Tisdagen den 20 april (Riksdagens protokoll 1948:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 15

20-24 april.

Debatter m. m.

Tisdagen den 20 april.

Sid.

Svar på interpellation av herr Sten ang. beskattningen av olycksfallsersättningar
.......................................... 3

Onsdagen den 21 april.

Svar på interpellation av herr Ohlon ang. tjänstemännens repre -

sentation i arbetsrådet .................................... 5

Det svensk-nederländska varuutbytet .......................... 6

Inrättande av nya provinsialläkartjänster ...................... 7

Krisförvaltningens omfattning................................. 16

Anslag till konsumtionsundersökningar......................... 17

Dispositionen av aktiebolags vinstmedel ........................ 33

Förslag till skogsvårdslag m. m................................ 41

Statens skogsförbättringsanslag ................................ 84

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m........................... 85

Stöd åt fiskerinäringen m. m. (ärendet återremitterat) .......... 113

Samtliga avgjorda ärenden m. in.

Onsdagen den 21 april.

Utrikesutskottets utlåtande nr 6, ang. godkännande av en mellan Sverige och
Nederländerna träffad handelsöverenskommelse ........................ 6

— nr 7, ang. godkännande av en mellan Sverige och den belgisk-luxem burgiska

ekonomiska unionen träffad handelsöverenskommelse ........ 7

— nr 8, ang. godkännande av en mellan Sverige och Italien ingången handelsöverenskommelse
in. in........................................... 7

Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifterna under elfte huvudtiteln (inrikesdepartementet)
................................................ 7

— nr 12, ang. utgifterna under tolfte huvudtiteln (folkhushållningsdeparte mentet)

............................................................ 16

— nr 50, ang. beredande av täckning för viss i lotsstyrelsens räkenskaper redovisad
brist ........................................................ 17

— nr 51, ang. övergångsersättning till förre furiren vid flottan H. E. Ahl ström

.............................................................. 17

— nr 52, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag.......... 17

— nr 53, ang. bidrag till Stockholms enskilda bank aktiebolag till täckande

av vissa rättegångskostnader ........................................ 17

— nr 54, ang. vidgad rätt till flyttningsersättning för vissa beställningshavare

vid Norrbottens flygbaskår ......................................... 17

— nr 55, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: justitiedepartementet...... 17

1 Första kammarens protokoll 1948. Nr 15.

2 Nr 15. Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 56, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet
...................................................... 17

— nr 57, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: inrikesdepartementet .... 17

— nr 58, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: finansdepartementet ...... 17

— nr 59, ang. anslag för budgetåret 1948/49 till landsfogdarna m. fl.: avlöningar
........................................................... 17

— nr 60, ang. eftergift av viss ogulden arvsskatt till Fliseryds fideikommiss . . 17

— nr 61, ang. anslag för budgetåret 1948/49 till undersökningar rörande levnadsvillkor
och hushållsvanor ........................................ 17

Bevillningsutskottets betänkande nr 33, ang. ändring av gällande bestämmelser
rörande avdragsrätt och skattskyldighet för medlemsavgifter till vissa
föreningar ........................................................ 32

— nr 34, ang. ändring av anvisningarna till 29 och 36 § § kommunalskattelagen 32

Bankoutskottets utlåtande nr 15, ang. engångsunderstöd åt städerskan vid riksdagshuset
Mary Nancy Viveka Jonasson, född Samuelsson .............. 32

— nr 16, ang. pensioner eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda per —

soner in. fl................................................... 33

— nr 17, ang. understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer
............................................................. 33

— nr 18, ang. pensionsförbättring för vissa arbetare vid ammunitionsfabriken

å Marieberg ........................................................ 33

— nr 19, ang. pensionsrätt för kaptenen i livgrenadjärregementets reserv

E. A. Clementz m. m................................................. 33

— nr 20, ang. pension åt förre extra ordinarie folkskolläraren P. G. Bohlins

efterlevande m. m................................................. 33

— nr 21, ang. årlig livränta till änkan Elina Olofsson ...................... 33

— nr 23, ang. rätt till uppskjuten livränta för vissa professorer vid enskilda

högskolor .......................................................... 33

— nr 24, ang. reglering av vissa tjänste- och familjepensioner .............. 33

— nr 25, ang. förhöjd pension åt fanjunkaren å frivillig övergångsstat K. G.

Malmgren ......................................................... 33

Första lagutskottets utlåtande nr 27, ang. ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen
om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd ............................. 33

— nr 28, ang. fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser angående

olovlig befattning med spritdrycker och vin m. m....................... 33

— nr 29, ang. vissa decentraliserings- och förenklingsåtgärder inom handelsdepartementets
verksamhetsområde .................................. 33

— nr 30, ang. dispositionen av aktiebolags vinstmedel .................... 33

Andra lagutskottets utlåtande nr 18, ang. ändring i lagen om tillståndstvång för

byggnadsarbete m. m............................................... 41

— nr 19, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1947 fattade beslut .......................................... 41

— nr 20, ang. utredning om rätt för arrendatorer att i vissa fall inlösa av dem

arrenderade jordbruksfastigheter .................................... 41

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10, ang. förslag till skogsvårdslag m. m..... 41

— nr 11, ang. lån och bidrag till vissa skogsförbättringsåtgärder............ 84

— nr 15, ang. inrättande av en fiskeristyrelse med statens fiskeriförsök in. m. 85

— nr 16, ang. anslag till fiskredskapsförsäkring ........................ 113

— nr 17, ang. stöd åt fiskerinäringen m. m............................... 113

— nr 18, ang. anslag till åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter ........ 114

Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 9, ang. beredande av möjlighet åt sockersjuka
att söka och innehava befattningar i statens tjänst ............ 114

— nr 10, ang. ersättning åt kommun för kostnader, åsamkade genom kommu nal

brandkårs deltagande i släckning av brand i staten tillhörig oförsäkrad
egendom m. m................................................... 115

Tisdagen den 20 april 1948.

Nr 15.

Tisdagen den 20 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Upplästes följande inkomna läkarintyg: Riksdagsman

John W. Jonsson, Nybro,
är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
15 april—20 april, intygas.

Nybro 18 april 1948.

E. Wahlström.

Ang. beskattningen av olycksfallsersättningar.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
WIGFORSS, som tillkännagivit
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Stens
interpellation ang. beskattningen av
olycksfallsersättningar, erhöll ordet och
anförde:

Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Sten till mig riktat följande
fråga: Har statsrådet för avsikt att vidtaga
erforderliga åtgärder, så att olycksfallsersättningar,
oavsett om de utbetalas
av riksförSäkringsanstalten eller
allenast till sin storlek regleras genom
beslut av riksförsäkringsanstalten, måtte
bliva lika behandlade ur skattesynpunkt? I

anledning härav får jag anföra följande.

Enligt 19 § kommunalskatteslagen och
2 § förordningen om statlig inkomstskatt
räknas icke till skattepliktig inkomst
vad som i annan form än livränta tillfallit
den försäkrade eller hans dödsbo
på grund av sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring
eller vad som annorledes
än genom försäkring i annan

form än livränta tillfallit någon såsom
ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete.

Under nyssnämnda bestämmelse faller
bl. a. ersättning — av annat slag än
livränta — som enligt 1916 års lag om
försäkring för olycksfall i arbete utgår
på grund av försäkring i riksförsäkringsanstalten
eller i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag.
Skattefriheten gäller
icke blott då ersättningen av riksförsäkringsanstalten
eller försäkringsbolaget
utbetalas direkt till den skadade
utan även då arbetsgivaren förskotterar
ersättningen och därefter tillgodogör
sig den från anstalten eller bolaget
utbetalade sjukpenningen.

Arbetsgivare kan emellertid i vissa
fall stå s. k. självrisk. Härvid åsyftas
sådana fall, då arbetsgivaren på grund
av annan författning än olycksfallsförsäkringslagen
eller på grund av egen
utfästelse är skyldig att själv utge ersättning
vid olycksfall i arbete. I dylikt
fall erhåller arbetsgivaren motsvarande
lindring i skyldigheten att erlägga
avgifter till riksförsäkringsanstalten
eller till ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag
och arbetstagarens ersättning
från anstalten eller bolaget minskas
i motsvarande grad. Staten har iklätt
sig självrisk beträffande åtskilliga verksamhetsgrenar.
Ett antal större kommuner
och vissa större, enskilda arbetsgivare
stå även självrisk. I vissa
av dessa fall beslutar riksförsäkringsanstalten
med hur stort belopp ersättning
skall utgå till den skadade.

Regeringsrätten har i ett antal avgöranden
under senare år fastslagit att
sådan ersättning vid olycksfall i arbete,
som utbetalas av arbetsgivare vilken
står självrisk, utgör skattepliktig inkomst
för mottagaren. Härvid synes re -

Nr 15.

Tisdagen den 20 april 1948.

Ang. beskattningen av olycksfallsersättningar.

geringsrätten ha ansett att ersättningen
utgått på grund av tjänsteavtal och således
varit likställd med vanlig lön.

Centrala uppbördsnämnden har i en
den 27 juni 1947 avgiven förklaring
rörande löneavdrag för preliminär Askatt
å ersättningar vid olycksfall i arbete
följt den taxeringspraxis, som gäller
enligt den nu lämnade redogörelsen.
Detta är naturligt, eftersom spörsmålet
i själva verket gäller en taxeringsfråga
och icke en uppbördsfråga.

Det är enligt min mening icke tillfredsställande
att ersättning, som vid
olycksfall i arbete utbetalas av riksförsäkringsanstalten
eller ömsesidigt försäkringsbolag
på grund av försäkring
enligt olycksfallsförsäkringslagen, i skattehänseende
behandlas annorlunda än
ersättning, som i motsvarande fall utbetalas
av arbetsgivare vilken står självrisk.
Spörsmålet har emellertid berörts
i ett av 1944 års allmänna skattekommitté
nyligen avgivet betänkande med
förslag till ändrade bestämmelser angående
beskattning av livförsäkringsanstalter
och livförsäkringstagare m. m.
Kommittén har därvid förordat, att alla
sådana under viss tid utgående ersättningar
vid olycksfall i arbete, varom här
är fråga, skola vara skattepliktiga, vare
sig ersättningen utgått på grund av försäkring
eller annorledes. Betänkandet
har i dagarna utremitterats till vissa
myndigheter och sammanslutningar. Sedan
remissvaren inkommit, kommer
Kungl. Maj :t att taga ställning till de
frågor, som beröras i betänkandet, och
således även till frågan om skatteplikt
för ersättningar vid olycksfall i arbete.
Såvitt nu kan bedömas, komma de i betänkandet
avhandlade frågorna att framläggas
för nästa års riksdag.

Herr STEN: Herr talman! Jag har att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
framföra mitt tack för svaret
och för att jag i förväg fått taga
del av detsamma.

Svaret är ju formellt tillfredsställande,
men resultatet kan, som vi hört, bli
ett helt annat än interpellanten och de

arbetsgivare och arbetare denne var i
förbindelse med, innan interpellationen
framställdes, hade åsyftat. Vi togo för
givet, att rättelse skulle åstadkommas
på det enkla och naturliga sättet, att
olycksfallsersättningar, utbetalade på
grund av självrisk, skulle likställas med
sådana, som utgå på grund av försäkring,
d. v. s. icke räknas till skattepliktig
inkomst. Då motionstiden var utgången,
var man optimistisk nog att tro,
att det endast behövdes att fästa Kungl.
Maj :ts uppmärksamhet på saken för att
rättelse skulle åstadkommas, om så erfordrades
genom en proposition till
riksdagen. Nu framgår av svaret, att
1944 års allmänna skattekommitté kommit
på den idén, att likställigheten skulle
åstadkommas därigenom, att alla sådana
ersättningar skola göras skattepliktiga.
Speciellt skogsarbetarna ha ju
från andra områden erfarenhet av att
juridiken är en underlig vetenskap, som
ibland leder till för det naturliga rättsmedvetandet
orimliga resultat. På detta
område får man väl dock uttala den välgrundade
förhoppningen, att Kungl.
Maj:ts prövning skall leda till det resultatet,
att likställigheten bör åstadkommas
på det rakt motsatta sättet. Då
man hittills ansett det rätt och riktigt,
att ersättningar Utgående enligt försäkring
icke bort beskattas, borde det vara
en enkel och naturlig sak att tillämpa
samma betraktelsesätt på de ersättningar,
som utgå enligt självrisk. I varje fall
hör det vara uteslutet, att riksdagen kan
komma till något annat resultat.

Då det har blivit upplyst för interpellanten,
att frågan är aktuell även vid
statliga bolag, exempelvis statens skogsindustrier,
hade det varit önskvärt, att
frågan kunnat bli löst omedelbart och
utan ett sammanhang med annat, som
den sakligt sett icke har.

Justerades protokollen för den 13, 14
och 17 innevarande månad.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Ang. tjänstemännens representation i arbetsrådet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 205,
angående vissa anslag till alkoholistvården.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 6—8, statsutskottets
utlåtanden nr 11, 12 och 50—
61, bevillningsutskottets betänkanden nr
33 och 34, bankoutskottets utlåtanden nr
15—21 och 23—25, första lagutskottets
utlåtanden nr 27—30, andra lagutskot -

tets utlåtanden nr 18—20, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 10, 11 och 15—18
samt första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 9 och 10.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 21 april förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Vougt avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 206, angående vissa frågor rörande
försvarets organisation;

nr 207, med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga;

nr 208, angående vissa anslag till materielanskaffning
för försvaret för budgetåret
1948/49 m. m.;

nr 211, angående utgivande av livräntor
till Lilly Holmin, Karin Persson och
B. H. E. Sjölander; samt

nr 214, angående vissa anslag till skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården.

Ang. tjänstemännens representation i arbetsrådet.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
MÖLLEK, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Ohlons interpellation
angående tjänstemännens representation
i arbetsrådet, erhöll ordet
och anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Ohlon till stats -

rådet och chefen för inrikesdepartementet
riktat följande fråga:

»Har statsrådet för avsikt att lösbryta
frågan om tjänstemännens representation
i arbetsrådet ur den kommande lagstiftningen
om arbetarskydd för att få
nämnda fråga inom kort avgjord separat?» Det

torde ankomma på mig att såsom
chef för socialdepartementet besvara
denna fråga. Jag får därvid hänvisa till
att i en nyligen avlämnad proposition,
nr 193, framlagts förslag att från och
med ingången av år 1949 överflytta de
uppgifter och befogenheter, som för närvarande
tillkomma arbetsrådet, på den
tilltänkta arbetarskyddsstyrelsen. Förslaget
innebär bl. a. att i arbetarskyddsstyrelsens
handläggning av frågor, som tidigare
ankommit på arbetsrådets avgörande,
skola deltaga partsrepresentanter, utsedda
på samma sätt som hittills gällt i
fråga om sådana representanter i arbetsrådet.
Partsrepresentanterna skola därjämte
i viss omfattning deltaga även vid
handläggningen av arbetarskyddsärenden.
I det statsrådsprotokoll, som fogats
vid propositionen, har också behandlats
frågan om tjänstemännens representation
i arbetarskyddsstyrelsen. I denna del förutsättes
det, att en suppleant för de ordinarie
ledamöterna på arbetarsidan
skall utses efter förslag av TCO och inkallas
till tjänstgöring i stället för en av

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Ang. det svensk-nederländska varuutbytet.

dessa ordinarie ledamöter, när tjänstemannamål
förekomma till behandling.

Den framställda frågan torde med detta
få anses besvarad.

Herr OHLON: Herr talman! Jag ber att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack
för hans svar, och samtidigt ber jag att
få tacka för att jag på förhand fått en
avskrift av interpellationssvaret.

Som herr statsrådet sade, förhåller det
sig otvivelaktigt så, att denna fråga har
kommit i ett nytt läge genom den kungliga
propositionen om inrättande av en
arbetarskyddsstyrelse och den kompletterande
propositionen om överflyttande
på arbetarskyddsstyrelsen av arbetsrådets
uppgifter.

I den sistnämnda propositionen säger
också herr statsrådet: »Härvid är dock
att märka, att enligt de särskilda arbetstidslagarna
tjänstemännens centralorganisation
icke har förslagsrätt beträffande
utseende av sådana särskilda ledamöter,
som avses i dessa lagar. Den enligt
allmänna arbetstidslagen utsedde tjänstemannarepresentanten
bör emellertid
tjänstgöra även i tjänstemannamål som
avse tillämpningen av någon av de särskilda
arbetstidslagarna.»

Nu menar statsrådet tydligen, att om
man skulle utse suppleanter, som speciellt
skulle bevaka tjänstemännens intressen
rörande de särskilda arbetstidslagarna,
så skulle dessa suppleanter inte
få tillräcklig rutin i handläggandet av
ärendet. Det kan ju ligga någonting i det,
men å andra sidan är det väl meningen
att dessa speciella suppleanter bara skola
fungera i vissa särskilda mål.

Det är onödigt att i detta sammanhang
ta upp någon debatt om denna fråga,
men jag vill beklaga att herr statsrådet
har ställt sig så fullständigt avvisande
till att särskilda tjänstemannarepresentanter
utses.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Vi komma ju att få diskutera denna sak
i samband med frågan om arbetar -

skyddsstyrelsen, varför jag inte nu tänker
ingå i något svaromål på herr Ohlons
sista yttrande.

Ang. det svensk-nederländska varuutbytet.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Nederländerna
träffad liandelsöverenskommelse.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts proposition nr 111, meddela
av Kungl. Maj:t äskat godkännande
av en med propositionen överlämnad,
den 30 december 1947 undertecknad
liandelsöverenskommelse mellan Sverige
och Nederländerna.

Herr von HELAND: Herr talman! Ett
allmänt önskemål har länge varit att näringslivets
företrädare i likhet med under
förkrigstiden åter skulle få avgörande
inflytande vid liandelsavtalsförhandlingar.
Denna fråga kommer genom ett
senare utskottsutlåtande att i hela sin
vidd föreläggas riksdagen. Emellertid
framkommer detta önskemål redan i och
med nu föreliggande förslag till avtal
med Nederländerna, vilket avtal skulle
innebära ett steg mot friare varuutbyte,
varvid en blandad kommission kommer
att avgöra varulistorna. Utskottet framhåller
sålunda, att representanter för
näringslivet böra på lämpligt sätt medverka
i nämnda kommissions arbete.
Sammansättningen av och arbetssättet
för denna kommission kan bliva prejudicerande,
varför ett påpekande från
jordbrukarliåll kan vara lämpligt.

Då man inom exportindustrien och
grosshandeln rätt ofta felaktigt definierar
ordet »näringsliv», diskuterades
inom utskottet, huruvida det skulle göras
ett förtydligande genom att skriva
»näringslivets olika grenar». Man enades
emellertid om att detta var onödigt.
Jag har dock velat påpeka detta, för att
intet missförstånd skall råda, och erin -

Onsdagen den 21 april 1948 fin.

Nr 15.

Om inrättande av nya provinsialläkartjänster.

rar om hur förkrigstidens traktatberedning
var allsidigt sammansatt därigenom
att såsom ledamöter förutom tjänstemännen
voro utsedda cheferna för Industriförbundet
och Exportföreningen samt
en representant för jordbruket, varjämte
representanter för specialgrenar vid behov
tillkallades för yttranden.

Under hela kriget ha jordbrukets utövare
i väldig omfattning subventionerat
övriga samhällsgrupper, och de hjälpa
alltjämt samhället genom under
världsmarknadsläget hårt nedpressade
jordbrukspriser. Icke minst på grund
härav, men även med hänsyn till den av
riksdagen beslutade jordbrukspolitiken
är det sålunda riktigt och nödvändigt,
att även jordbruket liksom före kriget
blir representerat, då nu näringslivets
företrädare i allt högre grad komma att
få inflytande vid handelsöverenskommelsers
förberedande.

Herr talman! Jag har velat understryka
dessa synpunkter och ber nu att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av en
mellan Sverige och den belgisk-luxemburgiska
ekonomiska unionen träffad
handelsöverenskommelse; samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en
mellan Sverige och Italien ingången handelsöverenskommelse
in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under elfte

huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Om inrättande av nya provinsialläkartjänster.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för förste
provinsialläkare och provinsialläkare
m. fl., att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1948/49, dels ock till
Förste provinsialläkare och provinsialläkare
m. fl.: Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
7 600 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, att några
nya provinsialläkartjänster icke
skulle inrättas under nästa budgetår.

I samband med Kungl. Maj :ts föreliggande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom första kammaren
av herrar Hage och Anderberg väckt
motion (I: 62), vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en allsidig utredning huruvida
och på vilket sätt löneinkomsterna
för förste provinsialläkarna i landet
skulle kunna — utan betydande tillskott
från landsting m. in. — uppnå en sådan
storlek, att utsikter härigenom skapades
att till befattningarna i fråga erhålla sökande
med sådan kompetens, som syntes
vara erforderlig, om nämnda befattningshavare
skulle intaga den ledande
ställning inom resp. läns hälso- och
sjukvård, som avsåges med tillvaron av
nämnda befattningar.

Vidare hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Löfvander in. fl. (1:85) och den andra
inom andra kammaren av herr Pettersson
i Dahl in. fl. (II: 135), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Om inrättande av nya provinsialläkartjänster.

antalet provinsialläkartjänster skulle utökas
med 25 under budgetåret 1948/49;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hage m. fl. (I: 86) och den andra
inom andra kammaren av herr Gavelin
och fru Ericsson i Luleå (II: 159),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att ytterligare 25 ordinarie provinsialläkare
skulle uppföras i avlöningsstaten
samt att ett med hänsyn härtill
motiverat ytterligare anslag skulle
uppföras i budgeten.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 85
och 11:135 samt 1:86 och 11:159, sistnämnda
två motioner i vad de avsåge
inrättande av nya provinsialläkardistrikt,
besluta ej vidtaga ändring i gällande
personalförteckning för förste provinsialläkare
och provinsialläkare,

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 86
och II: 159, i vad nämnda motioner ej
behandlats under 1),

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för förste provinsialläkare
och provinsialläkare in. fl., att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1948/49;

b) till Förste provinsialläkare och
provinsialläkare m. fl.: Avlöningar för
budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 7 600 000 kronor;

B. att motionen I: 62 ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av, utom annan,
herr Heiding, fru Svenson och
herr Pettersson i Dahl, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

1) med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna 1: 85 och
II: 135 samt I: 86 och II: 159, sistnämnda
två motioner i vad de avsåge med -

givande att inrätta nya provinsialläkardistrikt,
medgiva, att antalet i gällande
personalförteckning för förste provinsialläkare
och provinsialläkare upptagna
provinsialläkartjänster finge utökas från
506 till 531;

2) med bifall---- 7 600 000 kro nor; B.

att---åtgärd föranleda.

Fru SVENSON: Herr talman! På denna
punkt har jag reserverat mig till förmån
för en av utskottet avslagen motion, där
det föreslås utökning av antalet provinsialläkartjänster.
Departementschefen är
ense med medicinalstyrelsen därom, att
provinsialläkartjänsternas antal bör väsentligt
utökas, men han säger samtidigt
att det statsfinansiella läget manar till
sträng återhållsamhet. Den saken äro vi
nog på det klara med, men jag är inte
övertygad om att det är det rätta ögonblicket
att tala om sträng återhållsamhet,
när det gäller att tillgodose landsbygdens
och glesbygdernas sjukvårdsbehov.

I den motion, som vi från bondeförbundshåll
väckt, hemställes om en utökning
av antalet provinsialläkartjänster
med 25 stycken. Utskottet motiverar avstyrkandet
med att tidigare beviljade
tjänster ännu icke inrättats. Jag anser
icke detta vara motivering nog för avslag,
när man vet, hur lång tid bara planeringen
och utförandet av ett byggnadsarbete
tar. Ett bifall till reservationen
skulle säkerligen icke heller belasta
statskassan under nästa budgetår, enär
tjänsterna inte skulle hinna inrättas så
fort. Jag anser det emellertid mycket
värdefullt att de orter, som skola bli tillgodosedda
med provinsialläkare, få god
tid på sig att ordna bostadsförhållanden
och dylikt.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationen.

Herr HAGE: Herr talman! Jag har också
tillsammans med en del andra norrlänningar
väckt en motion om inrättande
av ytterligare 25 provinsialläkardistrikt.
Nu ser jag att utskottets ledamöter

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Om inrättande av nya provinsialläkartjänster.

med undantag för bondeförbundarna ha
avstyrkt denna motion. Jag betraktar
emellertid inte denna fråga som en partifråga,
vilket den föregående talarinnan
möjligen i någon mån gjorde, utan fastmera
som en fråga, där man kan ha litet
olika meningar, beroende på vilken
landsdel man representerar. Inrättandet
av nya provinsialläkardistrikt har ju
särskild betydelse för Norrland eller
över huvud taget för landsdelar med
stora geografiska avstånd, där de nuvarande
provinsialläkardistrikten äro så
stora, att de så snart som möjligt måste
delas.

Nu kan man naturligtvis anföra den
synpunkten, som har anförts både av regeringen
och av utskottet, att även om
vi dela de stora provinsialläkardistrikten,
så är ingenting vunnet, då vi inte
samtidigt kunna få sökande till de nya
tjänsterna. Det är naturligtvis en ganska
vägande synpunkt, men jag måste trots
detta säga, att redan den omständigheten
att riksdagen nu eventuellt intoge en positiv
ställning till inrättandet av nya
provinsialläkardistrikt — även om dessa
på grund av personalbristen inte kunde
inrättas med detsamma — skulle utgöra
en ljuspunkt för människorna i de bygder,
som ha behov av flera provinsialläkare.

Om det däremot nu fattas ett sådant
beslut, som utskottet har föreslagit, så
skulle det vålla djup besvikelse i bygderna,
och jag tror att intresset för att
förbereda inrättandet av ett provinsialläkardistrikt
skulle slappas. Det kostar
mycket pengar att bygga bostäder för
provinsialläkare, och det är klart att försiktiga
kommunalmän komma att säga,
att de inte vilja vara med om några utgifter
av detta slag, när de inte veta, om
de verkligen få ett nytt provinsialläkardistrikt
eller inte.

.lag menar alltså att den linje, som bondeförbundarna
— beklagligtvis ensamma
— ha gått in för, skulle betyda en liten
uppmuntran för de människor som beröras
av denna fråga. Även om vi inte bevilja
några nya anslag och även om inga
provinsialläkardistrikt kunna inrättas på
en tid framåt, så skulle redan ett beslut

om sådana nya distrikt i någon mån påskynda
tillkomsten av dessa distrikt, under
det att ett sådant beslut, som utskottet
föreslår, skulle försvåra och försena
tillkomsten av nya distrikt.

Jag skall inskränka mig till detta. Jag
är ju inte sakkunnig på detta område,
men jag skulle dock vilja ställa den frågan,
om det inte vore rimligt att man,
när man nu inte kan få provinsialläkare
till nya distrikt, i stället gick den vägen
att man sände ut extra läkare som en
hjälp åt de betungade provinsialläkarna
i de stora distrikten. I vilken män
det nu är möjligt, vet jag inte — det är
ju ont om läkare — men när man nu inte
kan tillsätta ordinarie provinsialläkare
i nya distrikt, så skulle detta innebära
åtminstone en väsentlig hjälp till läkarvården
i bygderna.

Med den utgångspunkten ber jag att få
yrka bifall till den reservation, som vid
denna punkt fogats till utskottsutlåtandet.

Häri instämde herr Grym och herr
Sundberg, Hugo.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag har inte för avsikt att ansluta
mig till reservanterna i denna fråga, eftersom
jag tycker att den motivering
som departementschefen och utskottet
ha förebragt för sin ståndpunkt är fullgiltig.
Men jag skulle i anslutning till
den debatt, som har upptagits i kammaren,
vilja fästa uppmärksamheten på
den mycket allvarliga sida som spörsmålet
har även för ett annat område av
sjukvården än som beröres i den föredragna
punkten.

Den motivering, som utskottet anför
för sin ståndpunkt, bottnar ju i ett konstaterande
av att man inte har kunnat
tillgodose ens de provinsialläkardistrikt
som ha blivit inrättade, utan att ett betydande
antal av dem antingen icke alls
äro besatta eller också måste uppehållas
genom vakansförordnande. Detta förhållande
beror i sin tur på den brist på
läkare, som gör sig gällande såväl beträffande
provinsialläkarstaten som beträffande
läkarvården i övrigt. Vad som

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Om inrättande av nya provinsialläkartjänster.

i detta sammanhang speciellt vållar mig
bekymmer är förhållandena vid landstingens
kroppssjukhus, som, om utvecklingen
fortsätter på samma sätt som hittills,
hota att bli nära nog katastrofartade.
Då och då kunna kammarens ledamöter
genom uppgifter i tidningarna få
ett intryck av hur oändligt svårt det är
att besätta lediga läkartjänster och hur
som följd härav sjukhusens möjligheter
att lämna de hjälpsökande den vård,
som sjukhusen äro till för att lämna, i
allvarlig grad begränsas. Sjukhusen ha
ganska länge haft att kämpa med stora
svårigheter genom bristen på sköterskepersonal
och bristen på biträdespersonal.
Till dem sällar sig alltså nu bristen
på läkarpersonal, som hotar att bli lika
besvärlig, om inte ännu besvärligare.

Den omständighet, som statsutskottet
således nu anför som skäl för att stoppa
upp de senaste årens kraftiga ökning av
antalet provinsialläkardistrikt, nämligen
den bristande tillgången på läkare, gör
sig gällande över hela det område, där
det allmänna har intressen att bevaka.
Jag skulle vara utomordentligt tacksam
emot herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet,
som jag ser är närvarande
i kammaren, om han ville göra
något uttalande om hur man från regeringens
sida ser på denna sak, om man
har diskuterat några möjligheter att förbättra
det nu rådande tillståndet och efter
vilka riktlinjer man i så fall tror sig
kunna gå fram. Det skulle också vara av
stort intresse att höra om medicinalstyrelsen,
som ju bör ha särskilda intressen
att vaka över här, har uppmärksammat
problemet och är beredd att göra någonting
för att åstadkomma en bättring.

Anspråken på landstingens kroppssjukhus
stiga för varje dag, och den betydande
utvidgning av sjukvården, som
flertalet landsting äro ställda inför, kommer
att göra det ytterligare besvärligt på
detta område. Det är alldeles uppenbart,
att om inte någon förbättring inträder,
så blir det nödvändigt att uppta till omprövning
möjligheterna att över huvud
taget tillgodose alla de ökade anspråk
på sjukhusen, som man från olika håll
ställer. Kunna vi inte på något sätt klara

av läkarbristen och bristen på sjukvårdspersonal
i övrigt, då komma vi även beträffande
kroppssjukhusen i samma dilemma
som nu provinsialläkardistrikten,
d. v. s. vi kunna inte tillgodose utbyggnadskraven,
utan måste stoppa upp utvecklingen.
Det sistnämnda vore enligt
mitt förmenande så pass allvarligt, att
man bör undersöka alla möjligheter att
slippa det.

Jag skulle som sagt för min del vara
särdeles tacksam — och jag tror många
skulle vara det med mig — om inrikesministern
ville lämna några förhoppningsfulla
meddelanden om utvecklingen
på detta område.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Min avsikt är att föra utskottets talan i
denna fråga, och jag kan göra det kortfattat,
i varje fall vid bemötandet av fru
Svensons och herr Hages inlägg.

Herr Hage erkände ju, att utskottet
hade förebragt en vägande motivering,
nämligen att det knappast är någon mening
i att nu fatta beslut om ytterligare
utökning av antalet provinsialläkardistrikt,
innan man tagit igen eftersläpningen
i fråga om vad som tidigare beslutats.
Fru Svenson berörde inte det
motivet, utan hennes inlägg gick mera
allmänt ut på att man ändå borde fortsätta
att fatta beslut om utökning av antalet
tjänster. Det huvudskäl, som både
fru Svenson och herr Hage anförde, var
väl, att om man nu fattade ytterligare
beslut om utökning, så skulle de blivande
distriktens kommuner bli förvarnade
och få tillfälle att bygga bostäder o. s. v.
Jag tror att detta kan ske i alla fall. Det
finns ju en plan uppgjord för den fortsatta
utbyggnaden av provinsialläkardistrikten.
Det erbjuder ingen svårighet
att i medicinalstyrelsen få kännedom om
i vilken ungefärlig ordning det är avsikten
att utbygga antalet distrikt, även
om man just på grund av läkarbristen
givetvis inte kan säga så mycket om
tidpunkten. Det gör att kommunerna
med litet förutseende, även om vi inte
i dag fatta något beslut om ytterligare
utökning, kunna vidta förberedelser, i
den mån så erfordras.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Om inrättande av nya provinsialläkartjänster.

Statsutskottet har på förslag av tredje
avdelningen flera år i rad inte bara accepterat
departementschefens förslag
om utökning av antalet provinsialläkartjänster,
utan därutöver kommit^ med
förslag om högre antal. Det har således
i handling visat att det är av den uppfattningen,
att provinsialläkardistriktens
storlek på många håll måste bringas
ned. Men man måste ju vara så pass
verklighetsbetonad, att man inte går och
fattar beslut i en sådan takt, att man
inte hinner effektuera dem. Det är huvudskälet
till att jag tycker att vi i år
inte skola höja departementschefens förslag,
såsom vi faktiskt ha gjort nu tre
år i rad.

Den fråga, som herr Elon Andersson
berörde, har även utskottet vidrört i slutet
av sitt utlåtande. Det heter där: »Utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj :t närmare
undersöker de förhållanden, som
orsakat den nuvarande eftersläpningen,
och överväger i vad mån åtgärder böra
vidtagas för att snarast undanröja hindren
och öka tillgången på kompetenta
sökande till lediga provinsialläkartjänster.
» Det är givet att detta gäller även
beträffande kroppssjukhusen. Bristen på
läkare börja vi ju faktiskt få känning av
litet varstans. Annars har det nog varit
så, att läkarna ofta hellre sökt sig till
sjukhusen än till provinsialläkartjänsterna.
De ha väl varit mera tilltalade av
tjänsten där än av att vara ute och resa
i ett distrikt och många gånger slita
ont. Det skall även för mig bli intressant
att höra, om statsrådet kan säga
någonting om vilka möjligheter man har
och vilka planer som finnas för att avhjälpa
den hrist, som här otvivelaktigt
råder.

Herr talman! .lag anser nog att de
skäl, som utskottet har förebragt, äro
så starka, att riksdagen i år icke bör gå
utöver departementschefens förslag på
denna punkt. Det finns redan 50 distrikt,
som äro beslutade men icke ha kunnat
besättas. När man har återhämtat det
försprånget och vet att det finns läkare,
då anser även jag, herr talman, att
man bör fortsätta med att utöka antalet
provinsialläkardistrikt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag skulle vilja säga, att herr Elon
Andersson genom sitt anförande ställde
kyrkan mitt i byn, då han påpekade att
bristen på läkare är det centrala problemet
i den fråga som vi här behandla.
Jag vill på det kraftigaste understryka
de synpunkter, som herr Elon Andersson
framförde. Det är inte endast så,
att det är svårt att få sökande till provinsialläkartjänsterna;
vi kunna även
inom den av landstingen bedrivna slutna
kroppssjukvården konstatera en ökad
brist på läkare. Och om jag tar upp ett
annat område av sjukvården, nämligen
sinnessjukvården, så ha vi där för närvarande
ett alldeles för litet antal läkare
för att kunna ge de sinnessjuka den
vård som de borde få. Men vad värre
är, vi ha oerhörda svårigheter att få
sökande till läkartjänsterna inom sinnessjukvården.
Jag har inte siffrorna i
minnet just nu, och jag nämner det därför
med reservation, men jag skulle tro
att det rör sig om mellan 30 och 40 procent
av underläkartjänsterna vid sinnessjukhusen,
som icke äro besatta med ordinarie
innehavare.

Då härtill kommer att landstingen ha
mycket långtgående planer på utbyggnad
av den slutna kroppssjukvården, planer
som inte enbart komma att kräva
byggnader för flera hundra miljoner
kronor, utan som också komma att kräva
personal — läkare och sjuksköterskor
— som skola arbeta i dessa byggnader,
då förstår man att bristen på sjukvårdspersonal
är en verkligt allvarlig samhällsfråga.
Beträffande landstingens
kroppssjukvård skulle jag vilja säga, att
det troligen kommer att visa sig lättare
att bygga de nya sjukhus, som planeras,
än att förse dessa sjukhus med den uppsättning
av kunniga och skickliga befattningshavare,
som komma att behövas.

Vi kunna alltså konstatera, att vi i
vårt land ha en allmän brist på liikare.
Sverige är ett av de kulturländer som i

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Om inrättande av nya provinsialläkartjänster.

förhållande till befolkningssiffran har
det minsta antalet läkare. Om vi här i
Sverige skulle bringa upp vår läkarkår
till samma relativa storlek som vad
t. ex. är fallet i Norge och Danmark,
skulle det bli fråga om att öka vår läkarkår
med flera tusen befattningshavare.
Detta visar, att vi faktiskt släpa efter,
när det gäller läkarkårens utökande.
Då vi konstatera detta faktum, måste
vi också ha klart för oss, att det är en
brist som inte kan avhjälpas från den
ena dagen till den andra. Här går det
icke att trolla. Den enda lösning, som vi
kunna finna på detta problem, är att öka
antalet av dem som utbildas till läkare,
men detta är givetvis en mycket långsiktig
historia. Om vi öka antalet medicine
studerande, som kunna börja sin
utbildning, låt oss säga redan i år, avkastar
detta resultat för vårt lands läkarkår
först om inemot tio år.

Jag kan således inte ge herr Elon Andersson
någon annan lösning på detta
problem än att vi här måste tillse, att
vi få vidgade möjligheter för den medicinska
utbildningen. Jag erinrar om att
åtgärder redan ha vidtagits och komma
att vidtagas i detta hänseende. Riksdagen
fattade för något år sedan beslut om
att kroppssjukhusen i Malmö skola inordnas
i undervisningssjukhusen. Jag
hyser vidare förhoppning om att det
skall bli möjligt för ecklesiastikministern
att redan för innevarande års riksdag
framlägga förslag om inrättande av
en medicinsk högskola i Göteborg.

Om man således är medveten om att
det i landet råder en allmän brist på läkare
och att läkarkåren icke är tillräcklig,
samtidigt som medborgarna
ställa ökade krav på sjukvård i olika
hänseenden, måste man även när det
gäller utbyggnad av den öppna sjukvården
genom inrättandet av ett ökat antal
provinsialläkarbefattningar verkligen se
sig väl före, så att man inte skapar
andra svårigheter i stället för dem som
man vill undvika. Vi kunna sedan lång
tid tillbaka i fråga om provinsialläkarna
konstatera, att det blir allt svårare
att få sökande till de nya tjänsterna. Så

fort ett distrikt ligger avlägset eller eljest
ur läkarnas synpunkter inte räknas
till de bästa, nedgår antalet sökande till
befattningen. Gång på gång nödgas vi
tillsätta provinsialläkare, då vi bara
haft en enda sökande till befattningen
i fråga, varvid således alla möjligheter
till fritt val mellan olika sökande
saknas. Allt oftare händer det,
att vi inte få några sökande alls till en
ledigannonserad provinsialläkarbefattning.
Under åren 1931—1946 inträffade
det aldrig, att ett provinsialläkardistrikt
måste kungöras ledigt eu andra gång,
därför att det inte hade kommit några
sökande första gången. Men nu händer
detta gång på gång. Jag är medveten om
att det i vissa fall är bristen på bostäder
som gör sig gällande, men det finns
också distrikt med bostäder som ändock
inte locka någon sökande. Vid semester,
sjukdomsfall o. s. v. är det ofta praktiskt
taget omöjligt att anskaffa vikarie
för en provinsialläkare. För närvarande
måste närmare ett fyrtiotal provinsialläkare
dubblera sina tjänster och
sålunda svara för två distrikt.

Herr Hage undrade, varför medicinalstyrelsen
i sådana fall inte skickar ut extra
läkare som hjälpa provinsialläkaren.
Orsaken härtill, herr Hage, är helt enkelt,
att det icke finns några extra läkare
som äro villiga att ställa sig till
förfogande, ty de läkare, som finnas,
äro redan upptagna av viktiga sjukvårdsuppgifter
på andra håll. Inrikesdepartementet
gav i slutet av förra året
medicinalstyrelsen i uppdrag att undersöka
möjligheterna att få till stånd en
liten kår med flyttbara läkarvikarier,
som kunde sändas till olika platser. Läget
i fråga om vikarier är verkligen
mycket svårt. Jag har själv flera gånger
varit ytterst bekymrad för hur vi skola
kunna skaffa fram ersättare för provinsialläkarna,
och vi ha ibland till och
med stått inför risken att icke ha någon
läkare i något av två, tre angränsande
distrikt. Vi få se vad medicinalstyrelsen
kan komma till för resultat. Jag
hoppas att det skall bli möjligt att genom
att erbjuda vissa speciella förmå -

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Om inrättande av nya provinsialläkartjänster.

ner förmå ett antal läkare att ställa sig
till förfogande som skjutshästar under
någon tid.

Herr Hage förde norrlänningarnas talan
och erinrade om de stora provinsialläkardistrikten
i Norrland och hur angeläget
det är att få till stånd en uppdelning
av dessa stora distrikt. Jag kan på den
punkten till fullo instämma i vad herr
Hage sade. Vid inrättandet av nya provinsialläkardistrikt
ha vi inom inrikesdepartementet
också alltid låtit Norrlandsdistrikten
komma i förtur. Jag har
emellertid kommit till den bestämda
uppfattningen, att om vi på detta område
skulle gå oförsiktigt till väga och
utöka antalet provinsialläkardistrikt så
snabbt, att vi en vacker dag inte kunde
besätta dem alla med tjänsteinnehavare,
så skulle det, herr Hage, bli Norrlandsdistrikten
som i första hand skulle bli
lidande. Om vi inrätta alltför många
provinsialläkardistrikt, komma läkarna
givetvis att söka sig till de distrikt i
södra och mellersta Sverige som stå
obesatta. Sedan skulle det inte finnas
folk som vore villiga att ställa sig till
förfogande i Norrlandsdistrikten. Jag
kan erinra herr Hage om ett färskt
exempel som belyser svårigheterna härvidlag.
Provinsialläkarbefattningen i
Malmberget har uppdelats på så sätt, att
vi fått två distrikt där uppe. Den förutvarande
provinsialläkaren sitter kvar
i det ena distriktet medan det andra
utannonserades ledigt. Vi ha icke fått
någon sökande till detta distrikt, och
ändå skall den provinsialläkaren bo i
Malmberget.

Det är således, herr talman, även ett
Norrlandsintresse att inte gå för hastigt
fram vid utbyggandet av provinsialläkarorganisationen.
Hur angelägen en sådan
utbyggnad i och för sig än är, böra
vi inte gå fram i snabbare takt än
att vi ha läkare att placera i de nyinrättade
distrikten. Riksdagen har under
ett par år varit mycket frikostig med
beviljandet av anslag till nya provinsialläkardistrikt.
Av de distrikt, som riksdagen
beslutade i fjol, äro fortfarande
41 ännu inte inrättade. Det har alltså

ännu inte blivit tillfälle för läkarna att
söka dessa distrikt. Vi ha med andra ord
här en eftersläpning. Under sådana förhållanden
ha vi i inrikesdepartementet
sagt oss, att vi böra ta en andhämtningspaus
ett år. Låt oss, ha vi resonerat,
först avarbeta balansen, och låt oss tillse,
att vi inte gå fortare fram än att vi veta,
att vi ha läkare tillgängliga för de distrikt
som vi inrätta! Jag tror att det är
en långsiktig politik som är klok.

Herr HAGE: Herr talman! Jag har begärt
ordet med anledning av herr Mannerskantz’
yttrande.

Herr Mannerskantz gjorde gällande,
att det faktum, att det inom medicinalstyrelsen
finns uppgjord en stor plan
för inrättandet av nya provinsialläkardistrikt
— vilken skall fullföljas i den
takt som blir möjlig — skulle utgöra
tillräcklig stimulans för kommunerna
att i tid ordna bostäder för de nya
provinsialläkarna. Jag erkänner villigt,
att tillvaron av denna plan utgör en
ljuspunkt för de norrländska bygderna.
Planen är dock inte så definitiv, att
man utan vidare kan utgå ifrån att den
kommer att genomföras utan ändringar.
Dessutom vet jag av erfarenhet, att
det måste finnas något mer än denna
plan att hänvisa till, för att man skall
kunna förmå kommunalmännen i en
del bygder att ordna bostadsfrågan för
de nytillkommande provinsialläkarna.

Jag har kommit i nära kontakt med
denna fråga under mitt arbete i landstingets
förvaltningsutskott. Dessutom är
jag ordförande i en kommitté, som
landstinget har tillsatt och som haft till
uppgift att söka få till stånd nya provinsialläkardistrikt
i våra bygder. Vi
ha riktat en mängd framställningar härom
till Kungl. Maj:t. Efter herr statsrådet
Mossbergs anförande ber jag också
att få framföra vårt tack för att våra
önskemål i iså stor utsträckning som
skett kunnat tillgodoses. Trots den
hjälp, som vi redan ha fått, behöva vi
dock i våra bygder ännu fler nya provinsialläkardistrikt.
Under mitt arbete

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Om inrättande av nya provinsialläkartjänster.

i landstingets kommitté och mina överläggningar
med kommunalmännen ute
i bygderna har jag ofta mötts av den
invändningen, att man ute i kommunerna
inte vill företaga sig någonting definitivt
för att få till stånd en provinsialläkarbostad,
förrän man med visshet
vet, att det kommer att beslutas ett
nytt provinsialläkardistrikt just för den
trakten.

Jag är därför av den bestämda uppfattningen,
att om riksdagen genom att
följa reservanterna ställer i utsikt att
ytterligare 25 provinsialläkartjänster
skola inrättas, så kommer detta beslut
att utgöra en kraftigt pådrivande faktor,
när det gäller att förmå kommunerna
att i god tid vidta åtgärder för
att få fram lämpliga bostäder för de
nya provinsialläkarna. Tillvaron av en
god provinsialläkarbostad är under alla
förhållanden ett plus, då man skall locka
sökande till platsen. Även om man
inte kan få sökande till alla nya provinsialläkarbefattningar,
så har man i
varje fall i de norrländska bygderna
större chanser att få fram sökande, om
man kan erbjuda lämpliga bostäder för
provinsialläkarna.

Ett beslut i enlighet med reservationen
om att inrätta ytterligare ett antal
provinsialläkardistrikt kommer att
övertyga kommunalmännen ute i bygderna
om att de kunna vara säkra på
att i sinom tid få en provinsialläkare
till sin ort. Detta kommer att göra dem
mera villiga att vidtaga alla de förberedande
åtgärder, som måste träffas
före inrättandet av ett nytt provinsialläkardistrikt.
Från norrländska utgångspunkter
skulle därför trots allt ett
beslut i enlighet med reservationen vara
fördelaktigt för oss i Norrland, och
jag tror nog, att detta även är den allmänna
uppfattningen där uppe.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Till
vad herr inrikesministern anförde tror
jag för min del inte att det är mycket
att tillägga. Han gav en fullt riktig bild
av situationen, men för att klargöra lä -

get vill jag här peka på ytterligare en
sida av saken.

Den nuvarande läkarbristen beror
icke i någon mån på att det inte skulle
finnas tillräckligt med unga studenter
som vilja utbilda sig till läkare. Tvärtom
är antalet sökande till de medicinska
fakulteterna större än vad man kan
mottaga. För att en ung man skall kunna
vinna inträde vid de medicjnska
fakulteterna och utbilda sig till läkare
fordras, att han kan uppvisa ett mycket
kvalificerat studentbetyg. Ofta måste
han först komplettera sitt studentbetyg
genom efterprövning, vilket innebär en
förlängning av studietiden.

Läkarbristen i vårt land beror således
i grund och botten på att de medicinska
faktulteterna inte haft möjlighet att ta
emot ett tillräckligt antal av de unga
studenter som vilja bli läkare. Det är,
tror jag, kontentan i hela problemställningen,
och det är således nödvändigt
att öka antalet platser för unga studerande
vid de medicinska fakulteterna.

Herr BRANTING: Herr talman! Den
diskussion, som här bar uppstått om
läkarbristen, har stor aktualitet, och
herr inrikesministerns framställning var
av största intresse. Emellertid finns det
i detta sammanhang en fråga, som inte
har blivit berörd. Jag skulle sätta största
värde på om herr inrikesministern
ville yttra sig även om detta problem,
nämligen om möjligheterna för utländska
läkare att erhålla tillstånd att praktisera
här i riket.

Vi ha under den gångna krigs- och
efterkrigsperioden haft åtskilliga exempel
på att här i landet ha vistats synnerligen
kvalificerade utländska läkare,
vilka emellertid ha förvägrats att på
något som helst sätt befatta sig med den
konst och det arbete som de äro förtrogna
med. I stället ha de fått utföra
något slags nödhjälpsarbete. Det torde
även vara bekant, att man från ledande
läkarliåll visat stor obenägenhet att låta
sådana främmande element komma in
på läkarbanan här i Sverige. Man får

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Om inrättande av nya provinsialläkartjänster.

ibland nästan det intrycket, att det inte
bara är en allmän oro för vederbörandes
kunskapsmått som spelar in, utan
även en viss känsla för konkurrensfaran.
Man kan väl dock inte gärna göra
gällande, att läkarutbildningen i Sverige
skulle vara så oerhört överlägsen
den läkarutbildning, som ges i alla andra
länder, att det aldrig kan ifrågasättas
att utländska läkare skola få tillstånd
att praktisera här. Man kan inte heller
påstå, att det är bättre för obygdens folk
att inte få någon läkarbehandling alls
än att eventuellt i nödsituationer bli
behandlade av utländska läkare.

Jag är naturligtvis medveten om att
vi icke enbart genom utnyttjande av de
utländska läkare, som kunna finnas inom
landet, kunna lösa den fråga, det
här gäller, utan att vi för att komma
till rätta med problemet måste gå den
långa väg som herr inrikesministern
här påpekat. Samtidigt tror jag emellertid,
att man skulle kunna göra tillfälliga
arrangemang beträffande utländska
läkare, som skulle kunna vara
till stor nytta.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag är tacksam för att herr Branting
tog upp denna fråga om de utländska
läkarna — jag glömde att beröra den
i mitt förra anförande.

Jag vill säga herr Branting, att, såvitt
jag känner till, är för närvarande i vårt
land icke någon utländsk läkare, som vill
arbeta i svensk sjukvård och som fyller
skäliga krav i fråga om kvalifikationer,
inte redan i arbete. Jag erinrar även om
att vid förra årets riksdag framlades på
min föredragning en proposition, som
skulle möjliggöra att efter en viss tillläggsutbildning
låta de utländska läkare,
som finnas här i landet, få behörighet
att självständigt utöva läkarkonsten. Innan
vi släppa ut en utländsk läkare på
egen hand, måste vi ju sörja för att han
uppfyller vissa kvalifikationer. Han
måste bl. a. först ha satt sig in i gällande
svenska författningar i medicinska
frågor. Han måste känna till svensk
rätts- och statsmedicin. Innan vi kunna

ge honom behörighet, måste man också
ha konstaterat, att han besitter den allmänna
skicklighet i läkaryrket som bör
fordras av en person som självständigt
verkar som läkare här i landet.

Dessa krav kunna uppfyllas på olika
sätt. Enligt fjolårets proposition ha vi
möjlighet att låta en utländsk läkare t. ex.
gå en viss tid på ett svenskt sjukhus och
sedan genom intyg av två svenska läkare
styrka, att han besitter den nödvändiga
allmänna kunnigheten. Är det fråga om
en man, som är erkänd specialist på sitt
område, behöver han inte ens göra sig
detta besvär. Jag har nästan varje vecka
i konseljen ärenden, där utländska
läkare efter en sådan prövning, som jag
här nämnt, beviljas behörighet att utöva
läkarkonsten.

Jag tror således, att vi på detta område
ha gjort vad vi kunnat för att tillvarataga
de utländska läkarkrafter som finnas
inom landet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Heiding in. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Svenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Heiding m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Ang. krisförvaltningens omfattning.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 14—128.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 129.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1948/49 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen under folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

Inledningen.

Ang. krisförvaltningens omfattning.

Under tolfte huvudtiteln i innevarande
års statsverksproposition hade chefen för
folkhushållningsdepartementet till en
början erinrat om att — tvärt emot vad
man tidigare hoppats — verksamheten
inom krisförvaltningen under år 1947 på
grund av ett flertal olika faktorer på väsentliga
punkter utvidgats och ökats och
att till följd därav betydande överskridanden
av de för krisförvaltningen för
budgetåret 1947/48 anvisade anslagen
måste ske. Departementschefen hade vidare
lämnat en översikt över krisorganisationen
och förändringarna inom densamma
samt gjort vissa uttalanden beträffande
anslagsbehovet för krisförvaltningen
för budgetåret 1948/49.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra kammaren
av herr Norup m. fl. väckt motion
(11:181), vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa,
att beträffande utnyttjande av regleringar
och ransoneringar för uppgifter,

som inte vid kristidslagstiftningens genomförande
ursprungligen avsetts, den
största försiktighet måtte iakttagas samt
att de tidigare strävandena att avveckla
krisförvaltning, regleringar och ransoneringar
måtte med all kraft fullföljas.

Utskottet hade i den nu förevarande
avdelningen yttrat bland annat:

»I anslutning till vad departementschefen
anfört utgår utskottet från att tillsyn
från Kungl. Maj ds sida utövas över åt!
krisförvaltningen icke erhåller större omfattning
än omständigheterna kräva och
att avvecklingsåtgärder vidtagas där så
ske kan. Med tanke bland annat på de för
nästa budgetår beräknade avsevärda
kostnaderna för tryckning av cirkulär,
kort och blanketter — för enbart livsmedelskommissionen
uppgående till icke
mindre än 1 030 000 kronor — finner utskottet
vidare angeläget, att alla möjligheter
tillvaratagas för att förenkla och
förbilliga det administrativa förfarandet
kring ransoneringarna och regleringarna.
Utskottet vill därför uttrycka den förhoppningen,
att det utredningsarbete,
som enligt vad utskottet har sig bekant
pågår på hithörande områden, bland annat
inom 1948 års blankettkommitté, bedrives
så, att resultat därav snart kan
förväntas med avseende å krisförvaltningen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts
finner utskottet motionen 11:181
icke böra till någon riksdagens åtgärd
föranleda. Utskottet hemställer alltså, att
motionen II: 181 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»

Reservation hade anmälts av, utom annan,
herr Mannerskantz, som dock ej antytt
sin mening.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag har vid detta utlåtande antecknat en
blank reservation, och jag vill endast här
meddela vad orsaken till detta har varit.

Jag har i år väckt en motion om översyn
av regleringar och ransoneringar
över huvud taget. Den motionen är under
behandling av ett tillfälligt utskott
och kommer väl upp här senare, och jag

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

bär därför inte tänkt att vid detta tillfälle
utveckla de synpunkter, som jag
skulle kunna ha på denna fråga. Jag har
emellertid inte kunnat vara belåten med
det sätt, på vilket statsutskottet nu har
angripit problemet. Jag tycker att utskottet
har tagit för lätt på detsamma och
hyst för stor tillit till det sätt, på vilket
Kungl. Maj :t kan väntas handlägga
dessa ting. Jag menar, att Kungl. Maj :t
inte har begagnat alla de tillfällen att
lätta på både regleringar och vissa ransoneringar,
som ha förefunnits och fortfarande
förefinnas. Jag hade därför helst
sett en mera fordrande skrivning från
utskottets sida, men som jag inte anser
att man bör ta upp samma fråga två
gånger, har jag här velat inskränka mig
till att endast anmäla, att jag tycker
utskottets skrivning är för lam.

