Tisdagen den 20 januari förmiddagen (Riksdagens protokoll 1948:3)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 3

INNEHÅLL.

Sid.

Tisdagen den 20 januari förmiddagen.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen. (Forts.) ......... 3

Tisdagen den 20 januari eftermiddagen.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen. (Forts.) ......... 61

Onsdagen den 21 januari.

Ang. tillsättande av två tillfälliga utskott................. 111

Torsdagen den 22 januari.

Ang. fullmäktiges i riksbanken berättelse.................. 113

Ang. fullmäktiges i riksgäldskontoret berättelse............. 113

Fredagen den 23 januari.

...................................................... 114

1 Första kammarens protokoll 1''JiS. Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts proposition nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1948/49.

Herr LINDEROT: Herr talman! Efter
gårdagens debatt skulle man kanske redan
kunna göra en viss politisk värdering
och en analys av det nuvarande politiska
läget, men det skall jag avstå
ifrån och begränsa mig till att göra bara
ett par kommentarer.

Den första gäller det mest uppseendeväckande
politiska inslaget i den hittills
förda debatten, nämligen den så
vitt jag förstår auktoritativa förklaring
som på regeringens vägnar avgivits av
herr statsministern, i det han förklarar
att det program som hittills officiellt har
varit regeringens handlingsprogram —
närmare utformat i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
— icke längre gäller såsom
handlingsprogram för regeringen.
När statsministern samtidigt förklarade,
att man inte har någon anledning att
dölja en enda punkt i efterkrigsprogrammet
utan att det fortfarande gäller i
hela sin utsträckning, så är ju detta bara
ägnat att belysa vilken uppfattning det
regerande partiet eller i varje fall dess
ledning har om programmatiska förklaringar
och handlingsprogram, som föreläggas
ej blott riksdagsmännen utan hela
det svenska folket såsom vägledning beträffande
den politik man från regeringens
sida för.

Detta är den ena av de politiska huvudfaktorerna
i den hittills förda debatten.
Den andra huvudfaktorn, som
också är negativ, är att man förklarar
att den närmaste tidens politiska an -

strängningar från såväl regeringens som
de borgerliga partiernas sida skola inriktas
på samverkan och samförstånd i
kamp mot det kommunistiska partiet.
Det är ju närmast herr Elon Andersson
och herr Bertil Ohlin som ha propsat
på en ytterligare förklaring i det hänseendet
från regeringens sida. Och herr
Elon Andersson — som ju i sociala frågor
ser nästan allting i grodperspektiv
och hyser en ytterlig räddhåga för nya
växter, som möjligen kunna blomstra på
träskets strand — gjorde det till en av
politikens huvudfrågor att det skulle avges
en klar deklaration om hur man i
fortsättningen skall behandla kommunisterna.
Han kände sig till och med sårad
av att kommunisterna få lov att vara
med i de lokaler, där hyggliga folkpartister
och andra redliga svenska män
och kvinnor samlas. Han sade att det är
alldeles förunderligt att regeringen har
så lätt att få kontakt med kommunisterna.

Detta är de två ting, som rent politiskt
sett kunna betraktas såsom huvudpunkter
i debatten hittills. Jag skall senare i
mitt anförande något återkomma till frågan
om kommunistiska partiet och dess
ställning till dels regeringen och dels de
övriga partierna.

Närmast skall jag nu ingå på några politiska
synpunkter, som jag tror höra
till denna debatt för att den skall bli
fullödig. Jag tänker inte röra mig med
en massa detaljer och siffror om ekonomien.
Vi ha väl blivit mer och jner förskräckta
över det där sifferläsandet. Vi
hörde ju i går hur statsrådet Kock och
herr förste vice talmannen förgäves sökte
förstå varandra och talade i övertygelse
om att iindå någon skulle förstå
vad de sade. Jag beslutade mig för att
inte ge mig in i denna vidlyftiga, synnerligen
vetenskapliga diskussion om det
gynnsamma alternativet, medelalternati -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

vet, det mindre gynnsamma alternativet
och allt det där. Det är, tror jag, närmast
resonemanget i finansministerns
s. k. finansplan som lockar ut en del talare
på dessa farliga marker. Men i det
fallet tror jag herr Domö har rätt när
han säger, att finansplanen närmast är
ett slags filosofisk essay och inte något
hållbart ekonomiskt resonemang, som
kan läggas till grund för den ekonomiska
politik vi skola föra. Det stämmer ju.
Alla dessa antaganden och sannolikheter,
vilka man blandar om varandra — herr
Wigforss skall ju ha blandsamhälle, men
han behöver väl inte blanda ihop så kolossalt
mycket i sin finansplan för det
— göra faktiskt mera intryck av filosofiska
essayer än av ett vetenskapligt ekonomiskt
resonemang.

Emellertid kunna vi inte isolerat bedöma
de viktiga politiska problemen utifrån
diskussionerna om regleringarna,
blanketterna och Krångel-Sveriges olika
byråkratiska skönhetsfläckar o. s. v. Vi
måste naturligtvis ställa in vår politik
i dess större sammanhang och se litet
grand på den internationella situationen,
vilken utgör bakgrunden också till den
politik som föres och till det perspektiv
man ställer här i landet. En särskild utrikespolitisk
debatt skall ju emellertid
hållas, och då blir frågan om hela vår utrikespolitik,
frågan om Sverige i det internationella
sammanhanget föremål för
riksdagens ingående överläggningar. Jag
vill inte föregripa denna debatt, och jag
skall därför inte i dag diskutera de utrikespolitiska
problemen utan bara nämna
några huvudfaktorer, som vi måste
ha i minnet när vi här i landet skola
diskutera inrikespolitiken.

Först och främst nämner jag ett rent
politiskt problem, som också redan berörts
här i debatten, nämligen frågan om
världens uppdelning i olika maktblock.
Det är ju uppenbart, att den politiska
ledningen i Amerikas förenta stater föresatt
sig att skapa ett västblock, som
det kallas. Jag tror inte att amerikanerna
själva kalla det för västblock, i varje
fall mena de det inte. De vilja ha sitt
block tämligen universellt, sträckande
sig runt hela jorden med ett enda in -

ringat område, nämligen Sovjetunionen
och de nya demokratierna i Östeuropa.
Amerika anser sig nödsakat till detta för
att skydda sig mot alla de faror som
hota Amerikas förenta stater. Man måste
skydda sig militärt mot det hot, för vilket
Amerikas förenta stater äro utsatta.
Detta är tämligen groteskt. Med amerikanska
baser runt om i hela världen,
med politisk och militär ledning från
Förenta staternas sida i Grekland och
Turkiet känner sig Amerika hotat bortå
på andra sidan jordklotet. Om det vore
så — för att popularisera begreppen —
att ryssarna hade den militära och politiska
ledningen i Kanada och Mexiko,
skulle man ju ändå kunna hysa någon
saklig förståelse för en viss oro i Amerika.
Men med tanke på det faktiskt rådande
läget i världen tycker jag det är
underligt, att någon låter sig duperas av
dessa förevändningar om skydd mot faror,
som utgöra grundtemat i alla amerikanska
deklarationer, när man vill camouflera
den krassaste imperialistiska
politik som tänkas kan.

Nu skall ju Sverige vara ett av de där
s. k. Marshalländerna. Riksdagen har naturligtvis
inte fått lov att yttra sig om
detta och ännu mindre svenska folket,
utan det sköter regeringen om och dessutom
någon institution som kallas utrikesnämnden,
som ibland får i varje fall
en rapport i sådana här angelägenheter.
Nu se vi ju i pressen, att amerikanarna
skola skicka hit en hel delegation för
att hjälpa oss med återuppbyggnaden.
Samtidigt talas det om att vi nog få lov
att laga så att vi få en militärallians med
de s. k. Marshalländerna och en tullunion.
Sedan äro vi naturligtvis skyddade
mot hot och faror och allting. Vi få ju
vara amerikanarna tacksamma för deras
omtanke om vårt gamla land.

Men vad är nu det där för politik?
Jag har sagt, att jag inte här skall närmare
diskutera den frågan. Jag nämner
bara vissa allmänt kända fakta utan att
på något vis uppfordra till en utrikespolitisk
debatt. Men vad är detta för
politik och vad förutsätter den? Ja, jag
vill bara nämna en förutsättning för att
hela denna Trumanska politik skall lyc -

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

kas, nämligen att den socialistiska rörelsen
i länder, där den socialistiska
tanken omfattas av stora och betydelsefulla
skikt långt utanför arbetarklassens
gränser, måste göras fulkomligt betydelselös.
Amerikanarna själva äro också
fullt på det klara med att detta är en
ofrånkomlig förutsättning för att deras
politik skall lyckas. Främst siktar man
naturligtvis på de kommunistiska partierna.
Kommunismen måste krossas, och
detta är ju detsamma — det veta vi av
historisk erfarenhet — som att man
måste krossa arbetarrörelsen i allmänhet
såsom självständig politisk faktor.

Men inte nog med detta: för att nå
sitt mål måste man också upphäva vad
som är väsentligt i det vi bruka kalla
den borgerliga demokratien. Ty hur
skall man krossa kommunismen i
Frankrike, där det kommunistiska partiet
är det största och har anslutning
långt utanför arbetarklassens gränser,
bland intellektuella och icke minst
bland bönderna? Hur skall man krossa
detta parti och likvidera dess inflytande
med bevarande av den franska demokratiska
republiken? Var och en förstår,
att det inte går. För att åstadkomma
ett dylikt resultat måste det i Frankrike
bli en hel- eller halvfascistisk diktatur
med tillräckliga militära maktmedel.
Eller hur skall man krossa den
kommunistiska rörelsen i Italien, ett
parti på mellan 2 och 3 miljoner medlemmar?
Det är uppenbart att man kan
göra detta endast med militära maktmedel
och med upphävande även av
den borgerliga demokratien.

Redan denna lilla snabbskiss av förhållandena
visar, hurusom hela talet
om östblock och västblock är orimligt.
Mellan öst och väst råder ingen av geografiska
gränser bestämd kamp, vilket
en talare här i debatten föreställde sig.
Det är en fullständig konstruktion. Det
finns inte någon sådan geografisk
gränslinje för de strider inom staterna
och mellan dem, som känneteckna den
nuvarande politiska situationen i vår
viirld. Kampen står uppenbarligen inte
mellan Frankrike, Italien, England, Sverige,
Luxemburg o. s. v. å ena sidan

och Bulgarien, Rumänien, Polen, Sovjetunionen
o. s. v. å andra sidan. Det
är alldeles uppenbart att så går ingen
linje i politiken, utan den skär rätt
över landgränserna och den skär även
över partigränser och klassgränser inom
länderna. Det är icke en strid mellan
öst och väst, utan mellan demokrati, utvecklandet
av ett verkligt folkstyre, en
folkmakt, en progressiv, framåtskridande
mänsklighets normala uttrycksmedel
för statsstyre och samhällsbyggande å
ena sidan och reaktion, ekonomiskt fåtalsvälde
och fåtalets diktatur över de
breda massorna å andra sidan.

Det är så även i vårt land. Kommer
Sverige såsom ett enhetligt land, ett
enhetligt folk att marschera in i ett
västblock och upplåta militärbaser åt
de amerikanska imperialisterna? Naturligtvis
inte. Jag behöver inte åberopa
kommunistiska partiet såsom garant för
att detta icke skall ske, utan jag kan
hänvisa till den fredskärlek, som finns
i Sverige, och till att det svenska folket
icke vill underkasta sig andra länders
diktat. Därmed är den saken klar. Man
kan aldrig marschera in med svenska
folket i en sådan politisk konstellation
som den, vilken nu för många hägrar
såsom den mest lyckosamma för den
närmaste framtiden.

Det är mot denna bakgrund man har
att se vår politiska diskussion och inte
mot bakgrunden av mer eller mindre
betydelsefulla detaljer i den inre styrelsen.
Vad är det då som mot denna
bakgrund blir klart för oss? Jo, det
blir klart vad man från de ledande borgerliga
kretsarnas sida här i landet
siktar till när man skjuter på den socialdemokratiska
regeringen. Siktar man
till att få priskontrollen upphävd, såsom
herr Nordenson sade i går? Det
är möjligt, men det är också klart att
detta inte kan vara någon politisk huvudfaktor
i vårt lands inre politik.
Priskontrollens upphävande iir ju, som
statsministern sade, ovillkorligen eu avvägningsfråga.
Den kan aldrig vara en
principfråga. Man kan inte föra en
kamp om detta såsom en avgörande fråga
i politiken.

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

Nej, vad man från dessa borgerliga
kretsars sida syftar till är att driva
bort regeringen från den politik som
utformats i efterkrigsprogrammet. I
detta syfte har man lyckats nästan till
hundra procent. Jag vill inte fresta kammarens
tålamod, annars skulle jag kunna
berätta mycket intressanta interiörer
från de interna överläggningar, där vi
tills vidare ha haft den stora äran att
få vara närvarande, till och med i sällskap
med herr Elon Andersson. Jag
skall som sagt inte berätta om detta.
Men det har varit intressant att se, hur
man vid dessa överläggningar har pressat
regeringen tum för tum från de
positioner den intagit och från det program
som, officiellt, har legat till grund
för regeringens handlingar. Yad vill
man ytterligare nå? Jo, man vet att
splittringen bland arbetarna på detta vis
kommer att fördjupas. Ty majoriteten
av Sveriges arbetare står partitroget
bakom den socialdemokratiska regeringen,
även när dessa arbetare äro missnöjda
med åtskilligt av vad regeringen
gör. Vi äro realister i politiken och laborera
inte med några önskningar, vi
säga som det är: majoriteten av Sveriges
arbetare står, även när man är missnöjd,
bakom sin regering och sitt parti.
Men antalet missnöjda, som lämna socialdemokratien,
ökas i och med framgången
för de borgerligas krav. Därmed
fördjupas splittringen inom den svenska
arbetarklassen. Detta är det andra
man på borgerligt håll vill åstadkomma.
Det tredje syftet är att, sedan man kommit
så långt, isolera det kommunistiska
partiet på det sätt, som har framgått av
debatten här, och sedan samregera. Så
ligger det hela till.

I går talades ju både från regeringens
och de tre borgerliga oppositionspartiernas
sida om samverkan och samförstånd.
Sedan man väl hade brassat av
några salvor — det måste man ju göra
för anständighetens skull och av hänsyn
till tidningsreferaten — bedyrade
man hur oerhört villig till samverkan
man var. Statsministern begärde, att
man för en gångs skull från oppositionens
sida skulle erkänna att det inte

rörde sig om några principer utan bara
om en avvägningsfråga. Sedan är utgångspunkten
för en samverkan och ett
samregerande egentligen klar.

Jag tror att det är Dagens Nyheter,
som i dag visserligen vidhåller, att man
får offra litet mera personellt. Myrdal
har man offrat, och Wigforss skall väl
gå, sedan han har tjänstgjort som magnet
åt vänster under valrörelsen. Och
så säger Dagens Nyheter, att vi måste
nog också bli av med herr Erlander, tv
hur det nu är duger han inte riktigt.
Jag tror att detta bara är för att göra
det litet svårare. I verkligheten har man
nog redan rätt klart för sig vad det
handlar om.

Jag vill inte spinna vidare på denna
tråd om hur man behandlar de enskilda
personerna i regeringen. Herr Bertil
Ohlin talade för en tid sedan offentligt
om att man skulle motverka en nedbusning
av den politiska debatten. Naturligtvis
menade han inte nedbusningen i
debatten när det gäller kommunisterna,
tv den har han ju aldrig haft någonting
emot. Och vi äro i alla fall vana vid
den. För oss existerar det inte längre
några oprövade chikaner, och därför
gör det inte så mycket till eller från.

Men jag vill lägga en synpunkt på
denna sak, som verkligen icke är kåserande
utan allvarligt menad. Där kan
jag i någon mån anknyta till vad herr
andre vice talmannen i går sade om
presspolemiken mot socialdemokratien
och dess ledning. Jag tror inte att det
bara är en personfråga, en fråga om
takt och ton i debatten, när man försöker
att diskutera statsministerns duglighet
utifrån hans ålder och härkomst
och akademiska kvalifikationer etc. Jag
tror inte heller att det är en fråga om
takt och ton, när man försöker nedvärdera
de enskilda statsråden. Man har
ju till och med gått så långt att man
föreslagit sinnesundersökning beträffande
något av statsråden. Jag hyser personligen
högaktning för statsråden, det
kan jag utan tvekan säga, men när jag
nu talar om denna sak gör jag det alldeles
oberoende av detta. Har man på
demokratiskt sätt, enligt gängse spel -

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

regler och i parlamentariska former fått
en regering och en statsminister, men
man sedan försöker att i tidningspressen
och den offentliga debatten i övrigt göra
dessa enskilda statsråd till några mer
eller mindre odugliga och löjliga figurer,
så är det enligt min mening inte en
fråga om takt och ton, utan då rör det
sig om ett försök att med raffinerade
medel undergräva varje respekt för den
demokratiska ordning, som gäller här i
landet. Om herr Domö bleve statsminister
skulle jag inte diskutera hans
kvalifikationer utifrån att han är smålänning
eller bonde — eller åtminstone
har varit det, då han hade tid att vara
hemma på gården — jag skulle inte heller
diskutera dem utifrån någon intelligenstestning,
utan jag skulle respektera
honom såsom landets främste politiske
ämbetsman. Den personliga perfiditeten
tror jag att statsråden tåla vid, men det
är här i själva verket fråga om ett raffinerat
sätt att göra folkets stora massa
skeptiskt inställd gent emot det demokratiska
styrelsesättet över huvud.

Jag vill sluta denna del av mitt anförande
med att fastslå att de politiska
strider, som känneteckna efterkrigstidens
värld, stå om demokrati å ena sidan
och imperialistisk reaktion å den
andra, naturligtvis med en råd nyanser
däri och däremellan. Men detta är de
två huvudlinjerna, och den som inte
kan välja mellan dem kan heller icke
välja rätt, icke heller i vårt lands något
enklare inrikespolitiska situation.

Här skulle jag vilja göra ytterligare
en liten marginalreflexion. Till synes
uppträder, eller har i varje fall hittills
uppträtt, ett förenat borgerligt block i
opposition mot socialdemokratiens regering.
Svarar en sådan gruppering mot
de faktiska förhållandena? Och hur
stämmer detta med min uppfattning om
det verkliga, djupaste politiska innehållet
i vår tids strider? Ja, kort sagt, det
stämmer inte. Men det är bara till synes
så, att ett enhetligt borgerligt block
står mot en socialdemokratisk regering.
Herrar Elon Andersson, Holmbäck och
Bergvall — jag vet inte vilka jag skall
nämna -— äro sannolikt inga storfinan -

sens handgångna män. De äro väl inte
ens kapitalister. Inte heller äro de reaktionära
annat än i vissa fall. Jag kunde
som sagt ta flera exmpel från andra
partier, men det är ändå uppenbart att
här inte existerar ett enda reaktionärt
borgerligt block, mot vilket står en ensam
men stark och modig socialdemokratisk
regering, som oroas av några
camouflerade ovänner till vänster, kommunisterna.
Det är inte på det sättet,
utan också här skär politiken rätt igenom
partigränserna. Det finns inte här
i landet ett enhetligt reaktionärt borgerligt
block. Inte ens högerpartiet kan visa
en sådan fasad som ett slutet reaktionärt
block. Därför skulle jag i all blygsamhet
vilja rikta det rådet till de socialdemokratiska
styresmännen att icke
fortsätta den politiska debatten på det
planet att man ställer oppositionen på
ena sidan och regeringen på den andra.
Jag erkänner de beaktansvärda strävanden
statsministern i sina inlägg under
gårdagens debatt gjorde för att något
frångå detta. Men jag tycker inte att han
behövde gå så långt som han gjorde och
förklara, att regeringen över huvud taget
inte har gjort ett dugg annat än vad
borgarna velat vara med om — ty litet
grand har ju regeringen gjort, som borgarna
faktiskt av rent sakliga skäl blivit
förargade på, det kan inte bestridas.

Men det är ett strategiskt fel att göra
en sådan politisk uppdelning. Här i landet
är ju klasskampen betydligt mindre
utpräglad än i de flesta andra kapitalistiska
länder. Här finns också ett borgerligt
frisinne med traditioner, som till
och med äro så starka att det av och
till blixtrar till i Dagens Nyheter. Starka
frisinnade traditioner och gamla liberala
frilietsbegrepp leva inom stora
grupper i det borgerliga Sverige. Herr
statsministern sade också i går i andra
kammaren, när jag hörde honom tala
där om efterkrigsprogrammet, att det
finns anhängare till detta program långt
inne i folkpartiets väljarkrets. Detta
bekräftar vad jag här har sagt. Man
måste bara vara litet mera logisk, herr
statsminister: man skall inte tala om
ett enhetligt borgerligt hlock, när man

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

har konstaterat att det icke är enhetligt.
Man måste differentiera och försöka
att få fram nya linjer i den svenska
politiken. De gamla partigränserna
stämma inte med de nya förhållandena.

Men man är naturligtvis solidarisk.
Här marscherar man upp och försöker
visa enhetliga fasader. Alla bruka ju
klanka på folkpartiet för att det finns
så många olika åsikter inom detta parti,
och därför skulle kanske inte det partiet
räknas hit. Men när nu folkpartiets
ledare i ett konfidentiellt brev försökt
att få partiet något så när likriktat, har
han fått ovett för det också. Felet var
ju inte att herr Bertil Ohlin försökte få
ordning i sitt parti, utan att han skrev
ett konfidentiellt brev. Han skulle ha
publicerat det — helst i Svenska Morgonbladet
— så hade ingen haft något
att säga. Då hade det varit ganska uppenbart,
att detta var ett aktningsvärt
försök av folkpartiets ledare att skapa
litet bättre ordning politiskt sett inom
partiet. Men konfidentiella brev skall
man — inom parentes sagt — aldrig
skriva, i varje fall inte som cirkulärbrev! Jag

tror sålunda att en progressiv
politik för utvecklande och fördjupande
av den svenska demokratien, för
ökande av välståndet, skall ta sikte på
samverkan, men inte den där schematiska
samverkan mellan partierna, som nu
finns, utan samverkan mellan de progressiva
krafter som finnas. Man skall
differentiera, dra över de bönder, som
vilja framåt, likaså folkpartister och
högermän, och låta dessa partier falla
sönder, som inte äro enhetliga i sin
ideologi.

Ett par ord om ekonomien i alla fall,
mot denna politiska bakgrund. Det har
sagts så mycket om den, att jag kan
komprimera vad jag har att säga i synnerlig
grad. Jag kan kanske tala om en
enda sak.

Man skyller ju svårigheterna på kaos
i världen, och det är klart att regeringen
— det skulle vara underligt annars
— försöker att skönmåla sina egna gärningar,
och alltid är det ju någon som
tror på det, när den säger att den

har styrt bra. Men i vissa väsentliga
punkter har regeringen faktiskt inte
styrt bra; det erkänner ju regeringen
själv, och det är således inte något avslöjande
jag gör. Det är bara ett konstaterande
av faktum. Låt oss ta utrikeshandeln.
Det är uppenbart att det inte
finns någon i regeringen, som inte känner
att det gjorts grova fel på detta
område. I regeringens officiella program
heter det: »Under de första efterkrigsåren
måste staten ... vara beredd
att hjälpa till vid finansieringen av exporten
och dessutom vaka över att vi
få in svåråtkomliga råvaror. Detta förutsätter
en ur enhetliga synpunkter bestämd
statlig reglering av export och
import. Även på längre sikt krävs en
statlig medverkan i ledningen av utrikeshandeln.
»

Hade man följt detta program, hade
det varit bra, men det har man inte,
och det behöva vi inte tala mer om. Det
har ju sagts både i den offentliga debatten
och här i riksdagen, och det kan
ju räcka med att erinra om vad varje
människa numera vet, nämligen att man
gav privatkapitalistiska spekulanter
praktiskt taget fria händer. När man
hade låtit dem sätta i gång för fullt
och då de redan hade engagemang, vilkas
omfattning regeringen inte ens hade
en aning om, genomförde man plötsligt
importregleringen av den 15 mars
1947 för att spara guld och hårdvaluta.
Men då kommo ju våra vänner, som vi
nu skola ty oss till, Förenta staterna,
med en delegation, som sade: ja, det är
ju inte så dumt att ni reglera importen
— ni få bara observera, att det ju inte
gäller oss, utan det ni köpte 1946 det
få ni vara vänliga att köpa 1947 och
fram till den 1 juli 1948. 150 procent
av vår import under 1946 skulle vi alltså
svara för under 1947 och fram till
den 1 juli 1948, och där stå vi.

Och så tog det slut på våra dollars!
Vi pallade upp bilarna och köpte nya
amerikanska vagnar, varav en del ligga
och rosta i frihamnen — ni kunna gå
och titta på dem, när ni ha tid. Vi ransonerade
brödet och köpte russin, frukt
och genomskinliga svångremmar, och

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

jag vet inte allt vad det var. Vi köpte
nvlonstrumpor för något hundratal miljoner
kronor, och plastickammar ha vi
visst, såg jag i en tidning, för aderton
år. Det kan vara en upplysning för
statsrådet Kock, som ju särskilt intresserar
sig för lagerhushållningens värde
och betydelse. Vidare ha vi baskermössor
för "åtta år. Och så är det slut på
våra dollars. Jag behöver inte upprepa
vad statsministern och finansministern
ha sagt, nämligen att vi naturligtvis ha
fått in en mängd, och sannolikt är det
den största mängden, oumbärliga och
för hela vårt ekonomiska liv nödvändiga
varor. Det är ingen som påstår eller
har påstått, att alla våra hårda valutor
och vårt guld skulle ha gått åt till russin
och amerikanska bilar. Men det är
ju klart att en reglering av importen
hade hjälpt oss. Jag vill, utan att diskutera
den saken, i detta sammanhang rikta
uppmärksamheten på att vi för närvarande
ha en delegation, som går under
palmerna i Havanna och har det
varmt — ja, det är en mycket auktoritativ
delegation med envoyén Sahlin från
U.D. såsom chef — och som håller på
att bygga upp en världshandelsorganisation,
där också vi skola vara med.
Denna fråga återkommer i utrikesdebatten,
och den kommer senare upp såsom
en riksdagsfråga, men där ryker
ännu en del av vår suveränitet, om vi
gå med på de amerikanska propåerna.

Yåra dollars äro nu slut, men de
hyggliga amerikanarna ha sagt, att vi
få låna mer, så att vi kunna köpa mera
russin. Men vi ha inte bett att få låna!
Och vi ha inte bett om någon amerikansk
delegation för något återuppbyggnadsprogram
i Sverige. Det är
emellertid som om dessa saker redan
voro klara.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att det har förmärkts eu betydlig
omsvängning i den politiska atmosfären
sedan den svenska delegationen har
återkommit från sitt arbete i Förenta
Nationernas generalförsamling. Vad som
där har intriiffat är för allom fördolt,
och mycket få vi väl inte heller reda
på av dem, som ha varit där. Men att

en uppenbar förändring i det politiska
klimatet har inträffat sedan de delegerade
ha kommit därifrån är jag tillräckligt
gammal i den politiska leken i Sverige
för att kunna registrera.

Det är alltså uppenbart att regeringen
inte kan frita sig från ganska allvarliga
misstag när det gäller den ekonomiska
politiken, men jag är helt överens med
herr statsministern och med regeringen
i allmänhet i polemiken mot den borgerliga
oppositionen, ty — och det sade
också min partikollega herr Hagberg i
andra kammaren i går — det är ju icke
regeringens vanstyre utan det är den privata
företagsamhetens vanstyre vi lida
under. Det är uppenbart att felet är att
vi ha givit för fria händer åt detta
s. k. fria näringsliv. När man sedan reglerat,
har man kanske gjort det tokigt
också ibland, såsom herr Nordenson sade
i går. Och när man gör tokigt när man
lämnar fältet fritt och tokigt när man
reglerar, ja, då blir ju den ena villan
värre än den andra.

Det vore mig emellertid fjärran att
kassera allt vad som här göres. Vi ha
det faktiskt inte så förfärligt svårt. Jag
såg en teckning i Morgontidningen för
några dagar sedan med statsrådet Wigforss
som städerska. Han hade en dammsugare
i form av en spargris och så
stod det under teckningen: Inflationsspindeln
sopas bort. Jag läste fel i hastigheten
och tänkte, att nu har man äntligen
fått saken dit den skall. Jag läste
nämligen »Inflationssvindeln» — men
det stod spindeln, och så försvann den
glädjen!

Det är, som statsrådet Wigforss sade
i går, inte så förskräckligt svart här i
landet, och jag tror att den socialdemokratiska
pressen skulle kunna rätta sig
litet efter vad regeringen i detta stycke
under remissdebatten har sagt och inte
måla så förfärligt svart. Nu står det på
stora nya affischer ute på stan: Det kommer
sämre lider, spara i tid! Det vore
lika bra att man skrev: Det kommer
sämre tider, köp medan det finns några
varor! Ty det är den verkan dessa skyltar
ha.

Varför skall det komma sämre tider,

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

det förstår jag inte? Vad är det för
märkvärdiga naturkrafter, som tvinga oss
att få det sämre? Varför kunna vi inte
jobba och få det bättre? Det skulle jag
vilja veta. Vi ha ju en oskadad produktionsapparat,
utbyggd till och med mer
än den borde vara, säger man; jag ber
att få kursivera vad statsrådet Wigforss
i detta stycke sagt.

Eftersom jag kom att nämna statsrådet
Wigforss’ anförande skulle jag vilja
ställa en direkt fråga till honom, om han
möjligen får tid att besvara den här
eller på annat sätt. Det talas ju numera,
som ni märkt, inte så förfärligt mycket
om inflation, utan nu har man hittat på
ett nytt slagord. Det heter i stället »samhällsekonomisk
balans». I den s. k. finansplanen
återkommer detta uttryck
på så där en fyrtio, femtio ställen. Statsrådet
Wigforss försökte i går förklara
vad som menades med denna samhällsekonomiska
balans, och han hänvisade
till rubriken »Vägarna till balans» i finansplanen.
Jag har tittat under den där
rubriken, även tidigare naturligtvis, men
inle blev jag klok på vad som menas
med samhällsekonomisk balans. I ett yttrande
verkar det som om man egentligen
bara menar, att det inte skall ske
prisstegringar och prissänkningar, utan
att priserna skola hålla sig lika; då är
det samhällsekonomisk balans. Är det
riktigt, förstår jag inte varför man skall
hitta på ett så märkvärdigt uttryck för
denna sak, om man bara menar stabil
prisnivå. Då skall man säga stabil prisnivå
och inte hitta på några märkvärdigheter.
Men nu menar man troligen någonting
annat — jag tror att man här
är inne på den rena abstraktionen, ty vi
ha ju inte någon samhällelig ordnad ekonomi
här i landet, och jag vet inte hur
man skall kunna få balans i någonting
som inte är ordnat. Samhällsekonomisk
balans förutsätter ju en samhällelig ordnad
ekonomi, annars rör man sig med
tomma slagord. Jag vet ju inte hur man
tänkt sig att en dylik skall åstadkommas,
men ett kan jag i alla fall säga, och
det är, att om man skall få fram någonting
som man på vanligt förnuftigt sätt
kan uttrycka med samhällsekonomisk ba -

lans måste man reglera, och reglera alla
viktiga områden av ekonomien. Är det
detta man menar, skall man säga det och
inte bolla med uttryck, som faktiskt inte
säga vare sig det ena eller det andra.
Då får man ta fatt i lönerna, inte bara
uttala önskemål. Då får man ta fatt i
priserna, och icke heller därvidlag nöja
sig med önskemål.

Jag skall här göra en liten parentes
om lönerna, kanske främst för att svara
på en direkt fråga av herr von Heland.
Han frågade om inte kommunisterna,
som äro den pådrivande kraften när det
gäller löneaktionerna, tillsammans med
socialdemokraterna, som dock sitta inne
med den ledande makten i fackorganisationernas
högsta ledningar, i fackförbunden
och LO, skulle vilja gå ut och
förklara för arbetarna, att det inte går
att komma med några önskemål om löneökningar.
Herr von Heland frågade
mig, om det inte var riktigt, att det nu
skulle vara lönestopp. Alldenstund herr
von Heland och jag tidigare varit överens
i vissa frågor tyckte han att vi
skulle kunna bli överens också i denna
fråga.

Ja, jag tycker att herr von Heland
många gånger framför förnuftiga och
riktiga synpunkter, även i sitt anförande
i går. Men i detta fall har herr von
Heland en felaktig utgångspunkt, när
han tror att det är kommunisterna som
driva fram dessa som han ansåg oberättigade
och oskäliga krav på löneförhöjningar.
Nu är ju varken herr von
Heland eller jag ekonomer av facket,
vilket gör att vi kunna resonera begripligt
om ekonomien. Vi äro ju inte professorer.
Låt oss alltså förenkla det hela,
så att varenda anställd arbetare i herr
von Helands Mjölkcentral begriper det.
Vi kunna nöja oss med litet åskådningsundervisning
för att klargöra vad det är
man skall inrikta sin uppmärksamhet på
i stället för att rikta förmanande ord till
oss kommunister och socialdemokrater.
Gå in i en butik och fråga efter en vanlig
bomullsnäsduk. Det lär ha funnits
priskontrollerade sådana för 13 å 14 kronor
dussinet, men de äro visst mycket
dåliga. Sådana näsdukar finnas inte nu,

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

men det finns en annan sort, den sorten
som jag har här i min hand, herr von
Heland, som kostar 24 kronor dussinet,
således 2 kronor för en bomullsnäsduk.
Jag har köpt den här i staden. Hur ställer
det sig nu om Mjölkcentralens arbetare
skola köpa bomullsnäsdukar för
2 kronor stycket? Ja, råd dem inte att
snyta sig i fingrarna, herr von Heland,
för då kommer hälsovårdsnämnden!
Utan ge dem sådana löner, att de kunna
köpa en näsduk för 2 kronor. Så enkelt
är det!

Jag behöver inte mer än denna lilla
åskådningsundervisning — sedan ha ni
hela frågan om prisskruven upprullad.
Det är inte krångligare. Låt professorerna
vara krångliga, men vi som gudskelov
inte äro nationalekonomer se ju saken
som den är. Här ha vi emellertid den
drivande kraften till lönekraven. Pengarna
räcka inte till att köpa det dessa
människor äro tvungna att ha. Det går
inte att leva på de 470 kronor i månaden,
som ni ge Mjölkcentralens arbetare med
familj och barn här i Stockholm. Ja,
men då måste de ju begära högre lön,
och det hjälper inte att tro att detta är
politiska partiers angelägenhet.

Detta är mitt svar till herr von Heland,
och det kan ju också i denna form
innehålla ett inlägg i den allmänna ekonomiska
debatten, ty jag tycker ju det
är underligt att regeringen skall ingripa
på prismarknaden på sätt som den
nu i de framlämnade propositionerna
gör med att fördyra varor genom konsumtionsskatter,
som visserligen drabba,
som man säger, umbärliga varor, men
varav en del faktiskt icke äro umbärliga,
såsom bilar, bensin o. s. v. Jag såg
på en löpsedel i dag — jag bär inte hunnit
läsa tidningarna på morgonen — en
rubrik: socialdemokratisk motion sätter
stopp för bilskatten. Det var ju mycket
intressant. Jag förmodar att det har
väckts en sådan motion. Men det är ju
ett underligt arbetssätt att regeringen
först driver igenom förslag om höjd bilskatt
och sedan tillsätter en utredning,
som socialdemokraterna äro med i, för
att utforma denna bilskatt. Så lägger
man fram en proposition, och sedan

skickar man fram sitt partifolk till att
motionera och avstyrka bifall till det
hela. Det är ju inte att spara papper i
varje fall. Det vore bättre att man kom
överens i förväg hur man skulle göra,
så att man inte behövde springa om
varandra inom samma parti, i synnerhet
inte när det gäller dylika viktiga ting.

Vi kommunister gå emot dessa skatter,
inte därför att vi vilja demonstrera
mot regeringen— vi ha ju tvärtom under
de år, som ha gått sedan denna regering
tillträdde, fått erkännande för en
faktisk lojalitet och villighet att hjälpa
till i de svårigheter som uppstått — och
inte heller för att göra några svårigheter
för regeringen, utan därför att det
är en ekonomiskt oriktig politik, som
ligger bakom hela detta försök, som regeringen
gör vid denna riksdag. Här
ha vi också förklaringen till att man nu
har blivit så hövlig från den borgerliga
oppositionens sida. Det börjar passa bra
nu, än på det ena och än på det andra
området.

Jag skall inte gå in på några detaljer
i övrigt om den ekonomiska politiken,
som det kunde vara skäl att beröra.
Men när vi säga, att vi vidhålla arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, är det inte
därför att vi äro några programträlar,
så mycket mera som det inte är vi som
ha utarbetat detta program. Vi kunna ju
överge det när vi vilja utan att bli
anklagade för något programsvek. Det
är socialdemokratien som har utarbetat
programmet.

När vi säga att vi vidhålla det vilja
vi inte bli misstolkade. Vi mena inte
att man skall förelägga riksdagen de
27 punkterna i någon proposition och
säga: var snälla och genomför detta program!
Så naivt se vi inte på politiken.
Vi se realistiskt även på den saken och
vi förstå att man visst inte kan säga, att
allt som står i de 27 punkterna är aktuellt
och skall genomföras. Detta program
är överhuvud taget inte utformat så, att
det är i föreliggande skick avsett att antagas
vare sig av riksdagen eller annan
samhällsmakt. Men det är anlaget såsom
eu riktlinje för en ekonomisk politik,
och det är denna riktlinje som vi

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

inte skulle vilja att regeringen hade
släppt. Därför komma vi att kämpa för
att denna riktlinje skall omfattas av majoriteten
av Sveriges arbetare. Det är
inte rundabordskonferenser, som skola
avgöra sådana ting, utan det är i själva
verket de stora mäktiga sociala krafterna
som äro de byggande för hela vårt
samhälle. Det är det arbetande folket.
Med det arbetande folket menar jag inte
bara fabriksarbetare och industriarbetare,
utan jag menar bönder, akademiker,
ingenjörer, tekniker och tjänstemän.
Dessa som bygga vårt samhälle skola
vi vända oss till. Statsministern var i sitt
konserthustal inne på denna linje, när
han sade, att om ni från den borgerliga
oppositionens sida inte vilja hjälpa
till och hissa andra signaler än ni
göra, skola vi kämpa med arbetarrörelsens
samlade resurser. Att regeringens
huvudorgan Morgontidningen sedan
korrigerade herr statsministern genom
att skriva inte »arbetarrörelsens samlade
resurser», utan »socialdemokratiens
samlade resurser», är väl närmast
en inre angelägenhet. Det är kanske på
det sättet att Morgontidningen har funnit
det vara den största statskonsten
att skaffa så många fiender som möjligt
och att vara så ensam och isolerad
som möjligt. Då har man visat att man
kan sin sak.

Jag vidhåller emellertid att det är
främst arbetarrörelsens samlade resurser,
därtill alla de progressiva krafter
inom andra samhällsgrupper, och jag
vågar säga också inom andra partier,
som man skall appellera till för att få
en vändning i den svenska politiken
mot storfinansen. Jag tillåter mig att
säga det, herr Nordenson, icke med någon
personlig adress vare sig till herr
Wehtje eller herr Nordenson eller någon
annan — det är överhuvud taget icke
adresserat personligt — att det här är
fråga om en strid mot den ekonomiska
realitet, som vi förstå med uttrycket
storfinans. Det är monopolkapitalism,
som är faran, och inte arbetarnas berättigade
lönekrav. Det är den som snedvrider
det ekonomiska livet.

Nu skall emellertid det kommunistiska

partiet utskiljas igen från arbetarrörelsen.
Vi ha varit så där till hälften tolererade
ett par år, men nu bär man redan
i en officiell parlamentarisk kommission
— Sandlerkommissionen — på
sätt och vis kriminaliserat partiet. Herr
Sandler är tyvärr inte närvarande; han
kanske plötsligt har kommit underfund
med att han någon gång om året skall
besöka det län, där han är landshövding,
och då ha vi kanske inte någonting
att invända. Men annars skulle jag
vilja säga ett par ord icke minst till herr
Sandler såsom chef för denna parlamentariska
undersökningskommission.
Ty vad säger den? Ja, den yttrar sig om
mångt och mycket, den tar upp detaljer,
den granskar enskilda personer inom
säkerhetstjänsten, granskar enskilda
övergrepp från polisens sida o. s. v. Nå,
dessa övergrepp påtalades allesammans
från fall till fall i pressen, och de äro
naturligtvis inte någon huvudsak. Det är
inte de enskilda människorna i säkerhetstjänsten,
som äro huvudsaken i detta.
Om det är kommissarie Lönn eller
Söderström eller Andersson eller Pettersson,
det är egentligen en mycket underordnad
sak. Såvitt jag förstår — och
en hel del av oss ha ju haft med vederbörande
att göra — gäller det skickliga
och i sitt fack väl utbildade personer,
som enligt vad Sandlerkommissionen
säger i regel lojalt följa de direktiv de
få i sitt arbete från överordnade, icke
minst ifrån regeringens sida.

Herr Branting har däremot i sitt särskilda
yttrande pekat på vad som är
det väsentliga. Det är nämligen frågan
om vilken politisk ledning man ger åt
den hemliga politiska polisen. Tv även
om Sverige tidigare — åtminstone till
för 25 år sedan — har klarat sig utan
i egentlig mening hemlig politisk polis,
veta vi ju att den hemliga polisen inte
är avvecklad därför att man nu funnit
andra former för dess verksamhet. Har
man en gång inrättat en hemlig politisk
polis, avskaffar man den inte förr än
överhuvud taget det system avskaffas,
som behöver denna hemliga politiska
polis. Detta gäller inte bara i Sverige
utan överallt. Socialministern skakar på

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

huvudet, och jag är fullkomligt övertygad
om att man rent formellt anser den
allmänna säkerhetstjänsten avvecklad,
men jag har reda på litet för mycket för
att utan vidare acceptera den saken.
Den hemliga polisen låter sig icke avskaffas,
när den en gång har kommit
till; det går inte ens för en socialminister
att klara den saken.

Men det var den politiska sidan, som
jag ville säga ett par ord om. Jag uttryckte
min skepsis, när statsrådet Möller
tillsatte denna kommission. Jag sade,
att den kommer icke att utföra sitt
uppdrag på ett tillfredsställande sätt.
Jag måste själv från samma talarestol,
där jag då uttalade min skepsis speciellt
om herrar Sandler och Branting, erkänna,
att jag misstog mig rörande herr
Branting, som verkligen självständigt
och oavhängigt av de övriga utformat
en såvitt jag förstår politiskt riktig
ståndpunkt i hela denna sak. Jag hoppas
att jag inte därmed har komprometterat
honom alltför mycket!

I korrekturet till kommissionens utlåtande
— jag har tyvärr inte fått något
annat, och jag vet inte varför de
äro så söliga, men det är väl pappersbristen
igen; man måste ju skicka papper
till Franco, så vi ha inte så mycket
här — står det: »På grund av det politiska
läget under finska vinterkriget
aktualiserades övervakningen av det
kommunistiska partiet» — och så fortsätter
man: »Med hänsyn till vårt lands
läge anser kommissionen övervakningen
av kommunisternas verksamhet under
tiden fram till krigsutbrottet mellan
Tyskland och Sovjetunionen ha varit
ofrånkomlig. Även med hänsyn tagen
till det därefter förändrade läget har
kommissionen icke anledning till erinran
mot att övervakningen fortsattes till
maj 1945» — och forisätter, kunde man
ha tillagt.

Emellertid måste jag tyvärr erinra om
några historiska fakta från vinterkriget.
Då avgick regeringens utrikesminister —
d. v. s. han avskedades, populärt sagt
— därför att han ville en aktiv insats i
vinterkriget. Regeringen, som var en
samlingsregering av de fyra partierna,

vägrade att gå denna krigsaktivistiska
väg. Till och med Hans Majestät Konungen
uppträdde personligen emot denna
krigsaktivistiska väg. Bland de politiska
partierna här i landet fanns det ett
enda parti, som oreserverat gick på denna
regeringens och Hans Majestät Konungens
linje i det finska vinterkriget.
Det var det kommunistiska partiet. Ingen
kan bestrida detta faktum. Vi voro
emot inblandning. Vi krävde neutralitet,
ingenting annat. Herr Sandler tog på sig
fårskinnspälsen och pjäxorna och for
upp till Tornedalen och agiterade för
krig i lag med nazister, och så sitter han
här och skriver ett utlåtande och säger,
att det var riktigt att övervaka kommunisterna,
när det var han själv som
skulle övervakas. Så kriminaliserar man
det kommunistiska partiet på sådana
grunder.

Det är ju klart att hela denna fråga
rör sig om att för framtiden se till att ge
den hemliga politiska polisen sådana
direktiv, som sammanfalla med folkviljan
och den demokratiska styrelseformens
synpunkter, och icke direktiv, som
strida emot demokratien och folkets vilja.
Men det är vad man gjorde under
dessa första krigsår med den hemliga
polisen. Och det är den lärdomen vi ha
att dra av Sandlerkommissionens rapport,
att vi i framtiden skola tillse att
så icke mera sker, utan att polismakten
—■ vare sig det gäller den hemliga eller
den officiella — skall tjäna det demokratiska
folkets intressen och inte insättas
emot det demokratiska folket.

Jag bär härmed sagt vad jag ansett
behövligt för att ge mitt bidrag till den
allmänna politiska debatten. Jag vill sluta
med att säga, att det kommunistiska
partiet, trots de deklarationer som äro
gjorda av herr statsministern och de
fordringar som framställas från folkpartiet
och högern, icke kommer att
stiilla sig i oppositionsställning till den
nuvarande regeringen — hur förargligt
det än kan låta herr statsminister! Ty
regeringen kan i synnerligt högt grad
påverkas av den opinion som gör sig
gällande ute ibland de breda arbetarmassorna
och det är inget intresse för

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

Sveriges arbetarklass och för de socialdemokratiska
väljarmassorna i detta
land som talar för att regeringen skall
drivas över och bilda block med dem
som kräva efterkrigsprogrammets slopande
och godkännande av de väsentliga
krav som monopolkapitalisterna ställa
på politiken i detta land. Därför vidhålla
vi att vi icke äro ett oppositionsparti
i den meningen att vi nu förena
oss med alla som vilja störta regeringen
för att sedan få en sådan där samlingsregering.
Det skulle icke vara någon
realistisk politik. Utan vi skola försöka
hålla regeringen kvar där den sitter
men trycka på regeringen så att den
för en annan politik än den varit inne
på särskilt i den här remissdebatten.
Det får regeringen tycka vad den vill
om ty vi äro fortfarande ett självständigt
parti. Vi komma att kritisera regeringen
som vi ha gjort förut när vi
tycka att det är sakligt berättigat och
vilja ha en annan politik men vi anse
icke att den svenska arbetarrörelsen
skall uppge den maktposition den skaffat
sig genom att den har en socialdemokratisk
regering. Den skall i stället
se till att få en bättre politik ut ifrån
dessa maktpositioner. Då först ha vi genomfört
en kurs som vänder sig emot
privatkapitalismens vanstyre. Trots förklaringarna
i går att ingen arbetarkartell
skall genomföras komma vi att försöka
ena arbetarna. Vi veta att man ger
borgerligheten mandat genom denna
vägran och det vet även regeringen men
vi skola försöka klara majoriteten i
andra kammaren i alla fall fastän socialdemokratien
förlorar den. Jag ger inget
bragelöfte jag säger bara att vi skola
göra vad vi kunna — och det är inte
så litet det heller.

Jag vill sluta med att säga att dagens
situation främst för den svenska arbetarrörelsen
kräver ett vidmakthållande
av den politiska tanke som Per Albin
Hansson före sin död utformade i parollen:
Folkets väl går före storfinansens!

Herr VON HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Herr Linderot kanske
tillåter att han och jag ett ögonblick

fortsätta med debatten om lönefrågorna.
Vi kunna ju fortsätta hans
åskådningsexempel. Herr Linderot anförde,
att mejeriarbetarna i Mjölkcentralen,
som ha 470 kronor i månaden,
på grund av dyrtiden icke
kunna nöja sig med en sådan lön. Om
de nu skulle få den löneförhöjning som
de begära, skulle detta, som jag sade i
går, kosta Mjölkcentralen 2 500 000 kronor.
Vem menar nu herr Linderot skulle
betala dessa 2 500 000? Mjölkcentralen
är ett ekonomiskt företag, som sedan
omkostnaderna äro täckta betalar ut
resten i mjölkpris. Genom detta mjölkpris
och de ekonomiska förutsättningarna
för jordbruket få nu småbrukarna
i landet och lantarbetarna en månadslön
på 330 kronor. Menar herr Linderot,
att om mejeriarbetarna, som ha 470
kronor i månaden, skola få en löneförhöjning,
som kostar 2 500 000 kronor,
den skall betalas med lägre mjölkpris
och alltså småbrukarna och lantarbetarna
på så sätt icke få de kanske 330
kronor i månaden — mycket mindre än
mejeriarbetarnas lön — som de nu ha?
Eller menar herr Linderot att frågan
skall lösas på så sätt, att man för att
täcka kostnaderna skall höja mjölkpriset
till konsumenterna. Då ha vi ju
löne- och prisskruven uppåt i gång.

Jag frågar herr Linderot ännu en
gång: kan det vara till fördel för arbetarna,
att denna skruv fortsätter och att
alltså inflationen fortsätter? Det är den
frågan som jag ställde i går och som
jag ännu inte fått direkt svar på.

Herr LINDEROT (kort genmäle): Jag
ber för det första att få förklara, att
jag är alldeles enig med herr von Heland
om att prisskruven icke skall få
fortsätta att driva priserna uppåt. Vi
äro ju emot prisstegringen.

Vad angår Mjölkcentralens löner vill
jag påpeka, att jag inte tillhör Mjölkcentralens
styrelse och omöjligt kan
yttra mig om hur mycket Mjölkcentralen
bär råd till och hur man skall ordna
de lönekrav som arbetarna ställt på
Mjölkcentralen. Det är något för mycket
begärt, att jag på rak arm skall

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

svara på det. Då måste jag först ha åtminstone
en aning om vad det rör sig
om. Mitt åskådningsexempel rörde inte
Mjölkcentralen, utan jag nämnde lönerörelsen
där bara därför att herr von
Heland tog upp den. Mitt åskådningsexempel
med näsduken visar ju bara
vilka krafter det är som driva
upp lönekraven i allmänhet. Annars
överlåter jag åt herr von Heland att
ordna lönekraven med sina arbetare; jag
tänker inte lägga mig i det i den här
debatten.

Herr VON HELAND (kort genmäle):
Jag påpekade i mitt anförande, att man
icke kan komma ifrån frågan så lätt
som herr Linderot försöker göra.
Mjölkcentralen äges av 30 000 jordbrukare.
Sedan alla omkostnader äro betalda,
går resten ut i mjölkpris till
jordbrukarna. Ökas omkostnaderna, så
minskas alltså mjölkpriset, herr Linderot!
Är det på det sättet man skall
ordna denna lönekravsfråga? Eller är
det genom att höja mjölkpriset till konsumenterna?
Jag förmodar att herr
Linderot inte vill sänka priset för dem
som ha sämre betalt än mejeriarbetarna,
och följaktligen blir enda möjligheten
att höja mjölkpriset, och då ha vi
skruven i gång. Jag menar att herr Linderot
skall förklara för arbetarna, att
det är opraktiskt att i det läge, som vi
nu ha, tänka på att de skola ha löneökningar.
Då kommer det bara att fortsätta
i den riktningen, som jag antytt.

Det enda sättet att få en ökad levnadsstandard
är enligt min mening, herr
talman, att öka produktionen. Då få vi
en större kaka att dela åt alla, och då
kunna vi dela upp den på ett rättvisare
sätt än nu.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! .lag föreställer
mig att hela kammaren liksom jag haft
en rolig timme. Det har känts i viss
mån uppfriskande att i denna debatt,
där det kanske har varit ovanligt litet
av friska fliiktar och ovanligt litet av
hårdhänta törnar, få höra på herr Linderots
spiritualitet. Jag vill inte förneka

-—■ det förstå kanske kammarens ledamöter
— att jag personligen, som så
ofta kritiserats för att jag har försökt
vara lustig, inte har mycket att invända
emot den Linderotska dialektikens
utformning.

Jag kan emellertid inte låta bli att
säga ett par ord om de allvarliga ting,
som herr Linderot tog upp bakom alla
lustigheterna och bakom alla sina
finurliga formuleringar. Jag tror att
det är nödvändigt, att det från min plats
reageras emot en del av det som han
förde fram.

Jag reagerar först och främst emot
de utrikespolitiska spekulationer, som
han förde in i debatten. Hans uppläggning
av våra affärsuppgörelser med
Amerika kanske gör sig inför en okritisk
och okunnig publik, men jag skulle
vilja fråga herr Linderot: skulle herr
Linderot i ansvarig ställning ha velat
ta på sig ansvaret för ett avbrytande
av handelsförbindelserna med Nordamerikas
förenta stater, när vi genomförde
importrestriktionerna den 15
mars? Skulle vi ha sagt: vi köpa ingenting,
vi bryta 1935 års avtal, även till
priset av att vi, åtminstone så länge avtalsförhandlingarna
pågå, bli av med
bensin-, olje- och kolimporten från Förenta
staterna?

Om man ställs inför den frågan, kanske
det inte är lika lätt att göra sig
lustig över att vi köpt en och annan
plastickam och en och annan nylonstrumpa.

Men jag reagerar vidare emot hans
påstående om att Amerikas förenta stater
krävt av Sverige liksom av de övriga
europeiska länderna, att militära
baser skulle upprättas här. Vi få tillfälle
att taga upp eu diskussion om den
saken senare. .lag skall bara nu för att
det inte skall bli något missförstånd
klart deklarera, att någon sådan fordran
icke har framställts från Amerika i samband
med Marshallplanen eller i något
annat sammanhang.

Det tredje, som jag reagerar mot, är
när herr Linderot gjorde gällande, att
det i den svenska inrikespolitiska debatten
har skett en skärpning mot kom -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

munisterna efter det att delegationen
från de Förenta Nationerna kom hem.
Herr Linderot kanske är van att i sin
politik effektuera order utifrån, men
det svenska regeringspartiet väljer sin
position utifrån svenska synpunkter.
Vi ha drivit vår linje gent emot kommunisterna
oavbrutet genom tiderna,
och den är ingen uppfinning av mig
eller av partisekreteraren Sven Andersson.
Läs vad Axel Danielsson, Hjalmar
Branting, Per Albin Hansson och hela
raden av dem som ha anförtrotts ledningen
av vårt parti ha sagt, hur de ha
ställt sig till våldsideologierna och hur
de ha slagit vakt om det som är det
väsentliga i den västerländska demokratien!
Det finns icke någon möjlighet
att konstruera upp en skillnad mellan
min deklaration i går, som alltså kom
efter Lake-Success-delegationens hemkomst,
och min deklaration i fjolårets
remissdebatt, innan de här orderna, som
herr Linderot föreställer sig, skulle ha
kommit.

Har det skett en klimatförändring,
herr Linderot, i vårt förhållande till
kommunisterna, så beror det kanhända
på att kommunisterna ända till kafferansoneringens
införande i våras uppträdde
som regeringens allra trognaste
stödtrupper. I varje situation förklarade
de: vi stödja regeringen, vi stå på efterkrigsprogrammets
grund och vi äro lika
fullgoda demokrater som regeringen. I
en situation, när den samlade borgerliga
fronten gick till anfall mot socialdemokratien,
då vi voro tvungna att vidtaga
en rad impopulära åtgärder, bland annat
kafferansoneringen, gled man emellertid
från kommunistsidan lätt och behändigt
över till att driva en hårdhänt
kritik emot det stora arbetarpartiet.
Man gjorde det därför att man nu trodde
att det var opportunt. Man lägger iika
småfinurliga synpunkter på den inrikespolitiska
debatten som de borgerliga
partiledarna, som tro att politik inte är
någonting annat än småfinurlig partitaktik.
Om det har blivit någon ändring
i vårt förhållande beror det inte på att
vi ha på något som helst sätt ändrat vår
uppfattning, utan vi stå fortfarande på

vår gamla grundåskådning. Men däremot
är det riktigt att det blivit en fränare
ton ifrån kommunismens sida efter
det att vi införde importregleringarna.

