Tisdagen den 2 november (Riksdagens protokoll 1965:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 33

FÖRSTA KAMMAREN

2 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 2 november

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. propo
sition ....................................................

1965

Sid.

1 Första hammarens protokoll 1965. Nr 33

*■ ■

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Tisdagen den 2 november förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Justerades protokollet för den 26
nästlidne oktober.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet inkommit framställningar
angående vissa lönetillägg från dels
riksdagens justitieombudsman, dels riksdagens
militieombudsman, hänvisades
framställningarna till bankoutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 32—
38, memorial nr 39 och utlåtande nr 40,
statsutskottets utlåtanden nr 141—144
samt andra lagutskottets utlåtanden nr
55—60.

Allmän debatt i anslutning till remittering
av viss kungi. proposition

Föredrogs Kungl. Maj :ts proposition
nr 145, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391), m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

I anslutning till frågan om remiss av
den nu föredragna propositionen hålles
en allmän debatt, höstens remissdebatt.

We have the pleasure to see a delegation
from the Dutch parliament listening
to the beginning of our debate.

We wish them a very hearty welcome
and are very pleased to see them here.

Ordet lämnades härefter till herr
HOLMBERG (h), som anförde:

Herr talman! I den här höstremissdebatten
finns det inte något svenskt
valresultat att diskutera. Däremot har
vi valerfarenheter från andra länder,

och av dem kan man också dra slutsatser
för svensk politik. En slutsats
ligger nära till hands. Det norska och
även det tyska valet har visat, att socialdemokratien
alls inte är något evighetsfenomen.
Det börjar bli klart för
allt fler människor, att de förutsättningar
socialismen en gång utgått från,
nämligen fattigsamhällets förutsättningar,
inte längre finns i de moderna industristaterna,
och att socialismen inte
lyckats anpassa sig till de förändrade
förhållanden, som den själv varit med
om att skapa.

Gäller denna slutsats även för svenska
förhållanden? Kan man säga att det
även i Sverige finns ett klart orsakssammanhang
mellan den socialistiska
politik som förs och de misslyckanden
som drabbar samhällsutvecklingen och
samhällsplaneringen på område efter
område?

Ja, otvivelaktigt har man rätt att säga
det. Även i vårt land är en reaktion
mot den förda politiken på väg. Allt
större grupper märker ju, att de fortgående
prisstegringarna är förödande
för de enskilda inkomsttagarna. De märker
det ständigt skärpta skattetrycket,
bostadsbristen och den bristande planeringen,
men även misslyckandena på
utbildningens område, för att nämna
några exempel.

Regeringen själv tycks även ha insett,
att någonting måste göras. Den tycks
vara medveten om att utvecklingen annars
glider den ur händerna, precis
som hände med regeringen Gerhardsen
i Norge. Men vilken ändring i politiken
kan vi vänta?

Den senaste politiska utvecklingen
här i Sverige tyder på en stark vänstervridning,
där högskatte- och regleringstänkandet
bara kommer att göra bristerna
större och trycket på de enskilda
människorna hårdare. I stället för att

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

angripa t. ex. orsakerna till de ständiga
prisstegringarna föredrar regeringen
att förstärka de egna maktpositionerna
genom att driva fram press- och partistöd.
I stället för att bemöda sig om
att förhindra direkt standardsänkning
för stora grupper inkomsttagare ägnar
sig regeringen med hans excellens herr
statsministern Erlander i spetsen åt ett
gräl med herr Wrigstad i Expressen.
Hur intressant statsministern än finner
dispyten med herr Wrigstad vara är
jag övertygad om att inkomsttagarna är
mer intresserade av att veta vad den
socialdemokratiska regeringen har för
recept mot t. ex. löneförstöringen.

Socialdemokratien har, ibland med
viss rätt, beskyllt den borgerliga oppositionen
för kraftlöshet. Men vem är
det egentligen, som nu är splittrad och
kraftlös om inte den regering, som resignerat
godtar en lavinartad prisstegring
och som också godtar att stora
grupper inkomsttagare i allt vanligare
inkomstlägen tvingas leva på en standard,
som är lägre än vad de tidigare
hade?

Även på andra områden kan vi iaktta,
hur regeringen tvekar att ta ställning
och hur därför inflytandet från
den mer fördomsfria socialistiska riktningen,
kommunisterna, blivit allt starkare.

Mest uppmärksammad har i sommar
och i höst utrikesdebattens förändrade
karaktär varit. Kring den svenska utrikespolitikens
huvudlinje har det länge
rått enighet mellan de demokratiska
partierna. Samförståndet har emellertid
medfört, att någon mera allmän och
kontinuerlig utrikesdebatt inte förekommit.
Därmed har utrymmet minskat för
mer sansade och väl övervägda ställningstaganden,
när den utrikespolitiska
händelseutvecklingen tagit en mer dramatisk
vändning. I stället har mer eller
mindre väl underrättade grupper av
tidningsmän, politiker, kulturpersonligheter
m. fl. velat fatta ståndpunkter
för de övriga och styra opinionen. Detta
har enligt min mening i sin tur lett

till, att vad vi har av utrikesdebatt blivit
både ryckigt, onyanserat och tendentiöst.

I vissa frågor, t. ex. vietnamfrågan,
har denna tendens renodlats. Alltjämt
är det visserligen en klar skillnad mellan
regeringens officiella uppfattning
och t. ex. regeringstidningarna Aftonbladets
och Stockholms-Tidningens
USA-fientliga hållning. Men statsrådet
Palmes gävletal i somras ger en antydan
om att det även i regeringen kan
finnas kretsar, som skulle vilja solidarisera
sig med den fjärrstyrda vietconggerillan
och förmå den svenska opinionen
att acceptera den som en för »nationell
och social frigörelse» arbetande
organisation. Denna tolerans för en utrikespolitisk
vänstervridning kan också
vara ett uttryck för en inrikespolitisk
värdering. Det gäller tydligen för
socialdemokraterna att av taktiska skäl
inte fjärma sig för långt från den kommunistiska
uppfattningen.

Vad den amerikanska utrikespolitiken
beträffar ar det naturligtvis ingen som
kräver, att man i varje detalj skall acceptera
den. Vad vi däremot måste hålla
ögonen öppna för är det ofrånkomliga
faktum, att USA i dag fortfarande
är den makt, som i vågskålen mellan demokrati
och diktatur väger upp det
kommunistiska blocket. Europa står
fortfarande för splittrat och svagt för
att ännu på länge kunna lämna ett avgörande
bidrag i det avseendet. Även om
man i vissa stycken klart ogillar de
amerikanska metoderna, måste man respektera
det engagemang för demokrati
och frihet som USA tagit och bibehållit.
Som neutral nation har vi skyldighet
att inför världsopinionen ge uttryck
för vår uppfattning, men vi har
inte råd att inta sådana extrema ståndpunkter
i den utrikespolitiska debatten
som inom västvärlden kan skapa missuppfattningar
om var vi egentligen står.
När förtroendet för svensk utrikespolitik
efter många år lyckats tränga ut och
denna börjat bli allmänt accepterad och
uppskattad av omvärlden, får inrikes -

Tisdagen den 2 november 19G5 fm. Nr 33 o

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

politiska värderingar av taktisk eller
annan art inte äventyra vad som under
stor möda byggts upp.

Den radikalisering av utrikesdebatten,
som vi just nu upplever, är emellertid
bara en del av en större och allvarligare
helhet. Jag tänker bland annat
på den förändrade inställning till
livs- och moralfrågor, som tränger fram
i landet. Den frigörelse från förmynderi
över åsikts- och privatlivsfrågor, som
en modern tid och ungdom kräver, kan
helt förfelas, om olustiga intermezzon
som reklamerandet av pornografiantologier,
hädelseromaner, sexfilmer och
anordnandet av sexhappenings utgör,
uppfattas som uttryck för en bredare
opinion.

Det är därför, herr talman, viktigt,
att den av justitieministern tillsatta utredningen
om en översyn av strafflagens
bestämmelser om trosfrid, uppvigling
och sårande av tukt och sedlighet
också uppmärksammar det missbruk av
friheten, som vi redan sett vissa tecken
på.

Herr talman! I uttalanden av både
löntagarnas och arbetsgivarnas organisationer
inför de stundande löneförhandlingarna
har sammanhanget mellan
lön och inflation betonats kraftigare
än på länge. Orsaken är given. Inte på
nära tio år har vi upplevt en så kraftig
prisstegring som vi nu gör. Har man
som vi inom högerpartiet den allmänna
politiska ambitionen, att vi även i framtiden
skall kunna öka vår produktion
och konsumtion av varor, tjänster, fritid,
nöjen och andra ting, är det helt
enkelt nödvändigt att slå vakt om grunden
för denna ökning, nämligen förtroendet
för penningvärdet.

Att detta förtroende nu saknas, visar
sig på flera områden. Markvärdestegringar
och markvärdesspekulationer är
ett av exemplen. En avgörande orsak
till att enskilda sparare och företag köper
mark och fastigheter är att de vill
ha sina pengar värdebeständigt placerade.
Människorna vill skydda sig mot
inflationen. Men samtidigt som de på

detta sätt söker skydda sig själva och
sitt personliga sparande, drivs efterfrågan
på mark och därmed priserna
upp. Detsamma gäller aktiemarknaden.
Det är naturligt, att allt fler lägger sina
sparmedel i aktier, där de är värdeskyddade.
Det gör Metallarbetarförbundet
— något som vi fick höra av herr
Hagnell, som för en tid sedan med stolthet
berättade att värdet av aktieportföljen
stigit från 3,5 till 5 miljoner.

Helt vid sidan härav förekommer
också grov spekulation i mark, där
oförtjänta markprisstegringar kan stoppas
i fickan hos både enskilda och s. k.
allmännyttiga företag. Det är intressant
att se, hur den socialdemokratiska diskussionen
förs på denna punkt. Alldeles
riktigt söker man komma till rätta
med den osunda markspekulationen —
och åtgärder som är direkt inriktade
på detta område är enligt min mening
fullt naturliga. Men socialdemokraterna
drar sig tydligen dessutom inte för
att slå in på vägar, som i realiteten leder
till en kommunalisering av mark
och fast egendom, framför allt inom
städernas intressesfär. I stället för att
vidga möjligheterna för människorna
att placera sina ofta små sparmedel
värdetryggt inriktar sig regeringen av
allt att döma på en straffbeskattning av
fast egendom och av aktier med socialiscringsviljan
som pådrivande kraft.
Mer dogmatiskt bunden kan man väl
inte vara.

Kan verkligen regeringen tänkas
komma åt roten och upphovet till prisstegringarna
och penningvärdeförsämringen
på det här sättet. Alldeles uppenbarligen
är dessa metoder helt förfelade
när det gäller att komma åt inflationen.

Inom högerpartiet har vi på ett annat
sätt försökt lösa de här frågorna.
Regeringens prisstegringspolitik, anser
vi, måste ersättas av en inflationsbekämpande
politik. Vi har därför i ett
handlingsprogram krävt samlade åtgärder
på sju olika punkter, byggda på den
liberala ekonomiens grunder, för att

6 Tvr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

komma till rätta med prisstegringarna.
Åtgärderna är sådana, för att citera en
liberal tidning, att de bör kunna ligga
till grund för ett gemensamt borgerligt
handlingsprogram.

Av de sju punkterna är kravet på en
mer moderat ökningstakt när det gäller
den offentliga konsumtionen och de
offentliga investeringarna den angelägnaste
åtgärden. Skall penningvärdet
kunna stabiliseras, så får ökningen av
statens och kommunernas utgifter inte
ske snabbare än den årliga ökningen
av produktionen.

Åtgärd nr 2 är en skattereform, upplagd
i stort sett enligt den demokratiska
överenskommelse som träffades förra
året i skatteberedningen med bl. a. förslag
om en planmässig revidering och
omarbetning av skatteskalorna och en
omläggning av omsättningsskatten till
mervärdeskatt.

Åtgärd nr 3 är en stimulans av det
enskilda sparandet.

Men, herr talman, det komplicerade
mönster av starka krafter som det svenska
samhället är uppbyggt av gör det
också nödvändigt för regeringen att vinna
organisationernas och företagarnas
stöd i en inflationsbekämpande politik.
Den fjärde åtgärden som vi föreslår är
därför en aktivering av organisationerna
i kampen mot prisstegringarna. Detsamma
gäller företagarnas känsla av
ansvar för en måttfull pris- och löneutveckling.
Men detta förutsätter återhållsamhet
och moderation från samhällets
sida när det gäller den offentliga
sektorns utgifter och krav på skatteinkomster.

Åtgärd nr 5 hänför sig till arbetskraftstillgången.
Det gäller att förbättra
tillgången på arbetskraft, där bristen
är besvärligast, genom ökad, planmässig
invandring.

Som åtgärd nr 6 framlägger vi förslag
om att de statliga och kommunala investeringarna
skall anpassas till näringslivets
av konjunkturen och efterfrågan
varierande investeringsvolym. Med andra
ord måste man i första hand se till

att de tunga investeringarna i kommunal
och statlig regi varieras med konjunkturerna.
Under förutsättning av att
statens direkta krav på kommunerna
och landstingen mildras bör detta vara
möjligt.

Slutligen är det för det sjunde nödvändigt
att bostads- och hyrespolitiken
inordnas i den fria marknadens system
och att regeringen släpper sitt planhushållningsgrepp
över dessa två viktiga
sektorer i svenskt ekonomiskt liv.

Herr talman! Dessa förslag gör inte
alls anspråk på att täcka in alla de områden
som kan angripas, och det har
ej heller gjorts någon systematisk skillnad
mellan finanspolitiska och penningpolitiska
åtgärder. Det är emellertid
viktigt att man i den politiskt-ekonomiska
debatten i riksdagen inte försöker
smita undan ansvaret för inflationsutvecklingen.
Riksdagen och regeringen
har ju skyldighet att ange den nödvändiga
ramen för det ekonomiska handlandet
och föregå med gott exempel. Vi
får därför inte släppa kontrollen över
den offentliga sektorns utgiftsutveckling
och samtidigt fortsätta med produktionshämmande
och kostnadsfördyrande
beskattningsåtgärder. Och detta motiverar
en direkt fråga till regeringen:
År regeringen beredd att redan i höst
dra upp riktlinjerna för ett antiinflationsprogram
och framlägga det för
riksdagen, eller tänker regeringen låta
tiden och prisstegringarna bara löpa?

Jag nämnde inledningsvis att de inledda
löneförhandlingarna på ett annat
sätt än tidigare lagt vikt vid sambandet
mellan lön och skatt. Det kanske
fordrar någon närmare utveckling.

Den vanliga inkomsttagaren nöjer sig
ofta med att hålla reda på hur stor löneökning
han fått från det ena året till
det andra, men visst märker han att
allting blir dyrare, och han har väl också
en aning om att skatterna tenderar
att stiga. Hur mycket prisstegringarna
och skatteskärpningarna äter upp av
lönehöjningarna har han däremot inte
så lätt att konstatera. Men det går inte

Tisdagen den 2 november 1965 fm. Nr 33 7

Allmän debatt i anslutning till rcmittering av viss kungl. proposition

i ett fritt samhälle att lura människorna
hur länge som helst. Förr eller senare
kommer fakta fram, antingen från
politiskt håll eller genom de intresseorganisationer
som är så typiska för
vårt samhälle och som vi har så många
av.

Det händer ibland att vi politiker har
olika uppfattningar t. o. m. om fakta.
Det är inte omöjligt att det är detta som
har gjort det så svårt för de vanliga
människorna att följa med den politiska
debatten. Där det är svårt att få fram
absolut exakta uppgifter har vi en tendens
att låta vår samhällsuppfattning
mer eller mindre påverka vår syn. Men
när det gäller de direkta skatternas
verkningar för den enskilde individen
finns det inte utrymme för några reella
skillnader melian de politiska partierna.
Det är nämligen ingen konst att med
givna förutsättningar räkna ut skatten
för en enskild person år från år. Därmed
kan man också exakt visa, hur
mycket av inkomsten som är kvar sedan
skatten betalats och vad den enskilde
alltså själv förfogar över. Med
hjälp av levnadskostnadsindex kan man
också jämföra konsumtionsmöjligheterna
under de olika åren och se ifall dessa
blivit större eller mindre.

Det var, herr talman, en sådan utredning
som jag lät göra när jag i
högerpartiets TV-program i september
visade att en löntagare som 1963 hade
25 000 kronor — alltså en ganska god
lön — under året 1965 skulle ha behövt
nästan en 19-procentig löneförbättring
för att behålla samma standard som
han hade 1963. Det enda bemötande jag
fick gick ut på att jag glömt förbättringarna
i samhället under de två åren,
t. ex. höjningarna av barnbidragen. Och
visst har barnbidragen sedan 1963 stigit
mer än penningvärdeförsämringen;
1963 utgick barnbidragen med 550 kronor
per barn mot 900 kronor från den
1 juli i år. Räknar jag då med att
25 000-kronorsmannen har ett barn under
16 år kommer jag fram till en nödvändig
löneökning inte på 19 procent,

men på 17 procent, och med två barn
på nära 16 procent. Den löneökningen
behöver han för att behålla 1963 års
standard. Jag tror därför att en sådan
omräkning inte förändrar någonting i
sak. Löntagaren har fått en försämrad
standard under åren 1964 och 1965 på
grund av regeringens skattepolitik och
bristande förmåga att komma till rätta
med inflationen.

Till precis samma resultat har Saco
kommit i en senare offentliggjord utredning
som för övrigt sträcker sig
ända tillbaka till 1957. Den utredningen
visar för de statsanställda Sacomedlemmarna
att lönen efter skatt, räknad
i fast penningvärde, blivit lägre under
1964 och 1965, vare sig det gäller
gifta eller ogifta och oavsett om båda
makarna i ett äktenskap arbetar eller
inte.

Jag vet inte om TCO utarbetat motsvarande
jämförelsematerial; att organisationen
kommit fram till samma
slutsatser rörande den faktiska standardutvecklingen
under de två senaste
åren som Saco framgår emellertid tydligt
av olika uttalanden från TCO. För
övrigt har ju även SR — Statstjänstemännens
riksförbund — varit inne på
liknande tankegångar.

Det är mot den bakgrunden, herr talman,
som vi i riksdagen har skyldighet
att begrunda den roll den direkta
beskattningen och inte minst progressiviteten
spelar för penningvärdet.

Bland de praktiska åtgärder soin
statsmakterna kan vidta är självfallet
en skattelindring den främsta. Denna
måste omfatta alla samhällsgrupper.
Visserligen drabbas låglönegrupperna
och alla de som lever på pension, socialförsäkring
och annan ersättning,
som inte följer med den allmänna uppskjutningen
av löner och inkomster,
särskilt hårt av inflationen. Man får
därför inte förvåna sig över att just sådana
grupper blir särskilt bittra och
missnöjda. Men jag tror att en skattesänkning
enbart för låglönegrupperna
inte har en tillräckligt bromsande effekt

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

på inflationen. Därför är det ett intresse
även för de låga inkomsttagarna att
marginalskatten minskar för mellanoch
höginkomstgrupperna, eftersom det
är den höga progressiviteten i skatteskalorna
som är inflationsdrivande.
Man kan uttrycka det på det sättet, att
alla inkomstgrupper här har ett sammanfallande
intresse.

Herr talman! Häromdagen samlades
EFTArs ministerråd i Köpenhamn för
att under en vecka behandla de förslag
till förhandlingsaktivitet gentemot
EEC och till en vidareutveckling av
EFTA som man gav experter i uppdrag
att utarbeta redan i våras. Rådet träffades
i ett läge där sjustaternas möjligheter
— alltså även våra egna möjligheter
— att sälja till de sex stött på vissa
icke obetydliga svårigheter. För
svenskt vidkommande vet vi t. ex. att
vår totala export under första halvåret
1965 stigit med drygt 9 procent. Men vi
vet också att exporten till EEC ökat
med endast 4 procent. Vi vet vidare,
vilket är allvarligt, att en rad svenska
företag med oro ser på denna utveckling
och att flera företag garderat sig
själva genom att flytta innanför EEC:s
tullmurar.

Till detta kanske man kan lägga det
faktum att inte bara England utan kanske
också Österrike och Danmark i första
hand tycks vara på väg att med större
allvar söka en närmare kontakt med
EEC.

Herr talman! Från svensk sida har vi
i för liten utsträckning bevakat Sveriges
plats i europamarknaden. Jag har
en känsla av att regeringen gett intryck
av att vad vi kan göra är att räkna med
EFTA under överskådlig tid framöver
och vi inom oppositionen har kanske
väl blåögt accepterat regeringens hållning
på den punkten. Men det har gjorts
under en tid, då inom EEC en långsam
samordning skett, inte bara på det rent
handelspolitiska planet. Även den gemensamma
sociallagstiftnnig som EECländerna
eftersträvar har börjat ta mer
konkreta former. På samma sätt har

frågan om den gemensamma arbetsmarknaden
inom EEC, om än långsamt,
dock avancerat. Detsamma gäller frågan
om en mer enhetlig skatte- och finanspolitik
inom sexblocket.

Allt detta kräver naturligtvis en noggrannare
uppmärksamhet från svensk
sida. Men inte bara detta. Det fordras
också en mer målmedveten aktivitet, en
effektivare beredskap och kanske framför
allt ett helhjärtat accepterande av
själva europatanken.

Tyvärr har, av tekniska skäl, någon
redogörelse ännu inte getts från EFTA:s
ministermöte i Köpenhamn. Men jag
hoppas att en sådan information skall
kunna lämnas av handelsministern i dag.
Den informationen bör då också inbegripa
en redogörelse för hur regeringen
såväl inom EFTA som i sin inhemska
politik söker möta den nya handelspolitiska
situationen. Jag utgår från att
en sådan beredskapsplan finns. Jag utgår
också från att den innehåller åtgärder
för hur vi, dels inom EFTA, dels
som enskild nation, skall möta de samordningsåtgärder
på bl. a. arbetsmarknadens
och finanspolitikens områden
som håller på att vidtagas mellan EECländerna.

Herr talman! Tekniken, vetenskapen
och våra ekonomiska värderingar samverkar
till att förändra människans miljö.
Miljöförändringarna sker i en takt
som skapar mycket stora anpassningssvårigheter
för de enskilda människorna.
En ökad bosättning i stadssamhällen
är en av orsakerna till denna utveckling.
Men ingen landsbygdsromantik
tror jag kan ändra på den utvecklingen.

Denna aktualiserar emellertid helt
nya trygghets- och säkerhetsfrågor, som
inte bara tekniken utan även politiken
måste uppmärksamma. Låt mig ta ett
exempel. År 2000 kommer behovet av
rent och färskt vatten för direkt förbrukning
att vara dubbelt så stort som
i dag. Lokalt, i direkt samband med
tätortskoncentrationen, kommer behovet
av vatten att stiga ännu snabbare.

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Det kommer också att krävas renare
och friskare vatten för rekreationsändamål.
Trots detta fortsätter vi nedsmutsningen
av våra vattendrag genom industriella
och kommunala utsläpp.

Vi har här i landet tidigare inte fäst
alltför stort avseende vid nedsmutsningen
av luften som vi andas. Våra industrier
har vräkt ut mängder av avfallsprodukter
i skorstensröken. De gängse
metoderna för bostadsuppvärmning gör
det farligare för människorna i våra städer
att andas, och tätortsbilismen verkar
i samma riktning.

Vatten och luft har vi lärt oss att betrakta
som självklarheter. Vi har aldrig
behövt åsätta dessa för livets existens
så grundläggande ting något ekonomiskt
värde. Men vår tanklöshet kan komma
att skapa stora säkerhetsproblem om vi
inte snabbt prövar om vår inställning
härvidlag.

Den urskillningslösa förgiftningen av
vår naturliga miljö är ett problem redan
i dag. Det växer ju längre vi tvekar
att angripa det. Ju längre vi dröjer,
desto mera troligt är det att inte bara
det biologiska samspelet i naturen kan
rubbas — vilket är illa nog — utan
också att vi själva blir direkt skadade
av de ofta livsdödande preparaten. Att
angripa luft- och vattenföroreningarna
och nedsmutsningen av naturen är därför
en säkerhetsåtgärd som måste ha
stor prioritet.

Eu ökande bilism, ett ökat antal åldringar,
ett ökande antal barn gör att vi
också måste ägna helt annan uppmärksamhet
åt trafiksäkerhetsfrågorna. Jag
kan förstå den tvekan som många känner
inför omläggningen till högertrafik.
Därför måste trafikomläggningen bli
startsignalen till en ny epok för trafiksäkerheten.
Lika litet som vi har tolererat
tuberkulosen som folksjukdom,
som vi tolererar cancer och reumatism,
lika litet får vi acceptera trafikdöden
som en normalkostnad för vår tekniska
civilisation och stigande ekonomiskt
välstånd. Trafikdödens konsekvenser
får inte endast skattas i kronor och

ören, eftersom det gäller människor och
deras säkerhet.

Skall dessa nya och kommande säkerhetsproblem
kunna lösas, krävs även
här politiskt ledarskap och handlingskraft.
I dessa avgörande säkerhetsfrågor
kan man inte handla utifrån politiska
doktriner eller dogmer. Vi måste
handla utan taktiska sidoblickar — endast
utifrån insikten om vilka värden
vi håller på att riskera.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till remiss av Kungl. Maj :ts proposition
nr 145.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det har varit kutym vid
remissdebatternas början att man ägnat
några ord åt de internationella problemen.
Herr Holmberg gjorde ett avsteg
från den regeln, men låt mig börja med
att säga några ord om dessa frågor.

En utblick över världen i dag är
knappast ägnad att inge någon större
entusiasm. På många håll är läget just
nu det, att händelseförloppet när som
helst kan utlösa en tändande gnista.
Prestigetänkande och hänsyn till egna
snäva problem har uppenbart satt det
internationella samarbetet på hårda
prov. I detta läge sitter givetvis allt
vad nedrustning heter på undantag,
även om de sista optimistiska tongångarna
från svenskt nedrustningshåll måste
noteras med tacksamhet.

Vårt land är hårt engagerat i det allmänna
fredsarbetet och för att förhindra
att oroshärdarna blossar upp. Det är
givetvis den väg vi måste fortsätta på,
och vi måste också ta på oss de ökade
kostnaderna inom ramen för våra resurser.
Klart för envar bör det väl numera
vara, att vägen till att uppnå det
fredligare tillstånd i världen som vi
längtar efter måste gå över ökade anslag
till u-liinderna. Att undanröja hunger
och nöd, okunnighet och vanmaktskänslor
ger i längden säkerligen det utbyte
vi är ute efter och borde vara en
sporre till väsentligen ökade engagemang.

10 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

I de sista av dessa dagar har televisionen
tagit oss med på strövtåg ut i de
härjade länderna. På ett skakande sätt
har man skildrat mänskligt elände och
rört vid våra innersta strängar. Som
en erinran om att det också finns goda
krafter i världen firar i samma ögonblick
vårt eget svenska Röda kors sin
hundraåriga tillvaro. Det är väl sällan
någonting sägs från denna talarstol om
Röda korset, liksom om andra hjälporganisationer
av frivilligt slag, men
må det vara tillåtet vid detta tillfälle,
herr talman.

Röda korset har under de gångna
hundra åren kämpat sig fram till en
rangplats i världen såsom en alltid beredd
och alltid väl utrustad hjälpare i
olika kritiska situationer. Mat och kläder,
hus och hem har man gett tusentals
och åter tusentals hemsökta och lidande.
Det har inte rått någon skillnad
på vän eller fiende, på svart eller vit
— endast behovet har varit vägledande
i arbetet. Få företeelser i vår tid kan
väl sägas vara lika representativa för
människokärlek och vilja att hjälpa.

Vi kan i dag alla hjälpa Röda korset
i dess arbete genom att lämna vårt bidrag
till den stora jubileumsinsamlingen.
Ibland diskuteras det om våra bidrag
för stöd åt u-ländernas behövande
människor kommer till rätt användning.
När det gäller Röda korset kan
vi lugnt lämna över våra slantar — de
kommer alla att hamna på rätt plats.

Den föregående ärade talaren ägnade
rätt stor uppmärksamhet åt inflationsproblemet,
och det är uppenbart att utvecklingen
inger stigande oro inte
minst ute i de djupa folkleden. Man ser
priserna på varor och nyttigheter ständigt
öka. Och särskilt bekymmersamt
blir det för de små spararna, som sannerligen
kläms mellan sköldarna. Dessa
små sparare är, som vi alla vet,
människor som vill göra rätt för sig
i livets alla skiften. Oftast är det omöjligt
för dem att spara på annat sätt än
genom att anförtro banken de under
hårt arbete förvärvade slantarna. Aktie -

sparande! är för dem någonting okänt
— herr Medelsvensson tilltror sig helt
enkelt inte att klara ett sådant. Det är
emellertid dessa små sparare som i hög
grad möjliggör exempelvis vårt bostadsbyggande
och som i dag med sina sparslantar
— ävenledes genom t. ex. jordbrukskassorna
— i mycket stor utsträckning
åstadkommer det för jordbrukets
rationalisering erforderliga kapitalet.
Men detta sker för dem alla
under mycket stora personliga förluster;
vilket naturligtvis inte bara gäller
enskilda människor utan också många
av de små företagarna, som på den här
punkten sitter trångt.