Jag har intet yrkande, herr talman!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
nu föredragna avdelningen hemställt.

Punkterna 1—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

50, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående beredande av täckning
för viss i lotsstyrelsens räkenskaper
redovisad brist;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående övergångsersättning
till förre furiren vid flottan H. E.
Ahlström;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bidrag till Stockholms
enskilda bank aktiebolag till täckande
av vissa rättegångskostnader;

nr 54, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till flyttningsersättning

2 Första kammarens protokoll 1948. Nr 15.

Anslag till konsumtionsundersökningar.

för vissa beställningshavare vid Norrbottens
flygbaskår;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

56, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

57, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

58, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ydterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

59, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till landsfogdarna m. fl.:
avlöningar; samt

nr 60, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående eftergift av viss
ogulden arvsskatt för Fliseryds fideikommiss.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till konsumtionsundersökningar.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till undersökningar rörande
levnadsvillkor och hushållsvanor.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 88, hade Kungl. Majd föreslagit riksdagen
att till Undersökningar rörande
levnadsvillkor och hushållsvanor för
budgetåret 1948/49 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
98 000 kronor.

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Anslag till konsumtionsundersökningar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag till Undersökningar rörande
levnadsvillkor och hushållsvanor för
budgetåret 1948/49 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
65 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson
och Gränebo, fröken Andersson samt herrar
Ivar Persson, Svensson i Grönvik,
Rubbestad, Staxäng och Birke, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet hort hemställa,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förevarande proposition;

2) av herrar Gustaf Karlsson, Eriksson
i Stockholm och Åkerström, vilka likväl
ej antytt sin åsikt;

3) av herr Lundqvist, likaledes utan
angiven mening.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Detta är ju ett ganska trasigt utlåtande.
Tolv av utskottets ledamöter ha gått en
medelväg och förordat ett anslag på
65 000 kronor. I propositionen hade begärts
98 000 kronor. Åtta av utskottets
reservanter ha ansett, att för närvarande
icke något anslag bör beviljas.

Socialstyrelsen har, såsom framhållits
i propositionen, vid upprepade tillfällen
begärt anslag till utredningar av detta
slag, men departementschefen har då,
hänvisande till de onormala tiderna, icke
velat lägga fram förslag i denna riktning.
Socialstyrelsen har emellertid varit
ivrig och i januari i år begärt anslag till
en utredning efter metoder, som i alla
händelser i vårt land ännu icke ha prövats
i detta sammanhang.

Anledningen till att jag tar upp tiden
med att lägga fram mina synpunkter är
att det här rör sig om en utomordentligt
viktig undersökning. Den skall nämligen
ligga till grund för indexberäkningar,
efter vilka, som vi veta, lönerna i stor
utsträckning regleras. Den skall vidare
ligga till grund för nationalbudgetberäk -

ningar och den aktuella ekonomiska politiken.
Det är alltså utomordentligt viktigt,
att vid utredningen kravet på exakthet
upprätthålles.

Till en början kan man ställa frågan,
om tidpunkten för en undersökning är
lämplig. Nu säges det visserligen, att
just på grund av att läget är så labilt,
är det av utomordentlig betydelse att
snabbt få fram siffrorna. Den synpunkten
förstår jag i mycket hög grad, men
det är också utomordentligt viktigt —
jag har redan tangerat det — att det blir
en tillförlitlig statistik, och där sätter
jag ett stort frågetecken.

Den nya metoden går ut på att insamla
uppgifter vid intervjuer. Man har visserligen
tidigare gjort gallupundersökningar,
men man har i alla händelser
inte bedrivit dem efter det schema som
här är upplagt. Nu erkänner socialstyrelsen
själv i motiveringen för sin begäran,
att man med denna metod förlorar
i detaljrikedom och korrekthet. Men
man säger, att man har goda erfarenheter
av denna metod i Amerika. Det kan
jag inte yttra mig om. Jag föreställer mig
att det är sant, eftersom man säger det,
men det beror väl litet på, vartill man
använder de resultat till vilka man kommer
vid undersökningarna. Det är möjligt
att undersökningarna givit goda resultat,
men jag tror inte att man får
draga alltför vittgående slutsatser av de
resultat som man uppnår.

Det är här fråga om en mindre och
en större undersökning. Den mindre pågår
och nalkas sitt slut. Man säger att
erfarenheterna från den mindre undersökningen
skola utnyttjas för den större.
Då frågar man sig helt naturligt: Vilka
erfarenheter har man från den mindre
undersökningen? Man har visserligen
inte kommit så långt vid bearbetningen
av resultaten av undersökningen, men
enligt upplysningar, som vi ha fått vid
ärendets behandling i avdelningen inom
utskottet, har man inte alls gjort några
goda erfarenheter. Det gör, att vi med
mycket stort fog kunna säga, att vi här
kasta goda pengar efter dåliga.

Departementschefen säger själv i propositionen:
»Såsom förutsättning för an -

Onsdagen den 21 april 1918 fm.

Nr 15.

ordnande av den större undersökningen
bör över huvud taget gälla att erfarenheterna
av den nya metodens användning
vid den mindre undersökningen bli goda.
» Det är av den anledningen, menar
jag, som man har orsak att här sätta ett
frågetecken.

Jag har studerat saken litet närmare
och tittat på anvisningarna för intervjuarna.
Det är en liten nätt packe. Det är
bl. a. ett frågeformulär på inte mindre
än 21 tättskrivna sidor, som uppta frågor
som folk skall svara på. Tidigare
har man, såsom man uttryckt saken, begränsat
sig till att utreda hushållsvanor
o. d. för ett visst antal relativt ordentliga
familjer. Man erkänner i anvisningarna
till intervjuarna ännu en gång, att
någon högre grad av exakthet kan man
inte få med den nya metoden men, säger
man, det räcker med uppskattningar.
Man säger vidare, att det inte gör så
mycket, tv om bara felen inte gå i samma
riktning, ta de enligt de stora talens
lag ut varandra. Men hur skall man veta,
att inte felen gå i samma riktning? Vem
skall avgöra den saken?

Jag verkar kanske negativt inställd.
Jag tycker att man gärna kan pröva metoden,
men det kan man göra vid en
tidpunkt, då man behöver, jag höll på
att säga reservarbeten för folk, och inte
i tider när arbetskraften inte på långa
tag räcker till. Man kan också parentetiskt
tala om pappersbristen, då man ser
denna näpna lilla lunta av anvisningar.

I anvisningarna för intervjuarna står
det vidare mycket som är intressant. Om
hushållen ställa sig avvisande, skall man
inte utan vidare uppge försöken, utan
använda alla möjligheter till övertalning.
Och så kommer det: om man erbjuder
sig att komma igen, blir svaret stundom,
att då är det lika bra att ta det på en
gång för att få saken ur världen. En sådan
intervju beräknas ta fyra, fem timmar,
så det blir en ganska ordentlig tentamen
för de stackare som råka ut för
den.

Vilka skall då utfrågningen omfatta?
Den skall omfatta hela familjen: man,
hustru, barn, hembiträde, inackorderingar,
släktingar etc. Även uppgifter om

Anslag till konsumtionsundersökningar.

vuxna barns och inackorderades utgifter
för kläder, nöjen, tidningar etc. böra inhämtas.
Jag har en liten känsla — och
inte så liten för resten — av att detta
inte passar för vårt folk.

Hur skall man då gå till väga? Husmodern
skall erinra sig, vilka kvantiteter
av alla nyttigheter som inköpts och
vilka tjänster som tagits i anspråk under
de närmast föregående sju dagarna.
Märk väl att här är en mycket stor felkälla;
det är inte de under veckan förbrukade
varorna som skola redovisas,
utan de inköpta. Där ha vi sinkadusen
som i en liten ask.

Om jag tar några exempel ur den här
luntan, skall jag villigt erkänna, att det
är att ge sig ut på en aning farlig mark,
ty då saken behandlats tidigare och
man anordnat högläsning ur detta material,
har man från motståndarhåll reagerat
kraftigt och sagt, att det är en allvarlig
sak som man inte skall skämta med.
Men det är inte högläsarens fel, om
exemplen uppmana till ett litet leende.
Då man går igenom formuläret noggrant,
konstaterar man att det sannerligen inte
är många hemligheter som folk får ha
kvar, sedan man svarat på detta. Man
skall t. ex. lämna uppgifter om — utöver
en massa annat — kostnaderna för hund,
katt, akvarium, burfågel och kostnader
för läppstift, rouge, nagellack, ögonhårsoch
ögonbrynsfärgning o. s. v. Jag visste
inte att det fanns så mycket historier
som folk förstör sig på, och därtill kommer
att det kallas kroppsvård. Det är ju
en definitionsfråga, och man får väl
vara ganska glad för att man inte kallat
det för skönhetsvård.

Nu har den hälft av utskottet, som
förordat eu medellinje, påvisat att det
behövs eu förenkling. Jag gissar, att man
menar att man skall skära bort de värsta
sakerna här. Men det är inte någon garanti
för att det blir de värsta utväxterna
som skäras bort, utan de kanske få
stå kvar, medan de vettiga delarna skäras
bort. Det vet man åtminstone a priori
ingenting om.

Nu anse reservanterna — jag sammanfattar
deras mening för att inte allt för
länge ta upp tiden — att när tidpunkten

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Anslag till konsumtionsundersökningar.

blir lämplig, skall metoden prövas i vårt
land, men enligt reservanternas uppfattning
skall man inte, innan metoden
ordentligt prövats vid upprepade tillfällen,
låta den få praktisk relevans i
viktiga sammanhang. Vidare anse vi att
man bör avvakta resultaten av den
mindre undersökningen och att man hela
tiden skall akta sig för att tro alltför
mycket på dessa undersökningar. Det
är framför allt den sistnämnda synpunkten
som föranlett mig att ansluta mig
till reservantgruppen. Jag förstår väl att
statistiska undersökningar äro nödvändiga.
Jag har själv på 1920-talet under
flera år varit med om sådana utredningar,
varför jag åtminstone har en aning
om vad jag talar om. Men det kan inte
hjälpas, att det är litet vårdslöst att vilja
lägga dessa undersökningar till grund för
indexberäkningar. Det är ju allmänt
känt, att i dessa dagar en massa kommunaltjänstemän
hålla på att få sina löner
sänkta på grund av att index har sänkts.
Det är möjligt att det är berättigat att
sänka index, men man blir litet förvånad,
ty när man går omkring och skall
handla, får man det bestämda intrycket,
att priserna långsamt smyga sig uppåt.
Den saken kan diskuteras, men eftersom
index betyder så mycket, anser jag att
man inte får hålla på och experimentera
mer eller mindre i luften. Har man
gått igenom handlingarna, skall man
vara bra fantasirik för att tro på ett
verkligt gott resultat av denna undersökning.

På grund av dessa och en del andra
skäl. som jag inte skall uppta tiden med
att ange, skall jag, herr talman, be att
få yrka bifall till den av herr J. B.
Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr WAHLUND: Herr talman! Jag har
inte haft tillgång till frågeformuläret,
och efter vad jag hört under hand ha
inte heller alla utskottsledamöterna haft
det. Jag måste säga, att när jag hör fröken
Ebon Andersson här tala om formuläret,
verkar det som om detta vore
minst sagt kuriöst, och efter fröken Anderssons
anförande blev jag faktiskt en

smula betänksam. Jag säger det med all
reservation — jag upprepar att jag inte
sett formuläret.

Bortsett härifrån måste jag framhålla,
att undersökningar av denna typ måste
anses vara mycket betydelsefulla, och
jag vill ge utskottet en komplimang för
att det använt en annan metod än som
brukar vara den vanliga, när man prutar
på statistikanslag här i riksdagen.
Man brukar göra småprutningar, som
ibland skada mer än de gagna, men
här har utskottet försökt att göra besparingar
genom en effektivisering av statistiken,
och det tycker jag är en sak
som man bör ta fasta på. Det är efter
denna metod man kan göra de verkligt
betydelsefulla besparingarna inom statistiken.
Det är klart att mycket står att
vinna genom att rensa bort dött gods
ur statistikens sifferkyrkogårdar, men
det väsentliga är att skapa en bättre organisation
inom statistiken och en bättre
utformning av den statistiska metodiken.

Det måste anses betydelsefullt — det
sägs också i detta utlåtande — att vi
få ett bättre underlag för våra indexberäkningar.
Jag har, herr talman, flera
gånger varit i tillfälle att här i kammaren
påtala bristerna hos dyrortsgrupperingen
och indexberäkningen, och just
i dessa dagar har levnadskostnadsindexen
blivit särskilt aktuell i debatten, sedan
barnbidragen tillåtits påverka index.
Resultatet har t. ex. här i Stockholm
blivit löneminskningar för åtskilliga
kategorier, löneminskningar som —
det förstår jag mycket väl — dessa befolkningskategorier
inte kunna inse det
berättigade i. Vi kunna som exempel ta
en tvåbarnsfamilj här i Stockholm —
just en familj med indexfamiljens barnantal
—• som bar fått sina barnbidrag.
Den kanske befinner sig i ett sådant inkomstskikt,
att skatten blir höjd mera
än vad barnbidragen uppgå till. Man
har kanske redan förut varit missnöjd,
men nu förstår man inte, varför man
skall vara med och betala en gång till
i form av löneminskning, bara av den
anledningen, att man ej har samma inkomst
som indexfamiljen.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Jag kan ta ett ännu mera drastiskt exempel.
En sjuksköterska i Stockholm har
kanske tidigare sagt att hon gärna vill
vara med om att skattevägen betala för
barnbidragen, även om hon inte blir
delaktig av dem. Hon anser det rimligt
med en omfördelning av barnkostnaderna,
men hon blir åtskilligt förvånad,
när hon får fyra procents minskning
av lönen enbart av den anledningen,
att hennes familjetyp inte är densamma
som indexfamiljens.

Vi se i alla fall i och med det föreliggande
förslaget en första ansats från
socialstyrelsens sida att göra differentierade
undersökningar på detta område
inom olika familjetyper, och förmodar
jag, även för ensamstående. Jag anser
att ett sådant försök bör uppmuntras.
Men jag är likväl, herr talman, inte
beredd att utan vidare biträda vare sig
propositionens eller utskotlsmajoritetens
förslag. Anledningen därtill är att
det i propositionen står att dessa undersökningar
möjligen skola utsträckas till
landsbygdsbefolkningen, men att detta
är en sak, som man skjuter på framtiden.
Jag måste säga, att det är minst lika
betydelsefullt, att sådana här konsumtionsundersökningar
komma till stånd
inom landsbygdsbefolkningens kategorier
som inom stadsbefolkningens. Vi ha
sådana konsumtionsundersökningar för
landsbygden från förra delen av 1930-talet, och vi ha där kunnat konstatera,
att konsumtionsförhållandena för de
bredare lagren av landsbygdens folk äro
långt sämre än hos de breda lagren av
stadsbefolkningen. Landsbygden har
sämre bostadsstandard, sämre klädstandard,
ja, till och med sämre matstandard.
Vi veta att dessa ojämnheter mellan
landsbygd och stad kvarstå i dag,
men vi ha inga möjligheter att exakt
säga, hur stor skillnaden är. Vi skulle
önska, att vi hade tillgång till sakligt
och vederhäftigt material för att belysa
den saken.

Jag har, herr talman, ingen möjlighet
all här helhjärtat biträda något av de
framställda förslagen. Jag vill bara med
det sagda anmäla, att jag kommer att
avstå från att rösta vid voteringen.

Anslag till konsumtionsundersökningar.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
har först vid statsutskottets plenum
stiftat bekantskap med detta förslag och
har alltså inte haft tillfälle att personligen
ta del av de handlingar, som fröken
Andersson nyss talade om. Men jag
hade i statsutskottet tillfälle att liksom
de övriga ledamöterna lyssna till de redogörelser,
som där lämnades av dem,
som inom tredje avdelningen närmare
förberett ärendet. Dessa ledamöter ha
ju också allesamman haft dessa anvisningar
i sin hand.

Jag vill säga, att jag mycket väl kan
förstå de reservanter, som yrkat avslag
på det föreliggande förslaget, och jag
gör det så mycket lättare, sedan jag
fått höra vad som framkommit vid beredningen
av ärendet i tredje avdelningen.

När jag emellertid, trots detta, inte
själv har velat ansluta mig till avslagsyrkandet,
beror det på att jag, främst
av de skäl som departementschefen har
anfört, har ansett det vara utomordentligt
önskvärt att utan tidsutdräkt få till
stånd en förnyad undersökning på det
här området, inte minst med tanke på
indexberäkningarna. Några sådana undersökningar
ha ju inte företagits sedan
år 1933.

Nu är ju meningen att man skall använda
en annan metod än tidigare. Om
den är lämplig eller inte vågar jag inte
göra något uttalande om. Jag har konstaterat
att den ansvariga statsmyndigheten,
socialstyrelsen, som skall handha
undersökningen, uppenbarligen tror att
metoden är bra. Då har jag för min del
inte velat motsätta mig, att detta försök
göres. Jag har emellertid blivit synnerligen
betänksam beträffande det sätt,
på vilket man har tänkt sig att tillämpa
metoden. Fröken Ebon Andersson
har ju lämnat en del drastiska exempel
därpå. Utskottet skriver i det avseendet
i sin motivering, att utskottet har tagit
del av anvisningarna till intervjuarna,
frågeformulär in. m. Utskottet framhåller,
att de utmärka sig för en ytterst
detaljrik specifikation i fråga om olika
varuslag, och utskottet förutsätter, att

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Anslag till konsumtionsundersökningar.

man skall underkasta det hela en överarbetning
i förenklingssyfte.

Sedan man litet närmare tagit reda
på hur detta material ser ut, måste jag,
herr talman, säga att detta är mycket
snällt skrivet av utskottet. Enligt mitt
förmenande borde det här uttalandet
ha blivit betydligt skarpare formulerat
och även betydligt mera kritiskt. Jag
är av den bestämda uppfattningen, att
om detta program skall fullföljas på det
sätt som från socialstyrelsens sida varit
tänkt, skulle inte saken vinna på
det. Jag tror att förslaget innehåller så
många orimligheter och så många petitesser,
att förslagets genomförande
skulle komma att väcka allmänt löje ute
bland allmänheten, och det är ju någonting
som man bör akta sig för.

Jag skulle alltså velat ha en skarpare
formulering av detta stycke i utskottets
utlåtande och ville därför ha ärendet
återremitterat till avdelningen. Det
ville man emellertid inte vara med om
från avdelningens sida. Jag har därför
avgivit en blank reservation, och jag
har med dessa ord velat motivera den.
Därtill vill jag lägga en enträgen hemställan
till departementschefen, herr
socialministern, att ägna denna fråga
en ingående uppmärksamhet. Jag tror
att saken behöver det. Jag skulle nästan
vilja ifrågasätta, om inte herr socialministern
också skulle försöka få hjälp
av statsrådet Danielson, som är specialist
på Krångel-Sverige. Jag är övertygad
om att därest han har tid att gå
genom detta material, skall han finna
ett mycket tacksamt och mycket frodigt
verksamhetsfält för sin iver att reformera.
Jag tror också att han skall vara
mannen att kunna åstadkomma den
hyfsning av det hela, som saken behöver
för att ändamålet inte skall förfelas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OHLON: Herr talman! Jag är väsentligen
förekommen av herr Lundqvist.

Fröken Ebon Andersson gjorde gäl -

lande, att huvudmotivet för den här statistiska
undersökningen skulle vara att
skaffa material för indexberäkningarna.
Det är väl ändå en sanning med viss
modifikation. Indexberäkningarna bygga
förutom på kvantitetstalen, som det
här gäller att utröna, på de prisuppgifter,
som insamlas i de olika svenska
kommunerna. Vad man vill ha fram genom
den här undersökningen är som
sagt uppgifter om vilka kvantiteter av
olika varuslag som förbrukas, och därvidlag
har man ingen yngre undersökning
att tillgå än en som är gjord år 1933.
Sedan den tidpunkten ha nog svenska
folkets levnadsvanor förändrats högst
avsevärt, och om indexberäkningarna
skola baseras på konsumtionssiffrorna
från år 1933, så fruktar jag att de måste
bli ganska missvisande.

Man vill alltså ha fram kvantitetssiffrorna
för indexberäkningarnas skull.
Men saken har också en annan sida, som
har att göra med den ekonomiska statistiken.
Det framgick ju av årets statsverksproposition,
att vår ekonomiska
statistik har ett ganska ofullständigt material
att stödja sig på och att möjligheterna
att göra nationalbudgetberäkningar
därför äro ganska små, och enligt
vad vi ha fått oss bekant i tredje
avdelningen, är det väsentligaste motivet
för igångsättandet av dessa undersökningar
att man önskar få ett statistiskt
underlag för nationalbudgetberäkningar.

Nu säger fröken Ebon Andersson, att
det kunde räcka med den mindre undersökningen,
som redan har satts i gång
och som gäller 300 hushåll, och att man
inte bör utsträcka undersökningarna till
att omfatta 1 200 hushåll, så länge man
inte med hjälp av resultatet av den
mindre undersökningen har kunnat
konstatera den nya metodens bärkraft.
Men var och en, som har sysslat något
med statistik, måste väl ändå säga, att
300 prov är ett för litet antal för att
de stora talens lag skall komma i tillfälle
att verka, när det gäller ett så
vanskligt problem som det här är fråga
om. Därför har utskottet menat, att det
behövs ett vidlyftigare material än den

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

mindre undersökningen syftar till, för
att man skall kunna få en tillräckligt
säker grund för bedömningen av själva
metoden som sådan.

Här kunde man givetvis göra en invändning
och fråga: varför gick inte då
utskottet på Kungl. Maj:ts linje och godtog
det anslag på 98 000 kronor, som
äskades i propositionen? Att så icke
skedde, sammanhänger emellertid med
det frågeformulär, ur vilket fröken Andersson
har givit oss vissa glimtar och
som är av den natur som herr Lundqvist
nyss framhöll. Jag fruktar, att om
socialstyrelsens ombud skulle gå ut till
svenska folket och be det svara på alla
de närmare fyrahundra frågor, som här
framställas, skulle hela metoden komma
i löjets vanrykte. Det finns nästan inga
detaljer i den mänskliga livsföringen
som äro undantagna i det här frågeformuläret,
utom den lilla kanariefågeln,
som socialstyrelsen tydligen menar att
folket får gratis. Vi gjorde en, visserligen
mycket summarisk, beräkning av
vad en inskränkning i själva formulärets
omfång skulle föra med sig för konsekvenser
i fråga om kostnaderna och
kommo då till att ett belopp på två
tredjedelar av vad Kungl. Maj:t begärt
kunde vara tillräckligt. Det är inte bara
så, att varje intervju kommer att bli billigare
om utskottets förslag antages —
eljest räknas det med att varje intervju
skall kosta 35 kronor, vill jag minnas —
utan förenklingen av materialet kommer
också att möjliggöra ett nedbringande av
själva bearbetningskostnaden, som i
Kungl. Mai:ts förslag är upptagen till
40 000 kronor.

Jag har intresse för undersökningsmetoden
såsom sådan; den är visserligen
ny för Sverige, men den har använts i
Amerika i olika sammanhang och lär
där ha visat sig fungera all right. Vi
veta, att när gallupundersökningarna
igångsattes här i vårt land, voro stora
grupper av människor skeptiskt inställda
mot den metodens möjligheter att
ge upplysningar om folkmeningen och
om vanorna bland folket. Men jag tror,
att vi litet till mans ha fått korrigera
denna vår fördomsfulla uppfattning och

Anslag till konsumtionsundersökningar.

nu måste konstatera att gallupundersökningarna
på ett förunderligt sätt kunna
ge en bild av vad som rör sig inom folket.
Jag menar alltså, att det är angeläget
att vi få den här nya undersökningsmetoden
effektivt prövad, och det kan
inte ske endast i och med genomförandet
av den mindre undersökningen.
Prövningen bör emellertid äga rum under
sådana former, att folket får förtroende
för undersökningen.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (kort genmäle):
Herr talman! För undvikande av varje
missförstånd måste jag framhålla, att jag
inte förstår ett dugg av vad herr Ohlon
säger, när han talar om att resultaten
av dessa undersökningar inte skola ligga
till grund för indexberäkningar. Det
säges klart ifrån i socialstyrelsens petita,
i propositionen och i utskottsutlåtandet,
att undersökningarna skola ligga
till grund för indexberäkningar, över
huvud taget förstår jag inte alls vad
herr Olilons påstående kommer ifrån,
men det kanske är ett missförstånd rörande
hela saken som gör att herr Ohlon
har ansett sig kunna stanna på medellinjen,
ty hela hans resonemang är
ju sådant, att han från sina utgångspunkter
helst borde gå åtniinstone på
Kungl. Maj :ts linje. En sådan slutsats
skulle jag ha förstått, men den slutsats
han nu kom till förstår jag inte alls.

Just därför, att statistiken har en så
utomordentligt stor betydelse, är jag angelägen
om att den inte skall, såsom
bär bar sagts, råka i ännu värre vanrykte
än den nu är i — om det nu är
möjligt.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Fröken Andersson inledde sitt
första anförande med att påpeka, att
detta utlåtande ser ganska trasigt ut.
.lag vill komplettera det uttalandet genom
att säga, att när utskottet i plenum
behandlade ärendet, hade det att välja
mellan tre linjer, som voro represente -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Anslag till konsumtionsundersökningar.

rade inom dess tredje avdelning. Det
hade inte varit möjligt att åstadkomma
någon enighet inom avdelningen. Några
understödde Ivungl. Maj:ts förslag om
ett anslag på 98 000 kronor och ansågo
att undersökningarna borde få den omfattning
som socialstyrelsen hade föreslagit.
En annan linje var den, som herr
Ohlon nu är förespråkare för. Den gick
ut på att man skulle skära bort ungefär
en tredjedel av kostnaden; den linjens
förespråkare ansågo, att med 65 000
kronor skulle man nog kunna klara en
ganska hygglig undersökning av det
här slaget. Och så var det också den
linje som fröken Andersson företräder
här och som går ut på rent avslag. Det
var således inte så lätt för utskottet att
välja, kan jag förstå, och i varje fall blev
det endast tre ledamöter, nämligen vi,
som äro antecknade för den blanka reservationen
med beteckningen 2), som
understödde Kungl. Maj :ts förslag i
statsutskottet.

Jag vill dock säga, att trots att vi blevo
en så liten minoritet, blevo vi ingalunda
övertygade om att majoriteten kunde
ha rätt, utan snarare tvärt om, och den inställningen
ändras inte av de försök man
nu har gjort att övertyga också kammaren
om att socialstyrelsen här har givit
sig in på petitesser, som bara väcka
löje. Jag har, herr talman, gjort en liten
reflexion, när jag har hört dessa
toner från tre håll här i kammaren. Vi.
socialdemokrater bruka beskyllas för att
vilja schematisera, för att vilja lägga linjalen
över och bara draga streck, efter
vilka allting skall ordnas. Nu när socialstyrelsen
har försökt få fram en undersökning
av konsumtionsvanorna i de
svenska hemmen och därvid självfallet
måste räkna med de förnödenheter som
användas, så påtalas det att undersökningen
göres alltför detaljrik. Fröken
Andersson gjorde sig litet lustig över att
det där frågeformuläret också upptog
frågor om konsumtionen av nagellack
och puder, men det är väl ostridigt att
dessa varor förbrukas och spela en viss
roll i en del hem; i andra hem förbrukas
det kanske sprit och tobak. Då man
nu vill ha reda på hushållsvanorna, så

vore det väl ändå att gå förbi verkligheten
att underlåta att ta upp varor som
verkligen förbrukas.

Jag anser alltså att det skäl emot socialstyrelsens
förslag till undersökning,
som motståndarna till Kungl. Maj:ts förslag
här ha anfört, är mycket svagt, ty
genom att göra en sådan schematisering,
som dessa talare vilja ha genomförd,
går man utanför verkligheten, vilket aldrig
är nyttigt.

Jag tror att såväl fröken Andersson
som herr Lundqvist och herr Ohlon åberopade
att vi inte ha haft några ingående
hushållsvaneundersökningar sedan
år 1933 och att en sådan undersökning
är av behovet påkallad för att man skall
få reda på indexfamiljens vanor. Att resultatet
av en sådan undersökning måste
inverka på indexberäkningarna torde
vara ostridigt, och indexberäkningarna
ha ju en utomordentlig betydelse
på det samhällsekonomiska området.

De, som stå emot regeringens förslag,
säga sig misstro intervjumetoden, och
man vågar sig inte på att anvisa så
mycket pengar, förrän man är säker om
resultatet. Nu var fröken Andersson tillräckligt
— jag höll på att säga ärlig
nog att anföra vad som har sagts i propositionen
om förutsättningen för att
den större undersökningen skall genomföras,
nämligen att den mindre undersökningen
skall ge goda resultat. Det
innebär ju, att det skall ligga i Kungl.
Maj:ts hand att, om den nya undersökningsmetoden
inte visar sig lämplig, stoppa
undersökningarna. Om anslaget går
igenom, innebär ju detta att undersökningarna
kunna fullföljas, om resultatet
blir gott, och det har man redan nu anledning
att tro, enligt vad som anses i socialstyrelsen;
så mycket har redan framgått
av den mindre undersökningen.

Fröken Andersson anlägger så kritisk
min som möjligt för att betona avståndet
oss emellan, men det hjälper inte.
Att resultaten äro lovande, har jag hört
vid samtal med människor som syssla
med detta inom socialstyrelsen. Ett bifall
till anslagsäskandet innebär att den
större undersökningen kan genomföras
redan nu, om så skulle visa sig lämpligt,

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

och att man inte behöver vänta på nästa
års riksdag för att få nytt anslag.

Herr Wahlund hade ett särskilt motiv
för att inte medverka till beviljandet
av detta anslag, och jag får säga
att det var ett underligt motiv. Herr
Wahlund är kanske den störste experten
på det statistiska området i denna församling,
och det är väl inte så lätt för
en lekman att ge sig i kast med de lärde,
men nog förefaller det mig underligt
att herr Wahlund, som också är en
landsbygdens representant, säger, att eftersom
det bara nämnes som en eventualitet
att undersökningen även skall
omfatta landsbygden, kan han inte
medverka till att anslaget beviljas. Jag
tycker det vore den naturligaste sak i
världen för herr Wahlund att säga:
»Som villkor för min röst begär jag, att
landsbygden kommer med i denna undersökning.
» I ett sådant uttalande skulle
jag mycket kraftigt vilja understödja
herr Wahlund, ty jag anser det mycket
viktigt att denna eventualitet, som socialstyrelsen
talar om, blir en verklighet.

Nu finns det väl ingen anledning att
tro någonting annat än att utskottets
förslag kommer att antagas, ty då vi inte
lyckades övertyga 24 utskottsledamöter,
finns det väl heller ingen möjlighet
att övertyga kamrarna; ett utskott
skall väl nu ändå vara en syntes av
kamrarna. Jag betraktar det därför som
hopplöst att yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag, och jag vill bara säga,
att om kamrarna gå på utskottets linje,
äro ju möjligheterna att få landsbygden
medtagen i undersökningen totalt uteslutna,
under det att sådana möjligheter
eljest skulle ha förefunnits, särskilt
med den påtryckning som jag förmodar
att herr Wahlund med sin sakkunskap
har kunnat utöva. Jag skulle emellertid
ha ansett det vara mycket värdefullt,
om undersökningen hade kunnat omfatta
även landsbygden.

Ja, herr talman, jag har egentligen bara
velat ange motiven till att mitt namn
återfinnes under den här reservationen.
Jag tror inte det är någon mening med
att ställa ett yrkande om bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och kommer där -

Anslag till konsumtionsundersökningar.

för inte att göra det. Jag vill ändå sluta
med att säga vad jag kanske redan
har sagt tidigare, att jag tror att statsutskottet
följt och av allt att döma även
kamrarna komma att följa den föga rekommendabla
vägen att låta snålheten bedra
visheten.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Det här ärendet är kanske snarare ett finansdepartementets
ärende än ett socialdepartementets,
eftersom dessa hushållsvaneundersökningar
skola läggas till
grund för indexberäkningarna; jag tror
att herr Ohlon och fröken Andersson
inte behöva tvista på den punkten. Det är
ju klart, att själva den här undersökningen
inte skall leda till fastställandet av
några indexsiffror, men den är avsedd
att lägga grunden för de framtida indexberäkningarna,
och vid sådana beräkningar
behöver man ha aktuella uppgifter
om hushållsvanorna. Det är ju nu
femton år sedan den förra hushållsundersökningen
ägde rum. Det år då den
undersökningen gjordes var det en svår
arbetslöshetskris här i landet, och under
de femton år som ha förflutit sedan dess
ha vi upplevat ett fruktansvärt världskrig
och varit med om en serie av regleringar
och ransoneringar etc., vilket enligt sakens
natur gör att massor av människor,
och även indexfamiljen, leva på ett annat
sätt i dag än de gjorde för femton år sedan.
I deras konsumtion nu ingå helt
andra kvantiteter av olika slags varor än
det gjorde den gången.

Jag har under åtminstone två eller tre
år motsatt mig en ny hushållsundersökning,
och detta har jag gjort av följande
skäl. Om en sådan undersökning skulle
ha skett under kriget, så skulle de dåvarande
hushållsvanorna, den dåvarande
konsumtionen av artiklar, komma att bilda
grundval för nya indexberäkningar.
Resultaten av undersökningen skulle
emellertid icke bli klara förrän tidigast
två år efter tiden för undersökningen och
sannolikt inte förrän efter tre år, och
med hänsyn till att tiderna i alla fall äro
ganska växlande nu — det kunde ha
skell en ny förskjutning om vi hade slup -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Anslag till konsumtionsundersökningar.

pit regleringarna och ransoneringarna,
vilket vi ändå ha hoppats på i många år
nu — så skulle resultaten av en undersökning
som gjorts i mitten av 1940-talet
eller någonting sådant vara värdelösa för
nya beräkningar.

Men så kom den här nya metoden upp,
Det är klart att den metoden inte är lika
exakt som den som innebär att man låter
tusen familjer föra bok över alla utgifter
under loppet av ett år. Den senare
metoden fordrar ju lång tid både för materialets
insamlande och för dess bearbetning,
men den är givetvis mera exakt.
Efter min mening ger den emellertid å
andra sidan ingen som helst rimlig
grund för den värdering man behöver,
eftersom undersökningen redan är för
gammal när dess resultat föreligger. Det
är ju eländet med åtskilligt av statistiken,
att den är oanvändbar den dagen man
behöver den därför att det har skett en
utveckling sedan materialet insamlades,
så att resultatet inte längre är tillämpligt
på de områden där man skulle vilja tilllämpa
det. Den här nya metoden ger
som sagt inte ett lika exakt resultat, det
ligger i sakens natur, men jag kan på så
kort tid som några månader få fram ett
resultat, som alltså är åtminstone något
så när aktuellt i det ögonblick det skall
användas. För min del har jag ansett, att
man på många områden av statistiken
borde gå över till intervjumetoder och
avstå från den hundraprocentiga exaktheten
till förmån för en större snabbhet.
Nu är ju den hundraprocentiga exaktheten
i hittills tillämpade metoder en chimär.
Som exempel kan jag nämna, att
Stockholms stad kan spara fem å sex miljoner
kronor om året — jag har härvidlag
endast tidningsuppgifterna att rätta
mig efter — genom att indexfamiljen är
en tvåbarnsfamilj och barnbidragen medräknas
vid indexberäkningen. Alla människor
som inte ha barn, alla ungkarlar,
alla kontorsflickor — som väl i regel inte
ha några barn, åtminstone inte så länge
de äro ogifta — skola få sina löner sänkta
därför att det har införts barnbidrag
och det finns två barn i indexfamiljen.
Hur man kan betrakta en sådan metod
såsom bättre än den, där visserligen eu

värdering av de olika uppgiflerna får
ske, kan jag inte begripa. När det gäller
tvåbarnsfamiljerna i landet är denna metod
att beräkna index kanske mycket
bra, men den är det inte för, skulle jag
våga säga, praktiskt taget någon annan
familj i landet, inte ens för enbarnsfamiljerna.
Jag skulle inte ha gjort några
invändningar om utskottet yrkat avslag,
ifall avsikten varit att tillämpa den gamla
metoden, tv mot den har jag under alla
år varit mycket skeptisk, och jag kan förmin
del inte erkänna att den på något
vis har gett tillfredsställande resultat annat
än för ett visst urval av våra familjer.
Jag anser alltså att det finns mycket
starka skäl för att nu göra ett försök med
den nya metoden och sörja för att man
får ett mera aktuellt och modernt underlag
för de kommande årens indexberäkningar.

Vad sedan formulären beträffar har jag
för min del inte sett dem — de voro inte
färdiga när propositionen skulle skrivas
— men jag kan ju säga att vi under alla
förhållanden skola gå igenom dem i departementet
och diskutera de olika frågorna
med representanter för socialstyrelsen.
Det kan ju hända att en viss förenkling
då visar sig möjlig.

Utskottsmajoriteten har utan vidare
förordnat en nedprutning av anslagsbeloppet
med 33 000 kronor, och jag
måste säga att detta förefaller mig synnerligen
djärvt. Det kan hända att denna
undersökning icke kan verkställas
på ett något så när tillfredsställande
sätt, om man inte får ett större belopp
till förfogande än det nu av utskottet
föreslagna. Men jag skall inte strida om
den saken. Om det visar sig att man
inte kan klara uppgiften med det av utskottet
förordade anslaget, får man naturligtvis
försöka skaffa resten av beloppet
vid ett annat tillfälle, om man
är något så när överens om att detta experiment
bör göras — och även de reservanter,
som yrka avslag, ha ju medgivit
attt denna metod bör prövas.

Detta är vad jag velat bidraga med
till denna debatt. Jag är för min del på
intet sätt rädd för att tillstyrka detta
försök, ty jag är övertygad om att re -

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

sultaten av intervjumetoden i praktiken
komma att bli bättre än resultaten av
den gamla, rent skriftliga metoden,
även om det inte är så i teorien. Vad
beträffar anslagsbeloppet vill jag bara
säga, att riksdagen får stå för prutningen.
Jag anser mig på den punkten vara
utan ansvar.

Fröken ANDERSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag är inte riktigt med
på statsrådets sätt att resonera.

Att ungkarlarna skola få sina löner
sänkta på grund av den gamla metodens
utslag är ju inte en invändning mot
metoden såsom sådan, utan visar bara
att metoden inte har tillämpats riktigt.
Det finns ingenting som säger, att man
inte kan välja ut ett visst antal ungkarlar,
ett visst antal änkor med två
barn o. s. v. och be dem föra böcker
och så tillämpa bokföringsmetoden. Då
får man ju i ett sådant här läge ett riktigt
utslag, vilket man enligt min mening
icke får med intervjumetoden.

Jag kan alltså inte förstå att detta
är någon invändning mot den gamla
metoden i och för sig, ehuru jag ställer
mig mycket tveksam också till den. All
statistik bygger ju i väsentlig utsträckning
på uppskattningar, på avvägningar
och omdömen o. s. v., och de bli
alltid mer eller mindre fekaktiga. Felet
med det hela är att man tror för
mycket på statistikens resultat och använder
dem praktiskt vid indexberäkningen.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Det sista kan vara riktigt, men om fröken
Andersson vill avskaffa index är
det en annan sak. En indexberäkning
måste vi ha, och då få vi också söka
skapa en så god grundval som möjligt.
Att indexberäkningen skulle slopas är
ett yrkande, som så vitt jag vet ännu
inte har framställts från något håll.

Vid bokföringsmetoden måste undersökningen
i stället för att omfatta något
över 1 000 hushåll utvidgas till att
gälla åtminstone 3 000 å 4 000 hushåll,
och med ett så omfattande material

Anslag till konsumtionsundersökningar.

skulle jag kunna våga nästan vad som
helst på att det kommer att dröja fem
eller sex år, innan man kan få användbara
resultat av det insamlade materialet.

Bokföringsmetoden har ännu ett fel
— man kan måhända säga, att det är
en förtjänst — nämligen att de familjer,
som föra hushållsböckerna, enligt sakens
natur måste vara ett urval av de
ordentligaste familjerna i landet. Ty
några andra familjer får man ju inte att
föra hushållsböcker. Det svenska folket
består faktiskt av både relativt ordentliga
och något mindre ordentliga
familjer, och jag är inte säker på att
man till grund för dessa beräkningar
skall lägga enbart ett material gällande
de allra ordentligaste familjerna i detta
samhälle.

Herr ANDERSON, GUSTAF IWAR:
Herr talman! Jag ber få meddela, att
jag vid tredje avdelningens behandling
av detta ärende vikarierade för min
vän herr Karlsson i Munkedal och då
framställde ett yrkande, att vi skulle
kräva rensning av detta illustra frågeformulär
men tillstyrka Kungl. Maj :ts
begäran om ett anslag på 98 000 kronor.
Detta förslag kom bort vid frågans behandling
i statsutskottets plenum, där
jag själv var frånvarande, men jag ber
att nu med några ord få förklara min
inställning.

Jag utgår från att det här — och det
har ju betonats från flera håll — rör
sig om ett experiment. Genom en sorts
Gallup skall man försöka nå samma resultat
som genom att samla in ett mycket
stort statistiskt material. Slår denna
metod väl ut, skulle man i framtiden
kunna göra stora besparingar. I
stället för att besvära många tusen människor
med att lämna statistiska uppgifter
och offra miljontals kronor för
att genomföra dessa omfattande undersökningar
skulle man då i framtiden
kunna nå ungefär samma resultat på
det här ifrågasatta, relativt enkla sättet.
Detta har för mig varit vägledande
vid bedömningen av denna fråga, och

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Anslag till konsumtionsundersökningar.

det är därför jag anser att man inte
bör vara alltför snål vid detta första,
eller låt oss säga andra experiment.

Nu är jag, herr talman, i den olyckliga
belägenheten att jag inte kan yrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat,
eftersom jag inte helt kan gilla motiveringen.
Jag kräver för min del ovillkorligen,
att detta frågeformulär justeras.
Jag unnar gärna fröken Andersson
den triumfen att läsa upp valda delar
av frågeformuläret. Det är inte utan att
detta formulär har bidragit till att förlöjliga
ett experiment, som jag eljest betraktar
såsom mycket intressant. Jag
tror att socialministern bör se till att
detta formulär förenklas i mycket betydande
grad.

Min inställning är alltså den, fröken
Andersson, att man, genom att offra
dessa pengar, i framtiden skall kunna
spara mycket betydande belopp. Det är
alltså inte på det sättet, som hon tycktes
förmena, att man här kastar goda
pengar efter dåliga, utan det kan mycket
väl bli tvärtom.

Eftersom jag alltså inte kan yrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, på grund
av att motiveringen där inte är ur mina
synpunkter tillfredsställande, tvingas
jag, herr talman, att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr OHLON: Herr talman! Herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
sade att han var förvånad över att
utskottet vågat ta på sitt ansvar att reducera
det äskade beloppet i så hög
grad som här har skett. Jag får för min
del säga, att enda möjligheten för statsutskottet
och riksdagen att reagera mot
Krångel-Sverige är att icke i allo bevilja
sådana anslag som komma att bidraga
till denna institutions fortbestånd.
Det ansvaret taga vi.

Jag vill också ge en replik till fröken
Ebon Andersson för att skingra ett
missförstånd. Jag har inte yttrat, att
dessa undersökningar icke skola ligga
till grund för index, utan jag har med
citat från den kungl. propositionen sagt,
att det väsentliga vid denna undersök -

ning är att få ett material för den ekonomiska
statistiken och att frågan om
index här kommer i andra hand. När
index skall fastställas har man att räkna
med två olika moment. Det ena, som
här åsyftas, är att få fram kvantitetssiffror,
men det andra och mest ömtåliga
momentet är att få fram prisuppgifterna,
och dem skall man naturligtvis
inte alls hämta från det material,
som här erbjudes. Och för att kvantitetssiffrorna
skola kunna bli så aktuella
som möjligt och i varje fall inte
— såsom nu är fallet —• vara femton år
gamla, ha vi inom statutskottet varit
intresserade av dena undersökning även
från indexberäkningens synpunkt.

Herr WAHLUND: Herr talman! Det förefaller
mig som om herr Karlsson i
Munltedal och jag ha ganska överensstämmande
åsikter i denna fråga, och
för att direkt konkret demonstrera detta
skall jag ställa ett yrkande. Jag har
såsom motivering, att dessa undersökningar
böra Utsträckas till (landsbygden,
och jag yrkar med hänvisning
härtill, herr talman, bifall till propositionen.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Det var en passus i
senare delen av statsrådets anförande
som uppkallade mig.

Jag står visserligen inte för utskottets
utlåtande utan tillhör de reservanter,
som yrkat avslag, men statsrådet
klandrade i ett yttrande utskottsmajoriteten
för att den prutat ned anslagsbeloppet
och tilläde, att om inte medlen
räcka får man väl komma igen vid ett
annat tillfälle och begära tilläggsanslag.
Skall detta uttalande tolkas så, att man
inte kommer att göra de begränsningar
och inskränkningar i de planerade undersökningarna,
som utskottsmajoriteten
förutsätter, utan att man har för
avsikt att bara köra på och låta det
kosta vad det vill för att sedan komma
till riksdagen och begära tilläggsanslag,
så ber jag bestämt att få reagera mot

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

ett sådant tillvägagångssätt. Jag fäster
uppmärksamheten vid att det här gäller
ett reservationsanslag, som icke får
överskridas. Jag tvingas att göra detta
med hänsyn till statsrådets nämnda uttalande,
som var något tvetydigt på den
punkten.

Här pågår nu en undersökning, såsom
vi först hört av fröken Andersson, och
allt som har framkommit — icke minst
statsrådets eget yttrande om anslagsmedlen
— gör det befogat att åtminstone
vänta tills resultatet av den nu pågående
undersökningen föreligger, så att
man kan bygga vidare därpå, om man
så vill.

Det förefaller mig som om detta vore
ett ytterligare skäl att gå på avslagslinjen,
och jag instämmer med dem som
här ha yrkat bifall till reservationen om
avslag på Kungl. Maj:ts proposition.

Herr UHLÉN: Herr talman! Jag tvivlar
för min del mycket starkt på att intervjumetoden
i detta fall skall kunna
ge ett tillfredsställande eller ens tillnärmelsevis
tillfredsställande resultat. Intervjuer
som inte ha stöd av anteckningar
kunna i ett fall som detta omöjligen
bli normgivande. Även om indexberäkningarna
inte baseras på resultatet
av intervjuerna, ligger det dock, såsom
statsrådet Möller nyss framhöll, till
grund för dessa, och under sådana förhållanden
måste man säga, att ett oriktigt
material skulle komma att läggas
till grund för dessa indexberäkningar.

Jag anser emellertid att metoden ändå
bör prövas, och därför har jag ingenting
emot det förslag, som utskottet har
kommit fram till.

Men jag tror mig våga påstå, att bokföringsmetoden
under alla förhållanden
ger ett mycket pålitligare resultat än intervjumetoden
någonsin kan lämna. I
hushållsböckerna införas nämligen indexfamiljens
samtliga utgifter, utan något
undantag, även sådana som fröken
Kbon Andersson nyss ansåg det orimligt
att registrera. Utgifter för läppstift
och puder, rökverk och spritvaror etc.
iiro alltså med även i det material som

Anslag till konsumtionsundersökningar.

hittills har insamlats. Men det är inte
därför sagt, att utgifterna för läppstift
och puder komma med i den statistiska
bearbetningen. Tjänstemännen kunna
nämligen utesluta en del uppgifter, som
de anse inte böra vara med. Det är helt
enkelt omöjligt att få med alla utgifter.
Intresset för musik kan till exempel i en
del familjer föranleda utgifter för noter
och instrument, något som kanske inte
förekommer i 80 eller 90 familjer på
100. Vid den statistiska bearbetningen
måste sådana utgifter självfallet uteslutas
eller tillföras någon grupp av jämförbara
utgifter.

Hushållsböckerna -—• som föras kontinuerligt
till ett antal av, om jag inte
minns fel, omkring 700 i ett 70-tal städer
och tätorter — måste enligt min
mening utgöra ett säkrare och mera tillförlitligt
underlag för indexberäkningarna
än intervjuerna någonsin kunna
bli. Jag ger statsrådet Möller rätt i att
resultaten vid bokföringsmetoden släpa
för långt efter. Jag har vid många tillfällen
haft anledning att observera detta
och har även i diskussioner om saken
uttalat min förvåning över att man, särskilt
i kristider, låter hushållsböckerna
löpa under alltför lång tid. Om man
låter hushållsböckerna löpa exempelvis
för kvartal, behöver det inte bli någon
långvarig eftersläpning, utan man bör
då kunna justera vägningstalen i varje
fall en gång om året. Vägningstalen —
alltså det procentuella värdet av de sex
serier, som ingå i levnadskostnadsindex
— fastställdes sista gången, om jag inte
minns fel, att gälla från juli 1943. Dessa
vägningstal ha alltså uppenbart fått gälla
under en alltför lång tid. Hushållsvanorna
ha ju sedan 1943 förändrats i så
hög grad, att nya vägningstal skulle ha
varit motiverade inte bara en gång, utan
två eller tre gånger. Det önskemålet
skulle man kunnat tillgodose, därest
hushållsböckerna förts under kortare
tid, exempelvis ett kvartal.

Under kriget ha en del stickprovsundersökningar
gjorts, fjortondagarsundersökningar
som legat till grund för vissa
justeringar av levnadskostnadsindex.
Det har alltså inte varit så schematiskt

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Anslag till konsumtionsundersökningar.

som man på vissa håll gör gällande, utan
en del justeringar ha faktiskt företagits
på grundval av tillfälliga undersökningar,
som i viss mån motsvara intervjuundersökningarna
men som enligt min
mening gett ett bättre resultat.

Jag skall slutligen, herr talman, säga
några ord om barnbidragen och levnadskostnadsindex.
Jag är mycket tacksam
för att jag har fått tillfälle att göra det.
Att barnbidragen skola minska indextalen
för levnadskostnaderna är så fullkomligt
orimligt som något över huvud
taget kan vara. Barnbidragen varken
minska eller öka levnadskostnaderna.
Dessa bidrag ha över huvud taget ingen
som helst inverkan på levnadskostnaderna.
Varför skall då genomförandet av
barnbidragsreformen minska levnadskostnadsindextalet?
Nu är det ju visserligen
bara de kommunala tjänstemännen
i Stockholm som närmast drabbas av
detta, därför att deras dyrtidstillägg är
baserat på indextalets fluktuationer och
en hundraprocentig kompensation för
levnadskostnadsstegringarna. Jag skulle
tro att dyrtidstill äggen i alla andra kommuner
— i varje fall gäller det alla de
större städerna utom Stockholm — äro
baserade på det statliga systemet med
ett konstant tillägg av för närvarande 12
procent, varom förhandlingar nu föras
i syfte inte att minska utan att öka procenttalet
från 12 till 15 eller möjligen
någon siffra däremellan. Anledningen
till att barnbidragen inverka på levnadskostnadsindex
är ju bara den, att
man haft skatterna med såsom en av de
sex specialserierna vid beräkning av index,
och det är orimligt i och för sig.
Man kan ju säga, att skatter öka levnadskostnaderna,
men den omständigheten
att skatterna äro med betyder inte alltid,
att indextalet därför stiger. Det kan
också lika lätt inträffa vid stillastående
skatteläge, att skatteposten håller siffrorna
tillbaka. Det är därför även ur löntagarsynpunkt
en mycket tvivelaktig
historia, att man tar hänsyn till skatterna
vid levnadskostnadsberäkningarna.
Men även om man gör det, är det orimligt
att låta barnbidragen påverka indextalet.

Det tillfredsställer mig, att jag bar
fått tillfälle att säga detta, därför att det
bar blivit oro i lägret bland alla löntagare
—- även om de enda som omedelbart
drabbas äro de kommunala tjänstemännen
i Stockholm och möjligen någon
kommun till — tv de räkna självklart
med att vid de kommande avtalsförhandlingarna
indextalet får betydelse
även för kollektivavtalslönerna, om inte
betydelse på annat sätt så dock såsom
ett mycket starkt och ofta avgörande argument,
då det gäller frågan om justering
av lönerna uppåt.

Jag skall slutligen, herr talman, bara
tillåta mig att gentemot herr Wahlund
framhålla att om hushållsvanorna ligga
på en lägre nivå på landsbygden än i
städer och tätorter, vilket sannolikt är
riktigt, åtminstone vad bostadsstandarden
beträffar, är det ju inte landsbygden
som förlorar på att indextalet fastställes
på grundval av hushållsvanorna i städer
och tätorter. Landsbygden förtjänar på
det i stället. Om man skulle basera indexberäkningarna
på landsbygdens husliållsvanor
och utesluta städerna och tätorterna,
skulle det givetvis vara städerna
och tätorterna som i gengäld förlorade
på affären.

Herr WAHLUND (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara till det sist sagda
påpeka, att jag inte alls i detta sammanhang
talat om lönerna och indexsättningen,
utan jag talade om de faktiska
skillnaderna i levnadsstandard
mellan landsbygd och stad.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Först vill jag erinra om att riksdagen
redan år 1945 beslutade detta
program för undersökningarna. Sedan
ha undersökningarna uppskjutits på
grund av omständigheter som socialministern
har redogjort för. Det är alltså
här icke fråga om någon överrumpling,
utan riksdagen har tidigare, utan att
säga ett ord till erinran, beslutat godkänna
själva principprogrammet för undersökningarna.

Sedan vill jag bara säga ett ord i an -

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

ledning av vad herr Uhlén yttrade om
osäkerheten i intervjumetoden. Denna
fråga kan jag självfallet inte bedöma,
men i Amerika har man, åtminstone efter
vad som sägs i litteraturen — någon
annan vetskap därom har jag inte —
gjort goda erfarenheter av denna metod.
Så vill jag påpeka, vilket också framgår
av handlingarna, att dessa intervjuer ju
skola kompletteras med hushållsböcker
för en veckoförbrukning för att man
skall kunna få stöd för intervjuerna och
kunna bedöma riktigheten av dessa.

Slutligen ber jag, herr talman, att få
instämma i herr Wahlunds yrkande om
bifall till Kungl. Maj :ts proposition, under
förutsättning att undersökningarna
omfatta även landsbygden. Jag föreställer
mig, att det skall kunna gå att realisera.
Den större undersökningen enligt
Kungl. Maj :ts förslag skulle omfatta omkring
30 orter med cirka 1 200 hushåll.
Jag förmodar att det utan svårighet skulle
gå att ta några färre tätorter och i
stället få in några landsbygdsområden
för att på det sättet få en mera allsidig
bild av undersökningsmaterialet, vilket
utslag det nu än kan komma att ge.

Jag ber således, herr talman, att få
instämma i herr Wahlunds yrkande.

I detta anförande instämde herr Andersson,
Alfred.

