Tisdagen den 20 februari

ProtokollRiksdagens protokoll 1968:8

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 8

ANDRA KAMMAREN

1968

20—23 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 20 februari

Sid.

Interpellationer av:

herr Wennerfors (h) ang. åtgärder för att förbättra sjösäkerheten i

Stockholms skärgård...................................... 5

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. de arbetslösas ställning inom

den allmänna försäkringen................................. 7

Meddelande om enkla frågor av:

herr Gomér (ep) ang. avrundningen av månadsbelopp för folkpension
..................................................... 7

herr Antonsson (ep) ang. rabatt på statens järnvägar för invalid och

sjukpensionärer....................................... 7

herr Nihlfors (fp) ang. eventuell röntgenstrålning från färg-TV-mottagare.
.................................................. 8

Onsdagen den 21 februari

Meddelande ang. val av ombud och suppleanter i Europarådets råd -

givande församling.......................................... 8

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt

parti...................................................... 8

Poströstning vid kriminalvårdsanstalter......................... 12

Ändrade bestämmelser i riksdagsstadgan om riksdagens krigsdelega tion.

..................................................... 14

Statsbidrag till Religionspedagogiska institutet................... 14

Viss religionssociologisk forskning............................... 18

Arvode av kommunala medel till överförmyndare................. 20

Avskaffande av förmånsrätten för vissa skatter................... 21

Sänkning av den civilrättsliga myndighetsåldern.................. 22

Åtgärder mot ocker vid försträckning........................... 23

1 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 8

2

Nr 8

Innehåll

Sid.

Interpellation av herr Eliasson i Sundborn (ep) ang. statligt ekonomiskt
stöd till extensiv betesdrift............................. 23

Meddelande om enkla frågor av:

herr Norrby (fp) ang. rationaliseringsverksamheten inom sjöfartsverkets
arbetsområde..................................... 24

herr Ståhl (fp) ang. tidpunkten för införande av reguljära färgsändningar
i TV.............................................. 24

Torsdagen den 22 februari

Svar på frågor av:

fröken Ljungberg (h) ang. beskattningen av vissa tävlingsvinster. . 25

herr Sjöholm (fp) ang. en allmän övergång från direkt till indirekt

beskattning.............................................. 26

herr Werner (h) ang. inhämtandet av yttranden över betänkande av

KSA-utredningen......................................... 27

fru Kristensson (h) ang. saldobesked rörande studiehjälp......... 28

Svar på interpellationer av:

herr Rubin (mbs) ang. en vitbok rörande baltutlämningen 1945—

1946.................................................... 29

herr Hedin (h) ang. tillfällig ändring av vissa skördeuppskattnings områden.

................................................ 37

Interpellationer av:

fru Kristensson (h) ang. utfärdande av besiktningsinstrument för

motorfordon i två exemplar................................ 39

herr Turesson (h) ang. planeringen för skolväsendets lokalbehov... 40

Meddelande om enkla frågor av:

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. viss information till taxeringsmyndigheterna
........................................... 40

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. vaccinering mot parain fluensa

hos nötkreatur..................................... 40

herr Turesson (h) ang. statsrådsledamöters deltagande i vissa offentliga
demonstrationer...................................... 40

herr Nordstrandh (h) ang. den hotande överproduktionen av vissa

grupper akademiskt utbildade.............................. 40

herr Nordgren (h) ang. tidpunkten för fördelning av medel till rörelsefolkhögskolornas
förfogande.............................. 41

Fredagen den 23 februari

Interpellationer av:

herr Gomér (ep) ang. åtgärder för att förbättra sjösäkerheten i Östergötlands
skärgård, m. m................................. 41

Innehåll

Nr 8

3

Sid.

fru Heurlin (h) ang. undersökningar rörande anrikningsslammets

förmåga att kemiskt binda kvicksilver....................... 42

Meddelande om enkla frågor av:

herr Westberg (fp) ang. behörighetsvillkor för ålderdomshemsföre ståndare.

................................................ 43

fru Ekroth (s) ang. nya riktlinjer för utbyggnad av det högre utbildningsväsendet
............................................ 43

herr Björkman (h) ang. pensionsförmånerna för svensk-amerikaner
som återvänt till Sverige................................... 43

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 21 februari

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, om upphävande av bestämmelsen
om pensionsavdrag från riksdagsarvode................... 8

— nr 2, om ändrad konstruktion av grupplivförsäkringen för riksdagens
ledamöter............................................ g

- nr 3, om stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i

politiskt parti............................................. g

— nr 4, om poströstning vid kriminalvårdsanstalter............... 12

— nr 5, om åtgärder för att underlätta de handikappades valdeltagande.
....... 13

— nr 6, ang. titelskyddet för periodisk tidskrift.................. 13

— nr 7, om ändrade bestämmelser i riksdagsstadgan om riksdagens

krigsdelegation............................................ 14

Statsutskottets utlåtande nr 32, ang. beredskapsstat för försvarsväsen det.

..................................................... 44

— nr 33, om statsbidrag till Religionspedagogiska institutet........ 14

— nr 34, om viss religionssociologisk forskning................... 18

Bevillningsutskottets betänkande nr 3, ang. förordning med särskilda

bestämmelser om insättning på skogskonto.................... 20

Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. verkställd granskning av riksdagens
lönedelegations verksamhet under år 1967................ 20

- nr 5, om förflyttning av riksbankens sedeltryckeri till Tumba m.m. 20

— nr 6, ang. familjepension åt fru Carin Vänner.................. 20

— nr 7, om utredning rörande kommunernas investeringar och lånebehov
.................................................... 20

Första lagutskottets utlåtande nr 5, om arvode av kommunala medel

till överförmyndare........................................ 20

— nr 6, om registrering av ideell förening........................ 21

— nr 7, om avskaffande av förmånsrätten för vissa skatter......... 21

— nr 8, om sänkning av den civilrättsliga myndighetsåldern....... 22

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter på tilläggsstat II (jord bruksärenden).

............................................ 23

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, om åtgärder mot ocker

vid försträckning.......................................... 23

i rf.) j''ii"

; .''! jr.*!

i "liO , f. ■■■

''iiH

v, I

Tisdagen den 20 februari 1968

Nr 8

5

Tisdagen den 20 februari

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 9 innevarande
februari.

§ 2

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Karlsson i Olofström, som
vid kammarens sammanträde den 25
nästlidne januari med läkarintyg styrkt
sig från och med den 22 januari tills
vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

Vidare meddelade herr förste vice
talmannen, alt herr Bengtson i Solna,
som vid kammarens sammanträde den
6 innevarande februari på grund av
sjukdom beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden den 5—den
29 februari, åter intagit sin plats i kammaren
den 19 februari.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till lagutskott propositionen nr 17, med
förslag till lag om ändrad lydelse av
7 kap. 8 § och 54 kap. 9 § rättegångsbalken
m. in.; samt

till bankoutskottet propositionen nr
24, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av § 6 lagen den 30 maj
1873 (nr 31) om rikets mynt.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 1—7,

statsutskottets utlåtanden nr 32—34, bevillningsutskottets
betänkande nr 3,
bankoutskottets utlåtanden nr 4—7,
första lagutskottets utlåtanden nr 5—8,
jordbruksutskottets utlåtande nr 2 och
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 1.

§ 5

Föredrogs den av herr Ekström i
Iggesund (s) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet Moberg
angående elevvården vid skolorna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Interpellation ang. åtgärder för att
förbättra sjösäkerheten i Stockholms
skärgård

Ordet lämnades på begäran till

Herr WENNERFORS (h), som yttrade: Herr

talman! År 1963 tillsattes iots organisationsutredningen

med uppgift
att utreda vissa organisatoriska frågor
inom lots- och fyrväsendet. Under utredningsarbetet
har utredningen lagt
fram olika förslag som omsatts i beslut
och åtgärder. Utredningen beräknas enligt
riksdagsberättelsen slutföra sitt arbete
under 1968.

Enligt uppgifter från flera källor avses
lotsorganisationen för Stockholms
skärgård bli så radikalt förändrad, att
oron bland skärgårdsbefolkningen och

Nr 8

() Nr 8 Tisdagen den 20 februari 1968

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra sjösäkerheten

sjöfartsnäringens intressenter motiverar
en interpellation.

Det aktuella förslaget skulle innebära
att skärgårdens södra lotsstation i Dalarö
och skärgårdens norra lotsstation
i Furusund skulle indragas. Dalaröleden
respektive Furusundsleden skulle utprickas.
Huvudled ur lotsningssynpunkt
i Stockholms skärgård skulle Sandhamnsleden
bli.

Vid första påseendet kan förslaget ur
rationell och besparingsvänlig synpunkt
synas vara positivt. Men vid närmare
studium av frågan i sin helhet framträder
de mycket negativa konsekvenserna.
De norrgående båtarna mellan Stockholm
och Gävle skulle tvingas förlänga
gångtiden med 5—6 timmar. För närvarande
sker avfärden från Stockholms
hamn efter lastning respektive lossning
oftast på eftermiddagen, vilket med nuvarande
gångtid på 8—9 timmar via
Furusundsleden innebär att ankomsten
till Gävle sker tidigt på morgonen, då
lastning och lossning börjar. Fn utökad
gångtid med 5—6 timmar kan förlänga
liggtiden i hamn, vilket är avsevärt fördyrande.

Ur sjösäkerhetssynpunkt framstår
förslagets negativa följder än mer. För
närvarande går den norrgående trafiken
inomskärs den största delen av sträckan
Stockholm—Gävle. Om lotsstationen
i Furusund skulle dragas in skulle
de flesta båtarna, trots prickningen,
tvingas gå Sandhamnsleden, vilket innebär
utomskärs gång, större risk för
svar sjögång vid passerandet av »tröskeln»
vid Svenska Björn och mindre
möjligheter att komma i skydd av öar
eller att hitta ankringsplatser. Under
vintern, då nedisningsrisken är stor,
minskar sjösäkerheten avsevärt med en
sådan utomskärsgång. Till detta kommer
att Sandhamnsledens infart österifrån
ofta besväras av omfattande
drivis.

Finlandstrafiken som går via Furusundsleden
har ökat varje år, och antalet
passagerare per år närmar sig mil -

i Stockholms skärgård

jonstrecket. Fritidsbåtarna blir allt fler
i dessa farvatten. Antalet uppskattas
till ca 80 000 per säsong. Även om lasttonnaget
har minskat något — inte
minst på grund av den fördyrade lotsningen
— har båttrafiken i sin helhet
avsevärt ökat. Härvid ställes ökade krav
på att sjösäkerhets- och räddningstjänsten
fungerar. Särskilt den ökade fritidsbåttrafiken
har aktualiserat dessa krav.

I lotsningsverksamheten utgör sjösäkerheten
den viktigaste riktlinjen. Sjösäkerheten
i de större och mindre farlederna
i Stockholms skärgård beror i
hög grad på lotsningsverksamheten.
Skulle två lotsstationer — den ena i
norra skärgården och den andra i södra
— indragas och ersättas med en enda i
mellersta skärgården, skulle detta innebära
en mycket allvarlig minskning av
sjösäkerheten i hela Stockholms skärgård.
Om man ens kan diskutera ett sådant
förslag anser jag vara tvivelaktigt.

Vad lotsstationerna med sin personal
betyder för sjöfarten och försvarsberedskapen
bör också framhållas. Deras betydelse
för den omgivande bygden ur
lokaliseringspolitisk synpunkt är också
mycket stor.

Genom fritidsbåtarnas ökande antal i
skärgården och den alltmer svällande
finlandstrafiken kommer som ovan
nämnts att ställas större krav på åtgärder
i syfte att ytterligare förbättra sjösäkerheten
inom hela skärgården.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet det vara lämpligt
att med en ökande sjötrafik i Stockholms
skärgård indraga lotsstationerna
i Dalaröleden och Furusundsleden?

2. Vill herr statsrådet medverka till
att genom olika åtgärder förbättra sjösäkerheten
i Stockholms skärgård?

Denna anhållan bordlädes.

Tisdagen den 20

§ 7

Interpellation ang. de arbetslösas ställning
inom den allmänna försäkringen

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Den aktuella situationen
på arbetsmarkanden, som bl. a. tar sig
uttryck i driftinskränkningar och företagsnedläggelser,
förorsakar svåra problem
för de enskilda människor som
drabbas därav. Svårigheterna för den
enskilde är dels av primär art, exempelvis
utebliven arbetsinkomst, dels av
sekundär natur. Till de senare hör det
faktum att årsinkomsten för många inte
uppnår en sådan niva att den blir pensionsgrundande
för den allmänna tillläggspensioneringen.

För att ge pensionspoäng måste den
försäkrades inkomst med 100 kr. överstiga
det för året gällande basbeloppet,
d. v. s. ett belopp som motsvarar 4 000
kr. i 1957 års penningvärde. För närvarande
är basbeloppet 5 700 kr.

Bestämmelserna innebär sålunda att
exempelvis den, som haft en inkomst av
1 500 kr. per månad under årets tre
första månader men därefter avskedats
och inte haft någon anställning fram till
årets slut, ej är berättigad till pensionspoäng,
detta oaktat att pensionsavgift
erlagts av arbetsgivaren. Många av ifrågavarande
löntagare skulle kunna tillgodogöra
sig pensionspoäng, om hänsyn
togs till inkomstens fördelning under
det gångna året. F^ör åtskilliga av dessa
människor torde inkomsten under
exempelvis det första halvåret vara av
pensionsgrundande storlek, om möjlighet
gavs att halvera basbelopp respektive
pensionspoäng.

Det synes därför vara värdefullt att
en sådan reformering av gällande bestämmelser
kommer till stånd, att inkomst
under halva året motsvarande
hälften av basbeloppet betraktas som
pensionsgrundande.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrå -

februari 1968 Nr 8 7

det och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd vidtaga åtgärder
i syfte att en halvering av inkomstperiod,
basbelopp respektive pensionspoäng
sker inom den allmänna försäkringen
för att förbättra pensionssituationen
för dem som drabbas av arbetslöshet? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 69, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 1, såvitt
propositionen angår det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften skall utgå
för år 1968.

Vidare anmäldes och godkändes
hankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 70, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning.

I 9

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds skrivelse
nr 21, angående val av ombud
jämte suppleanter i Europarådets rådgivande
församling, överlämnats till
kammaren.

Denna skrivelse bordlädes.

§ 10

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Gomér (ep), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
avrundningen av månadsbelopp
för folkpension,

herr Antonsson (ep), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående rabatt på statens
järnvägar för invalid- och sjukpensionärer,
samt

8

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1968

herr Nihlfors (fp), till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående eventuell röntgenstrålning
från färg-TV-inottagare.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 21 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 13 innevarande
februari.

§ 2

Meddelande ang. val av ombud och
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling

Föredrogs Kungl. Maj.ds å bordet vilande
skrivelse nr 21, angående val av
ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Därvid anförde

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Efter samråd mellan kamrarnas talmän
får jag hemställa, att kammaren
måtte besluta att vid plenum onsdagen
den 6 nästkommande mars företaga val
av tre ombud och tre suppleanter i
Europarådets rådgivande församling.

Denna hemställan bifölls.

Skrivelsen lades till handlingarna.

§ 3

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträ -

de gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Wennerfors (h), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder för
att förbättra sjösäkerheten i Stockholms
skärgård, och

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående de arbetslösas
ställning inom den allmänna försäkringen.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 4

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av motioner om
upphävande av bestämmelsen om pensionsavdrag
från riksdagsarvode, och
nr 2, i anledning av motioner om
ändrad konstruktion av grupplivförsäkringen
för riksdagens ledamöter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5

Stadgande i grundlag angående förvärv
av medlemskap i politiskt parti

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av motion om

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1968
Stadgande i grundlag angående förvärv av

stadgande i grundlag angående förvärv
av medlemskap i politiskt parti.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WERNER (h):

Herr talman! Märkligt nog är det bara
högerledamöterna i konstitutionsutskottet
som har reserverat sig blankt i detta
ärende, som gäller förvärv av medlemskap
i politiskt parti i den form som
populärt brukar kallas kollektivanslutning.
Det är inte första gången vi gjort
det, men jag vill ändå här med några
ord motivera vår åtgärd.

Principiellt är vi av samma mening
som motionärerna. Det är ett ofog och
därtill demokratiskt oriktigt att kollektivt
ansluta en grupp människor till ett
politiskt parti. Men jag vill också säga
att jag för egen del ogillar en del av
vad som skrivits i motionen, där motionärerna
upprepade gånger talar om
»tvångsanslutning» och om »bindande
beslut» och därmed accentuerar tvånget.
Vi vet ju ändå att den enskilde har
möjligheter att frånträda sådant medlemskap
som han kollektivt har fått sig
tilldelat.