Därför blir man onekligen litet överraskad
när man erfar att exempelvis
Svenska bankföreningen begär att få
höja räntan på garantilån upp till 8
procent. En sådan höjning skulle ju
komma att drabba de små i mycket hög
grad. Kommerskollegium har för sin
del accepterat höjningen, men det finns
anledning att stryka under att man nog
måste tänka sig för både en och två
gånger inför en sådan operation. Det
kan inte anses rimligt att bankerna på
detta sätt försöker tillskansa sig en extrainkomst
i en mycket svår och prekär
situation. Man kan gott säga att en sådan
höjning kan bli ett incitament till
en senare räntehöjning över ett vidare
fält.

Dessa småsparare är ofta människor
som inte har någon möjlighet att kompensera
sig genom löneökningar; om nu
över huvud taget löneökningar ger
nämnvärt mera i portmonnän sedan
skatten tagit sitt och alla prishöjningar
slagit igenom. Särskilt bland de små
inkomsttagarna är farhågorna starka
för att man inte ens skall få en chans
att bättra på sin situation, sedan de
större och starkare grupperna tagit sitt
ur den gemensamma kakan. Dit hör en
sådan grupp som småjordbrukarna, vilkas
tillvaro är helt beroende av vad
andra tycker och tänker om deras existens.

Det är förståeligt att löntagargrupper -

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

na använder den enda utväg de egentligen
känner för att möta dyrtiden och
tillgriper krav på ökade löner, men
som jag sade nyss: det är högst tvivelaktigt
om mera pengar i portmonnän
betyder en höjd standard sedan alla intressenter
tagit sitt. Ofta får löntagaren
göra den smärtsamma erfarenheten att
även en till synes framgångsrik lönerörelse
inte ger något netto, d. v. s. inte
ger någon reallöneökning. Var och en
måste då förstå hur läget måste vara
för dem som ensamma får bära hela
bördan av det sjunkande penningvärdet.

Få saker torde vara så angelägna i
dagens politiska arbete som den översyn
över de lågavlönades ställning som
bär begärts från borgerligt håll. På denna
punkt vill jag gärna ansluta mig till
högerledarens fråga om vilka åtgärder
regeringen ämnar vidtaga.

I denna situation rekommenderar
fackföreningsrörelsen, att man helt enkelt
skall göra pinan kort med de företag
och de företagsbransclier som inte
förmår betala en reallön, en hellön. Det
är förmodligen allt enligt den gamla regeln,
att om en lem är dig till förförelse,
så skall du hugga den utav! Men
hur skall det gå till i en bygd som
exempelvis min egen, där praktiskt taget
all sysselsättning bygger på textila
företag, vilkas betalningsförmåga av
skilda orsaker inte är den allra bästa.
En sådan operation skulle komma att
betyda att praktiskt taget alla sysselsättningsmöjligheter
skulle mönstras ut.
Antingen bleve människorna då tvingade
att söka sig någon annanstans, där
arbete kunde påräknas, eller också
finge man utöka lokaliseringsverksamheten
därhän, att nya företag skapades,
som vore ägnade att överta den friställda
arbetskraften. Båda dessa utvägar
skulle givetvis betyda mycket kraftiga
ingrepp i bygdens liv, vilka säkerligen
inte skulle gå spårlöst förbi.

Man kan även fråga sig om det föreligger
möjligheter inom företagsamheten
att på detta sätt plötsligt ställa om.

Finns det utrymme på den marknad,
man skulle slå sig in på? Eller finns
det inom andra företag möjligheter att
svälja den friställda arbetskraften, även
om vi i dag har stor brist på arbetskraft?
I det senare fallet skulle avfolkningen
helt gå ut över en nu blomstrande
bygd, och det kan vi väl inte vara
med om.

Ett problem, som vi i dagens arbetskraftssituation
diskuterar, är ju den invandrande
arbetskraften. Den invandringen
har tydligen kommit på oss så
plötsligt att man på sina håll har tappat
sinne för proportioner. Men så rör
det sig också om åtskilliga människor.
En officiell undersökning har gjorts under
oktober och omfattar tiden 1/9—
25/10. Det visade sig då att arbetstillstånd
har sökts av 4 700 invandrare —
jugoslaver, greker och turkar. Det är ett
mycket betydande tillskott på denna
korta tid. Man har dock lyckats att bemästra
situationen. Hur har då denna
situation plötsligt uppkommit?

När det gäller exempelvis jugoslaverna
har man ju släppt visumtvånget och
öppnat portarna för en mycket betydande
invandring. Det kan påpekas i
sammanhanget att den närmast ansvariga
myndigheten, nämligen utlänningskommissionen,
avstyrkte ett avskaffande
av visumtvånget i ett yttrande redan
den 26 mars 1963. Om man nu öppnar
portarna, får man naturligtvis se
till att man ändå reglerar en annars
helt ohämmad och helt okontrollerad
invandring. Nog måste det väl ändå
vara så, att den som tänker utvandra
till Sverige av svenska myndigheter
krävs på besked om huruvida förflyttningen
till Sverige innebär att vederbörande
endast ämnar göra ett turistbesök
eller ämnar stanna där för gott. I
det senare fallet måste det helt enkelt
vara en hederssak att upplysa den invandrande
om de krav som ställs här
i landet, nämligen att arbetsmöjligheter
och arbetstillstånd bör vara klara innan
färden anträdes. Likaså bör man
naturligtvis ha en chans att förse den

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

nyinflyttade med tak över huvudet. Inte
kan svenska myndigheter stillatigande
åse, hur mängder av utlänningar kommer
hit praktiskt taget utblottade och
även utan möjligheter till arbete och
bostad. Det kan inte vara vår land värdigt.

Hittills har på detta område förts
en debatt, i vilken det tydligen i mycket
hög grad har gällt att hävda prestigen.
Nu torde det väl vara tid att handla.
Man har redan tidigare beslutat att vidtaga
åtgärder på detta område i det att
utlänningskommissionen redan i september
1964 tillskrev de svenska passmyndigheterna
i utlandet om att just
det kravet skulle ställas, att problemet
med arbetsmöjligheter och arbetstillstånd
var löst när vederbörande invandrare
kom in över gränsen.

Får jag sedan, herr talman, bara ta
upp ett par saker som herr Holmberg
var inne på. Han inledde sin allmänna
exposé med att yttra, att han kände att
en stark vänstervridning var för handen
inom politiken. Jag skulle i sammanhanget
gärna vilja ställa en fråga
till herr Holmberg: Avser herr Holmberg
därmed ett fullföljande av den
agitation som vi har mött ganska länge
och i vilken mellanpartierna beskylls
för en vänstervridning i politiken?

Partistödet är en fråga som är föremål
för mycken debatt, och det är uppenbart
att partistödet kommer att ägnas
mycken tid också i dagens diskussion
i kamrarna.

Jag kan inte förstå varför den saken
åstadkommer så mycket bekymmer, tv
finns det något område där statsmakterna
i och för sig borde bisträcka med
något stöd, så vore det väl åt de organ
på vilka hela statsmaskineriet vilar. Vi
har under många år diskuterat exempelvis
det handikapp som oppositionspartierna
har gentemot regeringspartiet
när det gäller att besitta utredningsapparat,
kanslier och annat. Det
är fullt naturligt att det så att säga
statsbärande partiet, det som sålunda
utövar regeringsmakten, har tillgång till

Kungl. Maj :ts kansli, utredningsapparatcn
o. s. v. De opponerande partierna
får nöja sig med de möjligheter som
de kan skapa med hjälp av sina i varje
fall hittills mycket snävt tilltagna ekonomiska
och därmed också personella
resurser.

För mig är lösningen med partistöd
en ytterligt välkommen lösning. Det
skulle öppna möjligheter för oppositionen
att arbeta på ett helt annat sätt än
hittills. Vi skulle kunna förstärka våra
ekonomiska och personella resurser genom
att vi då kunde konkurrera om
den arbetskraft som det är nödvändigt
att knyta till våra kanslier. Jag kan,
som sagt, inte förstå varför detta skulle
åstadkomma så mycken oro.

Beträffande markpolitiken skulle jag
vilja säga, att jag tror att det är angeläget
att man har klart för sig i debatten
att markpolitiken är av utomordentligt
stor betydelse i hela vår samhällsapparatur.
FJera gånger har vi haft
tillfälle att konstatera hur kommuner
som välsignats med en ganska betydande
kvottilldelning på bostadsområdet
inte kunnat utnyttja den därför att planeringsarbetet
varit på efterkälken, vilket
i sin tur berott på att man inte haft
mark att planera på.

Det är alldeles uppenbart att det föreligger
ett legitimt intresse för kommunerna
och för samhället i stort att kommunernas
tillgång till mark säkras. Men
att därifrån ta steget till ett absolut
markmonopol på kommunalsidan •—
liksom man i dag har ett planmonopol
— skulle naturligtvis vara att gå längre
än vad något behov eller någon rimlighet
kan motivera. För mig förefaller det
vara ganska klart att mark, som samhället
förutsätter skall komma att bebyggas
inom eu gällande plan, också
bör kunna förvärvas av samhället, såvitt
möjligt i god tid och såvitt möjligt
till ett rimligt pris. Det är ju en gammal
regel som man lär sig i det kommunala
arbetet att det är mycket angenämare
att planera och bygga vattenocli
avloppsledningar, vägar och andra

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning
nyttigheter på ett jungfruligt område,
som inte är bebyggt, än att rota i ett
gammalt område som skall förses med
dessa anordningar. Det senare blir inte
minst ett ganska kostsamt äventyr.

Jag tror att en med lämpliga medel
stimulerad framsynthet på det här området
är någonting att i hög grad föredraga.
Emellertid måste jag, som sagt,
varna för de överdrifter som tyvärr har
kommit till synes. Lagom är bäst —
på den här punkten liksom alltid.

Låt mig till sist, herr talman, sluta
med att erinra om herr Holmbergs syn
på vår landsbygdsplanering. Han konstaterar
att tätorterna fylls av människor
på bekostnad av glesbygden och att
»ingen landsbygdsromantik kan ändra
på den utvecklingen». Det håller jag
helt med om. Men en förutseende sysselsättnings-
och planeringspolitik kan
faktiskt göra det, och den har mycket
mycket litet med romantik att göra!

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den gångna sommaren
har sannerligen inte varit politiskt händelselös,
vare sig i vårt land eller ute
i världen. Det kunde därför vara frestande
att göra vissa allmänna politiska
bedömanden, men då vi om några månader
har en ny remissdebatt, skall jag
i dag inskränka mig till reflexioner i en
del sakfrågor.

Det norska valet blev för den svenske
statsministern en tragedi, enligt vad han
har meddelat pressen. Om uttalandet är
riktigt återgivet, vittnar det om en sällsam
inställning till eu i demokratisk
ordning tillkommen växling vid makten.
För den svenska författningsdebatten
blev det norska valet ett tydligt
exempel på vikten av ett enkammarsystem,
då en tröttnande regering, som
förlorat ett val, inte längre kan hålla
sig kvar med hjälp av en eftersläpande
opinion i en medkammare av svensk
typ. Vad debatten om en- eller tvåkammarsystem
ytterst gäller är om ctl
valutslag skall kunna på en gång ge

till remittering av viss kungl. proposition
resultat i riksstyrelsen. På det gav den
norska valutgången ett typiskt vittnesbörd.
Valet bekräftade dessutom än en
gång, att en opposition kan göra ett
framgångsrikt och resultatbringande
val utan någon teknisk samverkan, om
sammanhållning och kampvilja finns
över hela linjen. Det visste vi förresten
förut.

Att försöken till närmande mellan
EFTA och EEC alltjämt står och stampar
på samma fläck är synnerligen beklagligt.
I den av president de Gaulle
skapade och vidmakthållna krisen
inom EEC torde det nog inte vara mycket
mer att göra för EFTA än att på
sätt som skett erinra om sina önskemål,
även om det kan vara tveksamt
om den blygsamma påminnelsen har
någon större betydelse. Det är däremot
av största vikt att man starkt och positivt
bevakar de möjligheter som kan
yppa sig för att nå den kontakt, som
inte bara är önskvärd, utan i det långa
loppet också nödvändig.

Tyvärr verkar det för en lekman som
om stärkandet av EFTA internt mer är
ett stärkande i ord än i handling, utom
naturligtvis när det gäller tullavvecklingen.
Det kan hända att det beror på
otillräckliga informationer om vad som
förekom vid köpenhamnsmötet. Men
uppehållandet av den brittiska importavgiften
även nästa år är ju i och för
sig en verkligt bedrövlig historia. Förhoppningen
att avgiften skall försvinna
under nästa år bygger såvitt jag vet inte
på någon utfästelse, och hela denna historia
har ju varit till stor skada för
EFTA:s anseende både inom vårt land
och utåt. Det är klart att frågan om avgiften
aldrig får lämnas åt sitt öde under
någon längre tid, utan man måste
ständigt bevaka möjligheterna att få eu
ändring till stånd. Att EFTA är av största
betydelse och att organisationen varit
av betydande värde och fortfarande
kommer att ha betydande värde för oss
är vid så självklart, att vi på allt sätt
bör slå vakt om och bevaka utvecklingen
av denna organisation.

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

I det sammanhanget är det av vikt att
det nordiska samarbetet också stärks
med tanke på en harmonisering av tullarna
inom Norden. Även om en nordisk
tullunion tydligen alltjämt är en
tanke på ganska lång sikt, bör den inte
bara hållas levande, utan också främjas
vid varje tillfälle som yppar sig.

Vid köpenhamnsmötet gjordes en inbjudan
till Jugoslavien om ett visst samarbete.
Jag tror att detta är eu riktig utveckling
i det läge där vi nu befinner
oss. Däremot är det svårare att säga vad
som är möjligt att åstadkomma genom
ett sådant samarbete. Det får väl förhandlingarna
visa. Det är möjligt att
man här kan öppna en ny kontakt, som
kan visa sig bli av värde för handelsutbytet.

Ute i världen har ju under sommaren
inträffat krig och revolutioner och även
mindre, oblodiga omvälvningar, som
har väckt stor uppmärksamhet. De vitas
krav i Rhodesia har upprört en hel
värld. Mitt under allt detta meddelar nu
FN:s generalsekreterare, att världsorganisationens
ekonomi är så undergrävd,
att man riskerar att nödgas lägga ned
vissa viktiga fredsbevarande verksamheter.
Sedan frågan om Sovjetunionens
och Frankrikes rösträtt i FN har lösts,
vilket i och för sig vittnade om medvetande
om världsorganisationens enorma
värde, trodde man att den ekonomiska
ryggraden relativt snabbt skulle
återuppbyggas. Det är djupt tragiskt att
så inte skett, utan att den fredsbevarande
verksamheten hotas av en förlamning
när den som bäst behövs. I den
mån som en svensk insats kan vara av
betydelse vid strävandena att finna
framkomliga vägar, bör inga ansträngningar
skys.

Här hemma har debatten stimulerats
av åtskilliga ting. Ett tag fäste man sig
vid Wallenbergsaffären och den debatt
som följde efter utgivandet av vitboken.
Den visade, tyckte jag, att regeringen
mycket väl kunde i full klarskrift
och utan snirklerier ha sagt ifrån
att affären sannerligen inte från svensk

sida var avslutad. Såvitt jag förstår var
detta ändock avsikten i kommunikén,
och då tycker jag att det också kunde
ha uttryckts så klart som möjligt.

Överläggningarna mellan regeringen
och oppositionen i författningsfrågan
har pågått i flera perioder utan att man
ännu kommit fram till något som kan
kallas för förhandlingar. Naturligtvis
har faktainhämtandet sin betydelse, men
det börjar verkligen bli på tiden att
man kommer från ord till handling.
För att dryfta principståndpunkter är
det inte nödvändigt att ha alla detaljspörsmål
belysta.

Debatten om presstödet har blossat
upp på nytt, sedan det blivit klart att regeringen
är i farten med hithörande
problem. Eftersom jag i pressutredningen
hade tillfälle att penetrera frågan,
av vilken jag för övrigt långt tidigare
hade haft en rik erfarenhet, vill jag bestämt
varna för att staten ger sig in på
något som kan vara ett selektivt pressstöd.
Det är onödigt att nu dra fram
alla de argument som talar häremot.
Låt mig endast erinra om att all erfarenhet
visar, att med subventioner kan
man praktiskt taget aldrig göra en förlustbringande
tidning självbärande. På
de sista femton åren har 60 tidningsföretag
nedlagts i detta land. Alla hade
haft subventioner i en eller annan form
under längre eller kortare tid, och ändå
har de alla dött. Naturligtvis kan man
med subventioner upprätthålla en tidningsdrift
hur länge som helst, om subventionerna
är tillräckligt stora och får
stiga med kostnadsutvecklingen. Men
det är inte statens uppgift att med skattemedel
uppehålla livet på vissa tidningar
och samtidigt diskriminera de
tidningar, som har den egendomliga
uppfattningen att de skall klara sig
själva.

I folkpartiet är vi därför motståndare
till ett selektivt presstöd. Att staten
däremot genom särskilda åtgärder söker
åstadkomma en klimatförbättring
för pressen som helhet är en helt annan
sak. Det finns flera exempel på att

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning
sådant sker i andra länder. Genom att
det allmänna betalar för de tjänster som
begärs av pressen, genom förmånliga
taxor, utbyggd service, underlättande
av lånemöjligheter för investeringar
o. s. v. kan en pressvänlig atmosfär skapas,
som får stor betydelse för pressens
verksamhet och som inte diskriminerar
någon.

När nu statsanslag lär komma att
föreslås för de politiska partierna är
det angeläget att anslaget så långt möjligt
är inte blir ett presstöd i förklädnad.
Möjligheterna att undvika detta
bör utredas. Någon utredning om partistödet
har för övrigt aldrig gjorts. Det
finns åtskilliga andra saker i sammanhanget
som behöver undersökas: vad
som skall ligga till grund för partistödet,
hur det skall fördelas o. s. v. Jag
uttalar den förhoppningen, att regeringen
verkligen låter objektivt undersöka
dessa ting innan den lägger fram frågan
för riksdagen.

Tidigare talare har diskuterat frågan
om penningvärdets fall. Saken har dryftats
mycket i pressen under sommaren,
och i de sista av dessa dagar har konjunkturinstitutets
höstrapport kommit
som ett nytt bidrag till debatten.

Jag finner det något sällsamt att konjunkturinstitutets
höstrapport ligger på
bänkarna först samma dag som denna
höstremissdebatt hålles. Jag har letat
efter den tidigare, men först i dag låg
den där.

Utan att något djupare gå in på detaljerna
i rapporten kan man konstatera
— vilket är förklarligt — att institutet
iakttar viss försiktighet när det gäller
att dra slutsatser. Konjunkturprognosen
för nästa år förefaller relativt optimistisk,
även om skuggor — en del allvarliga
sådana — inte saknas, framför allt
för vissa delar av exportindustrien. Om
det skulle bli en nedgång av produktionen,
eller en mindre ökning än man
räknat med, är det väl möjligt att detta
skulle kunna bidra till att i någon
mån kyla av den överhettade arbetskraftsatmosfären,
vilket naturligtvis i

till remittering av viss kungl. proposition
och för sig vore till fördel, då en av de
verkligt inflationsdrivande krafterna
därmed försvagas. På industrihåll är
man däremot inte så optimistisk. Nyligen
har i intervjuuttalanden sagts från
industriens sida, att svårigheterna är
utomordentligt stora. Industriförbundets
direktör betraktar arbetskraftssituationen
som katastrofal.

Tidigare talare har här berört det
förhållandet, att för många löntagargrupper
blir en förhöjning av den nominella
lönen inte någon verklig lönestegring.
Jag skall inte gå in ytterligare
på dessa problem.

Man räknar med att den allmänna
prisnivån i år skall stiga med drygt
fem, inemot 6 procent, detta trots att
den ökade omsättningsskatten den 1
juli inte slog igenom helt i vissa delar
av livsmedelshandeln, vilket i och för
sig är ett gott betyg på den fria konkurrensens
betydelse. För nästa år räknar
man med att penningvärdeförsämringen
skall bli fem procent. Jag undrar
om inte detta är en optimistisk
prognos. Vissa uttalanden från ekonomer
inom den fackliga rörelsen visar
att man befarar en starkare inflation.
Vad progressionen betyder för framför
allt tjänstemannagrupperna, men även
för vissa arbetargrupper, är allom bekant.

Jag skall inte gå närmare in på alla
de delproblem som hänger samman
med inflationen — lönestegring, arbetskraftsbrist,
kapitalbehov för rationaliseringsinvesteringar
inom näringslivet
o. s. v. Vi hade i våras stora debatter
om inflationsfaran, därvid också folkpartiet
lagt fram sin syn på dessa spörsmål.
Man får nog konstatera, att läget
för närvarande faktiskt är ganska allvarligt.
Jag är säkerligen inte ensam
om uppfattningen att faran för en ytterligare
stark försämring av kronans
köpkraft ter sig mer nära och mer
skrämmande än i våras, när vi diskuterade
dessa saker.

Inflationen är ju en kräftskada i vårt
ekonomiska liv, den saken behöver man

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

inte diskutera. Inte heller behöver jag
inför denna krets exemplifiera på något
sätt hur inflationen påverkar sparandet,
vad den betyder för pensionärer
och inte minst för progressivt beskattade
löntagare. Men än i dag tycks det
vara helt ofattbart för många människor
hur hårt penningvärdeförsämringen
verkligen drabbar de stackars fattiga
grupper som inte har några möjligheter
till kompensation genom löneglidningar
eller på annat sätt. Jag tycker därför
att finansminister Strängs treprocentslinje
närmast är en asocial linje. Den
har redan gjort mycken skada genom
att försvaga den känsla för inflationens
skadeverkningar för vissa grupper, som
verkligen är av betydelse för att man
skall gå till ordentlig aktion mot denna
företeelse.

Nå, vad gör då regeringen? Ja, vissa
regeringsledamöter har under sommaren
i föredrag på olika håll bedrivit en
behövlig upplysningsverksamhet om
vårt samhällsekonomiska läge. Det är
ju bra att regeringen missionerar ute
på fältet, men det kan aldrig vara ett
substitut för meningsutbyte i riksdagen.
Det är väl tänkbart att regeringen i
sin borg dragit upp några riktlinjer för
hur man nu skall gå till aktivt angrepp
mot inflationsfaran! Låt oss i så fall
få höra vari dessa riktlinjer består.

I sin motion till årets kompletteringsproposition
begärde folkpartiet att regeringen
under höstsessionen skulle
framlägga en samlad plan för åtgärder
till bekämpande av den starka prisstegringen.
Någon sådan plan har vi ännu
inte sett till, och den har inte heller aviserats.
Om man bortser från de med
regeringens åtgärder — eller brist på
åtgärder — alltid belåtna socialdemokraterna
i riksdagen, kan man vara
övertygad om att hela svenska folket,
inklusive socialdemokrater utanför riksdagen,
är starkt intresserat av att få
veta vad regeringen vill ta sig före.

Inflationsproblemet måste angripas
på bredast möjliga front. Att inskränka
sig till spörsmål om prissamarbetet in -

om handeln, riktpriser och dylikt, ger
inte mycket. Det är för att få material
till en överläggning på bred bas som
vi begärt att få del av en sådan samlad
plan för åtgärder. Regeringens skyldighet
att tillhandahålla ett sådant debattmaterial
kan det inte råda någon tvekan
om. Då vi ännu efter två veckor
inte har fått höra något från regeringen
på denna punkt skall jag, herr talman,
be att få ställa några frågor.

På vilket sätt avser regeringen att
skapa utrymme för de fortsatta investeringar
som enligt allas mening är erforderliga
inom näringslivet och bostadsbyggandet?
Ämnar regeringen härför
t. ex. begränsa den offentliga sektorns
utgiftsutveckling?

Kan regeringen tänka sig åtgärder
för att ytterligare stimulera det för den
samhällsekonomiska balansen nödvändiga
sparandet?

Har regeringen snart funderat färdigt
på problemet om den skall våga
sig på ett försök åtminstone med värdesäkra
obligationer?

Budgetsekreteraren i finansdepartementet,
byråchefen Feldt, har i en debatt
nyligen förklarat att ofrånkomliga
offentliga utgifter och de trängande investeringsbehov
som föreligger nödvändiggör
en begränsning av konsumtionsökningen
till 1 procent. Är detta också
regeringens uppfattning, och kommer
den att verka i den riktningen? Avser
regeringen att begränsa konsumtionsökningen
genom nya skatter eller tvångssparande,
eller föreligger andra planer?
Vill regeringen i så fall för kammaren
antyda i vilken riktning dessa rör sig?

Finns några planer på att mildra arbetskraftsbristen
genom att medge en
bättre ordnad men dock ökad invandring,
och en ökad stimulans till hemarbetande
kvinnor och arbetsföra pensionärer
att gå ut i förvärvsarbete?

Finansministern har upprepade gånger
förkastat tanken på en rundabordskonferens
med arbetsmarknadens parter
samt representanter för landsting,
kommuner och andra i sammanhanget

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning
betydelsefulla organ för att härvid informera
om förutsättningarna att upprätthålla
samhällsekonomisk balans och
ge tillfälle till gemensamt dryftande av
dessa problem. Vidhåller regeringen
denna negativa inställning? Har den i
så fall något annat att komma med för
att nå samma syfte?

Som jag tidigare har sagt tycker jag
det kan vara onödigt att upprepa de
olika planer som folkpartiet framlade i
inflationsfrågorna under vårriksdagen.
Däremot har vi inte hört något om regeringens
planer, och det är i syfte att
få klarhet härom som jag ställer dessa
frågor.

1 den offentliga debatten har markfrågorna
på sistone kommit att särskilt
aktualiseras. Härmed menar man i första
hand strävandet att i ökad omfattning
lägga mark under kommunal äganderätt
för att sedan upplåtas med tomträtt.
Den andra stora frågan utgörs av
den gamla svårknäckta nöten om den
oförtjänta markvärdestegringen. I viss
mån är båda dessa spörsmål intrasslade
i varandra.

Jag har en känsla av att en icke oväsentlig
förändring i inställningen till
dessa frågor har skett på senare år. Visserligen
har man länge i det socialdemokratiska
partiprogrammet kunnat läsa
att hyreshusen skall överföras i kommunens
ägo, men aktiviteten i denna
riktning har tidigare varit ganska måttfull.
En påtaglig förändring verkar nu
ha inträtt. De skäl som anförts härför
har varit flera. Naturligtvis har den
gamla socialistiska uppfattningen lyst
igenom, att drift och förvaltning sköts
bättre av det allmänna än av enskild
ägare. Parollen har varit; låt kommunen
få hand om tomtmarken, så kammar det
allmänna hem värdestegringen!

Nu har det oftast visat sig att så blir
fallet endast i ganska begränsad omfattning.
Tomträtten har för tomträttsinnehavaren
icke blivit ett särskilt ofördelaktigt
instrument, och prisstegringen
på fastigheter åker inte sällan till
avsevärd del upp i bebyggelsen, som

2 Första kammarens protokoll 1905. Nr 33

till remittering av viss kungl. proposition
kommunen vid tomträttsupplåtelse alltså
icke äger. Tomträtten löser icke värdestegringsproblemet.
Det måste nog
angripas på annat sätt, och det är för
övrigt tveksamt om det någonsin kan
helt lösas.

Inställningen till det allmännas markpolitik
har även bland den icke-socialistiska
delen av medborgarna undergått
en förändring. Situationen på bostadsmarknaden
och den på sina håll
starka stegringen av markpriserna har
inom stora folkgrupper skapat en viss
förståelse för vad man kallar en aktiv
markpolitik, önskvärdheten att kunna
planera och bygga ut sammanhållna bostadsområden
med gemensamma centrumanläggningar,
skolor och dylikt har
klargjort, att kommunerna i god tid
måste se till att mark finnes tillgänglig
härför. Planering av sådan bebyggelse
sker inte — såsom herr Andersson
i Brämhult nyss påpekade — i en
handvändning. Om en sådan planering
inte sker i tid, hindras eller försenas
och därtill betydligt fördyras en starkt
behövlig utbyggnad av bostadsbeståndet.
Regeringens ryckighet i tillståndsgivningen
har givit sorgliga bevis härför.
Men naturligtvis behöver inte detta
innebära, att kommunen nödvändigtvis
själv skall äga all den mark som planläggs
för nybebyggelse. Även i cityområden
kräver det moderna samhället
nu betydande omplaneringar med hänsyn
till olika faktorer, ej minst kommunikationerna
— såväl bilismen som
kollektiva trafikmedel — vilket i vissa
lägen kan nödvändiggöra ingrepp i
markförhållandena.

Det verkar nu som om man på socialdemokratiskt
håll är på väg att av
dessa frågor tillreda en markpolitisk
brygd inför nästa års kommunalval.
Det hörs från olika håll i landet rapporter
om att man inom socialdemokratiska
arbets- eller studiegrupper gör
gällande att oppositionen gär till strid
mot socialdemokratiska försök att komina
till rätta med den oförtjänta markvärdestegringen
och att hindra en för -

18 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungi. proposition

bättring av den kommunala markpolitiken.
För folkpartiets del vill jag säga
att denna ryktesspridning saknar all
grund. Vi har inom vårt parti hittills
inte gjort några ställningstaganden i
dessa frågor, eftersom de flesta av dem
alltjämt befinner sig på utredningsstadiet.
Jag vill emellertid för egen del gärna
medge att jag har förståelse för strävanden
att i rimlig utsträckning underlätta
erforderliga lösningar — jag säger
med avsikt »i rimlig utsträckning».
Även om jag inte har någonting emot
tomträtt, när detta institut på grund av
omständigheterna är lämpligt att använda,
kan jag inte stödja åtgärder, som i
realiteten bottnar i önskan att av ideologiska
skäl socialisera tomtmarken i
städer och samhällen. Uppriktigt sagt
tror jag att det är av värde att den enskilda
äganderätten på markområdet
inte försvinner. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att nybebyggelser i
dag sker till 80 procent på av kommunala
eller allmännyttiga företag ägd
mark.