Herr ENGLUND: Herr talman! Det har
sagts här i debatten, att denna enquétemetod
är ny i svensk statistik. Det är
inte alldeles riktigt. Riksdagen diskuterade
för något år tillbaka likartade
spörsmål i samband med vissa undersökningar
av den sittande nykterhetskommittén.
Den har gjort ett flertal undersökningar
med denna statistiska metod,
och jag vill säga, att det vid dessa
undersökningar visat sig vara överraskande
lätt att få svar på de ställda frågorna,
ehuru det ju där rört sig om ännu
ömtåligare frågor än dem vi nu diskutera.
Av erfarenheterna från denna undersökning
att döma bar man således all
anledning att vänta, att det skall vara
möjligt att få goda upplysningar också
på detta fält. Materialet från den av mig

Anslag till konsumtionsundersökningar.

omnämnda undersökningen är ännu bara
delvis bearbetat, men jag tror att man
genom denna undersökning och den metod
man där använt kommer att få en
belysning av de svenska alkoholskadorna,
till vilken man tidigare inte har något
som helst motstycke. Mot bakgrunden
av dessa erfarenheter är det givet,
att jag har ett mycket starkt intresse för
undersökningar av den typ, som föreslagits
i propositionen, och jag måste
säga, att det, trots allvarliga ansträngningar,
har varit mig fullständigt omöjligt
att upptäcka det löjliga i de frågor,
som fröken Andersson här ironiserat
över. Jag måste finna det anmärkningsvärt,
att en dam med akademisk bildning
har lyckats egga upp sig till en
kritik av detta slag.

Jag finner det av dessa skäl också naturligt,
att undersökningen får det omfång,
som statsrådet velat giva den, och
efter att ha genomgått formuläret är jag
övertygad om att vi, om undersökningen
genomföres i huvudsak på det sätt
som föreslås i promemorian, komma att
få en belysning av detaljer i det svenska
konsumtionsvalet, som för närvarande
undandra sig insyn och som sannolikt
skola visa sig vara av stort värde för oss
i framtiden, exempelvis när vi skola bedöma
våra fortsatta socialpolitiska åtgärder.

Ur dessa synpunkter, herr talman, vill
jag instämma med herr Wahlund och
herr Karlsson i Munkedal om bifall till
Kungl. Maj ds proposition i förevarande
ärende.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det nu förevarande utlåtandet
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr
Wahlund, att kammaren skulle bifalla
Kungl. Maj ds i ämnet gjorda framställning;
samt 3:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Johan Bernhard Johansson in. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Anslag till konsumtionsundersökningar.

bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde
votering, i anledning varav herr
talmannen upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
talmannen sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag,
som innefattades i herr Johan Bernhard
Johanssons m. fl. vid utlåtandet anförda
reservation.

Herr Wahlund äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 61 antager godkännande av
det förslag, som innefattas i den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till herr
Wahlunds under överläggningen gjorda
yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan
Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: -

Ja — 56;

Nej — 73.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 61, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Wahlunds
under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 33, i anledning av väckta motioner
om ändring av gällande bestämmelser
rörande avdragsrätt och skattskyldighet
för medlemsavgifter till vissa föreningar;
samt

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
av anvisningarna till 29 och 36 §§
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

15, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om engångsunderstöd åt städerskan vid
riksdagshuset Mary Nancy Viveka Jonasson,
född Samuelsson;

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Ang. dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

nr 16, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer
in. fl.;

nr 17, i anledning av framställningar
om understöd åt efterlevande till vissa i
statens tjänst anställda personer;

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående pensionsförbättring för vissa
arbetare vid ammunitionsfabriken å Marieberg; nr

19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsrätt för
kaptenen i livgrenadjärregementets reserv
E. A. Clementz m. m.;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt förre
extra ordinarie folkskolläraren P. G.
Bohlins efterlevande m. m.;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgivande av livränta
till T. A. B. Johansson m. fl., såvitt
angår under punkten 4 gjord framställning
om årlig livränta till änkan
Elina Olofsson;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående rätt till uppskjuten
livränta för vissa professorer vid enskilda
högskolor;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av vissa
tjänste- och familjepensioner jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 25, i anledning av väckt motion
om förhöjd pension åt fanjunkaren å
frivillig övergångsstat K. G. Malmgren.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 7) om tjänstgöringen
i Kungl. Maj:ts lagråd;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.; samt

3 Första kammarens protokoll 1948. Nr 15.

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa decentraliserings-
och förenklingsåtgärder inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 12 mars 1948 dagtecknad
proposition, nr 181, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel,

dels till Ränta å spärrkontomedel för
budgetåret 1948/49 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 500 000 kronor,

dels till Spärrkontonämnden för budgetåret
1948/49 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 80 000 kronor,

dels ock till Spärrkontonämnden under
sjunde huvudtiteln å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1947/48 anvisa
ett förslagsanslag av 20 000 kronor.

Det vid propositionen fogade lagförslaget
innehöll bestämmelser om begränsning
av vinstutdelning från aktiebolag
samt om skyldighet för aktiebolag
att på spärrkonto i riksbanken insätta
vissa medel.

Propositionen hade, såvitt angick anslagsfrågorna,
hänvisats till statsutskottet
och i övrigt till lagutskott. Propositionen
hade i sistnämnda delar behandlats
av första lagutskottet.

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Ang. dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft tre i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 277 av herr Björnsson och

nr 299 av herr Norling m. fl. samt

inom andra kammaren:

nr 461 av herr Kempe in. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen —■ med avslag å motionerna
I: 277 och 299 samt II: 461 ävensom med
förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget — för sin
del måtte antaga i utlåtandet infört förslag
till lag med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

Herr BJÖRNSSON: Herr talman! Då
jag väckte min motion, hade jag uppriktigt
sagt inte några nämnvärda förhoppningar,
att den skulle få utskottets
förord, och detta av två skäl. Ett sakskäl
var, att det uppslag det här gäller
inte hade kommit fram så tidigt, att
det hunnit prövas av förberedande instanser.
I motionen har jag beträffande
den del av lagstiftningen, som avser att
ålägga aktiebolag att på spärrkonto i
riksbanken insätta viss del av årsvinsten,
föreslagit, att aktiebolag skulle få
fullgöra denna skyldighet på så sätt,
att bolaget av egna eller köpta obligationer
finge lov att binda ett tillräckligt
stort belopp genom att deponera
det hos riksbanken eller låta inskriva
det på spärrkonto hos riksgäldskontoret.
Den andra omständigheten, varpå
jag grundade min pessimism, var min
erfarenhet och kännedom om lagutskottets
avsky för allt vad äventyrligheter
vill säga. Det är ju klart att med den
brådska, som har rått, lagutskottet
knappast skulle ha kunnat få det förslag,
som här föreligger, tekniskt prövat.

Jag hade emellertid en biavsikt med
att väcka denna motion, och det var att

fästa uppmärksamheten på att de obligationer,
som finnas i marknaden, representera
köpkraft lika väl som exempelvis
bankfordringar och utelöpande
sedlar. Jag tror att det är mycket större
anledning än eljest att just nu göra
folk uppmärksamma på den fara från
penningpolitisk synpunkt som dessa
stora belopp obligationer utgöra, som
finnas ute i marknaden. Under alla förhållanden
kan ju en obligationsinnehavare
sälja sina obligationer så länge
marknaden över huvud taget har något
förtroende för staten. Om de säljas till
en kurs, som med några procent ligger
under pari, spelar med avseende på de
köpkraftsbelopp, som kunna mobiliseras,
en relativt underordnad roll.

Om vi tänka oss, att det åter skulle
bli krig i världen och även om vi ännu
en gång skulle ha turen att slippa komma
med i kriget, kommer staten likväl
att behöva låna upp mycket pengar, likaväl
som staten behövde låna upp
pengar under det andra världskriget
och för övrigt också under det första.
Det är då en utomordentlig tillgång för
staten, om man har bevarat förtroendet
för statens obligationer. Därför är det
en väsentlig sak, att riksbanken inte
underlåter att stödja obligationsmarknaden,
om så behövs. Jag vill erinra
om att när kriget började kom det från
många håll krav på en omedelbar diskontohöjning,
med den traditionella motiveringen
att så snart ett krig börjar
har man i alla tider höjt diskontot. Det
var vid senaste världskrigs början majoritet
mot en sådan diskontoförändring,
men riksbankens ledning försummade
att följa obligationsmarknaden,
med påföljd att den långa räntan
steg till någonting sådant som fem procent,
vilket medförde ganska förödande
verkningar i fråga om byggnadsverksamhet
och företagsamhet över huvud
taget. Om man räknar mera schablonmässigt,
blir med fem procents räntesats
vid köp av en treprocentsobligation,
om man inte har anledning att
räkna med att räntan skall falla igen,
kursen ungefär 60 procent, d. v. s. de

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Ang. dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

som lånat staten en krona få igen 60
öre.

Första lagutskottet bär i sin motivering
för avslag på min motion skrivit
en mycket försiktig motivering. Man
säger, »att den åtstramande effekten på
penningmarknaden skulle försvagas, om
bolagen tillätes fullgöra sin insättningsskyldighet
på sätt motionären föreslagit».
Således förnekar inte utskottet att
ett sådant bindande av obligationer
verkligen skulle verka åtstramande på
penningmarknaden, men det säger, att
effekten därav skulle bli svagare än om
man kräver kontanta insättningar. Jag
är icke övertygad om att detta är sakligt
riktigt. Det beror på vad man menar
med svagare eller starkare. Det är
möjligt, att det kunde bli eu i någon
mån svagare effekt, under förutsättning
att en del obligationsinnehavare, som
under andra förhållanden skulle ha behållit
sina obligationer, använda dem
för en sådan insättning, men jag tror
att skillnaden är ytterligt obetydlig.
Det ena är köpkraft likaväl som det
andra. Ett stöd för min uppfattning, att
detta förfaringssätt iir lämpligt, är det
naturligtvis också, att man därigenom
skulle komma ifrån ett i och för sig
rätt kinkigt ränteproblem. Om folk finge
sätta in sina obligationer och själva lyfta
sin obligationsränta, bleve det ingen
förändring mot tidigare. Nu få bolagen
i vissa fall vidkännas en ränteförlust,
beroende på om de behöva använda
kredit eller inte. Men när man nu har
träffat en kompromiss, har jag inte någon
anledning att bli ledsen, om de som
representera bolagen säga: »A la bonne
heure, den där lilla ränteförlusten, som
kan uppstå, den ta vi med jämnmod.»
Det vittnar ju om en sympatisk generositet.

När utskottet vidare såsom ett andra
skäl anför, att man inte bör komplicera
lagstiftningen, kan jag förstå detta. Det
innebär givetvis eu komplikation, om
man skall ha tre möjligheter att fullgöra
en dylik betalningsskyldighet i
stiillet för eu, men å andra sidan blir
det praktiska förfarandet förenklat. Det
blir utomordentligt mycket enklare för

riksbanken, om den slipper ifrån att
föra konti, där man har ränteberäkningar.
Det är inte så billigt, som folk
slentrianmässigt tror, att sköta sådan
bokföring. Jag vill erinra om att man
före kriget beräknade, att varje insättning
eller uttagning på eu sparbanksbok
betingade en kostnad av mellan 1
krona 50 öre och 2 kronor, ofta mer.
Det är således rätt stora summor. I
praktiken betyder det, att man skall
sätta en större eller mindre flock av
kontorister till ett arbete, som inte precis
är ägnat att i och för sig öka produktionen.

Därmed lämnar jag emellertid frågan
om min motions öde och bär med jämnmod
att den avslås. Jag har således inte,
herr talman, något yrkande om bifall
till densamma. Det är bara att ta upp
kammarens tid med att begära röstning
i en sådan fråga.

Beträffande utskottets motivering i övrigt
skall jag emellertid, herr talman, be
att få säga ett par ord. Jag delar fullkomligt
utskottets mening, att en av de
viktigaste åtgärderna, då det gäller att
bekämpa den nu hotande inflationen, är
att försöka höja produktionen. Det inflationshot,
som vi för närvarande ha,
anser jag ha sitt ursprung framför allt
i de stigande inkomsterna. Jag har i
andra hand från konjunkturinstitutet
fått uppgiften, att svenska folkets inkomster
under år 1948 torde komma att
uppgå till ungefär en och en halv miljard
mer än under år 1947. Via höjda
inkomster skulle det således komma ut
eu ökad köpkraft av inte mindre än en
och en halv miljard kronor. Men man
skall kanske inte överdriva verkan av
detta. Med den faran för ögonen blir
emellertid enligt min mening det viktigaste
medlet att hejda inflationen att
just se till att produktionen ökas. Men
då tycker jag det skulle vara litet svårt
för utskottet att å ena sidan proklamera
eu sådan obestridlig sats och samtidigt
å andra sidan gå med på åtgärder, som
i varje fall för tillfället kunna minska
produktionen, förhindra rationalisering
o. s. v. Därför vill jag säga, att det nog
inte är så enkelt som att det bara gäller

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Ang. dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

att räkna med produktionen under ett
större eller mindre antal år framåt. Det
vi lida av nu är i viss mån inte bara
en bristande produktion, utan det är
också av tidsnöd. Det är måhända med
hänsyn till inflationsbekämpandet viktigare
att man arbetar så gott man kan
med den produktionsapparat man har,
så att man får in inkomster successivt,
och avstår från att göra sådana rationaliseringar,
som först om ett eller annat
år kunna mynna ut i konsumtionsdugliga
varor. .lag skulle därvidlag bara
vilja göra den invändningen, att det synes
vara en något bristande logik att förorda
en åtgärd, som man själv påstår är
ägnad att hejda en framtida ökad produktion
och rationalisering, samtidigt
med att man säger att det viktigaste man
kan göra är att få produktionen i gång.
Men detta intresserar mig nu i detta
sammanhang mindre, ty här gäller det
inte nu ett program för näringspolitiken,
utan endast reflexioner i anslutning
till en lag, som ntgör ett led i en hel
serie åtgärder till inflationshotets avvärjande.

Det talas om att någon varaktig åtstramning
av penningmarknaden icke
skulle uppkomma under förutsättning att
riksbanken direkt eller indirekt släpper
ut köpkraft, t. ex. genom sina obligationsaffärer,
i så hög grad, att detta
kompenseras. Hela detta resonemang utgår
från en fullkomligt oriktig uppfattning,
som är mycket spridd, nämligen
att riksbankens nu pågående obligationsköp
skulle vara ägnade att öka köpkraften
i landet. Det förhåller sig i själva
verket inte så, utan i stort sett kan man
säga, att trots att riksbanken köpt upp
ganska mycket obligationer, så har dess
försäljning av valutor och dess övriga
transaktioner med kreditinstitut och enskilda
lett till att de likvida medlen
bland allmänheten ha minskats på grund
av riksbankens affärsverksamhet. Jag
har här en tablå, som visar hur det bar
förhållit sig under den hittills förflutna
delen av detta år, alltså från årsskiftet
till den 15 april. Enligt den visar det
sig, att riksbankens verksamhet genom
försäljning av guld och valutor, uppköp

av obligationer och växelrörelse, lån till
banker och enskilda o. s. v. har givit
till nettoresultat, att 363 miljoner kronor
ha dragits in, alltså ett icke obetydligt
belopp.

Nu vill jag säga till dem som äro övertygade
om att riksbanken icke bör köpa
obligationer på det sätt som den gör,
att om riksbanken hade belånat dessa
obligationer och på det sättet släppt ut
lika mycket pengar som den nu gjort
genom köpen, skulle sannolikt ingen
människa ha betraktat detta som något
besynnerligt. Den allmänna rörelsen behöver
likvida medel för att kunna löpa
friktionsfritt, och det är väl ganska
orimligt att staten skulle vägra att godkänna
som säkerhet för lån skuldsedlar
som den själv har utfärdat. Jag medger
att om man kunde komma tillbaka till
den metoden att förse rörelsen med betalningsmedel,
skulle det vara fördelaktigare
än att direkt köpa obligationer,
därför att man kunde på ett smidigare
sätt ge signaler till allmänheten, när fara
vore på färde, genom att ändra belåningskurser
o. s. v.

Det är klart att mot en sådan siffra
som den jag här givit kan göras den
väsentliga anmärkningen, att det kan bero
på tillfälligheter, att de likvida medlen
blivit så pass mycket reducerade.
Bland annat spela terminerna för skattebetalningen
en oerhörd roll. Varannan
månad betalas det in mellan 400 och
500 miljoner kronor i skatt, och under
den tid som går före en sådan inbctalningstermin
suges det ju upp mycket
pengar från allmänheten, som komma
till staten och till slut till riksbanken.
Jag tror emellertid att den 15 april ur
den synpunkten är ett ganska väl valt
datum, och om jag ser på hur det förhåller
sig under de tidigare månaderna,
finner jag att de likvida medlen under
januari minskades med 269 miljoner,
under februari, då skatten betalades,
ökades med 106 miljoner, under mars
minskades med 175 miljoner — ungefär
på det sättet varierar det. Om jag för
att få något så när jämförbara resultat
ser på hur det förhöll sig vid slutet av
mars i fjol och vid slutet av mars i år,

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Ang. dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

finner jag att de likvida medlen ökats
med 49 miljoner kronor på ett år, men
om jag i stället räknar från årsskiftet
1946/47 till årsskiftet 1947/48, så lia vi
under den tiden sålt valutor för 1 221
miljoner och icke köpt obligationer för
mer än 1 202 miljoner. Det är självklart,
att i den mån man enligt valutakontorets
medgivande får lov att sälja valutor,
så måste de betalas, och om folk
då indirekt eller direkt använder obligationer
— indirekt via ett lån eller direkt
genom att staten köper upp dem —
så blir det efter min mening utomordentligt
liten skillnad rent penningpolitiskt
sett.

När man läser ett par stycken i utskottets
utlåtande, förefaller det som om
utskottet ville att riksdagen skulle proklamera,
att riksbanken måste upphöra
med sina obligationsköp, men när man
läser det slutliga ståndpunktstagandet,
som finns överst på s. 17, får man ett
annat intryck, särskilt av det andra stycket.
Det heter i första stycket: »Utskottet
bar icke kunnat komma till någon säker
uppfattning om lagförslagets verkningar
i det nu diskuterade avseendet
men förutsätter, att de valutavårdande
myndigheterna icke genom andra åtgärder
motverka den åtstramning av penningmarknaden,
som lagstiftningen avser
att åstadkomma.» Men så kommer det
viktigaste i följande stycke: »Såsom av
det senast anförda framgår, kommer lagstiftningens
effektivitet att i åtskilliga
hänseenden bliva beroende av andra åtgärder
inom den ekonomiska politiken,
till vilka utskottet icke har att taga ställning.
» Sedan kommer utskottets tillstyrkan.

Det skulle vara av utomordentligt stort
intresse att böra från någon av utskottets
ledamöter, huruvida jag bar uppfattat saken
riktigt, då jag lägger huvudvikten
vid det sista uttalandet, att utskottet icke
haft att taga ställning till de problemen.
Skulle motsatsen vara fallet, då skulle,
såvitt jag förstår, elt beslut, där denna
motivering godkändes, innebära alt riksdagen
nu sade någonting helt annat än
riksdagen sade, när vi behandlade bankoutskottets
förslag till utlåtande i en pen -

ningpolitisk fråga, nämligen när det gällde
decharge för fullmäktige.

Man talar om att denna lag för att få
verkan skall utgöra ett led i en serie åtgärder.
Det är, såvitt jag förstår, just meningen,
och jag kan påpeka några av de
åtgärder som nu komma i fråga. Vi ha
till att börja med importregleringen och
ransoneringen, som räknas hit, fast den
är gammal och icke har kommit till sedan
inflationshotet har aktualiserats. Vidare
ha vi den importreglering som dirigeras
av handelskommissionen m. fl. Så
ha vi valutakontorets prövning, huruvida
med hänsyn till våra valutatillgångar en
viss import kan få betalas. Naturligtvis
samarbeta dessa regleringar, så att det,
såvitt jag vet, hittills alltid har blivit
sammanfallande resultat i de olika
granskningsinstanserna.

Sedan ha vi det som jag betraktar
som det viktigaste ledet i vårt ekonomiska
inflationsbekämpande system; det
är den s. k. investeringsregleringen, närmast
byggnadsregleringen. Det torde va^
ra alla bekant, att denna byggnadsreglering
har hållit på en tid, men det ligger
i sakens natur att den inte har börjat
verka förr än eu hel del redan erhållna
byggnadstillstånd voro utnyttjade, och
jag tror, att alla också äro överens om att
man nu ser mycket tydliga spår av denna
investeringsreglering. Den regleringen
gäller allt vad byggnadsverksamhet heter,
men däremot har man icke någon
direkt reglering av den investeringsverksamhet
som har karaktären av maskinanskaffning
och dylikt. Där har man tänkt
sig att denna mera automatiskt och allmänt
verkande åtgärd skulle vara av viss
betydelse. Just med hänsyn till den betydelse
den skulle få i återhållande riktning
förutsätter lagen att dispens skall
kunna medges, då goda skäl kunna anföras
för att ett hävande av spärren pa
medlen är motiverat med hänsyn till produktionens
behov, och det har jag i och
för sig ingenting annat alt erinra mot än
att man möjligen har skrivit litet för
hårt på den punkten, så att man kanske
rekommenderar detta så livligt, att hela
åtgärden kan bli praktiskt betydelselös,
vilket jag tror skulle vara i hög grad

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Ang. dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

olyckligt. Men man får väl antaga, att
Kungl. Maj:t antingen själv eller via den
s. k. spärrkontonämnden sköter om licensgivningen
och därvid iakttar nödvändig
försiktighet.

Om man emellertid utgår från att vad
lagutskottet här vill ha sagt skulle innebära
ett krav på riksbanken att på annat
sätt än hittills strama åt sina metoder att
förse rörelsen med medel, då menar jag,
mina damer och herrar, att man skulle
låta en regleringsåtgärd skärpas av eu
annan, och det kan ju inte vara rimligt
att göra detta utan att se på sammanhanget
mellan båda. Olika system få, såvitt
jag förstår, inte trampa varandra på
tårna.

Om jag läst utlåtandet riktigt, skulle
utlåtande alltså icke innebära, att riksbanken
skulle vara förhindrad att stödja
obligationsmarknaden på samma sätt som
hittills, ehuru den naturligtvis bör se till
att den indragning, som man nu får, respekteras.
Man kan mycket väl se dag för
dag, hur förhållandena — med bortseende
från de bundna räkningarna — utveckla
sig, fast det är så många långvågiga
växlingar, att jag tror det är bättre
att nöja sig med att se efter månad för
månad, och därigenom kan riksbanken
mycket väl sköta sina obligationsaffärer
så att inte verkan av denna lag blir illusorisk.

Herr talman! Jag har, som jag tidigare
sagt, inget yrkande.

Herr NORLING: Herr talman! Jag har
begärt ordet med anledning av motionen
nr 299 i denna kammare, som bygger
på den reservation som en av utredningsmännen
avgivit. Den gäller
ganska väsentliga punkter i denna sterilisering.

För det första bygger utskottets förslag
liksom utredningens majoritet på
att man som bas för beräkningen av
dessa steriliserade belopp skall lägga utdelningen
för år 1946, medan i motionen
föreslås, att man skulle som basår
taga 1945. Detta skulle visserligen betyda,
att en del företag skulle få sänka
utdelningen under 1946 års nivå, tv det

är ju icke obekant, att företagen ganska
avsevärt ökade sina utdelningar under
detta år, men med de höga vinstresultat
som förelågo 1946 vore det inte
orimligt att i stället ta 1945 som basår.
Det skulle visserligen innebära, att lagen
verkade retroaktivt, men man kan
inte säga att det skulle innebära någon
större orättvisa. Landsorganisationen
har på denna punkt instämt i motionens
tankegång, då den säger att en nedpressning
av utdelningen till 1945 års
nivå icke kan anses orimlig, och man
uttalar sig därför också för att utdelningen
från 1945 borde väljas som bas
för bestämmande av den maximala utdelningen.

I frågan om vem som skall vara ägare
till de spärrade medlen har ju utskottet
följt majoriteten inom beredningen, som
har ansett att dessa spärrade medel böra
betraktas som bolagens medel. I herr
Hermanssons reservation framföres en
annan uppfattning, nämligen att de
spärrade medlen böra i princip vara
att betrakta som arbetarnas och de anställdas
medel. Här föreligger således en
ganska viktig principfråga. Det kan ju
motiveras, att staten icke äger rätt att
ingripa i ett fall, då företagen genom
statliga åtgärder tvingas att avlämna en
del av sin vinst till riksbanken, men
det kan inte heller förnekas, att dessa
stora vinster, som staten ansett sig föranlåten
att ingripa mot, till stor del
uppkommit genom arbetarnas och de
anställdas produktiva arbete, och därför
kan man naturligtvis också fullkomligt
sakligt anse, att det är arbetarna och
de anställda som borde tillgodogöra sig
dessa medel. Visserligen säger man här,
att det står arbetsmarknadens parter
fritt att i framtiden besluta om hur dessa
medel eventuellt skola fördelas mellan
de olika parterna på arbetsmarknaden,
men enligt min uppfattning borde
här ett lagförslag 1m varit betydligt bättre
än det förslag som utskottet kommit
till.

Beträffande slutligen frågan om ränta
på dessa spärrade medel är jag av
den uppfattningen, att utskottet under
alla omständigheter borde ha intagit eu

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Ang.

annan ståndpunkt. Man kan gott jämställa
dessa åtgärder med de konsumtionsskatter,
som riksdagen förut beslutat.
Dessa skatter skulle, som man uttryckte
sig, utgå på grund av penningöverflödet,
och här är det också ett
penningöverflöd som skall tillvaratas.
Då det gällde konsumtionsskatterna, var
det inte alls fråga om någon gottgörelse
för dem som få betala dem, men
i detta fall, när det gäller industrien och
när man inte tar ifrån dem pengarna
utan endast spärrar dem på viss tid,
skall man gottgöra dem med en viss
ränta; man föreslår 2 procent. Jag anser
för min del, att det inte kan vara
riktigt, att vi av skattemedel skola ersätta
industrien för att staten ansett att
man måste inskrida mot orimliga vinster.

Herr talman! Jag hade visserligen
tänkt att ställa ett yrkande, men på
grund av vissa formella skäl skall jag
nöja mig med den deklaration jag här
avgivit.

Herr AHLKVIST: Herr talman! Då
ingen av motionärerna ställt något yrkande,
har jag ingen anledning att gå
in på någon mera ingående debatt i
denna fråga. Inledningsvis vill jag erinra
om att redan utredningsmännen starkt
betonade, att deras förslag var resultatet
av en kompromiss. I propositionen
har finansministern accepterat denna
kompromiss, och även första lagutskottet
har anslutit sig till densamma. Utskottets
utlåtande bör alltså ses mot denna
bakgrund.

Jag skall inte upptaga någon ekonomisk
diskussion med herr Björnsson,
men jag tror mig våga säga, att första
lagutskottet icke gör anspråk på att
representera någon större ekonomisk
sakkunskap och följaktligen inte heller
anser sig kunna ge några direktiv om
hur den valutavårdande potitiken skall
föras. Den fråga som herr Björnsson
ställde till utskottet med anledning av
vissa uttalanden i utskottets motivering
skall jag alltså besvara på det sättet, att
herr Björnsson i stort sett tolkat utskottets
yttrande riktigt. 1 fråga om möjlig -

dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

heterna till dispens hade dock herr
Björnsson några funderingar om utskottsutlåtandet,
som kunna föranleda
ett förtydligande. När utskottet nämner
att dispens bör kunna beviljas, då man
anser att vinstmedlen komma till effektivare
användning ur inflationsbekämpande
synpunkt om de tagas i anspråk
för produktionen, har utskottet därmed
egentligen endast velat understryka vad
finansministern själv säger i propositionen,
när han i anslutning till 18 § på
tal om frigöring av spärrmedel poängterar,
att det ligger vikt uppå att bestämmelserna
tillämpas på ett smidigt sätt,
så att svårare olägenheter av spärren
undanröjas. Jag ber också att få påpeka,
att de, som skola bedöma dessa verkningar
enligt 6 §, äro Konungen eller
den spärrkontonämnd som Konungen
kan vilja överlåta detta på och som Konungen
själv har att utnämna. I övrigt
har herr Björnsson som sagt tolkat utskottets
utlåtande i fråga om köp av
obligationer riktigt. Utskottet endast redovisar
vissa farhågor, som ha yppats
inom utskottet, men säger därom, att
utskottet icke har kunnat bilda sig någon
bestämd uppfattning om dessa verkningar,
och slutar med att säga, att dylika
åtgärder har utskottet i detta sammanhang
icke haft att taga ställning till.
Utskottets uttalande innebär alltså i detta
fall icke några som helst direktiv.

Vad återigen gäller herr Björnssons
motion vill jag endast säga, att utskottet
även haft kontakt med riksbanksledningen
och där inhämtat, att ett bifall
till motionen näppeligen skulle föranleda
någon effektivare sterilisering av
dessa medel, utan att det under vissa
förutsättningar snarare kunde bli motsatsen.
Under sådana förhållanden har
utskottet icke ansett sig ha anledning
frångå propositionen på denna punkt.

Beträffande herr Norlings invändning
om valet av basår vill jag hänvisa till
förslagets natur av kompromiss. Det är
flera än kommunisterna, som ansett att
1945 skulle vara lämpligare som basår
än 194(5. Herr Norling erinrade ju om att
även Landsorganisationens remissyttrande
gick i den riktningen, och jag

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Ang. dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

tror mig icke göra mig skyldig till någon
felaktighet, om jag säger att även
borgerliga ledamöter i utredningen ha
haft den åsikten. Att man stannat vid
1946 är i varje fall en del av kompromissen,
och även de, som tillhöra samma
meningsriktning som jag, ha så mycket
lättare kunnat ansluta sig till denna
kompromiss, som skiljaktigheterna
här mera ligga på det psykologiska än
på det praktiska planet. Det är visserligen
riktigt, som herr Norling nämnde,
att bolagen under 1946 redovisade speciellt
höga vinster, men bolagens utdelning
till aktieägarna steg inte i samma
takt som den ökade vinstredovisningen,
och det är bolagens aktieutdelning, som
skall ligga till grund för beräkningen av
utdelningen framdeles. Utdelningen steg
från 1945 till 1946 i medeltal inte mer
än från 4,93 procent till 4,98 procent på
bolagens samlade förmögenhet, och då
saken således icke har någon större
praktisk betydelse, har som sagt även
den meningsriktning, som jag företräder,
i enighetens intresse kunnat ansluta sig
till kompromissförslaget.

I fråga om herr Norlings invändning
mot att utskottet betonat, att de spärrade
medlen alltjämt äro bolagens, får
man väl säga, att det närmast är fråga
om att staten icke skall konfiskera dessa
medel, utan man poängterar att när
spärrtiden gått till ända, skola de återbetalas
till bolagen, och om herr Norling
har den inställningen, att löntagarna
böra ha del av dessa medel, anse
däremot vi för det första att detta är
en nnderhandlingsfråga, som riksdagen
inte bör lägga sig i, och för det andra
att en förutsättning för att fackförbunden
underhandlingsvägen skola kunna
få ut något av dessa medel är att medlen
äro bolagens. Ur herr Norlings synpunkt
sett borde det alltså inte vara något
att invända mot att utskottet understrukit
den detaljen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Det kan
ju förefalla att ligga nära till hands

att vid detta ärende upptaga en pcnningpolitisk
debatt, vartill många frågor
i detta sammanhang skulle kunna
inbjuda. Men det vore ju rätt egendomligt,
om kammaren skulle grunda en sådan
debatt på ett utlåtande från första
lagutskottet.

Jag vill mera som eu parentes understryka
det otillfredsställande sätt, på vilket
frågor av denna natur för närvarande
handläggas inom den svenska
riksdagen. Här ha vi nu undan för undan
haft att ta ställning till olika åtgärder
mot inflationen, som alla borde vara
samordnade och bedömas från en gemensam
utsiktspunkt. En sådan bedömning
har emellertid varit omöjlig att
åstadkomma på grund av att ärendena
ha fördelats på olika utskott, och man
har ingenstans haft överblick över hela
komplexet. Detta är en framträdande
brist i riksdagens sätt att arbeta, som
det vore all anledning att ha i minnet
om vi få tillfälle längre fram att överväga
riksdagens arbetsformer.

Jag har inte mycket att tillägga till
vad herr Ahlkvist här har anfört å utskottets
vägnar. Jag vill dock understryka,
att då utskottet sagt sig förutsätta,
att de valutavårdande myndigheterna
inte genom andra åtgärder skola motverka
den åtstramning av penningmarknaden,
som lagstiftningen avser att åstadkomma,
ligger häri naturligtvis — i varje
fall såsom jag betraktat det, när jag
har biträtt detta utlåtande — att man
förutsätter att de valutavårdande myndigheterna
komma att se till att den med
lagstiftningen avsedda åtstramningen på
marknaden verkligen kommer till stånd.
Det blir närmast bankofullmäktiges sak
att bedöma vilka åtgärder som äro påkallade
för uppnående av detta syfte.

Att man inom utskottet haft anledning
att syssla med dessa tankegångar
beror i hög grad på den kontakt man
där har haft med representanter för
riksbanken. För utskottet har det varit
angeläget understryka att den åtstramning
av marknaden, som lagstiftningen
är avsedd att åstadkomma, också blir
effektuerad. Hur det sedan skall ske
och vilken inverkan riksbankens poli -

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

tik i fråga om obligationsköp därav kan
röna, är det bankofullmäktiges sak att
avgöra.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr
444) om tillståndstvång för byggnadsarbete
samt fortsatt giltighet av samma lag,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1947 vid dess trettionde
sammanträde fattade beslut; samt
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående utredning om rätt för arrendatorer
att i vissa fall inlösa av dem arrenderade
jordbruksfastigheter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av Kungl.
Majrts proposition, nr 34, med förslag
till skogsvårdslag m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 34, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) skogsvårdslag; samt

2) lag om ändrad lydelse av 20 § 2
mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om
rätt till jakt.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till skogsvårdslag var 7 § så lydande:

Avverkning av icke utvecklingsbar
skog må ej å någon fastighet utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd så företagas, att
större rubbningar i avkastningens jämnhet
uppkomma.

Förslag till skogsvårdslag m. in.

Ej heller må avverkning av icke utvecklingsbar
skog så bedrivas, att skogens
återväxt avsevärt försvåras.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 238 av herrar Sundelin och Näslund; 2)

I: 239 av herr Näsgård, likalydande
med 11:385 av herr Persson i Norrby,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av 7 § i förslaget
till skogsvårdslag, att avverkning å fastigheter
med husbehovs- eller stödskog
icke gjordes beroende av industriens virkesbehov
eller andra fastigheternas bärighet
ovidkommande skäl, samt

3) I: 240 av herr Mannerskantz in. fl.,
likalydande med 11:387 av herr Hseggblom
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
ville avslå förslaget till skogsvårdslag
samt att riksdagen av Kungl. Maj :t
måtte begära tilläggsförslag till gällande
skogsvårdslag, avseende bidrag till vissa
skogsvårdsåtgärder;

4) II: 382 av herr Dickson, vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen; 5)

II: 384 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.,

6) II: 386 av herr Rubbestad m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte avslå
propositionen med förslag till skogsvårdslag
m. m.;

7) II: 388 av herr Persson i Svensköp
in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
avslå propositionen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
proposition måtte

1) med förklarande, att Kungl. Maj:ts
förslag till skogsvårdslag icke kunnat
oförändrat1 antagas, för sin del antaga
förslag till lag i ämnet, som skilde sig
från Kungl. Maj:ts förslag allenast därutinnan,
att 20, 21, 22, 32 och 33 §§ samt
övergångsbestämmelserna crhölle viss
under punkten angiven ändrad lydelse;

2) antaga Kungl. Maj:ts förslag till lag
om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till
jakt;

B. afl motionerna 1:238, 239 och 240
samt 11:382, 384, 385, 386, 387 och 388
i den mån de ej blivit besvarade genom
förevarande utlåtande icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets ändringsförslag beträffande
skogsvårdslagen innebar, att prövningen
av skyldigheten att vidtaga åtgärder för
att erhålla nöjaktigt skogstillstånd, då
överenskommelse därom ej kunde träffas
med markägaren, skulle ankomma
på domstol och icke på skogsstyrelsen,
såsom i propositionen föreslagits. Såsom
en följd härav hade utskottet förordat,
att jämväl avgörandet av vissa omläggningsfrågor,
som enligt propositionen
skulle liänskjutas till skogsstyrelsen,
borde tillkomma domstol.

Reservationer hade anförts

1) av herr Tjällgren, som ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna
I: 239 och II: 385:

2) av herrar Carl Sundberg, Nils Olsson,
Hjalmar Nilsson, Gustafson i Vimmerby,
Carlström och Stattin, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 240 samt II: 382, 386, 387 och
388, avslå Kungl. Maj:ts proposition nr
34 med förslag till skogsvårdslag m. m.

Ilerr STEN: Herr talman! Den som har
haft anledning att följa detta lagstiftningsärende
och som har deltagit i utredningen
av detsamma har icke kunnat
undgå att förvåna sig över den diskussion,
som förts omkring det i pressen
och den ställning man på sina håll
inom riksdagen intagit till detsamma.
Det skulle vara mycket intressant att
ingående och dokumentariskt behandla
denna diskussion, men som erfarenheten
har givit vid handen brukar kammaren
icke vara välvilligt inställd till
långa anföranden i de ofta mycket betydelsefulla
frågor, som förekomma på
slutet av föredragningslistan. En kort
historik är dock mvcket belvsande.

Vi få komma ihåg att detta är en av
de största och viktigaste frågorna vid
denna riksdag. När vi i dag ha fört
timslånga debatter med tiotals anföranden
i en fråga, som rör metoderna att
mäta vår levnadsstandard, kan det ju
vara skäl att erinra om att denna fråga
rör existensgrundvalen för en betydande
del av svenska folket, för att inte
säga levnadsstandarden för hela nationen.

Initiativet till denna lagrevision har
tagits inom skogsstyrelsen. Inom parentes
sagt är det erkännansvärt att ett ämbetsverk
ägnar omsorg även åt den del
av sin arbetsuppgift, som vetter mot
framtiden. Allt för ofta nöjer man sig
med eller hinner inte med mer än de
nödtorftiga förvaltningsuppgifterna.

När skogsstyrelsen hemställde om att
få utreda denna fråga, ställde man sig
inom den dåvarande regeringen, alltså
samlingsregeringen, också mycket förstående
till detta initiativ. Att det välmeningen
att man skulle revidera och
komplettera lagen på det sätt som blivit
fallet framgår tydligt av den vid
Kungl. Maj:ts beslut fogade skrivelsen.
I denna uttalas bland annat:

»Vid denna utredning borde undersökas,
huruvida icke genom lagstiftningsåtgärder
en intensifiering av skogsvårdsarbetet
kunde komma till stånd i
syfte att förbättra virkesproduktionen i
landets skogar. — Särskilt borde därvid
undersökas möjligheterna att komma
till rätta med detta problem genom
restriktivare bestämmelser rörande avverkningen
såväl i fråga om yngre som
äldre skog. — över huvud taget borde
utredas i vad mån möjligheter förelåge
att genom lagstiftningsåtgärder på
skogsvårdens område få till stånd bestämmelser,
vilka ur såväl skogliga som
sociala synpunkter på ett mera tillfredsställande
sätt anslöte sig till de sedan
nu gällande skogsvårdslagars tillkomst
ändrade förhållandena och den ökade
kunskap om betingelserna för en god
skogsvård i landet, som nu förefunnes.
»

Genom den översikt utredningen gjort
över rådande förhållanden har det bli -

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

vit ådagalagt att intresset för skogsvård
efter hand ökat. Från att ursprungligen
ha betraktat det förefintliga skogkapitalet
ungefär som en gruvfyndighet, där
det alltså gällde att ta och ta, så länge
det finns något att ta och sedan var det
ingenting mer — efter oss syndafloden
— ha de olika skogsägargrupperna efter
hand kommit till den insikten, att
skogsbruk är ungefär detsamma som
jordbruk. Den huvudsakliga skillnaden
är att omloppstiden är ofantligt mycket
längre. I denna utveckling ha hittills
gällande skogslagar och skogsvårdsstvrelsernas
arbete enligt samstämmiga
vittnesbörd kraftigt medverkat. De kvarstående
bristerna äro emellertid mycket
stora. Ansenliga arealer kalmarker, glesa
plantskogar och skräpskogar behöva
bli föremål för förbättringsåtgärder.
Länsjägmästarföreningen har beräknat
att behovet av skogsodlingar i samtliga
kategorier skogar i Norrland, Dalarna
och Värmland under en tjugoårsperiod
uppgår till i medeltal 42 000 hektar per
år. I övriga delar av landet har den årliga
skogsodlingsarealen för en femtonårsperiod
uppskattats till omkring 4 500
hektar per år. Genom dikning ha betydande
arealer försumpade skogsmarker,
kärr- och myrmarker vunnits för skogsbörd,
men ännu, återstår mycket att
vinna. När det gäller vår skogsvård och
när vi stå inför en ny skogsvårdslagstiftning,
ha vi dessutom gjort ett par
erfarenheter, som visa, att man icke kan
lita enbart på det enskilda initiativet
och omdömesförmågan. Den ena iakttagelsen
är att man i allt för hög grad
överskattat möjligheterna till självförvngring.
Därigenom har skogsmarkens
produktionsförmåga i betydande utsträckning
gått till spillo. Den andra är
att virkesuttaget i Norrland varit allt
för kraftigt, så att virkeskapitalet minskat,
med resultat att, som riksskogstaxeringen
utvisat, eu påfrestande återhållsamhet
måste iakttagas under de närmaste
årtiondena. Även härigenom har
tillväxten blivit mindre än den hort och
kunnat bli. Det finns alltså ingen anledning
och ingen rätt för det enskilda
skogsbrukets vidkommande att sätta sig

Förslag till skogsvårdslag m. m.

på höga hästar. Alldeles oavsett huru
den svenska skogsmarken är fördelad
på olika ägargrupper, måste en betydande
del av ansvaret för de stora linjerna
i skogsvården och skogshushållningen
åvila statsmakterna.

I denna insikt och anda gick man också
inom skogslagstiftningsutredningen
till verket. Det bör i det läge, i vilket
denna fråga befinner sig i dag, kraftigt
understrykas att enighet rådde i
allt väsentligt. Så t. ex. om skydd för
den växande, utvecklingsdugliga skogen,
ett effektivare tryggande av återväxten
efter avverkning, samt ökad
jämnhet i virkesavkastningen.

På tal om denna enighet kan det i
detta sammanhang vara skäl i att påminna
om utredningens sammansättning.
I den ganska stora sakkunnigekretsen
representerades bondeskogsbruket
av herrar Tjällgren, Näslund
och Näsgård, det större skogsbruket dels
av herrar Beck-Friis och von Setli, dels
av skogschefen Ekman. Den skogliga
sakkunskapen företräddes av professor
Petterson, länsjägmästare Chöler
från ett västsvenskt län och jägmästare
Jansson från Västerbotten, den juridiska
och administrativa av dåvarande statssekreteraren
Fallenius. Slutligen hade
skogsarbetarna tillfälle att vara med
på ett hörn. Lägger man härtill
skogsstyrelsens sammansättning: överdirektören
Strindlund, som ju är bondeskogsbrukare,
liksom ledamöterna,
jordbruksutskottets vice ordförande Andersson
i Löbbo och RLF :s ordförande
Ekström, under det att direktör Holmbäck
företräder bolagsskogsbruket och
revisionssekreterare Hagbergli den juridiska
och administrativa sakkunskapen,
så hör enhälligheten i alla väsentliga
punkter vara ganska tungt vägande.
Man har svårt alt förstå dem av riksdagens
ledamöter, som borde kunna identifiera
sina intressen och synpunkter
med eu eller flera av de nämnda, men
som ändock yrkat avslag eller på annat
sätt brutit staven över detta förslag.

.lag kanske bör säga några ord om
ett par omstridda punkter. I fråga om
tillämpningen på husbehovs- och stöd -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

skogar, där herr Näsgård motionerat
och herr Tjällgren reserverat sig, stod
jag i utredningen på samma ståndpunkt
som de. Motivet var för mitt vidkommande,
att vi ju ha dessa begrepp i
andra lagar och avseenden och att minsta
motståndets lag motiverade, att man
anpassade skogsvårdslagen därefter.
Men den korrigering, som gjorts i propositionen,
och det uttalande, som utskottet
gjort, föranleder dock inte någon
större tveksamhet från min sida.

Beträffande överinstansen i den fråga
som utredningen kallade »återväxtfrågans
hänskjutande till skogsstyrelsen,
då överenskommelse ej kan träffas» har
propositionen anslutit sig till skogsstyrelsens
och utredningsmajoritetens
ståndpunkt, under det att utskottet gått
på reservanternas linje. Här måste jag
ganska bestämt upprätthålla utredningens
och Kungl. Maj :ts förslag. Det kan
se ut som om det inte skulle vara så
betydelsefullt, om frågan ordnades genom
att hänskjuta den till domstolarna
och att därvid förutsättes att de skaffa
sig skoglig sakkunskap vid dessa ärendens
handläggning, eller om skogsstyrelsen,
som ju innesluter både skoglig
och juridisk sakkunskap, kopplas in.
Kvar står dock att ett domstolsförfarande
medför längre tidsutdräkt och att garantierna
för eu enhetlig lagtillämpning
givet måste vara större, om dessa ärenden
avgöras i skogsstyrelsen än i ett
flertal domstolar. Utskottets ändring av
propositionen framstår närmast som ett
psykologiskt behov av att »hävda sig»,
men de sakligt starkare skälen tala för
Kungl. Maj :ts förslag. Och skogsstyrelsens
sammansättning, som jag nyss har
erinrat om, bör vara en borgen för att
skogsägarna där ingenting ha att frukta
i form av en alltför hårdhänt behandling.
Skogsstyrelsen är ju — bortsett
från att den är ett officiellt organ som
handlar under ämbetsmannaansvar —
strängt taget till sin sammansättning
skogsägarnas eget centralorgan på den
enskilda skogsvårdens område.

Som jag i början yttrade skulle det
äga sitt stora intresse att sammanfoga
de uttalanden, som äro och bli auktori -

tativa i detta sammanhang, till någonting
som skulle kunna kallas riktlinjer
för en svensk skogspolitik. Det skulle
då visa sig, att denna reform, liksom
jordbruksreformen, respekterar och bygger
på äganderättens grund. Alla påståenden
i motsatt riktning äro lögn ocli
förtal. Den intresserade ledamoten av
kammaren, som bär genomgått handlingarna,
har inte kunnat undgå att finna
av utredningens, propositionens och
utskottets uttalanden, att denna lag fortfarande
främst kommer att räkna med
de enskilda skogsägarnas intresse och
deras insatser för en god skogsvård. Det
är icke fråga om att kringskiira deras
handlingsfrihet i annan mån än som är
påkallat av de viktiga samhällsintressen,
som äro förknippade med ansvaret
för en av våra främsta nationella
råvarutillgångar. Det är fråga om fortsatta
försiktiga framsteg på den väg vi
sedan årtionden tillbaka varit inne på.

Sakligt grundade önskemål ha funnits
att gå längre. I vissa fall, t. ex. när det
gäller den art av skoglig vanhävd, som
ligger i att icke avverka och därigenom
hindra uppnående av den maximala tillväxt
som vi så väl behöva, har jag sympatiserat
med dessa. Även ur det enskilda
skogsbrukets egen synpunkt borde
det vara angeläget att komma till
rätta med dessa företeelser, då de skogsägare,
som inte handha sin skog på rätt
sätt, på ett iögonenfallande sätt misskreditera
det enskilda skogsbruket. Den frågan
kan måhända nöjaktigt lösas på det
sätt Kungl. Maj:t angivit.

I andra yttranden över lagförslaget
har man ställt något för stora krav på
skogsvårdslagen. Rådgivningen och upplysningen
skall fortfarande vara skogsvårdsstyrelsernas
arbetsuppgifter, vid sidan
av lagtillämpningen. De speciella
problem, som uppstått i Norrland, få lösas
på de fria överenskommelsernas väg,
då den avverkningspolitik, som där
måste föras, ligger i alla parters intresse.
I den mån statsinskridanden bli nödvändiga,
måste dessa utformas för sig.

Skogsvårdslagen skall innehålla minimianspråk
— minimistandard -— och
riktningsvisare på skogsvårdens område.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

De bärande principer som kommit till
uttryck i de föreliggande lagändringarna
lia, som jag erinrat om, samlat representanter
för alla intresserade parter på det
förberedande och utredande stadiet.

Det är att beklaga att den omständigheten,
att förslaget riksdagsbehandlas ett
valår, skulle vålla att enigheten icke höll
ända fram till slutet, ty det hade givetvis
haft sitt stora moraliska värde i den
fortsatta tillämpningen. I sak bestå emellertid
motiven för enigheten. Fakta rubbas
icke av demagogiska utläggningar
och ogrundade spekulationer av det slag,
som det ifrån välorganiserade centraler
vimlat av i tidningarna under de senaste
dagarna. De som ingenting äga av
den svenska skogen, men som äro beroende
av densamma för sin utkomst, nu
och i framtiden, äga berättigade anspråk
på att någon hänsyn även tas till deras
synpunkter, till de sociala synpunkterna.
Dessa ha, utan undanskjutande av
några andra berättigade intressen, vunnit
beaktande i det föreliggande förslaget
till ny skogsvårdslag. Jag anhåller
därför, herr talman, att få yrka bifall
till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Som en blixt från klar sky nåddes den
skogligt intresserade allmänheten någon
gång under år 1942 av meddelandet, att
Kungl. Maj:t igångsatt en utredning för
att omarbeta gällande skogslag. Vad hade
hänt, som föranlett denna för landets
skogsmannavärld drastiska och överraskande
åtgärd? Hade den påyrkats av de
stora ideella skogssammanslutningarna,
av de ekonomiskt inriktade skogsföreningarna,
de fackligt betonade skogsmannakårerna
eller andra av skogen och
skogsskötselns rätta utveckling beroende
företag eller organisationer, exempelvis
trävaru- och cellulosaindustrien? Nej,
intet av detta hade inträffat. Sporadiska
röster hade väl då och då höjts för en
justering av skogsvårdslagen på vissa
punkter, men någon bredare aktion syftande
till en allmän revision hade bland
den allmänna opinionen icke förekommit.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

Vad som däremot förekommit var, att
den provisoriska skogslagstiftningen för
lappmarken höll på att gå ut och att den
nya skogliga myndighet, kungl. skogsstyrelsen,
som just inrättats, tog detta till
anledning för att i samband med lappmarkslagens
revidering även föreslå en
revision av den allmänna skogsvårdslagen.
Skogsstyrelsen har nämligen tagit
till sin uppgift att plöja igenom och
rumstera om alla tänkbara fält inom sitt
verksamhetsområde. Här erbjöd sig nu
osökt ett sådant tillfälle, och det är intressant
att konstatera de varma lovord,
som detta nyss har fått av herr Sten, som
vi nu ju alla känna som en för skogen
intresserad ledamot av denna kammare.

Hur man man nu lyckats med den revision
av skogsvårdslagen, som med anledning
härav blev Kungl. Maj:ts beslut
?

Vid bedömandet av den frågan bör
man först göra klart för sig, att den proposition
i detta ärende, som förelagts
riksdagen, inte är helt identisk med
skogsstyrelsens förslag. Som ett allmänt
omdöme vill jag säga, att Kungl. Maj:ts
förslag är bättre än skogsstyrelsens såväl
till det sakliga innehållet som vad gäller
uppställning och redaktionell utformning.
Särskilt erkännansvärt är att den
av skogsstyrelsen föreslagna uppdelningen
av fastigheterna med hänsyn till deras
»sociala» karaktär — med ty åtföljande
svårigheter för skogsvårdsstyrelser
och skogsägare att handhava lagen resp.
tillgodogöra sig skogstillgångarna på ett
klokt och förnuftigt sätt — är borttagen.

•lag vill också erkänna, att flera bestämmelser
och stadganden i den nya
lagen, som för övrigt återfinnas i såväl
propositionen som skogsstyrelsens förslag,
från min sida kunna godkännas och
understödjas. Hit räknar jag framför allt
den i fi § intagna bestämmelsen om höjning
av skyddsgränsen för den växtliga
skogen. Den gamla gränsbeteckningen
»yngre skog» har utbytts mot den i
nämnda paragraf införda nya termen
»utvecklingsbar skog». Mot den i paragrafens
andra stycke införda definitionen
på utvecklingsbar skog ha från vissa
håll anförts betänkligheter. Den har

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1918 fm.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

ansetts vara svårförståelig och svårtolkad
för gemene man, kanske också för
de skogliga myndigheterna. Jag tror
emellertid, att dessa svårigheter överskattats.
Definitionen är teoretisk, men
man lärer kunna förvänta, att främst
genom skogsvårdsstyrelsernas initiativ
en praxis snarast möjligt utformas
vid lagens tillämpning om var skyddsgränsen
i skilda landsdelar med olika
beståndstyper och honiteter skall dragas,
vilken praxis snabbt kommer att
växa in i det skogliga medvetandet och
därefter knappast kommer att föranleda
några tolkningsstridigheter. På samma
sätt har begreppet »yngre skog» enligt
1923 års lag genom praxis utformats,
fastän detta tagit relativt lång tid i anspråk,
beroende kanske främst på att någon
organiserad kontakt mellan skogsvårdsstyrelserna
ej fanns på den tiden
när detta begrepp »yngre skog» skapades.
Det väsentliga är enligt min mening,
att det nya skyddet, som avses i 6 §,
kommer att omfatta all skog i de produktiva
åldrarna. Därmed kommer lagen
att skänka garanti mot en nationalekonomiskt
skadlig misshushållning med
landets produktiva virkesförråd.

En annan förtjänst, som inrymmes i
det nya lagförslaget, är möjligheten att
i skogsvårdsarbetet inrangera de väldiga
arealer, som till ingens nytta, vare sig den
enskildes eller nationens, nu ligga för
»fäfot». Jag syftar på våra av ålder kala
marker och våra s. k. skräpskogar, vilka
legat utanför den gamla lagens råmärken.
I mån av bidrag från det allmänna
kan skogsägaren nu göras skyldig att sätta
sådana marker under produktion. Inte
minst viktigt i detta sammanhang är att
inrikta sig på de i ofantlig utsträckning
förekommande förvildade hagmarkerna i
mellersta och södra Sverige. Dessa landets
säkerligen mest högproduktiga marker
erbjuda nu en sorglig anblick. Vanvuxna,
spärrväxta träindivider utgöra
en parodi på svensk skog, och det näringsfattiga
gräs, som spirar fram mellan
»vargar» och marträn, erbjuder ett
alltför magert bete åt de på stora vidder
kringströvande kreaturen. Denna bild
är så mycket beklagligare, som marker -

na i fråga, rätt skötta, skulle kunna ge
den yppersta produktion av antingen
gräs eller skog. I den mån de behövas
och skötas som betesmark har markägaren
givits rätt att bibehålla dem för detta
ändamål, varom ej skola de enligt
den föreslagna lagen omföras till skog
under rationell vård. Av erfarenhet vet
man, att skog av yppersta kvalitet efter
vidtagna rationella åtgärder formligen
kommer att »spruta» upp på dessa marker,
lämnande sin ägare och landet ett
förut icke utnyttjat tillskott till försörjningen.

Till lagens förtjänster bör även räknas
en bestämmelse, vars syfte är att möjliggöra
bekämpandet av insektshärjningar
i skog.

Trots den överarbetning i förbättrande
riktning, som skogsstyrelsens förslag
sålunda underkastats i departementet,
trots de ovedersägliga förtjänster det föreliggande
lagförslaget inrymmer i enlighet
med vad jag nu anfört och trots
de varma lovord, det nyss fått här i debatten,
är det förslag till ny skogsvårdslag,
som i dag ligger på riksdagens bord
efter att hava genomgått jordbruksutskottets
granskning, enligt mitt sätt att
se icke acceptabelt. Det innehåller nämligen
också stadganden av så allvarlig
och för ett framgångsrikt skogsvårdsarbete
ogynnsam art, att jag vid avvägningen
mellan förtjänster och nackdelar
kommit till den uppfattningen, att de
senare, som till väsentlig del beröra förslagets
centrala delar, väga så betydligt
mycket tyngre i vågskålen än förtjänsterna,
att jag anser mig böra yrka avslag
på utskottets förslag i dess helhet. Till
närmare motivering härav vill jag anföra
följande.