Jag skall inte lägga mig i lönediskussionen.
Jag föreställer mig att Landsorganisationens
ordförande, som är här
närvarande i kammaren, kan ha åtskilligt
att säga på den punkten. Jag skall
inskränka mig till att säga till herr Linderot:
herr Linderot tillhörde parti ledarkonferensen

och gjorde där enligt
min mening före den 14 mars goda insatser.
Han förklarade sig bland annat
beredd att skriva under en deklaration
i lönefrågan som innebar att vi icke
skulle driva fram lönehöjningar med
mindre än att dessa lönehöjningar motsvarades
av produktivitetsstegringar.
Där ligger ju hela problemets kärnpunkt,
som man inte leker sig förbi, vilket också
i viss utsträckning nyss antyddes av
av herr von Heland i hans kortfattade
replik. Vi hade en viss produktion under
1947, vi veta inte om vi kunna hålla
den produktionens storlek under 1948;
vi hoppas det, och kanske att de mest
optimistiska av oss tro att vi kunna
uppnå en liten produktionsstegring. Det
blir inte mera varor i landet, om man
höjer lönerna. Det finns icke någon
möjlighet att komma förbi detta grundläggande
faktum. En lönestegring utan
stegring av produktiviteten måste taga
sig uttryck i stigande priser. Vi kunna
se detta på område efter område. Vi sågo
det senast när spårvägsmännen här
i Stockholm fingo en enligt min mening
i och för sig mycket naturlig löneförbättring,
naturlig eftersom deras löner
stått stilla i två år. Det är beklagligt att
marginalerna nu äro så små, att den i
och för sig rimliga löneförbättringen
måste utlösa bördor för andra arbetarkategorier,
skattehöjningar och kanhända
ganska snabbt skeende taxehöjningar.
Det är också en åskådningsundervisning,
lika tydlig och klar som viftandet
med näsdukar på kammarens talarstol.

Till slut ytterligare en sak. Herr Linderot
skildrade situationen så, att det
inte finns något östblock och inte heller
något västblock. Jag skall inte yttra mig

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

om det. Men när han säger att motsättningen
öst och väst i själva verket är eu
motsättning mellan demokrati och diktatur,
så kunde jag förstå den missuppfattningen,
om den uttalades av en person,
som har sina informationer exempelvis
ifrån pressen och radion i Moskva.
Ty det är klart, att när det ideligen
förkunnas, att de västerländska demokratierna
icke ge folket möjligheter att
göra sitt inflytande gällande, att storfinansen
är herre till den grad, att parlament
och regering helt få dansa efter
dess pipa, och att folket inte blir underrättat
om de verkliga förhållandena —
ja, då är vanföreställningen om östlig
och västlig demokrati förlåtlig. Men
herr Linderot kan väl ändå inte göra
gällande, att det förhåller sig så i vårt
land. Herr Linderot måste erkänna att
vi här ha ett folkstyre, där vi kämpa om
folkopinionen och gå till kamp för alt
få folkmajoriteten bakom oss och där
den part, som blir slagen i valet, lojalt
finner sig i och böjer sig för det utslag
som folkopinionen ger. Han kan väl
ändå inte påstå, att vi här icke ha möjlighet
att låta arbetaropinionen komma
till uttryck, och inte heller, att inte den
danska, den norska, den engelska arbetarvärlden
— för att ta några närliggande
exempel — har samma möjligheter.

Jag tror att man skulle kunna klara
upp många missförstånd, om man överallt
finge klart för sig, att våra demokratier
icke äro några skendemokratier,
inget camouflage för en liten fåtalsgrupps
herravälde inom samhället.
Och här tror jag att herr Linderot skulle
ha en mycket betydelsefull upplysningsuppgift,
som säkerligen vore viktigare
och väsentligare för den framtida
utvecklingen än aldrig så spirituella och
för all del också delvis kloka anföranden
i riksdagens första kammare.

Herr LINDEROT (kort genmäle): Herr
talman! Jag ber bara att omedelbart få tillrättalägga
ett par missförstånd, som möjligen
kunna vara beroende på att jag
inte tidigare har uttryckt mig klart. Först
skall jag emellertid svara på den di 2

Första kammarens protokoll HUS. Nr 3.

rekta frågan, om jag skulle ha velat ta
ansvaret för att avbryta handelsförbindelserna
med Amerikas förenta stater
vid den tidpunkt, då uppgörelsen gjordes
om 150-procentskvoten.

Självklart hade jag inte velat ta ansvaret.
Jag skulle med all kraft ha motsatt
mig avbrytandet av handelsförbindelserna
med Förenta staterna — det
vore väl bara att göra någonting rosenrasande
galet.

Men vad jag sade handlade inte om
detta. Det handlade om att vi med förutseende
och med litet bättre handlag
skulle ha kunnat åstadkomma en bättre
uppgörelse. Framför allt handlade det
om att vi aldrig skulle ha givit importen
fri, så att vi kommit i den knipa som vi
kommo i då vi gjorde upp handelsavtalet
med Amerika. Det är svaret på den
frågan.

Jag övergår så till de eventuella missuppfattningarna.
Jag har inte sagt, att
regeringen i Washington har begärt några
militära baser här. Jag har bara sagt
att amerikanarna — om man kommer
så högt upp som till försvarsminister
Forrestal kan man i alla fall ha rätt att
tala om amerikanarna — ha gjort det.
Men jag har aldrig sagt att regeringen
har begärt det. Jag vill rätta det missförståndet
och är alltså överens med
statsministern i det stycket.

Vidare och till sist så var statsministern
nästan indignerad över att jag hade
talat om den förändring i politiken gentemot
det kommunistiska partiet, som
hade inträtt efter det att delegationen
kommit hem från Förenta Nationernas
sammanträde. Det var ett missförstånd.
Jag sade inte »förändringen i politiken
emot kommunistiska partiet» utan jag
sade »en förändring i det politiska klimatet»
över huvud taget, uttryckt framför
allt i den nya samförståndsväg, som
under remissdebatten har kartlagts av
dels regeringen och dels den s. k. oppositionens
talesmän. Det är den ändringen
i det politiska klimatet, jag har talat
om, och jag har inte ens insinuerat att
(iet har kommit några slags amerikanska
order till Sveriges regering om att änd -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

ra sin politik. Det liar jag över huvud
taget inte haft för avsikt att säga, utan
jag hara säger, att erfarenheterna där
borta måste ha betytt någonting för förändringen
i det politiska klimatet här i
landet.

Herr BJÖRNSSON: Herr talman! Det
finns ingen anledning för mig att lägga
mig i den diskussion, som här förts
mellan herr Linderot och statsministern,
i annat avseende än att jag kan säga,
att jag inte på något sätt kan konstatera
alt det bär blivit någon ändring i det
politiska klimatet i den meningen, att
ulsikterna till samförstånd mellan de
borgerliga partierna å ena sidan och socialdemokratien
å den andra ha blivit
större eller bättre.

Det socialdemokratiska partiets ledare
har inte gjort annat än fortsatt de strävanden,
som ha pågått alltsedan förra
riksdagens slut att försöka finna några
uunkter på vilka samförstånd kunde vinnas,
och jag kan inte av denna debatt,
som herr Linderot har tolkat på sitt
sätt, höra att förutsättningarna på något
sätt ha förbättrats för ett sådant samarbete,
vilket jag konstaterar med beklagande.

Vi ha det ju annars inte så dåligt i
detta land. Det är i stort sett ingen som
behöver svälta och ingen som behöver
frysa. Från och med detta års början
kunna en hel del gamla människor
kanske få en liten smula mer av det, som
inte tillhör livets allra oumbärligaste
nödtorft. Vi ha tvärtom många tecken
som tyda på att det pågår rent av en
smula hektisk högkonjunktur: alla människor
kunna få sysselsättning och relativt
hygglig lön. Vi konstatera alla högkonjunkturernas
vanliga följdföreteelser:
varubrist, som ger affärsmännen goda
chanser, dåliga eller sjunkande varukvaliteter
— och ökad brottslighet, ty det finns
ju en hel del människor som tveka det
är obekvämt att nyttja till och med rätt
gynnsamma vägar att förtjäna pengar
och som gå genvägar med hjälp av dynamit
till andras egendom. Och vi ha
ju strålande stora eldsvådor, som också
bruka följa med en högkonjunktur, ofta

kanske en indirekt följd av försämrade
kvaliteter på t. ex. elektriska ledningar
eller annat.

Men trots denna högkonjunktur, trots
att det råder goda tider, påstås det att
mycken olust råder i landet, och jag
vågar inte bestrida, att rätt mycken olust
finns både av olika slag och av olika
skäl. Jag förstår till exempel om man
inom borgerliga kretsar känner olust inför
det skattebeslut, som träffades förra
året och som nu börjar visa sina verkningar
i våra preliminära skattsedlar.
Jag förstår om man t. ex. känner olust
inför regleringarna. Nu är det ju så, att
om jag är hungrig och skulle behöva
köpa en smörgås och har erforderliga
kuponger, kan jag t. o. m. få en utan
pengar, om jag har kredit. Men har jag
pengar men ingen kupong, får jag inte
någon smörgås. Skulle jag få en ändå,
så utsätter sig den, som ger mig den,
för straff enligt lag.

Jag kan dock inte tänka mig annat
än att folk talar mot bättre vetande, om
de säga, att det är regeringspartiet som
sådant som betraktar det som önskvärt
att vi skola behålla dessa regleringar.
Det är väl självklart att ingen hellre än
t. ex. hans excellens statsministern önskar
att det skall bli tillfälle för varje
mor här i landet att säga till sin pojke
som mödrar gjorde förr: »Ät bröd, så blir
du stor och stark!» Men regleringar äro
från olika synpunkter nödvändiga, om
man vill undvika störningar, som eventuellt
kunna sluta i störande av allmän
ordning. Man kan känna olust över att
det är för trångt på tågen, när man vill
resa med dem, att det är för trångt på
spårvagnarna och på många andra håll
och kanter. Men jag tror att det framför
allt är den där känslan av ofrihet, som
konstituerar olusten. Man har pengar så
att man kan betala, men man kan inte
få köpa någonting, tänker man. Man har
inte den ekonomiska friheten ens i den
utsträckning, som ens ekonomiska resurser
medge.

Det kanske också finns en oro för
framtiden. Jag bortser här ifrån den oro
man kan känna inför de stundande valen
i höst. Den kanske spelar sin roll''

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

som bidrag till olustkänslorna på vissa
håll, i synnerhet om man jämför sina
förhoppningar inför de kommande valen
med resultatet av de val, som höllos
förra året. Men detta spelar väl en underordnad
roll.

Jag kan med större skäl tänka mig
att man kan känna oro inför den ekonomiska
utvecklingen, särskilt på grund
av de ändringar, som inträtt i de ekonomiska
förhållandena utomlands. Hur
går det med kronans värde? Många sparare
— det finns många sådana i detta
land — som ha tänkt att på sin ålders
dagar kunna använda sina besparingar,
fråga sig kanske: äro de värda någonting?
Därmed är jag inne på frågan
om inflationen, och jag har ju särskilt
intresse av att se på finansplanen från
den synpunkten, eftersom jag ännu alltjämt
som ledamot av riksbanksstyrelsen
har att syssla med penningpolitiska
problem.

Jag menar då med inflation kort och
gott en allmän och fortgående prisstegring;
icke en prisstegring som föranledes
t. ex. av tillfällig brist på vete
eller något sådant, utan en något så när
likformig prisstegring över hela fronten
och som visar tecken till att förvärras.

Riksbanken har till uppgift att se till,
att en sådan prisstegring inte kan uppkomma
eller, om den tränger sig fram,
kan tvingas tillbaka eller i varje fall
hållas nere. Det är ju fråga om vår kronas
värde, och riksbankens förnämsta
uppgift är att bevaka detta så långt det
överhuvud taget går. Så länge man hade
guldmvntfot och fria kapitalrörelser
mellan olika länder var det närmast en
bankteknisk irutinsak att överbrygga
mindre påfrestningar genom att vid behov
skicka iväg guld eller eventuellt
köpa guld eller att göra motsvarande
kreditoperationer. Nu är det överhuvud
taget inte möjligt att t. ex. genom att
höja räntan försöka slippa ifrån sådana
transaktioner och automatiskt dra till
sig kapital, när det blir brist, eller att
automatiskt bereda svenska medborgare
tillfälle att placera kapital utomlands,
så att de kunna få en bättre avkastning
än här liemma. Alla dessa förutsätt -

ningar, som voro nödvändiga för guldmyntfotens
upprätthållande och därmed
de allmänt verkande penningpolitiska
medlens utnyttjande, ha upphört att finnas.
Det kan inte förnekas att vi praktiskt
taget ha haft en liten smula inflation
nu, även om den är relativt liten.
Den är så liten, att herr Linderot
var ledsen över att den inte var tillräckligt
stor. Han sade ju, att när han
fick se en illustration i Morgon-Tidningen
med rubriken »Inflationssvindel»,
blev han till en början glad. Men
så fann han att han hade läst fel. När
han fick se att det stod »Inflationsspindeln»,
blev han ledsen för att den inte
var tillräckligt stor — spindeln är ju
som bekant ett rätt litet djur.

När jag skall söka bilda mig ett omdöme
om finansministerns plan för inkomster
och utgifter under kommande
år, antar jag att det förefaller rätt naturligt
att jag gör det med tanke på de
erfarenheter jag haft från riksbanken
och de utsikter jag ser för riksbanken
att fullfölja sitt program.

Jag skall då redogöra för två företeelser,
där vi ha haft de mest påfrestande
erfarenheterna. Det gäller främst våra
tillgångar av guld och hårda valutor,
d. v. s. sådana valutor, som äro användbara
överallt. Dessa tillgångar kan
man slå tillsamman även om guldet är
bäst, därför att man har det i sitt eget
land och kan skicka det vart som helst.
När det gäller hårda valutor, vet man inte
vad som kan hända på grund av förhållanden,
varöver vi inte kunna råda.
I stort sett räknar man till de hårda
valutorna fordringar i dollars, schweizerfrancs
och kanske någon mindre valuta,
och de övriga till mjuka valutor,
som man således inte kan fritt sälja
överallt.

Både guld och sådana valutafordringar,
som verkligen äro användbara överallt,
betraktar jag helt enkelt som lagertillgångar
i vårt land. De äro fullständigt
jämförliga med ett stort lager
av handelsomsättningsvaror och i viss
mån, men naturligtvis i mindre grad,
med tjänster. Om vi således måste släppa
ifrån oss dessa guld- och hårdvaluta -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

tillgångar eller vi se dem minskas, är
detta detsamma som en lagerförtäring.
Vi ha nu nödgats konstatera att våra
hårdvalutor ha gått ned — jag räknar
då med tiden från slutet av januari
1946, men det är eu tämligen godtyckligt
vald tidpunkt — från 2 200 miljoner
kronor till litet över 400 miljoner,
således en högst betydande nedgång.

Hur har detta varit möjligt? Jo, helt
enkelt därför att folk, som ville köpa
någonting mot dessa valutor, har köpt
dem av riksbanken. Det har ansetts vara
riksbankens skyldighet att sälja valutor
till alla, som kunnat visa att de av våra
försörjningskommissiorter ha (fått rätt
att importera varor. Vi ha således fått
pengar för detta. I samma mån som vi
ha minskat vårt lager av valuta, ha vi
dragit in köpkraft i form av sedlar i
motsvarande mängd.

Men det är dessutom en annan företeelse,
som har gått parallellt med denna,
och det är den, att när våra penninginstitut
ha behövt pengar, därför
att folk, som har haft insättningar, har
tagit ut dem, så ha de tvingats att skaffa
sig pengar hos riksbanken. Det har
blivit sed att inte anlita rediskontering
av växlar, utan man har i stället
sålt statsobligationer och värdepapper.
På den posten ha vi fått fram en ökning
från 217 miljoner kronor till 2 700
miljoner under samma tid som valutorna
gingo ned från 2 200 miljoner till
400 miljoner.

Denna utveckling från minskad lagerbehållning
av valutor till ökad tillgång
på värdepapper, statsobligationer och
skattkammarväxlar sammanlagt, har
fortgått något så när kontinuerligt, men
den har inte saknat sina dramatiska
poänger här och där. Jag vill då först
erinra om att vi under förra året apprecierade
kronans värde med, som herr
Nordenson sade, 14 procent. Herr Nordenson
klandrade egendomligt nog det
förhållandet, att vi inte hade gått upp
bara till exakt den gamla pariteten utan
valt 14 procent, så att vi fingo ett dollarpris
av 3:60 i stället för 3:73. Jag
vill då säga, att om det är en dumhet,
gjorde vi den i varje fall efter moget

övervägande. Man tyckte inte att det
formella skälet att komma tillbaka till
den gamla pariteten var något sakligt
skäl av tillräcklig styrka för att ändra
på vad som var motiverat av de ekonomiska
omständigheterna. Denna appreciering
föranleddes helt enkelt av den
explosionsartade prisstegringen i Amerika,
som vi inte ville tillåta att via importen
gå över på vårt land. Det är
tack vare denna appreciering som vår
prisstegring nu inte är på långt när så
stor som den eljest skulle ha varit.

Det var rätt spännande dagar för
bankteknici, då alla människor kommo
och gjorde motaffärer för att klara sig
undan förluster; de som hade svenska
kronor och ville ha dollars eller tvärtom,
allt eftersom de voro på den ena
eller andra sidan om den där kritiska
dagen.

Nästa dramatiska tidpunkt inträffade
i början av december månad 1946.

Det finns, herr talman, ett otal vetenskapliga
föreningar här i landet,
som ha till syfte att främja medlemmarnas
vetenskapliga skicklighet och
vetenskapens allmänna utveckling. De
flesta av dessa föreningar äro från
ekonomisk synpunkt i varje fall fullkomligt
harmlösa. Men det finns ett undantag,
och det är Nationalekonomiska
föreningen. Den kan ha ekonomisk betydelse.

Den 5 december 1946 stod vår dåvarande
handelsminister, professor Myrdal,
i föreningen och höll ett föredrag
om våra ekonomiska förhållanden. Då
nämnde han, att en importreglering
skulle vara mycket befogad. Olyckan är
emellertid, att de nationalekonomer,
som bevista sammanträdena för att höra
på sådana föreläsningar, äro nationalekonomer
under sammanträdeskvällarna,
men följande morgon äro de privatekonomer,
när de sitta på sina kontor.
Och genast drogo de då den slutsatsen:
»Nu är det privatekonomiska synpunkter
som få vara avgörande. Om det blir
en importreglering, så få vi se till, att
vi dessförinnan få in så mycket varor
som möjligt!» Det finns ju telefon och
press för att sprida kännedom om så -

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

dant, och så blev det en mycket hektisk
rusning, särskilt efter dollarvaluta.

Vi hade under kvartalet före denna
tidpunkt en försäljning av sådan valuta
av 370 miljoner på tre månader. Denna
försäljning gick upp till ungefär den
dubbla under det kvartal, som började
med december månad 1946, och ökningen
fortsatte sedan i hastig takt.

Man säger här: »Låt privatekonomien,
den enskilda företagsamheten få fritt
spelrum, så går det bra!» — Jo visst, då
går det som det har gått! Jag kan förstå
dem som förfäktade den meningen, att
vi borde eftersträva samma utveckling,
som vi hade efter förra kriget, men jag
kan inte förstå, hur samma människor
nu efteråt kunna komma och säga, att vi
borde ha tagit ett krafttag redan i december
1946. Jag medger, mina herrar,
att det hade varit mycket bättre, om
den dåvarande handelsministern på sitt
ämbetsrum i kanslihuset hade försökt
övertala sina kolleger att genomföra en
ordentlig importreglering med detsamma
i stället för att säga det i ett föredrag
på Nationalekonomiska föreningen.
Men jag vill erinra om att en importreglering
inte är så lätt att genomföra i ett
land som Sverige, vilket har slutit avtal,
som det för sitt goda namn och ryktes
skull, men även på grund av ekonomiska
realiteter, inte kan handskas med
hur som helst.

Därmed lämnar jag Nationalekonomiska
föreningen i detta sammanhang.
Jag vill inte betrakta den såsom samhällsskadlig
på något sätt, jag bara drar
den slutsatsen, att om ett statsråd skall
uppträda där, är det synnerligen viktigt
att denne är minst lika mycket
mästare i tigandets konst som i tålandets.

Importregleringen kom så i början av
mars månad 1947. Jag vill medge, att
den inte fick en så omedelbar och snabb
effekt som hade varit önskvärt. Men
jag kan försäkra herrarna, att även om
regleringar över huvud taget äro svåra
— t. ex. bränsleregleringen, som är mycket
besvärlig, eftersom det gäller att
tänka på vilka behov som skola tillfredsställas
fullständigt eller bara till

viss del o. s. v. — så är en allmän importreglering
fantastiskt svår redan av
den anledningen, att vår varuförteckning
innehåller så oerhört många slag
av varor; det är fråga om tusentals och
åter tusentals olika varuslag. Man skall
således inte begära, att en sådan importreglering
skall fungera oklanderligt från
början, och detta så mycket mindre, som
regeringen, för att tillmötesgå den allmänna
opinionen, hade börjat avveckla
handelskommissionen, som närmast skulle
svara för denna reglering.

Så kom nästa chock. Vi hade i själva
verket i början av år 1945 valutor, inte
för 2 200 miljoner kronor, utan för ett
belopp som låg närmare 3 miljarder.
Vi hade nämligen en del andra valutor
än dollar, och bland dessa var särskilt
det engelska pundet till att börja med
att i väsentliga avseenden jämställa med
dollarn. Amerika krävde emellertid som
villkor för att England skulle erhålla
ett mycket stort lån, att England skulle
lova att pundet skulle bli användbart
vid affärer i dollar, d. v. s. fritt konvertibelt
i dollar.

Om jag inte kan medge att jag brast
i förutseende, då vi fingo en högkonjunktur
i stället för den viintade lågkonjunkturen
— det gjorde jag inte och
det tror jag att herr förste vice talmannen
skall kunna bekräfta — måste jag
göra den syndabekännelsen, att jag
aldrig kunde tro att denna konvertibilitet
skulle upphävas. Inte därför att jag
litade på Englands materiella resurser,
utan helt enkelt därför att jag resonerade
som så: Amerika skall nu låna sin
vapenbroder från kriget ett belopp och
har ansett sig kunna framställa krav på
pundets konvertibilitet. Jag kunde inte
tänka mig att Amerika hade ställt upp
ett sådant krav utan att ha undersökt
Englands förutsättningar alt fylla det
eller utan att vara redo att »backa» England,
så att avtalet skulle kunna gå i
uppfyllelse. Men England blev tvunget
att upphäva konvertibiliteten efter ungefär
eu månad; den varade mellan den
15 juli och den 20 augusti i fjol.

Därmed försvunno från vår hårdvaluta
i ett slag ungefär 500 miljoner kronor,

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

vilket är det belopp som Sverige har att
fordra i form av pundvalutor; riksbanken
har inte att fordra allt detta, utan
riksgäldskontoret har en del av denna
fordran. Om vi hade haft dessa miljoner
fullt användbara vid årets slut, skulle
vår valutareserv i stället för 417 miljoner
kronor ha varit 917 miljoner kronor.

Man säger nu att köpet av obligationer
skulle ha medfört, att högkonjunkturen
har blivit svårare att komma till
rätta med än den eljest skulle ha varit.
När jag nyss sade, att jag hade räknat
med en högkonjunktur omedelbart efter
krigets avslutande, följde jag följande
enkla resonemang.

Det första världskriget lämnade efter
sig en period, då priserna stego fullkomligt
fantastiskt. Vi fingo då hela
detta gulaschväsen, som alla, som levde
på den tiden och voro med i svängen,
mycket väl minnas. Därefter fingo
vi depressionen. Om man skulle lämna
alla eller i varje fall väsentliga delar av
det ekonomiska livet oreglerade, fanns
det ingen anledning att tro annat än att
efter den enorma förstörelse, som skett
under det senaste världskriget, skulle
uppkomma en kolossal varuhunger, en
kolossal efterfrågan och en relativt begränsad
tillgång på varor, allt skapande
förutsättningar för prisstegring och högkonjunktur.

När jag nu har omnämnt detta, är det
inte alls för att vara efterklok. Jag har
gjort sådana erfarenheter, att jag har
blivit mycket ödmjuk på den punkten.
Ty först och främst kom omedelbart
efter det senaste världskrigets slut något
som kunde kallas för en tillbakagång
i priserna, alltså en liten depression,
men vidare — och det är det viktigaste
— vet jag inget medel, som jag
skulle kunnat rekommendera för att effektivt
hejda inflationen, innan folk
verkligen blivit övertygade om dess förbannelse.

Det är, såvitt jag förstår, mycket lättare
att komma till rätta med en dålig
konjunktur genom statliga åtgärder än
med en högkonjunktur. I förra fallet kan
man nämligen räkna med medhåll av en

mycket stor procent av befolkningen,
som lider under de dåliga tidernas
tryck. Men skall man försöka komma
till rätta med en högkonjunktur, så är
än den ene och än den andre i eget
intresse rädd för att hans inkomster
möjligen komma att sjunka. Han vet
inte, hur de sjunka i förhållande till
varupriset, i förhållande till andra människors
inkomster eller hur det kan komma
att gå ut över hans absoluta och relativa
levnadsstandard.

Jag tror att mycket av det vi hört
under denna debatt om finansplanen
är uttryck just för en instinktivt, fastän
kanske knappast medvetet intressebetonad
inställning mot åtgärder, som
äro ägnade att bryta inflationen. Då vi
hörde t. ex. herr von Heland tala om
vilken ödeläggande verkan en förhöjning
av bensinpriset skulle få för mjölkskjutsarna
o. s. v., så är även det ett
sådant där uttryck bland många andra
jag hört, som jag dock inte här skall ta
upp.

Kan nu finansplanen, i den mån den
realiseras, hjälpa riksbanken att komma
till rätta med detta? Att den innebär ett
steg i rätt riktning, är jag fullkomligt
övertygad om, och jag hälsar detta med
synnerlig tillfredsställelse. Huruvida den
räcker, vet jag inte, och det tror jag
inte, att någon annan vet heller. Huruvida
den är stark, vet man lika litet.

Därmed skall jag trots herr Linderots
varning ge mig en liten smula in på
det där, som han kallar för en essäsamling,
det där som man egentligen inte
skulle tala om — han varnade ju statsrådet
Kock och herr förste vice talmannen
för det.

Det är konjunkturinstitutets rapport
som i viss utsträckning ligger till grund
för finansplanen. Där förekommer ett
begrepp, som kallas för köpkraftsöverskott,
vilket i och för sig låter rätt begripligt
från lekmannasynpunkt men
kan vara ganska vilseledande, eftersom
det just har den där skenbara enkelheten.
Man kallar det också för inflationsgap,
och man har definierat vad man
menar med det. Det säges, att om man
har en årlig produktion på exempelvis

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

20 miljarder kronor, beräknad efter
visst pris, så kan beloppet användas på
olika sätt, t. ex. 16 miljarder för konsumtion
och 4 miljarder för investeringar.
Då går det bra ihop, och vi
behöva inte ändra vår lagerbehållning.
Men hur blir det nu, om man gör investeringar
på exempelvis 6 miljarder
och folk fortfarande vill konsumera för
16 miljarder? Jo, då fattas det uppenbarligen
2 miljarder kronor. Det är detta
som författaren här kallar för inflationsgapet.
Ju större detta är, desto
större fara är det för prisstegring, för
inflation.

Och nu kommer en utomordentligt intressant
sak. Här skulle man verkligen,
om man kunde beräkna dessa storheter
med något så när rimlig felmarginal, för
första gången ha en kvantitativ mätare
på inflationshotet eller inflationstrycket.
Tyvärr tror jag inte att det ännu på
länge går att få någon sådan.

Hur blir det, om produktionen inte
räcker? Jo, så länge man har lager att
ta av — t. ex. guld att skicka ut för att
få varor eller har lager hemma — så
reder man upp det utan att det behöver
bli någon inflation. Vi säga exempelvis
att torkan i år har fördärvat årsväxten.
Av produktionen ha fallit bort så och
så många hundra miljoner. Det kan man
kompensera genom lagerförtäring. Om
man slaktar ut en del nötkreatur, så
räcker fodret till de återstående. Man
minskar med andra ord köttlagret inom
landet. Man låter människor leva mera
på potatis. Det blir då mindre över till
svinen, och man håller sålunda färre
svin. Gäller det vete, kan man självfallet
vid dålig skörd reda sig med mindre
än vanligt, men endast till en viss
gräns, och man söker naturligtvis få
vete utifrån för valutor, som kunna uppbringas.

Detta visar, hur man utan prisstegringar
kan få inflationsgapet att försvinna.

Nu påstår författaren att inflationsgapet
aldrig finns vid årets slut. Det har
då på något sätt pressats ihop. Han menar
att det kan ske genom lagerändringar,
och häremot har jag, såsom fram -

går av vad jag förut sagt, ingenting att
invända. Men han säger också att det
kan ske genom prisstegringar. Jag förstår
däremot inte att detta kan vara
riktigt. Om det exempelvis en lördagskväll
finns 800 droskor här i Stockholm
och det är 2 000 personer som
vilja ha en droska, så blir det inte flera
droskor, om chaufförerna höja priset.
De få mera pengar, och allmänheten får
mindre. Men droskchaufförerna äro inte
bara tjänstemän, som göra folk tjänster,
utan de äro också konsumenter. De, som
vilja åka och verkligen få tag i någon
droska, betala så för mycket. Men vad
som betalas för mycket ökar köpkraften
hos droskchaufförerna med precis samma
belopp.

Enligt min tro är sålunda författarens
påstående, att ett inflationsgap kan
utjämnas genom prisstegringar, oriktigt.
Teorien om inflationsgapet kan därför
enligt min mening inte ge anvisning om
inflationshotets storlek, helt enkelt tiv
det skälet, att det faktiska inflationsgap,
som finnes, varken blir större eller
mindre än det är genom prisändringar.

Det återstår att förklara följande. Vi
ha en produktion på 20 miljarder kronor
om året, och när konsumenterna
kunna fritt bestämma över sin konsumtion,
förbruka de 16 miljarder. Hur är
det då möjligt att folk, som vill investera,
kan skaffa inte bara 4 miljarder,
utan t. ex. 8? Såvitt jag förstår, beror
det på vårt kreditväsen. Den potentiella
köpkraften i landet är ingalunda bara
den som åstadkommes under ett år,
utan det finnes ju mycket sparmedel
som kunna mobiliseras. Det har tyvärr
mobiliserats mycken sådan köpkraft under
de senaste åren, inte minst på grund
av vår statsskuld under beredskapstiden.
Vad som fanns i våra sparbanker
och vad folk hade att fordra i våra affärsbanker
på korta räkningar — alltså
sparkasseräkning, depositions- och
checkräkning — utgjorde ungefär 8
miljarder kronor i slutet av år 1933.
Men vid slutet av år 1947 hade folk
omkring 14 miljarder i våra banker.
Den köpkraften skulle enligt den nämnda
teorien inte intressera oss då det

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

gäller att bedöma inflationshotet för år
1948, men den är en högst betydelsefull
realitet härvidlag, eftersom folk kan la
ut pengar ur bankerna.

Då säger man: »Nåväl, bankerna få
driva in sina fordringar.» Ja, det skulle
bli en verkligt stor olycka, om sparbankerna
började driva in t. ex. sina fordringar
mot inteckningar hos jordbrukare
och egnahemsägare. Vi skulle få en
mängd exekutiva auktioner. Det vore
den fullkomliga katastrofen.

Där händer det således mycket på
den politik riksbanken för. Det gäller
å ena sidan att inte tillåta någon sådan
expansion av krediter, som är farlig
för prisbildningen, och det gäller å andra
sidan att inte införa så starka restriktioner,
att det åstadkommes verkliga
olyckor.

Nu skulle det ha varit förträffligt, om
denna s. k. köpkraftsöverskottsteori
kunde ha lämnat någon ledning för
riksbanken. Jag tror tyvärr att den inte
gör det. Men det skulle vara utomordentligt
lyckligt, om i anslutning härtill
kunde göras mera framgångsrika
försök, som toge sikte, inte på dessa
ytterst svårberäkneliga — i varje fall
tills vidare mycket svårberäkneliga —
faktorer som ingå i nationalbudgeten,
utan i stället på sådana förhållanden,
som man kan registrera ungefär lika
snabbt som barometerutslaget när det
gäller vädret. Det skulle vara mycket
bra — även om man inte är belåten med
meteorologernas precision — om man
kunde komma lika långt på den ekonomiska
meteorologiens område som på
den atmosfäriska.

Men därmed kommer jag in på en
sak, som gör att köpkraftsöverskottsteorien
är svagare än de flesta tro. Den
tar inte hänsyn till psykologiska faktorer.
Man kan inte i en sådan teori
koppla in t. ex. professor Myrdals föredrag
med dess ekonomiska följder,
man kan inte plocka in apprecieringen,
inte Amerikas beslut, varigenom England
sattes på kneken o. s. v. Och vi ha
sett, hur rent psykologiska faktorer
kunna spela en mycket stor roll särskilt
då det gäller uppköpet av obligationer.

Det hände en gång en fredag i september
förra året, att det inköptes för 26
miljoner kronor valutor och det utbjöds
för 40 miljoner kronor statsobligationer,
som riksbanken köpte. Det rådde
otvivelaktigt en panik hos flertalet av
ägarna till dessa statsobligationer, men
huruvida den paniken hade åstadkommits
genom rykten, som voro intressebetonade,
eller berodde på ett slags psykologisk
självantändning av materialet
någonstans, skall jag inte uttala mig om.
Jag har min bestämda tro om den saken,
men det tjänar ingenting till att
tala om det. I varje fall visar detta, hur
oerhört stor roll förtroendet spelar i allt
vad kreditväsen heter. Jag betraktar det
som en hederssak för vårt land att söka
föra en sådan penningpolitik, att de,
som i ett beträngt läge lånade svenska
staten pengar för att upprätthålla ett
bcredskapsförsvar, inte skola luras. Jag
tror det skulle vara dålig politik i
längden. Sverige kan behöva låna pengar
en gång till, och då är det inte bra,
om folk kan säga: »Nej, Sverige gjorde
inte så gott det kunde för att upprätthålla
värdet av kronan och inte heller
för att se till, att när vi behövde använda
våra sparmedel, vi då kunde använda
dem. De voro då inte värda mvcket.
» Sedan må detta mitt resonemang
från vissa finansmäns sida stämplas
som dumheter eller sentimentalitet hur
mycket som helst. Det omdömet tar jag
mycket lätt.

Men jag drar av detta en konsekvens,
nämligen att samarbetet mellan de olika
partierna eller i varje fall så många
som möjligt av dem när det gäller vår
ekonomiska politik hör till en av de allra
viktigaste förutsättningarna för att
riksbanken skall utan alltför stora rubbningar
kunna fullfölja sin uppgift. Från
den synpunkten beklagar jag, att alla
regeringens ansträngningar att få till
stånd sådant samarbete ha misslyckats.
Vad som här har sagts under remissdebatten
har inte gjort mig mera optimistisk
i stort sett. Vad folkpartiet beträffar
finns det enligt min mening så starka
personliga ambitioner i vägen för ett samarbete
med regeringspartiet, att jag inte

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

tror på möjligheten att få till stånd ett
sådant. Ifall nu de övriga partierna skola
följa den taktiken, att om inte alla gå
med, så kan inte något parti gå med,
såsom jag har hört att man på vissa
håll resonerar, så blir resultatet negativt
__inom bondeförbundet t. ex. sä ger

man, efter vad jag hört: vi skulle
vara intresserade av att samarbeta med
regeringen i de stora frågor där vi
kunna samarbeta, men förutsättningarna
måste vara att både folkpartiet och
högern gå med. Jag beklagar denna inställning
och tycker, att man skulle
kunna på denna punkt, där det dock
finns ett gemensamt intresse, få fram
en linje för ett samarbete och komma
överens särskilt om att slå tillbaka alla
försök att skapa panik.

Ja, herr talman, jag har redan talat
så länge, att jag skall fatta mig kort
beträffande en anmärkning, som herr
Nordenson fällt om riksbankspolitiken

_ det var om räntepolitiken. Jag har

deltagit i många diskussioner om räntepolitiken,
och alla deltagarna —. även
de som äro förespråkare för en höjning
av räntan — bruka medge, att olägenheter
följa med en höjning, men också
vissa vinster, och de skatta vinsterna
högre. Jag har varit med i en diskussion
med utomstående folk, som skulle särskilt
förstå sig på sådana här saker.
Märkvärdigt nog voro ingalunda alla
dessa förespråkare för en räntehöjning,
men ännu märkvärdigare var, att ingen
ville påyrka räntehöjning därför, att
den skulle kunna vara till någon effektiv
hjälp för att hindra inflation, utan
det enda skäl som jag hörde åberopas
var ungefär detta: vi som syssla med
penningaffärer i praktiken, ha allmänt
den meningen, att det skulle gå hättre,
om räntan vore litet högre. Jag får säga,
att på så lös motivering kan jag för
min del — när jag dock måste räkna
med betydande skadeverkningar, det
rör sig helt enkelt om hyresnivån —
inte rösta för en räntehöjning, förrän
det visar sig, att det står verkligt stora
intressen på spel.

Herr talmannen tillkännagav, att an -

slag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr WISTRAND: Herr talman! Herr
Linderot gjorde några luftsprång som
vanligt och roade kammaren mycket.
Hans sista förvandlingsnummer var att
uppträda som testamentsexekutör åt Per
Albin Hansson. För den händelse man
nu inom dödsboet på något vis skulle
reflektera på honom i den egenskapen,
vill jag erinra, att hans store lärofader
Lenin en gång angivit, att första förutsättningen
för kommunisterna att tilllägna
sig makten i ett samhälle är att
förstöra penningvärdet. Herr Linderots
åsiktsriktning är alltså medvetet intresserad
att förstöra penningvärdet för att
kunna nå längre gående syften. Detta
sagt i förbigående. Jag kunde inte hålla
tillbaka den reflexionen, när jag hörde
herr Linderot. I övrigt hade jag inte
tänkt sysselsätta mig med honom i mitt
anförande.

Statsministern framhöll i går i ett för
övrigt, det måste jag säga, mycket skickligt
upplagt anförande, att de regeringsåtgärder
som kritiserats hade i stor omfattning
kommit till stånd under medverkan
av samtliga partier. Han berörde
visserligen inte alla åtgärder, till exempel
skattereformen. I stora delar är det
alldeles otvivelaktigt så, att han har formellt
rätt, men han har därmed också
givit en bild av sin egen regeringskonst,
som bevisar långt mer än vad som är
nödvändigt. Han har velat skildra för
oss en regering, som i stort sett skulle
ha utfört endast vad varje annan regering
vid motsvarande tidpunkt skulle ha
gjort. Det är nog att föra anspråkslösheten
för långt och uppträda en smula
för menlöst. Det överensstämmer inte
heller med verkligheten, och i annat
sammanhang höras ju också helt andra
tonarter.

Statsministern kan väl dock inte utan
vidare göra gällande eller ens vilja göra
gällande, att det varit utan betydelse
för utvecklingen, att socialdemokraterna
under hans regering ha fått sätta sin
prägel på vår finanspolitik och vår budgetpolitik.
Vill han verkligen få allmän -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

heten att tro, att vår budget skulle ha
sett ut på samma sätt som den nu gör,
om inte socialdemokraterna hade suttit
vid regeringsmakten?

Vi veta alla, att många reformer ha
vidtagits under medverkan av samtliga
partier, särskilt på det sociala området.
Men de ha genomförts i en tyvärr efter
vad det visat sig mycket ogrundad uppfattning,
att deras ekonomiska verkningar
skulle ha allvarligt övervägts av regeringen
och att regeringen skulle kunna
stå för deras ekonomiska genomförbarhet.
Det har visserligen redan tidigt
yppats tvivel härom på olika håll. Men
man har böjt sig i ett visst förtroende för
regeringen på den punkten och därför
låtit betänkligheterna vika och gått med
på utgifterna, då man i och för sig har
måst erkänna, att de tjänade behjärtansvärda
ändamål.

För övrigt börjar inte det socialdemokratiska
inflytandet på Sveriges finanser
med år 1945. Det sträcker sig
mycket längre tillbaka, och även under
den tid, samlingsregeringen varade, har
allt vad budgetpolitik och finansväsen
vill säga i mycket hög grad präglats av
herr Wigforss, som under en lång, oavbruten
följd av år har varit finansminister.
Det är herr Wigforss, som har
fört den utgiftspolitik och den skattepolitik,
vars följder vi utläsa i dagens
situation, och det är också herr Wigforss
som varit den främste planhushållaren
här i landet, i varje fall sedan herr
Myrdal så småningom har lämnat regeringen.

Herr Wigforss talade i går här i kammaren,
och de reflexioner, som han fogade
till sin resumé av vad han hade
gjort under den tid han verkat i det
offentliga, kunna sammanfattas med orden:
»Och se, det var ganska gott!» Vi
andra ha ju en helt annan uppfattning.
Vill man penetrera, vad som innerst inne
kan vara orsaken till att vi ha hamnat
i en situation, som är så oerhört svår
att bemästra, finner man den otvivelaktigt
vara, att staten under inflytande
av en etatistisk uppfattning har tagit
sig vatten över huvudet och försökt behärska
en mängd områden, som den inte

är ägnad att behärska. Samtidigt som
staten har utvidgat sin verksamhetssfär
åt alla håll och kanter och samtidigt
som den har ökat den improduktiva sektorn
i samhället på den produktivas bekostnad,
har den ändå trott sig om att
kunna åt befolkningen åstadkomma den
ökning och förbättring i levnadsstandarden,
som naturligtvis alla anse vara
önskvärd. Men vad man har felat i är
att göra klart för sig, att mål och medel
inte ha svarat mot varandra, utan tvärtom
stått i motsättning till varandra. Nu
häpnar man, när man märker, att det
har gått brand i samhällskroppen. Man
har ingenting annat att komma med än
villrådiga ordinationer hit och dit.

Vad är orsaken härtill? Ja, orsaken är
nog den, att man i allt sitt planhushållande
inte bara saknat en plan — en
genomförbar sådan plan torde väl aldrig
kunna uppgöras — utan än mera att
man inte har tagit hänsyn till att samhället
är en samling levande människor,
som vägra att låta dirigera sig
hur som helst. Det har varit ett starkt
nationalekonomiskt teoretiserande element,
som har fått göra sig gällande i
vårt samhälle de sista decennierna, och
under intryck av dess inställning har
man allt mer och mer blivit benägen att
betrakta medborgarna i en stat som robotar,
vilka skulle kunna dirigeras centralt
och som blint skulle följa av staten
uppdragna linjer, vad än statsmakten
bestämde, vilka skulle spara, när staten
föreskrev sparsamhet, och vilka utan
återverkningar också skulle kunna tvingas
att lämna ifrån sig sina sparmedel,
när staten fann, att detta var erforderligt
och lämpligt. Det är denna kollektivt
betonade brist på psykologi och på
sinne för individen som har fört oss till
dagens situation. In i sista stund förra
året har man ansett lämpligt att genom
en konfiskatorisk skattelagstiftning, som
inte ens ur statsfinansiell synpunkt då
var av nöden, riktigt inskärpa, att förmögenhetsbesittningen
vore halvt om
halvt av asocial karaktär, varför den
också borde av statsmakterna särskilt
klämmas åt. Man gick därhän för att
i samma andetag eller i varje fall nästan

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

på samma gång börja stappla och ta
initiativet till en ny folkrörelse i sparfrämjandets
tecken.

Det är ju alldeles klart, att när regeringsmakten
beter sig på det sättet, måste
dess anseende lida genom det osammanhängande,
för att inte tala om den bristande
uppriktigheten i dessa åtgärder.
Härigenom har det också inom folket
uppstått en tveklyvning, som är farligare
nu än någonsin, då ett allmänt förtroende
för regeringsmaktens innehavare
är ett behov som är större än någonsin
under normala förhållanden.

Jag talade om planhushållning. Ju
mer jag har tänkt över den planhushållning,
som vi varit föremål för, ju mer
har jag funnit, att den i grund och
botten inte har bestått i någonting annat
än att man utan större bekymmer
för om täckning förelåge eller inte, i
löslig optimism tagit det ena äventyrliga
steget efter det andra ut i det okända.
Vi ha trott oss om att kunna reformera
samhället i snabbtakt, att kunna
genomföra den ena sociala åtgärden efter
den andra utan att följa den ekonomiska
utvecklingen, vilken dock har varit
en förutsättning för att alla dessa i
och för sig önskvärda reformer skulle
komma till stånd.

Att vi i dag ha en socialbudget, som
är lika stor som hela budgeten för tio
år sedan, är inte utan betydelse vid bedömandet
av dagens ekonomiska läge.
Jag nödgas framhålla denna synpunkt,
därför att i detta sammanhang har inte
bara herr Wigforss ett ansvar, utan i lika
hög grad herr Möller. Båda söka ju betäckning
genom att framhålla, att alla
sociala anslag av betydenhet ha lämnats
med biträde av alla partier, och det är
sant, men det är också sant, som jag nyss
har framhållit, att huvudansvaret dock
faller på dem, som i regeringsställning
ha haft att bedöma, huruvida de ekonomiska
förutsättningarna ha förelegat för
dessa reformer eller inte. När regeringen
anser sig kunna framföra en reform,
som av alla anses i och för sig önskvärd,
då äro de betänksamma i själva
verket försatta i eu mycket ogynnsam
ställning, ja, man kan nästan säga, att de

på förhand äro utmanövrerade. De kunna
inte tala om de ekonomiska förutsättningarna
med samma auktoritet som
regeringen, vilken den allmänna opinionen,
intill dess något inträffar, måste
betrakta som den, som har de bästa förutsättningarna
att kunna bedöma situationen.

Sparsamheten i budgetarbetet har också
kommit bort under dessa krigsår. Det
tillsattes en gång en besparingsberedning,
som visserligen utvalde jämförelsevis
begränsat men också mycket praktiskt
betonat område av statsverksamheten,
men som ändock till klar evidens
visade upp, att man utan att egentligen
träda några intressen för när skulle
kunna vidta en hel rad av besparingar.
Det föranledde dock i stort sett icke
någon åtgärd från finansministerns sida.
Genom denna sin inställning även
till besparingsandan i statens egen regi
har han likaledes medverkat till att situationen
är som den är nu.

När alltså betänksamheten och sparsamheten
inte ha kunnat få gehör för
sin stämma under långa år, blir det ju
till slut ekonomien, som kommer att
tala sitt eget hårda språk. Den börjar
nu också att tala och talar ganska hårt,
i varje fall hårdare än vad någon av oss
förmår göra från denna talarstol.

Hur var det, när vi började märka, att
priserna stego här i landet vid krigets
början? Ja, under en mycket lång tid
använde herr Wigforss och hans hjärntrust
en stor del av sin tid på att bevisa
att ingen inflation förelåge, att prishöjningen
berodde endast på att man vore
utestängd från vissa marknader och att
den skulle gå tillbaka mycket snabbt.
Krav på att vidta några särskilda åtgärder
med hänsyn till denna prisstegring
och att visa återhållsamhet i utgifterna
avvisades. Så gick tiden, inflationen
fortskred, priserna stego, man såg tydligt
vart det bar hän. Då hade herr Wigforss
en ny och annan ståndpunkt. Nu
var inflationen en företeelse, som rent
av kunde vara nyttig för samhället. Det
var en sorts pick-me-up, som var en värdefull
hjälp till den fulla sysselsättningens
stabiliserande, nota bene om den var

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

måttlig. Eftersom den då inte hade tagit
alltför förfärande fart, dövade han
med sådana utlåtanden mångas oro,
kanske möjligen också den som jag tror
han själv hyste. I varje fall gjordes ingenting
för att möta den inflation, som man
redan kunde spåra. I den sinnesstämning,
som herr Wigforss då skapade,
uppmuntrades i stället lönerörelser och
framskapades den falska köpkraft, som
vi nu ha. Nu först upptäcker han, att
det verkligen finns en fara för inflation
och att det är nödvändigt att vidta
åtgärder mot den. Nu ske dessa summariskt,
hastigt och utan nyanser, då de
kunde ha skett på ett mjukt och lugnt
sätt, om man hade börjat i tid. Hur oändligt
liten kongruens är det inte emellan
detta sätt att handla och den doktrin,
som man åberopat, då man har framhållit
planhushållningens stora och starka
företräde framför varje annan form av
hushållning! Om man skulle kunna söka
efter en plan i herr Wigforss’ handlande
— jag är för min del fullkomligt övertygad
om att den aldrig har funnits —-skulle det med hänsyn till dessa objektiva
fakta te sig, som om han varit planmässigt
inriktad på en medveten penningförsämring.
Det har han naturligtvis
inte varit; jag anklagar honom inte på
något vis för detta, jag tror inte alls på
att han har någon dålig vilja, men jag
tror på hans dåliga omdöme och framför
allt hans mycket lättsinniga lek med elden
i fråga om valutavården. Han har i
sin gärning varit ett lysande exempel på
att de, som ofta tala högt om planhushållningen,
ha minst bidragit till att
möjliggöra och genomföra en plan ens
i den omfattning, som enligt allas uppfattning
skulle ha varit nyttig för samhället.
Nu stå vi inför ett samhällstillstånd
med planhushållningens alla olägenheter,
svällande improduktiva kadrer,
formalism och blankettregemente,
men utan den genomtänkta plan, som
skall föra oss ut ur svårigheterna. Den
svällande kroppen med sin tunga massa,
tryckande och rå, finns där till allmän
olägenhet, men själen har ännu vägrat
att ta sin plats i den.

Jag tror, att vad som skulle ha iakt -

tagits för att vi skulle ha stått i en bättre
situation, finns uttryckt i ett bibelspråk,
som kanske inte hör till de mest kända.
Det återfinnes i Lukas evangelium
14 kapitlet 28—29 versen: »Vilken är
den av eder, som vill bygga ett torn, och
icke först sitter och överlägger om kostnaden,
om han haver det han behöver
till att fullborda det med? Att, då han
haver lagt grundvalen, och icke kan fullborda
det, alla, som så sett, icke skola
begynna göra spe av honom.»

Det vore, som jag tror herr Mannerskantz
redan i går framhöll, av värde
kanske även ur andra synpunkter än de
rent religiösa, att folk litet mera sökte
sig till de gamla skrifterna.

Emellertid känna vi nog alla, att detta
dödvatten måste vi komma ur. Jag tror,
att den känslan börjar växa fram, att vi
aldrig komma därhän genom ensidiga
ansträngningar från vare sig enskilda
män eller åsiktsriktningar. Här behövs
det återställande av ett allmänt förtroende
för regeringsmakten, och därvid räcker
det inte, som herr statsrådet Wigforss
i går syntes förutsätta, med socialdemokraternas
och möjligen även kommunisternas
förtroende. Bara förtroendet
funnes ibland de massor, som tro —
som han uttryckte sig — på socialismen,
skulle man komma över krisen. Det räcker
inte. Vi, som inte tro på socialismen,
ha full rätt att betrakta oss som jämbördiga
medlemmar i detta samhälle, att få
våra synpunkter beaktade och få största
hänsyn tagen till dem. Frågan om vilken
politik som här skall föras, är inte
uteslutande en fråga, som kan avgöras
vid den socialdemokratiska partikongressen,
vilket man, ehuru det inte uttryckligen
utsädes, ändå kunde skymta
som herr andre vice talmannens uppfattning.
Det är en fråga, som rör hela
folket och oss alla. Det är inte en önskvärd
situation i en farlig tid, att som nu
en knapp majoritet av folket anser sig
vara den självfallna exekutorn för de
åtgärder, som skola leda oss ut ur krisen,
och på sin höjd välvilligt kan förklara
sig beredd att ge audiens åt den
andra hälften, men också förbehåller sig
att ta den hänsyn, som man finner vara

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

skälig, till vad från den sidan har framförts.
Lösningen av problemet ligger i en
samverkan, som är ärlig och uppriktig
och som syftar till att samla alla goda
krafter i samhället för att föra detta
gamla statsskepp oskatt ur bränningarna.

Jag var glad över att finna vissa tongångar
i statsministerns anförande i dag
och även i det i går, som gingo i den
riktningen, men jag är också övertygad
om att ännu finns det mycket, som måste
göras, innan man från minoriteten
här i landet kan med förtroende vända
sig till majoriteten med sina bekymmer.
Det måste nog på ett eller annat sätt bli
så, att vi handla som mera jämbördiga
parter än vad som hittills har ifrågasatts.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det är
ett par punkter, som jag skulle vilja
taga upp till någon behandling under
denna remissdebatt. Jag skall börja med
frågan om de nya konsumtionsskatterna,
som ha blivit föreslagna av regeringen
i ett par propositioner.

Bakgrunden till dessa indirekta skatter
är som bekant avsikten att försöka
suga upp en del av köpkraftsöverskottet
inom landet och att i det syftet försöka
överbalansera budgeten. Men jag
vill erinra om att vi redan 1946/47
fingo ett överskott på driftbudgeten om
cirka 500 miljoner kronor, som täckte
en stor del av kapitalutgifterna under
det budgetåret, och att vi under innevarande
budgetår ha att räkna med ett
betydande överskott, som det vore ett
allmänt intresse att försöka böja genom
att bland annat införa dessa indirekta
skatter relativt tidigt under innevarande
år. För nästa budgetår, 1948/49, räknade
vi förra sommaren med att vi
skulle få ett underskott i budgeten på
inte mindre än mellan 200 och 300 miljoner
kronor. Redan det var ju en rätt
allvarlig sak. Nu synes det, som om regeringen
genom besparingar på driftsbudgeten
kunnat få bort detta underskott.
Men kvar står, att vi borde möta
nästa budgetår med möjligheter till en
liknande överbalansering som vi ha under
innevarande år och hade under det

föregående. Ty om vi inte kunna överbalansera
budgeten med ett belopp ungefär
motsvarande de förutvarande, möta
vi ju faktiskt med en svagare ställning
från statens sida de inflatoriska
krafterna ute i vårt samhälle.

När det då gäller att skapa denna
överbalans, bör man erinra sig, att den
ännu sittande konsumtionsskatteberedningen
fick i direktiv att för det första
söka få fram skatter på varor, som kunde
betraktas som umbärliga, och därjämte
också på andra varor, varvid
dock undantogos livsmedel och vissa
andra oumbärliga varor, som inte voro
direkt karakteriserade. Det betyder, att
dessa indirekta skatter, även om de i
mycket stor utsträckning träffa umbärliga
varor, inte ha varit avsedda att
uteslutande inrikta sig på dem. Om uppfinningsrikedomen
slog slint, hade man
att försöka finna andra varor att lägga
en indirekt skatt på, så att man kunde
få en överbalansering av budgeten av
samma storlek som innevarande eller
föregående budgetår. Det är i det sammanhanget,
som frågan om bilbeskatt
ningen kommit upp, och jag misstänker,
att det så småningom kommer förslag
på riksdagens bord även rörande
andra skatter, som lika litet som bilskatten
kunna generellt betecknas såsom
lyxskatter.

Beträffande bilskatten, som redan förut
har vållat åtskillig diskussion i kammaren,
skulle jag vilja erinra om att
den dock inte är av annan storleksordning
än den danska och den norska.
Det är klart, att den kommer att medföra
en fördyring av transporterna, men
jag tror också, att man har överdimensionerat
denna ökning av transportkostnaderna.
Jag skall bara ta ett litet exempel.

Vid beställning av lastbil utgår för
närvarande vid 25 km körning en avgift
på kronor 23:30 enligt vissa uppgifter,
som lämnats konsumtionsskatteberedningen.
Om man inför en skatt på ytterligare
20 öre per liter bensin, skulle
detta pris ökas med omkring 2:00, alltså
från 23: 30 till inemot 20 kronor. Det
är uppenbarligen en ökning, som inte

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

är önskvärd i och för sig, men i det
läge, vari vi stå, och då det gäller att
överbalansera budgeten och om man
inte kan påvisa andra medel att få
fram en överbalansering, få vi bita i det
sura äpplet. Det är uppenbart, att man
kan diskutera olika former för avvägningen
mellan fordonsskatten och bensinskatten,
men jag tror inte, att det är
möjligt att komma till en överbalansering
av budgeten utan eu stark ökning
av bilskatterna.