Efter alla år av diskussioner om den
oförtjänta markvärdestegringen borde
tiden nu vara inne för att söka finna
en framkomlig väg ur de förhållanden
som råder och därmed bädda för åtminstone
i någon mån rimligare bostadskostnader.
Vi får hoppas att det
pågående utredningsarbetet skall ge
verkligt konstruktiva bidrag till markfrågornas
lösning.

Till sist, herr talman, noterar jag att
5 500 fackligt organiserade arbetare
med 14 rösters majoritet — 74 röster
mot 60 — i Örebro län tvångsanslutits
till det socialdemokratiska partiet.
Drygt 2 000 av dem var förut kollektivanslutna
till partiet; de övriga hade tidigare
inte funnit anledning till en sådan
åtgärd — de som var socialdemokrater
bland dessa hade tydligen blivit
detta som enskilda medlemmar. Tydligare
än som nu skett kunde inte kollektivanslutningens
orimligheter ha illustrerats.
Jag tycker att det skall mycken
oblyghet till för att hädanefter fort -

sätta med det försvar för systemet som
under vårriksdagen presenterades från
socialdemokratiskt håll i denna kammare.

Även jag vill, herr talman, yrka remiss
av den föreliggande propositionen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det har i de tre senaste
anförandena sagts åtskilliga ting
som det skulle vara värt att notera, kanske
ibland understryka och ibland polemisera
emot. Jag får väl se hur mycket
jag hinner med, men det finns ju
möjligheter att jag eller någon av
mina kolleger senare tar upp synpunkter
som jag nu av utrymmesskäl tvingas
lämna åt sidan.

Det var emellertid, trots att det flödade
av intressanta synpunkter, en sak
som inte berördes och som jag gärna
skulle vilja ta upp. Den mest omdebatterade
politiska frågan under sommaren
har här inte omnämnts, nämligen
frågan om den borgerliga samlingen.
Det skulle onekligen ha varit av stort
intresse att få lyssna till några analyser
av detta problem. Redan det förhållandet
att ingen av de tre borgerliga
partiledarna ansett detta vara någonting
att spilla ord på har onekligen
sitt intresse.

Jag skulle gärna vilja ta upp en del
av de synpunkter som herr Andersson
i Brämhult förde fram, men i stora delar
var hans anförande av den karaktären,
att jag inte hade någon anledning
till polemik utan tvärtom till ett instämmande.
När jag därför lämnar vad herr
Andersson i Brämhult sagt, beror det
på raka motsatsen till att jag underkänner
anförandet.

Herr Lundström började med några
resonemang som jag däremot gärna vill
ta upp. Han slutade sitt anförande med
ett påstående om att 3 000 fackföreningsmedlemmar
i Örebro län skulle
ha tvångsanslutits till det socialdemokratiska
partiet. Herr Lundström vet av
de många debatter som förts i detta

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

ämne att detta påstående är felaktigt.
Samtliga har, precis som förut, rätt och
möjlighet att stå utanför det socialdemokratiska
partiet. Hur många gånger
skall man behöva påpeka, att full reservationsrätt
föreligger, och denna reservationsrätt
bör självfallet utnyttjas av
dem, som har andra politiska värderingar
än socialdemokratiens.

Herr Lundström började med ett resonemang
kring det norska valet. Han
uppgav att jag hade sagt att det var en
tragedi att en i vanlig demokratisk ordning
tillkommen borgerlig regering ersätter
arbetarregeringen. Jag vill gärna
begagna detta tillfälle att till kammarens
protokoll läsa upp vad som sades
i detta famösa uttalande.

»Det betyder den tragedin att när vi
just har en rad stora och viktiga frågor
i Norge att lösa, exempelvis uppbyggnaden
av tjänstepensioneringen, så
vållar splittringen inom arbetarvärlden,
och endast splittringen inom arbetarvärlden,
att en borgerlig regering får
träda till.»

Var och en som läser detta måste
konstatera, att jag inte betecknar det
som en tragedi att eu slagen regering
får vika för partier som segrar. Som en
tragedi betecknar jag uteslutande den
splittring inom den norska arbetarrörelsen
som har skapat förutsättningar
för systemskiftet.

Jag tror att jag kan vara herr Lundström
tacksam för att ha fått tillfälle att
klargöra detta. Därmed har jag också
svarat på herr Holmbergs frågor om
vad han fann vara uttryck för en tendens
för närvarande ute i Europa.

Herr Holmberg säger att både det tyska
och det norska valet skulle innebära
att socialdemokratien har överlevt sig
själv. Jag tror jag skulle kunna leta
fram hur många citat som helst av Arvid
Lindman, Gösta Bagge, ja, från alla
de mycket hedervärda företrädarna till
herr Holmberg, som alltid konstaterat
att socialdemokratien är en åskådning
som icke har möjlighet att göra sig gällande
i ett modernt samhälle.

Nå, det har den visat att den har,
och den kommer att leva vidare oavsett
att herrar Lindmans och Bagges
dödförklaringar nu kommer i en något
fräschare tappning från herr Holmberg.

Vad som skett i Tyskland är raka
motsatsen till socialdemokratisk tillbakagång.
Siffrorna är uppenbara. Vid
samtliga de senaste valen under efterkrigstiden
har socialdemokratien kraftigt
ryckt fram, och den ryckte också
kraftigt fram vid det senaste valet.
Framryckningen var dock inte så kraftig
att ett systemskifte blev möjligt. Jag
skulle dock tro att ett studium av den
tyska socialdemokratiens utveckling under
efterkrigstiden kommer att visa, att
det ingalunda är fråga om en redan
förbrukad meningsriktning.

Det norska valet har jag redan kommenterat
under min polemik mot herr
Lundström. Det var icke en borgerlig
framryckning som möjliggjorde systemskiftet.
Alltjämt är borgerligheten i minoritet
bland väljarna i Norge. Inte
fullt 49 procent ansluter sig till borgerligheten,
resten ansluter sig till arbetarpartiet,
socialistisk samling och det
kommunistiska partiet. Men splittringen
mellan arbetarpartiet och de av dess
medlemmar som nu brutit sig ut från
det gamla partiet möjliggjorde de borgerligas
seger. Jag skulle gärna vilja
fråga om det är sådana segrar herr
Holmberg nu längtar efter — att ett vänstersocialistiskt
parti skall skapas i Sverige?
Det verkar så ibland att döma av
den entusiasm med vilken man haussar
upp herr Hermansson. Är det på det
sättet som den borgerliga samlingen
skall komma till stånd? Är det herr
Holmbergs mening att herr Hermansson
är symbolen för borgerlig samling? I
så fall förstår jag att detta inte nämndes
direkt med ett enda ord i något av
de tre talarnas anföranden.

Herr Holmberg hade ett resonemang
kring utrikespolitiken. Det var för övrigt
ett rätt egendomligt resonemang
utifrån hans egna utgångspunkter; det
var ett mycket skickligt gjort tal, men

20 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

på några punkter inte alldeles kristallklart.

Herr Holmberg förutsätter att socialdemokratien
för närvarande seglar i
motvind i hela Europa. Samtidigt beskylls
socialdemokratien i Sverige ständigt
för att vara så utomordentligt taktiskt
skicklig, att den ibland — som det
påstås från borgerlig sida — glömmer
många ting för taktiken. I detta läge,
som herr Holmberg skildrar, där socialdemokratien
skulle vara vikande i
hela Europa, slår den taktiska socialdemokratien
i Sverige in på en rent
socialistisk linje! Tankegången är inte
så kristallklar som man skulle vilja
önska sig, men den kanske kan utvecklas
vidare.

Vår vänstervridning kommer, enligt
herr Holmberg, speciellt till uttryck i
våra utrikespolitiska deklarationer.

Herr Holmberg tycktes göra gällande
att det fanns en liten sekt inom regeringen
som drev en speciell linje i utrikespolitiken.
Det är fel. De deklarationer
som är gjorda, vare sig de avgivits
av Torsten Nilsson eller Olof Palme,
är gjorda på regeringens vägnar.
Olof Palmes tal i Gävle var granskat såväl
av utrikesministern som av statsministern
utan att vi hade någon anledning
att göra några ändringar. Det
bör därför vara slut på talet om att det
skulle finnas en liten grupp i regeringen
som har en uppfattning och en annan
grupp som har en annan och mera
moderat uppfattning i dessa utrikespolitiska
frågor.

Jag skall emellertid inte ytterligare
ge mig in på detta spörsmål. Jag föreställer
mig att det finns andra inom regeringen
som har anledning att gå in i
svaromål. Men när herr Holmberg gör
gällande att regeringens ställningstagande
beror på en vänsterglidning och
ett ökat hänsynstagande till kommunisterna,
så skulle jag vilja fråga herr
Holmberg: Är icke detta ett otroligt lättsinnigt
tal? Ordföranden i den amerikanska
senatens utrikesutskott, mr Fulbright,
säger som regeringen exakt det -

samma, nämligen att man icke löser
sociala konflikter med våld — det var
huvudinnehållet i de kritiserade anförandena.
Betyder detta då att mr Fuibright
är offer för den vänsterglidning
som drabbat den socialdemokratiska regeringen
i Sverige?

Jag skall gärna till kammarens protokoll
läsa upp vad mr Fulbright anser
om de människor som driver den
propagandan. Han säger: »Strävanden
till nationell värdighet och social rättvisa
är den starkaste kraften i världen
av i dag. Det vore en tragedi av enorm
räckvidd om Förenta staterna, i fruktan
för kommunismen, skulle tillåta
kommunisterna att göra sig till den
främsta företrädaren för nationalism
och sociala reformer över hela världen.
Våra intressen och våra ideal kräver
att vi inte överger fältet i överdriven
rädsla för kommunismen och dess
makt. De kräver i stället att vi tävlar
med kommunisterna så kraftfullt som
vi kan i att främja en världsomfattande
strävan till nationell värdighet och social
rättvisa.»

Jag skulle kunna fortsätta citatet från
mr Fulbright. Jag tror att det anförda
är tillräckligt för att visa vilka risker
som även enligt amerikansk bedömning
skulle föreligga om man av rädsla för
att komma på samma sida som kommunisterna
inte vågar hävda den enkla
och självklara satsen: man löser icke
sociala kriser och sociala orättvisor
med våld. Inte bara den svenska regeringen
har denna bedömning, utan den
omfattas, tror jag, av mycket stora delar
av en vaken opinion runt om i världen.

Huvudparten av de anföranden som
har hållits här i dag har varit ägnade
åt ekonomiska problem, och det är ju
förståeligt. Visserligen kan det förefalla
något egendomligt i och för sig att ha
en ekonomisk debatt före den remissdebatt
som skall handla om regeringens
planläggning av den ekonomiska
politiken och som kommer i början av
nästa år. Det är inte många månader

Tisdagen den 2 november 1965 fm. Nr 33 21

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

dit. Många av de frågor som har ställts
här blir självfallet då besvarade. När regeringen
lägger fram sin budget lägger
den samtidigt fram sin plan för hur den
ekonomiska politiken skall handhas för
att kunna realisera det av oss alla eftersträvade
målet: full sysselsättning

med så bevarat penningvärde som möjligt.
Huvudparten av den ekonomiska
och politiska debatt som förs här under
stora delar av vårsessionen i riksdagen
berör ju detta problem. Det kan
därför inte vara herrarna obekant var
man har att finna svaret på åtskilliga av
de frågor som ställts här.

Jag skall dock inte undandra mig att
ett ögonblick gå in på de ekonomiska
spörsmålen. Jag vill försöka visa att
kampen mot inflationen inte är en kamp
som bara avser ett visst bestämt avsnitt
av det samhällsekonomiska fältet, utan
en kamp som omspänner ett vidsträckt
område med många skilda komponenter,
där man måste göra en avvägning
mellan olika ting.

Det finns väl ingen här i kammaren,
och icke heller någon förnuftig människa
i övrigt, som ett ögonblick vill bestrida
att prisstegringarna och inflationen
är ett allvarligt ont. I den utomordentligt
tillfredsställande bilden av
Sveriges ekonomiska utveckling under
efterkrigstiden är prisstegringarna ett
mörkt inslag, ett beklagligt inslag, eller
vilken definition man nu vill använda.
Det är ingen tvekan om att inflationen
skapar många av de svårigheter som
herr Lundström uppehöll sig vid både
ur internationell konkurrenssynpunkt
och ur enskilda människors synpunkt.
Huvudparten av den politiska debatten
under efterkrigstiden har, som jag nyss
sade, varit ägnad detta problem: Vad
finns det för möjligheter att samtidigt
klara en starkt progressiv ekonomi och
en något så när hygglig prisstabilitet?

Jag vill inte ett ögonblick heller bestrida
att problemet blir allvarligare -—
det är redan allvarligt nog för den enskilde
— om vi kommer in i ett läge
då man i andra länder kommit till rätta

med prisbildningen, under det att prisstegringarna
i Sverige fortsätter. Det
finns ett tecken på att vi har fått en
överhettning i vår konjunktur, ett tecken
på att vi har anledning till alldeles
speciell varsamhet, nämligen utvecklingen
på handelns område.

Det finns åtskilliga förklaringar som
gör att man kanske kan tro att det är
ett temporärt förhållande att exporten
har svårt att utvecklas i samma takt
som importen. Det har i tidskrifter, i
pressen o. s. v. redovisats vissa tekniska
förklaringar till att detta kan vara en
temporär företeelse. Men det finns ingen
anledning för oss som är ansvariga
för den ekonomiska politiken att lita
på det och utan vidare utgå ifrån att
det rättar till sig. Vi skall följa utvecklingen
med utomordentlig upmärksamhet,
och vi skall inte nonchalera varningssignalerna
att vi kanske inte har
den hyggliga utveckling på utrikeshandelns
område som vi kunnat glädja oss
åt under de senaste åren. Utvecklingen
skall alltså följas med uppmärksamhet.

Men jag tycker inte att man bör göra
fullkomligt orimliga påståenden. Herr
Holmberg sade i sitt anförande att vi
har en lavinartad prisstegring. Låt oss
se på det ett ögonblick! Under den tolvmånadersperiod
som sträcker sig från
september 1964 till september 1965 har
prisstegringen varit 5,7 procent. Man
räknar med att det under återstoden
av året blir ytterligare några tiondelar,
så att prisstegringen blir nära nog exakt
densamma som regeringen förutspådde
under vårriksdagen, nämligen 6
procent. Det är, tror jag, felaktigt att
försöka leda människornas tankar in på
att statsmakterna helt har tappat kontrollen.
Det blir ju den prisstegring med
6 procent under år 1965 som man tidigare
ansåg sig ha anledning att räkna
med.

Vad är anledningen till denna prisstegring
med 6 procent? Jo, 2,6 procent
beräknas vara en följd av de indirekta
skatternas höjning, och 0,1 procent beror
på taxehöjningarna. Man kan allt -

22 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

så säga att 2,7 procent är en direkt
följd, antingen av de beslut som har
fattats av riksdagen — höjning av omsättningsskatten
och cigarrettskatten
och andra ting — eller av taxehöjningar
som man varit nödsakad att vidta för
att få kompensation för löneutgiftsstegringar
som inte kunnat rationaliseras
bort.

Sedan har vi utifrån kommande prisstegringar
på 0,5 procent. Det är mycket
svårt att hejda dem i ett högkonjunkturläge.
För att man inte skulle vara
tvingad att acceptera denna halva
procent måste man vidta åtgärder, som
på andra områden skulle ha pressat
priserna neråt. Följaktligen tror jag
inte att någon skulle ha rekommenderat
att ta bort den halva procenten.

Jordbrukspriserna har stigit, och den
kostnadsstegring som detta har vållat
är 0,3 procent.

Resten är 1,8 procent. Huvudparten
av denna restpost har vållats av sådana
prisstegringar som i första hand kommer
låglönegrupper till godo. Man kan
försiktigt uttrycka det så, att det är lönestegringar
som har kommit skyddade
industrier till godo, vilka inte har kunnat
kompensera sig genom höjda priser.

Jag har här redovisat att av den förutsedda
prisstegringen på 6 procent,
som icke har överträffats, beror 2,7 procent
direkt på statsmakternas beslut —
omläggningen från direkt beskattning
till omsättningsskatt, som jag föreställer
mig att de flesta av kammarens ledamöter
har varit med om. Vi har också
varit ense om jordbruksprisernas
stegring. Det som är kvar är alltså de
lönestegringar för låglönegrupperna
som har vållat en prisstegring på ungefär
1,8 procent.

Det är rimligt när man studerar detta
att man gör klart för sig att det icke
är fråga om en okontrollerad lavinartad
utveckling, mot vilken det gäller att
i all hast hinna bygga nya vallar.

Vi medger att det är olyckligt med
prisstegringar, som har dessa konse -

kvenser. Låt oss, när budgeten behandlas,
försöka gemensamt uppträda på sådant
sätt att vi icke skapar inhemska
prisstegringskällor. Men låt detta vara
detta, och skapa icke en känsla av att
det är en panikartad, okontrollerad utveckling! Från

den 1 juli 1964 till den 1 juli
1965, alltså före omsättningsskattens
höjning, uppgick prisstegringarna i
Sverige till 4,3 procent. Var detta särskilt
anmärkningsvärt internationellt
sett? Nej!

Följande länder hade högre prisstegringar
än 4,3 procent: Danmark, Holland,
Österrike, England, Norge, Italien,
Finland och Belgien, som bara låg några
tiondelar över Sverige. Att påstå att
den svenska ekonomiska politiken skulle
inrymma våldsamma misstag och att
vi går emot en katastrofal utveckling
med lavinartade prisstegringar är orimligt,
eftersom utvecklingen i alla dessa
länder befinner sig utanför vårt inflytande.
Vi har inga möjligheter att påverka
vare sig den danska eller den
belgiska politiken, men både Danmark
och Belgien har en större prisstegring
än den som vi har drabbats av.

Alla länder som undersökningen omfattar
hade en prisstegring, men jag
skall för ordningens skull gärna också
räkna upp de länder som hade en lägre
prisstegring än Sverige. Det var
Frankrike — som låg ganska nära oss
— och vidare Schweiz och Västtyskland,
Kanada och USA.

Denna intressanta undersökning visar
hur oerhört svårt det är att hålla
ett fixt penningvärde när man pressar
ambitionerna beträffande sysselsättningspolitiken
så högt som vi gör och
när man anstränger sig så mycket som
sker inom det svenska samhällslivet att
höja levnadsstandarden för jordbrukare
och låglönegrupper. När man sätter
sig ned och funderar finner man kanske
att detta är hela förklaringen till
den skillnad som de olika sifferserierna
visar.

Tisdagen den 2 november 1965 fm. Nr 33 23

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Hur som helst är det emellertid som
sagt anledning att ändå se upp när vi
får svårigheter med handelsbalansen.

Det är klart att vi gemensamt skall
övervaka att prisstegringarna inte blir
större än vad som är oundgängligen
nödvändigt. Därför hälsar vi med tillfredsställelse,
såsom jag har sagt flera
gånger förut, Landsorganisationens och
Kooperativa förbundets beslut att försöka
göra människorna mer prismedvetna
än tidigare. Vad vi i detta hus
kan göra är att vi inriktar oss på ting
som har inverkan på den ekonomiska
politiken. Jag upprepar att vi måste
vara överens om att vi icke får köpa
prisstabilitet till priset av arbetslöshet,
att vi icke får köpa prisstabilitet till
priset av att människor, som annars
skulle ha möjlighet att göra en gärning
i produktionen, kastas ut ur produktionen.

Herr Holmberg gjorde en mycket riktig
iakttagelse då han sade att vi inte
får smita ifrån ansvaret. Nej, det är precis
som herr Holmberg har sagt angeläget
att vi politiker och naturligtvis i
första hand regeringspartiets medlemmar
tänker på vårt ansvar för de åtgärder
som samhället har möjlighet att vidta.
Vi har ingen anledning att försöka
komma undan det ansvaret, och vi har
heller aldrig försökt göra det.

Herr Holmberg hade ett recept i kampen
mot inflationen: han drev skattesänkningslinjen.
Han har i flera artiklar
försökt visa att en skattesänkning
för dem som för närvarande drabbas av
progressiviteten skulle ha goda verkningar
på samhällsekonomien men också
goda verkningar för låglönegrupper.

Ja, skattesänkningar ter sig naturligtvis
lockande för herr Holmberg när han
nu står i början av sin, som jag föreställer
mig, långa karriär som ledare
för högerpartiet. Han har haft en företrädare,
herr Hjalmarson, som också i
början av sin karriär tyckte att högerpartiet
borde gå framåt om det bara
lanserade skattesänkning som den viktigaste
reformen. Han gjorde det i val -

rörelse efter valrörelse och blev djärvare
och djärvare med sin skattesänkningspropaganda
— ända tills han hamnade
som landshövding i Gävle.

Jag har inte yttrat mig om herr
Holmbergs framtidsutsikter på denna
punkt, men jag vill erinra om att det i
början såg fint ut för herr Hjalmarson.
Skattesänkning vill vi ju alla ha. Varken
stora eller små inkomsttagare tycker
att det är särskilt angenämt att betala
skatter, och vi vill alla ha en skattesänkning.
Det ter sig därför som ett
piggt inslag i den politiska debatten att
upptäcka att skattesänkning är vad
människorna längtar efter.

Men hur gick det egentligen för herr
Hjalmarson? Han drevs att år från år
skärpa sitt skattesänkningskrav. För att
skapa utrymme för det tvingades han
att ge sig på de offentliga utgifterna —
han hade inte som folkpartiet förmånen
att på en gång kunna kräva sänkta skatter,
höjda statsutgifter och kamp mot
kösamhället, men det är inte den saken
jag skall tala om nu. Han förde ett ekonomiskt
resonemang och fann att hederligheten
bjöd honom att ge sig på de
offentliga utgifterna, om skatterna skulle
sänkas.

Det är svårt att vara beredd på allt
bär i livet, och tyvärr har jag inte några
citat tillgängliga, men jag undrar om
inte herr Hjalmarson började ungefär
på samma sätt som herr Holmberg med
att tala om moderation i utgiftsstegringen.
Herr Holmberg har icke i dag
sagt att den offentliga sektorn skall skäras
ned. Jag undrar om inte herr Hjalmarson
började på samma sätt med att
säga att man måste vara moderat när
det gäller utgiftsstegringar för sociala
och andra ändamål — jag är inte säker,
men jag har ett allmänt intryck av att
det är så.

I valrörelsen kommer nu högern att
säga att vi skall öka den sociala, kulturella
och allmänna sektorn långsammare
för att få möjlighet till skattesänkningar.
Herr Holmberg bygger den parollen
på ett vädjande till den enskilde

24 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

skattebetalarens egoism. Han säger att
en person som för ett par år sedan hade
25 000 kronor i inkomst behöver 19 procents
löneförhöjning för att behålla sin
standard. Det har påpekats att man väl
ändå måste räkna med att även denne
man, hur mycket han än står på egna
ben, måste ha något stöd av samhället
— han kanske får barnbidrag. Då medger
herr Holmberg att de 19 procenten
skall reduceras till 17 procent. Han är
då på rätt väg. Antag t. ex. att den här
familjen inte bara har ett barn som är
under 16 år utan också har ett barn som
bedriver universitetsstudier. Hela kalkylen
är ju då kullslagen. En familj med
ett barn under 16 år och med ett barn
som bedriver universitetsstudier är antagligen
icke möjlig att pressa in i herr
Hermanssons, förlåt herr Holmbergs resonemang
— ja, herr Hermansson får
ursäkta att jag förväxlade honom med
herr Holmberg, men det sker så lätt.

I det ögonblick som herr Holmberg
medger — och däri ligger hela problematiken
— att barnbidragen är någonting
som är av värde för den enskilda
familjen, upptäcker han kanske att studiebidragen
också är någonting som är
av värde för familjen. I det ögonblick
han gör det blir det ännu svårare att
driva denna kallhamrade rent egoistiska
räknepolitik. Den enskilde har
kanske nytta av att tillhöra ett samhälle.
Han kanske har nytta av en mängd
åtgärder som icke kan räknas i pengar.

Herr Holmberg hade en utomordentlig
avslutning på sitt anförande. Jag
skulle kunna instämma i vartenda ord
när han talade om luftföroreningar och
naturvård och det ansvar som vi alla
— industrimän, politiker och alla andra
—■ har att inte lämna efter oss en
natur som är förstörd. Han kom också
in på trafikolyckorna. Jag har bara en
sak att tillägga. Herr Holmberg säger
att det här är fråga om värden som inte
kan räknas i pengar. Det är så rätt som
det är sagt. Om nu herr Kling kommer
att få — vilket jag inte vet — en väsentlig
utbyggnad av trafikövervakningen så

kostar det pengar. Hur skall den posten
fördelas på 25 000-kronorsmannen,
som kanske har bil? Herr Holmberg säger
att vi måste ha en vidgad trafikövervakning.
Vem skall ombesörja den
saken? Vi skall göra det. Men med vilka
pengar? Jo, med de pengar som
25 000-kronorsmannen får avstå i skatt.
I det ögonblick som herr Holmberg har
accepterat att barnbidragen är någonting
som medborgarna måste betala för
är han snart inne på studiebidragen och
kanske till och med på universitetsutbyggnaden
till Karlstad — vad vet jag.
Rätt som det är upptäcker han kanske
att dessa människor, som till synes har
förlorat på skatterna, betalar för polisövervakning,
för utbyggnad av universiteten,
för sociala studiebidrag och för
barnbidrag. Det kanske inte kan exakt
räknas ut vad Pettersson har vunnit eller
förlorat, men som helhet betraktat
kan det vara värt priset att få vara med
i ett samhälle som vidtar alla dessa åtgärder.

Om herr Holmberg som sagt fortsätter
barnbidragstänkandet tror jag att allting
så småningom kommer att ordna
sig. Han kommer att förstå att det inte
går att göra på det sättet att man för
fram eu familjs krav på att få kompensation,
ty den familjen är med i ett stort
helt där många ting händer som vi är
ansvariga för i denna kammare. Det
gladde mig mycket att herr Holmberg
så ivrigt pläderade för en kraftig utbyggnad
av den offentliga sektorn när
det gäller kampen mot luftföroreningar.
Jag bara beklagar att han inte också
sade ett ord om cigarrettrökningen.

Konsekvenserna av detta resonemang
blir: försök inte att lansera en kompensationsmetodik
som innebär att man tar
grupp för grupp och försöker pressa
fram vad den ene eller andre medborgaren
tjänar eller förlorar på den form
av kollektivt samarbete som alla måste
betala för genom beskattningen.

Jag tar gärna upp en diskussion om
progressiviteten i beskattningen — det
är en fråga som jag skulle velat beröra

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

om tiden medgivit det. Jag vill i största
kortliet säga att nog har vi visat oss intresserade
av att åstadkomma en rimlig
progressiv beskattning. Utan omsättningsskatten,
som herrarna så kraftigt
bekämpade, lär det inte ha funnits något
att resonera om när det gäller progressivitetens
borttagande. Jag nöjer
mig med den anmärkningen för att det
skall vara klart att visst förstår vi att
det kan finnas skäl för en minskning
av progressiviteten, men inte de av herr
Holmberg här anförda. Man kan naturligtvis
inte sänka skatten utan att
göra motsvarande indragningar i fråga
om utgifterna, ty om man gör det betyder
det att man späder på ytterligare
en redan hårt upphettad ekonomi. Då
blir ju hela talet om kampen mot inflationen
meningslös och bara ett hån.
Om man ökar den statliga upplåningen
har man därmed bara byggt under för
en snabbare inflationsutveckling. Och
det vill naturligtvis inte herr Holmberg.
Han kommer alltså först nu i år att
tvingas till en moderat stegring av den
offentliga sektorn, och sedan får vi se
vad nästa steg blir.

Industriförbundet lämnade i går till
mig en framställning om den ekonomiska
politiken. Det finns många värdefulla
ting, där som jag gärna vill rekommendera
till studium, men när Industriförbundet
kommer in på det som
vi nu resonerar om, säger man i klartext
vad det är som herr Holmberg är
ute efter. Industriförbundets recept för
vidgning av de nödvändiga industriinvesteringarna
är nämligen en nedskärning
av bostadsbyggandet i fortsättningen
— eller en moderat höjning, eller vad
man nu vill; det är precis samma sak.
Industriförbundet har ställt frågan på
sin spets — herr Holmberg sade ingenting
sådant i sitt anförande, men översättningen
till klartext av hans resonemang
ligger just diir. Vad skulle herr
Holmberg annars kunna föreslå i syfte
att nå en lugnare takt, om inte just ett
lägre bostadsbyggande?

Ja, bostadsbyggandet iir naturligtvis

stort och drar med sig ett omfattande
kommunalt investeringsprogram. Jag
skall inte trötta kammaren med några
siffror, men summorna är väldiga, det
medges. Det skulle antagligen vara en
enkel match att genom nedskärning av
bostadsbyggandet åstadkomma ett mycket
lugnare ekonomiskt klimat. Och är
det detta herr Holmberg är ute efter, så
tycker jag det är lika bra att han säger
det på samma sätt som Industriförbundet
har gjort i sin framställning, där
man talar om nödvändigheten av en försiktigare
höjning av bostadsbyggandet
i syfte att skapa utrymme för industribyggena.