Förslagets 7 §, första stycket, innehåller
restriktioner mot avverkning i skog,
som icke är att anse såsom utvecklingsbar,
d. v. s. avverkningsmogen skog.
Dessa restriktioner finner jag inte på något
sätt behövliga, jag anser dem tvärtom
olämpliga. Såväl enligt propositionens
motivering som enligt min uppfattning
kommer lagens 6 § att effektivt
skydda all skog, som ur produktionssynpunkt
är av värde, över denna gräns

Onsdagen den 21 april 1918 fm.

Nr 15.

faller den skog, som enligt gängse terminologi
får betecknas såsom avverkningsmogen.
Då man nu i 7 § vill införa vissa
restriktioner beträffande denna skog,
innebär detta i själva verket, att man
för hela landet vill införa ett ransoneringssystem,
ett tvångsförfarande rörande
skogsägarens rätt att hushålla med
sin skog, som till arten, om ock icke till
formen, är detsamma som tidigare tilllämpats
i lappmarken enligt den s. k.
lappmarkslagen. Jag finner detta av
många anledningar betänkligt.

Man har enligt mitt förmenande med
bestämmelserna i 7 § kommit över den
gräns för en skogslags restriktiva bestämmelser,
där skadeverkningarna bli
större än det skogliga gagnet. Det rör
sig här om en skog, som ur biologisk,
skogsekonomisk och produktionsteknisk
synpunkt kan avverkas, utan att landets
skogsproduktion därav påverkas. Om
skogsägarnas förfogande över sådan
skog sättes under myndighets kontroll,
måste det allvarligt befaras, att möjligheterna
omintetgöras för det goda samarbete
mellan myndigheterna och skogsägarna,
som är en första förutsättning
för skogsvårdsarbetets befrämjande.

Motiven till det i lagförslagets 7 § införda
kravet på jämnhet i avkastningen
ha heller icke sökts på det skogsvårdsmässiga
planet, utan departementschefen
åberopar angelägenheten av att
skogsindustrierna tillförsäkras en jämn
råvarutillförsel och att arbetstillfällena
i orterna regleras. Häremot vill jag genmäla,
att bestämmelserna i lagens 6 §
såsom jag redan framhållit lämna skydd
för den avgjort överväldigande delen av
skogskapitalet. Kvantiteten skog över
sagda skyddsgräns, om man undantager
övre Norrland, för vilken landsdel särskilda
bestämmelser beträffande svårföryngrad
skog kommer att gälla, har
icke den storleksordning, att hushållningen
därmed får någon nämnvärd betydelse
ur industriell eller arbetsteknisk
synpunkt. Även om en bestämmelse enligt
7 § i vissa fall skulle kunna påvisas
komma att förhindra olämplig hushållning
med en skogsägares tillgångar av
mogen skog. så bli dessa fall icke så tal -

Förslag till skogsvårdslag m. m.

rika eller av den ekonomiska räckvidd,
att det för deras skull är befogat att
sätta samtliga skogsägare i landet under
ett ekonomiskt förmynderskap av tjänstemän,
vilka — betecknande nog och för
dem hedrande — själva icke önska att
få sig anförtrott ett dylikt förmynderskap.

I detta sammanhang må även framhållas,
att det i första hand torde bli
de mindre skogsägarna, som få erfara
olägenheterna av en lagbestämmelse av
nu ifrågavarande art. Storskogsbruket
följer numera tämligen allmänt i sin avverkningspolitik
uppgjorda fleråriga avverkningsplaner,
som sikta till ett jämnt
virkesuttag. Det mindre skogsbruket
uppvisar däremot ofta en stark periodicitet
i avverkningarna. Orsakerna härtill
äro många. Dels strävar man efter
att låta avverkningarna följa konjunkturerna,
så att de goda tidernas höga virkespriser
kunna utnyttjas, dels kunna
även rent interna förhållanden hos
skogsägaren föranleda ett ökat samlat
virkesuttag. Det kan vara fråga om större
byggnationer å fastigheten eller om
utlösandet av medarvingar vid arvsskifte
eller om en naturlig strävan att
minska fastighetens skuldbörda. Det är
föga tilltalande, att skogsägaren icke
skall äga rätt att för sådana ändamål,
vilka såväl ur hans egen som ur samhällets
synpunkt te sig vällovliga, fritt få
nyttja den del av sitt virkeskapital, som
ur både biologisk och skogsekonomisk
synpunkt kan och bör avverkas. Nu säges
det visserligen i propositionens motiv,
att lagen icke avser att förhindra
avverkningarnas anpassande efter konjunkturerna
samt att dispens skall kunna
givas även i andra fall för avsteg
från regeln i 7 §. Ja, detta låter sig säga
på papperet, men skall det över huvud
taget vara någon mening med jämnhetskravet
i avverkningarna, så måste en
överavverkning under högkonjunkturen
följas av motsvarande besparing under
en efterföljande period. Myndigheten
måste för alt ej vara satt helt ur spelet
ha samtliga avverkningar under sin kontroll,
och då är man inne under en fortlöpande
arbetskrävande kontrollappa -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

rat, som kräver mycket folk, som man
nu inte har tillgång till och som man
på grund av bristande anslag från staten
inte heller bär möjlighet att anskaffa.
Vad åter beträffar dispensgivningen
i anslutning till 7 § må det sägas,
att man kommit bra långt in i regleringssamhällets
rotande i den enskilde
medborgarens ekonomi, när hemmansägaren
skall vara skyldig att begära
tjänstemans lov att få avverka sin mogna
skog i syfte att få medel till höjande
av sin fastighets realkapital.

Härutöver vill jag framhålla, att tilllämpningen
av 7 § torde komma att vålla
utomordentliga svårigheter. Jag har redan
påpekat, att om det skall vara någon
mening med den jämna avkastningen,
måste myndigheten fortlöpande kontrollera
virkesuttagen och att en logisk följd
härav blir att myndigheten måste föra
något slags statistik eller bokföring över
samtliga skogsägares inom sitt verksamhetsområde
årliga avverkningar. Då
emellertid flertalet skogsägare icke själva
kunna prestera någon virkesbokföring,
lär det bli än svårare för myndigheten
att göra det. Man hamnar då i rena godtycket.
Skogstjänstemannens subjektiva
åsikt får bli avgörande för om en tilltänkt
avverkning skall anses påverka
jämnhetskravet. Skogsägaren kan av naturliga
skäl icke lämna någon bevisning
om att hans avsikt är att kompensera ett
större uttag för året genom att inställa
huggningar under ett antal år framåt.
Man kan knappast tänka sig en lagbestämmelse
mer predisponerad att utså
misstroende och split mellan skogsvårdsmyndigheten
och skogsägarna.

Gäller det större skogsfastighetsinnehav
med fastigheter i olika trakter och
kanske i skilda län och skogsvårdsstyrelseområden,
är varje bedömande på
marken faktiskt omöjligt.

Med hänvisning till nu anförda motiv
finner jag 7 §, första stycket, vara såväl
ur allmän principiell synpunkt olämplig
som ock omöjlig att på ett rimligt och
rättvist sätt tillämpa.

Jämväl mot 8 § kunna allvarliga erinringar
riktas. Denna paragraf stadgar, alt
flera skogsfastighetcr i en ägares hand

icke få betraktas som en skoglig brukningsenhet
med mindre skogsvårdsstyrelsen
därtill lämnar dispens. Bestämmelsen
syftar till att i anslutning till jämnhetskravet
i 7 § förhindra såsom olämplig
ansedd koncentration av en större
skogsägares avverkningar. Kravet på lagstadgad
jämnhet i avkastningen, som enligt
vad jag ovan utvecklat icke torde
vara av så särskilt stor praktisk betydelse,
kommer genom 8 § i konflikt med
ett annat ur skogsvårdsmässig och skogsekonomisk
synpunkt vida betydelsefullare
intresse, nämligen kravet på en ändamålsenlig
och effektiv skogsförvaltning
och en rationell organisation av
skogsarbetet. All skoglig erfarenhet har
givit vid handen, att de skogliga hushållningsenheterna,
så långt ägarförhållandena
det medgiva, böra vara stora. Såväl
taxering och hushållningens hela planläggning
som ock organiserandet av de
särskilda åtgärderna, vare sig dessa avse
avverkning eller skogsvård, kunna ordnas
på ett mer rationellt och ekonomiskt
sätt å stora enheter än å små. Detta har
föranlett domänverket att använda reviren
och icke de särskilda kronoparkerna
som hushållsenheter. På enahanda sätt
använda de större enskilda skogsföretagen
förvaltningsdistrikten som hushållningsområden,
inom vilka alla åtgärder
planeras enhetligt, de må avse avverkning,
taxering, skogsodling, vägbyggnad,
dikning eller organiserandet av arbetarfrågorna.
Detta sammanförande av ett
antal skilda skogar eller fastigheter till
gemensamma hushållsenheter är sedan
länge helt genomfört inom det större enskilda
skogsbruket. Vid de allmänna fastighetstaxeringarna
deklareras och taxeras
hushållsenhclerna och icke de däri
ingående fastigheterna. Företagens egna
skogstaxeringshandlingar och avverkningsberäkningar
upptaga över huvud taget
icke de i komplexen ingående olika
kamerala enheterna, vilkas virkesförråd
och tillväxt var för sig sålunda icke äro
kända. Många gånger äro ej ens gränserna
på marken längre kända mellan de
olika hemmanen. Att till tjänst för något
slags jämnhetsintresse i fråga om avverkningarna
söka framtvinga en upp -

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

lösning av dessa hävdvunna skogliga
brukningsenheter skulle innebära ett ytterst
allvarligt steg bakåt beträffande rationell
skogsförvaltning. Att giva skogsvårdsmyndigheterna
makt att godtyckligt
och egenmäktigt fingra på skogsägarnas
färdiga och uppbyggda administration
och hushållskomplex skulle hos skogsägarna
skapa osäkerhetskänsla, vantrivsel
och olust. Skola i övrigt förutsättningar
skapas för myndigheten att bedöma
avverkningarnas skäliga fördelning
inom en sådan hushållsenhet, måste denna
omtaxeras med särhållande av dessa
olika parceller var för sig, en ytterst irrationell,
dyrbar och mot alla moderna
skogligt-ekonomiska principer skarpt
stridande åtgärd.

Ett särdeles olyckligt förslag inrymmes
vidare i förslagets 36—38 §§, vilka stadga,
att avverkningar och vissa andra åtgärder,
som strida mot lagens bestämmelser,
skola kriminaliseras. Detta kommer
att få till följd, att flertalet skogsägare
icke våga påtaga sig risken av en
påföljd, som för dem ter sig avskräckande,
om de skulle ha råkat verkställa
en åtgärd, som enligt skogsvårdsstyrelsens
åsikt ej är i överensstämmelse
med lagens föreskrifter. Nu säges visserligen
i lagen, att åtgärd som vidtagits av
oförstånd ej skall föranleda ansvar. Denna
säkerhetsventil förhindrar dock ej huvudbestämmelsens
skadeverkningar. Den
ansvarskännande skogsägaren vill över
huvud taget icke taga risken av att komma
under åtal. Denna sak bör även ses
mot bakgrunden av det förhållandet, att
t. o. m. bland fackmännen åsikterna ofta
kunna vara delade om huru en skogsvårdsåtgärd
bör verkställas. Följden av
kriminaliseringen kommer därför att bli,
att ett mycket stort antal skogsägare, och
säkerligen av dem de kunnigaste och
mest intresserade, komma att söka avlasta
hela omsorgen om sina skogar på
skogsvårdsstyrelserna. Med hänsyn till de
betydligt minskade resurser, med vilka
skogsvårdsstyrelserna enligt riksdagens
nyligen fattade beslut komma att bli utrustade,
kunna emellertid styrelserna ej
åtaga sig denna ökade arbetsbörda, utan
skogsägarna bli sannolikt hänvisade till

4 Första kammarens protokoll 19i8. Nr 15.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

mindre kvalificerad hjälp, varav följden
måste bli försämrad skogsvård. Att detta
kommer att betyda en mycket olycklig
utveckling och just motsatsen till vad den
nya lagen åsyftar eller borde åsyfta, säger
sig självt, .lag anser därför förslaget
om kriminalisering av felaktiga åtgärder
vara uteslutande till men för arbetet på
höjande av landets skogsvård.

Det hade varit min förhoppning, att
de vägande skäl, som jag sålunda anser
kunna åberopas mot införandet av de
föreslagna bestämmelserna i 7, 8 och
36—38 §§ — skäl som av mig anförts
inom utskottet med all den styrka, som
varit mig möjlig — skulle ha beaktats,
på det att den nya skogsvårdslagen, när
den kommer att presenteras för det
svenska folket och särskilt för dem, som
äro närmast beroende av densamma eller
skola handha dess tillämpning och
efterlevnad, skulle mottagas med förståelse
och gillande. Det var ett fåfängt
hopp — utskottsmajoriteten lät sig ej
bevekas — propositionen segrade. Utom
på en punkt och en viktig punkt. Utskottet
underkände nämligen den paragraf,
som gick ut på att skogsstyrelsen i stället
för som hittills domstol skulle bli
dömande myndighet i ett sådant fall, att
markägaren icke fullgjort sin skyldighet
att vidtaga åtgärder för erhållande av
nöjaktigt skogstillstånd efter avverkning
eller inträffad skada eller å mark, där
skogstillståndet är uppenbarligen otillfredsställande.
Utskottets beslut blev i
stället ett vidmakthållande av det nuvarande
tillståndet, varigenom våra beprövade,
för oväld kända domstolar fortfarande
få det avgörande ordet i frågor
av denna natur. Även om skogsstyrelsen
komme att vinnlägga sig om objektivitet
och oväld aldrig så, skulle den skogsägande
allmänheten aldrig komma att
betrakta skogsstyrelsen som ojävig —
från allmänhetens sida äro (må vara felaktigt)
skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen
endast olika instanser av samma
myndighet. Det är detta som utskottet
säkerligen haft klart för sig — och
inte, som herr Sten uttryckte det, ett
psykologiskt behov från utskottets sida
att hävda sig.

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

Det är nu endast att hoppas, att denna ''
utskottets inställning kommer att konfirmeras
av riksdagen, till fromma inte
endast för skogsägarne och skogsvårdsstyrelserna,
utan framför allt för skogsstyrelsen
själv.

Det på denna punkt framlagda förslaget,
som väl får anses som klimax bland
de olyckliga bestämmelser, som förekomma
i det till grund för propositionen liggande
betänkandet, är ett slående bevis
på det bristande sinne för psykologi, varpå
det föreliggande lagförslaget är uppbyggt När

det gäller att nå effekt av en lagstiftning
vilken som helst, vars gynnsamma
resultat kräver positiv medverkan
av dem lagen berör, bör självfallet
den rätta psykologiska utgångspunkten
vara att hos dessa skapa förtroende för
lagen som sådan och dess behövlighet.
Det gäller att klargöra, att missförhållanden
föreligga på det aktuella området av
den art, att de från det allmännas sida
icke längre kunna tolereras, samt att
endast objektiva utgångspunkter och
oantastbara syftemål inspirerat till den
nya eller skärpta lagstiftningen. Om vederbörande
däremot av sig själva rättat
till missförhållanden som rått och lyckats
få en förbättrad ordning åstad, bör
någon skärpt lagstiftning helt naturligt ej
komma i fråga.

Hur förhåller det sig nu med denna
grundläggande princip i det aktuella fallet? Följande

kan då konstateras.

Allmänt känt och omvittnat är, att en
förbättrad, icke försämrad, skogsvård
under de senare åren undan för undan
kommit till stånd, att skogsägarna, stora
som små, allt mer börjat förstå betydelsen
av en god skogsvård samt att de också
i handling visat detta genom en intresserad
positiv medverkan till den återuppbyggnad
av våra skogar, som skogsvårdsstyrelserna
genom upplysning och
bidragsverksamhet med framgång arbetat
för. Den logiska konsekvensen härav
borde ju bli, att man avhölle sig från
ändring eller skärpning av en lag, som
visat så gynnsamma resultat. När man
ändock inte det gör, måste nya argu -

ment tillgripas. I detta fall återfinnas
de på s. 73 i skogsstyrelsens förslag,
där det heter: »Vid sidan av de redan
befintliga, fullt påtagliga bristerna förefinnas
i vårt skogsbruk jämväl flera osäkerhetsmoment.
De innebära, att i sådana
fall, där virkeskapitalet uppvisat
markerade förbättringar av ett eller annat
slag, någon skälig garanti mot deras
spolierande icke alltid föreligger.»

Alltså, här säger man rent ut, att en
skärpt lagstiftning är behövlig även i
sådana fall, där vederbörande genom
god skogsvård och föredömligt respekterande
av gällande lag förbättrat sina
skogar och ökat deras virkeskapital —
ett i sanning anmärkningsvärt uttalande.

Är nu detta förnuftigt, är det lämpligt
och rättvist? Finns det ett spår av psykologi
i ett dylikt tänkande och handlande?
Tror man, att sådant är ägnat
att stimulera skogsägarna till fortsatta
frivilliga insatser — som jag redan förut
framhållit den enda säkra grundvalen
för en förbättrad skogsvård här i landet? Man

är nästan frestad tro, att man
glömt bort syftemålet med det hela och
att huvudsaken i stället är att staten
skall få sitt finger med i spelet för att
tillskapa statsorgan, som vid lägliga tillfällen
beredas möjligheter att utvidga
sig och sätta nya papperskvarnar i gång.

Nu är det ju klart, att man påvisat
vissa missförhållanden, som kunnat förekomma
inom den nuvarande lagens
ram, men för det första ha dessa yttringar
i regel varit lokalt betonade eller
också vid närmare övervägande ej vunnit
stöd av den allmänna skogliga opinionen,
för det andra må man göra
klart för sig, att hundraprocentig anslutning
får man aldrig till en skogslag, hur
skickligt utformad och väl avvägd den
än är. Man får vara glad, om den i stort
visar sig ändamålsenlig och ägnad att
fylla sin huvuduppgift: att verka i produktionsfrämjande
riktning. 1923 års lag
motsvarar i detta avseende mycket högt
ställda anspråk —■ den nu föreslagna lagen
torde aldrig komma att nå dithän.

Inte minst betänksam mot den nya

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

skogslagen, vilken som bekant kommer
att ganska avsevärt öka arbetsuppgifterna
för skogsvårdsstyrelserna, blir man,
om den ses mot bakgrunden av de inskränkningar
i skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, som bli en följd av de otillräckliga
medelsanvisningar, som riksdagen
i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
beslöt för endast ett par veckor sedan.
När man, som det heter, av statsfinansiella
skäl inte anser sig ha råd att uppehålla
skogsvårdsverksamheten vid den
nivå riksdagen beslutat för endast två
år sedan, varför då forcera fram en lagstiftning,
vars syftemål i avsevärda stycken
ändå inte kunna realiseras, eftersom
de inte kunna finansieras inom den
nuvarande budgetens ram? Man bör göra
klart för sig, att ingenting är farligare
än att stifta en lag, som av brist på medel
och personal ej kan effektueras. Den
blir då en lag på papperet och därmed
ett verksamt bidrag till att minska den
respekt för gällande lag, som det borde
vara statsmakterna angeläget att i stället
befordra.

Alla skäl tala därför enligt min mening
för att det vore klokt att vila på
hanen ett tag och under tiden överarbeta
det föreliggande förslaget, så att det
bättre motsvarar sitt syftemål att i samarbete
och samförstånd med Sveriges
skogsägare få till stånd en alltmer förbättrad
skogsvård och en ökad virkesproduktion,
och att samtidigt överväga,
vilka vägar och medel som finansiellt
skola tillgripas för att effektuera vad
riksdagen sålunda kan komma att besluta
liksom naturligtvis i första rummet
vad riksdagen redan beslutat beträffande
den svenska skogsvården.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som i
denna fråga avgivits av mig och fem
andra ledamöter av utskottet.

I herr Carl Sundbergs yttrande instämde
herr Olsson, Nils, och herr Björkman.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! .lag
skulle ju ha kunnat nöja mig med att
instämma i det anförande, som herr Sten

Förslag till skogsvårdslag m. m.

höll för en stund sedan, men då jag i
alla fall begärt ordet, skall jag be att
få tillägga ytterligare några synpunkter.

Jag vill då först säga, att under utskottsbehandlingen
av Kungl. Maj:ts föreliggande
proposition med förslag till
skogsvårdslag har från deras sida, som
yrkat avslag på propositionen, såsom
skäl härför bl. a. framhållits, att den nya
lagen skulle komma att gentemot skogsägarna
bli alltför sträng och följaktligen
i alltför hög grad inkräkta på dessas
rätt att fritt förfoga över sin egendom.
Liknande synpunkter framkommo också
i herr Sundbergs anförande nyss. Vidare
har man sagt, att 1923 års skogsvårdslag
visat sig fylla sitt ändamål på
ett sådant sätt, att det nu inte vore motiverat
att framlägga en ny lag. Tvärtom
vore det inte uteslutet, menade man,
att den nya lagen kunde i vissa fall bli
till skada och men för den enskilde
skogsägaren och näringslivet. I huvudsak
samma synpunkter har också givits
uttryck för i den vid utskottets utlåtande
fogade, av herr Sundberg m. fl. avgivna
reservationen.

I anledning härav är det måhända
lämpligt att med några ord erinra om
närmaste orsaken till det nu föreliggande
lagförslagets tillkomst.

Lagförslaget har, såsom även framgår
av utskottsutlåtandet, på uppdrag av
Kungl. Maj :t utarbetats av skogsstyrelsen,
varvid skogsstyrelsen biträtts av vissa
av Kungl. Maj :t förordnade personer.
Sedan uppdraget fullgjorts, avgav skogsstyrelsen
den 27 maj 1946 betänkande
med förslag till skogsvårdslag. Det är
detta förslag, som ligger till grund för
det av Kungl. Maj :t nu framlagda förslaget.

Jag kanske får vidare erinra om att
en bland de viktigaste nyheterna i förslaget
är, att skogsvårdslagens tillämpningsområde
utvidgas till att omfatta
även de skogar, som för nävarande lyda
under 1932 års s. k. lappmarkslag.
Även vissa andra skogar, t. ex. städernas
skogar, skola enligt förslaget lyda
under lagen. Vidare bör kanske i det
sammanhanget nämnas, att enligt den
nya lagen hänföres till skogsmark i stort

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

sett all mark — såsom det heter i propositionen
— som är lämplig för skogsproduktion
och vilken ej i väsentlig utsträckning
nyttjas för annat ändamål. I
förhållande till nu gällande lag innebär
ju även detta en viss utvidgning.

En bestämmelse i lagen, som varit föremål
för åtskillig diskussion, såväl i
utskottet som i en del yttranden över
lagförslaget, är det i (i § förekommande
begreppet »utvecklingsbar» skog. Enligt
nu gällande lag får yngre skog i regel ej
avverkas annat än genom ändamålsenlig
gallring. I den nya lagen är definitionen
»yngre» skog utbytt mot uttrycket
»utvecklingsbar» skog. Beträffande frågan
om vad som är att hänföra till utvecklingsbar
skog säges det i den nyssnämnda
paragrafen: »Skog är att anse
såsom utvecklingsbar, så länge det under
förutsättning av lämplig skötsel
måste antagas bliva mera lönande att
låta skogen kvarstå än att omedelbart
avverka den.» Mot utbytet av »yngre»
skog mot »utvecklingsbar» skog ha inte
några nämnvärda erinringar gjorts. I
olikhet mot herr Sundberg, som är fackman
på området, under det att jag ju
är lekman, vågar jag dock för min del
bysa den uppfattningen, att den senare
definitionen bättre än den förstnämnda
klargör begreppet.

Bestämmelsen i 6 § första stycket, att
utvecklingsbar skog icke må utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd avverkas annorledes
än genom sådan gallring, som
är för skogens utveckling ändamålsenlig,
gäller även när det är fråga om avverkning
för husbehov. Mot ifrågavarande
bestämmelse ha, helt naturligt, vissa
erinringar gjorts. Det har därvid bl. a.
framhållits, att bestämmelsen kommer
att medföra betydande praktiska olägenheter
för skogsägarna, särskilt de
mindre, i det att de för varje gång behov
föreligger av virke för husbehov
skola hos skogsvårdsstyrelsen anhålla
om tillstånd till avverkning. Vidare
har bestämmelsen ansetts komma att utgöra
en alltför kraftig inskränkning i
skogsägarnas dispositionsrätt över sin
egendom, om bestämmelsen skulle komma
att strikt tillämpas. 1 alla de fall där

avverkning för husbehovsändamål ifrågasättes,
skulle det väl knappast bli möjligt
för skogsvårdsstyrelserna att i det
avseendet hinna med att betjäna skogsägarna.
Jag vill deklarera, att jag för
min del under utskottsbehandlingen av
propositionen ett tag var bestämt inställd
på att reservera mig mot bestämmelsen.
Emellertid har jag inte gjort det.
Närmaste anledningen härtill är, att departementschefen
i propositionen gjort
ett uttalande rörande tillämpningen av
bestämmelsen, som enligt min mening
måste anses vara av stort värde och till
god ledning för skogsvårdsstyrelserna
vid handläggningen av de ärenden det
här är fråga om. Då jag anser det värdefullt,
att ifrågavarande uttalande finnes
återgivet i kammarens protokoll, anhåller
jag, herr talman, att här få citera
detsamma. Det lyder: »Självklart är

emellertid, att vid prövning av eventuellt
uppkommande tillståndsfrågor bör
beaktas, i vad mån virket är avsett för
fastighetens husbehov. Rörande de synpunkter,
som böra anläggas på frågor
om dylika tillstånd, kan jag även i övrigt
ansluta mig till vad skogsstyrelsen
anfört. Härjämte må framhållas, att prövningen
givetvis bör kunna göras mildare,
ju närmare skogen ligger den gräns,
där den ej längre är att anse som utvecklingsbar.
»

Beträffande 7 S i det föreliggande lagförslaget
har jag inom utskottet yrkat
bifall till motionerna I: 239 av herr Näsgård
och II: 385 av herr Persson i Norrby.
I dessa motioner har hemställts, »att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
av 7 § i förevarande lagförslag, att avverkning
å fastigheter med husbehovseller
stödskog icke göres beroende av
industriens virkesbehov eller andra fastigheternas
bärighet ovidkommande skäl;
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderliga
ändringar i lagtexten».

Till stöd för sin hemställan ha motionärerna
anfört bl. a. följande. »I det
förslag till skogsvårdslag, som framlägges
i propositionen nr 34, innebär huvudregeln
i fråga om avverkning, 6 §, att
utvecklingsbar skog icke må utan skogs -

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

vårdsstyrelsens tillstånd avverkas annorledes
än genom gallring, som är för
skogens utveckling ändamålsenlig. I 7 §
stadgas att avverkning av icke utvecklingsbar
skog ej må å någon fastighet
utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd så företagas,
att större rubbningar i avkastningens
jämnhet uppkomma.»

Längre fram i motionen sägs det vidare
:

»Enligt propositionen bli även de
mindre skogsfastigheterna underkastade
tvånget att av sociala skäl företaga avverkningarna
så, att större rubbningar
i avkastningens jämnhet icke uppkomma.
Stödskogsbegreppet innebär däremot,
att jämn arbetstillgång'' och — där
så är möjligt — jämn inkomst skall beredas
fastighetens innehavare och den å
fastigheten sysselsatta arbetskraften. Det
gäller i huvudsak familjejordbruken, och
det torde knappast vara rimligt, att dessa
skola jämställas med storskogsbruket
i fråga om skyldighet att genom jämn
avverkning exempelvis garantera industriernas
virkesbehov.»

Motionärernas uttalade uppfattning, att
det måste anses betänkligt, att fastigheter,
som endast ha husbehovs- eller stödskog,
skola vara underkastade samma
skyldigheter som föreskrivits för storskogsbruket
att av sociala skäl företa
avverkningar, har utskottet ansett riktiga.
Emellertid har utskottet inte velat föreslå
någon ändring av lagtexten, som i
motionerna yrkats. Däremot har utskottet
i sin motivering på s. 43 i utlåtandet
— och jag hemställer, att kammarens
ledamöter måtte själva kontrollera
detta — gjort ett uttalande, som
jag anser tillgodoser motionärernas
önskemål. Utskottet framhåller nämligen
där:

»Bestämmelsen i 7 § första stycket
förslaget till skogsvårdslag innebär, såsom
departementschefen framhållit,
ingalunda något krav på en absolut
jämnhet i avverkningarna. Behörig
hänsyn måste tagas till konjunkturernas
växlingar och vidare måste avverkningarna
ske på ett för fastigheten ekonomiskt
tillfredsställande sätt. Särskilt
å de mindre fastigheterna lönar det sig

Förslag till skogsvårdslag m. m.

icke att företaga regelbundna avverkningar
varje år. Avfattningen av 7 §
första stycket medför ej hinder att, då
så anses fördelaktigt ur ekonomisk synpunkt,
företaga avverkningar med vissa
års mellanrum, t. ex. vart femte eller
tionde år eller, om fastigheten är
ogynnsamt belägen, ännu mera sällan.
Därest i sådant fall ej uttages mera
skog än som motsvarar tillväxten sedan
föregående avverkning, erfordras
icke något tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.
Endast när fråga är om större avvikelser
från den uthålliga avverkningen,
måste tillstånd av skogsvårdsstyrelsen
inhämtas. Har skogsägaren ett berättigat
intresse, att avverkning å hans fastighet
vid något tillfälle företages i sådan
omfattning, att den kommer i strid
mot jämnhetsregeln, t. ex. vid nybyggnad
eller omfattande ombyggnad å fastigheten,
torde skogsvårdsstyrelsen icke
böra vägra tillstånd till sådan avverkning.
»

Ehuru som sagt jag har funnit motionärernas
resonemang och hemställan
vara befogade, kommer jag med hänsyn
till vad utskottet i nyss citerade avsnitt
framhållit inte att yrka bifall till
motionerna.

Ja, så ha vi en av herr Carl Sundberg
in. fl. avgiven reservation. I den har i
anslutning till vissa motioner yrkats avslag
på Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till skogsvårdslag. Herr Sundberg
har ju nu ytterligare motiverat denna
sin ståndpunkt här nyss i kammaren
genom ett mycket utförligt och man
vågar väl säga långt anförande. De skäl,
som därvid varit avgörande, framgå ju
av reservationens motivering. .lag hänvisar
då till sidorna 69—70 i det föreliggande
utlåtandet. Jag skall därför inte
nu ingå på något längre bemötande av
dessa skäl, helst som man vid läsningen
av denna reservation inte gärna kan undgå
det intrycket, att inte heller reservanterna
anse, att 1923 års skogsvårdslag
är i alla avseenden tillfyllest. Jag syftar
härvid på reservanternas uttalande i
sista stycket på sidan 70. Efter att ha
omnämnt, att en del av remissutlåtandena
gått i avstyrkande riktning fram -

5 i

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

hålla reservanterna, att dessa utlåtanden
synas vittna om att nuvarande skogsvårdslag
tämligen väl fyller sin uppgift
och i varje fall är att föredraga framför
den nya lagen. Vidare framhålla reservanterna,
att 1932 års lappmarkslag tills
vidare bör bibehållas, intill dess en
eventuell ny utredning om en ny skogsvårdslag
verkställes, baserad på andra
principer än det nu föreliggande förslaget.

Jag skulle då vilja fråga reservanterna
och närmast herr Sundberg: Vilka
principer skall man få gå efter? Skall
det vara nödvändigt att när man nu har
hållit på med en utredning om det föreliggande
lagförslaget i inte mindre än
tre och ett halvt år — och därtill kommer
ju överarbetningen inom departementet
— omedelbart gå in för en ny utredning?
Dunkelt är, att reservanterna
säga, att man då skall gå efter nya principer.
Jag skulle vilja höra, vilka principer
herr Sundberg anser, att man då
skall tillämpa. Herr Sundberg har nyss
sagt här i kammaren, att även om det
skulle läggas fram ett nytt lagförslag,
vore det ogörligt att tänka sig, att det
skulle bli hundraprocentigt godkänt. Jag
tror, att även om man nu går in för den
av reservanterna förordade utredningen
och kommer med ett nytt förslag, blir
det inte hundraprocentigt godkänt det
heller. Det är min uppfattning.

Sedan vill jag säga om reservationen,
att det i någon mån är ägnat att förvåna,
att reservanterna anse, att 1932 års lappmarkslag
bör bibehållas även i fortsättningen.
Jag trodde, att det var en ganska
allmän mening åtminstone inom riksdagen,
att man borde foga in även denna
lag i den allmänna skogsvårdslagen. Den
utredning, som ligger till grund för
Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
igångsattes hösten 1942 och pågick till
våren 1946, alltså i tre och ett halvt år,
som jag nyss nämnde. Att redan nu
igångsätta en ny utredning i samma sak
skulle väl, som jag nyss antydde, få anses
ganska omotiverat. Jag skulle än en gång
vilja fråga: Vad skulle man i så fall utreda?
Jag skulle också tro, att det nya
förslag, som komme fram på basis av

en sådan utredning, även skulle komma
att möta kritik liksom det föreliggande
förslaget.

Ja, herr talman, det vore naturligtvis
ytterligare en hel del att säga, inte minst
med hänsyn till den synnerligen stora
betydelse det föreliggande lagförslaget,
om det nu blir upphöjt till lag, med all
säkerhet kommer att ha för vårt lands
näringsliv. Från alla håll erkännes ju,
inte minst i dessa dagar, vilken oerhörd
betydelse skogsbruket och den därpå
grundade industrien har för vårt land,
särskilt med avseende på vår handelsbalans.
En grundläggande faktor för allt
detta är emellertid en god skogsvård, det
vågar jag bestämt säga, ehuru jag själv
inte är skogsman. Tyvärr är emellertid
skogsvården åtminstone i vissa delar av
vårt land betydligt eftersatt. Det gäller
måhända inte minst för de delar av landet,
som jag bäst känner, nämligen de
norrländska länen. Såsom norrlänning
har jag därför såväl i utredningen som
nu senast inom utskottet intagit en positiv
ställning till det föreliggande lagförslaget.
Jag fick i går i min hand ett
särtryck av tidskriften Norrland i ord
och bild. I denna finns en artikel av jägmästare
Mauritz Carlgren om den nya
skogsvårdslagen. Jag vill för undvikande
av allt missförstånd säga, att han inte
förordar lagen. Men han skriver i alla
fall några rader, som jag tillåter mig att
citera. Där säges bland annat: »Som bakgrund
för en diskussion om förslaget
och den betydelse det kan få för de enskilda
skogarna i Norrland äro några data
om de norrländska skogarna på sin
plats», framhåller jägmästare Carlgren
och erinrar om »att den sydligaste delen
av Norrland, Gävleborgs län, kan
glädja sig åt en avsevärt bättre virkesbalans
än de fyra nordligaste länen.

Vid andra riksskogstaxeringen 1938
—41 hade sålunda virkesförrådet av
barrskog ökat i Gävleborgs län med 3
procent från första riksskogstaxeringen,
medan genomsnittssiffrorna för de fyra
nordligaste länen visade en minskning
med 8 procent.»

Jag har velat citera dessa rader ba -

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

ra för att påvisa, att just inom de norrländska
länen har skogskapitalet tyvärr
minskat under de senaste åren, och det
är fara värt, att det kommer att göra
det också i fortsättningen. Därför har
jag måst anse, att det är nödvändigt med
en ny skogsvårdslag, även om den i
vissa delar skulle kunna anses utgöra
en skärpning jämfört med nu gällande
lag.

Jag kan ju liksom herr Sten säga, att
jag varit med i denna utredning, och det
må kanske tillåtas mig att nämna, att jag
därvid, liksom jag tror även herr Sten
gjort, ansett mig vara i synnerligen gott
sällskap. I utredningen deltogo — och
de intogo i huvudsak samma ställning
som undertecknad — förutom skogsstyrelsens
chef och ledamöter jämväl en
del andra personer, om vilka torde kunna
sägas, att de äga en ganska god insikt
i och kännedom om skogsvård. Jag
skall inte nu nämna dem alla — det har
ju herr Sten redan gjort — men jag tilllåter
mig i alla fall att påpeka, att en
del skogsägare voro med i denna utredning
och alltså voro med om att tillstyrka
denna lag, som nu herr Sundberg
m. fl. anse så, jag höll på att säga, samhällsvådlig.
I denna utredning deltog ju
herr Näsgård, som är ledamot av första
kammaren och själv är skogsägare, vidare
friherre Beck-Friis på Harg, som
enligt vad som för mig har uppgivits
senast i dag lär vara landets störste enskilde
skogsägare. Han har anslutit sig
till det här förslaget. Sedan ha vi där
också riksdagsman Näslund här i kammaren
-— han är också själv skogsägare
— och ledamoten av riksdagens andra
kammare greve T. G. A. von Setli, som
också lär vara stor skogsägare. Och därtill
måste jag ju säga om herr Sten, att
han visserligen inte själv är skogsägare
men har deltagit mycket i behandlingen
av frågor rörande skogen.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att om jag nu yrkar bifall till utskottets
hemställan, så bör det emellertid
inte tolkas så, att jag i alla delar
gillar det föreliggande förslaget. Jag
vill säga, att jag nog hade önskat det an -

Förslag till skogsvårdslag m. m.

norlunda i några avseenden. Jag skall
dock inte nu uppta tiden med att närmare
precisera detta. Min bestämda mening
om lagförslaget är, att om det i
vissa punkter innebär en skärpning i
förhållande till nu gällande skogsvårdslag,
kommer den nya lagen inte att på
något sätt bliva till men eller förfång
för den lojale skogsägaren — märk väl:
den lojale skogsägaren. Sedan beror det
naturligtvis beträffande denna lag såsom
i fråga om de flesta för att inte säga
samtliga lagar på hur den kommer
att av vederbörande myndigheter handhas
och tillämpas. Sker tillämpningen
med förstånd och efter sunda principer,
är det min tro och livliga förhoppning,
att den kommer att bliva av värde för
genomförandet av en rationell skogsvård
i vårt land.

Med dessa ord, herr talman, vill även
jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SUNDBERG, CARL (kort genmäle):
Herr talman! Beträffande en fråga,
som den sista ärade talaren ställde till
mig angående de principer, som jag anser
böra tillämpas vid en eventuell överarbetning
av den nya lagen har jag
redan i mitt första anförande angivit
dem men jag upprepar dem nu: Tag
bort 7 § första stycket, tag bort 8, 36,
37 och 38 §§. Sedan blir lagen bra!

Herr TJÄLLGREN (kort genmäle): Jag
vill säga herr Sundberg, att skulle man
nu ta bort alla dessa paragrafer, så skulle
lagen helt enkelt bli omöjlig. Då skulle
bara vissa delar av den bli kvar, och
det kan ju inte vara meningen. Vidare
vill jag hänvisa till den motivering, som
jag just citerade ur utskottets utlåtande
och som jag tror täcker även de synpunkter
och den åskådning, som herr
Sundberg har.

Herr JONSSON, JON: Herr talman! Jag
tror, att man i denna kammare inte så
mycket behöver uppehålla sig vid den
betydelse, som skogen har för det svenska
folkhushållet och för många av lan -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

dets enskilda skogsägare. Jag vill bara
konstatera detta faktum och säga, att när
skogen har betydelse både för samhället
och för de enskilda skogsägarna, så
är det ju klart, att dessa böra samverka
på olika områden och på olika sätt för
att påverka produktionen, så att den
lämnar bästa möjliga resultat. Jag anser,
att den bärande grundsatsen i skogsvården
bör vara, att skogsägarna känna
sitt ansvar inför sin uppgift som
skogsvårdare och äga tillräckliga insikter
och erfarenheter för att rätt kunna
handha densamma.

Jag tror att man kan säga, att i det
hänseendet ha under de sista årtiondena
väsentliga förbättringar ägt rum. Det
stora flertalet skogsägare har undan för
undan fått ökad insikt om skogsvårdens
betydelse och uppgifter, och det är
ingen överdrift att påstå, att i det hänseendet
ha skogsvårdslagen och skogsstyrelsens
tjänstemän fyllt en stor uppgift.
Alla de, som i olika befattningar
arbetat i skogsvårdens tjänst, ha gjort
en epokgörande insats genom sin rådgivning
och sin upplysningsverksamhet.
Samhället bör även hädanefter fatta
som sin primära uppgift att genom
upplysnings- och rådgivningsverksamhet
söka främja skogsproduktionen och
skogsodlingen i landet.

Men även om vissa, rätt avsevärda
förbättringar ha ägt rum, är det nog
ändå så, att ännu återstår åtskilligt att
göra. Jag vill här understryka det betydelsefulla
i att den enskilde skogsägaren
erhåller den erforderliga personliga
utrustningen och yrkesundervisningen,
som är en nödvändig förutsättning
för att kunna utöva skogsvårdarens
gärning på ett tillfredsställande
sätt. Det har framhållits att de mindre
jordbrukarna i stor utsträckning sakna
yrkesutbildning; man har sagt, att
endast 4—5 procent av dessa skulle ha
yrkesutbildning. Men beträffande de
mindre skogsägarna tror jag, att procentsatsen
yrkesutbildade är ännu mindre.
Därför anser jag det synnerligen betydelsefullt,
att även den sidan av saken
beaktas. Möjliggörande av förbättrad
yrkesutbildning i skogsskötsel för

de enskilda skogsägarna är av stor betydelse
för skogsvården i vårt land.

Vid ett övervägande av möjligheterna
att med skogsvårdslagarnas hjälp förbättra
skogsbestånden äro emellertid
icke endast återväxtbestämmelserna av
betydelse. Det är också behövligt att utnyttja
skogsmarkens avkastningsförmåga
till fullo, och det kan inte ske, utan att
virkesförrådet genomsnittligt når en
höjd, som svarar mot markens bonitet.
För närvairande äro virkesförråden i
övre och mellersta Norrland starkt underbalanserade
så väl med avseende
på den totala kubikmassan som dess
sammansättning och grovlek. En förbättring
i dessa avseenden kan icke uppnås
utan att en viss omläggning av
skogshushållningen kommer till stånd.
Då kommer jag fram till den fråga, som
väl är av den väsentliga betydelsen här:
Är en ny skogsvårdslag eller en revision
av den gällande skogsvårdslagen nödvändig?
För min del kommer jag att
svara ja på den frågan, och jag motiverar
det med följande.

Jag vill erinra om att stora delar av
de skogsmarker vi ha i vårt land — dåliga
skogsmarker, restmarker, försumpade
marker o. s. v. — för närvarande
inte falla under skogsvårdslagen. Jag
anser det vara synnerligen betydelsefullt,
att vi få en utvidgning av lagen,
så att även dessa skogsmarker falla inom
lagens tillämpningsområde.

När man alltså — som herr Sten och
andra här påpekat — kan framhålla,
att den nuvarande skogsvårdslagstiftningen
icke på ett tillfredsställande sätt
har kunnat åstadkomma den skogsvård
och den upprustning av vårt skogsbestånd,
som är nödvändig, då anser jag
det nödvändigt, att man företager en revision
av skogsvårdslagen, som kan tillgodose
dessa intressen.

Men då säger man: Det behövs ingen
ny skogsvårdslag utan ett avsevärt större
anslag till kultiveringsåtgärder och
en utökad personal vid våra skogsvårdsstyrelser.
Jag är fullt på det klara med
att om den nya skogsvårdslagen skall
bli någonting annat och mera än en lag
på papperet, kommer det att erfordras

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

avsevärt större ekonomiska uppoffringar
från både den enskilde skogsägarens
och statens sida, och skogsvårdsstyrelserna
måste erhålla personal och erforderlig
utrustning för att kunna prestera
ett skogsvårds- och kultiveringsprogram,
som man kan säga motsvarar det föreliggande
skogsvårdsförslagets och den
skogliga avkastningens krav i den bristsituation
i fråga om de skogliga råvarorna,
som vi råkat in i. Men jag är
också på det klara med att det är nödvändigt
med en revision av skogsvårdslagen,
en revision som tar sikte dels på
att inrymma all mark, som är tjänlig till
skogsproduktion och sålunda ej använts
för annat väsentligt ändamål, inom
skogsvårdslagens tillämpningsområde,
dels på att den utvecklingsbara skogen
erhåller det skydd och den vård, som
är nödvändig och i vilket avseende den
nuvarande lagen icke varit till fyllest,
dels att man får ett ekonomiskt, socialt
och även privatekonomiskt betingat uthållighetsbruk
av våra skogstillgångar
och dels att våra skogsvårdande myndigheter
få lagliga möjligheter att komma
till rätta med försumliga och uppenbart
motsträviga skogsägare, som varken vilja
eller kunna förstå sin uppgift som
skogsvårdare. Både de lagstiftande och
de ekonomiska resurserna äro behövliga
och nödvändiga.

I det föreliggande lagförslagets 1 §
framhålles det, som herr Tjällgren redan
anfört, att man skall söka åstadkomma
ett visst uthållighetsbruk, att
man också skall anlägga ekonomiska
synpunkter på de skogsvårdande uppgifterna
och att man skall söka utnyttja
markens virkesalstrande förmåga på ett
ekonomiskt tillfredsställande sätt och få
ett gott utbyte och jämn avkastning. Syftet
med denna bestämmelse är att betona,
att skogsbruket i främsta rummet
bör bedrivas efter ekonomiska principer,
men att man även med hänsyn bland
annat till sociala synpunkter bör eftersträva
en så vitt möjligt jämn avkastning.
Likaså är det nödvändigt, att de
skogsvårdande intressena både från de
enskilda skogsägarnas och från statens
sida genom bestämmelser i lagen inrik -

Förslag till skogsvårdslag m. m.

tas på att mark, som hittills stått outnyttjad
eller utnyttjas på ett otillfredsställande
sätt, undan för undan och så
fort våra resurser det medgiva blir
skogsbärande.

Herr Sundberg uppehöll sig i sitt anförande
vid 6 § och uttalade sin tillfredsställelse
över att den kommit till
stånd. Även jag tror att denna paragraf
har en stor uppgift att fylla när man
skall slå vakt om den utvecklingsbara
skogen. Alla äro vi nog på det klara
med att det tidigare har skett många
försummelser när det gällt att hålla igen
uttag i yngre växtkraftig skog. Det är
därför nödvändigt att få till stånd en
verkligt effektiv restriktiv bestämmelse
i fråga om vården av yngre skog.

Enligt det föreliggande förslaget skola
skogsägarna vända sig till skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän för att få råd
och upplysningar samt den hjälp som
erfordras för att de skola kunna bedriva
god skogsvård. Då staten nu medverkar
till utbildandet av specialister på skogsvårdens
område, kan det väl inte vara
något motbjudande för skogsägarna att
vända sig till skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän. I det län som jag representerar,
nämligen Gävleborgs län, anse
skogsägarna i allmänhet det som en förmån
att få komma i åtnjutande av länsjägmästarens
och länsskogvaktarnas
hjälp och råd. De komma säkerligen
även i fortsättningen att ha samma inställning.

Den stora striden står om 7 §, där det
stadgas att avverkning av icke utvecklingsbar
skog ej må företagas så, att
större rubbningar i avkastningens jämnhet
uppkomma. Våra gamla skogar äro
för närvarande i stor utsträckning utdrivna.
Det är bara i vissa delar av
Norrland som de ännu finnas kvar. Utskottet
har också påpekat, att det icke
är fråga om att tillämpa någon absolut
jämnhet i fråga om avverkningarna. Herr
Tjällgren har här i debatten erinrat om
att såväl utskottet som departementschefen
understrukit, att hänsyn skall tagas
till konjunkturerna, så att avverkningarna
kunna ske på ett för vederbörande
fastighet ekonomiskt tillfredsstäl -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

lande sätt. Utskottet framhåller, att avfattningen
av 7 § ej medför hinder att,
då så anses fördelaktigt ur ekonomisk
synpunkt, företaga avverkningar med
vissa års mellanrum, t. ex. vart femte
eller tionde år eller, om fastigheten är
ogynnsamt belägen, ännu mera sällan.
7 § kommer således, rätt tolkad, icke att
lägga hinder i vägen för de mindre jordbrukare,
som vilja sköta sin skog på ett
sådant sätt att de ha skogen som en
sparbössa. De föredraga ofta att låta några
år gå, under vilka inga uttag ur skogen
göras, för att de sedan skola ha ett
sparkapital att ta av när de behöva pengar
i större utsträckning, t. ex. för att
företa nybyggnader eller mer omfattande
reparationer av gården eller ekonomibyggnaderna.
Utskottet har genom sitt
uttalande understrukit, att hänsyn skall
tagas till sådana omständigheter, vilket
ju också måste anses vara riktigt. Härigenom
har man eliminerat svårigheterna
iör det mindre jordbruket med bestämmelsen
om att det i övrigt skall tilllämpas
ett visst uthållighetsbruk i fråga
om skogstillgångarna.

Vad beträffar bestämmelsen om att
skogsägarna skola vända sig till skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän för att få råd
och hjälp, när det gäller avverkning av
icke utvecklingsbar skog, påpekar man
med rätta, att det råder ett så gott samarbete
mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän, att den nya
bestämmelsen knappast torde komma
att medföra några misshälligheter. Det
kan väl inte vara riktigt, om det finns
mogen skog i någon större utsträckning
på en fastighet, att den ena generationen
av ägare skall ha möjlighet att
ta ut hela skogsförrådet utan att behöva
lämna någonting kvar till kommande generation.

Vi ha ju en bestämmelse som stadgar,
att köpare av fastighet icke har rätt avverka
skog, i varje fall inte i större utsträckning,
inom viss tid, i allmänhet
fem år. Denna lagbestämmelse har fyllt
en stor uppgift. Det har emellertid förekommit
att man, om det blivit en generationsväxling
eller om hemmanet skulle
säljas till oskyld person utanför familje -

kretsen, har tagit ut alltför kraftigt av
skogstillgången och avverkat inte bara
den mogna skogen utan även utvecklingsbar
skog. Det torde därför vara nödvändigt
att samhället har möjlighet att
genom klara stadganden i lagen förebygga
dylika alltför stora uttag.

Oppositionen mot 7 § anför, vilket ju
även herr Sundberg något var inne på,
att denna lagbestämmelse skulle komma
ungefär 30 år för sent. Detta stadgande
i fråga om avverkning av icke utvecklingsbar
skog borde vi, säger man, ha
haft för 30 år sedan, då vi ännu hade
kvar mycket av dessa skogar; nu när de
gamla skogarna redan till stor del äro
utdrivna, har lagen, förklarar man, inte
så stor betydelse.

Jag kan inte förstå att detta resonemang
stämmer med vad herr Sundberg
sagt i sitt anförande här i dag, där han
ju framställde verkningarna av 7 § såsom
oerhört skrämmande ur många synpunkter.
Jag kan för min del inte finna
annat än att hans farhågor beträffande
verkningarna av 7 § för det större
skogsbrukets del måste vara betydligt
överdrivna. Om vi hade haft en lagbestämmelse
av ungefär samma innehåll,
som nu föreslås i 7 §, redan för 30 år
sedan, skulle vi säkerligen ha kunnat
utnyttja våra övermogna skogar lika bra
om inte bättre än vad som skett, och
då hade vi kanske inte i dag behövt befinna
oss i den situation som den norrländska
trävaruindustrien står i. På
grund av de tidigare alltför hårda avverkningarna
i de gamla urskogarna
måste industrien i stora delar av Norrland
nu brottas med underbalanserade
råvarutillgångar. Jag är övertygad om
att om 7 § handhas med förstånd och
om skogsägare och skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän hädanefter som hittills
i gott samarbete söka tillämpa densamma,
komma de farhågor, som herr Sundberg
här har givit uttryck åt, icke att
bli verklighet för vare sig det större eller
mindre skogsbruket.

Den nedskärning av avverkningsvolymen
i Norrland, som måste anses vara
nödvändig, lär för övrigt inte heller
kunna komma till stånd genom en fri -

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

villig begränsning av industriens efterfrågan
på råvaror. Den utbyggnad av inköpsorganisationerna,
som för närvarande
äger rum, talar snarare för att
konkurrensen om de tillgängliga råvarutillgångarna
kommer att bli än större
än tidigare. Skall någon garanti kunna
erhållas för att en ur det allmännas
synpunkter tillfredsställande hushållning
med skogskapitalet kommer till
stånd, torde detta ej kunna ske på annat
sätt än genom att skogsvårdslagens
avverkningsbestämmelser utformas med
hänsyn till ett dylikt krav.

Herr Sundberg vände sig i sitt anförande
även mot de bestämmelser, som
föreslås i 36 och 38 §§ och som han betecknade
som synnerligen ofördelaktiga
och hämmande för skogsvårdens utveckling
i landet. För min del tycker
jag, att det är en uppenbar brist i de
hittillsvarande bestämmelserna, när det
gäller att hushålla med en så betydelsefull
nationaltillgång som våra skogar,
att en skogsägare, som uppsåtligen företar
avverkningar i klar strid mot lagen,
icke har drabbats av annan påföljd än
avverkningsförbud, som många gånger
kommit först sedan en kanske mycket
stor avverkning ägt rum. Det gäller här
att kunna förhindra uppenbar förstörelse
av skogstillgångarna utan hänsyn
till återväxtförhållandenä och den framtida
skogstillgången på fastigheten genom
att skapa bättre respekt för lagens
bestämmelser.

Jag kan inte tolka lagens bestämmelser
och utskottets uttalande på annat
sätt än att den lojale och ordentlige
skogsägaren inte på minsta sätt kommer
att råka ut för några besvärligheter på
grund av de nya bestämmelserna. Lagstadgandena
komma uteslutande att
drabba sådana skogsägare som i uppenbar
strid mot gällande lag försumma
skogsvården, missköta sina skogar eller
kanske rent av rasera sina skogstillgångar.
Jag kan inte förstå, att man
skulle behöva ha sådan respekt för personer
som göra sig skyldiga till dylikt,
att man inte skulle kunna godkänna dessa
lagbestämmelser om det ansvar som i
så fall skall drabba vederbörande.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

I reservationen talas mycket om det
förtroendefulla samarbetet mellan skogsägarna
och skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän.
Jag är villig att understryka, att
detta förtroende är stort och att det också
har varit av stor betydelse. Jag kan dock
inte förstå att det, om skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän nu erhålla vidgade
uppgifter, visserligen i en del fall av
grannlaga natur, skall behöva uppstå ett
motsatsförhållande mellan skogsägarna
och skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän.
Med kännedom om den smidighet, som
en stor del av skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän ha visat, är jag övertygad
om att vi även för framtiden kunna
räkna med att det skall bli ett gott
samarbete mellan dem och skogsägarna.