Sedan är det klart att en enskild människa
kan uppleva sådan anslutning
som ett psykologiskt tvång, men det tillhör
en annan sakfråga. Psykologiskt
tvång kan man uppleva även om det
inte föreligger något yttre tvång.

Vi har tidigare hävdat den meningen
att man inte skall lagstifta i ärenden av
detta slag utan överlåta åt parterna själva
att finna en lösning att sanera förhållandena.
Själv står jag också kvar
vid den uppfattningen, även om jag
förstår dem som tycker att man måste
vidta andra åtgärder, när nu ingenting
har skett på denna front under flera år
trots en ganska intensiv debatt både
inom och utom det socialdemokratiska
partiet.

Jag tycker att denna fråga kan jämställas
med de pressetiska frågorna. De
är av samma slag. Och där har man

medlemskap i politiskt parti

vädjat till pressens egna organ att inom
sig försöka åstadkomma en sanering och
få ett ändrat förhållande till stånd. Här
föreligger en parallell — man skulle
kunna säga att kollektivanslutning till
ett parti är en föreningsetisk fråga.

Sedan vill jag till slut bara räcka en
blomma till herr Sjöholm och lyckönska
honom till att han i år i sin motion inte
anklagat kyrkan för att kollektivansluta
sina medlemmar. Det är mycket klokt,
herr Sjöholm, inte minst därför att det
är en principiell skillnad mellan kollektivanslutning
till parti och kyrkans rekryteringsmetod.
Vi vet att herr Sjöholm
är en man som kan ändra sig, och
stundom gör han det till det bättre.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det bästa som kan sägas
om detta konstitutionsutskottsutlåtande
är att det är kort, och det är naturligtvis
bra; har man ingenting att säga skall
man säga det kort.

Hade konstitutionsutskottet givit sig
in på att diskutera den princip som det
här gäller, hade utskottet naturligtvis
haft litet svårare att ta sig ur det hela.
Det vore nästan beklämmande, om vi
inte här i riksdagen skulle kunna vara
eniga om att anslutning till en organisation,
som har livsåskådningsfrågor på
sitt program, skall vara den enskilda
människans helt egna avgörande. Det
kan väl inte råda några delade meningar
om att när det gäller att bekänna
sig till en viss politisk riktning — jag
skall återkomma till statskyrkan sedan,
herr Werner — skall det vara den enskilde
själv som fattar avgörandet och
ingen annan. Det är en enkel princip
och jag tycker att den skulle skrivas in
i vår nya grundlag. Den är visserligen
självklar, men i en grundlag står rätt
många ting som är eller borde vara
självklara. Jag har alltså kvar min uppfattning
sedan tidigare år, då jag motionerat
i denna fråga, att det borde föreligga
ett starkt intresse av att inskriva
denna den enskildes rätt i vår grundlag.

10

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1968

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti

Som herr Werner sade har jag under
tidigare år motionerat om två ting som
gäller samma princip: kollektivanslutning
till politiskt parti och kollektivanslutning
till religiöst samfund. Det var
litet taktiskt betingat, ty eftersom jag
visste att vissa delar av vår församling
här är emot kollektivanslutning till politiskt
parti, medan andra delar är emot
kollektivanslutning till en religiös organisation,
tänkte jag att dessa två grupper
kunde mötas och rösta för mitt förslag.
Men då kom i stället de tvesinnade
och talade emot båda principerna i
båda avseendena. Det var en något överraskande
och något deprimerande upplevelse.

Herr Werner drar förhastade slutsatser.
Anledningen till att jag inte berör
statskyrkan i min motion i år är att
den frågan, som herr Werner vet, håller
på att lösas och, som jag hoppas, just
i den riktning jag önskat. Vi kommer
med all sannolikhet att skilja kyrka och
stat åt, vilket är högt på tiden. Det kommer
då att bli en religionsfrihet på ett
helt annat sätt än vi hittills haft. Skälet
till att jag inte tagit upp denna fråga
i år är alltså inte att jag rönt ett, som
herr Werner ser det, välgörande inflytande
från grannskapet till herr Werner
i min bänk här i kammaren. Jag
trodde att jag i denna sak ur herr Werners
synvinkel inte kunde förändra mig
på annat sätt än till det bättre.

Jag är tillräckligt realistisk, herr talman,
att inte ställa något yrkande i
denna fråga.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Detta ärende är ju en
gammal bekant, som brukar föras fram
år efter år med en energi, som jag vill
säga skulle vara värd ett bättre öde. Vid
föregående års riksdag blev det också
votering och t. o. m. rösträkning i ärendet.
Motionären fick faktiskt en röst vid
rösträkningen — det var hans egen. Det
är möjligt att han räknar med bättre
resultat i år, eftersom han fått ytterli -

gare en underskrift på sin motion. Han
skulle således förbättra resultatet med
100 procent i förhållande till omröstningen
föregående år. I övrigt följde
emellertid samtliga utskottet vid voteringen,
möjligen med undantag av någon
enstaka ledamot som lade ned sin
röst. Mot denna bakgrund, herr Sjöholm,
har man inte i utskottet ägnat så särskilt
mycket arbete åt denna motion.
Den har återkommit år efter år och därför
kan vårt svar bli kort.

Det höjdes inte en enda röst inom utskottet
till förmån för herr Sjöholms
motion, och därför gick det raskt undan
med behandlingen. Vi är väl medvetna
om att årets motion har en något
annorlunda formulering än förra årets,
men avsikten är tydligen precis densamma.
Motionärerna menar att det i
vårt land förekommer tvångsanslutning
till politiskt parti, ett påstående som
helt saknar täckning i verkligheten. Jag
tror inte att denna formulering har lanserats
av illvilja från motionärerna,
utan jag tar den mera som ett uttryck
för obekantskap med hur besluten på
demokratisk väg fattas inom den fackliga
rörelsen.

Men, herr talman, jag är tillräckligt
initierad för att våga säga att den fackliga
rörelsens beslutsfunktioner hör till
det mest demokratiska som kan åstadkommas.
Ja, jag vågar påstå att de är
vida överlägsna mycket annat som man
kallar demokrati. I de fackliga besluten
är man fullständigt ohämmad av alla
hänsyn till titel och samhällsställning,
ty alla befinner sig i dessa avseenden
på samma plan. Det är inte fråga om
någon aktiebolagsdemokrati, tv varje
man eller kvinna har sin röst, och det
enda som kan påverka besluten är det
mått av intelligens med vilket man
framför motiveringarna för sina förslag.

Jag vill gärna tillägga, herr talman,
att ingen annan rörelse i vårt land har
betytt så mycket för de mångas skolning
till demokratiskt tänkande som just den

Onsdagen den 21 februari 1968

Nr 8

11

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti

fackliga rörelsen. Grunden till detta kan
man förmoda har lagts av nykterhetsrörelsen
i vårt land, men förtjänsten av
bredden i den skolning, som den fackliga
rörelsen har givit åt demokratin
och dess tankar, kan inte ens herr Sjöholm
ta ifrån den fackliga rörelsen. Där
ligger demokratin fastare förankrad än
i många andra beslutande institutioner.

Herr talman! Tanken på att med
lagens hjälp förhindra en så betydande
del av Sveriges folk att fritt och obehindrat
giva sitt såväl moraliska som
ekonomiska stöd åt den politiska rörelsen
vittnar enligt min mening inte om
någon djupare känsla för demokratins
principer. Med det anförda, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Herr Henningsson talade
om rätt mycket annat än vad detta
ärende gäller. Jag delar herr Henningssons
respekt och högaktning för den
fackliga rörelsen, vilkens värde aldrig
satts i fråga, men det är inte detta som
det nu är fråga om. Det gäller i detta
fall om den fackliga rörelsen skall ha
rätt att bestämma över den enskildes
uppfattning i en livsåskådningsfråga.
När herr Henningsson tar till de verkligt
stora orden och talar om demokratins
principer o. s. v. vill jag påpeka,
att det ändå är ett faktum att mängder
av socialdemokrater är motståndare till
kollektivanslutningen. Till denna grupp
hör bl. a. en stor socialdemokratisk tidning
i Stockholm, nämligen Aftonbladet.
Den är icke anhängare av det förekommande
sättet att ansluta människor
till ett politiskt parti.

Herr Henningsson gjorde vidare en
falsk historieskrivning beträffande röstsiffrorna.
Jag är den förste att erkänna
att dessa inte på något sätt varit imponerande.
Det var dock för två år sedan
vi bara fick en röst. Föregående år fick
vi faktiskt två röster, herr Henningsson.
Det var alltså fråga om en röstökning

med 100 procent, ett resultat som jag
vågar påstå att herr Henningsson aldrig
uppnått i denna kammare.

Jag glömde i mitt föregående anförande
att framhålla för herr Werner
att han talade emot högerns partimotion
i denna fråga, eftersom högern i år
faktiskt har väckt en motion, i vilken
föreslås precis samma metod som den
av mig anvisade, nämligen att skriva in
ett förbud i grundlagen. Jag vill alltså
påpeka att herr Werner höll ett vackert
anförande mot sin egen partimotion,
något som jag i och för sig naturligtvis
inte har något emot.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag gläder mig åt herr
Sjöholms förnöjsamhet över röstsiffrorna.
Det är tacknämligt att de faller i så
god jord.

Jag vill slutligen säga till herr Sjöholm
att vad en tidningsredaktör än har
lust att skriva och i vilken tidning han
än har lust att producera sig tar jag
inte det minsta intryck av hans uppfattning
när det gäller min rätt att som
fackligt organiserad själv bestämma hur
jag vill handla. Det är enligt min mening
inte partiets angelägenhet, utan det
är den fackliga rörelsens oförytterliga
rättighet att själv bestämma i dessa stycken.
Jag har hela tiden behandlat denna
fråga ur den synvinkeln.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Till herr Sjöholm vill
jag säga att jag är mycket väl medveten
om''vad det står i högerpartiets partimotion,
men jag betonade också att det
jag yttrade var min personliga mening.
Därför stödde jag principiellt herr Sjöholm
i denna fråga — vi har ju litet
frihet inom högern så att vi kan uttala
oss på detta sätt — men jag framhöll
också att jag förstår dem som försöker
lösa frågan på ett annat sätt, eftersom
ingenting sker på den här fronten.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

12

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1968

§ 6

Poströstning vid kriminalvårdsanstalter Föredrogs

konstitutionsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motioner
om poströstning vid kriminalvårdsanstalter.

I de likalydande motionerna 1:207
av lierr Dahlén in. fl. och II: 270 av herr
Wedén in. fl. hemställdes »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag angående poströstning vid
fångvårdsanstalterna i valet 1968».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:207 och II:
270.

Reservation hade avgivits av herr
Torsten Andersson (ep), fru Segerstedt
Wiberg (fp) samt herrar Sörenson (fp),
Wahlund (ep), Norrbij (fp) och Jonsson
(fp), vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna I: 207 och II: 270 måtte anhålla
hos Kungl. Maj :t om åtgärder för
att möjliggöra poströstning vid kriminalvårdsanstalter
i valet 1968.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Den här frågan har varit
föremål för behandling tidigare,
bl. a. under riksdagens höstsession 1967.
Den har också behandlats i 1955 års valutredning
och i 1965 års valtekniska utredning.

Yi är väl i stort sett överens om att
man bör bereda även de på kriminalvårdsanstalterna
intagna möjligheter att
deltaga i val. I motionsparet har anförts
att man bör vidta alla möjliga åtgärder
för att även dessa människor
skall få tillfälle att rösta. Det är inte så
stor skillnad mellan utskottsmajoritetens
skrivning och den reservation som
är fogad vid utlåtandet, men vi reservanter
har — i högre grad än utskottsmajoriteten
— velat stryka under nödvändigheten
av att alla möjliga åtgärder

vidtas för att frågan om valdeltagandet
för de på kriminalvårdsanstalterna intagna
skall kunna lösas. Vi anser att resurser
härför bör ställas till förfogande.

Med anledning av att vi haft en debatt
i denna fråga tidigare ber jag att kort
och gott få yrka bifall till den reservation
som är fogad vid utskottsutlåtandet.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Låt mig först konstatera
att det här inte gäller rösträtten för dem
som är intagna på kriminalvårdsanstalt.
Frågan är hur de skall kunna beredas
tillfälle att avge sina röster.

I många fall kan problemet lösas genom
systemet med äktamakefullmakt. I
andra fall finns inte denna möjlighet.
Lösningen skulle då lämpligen vara att
upprätta tillfälliga postanstalter på kriminalvårdsanstalterna
på samma sätt
som på sjukvårdsinstitutionerna. Härom
är vi helt överens. I höstas markerade
konstitutionsutskottet att man borde —
så snart som möjligt och så långt resurserna
räckte — upprätta sådana tillfälliga
postanstalter för avgivande av
röster. Det förutsätter inga som helst
ändringar av gällande vallagar.

I år intar konstitutionsutskottets majoritet
samma positiva inställning, vilken
erkännes även av reservanterna.
Jag har svårt att över huvud taget upptäcka
någon skillnad och kan därför
knappast förstå varför de har reserverat
sig.

Avgörande är i vad mån man har resurser.
Enligt vad som tidigare har uttalats
bör man inte dra in de tillfälliga
postanstalter som finns. Utan att på något
sätt göra en kategoriklyvning måste
jag konstatera att det ändå är riktigast
att behålla de tillfälliga postanstalter
som finns på sjukhusen och därefter inrätta
nya, för så vitt inte särskilda skäl
föreligger för att dra in någon tillfällig
postanstalt.

Skulle det vara någon mening i reservationen,
skulle den innebära att man
till varje pris skulle upprätta sådana

Onsdagen den 21 februari 1968

Nr 8

13

tillfälliga postanstalter på kriminalvårdsanstalterna,
även om det skulle betyda
att man måste minska antalet på
sjukvårdsinstitutionerna. Ett sådant uttalande
har vi inom konstitutionsutskottets
majoritet inte velat vara med om.

Motionärerna tar mycket lätt på denna
sak. Den som har läs! motionen kan
konstatera att de anför att 3 200 postkontor
hålles öppna för röstavlämning
och att tillfälliga postkontor upprättas
på cirka 400 sjukhus. Motionärerna menar
att det inte vore omöjligt att därutöver
ordna tillfälliga postkontor på ett
70-tal fångvårdsanstalter. Kanske är det
just några till som skapar svårigheter.
Jag vill emellertid gärna understryka
att man redan i år bör upprätta så
många tillfälliga postanstalter på fångvårdsinstitutionerna
som det över huvud
taget finns möjlighet till.

Med denna positiva inställning ber
jag att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Här är det inte fråga
om antingen — eller, så att man skulle
dra in tillfälliga postanstalter på sjukhus
för att möjliggöra nya på fångvårdsanstalter.
Vi har närmast sett det hela
så, att kan man lösa problemet på över
3 000 postanstalter, bör man också kunna
lösa det i de cirka 70 fall det här är
fråga om. Det rör sig alltså inte om
antingen — eller utan om både — och.
Det är från den synpunkten vi har betraktat
denna fråga.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Med tillfredsställelse
konstaterar jag att inte heller herr Jonsson
vill att man skall dra in någon tillfällig
postanstalt på sjukhusen. Men i
så fall blir ju hela reservationen meningslös.

Härmed var överläggningen slutad.

Poströstning vid kriminalvårdsanstalter

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Jonsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Torsten Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Jonsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 125 ja och 66 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 5, i anledning av motioner om åtgärder
för att underlätta de handikappades
valdeltagande, och

nr 6, i anledning av motioner angående
titelskyddet för periodisk tidskrift.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

14

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1968

Statsbidrag till religionspedagogiska institutet

§ 8

Ändrade bestämmelser i riksdagsstad gan

om riksdagens krigsdelegation

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av motioner
om ändrade bestämmelser i riksdagsstadgan
om riksdagens krigsdelegation.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ordförande har meddelat mig att vissa
missförstånd förefaller ha uppkommit
beträffande innebörden av det förslag
som utskottet framlagt i sitt utlåtande.
Vissa synpunkter har framförts till honom
men tyvärr så sent att det inte varit
möjligt att åstadkomma klarhet. Med
hänsyn till vikten av att förslaget, som
rör riksdagen internt, såvitt möjligt kan
antas av kamrarna med samma enighet
som rått inom utskottet, har konstitutionsutskottets
ordförande beslutat att
i första kammaren yrka återremiss till
utskottet.