Herr Lundström frågade mig: Hur
skall ni skapa utrymme för de nödvändiga
industriinvesteringarna? Mitt svar
är det som jag redan har givit: Vi måste
föra en sådan ekonomisk politik att staten
icke uppträder på lånemarknaden
och eliminerar möjligheterna för väsentliga
delar av svenskt näringsliv att
låna pengar. Det är den politiken vi har
sökt driva. Våra tre instrument har varit:
överbalansering av budgeten, omsättningsskatt
och fondering genom
tjänstepensioneringen. Jag tillåter mig
att påpeka att vi i intet fall har haft
stöd från borgerliga element i våra strävanden
att skapa dessa instrument och
därmed ge utrymme åt industriens och
kommunernas byggande. Vi har själva
fått driva teorien om budgetens överbalansering,
genomföra omsättningsskatten
och den fondering som ATP innebär.
Detta är vår metodik. Vi hälsar med
tillfredsställelse allt enskilt sparande,
men erfarenheten visar att anspråken
på byggande och sociala investeringar
är så väldiga, att när samhället går ut
på marknaden räcker inte resurserna,
utan bostadsbyggande, industribyggande
och annat trängs undan. Vår metodik
har i stället varit att öka sparandet
genom totalbalansering av hudgeten,
omsättningsskatt och fondering.

Detta är problematiken. Och högern
är det parti som i den senaste valrörelsen
gick ut för att slå sönder en väsent -

26 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

lig del av just den metodiken, som skapar
utrymme för industribyggande utan
inflation. Det var högern som gick till
anfall mot fonderingen. Jag tycker att
det är ganska djärvt när detta parti nu
framställer sig — även om det sker under
en ny ledare — som det parti vilket
mer än andra är redo att leda kampen
mot inflationen.

Får jag sluta med en allmän reflexion.
Det är lätt att angripa de sociala utgifterna
och säga att därvidlag bör vi kunna
gå fram i mycket långsammare takt
än hittills. Men de som har sådana funderingar
bör ett ögonblick tänka på det
faktum, att den otroligt snabba och dynamiska
utvecklingen inom svenskt näringsliv
haft ett helhjärtat stöd från
.svensk fackföreningsrörelse. I motsats
till vad vi sett i nästan alla andra länder
har svensk fackföreningsrörelse
stått som en kraftfull pådrivare när det
gällt rationalisering, dynamiskt näringsliv
och en vettig lokaliseringspolitik.
Och detta har vår fackföreningsrörelse
kunnat göra därför att vi gemensamt i
detta land har byggt upp en socialpolitisk
trygghet som gör att omställningen,
nedläggandet av gamla företag, utrationaliseringen
icke möts med ångest och
oro från den fackliga rörelsens sida
utan snarast med tillfredsställelse, eftersom
förändringen i sig själv innebär
ett löfte om förbättring. Därför tror jag
att man gör sig skyldig till eu total felbedömning
av det faktiska läget, när
man säger att vi skall skära ner de sociala
utgifterna eller gå långsammare
fram på det området för att bereda ökat
utrymme åt industrien. Den satsning exempelvis
på en utbyggnad av sjukförsäkringen,
som vi nu tänker föreslå,
syftar till ökad trygghet i vårt samhälle
och vill riva ned klassbarriärer —
det är ett av de instrument med vilkas
hjälp vi kan inom den svenska fackföreningsrörelsen
bibehålla intresset för
dynamiken och rationaliseringen. När
man diskuterar dessa frågor precis som
om det bara gällde att spara hundra
miljoner här och hundra miljoner där

och tror att de pengarna kan investeras
i skapandet av nya produktionsmetoder,
då glömmer man att den väsentliga
faktor som gjort att vårt land ligger
i den absoluta täten när det gäller industriell
utveckling har varit människorna
och deras intresse av att driva
fram en stegrad produktionstakt, ett
mera dynamiskt näringsliv. Människorna
har kunnat satsa på detta i känslan
av att de får det bättre vid nästa avtalsförhandling,
men framför allt därför
att de haft känslan att vi lever i ett samhälle
där solidariteten mellan olika
grupper är så stark att föränderligheten,
dynamiken berör oss bara i progressiv
riktning. Detta är ett värde som
har skapats genom vår svenska politik
under efterkrigstiden. Man kan inte mäta
det i pengar, men jag tror att det har
varit den avgörande faktorn för att vi
befinner oss i dagens situation.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var med en viss
glädje som jag hörde, att statsminister
Erlander så småningom övergav sin raljerande
ton när det gällde behandlingen
av viktiga politiska frågor. Det inger
onekligen en känsla av obehag att
höra landets statsminister raljera över
sådana viktiga säkerhetsfrågor som jag
tog upp i slutet av mitt anförande. Det
gällde luftföroreningarna och vattenföroreningarna
och hur vi skall skydda naturen
på rätt sätt. Större delen av statsministerns
anförande hänförde sig dock
till skattefrågorna och inflationen.

Jag blev litet förvånad över att statsministern
i stället för att gå in på sakfrågorna
såsom de föreligger i dag och
såsom de kommer att utveckla sig i
morgon talade om hur amiral Lindman,
professor Bagge och landshövding Jarl
Hjalmarson på sin tid behandlade skattefrågorna.
Vi lever ju ändå i en ny tid,
och vi måste behandla frågorna såsom
de nu ter sig. Ta exempelvis skattefrågan!
Vad som är nytt i det fallet är ju
sambandet mellan inflation, skatt och

Tisdagen den 2 november 1965 fm. Nr 33 27

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

lön. Detta samband har påpekats och
tagits upp av löntagarnas organisationer
under de senaste veckorna. Sambandet
medför att själva skattesänkningen
— både den som måste hänföras
till den progressiva beskattningen
och den som även måste hänföras till
låginkomsttagarna — blir ett led bland
de många leden att komma till rätta
med inflationen.

Det var verkligen egendomligt att
höra statsministern beskriva mitt förslag
till åtgärder för att bekämpa inflationen
såsom gällande bara en punkt,
nämligen skattesänkningspunkten. Jag
tog upp sju olika punkter, och jag sade
dessutom att dessa inte täckte hela området.
Från landets statsminister har vi
inte hört något enda förslag om hur de
pågående prisstegringarna skall kunna
bekämpas. I stället fick vi höra att finansministern
i sinom tid — i januari
— kommer med sin finansplan och en
uppläggning av den ekonomiska politiken
för framtiden. Situationen är dock
den att detta förslag — den kommande
statsverkspropositionen — avser tiden
från den 1 juli nästa år till den 1 juli
år 1967. Det hinner alltså förflyta åtta
månader innan vi kommer så långt. Jag
vill därför till statsministern ställa frågan
om inte regeringen redan nu ämnar
vidtaga några åtgärder för att bromsa
den inflationsutveckling som fastslås
av konjunkturinstitutet i dess rapport,
vilken just har kommit.

Herr talman! Jag skall ta upp en annan
sak, som statsministern inledde
med och som utgjorde ett försök att
komma tillbaka till gammal välkänd argumentering.
Det var ett försök att spela
ut de borgerliga partierna mot varandra
för att statsministern skulle kunna
sätta sig såsom åskådare och le litet
sardoniskt. På den punkten kan jag
svara statsministern och även herr Andersson
i Brämhult att jag, när jag talade
om en vänstervridning i svensk
politik, uteslutande talade om regeringens
politik och inverkan på densamma
från det kommunistiska partiet. Niir

jag gick till denna debatt gjorde jag
det med den fasta föresatsen att inte
söka strid med folkpartiet och centern.
Den föresatsen tänker jag infria, även
om jag förstår att statsministern inte
känner sig så glad över den saken. Jag
är dessutom tacksam över att så mycket
i herr Birger Lundströms och herr
Anderssons i Brämhult anföranden hade
klara och direkta beröringspunkter
med den allmänna uppläggning av politiken
som högerpartiet nu har gjort.
Jag hoppas verkligen att det skall kunna
inleda någonting nytt i svensk politik;
att vi inom oppositionen sluter
borgfred och inte angriper varandra.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill börja med att
tacka herr Holmberg för det klara beskedet.
Det gladde mig, och jag hoppas
att alla mer eller mindre oförsynta insinuationer
i press eller på annat sätt
om att mittensamverkan skulle innebära
en vänstervridning av det politiska
arbetet i och med detta upphör.

Jag för min del accepterar budet om
en borgfred. Jag finner det angeläget
att de tre borgerliga partierna skrinlägger
alla tvistigheter och förenar sig
omkring det gemensamma målet, nämligen
att åstadkomma ett regimskifte.
Jag hävdar det bestämt trots statsministerns
litet förnumstiga funderingar i
sammanhanget. För ett politiskt parti
måste strävan att åstadkomma ett regimskifte
till sin egen fördel vara målet.

Jag kanske inte skall polemisera med
hans excellens, ty jag fick ju godkänt
för min del. Det flög då igenom min
hjärna: vad har jag nu sagt för dumt?
Jag hoppas att hans excellens inte tar
det som något slags förolämpning beträffande
sitt omdöme, utan den reflexionen
berörde helt mig själv.

Ett par saker i excellensens tal bekom
mig något, framför allt resonemanget
om att man på den borgerliga
sidan skulle räkna med att herr Her -

28 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

mansson skulle åstadkomma en sådan
omvälvning i röstfördelningen på den
socialistiska sidan att han skulle vara
den som banade vägen för en borgerlig
valframgång. Visserligen vände sig
excellensen huvudsakligen mot högerpartiet
med det påståendet, men eftersom
ingen av de tre företrädarna för
oppositionen hade nämnt något i sitt
tal just om detta, så gällde det givetvis
alla tre. Jag ber att få undanbe mig
den uppmärksamheten, och jag skulle
gärna vilja fråga: När har ers excellens
upptäckt att någon centerpartist offentligt
framfört sådana funderingar?

Vad beträffar de ekonomiska frågorna
var vi tydligen ute i ogjort väder,
ty regeringen skall ju lägga fram sin
statsverksproposition i januari, och därmed
är alla problem lösta! Men, herr
statsminister, för dem som går ute i
landet och funderar över vad som gott
skulle kunna kallas politikernas oförmåga
i det här sammanhanget är det en
märklig tröst som är dålig att bygga på.
Det blir för dem ungefär som det blir
för husmodern som kommer till sin äkta
man och säger att hushållspengarna
inte räcker längre. Skall då mannen enligt
statsministerns recept ge beskedet
att det inte är så farligt, tv prisstegringarna
i andra länder är värre? Det
är också en tröst för ett tigerhjärta!

Jag tror att det hade varit till stor
glädje för många, om hans excellens
från den här platsen hade deklarerat
att man på regeringssidan verkligen
var beredd att ta itu med detta problem.
Därom hörde vi ingenting. Det enda
löftet är att statsverkspropositionen
kommer. Det gör den grundlagsenligt,
men vad som står i den får vi inte veta.

När det gäller den borgerliga samlingen
har jag sagt att det är klart att
vi välkomnar en borgfred. Hans excellens
var litet nyfiken på det där. Jag
förstår det. Ingen av oss hade sagt någonting.
För min del vill jag gärna säga
att det hade inte förekommit några
överläggningar om den saken, utan var
och en hade bestämt sig på egen hand.

Jag för min del ville vänta till dess statsministern
inte kunde styra sin nyfikenhet
längre. Och det kunde han ju inte
göra så länge.

Man har då och då en känsla av att
det som rör sig på den borgerliga sidan
har blivit till stort bekymmer för socialdemokratien,
och som lök på laxen
kom valutgången i Norge. Nu tröstar sig
hans excellens med att vad som skedde
i Norge för all del inte berodde på de
borgerligas styrka utan på de socialistiska
krafternas negativa spel. Man
skulle kunna vara cynisk och fråga: Vad
gör det för skillnad i och för sig? Jag
skall inte ställa den frågan. Jag skall i
stället bekänna mig till att jag tror att
det finns en möjlighet till en regimförändring
också i Sverige. Inte minst den
senaste valutgången visade att socialdekratien
har mycket svårt att försvara
sina positioner. Jag föreställer mig att
det behövs endast en sådan vändning
till, och saken är klar. Jag kan till nöds
begripa att det måste kännas svårt för
en gammal socialdemokrat, som har suttit
vid makten och ledningen i så
många år, att ens behöva erkänna att
den risken kan finnas. Det är lika angeläget
för oss att påpeka att risken
finns. Det samarbete som nu äger rum
mellan mittenpartierna siktar först och
främst till att åstadkomma ett underlag
för en regim som kan efterträda den
nuvarande. Det siktar så långt det är
möjligt till att försöka anvisa vägar till
lösning av de problem som i dag är aktuella
och som hans excellens för sin
del skjuter ifrån sig. Det är uppenbart
att det håller på att växa fram en stark
opinion som syftar till en sådan förändring
att även de som nu inte hörs
i kören kan få göra sig gällande.

Hans excellens talar om den stora solidariteten
i samhället. Visst är den stor,
men den lider av bristen att den är allt
annat än fullständig. Det finns i dag
många människor som står utanför solidariteten,
alla de människor som är
föremål för förnumstiga rationaliserare
av olika slag, vilka liksom glömmer att

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning
det är människor som de har att handskas
med. Det är kanske mest dem som
man borde fundera på i ett sådant här
sammanhang.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Statsministern gjorde
vissa reflexioner om splittringen inom
arbetarpartiet i Norge och frågade om
det var något sådant som vi hoppades
på i Sverige. Det har jag icke föreställt
mig, men statsministerns resonemang
ger mig anledning till en fundering. När
ett parti börjar bli trött, då kommer
splittringen som bevis härpå. Den norska
socialdemokratien har liksom den
svenska visat påtagliga tecken till trötthet.
Det är den intressanta jämförelse
som man kan göra i detta sammanhang.

Samarbetet mellan folkpartiet och
centerpartiet gäller ett programskrivande.
Det enda som finns att säga om det,
är att förhandlingarna har pågått i bästa
atmosfär, som det brukar stå i kommunikéerna,
kanske med den skillnaden
att i det här fallet har det verkligen
varit så. Jag hoppas också att vi
skall komma till ett resultat.

En liten reflexion vill jag även göra
med anledning av vad statsministern
sade beträffande reservationsrätten vid
kollektivanslutningen. Det är inte alltid
som alla de 3 500 får reda på att de
är kollektivanslutna. En f. d. riksdagsman
i folkpartiet meddelade i en tidningsartikel
härom året att först efter
mångårigt offentligt politiskt arbete i
folkpartiet fick han reda på att han var
kollektivansluten socialdemokrat, så det
tar sin tid ibland innan sådana meddelanden
går fram!

Beträffande den stora fråga som jag
sysslade mest med i mitt anförande,
nämligen inflationen, fick jag höra ett
allmänt resonemang från statsministerns
sida men inga direkta svar på de
frågor som jag framställde. Som ursäkt
upprepade statsministern att det förekom
inflation även i andra länder, och

till remittering av viss kungl. proposition
det vet vi ju förut, även om man konstaterar
att allt flera länder numera
börjar vidta kraftiga åtgärder för att
på något sätt komma till rätta med detta
problem.

Jag tror att det mellan oss och regeringspartiet
föreligger en totalt olika
syn på hur man på sikt skall gripa sig
an med dessa problem. För regeringen
är det tydligen i första hand en fråga
om att reglera. Minskar man här, kan
man öka där. Håller man igen där, kan
man prioritera på annat håll. Folkpartiet
anser att sådana regleringar aldrig
ger några verkliga lösningar. Vi har ett
annat recept: öka resurserna och öka
dem totalt! Det är där vi anser att regeringen
har missat båten. År efter år
har från oppositionens sida föreslagits
åtgärder av resursstimulerande art. Ta
frågan om ökning av sparandet, även
familjens och det personliga sparandet,
som jag för min del uppfattar som betydligt
viktigare och värdefullare än
vad statsministern tycks göra. Han anser
att det inte betyder så mycket. Det
kan betyda mycket nog om det gäller
att fylla ut vad som fattas i en given situation.
Med alla de skatter som regeringen
nu tar ut på olika håll tycker
jag inte att man skulle vara ängslig för
att också ge ut utrymme för ett förnyat
företagssparande.

Men regeringen har fört en annan
politik. Varje siffra i finansministerns
budget har framställts som praktiskt
taget helig. Varje försök att genom samhällelig
stimulans öka sparandet eller
på annat sätt bidra till nya resurser har
från regeringssidan angripits som ett
attentat mot budgeten, ett undergrävande
av den samhällsekonomiska balansen,
pengar bortkastade till ingen nytta,
»låna till skatten» och allt vad man har
hittat på.

Herr statsminister! Budgeten är inte
helig. Utvecklingen snuvar alla finansministrar
år efter år. Men den sanningen
står alltid fast: vill man öka resurserna
och på det sättet ge större möjligheter
till utveckling, då måste man

30 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kung], proposition

satsa på den saken. Att bara reglera och
öka skatten hjälper inte.

Statsministern sade på slutet något
om att oppositionspartierna hade varit
emot en massa saker, bl. a. ATP-fonderna.
Med anledning av detta vill jag understryka
att vi i folkpartiet önskar lika
stora ATP-fonder som regeringen gör,
och detta var skälet till att vi så starkt
reagerade mot högerns bekanta ATP-utspel.

Herr ADOLFSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag har bett att få kila
in mig här någon minut, därtill föranledd
av vad som sagts om oss kommunister
i samband med diskussionen om
norgevalet. Herr Lundströms triumf
rop om detta val avlöstes ju av statsministerns
ord om förekomsten av splittring
inom den norska socialdemokratien.
Då undrar jag: Borde inte statsministern
också ha antytt någon åsikt om
denna splittrings orsaker, vilket måste
vara mycket betydelsefullt i sammanhanget? I

det socialdemokratiska partiet i
Norge —• jag vet det av erfarenhet —
fanns inte så få personer som hängav
sig åt katastrofteorien att det skulle leda
till en behövlig uppryckning inom socialdemokratien
och av dess politik, om
valutslaget tvingade fram en s. k. växling
vid makten. Denna snäva och kortsiktiga
— kanske man också kan säga
kortsynta — inställning hade givetvis
sin rot i missnöje med det sätt på vilket
regeringen utnyttjade sitt givna mandat.

Till valutgångens politiska orsaker
kommer ju också ett oriktigt valsystem
som — vilket även har påpekats av
statsministern här — missgynnade arbetarpartierna
och gav de borgerliga
oförtjänta och omotiverade mandatvinster.
Men statsministern borde ha
tillagt att den socialdemokratiska regeringen
har motsatt sig en reformering
av den vallag, som den själv sedan kom
att stupa på.

Den politiska sidan av saken är emel -

lertid vad vi främst har att observera.
Det har riktats vilda anklagelser mot
sosialistisk folkeparti som -— nu också
av statsministern — förebråtts för att
ha splittrat den norska arbetarfronten.
Till detta vill jag knyta den kommentaren
att själva existensen av detta utbrytningsparti
och dess ökade inflytande
bland de norska väljarna ju är ett
tecken på att det kan finnas stor anledning
att rikta förebråelser mot ett annat
håll än mot sosialistisk folkeparti.
Ty förekomsten av detta »splittringsparti»,
som det kallas, är ju ett tecken
på stegrat missnöje med en politik som
i grundläggande frågor inte skiljer sig
märkbart från den politik som de borgerliga
partierna för i vårt broderland
Norge. Där liksom i Sverige förekommer
inom de politiskt medvetna skikten
bland arbetsfolket rätt starka vänsterströmningar.
Man godtar inte en perspektivlöshetens
politik utan vill socialistiska
lösningar och för Norges vidkommande
en utrikespolitik som återställer
en full nationell rörelsefrihet
och som på ett helt annat sätt än nu
kan länka in landet i det fredsaktiva
lägret.

En sådan politik — jag tar mig friheten
att här sätta beteckningen vänsterpolitik
på den — skulle självfallet ha
attraherat och aktiviserat de besvikna
och trötta väljare som nu antingen avstod
från att rösta eller också beslutade
sig för att tillfälligt lägga sin röst på
ett borgerligt parti. Jag tycker alltså
att det norska valet bör ge bestämda
anvisningar också för den svenska arbetarrörelsen
och för den svenska socialdemokratiska
regeringens handlande.
Därvidlag får det när det gäller aktivisering
och jag tillåter mig säga radikalisering
inte avse enbart sådana i
och för sig viktiga frågor som den aviserade
markpolitik som herr Lundström
nyligen var så bekymrad för.

På de sekunder som jag har kvar av
min taltid hinner jag kanske att också
komma in på frågan: Har vi svenska
kommunister ingenting särskilt emot

Tisdagen den 2 november 1965 fm. Nr 33 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

att det blir ett norgeval också i vårt
land? I varje fall har den frågan ställts
ibland. Godtar vi, har man frågat, den
katastrofteori som i viss utsträckning
förekommer och förekommit i det norska
socialdemokratiska partiet? Då vill
jag säga att svaret för vårt vidkommande
kategoriskt blir att vi inte vill
ha något norgeval i Sverige. Vi skulle
helt enkelt betrakta det som ett nederlag
för hela den svenska arbetarklassen
och arbetarrörelsen, om ett sådant
valutfall skulle förekomma i vårt land.
Det är inte bara det att vi inte vill ha
ett sådant val, utan vi skall göra allt
för att hindra att det blir ett sådant.

Med de orden kanske jag också gett
ett svar på den fråga som herr Torsten
Andersson alldeles nyligen ställde.

Innan jag slutar kanske jag får vara
fräck nog att anmoda socialdemokratien
att göra detsamma som jag hävdar
att vi kommunister tänker göra. Jag
vill upprepa att ett särskilt viktigt element
när det gäller att förhindra att
det blir ett norgeval i Sverige är en
framsynt regeringspolitik, en regeringspolitik
som är ägnad att bryta ned storfinansens
välde i vårt land och därigenom
också säkra de framsteg som statsministern
förklarade vara så angelägna
och som han sade sig vilja arbeta för.

Statsministern talade om vad Fulbright
sagt om tävlingsmomentet och
skräcken för kommunisterna. Jag vill
sluta med att säga: Tävla gärna med
oss kommunister i sådana frågor som
sociala framsteg och förändring av
strukturen i det svenska samhället. Påverkas
gärna av oss kommunister, även
om herr Holmberg blir ledsen över det.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Den siste ärade talaren
hade litet besvärligt att å ena sidan tycka
att det var ett bra val som skedde i
Norge och å andra sidan till varje pris
varna för eu motsvarighet här hemma.
Det kommunistiska partiet har sina be -

kymmer för närvarande, och vi skall
väl se var det hamnar till slut. Det viktigaste
som hänt med det kommunistiska
partiet är att det skett en avspänning
runt om i världen. Det italienska
kommunistiska partiet är ett helt annat
parti i dag än det var för ungefär ett år
sedan. Det är mycket intressant ur historisk
synpunkt. Om det är ett tecken
på en varaktig sinnesförändring i Moskva,
är det naturligtvis en otroligt viktig
sak. Vi kommer väl inom kort att få besked
på den punkten. Det enda jag vill
uttrycka förhoppning om är att denna
klimatförändring skall vara så länge att
kommunisterna verkligen vänjer sig vid
ett demokratiskt sinnelag. Om det varar
några år, kan det tänkas att kommunisterna
fångar sig själva i ett demokratiskt
tänkesätt, så att de blir demokrater.
Vi får se vad som inträffar. Det är
den enda reflexionen jag vill göra.

Ingen kan bestrida att det var splittringen
i Norge som ledde till den borgerliga
segern. Det finns ingen möjlighet
att bestrida det. Det finns ingen
borgerlig majoritet i Norge. Hade man
inte haft vänstersocialistiska partiet, hade
man haft en arbetarregering för närvarande.
Min reflexion är: Är det någonting
för unga radikaler att kämpa
för att det skall bli en borgerlig regering?
Finn Gustavsen tycks — att döma
av ett uttalande — anse att det var likgiltigt
om det blev en borgerlig eller en
socialdemokratisk regering. Den siste
talaren anser att det var viktigt att det
satt en socialdemokratisk regering. Det
ankommer helt på honom själv att dra
konsekvenserna av denna ställning. Vill
man ha ett regimskifte är det bara att
gå fram som i Norge. Vill man inte det,
har man i sin hand att bestämma om
man vill splittra arbetarrörelsen eller
försöka få den mera samlad. Vi skall
inte lägga oss i denna självprövning,
utan det kommunistiska partiet får försöka
göra upp med sig självt vad det
anser vara förenligt med sina ideal.

Jag är emellertid verkligt ledsen över
att herr Holmberg skulle så totalt ha

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remitterin;
missuppfattat mina ord om slutet av
hans anförande. Han påstår att jag raljerade
med det. Det har jag verkligen
inte gjort. Jag tror tvärtom att det är
en av de stora och viktiga frågorna, och
jag tillät mig att begagna nästan samma
ord som han själv gjorde, att vi här
har en uppgift — industrimän, fackföreningsmän
— och att vi måste handla
på det sättet att vi inte lämnar efter
oss ett förstört land. Ungefär så sade
jag. Regeringen har genom en rad olika
initiativ visat att vi mer och mer inser
att detta är en stor och betydelsefull
fråga. Det enda som skulle kunna uppfattas
som raljant i mitt anförande var
min slutsats att man inte kan föra en
kamp mot trafikolyckorna eller luftföroreningarna
eller vattenföroreningarna
utan en kraftig ansvällning av den
offentliga sektorn. Då finner jag det
överraskande att herr Holmberg, som i
början av sitt anförande föredrog skattesänkning,
talade för en utvidgning av
den offentliga sektorn i slutet av sitt
anförande. Det var denna inkonsekvens
som jag tillät mig påpeka, och är det
någon som har raljerat med herr Holmberg
så är det han själv. Jag har ingenting
annat att konstatera än inkonsekvensen
i uppläggningen av hans anförande.
Det är klart att denna inkonsekvens
för mig var ett tecken på att han
så småningom kommer att inse att den
offentliga sektorn är av avgörande betydelse
även för annat än de ting som
vi båda anser vara viktiga: kampen mot
de nyss uppräknade sakerna. Jag är än
en gång ytterligt angelägen att understryka
att har jag begagnat en ton i
denna kammare — det är fråga om musikaliska
finsmakare här — som skulle
tyda på en överlägsen och hånfull raljans,
så har det inte varit min mening.
Jag står alldeles tvärtom på samma linje
som herr Holmberg. Nu sade jag det
litet brutalare, och därför kanske han
uppfattade det som ett våldsamt angrepp
eller en attack, men det var det
inte.

? av viss kungl. proposition

Det blev ett ganska långt anförande i
vilket herr Andersson i Brämhult försökte
ta bort det goda intrycket av hans
första anförande. Han lyckades delvis
men inte helt. Jag skall inte ge mig in
på en polemik om det, fast det vore
frestande.

Jag skulle vilja ställa följande fråga
till entusiasterna för borgerlig samling:
Vad menade ni när ni på morgonen gick
till denna remissdebatt och tydligen
kom överens med er själva: nu skall vi
inte säga ett ont ord om de andra. Jag
förstår att det var en våldsam kamp innan
ni kom fram till det, och det är roligt
att höra att det har vitsordats från
denna talarstol att ni bestämde er för
det innan ni gick hit. Jag gick hit med
den bestämda föresatsen att ta upp en
debatt med herrarna, och jag behöver
inte övervinna mina inneboende tendenser
för att fullfölja dessa intentioner.

Vad är det som gör att ni när ni på
morgonen går till en remissdebatt måste
bestämma: det och det skall jag inte
säga? Jo, det är därför att ni har så
mycket att säga varandra som inte tillhör
det vänliga. Det är därför att ni
har en helt annan uppfattning om de
ting vi diskuterar. Herr Holmberg har
här sagt att han från början går in för
en moderat ökning av den offentliga
sektorn. Jag vill då bara fråga representanterna
för de s. k. progressiva socialliberala
partierna: Delar ni herr
Holmbergs uppfattning på denna punkt?
Det är den viktiga punkten. Delar ni
herr Holmbergs mening på grundval
av hans program om återhållsamhet i
utarbetandet av den offentliga sektorn i
det kommande regeringsprogrammet,
eller är det någonting annat ni vill? Det
är väl inte så konstigt att jag är nyfiken.
Ni har ju alla tre sagt att det blir
regimskifte inom kort, och det är intressant
för mig att få reda på er ståndpunkt,
ty jag har ännu inte fått någon
som helst uppgift på den punkten.

Tisdagen den 2 november 1965 fm. Nr 33 33

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att tonen
kan återgå till den moderation som
brukar känneteckna första kammaren.
Jag vill gärna dra en parallell mellan
herr Erlander och herr Gerhardsen som
för några år sedan använde ungefär
samma formuleringar soin statsministern
nu gjorde rörande de borgerliga
partierna. Det visade sig att herr Gerhardsen
fick fel.

Statsministern var besvärad över att
jag talade om att jag hade uppfattat det
han sade såsom raljant. Jag måste säga
att det inte var något missförstånd.
Statsministern raljerade över högerpartiet
när det gällde våra förutsättningar
att finansiera åtgärder som är nödvändiga
att genomföra till hela samhällets
fromma. Jag tog särskilt upp en punkt
som rörde skyddet mot luft- och vattenföroreningarna
och trafikdöden. Socialdemokraterna
och högerpartiet skiljer
sig nog ganska väsentligt på dessa
punkter. Högerpartiet anser att om vi
nu har det mycket besvärligt med
trygghets- och säkerhetsfrågorna just
när det gäller det spörsmål jag tog upp,
så är det inte därvid en fråga om att öka
skatten för att finansiera dessa, utan
att väga in dem i den prioritering avolika
ändamål som regeringen ideligen
sysslar med. Man frågar sig: Varför skall
inte ett oppositionsparti få göra en
prioritering, en avvägning mellan olika
önskemål? Är det en sak som uteslutande
är förbehållen den sittande regeringen
eller kanske finansministern? Vi anser
att vi såsom oppositionsparti självfallet
har lika stor rätt att göra det som
statsministern har.

