Tisdagen den 20 April

ProtokollRiksdagens protokoll 1869:420

356

Den 20 April.

Tisdagen den 20 April.

Kl. 6 e. m.

§ 1-

Upplästes och godkändes protokollet för den 12 äfvensom utdrag af
protokollet rörande de ärenden, öfver hvilka Kammaren vid sammanträde
den 17 innevarande månad fattat beslut.

§ 2.

Föredrogos ånyo och bordlädes för andra gången:

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 64;

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28;

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Memorial N:o 2;

Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 14;

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande Nås 4 och 5;

Lag-Utskottets Utlåtanden Nås 29—33;

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtanden N:o 3 (i
samlingen N:o 34), N:o 4 (i samlingen N:o 35) och N:o 5 (i samlingen
N:o 36).

§ 3.

Föredrogs punktvis Banko-Utskottets Memorial N:o 8 rörande 5—10
artiklarne i bankoreglementet.

Utskottets alla hemställanden biföllos, och lades dess slutliga anmälan
till handlingarne.

§ 4.

Derefter föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22, i anledning af
väckta motioner, åsyftande ändringar i gällande stadganden rörande exsekutionsväsendet.

Herr Sääf: Då Lag-Utskottet i detta sitt Utlåtande sammanfört
alla i detsamma omnämnda motioner inom området för den verksamhet,
som blifvit anvisad åt den af Kongl. Maj:t tillsatta komité för utsökningslagarnes
omarbetning, har Utskottet af detta skäl afslagit samtliga dessa
motioner. Som emellertid något nödvändigt samband icke eger rum emellan
den af Herr Wallenberg väckta motionen om upphörande af nu
gällande bestämmelser angående införsel i embets- och tjensteman^ löner
och Utsöknings-balkens öfriga föreskrifter angående exsekutionsväsendet,

357

Den 20 April.

samt den af Herr Wallenberg väckta frågan sålunda icke med säkerhet
kommer under Kongl. Maj:ts pröfning, utan att Riksdagen särskildt derom
beslutar, anser jag, lika med två reservanter inom Utskottet, att frågan
bör blifva föremål för Riksdagens särskilda behandling, dervid jag får
tillstyrka bifall till motionen.

Skälen derför har motionären utvecklat på ett så fullständigt sätt, att
äfven den, som ej förr sysselsatt sig med frågan, bör vara öfvertygad om
såväl det orimliga i nuvarande stadgande som om det nyttiga i dess afskaffande.

Det orimliga tyckes mig påtagligt deraf, att en fordringsegare derigenom
har rätt att på förhand lägga beslag på något som först framdeles
genom gäldenärens arbete kan intjenas; på det således som ännu
icke finnes till. Besinnar man dessutom, att detta stadgande icke lärer
kunna tillämpas på löntagare i enskildes tjenst utan endast på embetsed!
tjenstemän, hvilkas löner i allmänhet äro afpassade efter deras oundgängliga
behof, samt att andre fordringsegare ej hafva rätt till annat än
det som verkligen af gäldenären för tillfället eges, hvilket väl är det enda
rätta, torde det orimliga i detta stadgande ännu mera bjert framstå.

Det nyttiga i afskaffandet synes mig återigen ligga deri, att de förhållanden
i det enskilda lifvet, som nu beröras af detta orimliga stadgande,
skulle förbättras, derigenom att ingen skulle hafva rätt att förpanta sin
framtid, hvarigenom såväl enskildt elände skulle förebyggas som den löngifvandes
rätt till den afiönades odelade arbete skulle betryggas. Härtill
kommer, att större betänksamhet skulle iakttagas vid utborgning, vare sig
den afser penningar eller konsumtionsartiklar — en betänksamhet som för
båda parterna skulle vara helsosam, om den medförde en inskränkning i
utborgningen eller den kredit som här kan komma i fråga.

På dessa och flera skäl yrkar jag bifall till Herr Wallenbergs motion.

Herr Lundström: Det är egentligen i anledning af den af Herr
Wallenberg väckta motionen, som jag begärt ordet. Jag har likväl fäst mig
vid det i Herr Ribbings reservation förekommande uttrycket, att under
diskussionen inom Lag-Utskottet blifvit upplyst, att denna fråga icke står
i så nära sammanhang med exsekutionsväsendet i allmänhet, att den
skulle kunna särskildt behandlas, samt att Lag-Utskottet derefter kommit
till den öfvertygelse, att den komité, som för utarbetande af lagförslag
angående exsekutionsväsendet blifvit tillsatt, möjligen icke skulle komma
att till behandling upptaga denna fråga.

Det är af en föregående talare mycket riktigt anmärkt, att det icke
gifves någon giltig grund, hvarföre inteckning för närvarande beviljas i
embets- och tjenstemäns löner. Om så vore, hvarföre skulle man då göra
ett undantag i afseende å embets- och tjenstemäns pensioner, som för
närvarande äro fria från all införsel. Pensionären kan dock egna hela
sin tid åt enskilda angelägenheter och derigenom bereda sig inkomster.

Em betsmannen kan visserligen, genom att sålunda förskrifva hälften
af sin lön, för tillfället förskaffa sig kredit, men denna blir dock under
vanliga omständigheter icke långvarig. Oftast har han flera andra fordringsegare,
än den som erhållit införsel i hans lön. Dessa fordringsegare
kunna icke med blida ögon se sig sjelfve ega sämre rätt än andra till

358

Den 20 April.

embetsmannens inkomster. De nödga honom sålunda att göra konkurs.
Då upphör all införsel i lönen. Det beror då på kreditorernas bestämmande,
huru stor del af lönen gäldenären må tillkomma. I händelse af
tvist afgör konkursdomstolen denna fråga, och i så fall händer ofta, att
domstolen anser hela lönen vara nödig för gäldenärens och hans familjs
underhåll. Vid sådant förhållande blir gäldenärens ställning bättre efter
än före konkursens början, då han tilläfventyrs icke erhöll mera än halfva
lönen. Men deraf framgår också det olämpliga hos den nu gällande lagen.
Motionären har på ett så klart och tydligt sätt framlagt fördelarne
af den ifrågasatta förändringen och äfven bevisat, att denna fråga icke
står i sammanhang med exsekutionsväsendet i allmänhet utan utgör en för
sig fristående fråga, att det skulle vara öfverflödigt att vidlyftigare härom
orda, utan inskränker jag mig till att instämma med Herr Ribbing och,
på de skäl såväl han som den föregående talaren anfört, yrka afslag å
Utskottets Betänkande och bifall till motionärens förslag att från Utsökningsbalkens
7:de kapitel och öfriga förordningar måtte helt och hållet
uteslutas alla bestämmelser angående införsel i embets- och tjenstemäns
löner för deras enskilda skulder eller andra förbindelser.

Herr Olof Nilsson från Westerbottens län: Det förefaller mig
högst besynnerligt, att Utskottet i förlitande på en komité icke velat taga
min motion i närmare pröfning.

I det län, jag tillhör, uppgå undsättningsskulderna till cirka 879,000
R:dr, och jag tror, att de äfven i andra län uppgå till stora belopp.

Då nu landssekreterarnes löner i medeltal uppgå till cirka 13,000
R:dr, och dessa öfverdrifvet höga löner till större delen utgöras af expeditionslösen
i skuldfordringsmål, samt sålunda stiga i samma mån som
mängdens ekonomiska ställning försämras, tyckes folket ega rättmätiga
anspråk på att ett mindre kostsamt sätt för de ifrågavarande undsättningslånens
utsökande införes; ty det synes mig hårdt, att den fattige,
som under nödår till låns bekommit, exempelvis, en fot spanmål, skall, då
betalning härför af honom utkräfves på laglig väg, nödgas i lagsökningskostnader
utgifva 7 å 8 R:dr.

Bifölles min motion, skulle dessa dryga lagsökningskostnader möjligen
kunna nedsättas ända till 75 öre, hvilken nedsättnings ofördröjliga införande
är så mycket mera af behofvet påkalladt, som en del af de ifrågavarande
undsättningslånen redan äro till betalning förfallna, och man således
har att vänta ett stort antal lagsökningar i och för desammas indrifvande.

Jag yrkar på ofvan anförda grunder afslag å Utskottets Utlåtande
och bifall till min motion.

Herr Rosenberg: Jag vill ingalunda bestrida, att de tre förevarande
motionerna af Herrar Olof Nilsson, C. A. Larsson och Falkman, såsom
Utskottet anmärkt, falla inom området att tillhöra den komité, som
blifvit tillsatt för utarbetandet af ny utsökningslag: men deremot måste
jag bekänna, att, oaktadt alla skäl jag inom Utskottet hört uttalas derför,
jag icke är i stånd att fatta, det Herr Wallenbergs motion tillhör
samma komité. Då komitéen har till föremål för sitt arbete sjelfva exse -

Den 20 April.

359

kutionsväsendet och dess ändamålsenligare ordnande, berör deremot Herr
Wallenbergs motion ett rent rättsförhållande.

Frågan är nemligen, huruvida det kan vara riktigt att bevilja införsel
i något, som ännu icke finnes till. Man får, enligt vår lag, icke
lemna pantförskrifning å växande gröda; är det då konseqvent att tillåta
införsel i en lön, som ännu icke är intjenad och som man icke vet, om
den kommer att intjenas.

Då jag emellertid hört reservanten inom Utskottet, Herr Ribbing, begära
ordet, vill jag icke längre upptaga Kammarens tid med att anföra
flera skäl för min åsigt, utan inskränker jag mig till att, då jag anser det
vara vådligt att på rak arm bifalla motionen, yrka återremiss till Utskottet
af denna del af Betänkandet, bvilket jag för öfrigt bifaller.

Herr Ahlgren: Om en sådan uppfattning inom Utskottet gjort sig

gällande, som reservanten Herr Ribbing anfört, att nemligen den af Herr
Wallenberg väckta frågan “ej står i så nära sammanhang med exsekutionsväsendet
i allmänhet, att såsom säkert skulle kunna antagas, att den
af den komité, hvilken för utarbetande af lagförslag angående detsamma
blifvit tillsatt, kommer att till behandling upptagas11, om, säger jag en
sådan uppfattning varit rådande inom Utskottet, då hade såväl reservanten
som den föregående talaren rätt att klandra Utskottets beslut rörande
denna motion. Det är dock ett komplett misstag, att en sådan uppfattning
egt rum inom Utskottet, utan har Utskottet deremot just framdragit
såsom ett skäl för sitt beslut, att Kong! Maj:t tillsatt en komité för
utsökningslagarnes omarbetning. Nu är Utsöknings-balkens 7:de kapitel
2 § jemte några i sammanhang dermed stående Kongl. Förordningar just
föremål för Herr Wallenbergs motion. Utsöknings-komitéen kan sålunda
icke undgå att taga denna fråga under ompröfning. Jag ber att få till
Kammaren hemställa, om det kan vara lämpligt att lösrycka detta stadgande
och ingå till Kongl. Maj:t med begäran om förändring af en så
speciel del af våra utsökningslagar, då Kongl. Maj:t tillsatt en komité för
omarbetande af dessa lagar i sin helhet.

Medan jag har ordet, vill jag något närmare granska den af Herr
Ribbing afgifna, af näst föregående talare åberopade reservationen. Det
är hufvudsakligen på tvänne skäl, som Herr Ribbing yrkat bifall till Herr
Wallenbergs motion: det ena är, säger Herr Ribbing, “att rätt att lemna
införsel i lön innebär ett sätt att öka sin kredit och medför alltså en
uppmuntran och ett skydd åt konsumtionskrediten". Men jag vill i min
ordning fråga reservanten, hvarföre är det just konsumtionskrediten, som
härigenom ökas? Kan det icke inträffa, att en embets- eller tjensteman
för en mängd andra ändamål är i behof af kredit? Det andra reservantens
skäl är, att följden af den lemnade införseln i lönen “blir till statens
förfång", derigenom att tjenstemannen mister en del af sina inkomster.
Månne icke tjenstemannen lika lätt, utan att sjelf komma i besittning af
sin lön, kan minska sina inkomster, genom att exempelvis lemna fullmagt
åt en fordringsegare att lyfta löneqvartalen i mån de utfalla.

Reservanten slutar sina reflexioner med “allt detta är en lika bedröflig
som vanlig historia", som, enligt reservantens åsigt, härleder sig
från embets- och tjenstemannens rätt att lemna införsel i sin lön. Här -

360

Den 20 April.

utinnan torde ligga ett uppenbart misstag, ty befintligheten eller borttagandet
af de stadganden, hvarom nu äro fråga, verka icke på de förhållanden,
hvilka i reservationen blifvit påpekade.

Emellertid vill jag icke försvara nödvändigheten af de stadganden,
hvilkas upphäfvande motionären afsett; men jag vidblifver den af mig i
Utskottet uttalade åsigt att, då en komité blifvit tillsatt för omarbetande
af icke blott exsekutionsväsendet utan utsökningsväsendet i dess helhet,
denna komité äfven bör taga i betraktande, huruvida någon förändring
behöfver försiggå eller icke i denna del af Utsöknings-balken. Jag yrkar
derför bifall till Utskottets Utlåtande.

Herr Ribb ing: Såsom i början af min reservation synes, är skälet,

hvarför jag ej ansett mig hindrad att yrka bifall till Herr Wallenbergs
motion, den mig under diskussionen i Utskottet lemnade upplysning, att
denna fråga icke skulle blifva föremål för exsekutions-komitéens förslag.
Jag hyser eljest den åsigten, att, då Kongl. Maj:t på Riksdagens begäran
tillsatt en komité för en frågas utredning och denna komité härom gått i
författning, bör Riksdagen afvakta till dess komitéen fullgjort sitt arbete
och icke dessförinnan inkomma med nya påminnelser. Då emellertid den
föregående talaren förklarat, att ifrågavarande ärende borde tillhöra exsekutionskomitéen
och blifva föremål för dess förslag, ber jag att först få erinra
om, hvad Herr Rosenberg påpekat, att nemligen här icke är fråga om en
enkel exsekutionsåtgärd utan att frågan berör ett visst rättsförhållande.
Derefter vill jag lemna Kammaren upplysning, hvarifrån jag erhållit den
af mig^ gjorda uppgiften. Jag har fått den af Lag-Utskottets ordförande
Herr Grefve Sparre, som tillika är medlem af exsekutions-komitéen. Han
har på fråga svarat mig, att detta ärende icke tillhör denna komité. Man
torde sålunda kunna antaga, att denna uppgift är trovärdig.