Av samma skäl som här har förebragts
ber jag, herr talman, att i denna
kammare få framställa motsvarande yrkande,
nämligen att ärendet måtte återförvisas
till utskottet för nv behandling.

Detta yrkande bifölls.

§ 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

32, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1968/69.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Statsbidrag till religionspedagogiska
institutet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

33, i anledning av motioner om stats -

bidrag till Religionspedagogiska institutet.

I de likalydande motionerna I: 216 av
herr Blomquist m. fl. och II: 280 av herr
Neländer in. fl. hade hemställts att riksdagen
för budgetåret 1968/69 måtte
bevilja Religionspedagogiska institutet
ett anslag på 25 000 kr. för att främja
religionspedagogisk forskning och för
att bidraga till fortbildning och vidareutbildning
av undervisare i kristendoms-
och religionskunskap.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:216 och II:
280.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (h), Kaijser (h), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Ottosson (h), Thorsten
Larsson (ep), Wirtén (fp), Bohman
(h), Ståhl (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Turesson (h), Westberg
(fp) och Elmstedt (ep), som ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:216
och 11:280 till Ridrag till Religionspedagogiska
institutet för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln måtte anvisa ett anslag
av 25 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Inom religionsvetenskapen
är det speciellt tre delområden som
under senare tid tilldragit sig alldeles
särskild uppmärksamhet. Det är för det
första religionspsykologin, för det andra
religionssociologin och för det tredje
religionspedagogiken.

Genom riksdagsbeslut tillsattes förra
året en professur i religionspsykologi,
som förlädes till Uppsala universitet.
Den religionspsykologiska institutionen
är för närvarande under uppbyggnad
där.

Här i Stockholm har vi ett religionssociologiskt
institut. Det står under sak -

Onsdagen den 21 februari 1968

Nr 8

15

Statsbidrag till Religionspedagogiska institutet

kunnig ledning av docenten Berndt Gustafsson,
och enligt UK:s planer skall
vi i början på 1970-talet ha en professur
i ämnet religionssociologi förlagd
till Lunds universitet.

När det gäller religionspedagogiken
är det emellertid betydligt sämre ställt.
Vi har ett religionspedagogiskt institut
som arbetat under 15 år. Den drivande
kraften där har varit professor Gösta
Lindeskog, numera i Åbo men tidigare
docent i Uppsala.

Under flera år har vi nu begärt att
riksdagen skulle anslå medel till Religionspedagogiska
institutets verksamhet,
men riksdagen har inte lämnat något
bifall. Vid ett par tillfällen har det
varit majoritet för denna tanke i andra
kammaren. I år har vi att ta ställning
till ett anslag på 25 000 kronor till detta
institut för att kunna främja religionspedagogisk
forskning och för att bidra
till fortbildning och vidareutbildning av
undervisare i kristendoms- och religionskunskap.
Det är alltså inte fråga
om något stort belopp.

Denna beskedliga begäran har statsutskottet
emellertid avstyrkt på fem rader.
Tidigare har man inte kunnat tillstyrka
ett bifall och inte heller nu anses
tillräckliga skäl finnas för att på riksstaten
uppföra ett bidrag till institutet.

Vi motionärer och många med oss
tycker att detta är en angelägenhet av
ganska stor betydelse. Det religionspedagogiska
institutet har till syfte att
främja religionsundervisning i alla former,
verka för en religionspedagogisk
forskning och vidarebefordra detta
forskningsresultat till det pedagogiska
arbetsfältet samt bidra till fortbildning
och vidareutbildning av undervisare i
kristendoms- och religionskunskap.

Institutet utövar denna verksamhet
genom att vara en forskningscentral.
Det anlitar specialister, anordnar kurser
och konferenser och utövar en viss
publiceringsverksamhet.

När det gäller kurser och konferenser
kan jag påpeka att professor Ragnar

Bring i Lund har hållit religionspedagogiska
seminarier och att det i somras
hölls en nordisk religionspedagogisk
konferens i Båstad kring väsentliga religionspedagogiska
frågor, vilka belystes
av representanter från alla de nordiska
länderna.

Institutet bedriver forskningsverksamhet
så till vida som man har en enkätundersökning
som utförts under
docent Berndt Gustafssons ledning. En
aktuell bibelkommentar utarbetas av
professorerna Gillis Gerleman och Helmer
Ringgren med utgångspunkt från
Gamla testamentet. En skrift om skolans
kristendomsundervisning i skilda
länder utarbetas också.

Jag vill till sist nämna att det stora
problemet för detta institut är dess ekonomi;
den är en källa till ständiga bekymmer.
Det rör sig inte om några stora
summor: institutet har under det senaste
året mottagit gåvor på mellan
13 000 och 14 000 kronor. Den största
delen härav har kommit från den kyrkliga
arbetsfonden och i övrigt får de
olika lärarförbunden bidra. På grund
av bristande ekonomiska resurser har
institutet inte kunnat lösa de viktiga
problem som hör samman med att få
ett eget kansli, en deltidsanställd direktor
och ett biträde till denne. Ett anslag
genom riksdagsbeslut skulle kunna
bidra till att effektivisera institutets
verksamhet, verka för en religionspedagogisk
forskning, förmedla resultaten
av denna forskning till arbetsfältet och
bidra till vidareutbildning av lärare i
kristendoms- och religionskunskap —
vilket är speciellt viktigt i det reformarbete
som äger rum på skolans område.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationen av herr Virgin m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Nelander, Wiklund i Stockholm, Rimmerfors,
Keijer, Gustafsson i Borås,
Westberg, öhvall, Berglund och From
(samtliga fp) samt herrar Eriksson i
Bäckmora och Lindberg (båda ep).

16

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1968

Statsbidrag till Religionspedagogiska institutet

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det är speciellt ett av
Religionspedagogiska institutets syften
som jag ytterligare skulle vilja understryka
— herr Källstad nämnde det mera
i förbigående — nämligen dess inriktning
på att främja kristendoms- och
religionsundervisningen i våra skolor.

Kristendoms- och religionskunskap
som skolämne kommer inom kort att
undergå en mycket genomgripande omvandling
både i grundskolan och på
gymnasiet. Lärarna i gymnasiet står redan
inför en helt ny läroplan som inte
har mycket gemensamt med den gamla,
som tillämpats i många år. Jag vill lika
litet nu som tidigare försöka förringa
vad skolöverstyrelsen kan tänkas åstadkomma
i fråga om pedagogisk genomarbetning
och handledning, men det
står å andra sidan nu som för ett år sedan
helt klart för mig att det inte kommer
att räcka, om inte de berättigade
kraven på pedagogisk aktivitet även i
andra ämnen allvarligt skall eftersättas.

Att det pedagogiska greppet om t. ex.
läroböcker i kristendoms- och religionskunskap
inte alltid är det bästa är omvittnat.
För närvarande håller man på
med att utarbeta de första läroböckerna
för den helt omlagda undervisningen i
religionskunskap på gymnasiet. Önskvärt
är — och det framhöll jag även för
år sedan — att dessa böcker kommer
att fylla mycket högt ställda krav på pedagogisk
reda, pedagogisk inlevelse och
objektivitet. Läroböcker för fackskolan,
som redan är färdiga, är tyvärr inte
helt tillfredsställande, och det bådar
inte gott för gymnasiets kommande böcker.
I dag föreligger skolöverstyrelsens
förslag till översyn av läroplan för
grundskolan. .lag skall be att få göra ett
i detta sammanhang betydelsefullt citat
ur detta förvisso icke lättlästa läroplansförslag:
»Under de fem år, som
grundskolans läroplan tillämpats, har
emellertid vissa problem beträffande innehållet
och arbetsformerna i ämnet

kristendomskunskap gång efter annan
aktualiserats. — — — Problemen har
huvudsakligen gällt undervisningen i
livsåskådningsfrågor och etik, i bibelkunskap
och icke-kristna religioner
samt frågor kring samverkan med andra
ämnen och kring objektivitet och engagemang
i undervisningen. Skolöverstyrelsen
har därför vid denna läroplansöversyn
från pedagogiska utgångspunkter
övervägt några av de nämnda
frågorna.»

Nu skall dessa problem, som är fixerade
i läroplansförslaget, lösas ute i
skolorna av lärarna med hjälp av läroböcker
och andra hjälpmedel. Här behövs
förvisso insatser från alla håll. Jag
för min del kan fortfarande — jag har
redovisat det flera gånger — inte finna
annat än att Religionspedagogiska institutet
har en betydelsefull uppgift att
fylla just på skolpedagogikens område,
under alla förhållanden så länge andra
motsvarande institutioner och arrangemang
i statlig regi saknas eller är otillfredsställande.

Skolöverstyrelsen räcker inte till. I de
religionsvetenskapliga fakulteterna utgör
pedagogiken endast en ringa del av
många uppgifter, och lärarhögskolornas
pedagogisk-metodiska verksamhet har
under de få år den pågått ännu inte nått
några större resultat. Det är möjligt, att
religionspedagogiken till skolans tjänst
på längre sikt helt kan omhänderhas
av de nämnda statliga organen. Så är
emellertid långt ifrån fallet i dagens
läge, och också jag ber därför att få
yrka bifall till reservationen.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Det talas ofta om vilka
områden av den statliga offentliga verksamheten
som har expanderat snabbast.
Det beror naturligtvis på hur man räknar,
och jag skall inte ge mig in på någon
gradering. Det är säkert inte för
mycket sagt att forskningen tillhör de
områden som har fått växa snabbast.

Onsdagen den 21 februari 1968

Nr 8

17

Statsbidrag till Religionspedagogiska institutet

Anslagen till forskningen har mångdubblats
under en ganska kort period.
Ändå är vi väl alla överens om att dessa
inte är tillräckliga. Det gäller inte minst
den pedagogiska forskningen.

Vi som har anledning att mera i detalj
syssla med skolfrågor anser att detta
är ett område som har fått släpa efter
för länge, men nu börjar det åtminstone
att röra på sig. Vi är alltså helt överens
om att det behövs mycket mer pedagogisk
forskning.

Herr Nordstrandh talade om att det
inte finns de läroböcker man skulle
önska i kristendomsämnet. Nej, i vilket
ämne har vi de läroböcker vi skulle
önska? Det gäller ju hela fältet. Vi behöver
vidgad allmänpedagogisk forskning
och ämnespedagogisk forskning i
vartenda ämne i skolan. Vi behöver nya
läroböcker. Därvidlag är utskottsmajoriteten
helt ense med reservanterna,
men i motsats till reservanterna har majoriteten
inte velat bryta ut och särbehandla
ett av skolans ämnen, utan vi
anser att detta skall behandlas på samma
sätt som de andra. Vi kan icke ha ett
speciellt pedagogiskt institut för varje
ämne i skolan. Det skulle på sikt innebära
en splittring av krafterna.

Det bedrivs på alla områden forskning
utanför den statsunderstödda och
organiserade forskningen. Vi hoppas att
den skall fortsätta — det är värdefullt.
Men vi vill samla statens resurser för
att åstadkomma en så snabb utbyggnad
som möjligt av de statliga forskningsorganen
och av de verk och myndigheter
som sysslar med detta.

Det anslag som föreslås är så litet att
det inte i och för sig skulle spela någon
större roll om vi beviljade det, men det
är principen det gäller; vi anser att
man inte bör slå in på vägen att på
detta sätt understödja privata institut
vilkas verksamhet ligger vid sidan om
den statliga verksamheten. Därför vidhåller
utskottsmajoriteten den ståndpunkt
den intagit under en följd av år
och föreslår alltså riksdagen att avslå

dessa motioner. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Fröken Olsson talade
sig varm för forskningen, men hon ville
inte vara med om att ge bidrag just till
den religionspedagogiska forskningen,
därför att den nu genom att den drivs
utanför universitetens organisation inte
faller under den .statliga tillsynen. Men
när nu universiteten inte medverkar till
just den religionspedagogiska forskningen
så måste ju andra krafter ta vid
och vidta de åtgärder som man anser
nödvändiga och viktiga på detta område.
Jag kan nämna att man i andra
länder, t. ex. i Amerika, ägnar sig mycket
åt just det ämne som kallas religious
education. Detta pedagogiska ämne är
ett stort ämne vid de fakulteter som där
finns, medan vi inte ägnar tillbörlig
uppmärksamhet åt denna fråga.

Det är glädjande att det såvitt jag förstår
inom skolöverstyrelsen finns ett
växande intresse också för religionspedagogiken.
Det är möjligt att där finns
personer som kunnat medverka till att
ämnet kristendomskunskap vid den
kommande revisionen av skolplanerna
och av skolans organisation kommer att
få en bättre ställning.

Att vi år efter år återkommer med
våra propåer om bidrag till Religionspedagogiska
institutet hänger samman
med det faktum att det på detta område
finns ett stort behov, och när samhället
inte tar sig an detta får andra krafter
göra det. Som herr Nordstrandh
nyss nämnde har det ju också samband
med den skolsituation i vilken vi nu befinner
oss. Det kommer med stor sannolikhet
att ske en omläggning av kristendomsundervisningen;
detta ämne
kommer att integreras med orienteringsämnena,
och i samband därmed
behövs det också religionspedagogisk
forskning för fortbildning av lärarna.

För att den skall kunna ske på ett
sätt som religionspedagoger anser rik -

2 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 8

18

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1968

Viss religionssociologisk forskning

tigt behövs det också ekonomiska resurser
för det institut som för närvarande
är det enda som tillvaratar just
de religionspedagogiska intressena i
vårt land.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag instämmer helt i
[röken Olssons varmhjärtade kärleksförklaring
till forskningen och hennes
tro på forskningens möjligheter. Men
fröken Olsson ägnar sig åt ett principrytteri
som jag inte vill delta i.

Det tar tid, fröken Olsson, att t. ex.
i skolöverstyrelsen bygga upp någonting
som motsvarar det nuvarande Religionspedagogiska
institutet. Vi har ett
institut i dag; låt det verka så länge
det behövs! Det viktiga är att det kan
göra en insats nu. Det är just i år och
under de närmaste åren som det ur
skolans synpunkt är så utomordentligt
viktigt, att så mycket som möjligt blir
gjort på detta område. Måhända kan
dessa uppgifter bortfalla i ett senare
skede, men just nu är det de som är
Religionspedagogiska institutets kanske
allra viktigaste.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Källstad begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 100 ja och 98 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig'' avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Viss religionssociologisk forskning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
34, i anledning av motioner om viss
religionssociologisk forskning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! I den motion som detta
utskottsutlåtande behandlar har vi motionärer
påtalat de stora förändringar,
som äger rum i dagens samhälle, ett
förhållande som ofta omvittnas. Vi har
påvisat att detta gäller även på det andliga
området. Även där är förändringarna
mycket betydande, fastän kanske
mindre uppmärksammade. Hela samhällsstrukturen
är förändrad. Medan
hemmet, skolan och kyrkan tidigare
spelade en avgörande roll för vårt folks
livssyn och livsstil, kommer i dag impulserna
till beteende- och handlingsmönster
från vitt skilda håll. Inte minst
massmedia, särskilt radio och TV, påverkar
i stor utsträckning människornas
inställning och handlingsmönster.

Situationen kompliceras av att det
för närvarande inte finns någon enhetlig
livssyn hos vårt folk. I den nya situation
som vi här står inför har vi alle -

Onsdagen den 21 februari 1968

Nr 8

19

sammans och inte minst de unga svårt
aft orientera oss. Vi behöver även i det
moderna samhället normer och vägmärken
som vi respekterar och söker
tillämpa och följa i vår livsföring, och
vi har anledning att söka oss fram till
en gemensam värdegrund utan vilken
ingen stat, inget samhälle i längden kan
fungera.

Vi som står bakom motionen anser,
att vi vid sökandet efter denna gemensamma
värdegrund inte kan komma förbi
de religiöst etiska värden, som tidigare
generationer fick i den kristna
fostran. Vi tror att vi tvärtom har anledning
att i första hand undersöka vad
dessa värden också i dag betyder för
en övervägande del av vårt folk och
huruvida inte ett starkare betonande av
de kristna värdena skulle ha en positiv
inverkan på samhällsutvecklingen.

