Tisdagen den 20 januari fin (Riksdagens protokoll 1948:3)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

ANDRA KAMMAREN

Nr 3

INNEHÅLL.

Tisdagen den 20 januari fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen (Forts.) .

Sicl.

Tisdagen den 20 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen (Forts.)............ 66

Interpellation~av herr Senander, ang. omreglering av löner och
pensioner för anställningshavare i försvarsväsendets reserver 103

Onsdagen den 21 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen (Forts.)............ 104

Beslut om val till tillfälliga utskott .................... 174

Interpellation av herr Andersson i Falun, ang. tilldelningen av
spannmål för framställning av maltdrycker m. m....... 176

1 — Andra kammarens protokoll Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1918 fm.

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari

ki. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen anmälde, att den från
gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kung]. Maj:ts
proposition, nr 1, angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret
1948/49 nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet enligt förut
gjord anteckning till

Herr HEDLUND i Rådom, som anförde:
Herr talman! Det samhällsekonomiska
lägets allvar har redan understrukits
av så många talare, att det icke är anledning
att orda mer om den saken. Alla
äro vi ense om att energiska åtgärder äro
nödvändiga. Meningarna gå emellertid
isär om hur mycket som måste göras,
närmare bestämt alltså om det s. k.
inflationsgapets storlek, och åsikterna
bryta sig naturligtvis också i fråga om
vad som bör göras, d. v. s. om på vad
sätt levnadsstandardsänkningen bör genomföras.
I det hänseendet skall jag
inskränka mig till ett par påpekanden.

Även om det skulle vara på det sättet,
att personbilar i en stad med spårvagnar
och bussar kunna räknas till
mera umbärliga ting, är förhållandet
säkerligen ett annat ute på landsbygden,
särskilt då i de mera glest bebyggda
delarna av landet. Och vad
lastbiltrafiken beträffar, förhåller det
sig så, att varufördyringen till följd
av bensinskatteökningen uppenbarligen
blir större i de delar, där man har
de längsta transporterna. Även i det
avseendet kommer landsbygden i den
sämsta situationen.

Jag vill därför uttala den förhoppningen,
att det skall vara bevillningsut -

skottet möjligt att vid prövning av hithörande
frågor hitta på någon utväg
för att få fram de erforderliga pengarna
utan att lägga så stor börda som
avsetts på biltrafiken.

Medan jag är inne på spörsmålet om
biltrafiken, kan jag icke underlåta att
ställa eu fråga. Det är ju vanligt med
frågor vid tillfällen som detta. Vilken
är den samhällsekonomiska vinsten
av söndagskörförbudet för lastbilar?
Många lastbilar med skiftkörning ha
tidigare startat ett skift på söndagskvällarna.
Så har varit fallet med åtskilliga
bilar, som ombesörja vedtransporter.
Nu går icke detta för sig. Det
ligger väl nära till hands att betrakta
det som en stor fördel för landet, att
folk arbetar så mycket som möjligt, men
här förbjuder man arbete under söndagsdygnet.
Utan närmare förklaring
är det nog svårt att förstå det fina i
kråksången med söndagskörförbudet i
fråga om lastbilar.

Utgiftsbesparingarna i budgeten kan
man icke klandra, tvärtom, men på enstaka
punkter kan man dock anmäla
avvikande mening.

Till främjande av landsbygdens elektrifiering
har vederbörande myndighet
hemställt om ett anslag för nästa budgetår
på 7 miljoner kronor. Departementschefen
stannar vid 3 miljoner. Vi
måste väl ändå vara överens om att
här föreligger ett av de mera bchjiirtansvärda
behoven. Det gäller avlägset
boende människor, ibland utan vägar,
därtill utan elektriskt ljus. Skulle man
icke ha kunnat tänka sig att vinbeskattningen
ökats med 2 kronor per liter
i stället för med 1 krona och därmed
givits ljus åt obygdens folk? Det är

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

eu befolkning, som dagligen strävar för
att förse vårt land bl. a. med råvaror,
nödvändiga för vår export.

Anslaget till vägväsendet kan jag
heller icke gå förbi utan att i varje fall
göra några reflexioner. Där ha vi starka
nedskärningar utom i ett avseende,
nämligen i fråga om permanentning av
vägar, för vilket ändamål anslaget upptagits
med oförändrat belopp. Motiveringen
till det höga anslaget är tvåfaldig.
Det manuella arbetskraftsbehovet
angives vara ringa, och permanentningen
medför stora besparingar, per
år sammanlagt cirka 25 % av investerat
kapital, uppgives det, varav cirka 4,5 %
i minskat vägunderhåll och återstående
cirka 20 % i minskade kostnader för
bensin och bilar. Minskningen i vägunderhållskostnaden
är ju icke så överväldigande,
att den kan motivera en dylik
investering i dessa tider. Då återstår bara
att hoppas, att icke den påräknade bensinbesparingen
och besparingen på bilarna
skall visa sig vara en alltför äventyrlig
spekulation.

De smärre vägarna, bygde- och ödebygdsvägarna,
höra till det som ställes
på inknappningsstat. Att detta är att
beklaga, därom måste väl enighet råda.
Fråga är, om det är alldeles nödvändigt.
Även för sådana vägar finnas numera
arbetsbesparande maskiner, varigenom
behovet av manuell arbetskraft
reduceras till ett minimum, närmare bestämt
till en eller annan procent. Åtskilliga
enskilda företag ha skaffat sig
sådana maskiner under de senare åren,
och dessa utföra ett gott arbete. Hur
har staten lyckats med anskaffandet av
dylika maskiner för väganläggningar?

I det sammanhanget hör man också
uppmärksamma, att det vid olika tillfällen
uppgivits, hl. a. från myndigheternas
sida, att man ute i skogsbygderna
skulle ha att räkna med viss dold
arbetskraft, som skulle kunna utnyttjas
för anläggande av vägar i väglösa byar.
Har det gjorts försök att klarlägga, om
denna uppfattning är riktig, om det går

att få fram denna arbetskraft och hur
mycket det egentligen kan röra sig om?

1 den finansplan, som fogats till statsverkspropositionen,
heter det, att regleringarna
äro bristfälliga men ofrånkomliga.
Det må vara tillåtet att något närmare
belysa de olägenheter, som regleringarna
tillfoga vårt land, alltså regleringarnas
debetsida. Därigenom framstår
det kanske klarare, hur nödvändigt
det är att vi snarast försöka komma
i ett sådant läge, att vi kunna slopa
regleringarna. Att kommissionernas
tjänstemän skulle uträtta åtskilligt produktivt
arbete, om de kunde sättas in
på andra områden, behöver icke påpekas.
Däremot kan det vara värt att
understryka, att massor av arbetsdagar
gå förlorade för näringslivets män genom
deras umgänge skriftligen eller
muntligen med våra kommissioner. En
chef för ett tämligen stort företag sade
vid ett tillfälle till mig, att hans arbetstid
huvudsakligen åtgick till förhandlingar
med myndigheterna, men
att han ändå ansåg det vara väl använd
tid att försöka klargöra näringslivets
liige för olika myndigheter. Med erfarenhet
från den organisation jag själv
representerar, nämligen skogsägarorganisationen,
måste jag lämna ungefär
enahanda besked. Det är mycken tid
som går åt för kontakten med myndigheterna.
Vad jag nu sagt innefattar naturligtvis
icke något klander mot befattningshavarna
i dessa kommissioner.
Det är bara ett konstaterande av att det
skulle vara till gagn för produktionen,
om all denna arbetskraft kunde komma
produktionen till del.

Regleringarnas debetsida bär emellertid
fler och kanske ännu väsentligare
poster. Importregleringen är en av dem.
År det verkligen möjligt att sköta denna
så att näringslivet får just de förnödenheter
det behöver? Får man icke räkna
med att importregleringen innebär, att
många företag komma att stå utan viktiga
förnödenheter och att det blir
dröjsmål med tv åtföljande produktions -

Tisdagen den 20 januari 1918 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

minskningar? Exportregleringen är också
en dyrbar anordning. Jag tror att
innehavarna av småsågarna här i landet
skulle vara villiga att understryka
det påståendet. Det är nämligen så, att
på många håll i landets södra delar industrien
ligger med stora lager av sågade
varor, som icke nu kunna säljas,
och detta därför att licenserna icke
kunna erhållas i tid. Myndigheterna
hade väl att kryssa mellan två skär.
Man ville undvika att ställa hemmamarknaden
utan sågade varor. Det var
det ena skäret. Det andra var risken att
virke bleve liggande hemma. Man kryssade
och rände mot det andra skäret
med den påföljd, att småsågarna i år
icke kunna hålla samma produktion
som tidigare därför att deras brädgårdar
tyngas av betydande lager.

Men det är fler olägenheter med exportregleringcn
och den kvotering vi
ha på exportvarorna. Den innebär betydande
förluster för vårt land. När
man i ett visst land vet, att man kommer
att få så och så stor del av Sveriges
trävaruexport, massaexport o.s.v.,
finns det ingen anledning att konkurrera
om priserna, och de män som för
näringslivets del ombesörja försäljningarna
ha nogsamt märkt, att denna
konkurrens uteblir. Jag skulle tro att
det är ganska betydande belopp som gå
förlorade på en sådan anordning.

Jag har, som jag nyss sade, velat
nämna dessa exempel för att understryka,
hur viktigt det verkligen är att vi
så fort som möjligt komma bort från
dessa detaljregleringar. En oundgänglig
förutsättning för att vi snarast skola
göra det är naturligtvis att vi effekt
i vt stödja strävandena att nå balans i
samhällsekonomien. De flesta äro säkert
ense med finansministern i hans
uttalande i finansplanen om betydelsen
av en lycklig idgång av vissa nu pågående
förhandlingar på arbetsmarknaden
ävensom angående verkningarna av
nya löneökningar. Jag syftar då på vad
finansministern sagt om värdet av att

kunna påräkna gemensamma ansträngningar
av företagare och anställda. Men
därjämte tänker jag på hans uttalande,
att utrymmet är mycket begränsat för
löneökningar, som skulle taga sig uttryck
i ökad efterfrågan på konsumtionsvaror.
Som bekant resas på skilda
håll krav på löneökningar. De anställdas
inställning är förklarlig. Många företag
lämna som bekant synnerligen
goda vinster, och de anställda finna sig
berättigade till andel i inkomstökningen.
De samhällsekonomiska förhållandena
påkalla emellertid att inkomstökningar
icke tillåtas att höja köpkraften.
Det modus vivendi finansministern
anvisar innefattande en sterilisering av
löneökningarna borde ligga inom räckhåll.
Fackföreningsledarna borde kunna
övertyga folk om att en sterilisering är
nödvändig. Däremot tror jag att det
är en oklok politik av ledarna för inkomstbringande
företag att helt avvisa
krav på löneökningar med hänvisning
endast till inflationsfaran. Det kommer
säkerligen bara att betraktas som ett
försök att få behålla höga vinster och
alt man för att nå detta syfte vädjar
till de anställdas ansvar inför samhället.
Den egna fördelen för företagen
sticker här alltför mycket i ögonen.

Jag nämner detta därför att jag själv
mött eu parallellföreteelse när det gällt
priserna på rundvirke, och jag måste
säga, att i den mån man från köparhåll
åberopar inflationsfaran som ett
motiv för lägre virkespriser än som
svara mot den förädlade varans pris,
ha argumenten gjort ett enbart ofördelaktigt
intryck. Det hade varit hedersammare
alt diskutera möjligheten alt
sterilisera den prisökning som varit
skälig. Men så mycket kan sägas i detta
sammanhang, att skola nya, betydande
inkomstökningar omedelbart tillåtas att
höja köpkraften, tjänar det bra litet
till med de åtgärder, som finansministern
i övrigt föreslår.

Innan jag lämnar denna sak skulle
jag vilja rikta en fråga till finansmi -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1918 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

nistern: är det anledning att räkna
med alt det blir något dollarlån?

På eu punkt, och en ganska viktig
sådan, har den debatt som fördes i går
givit värdefulla upplysningar. Jag syftar
på statsministerns deklaration angående
förstatligandet av näringslivet.
Han lämnade den upplysningen, att det
socialdemokratiska partiet ingalunda
ämnar avstå från sina planer på ökad
statsdrift inom näringslivet, samtidigt
som han sade att det med hänsyn till
vissa förhållanden för dagen icke var
aktuellt med ett ökat förstatligande.
Jag tror atl det är ganska betydelsefullt
för svenska folket att få veta, att om
det socialdemokratiska partiet i fortsättningen
får väljarnas förtroende, vi
ha anledning att räkna med en ökad
statsdrift. Framgång för socialdemokraterna
är alltså, enligt vad som klarlädes
i går, liktydigt med ett ökat förstatligande.
Under sådana förhållanden
måste vi, som ha en större tilltro till
det privata näringslivet — låt vara icke
ett okontrollerat sådant utan ett i viss
män dirigerat privat näringsliv — vara
glada åt att vi fått besked på den punkten.
Visserligen kunde man väl även
utan ett sådant besked säga sig, att det
socialdemokratiska partiet ideologiskt
står kvar på samma ståndpunkt som
förut. Men det var i alla fall värdefullt
att få statsministerns ord på saken till
undanröjande av varje missförstånd.

För oss, som äro övertygade om att
grunden till välståndet i landet är den
personliga dugligheten och fliten och
de stora och små företagarnas ansträngningar
liksom intresset hos varje
person att gagna sig och sin familj, är
detta en synnerligen viktig fråga. Vi
tro att de enskilda i allmänhet sköta
företagen bättre. Vi äro å andra sidan
på det klara med, att det allmänna kan
och bör åderlåta näringslivet till förmån
för åtskilliga samhälleliga uppgifter,
sociala välfärdsanordningar och
vad det nu må vara. Vi äro dessutom
införstådda med att statsdriften kan ha

åtskilliga fördelar att bjuda på sådana
områden där en konkurrens mellan
olika företag i praktiken är utesluten,
som t. ex. i fråga om järnvägsdrift etc.

Sedan riksdagen sist var samlad ha
rätt märkliga ting på skogsbrukets område
inträffat. Jag syftar på vissa vidtagna
skärpningar i den s. k. virkesregleringen.
Landet är sedan några år
tillbaka i fråga om rundvirket indelat
i olika försörjningsområden, fem till
antalet. Dessa ha vad gäller råvaruförsörjningen
betraktats praktiskt taget
som riken för sig, omgivna av en kinesisk
mur. Från det ena området har
virke icke fått forslas till det andra
utan myndigheternas tillstånd, och sådant
har lämnats endast i mycket begränsad
omfattning och i rena undantagsfall.
Att industrierna inom skilda
områden ha önskat slippa konkurrensen
om råvaran med andra industriföretag
är begripligt. Det är också förklarligt,
att man på industrihåll velat
driva regleringarna ännu längre, även
om man måste konstatera, att PHM-fernissan,
när det gäller egna intressen,
är ganska tunn. Anledningen till alt industrien
har velat driva regleringarna
ännu längre är naturligtvis, att den räknar
med att göra vinster på den saken.
Man har på det sättet kunnat få prisbildningen
på virket helt i sin hand
och slipper riikna med en prisbildning
under medverkan av bägge parter. Tidigare
har det nog gjorts åtskilliga ansatser
för att med statens hjälp få till
stånd en sådan där tingens ordning
med eu fullständig kvotering av allt
tillgängligt virke inom landet. Myndigheterna
synas emellertid ha tvekat
förut, och det iir ju icke att undra på.
Mindre äventyrliga projekt ha fallit
illa ut. Men i höstas voro myndigheterna
beredda att gå med på saken. Då
det visade sig, att industriernas privata
inköpskartellsträvanden icke kunde
leda till hundraprocentig anslutning,
trädde myndigheterna hjälpande emellan
för att åstadkomma någonting, som

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

motsvarade hundraprocentig kartell. Industri
efter industri bearbetades. Deras
representanter kallades ned till
Stockholm och uppmanades deltaga i
virkesuppdclningen, i motsatt fall
skulle myndigheterna verkställa kvoteringar,
och det var naturligtvis bättre
att ordna saken privat. Så hette det
enligt samstämmiga uppgifter av industrirepresentanter,
som inställde sig inför
myndigheterna i Stockholm. Det
s. k. frivilliga alternativet visade sig
emellertid icke vara annat än ett femårigt
kartellavtal. De kartellpådrivande
industrierna önskade icke delta i någon
annan form av samarbete på detta
område, och resultatet blev, såsom ofta
blir fallet, när staten lägger sin tyngd
i vågskålen, att den ena efter den andra
föll till föga, men ändå icke alla, lyckligt
nog. De, som icke frivilligt gåvo
efter, tvingades emellertid in i kvoteringen,
låt vara i en i någon liten mån
modifierad sådan, men i allt väsentligt
i överensstämmelse med det ursprungliga
projektet.

Hur man på köparsidan bedömde
värdet av denna kartell framgår med
all önskvärd tydlighet av köparnas förfaringssätt
inom det s. k. första inköpsområdct
från Sundsvall och norröver.
Där var man så yrvaken, alt man begick
den, såvitt jag kan förstå, mycket
stora dumheten att bestämma vilka priser
som skulle gälla ådal för ådal utan
att resonera med skogsägarna eller deras
organisationer om saken. Det är någonting
som icke har hänt ända sedan
den dag då skogsägarna genom sina organisationer
skaffade sig ett medinflytande
vid prisbildningen på rundvirke
och alltså fingo eu liten motvikt mot
miljonbolagen och mångmiljonkoncernerna
i vårt land. Nu ansåg man, att
man kunde stryka ett streck över de
gångna femton åren och vrida tillbaka
klockan, så att man åter skulle befinna
sig i samma situation som tidigare, då
köparna ensamma beslutade och kunde
säga: Nu skall virket kosta så och

så mycket och därmed basta! Huruvida
man lyckats därmed skall jag ännu låta
vara osagt. Skogsägarnas organisationer
lära väl icke kunna uppge sin medbestämmanderätt
alldeles utan motvärn,
och vad som då händer är det
väl litet för tidigt att profetera om.
När nu kartellen kan handla på sådant
sätt i en konjunktur, som lämnar
utomordentligt goda vinster och faktiskt
för åtskilliga år framöver möjliggör
utdelning på aktier, som man kunnat
betrakta som värdelösa, kan man
fråga sig vad som kan förväntas ske
under en depressionstid. Får man icke
då vänta sig, att priserna komma att
pressas ned till en urusel nivå, om kartellsträvandena
lyckas? Vilka går det
ut över? Det går ut över icke bara
skogsägarna, utan drabbar även alla
dem, som ha sin sysselsättning i vårt
skogsbruk. Det kommer att gå ut över
såväl körare som huggare och andra.

Regeringen lär svårligen kunna värja
sig med att denna kvotering var det
enda sättet att hålla tillbaka prishöjningarna.
Att regeringens motiv här
bär varit att hålla tillbaka prishöjningarna,
skulle jag icke vilja förneka, utan
jag utgår ifrån att så har varit förhållandet.
Men ändamålet helgar icke vilka
medel som helst. Det hade funnits
andra vägar att gå. Man hade kunnat
på allvar ta upp frågan om en sterilisering
av överpriserna. Någon bristande
vilja på skogsägarhåll lär man icke
kunna åberopa, eftersom det t. o. in.
gjorts erbjudande från skogsägarnas
organisationer att medverka till en sådan
sak. Jag sade att jag förstår, att
det är myndigheternas strävanden att
halla eu viss prisnivå som har varit
vägledande, när de ha gett storindustrien
detta handtag i kartellsträvandena.
.lag skulle emellertid vilja tillägga,
att den bristsituation, som nu är .särskilt
framträdande norröver, skulle
knappast ha varit så utpräglad, om
man icke haft dessa regleringar med
områdesbegränsningar, dessa kinesiska

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1048 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

murar, tv det är dock på det sättet, att
det enligt vissa officiella utredningar
lär vara ett betydande överskott på
virke inom södra delen av landet, inom
det s. k. femte inköpsområdet. Jag
skulle tro att om handeln fått söka sig
fria vägar, så skulle man ha kunnat
räkna med en viss utjämning. De överskottshelopp,
som det enligt vissa utredningar
rör sig om här nere, äro
icke små. Det gäller bortåt ett par miljoner
kubikmeter virke per år, och det
är ju mycket betydande kvantiteter,
som om de kunnat placeras, låt oss
säga inom norrlandsindustrien, skulle
kunnat täcka licla bristen där. Nu lär
det väl helt naturligt icke vara möjligt
att överföra allt på det sättet, men åtskilligt
skulle kunna vinnas, om handeln
finge söka sig friare vägar.

Jag skall göra ett medgivande till,
nämligen alt jag förstår att det verkligen
varit fråga om en svår situation.
Såvitt jag vet, ställde sig nämligen industriens
myndigheter ytterligt motsträviga,
när det gällde att åstadkomma
den sterilisering, som jag talar om,
och det var ju icke alltför gott om tid
innan någonting måste göras. Men vi
stå nu inför en ny säsong, och jag
skulle vilja hemställa till statsrådet
Ericsson att ta upp denna fråga på
nytt nu, när man har god tid på sig,
och överväga om man icke kan få till
stånd en anordning som gör, att de
statliga intressena bli tillgodosedda
utan denna reglering.

Härefter yttrade

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet GJÖRES: Herr talman!
Under gårdagens debatt tog herr Sefve
upp vissa frågor, som stå i sammanhang
med handelskominissionens arbete. Det
var rätt sent på dagen det hände, och
jag ville icke pröva kammarens tålamod
med den, som jag förutsätter, något utförligare
redogörelse, som kan behövas,
för att klarlägga en del av de förhållanden,
som han var inne på. Jag vill

emellertid säga, att jag är herr Sefve
mycket tacksam för att han här i kammaren
fört fram dessa frågor, frågor
som ju i hög grad sysselsatt opinionen
under år 1947 och alldeles särskilt under
den senare hälften av det nu
gångna året. Mycken kritik har riktats
mot handclskommissionen. Mycken
undran har kommit till uttryck i spalter
och på annat sätt, och jag tror det
kan vara lämpligt och behövligt att jag
här redogör något för bakgrunden till
förhållandena på detta område och
även bakgrunden till den utveckling,
som förekommit under de senaste åren
och som i särskilt hög grad satt sin
prägel på de senaste månaderna under
det gångna året.

Det är allmänt känt, att vi under 1947
ha fått lov att steg för steg skärpa den
importkontroll, som genomfördes i
mars 1947. Denna skärpning har dels
berott på den försämring i vårt eget
läge, som inträtt under det gångna året,
men den har också i särskilt hög grad
föranletts av den tilltagande internationella
valutakrisen. Alldeles speciellt har
den engelska pundkrisen, vars signum
är inkonvertibilitetsbeslutet den 20
augusti 1947, ställt oss handelspolitiskt
i en ganska radikalt förändrad situation.
Så snabb som utvecklingen varit särskilt
på det internationella området har
det icke varit möjligt att bygga ut liandelskommissionens
organisation i samma
takt som lägets växande svårigheter
skulle motiverat.

Man har stått inför rätt prosaiska
men svåra bekymmer, såsom svårigheten
att skaffa lokaler för en organisation,
som har måst utbyggas i mycket
rask takt. Under hela året har handelskommissionen
fått lov att föra en delvis
ganska nomadiserande tillvaro. Den
har fått hyra in sig i lokaler, som på
grund av skollov varit tillgängliga under
sommarmånaderna men som blivit
upptagna på nytt, när undervisningen
tagit sin början. Det är givet att arbetet
under sådana förhållanden blivit lidan -

Tisdagen den 20 januari 1918 fin.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

de ocli behäftat med mycket stora svårigheter
och mycket stora brister. Till
detta ha sällat sig ganska betydande
besvärligheter att rekrytera handclskommissionen
med personal för de
mycket grannlaga och omdömeskrävande
uppgifter, som handläggningen
av licensärenden och vad därmed sammanhänger
utgör. Emellertid är jag
glad att kunna säga, att vi nu så småningom
börja komma fram till en sådan
ordning, att i varje fall lokaler för handelskommissionen
stå till förfogande.
Vi ha ännu icke kommit så långt, men
vi hoppas alt inom den närmaste månaden
kunna vara framme vid sådana
lokalförhållanden, att vi kunna karakterisera
dem som relativt tillfredsställande,
ehuru icke helt tillfredsställande,
tv kommissionen kommer alltjämt att
tvingas att arbeta på olika ställen i
staden, och var och eu förstår, att detta
i hög grad försinkar och försvårar
arbetet.

För att ge eu liten föreställning om
den arbetsbörda det här är fråga om
vill jag nämna, att under 1947, i varje
fall under de tre senaste kvartalen, belöpte
sig på handclskommissionen eu
licensflod på mellan 2 000 och 2 400
ärenden per dag. Kontakten med allmänheten
var också betydande. Icke
mindre än 500 personliga besök per dag
ha ägt rum, och telefonsamtalen ha varit
ännu mera omfattande. Man gjorde
en kontrollräkning en dag i september,
en helt normal dag, för alt utröna hur
många inkommande samtal det var, och
man kom till den mycket höga siffran
av 14 000 samtal under en enda dag.
Det är alldeles givet, att det är nödvändigt
att stärka liandclskommissionens
kontakt med allmänheten, och jag ser
det som en av de viktigaste uppgifterna
i nuet att försöka få till stånd en så utbyggd
och förbättrad organisation, att
de klagomål, som ha från näringslivets
och allmänhetens sida riklats mot kommissionen
i möjligaste mån skola kunna
elimineras. Det gäller sålunda här att få

till stånd en utbyggd serviceorganisation
i kommissionen själv, så att importörerna
så snabbt som möjligt kunna få
besked och informationer, och man avser
nu att inom kommissionen i eu
mycket snar framtid få kommissionärer
på varje importlicenssektion, kommissionärer,
vilkas huvudsakliga uppgift
skulle bli att stå allmänheten till tjänst
med svar på skriftliga förfrågningar.
Dessa kommissionärer skola självklart
utföra sin tjänst utan något särskilt
arvode.

Herr Sefve ifrågasatte, om man icke
skulle få lov att decentralisera denna
verksamhet. Det går icke, sade han, att
dirigera det svenska näringslivet ifrån
Stockholm. Jag tror att den föreställningen
icke är realistisk, att man skulle
kunna i den meningen decentralisera
denna verksamhet, att licensbehandlingen
skulle kunna delas upp på ett
stort antal sektioner ute i landet. I så
måtto delar jag emellertid herr Sefves
inställning till dessa ting, att jag finner
det vara mycket önskvärt och nödvändigt,
att man i all den mån det är möjligt
decentraliserar den informationstjänst
och den kontakt med allmänheten,
som här är behövlig, och jag skulle
vilja tro, att ett rätt betydelsefullt steg
i den riktningen tagits i år, då handelskommissionen
tills vidare på försök
börjat en gång i månaden ordna mottagningar
i Göteborg och Malmö, de
städer, som jämte Stockholm ju äro de
viktigaste i detta sammanhang. Det
måste nämligen anses som en stor orättvisa
att de i Stockholm och huvudstadens
grannskap bosatta importörerna
och industrimännen tack vare närheten
till kommissionen skola ha lättare att
bevaka sina intressen än företagarna
ute i landet. Särskilt i de här förut
nämnda städerna och deras närmaste
omgivningar, vilka äro betydande centra
i det svenska näringslivet, har del
förnummits såsom eu alldeles särskilt
stor olägenhet att man har befunnit sig
så långt borta från den centrala in -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

stansen. För att i möjligaste mån komma
ifrån de olägenheter, som det geografiska
liiget här skapar, ha som sagt
från handelskommissionens sida nu
etablerats månatliga mottagningar i Göteborg
och Malmö. Efter vad jag hittills
försport har också detta steg hälsats
med mycket stor tillfredsställelse av
importörer och företagare. Det måste
även vara en viktig del av kommissionens
arbete att på olika sätt bygga ut
förbindelserna med näringslivet. Jag
kan också säga att handelskommissionen
nu står i fortlöpande kontakt med
praktiskt tagel varje bransch, som ur
importsynpunkt är av någon betydelse.
Olika branscher ha skapat ett branschråd
och utsett delegationer eller nominerat
kontaktmän, med vilka kommissionen
har att träda i förbindelse när
det gäller att bedöma frågor, som äro
av betydelse för vederbörande branschs
importärenden.

Det går emellertid inte att komma
ifrån en viss omgång i ett arbete av
denna natur. Handelskommissionen ensam
kan inte, endast efter eget bedömande,
avgöra alla inkommande importärenden.
Försörjningsskäl måste prövas
och undersökas, och prispolitiska
överväganden måste äga rum o. s. v.
Därför går de! inte att här undvika
remissförfarande. Industrikommissionen
måste höras beträffande den angelägenhetsgrad
som olika importansökningar
kunna sägas ha, och man måste
också se till alt de priser, som de importerade
varorna betinga, kunna på
något rimligt sätt passas in i den
svenska prisramen. Det är emellertid
riktigt att det remissväsen, som man
hittills arbetat med, ibland har tagit
ganska lång tid. Det framstår därför
som mycket angeläget att här komma
fram till ett smidigare system, och vissa
arrangemang för samarbete mellan industrikommissionen
och handelskommissionen
ha därför träffats för att åtminstone
inom de allra viktigaste importområdena
möjliggöra eu snabbare

bedömning och handläggning av ärendena.
Genom beslut av Kungl. Maj :t har
för övrigt till handelskommissionen numera
knutits ett antal sakkunniga, däribland
två som tack vare sin förtrogenhet
med försörjningsfrågorna inom vår
industri helt säkert kunna bidraga till
att bedömningen av importärendena i
fortsättningen sker snabbare än vad
som hittills varit fallet.

Jag vill också i detta sammanhang
nämna att handelskommissionen jämväl
bär upptagit frågan om en rationalisering
eller ett enhetliggörande av det
blankettsystem, som dessvärre är nödvändigt
i ett maskineri av detta slag.
Här gäller det emellertid att samordna
de olika intressena hos industrikommissionen,
valutakontoret, handelskommissionen
och priskontrollnämnden. Uppgiften
är naturligtvis inte så alldeles
enkel, men jag hoppas att det inte skall
dröja alltför länge innan man nått fram
till ett resultat där, som medför lättnader
för de importlicenssökande.

Herr Sefve illustrerade i går kväll sitt
anförande med vissa licensfall, som jag
på grund av den korta tiden icke kan
ta upp till detaljundersökning, även om
jag gärna skulle önska det. Det ena fallet,
som väl kan sägas vara representativt
som typ, vill jag dock något beröra.
Om jag nu minns det alldeles i detalj
riktigt var det så, att en importör sökte
licens för en vara, som skulle importeras
från Belgien. Varan var ännu inte
köpt, och importören kunde inte uppge
någon exportör. Han uppmanades då av
kommissionen att inkomma med uppgift
om vilken exportör det här valfråga
om, och med utgångspunkt därifrån
trädde han i kontakt med en leverantör
och gjorde ett avslut. När han
sedan kom och sökte licens, fick han
avslag.

Sådant kan onekligen te sig ganska
konstigt. Men är detta i själva verket,
sådan som världen i dag ser ut, så förfärligt
egendomligt? Om jag håller mig
till det första ledet i licensfallet, alltså

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

det att handelskommissionen begär
uppgift om exportören, så är detta ett
ganska naturligt förfarande. Man måste
nämligen så vitt möjligt försöka bilda
sig en säker uppfattning om huruvida
den import, som man ansöker om, hänför
sig till en allvarlig affär. Tv det
finns fullt av människor — det vill jag
inte dölja —- som, när avtal med ett
land är slutet, gärna komma och vilja
lägga beslag på hela den kontingent,
som avtalet innehåller. Det kan inte
vara förenligt med god ordning att tilllåta
ett sådant system att florera, och
för att få någon trygghet därvidlag
måste man begära att den, som söker
importlicens, kan uppge vilken exportör
han trätt i förbindelse med. Först
då kan man få en föreställning om huruvida
en seriös affär är för handen.

Det andra ledet i det åberopade licensfallet
är att ifrågavarande importör,
sedan han inte bara skaffat sig uppgift
om hos vem han kunde köpa av, utan
också verkligen köpt varan, ändå fick
nej, när han sökte licens. Detta hänför
sig till den mycket primitiva ordning
som världshandeln har råkat in i under
de senaste åren. Vi ha nämligen nu
kommit ett gott stycke tillbaka mot det
stadium, som man i de nationalekonomiska
läroböckerna brukar beskriva
som byteshandel, alltså där den ena varan
går i byte mot den andra. I nutiden
tar sig byteshandeln ut på det sättet att
man sluter avtal med olika länder, och
i avtalet upptar man vissa till kvantitet
eller värde bestämda kontingenter för
den och den varan o. s. v. Dessa avtal
ingås på ett enda år. Inom en årsperiod
står alltså till förfogande för import eu
viss myckenhet kamgarn, eu viss myckenhet
ull o. s. v., och när den kontingenten
är utnyttjad, ha vi på vår sida
i regel ingen som helst möjlighet att bevilja
ytterligare import, bur gärna vi
än skulle vilja göra det, förrän ett nytt
avtal med nya kontingenter kommit till
stånd.

Jag föreställer mig att det av herr

Sefve åberopade fallet kan ha varit just
ett sådant, dör vederbörande importör
gjort sitt avslut om kamgarn -—- eller
vad det nu var — efter det att kontingenten
utnyttjats och där några importmöjligheter
icke stodo till buds
förrän ett nytt avtal träffats.

Detta är en primitiv ordning, som
varken handelskommissionen eller
Kungl. Maj :t kan göra något åt. Världen
har råkat i ett sådant handelspolitiskt
förfall, att vi tills vidare måste arbeta
med dessa ytterligt primitiva metoder.
För min del ser jag det som ett
mycket angeläget önskemål att vi, på
den långa väg som vi antagligen ha att
vandra innan vi komma fram till större
frihet i utrikeshandeln, inrikta oss på
att få något större rörlighet i det nuvarande
avtalssystemet, som ledsamt nog
iir nödvändigt så länge valutorna äro
inkonvertibla. Vi borde söka undvika
dessa detaljkontingenter med långa kataloger,
som uppta så och så mycket av
det och det, och i stället eftersträva att
inom själva varulistorna ha större möjlighet
att flytta över importen från den
ena varan till den andra. Där har jag,
herr talman, icke det svenska näringslivet
med mig, i varje fall icke annat än
med vissa undantag.

Det finns vissa grenar inom den
svenska industrien som alltjämt tro på
sin förmåga att sälja utan att statliga
myndigheter först göra i ordning på en
bricka vad de skola sälja. Men det finns
dessvärre också stora kategorier bland
de svenska industrimännen, som blivit
så förtjusta i regleringssystemet på utrikeshandelns
område, att de begära att
våra förhandlare skola tillförsäkra deras
branscher den bestämda kvantiteten,
så att de med stöd därav kunna gå
till sitt arbete på den främmande marknaden.
.lag kan förstå deras inställning.
Det internationella valutaläget iir sådant,
att vissa farhågor vid övergången
till ett mera rörligt system kunna vara
berättigade. Men jag tror att man här
måste ta vissa risker. Vill man som

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1918 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

näringslivet gärna viil —• komma loss
ur regleringarna och få litet större frihet
att handla, så måste man också vara
beredd att ta vissa risker och att vid
en övergång stödja strävandena till ett
avtalssystem, som inte leder till ett sådant
blankettkineseri som den nuvarande
ordningen för med sig. Emellertid
är här den internationella valutautvecklingen
i längden det avgörande. År
1947 har varit ett missräkningens år för
alla dem som önska en friare utrikeshandel
— och den önskan torde väl
delas av praktiskt taget alla i vårt land
som förstå någonting av dessa ting. Krisen
har under det gångna året djupnat
och förvärrats, vilket i hög grad återverkat
på vår egen administration på
utrikeshandelns område och på våra
egna möjligheter att i fortsättningen
tillförsäkra oss de varor vi behöva.

Har valutakrisen nu nått botten, eller
kommer den att gå längre? Därom är
svårt att ha någon bestämd mening. Åtskilliga
tecken tyda dessvärre på att vi
ännu icke kommit fram till vändpunkten»
utan att vi få räkna med att den
bilaterala bundenhet i varuutbytet, som
kännetecknar så stora områden av den
internationella handeln, kommer att utsträckas
även till nya länder. Men det
finns också andra tecken, som kunna
tolkas så, att vi i varje fall nu kommit
fram till en haltpunkt, där man kan
samla krafterna till en utveckling hän
emot friare förhållanden. Det är vanskligt
att profetera och svårt att förutse
vilka av dessa tendenser som skola
komma att överväga. Jag tror vi göra
klokt i att rusta oss med tålamod och
bereda oss på att även under år 1948
möta besvikelser i fråga om den internationella
utvecklingen.

Det fanns i herr Sefves anförande i
går även en annan punkt, som jag inte
helt vill gå förbi. Han ifrågasatte att
man skulle införa någon sorts klagomur
för de företag och importörer, som fått
sina licensansökningar avslagna eller
som ansågo sig mer eller mindre ogynn -

samt behandlade. Men skall detta verkligen
vara nödvändigt? Man kan väl i
dessa ärenden som i andra gå till Kungi.
Maj:t för att få ärendena prövade. Sådant
sker för närvarande. Jag kan försäkra
— ehuru det borde vara överflödigt
— att den prövning som därvidlag
förekommer är fullständigt fri från
varje hänsynstagande till liandelskommissionens
eller andra underordnade
myndigheters prestige. Det är en prövning
som eftersträvar att endast ta hänsyn
till objektiva faktorer.

Herr Hedlund i Rådom berörde också
i förbigående dessa ting i sitt anförande
nyss. I huvudsak var han inne på ett
område, som jag föreställer mig att
statsrådet Ericsson väl kommer att behandla.
Han yttrade hl. a. några ord
som jag noterade med stor tillfredsställelse
och gärna tar fasta på. Han sade,
att vi måste effektivt stödja strävandena
att åstadkomma balans i vår samhällsekonomi.
Detta är riktigt. Om vi över
huvud taget skola kunna komma fram
till bättre förhållanden, så är detta just
vad vi kunna och böra göra. En av de
allra viktigaste uppgifter som den svenska
ekonomiska politiken i dagens läge
står inför är just att åstadkomma denna
förbättrade balans. Men man skall inte
tro att vi därmed äro ute ur de svårigheter,
som vi i dag brottas med. Det internationella
läget kunna vi göra ganska litet
åt. De faktorer, som bestämma detta,
ligga helt utanför vår kontroll. Men
detta bör icke på något sätt fritaga oss
från det kategoriska imperativet att
göra allt vad vi kunna för att så att
säga på hemmaplan ställa saker och
ting till rätta. Vi måste på allt sätt försöka
lätta på de bekymmer och besvärligheter,
som göra sig gällande här
hemma, inte minst på vår utrikeshandels
område.

Herr SEFVE erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och anförde: Herr
talman! När man hör statsrådet Gjöres
tala om dessa ting, får man ett mycket

Tisdagen den 20 januari 1048 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

bestämt intryck av att han vill göra
sitt allra bästa för att få så god ordning
soin möjligt på dessa otillfredsställande
förhållanden. Om han över
huvud taget skall lyckas med detta är,
med hänsyn till de särskilt stora besvärligheterna,
en särskild historia.

Statsrådet Gjöres tog upp ett av mina
exempel, som han dock tydligen missförstått
i vissa avseenden. Den korta
repliktiden hindrar mig från att gå in
på båda exemplen, och jag skall därför
endast beröra det sista. Den anmärkning
som framställdes där var icke den,
att firman, med hänsyn till avtalet med
Belgien, nekats tillstånd att införa kamgarn,
utan anmärkningen riktade sig
emot att firman fick uppmaning att utföra
en hel del arbeten och införskaffa
uppgifter, trots att handelskommissionen
redan vid den tidpunkten borde
ha vetat att licens, med hänsyn till handelsavtalet,
icke kunde beviljas.

De reformer med mottagningar i Göteborg
och Malmö, som statsrådet Gjöres
här nämnt om, äro säkerligen mycket
välkomna. Men jag vill framhålla,
att även med dessa informationer blir
det nog så, åtminstone en tid framåt,
att ett ganska stort antal onödiga resor
måste företagas mellan Göteborg, respektive
andra orter, och Stockholm.

Statsrådet Gjöres sade till slut att det
kanske inte var så mycket bevänt med
tillskapandet av en klagomur, en särskild
instans, ty vi ha ju Kungl. Maj:t,
som gärna tar upp sådana frågor till
objektivt bedömande. Många människor
ha emellertid en alltför stor respekt
för Kungl. Maj:t. Och om de icke
hade det, skulle klagomålens antal bli
så stort, att de utgjorde en alldeles för
tung arbetsbörda för departementet.
Därför undrar jag om inte en neutral,
objektiv instans i alla fall borde tillskapas.
Jag vill för övrigt påpeka att
handelskammaren i Stockholm redan
i ett yttrande till statsrådet Danielson
varit inne på en liknande tanke.

Härpå yttrade:

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet GJÖRES: Herr talman!
Nog är det väl så, att handelsministern
i dagens läge har en ganska tung arbetsbörda,
men inte tror jag att man
skall behöva skjuta fram den omständigheten
som ett argument mot att vi
skola skapa ytterligare en instans inom
vårt kommissionsväsende. Jag tar förfärligt
gärna emot alla som komma och
vilja få licensärenden behandlade, och
jag har aldrig märkt för min del, att
de som kommit i en sådan grad varit
bekajade av respekt för Kungl. Maj:t,
att de inte ha kunnat tala rent ut med
mig.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr
talman! Det statsfinansiella läget och
frågan om åtgärder för att om möjligt
hejda den inflatoriska utveckling, som
med allt större styrka gör sig gällande
i vårt land, har varit huvudtemat i gårdagens
debatt. Att så varit förhållandet
är ju inte heller så underligt. Kronans
ständigt sjunkande värde ger sig i allt
högre grad till känna genom stegrade
lönekrav och höjda priser på nästan
alla områden. Höjda löner ha genomförts
i en hel del fall. Nu senast ha
spårvägsmännen tillkämpat sig en ganska
avsevärd löneförhöjning, och på
avtalsmarknaden pågår just nu en kraftmätning,
som inger en viss oro. Även
om man hoppas att denna tvist skall
lösas utan strid, så kan den komma att
medföra konsekvenser för hela vårt
land. Det köpkraftsöverskott, som genom
de vidtagna lönehöjningarna och
inte minst genom de vid årsskiftet
ikraftträdande sociala reformerna, de
höjda folkpensionerna och de nya barnbidragen,
tillförts stora grupper av vårt
folk, kommer ju också att ytterligare
utöva sitt tryck på den svenska kronans
köpkraft. Då härtill kommer, att vår
utländska handelsbalans blivit så försämrad,
att vi måste genomföra mycket
genomgripande restriktioner i im -

Nr 3.

Tisdagen den 211 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

porten med därav följande fördelningsproblem
i fråga om varumängderna,
är det inte så underligt att stora delar
av svenska folket gripas av oro inför
utvecklingen.

Det enkla faktum, att vi planerat och
levat över våra tillgångar, vill man inte
gärna öppet erkänna. Men det är ju
faktiskt så. Vi ha förbrukat vår valutareserv
utan att ha motsvarande nyttigheter
kvar inom landet. Landets utgifter
äro större än inkomsterna, om man
betraktar landet som en helhet. Det
företag, som vårt land utgör, bär sig
med andra ord inte. Här hjälper det i
det långa loppet inte med att planhushålla
med och fördela de ständigt sjunkande
varumängder vi kunna förskaffa
oss. Ett sådant förfaringssätt leder i
längden bara till att man undan för
undan skjuter upp alt företaga effektiva
åtgärder för att komma till rätta med
den situation i vilken vi ha råkat. När
man sedan skall ta itu med den, har
den kanske blivit betydligt försämrad.
Nej, här måste andra åtgärder till.

Om ett vanligt ekonomiskt företag har
kommit i ett sådant läge genom ledningens
oförmåga att sköta detsamma
eller på annat sätt, så söker man utreda
orsakerna härtill. Ha dessa sin
grund i ledningens oförmåga att klara
upp problemen, att leda företaget, ja,
då söker man en annan ledning, som
man har större förtroende till och som
man tror skall kunna reda upp affärerna.
Detta gäller om ett företag vare sig
delägarna i detsamma äro högermän,
folkpartister, socialdemokrater eller
hondeförbundare. Man måste nämligen
gå till väga på det sättet för att återigen
få affärerna att gå ihop. Att man
i detta sammanhang inte kan räkna med
kommunisterna, kunna vi ju förstå. När
de kommo med sitt recept emot inflationen,
nämligen uttagande av en
engångsskatt på förmögenheter, såg
man att de voro inne på helt andra
vägar. Men jag tror knappast att det
svenska folket i dag är så litet upp -

lyst, att det verkligen hoppar på en
sådan där grov krok. Det enkla faktum
är ju att vi ha förbrukat eu del av våra
kapitaltillgångar. Vi ha levt för högt.
Det kanske kan gå att fortsätta på detta
sätt ytterligare någon tid. Men då är
det som sagt uppenbart att vi försämra
vår ställning undan för undan. Mena
kommunisterna, att de sålunda erhållna
medlen skola slås ut på den breda
massan — som de bruka uttrycka sig
— i form av högre arbetslöner, ja, då
ökar man bara det inflatoriska trycket.
Därigenom gör man ju saken värre.
Och menar man att dessa medel skola
steriliseras genom statens försorg, så
försvårar man ju möjligheterna för näringslivet
att fungera. På det sättet kanske
man minskar produktionen och fålen
mindre varumängd att fördela. När
jag läste den kommunistiska motionen
kom jag att tänka på kommunisternas
genialiska paroll inför förra valet: lönerna
upp och priserna ned. Jag hörde
herr Hagberg i Luleå i går tala om att
företagarna alltjämt inhöstade mycket
stora vinster och att det fanns utrymme
för ytterligare stora löneökningar.
Ja, man har ju blivit bönhörd till en
viss del. Lönerna ha ju gått upp både
på den fackliga lönemarknaden och på
den allmänna lönemarknaden. Men ha
priserna gått ned? Vi ha ju en priskontrollnämnd,
som skall se till att inte
priserna stiga. Kommunisterna ha ju
särskilt förklarat sig tro på dess ofelbarhet.
Är det då inte bättre att med
hjälp av priskontrollen försöka pressa
ned priserna, om det ännu finns några
företagargrupper i vårt samhälle som
ha för stora vinster. Jag tycker att det
skulle vara en mera framkomlig väg.

Det borde väl stå klart för var och en
som något sysslat med ekonomiska problem,
att det endast finns två vägar att
välja på för att komma till rätta med
den nuvarande situationen. Den ena
heter ökad produktion, och denna måste
då bli så stor att den svarar emot penningtillgången.
Handelsministern har

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

just talat om de besvärligheter, som öro
rådande beträffande vår import. Vi ha
ju kommit i den situationen, att vi inte
ha möjlighet att i tillräcklig utsträckning
öka vår export. Vi kunna således
inte få in vad vi behöva för att själva
åstadkomma ökad produktion och därmed
ökade varumängder. Det möter
säkert betydliga svårigheter att komma
fram på det sättet, även om vi naturligtvis
i första hand måste gå denna
väg. Den andra vägen är ju att genom
att sterilisera ett visst köpkraftsöverskott
försöka få penningtillgången och
varumängden att svara bättre mot varandra.
Jag tror för min del att man
måste försöka komma fram på båda
dessa vägar.

Finansministern har i propositionerna
5—10 föreslagit vissa åtgärder, varigenom
man skulle draga in en viss del
av köpkraften. Enligt en av dessa propositioner
skulle man genom en nedskärning
av bensinimporten även åstadkomma
en valutabesparing. Min uppfattning
är emellertid att man måste
angripa detta problem på en betydligt
vidare bas. Det hjälper sannerligen inte
att plocka in några miljoner ifrån en
folkgrupp eller några miljoner ifrån eu
annan. Vi måste nog vidtaga åtgärder
som medföra, att vi allesamman få bidraga
till att söka sanera läget.

De föreslagna automobil- och bensinskatterna
komma genom den högre
driftkostnad för fordonen som de medföra
att i mycket stor utsträckning utöva
ett tryck på varupriserna. Dessa
ökade transportkostnader måste tagas
någonstans. Är det så att dessa ökade
transportkostnader medföra högre priser,
nåväl, då har man ju inte vunnit
vad man åsyftat. Då bar man i stället
kanske gjort det onda värre.

En annan utväg, som man talat för
och emot i denna debatt, är ju att söka
åstadkomma ett ökat sparande. Personligen
får jag säga att jag anser att
denna utväg är den mest sympatiska.
Det är den väg som säkerligen bäst

skulle hjiilpa oss och föra till målet i
nuvarande situation. Men även denna
väg är behäftad med betydande svårigheter.
Första förutsättningen för att
man skulle kunna uppmuntra folk till
ökat sparande är ju, att folk har förtroende
för sparandet, d. v. s. att man
inte som hittills då man sparar eu
krona riskerar att ha endast 50 öre
kvar, när man skall la den i bruk. Det
ligger ju så till, att spararna undan för
undan i allt högre grad på detta vis
sett sitt sparkapital minskat. Om man
jämför penningvärdet nu och före kriget,
så kan man väl säga, att sparkapitalets
realvärde i dag i förhållande till
dess värde före kriget är bara ungefär
50 procent. Den som satt in en krona i
en bank och tar ut den för att köpa varor
för densamma nu i stället för att han
köpt dem då, han får ungefär hälften
av vad han avstod ifrån, när han placerade
sin sparpenning. Och om man
tar hänsyn till avkastningen, alltså räntan,
blir detta låga värde ännu mera
markerat.

Dessutom får man ju inte underskatta
betydelsen av den höjda förmögenhetsskatten.
Spararen drabbas i skattehänseende
betydligt hårdare nu än förut.
Den senast genomförda kvarlåtenskapsskatten
bär säkerligen också för många
sparare haft en avgörande betydelse
för deras inställning till detta problem.

Vår finansminister bar vid olika tillfällen
gjort uttalanden på denna punkt
som inte visat sig hålla. .Tåg erinrar om
hans många gånger framförda uttalanden
under de första krigsåren: spara en
krona nu, ni får mera för den efter
kriget! Så har inte blivit fallet, och det
gör ju, att förtroendet för sparandet i
viss mån bar undergrävts.

1 år nödgas finansministern konstatera,
att de uppgjorda prognoserna, efter
vilka han ansett möjligt alt leda utvecklingen,
inte ha hållit. Han skyller
på utvecklingen ute i världen, och
delvis kan det vara riktigt. Men han
kan inte frita sig ifrån, att ledningen

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1918 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

för ett förelag, för ett land måste försöka
att överblicka den närmaste framtiden
något och inte planera alltför
sangviniskt. Faktum är tyvärr att man
litet varstans ute i bygderna nu får
höra uttalanden, som låta t. ex. så här:
Här talar dom om att spara, men undergräver
samtidigt genom sin penningpolitik
förutsättningarna för sparandet.
Man vidtager åtgärder för att
allt hårdare heskatta den som sparar.
Det lönar sig inte att spara längre. —
Jag har personligen hört många sådana
uttalanden. — Varför skulle jag spara,
säger man vidare, den som spar får ju
högre skatter, under det att staten och
samhället hjälper den som slösar. —
Ja, sådana där uttalanden får man tyvärr
ofta höra ute i bygderna.

Under tiden utvecklas vårt land alltmer
till att bli ett verkligt krångelväldes
stamort på jorden. Nya restriktioner,
nya inskränkningar eller inskränkningar
i redan befintliga ransoneringar,
övervakande av företagare och medborgare,
blankettraseri o. s. v. — alla dessa
instrument ha gjort att folk ha blivit
ganska grundligt utledsna på det nuvarande
tillståndet och systemet.

När det t. ex. klart och tydligt uppvisades,
att ransoneringen på köttvaror
under fjolåret kunde slopas, då slopade
man inte ransoneringen utan införde i
stället skärpta bestämmelser, skärpt
övervakning för att på det sättet ändå
göra någonting. Är det någonting som
den svenske bonden är mycket fientligt
inställd emot så är det just ifyllande
av alla dessa formulär och blanketter
och alla dessa redogörelser som
han skall avgiva. Jag kan inte i detta
sammanhang underlåta att tala om hur
en gammal lantbrukare reagerade när
han första gången skulle utföra sin allmänna
självdeklaration. Han skulle
då uppgiva värdet på sin fastighet, på
sina inventarier och sitt kapital, om
han hade något. Han sade: förr i tiden
var det nog om man gjorde bouppteckning
en gång, när man var död, nu

skall man göra det årligen. Vad skulle
denne gamle hedersman sagt om han
levat i dag, när en lantbrukare för bara
eu så enkel detalj som avverkning och
försäljning av ved skall vara tvungen
att vid ett månadsskifte fylla i tio till
femton olika formulär? Jag erkänner
att man inte kan koppla bort allt detta,
men jag undrar om man inte i alla fall
borde försöka ta en överblick av detta
skrivardöme, som vi ha fått i vårt land,
och försöka åstadkomma de förenklingar
som äro möjliga att genomföra.
Jag tror det svenska folket skulle med
mycket stor tacksamhet uppmärksamma
varje sådan åtgärd, som medför något
litet resultat. Om man därtill skulle
kunna lösgöra något tusental eller flera
tusen av dessa, som nu äro sysselsatta
med att uttänka mer eller mindre väl
utarbetade formulär, som vi skola fylla
i, och i stället sätta dem i produktivt
arbete, så kanske vi på det sättet kunde
öka vår varumängd och få större möjligheter,
kanske större tilldelning av utländska
valutor o. s. v.

Ja, herr talman, jag skall inte så mycket
längre uppehålla mig vid detta
ämne, som berörts och belysts från så
många olika synpunkter, att en upprepning
knappast kan undvikas. Jag
vill nöja mig med att konstatera, att
den hittills förda politiken inte varit
i allo lycklig för landet, att vi ha överskattat
och levat över våra tillgångar
och att vi nu befinna oss i ett ganska
prekärt läge, som det blir tämligen
svårt att backa ut ur. Men när vi så skola
göra, hjälper det nog inte med att företaga
en sådan där detaljåtgärd som att
införa en högre nöjesskatt eller någonting
dylikt. Jag tror inte att man
därmed träffar köpkraften på det sätt
som är behövligt. Man skall i stället
uppmuntra sparandet, man skall ge spararna
förtroende, så att de verkligen
få resultat av sitt sparande.

När vi ha förbrukat våra valutatillgångar,
så kanske den möjligheten återstår,
att vi skulle kunna få låna pengar,

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

kanske i Amerika. Jag vet inte om det
är möjligt eller inte. Men härigenom
kan man väl endast för längre eller
kortare tid, beroende på lånets storlek,
kanske endast på några månader, skjuta
undan de avgöranden som måste träffas,
och under tiden kanske läget blivit
ännu sämre. Vi ha förr i tiden lånat
pengar i utlandet, t. ex. för att bygga
ut vårt järnvägsnät. Detta har ju visat
sig vara eu mycket god investering.
Kunna vi åstadkomma några nya sådana
investeringar, som öka vår produktion,
som ge oss större produktiva
möjligheter, ja, då skulle jag vilja tillråda
att låna pengar. Men dessa pengar
få inte förbrukas i den löpande produktionen.
Om det svenska folket i dag
får klarhet om liurudant läget verkligen
är, är jag övertygad om att det är villigt
att underkasta sig de besvärligheter
som måste komma.

Jag återkommer till vad jag tidigare
sagt. Svenska folket måste ha klart för
sig, att man verkligen genom dessa åtgärder
skall kunna skapa bättre möjligheter.
Vi skola komma ur krisen och
försöka komma framåt igen. Jag skulle
önska, att vi i dag hade en Thorsson,
som vågade säga till svenska folket att
sådant är läget, sådana åtgärder måste
vi vidtaga.

Jag har kanske förut varit i tillfälle
att något litet resonera med regeringen
om den politik, som har förts när det
gällt vår trävaruindustri och exporten
av träprodukter. För att inte uppehålla
tiden för länge nödgas jag i dag endast
säga, att jag är övertygad om att
regeringens åtgärder icke alltid medfört
de resultat, som varit möjliga att
uppnå. Jag kan emellertid inte underlåta
att i dag tala om — herr Hedlund

1 llådom var också inne på den saken

de alltför senkomna besked som
gå vos våra trävaruexportörer när det
gällde vår trävaruexport i våras. Man
gick och väntade och väntade på löfte
att få sälja och besked om till vilka
priser man skulle få sälja. Först sedan

2 — Andra kammarens protokoll År

skeppningssäsongen för länge sedan bort
komma i gång i södra Sverige och sedan
man länge fört underhandlingar
utan att kunna slutföra några köp fick
man besked. På grund härav och på
grund av den ringa exportkvot, som tilldelats
oss i södra Sverige, lyckades vi
inte placera tillräckligt med trävaror.
Följden blev också, att vi hemma i
våra trakter i södra delarna av landet
ha ett ganska stort överskott av virke,
som ligger vid sågarna ute i skogarna.
Om vi hade fått sälja detta i så god tid,
att vi t. ex. kunnat utbyta våra därmed
erhållna pund mot dollar — det gick
på den tiden — då är jag övertygad
om att vårt valutaläge varit betydligt
bättre än vad det nu är. Då kanske
man inte ens behövt reflektera på att
införa dessa drastiska knoek-outbestämmelser
för vår biltrafik, som man
nu avser att göra.

De kvantiteter trävaror, som ännu
ligga kvar vid våra sågar, trycka nu
marknaden och komma att medföra
minskad avverkning under denna säsong.
Om eu köpare, särskilt en kapitalsvag
sådan, är hunden av sitt kapital,
har det nedlagt i ett lager, då är
han ju inte så intresserad av, och han
har dessutom stora svårigheter, att
köpa på nytt. Min personliga erfarenhet
säger i varje fall, att avverkningarna
nu i vinter komma att bli betydligt
lägre än vad de voro förra vintern.

Det förhåller sig så i vårt land, att
vi överdimensionerat trävaruindustrien
i de norra delarna av landet. Vi ha
kommit så långt där, att vi inte kunna
förse trävaruindustrien med råvaror,
under det alt de södra delarna av landet
ha betydande överskott. Nu kan
man tycka, att det borde vara enkelt
att placera södra Sveriges överskott
norrut vid de trävaruindustrier, som
ha möjligheter att förädla träet. Men
så enkelt kan det inte gå till i våra dagars
Krångel-Sverige. Här är landet
uppdelat i prisområden — herr Hedlund
i llådom berörde detta eu smula

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

— och man får inte något särskilt tillstånd
att flytta över något virkesparti
från ett prisområde till ett annat. Dessutom
liar man stipulerat skilda priser
i de olika områdena. Emellertid framgår
av riksskogstaxeringarna, att vi ha
ett så betydande tillväxtöverskott i de
södra delarna av landet, att vi skulle
kunna fylla behovet uppe i norra Norrland,
såvida det inte vore förmånligare
att flytta ner eu del av industrien till
södra Sverige.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att citera några siffror ur en
utredning, som uppgjorts av skogsvårdsinstitutet
på tillskyndan av bränslekommissionen.
Man har här undersökt
våra råvaruförhållanden, och jag
skall nämna några resultat som gälla
femte prisområdet, det överskottsområde
jag nyss talade om. Vi ha i södra
Sverige en årlig tillväxt på 5 026 000
m3, som man beräknar kunna taga ut
under ett tiotal år i form av sågvirke.
Den högsta produktionskapacitet, som
våra där belägna industrier kunna
åstadkomma, uppgår till 4 750 000 nr.
Där finns således ett sågvirkesöverskott
på 876 000 in3.

Går jag till massaveden ha vi där en
årlig tillväxt av 4 074 000 in3. Pappersmassefabrikernas
kapacitet är högst
3 166 000 in3. Vi skulle således få ett
ganska betydande överskott som uppgick
till inte mindre än 908 000 in3
massaved. Om man emellertid sänker
fordringarna på massaveden, så att
det blir detsamma som man har i norra
Sverige, d. v. s. dimensionerna ned
till 3 tum, då stiger detta överskott till
inte mindre än 1 805 000 in3. Sammanlagt
ha vi således ett beräknat tillväxtöverskott
på omkring 2 681 000 in3.

Jag skulle vilja hemställa till herr
statsrådet Ericsson att när det gäller
att uppgöra en plan för fortsatt avverkning
taga i betraktande, att vi nere
i södra Sverige ha möjligheter att avverka
betydligt mera än vi ha möjligheter
afl förädla. Enligt föreliggande

utredning och efter de förutsättningar
varpå denna bygger måste sålunda ett
betydande överskott av såväl timmer
som massaved förefinnas i södra Sverige.
Detta förhållande ger anledning
till vissa reflexioner. Med anledning
av den råvarubrist som finns i andra
delar av landet måste det givetvis vara
ett både socialt och samhällsekonomiskt
intresse att så långt som möjligt
utnyttja dessa överskottsråvaror och
furnera de industrier med råvaror, som
nu lida brist på sådana. Jag anser att
överskottet i södra Sverige medger en
utjämning. För att emellertid detta
skall kunna ske fordras, att de konstgjorda
gränser för industriens inköpsomräden,
som myndigheterna utan
alltför starka motiv skapat fram, snarast
försvinna. För skogsägarnas del
kommer ett bibehållande av detta tillstånd
att verka till nackdel ur prispolitisk
synpunkt. Om med marknadsläget
överensstämmande och skäliga
priser för den skogliga råvaran skola
kunna utvinnas inom detta överskottsområde
fordras antingen nya triikonsumerande
industrier, ökade exportmöjligheter
eller också att vägarna göras
fria för de utanför området belägna
industrier, som vilja och ha praktiska
möjligheter att här komplettera sina
råvaror.

Till slut bara ett litet observandum:
här har man under årtionden — i varje
fall så länge jag minns — till leda talat
om att bönderna inte kunna sköta
sina skogar. Detta har man tagit som
motiv för att i .statens hand överföra
och låta bolag inköpa stora skogar.
Dagens läge visar emellertid, att vi i
södra Sverige, där bondeskogarna dominera,
ha kunnat sköta våra skogar
så att vi i dag ha ett större virkesöverskott.
Enligt riksskogstaxeringarna ha
skogstillgångarna i södra Sverige ökats
med inte mindre än 25 7c. I norra delarna
av landet, där staten och skogsbolagen
dominera, har man tagit ut betydligt
mer än tillväxten. Vill man se -

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

dan opartiskt undersöka räntabiliteten
av statens, skogsbolagens och de enskildas
skogsbruk skall man kanske
komma till det förbluffande resultatet,
att dessa förkättrade bondeskogar lämna
betydligt större nettoavkastning än
vad statens och bolagens skogar göra.
Åtminstone är detta min erfarenhet,
som jag erhållit genom arbete med
taxeringar i min hemort.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Herr Hedlund i Rådom och herr
Jonsson i Skedsbygd ha i sina anföranden
klagat över regleringarna framför
allt på skogsbrukets och skogsindustriens
område. Det är i huvudsak två
saker vederbörande kritiserat. Dels är
det försäljningen av virket från de s. k.
småsågarna och dels de åtgärder för
reglering av virkesmarknaden, som
vidtogos i höstas.

Beträffande småsågarnas försäljning
av virke förvånar det mig en aning,
att man inte vill göra lika bestämda
påståenden här i kammaren som man
gjort i åtskilliga pressorgan, nämligen
att vi förlorat mängder med utländsk
valuta — framför allt dollar — genom
att myndigheterna lagt hinder i vägen
för exportörerna att sälja. Herrarna
veta säkerligen om —- och därför har
inte det argumentet framförts här —
att vår trävaruexport inte går på några
hårdvalutaländer. Det är eu mycket
obetydlig del — maximalt 5 % tror jag
— som kan säljas till de länder som
benämnas hårdvalutaländer. Den anklagelsen
har man inte gjort här, men
man har antytt, att man kunnat åstadkomma
betydligt mera om inte myndigheterna
lagt hinder i vägen.

Jag är den förste att beklaga, att förhandlingarna
mellan industrien och
myndigheterna under år 1947 dragit
så långt ut på tiden. Jag beklagade det
tidigare under handelskammarmötet i
Gävle i november månad. Denna försening
berodde emellertid inte på alt

vi inte hade något intresse av att göra
upp saken, utan orsaken var helt enkelt
den, att det var svårt att åstadkomma
någorlunda enighet om villkoren
för trävaruexporten för förra året.
Detta är helt naturligt, eftersom det
gäller mycket stora värden. Jag vet
inte om herr Hedlund i Rådom eller
herr Jonsson i Skedsbygd kan lägga
fram konkreta exempel på att vi ha
förlorat exportmöjligheter genom att exporten
fördröjdes låt oss säga eu månad
eller där omkring. Det är möjligt
att så kan vara förhållandet, men till
kammarens ledning för bedömandet av
dessa saker vill jag nämna ett par
siffror.

Förhållandet är ju det, att det regelmässigt
brukar vara storsågarna som
exportera under det att de s. k. småsågarna
ha mycket liten andel av försäljningarna
till utlandet. I regel ha
procenttalen varit 85 och 15. Vi ha nu
bestämt, att de större industrierna
skola få 80 % av den totala exportkvantiteten
och de mindre sågverken
20 %. Vi kommo underfund med att
vi kanske hade möjlighet att exportera
något mera virke än vi beräknat under
våren, vilket föranledde oss att under
sommaren höja exportkvantiteterna.
Därför nämner jag nu siffror, som
avse totala exportkvantiteten och den
kvantitet vi ställt ut exportlicenser för.

Svenska trävaruexportföreningen, alltså
den förening som har hand om de
stora sågarna, har en kvot på 323 000
standards och licenser på 305 000 standards.
Jag har blivit underrättad om
att svenska trävaruexportföreningen
sålt slut praktiskt taget hela sin kvottilldelning.
Där ha exportörerna således
inte förhindrats att sälja sina varor,
utan det har blivit möjligt för dem
att skeppa den bestämda kvantiteten.
Däremot är det riktigt, att småsågarna
inte förmått sälja hela den kvantitet,
som de fått sig tilldelad. De ha fått en
tilldelning på 100 000 standards, och vi
ha liccnsierat 82 000 standards. Det är

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

icke alldeles säkert att hela denna
kvantitet är såld. Det beror inte på
att myndigheterna lagt hinder i vägen,
utan på att det varit svårt att finna utländska
köpare för just de virkeskvaliteter,
som man exporterar från södra
Sverige, och detta med hänsyn till industriens
karaktiir i dessa delar av
landet. Jag har själv blivit förvissad
om den saken när jag försökte få ut
en större kvantitet virke från södra
Sverige för export. Vederbörande köpare
förklarade, att man ville ha 80 (U
av norrlandsvirket och endast 20 c/<
från södra Sverige. Med detta vill jag
ha sagt, att i den mån de s. k. småsågarna
inte lyckats placera hela sin
exportkvantitet, så är det inte beroende
på att myndigheterna hindrat
dem att sälja.

I det sammanhanget vill jag passa på
att säga en annan sak. Det har i pressen
varit tal om att myndigheterna
skulle ha hindrat exportörerna att taga
ut de priser, som vederbörande köpare
velat ge. Nu har det hela tiden förhållit
sig så, att när exempelvis trävaruexportföreningen
förhandlat med
utländska köpare om priserna, så har
detta skett utan några som helst direktiv
eller någon inblandning från myndigheternas
sida. Jag har fått detta verifierat
vid handelskammarmötet i
Gävle. Jag vill göra gällande, att då
så många företagare från våra skogsindustrier
erkänt detta, så kan det väl
också här i riksdagen tagas som ett
bevis för att den skildring jag gav i
Gävle och nyss givit här om förhandlarnas
fullständiga frihet är riktig. Jag
har således fått bekräftelse från industriens
eget folk, att det inte förelegat
några hinder för företagarna att taga
ut marknadspriset.

Jag har vidare fått besked om de
s. k. förluster, som landet skulle ha lidit
genom att cellulosaindustrien begränsades
under en tremånadersperiod.
Det har inte medfört några valutaförluster
för landet. Jag ställde min fråga

vid handelskammarmötet på följande
sätt: Kan industriens män förklara för
mig hur det kan gå till, att landet
skulle förlora valutor, om vi begränsa
leveranserna under viss tid och industrien
samtidigt kör för fullt medan
priserna iiro i stigande? Jag fick det
beskedet av doktor Sundblad i Iggesund,
att vi inte förlorat några valutor
på grund av att vi begränsat cellulosaleveranser
under en tremånadersperiod.
Det är alldeles naturligt.

Jag skall inte tillägga något om våra
cellulosapriser. Det är av vissa skäl
jag inte vill göra det. Vi kunna dock
vara glada så länge vi ha dessa möjligheter
att sälja massa på världsmarknaden.
Detta tillför för närvarande
vårt land utomordentligt stora värden.
Därför skola vi vara angelägna om att
se till, att vi kunna få fram de råvaror
och det material i övrigt, som behövas
för att hålla denna export uppe och
om möjligt öka densamma.

Jag skall sedan säga några ord om
den fråga herr Hedlund i Rådom i huvudsak
uppehöll sig vid. Han klagade
över att myndigheterna ingripit i och
reglerat rundvirkesmarknaden. Det är
tyvärr på det sättet, att virkespriserna
stigit mycket kraftigt under senare år.
Myndigheterna ha försökt sätta en
broms på dessa stegringar genom t. ex.
normalpriser. Vi komino emellertid
underfund med att det inte gick bra
att hålla fast vid detta system, varför
vi slopade normalpriserna. Då stego
priserna mycket kraftigt. Vi stodo nu
inför den situationen, att vi måste fråga
oss om vi kunde lämna virkesmarknaden
fri under innevarande avverkningssäsong.
Vi kommo till den bestämda
slutsatsen, att detta inte kunde gå för
sig. Jag kan gärna erkänna att det i
första hand är cellulosaindustrien, som
har möjligheter att driva virkespriserna
i höjden, och inte så mycket de sågade
varorna. Vi började då ett utredningsarbete,
som omsider ledde fram
till att vi måste få en reglering av själ -

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

va marknaden, d. v. s. rätten till inköp
av massaved.

Vi ha tidigare, som herr Jonsson i
Skedsbygd påpekade, indelat landet i
fem särskilda inköpsområden. Vi ansågo
oss höra behålla denna indelning,
även om den lägger vissa hinder i vägen
för företagen att köpa varhelst de
önska. Inom ett område, nämligen
Norrland norr om floden Ljungan, föreligger
alldeles utomordentligt stor
brist på virke räknat efter industriens
kapacitet. Vi befarade våldsamma prisstegringar
speciellt inom detta område
men även inom andra. När nu företagarna
anmälde för bränslekommissionen
och regeringen, att de hade lust
att uppträda gemensamt som köpare —
vi kunna gärna kalla det för en kartell
—■ måste regeringen naturligtvis taga
hänsyn till detta förhållande. Denna
sammanslutning av företagarna — Nordsvenska
virkesföreningen — omfattar
92 % av industriens hela kapacitet;
8 % stodo således utanför föreningen.
Förutsättningen för att denna sammanslutning
skulle kunna uppträda enhetligt
var, att de återstående företagen,
d. v. s. dessa 8 % av kapaciteten,
skulle bindas vid de regler, som man
hade kommit överens om inom flertalet
industriföretag. Det är nu detta som
bränslekommissionen föreslagit och regeringen
sanktionerat. Man delar nu
upp virket inom detta område i förhållande
till företagens maskinkapacitct.

Jag vill självfallet inte bestrida, alt
denna överenskommelse innebär en
konkurrensbegränsning, som i viss utsträckning
kan gå ut över skogsägarna.
Det är klart, all om skogsägarna hade
haft en fullständigt fri marknad nu,
skulle de ha kunnat pressa upp priserna
på rundvirket åtskilligt mer än
som nu faktiskt blivit fallet under innevarande
År. Det kan emellertid vara
anledning att erinra om den hittills
inträdda prishöjningen, när man vill
göra gällande, att skogsägarna skulle
lida ett sådant avsevärt avbräck genom

denna reglering. Man kan då hänvisa
till att priserna stigit även innevarande
år. 1 södra Sverige har det sedan
många år förelegat en inköparkartell.
Enligt vad jag kunnat inhämta, är denna
kartell erkänd av bl. a. Skogsägareföreningen.
Även i södra Sverige bär
det inträtt en mycket kraftig höjning
av massavedspriserna. Förra året stego
dessa priser med 25 %, och i år ha
priserna stigit med ytterligare 30 %.
Jag vill nu fråga: Finns det någon anledning
för skogsägarna i södra Sverige
eller i landet i övrigt att klaga på det
utbyte de få av sitt skogskapital?

Det har i olika sammanhang framhållits,
att regeringen gynnat monopoliseringssträvandena.
Det förhåller sig
emellertid på det sättet, att Skogsägareföreningarnas
riksförbund hade långa
förhandlingar med regeringen i höstas.
En av de svåraste tvistefrågor, som vi
då hade att lösa, var frågan, huruvida
skogsägarföreningarna skulle få monopol
på försäljningarna av visst överskotlsvirke
från södra Sverige till Norrland.
Vid det tillfället hörde jag emellertid
inga principiella invändningar
mot en dylik monopolställning från
skogsägarföreningarna. Herr Hedlund
i Rådom förklarade i sitt anförande,
att industrien strävar efter vinster. Jag
vill emellertid fråga, om det inte var
liknande motiv, som låg bakom skogsägarföreningarnas
strävanden efter en
viss monopolställning när det gällde
försäljningar i södra Sverige. Vi ville
i regeringen inte ge skogsägarföreningarna
denna monopolställning. Vi garanterade
dem emellertid, att de skulle få
avsättning för minst 180 000 in3 massaved
att säljas från södra till norra Sverige.
Om således vederbörande kartell
inte ville köpa denna kvantitet, åtogo
vi oss genom bränslekommissionen att
köpa upp motsvarande kvantitet massaved.

Man skall således inte alltid tro på
de f r ih etsdek Iaea tioner, som avgivas
av representanter för Skogsägareför -

Nr 3.

Tisdagen de» 20 januari 1918 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

eningarnas riksförbund. Dessa representanter
hävdade för övrigt bestämt,
att kartellen i södra Sverige kommer att
misshandla skogsägarna och bjuda dem
ett alltför lågt pris. I min ringhet vågade
jag hävda, att industriföretagen
i nuvarande situation äro angelägna
att bjuda ett sådant pris, att de få ut
största möjliga kvantitet virke på marknaden.
Jag vet inte, om jag eller herr
Hedlund i Rådom fått rätt. Vi ha emellertid
sett, att priserna stigit med 30 %
i år och 25 % i fjol.

Jag antydde nyss, att det låg i industriföretagens
intresse att få fram
största möjliga kvantitet massaved.
Häri ligger också förklaringen till prisstegringen.
Jag vill inte tillskriva industrien
några ideella motiv att vilja
hjälpa skogsägarföreningarna. Jag är
helt införstådd med herr Hedlund i
Rådom, när han säger, att vinstmotivet
och industriens svåra råvaruförsörjning
ligga bakom och driva priserna
i höjden.

Det har framhållits, att vi borde
överföra mer virke från södra Sverige
till Norrland, där man har brist på virke.
Detta ha vi börjat med under innevarande
år. Vi ha försökt begränsa inköpen
i Norrland från företag i södra
och mellersta Sverige. Vi ha vidare velat
öppna möjligheterna för skogsägarna
i södra Sverige att sälja till Norrland.
Det är klart, att hela denna fråga
beror på vilka avverkningskvantiteter
man kan räkna med. Enligt vad jag
kan förstå, finns det ingenting som
hindrar, att skogsägarna i södra Sverige
avverka mer än den grundkvantitet,
som man hittills resonerat om.

Att vi i regeringen sträva efter att få
fram största möjliga mängd massaved
och timmer hänger naturligtvis samman
med att vi inse vilken stor betydelse,
som vår skogsindustri har framför
allt i nuvarande svåra valutaläge.
Vi räkna med att vår exportindustri på
detta område under innevarande år

kan exportera cellulosa, papper och
trävaror till ett värde av sammanlagt
ca en miljard 800 miljoner kronor. Det
är under sådana förhållanden angeläget,
att vi se till att man verkligen får
fram den råvara, som behövs för industriens
produktion. Lika naturligt är
det emellertid, att myndigheterna icke
kunna släppa kraven på en någorlunda
stabilitet, när det gäller priserna på
hemmamarknaden, framför allt av sågade
trävaror och papper. Det är dessa
motiv, som föranlett regeringen att
hålla kvar regleringarna på detta område.
Vi ha således velat hålla hemmamarknadspriserna
beträffande sågade
trävaror och papper någorlunda stabila
och lägre än exportpriserna.

Normalpriserna för rundvirke ha
upphävts. Vi ha emellertid kvar normalpriser
för sågade trävaror. Jag erkänner
gärna, att dessa regleringar
inte ha lyckats helt, men om vi skola
klandras för någonting, är det väl för
att vi inte haft tillräckligt hårda regleringar
på detta område. Det är ju vår
underlåtenhet i detta avseende, som
möjliggjort att exempelvis cellulosaindustrien
har kunnat bjuda upp priserna
så kraftigt på råvarorna, som faktiskt
skett.

Vi ha emellertid nu träffat en uppgörelse
med industrien, som går ut på
att industrien för innevarande år skall
fondera 50 kronor per ton exporterad
kemisk massa och 20 kronor för mekanisk
massa. Dessa pengar skall industrien
sätta undan för konjunkturutjämningsändamål.
Pengarna skola utbetalas
under 1951—1953 och tillfalla
industrien. I år har industrien enligt
ett preliminärt avtal gått med på att
avsätta ytterligare 25 kronor per ton
exporterad kemisk massa och 10 kronor
per ton mekanisk massa. Denna
sista utfästelse från industriens sida
räkna vi med skall ge ett belopp av
35—37 miljoner kronor under en tolvmånadersperiod.
Av dessa pengar skall
en tredjedel gå till enskilda skogar,

Tisdagen den 20 januari 19 48 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

d. v. s. bolagsskogar och bondeskogar,
för skogsvårdande och skogsförbättrande
åtgärder. Vi räkna med att de enskilda
skogsbruken skola på detta sätt
få ca tolv miljoner kronor av industrien.
De återstående två tredjedelarna
av beloppet, ca 25 miljoner kronor,
skola tillfalla de anställda inom skogsindustrien.
Det är därvid förutsatt, att
dessa pengar skola tillfalla inte endast
de anställda inom cellulosa- och pappersindustrien
samt sågverken utan
även skogsarbetarna. Pengarna skola
användas till allmänna och sociala
ändamål.

Vi ha, som jag antydde, ännu inte
kommit överens om alla statuter i detta
avtal, men vi äro ense om att pengarna
skola tillfalla de anställda. Två syften
vinnas härigenom, dels begränsas industriens
möjligheter att höja priserna
för råvarorna ytterligare genom att
man på detta sätt ökar deras omkostnader,
och dels ett penningpolitiskt
syfte, därigenom att man undandrar
hundratals miljoner kronor per år från
den aktuella efterfrågan på marknaden.

Det är klart, att man kan diskutera
om att vi hade kunnat få ut ett ännu
högre belopp. Dylika påpekanden kan
man ju för övrigt göra och gör gärna
efter varje uppgörelse. Vi ha emellertid
försökt att få ut mesta möjliga i en
given situation. Vi anse oss inte kunna
komma längre för närvarande. Min
förhoppning är, alt de nu vidtagna åtgärderna
skola visa sig vara så pass
effektiva, att vi kunna säga, att även
om de enskilda medborgarnas handlingsfrihet
begränsas härigenom, så äro
dessa regleringar ur samhällelig synpunkt
så angelägna och viktiga, att
myndigheterna funnit sig böra genomföra
dem. Man kan klanka på regleringarna
hur mycket som helst, men
här stå så stora värden på spel, att regeringen
ansett det nödvändigt alt ingripa
på detta område.

Herr JONSSON i Skedsbygd erhöll på
begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Det är nog alldeles
riktigt, som statsrådet Ericsson
säger, att exporten kom i gång så sent
på grund av svårigheterna att få en
överenskommelse med exportörerna.
Det gällde emellertid för exportörerna
att bryta det prisstopp, som regeringen
hade satt för exporten under 1946 och
1947 av inte bara pappersmassa utan
även sågade trävaror. Exportörerna
kämpade för att taga ut högsta möjliga
priser.

Sedan erkände statsrådet Ericsson,
att regeringen bedömde läget fel. Man
ansåg inom regeringen, att det inte förelåg
så stora exportmöjligheter. Vid personliga
samtal med statsrådet Ericsson
uttryckte emellertid jag och många
med mig som vår uppfattning, att vi
kunde exportera mera. Tidigt på våren
förelåg det en oerhört stor efterfrågan
just från England, Holland, Belgien och
Danmark på våra trävaror från södra
Sverige. Vi fingo emellertid inte sälja
förrän exportavtalet hade blivit klart
med regeringen. På den tiden var det
möjligt att omväxla erhållna pundlikvivider
i dollar. Då hade vi alltså kunnat
få denna värdefulla dollarvaluta, men
genom det uppskov med exporten, som
vi nödgades gå med på, gick denna dollarvaluta
oss ur händerna, och dessa
länder försågo sig i mycket stor utsträckning
med trävaror från Finland
och andra exportländer. I dag ha vi ett
överskott av trävaror i södra Sverige,
som alltså hade kunnat förvandlas i
pund och på ett tidigt stadium bytas
ut mot dollarvaluta.

Jag hinner inte på den korta lid,
som nu står mig till buds, bemöta alla
de punkter i statsrådets anförande, som
jag skulle önska. Men jag vill erinra
om att det exportavtal, som träffades,
avsåg att ge huvudparten av exportmöjligheterna
till den stora sammanslutningen
av exportörerna i Norrland, under
det att vi i södra Sverige, där vi ha

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

överskott, fingo en mycket liten del
därav.

Herr HEDLUND i Rådom, soin likaledes
på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Beträffande
frågan om försäljningen av sågade
trävaror och de svårigheter, som där
åstadkommits genom dröjsmål från
statsmakternas sida, är jag förekommen
av herr Jonsson i Skedsbygd.

I fjol hade vi frågan uppe om de förluster,
som drabbat landet till följd av
att statsmakterna hade förhindrat industrien
att taga ut fulla exportpriser
för cellulosan. Jag trodde, att den saken
var utagerad, men då så inte synes vara
fallet, nödgas jag att på nytt taga upp
detta spörsmål.

Visserligen kan jag inte i detalj gå in
på hela denna sak, men jag skall försöka
att i korthet rekapitulera vad som
då framkom, nämligen att statsmakterna
hade hållit sin bromsande hand på
prisbildningen av cellulosaindustriens
produkter. Det må sedan åberopas vilka
uppgifter från industriens sida som
helst. Det är i alla fall inte möjligt att
rubba på fakta. Det finns svart på vitt
på att industrien förde en fyra månaders
lång kamp med regeringen om att
få höja massapriserna med det belopp,
som motsvarade kronkursförändringen.
Detta faktum ådagalägger mer än något
att regeringen, i stället för att vara
intresserad av att få in så mycket
pengar som möjligt, höll tillbaka priserna.
Det bar vidare presenterats
exempel på företag, som verkligen hade
begärt att få exportera till högre priser
än de medgivna, men som vägrats detta.
.lag kan för min del inte inse vilka
ytterligare bevis, som kunna påfordras
i detta sammanhang. Jag skall emellertid
försöka prestera dem så småningom,
om det nu skulle begäras att ytterligare
bevis framläggas.