Det är intressant att se, vilka andra
förslag som ha kommit fram. De ge
ju inte mycket. Det är allra enklast att
bara kritisera och inte komma med direkta
motförslag. Det är den enklaste
av alla positioner, och en opposition,
som vill intaga de lättaste positionerna,
väljer givetvis denna. Men i en reservation
till konsumtionsskatteberedningens
förslag, som ligger på riksdagens
bord, i fråga om automobilskatten, har
herr Henriksson angett vissa andra alternativ.
Det ena är, att man skulle återuppliva
den gamla omsättningsskatten
och göra den allmän men utta den med
lägre procent. Förslagsvis nämner herr
Henriksson 2 procent. Det skulle ge 300
miljoner kronor. Om man menar, som
högern tycks göra, att bilskatterna skul
le verka i någon mån inflationsdrivande,
får man väl ändå säga, att en lågprocentig
omsättningsskatt, som träffar
praktiskt taget alla varor, skulle verka
i ännu högre grad inflationsdrivande.
Tv det kan väl inte vara högerns mening,
att handlarkåren skulle betala
denna skatt utan att ta ut den av köparna.
Man har varit tveksam inom högern
— ja, jag säger här »inom högern»;
det är ju herr Henrikssons reservation,
men jag misstänker, att förslaget har varit
i säck, innan det kom i påse. Man
har också ett annat alternativ, och det
är, att man i stället skulle utta en lågprocentig
varuskatt på produktionsstadiet,
men den skulle avse att ge något
motsvarande, och den skulle säkerligen
också verka i mycket högre grad inflationsdrivande
än de förslag, som regeringen
har kommit med på konsumtionsskatteberedningens
yrkande.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
ta upp vissa reflexioner, som äro gjorda
i herr Henrikssons reservation och som
framskymtade i herr Domös anförande.
Jag syftar på den uppfattningen, att om
man skall ta in några hundra miljoner
genom indirekta skatter, så skall man
på något sätt låsa in dem, lägga dem på
statens kistbotten, så att de inte komma
ut. Nu veta vi ju alla, att nationalekonomerna
numera ha den uppfattningen,
att i tider som dessa är faran,
att investeringen blir större än det verkliga
sparandet. Om man investerar incr
än nvsparandet räcker till, skapar man
inflatoriska krafter. Det är uppenbarligen
detta, som gör, att man nu vill begränsa
investeringen, men det är tydligen
ett sätt att få medlen att räcka till
mera, om man genom indirekta skatter
genomför ett tvångssparande — alia
skatter innebära ju tvångssparande —
ocli sedan använder dessa pengar för
att bestrida statens kapitalutgifter. Därigenom
blir det givetvis större möjlighet
för det nysparande, som eljest sker i
samhället, att räcka till för den investering,
som kan vara önskvärd och som
man från olika sidor vill främja.

Herr Domö gjorde en liten anmärkning
mot konsumtionsskatteberedningen.
Det är ju så modernt att från oppositionens
sida tala om socialdemokraterna
som folk, som bara är regeringens
springbud. Ä andra sidan väcker
det kommunistledarens förvåning, när
motsatsen äger rum. En socialdemoKratisk
medlem av andra kammaren har
annonserat en motion om att man skall
stryka fordonsbeskattningen och lägga
hela skatten på bensinen. Herr Linderot
tycker, att det är en egendomlig ordning
i ett parti, att en konsumtionsskatteberedning
kommer med ett förslag, regeringen
framlägger det i form av en proposition,
och så springa några enskilda
socialdemokratiska riksdagsmän och
väcka en motion med annat syfte. Hur
i all världens namn kan det överensstämma
med ordningen inom ett parti0
Ja, det är rätt typiskt och avslöjande
för kommunismens uppfattning om ett
parti. Det är någonting, som Iedes ovan -

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

ifrån, och Gud nåde den, som på något
sätt hoppar över skaklarna. Jag kan erinra
om att det mycket länge har varit
bekant inom det socialdemokratiska
partiet, att den motionen skulle komma
fram, och det väcker inte alls någon
förvåning, att det inom vårt parti kan
finnas olika uppfattningar i olika detaljer.
Det kan kanske också vara någonting
för de borgerliga opponenterna att
erinra sig, att centraldirigeringen i vårt
partiarbete är praktiskt taget obefintlig.
Herr Ohlins ansträngning för att centraldirigera
sitt parti har väckt vår ohejdade
belåtenhet, då den visar motsatsen
mellan lära och leverne.

Nå, här kom då herr Domö med den
uppfattningen, att färdiga förslag framlades
för konsumtionsskatteberedningen,
och det gällde bara att svälja dessa
förslag — något tuggande erfordrades
knappast. Jag vill erinra herr Domö om
att kommitténs sekreterare hade skaffat
fram ett stort material inom ett vidsträckt
fält, och detta är ännu inte på
långa vägar avbetat. Det var nödvändigt
med detta förarbete. Sedan hade
beredningens ledamöter att diskutera
förslagen. De skaffade ytterligare upplysningar,
och de träffade sedermera
sitt avgörande om den eller den skatten.
Beredningens medlemmar ansågo
sig ingalunda bundna av dessa förslag,
som hade framkommit genom sekretariatets
åtgörande. Alltid återstod frågan,
om man ville förorda den och den
skatten och i vilken utsträckning man
ville göra det samt vilken form man
skulle välja. Man kunde även, om man
så ville, förkasta vissa förslag. Åtskilliga
ha blivit avvisade. Man kunde också
eventuellt väcka andra förslag.

Herr Domö uppehöll sig särskilt vid
den uppgift, som han hade fått, att
vissa banderoller redan hade av tobaksnionopolet
beordrats för tryckning, vilket
herr Domö ansåg hindrade beredningens
ledamöter att pröva saken. Åtgärden
hade vidtagits för att monopolet
om möjligt skulle kunna ta ut dessa högre
skatter så tidigt som möjligt, nämligen
den 1 februari. Jag förmodar, att
herr Henriksson, som ju är herr Domös

man och som jag alltid har funnit vara
en självständig karl, inte av den anledningen
fann sig skyldig att biträda det
förslag om tobaksskatt, som vi andra
anslöto oss till. Jag ser däri ett bevis
på att detta var det förslag, som det var
lämpligast att genomföra. Ur den synpunkten
biträddes det inte bara av herr
Henriksson utan även av beredningens
övriga medlemmar. Jag tycker att det
finns ingen anledning för herr Domö
att vara irriterad på den punkten.

Jag måste sedan, herr talman, säga
några ord om herr Linderots uppfattning
om demokrati, sådan den har tagit
sig uttryck i dag. Demokratiens förkämpar
ha ibland verkligen anledning
att vara ängsliga för det understöd som
det utges att de få från kretsar, vilkas
demokrati är synnerligen tvivelaktig.
Både från Hitlers Tyskland och Mussolinis
Italien hördes gång på gång från
ledande håll toner om att fascisterna
och nationalsocialisterna egentligen representerade
den enda verkliga och sanna
demokratien. Det är väl ingen som
av dessa förklaringar låtit sig förledas
att beteckna vare sig nationalsocialisterna
eller fascisterna som demokrater.
Jag har samma uppfattning om kommunisterna.
Hur ofta och träget de än försöka
hävda, att de äro förkämpar för
den verkliga och sanna demokratien,
torde ingen därav låta sig förledas till
att tro dem på deras ord.

Förutsättningen för en politisk demokrati
är ju först och främst att olika
partier ha möjlighet att fritt verka i vederbörande
land. Hur är det med den
saken i det land som herr Linderot och
hans partikamrater se upp till såsom
mönsterland? De olika partierna i en
verklig demokrati skola vidare fritt få
välja sina ledare, och oppositionspartiernas
ledare skola varken fängslas eller
hängas. .lag går tvärtom så långt,
att jag vill rekommendera den engelska
metoden att ge oppositionsledaren excellenslön,
så att han odelat kan ägna
sina krafter åt ledningen av oppositionen.
Det är, herr Linderot, ett bevis på
sann demokrati, men icke att hänga oppositionsledarna,
fängsla dem, straffa

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

dem med livstids tvångsarbete, förvisa
dem ur landet eller tvinga dem att fly
med fara för deras liv, vilket ju sker
inom de av kommunisterna behärskade
eller influerade länderna i öster. Det
kräves vidare av en sann demokrati,
att pressen och den allmänna opinionen
icke ledas och dirigeras av det maktägande
partiet, utan att det kan förekomma
en fri diskussion mellan olika
åsiktsriktningar. Det skall dessutom finnas
ett parlament med plats för olika
partier. Det får inte vara som i herr
Linderots mönsterland, att man bara
godtar kommunister och möjligen några
s. k. partilösa, d. v. s. politiskt könlösa
människor som äro fullständigt ofarliga
och tillåtas existera, för att det inte
skall sägas, att det uteslutande är inskrivna
partikamrater som få säte i
parlamentet. Nej, kommunisterna bara
försöka ge sig sken av att vara demokrater,
men deras uppträdande är mycket
farligt, då därigenom utsuddas för
en hel del människor det rätta begreppet
om vad som egentligen är en sann
demokrati.

Jag kan inte undgå att i herr Linderots
anförande i dag finna vissa belägg
för vad jag här sagt. Han talade t. ex.
om att kommunisterna på olika håll äro
utsatta för försök att krossa dem som
parti. Detta kan, sade herr Linderot,
bara ske på ett enda sätt, nämligen genom
militära maktmedel och upphävande
av de demokratiska friheterna. Jag
förstår herr Linderots farhågor på den
punkten, ty för ett diktaturparti finns
det bara ett sätt att slå ut ett annat
parti, nämligen med maktmedel. Det är
det säkraste sättet och det som diktaturerna
alltid använda. Man förbjuder helt
enkelt ett misshagligt parti att under
demokratiska former verka i samhället,
och så är man lättvindigt befriad från
det partiet. Det tycks faktiskt vara så,
att kommunisterna inte se någon annan
väg att komma till rätta med ett oppositionsparti
än genom att krossa det
med militära maktmedel eller förbjuda
det att verka. Det är en självbekännelse
från herr Linderots sida som det kan

vara anledning att notera. Att tänka sig
att man skulle kunna försvaga eller
kanske rent av tillintetgöra ett parti uteslutande
på övertygelsens väg för att
på så sätt göra det egna partiet starkare
tycks vara kommunisterna tämligen
främmande.

Herr Linderot sade vidare på tal om
öst och väst, att skiljelinjen icke går
mellan de olika nationerna utan inom
folken själva. Jag vill då fråga, om det
i herr Linderots och hans partikamraters
mönsterland går någon dylik linje
inom folket. Är det inte i stället så, att
där icke får finnas någon som helst
linje inom folket? Att det i Sverige,
England, Frankrike o. s. v. går linjer
mellan olika partier, beror på att dessa
länder äro sanna demokratier. Hade de
i stället varit diktaturer, hade det inte
funnits några dylika linjer inom folket.
Kommunisterna äro faktiskt att gratulera
till att de tillåtas att verka även i
länder, där de inte ha majoritet, vilket
de ju få just tack vare demokratien som
möjliggör för dem att bedriva sin agitation.
I en diktatur, som de själva Sehärska,
krossa de alla andra partier,
fängsla eller döda oppositionsledarna,
förbjuda oppositionens tidningar samt
insätta i parlamentet uteslutande kommunister
och politiskt könlösa, vilka
senare kommunisterna på sitt speciella
sätt älska —■ något perverst, tycker jag,
ur politisk synpunkt.

Herr Linderot yttrade vidare, att en
försvagning av det kommunistiska partiet
skulle medföra en försvagning av
hela arbetarrörelsen. Han anförde som
stöd härför historiens vittnesbörd. Ja,
historiens exempel kunna både brukas
och missbrukas. De senare årtiondenas
historia visar väl ändå, att det i både
Tyskland och Italien var kommunisternas
framväxande till ett relativt starkt
parti som skapade förutsättningarna för
nazismens och fascismens segertåg.
Människorna ställdes helt enkelt inför
problemet att välja diktatur, en kommunistisk
diktatur eller en nazistisk sådan,
och man valde då den nazistiska
diktaturen. Finns det däremot ett starkt

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

demokratiskt arbetarparti att rösta på,
skapas inte samma förutsättningar för
nazistiska krafter att göra sig gällande.

Herr Bergvall ironiserade i sitt anförande
i går över en del sidor av vår
ekonomiska politik. Det må vara honom
fritt att göra detta; jag är för min del
inglunda motståndare till ironi. Herr
Bergvall talade t. ex. om regeringens
blygsamma nöjdförklaring över läget.
Han sade, att regeringen tycks vara så
nöjd med de sinade valutareserverna
och de uppenbara prisstegringstendenserna.
Att regeringen icke är nöjd i
dessa och åtskilliga andra avseenden,
därom hörde vi tillräckligt i går av herr
statsministern, så att den saken behöver
jag inte ytterligare påpeka. Det verkade
annars snarast, som om herr Bergvall
själv vore utomordentligt nöjd.
Tänk vilka möjligheter som ur taktiska
synpunkter erbjuda sig för partipolitisk
agitation, tack vare att man kan peka
på företeelser, som ingen är nöjd med
och samtidigt utmåla regeringen såsom
ansvarig för dem!

Jag vågar inte inför kammaren uttala
mina egna värdeomdömen om vad vi
ha anledning att vara nöjda med i
svensk politik. Jag skall heller inte erinra
om vad som från regeringens sida
sagts härom i olika sammanhang. Men
jag tillåter mig att anföra en passus ur
konjukturinstitutets officiella rapport,
som återfinnes som bilaga till driftbudgeten.
Konjunkturinstitutet måste väl
anses vara en opartisk instans. Det heter:
»Sveriges position i dessa internationella
sammanhang har, som ovan visats,
i olika hänseenden varit relativt
gynnsam. Redan den beaktansvärda produktionsstegring,
som ägt rum sedan
krigsperioden, och den relativt höga
industriella produktionsnivå, som nåtts
1946 och 1947, bör ha verkat dämpande
på inflationstrycket. En betydande
standardförbättring har kunnat försiggå»
— jag erinrar här inom parentes
speciellt om de stora sociala reformerna.
I konjukturinstitutets rapport konstateras
vidare, att den privata konsumtionens
viirde efter krigsårens nedpressning
åter stigit. Det erinras om att något

3 Första kammarens protokoll 1948. Nr 3.

överhängande hot från en under kriget
uppkommen likviditetsreserv (i form av
sedlar eller bankdispositioner) knappast
synes föreligga i Sverige. Man talar
om den relativt måttliga statsskulden
och konstaterar, att i Sverige har driftbudgeten
varit överbalanserad sedan
krigets slut. Den registrerade prisstegringen
har, heter det vidare, också varit
väsentligt långsammare än i så gott
som alla andra länder. Till slut fäster
man uppmärksamheten på att inflationstrycket
i Sverige varit relativt litet eller
lägre än i andra jämförbara länder. Allt
detta har upprepade gånger påpekats
från både regeringen och annat socialdemokratiskt
håll. Jag har dock ansett
det vara lämpligt att här anföra dessa
värdeomdömen av en opartisk instans —
jag förmodar att det är professor Lundberg
själv som gjort dessa konstateranden
och att han har gjort dem såsom
vetenskapsman och icke såsom politiker.

Det skulle verkligen vara önskvärt,
om man mera allmänt kunde medverka
till en mer sannfärdig bild av läget än
vad man från oppositionens sida vill ge.
En dylik medverkan skulle vara värdefull
inte minst med hänsyn till dess psykologiska
verkningar. Men det är väl fåfängt
att hoppas på något sådant nu inför
höstens val.

Beträffande herr Bergvalls resonemang
om regleringarna, erkänner jag
villigt, att krisregleringarna ha många
ofullkomligheter. Men herr Bergvall utgick
själv ifrån att vi inte kunna undvara
regleringarna. I fråga om importregleringen
sade han för övrigt, att felet
icke var, att vi hade den, utan att felet
låg i dess omfattning och tidpunkten
för dess införande. Hade regeringen
kommit med större och starkare regleringar
vid en tidigare tidpunkt, kunde
vi till äventyrs, säger han, nu haft mindre
omfattande regleringar. Men man
tycks ju i alla fall vara ense om att
summan av regleringarna varit nödvändig.
Man kan då inte uppträda såsom
en principiell motståndare till regleringarna
och samtidigt säga, att felet
med våra nuvarande krisreglcringar är

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

att de inte genomförts tillräckligt tidigt
och med tillräcklig styrka.

Sedan vill jag gratulera oppositionen
till de verkligt lysande formuleringar,
som man på vissa håll har lyckats utfundera
då det gäller att precisera sin
inställning exempelvis till investeringsbegränsningen.
Man skall, säger man
med en dylik lysande formulering, inte
besvära bostadsbyggandet mer än vad
som är absolut nödvändigt. Jag gratulerar
herrarna till denna utomordentliga
förmåga att hitta så pregnanta formuleringar
av så allmänt erkända sanningar.
Man talar också om att enskilda göra
allting bättre än staten och vill tillämpa
det i fråga om importen. Statsministern
har redan erinrat om att det var på
grund av att de enskilda alltför länge
fingo ensamma handha vår import som
resultatet har blivit det som vi nu råkat
ut för.

Vi ha nog, herr talman, inte anledning
att se alltför mörkt på framtiden. Vi
måste i stället väpna oss med en viss
försiktig optimism. En optimistisk vilja
att ta itu med och söka bemästra svårigheterna
är vad som nu erfordras. Vår
regering har visat denna vilja, och jag
anser, att regeringen är värd tack härför.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Herr Sjödahl ville bagatellisera
de anmärkningar, som jag tillät mig att
göra i går mot den fart, som man sätter
upp, när det gäller att få igenom de
nya indirekta skatterna. De ha, sade
han, handlagts i vanlig ordning, och
det faktum, att de omtalade banderollerna
för tobaken redan tryckts, hade
inte hindrat att man i alla fall kunnat
enas om de nya skattesatserna. Ja, allt
detta, herr Sjödahl, bevisar ju, att det
gått till ungefär som när man får rekvisitioner,
som det bara är att fylla i och
skicka tillbaka.

Tillåt mig sedan en fråga. Ha ni i
skatteberedningen för konsumtionsskatterna
undersökt, vilka återverkninga]
den föreslagna höjningen av fordonsskatten
och bensinpriset kommer att få
på priserna för andra varor, vilket är

mycket viktigt att ta hänsyn till? Om ni
ha gjort en dylik undersökning, ber jag
att få upplysning om resultatet av den.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Efter det anförande, som herr
Bergvall höll i går och vari han till
granskning upptog finansministerns stora
yttrande här i remissdebatten, har jag
inte anledning att ingå på något utförligare
bemötande av den argumentation
som finansministern förde för att försöka
övertyga kammaren bl. a. om regeringens
maktlöshet inför de ekonomiska
företeelser som ligga utanför budgetens
ram. Jag har ingenting att tillägga till de
erinringar som herr Bergvall gjorde angående
de möjligheter som dock måste
anses ligga inte bara inom räckhåll för
regeringen, utan som det också måste
vara ganska naturligt att tillgripa i ett
läge, där man av tecknen att döma och
med de erfarenheter, som man hittills
haft, bör vara på det klara med att några
ingripanden måste ske.

Såväl herr finansministern som också
senare herr statsministern voro angelägna
att betona den internationella utvecklingens
avgörande betydelse för den
hittillsvarande utvecklingen i vårt land.
Jag fick, när jag hörde detta, en vision
av den svenska statsskutan drivande såsom
ett viljelöst flarn på den internationella
konjunkturens hav under en
seglats, där varken skepparen eller besättningen
hade någon som helst möjlighet
att med egna åtgärder försöka göra
fartyget i stånd att rida ut stormen.
Jag har i det anförande, som jag tidigare
har hållit i kammaren, erkänt att
den internationella utvecklingen är ett
skäl som bär ganska långt då det gäller
att förklara uppkomsten av vårt nuvarande
läge. Men jag har inte heller anledning
att underlåta att understryka vad
jag fortsättningsvis sade, nämligen att
detta skäl visserligen bär ganska långt
men dock icke förklarar allt.

Herr Bergvall ställde en fråga till statsministern
om hur köpkraftsöverskottet
uppkommit. Det finns skäl att upprepa
den frågan emot den bakgrund till vårt
nuvarande läge som man från regering -

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

ens sida ställer upp, då man hävdar de
internationella sammanhangens avgörande
betydelse. Hur har det köpkraftsöverskott,
som finns i vårt land och som börjat
utgöra en fara, uppkommit? Är det
enbart en följd av den internationella
utvecklingen, eller är det också en följd
av vissa nationella företeelser, och har
det varit alldeles omöjligt att påverka de
av de nationella omständigheterna föranledda
resultaten i sådan riktning, att
tillståndet nu hade varit bättre? Jag
förstår regeringens obenägenhet att resonera
om denna sak, men jag undrar,
om man inte i den obenägenheten kan
se ett tyst erkännande av att det här
finns saker och ting som man helst inte
vill tala om.

Emellertid, herr talman, är det i detta
läge kanske inte viktigast att resonera
om det som har varit, även om det i
och för sig kan ge en intressant belysning
åt innehållet i den politik, som regeringen
fört och som den uppenbarligen
i huvudsak tänkt föra också i fortsättningen.
Obestridligen är det viktigare att
resonera något om den framtida utvecklingen.

I de tal, som höllos här i går av flera
talare från oppositionen, framfördes
önskemål om att regeringen skulle bättre
än som skett i finansplanen precisera
den uppfattning, som man har om det
nuvarande läget och de sannolika linjerna
för den framtida utvecklingen.
Den precisering, som man från oppositionens
sida begärt av finansministern
om grunderna för hans optimistiska
kalkyler och om regeringens avsikter och
program, för den händelse dessa optimistiska
kalkyler skulle slå fel, har emellertid
hittills uteblivit. Det har helt enkelt
inte kommit någon förklaring från
regeringen. Det har förts en mängd
ganska intressanta resonemang om de
ekonomiska sammanhangen, men någon
klar precisering från regeringens sida
av vad som skall göras, om läget blir ett
annat, om riskerna bli större än de risker,
som regeringen räknar med, bär inte
givits. Inte heller har regeringen gjort
något försök att förklara, hur man, om
liigct nu i alla fall inte blir sämre än vad

man hoppas, skall kunna lindra det
tryck, som det dock i den ena av regeringens
kalkyler uppstående inflationsgapet
på över en miljard måste utöva.

Statsrådet Kock gav inför kammaren
en intressant och klargörande redogörelse
för hur skillnaden mellan konjunkturinstitutets
och kanslihusets kalkyler
uppkommit. Hennes redogörelse lämnade,
såvitt jag förstår, intet övrigt att
önska i fråga om klarhet om den metodik
som hade lett fram till de olika resultaten.
Men jag fäste mig vid att ett
flertal av de satser, varmed statsrådet
Kock belyste regeringens uppfattning om
det sannolika läget, började med om. Hon
yttrade: Om det slår in, om det blir så,
o. s. v., komma kalkylerna att hålla.
Jag kom osökt att tänka på ett gammalt
ordspråk, som jag hörde i min ungdom,
nämligen: »Om inte om hade varit,
så hade gumman kunnat skjuta björnen
med pilbössa.» Tillåt mig att tillägga ytterligare
ett om, som statsrådet Kock
inte sysslade så mycket med, och fråga:
Om beräkningarna slå fel, om man icke
lyckas hejda ökningen av penninginkomsterna,
om man icke lyckas hindra
en nedsättning av produktionsförmågan,
hur går det då? Vilka alternativ har regeringen
för att lösa en sådan situation?
Hur tänker sig regeringen då framgångslinjerna?
Vilka åtgärder har man i bakfickan,
för den händelse den optimistiska
kalkylen skulle slå fel? Jag tycker
inte att det är orimligt att av regeringen
begära en redogörelse för hur dess
ekonomiska politik kommer att föras, för
den händelse riskerna skulle bli större
än vad regeringen räknat med, således
för den händelse det skulle visa sig, att
den optimistiska syn, på vilken regeringen
hittills har grundat och i fortsättningen
vill grunda sin politik, skulle visa
sig oberättigad.

Finansministern hade för sin del en
universalmedicin att rekommendera:
man skulle inte se så mörkt på situationen,
man skulle tro och hoppas att allting
går bra, så går det kanhända bra.
Det iir ett sympatiskt program, men det
kan hända att det är föga realistiskt.

Statsministern var för sin del ange -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

lägen att bagatellisera farligheten av att
man hittills underlåtit att vidta några åtgärder.
Men han förklarade — jag tror
att jag antecknade hans yttrande ganska
ordagrant — att under år 1948 finns det
uppenbara risker. Om vi då, fortsatte
han, låta allting gå utan att ta ett krafttag,
råka vi in i fattigdomen. Vilka krafttag
är det som regeringen tänker ta,
om det skulle visa sig, att riskerna under
1948 äro större än den uppskattning
som återfinnes i de kalkyler, på vilka
regeringen grundar sin i finansplanen
angivna bedömning av läget? Jag tror
att statsministerns konstaterande på denna
punkt är riktigt. Det kanske bara
skulle behöva skärpas med att vi trots
den fulla sysselsättningen och rikliga
penningtillgången redan ha pressats ett
stycke på väg mot den av honom antydda
situationen.

Herr Sjödahl efterlyste i sitt anförande
nyss en mer sannfärdig bild av läget
än den som oppositionen brukar ge. Jag
föreställer mig, att om jag hänvisar herr
Sjödahl till statsministerns yttrande, vill
han inte bestrida, att det är en sannfärdig
bild av läget — ja, bestrida kan
han naturligtvis alltid göra, men det förefaller
mig, som om det skulle vara obehagligt
för herr Sjödahl att säga, att
även statsministern tecknar en oriktig
bild av läget, när han säger, att det
under 1948 finns en allvarlig risk och
att vi, om vi inte ta ett krafttag, då råka
in i fattigdomen. Detta är, herr Sjödahl,
regeringens målning av det nuvarande
läget. Det förefaller mig, som om den
målningen vore tillräckligt mörk för att
vi skulle kunna ha anledning att begära
klarhet och otvetydigt besked om vilka
krafttag som regeringen ämnar ta för
att hindra oss från att råka in i fattigdomen,
som statsministern säger.

Det kommer då att bli beroende icke
av oppositionens villkor utan av regeringens
egna åtgärder, om dess politik kommer
att bli av sådant slag, att den vältrar
över krisens bördor på de svagaste
i samhället. Det var ju rädsla för att oppositionen
skulle ställa villkor av den
arten som föranledde statsministern att

tala ganska hårda ord om följderna av
oppositionens vägran att samverka.

Jag återkommer då, herr talman, till
delta tal om regeringens maktlöshet inför
de ekonomiska faktorerna. Om regeringen
nu, sedan den har konstaterat
att riskerna för 1948 äro uppenbara, kan
göra ett ordentligt krafttag, har den då
inte haft den möjligheten också förr,
och varför har den i så fall inte gjort
det? Finns det nu möjligheter att göra
krafttag även beträffande sådana ekonomiska
omständigheter, som ligga utanför
budgetens ram, då bör det ju ha
funnits möjligheter att göra det även
tidigare. Varför har man inte gjort del?
Har det varit därför, att man hittills
har ansett situationen ofarlig? Men i så
fall måste ju regeringen få lov att ikläda
sig en betydande del av det ansvar,
som underlåtenheten att vidtaga åtgärder
medför, ansvaret för att vi ha kommit
in i farozonen. Genom tidigare
krafttag hade vi kanske kunnat hålla
oss borta från den obehagliga närheten
till risken för fattigdom, och det är därför
vi på mitt håll fortfarande äro rätt
intresserade av att höra, hur man tidigare
från regeringens sida sett på möjligheterna
att föra landet fram till ett
bättre läge med en annan politik.

Herr Björnsson hade åtskilligt att säga,
som nog tydde på att han är medveten
om att åtskilligt har försummats.
Jag medger, sade herr Björnsson, att
Myrdals uppträdande på Nationalekonomiska
föreningen var oklokt, att han
borde handlat i kanslihuset i stället för
att prata på Nationalekonomiska föreningen.
När herr Sjödahl för sin del
hade några — jag vill inte säga alldeles
oberättigade — ord att säga om de enskilda
importörernas sätt att reagera inför
de möjligheter som det friare varuutbytet
erbjöd, så skulle man kanske
kunna erinra honom om att en betydande
del av ansvaret för att köppaniken
blev så stor som den blev dock
måste tillskrivas det uppträdande, som
herr Björnsson för sin del klandrade.

Herr Björnsson var också på det klara
med att importregleringen inte fått

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

den önskade effekten. Det är mycket
möjligt, att en sådan historia inte är så
lätt att reglera, men nog förefaller det,
när man ser på saken efteråt, som om
det inte bara är efterklokheten som kan
ge skäl för påståendet, att man något
tidigare skulle kunnat iakttaga de risker
som importregleringen kunde dra
med sig, om den inte sköttes ordentligt
från första början.

Herr Björnsson hade också åtskilligt
att säga om nödvändigheten av ett samarbete
för att lösa de ekonomiska problemen.
Jag kan i det avseendet helt
och fullt instämma med herr Björnsson.
Jag tror — och jag gav uttryck åt den
uppfattningen i går —- att det är av
utomordentligt stor betydelse att man
nu försöker åstadkomma den nödvändiga
enigheten omkring åtgärder till krisens
avhjälpande. Detta är enligt min
mening en av de viktigaste nationella
uppgifterna just nu. Herr Björnsson ville
lägga ansvaret för att en dylik samverkan
inte hade kunnat åstadkommas på
oppositionens ovillighet att medverka
därtill, vare sig den nu berodde på personliga
ambitioner eller på någon oberättigad
fruktan mot att sluta sig samman
i flock. Jag kan inte dela herr
Björnssons uppfattning på den punkten.
Om man nu på oppositionshåll anser
den hittills förda regeringspolitiken i
ekonomiska ting oriktig, och om man
vidare anser att erfarenheten har bestyrkt
att så varit fallet, då är det väl
ändå för mycket begärt att oppositionen
utan vidare skall ikläda sig någon
sorts borgen för en fortsättning av denna
politik. Jag tror att det för att få en
samverkan till stånd är nödvändigt, att
man också på den andra sidan förstår
— som jag tillät mig uttrycka saken i
går — att tiden inte är lämplig för att
söka pressa igenom åskådningar och
uppfattningar, för vilka halva nationen
står främmande. Men jag tror inte det
skulle ha mött några oöverstigliga svårigheter
att åstadkomma en psykologiskt
åtminstone ganska önskvärd avspänning,
om regeringen hade förklarat sig beredd
att föra en ny politik, en politik som så

hade skiljt sig från den som har fört
oss dit, där vi nu stå, att man även i de
kretsar, där man inte ställer sig alldeles
solidarisk med regeringen, hade haft
ett intryck av att denna velat skapa förtroende.

Jag tror att det är rätt meningslöst
att nu ta upp något vidare resonemang
om möjligheterna till ett sådant samarbete,
men såvitt jag kan bedöma saken
från mina personliga utgångspunkter,
bör man inte så onyanserat lägga ansvaret
på oppositionen som herr Björnsson
var beredd att göra.

Herr andre vice talmannen, som på
sitt vanliga förtjusande sätt sade åtskilliga
roliga saker, förklarade att enligt
hans mening den värsta uppgift, som
man nu skulle kunna lägga på herr
Ohlins axlar, skulle vara att föra en socialdemokratisk
politik. Jag tycker nu
för min del det är ett oblitt öde på
vems axlar det än faller, men jag konstaterar
i alla fall att herr Åkerberg mitt
i sina blodtörstiga fantasier om ministermord
dock var mildare mot folkpartiledaren
än herr Björnsson ville vara.
Herr Åkerberg ansåg det vara uteslutet
att man skulle tvinga folkpartiets ledare
att föra en socialdemokratisk politik,
och jag antar att det också gällde de
andra oppositionsledarna.

Jag vill till slut med tillfredsställelse
konstatera det besked, som hans excellens
herr statsministern gav i fråga om
socialdemokratisk samverkan med kommunisterna.
Jag har inte någon som
helst anledning och inte heller någon
som helst lust att betvivla ärligheten och
uppriktigheten i de förklaringar, som
från hans sida gåvos. Det enda jag vill
tillägga iir en förhoppning, att hans maning
också skall triinga ut i alla de
vinklar och vrår, där den hör höras, och
att den även där skall vinna den anklang
som den uppenbarligen vann inte
minst bland statsministerns egna partivänner.

Däremot blev jag något mer fundersam
över innebörden av det svar, som
finansministern lämnade på de reflexioner
jag gjort, dels om samverkan med

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

kommunisterna, dels om de linjer efter
vilka det framtida samhället skulle byggas.
Finansministern förklarade, att han
för sin del skulle sammanknyta de båda
frågorna till ett gemensamt svar, och
såvitt jag kunde förstå, innehöll det
svaret, att han inte trodde att det skulle
vara möjligt att samla människorna till
en återuppbyggnad av det härjade Europa
i något annat tecken än det som
kunde uttryckas med ordet »socialism».
Jag blev inte på det klara med om finansministern
med detta ord, sagt i det
sammanhanget och på det sättet, menade
någon sorts syntes mellan den
kommunistiska diktaturens ideologi och
den västerländska demokratiens frihetsideal.
Jag hoppas att det intryck härav,
som jag fick, var oriktigt. Enligt min
mening finns det inte någon möjlighet
att förena kommunistisk diktatur och
västerländsk demokrati, och att finna
någon syntes mellan dessa båda begrepp,
som skulle kunna vara en hållbar grund
för en återuppbyggnad av Europa i den
demokratiska frihetens tecken, tror jag
är omöjligt.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Remissdebatten
har ju klarlagt, att några motsättningar
av betydelse inte längre föreligga
mellan regeringen och de borgerliga
partierna. Efter att statsministern,
dels i går i andra kammaren och dels i
dag i denna kammare, har deklarerat,
att efterkrigsprogrammet skall läggas
på hyllan, och försäkrat de borgerliga,
att socialdemokratien skall sluta upp i
fälttåget mot kommunismen, bör den
borgerliga s. k. oppositionen kunna känna
sig tämligen tillfredsställd.

Från borgerligt håll har man heller
inte så mycket att invända mot regeringens
riktlinjer för den ekonomiska
politiken, då de förslag som framföras
i finansplanen ha betydligt flera beröringspunkter
med de önskningar, som
framförts från industriförbundet, än
med det program som ursprungligen var
regeringens.

De förslag, som nu signaleras, skulle
jag vilja sammanfatta i orden: sänkt

standard för de breda folklagren, reformstopp,
inga löneökningar av betydelse,
men däremot även i fortsättningen
obeskuren frihet för storfinansen att
befästa sin ekonomiska maktställning.

Som motivering för denna politik tjänar
den mycket pessimistiska framställning
av det ekonomiska läget, som lämnas
i statsverkspropositionen och som
senast särskilt starkt understrukits av
herr Elon Andersson. Jag skall inte uppta
tiden med en granskning av det material,
som ligger till grund för dessa
dystra förutsägelser. Jag vill bara kort
och gott notera, att hela den utredning,
som presterats om den ekonomiska utvecklingen,
är så löst hopkommen, att
man får ett bestämt intryck av att den
expert som verkställt densamma endast
rör sig med förmodanden och inte med
kontrollerbara fakta. Detta gäller både i
fråga om uppgifterna beträffande den
ekonomiska utvecklingen under åren
1946 och 1947 och — i ännu högre grad
— i fråga om den prognos som göres
för innevarande år.

På grundval av mycket lösa antaganden,
ofta konstruerade, har man
framräknat ett, som man själv uttrycker
det, »hypotetiskt köpkraftsöverskott»
eller inflationsgap, som enligt konjunkturinstitutets
mening skulle röra sig omkring
3 miljarder, men enligt regeringens
något mera optimistiska beräkningar
skulle bli mindre. Det är detta på fri
hand tecknade inflationsgap, som arbetarna
och andra mindre inkomsttagare
skola fylla genom nya skatter, höjda
priser och återhållsamhet i lönepolitiken
— med ett ord, genom en allmän
sänkning av sin standard.

Om inte regeringen kan prestera starkare
bevis än hittills för behovet av en
nedskärningspolitik, är det högst tvivelaktigt
att arbetarna här i landet komma
att finna sig i densamma. De komma
sannolikt med all rätt att fråga sig:
varför skola vi sänka vår levnadsstandard,
när industriproduktionen ligger
40 procent över förkrigsnivån, när importen
av konsumtionsvaror överstiger
förkrigsnivån med 30—40 procent
och när storföretagen redovisa sago -

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

lika vinststegringar, när butikerna äro
överfyllda med varor och när det är
bekant att det under förra året skedde
en lagerpåfyllnad, vars värde man tvistar
om, men som enligt regeringens egna
beräkningar torde kunna uppskattas
till mellan 500 miljoner och en miljard
kronor. Vad alla däremot ha praktisk
erfarenhet av i de lägre inkomstgrupperna,
det är att pengarna inte räcka
till för nödvändiga inköp, då prisstegringar,
verkliga och officiella, inträffa
vecka efter vecka.

Jag tror, att den mening som alltmer
börjar göra sig gällande bland arbetarna,
nämligen att det inte i dessa tider
är anledning att ytterligare dra åt svångremmen
för de mindre inkomsttagarna,
är alldeles berättigad. Det var arbetarna,
som fingo bära den tyngsta bördan
under krigsåren, och det vore en dubbel
orättvisa, om de även nu under efterkrigsperioden
skulle få samma lott.
Vi kommunister äro motståndare till en
sådan utveckling, och vi mena att det,
för att den skall kunna undvikas, är
nödvändigt att regering och riksdag ingripit
mot de destruktiva krafter i samhället,
som representeras av storfinansen,
som bär huvudansvaret för det nuvarande
ekonomiska läget. När vårt parti
rekommenderar en sådan politik, är
det emellertid ingalunda därför att vi
äro efterkloka.

Vi ha på ett mycket tidigt stadium,
tidigare än något annat parti, framlagt
positiva förslag till praktiska åtgärder
mot det ekonomiska vanstyre, som den
svenska monopolkapitalismen har åstadkommit.
Vi ha sålunda på ett mycket
tidigt stadium efter krigsslutet föreslagit
skärpt statlig importkontroll för att
hindra lyximport och valutaslöseri. Vi
förcslogo redan i januari 1946 statliga
åtgärder för att åstadkomma en planmässig
inriktning och utveckling av
landets produktiva resurser för att få
fram nödvändighetsvaror, framför allt
byggnadsmaterial. Vi ha föreslagit effektiv
investeringskontroll för att stoppa
den inflationsfrämjande spekulationen.
Vi ha föreslagit förbättrad priskontroll
och en aktiv prissänkningspo -

litik på bekostnad av monopolföretagens
vinster. Alla dessa förslag och ytterligare
några, som jag inte skall uppta tiden
med att räkna upp, ha emellertid avvisats
av riksdagen, med resultat att vi
nu kommit i en situation, som både regeringen
och de borgerliga anse vara
synnerligen bekymmersam.

Vad är det nu regeringen föreslår för
att komma ur situationen? Ja, finansministern
antydde i går, liksom som en
ursäkt för regeringen, att den inte har
makt att skruva på mer än vissa skruvar
i näringslivet, medan andra krafter behärska
de övriga. Därvidlag tror jag
man kan ge finansministern alldeles
rätt, men då inställer sig ju frågan: varför
begär då inte regeringen av riksdagsmajoriteten
att få ökade befogenheter,
så att den kunde få makt och möjlighet
att behärska även de andra skruvarna
i det ekonomiska maskineriet,
vilket ju också är en förutsättning för
att det ursprungliga regeringsprogrammet
skall kunna realiseras? I stället föreslår
man som bekant en allmän standardsänkning
för de mindre inkomsttagarna.
Men hur skall man med en sådan
politik kunna komma till rätta med
exempelvis det katastrofala läget på bostadsmarknaden?
Jag erinrar om att det
enbart i Stockholm för närvarande finns
omkring 21 000 familjer, som förgäves
söka efter lägenheter. Det är ju uppenbart,
att staten här måste ingripa aktivt
för att inrikta landets produktiva
resurser, så att de varor produceras,
som äro av avgörande betydelse för vår
hushållning.

Men det är tydligen meningen, att
trusterna inom byggnadsmaterialproduktionen
också i fortsättningen skola
få bestämma, hur mycket cement, tegelsten,
rör, spik och andra byggnadsmaterial
de skola producera. Regeringen
skär så ned byggnadskvoterna i enlighet
med de direktiv, som trustherrarna
på detta sätt ge, och skapar på det sättet
arbetslöshet inom byggnadsindustrien
och bidrar till att ytterligare förvärra
situationen på bostadsmarknaden.

Med en sådan politik komma vi inte
ut ur det nuvarande läget. Härför ford -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

ras att staten aktivt ingriper för att inrikta
produktionen på ökad varuframställning
inom de områden, där det råder
brist. En sådan politik är den enda
möjligheten att hejda inflationsprocessen.

Varför tillgriper man då inte sådana
åtgärder? Jag vet det inte, men jag förmodar
att huvudorsaken är, att det för
en sådan politik skulle fordras verkliga
krafttag mot de ekonomiskt makthavande
i vårt land, emot storfinansen, som
har intresse av att priserna stiga och inflationen
tilltar, då en sådan utveckling
stärker de kapitalstarkas maktställning
i landets ekonomiska liv. I stället för
att ingripa mot dessa landsskadliga
krafter faller regeringen undan och rekommenderar
nu en råd prishöjningar
som ett medel mot inflationen. De nya
konsumtionsskatterna äro ett led i denna
politik. Jag skall inte föregripa den
kommande diskussionen om dessa, men
då jag hade tillfälle att delta i beredningen,
vill jag ändå ägna dem någon
uppmärksamhet.

Dessa nya skatter skola, som det helt
oskyldigt heter, endast drabba umbärliga
varor. Men kan någon säga, var
gränsen mellan oumbärliga och umbärliga
varor egentligen går? Man kan naturligtvis
säga, att konfekt och karameller,
biobiljetter, läskedrycker, Öl, sprit
och tobak inte är absolut nödvändigt för
livsuppehället. Men dessa varor ingå ändå
i de allra flesta människors konsumtion,
och därför betraktas de med rätt
som tillhörande livets nödtorft. Det är
ju inte heller regeringens mening, att
konsumtionen av de skattebelagda varorna
skall minska. Tvärtom är förhoppningen
att konsumtionen av dessa varor
skall öka. Tv om avsikten vore att hindra
folk från att köpa så mycket som tidigare
av de skattebelagda varorna, varifrån
skulle då regeringen få de 500 miljoner
kronor, som skola steriliseras? Avsikten
är ju att komma åt det hypotetiska
köpkraftsöverskott, varom man talar,
och därför blir det ju ett statligt intresse
att folk konsumerar så mycket
som möjligt av sprit, Öl, tobak och andra
skattebelagda varor. Resultatet blir allt -

så inte att konsumtionen av de s. k. umbärliga
varorna minskar, utan att konsumtionen
av mat, kläder och andra för
livsuppehället oundgängliga produkter
minskar — man hoppas åtminstone det
— med omkring 500 miljoner om året,
en konsumtionsminskning, som framför
allt kommer att drabba arbetarklassen
och övriga lägre inkomsttagare. Det är
av detta skäl, som vi från kommunistiskt
håll inte ha kunnat ge vår anslutning
till det föreliggande förslaget.

Därtill kommer att vissa av de föreslagna
skatterna, exempelvis automobilskatten
och bensinskatten, komma att
slå igenom i höjda varupriser över praktiskt
taget hela linjen, inte minst i fråga
om livsmedel. Enligt beräkningar, som
föreligga, kommer exempelvis kilometertaxan
för lastbilar att öka med minst
17 procent vid transporter på 15 mil,
om bensinpriset höjes med 20 öre per
liter. Busstaxorna komma att öka med
minst 9 procent, och transportkostnaderna
inom byggnadsindustrien, för att
ta ytterligare ett exempel, beräknas stiga
med omkring 10 procent. Lägger man
till detta den planerade höjningen av
själva fordonsskatten, är det väl uppenbart
att slutresultatet av denna skatteskärpning
blir en standardsänkning på
inte bara 500 miljoner, utan betydligt
mera.

Det är som bekant inte statens behov
av pengar, som motiverar dessa föreslagna
skattehöjningar, utan anhängarna av
skatteförslaget ha fått för sig att arbetarklassen
och med arbetarklassen jämförliga
befolkningsgrupper ha alldeles för
mycket pengar att röra sig med, varför
staten skall lägga beslag på dessa 500
miljoner kronor. Jag vill då fråga: är
läget sådant, att det officiellt redovisas
i riksräkenskapets inkomstberäkning, att
70 procent av landets samtliga inkomsttagare
under år 1946 hade en inkomst på
mindre än 5 000 kronor, är det då någon
som på allvar hävdar, att en inkomst
för en familjeförsörjare på mindre
än 100 kronor per vecka representerar
ett köpkraftsöverskott, som det ligger i
statens intresse att sterilisera?

Nej, här är det ju uppenbart att det

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

är fråga om att med direkta statliga medel
pressa ned levnadsstandarden också
för dem som leva på en nivå, som i
många fall understiger ett drägligt existensminimum.

Jag vill därtill påpeka, att de föreslagna
skatteskärpningarna stå i skarp kontrast
mot riksdagens beslut förra året,
då vi genomförde den .skattereform som
lättade de mindre inkomsttagarnas skattebörda
med omkring 200 miljoner kronor.
Samtidigt genomfördes också förslaget
om barnbidrag, som beräknas ge
ungefär lika mycket. Vad som nu sker,
om de nya konsumtionsskatterna införas,
det är ingenting annat än att staten
från i huvudsak samma befolkningsgrupper,
som genom besluten förra året
skulle få lättnad, tar tillbaka en summa
som är större än den lättnad som skattereformen
och barnbidragen tillsammans
ge. En sådan politik, som innebär att ge
med ena handen och ta tillbaka med den
andra, kan jag för min del inte understödja.
Nu har herr Sjödahl sagt, att det
är ganska lätt att bara yrka avslag på
dessa konsumtionsskatter. Jag vill i det
sammanhanget erinra om att det från
vårt håll icke bara yrkats avslag, herr
Sjödahl, men också har uttalats, att om
man verkligen vill sterilisera köpkraftsöverskottet,
så skall man se till, att det
inflationsbefrämjande, spekulativa kapitalet
blir steriliserat, och vi motionera
därför i riksdagen om att man äntligen
skall genomföra den engångsskatt på
stora förmögenheter, som man en gång
har kommit överens om och som enligt
föreliggande beräkningar skulle komma
att sterilisera ungefär tre gånger så mycket
kapital som det, som nu föreslås
bliva steriliserat genom dessa konsumtionsskatter.

•lag vill erinra om att vi i det fallet
befinna oss i siillskap med Landsorganisationen,
som ju i sitt yttrande här om
året ställde sig mycket positiv till en sådan
förmögenhetsbeskattning. Om jag
inte minns fel, formulerades saken så i
Landsorganisationens yttrande, att en sådan
skattepolitik skulle innebära ett
verkligt dråpslag mot inflationen. De,
som verkligen nu vilja bekämpa inflatio -

nen, borde ju kunna vara med om att
utdela det dråpslag, som signalerades i
Landsorganisationens yttrande.

Till sist bara ett par andra kommentarer,
som jag tar med för att belysa innehållet
i den politik som man nu slår in
på. Man har ju — för att skapa någon
sorts balans, skulle jag tro — nu också
gått in för att genomföra ett slags sterilisering
av en del av de stora bolagsvinsterna,
och nu skola under ett par år
framåt ungefär 200 miljoner kronor om
året av dessa vinster sättas in på ett
spärrkonto i riksbanken. Sedan skola vederbörande
kapitalägare om tre år få tillbaka
sitt spärrade kapital, och staten
skall betala två procents ränta på detsamma.
Man mäter alltså med olika mått
här i landet för de små inkomsttagarna
och för storfinansen. De förras köpkraftsöverskott
skall helt enkelt konfiskeras
av staten, men den senares kapital
skall inte konfiskeras. Storfinansen får
inte bara tillbaka sina pengar, utan den
får därtill ränta på ränta. Hela denna
politik är ju inte uttryck för någonting
annat än att regeringen befinner sig på
flykt från sitt ursprungliga program, ty
säg mig: hur kan man med sådana åtgärder
som föreslagits genomföra det program,
som är arbetarrörelsens? Det är
därför vi kommunister opponera mot
denna politik. Vi stå liksom den överväldigande
majoriteten av landets arbetare
fast vid det program, som arbetarrörelsen
i flera år har varit fullständigt enig
om.

Innan jag slutar, vill jag bara ge en
liten replik till herr Sjödahl, som i sitt
anförande meddelade litet undervisning
i demokrati. Vi kommunister ha ju fått
mottaga liknande undervisning i demokrati
litet då och dä under de trettio
år som vårt parti har existerat. Man
har hela tiden tvivlat på vår demokratiska
lödighet. Man har sagt att vi nog
inte äro några riktiga demokrater, att
vi inte kunna vara med i det demokratiska
arbete som andra partier bedriva.
Nu gick herr Sjödahl ännu litet längre
än man vanligen tidigare har brukat
gå; han icke bara tvivlade på vår demokratiska
lödighet, utan han bestred den

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

direkt och förklarade oss vara diktaturanhängare.
När han skulle exemplifiera
sitt påstående, gjorde han det naturligtvis
på vanligt sätt; han ville inte
ta exempel från vårt eget land, där det
finns för varje människa kontrollerbara
fakta att tillgå, utan han gjorde en utflykt
ut i Europa, och med utgångspunkt
från läget där ville han karakterisera
de svenska kommunisternas demokratiska
opålitlighet. Till det vill jag
bara säga två ord. När man nu, som
herr Sjödahl gjorde, anför läget i folkdemokratierna
som bevis för att kommunisterna
icke tillåta något annat parti
än det kommunistiska, vill jag fråga
herr Sjödahl och andra, som eventuellt
stödja honom: är det verkligen inte bekant,
att det i samtliga dessa folkrepubliker
finns regeringar, bestående både
av kommunister, socialdemokrater,
bönder och företrädare för borgerliga
partier? Man kan alltså inte hävda, att
det kommunistiska partiet skulle vilja
förbjuda andra politiska riktningar och
hindra dessas verksamhet. Vad är det
som fattas i folkrepublikerna? Vad är
det som bekymrar herr Sjödahl och
andra? Ja, det är en sak som fattas där
men som finns i Sverige, nämligen en
liten klick stora kapitalägares herravälde
över det ekonomiska livet. I dessa
republiker är den ekonomiska demokratien
genomförd, där har folket bestämmanderätten
också över produktionen,
och det är, såvitt jag kan förstå,
en betydligt fullödigare demokrati än
den demokrati vi hittills ha kommit
fram till här i landet.

Till er, som beskylla oss kommunister
för att vilja undertrycka andra meningsriktningar,
vill jag säga: ge mig
ett enda exempel på fall, där Sveriges
kommunistiska parti har försökt förtrycka
några andra politiska meningsriktningar
eller påyrkat att detta skulle
göras! Hur var det egentligen under
krigsåren, vilka var det här i riksdagen,
som genomförde transportförbudet
mot den kommunistiska pressen och annan
oppositionell press? Var det kommunisterna?
Vilka var det här i riksdagen
och i regeringen, som hade lag -

text utarbetad och klar för att förbjuda
det kommunistiska partiet? Var det
kommunisterna? Nej, mina herrar, det
var folk som nu slår sig för sitt bröst
och säger: »Vi äro de verkliga demokraterna.
Ni kommunister äro icke pålitliga
ur demokratisk synpunkt.»

Jag upprepar vad jag sade inledningsvis:
vi ha så många gånger hört, hur
man uppenbart oriktigt tillvitar oss
kommunister en massa dåliga egenskaper,
att vi inte ha några illusioner om
att man skall sluta upp med det, men
när sådana beskyllningar framställas,
skadar det inte, herr talman, att de bli
besvarade.

Herr DOMÖ: Herr talman! När jag
hörde den föregående ärade talarens
sista ord, så föll mig det där gamla uttrycket
i minnet, att mycket skall man
höra innan öronen falla av. När han
talade om att det i en del folkrepubliker,
som väl stå honom ganska nära,
var folket självt och icke bara en liten
klick som bestämde de ekonomiska förhållandena,
så undrade jag, i hurudan
kontakt han verkligen råkar stå med
dessa folkrepubliker. Men, som sagt,
herr talman, detta var bara en liten reflexion
som jag inte kunde underlåta
att göra.

Under den här tvådagarsdebatten har
det talats ganska litet om själva statsverkspropositionen,
om de konkreta förslag
som den inrymmer. För min del
tycker jag, att den situation, som vi nu
äro i, ger anledning till att främst överlägga
om praktiska åtgärder för dagen,
detta därför att inflationsflodens kraft
och ökade hastighet kräver snabbt iordningställda
uppdämningsanordningar. Vi
ha fått olika skildringar av situationen.
En av dem var den som finansministern
gav i sitt anförande i går, och den
hade, förefaller det mig, en mycket optimistisk
underton, den sökte •—• liksom
enligt min mening statsverkspropositionen
också gör —• framställa situationen
som visserligen litet svår, men
relativt lättbemästrad. En annan bild
fick man när man hörde statsministern.
Han såg på läget med djupt allvar, ut -

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

målade svårigheterna ganska drastiskt
och menade, att här behövdes det ordentliga
krafttag. Denna skillnad i uppfattning
mellan finansministern och
statsministern är nog inte den enda
man kan observera. Man märkte ytterligare
en sådan skillnad här i går, då
förhållandet mellan socialdemokraterna
och kommunisterna fördes på tal. Måhända
kommer jag in på den saken litet
senare.

Nu skall jag, herr talman, ta mig friheten
att i någon mån söka föra resonemanget
tillbaka till statsverkspropositionen.
Jag ställde i går en rad frågor
till finansministern, men jag fick inget
svar på dem. Jag vet inte om jag får
större möjlighet att få dem besvarade genom
att jag upprepar dem, men hoppet
är ju trots allt någonting att leva på.

Jag frågade, vilken ställning regeringen
intar till den aktuella frågan om ett
så stort utländskt lån, att de likviditetsbekymmer,
som vi för närvarande ha,
skulle kunna övervinnas. Ett sådant lån
skulle vara till fördel både ur den ena
och den andra synpunkten och inte
minst med tanke på vårt produktiva liv.
Vidare uttryckte jag den förhoppningen,
att finansministern skulle se sig i stånd
att redovisa sin syn på statens inre likviditet.
Jag vill med andra ord fråga
honom, hur han ser på möjligheterna
att, om det uppstår en situation, där man
hastigt behöver rätt mycket pengar, ta
upp inlandslån i så stor utsträckning
som man brukar få göra vid sådana tillfällen.
Jag uttryckte den åsikten, att
hans finansuppläggning, som ju gick ut
på att man inte skulle behöva låna, väl
inte var förestavad av ovilja att göra
svenska folket den frågan, om det ville
anförtro sina besparingar åt den svenska
staten som lån. I samband med förslaget
om bolagsvinsternas sterilisering frågade
jag, huruvida man kunde räkna med
en verklig sterilisering av dessa medel
även så till vida, att de inte skulle komma
ut i rörelsen igen genom att staten
själv lånar dem. Med hänsyn till vikten
av en saklig och tillräckligt uttömmande
beredning av de svåra frågorna om de
indirekta skatterna begärde jag ett upp -

skov med dessa frågors handläggning,
så att riksdagen skulle få tillräcklig tid
för ett ordentligt genomarbetande av det
materialet. Det kan, herr talman, inte
vara rimligt att, som det kanske nu blir
fråga om, endast ge bevillningsutskottet
några dagar på sig att behandla så invecklade
och i produktionslivet så djupt
ingripande frågor som exempelvis belastandet
av bilismen med denna höga fordonsskatt
och annat som därmed sammanhänger.
Vanlig parlamentarisk kutym
kräver, att därest man inte från
Kungl. Maj :ts sida har undersökt vilka
verkningar de föreslagna åtgärderna
kunna få, så får utskottet lov att undersöka
saken. Jag ställde den frågan till
herr Sjödahl, om man hade undersökt
hur det kommer att verka, exempelvis i
prishänseende, att man belastar bilismen
med en enligt min mening orimligt hög
fordonsskatt och en bensinskatt som enligt
min mening är lika orimlig. Herr
Sjödahl hann inte svara på den frågan.
Jag skulle här vilja vända mig direkt till
statsministern och fråga, om det inte i
alla fall är anledning att försöka ge bevillningsutskottet
andrum innan man går
till att avgöra dessa frågor.

Jag tillät mig också föreslå, att man
skulle överväga inrättandet av ett antiinflationsutskott
för att få samtliga de
frågor, som höra ihop med kampen mot
inflationen, så långt möjligt prövade i
ett sammanhang. Ingenting sades från
regeringen om detta uppslag. Det kanske
inte ingår i majoritetsregeringens principer
att vilja ha en sådan sammanhängande
prövning, men nog måste väl alla
människor, som se hur svårt det är att
koordinera de olika åtgärderna, säga sig,
att en gemensam handläggning av dessa
viktiga frågor skulle vara av mycket stor
betydelse.