Trots att vi är medvetna om svårigheterna
att undersöka kristendomens
eller andra etiska systems betydelse
i sammanhanget har vi föreslagit, alt
riksdagen skall begära att medel ställs
till förfogande för en religionssociologisk
undersökning, och vi gör det med
så mycket större frimodighet som religionssociologiska
institutets föreståndare
anser det vara möjligt att göra den
föreslagna kartläggningen. En sådan undersökning
skulle kunna vara ett första
steg i sökandet efter den gemensamma
värdegrunden. Vi skulle genom en sådan
undersökning få en bättre underbyggd
uppfattning om den kristna trons inflytande
på oss människor, på våra värderingar
och handlingsmönster. Härigenom
skulle vi kanske också få hjälp
att komma bort från ofta mycket laddade
emotionella tyckanden i den ena eller
andra riktningen. Det skulle kanske
kunna skapa förutsättningar för ett mera
sakligt bedömande av hithörande
frågor och därmed hjälpa oss att resonera
mera avspänt och sakligt även på
detta område. Jag vill understryka att
det inte rör sig om att ta ställning för
eller emot utan det är i stället fråga om

Viss religionssociologisk forskning

en vidgad insikt, och om värdet härav
hoppas jag att vi alla är överens.

Utskottet delar motionärernas mening,
ja, det vill kraftigt understryka,
att det inom den sociologiska forskningen
finns arbetsuppgifter av väsentlig
betydelse för samhället. Utskottet
skriver följande som jag gärna vill understryka:
»Det finns i dagens samhälle
allvarliga problem, vars lösning man
knappast kan hoppas att finna utan en
bred sociologisk forskning i vilken även
bör ingå forskning om de'' etiska och
religiösa normernas betydelse för den
mänskliga samlevnaden.»

Vi motionärer delar utskottets mening
rörande behovet av en sådan bred
sociologisk forskning. Men i väntan på
denna större undersökning borde vi
kunna gripa oss an med den mindre
uppgift som motionärerna här pekat på.
När det nu finns ett område där vi utan
stora engagemang och kostnader kan
få i gång en angelägen forskning, så
har vi ansett det viktigt att utnyttja den
möjligheten. Vi beklagar att utskottet
inte nu har velat uttala sig i den riktningen
men hoppas att den positiva inställning
till den sociologiska forskningen
som vi har efterlyst och som har
kommit till uttryck i utskottets utlåtande
ändå skall påverka Kungl. Maj :ts
ställningstagande vid fördelningen av
de medel som står till förfogande.

I den förhoppningen har jag ansett
mig kunna avstå från en formlig reservation
och nöjt mig med en blank reservation,
vilket betyder att jag för dagen
inte har något särskilt yrkande.

Herr NORDSTRANDH (li):

Herr talman! Jag vill i detta sammanhang
ta tillfället i akt att för kammaren
understryka det starka kravet på att
en professur i religionssociologi snarast
möjligt inrättas vid någon av våra två
teologiska fakulteter. Det kravet hänger
intimt samman med den motion som nu
behandlas och med en liknande motion
förra året.

20

Nr''8

Onsdagen den 21 februari 1968

Arvode av kommunala medel till överförmyndare

I sina petita för 1967/68 framhöll
universitetskanslersämbetet att »under
de senaste decennierna någon förändring
ej liar skett beträffande de teologiska
fakulteternas professurer. Samtidigt
har behovet av religionsvetenskaplig
forskning och utbildning ökat.
---Till kännedom om det moderna
samhället hör sålunda kunskap om
religionens roll i samhällsutvecklingen.
Religionspsykologin och religionssociologin
är numera självständiga vetenskaper
och bör med hänsyn till ämnenas
grundläggande art och växande betydelse
få egna företrädare.---Un der

femårsperioden bör också en professur
i religionssociologi tillkomma,
förslagsvis i Lund fr. o. in. budgetåret
1971/72.»

Genom riksdagens ingripande fick
vi, mot Kungl. Maj:ts intentioner, i fjol
en professur i religionspsykologi. Med
religionssociologin har emellertid ingenting
hänt. I sina petita för 1968/69
upprepar universitetskanslersämbetet,
att oavsett de teologiska fakulteternas
framtida ställning — därom pågår ju
utredning — bör tillkomma en professur
i religionssociologi. Denna bör inrättas
vid universitetet i Lund fr. o. m.
budgetåret 1971/72. Religionssociologin
är numera — det upprepas sålunda i
årets petita — en självständig vetenskap
och bör med hänsyn till ämnets
grundläggande natur få egna företrädare.

1 årets statsverksproposition tar föredraganden
tyvärr inte med ett enda ord
upp den av universitetskanslersämbetet
väckta frågan om en professur i religionssociologi,
och på utbildningsdepartementet
får man nu med det snaraste
ta sig samman till ett ställningstagande
för eller emot i frågan, senast i nästa
års statsverksproposition. Det går
inte att skjuta spörsmålet om en religionssociologisk
professur framför sig
längre. Vi kommer att få uppleva motion
på motion av det slag som vi i dag
behandlar.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Eftersom ingen av motionärerna
har ställt något yrkande nöjer
jag mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 3, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser
om insättning på skogskonto.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets utlåtande nr 4, angående
verkställd granskning av riksdagens
lönedelegations verksamhet under år
1967.

§ 14

Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 5, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken om förflyttning
av riksbankens sedeltryckeri
till Tumba in. in.,

nr 6, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående familjepension åt
fru Carin Vänner, samt

nr 7, i anledning av motioner om utredning
rörande kommunernas investeringar
och lånebehov.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15

Arvode av kommunala medel till
överförmyndare

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner om
arvode av kommunala medel till överförmyndare.

Nr '' 8

21

Onsdagen den 21 februari 1968

Avskaffande av förmånrätten för vissa skatter

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! När motionen 11:503
behandlades i första lagutskottet var
ledamöterna helt överens om att en lagändring
i enlighet med motionens syfte
borde komma till stånd. Det framgår
också aV utskottets skrivning, som är
mycket positiv till motionens syfte.
Man var också överens om och uttryckte
önskemål om att det borde hända någonting
snart, då denna fråga har behandlats
av Sveriges riksdag flerfaldiga
gånger under årens lopp.

Den 30 december 1964 tillsattes en
utredning, förmynderskapsutredningen,
för översyn av förmynderskapslagstiftningen.
Denna utredning skulle bl. a.
undersöka om och i vilken utsträckning
kostnaderna för förmyndarförvaltingen
och kontrollen därav borde överflyttas
till det allmänna. Statsrådet Kling sade
också i direktiven till utredningen att
en tillfredsställande lösning av denna
fråga vär av stor betydelse. Det är nu
snart fyra år sedan dess. Under denna
tid har frågan ytterligare aktualiserats
genom motioner här i riksdagen, men
fortfarande har ingenting hänt.

Herr talman! Det var mot bakgrund
av denna redovisade arbetstakt, vilken
jag inte finner vara särskilt hög, som jag
vid justeringen av första lagutskottets
utlåtande ansåg att utskottet borde ha
uttryckt en bestämd önskan om att snarast
få underlag för att kunna komma
fram till ett beslut om hur kostnaderna
för förmyndarförvaltningen skall fördelas.

Detta kunde utskottets ledamöter inte
gå med på. Det ansågs tydligen ofint
att framställa sådana krav på Kungl.
Maj:t och utredningen, och jag har
därför, herr talman, fogat en blank reservation
till förevarande utlåtande. Anledningen
till att jag begärde ordet var
att jag ville få tillfälle framhålla att
riksdagen nu verkligen förväntar sig

att något snarast blir gjort på detta område.
Jag har inget särskilt yrkande.

Fru LöFQVIST (s) :

Herr talman! Jag nöjer mig'' med att
yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§16 :

Föredrogs första lagutskottets ; utlåtande
nr 6, i anledning av motioner om
registrering av ideell förening.:

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17 :/ ; ; /

Avskaffande av förmånsrätten för
vissa skatter

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av motioner om
avskaffande av förifiånsrätten för vissa
skatter.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag råkar vara något insatt
i det ämne som behandlas i förevarande
utskottsutlåtande. Jag vill först
säga att jag inte har något som helst
emot vare sig motionärernas eller utskottets
yrkanden.

Enligt motionen är det oriktigt att
staten skall ha en förmånsrätt för skatter
vid konkurs, vilket menligt skulle
påverka enskilda borgenärers möjlighet
att få ut något av sina fordringar.
Obetalda skatter hamnar hos utmätningsmännen
— alltså kronofogdar och
kronodirektörer — och i den mån dessa
sköter sin uppgift, vilket jag tror
mig kunna säga att de gör, och om det
finns några tillgångar hos dem som är
restförda för skatter skall alltså utmätning
ske av dessa tillgångar. Denna utmätning
medför en förmånsrätt enligt

22

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1968

Sänkning av den civilrättsliga myndighetsåldern

17 kap. 8 § handelsbalken, och den förmånsrätten
ligger sålunda före den som
motionärerna har ondgjort sig över.

Det är alltså, herr talman, inget tvivel
om att ett avskaffande av förmånsrätten
enligt 12 § i mycket stor utsträckning
blir ett slag i luften, eftersom
de tillgångar som finns i alla fall
kommer att försäljas till förmån för .statens
fordringar enligt 17 kap. 8 § handelsbalken.

Jag har, herr talman, inget yrkande,
men jag ville gärna framhålla detta för
att i någon mån dämpa förhoppningarna
hos motionärer och andra, som tror
att det framförda motionsyrkandet kan
komma att få stor betydelse. Det kan
det endast få om man utöver vad som
däri föreslås också skulle avskaffa förmånsrätten
efter en utmätning, men jag
bär mycket svårt att se att det låter sig
göra.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Sänkning av den civilrättsliga
myndighetsåldern

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av motion om
sänkning av den civilrättsliga myndighetsåldern.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Jag överdriver inte om
jag säger att detta är en av kommunisternas
perenna motioner. Den har återkommit
åtminstone under de fyra senaste
åren, varvid jag själv varit liuvudmotionär.
Jag hoppas den fortsätter att
aterkomma till dess att reformen är genomförd.

Just nu pågår i vårt land en mycket
omfattande diskussion om ungdomens
politiska aktivitet. I denna diskussion

har många gånger förekommit kritik
mot vissa former av denna aktivitet. 1
seriöst skrivna tidningsartiklar har författarna
påpekat att klyftan mellan
exempelvis den politiskt aktiva ungdomen
och de äldre politikerna vidgas.
Samma författare har ofta framhållit
att ungdomen är mycket kunnig och
att den mycket väl känner och följer
vad som händer i det internationella
politiska livet. Den är väl förtrogen med
u-landsproblematiken, den följer mycket
intensivt händelserna i Vietnam och
andra händelser ute i världen.

1 tidningsartiklar och diskussioner
talas det också om det förkastliga i att
ungdomen, som uttryck för politisk aktivitet,
kastar ägg på utländska diplomater.
Man kan bli litet förvånad över
att dessa påpekanden inte leder fram
till en slutsats, nämligen att ungdomen
bör få ökade möjligheter att kanalisera
sitt politiska intresse och sin politiska
aktivitet i banor som svarar mot våra
parlamentariska och demokratiska principer.
Det vore bra om samhällsdebatten
finge en sådan inriktning. Från den
utgångspunkten har väckts inte endast
denna motion om sänkning av myndighetsåldern
till 18 år, utan även motioner
om sänkning av valbarhets- och rösträttsåldern
till 18 år, vilka kommer att
behandlas senare.

Jag skall inte ge någon ingående motivering
för motionen, eftersom jag avser
att återkomma när frågan om rösträtts-
och valbarhetsålder skall diskuteras.
Tillåt mig endast erinra om att
den myndighetsålder som nu gäller ändå
infördes för män 1721, alltså för 247
år sedan, och för kvinnor 1884, alltså
för 84 år sedan. Något har ju ändå hänt
som borde få även ledamöterna av denna
kammare att betrakta situationen och
problemen på ett annat sätt än de gör.
Men nu kan man säga att förmynderskapsutredningen
har sett frågan ur en
annan synvinkel. Den föreslår sänkning
av myndighetsåldern till 20 år. Detta
förslag ligger nu för övervägande i

Onsdagen den 21 februari 1968 Nr 8 -3

Åtgärder mot ocker vid försträckning — Interpellation ang. statligt ekonomiskt stod
till extensiv betesdrift

Kungl. Maj :ts kansli, och i avbidan på
ställningstagande där anser första lagutskottet
att inget initiativ bör tas.

.lag hävdar att det finns goda grunder
för denna motion, att det finns goda
grunder för att vi borde avgöra denna
fråga redan i dag. Jag vågar påstå att
många av denna kammares ledamöter
— jag skall inte uttala mig om huruvida
de skulle utgöra majoriteten —
skulle sympatisera med tanken att vi
sänker såväl myndighets-, rösträtts- som
valbarhetsåldern till 18 år om inte s. k.
partiband ibland vore så snävt knutna
som de är.

Jag avser emellertid inte att dra det
hela till votering för att få fram något
slags blodprov utan ber att senare fa
återkomma. Eftersom det inte föreligger
en lagtext i frågan, så att jag kan yrka
bifall till motionen, vill jag sluta detta
inlägg med ett beklagande av första lagutskottets
ställningstagande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1967/68, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 20

Åtgärder mot ocker vid försträckning

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
motion om åtgärder mot ocker vid försträckning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Tillåt mig uttrycka min

besvikelse över att allmänna beredningsutskottet
icke funnit skäl att tillstyrka
den av motionärerna begärda utredningen
om åtgärder mot ocker vid försträckning.

Utskottet hänvisar till att riksdagen så
sent som år 1967 behandlade en motion
med samma innehåll och då ej fann
skäl att bifalla den samt framhåller att
»ingenting inträffat sedan 1967 som ger
riksdagen anledning att ändra sin mening».

Mot detta resonemang kan anföras att
ockerverksamhet förekommer i större
omfattning än vad som när allmänhetens
kännedom. Säkerligen skulle det
vara välmotiverat med en grundlig utredning
rörande den s. k. grå kreditmarknaden
i syfte att söka åstadkomma
en sanering på detta område.

Herr talman! Mot ett enigt utskott
finner jag det meningslöst att yrka bifall
till motion II: 46, varför jag avstår
därifrån.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Interpellation ang. statligt ekonomiskt
stöd till extensiv betesdrift

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELIASSON i Sundborn (ep),
som yttrade:

Herr talman! Strukturförändringarna
inom jordbruket medför att ökad uppmärksamhet
måste ägnas landskapsvården.
Åkerarealen har under de senaste
fem åren minskat med cirka 40 000 ha
per år, och enligt vissa prognoser kommer
takten i nedläggningen att öka under
de närmaste åren. Det bör också
framhållas att en icke ringa del av den
åkerjord som under det senaste decenniet
tagits ur produktionen f. n. ligger
outnyttjad.

24

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1968

Interpellation ang. statligt ekonomiskt stöd till extensiv betesdrift

Landskapsbilden kan på många håll
komma att radikalt förändras genom
att den öppna bygden starkt decimeras
och landskapet förfulas av förbuskade
inägor. Det måste dock vara ett allmänt
intresse att bevara vår natur med de
rika skönhetsvärden som den äger. Hos
kommunala och andra myndigheter liksom
hos allmänheten har också insikten
ökat om värdet av en god naturoch
landskapsvård.

I Kopparbergs län men också i andra
delar av landet diskuteras lämpliga åtgärder
för att motverka en förfulning
av landskapsbilden. Vissa åtgärder, bl. a.
i form av beredskapsarbeten, har också
vidtagits. Röjnings- och andra arbeten,
som tillfälligtvis håller landskapet
Öppet, är emellertid förhållandevis kostnadskrävande,
varför denna typ av
landskapsvård bäst lämpar sig för vissa
punktinsatser. Det synes därför nödvändigt
att pröva andra åtgärder. Enligt
min mening skulle i många fall en extensiv
betesdrift både ur effektivitetsoch
kostnadssynpunkt vara det bästa
alternativet. När det ur allmän synpunkt
bedömes som angeläget att landskapet
hålles öppet borde man med
stöd ur det statliga rationaliseringsanslaget
kunna stimulera till dylik betesdrift.
Denna synpunkt har också starkt
understrukits av lantbruksnämnden i
mitt hemlän.

De här aktualiserade frågorna blev i
stort sett förbigångna i fjolårets riksdagsbeslut
om riktlinjerna för jordbrukspolitiken.
Men uppenbart bör vara
att naturvårdsproblemen i dessa sammanhang
inte kan skjutas åt sidan. Av
stor betydelse är enligt min mening
möjligheterna att i naturvårdande syfte
behålla vissa jordar i extensiv drift i
form av bete för nötkreatur och får.