Sedan bara ett ord om den irritation
över att jag tagit upp vänstervridningen
i den socialdemokratiska politiken. Jag
har gjort det med en speciell utgångspunkt
nämligen norgevalet. Där var
nämligen situationen den, som statsministern
själv uttalade, att det var en
katastrof att den socialistiska fronten
splittrades. Jag föreställer mig därför
att socialdemokraterna här i landet inte

3 Första kammarens protokoll 1965. Nr 33

vill att samma situation skall uppstå
som i Norge. Jag föreställer mig också
att socialdemokraterna och kommunisterna
därför på något sätt försöker närma
sig varandra i bedömningen av de
aktuella samhällsfrågorna för att någon
splittring av det socialistiska blocket
inte skall ske. Jag kunde också
märka den vänliga ton som statsministern
använde i sin kommentar av kommunisten
herr Adolfssons inlägg.

Jag vill slutligen nämna att statsministern
säger att de borgerliga inte har
majoritet i Norge. Ja, det kan man kanske
säga om man utgår från valmanskåren.
Statsministern har väl emellertid
inte glömt att socialdemokraterna
allt sedan år 1948 saknat majoritet i
riksdagens andra kammare här i Sverige,
och det kanske är därför som första
kammaren alltjämt består.

Herr ADOLFSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! De mossbelupna formuleringarna
i statsministerns anförande,
att vi kommunister vänder kappan efter
Moskva-vinden, bryr jag mig inte det
minsta om. Däremot bryr jag mig om
det påståendet att vi inom det kommunistiska
partiet skulle ha bekymmer.
Jag vill säga att det inom ett allvarligt
syftande parti som kommunistpartiet är
naturligt att det finns bekymmer, men
dessa är av en helt annan art än statsministern
vill göra gällande. Bekymret
är hur vi snarast skall få en stark vänstersamling
för att genomföra strukturella
och sociala förändringar som sedan
länge har mognat fram inom vårt samhällsliv.

I en annan del av sitt anförande noterade
statsministern att vi kommunister
givit uttryck åt den uppfattningen
att vi inte önskar någon borgerlig regering,
till vilket han fogade den kommentaren
att vi då rimligtvis borde dra konsekvenserna
av denna vår åsikt. Statsministern
fullföljde inte helt vad han
avsåg med denna uppmaning till oss,

34 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungi. proposition

men vi känner till det sedan gammalt,
nämligen: »Låt bli att delta i förekommande
parlamentariska val och upplös
allra helst det parti som ni har!» Till
detta vill jag bara fråga: Varför är det
just vi kommunister och våra anhängare
som skall avstå från att delta i parlamentariska
val och från att därigenom
ge till känna våra åsikter? Man kan
beklaga hur mycket som helst att arbetarrörelsen
är politiskt uppdelad i två
partier, men faktum är att denna uppdelning
existerar, och det är ett faktum
att uppspaltningen skedde av politiska
och ideologiska orsaker. Vid vilken tidpunkt
det kan vara möjligt att få slut
på denna splittring, kan man för närvarande
inte klargöra — inte heller när
förutsättningarna därför föreligger. Men
varje väljares rätt att rösta efter sin
övertygelse måste kategoriskt hävdas
och borde framför allt kategoriskt hävdas
av landets statsminister. Den som
genom sitt studium av det politiska skeendet
och politiska handlingar och
som genom sin erfarenhet kommit fram
till att det kommunistiska partiet bäst
företräder hans åsikt i de dagspolitiska
frågorna och beträffande framtidsmålen,
måste då självfallet rösta med det
kommunistiska partiet och inte med ett
parti som i mindre grad eller inte alls
företräder hans åsikter.

Vi kommunister förutsätter naturligtvis
— höll jag på att säga — fortsatta
betydande framgångar för vårt parti,
även i valen, men vi utgår ifrån att dessa
framgångar inte på något sätt skall
medverka till att en borgerlig regeringsbildning
aktualiseras i vårt land — såsom
har skett i Norge — utan tvärtom
starkt medverkar till att förhindra detta.
Jag vill alldeles bestämt hävda, på
grund av lång erfarenhet inom arbetarrörelsen
och bland arbetarna, att det
inom vårt folk finns grund för en betydligt
större samlad röstandel för arbetarpartierna
än nu är fallet — en
klassmässig och tankemässig grund, och
jag vågar säga en idéinriktad och i stigande
utsträckning ideologiskt betingad

grund. Det är nödvändigt att man på
var sitt håll arbetar för eu sådan samling
med syfte att befästa detta inflytande,
och därmed följer också enligt
min mening att intetdera av arbetarpartierna
bör låta sig utnyttjas i de borgerligas
taktiska spel, vilket även förekommer
från denna talarstol. Vi från
vårt parti tackar nej till detta, ty det
skulle innebära i verklig mening en
splittring, och vi vägrar att vara spelbrickor
i ett sådant taktiskt borgerligt
spel.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig under
min för all del ganska korta men ändå
några år omfattande riksdagsmannabana
hört någon så intensivt bjuda ut
sina gracer som herr Adolfsson här
gjorde till hans excellens herr statsministern
Erlander. Jag väntade mig att
hans excellens här skulle uppträda ganska
besvärad med anledning av detta
anbud, men det gjorde han inte. Hans
excellens sökte tvärtom tala om att kommunisterna
ute i världen höll på att bli
mera salongsfähiga och sålunda skulle
kunna användas, när denna process
fortskridit litet längre i vårt land än
vad den hittills gjort. Jag menar verkligen,
herr talman, att det kunde ha varit
på sin plats att regeringschefen här
angett riktlinjerna för hur han tänker
sig kommunismens roll i sammanhanget,
men därav vart intet.

Jag vill gärna bestämt säga ifrån att
det faktum, att vi här inledningsvis inte
skulle beröra frågan om samarbete, inte
utgjorde någon självövervinnelse. Jag
har inte någon inneboende oböjlig strävan
att behöva tala om samarbete på
det sätt som här är föreslaget, men jag
förstår att det för herr Erlander har
varit något av en självövervinnelse att
inte prata mer om detta än som hittills
skett. Varför tror inte herr Erlander,
att det är möjligt att upprätthålla

Tisdagen den 2 november 1965 fm. Nr 33 35

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

någon borgfred i det borgerliga lägret.
Han ställde en kategorisk fråga: Delar
ni herr Holmbergs program om den offentliga
sektorn? Låt mig svara på den
frågan, herr Erlander. Jag vill svara
alldeles bestämt: Nej, det gör vi inte.
Men vi hälsar med stor glädje, om herr
Holmberg — vilket herr Erlander själv
i dag har vitsordat — håller på att glida
över till en mera generös bedömning
av den offentliga sektorns roll i samhället.
Varför skulle inte detta borgerliga
samarbete kunna bli av samma slag
som andra samarbetskonstellationer här
i huset och i kanslihuset, nämligen att
man temporärt kan lägga de partiskiljande
frågorna åt sidan? Vad skedde
när koalitionsregeringen mellan socialdemokrater
och dåvarande bondeförbundare
tillkom? Accepterade bondeförbundarna
socialisternas program?
Nej, och åter nej, men samarbetet kring
väsentliga saker som man var ense om
gick, såvitt jag kan förstå, utmärkt.

Varför skall alla andra frånkännas
möjligheten att kunna samarbeta? De
har väl också förmåga att se bort ifrån
vad som är av partiskiljande karaktär.

Låt mig också säga om den offentliga
sektorn, att hela min miljö, hela min
härkomst gör att jag vill tillerkänna
den offentliga sektorn mycket stor betydelse.
Jag är också beredd att betala
vad det kostar. Då man alltjämt i dagens
situation hänger sig åt ett resonemang
om att sänka skatterna och samtidigt
öka kravet på den offentliga sektorn,
är man ute på ett gungfly, det är
alldeles uppenbart. Det får ändå vara
någon rim och reson i resonemanget.

Inför det gemensamma målet, att försöka
kasta socialdemokratien ur sadeln
vid nästa val, kan vi dock lägga åt sidan
det som skiljer. Det kan vara tids
nog att ta upp problemställningarna, då
de blir aktuella.

.lag väntar på den frågan från hans
excellens: Hur skall det då gå att göra
ett regeringsprogram? Den dagen den
sorgen. Vi har känt varandra på pulsen
förr och vet var vi står någonstans.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Statsministern kan ju
inte vara i okunnighet om att det mellan
oppositionspartierna finns detaljfrågor
där vi har delade meningar. Men
att göra remissdebatterna till en diskussion
mellan oppositionspartierna i stället
för att gälla regeringen och dess
handhavande av förvaltningen, det kan
möjligen vara ett önskemål för statsministern,
men det är en uppfattning
som jag inte delar.

När jag går till remissdebatten funderar
jag inte över vad jag skall säga
om de andra oppositionspartierna. Det
är tillräckligt mycket man har att säga
till regeringen om dess sätt att sköta
sin förvaltning, vad den gjort och inte
gjort. Det resonemanget räcker fullständigt
för att fylla ut den tid som vi
har till förfogande.

Vi har ju här i kammaren haft för
vana att inte hålla entimmesföredrag
utan att hålla oss inom rimligare gränser,
och repliker på sex eller tre minuter
ger inte möjlighet att hinna med
allt man skulle vilja säga.

Jag gör till sist den reflexionen —
om vi nu skall tala ur musikaliska synpunkter
— att på statsministerns tonfall
tyckte jag mig höra att den Adolfssonska
solidaritetsförklaringen föll som
ett vårregn på de socialdemokratiska
fälten efter den oro som tydligen föreligger
för det s. k. mittensamarbetet och
vad det kan leda till.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag bär många gånger
tidigare haft anledning att varna för
att dra alltför långt gående slutsatser
av det tonläge i vilket jag talar. Det är
möjligt att herr Lundström tyckte sig
finna några särskilt milda tonfall emot
den kommunistiske talaren. Jag tror
att när han tittar i protokollet kommer
han att finna att de inte var så milda.

Den frågeställning jag riktade till

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

kommunisterna var följande: Om ni är
demokrater, om ni frigör er från Moskva
— vilket vi ännu inte sett några belägg
för — anser ni då att det är så
nödvändigt att splittra arbetarrörelsen,
så att ni föredrar en borgerlig regering
framför en socialdemokratisk regering?
Jag tror inte den frågan uppfattas av
kommunisterna som en särskilt vänlig
fråga. Den kommer att upprepas många
gånger under valkampanjen, och jag
tror inte alls att kommunisterna säger
såsom herr Lundström, att det är väldigt
vad det regnar vackert nu. Det gör
det visst inte, och vi kommer minsann
att framhålla precis det jag har sagt
här. Så småningom kanske det också
blir svar på våra frågor. Men den saken
får vi klara av en annan gång.

Jag vill fortsätta resonemanget med
de borgerliga partiledarna. Herr Holmberg
måste ha råkat ut för något minnesfel,
eller också hörde jag fel. Herr
Palmes tal och »nyorienteringen» i fråga
om utrikespolitiken kunde ju inte
vara en följd av norgevalet. Detta framställdes
som orsaken till att vi blivit
mer och mer intresserade av en vänsterinriktning.
Men herr Palmes tal hölls
före norgevalet, och följaktligen kan
det inte vara riktigt att säga att norgevalet
påverkat vårt ställningstagande
där. Men det kan hända att jag missuppfattat
herr Holmberg.

Det sätt på vilket norgevalets lärdomar
framhålles, för att ge medborgarna
den uppfattningen, att norgevalet
har skrämt oss till en radikalisering av
vår politik, är riskabelt. Man kan då
råka göra sådana formuleringar, som
tyder på att herr Holmberg skulle ha
den uppfattningen, att även vår utrikespolitik
påverkats av norgevalet. Jag
har deklarerat vad det har varit för
åsikter som legat bakom vår politik i
vietnamfrågan. Det är den gamla socialdemokratiska
hedömningen sedan
årtionden, att sociala frågor icke löses
genom våld.

Men låt oss nu komma till det som
har varit debattens huvudämne. Man

har velat göra kampen mot inflationen
till den stora politiska stridsfrågan.
Herr Holmberg lägger då fram ett program
som, hur han än svänger sig, ändå
måste sägas vara konkretiserat i de
två punkterna skattesänkning, som uppnås
genom en moderatare takt i utvidgningen
av den offentliga sektorn. Detta
är hans program. Att han sedan har
några ting i övrigt som jag föreställer
mig att vi kan vara ense om, exempelvis
en reglerad invandringspolitik som
LO och regeringen tycks ha kommit
ganska väl överens om, någonting om
enskilt .sparande och några ord som
kunde vara hämtade ur herr Strängs
statsverksproposition om nödvändigheten
av att anpassa de offentliga investeringarna
till industriens av konjunkturen
framkallade svängningar, det är
precis detsamma som vi alltid har sagt,
och det finns ingen anledning för mig
att ta upp saker om vilka vi fullkomligt
är ense.

De två punkter som är nya och som
är kvintessensen i hans inflationsprogram
är kravet på skattesänkning som
skall möjliggöras genom en mera moderat
tillväxt av den offentliga sektorn.
Detta är huvudinnehållet i hans ekonomiska
politik.

Då tillåter jag mig att fråga en sak.
Andra säger att det absolut nödvändigaste
för närvarande är att få bort den
socialdemokratiska regeringen. Jag tilllåter
mig att fråga om detta är regeringsprogrammet.
År skattesänkning på
bekostnad av den offentliga sektorn regeringsprogrammet?
Då svarar herr Andersson
i Brämliult till min stora glädje:
Nej det är det absolut inte, ty det
vore att ge sig ut på ett gungfly. Ja, det
blir precis ett gungfly när ni envisas
med att hålla högern i hand utan att
veta vilka högerns innersta intentioner
är. Men gungflvet ter sig ändå lockande
för herr Andersson i Brämhult, därför
att han tror att han genom att hamna i
gungflyet har möjlighet att störta den
socialdemokratiska regeringen.

Vi kommer att undvika att låta oss

Tisdagen den 2 november 1965 fm. Nr 33 37

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

bli störtade i de träskmarkerna. Vi kommer
att lägga fram våra synpunkter precis
som förut. De skatter som är nödvändiga
för att upprätthålla en rimlig
allmän sektor med de karaktäristika
som vi har redogjort för kommer vi att
försvara för väljarna. Vi kommer inte
att tillåta oss manipulationer genom att
säga: Viktigast är nu att störta den socialdemokratiska
regeringen, eller viktigast
är nu kampen mot borgerligheten
eller vad det kan vara för slagord. Vi
skall helt enkelt konstatera vad det är
för program på vilket man går ut för
att samla medborgarna. Här har diskuterats
en enda stor fråga, nämligen det
Holmbergska inflationsprogrammet. De
har direkt underkänts av en av parterna.
Vad är då kvar av regeringsprogrammet? Herr

ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Hans excellens herr
statsministern fick ett litet ben att gnaga
på när jag talade om gungflyet. Jag
vidhåller min uppfattning att det är ett
gungfly, och man kan inte göra bådeoch.
Jag kan möjligen förstå att herr
Erlander har rätt så till vida att högern
skulle behöva att ha en hand att
hålla i vid det tillfället, men jag vill
bestämt säga ifrån att jag för min del
inte vill räcka den handen. Jag vill gärna
på den punkten säga att vi har antagit
budet om borgfred i den uppfattningen
att de väsentligt skiljande frågorna
kan läggas åt sidan och att, herr
talman, högerpartiet icke hänger sig åt
politiska utsvävningar som tvingar mellanpartierna
att ta upp en diskussion.
Jag tycker att utgångsläget i och för
sig är ganska klart, men jag förstår till
fullo att hans excellens har anledning
att försöka framställa det så besvärligt
som möjligt.

Jag förmodar att herr Erlander på sin
politiska bana ibland har haft att satsa
på en nog så osäker sak, men han har
som politiker tagit en risk. Har han

lyckats bär det varit bra, och har det
misslyckats så har han fått ta smällen.
Det politiska livet är sådant. Jag är
beredd att göra den satsningen, och om
det lyckas, finns det anledning att hälsa
detta med tillfredsställelse. Skulle det
misslyckas får man vara beredd att ta
det som allt annat på den politiska banan.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att den vänliga
atmosfär som föreligger mellan de
borgerliga partierna inger statsministern
oro, men jag vill säga att statsministern
själv i regeringsställning har
samarbetat med centerpartiet. Jag undrar
om man inte vid det tillfället begagnade
sig av samma metoder som jag
är övertygad om att en borgerlig koalition
i regeringsställning måste göra.
Det är alltså ett givande och tagande.

Nu har statsministern försökt att isolera
hela inflationsprogrammet till ett
av de sju förslag som jag framförde,
nämligen moderation i ökningstakten
när det gäller den offentliga konsumtionen
och de offentliga investeringarna.
Men, herr statsminister, hade det
inte funnits skäl att dels gå in på de
övriga sex förslagen, dels också komma
med någon antydan själv om vad regeringen
har för avsikt att göra för att
komma till rätta med inflationen. Det är
ett skickligt grepp från herr statsministerns
sida att blanda bort korten och
föra in resonemanget på ett helt annat
område.

Men det blir väl flera debatter och
kanske också en ekonomisk debatt då
vi uteslutande får diskutera dessa saker.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag har icke haft något
som helst behov av att försöka blanda
bort korten här. Jag har ägnat huvuddelen
av mitt anförande åt ett resone -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

mang om inflationsproblemet. Jag har
då försökt påvisa att inflationspolitiken
består av många olika komponenter:
kreditpolitik, finanspolitik och skattepolitik.
När man bryter ut en viss grupp
av frågor får man akta sig för att göra
det på så sätt att det uppkommer skadeverkningar
på andra håll som kan te
sig bekymmersamma. Vad jag har sagt
är att i det program som högerledaren
har framlagt i sina sju punkter finns
det inte mycket nytt. Jag liar i föregående
anförande tillåtit mig erinra om
att konjunkturanpassningen av det allmännas
investeringar är ett gammalt
medel — jag har t. o. m. sagt att den
punkten kunde vara hämtad direkt från
finansminister Strängs finansplan.

Invndringspolitiken har jag uppehållit
mig vid, och jag har konstaterat att
det alltså nu efter långvariga överläggningar
görs ett försök till reglerad invandring.

Jag har tillåtit mig påpeka, att vi kanske
har delade meningar om metoderna
att främja det enskilda sparandet men
inte delade meningar om önskvärdheten
av att främja det. Jag har gång på gång
framhållit att det enskilda sparandet
är en utomordentligt betydelsefull välståndsfaktor
men att metodiken med
skatteavdrag för sparande eller skattepremiering
många gånger har visat sig
vara felaktig.

Jag kommer inte ihåg vad det var
mer, men jag har i mina repliker tagit
upp de punkter där vi praktiskt taget är
överens och som det inte finns någon
anledning att spilla ord på.

Det nya, som skulle kunna ge anledning
till en politisk debatt, är de två
punkter där herr Holmberg sammanställer
kravet på en skattesänkning med
kravet på moderation i utbyggnaden av
den offentliga sektorn. Detta är det nya
och väsentliga i programmet, det som
alltså kan bli föremål för debatt.

Nu säger herr Andersson i Brämhult
och herr Holmberg att man kan skjuta
åt sidan de tingen när man skall bilda

regering — det gjorde bondeförbundet
och socialdemokraterna när de bildade
eu koalitionsregering 1951.

Jag är ledsen att ingen av herrarna
deltog då. Om de hade deltagit, skulle
dessa ord inte ha sagts. Detta var visst
inte vad som skedde. Det fanns inte ett
ögonblick någon tanke på att vi skulle
skjuta åt sidan vad det andra partiet
betraktade såsom det väsentliga inslaget
i sin politik. Vi frågade oss, om det
fanns ting som var partiskiljande utan
att vara väsentliga för den ena eller
andra parten. Så gick vi igenom punkt
efter punkt. Efter förhandlingarna 1951
ansåg vi oss kunna konstatera att vi
hade så stora och viktiga gemensamma
angelägenheter — bl. a. just när det
gällde kampen mot inflationen — att
eventuella andra ting tedde sig som
oväsentliga och ansågs kunna skjutas
åt sidan.

Nu säger herr Andersson i Brämhult
att det skulle vara att ge sig ut på ett
gungfly att följa herr Holmberg på den
enda punkt där herr Holmberg lämnade
ett väsentligt bidrag till den ekonomiska
debatten. Jag måste säga att det
verkligen fordras djärvhet, mod och
karskhet hos centern att ändå vidhålla
att man när man väl befinner sig ute i
soppan nog skall kunna komma överens
om det där om att ge sig ut på
gungflyet.

Nej, det går inte till på det sättet i
politiken. Är man något så när överens
om de stora linjerna, såsom vi var
1951 när koalitionen bildades, kan man
skjuta undan sådant som inte är väsentligt,
men här är herr Holmbergs enda
bidrag till den politiska ekonomiska debatten
sönderskjutet — icke av min
ringhet; jag har, vilket tonläge jag än
använder, ingen genomskjutningsförmåga
—- men av herr Andersson, som
talar om att ge sig ut på ett gungfly
men säger att man nog skall komma
överens när det verkligen blir allvar.
Det är en intressant upplysning, framför
allt för väljarna!

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag hade inte tillfälle
att polemisera mot de anföranden som
statsministern nu sist höll och som anknöt
även till det kommunistiska partiet,
och jag anser att det skulle vara
ohederligt av mig att göra det vid detta
tillfälle, då replikerna egentligen är
slut och statsministern har avlägsnat
sig.

En allmän debatt som denna sträcker
sig av naturliga skäl långt utanför vårt
lands gränser. Den del av debatten som
hittills liar förts har i någon mån gjort
det. För egen del har jag inte tvekat
om vilket av skeendena på andra håll i
världen jag borde behandla i denna de!
av anförandet — det måste självfallet
bli utrotningskriget i Vietnam.

Skälen till den särskilda upprördhet
man måste känna i detta fall är i främsta
rummet att detta anfallskrig allvarligt
hotar hela världens fred, att en
världsmakt sänder sina armador att slå
ner en social och nationell frihetsrörelse
1 200 mil från sitt eget territorium
och att detta undertrycknings- och utrotningskrig
bedrivs med en fasansfull
brutalitet. Historiska paralleller finns,
men jag skall inte dra dem nu. Jag bara
konstaterar att brutaliteten är fasansfull.

Jag tar nu först upp den sist nämnda
frågan, och kammarens ledamöter ursäktar
mig säkert om jag förklarar att
jag är ur stånd att yttra mig känslokallt
i den frågan.

Det finns olika sätt att tolka innebörden
i ordet framgångar. De flesta inom
vårt folk tycker t. ex. att det är framgångar
om ökad social trygghet skapas
för människorna, om vi kan uppnå kulturella
vinningar eller om vi kan skapa
ökade garantier för fred och för folkens
okränkbarhet. Den medicinske
forskaren räknar det som en stor framgång
om en upptäckt görs som ökar
möjligheterna att förebygga och bota
sjukdomar. Allt detta är framgångar.

I kyligt noggrant upplästa nyhetsmeddelanden
har vi emellertid sedan länge

till remittering av viss kungl. proposition
fått höra beteckningen framgång använd
på gärningar som i massomfattning
har medfört det rakt motsatta,
nämligen skövlande av en kultur och
utsläckande av människoliv. Vi har hört
sådana formuleringar som att USA:s
trupper i Vietnam rapporterar en stor
framgång med 300 partisaner dödade,
med 400 dödade, med 500 dödade
o. s. v. Eller, som det stod i en korrespondens
i Stockholms-Tidningen häromdagen:
»17 000 välutrustade elitsoldater
jagar — enligt egen beskrivning
—• vietcong som kaniner. Varje liten
framgång noteras glatt så här: ’I dag
sköt vi fem charlies igen’. En major
säger: ''Det här höjer moralen hos våra
pojkar. Soldater blir missnöjda om de
aldrig får tillfälle att slå ihjäl någon.’»

Jag upprepar att detta nöjsamma
ihjälslående sker 1 200 mil från USA:s
territorium och i ett land som under
25 år i följd plågats av anfallskrig, först
från japanska ockupanter, sedan från
en fransk kolonialarmé, såsom vi alla
minns, och nu från amerikanska kolonialarmador.

För oss som fått leva i fred i 150 år
kan naturligtvis rapporterna om framgångar
i form av dödsbrända människor
och utplånade byar, risfält och
vattenreservoarer te sig litet diffusa och
svårbegripliga — våra städer och byar
har inte smulats sönder av bomber,
våra kära har inte bränts till döds av
napalm eller jagats som kaniner i skogarna.

Så mycket mer glädjande är det därför
att den överväldigande delen av vårt
lands befolkning reagerar häftigt mot
utrotningskriget i Vietnam och att den
aktiva rörelsen mot kriget och för det
vietnamesiska folkets rätt att självt avgöra
sina angelägenheter har anslutning
i skilda och breda befolkningsskikt. Jag
som mellan de politiska varven här i
riksdagen och i andra instanser knåpar
litet med skönlitterärt arbete vill
bär med särskild glädje notera att konstskaparna,
och inte minst författarna,
bär slutit upp i denna front mot kriget

40 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

i Vietnam, ett krig som tycks inriktat
på att massakrera och systematiskt utrota
ett helt folk.

Man kan visserligen vara helt övertygad
om att krigiska övrfall och massakrer
inte kan stoppa historiens objektiva
gång eller varaktigt hindra sociala
frihetsrörelser, men det som kallas
militär eskalationstaktik — praktiserad
av USA i Vietnam sedan elva år
tillbaka — hotar på det mest eftertryckliga
sätt hela världens fred. Jag
menar att doktrinen om fredlig samlevnad
mellan skilda samhällssystem inte
kan få gälla enbart förhållandet mellan
USA och Sovjetunionen, utan den måste
gälla i världsmåttstock; annars kan den
inte vara effektiv.

Eskalationstaktiken har medfört att
kriget i Vietnam systmatiskt har utvidgats
i intensitet och i geografiskt omfång.
Det var ingen sådan massiv attack
från början som hitleristerna i vissa
fall använde sig av, utan det har undan
för undan blivit allt massivare attacker.
I den korrespondens i Stockholms-Tidningen
som jag nämnde säger
en del USA-soldater — det får naturligtvis
stå för korrespondentens räkning
och inte för min — att de betraktar
krigsoperationerna i södra Vietnams
högland som en träning för kriget mot
Kina.

Om de har sagt så, har de kanske rätt
fattat eskalationstaktikens syften och
mål. Det är inte minst därför man är så
rädd för vad detta krig kan komma att
utveckla sig till. I vart fall är varje
opinionsyttring mot massakrerna i Vietnams
djungler och varje åtgärd med
syftet att stoppa dem ett bidrag i kampen
för att rädda världens fred — nu
lika väl som när ett i många avseenden
likartat krig fördes mot Spaniens folk
av främmande makter tillsammans med
inhemska marionetter, ett träningskrig
för det större kriget som vi alla minns
smärtsamt väl.

Men då hör vi omtuggningen av USAledarnas
påstående, att det enda de eftersträvar
i Vietnam är fred, ingenting

annat. Den mest näraliggande gensagan
mot detta är att om de slutade att kriga
och drog hem sina trupper och evakuerade
sina baser, så skulle kriget upphöra,
och det skulle bli fred. Det är ju
inte vietnameser som lägger bombmattor
över samhällen i Minnesota och
Wisconsin, utan det är USA som lägger
bombmattor över Syd- och Nordvietnam.
Det är inte vietnameser som dödsbränner
medborgare i USA med napalm,
utan USA som dödsbränner vietnameser.
Giftiga kemikalier har inte spritts
över USA av Vietnam, utan de har
spritts av USA över djunglerna och
byarna i Vietnam.

Det har också i svensk press mycket
envist sagts att USA-ledarna visat vilja
att förhandla. Med tanke på angreppskrigets
intensitet och successiva utbredning
faller det sig inte lätt att ta de s. k.
förhandlingsinviterna på allvar. En
mycket viktig fråga är med vem eventuella
förhandlingar bör föras. USA-ledarna
måste veta att varje förhandlingserbjudande,
riktat till en annan än den
som de krigar mot, är värre än en tom
gest ut i luften — det är grov demagogi.
USA:s krigshandlingar riktar sig ju mot
Sydvietnams nationella befrielsefront,
fastän kriget i stor omfattning har utsträckts
också till norra Vietnam och i
någon män till Kambodja. Nationella
befrielsefronten kan sägas företräda
hela Vietnam.

Herr Holmberg sade — men nu får
han tydligen inte höra min replik — att
vietcong är fjärrstyrt. Om herr Holmberg
menar nationella befrielsefronten,
är det bara att notera att den verkligen
är så nationell som någonsin kan begäras,
eftersom den innesluter alla framstegsvänliga
politiska grupper och religiösa
rörelser i Vietnam och till övervägande
del består av bönder, vilket är
naturligt i ett sådant land som Vietnam.
Den representerar sålunda hela Vietnam.

Herr Holmberg säger att den nationella
befrielsefronten består av kommunister.
Ja, det är litet egendomligt att alla

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning
som kämpar för nationell frihet mot
främmande makter framställs av högerpartierna,
bl. a. här i Sverige, såsom
kommunister.