Statsrådet Ericsson berörde sedan
den Nordsvenska virkesföreningen med
dess 92-procentiga anslutning. Denna

stora anslutning har emellertid föreningen
fått efter myndigheternas åtgöranden
genom att man vidtalat industriföretagen
i tur och ordning. Man har därvid
från myndigheternas sida framhållit,
att antingen blir det en kvotering
eller också får saken ordnas frivilligt.
Det »frivilliga» alternativet var i detta
fall detta femåriga kartellavtal. De kartellpådrivande
industrierna ville nämligen
inte vela av någon annan form av
samarbete industrierna emellan.

Härefter anförde herr statsrådet
ERICSSON: Herr talman! Herr Jonsson
i Skedsbygd ville göra gällande, att vi
hade kunnat sälja mycket mer på England
än vad som skett. Enligt vad jag
har mig bekant, ha emellertid engelsmännen
köpt hela den kvantitet, som
var upptagen i handelsavtalet. Engelsmännen
bestämma som bekant i förväg
hur stor valutatilldelning, som skall beviljas
för trävaruimport.

Herr Jonsson i Skedsbygd framhöll
vidare mycket bestämt, att man hade
kunnat växla de sålunda erhållna betalningarna
i pund mot dollar. Ja, jag
vågar för egen del inte uttala mig så
bestämt som herr Jonsson om den saken.
Jag föreställer mig, att han fått besked
härom från riksbanken. Det är
möjligt, att man under den korta tid,
som pundet var konvertibelt, hunnit utbyta
pundtillgodohavande mot dollar.
Jag vet, att vissa andra länder försökte
göra detta. Jag utgår emellertid som
sagt ifrån, att herr Jonsson skaffat sig
förvissning härom. Det skall bli mig
angeläget att hos riksbankens ledning
ta reda på liur saken verkligen ligger
till i detta fall.

Sedan framhöll herr Jonsson i Skedsbygd,
att massaexporten fördröjts så
länge därför att företagen måste underhandla
med regeringen om höjda priser.
Jag har tidigare i dag sagt, att företagen
inte varit bundna av några bestämmelser
från myndigheternas sida,

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

när det gäller att underhandla med utländska
köpare. Jag liar fått bekräftelse
på detta från industriens egen sida.
Varför skola vi hålla på att gång efter
annan här i riksdagen diskutera dessa
ting? De representanter här i kammaren,
som säga sig representera det
svenska näringslivet, ha ju möjlighet
att gå till sina egna och fråga dem för
att få besked. För den skull är det onödigt,
att dessa diskussioner ideligen
upprepas här i kammaren. Herr Hedlund
i Rådom sade, att han trodde, att
diskussionen om dessa förluster för
ccllulosaexporten var ett avslutat kapitel.
Ja, jag har faktiskt trott detta länge.
Men herr Hedlunds egen press och
andra tidningar göra fortfarande gällande,
liksom det för övrigt framhålles
även i tal och på annat sätt, att cellulosaindustrien
förlorat mängder av
pengar genom att regeringen hindrat
den att ta ut världsmarknadspriser.

Het var ju så, herr Hedlund, att under
den tid som priserna voro sänkta
med 5 7''. d. v. s. höjda med 10 7 i
svenska kronor räknat, såldes inte
några kvantiteter. Men under hela tiden
gick, som jag framhållit, industrien för
fullt. Allt som kunnat produceras har
producerats, och lagren av cellulosa äro
nu mindre än de någonsin förut varit.
Tillåt mig säga, att aldrig tidigare i
detta lands historia har det varit så
lönande att sälja massa som nu.

Vidare vill man göra gällande —
även om herr Hedlund icke sade det
direkt — att vi skulle ha förlorat på
pappcrsförsäljningen. Jag är i tillfälle
att säga, att det var Svenska pappersbruksföreningen
som fastställde riktpriserna
även under den period som det
här talats om, och det var Svenska pappersbruksföreningen
som kontrollerade
liccnsgivningen. Ha herrarna den uppfattningen,
att denna branschorganisation
icke såg till att priserna blevo skäliga?
De priser som föreslogos reducerades
icke på något sätt, utan de godkändes
av myndigheterna.

Herr HEDLUND i Rådom erhöll på
begäran ånyo ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag vet mycket
väl att under de fyra månader, som
striden pågick mellan regeringen och
industrien om industriens rätt att få
höja priserna med visst belopp som
motsvarade kronkursens förändringar,
såldes högst obetydliga kvantiteter. Under
denna tid kunde alltså förlusterna
icke bli så stora. Jag har heller icke
gjort gällande detta utan bara åberopat
detta faktum om striden som ett bevis
på att regeringens ansträngningar i fråga
om prissättningen gingo ut på att hålla
priserna nere. Jag har tidigare anfört
exempel på företag som begärt att få
sälja varor till högre pris än dem som
myndigheterna medgåvo men som blivit
vägrade licens.

Sedan vill jag säga, att skogsägarna
ingalunda hemställt om någon fri rundvirkesmarknad,
utan i nuvarande läge
ha de förklarat sig vara beredda att
vara med om steriliseringsåtgärder. När
man hänvisar till förhållandena i södra
Sverige och säger, att där ha priserna
stigit med 30 %, så är det en skenbar
sanning. Det är priset på ett sortiment,
nämligen massaved, toppstockar, som
stigit med 30 7. Men sågtinnner har fallit
i pris, och den rotstående skogen,
alltså rotposterna, har också fallit i
pris. Anledningen till att just massaveden
steg med 30 7 var, att priset på
detta sortiment förut varit onormalt
lågt. När man lättade litet på den kinesiska
muren till femte prisområdet och
fick in köpare från områden där man
betalade mycket mer för massaveden,
var det naturligtvis omöjligt för köparna
i södra Sverige att vidbliva de låga
priser det tidigare varit möjligt att hålla
på grund av den kinesiska muren,
utan man fick lov att låta priserna gå
litet uppåt och jämna ut dem med hänsyn
till vad som gällde i andra delar
av landet. Det är alltså det förhållandet
att säljarna förut varit missgynnade
inom femte prisområdet, som åstadkom -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

mit denna höjning av priset, och därigenom
erhöll man en viss rättelse av
det tidigare missförhållandet.

Vidare anförde:

Herr HENRIKSSON: Herr talman! I
hela denna debatt har det genomgående
temat varit oron för den bristande samhällsekonomiska
balansen. Det är emellertid
oroande att konstatera, att finansministern
alltfort söker intala både
sig själv och andra, att läget inte är så
farligt. Han undviker att tala om för
patienten, d. v. s. svenska folket, sjukdomens
verkliga orsaker och ordinera
den form av diet och den form av
medicin — även om den är besk — som
är nödvändig för hälsans återställande.
I stället ger han homeopatiska sockerpiller,
som med förtjusning sväljas av
hans anhängare i tron att allt då blir
bra.

Enligt verkställda utredningar, som
redovisas i statsverkspropositionens inkomstbilaga,
ha vi för närvarande en
spänning mellan köpkraft och varutillgång,
uttryckt i gällande priser, på
cirka 2 miljarder kronor. Frågan är nu,
hur man skall kunna bygga över det
där gapet, som han kallar det. Det
finns tre vägar att tänka sig. Den ena
ar, att man berövar människorna så
mycket av deras köpkraft, att man får
cn balans mellan återstående köpkraft
och varutillgången, uttryckt i nu gällande
priser. Den andra vägen är, att
man ökar produktionen i sådan omfattning,
att varutillgången med oförändrade
priser växer i efterfrågan i form
av tillgänglig köpkraft. Den tredje vägen
är, att man låter varupriserna
stiga, så att man därigenom uppnår
jämvikt.

Finansministern påpekar mycket riktigt,
att den nuvarande klyftan i balansen
lätt kan vidgas genom höjningar i
penninginkomster utan motsvarande
höjning av produktiviteten. Men, frågar
man sig, drager finansministern och
regeringen ut konsekvenserna av detta

riktiga konstaterande i handling? Det
är tyvärr icke så. Större och större
bördor läggas på kapital och företagsamhet.
Det är söta politiska piller.
Följden är dock, att sparandet bestraffas
och produktionen hämmas.
Verkningarna på balansen bli alltså
negativa i stället för positiva. Höjda
löner äro också söta piller. Finansministern
har vid flera tillfällen förordat
eller underlåtit att motverka eu
sådan utveckling, som enligt hans eget
konstaterande ökar klyftan i samhällsbalansen.

Det pågår för närvarande avtalsrörelser
för stora områden av näringslivet.
Vad kommer resultatet av dessa att bli?
Kommer det att betyda en ökning av
klyftan i balansen med ‘/?, 1 eller IV?
miljarder kronor? Därom veta vi ingenting,
förrän förhandlingarna äro slutförda.
Vi veta alltså icke, vilket det
verkliga problemet är, som vi ställas
inför under år 1948. Finansministern
bär nu framlagt förslag till vissa åtgärder,
som han motiverat såsom inflationsmotverkande,
såsom åtgärder för
att förbättra den samhällsekonomiska
balansen. Bland dessa finna vi förslaget
att överbalansera driftbudgeten genom
en ökad indirekt beskattning.
Principiellt anser jag ett sådant medel
med det angivna syftet vara både riktigt
och lämpligt. Men som allt annat
kan även detta medel utformas och användas
på ett olämpligt sätt. Jag kan
därför endast under vissa bestämda
förutsättningar vara med om att nu
höja den indirekta beskattningen. Min
ståndpunkt till frågan har jag redovisat
i ett särskilt yttrande till konsumtionsskatteberedningens
skrivelse, som
återfinnes i proposition nr 5.

Jag nämnde konsumtionskatteberedningen.
Den tillsattes av finansministern
i slutet av förra året. Beredningen
hade nätt och jämnt 14 dagar på sig att
behandla de frågor som resulterat i
propositionerna nr 5—10. Var och en
kan ju förstå, att det icke varit möj -

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

ligt att åstadkomma någon utredning
på den tiden. Jag tror icke, att jag
tolkar beredningens funktion felaktigt,
om jag antager, att finansminstern genom
den ville undersöka, i vad mån
lian inom bevillningsutskottet kunde få
politisk återförsäkring för sina inom
finansdepartementet redan utarbetade
förslag. Inom beredningen var det närmast
eu slags auktion på skattesatserna.

Under gårdagens debatt nämnde herr
Adolv Olsson i Gävle, att man tidigare
under debatten hade framhållit, att
denna beredning inte hade så stor ära
av vad som åstadkommits utan att det,
som herr Olsson sade — jag tror att
han citerade någon — härledde sig
från »den onda anden i kanslihuset».
Man kan väl kanske gissa vad herr
Adolv Olsson syftade på. Jag tycker nog
också, att vi som deltagit i beredningen
inte borde ta åt oss alltför stor ära av
vad som passerat, ty som jag förut har
framhållit, har redan den oss tillmätta
tiden gjort det omöjligt att utföra en
verklig utredning. Det har ju skrivits
åtskilligt i pressen om vad denna beredning
haft för sig. På vilka vägar man
fått information eller om det bara varit
gissningar, vet jag icke. Men nu ligga
alla papper på bordet. Då kan man väl
också som exempel på hur pass betydande
kommittéarbetet i vissa stycken
varit nämna, att när vi först diskuterade,
hur man skulle tänka sig den
höjda beskattningen av tobaksvaror, så
fingo vi samtidigt meddelande om att
banderollerna med den nu föreslagna
skattesatsen redan vore tryckta på tobaksmonopolet.
På den punkten var
det sålunda bara att acceptera, vad
som redan var beslutat inom finansdepartementet.
Jag tillät mig då föreslå
att vi endast borde tacka för upplysningen
och inregistrera detta såsom
ell redan behandlat ärende. Det var
dock beredningen i övrigt icke tilltalad
av.

I sina direktiv till beredningen framhöll
finansministern, att läget påkallade

åtgärder som skulle leda till en uppsugning
och sterilisering av köpkraft,
vilket han underströk. Han påpekade
vidare, att man härvid måste begagna
olika medel, varav en ökad indirekt beskattning
var ett. Så långt är allt gott
och väl. Genom ett uttalande längre
fram i direktiven tappar han dock bort
det först angivna, vällovliga syftet. Finansministern
säger nämligen, att han
vill ha så mycket pengar genom den
ökade indirekta beskattningen, att han
med dem kan täcka utgifterna på kapitalbudgeten
utan att göra någon nyupplåning.
Jag frågar: vad är det som
ur penningpolitisk synpunkt sker, om
riksdagen följer denna av finansministern
angivna linje? Ja, i varje fall kan
jag inte finna att det blir någon sterilisering
av köpkraft. Om staten tager
in pengar genom skatter och använder
dem till utgifter, så har det i stort sett
icke skett någon minskning av köpkraftsöverskottet.
Endast under den
förutsättningen, att man avstår från
att använda dessa pengar till utgifter,
kan man nå den angivna penningpolitiska
effekten. Finansministern har i
elt tidningsuttalande svarat, att han
finner det olämpligt att lägga pengarna
på statens kistbotten, som han uttryckte
det. Jag har litet svårt att finna,
att detta är så olämpligt. Jag finner
tvärtom, att man måste gå den vägen,
om man nu verkligen vill åstadkomma
balans. Det som finansministern med
tvång vill ålägga medborgarna och företagen,
det finner han olämpligt för
statens vidkommande. Är det här bara
fråga om att ta in pengar för att täcka
utgifter på kapitalbudgeten, då förefaller
det mig, som om syftet vore ett annat
än som angivits i beredningens direktiv.
Men då skall man klart säga ifrån
detta. Då skall man säga ut att det är
fråga om ett tvångslån för investeringar
men ett »tvångslån» av den beskaffenheten,
att det icke blir någon återbetalningsskvldighet
för staten.

Det talas om — det gjorde herr Ols -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fin.

\ id remiss av statsverkspropositionen.

son i Gävle i debatten i går — att vi
skulle vara överens om att nu taga ett
krafttag för att komma till rätta med
det stora problemet om den samhällsekonomiska
balansen. Herr talman, det
är just, vad jag för min del skulle önska,
och därför vill jag förorda ett både och
för att man över huvud taget skall nå
full effekt. .lag vill alltså förklara, att
jag principiellt anser, att man bör begagna
den indirekta beskattningen i
detta syfte, men jag anser vidare att
utgifterna på kapitalbudgeten böra täckas
genom upplåning av nysparande.
Därmed nås en dubbel effekt.

Det här av mig berörda problemet
ingår emellertid som en del av hela
komplexet av inflationsbegränsande åtgärder,
som nu äro aktuella. Det vore
i hög grad påkallat, att riksdagen bereddes
tillfälle att i ett sammanhang
fatta ståndpunkt till målsättning och
medel i strävandena att återställa den
samhällsekonomiska balansen. Det är
dock fara värt, att motsatsen blir fallet.
Där planering verkligen är behövlig,
brukar planhushållningspartiet visa
prov på utpräglad planlöshet.

Det har nu meddelats, att bevillningsutskottets
program under denna vecka
blir en snabbehandling av de framlagda
propositionerna, utan att man ens avvaktar
motionstiden i denna viktiga
fråga. Bevillningsutskottet förklarar,
vilket också är mycket riktigt, att utskottet
icke har möjlighet eller befogenhet
att yttra sig om hur de medel
som man dragit in i penningpolitiskt
-syfte skola användas. Läget för dagen
är alltså det, att man här ämnar genomföra
denna beskattning, innan man har
klart för sig förutsättningarna för densamma,
d. v. s. innan riksdagen har
fattat ståndpunkt i hela principfrågan.
För min del kan jag inte komma till
annat resultat, än att denna situation
är ganska orimlig. Den är upp och
nedvänd.

Det förefaller mig, som om den enda
riktiga vägen att få en överblick och en

riitsida på detta svåra problem vore,
att riksdagen tillsatte ett särskilt utskott
som fick pröva, icke endast skatteuttagen
utan även medlens användning
och därtill i ett och samma sammanhang
pröva andra åtgärder som
avse att åstadkomma penningpolitisk
effekt och samhällsekonomisk balans.
Ilär kommer det annars att bli på det
sättet, att bevillningsutskottet sysslar
med en bit av problemkomplexet, statsutskottet
med en annan och bankoutskottet
med en tredje. Varken riksdagen
eller utskotten få möjlighet att få en
samlad överblick över hela fältet. Därför
skulle jag till allvarligt övervägande
vilja framföra förslaget, att man ordnade
behandlingen av dessa och närliggande
problem i ett sammanhang.
Det kan häremot invändas, att detta
fordrar ett uppskov med behandlingen
av de skatteförslag, som nu ligga på
kammarens bord. Jag har dock svårt
att inse, att vad som här skulle förloras
genom ett uppskov på låt oss
säga en månad eljer ett par inte skulle
uppvägas av de vinster som man gjorde
på en sammanhängande behandling.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
säga några ord om de olika skatteförslagen.
Mitt resonemang förs under den
av mig gjorda förutsättningen, nämligen
att de medel som man får in genom
den indirekta beskattningen icke
användas för utgifter utan verkligen
steriliseras. När man vill använda beskattningen
för att åstadkomma en penningpolitisk
effekt, d. v. s. åstadkomma
en indragning av vad man kallar för
köpkraft, så kan man självfallet gå
olika vägar. Herr Adolv Olsson var i
sitt anförande i går inne på den saken.
Han avfärdade det hela, tyckte jag,
liiet för lättvindigt, och han föreföll
också att i någon mån ha missuppfattat
mina synpunkter på frågan, som jag
givit uttryck åt både inom beredningen
och i mitt särskilda yttrande. Man kan,
som jag sett saken, tänka sig två huvudmetoder.
Den ena är, att man tar

Tisdagen don 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

ut de erforderliga medlen genom en
allmän lågprocentig skatt, där man alltså
trycker på hela fältet på en gång.
Man kan sedan diskutera, huruvida
man skall lägga skatterna på det ena
eller andra ledet av produktionsprocessen,
alltså om man skall lägga dem på
detaljhandelsledet eller på produktionsledet
eller eventuellt på grosshandelsledet.
Våra möjligheter att bedöma
lämpligheten härvidlag iiro tämligen
minimala, därför att det icke har funnits
några möjligheter till utredning
och prövning av denna fråga. Jag framförde
inom beredningen en lågprocentig
allmän skatt såsom ett alternativ till
finansdepartementets förslag till lösning.
Jag ansåg det vara lämpligt att
man prövade detta alternativ med hänsyn
till vissa omständigheter, som jag
sedan skall återkomma till. I gårdagens
debatt framställde herr Adolv Olsson
saken på det sättet, att tanken på ett
återupplivande av den gamla omsättningsskatten
skulle ha varit min linje.
Jag vill påpeka för herr Olsson, att
detta inte oreserverat var min linje,
utan att jag av skäl, som jag, såsom jag
nämnt, senare skall återkomma till,
endast ansåg att man allvarligt borde
överväga att följa den linjen och att
jag då ej heller tänkte mig den gamla
konstruktionen.

Herr Adolv Olsson ansåg sig i går
kunna konstatera, att socialdemokraterna,
folkpartiet och bondeförbundet
nu befunno sig på 1940 års ståndpunkt
till den allmänna omsättningsskatten.
Det iir ju möjligt, herr Olsson, att så
är förhållandet. Jag skulle dock vilja
fråga: har det verkligen inte hänt någonting
sedan 1940, som kan göra det
motiverat att la frågan om eu allmän
omsättningsskatt under omprövning?

Det var också ett annat yttrande av
herr Adolv Olsson i går som jag tyckte
var ganska egenartat. Ilan började sitt
anförande med en replik till kommunisterna.
På tal om de föreslagna varuskatterna
förklarade han alt dessa ut -

gjorde en penningpolitisk åtgärd, syftande
till att dra in köpkraft, och så
vände han sig till kommunisterna och
sade: »Det kunna väl herrarna begripa,
att ert förslag om en engångsskatt inte
kan fylla detta syfte.» Detta är ju alldeles
riktigt, men så säger herr Olsson
i senare delen av sitt anförande en
rätt egendomlig sak — han gjorde det
litet mullrande och hotfullt och vände
sig viil främst mot de borgerliga. Först
framhöll han, att alternativet med eu
allmän omsättningsskatt skulle vara politiskt
omöjligt att resonera om — något
som jag för min del vill sätta ett frågetecken
för — och sedan sade han, att
det bara återstod två alternativ. Det
ena att acceptera Kungl. Maj:ts förslag
och det andra att föreslå en engångsskatt.
Jag tyckte att det var en något
egendomlig slutsats. Men den kanske
kastar ett nytt ljus över hela problemet
och visar, att det egentligen inte är fråga
om en penningpolitisk åtgärd, utan om
en rent fiskalisk åtgärd.

År (let emellertid fråga om att åstadkomma
en penningpolitisk effekt, så
har man, såsom jag sade, att välja mellan
två olika vägar. Man kan antingen
införa en allmän lågprocentig skatt,
placerad där man efter utredning finner
vara lämpligt, eller också kan man
begagna sig av »punktskatter». Kungl.
Maj:t och beredningen ha valt den senare
vägen. Jag har för min del påpekat,
att denna väg är vansklig av
många orsaker. Det blir lätt en överbelastning
på en viss punkt. Konsumtionen
sjunker undan, den köpkraft,
som man på detta sätt skrämmer hort,
friställes och inriktas på andra punkter
och kan där ställa till ännu större
trassel. Det kan alltså befaras, att konsumtionen
genom en sådan åtgiird kommer
att undergå strukturförändringar,
och härvid kominer också produktionen
att bli berörd.

Uppenbart är också att det vid eu
punktbeskattning är eu känslig sak, hur
högt man skall våga gå med skattesat -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

sen i fråga om olika varor. Om man,
såsom jag gör, utgår från den förutsättningen
att skatten skall appliceras
så, att den icke åstadkommer alltför
stora skadeverkningar och snedbelastningar,
måste man vara försiktig, när
man skattebelägger olika varor. Det innebär
å andra sidan att man, sett ur
rent fiskalisk synpunkt, inte får ut lika
mycket av skatten som om man toge
ett riktigt tag på en punkt. Detta gör
att man genom denna metod, om man
vill undvika skadeverkningar, kanske
icke når fram till samma totala skattebelopp.

En annan synpunkt, som jag vill understryka,
är att då man i penningpolitiskt
syfte inför en indirekt beskattning,
den bör appliceras så, att
den träffar köpkraften, d. v. s. konsumtionen.
Man skall däremot inte operera
så, att skatten i stället träffar kostnadselement
i produktions- och distributionsprocesserna,
ty då har man inte
åstadkommit det man syftar till, utan
i stället infört moment som försvåra
produktionen. Och såsom i skilda sammanhang
framhållits från alla håll, är
just stimulerandet av produktionen en
av de vägar, som vi måste gå för att
kunna nå fram till en samhällsekonomisk
balans.

Jag kommer härvid osökt in på frågan
om motorbeskattningen. Förslaget
att lägga en hård beskattning på varor,
som ha betydelse för företagens kostnader,
har vållat mycket stor oro inom
näringslivet. Jag förstår fuller väl att
så är fallet, ty denna oro är berättigad.
Jag vill i det sammanhanget replikera
herr Jonsson i Skedsbygd. Han yttrade,
att om man lägger skatten på motortrafiken,
så kommer den att slå igenom
i priserna, och det får den inte göra.
Jag vill säga, att det är just det som
måste ske. Om man över huvud taget
skall gå denna väg, måste väl avsikten
vara att den ökade beskattningen skall
slå igenom i priserna. På den punkten
hyser man emellertid en viss oro inom

näringslivet. Man har alltför lång och
bitter erfarenhet av förhandlingar och
manglingar med priskontrollnämnden
för att icke göra detta. Jag kan nämna
att en ur kostnadssynpunkt så känslig
bransch som speceri- och livsmedelshandeln
har en lång tid fört förhandlingar
med priskontrollnämnden för att
lä en justering av priserna med hänsyn
till de kostnadsstegringar som ha
ägt rum — i det avseendet har det sannerligen
inte förekommit några prisstopp.
Den senaste prisjusteringen för
livsmedelshandelns del skedde år 1942,
och var och en som litet följt med den
ekonomiska utvecklingen förstår, vad
det betyder att stå kvar på 1942 års
prisnivå, när löner och alla andra kostnadselement
ökat i den takt som fallet
varit. Inte minst gäller detta på senare
tid de kostnadselement, som sammanhänga
med att man tar statens tjänster
i anspråk.

Jag vill, för att kammarens ärade
ledamöter skola få en uppfattning om
vad här är fråga om — jag tror nämligen
att man har rätt felaktiga föreställningar
i detta avseende — nämna,
att innehavaren av en affär inom livsmedelsbranschen
med 100 000 kronors
omsättning kom enligt verkställda officiella
utredningar under det bästa året
för branschen under den nuvarande
krisen, d. v. s. år 1946, upp till en lön
på 5 046 kronor. Med hänsyn till den
utveckling, som skett, skulle för 1948
lönen för eu sådan affärsman sjunka,
om inte några prisjusteringar företagas,
till mindre än 3 000 kronor.

Redan tidigt under föregående år
började man från branschens sida förhandlingar
med priskontrollnämnden
för att söka åstadkomma en justering.
Det sades då från priskontrollnämndens
sida, att man inte kunde vara med på
någon justering, förrän en utredning
skett, och det igångsattes också slutligen
en sådan utredning. Denna utredning
har långrotat och långrotat, och
det har t. o. m. förekommit att man för -

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

sökt trolla undan material, som icke
passade priskontrollnämndens intentioner,
från slutresultatet av utredningsarbetet,
detta för att man hela tiden skulle
kunna pressa och pressa motparten.

Motiveringen för att man från priskontrollnämndens
sida sökt hålla igen
har ju varit, att levnadskostnadsindex
är så känslig för en höjning av livsmedelspriserna.
Även om det alltså ur
vissa synpunkter kan vara förståeligt
att man går till väga på detta sätt, så
måste det ändå sägas vara ganska upprörande,
att vissa medborgargrupper
skola i lönehänseende behandlas så som
här skett, när man ju på andra områden
varit med om både det ena och det
andra i detta avseende.

En annan grupp, för vilken denna
fråga också är högaktuell, utgöres av
dem som sälja mjölk — jag beklagar att
herr folkhushållningsministern inte är
här närvarande, när jag kommer in på
den saken. Inom mjölkhandeln har man
under lång tid fått fullgöra sin distributionsfunktion
med förlust. Det har
förts förhandlingar med priskontrollnämnden
även i detta fall, men utan resultat.
Många affärsinnehavare ha därför
tröttnat och slagit igen. Andra ha
försökt fortsätta, samtidigt som man
tiggt och bett om ytterligare förhandlingar
och prövningar i syfte att få till
stånd en justering av priserna. Tidigt
i våras föregående år avlät branschorganisationen
här i Stockholm en skrivelse
till myndigheterna med begäran,
att spörsmålet skulle upptagas till prövning.
Först i juni behagade priskontrollnämndcn
göra detta, och då hette
det, att det skulle ske en utredning. I
oktober satte man i gång utredningen,
och ännu föreligger inte något resultat
därav.

Jag kan nämna, att jag såsom ordförande
i Stockholms speceri- och 1 i vsmed
cd sb an <11 aref öre ning, vilken inom
sig hyser ett tusental försäljare av
mjölk, hade all möda i världen att på
ett allmänt möte strax före jul kunna

något så när lugna de upprörda människorna,
som ville slå igen sina mjölkbutiker.
De resonerade som så: »Varför
skola vi fortsätta med att dag ut och
dag in utföra ett tungt arbete och inte
få betalt för arbetet utan i stället vara
tvungna att släppa till pengar?» Jag
menar också, att man i rimlighetens
namn väl måste försöka skapa någon
rättvisa, när det gäller tillerkännandet
av ersättning för samhällsnyttiga prestationer.

Jag har velat nämna detta såsom en
viss bakgrund till de bekymmer, som
man inom näringslivet hyser inför den
nu ifrågasatta beskattningen av för produktion
och distribution betydelsefulla
förnödenheter. Man säger sig nämligen
som så: »Skall det nu läggas nya skatter
på biltransporterna, som ju äro en
mycket betydande del av våra kostnader,
eller på andra av våra kostnadselement,
samtidigt som det inte får ske
några ändringar i prishänseende, förrän
priskontrollnämnden har medgivit det,
så blir bara resultatet att det är vi som
få betala skatten, medan hela den långa
manglingsproceduren på nytt pågår. På
det sättet går säkert den förhöjning på
fem öre här och var, som vi nu kämpat
i ett års tid för att åstadkomma, till
spillo och mera därtill.» Det är väl inte
så märkvärdigt, om man hyser en sådan
oro.

Detta gör att man just på det håll,
där man hade alla besvären med den
allmänna omsättningsskatten, säger sig,
att det nog i alla fall vore förnuftigare
att ta ut en allmän lågprocentig skatt,
vare sig den förlägges till det ena eller
andra ledet, i stället för denna varubeskaltning,
vars verkningar äro svåra
att bedöma och som kan ställa till förbluffande
mycket besvär, så som den
är tänkt att appliceras.

Men om vi nu av detta och andra
skiil skulle säga, att vi inte vilja ha
någon bilbeskattning eller beskattning
av varor, som i övrigt utgöra kostnadselcment
för produktion och distrihu -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

tion, så kunna vi komma i den situationen
att vi få leta med ljus och lykta
efter skatteobjekt. Frågan kan då bli:
skola vi nöja oss med en mindre skatteintäkt
eller skola vi försöka finna en
annan metod för beskattning?

Det är dessa olika aspekter, som göra
att jag menar, att det finns sakliga
och vettiga skäl för att taga under
omprövning vilken väg vi skola gå. Och
då behöver man väl inte, för att man
år 1940 händelsevis tyckte så och så,
blunda för alla andra omständigheter
och icke ens taga upp frågan om en
allmän skatt till utredning. Fn sådan
inställning har jag mycket svårt att
förstå. Men så ser jag också, herr Adolv
Olsson, frågan praktiskt, något som herr
Olsson i går efterlyste. Jag ser frågan
praktiskt nu liksom jag gjort under hela
den långa tid, då vi kämpade med det
problem som omsättningsskatten med
alla dess konstifikationer utgjorde. Jag
försökte redan vid skattens införande
få igenom en mer praktisk syn på det
hela, men det ställde man sig avvisande
till. Först när skatten avvecklades, var
man färdig att säga, att det var mycket
synd att saken inte ordnades på det
och det sättet, d. v. s. på samma sätt
som jag rekommenderade, när skatten
infördes.

Jag vill också peka på en annan omständighet.
Det har under arbetet med
de nya skatterna sagts, att man skulle
undvika att göra beskattningen sådan,''
att den drabbade livsmedels- och bostadskostnaderna.
Jag frågar: kommer
inte bilbeskattningen att inverka både
på livsmedelspriserna och på produktionen
av bostäder? Det finns ju inte något
som helst belägg för vilka resultat det
här kan bli fråga om, ty det föreligger
inte någon utredning därom. Jag begärde
för min del, att en utredning
skulle ske, men man ansåg icke att
tiden medgav detta. Men om det nu är
så, att de vägar, som vi här äro inne
på, bl. a. skulle leda till det resultatet,
att både livsmedels- och byggnadskost -

nader stiga, ifall skatten får slå igenom
i priserna i en sådan omfattning,
som verkligen är att räkna med, utgör
då inte också detta ett moment, som
manar oss att ställa oss den frågan:
vore det inte enklare och vettigare att
lägga beskattningen över hela fältet?

Jag vill påpeka att i materialkostnader
för byggnationen ingå transportkostnaderna
enligt en uppgift, som lämnats
mig, med 60—70 procent. Sedan
kan var och eu göra räkneoperationen
vad höjningen kommer att innebära.
Det finns alltså skäl som tala för att
man inte rusar i väg för att bara genomföra
och genomföra. Jag tycker det
finns alla skäl för att verkligen ordentligt
pröva problemen, innan man fattar
ståndpunkt.

Det finns också mycket annat som
bör ihop med en sådan här punktbeskattning.
Jag kan inte underlåta, herr
talman, att låta följande blomma komma
till kammarens protokoll; den visar
vad det kan bli för verkningar och konsekvenser
i den praktiska tillämpningen,
när man plockar ut olika varor och
beskattar dem. Yttrandet återfinnes i
Kungl. Maj:ts proposition, där det står:
»I enlighet härmed förelåge skattskyldighet
beträffande förevarande varor,
såvida de försålts i torrt skick. Hade
varans yta vid leveranstillfället varit
fuktig eller hade varan levererats vilande
i sockerlag ansåges däremot
skattskyldighet icke föreligga.» Det är
kineseriet i sin pryd no, som lätt kommer
fram när man skall beskatta varor
punktvis, varvid områdena gripa så
mycket in i varandra.

Jag pekade i det föregående på eu
del åtgärder, varigenom produktionen
hämmades i ett läge då produktionsstegring
är en av de viktigaste förutsättningarna
för att man skall kunna
återställa den samhällsekonomiska balansen.
Men det finns en hel mängd åtgärder
som verka i samma riktning.
Ett område som varit på tal här tidigare
är allt detta regleringsraseri och

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

all kommissionsapparatur, som bl. a.
herr Sefve behandlat. Jag skall därför
inte gå in på frågan med vare sig
någon exemplifiering eller i övrigt. Jag
skall bara rikta uppmärksamheten på
ett par saker.

Jag vill till en början verifiera vad
herr Sefve framhöll i sitt anförande,
nämligen att det råder en ganska utbredd
uppfattning inom företagarvärlden
att om vederbörande berättar vad
som hänt, när han varit inne i kommissionslabyrinten,
så kan han utsättas
för repressalier. Jag saknar möjlighet
att bedöma i vad mån detta är riktigt
eller inte, men jag menar att redan den
omständigheten att denna uppfattning
finnes är en fara. Visserligen iiro vi ju
genom hela denna regleringsapparatur
på väg in i något slags polissamhälle,
men än ha vi dock möjlighet att säga
ifrån vad vi ha på hjärtat. Jag har den
uppfattningen att höga vederbörande,
som ha att leda det hela, böra ha reda på
om det händer något tokigt, ty annars
finns det ingen möjlighet att rätta till
det tokiga. Jag har försökt framhålla
detta för de människor som kommit
till mig med sina bekymmer; samtidigt
har man fått avge tysthetslöfte att inte
relatera deras fall.

Jag är glad åt det uttalande som handelsministern
gjorde här i dag, och jag
tror det vore nödvändigt att han ytterligare
i någon form och inför något
auditorium strök under detta, att vi
måste få reda på vad det är som händer
för att vi skola få möjlighet att
rätta till det som är galet. Skulle det
förekomma inom kommissionerna att
man blir utsatt för repressalier, måste
man ju ta i med hårdhandskarna.

Herr talman! Det är onekligen ytterligare
många frågor som det skulle vara
av stort intresse att här beröra, men
jag skall inte ta tiden för mycket i anspråk.
Jag skulle bara vilja ta upp
ännu en sak som jag inte skall utveckla
närmare — det kanske finns möjlighet
att återkomma till den när vi få den

utrikespolitiska debatten. Vad jag tänker
på är vad som sker inom utrikeshandeln
när det gäller våra valutor.
Man talar om vilka bekymmer vi ha om
valutorna. Man måste genomföra regleringar,
och nyligen har t. o. m. folkhushållningsministern
annonserat att
vi kanske måste få en åtstramning
i fråga om kaffet, som kanske också blir
sämre, för att vi skola kunna klara
situationen. Det finns emellertid ett viktigt
område, där vi kunna plocka in
valutor, och som under lång tid varit
felaktigt behandlat och inte ägnats tillräcklig
uppmärksamhet. Det är våra
frakter och försäkringar, där man tyvärr
ideligen ställes inför fall, där desamma
gå till utlandet — därför att det
i stället för fobköp blir cifköp, och i
stället för ^försäljning blir fobförsäljning.
Jag vill påpeka att enbart premieintäkten
för sjöförsäkringen i detta land
uppgår till 75 miljoner kronor, lika
mycket som värdet av hela vår kaffeimport!
Äro vi rädda om den marginalen
kunna vi också betala kaffeimporten.
Det är mycket på det området, som
det finns anledning att ägna uppmärksamhet,
men — jag säger det ännu en
gång — tyvärr har man icke, trots åtskilliga
påpekanden, tillräckligt beakta
detta.

Det har även framhållits att priskontrollnämnden
i viss män skulle ha
stimulerat förändringarna i köpevillkoren.
Vare sig man nu direkt har begärt
det eller man vid infordrandet
av uppgifter alltid talar om att man
skall ha cifpriser för att göra kalkyler,
så finns det människor som, berättigat
eller oberättigat, ha fått den uppfattningen,
att priskontrollnämnden begärt
att de skola köpa eif, vilket innebär alt
vi skola lämna frakter och försäkringar
till utlandet. Det kan väl ändå inte vara
vettigt. Är det så att någon oförståndig
människa i priskontrollnämnden verkligen
sagt något sådant skall vederbörande
ha undervisning om vad detta
innebär för vår valutasituation.

3 — Andra kammarens protokoll 194-8. Nr 3.

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Jag vill slutligen, herr talman, återgå
till utgångspunkten och säga att det är
min uppfattning, att vi i riksdagen
måste beredas tillfälle att sammanhängande
få pröva och ta ställning till alla
de spörsmål som röra den bristande balansen,
alltså vilka åtgärder vi skola
vidtaga i inflationshämmande syfte.
Dessa måste samordnas. Vi kunna icke
tafsa här och tafsa där, utan vi måste
pröva beskattningen i samband med
riksbankens obligationsköp och alla
andra möjliga åtgärder. Sterilisering av
bolagsvinster bör också prövas i samma
sammanhang. Vi måste få klarhet om
hur det och det verkar om vi över
huvud taget skola veta vad vi göra, när
vi fatta beslut i kammaren.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr OLSSON i Gävle erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Först ett par beriktiganden.
Då herr Henriksson här
talade om tobaksbanderollerna är det
nog riktigt att lägga till att banderollerna
vid tillfället inte voro tryckta,
utan att finansdepartementet, på grund
av att det tog en tid av två månader
att få dem tryckta, gav tillstånd att få
sätta i gång tryckningen — i början
av december! Det förändrar i någon
mån saken.

Jag skulle till herr Henriksson också
vilja säga att jag i går inte talade om
något bifall till de kungl. propositionerna
eller till engångsskatten. Jag
sade att när man inte har utsikter att
få omsättningsskatten, när man inte
vill ta de kungl. propositionerna, har
ju högern ingen annan möjlighet än
att avslå Kungl. Maj :ts propositioner
eller att också ta den kommunistiska
engångsskatten. Det är något annorlunda
än vad herr Henriksson fann att
jag yttrat. Jag tycker ändå att jag talar
så pass högt att det borde höras
även till stockholmsbänken.

Sedan skall jag tillåta mig säga, när

herr Henriksson här föreslår ett särskilt
utskott, att det kan man naturligtvis
alltid resonera om. Det är en historia,
inte på en månad, som herr Henriksson
vill göra gällande, utan jag
skulle tro det är en historia på tre månader.
Vill man således ett uppskov
på dessa tre månader — det kostar 100
miljoner kronor ungefär — så är ju
riksdagen oförhindrad att åstadkomma
detta.

Får jag så till sist, herr talman, bara
säga detta. Herr Henriksson menar att
vi som inte vilja ha tillbaka omsättningsskatten
— jag tillägger: i en eller
annan form — vi borde komma ihåg
att någonting har hänt sedan 1946. Ja,
visst har det hänt åtskilligt sedan dess.
Men, herr talman, det har inte skett
någonting som kan komma oss att ändra
vår uppfattning om återinförandet
av omsättningsskatten, som ända sedan
1940 har konstaterats vara en skatteform,
som inte passar in uti vårt svenska
skattesystem.

Herr HENRIKSSON, som likaledes på
begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Vad beträffar
det särskilda utskottet har jag förfärligt
svårt att tro, att det skulle kunna
arbeta så illa att det inte kunde klara
de aktuella problemen på kortare tid
än tre månader. Meningen med det
hela skulle naturligtvis vara, att man
där fick ställa problemen i ett sammanhang,
att man alltså först och främst
fick göra klart för sig: vad skola vi ha
dessa pengar till? Skola vi ha dem till
att täcka finansministerns kapitalbudget
eller skola vi använda dem i steriliseringssyfte?
Detta är en viktig förutsättning
för hela prövningen av problemet,
och därför skall man inte avgöra
frågorna i bakvänd ordning. Blev man
på det klara med förutsättningarna,
kunde man först lösa de aktuella förslagen,
som jag förstår att herr Olsson
i Gävle nu syftar på, nämligen spriten
och tobaken.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Herr Olsson säger att han funnit, att
den allmänna omsättningsskatten var
något som icke passade det svenska
samhällets form. Ja, det kan ju herr
Olsson säga, men är det mera smakligt
att genom bilbeskattningen höja priserna
på livsmedel och andra viktiga
varor? Det är ju bara ett sätt att försöka
lura svenska folket, tycker jag.
För övrigt kommer den metoden att
leda till sådana snedvridningar och så
mycket olägenheter, att jag inte kan
förstå att man kan finna det vara lämpligt
att beträda den vägen, i varje fall
om man har penningpolitiska utgångspunkter
för sitt resonemang.

Vidare yttrade:

Herr SVEDMAN: Herr talman! Historien
är livets läromästarinna, sade de
gamla romarna. Senare tiders filosofer
ha såtillvida korrigerat påståendet att
de sagt, att människorna lära av historien
att människorna ingenting lära av
historien. Skulle därtill lord Bacons
sats, att historien gör människan vis,
vara riktig, ja, då ha vi förklaringen
till det ringa mått av vishet varmed
världen styres. Mänskligheten genomled
ett första världskrig med dess elände
och förstörelse och tog ingen varning,
ingen lärdom därav. Det dröjde
bara ett par tiotal år innan den var
färdig för ett andra världskrig med
ännu mer fruktansvärda konsekvenser,
och nu går man litet varstans och bävar
för ett tredje, och förmodligen
sista. Med hänsyn till de nuvarande
möjligheterna att föra krig torde ett
nytt världskrig komma att sluta i
Ragnarök.

Efter första världskriget samlades
man i Nationernas förbund, som skulle
bli ett bålverk för folkens fred och förtroende,
ett förbund om vilket en engelsk
statsman yttrade, att det var inget
dåligt förbund, men det var ett förbund
av dåliga nationer. Efter det
andra världskriget har man samlats i
Förenta Nationerna. Del förefaller som

om man mycket litet hade lärt av misstagen
och felgreppen från NF, när man
byggt upp FN, att döma av den hittillsvarande
snigelgången i framstegsarbetet.

Om vi efter denna utblick på världshorisonten
skulle vända ögonen till
området inom våra egna gränser och
undersöka, i vad mån vi själva ha lärt
av det upplevda och dess erfarenheter,
i vad mån vi själva lärt av den senare
tidens historia, kunna vi först fastslå
att vi icke kunna rycka oss loss från
det stora världssammanhanget och att
dess prägel har satt sin stämpel även
på oss och vårt tillstånd. Vi kunna inte
bryta oss loss ur vår världsdel vare sig
geografiskt, politiskt eller ekonomiskt.
Men att, som våra styrande konsekvent
söka göra, hänvisa till världsläget som
den så gott som enda orsaken till vår
situation, det torde kunna stämplas
som intellektuellt svagt och moraliskt
förkastligt. Vi kunna inte påstå att vår
handels- och kreditpolitik, vår ränteocli
skattepolitik, vår löne- och socialpolitik,
som tillhopa i hög grad konstituerat
vårt dagsaktuella läge, äro enbart
dikterade av den internationella
depressionen. Nej, de äro i en avsevärd,
för att inte säga avgörande grad
en produkt av våra egna handlingar,
vad vi åtgjort eller vad vi försummat.
Men när världsläget är som det är,
borde vår naturliga skyldighet vara att
göra det bästa möjliga av omständigheterna.
I det fallet hade vi en god utgångspunkt.
Vi voro förskonade från
direkt deltagande i kriget. Vår försörjningsapparat
var oförstörd. Våra
städer, fabriker och kommunikationsmedel
voro icke bombade. Vi hade en
vida gynnsammare ställning än så gott
som hela världen i övrigt.

Under de kanske ekonomiskt svåraste
åren under kriget såg det hoppfullt
ut här hemma. Vi voro överens
om att visa en klar front mot den fara
som då dök upp och började göra sig
allt kraftigare påmind, nämligen infla -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

tionen, dyrtiden. Under åren 1942—
1944 kunde vi upprätthålla praktiskt
taget både lönestoppet och prisstoppet,
och företagare och tjänstemän, liksom
icke minst de organiserade arbetarna,
visade en lovvärd behärskning, när det
gällde anspråk på högre löner och inkomster.
Men så småningom bröt den
stora okunnighet i ekonomiska ting,
som tyvärr i allt för stor utsträckning
är till finnandes hos vårt folk, igenom
och slöt i eu penningdyrkan, vari man
trodde sig finna räddningen. Men, som
det så många gånger sagts, är det icke
i penningar utan i varor och nyttigheter
som räddningen skall sökas, alltså
i produktion, men icke i sedelpressarnas
produktion. Vad skall man med
pengar till, om ingenting finnes att
köpa? Det är såsom anvisningar på nyttigheter
och varor som pengar äro av
värde. Vi skulle kunna svälta ihjäl
med händerna fulla av sedlar. Därför
förstår man så väl att både statsministern
och finansministern under senare
halvåret upprepade gånger förklarat,
att det icke finnes mycket utrymme för
inkomstökningar, som bara skulle öka
köpkraftstrycket och på det sättet öka
slagsmålet om de varor, som finnas att
köpa, varigenom ju dessa komme än
mer att drivas upp i pris. Även Landsorganisationens
representantskap har
enhälligt vädjat om återhållsamhet i
löneökningshänseende, men icke desto
mindre beräknas den sammanlagda
summan i löneökning, som nu kräves
i de aktuella avtalsfrågorna, till omkring
en miljard kronor. Man skulle
kunna fråga om regeringens talesmän
anse att denna summa inrymmes i det
begränsade utrymme för inkomstökningen,
som de så starkt markerat.

Det är av intresse att se hur fördelningen
av inkomsterna inom näringslivet
skett mellan å ena sidan aktieägarna,
å andra sidan de anställda under
den högkonjunktur som vi haft,
och som i viss mån kanske varit vilseledande
med hänsyn till sin beständig -

het. Industriförbundet har lagt fram
en redogörelse omfattande 190 representativa
företag och därvid påvisat,
hurusom utdelningarna vid dessa företag
under de gångna krigs- och krisåren
stigit från ungefär SO till 90 miljoner
kronor, alltså med 10 miljoner
kronor, medan löneökningen till de anställda
stigit med 300 miljoner kronor,
eller från omkring 450 miljoner kronor
till 750 miljoner kronor.

De senaste årens inflation i Sverige
har till större delen varit en inkomstinflation
och icke i samma mån en
prisinflation. Detta framgår bland annat
av Landsorganisationens egen utredning
om löneutvecklingen, enligt
vilken de manliga lönerna ökats med
75 % och de kvinnliga med 89 %, medan
levnadskostnaderna endast stigit
med 56 %. Denna inkomsthöjning har
till stor del möjliggjorts genom kapitalförtäring,
anlitandet av reservlager
och råvarutillgångar och under de senaste
åren framför allt genom likvideringen
av landets valutareserv.

Svenska folket har blivit allt slöare
i kampen mot inflationen men så mycket
intensivare satt in sina krafter i
kampen för kompensationen och därmed
givit de inflationsdrivande krafterna
eif växande stöd.

Vår import har stigit ofantligt medan
exporten starkt gått tillbaka. Detta
började särskilt efter dåvarande handelsministerns
uttalande i början av
december 1946, när han signalerade
importrestriktionerna, vilket satte liv i
importörerna på ett sådant sätt att fjolårets
import slog alla rekord i landets
historia. Man kan därför instämma
med en annan professor i nationalekonomi,
som yttrade, att bär följde myntlösliet
på lösmynthet. Varför kunna vi
icke exportera mer än 80 % av vad vi
skickade ut 1938, frågade för en månad
sedan Aftontidningen och gav själv
svaret, över huvud taget, skrev tidningen,
kunna vi ej få ett fast grepp om
vårt läge utan att också taga hänsyn

Tisdagen den 20 januari 1918 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

till våra för stora penninginkomster. I
dessa ligger helt enkelt förklaringen
till våra valutasvårigheter och våra
restriktioner.

Det börjar inom regeringen alltmer
tendera dithän att man först gör upp
utgiftssidan. Man säger: det här måste
vi ha. Ja, sedan kommer man till inkomstsidan
och blir både förbryllad
och förvirrad, när pengarna ej räcka
till, och så blir del nödvändigt att förklara
allt fler och fler varor »umbärliga».
Man bör komma ihåg, att staten
icke har någon brunn att ösa pengar
ur. Den föreställningen möter man eljest
litet varstans, när man konstaterar
alla växande och skiftande anspråk på
staten och dess finanser. Staten får
sina pengar ur näringslivet, ur produktionen.
Några andra inkomstkällor finnas
icke. Det är jorden, skogen, vattenfallen
och gruvorna som skola bekosta
våra utgifter. Så länge det är
högkonjunktur går det någorlunda bra.
Men när omslaget, depressionen, kommer,
då kommer »den sure svie efter
den söde klö». Vi ha börjat få en förkänning
därav nu. Ordföranden i Sveriges
industriförbund har nyligen gjort
ett uttalande om utvecklingstendensen
inom industrien. Otvivelaktigt förefinnes
det ett allvarligt symtom på jämviktsrubbning
i vår ekonomi, framhåller
han. En nyligen genomförd undersökning
har givit vid handen nedslående
resultat. Den industriella produktionen
per arbetstimme visar avsevärt
mindre stegrad takt mellan åren 1939
—1946 jämfört med 1930-talet. All vinst
av åtgärderna i syfte att öka produktionseffekten
har slukats av den minskade
årsarbetstiden per anställd, omflyttningen
av arbetskraften, det sämre
utnyttjandet av produktionsmedlen,
materialbristen o. s. v. Detta är en tendens
att observera.

I årets statsverksproposition har socialliuvudtiteln
ökat med 382 miljoner
kronor till 1 339 miljoner kronor. Samtidigt
har försvarshuvudtiteln skurits

ned med 62 miljoner kronor och kommunikationshuvudtiteln
med 48 miljoner
kronor. Försvarshuvudtiteln är ju
van att tjänstgöra som budgetregulator.
Vi tycks inte ha lärt något av historien
härvidlag heller, även om lärdomen
ligger mindre än tio år tillbaka i
tiden. Vi återkommer väl till detta i
annat sammanhang. Inom parentes vill
jag dock säga, att försvarskoinmitténs
betänkande och förslag framkallat stark
oro hland befolkningen i den landsända,
jag har äran att här företräda.
Jag hoppas att försvarsministern och
regeringen skola visa större sakförstånd
och bättre ekonomiskt omdöme
än kommittén har visat.

Jag nämnde kommunikationshuvudtiteln.
Där har man sparat in 48 miljoner
kronor. På vad? På vägväsendet
och särskilt på broarna. På kraftverkens
utbyggnad, på järnvägarnas elektrifiering,
alltså på rent produktiva områden.
Här skulle dock kunna skapas
värden, men där snålar man in för att
lägga så mycket mera på det improduktiva.
Detta sammanhänger säkerligen
direkt med den omständigheten att
finansministern visat större iver, när
det gällt att föra fram socialistiska särintressen
än när det gällt att skydda
rikets finanser och upprätthålla vår
ekonomiska standard.

I går uppträdde statsministern och
gav uttryck åt en personlig optimism,
som inte förvånade den som känner
hans ljusa livssyn. Men han nödgades
samtidigt medgiva att efterkrigsprogrammet
tills vidare måste läggas på
hyllan för att bida bättre tider. När
jag hörde detta tänkte jag på innehållet
i eu norsk komedi som kom ut i
början av seklet och i vilken komedi
huvudpersonen även var en politiker,
vilken i en monolog förklarade:
»Jag sviker icke min övertygelse, men
jag låter bara min övertygelse för tillfället
träda tillbaka.» Statsministern
betonade, att »vi gå icke ifrån efterkrigsprogrammet,
även om det tills vi -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

dare får vila». Det står således icke på
den aktuella föredragningslistan. För
inig må efterkrigsprögrammet gärna
ligga kvar bland »kvarglömda effekter».
Jag tror att Sveriges folk för närvarande
har större behov av andra
punkter än de berömda 27.

Statsministern var nöjd med hur vi
ha det. Vi ha mat, kläder och kaffe
och litet av varje. Vi ha det bättre än
folk i allmänhet i världen. Det har han
rätt i. Men det är statskonstens uppgift
att trygga framtiden. Statsmannens
förnämsta egenskap är framsynthet,
och det är oron för framtiden som nu
intar stora delar av Sveriges folk. Bara
den omständigheten att man nu fått
lägga åt sidan efterkrigsprögrammet,
som var aktuellt och som man trodde
på för blott ett år sedan, visar väl, hur
man i sin optimism kan bedraga sig
på sitt framtida horoskop. I valrörelsen
1946 utlovade majoritetspartiet billigare
och rymligare bostäder. Året
därpå nödgades regeringen införa
byggnadsstopp och ett bostadsproduktionsförbud
i en form, som ingen tidigare
torde ha drömt om i detta land.
Så kan man misstaga sig, men det är
just genom att göra så få misstag som
möjligt som statskonsten visar förmågan
av sin uppgift.

Ja, regeringens ledamöter, som varken
äro okunniga eller obegåvade, känna
säkert till vilka medel som nu
skulle vara lämpliga och påkallade för
att hjälpa oss ut ur de finansiella svårigheterna.
Men den anser dessa medel
»politiskt ogenomförbara». En av
våra yngre nationalekonomer som icke
tillhör den illvilliga oppositionen, professor
Torsten Gårdlund, för få år sedan
redaktör för den socialdemokratiska
tidskriften Tiden, satte fingret på
den sjuka punkten, när han i en artikel
i Svensk Sparbankstidskrift skrev följande: »En

vänsterregering måste ha alldeles
särskilda svårigheter att hålla kontroll
över en ekonomisk utveckling som

den nuvarande; jag menar detta som
ett helt objektivt omdöme, som måste
fällas även av den som har sina sympatier
åt vänster. Vad som behövs är
sammandragning av inkomstvolymen
och ökning av det enskilda näringslivets
produktion. Eu regering som är
de många små inkomsttagarnas vän och
de enskilda företagarnas vedersakare
är bäst lämpad för motsatt politik: att
expandera inkomsterna och hålla produktionen
tillbaka.»

Så talar en med socialdemokratien
sympatiserande nationalekonom, när det
vetenskapliga sanningskravet sprängt
den partipolitiska taggtråden.

Man hade väntat att regeringen skulle
ha fäst sig vid en eller annan punkt i
något av de ekonomiska förslag, som
framlagts i riksdagen. Jag syftar t. ex.
på statsrevisorernas förslag 1946 om en
höjning av pensionsåldern, ett förslag
som tillstyrkts av statsutskottet och bifallits
av riksdagen, och vilket förslag
motiverades därmed att de skäl, som
förelågo till sänkning av pensionsåldern
1934, icke längre nu äro till finnandes.
Man har icke hört av något
regeringsinitiativ i den saken.

Jag föreställer mig, att det vore
lämpligt att överväga om icke förhandlingarna
om arbetsavtal, som kräva
stora kostnader och äro en mycket tidskrävande
procedur, kunde på något
sätt reformeras. Man börjar med förhandlingar
mellan parterna för att
fortsätta inför statens förlikningsman
och slutligen inför särskilt förordnad
förlikningskommission. Förhandlingarna
bedrivas ofta månad efter månad.
Vad det kostar i pengar och vad det
kräver av kraft och tid, förstår envar.
Vore det icke tänkbart att få en löncdomstol
uppbyggd efter mönster av arbetsdomstolen?
En domstol, som kunde
avgöra dessa frågor mera smärtfritt
och snabbt. När arbetsdomstolen inrättades
mottogs den med starkt motstånd
på socialdemokratiskt håll, men
numera uppträda socialdemokraterna

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

och försvara den mot angrepp från
kommunisterna. Jag skulle tro, att en
liknande utveckling kunde tänkas även
beträffande lönedomstolen.

Ja, herr talman, faran för vårt ekonomiska
liv ligger väl väsentligen däri,
att man organiserar och forcerar sina
anspråk samtidigt med att man spolierar
förutsättningarna att fylla dem.
Om högkonjunkturen skulle efterträdas
av en längre depressionstid och om vi
på världsmarknaden skulle få farliga
konkurrenter från ekonomiskt mäktigare
folk, vad skulle man då tillgripa för
att täcka de snabbt växande statsutgifterna?
Då är faran stor. Om vi icke
göra krafttag i den ena eller andra
riktningen kunna vi till sist hamna på
en väg som leder till statens bankrutt
och folkets utarmning. Jag har mycket
liten förhoppning om att varnandet
härför skall vinna så särskilt stark anklang
hos den för en behagligare propaganda
vida känsligare folkmajoriteten,
men den som icke låter övertyga
sig av ord kommer att bli övertygad av
lidandet, ty lika litet som man ostraffat
bryter mot naturens lagar, lika litet
bryter man ostraffat mot ekonomiens.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Jag
har icke tagit till orda i denna debatt
för att jag skulle kunna tillfoga något
nytt utöver vad som blivit sagt förut
både i kamrarna och i den offentliga
debatten. Men det finns eu bestämd
synpunkt på hela vårt ekonomiska läge,
som gäller icke bara nuet utan också
en avsevärd framtid och som jag tror
icke blivit tillräckligt uppmärksammad.
Det är den omständigheten att man
icke beaktar denna synpunkt som gör,
att man vid försöken att komma till
rätta med vad man anser vara galet i
det nuvarande läget i så väsentlig grad
endast tänker på vad statsmakterna
kunna göra och icke kommer ihåg att
även i vårt s. k. reglerade samhälle

ligga högst väsentliga delar av näringslivet
mer eller mindre utanför det område
dit statsmakterna, hittills åtminstone,
ha velat sträcka sitt inflytande.
Så snart detta är sagt vet jag genast
svaret, nämligen att nu vill regeringen
komma undan sitt ansvar genom att
säga, att regeringen förmår ju ingenting.
När det tidigare talats om vad
man från statsmakternas sida ville göra,
har man fått svaret: jaså, nu vill regeringen
bli diktator över det ekonomiska
livet. Det finns ett mycket vidsträckt
område däremellan. Men jag tror att
när det just gäller att avväga de åtgärder,
som man vill tillgripa, och när
det gäller att bedöma vilken effekt
dessa åtgärder kunna få, skall man hålla
mycket bestämt i minnet på vilka områden
statsmakterna kunna ingripa och
hur långt deras inflytande där sträcker
sig.

Den finansplan, som nu är framlagd,
må ha åtskilliga brister. Jag har hört
åtskilliga talare nämna, att den icke är
läsbar för vanliga dödliga. Jag tror att
de som säga så underskatta de krav,
som måste ställas på människor, som i
det nuvarande läget skola syssla med
näringslivets frågor. Det är nödvändigt
för dem att tränga in även i sådana
punkter, som man kanske tidigare
tyckte att det var experternas sak att
ensamma behandla. I denna finansplan
finns i alla händelser en sak, som icke
är svår att uppfatta, och en sak, som
jag tror enighet råder om inom alla
läger, nämligen det problem, som vi
ställas inför och som hela världen så
vitt man vet ställs inför, frågan: hur
skall man kunna behärska prisutvecklingen?
Detta innebär icke att man sätler
som målet över alla mål en fullständigt
oförändrad prisnivå. Det finns
saker, som kunna vara mera väsentliga
än en absolut fast prisnivå. Men erfarenheten
sedan många årtionden, för
atl icke säga sedan längre tillbaka, har
lärt oss att ett av medlen att åstadkomma
en sådan ekonomisk utveckling,

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

som icke på oförutsett sätt rubbar ekonomiska
beräkningar och som icke på
oförutsebara sätt skiftar ut fördelar och
nackdelar mellan olika samhällsgrupper,
är att man såvitt möjligt försöker
hålla en fast prisnivå. I den debatt
som förts under en längre tid i detta
land har man uttryckt detta på det
sättet att det gäller att bevara den samhällsekonomiska
balansen. Jag har hört
några talare i riksdagen säga, att det
var ett besynnerligt uttryckssätt, och
man har frågat, varför vi icke kunna
nöja oss med att säga, alt vi skola behålla
prisnivån fast. Ja, men när man
ställer sig den frågan: hur skall man
kunna bevara en fast prisnivå, måste
man kunna så att säga gå bakom prisnivån,
till de faktorer, som bestämma
prisnivån. Det är ju icke främmande
för vanligt språkbruk att säga, att man
bär en fast prisnivå, när efterfrågan
och tillgång på varor stämma med varandra.
Där har man omedelbart den
samhällsekonomiska balansen. Det är
den enklaste formen.

Men sedan frågar man sig: vad är
det för delar, som sammansätta denna
efterfrågan och denna tillgång? Och då
kommer man till en rad olika moment,
som äro uppräknade i finansplanen och
om vilkas betydelse man i stort sett är
enig. Vi äro också eniga om att det är
utvecklingen av dessa faktorer och de
möjligheter som finnas till inverkan på
dessa faktorer från statsmakternas sida,
som utgöra frågan om den ekonomiska
politiken. Om vi nu skärskåda dessa
olika faktorer, skola vi finna, att en del
av dem ganska väl ligga inom området
för statsmakternas inflytande, medan
andra mer och mer fjärma sig därifrån.
För att börja med budgeten i
trängre mening kan man säga, att det
är klart att där är ett område, där statsmakterna
mest obegränsat utöva sitt
inflytande. Statsmakterna kunna bestämma
om vi skola ha en balanserad
budget, alltså en budget där inkomster
och utgifter för löpande ändamål täcka

varandra, eller om vi skola ha en underbalanserad
budget, där man lånar
en del pengar för att täcka driftbudgetens
utgifter, och slutligen ha vi den
s. k. överbalanserade budgeten, där
man skaffar större inkomster än som
behövas för utgifterna. Här kan man
alltså säga, att statsmakterna äro i viss
män suveräna, låt vara att det är alldeles
uppenbart att de särskilt under
valår icke kunna handla alldeles fritt,
i vart fall icke utan att ta all hänsyn
till hur medborgarna komma att uppfatta
deras politik i fråga om utgifter
och deras politik i fråga om inkomster.
I den utsträckningen kan budgeten alltså
spela en roll även utanför det egentliga
statsfinansiella området och vara
en faktor av vikt i den samhällsekonomiska
balansen; det är en av balansfaktorerna.

I sitt i går hållna anförande erinrade
herr Ohlin om att statens budget måhända
icke är någon av de väsentligaste
faktorerna i detta avseende, och däri
skulle jag nog vilja ge honom rätt, åtminstone
i det läge vari vi nu befinna
oss. Läget är emellertid ganska mycket
annorlunda i andra länder, där man
har en fruktansvärd inflation, som icke
minst tar sig uttryck i och i viss mån
också framkallas av att man har en i
allra högsta grad underbalanserad budget;
man har med andra ord icke förmåga
att skaffa staten inkomster för
att täcka löpande utgifter, utan man lånar
helt enkelt pengar, som icke äro
verkliga sparmedel utan i grund och
botten ett nyskapande av köpkraft. Under
sådana förhållanden är det alldeles
klart att en dylik underbalanserad budget
spelar en mycket väsentlig roll för
vidmakthållandet och skärpandet av
inflationen. Det är — höll jag på att
säga — möjligt att underbalansera budgeten
hur mycket som helst. Däremot
tror jag det icke vara möjligt att överbalansera
den på samma sätt, och därför
måste så att säga vidden av det inflytande,
som en budget kan utöva för

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

dämpandet av en inflationsartad prisstegring
eller hämmandet av en inflationsartad
tendens vara mera begränsad.
Men att ett sådant inflytande finns
det har varit så allmänt erkänt, att jag
icke trott att det skulle vara nödvändigt
att här i riksdagen ytterligare säga
något om den saken. Jag skall emellertid
komma tillbaka till den punkten på
tal om skatterna, eftersom man både i
denna kammare och i mcdkammaren
har uttryckt den meningen, att om en
sådan överhalansering av budgeten
skulle kunna fylla sin uppgift att motverka
prisstegringen måste de pengar
staten tar in behandlas på ett alldeles
särskilt sätt; de skola nämligen läggas
på kistbotten, steriliseras och icke
komma till någon som helst användning.
Jag skall som sagt återkomma till
den frågan och vill här bara erinra om,
att detta är ett område, där statsmakterna
kunna utöva ett låt vara begränsat
inflytande. Jag förmodar att alla som
varit med om de stora diskussionerna
under den förra krisen, d. v. s. den depressionskris
vi då hade att göra med,
som gav för låg sysselsättning och som
utmärkte både Sveriges näringsliv och
andra länders, veta, att då spelade frågan
om en underbalansering av budgeten
en ganska betydande roll. Då
rörde sig också tvisten om hur mycket
statens ingripande kunde betyda. Det
är på samma sätt nu. Man kan ha delade
meningar om hur mycket en överhalansering
kan åstadkomma och om
hur långt man skall driva en dylik, men
att den har en funktion att fylla och
kan utöva ett icke alldeles obetydligt
inflytande tror jag vi kunna vara överens
om.

På andra områden blir emellertid
statsmakternas inflytande genast mera
begränsat. Herr Ohlin sade i sin låt
mig kalla det värdering av olika faktorers
betydelse för nuvarande läge
och den samhällsekonomiska balansen,
att enligt hans uppfattning ligger investeringsverksamheten
i centrum. Han

ville till och med sätta den före frågan
om inkomstutvecklingen. Det har
annars under denna debatt i riksdagen
icke varit fallet. Jag tror snarare att
man har det intrycket att man på de
flesta håll anser sig vara mest oroad
av tanken på att inkomsterna i pengar
under ett kommande år skulle kunna
stiga. Vare sig man har den ena uppfattningen
eller den andra — att där
göra en avvägning är nog ganska meningslöst
— är det tydligt, att investeringsverksamheten
ligger bara till en
del under statsmakternas kontroll. Jag
vill redan nu framhålla en sak, som
gör att denna fråga säkerligen för oss
alla har en mycket, mycket större betydelse
än bara ögonblickets diskussion.
Vi skola komma ihåg, att alla samhällen,
även de i Västeuropa och på andra
sidan haven, länge befunnit sig i en
utveckling, där man mer eller mindre
har kommit bort ifrån vad man kan
kalla ett självreglerande fritt ekonomiskt
system, i vart fall ett fritt ekonomiskt
system av den typ, som fortfarande
i vanliga fall spökar i ekonomiska
läroböcker och som brukar utgöra
idealbilden av ett fritt näringsliv,
nämligen ett samhälle med mycket,
mycket begränsade uppgifter för vad
man kallar siat och regering och vad
jag skulle vilja kalla begränsat inflytande
för väldiga sammanslutningar.
Man bygger på en marknad, där det
finns ett ofantligt antal enskilda, vilkas
verksamheter så att säga ta ut varandra
och där intet avgörande i väsentlig
mån kan lokaliseras till någon betydelsefull
grupp, vare sig enskilda eller
sådana som ha hand om samhällsekonomien.
I ett dylikt samhälle, som vi
nu befinna oss i, måste det på ett eller
annat sätt bli ett samspel mellan offentliga
och enskilda intressen. Även om
man skulle anse det önskvärt tror jag
att det är hopplöst att tänka sig en hastig
utveckling vare sig åt det ena hållet
eller det andra, .lag tror icke att det
finns många som anse det önskvärt att

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

\ id remiss av statsverkspropositionen.

denna blandekonomi avlöses av ett
centralt reglerat näringsliv, där inflytandet
på alla faktorer ligger i händerna
på små grupper, de må vara utsedda
hur som helst. Men jag vågar
också anta att det icke finns många
som tänka sig att man skall kunna
komma något väsentligt tillbaka, om det
nu någonsin funnits ett sådant samhälle,
där statsmakternas funktioner varit
ytterligt strängt begränsade och där
det icke funnits dessa stora grupper av
betydelsefulla maktägare inom det ekonomiska
livet.

Är det på det viset, icke bara för
den nuvarande bristsituationen utan
också för den framtid, som vi som icke
aro alltför unga kunna få vara med
om, undrar jag om vi icke skulle lite
resonligare kunna fundera över hur
vi vilja ha det ordnat med samhällsingripanden
och hur vi skola kunna
komma till rätta med de faktorer, som
icke direkt ligga inom samhällsmaktens
sfär. Jag sade detta när jag kom
fram till investeringarna, därför att här
ha vi de för oss för ögonblicket tydligaste
exemplen. Vi ha å ena sidan
.statens investeringar, som icke äro små.
De fylla en icke obetydlig del av fältet,
över dem kan man ju säga att staten
har makt. Men det finns något, som
man icke får glömma bort när det gäller
en avvägning mellan dessa statliga
investeringar och enskilda investeringar,
nämligen själva det faktum att
de äro statliga investeringar. Det hänger
samman med att de ansetts vara så betydelsefulla
att de ha lagts i det allmännas
hand, oberoende av om man
haft den ena samhällsåskådningen eller
den andra, och det betyder att det säkerligen
är väsentligt svårare att starkt
begränsa sådana kapitalinvesteringar,
om vilka samhället har hand. Jag skall
be att få ta ett enda exempel just nu
därför att det är så aktuellt. Det gäller
utbyggnaden av våra vattenfall och vårt
distributionsnät. Det är klart att vi
måste erkänna att detta i nuvarande

läge har en prioritet kanske framför
det mesta och andra investeringar. Jag
vill icke säga detsamma om vägväsendet,
som herr Svedman nyss talade om
och som han ansåg försummat. Det är
klart att många mena att vägväsendet
är så betydelsefullt att det borde gå
före en del av de statliga investeringarna
och säkerligen också före en hel
del enskilda.

Ett annat område av investeringsverksamheten,
som staten för närvarande
kommit att utöva ett bestämmande inflytande
över, är bostadsbyggandet. Bostadsbyggandet
är så betydelsefullt att
vi väl litet var icke utan vidare vilja
betrakta det som en sådan där variationsfaktor,
som är till för att om det
behövs pressas ned hur långt som helst
eller om det behövs vidgas ut så mycket
som möjligt. Byggnadsverksamheten
är en nyckelindustri i vårt samhälle,
och det är därför kanske mera önskvärt
att den fortlöper mera jämnt än
att den är underkastad mycket starka
svängningar. Detta hindrar icke att den
under nuvarande förhållanden håller
på att begränsas och kommer att begränsas.
Statens bostadsbyggande och
kontrollen över andra byggen, som statliga
byggnadsberedningen har, är
mindre än hälften av hela investeringsverksamheten.

Det är klart att under sådana förhållanden
frågar man sig: hur långt
sträcker sig det allmännas ansvar, vad
kan göras för att även på de områden,
som icke direkt ligga under det allmännas
kontroll, åstadkomma en sådan
minskning, som svarar mot tillgången
—- jag kan också på denna punkt instämma
med herr Ohlin — icke med
tillgången på vissa råvaror o. s. v. utan
tillgången på det s. k. frivilliga sparandet,
där man måste ha balans mellan
investeringar och sparandet för
att kunna upprätthålla den s. k. samhällsekonomiska
balansen. I ett samhälle,
som vore ett idealsamhälle av
det fria näringslivets typ, där har man

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

ett osvikligt medel. Man ser nämligen
till, att investeringsverksamheten där
hålles inom de gränser, som medgivas
av sparandet. Det betyder, att när sparandet
visar, att det finnes knapphet
på sparande, så höjer man räntan, och
genom att på detta vis så att säga driva
hort efterfrågan efter kapital för investeringar
håller man balansen. De faktorer,
som leda till att räntan i vårt till
hälften reglerade samhälle icke spelar
samma roll som tidigare, skall jag ej
ingå på. Jag hoppas, att jag tolkade herr
Ohlin rätt, när han uttryckte sig på
det sättet, att han ej nämnde något
om räntan utan i stället talade om åtgärder
för — om jag ej missminner
mig — kreditbegränsning. Det finnes
nämligen andra vägar att gå, på vilka
man kan se till att ej krediten tar
större omfång än som är rimligt.

Men redan där ser man ju, hur ansvaret
icke helt kan läggas på statsmakterna
och att det är ett problem på
vad sätt man i det fallet skall kunna
komma till en balans, överenskommelser
— har jag skrivit i finansplanen
— med företrädare för det enskilda
näringslivet äro önskvärda. Huruvida
sådana överenskommelser äro möjliga
är ej lätt att säga. Den enskilde vill
ju gärna bestämma över sina egna investeringar;
han tror, att han kan bedöma
det bäst; han tror kanske också,
att han bäst kan bedöma vad som är
gagneligt för samhället. Men det kanske
också är möjligt att, såsom jag hört
uppgivas, efter den våldsamma expansionen
i fråga om kapitalinvesteringar
åtminstone inom vissa betydelsefulla
delar av det svenska näringslivet den
uppfattningen har börjat göra sig gällande,
att man får visa större återhållsamhet
och att det alltså under de närmaste
åren kommer att bli en begränsning
av de enskilda investeringarna,
vilket ju måste anses vara önskvärt.

Om man nämligen icke kan begränsa
investeringarna, vad finnes det då för
sätt att åstadkomma balans? Jo, såsom

jag redan nämnt, eftersom balansen
beror på att det finnes en jämvikt emellan
vad man vill taga för kapital i
anspråk för att göra investeringar och
den mängd av sparmedel, som folket
vill ställa till förfogande, är det klart,
att om man ej tillräckligt eller tillräckligt
hastigt kan begränsa investeringarna
eller om man skulle anse, att
det ej är önskvärt att så mycket begränsa
investeringarna, finnes det en
annan möjlighet. Det är att öka tillgången
på sparmedel. Att det ej bara
kan ske genom förmaningar är klart.
Att propagandan kan spela en roll är
nog säkert. Att man på vissa vägar kan
stimulera sparandet är också antagligt.
Så finns det ett sätt, som heter tvångssparande,
det vill säga man tvingar genom
skatter folk att avstå från en del
av sin inkomst.

När vi för nu något över ett år sedan
på hösten 1946 diskuterade omsättningsskattens
vara eller icke vara, så
minnas vi nog alla, att det var denna
synpunkt, som var fullständigt dominerande.
Alla önskade säkert få bort
omsättningsskatten. Men frågan var:
fyller den icke en uppgift just såsom
en sådan framtvingare av sparande?
Vi, som hade ansvaret för att den borttogs,
bedömde läget så, att man vågade
göra det. Men vi förnekade ej ett ögonblick,
att ett bibehållande av omsättningsskatten
— lägg märke till: fortfarande
utan att öka statens utgifter —
alltså ett bibehållande av omsättningsskatten,
som skulle skapa ytterligare
ett stort överskott i budgeten, skulle ha
en återhållande effekt i det läge, där
man hade anledning att befara vissa
prisstegrande faktorer.

Jag kan på den punkten just knyta
an till (let förslag till höjning av konsumtionsskatter,
som nu har framlagts.
Hade vi ej tagit bort omsättningsskatten
från den 1 januari 1947 utan hade den
slätt kvar till den 1 januari 1948, så är
det viil sannolikt, att med den mänskliga
naturens tröghet och böjelse att gå

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

det minsta motståndets väg hade man
icke tagit bort den den 1 januari 1948
för att ersätta den med en rad så kallade
punktskatter, för att använda herr
Henrikssons uttryckssätt. Man hade antagligen
sagt, att det vore enklast och
bäst att låta den stå kvar, och den hade
fyllt samma uppgift.

När jag säger detta, undrar jag, vad
herr Henriksson och andra, som yttrat
sig på samma sätt som han, verkligen
tänkte sig, då de ansågo, att omsättningsskatten
skulle bibehållas. Ha de
verkligen tänkt sig, att de 400 miljoner
kronor, som omsättningsskatten inbragte,
skulle, för att fylla sin uppgift,
på ett besynnerligt sätt steriliseras annorledes
än andra statsinkomster? Eller
är det icke en alldeles ny idé, som
kommit upp i samband med de nya
skatterna?

Vid frågan om dessa nya skatter
skall jag icke uppehålla mig. Att vi
talat om skatter på »umbärliga» varor
trodde jag icke skulle kunna missförstås
på det viset, att man skulle kunna
säga: jaså, nu anser regeringen, att
bilismen är umbärlig! Det är ändå den
större delen av skatterna, som verkligen
avsetts att vila på vad vi alla mena
vara umbärliga varor. Att man sedan
för att få ett någorlunda stort belopp
ansett nödvändigt att gå in på ett sådant
område som bilismen är en annan
sak. Jag skall gärna erkänna, att bilismen
till sitt väsen är en nödvändig och
nyttig verksamhet, men att det där finnes
vissa delar som kunna betraktas
som umbärliga är självklart. Man får
komma ihåg, att det som visat vägen att
använda sig av bilismen för att skaffa
medel har icke varit enbart den statsfinansiella
synpunkten, utan det har
varit den farhåga, som omedelbart inställde
sig, när vi tvingades göra en
importreglering, att man just när det
gällde importen av bensin, för att ej
tala om bilar, bildelar och smörjoljor
o. s. v., skulle tvingas till en utomordentligt
hård nedskärning. Vi veta

alla, att det under lång tid varit tal
om att helt enkelt eliminera 50 000 av
dessa bilar, som man icke anser vara
av alldeles nödvändig karaktär. Det är
såsom ett hjälpmedel för att åstadkomma
en valutabesparing och i den
mån det är möjligt undvika längre
gående och mycket otrevliga restriktiva
åtgärder som frågan om denna beskattning
tagits upp.

Jag sade detta för att komma tillbaka
till frågan om användandet av pengarna.
Jag vet ej, hur det skall vara lättast
att klargöra min ställning till den där
tankegången, som har utvecklats av
herr Henriksson i dag och som utvecklades
av förstakammarhögerns ledare
herr Domö i första kammaren och som
jag sett framföras från andra håll. Jag
får säga, att jag vet icke, hur det skall
vara möjligt att göra det riktigt klart.
Om jag efter de krav, som herr Ohlin
ställde för samarbete med socialdemokraterna,
skulle våga hemställa om en
begränsad samverkan för att upplysa
folk om det rätta förhållandet mellan
sparande och investeringar, skulle jag
göra det. Ty det kan hända, att man
hellre lyssnar till honom på det håll
jag syftar på.

Jag kan gå ut ifrån en enskild. Jag
skulle gärna vilja, att herr Henriksson
och andra med honom, som äro inne
på samma tankegång, få fundera på
detta. Det är en enskild som har en
viss inkomst. Det är icke en egnahemsbyggare
utan en, som har en liten verkstad,
där han vill sätta in en liten maskin.
Han vet vad denna kostar. Han
vet, att han kan, om han vill, spara in
pengar till maskinen på några år. Han
kan också leva upp sina inkomster och
låna pengar för att köpa maskinen. Det
är klart, att om han i stället för att låna
pengar köper maskinen med sina sparmedel,
har han lättat kapitalmarknaden
med samma summa eller, rättare uttrymkt,
tillfört samma summa till kapitalmarknaden
och alltså lämnat större

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

utrymme till kapitalinvesteringar än om
han ej sparat dessa medel.

Om man komine till honom och sade:
»Detta har icke någon verkan; dina
egna sparmedel på 2 000 kronor skall
du lägga i skrinet och låna 2 000 kronor!»
skulle han bli förvånad. Jag tror,
att alla, som sysslat med detta, bli förvånade
över denna tankegång. Jag tror,
alt det hänger samman med att man
icke har riktigt klart för sig en annan
sak. Det låter ju resonligt, om man säger
så bär: ja, men om vi spara 500
miljoner? Lägg märke till, att jag gör
elt antagande, som naturligtvis icke kan
innebära, att om vi taga ut 500 miljoner
kronor i skatter på konsumtionsvaror,
så blir det 500 miljoner kronor
ytterligare sparade. Vi veta ej, hur
mycket som kommer av vad som ändå
skulle hava sparats. Men om jag går ut
ifrån, att vi taga 500 miljoner kronor i
skatt och minska konsumtionen med
500 miljoner kronor, säger man: men
om dessa 500 miljoner kronor användas
för att täcka statens kapitalutlägg, komma
pengarna ändå i rörelse; det blir
ingen minskning av köpkraften. Det är
tydligen detta argument, som verkar så
övertygande på många människor: det
blir ingen minskning av köpkraften
därför att alla pengarna bli använda.
AU de ej bli använda till konsumtion
gör ingenting, ty de bli ändå använda
till investeringar.

■lag trodde, att det skulle vara alldeles
tillräckligt att erinra, att om detta
argument skulle ha någon riktighet i
sig, skulle det vara ett argument mot
allt sparande. Tv det är alldeles tydligt,
alt om svenska folket ville av någon anledning
bekväma sig att spara så och
så många hundra miljoner varje år utöver
vad det eljest brukar sätta in på
bank eller nedlägga i aktier, obligationer
o. s. v., är det meningen, att pengarna
skola komma till produktiv användning.
Alltså, herr Henrikssons argument
slår ihjäl nyttan av sparande, om icke
detta sparande steriliseras, lika väl som

det slår ihjäl tanken på sparande genom
höjda skatter.

Men jag kan gå till andra sidor av
denna argumentering, om kammaren
tillåter. Det är nämligen så, att statens
investeringar komma till efter överväganden
om att man anser dem vara tillräckligt
nyttiga för att de böra komma
till stånd på det ena eller andra sättet.
Det är på samma sätt som med den
där lille hantverkaren, som jag talade
om, att han beslöt att skaffa sig en maskin
som kostade några tusen kronor:
den skall komma till stånd antingen så
att han sparar pengar själv eller så att
han lånar dem av någon annan. Om vi
gjort klart för oss, att staten skall göra
investeringar för 500 miljoner kronor,
är det alldeles uppenbart, att om staten
skaffar sig dessa pengar genom att medborgarna
lämna ifrån sig 500 miljoner,
som de spara på sin konsumtion, så
belasta icke dessa 500 miljoner kapitalmarknaden.
Om däremot staten lånar
dem utan att medborgarna spara, så är
det klart, att då blir det efterfrågan på
ytterligare 500 miljoner kronor.