Hvad beträffar de skäl, som den siste talaren anfört emot motionen,
vill jag medgifva, att en embetsman äfven kan komma i behof af annan
kredit än konsumtionskredit. Men i hvilka fall? Jo, i det fall att han
är affärsman, drifver affärer. Men i afseende härå vidhåller jag min redan
uttalade åsigt, att den, som har ett Statens embete, bör sköta detta sitt
embete och icke låta sin affärsverksamhet göra intrång på verksamheten
såsom embetsman eller öfver hufvud icke ega några affärer. Den, som
åtagit sig ett offentligt embete, har derigenom afsagt sig hvarje större privat
verksamhet.

Den siste talaren har äfven framdragit såsom ett skäl för sin åsigt
den omständigheten, att embetsmannen, äfven om rätt att lemna införsel
borttoges, skulle kunna, genom att förskrifva sina löneqvartal, råka i samma
olägenheter, som kunna vara en följd af införseln. Ja, detta är en sak, men
en annan är huruvida Staten bör genom sina egna lagar så att säga legalisera
och derigenom godkänna detta förhållande, att embetsmannen på förhand
lemnar förskrifning på sin lön. Jag ber Er, mine Herrar, iakttaga den
skilnad, som här förefinnes. Är det så, att embetsmannen kan med full
kraft på ett nöjaktigt sätt sköta sitt embete, oaktadt han lemnar från sig
en del af sin lön, så följer deraf, att han har för stor lön; då bör afdrag
i denna ske af jemnt den del, som han skulle vara i tillfälle att genom införsel
lemna ifrån sig. Men har han deremot nätt och jemnt hvad han

Den 20 April.

361

behöfver för sitt uppehälle, då är klart, att, när han genom införsel förlorar
en större eller mindre del af lönen, måste han, för att försörja sig,
förskaffa sig biförtjenster. Skall han göra detta, kommer embetet att
derigenom lida, ty biförtjensterna måste, för att erhållas, skötas noga,
och lönen åter för embetet är tillförsäkrad. De förra komma alltså att
sättas i första, det sednare i andra rummet.

Emellertid har vid ärendets öfverläggning i Utskottet fråga uppstått
derom, huruvida hvad Herr Wallenberg åsyftat skulle kunna vinnas endast
genom upphäfvande af vissa lagar. Då jag icke tilltror mig, såsom
icke varande jurist, att nu afgöra denna fråga, anhåller jag för min del
om Proposition att, med Kammarens uttryck af bifall till syftet i Herr
Wallenbergs motion, ärendet måtte till Lag-Utskottet återförvisas för vinnande
af utredning rörande de lagliga åtgärder, som äro behöfiiga för vinnande
af detta syfte och förslag till vidtagande af densamma.

Herr Staaff: De motioner, som behandlas i Utskottets föreliggande

Betänkande, hafva blifvit väckta af Herrar Olof Nilsson från Westerbottens
län, Wallenberg, C. A. Larsson och Falkman. Hvad de tvänne sistnämnde
beträffar, vill jag medgifva, att dessa ligga inom omfånget af exsekutionskomitéens
arbete, hvadan komitéen troligen sjelfmant kommer att med
dessa ärenden taga befattning; men den af Herr Olof Nilsson väckta motionen
står deremot icke alls i det samband med exsekutionslagarne i allmänhet,
att komitéen kan hafva anledning framställa något förslag i denna
syftning, då denna motion endast afser det särskilda expeditionssättet i
afseende på lagsökningar för indrifvande af undsättningslån. Motionen
afser att bereda en väl behöflig lindring för personer, som till följd
af fattigdom icke kunna betala sina undsättningsmedel, än mindre kostnaderna
för en sådan indrifning. Dylika lagsökningar förekomma icke
ofta, men då de förekomma, sker detta i stor mängd och medför dryga
kostnader. Här är nu fråga om att åstadkomma ett enklare sätt för dessa
fordringars indrifvande. Betrakta vi närmare saken, finna vi opkså, att
ganska göda skäl härtill förefinnas. Det är ursprungligen Staten, som här
är fordringsegare, och kommunerna äro vanligen i borgensansvar för lånens
återbetalande. Då emellertid Staten af kommunen uttagit sin fordran,
kommer kommunen sålunda att i Statens ställe utsöka ersättning för utgifter,
hvartill den varit nödd och tvungen. Vederbörande tjenstemäns
inkomster torde icke heller synnerligen komma att beröras af den ifrågavarande
förändringen; och då ämnet är helt och hållet fristående, kan
jag icke annat än instämma i Herr Olof Nilssons anhållan om bifall till
sin motion, och får för sådant ändamål yrka, att Utlåtandet måtte i denna
del till Utskottet återförvisas.

Då i afseende å de särskilda motioner, hvarom detta Utlåtande handlade,
olika yrkanden blifvit gjorda, beslöt Kammaren, på framställning af
Herr Talmannen, att, i mån af dessa yrkanden, särskilda propositioner
skulle afgifvas å hvart och ett af de förslag, som dessa motioner innefattade.

I anledning häraf tillkännagaf Herr Talmannen, att i fråga om Herrar
C. A. Larssons och Falkmans motioner något yrkande icke blifvit fram -

362

Den 20 April.

stäldt än endast på bifall till Utskottets hemställan. I öfverensstämmelse
med detta yrkande blef jemväl samma hemställan af Kammaren
bifallen.

Härefter upptog Herr Talmannen de i afseende å Herr Olof Nilssons
motion gjorda yrkanden och framställde, i enlighet med dessa yrkanden,
propositioner på dels bifall till Utskottets hemställan, dels utslag å berörda
hemställan jemte bifall till motionärens förslag, och dels återförvisning till
Utskottet i hvad denna motion anginge. Af dessa propositioner förklarade
Herr Talmannen sig finna den förstnämnda vara med öfvervägande ja besvarad,
men omröstning begärdes; och skulle, enligt derom nu fattadt beslut,
återremiss uppställas. Såsom kontraproposition uppsattes, justerades
och anslogs:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet, med afseende å Herr Olof Nilssons
motion N:o 122, hemställt i dess Utlåtande N:o 22,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utlåtandet, i hvad detsamma angår ofvannämnda motion,
till Utskottet återförvisadt.

Omröstningen utföll med 59 ja mot 81 nej; hvadan Utlåtandet, i hvad
det anginge Herr Olof Nilssons motion, blifvit till Utskottet återförvisadt.

I fråga slutligen om Herr Wallenbergs motion och de i anledning af
densamma framställda yrkanden, begärdes ordet af:

Herr Sääf: Då de talare, som förut yttrat sig i samma syftning som

jag och då yrkat bifall till Herr Wallenbergs motion, sedermera begärt återremiss
deraf till Utskottet, så afstår äfven jag från mitt yrkande om omedelbart
bifall till motionen och förenar mig i yrkandet om återremiss.

Herr Lundström: Jag afstår äfven från mitt yrkande om bifall

till motionen och förenar mig med dem, som yrkat återremiss.

Efter dessa återtaganden återstodo endast de yrkanden, som blifvit
gjorda dels på bifall till Utskottets ifrågavarande hemställan och dels på
återremiss. Af de propositioner, som gåfvos på dessa yrkanden, fann Herr
Talmannen den på återremiss besvarad med öfvervägande ja. Emellertid
begärdes votering, som alltså försiggick enligt en behörigen justerad och
anslagen voteringsproposition, så lydande:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet, med afseende å Herr Wallenbergs
motion N:o 46, hemställt i dess Utlåtande N:o 22,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utlåtandet i hvad detsamma angår ofvannämnda motion,
till Utskottet återförvisadt.

363

Den 20 April.

Omröstningen visade 72 ja och 56 nej; hvadan Utlåtandet, i hvad
detsamma anginge Herr Wallenbergs motion, blifvit af Kammaren bifallet.

§ 5.

Vidare föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23, i anledning af väckta
motioner om ändring i lagens stadganden rörande skyldigheten att bygga
prestgård.

Herr Bjerkander: Frågan om förändring i byggnads- och underhållskyldigheten
vid prestgårdarne har vid flera föregående riksdagar utgjort
ett motionsämne vid riksdagen, utan att hittills någon ändring kunnat
vinnas uti den gamla föråldrade lagen. Utskottet har erkänt, att nuvarande
stadganden äro olämpliga, och att en rättelse deri bör åstadkommas,
men det oaktadt har Utskottet äfven denna gång afstyrkt bifall till
de väckta motionerna. Utskottet har härvid åberopat presterskapets privilegier
äfvensom löneregleringarne såsom läggande hinder i vägen för den
lagförändring, som genom motionärernes förslag åsyftas, men Utskottet erkänner
likväl sedermera, att dessa omständigheter icke äro af beskaffenhet
att förhindra Riksdagen att för sin del besluta en sådan förändring. Jag
frågar då, hvarföre har icke Lag-Utskottet framställt något förslag i sådant
syfte? Svaret härpå lemnar Utskottet, då det säger: “med anledning
häraf och då den sålunda på Kongl. Maj:t ankommande behandling af
saken ingalunda, såsom Herr Bjerkander i sin motion påstår, är begränsad
till frågan om sättet, utan antagligen kommer att omfatta jemväl frågan
om skyldigheten att bygga prestgård, hemställer Utskottet11 etc.

Beträffande den af Utskottet omförmälda, vid 1862—1863 årens riksdag
aflåtna underdåniga skrifvelsen i anledning af Doktor Thyselii motion
om utarbetande af en ecklesiastik boställsordning, så afsåg denna icke
någon förändring i byggnadsskyldigheten utan endast i byggnadssättet,
men Utskottet synes dock hafva trott, att den omfattat äfven byggnadsskyldigheten.
Utskottet har likväl varit osäkert häruti och begagnat ordet
l''antagligenOm Utskottet gifvit sig tid att efterse i 1863 års riksdagshandlingar,
så skulle det sannolikt hafva kommit till annat resultat. Jag skall
bedja att få uppläsa några rader, som torde göra klart, att det vid nämnda
riksdag icke var någon fråga om byggnadsskyldigheten. Då varande Ekonomi-Utskott
säger nemligen såsom svar på den då väckta motionen:
“Utskottet, — som till en början erinrar, att det af motionens innehåll
saknar grundlagsenlig anledning att utlåta sig beträffande frågan om hvem
som skall bygga och underhålla prestgårdar eller om grunden för denna
skyldighet och dess fördelning, utan att den nu väckta frågan afser endast
sättet för husbyggnad å de ecklesiastika boställena äfvensom ordningen
för deras häfd — torde i afseende härå" etc. Jag har läst både motionen,
betänkandet och den underdåniga skrifvelsen, men ingendera innehåller
ett ord derom, att fråga då skulle varit om en förändring i byggnadsskyldigheten.
Jag är förundrad deröfver, att Utskottet nu kunnat
framkomma med enahanda Utlåtande som vid 1865 års riksdag och begagnat
alldeles samma skäl för sitt afslag som då, oaktadt jag i min motion
erinrat derom, att den på Kongl. Maj:ts pröfning beroende frågan inga -

364

Den 20 April.

lunda rörer ändring i byggnadsskyldigheten, samt bedt Lag-Utskottet att
icke framkomma med samma skäl ännu eu gång, utan använda åtminstone
sanningsenliga motiv för afslag, om sådant nödvändigt skall blifva motionens
öde. Motionärerne hafva uppgifvit, att andra tjenstemän äro skyldige att
sjelfva bygga och underhålla sina boställshus, och en hvar känner väl också
till, att så är förhållandet med alla både civila och militära boställsbyggnader
med undantag af några chefs boställen, å hvilka karaktershusen byggas af
Staten men likväl alla de öfriga husen af indelningshafvaren; och likväl
förnekar Utskottet detta. Det är att beklaga, att denna fråga icke, såsom
ämnadt och lofvadt var, kommit till afgörande i sammanhang med löneregleringsfrågan,
ty då hade byggnadsskyldigheten kunnat tagas i beräkning
vid lönernas reglerande, och det hinder som nu förebäres varit undanröjdt,
men detta kan nu emellertid icke hjelpas, och bör väl icke för
alla tider lägga hinder i vägen för frågans afgörande, om den verkligen
är med rättvisa öfverensstämmande; och det anser jag den vara, då kyrkoherdarne
genom löneregleringarne obestridligen kommit i åtnjutande af
icke obetydliga fördelar samt kommit ifrån många besvär och olägenheter,
ja, äfven förluster, hvarjemte många göromål äfven hafva på sednare tider
blifvit tagna ifrån dem och öfverflyttade på andra, hvarföre jag anser billigheten
fordra, att de å sin sida äfven åtaga sig något större skyldigheter
i afseende å byggnadsskyldighet.

Emellertid lärer väl Första Kammaren nog draga försorg om, att Betänkandet
blifver bifallet och att frågan således äfven för denna riksdag
faller; men detta hindrar mig icke att begära en återremiss af Betänkandet,
på det att Utskottet måtte få erfara, att åtminstone icke Andra
Kammaren gillar hvarken Utskottets motiv eller det slut hvartill Utskottet
har kommit.

Herr Johan Olsson: Jag kan för min del icke annat än instämma
med den nästföregående talaren och yrkar, på de skäl som han
anfört, återremiss af Betänkandet.

Herr Kol in o din: Rörande motiven i Lag-Utskottets förevarande
Betänkande vill jag ingalunda ingå i någon tvist med motionären, utan
jag anhåller endast att få omnämna de hinder, som mött för frågans
genomförande inom Utskottet i den syftning motionären önskar. För min
del har jag gjort allt hvad på mig berott för dess framgång, och jag fann
hos Utskottets öfriga ledamöter en temligen allmän håg att dertill medverka.
Min ståndpunkt i frågan var och är, att jag anser den nuvarande
ordningen leda till tvister emellan församlingarne och deras lärare, hvilket
naturligtvis icke kan vara annat än högst skadligt. Dessutom trodde jag,
till följd af regleringsförfattningens lydelse, att den ifrågasatta öfverflyttningen,
utan ändring af en bokstaf i författningen, kunde genomföras åtminstone
i alla de pastorat, der regling af presterskapets löner ej försiggått,
och att, der sådan redan blifvit åvägabragt, man finge vänta, till
dess tiden för densamma gått till ända. Jag antog nemligen, att den tidpunkt
aldrig skulle komma, då ej, inom ett land af Sveriges utsträckning,
en del pastorat skulle hafva undergått lönereglering, medan inom en
annan del denna åtgärd ännu ej blifvit genomförd. Den närvarande tid -

365

Den 20 April.

punkten syntes mig derföre lika lämplig för en lagförändring rörande
byggnadsskyldigheten som någon annan. Då Utskottets knappt tillmätta
tid emellertid ej medgaf att utarbeta och framlägga ett fullständigt förslag
till stadgande, så blef man ense om att föreslå en underdånig skrifvelse
till Kong].. Maj:t, med anhållan att få en utredning af de förhållanden,
under Indika en öfverflyttning af byggnadsskyldigheten kunde ega rum.
Men Utskottets majoritet ansåg dock, att i denna skrifvelse borde införas
orden: “mot särskild ersättning1''. Till följd af min och åtskillige andra
ledamöters uppfattning af regleringsförordningen, ansågo vi oss likväl böra
motsätta oss detta, emedan vi ansågo sjelfkärt, att fråga ej kunde vara
om ett angrepp mot presterskapets lagligen tillförsäkrade inkomster, samt
trodde,, att ett sådant uttryck som det nyssnämnda lätt kunde komma att
leda till missförstånd och misstydning vid tillämpningen. Detta hade till
följd, att äfven de, som ifrigast arbetat för frågans framgång, omsider beslöto
att ej rösta för afiåtandet af en sådan skrifvelse. Orsaken, hvarföre
man ville hafva in de ofvannämnda orden, låg för öfrigt helt och hållet i
motiveringen af motionerna. Man ville nemligen inlägga en protest emot
den deri uttalade, temligen egendomliga åsigten, “att pastorerne, alldenstund
de egde goda inkomster, borde sjelfva besörja byggnadsskyldigheten
å boställena."