Det är ju en nationell och social frihetskamp
som pågår i Vietnam, och vi
skulle naturligtvis tacka mycket vänligt
därför att det hävdas bl. a. här från
första kammarens talarstol, att de som
kämpar denna nationella och sociala
frihetskamp är uteslutande kommunister.
Vi måste dock tillbakavisa detta påstående
eftersom den nationella befrielserörelsen,
såsom jag sade, omfattar olika
politiska grupper och religiösa rörelser.
Det enda fjärrstyrda som finns i
Vietnam är den reaktionära junta i Saigon,
som har behagat kalla sig regering
och som USA:s regering använder såsom
verktyg.

Jag hörde att herr Holmberg här ansåg
sig böra förklara att denna junta i
Saigon kämpar för demokrati. Det skulle
i så fall vara första gången i världshistorien
som fascistiska sammangaddningar
har fört en kamp för demokratien.
Jag hoppas verkligen, ja, inte bara
hoppas utan är övertygad om, att inte
alla högermän i vårt land instämmer i
denna solidaritetsförklaring med de
bruna äventyrspolitikerna i Saigon.

Folkrepubliken Nordvietnams regering
har ingen vare sig formell, politisk,
juridisk eller moralisk rätt att träffa avgöranden
som rör nationella befrielsefronten.
Detta vet också de ledare i
USA, som sitter vid kartborden och
märker ut nästa dags bombmål samtidigt
som de säger sig önska fred.

President Johnson yttrade nyligen att
det vietnamesiska problemet f. n. inte
kan lösas av FN:s säkerhetsråd. Till det
får väl sägas att Vietnams problem
egentligen löstes i sin helhet för elva år
sedan genom de internationella förhandlingarna
i Geneve och överenskommelsen
där om Vietnam. Atl lösningen
inte kunnat förverkligas beror ju helt
enkelt på att USA och dess marionetter
systematiskt trampat Gcnéveavtalen under
fotterna. Som vi kanske alla erinrar

till remittering av viss kungl. proposition
oss innebar dessa avtal bl. a. att 18 :e
breddgraden skulle vara endast en temporär
demarkationslinje för att skilja
de stridande åt, alltså ingen politisk eller
territoriell gräns. Avtalen innebar
också att Vietnam skulle vara ett och
odelbart. Fria val skulle hållas i hela
Vietnam vid fixerad tidpunkt, då inga
främmande trupper skulle finnas i landet.
Inga främmande militärbaser skulle
få anläggas. Landet skulle föra en
neutral politik, o. s. v. Alla dessa överenskommelser
har brutits av dem som
nu driver angreppskriget i Vietnam, inklusive
överenskommelsen om fria val.
Landet har som vi alla vet späckats av
utländska militära anläggningar och
trupper. Den första förutsättningen för
förhandlingar — jag yttrar mig i övrigt
inte om förhandlingsfrågan, det tycker
jag inte man har rätt till — bör självfallet
vara att angreppskriget upphör. Sedan
är det väl också klart att eventuella
förhandlingar måste föras med dem
man krigat mot, inte med andra. Och
på de berörda parterna, folken i Vietnams
båda halvor, faller att bedöma om
förhandlingarna kan tänkas ge resultat,
liksom att avgöra tidpunkten för sådana
eventuella förhandlingar. I den frågan
skulle det vara oförsynt att råda.

Slutligen bör det väl också stå klart
att ingen annan lösning av vietnamfrågan
är möjlig än den, som alltsedan 1954
finns undertecknad i fyra avtal om tillsammans
inte mindre än 47 artiklar,
alltså genéveavtalen.

Låt mig sluta denna del av mitt anförande,
i en mycket tråkig fråga, med att
säga att den som har alldeles obegränsad
tillgång på tidens mest effektiva förstörelseredskap
— mordredskap kanske
man också får säga — naturligtvis så
småningom kan i det närmaste utrota
ett folk som iir så illa beväpnat och så
fattigt som det vietnamesiska folket.
Men en så vanhedrande seger ger ingen
fred och har aldrig någonsin i historien
gett fred. Fn nationell och social frihetskam])
kan aldrig dränkas till döds i
blod; det bär historien också bevisat.

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Händelserna i Vietnam ger oss en daglig
påminnelse om att nu, 20 år efter
andra världskriget, har vi var och en
ett ansvar för att inte hamna i ett tredje
världskrig. Eskalationskriget i Vietnam
kan, om det inte stoppas, utvecklas
till en sådan tredje världsbrand.
Därför är det i vart fall med åtminstone
djupt beklagande man hör solidaritetsuttalanden
med den marionettregim i
Sydvietnam, som har så stor del av ansvaret
för att detta krig pågår och kan
komma att utvecklas till en mycket mer
omfattande brand.

Man vill alltså av detta och många
andra skäl hoppas att vår regering sätter
in all möjlig kraft för en lösning av
vietnamfrågan enligt genéveavtalens
bestämmelser. Jag utvecklar inte frågan
vidare, och det är för den delen mycket
svårt att ge några bestämda anvisningar.
Men genéveavtalen innebär ju bl. a.
att inga utländska trupper eller baser
skall finnas i landet och att landets
återförening skall grundas på att fria
val genomförs.

•lag vill också vädja till regeringen att
officiellt erkänna Demokratiska republiken
Vietnams regering. Hittills är det
ju bara den lilla reaktionära juntan i
Saigon som har erkänts av det neutrala
Sveriges regering.

Herr talman! Jag ber att få begagna
ytterligare några minuter för att i någon
mån lufta ett annat bekymmer —
jag tänker på kommunalskatterna, den
kommunala ekonomien i allmänhet och
kommunernas ökande svårigheter att
någorlunda klara de uppgifter som måste
anses åligga dem.

Kommunalskatterna har höjts i så
hög grad att dessa skatter nu för många
löntagare är tyngre än de statliga skatterna,
trots att ju också dessa har blivit
mycket tunga, inte minst med hänsyn
tagen till höjningen av omsättningsskatten.
Själv var jag för några kvällar sedan
med om att besluta en kommunal
skattehöjning som lassar på den vanlige
inkomsttagaren en ytterligare utgift
på mellan 300 och 400 kronor om året.

Denna utgift drabbar de stora inkomsttagarna
lindrigast, eftersom skattekonstruktionen
är sådan. Jag var alltså i
det ledsamma predikamentet att mot
egen vilja nödgas yrka bifall till denna
tämligen betydande skattehöjning. Här
i denna kammare och i riksdagen som
helhet finns många andra kommunalt
verksamma som har tvingats att bita i
samma sura äpple.

Kommunala skattehöjningar förekommer
ju numera som på löpande band.
Det måste kategoriskt hävdas att t. ex.
den skatteökning som jag tvingades
medverka till helt orsakades av den
statliga politiken mot kommunerna.
Mycket beror på att statliga angelägenheter
får betalas av kommunerna, t. ex.
dryga skolkostnader, ofta omslutande
halva utgiftsbudgeten. I skattehöjningsavseende
kan det i förekommande fall
betyda ännu mera att kommunerna
tvingas att i så hög grad skattefinansiera
sina långsiktiga investeringar. Om
den kommun där jag verkar — jag vill
påpeka att förhållandena är likartade
i många andra kommuner; skattehöjningseländet
har samma verkningar litet
varstans — fått låna i normal omfattning
för sådana investeringar, hade
skatten inte behövt höjas; den hade
tvärtom kunnat sänkas i betydande
grad, för så vitt man inte velat använda
de frigjorda pengarna för att ytterligare
öka den kommunala servicen. Jag är
ingen landsbygdsromantiker — ett uttryck
som här använts — men jag tror
att landsbygden har sitt stora berättigande
och att man måste vara varsam
när det gäller flykten från landsbygden
och inte konstruera fram ytterligare orsaker
till en sådan flykt. Jag anser å
andra sidan att det kr nationalekonomiskt
till fördel med en ganska betydande
näringsexpansion i vissa särskilt
väl lämpade regioner, bara den inte går
till överdrift — däribland den region
där jag är bosatt. Statsmakterna måtte
väl anse detsamma, eftersom formliga
krav på stark kommunal aktivitet ställs
i detta sammanhang. Men ingenting görs

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning
för att dessa krav skall kunna uppfyllas.
Vad som görs iir att man hindrar
kommunerna att få låna de medel som
behövs för de stora följdinvesteringarna
i samband med expansionen.

Jag skall inte fördjupa mig så särskilt
mycket i denna fråga, men jag vill framhålla
att jag vet bittert vad jag här talar
om. Min egen hemstad måste till följd
av den näringspolitiska expansionen investera
för över 300 miljoner kronor
om året, för nästkommande år väsentligt
mer. Från statsmakternas sida sägs
det när man förhandlar om dessa frågor:
Sörj för den kommunala service
som näringsexpansionen behöver. Det
har jag hört många gånger, men när
man sedan kommer till frågan om kapitalförsörjningen
för detta har det varit
stopp eller nästan stopp. Min hemstad
har fått länsa sina fonder, undergräva
sin likvida ställning och fått direkt
skattefinansiera i mycket stor omfattning
för att klara följdinvesteringarna.
I detta expansionsområde, där expansionen
alltså har stimulerats av statsmakterna,
har kommunen i realiteten
tvingats självfinansiera alla investeringar
under en lång följd av år. Redan ur
rättvisesynpunkt är det ett orimligt förhållande
att nuvarande generationer genom
hög kommunal debitering skall
tvingas inte bara att betala standardhöjningarna
i den kommunala servicen
utan också låneskulderna på tidigare
utbyggnader och därtill kontantbetala
kostnaderna för den utbyggnad som i
främsta rummet kommande generationer
far dra nytta av.

Dessa ihärdiga försök att tvinga kommunerna
till självfinansiering av investeringarna
begränsar den kommunala
rörelsefriheten och kan konnna att bli
till förfång också för bostadsbyggandet.
Jag tycker inte att man i längden kan
godta den restriktiva politik beträffande
ekonomiseringcn som statsmakterna företräder,
ty dä går det helt enkelt galet.
Då kommer man att kapitulera litet
varstans ute i kommunerna — man kan
inte fortsätta att höja skatten, ty det

till remittering av viss kungl. proposition
finns en gräns för hur mycket den kan
höjas — och säga: vi kan inte fortsätta
utbyggnaden utan måste sätta stopp för
kommunikationsutbyggnader, för sjukhusutbyggnader,
för bostadsbyggande
och över huvud taget för allt som behövs
i en kommun och som kallas för
kommunal service. En sådan kapitulation
tycker jag inte bör godtagas, utan
i stället måste det sägas att om staten
reser krav på att en kommunal utbyggnad
skall ske måste den också sluta upp
med att lägga ekonomiska hinder för att
den skall kunna genomföras. Den tanke,
som tydligen ligger i botten på det
statliga handlandet, nämligen att framtidsinvesteringarna
skall skattefinansieras
av kommande generationer, måste
enligt min uppfattning tillbakavisas, tv
annars går det som jag sagt inte bra.

Jag bär, herr talman, ansett att det
bekymmer som jag redovisade i första
delen av mitt anförande var i vart fall
för mig det viktigaste, men jag har också
velat anteckna till protokollet något
om ett inrikespolitiskt bekymmer som
jag tror att det finns all anledning för
oss att fästa ökad uppmärksamhet på
under den allra närmaste tiden.

Herr HERNEEIUS (h):

Herr talman! Tillåt mig att inleda
denna andra omgång med att uttrycka
min och säkerligen också många andra
ledamöters tacksamhet över att det blivit
friskare luft i kammaren. Andra
kammaren har ju fått ett nytt ventilationssystem,
och det har droppat på oss
sa tillvida att vi har fått en större andel
än tidigare i den gemensamma ventilationen.
Det har redan märkts i dag.
Kanske kan det påverka debatterna?
Kanske bär det redan gjort det?

Ma det tillåtas en av kammarens representanter
i FN-delegationen i New
York denna höst att bär göra några
korta reflexioner om arbetet där. Eu
parlamentarisk delegat vid det gamla
Nationernas Förbund i Geneve formulerade
eu gång omdömet, att NF-palatset

44 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

där var »ett tillhåll för påfåglar i rävlyor».
(Yttrandet fälldes långt senare
än när kammarens ärade talman var
en högt uppskattad diplomatisk representant
därstädes.) Detta omdöme kan
nog inte generellt användas om FN-skyskrapan
i New York, även om det där
naturligtvis också finns påfåglar och
rävlyor. Det är många saker som skiljer.
Universalitetsprincipen är en helt
annan än i Nationernas Förbund. Som
117 :e stat gjorde nyligen det lilla Maldiverna
med 97 000 invånare sin entré,
en ögrupp under ledning av sultan Muhammed
Faud Didi I. Med denna stat i
tankarna är det naturligtvis så mycket
mer beklagligt att världens största stat,
Kina, med 700 miljoner invånare icke är
medlem. Men kineserna hjälper ju också
på många sätt dem som motsätter
sig deras inträde, nu senast genom en
rad regeringsdeklarationer som måste
anses innebära en principiell bekännelse
till krig — ett föga lämpligt inträdestal
till en fredsorganisation.

För den som tidigare i år hade tillfälle
att bevista den nittonde generalförsamlingen
och sedan den tjugonde i
höst var det en skillnad som mellan natt
och dag. Förra gången kunde arbetet
egentligen aldrig komma i gång till
följd av den bekanta tvisten mellan Förenta
staterna och Sovjetunionen om betalning
för vissa fredsaktioner, främst
då den i Kongo. Hela FN-maskineriet
hotade att lamslås. Sedan amerikanarna
gjort sin reträtt blev situationen en
annan, och både hos små och stora stater
känns uppenbarligen i dag behov
av att FN fungerar. Under de senaste
månaderna bar också flera överenskommelser
i full enighet kunnat slutas i säkerhetsrådet,
t. ex. i fråga om Pakistan
och Indien. Sovjetunionen, som väl aldrig
önskat ett riktigt starkt FN, framför
allt ingen makt utanför säkerhetsrådets
ram, där ju vetorätten finns, har
sett ett visst intresse av att i och genom
FN ha ett forum för kamp mot påstådd
imperialism och kolonialism. Och USA
har kunnat få glädje av FN i samband

med fredsbevarande aktioner, vilka konflikters
lösande — om de över huvud
taget hade gått att lösa — annars hade
ålegat stormakterna efter förkrigsmodell.
Många nya afrikanska stater ser
i FN en säkerhetsgaranti för deras fred
och oberoende, en optimism som äldre
statsbildningar tyvärr inte gärna kan
dela. Inom FN:s ram kan naturligtvis
också uppgörelser — tysta eller underförstådda
— mellan de två stora ske
lättare och mera diskret än utanför. Ett
intryck från denna generalförsamlings
ouvertyr är nog även att de båda stora
icke vill förbättra sina relationer just
nu — det finns ju kritiska granskare
inom ocli utom FN — men ej heller försämra
dem. Ett stort framsteg!

De tre frågor som mest upptog talarna
i generalförsamlingen i höst var
vietnamfrågan, nedrustningen och kärnvapenkontrollen.
Om Vietnam skall jag
här inte yttra mig i annan mån än att
de nordiska staternas ståndpunkt i generaldebatten
syntes komma relativt
nära den av brittiske utrikesministern
framförda, enligt vilken man hoppades
att fientligheterna sakta skulle do ut, att
all inblandning skulle avstanna och att
förhandlingar skulle kunna påbörjas
under de bästa auspicier. De senaste
rapporterna tyder knappast på att förhoppningarna
har infriats — tyvärr.

I fråga om nedrustningen framkom
också relativt likartade nordiska synpunkter,
främst ett förord för en världsnedrustningskonferens
med Kina, vilken
förordades av t. ex. Danmark och
Sverige. Den skillnaden finns ju dock
mellan Norge och Danmark samt Sverige
att de förra har skydd av sitt kärnvapenparaply
— en skillnad som bör
ihågkommas i varje diskussion. Om de
små staterna skall acceptera ett totalt
provstopp, respektive spridningsförbud,
förefaller det av bl. a. Sverige i Genéve
framförda önskemålet om eftergifter
och uppoffringar från de atomvapenbärande
makternas sida — också med i
den s. k. Undén-planen — som minst
sagt rimligt.

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Den tragiska sydrhodesiafrågan spelade
självfallet en stor roll och en berättigad
indignation från praktiskt taget
alla medlemsstaters sida kom fram
mot det för landets överväldigande majoritet
diskriminerande rösträttsförslag
som regeringen i Sydrhodesia framhåller.
Man får hoppas att världsopinionens
tryck skall komma makthavarna
där att inse att deras privilegiepolitik
icke är hållbar och möjlig i dagens Afrika,
som tillika är ett förändringens
Afrika. Den svenska regeringens röstdeklaration
i förra veckan, enligt vilken
Sverige sade sig icke kunna förorda
en rekommendation om väpnat våld
gentemot Sydrhodesia, är i sammanhanget
helt förståelig, eftersom en traditionellt
fredsälskande nation väl icke
gärna vill uppmana andra att gripa till
svärd. Inom parentes sagt gör det kanske
ett något blandat intryck när väpnat
våld i samband med författning och
rösträtt förordas av stater i vilka rösträtt
aldrig varit på tal för någon medborgare
eller av stater där enpartisystem
eller andra anordningar gör varje
fri valhandling helt omöjlig och val,
där de förekommer, snarare är på förhand
till utgången bestämda skådespel
i regimens händer än fria människors
vota.

Så några ord om handelspolitiken!
Det kan inte gärna bestridas att utvecklingen
i fråga om förhållandet mellan
EFTA och EEC ter sig en smula
oroande. Handeln inom EFTA går bra
och särskilt då inom Norden, men läget
är ett annat i förhållandet mellan
de två blocken, och nya tullhöjningar
för EFTA-stater i förhållande till EEC
kan komma i en nära framtid. Den 24
och 25 april i år var ett antal socialistledare
— däribland statsminister Erlander
— samlade på Chequers i Fmgland
hos premiärminister Wilson. I denna
konferens, som alltså icke var någon
EFTA-konferens, blev det bestämt — till
senare förvåning för en del icke-socialdemokratiskt
styrtia EFTA-stater — att
statsministrarna inom EFTA den 18

maj i Wien skulle göra ett försök till
förhandlingar mellan EFTA och EEC,
och man talade om ett »genombrott»
i relationerna mellan de båda blocken.
Det blev nu icke så. I Wien uttryckte
man blott önskemål om en »dialog»
mellan blocken. Mycket prutades ej,
men hälften prutades strax. Entusiasmen
från Chequers och glöden från brasan
där hade uppenbarligen falnat några
veckor senare. I Köpenhamn nu senast
blev »dialogen» efter en del meningsbrytningar
närmast till en aide
mémoire.

Nu kan det sägas att EEC har fått sin
kris under tiden, men den krisen kom
efter Wien. Skulle den leda till ett sammanbrott
för EEC, behöver EFTA ha
en beredskapsplan klar. Skulle sprickorna
lappas över, såsom har skett så
ofta förr, särskilt efter ett senarelagt
nyår, behövs även en beredskapsplan.
Finns sådana? Har inte Sverige över
huvud taget blivit påfallande passivt i
förhållande till EEC:s huvudstäder under
senare tid i takt med att t. ex. Danmarks
utrikesminister har ökat sin aktivitet? Ytterst

otillfredsställande är det också
att den brittiska extratullen, låt vara
reducerad, kvarstår ännu ett år efter
det att den infördes. Vad blev det av
löftena om den snara eller skyndsamma
avvecklingen? Medan EFTA har
öppnat sina gränser för den brittiska
industriexporten, är Storbritanniens
tullskydd i dag nästan lika stort som
det var innan EFTA tillkom. Är detta
rimligt, särskilt som extratullen på lång
sikt kan fördröja i stället för att avhjälpa
kända brister i den brittiska ekonomien
och på den brittiska arbetsmarknaden?
Handelsminister Lange blev på
sin tid mycket klandrad för att han för
ett år sedan omedelbart efter tullens införande
obegripligt nog förklarade att
Sverige inte tänkte protestera mot densamma.
Hur är det i dag? F''ramför
vi nu vår kritik med den skärpa som
borde vara påkallad?

Jag vill nämna en liten detalj, när -

46 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

mast föranledd av statsminister Erlanders
åberopande av ett tal som Fulbright
höll i Förenta staterna, jag tror
kuterades mycket i Förenta staterna,
det var den 16 september. Det talet disbl.
a. av det skälet att det nummer av
New York Times som talet var infört i
var ett av de sista nummer som kom ut
före tidningsstrejken. Det förekom alltså
inte mycket diskussionsstoff för politiskt
intresserade efter det numret.
Detta tal innehöll emellertid inte ett ord
om Sydvietnam, utan var närmast föranlett
av förhållandena inom Dominikanska
republiken samt förhållandena
i Sydamerika och Förenta staternas dilemma
där. Fulbright pekade med rätta
på att ett stöd givet till en regim kan
ha en konserverande inverkan, en diskussion
av samma slag som ofta har
förts inom Förenta Nationerna och tidigare
inom Nationernas Förbund. Det är
inte samma sak som att förklara vietcong
såsom bärare av social rättvisa.

Så övergår jag till justitieministern •—
via protokollet. Jag har för någon timme
sedan lyckats få del av hans direktiv
rörande den nya utredningen om yttrande-
och tryckfrihet i vissa fall. Som
bekant diskuterade vi hösten 1962 det
stora brottsbalksförslaget, framlagt av
samma justitieminister. Denna brottsbalk
trädde i kraft den 1 januari 1965.
Nu ser jag i direktiven, att sedan dess
en betydande förskjutning har ägt rum
i fråga om vad som är tukt och sedlighet.
Jag ser också att det »hos allmänheten
råder en friare inställning till sexuella
frågor». Det skulle alltså vara i förhållande
till vad som gällde 1962.

Jag vill inte bestrida att detta är riktigt
— det är möjligt att det är så. Jag
skulle dock vilja fråga justitieministern
om vilka utredningar och överväganden
han bygger sådana deklarationer på. Vi
kan också göra det tankeexperimentet,
alt han i direktiven skulle ha framlagt
en rakt motsatt synpunkt. Skulle man
inte då med stor kraft ha efterlyst utredningar
och skäl för sådana påståenden?
Justitieministern påpekar att lag -

stiftning och rättspraxis har ändrats.
Där står man ju frågande, eftersom lagstiftningen
veterligen är densamma,
och vad rättspraxis beträffar är det ju
i varje fall när det gäller tryckfrihetsbrott,
som det här väsentligen gäller,
justitieministern själv som står för denna
rättspraxis. Han är nämligen tillsammans
med justitiekanslern åtalsmyndighet.

Justitieministern påpekar själv i dessa
direktiv, att det tidigare åtalades efter
den principen att sadistiska skildringar
eller skildringar som kunde verka
abnorma eller förråande blev föremål
för åtal. Nu har justitiedepartementet
släppt den principen, och därmed
har rättspraxis naturligtvis fått ett annat
utseende. I ett fall sökte departementet
upprätthålla principen. Det gällde
ett åtal som jag tror väcktes i våras.
Då kunde emellertid försvaret läsa upp
långa stycken ur böcker, som inte hade
blivit åtalade av samma justitieminister
och samma justitiedepartement, och
med anledning därav frikände juryn i
det föreliggande fallet.

Är det alltså inte justitieministern
själv, som till väsentlig del står för av
honom åberopad ändrad rättspraxis?
Man kan inte undgå att konstatera att
justitieministern först ändrar sin och
sina föregångares praxis och sedan
åberopar denna ändring som skäl för
en lagändring. Är inte detta att söka
krypa bakom sig själv?

Ytterst förvånande är också en synpunkt
i direktiven, att yttrande- och
tryckfriheten alls icke bör begränsas,
där den enskilde själv agerar för att ta
del av det anstötliga eller smaklösa, exempelvis
genom bokinköp eller tidningsinköp.
Detta resonemang måste då
givetvis även gälla offentliga föreställningar,
där den enskilde ju också agerar.
Beträffande sändningar i televisionen
är det samma förhållande, då den
enskilde agerar genom att icke stänga
av apparaten.

Skulle den principen verkligen följas,
skulle vi nog enligt mångas mening i

Tisdagen den 2 november 1965 fm. Nr 33 47

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

fråga om kraven på smak och stil i den
delen glida ganska långt bort från kultursamhällenas
krets.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! På expeditionen vid
Brunnsviks folkhögskola hängde på sin
tid ett anslag med följande text: »Har
du ingenting att göra, så gör det inte
här!» Med en liten omskrivning skulle
man kunna använda denna text också
i dag genom att säga: »Har du ingenting
att säga om propositionen nr 145,
så säg det inte här!» Det rådet har nämligen
samtliga talare sorgfälligt följt —-de har inte sagt något om den proposition
som skall remitteras. Jag har inte
heller några synpunkter i dag på denna
proposition och följaktligen ingenting
emot att den remitteras till vederbörande
utskott!

Vi har heller inget val att lägga till
grund för höstens remissdebatt, men
det har ju varit val i andra länder, och
resultatet från dem kan man ju alltid
tala om. Herr Holmberg ville betona,
att resultatet i Norge kunde vara något
som svenska regeringen borde lägga på
minnet, nämligen att en enig borgerlighet
kan föranleda ett regimskifte. Herr
Lundström kompletterade detta genom
att säga, att det norska valet egentligen
är ett memento i diskussionen beträffande
en eller två kamrar. Vårt tvåkammarsystem
skulle inte med ett resultat
i ett andrakammarval av samma
slag som det man noterat i Norge behöva
föranleda ett regimskifte, ehuruväl
folket i val uttalat sig för ett sådant.

.lag vet inte hur stort värde de borgerliga
partierna själva lägger på möjligheterna
att rent ideologiskt komma
varandra närmare och på det sättet
åstadkomma ett samarbete, i förhållande
till det faktum som enligt min uppfattning
ligger bakom det norska valet,
nämligen att önskemålet om ett regimskifte
har utnyttjats i rent taktiskt syfte
för att ernå ett sådant mål.

Det har sagts att det är splittringen
inom arbetarrörelsen i Norge som orsakat
valresultatet. Delvis är väl detta
riktigt, men inte helt, ty det förekom
ett rent valtekniskt samarbete på den
borgerliga sidan vilket naturligtvis ock
så spelade sin roll.

Herr Adolfsson har här sagt att har
— eller rättare sagt kommunistiska partiet
— inte har någon önskan om et1
norgeval i Sverige, och det kan jag förstå.
Det kommunistiska partiet i Norge
förlorade nämligen i det närmaste hälften
av sitt röstetal. Det hade inga mandat
i stortinget före valet och inga efter,
och därför spelar röstförlusten ju
ingen roll ur dessa synpunkter. Sosialistisk
folkeparti hade två mandat i stortinget
efter att ha deltagit i ett föregående
val i vissa valkretsar. I septembervalet
i år deltog SF i samtliga valkretsar
utan att kunna öka sitt mandatantal
i stortinget trots att dess röstetal
mer än tredubblades. I de nya valkretsar,
där partiet nu ansåg sig böra
delta, gav röstökningen inga mandat.

Jag befann mig i Norge under den
natt, då de preliminära resultaten räknades
fram, och man kunde lätt konstatera
hur noga de borgerliga partierna
hade penetrerat de tidigare resultaten
i de olika kretsarna. Där det var
risk för en borgerlig förlust hade man
tydligen lyckats åstadkomma en överenskommelse
på så sätt att det parti, som
hade det lägsta röstetalet och små utsikter
att vinna något, avstod från att
ställa upp. I sådana kretsar där ett borgerligt
parti hade det sista mandatet i
kretsen kan man av valresultaten se att
partiet konsekvent fick stöd för att kunna
hålla mandatet, överallt där det var
det socialdemokratiska arbetarpartiet,
som hade det sista mandatet, koncentrerade
man sig på att stödja det parti
bland de borgerliga som hade de största
utsikterna att erövra mandatet.

Allt detta gav en god utdelning. Den
totala röslökningen var inte särskilt
stor och skulle alltså i och för sig inte
ha givit en utdelning av sex nya mandat,

48 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

d. v. s. 80 mandat av 150, eftersom det
sammanlagda röstresultatet låg under
50 procent av det totala röstetalet.

Det är alltså valtekniken som har möjliggjort
regimskiftet i Norge. Hur långt
samarbetssträvandena i övrigt beträffande
det rent politiska skall nå, det vet
man ingenting om i dag. Det blir väl
problem som norrmännen får brottas
med under de kommande fyra åren.
Men det är ju deras problem, som vi inte
behöver lägga oss i.

Här bär nämnts koalitionen mellan
socialdemokraterna och bondeförbundet
på sin tid, där man kom överens om
ett regeringsprogram som innebar respekt
för vissa politiska ideologier, som
inte skulle sättas i brännpunkten, och
den överenskommelsen höll väl båda
parter, intill dess tilläggspensioneringen
kom på programmet. Men i Norge är
det ju fyra borgerliga partier som skall
diskutera en gemensam linje, och det
blir kanske något svårare.

Herr Holmberg berörde den förda
utrikespolitiken. Jag tolkade honom så
att han hade den meningen att man
kunde utläsa en bristande fasthet i de
olika ställningstagandena. Han hade
dessutom fått ett intryck av att utrikespolitiken
var påverkad av krafter som
i varje fall står klart till vänster om regeringen.