Nu kan jag icke förstå hela resonemanget,
såvida icke man går ut ifrån
att det finnes en viss begränsad mängd
av kapital och att sålunda, om staten lånar
500 miljoner, så blir det 500 miljoner
mindre för andra att låna. Men såvitt
jag förstår går det ej till på det viset.
Nu vågar jag anknyta till våra erfarenheter
från diskussionen om en depression.
Lika väl som vi nu kanske allmänt
anse, att en depression uppstår, när
alla sparmedel icke bli använda, d. v. s.
om människorna spara och sätta in
pengarna på olika vägar men det icke
finnes tillräckligt med företagsamhet
för att använda dessa medel. Låt oss
taga ett enkelt exempel, som ligger någorlunda
intill de svenska förhållandena.
Om det är 20 000 miljoner i inkomst
och om 4 000 miljoner av denna inkomst
sparas, är det utan vidare ett utrymme
av 4 000 miljoner för att göra
kapitalinvesteringar. Om det ej skulle

415

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

finnas företagsamt folk eller offentliga
korporationer, som tyckte, att det lönade
sig att låna 4 000 miljoner utan
bara ville låna 3 000 miljoner, bleve
det 1 000 miljoner som icke bleve använda.
Då brukar man säga, att det leder
till minskad köpkraft, depression
och sänkta priser.

Men det kan i stället vara så att när
det finns dessa 4 000 miljoner sparade
folk är företagsamt och tror så mycket
på framtiden men staten också har sådana
anspråk på kapitalmarknaden, att
de 4 000 miljonerna icke räcka för att
täcka kapitalbehovet, utan staten använder
2 000 miljoner och de enskilda
4 000 miljoner; det blir 6 000 miljoner.
Då förstår jag icke annat än att det blir
en ökning av köpkraften genom utvidgning''
av krediten. Det blir då högkonjunktur,
spekulationshausse, prisstegring,
tendens till inflation.

Jag kan således icke se annat än att
det måste vara något misstag i det där
resonemanget som herr Henriksson
förde. När han yttrade sig i dag, var
han inne på en helt annan tankegång,
som är fullt riktig men som egentligen
bara bestyrker detsamma. Han sade
nämligen, att om vi skola taga de där
skatterna för att bekämpa inflationen,
skola de steriliseras; de skola läggas undan
på kistbottnen. Och så sade han —
det var det intressanta: sedan skall staten
gå ut och täcka sina kapitalbehov
genom att suga upp nya sparmedel. Ja,
om herr Henriksson menar, att staten
kan få fram nya sparmedel, nya 500
miljoner kronor, är det klart, att på det
viset motverkar man ytterligare de inflatoriska
tendenserna. Tv då har man
icke sparat bara de första 500 miljonerna
utan också 500 nya miljoner. Det är
klart, att spar man dubbelt så mycket
blir effekten dubbelt så stor.

Även om det är på det sättet, att investeringarna
endast delvis äro underkastade
statsmakternas inflytande och
att sparandet på samma sätt bara delvis
är underkastat statsmakternas infly -

tande, så skulle jag för att bemöta ett
argument, som har kommit fram många
gånger under dessa diskussioner, särskilt
sedan skatteförslagen i våras lades
fram, kanske säga ett ord om sparandet
och dess utveckling också i vårt samhälle.

Jag tvivlar icke på att skattelagstiftningen
har inflytande på sparandet.
Det är väl alldeles uppenbart, att höga
skatter på höga inkomster måste minska
utrymmet för enskilt sparande. Det kan
aldrig råda någon meningsskiljaktighet
om den saken, eftersom folk med stora
inkomster antagligen spar mera än folk
med mindre inkomster. Alltså man kan
säga, att skatten betalas åtminstone delvis
av det som annars skulle sparas. Det
är tydligt, att eftersom skatten blir
mera progressiv får man i de samhällen,
som vilja ha progressiv beskattning,
finna sig i att möjligheterna för
folk med stora inkomster att spara lika
mycket som förut bli begränsade, i
vissa fall mycket begränsade. Därom
råder intet tvivel. Men det är icke närmast
den invändningen som göres, ty
frågan om höjden av skatterna har kanske
icke varit mest i blickpunkten, utan
vad man talat om är det angrepp mot
själva sparviljan, som vissa former av
beskattning innebära. Det är där man
liar kommit fram med kritik mot skalteförslaget.
Jag har inte tänkt ta upp någon
diskussion om den saken utan endast
velat framhålla, att om man såsom
tecken på en sådan verkan av de nya
skatterna vill redan innan de trätt i
kraft anföra utvecklingen av sparbanksinsättningarna,
får man komma ihåg,
att dessa insättningar i så väsentlig
grad, att man kan säga nästan helt,
komma från sådana grupper, som icke
drabbas av de nya skatterna. Viktigare
är emellertid, att en minskning av sparandet
tycks ha förekommit tämligen
runt om i världen — i alla händelser
företer inte Sverige någon särbild. För
något år sedan såg jag, att det i Förenta
staterna gjorts en utredning, som

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

visar, att folk i mycket stor utsträckning
redan under 1946 levt på sina
gamla besparingar, och tämligen säkert
har utvecklingen under 1947 med stigande
priser lett till att folk i ännu
större utsträckning tagit sina besparingar
i anspråk.

Jag vill nu från frågan om investeringar
och sparande gå över till frågan
om utrikesbalansen. Det är klart att
även på detta område är statsmakternas
inflytande begränsat. Jag menar inte,
att frågan om tidpunkten för importregleringens
införande här är avgörande,
utan vad jag syftar på är att om
importen visat sig vara större än exporten,
kan man inte utan vidare dra den
slutsatsen, att importen bör begränsas.
Det är mycket möjligt och kanske rent
av sannolikt, att det ur landets synpunkt
vore mera önskvärt om exporten
ökades, så att importen kunde hållas
uppe på samma nivå.

I fråga om exportens storlek upphör,
såsom vi veta, i inte obetydlig grad
samhällets inflytande att göra sig gällande.
Staten kan visserligen begränsa
exporten, och vi ha ju tidigare fått göra
det för att förhindra en prisstegring
och bibehålla en tillräcklig mängd varor
inom landet, men en ökning av
exporten ligger väsentligen i de enskilda
producenternas hand — där ser
man återigen en gräns för det statliga
inflytandet. Om importregleringen skall
jag bara säga, att den är ett specialfall
av den bristhushållning, som vi varit
tvungna att hålla oss med efter kriget.

Ilerr Ohlin sade, att ett samhälle med
ekonomisk balans och färre regleringar
är bättre än ett samhälle med brist på
balans och många regleringar. Det är
alldeles rikligt. Jag ber om ursäkt för
att jag instämmer i så mycket av vad
herr Ohlin yttrade, men jag kan inte
låta bli att göra det, därför att han sade
många ting, som jag är ense med honom
om. Jag tror inle han behöver befara
några invändningar från vår sida mot
detta omdöme. Frågan är bara hur man

skall kunna åstadkomma den balans,
som gör att man kan undvara regleringarna.
I den mån regleringarna äro
ett utslag av brist äro de givetvis ofrånkomliga.
Nu vet jag, att ordet brist är
ett tvetydigt ord. Man måste säga i förhållande
till vad det är brist. Man säger
nu, att det är brist i förhållande till
efterfrågan. Jag är säker på att herr
Ohlin säger, att efterfrågan är för stor
och att detta i sin tur beror på inkomstutvecklingen,
som gör att vi har för
mycket pengar att röra oss med.

Om jag emellertid bortser från detta,
är det klart att samma bristhushållning,
som föranlett oss att införa ransonering
på livsmedel och vissa produktionsvaror,
har tvingat fram en ransonering
av de varor, som man köper
utifrån, d. v. s. en ransonering av användandet
av främmande valutor. Jag
skall inte ta upp tiden med att diskutera,
huruvida eu sådan ransonering
borde ha kommit tidigare. Det förefaller
mig som om statsministern i sitt yttrande
i går tillräckligt heliandlat den
saken. Vi ha ju inte förlorat det som
omformats från att vara valutor till att
bli nyttiga och nödvändiga varor i vår
produktion. Det är i den mån dessa
valutor omformats till varor, vilka vi
numera tycka vi gärna kunnat undvara,
som man kan säga, att fel begåtts. När
vi väl fått klart, vilket vi väl en gång
skola få, i vilken utsträckning våra valutor
använts till ting, som vi alla skulle
vara eniga att anse som överflödiga
med hänsyn till vår kommande och nuvarande
standard, då kunna vi bedöma,
hur mycket av denna import som skulle
ha kunnat undvaras. Jag skall gärna
medge, att även om vi vid denna undersökning
skola komma till det resultatet,
alt vi med en klok hushållning ändå
skulle ha importerat ungefär lika mycket
som vi ha importerat för dessa valutor,
återstår jämväl frågan, huruvida
inte fördelningen mellan olika varor av
denna import borde ha varit annorlunda
för att bättre överensstämma med

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

våra långsiktiga behov. Man måste även
undersöka, om denna fördelning inte
åtminstone i någon mån kan bli föremål
för den kritik, som herr Ohlin formade
i exemplet med egnahemsbyggaren.
Herr Ohlin sade, att denne egnahemsbyggare
har använt sina pengar,
inte för att göra nyttiga investeringar,
utan för att fylla sitt skafferi med en
mängd utländska konserver. Jag hyser
inte något förakt för konserver — även
de fylla kanhända sin uppgift — men
jag kan mycket väl tänka mig, att vår
import under dessa år, även om den
till omfånget borde ha varit lika stor
som den varit, likväl borde haft en
annan sammansättning. Jag vill understryka
vad jag sagt i första kammaren,
nämligen att kritiken mot importregleringen
är ett uttryck för den föreställningen,
att statliga organ, som ta hänsyn
till hela näringslivets behov, skulle
ha ett bättre omdöme om vad näringslivet
behöver än de enskilda företagare,
som nu styrt om importen.

Jag skall inte förneka, att herr Ohlin
har rätt i att upprätthållandet av balans
i utrikeshandeln hör till statens centrala
uppgifter. Men även vissa centrala uppgifter
kunna ibland råka ut för sådana
olyckshändelser, att det inte blir möjligt
för vilken regering som helst att reparera
skadorna. Utvecklingen i Kanada är
ett belysande exempel på detta. Det finns
inget land av en storlek någorlunda
jämförbar med vårt lands, som ger ett
bättre exempel på vad jag vill kalla försöken
att så snabbt som möjligt komma
bort från krigsregleringar. Sedan krigets
slut har man steg för steg, mycket
målmedvetet avskaffat den ena regleringen
efter den andra, däribland priskontrollen.
Man har till och med höjt
den kanadensiska dollarns värde i förhållande
till dollarn i USA på samma
sätt som vi höjt kronans värde, och
ändå har Kanada fått göra precis på
samma sätt som vi: plötsligt införa en
radikal importbegränsning, där de till
och med, som de själva säga, visa av det

svenska exemplet, inte brytt sig om någon
övergångstid utan klippt till på ett
sätt, som här skulle ansetts utomordentligt
brutalt. Det går emellertid lättare
för den kanadensiska regeringen, som
är av en moderat liberal karaktär och har
en liten, men ändå en viss majoritet, att
genomföra sådana åtgärder. Såsom ofta
är fallet finna sig de kretsar, som drabbas
av åtgärderna, lättare i åtgärder av
samma slag som vi ha vidtagit, om
dessa åtgärder ha genomförts av en
regering, som de betrakta som sin egen.

Om jag vågade, skulle jag tala om att
jag för inte länge sedan hade ett samtal
med en man, som är mycket initierad i
ekonomiska frågor och som står utanför
partilivet. Jag frågade, vad han
trodde att folk skulle säga inom näringslivet,
om vi för närvarande hade haft
en annan regering. »De skulle säga, att
den var ganska bra», svarade han. Jag
vill inte anföra detta som ett avgörande
omdöme, men det kanske inte är utan
en viss kärna av sanning.

På tal om denna överskottsimport
sade herr Ohlin — jag ber om ursäkt
att jag gör ett nytt instämmande — att
även om det är riktigt att vi ha lagt en
inte obetydlig del av detta importöverskott
på lager, så att i lyckligaste fall
kanske bara hälften av importöverskottet
använts under 1947 och den andra
hälften sålunda skulle kunna användas
under 1948, är det bara en tröst på kort
sikt, en galgenfrist, som han uttryckte
det. Ja, den som står under galgen kanske
inte anser ett år vara en så dålig
frist. Under rådande förhållanden skulle
jag inte anse ett år vara så kort tid,
om det lyckliga inträffade, att dessa
kvantiteter verkligen stodo till förfogande
för näringslivet under 1948 och
därigenom eliminerade en hel del av
de svårigheter vi annars måste räkna
med, när vi äro på det klara med nödvändigheten,
vilket vi alla äro, att skapa
balans mellan export och import.

Jag kommer så till någonting, som
herr Ohlin visserligen icke heller vill

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

anse som det allvarligaste draget i vår
ekonomiska ställning, men som han säkerligen
dock tillmäter stor tyngd, nämligen
inkomstutvecklingen. Vilket ansvar
regeringen kan ha för utvecklingen
under åren efter kriget, det får var och
en bedöma efter sin uppfattning om
regeringens möjligheter att bestämma
över inkomstutvecklingen. Företagarnas
inkomster äro beroende av priset på
företagens produkter, det gäller både
industri, jordbruk och andra näringsgrenar.
I den mån priskontrollen har
kunnat vara effektiv och ge det resultat
vi själva önskat, kan man säga, att
statsmakterna äro ansvariga för utvecklingen
av priserna på priskontrollerade
varor. Jag behöver inte beröra de svårigheter,
som varit förbundna med priskontrollen.
När vi ha talat om att priskontrollen
bör spela en betydande roll,
har oppositionen knappast uppmanat
oss att bara dra åt skruvarna. Vi ha i
stället fått veta, hur svårt, för att inte
säga omöjligt, det är att behärska priserna
på olika områden, och man bär
med all rätt pekat på de avigsidor, som
en sträng priskontroll kan föra med sig,
t. ex. att produktionen tvingas över från
priskontrollerade varor till sådana som
inte kunna kontrolleras. De svårigheter,
som jordbrukarna ha med priserna på
sina produkter och därmed med sina
egna inkomster, behöver jag inte erinra
denna kammare om, som i så väsentlig
utsträckning består av jordbrukare.
Dessa ha kanske inte så mycket
emot att man talar om löneutvecklingen
som en inflationsdrivande faktor
men äro mindre villiga att erkänna,
att utvecklingen av jordbrukspriserna
kan verka inflationsdrivande. De säga
i stället, att det är löneutvecklingen
inom jordbruket, som förorsakat utvecklingen
av jordbrukspriserna. Jag
skall inte diskutera denna fråga här,
utan jag har bara velat erinra om hur
omfattande detta problem är och hur
otroligt man förenklar detsamma, om
man säger, att inkomstutvecklingen ger

tendenser till inflation och att regeringen
därför inte skött inkomstutvecklingen
som den bort göra.

Herr Ohlin vet ju, liksom de övriga
ledamöterna av den gamla samlingsregeringen,
att införandet av provisoriska
tillägg till statstjänarlönerna var
ett betydelsefullt avgörande. Därigenom
övergav man nämligen den linje man
tidigare hade hoppats kunna följa, nämligen
att om inte helt, så i alla händelser
i det väsentliga, bibehålla penninginkomsterna
och låta den väntade höjningen
av levnadsstandarden komma
genom en sänkning av priserna. Denna
linje övergavs definitivt vid den definitiva
löneregleringen för statstjänarna.
Jag vet inte, om någon tror, att det
hade varit möjligt att följa en annan
linje. Jag har bara velat komma fram
till att denna lönereglering byggde på
förutsättningen, att vi efter krigets slut
skulle komma fram till ett tillstånd, där
hela folkets försörjning skulle vara åtminstone
lika god som den hade varit
strax före kriget. Finansieringsplanen
för de stora sociala reformerna 1946
byggde på förutsättningen, att vi med
en viss rimlighet kunde antaga en höjning
utöver 1939 års nivå, och de statsanställdas
löner fastställdes också till
att ligga något över 1939 års nivå, varvid
höjningen till följd av sammanpressningen
av dyrortsskalan blev störst
på de billigare orterna. I den mån lönestegringarna
på den öppna arbetsmarknaden
ha hållit sig inom ungefär samma
gränser, förefaller det mig, som om
det skulle vara svårt för dem, som varit
med om denna lönereglering för de
statsanställda, att säga, att regeringen
har begått ett svårt fel därigenom att
den inte sökt hejda lönestegringen på
andra områden, så att lönerna hållit
sig nedanför denna nivå. Jag vet, hur
svårt det är att göra sådana jämförelser,
och jag är ögonblickligen beredd att
erinra om att lönestegringen har varit
långt större, inte bara för lantarbetare
och skogsarbetare utan också för andra

4 — Andra kammarens protokoll 19rtS. Nr 3.

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

låglöneyrken. Jag vågar dock inte uttala
den bestämda förmodan, att lönenivån
i landet skulle ha kommit över
den nivå, som kan anses förenlig med
landets produktionsresultat. På den
punkten får man nöja sig med att säga,
att det råder delade meningar. Jag vill
emellertid erinra om att orsaken till
den senaste stora lönehöjningen i början
av år 1947 inte bara var att de
stora arbetarmassorna pressade fram
sådana lönehöjningar gentemot en ovillig
ledning. Ledningen inom fackförbunden
och landsorganisationen, som
fått så många vackra lovord för sin
klara syn på vad näringslivet tål, var
fullt och helt övertygad om att den
lönereglering, som då vidtogs, var befogad
även med hänsyn till vad näringslivet
kunde bära.

På denna punkt kan man bara ha
personliga meningar, och man måste
reservera sig för deras riktighet. Jag
har emellertid för min del klart uttalat
den mycket bestämda förmodan, att vi
för närvarande inte ha något utrymme
för inkomststegringar, vare sig beträffande
löner eller företagarinkomster,
om man icke är villig att acceptera
prishöjningar. För att genomföra inkomsthöjningar
för vissa grupper ha
vi tidigare förklarat oss villiga att ta
prishöjningar, på samma sätt som vi
för att införa barnbidrag och höjda
folkpensioner förklarat oss villiga att
acceptera en högre skattenivå än som
annars skulle ha varit nödvändig.

Med dessa ord är jag framme vid
slutet på vad jag här tänkte säga om
regeringens program för att nå ekonomisk
balans. De åtgärder, som vi ha
kunnat vidtaga i fråga om statens budget,
öro: sparsamhet så långt som vi
ha kunnat finna det rimligt med utgifter,
begränsning av de statliga investeringarna
och överbalansering av
budgeten. I fråga om importen ha vi
försökt åstadkomma en plan, som kan
ge balans inte bara genom minskning
av importen utan också genom att på

olika vägar försöka främja exporten.
I fråga om inkomstbildningen ha vi
uttalat, att en väntan och en vila i fråga
om höjningen av penninginkomsterna
är det, som vi anse vara det enda överensstämmande
med ögonblickets läge.

Huruvida dessa åtgärder kunna kallas
för det program, som herr Ohlin
efterlyste, får var och en avgöra för
sig. Vad jag vågar påstå är, att vi ha
tagit upp den ena efter den andra av
de faktorer, som spela en roll vid framskapandet
av balans. Huruvida vi ha
gjort den riktiga och tillräckliga avvägningen
för att nå fram till en sådan
balans även under 1948 får erfarenheten
visa. Den som kritiserar detta
program får antingen tala om vilka
andra vägar för att påverka balansen
som finnas — vi känna inte till dem —
eller också påstå att vi inte ha gått
tillräckligt långa steg på de vägar, som
vi här ha utpekat. Hittills har det inte
i debatten sagts något, som tyder på att
man vill gå längre än regeringen har
begärt. Om något har kommit fram så
är det olust över att de uppoffringar,
som både på den ena och den andra
punkten läggas på folket, äro för stora.

Vi veta mycket väl, att detta icke är
en populär politik i den betydelsen att
man kan gå ut och säga till folk: det
här må ni bra av omedelbart. Men
vi äro å andra sidan — jag vågar säga
det — inte ovilliga att gå ut till folk
och säga: detta är vår personliga uppfattning,
vi ha kommit till det resultatet,
att på dessa vägar finns det utsikt
för oss att komma fram. Vi veta, att de
äro på vissa punkter obehagliga, men
ännu obehagligare är det om vi steg
för steg skulle få ett försämrat penningvärde.
Vi vädja till människornas syn
på sina egna intressen på något längre
sikt gentemot deras allmänna omedelbara
ögonblicksintressen.

När jag här bara har talat om läget
sådant det är i den bristhushållning,
som vi äro tvungna att ha, så har jag
därför inte förbisett att i diskussionen

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

5 id remiss av statsverkspropositionen.

har framförts en annan linje av kritik,
och kanske jag kan få lov att säga
några ord om den också. Det är den
som inte så mycket har att invända
emot vad regeringen här föreslår eller
de vägar, som man nu säger vi alla
måste vandra, men som påstår att vi
vandra dem inte i den rätta andan.
Vi vandra dem inte under klagorop
över att vi äro tvungna att göra det,
över att vi skola vara tvungna att ha
regleringar. Vi göra det inte med det
fasta beslutet att, som det heter, snarast
möjligt återvända till ett samhälle,
som är på ett helt annat sätt utmärkt
av ett fritt näringsliv och frihet från
regleringar och som är utan fruktan
för socialisering eller ökad statsverksamhet.
En ljuspunkt har tydligen för
många varit att statsministern i går och
jag själv i ett radioanförande nämnde,
att för ögonblicket striden om samhällets
organisation inte är aktuell på det
sättet, att den skulle behöva hindra
några gemensamma ansträngningar för
att klara oss ur den nuvarande krisen.
På den punkten kanske jag kan anknyta
till vad herr Ohlin slutade med,
nämligen om sin föreställning om ett
framtidssamhälle. Det var i någon mån
detsamma som folkpartiets talesman i
första kammaren gick in på. Men herr
Ohlin frågade, vad det skulle innebära
när man säger att man kan skjuta undan
en del av dessa partiskiljande frågor
om samhällets organisation. Skulle
jag ge en riktigt tydlig förklaring är
jag rädd för att jag finge försöka mig
på en framställning av vad vi socialdemokrater
mena med vår socialistiska
samhällsomdaning, som jag inte är säker
på har sin plats just i detta sammanhang.
Men jag kan inte låta bli
att ett ögonblick stanna vid vad den
siste talaren, som slutade för rätt länge
sedan, nämligen herr Svcdman, yttrade
om cfterkrigsprogrammet. .lag vet inte
om herr Svedman läst efterkrigsprogrammet,
ty om han läst efterkrigsprograminet
skulle han inte ha fått den

föreställningen att det var fyllt av planer
på socialisering i betydelsen av statens
övertagande av produktionsmedlen.
Det står så väldigt litet om det, att
man skulle snarast förvåna sig över att
ett socialdemokratiskt parti tar upp ett
efterkrigsprogram, där det talas så litet
om socialisering.

Man säger, att detta efterkrigsprogram
byggde helt och hållet på föreställningen
att vi skulle få en depression
efter kriget. Det har det ingalunda
gjort, därför att den första punkten i
detta efterkrigsprogram handlar om att
vi skola försöka hålla full sysselsättning.
Problemet att hålla full sysselsättning
är något genomgående. Det behöver
inte alls innebära att vi väntade
oss en depression strax efter kriget.
Jag skall gärna erkänna, att många
människor voro oroliga för att vi vid
själva demobiliseringen skulle få en
kris men trodde, att denna skulle hastigt
kunna övervinnas. Jag tror de flesta
väntade en högkonjunktur av det slag
vi nu ha och fråga sig bara, när bakslaget
efter denna högkonjunktur skall
komma. Det problemet sysselsätter
många hjärnor i världen för närvarande,
det torde herr Svedman veta.

Den första punkten är alltså, på vilka
vägar man skall kunna hålla full
sysselsättning. Det är en uppgift som
måste anses vara gemensam för alla
partier. Den andra punkten är, hur vi
skola kunna höja vår levnadsstandard.
Det är ju också en punkt, som alla människor
äro överens om, och där framhålles
framför allt vad som skall göras
för att man skall kunna höja folks inkomster
genom ökad produktion och
hur man skall kunna åstadkomma en
bättre fördelning genom sociala reformer
och annat. Den tredje stora avdelningen
handlar om ökad produktivitet
och ökad demokrati inom näringslivet.
Jag undrar om vi inte även på den
punkten skulle kunna vara ense om
målet och kanske ett rätt långt stycke
om medlen.

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Jag bär sagt detta bara för att komma
tillbaka till frågan vad som menas
med att skjuta undan. Om jag bortser
från alla de andra avsikterna med ett
ökat samhällsinflytande inom det ekonomiska
livet och även ifrån avsikten
med att öka den s. k. socialiserade
sektorn i samhället, så äro vi tillbaka
vid att ett av de väsentligaste målen,
när man talar om att man vill att samhället
skall få en ändrad ekonomisk
organisation, är att man tror att man
på den vägen kan öka produktionen.
Men var och en förstår ju, att en
sådan ökning av produktionen genom
ändring av vissa drag i den samhällsekonomiska
organisationen icke är en
fråga på kort sikt. Det finns ingen socialdemokrat,
skulle jag tro, här i Sverige
som skulle vilja påstå, att vi plötsligt
under 1948 eller 1949 skulle på
några bestämda punkter kunna så väsentligt
höja produktionen genom att
ändra om den ekonomiska organisationen,
att man därför vill förorda den i
ett läge, där det gäller att öka tillgången
på varor. Jag erkänner att saken
ligger annorlunda till i ett land
som England, där man utan tvivel
kunde säga, att den stora kolindustrien
var så desorganiserad, att ett övertagande
av samhället, staten, med de möjligheter
till effektivitetsförbättring som därmed
följa, skulle någorlunda snabbt
kunna leda till resultat. Jag sade i
första kammaren och jag upprepar det
här, att jag undrar om inte även den
mest intensive anhängare av ett fritt
näringsliv, som anser att vi ha gått för
långt i fråga om att utvidga samhällets
verksamhet, skulle draga sig för att i
nuvarande läge kräva en återgång från
samhällets ekonomiska verksamhet till
privatekonomisk verksamhet i tron att
man på ett hastigt sätt skulle kunna öka
produktionen. Under sådana förhållanden
är det klart, att i det nuvarande läget
spelar denna fråga för 1948 eller 1949
inte den roll, som man inom oppositionen
tycks föreställa sig.

För övrigt, det ingripande i det ekonomiska
livet för planmässig hushållning,
som herr Ohlin föredrar att kalla
för ramhushållning, kommer kanske att
få ett oväntat stöd inte minst ifrån de
planer på hjälp åt Europa från Förenta
staterna, som nu är under övervägande.
Hur egendomligt det än låter
finns det tecken som tyda på att om
denna hjälp från Förenta staterna till
västra Europa skall kunna göras effektiv
på det sätt som man i Förenta staterna
räknar med, så kommer ett samarbete
emellan dessa stater att tvingas
fram av ett slag, som säkerligen är
omöjligt att få fram enbart under privatekonomisk
ledning. Det är inte möjligt
att planhushållningen i Europa till
och med mellan staterna kommer att
få en stöt framåt genom hjälpen från
Förenta staterna, som anses vara det
säkraste värnet för motståndarna till
planhushållning.

I övrigt skall jag inte om herr Ohlins
fråga säga något annat än att herr
Ohlin misstar sig när han tror, att det
samhälle, som socialdemokraterna eftersträva,
är ett samhälle där vi skulle
vilja komma bort från fri prisbildning
och dylikt. Jag tror att den samhällsekonomiska
balans, om vilken vi i dessa
dagar tala och som innebär, att man
måste skapa ett visst förhållande mellan
inkomster i pengar och tillgången
på varor, att man måste avväga hur
mycket man kan använda för investeringar
och hur mycket man kan använda
för konsumtion, alla de problem
som här rullats upp och naturligtvis
också problemet om varuutbytet med
främmande länder äro problem, som
äro fullständigt oberoende av den ekonomiska
organisationen i den betydelsen,
att de skulle te sig väsentligt annorlunda
i ett samhälle, där man har
utvidgad allmän företagsamhet, i förhållande
till ett samhälle, där man har
en begränsad allmän företagsamhet. Inflationstendenserna
äro lika uppenbara
i Förenta staterna som de äro i Sov -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

jetunionen. Sovjetunionens radikala
metod att komma till rätta med överflödet
på pengar vittnar ju bara om att
diktatoriska stater kunna vidtaga åtgärder,
som man i demokratiska samhällen
helt enkelt inte vågar sig på.
Alltså, lika väl som de grundläggande
ekonomiska problemen te sig i vissa
hänseenden likadana i vilken organisationsform
vi än röra oss, lika säkert
är det, att åtminstone såvitt jag känner
till socialdemokratisk uppfattning
tänka vi oss icke ett samhälle, där vi
väsentligen skulle komma bort från fri
prisbildning o. s. v. Så länge man över
huvud taget vill hålla fast vid en fri
konsumtion — och det vilja vi nog allesammans
— får man också taga de medel,
som finnas i den fria prisbildningen.

Men vad innebär en fri prisbildning?
Vad ha vi för fri prisbildning i en
värld, där kolet antingen ligger i händerna
på staterna eller, där det ligger
i händerna på enskilda, exporten därav
är reglerad av staterna och där oljan
och vad därtill hör ligger i händerna
på jättestora sammanslutningar? Om
vi gå igenom det s. k. fria ekonomiska
system som vi nu ha i världen skola
vi finna, att den där idealbilden av fri
prisbildning från ett oerhört antal små
företagare svarar inte mot verkligheten.
Det finns i stället begränsade grupper
av producenter, som inom sina inte
obetydliga sfärer öva ett avgörande inflytande.
Vi ha stora sammanslutningar
av producenter, vi ha stora sammanslutningar
av löntagare. Till producenternas
sammanslutningar kan jag också
räkna jordbrukarnas.

Jag tror vi våga säga, att problemet
om den framtida ekonomiska utvecklingen
och den framtida utvecklingen
även för den enskilde och hans frihet
kommer inte att väsentligen vara en
fråga om förhållandet mellan staten
och den enskilde. Man har under många
år här i Sverige talat om att vad man
slåss för på oppositionens sida är att

skydda den enskilde mot statens allmakt.
Jag kan inte sluta detta anförande,
som blivit alltför långt, bättre
än genom att erinra om att i vårt nuvarande
samhälle ligger makten inte
obegränsat i händerna på staten, och
den ligger inte heller i händerna på den
enskilde. Den ligger i betydande mån
i händerna på de stora organisationerna,
dessa organisationer, som jag anser
vara nödvändiga men vilkas makt också
kan behöva begränsas. Problemet om
samhällsorganisationen är problemet
om hur vi, som äro medlemmar i dessa
stora enskilda organisationer och som
samtidigt äro medlemmar i samhället,
skola kunna jämka samman våra intressen
på sådant sätt att det överensstämmer
med det helas bästa. Denna
diskussion, där man just pekat på vad
organisationerna betyda och där man
inte minst särskilt har pekat på vad de
stora arbetarorganisationerna betyda,
lämnar väl exempel på att det inte är
statens allmakt som är den stora faran.
Den stora faran ligger i den allas kamp
mot alla, organisationernas kamp mot
alla, där staten måste uppträda som
medlare och i ett fritt samhälle helst
också bara bör uppträda som medlare.

Under detta anförande hade herr talmannen
återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr HENRIKSSON erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman: Finansministern ställde
först en fråga till mig. Han sade, att när
omsättningsskatten infördes, hade varken
jag eller någon annan framställt
yrkande på att inkomsten från den
skulle steriliseras. Han undrar vad det
nu är för ett påfund, som man fört in
i debatten.

Jag vill påpeka den avsevärda skillnaden,
herr statsråd, att när vi 1940
beslöto omsättningsskattens införande,
voro vi nödsakade att påtaga oss enorma
utgifter för att rusta oss både militärt

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

och ekonomiskt. Vi behövde dessa
pengar för att betala vad vi hade kostat
på oss.

I dag befinna vi oss i det läget, att
vi få lov att skära ned våra utgifter
och dessutom draga in pengar därför
att det finns, som det med ett kanske
något diffust uttryck kallas, för mycket
köpkraft. Jag undrar, om inte detta är
en väsentlig skillnad i läge? När herr
statsrådet nu tycker sig finna en ny
synpunkt framförd av mig i dag, nämligen
att jag förordat ett »både-och»
och rekommenderat staten att begagna
sig av vägen med nysparande, så var
det inte något nytt för i dag, herr statsråd.
Det stod redan i mitt särskilda
yttrande, som överlämnades till statsrådet
före jul.

Jag skulle för övrigt vilja ha reda på
vad statsrådet Wigforss menar med
uppsugning och sterilisering av köpkraft.
Det vore rätt intressant att veta,
om det uttryck, som han hade i inledningen
till beredningens direktiv, bara
är något slags utkastad klyscha, som
inte har någon betydelse.

Herr statsrådet tog ett exempel för
att belysa vad han ansåg vara felaktigheten
i mitt resonemang. Han tog
det exemplet, att en man skulle köpa
en maskin. Denne hade att välja mellan
att spara pengar tills han kunde
köpa maskinen eller att låna. Men, herr
statsråd, det är icke säkert, att mannen
kunde få låna. Han kanske icke var
kreditvärdig. Det är väl aldrig det som
är felet med svenska staten för närvarande?
Tiden är för knapp för att
jag nu skall hinna gå närmare in på
finansministerns resonemang, men jag
har absolut icke blivit övertygad av det.

Herr OHLIN, som likaledes på begäran
erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Finansministern har under en
del av sitt anförande på ett charmerande
sätt förvandlat andra kammaren
till ett nationalekonomiskt seminarium.
Jag skulle mycket gärna ha deltagit i

detta, om jag hade haft mer än tre
minuter på mig. Han instämde med
mig på åtskilliga punkter men tycktes
vara tveksam om huruvida detta icke
skulle kunna anses för komprometterande.
Jag vet icke, om det var sig
själv eller mig han tänkte på. Jag vill
i alla fall betyga, att jag för min del
är uteslutande tillfreds över dessa instämmanden.
Det är emellertid klart,
att det räcker icke med att man är
överens om väsentliga sammanhang.
Vad det framför allt gäller är regeringens
slutsatser av den gjorda analysen.

Jag har i mitt förra anförande i går
påpekat, att den av regeringens experter
gjorda kalkylen visar en brist på
t 150 miljoner kronor i nationalbudgeten
och likväl icke lämnar utrymme för
några lönestegringar under 1948 utom
möjligen — det är litet oklart på den
punkten — i fråga om lönerna enligt
vissa 2-årsavtal. Jag har därför tillåtit
mig fråga, under vilka förutsättningar
i fråga om inkomstbildningen, som regeringen
tror, att man kan uppnå balans.
Nu svarar finansministern, att en
»väntan och vila» i fråga om en utvidgning
av penninginkomsterna finner
regeringen vara det enda riktiga.
Det är ett uttalande, som kanske går
ett litet stycke längre än vad som framgår
av budgeten, men jag måste i alla
fall be om en kompletterande upplysning.
Betyder det ett avståndstagande
från de rekommendationer, som gjorts
från fackföreningshåll i fråga om lönehöjningar
av flera olika slag, och betyder
det ett mera bestämt avståndstagande
från andra lönekrav, som framkommit
från olika fackorganisationer?
Jag vill understryka, att jag ingalunda
riktar uppmärksamheten uteslutande på
lönekraven, när vi diskutera inflationen,
men jag tror att det är nödvändigt,
att regeringen säger ifrån någorlunda
tydligt, vilka praktiska slutsatser
den drager av sin allmänna inställning
på den ena eller andra punkten
även i detta avseende.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Härpå anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Jag
skall he att få svara på herr Ohlins
fråga med detsamma.

Enligt min mening stå de rekommendationer,
som landsorganisationen har
givit i fråga om kvinnolönerna, dyrortsgrupperingen
och vissa låglönegrupper,
icke i strid med den uppfattning om
en väntan och vila i fråga om den allmänna
inkomststegringen, som jag har
förordat. Huruvida sådana mycket begränsade
inkomststegringar behöva leda
till prisökningar, kan ingen i förväg
säga. Om det skulle vara nödvändigt
med vissa prisstegringar för att genomföra
dessa önskvärda inkomsstegringar,
så är jag åtminstone för min del villig
att ta dem.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Vid
denna tidpunkt är ju fältet så avbetat,
att jag är alldeles övertygad om att herr
talmannen anser alla efterkommande
anföranden fullkomligt överflödiga.
Ifrån den synpunkten hade det kanske
varit riktigare av mig att avstå från
att ta till orda. Jag har emellertid tänkt,
att jag skulle på några korta minuter
beröra några av de punkter, som icke
ha kommit med i denna debatt.

Det har ute i pressen och i diskussionen
utanför riksdagen framförts en hel
mängd anklagelser mot regeringen och
framför allt mot det vanstyre, som regeringen
anses representera, men i debatten
här har det varit sällsamt tyst
om denna sak, ja, man skulle kunna
säga, att med vanstyret har det gått
som det gick med länsman i Delsbo,
det har alldeles kommit bort. Visserligen
framförde herr von Friesen återigen
det där påståendet, att det var
herr Myrdals yttrande i Nationalekonomiska
föreningen, som hade åstadkommit
den oerhörda importökning,
som till stor del kom att åderlåta valutafonden
på ett oroande sätt. Men detta
berodde väl dels på att herr von Frie -

sen har en viss förkärlek för gamla
förlegade slagord, dels på att han icke
var inne, när herr Pehrsson-Bramstorp
förklarade, att detta tal om herr Myrdals
betydelse i detta sammanhang var
en ren myt. Nu hoppas jag, att man
hädanefter skall följa herr PehrssonBramstorps
exempel och hänföra detta
jag vågar säga mycket enfaldiga påstående
till myternas rad.

Det är också en annan punkt, som
varit mycket uppe i skattediskussionen
och dessutom har flödat över även i
pressdebatten, nämligen att sparviljan
skulle ha varit ödelagd genom den
politik som förts. Dess bättre har nu
Gallupinstitutet kommit med en redogörelse
för några rundfrågor, som tydligt
och klart visat, att sparviljan fortfarande
lever med ungefär samma
styrka som tidigare, och att antalet sparande
är lika stor och sparbenägenheten
lika livaktig trots de uppenbara
skador, som den rimligtvis hade bort
lida genom den måttlösa propaganda
emot sparandet, som har ägt rum. Om
skattediskussionen på den punkten kan
jag icke annat än säga, att det har
varit rent samvetslöst tal. Man har försökt
inbilla lättroget folk att det icke
lönar sig att spara, därför att om man
sparar något, kommer Wigforss och tar
alltsammans, och även om det gällt
mycket små och blygsamma belopp,
har man ändå lyckats invagga vissa
delar av folket i denna föreställning.
Dess bättre visar det sig att det är undantagsfall,
och att propagandan sålunda
på den punkten rönt ganska liten
framgång.

Det brukar, när man talar om regeringens
synder, förklaras att, som en
morgontidning uttryckte sig, Sveriges
anseende som handelspartner har lidit
ett fullständigt avbräck. Det tillhör den
sortens överdrifter, som dess bättre
icke heller kommit fram i denna diskussion.
Det förhåller sig väl ändå så,
att Sveriges anseende som handelspartner
väl uthärdar eu jämförelse med

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

varje annat lands. I den redogörelse,
som vi fingo i tidningarna om Förenta
staternas utrikesdepartements bedömning
av de länder, som skulle ingå i
Marshallplanen, intogo vi ju en mycket
förnämlig ställning. Det var egentligen
endast Schweiz och Sverige, som voro
i toppklass, och man kan gott säga, att
det enda, som skilde Schweiz och Sverige
i det avseendet var bokstavsordningen.
Det är ju ganska uppseendeväckande,
att det land, som av herr
Ohlin och även av Ivar Kreugers ekonomiska
orakel har beskrivits såsom
ett verkligt eldorado, när det gäller den
efterkrigsåterhämtning, som alla sträva
efter, nämligen Belgien, icke kunde
mäta sig med Sverige vid bedömningen
av dess ekonomiska styrka och dess
möjligheter för framtiden. Det visar sig
sålunda, att de svartmålningar av Sverige,
som skett i den egna pressen, varit
fullkomligt obefogade på denna punkt.
Jag kan icke finna annat än att de försök
att nedsätta Sveriges anseende såsom
handelspartner, som togo sig mycket
osympatiska uttryck i samband
med den redovisning av främmande
valutor, som påbjöds i höstas, ha beskrivits
mycket bra i Heidenstams dikt,
när han talar om svenskarnas benägenhet
att kasta stenar på egen port och
tala ont om oss själva.

Jag hade, herr talman, också tänkt
beröra litet av ämnet för dagen, men
jag förstår, att herr talmannen är mycket
otålig nu inför middagsrasten, och
jag skall därför avstå från denna föresats.
Jag vill bara till sist ha sagt en
sak till, nämligen att man plägar bland
annat också säga, att den nuvarande
politiken har lett till att välståndet i
landet har kraftigt gått tillbaka, att
människorna ha det värre nu än de
hade tidigare. Dess bättre lämnar också
på den punkten gallupundersökningen
besked. Enligt denna vittna nämligen
folk om att de reda sig lika bra nu
som de gjort tidigare, och inom vissa
samhällslager, icke minst inom medel -

klassen, förklarar man att man reder
sig bättre än man gjort tidigare. Det
är ett vittnesbörd från dem själva, som
helt och hållet jävar de språkrör, som
anses vara deras företrädare i pressen.
Jag har ansett detta vara så pass anmärkningsvärt,
att det kan vara värt
att påpeka i en sådan debatt som denna.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Här föres en ekonomisk debatt
och jag tycker, att en av de frågor,
som man därvid har anledning att
ställa sig och som också delvis är besvarad
i konjunkturinstitutets senaste
rapport, gäller det underlag, som vi ha
i form av näringslivets produktionsvolym.
Enligt denna framställning från
konjunkturinstitutet skulle produktionen
per person räknat icke ha ökat
ifrån 1939 fram till 1946. Man har givetvis
icke så säkra registreringsinstrument,
att man kan genomföra några
precisionsmätningar, men man vågar i
varje fall icke bestämt påstå, att man
kan räkna med någon produktionsökning
per kapita ifrån 1939 till 1946.
Detta hindrar icke, att den samlade
produktionsvolymen inom landet varit
större eller kan ha varit större 1946 än
1939. Dels har ju befolkningen ökat
och dels har graden av sysselsättning
varit större under de senare åren. Ifall
man emellertid ser efter vad konjunkturinstitutet
har för uppfattning om
den samlade produktionsvolymen år
1946, så finner man, att produktionen
möjligen kan vara 10 % större än före
kriget, men det finns ingen säkerhet
för att så är fallet, utan vill man vara
försiktig, så får man säga, att den samlade
produktionsvolymen ligger mellan
1939 års volym och en möjligen upp
till 10 % högre volym. Det är ju denna
samlade produktion, som skall utgöra
det materiella underlaget för folkets
levnadsstandard.

Nu är man på alla händer överens
om att man i första hand bör använda
ökade resurser till bättre sociala för -

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

måner för folkpensionärer och andra.
För det andra vill man eftersträva en
utjämning av levnadsstandarden, så att
man i första hand tillgodoser de lågt
avlönade folkgruppernas behov. Om
ovannämnda siffror äro riktiga och
man alltså har att räkna med ett ekonomiskt
underlag, som kan vara på sin
höjd 10 % större än före kriget, och
om man i första hand vill tillgodose
nämnda två syften, så kan jag för min
del icke finna annat än att det är mycket
tveksamt, huruvida det över huvud
taget har funnits utrymme för en allmän
reell höjning av levnadsstandarden,
alltså om det har funnits något utrymme
för generella lönehöjningar,
som gå utöver det försämrade penningvärdet.

När man 1944 försökte fastställa ett
program för den ekonomiska politiken
här i landet under åren närmast efter
kriget, sades det ifrån mycket bestämt,
att man skulle försöka undvika sådana
generella inkomsthöjningar, tills varuproduktionen
hade ökat på ett betryggande
sätt. Finansministern, som lade
fram detta program för den svenska
riksdagen, strök alldeles särskilt under
just den synpunkten, att det måste under
den närmaste efterkrigsperioden
vara äventyrligt med sådana allmänna
inkomsthöjningar. Det har ju ibland
nästan ansetts arbetarfientligt att påminna
om en sådan ståndpunkt, men
den ståndpunkten är ju ingenting annat
än den, som finansministern har
föreslagit den svenska riksdagen och
som den svenska riksdagen en gång enhälligt
godkänt. Man kan icke påstå,
att finansministern sedan har kämpat
på den linjen. Han har sällan sagt någonting
så pass bestämt som det han
nu till sist yttrade i sitt sista svar på
professor Ohlins replik. Det har vanligtvis
varit ett mer eller mindre otydligt
tal om att man icke kan veta, vilka
möjligheter som finnas för inkomsthöjningar.
Här gäller väl det gamla ordet:
om trumpeten ger ett oklart ljud,

vem gör sig då redo till strid? Man har
lämnat fältet öppet och låtit utvecklingen
i stort sett ha sin gång. Att inkomstbildningen
i det fallet spelar en
central roll, även om den naturligtvis
icke är den enda faktorn av betydelse,
framgår redan därav att ungefär 4/5 av
all inkomst här i landet är inkomst av
arbete. Alltså även om man vill fördela
ansvaret proportionellt, kommer
man till att 4/5 av resultatet av inkomstbildningen
äro hänförliga till inkomst
av arbete. Jag tager då inkomst av arbete
i vidsträckt betydelse, icke bara
industriarbetarnas eller någon annan
arbetargrupps inkomst utan även jordbrukarnas
arbetsinkomst och mycket
annat.

Nu har ju den allmänna löne- och inkomststegringen
varit betydande. Omslutningssummorna
i pengar, när det
gäller nationalinkomsten, växa ett par
tre miljoner för varje år, och resultatet
är en fortgående inflation. Naturligtvis
kan man säga som finansministern gör,
att detta är något som icke han rår för
och som icke regeringen eller statsmakterna
kunna göra något åt. Men
hade det i alla olika sammanhang skett
en konsekvent och klar förkunnelse om
vilka möjligheter som funnos eller icke
funnos, är jag övertygad om att det
skulle ha haft ganska stor betydelse för
den allmänna utvecklingen på det ekonomiska
området. Om t. ex. finansministern
förra vintern lagt ned lika mycken
möda på att upplysa det svenska
folket om den ekonomiska situationens
verkliga innebörd som han lade ned på
att övertyga oss om kvarlåtenskapsskattens
nödvändighet, kanske åtskilligt
hade varit annorlunda.

Jag skulle emellertid, herr talman,
vilja peka på några andra, konkreta saker.
Det händer ju allt emellanåt, att
man här ser tillbaka på vad som hänt
i landet, och jag vill också begagna
mig av möjligheten därtill.

Ett av de mest vittsyftande ekonomiska
beslut, som någonsin fattats i

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

riksdagen, var 1942 års försvarsbeslut,
då man i ett enda beslut fastslog utgifter,
som rörde sig om åtskilliga tusen
miljoner kronor. Jag var för min
del tveksam, huruvida man den gången
intog en riktig ståndpunkt till de
föreliggande frågorna. Att det då var
nödvändigt att stärka den aktuella
värnkraften så mycket som möjligt var
jag för min del övertygad om liksom
alla andra, men däremot menade jag
att man icke skulle binda sig för några
sådana utgifter, som icke kunde bevisas
vara nödvändiga med hänsyn till
värnkraften under kriget. Men hurudan
var den ekonomiska utredning,
som förebragtes inför detta oerhört
stora beslut? Den parlamentariska beredning,
som sysslade med frågan, ägnade
ungefär 2 trycksidor åt litet allmänna
resonemang om Sveriges nationalförmögenhet.
Och försvarsministern
ägnade två rader åt den ekonomiska
utredningen. Han konstaterade,
när det gällde denna militärbudget, att
eftersom det visade sig möjligt att få in
den i en balanserad budget för 1942/43,
kunde det svenska folket bära den. Jag
skall be, herr talman, att få anföra ett
par rader av vad jag yttrade i det sammanhanget.
Jag sade: »När det rent
militära hotet lättar är det av vikt att
den svenska demokratien snabbt kan
anpassa sig efter det nya lägets krav.
Det kommer i det läget icke att saknas
krävande arbetsuppgifter och hotande
faror. Men vi torde för att möta dem
ha behov av andra redskap än krigsmateriel,
och framför allt behövs en
viss statsfinansiell rörelsefrihet. Att avhända
sig den är att gå illa rustad in
i efterkrigstidens problemvärld.» Nu
äro vi mitt uppe i efterkrigstidens problemvärld,
och vi ha att räkna med
följderna av den politik som förts.

När denna fråga första gången kom
upp — det var på hösten 1941 — och
jag då framhöll att man icke borde låsa
sig för åtgärder som sträckte sig långt
fram i tiden, svarade försvarsministern

med den säkerhet, som ibland kännetecknar
hans uttalanden i denna kammare,
att det icke alls var fråga om att
taga ståndpunkt till någonting som
gällde tiden efter kriget. »Bedömningen
framåt i tiden», säger han, »är det
alls icke fråga om.» Men när man sedan
1942 bl. a. skulle taga ställning till
den detalj, som gällde kryssarbyggena,
och det restes motstånd — ett rätt omfattande
motstånd förresten — mot
denna del av försvarsprogrammet, yttrade
försvarsministern följande: »Programmet
för flottans ersättningsbyggnad
skulle därför komma att förvanskas,
om kryssarbyggena uteslötes därur.
Sålunda skulle icke blott den
tänkta förstärkningen av flottan reduceras
till mindre än hälften utan även
den återstående delen tillkomma utan
att dess användning inginge i någon
genomtänkt plan för flottans taktiska
användning. Flottan bleve härigenom
en svag länk i det svenska försvarets
kedja. En sådan improviserad omvärdering
av de tre försvarsgrenarnas
uppgifter i riksförsvaret, som beredningens
förslag innebär, kan jag därför
icke tillstyrka.» Den ena gången
säger alltså försvarsministern, att det
icke gäller åtgärder, som syfta till tiden
efter kriget. Den andra gången säger
han, att det kan icke komma i fråga
att uppskjuta detta kryssarbygge, ty då
förryckas den svenska försvarsmaktens
inbördes proportioner. Jag anmärkte
den gången, att dessa kryssare varken
kunde påverka försvarsgrenarnas inbördes
styrka eller deras sammanlagda
kraft, så länge de över huvud taget icke
voro byggda och då allting talade för
att de icke skulle bli färdigbyggda medan
kriget pågick, vilket de heller icke
blevo. Nu ha vi detta beslut och dess
konsekvenser icke bara i ekonomiskt
avseende utan även när det gäller att
taga ståndpunkt till försvarsväsendets
organisation.

Jag kan vidare erinra om den mängd
av befästningsarbeten, som man fort -

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

satte att utföra även under krigets
sista år, även vid den tidpunkt då det
var uppenbart, att det innebar bortkastade
dagsverken och bortkastade
pengar. Jag pekade på saken i det
sammanhanget utan att få annat än ett
undvikande svar.

Till slut erinrar jag om hur man på
våren 1945 i krigets elfte timme köpte
flygplan från Amerika för en summa
i dollarvaluta motsvarande ungefär 40
miljoner svenska kronor. När den frågan
var uppe här i kammaren visade
jag på att denna utländska valuta torde
komma att behövas till angelägnare saker
i det svenska hushållet efter kriget.
Det blev den gamla vanliga visan:
man kunde icke gå emot vad den militära
sakkunskapen föreslagit och vad
försvarsministern behagade föreslå. Vi
stå nu, för att taga en jämförelse, i en
situation, där vi ha brist på jordbruksmaskiner
och redskap. Vi skulle för
att nöjaktigt tillgodose denna brist behöva
30 å 40 miljoner kronor omräknade
i dollarvaluta, d. v. s. ungefär vad
man på ett bräde gjorde sig av med
för flygplan, som kommo till Sverige
när kriget var slut.

Jag tror, att om man räknade ihop
vad som slösats bort under kriget på militära
anläggningar, som icke spelade
någon som helst roll för den svenska
värnkraften medan kriget varade, skulle
man få se att det bleve åtskilliga
hundra miljoner. Ingen har naturligtvis
lust att göra den sammanräkningen,
eftersom misstagen, som praktiskt
taget alla äro överens om, i alla fall
äro oåterkalleliga.

Det har blivit precis samma utvecklingslinje
efter kriget. Den nye försvarsministern
har med mycket stor
ovilja, verkar det, tagit upp förslag om
att göra besparingar inom vårt militärväsende.
Jag erinrar om hur man när
kriget var slut började inkalla till efterutbildning
alla, som icke gjort 180
dagars beredskapstjänst. Jag interpellerade
och motionerade mot detta, och

statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
stod här och talade om
för oss, att man icke kunde avstå från
denna efterutbildning. När jag frågade,
varför just 180 dagar skulle vara
gränsen, fick jag till svar, att man räknat
ut, att 6 dagars beredskapstjänst ur
utbildningssynpunkt motsvarade ungefär
en dags efterutbildning. Jag tror
icke att det går att övertyga någon
människa om att sådana påståenden
äro annat än rena nödargument utan
ett spår av bärkraft.

När vi sedan här i olika sammanhang
ville, att man skulle minska värnpliktstiden
något, ge större utrymme
för skördepermissioner och möjligheter
för värnpliktiga att hjälpa till i civilarbete,
bevisade försvarsminister Vougt
för oss, att det i själva verket fanns
nog arbetskraft och att man därför
hade råd till denna utbildning. Under
den allmänna opinionens och utvecklingens
tryck har man ju sedan kommit
bort från dessa extrema ståndpunkter,
och nu är man tydligen färdig
att föreslå 9 månaders första utbildning.
Men kunna vi nu godtaga 9
månaders första utbildning? Varför
skulle man då icke ha kunnat gå på
den linjen från början och sparat mycket
arbetskraft, mycket pengar och
mycket material? Den orkeslösa senfärdighet
som kännetecknat hela handläggningen
av frågorna är ju ett rätt
stort minus i vår ekonomiska situation.

Låt mig bara taga ytterligare en enda
sak i denna historia. När statsrådet
Sköld 1942 skulle motivera, att man
skulle besluta hela den stora förstärkningen
av försvaret omedelbart och i
ett sammanhang, var ett av själva huvudargumenten,
att det var nödvändigt
för att den svenska riksdagen skulle
få kontroll och klar överblick över de
svenska försvarskostnaderna och den
svenska försvarsorganisationens utveckling.
Det händer ju ibland, att man från
statsrådsbänken får höra yttranden om
hur nödvändigt det är att riksdagens

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

\ id remiss av statsverkspropositionen.

inflytande och betydelse bevaras och
säkras. Den gången fingo vi ett det,
som det tycktes, mest inspirerade anförande
i det avseendet. Det var alldeles
nödvändigt med denna utbyggnad
för att riksdagen skulle få en möjlighet
att överblicka hela detta stora
utgiftsområde. Ja, det bar gått snart
sex år nu sedan argumentet presterades
och sedan beslutet fattades. Kammarens
ledamöter kunna ju roa sig med att se
tillbaka på utvecklingen under dessa
sex år och konstatera, vilken klar överblick
över ifrågavarande förvaltningsområde
vi haft. Den som icke vill det,
kan ju läsa årets statsverksproposition
och finna, att man tack vare reservationer
på ungefär 1 000 miljoner hamnat
i ett läge, då icke bara riksdagen utan
även departementet saknar överblick,
och alltihop har halkat i väg till underordnade
förvaltningsmyndigheter. Det
är en liten smula skillnad mellan de
vackra argumenten och den ganska betänkliga
verkligheten. Jag ber att få
konstatera detta, herr talman.

Det är nu litet mer än ett år sedan
man fattade ett annat mycket vittsyftande
beslut här i riksdagen. Jag tänker
på jättekrediten till Ryssland. Den
gången påstod dåvarande handelsministern,
att dessa 1 000 miljoner i kredit
till Ryssland utgjorde en lämplig
och väl avvägd kreditsumma i landets
dåvarande situation. Finns det någon
inom regeringen, som i dag vill stiga
fram och bekräfta, att det var en lämplig
och väl avvägd kreditsumma med
hänsyn till vad som tidigare gjorts och
vad som alldeles uppenbart kunde väntas
komma att inträffa?

Jag lyssnade med intresse till statsrådet
Strängs redogörelse bl. a. för tillgången
på jordbruksmaskiner och möjligheterna
att i det hänseendet göra
någonting. Statsrådet Sträng sade i en
replik till herr Pehrsson-Bramstorp:
Vore det intet annat intresse än jordbrukets,
ginge det väl an, eller vore
jordbrukets intresse det absolut domi -

nerande, kunde man väl klara saken.
Men hurudana äro alternativen? Jo,
skola vi ge jordbruket allt detta i fråga
om maskiner och redskap, som man nu
anser att jordbrukarna behöva, då få vi
minska på skruv, hult och rör, då få
vi minska på ståltråd och sådant som
behövs för emballage av vår massa,
som skall exporteras o. s. v. Alltså sådan
är den ekonomiska situationen, att
man står och prövar och väljer, ifall
man skall använda materialet till nödvändiga
jordbruksmaskiner eller till
vad som utgör nyckelposter inom
svensk industri. En mer förkrossande
dom över handelsavtalet med Ryssland
och denna export i fortsättningen mot
100 miljoners kredit om året kan över
huvud taget icke presteras. Det är en
politik, som är så svårt att förstå, att
man över huvud taget icke skall ge sig
in på att grubbla på saken.

Herr talman, jag skulle haft ett litet
citat i detta sammanhang också, men
jag ser, att jag icke fått det med mig.
Jag framhöll emellertid den gång detta
avtal beslöts, att kreditavtalet skulle
skärpa den ekonomiska situationen i
landet på varje punkt, försämra vår
valutaställning, minska våra materialtillgångar,
påskynda flykten från landsbygden,
öka den redan överfulla sysselsättningen,
skapa ytterligare överrörlighet
och skärpa alla inflationspådrivande
faktorer. Det är icke ett enda
ord jag behöver ändra på i det fallet.

Man är ju på socialdemokratiskt håll
ibland mycket förtörnad över det enskilda
näringslivets spekulation, och
man är det kanske stundom med all
rätt. Men en värre och större felspekulation
i fråga om landets ekonomi
än det här var fråga om skall man söka
efter rätt länge.

Det finns åtskilligt i vår ekonomiska
utveckling som det enligt min mening
kunde vara värt att syssla med. Det
är inte bara 1933 och vad som hänt de
två sista åren som hör till svensk ekonomisk
politisk historia. Det finns även

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Öl

Vid remiss av statsverkspropositionen.

andra tillfällen som äro värda att minnas
fastän det kanske inte passar att
tala om dem.

Det pågår för närvarande en utveckling
i förhållandet mellan land och
stad som jag för min del tror är mycket
ödesdiger. Folkomflyttningen har tagit
våldsamma proportioner, och den allmänna
ekonomiska politik som förts
har befrämjat denna väldiga folkomflyttning.
Av konjunkturinstitutets senaste
rapport framgår att man beräknar
att under de två sista åren 40 000
människor fått anställning vid industrier
med mindre än 10 arbetare. Medan
borgarrådet Set Persson för att
hindra invandringen skickar ut mer
eller mindre idiotiska affischer, där
människor avbildas sittande på en
kappsäck i snön, reser industriens folk
omkring och värvar folk på landsbygden
för att de skola resa därifrån. Hur
skall det bli när vi en gång i framtiden,
som det kommer att bli i Stockholm
om något tiotal år, komma att ha
100 000 barn som lämna folkskolan för
att gå ut i förvärvslivet? Hur skall det
bli i en sådan situation, om arbetslöshet
skulle inträda? Det är svårt att
göra sig en föreställning om det. Samtidigt
som tillflödet av folk till städerna
är så stort att man inte kan bemästra
det, är avgången av folk från
landsbygden så stor att man inte kan
bemästra heller det problemet. Och i
den situationen gör man vad man kan
för att lossa så många som möjligt av
småbrukarna och få dem från landsbygden!
Klokheten i denna politik tar
jag mig friheten att betvivla. Och politik
lär väl ändå inte bara vara att i
efterhand analysera förloppet av samhällets
utveckling, utan det är väl, om
det skall göra skäl för namnet, ett försök
att ha föregripande ståndpunkter
som i någon mån äro vägledande för
utvecklingen.

Som en liten illustration till statsministerns
vackra och tacknämliga tal
i går om riksdagens inflytande och be -

tydelse, måste jag nog erinra om den
100-miljonersaffär som statsrådet Sträng
gjorde i somras via statskassan utan
att fråga riksdagen. Här diskuterades
jordbruksfrågan länge och väl, och man
kom till vissa slutsatser och beslut.
När man sedan på grundval av den
s. k. augustikalkylen skulle göra en
justering, blev det en uppgörelse på
omkring 100 miljoner kronor. Jag kan
i det sammanhanget erinra om att när
jag våren 1946 väckte en motion om
en viss omfördelning av de 30 miljoner
som skulle tillföras jordbruket, så
svarade man att det inte gick att ändra,
eftersom det var uppgjort med vederbörande
organisationer. Men sedan man
fattat beslut i riksdagen kan man tydligen
göra en 100-miljonersaffär utan
att fråga riksdagen förrän i efterhand.
Det är en rätt betänklig väg, om det
nu är någon mening i att tala om att
det är riksdagen som förvaltar statens
ekonomi. Jag uttalar mig nu inte om
det sakliga innehållet i uppgörelsen,
utan dessa randanmärkningar avse
själva sättet att gå förbi riksdagen.
Med denna 100-miljonersaffär för ögonen
är det ju nästan rörande att läsa
hur livsmedelskommissionens ordförande
i ett inlägg i pressen avvisade
en framställning om höjt äggpris med
motiveringen att man var bunden av
riksdagens beslut. När man vill är man
alltså bunden i de minsta detaljer, men
när det inte passar är man inte bunden
av ett 100-miljonersbeslut.

När man gjorde upp den där affären
var det inte bara frågan om äggpriset
som var litet problematisk. Det
äggpris vi hade i höstas fyllde väl inte
annan uppgift än att ingå i indexberäkningen.
Det var en annan sak som
man också glömde, och det var lantsmörsproducenterna.
Det bär gjorts eu
framställning om att lantsmörsproducentcrna
skulle få en liten smula mer
av den missväxtkompensation som andra
jordbrukare få. Det var en framställning
från småbrukarnas riksför -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

bund, och sedermera har mejeriernas
riksförening gjort en framställning till
livsmedelskommissionen om att man
skulle få 75 öre per kg i södra Sverige
och 1 krona i Norrland. Jag såg ett
meddelande i en tidning i dag att livsmedelskommissionen
föreslår 65 resp.
90 öre. Man har alltså lyckats pruta
10 öre på denna kompensation åt lantsmörsproducenterna.
Den avser inte
bara kompensation för missväxten utan
även andra bidrag, och den ger inte
mer än en tredjedel eller i varje fall
inte mer än hälften av vad de borde
ha. Men livsmedelskommissionen prutade
i alla fall 10 öre. Jag tycker att det
är snålt. Nog skulle man kunna följa
mejeriernas riksförenings förslag i det
fallet. Jag vill vädja till jordbruksministern
att han åtminstone skall sträcka
sig så långt.

Ja, herr talman, klockan går och det
är många talare efter mig. Låt mig bara
göra ett litet inpass i det som skulle
kunna kallas för idédebatt. Vi bestå
oss inte med så mycket av det slaget.
I debatten i går uppenbarade sig emellertid
uttrycket västerländsk demokrati.
Statsministern använde det och även
andra talare begagnade samma uttryck.
Jag tycker att det är ganska onödigt.
Tv om man begagnar uttrycket västerländsk
demokrati, förutsätter ju det att
det skulle finnas också en österländsk
demokrati. Men det finns det inte. Det
finns västerländsk demokrati och österländsk
diktatur. Då ha vi inte något
behov av den formen av terminologi.
Vi kunna väl kalla diktatur för diktatur
och demokrati för demokrati rätt och
slätt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det är inte min mening att ingå på
något detaljerat bemötande av vad herr
Svensson i Ljungskile här har sagt. Sådana
ting som handelsavtal, jordbrukspolitik,
äggpris och annat är sådant
som riksdagen får tillfälle att återkom -

ma till åtskilliga gånger under riksdagens
lopp, och då blir det tillfälle till
en mer givande diskussion än som kan
bli fallet vid ett litet munhuggande i en
remissdebatt.

Vad som uppkallat mig till en replik
är i stället den historieskrivning rörande
försvarsfrågans utveckling under
kriget och därefter som herr Svensson
i Ljungskile presenterade. Den historieskrivningen
hade såvitt jag förstår
till sitt huvudsakliga ändamål att visa
hur klok och vis herr Svensson i
Ljungskile genom åren har varit och
hur fullständigt oriktiga de motiv varit
som från regeringens och min sida förebragts
för de olika åtgärderna. Om
man förbigick detta med tystnad skulle
det kanske kunna tolkas som om man
godtog vad herr Svensson i Ljungskile
sagt. Jag skulle vilja säga att herr
Svenssons historieskrivning är vad
engelsmännen bruka kalla a wrong
shape, ett snedvridande och vanställande
av fakta. Jag skall inte belysa detta
i detalj, men jag skall ta ett exempel.
Hem Svensson apostroferade ett tal som
jag hållit här i riksdagen och där jag
talat för bifall till 1942 års försvarsordning
med den motiveringen att man
därigenom kunde få en överblick över
försvarsfrågan. Nu kominer herr Svensson
här med en del tal om hur fullkomligt
missvisande detta var och hur
litet man över huvud taget hade reda
på vad man gjorde. Han har talat om
kryssarna — som jag hoppas komma
åter till men inte här i dag — och om
att det blivit en del reservationer inom
försvarshuvudtiteln som gör att man
inte får någon överblick. Det där kan
låta bra i efterhand, men kammarens
ledamöter erinra sig säkert att år 1942
rasade kriget runt omkring oss. Det
fanns bara en enda mening hos det
svenska folket — kanske herr Svensson
i Ljungskile hade en annan mening,
men den betydde verkligen inte så
mycket och gör det kanske inte nu
heller — och den var att vi måste för -

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

stärka vårt försvar. Det var inga delade
meningar om den saken. Det kom den
ena framställningen i dag och den andra
i morgon från de militära myndigheterna
med förslag till förstärkningar.
Som försvarsminister måste jag säga
mig: Vart bär detta, vart bär det om vi
vidtaga en mängd åtgärder till förstärkning
av vårt försvar utan att ha någon
plan som visar hur bitarna skola passa
in i hela stycket? Jag såsom försvarsminister
och finansministern såsom
finansminister och regeringen såsom
regering kommo till den uppfattningen
att om vi skulle få någon rätsida
på de åtgärder som vidtogos till försvarets
förstärkning måste vi ha en
plan att gå efter. Därför kom 1942 års
plan till. Jag vill inte förneka att den
planen i mycket inte blivit som vi
trodde. Men jag vill fråga var och en
som har något förstånd om dessa ting:
Var skulle vi ha varit i dag, vilket virrvarr
skulle vi inte ha befunnit oss i,
om vi inte hade haft 1942 års beslut?
Då hade man utan tvekan kunnat tala
om virrvarr och brist på överblick, om
brist på kunskap om vart det hela barkade
hän. Men så där blir det om man
i efterhand försöker docera om saker
och ting som man inte gitter sätta in
i sitt rätta historiska sammanhang.

Herr SVENSSON i Ljungskile erhöll
på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Statsrådets svar
innehåller ingenting annat än allmänna
reflexioner. Här har inte jävats ett ord
av vad jag sagt. Att vi måste förstärka
vårt försvar år 1942 ligger utom all
diskussion, det höjdes ingen röst däremot,
allra minst min. Vad jag sade var
att vi skola göra allt som kan göras för
att förstärka den aktuella värnkraften
och att vi skola skjuta på allt som kan
uppskjutas utan att försvaga den aktuella
värnkraften. Statsrådet säger att
man måste se till att det ena passar in
i det andra, och det är naturligtvis alldeles
riktigt att man skall göra det så

långt man kan. Men hur passa t. ex.
kryssarna in i den aktuella förstärkningen
av vårt försvar under kriget,
dessa kryssare som aldrig blevo färdiga,
som bundo arbetskraft och material och
som skulle ha ställt oss i en sämre
situation än som behövts om det blivit
krig. När de nu äro färdiga passa de
inte in i den flotta som sakkunskapen
med ledning av krigets erfarenheter vill
ha. Klokskapen i detta kunna vi lämna
därhän. Men vad jag sagt i dag är detsamma
som jag sade redan 1942.

Vidare anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Herr Svensson skall inte locka mig att
förvrida denna debatt med en diskussion
om kryssarna. Den saken skall jag
återkomma till och försöka göra vad jag
kan för att visa att den inställning till
frågan som herr Svensson i Ljungskile
och hans meningsfränder driva icke är
riktig. Vidare vill jag säga att herr
Svensson inte skall missförstå mig. Han
skall inte tro att jag tog ordet för att
göra ett försök att få honom att inse att
han inte är så ofelbar som han tror. En
sådan uppgift har jag aldrig tänkt förelägga
mig.

Herr SVENSSON i Ljungskile, som på
begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag tycker
det är ett fattigdomsbevis om vi skola
börja diskutera varandras ofelbarhet.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
förevarande proposition till kl. 7.30 em.,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 2.

Avlämnades följande motioner nämligen -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

nr 80, av herr Moses son, angående
ändring av bestämmelsen om stads indelning
i valkretsar vid stadsfullmäktigval; nr

81 , av fru Rönn-Christiansson
in. fl., om ändring av villkoren i fråga
om statens bosättningslån;

nr 82, av fru Rönn-Christiansson
in. fl., om ökat anslag till mödrahjälp;

nr 83, av berr Werner m. fl., om ökat
anslag till folkliga musikskolan i Arvi
ka;

nr 84, av herrar Nordström i Kramfors
och Kempe, i anledning av Kungl.
Maj ds framställning om bidrag till stipendier
för utbildande av diakoner för
kyrklig och social tjänst;

nr 85, av herr Fröderberg, angående
de särskilda barnbidragen till änkors
och invaliders m. fl. barn;

nr 86, av fru Linderot m. fl., om ökat
anslag till stipendier för underlättande
av husmoderssemestern;

nr 87, av herr Johansson i Mysinge
m. fl., om ökat anslag till stipendier
för underlättande av husmoderssemestern; nr

88, av herr Scfve, om inrättande
av en amanuensbefattning vid historie-
och antikvitetsakademien för bearbetande
av de osteologiska samlingarna; nr

89, av herr Pettersson i Dahl
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag till social upphsningsfilm; nr

90, av herr Nilsson i Göingegården
m. fl, om vissa anslag för utbildning
av lärarinnor i hushållsgöromål;

nr 91, av herr von Friesen m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga inom inrikesdepartementet; nr

92, av herr von Friesen m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga inom
ecklesiastikdepartementet;

nr 93, av herr von Friesen m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds framställ -

ning om anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga inom socialdepartementet; nr

94, av herr Adolfsson m. fl., om
ökat anslag till åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet;

nr 95, av herr Carlsson i Bakeröd
in. fl., angående ersättning till kommunerna
för deras arbete i anledning
av de allmänna barnbidragen;

nr 96, av herr Johanson i Norrköping
tu. fl., om ökat anslag för avsättning
till fonden för friluftslivets främjande;

nr 97, av herr Severin i Gävle m. fl.,
angående en järnvägsförbindelse mellan
Ljusdal och norska gränsen;

nr 98, av herr Karlsson i Grängesberg
och fru Ericsson i Luleå, om inrättande
av en ordinarie tjänst såsom
gårdskarl och eldare vid var och en av
länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens
län;

nr 99, av herr Håstad m. fl., angående
expeditionsvakten i riksarkivet B. Söderströms
lönegradsplacering;

nr 100, av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl., i anledning av Kungl.
Maj ds framställning om anvisande av
medel till Bidrag till standardiseringsverksamheten; nr

101, av herr Adolfsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds förslag om
bidrag till omhändertagande av utlandssvenskar
m. m.;

nr 102, av herr Ericsson i Sörsjön,
om rätt för skogsarbetare och med dem
jämförliga arbetargrupper att vid taxering
till kommunalskatt åtnjuta avdrag
för fördyrande levnadskostnader;

nr 103, av herr Birke, angående viss
ändring av 52 § 2 mom. kommunalskattelagen
m. m.;

nr 104, av herr Hall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till förordning om särskild automobilskatt,
m. m.;

nr 105, av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om särskild
automobilskatt, m. m.;

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 fm.

nr 106, av herr Hagberg i Luleå in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 16 § lagen den 11 juni 1943 (nr
346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror;

nr 107, av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker
samt om fortsatt giltighet av
förordningen, in. m.;

nr 108, av herr Hagberg i Luleå in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt; nr

109, av herr Hagberg i Luleå in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder
för ökning av statsverkets andel i
totalisator-, tips- och lotterimedel;

nr 110, av herr Skoglund i Doverstorp
in. fl., om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten; nr

111, av herr Lövgren, om pension
åt förre vägarbetaren A. E. Larsson;

nr 112, av herr Björklund, om årligt
understöd åt förre husaren J. Jönsson
Ilektor;

nr 113, av herr Dahlgren, angående
viss ändring av 7 § b) lagen om semester; nr

114, av herr Adolfsson m. fl., om
ökad semesterlön åt arbetstagare;

nr 115, av herr Dahlgren in. fl., om
utredning angående kompensation för
förlorad semesterersättning under värnpliktstjänstgöring; nr

110, av herr Dahlgren in. fl., angående
viss ändring i lagen om semester; nr

117, av herr Kempe in. fl., om viss
ändring av villkoren för tertiär- och
tilläggslån för flerfamiljshus;

nr 118, av herr Nilsson i Göingegården,
om utredning av frågan om möjligheten
att undanröja faran för bhindning
av lyktor å motorfordon;

nr 119, av herr Carlsson i Bakeröd
in. fl., om hävdande av kommunernas
självständighet i frågor, som gälla kommuns
införlivning med stad;

nr 120, av herr Kempe m. fl., om viss
ändring i lagen den 10 juli 1947 om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande;

nr 121, av herr Birke in. fl., om socialvårdens
kommunala organisation;

nr 122, av herr Kgling in. fl., om rätt
för tjänstemän vid skogsvårdsstyrelscr
och hushållningssällskap att för löneklassplacering
tillgodoräkna tidigare
tjänstetid;

nr 123, av herr Persson i Svensköp
in. fl., om ökat anslag till specialgymnasiet
för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande; nr

124, av herrar Persson i Landafors
och Karlsson i Stuvsta, om ökat anslag
till främjande av landsbygdens elektrifiering; nr

125, av herr Norup m. fl., om ökat
anslag till främjande av forskning på
jordbrukets område m. m.;

nr 126, av herr Dahlgren in. fl., angående
vissa åtgärder för befrämjande
av semester- och rekreationsresor;

nr 127, av herrar Dahlgren och
Adolfsson, om förebyggande åtgärder
mot yrkesdövhet;

nr 128, av fru Linderot m. fl., om åtgärder
till undvikande av att polisförhör
anställes med person som utskrivits
från sinnessjukhus; och
nr 129, av herr Hedlund i Östersund,
angående fortsatta utredningar rörande
norrlandsproblemen.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.22 em.

In fidem
Gunnar Brilth.

■Andra kammarens prolokoll 1948. Nr 3.

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Tisdagen den 20 januari

kl. 7.30 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Herr andre vice talmannen anmälde,
att den från förmiddagens sammanträde
uppskjutna överläggningen rörande
Kungl. Maj ds proposition, nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1948/49 nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid ordet
enligt förut gjord anteckning till

Herr SWEDBERG, som anförde: Herr
talman! Hur det inlägg jag ämnar göra
i denna remissdebatt än kommer att
uppfattas vågar jag dock tro, att man
skall hålla mig räkning för att jag inte
upprepar vad flera talare förut sagt i
denna debatt.

Den snabba utveckling som de senare
åren försiggått på den samhälleliga socialvårdens
område bör så mycket mer
hälsas med tillfredsställelse, som den
ägt rum med stöd av alla partier. Det
är emellertid ett förhållande som är
ägnat att väcka oro i vida kretsar, och
det är den tendens till undervärdering
av den religiöst färgade socialvården
och över huvud taget det religiösa motivet
och inflytandet i socialvården,
som mycket markerat framträtt i olika
sammanhang. »Det har i själva verket»,
skrev i somras en huvudstadstidning,
som eljest knappast gjort sig känd för
någon pietistisk inställning, på tal om
i huvudstaden rådande förhållanden på
ungdomsvårdens område, »kommit att
te sig som ett huvudsträvande i den
kommunala ungdomsvården att tränga
de kristliga insatserna tillbaka oavsett
de goda praktiska erfarenheter dessa
kan redovisa, i stället för att söka ett
friktionsfritt samarbete, öva olika grepp

inom ungdomsvården under ömsesidig
respekt för varandras sociala ambitioner
och kvalifikationer.» Man vill helt
instämma med den citerade tidningen
då den vidare säger: »En dylik utveckling
är olycklig och djupare sett oansvarig,
eftersom den hämmar ett varmhjärtat
nit och en frivillig kraftinsats,
som samhället kan dra stora och påvisbara
fördelar av.»

Här påtalade tendens gör sig gällande
ej mindre på den statliga än på den
kommunala socialvårdens område. Jag
erinrar endast om det betänkande om
»Familj och hemarbete», som riksdagens
ledamöter funno på sina platser vid
detta års första sammanträde. Det är
ett omfattande och ur flera synpunkter
mycket förtjänstfullt arbete, som däri
redovisas. Men man kan inte undgå att
konstatera, att utredningen genomgående
letts av en utpräglat materialistisk
syn. I och för sig kan det vara förklarligt
att — såsom deklareras i betänkandets
inledning — »tyngdpunkten
har lagts på de förhållanden, som äro
lättast åtkomliga för undersökningar
och praktiska åtgärder». Utredningen
har visserligen inte alldeles underlåtit
att beröra de problem, som den betecknar
som »mer svåråtkomliga men för
familjen väsentliga», t. ex. samlivet
inom hemmen, uppfostringsproblemen
o. s. v., men dessa behandlas mycket
kortfattat och ytterst ofullständigt. Det
förefaller tydligt, att sakkunniga alldeles
bortse från att hemlivets kris och
familjelivets svårigheter ofta ha helt
andra orsaker än materiella, fysiska
eller psykologiska och att de djupaste
anledningarna till de söndrade äktenskapen
och det olyckliga hemlivet äro
av etisk art och höra samman med den
allmänna sekulariseringen, som mångenstädes
berövat hemmet dess helgd och
äktenskapet dess höghet och värde.

Tisdagen (ten 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Det måste enligt min mening anses
som ganska anmärkningsvärt, att i
denna omfattande utredning om hemoch
familjefrågor i vårt kristna land
inte förekommer ett ord eller ens en
försiktig antydan om att kyrka och religion
kan ha någon betydelse i sammanhanget.
På tal om föreslagen konsulentverksamhet,
t. ex. inrättandet av
speciella rådgivningsbyråer, framhålles,
»att dessa måste ha en ständigt akliv
och levande kontakt med samhällets
olika områden, med ortens arbetsliv,
med dess organisationer, med det
kommunala livet, med idrotts- och allmän
fritidsverksamhet». Men kontakt
med ideell och religiös verksamhet, med
kyrka och kristendom syns inte tillmätas
någon betydelse. Måhända kan
det anses förmätet och orimligt att förvänta,
alt en kungl. utredningskommitté
skall finna anledning uppmärksamma
de fria religiösa folkrörelsernas betydelse
för hem- och familjelivets sunda
utveckling i landet. Men man horde
kunnat vänta, att i ett evangelisklutherskt
land som vårt den omfattande
verksamhet, som bedrives av den officiella
statskyrkan, skulle tillmätas någon
betydelse. Men inte en antydan
därom förekommer i betänkandet i
fråga. Tvärtom. I en schematisk framställning
av gemensamhetsanordningar,
som anses önskvärda i det framtida
svenska idealsamhället, finns praktiskt
taget allt, från lekplatser för barn, diverse
nyttighetsanordningar för hushållet
såsom serviceverkstäder, tvättanläggningar
och sömnadscentraler till
idrottsanläggningar, restauranger, teatrar
och biografer för hela familjen men
ingen gudstjänstlokal av något slag.

Utredningen angående hem- och familjefrågor
synes mig ha ställt i klar
belysning den fortskridande sekularisering,
som i fråga om socialvården gått
hand i hand med den snabba tekniska
utvecklingen. Den samhälleliga socialvården
håller på att betänkligt fjärma
sig från de motiv, som ursprungligen

väckt detta samhälles intresse, och från
den kristna människosyn och människovärdering,
som enligt min mening
allena kan göra den till människovärd
i detta ords sannaste bemärkelse.

Nu vet jag mycket väl, att man kan
försvara sekulariseringen i det offentliga
livet genom åberopande av religionsfrihetens
höga princip. Det offentliga
livet skall vara religiöst neutralt,
säger man, det skall inte ge rum för
religiös propaganda av något slag. Jag
tvekar inte att bekänna, att jag är ödmjukt
tacksam för att i religiöst hänseende
få representera en rörelse, som
alltid haft religionsfriheten på sin fana,
en rörelse vars anhängare stått i främsta
ledet bland samvetsfrihetens förkämpar.
Det är — jag kan, herr talman, inte
neka mig att nämna det i detta sammanhang
— för övrigt i år hundra år
sedan denna rörelses förste pionjär i
detta land började den oförskräckta
kamp för samvetsfrihetens och religionsfrihetens
stora sak, som kort därefter
föranledde hans förvisning ur
landet.

Det finns få faktorer för vilka jag har
så stor respekt som den konsekventa
religionsfriheten, och jag försäkrar att
det är just denna respekt, som leder
mig under detta anförande. Jag vill
fråga: kan det vara förenligt med religionsfrihetens
princip att alldeles
bortse från religionens obestridliga betydelse
för samhällets sunda utveckling
och nu särskilt för utformningen av vår
omfattande socialvård? Innebär inte
ett undanhållande av eu så betydelsefull
faktor — jag tänker på det jag nyss
exemplifierade i det ifrågavarande betänkandet
— ett klart avsteg från den
upphöjda objektivitet, som man har rätt
att vänta hos varje statligt eller eljest
offentligt organ och över huvud taget
hos alla dem, som på elt eller annat
sätt öva inflytande på utvecklingen av
vårt samhällsliv? Inte minst i religionsfrihetens
namn synes det mig, att man
måste kräva allmän objektivitet och li -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

ber al tolerans även i fråga om utformningen
av den socialvård, som är en
gemensam angelägenhet för hela folket.

Från de synpunkter jag här antytt
vill jag vidare, herr talman, säga, att
man med synnerligt intresse motser tendensen
i det förslag, som med tiden
kommer alt framgå ur skolutredningens
arbete. Det finns naturligtvis ingen anledning
att uttala sig om denna utrednings
resultat förrän detta blir tillgängligt.
.lag vill dock tillåta mig uttala den
förhoppningen, vilken jag vet näres av
massor av svenska medborgare, att man
vid utformningen av vårt undervisningsväsende
måtte taga sikte på att hos de
unga söka skapa eu personlig och medborgerlig
ansvarskänsla, som kommer
den enskilde att verkligen göra sitt yttersta
för sitt eget och de sinas bästa
och som därjämte kommer att betyda
beredvillighet till gemenskap och samarbete
över klasser och partier till allas
gemensamma bästa.