Jag har således ansett äfven mig böra bidraga till det slut, hvartill
Utskottet kommit, men. endast i förhoppning att frågan med bättre motivering.
måtte vid en blifvande riksdag åter framläggas och då vinna ett lika
välvilligt. mottagande i Lag-Utskottet som nu. Jag tviflar ej på, att den i
sådant fall skall erhålla fullständig framgång. För närvarande yrkar jag
bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Liljenmark: Utskottet har anmärkt, att motionärerne hufvudsakligen
fästat sig dervid, att här ej vore fråga om sättet för prestgårdars
byggande. Jag. vill icke vidare inlåta mig på frågan, än att jag, i anledning
af motionärens citation ur ett Ekonomi-Utskottets vid en föregående
riksdag Betänkande, ber att få upplysa, att det upprepade förslaget till
ecklesiastik boställsordning innehåller, bland annat, stadgande derom, att
presten är skyldig att sjelf bygga ladugården och församlingen deremot
endast mangården. Härigenom blir ett vigtigt steg taget i den riktning
motionärerne åsyfta, derest nyssnämnda förslag går igenom; och då jag
anser det vara betänkligt att på en gång aflyfta hela byggnadsskyldigheten
från församlingen och lägga den på prestera, tror jag, att Kammaren bör
för närvarande åtnöja sig med det sålunda tågna steget samt yrkar fördenskull
bifall till Utskottets hemställan.

Herr Magnus Svensson: Instämmande uti hvad Herr Bjerkander
anfört, yrkar äfven jag återremiss af Betänkandet.

Herr Jonas Jonasson från Calmar län: Jag kan för min del icke
inse, att hvad Utskottet åberopat lägger något hinder i vägen för vidtagande.
af den föreslagna förändringen, och jag kan ej annat än anse, att
det ligger i sakens natur, att presterna sjelfva böra bygga sina boställen.
Såsom det nu förhåller sig, äro kyrkoherdarne, hvilka sitta med större

366

Den 20 April.

löner, befriade från byggnadsskyldighet, under det att komministrarne,
Indika hafva mycket mindre inkomster, äro skyldige att bygga. Jag kan
ej inse grunden för denna olikhet, utan tycker att det snarare borde vara
ett motsatt förhållande. Derföre yrkar jag ock återremiss af Betänkandet,
på det Utskottet måtte komma i tillfälle att framlägga ett förslag till
stadgande uti ifrågavarande hänseende.

Herr Fredrik Pettersson: Jag instämmer till alla delar med

Herr Bjerkander.

Öfverläggningen förklarades slutad. I enlighet med derunder gjorda
yrkanden framställde Herr Talmannen propositioner först på bifall till Utskottets
hemställan och dernäst på återförvisning. Den förstnämnda af
dessa propositioner förklarade Herr Talmannen med öfvervägande ja besvarad.
Omröstning blef emellertid begärd, och för densammas anställande
uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt i dess Utlåtande
N:o 23,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är ifrågavarande Utlåtande till Utskottet återförvisadt.

Omröstningen utföll med 69 ja och 59 nej; i följd hvaraf Utskottets
hemställan bifallits.

§ 6.

Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24, i anledning
af väckt motion åsyftande upphäfvande af presterskapets indigenatsrätt.

§ 7.

Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25, i anledning af väckt
motion om upphäfvande af klockares brefbäringsskyldighet.

Herr Sven Hansson: Jag vill blott uttala min förvåning deröfver,
att en så verkligen billig förändring som den här ifrågasatta icke
skall kunna erhålla sin lösning. Den tid borde längesedan vara förbi, då
en sådan undantagsskyldighet borde kunna fortfara, helst som den utgör
en uppenbar misshushållning med arbetskrafter. Postkommunikationerna
äro dessutom numera så utvecklade, att brefven lätteligen skulle med dem
kunna fortskaffas.

Såsom skäl för afslag till motionen har Utskottet emellertid andragit
det förhållande, att någon fribrefsrätt för ifrågavarande bref icke exsisterade;
och vid detta förhållande torde man böra låta sig nöjas med Utskottets
Utlåtande, derå jag eljest funnit mig föranlåten yrka afslag.

Den 20 April. 337

Herr Rosenberg: Vid fem på hvarandra följande riksdagar har
jag kampat för denna frågas lösning, men utan framgång. En gång bifölls
visserligen motionen i Borgare- och Bondestånden, men föll på de
oinga Ståndens motstånd. Och då Lag-Utskottet äfven vid denna riksdag
underkant motionen i ämnet och således föga är att hoppas, vill jas
blott hafva till protokollet uttaladt, att jag finner klockares brefbäringsskyidighet
både obehörig och obehöflig. Denna skyldighet är i verkligheten
ganska betungande; jag känner församlingar, der den återkommer ända
till b gånger i en vecka. Och derföre kan jag icke annat än — huru

"W.rffWten tiU framgång än må vara — yrka utslag till Betänkandet
och bifall till motionen.

Herr Carl Anders Lars so n: Enligt min tanke är det egentligen
Lag-utskottet, som lägger hinder i vägen för genomförande af denna
reform, ty om man vädjade till pastorerne sjelfve, ville jag förmoda att
icke tiondedelen skulle 0 hafva så ringa takt, att de motsatte sig upphörandet
af denna tunga Åtminstone hyser jag alltför höga tankar om presterskapet
för att kunna föreställa mig annat. Och om motsatsen skulle
inträffa, tror jag, att klockarne gerna skulle subskribera de fattiga frimärken
som denna bref befordring påkallar, för att blifva fria från"ifrågavarande
åliggande. Besynnerligt blir det alltid, att klockarne skola löpa med
postväskan längs jernvägarne; och för min del kan jag derföre icke annat
an yrka afslag å Betänkandet och bifall till motionen.

Herr Gumselius: Jag ville helst undvika att yttra mig i denna sak
som kan synas i någon mån vara min egen; men just den kännedom lag
med anledning deraf i frågan eger, uppkallar mig å andra sidanatt yttra
några ord. Liksom flere andra talare hyser jag nu som förut vid frågans
handläggning den åsigt, att besvär, sådana som detta, hvilka härleda sig
tran gamla tider och. ej stå i samklang med nuvarande förhållanden borupphöra,
dock ej på sådant sätt, att, då de aflösas från den ene de
paläggas en annan, utan så att genom andra anordningar hela bördan
kan upphöra; och i detta fall är sådant lätt att åstadkomma genom fribrefsrattighets
beviljande för sådana embetsbref, som här äro i fråga.

Man har sagt, att brefbäringsskyldigheten skulle vara ganska betungande
och till och med någonstädes inträffa 6 gånger i veckan Sådana
uppgifter äro svåra att disputera; det kan väl hända, att på någon ort
den återkommer så ofta; men uppe i landet känner jag af erfarenhet, att
den icke påkallas ens 12 gånger under hela året. Jag har sjelf ett temligen
stort kontrakt, och jag kan försäkra, att af pastorerne knappast någon
för detta ändamål besvärar klockaren. Och äfven af kontraktsprosten,
som har skyldighet att emottaga embetsskrifvelser från många håll
och besvara dem, anlitas icke klockaren i andra fall, än då ett fullkomligt
snkeit bud icke annoiledes kun åstadkommas. Jag tror derför© ock att
kontraktsprostarne skulle mest lida derpå, om man toge bort brefbäringsskyldigheten
utan beviljande af fribrefsrätt. Och intilldess sådan erhållits
kan jag icke instämma i motionen utan yrkar bifall till Utskottets
Utlåtande.

368

Den 20 April.

Herr Ahlgren: Då flere föregående talare hafva utgått från den
förutsättning, att Lag-Utskottet skulle anse motionen om upphörande af
klockares brefbäringsskyldighet vara obefogad, anser jag mig böra upplysa,
att så icke är förhållandet. Om jag icke irrar mig, voro vi alla i Utskottet
temligen ense om, att detta klockarne åliggande onus kunde och borde
afskaffas; men Utskottet ansåg sig icke böra tillstyrka motionen af
skäl, att en föregående Riksdags i enahanda syftning aflåtna underdåniga
framställning fortfarande berodde på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

I anledning af en föregående talares uppgift om, huru ofta prestera^
i Skåne begagnade sina klockare för brefbäring, hvarom såsom exempel
åberopades att sådant kunde ske sex gånger i veckan, vill jag nämna att
i Norrland och Dalarne sådant mycket sällan ifrågakommer. Så bar en
representant från sistnämnda provins just nu, under denna diskussions
fortgång, enskildt för mig omnämnt, att i den socken han bar sitt hemvist
klockaren under 25 år icke mer än eu enda gång blifvit af kyrkoherden
anlitad för brefbäring. Då nu postbefordringen ej torde vara
sämre i Skåne än i den norra delen af riket, vill det nästan synas, som i
nyssnämnda provins den åsigten fortfarande i viss mån herrskare “att
klockarefar skall allt bestyra. “ — Jag tror, att denna fråga icke är så
vigtig, att något särskildt beslut påkallas för densammas påskyndande till
slutligt afgörande bos Kongl. Maj:t; och yrkar jag derföre bifall till Betänkandet.

Ilerr Petter Andersson: Då jag är boende i närheten af så väl
prestgård som klockareboställe, är jag i tillfälle att med full kännedom om
förhållandet meddela, att brefbäringsskyldigheten är ganska betungande.,,
Klockaren bar % mil till den närmaste och öfver 2 mil till den aflägsnaste
prestgården inom kontraktet. Ej sällan försändas sådana bref 2
gånger i veckan, och klockaren klagar äfven deröfver, att hans öfriga göromål
lida på dessa långväga vandringar. För min del skulle jag anse, att
presten sjelf borde draga försorg härom, helst naturligtvis med fribrefspost;
men då någon sådan ej ännu är medgifven, yrkar jag bifall till motionen
sådan den är.

Herr Sven Hansson: Då min motion lyckats ådraga sig en upp märksamhet,

som jag från början icke vågade förutsätta, och flere af Kammarens
ledamöter under diskussionen uttalat sig för bifall till densamma,
så tager jag mig nu på grund deraf friheten anhålla, att Herr Talmannen
ville framställa proposition på bifall till motionen och afslag å Utskottets
hemställan.

Herr Ola Jönsson: Om jag ej missminner mig, så beslutade Kam maren

för någon tid sedan, att ldockaren skulle vara ej allenast klockare
utan jemväl skollärare och organist. Men huru stor förmåga man än
väntar, att klockaren skall besitta, och huru mycket man än anser, att
han, såsom det heter i visan, “skall allting bestyra"'', så synes det dock
icke vara obilligt begärdt, att han befrias ifrån den föråldrade och numera
obehöfliga brefbäringsskyldigheten, synnerligen som kostnaden för

pastor

Den 20 April.

369

pastor blefve ringa, äfven om han sjelf, hvilket synes billigt, både att ombesörja
befordringen af egna bref. För min del förenar jag mig derföre
med dem, som yrka afslag å Utskottets hemställan och bifall till Herr
Sven Hanssons motion.

Herr Harald Ericsson: En värd ledamot af Lag-Utskottet har
nyss på i mitt tycke särdeles svaga skäl sökt bevisa, att Lag-Utskottet i
denna fråga afgifvit ett riktigt och tillfredsställande Utlåtande, och tycktes
han för öfrigt vilja bringa frågan in på det löjligas område. Men jagtror,
att det löje frågan hos honom väcker icke delas af den korps, som
frågan rör. Från min ort vet jag bestämdt, att klockarne anse detta
onus ganska svårt. Detta beror dock helt och hållet på pastorerne. I den
socken, der jag bor, var den förre pastorn en liberal man och begagnade
sig af den ordinarie posten samt betungade således icke klockaren med
bref bäringsskyldigheten; men den nuvarande pastorn fordrar, att klockaren
skall ansvara för brefbäringen, och denna sednare får betala 16 Riksdaler
om året till den person, som fortskaffa!'' brefven. Häraf synes, att det är
ett ganska obilligt onus, så mycket mer som det är alldeles godtyckligt,
hvilket pastorerne sjelfve äfven erkänna. Jag kan derföre icke annat än
yrka bifall till motionen och afslag å Utskottets hemställan.

Herr Rosenberg: Jag vill icke bestrida, att en talare kan hafva
rätt att göra sig lustig öfver en annan, och om han lyckas framkalla
skrattsalfvor, så må man icke missunna honom den tillfredsställelse han
deraf kan hafva. Jag vill icke heller bestrida, att klockarnes brefbäringsskyldighet
i Norrland kan vara förenad med ganska litet besvär. Men
jag kan deremot upplysa, hvad min ort beträffar, att den medför ganska
mycket besvär, såsom jag förut nämnt, ty brefbäringen återkommer på
sina ställen flera gånger i veckan och stundom till och med två gånger

på eu dag. Jag har i min hand eu anteckning, som närmare kan utvisa

detta, men jag vill icke trötta Kammaren med att uppläsa den, så mycket
mindre som jag inser att ingenting för närvarande kan vinnas dermed.
Emellertid vill jag förena mig med dem, som yrka bifall till motionen
och afslag på Utskottets hemställan; och kan härigenom icke vin nas

någonting annat, så må åtminstone derigenom uttryckas en opinionsyttring
om saken.