I USA synes man med framgång använt
arealer, som inte kunnat kvarhållas för
intensiv drift, för köttproduktion. Det
synes angeläget, att sådana möjligheter
till extensiv jordbruksdrift prövas även
i vårt land för att man därmed skall

kunna tillvarata väsentliga naturvårdsintressen.

Extensiv jordbruksdrift av här avsedd
typ skulle självfallet också kunna
ske på deltidsjordbruk, vars innehavare
har sin huvudsakliga sysselsättning i
annan verksamhet. Till sådana jordbruk
får emellertid enligt fjolårets riksdagsbeslut
statligt ekonomiskt stöd inte utgå.
Naturvårdsintresset utgör dock ett starkt
skäl för att statligt stöd bör kunna medges
även för deltidsjordbruk.

Enligt min mening synes det angeläget
att de åtgärder som här förordats
snarast genomföres, varvid måste beaktas
behovet av samråd mellan naturvårdsorganen
och lantbruksnämnderna.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kommarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande fråga:

Är statsrådet villig medverka till alt
lantbruksnämnderna ges möjlighet att
bevilja ekonomiskt stöd till extensiv
betesdrift, när det ur landskapsvårdande
synpunkt anses angeläget?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 71, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning med särskilda bestämmelser
om insättning på skogskonto.

§ 23

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Norrby (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående rationaliseringsverksamheten
inom sjöfartsverkets arbetsområde,
och

herr Ståhl (fp), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartemen -

Torsdagen den 22 februari 1968

Nr 8

tet angående tidpunkten för införande Kammarens ledamöter åtskildes härav
reguljära färgsändningar i TV. efter kl. 15.26.

In fidem

8 24

B Sune K. Johansson

Justerades protokollsutdrag.

Torsdagen den 22 februari

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. beskattningen av
vissa tävlingsvinster

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Fröken Ljungberg har
frågat mig hur en tävlingsvinst beskattas
då cn viss prestation ligger bakom
erhållandet av priset, då det är ovisst
om någon gåvoavsikt föreligger från
tävlingsarrangörens sida men ett reklamintresse
kan förefinnas och då priset
utgöres av en resa utomlands med
av tävlingsledningen anvisad person
och priset sålunda icke kan karakteriseras
som »minnesföremål» eller pengar
men uppenbarligen är utbytbart mot
pengar.

Fn vinst av det slag som fröken Ljungberg
anger torde enligt gällande praxis
räknas som inkomst av tjänst eller tillfällig
förvärvsverksamhet enligt kommunalskattelagen
och följaktligen inkomstbeskattas.

Vidare anförde:

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för det klara besked jag här fått.

Nu är det emellertid så att i de fall
som jag åsyftar går teori och praktik
inte riktigt ihop. Jag vet att man i Nazityskland
under den mer och mer dekadenta
perioden preciserade människors
värde i tyska mark, alltså i pengar. En
man var värd så och så mycket i en viss
ålder, en kvinna så och så mycket o. s. v.
Detta är en företeelse som vi inte vill
veta av; den hör inte hemma i en civiliserad
stat.

Det fall som föranlett min fråga —
vilken på grund av bestämmelserna har
fått en allmän karaktär — är en händelse
som jag blev indignerad över när
jag läste om den i en tidningsartikel för
någon tid sedan. Det var i ett nyhetsreportage
där rubriken löd: »Han vann
henne — toppvinst i fräckistävling.»
Han vann med andra ord nyttjanderätten
till en i artikeln namngiven kvinna.
Även vinnaren namngavs, och nyttjanderätten
gällde under en veckas utlandsresa.

Jag förutsätter att det blir oerhört
svårt för finansministern att åsätta den
vinsten ett taxerat värde. Min slutsats
blir därför att jag är tacksam för finansministerns
svar och glad över att
svaret i detta enskilda fall är ett otillfredsställande
svar. Jag tror att finansministern
och jag kan vara överens om
att företeelsen som sådan egentligen är
omöjlig i en civiliserad stat som Sverige
vill vara. Hur vi sedan skall råda bot på
den är för mig en annan fråga, och den

26

Nr 8

Torsdagen den 22 februari 1968

Svar på fråga ang. en allmän övergång från direkt till indirekt beskattning

hör kanske hemma på en annan avdelning
än finansministerns.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! I själva sakfrågan har
väl frågeställaren och jag reagerat ungefär
likadant. Jag hoppas att sådana tävlingar
som här exemplifierades skall
visa sig omöjliga, bl. a. med hänsyn till
att vederbörande vinnare blir skattskyldig.

Sedan vill jag i klarhetens intresse
meddela att jag dess bättre är befriad
från det delikata beslutet att fixera skattens
storlek. Det blir i händelse av tvist
mellan den skattskyldige och första och
andra instans den högt kvalificerade
regeringsrätten som får avgöra detta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. en allmän övergång

från direkt till indirekt beskattning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig, om inte det betydande och växande
skattefusket bör föranleda att en allmän
övergång från direkt till indirekt
beskattning påskyndas.

Den indirekta beskattningen är ingen
garanti mot skattefusk, även om man
kan anta att den innebär vissa fördelar
i detta avseende.

Takten i en eventuell övergång från
direkt till indirekt skatt kan inte tidsmässigt
bestämmas. En faktor som här
spelar sin roll är effekten av en sådan
omläggning på inkomstfördelning och
prisbildning. Konsekvenserna härav
får bedömas från fall till fall.

Vidare anförde

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret,
som jag finner i någon mån undanglidande,
vilket överraskar mig litet eftersom
det kommer från en så rättfram
person som finansministern.

Finansministern säger att man kan
anta att det skulle vara bättre ur skattefusksynpunkt
med indirekt skatt. Jag
anser att man i stället skulle kunna säga
att det med all bestämdhet måste vara
så. Jag vill inte tro att finansministern
inte delar den allvarliga syn på detta
problem som jag har — jag vet förresten
att finansministern gör det.

Det undandragna skattebeloppet har
uppskattats till sex miljarder. Det är finansdepartementet
självt eller möjligen
riksskattenämnden som gjort den uppskattningen;
siffran har i alla händelser
nämnts på fullt vederhäftigt håll, och
vi får väl tro på den. Detta är verkligen
en allvarlig sak. Vi tar ut skatt efter
principen att den skall vara rättvis och
likformig. Nu blir skatten inte det, utan
de som är lojala och visar samhällssolidaritet
får betala för de andra.

Det har varit omöjligt att komma åt
dessa förhållanden — vi har försökt
göra det i många år. Det skulle också
bli ett mycket otrivsamt samhälle, om
man hade en rigorös kontroll och alla
nästan spionerade på varandra. Det
passar inte in i ett folkhem som vårt.

Detta är ett mycket allvarligt problem,
herr finansminister. Det tillkommer
finansministern som rikets högste
skattmästare att se till inte bara att
pengar kommer in, utan också att skattebördan
blir fördelad så som riksdagen
har bestämt. Så är det för närvarande
inte, och därför vore det bättre
att övergå till ett sådant skattesystem
att vi kommer ifrån hela problemet.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 22 februari 1968

Nr 8

27

§ 3

Svar på fråga ang. inhämtandet av
yttranden över betänkande av
KSA-u t redningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Werner har frågat
mig, om anledningen till att handikapprörelsens
organisationer inte genom remiss
har beretts tillfälle att yttra sig
över KSA-utredningens delbetänkande
»Stödformer för arbetslösa äldre arbetstagare».

Som frågan är ställd avser den regeringens
beredning av ett bestämt ärende.
Jag finner därför inte anledning
att ge ett direkt svar på frågan.

Helt allmänt vill jag emellertid säga
att remisser av praktiska skäl oftast
måste begränsas till de myndigheter,
organisationer m. fl. som är direkt berörda
av ett remitterat förslag. Redan
härigenom brukar förslaget och dess
konsekvenser få en tillfredsställande belysning.
Dessutom vill jag erinra om att
det står var och en fritt att till Kungl.
Maj d framföra synpunkter på frågor
som är föremål för Kungl. Maj :ts handläggning,
t. ex. i anslutning till kommittébetänkanden.

Vidare anförde:

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag beklagar det hindersamma
i min fråga men vill därför
så mycket hjärtligare tacka inrikesministern
för de allmänna reflexioner han
gör.

Där framhålles just att organisationer
som är direkt berörda av förslaget höres.
Jag menar att det är detta man har
underlåtit att göra i det här fallet. Utredningen
talar ju på flera ställen i sitt
betänkande om att det inte bara är åldrandet
som nedsätter arbetsförmågan
utan också en rad olika handikapp. På
sidan 105 i betänkandet nämnes en un -

dersökning från Göteborg av äldre långtidsarbetslösa,
vilken visade att en tredjedel
av detta klientel var sysselsättningshindrad
av sjukdom, anpassningssvårigheter
o. d. och att detta var den
huvudsakliga anledningen.

De handikappades och de äldres arbetsmarknadsproblem
är två cirklar
som i mycket täcker varandra. När det
gäller människor mellan 00 och 66 år
verkar handikapp och åldrande i förening.
Personer under 60 år kan få förtidspension,
men det innebär ofta också
en risk för friställning. Den stora gruppen
av förtidspensionärer — över
160 000 — har fått sin pension som
kompensation för utebliven arbetsinkomst.
Denna grupp löper alltså en alldeles
särskild risk att friställas, något
som måste te sig ytterligt allvarligt.

Hithörande frågor är inte bara kostnadskrävande
utan också svåra och
komplicerade att lösa. Därför borde
man naturligtvis ha anlitat all expertis
och erfarenhet som kan stå till buds.
Hur man härvidlag kan finna anledning
att gå förbi handikapporganisationerna
är ganska ofattligt, så mycket mer som
statens handikappråd just skall fungera
som ett remissorgan.

Statsrådet säger att »det står var och
en fritt» att inkomma med yttrande. Naturligtvis
är det bra för organisationerna
själva, men i detta fall hade det varit
värdefullt för Kungl. Maj :t och
riksdagen att få ta del av dessa organisationers
yttranden. Det är ändå en hel
rad av institutioner som har beretts tillfälle
att yttra sig utöver dem som är
rena remissinstanser.

Jag vill gärna här erinra om det
missnöje som kom till uttryck i handikapporganisationernas
centralkommitté
vid ordförandekonferensen i Saltsjöbaden
i januari 1968, vilken samlade
ett femtiotal representanter för dem som
runt om i landet leder samarbetet i handikapprörelsen.
Man uttalade sin förvåning
över att handikapprörelsen trots
inrättandet av statens handikappråd
inte fått yttra sig över KSA-utredning -

28

Nr 8

Torsdagen den 22 februari 1968

Svar på fråga ang. saldobesked rörande studiehejalp

ens förslag om bättre kontantförmåner
för avskedade löntagare.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Låt mig vända på frågan:
Har vi i de speciella handikapputredningar
som företagits fört in de äldres
problem? Jag vågar svara att så
inte varit fallet. Åldrandet betraktas såsom
en naturlig process, men det hindrar
inte att man diskuterar dessa två
problem som ett; det liar jag inte någonting
emot. Att man även i det fallet
måste ta vissa häns5''n är alldeles självfallet.

Nu liar utvecklingen på vår arbetsmarknad
ställt den äldre arbetskraften

— framför allt där nedläggningarna har
skett — inför alldeles speciella svårigheter.
Det har då varit naturligt att man
har utrett frågan om hur samhället skall
bistå dessa grupper. Vi har inte i detta
sammanhang funnit anledning att ägna
en speciell uppmärksamhet åt de handikappade.

Om man inom handikapprörelsen
känner sig litet bekymrad över att inte
ha blivit hörd, beklagar jag det. Men
om man hade tagit telefonen, ringt upp
mig eller någon i departementet och
sagt: »Vi skulle gärna vilja yttra oss»,
då hade man omedelbart fått göra det.
I mitt svar ville jag just klarlägga att
om någon önskar se på en utredning
och yttra sig över den och vederbörande
kan anses ha något intresse av saken,
ställer vi oss alltid — om det är möjligt

— öppna för denna begäran. I detta
fall hade vi gjort det med glädje i stället
för att i efterhand få höra kritiska
uttalanden om att vi inte gav detta tillfälle.
Men, som sagt, hade en liten förfrågan
gjorts, så hade vi gett det.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
det positiva inlägget men vidhåller att
eftersom så mycket material i detta betänkande
rör de handikappade, borde

någon från departementet ha tagit telefonluren
och ringt upp de handikappades
organisationer. Det gäller dock
att så mycket som möjligt berika utredningen
och inte bara att tillfredsställa
en önskan ute på fältet. Men vi får väl
använda telefonen mera i fortsättningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. saldobesked
rörande studiehjälp

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Fru Kristensson har
frågat chefen för utbildningsdepartementet,
om han anser att de saldobesked
och de medföljande anvisningar
som nu distribueras av centrala studiehjälpsnämnden
är utformade på sådant
sätt att mottagarna kan sätta sig in i de
konstruktioner man måste förstå för
att kunna kontrollera att den påförda
avgiften är korrekt. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det på mig
att besvara frågan.

Centrala studiehjälpsnämnden har
sänt ut saldobesked och anvisningar till
studiemedelstagarna för att lämna
dem en så fullständig information, bl. a.
om återbetalningsskyldigheten, som studiemedelstagarna
kan antas önska och
behöva. Enligt vad jag inhämtat har
några klagomål mot utformningen av
saldobeskeden och anvisningarna inte
kommit nämnden till handa. Skulle det
visa sig att anvisningarna eller saldobeskeden
på någon punkt är ofullständiga
eller svårbegripliga kommer nämnden
naturligtvis att göra de ändringar och
förtydliganden som kan behövas.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret.

Torsdagen den 22 februari 1968

Nr 8

29

Svar på interpellation ang. en vitbok

Jag håller gärna med om att den information
som lämnats är fullständig,
och jag tror också att den är korrekt.

Vad jag närmast vänder mig mot är att
det verkar så komplicerat för den enskilde
som får ett sådant besked att
sätta sig in i det. Enligt bestämmelserna
har man ju rätt att anmäla om man anser
sig ha blivit påförd en felaktig avgift,
och det intressanta i frågan är därför
om den enskilde har en rimlig chans
alt själv kunna bedöma om avgiften har
blivit felaktigt påförd.

Statsrådet säger att några klagomål
mot utformningen inte kommit centrala
studiehjälpsnämnden till del. Det kan
bero på att beskeden har utsänts så nyligen
att någon reaktion ännu inte hunnit
visa sig. Jag ställde faktiskt min
fråga enbart med utgångspunkt i mina
egna reflexioner när jag såg dessa besked
och från kontakt med några av
dem som fått saldobeskeden. Jag föreställde
mig att det hade varit praktiskt,
om anvisningarna hade kompletterats
med några praktiska exempel som varit
lättförståeliga och bidragit till att underlätta
för den enskilde att kontrollera
huruvida den påförda avgiften var
riktig. Orsaken till att anvisningarna
har blivit så invecklade är naturligtvis
att de grundläggande reglerna är komplicerade.

Dessa saldobesked har ännu bara
skickats ut en gång, och jag förmodar
att man skall ta lärdom av de erfarenheter
man kommer att få och kanske
nästa år utfärda något mer lättöverskådliga
besked.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag vill endast konstatera
att nämnden verkligen har lagt ned
ett ganska omfattande arbete på att få
dessa anvisningar så enkla och tydliga
som möjligt; man har haft mycket framstående
blankettexpertis inkopplad på
frågan.

I och för sig tycker jag emellertid
att det låter rimligt att anvisningarna

rörande baltutlämningen 1945—1946

borde ha kompletterats med ett konkret
exempel. Jag skall vidarebefordra uppslaget
till nämnden, så får vi se om
blanketterna kan ändras till nästa år.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för hans senaste inlägg.

Det är naturligtvis bra om blankettexpertis
kopplas in, men utbildningsdepartementet
kanske borde ägna sig åt
utbildning i lättförståelig svenska av
dem som författar kungörelser, blanketter
och anvisningar av olika slag —
de hör inte till det mest lättsmälta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Justerades protokollet för den 14 innevarande
februari.

§ 6

Svar på interpellation ang. en vitbok

rörande baltutlämningen 1945—1946

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Rubin har framställt
en interpellation om utgivandet av
en vitbok rörande baltutlämningen 1945
—1946.