Många tecken — det vågar jag mycket
bestämt påstå — tyda på att denna ansvarskänsla,
denna sunda medborgaranda
och gemenskapskänsla, tyvärr
håller på att bli alltmer sällsynt. Enligt
min mening måste denna emellertid, om
den skall vara stark och effektiv, vara
fotad på den kristna människosyn, som
till sist är en av våra allra största kulturtillgångar.
Det är därför, herr talman,
som jag dristat mig att redan på
detta tidiga stadium framföra dessa synpunkter.
Jag har gjort det i den förvissningen,
att dessa äro så långt ifrån
ovidkommande de stora och aktuella
dagsfrågorna, att de i stället ha en mycket
väsentlig betydelse för dessas lyckliga
lösning.

Även om min röst i denna debatt blir
ensam att ge uttryck för denna mening,
vet jag med absolut visshet att jag är
långt ifrån ensam om att hysa den. Den
delas säkert av många i denna kammare
och av hundratusentals medborgare i
vårt land. Den hyses också av ledande
politici ute i den stora världen. Jag

skall inte belasta kammarens protokoll
med många exempel på detta, men
jag vill inte neka mig att citera två uttalanden.
Hans excellens statsministern
citerade under gårdagen i denna kammare
president Truman. Då kanske
även jag vågar göra det. President Truman
slöt sitt stora tal till den amerikanska
kongressen för någon vecka sedan
med orden: »Nu är stunden inne
att åter bekänna vår förtröstan på
Gud, som ger oss tillförsikt, då vi möta
de kommande åren.»

Sir Stafford Cripps, som bekant en av
Englands mest aktuella politici och en
av labourregeringens mest prominenta
män, sade vid mitten av förra året i ett
anförande i engelska parlamentet: ».lag
önskar, att vårt land i dag kunde uppfriska
sitt hjärta med ett djupt andedrag
av den kristna tro, som kommit
ned till oss genom två årtusenden och
genom dessa sekler inspirerat Europas
folk till nya ansträngningar och givit
nytt hopp. Det är denna anda och inte
vår egen materiella förtröstan, som skall
bli den kraftförmedlande källan till vår
inspiration. Kalla den vid vilket namn
du vill: självuppoffring, kärlek eller
kamratskap, det är den mäktigaste kraften
i våra liv, och i denna tid av vår
historias djupa svårigheter behöva vi
dess bärande kraft som aldrig förr.» Så
långt Sir Stafford Cripps.

Det är, herr talman, min bestämda
uppfattning, att dessa citat innehålla
allmängiltig sanning. Jag har inte velat
neka mig att i detta sammanhang ge uttryck
för min bestämda uppfattning, att
det vore lyckligt om även vi i vårt land
i dagens allvarliga läge beaktade detta.

I detta anförande instämde herrar
Mosesson, Johnsson i Stockholm, Jacobsson
i Igelsbo, Svensson i Vä, Boman
i Kieryd, Stjärne, Norup, Persson
i Svensköp, Antby, Sveningsson, Hagård,
Svensson i Ljungskile, Utbult,
Slaxäng och Sandberg.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Härefter yttrade:

Ilerr STÅHL: Herr talman! Trots att
finansministern nu inte är i kammaren
må det tillåtas mig att börja med en anspråkslös
och kort kommentar till de
anföranden, som han hållit dels i går i
första kammaren och dels här i dag.

Herr Ohlin karakteriserade i en replik
finansministerns anförande som ett
ekonomiskt seminarium, och eftersom
jag är lekman på det ekonomiska området
har jag kanske inte rätt att vara
med. Finansministern är ju emellertid
också politiker, och därför kan man väl
anta att han även har en politisk syftning
med vad han här sagt, varför möjligen
också jag har rätt att göra mina
reflexioner.

Det märkligaste och det starkaste intrycket
jag — och jag antar alla här i
kammaren — fick av finansministerns
anförande var lians mycket starka betvivlande
av hur litet samhället kan göra,
ja, bör göra för att ingripa och reglera.
Det är inte bara jag och kammarens ledamöter
som fått detta intryck, det har
också gått vidare till tidningspressen. Eftersom
hans excellens herr statsministern
här i går citerade en liberal tidning,
kanske det kan tillåtas mig att här återge
ett referat ur en, såvitt jag vet, rätttrogen
socialdemokratisk tidning för att
visa hur den tidningen uppfattade finansministerns
uttalande i första kammaren
i går. Det är tidningen Folket i
Eskilstuna, som i sitt referat av hans
anförande skriver följande:

»Det iir inte sannolikt att samhället
besitter några möjligheter till att avgörande
ingripa i syfte att snabbt öka
produktionen. Man skulle snarare kunna
säga, att de ingripanden, som hittills
gjorts på denna punkt, varit till skada,
och att eu avspänning, eu avsocialisering»
- - märk uttrycket, mina damer
och herrar — »skulle vara till nytta för
näringslivet och den fulla sysselsättningen.
»

Så uttalade sig alltså finansministern
enligt tidningen Folket. Niir man läser

att herr Wigforss yttrat sig på detta
sätt, är det då underligt att man undrar
vad det egenligen är som hänt?
Under den kända skördetiden för ett
par tre år sedan hade jag nöjet att vid
ett mycket stort antal tillfällen få diskutera
socialiseringsfrågan med finansministern
ute i landet. Det stående argumentet
var då, att man skulle socialisera
just för att öka produktionen, för
att förbättra företagens effektivitet. Nu
kommer finansministern och säger, att
man i detta syfte i stället bör avsocialisera!
Man frågar sig som sagt vad det
är som hänt. Kan det möjligen vara så,
att finansministern under den ekonomiska
krisens tryck genomgått något
slags andlig politisk kris och blivit omvänd
i socialiseringsfrågan? Eller är
det hela bara en ny upplaga av den
mycket efemära tingest som kallas
socialisering och som brukar ha den
lilla vanan att ändra gestalt allt efter
vad som passar sig? En tredje möjlighet
skulle kanske kunna vara, att man funnit
det lämpligt att lägga om taktik
för att återvinna det förtroende, som
just på grund av det starka framhävandet
av socialiseringsfrågan är på väg
att spolieras ute bland stora folkgrupper.
Jag är bara rädd för att man är
litet för sent ute om tanken är den, att
man genom en frontförändring i socialiseringsfrågan
söker en avspänning för
att återvinna det förlorade förtroendet.

Jag skall inte vidare fördjupa mig i den
frågan. .lag skulle vilja säga ett par saker
i anslutning till fjärde huvudtiteln, speciellt
med hänsyn till de väldiga reservationer,
som diir finnas redovisade.
Jag vet inte om kammarens ledamöter
lagt märke till att försvarsministern på
s. 3 i sin huvudtitel redovisar reservationer
på sammanlagt 1 035 miljoner
kronor. I inkomstberäkningen iir finansministern
inne på detta kapitel,
och han säger där, att man räknat med
att ta i anspråk 50 miljoner kronor av
dessa jättereservationer. Han anser
emellertid möjligt att de kunna springa

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 cm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

upp till 125 miljoner. Försvarsministern
däremot uttrycker sig betydligt
mera svävande i sin huvudtitel. Han
redovisar en besparing på sin stat på
62 miljoner kronor, och detta är ju i
och för sig lovvärt, även om man nog
har mycket stark anledning tro, att man
genom att vara litet strängare skulle
ha kunnat spara betydligt mera.

Beträffande reservationerna meddelar
försvarsministern, att det givits
vissa direktiv om att reservationerna
icke utan departementschefens medgivande
skola tas i anspråk. Sedan säger
försvarsministern: »Myndigheterna ha
samtidigt anmodats att i den mån behov
föreligger av fortsatt disposition av
ännu icke bundna medel å anslagen till
Kungl. Maj:t inkomma med plan rörande
dispositionen av dylika medel.»

Man har en känsla av att det i mycket
stor utsträckning ligger i de underordnade
myndigheternas hand att avgöra,
hur stora belopp som skola tagas
i anspråk av dessa reservationer. Jag
måste säga, att jag känner en lätt svindel
inför den tanken, att man bär visserligen
å ena sidan sparar 62 miljoner
kronor, men samtidigt å andra sidan
öppnar möjligheter för att mångdubbelt
större belopp kunna rinna bort. Jag kan
inte förstå annat än att det är alldeles
nödvändigt att bär få till stånd ett fastare
grepp över ifrågavarande reservationer,
i synnerhet nu under det närmaste
budgetåret, så att man får trygghet
för att icke de underordnade myndigheterna
få möjligheter att rubba den
samhällsekonomiska balansen. Jag tycker
att denna redovisning i huvudtiteln
är i svagaste laget. Det vore av intresse
få besked om hur man här kommer att
gå till väga, så att riksdagen kan känna
trygghet för att ingenting oförutsett inträffar.

När man ser hur man i försvarsbudgeten
rör sig med hundratals för att inte
säga tusentals miljoner kronor, så blir
man, herr talman, ganska beklämd över
att se det sätt, på vilket ecklesiastik -

ministern tvingats gå fram i sin huvudtitel.
Jag skall inte här beröra mer än
två konkreta saker. Det ena spörsmålet
gäller de lärarkategorier, som inte kunde
komma med vid fjolårets löneregleringar
och vilka även nu skjutits åt
sidan på en oviss framtid. Jag vill i
detta sammanhang samtidigt nämna, att
skolkökslärarinnorna och slöjdlärarinnorna,
genom att deras lönefråga förhalas
på detta sätt, i löneavseende behandlas
som — jag höll på att säga —
något slags parias bland tjänstemännen.
Jag vill verkligen fråga statsrådet Weijne,
om det inte är möjligt för honom
att, eftersom det här gäller så blygsamma
belopp i jämförelse med de väldiga
summor, som man rör sig med
under andra huvudtitlar, åstadkomma
löneförbättringar för vissa dåligt ställda
tjänstemän. Detta gäller icke bara de
av mig nu nämnda yrkeslärarkategurierna.

Den nuvarande inknappnings- och
snålhushållningen gäller hela vår yrkesundervisning.
Jag har genom ett styrelseuppdrag
haft anledning att syssla med
ungdomens praktiska utbildning. Med
ledning av de erfarenheter, som jag
därvid vunnit, måste jag säga, att statsmakterna
på den punkten gjort sig
skyldiga till fruktansvärda försummelser.
Vi ha, som kammarens ledamöter
känna till, ett statsanslag till den praktiska
undervisningen, vilket nu 1948 är
exakt lika stort som det var 1921. Anslaget
i fråga höjdes mot slutet av 1920-talet men skrevs åter ner 1932. Sedan
dess har ingen ändring gjorts. Vad har
nu resultatet blivit härav? Jo, att i våra
praktiska ungdomsskolor åtnjuta lärarkrafterna
en lön, vilken är sorgligt låg.
Följden av detta är naturligtvis, att denna
praktiska ungdomsundervisning blir
lidande. Man har fått halva löften om
statsbidrag och lönehöjningar, och man
har inte minst från statsrådsbänken
kommit med många vackra berömmande
talesätt gentemot denna undervisning.
Men varje gång det gällt att göra något

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

för den praktiska utbildningen av vår
ungdom, har man backat ut. För nästa
år, beter det nu i huvudtiteln, bör anslaget
icke beräknas »lägre» än under
innevarande budgetår. Ja, herr talman,
man måste verkligen säga, att det är
en anspråkslös ecklesiastikminister, som
gör ett sådant konstaterande. Det är en
anspråkslöshet, som i hög grad och på
ett allvarligt sätt skadar hela den praktiska
utbildningen för vår ungdom.

Då den invändningen kan riktas mot
mitt resonemang, att fältet på detta område
liksom på övriga givetvis är fritt
för väckande av motioner för att få till
stånd en rättelse, vill jag be att få påpeka,
att jag och många med mig år
efter år ha motionerat om rättelse på
denna punkt. Vi ha emellertid inte kommit
någonstans. Vi veta nu, hurudant
läget är i år. Det är hopplösare än någonsin.
Initiativet måste därför komma
från regeringen.

Jag skulle också, herr talman, vilja
beröra ett par ärenden i anslutning till
inrikesministerns fögderi. Det första
ärendet gäller den stora fråga, som är
aktuell och verkligt brännande i många
län, nämligen kommunsammanslagningen.
Som kammarens ledamöter torde
erinra sig, beslöts denna lag för
snart två år sedan, och den har nu satts
i tillämpning. I det ena länet efter det
andra se vi, hur lagen kommer att tilllämpas.
Vi komma väl alla ihåg att denna
lag i hög grad blev utformad som en
kautschuklag. Den lägger i mycket hög
grad bestämmanderätten i myndigheternas
händer. Minimigränsen sattes beträffande
befolkningstalet till 2 000 invånare
och beträffande skatteunderlaget
till 8—10 000 skattekronor. Men med de
möjligheter, som myndigheterna ha enligt
denna kautschuklag, kunna de göra
mycket betydelsefulla avsteg för att tillmötesgå
befolkningens önskemål. Vad
vi nu i praktiken fått bevittna är, att
man på många håll gör rena mastodontkommuner
med 8 13 000 invånare,

administrativa enheter, som komma att
bli omöjliga att sköta.

Jag skall inte fördjupa mig i detta
problem. Riksdagen är nu ställd åt sidan,
sedan denna fullmaktslag beslutats. Men
jag skulle vilja rikta en mycket energisk
vädjan till inrikesministern, alt
han, när dessa ärenden komma att fullföljas
hos Kungl. Maj :t från länsstyrelserna
via kammarkollegium, ville ha
vad jag nu antytt i åtanke och verkligen
beakta den ytterst väsentliga synpunkt
på kommunsammanslagningsfrågan,
som folkmeningen representerar.
Det är ändå inte så ännu, åtminstone
inte i detta land, att folket helt och hållet
kan styras av myndigheter uppe i
centrum mot folkmeningarnas önskan.
Jag tror, att det vore ytterst olyckligt,
om man inte härvidlag visade folkmeningarna
en helt annan hänsyn än vad
myndigheterna många gånger eljest synas
ha en benägenhet att göra.

Den andra punkten i anslutning till
inrikesministerns ämbetsområde, som
jag ville något tangera, gäller betänkandet
från den s. k. parlamentariska
undersökningskommissionen, Paulsonkommissionen,
Sandlerkommissionen
eller vad man nu vill kalla denna kommission
för. Detta betänkande har avgivits
sedan riksdagen sist var samlad.
Jag har mig dock ingenting bekant beträffande
publiceringen av detta betänkande.
Det är enligt min mening ganska
anmärkningsvärt, att det genom tidningarna
meddelats, att betänkandet var
färdigt och överlämnades till Kungl.
Maj:t redan den 11 september 1947. Sedan
låg betänkandet hos Kungl. Maj:t
men föranledde ingen som helst åtgärd.
Betänkandet efterlystes då och då i tidningarna.
Först i slutet av november
erhöll emellertid pressen genom TT en
redogörelse för betänkandets innehåll.
Sedan dess, alltså under loppet av snart
två månader, har man väntat på att
betänkandet skulle komma ut. Det finns
likväl fortfarande inte tillgängligt i
tryck. Jag vet inte, om det kan vara

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

tryckeritekniska svårigheter, som vållat
denna avsevärda försening. Jag måste
emellertid starkt betona, att en dylik
försening är mycket olycklig.

Enligt den redogörelse, som lämnats
i pressen beträffande betänkandet, innehåller
det många märkliga ting. Jag vill
först erinra om att vi här i landet under
kriget hade en registrering av inte
bara nazister och kommunister utan
även av syndikalister, ja, herr talman,
till och med av medlemmar av Kämpande
demokrati och av medlemmar av
en liten klubb här i Stockholm, som
kallades för Tisdagsklubben, vars medlemmar
liksom för övrigt medlemmarna
av Kämpande demokrati, enligt vad jag
tror mig veta, voro mer pålitliga som
demokrater än de flesta andra medborgare.
Dessutom har det nu kommit
fram, att vi här i landet hade ett hemligt
spionage av både brev, telefonsamtal,
telegram o. s. v. Det avslöjas nu
ytterligare, att inte bara någon viss sorts
brev, telefonsamtal och telegram spionerades,
utan att även affärsbrev och
privatbrev lågo under censur. Det värsta
med denna censur var, att den var
hemlig. Denna hemliga censur var grundad
på 1940 års tvångsmedelslag, en av
dessa otaliga fullmaktslagar, som riksdagen
var vänlig nog att gå regeringen
till handa med.

Den parlamentariska undersökningskommissionen
har — fortfarande enligt
redogörelsen för betänkandet — behjärtat
det ytterst allvarliga i detta förhållande
att vi här i landet hade en censur,
som var obekant för medborgarna.
Kommissionen yttrar, att det inte kan
vara välbetänkt, att man på detta sätt
kunde utnyttja de uppgifter, som man
fick tack vare den hemliga censuren,
om »enskildas rent privata förhållanden
och förehavanden, deras åsikter och
tänkesätt, deras yrkesutövning och affärer
samt angående industrien och affärslivet
över huvud». Kommissionen
har inga bevis för att uppgifterna utnyttjades
av myndigheterna på ett orik -

tigt sätt. Men man tillägger: »Eu sådan
räckvidd av informationsverksamheten
måste anses betänklig, så mycket mer
under en kristid då enskildas angelägenheter
mer än vanligt regleras av
myndigheternas beslut. Ett strängt fasthållande
av statsnyttesynpunkten i detta
hänseende kan medföra att man
föranledes till åtgärder, som äro betecknande
för autoritära statssystem.»

Jag är personligen ytterst tacksam
för att kommissionen har satt fingret
på denna mycket ömma punkt. Jag vill
nu också understryka, vilket även klart
framgår av referatet av betänkandet, att
om det verkligen är så, vilket jag inte
håller för osannolikt, att en säkerhetstjänst
än en gång kan bli oundgänglig,
måste vi redan i god tid få en sådan
inordnad i vår lagstiftning. Vi måste se
till, att denna censur inte ännu en gång
får den karaktär, som den hade under
kriget. Den måste infogas i svensk demokrati
och stå i överensstämmelse med
svensk lag. Det är ett för medborgartryggheten
och rättssäkerheten alldeles
oundgängligt intresse, att vi i god tid
få till stånd en sådan lagstiftning. Jag
hoppas, att den skall kunna utarbetas
under sådana former, att några motsvarigheter
icke skola behöva förekomma
till de övergrepp och de direkta rättskränkningar
— jag tvekar inte att använda
det ordet — som man gjorde sig
skyldig till under kriget. Inrikesministern
har i detta fall ett ytterst stort och
tungt ansvar.

Herr talman! Jag vill sluta mitt anförande
med att uttala förhoppningen
att inrikesministern skall befinnas kapabel
att motsvara detta ansvar.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Under det att fjärde huvudtiteln i övrigt
under denna remissdebatt inte blivit
särskilt uppmärksammad, har nu
herr Ståhl ställt några frågor till mig
närmast i anslutning till de stora reservationer,
som redovisats i inled -

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

ningen till fjärde huvudtiteln och vilka
även berörts av finansministern i statsverkspropositionen.
Jag skall i görligaste
mån försöka klara upp de punkter,
som herr Stålil betecknade som
dunkla.

Herr Stålil ställde på sätt och vis försvarsministern
och ecklesiastikministern
gentemot varandra. Han yttrade,
att medan den förstnämnde »rör sig»
med tusentals miljoner kronor, måste
den sistnämnde spara på snart sagt
varje öre. Jag vill emellertid för egen
del säga, att den ärade talarens uttryckssätt
förefaller mig ganska egendomligt,
eftersom det ju här närmast är
fråga om anslag för militära ändamål,
vilka icke kommit till användning för
dessa ändamål. Reservationerna bestå
ju av medel, som inte tagits i anspråk,
varigenom förhållandet blivit, att man
kunnat räkna ihop omkring 1 miljard
kronor som inte ännu tagits i anspråk
för försvaret trots att medel anvisats
för detta ändamål. När nu finansministern
ställt sitt budgetarbete särskilt
under den synpunkten att det gäller
att kontrollera köpkraften, har det varit
nödvändigt att på varje huvudtitel försöka
få en översyn över sådana penningmedel
som hänföra sig till i själva
redovisningen synliga reservationer.
Het är alltså bl. a. penningmedel på
sådana områden där man för ett antal
år sedan kunnat göra beställningar, men
där beställningarna ännu inte utförts
och betalats. Inom försvarsdepartemenlet
äro vi för närvarande sysselsatta
med att försöka få en så klar bild som
möjligt över vilka beställningar som
gjorts.

Det är ändå kanske inte så svårt för
riksdagen att förstå, att eftersom man
inte inom statsförvaltningen haft så
långtgående centraldirigering, att varje
anslag som stiilles till en underordnad
myndighets förfogande sedermera skall
kontrolleras av Kungl. Maj:t, tager det
sin tid, innan man får en klar överblick
över de beställningar som gjorts

av underordnade myndigheter och som
för närvarande äro under utförande
men inte betalats. Det är på grund av
ovissheten beträffande de gjorda beställningarna
som vi i statsverkspropositionen
måst angiva de anslag som
kunna komma att tagas i anspråk under
budgetåret 1948/49 till mellan 50 och
125 miljoner kronor. En utredning om
detta pågår, och jag hoppas, att den
skall kunna vara klar i så god tid att
det utskott som kommer att behandla
fjärde huvudtiteln skall kunna få del
av resultatet.

För övrigt är förhållandet det, som
jag också anmärkt i inledningen till
huvudtiteln, att inga nya anslag för
närvarande få läggas ut utan att dessförinnan
ha varit föremål för bedömning
i Kungl. Maj:ts kansli.

Herr STÅHL erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag måste säga att statsrådet
Vougts svar inte gör mig mycket klokare.
Det gav inte mycket mer än jag
kunnat läsa ut av propositionen, nämligen
att man inte vet hur mycket som
är beställt. Och vad jag ville påtala var
just — jag upprepar det — det enkla
förhållandet, att medan man nu kommer
med förslag om bensinskatt och
motorfordonsskatt plus ytterligare .skatter
för att i någon mån återställa den
rubbade samhällsekonomiska balansen,
så ligger det i försvarsdepartementet
underordnade myndigheters hand att
bestämma över väldiga belopp — jag
tvekar inte att använda det ordet, eftersom
finansministern ändå rör sig med
siffran 50 milj. kronor upp till 175 milj.
kronor. Under sådana förhållanden har
man väl ändå anledning att känna sig
ganska oviss om huruvida ansträngningarna
att komma till rätta med den
samhällsekonomiska balansen skola
lyckas. Jag tycker nog, herr försvarsminister,
att herrarna äro något sent
ute, för den händelse utvecklingen

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 cm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

skulle börja löpa i väg på ett sätt som
ingen av oss har kunnat förutse.

Det är inte heller utan fog som jag
här talat om tusentals miljoner, tv försvarsdepartementet
har doek bevisligen
fått anslag som för dagen äro uppe
i 1 035 milj. kronor, vilka icke ha kunnat
utnyttjas. Samtidigt har ecklesiastikministern
icke kunnat få medel ens till
de mest nödvändiga och skriande behoven.

Vidare yttrade:

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Alldeles bortsett från den speciella situation,
vari vi befinna oss, d. v. s. de
särskilda hänsyn som måste tagas till
köpkraftsöverskottet, så förefaller det
mig som om det förhållandet att uppemot
1 miljard kronor, som anslagits
till militära ändamål, icke tagits i anspråk
för dessa, knappast kan vara til!
skada för kulturen eller för ecklesiastikdepartementet.

Herr SENANDER: Herr talman! När
man här under remissdebatten lyssnat
till vad ledarna för de s. k. fyra stora
haft att anföra, har man fått intrycket
av »uppgjord match». Det var länge
sedan man hörde den borgerliga oppositionen
föra ett så artigt språk gentemot
regeringen. Men det lät givetvis
ansträngt och debatten verkade skenfäktning
i allra högsta grad. Inte ens
den annars så kavate herr Ohlin förmådde
mobilisera någon nämnvärd indignation
mot »planhusliållarna» i regeringen.
Han verkade närmast som en
tafatt och förlägen fröken i sina förtvivlade
försök att hitta på något effektfullt.

Statsministern å sin sida behandlade
den borgerliga oppositionen synnerligen
höviskt och inbjöd upprepade
gånger till samarbete. Ena gången strök
han bildligt talat herr Bramstorp på
svansen, nästa gång vädjade han till
herr Ohlin att pläga samarbete. Enligt

statsministerns uttalande finns det ju
inte något som i nuvarande situation
skiljer den borgerliga oppositionens
uppfattning från den uppfattning som
regeringen har. Det hela är, förklarade
statsministern, »en avvägningsfråga»; i
sak är man ense.

Tydligen har statsministern rätt. Varför
skulle inte den borgerliga oppositionen
i sak vara ense med regeringen,
då den i mycket väsentliga avseenden
egentligen fått som den velat? De borgerliga
partierna ha ju fört ett veritabelt
oväsen kring efterkrigsprogrammet.
Detta är nu lagt på hyllan. Det
är inte aktuellt i nuvarande situation.
Statsministern deklarerade ju, att det
var på grund av den brydsamma situationen,
som socialdemokratien avstod
från att aktualisera efterkrigsprogrammet.
Jag måste säga att denna formulering
är dyrbar. Om inte efterkrigsprogrammet
skall aktualiseras i brydsamma
tider, när skall det då aktualiseras?
För vår del trodde vi att programmet
skulle få sin allra största
aktualitet just i kristider. De borgerliga
partierna och storfinansen måste
känna sig storbelåtna med att ha drivit
regeringen till reträtt på denna
mycket viktiga punkt.

Även i skattefrågan ser det ut som
om de borgerliga skulle få revansch.
Det var mycket larm och vapengny
kring förra årets stora skattereform.
Larmet var begripligt. Det var första
gången i svensk historia som ett allvarligt
försök gjordes att söka lätta på
skattebördan för de bredare folklagren
genom att lägga en god del därav på
de mera bärkraftiga. Det var under
sådana förhållanden naturligt, att storfinansen
och dess politiska förespråkare
i och utanför riksdagen skulle
känna sig träffade och börja tala om
vanstyre.

Men nu har regeringen lagt fram ett
förslag om nya indirekta skatter, som
till övervägande del komma att pressas
ut av det arbetande folket. Det rör

Tisdagen den 20 januari 1918 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

sig om över 500 milj. kronor, en summa
som avsevärt överstiger vad förra årets
skattereformer ge i skattelättnader åt
de mindre inkomsttagarna. De borgerliga
partierna ha fått revansch och bolagen
kompensation för »förlusterna»
genom förra årets skattereform.

Det är dessa fakta som ha satt sin
prägel på årets remissdebatt. Vad skall
under nuvarande förhållanden en stackars
kungl. opposition ta sig till? Det
finns snart inte mycket kvar att väsnas
om. Det enda som återstår för den
borgerliga oppositionen är att skenfiikta,
och det är vad den har gjort
under dessa två dagar. Något berättigat
missnöje kunna vare sig de borgerliga
partierna eller deras uppdragsgivare
prestera. Den svenska kapitalismen har
aldrig haft så gyllene tider som nu.

Klyftan mellan regeringen och de
borgerliga partierna håller alltså på att
överbryggas. Skall man döma efter
statsministerns inviter och den borgerliga
oppositionens i stort sett mycket
kordiala uppträdande i årets remissdebatt,
så skulle vi ha att emotse eu
ny period av klassamarbete och samlingsregerande.
Naturligtvis maskeras
avsikterna, och som alltid då någon
politisk manöver förestår, så åberopar
man sig på »situationens allvar». Det
är det gamla inflationsspöket, som
redan tidigare gjort den svenska kapitalismen
så många tjänster, som nu
åter är ute på turné i vårt land. Det
får tjäna som motiv för socialdemokratiens
och regeringens reträtt från efterkrigsprogrammet,
för de nya indirekta
skatterna, för lönestoppspolitiken och
för statsministerns inviter om samverkan
med de borgerliga partierna. Med
inflation som skrämselobjekt vill man
förmå massorna att frivilligt acceptera
en politik i den svenska kapitalismens
intresse.

Dagens lösen heter därför: övcrllödig
köpkraft måste steriliseras. I årets
budget har regeringen tagit ett jättekliv
på tvångssteriliseringens väg, och

därvid bygger man på den förutsättningen,
att den överflödiga köpkraften
är att söka hos de bredare folklagren.

Jag tvekar inte att beteckna talet om
överflöd på köpkraft bos de stora massorna
som svindel. Kan finansministern
eller någon annan av statsråden visa
fram en enda arbetarhustru eller småbondeliustru,
som gått otillfredsställd
från en affär, därför att hon inte kunnat
få de varor hon behövt? Eller att
en arbetarhustru måste avstå från en
ny kappa eller klänning, därför att lagret
tagit slut? Eller finns det någon arbetare,
som inte kunnat tillhandla sig
en kostym eller överrock, därför att
sådana inte stått att uppbringa i affärerna?
Har arbetarnas barn måst gå
med trasiga skor, därför att det är
brist på skodon?

Ånej! Arbetar- och småbondehustrurnas
otillfredsställelse bottnar däri, att
(ieras köpkraft är för liten. Det vore
bättre att herr Ohlin och andra, som
bär excellera i nationalekonomiska
spetsfundigheter och tro sig representera
den sanna sakkunskapen på det
ekonomiska området, konfronterade sin
akademiska tankemödas resultat med
det levande livets realiteter. En arbetar-
eller bondehustru är hundra gånger
mer kapabel än herr Ohlin att påvisa
var det verkliga köpkraftsöverskottet
är att finna. Det kunna herr Ohlin och
övriga kammarlärda herrar teckna sig
till minnes, tills de nästa gång söka
briljera i nationalekonomi.

Herr Ohlin har vid årets remissdebatt
precis som vid tidigare tillfällen
passat på att lufta sina förgrämda antikommunistiska
komplex. Han har i år
assisterats av en annan professor. I
förra årets remissdebatt tillät jag mig
likna herr Ohlin vid Don Quijote, riddaren
av den sorgliga skepnaden. I år
har han mött sin Sancho Panza. En
mera passande vapendragare än professor
Eundstedt kan herr Ohlin knappast
påräkna. Några större politiska
insikter har han visserligen inte, men

7(5

Nr 3.

Tisdagen den 20
Vid remiss av statsverkspropositionen.

det behöver man som bekant inte heller
ha för att bli accepterad i antikommunismens
läger. Den främsta meriten
är att man besinningslöst accepterar
alla platthetcr, som kolporteras
ut om kommunisterna.

Dessutom har herr von Setli assisterat
och av regeringen krävt »inte bara
ord, utan också handling mot kommunisterna».
Att denne representant
för en till .Sverige invandrad släkt samtidigt
med bombastiska ord och åthävor
för svenskhetens missbrukade
namn på sina läppar, är bara i stil
med det hela.

Något nytt har inte trion kunnat prestera.
Det är den gamla triviala läxan
som upprepas: kommunisterna äro inga
demokrater. Det är sannerligen klent
beställt med fantasien. Man förmår icke
ens variera dumheterna. Någon bevisning
för sina påståenden kan trion naturligtvis
inte prestera. Till och med
professorn i juridik är renons på bevis,
vilket emellertid inte, för att tala
juristspråk, hindrar lagfarten. Jag anser
mig följaktligen befriad från skyldighet
att polemisera på denna punkt.

Däremot vill jag säga några ord till
trion i en annan riktning. Herr Ohlin
krävde »en klar rågång mellan demokrater
och antidemokrater här i landet».
Tillåt mig fråga herr Ohlin —
han är tyvärr inte närvarande, men det
finns väl någon av hans partikamrater,
som kan vidarebefordra frågan till
honom: på vilken sida om rågången
tänker herr Ohlin då placera en honom
mycket närstående herre, som under
hitlerismens dagar var en ofta sedd
gäst på Krolloper i Berlin? Och var
skulle herr Ohlin själv placeras, herr
Ohlin som under tyskcricts högkonjunktur
här i landet villigt medverkade
i alla de anslag mot demokratien, som
i skräck eller beundran för Hitler gjordes
här i landet? Eller var skulle man
placera herr Lundstedt, som, Hitler till
behag, på sin tid krävde att grundlagen
skulle åsidosättas för att kommu -

januari 1948 em.

nisterna skulle kunna berövas sina
mandat i riksdag och kommunalförsamlingar?
Eller herr von Setli, som
under krigsåren var lika servil mot
Ilitlertyskland som han var karsk mot
oss kommunister?

Man tycker att de, som under en för
demokratien hård och prövande tid, så
illa fyllde kraven på demokratisk pålitlighet,
knappast äro kvalificerade att
framträda som demokratiens riddare
gentemot kommunisterna, som voro de
som framför alla andra reste ett bestämt
motstånd mot alla försök under
krigsåren att avbygga demokratien.

Statsministern förklarade i går, som
svar till den envise frågaren herr Ohlin,
att han av principiella och ideologiska
skäl avböjde varje tanke på ett samarbete
med kommunisterna. Inom parentes
sagt ansåg han inte vare sig
principiella eller ideologiska skäl
hindra ett samarbete med de borgerliga
partierna. Min partikamrat Hilding
Hagberg påvisade i går med exempel
från andra länder, att det så långt ifrån
råder en ideologisk enhetlighet inom
socialdemokratien, att det tvärtom härskar
en fullständig förvirring. Jag skulle
vilja komplettera Hagbergs uttalande
med att framhålla, att man inte behöver
gå utom landets gränser för att
finna exempel på detta. Samma faktum
kunna vi konstatera här i landet och
då inte minst i riksdagen. Eller finns
det någon som skulle vilja ställa exempelvis
finansminister Wigforss på
samma ideologiska plan som professor
Lundstedt, vilken gång efter annan omsvärmas
av gratulanter från högern
när han hållit sina reaktionära tal här
i kammaren? Jag skulle i varje fall betrakta
det som en förolämpning mot
finansministern att göra ett sådant påstående
som att han och professor
Lundstedt ha samma ideologiska uppfattning.

Beträffande inställningen till kommunisterna
råder det heller inte någon
enhetlig mening inom socialdemokra -

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

tien. Finansministerns deklaration i
första kammaren skiljer sig exempelvis
i betydande grad från statsministerns
deklaration i denna kammare.
Jag tillåter mig också citera vad AftonTidningen
skrev i går: »Det råder visserligen
intet tvivel om att socialdemokratins
överväldigande majoritet finner
sina politiskt-demokratiska ideal
närmare besläktade med västerlandet
än med Sovjetunionen. Men det är en
annan sak än att i dag deklarera, att
bur situationen än må utveckla sig, är
svensk socialdemokrati på amerikansk
sida, beredd att här satsa sina materiella
resurser, om situationen skulle
utveckla sig så. Innebörden i de upprepade
kraven på klarhet är endast en
uppfordran till en deklaration om en
reservationslös anslutning till Amerika
i motsättningarna mellan öst och väst.»

Det är inte svårt att finna motsättningen
mellan exempelvis statsministerns
deklaration och detta uttalande i
Afton-Tidningen. Afton-Tidningen behandlar
frågan om ställningen till kommunisterna
och Sovjetunionen ur taktisk
synpunkt, medan statsministern
grundar sitt ställningstagande på ideologiska
och principiella skäl. Talet om
en enhetlig och fast ideologi är lika
litet befogat för den svenska som för
den internationella socialdemokratiens
vidkommande.

De nya attackerna mot oss kommunister
ha emellertid sin naturliga förklaring.
Både regeringen och den borgerliga
oppositionen äro medvetna om
att den politik, som inletts vid årets
riksdag, kommer att ställa de stora
massorna här i landet i stridsställning.
Vi äro nu som tidigare motståndare till
eu politik, som har till syfte att rädda
kapitalismen på de stora arbetande
massornas bekostnad, och vi komma
att göra vad vi kunna för att mobilisera
det arbetande folket till aktivt
motstånd.

Men vi göra inte någon hemlighet av
alt vi syfta längre än till enbart kampen

för massornas dagliga behov. Vi äro
medvetna om att den slutgiltiga lösningen
av deras bekymmer ligger i eu
socialistisk produktionsordning. Kapitalismens
system måste försvinna för
att folket skall kunna leva. Vi hålla
alltjämt på efterkrigsprogrammet, som
vi betrakta som en inkörsport till det
socialistiska samhällssystemet.

Det är denna vår ståndpunkt, som
kommit våra motståndare att söka inleda
ett nytt korståg mot kommunismen.
Man vill avleda folkets intresse
från vad som sker i det egna landet
genom att hetsa mot och skrämma för
Sovjetunionen och folkdemokratierna i
Östeuropa. Man vill helst inte diskutera
den dåliga politik som inletts vid
årets riksdag, och därför talar man
om något annat.

Vi kommunister ta den nya anstormen
lika kallt som vi mött tidigare
försök i den vägen. Vi veta att våra
motståndare komma att draga det kortaste
strået. En politik som saknar perspektiv
och endast innebär att man
hankar sig fram från situation till situation,
från dag till dag kan aldrig segra.
När man, såsom nu sker, av hänsyn
till kapitalismen begränsar bostadsbyggandet,
vägrar folkpensionerna dyrtidstillägg,
trots att man givit löfte därom,
när man pressar ut 500 milj. kr. i nya
indirekta skatter, rekommenderar lönestopp
och »bekämpar» prisstegringar
med nya prisstegringar samtidigt som
man lämnar de stora förmögenheterna
och vinsterna praktiskt taget oantastade,
så betyder detta att kampen mot
kommunisterna är liktydig med eu
kamp mot hela den svenska arbetarklassen.
Statsministern har här i dag
upprepat sitt uttalande, att ingen regering
kan regera mot den svenska arbetarklassen.
Förklaringen är enligt vår
mening riktig och borde inbjuda till
en annan och bättre politik än den
regeringen presenterat vid årets riksdag.

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Jag kan inte lova
att tala på samma roliga sätt som föregående
talare, men jag skall inte heller
tala så länge som han.

Denna remissdebatt börjar nu lida
mot sitt slut, och man kan väl vid det
här laget göra en resumé över vad
svenska folket fått till livs under densamma.
Redan i dag på morgonen kunde
man läsa på Morgon-Tidningens löpsedel
att »Vanstyret har kommit bort»,
och på en annan löpsedel heter det att
finansministern dekreterat att »Inkomsterna
kunna inte öka».

Att vanstyret kommit bort kan ju
inte vara annat än en glad nyhet för
oss litet var, men herr finansministerns
påstående, att inkomsterna inte kunna
öka bör knappast utgöra något vidare
glädjeämne för de flesta av oss. Det
finns väl knappt någonting i detta nu
som folk är mera angelägna om än att
öka sina inkomster. Nu menar alltså
herr Wigforss, att detta inte lär komma
att lyckas längre. Varför det då?
Finns det inte tillräckligt med papper
i Tumba för att trycka nya sedlar,
även om det på skarpen talas om pappersransonering?
Eller har riksbanken
vägrat att utgiva flera sedlar med den
kostliga inskriften: »Sveriges riksbank
inlöser vid anfordran denna sedel med
guldmynt enligt lagen om rikets mynt
av den 30 maj 1873.» Skulle vi inte
kunna komma överens om att taga bort
den där inskriften nu när läget blivit
så ansträngt att vi inte ens har möjlighet
att göra ordentliga vigselringar av
guld?

Under de senaste åren har man här
ideligen talat om att det gäller att slå
vakt om penningvärdet. Det är vi alla
överens om, när vi tala om faran av
inflation. Men vi äro tydligen inte alls
överens om på vilket sätt det skall ske.

1 debatten här i kammaren under gårdagen
har man i varje fall talat ganska
litet om denna sak. Man har liksom på
känn, att det inte lönar sig längre. I
dag har visserligen herr finansministern
och någon annan talare varit inne
på den saken, men det återkommer jag
till längre fram.

Då lierr Wigforss år 1942 genomförde
de båda stoppen — lönestopp och
prisstopp — var detta en verklig kraftåtgärd
från hans sida. Vi hoppades då
att vi därigenom skulle slippa komma
ut i samma malström som efter förra
världskriget. Vi fingo då också veta,
att vi borde spara pengar, därför att
dessa skulle växa i värde till krigets
slut. Men så släppte man det ena stoppet
på hösten 1944. Det skulle då förstås
endast gälla de sämst ställda befattningshavarna
här i landet; sedan
skulle man stoppa igen. .lag sade då,
att även jag kunde förstå att vissa av
de sämst ställda grupperna kunde behöva
någon lättnad, men jag sade också,
att sedan en bräsch i lönestoppet
var bruten, skulle floden snart komma.
Den kom också.

Herr finansministern har i dag sökt
förklara att trots hans välvilliga ansträngningar
att försöka stämma i bäcken
gick det inte, och han vill nu i
stället söka stämma i ån. När det nu
gäller att i dagens läge söka bemästra
den ekonomiska situationen, är det,
som om man undviker frågan om lönerna.
Nu sysslar man främst med investeringarna
och nationalbudgeten.
Jag besitter inte tillräckliga nationalekonomiska
insikter för att bedöma i
vad mån detta nu kan vara räddningen.
Överbalanseringen låter ju bra. Vi
skola nu taga in en del av de pengar,
som vi tidigare så frikostigt delat ut
och sterilisera köpkraftöverskottet. Det
låter ju säga sig, men hur går det med
steriliseringen, om det alltjämt kräves
mera »papper» och mera pengar från
alla håll?

Har verkligen det svenska folket ta -

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

git herr Wigforss ad notam och insett
det fåfänga i att söka höja sina inkomster
så länge en ökad produktion inte
kan fylla ut klyftan mellan inkomster
och varutillgång? Jag har här i min
hand ett klipp från en huvudstadstidning
från i lördags. På första sidan finner
man tre feta rubriker efter varandra: »Värre

på arbetsmarknaden än på
länge.»

»L. O. och regeringen manar förgäves
till arbetslugn.»

»Strejkvarsel och blockadhot på löpande
band.»

På det sättet hörsammar man regeringens
varningar, och det är inte bara
arbetarorganisationerna, som nu äro
med på noterna. Nästan alla kategorier
i samhället äro med i dansen
kring den guldkalv som heter löneökning.
Denna har nu blivit ett väsen, åt
vilket alla måste offra. Att detta offerväsen
i nuvarande läge, utan att produktionen
ökas, är ekonomisk vidskepelse
och ingenting annat synes vara
hopplöst att övertyga vederbörande om.

Man talar ibland om att vad folk nu
behöver är upplysning i ekonomiska
ting. Javisst. Herrar Hagberg i Luleå
och Senander ha ju länge bedrivit sådan
upplysningsverksamhet som man
helst vill ha: »Lönerna upp och priserna
ned!» Det låter ju alldeles utmärkt. Storföretagarna
ha ju tjänat grova pengar
och nu gäller det att få vara med så
länge de räcka. Herr Wigforss hade ju
i början av kriget för avsikt att inte
låta folk tjäna så där mycket pengar,
men även på den punkten har han tills
vidare misslyckats. Karteller och olika
sammanslutningar frodas alltjämt.

Då man driver satsen: lönerna upp
och priserna ned, vore det kanske nyttigt,
om man gjorde klart för sig, att
det här i landet inte längre är bara
enskilda företagare. Vi ha ju en hel
del stads- och statsförvaltning, som
också arbetar med anställd arbetskraft,
l. ex. herr Senander. När kommunis -

terna nu i fortsättningen driva sin
upplysningsverksamhet, förmodar jag,
att de komma att taga S. J. och Stockholms
spårvägar som exempel för att
visa hur det går till att få lönerna upp
och priserna ned. Jag har härvid ingalunda
sagt, att jag skulle anse att dessa
grupper av anställda inte skulle ha
samma rätt som andra att vara med i
leken. Jag bara konstaterar orsak och
verkan. Det är bara illa, att en hel del
människor gå med på att låta fördumma
sig till den grad, att de tro på möjligheten
av att upphäva de ekonomiska
lagarna.

Under gårdagen ondgjorde sig en del
talare på regeringsbänken över att man
från borgerligt håll ville liksom framtvinga
en syndabekännelse från regeringens
sida. Vadan nu detta? Regeringen
och inte minst herr Wigforss
har ju redan utan någon självuppgivelse
erkänt, att den räknat fel. Det har inte
gått alldeles som de trodde, då kriget tog
slut och skördetiden skulle inträda. Den
saken borde vara klar, och för min
personliga del har jag aldrig talat om
regeringens vanstyre. Jag har nöjt mig
med att vid en diskussion i Motala i
höstas tala om »blindflygning». Det kan
ju vara så, att om en flygare förlorar
kontakten med marken kan han få inrikta
sig på att låsa fast rodret och
sedan flyga blint, möjligen efter kompass
men utan känning med marken.

Jag skall ingalunda driva det påståendet,
att regeringen är ensam ansvarig
för vad som skett efter samlingsregeringens
upphörande. Vi ha alla
gripits av den uppfattningen, att eftersom
vårt land gick tämligen oskatt ur
kriget skulle vi nu och i ett sammanhang
kunna återupprätta normala förhållanden.
Vi skulle skynda ur krisen
i stället för att gå försiktigt ur densamma.
Det råder nämligen en oerhörd
brådska i detta land. Levnadsstandarden
från tiden före kriget måste
inte blott återställas utan desslike.s förbättras.
Stora sociala reformer måste

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

genomföras, och på försvaret kan ingen
pruta vidare. Utom allt detta ha vi
också varit inne på att sänka skatterna.
Det låter nästan för bra för att vara
sant.

Nu stå vi emellertid fattiga där och
kunna inte ens från utlandet köpa de
nödvändiga varorna. Det är en smula
genant, det kan man inte komma ifrån,
men vad skola vi göra? De sociala reformerna
vill ingen av oss pruta på.
Folkpensionen är inte alls för stor, om
man jämför med en del andras pensionsförmåner,
och barnbidragen ha
säkerligen mycket fog för sig. Kläder
och skor åt barn äro sannerligen inga
småsaker att klara av med de priser,
som nu råda. Försvarskostnaderna kunna
inte heller nu bli väsentligare nedskrivna.

Att bygga och bo är inte heller så
billigt. Då statsministern i går här i
kammaren var nästan förbluffad över
att prisutvecklingen hållit sig så stabil
hittills, kunde jag inte underlåta att
tänka på byggnadskostnaderna. Även
om karusellen under förra världskriget
kom våldsamt i gång, var prisutvecklingen
på byggnadsområdet inte på
långa vägar så häftig som nu. Man kan
lugnt påslå, att byggnadskostnaderna
mer än fördubblats sedan dess. Jag
skall inte tala om vad den lille egnahemsbyggaren
vid industrien får kosta
på sig för att få ett eget hem eller om
han vid vikande konjunktur kan klara
sig, men jag vill säga, att den bonde
eller småbrukare som nu nödgas bygga
om sin gård kommer inte att klara
sig, därest inte produktpriserna höjas
med bortåt 50 %. När en ladugårdsbyggnad
på en 30-tunnlandsgård med
ett saluvärde av låt mig säga 40 000
kronor kostar över 20 000, förstår man
hur det ligger till. Här är något för
herr jordbruksministern att tänka på,
när det nu blir fråga om jordbrukets
rationalisering och det prisläge, som
sedan, skall byggas på denna. Jag vill

också säga till herr statsministern, att
om den nu pågående prisutvecklingen
fortsätter i samma takt som hittills,
komma vi nog litet var att bli högeligen
förbluffade.

Efter förra kriget togo vi den beska
medicinen med en gång och återvände
till guldmyntfoten, som emellertid snart
fick övergivas. Det var en hård utväg,
och vi varken vilja eller kunna tillgripa
den nu. Vi ha ju inte längre något
guld i landet. Vi måste alltså gå en annan
väg, men vilken? Ja, man påstår
ju, att vi genom samförstånd nog snart
skola kunna komma till riitla med svårigheterna.
Men vilket samförstånd?
Vad hjälper det att partierna gå tillsammans
om det alltjämt är en fråga
om att med diverse konststycken klara
upp situationen? Om vårt folk inte liksom
engelsmännen kan se sanningen i
ögonen och genomlida krisen med eftergifter
på sina krav, hjälper ingen
samverkan. Kan man kanske våga hoppas,
att man inom alla partier som nu
ha något av sitt ekonomiska förnuft i
behåll kommer att gå ut i höstens valstrid
och säga sanningen? D. v. s. säga
det, att om vi inte kunna få produktion
och köpkraft att balansera bättre
är allt tal om standardförbättring en
strid om påvens skägg eller ett övervältrande
av svårigheterna på andra. Det
vore en upplysningsverksamhet att stilla
bedja om, och det kunde man verkligen
kalla för ett tecken på samverkan.

Men det skulle bli en mycket tråkig
valstrid, säger man. Åja, det finns nog
ämnen utom detta som kunna giva valstriden
färg i alla fall. Efter vad vi
hörde från regeringsbänken i går om
vad som kommer sedan vi vid eller illa
kommit ur krisläget finns det ännu ämnen
för diskussion. Socialdemokraternas
efterkrigsprogram ligger ju bara på
lut för att tagas fram, då förhållandena
medgiva det. Det borde också finnas
plats i den kommande valstriden för
en diskussion om vad som verkligen

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

är demokrati. Vi skola inte vara för
säkra på att man inte på den demokratiska
medaljens frånsida kan upptäcka
någonting som kan kännetecknas
med ett annat namn än demokrati i
den mån ett partipolitiskt övervälde
växer sig starkare och den enskilde får
mindre att säga till om.

Den viktigaste frågan för de närmaste
åren framåt är knappast huruvida vi
skola komma skadade eller oskadda ur
krisen. Nog komma vi ut ur den med
livet och då blir det alltid någon råd.
Viktigare är frågan om hur framtiden
kommer att gestalta sig i fråga om
människornas utveckling till fria medborgare
i ett något så när fritt samhällsskick.
Herr talman, för min del
anser jag, att den frågan är den viktigaste
av alla.

Herr talmannen övertog under detta
anförande ledningen av förhandlingarna.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
När förra årets riksdag antog det
nya, stora skatteförslaget, trodde vi
litet var att det var upplagt så, att nu
skulle det bli lugn i landet och att några
nya skattejusteringar skulle vara onödiga.
Nu har det emellertid också i
år kommit ett nytt förslag om skatt,
närmast avseende personbilarna. Jag
tror inte att något förslag mött ett
så kompakt motstånd i riksdagen som
detta, och det föreligger härvidlag avslagsmotioner
ifrån alla partier. Detta
är ju helt naturligt.

Den som känner till landsbygden och
dess förhållanden vet vilka besvärligheter
som blivit följden av den förbjudna
söndagskörningen. Detta har
varit särskilt besvärligt därför att vi
på landsbygden i regel hålla de kommunala
sammanträdena just på söndagseftermiddagarna
— på vardagarna har
man inte tid. Förbudet mot bilåkning
har därför självfallet mött ett väldigt

motstånd. Skall nu skatten på bilarna
ökas ända till det tre- eller fyrdubbla —
jag har inte studerat saken så noga — är
det givet att bilägarna hellre än att betala
denna höga nya skatt avregistrera
sina fordon. I stället för den inkomst
staten beräknar att på detta sätt få in
blir det ingen inkomst alls och minskad
inkomst till vägunderhållningen, som i
regel får bilskatten. Där möter alltså
ännu en svårighet.

Med allt det ovissa då det gäller skatter
följer en nervpåfrestning på svenska
folket, som jag tycker det vore klokare
att försöka avvärja. Man borde
försöka bedöma hurudan utvecklingen
kan tänkas bli, något som också föreslås
i en motion om engångsbeskattning.
Nyss har också herr Olsson i
Gävle signalerat om detta. Jag tror det
vore lyckligt för svenska folket om vi
kunde komma bort ifrån det här nervositetstillståndet.
Med dessa höjda skatter
kommer det snart att klämma till
också på andra områden, som påverka
inte minst arbetarna, som alltså, oavsett
skattehöjningen, ha en synnerligen stark
känning av de stegrade omkostnaderna.

Jag vill, herr talman, påminna om
hurudan situationen var efter förra
världskriget. De nuvarande svårigheterna
drabba hela samhället, kan man
säga, men den förra krisen drabbade
främst jordbrukarna och arbetarna. Då
fanns det ingen köpkraft. Nu klaga vi
över att det är för stor köpkraft hos
folket. Efter förra kriget rådde en
mycket omfattande arbetslöshet, och
vi jordbrukare bjödo ut spannmål, som
ingen ville köpa — jag minns det så
innerligt väl. Spannmål dumpades in
från andra länder, och på det sättet
blev den ännu billigare. Priserna blevo
så låga, att det var alldeles otänkbart
att åstadkomma någon jordbruksekonomi,
och till råga på detta var räntan
uppe i 7—9 procent. Ni unga riksdagsmän
minnas inte det diir, men jag
minns den tiden, då vi hade låneväx -

<3— Andra kammarens protokoll 19''t8. Nr 3.

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

lar och fick betala uppåt 9 procent i
ränta. Jag frågade en gång en äldre
bankman, hur mycket bankerna förtjänade,
när Sveriges riksdag 1924—25
beslöt att få upp kronan, som då var
värd 33 öre, i 100 öre. Hur många
miljoner tjänade Sveriges banker på
detta? Det var mycket, men jag fick
intet exakt svar.

Hur kom man ur den förra krisen?
Prisfall, arbetslöshet och annat följde
på denna katastrof. Jag var med när
vi uppvaktade Carl Gustaf Ekman och
Lindman. Det var en s. k. jordbruksriksdag
då, ocn vi hemställde hos dessa
herrar, att de skulle vidtaga åtgärder
för att söka skydda jordbruket mot
detta prisfall. Någon förbättring av
läget blev det emellertid inte förrän
genom den kända krisöverenskommelsen.
Det är kanske orätt av mig att dra
upp sådana här saker vid denna sena
timme, men jag känner mig tvungen att
göra det, herr talman. Jag minns så
väl ett medborgarmöte i Uppsala, där
herrar Thorell och Hjalmarson, båda
nu ledamöter av andra kammaren, voro
huvudtalare. Där ansågs det, att det
ekonomiska korthus som socialdemokraterna
och bondeförbundet byggde
och där bönderna voro villiga hantlangare,
snart skulle ramla ihop. Men det
står än i dag. Jag var ordförande i vägstyrelsen
på den tiden och minns att
man fick betala arbetarna i statskommunala
arbeten ca 40 öre i timmen. Vi
betalade 55 öre en gång, då det gällde
ett ackord, men för den saken fingo vi
anmärkning. Sådana voro förhållandena
då.

Det är kris och besvärligheter nu
också, det måste vi erkänna, men när
kriget var slut och det gällde att försöka
få in varor, voro vi alla köpstarka.
Det importerades och vi köpte, och
sedan har det gått som det gått med den
svenska kronan. Men vi måste ändå
erkänna att vi varit i en gynnad ställning.
Vi kunde ha haft städerna sön -

derbombade på samma sätt som blev
fallet med så många andra städer i
världen i dag. Och vad skulle det ha
kostat oss? Då kanske man fått höra
andra toner här i dag. Trots svårigheterna
och trots de fel som begåtts
— av vem är inte lätt att bedöma -—
måste man erkänna, att intet av partierna
är utan fel; vi hörde ju statsministern
omtala att de första stora krediter
som lämnades beslutades av samlingsregeringen.
För egen del är jag
säker på att Sverige kommer att utgå
ur denna kris som ett starkt land. Våra
industrier äro i gott skick, svenska folket
är yrkesskickligt och jordbruket
är starkt och har stora produktionsmöjligheter.
Med hänsyn till skördeutbytet
anse de, som äro experter på området,
att det svenska jordbruket ger
den bästa skörden i hela världen per
arealenhet. I varje fall står vårt jordbruk
på en synnerligen hög standard.

Det nödvändiga i dagens läge är enligt
min mening att låta folket få litet
lugn, så att man inte bara viftar med
nya skatter. Jag hajade till i går när
herr Olsson i Gävle nämnde något om
engångsskatten, som också föreslås i en
kommunistisk motion. Med det skattesystem,
som nu råder här, få de bärkraftigaste
den högsta skatten. Låt det
ekonomiska livet få litet mera lugn,
så komma vi säkerligen att ännu en
gång bli ett ekonomiskt starkt land.
Förutsättningarna finnas, det är inte
tu tal om den saken. Det var värre
förra gången, och jag glömmer aldrig
efterkrigsförhållandena som då voro
rådande. Arbetslöshet och ett köpsvagt
jordbruksfolk. Varor funnos, men ingen
hade råd att köpa. Så var läget då och
läget var allvarligt, långt värre än dagens
läge.

Herr OLSON i Göteborg: Herr talman!
För någon tid sedan blev jag
anmodad medverka i en av de kurser,
som anordnas av ABF. Ämnet för da -

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

gen hette »Företagets framgång —• ett
gemensamt intresse». Det skulle belysas
av en arbetsledare, en arbetare och en
arbetsgivare, och jag hade att företräda
den sistnämndes synpunkter. Det blev
en livlig diskussion, men som ofta är
fallet vid dylika tillfällen blev åsiktsskillnaden
så småningom inte så stor.
Det är nämligen omöjligt att komma
ifrån det faktum, att det framgångsrika,
enskilda företaget med dess huvuduppgift
att producera behövliga
varor utgör underlaget för hela vår
folkförsörjning. Vidare kan det inte
bestridas att det framgångsrika företaget
är ett arbetarnas intresse, då ett
dylikt företag bereder arbetstillfällen
och som regel goda villkor och välfärdsanordningar
för de anställda.

Det kan således fastslås att den enskilda
företagsamheten är ett gemensamt
intresse för arbetare och företagare
och att dess framgång är i eminent
grad ett samhällsintresse. Ja, det
är ett samhällsintresse, på vilket befolkningens
väl och ve beror mera än på
något annat. Det är tydligt, att det enskilda
företagsväsendet är huvudfaktorn
i hela vår samhällsekonomi. Vårdandet
av detta företagsväsen borde
därför vara ett statsintresse av första
ordningen.

Vad gör nu regeringen för att gynna
det enskilda näringslivet? Det kan utan
vidare slås fast, att vad en regering
i detta avseende har att göra, inte så
lätt låter sig förena med socialistiska
näringsteorier. De äro nämligen tillskurna
för ett samhälle, där den enskilda
företagsamheten ersatts av någon
statlig eller annan verksamhet i det
allmännas regi. Men ett sådant samhälle
ha vi inte. Och det är ett faktum,
som man, niir det gäller dagens läge,
inte kan komma ifrån. 70 eller 80 procent
av vår folkförsörjning torde vara
beroende på enskild företagsamhet.

Jag tror rent ut sagt, att de svårigheter
vi nu genomgå till inte ringa del

bottna i frånvaron av en klar, efter
vårt rådande produktionssystem avpassad
linje. Den vinglande målsättning
vi fått bevittna torde till icke ringa
del vara frukten av å ena sidan tvingande
ekonomiska realiteter, å andra
sidan fullföljandet av gamla, socialdemokratiska
tankegångar. Och detta mitt
i ett krisläges svårigheter, då en samordning,
på basis av en sund, hävdvunnen
näringslinje, skulle ha kunnat
placera vårt folkhushåll i höjd med
vissa annorlunda styrda länder som
Schweiz eller Belgien.

Man står undrande, om en socialdemokratisk
regering, som är så sammansatt
som vår, har förutsättningar att
bemästra dagens läge, som i så stor utsträckning
är beroende av det enskilda
företagslivets funktionsduglighet samtidigt
som ett flertal dirigerande åtgärder
äro ofrånkomliga. Ingen förnekar
det internationella sambandet i den försörjningskris
vårt land kommit in i,
men det gör det bara så mycket angelägnare
med en samlande linje på den
enskilda företagsamhetens grund, där
statens auktoritet och statens resurser
träda till för att mildra verkningarna
hos oss av den internationella krisen.
Det kan icke skada att i detta sammanhang
erinra om att vi tidigare haft en
svår kris här i landet. Även då var det
en internationell konjunktur, den gången
en lågkonjunktur, som trängde in
över våra gränser och föranledde en
våldsam arbetslöshet. Varken kris eller
arbetslöshet hävdes, förrän vårt näringsliv
på den efterföljande internationella
högkonjunkturvågen ånyo fördes
upp i normala förhållanden. Det
var i början av 1930-talet, och den
gången mätte socialdemokraterna det
enskilda näringslivet skäppan full för
dess oduglighet och oförmåga att tygla
krisen, och de togo själva åt sig äran
av uppsvinget. Det talades mycket litet
om internationella konjunkturer den
gången som orsak vare sig till ned -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

gången eller uppgången, och än i dag
lever socialdemokratien högt på myten
om det stora socialdemokratiska krisprogram,
som hävde krisen i Sverige.
Den enskilda planlösheten ansågs dokumenterad,
och planhushållningsentusiasterna
fingo vind i seglen. Nu har
den socialdemokratiska regeringens
planhushållande förmåga blivit satt på
prov, vilket ingalunda resulterat i att
den lyft landet ur svårigheterna utan
i stället i en ganska ömklig ugglelåt
över beskyllningar för vanstyre.

Ingen lastar regeringen för att landet
kommit i svårigheter i dagens internationella
försörjningsläge, som
dessutom hos oss skärpts genom felslagen
skörd och elbrist på grund av
torkan, men man klandrar och det med
fog den ledning av vårt lands ekonomi,
som icke genom förtänksamhet och nödiga
reserveringar berett sig för bakslag
och oförutsett. Man klandrar den
ledning som tillstädjer ett fullt utnyttjande
av icke blott dagens utan även
morgondagens resurser för fullföljande
av en låt vara nog så önskvärd reformpolitik,
som dock i sin fortsättning är
beroende av att dessa resurser finnas
i tillräcklig utsträckning och att de förkovrats.
Man klandrar, att, samtidigt
som landets resurser på så sätt tagas
i anspråk, onödigt tunga bördor läggas
på samhällets i återanskaffningens och
återuppbyggandets tjänst verkande produktiva
krafter, sparande och företagsamhet.

Vår regering hyser förvisso inom sig
ett stort mått av kunskap, vetande och
erfarenhet på skilda områden. Där
finns praktisk förfarenhet representerad,
administrativ skicklighet och boklig
lärdom. Där finns den företagskunskap,
som förvärvas i arbetarrörelsens
hårda skola, där finns vårt lands
främsta socialvårdsexpertis, och där
finns också vårt lands trosvissaste ideologer.
Men det finns ingen, som själv
prövat på den enskilda företagsamhetens
vanskligheter, och det är just den

kunskapen som i dagens läge förefaller
vara den mest angelägna, när det gäller
att få ut det mesta möjliga ur det
produktiva livet. Alla veta, att företagsamheten
måste ha sin särskilda
atmosfär och sina särskilda förutsättningar
för att kunna fungera som bäst.
Från oppositionens sida har ingenting
försummats för att påminna härom, och
man har därvid stött sig på företagarvärldens
samfällda erfarenhet. Men
majoritetspartiet och dess regering
fästa icke avseende därvid, utan ta sig
ständigt an konsumtionen i första hand
och låter produktionen komma i andra
hand. Vore det icke skäl i att regeringspartiet,
innan det med sådan emfas
värjer sig för beskyllningen för vanstyre,
inginge i svaromål på frågan om
regeringspolitiken inneburit allt det
stöd åt företagsamheten, som varit påkallat
i det läge, då folkhushållet lider
så stor brist på varor, som nu är förhållandet.

Jag tillåter mig fråga, om regeringen
eller regeringspartiet allvarligt strävat
efter att bereda företagsamheten den
känsla av trygghet, bland annat för
statsingripande och socialisering, utan
vilken all ekonomisk verksamhet blir
hämmad eller försvårad. De sista årens
motionsflora ger svar på den frågan.
En annan fråga, som jag ville ställa är,
om regeringen och regeringspartiet tillbörligt
beaktat företagsvinsternas betydelse
som stimulans för ny företagsamhet
och nytt skapande och deras
oundgänglighet som motvikt mot företagsamhetens
risker och förluster. Till
sist skulle jag vilja fråga, om regeringen
och regeringspartiet underlättat tillkomsten
och bildandet av det kapital,
som skall återfinnas bland de produktionsmedel
företagsamheten är i behov
av.

Dessa frågor, som knappast kunna
väntas bli ur näringslivets synpunkt tillfredsställande
besvarade, äro särskilt
motiverade med tanke på det digra
anklagelsematerial, som föreligger i

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

form av de nya skattelagarna. Praktiskt
taget enhälligt avstyrkta antogos de av
förra årets riksdag, och de bära vittnesbörd
om socialdemokratisk tro på
möjligheten att kunna bereda lättnader
för eftersatta folkgrupper genom ökning
av deras köpkraft i penningar,
samtidigt som företagarlivets möjligheter
att tillhandahålla de varor, som
skulle utgöra realförbättringarna i de
eftersatta gruppernas standard, kringskäras.
Socialdemokratien envisas ständigt
att dela upp människorna i konsumenter
och producenter och dubbar
sig själv till konsumenternas riddare,
därmed åsyftande att ställa folkets flertal
på sin sida.

I varje ny utredning, som verkställes,
exempelvis den senaste familjeutredningen,
se vi nya exempel på hur allt
för många se som sin främsta uppgift
att dela ut välfärd, som om den funnes
att ta på hyllor, under det att de
händer, som varit verksamma för att
fylla hyllorna med varor, rent av få
smäll på fingrarna. Man har alltför
länge hängivit sig åt den bekväma föreställningen,
att köpkraft och konsumtionsförmåga
vore de drivande krafterna
i hela produktionsmaskineriet. I
dessa tider, om icke förut, bör man
ha kommit till insikt om att dessa av
socialdemokraterna omhuldade krafter
icke varit i stånd att tillföra marknaden
ett enda gångjärn eller en enda
termometer eller lätta bristen på varjehanda
saker, exempelvis pappersservetter,
som vi dagligen efterfråga, men där
köpkraften lämnas tomhänt.

Varför talar man icke om för folket
den sanna verkligheten, som är den, att
varje nyttig människa är både konsument
och producent? Man borde även
upplysa därom, att man icke kan gagna
den ena halvan, konsumenthalvan, om
man samtidigt skadar den andra halvan,
producenthalvan. Häri ligger just
enligt högerns och även förctagarvärldens
mening motsägelsen i socialdemo -

kratisk politik, när den vill ta sig an
de små i samhället. Alla ömma för de
fattiga och eftersatta grupperna, men
när det är fråga om att förbättra deras
villkor, bör det icke ske på så sätt, att
man till dem utdelar de medel, som
skulle funnit användning för nyskapande
produktion. Då ger man dem stenar
i stället för bröd. Det är dock varor,
som skola förbättra de fattigas villkor,
icke penningar, för vilka inga varor
kunna fås. Penningar kan regeringen
alltid tillhandahålla, men för varorna,
som skola utgöra täckning för sedlarna,
fordras ett rätt fungerande näringsliv.
De nominella penninglönerna kunna
höjas genom maktbud eller dirigeras
av regeringen, men i fråga om reallönernas
höjd kan varken regering eller
LO göra något genom maktspråk. De
bestämmas helt av de produktiva källorna.
Det är regeringens sak att tillse,
att välfärdsåtgärder av alla slag anpassas
efter dessa källors flöde och att
statens ekonomiska politik, även om
den bör ha förbättrade villkor för de
små till mål och syfte, icke bedrives
på sådant sätt, att dessa källor sina.
Detta innebär, att man måste ta sig an
företagsamheten och jämna vägen för
denna.

Den svenska företagarvärlden, liksom
Sveriges höger, anser icke, att regeringen
i sin politik visat tillbörlig omtanke
om företagsamhetens tarv. Det
allvarligaste exemplet på detta ha vi i
de skatteskärpningar, som i en för produktionen
kritisk tid genom ett majoritetsbeslut
med hela högern som reservant
påbördades företagsamheten vid
föregående års riksdag, och den i svensk
politiks historia dess bättre enastående
metod, varmed de under bagatelliserande
av de mest vägande invändningar
trumfades igenom som en gärd åt regeringens
och landets främste socialistiske
ideolog. Finansministern satte sig
själv vid styret med sina trogna omkring
sig i statsskatteberedningen. Därmed
hade dörren slagits igen för det

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

praktiska livets argument, och slutresultatet
var säkrat. Finansminister Wigforss
ville icke desavouera herr Wigforss
i beredningen, och herrar Bärg och Sjödahl
i bevillningsutskottet ville icke
heller desavouera herrar Bärg och Sjödahl
i skatteberedningen. Otillräckligt
berett och med de mest ödesdigra verkningar
för enskilda män och enskilda
företag gjordes det monstruösa skatteförhöjningsförslaget
till lag. Jag säger
skattehöjningsförslaget, ty om skattesänkningsförslaget
förelåg det ingen
meningsskiljaktighet.

Blott ett enda exempel, herr talman,
för att belysa vad jag nu sagt. Kvarlåtenskapsskatten
motiverades och konstruerades
som om den icke skulle
komma den skattskyldige vid i livstiden.
Det är ett utomordentligt lättvindigt
betraktelsesätt att tro, att skatt
lagd efter döden vore något som den
skattskyldige icke behövde bekymra sig
om under livstiden. Det skulle vara riktigt,
om hans egendom bestod av en hög
pengar, men 70 % av förmögenhetsägarna
äro samtidigt rörelseidkare,
d. v. s. egna företagare inom hantverk,
industri eller jordbruk. För alla dessa
gäller det att räkenskapsmässigt i verksamheten
inpassa den latenta skuld,
som förfaller till betalning vid dödsfallet
i form av skatt. De måste vidtaga
dispositioner för att skaffa täckning för
denna skuld, för att icke rörelsen vid
dödsfall skall förlamas eller gå över
styr. Detta innebär, att ett mot den
presumtiva skulden svarande belopp
mer eller mindre fullständigt måste dragas
ur rörelsen, vilket hämmar utvecklingen
och bromsar nya initiativ, och
märk väl, det rör sig här om miljardbelopp.
Denna för det ekonomiska livet
allvarliga konsekvens har icke berörts
av skatteberedningen, ett exempel
bland många som gör det berättigat att
sätta hastverkets stämpel på både beredningens,
departementets och bevillningsutskottets
behandling av detta
ärende.

Sedan, herr talman, verkar det nästan
groteskt att med dessa nya skattekonstruktioner,
lagda på företagsamhet,
arbetsamhet och sparsamhet, sätta
i gång sparsamhetskampanjer. Det är
ett exempel på att den högra handen
icke vet vad den vänstra gör. När förmögenhetsägandet
straff beskattas på ett
sådant sätt, att mottagandet av en penninggåva
för en förmögen man blir en
börda, som gör, att han får det sämre
ställt än förut, förstår man, att stimulansen
för att genom sparande öka förmögenheten
icke kan vara stor. Han
uppmuntras i stället att leva upp vad
han kan av det han har, man må säga
om det vad man vill från samhällssolidaritetens
synpunkt.

Man kanske säger, att de små spararna
uppmuntras i stället så mycket
mer. Jag skall icke tala om ägarna av
små aktieposter, som genom utdelningsbegränsningen
icke fått ett spår av
kompensation för dyrtiden, eller innehavarna
av sparbanksböcker, för vilka
enligt statsrådet Kocks mening några
procent högre eller lägre ränta icke
spelar någon roll. Låt oss se på de
gamla pensionärerna, vilket resultat
som väntar dem efter sparande i sin
krafts dagar. Av folkpensionen utgår
visserligen den nya tusenlappen ograverad,
men bostadstilläggen, som kunna
uppgå till nästan samma belopp, gå deras
näsa förbi i större eller mindre utsträckning,
såframt de ha inkomst av
sparmedel.

Och hur går det för många sparsamma
människor, när de ställa sig i kön
för att nå många åldringars eftertraktade
mål, ett rum med kokvrå bland
egna möbler i något av de verkligt välsignelsebringande
pensionärshemmen.
Det går så, att om två människor haft
det lika i sitt liv och den ene alltid levt
upp vad han förtjänat, men den andre
under ständiga offer satt av en slant
för ålderdomen, så är det den förre,
som får flytta in i pensionärshemmet
och spararen som står utestängd.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Pensionärshemmet står som en dröm
för många på gamla dagar. De gamla
trivas i denna relativa bekvämlighet,
som bjudes där, och äro lyckliga att få
leva i sin hemvana miljö. Pensionärshemmen
innebära något av det bästa
som genomförts av alla sociala reformer.
När nu allt är så bra och tacksamheten
också stor och rörande, så tror
jag, att jag för de gamlas talan, om jag
framför en maning till vederbörande
myndigheter att reformivern på området
må hållas något i tyglarna. De nuvarande
pensionärshemmen äro bra.
Flera behövas. Må det då ses till att i
materialknapphetens och de höga byggnadskostnadernas
tid detta icke över
hövan försvåras. Reformer äro bra,
men liksom bakom allt gott det alltid
lurar något ont, finnes det också en reformdjävul.
Han har stuckit upp huvudet
i pensionärshemmen. Bland fördelarna
för de gamla har ingått fri trappstädning,
och på »svalen», som vi säga
i Göteborg, har det funnits toaletter, en
gemensam för två eller fyra gamla. Det
har fungerat utmärkt. Alla äro nöjda
därmed. Rengöringen av dessa toaletter
skötes av trappstäderskan och är alltså
avlyftad från de gamla pensionärerna.
Nu vill socialstyrelsen ha det annorlunda.
Det får icke byggas nya pensionärshem
utan att det inredes toaletter
i varje liten enrumslägenhet. Jag försäkrar
socialstyrelsen, som jag förmodar
nås av detta mitt övertygade påstående,
att behovet av allt det material i
form av rör, kranar och WC-inredningar,
som en fyrdubbling av antalet
toaletter skulle draga med sig i ålderdomshemmen,
är skriande stort på
andra håll, och skattebetalarna borde
kunna förvänta, att deras till det allmänna
inbetalta skatter, av herr Wigforss
så riktigt benämnda tvångsbesparingar,
disponeras på ett rationellare sätt.
.lag vänder mig med en vördsam hemställan
till socialministern, att ta sig an
denna sak och ta sig en titt på den.
Socialstyrelsen är bra, och dess ingri -

panden ha för visso många gånger varit
behövliga, men det anförda visar ett
detaljexempel, som utan svårighet kan
mångfaldigas, på hur socialstyrelsens
föreskrifter, utan att verkligt behov föreligger,
kunna fördyra, ja i hög grad
försvåra genomförandet av önskvärda
sociala åtgärder.

En remissdebatt begränsar sig ju
icke, herr talman, till att man skall
yttra sig endast om budgetförslaget,
utan den är ju också till för att bereda
utlopp för tankar, som gemene man bär
på om vad som är vrångt i samhället
och som mer eller mindre direkt kan
återföras till regeringens politik. Det
är, herr talman, vad jag genom detta
mitt anförande åsyftat.

Herr SVENINGSSON: Herr talman!
Denna remissdebatt har nu pågått så
länge att även om det är ett stort fält den
har att röra sig på, så börjar, som det
brukar heta, fältet vara ganska väl avbetat.
Därför är det väl nära nog omöjligt att
nu komma med några nya synpunkter,
och för egen del måste jag erkänna att
jag i stort sett har att beröra endast sådana
problem, som redan äro avhandlade.
Jag tröstar mig med, att i denna
debatt tagits upp frågor och problem
så stora att, hur avfolkad kammaren än
är och hur trötta och ointresserade
kammarens ledamöter än ha blivit, det
här inte sägs för mycket i en del av
dessa frågor.

Här har talats om skulden och ansvaret
för den situation vi för närvarande
befinna oss i på det ekonomiska
området, och här har talats om vilka
åtgärder som böra vidtagas för att vi
skola kunna komma ur kristiden och
krishushållningen och återgå till en
mera normal ordning.

När vi nu i denna debatt ha hört förkunnelser
från regeringens sida om alla
inskränkningar och restriktioner, om
varuknappheten och en levnadsstandard,
som ofrånkomligt är för hög och
måste sänkas, och när vi ha hört sam -

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

ma förkunnelse från samma håll vid
många tidigare tillfällen under de senaste
månaderna, måste jag säga, att
detta är upplysningar, som folket ute i
bygderna, vilket politiskt läger man än
hör hemma i, inte alls sätter värde på,
utan de enkla människorna överallt ute i
landet fråga mot bakgrunden av vad
man tidigare fått höra efter orsaken till
denna nya tingens ordning. Man behöver
inte ha varit i riksdagen så värst
många år för att kunna erinra sig den
tid, då tonen och melodien var en annan:
levnadsstandarden skulle stiga i
en ständigt uppåtgående kurva, och varukonsumtionen
skulle bringas att stiga
i en så hastig takt som möjligt. Mot
bakgrunden av detta fråga sig nu människorna
inför dagens och framtidens
svårigheter: har detta verkligen varit
nödvändigt? Ja, det finns verkligen anledning
till att ställa den frågan, har
det varit nödvändigt att landets angelägenheter
ha avgjorts på ett sådant sätt
att vi ha blivit så fattiga, att vi snart
inte ha råd till vare sig det ena eller
det andra.

Här har talats så mycket om de nya
varuskatterna, och med all rätt har
man frågat om dessa skatter kunna
komma att få åsyftad verkan, om de
komma att suga upp köpkraften på ett
sådant sätt att den inflatoriska utvecklingen
hejdas. Jag tycker att det är alldeles
naturligt, att konsumtionen av de
varor, som beläggas med skatt, kommer
att minska, så att det stora köpkraftsöverskottet
kommer att mera rikta sig
mot sådana varor som inte beläggas
med skatt, med som så många gånger
tidigare rent motsatt resultat till vad
meningen varit att det skulle bli. Skulle
det ändå inte vara mera riktigt, att man
i stället för att minska köpkraften satte
till alla krafter för att öka produktionen.

Det är inte bara när det gäller de
nya höga varuskatterna som man kan
säga att regeringen tillämpar metoden
att lämna bidrag och anslag med den

ena handen men ta tillbaka förmånerna
med den andra. Jag tänker då på något,
som särskilt berör landsbygden.
För ett par år sedan fattade riksdagen
beslut om att telegrafstyrelsen skulle
hålla alla telefonabonnenter med fri
ledning, hur långt avstånd det än är
från telefonstationen till abonnenten.
Det är framför allt många jordbrukare
i avlägset liggande bygder, vilka tidigare
inte haft råd att skaffa sig telefon,
som gått och väntat på att riksdagens
beslut skulle verkställas. Telegrafstyrelsen
har emellertid meddelat det beskedet,
att beslutet skall tillämpas från
den 1 januari i år, men samtidigt har
man passat på att höja inträdesavgiften
till 200 kronor, till ett tio gånger så stort
belopp alltså mot vad det var före kristiden.
Även abonnemangsavgifterna höjer
man också mycket väsentligt. Detta
tillvägagångssätt var icke avsett, när
riksdagen fattade sitt beslut. Med denna
höjning av avgifterna grusar man alla
förhoppningar hos tusen och åter tusen
människor, som gått och väntat på den
bekvämlighet som telefonen medför och
att kunna tillgodogöra sig detta riksdagens
beslut om fri ledning. Åtgärden
försvaras med den bristande tillgången
på materiel och med att man vill förhindra
den stora rusning av anmälningar
om telefonabonnemang, som
skulle ha uppstått efter den 1 januari,
om man inte höjt avgifterna. Men tillgången
på materiel blir väl inte större
än den är därför att man höjer avgifterna.
Och i de orter, där telegrafstyrelsen
redan sedan lång tid tillbaka
håller alla ledningar, måste det ha varit
felaktigt, att man, sedan riksdagen
på denna punkt fattade sitt beslut, så
länge som skett tagit ut dessa ledningsavgifter.

Något som också drabbar landsbygden
mycket hårdare än städerna och
tätorterna är, såsom framhållits av
många talare, de restriktioner, som vi
redan ha beträffande biltrafiken, och
de mycket höga straffskatter, som nu

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

iiro föreslagna på denna trafik. Redan
råder ett stort missnöje ute bland privatbilägarna
över att de icke få använda
sina fordon på lördagskvällen
eller söndagen. Man har svårt att fatta
meningen med bestämmelsen att trafiken
vid veckoskiftena skall lastas över
på trafikbilarna. Och varför skall den
grupp i samhället, som använder trafikbilarna
som fortskaffningsmedel, få
åka när som helst och i vilka ärenden
som helst? Här har varit tal om att
man skulle förbjuda trafikbilarna att
utföra körningar till nöjestillställningar,
ja tidningarna talade för någon tid
sedan till och med om dagen, då en sådan
förordning skulle träda i kraft.
Men någon sådan kungörelse har ännu
inte blivit utfärdad. Jag kan förstå svårigheterna
att genomföra motsvarande
restriktioner för trafikbilarna, ty det
kan ju inte kontrolleras av trafikbilägarna,
om det är till en nöjestillställning
eller något annat som man fått beställning.
Är det nu så att man behöver
göra inskränkningar i motortrafiken
för att spara utländsk valuta, så borde
man enligt min åsikt gå in för en allmän
bensinransonering. Jag är inte på
något sätt tilltalad av nya ransoneringar;
jag kan också förstå det besvärliga
i att göra en fullständig bensinransonering.
Men opinionen är stark
bland Sveriges privatbilägare för att
man skall få det nuvarande systemet
utbytt mot ett ransoneringssystem, och
när myndigheterna klarat så många
andra ransoneringar, så borde man här
rätta sig efter denna opinion och tilllämpa
ett sådant system. Folkhushållningsministern
belyste i gårdagens debatt
svårigheterna med en bensinransonering.
Jag tror för min del icke att
faran för en svarta börshandel är större
här än på andra områden. När tidningarna
för några månader sedan nära en
hel vecka talade om att det skulle bli
bensinransonering, hamstrade nog en
del bilägare ett och annat fat bensin.
Det iir vid lika bra att denna bensin

kommer till användning som att den
skall ligga i trädgårdarna och ute på
markerna och dunsta bort till ingen
nytta. Och ha vi nu verkligen blivit så
fattiga här i landet, att vi inte ha råd
med den biltrafik vi fått efter kriget,
och behöva vi spara utländsk valuta
genom åtgärder på detta område, ja då
böra myndigheterna framför allt bromsa
den mycket omfattande och tunga
lastbilstrafik, som går genom hela vårt
land parallellt med järnvägarna. Det
har på järnvägshåll visats vilket orimligt
slöseri med både arbetskraft och
utländsk valuta det är att låta denna
tunga lastbilstrafik fortgå, när samma
gods med lätthet kan transporteras på
järnväg. Jag erinrar mig att jag i mitt
eget län på nära håll har sett hur själva
statens järnvägar driver lastbilstrafik,
som går parallellt med järnväg.

Man kan även fråga varför den där
tidpunkten 15 mars 1947 skall vara avgörande
för att en bilägare skall äga
körtillstånd för söckendagar. Det kan
icke vara riktigt att alla, som efter krigets
slut skaffade sig bil och således
bidrogo till att den utländska valutan
fördes ur landet, bara därför att de
köpte sin bil före den 15 mars 1947
skola få ha kvar sina körtillstånd, medan
alla dessa, som varit mera solidariska
mot samhället och som tyckt att
det inte var så brått att föra den utländska
valutan ur landet, men först
efter den 15 mars förra året sökt körtillstånd,
ha mycket små utsikter att få
sin ansökan bifallen. Själv har jag under
sommaren sökt körtillstånd och tre
gånger fått samma svar, nämligen att
länsstyrelsen kommer att taga upp ansökan
till behandling under nästa tvåmånadersperiod.
Jag skulle emellertid
lätt kunna visa exempel på att privatpersoner
och företag, som gott skulle
kunna klara sig med en personbil, ha
körtillstånd för fyra å fem stycken.