Herr Rundbäck: Äfven jag gillar den åsigt Utskottet uttalat och
hvilken en föregående talare jemväl framhållit, att det ingalunda är med
full rättvisa öfverensstämmande att taga en börda ifrån den ena samhällsklassen
och lägga den på den, andra, hvilket skulle blifva förhållandet, om
den nu ifrågavarande postföringen öfverflyttades från klockarne till prestera
sjelfve. Men beklagligen har icke alltid samma aktning för rättvisan
gjort sig gällande från de håll, der man mest skulle vara berättigad
att fördra den. Såsom exempel härpå vill jag anföra, att vid ett prestmöte,
som för några år sedan hölls inom Göteborgs stift, pluraliteten af
mötets deltagare ansågo och för sin del beslöto, att all den skrifning, som
åligger presterskapet i och för tj ensten, med undantag naturligtvis af
Riksd. Prot. 1869. 2 Afd. 3 Band. 24

370

Den 20 April.

predikoskrifningen, skulle af klockarne för intet verkställas. På ungefär
samma sätt har Staten ock förfarit, då den just på sednare tiden ålagt
klockarne icke blott att fortskaffa domkapitlets och kyrkoherdarnes embetsskrifvelser,
utan derjemte att hopsamla och undan för undan fortskaffa
de tabeller och statistiska uppgifter, som Staten årligen infordrar
från de olika kommunerna.

Att åtminstone 1862—1863 års Riksdag icke fann ett dylikt förfarande
rättvist och billigt, framgår alldeles tydligt af den skrifvelse, som denna
Riksdag härom aflat till Regeringen; och att svar på denna skrifvelse
icke ännu blifvit af Regeringen lemnadt, finner jag minst sagdt besynnerligt,
särdeles då jag tager i betraktande, att den framställning, som 1867
års Riksdag gjorde i fråga om utsträckt fribrefsrätt för länsmännen, redan
samma år af Regeringen besvarades. Skulle dröjsmålet måhända härleda
sig derifrån, att Staten eller Postverket icke vore i tillfälle att öfvertaga
denna besynnerliga postföring, så kunde ju den saken hjelpas dermed, att
hvarje klockare till presterskapet betalade eu årlig afgift, motsvarande
det belopp, hvartill postportot till presternes embetsskrifvelser uppginge..

Att denna postföring, såsom den nu bedrifves, utan att jag för min
del vill klaga öfver egentliga missbruk, likväl är allt annat än tidsenlig
eller af något oundvikligt behof påkallad, det vitsordas bland annat, och
mer än väl, af de talare från Norrland, hvilka sagt att på de 25 sista
åren någon sådan postbefordring derstädes icke behöfts eller förekommit;
ty har den icke varit nödvändig i Norrland, der kommunikationsanstalterna
ännu äro föga utvecklade, huru mycket mindre är den icke då af nöden
i öfriga delar af landet?

Bortseende från många tragikomiska episoder, som om berörda postföring
kunde förtäljas, och afstående från något bestämdt yrkande, vill
och kan jag endast beklaga, om en reform så billig och enkel, som den
motionären här åsyftat, icke kan genomföras. Men derjemte kan jag icke
underlåta att yttra, det man inom vårt land måste hafva alltför godt om
både tid och krafter, om man än längre kan vilja på så onödiga ting som
denna postföring bortslösa tusentals flera dagsverken, än behofvet någonsin
kräfver.

Herr Åke Andersson: Då jag har mig ganska väl bekant hvilka

olägenheter åtskillige klockare hafva af denna brefbäringsskyldighet, så kan
jag icke annat än instämma med motionären och, med bifall till hvad
han föreslagit, yrka utslag å Utskottets hemställan.

Herr Vougt: Lika med flere föregående talare anser äfven jag billigheten
fordra, att klockarne befrias från ifrågavarande onus, i synnerhet
om detsamma verkligen är så betungande som här uppgifvits. Att förhållandet
icke är alldeles sådant inom Strengnäs stift, bär jag mig dock
bekant; ty detta stifts pastorer begagna i allmänhet, då möjligheten det
medgifver, de vanliga posterna för sina embetsbrefs fortskaffande. Den af
Utskottet anvisade utvägen att medelst beviljande af fribrefsrätt åt presterskapet
undanrödja de öfverklagade olägenheterna, vore visserligen ändamålsenlig;
men för min del hyser jag föga förhoppning om, att man skall

371

Den 20 April.

på detta sätt lyckas lösa frågan. Jag tror mig nemligen veta, att General-poststyrelsen,
uti ett för flera år sedan utarbetadt, ännu på Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning beroende förslag till allmänt ordnande af fribrefsrättigheten,
uppställt såsom grundsats, att någon vidare utsträckning af
denna rättighet icke bör ega rum, och att densamma till och med borde
helt och hållet afskaffas. Men deremot skulle jag vilja påstå, att, sedan
presterskapets aflöningsförhållanden numera blifvit eller snart blifva så
reglerade, att det för pastorerne bör vara både möjligt och lätt att sjelfva
vidkännas den jemförelsevis ringa kostnaden för fortställandet af deras
expeditioner i tjensten, hvarken Statsverket eller de svagt aflönade klockarne
hädanefter böra dermed betungas. Nu förefinnes emellertid, efter
min uppfattning, ett vigtigt, af Utskottet icke åberopadt skäl att för närvarande
lemna saken å sido. Kongl. Maj:t har nemligen för icke längesedan
tillsatt en komité, med uppdrag att företaga en genomgående revision
af kyrkolagen och afgifva förslag till deruti behöfliga förändringar;
och då således äfven frågan om den uti kyrkolagen påbjudna ldockareposten
inom kort måste blifva föremål för den särskilda utredning ärendet
onekligen påkallar, innan Regering, Representation och Kyrkomöte
dermed taga närmare befattning, nödgas jag hemställa om bifall till
Betänkandet.

Herr Uhr: På alla riksdagar, som jag bevistat, har denna fråga varit
före, och jag har så många gånger yrkat på upphörande af denna
klockarnes brefbäringsskyldighet, att jag nu snart är lika trött derpå som
klockarne sjelfve på att springa med posten.

En talare här bredvid mig yttrade visserligen, att vi snart skulle få
färdigt ett förslag till ny kyrkolag ifrån den för detta ändamål tillsatta
komitéen, och skulle äfven denna fråga deruti beröras; men vi hafva redan
väntat på detta förslag allt sedan 1863, och skola vi vänta lika länge
hädanefter, så hinna våra klockare under tiden springa så mycket, att de
blifva alldeles utlöpta. Jag kan derföre icke annat än yrka, att vi, för
att om möjligt bereda frågan en större “fortgång" inom denna komité,
som redan sutit så många år och funderat på saken, måtte afslå detta
Utskottets Betänkande och i stället bifalla motionen.

Sedan öfverläggningen nu förklarats slutad, upptog Herr Talmannen
de gjorda yrkandena och framställde, i enlighet med dem, propositioner
först på bifall till Utskottets hemställan och dernäst på afslag derå i förening
med bifall till det förslag, som blifvit framstäldt i Herr Sven Hanssons
motion N:o 218. Herr Talmannen förklarade sig finna den sednare af
dessa propositioner vara med öfvervägande ja besvarad; och hade alltså,
med afslag å Utskottets hemställan, motionärens ofvanberörda förslag blifvit
af Kammaren bifallet.

§ 8.

Föredrogs punktvis Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12, angående
stämpelpappersafgiften.

372

Den 20 April.

Punkten 1.

Herr Reutercrona: Det lärer väl vara fåfängt bjuda till att söka
förmå Kammaren fatta ett annat beslut öfver min ifrågavarande motion,
än det Utskottet hemställt, hvarföre jag afstår från allt försök i detta
hänseende; men jag kan dock icke underlåta förklara, att af hvad Utskottet
i Betänkandet anfört jag icke blifvit öfvertygad om olämpligheten
af den lagförändring jag föreslagit, utan fortfarande anser den nyttig, på
grund hvaraf jag yrkar afslag å Utskottets Utlåtande samt bifall till
min motion.

Herr Friherre Alströmer: På de skäl Utskottet anfört samt vidare
och hufvudsakligen på den grund, att man icke bör stifta lagar för undantagen
utan endast för de allmänna fallen, yrkar jag bifall till hvad
Utskottet hemställt.

Vidare förekom icke. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—5.

Biföllos.

Punkten 6.

Herr Friherre Alströmer; Ehuru jag visserligen tror, att det kan
uppstå olägenheter för allmänheten genom ifrågavarande nedsättning af
provision på karteförsäljning vid allmänna kontoret i Stockholm, likasom
vid ett och annat i landsorten, så torde jag, då meningarne i allmänhet
inom Utskottet varit för denna nedsättning, likväl icke böra yrka någon
förändring; men deremot vill jag fästa Kammarens uppmärksamhet på
olämpligheten af den åtskilnad, som blifvit gjord mellan residensstäder
och andra städer. Jag tror, att den redaktion, som paragrafen nu har,
bör bibehållas och ändring göras endast i siffrorna, så att i stället för
“4 procent i Stockholm och 5 procent i landsorten11 sättes “3 procent i
Stockholm och 4 procent i landsorten.11

Att göra skilnad emellan residensstäder och andra städer skulle leda
till besynnerliga förhållanden. Om man tager en liten residensstad, der ringa
försäljning af stämpelpapper förekommer, så skulle der erhållas endast
3 procent, under det att i en annan större stad, t. ex. Norrköping, som
hade vida större omsättning, skulle erhållas 4 procent. För öfrigt exsisterar
verkligen det förhållande vid åtminstone en residensstad, som jag särskildt
känner, att försälj ningsmannen bor alldeles intill staden, ehuru utom
dess staket; och sålunda skulle han erhålla 4 procent, men om han flyttade
inom staketet, skulle han endast få 3.

Jag tror mig ej behöfva anföra mera, för att Kammaren, såsom jag
redan föreslagit, skall låta 11 de paragrafen blifva oförändrad i öfrigt, och
endast ändra siffrorna, så att dessa blifva “i Stockholm 3 och i landsorten
4 procent. “

Den 20 April.

373

Herr von Troil: Instämmande i det yttrande, som Friherre Alströmer
nu afgifvit, ber jag få för min del förklara, att Kammaren skulle begå
eu stor orättvisa, om den bifölle detta Betänkande, såsom det här är
uppstäldt.

Friherre Alströmer har redan visat, att försäljningsmännen i en residensstad
skulle få endast 3 procent, äfven om försäljningen blefve aldrig
så obetydlig; då de deremot i en närgränsande större stad, som icke är
residensstad, skulle erhålla 4 procent. Jag ber likväl få fästa uppmärksamheten
på en annan och vida större orättvisa. För närvarande innehåller
förordningen, att i Stockholm skola 4 och i landsorten 5 procent
af det försålda eller använda beloppet af stämpelpapper afräknas för försäljningsmannen.
Utskottet bar nu nedsatt denna inkomst med 1 procent
öfverallt eljest, men, såsom nämndes, i läns-residensstäderna med 2.
Den egentliga karteförsäljningen i dessa residensstäder sker å landskontoren,
men huru sker den? Jo, från dem utsändas till karteförsäljningsmännen
den qvantitet, för hvilken dessa kunna skaffa sig borgen. I den
män desse försälja och skicka redovisning in till ränterierna, få de nya
kartor. Sålunda uppstår en betydlig korrespondens mellan dem och ränterierna.
Men huru stort är deras ansvar? På sin höjd 3, 4, 5, kanske
10,000 R:dr, om de kunna skaffa sig så stor borgen. Men ränterierna
åligger ett vida större ansvar; der förvaras kartor eller stämpelpapper för
3 till 400,000 R:dr eller möjligen ännu mer, åtminstone i de större länen.
Räntmästaren, men framför allt landskamereraren skall hålla kontroll
så väl öfver allt som finnes i ränteriet som öfver karteförsäljningen
i hela länet, se till att alla borgensförbindelser förnyas och, om någon
borgesman dör, skaffa ny, se till att ingen har kartor utöfver det belopp,
hvartill han har rätt att försälja, se till att alla försäljningsmännen inom
årets slut redovisa, samt dessutom hafva sin egen icke obetydliga redovisning
för året. Och än mer, provisionen tillfaller icke en af desse tjenstemän
ensam, utan skall delas emellan dem båda. Sålunda vore det stor
obillighet att för residensstäderna göra en nedsättning af arfvodet utöfver
hvad som för öfriga städer eller delar af landsorten föreslagits.

Af dessa skäl yrkar jag, i likhet med Friherre Alströmer, att i nu
gällande förordning orden: “i Stockholm 4 och i landsorten 5 procent"
endast må förändras till: “i Stockholm 3 och i landsorten 4 procent."

Herr Tranchell: Jag ber i anledning af den siste värde talarens
yttrande få upplysa, att det nu föreslagna stadgandet alls icke gör någon
förändring i den provision, som landskamereraren och landträntmästaren
ega att uppbära. Dessa skola fortfarande hvardera erhålla sina 2 procent
af uppbörden. Men den förändring, som här afses gäller arfvodet till
karteförsäljningsmännen. Orsaken, hvarför detta skulle sättas lika i Stockholm
och i länsresidensstäderna, är, att försäljningsmännen på båda ställena
hafva lika risk och besvär; men derutöfver hafva försäljningsmännen
i den öfriga landsorten att vidkännas omkostnader för postkorrespondens,
remisser af penningar till landtränterierna o. s. v., hvarföre dessa äfven
böra hafva högre ersättning.

Jag anser derföre, att Utskottet haft giltiga skäl för sitt förslag och
yrkar för min del bifall dertill.

374

Den 20 April.

Efter slutad öfverläggning och sedan derunder gjorda yrkanden upptagits,
blef, på Herr Talmannens framställning, Utskottets hemställan i
oförändradt skick bifallen.

Punkten 7.

Bifölls.

§ 9-

Föredrogos nedannämnda, af Lag-Utskottet afgifna Utlåtanden:

N:o 26, i anledning af väckt förslag om biskopsembetenas indragning.
Bifölls; och

N:o 27, i anledning af väckta motioner om ändring åt gällande lag
rörande ränta.

Begge punkterna biföllos.

§ io.

Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 60, i anledning af Riksdagens
år 1868 församlade Revisorers berättelse, angående granskning af
Statsverkets samt andra utaf allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1866:

Utskottets hemställan under § 1.

Bifölls.

Utskottets hemställan under § 2.

Herr Adlersparre: Den nu ifrågavarande summan, 91,462 R:dr

31 öre, som sedan 1851 bar år efter år balanserats, bar, såsom tydligen
synes, tillkommit genom en brist på anslaget till den nya dockbyggnaden
i Carlskrona under åren 1842—1851; och Revisorerna hafva med skäl anmärkt,
att detta belopp antingen bör betäckas eller afskrifvas. Då emellertid
inga medel finnas att betäcka denna summa, torde rättast vara att
låta densamma ur räkenskaperna utgå. Utskottet föreslår i detta hänseende:
“att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta tillse, huruvida icke inom Femte Hufvudtiteln tillgång
må kunna beredas för godtgörande af ifrågavarande utgiftspost, så att
dess fortsatta balanserande kunde undvikas". Alltsedan år 1851 har det
dock icke varit möjligt att betacka denna summa, och enär det icke
heller lärer vara sannolikt att det hädanefter skall kunna låta sig göra,
samt det till intet gagnar att fortfarande balansera detta belopp, så vågar
jag föreslå, att slutorden i Utskottets hemställan: “så att dess fortsatta
balanserande kunde undvikas", måtte utbytas mot orden: “samt att, derest

Den 20 April. 375

sådan tillgång icke finnes, ifrågavarande utgiftspost må utur räkenskaperna
afskrifvas“.