Med anledning härav vill jag meddela,
att en stor del av de handlingar som
berör utlämningen av balterna faller under
1937 års lag om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar
och alltså inte kan utlämnas annat
än efter beslut av Kungl. Maj :t
förrän efter 50 år efter handlingens
datum. Tidigare framställningar om utlämnande
av handlingar och om utgivande
av en vitbok har avslagits. Jag
finner inte skäl föreligga för ändring av
regeringens inställning i denna fråga.

Vidare anförde:

30

Nr 8

Torsdagen den 22 februari 1968

Svar på interpellation ang. en vitbok rörande baltutlämningen 1945—194S

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsministern för svaret på min interpellation.
Jag är dock uppriktigt ledsen
att höra, att stasministern inte finner
skäl att frigiva handlingar och dokument
om den tragiska baltutlämningen
för att därmed möjliggöra utarbetandet
av en vitbok.

Såsom jag framhållit i min interpellation
är ju huvudtemat för årets FNkampanj
stöd åt de fundamentala principerna
om de mänskliga rättigheterna.
Våra sinnen upprörs ofta över grymheter,
om vilka vi hör berättas från
Vietnam och andra länder där oskyldiga
människor utsätts för lidande och
terror. Vi hör dagligen talas om medmänniskor
som genom krig och politiska
oroligheter tvingas leva i misär i
flyktingläger eller förgäves söker fristad
i länder där lugna förhållanden råder.
Många gånger måste man ställa sig
frågan: Hur skulle vi svenskar handla
om de mänskliga rättigheterna sattes
ur spel och vi själva med eller utan
tvång skulle få avgöra, om vår nations
grundläggande humanitets- och rättsprinciper
skall gälla?

I samband med baltutlämningen 1946
ställdes vår regering och riksdag kanske
mer än någonsin tillförne inför sådana
problem. Trots en våldsam folkopinion
utlämnades 146 baltiska flyktingar.
Statsministern anser att det inte
finns något skäl att frisläppa handlingar
och dokument för att få till stånd en
vitbok. Många framstående svenskar säger
emellertid med biskop J. Cullberg:
»Den 25 januari 1946 kommer för eftervärlden
att framstå som en av de svartaste
dagarna i Sveriges historia under
senaste tid.»

Den hedervärde socialdemokratiske
juridikprofessorn W. Lundstedt yttrade
under en debatt här i riksdagen bl. a.:

»--— för mig personligen mer upp rörande

än något annat ärende som har
debatterats under den tid av 17 år jag
tillhört riksdagen.» Författaren Vil -

helm Moberg har skrivit: »För dessa
människor måste asylrätten gälla om
den någonsin i något land mer skall
gälla.»

Vår press reagerade oerhört starkt
vid den tidpunkt när detta var aktuellt
men också långt senare. Så sent som för
några år sedan skrev Aftonbladet på
följande sätt med anledning av 20-årsminnet
av baltutlämningen: »Det är
otroligt att det hänt i Sverige.» Dagens
Nyheter skrev vid samma tillfälle:

»---en av de mest beklämmande

och mest ovärdiga regeringshandlingarna
i senare svensk historia.»

Hans excellens herr statsministern
finner dock inget skäl att ändra regeringens
ståndpunkt i denna fråga genom
att ta bort hemligstämpeln på
handlingar och dokument.

Biskop Sven Danell skriver följande
i den baltiska vitbok som i dagarna givits
ut: Såvitt jag kan se, är det viktigt
att en vitbok kommer till stånd och att
det sker »medan personer ännu finns
kvar som ha kännedom om vad som
skedde och överblick över förloppet,
när Sverige i januari 1946 utlämnade
till Stalins regering omkring ett och ett
halvt hundratal människor, därav ungefär
tredjedelen minderåriga.» Det är ett
viktigt led i den självrannsakan som
inte bara de stora utan också de mindre
nationerna är skyldiga sig själva för att
göra upp med sitt förflutna och förhindra
att gärningar av detta slag upprepas.

Vår regering har givit ut åtskilliga
vitböcker. Jag behöver bara erinra om
vitböckerna kring den tyska permittenttrafiken
och om hur hemligstämplade
handlingar rörande det finska vinterkriget
frigavs för några år sedan,
handlingar som låg till grund för Krister
Wahlbäcks dokumentärskrift i denna
fråga. Engelsmännen kunde redan
för tio år sedan lägga fram dokument
om bombningen av Port Said 1956 och
alla de händelser som utspelades vid
det tillfället. Men här hemma vill rege -

Torsdagen den 22 februari 1968

Nr 8

31

Svar på interpellation ang. en vitbok rörande baltutlämningen 1945—1946

ringen inte frisläppa handlingar och
dokument som kan bringa klarhet i ett
så omdiskuterat och av en allmän folkopinion
fördömt tillvägagångssätt som
baltutlämningen.

Om också endast några episoder som
skildrats i den baltiska vitboken jag talat
om är sanna, herr statsminister,
måste det vara inte bara en plikt utan
framför allt en åtgärd av anständighet
att ni medverkar till att en svensk vitbok
också kommer till stånd.

I Amerika pågår sedan länge en kampanj,
som tar sig uttryck i att miljontals
brev sprides. På kuvertet till breven
finns en stor bild som visar hur
.svenska poliser släpar en baltisk flykting
över landgången till slavfartyget
Beloovstrov i Trelleborgs hamn. I ramen
på kuvertet står bl. a.: Denna skamliga
handling lär aldrig glömmas av baltiska
folken och deras vänner.

Personligen räknar jag mig som en
balternas vän, och jag glömmer aldrig
de fruktansvärda ögonblick som jag
själv upplevde i Trelleborg, när jag såg
oskyldiga människor släpas över landgången
till ett fartyg. Det var personer
som hade svalt rakblad eller sargat sig
svårt. Allra tydligast minns jag den
pojke på 16—17 år — Silamekelis vill
jag minnas att lian hette — som var så
svårt sårad och förblödd att de svenska
poliserna som skulle verkställa embarkeringen
inte förmådde detta. I stället
fick sex ryssar släpa den halvt förblödde
pojken över landgången. Herr statsminister!
Man trodde sig förflyttad till
ett koncentrationsläger — vilket väl
också på sätt och vis var riktigt. Dessa
människor hade ätit glasskärvor och
rakblad för att slippa bli utlämnade.

Vem minns inte t. ex. balten Edvin
Alksnis, han som på Halmstads lasarett
körde en blyertspenna i högra ögat för
att skada hjärnan och därigenom beröva
sig livet. Han hade stridit mot
både tyskar och ryssar och hade inte
längre något hemland. Han ville inte
bli utlämnad, därför körde han en bly -

ertspenna genom ögat. Han var så svårt
lemlästad att han inte kunde utlämnas.
Senare flydde han från Sverige till England,
där han nu lever halvt förlamad
och blind, efter att alltså ha flytt från
Sverige i fruktan för att han senare
skulle bli utlämnad.

Herr statsminister! Ni måste förstå att
många svenskar i dagens läge har samvetskval
för sitt handlande under denna
tragiska tid. Jag vill passa på att fråga,
om statsministern anser att de militärer,
sjuksköterskor, läkare och andra
som den gången medverkade alltjämt
är bundna av givna tysthetslöften. Om
inte regeringen nu vill tala, så känner
jag åtskilliga av dessa människor som
har skrivit till mig i denna fråga och
vill lägga papperen på bordet. Vi får
inte glömma att Sverige enligt mångas
mening den gången bröt mot 2:a kapitlet
It artikeln i öre Iiaagkonventionen.

När baltfrågan diskuterades den 23
november 1945 i riksdagen sade bl. a.
Rickard Sandler: »Jag finner det mycket
naturligt, att man inom den svenska
opinionen har känt sig oroad av att dessa
möjligheter till en svensk prövning
oåterkalleligen blir stängda genom den
åtgärd, som enligt regeringens svar nu
förestår. Jag vill erinra om att enskilda
flyktingars uppgifter i dessa hänseenden
under krigstiden, även om de icke
kunnat kontrolleras, i många fall lett till
att asylrätt här har beviljats eller till
att, då utvisning eller förpassning beslutats
av regeringen, ändock verkställigheten
av ett sådant fattat beslut har fått
anstå eller försetts med vad man kallar
hemlandsklausul. I betraktande av dessa
omständigheter finner jag det mycket
naturligt att vad som nu förestår har
framkallat en ganska utbredd och allvarlig
oro.»

Han fortsätter: »Att detta ärende har
föredragits i utrikesnämnden och att en
kollektiv medansvarighet här kan sägas
föreligga, gör icke denna sak annorlunda
eller bättre än den i sig själv är. Och
även om vad jag säger får betraktas som

32

Nr 8

Torsdagen den 22 februari 1968

Svar på interpellation ang. en vitbok rörande baltutlämnmgen 1945—1946

en kritik mot mig själv för bristande
aktsamhet vid ett ärendes handläggning
i utrikesnämnden, kan jag icke underlåta
att göra den reflexionen, att vi
kanske få anledning att ångra, vad som
här sker, och att vi själva kunna komma
att känna det såsom ett minus i den aktning,
vi gärna vilja hysa för vårt eget
handlingssätt.» Jag läser de raderna en

gång till: »---att vi själva kunna

komma att känna det såsom ett minus
i den aktning, vi gärna vilja hysa för
vårt eget handlingssätt.»

Utrikesminister Undén sade att han
var säker på — eller trodde sig vara
medveten om —• att de baltiska flyktingarna
skulle behandlas likt alla andra
krigsfångar och att man alltså inte
skulle komma att betrakta dem som några
landsförrädare.

Han betonade också att han var väl
medveten om att många baltiska flyktingar
hade varit utsatta för tvång eller
påtryckning. Många hade, som jag
sade förut, slagits mot både tyskar och
ryssar, och en stor del var civila flyktingar
som kommit med i den allmänna
flyktingströmmen.

Många anmärkningsvärda händelser
finns återgivna i den baltiska vitboken.
Bl. a. kan man läsa att inte ens
flyktingnämndens ordförande var underrättad
eller hade vetskap om när
utlämningen skulle ske. Han var ju ändå
ordförande i den nämnd som kan
sägas vaka över känsliga asylfrågor.

Herr Axel Ivar Anderson sade i riksdagen
när baltutlämningen diskuterades:
»Folkrättsligt kan inte den satsen
drivas, att Sverige skulle vara skyldigt
alt utlämna dessa människor, och ännu
mindre kan det sägas stå i överensstämmelse
med den tolkning av principerna
för vår asylrätt, som vi hittills
med stolthet ha velat hävda.» Han sade
också att vi aldrig får ge efter på
vår rätt som suverän stat att själva tolka
asylrättsprincipen som vi finner att
den bör tolkas i överensstämmelse med
svenska rättsgrunder och humanitära
bud.

Vår regering hade alltså den uppfattningen,
efter det citat som jag förut har
läst, att balterna inte skulle behandlas
annat än som vanliga krigsfångar. Jag
har här, herr statsminister, framför mig
dokument som visar vilka oerhörda lidanden
de flesta av dessa människor
fick genomgå. Inspärrade i fångläger
i Sibirien och på andra avlägsna platser
i Ryssland gick de en långsam död
till mötes. Ännu saknas det uppgifter
om cirka 80 av de 130 utämnade letterna.
Endast fånglägren och gravarna
på Sibiriens tundror kan berätta om
deras öden.

När man ser bilderna från den tiden
av hur svensk polis med batonger tvingade
arma flyktingar, som hade ätit rakblad
etc., i väg från ett land som de
hade sökt skydd i, måste man säga sig
att de flydde förgäves till vårt fredliga
Sverige.

Än en gång vill jag, herr statsminister,
vädja om att Ni måtte medverka till
att en svensk vitbok utges. Regeringen
måste givetvis ha haft starka skäl för
sitt handlande, och det är lätt att vara
efterklok och kritisera. Även om inte
allt kan ursäktas, måste vi dock trovärdigt
och ärligt försöka förklara varför
Sveriges regering ansåg sig tvungen
att handla som den gjorde.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det råder väl inga delade
meningar om att den händelse,
som ligger till grund för denna interpellation,
är djupt tragisk, liksom
många av de händelser som utspelades
under kriget och omedelbart efter detsamma.
Hade frågan gällt en tolkning
av asylrätten, hade saken varit mycket
enkel. Det torde finnas få länder i världen
som har kunnat bedriva en så generös
flyktingpolitik och som i tilllämpandet
av asylrätten tagit så betydande
utrikespolitiska risker som Sverige.
Hade det varit så enkelt att det
bara gällt att tolka vår rätt att bestämma
över vår egen asylrätt och vår egen

Torsdagen den 22 februari 1968

Nr 8

33

Svar på interpellation ang. en vitbok rörande baltutlämningen 1945—1946

flyktingpolitik, hade väl inte denna fråga
över huvud taget kommit att få någon
större aktualitet — men det var
inte alls detta det gällde.

När kriget slutade överenskom segrarmakterna
— Förenta staterna, England,
Frankrike och Sovjetunionen •—
att de stridande styrkorna skulle kapitulera
på den plats där de befann sig
när vapenstilleståndet var klart den 5
inaj. Denna överenskommelse hade den
.svenska regeringen självfallet ingen anledning
att motsätta sig; den gav en
klar definition av hur man skulle förfara
med före detta stridande styrkor
inom den tyska armén.

Då anlände ett icke obetydligt antal
flyktingar — de var flera tusen — till
Sverige. Det var aldrig tal om att vi
inte skulle följa denna segermakternas
överenskommelse för flertalet, men det
blev en diskussion om ett visst antal
balter av dem som kommit hit, obestridligen
i tyska uniformer och tillhörande
den tyska armén. Denna diskussion
rörde ungefär 150 av de tusentals.

Frågan togs upp i regeringen vid ett
sammanträde den 15 juni 1945. Det
kanske kan ha sitt intresse att erinra
om vilka som var närvarande och intog
den position som sedan har blivit
så hårt kritiserad; det var Per Albin
Hansson, Pehrsson-Bramstorp, Wigforss,
Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,
Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander,
Danielson och Andrén.

Regeringen bestämde sig vid detta
sammanträde för att följa den överenskommelse
som träffats med de fyra segrande
staterna om att all personal som
tillhört stridande tyska trupper skulle
utlämnas till den plats där vederbörande
enligt avtalet skulle ha befunnit
sig på vapenstilleståndsdagen den 5
maj. Det beslutet kan naturligtvis kritiseras,
men det är väl inte så lätt för
oss att efteråt säga att det var felaktigt.
Det är emellertid detta beslut som är
helt avgörande för den kommande diskussionen.

Beslutet av den 15 juni, fattat av de
nämnda personerna, skulle sedan effektueras.
Då satt det en rent socialdemokratisk
regering. I denna uppstod
naturligtvis en mycket intensiv diskussion
huruvida den var bunden av det
beslut som samlingsregeringen fattat
den 15 juni. Jag erinrar mig mycket
väl hur intensiv diskussionen var. Samtidigt
pågick en våldsam diskussion i
pressen, som herr Rubin har erinrat
om. Den socialdemokratiska regeringens
majoritet kom till den uppfattningen
att det skulle varit ödesdigert
om regeringen i början av efterkrigsperioden
hade brutit något som måste
betraktas som en överenskommelse, ty
detta skulle ha minskat tilliten och tilltron
till den svenska regeringens vilja
att följa ingångna avtal.

Jag fördömer inte moraliskt dem
som har en annan mening härom, men
man skall ha klart för sig att denna
intressekonflikt för oss, som då deltog
i beslutet, tedde sig som djupt tragisk.
Hur man än handlade skulle vissa delar
av ens inre ha svårt att smälta beslutet.
Det är fel att bryta avtal, det är
fel att minska respekten för Sverige
och för Sveriges vilja att hålla avtal,
men det är naturligtvis också otrevligt
att göra någonting som kan uppfattas
som ett brytande av vår rätt att tolka
asylrätten efter våra egna bestämmelser.

Majoriteten inom regeringen kom till
det resultatet att vi skulle följa samlingsregeringens
beslut, fattat efter utrikesnänmdens
hörande. Det är väl ett
ömkligt försvar att säga att vi inte
visste vad vi gjorde. Det är möjligt att
så var förhållandet, men man kan väl
inte förklara för utlandet, att de ansvariga
myndigheterna i Sverige vid
fattandet av beslutet den 15 juni inte
visste vad de gjorde. Vilken blir då
respekten för de svenska myndigheternas
beslut i framtiden? Däremot kunde
man naturligtvis ha sagt att »nya
ting har kommit fram, vi har ändrat

3 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 8

34

Nr 8

Torsdagen den 22 februari 1968

Svar på interpellation ang. en vitbok rörande baltutlamnmgen 1945—1946

uppfattning» — det hade man till nöds
kunnat förstå. Men att säga att man
inte hade brytt sig om att sätta sig in
i ärendet, innan man fattade ett beslut
som man förstod skulle få allvarliga
konsekvenser för enskilda, kan jag inte
acceptera.