Här har redan beträffande de nya
med hundratals procent höjda bilskatterna
fällts hårda domar. Jag vill för

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

min del i det avseendet bara säga, att
jag inte kan finna det vara riktigt att
man lägger krisens bördor i procent
räknat så otroligt mycket mera på biltrafiken
än på något annat. Det är också
med tillfredsställelse jag hälsar den
motion, som i detta ämne i dag avlämnats
av socialdemokratiska riksdagsmän.
Ett bevis för delade meningar i
denna fråga även inom det socialdemokratiska
partiet. Det måste, som här
flera gånger har sagts, vara en alldeles
felaktig uppfattning, att användandet
av personbil under alla förhållanden är
en lyxkonsumtion, som kan undvaras.
Om dessa skatter gå igenom, blir resultatet
att de komma att verka i starkt
inflatorisk riktning. Taxor av olika slag
komma att höjas och även i stor utsträckning
leda till höjda varupriser
för konsumenterna. Mejeriorganisationerna
ha räknat ut att enligt Kungl.
Maj:ts förslag mjölktransporterna komma
att kosta 8 miljoner kronor mer än
nu. Det skulle vara intressant att få
veta vilka som skola bära dessa ökade
kostnader. Icke kan det väl vara meningen
att jordbrukarna skola göra det.
Det måste vara av stor betydelse att
krisens bördor fördelas så lika som
möjligt. Hans excellens statsministern
framhöll under gårdagens debatt, att
det varit ett avvägningsproblem hur
man skall fördela krisens bördor, men
man kan ju inte påstå, att den här föreslagna
bilskatten innebär en rättvis avvägning
av problemet.

Varför skall man genomföra skatter,
som äro så orättvisa mot den redan
hårt tyngda landsbygden i förhållande
till mera centralt belägna bygder, och
varför skall man bidra till att genom
nya skatter ytterligare avfolka landsbygden?
Det kan icke vara möjligt att
riksdagen kommer att biträda detta
skatteförslag, som jag för min del anser
vara höjdpunkten av en orättvis
beskattning och ägnat att leda till mycket
olyckliga konsekvenser.

Medan jag är inne på frågan om bil -

trafiken och körrestriktionerna och
det mycket omtalade Krångelsverige,
vill jag gärna tala om en sak, som jag
tycker är rätt underlig men samtidigt
rätt intressant. För några månader sedan
kom till min hemort en svenskamerikan
på besök. Han hade som så
många andra svensk-amerikaner när de
komma hit en personbil med sig, som
han fick tillstånd att använda under
vistelsen i Sverige. När denne svenskamerikan
nu i julhelgen skulle resa tillbaka
till Amerika, kom han på tanken
att han skulle skänka bort bilen till en
brorson här i hemlandet. Men se det
sade man nej till både på centraltullkammaren
i Göteborg och på handelskommissionen
i Stockholm, och det
därför att införsellicens inte hade beviljats
honom. Handelskommissionen
förklarade därtill, att någon införsellicens
i detta fall icke komme att beviljas,
varjämte bilägaren fick besked
om att bilen skulle köras ned till frihamnen
i Göteborg och där ställas upp
tills det blev någon båtlägenhet.

Man vill gärna ställa frågan, om det
är på ett sådant sätt amerikanska turister
skola bemötas och om det är efter
sådana riktlinjer Sverige skall föra
propaganda för det egna landet som
turistland. För man propagandan efter
den linjen, så tror jag man kan skrinlägga
alla planer på storhotellbyggen i
Göteborg och Stockholm, där man tänkt
sig kunna ta emot en stor turistström
för att på så sätt få en betydande del
dollarvaluta hit till Sverige. Äro importbestämmelserna
verkligen sådana,
att en svensk-amerikan inte får resa
hit och ta sin bil med sig och sedan
skänka bort den eller sälja den, en affär,
som inte kostar Sverige ett öre i
utländsk valuta? Så länge inte myndigheterna
fullständigt ha förbjudit all
biltrafik, måste bilbeståndet förnyas
och underhållas. Jag tycker att det
vore idealet om detta kunde ske utan
att det kostade Sverige ett enda öre i
utländsk valuta.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Herr talman! Innan jag slutar vill
jag säga ett par ord om ytterligare en
sak, som även den redan har berörts
i denna debatt, nämligen statens sätt
att sköta vägunderhållet. Ingen, inte
ens statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
lär väl kunna
påstå att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
på ett mönstergillt sätt har fullgjort
sin uppgift att sköta vägväsendet.
Årets statsverksproposition visar, att
stora delar av de anslag, som riksdagen
de båda senaste åren beviljat till
vägunderhållet, icke kommit till användning.
Man skjuter skulden härför
på den rådande bristen på arbetskraft,
materiel och maskiner. Men ingen kan
sannerligen skjuta skulden för detta
förhållande på att den administrativa
delen av vägväsendet skulle vara för
snävt tilltagen. Hur mycket än anslagen
skurits ned i årets statsverksproposition
har det för administrationen,
både i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och i vägförvaltningarna, icke funnits
några spärrar för utvecklingen.
Det är väl ändå underligt att samtidigt
som man skär ner anslagen och minskar
det praktiska arbetet, ökar man
förvaltningsapparaten och byråkratin i
mycket hastig takt. Den uppfattningen
måste vara oriktig, att vägväsendet är
ett område, där man kan spara och
göra hur stora inskränkningar som
helst. Jag vill här ge uttryck åt samma
uppfattning som jag framförde förra
året, nämligen att fördelningen av
de tillgångar vi ha på arbetskraft och
materiel måste bli en annan än den
nuvarande. Det måste vara en oklok
ekonomisk politik att de allmänna vägarna,
både vad sommar- och vintervägunderhåll
beträffar, äro i så bristfälligt
skick att det blir oskäligt stora
reparationskostnader på de bilar, som
trafikera vägarna; detta kan inte vara
god hushållning med våra utländska
valutatillgångar.

Så långt jag har kunnat se och iaktta
utvecklingen i det statliga vägarbetet

har man, vad arbetsmetoderna beträffar,
icke i tillräckligt hastig takt kunnat
följa med utvecklingen. Jag har
samma uppfattning som herr Hedlund
i Rådom gav uttryck åt här på förmiddagen,
nämligen att man inte använder
tillräckligt med maskinell arbetskraft.
Gäller det stensprängning är det
inte ovanligt att se vägarbetarna än i
dag sitta och borra stenen för hand,
och gäller det jordschaktning använder
man korp och spade precis som man
gjorde för 50 år sedan; det är ingen
skillnad. Men när enskilda företag eller
personer skola utföra liknande arbeten
använder man mera maskinell arbetskraft,
borrmaskiner och grävmaskiner.
Jag tror också att det är felaktigt, att
man nu alltmer när det gäller de allmänna
vägarna tycks gå in för att räta
en kurva här och en annan där; man
bör i stället planlägga varje nyanläggning
eller omläggning av allmän väg
på ett sådant sätt, att det blir arbeten
av sådan storleksordning att de lämpa
sig för användande av mera maskinell
utrustning.

Herr talman! Här skulle vara mycket
mer att tillägga, men jag nöjer mig
med de nu anförda synpunkterna.

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
När jag för mer än ett och ett
halvt dygn sedan begärde ordet, hyste
jag en blyg förhoppning, att det ej
skulle draga ut fullt så länge, innan
det skulle bli tillfälle att komma till
orda i denna debatt. Då jag begärde
ordet, avsåg jag också allenast att helt
kort yttra mig om ett par inrikespolitiska
spörsmål, som för mig voro av
visst intresse. Emellertid, när jag i går
hörde replikväxlingen mellan hans excellens
herr statsministern och herr
Hagberg i Luleå om demokratien, gjorde
jag därvid den reflexionen, huruvida
herr Hagbergs demokratiska sinnelag
helt överensstämmer med vad
som av ålder brukar betecknas som demokrati
i det här landet. Det skulle

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

vara av visst intresse att höra herr
Hagbergs mening om åtskilligt som
hänt österut under åren efter kriget.
Det skulle vara av intresse att höra vad
herr Hagberg anser om det faktum, att
flera av de bondeledare, som slogo
vakt om den nationella friheten och
som stodo i spetsen för motståndet, när
deras fosterland härjades av fiendehand,
nu, när freden inträtt, tvingas i
landsflykt eller försvinna på ett eller annat
sätt. Jag är säker, att många med mig
skulle få en klarare uppfattning om
äktheten i herr Hagbergs bekännelse till
demokratien, därest vi finge en klarläggande
förklaring om dessa ting.

Med detta, herr talman, ber jag att
få övergå till de inrikespolitiska problemen.
Vad jag där har att säga gäller
i första hand byggnadsregleringen.
Känt är ju i denna sak, att vi under
1948 fått det byggnadskvotsystem, som
tidigare begränsade byggnadsverksamheten
i städer och större tätorter, utsträckt
till att omfatta också landsbygden.
Härom är kanske i och för sig
icke så mycket att säga. Jag förstår ju
mer än väl, att det kan finnas motiv
för en viss begränsning av bostadsbyggandet
jämväl på landsbygden. Vad jag
däremot ej förstår är att det finnes motiv
för att gå så hårt fram som skett
vad gäller landsbygdens bostadsbyggande.
Städer och tätorter ha fått bostadsbyggandet
begränsat, det uppgives
preliminärt från cirka 50 000 lägenheter
under förra året till cirka 35 000
lägenheter under 1948. Samtidigt har
begränsningen på landsbygden gått väsentligt
hårdare fram. Mot att man på
icke kvotorter, d. v. s. huvudsakligen
landsbygden, minskat bostadsbyggandet
från 25 000—30 000 lägenheter till
15 000, d. v. s. en minskning med bortåt
50 %, har minskningen i kvotorterna
begränsats till cirka 35 %.

Hade minskningen skett för några
år sedan, hade det kanske icke varit
så mycket att säga och situationen
hade icke blivit så allvarlig som den

nu kommer att utvecklas till. Jag vill
påpeka hurusom under de senare åren
näringslivets koncentration till städer
och tätorter i viss mån avtagit. Det har
startats en rad nya företag på landsbygden,
främst i kommuner, som haft
kommunikationer och haft vissa reserver
av arbetskraft, vilka man utnyttjat.
I viss utsträckning har denna utveckling
kunnat fortgå utan några som
helst olägenheter. De nya företagen ha
kunnat tillgodogöra sig en arbetskraftreserv,
som i viss mån var lokalt bunden
och därtill hade sin bostadsfråga
löst. I många landskommuner, där
man positivt uppmuntrade denna verksamhet
och understödde bostadsbyggandet,
förbyttes ett ständigt sjunkande
befolkningstal i folkökning.

Nu kommer emellertid denna låga
bostadskvot för landsbygden, när bostadsbyggandet
börjat taga fart, och
hotar att helt omintetgöra den lovande
utveckling, som nyss påbörjats. Byggnadskvoterna
för bostadsbyggandet på
landsbygden äro så små, att de knappast
räcka till ens för förnyande av
det absolut obeboeliga byggnadsbestånd
som alltjämt användes. I orter,
där man har behov av nya bostäder
för en växande befolkning, begränsas
bostadsbyggandet så, att varje utveckling
är otänkbar. I stället för den naturliga
utveckling, som alla säga sig
önska att landsbygden får möjlighet
till, stängas genom dessa byggnadsbegränsande
åtgärder möjligheterna att
bygga bostäder på landsbygden i den
omfattning sysselsättningsmöjligheterna
i dagens landsbygdsindustri berättiga
till. I dag råder det bostadsbrist på
landsbygden såväl som i städerna. Om
icke de genom byggnadsregleringen
igångsatta begränsningarna på landsbygden
mildras, kommer landsbygdens
avfolkning, som betecknas som bekymmersam
och hotfull, att t. o. m. på administrativ
väg påskyndas.

Jag har hört att det gjorts gällande,
att begränsningen av byggnadsverk -

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

samheten skulle vara ungefär lika stor
i kvotorterna som på de tidigare icke
byggnadsreglerade orterna. Jag tror
att man, när dessa uppgifter lämnats,
förbisett att byggnadsverksamheten på
landsbygden troligen under de senaste
åren varit något större än vad den preliminärt
uppskattats till.

Om jag är rätt underrättad förhåller
det sig också så, att tätorterna under
1948 få färdigställa ett större antal lägenheter
än de cirka 35 000 lägenheter,
som bostadskvoten omfattar. I byggnadskvoten
på tätorterna torde dessutom
komma att ingå tidigare beviljade
byggnadstillstånd, som släpat efter
och icke kunnat utföras de senare åren
på grund av materialbrist. Eftersläpningen
beräknas för närvarande till
cirka 15 000 lägenheter. Om man gör
det antagandet, att det i år skall bli
möjligt att minska denna eftersläpning
med 10 000 lägenheter, blir resultatet,
att tätorterna få bygga 45 000 lägenheter
mot landsbygdens 15 000.

Situationen är så allvarlig, att jag
vill rikta en enträgen vädjan till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
att pröva alla möjligheter att inom
den givna ramen vidga den byggnadskvot
som landsbygden fått. En fortsatt
utveckling efter de riktlinjer, som
nu följas, betyder, att praktiskt taget
alla möjligheter till utveckling på
landsbygden förkvävas.

Jag skulle också vilja rikta uppmärksamheten
på en annan fråga. Jag går
ibland både här i Stockholm och annorstädes
och glädes åt de skönhetsvärden,
som nybyggda och nyskapade
stadsdelar erbjuda. När man går där
och ser på bebyggelsen, så finner man
ofta hurusom nya butiker överallt följa
i den växande stadsbebyggelsens spår.
Väl är det i de flesta fall fråga om butiker,
som sälja varor för livets nödtorft
— måhända i litet vidsträcktare
betydelse än den rent bibliska. Men
ibland ser man också, hur tämligen exklusiva
nyöppnade butiker i de nya

stadsdelarna komma till stånd. Man
gör dessa iakttagelser i städer och
stadsdelar, där avståndet till redan
förut befintliga butiker kan räknas i
hundratals meter. Men om man vill ha
en ny butik av något slag till en nybyggd
fastighet på landsbygden, där
man ofta har miltals till närmaste butik,
blir det i regel avslag på ansökan
om byggnadstillstånd. Det tyckes vara
så som om svårigheterna att erhålla
byggnadstillstånd, i varje fall när det
gäller sådana ändamål, bli större och
större ju längre väg man har till huvudstaden.
Det tyckes också som om
svårigheterna för de centrala myndigheterna
att förstå behoven växa med
avståndet.

I debatten i går använde statsrådet
Sträng det uttrycket, att det var omöjligt
att skapa någon millimeterrättvisa.
Jag är givetvis angelägen att understryka,
att det icke är millimeterrättvisa
jag önskar. Man rör sig ju här med en
avståndsbedömning som kan förändras
åtskilligt innan man behöver mäta med
ens tillnärmelsevis så små mått. Nog
vore det glädjande, om vid bedömningen
vederbörande kunde bringas att förstå,
att det finns problem att lösa annorstädes
än i storstäderna. Det är icke
alltid så, att de som tala med de största
bokstäverna tala för människor, som
ha de största svårigheterna.

Ett annat område, där det också gäller
byggnadsverksamhet, skulle jag
gärna vilja säga ett par ord om. Jag
skall icke taga kammarens tid i anspråk
mer än ett par, tre minuter.

För några månader sedan fullbordades
ett nytt folketshus i Malmö, som i
pressen betecknades som en sevärdhet
i fråga om komfort och modernitet.
Strax före jul meddelades, att byggnadstillstånd
beviljats för ett nytt folketslnis
i Göteborg. Jag är övertygad
om att också detta nya folketshus kommer
att fylla högt ställda anspråk.
Visst var det i det sammanhanget vissa
röster som anmälde tveksamhet om

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

bygget därför att det material, som
skulle förbrukas, kunde användas t. ex.
till bostäder, som det fanns gott bruk
för bland annat i Göteborg. Försvararna
invände, att det armeringsjärn, som
skulle användas, anskaffats genom
övertidsarbete och att det därför icke
alls fanns någon anledning till kritik.

Jag skall icke alls kritisera vare sig
bygget i Malmö eller bygget i Göteborg.
Jag är övertygad om att bägge dessa
byggen av samlingslokaler fylla en
uppgift, att de lokaler, som här komma
till stånd, komma att tagas i bruk.
Jag vill dock framhålla, att i de båda
städerna finnas lokaler i rätt stor utsträckning
liksom i en hel del större
tätorter på landsbygden, där det byggts
folketshus och andra samlingslokaler
under de sista åren.

Förhållandet blir ett helt annat, när
man går in på den rena landsbygden,
där man med små medel söker skapa
en smula trivsel för den ungdom, som
bokstavligt talat är husvill, när det gäller
ideellt arbete. Men där äro byggnadstillstånden
för samlingslokaler ytterligt
sparsamma. Likväl är det icke
där fråga om miljonbyggen såsom i de
åsyftade fallen. Det är som regel bara
fråga om ytterligt enkla företag, som
kosta något eller möjligen några tusental
kronor. Kanske kunde man rent av
bygga alla de samlingslokaler, beträffande
vilka det finnes ansökningar om
byggnadstillstånd inne hos myndigheterna,
inom den kostnadsram, som avses
för folketshus i Göteborg. Vore det
då icke berättigat i den sociala rättvisans
namn att i år till byggen på
rena landsbygden anslå, låt oss säga
en ungefär lika mycket kostnadskrävande
byggnadskvot som den, som förbrukas
på samlingslokal i Göteborg?
På landsbygden bygger man i trä. Och
är det av värde att frivilligt arbete på
övertid skapar fram produkter av råmaterial,
kan jag försäkra, att det övertidsarbetet
skall presteras med glädje
på den svenska landsbygden kanske i

ännu större utsträckning än när det
gällde bygget i Göteborg.

Det har antytts, att samtliga byggnadskvoter
möjligen skulle komma att
omprövas under februari månad. Jag
kan försäkra, att den svenska landsbygdsbefolkningen
med det största intresse
avvaktar en så utförlig redovisning
som möjligt för det resultat, som
väl då blir följden av överväganden
och beslut, och för hur man kommit
till detta resultat.

Jag hade tänkt att med några ord
beröra de nya skatterna på bilar. Men
det har ju talats alldeles tillräckligt om
bilarna här förut i kväll. Jag skall förbigå
detta.

Jag vill bara helt kort säga, att vad
som förekommit, när det gällt detta
ämne, bör väl ha gjort klart, att andra
vägar än de, som skatteberedningen
anvisat, måste beträdas.

Men det är en annan liten detalj, när
det gäller bilismen, som jag gärna vill
peka på. För uppgörandet av de s. k.
beredskapsplanerna för framtida bilkörning
ha deklarationer för alla bilar
infordrats att avgivas före den 15 januari
i år. Om jag icke minns fel, annonserade
vederbörande statliga myndigheter,
att efter den 17 december
förra året skulle det finnas blanketter
för deklarationerna att hämta på länsstyrelserna.
Denna gång liksom så
många gånger förut visade det sig, att
flera dagar efter den 17 december inga
blanketter funnos. På vissa håll ha
blanketterna sedan dess tagit slut, och
länsstyrelserna ha flera dagar varit
utan blanketter.

Nu skall jag icke uttala något klander
för denna malör i och för sig, även
om just detta, att man icke kan behärska
detaljerna och icke kan hålla
vad man lovat, i sådana sammanhang
förekommit litet för ofta under de senare
åren. Vad jag vill framhålla är
endast detta: det har sagts mig, att staten
själv gentemot sina tjänstemän och
sina anställda tillämpar den regeln, att

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

den som ej behärskar sitt arbetsområde,
så att han kan fullgöra vad han fått
i uppdrag att göra eller vad han frivilligt
åtagit sig, den mannen får sluta sin
tjänst eller i bästa fall blir han ej betrodd
med nya krävande uppgifter. I
dag står en ganska stor del av den
svenska allmänheten i samma ställning
gentemot den ökade statliga verksamheten
som staten står gentemot sina
anställda. Finner allmänheten, att
statsorganen gång efter annan misslyckas
i att sköta enkla uppgifter —- i
detta speciella fall en så enkel uppgift
som att välja rätt dag, när det icke
fanns något tvång att vara färdig på
bestämd tid -— då reagerar allmänheten.
Utan att vara på förhand ovilligt
inställd mot ökad statsdrift drar allmänheten
den riktiga slutsatsen, att
försiktighet är på sin plats, när det
gäller att betro någon, som ej kan sköta
vad vederbörande åtagit sig, med nya
stora uppgifter, och detta även om denne
»någon» skulle vara staten själv.

Herr FAHLMAN: Herr talman! Jag
skall, med anledning av att debatten är
så utdragen, fatta mig mycket kort.

Några år ha nu gått sedan världsstriden
upphörde, och vi tro i dag mindre
på en efterlängtad fred än vi då gjorde.
I dag äro sociala problem och försörjningsproblem
de primära, under det att
rikets säkerhet har blivit ett andra
rangens spörsmål. De förhoppningar om
välstånd, som med en viss rätt hystes
av vårt folk, ha förbytts i pessimism
inför framtiden. Folkmajoriteten, jämväl
ledarna, ha inte visat sig äga anpassande
blick för allmänna sammanhang,
ej heller nödig ansvarskänsla för att
kunna bemästra ett allvarligt ekonomiskt
läge. En regering, som gjort sig
till språkrör och cxekutor för klassintressen,
är mindre lämpad som nationens
ledare, då den saknar det för ledarskapet
nödiga förtroendet. Finansministerns
uttryck för löneläget — att

utrymme ej finnes för löneökningar —
ha statsrådets meningsfränder denna
gång inte tagit på allvar. Finansministerns
auktoritet räcker bättre till, då
han gör rekommendationer av mera
lustbetonat slag. Regeringen har spekulerat
farligt, då den uppbyggt folket
med att någon inflationsfara inte finnes,
och som människor gärna tro vad
de vilja tro ha de accepterat »inflationsspöket».
Som pedagog synes statsrådet
ha glömt, att de ekonomiska sammanhangen
inte utgöra någon populär
läsning. Ett klarläggande i god tid av
allvaret i det ekonomiska läget skulle
ha besparat regeringen och folket svåra
bekymmer. Man skulle ha gjort klokt
i att oftare erinra sig, att det är lättare att
stämma i bäcken än i ån. Nu har man
en känsla av att regeringen tänker:
efter oss kommer syndafloden.

Vad tjänar det nu till att vi få mera
pengar, när dessa pengar bli allt mindre
värda? Det medgives stora stegringar
av lönerna, medan man av denna anledning
icke godkänner en höjning av
prisnivån för ett stort antal företagare
eller lämnar full kompensation för kostnadsstegringar.
En dylik ordning är
närmast jämförlig med den bekanta
strutspolitiken. Företagen äro föremål
för utsugning på legal väg. Inträder inte
snart en förändring i den tillämpade
ekonomiska politiken, stå vi snart, enligt
vad alltför många tecken tyda på, inför
ett ekonomiskt sammanbrott, som för
obestämd tid uppskjuter den socialdemokratiska
skördebärgningen.

Jag kan försäkra de ärade kammarledamöterna
om att det hos små och
medelstora företag råder en stämning
av bistert allvar. För att icke förhållandena
snart skola utvecklas till att bli
samhällsfarliga kräves, att jämvikt
återställes mellan löner och priser. Sedan
år 1942 ha endast oväsentliga prisjusteringar
fått vidtagas inom småföretagen
som en följd av råvaruhöjning,
och i intet fall har man tillåtit höjning
av prisnivån för högre löner.

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Alltför orimlig ter sig den omständigheten,
att den ökade omkostnad, som
uppstår genom löneökningar, inte får
läggas till grund för reglering av priserna
på varor och tjänster. Att småföretagen
ha full sysselsättning ger för
närvarande icke anledning till större
tillfredsställelse. Materialbrist och brist
på arbetskraft samt ovissheten inför
morgondagen medföra en såväl fysiskt
som psykiskt hård påfrestning, vars
verkningar inte böra underskattas.

Den grupp producenter, för vilken
jag är talesman, gör mycket litet väsen
av sin tillvaro. De äro dock till antalet
nästan lika många som storindustriens
arbetare och svara för ett produktionsvärde
av bortåt fyra miljarder kronor.
På statskassan ställa hantverk och småindustri
små fordringar, och de få ännu
mindre. Småföretagen äro ur statsfinansiell
synpunkt billiga i drift. Det
är av denna anledning beklagligt, att
handelsministern inte ansett sig kunna
tillstyrka det av liantverksinstitutet enligt
uppgjord och godkänd plan begärda
anslaget för utvidgning av kursverksamheten.
Motiveringen för avslaget, det
strama ekonomiska läget etc., synes mig
illa funnen. Dagens läge torde tvärtom
med kraft tala för att vidgade möjligheter
beredas liantverksinstitutet att genom
kurs- och informationsverksamhet
medverka till ett effektivare tillvaratagande
av de produktionsresurser, som
landets hantverk och småindustri representera.

Jag skall sluta med några ord om det
ständigt aktuella arbetskraftsproblemet.
Från regeringshåll och även från andra
riktningar i denna kammare säges det,
att vi måste producera mer. Ja, visst är
detta ett eftersträvansvärt mål, men hur
skola vi förverkliga det? Rationaliseringar
äro möjliga endast i den mån
de inte redan äro genomförda och vårt
bristläge medger dem. Att rekommendera
ökad produktion utan att ange sättet
för denna ökning är ofruktbart. Lika
litet som ett sparande kommer till stånd

genom att man säger, att vi måste spara,
lika lönlöst är det att endast säga, att
vi måste producera mer för att nå handelspolitisk
balans. Vi försitta en dyrbar
tid, om vi fortsätta att uppehålla
oss endast vid talesätt.

Vi kunna inte öka vår produktion i
någon betydande omfattning, om inte
arbetstiden förlänges. Arbetskraftsbristen
är konstant. Omdirigeringen av arbetskraften
ger föga. Landets kroppsarbetare
ha nu ett strålande tillfälle att
visa sig vuxna sin ledarställning genom
att skapa förutsättningar för en produktionsökning
genom att arbeta längre och
därmed producera mer. Arbetstiden
skulle i lag fixeras och övertidsarbete
göras begärligt genom skattefrihet.
Skattefrihet skulle givetvis inte medgivas
åt de konsumtionsvaruproducerande
grupperna, och arbetsinkomsten
borde lämpligast sparas för att icke
öka köpkraften. Genom tiderna har
man för att uppehålla sin standard eller
höja den fått finna sig i en ökad arbetsinsats.
Normalarbetsdagen är för många
människor i vårt land ett okänt begrepp,
därpå behöver jag väl icke lämna
några exempel. Exceptionella förhållanden
fordra exceptionella åtgärder.
Jag är inte någon så blåögd optimist,
att jag inte inser kraften av motståndet
eller mängden av svårigheter av
såväl teknisk som psykologisk art, men
ingen annan väg leder så påtagligt till
det eftersträvade målet, en samhällsekonomisk
balans.

Medan jag har ordet, vill jag till slut
också något beröra den isbrytarfråga,
som varit särskilt aktuell under föregående
år. Vid början av förra riksdagen
interpellerade jag om den av riksdagen
beslutade nya isbrytaren. Dåvarande
handelsministern lämnade den
fägnesamma upplysningen, att saken
vore klar, och han fortsatte: »Nu gäller
det bara för alla, som här ha ansvaret,
inklusive handelsdepartementet, att se till
att saken drives fram så snabbt det går
att göra detta. Därför skall icke intresse

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

saknas i handelsdepartementet.» Det har
emellertid uppgivits, att det inte gjorts
någonting åt saken under det gångna
året. Detta är givetvis att beklaga, inte
bara därför att såväl handel som sjöfart
bli lidande, utan också därför att
uppskovet betyder en miljonrullning.
Man frågar sig: skall det dröja mer än
de fyra år man beräknat, innan isbrytaren
färdigställes? Inför möjligheten av
ett ytterligare uppskov borde det finnas
möjlighet att ta under omprövning vilken
typ isbrytaren skall tillhöra och
därmed säkra en tidigare leverans.

Herr MATTSSON: Herr talman! Då vi
skola söka sterilisera den nu på vissa
håll för stora köpkraften och få fram
ett verkligt sparande, så gäller det att
de åtgärder som vidtagas träffa dem
som ha denna för stora köpkraft och
icke vilja spara eller förstå angelägenheten
av ett frivilligt sparande. Såsom
min partichef herr Pehrsson-Bramstorp
in. fl. framhållit, har det brustit betänkligt
härutinnan i flera av regeringens
och våra kristidskommissioners
förslag och beslut.

Jag skall icke ta upp tiden med att
gå in på dessa beslut i annan mån än
att jag vill anföra ett enda litet men
enligt mitt förmenande belysande exempel,
nämligen det beslut angående prisombud
ute i kommunerna, som priskontrollnämnden
och kristidsstyrelserna
fattade i december 1940 och som
föranledde en interpellation av mig vid
fjolårets riksdag. Detta beslut medförde
för min kommun en merutgift, som
var tolv gånger så stor som tidigare
under hela kriget. Denna priskontroll
kan helt upphöra, ty den sköta kunder
och allmänhet själva om.

Innan vi kunna fordra, att den stora
allmänheten på rätt sätt lystrar till parollen
om sparande, måste regering,
kommissioner och det allmänna gå före
med sparsamhet. Är det sant som jag
hört, atl exempelvis de tre städerna
Stockholm, (iöteborg och Malmö ha

7 Andni kammarens protokoll HMS.

00 procent av vårt lands köpkraft, så
skulle det vara intressant att få utrett
den procentuella köpkraften i alla de
andra större städerna i vårt land. Härvid
kominer det säkerligen att visa sig,
att köpkraften på hela den svenska
landsbygden ingalunda är så stor att
densamma vållar besvärligheter i varuhänseende
och i fråga om konsumtionen.
Då härtill kommer, att flera av
regeringens nu framlagda förslag till
åtgärder, om de bli genomförda, särskilt
hårt komma att drabba landsbygdens
befolkning och den för vårt
land och folk så betydelsefulla produktion,
som denna befolkning tillför landet
såväl för vår egen nödvändiga konsumtion
som för export, är det av vikt
att de åtgärder, som nu skola vidtagas,
bli så utformade att de icke
onödigt belasta eller fördyra produktionen
på landsbygden. Åtgärderna böra

1 stället träffa de orter och grupper i
vårt land som ha den största köpkraften.

Herr talman! Med dessa ord har jag
i korthet velat framföra några synpunkter
på vad som bör göras för att
förbättra vårt allmänna läge och varutillgången.
Det är emellertid ytterligare
en fråga, som jag sedan många år särskilt
intresserat mig för och som produktionen
enligt vår uppfattning är
mycket beroende av, nämligen vårt
vägväsende. Den som intresserar sig
för vägväsendet finner i årets statsverksproposition
till sin häpnad, att de
traditionella vägbyggnadsanslagen, nyanläggning''
av bygdevägar, nyanläggning
av ödebygdsvägar, byggande av
huvudvägar och ombyggnad av bygdevägar
och ödebygdsvägar samt anslaget
till byggande av broar, bland andra
föreslagits bli uppförda med endast
formella belopp. Anledningen till att
så skett är att reservationerna under
dessa anslagsrubriker äro så stora, att
medelsförbrukningen under nästa budgetår
inte rimligen kan uppgå till större
belopp iin de som redan äro tillgiing Nr

.3.

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1918 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

liga. Anslagen till förstärkning och förbättring
av vägar och till vägbeläggningar
ha upptagits med någorlunda
stora belopp, och detta är i och för sig
välbetänkt för vägväsendets del. Behovet
av sådana arbeten, som utföras
med anlitande av dessa anslag, är uppenbart.
För vägväsendets utveckling
i takt med den utveckling, som i övrigt
sker inom vårt samhälle, är det dock
nödvändigt att de arbeten, som utföras
med anlitande av sådana anslag som
i år inte skola få några medel, inte helt
eftersättas.

I och för sig kan man inte finna någonting
att anmärka mot att anslagen
till vägbyggande och brobyggande icke
tillföras några medel för nästa budgetår.
Det är nog faktiskt så att de befintliga
reservationerna förslå ett gott stycke.
Anslagen till vägbyggnadsändamål ha
emellertid under de senaste åren inte
varit så stora, att de ens uppgått till
det behov för vägväsendet, som kan
anses oundgängligt. Det förhållandet
att anslagen inte förbrukats har alltså
medfört, att behoven i ännu högre grad
eftersatts. En blick i budgetredovisningarna
för de fyra budgetåren 1943/44
—1946/47 säger något om förhållandet
mellan de av riksdagen anvisade anslagen
och den verksamhet, som utvecklats
på vägväsendets område. Under
budgetåret 1943/44 anvisades på landsbygdens
vägbyggnadsanslag sammanlagt
7,c miljoner kronor. Nettoutgifterna
uppgingo dock till icke fullt 1 miljon
kronor. Under de tre följande budgetåren
anvisades sammanlagt resp.
8,75, 14,0 och 28,0 miljoner kronor.
Nettoutgifterna för vart och ett av
dessa år stannade emellertid vid 6 å 7
miljoner kronor. För budgetåret 1947/48
ha anvisats sammanlagt 44 miljoner för
samma ändamål.

Medelsanvisningarna på broanslaget
uppgingo under budgetåren 1943/44—
1945/46 till 3 å 4 miljoner per budgetår
och under 1946/47 till 12 miljoner
kronor. Nettoutgifterna under dessa år

ha emellertid stannat vid omkring 2
miljoner och visat en tendens till minskning.

Statsrådet Ericsson brukar säga, att
investeringarna visserligen äro begränsade,
men vi lägga dock ut avsevärda
belopp på investeringar, och det måste
väl därför hända någonting. Beträffande
vägväsendet är det emellertid så,
att det praktiskt taget inte händer någonting.
Statsverkspropositionen ger
oss upplysning om att för statliga vägväsendet
under budgetåret 1946/47 funnos
för vägbyggnadsändamål disponibla
115,0 miljoner kronor. Medelsförbrukningen
under budgetåret utgjorde 17,6
miljoner kronor. Genom riksdagens senare
medelsanvisningar uppgå de för
detta ändamål disponibla medlen för
budgetåret 1947/48 till 183,8 miljoner
kronor. Medelsförbrukningen håller sig
sålunda vid omkring 10 procent av de
disponibla medlen. Om byggnadsverksamheten
på vägväsendets område skall
fortsätta i den takt som de här siffrorna
visa, skulle strängt taget någon medelsanvisning
inte vara erforderlig
på de närmaste tio åren. Efter vad man
sett beträffande vägväsendet ute i landet
torde det för var och en vara uppenbart,
att en sådan utveckling är
orimlig. För att vägväsendet skall kunna
följa med i den samhälleliga utveckling,
som väl faktiskt är för handen,
är det nödvändigt att vägväsendet
får en större andel av den investering
som sker. Vi ha faktiskt inte råd att
vara så ytterligt återhållsamma beträffande
vägbyggande vare sig med hänsyn
till trafiken eller med hänsyn till
utvecklingen och bibehållandet av
landsbygdens bebyggelse.

I statsverkspropositionen har framhållits,
att det är nödvändigt att begränsa
investeringsverksamheten. Det
framgår emellertid att det är besparing
av byggnadsmaterial man i första
hand vill nå. Det förefaller då ändamålsenligt
att man gör en sådan förskjutning
av investeringsverksamheten

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

att flera företag, som kräva litet material,
komma till utförande. Givetvis
bör det ändock endast vara företag,
som det framstår som angeläget att få
utförda. Med utgångspunkt från detta
resonemang förefaller det naturligt att
man ger vägbyggena ett större utrymme
i investeringsbudgeten än som hittills
skett.

Byggnadstillstånd ha visserligen nu
lämnats för arbeten, som skola utföras
med anslagen för innevarande år till
förstärkning och förbättring av vägar
och beläggningar, men om dessa arbeten
skola utföras med anlitande av den
arbetskraft, som inom viss ram tilldelats
vägväsendets underhåll, kan det åtminstone
i vissa län visa sig svårt att
utan eftersättande av underhållet få arbetena
utförda.

Det har i propositionen även talats
om utnyttjande för vägväsendet av vissa
arbetsreserver, som icke komma näringslivet
till del på annat sätt. Jag vill
livligt tillstyrka att allt göres för att
utnyttja dessa arbetsreserver. För att
nå detta mål är det emellertid nödvändigt
att vägförvaltningarna givas största
möjliga frihet i fråga om utnyttjandet
av arbetskraft, som kan ställas till vägväsendets
förfogande. Det torde därför
vara ändamålsenligt att låta vägförvaltningarna
fritt få disponera den arbetskraft
som vägväsendet får använda för
vägbyggen eller i underhållet allt eftersom
förvaltningarna finna lämpligt.

För närvarande lär varje enskilt
ärende om byggnadstillstånd för en väg
behöva vandra ända till Kungl. Maj:t
i byggnadsberedningen för att bli avgjort.
Denna högt drivna centralisering
medför, förutom en hel del arbete i
olika instanser, att ett tillfälle att utnyttja
arbetskraften kan gå en ur händerna.
En överflyttning till länsorganen
av beslutanderätten i dessa frågor bör
därför ske.

Fru KöNN-CHRISTIANSSON: Herr

talman! När freden äntligen inträdde,

hade man även i det här landet hoppats
på en väsentlig förbättring av levnadsförhållandena,
ett fördjupande av
demokratien. Inte minst de stora kvinnomassorna
hade tålmodigt burit dagens
svårigheter med den förhoppningen,
att en ljusare tid snart skulle
stunda.

De objektiva förutsättningarna härför
finnas i vårt land, vilket i denna
debatt påtalats av mina partikamrater.
Som en följd av dessa förutsättningar
borde kristiden ersättas med en höjd
levnadsstandard för det arbetande folket.
En dylik standardförhöjning skulle
avspeglas i bland annat sänkta priser,
sociala reformer och en lönepolitik,
där prestation och inte kön vore avgörande.
I stället konstatera vi det rakt
motsatta, eller dyrtid, reformpaus och
utredningar.

I ett kapitalistiskt samhälle är det
alltid kvinnorna som först få taga emot
örfilarna. De äro hemmens organisatörer,
och de få känna hela tyngden av
dvrtiden, en börda som länge varit alltför
tung men som nu skall ytterligare
förvärras, dels genom slopandet av
livsmedelsrabatterna och dels genom
höjandet av konsumtionsskalterna. Vad
reformpausen beträffar är det typiskt
att det just är moderskapsbidraget som
skrinlägges. Detta är från regeringshåll
en örfil åt kvinnorna i deras egenskap
av mödrar. Moderskapsbidraget
skulle på ett bättre sätt tillvaratagit
mödrarnas intressen än vad den nuvarande
mödrahjälpen gör. Det skrinlagda
förslaget innebar bland annat att
de förvärvsarbetande kvinnorna fingo
en möjlighet att utnyttja den lagstadgade
sexmånaderssemestern vid barnsbörd.
I detta sammanhang måste även
konstateras, att anslaget till mödrahjälpen
är lägre än vad som motsvaras av
det reella läget. När man från regeringshåll
anför, att barnbidragen skola
minska efterfrågan på mödrahjälpen,
kan ett dylikt sätt att resonera inte
verka befrämjande på den standard -

100 Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

höjning, som man talat om i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram.

Den tredje av de frågor, som jag i
inledningen antytt, är frågan om kvinnornas
ställning i produktionen. Här
anser jag att den mest påtagliga bristen
i vår demokrati ligger, ty så länge
som man hyllar principen om att kvinnorna
inom industrien skola erhålla
två tredjedelar av männens löner, så
länge hämmar man en levande demokratisk
utveckling.

Frågan om lika lön för lika prestation
är som bekant ett gammalt krav
inom arbetarrörelsen — det framställdes
redan 1909. Men trots att arbetarrörelsen
under de senaste decennierna
har skapat sig en maktställning, både
politiskt och fackligt, ha vi inte hunnit
längre än till diskussionsstadiet. I
en verklig demokrati diskuteras inte
kvinnornas rätt till samma lön som
männen för samma arbete — där är
denna rätt självklar. Detta är inte heller
bara en facklig angelägenhet. Frågan
hänger samman med hela kvinnoemancipationen.
Den har samma betydelse
som frågan om den kvinnliga
rösträtten, vilken för vårt lands vidkommande
löstes efter första världskriget.

De ryska kvinnorna ha i den socialistiska
statens konstitution tillerkänts
likaberättigande på alla områden, även
det ekonomiska. Efter det andra världskriget
har kvinnornas ställning i Frankrike
och de nya demokratierna undergått
den genomgripande förändring,
som är ett av de klaraste tecknen på
ett samhälles verkliga demokratisering,
därigenom att de lagfäst likalönsprincipen
som en självklar princip.

Vad ha vi på detta område fått i
vårt land? Jo, i ett land som vårt, som
skonats från kriget och där vi ha högkonjunktur,
har genomförandet av
kvinnornas krav på lika lön för lika
arbete stannat vid utredningar. Inom
landsorganisationen arbetar som bekant
eu kommitté för att utreda frågan,

och en statlig kommitté är i arbete för
att undersöka något så självklart som
att behörighetslagen tillämpas. Längre
än så har denna viktiga fråga inte
avancerat i vårt land.

Kvinnokravet på lika lön för lika
arbete syftar djupast sett till att få slut
på exploateringen av kvinnorna som
billig arbetskraft. De som försvara den
nuvarande ordningen ställa alltid frågan,
huruvida kvaliteten och kvantiteten
av kvinnornas arbete i en viss
industri iiro absolut identiska med
männens i motsvarande industri och
likalönen därmed motiverad. Fn dylik
frågeställning får ett falskt utgångsläge.
Det finns differenser mellan manliga
arbetares prestationer utan att detta
lägges till grund för någon skillnad i
lönesättningen dem emellan. Och det
finns kvinnor, som äro männen överlägsna
i samma arbete. Men detta är
individuella kvalifikationer och går inte
efter könsgränser. Det väsentliga är att
man vill fastställa lönerna för kvinnorna
som en speciell grupp, och utslagsgivande
blir inte prestationen
utan könet. Det är därför som man i
ackordsättningen spaltar upp »manliga»
och »kvinnliga» moment, och resultatet
blir att arbetsgivaren på de
kvinnliga arbetsprestationerna tillämpar
»kvinnolöner». Ur demokratisk
synpunkt kan talet om speciella kvinnolöner
inte accepteras. I stället måste
själva begreppet kvinnolöner försvinna
ur det praktiska livet och därmed ur
människornas medvetande. Därmed
skulle även den inom det kapitalistiska
samhället omhuldade traditionen om
nedvärderingen av den kvinnliga arbetskraften
försvinna. Genom den praktiserade
tvåtredjedelsprincipen få kvinnorna
en daglig påminnelse om sin
mindervärdighet. Kvinnor stå vecka ut
och vecka in på våra fabriker och få
varje avlöningsdag sitt mindervärde
fastslaget genom den lägre betalningen.

Vill man ha konkreta exempel på
hur olika lönesättningen för män och

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Nr 3.

101

Vid remiss av statsverkspropositionen.

kvinnor verkar, kan man gå till vilken
arbetsplats som helst. Kvinnorna framskapa
samma värden som männen, men
deras lön är den traditionella tredjedelen
mindre än männens. Inom metallindustrien
har exempelvis hos L. M.
Ericsson i Midsommarkransen en
kvinna, som gör exakt samma arbete
som mannen, en lön som understiger
hans lön. Inom textilindustrien äro de
manliga lönerna låga och följaktligen
de kvinnliga ännu lägre. Typiskt för
denna industri är också att den kvinnliga
arbetskraften sökt sig därifrån och
till metallindustrien. Trots det fruktansvärt
hetsande ackordsarbetet inom
textilindustrien lyckas de kvinnliga arbetarna
ej komma upp till en veckoförtjänst
på mer än 60—70 kronor. På
fabriken Järven i Norrköping har en
manlig arbetare som spolar garn 12 öre
pr kilo, medan en kvinna, som använder
samma maskin, inte har mer än 9 öre
per kilo. Det gjorde en skillnad på 45
öre i timmen. På en annan avdelning
i samma fabrik hade de manliga i genomsnitt
kr. 1: 75 i timmen, de kvinnliga
i vissa fall så litet som 1:15 i
samma arbete. Exemplen kunde mångfaldigas
från praktiskt taget alla industrier
i vårt land. Siffrorna kunna
givetvis ändras genom nya avtal, men
proportionen kvarstår.

Så snart det gäller att kvinnor söka
sig till mera välbetalt arbete är den
s. k. sakkunskapen framme och siar
om att detta arbete inte lämpar sig för
den kvinnliga fysiken. Så var förhållandet
när konduktriserna i Stockholm
erhöllo lika lön som männen. Om en
kvinna som sökte en postassistentbefattning
nedskrev en herre i ett utlåtande
— citatet hämtat ur Hatt och
Huva — om hon ansågs lämplig för arbetet
följande: »därest icke hos henne
förefunnes en viss nervositet som kan
anas om också icke märkas.» Men när
det gällt tvätterskans eller städerskans
eller landsbygdskvinnans tunga arbete
ha vi inte hört någon av dessa herrar

anföra, att arbetet varit för tungt för
den kvinnliga organismen, ty här har
det gällt de sämst avlönade yrkena.

Det talas om att mannen är familjeförsörjare
och därför måste ha den
högre lönen. Men antalet familjer, där
kvinnan är ensam familjeförsörjare,
växer. Det är änkorna, de frånskilda
kvinnorna, de ensamstående mödrarna
och kvinnor som ha föräldrar eller
andra anhöriga att taga ansvaret för.

Talet om att bolagen inte kunna bära
ökade löner vederlägges av deras egna
bokslut. Där konstateras, att för varje
år som går ökar nettobehållningen för
bolagen med miljoner kronor. Dessa
rikedomar ha tillkommit också tack
vare att den kvinnliga arbetskraften är
billigare än den manliga.

Yi veta, att kvinnorna äro oumbärliga
för vårt produktionsliv. Detta kommer
även klart till uttryck i efterkrigsprogrammet,
där det heter: »Vi har icke råd
med några konstlade hinder för utnyttjande
av den kvinnliga arbetskraften,
om vår produktion skall kunna nå det
omfång som erfordras för att bristerna
i levnadsstandarden skall kunna utplånas.
» Här anmäler sig osökt frågan, huruvida
betingelserna föreligga för att
kvinnorna i ännu större utsträckning
skola söka sig till industrien.

Visserligen har man undersökt, hur
många kvinnor som vore villiga att
exempelvis taga deltidsarbete, men själva
lösningen har man ännu inte tagit
itu med. Den ligger i att det bygges fler
dag- och barnhem, att man vidtager de
nödvändiga sociala åtgärder, förutan
vilka det är omöjligt för kvinnorna att
ställa sig i fabrikerna. Att hämma bostadsbyggandet
är att hämma tillförseln
av nödvändig arbetskraft till industrien.
I detta sammanhang vill jag betona nödvändigheten
av att den tillsatta kollektivhusutredningen
påskyndar sitt arbete.

Som det nu är ha de förvärvsarbetande
kvinnorna eu dubbel arbetsbörda.
Vid hemkomsten från fabriken skola de

102

Nr 3.

Tisdagen den 20 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

dessutom sköta hushållsarbetet, vilket
är en tung börda, beroende på avsaknaden
av arbetsbesparande utrustning
och otillräckliga utrymmen. Detta i
samband med de låga lönerna är ofta
orsaken till den bortovaro från arbetet,
som konstateras och som utan kvinnornas
egen förskyllan blir ett minus
för dem på arbetsmarknaden.

När man inom arbetarrörelsen vet,
att de sociala förutsättningarna för att
underlätta kvinnornas deltagande inom
industrien saknas, så är det med förundran
man konstaterar att det av LO
tillsatta kvinnorådet genom en representant
uttalat, att rådet ämnar utreda
»berättigad» och »oberättigad» frånvaro
från arbetet från kvinnornas sida.

För vår del anse vi, att det diskuterats
nog om likalönsfrågan. Vi anse att
tiden är mogen att gå från ord till handling.
Kvinnornas speciella krav på rättvisa
på arbetsmarknaden är inte bara
ett speciellt kvinnokrav utan ett krav i
hela arbetarklassens och hela nationens
intresse. Genom att i lag fastställa kvinnans
likaberättigande på arbetslivets
områden komma vi i paritet med de
nya demokratierna i Europa. Det är
ovärdigt i ett land som vårt att vi på
detta område släpa efter i utvecklingen.

Efterkrigsprogrammet utlovar lika
lön åt kvinnorna. Då detta program
också är ett regeringsprogram, anse vi
det logiskt av regeringen att lagfästa
likalönsprincipen. En dylik åtgärd
skulle befordra en annan psykologisk
inställning till kvinnokönet överhuvud
taget. Den skulle bereda väg för en ny
syn på kvinnan, en demokratisk syn,
fri från gammal reaktionär trångsynthet
och fördomsfullhet. Just för att nå
detta är likalönens genomförande så
fundamentalt viktig. Den blir ett klart
uttryck för att kvinnorna på ett elementärt
område likställts med männen.
Detta i sin tur skulle bidraga till att
stimulera kvinnorna till ett självmedvetande
och en ambition som det är

orimligt att kräva under nuvarande förhållanden.

Under gårdagen och även i dag talades
i denna debatt om den västerländska
demokrati, som en svensk bör bekänna
sig till. Men hur står det till med
den omskrutna västerländska demokratien
när det gäller det område, om
vilket jag här har talat? Bland annat på
detta område är man långt ifrån demokratisk.
Den engelska regeringen exempelvis
lovade under kriget lika lön till
de engelska kvinnorna, utan vilkas hjälp
man inte kunde klara sig. Men det löftet
svek man när freden kom.

Vilja vi se på en fördjupad demokrati,
i vilken likalönsprincipen ingår som ett
axiom, så måste de svenska kvinnorna
vända blicken till de nya demokratierna,
Jugoslavien, Bulgarien och Tjeckoslovakien.
I dessa krigshärjade länder
har man haft råd att i lag fastställa likalönsprincipen.
Det vittnar inte bara om
det värde man satte på kvinnorna under
de svåra krigsåren utan är en garanti
för återuppbyggnaden och för att
säkra respektive länders framtid. De
praktiska fördelarna med att i lag i
lönehänseende jämställa män och kvinnor
komma att visa sig i att allt fler
kvinnor söka sig till industrien, som
därigenom får den ökade produktivitet,
som är en livssak för hela landet. Med
än större förtröstan skulle vårt folk
kunna se framtiden an, när den stora
arbetskraftsreserv som kvinnorna utgöra
kunde komma produktionen till
godo.

Om vår regering lagfäste likalönsprincipen,
skulle det betyda, att man
gav det stöd åt Landsorganisationen,
som den tycks behöva för att komma
till en lösning. Vi ha diskuterat nog om
denna sak. Det är praktisk handling
som nu krävs och som de svenska
kvinnorna vänta på.

Det är ur dessa synpunkter som vi
från den kommunistiska riksdagsgruppens
sida genom motion till denna riksdag
skola söka en lösning på denna

103

Tisdagen den 20 januari 1948 em. Nr 3.

Interpellation ang. omreglering av löner och pensioner för befattningshavare i försvarsväsendets
reserv.

fråga, som efter snart 40-årig diskussion
är mogen för lösning.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen rörande förevarande
proposition till morgondagens
plenum kl. 11 fm.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

§ 3.

Herr Gezelius avlämnade en av honom
undertecknad motion, nr 130, om
utredning av frågan om behandlingen
av myrslogarna inom de på .statens bekostnad
storskiftade delarna av Kopparbergs
län.

Denna motion bordlädes.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SENANDER, som yttrade: Herr
talman! Vid förra årets riksdag beslutades
att samtliga utgående tjänste- och
familjepensioner, som grundats i anställningar
inom verksamhetsområden,
som berördes av de nya löne- och pensionsregleringarna,
skulle i princip omregleras
till de belopp, som komme att
utgå med tillämpning av de från och
med den 1 juli 1947 gällande grunderna.
Genom detta riksdagsbeslut blevo sålunda
samtliga statspensionärer som avgått
ur tjänst före nämnda datum jämställda
med dem som avgingo senare.

Det är uppenbart att denna reform
hälsats med stor tillfredsställelse av de
äldre statspensionärerna. Emellertid
finns det en grupp med statspension
som helt ställts åt sidan. Jag syftar på
f. d. anställningshavare i försvarsväsendets
reserver. Denna grupp blev undantagen
vid omregleringen av de äldre
statspensionärernas pensioner under
den motiveringen, att då en löne- och
pensionsreglering icke var avsedd att
genomföras beträffande personal i försvarsväsendets
reserver saknades det
anledning att i det dåvarande sammanhanget
upptaga frågan om en omreglering
av dessa pensioner.

Bland de avgångna reservisterna finns
det många som ha en mycket lång sammanhängande
tjänstetid bakom sig. Det
måste därför kännas hårt för denna
kategori att bli ställd åt sidan då en
generell förbättring sker för övriga pensionärer.
Det vore ur rättvisesynpunkt
riktigt, att en omreglering av reservisternas
löne- och pensionsförmåner snarast
komme till stånd och att därvid de
nuvarande pensionärerna tillerkändes
samma pensionsförmåner som de anställningshavare
som komma att pensioneras
enligt de nya bestämmelserna.

Med hänsyn till vad jag här sagt hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande interpellation
:

Kan proposition förväntas, om möjligt
till innevarande års riksdag, beträffande
omreglering av löner och pensioner
för anställningshavare i försvarsväsendets
reserver och i anslutning därtill
en motsvarande förbättring av de
redan pensionerade reservisternas pensionsförmåner? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.18 em.

In fidem
Gunnar Rritth.

104

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Onsdagen den 21 januari

kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
januari.

§ 2.

Herr talmannen anmälde, att överläggningen
rörande Kungl. Maj ds proposition,
nr 1, angående statsverkets tillstånd
och behov under budgetåret
1948/49 nu komme alt fortsättas; och
lämnades därvid enligt förut skedd anteckning
ordet till

Herr RUBBESTAD, som yttrade: Herr
talman! Sedan jag begärde ordet i denna
debatt, bar det mesta av vad jag
tänkt säga redan blivit sagt. Jag skall
därför inskränka mig till några korta
reflexioner i anledning av den redan
förda debatten men också i anledning
av vissa punkter i statsverkspropositionen: Då

man i går slog upp regeringsorganet
Morgon-Tidningen, möttes man
av stora rubriker, där det stod att historien
om vanstyret kom bort i remissdebatten.
Jag tror att detta organ därmed
ville ge till känna, att det var
konstaterat, att regeringen inte hade
den ringaste skuld till det svåra läge,
som vårt land ändock nu befinner sig
i. Men är det verkligen på det sättet?
Är regeringen utan skuld till det läge
vi nu ha? Jag tror att de gärningar
som äro gjorda vittna om ett annat förhållande.
Man kan ju inte komma ifrån
att regeringen i vissa hänseenden gjort
vissa missgrepp. Jag skall inte vara
särdeles elak i min kritik. Men man kan
inte komma ifrån att en av de faktorer,
som gjort att vi kommit i det nuvarande
läget, är den ökade köpkraft, som
har tillförts det stora flertalet av det
svenska folket, samtidigt som tillgången
på varor minskat.

Vi hörde i går att finansministern
ville göra gällande att det är organisationernas
sak att klara upp avtalsfrågorna
och att regeringen inte har så mycket
därmed att skaffa. Men hur förhåller
det sig egentligen med den saken? Vi
känna alla till hur löneskruven kom i
gång. Det var 1946 inför det då stundande
landstingsmannavalet, som regeringen
framlade sitt förslag om kraftiga
löneförbättringar för statstjänstemännen,
det s. k. provisoriska tillägget.
Detta förslag framlades av regeringen
utan att den kommitté, som var
tillsatt för lönefrågornas lösning, hade
haft tillfälle att yttra sig. Och förslaget
var utformat på ett sådant sätt, att
lönekommittén blev försatt i ett sådant
läge, att den inte kunde komma till det
resultat den eljest hade kunnat uppnå.
Redan då betonade jag att ett genomförande
av detta förslag skulle bli upphovet
till en inflation. Då ville man inte
tro mig, och till och med folkpartiets
ledare förklarade öppet — inför 1946
års val — att denna ökning av lönerna
inte hade någon som helst betydelse
i inflationshänseende.

Vi ha emellertid sett hur det har
gått. Genom denna lönehöjning för statens
tjänstemän ha statens affärsdrivande
verk kommit i det läget, att deras
driftsresultat blir negativt ekonomiskt
sett. Postverket har fått vidkännas
en inkomstminskning med 31 miljoner
kronor, telegrafverket med 33
miljoner kronor och statens järnvägar
med 78 miljoner kronor. Detta har
gjort att dessa statens egna verk ha
måst höja sina taxor. Vi få sålunda redan
känning av att denna lönehöjning
har återverkningar på skilda områden.
Nu säger kanske någon: ja, men statens
lönesystem har väl ingen som helst inverkan
på den privata verksamheten,
och det är ju vidare ett ganska begrän -

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

105

Vid remiss av statsverkspropositionen.

sat område som det här gäller. Ja, men
det är just vad det har. Dessa löneförbättringar
gåvo upphov till lönerörelser
av oanad räckvidd. Från alla håll kom
man med krav. Jag kommer mycket väl
ihåg hur professor Woxén, ordförande
i avtalsnämnden för statens verk, förklarade,
att denna provisoriska löneförbättring
kom att bli prejuflicerandc
på många områden. Det är självklart
att alla löntagare peka på hur andra
grupper ha det. Det är därför givet att
denna lönehöjning blev en sporre till
att söka driva upp lönerna. Alltså
får regeringen ändå taga på sig ett mycket
stort ansvar för orsakerna till alla
dessa löneökningar.

Det är självklart att vi inte skulle
ha så mycket emot högre löner under
förutsättning att så gott som alla finge
ungefär samma löneökning. I så fall
skulle man kanske kunna acceptera en
lönehöjning; då vore den ju till fördel
för alla. Men hur har det blivit i det
hänseendet? Då man nu här talar om att
man skulle försöka att med vissa medel
fånga upp överflödig köpkraft, så
vilja vi gärna vara med om detta under
förutsättning att vi endast gå in för
att ta hand om den överflödiga köpkraften
där den finnes. Men jag frågar:
är denna köpkraft till finnandes på
landsbygden? Jag vågar påstå att så
inte är förhållandet, åtminstone beträffande
jordbrukarklassen. Detta framgår
också tydligt av de av riksräkenskapsverket
uppgjorda tabeller, som återfinnas
på sidan 10 i bilaga 1 till statsverkspropositionen.
Där finnes en uppställning
som visar, hur mycket företagargrupperna
i detta samhälle ha fått
i inkomsthöjning från 1943. Det visar
sig då, att företagare inom jordbruket
ha fåtl en ökning från 1943 till
1946 på 980 kronor. Men företagare
inom industrien ha under samma tid
fått en ökning med 1 649 kronor. Företagarna
inom samfärdseln ha under
samma period ökat sina inkomster med
1 683 kronor och för handelns utövare

har inkomstökningen under samma tid
varit 2 087 kronor. För dem som tillhöra
gruppen fria yrken har ökningen
blivit 2 945 kronor. Följaktligen bär
jordbrnkargruppen knappast fått mer
än hälften av den inkomstökning som
de andra grupperna fått, och gör man
en jämförelse med den högsta gruppen
blir det inte mer än en tredjedel.
Tar man vidare del av riksräkenskapsverkets
prognoser över inkomstökningen
under 1947 och 1948, så finner man
att riksräkenskapsverket konstaterar,
att jordbrukarna på grund av missväxten
under 1947 komma att få vidkännas
en minskning i de inkomster de hade
under 1946, både under 1947 och 1948.
Riksräkenskapsverket förutsätter dock
att denna minskning inte skall bli alltför
avsevärd. Däremot räknar verket
med att andra grupper skola få en ökning
med i genomsnitt 15 procent.
Dessa objektiva beräkningar från riksräkenskapsverket,
som basera sig på
deklarationer, visa ju tydligt, att jordbrukarna,
trots att man från vissa kretsar
vill göra gällande att inkomststegringen
har varit så betydande inom
jordbruket, befinna sig i en undantagsställning
och i inkomsthänseende ligga
betydligt sämre till än alla andra grupper.

Man frågar sig inför dessa siffror:
är det rätt avvägt detta nya skattesystem,
genom vilket man har tänkt sig
att uppfånga den ökade köpkraften?
Jag får säga att i vissa delar kan jag
ge mitt bifall till det framlagda förslaget,
särskilt när det gäller nöjesskatten
och vissa andra varuskatter, men
då man går in för att ta ut inte mindre
än 178 miljoner kronor genom bilbeskattning
och bensinbeskattning tycker
jag detta inte är riktigt. Det är ju så
att man framför allt har nytta av bilarna
ute på landsbygden. I städerna är
man inte så beroende av detta fortskaffningsmedel.
Därför skulle elt legaliserande
av detta förslag bli eu synnerlig
orättvisa mot landsbygdens folk,

106 Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

som fått de minsta inkomstökningarna
och där köpkraftsöverskottet är ganska
litet. Därtill kommer att detta förslag
inte kommer alt suga upp den överflödiga
köpkraften i städerna såsom
man skulle önska. För min del kan jag
därför inte vara med om vare sig fordonsskatten
eller den ökade bensinskatten.
Jag tror att man kan taga ut
pengar på annat sätt, som mindre
tynger den som har det sämre ställt
på andra områden. Jag anser därför att
man kan gå in för en ökad beskattning
av nöjena. I det avseendet kan man säkerligen
höja åtskilligt och därigenom
få in mycket mera pengar.

Jag tror också att man kan höja beskattningen
på vissa importerade varor,
t. ex. skönhetsmedel. Det är saker och
ting som jag inte anser vara absolut nödvändiga
utan i vissa fall rent av skadliga.
Jag får för min del säga, att nog är
det bra mycket vackrare att se en kvinna
som är omålad än när hon kommer med
onaturligt rödfärgade läppar, röda naglar
och färgade ögonbryn. Nog tycker
jag att det är vackrare med en kvinna
som är sådan hon är danad av natuden
än när hon är utstyrd med dessa
skönhetsmedel. På detta område kan
man alltså enligt min mening ta ut
större skatter än vad finansministern
har föreslagit.

Jag tycker också att man kan öka
skatten på tipsmedel och totalisatorinedel
utöver vad regeringen har föreslagit.
Man kan även ytterligare höja
priset på lottsedlarna och därigenom ta
in åtskilliga summor. Jag har heller
ingenting emot att man även ökar skatten
på pilsner, svagdricka och vin. På
det hållet kan man säkerligen öka statens
inkomster ytterligare. Det gäller
även här saker, som inte äro alldeles
nödvändiga utan äro att betrakta som
s. k. lyxkonsumtion. När det gäller
dessa skattefrågor, tror jag att man bör
försöka komma fram på en annan linje
än vad regeringen har tänkt sig.

Om jag sedan skall gå över till att

göra några små reflexioner i anledning
av de olika huvudtitlarna, så stannar
jag först inför tredje huvudtiteln. Där
har man tagit upp en anslagssumma
på 2 325 000 kronor till Förenta Nationerna.
Det är ju en mycket stor summa,
och vi hörde ju av hans excellens utrikesministern
i går, att även han fann
den relativt hög. Vi hade, sade han, placerats
så förnämligt som på åttonde
plats när det gällde bidrag till detta
förbund, något som han fann onaturligt.
Jag ifrågasätter om det verkligen
kan vara någon mening i att lägga ut
denna summa på över 2 miljoner kronor
på Förenta Nationerna. När vi på
sin tid beslöto oss för att gå in i denna
sammanslutning, hade vi ju den föreställningen,
att vi skulle medverka till
ordning och reda i världen och till försoning
mellan de olika staterna. Men
det hittills tillämpade systemet och det
hittills utförda arbetet inom detta förbund
har enligt min mening gjort att
man börjar misströsta, huruvuda detta
är den rätta vägen att åstadkomma eu
fredlig sammanlevnad mellan folken.
Därför ifrågasätter jag, om man här
skall fortsätta med att lämna anslag till
detta förbund av den storleksordning,
som är föreslagen. Man märker ju
hur det går till i denna församling. När
det är viktiga frågor uppe i Förenta
Nationerna, avstå ju våra representanter
ibland från att rösta. Under sådana
förhållanden kunde vi väl lika gärna
vara därifrån.

Härtill kommer en annan omständighet.
Om man följer med hur det går till
inom Förenta Nationerna, så finner
man tendensen vara den, att man allt
mer och mer går in för att åstadkomma
blockbildning mellan de olika nationerna.
När vi anslöto oss till detta förbund,
så uttalades inte bara av hans
excellens utrikesministern utan av nästan
alla som yttrade sig i debatten, att
man borde försöka undvika blockbildning,
som man ansåg vara mycket skadlig.
Därav torde man kunna förstå, att

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

107

Vid remiss av statsverkspropositionen.

det kanske vore lyckligt ur flera synpunkter,
om vi inte vore med. Vi hörde
härom kvällen hur professor Lundstedt
var uppe och talade om att vi utan
vidare skulle ansluta oss till ett s. k.
västmaktsblock. För min del vill jag
säga, att jag ställer mig synnerligen
kritisk och tvivlande i fråga om det
lyckliga i ett dylikt ställningstagande.
Jag tror det vore lyckligast om Sverige
i en eventuellt kommande konflikt intoge
samma ståndpunkt som under det nu
senast gångna kriget och även under
det första världskriget, d. v. s. att vi
intoge en neutral ställning, men naturligtvis
även försökte att med alla medel
vi ha till förfogande försvara denna vår
neutralitet. Jag tror att detta skulle ge
oss det bästa utgångsläget i en kommande
konflikt.

Skulle vi emellertid gå på den linjen,
är det självklart att man kan ställa sig
tvekande till den nedprutning på
fjärde huvudtiteln, som regeringen här
bebådar. Regeringen föreslår här en
minskning från fjolåret med inte
mindre än 90 miljoner kronor. Jag
tror dock för min del, att man kan
acceptera det bebådade förslaget om
nedsättning av värnpliktstiden. Det bör
vara möjligt att hos de värnpliktiga ingjuta
all den utbildning, som är nödvändig
för kriget, på nio månader, om
tiden effektivt utnyttjas. Däremot ställer
jag mig tveksam till huruvida det
kan vara riktigt att så kraftigt nedpruta
anslagen till materialanskaffning. Såsom
läget är ute i världen vore det
kanske mera välbetänkt om man försökte
att anskaffa all möjlig material
för eventuella behov.

Härmed övergår jag till femte huvudtiteln,
där jag särskilt skall säga några
ord om anslagssumman för byggnadsverksamheten.
Det är självklart att
vi alla gilla regeringens besparingsplan
beträffande byggnadsverksamheten. I
det rådande ansträngda läget i fråga
om arbetskraft är det säkert nödvändigt
all man gör eu viss nedskärning av

byggenskapen. Men då vill man naturligtvis
gärna att denna inknappning
inte i så hög grad som är föreslaget i
den kungl. propositionen skall drabba
just landsbygden och landsbygdens folk.
Jag vill även fästa uppmärksamheten
på att samtidigt som man gör denna inskränkning
beträffande landsbygdens
bostadsbyggande, som skäres ner från
20 miljoner kronor i fjol till miljoner
kronor för nästa budgetår, alltså
en nedprutning till Vs, så gör man
vissa ökningar beträffande städer och
tätorter. Där höjer man subventionerna
till hyresrabatter med ungefär 50 procent
och dessutom begär man ett anslag
på kapitalbudgeten av 240 miljoner
kronor. Detta anslag är betydligt större
i år än i fjol, då det utgick med endast
100 miljoner kronor. Jag tycker ju att
man här inte har skipat den rättvisa
mot landsbygden, som man har rätt att
kräva, och därför komma vi säkerligen
från bondeförbundets sida att begära
ett ändrat förhållande, som gör besparingarna
proportionsvis lika stora för''
samhällena som för landsbygden.

Man observerar vidare att anslaget för
kommittéer har uppräknats ganska betydligt
i de olika huvudtitlarna. Det är
nu mer än dubbelt mot vad det var under
samlingsregeringens tid. Det sammanlagda
anslaget till kommittéer och
utredningar belöper sig för kommande
budgetår till närmare 4V2 miljoner kronor,
alltså till en och en halv gång så
mycket som kostnaderna för riksdagens
båda kamrar, då de äro samlade under
sju månader. Jag tycker att detta är en
orimlig utgiftssumma och att det bör
kunna gå att begränsa dessa utredningar,
särskilt som man vet att de allra flesta
utredningar när de föreligga i färdigt
skick innehålla förslag, som i regel medföra
betydande utgiftsökningar.

Det är därför rätt så underligt att finna
att chefen för finansdepartementet
inte har gått in för att utreda en fråga, i
vilken riksdagen begärde utredning senast
i fjol. .Tåg syftar på tolagsersiitt -

108

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

ningen till städerna. En utredning på
detta område skulle kunna medföra en
besparing för staten. Men i det fallet sätter
man inte i gång någon utredning.
Detta är rätt så märkligt. Det var fjärde
gången som riksdagen i fjol skrev till
Kungl. Maj:t och begärde utredning av
frågan. 1906 begärde riksdagen en utredning
av denna sak, likaledes 1928,
likaledes 1945, och även i fjol skrev riksdagen
till Kungl. Maj :t och begärde en
utredning angående tolagsersättningarna.
Beslutet var enhälligt i bägge kamrarna.
Dessa ersättningar ha från fjolåret
ökats med inte mindre än 3 miljoner
kronor och beräknas för nästkommande
budgetår utgå med 15 miljoner
kronor. Menar finansministern att det är
riktigt att dessa stapelstäder skola ha
denna extra förmån ? Det är ju Stockholm,
Göteborg och Malmö, som taga in huvudposterna.
Vore det inte riktigt att
på detta område få till stånd en utredning,
som kanske kunde medföra vissa
besparingar för staten? Jag hemställer
därför till herr statsrådet att tillsätta
denna utredning så snart som möjligt.
Men jag förutsätter naturligtvis, att
statsrådet därvid väljer personer, som
stå utanför dessa städers intresse. Då
först kan man tänka sig att få en objektiv
bedömning av denna fråga.

Jag tycker särskilt att kommittéanslaget
under åttonde huvudtiteln är anmärkningsvärt
högt. På denna huvudtitel
begäres nämligen 800 000 kronor i
kommittéanslag. Fjolårets utgifter för
detta ändamål uppgingo till ungefär
1 100 000 kronor. En av de kommittéer,
som dra de största kostnaderna, är
1946 års skolkommission. Vi känna ju
till att denna skolkommission redan
har kommit fram med ett betänkande,
som går ut på att den obligatoriska
skoltiden för folkskolan skall omfatta
nio år. Jag tror att mycket, mycket
stora grupper av vårt folk komma
att reagera mot att införa en dylik
utökning av den för alla skolbarn
obligatoriska skolplikten. Ännu ha vi

inte överallt i landel genomfört den
7-åriga folkskolan. Det vore därför
lämpligare att man försökte att ordna
den redan nu existerande organisationen
på allra bästa sätt. Jag skulle vilja
vädja till ecklesiastikministern, att han
låter denna 1946 års skolkommission
vila tills vidare. Jag tror inte att det i
det nuvarande ekonomiska läget finns
någon i denna kammare, som ser sig i
stånd att medverka till beslut, som komma
att draga de oerhörda kostnader,
som ett beslut av detta slag för med sig.

Jag skulle också vilja vädja till ecklesiastikministern
att försöka ta en
översyn över det nuvarande skolsystemet,
särskilt kursplanerna. Det vore förvisso
av värde att man i dessa lade in
litet mera av nyttiga kunskaper och
särskilt kunskaper, som kunna medverka
till att karaktärsdaningen komne
mera till sin rätt än vad nu är fallet. I
det hänseendet instämmer jag helt i
det yttrande, som herr Swedberg hade
i går kväll, då han poängterade vikten
av att man fick en ökad kristendomsundervisning
i våra folkbildningsanstalter.

Jag kommer sedan över till tolfte huvudtiteln.
Där ha vi att konstatera en
märklig utveckling av kostnaderna för
våra krisförvaltningar. Riksdagen anslog
i fjol 1 670 000 kronor till livsmedelskommissionen
för avlöningar. Men
det har av Kungl. Maj:t utanordnats ett
belopp av 3 030 000 kronor. Till omkostnader
för samma kommission anslog
riksdagen 850 000 kronor, men
Kungl. Maj:t har utanordnat 3 075 000
kronor, alltså nära det fyrdubbla beloppet.
För kristidsstyrelserna beslöt
riksdagen ett löneanslag på 3 450 000
kronor men det har nu utanordnats
6 510 000 kronor, alltså ungefär det
dubbla. Till omkostnader för samma styrelser
anslog riksdagen 750 000 kronor,
men det är utanordnat 1 501 000 kronor.
För priskontrollnämnden äro siffrorna
ungefär desamma. Allt detta är
ju förslagsanslag, och visserligen har

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

109

Vid remiss av statsverkspropositionen.

regeringen formell rätt åt! överskrida
anslagen, men det är inte vanligt att anslag
få överskridas i den utsträckning
som hiir har förekommit. Och man brukar
ju då också på tilläggsstat begära
täckning för dessa merutgifter. Men jag
har inte sett att det, i den tilläggsstat
som vi nu fått, nämnes ett ord om dessa
väldiga överskridanden.

Jag förstår mycket väl, att det beträffande
vissa ting kan ha inträtt ändrade
förhållanden, som medföra ökade
kostnader. Vi hörde t. ex. handelsminister
Gjöres i går omnämna, hurusom
handelskommissionen ställts inför helt
nya uppgifter, som inte förelågo då
vi fastställde anslaget. I detta fall kan
man därför finna en mycket förklarlig
grund till det kraftiga överskridandet.
Men när det gäller de andra kommissionerna
äro deras arbetsuppgifter i
stort sett desamma som de varit tidigare,
och därför borde inte överskridandena
ha skett i denna kraftiga utsträckning.
Jag förutsätter att konstitutionsutskottet
vid sin granskning kommer
att infordra en förklaring till dessa
kraftiga utgiftsökningar.

Beträffande priskontrollnämnden vill
jag säga, att dess sätt att gå till väga
många gånger har förvånat mig. Jag
har lagt märke till att man där är synnerligen
vaken, när det är fråga om
jordbrukets prissättning och på allt sätt
söker hålla igen. Men när det gäller
andra områden, finner man en välvilligare
inställning hos denna kommission.
Jag vill poängtera detta genom
att anföra ett par exempel. Då vi i
fjol höst från jordbrukarhåll fingo tillstådd
att höja spannmålspriserna
med 2 öre per kilogram för viss
spannmål och med 3 öre för annan,
så tillät priskontrollnämnden eu höjning
av mjölpriserna med det två- till
tredubbla jämfört med vad jordbrukarna
fingo, och när det gällde brödpriserna
togs priset till ännu högre. Alltsammans
skyllde man på att det hade
blivit prisstegring för jordbrukets pro -

dukter. Jag vill understryka att det inte
förhöll sig på det viset, utan en oerhört
stor del av dessa prishöjningar kom på
mellanhänderna. Det vore önskvärt om
tidningarna ville följa med dylika ting
litet bättre och också ge till känna det
verkliga förhållandet, så att man inte
såsom nu inbillar allmänheten att det
är prishöjningar på jordbrukets produkter
som äro orsaken til! de höga
priserna.

Nu före jul fick man en ytterligare
påminnelse om hur denna priskontrollnämnd
går till väga. Den utfärdade då
ett påbud, varigenom handlarna fingo
rätt att ta ut 5 öre mera per kilogram
på socker, gryn och mjöl och dessutom
10 öre per kilogram på margarin och
smör. Ingenting av dessa ökade priser
komma jordbrukarna till del, utan
det är endast mellanhänderna, handlarna,
som få del av denna ökning. 1
början av mitt anförande visade jag att
det av riksräkenskapsverkets utredning
framgick, att handlarna fått sin inkomst
ökad från 1943 med mer än dubbelt
så mycket som jordbrukarna. Jag undrar
då om det verkligen föreligger skäl
att på detta sätt ytterligare höja priserna
utöver vad som tidigare har skett.
Jag har inte sett ett enda knyst om
denna sak i tidningarna. Där har det
inte framställts några som helst klagomål
över denna höjning utan den tycks
man ha accepterat utan vidare. Men när
det gäller ett öres höjning av spannmålspriset
eller ett öres höjning av
mjölkpriset, då är det ett himmelens
skri överallt i tidningarna över fördyringen
av levnadskostnaderna. Jag
skulle önska att tidningarna i detta hänseende
ville slå in på andra vägar och
söka betrakta dylika ting litet mera
objektivt.

Det vore även önskvärt om regeringen,
när den nu kommer att ta ställning
till jordbrukets priskrav och framlägga
sitt förslag till prisreglcrande åtgärder
på jordbrukets område, ville beakta de
fakta, sotn framgå av riksriikenskaps -

Ilo

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

verkets material, som visar att det är
nödvändigt att jordbrukarna få betydligt
högre inkomster, om de skola bli
likställda med andra medborgargrupper.

Innan jag slutar skall jag bara påpeka
en sak, som har väckt rätt stor
uppmärksamhet ute på skilda platser i
landet. Frågan har tidigare berörts av
en talare i debatten. Det gäller det cirkulär,
som livsmedelskommissionen utsände
dagen före julafton, nämligen
cirkulär nr 3012 med bestämmelser om
slakttillstånd. Där föreskrives att man
framdeles inte på samma sätt som hittills
skett får slakta kalvar. En jordbrukare
får inte såsom hittills mot
licens uppslakta kalvar på sin gård
för eget hushåll, utan dessa skola
nu transporteras till slakterierna för
att där slaktas och sedan transporteras
tillbaka till jordbrukaren. Jag tycker
att var och en borde förstå, att detta är
ett system som kommer att medföra
oerhörda kostnader för jordbrukarna.
Jag hoppas därför, att detta oriktiga förhållande
måtte rättas till.

I samband med detta cirkulär förekommer
också en föreskrift, att det skall
tillsättas särskilda kontrollanter, som
skola kontrollera slakten på slakthusen.
Nog kan man tycka att det är tillräckligt
med den kontrollapparat, som redan
finnes. Men skulle det vara så att
det behövs ytterligare kontroll, så vill
jag inte motsätta mig detta. Det är naturligt
att det bör vara en viss kontroll.
Men då det är en statens angelägenhet
att utöva denna kontroll, bör det också
vara en statens angelägenhet att bestrida
kostnaderna för denna kontroll.
Detta kan man med fog kräva. I detta
cirkulär har man emellertid föreskrivit,
att kostnaden skall bäras av de
olika slakttillståndsinnehavarna, alltså
producenterna. Jag kan för min del inte
inse det rättvisa i detta. Jag anser att
staten, som genom sina kontrollanter
bestämmer över siaktningen, också bör
svara för kostnaderna för kontrollen.

Herr talman, detta var i korthet några
synpunkter med anledning av de föreliggande
propositionerna.

Härefter anförde:

Herr SANDBERG: Herr talman! Jag
önskade i all korthet säga några ord
angående utbyggnaden av forskningsoch
försöksverksamheten på jordbrukets
område.

Norrlandskommittén framlade i början
av 1946 ett betänkande angående
forsknings- och försöksverksamheten
på jordbrukets område i Norrland.
Jordbruket i norra Sverige erbjuder ju
en rad speciella problem, som göra
det i hög grad motiverat, att den nämnda
försöksverksamheten utvidgas även
för denna landsdels vidkommande. Enligt
det nyssnämnda förslaget skulle utbyggnaden
av försöks- och forskningsverksamheten
i Norrland ske genom
förläggning till landsdelen av de delar
av forskningen, som ha avseende på
de norrländska förhållandena och
forskningsuppgifterna. Dessa norrländska
forskningsavdelningar skulle organiseras
som filialer i anslutning till
redan befintliga riksorganisationer. Filialer
skulle sålunda finnas för växtoch
husdjursförsök, växtförädling, trädgårdsförsök,
jordbruksekonomisk forskning,
lantbrukskemisk kontroll, frökontroll,
växtskvddsverksamhet och
maskinprovningar. Dessutom innehöll
betänkandet förslag om vissa förbättringar
och utvidgningar av verksamheten
vid jordbruksförsöksgårdarna i de
olika norrländska länen.

Detta norrlandsutredningens förslag,
som jag här mycket knapphändigt antytt,
har genomgående tillstyrkts i avgivna
yttranden över detsamma, och
även 1945 års jordbruksförsöksutredning,
som avsåg försöksverksamheten i
landet i dess helhet, har räknat med
att den av norrlandskommittén föreslagna
institutionen skulle komma till
stånd. Man har alltså även inom denna
utredning tillstyrkt norrlandskommit -

Onsdagen den 21 januari 1918.

Nr 3.

111

Vid remiss av statsverkspropositionen.

tens förslag. Detta förslag föranledde
emellertid ingen proposition till 1946
eller 1947 års riksdagar. I år är ju läget
det, att föredragande departementschefen
i nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition
i sammanhang med
frågan om anslag till redskapsprovningarna
bl. a. yttrat, att spörsmålet
om en ny avdelning i Norrland för
jordbruks- och husdj ursförsök icke
torde kunna upptagas till principiellt
avgörande vid denna riksdag. Samtidigt
framgår emellertid av en annan punkt
i nionde huvudtiteln, att departementschefen
räknar med att beredningen av
de av 1945 års jordbruksförsöksutredning
framlagda förslagen skall kunna
slutföras i så god tid, att därpå grundade
förslag skola kunna föreläggas
årets riksdag. Den stora utredning, som
avlämnades i fjol av 1945 års kommitté
och som gäller försöksverksamheten på
jordbrukets område, skall alltså bli föremål
för proposition till årets riksdag.
Däremot anser sig departementschefen
icke kunna framlägga förslag om den
del av försöksverksamheten, som innefattas
i norrlandskommitténs förslag och
som rör nämnda landsdel.

Nu hade det ju i och för sig icke
mött något hinder att framlägga proposition
t. ex. i fjol eller tidigare beträffande
norrlandskommitténs förslag,
eftersom detsamma var tillstyrkt av
1945 års jordbruksförsöksutredning redan
medan denna arbetade. Men det
kan ju vara begripligt om man resonei
åt som så, att man inte ville bryta ut
en viss del av delta komplex och framlägga
norrlandsdelen för sig. Man ville
vänta till dess alltsammans låg färdigt,
så att man kunde se allting i ett sammanhang.
Nu föreligger inte det skälet,
utan allt är som sagt klart över
hela linjen, och man är beredd att
framlägga förslag beträffande den stora
delen men inte beträffande den mindre
delen, som dock låg klar tidigare i
form av ett kommittébetänkande. Jag
måste säga all det förefaller rimligt,

om båda förslagen kunde framläggas i
ett sammanhang, åtminstone så till vida
att principbeslut skulle kunna fattas
beträffande även norrlandskommitténs
förslag. Ur norrländsk synpunkt måste
det djupt beklagas, om frågan om effektivisering
av forsknings- och försöksverksamheten
på jordbrukets område i
Norrland skall behöva ytterligare förhalas,
och jag har mycket svårt att tro,
att så skall behöva ske.