Herr Björck: Då Herr Adlersparre icke har afsett, att den föreslagna
undersökningen, huruvida medel finnas hvaremot den ifrågavarande
utgiftsposten kunde balanseras, skulle uteblifva, så har jag icke något emot
att utsträcka framställningen till begäran om afskrifning, derest tillgång
saknas för balanseringen. Det är nemligen naturligt, att, om på Femte
Hufvudtiteln icke finnas några öfverskott, som för detta ändamål kunna
disponeras, så kan icke heller någon godtgörelse af denna utgiftspost ega
rum, hvadan också följden blir den, att en afskrifning måste ske och
Statsverkets så kallade grundfond sålunda minskas med denna summa.
Inom Stats-Utskottet var man i denna fråga ganska ense derom, att en
undersökning först borde ske, huruvida icke hela eller någon del af beloppet
kunde betäckas, innan man vidtoge den åtgärden att föreslå en
minskning af grundfonden, hvilket man ansåg obehagligt, emedan den
qvarstått oförändrad eller med endast obetydliga förändringar under många
år. Då emellertid någon godtgörelse ej torde vara att emotse för denna
post, så torde dess fortfarande ingående i grundfonden innefatta en
oegentlighet, som bör rättas, och följaktligen grundfondens belopp böra
nedsättas. Jag har således icke något att anmärka emot Herr Adlersparres
förslag, enär genom dess antagande man skulle komma att bespara
sig ytterligare skriftvexling i denna fråga emellan Kong! Maj:t och Representationen;
hvarföre jag ock yrkar, att den nyss formulerade redaktionsförändringen
af Utskottets hemställan i denna punkt måtte bifallas.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad och Herr Talmannen redogjort
för derunder framställda yrkanden, beslöt Kammaren, att slutmeningen
uti Utskottets ifrågavarande hemställan eller orden: “så att dess
fortsatta balanserande kunde undvikas11 skulle utgå och i stället införas
eu så lydande mening: “samt att, derest en sådan tillgång icke finnes,
ifrågavarande utgiftspost må ur räkenskaperna afskrifvas“.

Utskottets hemställanden under §§ 3—7

Biföllos.

Utskottets hemställan under § 8.

Hans Excellens Friherre De Ge er: Jag har icke begärt ordet för

att motsätta mig en skrifvelses aflåtande från Riksdagen angående Kanslirättens
indragning; men då redan en föregående Riksdag fattat samma
beslut, som dock icke vunnit Kongl. Maj:ts godkännande, och då någon
underrättelse om skälen dertill icke blifvit från Kongl. Maj:t till Riksdagen
meddelad, så har jag ansett mig böra lemna några upplysningar om
motiven för denna vägran.

Vid 1865—1866 års riksdag uppgafs såsom skäl för Kanslirättens
indragning endast den besparing i utgifter, som en sådan åtgärd skulle
medföra. Vid ärendets pröfning ansåg Kongl. Maj:t, att den af Riksda -

376

Den 20 April.

gen afsedda besparingen kunde vinnas, äfven om Kanslirätten icke indroges
enär det vore öfverflödigt att för denna domstol aflöna särskilda ständiga
tjensteman, då åtal så sällan egde rum. Hvad för öfrigt angår det belopp,
som dittills utgått till vaktbetjeningen, så är detsamma redan indraget.
Beträffande åter det arfvode af 225 Rall-, som nu utgår till sekreteraren,
och 150 Rall jemte ljuspenningar till aktorn, så, enär den nuvarande
sekreteraren bär fullmagt på sin tjenst och aktorn, ehuru endast konstituerad,
likväl innehaft sin befattning omkring 20 år, har Kongl. Maj:t
ansett, att det icke vore billigt att, äfven om tjensterna indroges, indraga
dessa arfvoden, hvilken åtgärd emellertid vid dessa tjenstemäns afgång det
vore Kongl. Ma:jts afsigt att vidtaga. För öfrigt fann Kongl. Maj:t icke
något skäl vara förebragt att indraga denna domstol. Frågan hade då
såsom. nu blifvit väckt af Revisorerna, Indika den tanken synes hafva
föresväfvat, att Kanslirätten borde upphäfvas, derföre att den innefattade
ett forum privilegiatum för Kanslirättens tjensteman, men om man
utbytte denna domstol mot Hofrätt, så blefve ju äfven denna domstol ett
dylikt forum, enär Rådstufvurätten är den allmänna domstolen i första
instansen, och såsom vi veta, det forum privilegiatum, som ännu qvarstår
för frälsemän i vissa mål, just består uti att dömas af Hofrätt såsom den
första instansen.

Vid denna riksdag har Stats-Utskottet anfört ett giltigare skäl för
Kanslirättens indragning, nemligen att densamma icke är af behofvet påkallad.
För min del tror jag ock, att Idofrätten tillfredsställande kan
bedöma de mål, som handlagts af Kanslirätten, och skulle Riksdagen ännu
en gång tillstyrka denna indragning, så skall jag icke anse mig nödsakad
att afstyrka bifall till en sådan framställning, men jag ber dock få fästa
Kammarens uppmärksamhet på, att slutorden af Utskottets hemställan i
denna punkt: -‘samt i sådan händelse till Riksdagen derom aflåta nådig
Proposition“, torde, såsom öfverflödiga, böra uteslutas. Kanslirätten, sådan
den nu förefinnes, år organiserad på administrativ väg, då departementalstyrelsen
år 1840 infördes, och fastställdes i instruktionen för Justi tiestatsdepartementet,
och sålunda lärer det icke behöfvas en Kongl. Proposition
till Riksdagen för att upphäfva denna domstol. Icke heller behöfves
en dylik för att öfverflytta dess göromål på allmän Hofrätt. Kongl.
Maj:t bär nemligen i flera för centrala embetsverk här i Stockholm utfärdade
instruktioner förordnat, att deras tjenstefel skola åtalas vid Hofrätt;
och detta i full öfverensstämmelse med hvad som sägs i 10 Kap.

§ Rättegångsbalken, som lyder sålunda: “de mål, som den allmänna
hushållningen i riket, Kronans hvarjehanda ingälder, sä ock de, som någons
embete och tjenst, högre eller ringare, och fel deri röra, pröfves
och dömes af dem, som Konungen vård och inseende deröfver betrott
häfver, efter ty, som i särskilda stadgar derom sägs“.

Jag finner således, att, _ om Riksdagen ännu en gång vill besluta en
hemställan . i denna fråga till Kong!. Maj:t, så bör denna skrifvelse inskränkas
till en anhållan om Kanslirättens indragning och öfverflyttande
af dess göromål på allmän Hofrätt,

Herr Björck: Jag ber endast fä tillkännagifva, att jag väl inser,
att btats-Utskottet begått ett misstag, då det ansett, att Representationen

Den 20 April.

377

ytterligare skulle behöfva yttra sig i en sak af den beskaffenhet som den
nu förevarande. Jag tillhör icke den afdelning af Utskottet, som handlagt
denna fråga, men jag tror att afdelningeu följt det förra årets
Stats-Utskotts Utlåtande i frågan och begagnat samma ordalag som då.
Emellertid är det alldeles tydligt, att det endast vore en onödig omgång
och tidspillan att angående detta ämne påkalla Representationens förnyade
yttrande, hvarföre jag ock förenar mig i det nyss gjorda yrkandet,
att den gista satsen uti Utskottets hemställan måtte utgå.

Vidare förekom icke; och beslöt Kammaren, med bifall till förslaget
i öfrigt, att sista meningen i Utskottets hemställan eller orden: “samt i
sådan händelse till Riksdagen derom aflåta nådig Proposition''4, skulle utgå.

Utskottets hemställanden under §§ ,9—14.

Biföllos; och

Utskottets slutliga yttrande under § 15 lades till handlingarne.

§ 11-

Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets nedannämnda Memorial och
Utlåtande:

N:o 61, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om afsöndring
af jord från militieboställslägenheterna Sjöleden och Lökshuset
samt bostället Tostarp, för att tilläggas excercisfältet Ljungbyhed; och

N:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående upplåtelse
till Köpings stad af en del utaf kronolägenheten Byslätten.

§ 12.

Börjades föredragningen af Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13,
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
distillerade spirituösa drycker.

Utskottets första hemställan rörande l:sta § i gällande bränvinsförsäljningsförordning
af den 26 Oktober 1866.

Bifölls.

Utskottets sednare hemställan rörande samma §.

Herr Ljung man: Enligt nu gällande förordning angående vilkoren

för försäljning af bränvin delas dessa försäljare i tvänne grupper, grosshandlare
och tillverkare af bränvin samt minuthandlare, hvilka sistnämnde
ega rätt att äfven i mindre partier afyttra denna vara; men i sjelfva verket
äro de minuthandlare allesammans, enär det för dylik försäljning
stadgade minimibelopp af 15'' kannor är alldeles för litet, hvilket också
derföre leder till frestelse att kringgå lagen på det ganska vanliga sätt,

378

Den 20 April.

som i landsorten kallas “anklang'''' eller “salning". Såsom motiv för afstyrkande
af min motion har Utskottet hänvisat till dess hemställan under
§ 3 af Betänkandet, och jag skulle visserligen vara nöjd med den derstädes
föreslagna skrifvelsen, om jag trodde att derigenom det ofvannämnda
missbruket kunde förhindras, men dertill tror jag erfordras strängare
åtgärder. Som jag emellertid icke tror, att min motion för närvarande
har utsigt att vinna framgång, vill jag åtnöja mig med att instämma
uti reservanternas förslag angående denna punkt, hvilket återfinnes
å sidan 14 af Betänkandet.

Herr Peter Andersson: Det tyckes, som motionären icke gjort
sig riktigt reda för hvad som menas med partihandel med bränvin, då
han kunnat föreslå minimibeloppet till 150 kannor. Jag hemställer, om
det kan vara rättvist och billigt, att den, som handlar i parti med bränvin
eller tillverkar denna vara, icke skulle hafva rätt att försälja mindre
belopp än 150 kannor. Man kan till exempel föreställa sig, att han hade
blott 149 kannor inne för tillfället, men behöfde penningar för att gälda
sina egna skulder; det vore ju då förbjudet för honom att afyttra detta
belopp, och följaktligen skulle han nödgas låta denna handel ligga
nere, och i det stället för särskilda penningebehof nödgas afyttra annan
sin egendom, som för honom befunnes mycket oundgänglig. Jag finner
ett dylikt stadgande så orimligt, att jag ej deröfver vill vidare yttra
mig, utan yrkar endast afslag å motionen, som enligt min åsigt på. ett
mindre välbetänkt, för att icke säga oförnuftigt sätt tillkommit, och alltså
i saknad af både billighet och rättvisa, samt yrkar således äfven bifall till Utskottets
hemställan, hvarigenom blifvit tillstyrkt bibehållande af minimum
i fråga om partihandel med bränvin vid 15 kannor.

Friherre Alströmer: Ehuru det visserligen kunde varaönskvärdt,
att ett högre minimibelopp vid försäljning af bränvin i parti stadgades,
befarar jag likväl, att sådant skulle medföra så många olägenheter i flera
afseenden, att jag ej kan annat än anhålla, att Utskottets hemställan
måtte bifallas.

Herr Liss Olof Larsson: Ehuru jag, i likhet med motionären,
påyrkar en förändring af denna paragraf, har jag dock icke väckt någon
motion i detta ämne nu, emedan jag väl minnes, hvilket öde min motion
i,enahanda syfte rönte vid 1867 års riksdag. Då emellertid äfven nuen
dylik motion blifvit väckt, så har jag icke stillatigande velat låta den
passera, utan har jag ansett mig böra uttala min åsigt om nödvändigheten
af en förändring uti ifrågavarande lagstiftning. Utskottet har afstyrkt
motionen hufvudsakligen på grund af den svårighet, “som genom
en sådan förhöjning skulle uppstå, isynnerhet för alla dem, hvilka, boende
på landsbygden långt ifrån utskänknings- och minuthandelsställen, ej förmådde
på en gång inköpa så stort belopp, som af motionärerne såsom
det lägsta vid partihandel antagits". Detta skäl förfaller dock, då man
vet, att kommunerna hafva rättighet att inrätta utminuteringsst allen, der
bränvin kan fås; och så långt hafva vi nu kommit, att vi hafva handelsbodar
snart sagdt i hvarje by på landet, och den vigtigaste handelsvaran

379

Den 20 April.

derstädes är just bränvin. Jag tror derföre, att man bör böja detta minimibelopp
vid försäljning af bränvin för att i någon mån söka omöjliggöra
det sätt, som i allmänhet begagnas för att kringgå lagen och är
kändt under namn af "salning*. -

För min del vill jag således yrka afslag å Utskottets hemställan samt
bifall till den vid detta Betänkande bifogade reservationen af Grefve
Hamilton.

Herr Falkman:''"Det är ett gammalt ordspråk som säger: “att för
mycket och för litet skämmer allt44. Likasom jag derföre tror, att den
nu gällande föreskriften för partihandel med bränvin bestämmer ett för
lågt minimum, hvilket stadgande ej rätt gerna kunnat hafva annan grund,
än att en ankare innehåller 15 kannor, så anser jag äfven, att motionärens
förslag, som uppställer 150 kannor såsom minimum, går för långt i
en motsatt riktning; och föreställer jag mig, att reservantens åsigt har så
mycket skäl för sig, då han föreslår 50 kannor såsom minimum, att Kammaren
har stor anledning att bifalla hvad reservanten i sådant afseende
föreslagit, hvilket jag för min del påyrkar.

En talare ifrån Blekinge framhöll, hurusom, enligt hans förmenande,
motionären gått för långt i denna fråga, men han tycktes hafva förbisett,
att motionären sjelf var benägen att erkänna möjligheten deraf att han
föreslagit en för hög siffra, samt att han icke skulle hafva något emot
att densamma nedsattes i enlighet med reservantens förslag.

Herr Jonas Andersson: Så vida afsigten är att förekomma lönn krögeriet

och den så kallade salningen, tror jag detta ingalunda vinnes
med motionärens förslag, utan att detta tvärtom leder till ett alldeles
motsatt resultat. Det är nemligen gifvet, att, så länge allmogen anser sig
behöfva köpa bränvin, densamma, derest för stort qvantum bestämmes
såsom minimum, skall tvingas att kringgå författningen och tillgripa den
så kallade salningen. Vill man derföre förekomma denna sednare, så bör
man icke gå till väga på det sätt motionären nu föreslagit; och yrkar
jag på sådan grund bifall till Utskottets Betänkande i denna punkt.