Jag tillät mig göra den anmärkningen
i går, att det över huvud taget är för
litet samordning mellan de olika planerna
för inflationens bekämpande. Det verkar
som om man inte vill få till stånd
en samordning av alla de åtgärder, som
man skulle kunna tillgripa för att motverka
inflationen. Finansministern synes
vilja skilja bort från prövning en

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

del viktiga åtgärder och förklarar att
dessa helt enkelt inte få tillgripas. Han
nämnde exempelvis i förbigående i går
de penningpolitiska medlen. Han lät dessa
medel endast omfatta kreditrestriktioner,
men de vanliga, klassiska penningpolitiska
medlen ville inte finansministern
— och kanske inte heller regeringen
— inräkna bland de medel,
som kunde tillgripas för inflationens bemästrande.
Jag har den uppfattningen,
att om man hade varit litet mera frigjord
vid bedömandet av de faktorer som höra
ihop med inflationen, så hade man, just
genom tillgripande av sådana automatiskt
verkande medel som penningpolitiska
åtgärder, på ett tidigt stadium kunnat
påverka utvecklingen i högre grad
än som nu blivit fallet. Nu undantar man
från regeringens sida dessa åtgärder från
programmet, och så tror man att man
skall lyckas ändå. Jag tror för min del,
att man så småningom får återgå till att
använda sådana medel som man vet
kunna göra effekt. Man har försökt med
ingående regleringar och dylikt, men det
har visat sig att det inte går att bemästra
problemen på det sättet. Såvitt jag vet
ha Belgien och Schweiz parallellt med
regleringar använt sådana automatiskt
verkande medel — jag minns inte hur
det är med Holland i det fallet. Hur
skulle det vara, herr statsminister, att
slita sönder en hel del fördomar, som
regeringen och kanske också vi andra
haft, hur skulle det vara om vi skulle
söka överväga att vara litet friare i vår
bedömning när det gäller dessa ting?
Vid ett sådant övervägande skulle — jag
återkommer till det än en gång -— ett
sätt vara att söka få en central behandling
av dessa frågor i ett särskilt riksdagsutskott.
Ty det kan inte vara lyckligt
att det fortfarande förblir på det
sättet, att riksdagen, när ett skatteförslag
av sådan art som det om de indirekta
skatterna kommer från Kungl.
Maj :t, bara har att expediera det så
fort som möjligt.

När man försvarar en politik med allmänna
omdömen och en beskrivning i
stora drag av tendenserna i ett förlopp,
så som det gjordes här i går från rege -

ringens sida, så riskerar man alltid att
generalisera sådant som inte får generaliseras,
och det föreföll mig särskilt finansministern
att göra i sitt resonemang
kring inkomstbildningen. Han bortsåg
därvid alldeles från skillnaderna mellan
de samhällsekonomiska effekterna av olika
slags inkomster. Man kan inte utan
vidare sammanställa så kallade vinster
med löneinkomster, man kan det helt enkelt
inte eftersom dessa båda slags ekonomiska
faktorer i stor utsträckning
verka olika på förloppet. Menar finansministern
verkligen, att företagens redovisade
årsvinster påverka samhällsekonomien
på samma sätt som löneinkomsterna?
Är det inte en alltför stor förenkling
att i nuvarande situation låta
förstå, att man kan förskjuta det inbördes
förhållandet mellan dessa båda
kvantiteter hur man vill utan att räkna
med olika inflationseffekt? Inkomster
som i stort sett rikta sig direkt mot konsumtion
likställas av finansministern
med inkomster som i regel användas för
direkt produktionsbefrämjande syften.
Detta kan, i varje fall inte i längden,
vara riktigt. Eller menar finansministern,
att sparandet är relativt sett lika
stort på vinster och löneinkomster? Jag
måste säga, att det gynnsamma intryck,
som man först fick av finansministerns
deklaration i inkomstbildningsfrågan om
man bortsåg från försvaret för regeringens
begångna handlingar, i fortsättningen
förflyktigades, när man hörde synpunkten
om vad han kallade större andel
i vinsten.

Jag tillät mig i går också fråga, hur
finansministern såg på frågan om sterilisering
av de genom de indirekta skatterna
inflytande beloppen. Det kan enligt
min mening inte vara på annat
sätt ur antiinflatorisk synpunkt än att
om man tar ut indirekta skatter och använder
dem till kapitalutgifter, gå pengarna
ut igen, och den antiinflatoriska
verkan kan inte blir särskilt stor. Om
man däremot steriliserar dessa pengar
och låter på vanligt sätt utgifterna på
kapitalbudgeten täckas av upplånade
sparmedel, uppnår man ovillkorligen en
större antiinflatorisk effekt. Jag fram -

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

håller detta av den anledningen, att finansministern
förklarat, att man avser
att genom dessa grovt tillyxade indirekta
skatter vinna en sådan effekt. Det
är ett tvångssparande; att man sedan
lägger detta tvångssparande så, att det
blir mycket ensidigt, är en annan
historia.

Mitt resonemang förutsätter att man
upphör med stödköpen av obligationer,
och därmed är jag inne på en sak som
jag direkt vill spörja finansministern
om. Jag ställer den direkta frågan: tror
finansministern verkligen, att vi över
huvud taget kunna bemästra inflationen
här i landet, om riksbanken fortsätter
sin stödpolitik i fråga om obligationer
och dylika papper? På det sättet pumpas
ju en massa köpkraft ut undan för
undan, och det måste framstå som
ganska klart, att nya indirekta skatter
inte tjäna mycket till, så länge man inte
samordnar de olika åtgärderna och får
en riksbankspolitik som verkar mot och
inte för inflation.

Det är ytterligare en sak, om vilken
jag skulle velat ha ett resonemang med
finansministern. — Men han tycks inte
vilja resonera med mig, jag kan tydligen
inte komma till tals med honom;
jag får väl då vända mig till regeringsbänkens
närvarande ledamöter. Det gäller
frågan om reservationerna. De äro
en mycket besvärlig och jag höll på att
säga explosiv last, som är kedjad vid
budgeten. Man har inte beaktat detta så
mycket förut, men allteftersom materialbrist
och annat hindrat utnyttjandet av
anslagen ha rätt stora reservationer uppstått.
De lära nu uppgå till omkring 4 miljarder
kronor. Om man kommer att, som
finansministern tycks förutsätta, använda
de reserverade medlen under loppet
av tio år eller något sådant, komma
årligen cirka 400 miljoner kronor att
användas utom övriga i budgeten för
året anslagna medel. Frånsett att ett sådant
förfarande kan i nuvarande materiel-
och arbetskraftsläge innebära en
våldsam förskjutning inom de olika huvudtitlarna,
är det klart att dessa stora
reservationer förorsaka osäkerhet om
verkliga penningbehovet och om i vil -

ken ordning arbeten skola utföras. Reservationerna
spela en stor roll för bedömandet
av vår likviditet när det gäller
den inre ekonomien, varom jag framställt
en särskild fråga till finansministern.
Skola reservationerna hastigt mobiliseras,
uppstår ett stort penningbehov.

Sedan jag nu ånyo framställt de frågor,
som jag i går riktade till finansministern,
skall jag något uppehålla
mig vid en del av de spörsmål som här
diskuteras.

Det var ganska intressant att följa debatten
i går. Från regeringens och majoritetspartiets
sida fördes debatten
egentligen mycket konsekvent efter den
huvudlinjen, att diskussionen om statsverkspropositionen
formades till ett försvar
för regeringens allmänna politik.
Man åberopade övermäktiga internationella
rörelser och krafter, och man sökte
medansvariga.

Nu tycks det enligt regeringens mening
vara så, att oppositionen har varit
med om allting som har kostat pengar.
Den har hela tiden biträtt förslagen. Men
hur illa rimmar inte detta försök att nu
göra oppositionen medansvarig med de
resonemang, som fördes exempelvis i
valrörelsen 1946. Då utmålades oppositionen,
enkannerligen högerpartiet, såsom
reaktionärer, som förhindrade sociala
reformer o. d. Då hette det, att
vi satte oss emot nästan allting. Jag förnekar
inte, att vi i åtskilliga frågor,
även i vissa socialpolitiska, varit betänksamma
även om vi biträtt åtskilliga av
de framlagda förslagen, då vi hoppades
att regeringen så småningom skulle vara
med om en sådan ekonomisk politik,
som skulle åstadkomma en säkrare ekonomisk
grund för reformerna.

Men, herr statsminister, kunna vi inte
vara överens om att man på socialdemokratiskt
håll måste bestämma sig för
det ena eller det andra av dessa betraktelsesätt.
Man kan, för att ta högerpartiet
som exempel, framställa det såsom
ett parti, som velat och varit med
om de sociala reformerna, eller säga
att högerpartiet, såsom man oftast brukar
göra gällande i pressen — i den
socialistiska såväl som i viss mån även

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

i folkpartiets — varit motsträvigt och
att det är socialdemokratien som har
tvingat fram reformerna. Ni kunna väl
i varje fall inte framställa det så, att vi
både varit emot och för, utan ni få väl
bestämma er för ettdera. Talet här i
går om att vi alla äro ansvariga för besluten
kommer exempelvis inte igen i
Morgon-Tidningens redogörelse för den
utdelning av folkpensioner, som nu äger
rum. Där talas det endast så sent som
den 15 januari om »Möllers pensioner».
Vi ha inte någon anledning att förneka,
att högerpartiet var med bland de drivande
krafterna vid genomförandet av
folkpensionsreformen. Men när man inför
folket talar om reformen, tillskriver
man den allenast regeringspartiet.

Då statsministern i går talade om prisregleringarna,
fick man det intrycket,
att han åtskilliga gånger slog in öppna
dörrar. Från intet håll har ifrågasatts
omedelbar avveckling av alla ransoneringar
och regleringar. Men vi inom oppositionen
vilja så snart som möjligt bort
från statsreglerandet. När statsministern
kom in på den ekonomiska utvecklingen
framställde han saken så, att oppositionen
var lika ansvarig för vad som hade
skett som regeringen och att oppositionen
också varit för optimistisk samt bedömt
utvecklingen på ungefär samma
sätt som regeringen. Jag tar mig friheten
peka på några av mina egna tidigare uttalanden
i den delen.

Jag tillät mig säga i denna kammare
den 22 maj 1946: »Bland de åtgärder,
som skulle kunna ifrågasättas i inflationsbekämpande
riktning, märkes enligt
statsministern främst en strängare reglering
av utrikeshandeln för att, som han
säger, undvika ett alltför stort exportöverskott
eller för att förhindra att höga
exportpriser inverka störande på den
inhemska prisnivån.» Av detta uttalande
framgår, att den dåvarande statsministern
så sent som i maj 1946 i en begränsning
av exporten såg ett medel att motverka
en snedvridning av priserna här i
landet. Vi komma ihåg uttalanden av
Per Albin Hansson — jag vill minnas att
det var i hans halmstadstal — där han

framhöll att vi måste se till att vi inte
fingo för stor prishöjning genom att landet
tömdes på varor. Ja, så hastigt kunna
uppfattningarna skifta.

I den nyssnämnda riksdagsdebatten
tillät jag mig säga till finansministern,
att det var nödvändigt att bättre än dittills
beakta det samband, som råder mellan
priskontrollerande åtgärder, varmed
vi tro oss kunna hålla varupriserna oförändrade,
och en fast politik även på
löneområdet, där man dittills hade förbisett
en hel del av den inverkan som
lönenivåns stegring hade på det ekonomiska,
produktiva förloppet. Statsministern
erinrar sig nog att efter det finansministern
år 1944 hållit sitt göteborgstal
och enligt min mening torpederat
1942 och 1944 års linje om mycket bestämd
återhållsamhet i fråga om löneförhöjningar
och om bestämda priser, diskuterades
ju dessa ting allt som oftast.
Vi hade det ju inom högern ganska besvärligt
med hänsyn till den kritik som
riktades mot oss, enligt vilken vi voro
för hårda när det gällde att hålla löneutvecklingen
och inkomstbildningen tillbaka.
Finansministern ansåg på den tiden
att det inte var så farligt, om lönerna
höjdes. Under de år som därefter gått
har diskussionen rört sig omkring två
olika linjer, nämligen dels den som högern
förfäktat och dels den som regeringen
anslutit sig till. Jag skulle kunna
ge belägg härför genom att återge olika
uttalanden, som vi ha gjort, men det får
räcka med det jag har sagt.

I alla länder brottas man med inflationsproblemen
som det är mycket svårt
att bemästra. På olika håll handlar man
efter skilda linjer i kampen mot inflationen,
men en sak är gemensam: man
kan inte undvika att samla människorna
så mycket som möjligt till samfällda åtgärder.
Det har inte lyckats hos oss, och
det är att beklaga. Jag noterade med
största tillfredsställelse statsministerns
uttalande här om den nuvarande lönesituationen.
Om jag fattade honom rätt,
sade han ungefär att lönerörelser numera
så gott som omedelbart återspegla
sig i höjda priser. Innebörden av detta

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

uttalande bör komma till tydligt uttryck
i regeringshandlingar och i partiåtgärder
och bör beaktas vid viktiga ställningstaganden
av mäktiga organisationer, anslutna
till regeringspartiet. Statsministerns
uttalande kan betyda oerhört mycket
för möjligheterna att klara den nuvarande
situationen. Jag bara beklagar,
att jag inte i går kunde lika bestämt utläsa
samma rekommendation ur finansministerns
uttalande. Det verkar som
om finansministern vore för fastlåst i
sina positioner.

Jag sade nyss att man i allmänhet i
olika länder söker att i den ekonomiska
kampen få till stånd samarbete mellan
olika grupper. Jag har ett bevis på detta
i ett uttalande i Neue Ziircher Zeitung
för den 24 december 1947. Där sägs det
att man anordnat en näringskonferens
och enats om att gemensamt försöka motarbeta
en inflationistisk prisutveckling.
Man har gjort upp en stabiliseringsplan
och enats om vissa principer, i stort sett
innebärande ett löne- och prisstopp med
reservationer för nödvändiga ändringar
på vissa punkter. Det var ju den vägen
vi tänkte komma in på här i Sverige.
Det rekommenderades från oppositionens
sida, och jag talade mycket varmt
för det på hösten 1946. Statsministern
försökte verkligen också få fram ett resultat,
och jag beklagar att man inte i
god tid kunde enas om samfällda åtgärder,
varigenom man kunnat förhindra
uppkomsten av det tillstånd, i vilket vi
nu befinna oss. Det som jag nyss nämnde
om finansministerns fastlåsta positioner
gjorde sig enligt min mening mycket
starkt gällande då. Hans magiska kritstreck
binder honom. Det är denna fastbitenhet
vid vissa linjer och den bestämda
motvilja, som han visar mot att ta
upp till prövning även annat än han själv
vill, som i hög grad äro orsaken till att
vi inte ha kommit fram till de linjer för
inflationens bekämpande, som vi eljest
skulle ha kunnat enas om. Det är klart
att innan vissa huvudlinjer för en ekonomisk
politik äro bestämda i princip och
i rätt hög grad fixerade i fråga om den
närmare utformningen, är det omöjligt

att exempelvis göra upp en nationalbudget.
Låt mig fästa uppmärksamheten på
vad som sägs på s. 26 i statsverkspropositionens
bilaga om konjunkturläget. Innebörden
av vad som där sägs är att den
ekonomiska utvecklingen i landet inte
kan beräknas, då man inte vet vilken
ekonomisk politik som kommer att föras.
Det är denna osäkerhet som enligt min
mening är till mycket stor nackdel i nuvarande
kritiska läge.

Till slut vill jag, herr talman, beröra
ett avsnitt av det anförande, som finansministern
ansåg lämpligt hålla i början
på denna debatt i går. Det var nog flera
än jag i kammaren som med särskild
uppmärksamhet lyssnade till sista avsnittet
i det anförandet. Statsrådet Wigforss
förklarade sig ha för avsikt att knyta
samman frågan om vårt samhälles
framtida gestaltning med problemet om
socialdemokratiens ställning till kommunismen.
Såvitt jag kunde höra glömde
herr Wigforss sitt löfte och gav i stället
en hänförd skildring av socialismens
välsignelser. Han avgav alltså inte någon
deklaration om förbindelserna mellan
socialdemokratiska majoritetspartiet och
dess vänliga pådrivare kommunisterna.
Jag vet inte vad denna glömska berodde
på eller om han medvetet underlät afl ta
upp frågan. Kvar står i alla fall det faktum,
att statsrådet Wigforss underlåtit
att lämna en begärd uppgift av betydande
politisk räckvidd. Han var ju direkt
tillspord om sin inställning därvidlag.

Kommunisterna göra ju anspråk på att
framför någon annan meningsriktning
företräda den rena socialistiska tron och
göra också anspråk på att praktiskt taget
vara de enda demokraterna i detta
land. I övrigt ha de alla dygder utom en.
De sakna i anmärkningsvärd grad sinne
för den reda i begreppen som man kan
kräva även av ett revolutionärt politiskt
parti. Kommunisterna företräda den
principiella opportunismens heliga princip.
Man får en illustration till deras lära
och leverne, när man i tidningarna läser
om att lönerna för deras journalister inte
skola vara desamma som andra journalisters.
Lönerna skola hållas nere, men

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

priset på Ny Dag skall hållas uppe. Alltså
i teorien lönerna upp och priserna
ner, men i praktiken vänder man på det,
så att det blir lönerna ner och priserna
upp.

Om finansministern erkänner att de
kommunistiska meningsriktningarna äro
socialistiska — något annat har han mig
veterligt aldrig deklarerat — måste hans
uttalande om socialismens världsfrälsarmission
tolkas som en beredskap, till samarbete
med de kommunistiska partiriktningarna.
Hans excellens herr statsministerns
hade en annan uppfattning. Jag
ger min odelade honnör för den deklaration,
som statsministern har avgivit här
i dag. Jag bara beklagar, att vi inte ha
fått ett lika bestämt uttalande av finansministern.

Finansministerns dunkla ord om de
massor, som i socialismen se medlet till
en bättre existens, och om nödvändigheten
att mobilisera dem, måste betyda att
finansministern bortser från allt som i
övrigt skiljer hans parti från de kommunistiska
riktningarna. För honom är
den socialistiska övertygelsen giltig som
inträdesbiljett till den gemenskap, som
han själv och hans parti, menar han,
böra sträva efter. Jag har inget skäl att
ingå på de viktiga skiljaktigheter, som
jag har förutsatt existera mellan socialdemokrati
och kommunism. Jag uttalar
bara förhoppningen att statsrådet Wigforss
icke i sin socialistiska iver tänker
kompromissa med den uppfattning om
demokrati som är säregen för kommunisterna.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Den statsverksproposition, som förelagts
riksdagen, och de tankar, som ligga
bakom den, ge anledning till åtskilliga
reflexioner, i många viktiga fall
tyvärr av nedslående och bekymmersam
art. Alldeles särskilt är detta fallet med
den, som i likhet med mig haft och har
sin verksamhet förlagd till industrien
och skogsnäringen. Med beklagande
måste jag sålunda konstatera den ringa
förståelse för dessa näringars berättigade
krav på rörelsefrihet och stöd,

som kan utläsas ur statsverkspropositionen.

Hur söker man t. ex. inte mer och
mer år efter år att kapsla in industrien
inom en allt snävare ram? I årets statsverksproposition
återspeglas detta i en
fortsatt beskärning av dess rörelsefrihet
genom särskild bolagsbeskattning,
genom investeringsbegränsning, genom
den s. k. steriliseringen av vinsten o.
s. v. Detta senare förslag låter kanske
för den oinvigde ganska oskyldigt och
kanske också riktigt. Man resonerar måhända
som så, att om aktieägarna inte
nu få ut hela vinsten, utan tills vidare
få deponera en del, vad mer? Ett sådant
litet offer bör väl kunna göras på
antiinflationens altare. I många fall är
det kanske så, att detta är möjligt utan
några större svårigheter, men i andra
fall däremot inte. Det är många bland
spararna, till och med bland småspararna,
som ha sin tillvaro baserad på
inkomster från dessa utdelade bolagsvinster.
Tänker man på hur situationen
är för den kategori av medborgare i
detta land, vilka stå som förmedlare
mellan kapital och arbete, alltså industriledarna,
de som ha att se till och
stå ansvar för att de som offrat, kanske
riskerat, pengar i ett företag, skola
få ränta på sina pengar, att arbetarna
erhålla den lön och de sociala förmåner,
som det är möjligt att få fram ur
företaget, och — det kanske allra viktigaste
— att företaget inte står stilla, så
är denna situation allt annat än lätt. Ty
stillestånd i det hektiska utvecklingsskede,
vari det industriella livet ute i
världen för närvarande befinner sig, är
inte bara tillbakagång, det är undergång.
Hur skall det vara dessa industriella ledare
möjligt att med alla dessa redan
gällande och ytterligare tilltänkta spärrar,
höjd bolagsbeskattning, steriliserade
vinster, begränsade investeringsmöjligheter,
en ofta produktionshämmande
priskontroll, förstatligandehot o. s. v.
kunna klara situationen på ett för samhället
och för företaget med dess alla
intressenter tillfredsställande sätt? Jag
hörde nyss en man av denna kategori
yttra, att det knappast är möjligt att

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

undgå intrycket, att vissa politiker synas
betrakta industrien nära nog som
ett samhälleligt ont, eftersom man kringgärdar
dess verksamhet på detta orimliga
sätt, som inte kan undgå att skapa
missmod och olustkänslor hos dess målsmän,
och han fortsatte: »Glömmer man,
att industrien och dess fortsatta utbyggnad
är en grundläggande faktor för
hela vårt folkhushålls ekonomi, att det
var industrien, som på sin tid hejdade
emigrationen, att det är den, som gjort
och gör det möjligt att skapa den höga
levnadsstandard, som vårt folk nu kan
glädja sig åt?»

Det är emellertid inte bara en av industriens
män, som tänker och talar så,
det göra praktiskt taget alla.

Att i dagens läge göra en tvär helomvändning
på den väg, som industrien
genom politiska åtgöranden kommit in
på, är givetvis inte möjligt. Men i stället
för att förvärra situationen borde man
vidtaga lättnader. Här är det möjligt
för regeringen att i handling visa prov
på tillämpningen av de avvägningar,
vartill statsministern förklarade sig villig
i sitt gårdagsanförande här i kammaren.
Först och främst bör man då
upphöra med dessa ständiga restriktions-
och regleringsattacker, som till
slut inte kunna undgå att förlama den
industriella verksamheten. Vidare —
och det kan och bör göras genast —
böra dessa förstatligandeutredningar inställas.
Det finns väl ingen, som på allvar
vill påstå, att de äro av behovet påkallade.
De lärdomar vi redan fått här
i landet av den statliga planhushållningen
äro av den art, att vi väl alla
fortast möjligt önska bliva befriade från
kommissionsväldet. Erfarenheterna utifrån
världen tala härvidlag också sitt
kraftigt manande språk. I gårdagens tidning
kunde man t. ex. läsa ett uttalande
från franske ministern för industri och
handel, att Frankrike efter två års experiment
nu beslutat överge planhushållningen
och i stället slå in på en väg,
som leder till fri produktion och fri
konsumtion. Han tilläde, att de länder,
som ha planhushållning, tvingas isolera
sig och att intaga en mera aggressiv

4 Första kammarens protokoll 1948. Nr 3.

hållning, varigenom den mellanfolkliga
freden hotas.

Detta är tongångar, som våra socialdemokrater
borde vara lyhörda för, innan
irreparahla situationer och svårigheter
skapats hos oss. Förstatligandeutredningarna
böra därför som sagt genast
inhiberas. Det är inte nog med att
de kräva en stor och dyrbar personal,
som kan användas på bättre sätt i det
produktiva uppbyggandets tjänst, utan
man hindrar de i produktionen arbetande
att utföra sina egentliga uppgifter
i önskvärd utsträckning med att nu
i stället verkställa utredningar för förstatligandeberedningarna
av i många
fall mycket ingående och tidskrävande
natur.

Ett område, där också en betydande
förenkling — utan minskning av effektiviteten
— skulle kunna vidtagas, är
priskontrollnämndens verksamhet. När
det t. ex. gäller artiklar, som inte en
utan flera gånger varit under kontroll
och rörande vilka de mest ingående undersökningar
verkställts av priskontrollnämnden,
bl. a. genom att företagens
bokföring, deras fakturor och inköps-
och försäljningsjournaler i detalj
granskats, varför skall man, när samma
sak åter blir aktuell efter ett eller annat
år på grund av att priskontrollnämnden
själv medgivit prisförhöjningar åt
leverantörer av vissa råvaror, som ingå
i ifrågavarande artikel, göra om samma
procedur igen med utredningar i oändlighet
och med besök på ort och ställe
av kommissionens representanter? Förklaringen
till detta egendomliga förhålande
kan näppeligen vara annan än
den, att det kommit nya mannar i priskontrollniimnden
— det är frisk omsättning
där — och de vilja väl ut och lufta
på sig och studera olika företag. Detta
kan från näringslivets sida icke accepteras.
Att den mest långtgående insyn
måste med nuvarande lagstiftning tolereras,
det veta vi, och det finna vi oss
i, men meningen har aldrig varit att
unga män genom tjänstgöring i en kommission
skola få inblick i förhållanden,
som komma dem väl till pass, när de om
ett eller annat år lämnat kommissionen

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

och kommit i tjänst kanske hos en konkurrent
till det företag som kommissionsvägen
undersökts. Att i ett sådant
fall, jag här åsyftat, använda sig av det
ingående undersöknings- och kontrollinstrument,
lagstiftningen lagt i kommissionens
hand, måste därfär milt talat
betecknas såsom mindre lämpligt. I
detta sammanhang bör nämnas, att det
finns exempel på, huru vissa småföretag,
som tillverka nödvändighetsvaror,
som äro mindre lönsamma och för vilka
prisförbättringar därför begärts, hellre
än att mottaga några kommissionsherrar
avstå från tillverkning av dessa
varor. Härigenom skapas en konstlad
och onödig varuknapphet på marknaden.
Lättnader av den art, jag nu berört,
borde därför både till det allmännas
och det enskildas fördel omedelbart
kunna genomföras.

Flyttar man blicken från de industriella
till de skogliga siffrorna i den
nu föreliggande statsverkspropositionen
blir man inte mycket gladare.

Hurudant är då läget på skogens område?
Genom erfarenheter av skogsmän
och framför allt genom riksskogstaxeringens
resultat veta vi att våra skogar
befinna sig i ett minst sagt beklagansvärt
tillstånd. Den överavverkning, som
skogarna i vårt stora skogsland Norrland
undergått under de senaste årtiondena,
kan på ett sätt försvaras, alldenstund
denna exploatering skett i form
av borttagande av gamla oväxtliga skogbestånd.
Men det kan inte försvaras, om
man samtidigt underlåter att vidtaga behövliga
reproduktionsåtgärder. Detta
kallas baggböleri. Och det är just baggböleri
i denna betydelse som ägt rum
och ännu äger rum i stora delar av de
norrländska skogarna. Den upprustning
av våra skogar och vår skogsvård, som
avsågs med 1946 års, på 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning
grundade riksdagsbeslut,
har icke genomförts, och om
departementschefens förslag i årets
statsverksproposition vinner riksdagens
gillande, gå vi mot en ytterligare försämring
av skogsvårdsstyrelsernas möjligheter
att verka för de enskilda skogarnas
återuppbyggnad och försättande

i produktivt skick, med andra ord
»baggböleriet» kommer ännu mera än
hittills att accentueras. Ty att märka är,
att någon inskränkning i avverkningarna
föreskrivs eller rekommenderas inte.
Snarare är det väl så, att man med blida
ögon ser mesta möjliga uttag ur skogarna
för att via de förädlade skogsprodukterna
få in mesta möjliga valuta
i landet.

Detta senare kan man både förstå och
gilla, men det går inte i evighet att fortsätta
med att misshandla en näring, bara
därför att de investeringar, som äro
nödvändiga i densamma för dess framtida
fortbestånd, inte äro omedelbart avkastande.
Vi ta årligen ut för flera
hundratal miljoners värde ur våra skogar,
men vi återbörda åt dem bara några
få procent. Så kan det inte fortgå.

En ljusning i situationen syntes uppstå,
som gav anledning till glädje och
optimism hos alla dem, som ivra för vår
skogsnäring, när statsrevisorernas berättelse
i fjol utkom. På ett lika överskådligt
som upplysande sätt klarlägga
de däri den skrämmande skogliga situationen
och kräva snabba och effektiva
åtgärder för att omföra våra skogsmarker
i produktivt skick.

Man måste ge våra statsrevisorer en
eloge för att de i detta fall avvikit från
den traditionella uppläggningen av sitt
arbete och gett sig in på att analysera
en hel näring eller näringsgren och av
denna analys dragit de slutsatser, som
äro ofrånkomliga. Aktstycket i fråga är
så mycket värdefullare, som det stödjes
av en enhällig statsrevision.

Men så kommer som ett brev på posten
årets statsverksproposition, som till
sin tendens går i rakt motsatt riktning
— den begränsar skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet från 65 till 55 procent av
det normalprogram, som i upprustningsoch
rationaliseringssyfte uppgjordes för
det svenska skogsbruket av 1944 års
skogsvårdsstyrelseutredning och som
sedermera år 1946 stadfästes av regering
och riksdag. Man frågar sig, vad
det skall tjäna till med alla dessa rationaliseringsprogram,
om de inte skola
fullföljas. Vid årets riksdag ha vi att i

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

anslagshänseende taga ställning till ett
annat dylikt program, jordbrukets. Vore
det inte förnuftigare att taga till anslaget
härför något mindre för att inte
behöva bryta det redan ikraftträdda
skogsprogrammet? Jag vill uttala förhoppningen,
att riksdagen på denna väg
— eller gärna för mig på någon annan
väg — må finna möjligheter att rädda
det skogliga samvete, som är varje ansvarsmedveten
skogsmans i det här landet
och som efter statsrevisorernas skog''
liga utredning även bör vara riksdagens.

Herr NORLING: Herr talman! .lag har
begärt ordet i denna debatt i anledning
av den löneutveckling, som den ekonomiska
politiken medfört. När indexlönen
för de statsanställda behandlades
förra riksdagen påtalade jag redan då
att ett dylikt beslut innebar, att staten
därmed genomförde och visade vägen
för ett nytt lönestopp.

Senare har också regeringen i anslutning
till den ekonomiska politiken rekommenderat
återhållsamhet i fråga om
löneutvecklingen oaktat den starka prisstegring
som inträffat. Att regeringens
ställningstagande för återhållsamhet i
löneutvecklingen med tillfredsställelse
hälsades av arbetsgivarna var ganska
naturligt. Då de borgerliga partiernas
talesmän såväl i riksdagen som i pressen
rekommenderat en sådan lösning i
det ekonomiska läget, är det också ganska
naturligt, att Arbetsgivareföreningen
omedelbart proklamerade ett nytt lönestopp.
Speciellt har från högerpartiet
och folkpartiet förts en intensiv och
målmedveten propaganda för linjen att
stoppa löneutvecklingen, och man har
till och med fört fram tanken på en reducering
av arbetslönen. Från detta håll
har man försökt skapa fram en ekonomisk
katastrofpsykos bland folket genom
en svartmålning av det ekonomiska
läget på alla områden. Den enda lösning
man från detta håll ansett vara effektiv
har varit, att man sänker massans
köpkraft genom att man stoppar alla löneförhöjningar
och därmed genom de
pågående prisstegringarna sänker de ar -

betandes reallön. Skulle regeringen ej
följa denna rekommendation seglade
statsskutan direkt in i inflationens täta
dimma.

Hur kan man egentligen tala om ett
ekonomiskt katastrofläge i dagens situation?
Här råder en utpräglad högkonjunktur
med överfull sysselsättning, arbetslöshet
är så gott som obefintlig, ja,
det råder till och med brist på arbetskraft.
Produktionsvolymen har enligt
konjunkturinstitutets beräkningar stigit
från 1937 med 40 procent och sedan
1939 med 25—30 procent. Detta betyder
således en ökad varumängd. Företagarvinsterna
ha ökat rekordartat. Således
steg företagarvinsten från år 1945
till år 1946 med inte mindre än 72 procent.
Skall ett sådant läge betraktas som
katastrofalt, då erkänner man enligt min
uppfattning sin oförmåga att lösa samhällsproblemen
inom ramen av ett kapitalistiskt
samhällssystem.

Skall regeringens åtcrhållsamhetslinje
följas kommer detta endast att medföra
ännu större företagarvinster. Jag står
själv som arbetare i produktionen den
tid riksdagen ej pågår, så jag känner
det ekonomiska läget för löntagarna
och vet svårigheterna för dessa att få
sin budget att hålla. Jag har här en arbetarbudget,
som inte är särskilt Utvald;
dessutom är den kontrollerad av
den fackliga ledningen på platsen vid
en undersökning, som denna företog
inom sitt verksamhetsområde, varför
den får betraktas som fullt tillförlitlig.
Familjen består av två vuxna och fem
barn, och veckoinkomsten för familjen
utgör 106 kronor. Från denna avgå i
skatt 11 kronor, därav 3 kronor i restskatt.
Dessutom får man avsätta 21 kronor
till hyra, 5 kronor 20 öre till försäkringar
och fackförbundsavgifter, 6
kronor till gas och elektrisk ström samt
60 kronor till mat, summa 103 kronor
20 öre. Återstå således för kläder till
sju personer 2 kronor 80 öre per vecka.
Denna familj får således inte räkna med
utgifter vare sig för nöjen eller njutningsmedel,
tidningar eller någon utgift
för kulturella ändamål. Man frågar, hur
det skall gå till att kliida sju perso -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

ner med 2 kronor 80 öre per vecka,
och man kan heller inte påstå att 60
kronor till mat per vecka för sju personer
tillåter frosseri. Kan någon av kammarens
ledamöter räkna ut var köpkraftsöverskottet
finnes hos en sådan
familj? Jag vore mycket tacksam, om
någon av kammarens ledamöter ville
räkna ut det. Man kan naturligtvis påpeka
att ett sådant fall hör till undantagen
bland löntagarna, men tyvärr är
det inte så. Landsorganisationen har
gjort en undersökning om inkomstförhållanden
bland sina medlemmar, och
undersökningen omfattar 900 000 medlemmar.
Denna undersökning visar att
omkring 300 000 komma upp till högst
4 000 kronors årsinkomst, en tredjedel
till 4 000—5 000 kronor och en tredjedel
över 5 000 kronor. Denna undersökning
stämmer ganska väl överens med
den senast utkomna statistiken över inkomstförhållandena
i rikets andra stad,
Göteborg. Statistiken visar, att över
hälften eller 55,4 procent har en inkomst
som ligger under 4 000 kronor
per år, 68 procent ligga under 5 000
kronor och 32 procent ligga över 5 000
kronor. Man kan således utgå ifrån att
den stora massan av löntagare i Sverige
ligger under inkomstnivån för den familj
vars budget jag framvisade. Kan
man sedan undra på att hela denna stora
del av svenska folket inte kan förstå
vad man skall spara på och var dess
köpkraftsöverskott finnes. De kunna
heller inte förstå, att samtidigt med
prisstegring på förnödenlietsvaror regeringen
ytterligare stegrar varupriserna
med nya skatter, samtidigt som regeringens
linje är att löneförhöjningar
skada landets ekonomiska politik.

Kammarens ledamöter få därför ej stå
undrande inför det förhållandet att arbetarna
begärt att få prisstegringarna
kompenserade genom högre löner. Det
köpkraftsöverskott, som man påstår finnes
hos den stora massan, finnes inte.

Jag vill fråga finansministern: på vilken
post i hemmets budget skall textilarbetaren,
metallarbetaren eller skogsarbetaren
spara för att hållas undan
från konkurrensen om dessa nödvändi -

ga konsumtionsvaror? Nog finns det
sparsamhetsvilja hos arbetarna, men för
att kunna spara måste de erhålla en
så hög standard, att det finns något att
spara av. Man kan heller inte tala om
sterilisering av någonting som inte
finns.

Talet om att en höjning av lönerna
skulle verka inflatoriskt samt att en löneförhöjning
skulle medföra prishöjning
kan jag inte godkänna. Herr von
Heland har ju varit inne på detta problem
och hade en mycket enkel uppfattning
om löner och priser i förhållande
till varor. På tal om höjd lön såsom
inflationsdrivande faktor yttrade
f. d. statsrådet Myrdal i ett tal år 1946:
»Lönestegringarna ha på kostnadssidan
inte någon väsentlig andel i inflationsutvecklingen.
Det kan tvärtom konstateras,
att den internationella prisutvecklingen
och övriga pådrivande krafter
skulle resulterat i ännu större företagarevinst
och en sannolikt ännu mer svårartad
investeringskonjunktur om lönerna
varit lägre.» Jag antar att professor
Myrdal som ekonomisk expert vet vad
han talar om, då det gäller den ekonomiska
utvecklingen.

Talet om att en löneförhöjning inte
kan ske utan att denna slår igenom i
högre priser, eller med andra ord formeln
»varupriserna bestämmas eller
regleras genom lönerna», kan jag såsom
medlem i ett marxistiskt parti inte godkänna.
Läget i dag är det, att priserna
på förnödenlietsvaror ha stigit, penningvärdet
försämras stadigt, och arbetsintensiteten
har ökats. Arbetarnas
kamp för högre löner är i en sådan situation
naturlig och nödvändig. Så
länge arbetskraften är en vara och underkastad
de allmänna lagar, som reglera
priserna, måste arbetarna sträva
efter att uppnå löneförhöjning i en ekonomisk
situation som den föreliggande.
Under kriser pressas arbetslönerna ner
under arbetskraftens värde, under högkonjunkturerna
måste arbetarna söka
höja lönerna för att få ut ett genomsnitt
av vad som motsvarar arbetskraftens
värde. Att löneförhöjningar kunna
slå igenom i prisförhöjning kan man tro -

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

ligen komma med exempel på. Jag
tänker närmast på statens järnvägar.
Järnvägsstyrelsen har i sin skrivelse till
Konungen särskilt påtalat den senaste
tidens löneförhöjningar såsom en av orsakerna
till taxeförhöjningen, då löneutgifterna
i utgiftsstaten uppta en stor
procent. Utan att närmare gå in på detta
se vi att staten som arbetsgivare även
räknar med profit. Även där kan den
marxistiska regeln således gälla: om lönerna
ändras, kommer profiten att ändras
i motsatt riktning. Om lönerna sjunka
stiger profiten, och om lönerna stiga
sjunker profiten.

Till talet om att levnadskostnadsindex
under innevarande år skulle sjunka
i anledning av att beslutade socialreformer
trädde i kraft vid årsskiftet,
nämligen folkpensionen, barnbidragen
och den sänkta skatten, får jag anföra,
att jag alltid haft den uppfattningen att
de sociala reformerna skulle betyda en
standardförhöjning för den stora massan,
och denna uppfattning tror jag också
delas av det övervägande flertalet av
folket. Men hur komma dessa socialreformer
att verka? Jo, socialreformerna
skola återföra levnadskostnaderna till
den indexnivå vi hade före prisstegringen,
de skola således ersätta vad som förlorats
genom en felaktig löne- och prispolitik.
Skall en lösning av arbetsmarknadens
frågor vinnas, som banar väg
för en gemensam strävan för att hålla
tillbaka de produktivitetssänkande tendenserna
och i stället utnyttjar alla möjligheter
till förbättringar, såsom finansministern
säger i statsverkspropositionen,
undrar jag, om inte regeringen slagit
in på en felaktig väg. Inte stimuleras
arbetarna till högre arbetsprestationer
genom att deras levnadsförhållanden
försämras genom prisförhöjningar
på oumbärliga förnödenhetsvaror
samt beskattning av dessa. Spänningen
på arbetsmarknaden är stor och kan leda
till samma förhållanden som rådde
år 1945. Ännu har ingen uppgörelse
skett beträffande något av de stora kollektivavtal
som upphört att giilla vid
årsskiftet.

I arbetarrörelsens cfterkrigsprogram

finnes utstakad en väg, som godkänts
av hela arbetarrörelsen och som innebär
rättvis fördelning och höjd levnadsstandard.
»Den sträcker sig från
det omedelbara kravet på högre reallöner
ända till en väsentlig allmän utjämning
och demokratisering av medborgarnas
ekonomiska, sociala och kulturella
villkor». I stället för att följa
denna linje för lösning av de ekonomiska
problemen har regeringen slagit in
på den av storfinansen och de borgerliga
förordade linjen om fastlåsande av
penninglönen, höjda priser och höjd indirekt
beskattning av förnödenhetsvaror.

Herr EKSTRÖMER: Herr talman! Herr
finansministern framhåller i sin finansplan
och även här i debatten, att en av
förutsättningarna för att vi lyckligen
skola gå igenom krisen är ett ökat sparande
och en ökad varutillgång så att
det sig ständigt ökande köpkraftsöverskottet
skall bringas ned till rimliga proportioner.
Härutinnan får man ge herr
Wigforss rätt, ja, från vårt håll har detta
ideligen framhållits som ett rättesnöre
för en sund ekonomisk politik.

Men jag tycker, att herr finansministern
inte lever som han lär, tv hans ekonomiska
politik har då sannerligen icke
vare sig uppmuntrat sparandet eller stimulerat
till ökad produktion.

Beträffande sparandet skall jag ej yttra
mig i annan mån än att detta ej alls
tycks vilja taga någon fart. Men vem vill
spara i tider som dessa, när var och en
själv kan iakttaga hur levnadskostnaderna
stadigt stegras. Vi ha nyss av herr
Norling, om hans uppgifter äro riktiga,
fått bekräftelse på hur långt vi kommit
på inflationens väg. De flesta lära ej ha
mycken möjlighet att spara, utan inkomsterna
gå åt till det dagliga uppehället.
Och de som verkligen kunde ha
något att spara, de oroa sig för framtiden,
och förtroendet till framtiden har
säkerligen icke stärkts av finansministerns
och statsministerns ordrika deklarationer
i går, där de praktiskt taget frånsiiga
sig allt ansvar för den ekonomiska
utvecklingen här i landet. Det iir ju ganska
eget: när allt iir gynnsamt för rege -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

ringen, när tiderna äro goda, så tar man
munnen full och vill dirigera allt, men
när det börjar brännas och man förstår
att det inte lyckas som man vill,
ja, då vill man gå ifrån ansvaret. Sådant
inger icke förtroende vare sig hos hög
eller låg.

Men det var egentligen inte för detta
jag begärde ordet, utan jag tänkte tala
litet om produktionen. Vi äro väl alla
överens om att produktionen bör ökas,
men för år 1947 visar denna — tyvärr —
överraskande svaga siffror, tv enligt industriförbundets
siffror ser det ut som
den normala stegringstakten i produktiviteten
sedan år 1939 avstannat, i varje
fall avsevärt avtagit. Detta betänkliga
förhållande är, som sagt, en obehaglig
överraskning med tanke på all ny industri
som uppbyggts och på alla rationaliseringar
som genomförts. Men industrien
har på senare tider haft allehanda
besvärligheter att dragas med, och
till dessa kanske man först och främst
får räkna bristen på arbetskraft och
överrörligheten hos den arbetskraft som
funnits. Detta tyder på att, när vi nu
måste inrikta oss på en ökad produktion
och när möjligheterna att anskaffa
ökad arbetskraft äro små, återstår blott
en oavlåtlig rationalisering och mekanisering
av våra fabriker, så att så mycket
som möjligt av enklare arbeten kan utföras
maskinellt och därigenom arbetsresultatet
för varje arbetare blir större
och samtidigt det manuella arbetet blir
behändigare och mindre ansträngande
än förut.

Men till en sådan rationalisering behövas
pengar. Hittills har man i möjligaste
mån tagit dessa penningar av de
löpande inkomsterna och sålunda finansierat
allehanda arbeten till driftens förkovran
och de anställdas trivsel. Men
nu komma nya signaler, och det förefaller
som om herr finansministern ville
rent av hindra denna sunda, ja nödvändiga
utveckling. Han menar att industrien
haft för stora vinster, och han vill
komma åt dessa. Då kan jag ju säga,
att vinsterna förvisso fallit mycket olika:
storindustrien, och jag misstänker att
herr Wigforss, när han talar om industri,

uteslutande tänker på denna, har nog
haft en synnerligen gynnsam konjunktur,
medan de flesta andra, i synnerhet
då de strängt priskontrollerade, ha haft
ganska blygsamma vinster. För dessa
mindre industrier — och jag räknar mig
själv såsom en representant för dessa
industrier — ha tiderna inte varit så särdeles
lysande. Priskontrollen har varit
hård och inte lämnat mycken plats,
knappast någon alls, för några vinster.
En annan sak, som man också bör nämna,
är att vinsterna på grund av skattetekniska
skäl under fjolåret ha blivit
exceptionellt högt deklarerade. Man ondgör
sig nu över vinsterna och betänker
ej, att dessa i regel endast till mindre
delen utdelas till aktieägarna, medan
allt det övriga får stanna i företaget till
dettas förkovran — som jag nyss nämnt
— och detta inte blott till företagets utan
även till de anställdas båtnad. Men nu
vill man åt vinsterna, ja, jag skall i detta
sammanhang inte tala om den fantastiska
beskattningen varigenom i första
hand 50 procent gå bort. Men nu vill
finansministern »sterilisera» en god del
av återstoden under ett par år. För företagets
ekonomi kanske detta ej i och för
sig kan betyda så mycket, åtminstone
om man verkligen får tillbaka det steriliserade
beloppet, varom man ingenting
vet. Men eftersom herr Wigforss,
liksom jag, är angelägen om att öka produktionen,
så kan jag bestämt säga att
motsatsen kommer att inträffa, och
huruvida åtgärden kan hjälpa till att
hämma inflationen är nog problematiskt,
helst som vi ej veta om ej det steriliserade
beloppet på en omväg åter
kan komma ut i marknaden och öka
köpkraftsöverskottet.

Säkerligen vore det ur produktionssynpunkt
lyckligare om industrien finge i
lugn och ro fortsätta sitt rationaliseringsarbete.
De belopp som skulle steriliseras
lära ej bli av den storleksordning
att de kunna uppväga den produktionsökning
som normalt vore att påräkna.
Och för att göra saken ännu värre signalerar
herr Wigforss därjämte en kreditåtstramning
för att riktigt hindra en
sund produktionsutveckling.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

Ja, herr Wigforss anser en produktionsutveckling
nödvändig men gör allt
vad han kan för att hindra en sådan.
Är det någon som kan finna någon logik
i detta? Det förefaller mig faktiskt
som om herr Wigforss helt enkelt ej
kunde överblicka de praktiska följderna
av sina uträkningar, och när jag läser
finansplanen, kan jag inte innehålla en
fruktan för att liksom han helt och
hållet felbedömde situationen 1946, så
har han också felbedömt situationen
1948.

Ja, för min del tror jag ej mycket på
allt det lappverk som nu presteras och
alla halvmesyrer, som förmodligen skada
mer än de gagna och som nog få efter
hand kompletteras med nya regler och
restriktioner.

Efter förra världskriget, då vi också
hade en begynnande inflation, fingo vi
år 1921 en besk medicin, och den hjälpte.
En hård bankpolitik återgav på kort
tid kronan dess värde, fast det kostade
många besvärligheter för företag och enskilda
av alla stånd och klasser. Säkert
var medicinen alltför hård; deflationen
kom för häftigt på. Men nog kunde man
tänka sig en mjukare övergång, och förvisso
behöva vi en hälsosam påminnelse
om att de ekonomiska lagarna ej gå
att komma förbi. Efter en så hektisk
konjunktur som den vi nu leva i lärer
nog ändå komma ett bakslag, men ju
längre man fortsätter på inflationens
väg desto värre blir bakslaget.

Herr FORSLUND: Herr talman! För
något över tre månader sedan fingo vi
här i landet uppleva en olyckshändelse
av mycket stora mått. Jag syftar på den
hemska olycka, som inträffade vid Edsvalla
den 14 oktober 1947, då fjorton
unga människor fingo ge sina liv. Genom
den gamla kyrkans klockringning
fingo vi sedan också en påminnelse om
dagens djupa allvar. Många äro säkert
de, som fingo tårar i ögonen, när de
hörde vad som förekommit. Vi ha sett
denna olycka återgiven på våra biograflokaler,
och vi ha viil alla gripits
djupt av händelsen.

Nu iir det kanske, herr talman, mång -

en som tycker att detta väl icke är någonting
som hör samman med den
statsverksproposition, som nu skall remitteras.
Jo, förvisso. Under sjätte huvudtiteln
i statsverkspropositionen finns
det bland annat poster som äro avsedda
att användas för alt förebygga händelser
av det slag som här timat.

Jag måste här påkalla litet uppmärksamhet
beträffande själva gången av
det utredningsarbete, som pågått i syfte
att skapa större trafiksäkerhet i landet.
Under min tid såsom kommunikationsminister
tillsatte jag med Ivungl. Maj:ts
medgivande en kommitté, som fick i
uppdrag att undersöka möjligheterna alt
skapa en bättre tingens ordning på detta
område. Denna kommitté, benämnd
1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten,
arbetade under mycket svåra
förhållanden, på grund av omständigheter,
som jag inte här skall gå in på.
Den avlämnade emellertid ett principbetänkande
den 21 februari 1939, och
jag ber att till dagens protokoll få läsa
upp vad kommitterade — de voro tre
stycken — ville att Ivungl. Maj :t skulle
låta undersöka. Jag vill ha det inskrivet
i protokollet av den anledningen att
det betänkande, vilket så småningom
avlämnades av den man, som senare
fick i uppdrag att fullfölja 1937 års
kommittés arbete, icke har föranlett
någon Kungl. Maj ds åtgärd. Jag skall
återkomma till den saken senare.

I det betänkande, som jag här skall
citera ett litet avsnilt av, åberopas eu
skrivelse, som inlämnades till statsråde
den 21 februari 1939, i vilken de
sakkunniga hemställde, »att förslag utarbetas
rörande lagstadgad skyldighet
för järnväg att, med bidrag av statsmedel
till engångskostnaderna, uppsätta
samt driva och underhålla säkerhetsanordningar
vid plankorsning mellan järnväg
och allmän viig samt, i (ten män
Kungl. Maj:t så bestämmer, jämväl vid
plankorsning mellan järnväg och enskild
väg, att i samråd med järnvägsstyrelsen
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
en inventering verkställes av
de plankorsningar mellan järnväg och
enskild väg — enligt ovannämnda pre -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

liminära undersökning uppgående till
omkring 3 000 — som synas böra skyddas
genom särskilda säkerhetsanordningar,
att, i den mån nämnda inventering
fortskrider, av riksdagen utverkas
anslag till bidrag enligt förut tilllämpade
grunder till engångskostnader
för säkerhetsanordningar vid ifrågavarande
korsningar, att Kungl. Maj:t därefter
med stöd av ovan föreslagna lag
ålägger vederbörande järnvägar skyldighet
att inom bestämd tid uppsätta säkerhetsanordningar
vid korsningarna i
fråga, att i samråd med järnvägsstyrelsen
samt väg- och vattenbyggnadsstvrelsen
förslag utarbetas till ny säkerhetskungörelse
(kungörelse angående beskaffenheten
av säkerhetsanordningar
vid järnvägskorsningar), innefattande
bl. a., att jämte kryssmärken även förvarningsmärken
skola regelmässigt komma
till användning» — och bör sedan! —
»att automatiska ljussignaler skola obligatoriskt
uppsättas vid alla korsningar
med allmän väg (alltså även vid de nuvarande
frisiktskorsningarna) och vid
sådan korsning med enskild väg, som
enligt beslut av Kungl. Maj :t skall vara
skyddad, att ljussignal skall placeras såväl
å kryssmärke i omedelbar närhet av
korsningen som å förvarningsmärke, så
uppsatt, att signalen blir synlig för vägfarande
på ett avstånd av omkring 250
meter från korsningen, att ljussignal i
regel skall vara kompletterad med ringklocka
och, där Kungl. Maj :t så föreskriver,
med bevakade grindar eller
bommar samt att vid korsning, som vid
den nya kungörelsens ikraftträdande är
försedd med grindar eller bommar, dessa
icke få borttagas utan Kungl. Maj :ts
medgivande.»

Sekreteraren i den kommitté, som lämnade
detta »testamente» i skrivelse den
21 februari 1939, fick i mars 1939 uppdrag
att fullfölja utredningsarbetet, och
lian avlämnade sitt betänkande den 17
december 1940. Han bar fått genomlida
en särskild lidandets historia på följande
sätt. I september 1940 fick han, i den
sparsamhetsiver som då gjorde sig gällande,
order om att utredningsarbetet
skulle upphöra. Trots att 1937 års kom -

mittérade lämnat efter sig det nyss omnämnda
»testamentet» och den föregående
departementschefen givit honom i
uppdrag att fullfölja utredningen om trafikolyckornas
orsaker, ställdes han inför
tvånget att lämna arbetet ofärdigt.
Men han utverkade, ivrig för saken, till
sist av Kungl. Maj:t en förnyad prövning
och fick på så sätt ytterligare ett
par, tre månader på sig för att slutföra
utredningen, dock utan kostnad för statsverket.
Detta betänkande om trafiksäkerhetsfrågan,
som jag har här och som
klart och tydligt angiver grunderna för
en förnuftsmässig ordning beträffande
mycket som hör samman med järnvägsövergångar,
är producerat av en man,
som står riksdagen och särskilt denna
kammare mycket nära, utan att han fått
ett öre för detta arbete. För att slutföra
arbetet bar han nödgats avstå från ca
3 000 kronors inkomst. Men det finns ett
Kungl. Maj:ts brev med nådig tillåtelse
att fullfölja arbetet.

När denne utredningsman den 17 december
1940 avlämnade sitt betänkande,
återstodo vissa detaljarbeten som angivits
i det nämnda »testamentet» men som
han ej fick tillfälle att då utföra. Under
utredningens gång fick han av privatfirmor
hjälp med att konstruera en särskild
ljussignal, som är uppsatt i närheten av
Smedjebacken och fungerar bra. Det är
ett ytterligare bevis för kommunikationsdepartementets
snålhet att detta arbete
icke på något sätt bekostades av statsmedel.
Ljussignalen tillverkades kostnadsfritt
av ett bolag, och sedan utverkades
tillstånd av Kungl. Maj:t att uppsätta
den.

Nu måste jag fråga mig, och jag tror
att vi böra göra det litet var inför den
hemska olycka, som timade för tre månader
sedan: ha vi gjort allt vad som
rimligen borde ankomma på oss? Jag
svarar nej. Det är någonting mycket
egendomligt, att Kungl. Maj:t år 1940
kunde förhindra fullföljandet av utredning
på ett område, som är så högaktuellt.
Den övergång, där Edsvallaolyckan
skedde, har numera blivit polismässigt
undersökt, och den nu arbetande trafiksäkerhetskommittén
har varit i tillfälle

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

att taga del av hur det förhållit sig. Det
har visat sig att inte mindre än 29 bussar
per dag passera denna övergång, och
trots detta finns det inga signaler och
ingen som helst personlig bevakning.
Detta är en s. k. frisiktskorsning, och enligt
en kungörelse, som gäller sedan år
1933, skall det inte finnas några signaler
vid sådana övergångar. Länsstyrelsen
beslutade år 1942 att denna korsning i
samband med omläggning av vägen
skulle bli försedd med ljussignal. Vederbörande
bolag under statlig ledning har
nu efter den skakande olyckan utan hänsyn
till kungörelser och varifrån pengarna
skola tagas låtit uppmontera den
signalanordning, som borde ha varit där
sedan många år tillbaka.

När nu en kommitté för snart tio år
sedan föreslog sådana signalanordningar
såsom allmän norm, tycker man att detta
förslag vid något tillfälle kunnat bli föremål
för omprövning. Denna sak hör
ju till samlingsregeringens synder. Den
utredning jag här har talat om fördes
helt enkelt åt sidan av dåvarande departementschef.
Jag förvånar mig också
över att den inspektionsmyndighet, som
finns på detta område, inte tidigare har
kommit till klarhet om behovet av åtgärder
för att trygga säkerheten vid sådana
plankorsningar det här är fråga om.
Först i dagarna bär därifrån till Kungl.
Maj :t insänts en mycket omfattande
skrift. Det begäres där att man nu skall
börja undersöka vad denne utredningsman
för över sju år sedan föreslog Kungl.
Maj :t att på en gång utföra.

Den år 1945 tillsatta trafiksäkerhetskommittén
har efter den hemska Edsvallaolyckan
rapporterat, att den enligt
sina direktiv icke kunnat uppta den här
frågan till behandling. Jag finner detta
egendomligt, tv denna sak måste väl vara
A och O i en undersökning för skapande
av trafiksäkerhet. Jag kan inte direktiven,
men jag måste vädja till kommunikationsministern
och fråga honom hur
det kan komma sig att denna kommitté
för trafiksäkerheten inte har till uppgift
att undersöka vad som lämpligen
bör göras vid övergångar, där de svåraste
trafikolyckorna inträffa.