Det är, herr talman, därför jag tagit
till orda för att rikta en vädjan till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.
Jag konstaterar med stor
tillfredsställelse att han är närvarande.
Jag ville rikta en varm och vördsam
vädjan till honom att han måtte överväga,
om det ändå inte är möjligt att
samtidigt med framläggandet av den
bebådade propositionen om försöksverksamhet
på jordbrukets område i
landet i övrigt också taga med norrlandskommitténs
berörda förslag. Jag
tycker för min del, att det inte kan
vara rättvist och rimligt att i detta fall
ställa Norrland i efterhand. Där behövs
ju i stället mer än annorstädes den stimulans
till jordbrukets förbättring, som
ett genomförande av norrlandskommitténs
förslag skulle innebära. Om det
överhuvud taget skall vara någon mening
med nämnda kommittés tillsättande
och arbete, så tycker jag att man
bör använda ett tillfälle som detta att
även låta förslag från det hållet komma
fram.

Det kan ju för övrigt tilläggas, att
norrlandskommittén framlagt ett flertal
efter vårt förmenande betydelsefulla
förslag utom det som nu berörts,
vilka förslag vänta på Kung]. Maj ds
prövning. Jag kan också nämna, all
även norrlänningarna själva inte utan
en viss otålighet vänta på eu välvillig
inställning till förslagen från statsmakternas
sida.

Jag har i all korthet velat påpeka
dessa förhållanden, och jag hoppas alt
den vädjan jag ställt till chefen för

112

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

jordbruksdepartementet må upptagas
välvilligt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Om herr Sandberg hade lugnat sig något
och väntat med sitt ingripande till
dess propositionen låg på bordet, skulle
han ha funnit att det inte är någon mening
med att gå till väga på det sätt
som han ville. Han tycktes ju närmast
vilja insinuera, att man ämnar tillgodose
det övriga landets behov men låta
norrlandsfrågorna vara.

Den fördelning av försöksproblemen,
jag har blivit tvungen att göra, följer
helt andra linjer. Jag kommer i år att
förelägga riksdagen förslag till lösning
av dessa frågor i de delar, där lösningar
kunna genomföras utan stora
nybyggnadskostnader. Jag finner det
emellertid inte vara någon mening i
att nu lägga fram förslag till principbeslut,
vilka bli beroende på byggnadsföretag,
vars fullföljande vi i denna
slund icke kunna bedöma. Enligt mitt
sätt att se vore detta detsamma som
att binda sitt omdöme för framtiden
på ett sätt, som inte kan vara lämpligt.

Statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Frågan om nationalbudgetberäkningarna
har tagits upp i olika anföranden. Bland
annat har herr Ohlin tydligen ansett
posten som betecknas »korrektion för
automatisk prisstegring» vara något
dubiös, och den hade enligt hans mening
kanske tillkommit mest för att
göra det hela bättre. För att visa att
här inte förelegat något försök till Visering
kan det därför, herr talman, finnas
anledning för mig att i korthet redogöra
för skillnaden mellan den kalkyl,
som utförts av konjunkturinstitutet,
ocli den som presenteras i bihanget
till finansplanen och som utförts
av nationalbudgetdelegationen
inom kanslihuset.

Konjunkturinstitutet kommer fram
iill något som man kallar inflationsgap

på 3 400 miljoner kronor. Bakom denna
siffra ligga vissa prognoser rörande utvecklingen
för produktionen, importen
och exporten enligt den framlagda import-
och exportplanen samt inkomstbildningen.
Man räknar sålunda med
en nedgång i produktionen inom jordbruk
och industri med 500 miljoner
kronor, en försämring av tillgången på
varor via bytet med utlandet på 1 700
miljoner kronor och en ökning av
konsumtionsvaruefterfrågan på 1 200
miljoner kronor — det senare på grund
av höjda inkomster och de sociala reformerna.
Dessa tre poster ingå fullständigt
oförändrade i vad jag kan
kalla kanslihuskalkylen.

Utöver detta har i sistnämnda kalkyl
— i den med alternativ 1 betecknade
kalkylen — gjorts vissa förändringar.
Konjunkturinstitutet tar nämligen inte
hänsyn till några nya ekonomiskt-politiska
åtgärder utan baserar sin prognos
enbart på den politik som förts
tidigare: importregleringen och de hittills
genomförda begränsningarna av
investeringarna. Vid framräknandet av
dessa 3 400 miljoner kronor har man
icke tagit hänsyn till några skärpta åtgärder.
Det är emellertid klart, att man
måste taga med verkningarna av planerade
åtgärder, när man lägger upp
en budget. Först och främst får man
räkna med den signalerade skärpningen
av investeringskontrollen, som
har uppskattats medföra en nedgång i
investeringarna på 650 miljoner kronor.
Dessutom bar hänsyn också tagits till
de föreslagna nya indirekta skatterna,
vilkas syftemål är att minska konsumtionsvaruefterfrågan.
Man har därför
infört en post på 500 miljoner kronor
såsom korrektion för dessa indirekta
skatter.

Vid sin beräkning av de 3 400 miljonerna
har konjunkturinstitutet icke
heller tagit någon hänsyn till lagren.
Nu förhåller det sig så, att lagren ökats
under 1947 — hur mycket veta vi icke,
tv vår statistik är, sorgligt nog, så

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

113

Vid remiss av statsverkspropositionen.

bristfällig på detta område, alt man
bar svårt att komma till någon verklig
uppfattning därom. Konjunkturinstitutet
beräknar ökningen under förra
året till minst 300 miljoner kronor.
Denna siffra avser endast en ökning
av lagren av färdiga textilvaror, som
kommit till stånd genom importen. Institutet
framhåller självt, att lagerökningen
kan ha varit större. I texten
anför man en siffra på 500 miljoner
kronor. Endast det faktum att man
håller lagren oförändrade under 1948
skulle sålunda innebära en förbättring
i varutillgången jämfört med 1947 på
minimum 300 miljoner kronor, kanske
ett par hundra miljoner kronor mer.
Om man inte tar med någon sådan korrektionssiffra
i balansen, innebär det,
att man räknar med en fortsatt ökning
av lagren. De 3 400 miljonerna förutsätta
sålunda en fortsatt ökning av
lagren under 1948 i samma takt som
under 1947.

För min del anser jag det orimligt,
alt vi skulle anlita våra knappa resurser
under detta år för en lika stor
lagerökning som 1947, då vi hade en
mycket stor import. Tvärtom ha vi
inom kanslihuset räknat med att man
skulle kunna taga i anspråk eu viss
del av dessa lager under 1948. Vi ha
utgått från minimisiffran på lagerökningen,
300 miljoner, och ha även
förutsatt möjligheten av ett ianspråktagande
av lagren med ett belopp av
samma storleksordning under 1948.
Detta gör att vi från det av konjunkturinstitutet
beräknade köpkraftsöverskottct
kunna draga ytterligare 000
miljoner kronor. Denna siffra blir av
ungefär samma storleksordning som
om man antager, att lagerökningen varit
500 å 600 miljoner kronor under 1947
och att vi behålla lagren oförändrade.

.lag kommer så över till posten »korrektion
för automatisk prisstegring» och
måste, för att förklara den, gå tillbaka
till de antaganden, som ha gjorts om
inkomstbildningen och konsumtions 8

— Andra kammarens protokoll Å r

varuefterfrågan. Den ökning på 1 200
miljoner kronor, som därvidlag har
förutsatts, inkluderar dels den nettoökning
av konsumtionsvaruefterfrågan,
som uppstår genom de sociala reformerna,
dels också en post som är en
\ad man kan kalla automatisk inkomststegring,
beroende på att vi under loppet
av 1947 fingo en inkomststegring,
som således icke gav sig till känna under
hela året 1947 och höjer den utgående
inkomstsiffran över den medelnivå,
med vilken konjunkturinstitutet
räknat, när den gjort upp sina
kalkyler för 1947. Man kan säga att
denna ökning av inkomsterna representerar
en automatisk inkomststegring
under 1948 i jämförelse med medelnivån
för 1947. Bland annat ligger däri
den inkomstökning, som tillförts jordbruksarbetarna
på grund av avtalsuppgörelsen
i höstas. Detta sätt att räkna
i fråga om inkomsterna har accepterats
av konjunkturinstitutet. Enligt min
mening följer emellertid därav också,
att man måste räkna med den prisstegring,
som inträffat under loppet av
1947 och som höjer prisnivån vid 1947
års slut utöver medelnivån för detta
år. Bland annat ligga ju i dessa prisstegringar
just de höjda jordbrukspriserna.
Dessa prisstegringar ha sålunda
redan inträtt, och vi kunna därvidlag
inte räkna med någon tillbakagång.

Om man räknar med en inkomststegring
av det slag jag här tidigare talat
om för 1947 så följer därav också, att
man bör värdera 1948 års produktion
efter dessa höjda priser. Det är endast
detta som ligger bakom uttrycket »automatisk
prisstegring». Den har beräknats
medföra en höjning av tillgångssidans
värde med 500 miljoner kronor.
Det är alltså enbart en konsekvens av
de principer man har tillämpat för inkomstbildningen
under 1947.

Med dessa beräkningar komma vi
fram till den siffra, som anges i bihanget,
nämligen 1 150 miljoner kro lor.

Den är ett mått på köpkraftsöver :i.

11-1

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

skottet eller den uppskattade skillnaden
mellan förändringar i tillgången och
förändringar i efterfrågan under
detta år.

Vi ha vidare infört ett andra alternativ.
Syftemålet med detta har endast
varit alt visa, hur man på vissa punkler
skulle kunna åstadkomma en förbättring,
under förutsättning, att man
fick medverkan från näringslivet eller
allmänheten. Om näringslivet vill medverka
genom att visa återhållsamhet
i fråga om standardhöjande reparationer
och ombyggnadsarbeten, som
inte ligga under byggnadsreglering,
samt maskininvesteringar, som inte äro
nödvändiga i nuvarande situation,
skulle man kunna vinna en ytterligare
sänkning av investeringsutgifterna. Om
allmänheten visar återhållsamhet i
fråga om sin konsumtion, d. v. s. om
man kan åstadkomma ett nytt sparande,
som vi satt så blygsamt som till 100
miljoner kronor utöver det sparande,
som kan behöva tillkomma för att motverka
en viss effekt i negativ riktning
av de nya skatterna, så får man en
ytterligare förbättring.

Vidare ha vi sagt oss, att om man
med förenade ansträngningar kan motverka
de produktionssänkande tendenserna
inom industrien, så kan man
där vinna ytterligare ett par hundra
miljoner. Om vidare utvecklingen i
fråga om våra import- och exportpriser
— som enligt vårt alternativ 1 förutsatts
gå i ogynnsam riktning — skulle
fortsätta i enlighet med den tendens
som gjort sig gällande under sista året,
skulle vi också på denna punkt kunna
vinna en viss förbättring av läget.
Detta är de huvudsakliga förändringar
vi gjort i alternativ 2. Detta alternativ
gör sålunda inte anspråk på att vara
någon prognos över en utveckling, utan
det har endast tillkommit för att visa
på vilka punkter man skulle kunna
åstadkomma en förbättring. I alternativ
1 har man endast tagit med förändringar
på de områden, över vilka

det allmänna har kontroll, nämligen investeringarna
och skatterna.

Jag vill här passa på tillfället att tilllägga
några ord om dessa beräkningar
över huvud taget. Det är ju synnerligen
vanskligt att göra upp kalkyler av detta
slag, speciellt därför att det statistiska
underlaget vid denna tidpunkt är mycket
osäkert. De kalkyler som konjunkturinstitutet
gjort för år 1947 och som
bilda utgångspunkten för våra beräkningar,
kunde bli färdiga först i slutet
av året. De bygga på uppskattningar
av utvecklingen under senare delen av
året, i vissa fall kanske på rena gissningar.
Detta gäller den mycket viktiga
posten »lagerförändringar», vilken
har stor betydelse för 1948 års kalkyl.
Det är emellertid inte bara detta, som
gör dessa kalkyler så vanskliga. Det
är ju även omöjligt att förutse utvecklingen
i utlandet, man kan ej beräkna
väderleksförhållandena eller taga hänsyn
till individernas reaktioner. Man
får därför inte pressa dessa siffror för
mycket eller lägga in i dem mer än
de äro värda.

Jag kan bara peka på det räkneexempel
— som konjunkturinstitutet kallar
det — som institutet gjorde för år 1947
beträffande importens storlek. Man räknade
med en minskning av importen
under år 1947. Detta slog ju inte alls
in. Det är inte något klander mot institutet
när jag säger detta, utan jag
menar, att man inte får bedöma siffrorna
på ett sådant sätt, att man tror
att dessa prognoser exakt skola stämma
med verkligheten. En sådan budgetkalkyl,
i det mycket preliminära och schematiska
skick vi här kunnat prestera,
måste ju revideras under årets lopp
med hänsyn till det ökade kunskapsmaterial,
som man erhåller. Avsikten
är att om ett par månader försöka komma
fram till siffror, som ha litet bättre
underlag än de mycket hypotetiska
siffror som nu presenterats.

Även om man tar hänsyn till alla
dessa reservationer, tror jag dock, att

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

115

Vid remiss av statsverkspropositionen.

det är av värde att göra en sådan schematisk
kalkyl som här gjorts, ty den
visar först och främst på vilka områden
det allmänna kan ingripa. Den visar
också på storleksordningen av de verkningar,
som ingripandena kunna ha.
Man ser tydligt, att man inte kan gå så
särskilt mycket längre i fråga om investeringsbegränsningen,
eftersom det
allmänna endast behärskar en begränsad
del av investeringarna — mindre
än 50 % — och man kan därför inte
begränsa åtgärderna endast till detta
område.

En sådan kalkyl kan även ge vissa
riktlinjer för de enskildas handlande
genom att påvisa vad jag nämnt här
tidigare, nämligen att en politik från
de enskildas sida som går i linje med
det allmännas politik kan medföra väsentliga
förbättringar. Det är ungefär
den innebörd jag vill lägga in i dessa
kalkyler och den uppfattning jag har
om deras användbarhet.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Den som hörde gårdagsdebatten
fäste sig kanske vid att utrikesfrågorna
spelade en viss roll, trots att vi
nu skola ha en särskild utrikesdebatt i
februari. När nu riksdagens remissdebatt
för första gången i mannaminne
måst utsträckas över tre dagar, hade utrikesfrågorna
enligt min mening kunnat
sparas till den särskilda utrikesdebatten.
Jag förstår emellertid så väl,
att de borgerliga och socialdemokratiska
talesmännen, när de diskutera med kommunisterna,
inte så gärna vilja tala om
återhållsamhet och lönestopp samt prishöjningar
på cigarretter, biobiljetter och
konfekt utan hellre sväva ut över gränserna,
där deras påståenden inte kunna
kontrolleras så noga. Det ligger väl
också i detta något av den tanke, som
herr Svensson i Ljungskile givit uttryck
åt utanför riksdagen. Herr Svensson
har nämligen förklarat, att »om det är
möjligt för den borgerliga pressen att

göra Sovjet impopulärt i Sverige», så
»torde detta vara nog för att beröva
kommunisterna några större vinstchanser
vid nästa val». Där ha vi alltså kampanjens
mening. Jag skall, herr talman,
inte för egen del följa de dåliga exemplen
från i går och draga in utrikesfrågorna
i denna debatt i annan mån än
att jag vill ge ett par repliker på yttranden,
som redan fällts här i kammaren.

Vi kommunister kunna inte inse, att
det är något kriterium på en god demokrat,
att man deltar i en ovederhäftig
kampanj mot vissa andra stater. Man
har speciellt angripit en stormakt i
öster. Jag vill då bara erinra om att
det är samma stormakt, som blott för
två, tre år sedan drev nazisterna tillbaka
från Stalingrad till Berlin och därmed
räddade vår demokrati och vår frihet.
Detta skedde därtill vid en tidpunkt,
i vad det gäller det första diplomatiska
ingripandet, när den berömda
svenska igelkotten dels inte fått några
taggar och dels låg hemma och sov, därför
att man trodde, att Adolf Hitler
skulle misstycka, om den skickades till
gränsen. Denna mäktiga stormakt i öster
har sedan dess icke förändrats i
annan mån än varje land, som fört ett
krig. Till följd av kriget och två års
missväxt har man fått vidkännas en
viss nedgång i levnadsstandarden, varubrist
och ökade priser etc. Men den
enda stora förändringen, som inträffat
inom denna stormakt sedan krigets slut,
är, att man där i dagarna kunnat sänka
priserna på varorna till hälften och i
vissa fall till en fjärdedel av de tidigare
gällande. Man har där vidare kunnat
avskaffa ransoneringskorten. I Sverige
däremot, där vi haft fred, höjer man
priserna och har kvar ransoneringskorten
jämte alla kristidskommissionerna,
där regeringen låter borgarna vara i
majoritet. Här i Sverige driver man nu
en kampanj mot »Krångelsverige» på
grundval av det krångel, som goda liögermän
och folkpartister stiilll till med

Ilo

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

i sin egenskap av ledamöter och tjänstemän
i kommissionerna.

Den andra punkt, under vilken jag
avser att anföra några repliker, gäller
de s. k. öststaterna. Jag ber de ärade
kammarledamöterna att i det fallet inte
hysa några som helst illusioner. De
koalitionsregimer, som finnas i dessa
länder, ha folkets majoritet bakom sig.
Detta får nästan alltid det folk, som har
arbetarklassen med sig och dessutom
bönderna. Bönderna ha slutit upp bakom
respektive regeringar, därför att
man styckat upp de stora jordagodsen
och gett bönderna jorden.

Herr Nilson i Spånstad ställde i går
ett par frågor till herr Hagberg i Luleå
rörande dessa spörsmål. Det är alldeles
riktigt, att några bondeledare med förankring
i det gamla gett sig i väg från
dessa länder, men den stora massan av
bönder och deras ledare deltaga liksom
socialdemokratiska, ja, t. o. m. vissa
borgerliga liberala politiker i de koalitionsregeringar,
som finnas inom dessa
stater. Ty del är så, vilket herr Skoglund
i Doverstorp äntligen borde lära
sig, att det icke existerar någon enhetspartiregering
i dessa länder, utan regeringarna
bestå av koalitioner mellan
många partier, .lag kan för övrigt hälsa
herr Nilson i Spånstad från en kollega
till honom, nämligen den ungerske bondeförbundare,
som är det landets statsminister;
en mycket kraftfull personlighet
och gammal bondeledare.

Däremot fanns det i dessa stater under
en lång följd av år, i vissa av dem
under ett årtionde och i vissa under
25 år, fascistiska diktaturer under en
Pilsudski, under eu Horthy, under eu
Voldemaras, under en Ulmanis och allt
vad de nu hette. Då hölls det emellertid
inte några tal här i kammaren om
dessa saker. Det fanns slavarbete i stor
utsträckning i Europa, i Belsen, i Auchwitz,
i Neuengamme och litet varstans.
Krematorieugnarna röko dag och natt.
Men den gången hörde man inte ens en
viskning från uppsalabänken. När dik -

taturerna den gången härjade som värst
i dessa öststater, förnams inte ens en
susning i rågåkern varken hos herr
Skoglund i Doverstorp eller greve von
Seth i Bratteborg.

Detta visar, att man på det hållet inte
har något emot diktaturer, bara de styras
av vederbörandes meningsfränder. Detta
framgår även i dag av deras iver att
värna om herr Franco, vilkens demokratiska
känsla i varje fall borde kunna
ifrågasättas. Herr Skoglund i Doverstorp
och han meningsfränder äro mycket
angelägna om att Franco skall få
papper och maskiner från Sverige. Högerns
och folkpartiets rätta sinnelag
framgår även därav att man i Stockholm
satt i gång en stor aktion för att
de svenska nazisterna skola få komma
in i stadens lokaler.

Detta att kommunisterna skulle vara
dåliga demokrater förkunnas som eu
trosartikel; det är någonting man skall
tro på utan att bevis anföres. Att kommunisterna
i alla krigförande länder
stodo främst i ledet bland dem, som stupade
för frihetens och sina länders sak,
medan den sortens kämpar voro mer
sällsynta i herrarnas partier, vill man
i dag ha glömt. Det var kanske detta
som gav herr statsministern anledning
att tänka på en viss dikt av Anna Maria
Lenngren, när herrar Wiberg, von Seth
och andra en efter en gingo upp efter
kampanjen mot regeringen och deklarerade
sin stora belåtenhet över att de
nu fått höra toner, som högern tyckte
om.

Denna trosartikel från det gamla samlingsregeringshållet,
att bara de gamla
partierna men icke kommunisterna äro
demokrater, ter sig kufisk, när man erinrar
sig vad som hände under kriget.
Den gången prövades den demokratiska
lödigheten. Detta prov råkade gå så
illa, att vi kommunister blevo ensamma,
när vi försvarade de demokratiska rättigheterna
mot de övriga fyra partierna,
som stiftade så många fullmakts- och
tvångslagar, att Adolf Hitler, om han

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

117

Vid remiss av statsverkspropositionen.

kommit hit, inte hade behövt stifta en
enda ny sådan lag. De lagar, som herrarna
i samlingsregeringens grupper
hade stiftat, hade räckt alldeles utmärkt
för Hitler. Det är gripande för en redaktör
i en tre år transportförbjuden
lidning att höra dessa vittnesbörd om
den demokratiska lödigheten på det
håll, där det dock råkade brista ganska
betänkligt under kriget, när man skapade
den hemliga polis, som en regeringskommission
arbetat med under tre års
tid. Denna hemliga polis’ tjänstvillighet
mot en viss främmande makt, d. v. s.
nazisterna, var lika stor som dess påpasslighet
åt vänster.

Statsministern och herr Ohlin sade i
ett replikskifte dem emellan, att ingen
här i Sverige kan regera mot arbetarrörelsen
respektive att det icke heller
går att regera mot borgerligheten. Jag
vill gentemot detta svara, att det inte
borde gå att regera mot arbetare i ett
land, där de sitta inne med regeringsmakten
och ha majoritet i båda kamrarna
och dessutom 1 100 000 arbetare
äro organiserade i DO. Arbetarrörelsens
krav borde tvärtom kunna 100-procentigt genomföras. T närvarande
stund bar emellertid efterkrigsprogrammet
lagts som brännoffer på det nya
samförståndets altare. I replikerna mellan
herrar Erlander och Ohlin ha vi
redan hört hammarslagen till broslagningen
för en ny samlingsregering, till
vilken man tydligen i dagarna skaffat
sig byggnadstillstånd.

När vi kommunister kände dessa vindar
slå emot oss, funno vi, att den av
statsministern präglade satsen var ofullständig.
Hans yttrande håller icke
streck. .lag skulle vilja komplettera vad
statsministern sade med att ingen här i
Sverige kan regera mot arbetarrörelsen,
om inte socialdemokratien gör det
själv. Vad är det man gör för någonting
i detta nu? Jo, först låter man storfinansen
ställa till med en kris mitt i
eu högkonjunktur. Under trycket av
denna onödiga kris ger man upp allt

vad man lovat väljarna. Regerar man
icke då mot arbetarrörelsen? Men Ers
excellens herr statsminister, det har
uppstått många tråkiga spår efter den
sortens regerande ute i Europa. När
man som i Weimardemokratien en tid
regerat med socialdemokratien mot arbetarrörelsen,
brukar det gå så långt
att de borgerliga regera mot arbetarrörelsen
utan socialdemokratien, vilken
får en spark som tack för hjälpen. Utvecklingen
i Frankrike i dag i detta fall
är avskräckande.

Detta att man låter sig väljas och får
en majoritet på grundval av ett visst
program och att man sedan ger upp
folkmajoritetens krav och låter storfinansens
lilla klick bestämma, detta vill
jag, herr statsminister, kalla för dålig
demokrati. Vi kommunister äro dock i
likhet med den gode kristne icke beredda
att ge någon syndare förtappad.
Vi minnas mycket väl, huru vi för ett
par år sedan tack vare våra framgångar
inom fackföreningsrörelsen och i två på
varandra följande val lyckades spränga
lönestoppet och göra efterkrigsprogrammet
aktuellt. Vi lyckades därigenom
göra hela den gamla inflationsteologien
föråldrad. Detta var nyttiga framsteg
och en god medicin. Det kan leda till
samma resultat ännu en gång.

Inom parentes vill jag säga herr Skoglund
i Doverstorp, att vi härvidlag icke
känna något större behov av att övertyga
Sveriges arbetare om att vi äro
demokrater. Ett parti, som nära nog
fyrdubblats på fyra år, har visat, att
det kan övertyga arbetarna om sitt demokratiska
sinnelag. Vi gå inte så långt
i våra förhoppningar, att vi tro, att herr
Skoglund skulle kunna komma att tillhöra
våra väljare. Att försöka övertyga
honom anse vi vara lönlöst. Borde inte
i stället herr Skoglund gå in i sin kammare
och fundera över orsakerna till
att högern under åtta på varandra följande
år under 15 år oavbrutet gått
baklänges? Detta kan väl inte möjligen
bero på väljarkårens bristande förtro -

118 Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1918.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

ende för herrar Skoglunds och andras
demokratiska deklarationer?

Herr talman! Jag är övertygad om
att vi i höst skola kunna med framgång
bryta upp den broslagning, som nu
synes ha ägt rum mellan socialdemokratien
och borgerligheten. Jag vet
nämligen, att det socialdemokratiska
partiet är mycket känsligt för vad som
rör sig bland de egna väljarna. Jag är
övertygad om att marschen åt vänster
skall bli så markerad, att vi från och
med i höst ännu en gång skola göra
efterkrigsprogrammet aktuellt.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Jag vill svara herr Johansson
i Stockholm omedelbart. Han säger, att
det fanns slavarbete i Europa innan
ryssarna »räddade» oss, och då hade
herrarna ingen invändning att göra. Jo,
det hade vi visst det! Och jag tror, att
inte bara vi här i vårt land utan en hel
värld med glädje skulle lyssna, om herr
Johansson i Stockholm kan skaffa tillförlitliga
uppgifter om och garantera,
att det numera inte existerar något slavarbete
i Europa och Ryssland.

Sedan säger herr Johansson att hans
parti fyrdubblats i storlek och att det
är bevis på att det är ett demokratiskt
parti. Detta är inget bevis! Vi ha sett
stora partier, som under senare årtionden
vuxit upp här i Europa och blivit
mäktiga och sedan försvunnit, men som
ingen i dag vågar påstå att de voro
demokratiska.

Jag begärde närmast ordet för att
vända mig till regeringen och kanske
då närmast till finansministern. Jag
fick det intrycket av finansministerns
slutord i går, att det låg något av defaitistisk
stämning i dem. Det gjorde
mig minst sagt orolig. Under 1930-talet
var det mycket tal här i landet om den
kraft och det förutseende socialdemokraterna
visade och hur de med friskt
mod gingo att vända konjunkturerna
här hemma. När sedan omsvängningen

kom ute i världen och återverkade även
här hemma, så flöt man ovanpå konjunkturerna
och försökte tillgodoräkna
sig så mycket som möjligt av det bättre
läge, som då uppstod. Nu ha vi råkat
in i ett skede, då utvecklingen gått i
en sämre riktning, och jag tillåter mig
citera professor Gårdlund i hans uppmärksammade
artikel om jämförelser
mellan förhållandena i England och här.
Han säger, att både de engelska och
de svenska arbetarpartierna gingo till
regerandet med gott hopp, betydande
självförtroende och en framtidsbedömning,
som tills vidare visat sig vara
oriktig.

När nu vägen börjar bli svårare och
besvärligare än man tänkt sig och regeringen
känner med sig, att den gjort
vissa felbedömningar, fingo vi i går
böra av finansministern, att man är
ganska angelägen att söka bevisa att
även de andra partierna varit med om
detta. Jag tycker, att detta i någon mån
uppväcker minnet från den tiden, då
man gick i skolan och kanske mer än
nu var utsatt för masspsykos av jämnåriga
kamrater. Om det då uppstod
några obehagligheter och ännu värre
ting, låg det nära till hands att framhålla,
att även de andra pojkarna voro
med. Jag tycker, att finansministerns
inställning till det uppkomna förändrade
läget i hög grad påminner om ett
dylikt sinnelag från pojkåren.

Man säger nu, att de borgerliga ha
varit med på så gott som alla punkter.
Ja, jag skall villigt erkänna, att vi gemensamt
stå för många beslut. Men varför
kan man då inte även redovisa, att
vi från oppositionens sida i många hänseenden
anmält en avvikande mening
och sökt påverka regeringen att taga
hårdare tag emot en penningpolitisk
utveckling, som vi ansågo olycklig? Man
bör då vidare tillägga, att regeringen
inte tillmätt dessa borgerliga synpunkter
någon som helst betydelse. Vi ha i
stället fått veta, att vi varit alldeles för
stora olycksprofeter. Jag kan ju bara

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

119

Vid remiss av statsverkspropositionen.

la ett sådant exempel som då vi behandlade
det ryska avtalet. Regeringen
och företrädare för riksdagspartierna
diskuterade förslaget till avtal långt innan
det blev föremål för en proposition
och kom till riksdagen. Jag kunde
då inte finna, att man ville taga någon
större hänsyn till att vi på borgerligt
håll ville gå väsentligt försiktigare fram.

Det jag beklagar är, att regeringen
icke mera energiskt sökt behålla ledningen
av den utveckling som pågått.
1934 ansåg man sig kunna påverka konjunkturerna.
Nu söker man i stället förringa
möjligheterna för en påverkan
och framhåller, att det är händelser
utanför vårt eget land som inverkat och
•som vi inte på något sätt — eller i alla
händelser i mycket ringa grad — kunna
öva inflytande på. Om man tidigare
haft en djärvare och mera beslutsam
inställning tror jag dock, att man med
mera generellt verkande medel skulle
kunnat påverka händelseförloppet på
ett mer effektivt sätt. Jag behöver bara
erinra om bankoutskottets utlåtande
1946 och vad detta innehöll och vilka
råd som däri gåvos. Efter vad jag förstår
tog regeringen ringa hänsyn härtill.
Vad sedan beträffar de överläggningar
som ägde rum i januari 1947 mellan
regeringen och representanter för partigrupperna,
så har jag några anteckningar,
som jag tog fram härom dagen
och vilka säga en hel del.

Jag ser nu, att hans excellens statsministern
är närvarande, och jag vill då
tala om, att jag här nyss lämnat en liten
beskrivning över hurusom socialdemokraterna
inte äro lika tvärsäkra av sig
nu, som de voro den gången på 1930-talet, då de försökte leda konjunkturutvecklingen
och ansågo, att de i mycket
väsentlig grad skulle kunna klara
upp svårigheterna. Att sedan utvecklingen
ute i Europa hjälpte dem på traven
är en annan historia. No däremot
avsvärja de sig ansvaret i mycket stolutsträckning
och anse, alt det överstiger
deras krafter.

Om jag återgår till de förhandlingar,
som ägde rum i januari 1947 mellan
regeringen och representanter för partigrupperna
i kanslihuset, och betraktar
dessa som en milstolpe måste jag säga,
att från denna tidpunkt och till i dag
har regeringen hunnit tillryggalägga eu
väg som är så lång, att jag inte kunnat
tänka mig att så skulle ske eller ens
trott att det skulle vara möjligt. Det
gäller både i fråga om begränsning av
investeringar och ändrade synpunkter
på inkomstbildningsproblemets betydelse
i detta sammanhang. Men jag vill
tillägga, att det senare kanske mera
tagit sig uttryck i offentligt tal än i
praktisk handling.

Finansministern sökte i går — det
kanske huvudsakligen var riktat till
herr Ohlin — framhålla, att det icke
var så förfärligt stort avstånd till de
borgerliga grupperna och till de åtgärder
som de föreslagit. Jag måste nog
säga, att regeringen numera på åtskilliga
punkter nödgats tillgripa av oppositionen
föreslagna åtgärder och alltså
hunnit upp oppositionen, det gör, att
avståndet i vissa fall icke är så stort
som det varit tidigare. Men nu skola vi
icke fördjupa oss i det som varit utan
stanna inför dagsläget, som vi måste
säga är mest angeläget att diskutera.

Jag har kommit till den slutsatsen,
att finansministern i stort sett godtager
konjunkturinstitutets uppläggning och
även dess schematiska beräkningar. Vi
ha vidare här i dag hört statsrådet
Kock lämna en redogörelse för den tilltänkta
nationalbudgeten, vilken också
förefaller att vara byggd på samma
material. Slutsatserna äro att vi alltjämt
ha en fortsatt rubbad samhällsekonomisk
balans och stå alltså inför
risken av ett stort inflationsgap. Beräkningarna
synas emellertid vara sådana,
att det kan bli olika uppfattningar om
hur stor den klyfta är, som öppnar sig
mellan köpkraft och varutillgång, om
den gäller två, två och en halv eller
tre miljarder kronor. Jag skall inte ge

120

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

mig in på expertisens diskussioner på
denna punkt. Avståndet tycks i alla
händelser vara mycket stort. Finansministern
söker slå en bro över det där
gapet, den där klyftan, och för de
flesta här i kammaren är det väl redan
känt, hur den broslagningen skulle ske.
Det är först lagerhållningen som skulle
skäras ned, eller med andra ord vi
skulle kraftigt minska den lagerhållning
som finns och avstå från denna
rätt stora reserv. Får jag fråga — finansministern
är inte här men jag kanske
kan få svar lika bra ändå —: har
det gjorts någon undersökning, så att
man kan bilda sig en uppfattning om
vad lagerhållningen består av? Det är
väl inte, som en talare sade i första
kammaren, bara genomskinliga svångremmar,
baskermössor och liknande,
utan det är väl huvudsakligen sådana
varor som kunna sägas vara oundgängliga
för vår livsföring? Ett är väl klart,
att lita vi till och gå hårt åt denna
lagerhållning måste det medföra ett
sämre utgångsläge i fortsättningen, om
icke konjunkturerna vända helt hastigt.

Den andra åtgärden som finansministern
tänker sig är ju införandet av
varuskatter, punktskatter eller vad man
vill kalla dem, med få ord en konsumtionsbeskattning.
Vidare föreligger det
ett kommittéförslag om en sterilisering
av vissa vinster, och därutöver är det
fråga om en ytterligare begränsning av
investeringarna. Finansministern tror,
enligt uttalande i går, att han därmed
skulle kunna i stort sett behärska situationen.
Men det är fullt tydligt, att
han själv satte ett frågetecken härför.
Han omnämnde — det skulle väl också
höra under denna grupp av åtgärder
— det frivilliga sparandet. Det är dock
märkvärdigt, vad man trycker litet på
den saken för närvarande.

Nu kommer ju den frågan: om man
bygger ut den där bron på ena sidan
av klyftan med dessa utgångspunkter,
når den då fram till fast mark på den
andra sidan? Här skulle jag vilja skjuta

in: finansministern är väl i detta fall
inställd på att det inte samtidigt får
bli finansoperationer över riksbanken
som släppa ut ny köpkraft och förminska
värdet av dessa åtgärder? Den
saken har det talats mycket litet om i
denna debatt. Det skulle varit önskvärt,
om finansministern här velat ge
klart besked.

Om jag sedan skulle tänka mig, hur
finansministern börjar broslagningen
från den andra kanten, så är det väl
fråga om en ökad produktion. Statsrådet
Kock berörde detta alldeles nyss,
men förhoppningarna föreföllo mig icke
vara så särdeles stora. När man läser
de uppgifter som lämnats i propositionen,
så finner man också, att produktionen
icke gått upp i den omfattning
som vi väl litet var velat hoppas. Få vi
en hård importbegränsning, mindre
tillgång på maskiner och på en hel del
råvaror, måste detta ytterligare försvåra
möjligheterna till en ökad produktion.
Så ha vi importen och exporten.
Våra möjligheter att driva upp en
större export för att på detta sätt få en
ökad import torde icke vara så överväldigande.
En ny utväg i detta sammanhang
skulle väl vara, om regeringen
tillgrep en åtgärd, som vi inte bruka
använda annars och inte heller använt
under de sista årtiondena, nämligen
att låna, men på den punkten är
regeringen ännu tystlåten.

Sedan finns det kvar, skulle jag tro,
ett medel att jämna ut skiljaktigheterna,
om de bli alltför stora, och det är
en prisstegring. Jag har inte blivit på
det klara med i vilken omfattning finansministern
räknar med den möjligheten.
Jag tycker mig av vissa åtgärder
kunna läsa ut, att regeringen inte
är främmande för att låta en del priser
slå igenom och på detta sätt minska
klyftan. Det verkar nästan som det sker
efter ett visst system härvidlag. Post
och telegraf ha fått höja sina avgifter.
Järnvägarna få ta ut högre frakter än
till och med priskontrollnämnden an -

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

121

Vid remiss av statsverkspropositionen.

såg lämpligt. Jag frågade i mitt första
anförande här, om man skulle betrakta
höjningen av dessa avgifter som ett led
i en konsumtionsbeskattning eller om
det var så, att de affärsdrivande verken
på detta sätt skulle få taga ut
de ökade driftkostnader, som avlöningsförhöjningarna
medfört. Skulle
det vara det sistnämnda, alltså att de
statliga affärsföretagen skulle få täckning
för sina ökade driftkostnader, förmodar
jag, att detta mycket snart skulle
föra med sig, att en rad enskilda
företag med samma motivering skulle
begära, att priskontrollnämnden skulle
ge dem samma förmåner.

Slutsatsen av finansministerns resonemang
bär i diskussionen blev, att
han — personligen, tilläde han — anser,
att det icke får släppas igenom någon
större inkomstökning, och såvitt
jag förstår, har han icke heller vid sina
beräkningar och uppställningar tänkt
sig, att inkomstökningarna under det
kommande året skulle bli särdeles stora.
Men finansministern vet, att det
för närvarande framkommer krav på
mycket stora löneförhöjningar. Om vi
skulle tänka oss, att de krav som nu
framföras på avtalsfronten skulle bli
tillgodosedda i den utsträckning som
man begär, så betyder det säkerligen
inkomstökningar på mellan 500 och
1 000 miljoner kronor. Finansministern
brukar tala om att om inkomstökningar
skola äga rum på vissa håll så får
det ske genom utjämning inom nationalinkomstens
ram. Jag förmodar att
det skulle avse, att lönerna för de högre
betalda grupperna i detta fall skulle
få stå stilla eller kanske minska till
förmån för de lägre betalda. Men se vi
på utvecklingen på lönemarknaden under
de sista åren tror jag, atl vi skola
finna atl de högre betalda grupperna
haft önskningar och lyckats driva dem
igenom i minst samma utsträckning
som de lägre betalda. Del är en passus
i konjunkturinstitutets beräkningar eller
uttalanden, vill jag minnas, som pe -

kar på att det är vissa andra grupper
än löntagare, jordbrukare, hantverkare
och småföretagare, som förefalla vara
de som fått släppa till en del av vad
som i detta fall är fråga om. Det är
ju alltså den utveckling som jag tillät
mig påpeka i förra årets remissdebatt
skulle kunna komma att äga rum.

Komma så lönerörelser av denna
storleksordning i gång, är det alldeles
självklart att jordbrukarna icke kunna
klara sin verksamhet och trygga framställningen
av livsmedel till de priser
som nu gälla. Andra företagargrupper
skulle nog också komma med sina krav,
och då är jag framme vid det som jag
började mitt anförande med, när jag
sade, att det i går föreföll mig, som om
finansministern företrädde en fullständigt
defaitistisk inställning, det brukar
ju kanske inte annars vara likt honom.
1942 gick finansministern med mycket
stor energi till verket för att genomföra
ett lönestopp, och han utvecklade
stor kraft för att klara upp den saken.
Jag tror, att detta då var av mycket
stor betydelse. Nu förklarar finansministern,
att det är de stora organisationerna
som ha makten och följaktligen
också en stor del av ansvaret.
Det är på denna punkt jag vill fråga:
iir det det enda som regeringen bar att
säga? Regeringen har dock — ehuru
den ännu icke kommit med något förslag
— tagit initiativet till utarbetande
av ett vinststeriliseringsförslag med
den motiveringen, att det skulle, om
det genomfördes, kräva återhållsamhet
från andra gruppers sida. Det senare
höra vi nu mycket litet talas om.

Finansministern sade också i går, att
han ansåg, att när det gällde avtalsrörelser
och meningsbrytningar på arbetsmarknaden
skulle i ett demokratiskt
samhälle statsmakterna så långt
möjligt låta parterna sköta sig själva.
.lag delar finansministerns uppfattning,
att samhället icke bör, utom när alldeles
särskilda, avgörande samhällsintressen
stå på spel, ingripa mot arbets -

122

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

marknadens parter. Men då kommer
jag till detta: om det blir en utveckling
som ser ut att pressa penningvärdet
långt hårdare, än finansministern
tänkt sig — låt oss säga att, i stället för
de siffror som statsrådet Kock här angav,
det s. k. inflationsgapet eller köpkraftsöverskottet
skulle bli ännu en
miljard större — är det verkligen finansministerns
mening, att regeringen
även då bara skulle låta det basa? För
mig framstår det som av en alldeles
utomordentlig vikt för en regering att
i god tid försöka bygga upp försvarsanstalter.
Dessa försvarsverk kunna ju
foyggas på olika sätt, men de kunna naturligtvis
byggas med utgångspunkt
ifrån att det köpkraftsöverskott som
kommer fram på något sätt oskadliggöres
och att det icke får ohämmat
fördärva penningvärdet. I detta fall får
man inte ta hänsyn till att det är stora
organisationer som äro de pådrivande
krafterna, utan att det gäller att samhället
och regeringen icke kunna avlasta
sig sitt ansvar. En bristande samhällsbalans
brukar jämna ut sig på det sättet,
att när inkomstutvecklingen går för
fort, få vederbörande befattningshavare
och inkomsttagare så småningom sin
ersättning i försvagad valuta. Men den
fortlöpande inflationen innebär en direkt
utplundring av alla de människor
som ha sitt levebröd av fasta inkomster,
och detta skapar en social oro i
samhället, som många gånger varit
upptakten till en otrevlig politisk utveckling.
Får folk den uppfattningen,
att statsmakterna i detta fall skulle
ställa sig passiva, ja, då måste jag säga,
att då gå vi mot en förstorad förtroendekris.
Statsrådet Kock vädjade här
nyss till de enskilda, att de skulle söka
komma i verklig samklang med statsmakterna
och på detta sätt hjälpa till
att bättra den ogynnsamma samhällsbalansen.
Det kommer att bli ytterligt
svårt utan tillräckligt förtroende.

Statsministern har under debatten
bär yttrat, att det inte går att regera

mot arbetarväljarna. Jag förmodar, att
statsministern med arbetarväljarna menar
socialdemokraterna. Det är möjligt,
men det är lika säkert, att det inte
går att regera mot den övriga delen av
det svenska folket utan våldsamma slitningar
och spänningar. Efter vad jag
hört under dessa dagar, kommer jag
till den slutsatsen, att detta börjar mer
och mer gå upp för statsministern. Jag
är däremot icke alldeles säker på att
finansministern har lika lätt att fatta
detta. Han är i alla fall mera maktbetonad.
När han förra året resonerade
om sitt skatteförslag var han alldeles
omedgörlig, trots att han måste ha varit
medveten om att detta förslag skulle
påskynda en icke önskvärd ekonomisk
utveckling. Det satte i rörelse pengar
som direkt användes för konsumtion
och ökade efterfrågan på varor. Detta
var bara en del av dess ogynnsamma
verkningar. Med utgångspunkt från sådana
erfarenheter och med kännedom
om finansministerns envetna fullföljande
av sin politiska linje oavsett de samhällsekonomiska
konsekvenserna, lyssnar
man med en viss försiktighet till
sådana ord som när han sade, att det
för tillfället icke borde vara otänkbart
att skjuta åt sidan partiskiljande frågor.
Men man vågar icke helt ge sig
hän åt detta resonemang. Det har ju
framkommit att utredningarna om näringslivets
förstatligande skola fortgå.
Meningen är alltså, att motparten skall
vara så vänlig att i ett kritiskt skede
hålla sig tyst och snäll och lämna sin
medverkan, medan samtidigt det andra
spellaget samlar sig och eventuellt förstärkes
med nya krafter. När jag säger
detta, vill jag inte att det på något
sätt skall uppfattas så, som om vi från
vårt håll skulle vilja undandraga oss
vårt ansvar, men jag vill tillägga, att
något slags samförstånd, som skulle
skrivas ned på papperet, som ifrågasatts,
och om vilket kommunisterna
skulle vara med, naturligtvis från början
förklarande att de lägga in en helt

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

123

Vid remiss av statsverkspropositionen.

annan tydning i allt vad som står skrivet
än vad vi övriga göra, kan inte
vara så mycket värt.

Det föreföll mig, som om herr Olsson
i Gävle i alldeles särskilt hög grad
uppträdde som talesman för det socialdemokratiska
partiet. Herr Olsson säger,
att det är ju beklagligt om regeringen
icke har oppositionens förtroende,
men att det är tio tusen gånger
viktigare — jag hoppas att jag inte fått
med en nolla för mycket — att regeringen
åtnjuter förtroende hos de väljare,
som utgöra regeringens underlag,
än förtroende från oppositionens sida.
Ja, är detta regeringens riktpunkt, då
förstår jag mycket av vad som hänt,
och då inser jag, att man har åtskilligt
att befara även för framtiden. Men
i dagens läge fordras det enligt vår
uppfattning en regering, som har en
långt vidare synkrets än den som
skymtade fram i det anförande som
den socialdemokratiska gruppens talesman
här höll.

Jag har inte kunnat underlåta att i
debattens slutskede framföra detta, och
jag skulle sätta mycket stort värde på
om hans excellens herr statsministern
ville ge oss ett klart besked. Det skulle
säga åtskilligt om vad vi kunna räkna
med i framtiden.

Herr SENANDER erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Bara ett par ord till herr
Skoglund! Herr Skoglund krävde att vi
kommunister skulle bevisa, att det inte
förekommer något »slavarbete» i Europa.
Det är ju ett ganska bekvämt sätt
att slingra sig undan en obehaglig situation.
Jag vill upplysa herr Skoglund
om att vanlig anständighet fordrar, att
den, som framkastar ett påstående, också
svarar för bevisningen. Var så god,
herr Skoglund, och kom fram med bevis
för vad herr Skoglund påstått!

Herr SKOGLUND i Doverstorp, som
likaledes på begäran erhöll ordet för

kort genmäle, anförde: Herr talman!
Såvitt jag vet, har det upprepade gånger
i världspressen lämnats uppgifter om
att i Ryssland och de av Ryssland behärskade
länderna förekommer sådant,
som måste rubriceras som slavarbete —
det är nog inte heller herr Senander
obekant.

Jag trodde nu att herr Senander, i
stället för att göra en kringgående rörelse,
skulle lämna det svaret, att det
inte förekommer något sådant.

Herr SENANDER erhöll på begäran
ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Det är ju herr Skoglund
och inte jag som gjort den kringgående
rörelsen, och det bevis, som han
nu försöker prestera, är sannerligen
inte mycket värt.

Vidare anförde:

Herr OHLIN: Herr talman! Med utgångspunkt
från finansministerns gårdagsanförande
skulle jag vilja börja
med att säga, att det är ju alltid ett
nöje att diskutera med finansministern.
Hans sätt att argumentera visar, att man
kan ha delade meningar om saker och
ting utan att det därför behöver smyga
sig in några drag av animositet i debatten.
Jag tror att detta medverkar till
ett lugnt meningsutbyte, som nog är
mera värdefullt än en diskussion som
mera liknar en knivkastning eller något
dylikt.

Finansministern efterlyste ett uttalande
från min sida om hur jag ser på
den av herr Henriksson framförda synpunkten,
att ett budgetöverskott inte
verkade bromsande på köpkraftsöverskottet,
därest inte pengarna steriliserades.
Jag skulle kunna nöja mig med
att på denna punkt i stort sett instämma
med finansministern, men jag vill inte
undandraga mig att lämna en kortfattad
förklaring för skälen till att jag tror,
att finansministerns tankegång är riktig
och den som har framförts från högerhåll
knappast riktig eller praktisk.

124

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Om man jämför två tillstånd, det ena
med ett budgetöverskott av det slag som
det här gäller och det andra utan ett
sådant budgetöverskott men båda med
stora statliga utgifter, så är det klart
att när staten tar nt de 500 milj. kr.,
som det är fråga om, av medborgarna i
form av skatter, så få konsumenterna
lov att minska sina inköp med ett belopp,
som motsvarar, låt mig säga, den
allra största delen av dessa 500 milj. kr.
För statens del är efterfrågan densamma
som förut, och det blir alltså en
minskning av den totala efterfrågan,
för såvitt inte vissa grupper av människor
få mer pengar att köpa för, men
någon anledning till att så skulle bli
fallet kan jag inte se. Det är klart att
läget på kreditmarknaden under speciella
förhållanden skulle kunna bli sådant,
att banker och sparare till följd
av att staten behöver låna mindre med
pengar för sin investering kunna låna
ut mer pengar till andra och att det på
detta sätt skulle kunna växa fram en
extra kreditgivning till industrien och
näringslivet, som skulle medföra en ökning
av efterfrågan. Men att tillse, att
en sådan följd icke inträder, är den
normala uppgiften för en centralbank,
och till att åstadkomma och vidmakthålla
en lämplig stramhet på kapitalmarknaden
har riksbanken alldeles tillräckliga
befogenheter, bl. a. möjligheten
att göra operationer i öppna marknaden.
Den utsträckning, i vilken riksbanken
lämpligen bör göra sådana operationer,
har emellertid inte något fast
samband med storleken av budgetöverskottet,
d. v. s. i detta fall de 500 miljonerna,
och är därför en angelägenhet
som knappast bör klaras genom ett riksdagsbeslut,
som ju skulle innebära, att
finansdepartementet, regeringen och
riksdagen övertoge en hel del av de
uppgifter, som riksbanken måste sköta
med beaktande av marknadslägets variationer.

Det förefaller mig, herr talman, ganska
klart, att sammanhanget är av denna

art, och jag undrar därför, om det inte
möjligen är så, att bakom herr Henrikssons
här framförda synpunkter ligger
en annan tanke, som han dock inte
klart givit uttryck åt, nämligen att han
vill framtvinga ett tillstånd, som i sin
tur skulle framtvinga vissa speciella
handlingar från riksbankens sida. Men
om det är detta som är avsikten, vore
det i klarhetens intresse bättre att det
sades ut.

Finansminister Wigforss talade om
att överenskommelser med det enskilda
näringslivet vore önskvärda. Jag vill
därtill foga den frågan: varför försökte
då inte regeringen åstadkomma en sådan
år 194(5, när vi för vår del föreslogo
det och förutsättningarna därför
av förut angivna skäl uppenbarligen
voro mycket bättre än de senare varit?

Finansministern säger också att man
måste beakta, att det ingalunda är hela
det ekonomiska livet som ligger under
samhällets kontroll; när det t. ex. gäller
investeringarna, är det ju bara eu del
som gör det. Detta vill finansministern
använda som motivering för påståendet,
att regeringen har ett mycket begränsat
ansvar för den ekonomiska utvecklingen.
Men om så vore fallet, skulle ju
i ett samhälle av den mer liberala typen,
som det för 30, 40, 50 år sedan
fanns på flertalet håll och där nästan
ingen del av det ekonomiska livet låg
under samhällets kontroll, myndigheterna
inte ha haft något ansvar alls för
det ekonomiska läget. Men det har ju
dock erkänts av alla att myndigheterna,
<1. v. s. statsmakten inklusive centralbanken,
ha skyldighet att upprätthålla
en jämvikt som bevarar penningvärdet.
Detta kan man inte komma ifrån genom
att tala om att det finns statskontroll
bara över en del av näringslivet. De åtgärder,
som jag syftar på, brukade man
förr kalla för penningpolitik, men gränsen
mellan detta och det som vi här tala
om är ju ganska flytande. Det som det
här gäller är att slå fast, att det har
under de sista 30, 40, 50 åren alltid

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

125

Vid remiss av statsverkspropositionen.

erkänts, att statsmakten, tagen i ordets
vidsträcktaste bemärkelse, har ett ansvar
för penningvärdets bevarande.
Finansminister Wigforss misslyckas, om
han vill befria regeringen från sin
andel av detta ansvar genom att tala
om att man inte har detaljkontroll över
alla investeringar.

Vidare säger finansministern, att om
importen inte har varit bra sammansatt,
d. v. s. det har importerats en del saker,
som man i dagens läge anser mindre
viktiga än andra, som man nu skulle
vilja köpa men som man saknar pengar
till, så kan man väl inte kritisera myndigheterna
för detta, utan kritiken måste
i stället vändas mot näringslivet, som
har skött importen. Även detta argument
anser jag för min del vara oriktigt. Sådant
läget var under slutet av år 1946,
då importen hotade att svämma över
alla bräddar och experterna kommo
med den ena varningen efter den andra,
hade det naturliga varit, såsom från
vårt håll många gånger anfördes, att
begränsa totalimporten. Då hade man
uppnått det resultatet, att även — ja
särskilt — den mindre önskvärda importen
blivit mindre och man skulle haft
större möjligheter att i dag köpa det
som anses viktigare. Att man på våld
håll inte varit så hågad att följa herr
Myrdals exempel och göra offentliga
deklarationer av denna art, torde envar
förstå, och ingen kan väl vara så djärv
att han försöker etablera ett försvar för
regeringen med hänvisning därtill.

Finansminister Wigforss’ uttalande
här, att staten i det ekonomiska livet
närmast har till uppgift att vara någon
sorts medlare mellan de stora organisationerna,
är ju ganska intressant. Det
förefaller mig som om finansministern,
när han alltså anser att den socialistiska
statsmakten skulle vara något slags
medlingskommission, lägger tyngdpunkten
på ett annat ställe än han tidigare
gjort. Jag tror nog att han tidigare har
brukat ge denna statsmakt helt andra
och vidsträcktare uppgifter, men det

skulle föra alldeles för långt att nu taga
upp en närmare diskussion om den
saken.

Statsrådet Kock talade om den »automatiska»
prisstegringen, ett uttryck
som säkert har satt myror i huvudet på
åtskilliga av riksdagens ledamöter, i
varje fall på mig. Det visar sig nu att
därmed åsyftas något som man också
kunnat, dock inte utan svårighet, så
småningom utläsa — ingenting annat
än en redan inträffad prisstegring. Jag
måste säga, att någon riktigt lyckad terminologi
är knappast detta i en uppställning,
där förhållandena under 1948
jämföras med förhållandena under 1947.

Av statsrådet Kocks redogörelse framgår,
att det första alternativet i expertpromemorian,
vilket visar en brist på
1 150 milj. kr., trots att det inte inrymmer
någon större del av lönestegringarna,
är så att säga huvudalternativet. Det
är av en viss betydelse att få detta fastslaget
från en regeringsledamots sida.

Vidare säger statsrådet Kock, alt det
andra alternativ, som redovisas i promemorian,
har man gjort upp för att
visa, hur långt det skulle vara möjligt
att komma mot en utjämning av balansen,
ifall vissa »om» bleve uppfyllda —
ett av dessa olika »om» är, om bytesförhållandet
med utlandet, d. v. s. relationen
mellan export och import, skulle
bli särdeles gynnsamt. Det är klart att
i denna osäkra värld är det inte alldeles
uteslutet, att det kan inträffa sådana
gynnsamma förändringar, att även detta
alternativ kan visa sig riktigt, men enligt
vad jag tyckte mig förstå av statsrådet
Kocks redogörelse, har ingen vågat
påstå, att detta skulle kunna betraktas
som sannolikt, ännu mindre att det
skulle vara klokt att disponera på grundval
av ett sådant antagande.

.lag är den förste att instämma med
statsrådet Kock, när hon säger, alt man
inte får alltför mycket pressa de siffror,
som det här gäller, men å andra sidan
får man naturligtvis inte, ifall läget är
sådant atl mycket litet tyder på all det

126

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

kan bli en ökning av varutillgången,
utan snarare en minskning förefaller
sannolik, av siffrorna draga den slutsatsen,
att man faktiskt bär ett utrymme
att disponera.

Vad som också är intressant att slå
fast är, att de olika lönehöjningar, som
finansministern i går uttalade sig om,
inte äro inräknade i tablån. Jag föreställer
mig att statsrådet Kock här medverkat
som expert. Jag finner det liksom
hon vara ganska naturligt att i
tablån intet sådant tillagts, ty att sitta
och spekulera över vad det innebär,
om LO:s rekommendation följes eller
om man går ännu längre, kan knappast
vara en experts uppgift. Men annorlunda
ter sig saken för finansministern
och regeringen, som ju lagt fram de beräkningar,
som här presenteras, såsom
en grundval för ett visst handlingssätt,
bl. a. införandet av vissa nya indirekta
skatter. Det är väl dock uppenbart att
man inte kan tala om en nationalbudget,
ens i dess enklaste form, ifall man
utelämnar saker som finansministern
tydligen räknar med!

Det skulle ha varit naturligt, om regeringen
här givit besked om hur den ser
på denna fråga. Tills vidare kan man
endast konstatera, att det inte finns någon
uppställning, som dels visar den
balans, som är nödvändig för att förhindra
fortsatt inflation, dels är sådan
att regeringen är beredd att ställa sig
bakom den. Jag måste därför, herr talman,
säga, att det förefaller mig inte alls
otroligt, utan tvärtom ganska sannolikt,
att utvecklingen i fortsättningen kommer
att bli ungefär likadan som under
1947, och att man, när man skall se
tillbaka på 1948, kommer att få anslå
ännu allvarligare tonfall än vad man
nu gjort och kommer att få anstränga
sig ännu mer för att få fram den optimism,
som tarvas då det gäller att se
framåt.

I detta läge förefaller det mig vara
lämpligt, om regeringen ville utse en
opolitisk expertkommitté med uppdrag

att under loppet av några veckor eller
kanske någon månad göra en uppställning,
som enligt dessa opolitiska experters
mening sannolikt vore pålitlig. Det
är klart att man också i ett sådant fall
kan komma att röra sig med vissa felmarginaler,
men jag tror dock att en
sådan uppställning skulle vara vägledande
för den ekonomisk-politiska diskussionen.

Innan jag övergår till några anmärkningar
i anledning av statsministerns
uttalanden, skall jag be att i förbigående
få göra ett par påpekanden av mer
praktisk art.

När regeringen, såsom sannolikt är,
går att föreslå sterilisering av viss del
av bolagsvinsterna, så vore det önskvärt
att inte förse Krångel-Sverige med
en ny kraftigt grönskande gren genom
att gå alltför långt ned, när det gäller
de små vinsterna. 8 000 kronor, som föreslagits
av kommittén, förefaller att
vara en allför lågt liggande gräns. Jag
anser det vara mer praktiskt att sätta
gränsen vid 10 000 kronor eller snarare
något däröver, och det förefaller mig
även vara motiverat med hänsyn till
önskvärdheten av att inte försvåra utvecklingen
av den mindre företagsamheten,
som i många fall skulle få det
besvärligare att klara sina likviditetsproblem
än de större företagen.

Vad automobilbeskattningen beträffar,
skall jag inte upprepa de betänkligheter,
som jag tidigare framfört, utan
endast tillägga ett praktiskt observandum.
Om man, trots de avstyrkanden,
som beträffande fordonsbeskattningen
kommit såväl från det parti, som jag
representerar, som från högerpartiet
och bondeförbundet, skulle gå vidare
med saken, så är det väl ett minimikrav
från bilägarnas sida, att de få tid
på sig att avgöra, om de vilja ha sina
bilar i drift eller inte, och att de alltså
inte behöva betala in fordonsskatten under
första hälften av februari för att
sedan kanske längre fram mot slutet av
februari finna, att denna skatt har höjts

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

127

Vid remiss av statsverkspropositionen.

till ett mycket högt belopp. En utsträckning
av inbetalningstiden för fordonsskatten,
som ger bilägarna ett fritt val,
är väl det minsta mått av hänsyn som
de kunna göra anspråk på.

För min del ber jag att ännu en gång
få varna regeringen för den ökning av
beskattningen, som i detta avseende
ifrågasättes.

Till sist vill jag beröra en annan
praktisk fråga av utomordentligt stor
betydelse, nämligen att importen av
varor, som svenska köpare ha kontraherat
i utlandet, såvitt möjligt skötes
på ett sådant sätt, att inte vårt anseende
för ordhållighet och pålitlighet i affärer
lider större skada än ofrånkomligt. Och
i samband därmed vill jag också understryka
betydelsen av att man tar all
möjlig hänsyn till vikten av att produktiviteten
här i landet befrämjas genom
införsel av just sådana varor, maskiner
och annat, som kunna verka i denna
riktning. När statsministern säger, att
det ännu är för tidigt att uttala sig om
huruvida det varit klokt eller oklokt att
i samband med investeringarna inskränka
den därmed sammanhängande stora
importen skall jag be att få göra den
lilla anmärkningen, att den, som inte
i dag kan se de olägenheter vilka det
svenska näringslivet kommer att få kämpa
med på grund av den internationella
illikviditet vari vi kommit, har tydligen
svårt att lära av erfarenheten.

Herr Rubbestad var liksom förut finansministern
inne på statstjänarnas
lönereglering först 1944 och sedan en
gång till. Jag skall med anledning därav
be att få upprepa vad jag redan tidigare
framhållit, nämligen att löneregleringen
1944, som man på olika håll så gärna
pekar på, var ju ingenting annat än eu
gärd av rättvisa mot den samhällsgrupp,
som blivit efter vid den tidigare löneregleringen.
Även om jag inte kan instämma
i en del av de uttalanden, som
finansminister Wigforss gjorde i detta
sammanhang, är det en fråga för sig, ty
själva åtgärden betraktar jag såsom väl -

motiverat!. Även om man ser tillbaka
på den andra löneregleringen, förefaller
det mig uppenbart att statstjänstemännen
inte varit någon stöttrupp utan snarare
en eftertrupp vid de senaste årens
löneregleringar och att det inte är motiverat
att giva något annat intryck.

Herr talman! Jag kommer nu till några
korta anmärkningar med anledning
av statsministerns yttrande. Jag kanske
skulle börja med hans fråga rörande
mina uttalanden om investeringsbegränsning.
Jag skall begränsa mig till
att bara peka på ett anförande, som jag
höll i denna kammare den 5 juni 1946,
och där jag ganska utförligt på ett par
sidor redogjorde för min principiella
inställning, att själva investeringen i
kausal mening står i centrum. I detta
anförande sade jag bl. a. att »det i dag
uppenbart gäller att begränsa investeringarna».
Jag har sedan gjort en del
uttalanden — där jag berört än den
ena, än den andra sidan av problemet
— och blivit föremål för en rad angrepp
bl. a. i det socialdemokratiska huvudorganet,
därför att jag begärt en
nedskärning i byggnadstillståndsgivningen.
Jag kan sedan hänvisa till mina
yttranden i remissdebatten 1947 och
till herr Wigforss’, statsministerns och
mina tidigare diskussioner.

Herr statsministern deklarerar, med
anledning av min fråga om 27-punktprogrammet
fortfarande är regeringens
program — som han sade vid sin första
deklaration som statsminister — alt
han vill betyga regeringens trohet mot
detta 27-punktprogram men att han
vill uppskjuta dess förverkligande -inte på grund av de skäl, som vi i oppositionspartierna
i snart två år framhållit,
utan därför att det råder en kristid,
som kräver en hård politik, vilket
tydligen enligt hans mening är något
alldeles nytt här i landet. När det blir
bättre förhållanden, kan man alltså
taga fram programmet igen. Han har
inte tagit avstånd från Socialdemokratiska
ungdomsförbundets uttalande, att

128

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

valet på hösten 1948 gäller om delta
efterkrigsprogram skall genomföras i
sin helhet eller inte. Det förefaller mig
som om statsministern här har lämnat
besked om att näringslivet har att räkna
med fortsatt osäkerhet om när regeringen
kommer att taga fram dessa saker
— möjligen dock med det tillägget
att vi kunna vara lugna fram till valet.

Vidare har han givit vad som närmast
är ett underbetyg åt de socialistiska
punkterna i detta program, eftersom
de tydligen äro av den art, som
han själv karakteriserar som olämplig
att genomföra under nuvarande kristid.

Statsministerns dialektiska metod att
diskutera — vilken han använder med
en viss skicklighet, det skall jag gärna
medgiva — skall jag här inte göra till
föremål för någon närmare kritik. Jag
vill bara påpeka, alt han å ena sidan
säger att oppositionen är med om allting;
å andra sidan är hans framställning
emellanåt sådan att den socialdemokratiska
propagandan kan säga, att
det är regeringen allena som gjort allting.
Å ena sidan har regeringen äran
av konjunkturuppsvinget på 1930-talet,
å andra sidan har den inget ansvar för
den olyckliga utvecklingen under de
senaste åren. Å ena sidan har det varit
omöjligt att förhindra uppkomsten av
dagens köpkraftsöverskott, å andra sidan
varnas man för att tro, att vi skola
kunna avlägsna detta köpkraftsöverskott.
Jag beundrar den optimism som
.statsministern och hans vänner utvisa,
när de tro att man på detta sätt kan
hoppa från tuva till tuva och klara sig
torrskodd över till slutsatsen, att regeringen
haft rätt i allt och oppositionen
fel. Man skall ha mycket stark tro för
att komma till den slutsatsen.

Vad statsministerns deklaration om
kommunisterna beträffar, anser jag den
mycket välkommen. Själv tycktes han
anse, att den var överflödig, men det
jag efterlyste i min fråga var inte bara
en deklaration utan också eu politik,
som med energi inriktar sig på att be -

kämpa kommunisterna inte bara på det
fackliga området utan också på det
politiska planet. Det gäller här eu politisk
fråga, inte bara majoriteten i den
ena eller andra fackföreningen, hur viktig
den saken än må vara. Den som
följt den politiska diskussionen i anföranden
från regeringens ledamöter
och i den socialdemokratiska pressen
under det senaste året efter statsminister
Erlanders deklaration vid förra
årets remissdebatt har inte kunnat undgå
att förvåna sig över hur litet beskjutningen
riktats mot kommunisterna
och hur mycket mer koncentrerad den
varit mot oppositionspartierna. Vakthållningen
kring demokratien mot kommunistiska
irrläror och kommunistisk
politik har tydligen ansetts vara så
mycket mindre viktig än kritiken mot
oppositionspartierna. Vi få nu se, om
det blir annorlunda efter statsministerns
senaste deklaration.

Till sist skall jag i likhet med herr
Skoglund vidröra statsministerns med
förkärlek upprepade yttrande: »Man
kan inte regera detta land mot arbetarrörelsen.
» Han tillägger att å andra
sidan skall man naturligtvis inte spetsa
till motsättningen till andra grupper,
men detta tillägg ges eu mera sekundär
ställning. Herr statsminister, vem är det
som ökar dessa motsättningar till
andra grupper? Är det inte regeringen,
som genomför en politik, vilken av stora
folkgrupper uppfattas som orättvis och
hänsynslös? Är det inte regeringen, som
intar en attityd som framkallar oro och
misstro på många håll? Är det inte
den socialdemokratiska propagandan,
som ältar och kältar om talet om arbetare
och borgare, som om det fanns
en stor klyfta mellan två sådana grupper
i vårt land, fastän man vet, att
detta är en skev beskrivning?

De icke socialistiska partierna i detta
land stödjas av låt mig säga halvannan
miljon mindre jordbrukare, hantverkare,
lägre tjänstemän, små affärsmän
och många andra, som sannerligen inte

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

129

Vid remiss av statsverkspropositionen.

representera någon överklass. Jag instämmer
med statsministern i att Sverige
inte kan regeras mot arbetarrörelsen
— i varje fall inte med lyckligt
resultat — men Sverige kan inte heller
med framgång regeras mot de andra
stora folkgrupperna, som stå främmande
för klasskampsstrid och den socialistiska
läran. Sverige kan regeras
väl, endast om det regeras på ett sätt,
som skapar samförstånd och samarbetsvilja
mellan alla dessa folkgrupper.

Det är detta regeringen inte förstått.
I stället har den ödslat bort den möjlighet
till samarbete, som tidigare funnits
här i landet. Vi inbjödo till en
samling på sommaren 1946. Det hade
varit naturligt för regeringen att gå
med på förslaget, åtminstone efter valet,
om nu det stod i vägen. Men regeringen
svarade nej. Det är märkvärdigt
hur kort minne statsministern har. När
han talar om avslagna samarbetsinviter,
sträcker sig hans minne inte längre
än till 1947. Redan år 1946 frågade vi
finansministern, om regeringen inte
var benägen för en kompromiss, t. ex.
på vissa punkter i skattefrågan, och
om inte regeringen ville modifiera sitt
förslag — som såvitt vi kunde se hade
till syfte att försvåra eller omöjliggöra
den enskilda kapitalbildningen, som
fordras som ett underlag för expansion
inom näringslivet. Finansministern svarade
nej. Då var tiden inne, herr statsminister,
att — om regeringen verkligen
önskade en sådan samverkan — ingripa
mot uppkomsten av köpkraftsöverskottet.
Det är lättare att förebygga
än att bota! Då hade man också haft
lättare att bevara en samförståndsvänlig
anda i landet. Regeringen intog i
stället i socialiseringsfrågan liksom i
skattefrågorna eu attityd, vilken, som
jag nyss nämnde, framkallat misstro
inom stora delar av vårt folk.

Först i början av 1947 inbjöd man
partierna till förhandlingar. Vi ville på
vår sida gärna göra ett försök, och vi
trodde att regeringen ändrat hållning,

9 — Andra kammarens protokoll 19)8.

men det var ett misstag. Regeringen
ville inte på någon punkt göra något
medgivande, och det är ganska uppenbart,
att det då inte heller kunde bliva
något resultat. Jag har flera gånger frågat
statsministern efter ett medgivande.
Det torde nu få anses klarlagt, att ett
sådant medgivande inte ställdes i utsikt.
När statsministern nu skildrar utvecklingen
så som om vi haft en samarbetsvänlig
regering men en opposition,
som inte vill samarbeta, är detta
dålig historieskrivning, som inte kan
vilseleda någon. Herr Erlander tycks
vara oförmögen att förstå, att samarbetsinviter,
som äro allvarligt menade,
måste stödjas av en politik, som visar
att man vill beakta olika folkgruppers
synpunkter och önskemål. Hans tal om
samarbete har saknat detta stöd. Det
är beklagligt att dess innebörd är, att
han som regeringschef inte förstått att
man inte kan regera med framgång vare
sig mot arbetarrörelsen eller mot
andra stora folkgrupper. När socialdemokratiens
ledare förstå detta och
när det här i landet skapats en maktfördelning,
som garanterar att det inte
glömmes bort, tror jag vi kunna återvända
till en klokare och lyckligare
politik i vårt land.

Herr PEHRSSON-RRAMSTORP: Herr
talman! Då nu debatten pågått så länge,
skall jag försöka att inte ställa några
frågor, som fordra alltför långa svar.
Men jag har vissa anteckningar om de
svar som lämnats av regeringsledamöter
på frågor, vilka jag framställde
under mitt första anförande.

Statsministern sade i sitt anförande,
att vi ha det bra i vårt land, och det
är ett relativt tillfredsställande uttalande.
Ingen har ju sagt något annat än
att förhållandena äro trassliga i hela
världen och följaktligen måste beröra
oss också. Då vi nu tala om detta, skola
vi emellertid komma ihåg, att vi inte
ha varit med om ett sådant krigstillstånd
som större delen av den övriga

Nr 8.

130

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

världen. Det skulle ju i alla fall vara
ganska besynnerligt, om vi ansåge att
vi skulle ha det ungefär som andra
länder, fastän vi undsluppit krigets
fasor.

Statsministern sade, att arbetslöshet
inte existerar här i landet. Ja, det skulle
vara underligt, om man inte i en högkonjunktur
som denna skulle kunna
hålla arbetslösheten borta, och jag vill
öppet betyga, att det parti jag företräder
har ju långt före denna tid i handling
och även i det program vi gjorde
upp till landstingsmannavalen 1946 visat,
att vi vilja vara med om att vidtaga
åtgärder för att hindra arbetslöshet
och få en så jämn sysselsättning
som möjligt. Men samtidigt äro vi övertygade
om, att om man under en verklig
högkonjunktur stöder denna och
om staten genom sina åtgärder försöker
stegra den ännu mera, närmar man sig
mycket fortare den tidpunkt, då arbetslöshet
verkligen kan befaras inträda.
Det är sådant, som vi enligt min mening
skola hjälpas åt att förebygga. Därvidlag
har regeringen inte handlat som
den borde för att behålla konjunkturen.

Vi kunna vidtaga särskilda åtgärder,
när förhållanden, som inte äro önskvärda,
inträffa, men det skulle vara
oerhört tragiskt, om vi på grund av
ett missriktat nit under den här högkonjunkturen
skulle fortare än vad som
är nödvändigt frammana en arbetslöshet
därför att vi inte kunna skaffa
det material som behövs i produktionens
tjänst.

Statsministern sade också, att det är
ansvarslöst att lita på utländsk hjälp.
Ja, det äro vi fullständigt ense om.
Det är därför vi varnat för en ekonomisk
politik, som driver oss in i beroendeställning
av den utländska hjälpen.
Det är emellertid klart — regeringen
kan inte gärna förneka det —
att den ekonomiska utvecklingen drivit
oss dithän.

Då invänder statsministern, att även
samlingsregeringen beviljade krediter

på bortåt 2lk miljard kronor. Jag skulle
ju då vilja säga, att den som var föredragande
i samlingsregeringen, när
denna gjorde upp planerna för Sveriges
finansiella åtaganden, var samme
finansminister, som nu tillhör den socialdemokratiska
regeringen. Om det
blev något fel den gången, återfaller
det följaktligen på herr Wigforss lika
väl i samlingsregeringen som i närvarande
stund. Men jag skall försöka förklara
precis hur samlingsregeringen såg
på dessa frågor.

Vi veta alla, att Sverige förklarade
sig neutralt, när kriget började, och vi
kritiserades då från båda de krigförande
parterna, vilket var helt naturligt.
De kunde inte smälta, att någon
skulle kunna hålla sig utanför blodbadet.
Vi fingo t. o. m. mottaga de beskyllningarna,
att det var enskild ekonomisk
vinning, som dikterade Sveriges
beslut. Vi som sutto i regeringen voro
eniga om, att vi när kriget en gång
slutade, om vi kunde lyckas hålla oss
utanför detsamma, på det sättet skulle
ha vår produktionsapparat bättre i ordning
än de länder, som fingo den förstörd.
För övrigt skulle vi göra allt, vad
vi kunde för att hjälpa andra att återuppbygga
en sönderslagen värld. Det
var ju grunden till en del av de krediter
som lämnades.

Vi lämnade krediter för att visa, att
vi inte bara talade vackra ord och för
att i handling övertyga de kämpande
folken om att vi verkligen ville hjälpa
till. Om jag inte missminner mig fingo
Norge och Danmark en kredit på vardera
150 miljoner. Beloppen ha förelagts
riksdagen, och såvitt jag vet äro
de — eller åtminstone vissa delar av
dem — avskrivna. Vi sade, att vi med
hänsyn till den ståndpunkt vi intagit
redan från krigets början voro skyldiga
att göra detta, därest vi ville uppfylla
det vi en gång tidigare sagt. Finland
fick också en stor kredit, även
den bestående av direkta bidrag.

Vi lämnade lån till England och

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

131

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Polen. Motiven för dessa lån behöver
jag inte upprepa. Finansministern har
ju hållit ett anförande här, vilket till
viss del behandlade vår kredit till Polen.
Vi voro i rätt stor utsträckning beroende
av vissa importvaror därifrån
för att upprätthålla vår produktionsapparat,
och det är nu en gång så, att
skall man göra en affär måste man väga
fördelar och nackdelar mot varandra.

Beträffande det lån som lämnats till
England finnas, om jag inte är fel underrättad,
de pundvalutorna i riksbanken,
men man har kommit överens om
att de inte skola inlösas eller tagas i
bruk av oss förrän vid en viss tidpunkt
— jag tror det är 1949. Vi ha alltså
fått varor för detta, men det blir inte
fråga om någon clearing och pengarna
komma oss inte till godo förrän efter
viss tid. Om det nu skulle vara fel, att
samlingsregeringen med riksdagens
medgivande åtagit sig vissa förpliktelser
i enlighet med sina deklarationer
vid krigets början, så innebär ju detta
inte, som statsministern tycktes anse,
att man skall fortsätta att begå fel.
Man får i stället se till att inte löpa
linan ut och vidta olämpliga ekonomiska
dispositioner. Det är givetvis inte
heller krediterna, som ha förorsakat
våra valutasvårigheter, utan dessa bero
på att vi importerat mer än som svarat
mot vår export. När en enskild människa
ikläder sig en förbindelse att
göra en utbetalning, måste hon ta hänsyn
till sina möjligheter att fullgöra
åtagandet, och hon måste beakta, att
hon inte kan köpa lika mycket som hon
annars skulle kunna göra. Så får också
staten göra, när den beviljar krediter.

Jag vill inte rikta någon anmärkning
mot regeringen för att den inte velat
lyssna till mina synpunkter, men jag
måste exportera så mycket det över
läggningarna med regeringen, att vi
måste exportera så mycket det överhuvud
taget var möjligt för att på alla
områden kunna hålla produktionen på
en nivå, som ur landets synpunkt vore

mest önskvärd, om vi skulle komma i
ett svårare ekonomiskt läge. Statsministern
svarade då, att jag såsom ledamot
av samlingsregeringen också hade ansvar
för utvecklingen. Om jag inte hörde
fel, hade han redan 1946 framhållit,
att vi inte kunde upprätthålla byggnadsverksamheten
i samma utsträckning
som dittills. Som jag sade i ett
annat sammanhang, räcker det emellertid
inte med att man väcker en fråga
och tar upp en teoretisk diskussion
om den. Man måste med all kraft söka
förverkliga planerna och skapa fram
resultat. Vid mitten av 1946, då statsministern
fått ögonen öppna för att den
ekonomiska utvecklingen höll på att
snedvridas, borde han ha försökt rätta
till förhållandena. Ju senare man lägger
om produktionen efter de principer,
som anses riktiga, ju svårare bli följderna.
Eftersom man inte i tid vidtog
effektiva åtgärder, befinna vi oss nu i
en svårare situation än vi behövde göra.

Statsministern sade i sitt anförande,
att socialdemokraterna inte ångra införandet
av de sociala reformerna. Nej,
det göra inte vi heller. Orsaken till att
vi kommit att resonera om dessa reformer
är emellertid, att finansministern
i statsverkspropositionen uttryckligen
framhållit, att en reformpaus är
nödvändig med hänsyn till det ekonomiska
läget. Jag sade i mitt tidigare
anförande, att bondeförbundet är berett
att stödja finansministern i hans
strävanden, och jag motiverade också
vår åsikt, att dessa strävanden äro nyttiga
för hela folket, inte allenast i deras
egenskap av skattebetalare. Sedan är
det klart att om man går för långt på
den vägen, börjar folket reagera inför
utvecklingen.

Statsministern nämnde också, att
ingen kan regera utan arbetarpartiets
stöd. Jo, visst är det möjligt, men det
skulle inte vara lyckligt. Arbetarpartiet
har en så stor numerär i vårt land
både ute bland folket och i riksdagen.
Jag går så långt så jag säger, att även

132

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

om partiet skulle komma i minoritet,
skulle det, därest den sittande regeringen
inte hade arbetarpartiets stöd,
bli spända förhållanden, som inte äro
önskvärda för någon befolkningsgrupp.
Det förefaller mig emellertid som om
det skulle vara en enkel gärd av rättvisa
av regeringen att erkänna, att även
om socialdemokraterna ha möjlighet att
för någon tid regera ensamma — kanske
man räknar med att alltid kunna
göra det och då får minoriteten så
småningom vänja sig vid detta tillstånd
— så är det så länge man inte
är säker på att tillståndet skall bli permanent,
enkelt uttryckt, inte förståndigt
att utnyttja situationen utan att
ta minsta hänsyn till minoriteten. Ja,
även om tillståndet skulle bli permanent,
tror jag inte det med hänsyn till
produktionslivets utveckling är önskvärt
att regeringen inte beaktar förnuftiga
synpunkter, som komma från en
minoritet. Ett sådant förfarande skulle
enligt min mening hämma sig självt.
Jag är kanske litet för optimistisk om
jag väntar, att regeringen, efter de svårigheter
den nu har ställts inför, skall
ta rättelse av de vunna erfarenheterna.
Både regeringen och de socialdemokratiska
riksdagsledamöterna ha ett så
gott omdöme, att de säkerligen i landets
och inte minst de folkgruppers intresse,
som de närmast representera,
komma att akta sig för att ta sig vatten
över huvudet, och i så fall böra de ta
hänsyn till välgrundade varningar från
eu minoritetsgrupp.

Det finns en annan fråga, som jag
skulle kunna gå närmare in på, men
jag skall inte göra det, därför att vi så
ofta diskuterat den, nämligen frågan
om vår export av trävaror. Då jag själv
tillhört regeringen vet jag, vilka svårigheter
som föreligga vid underhandlingar
med industrien, och jag skall
inte lasta någon. Det är emellertid uppenbart,
att vi ha förlorat pengar på
vissa dröjsmål, och att det under vissa
perioder inte har skett någon export

på grund av att överenskommelse inte
träffats mellan staten och trävaruindustrien.
Det är naturligtvis inte den ena
partens skull att så skett, utan dröjsmålet
beror givetvis också på själva
systemet vid överläggningarna.

Det är alldeles riktigt som det har
sagts, att den sammanlagda investeringen
varit mycket större än den som
skett under statlig kontroll och att detta
bidragit till att snedvrida den ekonomiska
utvecklingen. Men detta framhölls
redan före partiledarkonferensen
1946. Det föreslogs då, att man skulle
sammankalla arbetsmarknadens parter
och försöka övertyga dem om att en
återhållsamhet med såväl investeringar
som löner skulle vara till gagn för
landet. Om regeringen hade accepterat
förslaget om en sådan konferens, skulle
vi ha gjort ett ärligt försök att komma
till rätta med svårigheterna, men regeringen
avböjde. Den framhöll, att förslagsställarna
ville förhindra en löneutveckling,
som enligt regeringens åsikt
var försvarbar och riktig. Jag har tidigare
sagt i denna kammare, att man
förstår, att arbetarna vilja ha litet mer
av den stora kakan, när företagen redovisa
vinster på många hundra miljoner
kronor årligen. Men i ett demokratiskt
samhälle och med vårt system för överläggningar
borde man kunna diskutera
om sådana saker.