Herr Eng man: Då icke någon bör tvingas att köpa mera bränvin

än han behof ver, eller att supa mera än han sjelf vill, så kan jag för min
del icke annat än yrka bifall till Utskottets hemställan i denna punkt,
då motionärernes yrkande, genomdrifvet till lag, skulle mycket mera befordra
än förhindra lönnkrögeriet, till föga fromma för någon samhällsmedlem.

Öfverläggningen förklarades slutad. I öfverensstämmelse med de derunder
gjorda yrkandena framställde Herr Talmannen propositioner på dels
bifall till Utskottets hemställan och dels afslag derå och bifall till det
förslag till lydelse för ifrågavarande paragraf, som blifvit framstäldt i Herr
Grefve H. A. Hamiltons vid Betänkandet fogade reservation. Herr Talmannen
tillkännagaf sig hafva funnit den förra af dessa propositioner besvarad
med öfvervägande ja; men då votering begärdes, blef för densam -

380

Den 20 April.

mas anställande uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition: Den,

som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet, i afseende å Herr C.
Ljungmans motion N:o 142, hemställt under § 1 af dess Betänkande
N:o 13,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, bär Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bifallit
det förslag till lydelse för bränvinsförsäljningsförfattningens 1 §, som
blifvit framställd i Herr Grefve H. A. Hamiltons vid Betänkandet fogade
reservation.

Omröstningen utföll med 95 ja och 41 nej; och hade Kammaren
således bifallit Utskottets hemställan.

Dernäst förekom Utskottets hemställan rörande 2:dra § i ofvannämnda
förordning och yttrade:

Herr Kosen ber g: Äfven med fara att stöta emot på åtskilliga
håll inom Kammaren, hvilket jag så mycket heldre förutser, som jag har
mig bekant, att Kammaren förut beslutat i enlighet med hvad Utskottet
nu föreslagit, nödgas jag dock bekänna, det jag, för min del, icke kan
bifalla Utskottets hemställan i denna punkt. Jag tror nemligen, att den
föreslagna ändringen först och främst skulle i hög grad befordra dryckenskapen.
Mången arbetare med ett ringa belopp af 25 å 50 öre i fickan
skulle säkerligen, om det stode honom öppet att tillhandla sig 20 kubiktum
bränvin, härpå nedlägga denna sin arbetsförtjenst, som annars var
afsedd för hans kanske hungrande hustru och barn, hvaremot, om ett sådant
tillfälle icke står honom öppet, han möjligen kunnat undvika frestelsen.
Väl har Utskottet sagt, att en motvigt läge deri, att å de ställen,
der minuthandel med bränvin sålunda egde rum, det vore förbjudet att
förtära bränvinet på stället; men det vill synas mig, som hade Utskottet
icke haft sig bekant huru härmed i verkligheten tillgår. Det finnes nemligen
antingen i närheten af försäljningslokalen en stuga, der köparen kan
förtära sitt bränvin, eller ock är ett särskildt rum dertill anordnadt i
sjelfva det hus der bränvinshandeln bedrifves, hvarföre detta korrektiv
lärer blifva föga verksamt.

Ett annat skäl för afslag å Utskottets Betänkande är, att genom bifall
dertill den för utskänkning och minutering ingående skatten i hög
grad skulle minskas. Denna skatt är för närvarande högre för den som
bedrifver utskänkning med bränvin, än för den som dermed idkar minuthandel;
men om nu den föreslagna ändringen godkändes, skulle deraf
otvifvelaktigt följa, att antalet af dem, som anmälde sig till idkande af
utskänkning komme att betydligen förminskas. Från hvilken synpunkt
derföre saken än betraktas, vill det synas mig, som skulle den föreslagna
ändringen icke medföra någon nytta, utan snarare motsatsen, hvarföre jag,
för min del, också påyrkar att densamma icke måtte af Kammaren godkännas.

Den 20 April.

381

Herr Vougt: Likasom vid föregående riksdagar måste jäg äfven
nu, så vidt jag förmår, motarbeta all nedsättning af minimiqvantiteten vid
bränvinsförsäljning i minut. Jag hyser visserligen ingen förhoppning att
Kammarens beslut i frågan skall utfalla annorlunda än förr; men anser
mig ändock skyldig att till protokollet anföra mina betänkligheter mot eu
förändring, den jag icke kan finna nödig eller nyttig, och som ofelbart
komme att medföra icke allenast olägenheter för samhällena, utan äfven
minskade inkomster såväl för dessa som för Statsverket, derest det nemligen
lyckas att, på sätt nu och flera gånger förut blifvit ifrågasatt, dit
indraga kommunernas hittillsvarande andelar af bränvinsskatten. Val vet jag,
att här i hufvudstaden, hvarest bränvinsförsäljningen alltid varit ordnad efter
ett slags undantagslagstiftning, lifliga sympatier finnas för Utskottets föreliggande
förslag; men härutinnan, såsom i många andra hänseenden, äro
hufvudstadens intressen icke desamma som småstädernas och landsbygdens,
utan i det närmaste alldeles motsatta.

Om derföre den förändring Herr Bennich uti sin vid Utskottsbetänkandet
fogade reservation föreslagit, möjligen antages, så skulle jag för
min del visst icke missunna Stockholmsboarne att deraf draga nytta, i
händelse någon sådan står att på den vägen vinnas. Emellertid är jag
af den öfvertygelse, att de motiv, som ligga till grund för motionen och
jemväl i viss mån för Betänkandet, icke vid en mera omsorgsfull pröfning
kunna sägas hålla streck. Det får nemligen icke förbises, att bränvinsutskänkningen
är en både laglig och loflig rörelse; och att idkarne deraf,
hvilka betala 15 öre mera i skatt för hvarje afyttrad kanna spritvaror,
samt hafva att vidkännas betydligt högre omkostnader för lokal och betjening
än minuthandlarne, icke rättvisligen böra underkastas det intrång
i sina lagfångna rättigheter, som ovilkorligen drabbar dem, derigenom att
minuthandeln medgifves rätt till försäljning af ett så ringa qvantum som
en femtedels kanna. Detta må nu betyda mindre i hufvudstaden, der inkomsterna
äro så betydliga, att man icke behöfver taga sig nära af den
minskade skatten, ja der det understundom är så godt om penningar att
de kastas ned i sjöbotten; men i landsorterna är man tyvärr nödsakad
att noga taga vara på alla kommunala inkomster. En af de förnämsta
grunderna för nu gällande bränvinslagstiftning var äfven, att genom spritdryckernas
fördyrande superiet skulle inskränkas. Nu synes det, som
skulle rätta syftemålet vara raka motsatsen, men jag kan icke finna sådant
ega ens skenet af rimlighet. Ej heller tror jag, att den oftanämnda
förändringen skulle lända hufvudstaden till något egentligt gagn. Det
ojemförligt största antalet af Stockholmsboar, som konsumera spritdrycker,
torde hädanefter som hittills hysa en afgjord benägenhet att förtära
desamma på utskänkningsställena, och synnerligast inom sådana lokaler,
hvilka derjemte erbjuda andra njutningar, såsom kaffedrickning, cigarrökning,
musikunderhållningar, åskådandet af granna dekorativa anordningar
medelst speglar och dylikt som tjusar sinnet; och fara värdt är det, att, i
fäll minuthandlarne icke vilja vidtaga likartade kostsamma tillställningar
i afseende å sina försäljningslokaler, antalet af deras kunder ej kommer
att ökas efter förändringens genomförande, och följaktligen ej heller vinsten
på rörelsen att stegras. Det kan äfven med skäl ifrågasättas, huruvida
hemsupningen är i moraliskt hänseende mindre skadlig, åtminstone
hvad det uppväxande slägtet beträffar, än måttlig förtäring af spritdryc -

382

Den 20 April.

ker på offentliga ställen der kontroller kunna utöfvas; men härpå vågar
jag likväl icke nu inlåta mig. Måhända skulle i allt fall genom andra
nyttiga reformer, beroende på hufvudstadens innevånares egen goda vilja,
motionärens önskningar till någon del kunna realiseras. Det lider nemligen
icke tvifvel, att, derest husbönder och arbetsgifvare ville mera allmänt
återgå till det gamla goda sättet att lemna arbetaren mat hemma
i huset, krogarne komme att mindre flitigt besökas af de klasser, hvilkas
gagn man säger sig företrädesvis vilja befordra. Att arbetaren hädanefter
skulle köpa sin föda på krogen, men bränvinet hos minuthandlaren, är
deremot föga sannolikt. Vill man ytterligare möjliggöra en prisnedsättning
på bränvinet i allmänhet, så gifves dertill en utväg medelst upphäfvande
af den accis, som under benämning af vindragareafgift här i
hufvudstaden påföres alla sjöledes ankommande spritvaror, äfven om kärlen
af egarne sjelfva bäras direkte från fartygen, utan att broar och kajer
beröras af desamma. Skulle nu, såsom antagligt är, förslaget blifva utaf
denna Kammare godkändt, anser jag ordningen fordra återremiss af Betänkandet
i den syftning, att jemväl § 29 uti förordningen om bränvinsförsäljningen
må undergå förändring derhän, att det förbud för bränvinsutskänkning
till minderåriga personer densamma innefattar må utsträckas
jemväl till minuthandeln, ty eljest inträffar det säkerligen ganska ofta, att
minderårig, med anlag för dryckenskap, skall veta begagna sig af den
lätta utväg för nämnda oarts tillfredsställande rättigheten att på minuthandelsställen
förse sig med 20 kubiktum bränvin och i närmaste vrå
förtära den kära drycken bereder honom, hvilket nu icke går lika ledigt,
då penningar måste anskaffas till 50 tum i sender. Jag förbehåller mig
alltså att längre fram, om jag dertill finner mig befogad, få påyrka dylik
återremiss, hvilken desto heldre torde böra vidtagas äfven i landsbygdens
intresse, som det är en känd sak, att vid marknader och auktioner med
flera dylika tillfällen, då bränvinsförsäljning på landet är förbjuden, minderåriga
barn pläga kringbära och till menigheten försälja smärre qvantiteter
bränvin på flaskor och buteljer, utan att kunna af lagen åtkommas,
enär de till följd af minderårigheten äro från allt straff befriade, och det
alltså kan inträffa, att detta oskick snart utvecklar sig till en ganska lönande
industri, så vida något minuthandelsstälie i närheten finnes, der
nytt förråd stundligen kunde afhemtas i så obetydliga poster som en
femtedels kanna hvarje gång. Ehuru, såsom jag i början af detta anförande
yttrade, min protest torde tjena till ingenting, får jag på uppgifna
skäl afstyrka bifall till den föredragna punkten i Betänkandet.

Herr Liss Olof Larsson: Jag skulle gerna hafva kunnat afstå

från ordet och instämma med de föregående talarne, eftersom de uttalat
alldeles enahanda åsigter med dem jag hyser; men jag vill dock, eftersom
jag nu fått ordet, tillägga några ord. Om, på sätt Utskottet föreslagit,
minimum vid minuthandel med bränvin nedsättes till 20 kubiktum, så
blifver icke någon skilnad mellan utskänkare och minuthandlare af bränvin,
än att på ena stället supes inom och på det andra utom försäljningslokalen.
Dessutom vill jag påpeka ett bland Utskottets skäl, som förefaller
något besynnerligt. Utskottet säger nemligen: “stadgandet att hvar
och en som för tilhället behöfver t. ex. en butelj af spirituös dryck nöd -

Den 20 April.

383

vändigt måste inköpa tvänne eller tillsammans en half kanna är uppenbarligen
sådant, att dess rättsgrund är svår att uppsöka“; mig synes att
denna rättsgrund är lika svår att finna, om minimum nedsättes till 20
kubiktum, ty om en person skulle hafva behof af allenast 10 kubiktum
bränvin, hvarför då tvinga honom att köpa 20? Jag kan således icke
finna större rättsgrund i Utskottets förslag än i nu gällande författning;
och yrkar ja^ derför, i likhet med föregående talare, afslag å Utskottets
hemställan, till dess jag får se, om bättre skäl för den ifrågasatta förändringen
kunna anföras.

Herr Friherre Alströmer: Då denna Kammare vid föregående

riksdag bifallit Utskottets ifrågavarande förslag, så har jag svårt att föreställa
mig, att Kammaren nu skulle kunna komma till något annat resultat,
helst förändrade förhållanden icke sedan sistlidne riksdag inträffat.
Efter mitt förmenande tala också flera skäl för bifall till samma förslag.
Så är det till en början olämpligt att bibehålla en lag, hvilken, då den
gäller icke blott bränvin utan äfven andra spirituösa drycker, såsom
punsch, konjak m. m., gifvit anledning till många klagomål, och hvilken i
sin tillämpning dessutom svårligen kan kontrolleras. Då ifrågavarande
lag vid 1854 års riksdag tillkom, ansåg dåvarande Bevillnings-Utskott, att
en fjerdedels kanna borde stadgas såsom minimum vid minuthandel
med bränvin, och var det allenast en tillfällig omständighet, som gjorde
att Utskottets förslag icke blef af Rikets Ständer antaget, hvadan således
äfven häri ligger ett skäl att bifalla förslaget om nedsättning i minimum
till en femtedels kanna. Äfven för att motverka superiet anser jag, i motsats
mot hvad de föregående talarne antydt, den föreslagna förändringen
vara nyttig och ändamålsenlig. Den, som icke vill gå på krogen, men
ändå vill hafva sitt behof af bränvin, tvingas nu att antingen mot sin
vilja besöka krogen eller ock köpa mera bränvin än han verkligen behöfver.
För min del anser jag mig derför böra yrka bifall till Utskottets
hemställan i denna punkt.