Jag förmodar att han därmed åsyftar
vad som förekommit dels i fråga om
Sydafrika, dels i fråga om Vietnam. Det
finns starka oppositionella krafter över
hela världen, som beträffande Sydafrika
påyrkar ekonomiska sanktioner för
att försöka komma till rätta med eller
förhindra apartheidpolitiken och som
beträffande Vietnam syftar till att förmå
USA att dra tillbaka sina styrkor
där, eller i varje fall upphöra med
bombningarna.

Jag vet dock inte om man behöver
tolka det så, att denna opinion ligger
till vänster om regeringens politik när
det gäller ställningstagandet till andra
länder. Det är inte i någotdera fallet en
särpräglad vänsteropinion som kommit

till uttryck. Jag tror att det bland de
oppositionella finns representanter för
samtliga partier, som vänder sig emot
Sydafrikas politik gentemot den svarta
befolkningen och emot USA:s militära
angrepp i Vietnam. Det är en folkopinion
som kanske är mera förståelig och
mera lättfattlig när det gäller förhållandena
i Sydafrika än när det gäller USA:s
politik i Asien. Det är ofta på det sättet,
att man reagerar när en överlägsen motståndare
tillgriper åtgärder mot ett
mindre land som inte kan svara med
samma mynt. Jag tror inte att herr
Adolfssons redogörelse för föreliggande
fakta i fråga om tvistigheterna i det
gamla Indokina är fullt auktoritativ —
något av sanning innehåller den väl,
men inte hela sanningen.

Sedan kom herr Holmberg över på
den ekonomiska utvecklingen i vårt
land. Man skulle närmast kunna få den
uppfattningen, att denna fråga över huvud
taget aldrig varit diskuterad — i
varje fall allvarligt diskuterad — i något
sammanhang som gäller inflationen
och dess inverkan på företagarnas bedömning
av sina åtgärder och löntagarnas
krav på kompensation både för prisstegringar
och för eventuella skattehöjningar.
Jag tror dock inte att herr Holmberg
har syftat till att säga, att det skulle
vara något alldeles säreget att ta upp
dessa frågor till diskussion, ty de har
diskuterats vid upprepade tillfällen. Det
gäller både frågan om vilka åtgärder
som skulle kunna vidtas och frågan huruvida
man har lyckats eller misslyckats
i sina strävanden —■ inte att hindra
inflationen, men att om möjligt söka
kontrollera den. De starkaste inflationstendenserna
gjorde sig märkbara efter
koreakrisen, och det är möjligt att de
är starkare i dag än för några år sedan,
vilket väl får tolkas så, att det är svårt
att i ett fullsysselsättningssamhälle komma
till rätta med det som väl egentligen
alla vill, nämligen att hålla en full sysselsättning
men samtidigt ha ett stabilt
penningvärde och en stabil ekonomisk
politik.

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning

Statsministern sade i sitt anförande
att lian fått en skrivelse från Sveriges
industriförbund, i vilken man preciserar
vad man förmenar skulle vara nödvändigt
för att trygga genomförandet
av sådana reformer som redan är beslutade.
Jag tror att den skrivelsen har
distribuerats till riksdagens alla ledamöter
och att de har läst den.

Jag har fäst mig vid att det i och för
sig inte är någonting att erinra mot
de synpunkter, som Sveriges industriförbund
framför, om man uteslutande
har att ta hänsyn till vad som skall vara
nyttigt och lämpligt för industrien.
Men det är ju så många andra faktorer
som kommer in i bilden, när vi diskuterar
ekonomisk politik. Diskussionen
kan inte begränsas enbart till vare sig
industriens, jordbrukets eller det offentliga
livets behov. Allt är ju sammanvävt.

Jag har fäst mig vid att Industriförbundet
räknat med att man under tio år
framåt behöver ytterligare 120 000 nya
arbetare inom industrien. Skall man då
inom det offentliga ta ytterligare 40 000
i anspråk för sin verksamhet, blir problemen
ännu större för industrien. Jag
är alldeles övertygad om att Sveriges industriförbund
inte har förbisett att den
starkt expanderande industrien fordrar
vissa kompletteringar även inom
det allmänna — man berör ju bl. a. utbildnings-
och omskolningsfrågor —
och i detta avseende kommer det att
fordras stora resurser under kommande
år för att kunna fullfölja det program,
som är upplagt för att möta alla
de anspråk som kommer att ställas på
en bättre utbildad arbetskraft, både tekniskt
och vetenskapligt. Jag tror alltså
inte att man klarar problemet ens om
man skulle börja att mera allvarligt syna
herr Holmbergs sju punkter — antagligen
finns det sju punkter till, och
kanske ytterligare sju, som skulle aktualiseras
i en sådan debatt, och samtliga
skulle vara värda att tas upp till
ett allvarligt övervägande.

Fullsysselsättningssamhället marke 4

Första kammarens protokoll 1065. Nr 33

till remittering av viss kungl. proposition
rar väl i stor utsträckning på praktiskt
taget alla områden en säljarens marknad.
Detta gäller både företagarnas produktion
och den arbetskraft, som arbetarna
har att erbjuda. Det räcker inte
med avtalsförhandlingar och att räkna
med att vad man därvid kommer överens
om kommer att gälla för ett eller för
två år, d. v. s. den avtalsperiod, som
man kommit överens om. Om det råder
stor knapphet på arbetskraft och om en
arbetsgivare vet med sig, att det skulle
betala sig att söka förvärva ytterligare
arbetskraft, även om den måste köpas
till ett högre pris och köpas från någon
som — låt oss gärna säga det —- bättre
skulle behöva den, så gör han detta.
Det är detta som ligger bakom det vi i
dagligt tal kallar för löneglidning, som
ofta är lika stor som de löneförhöjningar
man kommit överens om vid avtalsförhandlingarna.

Kalkylerar de olika löntagarorganisationerna
med både inflationen, alltså
prisstegringens inverkan på lönerna,
och med skatternas inverkan, är jag
alldeles övertygad om att också företagarna
gör precis detsamma. När de kalkylerar
med sina investeringar, så kalkylerar
de helt naturligt med den kostnad
som det drar att förverkliga dem.
Och i kalkylen räknar de också in vad
värdet av detta blir med t. ex. en femårig
eller tioårig fortgående inflation.
De räknar inte bara med nuvärdet, utan
också med det värde som investeringen
har om fem eller tio år, beroende
på vilken varaktighet investeringen har.
Och på längre sikt blir de flesta investeringar
räntabla, även om de kan vara
tveksamma när de görs.

Det finns mycket i herr Holmbergs
anförande som jag liksom statsministern
inte har någonting att erinra mot.
Herr Holmberg säger, att den tekniska
och vetenskapliga utvecklingen utan
tvivel förändrat inte bara standarden
utan också den miljö vi lever i. Men
han lade inte till, att det gått så snabbt
att människorna många gånger inte
hunnit följa med i utvecklingen och

50 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

anpassa sig till den miljö, som standarden
i och för sig för med sig. Man annonserar
i olika sammanhang om varor
efter mottot »Köp och släng». Om man
i annonser säger: »Köp pilsner i engångsförpackningar
och släng glaset!»,
så kan det hända att detta påverkar
människorna till att slänga dessa förpackningar
i den natur, som vi egentligen
skulle vilja ha fredad från allt sådant.
Det är den tekniska utvecklingen
inom förpackningsindustrien, som har
åstadkommit ganska stora problem för
alla dem som är intresserade av naturvård.
Det är inte bara ansjovisburkar
och äggskal som nu ligger ute i skogsbackarna,
utan det är både läskedrycksflaskor,
ölflaskor och annat förpackningsmaterial,
och tyvärr nöjer man sig
alltför ofta inte med att kasta glaset
utan slår också sönder det, till förtret
för många och till skada för de vilda
djur som finns ute i markerna.

Det är inte bara omsorgen om våra
vattendrag och den luft, som vi skall
andas, som har blivit försummad, utan
det har också försummats en hel del
som skulle kunna medverka till att nedsmutsningen
i övrigt inom naturen
skulle ha kunnat vara mindre än vad
den nu är.

Det föreligger faktiskt oroande tendenser
på samtliga dessa områden. Jag
har tolkat det på det sättet, att det är
den höga standarden under de''senaste
åren som medfört möjligheter för människorna
att leva i en annan miljö,
d. v. s. att leva friluftsliv i större utsträckning,
men att de liksom inte hunnit
lära sig att vara lika omtänksamma
när det gäller att upprätthålla trevnaden
och trivsamheten ute i naturen som
de lärt sig att vara hemma i bostaden
— för att inte säga på den båt, som de
möjligen disponerar, ty vi har i allmänhet
kunnat konstatera att den som
äger en snygg båt håller den minst lika
fin som det bästa rummet i bostaden.

Herr Torsten Andersson förde låglöneproblemet
på tal och vände sig närmast
emot uttalanden, som gjorts från

fackföreningshåll, om att det var bättre
att göra pinan kort och ta steget fullt
ut och lägga ned sådana företag, som
inte hade möjlighet att betala marknadsmässiga
löner. Han nämnde sådana
orter, som uteslutande eller till huvudsaklig
del hade textilindustrier, vilka ju
tillhör låglöneindustrierna.

Jag tror egentligen inte att det är detta
som fackföreningsmännen syftar till,
när de talar om önskvärdheten av att
gå rationellt fram. Talet om låglönegrupper
kan gälla vissa grupper inom
praktiskt taget alla områden — eftersom
allting är relativt, så tillhör de som
har den lägsta lönen inom en viss
bransch låglönegruppen inom branschen.

Det finns ju också hela industrier och
branscher, som representerar låglönegrupper.
Det gör fortfarande textilindustrien
och det gör väl också de handelsanställda.
Det är emellertid inte hela
problemet, utan när man talar om låglönegrupperna
håller man sig till sådana
områden, där problemen skulle kunna
klaras genom låt oss säga rent förhandlingstekniska
överenskommelser,
där man höll tillbaka lönen för de bäst
betalda och gav litet mera till de lågt
avlönade. Det systemet skulle kunna
tillämpas på sådana områden, där själva
låglönegruppen bara utgör en del av
det totala antalet anställda.

Jag tror dock inte att man kan sätta
i gång en undersökning av låglönegruppernas
problem. Den undersökningen
måste man alldeles säkert utvidga till
att avse låginkomstgruppernas problem,
och de är ofantligt mycket större än
om man bara talar om låglönegrupperna
bland de anställda. För låginkomstgrupperna
är säkert i många fall problemen
mycket mer svårlösta än de är
för låglönegrupperna.

Jag tror, herr talman, att det är värdefulla
ting som har sagts i debatten i
dag, även om mycket är sådant som
har diskuterats tidigare och som kommer
att aktualiseras i den remissdebatt,
som följer efter det att statsverkspropo -

Tisdagen den 2 november 1965 fm. Nr 33 51

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

sitionen har avlämnats. Då föreligger
mera konkreta förslag från regeringen
om de åtgärder, som skall vidtagas under
det efterföljande budgetåret för att
komma till rätta med problem, av vilka
somliga kan finnas bland dem som vi
här diskuterar. Det iir klart att många
ting alltid är aktuella, men det är svårt
att få ett fylligt program för en remissdebatt
på hösten när vårens remissdebatt,
som skall vara den låt oss säga
tongivande i politiskt avseende, så snart
följer. Då måste man naturligtvis fylla
ut remissdebatten på hösten med sådant
som alltid är aktuellt och alltid måste
hållas levande.

Jag tror, herr Holmberg, att det blir
tillfälle att återkomma i januari med en
hel del av de problem som hör samman
med inflationstendenserna i syfte att
rätta till dem eller i varje fall att begränsa
dem. Jag tror också att vi får
tillfälle att diskutera de krav, som från
olika parter kommer att ställas inför
den avtalsomgång, som följer till våren,
innan resultatet av dessa förhandlingar
kan föreligga. Jag har därmed inte sagt
att jag tycker att denna debatt bär varit
betydelselös. Det är tvärtom alltid nyttigt
att vädra de problem som man går
och bär på och bekymrar sig för.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tar till orda därför
att några talare i debatten har varit
inne på de europeiska marknadsfrågorna.
Jag tror emellertid att jag kan
göra det hela ganska kort denna gång.

Herr Holmberg har beklagat att inga
informationer kunnat lämnas om den
senaste tidens utveckling på detta område,
och i viss mån vill jag ge högerledaren
rätt. Vi undersökte faktiskt om
det fanns några praktiska möjligheter
att åtminstone ordna ett ntrikcsnämndssammanträde,
men det visade sig, av
skiil som jag kanske inte här behöver
redovisa, att något sådant inte gick att
ordna före köpenhamnsmötet, som gick
av stapeln förra veckan.

Å andra sidan har ju — det vill jag
redan här säga, och jag skall återkomma
till det inom kort — en mera utförlig
kommuniké utsänts från det mötet
än från något tidigare EFTA-möte, såvitt
jag erinrar mig. Herr Lundström
har också varit inne på marknadsfrågorna
och tydligen läst kommunikén,
men fått det intrycket att när det gällde
att stärka EFTA så var det mera
fråga om ord än handling. Herr Hernelius,
slutligen, efterlyste vad som
gjorts för att understryka vår oro för
och vårt missnöje med den engelska
importavgiften.

Låt mig bara först fastslå, herr talman,
att köpenhamnsmötet fick ett
ganska tillfredsställande förlopp, vilket
jag tror alla deltagare var överens om.
Två huvudfrågor var uppe till behandling.
Den första gällde det beslut som
tagits redan vid föregående ministermöte
i Wien om att EFTA borde nalkas
EEC för att åvägabringa kontakter
mellan organisationerna — man betonade
just organisationerna, denna gång
liksom vid ett tidigare tillfälle strax efter
EFTA:s tillkomst. Vad man hade i
åtanke var att få i gång diskussioner,
där det kunde visa sig vara till fördel
för båda organisationerna att man kom
till ett närmande. Dessa kontakter förutsattes
skulle kunna äga rum på ministerplanet,
men också på sekretariatplanet
eller ämbetsmannaplanet.

I den frågan rådde en fullständigt
enig mening vid köpenhamnsmötet, att
initiativet som var taget i Wien skulle
uppföljas. Om den saken förekom knappast
någon diskussion eller något inlägg,
där man ville återkalla det beslut
som fattats i Wien och som ju ledde
sitt ursprung till ett dessförinnan hållet
möte i Chequers, som vi vet. Alla
var överens på den punkten.

Med hänsyn till den kris som inträffat
i EEC under sommaren var man
däremot mera tveksam om tidpunkten
var den lämpliga att direkt i brev begära,
att en dialog mellan EFTA och
EEC kom till stånd. Det kunde anföras

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

—• och det anfördes — flera skäl för
att man även i det avseendet borde fullfölja
wieninitiativet. Jag skall inte gå
in på det, eftersom jag lovat att fatta
mig kort vid detta tillfälle. Jag vill bara
säga, att jag tyckte de skäl, som kunde
anföras emot, vara klart övervägande.
Det främsta var, att om vi nu som organisation
riktade en skrivelse till EEC,
där vi begärde förhandlingar, skulle
vi därmed för en tid framöver riskera
att förlora initiativet. Vi vill inte utesluta
— i varje fall vill inte jag det —
att vi kanske redan under första halvåret
1966 kan komma i ett läge, då vi
måste vända oss på ett mera ostentativt
sätt till Gemenskapen och hegära att
vi får i gång en dialog för att utröna
vilka förutsättningarna kan vara för
ett närmande i olika hänseenden mellan
de båda organisationerna.

Hur mörka utsikterna än kan te sig
för Kennedyrundan, har vi ett betydande
ansvar att göra vad vi kan för
att verkligen några framsteg skall nås.
Tiden börjar bli knapp. Den amerikanske
presidentens fullmakter utlöper
den 1 juli 1967. Vill den amerikanska
administrationen gå till kongressen och
få fullmakterna förlängda, är tiden inte
alltför väl tilltagen. Därjämte befarar
man ju, att om inte den amerikanska
administrationen kan visa på bestämda
framsteg, så kan det uppstå stora svårigheter
att få kongressen att gå med på
en förlängning av lagstiftningen och
fullmakterna. Det är en uppenbar fara
här, och det är en sak som angår såväl
EFTA som EEC. Som jag ser det kan vi
därför redan under 1966 komma i ett
läge, där vi inte längre kan skjuta på ett
utspel från EFTA:s sida gentemot EEC.

Var och en inser väl, att om vi redan
nu hade skickat brevet, hade möjligheterna
kanske varit obefintliga att på
nytt komma med ett brev om några
månader. Man får ju först vänta på
svar på det brev man redan ingivit. Det
var därför vi valde den egendomliga
formen att genom vår ordförande i ministerrådet,
den danske utrikesminis -

tern, kalla upp de olika EEC-ambassadörerna
i Köpenhamn, informera dem
om de beslut som fattats av EFTA:s ministerråd
på denna punkt och be dem
underrätta sina respektive regeringar
om beslutets innebörd.

Med ledning av det förberedelsearbete
som skett i EFTA:s sekretariat
kunde detta beslut ges en konkretare
utformning. Det innebar inte bara en
upprepning av de ordalag som användes
i beslutet i Wien. Det kan, såvitt
jag kan förstå, med rätta betecknas som
ett steg vidare mot att komma i kontakt
med EEC. Jag skall inte spekulera
— utöver vad jag redan sagt — om tidpunkten
när det kan bli aktuellt.

Den andra huvudfrågan gällde, som
herr Lundström hade observerat, frågan
om att vidga samarbetet i EFTA. Ingen
föreställde sig i Wien att förberedelsearbetet
i den delen skulle vara avslutat
i så god tid, att frågan i hela dess vidd
skulle kunna slutbehandlas vid det därpå
följande ministermötet i Köpenhamn.
Här var det fråga om en redogörelse
egentligen för den verksamhet,
som bedrivits, hur långt man hade
kommit och möjligen med avgivande av
förslag och rekommendationer om beslut
på en och annan punkt. Det var
vad vi såg fram emot när utredningsmandatet
gavs till EFTA:s permanenta
råd i Geneve. På den punkten har vi
också kunnat konstatera att ett omfattande
arbete, som spänner över ett vitt
fält, som är i gång och på några få punkter
kunnat föras till slut. Jag vill med utgångspunkt
från kommunikén bara peka
på tullrestitutionsfrågan, där ett beslut
fattats om att exportindustrierna i
frihandelsområdet i fortsättningen efter
den 1 januari 1967 inte skall kunna påräkna
någon restitution av tullarna.
Sakfrågan är jag beredd att diskutera,
men det skulle kanske leda oss in i en
alltför teknisk debatt för att riktigt
höra hemma i en allmän remissdebatt
av den karaktär vi haft i dag.

En annan fråga, som också var föremål
för behandling vid detta tillfälle

Tisdagen den 2 november 1965 fm. Nr 33 53

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

men där vi fick återremittera ärendet
för fortsatta utredningar och undersökningar,
gällde spörsmålet om en utjämning
av prisolikheter som sammanhängde
med jordbrukspolitiken i de olika
länderna. Det är en fråga som bl. a.
gäller chokladindustriens exportmöjligheter.
Den har åtnjutit — jag tar det
som ett exempel — en viss kompensation
för det högre sockerpris som den
svenska chokladindustrien får erlägga
jämfört med andra chokladindustrier
på grund av det stöd som vi har för sockerbetsodlingen
här i landet.

En tredje fråga, som vi i detta sammanhang
också har tagit upp till sakbehandling,
var spörsmålet om de engelska
exportrabatterna. Vi kunde klart
fastslå att de med den utformning de
haft hitintills inte överensstämde med
frihandelsförbundets bestämmelser i
princip eller i anda. Här förelåg ett
förslag som skulle möjliggöra för oss
att i varje fall i praktiken efter den 1
januari 1967 komma till rätta med detta.
Det förelåg emellertid, det kanske också
skall sägas för fullständighetens
skull, på den punkten tveksamhet från
norsk sida. Man förbehöll sig att senare
få återkomma och reserverade sig mot
beslutet i den delen. Jag tror emellertid
att det finns vissa utsikter att den
norska regeringen inom kort kan komma
att häva sin reservation.

Allra sist, herr talman, vill jag säga
vad importavgifterna beträffar, att vi
har mycket utförligt behandlat dem,
som också framgår av kommunikén.
Det kanske kan ha sitt värde om jag till
kammarens protokoll läser in de två
paragrafer i kommunikén som återger
det fattade beslutet.

Där sägs först: »Den brittiska delegationen
återupprepade tidigare givna
försäkringar att importavgiften var en
i grunden temporär åtgärd, som skulle
reduceras och borttagas sä snart som
betalningsbalanssituationen medgav. De
påpekade att underskottet för 1961 som
ett resultat av de åtgärder som den brit -

tiska regeringen vidtagit skulle under
1965 bli omkring hälften av vad det
varit 1961 och skulle elimineras under
loppet av 1966. Det skulle vara för tidigt
att vid denna tidpunkt ytterligare
sänka avgiften. Med bekräftande av tidigare
givna försäkringar underströk
de den brittiska regeringens fasta beslut
att följa sin nuvarande linje tills
betalningsbalansen återställts. När detta
hade uppnåtts skulle tiden vara kommen
för att sänka och borttaga importavgiften
och andra restriktiva åtgärder,
som de ansett sig tvingade att vidtaga.»

Andra paragrafen behandlar vad övriga
EFTA-länder sade i saken och lyder:
»De andra EFTA-ländernas delegationer
uttryckte beklagande att den
brittiska regeringen vid detta möte inte
hade varit i stånd att angiva några
konkreta åtgärder för importavgiftens
borttagande. De betonade vikten av dess
borttagande för deras ekonomi och deras
handel med Storbritannien och för
främjandet av integrationen inom
EFTA. De pekade på att importavgiften
nu varit i kraft under 12 månader och
underströk faran för att avgiften skulle
bli inbyggd i den brittiska ekonomien.
Deras åsikt var att verkningarna av de
andra åtgärderna som vidtagits för att
förbättra betalningsbalansen skulle ersätta
importavgiften. De förväntade att
borttagande av avgiften skulle ha högsta
prioritet.»

Till detta fogas en sista paragraf om
att brittiska ministrarna lovade att noga
överväga dessa påpekanden.

Det var inte utan svårighet, det vill
jag gärna erkänna, som vi kom fram till
ett beslut av den art som kommunikén
bär är ett uttryck för. 1 själva verket
var det ingen som inte starkt underströk,
att ju liingre den här avgiften varar,
dess större blir dess skadeverkningar.
Sverige hör ju, som vi vet, inte
till de liinder som har drabbats hårdast
av den, men jag tillät mig i alla fall
med utgångspunkt från ett material som
den svenska pappersindustrien ställt

54 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

till mitt förfogande att belysa de skadeverkningar
som åstadkommits endast
på en industrisektor hos oss.

Jag betraktar utgången av denna frågas
behandling som ett klart tillmötesgående
från engelsk sida. Om utvecklingen
går i den riktning, som den engelska
regering anser sig ha goda grunder
att tro, är det väl ingen som räknar
med att inte de engelska importavgifterna
kommer att avskaffas under nästkommande
år.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag är mycket tacksam
för att handelsministern har lämnat
denna översikt över vad som tilldrog
sig vid köpenhamnsmötet. Den har säkert
varit av stort värde.

När jag uttalade tveksamhet, huruvida
arbetet för att internt stärka EFTA
var så framgångsrikt som man hade
önskat och ifrågasatte om det inte var
ett arbete mer i ord än i handling, illustrerade
jag detta just med svårigheten
att komma till rätta med de engelska
importavgifterna och åtskilligt annat
som rör den engelska handelspolitiken.
Det var ytterligt intressant att
höra uppläsningen av dessa protokollsparagrafer,
som jag inte tidigare haft
möjlighet att ta del av.

Sedan ganska lång tid tillbaka har
EFTA bedrivit en mängd olika aktiviteter
och undersökningar om statlig
upphandling, restriktiva arbetsmetoder,
etableringsfrågor, jordbruksfrågor och
en hel del annat. De undersökningarna
har hittills inte resulterat i någonting.
Det var därför jag fann anledning att
ställa denna lilla fråga.

Sedan vill jag tillfoga ett spörsmål
därutöver. Om jag inte är felunderrättad
har det visat sig föreligga vissa svårigheter
i samband med tullavvecklingen
inom EFTA, eftersom man i olika
länder har olika uppfattningar om vad
fiskala tullar är, alltså sådana tullar
som inte skulle drabbas av avveckling -

en. Jag undrar om handelsministern är
i tillfälle att säga, huruvida man haft
eller har någon framgång med att lösa
det problemet.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! I likhet med herr Lundström
vill jag tacka handelsministern
för hans översikt. Jag noterar att han
inte försökte förklara eller överbrygga
den motsättning som fanns mellan entusiasmen
på Chequers och de faktiska
resultaten i Wien respektive Köpenhamn.

I övrigt sade handelsministern det
själv: tiden är knapp. Det är denna
knapphet på tid som vållar oro på
många håll, särskilt med tanke på att
nya restriktioner mot EFT A-staterna
kan komma relativt snart och ävenledes
med tanke på de diskussionsinlägg
som tidigare i dag har gjorts i denna
kammare om den framtida utvecklingen
av vår handelsbalans.

Det är samma skäl som gör att man
med bekymmer ser på att den engelska
extratullen håller på att bli en så långvarig
institution, att det finns risk för
permanentning. Dess syfte att hjälpa
den brittiska betalningsbalansen minskar
i effekt för varje dag som går, då
den brittiska industrien blir mer inriktad
på hemmamarknaden än på export
samtidigt som konkurrenterna — eller
kollegerna — i EFTA möter svårigheter
på den engelska marknaden.

Nu ställde handelsministern i utsikt
att importavgiften skulle avvecklas under
nästa år. Om han därmed menar
nyårsaftonen, skulle jag vilja säga att
det bara fattas annat —- då vore importavgiften
nästan det enda som vore kvar
av alla restriktioner inom EFTA!

Jag vill fråga handelsministern, om
inte i alla fall tiden är inne för att
man försöker sig på ett nytänkande i
dessa frågor just nu, en omprövning av
positioner i syfte att få fram beredskapsplaner
för framtida alternativ,
och att man samtidigt söker hålla bästa

Tisdagen den 2 november 1965 fm. Nr 33 55

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

möjliga kontakt icke bara med EFTAländerna
— det sker ju naturligt —
utan också med EEC:s huvudstäder.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! På herr Lundströms
fråga beträffande behandlingen av fiskala
tullar vill jag svara, att jag för
ögonblicket bara erinrar mig en sådan
fråga — det gäller en fråga mellan
Norge och Sverige. Jag har själv tagit
upp den med den nye norske handelsministern,
men jag har förståelse för
att han inte är beredd att efter mindre
än en månad i regeringen seriöst diskutera
det spörsmålet med mig. Den
följs emellertid i EFTA.

I Finland fanns en fiskal tull på bilar
när Finland associerades. Vi lyckades
emellertid övertala Finland att
ta bort den del av tullen, som betraktades
såsom icke av fiskal natur, och lät
sedan denna tulldel följa schemat för
tullavtrappning i EFTA. Om jag minns
rätt, är frågan alltjämt föremål för utredningar
inom ramen för det andra
mandatet, som gavs vårt sekretariat i
Wien. Vi återkommer sålunda till den.

Vad importavgiften beträffar kan jag
lika litet som någon annan ange en
exakt tidpunkt under 1966, när den försvinner.
Jag vill erinra herr Hernelius
om att vår uppfattning har varit att
det är av vikt att den engelska ekonomien
kommer stadigvarande på fötter,
då vi själva har att se fram emot en
expanderande marknad i England. Vi
vill inte att den expansionen skall hämmas
av betalningssvårigheter. Detta är
skälet till att vi gått en smula försiktigt
fram i vår kritik, även om vi från början
varit på det klara med att införandet
av importavgiften inte tillhört den
typ av åtgärder som är legala ur EFTAsynpunkt.

Jag vet inte riktigt vad herr Hernelius
åsyftade när han efterlyste olika
alternativ i förhållandet med EEC. Det
är klart att vi har haft all anledning här
hemma, liksom jag föreställer mig att

andra medlemsländer i EFTA har haft
hos sig, att tänka över vilken situation
vi kommer att stå inför om inga framsteg
skulle nås i Kennedyrundan. Jag
tycker emellertid det är för tidigt —
och det tror jag också att herr Hernelius
inser — att här presentera de olika
alternativ som vi i ett sådant läge
skulle få överväga.

Jag vet annars inte att det finns några
större möjligheter för oss att komma
till tals med EEC om dessa problem.
Vi kan emellertid tala med en del
av medlemsländerna, och under den
tid som förflutit sedan wienmötet har
också åtskilliga samtal förts, även från
svensk sida, med representanter för enskilda
EEC-länder.

I dagens läge är vi liksom andra intresserade
av att EEC övervinner sin
kris snarast möjligt, eftersom integrationsprocessen
i EEC eljest delvis hämmas
och går långsammare, vilket i sin
tur kan i för oss icke önskvärd riktning
påverka utvecklingen inom EEC och
göra våra möjligheter att upprätthålla
exporten till den gemensamma marknaden
mindre än de ter sig i dag. Vi vet
att EEC inte kan handla så länge ett
av medlemsländerna inte sitter med vid
bordet. Därför hoppas vi uppriktigt —
och jag tror det finns viss grund för
den förhoppningen — att det inte skall
dröja alltför länge innan den nuvarande
krisen övervunnits.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad beträffar beredskapen
inför Kennedyrundans eventuella
fortsättning är vi alla fullt nöjda med
om en sådan finns — sedan kan ju alternativen
presenteras inför annat forum.