Finansministern har talat om regeringens
bemödanden att skapa balans
i investeringsverksamheten. Jag har tidigare
förklarat, att vi äro beredda att
medverka i dessa bemödanden, även
om vi anse, att fördelningen mellan investeringsanslagen
borde ha varit annorlunda
på en del punkter. Det är
möjligt att vi framkomma med ett förslag
i detta ärende, men jag kan betyga,
att vi icke skola kräva högre anslag.

Finansministern nämnde, att det
finns en sak, som regering och riksdag
kunna påverka positivt, nämligen
budgetutvecklingen. Detta är alldeles

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3. 133

Vid remiss av statsverkspropositionen.

självklart, men jag vill säga till regeringen
och särskilt finansministern, att
framgången i strävandena att skapa
ekonomisk balans i hög grad beror på
löneutvecklingen därest inte denna ansluter
sig till produktionsutvecklingen.
Ingen behöver misstänka mig för att
vilja, att den ena parten skall stå efter
i lönehänseende — jag vill tvärtom ha
till stånd en så rättvis fördelning av
inkomsterna som möjligt — men det
kan inte ligga i någon folkgrupps intresse
att man bara låter hjulet rulla,
därför att kraven från det ena hållet
äro omåttliga. Jag tror inte jag säger
för mycket, om jag tillägger, att man
på visst håll försöker resa en mera
oförsonlig ståndpunkt till lönefrågan
hos arbetarna. Man ser av rapporter
från andra länder, att de kommunistiska
partierna driva långt gående
krav, inte därför att de tro, att detta
är ekonomiskt rimligt, utan för att
ställa till så mycket oreda som möjligt.
Om kommunisterna vilja stödja regeringen,
är det för att kunna underminera
dess ställning och på så sätt få större
inflytande. Det är en Gudi behaglig
gärning i deras ögon, och de kanske
rent av mena, att de därigenom fullgöra
en fosterländsk uppgift. Jag tror
emellertid inte på sådana katastrofteorier.

Finansministern sade vidare, att det
inte är nödvändigt att just minska importen
för att åstadkomma handelspolitisk
balans. Nej, det är det givetvis
inte. Jag sade tvärtom i måndags, att
vi behöva en tämligen stor import för
att få en så stor tillgång till konsumtionsvaror,
att den svarar mot köpkraften
i landet. Men det är just av denna
anledning jag har sagt, att hur önskvärt
det än är med investeringar, framför
allt bostadsbyggande, måste vi räkna
med inskränkningar. Är det angelägnare
att öka bostadsbyggandet och
därigenom minska våra exportmöjligheter
och minska produktionen för den
årliga förbrukningen än att inskränka

bostadsbyggandet — det behöver inte
helt upphöra — och därigenom få en
mer tillfredsställande proportion mellan
sysselsättningen på olika områden?
Vi vilja inte förneka, att byggnadsverksamheten
har en stor uppgift att fylla.
Det skulle vara ganska eget att tänka
sig, att den skulle kunna upphöra under
en högkonjunktur, men det finns
vissa gränser, inom vilka man bör röra
sig. Om man gör detta, når man enligt
mitt förmenande det bästa resultatet.

Hurudan har nu utvecklingen varit?
Jo, vi ha inte kunnat exportera tillräckligt
för att behålla vår valutareserv,
och därför kunna vi inte importera
lika mycket som förr. Det är, som
jag sade härom dagen, även med hänsyn
till det svåra läget ute i världen
bekymmersamt, att bristen på nödvändiga
varor så lång tid efter kriget beror
på en tidigare »överlevnad». Folket
kommer med en viss förvåning att
se, att försöken att genomföra arbetarrörelsens
efterkrigsprogram samt lyx
och »överlevnad» under en tidigare
period ha försatt oss i en situation, i
vilken vi inte skulle behöva befinna
oss.

Finansministern säger nu, att vi ha
stora lager. Om vi ha det, och om vi
på ett lämpligt sätt fördela importen
mellan olika varor med hänsyn till lagertillgången,
är det uppenbart att vi
kunna minska importen och kanske
likväl upprätthålla en produktion av
nödig storlek. Jag är emellertid inte säker
på att lagren bestå av maskiner
och andra sådana nyttiga varor, utan
en stor del av de importerade varor,
som inte förbrukats, torde utgöras av
godsaker och andra varor, som måste
anses umbärliga. I så fall har ju denna
utveckling bidragit till att vi kommit
in i detta svåra läge. Av hänsyn
till en för hela folket lycklig utveckling
anser jag, att regeringen borde ha tagit
rättelse av våra påpekanden, och
jag vill ändå ha sagt detta för att inte
regeringen skall kunna säga, att vi äro

13 4

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

efterkloka. Vi ha hela tiden framhållit
dessa synpunkter. Jag nämnde i mitt
förra anförande, att man inte bör söka
skapa den myten, att det är herr Myrdal
som åstadkommit de svårigheter vi
nu ha. Jag vill upprepa detta, emedan
jag förstår, att herr Sundström har tolkat
detta på sitt eget sätt. Jag vill visst
inte säga, att herr Myrdal är oskyldig
till svårigheterna, men vi kunna inte
fortsätta att leva på den tron, att det
är endast hans felsteg som fört oss in
i denna situation, utan regeringen får
solidariskt ta ansvaret, emedan den
fortsatt på precis samma väg sedan
herr Myrdal lämnat regeringen.

Statsministern nämnde i förbigående
på tal om byggnadsverksamheten, att
bostadssaneringen blivit mindre omfattande
på landsbygden än i tätorterna.
Jag vet, att man inom regeringen resonerat
på ett sätt, som är mycket förklarligt.
Man säger, att det flyttar så
många människor från landsbygden,
att det inte råder någon bostadsbrist
där, vilket det däremot gör i tätorterna,
och att bostadsbyggandet därför bör
koncentreras till dessa. Befolkningen
på landsbygden får därför leva i lika
torftiga bostäder som förr. Detta skulle
möjligen ha blivit följden, även om
byggnadsverksamheten inte varit statskontrollerad,
tv egnahemsbyggandet
skulle ändå ha fått begränsas på grund
av för låga anslag.

Jag vill vidare tacka folkhushållningsministern
för de upplysningar
han lämnat. Han citerar ju gärna vad
jag har sagt, och han citerade också,
när han förklarade, att maskinimporten
inte kan ökas, mitt påstående, att
man inte kan lyfta sig själv i håret.
Det är riktigt att jag har sagt detta,
men jag har också sagt, att vi ha haft
en stor valutareserv och att vi inte supit
upp den. Yi ha emellertid importerat
sådant som inte varit nödvändigt
för produktionen, och detta är anledningen
till att vi inte i större utsträckning
kunna importera maskiner och

iiven bensin. Nu har ju regeringen beslutat
minska byggnadsproduktionen
för att på detta sätt söka nå ekonomisk
balans, och det är tillfredsställande, att
det nu handlas och inte bara pratas
och skrives. Folkhushållningsministern
sade, att det är omöjligt att släppa till
järn för tillverkning av jordbruksmaskiner.
Jag vill då fråga, om det är
riktigt, att importen och produktionen
inom landet av järn 1947 uppgått till
1 350 000 ton. Med denna kvantitet
förefaller möjlighet föreligga att ytterligare
15 000 ton kan tilldelas maskinoch
redskapsindustrien för tillverkning
av jordbruksmaskiner och jordbruksredskap
inför risken att jordbruket eljest
inte kan drivas på det rationella
sätt, som är nödvändigt på grund av
bristen på arbetskraft. Jag har aldrig
överdrivit arbetskraftsbristen, men om
man inte genom rationaliseringar kan
avhjälpa denna brist, kan den få farliga
konsekvenser. Nu säger folkhusliållningsministern
till svar på mitt uttalande,
att det inte gäller att hålla beredningar
utan att handla, att han blev
beskylld för att handla för mycket
förra året, då det gällde spannmålsodlingen.
Det var precis samma sak då:
han pratade mycket om saken, men det
blev ingenting gjort, han tror det bara.
Han pratade rysligt mycket, men tyckte
det var god tid när höstsådden inte
skedde förrän i september månad.

Och så ett par ord om min vördsamma
hemställan i fråga om bilarna. Folkhushållningsministern
redogjorde för
de olika alternativ, som kunde komma
i fråga beträffande bilrestriktionerna.
Jag tyckte mig finna, att folkhushållningsministern
mest sympatiserade
med tanken på att man skulle stampa
ut 50 000 bilar. Jag frågar emellertid:
varför skall man stampa ut dessa bilar,
när det finns andra möjligheter att
komma till rätta med problemet? Folkhushållningsministern
nämnde, att en
ransonering skulle kräva en personal
på 500 personer inklusive personalen

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3. 135

Vid remiss av statsverkspropositionen.

vid bensinstationerna, men måhända
hörde jag fel. Jag tycker synd om de
människor, som skola sitta och döma
om vem som skall anses vara i behov
att få köra bil eller icke. Bilen måste,
såsom jag nämnde i mitt förra anförande
beträffande mekaniseringen av jordbruket,
anses vara ett oumbärligt redskap.
Man måste därför finna vägar
för driftsmedelsimporten. Den uppgår
för närvarande till 650 000 kubikmeter,
vilket motsvarar, om jag icke är fel
underrättad, 75 000 kubikmeter inom
landet raffinerad vara. Med en ökning
av importen av 100 000 kubikmeter
skulle det hela kosta oss 10 miljoner
kronor eller i hårdvaluta knappa
3 miljoner dollars. Skulle man icke i
produktionens intresse kunna öka exporten
för att få den valuta som behövs? På

tal om inskränkningar i biltrafiken
kan jag nämna, att jag i går fick
ett brev från en skogsarbetare, vilken
berättade att han bor 21/; mil från den
plats, där han har sitt arbete. Han berättade
vidare, att han sökt tillstånd
att färdas till och från arbetsplatsen
med en motorcykel av visst märke,
men att han fått avslag. Det betyder
att han, liksom jag tidigare påpekat beträffande
byggnadsarbetarna, icke kan
besöka sitt hem under veckohelgen.
Det är ju fullkomligt oefterrättligt att
hela biltrafiken skall skötas på det
sättet.

Beträffande kommunisternas förhållande
till Hitlerregimen, där jag sade,
att de visade sig mycket välvilliga mot
Tyskland, så länge det fanns en pakt
mellan Tyskland och en viss annan
makt, lovade herr Senander att skaffa
fram ett protokoll från 1939, vilket
skulle visa att hans parti tagit avstånd
från Hitlerväldet. Jag har icke hört av
honom sedan, och det är möjligt att
han har rätt. I sak måste jag emellertid
säga, att han icke hade någon verklig
invändning att göra mot mitt yttrande.
Han nämnde något om att stats -

ministern liksom strukit mig över
svansen — om jag nu har någon sådan,
det vet jag icke. Jag tycker för min
del att herr Senander företagit en viss
strykning, då han menade att man
finge väl försöka att göra regeringspartiet
icke helt oberoende av kommunisterna.
Herr Hagberg i Luleå har emellertid
blivit interpellerad om kommunisternas
framfart gent emot sådana
koryféer som jag. Då kan jag ju få tillfälle
att höra vad herr Hagberg har
att svara på det.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! När man
sitter och lyssnar på de tre borgerliga
partiledarna och hör deras sammanfattning
av sina intryck av remissdebatten,
får man givetvis anledning till
åtskilliga reflexioner. Jag skall icke belasta
kammarens protokoll med allt det,
som det i och för sig kunde vara lämpligt
att just nu säga; vi ha ju flera tillfällen
att resonera med oppositionen.
Men det är några ting som jag så här
omedelbart efter de tre borgerliga partiledarna
ändå vill ha fastslagna.

För det första noterar jag med odelad
tillfredsställese, att såväl herr Skoglund
i Doverstorp som herr Ohlin och herr
Pehrsson-Bramstorp nästan ord för ord
understrukit min deklaration, att man
i detta land under överskådlig tid icke
kommer att kunna regera emot den
svenska arbetarrörelsen. Jag noterar
också med tillfredsställelse, att samtliga
instämde i mitt tillägg, nämligen att vi
socialdemokrater äro fullt medvetna
om att den omständigheten, att vi förfoga
över en hälft av väljarna, icke gör
det motiverat för oss att förbise den
andra hälftens intressen. Vi iiro sålunda
ense på denna avgörande punkt, och
det tror jag är en viktig sak att slå fast.
En annan sak, som icke har den tyng -

136

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

den och den storleksordningen, är att
herr Ohlin med tillfredsställelse noterade
min deklaration emot kommunisterna,
men att han ville se gärningar
som en följd av mina ord. Han sade vidare,
att eftersom det icke blev något
av, sedan jag deklarerade på samma
sätt i fjol, så visste han ju icke om det
skulle bli något resultat av kampen mot
kommunisterna nu heller. Jag vet icke
hur mycket herr Ohlin bryr sig om att
följa den socialdemokratiska pressen.
Jag har en dossier här i min hand med
ledareuttalanden i exempelvis Ny Tid,
en av våra mest utsatta poster när det
gäller kommunistkampen, och Norrländska
Socialdemokraten, vår andra
vad jag kan kalla farliga punkt. Jag
vågar påstå att den serie av artiklar
och vidräkningar utifrån ideologisk,
taktisk och praktisk synpunkt, som
båda dessa tidningar, Ny Tid och Norrländska
Socialdemokraten, ha levererat
i kampen mot kommunisterna under det
gångna året, ge klart besked om hur
illa herr Ohlin är underrättad när han
försöker göra gällande, att här ingenting
sägs och här ingenting göres i kampen
mot kommunisterna. Men, herr
Ohlin, den verkliga kampen måste föras
inom fackföreningsrörelsen. Vi ha sett
hur det gick när det franska socialistiska
partiet slog sig till ro och lät kommunisterna
erövra landsorganisationen,
vad det betyder i fråga om kaos, i fråga
om risker för en de Gaulle-diktatur i
Frankrike behöva vi icke vitsorda. Vi
vilja icke vara med om att något sådant
upprepas här. Därför är det enligt min
mening alldeles naturligt att den huvudsakliga
kampen måste föras på arbetsplatserna.

En tredje sak vill jag notera, nämligen
det ganska undfallande besked, som
jag fick på min fråga om när herr
Ohlin 1946 hade rekommenderat en
hårdhäntare inskränkning i investeringsverksamheten
än den regeringen
och dess talesmän pläderat för. Han
hänvisade mig till kammarens protokoll

den 5 juni 1946. Jag får ju säga, att
anspråken på klarläggande uttalanden
ställa vi litet större än att vi kunna vara
tillfredsställda med vad herr Ohlin där
sagt. Jag skall, för att det skall fogas
t ill kammarens protokoll, läsa upp hans
uttalande den 5 juni 1946 och för att
det skall framgå varför vi icke fingo
den uppfattningen i regeringen, att herr
Ohlin krävde en hårdhäntare investeringspolitik
än den regeringen ville
föra. Herr Ohlin yttrade: »Det är klart
att det, när investeringarna måste begränsas,
gäller att hålla tillbaka dem,
som äro mindre väsentliga. Den åtstramning
som på sista tiden skett i fråga
om sportstugebyggen, finner jag för
min del vara synnerligen väl motiverad.»
Vi hade sålunda redan vidtagit denna
inskränkning, som folkpartiledaren säger
var väl motiverad. Men så kommer
denna lilla aning av kritik: »Frågan är
bara om den inte kunde skett litet tidigare.
» Men icke anade vi då, att herr
Ohlin litet tidigare velat samma sak,
när han ju icke sagt det. Jag försöker
ju följa herr Ohlin så gott jag kan, men
icke kan jag se vad han tänker. Vi skola
icke släppa denna punkt om investeringarna,
herr Ohlin, ty den är ganska
viktig. Den 11 augusti 1946 höll herr
Ohlin ett tal, som skulle kunna uppfattas
som en uppmaning att inskränka investeringarna.
Jag fattade det icke på
det sättet, ty formuleringarna äro icke
sådana, men Morgon-Tidningen som
hade en ledare i saken trodde att det
var så, att herr Ohlin krävde inskränkning
i investeringarna. Vad blev reaktionen
på denna ledare? Jo, i ett föredrag
vid en sådan här presskonferens,
som herr Ohlin älskar att anordna, yttrade
han enligt ett referat i Dagens
Nyheter den 24 augusti 1946 något, som
tar bort hela effekten av kravet på en
investeringsbegränsning. Han säger, att
vad som hänt var att man då byggde
för många sportstugor. Det var emellertid
ofarligt att då ingripa, eftersom regeringen
redan gått in för att arbets -

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

137

Vid remiss av statsverkspropositionen.

kraften icke skulle dragas över till
dessa sportstugebyggen. Nu upprepar
han att sportstugebyggena böra inskränkas
för att lösgöra arbetskraften.
Var skall den sysselsättas? Icke vid vår
exportindustri, icke för att höja den
umbärliga konsumtionen utan vid våra
järnverk. Och vad skall man göra där?
Jo, leverera mera byggnadsmaterial, så
att vi kunna öka byggnadsverksamheten.
Det var reaktionen från folkpartiledarens
sida på den enligt min mening
rätt obegripliga missuppfattningen i
Morgon-Tidningens ledare. Det lär icke
gå, herr Ohlin att komma förbi detta
uttalande. Däremot är det riktigt att i
remissdebatten 1947, då regeringen återigen
gick i spetsen för hårdhäntare åtgärder,
herr Ohlin ifrågasatte om man
icke kunnat sätta litet mera blygsamma
mål för investeringsverksamheten. Det
är klart, att man kan uttrycka sig på
många olika sätt, och herr Ohlin har
väl icke minst i sina uttalanden svårt
att hålla reda på sina positioner — det
ha vi alla, som yttra oss så mycket som
vi partiledare tvingas göra. Jag har ett
mnemotekniskt knep, som jag skulle
vilja rekommendera för de andra partiledarna.
Jag brukar, innan jag yttrar
mig i en viktig fråga, noggrant tänka
igenom frågan och alla dess konsekvenser.
Då riskerar jag icke att glömma
bort vad jag sagt tidigare.

Jag skall sedan ta upp en annan fråga,
nämligen den att vi icke skulle ha
visat tillmötesgående mot oppositionen,
när vi vägrade inkalla rundabordskonferensen
på hösten 1946. Vi ha, herr
talman, vid många tillfällen redovisat
varför vi ansågo att det skulle ha varit
en för många parter olycklig historia,
om vi inkallat en rundabordskonferens
1940. När både herr Ohlin och herr
Skoglund i Doverstorp fästa så stort avseende
vid att vi vid den tidpunkten avvisade
vad de uppfattat som eu samförståndsinvit,
nödgas jag återigen besvära
kammaren med eu upprepning av skälen.
Hur såg det ut hösten 1946 på

svensk avtalsmarknad? Jo, vi hade stora
grupper av både tjänstemän och arbetare,
som icke voro kompenserade för
dyrtiden, icke ens för den produktionsstegring,
som hade inträffat under de
närmast föregående åren. Vi hade en
väldig brist på arbetskraft på område
efter område, alltifrån den tunga industrien
till det husliga arbetet. Det fanns
vidare stora vinster, i själva verket
större vinster, herr talman, än vi då
räknade med. Dessa lågo och eggade
företagarna att driva sin verksamhet
och att utvidga den, trots bristen på
arbetskraft, och vinsterna skimrade i
ögonen på de anställda, både tjänstemän
och arbetare. Vi sade oss att i en
sådan situation — brist på arbetskraft,
dålig kompensation för stora tjänstemanna-
och arbetargrupper och väldiga
vinster — skulle det ha varit mycket
allvarsamt att ge sig in på en lönestoppspolitik.
Ett sammankallande vid
den tidpunkten av en rundabordskonferens
skulle enligt vår mening antingen
lett till en politisering och fastlåsning
av lönefrågorna av ödesdiger
beskaffenhet eller också kunnat kasta
oss ut i förödande arbetskonflikter i en
situation, då det framför allt gällde att
hålla produktionen i gång. Vi ha redovisat
dessa skäl och frågat oppositionen,
om det icke låg mycket av fog i de synpunkter,
som voro bestämmande för regeringens
handlande på hösten 1946.
Jag hade tidigare, innan jag fick höra
partiledarna i dag, den uppfattningen,
att man numera även på den borgerliga
sidan accepterade vår inställning på
denna punkt. Enligt kammarens protokoll
för den 19 mars 1947, som jag har
framför mig, förklarade herr PehrssonBramstorp,
att han i stort sett delade
min mening att det i fjol fanns utrymme
för löneökningar, och i en artikel i
eu sundsvallstidning stod herr Ohlin
på samma linje. Herr Skoglunds uppfattning
har jag icke hört. Men nu hör
jag till min överraskning, att man vidhåller,
att hösten 1946 skulle det ha va -

138 Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

rit lämpligt att i det läge jag skildrat
ta riskerna för en förödande arbetskonflikt
för att få till stånd ett lönestopp.
Jag tror att den politik, vi då förde,
icke bara var rimlig i stundens situation.
Arbetarna hade genom den fått
klart för sig att den socialdemokratiska
regeringen självfallet icke motsätter sig
lönestegringar, när den finner att det
finns utrymme och marginal för dem.
Det ansågo vi att det fanns hösten 1946.
Därför är vårt råd i dag dubbelt tungt
vägande, när vi säga, att i dagens situation
få vi gå varsamt fram. Jag tror
att vi skulle ha förspillt ett viktigt förtroendekapital,
om vi hösten 1946 hade
följt dessa s. k. samförståndsinviter och
klåfingrat på den sak, som då löstes
efter vad jag trott på ett ganska tillfredsställande
sätt.

Det är klart att det kan förefalla både
kammarens ledamöter och kanske i ännu
högre grad allmänheten som en ganska
trist och meningslös diskussion att hålla
på med dessa orsakssammanhang och
försök att analysera vad som hänt. Men
jag ger herr Ohlin obetingat rätt, när
han i måndags sade, att det är viktigt
att dessa orsakssammanhang bli klarlagda.
Han ville att regeringen skulle
sätta till en utredning för att få ett
ordentligt svar på frågan, hur den nuvarande
situationen uppkommit. Jag
tror att han har rätt i att det är en
viktig sak och att vi därför få ta på
oss obehaget att ideligen gå in i diskussion
på sätt som här skett. Vi ha ingenting
emot att fördjupa den. Varför är
det viktigt? Jo, enligt min mening för
det första därför att om vi icke gå till
botten med dessa ting, förstår icke Sveriges
allmänhet, att vi för närvarande
ha ett allvarligt läge. Det är därför det
är viktigt, att man icke skymmer blicken
för vårt beroende av de europeiska
sammanhangen och den internationella
utvecklingen av i dag. Jag kan försäkra
oppositionen, att vi göra ingen större
skada för närvarande än när vi försöka
göra gällande, att vår ekonomiska situa -

tion icke sammanhänger med den allmäneuropeiska.
Jag har till min glädje
konstaterat, att det varit bättre på den
punkten i remissdebatten än tidigare.
Man gör dock ett konstaterande, att det
finns ett sådant sammanhang, men det
är viktigt att detta tränger ut. Det är
viktigt att vårt folk får klart för sig,
att när det tvingas till en sämre standard
än man hoppats på, detta beror
på att vi om vi inte ta ett krafttag, så
kan den allmänna europeiska fattigdomen
även bli vår.

Men ärade oppositionsledare! Icke
har jag någonsin sagt, att inte regeringen
har ansvaret för vad som sker i
vårt eget land. Jag har icke sagt någonting
annat än att förutsättningarna ges
oss av den allmänna internationella utvecklingen.
Men vad vi göra av dessa
förutsättningar, det beror på oss själva.

Det är lika viktigt att vi få klart för
oss detta, ty det är också en nödvändig
förutsättning för att man skall på allvar
kunna taga itu med bekämpandet av
krisfenomenen.

Herr Ohlin har så lätt att resonera
med herr Wigforss. Han har tydligen
icke lika lätt att resonera med andra
medlemmar av regeringen — dessvärre
för resten. Det är givetvis mycket glädjande
för herr Wigforss, att han är så
lätt att tala med. Men herr Skoglund
var uppe nyss och sade, att herr Wigforss
är omöjlig att tala med; han ställde
sitt hopp till mig. Vi få väl göra så, att
jag talar med herr Skoglund och herr
Wigforss med herr Ohlin.

När herr Wigforss talade om, att vårt
(inflytande var litet, var det icke något
försök att vältra ansvaret från oss. Jag
hörde icke herr Wigforss’ anförande,
men jag kan icke tänka mig annat än
att han sagt ungefär så här: I ett samhälle,
där huvudparten av produktionen,
och därmed också konsumtionen
naturligtvis, ligger fri från statsingripanden
och där man beträffande konsumtion
alltid vill behålla friheten,

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

139

Vid remiss av statsverkspropositionen.

bli möjligheterna för ingripande begränsade
till en relativt smal sektor.

Jag skall lämna detta abstrakta resonemang.
Jag håller mig i stället till ett
rent praktiskt exempel. Vi hade förra
året en investeringsverksamhet på 6,2
miljarder kronor, vilket är en mycket
stor investeringsverksamhet för ett land
i vår ställning. Huvudparten av dessa
6,2 miljarder låg utanför möjligheterna
för ingripanden; den låg på den privata
industrien och delvis på byggnadsindustrien
på grund av att i varje fall förut
byggnadsverksamheten på landsbygden
låg utanför den statliga kontrollen.

Det är ett begränsat område, där staten
har möjlighet att göra ingripanden,
i första hand bostadsbyggandet, som
ligger helt i vår hand, men detta område
är icke mer än en femtedel eller
en sjättedel av hela investeringsverksamheten.
Fara är då att om man måste
skära ned investeringsverksamheten
med 20 procent och denna skäres
ned på bara det område, som nu ligger
inom vår direkta kontroll, så försvinner
allt bostadsbyggande. Det är ett exempel,
som man gärna kan tänka på. Vad
vi vilja säga är, att våra instrument för
behärskande av en sådan sak som investeringarna
röra sig och spela på ett
litet område. Vi få akta oss, när vi
gå in för en viss investeringsbegränsning,
så att vi ej taga denna enkla metod
att bara pressa på de områden, som
ligga lätt till för reglerande. Något annat
föreställer jag mig icke, att det låg
i finansministerns påpekande. Det är en
besvärlig avvägningsfråga. Ty den fråga
som uppstår är denna: Skola vi
pressa hårt på det vi ha kontroll över,
även om det medför, att vi få avstå från
bostäder, som äro i hög grad begärliga,
medan vi icke minska t. ex. maskininvesteringar,
som skulle vara mindre
nödvändiga? Eller skola vi utsträcka
kontrollen över hela näringslivet?

Detta är ett stort, viktigt och intressant
avvägningsproblcm. Jag föreställer
mig, att man inte kan vifta bort detta

avvägningsproblem genom billiga kvickheter
om att finansministern avsvärj er
sig allt ansvar för den ekonomiska utvecklingen.
Det gör han visst icke, utan
han bara påpekar hur svårt det i själva
verket är att tillgodose båda dessa synpunkter:
så litet regleringar som möjligt
och så liten räckvidd över regleringarna
som möjligt, men ändå krav
på en hushållning med våra resurser
som i och för sig skulle motivera ett
kraftigare reglerande.

Regeringen har sannerligen icke dragit
sig för att erkänna sina misstag. Vad
vi sagt är ju, att de viktigaste av dessa
misstag bottna i en överskattning av
Sveriges ekonomiska resurser, framför
allt sedda mot bakgrunden av den internationella
utvecklingen, som blev
sämre än vad vi hade väntat.

Vi ha sagt, att ansvaret för denna
optimism, denna överskattning delas av
alla riksdagens partier.

Det har funnits en person från borgerligt
håll, som öppet och manligt erkänt
det. Det var herr Carlström i sitt
anförande i går. Jag tror att om ett sådant
anförande spredes, så skulle det
göra mycket mer för samförståndsandans
uppkomst i nationen än alla möjliga
vackra deklarationer. Alla svenska
medborgare borde få klart för sig, att
vi 1945 och 1946 inom alla politiska
partier och inom hela vårt näringsliv
gingo till verket att bygga ett bättre
och lyckligare Sverige med litet överdrivna
förhoppningar och med litet
överdrivna förväntningar. Dessa förväntningar
få vi nu skruva ned. Då blir
det en annan resonans för talet om
återhållsamhet, för talet om försiktighet,
för talet om varsamhet än om det
skall framställas på det fullkomligt felaktiga
sättet, att här har ett parti ensamt
dikterat i strid mot varningar från
en klok och sansad opposition.

Jag skall taga ett enda exempel: skatterna.
Skatterna äro stora i vårt land.
Men om skattebetalarna veta, att de ut -

140

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

gifter, till vilka skatterna gå, äro sådana,
att alla riksdagens partier stå
bakom dem, så veta de ju att pengarna
icke slarvas bort. Då veta de, att man
använder pengarna till ting, så primära
och så viktiga, att man icke velat taga
en strid om den från något politiskt
partis sida. Det är därför som enigheten
om den mest kostnadskrävande reformen,
folkpensioneringsreformen, är så
betydelsefull. Det är icke sant, när det
påståtts, att vi socialdemokrater i 1946
års valrörelse sökt göra gällande, att vi
ensamma stode som ansvariga för denna
reform. Jag skulle från mina tal
kunna anföra åtskilliga gånger, när jag
i valrörelsen 1946 förklarat: Det är möjligt,
att det varit en partitaktisk fördel
för socialdemokratien, om vi fått genomdriva
folkpensioneringsreformen i
strid med det borgerliga blocket; det är
möjligt att det hade skänkt oss några
tusen röster mer än när vi samlats på
en gemensam linje. Men jag tilläde också:
Jag avstår gärna från den partitaktiska
fördelen inför det stora och betydelsefulla,
att den mest kostnadskrävande
reform, som Sveriges riksdag någonsin
beslutat, det största offer, som
begärts av de svenska skattebetalarna,
har genomförts och gjorts i känslan av
ett solidariskt ansvar. Jag trodde nämligen,
att det låg allvar bakom oppositionens
engagemang. Nu smiter man undan.
Nu försöker man låtsas som om det
fördes en politik från vår sida som uteslutande
innbure belastning för näringslivet,
utan att man själv erkänner, vad
man varit med om.

Jag har ställt frågor i denna remissdebatt.
Det vore mycket intressantare
att få höra svaret på dem än på mycket
annat. Har icke den borgerliga
oppositionen varit med om alla de ting,
som betyda belastning och minska vår
rörelsefrihet i dagens situation? Jag
har frågat om krediterna. Där fick jag
av herr Ohlin ett besked, som var
klart: han tog ansvaret för dem. Därmed
skulle det kanske kunna vara slut

på diskussion på denna punkt från
folkpartiets sida.

Herr Pehrsson-Bramstorp måtte ha
missuppfattat min fråga. Han lämnade
en redogörelse för skälen till att han
stödde krediterna. Vi ha ingen anledning
att utkräva ansvar av herr Pehrsson-Bramstorp
för den sakens skull.
Jag vill bara konstatera, att socialdemokraterna
och bondeförbundet voro
överens om lämpligheten av dylika krediter.
Han behöver icke hålla något
försvarstal. Jag noterar beträffande
krediterna med tillfredsställelse, att
folkpartiets och bondeförbundets ledare
erkänt sin meddelaktighet.

De övriga frågorna: socialreformerna,
de stora, tunga och kostnadskrävande
reformerna, ha vi icke varit eniga
om dem? Investeringsbegränsningen?
Jag har nyss visat upp, hur det ser
ut med försöken att smita från ansvaret.
Skatterna? Läs skattediskussionerna
och se, hur man överskattat och varit
överoptimistisk vid bedömandet av
Sveriges resurser! Jag delade fullständigt
uppfattningen, att omsättningsskatten
skulle borttagas. Men när jag
läser skattediskussionerna och herr
Ohlins uttalande vid omsättningsskattens
borttagande kan jag icke värja mig
för intrycket, att en så optimistisk bedömning
låg förvisso icke bakom vårt
ställningstagande som den, vilken
måste ha legat bakom hans.

Hur förhåller det sig med övriga ting,
exempelvis med frågan om regleringar
och ransoneringar? Äro vi inte i princip
överens om att vi, så länge den nuvarande
bristsituationen finns, måste
ha dem kvar?

Jag har tillåtit mig ställa dessa frågor
på de avgörande punkterna av vår
ekonomiska politik under 1945, 1946
och 1947. Jag har i denna remissdebatt
icke fått svar på mer än en, nämligen
frågan om krediterna. Men jag
föreställer mig att man måste erkänna,
att det förhåller sig så, att på dessa
punkter oppositionens bedömande av

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

141

Vid remiss av statsverkspropositionen.

utvecklingen varit minst lika optimistiskt
som vårt eget. Det kan vara av
värde — det har jag redan sagt — att
få detta fastslaget.

Men nu gäller det framtiden. Det gäller
att taga reda på hur vi skola handla
inom den närmaste framtiden. Regeringen
har framlagt sitt program för
inflationens bekämpande. Vi ansågo,
att det varit till fördel, att detta program
kunnat utarbetas i nära samarbete
mellan oppositionens och regeringens
representanter. Varför vi ansågo
detta, borde väl ändå ha klart
framgått av denna debatt.

Vi ha att göra med ett invecklat avvägningsproblem.
Här skola landsbygdsintressena
vägas mot städernas
och tätorternas intressen. Här skola
barnfamiljernas intressen vägas mot
andra, lika berättigade intressen. Här
skola ju den kulturella budgetens synpunkter
hävdas, samtidigt som man
vill göra vad man kan för att inom ramen
för våra knappa tillgångar avskaffa
sociala missförhållanden. Det är
lätt att forma ut en politik i progressivitetens
tecken och ändå kunna taga
hänsyn till olika samhällsintressen
och meningar. Ty skulle det vara så,
att en grupp skulle bli bortglömd några
månader eller något år, kan man rätta
till det tämligen hastigt. Nu gäller det
att taga tillbaka, nu gäller det att skära
bort, att avstå från ting. Då är det dubbelt
angeläget, att alla vettiga intressen
äro med vid utformningen av programmet.

Under skattediskussionen här ha enligt
min mening många vägande synpunkter
förts fram, exempelvis om bilbeskattningen.
Nog har det val ändå
visat sig, att det varit mycket bättre,
om man på ett lidigare stadium från
oppositionens sida satt sig tillsammans
med regeringen och diskuterat vilken
skatteavvägning som i den nuvarande
situtionen vore mest lämplig. Vid förberedandet
av stora .sociala reformer
gör man ju alltid på det sättet. När det

gällde anslag till folkpensionering,
barnbidrag och allting voro herrarna
med och resonerade. Nu gäller det
mindre populära ting. Då kunna ni
icke sätta er i kanslihuset och deltaga
i diskussionen. Jag tror, att det kommer
att bli svårt för vårt folk att begripa
den flykt bort ifrån ansvaret,
som ett sådant tillvägagångssätt visar.
Man drog sig undan ansvaret vid en
tidpunkt, då det skulle ha gått att komma
till tals under de former, som äro
vanliga för svensk parlamentarism. Det
betyder icke att vi nu säga: när ni inte
ville vara med 1947, få ni överhuvud
aldrig vara med. Det säga icke vi. Men
så säger oppositionen: när icke ni ville
leka med oss hösten 1946, då vi voro
lekfärdiga, kunde vi inte vara med er
våren 1947, ty då hade vi lekt över.
Det säga icke vi. Yi säga: det är självklart,
att det varit bättre om ni kommit
1947, men då nu regeringens program
ligger på riksdagens bord få ni
taga ställning till de olika förslag som
finnas där. Men litet klarare linjer än
de, som framkommit i denna debatt,
måste det bli, om det skall bli ett förtroende
för oppositionens prövning av
förslagen. Man kan icke å ena sidan
säga, att regeringens bedömning av utvecklingen
är för optimistisk, men sedan
å andra sidan avvisa den ena skatten
efter den andra och yrka på den
ena nya utgiften efter den andra.

Om herrarna säga att finansministerns
finansplan, som nu är framlagd,
är för optimistisk, då blir det herrarnas
sak att försöka finna vägar, som
täcka de luckor, som enligt er uppfattning
finnas i finansplanen. Framför
allt går det ej an alt säga, att den är
för optimistisk, men att ni ändå skola
minska på de föreslagna skatterna, och
ändå komma med utgiftskrav, som ytterligare
försvåra att budgeten går
ihop.

Nej, bär bar den svenska riksdagen
att bestå ett generalprov. Vi ha icke
från oppositionens sida blivit särskilt

142

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

upplysta om hur den kommer att bestå
detta prov. Vi inbjuda till hårdare
tag, till en hårdhänt ekonomisk politik
i detta land. Vad vi vilja ha reda på
är: stödja ni regeringen, stå ni på regeringens
linje? Anse ni, att regeringens
politik är lättsinnig? Visa då på
vilka punkter! Materialet ligger framför
herrarna precis på samma sätt som
det ligger framför oss. Nu går det inte
längre att säga, att eftersom ni icke
tidigare ville vara med oss, vilja vi
icke vara med er. Nu ha ni att i fråga
efter fråga taga ställning.

Jag tror att det varit lyckligast, om
detta ställningstagande skett i en annan
anda och i samförstånd på ett tidigare
stadium. Men jag vågar trots remissdebattens
svävande besked ändå
hoppas på att vi i stort sett skola komma
överens om den hårdare politik,
som vi ha signalerat och framlagt förslag
till.

Enligt vår mening ligger den samhällsekonomiska
balansen inom räckhåll.
Den kan naturligtvis uppnås på
många olika vägar. Det förslag, som vi
framlagt, är det, som jag tror bäst
överensstämmer med vad som kan vara
lämpligt i ett land, sammansatt på det
sätt som vårt är. Vi komma att uppnå
en samhällsekonomisk balans lättare,
om vi hålla ihop än om vi skola vecklas
in i en hård politisk strid om dessa
ting, där dock utgångspunkterna i själva
verket torde vara gemensamma.

Man har sagt, att regeringen företräder
en enda klass intressen. Det är ett
påstående som tarvar bevisning. Vad
är det i den förda politiken som ger
fog för det påståendet, att vi uteslutande
ha tagit hänsyn till landets småfolk
vid utformningen av vår politik? Är
det inte i själva verket så, att den socialdemokratiska
regeringen under den
tid, som den har suttit, har visat så
stort hänsynstagande till alla samhällsgruppers
intressen, att vi i stort sett
ha kunnat samla en enhällig riksdag
bakom våra förslag? Tag folkpensione -

ringen! Tag barnbidragen! Tag bostadspolitiken!
På inga punkter har vår
politik haft karaktär av eu ensidig
klasspolitik. Vi ha försökt forma den
så, att den varit till gagn för alla klasser
i vårt samhälle, och den har resulterat
i att bakom förslaget har, såsom
jag nyss sade, en enhällig riksdag kunnat
sluta upp. När vi i dag säga, att
inflationspolitiken måste utformas så,
att bördorna inte vältras över på de
svagastes skuldror, utan bäras av oss
alla gemensamt efter måttet av våra
krafter, då våga vi påstå, att detta är
en politik till gagn icke för en enda
grupp, utan för hela vårt samhälle.

Herr OHLIN erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Bara en replik till statsministern,
som inte har någon större förmåga att
läsa innantill i riksdagsprotokollen.
Statsministern förbigick, att jag på en
hel sida klargjort varför investeringarna
äro det centrala i förloppet och varför
de äro skuld till bristen på varor
och arbetskraft. Han förbigick också,
att jag sagt »eftersom det i dag gäller
att begränsa investeringarna» — det är
fortfarande den 5 juni 1946 — och han
förbigick mitt yttrande om »tendenserna
att investera mer än vi kunna finansiera.
Vad tänker regeringen göra
åt detta, när den inte vill använda
räntepolitiken och alltså i viss mån avlyfter
ansvaret från riksbanken? Någonting
måste göras åt saken, om man
inte bara vill låta det gå vind för våg.»

Jag har i augusti 1946 blivit utsatt
för fyra angrepp i följd från det socialdemokratiska
huvudorganet därför
att jag velat en begränsning av byggnadstillståndsgivningen.
Statsministern
nödgas nu ta avstånd från sitt huvudorgan
och säga, att tidningen gjort en
feltolkning, fastän varken från mig
eller den press, med vilken jag har
förbindelse, togs avstånd från denna
tolkning i Morgon-Tidningen. Nu måste
emellertid statsministern för att skapa

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

143

Vid remiss av statsverkspropositionen.

ett argument ta avstånd från den och
säga: det var feltolkning. Vad är det
då statsministern bygger på? Jo, ett
tidningsreferat av ett anförande, där
jag uppehöll mig vid en annan sida av
saken, som man också kan kritisera,
nämligen att en byggnadsreglering skötes,
så att de för byggande använda
produktiva resurserna inte bli väl utnyttjade.
Det är ett annat fel i politiken.
Men vi få inte heller investera
för mycket. Det är två skilda saker.
Att jag inte i varje tidningsreferat kan
behandla alla sidor av problemet på
några korta rader, borde vara begripligt
för den som har politisk erfarenhet.

Fem å sex gånger har jag under de
tolv månaderna från juni 1946 till juni
1947 sökt motivera att jag fordrat en
snävare begränsning av investeringarna.
Den som inte har förstått detta,
herr statsminister, han har inte velat
förstå.

Jag hinner till sist bara säga, att när
statsministern skall förklara, att den
politiska kampen mot kommunisterna
varit så intensiv, nödgas han för andra
gången i ett kort anförande ta avstånd
från sitt eget huvudorgan, ett dubbelt
underbetyg.

Härefter anförde:

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag efterlyser
fortfarande den formulering, varigenom
herr Ohlin givit regeringen ett
klart besked om att den samlade investeringsverksamheten
måste reduceras.
I varje fall måste den formuleringen
vara så vag, att den missuppfattats
inte bara av regeringen, .lag skulle
kunna påpeka, att exempelvis den herr
Ohlin närstående tidningen EskilstunaKuriren
i augusti månad 1946 med stor
energi vände sig mot tankarna på en
inknappning av bostadsbyggandet. De
synpunkter, som herr Ohlin skulle ha
framföri, stå ju direkt i strid mot denna
uppfattning. Det herr Ohlin yttrat

enligt referat i Dagens Nyheter den
21 augusti 1946 är inte en annan sida
av samma sak. Herr Ohlin säger ju uttryckligen,
att det skall föras över arbetskraft
från småstugebyggandet till
järnverken. Varför? Jo, för att arbetarna
skola framställa byggnadsmaterial
och därigenom möjliggöra en ökad
bostadsbyggnadsverksamhet. Om herr
Ohlin vid andra tillfällen har sagt någonting
annat, så är det inte en annan
sida av samma sak. Här står uttryckligen,
att meningen är att öka bostadsbyggnadsverksamheten
genom att till
järnbruken överföra människor, som
skola sysselsättas just med investeringsverksamhet.
Jag beklagar, att herr
Ohlin yttrat sig så att han tydligen har
täckning för alla möjliga ståndpunkter.
Det är en egenhet, som jag inte kan
hjälpa.

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP erhöll
på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag försöker så
noga jag kan genomtänka vad jag skall
säga. Om statsministern tycker att jag
inte gör så, kan jag inte hjälpa det.
Men om statsministern har tänkt igenom
vad han nyss sade, är det litet
märkligt att han försöker ta upp diskussion
om en sak, som inte alls
nämnts här. När jag sade, att man borde
ha haft överläggningar med industrien,
gjorde jag det inte därför att
jag ändrat ståndpunkt sedan 1947. Den
gången ansåg jag det inte klokt att genomföra
ett lönestopp, med hänsyn till
redovisade vinster inom näringen, men
jag anser det däremot vara klokt att
genomföra det nu. Men man kan ju
diskutera utvecklingen, och man kan
resonera med förnuftiga människor
inom de områden, där enligt vad statsministern
själv säger staten inte har
infört några regleringar. Det är ett sådant
resonemang man enligt min mening
borde ha anordnat, och jag alluderar
visst inte på en rundabordskon -

144

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

ferens, där man skulle besluta ett lönestopp.
Statsministern har tänkt någonting
elakt då han menat att man försöker
smita från ansvaret för de sociala
reformerna. Jag har inte på något
sätt antytt i denna debatt, att jag
ångrar att vi ha varit med om dessa
reformer, som beröra hela folkets välfärd.
Jag har tvärtom sagt, att det
parti jag representerar skall understödja
finansministern nu, när han
tydligt och klart sagt ifrån, att det
måste bli en reformpaus. Vi vilja visserligen
ha en annan fördelning av anslagen
på vissa områden, men vi komma
inte att begära några ökade anslag.
Vid valen 1946 försökte statsministern
klargöra, att vi alla varit eniga om införandet
av reformerna. Men klargör
man saken på det sättet som statsministern
gjorde i dag, tror en del av den
stora massan, att den stygga oppositionen
endast på grund av tvång röstat
för reformerna. Så är det inte. Det är
snarare så att pensionsreformen utformades
på ett visst sätt, därför att vi bestämt
yrkade, att den skulle genomföras
på det sättet.

Sedan frågar statsministern, om vi
inte äro med på regleringarna. Jo, jag
har inte sagt någonting annat än att
dessa äro nödvändiga, men jag beklagar,
att utvecklingen har drivits dithän,
att regleringarna bli allt svårare.
Jag har inte sagt, att vi kunna komma
från dem. Skärpan av regleringarna
beror inte på någon lättsinnig politik
från regeringens sida, utan de bero på
många olika felbedömningar. Det kan
hända att jag också gjort sådana felbedömningar,
men jag har inte undandragit
mig något ansvar för det, och
jag har inte heller fått medverka vid
besluten. Jag har varnat i stället, men
de varningarna har statsministern icke
brytt sig om.

Sedan sade statsministern, att regeringen
endast tagit hänsyn till småfolket.
Jag påstår att den tagit för litet
hänsyn till småfolket i sin helhet.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM,
som likaledes på begäran erhöll
ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag borde givetvis känna
mig smickrad över det uttalande om
mitt anförande i går kväll, som statsministern
nyss gjorde. Jag vill emellertid
framhålla, att jag uteslutande höll
mig till lönepolitiken, emedan jag fortfarande
tror, att denna är en primär
faktor i vår ekonomiska utveckling. I
slutet av mitt anförande sade jag, att
det vore bra, om partierna kunde samverka
vid den kommande valstriden och
tala om för väljarna, att det hjälper inte
med att förvända synen på folk i ekonomiska
ting. Man borde framhålla, att
när produktionsresultatet inte tillåter
löneökningar, är det fåfängt att söka
höja levnadsstandarden för folket som
helhet. Det är riktigt att jag sagt detta,
men jag har å andra sidan inte därmed
givit regeringen syndernas förlåtelse på
alla punkter. Statsministern begär nog
inte heller, att jag skall gå ut i valstriden
och säga, att vi äro gemensamt ansvariga
för allt som skett. Regeringen
måste givetvis bära huvudansvaret. Regeringen
säger nu, att vi på grund av
den internationella situationen kommit
i ett läge, där vi måste vidta vissa åtgärder.
Herr statsminister, detta har
jag sagt hela tiden. Det står antecknat
åtminstone vid tre tillfällen i riksdagens
protokoll för de senare åren; jag
har sagt att vi voro i färd med att sälja
skinnet, innan vi skjutit björnen. Följaktligen
såg jag kanske läget något klarare
än regeringspartiet. Jag för ofta
talan för mig själv, och jag har under
de senaste valstriderna, särskilt 1946,
ihärdigt framhållit, att om vi jaga varandra
med ständigt ökade krav på högre
inkomster, så slutar det illa. Därför vill
jag inte att någon skall fortsätta med
detta i den valstrid vi nu gå till mötes.

Detta är vad jag sagt, och det håller
jag fast vid.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

145

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Herr SKOGLUND i Do verstorp erhöll
på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Det är givetvis
intressant att höra vad herr Ohlin sade
den 5 juni 1946, men viktigare är att få
veta något om händelseförloppet just nu.

Herr statsministern säger, att finansministern
i sitt anförande i går ingalunda
drog sig undan något ansvar utan
bara talade om de olika anmärkningarna
mot investeringsbegränsningen. Jag
upprepar, att man inte kunde fatta finansministerns
uttalande i går annat än
som defaitistiskt. När han kom in just
på inkomstutvecklingen i dagens läge,
då ville han skjuta över ansvaret på de
stora organisationerna. Jag har ännu
inte fått klart för mig, huruvida regeringen
är beredd att sätta in all sin
kraft på att hejda inkomstökningarna.

Statsministern upprepade, att de borgerliga
partierna ha varit med om de
flesta av de vidtagna åtgärderna men
nu vilja smita från ansvaret. Jag har
tidigare sagt, herr statsminister, att vi
varit med om många av dessa. Beslutet
om folkpensionerna, som anfördes såsom
exempel, ha vi ju givit vårt uppriktiga
och odelade stöd. När regeringen
föreslog en sjukkassereform, som
skulle kosta dubbelt så mycket som sjukkassefolkel
självt ansåg lämpligt, då
sade vi emellertid ifrån. I fråga om
skolmåltiderna ha vi sagt, att dessa antagligen
inte kunde genomföras i den
takt som regeringen förordat. Vi ha
fått fullständigt rätt, men vi blevo den
gången mycket hårt bedömda. Högern
kommer även i fortsättningen att taga
sitt ansvar, det vill jag försäkra statsministern.

En kort replik tillåter inte alt man
går in på hela detta fiilt. Statsministern
frågade emellertid, om vi vid överläggningarna
1940 avsågo ett lönestopp. Jag
tror inte på möjligheten av ett fullständigt
lönestopp, men utvecklingen den
gången ansåg regeringen vara att de
s. k. icke kompenserade grupperna
skulle få en förbättring. Det visade sig

10 Andra kammarens protokoll 19 i8.

emellertid, att det blev icke enbart dessa
som fingo förhöjningar. Det blev i stället
de högre betalda grupperna, som
fingo minst lika mycket, och inför ett
så stort köpkraftstillskott borde regeringen
på en annan front ha vidtagit
skyddsåtgärder, nämligen på det rent
penningpolitiska området via riksbanken.
Där gjorde regeringen inte vad
den hade möjlighet till.

Herr DICKSON, som likaledes på begäran
erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag tror att hela
svenska folket är på samma linje som
statsministern när han, som han nyss
gjorde, säger att det kan finnas situationer,
då en mycket stor skattebörda
kan uttagas därför att det är nödvändigt
för folkets väl. Vi ha nyligen varit
i en sådan situation, och vi kunna komma
i en sådan situation på nytt. Jag
tror inte att svenska folket då skulle
backa. Vi ha här i landet en sådan ordning
att var och en efter måttet av sina
ekonomiska krafter hjälper till för landets
väl. Men då vore det också bra om
statsministern ville använda den auktoritet,
hans höga ställning ger honom,
till att övertyga finansministern om att
längre skall man inte gå, när det gäller
att kräva ut skatter. Vi skola använda
skatterna för nödvändiga ändamål och
uppge vilka ändamål detta är. Men när
man sträcker sig utöver detta och använder
skatterna t. ex. för omvandling
av samhällets ekonomiska struktur, det
är då skattemoralen börjar vackla och
det är då människor tro sig känna, att
staten börjar bli deras fiende, och de
handla därefter.

Det är, herr talman, detta jag har
velat siiga i detta sammanhang.

Jämväl herr OHLIN erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Statsministern måste nu
i sin replikväxling med mig falla tillhaka
på att en folkpartitidning har skrivit
någonting som avvek från vad jag

AV 3.

14(5 Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

anfört, vilket skulle tolkas som bevis
för att jag uttryckt mig otydligt. Det
är märkvärdigt att man på socialistiskt
håll har så svårt att förstå, att vad eu
partiordförande tycker inte är direktiv
till den folkpartiet närstående pressen,
och att vår press tycker i mycket annorlunda,
vare sig partiledaren framför
sina synpunkter på det ena eller på det
andra sättet. Det är kanske så inom det
socialistiska partiet, att om herr Erlander
tycker något, så måste hans press
tycka likadant.

När han nu fasthåller så bestämt,
trots vad jag här dokumenterat och
skulle kunna ytterligare dokumentera,
vid sitt påstående om mina yttranden i
investeringsfrågan, erinrar han mig om
eu man som i en socialistisk tidning av
misstag införts i dödsannonserna som
avliden. Mannen gick upp nästa dag
och bad att få dementera: jag är inte
alls död, var god och intag en rättelse.
Men på tidningen svarade man: vi ha
skrivit det, och då är det så, men möjligen
skulle vi kunna kompromissa genom
att införa er under födelseannonserna
i morgon.

Skulle möjligen statsministern också
kunna sträcka sig till någon modifikation? Sedan

säger statsministern, att halans
är inom räckhåll. Jag konstaterar att
icke någon regeringsledamot i denna
debatt, som dock främst skall se framåt
och röra möjligheterna att utjämna köpkraftsöverskottet
under det kommande
året för att försvara penningvärdet, icke
något .statsråd och särskilt icke finansministern
har vågat gå fram och säga,
att den uppläggning, som vi här ha och
som avviker i mycket hög grad från
experternas, är hållbar. Det är en viktig
sak att få konstaterat.

När statsministern sedan säger, att
man skall titta efter vad man sagt förut
och se till att man inte påstår för mycket,
vill jag fråga: tänkte statsministern
på det, när statsministern 1946 sade, att
den som inte 1945 kunde bedöma efter -

krigstidens svårigheter under 1946 och
1947, hade intet begrepp om ekonomi?

Vidare anförde

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag förstår
att det här är ett applådknipande citat
i synnerhet när det användes alldeles
utan sammanhang med vad man talar
om. Vad jag sade vid den tidpunkten
var att de produktionssvårigheter, som
anföras mot det ryska handelsavtalet,
de voro väl ganska lätta att se. Det behövdes
väl intet skarpsinne för att veta,
att våra stapelvaror, våra järnindustriprodukter
och alla dessa ting, skulle
bli efterfrågade 1945, 1946 och 1947.
Därför sade jag, att den som inte begrep
det juni 1945, den har inte stora
möjligheter att förstå ekonomiska ting.
Det var alltså innebörden av mitt yttrande
som fälldes i diskussionen om
ryssavtalet. Det är ganska lustigt att
höra det lösryckas fullständigt ur sitt
sammanhang och på det sättet ge en
helt annan bild av vad som förekommit.

Men, herr Ohlin, vi skola inte släppa
de där investeringarna så lätt. Jag skall
denna gång, tv herr Ohlin kanske återkommer,
inskränka mig till att fråga:
är Dagens Nyheters referat av vad herr
Ohlin anfört den 24/8 1946 felaktigt
eller ej? Att Dagens Nyheters referat
av mina föredrag äro felaktiga, det vet
jag sedan gammalt, men så långt trodde
jag inte att det gått med den liberala
rörelsefriheten, att även folkpartiledarens
referat bli förvanskade. Om Dagens
Nyheters referat av den 24/8 1946 är
riktigt, bar herr Ohlin den 23 augusti
förklarat, att det gäller att förse järnbruken
med flera arbetare för att kunna
öka bostadsbyggandet, och då gör
det ju precis detsamma om herr Ohlin
den 22 augusti haft en annan mening.
Den 23 augusti måste han ha haft den
meningen, om referatet är riktigt. Men
vi få väl ge ut våra samlade skrifter,
och så får svenska folket avgöra, hur
det förhåller sig.

Onsdagen den 21 januari 1918.

Nr 3.

147

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Men vad som är viktigt i denna debatt
är, att nu ha ändå de erkännandena
kommit, att i alla de avgörande
ekonomiska frågorna har oppositionen
ställt sig på samma linje som regeringen.
De avgörande frågor, som ha berört
vår ekonomi och som utgjort belastningar,
iiro krediterna, de sociala reformerna,
skattepolitiken och frågan om
ransoneringarna och regleringarna. Detaljer
kan man ha haft delade meningar
om, men på dessa punkter ha vi nu
fått ett besked att vi varit ense.

Jag har ingen anledning att polemisera
mot herr Pehrsson-Bramstorps besked.
Saken är klar och därmed skulle
väl eu grund kunna läggas för en mera
fruktbar diskussion än när man ideligen
försöker göra gällande, att här
har den socialdemokratiska regeringen
icke beaktat varningar, som vid olika
tillfällen skulle ha framförts.

Vi skola se framåt, dagens diskussion
gäller morgondagen, sade med all
rätt herr Ohlin. Men hur mycket av
herrarnas resonemang har gällt vilka
åtgärder som vi skola vidtaga i morgon
för att bekämpa krisen. En punkt kanske
jag får lov att fråga herr Skoglund
närmare om. Herr Skoglund frågar, vad
vi ämna göra, om det går sönder på avtalsfronten.
Är det herr Skoglunds mening
att vi skulle med det förberedelsearbete,
som han talade om, förbereda
en lagstiftning, då skall det sägas klart
ut. Förordas från oppositionens sida en
genom lag fastslagen lönestoppspolitik
som ett medel i kampen mot inflationen?
Herr Skoglund nämnde vidare
räntepolitiken. Är oppositionen enig på
den punkten? Eller iir det en missuppfattning
av mig, att en lagstadgad avtalsofrihet
på arbetsmarknaden och en
höjning av räntorna skulle vara de komplement
till regeringens politik, som
här ha förordats. Jag tror att det skulle
vara ganska nyttigt att få ett besked på
denna punkt.

.lag upprepar ännu eu gång: vi skola
se mot framtiden — det iir riktigt. Men

säg då, på vilka punkter som ni vilja ha
regeringens program modifierat, om ni
anse att detta program för den framtida
politiken icke är tillräckligt.

Angående herr Carlströms anförande
har jag ingenting annat att säga än att
jag i stort sett finner att han ändå bekräftar
det, som jag sade i går, att vi
alla, kanske med undantag av herr Carlström,
1m bedömt utvecklingen en aning
för optimistiskt, och det gör att han i
fortsättningen liksom hittills vill ha till
stånd ett mera realistiskt bedömande.
Jag har ingen anledning att ingå i polemik
mot detta hans yttrande.

Herr VON SETH erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Här har två gånger under
statsministerns senare tal åberopats, att
riksdagens majoritet skulle gått med på
de stora krediterna. Rent formellt sett
kanske man kan säga detta, men jag
vill erinra om att när rysskrediten behandlades,
rådde det ingalunda någon
enhetlig uppfattning. I denna kammare
var det 14 högermän som röstade emot
det. Även andra ledamöter röstade emot
och ett flertal avstodo. Det var endast
under en känsla av utrikespolitiskt
tryck och att det skulle bli en oerhörd
prestigeförlust som andra kammaren
den gången godtog detta handelsavtal,
som enligt sakkunnigas uttalande kommer
att bli eu oerbörd belastning för
vår framtida produktion, en belastning
inte minst för den elkraftsproduktion,
som vi behöva under de närmaste åren.

Statsministern talade vidare om att
oppositionen i vissa fall inte ville dela
ansvaret. Jag vill då erinra om att den
1 augusti 1945 det socialdemokratiska
partiet hissade chefsvimpeln på statsskutan,
och då kungjordes det att nu
skulle man gå fram under egna segel
och nu var skördetiden inne. Jag vill
fråga, om man inte i fråga om skördetiden
kanske har blivit bönhörd över
hövan.

Onsdagen den 21 januari 1948.

148 Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Herr SKOGLUND i Doverstorp, som
likaledes på begäran erhöll ordet för
kort genmäle, anförde: Herr talman!
Jag vill svara statsministern. Jag sade
i mitt anförande, att jag delar den uppfattningen,
att det måste vara alldeles
särskilda samhällsintressen som stå på
spel, om statsmakterna skola gå emellan
på avtalsfronten. Men det tillkommer
regeringen och riksdagen att på
alla de andra områdena göra sig beredda
att stå emot de påfrestningar, som
kunna komma av en ogynnsam inkomstutveckling.
Försvaret går över riksbanken,
över investeringarna, över handelspolitiken
och det bör innefatta olika
åtgärder i fråga om köpkraftens indragning.
Flera av de åtgärder, som statsministern
framhåller att regeringen vill
vidtaga, äro i stort sett desamma som
oppositionen under förhandlingar långt
tidigare förordat. Dem kunna vi givetvis
till mycket väsentlig del stödja.

Min fråga var den, att om dessa åtgärder
visa sig otillräckliga, är regeringen
då villig och beredd att utvidga
dem på sådant sätt, att de motsvara
kravet i den situation, som då kan
uppstå.

Jag beklagar, herr talman, att finansministern,
som ju inte bör vara alldeles
okunnig på detta område, bara tittar
in bakom det gröna skynket och icke
kommer med i debatten i kammaren.

Härpå yttrade:

Herr LUNDBERG: Herr talman! När
jag i förrgår skrev mitt namn på talarlistan,
kunde jag inte tro att jag skulle
få ordet vid vad som kanske är remissdebattens
höjdpunkt.

Jag begärde ordet närmast för att
tala om allemansrätten. Orsaken till
detta är bland annat, att det har signalerats
en proposition angående fiskerättsförhållandenas
reglering. Då det
finns anledning att misstänka, att fiskerättssakkunnigas
betänkande kommer
att ligga som grund för denna propo -

sition, vill jag på detta sätt ge min
uppfattning till känna.

Det har i vårt land funnits vissa gemensamma
rättigheter, bland annat i
fråga om tisket, vilka grundats på urgammal
hävd. Då värdet av fisket steg,
överfördes denna allemansrätt till enskild
egendom. Vid den tidpunkt, då
detta skedde, kunde allmogen ej hävda
sin rätt, därför att den i stort sett icke
kunde läsa eller skriva och saknade
möjlighet att göra sig gällande i beslutande
församlingar. Då nu fiskerättsfrågan
på nytt varit föremål för utredning,
trodde jag, att utredningsmännen
skulle beakta allemansrätten samt
söka komma till ett positivt beslut i
frågan. Tyvärr ha de sakkunniga icke
beaktat denna urgamla rätt såsom de
bort, trots att fiskare även i våra dagar
få finna sig i att deras rättigheter fråntagas
dem därför att de bli jävade, då
de skola hävda sin rätt. Då riksdagen
skall ta ställning till fiskerättsfrågorna,
är det rimligt, att även allemansrättigheterna
bli beaktade. Jag ber
därför att på detta sätt få vädja till
regeringen att snarast möjligt föranstalta
om en kompletterande utredning
om allemansrätten, innan propositionen
i fiskerättsfrågan framlägges.

Frågan aktualiseras än mer av den
på grund av semesterlagstiftningen
ökade fritiden. Denna har fört med sig
ökade krav på avkoppling, och som
sådan kan man räkna utövandet av de
rättigheter, som enligt gammal mening
inneslutas i allemansrätten. Det är absurt
att våra semestrande arbetare skola
tvingas att i hopar söka sig till semesterinrättningar
och där leva i skock i
stället för att kunna njuta av naturen
på ett sundare sätt. Det är också i
högsta grad otillständigt att de stora
jordägare, som på ett mer eller mindre
hederligt sätt lagt beslag på bonde- och
andra egendomar och fråntagit folket
deras gamla rättigheter, med samhällets
hjälp skola hålla vaktfolk, som skydda
egendomen åt den ene och mot den

Onsdagen den 21 januari 1918.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

andre, när man faktiskt inte kan fastslå,
vilken part som rätteligen bör bära
tjuvstämpeln.

I detta sammanhang vill jag även
vädja till regeringen att snarast söka
skydda strandmarker från direktörsoch
andra villor. Det kan inte få fortsätta
att folk med pengar köpa stora
strandområden och inhägna dem, så
att ortens folk bli utestängda från
vattenområdena. Detta måste stävjas
genom snar lagstiftning.

Herr talman! Jag hade inte tänkt
deltaga i dagens ekonomiska utflykter.
Jag förväntade nämligen, att personer,
som vi kosta på en dyrbar utbildning
och som äro satta att undervisa ungdomen
om ekonomiska ting, samt personer,
som syssla med industriens problem,
skulle ge oss en analys av dagens
ekonomiska världsläge. Den s. k. oppositionen
har i allmänna ordalag talat
om dessa ting och återkommit till sitt
negativa tal om vanstyre och dylikt,
men den har inte velat tala om de ekonomiska
olyckor, som förorsakas av
att Europas viktigaste industrination
sönderfallit och dess arbetare genom
svält och arbetslöshet ha blivit en tärande
börda i stället för en skapande
kraft. Om herrarna jämföra inriktningen
av vår utrikeshandel före kriget
och nu, torde ni förstå, att detta
industribortfall är en katastrof för vårt
land och det övriga Europa. Från denna
industrination importerade vi 1939 för
020 miljoner kronor, medan vi dit exporterade
för 309 miljoner. 1940 var
vår införsel därifrån 36 miljoner och
vår utförsel dit 22 miljoner kronor.
Denna katastrof måste bli ganska hård
för ett land som vårt, ocli det är inte
möjligt att komma till rätta med dessa
problem, därest man inte beaktar de
svårigheter, som äro förbundna med
en omsvängning av utrikeshandeln. Vi
kunna inte heller få det ekonomiska
livet friskt förrän den värsta nöden stillats
och folket åter satts i arbete. De
sönderslagna länderna i Europa och

annorstädes måste få hjälp i sin nöd,
framför allt hjälp till självhjälp. Sverige
har inte kunnat undandra sig sitt
ansvar, utan vi ha sökt hjälpa under
och efter kriget. Den som tog del av
Odd Nansens skildring i norsk radio
av det svältande Europa fick en skriande
skildring av nöd och elände. Jag har
varit med om att under dessa krigsår
samla in pengar till Finland, Norge och
andra länder, jag har varit med om
att sätta folk i arbete och tillverka olika
sorters varor. Kvinnorna i bondehemmen,
i arbetarhemmen och i andra
hem ha månad efter månad försökt att
göra sitt bästa för att lindra nöden
ute i Europa. När man gjorde detta,
hade man ett aktuellt hjälpbehov framför
sig, och det var angeläget att vi
gåvo av hela vårt hjärta. Men de varor,
som vi under krigsåren givit utlandet,
ha varit absolut oumbärliga varor, och
för varje vara som gått ut under dessa
förhållanden har det givetvis uppstått
vissa luckor i vårt land. Jag har varit
med om att sända vagnslaster med kläder
till olika länder. De luckor, som
det lämnat i de svenska hemmen, har
man efter kriget nu börjat fylla, och
det är givet att det köpbehov som förelåg,
dels genom denna hjälpverksamhet
dels genom att vi under kriget inte
kunnat köpa det vi velat, har satt in
för närvarande. Det är därför angeläget
att betona, vilket kritikerna borde
försöka förstå, att det är krigets följdverkningar
som vi lida under. Det är
lika naivt att skylla vår regering för
dessa ting som det var när en ljusblå
politiker beskyllde regeringen för att
vi inte fingo regn i somras. Skola vi
komma ur dessa svårigheter, måste vi
hjälpa de sönderslagna industrinationerna,
så att deras arbetskraft och industriella
förmåga kunna komma till
nytta i uppbyggnadsarbetet. Detta är
nödvändigt. Men det är även nödvändigt
att oppositionen inser det och inte
ger eu skönmålning av sina respektive
fosterland i öster eller bland kapita -

Onsdagen den 21 januari 1918.

150 Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

listslater med bortseende från de svårigheter,
som man där brottas med, och
de olika förhållanden som där råda.
Det är en tröst för dessa troende själar
att måla sina respektive fosterland
vackert, men jag måste säga att Sverige
har mycket svårt att klara sig med bara
skönmålning av detta slag.

Det har här i diskussionen framförts
kritik i olika avseenden. De kommunistiska
ledarna ha talat om hur förskräcklig
regeringen har varit i olika sammanhang.
De ha förklarat sig vara demokratiens
speciella försvarare. De ha
talat om efterkrigsprogrammet och de
ha också talat om en ny linje i olika
sammanhang. Herr Senander talade om
att, som herr Pehrsson-Bramstorp nyss
sade, herr Erlander skulle ha smekt
herr Pehrsson-Bramstorp på svansen.
Nu är det väl ändå på det sättet, att
kommunisterna närmast vilja vara den
svans som skulle styra, och de skulle
väl helst se att samtliga olika grupper
försökte smeka dem på den där trevliga
svansen. Då jag tar upp en del
uttalanden i detta sammanhang till diskussion,
gör jag det därför att kommunisterna
äro ganska oblyga i sina
påståenden. De ha inte visat några som
helst hämningar, då det gällt att pådyvla
andra uppfattningar och handlingar
som inte äro med sanningen
överensstämmande. Det har här sagts
då det gäller demokratien, att kommunisterna
skulle vara demokratiens speciella
företrädare och att det var speciellt
de som kämpade mot det nazistiska
och det fascistiska systemet. Jag
har framför mig Ny Dag för den 1 november
1939. Där skriver man: »Hitlerismen
liksom varje annat ideologiskt
system kan erkännas eller förkastas —
det är en politisk åsiktsfråga — men
var och en förstår att man icke kan
förstöra eu ideologi med våld, att man
icke kan göra slut på den genom krig.
Därför är det meningslöst för att inte
säga brottsligt att ta ett krig sådant som
det för hitlerismens förintande under

den falska förevändningen av en kamp
för demokratin.»

Då det gäller demokrati kunna inte
vi kompromissa som kommunisterna
göra i olika sammanhang. Mellan demokrati
och diktatur finns ingen som
helst möjlighet till kompromiss, utan
skiljelinjen är absolut.

Det har också talats om att vi nu
skulle vara redo att kompromissa bort
vissa värden. Jag läser i Vår Tid, nr 1
för 1945, där man bland annat säger,
att det inte bara är en konst eller en
nödvändighet att kompromissa, utan
det är till och med modigt, och man
understryker det på ett särskilt sätt i
detta sammanhang.

Då det gäller efterkrigsprogrammet
har man sagt, att kommunisterna skulle
vara de enda som skulle kämpa för
det, och att det skulle bli en inkörsport
för socialismen in. in. Jag skall
inte nämna det där talet som fördes
om att efterkrigsprogrammet endast
skulle kunna tjäna till att halshugga
kapitalismens skugga, men jag vill påpeka
att, då det gäller att genomföra
detsamma, så säger man bland annat
1945 ifrån kommunisternas sida: Partistyrelsen
bekräftar den ståndpunkt till
regeringen, som intogs av arbetsutskottet
den 27 juni. Om efterkrigsprogrammet
skall kunna genomföras måste
regeringens bas breddas, så alt den representerar
hela arbetarklassen, böndernas
avgörande skikt och progressiva
demokratiska krafter i andra befolkningsskikt.

Vid den tidpunkt, när det gällde att
diskutera frågan om efterkrigsprogrammets
genomförande, voro kommunisterna
angelägna om att få ett samarbete
och en samlingsregering. Jag tycker alt
man i dag har anledning att påminna
dem om detta förhållande. Jag vill också
hävda, att vi inom arbetarrörelsen
haft och ha en klar linje mot kommunisterna.
Med anledning av att herr
Ohlin bär talat om att vi skulle ha
klarare linjer därvidlag, skulle jag vilja

Onsdagen den 21 januari 1918.

Nr 3.

151

Vid remiss av statsverkspropositionen.

säga, att det kanske icke vore ur vägen,
om herr Ohlin började undersöka, hur
hans egen press oeli vissa av hans partivänner
förhålla sig gentemot kommunisterna,
ty vad som skedde vid en
viss arbetskonflikt med kommunistrapporter
till Aftonbladet är icke obekant.

Det har här också talats om löner,
och det har från olika håll, från högern,
folkpartiet, kommunisterna och
regeringen, deklarerats, hur man ser
på detta problem. Jag kan i detta sammanhang
icke underlåta att framhålla,
att när man nu säger — jag tror det
var herr Ohlin som gjorde det — att
statstjänarna icke varit en stöttrupp
utan en eftertrupp, så är det litet grand
överdrivet. Man kan nämligen icke
komma ifrån att när vissa folkgrupper
med icke alltför stora kvalifikationer
och arbetsuppgifter kunna komma upp
i en sådan löneställning, att de ha
1 000 å 2 000 kronor mer än eu specialutbildad
industriarbetare, så måste
man förstå, att även dessa industriarbetare
göra sina anspråk gällande,
även om man kan säga, att de under
den goda ledning de ha framställt mycket
rimliga krav.

Med anledning av att kommunisterna,
givetvis med utgångspunkt från den
nya kommunistiska internationalens deklarationer,
nu skola ställa till bråk
och strid inom arbetarrörelsen, så att
man skall få en speciell kamphistoria
i detta land, skulle jag vilja säga till
dem, att de borde komma ihåg vad en
kommunistisk I.O-ordförande på Balkan
sagt. Han har nämligen sagt följande:
»Det är möjligt att överge denna
politik och genomdriva eu förhöjning
utan hänsyn till produktionen såsom
skett i Ungern. Ingenting är liittare än
att diktera eu löneökning med det 2-eller 3-dubbla, men tror någon, att
detta skulle betyda en höjning av levnadsstandarden?
Nej, mina vänner, om
vi skulle gå på denna väg, betyder det
eu sänkning av levnadsstandarden. Problemet
ligger icke i penningbelopp. I

dag ligger problemet om den mängd
produkter och varor, som vi komma att
kunna fördela.» Det är angeläget, att
även Sveriges kommunister beaktade
denna nyktra syn, som den kommunistiske
LO-ordföranden anlägger på
denna fråga. Om herrar Skoglund och
Ohlin försöka tala med verkstadsföreningen
och arbetsgivarna och herrar
Senander och Johansson med Nv Dags
ledning om hur man skall förfara med
avtalsförhandlingar och statsministern
i sin tur försöker resonera med LOledningen
om dessa saker, så skulle
man nog komma till ett gott resultat,
som kan ge någon vinning även för
arbetarparten i detta sammanhang. Jag
vill också säga till kommunisterna, att
det icke är nog med att de i dagens
situation presentera stora ord, utan de
böra även i handling visa ansvar och
ta vederbörlig hänsyn till utvecklingen.

Det har också i debatten gjorts uttalanden
i fråga om tidningspressen.
Herr Skoglund i Doverstorp och herr
von Friesen ha talat om tryck- och
åsiktsfrihet, varvid herr Skoglund beklagade
sig över vissa prenumerantanskaffningsmetoder,
som begagnats av
en socialdemokratisk tidning. Jag vill
också understryka de uttalanden om
tryck-, press- och åsiktsfrihet, som
statsministern gjort här och som han
gjorde förra remissdebatten, när vi diskuterade
denna fråga. Jag måste emellertid
säga, att jag knappast förstår de
borgerligas indignation i detta fall. Det
är nämligen så, att i det län jag har
äran representera ha vi ingen egen arbetarpress.
Däremot ha högern och
folkpartiet i stort sett monopol på tidningspressen,
och praktisk! taget hela
länets befolkning har dessa tidningar
som husorgan. Det är mot den bakgrunden
jag vill ställa följande fråga:
Är det pressfrihet, när det exempelvis
blir på det sättet, att arbetarrörelsen
nu, ju närmare vi komma valet i september,
blir praktiskt taget husvill i
den borgerliga tidningspressen, som

152

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

arbetarrörelsen faktiskt på grund avolika
omständigheter måste läsa? Jag
vill också fråga: Är det pressfrihet, när
man, då exempelvis statsministern eller
något annat statsråd besöker vårt län,
i den borgerliga pressen möjligen i ett
bygdebrev kan få rum med två eller tre
rader om statsministerns föredrag vid
ett sådant besök? Är detta den tryckfrihet
och den pressfrihet, som herrarna
tala om? Eftersom ensidigheten
ju annars är ganska talande är det nödvändigt,
att vi på ett eller annat sätt
försöka få arbetarrörelsen att skaffa
fram och hålla sig med en egen press
för att kunna få fram sina synpunkter
och kunna delge vårt läns befolkning
exempelvis vad regeringen har för sig.

Till sist också ett par ord i försvarsfrågan.
Försvarsministern nämnde, att
försvarsfrågan ägnats ringa utrymme i
årets remissdebatt. Orsaken till detta
är väl att försvarsfrågan alltmer har
kommit utanför den rent politiska diskussionen
och att man speciellt under
kriget kunnat få till stånd eu i historien
enastående försvarsvilja under parollen
folk och försvar. Detta utesluter
emellertid icke, att arbetarrörelsen är
intresserad av att försvarskostnaderna
icke bli större än som är absolut nödvändigt.
Ett verkligt rationellt utnyttjande
av materiel och folk bör eftersträvas,
och försvarets aktiva folk bör
se till att slöseri med materiel och dyrbar
arbetskraft förhindras. Det beror i
dagens läge mycket på vår försvarsledning
och ansvariga militär, om vi skola
kunna bevara känslan för vad som inrymmes
i begreppet folk och försvar
levande. Kan man icke komma till rätta
med slöseri och dylikt, kommer man
att tunna ut detta begrepp. Jag är också
angelägen att säga, att det nu såväl
som tidigare måste vara angeläget att
se till att det sker en god avvägning
mellan vad vi skola ge till försvaret
och vad vi skola ge till kulturella, sociala
och ekonomiska ändamål. Det kan
icke vara riktigt, att man tar upp dessa

frågor till diskussion var för sig, utan
man måste se frågorna i ett sammanhang.

Till slut vill jag säga, att när jag tagit
del av de här tre dagarnas remissdebatt,
har jag fått en känsla av att, även om
oppositionen i vissa stycken icke förändrats,
så har den ändock ur min synpunkt
sett visat sig vara i viss mån bildbar.
Jag hoppas, att denna opposition
skall ta ad notam de råd och annat som
framförts i denna debatt och att vi
nu efter denna remissdebatt lära oss
förstå, att om landet skall komma ur
den kritiska situation, som vi utan vår
förskyllan ha kommit i, gäller det att
man försöker skapa enighet om gemensamma
krafttag, dels då det gäller att
hjälpa Europa att komma på fotter
igen, dels även för att komma till rätta
med det egna landets förhållanden.

Man kan draga en viss parallell mellan
1933 och dagens diskussion. 1933
sade den dåvarande socialdemokratiske
statsministern: »Är det riktigt, som

man försäkrar, att här finns en allvarlig
vilja att gå så långt som man över
huvud taget rimligen kan gå, då tror
jag också, att det finns möjlighet för
att vi med gemensamma krafter skola
nå fram till ett resultat, som ger
svenska folket all den hjälp i betrycket,
som vi äro mäktiga att mobilisera.»

Med anledning av talet om förtroendekris
och att man utpekar enskilda
statsråd och försöker ställa dem mot
väggen för nöjet att piska dem, vill jag
erinra om att en socialdemokratisk regering
är en socialdemokratisk regering.
Jag vill även i det sammanhanget
citera 1933 års uttalande av dåvarande
statsministern. Han sade: »Men jag vill
gärna tillägga ett par ord. Det är ofta
på det sättet, att när ett parti har kommit
i regeringsställning, så tycker man,
att det partiet skall kunna kompromissa
sig till ungefär vad som helst. Man
tycks på sina håll anse, att en regering
bör fatta som sin uppgift att få behålla
taburetterna och sitta på skenbara

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

153

Vid remiss av statsverkspropositionen.

framgångar. Jag har en helt annan uppfattning
om en regerings ställning. En
regering skall så långt det är möjligt
motsvara de önskningar rörande landets
politik, som finnas inom folket.»
.lag kan försäkra, att den nuvarande regeringen
och dess olika representanter
ha förtroende hos det svenska folket,
och jag tror också det vore angeläget,
att oppositionen aktgåve på detta förhållande.
Jag har också den uppfattningen,
att även om vissa grupper icke
önska deltaga i att lösa tidens svårigheter,
så borde det ändå vara angeläget,
att arbetare och bönder försökte
finna en väg för att gemensamt lösa
dessa svårigheter.

Det är dessa synpunkter jag velat
framföra i dagens diskussion, och vi få
hoppas, att remissdebatten ändock haft
det goda med sig, att man nu skall
kunna diskutera litet lugnare fram till
årets val i september.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Det är tydligt, att det skett en atmosfärsförändring
från den första remissdebattdagen
till i dag. Den något dova
stämningen hos de borgerliga partiledarna
har efterträtts av en betydligt
mer aggressiv inställning, som visar
sig däri, att de på ett helt annat sätt
än i förrgår föra fram sina synpunkter.
Det är ganska klart, att orsaken till den
något reserverade och dova inställningen
under den första dagen var det
besked regeringen gav i två frågor,
nämligen i fråga om den ekonomiska
politiken och ställningen till kommunisterna.
Men jag tror också, att det
nu blivit klart att det tillmötesgående
gentemot de borgerliga kraven, som
regeringens deklaration innebar, icke
resulterat i dämpad aktivitet mot regeringen
från de borgerliga partiernas
sida utan tvärtom föranlett dessa att
ytterligare flytta fram sina positioner.
Herr Skoglund i Dovcrstorp var visserligen
icke färdig att konkret besvara
statsministerns fråga, om han

krävde lagstiftning mot arbetarnas lönesträvanden,
men anledningen därtill
var väl, att frågan kom litet för överraskande.
Jag betvivlar emellertid icke
alls med hänsyn till den inställning
som präglat den borgerliga oppositionen
både i dag och tidigare, att man
mycket snabbt kommer att ha skjutit
in sig efter det nya läget och placerat
om sitt artilleri för att ytterligare flytta
fram sina positioner, och jag anser, att
regeringen tyvärr har placerat sig i
den sämsta tänkbara situation. Man behöver
bara höra på det inlägg, som
gjorts här från statsministerns sida, där
han på alla sätt försökte visa, hur
överens man är, de borgerliga partierna
å ena sidan och regeringen å andra
sidan, och denna oavbrutna strävan
att ur hela blickfältet rensa ut varje
liten antydan om en faktisk motsättning.

När regeringen nu skall möta den
borgerliga oppositionen, har den placerat
sig i den ställningen att den borgerliga
oppositionen kan säga: »Nu ha
ni tvingats övergå till de ståndpunkter
vi tidigare företrätt.»

Det är naturligtvis ingen huvudfråga,
om herr Ohlin tidigare har givit
något besked om att han velat ha eu
stark begränsning av investeringsverksamheten.
Däremot måste det väl anses
vara en huvudfråga, om de borgerliga
partierna, såsom de gjorde under fjolåret,
krävt reformpaus, lönestopp, prisstegringar
och nya indirekta skatter
och regeringen nu presenterar den nuvarande
riksdagen allt detta. Det ser
åtminstone jag för min del såsom eu
huvudfråga i denna kontrovers om vad
man sade då och vad man säger nu.

Vi ha nu fått en officiell deklaration
från regeringens sida, att arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, som ju är regeringsprogram,
är suspenderat (till
dess att vi få bättre tider?). Det iir ju
en ganska egendomlig syn med en regering,
som skjuter sitt program på
framtiden oeh menar, att det är ett

154

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1918.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

program för hyggligare väderlek än
den nuvarande. Det är ju icke på det
viset, att — detta är eu central invändning
från min sida, som jag måste resa
mot denna kovändning i politiken, som
man gjort — att man kan motivera
denna nya politik med ekonomiska
skäl. Jag måste nämligen för min del,
allt tal om kris till trots, säga att jag
icke kan acceptera en sådan terminologi.
Jag kan icke bortse från det enkla
faktum, att produktionen nu är mycket
större än före kriget — i mitt remissdebattinlägg
erinrade jag om att den
är 25 % större än 1939 — att vi ha
ökat varulagren på många områden,
att vi haft större import än någonsin
tidigare och att vi ha mindre export,
vilket måste innebära nettoökning
av varor, att vi ha 250 000 arbetare
mer än vanligt, att det arbetas mer än
någonsin tidigare i detta land och att
vi ha en högkonjunktur som aldrig
förr. Jag kan icke bortse från detta
faktum och instämma i detta tal om
att vi ha en kris, som tvingar oss att
kläda oss i säck och aska och underkasta
oss försakelser.