Herr Friherre von Schulzenheim: Man bör söka i bränvinslagstiftningen,
såväl angående fabrikationen som försäljningen, åstadkomma något
förnuftigt; men ehuru detta torde vara omöjligt, med mindre lagstiftningen
alldeles omgöres, bör väl Riksdagen söka närma sig det förnuftiga i vissa
detaljer af lagstiftningen, och detta har onekligan varit Utskottets mening,
då det föreslagit 20 kubiktum såsom minimum vid minuthandel med
bränvin. Då man stiftar lagar, bör man ock söka göra sig reda för, huru
dessa lagar kunna komma att verka. Då lagstiftningen gör skilnad emellan
partihandel och minuthandel samt utskänkning af bränvin, bör man
väl för minuthandeln bestämma ett minimibelopp som motsvarar det mått,
som i allmänhet brukas inom landet. I Sverige användes icke, annat än
undantagsvis, något kärl som är skapad t såsom en hel kanna; deremot
har behofvet af buteljen såsom enhet länge gjort sig kändt. Den motsvarar
ungefär en fjerdedels kanna, men då kannan numera är delad i
100 kubiktum, har man ansett, att 20 kubiktum vore ett lämpligt minimimått
vid minuthandel. Utom den praktiska fördelen häraf förekommer
den vigtiga grundsatsen, att man bör så mycket som möjligt söka minska

384

Den 20 April.

bränvinssupandet å krogarne, hvilket är långt mera demoraliserande än
förtärande af spritdrycker i hemmet, der närvaron af hustru och barn oftast
förekommer de öfverdrifter, till hvilka det dåliga kamratskapet å krogarne
ej sällan gifver anledning. Det är äfven i följd af flera andra omständigheter,
som Utskottet tillstyrkt den ifrågavarande förändringen. En
bland de förnämsta är, att tvånget att vid minuthandel köpa större qvantitet
bränvin, än man för tillfället behöfver, leder icke till att befrämja nykterheten,
utan snarare motsatsen. Dertill kommer att i utlandet, hvarifrån
spritviner, rom och konjak allt mera och mera importeras, förekommer
icke kannan såsom enhet, utan buteljen. Om man nu behöfver en butelj
af någon af dessa spritvaror, så får man icke köpa en butelj utan
nödgas taga två. Detta har föranledt åtskilliga besynnerliga förhållanden,
särdeles i Stockholm. De stora vinhandlarne få icke sälja mindre än en
half kanna eller två buteljer spirituösa drycker. För att likväl kunna afyttra
allenast en butelj hafva de måst skaffa sig utskänkningsrättighet,
med hvilken följer förbindelse att äfven hålla mat. Då nationen genom
eu onaturlig lagstiftning tvingas att kringgå lagen, har Utskottet, för att
förekomma detta, ansett en ändring böra vidtagas, hvarigenom icke någon
tvingas att köpa större qvantitet än han för tillfället behöfver.

Herr Bennich har i afgifven reservation föreslagit den medelväg, att
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, uppå framställning af vederbörande
myndigheter, skulle ega att, der sådant pröfvades för orten lämpligt, stadga,
att lägsta försäljningsbeloppet vid minuthandel med bränvin inom kommunens
område skulle utgöra en femtedels kanna eller tjugu kubiktum.

Då likväl hufvudsaken är, att man öfverallt tillåter afhemtandet å ett
kärl, som är det allmännast förekommande, hvarigenom, enligt mitt förmenande,
kroglifvet skall i väsendtlig mån förminskas, anhåller jag om
bifall till Utskottets förslag.

Herr Hedlund: Den undantagslagstiftning, som råder i afseende på

bränvins tillverkning och försäljning, har ett moraliskt ändamål, och bränvinshandeln
får derföre icke bedömas från synpunkten af den absoluta
frihet, hvilken är rådande i handeln i allmänhet. Jag kan derföre icke,
i likhet med den näst föregående talaren, ännu, att denna lagstiftning kan
kallas oförnuftig, derföre att den tagit hänsyn till ett sådant ändamål.
Hafva vi då haft någon olägenhet af denna lagstiftning ? Jag är af en
motsatt åsigt och jag är öfvertygad att opinionen inom landet erkänner,
att befolkningen efter denna lagstiftnings införande vunnit i sedlighet och
välstånd. Skall man då, blott derföre att. man tycker det vara obeqvämt
att köpa två buteljer konjak, då man behöfver endast en, ändra denna
lagstiftning.

Skulle förslaget, såsom Utskottet antyder, hafva tillkommit i nykterhetens
intresse, så vågar jag jäfva eu sådan opinion och påstå, att hvar
och en, som talar i nykterhetens intresse, bör motsätta sig förslaget om
nedsättning i minimiqvantiteten vid minuthandel. Den fattige, som icke
eger ett högre penningebelopp, kastar bort sin tolfskilling, då han kan få
köpa en så liten qvantitet bränvin, som motsvarar detta belopp, och det
var just för att förekomma detta, som minimiqvantiteten i nu gällande

författning

Den 20 April. 385

författning blifvit bestämd till half kanna. Erfarenheten har icke heller
jäfvat riktigheten af denna bestämmelse.

Om man betraktar frågan såsom en ren ordningsstadga, så torde det
af Herr Bennick framlagda förslaget vara förtjent af uppmärksamhet.

I enlighet med den åsigt, jag förut i denna fråga uttalat, yrkar jag
afslag å Utskottets hemställan.

Herr John Ericson: Den föreslagna förändringen har just det
moraliska syfte, som den föregående talaren-velat frånkänna det, då man
nemligen genom att kunna få köpa och till hemmet medtaga en qvantitet,
som icke öfverstiger det tillfälliga behofvet, skall athållas från kroglifvet;
och det torde icke kunna nekas, att lagen bättre skall uppfylla sitt ändamål
i detta hänseende, om såsom minimibelopp bestämmes en qvantitet, som
motsvarar ett allmänt förekommande mått och icke är större än det tillfälliga
behofvet kräfver.

En talare har framhållit, att den föreslagna förändringen skulle för
. utskänkarne medföra olägenheter. Utom det att jag icke tror att förändringen
skulle åstadkomma en sådan verkan, ber jag att få erinra den
värde talaren, att lagen stiftas icke i någon viss näringsklass’ intresse utan
lör samhällets bästa.

Då jag således tror, att ej blott moraliska utan äfven praktiska skäl
tala för den ifrågasatta nedsättningen, yrkar jag bifall till Utskottets
förslag.

Herr P. Olsson: Enligt min uppfattning finnas tvänne omständigheter,
som hämma superiet och hvilka här vid lag böra tagas i betraktande.
Den ena att man vid minuthandel af bränvin icke får köpa så liten qvantitet
som helst, och den andra att varan må vara så dyr som möjligt.
Dessa omständigheter förbises, då Utskottet föreslår minimiqvantitetens
nedsättning till 20 kubiktum. Det är kändt att priset hos utskänkaren
är högre än hos minuthandlaren, likasom det torde vara kändt, att man
hos utskänkaren kan få köpa hvilken qvantitet som helst.

Man har sagt, att lagar, som ej efterlefvas, böra ändras eller upphäfvas.
. Då blefve detta förhållandet med de flesta lagar, och bränvinslagstiftningen
i dess helhet borde då ändras, ty ingen lag har blifvit öfverträdd
mera än denna. Detta skäl torde således icke tala för den föreslagna
ändringen.

Vidare har man sagt, att man nu ofta tvingas att köpa större qvantitet
spirituösa drycker än man behöfver. Då man hos utskänkaren kan
köpa den lilla qvantitet, man vill hafva, ser jag icke hvarföre man skall
hos minuthandlaren köpa mer än man behöfver.

Det finnes dock en omständighet, som talar mera än alla andra, och
det är, att, om man underlättar tillfället att köpa bränvin för billigare
pris, ingenting mera än detta befordrar superiet.

Till grund för denna lagstiftning ligger att så mycket som möjligt
fördyra inköpet och försvåra åtkomsten af bränvin och derigenom minska
fyllerilasten, och denna grundsats bör man söka fasthålla. Då jag icke
Riksd. Prof. 1869. 2 Afd. 3 Band. 25

386 Den 20 April.

bort några giltiga skäl häremot anföras, anhåller jag om afslag å Utskottets
förslag.

Herr Rosenberg: Jag erkänner gerna, att de, hvilka såsom skäl

för den ifrågasatta förändringen anfört olägenheten att tvingas köpa två
buteljer likör i stället för en, hafva rätt från sin ståndpunkt; men jag
talar i den fattige arbetarens intresse, och denne kan gerna undvara de
utländska likörerna. Dessutom kan jag icke finna, att det kan medföra
någon svårighet för dem, som hafva råd att dricka sådana fina drycker,
att köpa två buteljer på en gång. Annat är förhållandet med den fattige
arbetaren, och i likhet med den siste talaren anser jag, att, i samma män
man underlättar tillfället för dem att köpa bränvin, i samma mån verkar
man i superiets intresse, enligt det gamla ordspråket: tillfället gör tjufven.

Afser man de utländska spritvarorna, så konsumeras de mest i städerna,
och der har man lätt att vända sig till utskänkarne för att erhålla
dem. Deremot skulle man göra mycket illa, om man å landet, der ofta
något utskänkningsställe icke finnes på flera mils afstånd, underlättade
anläggningen af minuteringsställen, der bränvin kunde få köpas i så ringa
qvantitet som 20 kubiktum.

Jag vidhåller mitt förut under diskussionen framställda yrkande.

Herr Hi ert a: Jag instämmer med den siste talaren deri, att man

bör söka, såvidt möjligt är, minska superiet, och tror jag äfven detta hafva
skett genom husbehofsbränningens upphörande, men deremot tillåter jag
mig sätta i fråga, om detta goda ändamål äfven befordrats genom en mängd
andra åtgärder, som tillkommit genom den nya bränvinslagstiftningen, såsom
bränvinets fördyrande genom konstlade medel samt en mängd föreskrifter
rörande vilkoren för försäljningen af denna artikel. Herr Friherre
v. Schulzenheim har, enligt min tanke, anfört det bästa som kan sägas
i denna fråga, och ämnar jag nu icke upprepa detsamma, utan blott tillägga,
att erfarenheten just icke visat så lyckliga resultat af det förmynderskap,
som man ansett sig böra taga öfver folket, såväl i många andra hänseenden
som synnerligast i fråga om bränvinslagstiftningen.

Hvad angår Herr Rosenbergs yttrande derom, att genom den föreslagna
förändringen frestelse lättare skulle uppstå för arbetsfolk att förvandla
sina penningar i bränvin, så vill jag blott erinra, att just det förhållandet,
att man å minuthandelsställen icke kan få köpa mindre än en
half kanna bränvin, troligen icke så sällan drifver arbetaren till att besöka
krogen, hvilket annars icke skulle inträffat. Jemföra vi förhållandet
hos oss med förhållandena i andra länder, såsom till exempel Frankrike,
Danmark eller Preussen, så finna vi, att der icke exsisterar någon sådan
inskränkande lag i fråga om bränvins försäljning som hos oss, och dock
tror jag icke någon vågar påstå, att fyllerilasten i dessa länder är större
än hos oss. I Frankrike och Danmark står det fritt för den, som annars
är berättigad till bränvinsförsäljning, att sälja bränvin till så liten qvantitet
som helst. I England deremot äro åtskilliga inskränkande åtgärder
vidtagna i afseende å försäljningen af spirituösa drycker; och gå dessa till
och med så långt, att på ställen der mat serveras det icke är tillåtet att
köpa bränvin, utan hemtar uppassaren bränvin från ett ställe i närheten

387

Den 20 April.

— vanligen i huset bredvid — och ställer fram ett glas åt gästen, men
derför har dock superiet icke aftagit, utan har bränvinskonsumtionen hopats
på vissa ställen, der minuthandel med bränvin eger rum och hvarest,
synnerligen om Lördagsaftnarne, trängseln är så stor, att tillfälle till sittplats
icke finnes, utan hvarje främmande tager sitt behof af bränvin, stående
vid disken. Oaktadt bränvinets dyrhet har, enligt hvad statistiska
uppgifter utvisa, antalet af de personer, som i England blifvit fällda för
fylleri år ifrån år ökats, och vill det således synas, som om ändamålet att
motverka superiet icke vunnes genom lagar, som inskränka handeln med
bränvin. För min del yrkar jag derför bifall till hvad Utskottet i denna
punkt föreslagit.

Herr Wedberg: Som grunden för den lagstiftning hvarom här är
fråga bör vara icke konsumtionens befrämjande utan sedlighetens, så kan
jag icke annat än till protokollet nedlägga min protest emot Utskottets
förslag i förevarande punkt. För öfrigt delar jag helt och hållet Herr
P. Olssons åsigter i saken och instämmer i hans yrkande.

Herr Grafström: Jag ber att få yttra endast några få ord. Den
föreslagna förändringen är i sedlighetens intresse, åtminstone var det just
i den mening jag väckte motion i ämnet. Jag kan icke begripa, huru man
kan finna det vara sedligare att man skall köpa 2 buteljer konjak eller
bränvin än 1 butelj.

Kommer ett stop bränvin väl hem i arbetarens boning, så går det
nog åt lika väl som 20 kubiktum. Under det närvarande förhållandet
går det så till, der derå arbetare äro samlade, att de som äro supiga och
icke kunna få ihop penningar att köpa ett stop, narra andra, som eljest
kunde vara mindre benägna att öfverlemna sig åt dryckenskap, och förleda
dem att, som det heter “sala-ihop“. Vore nu tillåtet att köpa 20
kubiktum, så behöfde sådant icke förekomma. Hvad för öfrigt beträffar
de olika förhållandena i städerna och på landsbygden, så tror jag och har
äfven af fullt trovärdige och sakkunnige representanter från landsorten
hört, att hvad som är nyttigt i städerna är det ock på landet. Jag vill
emellertid icke längre uppehålla Kammaren utan inskränker mig till att
yttra den förhoppningen, att Andra Kammaren blifver sin förut uttalade
åsigt trogen och bifaller förslaget.

Herr Hseggström: Som det nu är stäldt, att på utminuterings lokalerna

icke får säljas mindre än en half kanna, så tvingas ofta personer,
som icke äro i tillfälle att eller anse sig på en gång behöfva köpa så
mycket, att på utskänkningsstället förskaffa sig det mindre för tillfället
önskade qvantum, hvilket då vanligen der förtäres. Men huru ofta inträffar
icke då, att bekanta, som köparen måhända icke på lång tid träffat,
inkomma, och att köparen derigenom förledes att stadna qvar och
förtära långt mer än han först ernat, så att han ofta kommer rusig
derifrån, efter att på bränvin hafva förstört hela dags- eller veckopenningen.
Finge den mindre konsumenten deremot å ett utminuteringsställe,
der varan icke får förtäras, köpa ett så litet qvantum
som 20 kubiktum, så komme han oftast att förtära det i sitt eget hem

388 Deri 20 April.

och derigenom undgå de många frestelser, som utskänkningsstället ovedersägligen
medför.

Få kommuner på landet inrätta eller tillstädja utskänkningsställen, af
fruktan för det obehag de onekligen i mer eller mindre grad alltid orsaka.
Utminuteringsställen komma der icke heller till stånd, emedan dessa genom
den för högt bestämda minimiqvantiteten icke kunna motsvara det
med dem afsedda ändamålet. Följden häraf är också den, att lönnkrogar
frodas öfverallt, och att nykterhet och laglydnad, om icke rent af motverkas,
dock icke, som sig borde, befordras genom nu gällande stadgande.
Jag anser derföre den af Bevillnings-Utskottet föreslagna förändringen
både lämplig och nyttig och yrkar således bifall till Utskottets förslag i
den nu föredragna punkten.