Till slut vill jag, herr talman, nämna,
att jag har roat mig med att läsa igenom
protokollen från den tid när riksdagen
för 25 år sedan behandlade 1923 års
skogsvårdslag. Även den gången fanns
det en del ledamöter, som liksom herr
Sundberg gjort här i dag talade om att
den föreslagna lagstiftningen utgjorde
ett allvarligt ingrepp i skogsägarnas frihet
att handha sin skog. Det skulle, sade
man vidare, uppstå disharmoni mellan
skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän och
skogsägarna. Men i dag äro alla, till och
med herr Sundberg, som äro skeptiska
mot den nu föreslagna lagen, villiga att
erkänna, att 1923 års skogsvårdslag har
fyllt en stor uppgift och att samarbetet
mellan skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän
och skogsägarna varit det allra bästa.
Jag är fullständigt övertygad om att
om det efter ytterligare 20 å 25 år framåt
i tiden kanske blir nödvändigt med
en revision av den lag, som jag hoppas
att riksdagen i dag skall anta, så kommer
det även då att finnas personer av
samma politiska läggning som herr
Sundberg och hans meningsfränder,
som då komma att förklara, att 1948 års
skogsvårdslag har fyllt en stor uppgift
och att samarbetet mellan skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän och skogsägarna
varit så förträffligt, att man inte vill
ha någon ändring av lagen.

Då jag är övertygad om att den nu
föreslagna lagen kommer att verka på

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

detta sätt, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! När jag
hörde herr Sundberg nyss säga, att beslutet
år 1942 om igångsättandet av en
allsidig utredning rörande skogsvårdslagstiftningen
för skogsmännen kom som
en blixt från klar himmel, och när han
sedan utvecklade sin uppfattning på det
sättet, att man fick det intrycket att de
flesta av Sveriges skogsmän skulle ha
varit emot utredningen, blev jag mycket
förvånad.

Jag kan intyga, att inom jordbruksdepartementet
rådde år 1942 den uppfattningen,
att alla skogsvårdsintresserade
i landet stodo bakom kravet på en omarbetning
av skogsvårdslagstiftningen.
Jag kan också försäkra, att om de skogsmän,
som närmast intresserade sig för
frågan, hade fått råda, skulle direktiven
för utredningen ha blivit betydligt hårdare
än vad de blevo i departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet.
Av skogsstyrelsens utredning framgår
även, att det hade gjorts framstötar
från olika håll om en utredning rörande
nya lagbestämmelser. Till och med från
herr Sundbergs eget parti hade det åren
före utredningsbeslutet väckts motioner
härom i riksdagen. Skogsvårdsstyrelsen
i Kalmar läns norra landstingsområde
hade för sin del i ett yttrande till skogsstyrelsen
åtminstone på en punkt tydligt
utsagt, att det fanns behov av en
ny lagstiftning. Jag ber att få föredraga
några rader ur detta yttrande. Det refereras
på s. 59 i skogsstyrelsens betänkande.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns
norra landstingsområde, i vilken jag tror
att herr Sundberg är ordförande, anför:
»Ännu funnes stora arealer söndertrasade
bestånd av för låg slutenhet, skräpskogar
efter äldre hårda dimensionsavverkningar
samt gamla hagmarker, vilka
efter tidigare extensivt betesbruk ännu
icke omförts till nöjaktig skogsproduktion.
Även marker, som av ålder legat
kala eller bevuxna med ett mycket
glest skogsbestånd, intoge ganska bety -

dande arealer. Åtminstone inom södra
delarna av landet skulle de mest påtagliga
vinsterna för skogsproduktionen vara
att ernå, om nu nämnda marker fullt
utnyttjades. Särskilt gällde detta de gamla
hagmarkerna, vilka i genomsnitt vore
av avsevärt högre bonitet iin skogsmarkerna
i allmänhet. Den relativa långsamhet,
varmed omföringen av dessa marker
fortskridit trots all skogsupplysning,
talade för att lagbestämmelser borde införas
i syfte att påskynda densamma.»

Jag har anfört detta blott som ett
exempel på de yttranden och framställningar,
som hade inkommit till skogsstyrelsen.
Under skogsstyrelsens utredning
fingo skogsvårdsstvrelserna dessutom
ständigt tillfälle att framföra sina
önskemål. Under varenda avdelning i
skogsstyrelsens betänkande finns en
punkt som rubriceras »Framställda
önskemål», där de olika önskemål som
framkommit redovisas.

Jag hade för min del under den tid,
som jag deltog i diskussionerna med
skogsstyrelsen i denna fråga, den uppfattningen,
att skogsstyrelsen befann sig
i god samklang med landets skogsvårdsstyrelser.
Nu anföra visserligen en del
skogsvårdsstyrelser, ja, kanske flertalet,
att principerna i 1923 års skogsvårdslag
äro bra och att man inte vill ha dem
ändrade. Skogsstyrelsens förslag, som
till huvudsaklig del upptagits i propositionen,
innebär dock egentligen inte
några principiella iindringar. Det bygger
på samma grunder som 1923 års skogsvårdslag
men är modernare, redigare
och rationellare uppställt än den gamla
lagen.

Fn stor brist i propositionens lagförslag
är enligt min mening, att stödskogsbegreppet
uteslutits. Det talas i flera
sammanhang om överloppsskog, men
icke om stödskog. Stödskogen måste
emellertid inta en framskjuten plats i
vår jordpolitik, om vi över huvud taget
skola kunna vänta oss att bibehålla och
utveckla ett bondejordbruk efter bärkraftiga
linjer. Ändringarna i jorddelningslagen
år 1937, egnahemsutredningen
och 1936 års skogsutredning, fastighetsbildningssakkunniga
och 1942 års

Onsdagen den 21 april 1948 fm. Nr 15. 61

jordbruksutredning ha efter hand bidragit
till att ge form och stadga åt stödskogsbegreppet.
Skogsstyrelsen byggde
på denna grund, när den i sitt förslag
tog sikte på att skydda husbehovsskog
och stödskog. I propositionen ha emellertid
husbehovs- och stödskogsparagraferna
sammanslagits med 10 § i skogsstyrelsens
förslag till en gemensam 7 §,
som har till uppgift att hindra avverkningar
som skulle föranleda större rubbningar
i avkastningens jämnhet.

Det var mot 10 § i skogsstyrelsens förslag
som den kraftigaste oppositionen
ursprungligen riktade sig. Jag minns
mycket väl, hur det under utredningstiden
började slås larm, när skogsstyrelsen
hade formulerat 10 §, som ju för
det större skogsbruket skulle innebära,
att hänsyn måste tas även till andra omständigheter
vid avverkningarna än de
rent ekonomiska och biologiska. När det
sedan blev agitation i frågan, skötos
husbehovs- och stödskogsparagraferna i
förgrunden. Man talade inte så mycket
om 10 §, som var avsedd att säkerställa
att det blev en någorlunda jämn avverkning
i de större skogarna, utan man
sköt in sig på husbehovs- och stödskogsparagraferna.
Jag beklagar, att jordbruksministern,
när han nu underkänt
skogsstyrelsens husbehovs- och stödskogsparagrafer
— som, jag medger det,
kanske inte voro så väl formulerade —
inte har låtit utarbeta en motsvarighet
till dessa paragrafer så att man i den
nya lagen hade kunnat få det mindre
skogsbruket generellt undantaget från
bestämmelserna i 10 §.

Departementschefen framhåller visserligen
i propositionen, att den omständigheten,
att de små skogarna skola inordnas
under bestämmelsen om jämn
avverkning, icke får anses utgöra hinder
för att inom små skogsbestånd avverka
med vissa års mellanrum. Detta uttalande
är tacknämligt. Utskottet har för
sin del ännu kraftigare understrukit denna
ståndpunkt. Med de exempel, som
utskottet har anfört och som herr Tjällgren
förut redogjort för, kommer eu
skogsägare, om utskottets motivering blir
normgivande för lagens tillämpning, att

Förslag till skogsvårdslag m. m.

ha möjlighet att rätta sina avverkningar
efter konjunkturläget. Men då blir frågan,
hur pass effektiv paragrafen blir
när det gäller att motverka skogsjobberi.
Om en person köper ett hemman med
sparad skog, där avverkning inte skett
på länge, kan jag inte finna, att lagens
bestämmelser skulle utgöra något hinder
för honom att, om inte särskilda direktiv
utfärdas, företa mycket stora avverkningar
redan under de första åren. Den
provisoriska lagen från år 1938, den s. k.
femårslagen, har naturligtvis inte varit
särskilt effektiv, framför allt på grund
av att det redan i lagrådets yttrande
angavs, på vilket sätt lagen kunde kringgås,
men den har nog i alla fall varit till
stor nytta. Nu säges i propositionen, att
koncessionslagstiftningen för jordbruksförvärv
skall fylla den lucka i bestämmelserna,
som jag här påpekat. Detta uttalande
må gälla för vad det är. Det
hade enligt min mening varit bättre,
om man hade kunnat omformulera dessa
paragrafer i stället för att helt stryka
dem. För en enskild motionär är det naturligtvis
omöjligt att föreslå en lagtext,
som i detta fall även måste underkastas
lagrådets behandling. Jag begärde i min
motion, att utskottet skulle göra det, men
utskottet har i stället nöjt sig med sin
motivering.

På en punkt, där utskottet har avvikit
från propositionens förslag, måste jag
säga, att jag tycker alt avvikelsen är
mindre lycklig. Det gäller åtgärder för
ernående av nöjaktigt skogsbestånd.
Skogsstyrelsens förslag innehåller den
bestämmelsen, att om överenskommelse
inte kan träffas, skall prövningen i sista
hand åligga skogsstyrelsen. Utskottet har
i stället infört domstolsprövning. Det har
varit allmän samling kring detta ändringsyrkande,
och det kan naturligtvis
anföras åtskilliga skäl för domstolsprövning.
Jag liar för min del sett frågan
även från eu annan sida. Det blir eu
omständlig och tungrodd apparat att behöva
stämma en skogsägare, om en uppgörelse
inte kommer till stånd eller inte
blir uppfylld. Dessutom kommer det att
bli svårt för de mindre skogsägarna att
ha råd all kosta på sig den dyrbara sak -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

kunskap, som kan behöva anlitas i mål
av denna beskaffenhet, när de skola föras
inför domstol. Företrädarna för det
större skogsbruket, som ha tillgång till
all expertis och sakkunskap som kan erhållas
för pengar, komma naturligtvis
inte att dra sig för att gå till domstol
med tvistiga fall. Men de mindre skogsägarna
kunna inte vara lika glada åt bestämmelsen
om domstolsprövning. Om
propositionens förslag på denna punkt
kommer under omröstning, ämnar jag
rösta för detta.

Den grundläggande tanken i skogsstyrelsens
förslag är att samordna skogsvårdssynpunkterna
med den enskilde
skogsägarens krav på att få sina ekonomiska
intressen tillgodosedda. Skogsbruket
bör bedrivas efter ekonomiska principer.
Den grundsatsen tycker jag är särskilt
värdefull.

När begreppet »yngre skog» i 1923 års
lag utbytes mot »utvecklingsbar skog»,
som alltså skall skyddas, innebär detta en
skärpning, men jag har svårt att förstå,
att denna skärpning skulle kunna vara
till hinder för en lojal skogsägare — och
skogsjobbarna har man ingen anledning
att hålla om ryggen. Även herr Sundberg
har ju anslutit sig till den nya definitionen,
men det har från annat håll
egendomligt nog yrkats, att man i lagtexten
skulle behålla det gamla begreppet,
som såvitt jag förstår är ytterligt
vagt och svårtolkat. Avverkning i form
av för skogens utveckling ändamålsenlig
gallring är ju den metod som skogsägarna
använda, och måste använda, för
att få bästa möjliga utbyte av utvecklingsbar
skog.

Man har emellertid anledning att uttala
en förväntan, att bestämmelsen skall
tillämpas på ett förnuftigt sätt utan längre
ur skogsvårdssynpunkt meningslös
överhållning av bestånd, som böra avverkas.
Skyddet för skogen bör icke gå ut
över skogsägarens ekonomi.

Här skulle jag särskilt vilja inskjuta
en förhoppning, att den kanske förklarliga
nervositeten över den genom riksskogsstaxeringen
och företagna utredningar
konstaterade nedgången i virkesförrådet
i Norrlands övre och inre de -

lar inte måtte få taga sig sådana former,
att skogsägarnas berättigade intressen
åsidosättas.

För litet mer än ett år sedan föreslog
t. ex. en norrländsk skogsvårdsstyrelse
införandet av ett stämplingsförfarande,
som skulle regleras av en instruktion av
sådant innehåll, att äldre skog »som
lämpligen kan kvarhållas» i möjligaste
mån överhålles. Sådana skogspolitiska
normer torde varken ur allmän eller enskild
synpunkt vara att rekommendera,
och jag hoppas att de inte komma i tilllämpning
efter genomförandet av den
nya lagen.

Virkesförrådet anses ha minskat med
omkring 10 procent i de två nordligaste
länen under de 15 år som förflutit mellan
riksskogstaxeringarna, men detta är
ju varken märkvärdigt eller oväntat. Urskogsförrådet
har exploaterats, och då är
det ganska ofrånkomligt, att den gamla
skogen börjar sina, innan den nya skogsgenerationen
hunnit utveckla sig tillräckligt
för att kunna överta den gamla generationens
roll för virkesförsörjningen.

Man skulle kanske kunna mildra verkningarna
av övergången, om det genom
mekanisering kunde lyckas att göra vissa
nu svåråtkomliga och avlägsna skogsområden
tillgängliga för avverkning. I varje
fall kan det inte vara lämpligt att försöka
råda bot på de olägenheter, som
uppkommit genom de gångna decenniernas
skogspolitik, på så sätt, att bönderna
tvingas att låta mogen, i många fall t. o.
m. övermogen, skog kvarstå för att jämna
ut luckorna mellan urskogsavverkningen
och tillgodogörandet av den tillväxande
skogen. Bördor bäras som bekant lättare;
om de fördelas någorlunda jämnt, och
mycket torde inte heller vara att vinna
genom att dekretera, att skogsägarna ensamma
skola offra sig till förmån för ett
allmänt intresse.

De farhågor, som här ha uttalats för
att den nya lagen skulle leda till mera
byråkratisering i skogsvården, kan jag
inte se att det finns några skäl för. Jag
hoppas att myndigheterna komma att
göra allt vad som står i deras makt för
att undvika en ökad byråkratisering. Jag
kan inte heller se något hinder för att

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

ett lika förtroendefullt samarbete mellan
skogsvårdsstyrelserna och allmänheten
skulle kunna komma till stånd under den
nya lagen som under den gamla. Jag anser
att lagförslaget, sådant det nu föreligger,
även med de anmärkningar jag
själv har haft att göra, betyder ett avgjort
framsteg ur skogsvårdssynpnukt,
och jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Såsom har framgått av den förda diskussionen
var det inte jag som satte i
gång den utredning, vars resultat nu ligger
på kammarens bord. Jag kan därför
för min del inte på något sätt anses vara
bunden vare sig till de direktiv, som
hade givits, eller till utredningens resultat.
Denna obundenhet, som jag kände
inför det framlagda förslaget, utnyttjade
jag verkligen till att försöka skapa
mig en ordentlig uppfattning om det nya
förslagets förtjänster och nackdelar i
jämförelse med 1923 års skogsvårdslag.

Jag vill också säga, att jag har eftersträvat
att ge denna nya lag en sådan
form, att det icke skulle behöva råda
några farhågor för att förhållandet mellan
skogsägare och skogsvårdsstyrelser
skulle bli mindre gott än det under senare
tid har varit. Det är ju att observera
att Kungl. Maj :ts förslag över huvud
taget är mindre strängt gentemot
skogsägarna än det av skogsstyrelsen
framlagda förslaget var. Jag har jämkat
till skogsägarnas förmån på praktiskt taget
alla punkter.

Det har heller icke i utskottet företagits
någon ändring i den framlagda
propositionen utom på en punkt. Såsom
herr Näsgård nyss påpekade, har man
föreslagit att vissa besvärsmål skola hänskjutas
icke, såsom Kungl. Maj:t och utredningen
föreslagit, till i första hand
skogsstyrelsen och i andra hand Kungl.
Maj:t, utan till allmän domstol, såsom
också gäller i 1923 års skogsvårdslag.

Jag skall inte göra någon stor affär
av (len ändringen, men jag ber att få
instämma i vad herr Näsgård här har
sagt om att utskottsförslaget måste leda

Förslag till skogsvårdslag m. m.

till ett onödigt omständligt och byråkratiskt
förfarande och dessutom bli till
nackdel för den mindre skogsägaren,
som icke har samma ekonomiska resurser
att föra en process som de större.
Om emellertid riksdagen nu vill ha det
på det sättet, skall jag inte opponera
mig. Vi ha haft det så hittills, och vi
kunna naturligtvis fortsätta med det.
Men så självklar är dock icke den ändring,
som utskottet har gjort i Kungl.
Maj:ts förslag.

Nu har ju utskottsutlåtandet försetts
med reservationer. Jag fäster mig inte
här vid den som herr Tjällgren har avgivit,
då han efter sitt anförande yrkade
bifall till utskottets förslag, utan jag
skall endast ägna någon uppmärksamhet
åt den reservation, som herr Carl Sundberg
m. fl. har avgivit och för vilken
herr Sundberg här liar talat.

Herr Sundberg och hans medreservanler
anse ju att Kungl. Maj ds förslag medför
farhågor för en försämring i förhållandet
mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna.
De farhågorna hänföra
sig till framför allt två komplex av
bestämmelser, dels bestämmelsen i 7 §
—- »avverkning av icke utvecklingsbar
skog må ej å någon fastighet utan skogsvårdsstvrelsens
tillstånd så företagas, att
större rubbningar i avkastningens jämnhet
uppkomma» — och dels bestämmelserna
i 36—38 §§ om straff för överträdelser
av lagens föreskrifter. De gälla
personer, som ha vidtagit åtgärder i
uppenbar strid emot lagens föreskrifter,
där detta förfarande icke beror på
oförstånd.

Om jag nu först vänder mig till frågan
om avkastningens jämnhet enligt 7 §, så
vill jag påpeka att det förslag som jag
har lagt fram är mindre långtgående än
det som skogsstyrelsen framlade, stödd
av alla här tidigare uppräknade sakkunniga,
representanter för det större och
mindre skogsbruket. Enligt det ursprungliga
förslaget voro ju även gallringarna
underkastade skogsvårdsstyrelsernas
kontroll och fingo icke företagas
på sådant sätt, att avkastningens jämnhet
rubbades. Jag har intagit den ståndpunkten,
att det ur skogsvårdssynpunkt

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

iir självklart, att ändamålsenlig gallring
skall få förekomma. Om det i vissa fall
skulle leda till en rubbning av avkastningens
jämnhet, så kan det icke hjälpas,
ty gallringarna ha en så uppenbart
produktiv uppgift, att de måste få äga
rum.

När herr Näsgård nu talar om att husbehovsskogen
har dragits in under denna
bestämmelse, vill jag säga honom,
att enligt de sakkunnigas och skogsstyrelsens
förslag en innehavare av husbeliovsskog
icke fick göra en avverkning
genom gallring till avsalu utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd, under det att
jag har lämnat alla frågor om gallringar
utanför denna kontroll.

Den kontroll som föreskrives i 7 § tar
alltså endast sikte på icke utvecklingsbar
skog. Det är den som icke får avverkas
så att det uppstår större rubbningar
i avkastningens jämnhet.

Man kan då ställa den frågan: Finns
det något behov av en sådan bestämmelse?
Ja, jag tror att det behovet är
väl konstaterat. Å ena sidan är det fråga
om arbetstillgången för befolkningen i
skogsbygderna. De stora skogsägarna
kunna ju inte gärna få bedriva sin avverkning
så, att under vissa perioder
den befolkning, som i huvudsak livnär
sig av skogsarbete, blir utan arbetsförtjänster
— det skulle leda till bygdens
avfolkning. Å andra sidan kunna de heller
inte få bedriva sin avverkning så,
att de industrier som äro beroende av
råvara ur skogarna under vissa perioder
skulle ställas utan råvara.

På sina ställen i Norrland råda ju
långtifrån idealiska förhållanden, och
alla känna till hur där ha skett avverkningar
på ett sådant sätt, att vi t. ex. i
Västerbottens län, trots all reklam för
bolagens skogsskötsel, kunna konstatera,
att det på jämngoda marker icke finns
mera virke på bolagsskogarna än på bondeskogarna,
vilkas skogsskötsel ju alltid
har klandrats. På vissa ställen i Norrland
har man också luckor i virkesförsörjningen
och i tillgången på skogsarbete,
just därför att de större skogsägarna
ha lagt sina avverkningar utan
hänsyn till dessa sociala och ekonomiska

konsekvenser. Det är en sak som det är
värt att här observera.

Herr Näsgård var inne på frågan om
husbehovs- och stödskog. Jag har inte
den uppfattningen att de mindre skogsbrukens
intagande under 7 § är nödvändigt
ur industriell synpunkt, ty där
gäller nog de stora talens lag, så att
en liten ökning av avverkningen på ett
hemman jämnas ut av en minskning på
ett annat. När jag inte i lagen har velat
inskriva denna katalogisering av skogen
som husbehovsskog, stödskog och
annan skog, beror det bara på att jag
icke har velat byråkratisera denna sak
så att skogsvårdsstyrelserna skulle tvingas
katalogisera hundratusentals hemmans
skogar. De måste ju få en stämpel
på sig, om de skola behandlas olika
ur skogsvårdslagens synpunkt och
om påföljden för en gärning skall vara
beroende av vilken etikett som satts på
skogen. Men jag har inte på något sätt
tagit avstånd från begreppet stödskog.
Jag har bara velat säga, att både husbehovsskog
och egentlig stödskog i den
gamla meningen är stödskog, och att
vad herr Näsgård underströk är självklart
— att vi måste se till att skogen
blir ett kontinuerligt stöd för jordbruket
i våra skogsbygder. Utan stödet
från skogen kan detta jordbruk icke
existera. Därför kunna vi heller icke
tillåta att före ett ägoskifte eller vid ett
arvskifte sådana avverkningar äga rum,
att den påföljande generationen härigenom
förlorar allt stöd från skogen. Det
är också här fråga om ett socialt syfte,
som jag tror alla erkänna.

Det finns ju redan nu ett embryo till
denna bestämmelse i den gällande skogsvårdslagens
5 § 2 inom., som innehåller
vissa förbud för avverkning av skog
av ny ägare. Men den bestämmelsen kan
inte hindra den gamle ägaren från att
raka skogen ren innan han säljer, och
därför är den ganska otillräcklig. De
nya bestämmelser som ha föreslagits i
stället för den nuvarande 5 § 2 mom.
böra i det avseendet vara mer effektiva.

•Tåg medger emellertid att herr Näsgårds
anmärkning är riktig — att ut -

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

skottet genom sin motivering har försvagat
skyddet, och det alldeles i onödan.
Vi få ju ha klart för oss, att denna
sak i nuvarande tid inte är av någon
större dimension. Det finns inte i vårt
land så mycket icke utvecklingsbar
skog. Det finns en del i våra lappmarker,
och det finns naturligtvis en del
strövis på andra håll. Det kommer ju
inom kort att uppstå ganska stora sådana
problem i Skåne och andra av de
södra provinserna, där skogen i mycket
hög grad är kulturskog, där på
många hemman all skog är likåldrig
och där man en vacker dag har ett bestånd
av icke utvecklingsbar skog. Där
bör man alltså som jag förut har sagt
akta sig för att låta skogen slås ned på
en enda dag, så att nästa generation
bara får gå och titta på plantor i hela
sitt liv.

Då det inte finns så förfärligt mycket
icke utvecklingsbar skog, är det väl,
menar jag, inte så farligt, om man låter
de mindre skogsägarna hänvända sig
till skogsvårdsstvrelserna för att få det
avverkningstillstånd, som behövs för de
fall som utskottet har angivit i sin motivering.
Vi få nu låta utvecklingen ha
sin gång och se vart det bär hän. Det
kan hända att denna bestämmelse genom
utskottets skrivsätt icke kommer
att bli så effektiv som avsikten varit.

Men det är inte bara till de rent praktiska
behoven som vi skola ta hänsyn.
Vi måste också ta hänsyn till det tekniska
behovet. Jag har redan här sagt
att 7 § ersätter den nuvarande 5 § 2
mom. Om vi emellertid avskaffa den
skyddslagstiftning, som 5 § 2 mom. innebär,
måste vi sätta någonting annat i
stället. Och om vi vilja avskaffa lappmarkslagen,
måste också något annat
sättas i stället. Det är för övrigt inte så
litet överraskande att från herr Carl
Sundbergs sida få höra, att lappmarkslagen
bör bibehållas och att man kan
ifrågasätta, huruvida det är möjligt att
ha samma skogsvårdslagstiftning för
lappmarkerna som för landet i övrigt.
Det är ju ett faktum att alla reglerna
för skogsvård i lappmarkslagen äro
identiska med de regler som finnas i

5 Första kammarens protokoll 194$. Nr 15.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

1923 års skogsvårdslag. Det är endast
kontrollen över avverkningarna som tillkommer.
Jag måste därtill säga, att om
man kan ha samma skogsvårdslag i Skåne,
där granskotten äro en meter långa
om året, som i Norrbotten, där de äro
några centimeter, så lär man väl kunna
ha samma lag i Norrbottens kustland
som Norrbottens lappmark. Vi ha ju
under många år sökt arbeta oss fram
till en enhetlig skogsvårdslagstiftning.
Det är ett betydelsefullt steg som tas
om den gamla lappmarkslagen nu avskaffas,
och om så sker måste som sagt
någonting annat komma i stället. Därför
behöva vi även ur tekniska synpunkter
bestämmelsen i 7 §.

Jag vill med detta ha sagt, dels att vi
inte skola göra denna sak större än den
verkligen är och dels att vi skola ha
klart för oss, att det här föreligger ett
behov, som man inte kommer ifrån.
Herr Sundberg tyckte att detta lagförslag
vore mycket bra, ifall man bara
toge bort denna skönhetsfläck. Men jag
för min del tror att lagen blir bättre
med denna bestämmelse.

Jag skulle kanske nämna, att 8 §, som
överensstämmer med 12 § i skogsstyrelsens
av de sakkunniga tillstyrkta förslag,
behövs för att inte de stora skogsbolagen
genom att räkna fastigheter i vitt
skilda trakter till samma komplex skola
kunna snedvrida sin avverkning genom
att förlägga sin avverkning till en trakt
och låta minskningen där kompenseras
av tillväxten i en annan trakt. Jag tror
inte att det för den lojale erbjuder någon
svårighet att klara upp detta, och
jag tror det kommer att bli mycket lätt
för skogsbolagen och skogsvårdsstyrelserna
att komma överens om hur man
här skall förfara utan att skapa en alltför
tung apparat.

Härutöver hade emellertid herr Sundberg
en annan anmärkning. Den gällde
bestämmelserna i 36—38 §§, där det i
vissa fall stadgas dagsböter för en skogsägare,
som företar avverkningar i, som
det står, »uppenbar strid mot» lagens
bestämmelse, om denna avverkning icke
har skett »av oförstånd».

Nu vill jag först klara upp en liten

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

sak. 36 $ 2 och 3 mom., 37 S och 38 £
äro alldeles identiska med bestämmelserna
i 1923 års skogsvårdslag, och eftersom
herr Sundberg bär förklarat, att
1923 års skogsvårdslag är en utomordentligt
bra lag, måste jag fråga herr
Sundberg varför han vill stryka dessa
bestämmelser ur lagen. Kvar står sedan,
herr Sundberg, endast frågan om 36 §
1 mom. Däri har man infört en bestämmelse,
att den som företager avverkning
»i uppenbar strid mot vad i 6 §, 7 §,
26 § första stycket 2) eller 30 g 1 mom.
stadgas», skall straffas med dagsböter,
om det icke skett av oförstånd.

Det har sagts att man med detta inför
en ny kriminalisering. Låt oss då fråga
oss, hur det går till enligt 1923 års lag
i ett sådant fall som jag här har antytt.
Det går till så, att om en person företar
en avverkning i uppenbar strid mot gällande
lag, så har skogsvårdsstyrelsen
ingenting annat att göra än att utfärda
ett avverkningsförbud. Det är den enda
påföljd som kan förekomma. Men det
händer ju mycket ofta att den som har
förövat hrottet säljer fastigheten och
försvinner från platsen. Men avverkningsförbudet
står kvar, och där står
skojaren och skrattar åt det. Det blir
en helt annan person som drabbas av
detta förbud. I den nya lagen ha vi nu
försökt inskränka användningen av avverkningsförbudet.
Avverkningsförbudet
är en grov klubba, som drabbar likt och
olikt och många gånger egentligen inte
bär någon logisk motivering. Vi ha försökt
avskaffa det så långt som möjligt
genom att å ena sidan införa ett system
med överenskommelser mellan skogsvårdsstyrelserna
och skogsägarna och å
den andra när det gäller illojala människor,
som trots sin vetskap om lagens
föreskrifter företa avverkningar i uppenbar
strid mot den, införa dagsböter.
Vore det inte kränkande mot rättsmedvetandet,
att medan lojala människor
fogade sig efter denna lag, så skulle en
och annan illojal, som brutit mot lagen
och gjort sig en vinst, kunna stoppa
pengarna i fickan, springa från det hela
och stå och skratta åt det utan någon
påföljd?

Jag tror inte man kan säga, att den
här föreslagna bestämmelsen kan störa
det goda förhållandet mellan skogsvårdsstyrelserna
och skogsägarna, utan
tvärtom — jag tror att den kommer att
leda till mindre byråkrati och mindre
besvär än det nuvarande systemet. Det
blir ett mindre antal avverkningsförbud
för skogsvårdsstyrelsen att hålla reda på.

Jag vill för min del därför säga, att
jag inte ger så mycket för herr Sundbergs
invändningar på denna punkt. Jag
tycker nog det verkar rätt underligt, när
herr Sundberg, som står här och talar
vackra ord om vilket framsteg som den
nya lagen på väsentliga punkter innebär
i jämförelse med den nuvarande lagen,
hänger upp sig på dessa två ting —
bestämmelserna i 7 £ och i 36 § 1 mom.
Det är bestämmelser, som vad 7 § beträffar
endast rör en mycket liten del
av det svenska virkeskapitalet, den icke
utvecklingsbara skogen, och som i det
andra fallet avser att till de lojalas skydd
straffa de illojala, att försöka finna en
väg att drabba den som verkligen har
felat. Jag finner inte mycket konsekvens
i den ståndpunkten. Herr Sundberg anser
ju att detta lagförslag på mycket
viktiga punkter — i fråga om höjningen
av skyddsgränsen, utvidgningen av reproduktionsskyldiglieten,
skyddet emot
skogsskadeinsekter o. s. v. — innebär så
stora framsteg. Jag hade då tyckt det
vara mer naturligt, om han hade kunnat
svälja dessa små piller, som han inte
kunde förlika sig med. Men då han nu
icke kunna svälja dem, hade det enligt
mitt sätt att se varit naturligare att avge
en reservation, som hade innefattat
ett förslag till ändringar i det föreliggande
förslaget, där herr Sundberg hade
tagit ut de misshagliga paragraferna, än
att stå här och tala om en ny utredning
efter nya principer — speciellt då på
herr Tjällgrens fråga dessa nya principer
visade sig vara, att 7 § och 36 § 1
inom. borde försvinna.

Om herr Sundberg hade avgivit en
sådan reservation, hade han sluppit det
besvär, som han nu måste få, ty herr
Sundberg har här framställt ett yrkande
som, om han menar allvar med det

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 13.

och om riksdagen skulle bifalla det,
skulle leda till att det den 1 januari 1949
icke finns någon skogsvårdslag för lappmarkerna.
Då bli vi laglösa där. Jag förmodar
att herr Sundberg efter detta mitt
påpekande kommer att ändra sitt yrkande
på något sätt, så att vi inte utsättas
för den förtretligheten.

Man säger här, att den nya skogsvårdslagen
kan ha sina fördelar, och det
har den. Den är ett steg framåt. Man säger
emellertid att den är svårtydbar och
att den är invecklad. Jag tror dock att
den som objektivt granskar denna lag
och jämför den med 1923 års skogsvårdslag
skall finna, att motsatsen är
sanningen och att denna lag genom sin
enklare uppställning och sift enklare
uttryckssätt kommer att bli lättare att
ha till ledtråd än den nuvarande lagen.

Jag säger med avsikt »till ledtråd», ty
denna skogsvårdslag är lika litet som
den föregående någon strafflag. Det är
en uppfostringslag, en lag i vilken statsmakterna
säga vilka anspråk de ställa
på skogsvården i detta land och uppmana
skogsägarna att sträva efter en god
skogsvård. Skogsvårdsstyrelsernas uppgift
skall enligt lagen vara att genom
upplysningsarbete få skogsägarna att
förbättra sin skogsvård, så att den kommer
i överensstämmelse med lagens föreskrifter.
De straffbestämmelser, som
finnas i lagen, ha icke något annat syfte
än att till de lojalas skydd hålla de
illojala i örat. Jag är för min del övertygad
om att den nya lagen kommer att
bli en uppfostringslag i lika hög grad
som den gamla lagen, och på grund av
att den nya lagen uppställer högre mål
för skogsvården, på grund av att den
uppställer de mål, som vi i vår tid böra
uppställa, kommer också denna nya lag
att leda till ett bättre tillstånd i våra
skogar till fördel icke bara för skogsägarna,
utan för hela det svenska folket.

På framställning av herr talmannen beslöts
att den fortsatta överläggningen i
förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Förslag till skogsvårdslag m. in.

Herr statsrådet Sköld avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 210, angående ombyggnad av Säffle
kanal m. m.; och

nr 212, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 206—208, 210—212 och 214.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 349, av fru Svenson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1948/49 till
universitetssjukhusen; och

nr 350, av fröken Andersson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1948/49
till universitetssjukhusen.

Anmäldes och godkändes utrikesututskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Nederländerna
träffad liandelsöverenskommelse;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och den belgisk-luxemburgiska
ekonomiska unionen träffad
handelsöverenskommelse; samt

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Italien ingången
handelsöverenskommelse m. m.

Anmäldes och godkändes förslå lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 124, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel, m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 125, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring av anvisningarna till
29 och 36 §§ kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 127, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag

till lag angående ändring i lagen den 30
juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete samt fortsatt giltighet av
samma lag.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.07 eftermiddagen.

In fidern
G. H. Berggren.

Onsdagen den 21 april eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

Fortsattes överläggningen angående
jordbruksutskottets utlåtande nr 10, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 34, med förslag till skogsvårdslag
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Efter de
rätt långa och fylliga anföranden, som
hållits på förmiddagen i detta ämne,
skall jag begränsa mig till några avsnitt,
som enligt min mening inte äro
tillräckligt klart framhävda i debatten.

Jag vill då börja med att fästa uppmärksamheten
vid att den skärpning,
som nu föreslås i det föreliggande lagförslagets
7 §, naturligtvis i mycket hög
grad har föranletts av det skogliga tillståndet
i övre och mellersta Norrland.
Man har i diskussionen gång efter annan
erfarit, att kritikerna och bland dem
även skogsmännen diskuterat om detta
spörsmål med ett tonfall, som närmast
ger vid handen, att norrlänningarna
misstänkas för att vara skogsskövlare
i alldeles särskilt hög grad. Jag ber med
anledning av detta att få fästa uppmärkheten
vid att den omständigheten, att
det mogna virkeskapitalet i Norrland

har avverkats på relativt kort tid, inte
sammanhänger med någon befolkningens
vårdslöshet att handha virkeskapitalet,
utan det sammanhänger helt enkelt
med ett historiskt händelseförlopp,
det nämligen att exploateringen av det
stora virkeskapitalet där uppe ju började
mycket senare än i andra delar
av landet. Först under 1800-talets senare
del, vid sågverksindustriens expansion,
började ju de omfattande avverkningarna,
och samtidigt försummades
tyvärr återväxtåtgärderna, vilka man då
inte behärskade på det skogliga området
på samma sätt som nu. Måhända förlitade
man sig också alltför mycket på
att vår Herre skulle sörja för att |vi
fingo en naturlig föryngring. Om rationella
åtgärder efter avverkningar hade
vidtagits i den omfattning, som hade
varit behövligt, är det sannolikt, ja, jag
skulle nästan vilja säga ganska säkert,
att vi knappast haft det glapp, som nu
har uppstått, i varje fall hade inte situationen
varit tillnärmelsevis så pass
allvarlig och bekymmersam som den
för dagen är.

Jag har, herr talman, velat ge uttryck
för dessa synpunkter för att i någon
mån dämpa det visserligen inte alldeles
utan fog förda, men dock ganska
missriktade talet om alt de som haft ansvaret
för skogsavverkningen i Norrland
skulle ha handskats litet för vårdslöst

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

med eller inte haft tillräcklig omsikt om
skogen. Detta är ett faktum, som ingen
bestrider, men jag vill erinra om det
föredrag, som professor Manfred Näslund
höll vid skogsveckan i år, av vilket
klart och tydligt framgick, att vi
befinna oss i en situation, som gör det
ofrånkomligt att för någon tidsperiod,
något eller några tiotal år, begränsa avverkningen.
Det är ett sakförhållande,
som man inte kan komma ifrån.

Om vi betrakta det föreliggande lagförslaget
mot denna bakgrund och göra
oss frågan, i vilken utsträckning man
med hjälp av detta lagförslag kan komma
fram till bättre skogliga förhållanden,
ha vi främst att lägga märke till
förslaget om en höjning av skyddsgränsen
för den yngre skogen, eller som man
numera säger i lagtexten den utvecklingsbara
skogen. Därmed åstadkommer
man ju en viss avverkningsbegränsning,
men jämte detta har i 7 § också införts
en ransoneringsregel, som närmast avser
att dels förebygga — och detta utvecklade
ju statsrådet så utmärkt på
förmiddagen, att jag här inte behöver
gå närmare in på denna fråga — de
sociala skadeverkningarna för de större
skogskomplexen och dels skydda de
mindre fastigheterna från en överavverkning
till skada för kommande ägare.
Jag är villig medge, att de ransoneringsregler,
som man här uppställt, ingalunda
äro så synnerligen lätta att handha.
Det är jag den förste att erkänna, och
jag tror att jag kan åberopa en viss erfarenhet
på detta område, eftersom jag
har växt upp under en mycket sträng
skogslag, nämligen lappmarkslagcn, som
har lärt oss dessa saker. Men även om
dessa regler i vissa fall kunna vara litet
besvärliga att tillämpa, föredrar jag dem
framför det alternativ, som man sätter
i stället. Jag är inte övertygad om att
i varje fall de mindre skogsägarna skulle
vara så särskilt betjänta av detta alternativ.
Jag liar inte kunnat finna något
annat alternativ framfört än den
tanken, som jag för övrigt tror norrlandskommittén
först aktualiserade, att
man jämväl för den icke utvecklingsbara
skogen, således den äldre skogen,

Förslag till skogsvårdslag m. m.

skall införa en övre skyddsgräns. Man
skulle alltså få avverka endast den allra
äldsta skogen, eller vad som enligt nuvarande
lappmarkslag måhända kan betecknats
såsom realisationsförråd. Ja,
kanhända skogsmännen klara av detta
synnerligen bra, men jag är ganska övertygad
om att denna ransoneringsmetod
— sedd mot bakgrunden av att det finns
många mindre fastigheter, som knappast
ha någon äldre skog ovanför denna
gräns — kommer att verka på det sättet,
att en fastighetsägare, som har låt
oss säga ett par hundra tunnland skogsmark
med ett inte så obetydligt förråd
av icke utvecklingsbar skog, vilken
dock icke når över den övre gränsen,
under inga förhållanden kan få avverka
någonting alls.

Enligt mitt sätt att betrakta detta
spörsmål möter man, hur man än vänder
sig, besvärligheter, och det är alldeles
självklart att när man skall gå in
för en restriktivare skogslagstiftning
kan det inte annat än vålla bekymmer
och funderingar, som jag för min del
medger äro mycket berättigade. Men
att såsom min vän herr Sundberg gjorde
här i förmiddags måla ut dessa bestämmelser
såsom i hög grad förkastliga kan
jag inte vara med om. Jag vill, herr talman,
inom parentes säga, att när man
här talar om att man skall akta sig för
att förstöra det goda samarbetet mellan
å ena sidan skogsägarna och å andra
sidan skogsvårdsstyrelserna och deras
tjänstemän, bör man så snart som
möjligt upphöra med en färgläggning
sådan som man möter bär och var nu
i dagarna. Det bör vara en angelägen
uppgift för inte minst den, som står i
framskjuten ställning på skogsvårdsstyrelsehåll.

Nu är det, herr talman, dess bättre så
lyckligt, att detta förtroendefulla förhållande,
som skogsvårdsstyrelserna under
en tjugufemårig verksamhet ha
kunnat skapa gentemot skogsägarna, inte
förstöres lika lätt som man skriver en
mer eller mindre väl genomtänkt reservation.
Men det är, jag understryker det
ännu en gång, eu angelägen uppgift att
i eu besvärande situation inte färglägga

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

sakerna på ett sätt som inte är till fördel
för vare sig skogsvården, skogsägarna
eller skogsvårdsstyrelserna.

Det är också en annan sak, som jag
vill fästa uppmärksamheten på, och det
är herrar reservanters lättvindiga sätt
att avfärda den situation, som skulle
uppstå beträffande lappmarkerna vid ett
bifall till reservationen. Reservanterna
skriva: »Utskottet kan ej heller frigöra
sig från den uppfattningen att åtgärden
att under samma lagbestämmelser sammanföra
alla landets skogar — även
lappmarkernas — är tämligen verklighetsfrämmande.
» Jag måste bekänna att
jag, när jag läste dessa rader, blev synnerligen
förbluffad. När den nuvarande
lappmarkslagen antogs, hade den föregåtts
av inte mindre än två utredningar.
Den första utredningen, som tillkom då
nuvarande statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet var statssekreterare,
presenterades riksdagen men förkastades,
varpå ärendet upptogs till förnyad
utredning, vilken var färdig i början
av 1930-talet. När dåvarande jordbruksministern
von Stockenström framlade
en proposition i ämnet påpekade
han, att kravet från lappmarkerna på att
den allmänna skogsvårdslagen skulle införas
jämväl för lappmarkerna ägde
mycket fog för sig, och han underströk
betydelsen av att få en enhetlig skogslagstiftning
för hela landet, men ansåg
med hänsyn till skogsbeståndets sammansättning
vid detta tillfälle, att man
fick lov att gå fram med en restriktivare
skogslagstiftning, en tankegång
som jag också senterade och som jag
kämpade för vid den tiden. Jag kan inom
parentes säga, att jag ju inte fick så
litet förebråelser från dels skogsägarhåll
och dels andra håll för att jag inte
ville aktivt medverka till införandet av
den allmänna skogsvårdslagen för lappmarkerna
i början av 1930-talet. Men den
dag som i dag är har ingen några förebråelser
att göra, utan tvärtom anser
man, att det nog var bäst som skedde
vid detta tillfälle. På grund av dessa förhållanden,
som jag nu har omnämnt,
fick emellertid den nuvarande lappmarkslagen
provisorisk karaktär. Den

antogs för en tid av tio år, och år 1943
förnyades detta provisorium att gälla
till utgången av innevarande år.

När reservanterna här tala om att tanken
på att överföra lappmarksskogarna
under den allmänna skogsvårdslagen är
tämligen verklighetsfrämmande, måste
jag säga, att det nog i stället är reservanternas
tankegång som är verklighetsfrämmande.
När ett spörsmål som detta
har diskuterats i snart ett tjugutal år,
varvid man siktat till att komma fram
till en enhetlig lagstiftning för hela landet,
och äntligen kommit så långt, åt!
man är färdig att ta detta steg, komma
några herrar reservanter, visserligen i en
för dem besvärande situation, och skriva
utan vidare, att detta är verklighetslrämmande.
Ärade kammarledamöter,
vad jag här påpekat belyser med vilken
fart man i dessa dagar skriver och talar
i detta ämne. Man ger sig tydligen inte
tid att riktigt tänka efter vad som skett
på detta område.

Ja, herr talman, det var mycket i herr
Sundbergs anförande, som det skulle vara
anledning att närmare beröra, men
efter det att herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet i förmiddags
så pass utförligt behandlat detta ämne
skall jag inskränka mig till att uttala
den förmodan, att ordföranden i styrelsen
för Sveriges skogsvårdsstyrelser,
när denna lag blir genomförd, kommer
att föra ett annat resonemang bland
skogsvårdsstyrelserna än han förde här
i dag.

Det är, herr talman, under förhoppning
om att vi skola kunna medverka
till att denna lagstiftning föres ut i livet,
till största gagn och nytta för såväl landets
skogsägare som våra skogsvårdsstyrelser
och deras befattningshavare,
som jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr EKSTRÖMER: Herr talman! Jordbruksministern
talade så lent och vackert
om den nu föreslagna skogsvårdslagen,
att man nästan tvekar att gå upp
och tala vidare om den. Det var också
tacknämligt att påminnas om, att denna

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

lag innebär en betydande mildring i förhållande
till det förslag, som skogsstyrelsen
först framlade, men trots allt kan
jag ändå inte för min del finna denna
nya skogslagstiftning tilltalande.

Det är självklart att lagen har åtskilliga
goda sidor, och till dessa räknar
jag omvårdnaden om skogens återväxt
och föryngring, vilket för övrigt går väl
ihop med det av herr Näsgård före middagen
citerade uttalandet från skogsvårdsstyrelsen
i Kalmar läns norra
landstingsområde. Likaså är man kanske
framför allt tillfredsställd över lagens
föreskrift, att den yngre, eller som
det nu riktigt heter, den utvecklingsbara
skogen i regel skall avverkas genom
gallring, detta i enlighet med 6 g.
Men så kommer den i dag mycket omtalade
7 § med bestämmelser om den
s. k. icke-utvecklingsbara skogen. Dessa
bestämmelser finner jag vara både gammalmodiga
och otympliga.

Jag kanske också, som herr Näslund,
säger, kan få »färglägga» litet i anledning
av denna 7 §. Jag vill ingalunda
bestrida att uppe i Norrland särskilda
skyddsåtgärder kunna vara behövliga.
Hela denna lag är ju också konstruerad
helt och hållet efter norrlandsförhållanden.
Herr statsrådets anförande i dag
gav detta tydligt och klart vid handen,
och såsom vi observerat ha alla, som
här i dag yrkat bifall till Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag, kommit från norrlandsbänkarna.

Jag vågar inte yttra mig om huruvida
just denna lag passar för Norrland, men
lag är säker på att den inte passar för
övriga delar av landet och att den där
icke är behövlig vare sig ur skoglig eller
ur social synpunkt.

För att emellertid återgå till 7 § frågar
sig en sydländsk skogsägare vad som
egentligen menas med icke-utvecklingsbar
skog. Själv har jag alltsedan min
ungdom sysslat med skog och skogsvård,
både på egna skogar och på bondeskogar,
och jag får säga, att jag så småningom
kommit till den meningen, att
icke-utvecklingsbara skogsbestånd egentligen
icke existera, med undantag naturligtvis
för skadad skog, såsom t. ex.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

rötskadad gran o. d. Vi ha ju någonting
som heter ljushuggning, som egentligen
bara innebär gallring av äldre
bestånd. Sådan ljushuggning kan med
fördel verkställas även i mycket gamla
bestånd, 80, 90, 100 år gamla bestånd
eller ännu äldre. Man gallrar ut skogen
med lagom mellanrum och med kanske
ganska kraftiga uttag. De kvarvarande
träden öka då betydligt sin tillväxt, och
denna tillväxt blir mer och mer värdefull,
eftersom den läggs på allt grövre
dimensioner. Till sist kvarstå blott fröträd,
och plats vinnes för självföryngring,
vartill kommer att marken också
genom ljushuggningen blivit beredd och
kulturarbeten i regel kunna inbesparas.
På så sätt får man utan tvivel den mest
ekonomiska skötseln av skogen, och detta
är ju målet för alla, såväl statsrådet
som övriga, vilka uttalat sig i denna
fråga.

Med tillkomsten av denna 7 § är det
emellertid högeligen ovisst, trots vad
som sägs i propositionen och utskottets
utlåtande, om dylika huggningar framdeles
alltid kunna bliva tillåtna. Med
denna paragraf skulle ju termen ickeutvecklingsbar
skog lagfästas, och man
vet aldrig vad myndigheterna kunna
finna på, om så blir fallet. Ett nyinrättat
ämbetsverk måste ju visa, att det gör
någonting, och ett schablonmässigt förbud
att hugga äldre skog kan förvisso
när som helst och var som helst riskeras.

Nu säger departementschefen, att det
inte spelar så stor roll, när en skogsägare
får hugga sin kanske värdefullaste
skog — något tiotal år betyder väl inte
så mycket. Men då fruktar jag, att herr
jordbruksministern föga känner till förhållandena
i skogsbygderna. För oss
skogsägare låter detta i varje fall ganska
verklighetsfrämmande. Jordbruket i
skogsbygderna är i allmänhet inte så
särskilt lukrativt, och det kan mycket
val hända, att en lantbrukare, som har
jordbruk och skog, allt emellanåt behöver
ta ut ett kraftigt tag ur skogen
för att hjälpa upp vad han kanske har
förlorat på jordbruket. Han försöker då
naturligtvis om möjligt välja en tid -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

punkt, när skogspriserna äro höga. Men
skogsvårdsstyrelsen kanske säger: »Nej,
här får ni inte hugga.» Tio år efteråt
kanske priserna äro helt andra. Förut i
dag har påpekats, att det också kan finnas
särskilda tillfällen, då pengar behövas.
Det kan bli ett arvfall, då t. ex.
en son vill lösa ut en gård från övriga
delägare, eller kanske behöver eu gård
rustas upp med hus och modernare inventarier,
och även då kan ett ordentligt
uttag av skog vara behövligt. Men
om då skogsvårdsstyrelsen efter skogsvårdslagens
intentioner och kanske direktiv
från skogsstyrelsen eller ännu
högre upp förklarar den bästa skogen
vara icke-utvecklingsbar skog och förbjuder
huggning, ja, då rubbas alla planer.
Inlösen av en gård efter arvfall eller
åtgärder för jordbrukets rationalisering
kanske helt få skrinläggas.

Nu hörde vi herr jordbruksministern
nästan med litet darr på stämman också
tala om vådan för kommande generationer
av att det tas ut ett ordentligt
tag ur skogen. Jag fruktar för att herr
jordbruksministern lever i samma villfarelse
som de gammalmodiga skogsägarna
förr i världen, som aldrig tänkte
på att skogen växer, utan menade att när
man huggit, då är skogen borta. Men
jag försäkrar att skogen växer. I de södra
och mellersta delarna av landet växer
den riktigt bra, och det är egentligen i
Norrland som tillväxten är dålig. I södra
och mellersta Sverige lärer väl den normala
tillväxten vara någonting mellan
3Vs och 4 kubikmeter om året, och på
marker med god bonitet kommer man
kanske upp till 5, 6 kubikmeter. Jag har
på egna marker bestånd som växa 9
kubikmeter om året, och jag har med
hjälp av en jägmästare en gång i Kronobergs
län mätt upp ett bestånd, som
växte 16 kubikmeter på året. Den där
oron för kommande släktled är därför,
tycker jag, nästan litet barnslig.

Det är nu skogsvårdsstyrelsen som
skall bestämma, huruvida en skog är utvecklingsbar
eller inte, och vad som då
är särskilt anmärkningsvärt är att mot
ett sådant beslut besvär ej få anföras
vare sig hos domstol eller någon annan

myndighet. Skogsvårdsstyrelsen kan således
själv bestämma om lantbrukarens
väl eller ve. Är det att undra på att en
skogsägare finner detta olustigt och oroande?
Bara denna paragraf räcker för
mig för att underkänna hela lagen.

Även annat finnes ju som inte riktigt
passar landets skogsägare. All denna detaljerade
kontroll och övervakning, säkerligen
av en avsevärt utökad tjänstemannastab,
och lagens straffhot äro förvisso
saker, som komma att kännas olustiga.
Jag kan försäkra, att i den del av
landet, som jag representerar, denna
skogsvårdslag skulle mottagas med stor
motvilja och troligen motverka det levande
intresse för skog och skogsvård
som vi där med stort arbete lyckats
uppamma och som givit rent av lysande
resultat, som det säkert ej skadar att man
relaterar.

Jag har fått preliminära uppgifter
från don senaste riksskogstaxeringen, tyvärr
ej enbart för Kronobergs län, där
jag skulle tro att resultatet blivit särskilt
gynnsamt, men för Småland i sin
helhet. Det visar sig — och nu skall jag
be damerna och herrarna att höra på
— att i Småland virkesförrådet sedan
förra riksskogstaxeringen, alltså på tjugufyra
år, stigit från 60 ända till 77 kubikmeter
per hektar, eller med ej mindre
än 29 procent, och att kalmarkerna
minskat från 17 procent till 5 procent av
totalarealen. Nu har ju Småland nått
särskilt vackra resultat, men även övriga
delar av södra och mellersta Sverige
visa förvånande gynnsamma siffror,
medan däremot norra Sverige gått tillbaka.

Jag menar, att det riktiga varit att för
de nordliga delarna av landet en lämplig
ny lagstiftning vore på sin plats,
men alt för oss i södra och mellersta
Sverige det riktigaste vore att den gamla
lagen — för all del gärna kompletterad
med bestämmelser om föryngring
och gallring, som jag nyss nämnde såsom
välbetänkta och kloka — vilken
givit så påtagligt goda resultat, finge
fortfarande gälla. Jag tror att den nya
lagen om den genomföres, i längden
kommer att mera skada än gagna. Mitt

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

recept är sålunda: Låt den gamla, i stort
sett väl avvägda lagen, gärna överarbetad,
vara kvar, men intensifiera, liksom
vi gjort t. ex. i vårt län, undervisningen
om skogens betingelser och dess rätta
skötsel, allt under förtroendefullt och
friktionsfritt samarbete mellan skogsvårdsstyrelserna
och skogsägarna. Det
skulle giva bra mycket säkrare resultat
an en lagstiftning som denna med
tjänstemannaövervakning, blanketter och
statistik och för lantmannen förhatligt
straffhot.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag
på utskottets hemställan och således
bifall till den av herr Sundberg m. fl.
avgivna reservationen.

Herr HEIDING: Herr talman! Då vi nu
stå inför avgörandet av denna fråga, är
det egendomligt att konstatera, hur ivriga
en stor del av norrlandsrepresentanterna
äro för att få denna lag genomförd
i hela landet. Det låter precis som
om landets framtid skulle stå på spel.
Men vad beträffar södra och mellersta
Sverige får jag säga, att vi inte alls äro
intresserade av denna skärpta lagstiftning.
Det finns ingen anledning att påtvinga
skogsägarna i södra och mellersta
delarna av landet en så pass ingripande
skogslagstiftning som denna. Är det så
att norrlänningarna på vissa håll ha avverkat
för mycket, så böra de tänka sig
för och låta skogen stå i fred. Den överavverkning,
som har förekommit i Norrland,
böra norrlänningarna själva kunna
komma till rätta med utan att man skall
behöva införa sådana lagar som den här
föreslagna.

Det gör ju ett rätt egendomligt intryck,
när man hör till exempel herr
Näslund med sådan entusiasm framhålla,
att det är alldeles nödvändigt att vi fä
denna lag för att i fortsättningen över
huvud taget kunna driva någon skogsskötsel.
Jag tycker att det är någonting
ganska anmärkningsvärt, att man här i
riksdagen skall kunna framföra ett sådant
påstående. Intresset för eu förbättrad
skogsskötsel har under de senaste åren
stigit, allt mer och mer lite i landet.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

Jordbrukare och skogsägare sträva efter
att få sina skogar skötta på ett förstklassigt
sätt. I all synnerhet gäller detta de
yngre skogsägarna. De deltaga med liv
och lust, kan man säga, i arbetet för en
förbättrad skogsvård. På olika platser i
landet hållas skogskurser, där det förekommer
gallring, stämplingar och demonstration
av alla slags skogsbefrämjande
åtgärder, och detta måste ju verka
dithän, att vi undan för undan få en
bättre skogsskötsel här i landet.