Herr Rubin talade om att det skulle
föreligga svårigheter att få reda på vad
som faktiskt hade hänt och att det skulle
vara motivet till att en vitbok i ärendet
borde ges ut. Det händelseförlopp, som
jag här har skildrat och som innehåller
praktiskt taget allt som man behöver
veta, är gång på gång offentliggjort av
olika representanter för den svenska
regeringen. Utförliga debatter fördes
1945 och 1946 i Sveriges riksdag. Vad
som till äventyrs kan finnas därutöver
skulle alltså vara resonemang med
främmande makter. Allt som berör de
svenska myndigheternas ställningstagande
är publicerat, allt som berör de
frågor som har relevans, när man skall
ta ställning i denna affär som inträffade
för över 20 år sedan, finns tillgängligt
i riksdagens tryck.

Detta kan icke vara något motiv för
att vi skulle utsätta oss för de eventuella
risker för vårt förhållande till
främmande makt som ett brytande av
sekretessen kan medföra. Det finns
ändå en mening bakom sekretessbestämmelserna,
nämligen att man inte
i onödan skall ta upp kontroversiella
ting som kan leda till störande av förhållandena.
Eftersom i detta fall allt
det som herr Rubin efterfrågade finns
redovisat har vi inte funnit några skäl
att ta dessa risker.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Eftersom jag motionerat
i detta ärende ville jag gärna säga
ett par ord också i detta sammanhang.
Jag har med tillfredsställelse åhört
statsministerns seriösa anförande, och
vi beklagar väl alla djupt att det som
skedde 1946 skulle behöva inträffa. Vi
vet ju också att det kastat en djup slag -

skugga över både vårt folk och vår
regering. Man frågar sig dock, om det
inte i ett sådant läge är på sin plats
att allt göres som står i vår makt för
att kasta ljus över händelserna 1946.
En sådan åtgärd bör kunna leda till
två resultat: antingen en rad förmildrande
och förklarande omständigheter
eller ett hederligt beklagande parat med
största villighet till gottgörelse i den
mån sådan är möjlig.

Utan att fälla några förhastade värdeomdömen
över tidigare regeringsingripanden
kan vi dock på goda grunder
säga oss att regeringen, om den i
dag hade ställts inför samma situation,
troligen skulle ha handlat annorlunda.
Vi vet ju också att asylrätten i dag tilllämpas
med oändligt mycket större
generositet än på 40-talet vid det tillfälle
som vi nu diskuterar. De deserterande
amerikanska soldater som i dag
tar sin tillflykt till vårt land mottages
ju som kungar i jämförelse med vad
som skedde med deras baltiska föregångare.

Har de herrar fel som menar, att baltutlämnandet
1946 är det mörkaste bladet
i vår historia i modern tid, bör det
ligga i regeringens intresse att belysa
bilden av vad som då skedde. Det gör
man inte genom att tiga på någon
punkt, ty då växer i stället misstänksamheten.
Om det vidare är så klart
som statsministern ville göra gällande,
att vår regering följt ett avtal med de
makter som hade styrkor på kontinenten
och att man vet praktiskt taget allt
som man behöver veta för att tillfredsställa
sin nyfikenhet i detta avseende,
varför i all världen häver man då inte
sekretessen? Det måste ju endast återstå
struntsaker. Om regeringen ville
häva sekretessen skulle detta verka
oerhört frigörande för vårt folk och
för alla dem som nu misstänker mycket,
som det kanske inte finns fog för.

Det återstår alltså inga motiv för att
behålla sekretessen. Jag tycker nog att
statsministerns officiella svar till herr

Torsdagen den 22 februari 1968

Nr 8

35

Svar på interpellation ang. en i

Rubin var något svårtolkat. Det verkade
som om regeringen inte skulle kunna
avlysa sekretessen med tanke på den
föreskrivna 50-årsperioden innan frisläppande
kan ske. Det är emellertid så
att regeringen har möjlighet att ge
dispens från sekretessbeläggningen.
Den har ju upphävts flera gånger tidigare.
Frågan behandlas i Malmgrens
grundlagskommentar på s. B 190. Man
kan alltså göra detta om man så finner
för gott. Forskare har fått ta del
av hemligstämplade akter ur UD:s
arkiv. När t. ex. forskare på 1950-talet
fick ta del av handlingar, som berörde
första världskrigets historia, hade de
fått dispens från sekretesslagen.

Sekretessbeläggningen av de nu aktuella
handlingarna kan knappast längre
fylla något politiskt behov. Regeringen
har ju under mellanliggande år
förskaffat sig ett nog så kordialt förhållande
till vår väldiga och våldsamma
granne i öster, och de baltiska
staterna har tyvärr ingen talan längre.
Vad är det egentligen som gör att man
inte ger dispens i det här ärendet?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill besvära en gång
till uteslutande för att rätta till ett missförstånd,
som jag själv kanske bär skulden
till.

Vi slöt inget avtal med segermakterna.
Det avtal som jag hänvisade till var
ett avtal ingånget av de fyra segermakterna.
Den rättsliga grunden för den socialdemokratiska
regeringens beslut var
vårt eget lands regerings beslut den 15
juni, då det resonemang som fördes av
de fyra lämnades utan erinran. Såvitt
jag vet, har Sverige alltså icke ingått
något avtal. Om mitt sätt att formulera
saken gav det intrycket, så vill jag
rätta till det.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Statsministern påpekade
så riktigt för en stund sedan att få
3*—Andra kammarens protokoll 1968.

bok rörande baltutlämningen 1915—1946

länder bär tillämpat asylrätten så generöst
som vi har gjort här i Sverige.
Men det är ju därför man måste ställa
frågan: Varför släppte vi på den tiden
på våra givna regler?

Som statsministern nyss framhöll
fanns det inget avtal mellan Sverige och
segermakterna. Det var således segermakterna
som hade föreskrivit att personal
tillhörande olika krigsmakter skulle
sändas hem igen till respektive hemländer.
Emellertid måste man väl fråga
sig: Vad är hemland för en människa,
om den nation hon tillhör blivit utplånad?
Vad är hemland för en person
som har stridit mot bägge i kriget deltagande
parter — både tyskar och ryssar? Statsministern

talade om det ursprungliga
beslutet, som den svenska
regeringen fattade i juni 1945. Då talades
det bara om tysk militär, men ryssarna
krävde utlämning även av personer
»tillhörande dessa kategorier som
varit under tysk kontroll». Vad menas
med personer som varit under tysk
kontroll? Jo, givetvis även sådana personer
som mot sin vilja blivit tvingade
att delta i ett krig som de inte velat
vara med om. Vi vet dessutom att många
av dem som lämnades ut var minderåriga
pojkar som, om de varit svenskar,
hade omhändertagits av barnavårdsmvndigheterna.
Vi utlämnade 16-åriga
pojkar, som egentligen inte alls skulle
falla under några utlämningslagar.

Statsministern var också inne på frågan
om asylrätt i samband med att olika
makter kommer överens om hur det
skall förfaras efter ett krig. Jag vill
erinra om hur det gick till efter kriget
1914—1918. Då bestämde segermakterna
att kejsar Wilhelm skulle utlämnas
och ställas till ansvar inför en särskilt
konstituerad domstol, sammansatt av
representanter för de fem segrande
stormakterna, för brott mot den internationella
moralen och traktaternas helgd.
Förre utrikesminister Undén har i en
uppsats behandlat dessa händelser och
Nr 8

3 G

Nr 8

Torsdagen den 22 februari 1968

Svar på interpellation ang. en vitbok rörande baltutlämningen 1945—1946

skrivit att den holländska regeringen
avslog segermakternas anhållan, enär
regei''ingen ieke vore signatär av fredsfördraget
och icke kunde erkänna någon
internationell förpliktelse att ansluta
sig till den politiska akt på vilken
makterna grundade sin framställning.
Hollands lagar och nationella traditioner
medgåve icke regeringen att
vägra exkejsaren en förmån som sedan
gammalt kommit politiska flyktingar
till del, vilka i Holland sökt en fristad.
Jag betraktar detta i skenet av vad som
hände i Sverige. Här var det människor
vilka hört talas om Sverige som ett frihetsland
och som ett fredligt land och
vilka sökte asylrätt här. Men vi utlämnade
dem! Vi var absolut inte tvungna
att göra det. Det finns ingen folkrättslig
förpliktelse att utlämna människor och
det finns — det betonar jag — absolut
ingen rättslig skyldighet att göra en sådan
sak.

Nu sade statsministern, att eftersom
samlingsregeringen en gång hade fattat
ett sådant beslut, var den efterföljande
socialdemokratiska regeringen
tvungen att verkställa beslutet. Så fattar
jag det. Men, herr statsminister, om
man upptäcker att en sak är fel, så behöver
man väl inte fortsätta på den felaktiga
vägen. Hade det funnits god vilja,
hade detta olycksaliga beslut kanske
inte fattats. Som jag sagt förut förmodar
jag att man kanske var tvungen
att göra det; annars skulle man absolut
inte ha handlat på detta sätt.

Statsministern talar många gånger
om att allting redan är offentligt. Det
står i riksdagens protokoll, säger statsministern.
När jag läser i riksdagens
protokoll från den tiden, finner jag att
talare efter talare i klandrande ton frågar:
Varför har vi inte i riksdagen fått
veta denna affärs verkliga art och varför
har den inte i hela sin omfattning
delgivits i första hand riksdagen och i
andra hand även offentligheten? Det
var nog så på den tiden, herr statsminister,
att det var mycket sekretess och

smussel när dessa frågor skulle avgöras.
I ett av de dokument som jag har
letat fram står det att det vid den tiden
i ryska fängelser skulle finnas
svenska medborgare vilka man — som
det står i papperen — använde för att
pressa Sverige med. Vågar jag fråga
herr statsministern om det finns någon
grund för talet om att det fanns svenskar
i ryska fängelser på den tiden och
att de användes i baltaffären att pressa
Sverige med? Vågar jag också fråga
om en av de fångarna var Raoul Wallenberg? Hans

excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag har lämnat en redogörelse
för de motiv som låg bakom
regeringens handlande både den 15 juni,
då det var en samlingsregering som
fattade beslutet, och senare på hösten
när den socialdemokratiska regeringen
fick fatta, jag försäkrar, det tunga beslutet
att verkställa samlingsregeringens
beslut. Jag hade till en början en del
att göra med dessa ting, eftersom jag
då var ett slags polisminister — vid det
definitiva utlämningsbeslutet var jag
ecklesiastikminister. Men såvitt den dåvarande
ecklesiastikministern och den
förutvarande polisministern kan erinra
sig, förekom ingen form av sådan utpressning
som skulle ha påverkat regeringens
ställningstagande. Vårt obehagliga
ställningstagande gällde å ena sidan
respekten för ett redan fattat beslut
och å andra sidan ett risktagande
för de enskilda människor det var fråga
om. Det var, såvitt jag kände till, icke
betingat av något som helst hot mot
enskilda svenska medborgare.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Eftersom statsministern
har varit angelägen att ge oss alla
förklaringar som i nuläget är möjliga att
få, vill jag efter att lyssnat till debatten
ställa en kompletterande fråga.
Statsministern talar om att samlingsre -

Torsdagen den 22 februari 1968

Nr 8

37

geringen biträdde det här avtalet och
att den kommande socialdemokratiska
regeringen kände sig bunden av detta.
Så långt är jag med. Men här kommer
min fråga in i bilden. Det viktiga i sammanhanget
förefaller mig vara, när och
i vilken regering man tog ställning till
vilka balter som skulle betraktas som
desertörer och vilka som var flyktingar
med asylrätt.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Det är naturligtvis en
mycket väsentlig fråga. Det är nämligen
uppenbart att varje balt som kunde
styrka att han på grund av politiska
skäl var flykting skulle stanna, oberoende
av vilka hot som uttalades — hot
som jag inte känner till.

Jag kan inte i detalj redogöra för hur
det gick till, men det skedde en undersökning,
där man individuellt prövade
varje särskilt fall. Mitt minne är emellertid
inte absolut pålitligt härvidlag
— jag skötte då som sagt ecklesiastikdepartementet
och jag kan inte erinra
mig precis hur det gick till. Uppenbart
är att det är en viktig del av frågan
som fröken Ljungberg tog upp här, och
det är också uppenbart att det var den
socialdemokratiska regeringen som gjorde
gallringen.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Eftersom herr statsministern
inte kan svara på fröken Ljungbergs
fråga tillåter jag mig att göra det.
Det förhöll sig så, att det inte skedde
någon grundligare undersökning av vilka
som var militärer, flyktingar etc.
Läser man i gamla riksdagsprotokoll
finner man att dåvarande utrikesministern
säger att det var omöjligt att göra
en gallring med den stora flyktingström
som kommit till Sverige. Jag kan inte
hitta citatet här med en gång, men han
säger ungefär så här: Vi hade bara att
följa givna avtal. Hur skulle det se ut
om vi skulle kontrollera varje enskilt
fall?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7 ■

Svar på interpellation ang. tillfällig
ändring av vissa skördeuppskattningsområden Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Hedin har frågat,
om jag är beredd medverka till sådan
tillfällig ändring av vissa skördeuppskattningsområden
att lantbrukare som
icke kunnat bärga sin skörd kan erhålla
ersättning även om deras skördeuppskattningsområde
icke blir ersättningsberättigat
enligt nuvarande beräkningsgrunder.

Skördestatistiska nämnden föreslog i
skrivelse den 12 januari 1968 att, med
hänsyn till den stora andelen obärgad
areal av vårsäd, särskilda beräkningsregler
skulle tillämpas, vid ersättningsberäkningarna
för år 1967 inom ett sammanhängande
katastrofområde, som omfattar
delar av Jönköpings, Skaraborgs,
Älvsborgs, Göteborgs och Bohus samt
Värmlands län. Förslaget innebär JbL a.
en tillfällig ändring av indelningen i
ersättningsområden. Kungl, Maj:t har
därefter den 2 februari 1968 bemyndigat
statistiska centralbyrån att i samråd
med berörda myndigheter genomföra
en tillfällig områdesändring i huvudsaklig
överensstämmelse med nämndens
förslag i ämnet.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret på min interpellation.

Sedan jag ställde frågan hav jag observerat
notiser i pressen om att man
skulle göra särskilda beräkningar för
att kunna kompensera dem som inom
vissa områden inte hade kunnat bärga
sin skörd. I svaret har; jag fått detta
bekräftat, även om det inte i detalj redovisas
hur man skall göra dessa beräkningar.

Nr 8

38

Torsdagen den 22 februari 1908

Svar på interpellation anp. tillfällig ändring av vissa skördeuppskattningsomraden

Jag hade själv föreslagit att man skulle
bilda särskilda områden av t. ex. de
skogsbygder som hårt drabbats inom en
trakt, medan slättbygderna klarat sig
mycket bra. Det är i princip samma
modell som tillämpades för ungefär ett
år sedan i Kristianstads och Malmöhus
lön, där man under juni hade regn som
hårt drabbade vissa slättbygder, men
som skonade områden som låg litet högre.
Då gjorde man där en tillfällig indelning,
så att man tog dessa drabbade
områden för sig, och den indelningen
har ju sedan blivit permanent.

Nu har jag tagit kontakt med skördestatistiska
nämnden och fått litet närmare
besked om hur man i detta fall
har tänkt göra. Nämndens förslag innebär
efter vad jag kan förstå att man
delar in gårdarna i olika grupper, beroende
på hur stor procent av deras
areal som upptar icke bärgad gröda.
Det blir om möjligt en ännu mer individuell
bedömning än vad jag hade föreslagit.
Jag är alltså i princip mycket
tacksam för det svar som jag fått.