Herr von Troil: Jag har lika litet af den diskussion, hvilken i
dag förekommit, som af de föregående Riksdagarnes kunnat öfvertyga mig
om nyttan af det förslag, Utskottet här tillstyrkt. Jag tror visst, att ett
sådant stadgande som det föreslagna kan vara beqvämt för Stockholms
stad likasom för andra städer samt äfven ligga i en och annan landthandlandes
intresse, men för landsbygden i allmänhet anser jag det rent af
skadligt, då det efter min öfvertygelse skulle befordra superiet. Hade
Utskottet fästat sig vid Herr Bennichs i hans reservation yttrade mening,
eller framkommit med något särskildt förslag för städerna, så kunde det
väl möjligen haft något skäl för sig. Under närvarande förhållanden
får jag emellertid förklara att jag röstar för afslag.

Herr Östman: Jag tror för min del, att erfarenheten talar för den
här föreslagna förändringen. Ingen kan väl nemligen påstå, att superiet
tilltagit nu, då man får köpa eu half kanna, i jemförelse med den tiden
då man på utminuteringsställena icke fick köpa mindre än en hel kanna.
Derföre tror jag icke heller, att det nu skulle medföra någon fara att nedsätta
detta minimum till 20 kubiktum; och som jag således icke anser att
Utskottets förslag skulle medföra några menliga följder, så yrkar jag bifall
till detsamma i den här föredragna punkten.

Herr K inman son: Jag vill icke uppehålla Kammaren, utan får
endast förklara, att jag förenar mig med dem, som yrka bifall till Utskottets
förslag.

Herr Carl Ifvarsson: Som alla diskussioner om bränvin vid våra
riksdagar vanligen äro lika långa som tråkiga, så skall jag för min del
icke vara vidlyftig. Jag vill endast hafva till protokollet antecknad min
mening. Då det vid denna, liksom vid föregående riksdagar, är min åsigt,
att den i närvarande bränvinslagstiftning stadgade minimiqvantiteten för
utminutering bör nedsättas, så grundar sig denna min öfvertygelse derpå,
att lönnkrogarne i vårt land komma att ökas, ju längre man dröjer med
denna förändring. På landsbygden finnas få utskänkningsställen, och i
följd deraf måste naturligtvis lönnkrögeriet frodas, då den som så önskar
icke kan på utminuteringsstället få förse sig med en mindre qvantitet
spirituösa än en half kanna. Icke heller anser jag det öfver -

Den 20 April.

389

ensstämma med rättvisa och billighet, att den, som kan vara belåten med
en mindre qvantitet, skall af lagen tvingas att köpa en större. Jag skulle
icke förundra mig, om städernas representanter motsatte sig det förevarande
förslaget, ty i städerna finnas tillräckligt med både utminuteringsoch
utskänkningsställen, men på landet är förhållandet helt annat. I
nykterhetens och ordningens intresse yrkar jag emellertid lika mycket bifall
till Utskottets förslag, som andra yrkat afslag.

Öfver! äggningen var slutad. Af de propositioner, som, i enlighet med
de gjorda yrkandena, nu framställdes på dels bifall till Utskottets hemställan
och dels afslag derå jemte bibehållande af författningens nuvarande
stadgande, förklarade Herr Talmannen den förra besvarad med öfvervägande
ja, men då votering begärdes, uppsattes nu, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemställt under § 2 i
dess Betänkande N:o 13,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, beslutat,
att § 2 i gällande bränvinsförsäljnings-författning skall bibehållas
vid sin nuvarande lydelse.

Omröstningen utvisade 84 ja och 51 nej; i följd hvaraf Kammaren
bifallit Utskottets hemställan.

Utskottets första hemställan, angående meranämnda förordnings § 3.
Biföll

Utskottets sednare hemställan rörande sistberörde §.

Herr Sven Hansson: Jag anser det här föreslagna stadgandet
icke lämpligen kunna införas i en lagparagraf. Jag är visserligen icke
jurist, men jag hemställer till dem som äro det, huru förfaras skulle, om
jag t. ex. åtager mig att åt mina grannar hemföra 15 kannor bränvin
och jag utskiftar det i 20 kubiktum till 75 personer. Skall jag då bötfällas
som bränvinsutminuterare ? Jag skulle dock tro, att jag, för att
undgå det, blott behöfde styrka, att jag köpt det på ett utminuteringsställe.
Det blir åklagarens sak att bevisa, att jag köpt varan på ett
partiställe. Det heter i Utskottets förslag “å försäljningsstället*. Hvilket
försäljningsställe? Jag anser detta innebära en otydlighet, som skulle
göra stadgandet för åklagaren omöjligt att med framgång åberopa. Jag
yrkar derföre återremiss af den här förevarande punkten.

Herr Engman: För min del tror jag icke, att man behöfver vara
mycket jurist, för att inse det opraktiska i detta förslag. Om en person
på anmodan inköpt en ankare bränvin att fördela mellan sig och någon

390

Den 20 April.

bland sina grannar, så skulle han val då efter detta förslag kunna bötfällas
för detta samhällsvådliga brott till ett eller annat 100 R:dr. Detta
är ju likväl orimligt. Jag vill visserligen icke bestrida, att på några orter
sådana missbruk kunna ega rum, som dem Herr Jungmarker omtalat, och
der så sker borde onekligen böter ega rum. För min del vill jag väl icke
motsätta mig återremiss, men då frågans afgörande icke brådskar, så kan
den gerna uppskjutas till en annan riksdag, och jag yrkar derföre afslag.
Ett annat sätt att förhindra salningen vore att bötfälla den som inom en
mils afstånd från der bränvinet vore inköpt företoge sig att dela detsamma,
synnerligast i små partier under t. ex. 5 kubiktum.

Herr Ry land er: Lika med en föregående talare anser jag detta

förslag olämpligt. Visserligen erkänner jag, att ganska stora olägenheter
kunna uppstå af den här omtalade salningen, men sådan förekommer väl
endast på vissa orter; åtminstone bar något sådant icke af hörts i min
ort. Om detta olämpliga förslag antages, hvem är det som hårdast deraf
drabbas, jo vår ordentliga medelklass. Jag yrkar derföre afslag.

Herr Friherre Alströmer: Det förslag Utskottet här framlagt har
föranledts af behofvet att undanrödja den s. k. salningen. Motioner i
samma syftning hafva väckts vid flera riksdagar och vid denna riksdag
icke mindre än fyra, ehuru endast Herr Jungmarkers föranledt detta förslag.
Utskottet har sökt utfinna något medel mot detta skamliga öfverträdande
af författningen. Att densamma i sitt nuvarande skick icke är
tillräcklig att motverka eller bestraffa ifrågavarande oskick, visar sig deraf,
att personer, som derför blifvit anklagade, gått ansvarsfrie, just emedan
författningen icke är tydlig. Genom det närvarande förslaget skulle salningen,
om icke helt och hållet försvinna, dock i betydlig mån motverkas
och .försvåras. De anmärkningar, som här blifvit gjorda, kan jag icke
tillerkänna någon giltighet, ty de grunda sig på försök att försvara en
olaglig handel. En person reser in ifrån landet och köper 15 kannor
bränvin, för att sedan utskifta det åt andra. Sådant kan icke vara lagligt,
då varan är köpt på ett partiställe. Deremot äro farhågorna för
dessa åtal icke grundade, om bränvinet är köpt på ett utminuteringsställe.
Det är visst sannt, att det föreslagna stadgandet innebär en af dessa preventiva
åtgärder, hvilka bränvinslagstiftningen i mängd innehåller, men då
salningen onekligen innebär ett i hög grad skadligt kringgående af lagen,
så tror jag att domstolarne genom ett bestämdt och förtydligande stadgande
böra sättas i stånd att fälla till ansvar för detta öfverträdande af
hvad som redan enligt den nu gällande författningens egentliga mening
måste anses som förbjudet. Jag yrkar alltså bifall till Utskottets förslag.

Herr Printzensköld: Jag tvekar visst icke att uttala den åsigten,
att den s. k. salningen är ett oskick som bör stäfjas, men det förslag
Utskottet här i detta ändamål framlagt är af den beskaffenhet, att
ansvar komme att drabba äfven andra, ty om t. ex. två personer slå sig
tillsammans att köpa 15 kannor bränvin, så skulle den, som verkställde
handeln och delade med sig något deraf, vara skyldig till böter. Jag yrkar
afslag.

Den 20 April.

391

Herr Isberg: Jag ber att få instämma med den föregående talaren

i yrkande af afslag. Het är alldeles gifvet, att ett sådant stadgande som
det bär föreslagna i tillämpningen skulle leda till verkliga orimligheter.
Så t. ex. om jag köpt 15 kannor 19 kubiktum bränvin och afiemnar 15
kannor till en annan, så har jag qvar 19 kubiktum, hvilket är 1 kubiktum
mindre än jag efter det i föregående punkt antagna förslaget haft
rätt att på minuteringsställe köpa. När nu förslaget stadgar ansvar för
den som åt medköpare tillhandahåller eller utdelar mindre belopp än som
fått minst köpas på det försäljningsställe der varan åtkommes, men icke
för den som således sjelf olagligen förser sig med mindre än tillåtligt
qvantum, synes förslaget förr föranleda än motverka den öfverklagade
s. k. “salningen11.

Jag yrkar derföre afslag å punkten.

Herr Meijerberg: Jag finner icke de mot Utskottets förslag i

denna punkt gjorda inkasten af någon vigt, ty om än förslaget medför någon
inskränkning, så att en och annan derigenom skulle blifva hindrad
att köpa bränvin åt sina vänner, så må han väl för det allmänna bästa
kunna derifrån afstå. Jag yrkar bifall till Utskottets Betänkande i den
här föredragna punkten.

Herr Jungmarker: För utrotande af den med så mycket skäl

öfverklagade salningen har i min ort utminuteringsställen blifvit inrättade,
och de hafva verkligen motverkat salningen. Men det är på många orter
förenadt med ganska stor svårighet att åvägabringa inrättandet af sådana
ställen. Under närvarande förhållanden är det likväl för kronobetjeningen
ganska svårt att kunna öfvervaka icke sällan förekommande lagöfverträdelser,
och med den otydlighet författningen nu eger är det dessutom
för åklagaremagten nästan omöjligt att kunna åtkomma dem som kringgå
lagens mening i det här förevarande fallet. Emellertid beklagar jag, att
denna motion af mig blifvit väckt, då den i denna Kammare rönt så mycket
motstånd, men hvad utgång den än må få, så är jag nöjd att här
finnas personer, som insett dess välgörande afsigt. Jag yrkar bifall till
Utskottets förslag i den nu föredragna punkten.

Sedan öfverläggningen nu förklarats slutad och Herr Sven Hansson
återtagit det af honom gjorda yrkandet om återremiss, framställde Herr
Talmannen, i öfverensstämmelse med de återstående yrkandena, propositioner
först på bifall till Utskottets hemställan och dernäst på afslag derå.
Af dessa propositioner ansåg Herr Talmannen den sednare vara med öfvervägande
ja besvarad. Emellertid begärdes omröstning, för hvars anställande
nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition
:

Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets sednare hemställan under § 3
i dess Betänkande N:o 13,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan afslagen.

Den 20 April.

Omröstningen utföll med 51 ja och 67 nej; i följd hvaraf Kammaren
aislagit Utskottets hemställan.

Den vidare föredragningen af detta Betänkande skulle vid nästa sammanträde
fortsättas.

§ 13.

Herr Talmannen tillkännagaf, att ordet begärts af:

Herr Grefve Posse, som yttrade: För att i någon mån underlätta
gången af Riksdagens arbeten, har Kammaren brukat medgifva, att statsregleringsfrågor,
när så behöfves, få sättas först på föredragningslistan.
Jag får derföre till Kammaren hemställa, om icke Ståts-Utskottets Betänkande
N:o 64 kunde till nästa plenum få sättas först på föredragningslistan
näst efter Bevillnings-Utskottets närvarande Utlåtande.

Kammaren biföll det af Herr Grefve Posse gjorda förslaget; kommande
alltså Stats-Utskottets Utlåtande N:o 64 att till afgörande företagas näst
efter slutad föredragning af Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.

§ 14.

Derefter begärde och erhöll

Herr vice Talmannen Mannerskantz ordet, och anförde: Jag
hemställer, om icke för sammanhangets skull Sammansatta Banko- och
och Lag-Utskottets nu för andra gången bordlagda Betänkanden Nås 4 och
5 må få sättas näst efter samma Utskotts Betänkanden Nås 1, 2 och 3.

Äfven detta förslag blef af Kammaren bifallet; hvadan Sammansatta
Banko- och Lag-Utskottets Utlåtanden Nås 4 och 5 skulle framflyttas till
föredragning näst efter samma Utskotts Utlåtande N:o 3.

§ 15.

Herr Talmannen tillkännagaf, att Herr WijJc, enligt ingifvet läkarebetyg,
vore af sjukdom hindrad att i Riksdagens förhandlingar tills vidare
deltaga.

§ 16.

Enligt derom gjord begäran beviljades Herr Peter Andersson ledighet
från riksdagsgöromålen under 14 dagar från den 4 instundande Maj.

§ 17.

Föredrogs och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens underdåniga
skrifvelse N:o 30, angående ändring i Kongl. Förordningen om
landsting.

Den 21 April, f. m.
6 18.

393

Anmäldes och bordlädes:

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtanden:

N:o 2 (i samlingen Nio 38), angående väckt förslag om befrielse lör
Svensk kommun att utgifva ersättning för i Norge lemnadt understöd
åt Svenska arbetare, och

N:o 3 (i samlingen N:o 39) i anledning af väckta motioner, åsyftande
åtgärder till hämmande af emigrationen.

Sammanträdet afslutades kl. 11 e. m.

In fidem
Ii. Husberg.

*

Onsdagen den 21 April.

Kl. 10 f. m.

§1.

Upplästes och godkändes protokollet för den 14 dennes äfvensom
protokollsutdrag rörande de beslut, som fattats vid gårdagens sammanträde.

§ 2.

Innan behandlingen af de å dagens föredragningslista uppförda ärenden
började,^ tillkännagaf Herr Talmannen att ordet blifvit begärdt af Herr
Svensén, som skriftligen anförde:

Det länge kända behofvet af en bättre kateketisk lärobok än den
Lindblomska förklaringen öfver Luthers lilla katekes föranledde, som jag
vill erinra mig, Chefen för Ecklesiastik-departementet att för fem eller sex
år sedan åt Rektorn vid Lunds skollärare-seminarium C. Wåhlin lemna det
uppdraget att författa förslag till en kateketisk handbok. Detta uppdrag
var förenadt med ett arfvode, hvars belopp jag nu icke minnes; men deremot
minnes jag, att Herr Wåhlin i förskott erhöll arfvodet. Jag tillåter
mig nu till Herr Ecklesiastik-ministern framställa den frågan, om detta
arbete af Herr Wåhlin blifvit utförd t, eller hvilka åtgärder som i annat