Nu har såväl denna kommitté som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen förklarat,
att systemet med frisiktskorsningar inte
längre kan tolereras. Detta sades redan
den 21 februari 1939 av den dåvarande
kommittén i dess »testamente». Det
skulle ju vara väl om man lät sitt förslag
åtföljas av uppmaningen: »Sätt nu
i gång och bygg säkerhetsanordningar!»
Men det gör man inte, utan man säger:
»Nu skola vi ytterligare utreda», och så
börjar man tala om vilken färg det bör
vara på en rälsbuss och andra liknande
frågor, som inte kunna ha någon stor aktualitet
i detta sammanhang, när det gäller
att skydda de vägfarande och öka trafiksäkerheten
vid dessa plankorsningar.

Nu vill jag varmt vädja till statsrådet
att uppdraga åt vederbörande myndigheter,
järnvägsstyrelsen och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, att göra upp en
förteckning på vilka övergångar som i
första hand måste förses med signalanordningar
och med uppdrag att skyndsammast
genomföra dylika signalanordningar.
Bidrag bör sedan utgå enligt de
grunder som iiro fastställda redan av
1938 års riksdag, nämligen att 90 procent
av kostnaderna skola betalas av automobilskattemedel.
Jag hoppas för min del,
att dessa grunder fortfarande kunna få
gälla.

Här har väckts eu motion, som egentligen
bara är en avskrift av den skrivelse
kommitterade inlämnat till departementschefen.
Jag har ingenting emot
att man utreder olika möjligheter att öka
trafiksäkerheten, men om sådana undersökningar
skola ske vill jag innerligt
vädja till statsrådet att inte tillåta att
man blandar ihop den verkställande uppgiften
med detta. Ty nu ha ju både kommitterade
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gått över på den linje, som för
snart tio år sedan förvisades till arkivlådan
utan att utredningsmannen ens
fick betalt för utfört arbete. Betänkandet
har tryckts på statens bekostnad, men
den person som utfört arbetet har —
och (let är en i fråga om offentliga uppdrag
skandalartad situation — som tidigare
anförts fått avstå ca 3 000 kronor
av sin lön på annat håll för att utföra

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

det arbete, som dåvarande statsrådet ansåg
det icke rimligt att staten skulle betala.
Jag, som är intresserad av vårt trafikväsende,
skäms storligen, och jag
skulle nästan vilja säga att den svenska
riksdagen borde skämmas, då den får
rapport om att någonting sådant har inträffat.

Jag vill inte lasta någon för vad som
hände i Edsvalla. Det är naturligtvis
många omständigheter som spela in i ett
sådant fall. Men man får inte stanna vid
att tala om dimman och om att säden
växer så högt att den skymmer sikten
o. s. v. Ljussignaler ha satts upp vid
många hundra övergångar, och dylika
anordningar skola väl kunna bli tillåtna
och anses tjänliga också vid sådana övergångar
som den i Edsvalla.

Jag skulle härtill vilja tillägga att jag
hoppas att någon vid denna riksdag väcker
motion om att åtminstone en miljon
kronor avsättas för detta ändamål av de
automobilskattemedel som fördelas. Anslaget
till nya vägbeläggningar har i budgetförslaget
upptagits till 25 miljoner
kronor, och nog skulle vi väl kunna
spara nära en miljon där och i stället
använda den till säkerhetsanordningar
vid övergångar.

Jag anser det så nödvändigt att dessa
säkerhetsanordningar utföras, att jag
inte har velat låta denna debatt om
statsverkspropositionen gå förbi utan att
föra saken på tal.

Eftersom regeringen är representerad
här i kammaren skulle jag vilja fråga:
hur länge skall den oordningen tillåtas
existera, att s. k. långtradare få frakta
gods på landsvägarna längs våra elektrifierade
järnvägslinjer? Dessa långtradare
sluka ju väldiga mängder bensin. Jag
vet sannerligen inte vilken av de tre
närvarande statsråden som är svarande i
målet när det gäller tillståndsgivningen
för lastbilstrafiken. Denna trafik skall
ju komplettera vårt stora järnvägsnät,
och därför borde den rätteligen sorlera
under kommunikationsministern, som är
högste chef för järnvägarna. Men den lär
ligga hos någon annan minister. Jag var
verkligen förvånad i höstas, när man
släppte loss denna lastbilstrafik enligt

gamla traditioner, samtidigt som man
jämrade sig om våra valutabekymmer.

Är det förnuftsmässigt att köra gods
per bil från Luleå till Stockholm eller
från Stockholm till Göteborg eller Malmö?
Tro ni, mina herrar från bondeförbundet,
som så gärna vilja värna om
biltrafiken, att dessa långtradare frakta
gods för er räkning? Nej, de köra från
stad till stad. De stanna inte och lämna
av något gods hos herr Heiding eller
herr von Heland. Det är de långa sträckorna
dessa hensinslukande långtradare
köra, och det göra de samtidigt som vi
ha våra järnvägslinjer elektrifierade. En
mera upprörande ekonomisk »visdom»
har jag svårt att tänka mig. Då förlikar
jag mig mycket hellre med de restriktioner
som genomförts i England, där
regeringen har dragit ett brett streck
över möjligheterna att på långa sträckor
köra lastbil i konkurrens med järnvägarna.

Här ha vi käbblat om saker och ting,
som enligt min mening äro rena struntsaker,
men det som rör verkliga värden
har inte någon sagt ett ord om. Bondeförbundet
jämrar sig för de nya skatterna
och anser, att allting går ut över
bönderna. Men vad jag nu talar om har
ingenting med jordbrukarnas kostnadsfrågor
att göra. Det är en städernas ovana
som har insmugit sig. Och det är inte
bilägarna själva som spekulera i detta,
utan speditionsfirmor av stora mått, som
mången gång profitera på trafikchaufförernas
besvärliga ekonomiska förhållanden.
Inte finns det några stora trafikföretag
här, som ha satt i gång med detta,
utan det är speditionsfirmor som
kunna säga: »Kan ni köra, så var så
god!» På det sättet har det utvecklat sig
här under många år.

Det går kanske inte att få någon debatt
om detta nu, utan det är väl lämpligare
att ta upp saken interpellationsvägen,
så att man kan få ett klart besked av
vederbörande statsråd om hur snart
denna misshushållning skall upphöra.
Jag är ju den som är trogen regeringen
ända in till döden, men jag får ju säga,
att denna vandring fram till döden icke
får bestå i att jag säger ja och amen

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

till allt som görs. Jag vill att det skall
vara en förnuftig ordning i det skeende
som synes ske, som någon sade häromdagen.

Jag har kanske hållit på litet längre
än jag lovade, herr talman, men då man
brinner för en sak och tycker att den
är oriktigt ordnad, må det tillåtas att
man säger några ord om den, och det
gläder mig, att jag fått till protokollet
anteckna min mening i en mycket viktig
fråga.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Jag förmodar att vi alla i detta land
blevo djupt skakade, när vi erhöllo tidender
om den olycka,, som inträffat vid
Edsvalla. Jag skulle tro att jag reagerade
ungefär på samma sätt som herr Forslund,
och min första impuls var att trafiksäkerhetsutredningen
borde vara intresserad
av anledningen till att en olycka
av denna karakär kunde inträffa,
varför jag omedelbart beordrade trafiksäkerhetsutredningen
att på ort och
ställe närmare studera förhållandena
och dra de slutsatser därav, som kunde
vara önskvärda.

Jag inskränkte mig emellertid inte
endast till att beordra trafiksäkerhetsutredningen
att närmare undersöka saken,
utan jag vände mig också till järnvägsstyrelsen
och begärde att den skulle
snarast möjligt utreda på hur många
platser i detta land järnvägskorsningar
av liknande karaktär som vid Edsvalla
förekommo. Jag har också fått besked
härom. Det rör sig om ett 180-tal för
statens järnvägars vidkommande.

.lag måste bekänna att jag inte känner
närmare till den förhistoria, om vilken
riksdagsman Forslund här har givit oss
besked. Så mycket tror jag mig emellertid
utan vidare kunna utlova herr
Forslund, att med anledning av vad som
hittills bär inträffat och med utgångspunkt
från de upplysningar, som han
här har givit i kammaren, kommer jag
att beordra, att man skall plocka fram
betänkandet, till vilket herr Forslund
hänvisat, och att man sedan så snabbt
som möjligt skall vidtaga de åtgärder,
som studiet därav kan ge anledning till.

Jag har nämligen precis samma uppfattning
som han, att människoliv måste anses
värdefullare än någonting annat, och
jag hoppas att herr Forslund partiellt
skall kunna slå sig till ro med detta besked.

Herr FORSLUND: Tillåt mig, herr talman,
att utan att det är någon replik
ändå få uttrycka min tillfredsställelse
över det svar jag fått.

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren nu, att den fortsatta överläggningen
i förevarande ärende skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 50, av herr Andrén m. fl., med förslag
till ändrad lydelse av § 16 regeringsformen; nr

51, av herr Weiland, angående ändring
av bestämmelsen om stads indelning
i valkretsar vid stadsfullmäktigval; nr

52, av herr Wahlund in. fl., angående
ersättning till kommunerna för deras
arbete i anledning av de allmänna
barnbidragen;

nr 53, av herr Wahlund och fru Svenson,
om ökat anslag till stipendier för
underlättande av husmoderssemestern;

nr 54, av herr Elofsson, Gustaf, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till social upplysningsfilm;

nr 55, av herr Eriksson, Carl Edmund,
m. fl., angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen;

nr 56, av herrar Holmbäck och Petersson,
angående expeditionsvakten i riksarkivet
B. Söderströms lönegradsplacering; nr

57, av herr Näsström in. fl., om
inrättande av eu ordinarie arkivarietjänst
vid landsarkivet i Härnösand;

nr 58, av herr Wehtje, om ändrad lönegradsplacering
av två kontorsbiträdestjänster
vid tekniska högskolan i
Stockholm;

nr 59, av herr Holmbäck in. fl., om
ökat anslag till Folkliga musikskolan i
Arvika;

Nr 3,

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

nr 60, av herr Näsström m. fl., om
vissa anslag för utbildning av lärarinnor
i hushållsgöromål;

nr 61, av herr Elof sson, Gustaf, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anvisande av medel till Bidrag till
standardiseringsverksamheten;

nr 62, av herrar Hage och Anderberg,
om beredande av högre löneinkomster
åt förste provinsialläkarna;

nr 63, av herr Domö m. fl., om avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten;

nr 64, av herr Persson, Einar, m. fl.,
om rätt för skogsarbetare och med dem
jämförliga arbetargrupper att vid taxering
till kommunalskatt åtnjuta avdrag
för fördyrande levnadskostnader;

nr 65, av fröken Osvald, angående de
särskilda barnbidragen till änkors och
invaliders m. fl. barn;

nr 66, av herrar Gustavson och Arrhén,
om hävdande av kommunernas
självständighet i frågor, som gälla kommuns
införlivning med stad;

nr 67, av herr Lundgren, angående
kommunal centralisering av socialvården; nr

68, av herr Norling, angående viss
ändring i lagen om semester;

nr 69, av herr Åman, om rätt för
tjänstemän vid skogsvårdsstyrelser och
hushållningssällskap att för löneklassplacering
tillgodoräkna tidigare tjänstetid;
samt

nr 70, av herr Andersson, Lars, om
statsbidrag till gäldande av vissa kostnader
för en laga skiftesförrättning å
fastigheten Kypasjärv 51 i överkalix
socken.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets
memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade
berättelse.

Kammaren åtskildes kl. 5.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts proposition nr 1.

Herr ÅMAN: Herr talman! Av den föregående
debatten har man fått ett något
förvirrat intryck, då inläggen ha burit
vittnesbörd om att en del av kammarens
ledamöter mena, att det över huvud
taget inte finns några inflationsrisker
och att hela talet om faran för inflation
är något slags påfund medan å
andra sidan en del av kammarens ledamöter
framhållit såsom sin mening,
att faran är ytterst överhängande och
att egentligen mycket drastiska åtgärder
borde vidtagas för att man skall kunna
åvägabringa en bättre ordning eller en
bättre balans.

Även med risk att bli torkad om munnen
med herr Linderots bomullsnäsduk
skall jag be att få deltaga i det allmänna
»inflationsgapet». Min uppfattning
är den att, som regeringen i sin proposition
har uttryckt det, här föreligger
en fara och att man med hänsyn till
de olika omständigheter, som äro förenade
med denna fara, bör se sig om
efter alla tänkbara utvägar, som praktiskt
sett kunna anlitas för att åstadkomma
cn bättre balans mellan köpkraften
och tillgången på varor.

Man kan emellertid inte fria sig från
att den offentliga debatten i frågan har
givit det intrycket, att man åtminstone
på en del håll — jag vill inte säga att
det har förekommit här i kammaren
men utanför dess väggar — har i inflationsfrågan
mera sett ett ämne för politisk
agitation än en fråga som är värd
intresse och solidarisk handlingsbered -

skap. Jag tror att den omständigheten
att man på sina håll har överdrivit sina
meningar om de risker, som föreligga,
och om den svaghet, som man menar
att regeringen har visat i sitt handlande,
har framkallat motreaktioner, som
kanske i någon mån kunna förklara de
debattinlägg här, som ha gått ut på att
göra gällande för oss, att det inte föreligger
några som helst risker med den
nuvarande utvecklingen.

Jag vill inte säga att vare sig herr
Nordenson eller herr Bergvall eller
andra här i kammaren varit de som ha
drivit den meningen, att det föreligger
risk för en katastrofartad utveckling,
men jag kan inte undgå att säga — det
är ledsamt att behöva göra det — att
deras propagandörer ute i landet ha drivit
denna mening på ett sätt, som inte
har befordrat den sakliga diskussionen
utan som medverkat till att det har blivit
mycket av slagord och klichéer i
denna debatt i stället för ett allvarligt
försök från alla håll att tränga in i
spörsmålet och söka finna vägar till en
lösning.

Det som gör att man kan bli en smula
skeptisk mot en del av den agitation,
som har förts ute i landet, är ju bl. a.
framförda tankar på ett uppluckrande
av priskontrollen och ett upphävande i
viss utsträckning av hyresregleringen
och en hel del andra ting, som vi vid
närmare eftertanke säkerligen allesamman
finna alltjämt vara nödvändiga.

När de ledande männen för de fackliga
organisationerna i detta land öppet
ha uppmanat sina medlemmar att iakttaga
återhållsamhet i lönefrågorna, skulle
det, eftersom inflationsfrågan inte
hara rymmer ekonomiska utan kanske i
främsta rummet också psykologiska faktorer,
ha varit mycket värdefullt, om
det från andra håll kommit liknande
appeller till återhållsamhet och, skulle

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

jag vilja tillägga, till en frivillig anpassning,
där det är möjligt, av produktionen
till nyttigheter, som vi veta äro
behövliga framför andra ting. Det är
möjligt att den uteblivna parollen om
återhållsamhet för företagarnas de! enligt
deras mening beror på att vinstutsikterna
för 1948 på grund av importreglering,
elkraftransonering och andra
ting äro mycket små. Jag vill inte uttala
mig alltför bestämt om dessa utsikter.
Jag tror dock man gör klokt i
att i varje fall inte hysa alltför stora
förhoppningar om det uppsving som
skulle kunna åstadkommas under 1948.

Det läge som kännetecknar vår ekonomi
är enligt min uppfattning inte
katastrofalt. Man får ändå lov att säga
•— det kan man göra till glädje för löntagarna
— att prisstegringarna i detta
land under senare år ha varit rätt moderata,
och man kan inte säga att prisläget
har förändrats i större utsträckning
än i andra länder. Vi ha tvärtom
haft en gynnsammare prisutveckling än
man haft på andra håll. Man kan emellertid
trots detta inte komma ifrån att
prisstegringar och det faktiskt förekommande
köpkraftstrycket verka desorganiserande
på näringslivet, dels genom
att omsättningen av arbetskraft blir
onormalt stor och dels genom att försenade
materialleveranser vålla väntetider
på arbetsplatsen. Vi äro alla överens om
eller borde åtminstone vara överens om
att man här bär att göra med faktorer,
som man inte kan vifta bort. Vi behöva
en bättre samhällsekonomisk balans bl. a.
för att återvinna jämvikten i vårt betalningsförhållande
till utlandet, och det
sätt på vilket man nu söker åstadkomma
den — genom en detaljerad och
för näringslivet störande handelsreglering
— är naturligtvis i längden inte
önskvärt, även om denna reglering i nuvarande
läge är nödvändig i vårt land
liksom i andra länder, som lida av den
internationella dollarkrisen.

Regeringens allmänna linje när det
gäller inflationens bekämpande finner
jag riktig och nödvändig. Jag tillhör
dem som utan betänkande skulle ställa
sig bakom kanske ännu längre gående

åtgärder, därest sådana visa sig nödvändiga.
Ty det är ändå på det sättet att
en bristande samhällsekonomisk balans
med en fortsatt inflation kommer att
vålla oss svårigheter, som vi kanske i
dag inte kunna överblicka, men som
man har anledning tro kunna åstadkomma
en hel del rubbningar både i näringslivet
och i övrigt.

En sak som jag, herr talman, i detta
sammanhang skulle vilja fästa uppmärksamheten
på — ehuru den kanske är
liten i sammanhanget — är betydelsen
av att man så snart det är möjligt skapar
ett stabilt penningvärde. Ju större
den del av sparandet blir som genom
förskjutning kommer att påvila löntagarna,
desto viktigare är det att man får
ett stabiliserat penningvärde, som skapar
en fast och orubblig tro på nyttan
och glädjen av ett sparande. Men jag
vill till oppositionen säga, att det sätt på
vilket den ibland behandlat frågan
knappast har bidragit till att skapa ett
sådant förtroende, även om sakliga förutsättningar
därför ha förelegat. Man
har i stället en känsla av att det har blivit
en liten panikunge i denna inflationsdebatt,
vilken som jag förut antydde
speciellt har kommit till uttryck i
pressen och i den offentliga diskussionen
ute i landet.

Årets remissdebatt är anmärkningsvärd
jämförd med förra årets, i det att
den faktiskt uppvisar, såvitt jag har
kunnat finna, en resonligare hållning
från oppositionspartiernas sida. Det kan
ju förefalla märkligt, att så sker, när
man står inför ett andrakammarval,
men jag har trott mig förstå — det må
vara riktigt eller inte — att det beror
på att oppositionen inför de särskilda
förslag till inflationsbekämpande åtgärder,
som regeringen har framlagt, funnit
att nu går det inte längre att röra
sig med allmänna talesätt. Nu måste
man framlägga konkreta alternativ till
praktiska åtgärder i syfte att åstadkomma
en förändring av läget.

Jag tillhörde dem som hade nöjet att
delta i de rundabordskonferenser, som
tidigare höllos med näringslivets och
organisationslivets män, och jag måste

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

säga att jag var mycket förvånad över
det sätt, varpå diskussionen där utspann
sig. Jag vill inte lasta någon särskilt
därför, men jag anser mig ha särskild
anledning att till dem, som ha en så bestämd
uppfattning om vad som nu borde
ske på lönefältet, säga att de vid
dessa resonemang sorgfälligt undveko
att över huvud taget nämna ordet lön.
Man talade hela tiden i allmänna ordalag
om läget, men alla hade väldigt
svårt för att gripa sig an med det problem
som, när man kommer till slutet,
ändå måste debatteras, nämligen frågan
om lönesättningen och dess inverkan på
köpkraften.

I det avseendet skulle jag vilja framhålla
några synpunkter. Jag kan kanske
inte göra det med samma auktoritet som
min partivän kammarledamoten Axel
Strand, men jag vill ändå anföra några
synpunkter på frågan.

När det gäller att ta ställning till frågan
om löntagarnas intressen, och speciellt
deras löneintressen, är det naturligt,
att man fäster blickarna på den
faktiska lönesättningen och att man också
tar hänsyn till de goda resultat, som
de olika företagen uppvisa, även om det
på sina håll kanske finns en alltför stor
benägenhet att taga fram de mest gynnsamma
resultaten för att generalisera
dessa. Om man har en stark överrörlighet
på arbetsmarknaden och en lönesättning
som på sina håll är sådan, att den
ligger över de avtalsfästa och överenskomna
lönerna, är det naturligt att det
uppstår stora svårigheter för organisationerna
att säga till sina medlemmar,
att de måste hålla sina anspråk tillbaka.
.Tåg vill emellertid understryka att trots
dessa svårigheter har detta ändå gjorts.
Och det har skett i löntagarnas eget
självklara intresse, tv i längden vinner
man på löntagarhåll inte något med en
fortsatt skruv uppåt, där löneförhöjningarna
följas av prisstegringar, som
konsumera vad man har vunnit. Det är
väl så att man trots en hård priskontroll
ändå inte i längden kan förhindra sådana
skruvningar att bryta igenom kontrollåtgärderna
och ta sig uttryck i en
förändrad produktion och eu därmed

på konsumenterna tvingad konsumtion
av andra, dyrare artiklar än vad man
tidigare har kunnat komma i åtnjutande
av.

Det föresvävar mig, att när det gäller
att bemästra detta kan man inte nöja
sig med organisationernas och löntagarnas
egna ansträngningar att genom
självövervinnelse bidraga till en bättre
balans, utan man måste söka sig fram
även på andra vägar. Lönerestriktionerna
kunna i vissa fall gå ut över grupper,
som icke borde vidkännas dessa restriktioner,
och jag vill redan nu uttala den
förhoppningen, att riksdagen inte skall
pressa finansministern, så att han när
det gäller vissa grupper av statsanställda
tvingas att i detta läge skjuta åt sidan
krav på förbättringar, som ha varit
aktuella under många år. Jag syftar på
fall, där de anställda på grund av pågående
utredningar ha fått vänta på förbättringar,
som redan kommit andra till
del. Dessa grupper skulle självfallet anse
det orättvist, om dessa förbättringar,
som man har fått gå och vänta på länge,
skola skjutas åt sidan inför det läge som
man nu befinner sig i.

En fråga som har intresse i samband
med lönebildningen är naturligtvis den
saxning som nu förekommer. Jag är inte
mannen att lösa det problemet; jag
vet inte om det finns någon som kan
göra det. Jag vill bara ställa problemet
under debatt. Jag syftar på att lönesättningen
bestämmes vid en tidpunkt för
statstjänstemän, vid en annan tidpunkt
på den öppna marknaden och att däremellan
bestämmas jordbrukspriserna.
Det är klart att det förhållandet, att lönerna
och jordbrukspriserna fastställas
vid olika tidpunkter, skapar svårigheter.
Får en grupp förbättringar, anmäla
sig andra och vilja ha detsamma. Särskilt
angeläget vore det att jordbrukspriserna
och lönerna bestämdes vid samma
tid, varigenom man i stor utsträckning
skulle slippa den nu förekommande saxningen.

Fn av våra främsta nationalekonomer
sade för någon tid sedan, att det onekligen
är på det sättet, att ingen svensk
löntagare för närvarande går omkring

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

och känner sig ha för mycket köpkraft
på fickan. Det är helt enkelt så, att vår
allmänna ekonomi för de enskilda är
ett svårbedömligt område. Man har inte
haft möjlighet att få de stora löntagarskikten
av vår befolkning insatta i dessa
problem, och man måste därför räkna
med att svårigheter uppstå när det gäller
att övertyga dem om nödvändigheten
av vissa åtgärder. För min del är
jag av den uppfattningen, att löntagarna
också på visst sätt känna sig pressade.
Utan tvivel äro löntagarna det mest
kontrollerade skiktet i detta land. Det
finns ingen annan grupp, vars inkomster
kunna avläsas så exakt och vars utveckling
man lika minutiöst kan följa.
Det är klart att detta skapar en viss
känslighet hos denna grupp, när man
utfärdar appeller om återhållsamhet
och åtgärder i syfte att hämma en fortsatt
inflatorisk utveckling.

En sak som jag och kanske flera med
mig beklagar är att man i den politiska
iverns tecken, i varje fall delvis i dess
tecken, på sin tid avskaffade omsättningsskatten.
Konsumtionsskatter äro
naturligtvis inte populära, men omsättningsskatten
hade dock egenskapen att
drabba över hela linjen. När man rör
sig på lönefältet är det inte lika lätt att
företaga generella åtgärder, och det vore
framför allt inte rättvist att göra det.
Det är enligt min uppfattning lättare att
gå den väg, som regeringen nu är inne
på, nämligen att genom vissa beskattningsåtgärder
och då helst generella
sådana försöka åstadkomma ett riktigare
förhållande mellan köpkraften och
tillgången på varor.

Man får också när det gäller löntagarna
räkna med att dessa grupper anse sig
ha rätt till en viss frihet. Här har ingen
bestritt dem den rätt att påverka arbets-
och lönevillkoren, som organisationerna
ha. Men det är givet, att dessa
grupper av löntagare ställas inför svårigheter,
när de skola ta ställning till
sina aktuella intressen. Där får man såvitt
jag kan förstå lov att balansera, så
att man inte medverkar till en utveckling,
som gör att lönerna bli inflationsdrivande.
Men vi ha en annan faktor,

som är lika väsentlig. Om dessa fritt verkande
organisationers medlemmar uppställa
vissa krav, som de anse vara modifierade,
och man kommer till ett läge,
som innebär risker för konflikter, är det
uppenbart att man står inför möjligheten
av konflikter, som medföra att man
i varutillgång förlorar lika mycket och
kanske mer än man ur synpunkten av
inflationens motverkande skulle förlora
genom en viss lönestegring.

Den avvägningen är det förbehållet
arbetsmarknadens parter att företa, och
man kan endast uttala den förhoppningen,
att den skall göras på ett sätt som
medverkar till en utveckling, som är
den för landet i dess helhet och därmed
självfallet också för löntagarna gynnsammaste.

Utom de speciella frågor som röra det
ekonomiska läget har det under debatten
också talats om en del stora och
väsentliga ting. Jag tänker då närmast
på den förste opponentens anförande,
som slöt med den meningen, att den socialistiska
åskådningen i och för sig
sätter statens ingripande främst och
människan längst bort i periferien. Jag
reagerade mycket starkt emot det påståendet,
eftersom jag av praktisk erfarenhet
vet, att det inte förhåller sig på
det sättet, att man inom det socialdemokratiska
partiet agerar efter något
slags skrivbordsritningar och teoretiska
spekulationer. Det är ju så att inte endast
företagarna och jordbrukarna utan
även löntagarna äro utsatta för regleringar
och tvångsåtgärder. Ingen människa
vill väl på allvar göra gällande, att
det skulle vara klokt att slopa vårt ransoneringssystem
i dag, oaktat det innebär
en väsentlig begränsning av de enskilda
medborgarnas fria konsumtionsval.
Varför har man infört detta ransoneringssystem?
Jo, av nödtvång. Varför
har man vidtagit andra ingripanden?
Jo, av samma skäl. Man kan ju beklaga,
att man inte haft möjlighet att på frivillighetens
väg få till stånd en anpassning,
som skulle ha varit önskvärd. Vår
frihet begränsas av de materiella resurserna.
De bilda en obrytbar mur kring
vår handlingsfrihet i fråga om konsum -

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

tion, investeringar och mycket annat.
Och det är klart, att när dessa materiella
resurser inte äro de bästa, då blir
också missnöjet lättantändligt och då är
det också rätt naturligt, om man kommer
i delo om vilka ingripanden som
böra ske och vilka som inte böra ske.

För min del har jag saknat — det är
kanhända en blåögd önskning med hänsyn
till de praktiska möjligheterna —
försök till egna anpassningsåtgärder
från vårt näringslivs sida. Jag kan inte
lasta en fabrikör eller en industri för
att man lägger över sin tillverkning på
produkter, som i detta ögonblick inte
äro så nödvändiga för vårt näringsliv
och för vår konsumtion som vissa andra
ting. Jag kan inte lasta dem för att
de göra det, om dessa produkter visa
sig ge ett bättre ekonomiskt utbyte. Men
härav ser man svårigheterna att utan
regleringar få till stånd en anpassning
i tider av bristande resurser.

Jag skulle vara den siste att säga, att
vårt näringsliv och dess män inte förstått
sina plikter och inte försökt efter
bästa förmåga fullgöra sina skyldigheter
mot samhället. Men jag tror att den
förmågan är begränsad på grund av de
ekonomiska företagens natur och det
sätt på vilket dessa företag verka. Jag
har reagerat mot de i vissa fall alltför
skarpa uttalanden, som ha gjorts mot
regleringsåtgärderna, av den anledningen
att jag anser att dessa regleringsåtgärder
varit nödvändiga. Men jag ser
dem inte såsom något i och för sig
önskvärt, som bör bestå för framtiden,
utan såsom något till vilket man tvingas
i vissa lägen. Därvidlag har enligt
min bestämda mening oppositionen en
del synder på sitt samvete, då man i
den politiska debatten ifrågasatt nödvändigheten
även av sådana ingripanden
som ha varit klart erforderliga.

Det har talats om utredningsraseri,
och det har talats om att man från statsmakternas
sida sträcker ut sina långa
fångstarmar efter nya områden. Före
middagsuppehållet var det en talare som
mycket bestämt yrkade på att förstatligandeutredningarna
ögonblickligen
skulle inhiberas. Jag kan inte finna att

5 Första kammarens/irotokoll 1948. Nr 5.

det är ett sakligt resonemang. Om man
har utredningar för att undersöka, huruvida
det är riktigt att förstatliga på
en del områden, ha väl dessa utredningar
någon bakgrund. Utredningarna ha
igångsatts därför att man ansett riktigt
att undersöka, huruvida en bättre ordning
skulle kunna åstadkommas på vissa
områden genom statliga ingripanden
och i vissa fall genom förstatligande.
Jag kan inte se, att det är riktigt att
binda staten genom att säga, att den
inte får utreda sådana här ting och inte
får hålla ett stort utredningsmaskineri
med en massa människor som företa sig
det ena och det andra. Vad är det som
sker i vårt ekonomiska liv och i vårt
samhällsmaskineri i övrigt? Alla företag
som äro måna om att hålla sig å
jour med utvecklingen företa tid efter
annan undersökningar av huruvida deras
speciella arbetsförhållanden äro up
to date och om man har de rationella
metoder som erfordras. Jag tycker att
det skulle vara inkonsekvent, om man
sade att frågan om en rationalisering
med något större perspektiv inte ens
får utredas och diskuteras, utan under
alla förhållanden skall vara förbjuden.

Jag har en känsla av att man skjuter
över målet, om man intar den ståndpunkt,
som herr Sundberg gjorde, när
han menade, att man utan någon vidare
diskussion skulle avskriva utredningar
av det slaget. Jag hoppas, herr talman,
att kammarens ledamöter inte tro, att jag
står och ber för den utredning som jag
själv är ordförande i. Jag skulle ur arbetssynpunkt
med glädje lämna den posten
ifrån mig. Men jag säger detta närmast
med hänsyn till det orimliga i
påståendet, att man från statens sida
inte skall ägna något intresse och någon
uppmärksamhet åt dessa ting.

I propagandan har från oppositionspartiernas
sida, och jag vill till dem i dag
också räkna kommunisterna, förts fram
argument, som tåla att granskas. Det är
inte så oskyldigt som det låter i herrar
Linderots och öhmans argumentation,
att det kommunistiska partiet är något
slags stadsbud för löntagarna här i landet,
som går och snappar upp vad An -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

dersson, Pettersson och Lundström tycka
för att vidarebefordra detta till de
offentliga tribunerna och till riksdagen.
Utan det går ju i praktiken till på det
sättet, att herr Linderot och hans kolleger
vifta med sina bomullsnäsdukar
och tala om för folk, hur förfärligt illa
det är ställt, och sedan försöka de få folk
till ett ståndpunktstagande, som rimmar
med kommunisternas politiska aspekter.
Detta kommer man att bestrida, men jag
vet av erfarenhet, att det inte kan bestridas
med sakligt fog. Så går det nämligen
till när det gäller att driva vissa
meningar.

Jag hade inte tillfälle att lyssna till
andra kammarens debatt i går, och jag
blev rätt överraskad, när jag i tidningarna
i dag fick läsa, att en mycket framstående
representant för högerpartiet hade
trätt fram och talat om att vi fingo
ett samhälle, som mer och mer kom att
bestå av »portföljmänniskor». Eftersom
jag i mitt arbete representerar tjänstemännen
har jag anledning att vända mig
mot det resonemanget, ty jag är övertygad
om att man på olika områden av
vårt samhällsliv, även det som representeras
av herr Skoglund i hans s. k. borgerliga
näring, skall få bli vittne till en
rationaliseringsprocess, till uppbyggandet
av organisationer och vidtagandet
av anordningar, som göra att man behöver
flera tjänstemän. Det förvånar mig,
att man inte i det sammanhanget också
tog den nu föreliggande preliminära
folkräkningen till intäkt för att slå ett
slag mot tjänstemannakategorierna. Den
visar nämligen, att vi ha haft en ökning
mellan 1940 och 1945 av antalet
tjänstemän här i landet, som uppgår till
över 100 000; sannolikt ligger den nära
150 000. Man skulle då lätt kunna draga
den slutsatsen därav, att folk mer och
mer börjar syssla med skrivbordsgöromål
och färre och färre med det produktiva
arbetet. Nu bestämma ju tjänstemännen
inte, att de skola vara i verksamhet
där och där. Det göra företagen,
statsmakten, kommunerna, organisationerna
— alla dessa olika slag av enheter,
som behöva tjänstemän. Och de behöva
dem, därför att maskineriet ratio -

naliseras, och med rationaliseringen följer
ett behov av tjänstemannagruppernas
utökning.

Jag tycker det är förvånansvärt, när
man från högerhåll kommer med en sådan
kliché som denna om »portföljmänniskor»,
och jag tror inte att det sättet
att argumentera, även om det skulle ha
tagit sikte alldeles speciellt på vissa
statstjänstemannagrupper, kommer att
väcka sympatier för högern bland dessa
grupper. Man kommer nog att där få
vittnesbörd om att man i sin propaganda
bör försöka att ta litet mera hänsyn till
de faktiska realiteterna; kanske främst
till att tjänstemännen, om jag så får uttrycka
det, inte självförvållat sitta på
sina olika poster.

En anmärkning, som jag gärna vill
göra innan jag slutar, riktar sig mot det
anförande, som hölls av herr von Heland
i går. Jag tycker att hans anförande på
en punkt var signifikativt för propagandan.
Han demonstrerade en blankett
som han var övertygad skulle kunna
ändras, därest någon tjänsteman ringde
till någon högre vederbörande och talade
med honom. Jag måste säga, att om
man riktar den anmärkningen mot dem,
som enligt hans mening ha underlåtit
att förfara praktiskt, då kan man väl i
lika hög eller i ännu högre grad rikta
en anmärkning mot herr von Heland,
som måste ta riksdagens tid i anspråk
för att fästa uppmärksamheten på en
sak, som han ansåg vara så självklar,
att man med ett telefonsamtal borde
kunna få den utagerad — om den nu
var så enkel som han demonstrerade den
för oss, vilket jag inte har någon möjlighet
att bedöma.

Allra sist skulle jag i denna lilla deklaration
vilja framhålla en synpunkt, som
jag anser bör gå vidare. Det gäller den
kraftansamling till ökad produktion,
som kan ske här i landet. Där borde ett
klokt agerande från företagarnas sida,
när vi nu börja få ett nät av s. k. samarbetsnämnder
eller företagsnämnder
inom industrien och när löntagarna allt
mer blir medvetna om att deras egna
möjligheter till en förbättrad standard
hänga intimt samman med produktivi -

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

tetsstegringen, kunna medverka till att
åstadkomma en diskussion inom dessa
organ med arbetarna och tjänstemännen
om vad som kan göras för att ta ordentliga
tag i syfte att stegra tillgången på
förnödenheter av olika slag. Jag är ju
inte så naiv att jag tror, att man bara
med en sådan diskussion åstadkommer
revolutionerande uppsving. Jag vet, att
de stora uppsvingen bero på de ständigt
fortgående förbättringar, som teknikerna
kunna anvisa vägar till. Men det
är uppenbart, att om man fick en bättre
atmosfär än den något förskämda atmosfär,
som har stått omkring den
offentliga debatten i inflationsfrågan,
skulle man därigenom kanske också kunna
få fram en del låt vara små, men
positiva resultat, när det gäller att förbättra
vårt folks standard och åstadkomma
ett bättre avvägt läge än vi för
närvarande ha.

Jag vill framhålla, att detta skulle vara
en väg, som är värd att pröva, men den
förutsätter samförstånd mellan alla inom
den produktiva verksamheten sysselsatta.
Det går inte, om den ena eller andra
sidan försöker skaffa sig prioritetsrätt
till de ökade tillgångarna, det ökade produktionsresultatet,
utan man måste ha
en bestämd känsla av att man över hela
linjen är beredd att inte driva sina egna
intressen alltför hårt. Då får man en god
atmosfär för en diskussion av åtgärder,
som kunna befrämja en ökad produktion.
Och vad vi sist och slutligen behöva
är en ökning av vår produktion,
så att vi kunna åstadkomma den höjning
av levnadsstandarden, som är nödvändig
för att skapa bättre betingelser för
de stora löntagarskikten och ge dem
möjlighet att föra en dräglig tillvaro.

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr

Domö ställde i sitt stora tal i går en rad
frågor till mig, som jag tyvärr inte riktigt
uppfattade som frågor. De hade visserligen
frågans form, men jag uppfattade
dem — förmodligen felaktigt —
mera som påståenden än som frågor.
Han har i dag upprepat dem, och jag
är mycket villig att svara på dem så
gott jag kan. Jag var sjiilv upptagen med

att tala i andra kammaren, då herr
Domö på nytt framställde frågorna, och
jag har därför fått lita till ett referat
av deras innehåll. Om jag har fått dem
i den riktiga ordningen spelar väl inte
så stor roll. De kunna möjligen sammanföras
under något större rubriker.

I fråga om regeringens ställning till
utlandslån har jag ingenting att säga
utöver det, som redan är bekant.

På frågan om jag anser, att riksbanken
kan fortsätta med sin stödköpsverksamhet,
vill jag hänvisa till att frågan
om stödköpen är en del av frågan om
räntenivån. Den ena kan inte skiljas
från den andra, och det är närmast bankofullmäktiges
sak att ta upp den frågan
till diskussion. Jag vill inte genom
mina yttranden på något sätt föregripa
den saken.

I det sammanhanget frågade herr
Domö, om jag med kreditrestriktioner
menar någonting annat än räntan. Det
är alldeles riktigt. Jag har den uppfattningen,
och jag tror att den delas inom
fullmäktige oberoende av vilken uppfattning
de kunna ha om räntan, att det
finns olika möjligheter att påverka kreditmarknaden,
att begränsa krediternas
omfattning, utan att behöva tillgripa en
höjning av räntan med de konsekvenser,
som en väsentlig höjning av räntan
skulle innebära, och med den frånvaro
av nyttiga konsekvenser, som en liten
höjning skulle innebära.

Sedan har, så vitt jag förstår, herr
Domö samlat en råd frågor kring bolagsvinsterna
och deras sterilisering.
Han har frågat, om man skall se till att
den sterilisering av bolagsvinster, som
skulle bli en föjd av den nu diskuterade
lagstiftningen, inte på ett eller annat
sätt tas ut genom upplåning av staten.
Det är alldeles uppenbart, att när
avsikten har varit att hålla dem undan
från investering, när man i lagförslaget
har mycket noga sett till att de inte
skola kunna begagnas såsom kreditunderlag,
så är det inte heller tanken, att
de skola kunna ingå som en del av den
statliga upplåningen.

I det sammanhanget tycks herr Domö
också ha frågat, om jag för min del be -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

traktar bolagens redovisade vinster på
samma sätt som utbetalade arbetslöner.
Jag vill inte säga att jag betraktar dem
på samma sätt, ty där finns en skillnad.
Om man skall jämföra utbetalade
arbetslöner med någonting, bör det vara
med utbetalade aktieutdelningar; man
kan kanske räkna med att dessa i väsentlig
omfattning gå till konsumtion.
De vinster, som stanna hos företagen,
kunna emellertid ha samma verkan på
efterfrågan, om de nämligen rikta sig
emot produktionsvaror och bilda underlag
för en investering, som skulle
vara större än den som de reella resurserna
tillåta.

I sammanhang med frågan om statens
möjligheter att ta i bruk bolagens
steriliserade vinster — eller möjligen i
annat sammanhang, det spelar här ingen
roll — ställde herr Domö frågan
om statens egen inre likviditetsställning.
Jag förmodar att herr Domö därmed
åsyftade att fråga, om jag tror att staten
kan klara sina utgifter utan att på
något väsentligt sätt belasta kapitalmarknaden.
I hela den politik, som regeringen
har försökt föra genom begränsning
av utgifterna, även av kapitalutgifterna,
och genom överbalanseringen
av budgeten har man tydligen
åsyftat att i största möjliga mån undvika,
att staten skall behöva belasta kapitalmarknaden.

Där finns en i någon mån oviss faktor,
och den berörde herr Domö i en
annan fråga. Det gällde reservationerna.
Jag vågar säga, att när vi ha redogjort
för läget i fråga om reservationerna,
ha vi försökt vara så försiktiga
som möjligt, d. v. s. vi ha snarast räknat
utnyttjandet av reservationerna i
överkant. Det bör Vid en noggrann
granskning och ett noggrant följande
av utgifterna inte vara omöjligt att nedbringa
användningen av dessa reservationer,
inte minst i fråga om kapitalutläggen,
på ett sådant sätt, att man kan
hoppas att hålla de statliga utgifterna
inom ramen för verkliga inkomster. Det
är klart, att på denna punkt har man
inte någon möjlighet att ge ett definitivt
svar, såvida man inte kan gå ige -

nom nästan varje beställning för sig,
och det får väl ske så småningom, men
det vore ju ganska egendomligt — trots
att man i statsverkspropositionen har
gjort det antagandet —- om man under
nästa budgetår skulle i ganska väsentlig
omfattning ta reservationer i bruk,
d. v. s. minska reservationsmedlen, under
det att man under de närmast förflutna
åren har ökat dem. Jag vill inte
alls säga, att detta är något avgörande
argument, men det inger kanske ändå
en viss förhoppning om att man inte
skall behöva ta reservationsmedlen i
bruk i en sådan omfattning, att det
kommer att försvåra arbetet på att minska
anspråken på kreditmarknaden.

I ett annat sammanhang kom herr
Domö också in på frågan om sterilisering.
Det var nämligen frågan om sterilisering
av de indirekta skatterna. Jag
skall inte ta upp denna kammares tid
så länge som jag får bekänna, att jag
gjorde med andra kammarens, för att
försöka klargöra, att det måste bero på
ett missförstånd när man menar, att de
sparmedel, som uppstå då folk avstår
från att använda inkomster för sin konsumtion,
inte skulle ha någon effekt i
antiinflationsriktning — d. v. s. inte
skulle vara någon hjälp i strävan att
hindra en prisstegring — såvida dessa
sparmedel inte på ett eller annat sätt
steriliserades, alltså höllos borta från
marknaden. Bakom detta resonemang
förefaller att ligga den tankegången, att
vi överbalansera budgeten, och de medel,
som då bli över, lägga vi på kistbottnen,
och sedan försöka vi att få medel
till statens kapitalutlägg genom att
skaffa nya sparmedel. Då är det uppenbart,
att där blir en dubbelverkan, därför
att då sparar man först och främst
så och så många hundra miljoner, och
sedan sparar man nya hundra miljoner.
Men här är det ju bara tal om vilken
verkan de första låt mig säga 500
miljonerna ha. Jag kan inte se annat än
att hela resonemanget måste bygga på
föreställningen, att tillgången på pengar
i samhället är begränsad. Man bör göra
klart för sig, att om det försiggår en
livlig investeringsverksamhet på grund

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

av att enskilda eller staten ha förhoppningar
om att investeringar skola vara
nyttiga, så kommer det, så vitt vi känna
av erfarenheten, aldrig att saknas kreditmöjligheter.
De skapas på ett eller
annat sätt. Om dessa investeringar överstiga
det belopp, som medborgarna frivilligt
avstå från att konsumera, så blir
det en ökning av penninginkomsterna i
samhället, och därmed äro vi inne i en
högkonjunktur med dess prisuppdrivande
verkningar.

Jag skulle inte ta upp tiden med detta
längre. Jag trodde, att det tillhörde
det som alla voro ense om: att man
verkligen kan motverka en prisstegring
genom att människorna äro villiga att
spara mera. Det är en helt annan sak om
man med bestämdhet kan säga, att så och
så många hundra miljoner tagna i skatt
av folk, som betalar den av sina inkomster,
i samma mån minskar deras
konsumtion. Det är klart, att det i högsta
grad beror på hur skatterna tas ut,
från vilka personer de tas. Om man
skulle ta ut dessa hundratals miljoner
väsentligen från folk med stora inkomster
— i fall detta vore möjligt — kan
man vara ganska säker på att en stor
del av summan, kanske den största delen,
skulle tas ut i form av ett minskat
enskilt sparande och inte en minskad
konsumtion. Men även om det inte är
fotat på så fasta grunder som folk i allmänhet
tror, är det nog ändå så, att
konsumtionsskatter lagda på breda lagers
konsumtion i större utsträckning
verkligen medföra en inskränkning av
konsumtionen.

Med dessa ord tror jag, att jag har
svarat på de frågor, som herr Domö
ställde till mig. När jag ändå har ordet,
skall jag anknyta till en sak, som han
nämnde i sitt anförande i går och som
jag gärna skulle i min tur vilja fråga
honom om. Jag hade nämligen sagt, att
sedan vi ha fått full sysselsättning är
det inte så lätt att se, vad man kan göra
från statsmakternas sida för att förbättra
produktionen — jag menar på kort
sikt. Att man på lång sikt bör ha utsikter
därtill behöver jag inte säga; det
överensstämmer med min egen uppfatt -

ning, eftersom jag menar, att arbetet på
samhällets omformning måste gå ut på
att försöka finna sådana former för produktionen,
att det blir en ökad effektivitet.
I det fallet kan jag instämma med
den siste talaren, herr Åman, som pekade
på att vilka andra företräden man än
kan tillägga det ekonomiska system, som
sätter arbetsgivare och arbetare emot
varandra såsom i viss utsträckning fientliga
parter, så är det alldeles uppenbart,
att inte så litet av produktionens
effektivitet går förlorad på grund av de
öppna och dolda striderna emellan dessa
parter, och att en organisationsform,
genom vilken parterna kände sig såsom
medarbetare i större utsträckning och i
mindre utsträckning såsom motståndare,
skulle vara till fördel för produktionen.

Herr Domö tillägger, att när man har
fått den fulla sysselsättningen, räcker
detta inte, därför att sedan beror det på
vad man producerar. Om jag inte missminner
mig exemplifierade han det på
ett mycket naturligt sätt genom att hänvisa
till hur mycket av produktiva resurser
som i dessa tider användes för
mindre nödvändiga och mindre önskvärda
ting, under det att vi sakna sådant
som är mera värdefullt. Det är alldeles
riktigt, och den fråga jag vill ställa är
bara den, hur herr Domö kan tänka sig
att en sådan omdirigering av produktionen
efter synpunkter, som inte äro den
enskilde producentens utan i stället äro
låt mig säga en politikers syn på vad som
är nyttigt för samhället, skall kunna ske
utan ytterligare ingripanden från samhällets
sida.

Sedan har jag bara en fråga till att
svara på — ja, jag tror ju knappast ens
att det var en fråga. Herr Domö lär ha
uttryckt inte eu förmodan men en undran,
om statsministern och jag, när vi
bedöma förhållandet emellan socialdemokrati
och kommunism, stå på samma
linje. Ja, jag har mycket länge suttit i
regeringen tillsammans med en annan
statsminister, och lika brukligt som det
varit att de allmänna politiska deklarationerna
avgivits av statsministern, lika
regelbundet har man från vissa kretsars
sida försökt konstatera motsättningar

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

och skjuta in en kil, som möjligen skulle
kunna ha någon liten effekt i fråga om
att försvaga den socialdemokratiska regeringens
ställning. Jag undrar om herr
Domö är ute i samma ärende nu.

När jag i de slutord, med vilka jag
vände mig till herr Elon Andersson, upptog
frågan om socialismen, trodde jag det
var klart att detta skedde därför att herr
Elon Andersson hade provocerat mig.
Herr Elon Andersson slutade nämligen
sitt anförande med en mycket uppriktig
och känslobetonad deklaration till förmån
för vad han kallade det fria ekonomiska
livet och den s. k. sociala liberalismen,
vilken han ställde i motsättning
till vad han förmodade var regeringens
och min socialism. Jag svarade honom
med att redogöra för min uppfattning,
och jag skulle tro att denna uppfattning
är mycket utbredd inte bara inom svensk
socialdemokrati, inte bara inom nordisk
utan inom allmän västerländsk. Jag tror
att man ser framtidsmöjligheterna så att
varken en diktatorisk socialism i öster
eller ett fritt kapitalistiskt näringsliv i
väster tillfredsställa våra föreställningar
om vad som är ett bättre mänskligt liv.
Vi tro att det är möjligt att förena den
strävan till ekonomisk, social och kulturell
utjämning, den strävan efter solidaritet
i arbetet och ökat samarbete i stället
för konflikter mellan grupperna, som
ligger i ordet socialism, med bevarandet
av alla våra medborgerliga rättigheter.
Vi kalla detta för den tredje linjen och
tro, att man på denna väg har att söka
räddningen för stora delar av den värld,
som i grund och botten är den äldsta
kulturvärlden.

Jag behöver kanske inte säga så mycket
mera. Lika litet som det fanns några
delade meningar, när den föregående
statsministern deklarerade regeringens
allmänna inställning till samarbete eller
strid med olika grupper, lika litet finns
det inom den nuvarande regeringen någon
motsatsställning.

Men jag skall gärna tillfoga några ord
om min syn på demokratien, därför att
det utan tvivel är synen på demokratien
som utgör det väsentligen skiljande mellan
socialdemokratien och kommunis -

men. Att man på gamla dagar skall behöva
uppleva, hur från högerhåll framställes
undran om ens inställning till demokratien,
är kanske litet förvånande.
Jag talade och arbetade för demokratien
långt innan herr Domö, tror jag, deltog i
det offentliga livet. Jag gjorde det redan
under den tid, då man på högerhåll var
så tveksam inför demokrati, att man inte
sällan brukade sätta detta ord inom citationstecken.
Jag har under alla dessa
år aldrig dolt mina meningar. Jag har
inte bara talat offentligt, utan jag har
skrivit och tryckt ganska mycket om
demokrati. Därför är jag ledsen att det
finns framskjutna ledamöter i denna
kammare som, när de yttra sig om min
ställning, inte ha brytt sig om att ta reda
på vad jag i sådana fall har yttrat.

Jag kan säga detsamma till herr Elon
Andersson, när han talar om staten i
centrum och medborgaren i periferien.
Jag tror inte att det är mer än några år
sedan jag händelsevis kom att mynta uttrycket:
människan i centrum. Detta är
faktiskt kärnpunkten i hela min uppfattning
om samhället. All samhällsorganisation
måste enligt min uppfattning bedömas
från synpunkten hur den verkar
på den enskilda människans liv.

Om jag vågade göra reklam för en liten
skrift, som jag just har gett ut — den
grundar sig på ett föredrag, som jag i
slutet av augusti förra året höll vid en
nordisk arbetarkongress i Oslo — skulle
jag läsa upp några rader som just tyda
på detta. Vad är det i ordet demokrati
som tilltalar oss? Jo, att där bakom ligger
känslan att den demokratiska samhällsformen
ger människorna möjligheter
att leva ett värdefullt liv. Den ekonomiska
organisationen måste bedömas
från denna utgångspunkt. »Har man godtagit
denna uppfattning», säger jag, »betyder
det, att det ekonomiska livets organisation
aldrig kan slutgiltigt bedömas
från en isolerad utgångspunkt. Varken
enskild äganderätt eller gemensam äganderätt,
varken marknadshushållning eller
planhushållning, varken fri konkurrens
eller monopol, centralisering eller decentralisering,
stordrift eller smådrift kan
förordas eller avböjas bara med hänvis -

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

ning till ett enda av de mål som mänskorna
eftersträvar, det må nu vara högre
effektivitet och därmed ett bättre materiellt
underlag för alla livsformer, eller
den individuella rörelsefriheten, eller
jämlikheten eller det solidariska samarbetet
eller något annat. Vi kommer inte
undan en avvägning mellan alla de värden,
som uppleves av mänskorna, och
det är efter sin inverkan på dessa värden,
sin förmåga att skapa eller ge stöd
åt dem, som den ekonomiska organisationen
skall bedömas.» Och när man vet
att frågan om demokratien sedan gammalt
för socialdemokratien har varit inte
minst en fråga om den enskildes frihet,
förstår man att den socialism som vi eftersträva
inte blir begriplig för någon,
om han inte vet att friheten intar en
sådan central plats.

Eftersom jag anser att herr Domö kanske
bäst skulle behöva läsa denna lilla
bok och jag inte kan avstå mer än ett
exemplar av den, skall jag be att få erbjuda
honom detta exemplar!

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Jag ber att få tacka för boken,
men framför allt för att jag fick från
finansministern svar på vissa av mina
frågor. Om jag senare får tillfälle återkomma
till det, blir det anledning att
göra en del kommentarer — i eu treminutersreplik
som denna hinner man
ju inte med så mycket.

Frågan från min sida var inte huruvida
finansministern gillade demokratien
eller var en uppriktig demokrat,
utan huruvida han i ett visst politiskt
läge möjligen skulle kunna tänkas samverka
med kommunisterna.

På tal om bolagsvinsternas sterilisering
säger finansministern, att avsikten
är att hålla dem undan ocli att de inte
skola få vara något kreditunderlag. .lag
vill fråga honom om han därmed menar,
att de också skola hållas undan
från statens allmänna utgifter på det
sättet, att de inte i sin tur bli använda
i statens allmänna kassarörelse?

Och så en fråga till: anser finansministern
att det i nuvarande läge är lätt
att klara en sådan opåräknad situation,

som kan uppkomma genom att reservationer
skola användas eller genom andra
påfrestningar, på det sättet att man upptar
inhemska lån och hur ser finansministern
på möjligheten för omfattande
statslån just nu?

Herr statsrådet WIGFORSS: På den
första frågan skall jag svara ja, d. v. s.
att jag inte kan se någon mening i att
de steriliserade medlen skola på ena eller
andra sättet tas i bruk av staten.

Huruvida det skall möta några svårigheter
att låna upp medel, om det skulle
visa sig nödvändigt, är ju omöjligt att
säga i denna dag. Det har hittills inte
funnits några svårigheter att låna upp
medel, och jag förmodar att det inte
heller i fortsättningen kommer att bli
det.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag

skulle först med några ord vilja beröra
en fråga, som herr Åman tog upp till
behandling. Det gällde ett av herr Sundberg
uttalat önskemål att industrien
skulle bli befriad från alltför många utredningar
om de enskilda företagens
tidsenlighet och effektivitet och om de
olika branschernas rationella uppbyggnad.
Dessvärre hade jag inte tillfälle att
åhöra herr Sundbergs anförande här,
men jag förstod ändå av vad herr Äman
sade, att det gällde denna fråga, att
man anser sig besvärad och belastad av
de utredningar, som dels pågå och dels
äro tilltänkta.

Till herr Åman vill jag då först säga,
att företagsledningarna själva naturligtvis
syssla med frågan om sina företags
effektivitet. Detta är ju varje företags
viktigaste angelägenhet. Hur någon allmän
fördel skulle kunna vinnas genom
att detta problem upptages till granskning
av personer, som inte äro fackmän,
är litet svårt att förstå. Ett företag kan
inte heller drivas på bästa sätt, om det
inte iir rationellt infogat i vederbörande
bransch. Också detta måste de enskilda
företagarna beakta. Men hur det skall
kunna ske på ett bättre sätt genom utredningar
från det allmännas sida, utförda
av personer från annat håll, är litet svårt

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

att förstå för den som dagligdags sysslar
med sådana problem.

Jag vill också säga, att det redan är så
mycket uppgiftslämnande och så många
utredningar som måste verkställas för
andra ändamål, att företagen hoppas på
att man skall inse att det finns viktigare
uppgifter för dem att ägna sig åt, alldeles
särskilt i dessa tider. Jag antar att
det är sådana synpunkter som varit bestämmande
för herr Sundbergs yttrande
i denna fråga.

Slutligen kan man inte undgå att göra
den reflexionen, om det inte vore mycket
mera skäl att se över de statliga organens
arbetssätt och organisationsformer. Det
allmännas organ äro nämligen mycket
sämre organiserade än det enskilda näringslivet
och de enskilda företagen.

Med dessa ord hoppas jag ha klarlagt
något av det herr Åman reagerade emot
med anledning av herr Sundbergs anförande.

Jag skulle sedan vilja anknyta till den
reflexion herr Åman gjorde i fråga om
rundabordskonferenserna. Han hade förvånat
sig över att man inte insett nödvändigheten
att nu gå över från allmänna
talesätt till att försöka åstadkomma bestämda
riktlinjer för vårt ekonomiska
handlande. Jag har just från den utgångspunkten
med intresse studerat finansplanen.
Jag hyste förhoppningen, att man i
den skulle finna ett av regeringen utarbetat
verkligt program för vårt ekonomiska
handlande.