Jag erkänner för min del, att en förbättrad
skogsvård är både önskvärd och
nödvändig, men man får inte stifta sådana
lagar att vi bli alltför mycket kringgärdade
av hindrande och tvingande bestämmelser.
Jag är själv mycket intresserad
av skogen. Jag hoppas att vi skola
slippa se de kalmarker, som nu finnas,
och jag önskar att vi skola kunna få ut
det mesta möjliga ur våra skogar. Men
jag anser det möjligt att genom nuvarande
skogslagstiftning få en förbättring
till stånd. Någon ny lagstiftning behöva
vi alltså inte i det fallet gå in för.

I jordbruksutskottets utlåtande förekommer
en hel del svävande uttalanden,
som man har rätt svårt att förstå. I ena
fallet ger utskottet, och i andra fallet
tar det en del tillbaka. Jag tror att tjänstemännen
inom skogsvården i framtiden
komma att få ganska stora svårigheter
att tolka en del av de uttalanden, som
gjorts från utskottets sida. Jag skall be
att få läsa upp ett stycke av utskottets
yttrande, som återfinnes på s. 43 i utlåtandet:
»Bestämmelsen i 7 § första stycket
förslaget till skogsvårdslag innebär,
såsom departementschefen framhållit,
ingalunda något krav på en absolut jämnhet
i avverkningarna. Behörig hänsyn
måste tagas till konjunkturernas växlingar,
och vidare måste avverkningarna
ske på ett för fastigheten ekonomiskt
tillfredsställande sätt. Särskilt å de mindre
fastigheterna lönar det sig icke att
företaga regelbundna avverkningar varje
år. Avfattningen av 7 § första stycket
medför ej hinder att, då så anses fördelaktigt
ur ekonomisk synpunkt, företaga
avverkningar med vissa års mellanrum,
t. ex. vart femte eller tionde år eller, om

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Förslag till skogsvårdslag in. m.

fastigheten är ogynnsamt belägen, ännu
mera sällan. Därest i sådant fall ej uttages
mera skog än som motsvarar tillväxten
sedan föregående avverkning, erfordras
icke något tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.
» Det är sista meningen i
detta yttrande som jag finner något egendomlig.
Om man till exempel köper en
gård, där någon avverkning inte har förekommit
på fem eller tio år, skall man
då utan vidare kunna företaga avverkningar
på denna egendom? Jag undrar
om man verkligen på denna punkt skall
kunna tolka utskottets yttrande på det
sättet. År innebörden av detta uttalande,
att man i ett sådant fall får förfara
hur som helst utan att rådgöra med
vederbörande skogsvårdsstyrelse? Det
skulle vara rätt intressant, om någon
från utskottet ville klarlägga hur det i
ett sådant fall skall gå till.

Det kommer kanske att sägas, att jag
kunde ha fortsatt att citera stycket till
slut, och det skall jag också göra: »Endast
när fråga är om större avvikelser
från den uthålliga avverkningen, måste
tillstånd av skogsvårdsstyrelsen inhämtas.
Har skogsägaren ett berättigat intresse,
att avverkning å hans fastighet
vid något tillfälle företages i sådan omfattning,
att den kommer i strid mot
jämnhetsregeln, t. ex. vid nybyggnad eller
omfattande ombyggnad å fastigheten,
torde skogsvårdsstyrelsen icke böra vägra
tillstånd till sådan avverkning.» Även
detta är ju rätt så svävande uttalanden,
och jag väntar med stort intresse att få
höra från utskottets sida vad som här är
avsett. Det måste vara klara linjer om''
man inte skall riskera att tjänstemännen
ställas i det läget, att de inte veta hur
de skola förfara i fall som detta. Man bör
kunna begära klara direktiv.

Mycket svävande uttalanden göras också
av utskottet när det gäller bestämmelsen
i 7 § om utvecklingsbar skog.
Man frågar sig vilken tolkning som i det
fallet är den riktiga.

Den jämna avkastningen kan naturligtvis,
i all synnerhet när det gäller det
mindre skogsbruket, förverkligas genom
att den ene mindre skogsägaren hugger
det ena året och den andre ett annat år.

På så sätt bör det kunna bli en avverkning
undan för undan. Men utskottet har
även härvidlag gjort rätt svävande uttalanden,
närmast om prisförhållandena
och konjunkturerna. På s. 26—27 i utlåtandet
finner man sålunda det uttalandet,
att hänsyn inte skall tas till prisförhållanden,
och i ett annat fall att man
bör ta hänsyn till konjunkturerna. Sådana
uttalanden äro ju rätt otydliga och
svåra att tolka. Men om priserna äro
mycket låga, blir det nästan omöjligt alt
till alla delar förverkliga föreskriften om
jämn avkastning då det gäller det mindre
skogsbruket. Det är givet att skogsägarna
inte äro hågade att avverka sin skog,
då priserna äro låga, utan hellre vänta
tills det blir bättre tider. På större egendomar
kan däremot en något jämnare
avverkning ske, och så är redan nu fallet.

Det kan för övrigt inte skada att någon
skog blir sparad, om den skulle behövas
i en eventuell krissituation. Vi ha
under de gångna krisåren kunnat konstatera
fördelarna av att vi haft skog
att tillgå, både vedskog, massaskog och
annan skog som varit nödvändig för
landets behov. Jag anser därför att om
vi kunna spara någon skog, så bör väl
inte det betraktas såsom oriktigt.

Skogsbeståndet har ju också, såsom
herr Ekströmer framhöll, sedan sista
riksskogstaxeringen ökats avsevärt i de
sydligare delarna av landet. Herr Ekströmer
nämnde särskilt Småland, men
jag tror att förhållandet är detsamma
även i andra delar av södra och mellersta
Sverige. Tråkigt nog ha överavverkningar
förekommit i Norrland, men
detta missförhållande kan avhjälpas av
norrlänningarna själva, om de vilja gå
in för att något mera spara på sin skog.

Herr statsrådet framhöll att propositionen
innehåller jämkningar til! skogsägarnas
förmån i jämförelse med vad
som föreslagits av skogsstyrelsen. Ja, det
är möjligt att jämkningar ha skett på en
del punkter. För min del har jag med
tillfredsställelse sett att man i propositionen
har gått in för att i största möjliga
utsträckning ersätta avverkningsförbudet
med överenskommelse efter underhandlingar.
Kan man genom att re -

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

sonera med eu skogsägare fä honom på
andra tankar, så att han inte avverkar
någonting utöver vad som bör avverkas,
är ju det en vida bättre lösning än att
man utfärdar avverkningsförbud. Underhandling
och överenskommelse böra här
komma i första rummet, och avverkningsförbudet
skall tillgripas endast såsom
en sista utväg.

Herr statsrådet nämnde också, att
jämnheten i avverkningen var nödvändig
för att bereda tillfälle till jämn sysselsättning.
Jag har ju förut framhållit, att
denna jämna avverkning kan åstadkommas
genom att de mindre skogsägarna
hugga under olika år. Däremot är det
alldeles omöjligt för dem att varje år avverka
en ungefär lika stor kvantitet. Men
den saken kommer nog att ordna sig.
När det gäller de stora skogsarealerna i
Norrland är det kanske däremot nödvändigare
än på vissa håll i södra och mellersta
Sverige att man får en större jämnhet
i avverkningen, och därmed en jämnare
tillgång till arbetsförtjänsten.

Jag anser således att det föreliggande
lagförslaget är av sådan art, att man inte
kan vara med om att bifalla detsamma.
Det kommer säkerligen att leda till att
skogsägarna på många håll få ett minskat
intresse för att vårda sina skogar. Det
är enligt min mening inte befogat att genomföra
sådana ingripande åtgärder som
här äro föreslagna. Min uppfattning än
att det hade varit bättre, om nuvarande
skogsvårdslag, möjligen med någon komplettering,
fått vara gällande även i fortsättningen.
Jag anser att man i den utredning,
som legat till grund för den
kungl. propositionen, har gått alldeles för
långt och inte beaktat skogsägarnas intressen
i den utsträckning som hade varit
önskvärt.

.lag ber, herr talman, att med vad jag
här har anfört få yrka bifall till herr
Sundbergs reservation.

Herr von HELAND: Herr talman! Med
producentbidrag och andra regleringar
ha statsmakterna då och då lyckats få
norrlänningar och sörlänningar osams
i jordbruksfrågor. Nu har man tydligen

Förslag till skogsvårdslag m. m.

med ett lagförslag lyckats tussa ihop
de norrländska skogsägarna med skogsägarna
längre söderut. Och det är ju
ofta så, att när två slåss tar den tredje
hem spelet, något som kanske kommer
att besannas även i dag — när skogsägarna
från Norrland och södra Sverige
slåss om denna lag, tar statsrådet
Sköld hem spelet.

För min del finner jag situationen besvärlig,
ty jag kan varken följa ulskottsförslaget
eller någon av reservationerna.
Ja måste beklaga att det inte finns någon
reservation som överensstämmer
med både herr Ekströmers, herr Heidings
och mina önskemål. Vad vi rikta
oss mot är ju främst 7 §, och om det
är ett norrländskt intresse att få bestämmelser
av denna art, har jag för
min del ingen anledning att gå emot
7 § när det gäller Norrland. Men varför
skall herr Näslund vara ilsken på oss
sörlänningar och tycka, att vi skola
kunna godtaga just denna paragraf, fastän
den är otrevlig för oss? Jag tycker
verkligen att man på den punkten kunde
ha åstadkommit ett förslag, som kunnat
tillfredsställa både sörlänningar och
norrlänningar.

När man läser motiveringen, märker
man ju att det i hög grad kommer att
bero på tillämpningen, hur denna lag
— om den nu, såsom jag förmodar, blir
stadfäst — kommer att verka i praktiken.
Låt också mig läsa upp ett par
rader på s. 43 i utlåtandet. Utskottet
talar där om att till exempel vid nybyggnad
eller omfattande ombyggnad å
fastigheten »torde skogsvårdsstyrelsen
icke böra vägra tillstånd till sådan avverkning»
som sker i strid mot jämnhetsregeln.
Varför skriver man inte i
stället i ett sådan fall rakt ut, att där
får skogsvårdsstyrelsen icke hindra en
sådan avverkning? Det talas vidare om
att man skall ha skydd för husbehovsoch
stödskogar. Olika talare ha här frågat
om innebörden av andra uttalanden
i utskottsutlåtandet. Jag skall inte upprepa
deras frågor utan tillägga ännu en:
Vad är husbehovsskog, och vad är stödskog?
Dessa begrepp äro kanske olika
för den som hor i Norrland och den

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

som bor längre söderut. Men hade det
inte varit möjligt att låta 7 § gälla för
Norrland? Och kunde man inte ha förklarat
vilken skog som skulle vara undantagen,
exempelvis upp till en viss
arealgräns?

Jag har inte hört vare sig från utskottsmajoritetens
eller från reservanternas
sida, att det skulle vara omöjligt
att formulera 7 § så, att den tillfredsställer
norrlänningarna utan att samtidigt
skada sörlänningarna. Jag vet alltså
inte om det finns en sådan möjlighet,
men för att åtminstone få den saken
undersökt ber jag, herr talman, att
få yrka återremiss på utskottsutlåtandet.

Herr NÄSLUND (kort genmäle): Herr
talman! Herr von Heland frågade mig,
varför jag skulle vara ilsken på sörlänningarna,
och menade att 7 § faktiskt
var överflödig när det gäller södra och
mellersta Sverige. Jag är inte alls ilsken
— jag är så mild och god som någon
människa kan vara — men när jag frågar
mig, om det föreliggande lagförslaket
kan vålla någon skada i de delar av
landet, där det är obehövligt, så måste
jag för mig själv nekande besvara den
frågan.

Från Ljungans ådal och upp till gränsen
mot Norge och Finland behövs däremot
en lagstiftning av detta innehåll,
och jag tycker då, att det kan vara motiverat,
herr von Heland, att vi inte
tvista utan komma överens om att inrymma
hela landet i en enhetlig skogslagstiftning,
och hoppas att det skall bli
möjligt att driva fram en förnuftig tilllämpning.
Då sker ingen skada.

Herr von HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag har tidigare förklarat
för herr Näslund, att jag inte vill gå
emot det norrländska önskemålet i fråga
om 7 §. Jag tycker hara att det är
egendomligt, att inte herr Näslund är
villig att tillmötesgå sörlänningarna i
önskemålet om en sådan formulering
av 7 §, att sörlänningarna slippa obehag
av den.

Herr NÄSLLTND (kort genmäle): Herr
talman! Man kan väl ändå tänka sig, herr
von Heland, att när avverkningarna i
de norrländska skogarna begränsas,
kommer pressen på skogarna söder om
Norrland att bli så pass stark, att det en
vacker dag kan befinnas önskvärt att
även för dem ha en lagstiftning av detta
innehåll.

Herr DOMÖ: Herr talman! Vi uppskatta
säkert alla jordbruksministerns stora
intresse för skogsskötseln — och jag
gör det personligen i mycket hög grad
—- liksom vi också värdera hans intresse
i stort sett för allt vad jordbruk
heter. Också jordbruksministerns energi
är ju beundransvärd, men den tar sig
understundom uttryck som det är litet
svårt att förstå. Jordbruksministern
röjer ibland en inneboende lust att
ändra om allting, även där det enligt
mångas uppfattning är bra som det är.
Jordbruksministern vill ändra om saker
och ting efter sin kanske oftast kloka,
men ibland alltför bestämda och ihållande
mening.

Just så tycker jag att det är i detta
fall. Vi ha haft en skogslagstiftning, som
åstadkommit storartade resultat. Man
har skogsägarna med sig, och ett mycket
gott och intensivt samarbete mellan
skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna
har kommit till stånd. Så vill jordbruksministern
föra in en del nya moment i
skogslagstiftningen ■— på mig verkar det
i åtskilliga avseenden som utpräglade
kommandotoner — men anser sig i alla
fall med säkerhet kunna räkna med att
skogsägarnas nu storartade intresse för
skogsvårdande åtgärder skall fortfara
även i framtiden.

Jag undrar om man inte här alldeles
i onödan åstadkommer en spänning av
förhållandet mellan skogsägarna och det
allmänna, som har att tillse att samhälleliga
önskemål bli tillgodosedda i
skogsvården. Jag pekar här på en sådan
sak som den risk för misstro och
godtycklighet vid rättstillämpningen,
som enligt många vittnesbörd säkerligen
kan befaras. Fn annan sak, som jag just

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

nu vill tillmäta stor betydelse, är att
man i det rådande läget — då det inte
ens finns tillräcklig personal vid skogsvårdsstyrelserna
för att klara den behövliga
tillsynen i form av utstäinplingar
och dylikt och för att sköta den
skogsodlande verksamheten — helt
plötsligt skall ställa skogsvårdsstvrelserna
inför mycket stora, nya uppgifter och
rycka skogsägarnas intresse från vad
som bör vara det väsentliga, nämligen
att intensifiera skogsodlingsverksamheten
och åstadkomma mera skog, och i
stället göra dem ganska vilsna när det
gäller att avgöra hur de skola förfara
i både det ena och det andra avseendet.

Detta är enligt min mening, herr jordbruksminister,
en åtgärd som man inte
kan beteckna på annat sätt än såsom
ganska opåkallad.

Det kan inte vara rimligt och riktigt
att söka forma all verksamhet när det
gäller jord- och skogsbruk efter en viss
mall. Jag förstår en kraftfull människa,
som vill driva igenom sina tankar och
idéer i övertygelse att de äro riktiga,
men bönderna och alla skogsägare äro
nu en gång sådana, att de föredra fria
former och arbeta bäst under sådana
förhållanden. Därför är det inte säkert,
herr jordbruksminister, att man på den
här föreslagna vägen uppnår det avsedda
resultatet. Man hör nu rätt ofta uttryck
för missnöje med herr jordbruksministerns
patriarkaliska omvårdnad.
En del jordbrukare begagna ibland ett
så starkt ord som förmynderskap, och
förmynderskap tycka inte svenska bönder
och skogsägare om — inte ens ifall
det utövas på ett så upplyst sätt som
jag förmodar att jordbruksministern
anser sig göra.

Man befarar också på sina håll, att
skogsvårdslagen kommer att få en kärv
tillämpning, som inte alltid tilltalar våra
svenska jordbrukare.

Hur vore det därför, herr statsråd, att
nu låta skogsägarna ägna sina krafter
framför allt åt att få skogsodlingen i
gång och att fortsätta sin skogsvårdande
verksamhet i väl inarbetade och fria
former? Jag tror att statsrådet gör sig

Förslag till skogsvårdslag m. m.

skyldig till en övervärdering av kontroll-
och övervakningsbestämmelser i
förhållande till verkligt produktionsbefrämjande
ting.

Jag har för min del, herr talman, kommit
till den uppfattningen att denna lagstiftning
inte är behövlig. Lagbestämmelserna
äro föga lyckliga, och straffbestämmelserna
äro oklara och enligt
mitt tycke för hårda.

På dessa skäl ber jag, herr talman,
att få instämma i avslagsyrkandet.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag känner mig ganska konfunderad när
herr Domö tar sig friheten att beteckna
det här framlagda lagförslaget som
ett utslag av min lust att genomdriva
min mening. Det påståendet beror väl
på att en partiledare har så oerhört
mycket att syssla med, att han inte riktigt
hinner sätta sig in i alla frågor.

I verkligheten är det ju så, att på framställning
av skogsstyrelsen igångsattes
för sex år sedan den utredning, som
ligger till grund för propositionen. Direktiven
för denna utredning voro inte
mina. Jag fick mottaga resultatet av utredningens
arbete år 1946. Jag skulle
ha kunnat, om jag hade varit ivrig, kasta
fram ett förslag till 1947 års riksdag,
men jag gjorde det inte. Att jag inte
gjorde det brodde på att jag, när jag tog
del av denna utredning, till en början
ställde mig den frågan: Är det nödvändigt,
är det nyttigt med en ny skogslag?
Från den utgångspunkten prövade jag
detta förslag och fann därvid att det på
många punkter gick onödigt långt. Jag
modifierade det och kom till slut fram
till den uppfattning, som delas av många
i skogsskötsel mer förfarna män än herr
Domö och jag, som väl båda två äro ungefär
lika erfarna på det området.

Jag kom alltså till resultatet att en
ny lag var nyttig. Den behövde inte vara
fullt så tillspetsad som enligt det förslag,
som de sakkunniga och skogsstyrelsen
lagt fram. När jag kom till den uppfattningen,
lade jag fram resultatet av arbetet,
och jag kan således tillerkänna
mig endast en mycket liten del av berömmelsen
för att det kommer fram. Det

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

är val därför ganska opåkallat att säga,
att det är ett utslag av jordbruksministerns
vanliga lust att styra och ställa
och att ställa folk under förmynderskap.

Jag skulle vidare vilja säga, att om
herr Domö hade kunnat ägna denna
fråga något mer än en förströdd uppmärksamhet,
skulle han nog ha funnit,
att denna lag i själva verket är mycket
mindre byråkratisk till sin läggning än
1923 års skogsvårdslag; den lämnar mycket
mer av åtgärderna i skogsägarnas
egna händer. Såsom jag i mitt föregående
anförande här hade anledning närmare
utföra, är det inte alls på det sättet
att man kan räkna med att skogsvårdsstvrelsernas
arbete skulle bli tyngre
enligt den föreslagna lagen.

Jag måste därför säga, att de skäl, som
herr Domö här framlade, gingo ganska
betydligt vid sidan om ämnet, och jag
beklagar bara att herr Domö skulle känna
sig skyldig att framföra så litet vägande
synpunkter i denna debatt.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Jag vill

inte förneka att vissa delar av det framlagda
förslaget kunna innebära förbättringar,
men ser man till saken i dess
helhet, kan jag inte komma ifrån att
mitt omdöme blir kritiskt emot förslaget.

Det är alldeles riktigt att utskottet
har ändrat en viss del, och alldeles särskilt
gäller detta i fråga om strafftilllämpning,
dömande myndigheter och
dylikt. Men jag riktade mig mot det förslag,
som jordbruksministern hade kommit
fram med, såsom varande för hårt.
Huruvida det blir mindre byråkratiskt
än jag tror att det blir, återstår väl att
se. Jag skulle tro att osäkerheten i fråga
om vad som menas med det ena och det
andra i lagen kommer att medföra, att
jordbrukarna inte våga att som tidigare
fulfölja avverkningarna i hög grad efter
eget skön och egna stämplingar, utan
att de komma att så gott som alltid nödgas
hänvända sig till skogsvårdsstyrelserna.
Därför blir det, såvitt jag förstår,
ovillkorligen ett mera tyngande arbete
för dessa.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Jag skall be att i korthet få bemöta den
kritik som i vissa avseenden framförts
emot mitt anförande på middagen.

Jag går i kronologisk ordning och
börjar med herr Jonsson i Fjäle. Han
erinrade om att jag i utskottet sagt att
ifall denna 7 § hade införts för 25—30
år sedan, kunde den kanske ha varit till
nytta, och han tyckte att jag i konsekvens
därmed nu kunde vara med om
den. Men han glömde erinra om vad
jag i detta sammanhang tilläde i utskottet,
nämligen att nu komma med en
sådan paragraf vore som att kasta jästen
i ugnen efter brödet. Nu ha vi ju inte
i nämnvärd utsträckning några urskogar
eller marker, bevuxna med icke utvecklingsbar
skog, och vi vilja inte heller
i framtiden ha sådana. Vi kunna
inte stå till svars med att sköta våra
skogar på det sättet att vi komma i det
läget. Vi måste naturligtvis i stället sköta
våra skogar rationellt efter ekonomiskt
riktiga regler. Det står f. ö. inregistrerat
såsom första paragraf i den tilltänkta
nya skogslagen, där det bl. a.
heter: »Skogsmark med därå växande
skog bör skötas så, att tillfredsställande
ekonomiskt utbyte vinnes.»

Det är inte att efterfölja denna paragrafs
andemening, om man sköter skogarna
så, att vi komma tillbaka till ungefär
det skogliga tillstånd där denna
7 § verkligen skulle kunna få någon
betydelse, och — jag upprepar det —
det är heller inte vare sig privatekonomiskt
eller nationalekonomiskt något att
stå efter.

Om det såsom statsrådet Sköld framhöll
skulle kunna inträffa nere i Skåne,
att man på grund av att därvarande kulturskogar
anlagts samtidigt, de också
skulle komma att samtidigt vandra in
under begreppet »icke utvecklingsbar
skog», så torde detta knappast komma
att inträffa på bred front, tv även i
Skåne äro nog skogarna i allmänhet
skiftande till sin ålder. För övrigt torde
det vara lämpligt att i detta fall åberopa,
vad herr statsrådet själv i sådant
sammanhang här i dag framhållit, nämligen
att här gäller de stora talens lag.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

Herr Jonsson talade vidare om att
»herr Sundberg och hans parti på sin
tid motsatt sig 1923 års lag men att de
nu sjunga denna lags pris i höga tonarter»
eller något liknande. Jag vill då
säga herr Jonsson, att detta inte är riktigt.
.lag var redan från början en ivrig
anhängare av 1923 års lag, och jag tror
att nära nog samtliga skogsmän voro
det. Jag tillhörde t. o. m. en liten krets,
som 1918 tog initiativet till den provisoriska
skogslag, som riksdagen då antog
och som sedan ersattes just med 1923
års lag. Herr Jonssons historieskrivning
stämmer således inte. Det är f. ö. karakteristiskt
att kunna konstatera vilken
till arten väsentlig skillnad det är
mellan motståndet i dag mot den nya
lagen och motståndet mot lagförslaget
1923. I)å voro praktiskt taget alla skogsmän
för den lagen, alltså för en restriktivare,
men måttfullt utformad lagstiftning;
i dag är det raka motsatsen —
ingen som var med på årets skogsvecka
behöver tvivla om den saken.

Herr Näsgård underhöll kammaren
med att läsa upp en skrivelse, som skogsvårdsstyrelsen
i Kalmar läns norra
landstingsområde, där jag är ordförande,
på sin tid avlåtit och där styrelsen
framhåller behovet av att åtgärder vidtagas
för att få våra skräpskogar och
våra förvildade hagmarker bragta i produktivt
skick. Herr Näsgård hade otur;
han var tydligen inte närvarande, då
jag höll mitt anförande här i kammaren,
i vilket jag med styrka upprepade
och framhöll just detsamma som stod i
den skrivelsen.

Herr statsrådet började sitt anförande
med att påpeka, att han hade vinnlagt
sig om att få fram ett förslag, som var
mindre bryskt än det som presenterats
från skogsstyrelsen. .lag har redan tacksamt
erkänt detta, och alldeles särskilt
vill jag understryka hans åtgärd att slå
vakt om gallringen, även om denna åtgärd
under vissa förhållanden skulle
komma att tangera jämnhetskravet.

Vad denna senare fråga beträffar uppehöll
sig statsrådet ganska utförligt vid
den, men jag har ju i min replik till

Förslag till skogsvårdslag'' m. m.

herr Jonsson redan redovisat min synpunkt
på den saken.

Herr statsrådet uttalade vidare sin förvåning
över att jag slog vakt om 1932 års
lappmarkslag. Det gör jag ingalunda.
Jag anser, att den lagen bör avskaffas i
samband med att en acceptabel ny allmän
skogsvårdslag antages. Men eftersom
jag inte anser att den nu föreliggande
lagen är acceptabel, har jag inget
annat att göra än att gå in för att 1932
års lappmarkslag provisoriskt och tills
vidare behålles.

När statsrådet Sköld med mycken patos
talade om det berättigade i att till
de lojalas skydd fara hårt fram emot de
illojala genom att tillämpa de föreslagna
kriminaliserande bestämmelserna, kan
detta kanske låta riktigt därför att det
stadgas att ett uppenbart brott skall föreligga.
Detta är ändå enligt mitt förmenande
inte riktigt, emedan själva grundförutsättningen
för ett dylikt stadgande
saknas. Vi känna nämligen ännu inte i
grunden de biologiska och ekonomiska
lagar, efter vilka våra skogar böra skötas.
Skogsvetenskapen har ännu inte nått
dithän. Först när detta blir fallet, kan
fog föreligga att införa en sådan bestämmelse,
emedan lagen då kan vila på
objektiv grund. Nu kan den inte göra
det, utan det blir ett subjektivt bedömande;
vad den ene skogsmannen eller
den ena skogsvårdsstyrelsen anser, kan
den andre skogsmannen eller en annan
skogsvårdsstyrelse ha en helt annan uppfattning
om.

Slutligen framhöll statsrådet, att eftersom
jag kunnat acceptera så viktiga delar
av lagförslaget som dem, vilka inrymmas
i 6 g, om utvecklingsbar skog,
och i 16 S, om försättande av nu improduktiva
marker i skogsbärande skick,
borde jag ha kunnat inskränka mig till
att avge reservation.

Ja, visst kunde jag ha gjort det; det
hade f. ö. bättre överensstämt med mina
intentioner. Men då jag inte fick några
kamrater i utskottet att vara med om
en reservation och en av mig ensam
avgiven reservation var utsiktslös att få
igenom i riksdagen, anslöt jag mig utan
tvekan till vissa ledamöters avslags -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

linje. Jag resonerade som så att det då
kanske fanns en om också mycket liten
chans att få majoritet i riksdagen för
ett avslagsyrkande, och sedan kunde
man ett kommande år få saken i sin
helhet tillrättalagd.

När herr Näslund nyss erhöll sitt anförande
här i kammaren var jag tyvärr
inte närvarande, men han lär ha yttrat
bland annat att jag överdrivit i mitt
resonemang. Jag skulle då vilja fråga på
vad sätt och på vilken punkt han anser
att jag har överdrivit. Jag har ansett
och anser fortfarande att det är lagstiftningen
som är överdriven på vissa
viktiga punkter, vilket jag utförligt motiverat,
men ej så vitt jag förstår överdrivit.

Vidare skulle herr Näslund ha sagt, att
han trodde att jag skulle komma att
göra vad jag kunde för att, om lagförslaget
bleve verklighet, försöka medverka
till att lagen blev respekterad. Därom
kan han vara fullkomligt övertygad. Jag
är också fullt förvissad om att alla
skogsvårdsstyrelser komma att lojalt
ställa sig den nya lagen till efterrättelse,
och inte bara det, utan de komma också
att göra sitt yttersta för att lagen skall
bli mött med mesta möjliga förtroende
hos den skogsägande allmänheten.

Herr NÄSGÅRD (kort genmäle): Herr
talman! Herr Sundberg ansåg att jag
hade otur med min replik till honom
därför att han i sitt första anförande
hade berört samma fråga som jag tog
upp. Jag vill då erinra om att vad som
gav mig anledning att läsa upp ett stycke
ur en framställning från skogsvårdsstyrelsen
i Kalmar län norra var, att
herr Sundberg sagt att den av jordbruksministern
Pehrsson-Bramstorp 1942
igångsatta utredningen för skogsmannen
kom som en blixt från klar himmel.
Jag nämnde i mitt anförande, att
det hade kommit många framstötar från
skogsmannahåll, och jag läste som ett
exempel upp denna passus ur en skrivelse
från herr Sundbergs egen skogsvårdsstyrelse.
Jag kan inte finna annat
än att jag träffat rätt med denna anmärkning.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
nödgas begära ordet en gång till i denna
fråga i anledning av det yrkande, som
framställdes av min vän herr von Heland.
Han yrkade nämligen återremiss
till utskottet av denna proposition.

Jag förstår inte riktigt vad som skulle
vinnas genom en sådan återremiss. Herr
von Heland nämnde, om jag förstått honom
rätt, att lagen borde kunna utformas
på så sätt, att den bleve till nytta
för norrlänningarna men inte kunde
skada sörlänningarna. Jag vet inte, om
utskottet förmår att under den tid som
eventuellt kan stå till buds denna riksdag
åstadkomma en sådan ändring i lagen,
att det inte ändå skulle bli kritik
emot lagförslaget.

Jag ber därför att få yrka avslag å
detta återremissyrkande.

Jag skulle också vilja säga några ord
till herr Heiding. Han kritiserade avfattningen
av 7 §, men också den motivering
som utskottet hade givit i samband
med denna paragraf. Denna motivering
åsyftar ju att uppmjuka bestämmelserna
i 7 §. Då herr Heiding inte var
nöjd med den, förvånar det mig att han
inte gillar att utskottet har velat företaga
en uppmjukning av bestämmelserna
i denna paragraf, en uppmjukning som,
enligt vad herr statsrådet anfört, går så
långt att verkan av lagen blir i viss mån
försvagad, som han uttryckte sig. Jag
skulle därför nästan våga säga, att om
herr Heiding hade läst utskottets förslag
riktigt noggrant, skulle han inte ha kommit
fram med ett sådant yttrande som
det han här fällde.

Jag har redan förut frågat men inte
fått något svar på frågan: vad är det
i detta lagförslag, som är så förskräckligt
stötande att det nästan skulle förstöra
all skogsvård? Jag upprepar ännu
en gång vad jag tidigare sagt i det avseendet,
att jag inte förstår vilket men
de lojala skogsägarna komma att lida
av denna lag. Men det är klart att de
skogsägare, som inte med skäl kunna
kallas för lojala, komma att på ett eller
annat sätt råka i konflikt med lagen, och
det är väl, vågar jag påstå, inte något
fel hos lagen.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

När man här hör på yttrandena från
motståndarna till lagen finner man att
dessa yttranden tyda på att det måste
vara dåligt med den sakkunskap, som
funnits med i utredningen, trots att där
suttit skogsägare med, och de må väl
anses ha någon kännedom om skogsvård.
Jag har tidigare i dag räknat upp
vilka som suttit med i utredningen, och
jag skall naturligtvis inte göra det en
gång till. Men jag glömde nämna en person.
Det kanske är av ett visst värde att
till kammarens protokoll få antecknat
vem denne var; det var skogschefen för
ett av våra större skogsbolag i Norrland,
nämligen jägmästare Ekman, som är
skogschef för Björkå aktiebolag. Han har
varit med om att utforma detta förslag.
Vore nu lagförslaget så eländigt och nära
nog uruselt som här från vissa håll gjorts
gällande, kan jag inte förstå att representanten
för ett så stort bolag kunnat ansluta
sig till förslaget.

Jag skulle ännu en gång vilja fråga:
Vad är det för någonting i lagen som är
så stötande för herrarna här?

Till partiledaren herr Domö vill jag
säga, att inte heller han tycks ha läst
detta förslag så värst noga, eftersom han
bland annat kritiserar att utskottet skulle
ha ändrat propositionen så, att man
skulle vända sig till skogsstyrelsen med
eventuella besvär. Det förhåller sig tvärtom
så att utskottet nästan enhälligt —
det blev verkligen votering, men det var
bara en ledamot som röstade för att
besvären skulle anföras hos skogsstyrelsen
— i stället iindrat förslaget så, att
besvären skola anföras hos domstol. Det
kan vara ett misstag av herr Domö, men
jag vill i alla fall nu passa på att rätta
det och påpeka att i det fallet utskottet
således inte har begått något fel.

Jag har, herr talman, velat komplettera
mitt tidigare yttrande härmed, och
jag ber ännu en gång att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HEIDING (kort genmäle): Herr
talman! Herr Tjällgren talade om att jag
inte kunde godkänna 7 §, och han sade,
att jag skulle ha motsatt mig den upp (!

Första kammarens protokoll 1948. Nr 15.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

mjukning som skett i motiveringen. Jag
tyckte att motiveringen var så pass svävande,
att jag fann mig föranlåten att
undra, hur tjänstemännen skulle kunna
tolka densamma. Svar på den frågan
uteblev. Det svar, som herr Tjällgren
lämnat, blir inte till någon ledning för
tjänstemännen vid deras tolkning av vad
utskottet i detta fall avsett med sitt uttalande.

Herr Tjällgren (kort genmäle): Herr
talman! Efter herr Heidings senaste
yttrande måste jag besvära kammaren
med att få läsa upp just den del av motiveringen,
som gäller den sak han talade
om. På s. 43 i utskottets utlåtande
anföres: »Bestämmelsen i 7 § första stycket
förslaget till skogsvårdslag innebär,
såsom departementschefen framhållit,
ingalunda något krav på en absolut
jämnhet i avverkningarna. Behörig hänsyn
måste tagas till konjunkturernas
växlingar, och vidare måste avverkningarna
ske på ett för fastigheten ekonomiskt
tillfredsställande sätt. Särskilt å
de mindre fastigheterna lönar det sig
icke att företaga regelbundna avverkningar
varje år. Avfattningen av 7 §
första stycket medför ej hinder att, då så
anses fördelaktigt ur ekonomisk synpunkt,
företaga avverkningar med vissa
års mellanrum, t. ex. vart femte eller
tionde år eller, om fastigheten är ogynnsamt
belägen, ännu mera sällan. Därest i
sådant fall ej uttages mera skog än som
motsvarar tillväxten sedan föregående
avverkning, erfordras icke något tillstånd
av skogsvårdsstyrelsen.»

Herr Heiding säger här att detta är
dunkelt skrivet. Jag vet inte, hur man
skall skriva en motivering så att den
blir tydligare och klarare än vad som
här uttalats.

Herr von HELAND: Herr talman! Utskottets
ärade ordförande var inte hågad
att få en återremiss av detta ärende.
Jag måste ju säga, att om jag hade varit
norrlänning och hört sörlänningarnas
opposition mot 7 § och deras uttalanden
i samband med en begäran om återre -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

miss, att de vilja gå med på 7 § för norrlänningarnas
del, om den kan vara till
fördel för dem, tycker jag att jag skulle
ha sagt: »Låt ärendet få komma tillbaka,
och om vi kunna förtydliga detta, skola
vi göra det.» Det skulle åtminstone jag
ha sagt, om det hade gällt mig, i stället
för att svara helt avvisande.

Herr Tjällgren läste upp ett ställe om
hur bestämmelsen skall tillämpas. Jag
läste upp två andra meningar, som jag
tyckte att jag ville ha förtydligade. Eftersom
vi tydligen inte höra på vad som
sägs till oss, så kanske jag också kan få
upprepa vad jag sade i mitt första anförande.
Det står i en mening, att om
skogsägaren har ett berättigat intresse
av att avverkning å hans fastighet vid
något tillfälle företages i sådan omfattning,
att den kommer i strid mot jämnhetsregeln,
t. ex. vid nybyggnad eller
omfattande ombyggnad å fastigheten,
detta icke får vägras. Och varför skall
det stå till skydd för husbehovs- och
stödskogar? Varför kan man inte ge en
bättre förklaring på vad som menas med
dessa två grupper?

Min lilla hemställan är alltså att för
sörlänningarnas del få ett förtydligande
i motiveringen, så att det inte kan bli
något missförstånd, och det är därför,
jag önskar återremiss.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
återremissyrkandet.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Även jag anser för min del, att detta
återremissyTkande är meningslöst och
onödigt, ty vi ha inom utskottet ägnat
mycket stor uppmärksamhet åt denna
fråga och särskilt åt 7 §. Jag tror också
att herr Sundberg skall ge mig rätt, då
jag säger att det kanske var den paragrafen,
som vi ägnade det allra största
intresset åt, och att vi sökte ventilera
den från alla synpunkter. Jag har därför
den bestämda uppfattningen, att om
det mot förmodan skulle ske en återremiss,
så skulle ärendet komma tillbaka
i samma skick, och det skulle endast
bli ett onödigt uppskov med avgörandet.

Medan jag har ordet vill jag säga ett
par ord med anledning av herr Sundbergs
replik till mig i fråga om 7 §. Herr
Sundberg förklarade, när vi resonerade
om saken i utskottet, att han sagt beträffande
bestämmelserna i 7 § att det
var som att kasta jästen efter degen i
ugnen. I detta yttrande måste väl ligga,
att det icke finns så mycket icke utvecklingsbar
skog i södra och mellersta Sverige
utan endast i vissa delar av Norrland.
Då kan jag inte förstå, att 7 § kan
vara till skada för skogen söderut, ty då
blir det ju 6 § och andra delar av lagen,
som komma att tillämpas i skogsvårdsarbetet
där. Man skulle nästan kunna
draga upp en parallell och säga, att om
det skulle komma ett förslag om att man
i Norrland skulle få bidrag för att komma
till rätta med snöförhållandena, skulle
man i södra och mellersta Sverige
säga, att man måste yrka avslag på det,
därför att där har man inte någon snö,
och då skulle bidraget bli till skada
där. Som jag sade i mitt första anförande
är det mig omöjligt att fatta detta
motstånd mot 7 § från representanterna
i södra och mellersta Sverige, om paragrafen
icke är tillämplig i nämnvärd
utsträckning där. Den kan väl då icke
medföra de skador som man befarar,
utan de äro i stor utsträckning uppkonstruerade.

Herr Domö och även andra ha talat
om att vi ha lyckats komma till ett gott
samarbete med skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän med den lagstiftning vi ha,
och han var rädd för resultatet av en
utvidgning av lagen med ledning av vad
som hänt under de gångna 25 åren på
skogsvårdens område. Nu finns det, som
herr Sundberg mycket väl känner till,
stora markområden t. ex. i Mellansverige,
som användas till bete men som
varken äro betes- eller skogsmark och
som äro mycket illa skötta och använda.
Då menar jag, att om man kan få dessa
och andra marker, som kunna bära skog,
under skogslagens tillämpning, kan man
få ett bättre resultat, och att man kan
genom denna nya lag få större möjlighet
att förmå de enskilda skogsägarna
att göra insatser för att bringa dessa

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

marker i skogbärande skick. Jag anser
att lagen i det hänseendet kan ha stor
betydelse och att den betydelsen och
en del andra fördelar väsentligt överväga
de skäl som talat mot lagen. Och när
man, som herr Sten var inne på, lyckats
etablera ett gott samarbete mellan
skogsägarna och skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän med 1923 års skogsvårdslag,
kan jag inte förstå att det skall vara
omöjligt att också i framtiden få till stånd
detta samarbete, som rekommenderas sä
starkt i både propositionen och utskottsutlåtandet.
Det förefaller mig som om
herrarnas förtroende för skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän skulle börja minskas
och som om ni kanske inte heller
litade riktigt på dem i längden. Det förefaller
som om en viss misstänksamhet
skulle göra sig gällande i så pass starka
uttalanden som herr Domö fällde om
den saken. Jag har haft enbart god erfarenhet
av de skogsvårdstjänstemän jag
kommit i samarbete med vid skötseln av
min lilla skogsmark, att jag vågar tro
att det även i framtiden kommer att
lyckas bra, och få vi då inte också förutsätta,
att de enskilda skogsägarna, som
hittills undan för undan ha fått ökat intresse
för skogsvården, också i fortsättningen
komma att gå skogsvårdstjänstemännen
till mötes? Att döma av en del
yttranden måtte man på en del håll gå
och vara rädd för att ha med länsjägmästare
eller länsskogvaktare att göra
och försöka komma ifrån det så mycket
som möjligt, men i vårt län ha, som jag
sade i mitt första anförande, skogsägarna
ansett det som en förmån att få hjälp
av dem, när en avverkning skulle företagas.
De säga att de äro intresserade
av skogsvård men icke ha de tekniska
och andra förutsättningar, som behövas
för att de helt kunna bedöma saken, och
därför är det ett intresse för dem att
skogsvårdsstyrelsens tjänstemän få säga
sitt ord, och de lita på deras sakkunskap
och följa som regel deras råd och
anvisningar.

Med dessa ord ber jag ännu en gång
att få understryka, att jag anser att det
är en förmån, om det här föreliggande
förslaget antages av riksdagen.

Förslag till skogsvårdslag m. m.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Med anledning av herr Jonssons uttalande
om mitt ställningstagande till § 7
vill jag framhålla, att om en bestämmelse
av denna natur kommer in i den
nya lagen, skulle myndigheterna med
stöd av den kunna dirigera skogsskötseln
därhän, att vi i Mellansverige och
Södra Sverige bleve välsignade med urskogar
eller skogar av icke utvecklingsbar
beskaffenhet, sådana som ni nyss
avverkat i Norrland och som vi inte
vilja ha och heller icke böra ha någonstädes
i landet. Därför vidhåller jag
riktigheten av mitt ståndpunktstagande
beträffande denna § — den är av ondo.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder förekommit följande yrkanden:
l:o) att vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle
bifalla Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning oförändrad; 3:o) att kammaren
skulle bifalla den av herr Carl
Sundberg m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 4:o) att utlåtandet
skulle visas åter till utskottet.

Herr talmannen anförde vidare, att
propositioner nu till en början komme
att framställas beträffande yrkandet om
återremiss.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till berörda
återremissyrkande samt vidare på avslag
därå; och förklarade herr talmannen sig
anse den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Herr von Heland begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som avslår yrkandet om återförvisning
till jordbruksutskottet av dess
utlåtande nr 10, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Ang. statens skogsförbättringsanslag.

Vinner Nej, visas utlåtandet åter till
utskottet.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt de under l:o)—3:o) här
ovan upptagna yrkandena och förklarade
sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sundberg, Carl, begärde votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till den av honom m. fl. avgivna reservationen,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Carl
Sundberg m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundberg, Carl, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 42.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. statens skogsförbättringsanslag.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 41, angående lån
och bidrag till vissa skogsförbättringsåtgärder.

Med tillstyrkande i huvudsak av
Kungl. Maj:ts i proposition nr 41 framlagda
förslag hade utskottet i detta utlåtande
hemställt, att riksdagen måtte

1) å riksstaten för budgetåret 1948/
49 under nionde huvudtiteln till Skogsvård
m. m.: Statens skogsförbättringsanslag
anvisa ett förslagsanslag av 350 000
kronor;

2) godkänna de grunder för utlämnande
av bidrag ur detta anslag, som angivits
i propositionen;

3) å kapitalbudgeten för budgetåret
1948/49 under Statens utlåningsfonder
till Statens skogslånefond anvisa ett investeringsanslag
av 500 000 kronor;

4) godkänna de grunder för utlämnande
av lån ur fonden, som angivits i propositionen.

Reservation hade anmälts av herr
Carl Sundberg, som på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte å
riksstaten för budgetåret 1948/49 under
nionde huvudtiteln till Skogsvård m. m.:
Statens skogsförbättringsanslag anvisa
ett förslagsanslag av 550 000 kronor.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Visserligen är det här fråga om ett förslagsanslag,
men då man redan nu vet
att behov av bidrag till skogsförbättringar
föreligger i långt större utsträckning
än de 350 000 kronor som utskottet
och Kungl. Maj :t föreslå, anser jag
att man bör hålla sig till åtminstone det
belopp som skogsstyrelsen ansett oundgängligen
nödvändigt, nämligen 550 000
kronor. Utskottet har f. ö. självt understrukit
behovet av ett ökat anslag och
säger t. o. in., att ett flerdubbelt högre
årligt anslag erfordras, därest de otillfredsställande
skogsmarkerna i landet
inom rimlig tid skola bli försatta i produktivt
skick.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

Vi böra dessutom ha i minnet det beslut
som alldeles nyss klubbfästs om
den nya skogsvårdslagens införande. Den
kommer att ställa betydligt högre anspråk
just på det anslag, varom nu är
fråga. Därför finns det enligt mitt förmenande
fullgoda motiv och tungt vägande
skäl för ett bifall till den reservation
som jag i denna sak anfört.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till densamma.

Häri instämde herrar Mannerskantz
och Ekströmer.

Herr TJÄLLGREN: Jag skall bara med
ett par ord be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Jag kan försäkra herr Sundberg, att
samtliga ledamöter av utskottet dela hans
uppfattning, att detta anslag nog är i
nättaste laget, men att vLinte gått längre
än Kungl. Maj:t föreslagit beror först
och främst på att det är ett förslagsanslag,
som kan få överskridas, och vidare
skola vi ju även i detta fall ta hänsyn
till det statsfinansiella läget. Utskottet
uttalar emellertid följande: »Utskottet
förutsätter, att så snart de statslinansiella
förhållandena undergått förbättring,
en högst väsentlig höjning av
anslaget kommer till stånd. Sannolikt
kommer ett flerdubbelt högre årligt anslag
att erfordras, därest de otillfredsställande
skogsmarkerna i landet inom
rimlig tid skola bliva försatta i produktivt
skick.»

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring beträffande det
under punkten 1 upptagna anslagsbeloppet,
som påyrkats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående inrättande
av en fiskeristyrelse med statens fiskeriförsök
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
49, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att

1) besluta inrättande fr. o. m. den 1
juli 1948 av en fiskeristyrelse med statens
fiskeriförsök;

2) medgiva att för fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök finge fastställas
personalförteckning i enlighet med
vad föredragande statsrådet förordat;

3) godkänna av föredragande statsrådet
förordad avlöningsstat för fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök, att tilllämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret
1948/49;

4) å riksstaten för budgetåret 1948/
49 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Fiskeristyrelsen med statens

fiskeriförsök: Avlöningar ett förslags anslag

av 603100 kronor;

b) till Fiskeristyrelsen med statens

fiskeriförsök: Omkostnader ett förslagsanslag
av 254 700 kronor;

c) till Fiskeristyrelsen med statens

fiskeriförsök: Inventarier m. in. ett reservationsanslag
av 31 000 kronor;

5) godkänna ändrad avlöningsstat för
fiskeriintendenter in. in., att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1948/49;

6) å riksstaten för budgetåret 1948/49
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Fiskeriintendenter m. in.: Avlöningar
ett förslagsanslag av 121 200 kronor; b)

till Fiskeriintendenter m. in.: Omkostnader
ett förslagsanslag av 14 000
kronor;

7) medgiva, att Kungl. Maj:t finge utfärda
de bestämmelser, som i övrigt kunde
bliva erforderliga för genomförandet
av den föreslagna organisationen.

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

Vidare hade utskottet till behandling
i detta sammanhang förehaft 29 inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 245, av herr Lodenius m. fl.,
nr 247, av herrar Osvald och Petersson,

nr 248, av herrar Osvald och Petersson,

nr 249, av herrar Osvald och Petersson,

nr 250, av herrar Osvald och Petersson,

nr 251, av herr Ohlon m. fl.,
nr 252, av herr Petersson,
nr 253, av herrar Gustavson och Karlsson,
Gustaf,

nr 254, av herr Ericsson, Carl Eric,
m. fl.,

nr 255, av herr Persson, Ivar, m. fl.,
nr 256, av lierrar Veländer och Anderson,
Axel Ivar,

nr 257, av herr Hällgren m. fl.,
nr 258, av herr Hällgren, samt

inom andra kammaren:
nr 393, av herr Sefve,
nr 394, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.,

nr 395, av herr Lundberg,
nr 404, av herr Staxäng m. fl.,
nr 405, av herr Johansson i Torp
m. fl.,

nr 406, av herrar Skantze och Nilsson
i Göingegården,

nr 407, av herr von Friesen m. fl.,
nr 408, av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.,

nr 409, av herrar Andersson i Ronneby
och Olofsson i Höganäs,

nr 410, av herr Lundberg m. fl.,
nr 411, av herr Jacobsson i Igelsbo
m. fl.,

nr 412, av herr Jacobsson i Igelsbo
m. fl.,

nr 413, av herrar Jacobsson i Igelsbo
och Bränholm,

nr 414, av herrar Jacobsson i Igelsbo
och Stjärne,

nr 415, av herr Dickson m. fl.,
nr 417, av herr Senander m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet under åberopande av vad däri
anförts hemställt, att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna I: 256
och II: 415 samt de likalydande motionerna
1:247 och 11:411 i denna del
besluta inrättande från och med den 1
juli 1948 av en fiskeristyrelse med statens
fiskeriförsök;

2) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å de likalydande
motionerna 1:255 och 11:405 samt motionen
II: 417 i denna del besluta, att
fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök
skulle förläggas till Stockholm;

3) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och de båda likalydande motionerna
1:257 och 11:409 besluta, att i fiskeristyrelsen
skulle ingå fyra representanter
för fiskarbefolkningen;

4) bifalla Kungl. Maj ds förslag beträffande
den lokala administrationen
på fiskets område;

5) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å de likalydande
motionerna 1:247 och 11:411 respektive
1:251 och 11:407 samt motionen
II: 393, samtliga i denna del, besluta,
att svenska hydrografisk-biologiska kommissionen
skulle upphöra och dess arbetsuppgifter
övertagas av fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök;

6) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å de likalydande
motionerna I: 247 och II: 411 i denna
del besluta, att undersöknings- och försöksanstalten
för sötvattensfisket skulle
inordnas i fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök;

7) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å de likalydande
motionerna 1:247 och 11:411 respektive
1:251 och 11:407 samt motionen II:
393, samtliga i denna del, besluta, att
undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak skulle underställas fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök;

8) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å de likalydande
motionerna I: 245 och II: 394 respektive
1:247 och 11:411 respektive 1:254 och

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

11:406 samt motionen 11:395, samtliga
utom I: 245 samt II: 394 och 395 i hithörande
delar, besluta, att byråinspektören
å byrån för saltvattensfisket tills
vidare skulle leda de undersökningar,
som bedreves med fartyget Eystrasalt,
och sålunda den nuvarande laboratorsbefattningen
för nämnda undersökningar
indragas;

9) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å de likalydande
motionerna I: 247 och II: 411 respektive
I: 250 och II: 412 respektive I: 254 och
II: 406, samtliga i hithörande delar, besluta,
att fisketillsynsmyndigheten skulle
inordnas i fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök;

10) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å de likalydande
motionerna 1:250 och 11:412 i hithörande
delar besluta, att tekniske laboratorn
hos fisketillsynsmyndigheten skulle
placeras i lönegraden Ce 27;

11) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å de likalydande
motionerna I: 252 och II: 408 respektive
1:258 och 11:410 besluta, att fiskmästarna
vid fiskeriförsöksstationen vid Kälarne
samt fiskodlingsanstalterna vid
Älvkarleby, Borenshult, Mörrum och
Kvarnbäcken skulle placeras i lönegraden
Ce 16;

12) med avslag å de likalydande motionerna
I: 248 och II: 413 bifalla Kungl.
Maj :ts förslag i fråga om begynnelselöner
och befordringsgång för fiskeriaspiranterna; 13)

i anledning av de likalydande motionerna
I: 253 och II: 404 samt II: 393,
sistnämnda motion i hithörande del,
besluta, att de båda laboratorerna vid
biologiska avdelningen av undersöknings-
och försöksanstalten för havsfisket
skulle uppföras på ordinarie stat;

14) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å de likalydande
motionerna 1:249 och 11:414 respektive
1:254 och 11:406, sistnämnda båda
motioner i hithörande delar, besluta, att
posten reseersättningar under omkostnadsanslaget
till fiskerintcndenter in. m.
skulle upptagas med 9 400 kronor;

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

15) i enlighet med vad utskottet förut
i utlåtandet förordat för fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök fastställa
under punkten införd personalförteckning; 16)

i enlighet med vad utskottet förut
i utlåtandet förordat godkänna under
punkten införd avlöningsstat för fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1948/49;

17) å riksstaten för budgetåret 1948/
49 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök:
Avlöningar ett
förslagsanslag av .... kronor 603 600

b) till Fiskeristyrel sen

med statens fiskeriförsök:
Omkostnader ett
förslagsanslag av .... » 254 700

c) till Fiskeristyrel sen

med statens fiskeriförsök:
Inventarier.

in. m. ett reservationsanslag
av .......... » 31 000;

18) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för fiskerintendenter
in. m., att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1948/49;

19) å riksstaten för budgetåret 1948/
49 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Fiskeriinten denter

m. m.: Avlöningar
ett förslagsanslag
av .................. kronor 121200

b) till Fiskeriinten denter

m. in.: Omkostnader
ett förslagsanslag
av .................. » 14 000;

20) finna, att motionen II: 417 i den
del den ej besvarats under 2) skulle anses
besvarad med vad utskottet tidigare
i utlåtandet anfört;

21) medgiva, att Kungl. Maj:t finge
utfärda de bestämmelser, som i övrigt
bleve erforderliga för genomförandet av
den föreslagna organisationen.

Reservationer hade avgivits
1 :o) av herr Osvald, som dock ej antytt
sin mening;

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. n

2:o) av herrar Hjalmar Nilsson, Isaksson
och Larsson i Karlstad, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

1) avslå Kungl. Maj:ts proposition nr
49 angående inrättande av en fiskeristyrelse
med statens fiskeriförsök m. m.
samt

2) hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
förelägga årets riksdag anslagsäskanden
för upprätthållande av skälig utökning
av nuvarande organisation på fiskets
område;

3:o) av herrar Johansson i Torp och
Utbult, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

1) —---(lika med utskottet)--

— inrättande från och med den 1 juli
1948 av en fiskeristyrelse med statens
fiskeriförsök;

2) med bifall till de likalydande motionerna
1:255 och 11:405 samt motionen
II: 417 i denna del och med frångående
av Kungl. Maj:ts förslag i denna
del besluta, att fiskeristvrelsen med
statens fiskeriförsök skulle förläggas till
Göteborg;

3) med bifall---(lika med ut skottet)

— — — den föreslagna organisationen; 4:o)

av herr Isaksson, som ansett, att
utskottet vid bifall till Kungl. Maj :ts
förslag om inrättande av en fiskeristyrelse
med statens fiskeriförsök bort tillstyrka
bifall till det i motionerna I: 255
och 11:405 samt motionen 11:417 i
denna del framlagda förslaget att styrelsen
skulle förläggas till Göteborg.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten I.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
I likhet med två andra ledamöter
av utskottet har jag icke kunnat biträda
utskottsmajoritetens förslag om inrät -

tande av en fiskeristyrelse. De skäl jag
haft för denna ståndpunkt äro följande.