Vi ha ett slags kris, valutakrisen, det
vill jag icke bestrida, men jag tror
icke, att dess verkningar kunna anföras
som argument för en standardsänkningspolitik.
Jag tror, att man kan
klara den saken ändå. Jag skulle emellertid
åter vilja erinra om vad som är
orsaken till denna valutakris. Om man
fastställer var skulden till den ligger,
tror jag, att man därav kan draga en
slutsats om vilka det är, som böra bära
bördan av de åtgärder, som man måste
vidta i anledning av den förändrade
situationen. Jag nämnde i mitt första
anförande, att under åren 1945, 1940
och 1947 har Sverige importerat för
sammanlagt 9Vi miljarder kronor och
exporterat för 8 miljarder kronor. Det
är alltså ett importöverskott på 1]4
miljard kronor. Dessförinnan hade vi
en guld- och valutatillgång på 3 miljarder
kronor. Om vi räkna med att Sve -

rige i frakter och annat tar in ungefär
700 miljoner kronor om året, måste
man kunna räkna in under dessa tre
år ett par miljarder kronor. Läggas
dessa 2 miljarder kronor, som måste
kommit in som inkomster under dessa
tre år, komma vi till en summa av 5
miljarder kronor. Draga vi därifrån de
1 Vi miljard kronor, som utgöra det faktiska
importöverskottet, få vi till resultat,
att vi skulle ha en större valutareserv
i dag än vi hade, när kriget
slutade. Varför ha vi icke det? Det är
ju klart, att man icke kan skylla på
importen, såsom herr Pehrsson-Bramstorp
gjorde, ty det räcker icke som förklaring
till denna oerhörda skillnad
mellan 3 miljarder kronor, när kriget
slutade, och några hundra miljoner
kronor nu, utan orsaken är, att kapitalisterna
haft möjlighet att på ena eller
andra sättet smussla undan landets
guld- och valutatillgångar. Det är det
faktiska utgångsläget. De svårigheter
vi nu ha här i landet äro beroende på
att kapitalisterna haft möjlighet att genomföra
ett sådant undansmusslande
av våra guld- och valutatillgångar. Under
sådana förhållanden tycker jag, att
man, när man skall vidtaga åtgärder i
anledning av nuvarande särskilda svårigheter,
icke skall lägga bördorna på
dem, som icke ha någon skuld till dessa
svårigheter, som icke medverkat vid
detta undansmusslande. Blir icke sådant
att lägga hyende under lasten och ytterligare
underlätta för dem, som bedrivit
denna skadegörelse mot landets
och folkets intressen, att fortsätta därmed? Jag

kan alltså icke godtaga utgångspunkten
för det standardsänkningsprogram,
som regeringen har levererat.
Jag kan icke medgiva, att det är en
sådan kris och ett sådant elände eller
att vi skulle kunna avhjälpa de svårigheter,
som man icke kan bestrida
förefintligheten av, genom att taga 2
kronor mer för lottsedlarna eller 5 öre
mer på tipskupongerna eller öka andra

Onsdagen den 21 januari 19-18.

Nr 3.

155

Vid remiss av statsverkspropositionen.

indirekta skatter. Man går i så fall helt
och hållet vid sidan av saken.

Det perspektiv, sou) regeringen i denna
remissdebatt ställer upp för det
svenska folket, är perspektivet av att
efterkrigsprogrammet sättes på framtiden
och att vi ha att vänta en försämring
av existensvillkoren under
detta år. Jag måste fråga: när skall
detta efterkrigsprogram på allvar aktualiseras?
Om det icke aktualiseras under
den mest utpräglade högkonjunktur,
som vårt land någonsin haft, när
skall det då aktualiseras? Skola vi vänta
tills krisen kommer? Tv att det kommer
en ekonomisk kris — icke en propagandakris
som den nuvarande — det
betvivlar jag icke alls. Skola vi vänta
till dess med att börja genomföra efterkrigsprogrammet?
Jag tror att man bara
behöver ställa frågan för att den också
skall vara besvarad. Menar man allvar
med programmet, borde man, i synnerhet
om man utgår från ekonomiska
förutsättningar, utnyttja högkonjunkturen.
Men det är icke ekonomiska förutsättningar
som äro avgörande härvidlag
utan poliliska. Det är denna strävan
att få en avspänning. Det kan ur psykologisk
synpunkt väl förstås. Om ministrarna,
som blivit så misshandlade
som de blivit av den borgerliga propagandan
under dessa år, söka finna
en utväg för att få stormen alt bedarra,
kan det vara psykologiskt förklarligt,
men det kan icke enligt min mening
på ett politiskt godtagbart sätt motiveras.
Ty de politiska förutsättningarna
för att genomföra regeringsprogrammet
äro icke sämre i dag än de voro
när programmet gjordes till regeringens.
Fortfarande finns det en majoritet
för saken hos folket och i denna
riksdag. Statsministern talar om den
hälft av det svenska folket, som lians
parti representerar. Jag vill i all blygsamhet
påminna om att en god hälft
är det, men en hälft icke enbart med
socialdemokratiskt underlag utan även
kommunistiskt. Detta är emellertid eu

bagatell i det hela. Det väsentliga är
att det finns en majoritet för att genomföra
efterkrigsprogrammet och att
man därför enligt min mening icke kan
ge en vare sig politiskt eller ekonomiskt
godtagbar motivering för att skjuta
dess genomförande på framtiden.

Så skulle jag vilja taga upp den andra
huvudfrågan i denna remiss, nämligen
frågan om ställningen till kommunisterna.
I och för sig är det kanske icke
något väsentligt nytt statsministern
sagt i debatten, jämfört med vad han
yttrade under föregående remissdebatt
i det hänseendet. Han har i stället för
att själv uttrycka saken tagit till protokollet
Sven Anderssons dubiösa formuleringar
och hävdat, att detta är
grundvalen för det socialdemokratiska
partiets ställning till kommunisterna.
Kan man, herr statsminister, på allvar
tänka sig, att ett samarbete mellan
arbetarpartierna av principiella och
ideologiska skäl skall vara omöjligt,
och samtidigt utgå ifrån såsom något
fullt naturligt, att man kan samarbeta
med partier, som ha eu mot socialism
helt och hållet fientlig ideologi och
företräda principer, som äro diametralt
motsatta de principer, som socialistiska
partier företräda? Jag anser icke
att man bör göra det och säga, att det
är en principiell ståndpunkt för socialdemokratien.
Det är dock, såsom jag
påvisade i min replik, på det sättet, att
i en rad länder socialdemokratien i
regeringsställning och på annat sätt
mycket intimt samarbetar med det kommunistiska
partiet, medan den i andra
länder i stället samarbetar med kapitalistiska
partier. Vad statsministern
nyss sade om faran för de Gaulle-diktatur
i Frankrike på grund av kommunismens
styrka i detta land, där socialdemokratien
t. o. in. regerar samman
med ett fascistiskt parti, är en belysande
sak. .lag skulle tro, att man bör
ställa dessa s. k. principiella synpunkter
helt och hållet åt sidan i detta fall.

Vidare skulle jag vilja erinra om att

156

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

statsministerns eget parti i praktiken
icke — om jag undantager regeringens
officiella attityd — intager eu sådan
hållning. Det är i varje fall mitt intryck
att bland de socialdemokratiska
arbetarna ute i landet finns en stark
stämning för samarbete inom arbetarrörelsen.
Och när statsministern i föregående
års remissdebatt uppmanade
kommunisterna att upplösa sitt parti
för att träda in i det socialdemokratiska
partiet, var icke det ett uttryck bl. a.
för känslan av att ett sådant samarbete
är nödvändigt? Låg icke även däri ett
erkännande av att anförda s. k. principiella
och ideologiska motsättningar
främst ligga på propagandaplanet?
Visst finns det motsättningar, det är
jag den siste att förneka, men det är
icke motsättningar av det slag som
skulle hindra ett verkligt positivt samarbete
för att genomföra arbetarrörelsens
efterkrigsprogram.

Också andra synpunkter ha framförts
på denna fråga om kommunisternas
inställning till demokratien. Utom
statsministern var t. ex. herr Skoglund
i Doverstorp inne på saken. Han kunde
icke med exempel från vår egen
praxis, från kommunisternas uppträdande
i Sverige, från vårt program
o. s. v. säga, att vi äro motståndare till
demokratien. Men, säger han, så länge
man försvarar ett land med enpartisystem,
så länge kan man icke bli godtagen
såsom en fullödig demokrat. Jag
tror, att den politiska debatten skulle
vinna mycket på att vi utan vidare
kopplade bort dessa internationella
sympatier resp. antipatier från frågan,
huruvida vederbörande kunna betraktas
såsom demokrater eller icke. Det är
väl icke någon i denna kammare, som
icke med en viss sympati ser på det
ena eller det andra landet. Jag ser med
sympati på Sovjetunionen, emedan
man där genomfört det som varit arbetarrörelsens
mål i alla tider, nämligen
socialismen. Det finns andra som se
på Amerikas förenta stater med sym -

pati därför att dessa representera det
mest fullödiga uttrycket för en kapitalistisk
»ordning». Andra sympatisera
med England. Jag tror att man skulle
på dessa frågor anlägga helt andra synpunkter.
Det är ganska löjligt, om man,
såsom den socialdemokratiske gruppledaren
i första kammaren, går upp och
säger: vi godkänna icke Sovjetunionen.
Om vi godkänna Sovjetunionen eller
icke, om vi godkänna månen eller icke,
spelar en ganska ringa roll. Beträffande
Sovjetunionen får man nog hålla sig
till det enkla faktum, att den är en
världsmakt, som ligger vid våra gränser,
och att vi såsom ett litet folk aldrig
kunna bygga en god framtid på en
arrogant politik gentemot detta land.
Om man vill driva en politik, som kan
föra till nationell katastrof, skall man
driva den gamla antiryska politiken.

Här ha höjts stämmor från Uppsala,
vilket enligt min mening varit och fortfarande
är missgynnat när det gäller
arbetarrepresentationen — jag tänker
då icke bara på professor Lundstedt
utan även på den senaste talesmannen,
herr Lundberg — för sådant som icke
innebär något annat än det rena äventyret.
Det är ganska lustigt, att man,
när man motiverar en nationell självuppgivelsepolitik,
gör det med en anklagelse
mot kommunisterna. Tiink,
sade professor Lundstedt, när den dagen
kommer, då ryssarna med kommunisternas
hjälp beröva Sverige dess
självständighet! Det är precis samma
talesätt som de tyska nazisterna hade.
Deras propaganda lät på liknande sätt.
Vi måste bekämpa kommunismen, därför
att den tänker med röda arméns
hjälp slå under sig andra länder! Nu
tror jag erfarenheten visar, att det inom
kommunismen icke finns eu sådan idé
att den skulle kunna exporteras med
hjälp av bajonetter. Däremot skulle jag
vilja rikta uppmärksamheten på den
konklusion vederbörande bär drog av
sitt tal. Det var den konklusionen:
låt oss avstå från nationell suveränitet,

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

157

Vid remiss av statsverkspropositionen.

låt oss skapa, som han sade, ett europeiskt
förbund, ett förbund, märk väl,
icke av Europas stater, utan av ett
mindre antal stater i Europa från Francospanien
till Sverige, ett förbund under
Englands administration och med
Förenta staternas höga välsignelse och
stöd! Räknar jag ihop dessa stater, som
professor Lundstedt vill göra Europas
förenta stater av, kommer jag till alt
de skulle omfatta 200 miljoner människor.
De skulle skapas mot en annan
grupp av Europas stater, som omfatta
300 miljoner. Då skulle vi ha skapat
trygghet, då skulle vi ha skyddat demokratien,
då skulle vi ha garantier
för »våra» ideal? Utan att det från regeringens
eller från något av de andra
partiernas sida höjes en röst till protest
rekommenderar en talesman för regeringspartiet
utan vidare den svenska
riksdagen att Sverige skulle avstå från
sin suveränitet och ställa sig under
Englands administration! Sådana människor
tala om att representanter för
ett annat parti hota Sveriges nationella
självständighet! Nu komma dessa frågor
upp vid en särskild diskussion om utrikespolitiken,
och jag skall därför nöja
mig med detta påpekande.

Jag skulle dock vilja säga en sak till
herr Skoglund, som nyss ställde en fråga
till Gustav Johansson, en fråga som
låg på principiellt samma linje som den
han ställde till mig. Om herr Skoglund
och hans press hundra gånger om upprepa,
att det är slavarbete i Sovjetunionen,
betyder icke detta påstående,
alt slavarbetet är bevisat. Det är icke
Gustav Johansson och det är icke jag
och icke de som tro, att Sovjetunionen
för en socialistisk politik, som ha skyldighet
att bevisa, att det icke bedrives
slavarbete där, utan det är de som hävda
detta som ha bevisbördan.

Här skulle jag vilja återvända till
statsministerns funderingar om kommunismen.
Han nämnde i elt av sina
första inlägg såsom ett svar på herr
Ohlins provokatoriska frågor, att diir

man med kraft tagit itu med kommunisterna,
har man också klarat dem. Man
har vunnit ett fackligt val i Stockholms
Metall, och man har vunnit framgångar
vid valen i Kiruna och Skön, detta tack
vare att man tagit itu på allvar med
dem. Och i sitt senaste anförande nämnde
statsministern, sedan herr Ohlin efterlyst
en verklig propaganda från den
socialdemokratiska pressen mot kommunismen,
att Ny Tid i Göteborg och
Norrländska Socialdemokraten i Norrbotten
föra en mycket hård och mycket
framgångsrik propaganda mot kommunisterna.
Jag var i Sundsvall på det
möte, där Gustav Möller lovade folkpensionärerna
att de skulle få kompensation
för prisstegringarna. Jag såg också
de valplakat som socialdemokraterna
hade och som de väl vunno valet på —
ja, i Sundsvall vunno de ju icke, men
i Skön gjorde de en framryckning. Vad
var huvudparollen i den socialdemokratiska
propagandan? Jo: »upp med lönerna
och ned med priserna». Alltså
»lönerna upp och priserna ned», den
valparoll kommunisterna hade 1946 och
som utan tvivel gjorde en viss effekt,
en paroll som var mycket gripbar och
slående i sin enkelhet togo socialdemokraterna
ntan vidare och gjorde valrörelse
på. Man bör icke glömma bort,
när man inregistrerar, att man fick så
och så mycket fler väljare, vilka löften
man erövrade dessa väljare på. Men parollen
stämmer icke med det program
regeringen förelägger riksdagen i dag,
ty det innebär, att man skall stegra priserna,
och detta är till sina verkningar
rakt motsatt det löfte, som man vann
valet däruppe på.

Kirunavalet hade jag anledning att
följa. Eftersom nu statsministern har talat
om vilken framgångsrik propaganda
man från socialdemokratiskt håll drev
bl. a. däruppe mot kommunismen, hoppas
jag, att herr talmannen ursäktar
mig, om jag refererar några erfarenheter
— det skall gå fort. Jag skrev upp
rubrikerna i Norrländska Socialdemo -

Onsdagen den 21 januari 1948.

158 Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

kraten från några dagar under veckan
före valet, alltså den 2 och den 7 december.
Den 2 december förekommer
en ledare mot kommunisterna och
pressklipp om Sovjetunionens politik i
Tyskland. Dessutom innehåller tidningen
pressklipp, där nazister och
kommunister jämföras. Dagen därpå
har den en stor intervju på tre spalter:
»Intet samarbete med marodörer», en
ledare om »bolsjeviker, linderötter och
ärliga kommunister». Den 4 december
bär den en ledare om »neutralitetens
sabotörer», där klimax är påståendet om
ryska justitieförbrytelser mot ett par
kirunabor, varav den ene är i Sverige
och den andra är död sedan många herrans
år tillbaka; vidare en artikel, som
man distribuerade till hela pressen och
vars ovederhäftighet sedan blivit fullt
klarlagd, diir man påstår att kommunisterna
i Kiruna lurat lapparna att göra
en vallista. Dagen därpå meddelar man
på två spalter, att tusentals socialdemokrater
arresterats i ryska zonen. Så har
man en artikel: »Fiender i arbetarled»
och en triumferande tvåspaltig artikel,
där det heter: »Strejkerna i Frankrike
börja bryta samman». Den 9 december
kommer ett nytt, triumferande meddelande,
denna gång om den borgerliga
valsegern i Finland: »Finlands folk
vägrade rösta ryskt». Detta är bara några
av rubrikerna. Om jag sedan tittar
igenom tidningen — jag bortser från
telegram, förlovningsannonser, predikotexter
och annonser i allmänhet — fäster
jag mig vid tre artiklar. Den ena är
en ledare om att man skall bedöva renarna,
när man skall kastrera dem. (Ett
par dagar därefter förekommer en lika
stor artikel mot en sådan humanare
metod.) Den andra är en artikel, som
handlar om en kristen människas syn
på praktiskt samhällsarbete. Diir sägs,
att ett liv utan Gud är ett liv i självkärlek
och egoism.

Detta är bara några exempel, som
visa både en självkärlek och egoism,
en förljugenhet och skrupellöshet i den

politiska propagandan, som spränger
alla gränser. Jag var för min del övertygad
om att statsministern, om han
följt denna tidnings propaganda, skulle
ha varit tvungen att taga avstånd ifrån
den. Måste man nu tolka hans prisande
av denna form av journalistik som ett
godkännande av densamma? Om detta
skall vara lämpliga upplysningsmetoder,
väjer man inte för någonting i propagandan
mot kommunismen. Det är
klart att vi inte vilja ingå på en propaganda
av detta slag, i all synnerhet när
vi upprätthålla en linje av samarbete
och samförstånd med regeringen, när
vi avsiktligt — ty det får man göra under
sådana förhållanden — blunda även
för en del som vi tycka är skevt. Vi vilja
inte sänka den politiska propagandan
eller polemiken till ett sådant plan. Och
<nn man skulle granska resultatet är det
möjligt att socialdemokraterna vunno
dessa framgångar med bl. a. dessa metoder.
Men lögnerna ha korta ben, och
de stickval som man kan vinna med
sådana metoder komma inte att vara
någonting att stödja en stor valrörelse
med.

Vad jag skulle vilja komma fram till i
detta fall är, att man från socialdemokraternas
sida borde tillägna sig en mera
realistisk uppfattning om förhållandena.
.lag förstår en del socialdemokrater
mycket väl; de önska betrakta kommunisterna
som utbördingar inom arbetarrörelsen,
människor som egentligen
inte höra dit, som komma för att knuffa
undan dem själva från deras feta köttgrytor.
De frukta vidare, att där vi kunde
ta makten i den fackliga rörelsen,
skulle vi använda lika hänsynslösa metoder
som de själva. Ja, jag kan förstå
att sådana funderingar göra sig gällande.
Framför allt är det ingen hemlighet
att man upprätthåller denna arroganta
och oresonliga attityd i hopp om att
därigenom kunna reducera det kommunistiska
partiet till något slags sekt.

Jag betvivlar inte det ringaste, att
alla dessa spekulationer komma att lida

Nr 3.

159

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

ett snöpligt nederlag. Men jag skulle
vilja vädja till det socialdemokratiska
partiet och till dess ledare, om de verkligen
på lång sikt — ty man driver i
alla fall inte politik för en månad i
sänder, även om en del beslut måste
fattas med mycket kort respit — kunna
vara betjänta av att upprätthålla en sådan
anda av fientlighet och arrogant
självtillräcklighet inom arbetarrörelsen.
Enligt min mening har man inte någonting
att vinna därpå vare sig på socialdemokratiskt
håll eller på kommunistiskt
håll. Däremot är jag övertygad om
att de borgerliga komma att förtjäna
därpå. Den glädje, med vilken de ha
hälsat beslutet, att det inte skall bli
valkartell eller teknisk samverkan inom
arbetarrörelsen i år, är ju mycket äkta.
Detta är förklarligt med tanke på alla
de mandat som man under sådana förhållanden
får för billigt pris av socialdemokraterna.

Ja, herr talman, det var egentligen
vad jag här ville säga. Innan jag sätter
punkt skulle jag vilja tillägga ytterligare
en sak. När man nu från regeringens
sida förebrår oss för antidemokratiskt
sinnelag och dubbar sig själv
till demokratiens riddare framför alla
andra och när man som statsministern
slog vakt om läsfriheten och vände sig
mot sådana åtgärder från fackföreningsrörelsens
sida, som avsågo atl påtvinga
fackföreningsfolk socialdemokratiska
tidningar, skulle jag vilja rekommendera
statsministern att bara observera
en liten sak, som måhända bevisar hur
mycket allvar det finns bakom dessa
deklarationer. Alla kommunistiska fackföreningsmedlemmar
i detta land få
varje år betala 2:40 till den socialdemokratiska
pressen i direkt uttaxering,
alldeles oberoende av vad de få erlägga
i form av anslag och på annat sätt. Dessa
människor vilja icke veta av de socialdemokratiska
tidningarna. De ha
icke råd att hålla sig med många tidningar
och anse därför alt de framför
alll böra gynna sina partiorgan. Men

man finner det helt naturligt att påtvinga
dessa människor ett bidrag till
den socialdemokratiska pressen. Det
måste ju handla om liundratusenden,
eftersom det kommunistiska partiet
ändå samlar 400 000 väljare bakom sig
och eftersom partiet framför allt är förankrat
bland de genuina arbetarkategorierna
i detta land. Men man finner sig
med god smak i att kommunistiska arbetare
skola tvingas att betala denna
straffskatt till den socialdemokratiska
pressen. Under sådana förhållanden
finns det ringa anledning att be om ursäkt
från statsministerns sida, om en
fackförening skickar ut ett cirkulär, där
man frågar en arbetare: vad är orsaken
till att du inte vill hålla socialdemokratiska
tidningar? Men då skyndar man
sig fram och krumbuktar sig och ber
om ursäkt och försäkrar att man inte
vill veta av något som helst tvång.

Ja, herr talman, det allvarliga med
denna remissdebatt är, att regeringen
under densamma har ställt efterkrigsprogrammet
på framtiden och nu rekommenderar
åtgärder, som komma att
leda till en försämring av levnadsstandarden
för breda lager av vårt folk.
Statsministern använde själv om denna
politik uttrycket, att den är en kärvare
politik. Ja, en kärvare politik skulle behövas
men inte mot de fattiga utan mot
dem som ha svindlat bort landets valutatillgångar,
mot dem som äro de verkligen
ansvariga för vanstvret. Statsministern
sade i går kväll i polemik mot
professor Andrén i första kammaren,
att den borgerliga pressen hade givit
honom ett starkt stöd genom sin hets
mot arbetarpressen. Han uppehöll sig
därvid vid samma tema som en gång
utvecklats av den gamle socialdemokratiske
ledaren i Tyskland långt före första
världskriget August Bebel, som sagt:
uiir mina politiska motståndare skälla
på mig är jag tillfredsställd, men när
de någon gång berömma mig, då frågar
jag mig själv: vad har jag nu gjort för
dumheter? Ja, ungefär på den tråden

160 Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

spann statsministern i går när han polemiserade
mot professor Andrén, och
han försäkrade att han är så glad för
allt det ovett han får från den borgerliga
pressen. Vad säger han nu inför
alla de blommor, som man från den
borgerliga pressens sida slösat på honom?
En högertidning tyckte till och
med, att man såg någonting av den
verklige statsmannen träda fram hos
Tage Erlander, när han »snoppade av
kommunisten Hagberg». Vad skall han
känna nu inför denna allmänna tillfredsställelse,
som kommer till uttryck
i den borgerliga pressen? Ja, han kanske
tröstar sig med att den inte kommer
att räcka så länge. I morgon kommer
den att vara glömd, fastän man
givetvis kommer att utnyttja vad han
sagt om efterkrigsprogrammet och om
kommunisterna. Men allt det övriga är
man redan färdig att glömma. Den borgerliga
oppositionens talesmän vittnade
i dag om att man inte tänker dämpa
aktiviteten mot regeringen utan fullfölja
densamma i första hand fram till valet.
Det är alltså perspektivet. Jag måste
ännu en gång beklaga att regeringen
genom denna reträtt har givit en bättre
utgångspunkt för den borgerliga propagandan
mot den svenska arbetarrörelsen
och mot efterkrigsprogrammet. Nu
kan man på borgerligt håll med ett visst
berättigande gå ut till folket och säga:
nu erkänner även regeringen själv att
det var vi som hade rätt.

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! När jag under måndagens debatt
lyssnade till herr Wibergs anförande,
där han angrep regeringen för att
den inte tidigare hade ingripit, och underströk
nödvändigheten av regleringar
på det handelspolitiska området samt
framhöll att regeringen hade felbedömt
utvecklingen på detta område, erinrade
jag mig ett anförande som herr Wiberg
för någon tid tillbaka höll i denna kammare,
i vilket han bland annat framhöll,
att målet för vår handelspolitik

med vissa reservationer kan anses vara
att medverka till såväl en omfattande
export som import. Under det senaste
året har det blivit alldeles tydligt att
åtskilliga hinder föreligga för uppnående
av jämvikt. Sannolikheten talar för
att ett exportöverskott kommer att uppstå.
Han sade vidare: »Men redan från
början bör det sägas ifrån, att vi böra
föra en handelspolitik, som innebär, att
de statliga restriktionerna och den statliga
tvångsdirigeringen i så stor omfattning
och så snart som möjligt kunna
upphöra.» Han tilläde: »Under dessa
brytnings- och övergångsår kommer det
att visa sig, om det enskilda näringslivets
förmåga till anpassning, dess smidighet
och dess initiativkraft få tillräckligt
spelrum.» Herr Wiberg, som kan
anses representera det svenska näringslivet,
har alltså ansett, att detta näringsliv,
om det finge tillräckligt spelrum,
genom sin smidighet, genom sin anpassningsförmåga
och initiativkraft skulle
ha förmågan att skapa den balans, som
var erforderlig på detta område. Nu är
det ju så, att man mycket tidigt avvecklade
regleringarna på det handelspolitiska
området och gav det enskilda
näringslivet det önskade tillräckliga
spelrummet. Men vad har då blivit resultatet
av detta? Jo, först och främst
har herr Wiberg felbedömt läget på det
sättet, att det i stället för vad han trodde
det skulle bli, ett betydande exportöverskott,
har blivit ett betydande importöverskott.
Den önskan han uttalade
om att man snarast möjligt skulle
avveckla de statliga regleringarna har
han också fått uppfylld. Nu ger han
uttryck för nödvändigheten av att man
tidigare än vad som skett skulle ha återinfört
dessa regleringar, vilkas försvinnande
han var den förste i denna kammare
att påyrka. Dessutom har väl det
svenska enskilda näringslivet visat att
det inte hade den intiativkraft, den anpassningsförmåga
och smidighet för att
skapa den erforderliga balansen, som
herr Wiberg förutsatte att det skulle ha.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

Kil

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Om det är på det sättet, att regeringen
eventuellt har felbedömt utvecklingen,
betyder detta att näringslivets män kanske
i ännu större utsträckning ha felbedömt
utvecklingen på det handelspolitiska
området.

Herr Ohlin erinrade i sitt tidigare
i dag hållna anförande om den invit
till samförstånd, som gjordes 1946. Denna
invit tillkom väl närmast för att få
fram ett lönestopp. Det var helt naturligt,
att regeringen under sådana förhållanden,
som då voro rådande, inte
kunde acceptera ett samförstånd på den
punkten. Man hade nämligen under våren
1946 genomfört betydande löneförhöjningar
för statstjänstemännen, och
mot bakgrunden av detta måste man ju
förstå, att även andra grupper ansågo
sig vara berättigade att få del av det
produktiva resultatet i en större utsträckning
än tidigare. Nu framför man
återigen från den borgerliga sidan anspråk
på att man från arbetarhåll skall
visa återhållsamhet i lönepolitiken. Jag
ansluter mig till de synpunkter, som
Landsorganisationen har uttalat i denna
fråga. Man måste i alla fall ta i betraktande
i detta sammanhang, att om man
ställer anspråk på att industriarbetarna
i nuvarande läge skola visa återhållsamhet
i löneanspråken, så har man
från deras sida berättigade krav på att
man ävenledes ifrån andra grupper visar
en liknande återhållsamhet. Men
under den senaste tiden har man ifrån
andra gruppers sida inte anslutit sig
till denna tankegång och man har heller
inte på något sätt lagt i dagen att man
vill iakttaga en sådan återhållsamhet.
Under gårdagens debatt gjorde herr
Fahlman anspråk på att företagare skulle
komma i åtnjutande av ökade inkomster.
I dag har herr Rubbestad
framställt samma anspråk för jordbrukarnas
del. Den metoden kan icke vara
tillämplig för att skapa en återhållsam
lönepolitik. Förutsättningarna för detta
är att samtliga grupper visa sådan återhållsamhet
och att inte hela denna bör -

da överflyttas enbart på industriarbetarna,
vilkas avtal för närvarande äro
aktuella.

Min anslutning till Landsorganisationens
uttalande, som också har understrukits
av regeringen, sker med anledning
av det läge vi för närvarande befinna
oss i. Industriarbetarna äro väl
medvetna om att en löneutveckling, som
för med sig ökade priser och en försämring
av penningvärdet, inte är till
fördel för denna arbetargrupp. Under
sådana förhållanden äro de säkerligen
villiga att medverka på sitt sätt för att
skapa en bättre balans i det ekonomiska
livet.

Men man kan inte i detta sammanhang
hortse ifrån, att vi fortfarande ha
grupper, som betraktas som lågavlönade
och ävenledes äro det, och som i
dagens situation ha en rätt väsentlig
betydelse för skapande av en ekonomisk
balans inom vårt samhälle. Det
är nämligen de grupper av arbetare, som
arbeta inom den svenska skogsindustrien,
exempelvis sågverksarbetare, massaoch
pappersarbetare, vilka tillverka produkter,
vilkas framställande i dagens
situation har en avgörande betydelse
för landet när det gäller att uppnå en
ekonomisk balans. Det är motiverat att
åtminstone dessa grupper av lågavlönade
arbetare komma i åtnjutande av
en större del av det produktiva resultatet.
Det skulle vara beklagligt om man
i nuvarande läge skulle tvingas ut i arbetskonflikter.
Det är dock inte på det
sättet, att företagen sakna ekonomiska
möjligheter att betala bättre löner. Förutsättningarna
härför finnas, och om en
situation uppstår, då en konflikt blir
för handen, måste man säkerligen säga,
att ansvaret för denna konflikt inte
bara är att tillskriva arbetarnas löneanspråk
utan i dagens läge får skjutas
över på den andra parten. Det är nödvändigt
att man ävenledes från arbetsgivarsidan
visar litet förståelse för det
läge vi nu befinna oss i och även från
det hållet medverkar till ett samför -

11 -Andra kammarens protokoll HUS. Nr .1.

162 Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

stånd på denna punkt, något som industriarbetarna
säkerligen äro villiga
att medverka till. De ha under hela
krigstiden gjort uppoffringar och äro
säkerligen beredda därtill även i nuvarande
läge.

Förutsättningarna för genomförandet
av en återhållsam lönepolitik äro inte
bara att med fast hand gripa sig an
detta problem, utan den fasta handen,
som man så mycket har talat om ifrån
de borgerligas sida, får också sträcka
sig ut över andra områden och då kanske
främst över priskontrollens område.
Ty det kan inte begäras att man skall
medverka till en återhållsam lönepolitik,
om det inte samtidigt sörjes för att
prisläget bevaras.

Därutöver bör nog den fasta handen
medverka i produktionslivet på det sättet,
att man i större utsträckning än tidigare
tillverkar nyttiga och nödvändiga
varor i stället för lyxvaror, såsom
i stor omfattning sker för närvarande.
Jag vet att detta är ett mycket svårt
problem att komma till rätta med. Men
samhället saknar inte instrument, med
vilka det kan reglera produktionen, så
att den tillfredsställer de behov och de
önskemål, som samhället har på detta
område. Jag vill bara erinra om att
samhället har i sin hand så gott som
hela distributionen av elektrisk energi,
alltså de kraftresurser det produktiva
livet behöver. Genom att i huvudsak
utnyttja och fördela denna kraft till
nyttig produktion kan man komma till
rätta med detta problem.

När herr von Seth i sin replik till
statsministern uttalade, att beslutet angående
krediten till Sovjetunionen tillkom
under utrikespolitiskt tryck, så
blev väl litet var förvånad. Jag vill ställa
den frågan till herr von Seth: är det
riktigt, att högerns representanter, som
röstade för krediten till Sovjetunionen,
gjorde detta under utrikespolitiskt
tryck? Jag tror inte att uttalandet kan
gälla några andra ledamöter av denna
kammare, ulan det skulle i så fall vara

högerns representanter här i riksdagen,
som ha röstat för krediten på 1 000 miljoner
kronor till Sovjetunionen under
ett utrikespolitiskt tryck.

Herr MALMBORG i Stockholm: Herr
talman! Det var herr Hagbergs i Luleå
och herr Johanssons i Stockholm felaktiga
historieskrivning, då det gällde
hävandet av lönestoppet 1942, som
uppkallade mig. Det är fullständigt felaktigt
att kommunisterna kunna ta åt
sig äran av detta. Jag vet som fackföreningsmän
och som medlem av landsorganisationens
representantskap, att
man i ansvariga instanser har fattat
sina beslut utan några sidoblickar åt
kommunisterna. Det är ett skryt som
bör tillbakavisas och en demagogi som
inte håller. Tvärtom är det på det sättet,
att kommunisterna i stället för att
göra nytta i fackföreningarna skada
dessas möjligheter att förbättra lönerna.
Det förhåller sig på så sätt här i
landet, att vi ha det sämre än vad vi
skulle behövt om vi sluppit kommunisterna.

Jag skall bara ta ett exempel från
Metall. Hur var det där? Man band sig
i tro att då man införde ett lönetak, så
betydde det i realiteten ett lönestopp.
Det är klart att slutuppgörelserna 1945
och 1947 i Metall ha färgat av sig på
andra svenska fackföreningsuppgörelser,
och det har blivit ett sämre löneläge
än vad det behövde vara. Här är
det faktiskt storfinansen som gynnats
tack vare kommunisterna. Därför menar
jag att deras splittringsverksamhet
gagnar storfinansen och inte arbetarklassen.
Ju mindre inflytande kommunisterna
kunna få, ju bättre är det för
den svenska arbetarklassen.

Det visar sig också, att de äro skadliga
inte bara nationellt utan även internationellt.
Den som har ögonen med
sig vet, att fackföreningsinternationalen
står inför en allvarlig kris. Kommunisterna
vilja via Kominform draga
fram frågan om Marshallplanen till be -

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

1G3

Vid remiss av statsverkspropositionen.

handling, fastän man mycket väl kan
skjuta den åt sidan. Man drar sig inte
för att splittra såväl internationellt som
nationellt. Jag har velat framhålla
detta.

Herr JOHANSSON i Stockholm erhöll
på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! För fackligt organiserat
folk, som följt med utvecklingen
vid metallkonflikten, torde det
vara klart att vad som bröt lönestoppet
var kommunisternas växande inflytande
inom fackföreningsrörelsen.
Utan det skulle den socialdemokratiska
ledningen aldrig gått ifrån de inflationsparoller
som man hade den
gången. Metallarbetarna fingo kämpa
mot Oscar Westerlund, LO och regeringen,
som hela tiden kämpade med
arbetsköparnas argument. Herr Malmborg
har icke visat sig vederhäftig i
riksdagen. När han talar om fackföreningsinternationalen,
har han icke ens
tagit reda på att det var hans franska
partivänner som sprängde den franska
LO och att det är från amerikanskt
fackföreningsliåll som Marshallplanen
förts fram såsom sprängstoff i internationalen.

Herr MALMBORG i Stockholm crliöll
likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag är
mycket tacksam när herr Johansson i
Stockholm säger alt jag är ovederhäftig.
Det är det hästa betyg jag kan få
från det hållet. Men jag måste opponera
mig mot att jag inte skulle vara bättre
underrättad om förhållandena vid metallkonflikten
än herr Johansson. Del
skulle ju vara bra dåligt om jag inte
var insatt i de frågorna. Det tjänar
emellertid ingenting till att taga upp
kammarens tid med detta. Fakta äro
kiinda, och de innebära att just genom
kommunisternas snedvridning av frågorna,
deras försök att göra demagogi
och politik av de fackliga intressefrågorna
fingo arbetarna opinionen emot

sig och konimo i sämre läge. Det gäller
inte bara metallarbetarna, utan det gäller
även typograferna och andra grupper
i den svenska fackföreningsrörelsen.
Detta är fakta som vi känna till
från förhandlingsborden överallt inom
fackföreningsrörelsen.

Vad Frankrike beträffar så skulle jag
vilja fråga vilka det var som först
sprängde den franska fackföreningsrörelsen.
Var det inte kommunisterna som
1921 sprängde CGT och bildade CGTU?
Det var början till splittringen. Kommunisterna
ha arbetat på att föra in politik
i fackföreningsrörelsen för att
försvaga den i syfte att skaffa en bättre
plattform för det kommunistiska partiet
men på bekostnad av de fackliga
strävandena.

Beträffande Marshallplanen är det ju
tvärtom så att den engelske ordföranden
i fackföreningsinternationalen icke
ville att denna fråga skulle tagas upp
utan önskade uppskov med densamma.
Men Kominform kommenderade att den
skulle tagas upp, något som vi väl så
småningom få erfara även här i Sverige.

Vidare anförde

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP: Herr
talman! Jag lyssnade med intresse till
det anförande som hölls av herr Andersson
i Mölndal och gladde mig åt den
moderation som han visade. Han framhöll
att även de grupper som han representerar
få besinna att inte bågen
hör spännas så hårt att den brister.
Den yrkesgrupp som jag representerar
är också fackligt organiserad, och jag
har där medverkat till en återhållsam
politik i fråga om lönekraven. Och jag
har många gånger framfört den synpunkten
alt de löneförbättringar som
ägt rum i stor utsträckning gällt sådana
grupper som varit bäst avlönade. Detta
har jag opponerat mig emot, och det
gläder mig alt det finns en representant
från arbetarnas fackföreningsrö -

164

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

relse, som har mod att säga ifrån att
man bör hålla tillbaka en liten smula.
Vi skola ju alla vara med om att betala
de höjda lönerna.

När jag satt och hörde på herr Hagberg
i Luleå, gjorde jag den reflexionen
att kommunisterna inte gärna kunde få
en skickligare böneman. Tv herr Hagbergs
anförande var ju nästan uteslutande
en bön till det socialdemokratiska
partiet och statsministern att taga med
kommunisterna i verksamheten. Herr
Hagberg är naturligtvis så utstuderad
att han vet att om man bara får tag i
ett litet finger, kan man sedan så småningom
få tag i hela handen. Den kommunistiska
taktiken är nog sådan inte
bara i andra länder utan även i Sverige.

Jag har nu för min del inte någon
sympati vare sig för systemet i Ryssland
eller systemet i Amerika. De olika
systemen passa kanske bra vart och ett
i sitt land, men i vårt land passar intet
av dem. Vi hylla här inte den åsikten att
man inte alls skall försöka motverka en
högkonjunktur utan låta den ha sin
gång och sedan när den ekonomiska
utvecklingen går tillbaka låta det hela
falla till marken. När vi år 1946 resonerade
om löneproblemet för industriarbetarna
intog jag den djärva ståndpunkten
att jag sade att det med hänsyn
till industriens inkomster är fullt
förklarligt att industriarbetarna kunna
pretendera på högre löner. Den saken
var herr Hagberg i Luleå med om. Men
han var också med om en annan sak,
då vi sutto där inom fyra väggar utan
att det var så många som hörde på, och
det var att ytterligare lönestegringar
måste bli beroende av produktionens
utveckling. Men då man kommer utanför
de fyra väggarna förlorar man den
sans och måtta som man kan ha i en
trängre krets, och nu försöker han inbilla
arbetarna att man kan köra på
hur långt som helst. Ja, jag skall inte
lägga mig i den saken. Men jag skulle i
alla fall vilja säga att de 2: 50 som kommunistiska
arbetare få betala till social -

demokratiska tidningar nog äro ganska
väl använda pengar. Tack vare att fackföreningsrörelsen
med LO i spetsen har
arbetat med litet balans ha de svenska
arbetarna kommit väsentligt längre än
de skulle ha gjort med mindre balanserade
arbetsmetoder.

Till sist skall jag bara nämna ytterligare
en sak. Jag talade förut om bilrestriktionerna.
Jag är inte någon vän
av restriktioner och räjongbestämmelser,
men jag kunde inte låta bli att göra
vissa reflexioner när jag för någon tid
sedan läste en notis i en tidning om att
en byråchef från något verk i Stockholm
på en smålandsväg kolliderat med
en familj från Landskrona i dimmigt
väder. Är det verkligen riktigt att vederbörande
i tjänsteärenden kör bil
ända ned till Småland? Vi ha ju statens
järnvägar, den rätta järnvägen, och han
kan alltså ta tåget ner till Småland och
sedan åka bil en mycket kortare sträcka.
Det kan väl inte vara meningen att
en viss grupp av människor skall få
köra upp praktiskt taget all bensin som
finns, medan andra, som behöva bilen
såsom nyttoredskap i produktionens
tjänst, helt och hållet få avstå från densamma.

Herr statsministern försökte sammanfatta
diskussionens resultat ungefär
som en ordförande för en församling
brukar sammanfatta. Men han
gjorde sammanfattningen på sitt eget
sätt. Han lade i munnen på den s. k.
oppositionen sådant som den inte sagt.
När nu statsministern vill ha ett konkret
uttalande skulle jag till sist vilja
säga att trots att socialdemokraterna,
som år 1945 ansågo skördetiden vara
inne och därför övertogo regeringsansvaret,
jämte andra vidrigheter som inträffat
under tiden gjort ett otal felbedömanden,
varigenom vårt näringsliv
försatts i ett relativt svårt läge, äro
vi från vårt håll beredda — sedan man
nu lystrat på våra varningar — att på
allt sätt hjälpa till för att rätta till vad
som blivit felaktigt.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

165

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Herr HAGBERG i Luleå erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag har sagt i mitt
anförande att man vid bedömningen
av vårt förhållande till Ryssland måste
bortse från vad man har för inställning
till demokratien och hävdat att man får
bedöma saken ur den synpunkten att
vi äro tvingade att upprätthålla samarbete
i all synnerhet med ett så mäktigt
grannland som det här är fråga
om. Herr Pchrsson-Bramstorps polemik
mot mig på den punkten blir då
fullkomligt meningslös. Vi ha aldrig
hävdat att vi här skola genomföra någon
proletariatets diktatur eller dylikt.

Sedan är det frågan om lönerna och
produktionen. Vad vi sagt att vi kunde
acceptera var en formulering, där det
sades att lönerna böra följa produktionsutvecklingen,
och det stå vi vid
ännu i dag. Jag tycker det är en realistisk
ståndpunkt. Om vi skulle få det
som ledstjärna i vår ekonomiska politik,
skulle vi ha helt andra löner än
vi ha i dag. Det är tillräckligt att hänvisa
till att nationalinkomsten för varje
år ökat med 1 å 2 miljarder kronor.
Om bara lönerna hålla det tempot finns
det ingen anledning att tala om för arbetarna
att de skola hålla igen med
sina lönekrav. Dessutom ha lönerna
aldrig tillnärmelsevis kunnat hålla jämna
steg med produktionsutvecklingen
utan det har blivit allt större och större
klyfta. Jag erinrar om att det i efterkrigsprogrammet
uppgives beträffande
utvecklingen under 1930-talet att
medan nationalinkomsten ökade med
26 % ökade lönerna endast med 12 %.
Om herr Pehrsson-Bramstorp och jag
äro eniga om att vi skola följa produktionsutvecklingen,
behöva vi alltså inte
gräla om den saken.

Härefter anförde:

Herr HÄSTAR: Herr talman! Den omständigheten
att jag har ett par tjocka
böcker med mig till talarstolen innebär
inte afl jag skall hålla något längre

anförande. Jag hade inte tänkt deltaga
i denna remissdebatt, men ett anförande
av herr Johansson i Stockholm
i dag, i vilket han ställde en direkt
fråga till högerpartiet, har föranlett
mig att begära ordet.

Herr Johansson i Stockholm har nu
börjat framträda inte bara som den
store frihetsvännen utan även som humanitetens
store apostel. De som minnas
herr Johansson från de dagar, då
baltfrågan behandlades i kammaren,
och erinra sig hans av hätskhet nästan
drypande anföranden, bli något förvånade
att se honom i denna roll. Han
vill nu göra gällande att vi inom högerpartiet
under den tid, då den s. k.
Molotov-Ribbentrop-pakten gällde, icke
skulle ha velat se vad som förekom i
Tyskland. Vi skulle inte ha velat eller
vågat taga avstånd i tal och skrift från
vad där förekom. Under den korta tid
som i dag stått mig till buds har jag
inte haft möjlighet att samla upp det
nödiga antal citat, som annars skulle
vara lätta att finna, för att tillbakavisa
ett sådant påstående. Men jag skulle vilja
erinra om att under tiden från 1939
till slutet av juni 1941, då Tyskland
och Ryssland drabbade samman —- det
var uteslutande den tiden som herr
Johansson avsåg i sitt anförande — var
Svenska Dagbladet den tidning som på
utrikesdepartementets presskonferenser
mest blev föremål för kritik från Auswärtiges
Amt. Det fanns givetvis även
andra tidningar, som tydligt togo till
orda mot Tyskland, men det var som
sagt Svenska Dagbladet som mest bragtes
på tal.

Själv har jag under denna tid tillsammans
med ett par partikamrater i
riksdagen redigerat en publikation, som
heter Svensk Tidskrift, och jag vill
ogärna tillhöra dem, som stå svarslösa
mot herr Johanssons påstående. Det
var under tiden augusti 1939—juni 1941
— det böra vi först konstatera — inte
så känt vad som tilldrog sig i de tyska
koncentrationslägren. Det bör även

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

1GG

Vid remiss av statsverkspropositionen.

nämnas att de upprörande händelserna
i Norge i samband med avrättningen
av Hansten inträffade först på hösten
1941 eller alltså efter det tysk-ryska krigets
utbrott och att den hårda behandlingen
av Danmark började något år
efter juni 1941. Det var som sagt inte
mycket vi visste under denna tid. Jag
liar inte lyckats få tag i Svensk Tidskrift
för år 1939, eftersom den var
utlånad från biblioteket, men i 1940
års årgång har jag bl. a. skrivit en artikel
om tyskarnas behandling av polackerna.
Den artikeln skrevs strax
efter Frankrikes kapitulation, alltså vid
en tidpunkt då det skulle ha varit särskild
anledning att följa det svenska
utrikesdepartementets ideliga maning
till den svenska pressen att iakttaga
varsamhet i uttalandena om Tyskland.
Jag gör i artikeln först en viss reservation
om sanningshalten i propagandan
från alla håll och framhåller att
man därför inte kan taga alla uppgifter
för gott. Men sida upp och sida ned
redogör jag därefter för vad tyskarna
gjort i fråga om behandlingen av människorna,
tvångsarbetena, kulturminnenas
bortförande, stängningen av universiteten
in. m. Jag skriver bland annat:

»Men skulle polackerna under kriget
i sitt desperata försvar ha gått grymt
och skoningslöst fram mot de tyska
polackerna för deras verkliga eller förmenta
förräderi» — det var ju det tyskarna
beskyllde dem för — »kan detta
dock ej enligt västerländsk åskådning
berättiga de segerrika tyskarna till att
långt efter kriget» — jag erinrar om
att detta skrevs ett år efter det kriget
i Polen var avslutat — »handla ej blott
efter principen öga för öga och tand
för tand utan även efter principen en
för alla och alla för en. Det är ett återfall
i gångna tiders sanktionssystem
att straffa kollektivt för enskilda brott
och låta oskyldiga lida för skyldiga.»

Jag vill i detta sammanhang även
erinra om den polemik, som jag förde
med doktor Per Engdahl om de tyska

ockupationerna av Tjeckoslovakiet med
flera länder.

Jag vill inte alltför mycket trötta
kammaren med ytterligare citat, men
jag kan inte underlåta att här återge
ett uttalande, som jag gjorde 1938 om
de tyska judeförföljelserna. Detta uttalande
lyder:

»Det är upprörande, att det i tjugonde
århundradet skall behöva finnas
människor — onda eller goda, av vad
ras de vara månde — som ställas utanför
lag och rätt, berövas näringsfång
och ägodelar, kastas i koncentrationsläger
eller jagas i skogarna, ja, som ej
ens genom mullvadsgångar kunna
komma ut ur landet. På vidstående
sida» — jag har här i min hand en
kliché — »kan man i ''Der Stiirmer’ för
en av de senaste veckorna se antisemitismen
i sin mest förråade form: en
hel ras stämplas som kriminell, och
tidningen aktar ej ens för rov att dra
in de minsta barnen — ''den uppväxande
förbrytargenerationen’ — i hetsagitationen.
Det kan ej tänkas en civilisation,
förtjänt av detta namn, om elementära
rättsgrundsatser, uppbyggda
under seklers möda och utgörande
ovillkorliga beståndsdelar i en västerländsk
kultur, trampas i stoftet. Det
som nu skett, mitt i Europas hjärta, är
ett återfall i barbarisk atavism, värre
iin utrotningen av hugenotterna, därför
att den västerländska kulturen ej bort
trehundra år ha påbyggts förgäves.»

Jag skulle, herr talman, kunna utöka
dessa citat, men jag har bara velat
framhålla detta som ett uttryck för —
därom är jag övertygad — den överväldigande
meningen i dessa frågor
inom vårt parti. Det är visserligen möjligt
och troligt, att det inom högern
fanns en och annan, som in i det
längsta ville tro bättre om Tyskland
och först kapitulerade, när han fick
läsa om allt eländet inom koncentrationslägren.
Dylika medlemmar ha
emellertid inte tillhört de tongivande
inom högern.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

167

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Jag skulle kunna nöja mig med vad
jag nu anfört. Men jag vill begagna tillfället
att även säga ytterligare några
ord rörande bl. a. tvångsarbetarna i
Ryssland. Jag vill inte alls ingående
beröra detta problem, som nu så ofta
diskuteras i den litteratur, som ges ut
om Sovjetunionen. Jag vill bara konstatera,
att de kommunistiska talarna
bär i kammaren, exempelvis herrar Senander
och Hagberg i Luleå, i dag ha
försökt komma ifrån hela detta problem
genom att säga, att bevisbördan
åvilar dem, som vilja göra gällande, att
tvångsarbete förekommer. Ja, jag måste
säga, att detta är ett mycket lätt sätt
att smita ifrån det hela, eftersom herrarna
mycket väl veta, att vi aldrig
kunna skaffa någon full bevisning, så
länge Sovjetunionen stänger sina portar
för Västerlandet och inte tillåter
exempelvis folk från vårt land att besöka
just de områden, t. ex. utom Balticum
Uralområdet, Sibirien eller andra
mycket avlägsna områden, beträffande
vilka man i olika böcker läst preciserade
uppgifter om dessa tvångsarbeten.

Eftersom jag hörde, att herr Senander
nu begärde ordet, vill jag bara
ställa en enda fråga till honom rörande
tvångsarbetarna. Jag vill fråga honom:
vad har skett med de tvångsarbetare,
som bevisligen, enligt Röda korsets
uppgifter, 1941 fördes till Sovjet från
de baltiska länderna? Ha de kommit
tillbaka eller var befinna sig dessa människor?
De av dessa deporterade, som
ha anhöriga här i Sverige, ha inte på
något sätt låtit höra av sig sedan 1941.
De ha uppslukats av det omätliga Ryssland.

Det kommunistiska partiet vill gärna,
vilket framgår både av artiklar i Ny
Dag och av anföranden från dess talare
såväl ute i landet som här i kammaren,
framställa sig självt och sina medpartier
i andra länder som det parti, som
tveklöst kämpade mot fascismen och
nazismen. Detta är ett problem, som
man faktiskt skulle kunna diskutera

nästan hur länge som helst. Jag minns
många debatter rörande det spörsmålet,
som vi haft exempelvis i denna
kammare. Jag erinrar mig nu särskilt,
hur den förutvarande statsministern
försökte tolka den tvetydiga hållning,
som kommunisterna intogo under exempelvis
1940.

Jag kan i detta sammanhang som
exempel nämna ett av den särskilda
norska undersökningskommissionen till
det norska stortinget avlämnat betänkande,
»Instilling». Denna undersökningskommission
har — märk väl —
med officiellt material visat upp hur
vankelmodigt vissa framträdande kommunistiska
representanter uppträdde
omedelbart efter ockupationen av Norge
den 9 april 1940. Jag skall emellertid
inte här citera denna undersökning
utan anföra några exempel från ett annat
land, nämligen Jugoslavien.

Jag föranledes att beröra de jugoslaviska
förhållandena dels av herr Johanssons
i Stockholm anförande i dag
och dels av artiklar, som varit införda
i Ny Dag från en dess korrespondent,
vilken genom bl. a. en interpellation är
särskilt känd i denna kammare, nämligen
doktor Per Meurling, som för något
år sedan besökte Jugoslavien. Herr
Meurling prisade den kamp, som de
jugoslaviska kommunisterna alltid fört
mot fascismen.

Till undvikande av missförstånd vill
jag framhålla, att jag är den siste att
bestrida, att marskalk Tito, när han väl
kastade sig in i kampen, hänsynslöst
gick till rätta med de tyska inkräktarna.
Men hur förhöll det sig med denna
tveklöshet, vilken just diskuterats av
herr Johansson i Stockholm, när han
sökte tolka vårt svenska högerpartis
ställning till fascismen?

Jag har här i min band en samling
dokument ur The Intermariuin Bulletin,
utgiven i Rom, diir man nästan dag för
dag kan följa vad som hände i Jugoslavien
före 21 juni 1941. Eftersom även
de franska fackföreningarnas politik

108

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

varit under diskussion, skail jag här
lämna ett kort bidrag från denna del
av Europa, hämtat ur dessa dokument.

När pakten mellan Ryssland och
Tyskland slöts 1939, var det aldrig tal
om någon kamp mot Tyskland från det
kommunistiska partiets sida i Jugoslavien.
Tvärtom ville man genast från
början arbeta för ett fredligt samarbete
med Tyskland. Hur emellertid denna
fred skulle ha sett ut, om Ryssland
och Tyskland aldrig blivit okontanta,
därom vet man ingenting. Av dokumenten
framgår bl. a., att en kommunistisk
talare i april 1940 vid en begravning
av en partikamrat fällde det yttrandet,
att Tyskland inte utgjorde någon fara
för Jugoslaviens oberoende. Hitler var
till och med ingen diktator utan »en
progressiv revolutionär». Även under

1940 framhölls gång på gång, att det
viktigaste problemet för kommunisterna
i Jugoslavien var att skapa fred,
uteslutande fred. Det gällde här alltså
en fred, som skulle ha slutits med
Tyskland, som vid den tidpunkten behärskade
Frankrike och en stor del av
Europa. Sedan kom som bekant i mars

1941 den kända framstöten från Tyskland
mot Jugoslavien. Det blev en statskupp
där, och en regering tillsattes
under den unge konungens ledning, som
vägrade att underkasta sig den tyska
aggressionen. Vad gjorde då kommunisterna
i Jugoslavien? Man skulle kanske
ha väntat, att de skulle ha skyndat
under fanorna och trätt in till försvar
för fosterlandet mot nazismen. Nej, i
stället skickade det kommunistiska partiet
ut en paroll, en cirkulärskrivelse
till medlemmarna, där man uppmanade
dem att vägra att hörsamma mobiliseringen.
Man förklarade, att det gällde
ett imperialistiskt krig, som kommunisterna
icke skulle befatta sig med. Det
var således ungefär samma tongångar,
som vi hörde från Norges kommunister
1940. Detta imperialistiska krig angick
således — enligt kommunisterna — icke
det jugoslaviska folket. Det var först

den 21 juni 1941, när Tyskland förklarade
Ryssland krig, som de jugoslaviska
kommunisterna grepo till vapen
för sitt fosterland men då på Sovjetunionens
sida.

Vad jag nu återgivit, ådagalägger
minsann ingen tveklöshet i uppträdandet.
Tvärtom visar detta, hur kommunisterna
svängt hit och dit. Minst av
allt äro de enligt min mening legitimerade
att här framträda som de oböjliga
kämparna mot fascismen under de
närmaste två åren efter 1939.

Herr SEN ANDER: Herr talman! Jag
förstår, att det måste ha rått ett ganska
starkt nödläge inom högern i dag, då
man skickat fram statsrättsexperten
herr Håstad för att söka klara av vad
inte herr Skoglund i Doverstorp kunde
göra på förmiddagen.

Herr Håstad har anfört en del s. k.
bevis för att högern tveklöst bekämpat
fascismen under den tid, då tyskeriet
hade sin högkonjunktur här i landet,
och han angav som exempel Svenska
Dagbladet. Men det fanns, herr Håstad,
fler tidningar, som utgjorde högerns
officiella organ under den tiden och
som förde en pronazistisk propaganda
i sina spalter. Till dessa tidningar räknar
jag först och främst Morgonposten
i Göteborg, som är det enda officiella
organ, som finns för högern i västra
Sverige. Det saknades på den tiden
icke anvisningar till högerns dåvarande
ledare, herr Bagge, att ingripa mot
denna tidning. Bl. a. påtalade vi kommunister
här i kammaren med direkta
citat ur Morgonposten, hurusom denna
tidning bedrev propaganda för nyordningen
och för Hitlertyskland, men
herr Bagge teg som sju dövstumsinstitut,
och det gjorde de andra högermännen
också. Morgonposten var emellertid
inget undantag. Det fanns även en
annan tidning, som hette NorrbottensKuriren,
som sannerligen kunde mäta
sig med Morgonposten i detta avseende.
Jag skulle kunna fortsätta uppräk -

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

109

Vid remiss av statsverkspropositionen.

ningen, men det är ganska överflödigt.
Den där »tveklösa kampen mot hitlerismen»,
som herr Håstad nu sökte
påvisa, existerade inte alls i den omfattning,
som herr Håstad här söker
göra gällande.

Sedan vände sig herr Håstad mot
mig, då jag fordrat, att de som framkasta
påståenden om Ryssland även
skola prestera bevisningen. Herr Håstad
sade, att detta var omöjligt, ty
man kunde inte komma in i Sovjetunionen.
Ja, men om ni inte ha kunnat
komma in i Sovjetunionen och med
egna ögon sett förhållandena där, utan
ni bara ha alt rätta er efter hörsägner,
böra ni tiga tills ni få möjlighet att besöka
Sovjetunionen. Jag tror inte, att
det är så alldeles omöjligt för exempelvis
herr Håstad att få komma över till
Sovjetunionen och se på förhållandena
där. Det skulle vara intressant att få
veta, om herr Håstad då är lika angelägen
att tala om de verkliga förhållanden,
som han i så fall fått se där
borta. Nu försöker han emellertid
skildra dessa förhållanden efter rena
hörsägner och efter uppenbart sovjetfientliga
propagandisters utsagor.

Beträffande vad herr Håstad sedan
anförde om de jugoslaviska kommunisterna
och deras hållning under tiden
1939—1941, så vill jag bara be honom
att prestera litet annan bevisning än
den, som han hämtat ur sina dunkla
källor. De jugoslaviska kommunisterna
ha liksom kommunisterna i andra länder
hela tiden kämpat mot fascisterna.
Man har emellertid i den offentliga propagandan
många gånger sökt göra gällande,
att vi kommunister icke skulle
ha bekämpat fascismen under denna
tid. Man har t. o. in. sagt, att vi voro
vänner med fascisterna under den tid,
då paklen mellan Tyskland och Sovjetunionen
bestod.

Jag vill i detta sammanhang hänvisa
till olika uttalanden av oss och vilka
återfinnas i riksdagsprotokollet. Protokollen
från remissdebatten 1940, ut -

rikesdebatten den 16 januari 1940 och
remissdebatten vid den urtima riksdagen
1940 liksom också från en senare
debatt det året utvisa med all tydlighet,
att vi kommunister även under den tid,
då pakten mellan Sovjetunionen och
Tyskland var i kraft, intogo en klar
ställning gentemot fascisterna och nazisterna.
Hilding Hagberg kritiserade i
ett anförande i augusti 1940 regeringen
för att den drev en politik, som
gjorde, att Sverige höll på att »vingla
in», som han uttryckte det, »i det tyska
livsrummet». Jag själv kritiserade i ett
senare anförande regeringen för dess
avsteg från neutralitetspolitiken, vilket
utgjorde ett stöd åt Hitlertyskland i
dess krig. Jag skall också direkt läsa
upp, därför att det är så kort, vad jag
sade här i kammaren den 16 januari
1940, alltså fyra månader efter det pakten
mellan Tyskland och Sovjetunionen
ingåtts. Jag tar bara några rader:

»Vi ha alltid hävdat, att Sverige bör
hålla sig utanför kriget men ha också
ansett, att man borde inrikta alla ansträngningar
på att bekämpa den fascistiska
aggressionen och att Sverige
skulle deltaga i de strävanden som
bl. a. rekommenderades av Sovjetunionen
i syfte att sätta stopp för aggressorerna.
»

Trots att det sålunda finns officiella
dokument, som visa att vi som talesmän
för vårt parti i riksdagen klart
markerat vår fientlighet mot nazismen
och fascismen, fortsätter man liksom
herr Håstad att idissla det gamla påståendet
att kommunisterna skulle haft
en annan inställning till nazismen och
fascismen under denna tid. Jag tycker,
att det borde vara slut på det och att
man bör se till att när det gäller oss
kommunister behandla oss mera sakligt
och icke bara riitta sig efter hörsägner
eller göra konstruktioner i sin
egen fantasi.

Herr HÅSTAD: Herr talman! För det
förslå vill jag omedelbart säga ifrån,

170

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

att jag icke är intresserad av annat än
sanningen om Ryssland, och det är
hland annat för att få fram sanningen
om denna grannation, som så mycken
diskussion föres. Om detta klarläggande
sedan skulle vara förmånligt eller oförmånligt
för oss, tycker jag är ganska
likgiltigt.

Jag vill framhålla, med anledning av
att herr Senander fortfarande vidhåller,
att vi skola vara tysta om Sovjetunionen,
eftersom vi icke skulle kunna
skaffa bevis, att detta ju är den jag
vill nästan säga ryska metoden att släta
över dessa ting. Jag kan få komma till
Moskva och kanske även till Leningrad,
men jag får icke komma till Sibirien
och Ural, i varje fall icke till
alla platser där, och veterligen har icke
någon svensk satt sin fot i Baltikum
sedan 1945. Man vill nog på ryskt håll
icke gärna ha vad vi annars i denna
kammare så gärna tala om, nämligen
insyn i alla förhållanden. Jag har emellertid
många gånger, när herrar Senander
och Hagberg i Luleå och andra så
kategoriskt avvisa varje diskussion om
dessa förhållanden, ställt mig följande
frågor: Ha icke herrarna själva någon
nyfikenhet? Äro icke herrarna intresserade
av att verkligen få sanningen
klarlagd? Jag har emellertid aldrig försport
något sådant intresse när det gäller
Sovjetunionen som i fråga om Tyskland
och andra stater. Med anledning
därav vill jag framhålla, att när vi på
vårt hål! fördömt inhumanitära metoder,
har det skett såväl i fråga om
Tyskland, Italien och andra stater tillhörande
axeln som, i den mån vi trott
det vara riktigt, i fråga om Sovjetunionen
och andra stater, som stå nära
Sovjetunionen. Vi ha alltså ingen ensidig
syn i detta fall, men vi beklaga,
att herr Senander och andra uteslutande
och förblindat se åt ett håll.

Med anledning av att herr Senander
framhöll, att det skulle finnas vissa tidningar,
som intagit en särskild hållning
under 1940, vill jag säga, att det

är just med anledning av dessa tidningars
hållning, som vi inom högerpartiet,
som ha representerat den överväldigande
majoriteten inom högern och
icke delade dessa tidningars uppfattning,
en gång för alla sade ifrån, att
deras uppfattning fick stå för dessa
tidningars räkning, medan vi däremot
hade en annan syn, en livsåskådning,
som instinktivt reste sig mot våldet och
särskilt upprördes inför vad som förekom
exempelvis fr. o. in. 1938, när tyskarna
började den stora utrotningen av
judarna.

Till sist vill jag säga några ord om
frågan om Jugoslavien. Vi få icke diskutera
tvångsarbete, säger herr Senander,
ty vi ha inga bevis. Vi få enligt
herr Senanders mening icke heller diskutera
Jugoslavien, trots att det därvidlag
ändå föreligger dokument. Jag vet
egentligen icke, när vi skola få diskutera
dessa ting med herr Senander. Jag
skall gärna en gång rent objektivt publicera
dessa dokument, och då kan herr
Senander själv få döma. Nu vill jag,
herr talman, till sist gentemot herr Senander
åberopa ytterligare en auktoritet,
nämligen presidenten i den nuvarande
skupsjtinan Kardelj, ett namn,
som kanske herr Senander känner igen.
Han skriver 1943 i en bok — det är
en fransk översättning jag har — följande:
»Det är riktigt, att det nationella
motståndet började först efter
den 22 juni.» Han menar självfallet icke
det nationella motstånd som restes av
Michailovitj, ty han avrättades ju senare,
utan det nationella motstånd, som
restes av Tito.

Herr SENANDER: Herr talman!

Michailovitj var en uppenbar förrädare
och avrättades omedelbart efter krigets
slut. Även de, som tidigare försvarat
honom, måste efteråt erkänna, att han
gått tyskarna till handa.

Herr Håstad säger, att det gäller ju
att få fram sanningen om Sovjetunionen.
Ja, om herrar högermän och andra,

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

171

Vid remiss av statsverkspropositionen.

som jämt och ständigt klanka på Sovjetunionen,
bemödade sig om att få fram
sanningen, så skulle vi gärna diskutera
hela problemet både i fråga om Sovjetunionen
och staterna i Östeuropa. Men
nu är det ju så, att man icke avvaktar
möjligheterna att få fram sanningen
utan inskränker sig till att sprida alla
upptänkliga lögner, de må vara hur
klumpiga som helst, om det stora landet
i öster, med vilket vi ha all anledning
att leva i vänskap.

Vidare säger herr Håstad, att han får
möjligen komma till Moskva och Leningrad,
men han får icke komma till
Sibirien. Det får herr Håstad alldeles
säkert nu, men före kriget fanns det
vissa begränsningar i fråga om resorna,
därför att man visste, att utländska
spioner sökte sig till Sovjetunionen,
vilket ju också har avslöjats vid flera
tillfällen.

Jag vill slutligen säga, att när herr
Håstad säger, att vi icke äro intresserade
av en diskussion om dessa förhållanden,
är detta absolut felaktigt,
men vi vilja diskutera på en saklig
basis. Vi vilja icke diskidera på grundvalen
av en sådan uppenbar lögnprodukt
som exempelvis Kravtjenkos bok
eller liknande dokument, som är hopkommen
i det uppenbara syftet att skada
förhållandet mellan andra nationer
och Sovjetunionen.

Sedan fäste jag mig vid en mycket
intressant formulering i herr Håstads
anförande. Han sade, att det fanns högertidningar,
som intogo en »särskild
hållning», när det gällde Hitlertysldand.
Det var sannerligen mycket milt sagt,
i varje fall när det gäller sådana tidningar
som Morgonposten och Norrbottenskuriren.
.lag tillåter mig emellertid
fråga: Varför ingrep icke högerpartiet
mot dessa tidningar? Att man i
de inre cirklarna möjligen — jag säger
möjligen, ty man kan ju icke kontrollera
det här — inom partiet tagit
avstånd från dessa tidningar kan vara
tänkbart, men man hade kunnat fordra,

att högerpartiet ingripit mot tidningarna
i fråga och sett till att man fått till
stånd en ändring. Så gjorde, efter vad
jag har mig bekant, högerns ledare,
när det gällde en tidning i Norrbotten,
som vågade hävda en självständig mening
i fråga om de tyska överflygningarna
vid gränsen. Då kunde man ingripa
och sätta dit en annan redaktör.
Det lär ha varit genom högerledaren
själv, som detta ingripande gjordes.
Man hade kunnat göra likadant, när det
gällde de tidningar, som företrädde den
motsatta ståndpunkten, nämligen drevo
en mycket pronazistisk propaganda, en
propaganda för nyordningen.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag vill
med anledning av herr Senanders yttrande
bara framhålla, att det råder
pressfrihet inom högern, och det finns
vissa tidningar, på vilka vi icke kunna
utöva någon inverkan, jag skulle vilja
säga dess bättre. Den enda tidning, som
högern ägde 1940, var Nya Dagligt Allehanda,
och dess kurs lämnade ingenting
övrigt att önska i fråga om klarhet
i dessa ting.

Vidare vill jag med anledning av vad
herr Senander nämnde om Michailovitj
endast framhålla, att så länge vi leva
och så länge våra barn skola leva,
kommer namnet Michailovitj att framstå
som ett problem icke bara för Tito
utan även för andra stater, särskilt England
och Amerika, där just detta namn
mer än något annat diskuterats efter
kriget gällande den dom, som fälldes
över honom, och dess rättmätighet.

Till sist vill jag bara konstatera, att
i ett fall skulle möjligen herr Senander
haft tillfälle att kunna svara, nämligen
huruvida de deporterade baltiska
tvångsarbetarna ha kommit tillbaka.
Jag har icke fått något svar på den
frågan.

Härmed var överläggningen slutad.
Ifrågavarande proposition hänvisades
till statsutskottet, varjämte densamma i

172

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

nedan angivna delar remitterades till
följande utskott, nämligen i vad propositionen
rörde pensionsväsendet
(trettonde huvudtiteln, dock med undantag
av anslagen under avdelning
C. Allmänna indragningsstaten) samt
riksdags- och revisionskostnader ävensom
kostnader för riksdagens hus och
riksdagens verk, till bankoutskottet, såvitt
propositionen angick det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften för år
1948 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen avsåg jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna yttrandena.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1947/48 hänvisades
propositionen, såvitt angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos var efter annan
och hänvisades till bevillningsutskottet
följande Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande propositioner, nämligen:

nr 5, med förslag till förordning om
särskild automobilskatt, m. m.;

nr 6, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni 1943
(nr 346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror;

nr 7, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker samt om fortsatt
giltighet av förordningen, m. in.;

nr 8, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt;

nr 9, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder
för ökning av statsverkets an -

del i totalisator-, tips- och lotterimedel;
och

nr 10, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om varuskatt, in. in.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna
nr 39 av herr Nordström i Kramfors
m. fl.; och

nr 40 av herr Johansson i Torp m. fl.;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 41 av herr Adolfsson m. fl.; och
nr 42 av herrar Fagerholm och Kgling; till

bankoutskottet motionerna:
nr 43 av herr Holmberg; och
nr 44 av herr Hermansson;
till behandling av lagutskott motionerna: nr

45 av herr Adolfsson m. fl.;
nr 46 av herr Olofsson i Höganäs
m. fl.;

nr 47 av herr Landquist m. fl.;
nr 48 av herrar Fagerholm och Hagård;
och

nr 49 av herr Ståhl m. fl.; samt
till tillfälligt utskott motionen nr 50
av herrar Persson i Norrby och Johansson
i Norrfors.

§ 4.

Föredrogs den av herr Larsson i Luttra
vid kammarens sammanträde den 16
innevarande januari gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
uppskov med den nya kommunindelningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Skantze vid
kammarens sammanträde den 16 inne -

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3. 173

varande januari gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena i anledning
av vissa olägenheter, som uppstått till
följd av att kemisk krigsmateriel blivit
sänkt i Östersjön.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott
följande Kungl. Maj:ts å kammarens
hord vilande propositioner, nämligen:

nr 19, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 1 § rättegångsbalken;

nr 20, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om fastighetsbildning
inom vissa områden av stad, m.in.;

nr 22, med förslag till lag om upphävande
av kap. 5 kyrkolagen m. m.;

nr 23, med förslag till lag om upphävande
av 17 § förordningen den 16
juni 1875 (nr 42) angående lagfart å
fång till fast egendom;

nr 25, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 kap. 17 § lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom; och

nr 26, med förslag till lag om rätt för
arrendator att bortföra stråfoder.

§ 7.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 51 av herr Nilsson i Varuträsk
in. fl.;

nr 52 av herr von Friesen;
nr 53 av herr Nilsson i Varuträsk;
nr 54 av herr Adolfsson;
nr 55 av herrar Sundström och Werner; nr

56 av herr Hagärd m. fl.; och
nr 57 av herr Jansson i Kalix;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 58 och 59 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl.; och

nr 60 av herrar Gezelius och Allard;

till bankoutskottet motionerna:
nr 61 av herr Gustafsson i Bogla; och
nr 62 av herr Svensson i Alingsås;
till behandling av lagutskott motionerna: nr

63 av herrar Ericsson i Sörsjön
och Hallberg;

nr 64 av herr Andersson i Malmö
in. fl.;

nr 65 av herrar Svensson i Alingsås
och Lundqvist;

nr 66 av herr Thapper m. fl.;
nr 67 av herr Hansson i Skediga;
nr 68 av herr Nilsson i Göteborg och
fröken Öberg; och

nr 69 av herr Hallberg;
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 70 av herr Nilsson i Varuträsk
in. fl.;

nr 71 av herr Gavelin m. fl.;
nr 72 av herr Jacobson i Vilhelmina;
nr 73 av herr Pettersson i Rosta m.fl.;
och

nr 74 av herr Jonsson i Malmgrava;
till tillfälligt utskott motionerna:
nr 75 av herr Mattsson m. fl.;
nr 76 av herr Holmberg m. fl.; och
nr 77 av fru Ekendahl m. fl.;
till statsutskottet motionen nr 78 av
herrar Holmberg och Hagberg i Luleå;
samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 79 av herrar Holmberg och Hagberg
i Luleå.

§ 8.

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens sammanträde den 19 innevarande
januari gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till statsrådet fru Kock, angående
åtgärder i syfte att utnyttja
kvinnlig arbetskraft i Norrbotten för
lämplig industriell verksamhet.
Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9-

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord vilande motioner,
och hänvisades därvid

174

Nr 3.

Onsdagen den 21 januari 1948.

till konstitutionsutskottet motionen
nr 80 av herr Mosesson;

till statsutskottet motionerna:

nr 81 och 82 av fru Rönn-Christiansson
in. fl.;

nr 83 av herr Werner m. fl.; och
nr 84 av herrar Nordström i Kramfors
och Kempe;

till behandling av lagutskott motionen
nr 85 av herr Fröderberg;

till statsutskottet motionerna:
nr 8G av fru Linderot in. fl.;
nr 87 av herr Johansson i Mysinge
in. fl.;

nr 88 av herr Sefve;
nr 89 av herr Pettersson i Dahl in. fl.;
nr 90 av herr Nilsson i Göingegården
m. fl.;

nr 91—93 av herr von Friesen in. fl.;
nr 94 av herr Adolfsson in. fl.;
nr 95 av herr Carlsson i Bakeröd
in. fl.;

nr 96 av herr Johanson i Norrköping
m. fl.;

nr 97 av herr Severin i Gävle m. fl.;
nr 98 av herr Karlsson i Grängesberg
och fru Ericsson i Luleå;
nr 99 av herr Håstad m. fl.;
nr 100 av herr Johnsson i Kastanjegården
in. fl.; och

nr 101 av herr Adolfsson m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 102 av herr Ericsson i Sörsjön;
nr 103 av herr Birke;
nr 104 av herr Hall m. fl.;
nr 105—109 av herr Hagberg i Luleå
in. fl.; och

nr 110 av herr Skoglund i Doverstorp
m. fl.;

till bankoutskottet motionerna:
nr 111 av herr Lövgren; och
nr 112 av herr Björklund;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

113 av herr Dahlgren;

nr 114—116 av herr Dahlgren m. fl.;

nr 117 av herr Kempe m. fl.; och

nr 118 av herr Nilsson i Göingegården; till

konstitutionsutskottet motionen nr
119 av herr Carlsson i Bakeröd in. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

120 av herr Kempe m. fl.; och
nr 121 av herr Birke m. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 122 av herr Kgling m. fl.;
nr 123 av herr Persson i Svensköp
in. fl.;

nr 124 av herrar Persson i Landafors
och Karlsson i Stuvsia; och
nr 125 av herr Norup in. fl.;

till tillfälligt utskott motionerna:
nr 126 av herr Dahlgren in. fl.;
nr 127 av herrar Dahlgren och Adolfsson; nr

128 av fru Linderot m. fl.; och
nr 129 av herr Hedlund i Östersund;
samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 130 av herr Gezelius.

§ 10.

Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets
memorial nr 1 och 2.

§ 11.

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet,
angående omreglering av löner
och pensioner för anställningshavare
i försvarsväsendets reserver.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att kammaren måtte besluta
att för behandling av sådana ärenden,
som tillhöra tillfälligt utskott, tillsätta
tre tillfälliga utskott, vart och

Onsdagen den 21 januari 1948.

Nr 3.

175

ett bestående av tio ledamöter och tio
suppleanter, samt att val till dessa utskott
måtte företagas onsdagen den 28
innevarande januari.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 13.

Avlämnades följande motioner, nämligen nr

131, av herr Svensson i Vä m. fl.,
om statsbidrag till anskaffande av vägmaskiner
för underhåll av enskilda vägar; nr

132, av herr Staxång m. fl., om
ökat anslag för befrämjande av fartygs
förseende med radiotelegraf- eller radiotelefonstation; nr

133, av herr Andersson i Hyssna,
om viss ersättning till värnpliktige G.

l. Lager för skada, ådragen under militärtjänstgöring; nr

134, av herr Pettersson i Dahl

m. fl., i anledning av Kungi. Maj:ts
framställning om anslag till allmän bostadsräkning
m. m.;

nr 135, av herr Pettersson i Dahl
in. fl., om ökning av antalet provinsialläkartjänster; nr

136, av herrar Ståhl och Svensson
i Ljungskile, angående dispositionen av
vissa reservationer under riksstatens
fjärde huvudtitel;

nr 137, av herr Edberg, om anvisande
av medel för försök med visst system
för elektrifiering av avlägsna bygder
och gårdar;

nr 138, av herrar Stjärne och Persson
i Svensköp, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt;

nr 139, av herr nickson, angående
ändring av bestämmelserna rörande försäljning
inom landet av porter och
Öl klass III, m. m.;

nr 140, av herr Johnsson i Skoglösa
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt;

nr 141, av herrar Persson i Landafors
och Kempe, om förbättring av
taxeringsförfarandet i vad avser förmögenhetsuppgifterna; nr

142, av herr Sundberg in. fl., om
höjning av dyrtidstilläggct åt Vadstena
krigsmanshuskassas understödstagare;

nr 143, av herr Spångberg m. fl.,
om förhöjd pension åt extra zoologen
vid naturhistoriska riksmuseet Augusta
Alaria Ärnbäck Christie-Linde m. in.;

nr 144, av herrar Andersson i Alfredshem
och Kärrlander, om viss ändring
av 1 § lagen den 29 juni 1946 om förlängd
semester för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete;

nr 145, av herrar Karlsson i Grängesberg
och Gavelin, om viss ändring i
lagen den 29 juni 1946 om förlängd
semester för vissa arbetstagare med
särskilt pressande eller hälsofarligt arbete; nr

146, av herr Persson i Vinberg, om
ökat brandskydd för viktiga industrier
och varulager;

nr 147, av herr Staxung m. fl., angående
anvisande av medel för utlämnande
av räntefritt lån till byggande av
ett försöksfartyg lämpligt för västkustens
islandsfiske;

nr 148, av herr Utbult in. fl., angående
fiskerätten vid kusterna av Hallands
samt Göteborgs och Bohus län;

nr 149, av herr Utbult in. fl., om utbetalning
av premier till fiskare för
viss trål- och garnsill, som fiskas i
Nordsjön;

nr 150, av herr Utbult in. fl., om ändrade
bestämmelser angående statliga
fiskerilån;

nr 151, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., angående utredning om införande
av investeringsfonder vid jordbruk;

nr 152, av herr Pettersson i Dahl
in. fl., om utredning angående åtgärder
för underlättande av trålfisket på västkusten; nr

153, av herr Svensson i Vä in. fl.,
om beredande av möjlighet åt sockersjuka,
som äro fullt arbetsföra, att söka

Nr 3.

170

Onsdagen den 21 januari 1948.

Interpellation ang. tilldelningen av spannmål för framställning av maltdrycker.

och innehava befattningar i statens
tjänst;

nr 154, av herr Kempe m. fl., om
utredning angående den ur samhällets
synpunkt nödvändiga utbyggnaden, effektiviseringen
och lokaliseringen av
järnbruksindustrien, in. in.; samt

nr 155, av fru Nordgren, angående
utredning om eventuellt införande av
indexbundna kapital- och livförsäkringar
av individuell natur.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ANDERSSON i Falun, som anförde:
Herr talman! Enligt en i tid ningarna

synlig uppgift kommer sprittillverkning
av potatis och spannmål
av 1947 års skörd icke att förekomma,
ett beslut som är att hälsa med tillfredsställelse.
Emellertid användes livsmedel
även vid tillverkning av andra
slag av alkoholhaltiga drycker. Sålunda
ingår malt av korn som huvudsaklig råvara
vid framställning av pilsnerdricka
och andra maltdrycker samt socker vid
tillverkning av punsch och vissa andra
rusgivande drycker.

Under krigsåren var användningen av
korn för bryggeriändamål starkt beskuren.
Sålunda var årsförbrukningen
vid de skattepliktiga bryggerierna, vilken
före kriget uppgick till omkring
40 000 ton årligen, under vissa av krigsåren
nedbringad till omkring 20 000

ton. För de skattefria bryggerierna
skedde en motsvarande minskning. Tillverkning
av punsch förekom icke under
krigsåren men återupptogs under år
1947.

I betraktande av det knappa försörjningsläget
synes det icke försvarligt att
använda livsmedel till framställning av
sådana alkoholhaltiga drycker, som i
stor omfattning användas som berusningsmedel.
Det måste nu vara mera
angeläget än någonsin, att alla tillgängliga
förnödenheter användas på det för
folkhushållet lämpligaste sättet. Med
hänvisning härtill anhåller jag att till
herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få framställa
följande frågor:

1. Är herr statsrådet villig att inför
riksdagen lämna en redogörelse för nu
tillämpade grunder vid tilldelning av
spannmål för framställning av maltdrycker,
särskilt vid de skattepliktiga
bryggerierna?

2. Anser herr statsrådet att läget i
fråga om vår försörjning tillåter en fortsatt
användning av livsmedel vid framställning
av alkoholhaltiga drycker för
berusningsändamål?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.40 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 19 Irf

816176