Först ber jag att få upptaga till granskning
några av uttalandena i finansplanen.
I inledningen till denna plan redogöres,
för att få en så gynnsam bakgrund
som möjligt, för vad som presenterades
1946 års riksdag. Det s. k. program,
som framlades för 1946 års riksdag,
kan inte ge något annat intryck än
att man på lösa antaganden om det produktiva
underlaget och dess ökning ansett
sig kunna binda sig för bestående
kostnader av enastående omfattning för
bl. a. en standardhöjning. Man har lagt
upp ett program för utgifter, som man
trott att man skulle kunna skaffa intäkter
till. Om detta varit så välbetänkt ifrågasättes
nu starkt till och med av rege -

ringen. På s. 3 i finansplanen heter det:
»Den allvarliga fråga vi ställas inför är
den, om det som vunnits eller håller på
att vinnas kan bevaras, därför att det
bygger på ett fast underlag i vår produktionsutveckling,
eller om det i större eller
mindre utsträckning får uppgivas,
därför att det haft sin grund i övergående
omständigheter, såsom förbrukning
av tidigare samlade reserver.» Detta är
ej annat än ett direkt erkännande av
planlösheten i den av regeringen förda
politiken. Jag kan inte underlåta att säga,
att det är så dags att börja räkna på
tillgångarna nu!

Något längre fram fortsätter man och
säger, att en avvägning gjorts »mellan
önskemålet att fullfölja de uppdragna
riktlinjerna för en standardförbättring
och de därmed förbundna möjliga riskerna
för prisutvecklingen». Både vid
1946 års riksdag, vid omsättningsskattens
avveckling, och vid 1947 års riksdag,
då beslut fattades om barnbidrag
och sänkning av inkomstskatten, diskuterades
denna avvägning. Ja, det är klart
att man i olika sammanhang, delvis tack
vare oppositionens påpekanden, också
framfört kloka synpunkter på frågan om
riskerna. Men har man någonsin dragit
de rätta slutsatserna av dessa överväganden? Nu

håller regeringen på med att söka
lägga till rätta i efterhand och försöker
räkna sig till godo förhållanden och uttalanden,
som man då besluten fattades
inte tog ringaste hänsyn till.

Ett annat mästerstycke i efterklokhetsteknik
finns i uttalandet om att budgeten
»under den hittills förlupna efterkrigstiden
icke varit en inflationsdrivande
faktor». »Den har tvärtom» — heter det
— »bidragit till att sterilisera en på
andra vägar uppkommen inkomstökning
och att motverka tendenserna till bristande
balans mellan köpkraft och varutillgång.
Omfattningen av denna verkan
får ett mått genom jämförelse med den
samtidiga statliga kapitalinvesteringen.
Budgetöverskotten ha inneburit ett sparande
som kunnat täcka detta belopp.»

Så långt finansplanen. Men eftersom
drifts- och kapitalbudgeterna samman -

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

lagt inte uppvisa något överskott, kan
man ju inte tala om en sådan »överbalansering»
som här är i fråga. Vill man
verkligen påstå att staten skaffat sig
överskottet i driftbudgeten för att kunna
finansiera investeringarna på kapitalbudgeten,
alltså därför att man insett inflationsfaran?
Om så varit fallet borde
man väl gått ännu längre i överbalansering.

I ett annat avsnitt — det galler investeringarna
— åberopar man näringslivets
åtgöranden. Det heter i finansplanen:

»Vid bedömandet av dessa siffror får
man erinra sig att samma förväntningar
om en gynnsam ekonomisk utveckling,
som satte sin prägel på riktlinjerna för
statsmakternas åtgöranden, också togo
sig uttryck i det enskilda näringslivets
investeringspolitik.»

Man kan verkligen fråga sig: vem är
det som skall ge vägledning i den ekonomiska
politiken? Inte vill väl regeringen
påstå att den enda plan man haft
har varit att göra detsamma som de enskilda
näringsidkarna. Så mycket planhushållning
måste man väl åtminstone
begära av staten, att den allmänna ekonomiska
politiken i landet — d. v. s.
ränteavvägning, handelspolitik, socialpolitik,
finanspolitik etc. — skall vara
vägledande för näringslivet.

Hur långt man går i sin iver att bevisa
riktigheten av den förda politiken
framgår av uttalandena om byggnadsregleringen.
Det talas i finansplanen å
s. 5 om »den större återhållsamhet i
tillståndsgivningen för investeringar
som under år 1946 började tillämpas»,
men i den från ett annat departement lämnade
redogörelsen i bihang 6 om byggnadsverksamheten
läser man: »Bvggnadstillståndsgivningen
under 1946 hade således
varit något större än vad som på
längre sikt motsvarade de faktiska
byggnadsmöjlighcterna med bibehållande
av en oförändrad byggnadsarbetarkår
och vid given materialtillgång.» Av
siffrorna framgår också, att tillståndsgivningen
år 1946 var större än något år
tidigare. Dessa uttalanden rimma ju inte
med varandra, och man måste förvåna
sig över att något sådant kan förekom -

ma i ett så viktigt aktstycke som finansplanen.
Det kan knappast innebära annat
än att den vänstra handen inte vetat
vad den högra gjort och att ordningen
och samordningen i högsta ledningen
för vårt land inte är som den borde
vara. Då kan det ej annat än gå åt skogen.

I ett avsnitt under rubriken »regleringarna
ofrånkomliga men bristfälliga»
bemöter regeringen sina påstådda kritiker.
Man söker finna något försvar för
regleringarna och väl då också för deras
genomförande. Det heter: »Kritiken
utgår med full rätt ifrån iakttagelsen, att
planmässigheten i dessa offentliga ingripanden
ofta varit mycket ofullkomlig,
och drar därav den icke berättigade
slutsatsen, att frånvaron av dessa ingripanden
skulle ha givit ett för folkhushållet
mera tillfredsställande resultat.
Något försök att till stöd för denna mening
beskriva den sannolika utvecklingen
under antagna oreglerade förhållanden
har, såvitt är bekant, inte blivit
gjort.»

Nu är det emellertid så, att det inte
finns någon kritiker som gjort gällande
att regleringar inte bort vidtagas inom
områden, där knapphet och brist råder
och där eventuellt andra mera naturliga
åtgärder ej kunnat avhjälpa svårigheterna.
Vad kritikerna vänt sig mot är
det dåliga genomförandet. Det är oviljan
att taga råd och anlita sakkunskap
från håll där den finns som brännmärkes.

Regeringen medger att planmässigheten
varit mycket ofullständig. Jag ifrågasätter
om man haft någon plan alls.
.lag skall ta några exempel, och jag
hämtar dem då från handelskommissionens
område, eftersom detta krisorgan
är ett av de kanske allra viktigaste nu,
när vårt land befinner sig i en så allvarlig
likviditetskris. Regeringen har
låtit handelskommissionen bevilja importlicenser
utan att man har gjort sig
reda för omfattningen av licensgivningen
och utan att avväga densamma i förhållande
till våra valutatillgångar. Om
en enskild näringsidkare med samma
lätta sinne, endast genom att bekänna

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

att han varit mycket ofullkomlig, sökt
försvara sitt ekonomiska handlande, hade
han funnit att han ej därmed vore
fri från ett mycket stort och allvarligt
ansvar.

Jag skall inte gå vidare i exemplifieringen.
Det skulle föra för långt. Men
jag vill konstatera att samma bristfälliga
planering, samma ofullständiga sammanställning
av fakta och samma ofullständiga
redovisning helt visst förekomma
på många andra håll.

För att sedan övergå till den framlagda
driftbudgeten för 1948/49, så avses
det att den skall lämna ett överskott
på 39 miljoner kronor, därest någon
förändring i den redan beslutade beskattningen
icke göres samt om hänsyn
tages till vissa taxehöjningar inom affärsverken.
Emellertid räknar man med
en ny indirekt beskattning, som skulle
ge 500 miljoner kronor. Det sammanlagda
överskottet å driftbudgeten blir
då 539 miljoner kronor.

Till detta må dock fogas den erinringen
att det totala medelsbehovet under
nästa budgetår blir väsentligt större
än vad som motsvaras av driftbudgetens
utgiftssida i riksstatsförslaget.
Först och främst skall man ha täckning
för 343 miljoner kronor, d. v. s. utgifterna
på kapitalbudgeten, och vidare
400 miljoner kronor, motsvarande den
ifrågasatta minskningen i de sammanlagda
behållningarna under de för budgetåret
eller tidigare anvisade reservations-
och investeringsanslagen. Sammanlagt
komma således drift- och kapitalbudgeterna
att visa ett underskott på
ca 200 miljoner kronor, som måste täckas
med lånemedel. Såvitt jag förstår,
blir det följaktligen svårt att komma
ifrån det problem, som man nu velat
undvika genom att täcka kapitalbudgetens
utgifter med inkomster å driftbudgeten,
nämligen räntefrågan i samband
med ny statsupplåning.

Situationen är emellertid sannolikt
besvärligare än så. Av statsinkomsterna
beräknas 650 miljoner kronor inflyta
från bolagen. En stark minskning på
denna post skulle, om den inte kompenseras
genom ökning från andra håll,

framtvinga en ännu större upplåning för
att motverka en likviditetskris för statsverket.
Den beräknade skatteintäkten
från bolagen förutsätter en sammanlagd
beskattningsbar bolagsinkomst av i runt
tal 1 800 miljoner kronor. Under år 1946
uppgick denna inkomst till ca 2 000 miljoner
kronor. Detta stod emellertid i
samband med vissa exceptionella förhållanden,
som icke återkomma, nämligen
dem som sammanhängde med övergången
till det nya uppbördssystemet.
Jag kan i förbigående nämna, att bolagsinkomsterna
under år 1945 voro 1,2 miljarder
kronor och under åren närmast
därförut 1 miljard kronor.

Jag tror, att vi ha all anledning att
iakttaga den största försiktighet när det
gäller att bedöma bolagsvinsternas utveckling
under den närmaste framtiden.
Boksluten för år 1947 bli kanske goda,
men säkert avgjort sämre än 1946 års.
Boksluten bli emellertid ojämna, och
de företag som inte kunnat dra fördel
av exportkonjunkturerna komma helt
visst inte att uppvisa några så väldiga
vinster, för att använda finansministerns
uttryck. Vad som nu har aktualitet är
emellertid inte de överskott som framvisats
under gångna år eller som komma
att framvisas för år 1947. Det betydelsefulla
är i stället 1948 års vinster
och vinsterna under åren därefter, och
om dem veta vi bra litet. Men ett är ju
givet, och det är att sådana åtgärder
som den nuvarande ytterst stränga importbegränsningen
kommer att ogynnsamt
inverka på produktionsresultaten.
Kraftbristen kommer också att kännbart
påverka resultaten. Man får göra
klart för sig att även om vi kunna bli
fria från kraftransoneringen snart nog
i vår, så kan det som förlorats inte senare
inhämtas. Slutligen få vi räkna
med stigande råvaru- och bränslepriser.
Leverantörerna ha ju redan signalerat
inte oväsentliga prishöjningar, vilka ofta
överstiga hela den befintliga förräntningen
för företag som äro i större utsträckning
beroende av bränsle.

På utgiftssidan måste vi räkna med
även andra ökade omkostnader. Transportkostnaderna
för produktion och

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

distribution komina enbart till följd av
taxehöjningarna för statens affärsverk
och de föreslagna höjningarna av automobil-
och bensinskatterna att stiga med
avsevärda belopp. Dessa och andra skäl
tala för att bolagsinkomsterna komma
att bli väsentligt lägre än de 1,8 miljarder,
som förutsatts vara nödvändiga
för att den nu framlagda statsbudgeten
skall balanseras.

I den nu föreliggande finansplanen
framhåller regeringen som så många
gånger förut, att prisstegringen i vårt
land inte varit av sådan storleksordning,
att den behöver inge allvarliga farhågor.
Jag förstår också mycket väl, att
det varit med en viss tillfredsställelse
som finansministern infört en jämförande
sammanställning av priserna i olika
länder, som för Sveriges del ter sig relativt
gynnsam.

I diskussionen har finansministern vidare
pekat på Kanada för att framhålla
hur mycket bättre utvecklingen har varit
här. Den jämförelsen är väl ändå något
haltande. För det första kan ju inte
närheten till Förenta staterna ha undgått
att påverka utvecklingen i Kanada,
och för det andra får man också tänka
på alt Kanada genom sina krigsuppoffringar,
dels de direkta och dels dem
som gjorts för moderlandet, varit i en
helt annan situation än vårt land.

Det är givet att vi inte få underskatta
betydelsen av att de officiella prisnoteringarna
genom priskontrollens verksamhet
kunnat få ett relativt hyggligt
utseende. Men detta är väl också nästan
det enda som ger anledning till belåtenhet,
när man tar del av de utredningar
som ligga till grund för finansplanens
bedömande av den ekonomiska utvecklingen
under de gångna åren. I verkligheten
kan man inte undgå att hysa de
allra allvarligaste bekymmer. Bristen på
balans i vårt ekonomiska liv är större
än förut och inflationstendenserna ha
förstärkts, det framgår ju med all önskvärd
tydlighet av de framlagda utredningarna,
främst konjunkturinstitutets.
I finansplanen erkänner, som jag förut
sagt, finansministern det berättigade i
den kritik som gjorts gällande, att plan -

mässigheten i statens regleringar och
kontroller, d. v. s. de enda åtgärder som
från regeringens sida försökts, har varit
mycket ofullkomlig. Lika fullt bär
han för framtiden icke annat att bjuda
än nya regleringar och kontroller utan
annan planmässighet, såvitt man kan se,
än den som består i att man försöker
bota krissymptomen allt efter som de
anmäla sig. Ja, han går så långt att han
begränsar sitt intresse till vad som kommer
att hända under 1948 och inte tar
nödig hänsyn till hur vi få det ställt under
1949 och tiden därefter. Jag tänker
härvid alldeles särskilt på den plan, som
nu framlagts om att vi skola leva på lagren
och minska dem högst väsentligt.
Det råder ju en allmän varuknapphet i
världen, och går man in för en minskning
av lagren, så vet man aldrig om
vårt näringsliv kan fungera störningsfritt
och med bästa effektivitet. När lagren
en gång kunna fyllas på, vet man
inte, och försiktigheten bjuder enligt
mitt förmenande att man på denna
punkt iakttar den allra största aktsamhet.

I samband härmed vill jag också belysa
en annan sida av frågan om varutillgång
och priser. I den offentliga debatten
har det gjorts gällande, att bristen
på vissa priskontrollerade industrialster
skulle ha sin orsak i att företagen
övergå till mera lönande tillverkning.
Jag kan nämna, att Sveriges industriförbund
med anledning av detta påstående
bär företagit en mycket utförlig undersökning
rörande praktiskt taget alla de
industri alster, som ingå i levnadskostnadsindex.
Resultatet av undersökningen,
vars detaljer jag i detta sammanhang
inte kan gå närmare in på, ger ingalunda
belägg för de framkomna påståendena.
Tvärtom visar undersökningen, att
knappheten på ifrågavarande artiklar
förorsakats antingen av mycket stark
uppgång i efterfrågan, eller av brist på
råvaror och arbetskraft, eller av bortfallen
eller reducerad import eller slutligen
av en kombination av alla dessa
faktorer. Det bör tilläggas alt man beträffande
flera artiklar kan konstatera,
att tillverkningen hållits uppe på en hög

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

nivå, oaktat priskalkylerna varit ofördelaktiga.
Undersökningen måste därför
enligt min uppfattning tas som ett belägg
för att varubristen på många viktiga
områden är en direkt följd av den
alltför starka spänningen mellan efterfrågan
och de kontrollerade priserna.
Konsumtionsvarubristen är med andra
ord i stor utsträckning ett typiskt inflationsf
enomen.

Under de närmaste åren efter kriget
förhindrades den bristande balansen
mellan en ytterligt snabbt stigande monetär
köpkraft och den inhemska varuförsörjningen
att tvinga priserna i höjden
därigenom att en betydande valutareserv
kunde tas i anspråk för en önskvärd
import. Detta har emellertid medfört,
att våra tillgångar i guld och hårda
valutor kraftigt beskurits. De uppgå
nu till endast 400 miljoner kronor,
ett bottenläge som får sin alldeles speciella
karaktär, om man betänker, inte
bara att staten nyligen tvångsvis lagt
beslag på ca 100 miljoner kronor i enskilda
utländska tillgångar, utan att vi
just nu befinna oss vid en tidpunkt, då
intäkterna från exporten till följd av säsongmässiga
variationer regelmässigt
bruka gå ned. Nu har spänningen mellan
tillgång och efterfrågan ytterligare
förstärkts, men vi ha i stort sett uttömt
de hittills anlitade resurserna för att bemästra
den.

Vad skola vi då göra i denna situation?
Ja, det går naturligtvis inte bara
att resonera på det sättet, att eftersom
våra valutareserver nu äro uttömda få
vi finna oss i att i samma mån avstå
från att importera. En sådan politik
skulle omedelbart medföra en ytterligare
skärpning av spänningen i vår samhällsekonomi,
ty den skulle hämma vår
produktion, vilken som alla veta i synnerligen
hög grad är beroende av en
tillräcklig försörjning med importerade
råvaror och bränslen. Såvitt jag förstår
kunna vi inte komma ifrån en diskussion
om möjligheten att erhålla en utländsk
kredit, så att vi bli i tillfälle att
tillgodose de mest angelägna behoven.
Det är ju inte bara bränsle och råvaror
som vi behöva. På många områden är

behovet av maskinimport mycket stort.
Det gäller för industrien och dess rationalisering,
och det gäller för jordbruket,
där det säkerligen behövs ett mycket
stort antal nya traktorer o. d. för att det
över huvud taget skall bli möjligt att
genomföra den planerade jordbruksrationaliseringen.

I detta sammanhang inställer sig också
en annan fråga, som väckt uppmärksamhet
inom näringslivet. På grund av
importrestriktionerna har ett stort antal
företag kommit i en ytterst prekär
situation. Importstoppet har medfört
att de icke äro i tillfälle att fullfölja köp,
som de ha avslutat med utländska leverantörer.
I den mån de icke ha säkrat
sig genom hållbara force-majeure-klausuler
— det har ju inte ansetts vara behövligt
för varor som vid tiden för köpets
avslutande stodo på frilista — kan
en skadeståndsskyldighet uppstå i förhållande
till den utländske leverantören
på grund av att avtalet icke kunnat fullföljas.
I ett sådant läge vore det rimligt,
att staten trädde till och ersatte dessa
köpare för eventuellt uppkommen skada.
På denna punkt vore det av värde
att få ett auktoritativt besked från regeringen.

I inflationsdebatten brukar man ofta
framhålla den för närvarande livliga investeringsverksamheten
som en av huvudorsakerna
till inflationsfaran. På sätt
och vis är det riktigt, men å andra sidan
måste det understrykas — såsom
också skett i konjunkturinstitutets redogörelse
för konjunkturläget — att investeringarna
framstå som för stora endast
i relation till det frivilliga sparandet.
Man kan även uttrycka saken så, att det
inte är investeringarna som äro för stora,
utan sparandet som är för litet. Konjunkturinstitutet
framhåller också, att investeringarna
ur samhällsekonomisk synpunkt
med hänsyn till förefintliga stora
investeringsbehov mycket väl kunna anses
vara för små.

Det säges gång efter annan att särskilt
industriens investeringar äro överdrivet
stora och att det inte är uteslutet,
att de måste minskas till förmån för
konsumtion eller investeringar av annat

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

slag. När industriens investeringar äro
på tal framgår det tydligt, att uppfattningen
oftast är den att investeringarna
där ha en utpräglat spekulativ karaktär.
Jag har förut sagt att detta är fel, och jag
upprepar det nu. Jag skulle rent ut sagt
vilja ifrågasätta, om inte sådana upprepade
påståenden bottna i en illvillig
inställning. Företagen känna sitt ansvar
att följa utvecklingen och att på lång
sikt kunna både förbättra och öka sin
produktion. Man arbetar efter planer,
som äro uppgjorda på lång sikt och som
endast i ringa mån påverkas av tillfälliga
konjunkturförhållanden.

Vid bedömande av de industriella investeringarnas
omfattning måste man
först beakta, att det gäller att ersätta vad
som eftersattes under sex krigsår. Bara
det kräver omfattande insatser. Under
kriget pågick visserligen en betydande
byggnadsverksamhet och maskinanskaffning,
men det var till allra största delen
för att bygga upp en modern, för vår
krigsförsörjning nödvändig ersättningsindustri.
Den tekniska utvecklingen har
vidare under kriget på många håll gått
framåt med stormsteg, och det gäller att
följa med, eljest bli vi ohjälpligt efter.
Att skynda långsamt, som finansministern
säger i finansplanen, är en omöjlighet
för vårt näringsliv. Vill man vara
med, så får man vara det från början.

Möjligheterna att investera, att bygga
ut och bygga om, kunna i längden inte
begränsas utan att produktionen och produktiviteten
hämmas. Vi ha nu fått bevis
för att den under decennierna före
kriget konstaterade, ständiga produktivitetshöjningen
har upphört. Hans excellens
statsministern lämnade i går en uppgift
här i kammaren, som syntes strida
häremot, men konjunkturinstitutets rapport
är inte att taga miste på. Där redovisas,
att den industriella produktionsvolymen
under 194C låg omkring 25 procent
över 1939 års nivå. Det framhålles
sedan att antalet sysselsatta arbetare och
andra anställda har ökat väsentligt. Man
finner därav, att »produktionen per anställd
ännu knappast torde ligga över
förkrigsnivån. Vid normal utveckling —
i stil med mellankrigsperiodens — borde

produktiviteten nu ligga 15—20 procent
över förkrigsnivån.»

Det är mycket angeläget att vi åter nå
den tidigare takten. Därpå är hela vårt
välstånd, höjningen av vår levnadsstandard
och vår realinkomst beroende; inte
på den så moderna fördelningspoliiiken.
Jag tror det är skäl att i detta sammanhang
erinra om finansministerns ord i
förra årets finansplan. Han sade där:
»Är ökningen (av den samlade inkomsten
i pengar) starkare än förbättringen
i tillgången på varor, har bristen på balans
blivit större än förut.» Och vidare:
»Ingenting kan hindra ett helt folk att
bevilja sig själv ökade inkomster i pengar.
Ingenting utom insikten att därmed
intet vinnes för en höjning av den reala
levnadsstandarden.»

Därefter ha vi helt visst att rätta oss,
och må vi göra klart för oss, att i längden
ingenting annat hjälper oss att få
det bättre än mera arbete och bättre resultat
av vårt arbete.

Uppmärksamheten måste inriktas inte
bara på investeringarna, som jag talat
om, utan på alla åtgärder som kunna
främja produktionen. När man studerar
ett aktstycke som borde kunna göra anspråk
på fullständighet, ett aktstycke sådant
som finansplanen, så ser man naturligtvis
efter vad som föreslagits eller
gjorts med direkt syfte att systematiskt
öka produktionen. Det saknas uttalanden
härom, och även insikten om att detta
är så utomordentligt nödvändigt saknas.

Jag skall inte nu gå in på överväganden
t. ex. om skattepolitikens inverkan
på produktiviteten. Jag skall endast framföra
några helt allmänna reflexioner. Jag
frågar mig: är inställningen i stort den
att man anser det vara av vikt att hjälpa
till från det allmännas sida? Gå t. ex.
direktiven för licensgivningen för importen
och för valutatilldelningen ut på att
tillstånd i främsta rummet skola lämnas
för oumbärliga varor? Ges det företräde
t. ex. för jordbruksmaskiner, varav vi
äro i stort behov, framför t. cx. tobak?
Jag tar det exemplet, därför att jag vet
att det varit utomordentligt svårt att få
importera jordbruksmaskiner och reservdelar
till jordbruksmaskiner, under

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

det att importen av tobak fortgår till
högst betydande värden, trots att vi —
som nämndes i höstas, då det var tal om
tobaksransonering — ha lager av tobak,
som komma att räcka för flera år. Jag
frågar vidare: iakttas vid tillståndsgivningen
för byggnadsverksamheten åt! de
anläggningar, som i vårt beträngda läge
snabbast kunna bidra till ökning av vår
produktion, ges absolut företräde?

Till slut: om den svenska produktionen
skall kunna bringas upp till önskvärd
nivå, är det en nödvändig förutsättning
att lugn upprätthålles på arbetsmarknaden.
Det uttalas också i årets
finansplan. Trots alla de varningar, som
uttalats i inflationsdebatten, och trots
Landsorganisationens uppmaningar till
moderation pågå för närvarande stora lönerörelser,
som just befinna sig i ett
akut läge. En hämningslös propaganda
har bibringat de stora kategorierna löntagare
den felaktiga föreställningen, att
det bl. a. till följd av höga företagsvinster
skulle finnas ett betydande utrymme
för lönehöjningar. Under sådana förhållanden
är det synnerligen betydelsefullt,
att konjunkturinstitutet i sin senaste rapport
kommit till det resultatet, att vinsterna
för närvarande icke äro sådana, att
de lämna utrymme för en lönestegring.
Jag noterar detta uttalande och hänvisar
till vad jag förut har yttrat om utsikterna
för bolagsvinsterna. Jag hoppas
att man skall kunna meddela effektiv
upplysning och lägga verkliga förhållandet
till rätta för de stora löntagargrupperna.
Det är en utomordentligt viktig
uppgift för dem, som bära ansvaret i
kampen mot inflationen, och jag tror
inte att det är omöjligt — om viljan finns
— att klarlägga för svenska folket, att
åstadkommande av balans i samhällsekonomien
och bevarande av det svenska
penningvärdet är någonting, som länder
alla till nytta.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Bara ett par ord!

Herr Wehtje gjorde gällande, att det
rådde dålig överensstämmelse mellan
vad som var skrivet i finansplanen och
vad som framgick av bihangen till den -

samma. Han hänvisade till ett uttalande
av finansministern, att begränsningen
av byggnadstillståndsgivningen började
1946 på hösten, och till bilianget om
byggnadsregleringen, där det säges att
man har lämnat flera tillstånd än vad
som motsvarat de faktiska byggnadsmöjligheterna.

Jag ser ingen motsättning i dessa båda
uttalanden, helt enkelt därför att det
är ett faktum att vi började tillämpa
en restriktivare tillståndsgivning hösten
1946. Jag uppdrog då åt en särskild
sakkunnig att inom departementet utarbeta
den första s. k. investeringsbudgeten.
Vi kommo fram till en volym för
tillståndsgivningen under 1947 på 2 200
miljoner kronor, alltså 300 miljoner kronor
mindre än vad vi hade beviljat tillstånd
för under 1946. Herr Wehtje erinrar
sig möjligen, att vi vid halvårsskiftet
förra året kommo underfund med
att vi i själva verket inte kunde följa
den budgeten. Under första halvåret hade
vi visserligen beviljat tillstånd enligt
planen, d. v. s. till en kostnad av 1 100
miljoner kronor, men efter konferensen
mellan partiledarna och de s. k. rundabordskonferenserna
bestämde vi oss för
att låta investeringsverksamheten —
d. v. s. i bemärkelsen tillståndsgivningen
— stanna vid två tredjedelar av den
volym vi hade beviljat 1946. Vi meddela
nu i bihanget till finansplanen att tillståndsgivningen
för 1947 slutade vid en
summa av 1 630 miljoner. Det har alltså
varit plan och system i denna tillståndsgivning
i så hög grad som man över
huvud taget kan begära.

Som bevis för hur noga vi överväga,
innan vi bevilja ett byggnadstillstånd,
kan jag för kammaren nämna, att det i
slutet av november förelåg ansökningar
för andra byggnader än bostäder, som
man ännu inte tagit ställning till, för en
summa som uppgick till 950 miljoner
kronor. Vidare förelågo ansökningar om
bostadsbyggen till ett antal av 44 700 lägenheter.
Om jag räknar kostnaden för
varje bostadslägenhet till ca 20 000 kronor,
så kommer jag fram till en kostnadssumma
för dessa byggen på 900—
950 miljoner kronor. Det innebär att vi

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

ha hållit tillbaka behandlingen av ansökningar
om byggnadstillstånd i så hög
grad, att det för närvarande ligger ansökningar
hos myndigheterna till en
kostnad av 1 800 miljoner kronor. Jag
kan vidare nämna att vi ha avslagit ansökningar
för över 500 miljoner kronor
under 1947, mot drygt 200 miljoner under
1946.

.lag har velat nämna dessa siffror för
att ingen skall ha den uppfattningen att
vi, som en talare sagt — inte i årets remissdebatt
men tidigare — »ha slängt
ut tillstånd än hit, än dit.» Så är inte
verkliga förhållandet.

Herr statsrådet GJÖRES: Herr talman!
I detta sena skede av årets remissdebatt
skall jag inte göra något längre inlägg
med anledning av herr Wehtjes anförande,
men det var i detta en liten detalj,
en ganska betydelsefull detalj, som
jag inte kan låta passera utan en kommentar.

Han kritiserade regeringen för att den
vid de regleringar som ha företagits _
han syftade särskilt på handelskommissionen
— inte ha anlitat den sakkunskap
som fanns att få.

Ja, den importreglering som genomfördes
den 15 mars kom till på min föredragning
— jag hade vid den tidpunkten
ansvaret för handelskommissionen.
Mycket mot min önskan blev jag kort
tid därefter skild från det uppdraget,
och det var först på hösten som jag återförenades
med den mycket angenäma
uppgiften att sköta importregleringen!
Emellertid var jag från början på det
klara med att det var mycket angeläget
att få erfaret folk från näringslivet med
i detta arbete, och jag vände mig bl. a.
till herr Ernst Wehtje och bad honom
att åtminstone hjälpa mig att få en enda
duktig karl till handelskommissionen.
Men det var omöjligt! Jag har senare
också vänt mig till andra framstående
representanter för näringslivet, men med
lika liten framgång.

•lag kritiserar inte herr Wehtje på något
sätt. Det tillkommer inte mig. Jag
kritiserar inte heller någon annan av näringslivets
framstående representanter.

Jag förstår att var och en har sina vedermödor
och sitt att tänka på. Jag fattar
herr Wehtjes kritik närmast så, att
det nu på hans och näringslivets sida
finns en livligare åstundan att hjälpa
oss att få erfaret folk från näringslivet
att arbeta med de regleringar, som dessvärre
alltjämt äro nödvändiga.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
talman! Jag har under det tiotal år jag
tillhört kammaren inte förut yttrat mig
i en remissdebatt, och jag har inte heller
begärt ordet för att deltaga i den
nationalekonomiska eller mera allmänpolitiska
diskussionen. Jag tror att det
mesta som kan sägas i den vägen redan
är sagt. Jag har i stället begärt ordet
med anledning av ett inlägg i gårdagens
debatt om ett ämne, som sedermera
inte kommit tillbaka i diskussionen.

Innan jag övergår till det anförande,
som jag tänker kommentera, vill jag
emellertid i största allmänhet säga några
ord om ransoneringar och Iregleringar.
Statsministern betygade i går
för regeringens vidkommande, att man
ingalunda betraktar det som något nöje
att behöva tillgripa regleringar och ransoneringar,
och han förklarade att de
inte skulle behållas längre än som var
nödvändigt. Jag tror att jag vågar säga
detsamma för de Kungl. Maj :t underställda
myndigheters vidkommande, vilka
ha att i praktiken omsätta de reglerings-
och ransoneringsbestämmelser
som utfärdas. En ämbetsbroder till mig
lämnade i går i andra kammaren några
drastiska exempel på de besvärligheter,
som länsstyrelserna ha att dras med,
när det gäller körtillstånden. Det var
närmast reglerna för den s. k. söndagskörningen,
som han talade om. Jag kan
till fullo instämma med honom. Man kan
ha mycket trevligare uppgifter i detta
samhälle än att försöka reglera andras
möjligheter att åka bil på söndagarna.

Vad som gäller söndagskörningarna
gäller också behandlingen av körtillståndsfrågor
över huvud taget. Jag kan
vittna om att länsstyrelserna härvidlag
ha synnerligen stora besvärligheter att
brottas med. Värst av allt är att vi ha

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

en känsla av att vi inte förmå göra allmänheten
den rättvisa vi skulle vilja,
när vi tillämpa bestämmelserna. Det är
uppenbart för var och en, som tänkt sig
in i denna sak, att det är nödvändigt
att inskränka förbrukningen av bensin
och bilgummi. Det är alltså inte frågan
om det, men jag tror att samtliga länsstyrelser
i detta land äro tämligen eniga
om att det skulle vara önskvärt att
finna ett annat medel att genomföra
denna inskränkning än det som vi nu
äro nödsakade att begagna. Över huvud
taget äro dessa regleringar, dessa inskränkningar
i människornas rörelsefrihet
mycket tråkiga, och det är självfallet,
att de skärpningar, som ha måst
vidtagas i regleringsbestäminelserna på
sista tiden till följd av det vanskliga
ekonomiska läget, äro ännu tråkigare
än själva regleringarna. Men jag skulle
vilja säga i detta sammanhang, att man
kan inte samtidigt utdöma regleringar
och ransoneringar och kritisera regeringen
eller andra myndigheter för att
de ha gjort för litet i den vägen. Det
förefaller mig, som om många människor
i det här landet, kanske även i den
bär församlingen, för närvarande operera
på det sättet, att de både utdöma
systemet och yrka på att det skall tillgripas
strängare åtgärder. Emellertid
torde det inte finnas någon vettig människa,
som i nuvarande ögonblick skulle
vilja ta på sitt ansvar att slopa alla regleringar
och ransoneringar. Om jag
skulle ha i min hand att avgöra en sådan
fråga, måste jag säga, att jag varken
som politiker eller som ämbetsman
skulle vilja ta det ansvaret.

Anklagelserna för att ingripandena
inte ha varit nog drastiska eller att ingripandena
ha kommit för sent kunna
i och för sig vara naturliga om de komma
ifrån människor, som ha förutsett
utvecklingen och som ha yrkat på att
ingripandena skulle komma tidigare och
att de skulle bli strängare än vad fallet
blivit. Nu har jag emellertid en mycket
stark känsla av att de flesta, som opponera
sig emot regleringarna, ransoneringarna
och inskränkningarna eller
över huvud taget mot den ekonomiska

politik, som föres här, inte ha hört till
dessa framsynta människor, som i tid
ha framställt yrkanden om att man
skulle tillgripa andra och mera drastiska
åtgärder. Jag har tvärtom en mycket
stark känsla av att många av opponenterna
höra till dem, som varit bland
de första och ivrigaste att yrka på att
man så fort som möjligt skulle göra sig
av med allt vad regleringar heter. Jag
skulle vilja säga, att de väl inte ha
frånhänt sig rätten att diskutera dessa
saker, men de ha i varje fall frånhänt
sig rätten att uppträda som åklagare och
domare.

Så en sak till. Om man nu en gång
har funnit sig nödsakad att införa regleringar
och ransoneringar och om man
är enig om att dessa ingripanden i den
mänskliga rörelsefriheten i nuvarande
tid äro nödvändiga, då måste det vara
självklart, att alla medborgare och alla
grupper i samhället lojalt skola foga sig
i dessa bestämmelser och att de också
skola finna sig i den kontroll, som statsmakterna
anse vara nödvändig för att
man skall kunna upprätthålla dem. Att
en folkgrupp eller några folkgrupper
skola försöka göra sig tabu, att de inte
erkänna samhällets kontrollrätt, att de
förbehålla sig att lyda lagar och förordningar
precis så långt som de själva vilja
— det har ingenting med verklig demokrati
att göra. Jag säger detta, herr
talman, med anledning av några, såsom
jag tyckte lättsinniga uttalanden under
gårdagens överläggning i denna kammare.

Därefter kommer jag in på den sak,
för vilken jag egentligen begärde ordet.
Herr Mannerskantz förde i går fram
byggnadsregleringen i diskussionen, och
han använde i det sammanhanget mycket
hårda ord. Han förklarade, att länsarbetsnämnderna
för närvarande ingenting
ha att säga till om. Till och med
igångsättningstillstånden för mycket små
byggen ha numera centraliserats till f.
d. arbetsmarknadskommissionen — numera
arbetsmarknadsstyrelsen. Han sade
vidare, att länsarbetsnämnderna i stället
borde ges rätt att inom en viss ram
fördela byggnadstillstånden och bygg -

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

nadsverksamheten inom sitt verkningsområde.
Han yttrade också, att han betvivlade
de reglerande myndigheternas
inte bara möjligheter, utan även goda
vilja att handha regleringarna riktigt.
Jag tillåter mig att göra några kommentarer
till dessa uttalanden.

Den första punkten — att länsarbetsnämnderna
numera äro berövade sin
rätt att besluta även beträffande tämligen
små byggnadstillstånd — är en sanning,
men en sanning med stor modifikation.
Det var ju så, som kammarens
ledamöter alldeles nyss hörde här, att
man i höstas blev nödsakad att mycket
avsevärt inskränka byggnadsverksamheten.
I samband med denna inskränkning
genomfördes ett s. k. byggnadsstopp.
Detta var visserligen inte fullständigt,
men det innebar, att man gav tillstånd
för blott de allra nödvändigaste byggena.
Meningen var alltså, att detta byggnadsstopp
skulle fortsätta, tills man
dels hade bortarbetat eftersläpningen
och dels hade fått en viss överblick över
förhållandena på byggnadsmarknaden.
I det sammanhanget lämnades mycket
riktigt direktiv till länsarbetsnämnderna,
att de inte fingo ge igångsättningstillstånd
för några nya arbeten, för vilka
byggnadstillstånd redan hade lämnats
av de centrala myndigheterna. Om
jag inte blev lika upprörd som herr
Mannerskantz över detta direktiv, var
det för det första därför att vi fått veta,
att det var fråga om endast en tillfällig
åtgärd, som skulle komma att så småningom
avlösas av den gamla ordningen,
och för det andra därför att jag
bar kunnat konstatera för det läns vidkommande,
i vilket jag verkar, att den
centrala myndigheten i regel har följt
de förslag, som länsarbetsnämnden
gjort upp. Länsarbetsnämnderna fingo
nämligen i uppdrag att göra en gradering
för de olika byggen, för vilka
byggnadstillstånd voro givna, och sända
den lill kommissionen. Jag måste
konstatera, att så långt jag känner till
följde kommissionen praktiskt taget
länsarbetsnämndens gradering. I verkligheten
kom således bestämmanderätts
Första kammarens protokoll 1948. Nr 3.

ten beträffande igångsättningen i flertalet
fall att ligga hos länsarbetsnämnden.

Den andra punkten — att man skulle
försöka låta länsarbetsnämnderna bestämma
själva över tillståndsgivningen
— har diskuterats under den tid jag
satt i arbetsmarknadskommissionen. Jag
kan inte neka till att jag från början
hade mycket stora sympatier för den
ordningen. Om den inte blivit genomförd
i praktiken, beror det på att den
är mycket lättare att förorda än att genomföra.
Vår investeringsbudget upptar
en mängd olika investeringsposter. Vi
ha där bostadsbyggande, vi ha byggnader
för jordbruk, skogsbruk och fiske,
industribyggen av olika slag — det
finns inte mindre än nio olika slag i
investeringsbudgeten — vi ha kraft- och
belysningsverk, vi ha byggnader för
handel, uppdelade i tre grupper, vi ha
byggen för samfärdsel, som sönderfalla
i tio olika rubriker, vi ha byggnader för
förvaltning, sociala ändamål m. m. i
fem olika poster, vi ha skolor, kyrkor,
samlingslokaler m. m. i nio olika grupper
o. s. v. hela vägen igenom. Om man
nu skulle genomföra en sådan ordning,
att länsarbetsnämnderna skulle besluta
om tillståndsgivningen, då finge man
lov att dela upp inte bara bostadsbyggnadskvoten,
utan också de övriga kvoterna
på de olika länen. Jag skulle vilja
se den myndighet, som skulle vilja åta
sig att göra det rättvist, så olika som
förhållandena äro i olika län och så
snabbt som de kunna växla från tid till
annan. I praktiken torde det vara omöjligt
att genomföra en sådan ordning.
Man kan mycket väl tänka sig, att man
fördelar tillståndsgivningen beträffande
det rena bostadsbyggandet på länsarbetsnämnderna.
Där är det mycket
lättare. Man har material att gå efter,
och man kan fastställa bostadsbehovet.
Men att beräkna, bur många fabriker,
bur många anläggningsarbeten, fängelser,
museer och folkets hus som behövas
i varje län, och fördela dessa på de
olika länsarbetsnämnderna, det är eu
uppgifl som i varje fall inte jag skulle
vilja åta mig.

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

Det har alltså inte gått att fördela hela
tillståndsgivningen på länsarbetsnämnderna.
Då har återstått att överväga
frågan, om man skulle genomföra den
ordningen blott för själva bostadsbyggandet.
Den saken har också diskuterats.
Men även bostadsbehovet växlar.
Det finns län, där behovet av nya bostäder
plötsligt blir större än på andra
håll, beroende på de omflyttningar av
befolkningen som tid efter annan inträffa.
Det kan hända, att en ort går
framåt på grund av industrialisering eller
annan åtgärd och behöver flera bostäder,
medan en annan trakt är utsatt
för avfolkning, och det behövs därför
ett mycket elastiskt system.

Men det är ännu en omständighet som
komplicerar frågan. En stor del av de
bostadshus, som byggas i detta land, äro
inte rena bostadshus, utan kombinerade
bus. Man har i samma bus bostäder, affärer,
t. o. m. hantverk och små fabriker,
samlingslokaler och litet av varje.
När man kommer in på dessa blandade
byggen, kan man inte göra någon kvotfördelning,
ty då trasar man sönder hela
systemet. Vid de överläggningar, som
förts om detta, har man kommit till det
resultatet, att man vid nuvarande tidpunkt
inte bör genomföra en sådan decentralisering
— som jag annars anser
i och för sig mycket rimlig — utan
man har föredragit att bibehålla den
gamla ordningen. Jag tror alltså, att om
vi skulle börja se litet mera noggrant
på den här frågan, herr Mannerskantz
och jag, skulle vi nog till sist komma
överens om att det i praktiken är mycket
svårare att genomföra denna reform
än man föreställer sig, när man betraktar
saken utifrån.

Men, som sagt, herr Mannerskantz
sade även, att han betvivlar dessa organs
oväld — det gällde arbetsmarknadskommissionen
och byggnadsberedningen
— och han använde ännu hårdare
ord. Han menade tydligen, att det
förekom favorisering och att det var
stor risk för mutsystem vid handläggandet
av byggnadstillståndsfrågorna.
Detta påstående, herr talman, kastar en
sådan skugga på den kår av tjänstemän,

som arbetar på det här fältet, att jag
inte anser att yttrandet kan få slå
oemotsagt i kammarens protokoll.

Jag anser mig ha så mycket större
skyldighet att göra en kommentar till
detsamma, som jag själv har en viss
erfarenhet av både central och lokal
reglering på det här området. Jag menar,
att det inte är riktigt att sätta en
sådan smutsfläck på hela den tjänstemannakår,
som arbetar på detta mycket
ömtåliga och ur samhällelig synpunkt
vitala fält. En sådan allmän förkastelsedom
är, så vitt jag känner dessa människor,
långt ifrån rättvis. Jag vet väl,
att det finns mycken ofullkomlighet inom
byggnadsregleringen, både i arbetsmarknadsstyrelsen
och i länsarbetsnämnderna.
Alla människor här i världen
äro ju ofullkomliga, och det finns
naturligtvis även på det här området
personer som misslyckas med sina uppgifter
och inte sköta dem riktigt. Sådana
finnas på alla områden.

Men det är inte det som är det viktiga
här, utan det är att denna kår i
stort sett har skött sig enligt min mening
mycket bra. Den har gjort det
bästa möjliga av de förutsättningar som
funnits. Den har försökt att handlägga
ärendena så objektivt och så grundligt
som det har varit möjligt. Men jag erkänner
gärna, att när det gäller ett så
svårbedömbart område, är det inte lätt
att arbeta klanderfritt. Jag vill emellertid
fria denna kår från misstanken, att
den skulle vara partisk i sina avgöranden
eller att den skulle ha hemfallit åt
något slags mutsystem. Jag kan väl bekräfta,
att åtskilliga av dem, som arbeta
på området, ha varit utsatta för försök
till vad man brukar kalla »borstning på
ryggen». Men jag tror, att i flertalet fall
ha »borstningsförsöken» misslyckats,
och om de ha lyckats i ett eller annat
fall, är jag säker på att befattningshavaren
inte blir kvar länge, om det uppdagas,
att han har medverkat till något
dylikt. Min uppfattning om att herr Mannerskantz
varit alltför hård i sina omdömen,
grundar sig alltså på de erfarenheter,
som jag själv har gjort både under
den centrala och under den lokala hand -

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

läggningen av byggnadsärenden, och jag
styrkes ytterligare i min uppfattning
genom den exemplifiering, som herr
Mannerskantz gjorde i går.

När han talade om favorisering nämnde
han några exempel på byggnadsföretag
som, efter vad jag kunde fatta, enligt
hans mening inte hade bort komma
i fråga till uppförande. Bland dessa
var ett tidningsbygge. De övriga exemplen
har jag ingen möjlighet att bedöma,
men tidningsexemplet fastnade jag för,
eftersom jag händelsevis råkade veta,
vilken tidning det var, och jag t. o. m.
måste dela ansvaret för att tidningen
fick sitt byggnadstillstånd. Det gällde
den socialdemokratiska tidningen i Kalmar,
östra Småland.

I investeringsbudgeten finns det, såsom
jag förut nämnde, olika grupper
av byggen, för vilka man har satt upp
olika kvoter. Om jag nu bryter ut ett
område, nämligen den egentliga industrien,
finner jag där grupper som heta
malmbrytning och metallindustri, jordoch
stenindustri, träindustri, pappersoch
grafisk industri o. s. v. För varje
sådan grupp har angivits en viss summa,
inom vilken tillståndsgivningen för
gruppen skall röra sig under investeringsåret.
För gruppen »pappers- och
grafisk industri» var summan i statsverkspropositionens
investeringsbudget
för år 1947 upptagen till 25 miljoner
kronor. Den nedprutades i den reviderade
investeringsbudgeten med 7 miljoner
till 18 miljoner kronor. Dessa 18
miljoner skola alltså fördelas på pappersindustrien
och den grafiska industrien.
När man betänker, att hela investeringsbudgeten
slutade i oreviderat
skick på något över 2 200 miljoner kronor
och i reviderat skick på närmare
1 700 miljoner kronor, förstår man, hur
små summor det blir fråga om, när det
gäller tillståndsgivningen för pappersindustri
och grafisk industri. Men det
är självklart, att meningen med investeringsbudget
var, att man inom den ram,
som budgeten anvisade, skulle bevilja
tillstånd till en del tidningsbyggen liksom
en del byggen för pappersindustriens
räkning, och det har man gjort.

Det är en rad av tidningar som fått
byggnadstillstånd, ifrån Dagens Nyheter
och Stockholms-Tidningen ned till Östra
Småland.

Jag känner, som sagt, till fallet Östra
Småland, därför att jag var med och
handlade ärendet. Arbetsmarknadskommissionen
har ju varit föredragande inom
byggnadsberedningen i de tillståndsfrågor,
som avgjorts där, och jag deltog
i den förberedande handläggningen av
ärendet. Jag sade som min bestämda
uppfattning vid det tillfället, att detta
bygge var mera motiverat än de flesta
tidningsbyggen som det varit fråga om.
Men vi handlade inte lättsinnigt, utan
vi dröjde i det längsta, och så for hela
byggnadsberedningen ned till Kalmar.
Vi sågo på en del byggnader där som
voro aktuella, vi talade med länsarbetsnämnden
och alla intresserade om de
olika byggena inte bara i Kalmar stad,
utan också i länet i övrigt. Vi sågo Östra
Smålands hus och dess resurser, och
vi konstaterade samt och synnerligen,
att det var ett av de sämsta tidningshus
som vi hade sett. Vi blevo eniga om ''att
vi måste ge tillstånd för detta bygge.
Det skedde också sedermera vid ett
tillfälle, då jag emellertid inte var närvarande
i byggnadsberedningen. Jag
tar alltså på mig min andel, och jag gör
det med ett gott samvete. Jag ångrar
inte ett ögonblick min medverkan.

Så var det alltså med den saken, och
så tror jag att det är med en hel del
andra byggen, som man har påtalat.

Samma sak är det för resten med
samlingslokalerna. Vi ha en mycket obetydlig
kvot på 5 miljoner kronor för
»övriga samlingslokaler, folkbibliotek,
museer». Vi bevilja tillstånd för en och
annan samlingslokal, ehuru många människor
tycka, att det är viktigare att
bygga bostäder än att ha samlingslokaler.
Men vi anse, att det är bra att få en
del folkets hus eller bygdegårdar eller
ordenshus till stånd, och det händer
med långa mellanrum, att tillstånd lämnas
för ett och annat sådant bygge. Detta
var, herr talman, vad jag tänkte säga
om denna sak.

Men medan jag har ordet —■ det är så

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

sällan jag tar ordet i en remissdebatt —
kanske herr talmannen ursäktar mig,
om jag gör några kommentarer till den
diskussion som har förts här i kammaren.

Herr Elon Andersson yttrade i dag
några förståndiga ord, som starkt kontrasterade
mot en del uttalanden, som
gjordes i går här i kammaren. Han sade,
att det viktigaste inte är att man diskuterar
det som har varit; det viktigaste
är att man diskuterar framtiden. Jag
ber, herr talman, att helt och fullt få
instämma med herr Elon Andersson.
Det finns enligt min mening ingen anledning
längre att gräla ens om inflationsfarans
förhistoria. Vi grälade om
den i fjol, och jag tror inte att det var
något fruktbart gräl. Vi ha så mycket
mindre anledning att göra det som ingen
av oss är fri från ansvar beträffande
utvecklingen på det här området.

Till och med historien om hur köpkraftsöverskottet
uppkom — en sak som
herr Bergvall i går ville ha upprullad
här i kammaren — tror jag man tryggt
kafn skjuta åsido. Den faktor i detta avseende,
som man mest har velat tvista
om, är egentligen lönenivåns höjning,
och en talare här formulerade det så,
att det var regeringens underlåtenhet
att vidta åtgärder för att bevara 1942
års s. k. lönestopp som var försyndelsen.
Nu vill jag inom parentes säga, att
1942 års s. k. lönestopp inte var något
verkligt lönestopp, ty även under den
tid detta gällde genomfördes det en del
förbättringar för de sämst ställda i samhället,
men låt gå för uttrycket lönestopp.
Jag frågar då: är det någon som
tror, att det skulle ha varit möjligt att
efter krigets upphörande fortsätta med
lönestoppet? Här komma vi fram till de
psykologiska faktorer, som några av talarna
i debatten ha ordat om. Vi få
komina ihåg, att under kriget voro de
breda folklagren och kanske alldeles
särskilt den stora arbetarklassen utsatta
för en oerhört svår ekonomisk press.
De funno sig i detta s. k. lönestopp, de
funno sig i nödvändigheten att avstå
från att förbättra sina villkor, inte därför
att de voro övertygade om att det

var rättvist, att de skulle göra det, utan
därför att de inte ville ställa till några
svårigheter för nationen i en tid, då nationen
själv var mycket hårt pressad.
De fogade sig under knot i detta s. k.
lönestopp.

Under den tiden lagrades det mycket
missnöje runt om i landet. Missnöjet
blev så mycket större, som dessa stora
breda folklager ofta hade den känslan,
att vissa andra befolkningsgrupper gjorde
goda affärer på kristiden och således
inte behövde finna sig i liknande
inskränkningar och begränsningar, som
de breda lagren voro nödsakade att acceptera.
När de sågo vinsterna som gjordes
på andra håll — dessa vinster kunde
inte hållas hemliga — reflekterade
de i sitt slilla sinne. De tänkte, att det
var orättvist, att de skulle vara bundna
i sin rörelsefrihet, medan andra grupper
otvivelaktigt kunde inhösta vissa
fördelar på grund av kriget och krisen.
Detta måste man gå ut ifrån, när man
diskuterar den s. k. underlåtenheten att
vidmakthålla vad man kallar 1942 års
lönestopp. Jag undrar, vilken regering
som skulle ha kunnat hålla tillbaka detta
komprimerade missnöje, vilken regering
som skulle ha kunnat med statliga
eller andra medel hindra dessa stora
breda folklager från att sätta sig i rörelse,
när kriget en gång tog slut. Det
var trycket utifrån, som hade förmått
dem att finna sig i försakelserna och
begränsningarna. När detta tryck upphörde,
brast fördämningen, och då ansågo
de tiden inne att röra på sig och
försöka förbättra sina villkor. Så gick
det som det gick. De satte i gång sina
lönerörelser och sina aktioner och förbättrade
sina villkor. Man kan säga, att
det kanske var skada att det skedde,
men det har ingenting med den här saken
att göra, ty det avgörande är, om
det hade gått att hindra det. Så, som jag
ser saken, var det inte tänkbart att kunna
fortsätta den politik, som fördes under
själva krigsåren, ännu åtskilliga år
efter krigets slut.

Detta utesluter naturligtvis inte att
dessa grupper kunna ha varit alltför
optimistiska i sitt sätt att se på fram -

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

tiden. Det utesluter inte heller att regeringen
kan ha varit alltför optimistisk,
när den bedömt den framtida utvecklingen.
I själva verket var det nog
så, att vi allesammans voro litet för optimistiska,
eller kanske rättare sagt mycket
för optimistiska. De största optimisterna
voro måhända de, som trodde att
man skulle kunna avskaffa allt vad regleringar
och ransoneringar heter, så
fort kriget hade slutat.

Denna optimism, som har funnits hos
oss alla, har bland annat yttrat sig å ena
sidan däri, att man har haft en alltför
stark tro på möjligheten att höja levnadsstandarden,
och å andra sidan dari,
att man har haft alltför stark tro på
möjligheten att återgå till vad man brukar
kalla fritt näringsliv. På båda sidor
var man för optimistisk, och därav kom
det sig, att vi nog både som individer
och som nation råkade leva litet för
högt under den närmaste tiden efter
kriget och nu i någon mån få sota för
detta. Men vi ha, som jag antydde, alla
ansvar för att vi kommit i detta läge,
och i varje fall är det allas vår plikt att
bidraga till att komma ur det så fort
som möjligt.

Jag tror jag vågar säga, herr talman,
att det läge, som nu råder, inte kräver
några politiska processer. De politiska
processerna kunna överlämnas åt framtiden,
det blir nog tid för dem i alla
fall. Jag tror att vad som nu kräves är
någonting helt annat, nämligen samverkan
och handling. Jag tror, herr
talman, att den bästa tjänst man kan
göra nationen nu är just att försöka
åstadkomma en sådan samverkan och
en sådan handling.

Tillåt mig, herr talman, att göra ytterligare
en liten kort kommentar! Här
har talats så mycket om optimism och
pessimism. Man har anklagat regeringen
för att den alltjämt är för optimistisk,
man har sagt att statsministern i går målade
läget alltför ljust. .lag tror att det
därvidlag är fråga om retoriska överdrifter,
och jag styrks i denna min uppfattning
av herr Elon Anderssons anförande
här i dag. Att jag råkat apostrofera
herr Elon Andersson några gånger, be -

ror inte på att jag har något särskilt
gott öga till honom, utan det beror på
att jag hörde så uppmärksamt på honom.
Det kanske i sin tur berodde på
att jag vet att herr Elon Andersson även
som partiledare är en mycket resonlig
och förståndig man, som diskuterar problemen
sakligt. Därför kunde jag med
särskilt stort nöje lyssna på hans anförande.
Herr Elon Andersson bekräftade
då det intryck, som jag hade fått
av statsministerns anförande, nämligen
att denne hade konstaterat, att läget för
år 1948 är mycket allvarligt. Därmed tog
herr Elon Andersson död på de anklagelser,
som i går riktades mot statsministern
för att denne inte skulle ha
målat läget så allvarligt som det är.
Också jag hörde på statsministern i går,
och jag vet att han talade mycket allvarsamma
ord om de risker, som äro
förbundna med ''det nuvarande läget,
men att han också ansåg att läget ingalunda
är hopplöst, utan att vi kunna
bemästra det, om vi spänna våra krafter
och samarbeta i detta syfte.