De ärenden, som skulle förläggas till
den blivande fiskeristyrelsen, handhavas
nu av en fiskeribyrå i lantbruksstyrelsen
med en personal på 6 personer. Den
nu föreslagna styrelsen skulle enligt utredningens
förslag omfatta 20 personer.
Kungl. Maj :t har emellertid skurit ned
antalet till 14, men även ett nytt ämbetsverk,
som börjar med 14 personer,
måste i närvarande stund vara ägnat
att inge betänkligheter.

De skäl, som äro förebragta för inrättande
av en fiskeristyrelse, förefalla inte
heller mera övertygande. Samtliga synas
bygga på antaganden, och några
egentliga fakta om den saken föreligga
knappast. Vad som kan komma att inträffa
är det ju omöjligt att ha någon
bestämd uppfattning om, men det har
inte anförts några bestämda skäl för att
en fiskeristyrelse skulle behövas. Antalet
handlagda fiskeriärenden i-lantbruksstyrelsen
har inte visat någon ökning
under de senaste tio åren, och det är ju
inte alls säkert, att ökningen under de
närmaste åren kommer att bli så stor,
att det verkligen kan föreligga behov av
en fiskeristyrelse. Skulle ärendenas antal
ökas, så finns det ju för övrigt möjlighet
att genom en viss personalförstärkning
bemästra det problemet.

Remissinstansernas yttranden rörande
utredningens förslag gå heller inte i den
riktningen, att de direkt förorda en fiskeristyrelse
eller framhålla behovet av
en dylik. Man kan med full rätt beteckna
remissyttrandena som tveksamma,
och flera yttranden, som tillstyrka inrättande
av en sådan styrelse, ha en hel
del förbehåll. Som ett skäl för inrättandet
av en fiskeristyrelse har anförts, att
när den nya lantbruksstyrelsen blir inrättad
genom sammanslagning av den
nuvarande lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen,
skulle den bli av sådan
storleksordning och få så många arbetsuppgifter,
att fiskeriärendena knappast
skulle kunna inrymmas i densamma.
Men man kan ju med fullt fog erinra
om att fisket allt framgent har en hel
del beröringspunkter med lantbruket. I

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

synnerhet sötvattensfisket men även i
viss mån saltsjöfisket har ju utövare
bland den jordbrukande befolkningen.
Det har också uttalats av lantbruksstyrelsen,
att en hel del fiskeriärenden äro
av så pass invecklad natur, att det behövs
all den expertis, som kan finnas
även i ett stort ämbetsverk för att utreda
dem. Fiskeribyrån borde ju inte
heller i den nya lantbruksstyrelsen behöva
innebära en så stor belastning, att
enbart detta skulle utgöra skäl för inrättandet
av detta nya ämbetsverk.

Man kan ju också fråga sig, om den
föreslagna fiskeristyrelsen har möjlighet
att gagna fiskerinäringen i större utsträckning
än den nuvarande fiskeriadministrationen.
Det är möjligt; det
veta vi ingenting bestämt om, men det
är ingalunda säkert. Det är i varje fall
ett arbete på mycket lång sikt och utan
någon direkt omedelbar verkan. Det förefaller
mig, som om i dagens läge ansträngningarna
borde inriktas på uppgifter,
som kunde ge mera omedelbar
verkan, som kunde hjälpa till att bringa
balans i det ekonomiska livet, och det
menar jag att fiskeristyrelsen inte kan
bidraga till i någon större utsträckning.
Det måste då vara viktigare att använda
medlen till uppgifter, som snabbt kunna
bli fruktbärande.

På grund av den långt framskridna
tiden skall jag inte upptaga kammarens
tid längre, men efter vad jag nu har
framhållit ber jag att beträffande punkt
1) få yrka bifall till motionerna nr 256
i första kammaren och 415 i andra kammaren
och därmed avslag på Kungl.
Maj:ts förslag om inrättande av en fiskeristyrelse.

Herr OHLON: Herr talman! Det är ett
vidlyftigt problemkomplex som här föreligger,
och jag skall inskränka mig till
att beröra tre spörsmål, nämligen frågan
om fiskeristyrelsens förläggning,
frågan om hydrografisk-biologiska kommissionen
och frågan om undersökningsfartyget
Skagerak.

Det är intressant att taga del av statsrådets
motivering för att det bör inrättas
en fiskeristyrelse. Det väsentliga av

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

motiveringen återfinnes i propositionen
s. 21, andra och följande stycket, där
det heter: »Det svenska fisket utgöres
dels av havs- och kustfiske och dels av
insjöfiske. Strukturen på dessa fisken
är mycket olika; det förra sysselsätter
huvudsakligen yrkesfiskare och bedrives
med större båtar och värdefullare
fångstredskap, medan det senare huvudsakligen
bedrives i mindre skala såsom
binärings- och husbehovsfiske. Insjöfisket
liksom en stor del av kustfisket i
Östersjön är naturligt anknutet till jordbruket
genom att rätten till detta fiske
är nära förbunden med äganderätten till
jorden. För detta fiskes vidkommande
vore därför en fortsatt anknytning av
den centrala förvaltningen till lantbruksstyrelsen
naturlig. I åskilliga remissyttranden
har ju också denna samhörighet
betonats. — Å andra sidan har
med skärpa framhållits av åtskilliga
remissinstanser och framför allt sådana
med anknytning till havsfisket, att denna
näringsgren är så självständig i förhållande
till jordbruket att icke några
skäl kunna åberopas för att den organisatoriskt
skall sammanföras med
detta.»

Det väsentliga motivet för det nya
ämbetsverkets tillkomst anges alltså vara
havsfisket, medan östersjöfisket i så stor
utsträckning är anknutet till jordbruket,
att det ur dess speciella synpunkt vore
naturligare med lantbruksstyrelsen som
central myndighet liksom nu. På s. 26
i propositionen bär emellertid statsrådet
glömt denna inställning, och om det
inte vore fråga om ett statsråd, skulle
man nästan våga säga, att här göres en
kovändning. Där gäller det styrelsens
förläggning. Havsfisket ger årligen 150
miljoner kilogram fisk, sötvattensfisket
12 miljoner kilogram. Av havsfiskets
150 miljoner kilogram komma ungefär
100 miljoner på Göteborgs och Bohus
län samt Hallands län. Det övriga havsfisket
försiggår i huvudsak utefter Blekinge-
och Skånekusten. Havsfisket där,
sägs det här, har starkt utvecklats under
senare år därigenom att det i fångstsätt
och båttyper upptagit västkustens
hjälpmedel.

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

Den nya styrelsen, säger statsrådet,
motiveras av havsfisket och dess dominans.
Havsfiskets tyngdpunkt ligger på
Västkusten. Tyngdpunkten hr Göteborg.
Det borde väl då vara naturligt i ett
rationellt ordnat samhälle, att fiskeristyrelsens
placering skulle vara Göteborg,
men så enkel är inte saken. »Enligt
min uppfattning», säger statsrådet,
»kan man emellertid icke bortse från att
Göteborgs läge med hänsyn till östersjöfisket
och större delen av insjöfisket
är mindre lämpligt än Stockholms». Sällan
har väl en mera obestridlig sanning
uttalats i en kungl. proposition. Och så
föreslås Stockholm som centrum för styrelsen.

»På sina resor han förnam,

Hur väl försynens nåd reglerat,
Som floder överallt placerat,

Där stora städer stryka fram.»

Stockholm bör vara placeringsorten
av skäl som i den kungl. propositionen
tala emot en fiskeristyrelse över
huvud taget. Vi vandra tydligen mot allt
större klarhet med allt större koncentration
av statsverksamheten till landets
huvudstad.

Förutom nyssnämnda primära skäl för
fiskeristyrelsens förläggning till huvudstaden
anföres också att styrelsen skall
medverka vid fiskets prisregleringsfrågor
samt att statistiska centralbyrån även
i forsättningen skall handhava fiskeristatistiken.
Gent emot detta kan ställas den
klassiska frågan: »Det skrivs väl brev?»

Om alltså svaga skäl tala för men starka
skäl emot fiskeristyrelsens förläggning
till Stockholm, så finns det ingen
som helst anledning att tillmötesgå ett
annat förslag, som skymtar i den kungl.
propositionen, det förslaget nämligen
att upplösa den hydrografisk-biologiska
kommissionen och att låta centraldirigera
dess vetenskapliga verksamhet från
ett ämbetsverk i huvudstaden. Ingenting
torde vara farligare än att försöka centralisera
och dirigera en vetenskaplig
verksamhet från en enda plats. Vi veta
att det skedde i nazismens Tyskland
med resultat att den blomstrande tyska
vetenskapen på kort tid gick sin undergång
till mötes. Detsamma har gällt i

andra länder, där man har försökt att,
som man säger, leda den vetenskapliga
utvecklingen.

Hydrografisk-biologiska kommissionen
är av gammalt datum. Den har
främst tillkommit för att befordra det
internationella samarbetet på detta område.
Inom kommissionen eller i anslutning
till den såsom tjänstemän möter
man Sveriges förnämsta forskare på området
med goda kontakter runt hela världen.
Den hydrografisk-biologiska kommissionen
har utgivit en skriftserie, som
har gjort vårt land berömt i vida kretsar,
men nu skall den i centraliseringens
namn upplösas, och i stället skall vetenskapen
centraldirigeras från Stockholm.
Hur det sedan går med det internationella
samarbetet, det blir en annan historia.

Anmärkningsvärt är, att den hydrografisk-biologiska
forskningen i vårt
land har tillkommit på privat initiativ
och länge bedrivits med privata medel.
På sätt och vis kan man säga, att den är
en fortsättning av vår mest berömda expedition,
nämligen Vegaexpeditionen.
Adolf Nordenskiöld anförtrodde åt kommissionens
grundläggare, professor Otto
Pettersson i Göteborg, då en ung man,
att bearbeta expeditionens oceanografiska
observationsmaterial. Först år 1893
erhölls statsunderstöd för den hydrografiska
forskningen i vårt land. Med
privata medel byggdes också på Stora
Bornö i Gullmaren en forskningsstation,
som med all dyrbar utrustning i början
av 1930-talet överlämnades som gåva till
svenska staten. Nu är staten i farten med
att vilja betala för gåvan genom att centralordna
kommissionens forskningsverksamhet!
En kulturinteriör i den totalitära
tidsåldern 1948!

Staten har sannerligen kommit billigt
undan på detta område! I våra
grannländer, i Finland, i Norge och jag
tror även i Danmark, har det sedan
länge funnits statliga professurer i
hydrografi eller oceanografi. Svenska
staten har ingenting åtgjort. Den enda
professur vi ha inom detta ämnesområde
är en professur i oceanografi vid Göteborgs
högskola, som helt bekostas med
privata medel. Det enda forskningsinsti -

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

tut i denna väg som finns i landet är
oceanografiska institutet i Göteborg, som
också tillkommit på privat initiativ och
bekostats med enskilda anslag. För närvarande
försiggår en hydrografisk-oceanografisk
expedition, för vilken enskilda
donerat 1,5 miljoner kronor, under det
att ett rederi i Göteborg ställt en större
båt till expeditionens förfogande. Allt
detta utgör en i vårt land med sällspord
entusiasm bedriven internationell forskningsverksamhet,
som har sin upprinnelse
i den liydrografisk-biologiska kommissionen.
För svenskt småsinne är denna
entusiasm och offervilja en främmande
företeelse, och därför skall kommissionen
nu do.

Statsrådet är synbarligen själv tveksam,
hur det skall ordnas med den
hydrografiska forskningen i fortsättningen.
Men här som eljest i propositionen
drar han inte den logiska slutsatsen ur
sitt resonemang, vilken i detta sammanhang
skulle vara att låta kommissionen,
som varit så framgångsrik i sin verksamhet,
fortbestå. I stället skall hydrografien
inordnas såsom en avdelning
under försöksanstalten för havsfisket.
Statsrådet tycks förmena, att de båda
forskningsgrenar som kommissionen leder
skulle ha ett ganska löst inbördes
sammanhang samt att den rena hydrografien
skulle vara exklusivt teoretiskt
betonad. Det är förvånande, att en dylik
mening kan finna uttryck i en kungl.
proposition år 1948. Ingenting torde vara
mera riskabelt än att förutsäga, i vad
mån en naturvetenskaplig forskning kan
leda till praktiska resultat, till höjande
av människornas välstånd och välbefinnande.
Vetenskapens historia vimlar av
exempel på hurusom de till synes mest
teoretiskt inriktade och världsfrämmande
forskningsgrenar kunna leda till upptäckter,
som haft revolutionerande betydelse
för att höja levnadsstandarden.
Den svenska hydrografien har redan avkastat
praktiska resultat, och många av
de upptäckter, som här gjorts, komma
sannolikt att få praktiska tillämpningar.
Jag skall inte gå in något närmare på
dessa spörsmål, men jag vill nämna, att
bara en sådan sak som kommissionens

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

upptäckt av nordhavsräkan i bottnen av
Gullmarsfjorden har gett upphov till ett
liavsräkefiske, som i årlig avkastning beräknas
ge 15 gånger mera än vad hela
kommissionen kostar. Utforskningen av
plankton — de i havet fritt svävande
små organismerna, tillhörande både
växt- och djurriket — är av fundamental
betydelse för havets biologi och därmed
också för vår fiskerinäring. Här
har ett intensivt forskningsprogram genomförts
under samarbete med den
hydrografisk-biologiska kommissionen
och det privat ledda oceanografiska
institutet, vilket säkerligen kommer att
starkt befrämja lösningen av de problem
om produktionen och fördelningen inom
fiskenäringen, som länge sysselsatt kommissionens
planktonforskare.

Herr talman! Den utredning, som ligger
till grund för den kungl. propositionen,
har bara lovord för kommissionens
verksamhet. Av utredningen framgår det
också, att östersjöfisket inte genomgått
samma hastiga utveckling som västkustfisket.
Ja, man kan rent av läsa mellan
raderna, att kommissionens verksamhet
på västkusten varit en starkt stimulerande
faktor för utvecklingen där. Vi veta
också, att i den mån kommissionen utsträckt
sin verksamhet till Östersjön, har
denna verksamhet avsatt gynnsamma resultat
för östersjöfisket. Här vill jag endast
nämna de fiskeribiologiska undersökningarna
i Östersjön, som gett upphov
till ett betydande trålfiske i nämnda
hav av fiskare från Blekinge och södra
Skåne. Men ändå bör enligt Kungl.
Maj:t kommissionen försvinna. Här gäller
om någonsin satsen: otack är världens
lön.

Bakom utredningens uttalande om
kommissionens upplösning skymtar en
tanke, som det närmast är genant att ta
upp. Utredningen gör nämligen gällande,
alt eu central myndighet har lättare
att hos Kungl. Maj:t vinna gehör för sina
anslagskrav än vad som är möjligt för
en mera periferisk institution, exempelvis
en sådan i Göteborg. Det är enligt
utredningen alltså inte de sakligt grundade
skälen, utan de personliga förbindelserna
som fiilla avgörandet, och

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m,

så blir det till sist detta och endast detta
skäl som står kvar för utredningen, när
den begär kommissionens upplösning.

Om undersökningsfartyget Skagerak
kan jag fatta mig kort. Skagerak byggdes
som ett flytande laboratorium för
kommissionen med uppgift därutöver att
bistå fiskarna på västkusten med rekognoscering
och isbrytning. Skagerak skall
alltjämt ha sin huvudstation i Göteborg.
Vad är då naturligare än att länsstyrelsen
i Göteborg alltjämt har överinseende
över fartyget, allra helst som denna dess
verksamhet måste samordnas med annan
verksamhet som länsstyrelsen i Göteborg
ombesörjer?

Enligt uppgift i pressen planerar det
internationella hydrografiska forskningsrådet
en gemensam aktion av de skandinaviska
länderna, närmast för utforskning
av de nordatlantiska vattnen. Hur
det skall bli möjligt för en fiskeristyrelse
i Stockholm att på ett hedersamt sätt
organisera vårt lands medverkan i denna
uppgift återstår att se. Jag tror, att
det är omöjligt. Det återstår också att
se, om de prominenta yngre forskare,
som Sverige äger på detta område, komma
att finna sig i en inordning under
centralbyråkratien i huvudstaden. Åtminstone
en av dessa forskare, vars geniala
konstruktioner nu prövas på Albatrossexpeditionen
över världshaven, har
mottagit mycket smickrande erbjudanden
om anställning i främmande länder,
där forskningen inte dirigeras utav en
central myndighet, utan får arbeta fritt.
Tyvärr befinna sig alla dessa berörda
forskare i dag någonstans på Stilla oceanen
eller Indiska oceanen och äro inte
i tillfälle att ingå i svaromål mot vad
som här är på färde. Deras forskningsfärd
har varit en enda triumffärd jorden
runt, observerad och följd av pressen i
åtskilliga länder, mindre dock här i
vårt land. Vi ha andra saker och materiella
bekymmer att syssla med. Men
är det inte en ödets ironi, att medan
forskare, publicister och statsrepresentanter
hylla dessa budbärare för svensk
dådlust, uppfinningsskicklighet och organisationsförmåga,
förbereda vi oss här
hemma att fira deras återkomst i höst

genom att inordna dem och deras forskning
i den statliga byråkratiens tvångströja?
Åtminstone första kammaren borde
med sina traditioner anse det vara
angeläget, att detta inte får ske.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till de motioner, i vilka
hemställts 1) att fiskeristyrelsen skall
förläggas till Göteborg, 2) att den hydrografisk-biologiska
kommissionen skall
fortbestå och 3) att undersökningsfartyget
Skagerak alltjämt i fortsättningen
skall vara underställt länsstyrelsen i Göteborg.

Herr ISAKSSON: Herr talman! Jag
skall först be att få med några ord instämma
i vad herr Hjalmar Nilsson i
Alnarp nyss yttrat här om att man utan
några som helst vådor kan uppskjuta
inrättandet av detta nya ämbetsverk.
Jag vill också understryka, att denna
reservanternas inställning ingalunda beror
på alt vi skulle vara mindre intresserade
än utskottsmajoriteten för fisket
som näring, utan det som gjort oss betänksamma
är det allmänna ekonomiska
läget. Statsmakterna ha ju själva vid olika
tillfällen framhållit nödvändigheten
av att i denna tid hålla igen. Det borde
man enligt mitt förmenande kunna göra
särskilt när det gäller uppbyggandet av
nya ämbetsverk. Det borde höra till klok
hushållning att för tillfället i fråga om
icke alldeles nödvändiga nya inrättningar
vänta och se tiden an, till dess det
allmänna ekonomiska läget bättre kan
överblickas. Det får den enskilde göra,
och det kan också vara en god regel för
det allmänna. Detta var endast några ord
av instämmande i herr Hjalmar Nilssons
anförande nyss.

Men jag har också, herr talman, reserverat
mig på en annan punkt, och det
gäller frågan om var fiskeristyrelsen
skall förläggas, för den händelse kammaren
ej skulle vilja gå med på att tillfälligt
uppskjuta frågan om styrelsens inrättande,
och jag har även här velat begagna
tillfället att säga min mening.

Om en fiskeristyrelse skall komma till
stånd, talar enligt mitt förmenande myc -

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

ket för att den bör förläggas till Göteborg.
Skälen härför äro synnerligen vägande.
Jag har på denna punkt i viss
mån förekommits av herr Ohlon. Röster
ha emellanåt höjts för en decentralisering
från Stockholm i olika avseenden.
Här är, skulle jag vilja säga, ett av de
mest lämpliga tillfällen som kunna tänkas
att förverkliga och i praktiken pröva
ett sådant önskemål. Den som nu inte
begagnar sig av detta tillfälle att medverka
till en dylik decentralisering, bör
aldrig mer ondgöra sig över att alla verk
skola förläggas till Stockholm och att
Stockholm undan för undan växer och
blir för stort. Den dominerande delen
av fisket i vårt land har ju också sin
hemort på västkusten och i Göteborg. I
Statistisk årsbok för år 1947 står bland
annat att läsa, att av de ca 16 000 fiskare
— »Saltsjöfiskare» —, som finnas i
landet, bor nära hälften i Göteborgs och
Bohus län och i Hallands län. Men oin
man sedan går längre söderut och räknar
med de saltsjöfiskare, som ha avsevärt
närmare till Göteborg än till Stockholm,
får man ytterligare ta med Kristianstads,
Malmöhus och Blekinge län.
Då finner man, att drygt 63 procent av
saltsjöfiskarna ha bättre och naturligare
förbindelser med Göteborg än med Stockholm.
Därtill kommer det stora Vänernområdet,
som rymmer ett icke föraktligt
antal insjöfiskare, vilka också kunna
räknas till Göteborgsområdet.

Man kan vidare med statistikens hjälp
belysa, hur fångsterna, i kronor räknat,
av saltsjöfisk fördela sig. Av fångad fisk
till ett värde av 114 å 115 miljoner kronor
komma ca 60 procent på Göteborgs
och Bohus län. Tar man sedan med länen
söderut runt kusten till och med
Blekinge, finner man, att fisk för ungefär
76 procent av det totala värdet fångas
i västra och södra Sverige.

Av vad jag sålunda anfört framgår,
att fiskets tyngdpunkt ligger i västra och
södra Sverige, och då därtill övervikten
till förmån för dessa delar av landet är
så stor, borde också den styrelse, som
skall handha fiskerifrågorna, förläggas
Göteborg.

Herr talman! På grund av vad jag nu

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

framhållit kommer jag att vid punkt 1)
med bifall till motionerna 1:256 och II:
415 rösta för avslag på Ivungl. Maj:ts
förslag om inrättande av en särskild fiskeristyrelse.
Om inte avslagsyrkandet
vinner kammarens bifall, kommer jag
vid punkt 2) att med bifall till motionerna
1:255 och 11:405 yrka på att fiskeristyrelsen
skall förläggas till Göteborg.

Herr OSVALD: Herr talman! Den utredning,
vars betänkande ligger till
grund för Ivungl. Maj:ts proposition, har
såsom skäl för alt inrätta en fiskeristyrelse
bland annat anfört de ord, som stå
att läsa nederst på s. 2 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 15, nämligen att
»de arbetsuppgifter, som i framtiden
komma att föreligga på fiskerinäringens
område, kunna väntas bliva av sådan
omfattning och beskaffenhet att en fristående
fiskeriadministration påfordras».

I nuvarande läge, då det är nödvändigt
att iaktta sparsamhet, kan det ju tyckas,
att det hade varit skäl att vänta med att
inrätta en fiskeristyrelse, till dess att de
framtida stora arbetsuppgifterna verkligen
föreligga. Statsrådet Sträng har
emellertid framhållit — det står att läsa
på s. 4 i jordbruksutskottets utlåtande:
»De merkostnader som då uppkomma
hänföra sig huvudsakligen till den administrativa
byrån, och dessa kostnader
torde icke bliva så stora att de ej komma
att uppvägas av de väsentliga fördelar
för fiskerinäringen, som skulle följa
med att den erhölle ett fristående administrativt
organ.» Jag måste säga, herr
talman, att det är svårt att finna vilka
dessa stora fördelar skulle vara, i all
synnerhet som ju statsrådet uteslutit från
fiskeristyrelsen flera av de arbetsuppgifter,
som enligt utredningen skulle åvila
denna. I stället har statsrådet bland
dess arbetsuppgifter inryckt även forskningen
på fiskets område, och man kan
inte undgå intrycket, att forskningen har
tagits med för att fiskeristyrelsen likväl
skulle få en något så när stor omfattning.
Det har ju också framhållits i diskussionen,
att om man skulle plocka bort
även forskningen från fiskeristyrelsen,

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

skulle styrelsen komma att bli alltför
obetydlig.

Emellertid kan jag inte underlåta att
läsa upp vad statsrådet själv har anfört
i fråga om försöksverksamheten. I propositionen
säger statsrådet — det är
återgivet på s. 11 i utskottets utlåtande:
»Att såsom utredningen föreslagit direkt
inordna försöksverksamheten under den
centrala fiskerimyndigheten förefaller
mig av delvis samma skäl som framkommit
i yttrandena ytterst tveksamt.» Denna
tveksamhet tycker jag borde ha föranlett
herr statsrådet att verkligen närmare
pröva de fördelar och de nackdelar,
som följa med en sådan anordning
som här är föreslagen. Statsrådet anför,
att det finns två olika alternativ, nämligen
dels att verksamheten organiseras
helt fristående, dels att den organiseras
såsom en del av fiskeristyrelsen. I fråga
om dessa alternativ anför statsrådet
bland annat, att det skulle komma att
medföra stora svårigheter att ordna med
en fristående forskningsverksamhet, trots
att han menar, att en dylik forskningsverksamhet
— fristående från den centrala
administrationen — vore att föredra.

En av anledningarna till att detta första
alternativ, som statsrådet finner vara
det mest tilltalande, inte kan förverkligas
är enligt hans mening, att det »ligger
i sakens natur» att fiskeforskningen
alltjämt måste komma att bli av tämligen
liten omfattning, beroende på fiskerinäringens
ställning i landets näringsliv,
och att det därför icke är befogat att
ha en särskild anstalt för forskningen.
Men denna uppfattning motsäges ju av
den mycket betydelsefulla forskning som
redan utförts av den hydrografisk-biologiska
kommissionen i Göteborg, och den
motsäges också, menar jag, av det faktum,
att det både på sötvattensfiskets
och östersjöfiskets områden föreligger
mycket stora forskningsuppgifter, som
borde kunna förtjäna mera uppmärksamhet
och som därför väl skulle motivera
en fristående forskningsanstalt för fisket.

Statsrådet anför sedan såsom ett andra
skäl för att man inte kan ha en fristående
forskningsanstalt, att verksamheten

inte kan koncentreras till en plats, utan
måste förläggas till skilda orter. Därefter
säger han: »Inrättades en särskild
styrelse kunde man befara att den sammanhållande
administrationen bleve geografiskt
skild från försöksverksamheten
i övrigt». Jag kan nu inte inse, varför
detta skäl skall gälla för en fristående
forskningsanstalt för fisket, men inte i
samma mån gälla även för den forskning,
som bedrives vid ett centralt ämbetsverk.
Dessutom skulle jag vilja påpeka,
att just den organisation, som statsrådet
här förkastar, har man sedan många år
med stor framgång praktiserat inom jordbruket.
Vi ha en rad forskningsanstalter
på jordbrukets område och även på andra
områden av svensk vetenskap. Vi ha
t. ex. — för att nu ta några statliga —
statens centrala frökontrollanstalt, statens
växtskyddsanstalt och jordbruksförsöksanstalten.
Vi ha vidare bland de
statsunderstödda Weibullsholms växtförädlingsanstalt
i Landskrona och Sveriges
utsädesförening i Svalöv. Alla dessa ha
en central administration på en plats i
vårt land, men icke desto mindre bedriva
de och ha de bedrivit en mycket
framgångsrik forskning i skilda delar av
landet. Jag måste därför säga, att de
skäl, som statsrådet anfört för att koppla
in forskningen i ett centralt ämbetsverk,
icke kunna anses vara hållbara inför eu
kritisk granskning.

Jag vill dessutom framhålla, att en sådan
anordning som den här föreslagna
innebär en nyhet för Sverige. Visserligen
har det under ett antal år bedrivits forskning
inom lantbruksstyrelsens fiskeribyrå.
Men det är också det enda undantaget,
och det beror på att arbetsuppgifterna
där ha varit så obetydliga, att
man inte ansett det vara tillräckligt behov
för att skilja forskningen ifrån den
centrala administrationen på samma sätt
som skett inom övriga under lantbruksstyrelsen
sorterande forskningsanstalter.

Men det torde inte kunna förnekas,
att det skulle ha varit till större fördel
för bland annat svenskt sötvattensfiske,
om fisket haft en egen forskningsanstalt.
Jag vill särskilt understryka, att detta
inte på något sätt är en kritik emot de

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

personer, som haft hand om forskningen,
utan grundar sig uteslutande på den
omständigheten, att en person, som skall
bedriva forskning, givetvis måste få
mindre tid till detta, om han skall ägna
ungefär hälften av veckans dagar åt administrativa
arbetsuppgifter i ett centralt
ämbetsverk.

Bland de olägenheter, som vidlåda det
av statsrådet föreslagna systemet med
forskning i det centrala ämbetsverket,
vill jag särskilt framhålla, för det första,
att forskningen på detta sätt kommer att
lyda under en chef, som med all sannolikhet
inte kommer att vara sakkunnig
på forskningens område, och, för det
andra, att, såsom herr Ohlon nyss anförde
här, forskningen kommer att byråkratiseras,
vilket är en utveckling, som
ingalunda kan synas önskvärd. Det
måste väl också göras gällande, att på en
person som skall arbeta i en central administration
ställes det andra kompetenskrav
än på en, som skall arbeta inom
en forskningsanstalt. Visserligen kan det
tänkas fall, då en och samma person väl
kan fylla dessa olika kompetenskrav,
men i de flesta fall torde det nog vara
riktigare att ha olika personer för de
skilda arbetsuppgifterna, alltså olika
personer för forskningen och för den
centrala administrationen.

"Det har slutligen bland skälen för att
i den nya styrelsen infoga den av den
hydrografisk-biologiska kommissionen
bedrivna forskningen framförts en del
kritik mot kommissionens verksamhet.
Men i den mån som denna kritik rörande
de rent praktisk-fiskeribiologiska
uppgifterna kan vara berättigad, hade
det väl varit riktigare att söka avhjälpa
bristerna inom den organisation, som redan
finnes, än att tillskapa en helt ny
organisatorisk form för forskningen.

I anslutning till vad jag här sagt om
forskningen och administrationen skulle
jag vilja påstå att de merkostnader, som
fiskeri.styrelsen kommer att kräva, med
all sannolikhet skulle ha kommit till betydligt
större nytta och blivit till större
välsignelse för den svenska fiskerinäringens
utveckling, om de hade ställts

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

till förfogande för den forskning, som
bedrives på detta område.

Liksom man kan ha allvarliga betänkligheter
mot att infoga forskningen i fiskeristvrelsen,
kan man också ha det
då det gäller att i fiskeristyrelsen infoga
fisketillsynsmyndigheten. Det säges
bland annat av statsrådet i propositionen:
»Fisketillsynsmyndighetens arbetsuppgifter
äro i många avseenden likartade
med nämnda verksamhetsgrens» —
alltså forskningsverksamheten på fiskets
område — »och även för det administrativa
arbetet inom styrelsen har fisketillsynsmyndighetens
verksamhet stor betydelse.
» Man förvånas över detta yttrande,
eftersom fisketillsynsmyndighetens
arbetsuppgifter ju äro av helt annan
art än de, som tillkomma forskningsanstalterna.
Visserligen är det sant,
att fisketillsynsmyndigheten och forskningen
i viss mån arbeta med likartade
metoder på laboratoriet, men målet för
verksamheten är dock ett annat för fisketillsynsmyndigheten
än för forskningsanstalterna.
Jag skulle, herr talman, vilja
anföra vad som yttrades av departementschefen
i Kungl. Maj :ts proposition
nr 45 vid 1941 års riksdag i motiveringen
till lagförslaget om ändring i vissa
delar av vattenlagen. Denna proposition
hade föregåtts av en ganska omfattande
utredning, som bland annat resulterat i
förslag att vid sidan om den redan
då existerande fisketillsynsmyndigheten
skulle tillskapas en sanitär tillsynsmyndighet.
Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
framhöll i propositionen
bland annat följande: »Med hänsym
till nuvarande förhållanden torde en begränsning
i den föreslagna organisationen
vara ofrånkomlig. Det kan härvid
synas erbjuda sig en möjlighet att, såsom
bland annat kommerskollegium förordat,
ålägga den nuvarande fisketillsynsmyndigheten
att utöva tillsyn i lika
män ur sanitär som ur fiske- och allmän
naturskyddssynpunkt.» Den lösningen
kom visserligen inte att helt realiseras.
Något längre fram i propositionen yttrade
statsrådet emellertid vidare: »Med
anledning av vad statskontoret anfört
vill jag framhålla, att den nuvarande

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

fisketillsynsmyndighetens jämförelsevis
självständiga ställning enligt enstämmiga
vittnesbörd visat sig vara till stort
gagn och befrämjat ett smidigt handlag
i utövningen av tillsynsverksamheten,
vilken också erhållit de bästa vitsord.»
Resultatet av resonemanget blev, att
statsrådet förordade att fisketillsynsmyndighetcn
skulle få överta den sanitära
tillsynen, i den mån det visade sig möjligt,
och att den dessutom skulle utöva
tillsynen ur allmän naturskyddssynpunkt.

Fisketillsynsmyndigheten fick alltså
vid det tillfället nya arbetsuppgifter, och
det har sedermera visat sig, att dessa
nya uppgifter kommit att dominera på
ett helt annat sätt än man antog skulle
bli fallet. Enligt instruktionen för fisketillsynsmyndigheten
åligger det myndigheten
att ur hälsovårds- och naturskyddssynpunkt
granska anmälningar
om nva fabriker och större kloakledningsföretag,
vilka omförmälas i särskild
kungörelse, granska handlingar,
som översändas jämlikt stadganden i 10
eller 11 kap. vattenlagen, förrätta inspektioner
samt med uppmärksamhet följa
teknikens utveckling på området. Enligt
uppgifter, som lämnats av fisketillsynsmyndigheten,
ha avgörandena praktiskt
taget aldrig gällt fiskerifrågor, och även
i de fall, där fiskerisynpunkterna varit
dominerande, ha speciella rättsfrågor
varit det väsentliga. Fisketillsynsmyndighetens
ärenden äro alltså i mycket
stor utsträckning av den beskaffenhet,
att över huvud taget intet fiskeriintresse
förefinnes.

Under sådana omständigheter är det
enligt min mening egendomligt, att man
nu gör gällande, att fisketillsynsmyndighetens
verksamhet skulle så fullständigt
falla inom den föreslagna fiskeristyrelsens
intressesfär, att fisketillsynsmyndigheten
bör infogas såsom en särskild avdelning
i fiskeristyrelsen. Och lika egendomligt
är det, att man vill göra gällande,
att fisketillsynsmyndighetens arbetsuppgifter
i stort sett äro desamma
som forskningens på fiskets område.

Till detta kan läggas, att det kräves
en hel del lagändringar, om fisketill -

synsmyndigheten skall inkopplas i fiskeristyrelsen.
Detta omnämnes visserligen
i den kungl. propositionen, men
man redovisar där inte på något sätt
de lagändringar, som erfordras dels i
vattenlagen och dels i lagen om tillsyn
av vattendrag samt dessutom i hälsovårdsstadgan.
Dessa frågor ha inte heller
upptagits till diskussion av utskottet.

Fiskctillsynsmyndighetens självständiga
ställning har, såsom jag tidigare
framhållit, alltid ansetts vara och är
fortfarande av mycket stor betydelse,
och jag anser därför, att också dess arbetsuppgifter
borde ha lämnats utanför
vid planeringen av den nya fiskeristyrelsen.

Jag skulle, herr talman, mycket väl
ha kunnat biträda ett förslag om en fiskeristyrelse
med de mera begränsade
arbetsuppgifter, som innefattas i den administrativa
verksamheten, då det gäller
fiskets produktions- och avsättningsfrågor.
Men en fiskeristyrelse av den
omfattning och med de arbetsuppgifter,
som föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition
och blivit tillstyrkt av utskottet, kan
jag för min del inte gilla. Ehuru jag
motionerat om ändringar i Kungl. Maj:ts
proposition, kan jag alltså, herr talman,
för närvarande inte finna någon annan
möjlighet än att instämma i det avslagsyrkande,
som här redan tidigare har
framförts.

Herr JOHANSSON, HENRY: Herr talman!
Den fråga, som nu äntligen ligger
på kamrarnas bord, har — såsom de,
som något mera ingående sysslat med
dessa spörsmål, ha kunnat konstatera
— mycket gamla anor. Redan för mer
än 60 år sedan framfördes första gången
den tanken, att landets fiskare borde få
en egen styrelse. Enbart det förhållandet,
att tanken har kunnat leva kvar och återkomma
med oftast förnyad styrka, måste
betyda att här föreligger ett behov, som
det inte hur länge som helst går an att
avvisa.

Under de många år, som frågan om en
fiskeristyrelse av och till diskuterats, har
emellertid fisket i vårt land inte nödgats

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

att leva utan stöd från det allmännas
sida. Inom kungl. lantbruksstyrelsen har
sedan länge tillbaka funnits eu särskild
byrå med uppgift att stödja fiskerinäringen.
Jag känner inte anledningen till
att fisket inte har lyckats att genom detta
organ erhålla allt det stöd som behövts.
Någon gång har jag hört sägas, att orsaken
skulle vara att fiskeribyrån bara är
en avdelning inom ett större ämbetsverk,
där huvudintresset är jordbruksfrågorna
och där man har lyssnat till kraven från
fiskerinäringen med bara ett halvt öra.
Det kan hända att sådana påståenden ha
något fog för sig, men det är nog inte
alldeles uteslutet att felet kan ligga också
på ett annat plan. Initiativ av en underordnad
tjänsteman inom ett ämbetsverk
kunna sålunda inte ha samma kraft eller
framföras med samma pondus som initiativ
av högste chefen för ett ämbetsverk,
som till sin primära uppgift
har att bevaka fiskerinäringens intressen,
och där man alltså har både tid, intresse
och erforderliga fackkunskaper för
att på ett lyckligt sätt kunna lösa fiskets
problem. Inom kungl. lantbruksstyrelsen
ha fiskerinäringens intressen tydligen av
naturliga skäl inte kunnat på bästa sätt
tillgodoses.

Då man alltså torde kunna säga, att
den nuvarande ordningen ur fiskerinäringens
synpunkt inte är tillfredsställande,
och då frågan åter har kommit på
kamrarnas bord, har jag för min del,
trots att jag tidigare kanske varit rätt
svalt inställd till tanken på en särskild
fiskeristyrelse, dock inom utskottet kunnat
ansluta mig till det förslag som nu
föreligger.

Det är kanske inte alldeles obekant för
många av kammarens ledamöter, att jag
har varit kritiskt inställd till förslaget att
belasta vår administration med ännu ett
kungligt ämbetsverk. Det gäller ju här en
näringsgren, som inte iir alltför stor.
Hela antalet yrkesfiskare i vårt land är
15 000 å 16 000, om man räknar ifrån sådana
som ha fisket blott såsom binäring.
Redan detta antal kan å andra sidan sägas
vara för stort, så stort att det under
normala försörjningsförhållanden gör

7 Första kammarens protokoll I94N. Xr

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

i vårt fiske överdimensionerat. Visserligen

• kan man peka på att vi importera fram1
för allt en del salta fiskvaror, men hu •

ruvida vårt fiske kan göra oss självföri
sörjande i fråga om salt sill, är en fråga,
i som jag inte i dag vågar besvara. Härför
. skulle även framdeles fordras ett Fladen fiske

av minst samma storleksordning

• som det vi haft under de senaste åren.
, Dessutom fordras åtgärder för en snabb

ilandföring av fångsterna eller också en
omedelbar nedsaltning ombord — det är
som bekant ett ganska betydande avstånd
från den svenska västkusten ut till Fladengrundet,
där de stora sillfångsterna
under de senaste åren ägt rum. Här får
enligt min mening den blivande fiskeristyrelsen
uppgifter av betydande omfattning,
uppgifter som må utgöra ett av beläggen
för fiskeristyrelsens behövlighet.

I detta sammanhang vill jag emellertid
ha sagt, att det inte bara gäller att göra
vårt land självförsörjande i fråga om
fisk och att göra import överflödig, såsom
man från fiskarhåll önskar, utan att
också priserna måste bli sådana, att
detta av våra fiskare framskaffade livsmedel
blir lika billigt som den fisk vi
komma att ha möjlighet att importera
från andra länder.

En lika stor betydelse får den nya styrelsen
när det gäller att stödja den export,
som måste till för att fisket skall
kunna ge bärgning åt den nuvarande fiskarkåren.
Tvärt emot vad som säges i
en av de till det föreliggande utskottsutlåtandet
fogade reservationerna har man
lyckats få med en inte ringa export av
fisk från vårt land i de handelsavtal som
träffats. De förslag till handelsavtal, som
i är underställts riksdagen för godkännande,
ha innehållit uppgifter om export
av fisk från vårt land under det innevarande
året, något som det har varit möjligt
för vem som helst att med ledning
av de föreliggande handlingarna konstatera.
Tvärtemot vad som säges i den
nämnda reservationen är det inte småsaker
man har lyckats uppnå, och det är
min förhoppning att den blivande fiskeristyrelsen
för framtiden skall lyckas atl
med regeringens hjälp — liksom det hit -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

tills varit möjligt för det organ, som nu
har denna uppgift om hand — att i våra
handelsavtal få plats för så mycken fiskexport
som det över huvud taget är möjligt.
Hur man i framtiden kommer att
lyckas med denna uppgift, är emellertid
långt ifrån säkert, ty vi måste räkna med
betydligt större svårigheter, så snart de
länder, som ha egna kuster vid haven,
fått i gång sitt eget fiske efter förstörelsen
under kriget. I det sammanhanget
vill jag också säga, att det naturligtvis inte
går an att kräva restriktiv importspärr
samtidigt som man begär ökad export.

Man har diskuterat, huruvida fiskeristyrelsen
skall få sitt säte i Stockholm eller
Göteborg eller någon annanstans, men
detta är enligt min mening inte någon
stor fråga. Det skulle, har man sagt, just
nu vara lämpligt att ingripa mot vad som
har kommit att bli inte mindre än en
svår olägenhet, nämligen att alla kungl.
styrelser skola ligga i Stockholm. Var
den här ifrågavarande, relativt lilla styrelsen
placeras, är emellertid i det sammanhanget
av underordnad betydelse.
Flertalet av landets fiskare bo inte på
västkusten, medan däremot den övervägande
mängden fisk fångas längs denna
kust, något som herr Isaksson här har
påpekat för oss och som det är lätt för
oss att litet var konstatera. Nu handhaves
emellertid det direkta stödet åt fiskarena
genom fiskregleringen av ett
annat organ, tills vidare av livsmedelskommissionen
och längre fram av det organ,
som får hand om jordbrukets regleringsapparat.
Denna senare institution
kommer, liksom för närvarande livsmedelskommissionen,
att ligga i Stockholm

— någonting annat har inte ifrågasatts

— och då jag har erfarenhet av att det
är till detta regleringsorgan landets fiskare
få de flesta ärendena, så är enligt
min mening inte mycket vunnet med att
fiskeristyrelsen förlägges exempelvis till
Göteborg.

Det största värdet av att placera fiskeristyrelsen
utanför Stockholm ligger således
i att man får tillfälle att hävda
principen — enär det anses ur allmänna
synpunkter önskvärt att en utflyttning av

något centralt ämbetsverk sker. Skulle jag
biträda förslaget att förlägga fiskeristyrelsen
till Göteborg, skulle det alltså vara
för att få erfarenhet av hur ett sådant
experiment kommer att utfalla. När det
gäller fiskeristyrelsen får man emellertid
komma ihåg att vi endast delvis kunna
vinna sådan erfarenhet, eftersom det
ekonomiska stödorganet, såsom jag nyss
har anfört, alltjämt kommer att finnas i
Stockholm. Om man har fiskeristyrelsen
i Göteborg och stödorganet i Stockholm,
kan det hända att verkan blir en helt annan
än den avsedda och att man gör en
otjänst åt det annars goda uppslaget att
decentralisera de kungl. ämbetsverken.
Det är på dessa grunder, herr talman,
som jag inte har biträtt den här föreliggande
reservationen om fiskeristyrelsens
placering i Göteborg, något som man
kanske väntat att jag borde ha gjort med
tanke på att jag är representant för Göteborgs
stad.

Den förestående omorganisationen av
kungl. lantbruksstyrelsen har för mig varit
en ytterligare omständighet som talat
till förmån för förslaget att nu inrätta en
fiskeristyrelse. Lantbruksstyrelsen skulle,
om den framdeles jämväl finge administrera
fiskerinäringen, bli ett alltför stort
och tungrott ämbetsverk, och detta skulle
naturligtvis i ännu högre grad bli fallet,
om verksamheten på fiskets område, såsom
meningen är när det gäller fiskeristyrelsen,
kommer att utvidgas. Det enda
naturliga är att uppgiften att skydda fisket
anförtros åt en styrelse, som helt får
svara för statens utbetalningar och stödåtgärder
i övrigt. Uppgiften att skydda
fisket kan inte bara gå ut på stöd åt den
utövande yrkeskåren, utan syftar också
till en bättre försörjning både nu och i
framtiden. Tillskapandet av en fiskeristyrelse
sker även — det håller jag styvt
på — med tanke på konsumenternas intresse
av eu bättre försörjning. Jag anser,
att denna åtgärd eljest skulle bli för
dyrbar och inte vara tillräckligt motiverad.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den nu föredragna
punkten 1) i utskottets förslag.

Onsdagen den 21 april 1918 em.

Nr 15.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
talman! Om jag hade varit i tillfälle att
i något sammanhang yttra mig i denna
fråga, innan beslutet att framlägga propositionen
fattades, skulle jag förmodligen
ha avstyrkt inrättandet av en särskild
fiskeristyrelse — inte därför att
jag saknar intresse för denna mycket
viktiga näring eller inte beaktar de intressen,
som företrädas av näringens
målsmän, utan helt enkelt därför att
jag knappast skulle ha ansett, att det i
nuvarande läge finnes något oavvisligt
behov av en sådan styrelse. Jag skulle
sannolikt ha kommit till den uppfattningen,
att dessa angelägenheter åtminstone
tills vidare kunde handläggas inom
samma ämbetsverk som tidigare. Då nu
emellertid statsrådet har ansett sig böra
framlägga en proposition i saken och då
utskottet efter någon tvekan men med
mycket stor majoritet har ansett sig böra
acceptera den kungl. propositionen,
kommer jag varken att tala eller rösta
emot förslaget att inrätta en fiskeristyrelse.

Jag har närmast begärt ordet i förläggningsfrågan,
men innan jag kommer
in på den saken, tillätes det mig måhända
att göra några allmänna reflexioner,
som, även om de inte i detta sammanhang
tillmätas någon betydelse, ändå
kunna ha sitt värde för framtiden. Från
en del motionärers sida har framhållits,
att man under nuvarande tryckta ekonomiska
förhållanden bör försöka att så
mycket som möjligt hålla tillbaka när
det gäller utbyggandet av den administrativa
apparaten. Jag tror att det resonemang,
som i detta hänseende föres av
opponenterna, har så pass stor principiell
giltighet, att det finns anledning att
även från det håll, som jag representerar,
understryka en del av de framförda
synpunkterna — låt vara att dessa
understundom överdrivas.

Det finns otvivelaktigt i vida kretsar
bland på olika områden verksamma
människor en betydande övertro på administrationens
förmåga att komma till
rätta med problemen. Denna yttrar sig
däri, att representanter för en viss näringsgren,
en verksamhet eller ett visst

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

intresse tro, att de inte kunna få sina
speciella synpunkter beaktade och tillgodosedda,
såvida de inte få ett eget departement,
ett eget statsråd eller åtminstone
en egen styrelse, som ordnar med
deras angelägenheter. Vi ha på en mycket
kort tid haft diskussioner om ett departement
för skogsfrågor, ett departement
för hälsovårds- och idrottsangelägenheter
och om en minister för hemoch
familjefrågor. Och detta är inte de
enda uppslag i den vägen, som ha framkommit.
Vad beträffar nya ämbetsverk
ha vi haft eller få vi åtskilliga nya uppslag.
En del av dessa äro värdefulla och
kanske böra beaktas, men jag tror för
min del att flertalet av önskemålen om
nya departement och styrelser måste avvisas.
Bland förslag om nya ämbetsverk,
som under sista tiden i något sammanhang
diskuterats, kan jag, utom den fråga
som i dag är föremål för behandling,
för ögonblicket erinra mig förslagen om
en bostadsstyrelse, en utlänningsstyrelse,
en arbetarskyddsstyrelse och en trafiksäkerhetsstyrelse.

Av dessa olika förslag kan jag förstå
och gilla en del. Om man vill föra en
effektiv bostadspolitik på lång sikt, är
det naturligt att man vill ha ett någorlunda
väl utrustat verk för att sköta
dessa angelägenheter. Kan man då inte
flytta in dessa uppgifter i något annat
ämbetsverk — och jag förstår att det
kan vara svårt — så är det kanske inte
så lätt att komma förbi kravet på en bostadsstyrelse.
När det gäller utlänningsärendena
kan jag också, herr talman,
förstå att verksamheten — om den bedömes
bli permanent — inte i längden
kan skötas av en kriskommission. Kan
man då inte överflytta handläggningen
av dessa ärenden till någon annan redan
existerande styrelse, får man kanske lov
att skapa en mera permanent institution.

Men i det stora hela ställer jag mig
mycket oförstående till alla dessa krav
på tillskapande av nya departement och
ämbetsverk för att tillgodose olika intressen.
En anledning att visa återhållsamhet
är, såsom också har framhållits,
att vi nu befinna oss i en mycket svår

100 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

ekonomisk situation, och det finns så
mycket större anledning för oss att göra
detta, som vi ju mana de enskilda att
iakttaga största möjliga återhållsamhet.
Jag tror för min del att det finns anledning
att utttala en varning innan utvecklingen
på detta område gått alltför långt,
och jag skulle vilja begagna tillfället att
vädja till regeringen att åtminstone för
någon tid framåt försöka stoppa denna
utveckling. Men även om man bortser
från dagens situation, finns det, herr
talman, anledning att fråga sig, om man
inte på något sätt bör bromsa en utveckling
som tar sig uttryck i att det
ständigt tillskapas nya samhällsorgan
med nya generaldirektörer, nya överdirektörer,
nya byråchefer, nya byrådirektörer,
nya byråsekreterare o. s. v. Det
kan bli för mycket av det goda. Det avgörande
är inte, hur många styrelser och
ämbetsverk man har, utan på vilket sätt
man inrättar dem som redan finnas. Jag
tror att det möjligen skulle kunna göras
en del för att de nuvarande verken skola
bli mer effektiva när det gäller handläggning
av angelägenheter som påkalla
särskild uppmärksamhet.

Jag har, herr talman, velat anföra detta
mera i förbigående, men begärde, som
sagt, närmast ordet i förläggningsfrågan.
Det är självklart, att det i denna kan finnas
olika meningar, dock tror jag, att
det hittills har funnits och kanske ännu
finns en mycket kompakt mening om att
alla ämbetsverk måste ligga i Stockholm.
Jag kan förstå den uppfattningen, men
icke förty måste jag fråga mig, om det
inte kan vara på tiden att bryta med
den föreställningen, att Sverige inte kan
styras, om inte allting förläggs till huvudstaden.
Vi ha på den sista tiden talat
mycket om centralisering och decentralisering.
Jag menar inte, att vi skola
decentralisera genom att flytta ut ämbetsverken
från Stockholm till landsorten.
I det fallet går jag inte så långt
som en stockholmsrepresentant i denna
kammare, förre ordföranden i Stockholms
stadsfullmäktige herr Fredrik
Ström, som någon gång har klart uttalat
sig för att man skulle flytta ut ämbetsverken
från huvudstaden. Jag tror inte

att detta problem är så enkelt, men jag anser
att man, när det är fråga om tillskapandet
av nya institutioner, bör överväga,
om inte dessa skulle kunna spridas
till olika orter i landet. Att en sådan
spridning kan vara av ett visst värde,
förstå vi nog, om vi tänka oss den situationen,
att det blir ett nytt krig. Det är ju
en allmän mening att ett nytt krig kommer
att bli mer förödande och bryta ut
mer överraskande än något tidigare krig.
Det är uppenbart, att det i en sådan situation
inte kan vara bra att ha landets
hela administration samlad till en enda
ort och kanske få den sönderslagen på
en enda gång. Redan ur den synpunkten
finns det alltså anledning att överväga,
om man inte i någon mån bör sprida ut
administrationen. Det finns emellertid
en särskild anledning att göra det, när
det är fråga om en verksamhet som faktiskt
betyder mera ute i landet än den
gör i själva huvudstaden.

Nu möts man naturligtvis av den synpunkten,
vilken utskottsmajoriteten delat,
att en förläggning utanför Stockholm
av den föreslagna fiskeristyrelsen skulle
komma att medföra vissa praktiska
olägenheter. Framför allt skulle, säger
man, styrelsens kontakt med andra grenar
av förvaltningen försvåras. När jag
hör detta, erinrar jag mig ett motsvarande
resonemang, som vi ha haft inom
den svenska fackföreningsrörelsen. Där
har som bekant den tendensen gjort sig
starkt gällande sedan lång tid tillbaka,
att fackförbund, som ha varit stationerade
i den svenska landsorten, dragits
in till Stockholm. Varje gång har en sådan
centralisering motiverats just med
skälet, att det är så stora praktiska olägenheter
förbundna med att organisationen
har sitt säte ute i landet, att en
förflyttning till Stockholm är nödvändig.
Jag tror dock att det på den punkten
har börjat bli en viss strömkantring
i uppfattningen. Man börjar medge, att
även om det naturligtvis är av ett visst
värde att fackförbunden äro samlade i
huvudstaden, där flertalet andra fackförbund
finnas och där man har LO,
arbetsrådet, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen
o. s. v. inom nära räck -

Onsdagen den 21 april 1918 em.

Nr 15.

101

håll, så går det mycket väl för sig att
sköta ett fackförbund också om det ligger
i Norrköping, Gävle eller Göteborg.
Visst är det en del praktiska olägenheter
med en förläggning ute i landet,
även om dessa minskas genom att man
numera har post, telefon, järnväg och
andra kommunikationsmedel, men dessa
olägenheter få vägas mot de fördelar,
som äro förknippade med en sådan
förläggning.

Jag tror, herr talman, att man åtminstone
i någon mån kan anföra samma
resonemang beträffande förläggningen
av fiskeristyrelsen. Även om man erkänner,
att det är en del praktiska olägenheter
förbundna med förläggningen
av ett statligt ämbetsverk till annan
plats än Stockholm, böra mot dessa
olägenheter vägas de fördelar, som kunna
vara förbundna med en dylik placering.
I det här fallet är jag övertygad
om att olägenheterna inte komma att bli
så stora, inte ens om jag beaktar den
synpunkt som herr Henry Johansson
nyss anförde, nämligen att prisregleringsfrågorna
för fisket komma att
handläggas av en annan institution som
har sitt säte i Stockholm. Det som är i
vägen för en förläggning av fiskeiristyrelsen
till Göteborg är nog inte främst
de praktiska olägenheterna, tv även om
de finnas, äro de inte av sådan storlek
att de böra vara avgörande, utan
det är i stället en ingrodd föreställning
om att det inte går att ha det på något
annat sätt än nu, ett slags konservatism
skulle jag vilja kalla det för. Tanken
att man skulle kunna förlägga ett ämbetsverk
till någon annan plats än Stockholm
är ny, och allt nytt har svårt att
slå igenom. Det tar sin tid, innan det
kan bli någon islossning på ett sådant
område som det här gäller. Om man
emellertid över huvud taget anser det
önskvärt med en spridning av de statliga
institutionerna, måste man någon
gång göra en början. Man måste, så att
säga, någon gång slå hål i muren. .lag
menar nu, att det i detta fall finns anledning
att göra det. Det finns så starka
skäl som tala för en förläggning till
Göteborg, att jag utan tvekan kommer

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

att lägga min röst för förslaget om fiskeristyrelsens
förläggande dit.