Emellertid återstår för mig ändå en
väsentlig fråga. Det sägs i svaret att det
enligt skördestatistiska nämndens förslag
skall gälla ett sammanhängande katastrofområde.
Därvid nämns vissa län
men inte Södermanlands län. Men enligt
ett brev som skickades den 4 januari
från lantbruksnämnden i Södermanlands
län till statens jordbruksnämnd
har i Södermanland inte mindre än
2 000 hektar av vårsäden blivit obärgad.
Det är framför allt inom skogsbygderna
i de norra och mellersta delarna
av länet där man mycket sent kom i
gång med vårsådden, varför säden mognade
sent. I de norra delarna av länet
kom sedan mycket snö som tryckte ner
grödorna. Det är en ganska väsentlig
areal som det rör sig om för hela länet.
Framför allt är enskilda jordbrukare
i länet mycket hårt drabbade i dessa
skogsbygder. Det gäller framför allt
småbruk. På vissa gårdar har man på
detta sätt fått hela sin vårsäd förstörd.

Lantbruksnämnden begärde hos jordbruksnämnden
att man skulle få ökade
möjligheter till skördeskadebidrag,
men självfallet är det betydligt bättre
om man kan få ersättning enligt de
grunder som jordbruksministern här
har redovisat och som man tänkt sig
för de andra länen.

Jag tycker att det finns starka skäl
för att Södermanland skall behandlas
på samma sätt som de andra länen. Jag
har inhämtat uppgifter från Skaraborgs
län. Där gäller skadorna 8 000 hektar
vårsäd eller 2,8 procent av den totalt
brukade jorden. I Södermanland var
det som jag sade 2 000 hektar, vilket
innebär 1,4 procent, alltså ungefär halva
arealen procentuellt sett.

Jag vill nu fråga jordbruksministern,
om det är meningen att man också i
Södermanland skall få ersättning inom
dessa områden efter samma grunder
som redovisas här i svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Beslutet är formulerat
som jag angav, nämligen att statistiska
centralbyrån fick bemyndigande att i
samråd med berörda myndigheter genomföra
en tillfällig områdesförändring
i huvudsaklig överensstämmelse
med skördestatistiska nämndens förslag
i ämnet.

Dessa frågor handläggs bäst om
Kungl. Maj:t inte ger alltför detaljerade
föreskrifter om inom vilka områden
systemet skall tillämpas. Det bör
ankomma på den sakkunskap som är
representerad inom denna nämnd att
göra en riktig bedömning. Nämnden
har nu lagt fram ett förslag där man
redovisat förhållandena. Man har sedan
fått klarsignal från Kungl. Maj:t
att arbeta vidare med detta förslag, vilket
innebär att man kan påräkna att
inkommande ansökningar kommer att
behandlas på normalt sätt, även om
man nu gör en avvikelse från den områdesindelning
som normalt gäller. Det

39

Torsdagen den 22 februari 1968 Nr 8

Interpellation ang. utfärdande av besiktningsinstrument för motorfordon i två
exemplar

är dock omöjligt för mig att i detalj peka
ut vilka kommuner eller vilka gårdar
som skulle komma i fråga.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
också för detta svar och tolkar
det så, att det inte föreligger något
hinder för att vederbörande myndigheter
också tar med Södermanland. Det
är egendomligt att Södermanland råkat
bli så här hårt drabbat. Jag nämnde
också Västmanland, men där är skadorna
ganska obetydliga. Jag känner
inte heller till att det förekommit liknande
fall i angränsande län, som Uppland
och Östergötland, utan det gäller
speciellt Södermanland utöver det område
som redovisas i svaret. Jag hoppas
alltså att man från myndigheternas sida
kommer att behandla Södermanland
på samma sätt som de andra län
som ligger inom det stora sammanhängande
området. Jag tolkar jordbruksministerns
»i huvudsaklig överensstämmelse»
så, att även Södermanland
skall kunna inkluderas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Föredrogs den av herr Eliasson i
Sundborn (ep) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
statligt ekonomiskt stöd till
extensiv betesdrift.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Interpellation ang. utfärdande av besiktningsinstrument
för motorfordon i två
exemplar

Ordet lämnades på begäran till

Fru KRISTENSSON (h), som yttrade: -

Herr talman! Det är ett känt faktum
att många människor i vårt land köper
sina bilar på avbetalning och därvid
endast betalar en mindre del av slutsumman
i handpenning, i regel 40 procent.
I flera fall har det emellertid förekommit
att personer efter att ha erlagt
handpenningen förfalskat köpekvittot
och sålt fordonet med god förtjänst.
Sådana svindeltransaktioner är i regel
mycket svårutredda och därmed betungande
för myndigheterna. Dessutom
blir de som drabbas av bedrägerierna
ekonomiskt lidande.

För att motverka dessa brott borde
besiktningsinstrumentet kunna utnyttjas
som verifikation på att slutlikvid
blivit erlagd. För närvarande har bilägarna
besiktningsinstrument endast i
ett exemplar för varje bil. Instrumentet
skall enligt gällande föreskrifter medföras
i fordonet då det utnyttjas. Med
andra ord måste besiktningsinstrumentet
medfölja ett fordon även vid avbetalningsköp.

I Kalifornien, USA, har man ett system
för bilarnas besiktningsinstrument, som
i hög grad försvårar sådana svindeltransaktioner
som ovan nämnts och
som så ofta förekommer i Sverige. Besiktningsinstrument
till bil förekommer
där i två exemplar, ett skärt och
ett vitt. På båda exemplaren finns samtliga
fordonets data. Det är stadgat att
det vita exemplaret alltid skall förvaras
i bilen och vara fäst på lämplig
plats, lätt åtkomligt vid polisinspektion.
Det skära exemplaret får på inga villkor
förvaras i bilen utan skall betraktas
som en värdehandling. Som sådan
skall det på betryggande sätt förvaltas
av fordonets laglige ägare. När den registrerade
ägaren till fullo har betalt
fordonet och således även blir laglig
ägare, övergår det skära besiktningsinstrumentet
till henne eller honom. När
någon således köper en bil får vederbörande
möjlighet att förvissa sig om
att säljaren verkligen är den laglige
ägaren.

40

Nr 8

Torsdagen den 22 februari 1968

Interpellation ang. planeringen för skolväsendets lokalbehov

Starka skäl talar för en ändring till
ett liknande system i Sverige. De kostnader
som detta kommer att medföra
torde vara negligerbara. De enskilda
och samhälleliga vinsterna blir emellertid
betydande.

Med stöd av vad jag här anfört får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
gällande regler för besiktningsinstrument
ändras så, att sådana instrument
för motorfordon framdeles utfärdas i
två olikfärgade exemplar, varav det ena
skall förvaras i eller på motorfordonet
och det ändra hos den laglige ägaren
av fordonet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. planeringen för
skolväsendets lokalbehov

Ordet lämnades på begäran till

Herr TURESSON (h), som yttrade:

Herr talman! På alla nivåer inom det
svenska skol- och utbildningsväsendet
är behovet av nya lokaler mycket stort.
Anvisade investeringsramar är otillräckliga,
och påfrestningarna på såväl
statens som kommunernas ekonomi är
kännbara. Det är i detta läge angeläget
att man i all planering för skolväsendets
lokalbehov beaktar möjligheterna
att i största möjliga utsträckning utnyttja
befintliga, användbara skolbyggnader
och inredningar och infogar dem
i de skolanläggningar som byggs ut eller
kompletteras med nya byggnader.

Det är emellertid uppenbart att så
inte alltid sker i den lokala skolbyggnadsplaneringen.
I ett par större mellansvenska
städer utgår man sålunda
från att värdefulla och fullt funktionsdugliga
byggnader, som hittills använts
för tekniska gymnasier, skall kasseras

och ersättas med nya byggnader för den
gymnasiala skolenheten.

Enligt sakkunniga bedömare rör det
sig om verkligt fina skolor, som alltså
nu kommer att föreslås bli spolierade.
Det kan inte vara rimligt att sådan meningslös
värdeförstörelse skall sanktioneras
av statsmakterna.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
man vid planeringen för skolväsendets
lokalbehov i tillräcklig utsträckning
beaktar vikten av att onödig värdeförstörelse
undvikes?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Anmäldes motionen nr 957, av herr
Gustavsson i Ängelholm m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
22, angående vissa anslag ur kyrkofonT
den, in. in.

Denna motion bordlädes.

§ 12

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående viss information
till taxeringsmyndigheterna,

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp),
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående vaccinering
mot parainfluensa hos nötkreatur,
herr Turesson (li), till hans excellens
herr statsministern angående statsrådsledamöters
deltagande i vissa offentliga
demonstrationer,

herr Nordstrandh (h), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående den hotande över -

Fredagen den 23 februari 1968 Nr 8 41

produktionen av vissa grupper akademiskt
utbildade, och

herr Nordgren (h), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående tidpunkten för fördelning
av medel till rörelsefolkhögskolornas
förfogande.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.42.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 23 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 15 innevarande
februari.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen
nr 957.

§ 3

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Kristensson (h), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående utfärdande av
besiktningsinstrument för motorfordon
i två exemplar, och

herr Turesson (h), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående planeringen för skolväsendets
lokalbehov.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 4

Interpellation ang. åtgärder för att
förbättra sjösäkerheten i Östergötlands
skärgård, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr GOMÉR (ep), som yttrade:

Herr talman! Kungl. sjöfartsstyrelsen
hemställer hos Kungl. Maj:t att beslut
fattas om indragning av Häradsskärs
lotsplats på ostkusten från och med den
1 juli 1968. Samtidigt slopar styrelsen
lotsuppassningen i Kråkelund och på
Arkö. I stället sker en viss förstärkning
av lotspersonalen i Oxelösund och/eller
Norrköping.

Styrelsens förslag grundar sig på en
utredning som gjorts inom verket. Motivet
för de föreslagna indragningarna
anges främst vara styrelsens strävanden
till ekonomisk självbärighet. Dessa strävanden
leder till en fortgående koncentration
av lotsningsverksamheten med
åtföljande begränsning av personalbehovet.

Det av utredningsmannen framlagda
förslaget har varit föremål för remissbehandling.
Många remissinstanser har
haft väsentliga erinringar mot den föreslagna
begränsningen av lotsningsverksamheten.
Sålunda har exempelvis Sveriges
fartygsbefälsförening. Rederiföreningen
för mindre fartyg, överbefälhavaren,
Vikbolandets kommun och Östergötlands
kustfiskareförbund avstyrkt
förslaget. Sistnämnda organisation
framhåller i sitt yttrande bl. a.: »Genom
lotsarnas utkik och kontroll av sjöfarten
dygnet runt har fiskare i sjönöd eller
vid motorhaveri snabbt kunnat bärgas.

42 Nr 8 Fredagen den 23 februari 1968

Interpellation ang. undersökningar rörande anrikningsslammets förmåga att kemiskt
binda kvicksilver

Fiskarna har därigenom haft en känsla
av säkerhet till sjöss under sin yrkesutövning.
Den säkerhetskänslan kommer
att försvinna med den föreslagna indragningen.
»

Ett genomförande av styrelsens förslag
synes ur flera synpunkter medföra
svårigheter för sjöfarten inom ifrågavarande
område. Detta gäller såväl den yrkesmässiga
trafiken som nöjesseglationen.
Förslaget är anmärkningsvärt mot
bakgrund av att styrelsen i sin skrivelse
av den 12 februari 1968 till Kungl. Maj:t
anmäler att »den föreslagna indragningen
av lotsuppassningen i Kråkelund och
Arkö medför, att styrelsens möjligheter
att svara för en effektiv sjöräddningstjänst
blir väsentligt mindre än vid den
nuvarande organisationen».

Utöver de nackdelar som en nedläggning
kommer att medföra ur direkt sjötrafiksynpunkt
betyder densamma en
ytterligare utglesning av Östergötlands
skärgård. För befolkningen i denna del
av länet är redan i dag sysselsättningsproblemen
stora, samtidigt som den
samhälleliga servicen — skolor, butiker
etc. — är stadd i stark försämring.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

Är statsrådet beredd medverka till att
Häradsskärs lotsplats liksom lotsupppassningen
i Kråkelund och på Arkö bibehålies? Vilka

åtgärder avser statsrådet i annat
fall vidtaga för att upprätthålla en effektiv
sjöräddningstjänst samt för att
motverka en ytterligare utglesning inom
ifrågavarnade områden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Interpellation ang. undersökningar rörande
anrikningsslammets förmåga att
kemiskt binda kvicksilver

Ordet lämnades på begäran till

Fru HEURLIN (h), som yttrade:

Herr talman! Kvicksilverhalten i de
svenska sjöarna tilltar i oroande grad
och har redan medfört att fisken i vissa
vattendrag måste betraktas som oätlig.
Kvicksilverförekomsten är så mycket
allvarligare som det tar utomordentligt
lång tid innan ett vattendrag kan friskförklaras
även om föroreningskällan
försvinner.

Nyligen utförda experiment har emellertid
visat att det finns skäl antaga att
anrikningsslam från gruv- och stålindustrin
kan kemiskt binda kvicksilver och
göra det biologiskt oåtkomligt. Anrikningsslammet,
som är en biprodukt från
gruv- och stålindustrin, har hittills icke
kunnat användas för andra ändamål än
som fyllnadsmaterial. Det finns därför
mycket stora kvantiteter av detta material
upplagrat i områden som har eller
har haft nämnda industrier. Om de experiment
som hittills utförts skulle visa
sig användbara även i större skala, skulle
detta medföra att man utan oöverstigliga
kostnader skulle kunna komma
till rätta med kvicksilverföroreningarna
i de svenska vattendragen. I första hand
torde det vara en fråga om att på lämpligt
sätt kunna ordna transporten av
de stora materialkvantiteter som det här
kan röra sig om.

Om försök i större skala skall kunna
utföras, förutsätter detta emellertid en
statlig medverkan, vilken dock kanhända
kommer att ställa sig billigare än de
åtgärder som i annat fall måste vidtagas.
Då det här är fråga om att såväl
rädda sjöarnas fauna som säkerställa
framtida friskvattentäkter, synes statligt
stöd vara väl motiverat.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till utvidgade
undersökningar rörande anrikningsslammets
förmåga att kemiskt binda
kvicksilver?

Denna anhållan bordlädes.

Fredagen den 23 februari 1968

Nr 8

43

§ 6

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av motioner om
vidgad rösträtt för utlandssvenskar,
nr 9, i anledning av motioner om lagändring
som hindrar att dubbelt medborgarskap
ger rösträtt i två länder,
nr 10, i anledning av motioner angående
rösträtt för vissa i Sverige bosatta
utländska medborgare,

nr 11, i anledning av motioner om
åtgärder för att fördjupa och stärka det
svenska folkstyret,

nr 12, i anledning av motioner om
kvinnlig tronföljd,

nr 13, i anledning av motion om lagfäst
rätt till beriktigande i press och
radio, och

nr 14, i anledning av motion angående
statsbidraget till politiska partier;

statsutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner,

nr 35, i anledning av motioner om
anslag till marketenterikassan vid
svenska FN-förbandet på Cypern, och
nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1968/69;

andra lagutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av motioner om ökade möjligheter
att erhålla statliga studielån;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av väckta motioner
om utjämning genom kyrkofonden av
kostnad för lön till kyrkovaktmästare,
nr 3, i anledning av väckta motioner
angående placeringen av prästlönefondsmedel,
och

nr 4, i anledning av väckta motioner
angående särskilda lagfartsbevis, m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av motioner om

ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten,

nr 5, i anledning av motioner om
statsbidrag till Jägarnas riksförbund,
och

nr 6, i anledning av motioner angående
ett ränte- och amorteringsfritt
lån till djursjukhuset i Strömsholm;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

2, i anledning av motioner angående
centraler för information till medborgare,
angående informationen om
de sociala förmånerna samt om förstärkning
av de statliga organens pressoch
informationstjänst,

nr 3, i anledning av motion om en
förbättrad upplysningsservice för värnpliktiga,

nr 4, i anledning av motioner angående
en omvärdering av kvinnans
roll i samhället, och

nr 5, i anledning av motioner om arbetsgivares
uppgifts- och uppbördsskyldighet
in. in.

§ 7

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 33, angående anslag för
budgetåret 1968/69 till byggnadsarbeten
för vissa kulturändamål, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 8

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Westberg (fp), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående behörighetsvillkor för ålderdomshemsföreståndare,

fru Ekroth (s), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående nya riktlinjer för utbyggnad
av det högre utbildningsväsendet,
och

herr Björkman (h), till hans excel -

44

Nr 8

Fredagen den 23 februari 1968

lens herr ministern för utrikes ärende- § 9

na angående pensionsförmånerna för justerades protokollsutdrag,
svensk-amerikaner som återvänt till

Sverige. Kammarens ledamöter åtskildes här efter

kl. 14.04.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 63
814142