Jag vill inte påstå, att mågon överdriven
optimism är på sin plats i nuvarande
läge. Själv har jag aldrig hört till de
ljusblå optimisterna, men jag tror det
är bättre med litet för mycket optimism
än med den pessimism, som en hel del
politiker och andra medborgare lägga i
dagen vid de här diskussionerna. Under
kriget hörde vi det predikas ganska
mycket mot någonting som kallades för
defaitism. Det fanns människor, som sågo
det internationella läget i svartaste svart
och som tyckte att det såg fullkomligt
hopplöst ut både för världen i dess
helhet och för gamla Sverige. De sågo
inte någon utväg ur eländet. Vi predikade
mot dessa defaitister så gott vi
kunde och förklarade dem vara nationens
fiender, eftersom de — medvetet
eller omedvetet — arbetade fienden i
händerna, undergrävde vår tilltro till
vår egen kraft och våra resurser för
framtiden. Skulle man inte, herr talman,
kunna i någon mån tillämpa samma betraktelsesätt
när det giiller det ekonomiska
området och läget för dagen?
Skulle man inte kunna säga, att en allt -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

för stark svartmålning av dagens läge
kan sprida defaitism bland de svenska
medborgarskarorna, och skulle man inte
kunna säga, att sådan propaganda leder
till resultat, som motverka alla de strävanden
statsmakterna nu ha för att bättra
upp situationen?

Jag är, herr talman, själv ledare för
en sparkampanj i ett av de svenska länen.
Som sådan har jag intresse av att
få så många medborgare som möjligt
bland de stora breda folklagren att spara
så mycket som möjligt av dagens inkomster
med tanke på kommande tider.
Men, herr talman, jag kan inte få dem
att spara, med mindre jag verkligen kan
få dem att tro att det lönar sig att spara,
och om jag predikar, att de skola spara
för framtiden, medan andra män, som
äro mera kända än jag och som omge
sig med en större ekonomisk sakkunskap,
samtidigt gå ut och förkunna att
läget är så hopplöst, så är det tveksamt,
om mäniskorna vilja följa sparparollerna.
De dra öronen åt sig och undra, om
det tjänar någonting till att spara. Det
är denna pessimism som jag menar i
själva verket motarbetar statsmakternas
strävanden. Om jag såsom medverkande
i sparkampanjen skulle vilja rikta en
vädjan till de riksdagsmän, som här diskutera
de ekonomiska frågorna, så skulle
det vara denna: diskutera gärna med all
den hetsighet och skärpa som ni anse
behövlig, men försök att samtidigt lägga
debatten så, att ni inte undergräva det
svenska folkets tilltro till samhällets förmåga
att övervinna de ekonomiska svårigheter
vi nu ha att brottas med!

Det är, herr talman, inte nog med att
erkänna, att den enskilde individen behöver
ett visst mått av självförtroende
om han skall kunna hävda sig här i samhället,
om han skall kunna göra det bästa
möjliga av de förutsättningar som ha
givits honom. Jag tror, herr talman, att
det är lika nödvändigt med ett nationellt
självförtroende. Vi behöva ett ökat
nationellt självförtroende, och att skapa
och stärka ett sådant är i dagens läge
en sant fosterländsk uppgift. Det är en
uppgift som kräver samverkan. En sådan
samverkan kan, herr talman, ordnas

utan att det behöver bli fråga om någon
partipolitisk självuppgivelse.

Herr MANNERSKANTZ (kort genmäle):
Herr talman! När min ärade vän
på älvsborgsbänken går till angrepp mot
mig, talar han inte riktigt om samma
sak som jag. Han talar om de fall, där
arbetsmarknadskommissionens mening
har sammanfallit med respektive länsarbetsnämnders
och där således samarbetet
har lyckats väl, men jag talar om
de fall, där förhållandet har varit det
motsatta, såsom i det län jag är ifrån;
jag vet att det står till på liknande sätt
även på andra håll.

Jag skulle tro att man kan ordna saken
ungefär så här: behåll ett par hundra
miljoner av den summa, som är tillgänglig
för investeringarna, som en utjämningsreserv,
och fördela det övriga
på de olika länsarbetsnämnderna, och
slå vidare ihop de olika branscherna till
ett mindre antal grupper! På det sättet
når man en större smidighet.

Sedan vill jag säga, att när representanterna
för arbetsmarknadskommissionen
voro på besök i Kalmar, stod folk
och väntade i fyra timmar på besök av
herrarna vid den plats, som länsarbetsnämnden
ansåg skulle ha kommit först,
men man kom aldrig dit. Jag förmodar
att man blev hängande för länge på Östra
Småland och på någon kooperativ charkuterifabrik.

Jag vill vidare påpeka, att jag inte
har utpekat arbetsmarknadskommissionen
eller byggnadsberedningen som några
ämbetsverk, där man skulle ta mutor.
Jag har endast sagt, att ju längre det nuvarande
regleringssystemet består desto
större bli riskerna. Jag har närmast
tänkt på det fall, då en kommission, som
stod under avveckling, i stället plötsligt
måste ökas ut till det mångdubbla. Det
måste då snabbt rafsas ihop stora massor
av arbetskraft, och i sådana fall är
det inte möjligt att sålla så noggrant
bland de sökande, att man är säker på
att de alla kunna stå emot de frestelser
som finnas. Det finns en kommission,
som har dåligt rykte i det avseendet,
men det är inte arbetsmarknadskommis -

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

sionen. Vi ha ju också — och det var
närmast det jag tidigare åsyftade — haft
fall, då mål avdömts, t. ex. vid industrikommissionen.

Jag skulle tro att man har anledning
att inte vara så noga med det kineseri,
som det centrala avgörandet av byggnadstillståndsfrågorna
innebär. Lita mera
på de lokala organen och håll i beredskap
en utjämningsreserv, varav medel
kunna användas på ett område, där det
visar sig att man har gjort en felbedömning
och kan behöva göra mera investeringar! Jag

tror för övrigt, att det är svårare
att finna några fel på det här området
inom det län, som herr Olsson är chef
för, än inom vissa andra län, ty arbetsmarknadskommissionens
förutvarande
ordförande får väl beräknas ha en viss
hand med de där sakerna ännu åtminstone
något år eller så framåt. Jag tror
således att förhållandena i detta avseende
äro bättre i Örebro län än i många
andra län.

Herr OLSSON, KARL JOHAN (kort
genmäle): Herr talman! Jag konstaterar
med tillfredsställelse att herr Mannerskantz
har fritagit dem, som sköta byggnadsregleringen,
från misstanken att
taga mutor och att inte handlägga sina
uppgifter i stort sett med oväld.

Vidare vill jag säga, att byggnadsberedningen
ju inte kan se på alla byggen
som förekomma på en ort eller i ett län,
som den besöker, utan man får välja
ut de viktigaste byggena, och därvid få
väl de lokala myndigheternas råd bli
avgörande för vilka byggen som skola
anses vara viktigast.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Vid denna långt
framskridna tidpunkt i denna remissdebatt
kan det inte bli fråga om att göra
någon mera ingående analys av den
statsverksproposition, som ligger på bordet,
men jag har vid många remissdebatter
tidigare gärna velat yttra mig om
den finansplan och den statsverksproposition,
som förelegat, och jag skall gö -

ra det kortfattat även i dag och därtill
foga ytterligare några kommentarer.

Men innan jag gör det, vill jag passa
på att ge en replik till herr Åman med
anledning av ett yttrande som han fällde.
Han kritiserade högern för vårt,
som han uttryckte sig, motstånd mot nytillsättande
av tjänster, och han ansåg
att högern inte skulle ha någonting att
vinna genom tal om byråkratisering i
samband med ökning av antalet befattningar
i statstjänst. På det vill jag svara,
att tjänstemännen själva säkerligen
förstå den risk som föreligger, att antalet
tjänster kan komma att behöva reduceras
under en ekonomisk depression.
Ökningen kan således innebära en
osäkerhet för tjänstemännen själva, för
hela kåren. En återhållsamhet i byråkratiseringen
och i inordnandet av ett
alltmer ökat antal tjänster i löneplanerna
innebär således en tryggare ställning
för de tjänstemän, som verkligen
behövas. Om högern för en försiktig
politik i enlighet med detta resonemang,
så är det för att därigenom även skapa
trygghet åt de redan anställda. Det var
detta jag ville säga till herr Åman.

Jag har gjort en liten sammanställning
över budgetsiffrorna för de senaste
åren och gjort jämförelser med den
nu föreliggande statsverkspropositionen,
och jag måste säga, att budgetutvecklingen
visar skrämmande tendenser. Sedan
det sista normala förkrigsåret,
1938/39, ha statens utgifter stigit från
1 300 till statförslagets 4 319 miljoner
på driftbudgeten och från 200 till 025
miljoner kronor på kapitalbudgetsidan.
Samtidigt som vår nationalinkomst endast
blivit något mera än dubbelt så
stor som före kriget, ha statsutgifterna
mer än tredubblats. Samtidigt ha skatteintäkterna
under dessa år stigit från
1 100 miljoner till 4 100 miljoner eller
nästan fyrdubblats.

Om man tar hänsyn till den nu framlagda
budgeten samt de planerade förbrukningarna
av reservationsmedel,
komma statsutgifterna under budgetåret
1948/49 alt i realiteten stiga till omkring
4 940 miljoner kronor. Detta är ett
högre belopp än vi någonsin uppnådde

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

under de besvärligaste beredskapsåren,
då de sammanlagda statsutgifterna aldrig
gingo över cirka 4 700 miljoner kronor.
Det är fullkomligt klart, att när regeringen
under fredstid vill överskrida
till och med den ram som var nödvändig
under krigshushållningen, så måste
vi alltjämt ha hela vårt ekonomiska liv
försatt i krigshushållningens tvångsläge.
Denna enorma ansvällning av statsverksamheten
innebär i själva verket
att regeringen numera handlar mot strävandena
att åstadkomma ett stabilt penningvärde,
mot strävandena att återigen
söka skapa balans i vår ekonomi. Den
politik, som regeringen nu för, innebär
på intet sätt att man strävar fram mot
en balans i samhällsekonomien. Jag förstår
nu att regeringen tvekat att begära
någon finansiell hjälp enligt Marshallplanen.
Pariskonferensens finanskomkommitté,
där även Sverige var med,
uttalade nämligen bland annat i sitt betänkande:
»I den mån den amerikanska
hjälpen gör det möjligt att göra nya
statsutgifter utan inflationsartade verkningar,
böra sådana ökningar av statsutgifterna
främst användas för produktiva
ändamål.»

Den svenska regeringen kan icke gärna
ha tagit denna uppmaning särskilt
allvarligt. Sedan budgetåret 1946/47 föreslår
den nämligen en ökning på driftbudgeten
med ungefär 1 100 miljoner
kronor, samtidigt som kapitalbudgeten
minskas från 661 till 625, allt inklusive
reservationsförbrukning.

Vår socialdemokratiska regering ägnar
alltså sin huvudsakliga verksamhet åt att
hålla uppe en utgiftsnivå som är alltför
hög i förhållande till våra faktiska resurser.
I nuvarande situation borde den
allmänna ekonomiska balansen skapas
genom att utgifterna skäras ned och icke
genom höjning av skatterna. Detta borde
man även tänkt på långt tidigare.

Det är också egendomligt, att Sverige
vid Pariskonferensen huvudsakligen inskränkt
sig till att beträffande sin framtida
penningpolitik och finanspolitik
åberopa bankoutskottets uttalande från i
våras. Som bekant mötas bankoutskottets
och bankofullmäktiges allvarliga för -

maningar endast med ogillande i de socialdemokratiska
ledarspalterna och med
en liknande anda inom regeringen. Regeringen
vill väl icke påstå, att den —
såsom bankoutskottet uttalade — rekommenderat
att statliga och lokala myndigheter
samarbeta i stabiliseringsansträngningarna
genom att så långt som möjligt
begränsa sina utgifter. En ökning på
driftbudgeten med 1 100 miljoner kronor
sedan 1946/47 och en kapitalutgift,
som är tre gånger så stor som förkrigstidens,
antyder varken det ena eller det
andra. Tyvärr kan man icke säga annat
än att den svenska regeringens deklaration
till Pariskonferensen är något som
på parlamentariskt språk har kallats en
»terminologisk inexakthet».

Det allvarliga, herr talman, i denna
utveckling, är bl. a. detta. Våra löpande
utgifter på driftbudgeten ha absolut sett
ökats med cirka 3 000 miljoner kronor
från förkrigstiden och till denna budget.
Samtidigt ha kapitalutgifterna endast
ökat med 400 miljoner kronor. De skattemedel,
som i allt större utsträckning
skola tagas ut från svenska folket och
svenska näringslivet, komma synbarligen
icke att användas för att bygga ut vår
produktionsapparat och modernisera
den eller för att bygga upp våra lager
efter den bristsituation som rått allt sedan
kriget. I stället komma dessa statsintäkter
att användas för löpande konsumtionsutgifter.

I normala fall är det icke riktigt att
draga paralleller mellan enskild och offentlig
finanshushållning, men i detta
fall är det tillåtligt. Den svenska regeringen
leder nu vårt land som en industrimän,
som försummar att modernisera
sin fabrik och använder inkomsterna till
att finansiera sitt eget allt annat än produktiva
privatliv. När inkomsterna icke
räcka till för utgifterna, tar han hem sina
krediter, minskar lagren och konsumerar
realisationsvinsterna. När inte heller det
räcker för att hålla uppe den levnadsstandard
han anser önskvärd, höjer han
priserna — tv prisstoppet och priskontrollnämnden
ha ju intet inflytande över
kanslihuset.

När leverantörerna och kreditgivarna

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

se att en industriman bär sig åt på det
sättet, är den firman dömd.

Det kan icke råda någon tvekan om att
regeringens rädsla för att säga sina anhängare
sanningen ofelbart leder till, att
vår produktionapparat, vår transportapparat,
våra krafttillgångar m. m. icke förnyas
och utbyggas i den takt, som svarar
mot den våldsamma stegringen i de
medel som ställas till förfogande för konsumtion.
Den nödvändiga kapitalbildningen
kan ofta icke komma till stånd
på grund av brist på arbete och material
— de faktorerna gå åt till konsumtionen.
Och denna konsumtion är hög —
icke därför att skatterna äro för låga,
utan därför att statsutgifterna äro för
höga. Det måste bli klart för regeringen,
att i vissa lägen måste den ekonomiska
samhällsbalansen ernås, icke genom en
höjning av skatterna, utan främst genom
en reduktion av statsutgifterna.

Och inom den ram för statsutgifterna,
som vi ha råd med utan att behöva bibehålla
och skärpa regleringsväsendet,
måste tillräckliga medel anslås för att
hålla uppe våra kapitalvarutillgångar.
Goda kommunikationer äro själva förutsättningen
för näringslivets utveckling.
När man som jag, herr talman, bor på
landsbygden, ser man varje dag, hur exempelvis
våra vägar hålla på att förfalla
och nybyggnaderna, som skulle underlätta
det ekonomiska framåtskridandet
äro helt eftersatta. Jag kan i det avseendet
även hänvisa till överrevisorernas
i år avgivna berättelse över väg- och vattenbyggnadsverken.
När man som jag flera
gånger i månaden måste resa järnväg,
finner man, hurusom transportapparaten
är otillräcklig. Nyanskaffningarna
av rullande materiel ligga efter, dubbelspårsarbetena,
rälsförstärkningarna, omläggningen
till bredspåriga banor, järnvägselektrifieringen
och allt annat ligga
nere eller äro begränsade till elt minimum.
Våra kraftstationsbyggen ligga efter,
och industrien lider i dag brist på
kraft, så att exempelvis flera betydelsefulla
företag ha fått stoppa driften. Man
kan nu skylla på den otillräckliga vattenmängden
men det är ett faktum att
kraftverksbyggena kunde och borde ha

forcerats tidigare, så att elkrafttillgången
hade varit tillräcklig även i nuvarande
situation. Om vi skola hålla den här
samliällsapparaten i gång även under nästa
generation, få vi icke leva, som om
var dag vore den sista och syndafloden
sedan skulle få komma efter oss.

Hur tro ni, mina herrar, att det kändes,
när bönderna förr i tiden måste ta
av skörden ett missväxtår för att spara
utsäde till nästa års sådd? Men de sparade
på utsädet, ty de visste att de annars
absolut säkert skulle svälta ihjäl
året därpå. Det fordras karaktär och
framsynthet för att fatta sådana beslut
och sedan följa dem. Men det är nödvändigt.

Den hektiska verksamhet, som frammanats
av regeringens finanspolitik, är
till skada. Från 1946 till 1947 steg Amerikas
industriproduktion med 26 procent.
Yår står stilla, och nästa år frukta
vi en sänkning — på grund av den kris
som regeringen främst är ansvarig för.
överrörlighet på arbetsmarknaden,
skolkningar från fabrikerna sänka produktiviteten.
Driften försvåras av ständiga
materialbrister, väntan på licenser,
väntan på järnvägsvagnar samt regleringstrassel
av alla de slag. Häromdagen
hörde jag, att det för ett varuparti icke
tog längre tid att komma från Brasilien
till kajkanten i Göteborg än från kajkanten
till en stad fyra och en halv mil
därifrån. Hur tro ni, mina herrar, att
det går att driva en rörelse, när tiden
för myndigheternas planering på vissa
områden har gått ned till ett kvartal, ja,
i vissa fall en vecka?

Vår handelspolitik visar också sådana
skönhetsfläckar, och Sverige, som gick
ur kriget med goda tillgångar, har nu
brist på hårdvalutor men infrusna krediter
i mjukvalutor. Regeringen är som
förvaltare i liknelsen, bara med den
skillnaden att den samlat på sig pund
men förslösat dollarna.

Regeringen kan icke skylla på att den
saknat varningar. År efter år har man
påpekat, att regeringens ekonomiska politik
måste leda till det liige, i vilket vi
nu befinna oss. Regeringen har planerat
och dirigerat hela utvecklingen med

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

utgångspunkt från vissa förutsättningar
angående utvecklingen i världen. Den
spekulerade i en ekonomisk kris i Amerika,
den spekulerade i sannolikheten av
en arbetslöshetskris och ville inte tänka
sig andra möjligheter. Det blev tvärt
om, och därför var hela planeringen
fullkomligt tvärtemot vad den borde varit.
Det är tragiskt att konstatera att
den statliga planhushållningen skulle
gått bättre, ifall man spelat tärning om
premisserna i stället för att använda den
ekonomiska siarförmåga, som finnes eller
funnits inom regeringen. Jag vill erinra
om ett gammalt varningsord som
lyder, att man icke skall lägga alla sina
ägg i en korg.

När jag hört inläggen från regeringsbänken,
måste jag säga, att regeringen
icke alltid skall utgå från att hela oppositionen
och hela näringslivet äro fullkomligt
okunniga och oerfarna i ekonomisk-praktiska
spörsmål, under det att
regeringens ledamöter äro de enda, som
kunna tänka klart och riktigt. Tyvärr
ser det ut, som om det vore tvärtom.

Men genom sin doktrinära envishet,
sin partitaktiska envetenhet har regeringen
icke endast förbrukat landets
materiella kapital, utan även det förtroendekapital
som en regering så väl behöver.
Det bär sagts förut, och jag upprepar
det: de grupper av svenska folket
som i produktionen och näringslivet nu
tvingas att söka göra det bästa möjliga
av en ohållbar situation, de göra det
icke i något förtroende för regeringen.
Om vårt näringsliv skall kunna fungera
igen, har det ett rättmätigt krav på att
icke behöva bära skölden på ryggen.
Detta är en förtroendekris, och den har
gått så långt, att den i och för sig måste
föranleda genomgripande åtgärder.

Herr talman! Riksdagsordningen ger
mig icke någon annan möjlighet än att
yrka remiss av denna statsverksproposition
till vederbörande utskott. Men det
är tragiskt, att budgetarbetet från början
skall bliva snedvridet av en proposition,
där regeringen med frångående
av alla sunda finansmetoder framlägger
förslag, som ytterligare måste förvärra
läget. Må nu riksdagen, liksom

på sin tid den romerska senaten, se till,
att staten icke lider skada!

Herr ANDRÉN: Herr talman! Det inger
i själva verket inte några större
lustkänslor att beträda ett fält, där så
många redan förut trampat och betat.
Vad som i går var en blomstrande äng
med både vackra och giftiga blommor är
i dag ett nedtrampat och öde fält. Jag
skall därför också i huvudsak låta finansplanen
vara i fred och i stället försöka
att något kommentera den debatt,
som har ägt rum i går och i dag.

Men något vill jag i alla fall säga om
budgeten och dess historia. Den har ju
förelegat i flera olika versioner. Den
första var ett tjuvtryck, som genom indiskretioner
kom ut från kanslihuset.
Hur de där indiskretionerna hade kommit
till stånd, därom vet jag ingenting.
Det förvånar mig bara, att regeringen
tycks vara ganska ointresserad av denna
sak. Jag vill erinra om att det i England
betraktas såsom något mycket allvarligt,
ifall sådana indiskretioner komma
ut till allmänheten. Det engelska arbetarpartiets
ministrar ha vid inte
mindre än två tillfällen nödgats avgå
ur regeringen på grund av lösmvnthet
från deras egen eller deras tjänstemäns
sida. Nu vill jag skynda mig att tillägga,
att jag inte på något vis skulle vilja
sätta i fråga, att herr Wigforss eller
någon annan skulle avgå för denna
saks skull, ty de ha gjort sig skyldiga
till så många andra och mycket värre
saker, att jag tycker, att man inte i det
här sammanhanget kan ställa något sådant
krav. För övrigt misstänker jag,
att ministrarna själva inte ha något ansvar
för dessa indiskretioner.

Den andra upplagan av budgeten var
den officiella versionen, som delades
vid riksdagens vernissage uppe på rikssalen.
Det är uppenbart, att det gamla
ekonomiska lättsinnet åtskilligt har fått
giva vika i den budget, som då presenteterades.
På vissa huvudtitlar märkte
man att den gamla välkända mordängeln
på nytt hade varit framme.

Jag skall inte här uppehålla mig vid
de olika detaljfrågorna, men jag får

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

kanske ändå lov att i några fall beröra
sådana. Jag tänker på åttonde huvudtiteln.
I pressen har det förekommit en
del skriverier om vår anslutning till
UNESCO. Man har förmodat att dolda,
och jag skulle nästan vilja tillägga fega
motiv ha lett till att regeringen avstått
från att rekommendera vår anslutning
till denna organisation. Jag tror för min
del inte på detta. Det kostar många dollars
att vara med i UNESCO, ty kvoten
är ganska ofördelaktig för oss. Jag förstår
mycket väl att regeringen har hyst
betänkligheter mot att i det läge, som vi
nu befinna oss i, föreslå riksdagen Sveriges
anslutning till denna organisation.
Regeringen har ju tidigare i handling
visat, att den inte är rädd att deltaga i
Förenta Nationerna. Vi ha fått lägga
ned mycket pengar för detta vårt deltagande,
för att regeringen sedan skall
få tillfälle att lägga ner sina röster. Vid
sidan av Förenta Nationerna är UNESCO
uppenbarligen en mycket oskyldig
historia. Vi känna väl till kombinationen
av en vidlyftigt pratande församling
och en svag exekutiv organisation,
och det är just den modellen som
UNESCO representerar.

Mera beklagligt finner jag det vara,
att universitetsbibliotekens verkligt
trängande behov icke blivit beaktade
av vår ecklesiastikminister. Jag har
emellertid gott hopp om att han icke
skall försumma att vid första lämpliga
tillfälle för riksdagen framlägga ett ordentligt
förslag i denna fråga. Hela vår
vetenskapliga upprustning blir i själva
verket ett halvgjort arbete, om inte även
denna fråga får sin lyckliga lösning.

Det kunde vara frestande att också
tala något om fjärde huvudtiteln, men
det är måhända lämpligt att spara diskussionen
om den till det tillfälle, då ytterligare
propositioner framläggas och
då man kanske också får anledning att
återkomma.

Den tredje versionen av budgeten
mötte vi i finansministerns radiotal. Det
var, om jag så får säga, en versio vulgata.
Jag skulle kunna tänka mig att detta
radiotal beredde mycken hugsvalelse
och djup tillfredsställelse för de egna -

hemsbyggare, som nu funno att de hade
gott sällskap, om de misskött sina affärer.
Men när finansministern ställde sig
i paritet med dessa egnahemsbyggare,
tycker jag ändå att han kunde ha gett
dem ett gott råd. Han förutsatte att de
hade byggt en övervåning, som de inte
hade råd att möblera och som därför
stod tom. Kunde han i alla fall inte samtidigt
— i denna tid av brist på lägenheter
— ha rått egnahemsbyggarna att
hyra ut den där övervåningen? Då hade
de ju fått tillfälle att något litet förbättra
sina affärer.

Jag kommer så till den sista versionen
av budgeten, nämligen den som vi
fingo i finansministerns tal under gårdagen.
Det var ett mycket demagogiskt
tal. Det var inte så mycket riktat till oss
som till stora väljarskaror utanför denna
kammare. Det var ett tal ut genom
fönstren, som det hette förr i världen,
när Tyskland hade en riksdag. Det var
inte en versio vulgata, utan vad man
skulle kunna kalla en Venus vulgivaga,
en fritt kringvandrande Venus, avsedd
att locka folk av alla slag. Jag skall be
att få litet grand kommentera denna
sista budgetframställning, den som vi
fingo höra i går.

Finansministern var först och främst
mycket angelägen att framhålla, att
statsmakterna inte kunna göra så mycket.
Deras politik betyder, menade han,
i de stora sammanhangen inte någonting
nämnvärt. Det kan inte hjälpas att
jag nu måste tala något om det förflutna.
Kammaren fick ju alldeles nyss av
min ärade kamrat på älvsborgsbänken,
herr Karl Johan Olsson, uppmaning att
inte göra detta. Jag tänker inte följa
herr K. J. Olssons råd, ty allt som kan
karakteriseras såsom statsrådens ansvar
blir ju av noll och intet värde, om man
inte får lov att diskutera vad de gjort
i det förflutna. Man kan ju inte utkräva
något ansvar av dem för vad de skola
göra i framtiden. Men samtidigt kan jag
ge herr K. .1. Olsson den lugnande försäkran,
alt jag inte skall tala mera om
det förflutna än finansministern själv
har låtit komma fram i sin finansplan.

I finansplanen förekomma — överras -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

kande nog för resten — några små syndabekännelser,
och det är dem jag skall
be att få påminna om. Den första syndabekännelsen
förekommer på s. 7 i finansplanen,
där det heter: »Att omfattningen
av kraven på vår dollarreserv
inte tillräckligt tidigt förutsågs, har försatt
oss i ett besvärligt tvångsläge.» Något
längre ned heter det, att det antagligen
är »riktigt, att en tidigare genomförd
reglering i någon mån skulle ha
lett till en annan sammansättning av
importen med större hänsyn tagen till
redan förefintliga lager och till den
lämpligaste fördelningen över en längre
tidsperiod.» Detta sista kan också uttryckas
så, att en tidigare genomförd
reglering skulle ha medgivit oss en större
rörelsefrihet i fråga om vårt utbyte
av varor med utlandet. Här har alltså
herr Wigforss själv talat om att fel blivit
begångna.

Nu ville herr K. J. Olsson, såsom vi
hörde av hans anförande alldeles nyss,
göra gällande, att de borgerliga inte ha
rätt att tala om regleringar. Jo, visst ha
vi det. Om en regering genomför en reglering,
som man kanske inte gillar men
som ändå ur många synpunkter kan försvaras,
så gäller det väl ändå såsom en
av parlamentens oförytterliga rättigheter
att tillse, hur en sådan reglering skötes.
Och här har ju regeringen ganska
klart talat om, att den inte riktigt har
skött importregleringen, och resultatet
är, att vi nu äro försedda med nylonstrumpor,
baskermössor och andra ting
för kanske flera år framåt, under det att
nödvändiga artiklar icke stå till det
svenska folkhushållets förfogande. Det är
inte så ofta jag har anledning och tillfälle
att instämma med herr Linderot,
men denna gång måste jag verkligen göra
det.

Vi möta en liknande syndabekännelse
på s. 23 i finansplanen. Det står där
att »bakom reservationerna ligger en efter
våra förhållanden enorm anhopning
av beslutade anskaffnings- och investeringsföretag,
som sannolikt under en avsevärd
tid framåt icke kunna och av
statsfinansiella hänsyn icke heller få tilllåtas
att komma till utförande annat än

i starkt begränsad omfattning.» Har inte
härmed regeringen och framför allt dess
finansminister in amplissima forma erkänt
att man tidigare felbedömt läget?

I går gjorde finansministern ett erkännande,
som, så vitt jag nu kan erinra
mig, inte är redovisat i finanspianen,
nämligen att investeringskontrollen icke
har varit effektiv. I det sammanhanget
kan jag inte underlåta att fästa uppmärksamheten
vid vad som säges på s.
10 i finansplanen efter en framställning
som gjorts av konjunkturinstitutet
i dess senaste rapport. Det konstateras
där, att produktionsvolymen per sysselsatt
individ knappast överstiger förkrigsnivån.
Vi ha med andra ord gjort utomordentligt
stora investeringar, men de
ha icke lett till en sådan rationalisering
att produktionen per individ kunnat stiga.
Detta är ett mycket allvarligt problem,
ett problem som innesluter en
mångfald olika faktorer, och jag skall
därför inte tillåta mig att just nu belysa
denna sak. Men kanske skulle jag få lov
att vädja till finansministern att han
konfererar med den nationalekonom,
som han själv har det allra största förtroendet
till, nämligen herr Wigforss, för
att med honom söka komma till klarhet
om vad som skall göras åt denna sak.
Jag skulle emellertid gärna se, att finansministern
inte bara diskuterade saken
med herr Wigforss utan också med andra
nationalekonomer, som inte äro bundna
av några ideologiska fördomar, och
dessutom gärna också med vettigt folk av
olika slag.

Till sist är det i detta sammanhang
en sak, som jag kanske ändå i korthet
får beröra, därför att den har kommit
med i konjunkturinstitutets rapport om
konjunkturläget. Det heter å s. 23 i
denna rapport på följande sätt: »De höga
vinsterna signalera i ett sådant läge icke
utrymme för lönestegring utan äro endast
att betrakta som en återspegling av en
inflationstendens, som stammar från för
hög investeringsverksamhet och för lågt
sparande.»

Det finns i detta sammanhang mycket
annat, som kunde vara av intresse att
fästa uppmärksamheten vid, men jag

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

''Statsverkspropositionen.

skall nöja mig med detta. Dock bör jag
kanske också erinra om att konjunkturinstitutet
på någon punkt — jag kan nu
inte påminna mig vilken sida det är —•
framhåller, att den skattepolitik, som
förts under det sista året, direkt liar motarbetat
sparandet. Detta är precis vad
den borgerliga oppositionen framhöll under
förra året. Och särskilt när jag under
de sista dagarna hört vädjandena om
samförstånd och samarbete, som kommit
även från regeringsbänken, skulle jag vilja
fråga, om det ändå inte hade varit
klokt att förra året avstå från att framlägga
ett förslag, som så som skatteförslaget
har fördjupat motsättningarna
inom det svenska folket.

När jag hörde finansministern tala om
att statsmakterna ändå inte betyda så
mycket, kunde jag inte undgå att tänka
på hur bjärt denna nyligen påkomna
blygsamhet kontrasterar mot, jag skulle
nästan vilja säga den skrytsamhet som
utvecklades under 1930-talet. Vi veta, hur
det var under förra delen av 1930-talet,
då en stigande internationell konjunktur
även nådde de svenska kusterna. Den
gången trädde regeringens representanter
fram — de voro naturligtvis även då
socialdemokrater — och talade om för
det svenska folket, hur duktiga de hade
varit. Och när jag någon tid efteråt hade
äran att tala i denna kammare från denna
talarstol, kunde jag inte underlåta att
erinra om de baskiska herrarna, som
när deras hustrur hade fått barn, gärna
gingo i barnsäng för att mottaga gratulationerna.
Nu, när barnet denna gång
visat sig mindre lyckat, har jag inte kunnat
förmärka någon benägenhet från regeringsledamöternas
sida att gå i barnsäng
för att ta emot kritiken och kondoleanserna.
Nu får den internationella krisen
bära hela ansvaret för vad som skett.

Det var ännu ett par saker jag läste
mig vid under finansministerns tal i går.
Den ena var den uppmuntran till nya
löncaktioner, som ganska tydligt märktes
i hans tal. Jag måste verkligen fråga
mig, om det kan vara riktigt alt giva en
sådan uppmuntran under en tid, då det
gäller att tillse å ena sidan att köpkraften
icke på ett orimligt sätt stiger och

å andra sidan att den svenska produktionen
upprätthålles så långt det är möjligt,
dels för att kunna tillgodose våra egna
svenska behov och dels för att kunna
tillgodose exporten. Även på denna punkt
skulle jag kunna hänvisa till konjunkturinstitutet,
som på s. 23 i sin rapport
har gjort ett uttalande, som är mycket
klart.

Herr Domö har redan varit inne på förhållandet
mellan herr Wigforss och kommunismen.
Herr Wigforss försökte göra
detta problem, som var klart ställt, till
ett annat, nämligen problemet om herr
Wigforss’ förhållande till demokratien.
Jag har aldrig betvivlat att herr Wigforss
är en god demokrat. Yad man kunde diskutera
vore naturligtvis det problemet,
om han är mera angelägen att genomföra
en social demokrati än att upprätthålla
en politisk demokrati och i vad
mån han är angelägen att upprätthålla
den fäderneärvda svenska friheten; om
han exempelvis är beredd att offra en
del av denna för att kunna realisera
sina socialistiska samhällsideal. Men jag
skall inte nu upptaga den frågan till diskussion.
Jag är inte ute i något annat
ärende än detta att skapa klarhet. Jag
förstår mycket väl, att det lätt kan uppstå
små diskrepanser när olika statsråd
tala i olika kamrar. Det fanns en gång en
engelsk premierminister, en något nonchalant
men mycket begåvad man, som
vid ett tillfälle yttrade att »det gör detsamma
vad vi säga; huvudsaken är att
vi säga detsamma». Jag tror inte alls att
vår allvarlige statsminister anser att det
gör detsamma vad han säger, men för
varje regering är det en angelägenhet av
största vikt att man säger detsamma.
Herr Wigforss försökte i dag visa, att
man hade sagt detsamma. Emellertid
kunde jag för min del inte underlåta att
observera att hans excellens herr statsministern
i går i andra kammaren och i
dag i första kammaren gav ett mycket,
mycket klarare besked om den svenska
socialdemokratiens förhållande till kommunismen
än som kommit från någon annan
svensk minister. Jag ber att l''å begagna
tillfället att tacka statsministern
för det klara besked, som vi nu ha fått.

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

Jag vill hoppas att det skingrar den
oklarhet, som finansministerns tal i går
efterlämnade, då han framhöll att Europas
återuppbyggande icke kan ske utan
samverkan med de massor som representera
socialismen — jag vill fästa uppmärksamheten
vid alt han icke sade »socialdemokratien»,
utan »socialismen.»
Och när han sade detta i det angivna
syftet att klarlägga socialdemokratiens
förhållande till kommunismen, får jag
säga att nog tyckte jag att finansministerns
tal var något dunkelt. Jag måste ju
också se detta något dunkla uttalande i
sammanhang med den kända förmåga
som finansministern har att verkligen
vara klar, när han vill vara det.

Då nu statsrådet Kock är närvarande
i kammaren, vill jag också framföra ett
beklagande av att nationalbudgeten icke
föreligger samtidigt som finansplanen.
Mellan dessa olika planer består ju ett
så intimt sammanhang, att det hade varit
rimligt att vi fått se dem samtidigt.
Men jag vill tillägga, att jag inte på något
sätt överskattar värdet av den nationalbudget
vi skola få. Om man nu i
en nationalbudget skall räkna allting i
pengar, hur skall man då uttrycka till
exempel värdet av det misstroende, som
består mot den nuvarande regeringen
och dess sätt att sköta vår valutapolitik?
Och hur mycket skall man reducera
detta penningvärde, om man till
äventyrs räknar med den möjligheten,
att vi skola få en annan regering efter
nästa val? Härmed vill jag framför allt
ha belyst, att alla psykologiska faktorer,
som dock spela en så oerhörd roll även
i det ekonomiska livets utveckling, ha
en tendens att försvinna, när man lägger
upp en nationalbudget av det slag,
som vi sett i andra länder. Statsrådet
Kock, som har den föga lockande uppgiften
att sammanställa en sådan nationalbudget,
skulle säkerligen ha mycken
glädje och kanske också någon behållning
av att läsa en briljant framställning,
som en gång har skrivits av en
av den svenska politikens förnämsta gestalter
under 1800-talet, av Hans Järta.
Den heter helt enkelt »Om statistik».

Jag ber att få tillägga ytterligare ett

par saker. Det är ju anmärkningsvärt
att arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
som en gång blev upphöjt till regeringsprogram,
inte alls spökar i årets budget.
Men vi ha redan fått en förklaring till
detta, och det har även gjorts kommentarer
till saken. Jag skall därför inte vidare
röra i de sår, som här kunna ha
uppkommit. Men jag hoppas att inte bli
betraktad såsom ofinkänslig, ifall jag eri»rar
om att det en gång fanns en man
som hette Myrdal och att denne herr
Myrdal fick arbeta med en stor efterkrigsplaneringskommission,
som skrev,
jag tror det var 13 olika, mer eller
mindre omfångsrika häften, som skulle
vara vägledande för det svenska folket
och de svenska statsmakterna, då krisen
kom. Det var ett fel med denna
stora utredning: den utredde fel kris.
Vi, som äro mera realistiska, skulle kanske
hellre uttrycka saken så, att den
kris vi ha fått är någonting annat än
den, som herr Myrdal utredde.

När jag begärde ordet — jag gjorde
det i dag på förmiddagen — var det min
avsikt att bemöta herr Linderot. Det
var egentligen bara för den sakens skull
jag begärde ordet. Nu ser jag till min
sorg och saknad, att herr Linderot inte
är närvarande i kammaren. Men detta
bör kanske ändå inte leda till att jag
helt avhåller mig från att kommentera
vad herr Myrdal hade att säga i förmiddags
— förlåt, jag menar naturligtvis
herr Linderot; jag förväxlar de herrarna
ibland.

Det är alltid roligt att höra herr Linderot,
ty han har vad inte många ha:
den sällsynta kombinationen av intelligens
och humor. Jag tyckte bara att det
var rysligt synd, att herr Linderot hade
låtit lura sig att köpa så dyra näsdukar.
För några dagar sedan hade jag själv
anledning att köpa näsdukar, och jag
fick då utmärkta linnenäsdukar till samma
pris som herr Linderot gav för sina
bomullsnäsdukar. Men det var kanske
ett fel med mina näsdukar: de voro
amerikanska, och jag antar att herr
Linderot av ideologiska skäl inte vill
köpa näsdukar, som eventuellt kunna
vara besmittade av vad som på visst

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

håll kallas för amerikansk imperialism,
militarism och kapitalism. Min fördomsfrihet
därvidlag gjorde, att jag fick tillfälle
att göra en ganska anständig affär.

Men för den eleganta serveringens
skull skola vi inte glömma vad det är
för rätter herr Linderot serverar. Det
är inte glass med varm och god chokladsås,
utan det är rysk polaris med något
slags sås, som ser vacker och behaglig
ut. När herr Linderot uppträder i
denna talarstol, möta vi kommunismen
i en mild och, jag vill tillägga, en ganska
humoristisk form. Men det är i alla fall
kommunism, och vi få inte lov att glömma
detta.

Jag skall nu inte dröja vid vad herr
J. B. Johansson alldeles nyss kallade
terminologisk inexakthet — jag skulle
kunna kalla det terminologisk originalitet
— som herr Linderot utvecklade, när
han betecknade de Tyska randstaterna
som demokratier. För att vara ännu
mera lättfattlig skulle jag kanske kunna
säga, att detta är falsk varubeteckning.
Jag skall inte heller uppehålla mig vid
herr Linderots förmodan, att endast militära
maktmedel kunna komma till
rätta med kommunismen. Det kan ju vara
en tillfällig ideologisk förvillelse, som
kan do utan militär assistans. Rörelsen
har ju i alla fall i sin nuvarande form
bestått under mer än 100 år, och därför
kan det väl ändå vara på tiden att den
gamla kommunismen lägger sig att do.
Sådant har hänt ideologier tidigare.
Historien kan — för att använda en vokabulär
som närmar sig den, som herr
Linderot utvecklade i förmiddags — ha
chikaner i beredskap åt kommunismen,
som den ännu inte har prövat.

Jag förvånade mig över att herr Linderot,
som i själva verket är eu mycket
stridbar man, var så rädd om våra statsråd.
Det föreföll nästan, som om han
ville ha något slags skyddslagstiftning
för statsråd eller något slags naturreservat,
där de i lugn och trygghet kunde
breda ut sig. Jag vet ju inte, hur långt
han tänkte gå i sin byråkratiska omtanke,
om han i den ville innesluta även
till exempel landshövdingar, partiledare
och dylikt förnämligt folk. Det är i alla

fall tydligt, att herr Linderot fortfarande
inte har kunnat tillägna sig den sant
demokratiska Sandlerska satsen, att ett
lands regeringssätt är bra, om man får
lov att säga, att regeringen är dålig. Jag
vet ju att man i vissa länder inte har
lov att säga detta, och därför kan jag på
sätt och vis förstå herr Linderot.

Men herr Linderot var inte bara byråkratiskt
omtänksam, utan han var också
mycket konungslig. Han påstod att
kommunismen under finska vinterkriget
blott hade följt konungens paroller. Jag
får säga att jag inte kan erinra mig, att
vår konung vid något tillfälle har trätt
in till försvar för den tysk-ryska pakten.
Helt visst har också vår konung
svävat i den allra djupaste okunnighet
om att hans paroller voro avgörande för
det kommunistiska partiets ställningstagande,
att han på sitt sätt var ledare för
kommunisterna. Jag har för min del alltid
trott, att ett så fjärrstyrt parti som
det kommunistiska har behov, varken
av en konung eller av en stark ledare
här hemma.

Det fanns emellertid en allvarlig passus
i herr Linderots anförande, och det
är framför allt den jag vill beröra. Det
var för övrigt kanske denna passus som
gjorde, att herr Linderot redan i inledningen
av sitt anförande yttrade, att
han ville uppträda för att göra debatten
»fullödig». Han försäkrade, att striden
mellan öst och väst inte bara var en
strid mellan staterna och folken, utan
också en strid inom desamma. Innebär
detta — och det är en mycket allvarlig
fråga, som jag här vill ställa till herr
Linderot — att vi i vårt land vid en
konflikt mellan öst och väst också skola
räkna med en inbördes konflikt, en inbördes
strid? Det öppnar verkligen elt
högst allvarligt perspektiv. Skola vi i
ett tredje världskrig behöva räkna med
en ny femte kolonn?

Fn remissdebatt är ju en högst prosaisk
och allvarlig affär, och den blir i
själva verket inte gladare, åtminstone
inte för oss borgerliga, när man får
höra att Europas återuppbyggande endast
kan ske i socialismens tecken. Men
del kanske ändå kan få anses tillhör -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

ligt att viska ett litet ord till tröst för
de många, som inte äro tilltalade av det
perspektivet, nämligen att ministrars
ord ändå inte alltid äro avgörande för
världshistorien. Ministrars ord kunna
vara betydelsefulla nog, men så magistrala
äro de i alla fall inte.

Med denna förhoppning skall jag be
att få sluta mitt anförande.

Herr OLSSON, KARL JOHAN (kort
genmäle): Herr talman! Jag är mycket
angelägen om att undanröja ett missförstånd
från herr Andréns sida. Herr
Andrén yttrade att jag skulle ha sagt,
att de borgerliga inte hade någon rätt
att diskutera regleringar. Något sådant
har jag varken sagt eller menat. (Herr
Andrén: Kritisera!) Inte kritisera heller.
Regleringarna äro en realitet, och
det är självklart en rätt både för borgare
och för socialdemokrater att tala
om dem hur mycket som helst. Det enda
i den vägen jag sagt är, att man inte på
samma gång kan fördöma regleringarna
och påyrka nya och skärpta sådana.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Herr Andréns anförande
föranleder mig till ett par ord.

Jag delar hans oro för att herr Linderot
skulle i sin vakthållning om statsråden
komma på idén att förvandla oss
till något slags figurer i en fridlyst nationalpark.
Jag begär ingen skonsamhet
från oppositionens sida. Det är sent på
kvällen, och kanske jag kan få avslöja
en hemlighet: jag har betraktat den borgerliga
pressen såsom mitt starkaste
stöd. Det har alltid varit så lugnt att på
morgonen efter varje framträdande få
läsa om hur dålig statsministern är och
hur omöjlig han är och hur obetydlig
han är. Det har känts rätt skönt att
veta, att pretentionerna tydligen inte
kunna vara så stora på en, när det ständigt
poängteras hur dåligt man sköter
sig. Det har varit lugnt och fridfullt att
ha den där kritiken svävande omkring
sig, och det har också ur många synpunkter
varit en fördel, att man har inarbetat
mig hos arbetarpartiets väljare
på det sätt som skett från den borger -

liga pressens sida. Jag har många gånger
önskat framföra denna min tacksamhet.

Jag vill ingen fridlysning av statsråden,
det kan jag försäkra herr Andrén,
tvärtom. Men däremot blir jag orolig,
när jag får beröm, och jag måste ju
säga, att jag blev orolig, när jag
hörde herr Andrén berömma mig,
därför att jag uttalat mig i en viktig
fråga på ett sätt som han ansåg föredömligt,
medan finansministern uttryckt
sig så att det förelåg anledning till misstanke
att han dolde någonting annat
bakom sina ord. Försök inte med den
gamla spekulationen! Den misslyckades
herrarna med under min företrädares
tid. Det fanns ingen spänning mellan
Per Albin Hansson och Ernst Wigforss.
Det finns ingen spänning mellan Ernst
Wigforss och den nuvarande statsministern.
Finansministern har ett annat sätt
att uttrycka sig. När han deklarerar sin
ställning till kommunisterna gör han det
på ett sätt som borde intressera en professor
i statskunskap utan att ge anledning
till försök att slå politiskt mynt
därav. Han har deklarerat sin inställning
till frihetens problem med en
skarpsinnig analys av den västerländska
demokratiens grundläggande principer.
Jag trodde inte det skulle vara annat än
tacknämligt att i denna kammare debatten
lyftes upp till denna höjd vid
några tillfällen. För mig ligger det närmare
till hands, som den enklare man jag
är, att när jag blir tillfrågad utan några
mera djupsinniga motiveringar tala om
min uppfattning. Men när nu finansministern
först har instämt i min enkla
och rättframma deklaration och sagt att
han till fullo delar den och därefter har
givit denna utomordentligt intresseväckande
analys av den europeiska frihetens
principer, borde det verkligen vara
uteslutet att bär försöka skapa en mytbildning
om att vi menat olika ting.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Först måste jag bestämt avvisa
den misstanken, att jag skulle ha trott,
att hans excellens statsministern skulle
vara intresserad av en fridlysning. När

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

jag talade om denna sak var det uteslutande
i polemik mot herr Linderot.

Däremot förvånar jag mig mycket
över att hans excellens statsministern
försöker göra gällande att den borgerliga
pressen har varit hans starkaste
stöd. Varför har då inte det socialdemokratiska
partiet försökt att ge ökad
spridning åt denna press? Såvitt jag
förstår har man med alla medel, och
ofta med ganska osympatiska medel,
sökt få bort den borgerliga pressen ur
arbetarhemmen. Jag vet nu mycket väl,
att hans excellens statsministern har så
mycket att göra, att han inte personligen
kan deltaga i detta arbete. Jag
tror till och med att han här i kammaren
sagt att han ogillar det, men det är
uppenbart att hans parti inte på denna
punkt fäst något som helst avseende vid
statsministerns ord.

Hans excellens försökte nu göra den
här lilla kontroversen mellan honom
och mig till en stor statsaktion och göra
gällande att jag hade spekulerat i någon
mytbildning. Jag vill erinra statsministern
om att jag redan under mitt anförande
sade, att jag icke var ute i något
annat ärende än att skapa klarhet, och
jag tilläde, att jag för min personliga
del icke ett ögonblick betvivlade att
herr Wigforss var en god demokrat.
Men iag framhöll, och det måste väl ändå
i logikens och historiens intresse
vara tillåtet, att det finns klara nyansskillnader
mellan den deklaration, som
finansministern avgav i går, och den
som statsministern har avgivit i dag.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Jag vill fästa
herr Andréns uppmärksamhet på att jag
sade, att den borgerliga pressen var
mitt starkaste stöd. Jag yttrade mig inte
om huruvida den samtidigt var gagnelig
för det socialdemokratiska partiet.
Jag är en anspråkslös man. Jag identifierar
mig varken med staten eller partiet.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag har inte sagt någonting annat
än vad statsministern har konsta 7

Första kammarens protokoll 1948. Nr 3.

terat, nämligen att statsministern betraktar
den borgerliga pressen som sitt starkaste
stöd. Men jag har tillåtit mig att
i detta sammanhang framhålla, att statsministerns
uppfattning inte går riktigt
bra ihop med den praxis som hans parti
tillämpar, och jag trodde i alla fall att
statsministern och hans parti hade något
gemensamt även i en sådan sak som
denna.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Jag vill bara, herr talman, säga
att denna återupprepning av herr Andréns
replik inte föranleder någon kommentar
från min sida.

Herr NORDENSÖN: Herr talman! Jag
skall vid denna sena timme inte uppehålla
kammaren länge. Jag vill endast
göra ett par reflexioner med anledning
av yttranden, som fälldes i går dels av
finansministern och dels av statsministern.

Finansministern gjorde gällande, att
han vid bedömningen av händelseutvecklingen
i världen inte hade varit
mera optimistisk än man har varit på
andra håll, och han drog fram såsom
exempel den anda, i vilken kreditavtalet
träffats år 1945 mellan Förenta staterna
och England. Han påpekade att i
detta avtal ingick en bestämmelse, som
ju också kom i tillämpning på sommaren
1947, nämligen att pund skulle få
konverteras i dollar och finansministern
gjorde gällande, att det hade varit omöjligt
att en sådan bestämmelse skulle ha
fått flyta in i avtalet, om man inte hade
sett så optimistiskt på utvecklingen, att
man hade trott, att det skulle vara möjlig
för England att fullgöra denna förpliktelse.

Jag måste uttala min förvåning över
att en person, som har sådana möjligheter
till ekonomisk information som finansministern,
verkligen kunnat komma
till denna slutsats. Jag tror inte man avslöjar
några djupa hemligheter, om man
konstaterar, att denna bestämmelse kom
till för att över huvud taget få igenom
avtalet i den amerikanska kongressen.
Det var det villkor som herr Truman

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

måste ta med för att få oppositionen att
godtaga avtalet. Det var också denna bestämmelse
som gjorde att förhandlingarna
drogo ut mycket långt på tiden, av
det enkla skälet, att engelsmännen insågo
att den skulle vålla dem mycket
stora svårigheter. Det är fråga om de ens
själva trodde på att det skulle bli möjligt
att hålla den. Lånet var emellertid
erforderligt och måste komma till stånd,
och då tog man även denna bestämmelse.
Det är den verklighet som ligger
bakom det hela.

Det skulle finnas anledning att här
göra en del andra reflexioner med anledning
av herr finansministerns yttrande,
men jag skall inte göra det, eftersom
han inte är närvarande i kammaren.
Jag skall däremot be att få göra
några kommentarer till vad statsministern
sade.

Statsministern gjorde gällande att regeringen
inte hade försummat sig och att
den inte hade varit på något sätt sen i
sina beslut utan handlat så raskt som
möjligt, och han tog som exempel att beslutet
om importregleringarna, som grundade
sig på en skrivelse som kom regeringen
till handa den 13 mars, fattades
redan den 15 mars. Det skedde således,
såsom finansministern sade, inom fyrtioåtta
timmar. Jag kanske tar fel på datum,
men jag minns att statsministern
sade, att det var inom fyrtioåtta timmar
som beslutet fattades. Jag har den uppfattningen
att om det skulle ha handlats
med den snabbhet som läget krävde
skulle detta beslut egentligen ha kommit
tolv timmar innan herr Myrdal yttrade
sig i nationalekonomiska föreningen
den 5 december.

Statsministern menade vidare, att jag
hade helt missförstått hans yttrande i
höstas, när han talade om samverkan,
och slutade sitt yttrande med att ange
vad som under vissa betingelser skulle
ske, nämligen att man eventuellt skulle
möta upp i strid med arbetarrörelsens
alla resurser. Vad han talat om, hade
varit antingen samverkan eller också
strid, och jag skulle alldeles ha underlåtit
att fästa mig vid att herr statsministerns
uttalande var helt villkorligt for -

mulerat; det var endast under vissa betingelser
som det skulle bli strid, och
dessa betingelser menade herr Erlander
knappast skulle komma att föreligga.
Jag måste säga, att om man tar hänsyn
till hur tidningarna uppfattade detta
läge, tror jag att min tolkning av situationen
är mera realistisk.

Jag skall i detta sammanhang be att få
citera en passus i nr 3 av skriften Vår
*väg kallad Myten om vanstyret, som ut.
givits gemensamt av Sveriges socialdegmokratiska
arbetarparti och Landsorga''
nisationen. Vad som har stått i den kan
, knappast ha undgått statsministern, ef''
tersom detta nummer har utgått i en
upplaga som torde få räknas i miljoner.
3 I denna skrift sägs det, att i kampen
mot inflationen bara ha framlagts två ut.
formade program, regeringens och näj
ringsorganisationernas. Herr statsministern
yttrade vid det förut omtalade tillfället:
»Om avsikten från den andra sidan
är att på löntagare och småfolk i landet
vältra över den nuvarande krisens bördor,
blir vår paroll strid med alla arbetarrörelsens
resurser.» Går man nu till
denna skrift står det uttryckligen: »Skillnaden
mellan de två programmen är att
näringslivet ensidigt vill lägga bördorna
på småfolket.» Det är väl ett så klart
uttalande som möjligt om hur man bedömer
det framlagda alternativet. Då
kan det väl inte vara så alldeles oriktigt
från min sida, när jag säger, att det
i realiteten fanns bara två alternativ i
statsministerns yttrande: samverkan i
form av ett accepterande av regeringens
program eller strid. Det skulle vara mycket
glädjande om hans excellens statsministern
nu har en mera modifierad
uppfattning, men i belysning av denna
skrift fick hans uttalande karaktären av
ett ganska kategoriskt ultimatum.

Statsrådet KOCK: Herr talman! Herr
Andrén tog upp frågan om nationalbudgeten.
Jag skall inte vid denna sena timme
på dagen gå in i diskussion av möjligheterna
att i december månad göra
upp en fullständig nationalbudget för
det kommande året, i all synnerhet som
herr Andrén ju uttryckte ett ganska stort

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen.

förakt för såväl statistik som nationalbudgetberäkningar.
Men då herr Andrén
åberopade konjunkturinstitutets uttalanden
i sin diskussion om finansplanen
och, om jag inte hörde fel, sade att konjunkturinstitutet
i sin diskussion av sparandet
har nämnt, att sparandet påverkats
av skatterna i negativ riktning, vill
jag endast framhålla, att det enda yttrande
rörande detta, som jag har kunnat
återfinna i konjunkturinstitutets bihang
till finansplanen, är det som står
på s. 17, där man anger siffror för sparandet
under åren 1945 och 1946 och
fram till november 1947. Konjunkturinstitutet
säger diir till slut: »Förändringarna
i skatterna 1947 synes icke spela
någon väsentlig roll i detta sammanhang.
» Det är det enda uttalandet, efter
vad jag kan finna, om skatternas inflytande
på sparandet.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag har endast begärt ordet
för några korta repliker.

Jag vill till att börja med konstatera
den stora omvändelse som i denna debatt
skett inom det borgerliga lägret. Här
ha ju så många talare bugat sig för statsministern
och konstaterat att han har
gjort en synnerligen klar deklaration beträffande
det socialdemokratiska partiets
ståndpunkt till demokratien, till
kommunismen och allt detta. Däremot ha
ända in i det sista högerns och även folkpartiets
talare försökt uppehålla läsarten
att herr finansministern skulle i detta
avseende inta en annan ståndpunkt. Jag
vill konstatera att läget har varit ett helt
annat förut. I den långa pressdebatten
har statsministern utpekats som en
springpojke åt herr Wigforss, som i
verkligheten hade samma uppfattningar
som han och som gick hans ärenden.
Jag hoppas att i och med vad som här
sagts av herr Andrén och andra denna
trafik nu skall upphöra.