Herr ARRHÉN: Herr talman! När jag
suttit och åhört denna debatt, har jag
kommit att tänka på en sentens, som
gamle Lindhagen en gång erinrade om
i denna kammare, nämligen att varje
enskild senator kan vara en utmärkt
människa, men att senaten är ett odjur.
Det uttalandet kan nog anses ha sin tilllämpning
även i den föreliggande frågan.
Talar man nämligen med enskilda
ledamöter av kammaren om behovet av
decentralisering och kritiserar det nuvarande
centraliseringssystemet, får
man i allmänhet synpunkter till livs,
som gå i kritisk riktning, men när kammaren
som helhet skall fatta beslut,
tycks den göra det i en helt annan
anda.

Det har, herr talman, redan talats så
mycket om den lämpligaste förläggningsorten
för fiskeristyrelsen, att jag
inte skall bli mångordig. Jag kan dock
inte undgå att uttrycka min förvåning
över att departementschefen i ett avsnitt
av propositionen, vilket refereras
i utskottets utlåtande, förklarar sig anse,
att man icke kan »bortse från att Göteborgs
läge med hänsyn till östersjö -

fisket och större delen av insjöfisket
i är mindre lämpligt än Stockholms». Det
5 är väl att fullständigt vända upp och
t ned på det problem, som här föreligi
ger! Man skulle kunna utbyta »Götel
borg» mot »Stockholm» och få en full -

ständigt lika bindande bevisning. Det

- har redan av åtskilliga talare med rätta
t framhållits, att den svenska fiskerinät
ringens tyngdpunkt icke ligger på öst
tersjökusten, och än mindre i insjöarna,
i utan på västkusten. Man har här redan
t åberopat det statistiska material, som

- därvidlag är vittnesgillt. Herr Henry Joi
hansson gjorde visserligen i sitt anföt
rande gällande, att huvuddelen av fiskets
^ yrkesutövare inte skulle finnas på den

- svenska västkusten. Jag förstår inte, hur

- man kan ha en dylik uppfattning, för
1 den händelse men inte enbart inskriinr
ker sig till att räkna med Bohuslän. Men

102

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

om man vidgar begreppet och låter även :
angränsande landskap ingå, kommer i
man fram till helt andra siffror. Resultatet
kan då, enligt min mening, inte :
bli annat, än att man måste finna, att :
66 å 70 procent av fiskets yrkesutövare j
äro bosatta inom landskap, som ha dragning
in mot västkustmetropolen Göte- :
borg. Jag räknar då även in sydkustens :
fiskare, som, efter vad jag kunnat fin- :
na, betrakta Göteborg såsom den centra- ]
la staden för sin näringsgren. Om man
vidare ser till det ekonomiska värdet
av den svenska fiskeflottan, kommer 1
man till det resultatet, att 60 procent J
av detta värde representeras av de bå- ]
tar, som ägas av fiskarena enbart i Bo- 1
huslän. Motsvarande siffra för hela :
västkusten med Bohuslän och Halland i
samt sydkusten är över 70. Dessa siff- i
ror jämte de uppgifter, som redan tidi- ;
gare ha anförts här beträffande fångs- 1
tens vikt i ton, värde m. in., ge klart 1
belägg för att det svenska fiskets cent- 1
rum ligger på västkusten. Detta faktum (
kan icke bestridas.

Mot en förläggning av fiskeristyrel- 1
sen till Göteborg har vidare invänts, 1
att det prisreglerande organet ligger i ]
Stockholm och att det skulle uppstå be- ;
svärligheter i kommunikationerna mellan
en fiskeristyrelse i periferien och
de centrala verken i Stockholm. Men
frågan är väl, vilket som är lämpligast, i
d. v. s. om de fä, som äro placerade i 1
en eventuellt till Göteborg förlagd fis- c
keristyrelse, skola påtaga sig mödan att £
upprätthålla kontakten med huvudsta- (
den eller om det skall vara de många, i
som därvidlag skola behöva möda sig. s
Enligt min mening tala åtskilliga prak- s
tiska skäl för att de få böra påtaga sig s
uppgiften att tjänstgöra såsom förmed- f
lare och att de många yrkesutövarna
således inte skola behöva rätta sig ef- f
ter det schablonmässiga betraktelsesätt f
i fråga om statsorganens förläggning, f
som herr K. J. Olsson nyss talade om. £

På s. 26 i utlåtandet heter det, att i
utskottet finner åtskilliga skäl tala för i
att fiskeristyrelsen skall förläggas till t
Göteborg. Utskottet anför, som sagt, 1
dessa skäl, men sedan gör utskottet, c

som man så ofta finner exempel på i
utskottsutlåtandena, en plötslig kovändning
och kommer till rakt motsatt resultat.
Jag erinrar om de resonemang,
som fördes för två år sedan, när det
gällde förläggningen av det nya tandläkarinstitutet.
Premisserna voro där
sådana, att allt talade för att slutsatsen
skulle bli att Göteborg vore lämpligast
som förläggningsort, men av vissa skäl
blev det till slut en annan stad.

Med detta inlägg har jag, herr talman,
endast haft avsikten att erinra
kammarens ledamöter om var fisken
finns och var huvuddelen av fiskets yrkesutövare
driva sin näring. Min uppfattning
är alltså, att fiskeristyrelsen bör
söka sig dit, där fisken finns, och att
man inte skall ålägga fisken och fiskarena
att söka sig till den plats, där fiskeristyrelsen
behagar förlägga sin verksamhet.
Slutsatsen blir med andra ord, att
fiskeristyrelsen bör ligga, där fisken och
fiskarena i huvudsak finnas, d. v. s. i
Göteborg.

Med denna korta motivering — jag
hoppas verkligen att jag kan kalla den
kort —- ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation, som har
avgivits av herr Isaksson.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag kan gärna bekänna, att regeringen
hade mycket allvarliga och ingående
överväganden, innan vi beslöto oss för
att inför riksdagen framlägga förslaget
om inrättandet av en särskild fiskeristyrelse.
Men när vi i regeringen till slut
stannade för denna ståndpunkt, hade vi
självfallet en hel del motiv härför. Jag
skall försöka att i mycket korta drag referera
dem.

Det är ett mycket gammalt krav från
fiskarbefolkningen att få ett eget verk
för tillvaratagande av fiskets speciella
fackintressen. Jag har under de senaste
åren haft tillfälle att bevista åtskilliga
av fiskarorganisationernas olika stämmor
och centrala rådsmöten. För min
del har det inte behövt vara någon tvekan
om vad de aktiva fiskarena ha för
önskemål på denna punkt. Men det är

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15. 103

ju uppenbart, att detta inte fått vara avgörande
för regeringens ställningstagande
till frågan, huruvida en proposition
skulle föreläggas riksdagen eller ej.

Det finns emellertid även andra vägande
synpunkter som tala för inrättandet
av en särskild fiskeristyrelse. Vi ha
nog en allmän känsla av att det svenska
fisket, om utvecklingen blir den som vi
tro och hoppas på, har en ganska god
framtid framför sig. Det finns stora
möjligheter till utveckling av näringen,
således möjligheter till expansion och
progressivitet. I samband därmed komma
att uppställa sig en rad nya produktions-
och avsättningsspörsmål. Vidare
ha vi alla frågorna om fiskarbefolkningens
yrkes- och utbildningsangelägenheter,
vilket är problem, som hittills haft
en mycket underordnad plats då det
gällt ätt tillgodose denna yrkeskår. Alla
dessa olika frågor komma i framtiden
att kräva större beaktande, varför det
blir nödvändigt att ha ett verk, som mer
speciellt kan inrikta sig på fiskets angelägenheter
än vad som hitintills varit
möjligt, då dessa frågor handlagts av en
byrå, underställd lantbruksstyrelsen.

Därtill kommer en synpunkt som även
refereras i propositionen. Lantbruksstyrelsen
står inför en omorganisation och
utbyggnad som kommer att göra den så
pass stor, att man har en bestämd känsla
av att den skulle bli alltför stor, om fiskets
angelägenheter även i fortsättningen
skulle handläggas inom lantbruksstyrelsen.
Det är samma problem som riksdagen
för ett år sedan hade att ta ställning
till i samband med medicinalstyrelsens
omorganisation. Man måste i fråga om
medicinalstyrelsen konstatera, att den
som ämbetsverk hade vuxit ur kläderna,
varför man fick bryta ut veterinäravdelningen
och upprätta en speciell veterinärstyrelse
under en överdirektör för att
handlägga de frågor som tidigare legat
under medicinalstyrelsens veterinärbyrå.
Vi ha nu här ett parallellfall. Lantbruksstyrelsen
har med de nya stora uppgifterna
inom jordbrukets rationaliseringsverksamhet
framför sig blivit ett verk,
vars kläder inte räcka till, om lantbruksstyrelsen
samtidigt skall bevaka och föl -

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

ja fiskets expansion och framtida utveckling.

Fiskeristyrelsen har med hänsyn till
vårt allmänna ekonomiska läge inte lagts
upp — i varje fall är detta icke tanken
från början — som ett ämbetsverk av
så stora proportioner, att man för den
skull i och för sig behöver vara rädd för
att inrätta det nya verket. Det är en
mycket blygsam kostnadsökning som
kommer att uppstå genom inrättandet av
det nya verket, jämfört med kostnaderna
för den gamla byrån under lantbruksstyrelsen.
Kostnadsökningen begränsar sig
faktiskt till något hundratusental kronor
per år.

Fisket i vårt land kommer med all
säkerhet att få allt större betydelse både
försörjningsmässigt och handelspolitiskt.
Det är kanske en nyhet för kammaren,
även om herr Henry Johansson i sitt anförande
var inne på saken, att det svenska
fiskets exportvärde under föregående
år faktiskt var större än vad det har varit
någon gång under förkrigstiden. Mycket
talar för att exportvärdet kan komma
att ytterligare ökas, när de marknader
i Centraleuropa, som tidigare ha
varit gamla avsättningsområden för det
svenska fisket, på nytt bli tillgängliga.

Regeringen har från dessa utgångspunkter
kommit till det resultatet, att
sakliga skäl tala för att en proposition
om inrättande av ett särskilt ämbetsverk
för fiskerinäringen borde föreläggas
riksdagen.

Vad beträffar förläggningsorten, har
man här i dag diskuterat valet mellan
Stockholm och Göteborg. För den utredning,
som på sin tid tillsattes med uppdrag
att utarbeta förslag om inrättande
av en central fiskeristyrelse, var förläggningsorten
intet som helst problem. I
den utredningen voro fiskarintressena
representerade, och även västkustfisket
hade sin företrädare. Man utgick inom
utredningen helt enkelt som ett axiom
ifrån att det inte kunde bli fråga om
någon annan förläggningsort än Stockholm.
Den ståndpunkten har följaktligen
accepterats även av de praktiskt verkande
fiskare från västkusten som haft
tillfälle att i lugn och ro grundligt över -

104 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

väga frågan om den lämpligaste förläggningsorten.

Vilka skäl tala då för en förläggning
av fiskeristyrelsen till Stockholm? Först
och främst är det naturligtvis, såsom
också har erinrats om här under debatten,
hänsyn till alla de kommunikationer,
som äro nödvändiga mellan fiskeristyrelsen
och olika centrala myndigheter
samt framför allt de båda departement,
jordbruksdepartementet och folkhushållningsdepartementet,
där fiskerifrågorna
komma att handläggas. Vidare
ligger ju det prisreglerande organet här
i Stockholm, och denna instans skall
även handlägga fiskets prisfrågor. Här
har man en direkt intressekommunikation,
där det prisreglerande organet och
fiskeristyrelsen komma att tvingas att
upprätthålla intim och angelägen kontakt.

Man har, som jag kanske läst i något
tidningsreferat, invänt, att det dock
finns telefon som kan användas för denna
kontakt. Det har vidare här i riksdagen
sagts, att det ju är möjligt att
skicka brev mellan Stockholm och Göteborg.
Det är visserligen sant, men det
tarvas onekligen många gånger utomordentligt
snabba beslut och avgöranden
som förutsätta överläggningar mellan de
ledande personerna i den blivande fiskeristyrelsen
och vederbörande handelsexpertis
eller minister. Det är inte så
lätt att från Göteborg eller någon annan
ort ute i landet hastigt få tag i dessa
människor. Detta är ett utomordentligt
starkt skäl för att Stockholm bör väljas
som förläggningsort.

Det anföres vidare med betoning av
västkustfiskets dominerande roll, att
fiskarena skulle ha lättare att få kontakt
med en styrelse, förlagd till Göteborg,
än om den får sitt säte i Stockholm.
Men fiskarena ha ju en mängd utomordentligt
aktuella problem att ta ställning
till. Fiskets hela prisbildning fastställes
genom kontinuerliga förhandlingar, som
föras mellan livsmedelskommissionen å
ena sidan och fiskarenas ekonomiska organisationer
å den andra sidan. Dessa
förhandlingar förutsätta kontakter med
det prisreglerande organet, med livsme -

delskommissionen, jordbruksnämnden
eller vad namnet i framtiden än kan
komma att bli. Det kommer att tvinga
fiskarena till resor till Stockholm, efter
vad jag kan förstå, ganska ofta. Det
finns följaktligen möjligheter att samordna
kontakterna med en fiskeristyrelse
i Stockholm i samband med dessa
andra nödvändiga kontakter därstädes.

Till herr K. J. Olsson måste jag säga,
att jag inte har någon känsla av att det
inom fackföreningsrörelsen skulle hålla
på att ske en strömkantring i frågan om
fackförbundens förläggningsplats. Vi
känna väl till de frågorna ungefär lika
bra både herr Olsson och jag. De förbund,
som nu äro placerade utanför
Stockholm äro: Textilarbetareförbundet
i Norrköping, Skogs- och flottningsarbetareförbundet
i Gävle, Sjöfolksförbundet
i Göteborg och Handelsarbetareförbundet
i Malmö. Att det inom fackförbundsrörelsen
skulle planeras någon utflyttning
från Stockholm, har jag inte hört talas
om, och det tror jag inte heller på. Däremot
diskuteras det mycket allvarligt inom
en del av de förbund, som nu ligga
utanför Stockholm, att snarast möjligt
flytta över verksamheten till Stockholm,
emedan man anser att rationaliseringsskäl
tala härför. Jag har velat säga detta,
därför att jag tycker att det exempel,
som herr K. J. Olsson anförde, kanske
inte var riktigt slagkraftigt i denna debatt.

Vad som har väckt allvarliga invändningar
från herrar Ohlons och Osvalds
sida har varit samordningen av försöksoch
forskningsverksamheten med den
blivande fiskeristyrelsen. Herr Ohlon använde
utomordentligt starka uttryck för
sin aversion mot denna tanke. Han fick
idéassociationer om hitlerismen i nazismens
Tyskland. Jag skall inte ta upp någon
debatt med honom därom, eftersom
jag har en känsla av att herr Ohlon vid
närmare eftertanke skall komma underfund
med att han med sina uttalanden
sköt väsentligt över målet.

Hur ser då denna fiskeristyrelse ut
som, enligt vad utskottet säger, även
skall omhänderha den undersökningsoch
försöksverksamhet på fiskets områ -

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

105

de, som tidigare legat under den hydrografisk-biologiska
kommissionen? Enligt
propositionen skall fiskeristyrelsen bestå
av en överdirektör, fyra praktiskt
kunniga fiskare och fyra vetenskapsmän.
Jag vill minnas, att det var herr Osvald
som invände, att överdirektören inte kan
vara sakkunnig på forskningens område.
Jag vill för min del fråga vad det är
som hindrar, att överdirektören är sakkunnig
även på forskningens område. I
varje fall är det ingen diskvalifikation
för en överdirektör, om han råkar vara
biolog eller forskare på något annat område
och kan även dessa frågor. Är han
inte sakkunnig, så har man väl anledning
förutsätta, att han med stort intresse
skall lyssna till vad de fyra vetenskapsmän,
som han har vid sin sida,
komma att anföra. Deras synpunkter
komma självfallet att väga utomordentligt
tungt vid avgörandet av de mera
forsknings- och vetenskapligt betonade
frågorna inom fiskeristyrelsen. Dessutom
har jag den kätterska tanken, att den vetenskapliga
forskningen inte mår illa av
att konfronteras med vad vanligt praktiskt,
klokt och kunnigt folk har att anföra
om sina erfarenheter på sitt eget
område. När fiskeristyrelsen nu kommer
att bestå av både vetenskapsmän och
praktiska fiskare, är det väl inte uteslutet
att tänka sig, att det skall kunna bli
ett mycket befruktande samarbete mellan
forskningens och det praktiska fiskets
män. För egen del har jag en känsla
av att det inte är omöjligt att så kan bli
fallet.

Man har vidare påtalat det olyckliga
i att Skagerak, försöksfartyget på västkusten,
skulle läggas under fiskeristyrelsen.
Men Eystrasalt, försöksfartyget
på ostkusten, ligger redan under den
centrala administrationen, och det har
inte väckt några erinringar. Jag vet inte,
om man från det håll, där man gör gällande
att det skulle få en negativ verkan,
om Skagerak administrerades från
fiskeristyrelsen, grundar detta på någon
värdering av de båda försöksfartygens
forskningsarbete — det är ju den skillnaden,
att det ena går i västkustvatten,
det andra i Östersjön, men jag har en

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

känsla av att de vetenskapligt och forskningsmässigt
göra ungefär samma tjänst.
Det har gått bra att dirigera det ena
från Stockholm, och det bör självfallet
gå bra även med det andra. I propositionen
har ju också angivits, att ett speciellt
ombud nere i Göteborg under fiskeristyrelsens
översyn skall ha den mera
dagliga och lokala tillsynen över försöksfartyget
Skagerak.

Man har också i debatten talat om det
olyckliga i att lägga fisketillsynsmyndigheten,
som tidigare har varit en speciell
organisation, under en central fiskeristyrelse.
Tillsynsmyndigheten är ett organ
med i viss mån särpräglade arbetsuppgifter,
men den dominerande delen
av dessa arbetsuppgifter faller ändå klart
inom det område, som kan betecknas
som fiskeristyrelsens intressesfär. Organisationen
består för närvarande av fyra
tjänstemän. Har man ändå inte en
mycket bestämd känsla av att man, när
man tar detta steg att skapa ett särskilt
ämbetsverk för fiskets intressen, bör se
till, att dessa olika organ, vart för sig
relativt små men på sitt område betydelsefulla,
samordnas till ett enhetligt
verk, där alla dessa sammanstrålande
intressen kunna koordineras?

Man kanske har gjort gällande, att tillsynsmyndighetens
självständighet i någon
mån skulle minskas, därest den kom
under en fiskeristyrelse. För min egen
del har jag sett saken så, att tillsynsmyndighetens
uppfattningar, synpunkter
och ställningstaganden skulle kunna
framföras med så mycket större auktoritet
och styrka, om den bakom sig hade
det centrala verk som fiskeristyrelsen
kommer att utgöra.

Jag tycker att jag hos dem, som ha
ställt sig tveksamma till denna proposition,
har funnit den förutfattade meningen,
att en fiskeristyrelse måste bli ett
ämbetsverk, som fastnar i en byråkratisk
tågordning, som stäcker den vetenskapliga
forskningen och som hämmar
friheten t. ex. för tillsynsmyndigheten i
dess sedvanliga arbete. Jag kan inte begripa
att man skall behöva hysa sådana
farhågor. Ligger det inte snarare så till
att ett ämbetsverk, som skall sköta ett

106

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

samordningsarbete inom en och samma
näring och samma fack, och där samma
yrkesintressen dominera, när det får
sin egen klädsel, bör hli på ett särskilt
sätt både energiskt och ambitiöst? Vi
ha i varje fall inom departementet den
uppfattningen, att om det inrättas ett
nytt ämbetsverk, så får personalen en
alldeles speciell energi och ambition att
hävda det ämbetsverkets intressen, inte
bara på någon speciell byrå eller avdelning,
utan på hela det fält, där ämbetsverket
skall handha den centrala ledningen.

Herr OSVALD: Herr talman! Statsrådet
nämnde för en stund sedan, att inrättandet
av veterinärstyrelsen var ett
parallellfall till inrättandet av fiskeristyrelsen.
Jag skulle önska att det verkligen
hade varit ett parallellfall, ty då
veterinärstyrelsen bildades, inkopplades
icke någon som helst forskningsverksamhet
inom veterinärstyrelsens
ram.

Vad beträffar forskningens ställning
inom fiskeristvrelsen, så har jag för min
del ingalunda den uppfattningen, att friheten
genom denna inordning nödvändigtvis
behöver stäckas, men vad jag
fruktar är byråkratiseringen, som väl
torde vara oundviklig i ett centralt ämbetsverk.
Jag vill erinra om att herr
statsrådet själv i sin proposition sagt,
att han funnit förslaget att inrätta en
central fiskerimvndighet »ytterst tveksamt».
Det finns en regel, som säger, att
i tveksamma fall bör man icke handla.
Och är man ytterst tveksam, tycker jag
det skulle vara ännu större anledning att
icke handla, vilket man emellertid har
gjort.

Vad så fisketillsynsmyndigheten beträffar
vill jag säga, att den hittills inte
visat sig vara en huvudsakligen fiskets
problem handläggande myndighet, utan
en myndighet som övar tillsyn över våra
vatten — en uppgift som är helt skild
från fiskeristyrelsen sådan den tecknats
i propositionen.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Till
förevarande utskottsutlåtande finnes fo -

gad en reservation av herr Hjalmar Nilson
m. fl. I denna yrkas, att Kungl.
Maj :ts proposition angående inrättande
av en fiskeristyrelse måtte avslås. Detta
yrkande innebär alltså även avslag på
utskottets hemställan. Som skäl för sitt
avslagsyrkande åberopa reservanterna
det nuvarande ekonomiska läget, liksom
den omständigheten att ett flertal remissutlåtanden
gått i avstyrkande riktning.

För min del vill jag gärna medge, att
de av reservanterna omnämnda skälen
äro principiellt riktiga. Man kan nu naturligtvis
fråga sig, huruvida det i nuvarande
finansiella läge är tillrådligt
och lämpligt att inrätta nya ämbetsverk
med nya tjänster och övriga årligen återkommande
kostnader, helst som vi här
i landet under senare år varit ganska frikostiga
i detta hänseende. Om jag inte
är fel underrättad äro också flera sådana
ställda i utsikt inom närmaste tiden —-det framgick för övrigt också av landshövding
Olssons anförande. Beträffande
frågan om inrättande av nya ämbetsverk
och nya tjänster delar jag helt och fullt
den uppfattning, som i det avseendet för
några år sedan uttalades här i kammaren
av herr Fredrik Ström. Jag har inte
haft tillfälle att leta fram protokollet
med uttalandet i fråga, annars skulle jag
med nöje ha citerat detsamma, då jag
anser att de åsikter han den gången
uttalade voro så sunda och riktiga, att
det inte skulle ha skadat om de på nytt
blivit införda i kammarens protokoll.

Som torde kunna utläsas av vissa uttalanden
i utskottets motivering har även
inom utskottet viss tvekan gjort sig gällande,
huruvida det föreslagna nya ämbetsverket
nu borde inrättas. Skälen för
och emot förslaget ha därför noga vägts
mot varandra.

Emellertid har det inom utskottet ansetts,
att för fiskets del åtskilliga problem
föreligga, som kräva en ökad medverkan
från statens sida och som komma
att medföra större arbetsuppgifter
för det centrala administrativa organet.
Framför allt är det i dessa avseenden
viktigt, har det ansetts, att förbättra fiskets
avsättningsmöjligheter, möjligheterna
att lagra och bereda fisk samt att för -

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

107

bättra distributionsapparaten. På dessa
områden finnes utrymme för åtskilliga
arbetsuppgifter^för det centrala administrativa
orgåfiet på fiskets område, och
om dessa frågor kunde lösas på ett tillfredsställande
sätt, skulle betydelsen av
fisket för landets försörjning kunna bli
åtskilligt större än vad som nu är fallet.

Vidare har det från flera håll vittnats
om att den arbetskraft inom lantbruksstyrelsen,
som nu är avdelad för och
sysslar med fiskerinäringen, är otillräcklig
för sitt ändamål. Så kommer härtill
att •— på grund av lantbruksstyrelsens
omorganisation, som också har omnämnts
här i kväll, och de ökade uppgifter
som denna kommer att få genom
bl. a. egnahemsstyrelsens förläggning dit
— det skulle så att säga bli för trångt
för fisket i lantbruksstyrelsen.

Sedan tillkommer ytterligare ett skäl
för bifall till propositionen, vilket åtminstone
för mig varit av stor betydelse
vid mitt ställningstagande i frågan, och
det är att fiskerinäringens utövare själva
önskat och fordrat inrättandet av en
statens fiskeristyrelse. Jag kan ju nämna,
att under utskottsbehandlingen av
såväl förevarande som övriga propositioner
vid innevarande riksdag rörande
fisket ha förekommit uppvaktningar inför
utskottet av en hel del fiskare tillhörande
skilda grupper och organisationer
inom branschen. Samtliga dessa
ha varit av den bestämda meningen, att
det ur fiskerinäringens synpunkt vore
av största intresse och yttersta nödvändighet
att den föreslagna fiskeristyrelsen
inrättades. Det vore av flera skäl
icke välbetänkt att längre fortsätta med
nuvarande system.

Ja, det är av de nu nämnda och på
grund av de av Kungl. Maj:t i övrigt
anförda skälen, som utskottet har ansett
sig böra i huvudsak tillstyrka propositionen.

I vissa i anslutning till propositionen
väckta motioner har yrkats, att fiskcristyrelsen
skall förläggas till Göteborg.
Vissa röster ha ju också nu här i kammaren
höjts för den förläggningsorten.
Utskottet finner åtskilliga skäl tala för
en sådan förläggning, framför allt viist -

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

i kustfiskets dominerande betydelse inom
i fiskerinäringen. Därigenom skulle man
också kunna vinna erfarenheter av en
l placering av centrala ämbetsverk utanför
Stockholm, varom det också har ta''
lats här i afton. En förläggning till Göteborg
skulle emellertid medföra vissa
praktiska svårigheter, det tror jag inte

■ man kan komma ifrån. Stora delar av

■ landets fiskare -— t. ex. ostkustfiskarena
i som ändå ha sin verksamhet från, låt oss

säga, Ystad till Haparanda — ha sålunda
lättare att upprätthålla förbindelse med

■ Stockholm än med Göteborg, och sty •

relsens kontakt med andra grenar av

■ förvaltningen skulle försvåras om den
förlädes till sistnämnda stad. Utskottet
har därför anslutit sig till Kungl. Maj: ts
förslag om styrelsens förläggning till
Stockholm.

I Jag kan ju vidare nämna, att flertalet
av de inför utskottet uppvaktande
‘ fiskarena uttalade sig för Stockholm som
i förläggningsplats. Det är klart att en del

• som hörde hemma på västkusten föredrogo
Göteborg, men, som sagt, flertalet
uttalade sig för Stockholm.

Sedan har i vissa motioner föreslagits,

■ att i styrelsen skall beredas plats för yt •

terligare en representant för fiskarena,
vilken då närmast skulle företräda syd ■

kustfiskarenas representanter i styrelsen.

■ Då förhållandena inom kustfisket äro
i mycket olikartade utefter olika kuststräckor
torde det föreligga skäl för att

• bereda fiskarena ytterligare representa ■

tion inom styrelsen. Därigenom skulle

■ fiskeristyrelsen vid behandling av frål
gor, som icke beröra undersöknings- och
l försöksverksamheten, komma att bestå

av överdirektören såsom ordförande
i samt fyra representanter för fiskarbefolkningen
och eu representant för fisk •

handeln. I fråga om organisationen i övrigt
av fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök
samt den där anställda per i

sonalen och dess lönegradsplacering vill
utskottet tillstyrka Kungl. Maj:ts för •

slag.

Det är alltså bara på en enda punkt,

■ som utskottet har gjort en ändring i
’ Kungl. Maj:ts förslag. Jag hoppas att vederbörande
statsråd inte har någonting

108

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 19-18 em.

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

att invända mot det. Såvitt jag har kunnat
höra har han inte gjort någon an- 1
märkning beträffande den lilla ändringen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag i
få yrka bifall till utskottets hemställan, i

Herr OHLON: Herr talman! Det var
med en viss förvåning jag hörde herr
statsrådet uttala sig i dag, efter den tvekan
rörande speciellt den hydrografiska i
forskningens organisation, som han gav
uttryck för i den kungliga propositionen.
Nu fanns det inte längre någon tvekan.

Det var ett ord som ideligen kom tillhaka
i statsrådets anförande — jag ångrar
att jag inte förde statistik över det
— nämligen ordet »tillsynsmyndighet».
Och utom om »tillsyn» talades det om
»samordning». All erfarenhet visar att
vetenskaplig forskning, som arbetar under
kontroll, förtvinar. Här är det också
när det gäller hydrografien och
oceanografien fråga om en internationellt
inriktad vetenskap, som bedrives
under samarbete med ett stort antal länder
och där expertis och erfarenhet beträffande
det vetenskapliga arbetet finnes
samlad just inom den hydrografiskbiologiska
kommissionen. Jag dristar
mig att uttala mina tvivel på att det skall
vara möjligt för en fiskeristyrelse på
ostsidan av landet att fullfölja kommissionens
internationellt banbrytande
verksamhet.

Herr statsrådet sade också, att var vi
än förlägga det nya ämbetsverket, så
komma ändå för all framtid de prisreglerande
organen och krisorganen att förbli
i huvudstaden. »Das lässt tief blicken».
Ämbetsverket skall fortbestå, och
det är tydligen enligt herr statsrådets uttalande
meningen att även prisregleringsorganen
och krisorganen skola bli
permanenta institutioner.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag inledde mitt förra anförande med
att erkänna, att regeringen var tveksam
innan den lade fram propositionen. Men
när denna en gång är presenterad, så

betyder det att regeringen har tagit sin
ställning. Och att därefter demonstrera
tveksamhet ligger i varje fall inte för
mig. Om det är herr OKtons metodik
och arbetssätt, må han själv svara för
det.

Men det var inte för detta jag närmast
begärde ordet, utan det var därför
att herr Ohlon beklagade, att han inte
statistikfört alla de gånger jag använt
ordet »tillsynsmyndighet». Jag vet faktiskt
inte, om jag inte trots allt missförstod
herr Ohlon. Eller menade verkligen
herr Ohlon, att jag, när jag talade
om tillsynsmyndigheten, därmed avsåg
fiskeristyrelsen med baktanken att denna
skulle ha tillsyn över forskning och
vetenskap och därför förtjäna epitetet
tillsynsmyndighet? Jag fattade herr Ohlons
sista anförande som om han drog
de slutsatserna. Då måste jag verkligen,
hur genant det än må vara för herr Ohlon,
säga att jag allvarligt ifrågasätter,
huruvida herr Ohlon har läst vare sig
propositionen eller utskottsutlåtandet.

Här finns ju en tidigare fristående tillsynsmyndighet,
bestående av en överinspektör,
en teknisk laborator, en laborator,
som är biolog, och en assistent. Den
skall inläggas som en särskild avdelning
inom fiskeristyrelsen. Det har förekommit
vissa reservationer emot att man
för in denna speciella art av verksamhet
under den centrala fiskeristyrelsen,
då tillsynsmyndigheten ju tidigare har
varit ett självständigt organ med uppgift
att ha tillsyn över föroreningarna i
vattnet.

Att man därifrån kan dra den slutsatsen,
att jag, när jag talar om tillsynsmyndigheten
i denna bemärkelse, som
jag dock icke — med hänsyn till att det
så klart redogjorts för den i propositionen
— ansåg mig behöva utveckla alltför
utförligt, skulle ha använt begreppet
i den betydelsen att det skulle ha
gällt tillsyn över forskningen, är mig
alldeles oförklarligt.

Jag ber om ursäkt, om jag har missförstått
herr Ohlon. Har jag inte missförstått
herr Ohlon är det, som jag sade,
närmast genant för herr Ohlon själv.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

109

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Jag
har väckt en motion på denna punkt,
som gäller fiskeristyrelsen, vari föreslås
utökning av fiskeristyrelsen med
ytterligare en representant för fiskarbefolkningen.
Utskottet har tillstyrkt
denna motion, och för det är jag utskottet
tacksam.

En annan motion, som gällde överflyttande
av några fiskmästarbefattningar
till lönegrad Ce 17, har utskottet
avslagit. Jag finner mig emellertid i
utskottets avslagsyrkande, därför att jag
från annat håll har fått reda på att
ärendet rörande fiskeritjänstemännen
ligger under utredning och att den lönegradsplacering,
som här är föreslagen,
sålunda endast är ett provisorium.

Vad beträffar fiskeristyrelsen skulle
jag först vilja påminna om att kravet på
en fiskeristyrelse är mycket gammalt.
Riksdagen har begärt åtskilliga utredningar,
och flera betänkanden ha framlagts,
fastän inte förrän nu något direkt
förslag genom Kungl. Maj :t har kommit
på kamrarnas bord. Man har nu ansett
sig tvungen att lägga fram förslaget,
därför att man inte längre hade plats
för fisket inom den gamla organisationens
— lantbruksstyrelsens — ram.

Fiskarena ha länge krävt en särskild
fiskeristyrelse. De ha t. ex. i våra grannländer,
Danmark och Norge, sett att fiskeriadministrationen
är annorlunda
ordnad än i vårt land — om jag inte
minns fel har man i Danmark t. o. in.
ett särskilt fiskeriministerium.

Då nu fiskeristyrelsens förläggning
diskuteras, anföres av åtskilliga talare
att Göteborg borde vara förläggningsorten,
och man anför som stöd för denna
mening statistiska siffror. Jag roade
mig under middagspausen med att gå
igenom den senaste officiella statistik
för fiske som finnes i handeln — den
från år 1945 — och jag kom till en del
resultat, som kanske rent av kunna
chockera kammaren.

Det visade sig att totala fångstmängden
för fisket i Kattegatt, Skagerack och
Nordsjön år 1945 var 94 miljoner kilogram
fisk och för fisket vid ostkusten,

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

[ sydkusten och Öresund 59 miljoner ki,
logram. Man skall alltså inte förringa

■ ost- och sydkustfiskets betydelse. Vad
[ som kanske kunde överraska kanuna ■

ren skulle närmast vara, att om man
: lägger ihop fångsterna av sill och ström •

ming, så visar det sig att i Kattegatt,
Skagerack och Nordsjön fångades 37

• miljoner kilogram, men vid ostkusten,

■ sydkusten och Öresund 39 miljoner ki ■

logram, alltså mer än vid västkusten,
i Av torsk fångades det vid ost- och syd;
kusten och i Öresund 13 miljoner kilot
gram, i Kattegatt, Skagerack och Nordt
sjön 8 miljoner kilogram. Jag borde

- kanske inte alls tala om lax och 41

■ — av lax fångades det vid ost- och syd .

kusten 1,2 miljoner kilogram och på
: västkusten 13 000 kilogram, av ål 1,6

t miljoner kilogram vid ost- och sydkus.
ten och Öresund och 105 000 kilogram

• vid västkusten.

Vad är det då som gör att västkustt
fisket ändå dominerar? Det är de speci -

ella västkustfiskarna — makrill, gråsej,

- flundra, långa, rödspotta, o. s. v. Men
, en fiskeristyrelse skall ju handlägga fis>
keriärenden från Haparanda till Svine -

sund, t. ex. rörande fisksorter som äro
speciella för ost- och sydkusten likaväl

l som rörande sådana som äro speciella

- för västkusten.

Av många skäl, som här ha anförts
i av utskottets talesman och av herr stats:
rådet, har jag funnit det lämpligast att
. fiskeristyrelsen förlägges till Stockholm,
och jag har funnit att man även på väst;
kusthåll försonar sig med den tanken,
i Emellertid har det ju gjorts en aktion

- från Göteborgs sida, och i riksdagen skall

- man naturligtvis vara lojal mot sina val :

män och företräda deras intressen. Jag

i tror dock, att västkusten ändå blir till:
räckligt starkt representerad i fiskeri i

styrelsen för att kunna hävda sin meI
ning.

i Sedan skulle jag bara vilja säga några
ord beträffande den vetenskapliga

- forskningen. Jag tror inte att det förhåli
landet, att den vetenskapliga forskning -

eu kopplas ihop med fiskeristyrelsen,
, kommer att innebära något men för den

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

del av den vetenskapliga forskningen, ;
som är av betydelse för det praktiska i
fisket. Jag undrar emellertid, om man >
inte när man talar om den vetenskap!!- i
ga forskningens betydelse för det prak- :
tiska fisket överdriver kolossalt. Vad ]
har den svenska fiskerinäringen t. ex. i
för intresse av vilket slam som finns 1
på botten av Medelhavet? Eller huruda- i
na förhållandena äro nere på Söderhavs- 1
öarna? Våra svenska fiskebåtar komma j
ju aldrig dit för att bedriva något fiske. J
Den del av den vetenskapliga forskningen,
som berör det svenska fisket, 1
tror jag har blivit nästan väl frikos- 1
tigt tillgodosedd genom Kungl. Maj:ts 1
proposition och utskottets förslag, sedd 1
från fiskarsynpunkt. >

Jag ber trots detta, herr talman, att «
få yrka bifall till utskottets hemställan. ‘

]

Ilerr HAGE: Herr talman! .Tåg hade ]
tänkt att få instämma i min gamle vän <
K. J. Olssons anförande, och särskilt i
tänkte jag instämma med honom i förra 1
delen av hans anförande, där han talade
om faran av att påbygga ämbetsmanna- <
världen och ämbetsverken på det sätt, i
som för närvarande sker. Men sedan kom j
herr K. J. Olsson beklagligtvis in på (
spörsmålet om Stockholm eller Göteborg, i
och där hade jag givetvis litet svårt att ]
följa honom. Jag kan inte finna annat ;
än, att vissa tekniska fördelar tala för 1
Stockholm, när det gäller förläggningen i
av det ämbetsverk som väl nu blir av — i
beklagligtvis.

Jag har varit med i riksdagen så länge,
att jag har levat mig in i en viss upp- j
fattning, som var gängse bland småfolksrepresentanter
och arbetarrepresentan- ’
ter i riksdagen, som kan uttryckas med
det gamla visdomsordet: »Lagom skola
kaplanerna hava det!»

Det var en gammal god paroll, som ]
man en gång var mycket lyhörd för ‘
bland småfolkets representanter i andra
kammaren och kanske i en viss utsträckning
även här i första kammaren. Men i
jag måste säga, att om man kastar fram <
den parollen nu får man kanske inte <
med sig någon vidare anslutning i någon j

av kamrarna. I den parollen låg det
emellertid ett slags underförstådd maning,
att folkrepresentanterna skulle vara
mycket försiktiga, när det gällde att
skapa nya ämbetsverk eller inrätta högre
ämbeten. Den saken har gått så djupt
in i mitt medvetande, att jag vid varje
tillfälle, när det är fråga om sådana här
nya ämbetsverk och nya befattningar,
känner liksom en tagg i hjärtat för att
jag skall behöva vara med om någonting
sådant.

Nu är det ju klart, att det finns tillfällen,
då man måste gå med på sådana
här beslut, det vill jag gärna erkänna.
Men jag skulle tro, att jag ändå har anledning
att i dag passa på att instämma
med min gamle vän K. J. Olsson i första
delen av hans anförande. Jag vågar säga,
att tillskapandet av nya ämbetsverk och
tillsättandet av ämbetsmän med höga löner
nu går med sådan fart, att en gammal
man, som har varit med vid en tid,
då det rådde en helt annan ideologi
inom arbetarklass och småfolk i bägge
kamrarna, riktigt måste hissna.

Jag har velat avge denna deklaration,
då jag nu inte har kunnat utan vidare
instämma med herr K. J. Olsson. Men
jag vågar säga, att även om jag vore
ensam om min uppfattning i denna kammare
— och jag har ju dock K. J. Olsson
med mig — skulle jag känna ett behov
av att göra detta uttalande. Det kan verkligen
finnas anledning att bromsa en
smula, när det gäller inrättandet av nya
ämbetsverk och ämbeten.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å vad
utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Onsdagen den 21 april 1918 em. Nr 15. m

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Då emellertid herr Johansson, Johan
Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 64;

Nej — 38.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2.

Herr OHLON: Herr talman! Jag her att
få yrka, att riksdagen må med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
de likalydande motionerna I: 255 och II:
405 samt motionen II: 417, samtliga i
denna del, besluta, att fiskeristyrelsen
med statens fiskeförsök skall förläggas
till Göteborg.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu föredragna punkten
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Ohlon,
att kammaren skulle med avslag å
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
de likalydande motionerna 1: 255 och
II: 405 samt motionen II: 417 i denna
del besluta, att fiskeristyrelsen med sta -

tens fiskeförsök skulle förläggas till Göteborg.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Ohlons yrkande
i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Herr OHLON: Herr talman! Jag ber
att få yrka, att riksdagen må med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till de likalydande motionerna 1:247
och 11:411 respektive 1:251 och 11:407
samt motionen II: 393, samtliga i denna
del, besluta, att svenska hydrografiskbiologiska
kommissionen skall fortbestå.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr
Ohlon, att kammaren skulle med avslag

112

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Ang. inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

å Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till de likalydande motionerna I: 247 och
II: 411 respektive I: 251 och II: 407
samt motionen II: 393, samtliga i denna
del, besluta, att svenska hydrografiskbiologiska
kommissionen skulle bestå.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15
punkten 5, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Ohlons yrkande
i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7.

Herr OHLON: Herr talman! Jag ber
att få hemställa, att kammaren måtte
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till de likalydande motionerna
1:247 och 11:411 respektive 1:251
och II: 407 samt motionen II: 393, samtliga
i denna del, besluta, att undersöknings-
och bevakningsfartyget Skagerak
skall underställas länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
skall be att få yrka bifall till utskottets
hemställan i denna del.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den under behandling varande
punkten yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels
ock, av herr Ohlon, att kammaren skulle
med avslag å Kungl. Maj :ts förslag och
med bifall till de likalydande motionerna
I: 247 och II: 411 respektive I: 251
och II: 407 samt motionen II: 393, samtliga
i denna del, besluta, att undersöknings-
och bevakningsfartyget Skagerak
skulle underställas länsstyrelsen i Göteborg.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15
punkten 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Ohlons yrkande
i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 8.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9.

Herr OSVALD: Herr talman! Jag skall
be att få yrka, att kammaren med avslag
på Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till de likalydande motionerna I: 247 och
11:411 respektive 1:250 och 11:412 respektive
I: 254 och II: 406, samtliga i hit -

Onsdagen den 21 april 1918 em.

Nr 15.

113

hörande delar, måtte besluta, att fisketillsynsmvndigheten
alltjämt skall bibehålla
sin fristående ställning. Ett beslut
i enlighet med detta yrkande torde vara
befogat efter det beslut, som nyss har
fattats.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
skall be få yrka bifall till utskottets hemställan
under den föredragna punkten.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare, enligt herr Osvalds
yrkande, därpå att kammaren
skulle med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till de likalydande
motionerna I: 247 och II: 411 respektive
I: 250 och II: 412 respektive I: 254
och II: 406, samtliga i hithörande delar,
besluta, att fisketillsynsmyndigheten alltjämt
skulle bibehålla sin fristående ställning;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 10—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 16, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till fiskredskapsförsäkring,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. stöd åt fiskerinäringen m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående stöd åt fiskerinäringen,
in. in., jämte i ämnet viickla
motioner.

I en till riksdagen avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
48, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av

S Första kammarens protokoll 194H. Nr 15.

Ang. stöd åt fiskerinäringen m. m.

statsrådsprotokollet över jordbruksärenden,
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om viss reglering
av handeln med fisk, in. in.,

dels medgiva, att för tiden till och med
den 30 juni 1949 finge i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
förordade grunder anordnas reglering
av priserna på saltvattensfisk,

dels godkänna, att i övrigt åtgärder till
fiskerinäringens stödjande finge vidtagas
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i propositionen angivits,

dels ock å kapitalbudgeten för budgetåret
1948/49 under Fonden för låneunderstöd
till Lån till främjande av beredning
och avsättning av fisk m. in.
anvisa ett investeringsanslag av 500 000
kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft åtskilliga i ämnet väckta
motioner.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte

dels antaga förut omförmälda förordning
om viss reglering av handeln med
fisk, in. m.,

dels medgiva, att för tiden till och
med den 30 juni 1949 finge i huvudsaklig
överensstämmelse med i utlåtandet
förordade grunder anordnas reglering
av priserna på saltvattensfisk,

dels godkänna, att i övrigt åtgärder
till fiskerinäringens stödjande finge vidtagas
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i utlåtandet angivits,

dels ock i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:259, 1:260 och 11:401 samt 11:403,
den sistnämnda i vad avsåge anslagsbeloppet,
å kapitalbudgeten för budgetåret
1948/49 under Fonden för låneunderstöd
till Lån till främjande av beredning
och avsättning av fisk in. in. anvisa ett
investeringsanslag av 3 000 000 kronor;

2) att motionerna 1:263 och 11:400,
1:261 och 11:399, 11:403, i vad den ej
behandlats under 1), 1:262 och 11:416,
1:203, 11:150, 1:133 och 11:223, 1:100

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Ang. stöd åt fiskerinäringen m. m.

och 11:166 samt 11:402 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet funnos fogade tre särskilda
reservationer.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Som
kammarens ledamöter torde ha märkt,
finnas vid detta utlåtande fogade några
reservationer, vari yrkats vissa ändringar
i utskottets utlåtande. Då det beträffande
dessa reservationer lär förekomma
några formella fel och diirför propositioner
på de olika punkterna i reservationerna
icke kunna framställas, ber
jag att få yrka, att utlåtandet måtte återremitteras
till utskottet.

Samma yrkande kommer att framställas
i andra kammaren.

Herr HERLITZ: Herr talman! Då nu
ett yrkande om återremiss har framställts,
kommer jag litet post festum. Jag
vill dock påpeka, att här föreligga fel
inte bara från reservanternas sida utan
även från utskottets.

Kammarens ledamöter ha kanske förvånats
över det något ovanliga förhållandet,
att vi anmodats fatta beslut om en
lagtext i en ganska kontroversiell fråga
utan att vi få läsa lagtexten. Vi få i utlåtandet
läsa endast ett stycke av en
paragraf, som för resten inte innehåller
det väsentliga i lagtexten. Det övriga få
vi leta efter på annat håll. Jag är fullkomligt
på det klara med att detta skett
under inflytande av vissa reformtankar,
som framfördes häromåret och enligt
vilka man inte alltid skulle behöva trycka
av alltför skrymmande författningstexter.
Men det var meningen att det endast
skulle ske i sådana fall, då utskottet
var enigt. Och jag skulle vilja gå ett
steg vidare. Även i sådana fall, i synnerhet
då det som här föreligger ett stort
antal motioner och det rör sig om en
viktig och stor fråga, torde kammaren
önska att få se den lagtext, som den har
att besluta om.

Jag skall tillåta mig att uttala den förhoppningen,
att kammarens ledamöter
hädanefter icke måtte behöva famla i

dunklet, då de ha att fatta beslut om lagtexter,
utan skola få se dem.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
hade väntat mig att herr Herlitz skulle
observera och anmärka på det av honom
nu påtalade förhållandet. Anmärkningen
är befogad, men utelämnandet av lagtexten
beror just på den omständighet
som herr Herlitz nämnde. Det har utfärdats
anvisningar om att utskotten skola
iaktta den största sparsamhet i fråga om
tryck. Sekreteraren och jag ha haft överläggningar
om den här saken, och på
grund av anvisningarna, som jag tror
kommit alla utskott till handa, gingo vi
en medelväg.

Nu skall jag lova att vad på mig ankommer
skall herr Herlitz framdeles i
utlåtandena från utskottet få hela lagtexten.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet
annat yrkande ej förekommit, än
att detsamma skulle visas åter till utskottet Därefter

gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på återremiss; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 18, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 180
angående anslag till åtgärder mot skadegörelse
av skogsinsekter, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9,
i anledning av väckt motion om beredande
av möjlighet åt sockersjuka, som
äro fullt arbetsföra, att söka och innchava
befattningar i statens tjänst.

I sammanhang härmed föredrogs ett
från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 298, med delgivning av
nämnda kammares beslut vid behand -

Onsdagen den 21 april 1918 em.

Nr 15.

115

ling av dess andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 5, i anledning av en där
väckt motion i samma ämne.

Första kammaren biföll vad dess tillfälliga
utskott i det föredragna utlåtandet
hemställt och biträdde andra kammarens
i ämnet fattade beslut.

Föredrogs ånyo första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 10,
i anledning av väckt motion angående
utredning om beredande av ersättning
åt kommun för kostnader, åsamkade genom
kommunal brandkårs deltagande i
släckning av brand i staten tillhörig
oförsäkrad egendom m. m.

I sammanhang härmed föredrogs ett
från andra kammaren ankommet proto -

kollsutdrag, nr 304, med delgivning av
nämnda kammares beslut vid behandling
av dess första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 5, i anledning av en där väckt
motion i samma ämne.

Första kammaren biföll vad dess tillfälliga
utskott i det föredragna utlåtandet
hemställt och biträdde andra kammaren
i ämnet fattade beslut.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.56 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 15.

Lördagen den 24 april 1948.

Lördagen den 24 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Vougl avlämnade Kungl.
Maj:ts propositioner:

nr 213, angående samarbete med Stockholms
stad för utbyggnad och drift av
Sabbatsbergs sjukhus samt försäljning till
staden av serafimerlasarettets fastigheter
m. m.;

nr 216, med förslag till militär rättegångslag
m. m.;

nr 217, med förslag till ändrad lydelse
av 17—20, 22, 96 och 101 §§ regeringsformen;
samt

nr 218, angående den allmänna bostadspolitikens
organisation in. in.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1948/49 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde; nr

128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående beredande av täckning
för viss i lotsstvrelsens räkenskaper
redovisad brist;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående övergångsersättning
till förre furiren vid flottan H. E.
Ahlström;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till Stockholms
enskilda bank aktiebolag till täckande
av vissa rättegångskostnader;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

133, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositon angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositonen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

135, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

136, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till landsfogdarna m. fl.:
avlöningar; samt

nr 137, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående eftergift av viss
ogulden arvsskatt för Fliseryds fideikommiss.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 139, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa

Lördagen den 24 april 1918.

Nr 15.

117

av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1947 vid dess
trettionde sammanträde fattade beslut.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 26
maj 1909 (nr 28 s. 7) om tjänstgöringen
i Kungl. Maj ds lagråd;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.; samt

nr 142, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa decentraliserings-
och förenklingsåtgärder inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 206,
angående vissa frågor rörande försvarets
organisation.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 207, med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 208, angående vissa anslag till matcrielanskaffning
för försvaret för budgetåret
1948/49; och

nr 210, angående ombyggnad av Säffle
kanal m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
211, angående utgivande av livräntor till
Lilly Holmin, Karin Persson och 14. II.
E. Sjölander.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 212, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering in. in., så
ock om fortsatt giltighet av samma lag,
in. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition, nr 214,
angående vissa anslag till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedanniimnda motioner:

nr 349, av fri! Svenson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1948/49 till
universitetssjukhusen; och

nr 350, av fröken Andersson m. fl., i
samma ämne.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj ds denna dag avlämnade propositioner
nr 213 och 216—218.

Herr MANNERSKANTZ erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Med hänsyn till omfattningen av de
med Kungl. Maj ds propositioner nr
206, angående vissa frågor rörande försvarets
organisation, nr 207, med förslag
till förordning med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga, samt nr 208, angående
vissa anslag till materielanskaffning
för försvaret för budgetåret 1948/
49 in. in. avsedda ärendena tillåter jag
mig anhålla, att kammaren måtte medgiva
utsträckning av tiden för avgivande
av motioner i anledning av sagda propositioner
till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från propositionernas
avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Herr Holmbuck väckte eu motion, nr
351, i anledning av Kungl. Maj ds propo -

118

Nr 15.

Lördagen den 24 april 1948.

sition angående anslag för budgetåret
1948/49 till universitetssjukhusen.
Motionen bordlädes.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
21, i anledning av väckta motioner angående
vissa ändringar i lagen om ordning
och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1948/49 till
bidrag till svenska textilforskningsinstitutet
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/
48 till täckande av vissa kostnader för
Svenska skifferoljeaktiebolagets verksamhet; nr

64, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å
allmän beredskapsstat för budgetåret
1946/47;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till landsfiskalerna m. fl.:
avlöningar;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv, m. m., jämte i ämnet väckta motioner; nr

67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till stipendier för blivande
distriktstandläkare in. fl.;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avskrivning av
vissa fordringar, redovisade som propriebalanscr
i medicinalstyrelsens räkenskaper; nr

69, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående upptagande å riksstaten
för budgetåret 1948/49 av ett underskott
för luftfartsfonden;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen beträffande diverse
kapitalfonder gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser väg- och
vattenbyggnadsverkets förrådsfond;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen beträffande
fonden för förlag till statsverket gjorda
framställning angående anslag för budgetåret
1948/49 till förskott till vissa
plankostnader m. in.;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av vissa
under järnvägsstyrelsens förvaltning
stående fastigheter;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Majd att tillerkänna Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag samt Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund
rätt till viss malmbrytning utöver i gällande
malmavtal medgivna kvantiteter,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 74, i anledning av väckt motion
angående ersättning till chauffören V.
Bjurman för bilskada vid motorplogning; nr

75, i anledning av väckt motion
om anvisande av medel för försök med
visst system för elektrifiering av avlägsna
bygder och gårdar;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bidrag till metallografiska
institutet;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

78, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

79, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för hudgetåret
1948/49 m. m.;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgivande av livränta
till Elisabeth Kjellbing m. in., så -

Lördagen den 24 april 1948.

Nr 15.

119

viti propositionen hänvisats till statsutskottet; nr

81, i anledning av väckt motion
om viss ersättning till värnpliktige G.
I. Lager för skada, ådragen under militärtjänstgöring; nr

82, i anledning av väckt motion
om ersättning till textilarbetaren E. S.
Nilsson för skada, ådragen under militärtjänstgöring; nr

83, i anledning av väckt motion
om rätt för idrottsmän, som deltaga i
olympiader och landskamper i fri
idrott, att av statsmedel erhålla ersättning
för förlorad arbetsförtjänst;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till dövstumskolorna; nr

86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till överstyrelsen för
yrkesutbildning;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till konstfackskolan; samt

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till nybyggnad för statens
rättsläkarstation i Stockholm;

bevillningsutskottets betänkande nr 35,
i anledning av väckta motioner angående
vissa frågor rörande nykterhetslagstiftningens
utformning;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt framlidne
italienske ministern i Stockholm
Alberto Bellardi Riccis änka;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj ris

proposition angående utgivande av livränta
till Elisabeth Kjellbing in. in., såvitt
propositionen hänvisats till bankoutskottet
;

nr 26, i anledning av väckta motioner
angående provisoriskt pensionstillägg till
pensionerade f. d. beställningshavare på
försvarsväsendets reservstater; samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa kostnader för
allmänt kyrkomöte;

första lagutskottets utlåtande nr 31, i
anledning av väckt motion om införande
av en svenska folkets nationaldag;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckta motioner
om en översyn av lagen om allmänna
barnbidrag och lagen om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl.
barn;

nr 22, i anledning av väckta motioner
angående de särskilda barnbidragen till
änkors och invaliders m. fl. barn; samt

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående vidgad tillämpning av lagen
om särskilda barnbidrag till att omfatta
även änklingars barn; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion om
bättre tillgodoseende av landsbygdens intressen
och näringar vid arbetstillståndsgivningen;
samt

nr 12, i anledning av väckt motion om
skärpta bestämmelser avseende skydd
mot eldfara inom elevhem vid vissa skolor
och anstalter.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.14 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.