Jag begärde också ordet för alt säga
några ord i anledning av herr Linderots
anförande, men eftersom han har gått
hem och lagt sig är det väl inte värt att
säga för mycket. .lag vill i alla fall fastslå
att det han sade ju ingenting annat var

än socialdemokratisk politik, men i vissa
vändningar föll han dock in i den kommunistiska
vokabulären. Han sade t. ex.
att det här gäller att få till stånd ett
verkligt folkstyre, och när han talade om
Västern och dess stater talade han om att
där finns diktatur över de breda massorna.
Var finns diktatur över de breda
massorna och var är folkstyret helt och
hållet satt ur funktion om inte i det fosterland
som herr Linderots parti under
alla förhållanden älskar mer än sitt eget?
Här finns frihetskärlek i Sverige, sade
herr Linderot. Ja, det vill jag tro att det
finns, och just därför vägra vi att anamma
de kommunistiska teorierna.

Däremot sade herr Linderot ingenting
om vad det kommunistiska partiet vill.
Det var en utläggning om vad socialdemokraterna
kanske inte vilja, men borde
vilja. Men jag har ännu inte hört någon
av de kommunistiska talarna säga någonting
om vad kommunisterna vilja. Jag
konstaterar att herr Linderot ingenting
vet om inflationen och de krav den ställer
på staten. Han kan kåsera och vara
rolig, men när han hade slutat var det
verkligen svårt att få något klart begrepp
om vad han hade sagt.

Vad herr Öhrnan beträffar tycker jag
det är egendomligt, att han så skarpt
poängterade att det i de östliga staterna
inte finns bara kommunister utan också
socialdemokrater och borgerliga. Jag vill
fråga herr öhrnan varför han inte talade
om att dessa partier inte betyda någonting
i dessa stater. De ha ingenting
att säga till om. De få finnas så länge de
lyda. Jag erinrar om hur herr Dimitrov
i Bulgarien för några dagar sedan höjde
rösten, när socialdemokraterna där
hade gjort någonting som inte tilltalade
honom. »Låt bli det där», sade han, »om
ni fortsätta på den trallen att ha er egen
uppfattning kommer jag att slå ihjäl er».
Jag frågar också varför herr öhrnan inte
konstaterade hur förhållandena öro i
Ryssland. Där finns ju den stora modellen,
och det är väl meningen, att det
i de andra staterna skall bli likadant,
när man nått den medvetenhet som är
tillräcklig för att man skall kunna göra
en förändring.

100

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

Herr Wistrand ville också ha nya linjer,
alldeles som herr Linderot. Vi behöva
en återställelse av förtroendet för
regeringen, sade han. Ja, jag vill bara
konstatera att regeringen ju försökt att
åstadkomma detta förtroende. Den har
inbjudit de borgerliga partierna till samverkan.
Jag frågar varför inte de borgerliga
partierna ha accepterat detta erbjudande
om samverkan. Då hade de ju
varit i tillfälle att få alla informationer
och även att ge alla råd. Man kan ju
inte begära att regeringen skall vara så
oerhört tillmötesgående mot partier, som
deklarera sin uppriktiga fiendskap i stället
för vilja till samverkan.

Herr Elon Andersson sade att de risker,
som importregleringen gömmer, bli
uppenbara, om den sköts illa. Vad är det
för risker? Vad menas med att importregleringen
sköts illa? Menar herr Elon
Andersson att regeringen har tillgripit
för svaga åtgärder? I så fall vill jag konstatera
att det ute i landet förs en agitation,
som går ut på att regeringen har
varit för stark och vidtagit alltför ingripande
åtgärder. Här i kammaren får
man tydligen en annan läsart. Herr Elon
Andersson tycker att regeringen är för
svag i sin befattning med importregleringen.

Herr Elon Andersson sade också, att
halva nationen står främmande för denpolitik
som regeringen för, och därför
skola vi ha en ny politik. Vad skall det
då vara för en politik? När herr Elon
Andersson säger att halva nationen står
främmande för regeringens politik, menar
han väl att den andra halvan ändå
står bakom regeringens politik. När han
nu vill ha en ny politik, som väl närmast
skulle sammanfalla med den borgerliga
halvans önskningar, vill han tydligen,
att man skall åsidosätta de önskningar,
som den socialdemokratiska halvan
har. Jag tycker inte att det är någon
logisk ståndpunkt, och jag tycker framför
allt, att det inte är en demokratisk
ståndpunkt. Herr Elon Andersson citerade
mitt uttalande om att det värsta
som kunde hända herr Ohlin var att han
fick regera. Han tyckte det var ofint att
säga någonting sådant. Jag sade också

att herr Ohlin kanske skulle bli tvungen
att föra en socialdemokratisk politik.
Om herr Elon Andersson vill att herr
Erlander skall föra en rent borgerlig politik,
kan det väl inte vara orimligt att
begära, att herr Ohlin, när han kommer
till makten, skall föra en socialdemokratisk
politik.

Ja, herr talman, jag tycker att värdet
av denna debatt i dag står i skarp motsättning
till mängden av de ord som ha
använts. Jag har brukat, när det gällt
riksdagens arbetsformer, konstatera hur
olämpliga remissdebatterna äro, och i
dag har jag fått ett åskådningsexempel
på hur verkligt tokigt det kan vara med
dessa tal under timmar och kanske mer,
som ingen människa hör på, och med
upprepningar i oändlighet av samma synpunkter.
Jag tvivlar på att jag bär någon
möjlighet att omvända riksdagen från
de där principerna.

Det har ju sagts så mycket i denna
debatt, att ingen människa har kunnat
höra på alltihop, och ingen kan heller
ge en syntes av debatten som sådan, men
om jag skulle försöka ge en sammanfattning
av mitt intryck, så måste jag säga,
att resultatet av det borgerliga anloppet
emot regeringens politik har varit
tämligen skralt. Svenska Dagbladet och
Stockholms-tidningen började på söndagen.
De sade att denna politik hade mindervärdighetens
och misslyckandets prägel
och att socialdemokratien i denna
politik hade visat sin regeringsodugligliet.
Herr Domö och herr Elon Andersson
fullföljde dessa linjer, och även herr
Ohlin i andra kammaren. Jag tycker att
tonen har kommit bort litet grand i dag;
man har inte varit så bestämd, och ingen
har sagt att socialdemokratien är regeringsoduglig.
Tvärtom ha många talare
bockat sig för statsministern och tackat
honom för ett och annat. Herr Domö
har blivit ställd mot väggen, och jag
tyckte nästan att herr Elon Andersson
gav upp spelet redan från början. Jag
tror därför inte jag säger för mycket,
om jag säger att regeringen har gått
stärkt ur denna debatt. Debatten har
rensat luften, och jag tycker att det är
ett värdefullt resultat.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

101

Statsverkspropositionen.

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr
andre vice talmannen ifrågasatte, om
kommunisterna över huvud taget hade
sagt vad de ville, och hävdade att ingen
av de kommunistiska talarna i debatten
hade gjort något annat än kritiserat vad
andra partier ville. Jag ville till det
säga, att vi ha klart sagt ifrån vad vi
vilja. Vi vilja nämligen, att regeringen
tillsammans med arbetarrörelsen och det
demokratiska folket i övrigt skall sätta
in sin kraft på att genomföra arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, och det är väl,
herr Åkerberg, en tämligen tydlig anvisning
om vilken politik som det kommunistiska
partiet i denna remissdebatt
har förfäktat. Att ert parti nu lämnar efterkrigsprogrammet
i förhoppning att
därigenom få till stånd en avspänning
med den borgerliga oppositionen, det
kan verkligen inte vi lastas för, men det
gör att vi måste sätta tämligen stora frågetecken
för i vilken riktning egentligen
socialdemokratien och regeringen i detta
nu segla.

På den andra fråga, herr Åkerberg
framställde, varför partierna utanför de
kommunistiska inte betyda någonting i
folkdemokratierna, vill jag bara svara,
att varje parti i dessa folkdemokratier
ju har den betydelse som dess inflytande
hland folket berättigar det till. När
det nu är på det sättet, att socialdemokratien
i dessa länder spelat sina kort
så illa, att den förlorar sitt inflytande
bland folket, kan man ju inte lasta kommunisterna
för det. Socialdemokratien
har den ställning som dess inflytande
bland folkmassorna berättigar den till,
ocli jag tror att man i det fallet är tämligen
generös. Det finns ju i samtliga
dessa folkdemokratier samlingsregeringar,
i vilka socialdemokraterna deltaga
tillsamans med kommunisterna, borgerliga
partier och bondepartier.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN (kort
genmäle): Jag vill konstatera,.att arbetarrörelsens
efterkrigsprogram är ett socialdemokratiskt
program, som regeringen
har anammat som underlag för sin politik.
På grund av de särskilda omständigheter
som för närvarande råda kan

ju icke någon större kraft nedläggas
på genomförandet av detta program. Vad
kommunisterna särskilt ha att komma
med, har varken herr Linderot eller herr
Öhman velat tala om för oss.

Beträffande öststaterna säger herr
Öhman, att varje parti där har den
styrka som innebor i detta parti. Han
menar tydligen att det är en demokratisk
regim där, alltså att varje parti får sitt
inflytande på politiken i mån av sin anslutning.
Jag trodde inte att herr öhman
var så naiv, att han trodde på den legenden.
Man skall ju inte tala för mycket
om regimen i andra länder, utan
man skall hålla sig till vad som händer
här i landet, men därom äro vi väl alla
ense, att förhållandena i Polen, Bulgarien,
Rumänien och Jugoslavien skulle
te sig helt annorlunda, om inte vissa
bajonetter från andra håll dirigerade.

Herr ÖHMAN (kort genmäle): .lag vill
erinra herr Åkerberg om att t. ex. Polen
har en socialdemokratisk premiärminister,
och det måtte väl vara inflytande
och makt nog åt socialdemokratien.

Dessutom vill jag bara ännu en gång
notera till protokollet, att socialdemokratien
nu lagt efterkrigsprogrammet på
hyllan.

Herr BERGVALL: Herr talman! Jag
skall be att få börja med ett par repliker
till herr Åkerberg. Den första ger
jag närmast för min partivän herr Elon
Anderssons räkning, då han inte kunde
få ordet för ett kort genmäle.

Herr Åkerberg sade i fråga om herr
Elon Anderssons yttrande om importregleringen,
att herr Elon Andersson
hade sagt att importreglcringen var för
svag, men när herr Åkerberg varit ute
och rest i landet, hade han fått höra
att den var för hård. Jag måste säga,
att det visar en ganska dålig uppfattning
av vad herr Elon Andersson sade.
Han yttrade sig inte om importregleringens
svaghet eller hårdhet, utan sade
att den var illa förberedd och illa planlagd,
och man kan väl därtill foga att
den viisentligastc anmärkning som rik -

102

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

tades mot regeringen på den punkten
var att den var för sent ute.

Herr Åkerberg har en ganska lustig
uppfattning om förutsättningarna för
och möjligheterna till samverkan. Han
replikerade också i det fallet herr Elon
Andersson och anförde gentemot synpunkten,
att regeringen för en politik
som halva nationen ogillar, alt herr Elon
Andersson väl menade, att man i stället
skulle föra en politik som den halva
som nu gillar politiken skulle ogilla.
Skall man över huvud taget, herr Åkerberg,
få förutsättningar för samförstånd
och samarbete, är det väl varken det
ena eller det andra man skall göra, utan
man får väl då i all rimlighets namn
försöka visa något tillmötesgående. Ett
faktum är, att det som har omöjliggjort
att under nuvarande kritiska skede få
till stånd någon samverkan mellan regering
och opposition — det har ju försökts
vid två tillfällen vid inflationskonferenserna
— har naturligtvis djupast
sett och i realiteten varit, att regeringen
inte ett ögonblick reflekterat på att
på någon väsentlig punkt pruta på sina
egna synpunkter och önskemål. Ställer
man sig på den ståndpunkten, då undanröjer
man förutsättningarna för allt
samarbete.

Jag skall nu när debatten slutar knyta
ett par reflexioner till mina intryck
av denna debatt. Man får väl bäst fram
intrycket, om man jämför vad vi ha fått
höra vid denna debatt med vad vi fått
höra från regeringshåll under de debatter
om ekonomiska frågor som förts de föregående
åren. Särskilt karakteristiskt har
det varit, att regeringen vid varje tillfälle
klandrat oppositionen för att den
bedömt situationen för mörkt och själv
manat till optimism, och på den punkten
har den fått stöd av den ene partivännen
efter den andre. Kanske har optimismen
blivit litet mindre, ju längre
fram i tiden vi ha kommit, men maningarna
till optimism ha hela tiden
funnits kvar, och de finnas kvar ännu
i år, ehuru statsministern karakteriserade
situationen på det sättet, att vi nu
måste skära ned både investeringar och
konsumtion. Den omständigheten att vi

från oppositionshåll uppträtt kritiskt
mot regeringens analyser av läget vid
många föregående tillfällen och att regeringen
vid varje efterföljande tillfälle
haft anledning konstatera, att varningarna
för överdriven optimism ha
varit riktiga, minskar dock icke regeringens
krav på att man skall fortsätta
att vara optimistisk. Nu har jag en förfärligt
stor sympati för den där optimismen,
och jag skulle kanske i någon
mån kunna känna mig i släkt med herr
K. J. Olsson, men jag är rädd för en
optimism, som är så beskaffad, alt den
får bestämma handlandet eller underlåtenheten
att handla — med andra ord
att man ser så optimistiskt på läget, att
man underlåter att i tid vidtaga åtgärder
för att vrida utvecklingen i rätt riktning
och därigenom försätter sig i den
situationen, att man måste tillgripa betydligt
strängare, hårdare och för näringslivet
och välståndsutvecklingen
skadligare medel än man måst tillgripa,
om man handlat på ett tidigare stadium.
Man får ett i viss mån beklämmande intryck
av debattens intellektuella nivå,
när man inte kan förstå vad detta innebär
utan vill måla ut en kritik av att
regeringen kommit för sent med vissa
restriktioner och kontrollåtgärder på
det sättet, att det visar att oppositionen
är väldigt pigg på regleringar och kontroll.
Kritiken innebär bara att vi äro
så rädda för regleringar och kontroll,
att vi önska att man tidigt skall gripa
sig an med att göra någonting för att
slippa dras med så oerhört mycket regleringar
och kontroll.

Vid sidan av det optimistiska draget,
som kanske dämpats något litet men i
alla fall finns kvar, hur tråkig man än
anser situationen vara, står ett annat
drag, som väl har varit mera karakteristiskt
i dag än vid något tidigare tillfälle,
nämligen en mycket bestämd lust
att krypa ifrån ansvaret och skylla ifrån
sig från regeringens sida. Man skyller
på internationella förhållanden — jag
skall inte gå in på den saken igen, ty
den ha ju så många andra i denna debatt
berört. Men det är inte bara på de
internationella förhållandena man skyl -

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

103

Statsverkspropositionen.

ler, utan under framhållande av sitt
eget ringa inflytande, sina egna små
möjligheter att ingripa tillrättaläggande
på förhållandena, säger man: »Det är
ju det enskilda näringslivet, som fått
importera.» Översätter man det på klar
svenska, betyder det att man menar, att
grosshandlare X i Y-stad, när importen
av en viss vara är fri, skulle säga: »Jag
skall importera 25 procent mindre av
denna vara för att inte skada landets
valutaläge.» översätter man det till
svenska, blir det alltså rent nonsens.
Även under ett mycket, mycket liberalt
samhällsskick har valutavården ansetts
vara en statsmakternas sak. Men nu
fordrar man alltså, att den enskilde importören,
i vilken ställning han än befinner
sig, skall ha en klarare insikt
om valutaproblemens läge än den sittande
regeringen. Den undanflykten tycker
jag egentligen är svagare, och jag
höll på att säga enfaldigare, än när man
hänvisar till de internationella förhållandena,
ty i hänvisningen till dem finns
det i alla fall en god portion sanning.

Jag skall inte vid denna sena timme
på nytt ge mig in på nationalbudgeten.
Statsrådet Koek var inne på den frågan
och polemiserade mot mitt anförande i
går. Jag skall nöja mig med att säga
en sak. Hon redogjorde för vad automatiska
prisstegringar voro för någonting,
och det kunde man ju i någon
mån gissa sig till, även om det var roligt
att få denna förklaring. Jag har
bara att konstatera, att eftersom regeringens
alternativ icke lämnar något
ytterligare utrymme för kommande inkomstökningar,
så betyder det, översatt
även det på ett enklare och tydligare
språk, att all sannolikhet talar för att
om vi få sådana, nödgas vi i nästa års
nationalbudget på nytt föra in en post
för automatiska prisstegringar, som kanske
är större än den post vi föra in i
årets nationalbudget. I realiteten betyder
detta således, att införandet av denna
s. k. automatiska post är en klar
deklaration, att man icke lyckats i sina
ansträngningar att hålla penningvärdet.

Till sist ytterligare ett ord till herr
Åkerberg. Ilan sade att i denna debatt har

det varit förfärligt många ord, och värdet
av de många orden har varit ringa
i förhållande till mängden. Jag vill inte
bestrida det, men den som har hört regeringens
mycket försiktiga toner, hört hur
man där mer och mer avlägsnat sig från
den socialistiska trosbekännelsen åtminstone
som aktuell programpunkt, kan
inte fria sig från det intrycket, att i
första hand givetvis själva händelseutvecklingen
men i andra hand även kritiken
dock har gjort regeringen en liten
smula betänksam och litet mera dämpad.
Att det sedan i morgon står i de socialdemokratiska
tidningarna, att oppositionen
varit matt och kraftlös, kan ju
inte röra en i högre grad, ty det har
det stått i alla år så länge jag över
huvud taget läst tidningar.

Herr STRAND: Herr talman! Herr Andrén
började sitt anförande med att säga,
att han kände sig som om han kommit
till en äng, där allt hade blivit nedtrampat
under de här två dagarnas debatt;
både vackra blommor och giftiga
blommor voro borta — allt var öde. Han
hade emellertid en viss förmåga att i
varje fall få liv i de giftiga blommorna
igen; det var inte så mycket av de vackra
som han serverade. Jag har inte något
annat att säga om det än att han
använde så många utländska ord, att
vanliga enkla människor inte riktigt
kunde följa med det roliga i anförandet;
det är så förfärligt besvärligt att ha
ett latinskt lexikon vid sidan om sig och
följa med i det under talets gång. Det
har tidigare i dag sagts, att enkla människor
i ekonomiska ting tala ett språk
som alla begripa, och det vore ju bra om
professorerna försökte att i sina inlägg
också tänka på att det inte är alla som
kunna latin.

Jag har ingen anledning att gå in på
det anförande, herr Andrén har hållit.
Jag begärde ordet närmast därför att
flera talare under debatten uppehållit
sig vid inflationen och lönernas inverkan
på möjligheterna att komma till rätta
med inflationstendenserna i fortsättningen.
Jag vill då påpeka, att inflationsfaran
har varit uppe i debatterna i

104

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

varje fall de två sista åren. Det har talats
om köpkraftsöverskott, som skulle
ställa till besvärligheter för svenska folket,
men vi ha ju i varje fall hittills inte
kunnat konstatera att något köpkraftsöverskott
i egentlig mening har påverkat
priserna. Det har möjligen skett på
ett par områden, t. ex. beträffande villorna
framför allt i Stockholms omgivning,
där möjligen rikligheten på pengar
har påverkat priserna i sådan utsträckning
att de inte stå i rimligt förhållande
till byggnadskostnaderna. I samband
därmed har också byggnadsmateriel sålts
på svarta börsen till, som det sägs, priser
som överstiga det dubbla fastställda
priset. Det är dessa byggmästare, som ha
byggt och sålt villorna, som ha kunnat
betala sådana överpris. Men på det som
folk i allmänhet behöver för sin konsumtion
kan man inte säga att efterfrågesidan
har stegrat priserna under
de gångna åren sedan krigets slut. Det
har nog närmast varit kostnadsutvecklingen
som föranlett prisstegringarna.

Det talas om återhållsamhet, och jag
förmodar att man syftar till en återhållsamhet
över hela linjen. Men jag vill
samtidigt konstatera, att den inte har
lyckats att slå igenom inom befolkningen
på det sätt man skulle ha önskat. Hos
den enskilde finns ingenting av återhållsamhet,
snarare det rakt motsatta;
alla söka tillskansa sig så mycket sron
möjligt av de mer eller mindre knappa
tillgångar på varor, som vi ha i Jandet.,
Så snart det kommer ett rykte om en
ransonering eller om att en vara riskerar
att ta slut, blir det köppanik inom
alla befolkningslager; även de som i varje
fall skulle ha möjlighet att bedöma
faran av ett sådant handlande äro bland
de första vid butiksdisken.

Nu skola .priserna på bensin stiga, befarar
man, genom beslut av riksdagen,
och för närvarande hamstras bensin i
en sådan utsträckning att alla tomfat äro
upptagna. Man säger att fantastiska priser
betalas för bensinfat. Det är ingen
återhållsamhet som återspeglas i ett sådant
handlande, och jag har inte sett
att man i den borgerliga pressen har begagnat
tillfället att varna för någonting

sådant. Det är tydligen vanlig affärsmoral
som går igen, då man försöker
att säkra sig själv i första hand. Att man
samtidigt handlar illojalt mot landet, är
en fråga, som liksom kommer i bakgrunden.

När det däremot gäller lönefronten äro
de borgerliga partierna eniga; då kan
man inte nog hårt slå fast nödvändigheten
av återhållsamhet, inte nog hårt
predika emot den löneutveckling, som
har ägt rum. Man fordrar både av regeringen
och av dem, som stå i spetsen
för fackföreningsrörelsen, att de skola
använda allt sitt inflytande för att förmå
medlemmarna att förstå nödvändigheten
av en återhållsamhet, som man
inte kan spåra hos några andra befolkningsgrupper.
Om det nu vore på det sättet
att dessa föreginge med gott exempel,
skulle det ju vara något lättare för
oss att försöka få förståelse hos våra
medlemsmassor för nödvändigheten av
en sådan återhållsamhet.

Det sades under gårdagen att kommunisterna
hade ett mycket stort ansvar för
de lönekrav, som framställdes från arbetarna;
vid sidan om regeringen kunde
de väl antagligen dela ansvaret för utvecklingen
i den nuvarande situationen.
Jag tror att det är att felbedöma situationen.
Herr Linderot hade säkerligen
rätt, när han sade, att det för närvarande
inte har drivits någon särskild propaganda
på kommunistiskt håll för att stimulera
arbetarna att gå fram med kravet
på höjda löner. Jag tror inte heller att
man med fog kan göra gällande, att de
uttalanden, som gjordes 1946 av finansministern
och dåvarande statsministern
Per Albin Hansson om att det fanns ett
utrymme för lönehöjningar, egentligen
ha utgjort något större motiv för de krav,
som ha framställts åren 1946 och 1947.

Vi skola ju ändå komma ihåg att det
råder god för att inte säga överfull sysselsättning
ute på arbetsmarknaden och
att det är minst sagt lysande vinster för
företagen. Det är sådana strategiska förutsättningar
som vi alltid ha väntat på
inom fackföreningsrörelsen för att kunna
gå fram med krav om förbättrade löner,
och det är dem vi ha väntat på för

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3. 105

Statsverkspropositionen.

att det skall kunna finnas några förutsättningar
att vinna förståelse för de
krav som framställas.

De uttalanden, som gjordes år 1946 om
att det fanns ett utrymme för höjda löner,
ha visat sig vara riktiga; lönerna ha
höjts 1946 och 1947 med, sägs det, ungefär
20 procent. Men om man borträknar
skattehöjningens inverkan på indextalen,
så ha priserna under samma tid inte stigit
med mer än 5 eller 6 procent. Följaktligen
har det funnits ett utrymme för löneförhöjningar,
eftersom endast en del
av de erhållna höjningarna ha slagit igenom
i priserna.

Man beskyllde som sagt statsrådet Wigforss
och statsministern Per Albin Hansson,
när de 1946 gjorde det påståendet
att det fanns ett sådant utrymme, för
att ha stimulerat arbetarna att gå fram
med krav på höjda löner. Då deras uttalanden
sedermera ha visat sig riktiga, är
det ju möjligt efter finansministerns besked
till arbetarna nu om att under 1948
inte ett sådant utrymme finns på grund
av de begränsade resurser, som stå till
förfogande, att arbetarna kunnat ta även
detta såsom ett uttalande, baserat på
verklighetens grund.

Ute på arbetsmarknaden råder fortfarande
liksom under åren 1946 och 1947
full sysselsättning och noteras lysande
vinstresultat. Skulle vi se endast på
dessa förhållanden, skulle det följaktligen
finnas mycket goda förutsättningar
att genomföra en avtalsrörelse med sikte
på relativt stora löneförhöjningar även
innevarande år. Det är under sådana förhållanden
icke så enkelt, som oppositionen
tror,att få arbetarna att förstå nödvändigheten
av en återhållsamhet, ty det
kan ju mycket väl tänkas eller misstänkas,
att en återhållsamhet från arbetarnas
sida inte betyder någonting annat
än att den blir till fördel för arbetsgivarna;
det är deras vinster, som komma
att ökas med den del, som under andra
förhållanden skulle betalas ut i form av
höjda löner.

Jag är inte säker på att herr Nordenson
riktigt tolkat de uppgifter, som landsorganisationen
bär lämnat beträffande
löneutvecklingen, då han säger, att de

tyda på att de manliga arbetarna ha fått
en reallönehöjning av 12 procent och de
kvinnliga en reallönehöjning av 21 procent,
jämfört med år 1939. Dessa siffror
iiro nämligen baserade på de redovisade
indextalen och vi ha tidigare varit överens
om i denna kammare, att de inte äro
alldeles rättvisande när det gäller levnadskostnaderna
och levnadskostnadsutvecklingen.
Det är nämligen inte så säkert att
en arbetarfamilj har fått en höjd reallön,
därför att penninglönen visar en större
stegring än levnadskostnadstalet, ty det
är ju inte så lätt för arbetarfamiljen att
höja sin levnadsstandard, då det väsentliga
av dess förnödenheter äro ransonerade.
Vi ha fortfarande ransonering på
smör och bröd, på socker och på tvättmedel,
och detta gör att familjen antagligen
tvingas att för familjens uppehälle
köpa någonting som den inte beliövdei köpa
1938 — dyrare livsmedel, som nu äro
fria från ransoneringen. Det är också ett
faktum att textilvarorna ha stigit i pris
och försämrats i kvalitet på ett sådant
sätt, att den eventuella höjning, som
överstiger levnadskostnadstalet, med all
säkerhet inte har slagit igenom i en reallönehöjning.
Säger jag att arbetarna
återvunnit standarden från 1939, så tror
jag att det är ungefär vad jag vågar stå
för i ett uttalande om löneutvecklingen,
sedd i förhållande till prisutvecklingen.

Det är ett faktum att företagen från
1946 redovisa rekordvinster, vilka helt
naturligt sticka i ögonen på arbetarna
vid de företag, som arbeta under så
gynnsamma förhållanden, och det är
förklarligt, om arbetarna där gärna
skulle vilja ha en del med av dessa goda
vinster. Men eftersom deras efterfrågan
i allmänhet inte riktar sig mot de produkter,
som företaget där de arbeta gör,
siiga vi, att det kan ju inträffa att en
lönehöjning vid dylika företag ändå
skapar en ökad efterfrågan på konsumtionsvaror
och att motsvarande lönehöjning
på de områden, där konsumtionsvarorna
tillverkas, skulle leda till att
det inte blir någon reell behållning.
Därmed är inte sagt att man inte vill
diskutera att inte någon del av dessa
rekordvinster på ett eller annat sätt

106

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

skall kunna överföras till de anstälda,
så att de skola kunna få del av de goda
konjunkturerna.

Jag vill här deklarera, att vid de sammankomster,
avtalskonferenser, som ha
hållits och där dessa frågor ha varit på
tal, har inte sagts någonting, som har
gått ut på att man inte haft förståelse
för nödvändigheten av att här i landet
ha starka och bärkraftiga företag, och
alldeles särskilt har det förhållandet
uppskattats, att man inte i likhet med
tendensen under föregående krig delat
ut allt vad som tjänas till aktieägarna,
utan begagnat vinsterna till att stabilisera
och konsolidera företagen, så att
dessa ha möjlighet att möta en kommande
sämre konjunktur. Det är ju ändå
de goda och starka företagen som
liksom nu skola i framtiden utgöra underlaget
för den standardförbättring,
som vi alla sträva efter. Men det är
därför inte nödvändigt, att rekordvinsterna
ovillkorligen helt och hållet skola
stanna hos företagen.

De förhandlingar som ha förts hittills
ha inte lett till resultat inom andra
fack än beträffande jordbruket och
skogsarbeten i Norrland och Dalarna.
Inom några andra, mindre områden ha
uppgörelser också träffats, men i övrigt
har det varit ganska hårt och kärvt. Vi
ha emellertid fortfarande den förhoppningen
att det skall vara möjligt att vid
de kommande förhandlingarna nå en
överenskommelse, där vi vid förhandlingsbordet
skola ha möjlighet att avväga
vad som är nödvändigt att iakttaga
med hänsyn till landets ekonomiska läge.
Men vi äro också medvetna om att
man därvid inte kan bortse från det
som är lika nödvändigt för att skapa
arbetsfred och arbetsglädje ute på arbetsplatserna.

Jag tror att återhållsamheten inte kan
bli total, men jag tror ändå att arbetarna
ha så pass stor förståelse för den nuvarande
situationen att vi i de kommande
förhandlingrna skola — om inte
någonting alldeles särskilt inträffar —
komma fram till en uppgörelse, som
tillgodoser såväl återhållsamheten som
de förbättringar, som behöva vidtagas i

fråga om arbetsvillkoren för att skapa
den arbetsfred och den arbetsglädje,
som framför allt fordras under de år,
som nu komma.

Herr WEHTJÉ: Herr talman! Jag vill
först bara framhålla att herr Strand
motsade sig själv, då han talade om
vilka faktorer som påverka priserna.

Han sade till en början att det var
kostnaderna och kostnadsutvecklingen,
som kommit till uttryck i prissättningen,
men inte den starka efterfrågan eller
efterfrågeökningen. Minuten efteråt
yttrade han att priserna t. ex. på bensinfat
hade stigit till en orimlig höjd
och att en del bvggnadsmateriel hade
sålts på svarta börsen till mycket överdrivna
priser, därför att priserna på
smärre hus i Stockholms omgivningar
hade gått upp så orimligt. Det måste väl
ändå vara den starka efterfrågan, som
just drivit upp dessa priser, och jag
tror att om herr Strand fortsätter att
inventera, skall han finna ganska många
liknande fall. Det blir kanske då inte så
mycket kvar av hans första uttalande.

Jag skulle härefter också vilka säga
några ord om löneutvecklingen. Jag har
i mitt förra anförande här gått ganska
grundligt in på frågan om utsikterna
för bolagen att kunna visa upp vinster
för det innevarande året och för framtiden.
— Det är ganska orimligt att nu
basera förhoppningarna på ökade löner
på de bokslut, som ha visats upp för
1946 och som komma för 1947. För
1946, det måste vi alla erkänna, var det
andra faktorer, som gjorde att bolagen
visade särskilt höga inkomster. På
grund av övergången till källskatten
framkommo en del reservationer, och
för åren därefter kan naturligtvis vinstredovisningen
påverkas av att bolagsskatten
kommer att höjas från och med innevarande
år.

Jag har tidigare framhållit att nu gäller
det 1948, och hur resultaten för företagen
för detta år komma att te sig
veta vi ingenting om. I varje fall veta vi
inte så mycket att vi kunna säga att de
komma att bli »väldiga». De komma att

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

107

Statsverkspropositionen.

bli ojämna. De företag, som arbeta för
att avsätta sina produkter på export,
komma helt visst att kunna visa goda
överskott, men helt annorlunda kommer
det att bli för dem som arbeta på hemmamarknaden.

Kostnaderna äro i stigande. Även av
andra talare här i debatten har omvittnats
att det är fara för att importpriserna
på råmateriel och bränsle komma
att stiga. Skulle därtill också komma
ökade löner, ifrågasätter jag starkt, om
det blir möjligt att hålla de nuvarande
priserna.

Vi ha i tidigare debatter varit ense
om att det är utomordentligt viktigt att
man söker nå en så låg prissättning som
möjligt och i gengäld också iakttager
en återhållsamhet på lönemarknaden.
Jag tror att detta gäller även i fortsättningen.

Det har understrukits att en bland
våra nuvarande allra viktigaste uppgifter
är att se till att vårt näringsliv kan
utnyttja hela sin produktivkraft. Förutsättningen
för detta är först och
främst att fred råder på arbetsmarknaden
— det har herr Strand också framhållit.
Jag tror att det är möjligt att nå
denna fred med förenade ansträngningar.
Skulle inte så bli fallet, bleve verkningarna
ödesdigra.

Jag vill betona den utomordentligt
stora betydelse det har att de, som sitta
i den ansvariga ledningen för arbetarparten,
verkligen klarlägga förhållandena,
så att arbetarna inte grunda sina
förhoppningar på falska förutsättningar.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Statsrådet
Kock sade sig betvivla en uppgift
som jag lämnat i mitt första anförande,
då jag nämnde att konjunkturinstitutet
i sitt utlåtande framhållit att skattepolitiken
har hindrat sparandet. Jag vill
då erinra om att i den del av konjunkturinstitutets
framställning, som ingår i
Bil. I, Bih. 2 till årets statsverksproposition,
står på s. 22 talat om »den höga
konsumtionsbenägenhet, som följer av
skattepolitik». Jag vill nämna detta för
att ingen skall tro att jag här i kammaren
lämnat en felaktig uppgift.

Herr OLSSON, OSCAR: Jag undrar, om
inte herr Wehtje förbisåg någonting i
herr Strands anförande, nämligen att
herr Strand förklarade, att arbetarnas
ledare gjorde alla ansträngningar för att
försöka komma fram till ett sådant tillstånd
att man inte skulle behöva uppleva
några för vår ekonomiska utveckling
förödande konflikter. Jag tycker,
att om herr Wehjte hade hört denna försäkran
från landsorganisationens ledare,
hade det varit något lämpligare, om han
tacksamt hade inkasserat den för arbetarnas
del, och om han för företagarnas
del lovat att de allra största ansträngningar
skola göras för att tillmötesgå arbetarnas
rimliga önskningar på ett sådant
sätt att arbetsfreden kan bevaras.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. proposition
till statsutskottet, varjämte densamma
i nedan angivna delar remitterades
till följande utskott, nämligen i
vad propositionen rörde pensionsväsendet
(trettonde huvudtiteln, dock med
undantag av anslagen under avdelning
C. Allmänna indragningsstaten) samt
riksdags- och revisionskostnader ävensom
kostnader för riksdagens hus och
riksdagens verk, till bankoutskottet, såvitt
propositionen angick det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften för år
1948 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen avsåg jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 2, angående utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48, hänvisades propositionen,
såvitt angick jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner: -

108 Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

nr 5, med förslag till förordning om
särskild automobilskatt, m. m.;

nr 6, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni 1943
(nr 346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror;

nr 7, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker samt om fortsatt giltighet
av förordningen, m. m.;

nr 8, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt;

nr 9, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att vidtaga åtgärder
för ökning av statsverkets andel i
totalisator-, tips- och lotterimedel; samt
nr 10, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om varuskatt, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 21, av herr Mattsson m. fl., om anslag
till broförbindelse från öarna Orust
och Tjörn till fastlandet;

nr 22, av herr Näsström m. fl., om
ökat anslag till bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp; samt
nr 23, av herr Arrhén m. fl., om löneförbättring
för lärare vid provårsläroverk.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Persson,
Ivar, m. fl. väckta motionen, nr 24, om
rätt för skattskyldig att vid taxering åtnjuta
avdrag även i annan kommun än
hemortskommunen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Hesselbom
m. fl. väckta motionen, nr 25, om snar
översyn av gällande bestämmelser angående
bostadsgruppering för folkpensionärerna.

Föredrogos och hänvisades till ett tillfälligt
utskott nedannämnda motioner:

nr 26, av herr Olofsson m. fl., om nedsättning
av priset för tur- och returbiljetter
vid resor på långa avstånd å statens
järnvägar; och

nr 27, av herr Andersson, Lars, m. fl.,
om bättre tillgodosende av landsbygdens
intressen och näringar vid arbetstillståndsgivningen.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 19, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 1 § rättegångsbalken;

nr 20, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om fastighetsbildning
inom vissa områden av stad m. m.;

nr 22, med förslag till lag om upphävande
av kap. 5 kyrkolagen m. in.;

nr 23, med förslag till lag om upphävande
av 17 § förordningen den 16 juni
1875 (nr 42) angående lagfart å fång till
fast egendom;

nr 25, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 kap. 17 § lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom; samt

nr 26, med förslag till lag om rätt för
arrendator att bortföra stråfoder.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 28, av herr Fahlander, om anslag
till anordnande i Sverige av ett ungdomens
världsparlament för freden; och
nr 29, av herr Bergh, angående vidgad
rätt till flyttningsersättning för vissa
beställningshavare vid Norrbottens
flygbaskår.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt
utskott den av herrar Anderberg
och Löfvander väckta motionen, nr 30,
om rätt för kommun till ersättning för
kostnader för kommunal brandkårs deltagande
i släckning av brand i viss
staten tillhörig egendom m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 31, av herr Björnsson m. fl., om
återupprättande av en fyraårig reallinje

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

vid högre allmänna läroverket i Borås;
och

nr 32, av herr Ohlon, angående pensionerad
lärares avlöning vid vikarierande
tjänstgöring vid de allmänna läroverken
och motsvarande läroanstalter.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 33, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om särskild
automobilskatt, m. m.;

nr 34, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om särskild
automobilskatt, m. m.;

nr 35, av herr Linderot m. fl., om uttagande
av en engångsskatt på större
förmögenheter;

nr 36, av herr Linderot m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om särskild
automobilskatt, m. m.;

nr 37, av herr Linderot m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 16 § lagen den 11 juni 1943 (nr 346)
angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror;

nr 38, av herr Linderot m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker
samt om fortsatt giltighet av
förordningen, m. m.; samt

nr 39, av herr Linderot m. fl., i anledning
av Kungl. Majtts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda av herr Petersson
väckta motioner:

nr 40, om pensionsförbättring för f.
d. kontoristen vid örlogsvarvet i Karlskrona
S. Söderström; och

Nr 3. 109

nr 41, om årlig livränta åt makarna
Gustaf och Ester Johansson med anledning
av deras son Sven Estbjörns
förolyckande under värnpliktstjänstgöring.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 42, av herr Andersson, Birger, m.
fl., om höjning av minimiåldern för erhållande
av tillstånd att föra automobil
och tyngre motorcykel;

nr 43, av herr Uhlén m. fl., om beredande
av ökad ersättning åt silikossjuka
arbetare;

nr 44, av herr Damström, angående
viss ändring av lagen om semester; samt
nr 45, av herr Damström m. fl., angående
en översyn av lagen om förlängd
semester för vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 46, av herr Svedberg m. fl., angående
statens övertagande av vintervägunderhållet
på vissa enskilda vägar, som
användas för allmän trafik;

nr 47, av herr Grym m. fl., om anslag
till fraktlindring för frukt till Norrbottens
och Västerbottens län; samt

nr 48, av herr Sundberg, Carl, angående
kassören hos skogsvårdsstyrelsen
inom Kalmar läns norra del C. Bergenhems
löneklassplacering.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt
utskott den av herr Leander m.
fl. väckta motionen, nr 49, om inskränkning
av den s. k. taxereducerade tiden
för telefonsamtal.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.is på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Ilo Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Onsdagen den 21 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 15 och
16 innevarande månad.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner: nr

50, av herr Andrén m. fl., med förslag
till ändrad lydelse av § 16 regeringsformen;
och

nr 51, av herr Weiland, angående ändring
av bestämmelsen om stads indelning
i valkretsar vid stadsfullmäktigval.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 52, av herr Wahlund m. fl., angående
ersättning till kommunerna för deras
arbete i anledning av de allmänna
barnbidragen;

nr 53, av herr Wahlund och fru Svenson,
om ökat anslag till stipendier för
underlättande av husmoderssemestern;

nr 54, av herr Elofsson, Gustaf, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till social upplysningsfilm;

nr 55, av herr Eriksson, Carl Edmund,
m. fl., angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen;

nr 56, av herrar Holmbäck och Petersson,
angående expeditionsvakten i riksarkivet
B. Söderströms lönegradsplacering; nr

57, av herr Näsström m. fl., om inrättande
av en ordinarie arkivarietjänst
vid landsarkivet i Härnösand;

nr 58, av herr Wehtje, om ändrad lönegradsplacering
av två kontorsbiträdestjänster
vid tekniska högskolan i
Stockholm;

nr 59, av herr Holmbäck m. fl., om
ökat anslag till folkliga musikskolan i
Arvika;

nr 60, av herr Näsström m. fl., om vissa
anslag för utbildning av lärarinnor i
hushållsgöromål;

nr 61, av herr Elofsson, Gustaf, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anvisande av medel till Bidrag till
standardiseringsverksamheten; samt
nr 62, av herrar Hage och Anderberg,
om beredande av högre löneinkomster åt
förste provinsialläkarna.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 63, av herr Domö m. fl., om avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten; och
nr 64, av herr Persson, Einar, m. fl.,
om rätt för skogsarbetare och med dem
jämförliga arbetargrupper att vid taxering
till kommunalskatt åtnjuta avdrag
för fördyrande levnadskostnader.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott fröken Osvalds motion,
nr 65, angående de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders m. fl. barn.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den av herrar Gustavson
och Arrhén väckta motionen, nr 66,
om hävdande av kommunernas självständighet
i frågor, som gälla kommuns införlivning
med stad.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 67, av herr Lundgren, angående
kommunal centralisering av socialvården;
och

nr 68, av herr Norling, angående viss
ändring i lagen om semester.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

111

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

■nr 69, av herr Åman, om rätt för tjänstemän
vid skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskap
att för löneklassplacering
tillgodoräkna tidigare tjänstetid;
samt

nr 70, av herr Andersson, Lars, om
statsbidrag till gäldande av vissa kostnader
för en laga skiftesförrättning å
fastigheten Kypasjärv 51 i Överkalix
socken.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
memorial nr 1 och 2.

Ordet lämnades på begäran till herr
DOMÖ, som yttrade: Herr talman! Jag
ber att få hemställa, att denna kammare
måtte besluta att tillsätta två tillfälliga
utskott, vartdera bestående av åtta ledamöter
och sex suppleanter.

Denna hemställan bifölls.

Herr talmannen föreslog, att kammaren
måtte besluta att vid sammanträde,
som komme att hållas onsdagen den 28
i denna månad, företaga val av ledamöter
och suppleanter i de nu beslutade
tillfälliga utskotten.

Detta förslag antogs.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 71, av fröken Andersson, om inrättande
av en textilkonserveringsateljé i
anslutning till riksantikvarieämbetet och
statens historiska museum;

nr 72, av herr Andersson, Gustav Emil,
om statsbidrag till anskaffande av vägmaskiner
för underhåll av enskilda vägar; -

nr 73, av herr Anderberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om särskild
automobilskatt, m. in.;

nr 74, av herr Wistrand, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt, in. m.;

nr 75, av herr Hage och herr Andersson,
Lars, om viss ändring i förordningen
angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda
kommuner;

nr 76, av herr Persson, Ivar, m. fl., angående
utredning om införande av investeringsfonder
vid jordbruk;

nr 77, av herr Persson, Ivar, m. fl., om
ökat anslag till främjande av forskning
på jordbrukets område m. m.;

nr 78, av herr Persson, Ivar, in. fl.,
om ökat anslag till specialgymnasiet för
lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande;

nr 79, av herr Gustavson, om utbetalning
av premier till fiskare för viss tråloch
garnsill, som fiskas i Nordsjön;

nr 80, av herr Gustavson, om utredning
angående åtgärder för underlättande
av trålfisket på västkusten;

nr 81, av herr Andersson, Gustav Emil,
m. fl., om beredande av möjlighet åt
sockersjuka, som äro fullt arbetsföra, att
söka och innehava befattningar i statens
tjänst; samt

nr 82, av herr Andersson, Lars, m. fl.,
om ändring av taxorna vid statens järnvägar
i syfte att förbättra fraktförhållandena
i Norrland.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.os förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

112

Nr 3.

Torsdagen den 22 januari 1948.

Torsdagen den 22 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Sköld avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 27, angående arrendelindring för
vissa kronoegendomar;

nr 28, angående befrielse från viss
betalningsskyldighet till kronan; och
nr 29, angående avskrivning av visst
i flottledsfonden ingående fordringsbelopp.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av här närslutna läkarintyg
får jag vördsamt anhålla om förlängd
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 25/1 till och med den 7/2 1948.

Karlstad den 21 januari 1948.

Alb. Ramberg,

ledamot av riksdagens första kammare.

Att riksdagsman Albert Ramberg, som
lider av blodpropp i höger ben, är oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet från
och med den 25/1 till och med den 7/2
1948 intygas härmed.

Centrallasarettet, Karlstad den 20 januari
1948.

John Svensson,
lasarettsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 71, av fröken Andersson, om inrättande
av en textilkonserveringsateljé i
anslutning till riksantikvarieämbetet och
statens historiska museum; samt

nr 72, av herr Andersson, Gustav
Emil, om statsbidrag till anskaffande av

vägmaskiner för underhåll av enskilda
vägar.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 73, av herr Anderberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om särskild
automobilskatt, m. m.;

nr 74, av herr Wistrand, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt, m. m.;

nr 75, av herr Hage och herr Andersson,
Lars, om viss ändring i förordningen
angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda
kommuner; samt

nr 76, av herr Persson, Ivar, m. fl., angående
utredning om införande av investeringsfonder
vid jordbruk.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 77, av herr Persson, Ivar, m. fl.,
om ökat anslag till främjande av forskning
på jordbrukets område m. m.;

nr 78, av herr Persson, Ivar, m. fl.,
om ökat anslag till specialgymnasiet för
lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande; nr

79, av herr Gustavson, om utbetalning
av premier till fiskare för viss tråloch
garnsill, som fiskas i Nordsjön;
samt

nr 80, av herr Gustavson, om utredning
angående åtgärder för underlättande
av trålfisket på västkusten.

Föredrogos och hänvisades till ett tillfälligt
utskott nedannämnda motioner:

nr 81, av herr Andersson, Gustav
Emil, m. fl., om beredande av möjlighet
åt sockersjuka, som äro fullt arbets -

Torsdagen den 22 januari 1948.

Nr 3.

113

föra, att söka och innehava befattningar
i statens tjänst; och

nr 82, av herr Andersson, Lars, m. fl.,
om ändring av taxorna vid statens järnvägar
i syfte att förbättra fraktförhållandena
i Norrland.

Föredrogos och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 27—29.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 83, av herr Löfvander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag för budgetåret 1948/49 till
allmän bostadsräkning m. m.;

nr 84, av herr Löfvander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag å tilläggsstat till riksstaten
för budgetåret 1947/48 till allmän bostadsräkning
m. m.;

nr 85, av herr Löfvander m. fl., om
utökning av antalet provinsialläkartjänster; nr

86, av herr Hage m. fl., om utökning
av antalet provinsialläkartjänster;

nr 87, av fröken Andersson, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till bidrag till pedagogiska biblioteket; nr

88, av fröken Osvald, om anslag
till en kurs för utbildning av sömnadskonsulenter; nr

89, av herr Arrhén, om ökat anslag
till befrämjande av fiskebåtars förseende
med radiotelefoner;

nr 90, av herr Elofsson, Gustaf, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsätt 8

Första kammarens protokoll 19iS. Nr 3.

nings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
samt om fortsatt giltighet av
förordningen, m. m.;

nr 91, av herr Annér m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. förordningen den 8
juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker
samt om fortsatt giltighet av
förordningen, m. m.;

nr 92, av herr Eriksson, Einar, angående
skatteavdragen för representation;

nr 93, av herrar Göransson och Anderberg,
om pension åt föreståndaren
för skyddsvärnet i Malmö O. E. Hansen;

nr 94, av herr Andersson, Sven, m. fl.,
angående viss ändring i lagen om semester; nr

95, av herr Näslund m. fl., om ökat
anslag till bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet m. m.;

nr 96, av herr Isaksson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till bidrag till hushållningssällskapen; nr

97, av herr Isaksson m. fl., om viss
ändring av bestämmelserna för erhållande
av statsbidrag till uppförande av
fruktlagerhus;

nr 98, av herr Lodenius m. fl., om
ökat anslag till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering;

nr 99, av herr Arrhén, om ett räntefritt
lån till byggande av ett försöksfartyg,
lämpligt för västkustens Islandsfiske; nr

100, av herrar Petersson och Osvald,
om upprättande av en fond för
främjande av maskinell utrustning på
fiskebåtar;

nr 101, av herrar Petersson och Osvald,
angående Tännforsens och andra
större vattenfalls avsättande såsom nationalparker; nr

102, av herrar Petersson och Osvald,
om ökat anslag till bidrag till byggande
och underhåll av statens och
statsunderstödda fiskehamnar;

nr 103, av herr Arrhén m. fl., om åtgärder
för beredande av större bekvämlighet
åt resande barn och mödrar med
minderåriga barn å statens järnvägar;
samt

114

Nr 3.

Fredagen den 23 januari 1948.

nr 104, av lierr Mannerskantz m. fl.,
om upphävande av den beslutade höjningen
av inträdesavgifterna för nya telefonabonnemang.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.07 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 23 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

27, angående arrendelindring för
vissa kronoegendomar;

nr 28, angående befrielse från viss
betalningsskyldighet till kronan; samt
nr 29, angående avskrivning av visst
i flottledsfonden ingående fordringsbelopp.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 83, av herr Löfvander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag för budgetåret 1948/49 till allmän
bostadsräkning m. m.;

nr 84, av herr Löfvander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag å tilläggsstat till riksstaten för
budgetåret 1947/48 till allmän bostadsräkning
m. in.;

nr 85, av herr Löfvander m. fl., om
utökning av antalet provinsialläkartjänster; nr

86, av herr Hage m. fl., om utökning
av antalet provinsialläkartjänster;

nr 87, av fröken Andersson, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till bidrag till.pedagogigska biblioteket; nr

88, av fröken Osvald, om anslag till
en kurs för utbildning av sömnadskonsulenter;
samt

nr 89, av herr Arrhén, om ökat anslag
till befrämjande av fiskebåtars förseende
med radiotelefoner.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 90, av herr Elofsson, Gustaf, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker
samt om fortsatt giltighet av förordningen,
m. m.;

nr 91, av herr Annér m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. förordningen den 8 juni
1923 (nr 155) angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å spritdrycker
samt om fortsatt giltighet av förordningen,
m. in.; samt

nr 92, av herr Eriksson, Einar, angående
skatteavdragen för representation.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den av herrar Göransson och
Anderberg väckta motionen, nr 93, om
pension åt föreståndaren för skyddsvärnet
i Malmö O. E. Hansen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Andersson,
Sven, m. fl. väckta motionen, nr 94, angående
viss ändring i lagen om semester.

Fredagen den 23 januari 1948.

Nr 3.

115

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 95, av herr Näslund m. fl., om ökat
anslag till bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet m. m.;

nr 96, av herr Isaksson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till bidrag till hushållningssällskapen; nr

97, av herr Isaksson m. fl., om viss
ändring av bestämmelserna för erhållande
av statsbidrag till uppförande av
fruktlagerhus;

nr 98, av herr Lodenius m. fl., om
ökat anslag till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering;

nr 99, av herr Arrhén, om ett räntefritt
lån till byggande av ett försöksfartyg,
lämpligt för västkustens Islandsfiske; nr

100, av herrar Petersson och Osvald,
om upprättande av en fond för
främjande av maskinell utrustning på
fiskebåtar; samt

nr 101, av herrar Petersson och Osvald,
angående Tännforsens och andra
större vattenfalls avsättande såsom nationalparker.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herrar Petersson och Osvald
väckta motionen, nr 102, om ökat
anslag till bidrag till byggande och underhåll
av statens och statsunderstödda
fiskehamnar.

Föredrogos och hänvisades till ett tillfälligt
utskott nedannämnda motioner:

nr 103, av herr Arrhén m. fl., om åtgärder
för beredande av större bekvämlighet
åt resande barn och mödrar med
minderåriga barn å statens järnvägar;
samt

nr 104, av herr Mannerskantz m. fl.,
om upphävande av den beslutade höjningen
av inträdesavgifterna för nya telefonabonnemang.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 105, av herr Persson, Karl, angående
utredning av det nuvarande val -

systemet i syfte att bereda större plats
för s. k. personval;

nr 106, av herr Bergvall m. fl., om de
offentliga tjänstemännens rättsställning;

nr 107, av herr Bergvall m. fl., om revision
av gällande grunder för de statliga
och kommunala tjänstemännens förhandlings-
och avtalsrätt;

nr 108, av herrar Mannerskantz och
Bergh, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t gjorda framställningar om anslag
till vägbyggnadsändamål;

nr 109, av herr Andersson, Karl, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till stensättning av vägar; nr

110, av fröken Osvald, angående
förändring av konsulentbefattningen i
husligt arbete hos skolöverstyrelsen;

nr 111, av herr Andersson, Jones
Erik, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till bidrag till
vissa byggnadsarbeten för folkskolor;

nr 112, av herr Anderberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till bidrag till ambulatorisk
behandling m. m. av vissa tuberkulospatienter; nr

113, av fröken Andersson, angående
byggande av en barnmorskeläroanstaltens
i Stockholm egen skolbyggnad;

nr 114, av herr Sundelin, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskild automobilskatt,
m. m.;

nr 115, av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
särskild automobilskatt, m. m.;

nr 116, av herr Domö m. fl., om utredning
angående det gällande skattesystemets
verkningar i vissa avseenden;

nr 117, av herr Bergvall in. fl., om
utredning rörande en moderat höjning
av arvslottsbeskattningen samt om avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten;

nr 118, av herr Arrhén och herr Nilsson,
Hjalmar, angående skattefrihet för
föräldrars eller anhörigas kostnader för
barns studier vid högre läroanstalter;

nr 119, av herr Åmun m. fl., angående
provisoriskt pensionstillägg till officerare
och underofficerare, som avgått
med pension från frivillig övergångsstat; -

Nr 3.

Fredagen den 23 januari 1948.

116

nr 120, av herrar Åman och Bergh,
angående provisoriskt pensionstillägg
till pensionerade f. d. beställningshavare
på försvarsväsendets reservstater;

nr 121, av herrar Åman och Bergh,
angående höjning av maximiåldern för
ingående av äktenskap medförande rätt
till familjepension;

nr 122, av fru Sjöström-Bengtsson och
fru Flood, om en översyn av lagen om
allmänna barnbidrag och lagen om särskilda
bidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn;

nr 123, av herr Wahlund m. fl., angående
vidgad tillämpning av lagen om
särskilda barnbidrag till att omfatta
även änklingars barn;

nr 124, av herr Petersson m. fl., angående
dyrtidstillägg å folkpensioner;

nr 125, av herr Andersson, Karl, och
herr Mattsson, angående rätt för arrendatorer
å mark, tillhörande donationer
och stiftelser, att inlösa av desamma innehavda
jordbruksfastigheter;

nr 126, av herr Nilsson, Ernst Hjalmar,
och herr Näsström, angående revision
av lagen om förlängning av tiden
för vissa servitut;

nr 127, av herr Nilsson, Bror, m. fl.,
om ökat anslag till bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter; nr

128, av herr Bergh m. fl., angående
en omreglering av de kvalifikationsbestämmelser,
som gälla för bidrag till
lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård;

nr 129, av herr Hallagård m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till bidrag till markkartering
och grundkalkning;

nr 130, av herr Nilsson, Bror, och
herr Niklasson, i anledning av Kungl.

Maj:ts framställning om anslag till bidrag
till markkartering och grundkalkning; nr

131, av herr Mannerskantz, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering;

nr 132, av herr Mannerskantz m. fl., i
anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda
framställningar om anslag under nionde
huvudtiteln;

nr 133, av herr Mannerskantz m. fl.,
om anslag till försöksverksamhet med
ekolodsutrustning inom ostkustfisket;

nr 134, av herr Näslund, i anledning
av Kungl. Majtts framställning om anslag
till fiskets befrämjande i de särskilda
orterna;

nr 135, av herrar Bergh och Lundgren,
om utvidgning av beställningsavdelningen
vid rikets allmänna kartverk;

nr 136, av herr Mannerskantz m. fl.,
om åvägabringande av enhetlighet i fråga
om öppethållningstiderna vid vissa
telefonstationer på landsbygden;

nr 137, av herr Nilsson, Bror, in. fl.,
om utredning rörande verkningarna av
den pågående folkförflyttningen från
landsbygden till städer och tätorter;

nr 138, av herr Persson, Karl, och herr
Nilsson, Bror, angående begränsning av
den s. k. långtradartrafiken; samt
nr 139, av herr Wahlund m. fl., angående
översyn över uppgiftsinsamlandet
för statistiskt och liknande ändamål.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.07 förmiddagen.

In fidein
G. H. Berggren.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

480360