Vad beträffar EEC syftade jag närmast
på en kontakt med olika EECländer,
såsom handelsministern mycket
riktigt tolkade mitt uttalande. Jag skulle
vilja tillägga, att det vore tacknämligt
om den kontakten skedde på allra
högsta nivå, d. v. s. handelsministerns
egen.

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Herr statsrådet LANGE:

Jag vill, herr talman, bara säga ett
par ord i anledning av herr Hernelius’
senaste anförande.

Viktigare än på vilken nivå en kontakt
tas är för mig, att det blir en kontakt
i så stor utsträckning som möjligt mellan
EFTA som organisation och EEC.
Om den saken tror jag vi är helt överens
inom EFTA.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag hade egentligen begärt
ordet för en alldeles speciell sak,
men innan jag går in på den tar jag
mig friheten att göra några funderingar.

Herr statsministern visade stort intresse
för det samarbete som kan komma
till stånd mellan de borgerliga partierna.
Herr Torsten Andersson påpekade,
enligt min mening mycket riktigt,
att när det var möjligt för socialdemokraterna
en gång i världen att ingå
en koalition med det då rätt konservativa
bondeförbundet, så borde det
finnas rätt goda möjligheter för de borgerliga
partierna att komma sams nu.
I det sammanhanget påpekade emellertid
statsministern att man i samarbetet
inte sköt några ärenden åt sidan och att
båda parter fick igenom sina väsentliga
frågor.

Jag lade märke till att statsrådet Palme
under debatten satt bakom statsministern
och vid kanonaderna tjänstgjorde
— såsom jag tror det heter på
artillerifacksprak — som viskare. När
det gällde denna speciella fråga hade
han emellertid ingenting att säga.

Jag har kanske tidigare nämnt det
här i kammaren, men jag vill påminna
igen om att statsrådet Palme i en debatt
i fjol påstod att det utomordentligt
goda samarbetet i koalitionsregeringen
mellan socialdemokrater och bondeförbundare
berodde på att bondeförbundarna
egentligen inte hade någonting
att säga till om, eftersom statsminister
Erlander såg till att de höll sig ordentligt
i skinnet och inte hoppade av spåret.
Jag tycker att excellensens uttalan -

de och statsrådets uttalande inte går
riktigt ihop.

Vi lade väl alla märke till att statsministern
förklarade att misslyckandet
i Norge berodde på splittringen mellan
de s. k. arbetarpartierna där. När
sedan herr vice talmannen Strand för
en stund sedan var uppe här sade han
att statsministern bara till dels hade
rätt — valnederlaget berodde visserligen
till en del på splittringen, men det
berodde i minst lika hög grad på att
de samarbetande borgerliga partierna
hade begagnat sig av valtaktik. Han redogjorde
närmare för hur man på olika
håll hade gått till väga.

Det ger mig anledning att ställa den
frågan om inte partierna har rätt att
vara taktiska i samband med ett val.
Vid ett val avser man väl dels att vinna
röster och dels att vinna mandat. Man
bör val då ta till vara de möjligheter
som finns inom vallagens gränser för
att nä fram till det bästa resultatet. Jag
fick nästan det intrycket att herr Strand
förebrådde de borgerliga partierna för
att de hade vidtagit de här åtgärderna.
Man hade en känsla av att valtaktik
naturligtvis aldrig förekommer inom
socialdemokratien.

Efter dessa utläggningar kanske jag,
herr talman, skall övergå till den fråga
som jag sade att jag egentligen hade begärt
ordet för.

Den som har haft förmånen, och man
måste väl också säga bekymret, att arbeta
i den svenska pressen i mer än
45 år, därav ett 40-tal år som redaktionschef,
borde väl egentligen vara så
pass härdad att han inte längre över
huvud taget skulle förvåna sig över någonting.
Han borde ju ha varit med
om det allra mesta, och han borde, om
han som jag har lämnat den aktiva
tjänsten och har haft ett halvt år på sig
att se tillbaka på sin tidningsmannatid,
också ha gjort klart för sig att s. k. sanningar
och s. k. sensationer är begrepp
soin ter sig mycket olika beroende på
vem som ser på dem och inte minst
från vilket håll man vill betrakta dem.

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kung), proposition

Trots dessa erfarenheter måste jag erkänna
min yrvakna förvåning över den
s. k. lögn och sensation som under de
senaste dagarna har kostat så mycken
trycksvärta och så många feta rubriker
i vissa tidningar och som också har
kostat så mycket utrymme i radio och
TV. Med bästa vilja i världen kan jag
inte förstå hur en stor och lång och
slagkraftig herre som vår statsminister
plötsligt kan förvandlas till en liten
känslig prinsessa som ropar och klagar
i högan sky därför att han har råkat ut
för en »ärta». Den våldsamma indignationen,
de häftiga känsloutbrotten och
det uppjagade tonläget, som ju var mycket
aktuellt i dagens debatt, kan för
den oinvigde tyda på att den krutbrännande
statsministern varit utsatt för en
lömskhet utan motstycke i den svenska
pressens historia. En del av pressens
män har hojtat med, precis som om de
aldrig upplevt något liknande, precis
som om just i deras alster aldrig den
minsta lilla ansats till sammanblandning
av referat och politiska kommentarer
förekommit, precis som om deras
oskyldiga ögon för första gången hade
skådat den journalistiska synden i all
dess nakenhet.

Det må, herr talman, förlåtas mig att
jag finner hela den indignationskarusell
som snurrat den sista veckan närmast
skrattretande. Inte därför att jag
tycker att tidningsfolk är skojare i
största allmänhet; tvärtom tror jag att
den svenska pressmoralen är minst lika
god som någon annan i världen. Men
ingen är fullkomlig, ingen kan — allra
minst i ett så hetsigt och pressande yrke
som tidningsmannens — undgå ett misstag
eller ett missöde. Det är inte bara
tryekfelsnis.se
härjar i tidningarnas spalter. De egna
misstagen, den egna viljan att ge sina
känslor utlopp och en överladdad ambition
kan också sätta sina spår i spalterna.
Det är därför som jag iir i det
närmaste road av detta enligt min mening
fantastiska försök att göra en stor
skräckinjagande rovfågel av ett litet

dun. En forskare som gick till verket
för att spåra upp de fall i svensk press
då man brustit mot den onekligen goda
regeln att skilja på referat och kommentar,
på nyheter och på propaganda,
skulle inte behöva anstränga sig över
hövan för att finna så många dun av
den här typen att han skulle få fyllnad
till en riktigt präktig dunkudde, om
inte rentav ett så mjukt och behagligt
bolster att inte ens en prinsessa skulle
känna ärten som låg inunder. Min långa
erfarenhet säger mig dessutom att jag
inte behöver bli förvånad om denne
forskare hittar lika många dun i den
socialdemokratiska pressen som i den
borgerliga.

Det kanske har varit ännu fler syndare
tidigare än vad det är nu, men låt
mig anföra ett mycket aktuellt exempel.
Så sent som i fredags, alltså för fyra
dagar sedan, avlyssnade jag en skatteoch
skoldebatt. Jag var naturligtvis intresserad
av att på lördagen läsa vad
tidningarna hade att säga om debatten.

Utan att på något sätt överdriva vågar
jag påstå att den socialdemokratiska
tidningens återgivande på nyhetssidan
inte hade mycket med ett referats
sakliga redogörelse för verkligheten att
skaffa, utan desto mer var ett uttryck
för en trogen själs politiska trosbekännelse.
Det överraskade mig inte det
minsta — jag tror också att alla tidningsmän
med några års erfarenhet i
yrket mycket väl känner igen företeelsen.

Man blir också förvånad att inte
statsministern, som under årens lopp
haft ett så flitigt umgänge med pressen,
lagt märke till denna företeelse
och därmed kunnat bespara sig de senaste
dagarnas sinnesrörelse.

Jag måste verkligen fråga mig, varför
man försöker blåsa upp en tidni
ngsskan dal av något som så ofta förekommit
och alltjämt förekommer i
svensk press. Vi måste, som det heter
hos deckarförfattarna, söka finna ett
motiv. Och det är ju i detta fall inte
så svårt utan ger sig tvärtom självt, eller

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

rättare sagt: statsministern ger gratis
och omgående motivet. Om vi fick ett
tidningsmonopol, om pressen blev likriktad
och alla blad levererade samma
skära fjun skulle det fria ordet förstummas
och de arma medborgarna matas
med vilseledande uppgifter —• det är,
kort uttryckt, statsministerns tankegång.
Och därmed är man framme vid
slutledningen: alltså är statligt pressstöd
till medborgarnas skydd och till
den ovanskliga sanningens försvar en
nödvändighet!

Jag tror att statsministern är övertygad
om att varje folk, det svenska folket
inte undantaget, har den statsminister
det behöver och helst vill ha. Ibland
blir det ju inte så som i Norge. Där
försvann herr Gerhardsen, och talmannen
kanske förlåter mig om jag på norrländska
säger att »man tog b(B)ort’en».
Men det folk helst vill ha gäller inte
bara statsministrar utan kanske i ännu
högre grad andra ting, exempelvis tidningar.
Man prenumererar på den tidning
som man helst vill läsa — och
märkligt nog tycks det inte genera folk
att ur bladen faller ett eller annat fjun,
eller skall vi säga som statsministern
tydligen i det här fallet menar: ett och
annat hår av den politiske bin. Folk
tycks inte upptäcka att det finns rena,
goda, välkammade och slätslickade
blad, som aldrig fäller någonting annat
än dystra tårar över sin egen oförmåga.
Kanske beror detta till en liten del på
att folket, liksom den gamle munken
i Skara, tycker att den gode inte är så
god som själv han tror i sitt övermod,
utan att det finns syndare på olika håll;
kanske har man sett både hår och dun
och fjädrar falla.

Bakom den otroliga lidelsen i de senaste
dagarnas debatt ligger alltså, såvitt
jag förstår, med till visshet gränsande
sannolikhet en önskan att övertyga
sig själv och i all synnerhet det
svenska folket om att ett statligt pressstöd
är av högsta nöden om inte sanningen
skall förkvävas. Metoden vittnar
om att det är en skral sak man

kämpar för. Den kan helt enkelt inte
försvaras. Uppriktigt sagt tror jag inte
heller att medicinen skulle göra någon
mer allmän nytta — vi saknar ju ingalunda
exempel på hur årligen många
miljoner pumpas in i tidningsföretag
utan annat märkbart resultat än att
upplagan ytterligare krymper. Pengar
verkar det förvisso inte. Naturligtvis
kan inte en tidning leva utan inkomster.
Men att den lever av sig själv, så
att den får inkomster, har helt andra
orsaker.

En är alldeles uppenbar, men jag
avstår från att i detta sammanhang avslöja
den och nöjer mig med att konstatera,
att den inte har med statligt pressstöd
att göra.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Har man nyligen besökt
några av utvecklingsländerna och där
konfronterats med problem, som för oss
hör en svunnen epok till, måste man
för det första konstatera att vi bor i ett
fritt land där demokratien fått utvecklas
till gagn för alla, för det andra ge
ett erkännande åt och uttrycka en spontan
beundran för de människor, som
vigt sitt liv till det godas tjänst, och för
det tredje uttrycka en ännu mera
grundmurad uppfattning om att vi har
råd att ge mer åt utvecklingsländerna
utan att kalla det för offer; anledning
torde finnas att nästa år motionsvägen
återkomma med förslag syftande till ytterligare
hjälp åt behövande människor.
Skulle man våga sig på en värdering
av hur vi bäst använder samhälleliga
och andra medel för detta
syfte, måste missionen få en prioriterad
ställning.

Herr talman! Mot den gjorda inledningen
kan våra egna inrikespolitiska
problem te sig mindre betydelsefulla.
För att kunna göra en mera helhjärtad
insats måste vi dock även själva vidareutveckla.
I fråga om vårt eget land är
nog verkligheten sådan, att såväl det
allmänna s. k. välståndet som fördel -

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

ningen av produktionsresultatet människor
och grupper emellan inte på något
sätt kan betraktas som en färdig
produkt. Ibland får man den känslan
att vi är övermodets vikingar. Vid högtidliga
tillfällen, och dit får man väl
även räkna en valrörelse, skryter man
över välfärdsstaten. Socialdemokraterna
försöker inbilla människorna, att vårt
välstånd uteslutande beror på regeringens
handlande. Verkligheten är ju den
att arbetare, tekniker och ingenjörer i
samverkan med ansvariga inom näringslivet
har givit samhället en ekonomisk
grund. I fråga om fördelningen
är verkligheten den att man inte har
lyckats förverkliga innebörden i orden
solidaritet och samverkan.

Till leda har de flesta av oss hört
statsministern beskriva välståndets Sverige
med sin redogörelse för det ökade
innehavet av bil, TV och sommarstuga.
Varför detta glitter på fasaden? Innanför
fasaden finns avbetalningskontraktet
på bilen och TV-apparaten. Skuldsedeln
på sommarstugan innebär ett lån,
och den dag som låntagaren inte kan
infria sina skyldigheter, står herr Erlander
sig rätt slätt med sina välståndsrättigheter.
När man vet att konsumtionskrediterna
år 1961 — det är den
senaste siffra man har — uppgick till
1 680 miljoner kronor — härav kommer
1 100 miljoner kronor på avbetalningsköp
— ocli dessutom kan konstateras
att den summan årligen ökar med
mellan 100 och 150 miljoner kronor,
måste det, såsom jag ser det, vara ett
svagt argument från statsministern att
taga nämnda förebild som intäkt för
ett ökat välstånd i vårt samhälle.

De lägre inkomsttagarnas svårigheter
har under den senaste tiden blivit alldeles
speciellt utsatta för intresse. Vem
har aktualiserat denna fråga just nu?
Jo, företrädare som tidigare i handling
inte har visat något över hövan stort
intresse. Centerpartiet har tidigare såväl
i motioner som i interpellationer tagit
upp dessa människors svårigheter.
Vid dessa tillfällen tycks den stora upp -

giften för vederbörande .statsråd ha varit
att försvara den procentlönepolitik
som har ägt rum och som har inneburit
att — låt mig kalla dem så — Blönelistarna
hela tiden har erhållit en
större andel av solidariteten.

Den allmänna lönemarknaden regleras
medelst avtal. Avtal är ju heliga och
bör därför hållas. Även den årligen
förekommande dolda löneglidningen,
soin i och för sig är av ondo, har favoriserat
det högre inkomstskiktet. Man
är från fackligt håll — hoppas jag —
medveten om den ogynnsamma utveckling
som har ägt rum. Men vill man på
ett realistiskt sätt angripa problemen?

Ett sätt att finna en lösning har förts
fram. Lösningen skulle vara att med
storföretag skapa möjligheter för en annan
lönepolitik. Det finns väl ingen —
allra minst bland företagarna själva —
som motsätter sig en nödvändig och vettig
rationalisering. Att tro att denna
lösning skulle vara något av ett »Sesam,
öppna dig» torde dock få anses överdrivet
och utgör nog snarare ett exempel
på de obotfärdigas förhinder.
Det finns andra vägar att beträda för
att göra de mindre företagen lönemässigt
bärkraftiga. Det är så mycket mera
nödvändigt om man tror, att vi i ett utvecklingssamhälle
såsom vårt är beroende
av alla typer av företag. De andra
vägar som jag här talar om bör vara:
för det första en företagsvänlig skattepolitik,
för det andra en annan ränteoch
finanspolitik och för det tredje en
ekonomisk politik, som tar hänsyn till
ett bevarat penningvärde.

Ett realistiskt första steg mot en löneutjämning
via lagstiftningen skulle ju
vara att effektuera centerpartiets krav
på avskaffande av lönedyrortsgrupperingen.
På skatteområdet har vi tagit
bort ortsgrupperingsorättvisan. Det är
hög tid, som vi ser det, att man även
tänker rätt och fort i fråga om löneortsgrupperingen.
Låt mig sedan få
hoppas att staten, landstingen och kommunerna
vid kommande löneförhandlingar
visar vägen och tar nödig hän -

60 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

syn till de lågavlönade grupperna. Den
service som samhället i tjänande syfte
ger skall betalas i förhållande till de
krav som folk ställer. Räkningen utgöres
av direkta och indirekta skatter.
Att kräva reformer, eller att som skett
i dag modifiera kraven något, och samtidigt
lova skattesänkning är en omöjlig
och orealistisk akrobatik. Vad man
än köper — det må röra sig om varor
eller tjänster — har man betalningsskyldighet.
Den avvägning som måste
göras är hur stor del av totalbudgeten
som skall skattefinansieras och hur stor
del som vid ett givet tillfälle anses böra
lånefinansieras.

Centerpartiet har hävdat och hävdar
fortfarande statsbudgetens betydelse
som konjunkturpolitiskt instrument.
Även om man kan konstatera att en ekonomisk
bedömning och vidtagande av
åtgärder är betydligt lättare att göra i
en lågkonjunktur, kan man inte undgå
att vara kritisk mot finansministerns
ekonomiska politik under de senaste
åren, nämligen att underbalansera budgeten
i ett överhettat klimat och överbalansera
den i ett svalare. Dessa motsatsförhållanden
har inte ingett och
inger inte det förtroende som säkrar
en önskvärd ekonomisk utveckling.
Ibland tror man att regeringen Erlander
bedriver sin ekonomiska politik i
spekulativt syfte. Man lurar arbetare och
löntagare nettolönemässigt, och även
spararna blir lurade. Regeringen kan
på så sätt lättare, om än måhända inte
lika redbart, genomföra olika reformer.
Det vore förunderligt om svenska folket
i fortsättningen skulle finna sig i en
sådan behandling.

Sedan, herr talman, vill jag säga några
ord om det ränteläge som vi har för
närvarande, över diskontots förändringar
sägs det — och det bör vara så
— att riksbanken är enväldig. Även om
riksbanken skall vara en från regeringen
fristående institution, så kvarstår det
faktum att Kungl. Maj:t tillsätter ordförande.
Med den intensiva ambition
som finansministern har kan man taga

för givet att den indirekta påverkan
som kanske göres har en avgörande betydelse
för ränteläget.

Dagens ränteläge kan betecknas som
katastrofartat. Man får gä tillbaka mer
än 30 år för att finna samma ränteläge.
Är denna utveckling riktig? Jag vill
personligen svara ett obetingat nej. Den
tvångsmässiga förändringen i fråga om
den totala kreditgivningen har helt förändrat
dagens kapitalsituation. Detta
innebär att en diskontoförändring inverkar
bara på cirka 50 procent av
kreditvolymen. Detta för med sig att
en förskjutning av räntan uppåt slår
hårt på fåtalet. Även härvidlag är det
de låga inkomsttagarna som drabbas
hårdast. Vi har från centerpartiet gång
efter annan påtalat dessa missförhållanden.
Finansministern är passiv och
ingenting händer.

Sedan vill jag, herr talman, även om
vi inte står inför ett nytt budgetår, säga
några ord om skatterna, alltså de finansieringsmedel
som vi har att använda
oss av. Vi har i vårt samhälle accepterat
en långt gående samhällsservice.
Om de stora huvudtitlarna — försvars-,
social-, ecklesiastik- och kommunikationshuvudtitlarna
in. fl. — råder i stort
sett enighet. Utgifterna skall täckas med
motsvarande inkomster. Låt mig mycket
komprimerat presentera centerpartiets
inställning till utvecklingstakten och betalningsskyldigheten.

För det första en saklig politisk bedömning
av den service som samhället
skall sköta.

För det andra skatt efter bärkraft. I
detta stycke återkommer jag till de låga
inkomsttagarnas skatteförmåga. Även
om vi är medvetna om det beslut som
vårriksdagen fattade — jag tänker på
det kommunala schablonmässiga skatteavdraget
— finns det här fortfarande
mycket att göra.

För det tredje bör lika tjänster i görligaste
mån betalas lika, oavsett var individen
är bosatt i vårt samhälle. I det
sammanhanget ingår den kommunala
skatteutjämningen. Jag vill uttala den

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning

förhoppningen att det system, som vårriksdagen
har beslutat, skall utbyggas,
så att den målsättning jag här talat om
skall bli verklighet.

För det fjärde skall det ske en avvägning
mellan direkt och indirekt
skatt. I och med den justering av skatteskalorna
som gjorts och förskjutningen
mot indirekt skatt kan man väl
säga att riksdagens samtliga partier har
accepterat en linje som innebär ökat
skatteuttag i form av indirekt skatt.

För det femte en företagsbeskattning
—- detta har jag delvis berört inledningsvis
— som ger möjlighet för företagen
att utvecklas.

För det sjätte måste — detta är det
kanske inte minst viktiga — det skattemässiga
utbytet av produktionsökningen
följas upp bättre än tidigare.

Om vi frånser vårt politiska hemvist
och studerar alla de åtaganden som vi
gjort under de senaste åren och den
automatiska kostnadsökning som dessa
åtaganden för med sig, måste vi hoppas
att den produktionsökning som vi
nu har inte bara skall fortsätta utan
till och med stegras. Vad som i den
kommande statsverkspropositionen

kommer att återfinnas av centerpartiets
tidigare förslag och som sammanfaller
med det som vi framfört i dag vet vi
inte just nu. Vi kommer att noga pröva
de olika regeringsförslagen och efter
gjord bedömning framföra våra förslag.
För att kunna förverkliga den politik
jag förordat måste det till en större
enighet på den borgerliga sidan. Det
behövs större enighet för att få större
sammanlagd styrka hos de partier som
skall överta makten från socialdemokratien.
Jag skall därför, herr talman,
ägna mig något åt hur vi skall kunna
stärka partierna. För att hålla ett starkt
oppositionsparti i funktion fordras det
i dag oändligt mycket pengar.

I debatten om stöd till partierna har
man från många håll och kanske allra
hårdast från vårt håll poängterat vikten
av att det i en demokrati finns fria
och oberoende partier. Genom det kans -

till remittering av viss kungl. proposition
listöd och det partistöd som jag hoppas
vi nu snart skall besluta om kan vi
få möjligheter att göra partierna till de
fristående instanser som de bör vara.

I mitt eget parti har finansieringen
skett genom höga medlemsavgifter. Man
skall inte behöva gå vare sig till storfinansen
eller till andra penningstarka
mecenater. Ryggraden i vår demokrati
måste vara de fria partierna. Inte minst
ur den synvinkeln är det i ett demokratiskt
samhälle en skyldighet att ge
partierna goda arbetsvillkor.

Den demokratiska tradition och den
demokratiska teknik som våra partier
representerar tillhör det finaste och
mest värdefulla i vårt demokratiska
samhälle. Därför finns det anledning
att uppmärksamma de olika dilettantmässiga
aktioner som på olika håll
sätts i gång för att påverka utvecklingen
inom svensk politik. Jag syftar på
de mer eller mindre privata samlingsjippon
som frodas. Det står givetvis
var och en fritt att arbeta för den partistruktur
som han eller hon anser
vara lämplig. Det är däremot helt i strid
med de principer, som gjort vårt partisystem
så fruktbärande ur demokratisk
synpunkt, när dessa aktioner övergår
till att bli valorganisationer eller något
slag av parodi på politiska partier.

Ett politiskt parti har en demokratisk
uppbyggd organisation med medIemsinflytande.
Detta kommer till uttryck
genom alla de kanaler som leder
från den enskilde medlemmen till det
högsta organet. De aktioner som nu florerar
går utanför partierna. Medlemsinflytandet
är inte garanterat. De som
uttalar sig representerar kanske ingen
mer än sig själva eller möjligen sig
själva, ytterligare några personer och
en tidningskoncern. Dessa i luften fritt
svävande organisationer är en fara både
för det demokratiska partiväsendet och
för hela det .samarbete som bedrivs på
den icke-socialistiska sidan inom
svensk politik.

Skall partier samarbeta, beslutar partiet
och dess medlemmar genom sina

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

beslutande organ om detta. Inga andra
organ kan göra det. Vill partierna inte
samarbeta, så vill de inte, och därmed
är den saken ur världen. Vill de samarbeta,
beslutar stämmor och kongresser
om det. Nu finns det emellertid god
grund för samarbete på den borgerliga
sidan. Det finns grund för ett realistiskt
alternativ till den socialdemokratiska
politik som jag tidigare kritiserat.
Alternativet finns i centrum av det
politiska fältet. Ett djupt gående samarbete
mellan centerpartiet och folkpartiet
har sedan länge bedrivits. Detta
samarbete bedrivs inom partierna.
De samarbetsorgan som finns är utsedda
efter beslut av respektive organ
inom partierna. För centerpartiets del
är det den högsta instansen, partistämman,
som beslutat detta.

Samarbetet mellan mittenpartierna
har fått till följd att väljarna på oppositionssidan
har upptäckt var alternativet
till den socialistiska politiken
finns. Samarbetet, som pågått nu i flera
år i riksdagen, har lett till att vi
här kunnat presentera vissa gemensamma
handlingslinjer som ett resultat av
de olika samarbetsorgan som tillsatts.
I sammanhanget vill jag poängtera att
de valtekniska frågorna bara är en liten
del av det stora samarbetsproblemet.

Resultatet av samarbetet inom oppositionen
får inte bli, att det stora alternativet
får drag som innehåller högerpolitik.
Mittenalternativet skall vara
vänsterborgerligt, radikalt och med
klart progressiv inriktning. Det högerparti
vi nu har — det är möjligt att det
kommer att ändra sig — kan inte tillfredsställa
den moderna människans
krav på ett realistiskt framstegsvänligt
alternativ till den socialdemokratiska
koncentrationspolitiken. Jag förstår att
många av dem som tidigare röstat på
högern inte längre vågar göra detta.

De stora grupper som är på väg från
socialdemokratien till ett borgerligt alternativ
vill ha en politik som tar avstånd
från den socialistiska dirigerings -

politiken. De vill ha en politik som
grundar sig på en modern ideologi med
framsteg, socialt ansvar för den enskilde
och samhället och med både frihet
och trygghet för människorna. Detta
kan ett mittenalternativ ge.

Under de överläggningar vi haft har
jag kommit till insikt om att det är möjligt
att gå mycket långt i fråga om samarbetet.
Vi bör göra det, och väljarna
kräver det. Då kan vi också förverkliga
den politik som vi under de senaste
åren gemensamt utformat inom dessa
två partier. Vi är beredda att ta ansvaret.
Vi vill förverkliga detta, om så påfordras,
i regeringsställning —• i en center-folkpartiregering.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Först ber jag att få ansluta
mig till vad herr Sundin sade beträffande
möjligheten att åstadkomma
ett realistiskt alternativ till den socialdemokratiska
politiken. Det var inte
utan att man när man hörde herr Erlander
på förmiddagen hade ett intryck
av att hela frågan om regeringsinnehavet
verkligen för honom är en mycket
aktuell fråga, och man kan förstå detta.

Herr talman! Sedan skall jag bara be
att mycket kort få beröra ett par andra
problem.

Länsdemokratiutredningen har presenterat
en del av sitt arbete, avsnittet
om det kommunala valsambandet. Jag
skall, herr talman, inte diskutera den sidan
av saken. Jag vill bara konstatera
att den socialdemokratiska pressen har
varit anmärkningsvärt tyst när det gällt
att kommentera vad dess egen majoritet
har åstadkommit i denna utredning,
och jag kan i någon mån förstå denna
relativt stora tystnad. Man har haft en
pliktskyldig ledare, där man ungefär
har upprepat den ställning man tidigare
gett till känna — antingen negativism

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning
till herr Erlanders valsamband, neutralitet
eller instämmande i majoritetens
tankegångar. Något mer har det inte blivit
och jag förstår att splittringen inom
socialdemokratiska partiet beträffande
valsambandet fortsätter med full styrka.
Nu lär det ju komma en skrift från
socialdemokratiska partiet eller möjligen
från herr Erlander själv påstås det.
Vi får väl se vad som då kan hända.

Herr talman! Det är en helt annan
sida av de direktiv som vi hade i länsdemokratiutredningen
som jag skulle
vilja beröra med ett par ord. Det fanns
från partiernas sida vid denna tidpunkt
förra året ett mycket stort intresse för
att det skulle finnas en möjlighet att reformera
vårt svenska styrelseskick så
att länsorganen skulle få väsentligare
uppgifter. Från centerpartihåll väcktes
i januari 1964 en för dem som är intresserade
av en utveckling av denna
karaktär mycket intressant motion, där
man t. o. m. talade om en länsparlamentarism.
Förra hösten föreföll det
som om alla partier skulle vara intresserade
härav. Det är mycket glädjande
att fortfarande kunna ha hoppet kvar
att något skall ske. Jag är en varm anhängare
av en utveckling, där t. ex. en
del statliga organ på länsplanet kan
överföras att bli av landsting eller om
vi skall kalla det länsparlament utsedda
organ, och att den kommunala självstyrelsen
på länsplanet verkligen skall
få det erkännandet som den gör skäl
för. Där uträttas ett utomordentligt intresserat
och kunnigt arbete. Jag tror
att det ur demokratiens synpunkt skulle
vara värdefullt att de beslutande organ,
som nu har statskaraktär på länsplanet,
kommer närmare folket i länet genom
att bli länsorgan och att landstingen
får utse dem.

Men, herr talman, det finns här en
viss kollision mellan två olika utredningar.
Det visste man när man tillsatte
länsdemokratiutredningen. Då fanns
redan en annan utredning, som hette
länsförvaltningsutrcdningcn. Men sedan
man nu har fått reda på hur långt läns -

till remittering av viss kungl. proposition
förvaltningsutredningen kommit i sina
funderingar — den har suttit i fyra år
— måste jag säga att det finns en viss
risk för att arbetet på en utvidgad länsdemokrati
skall stoppas upp just genom
att två olika kommittéer sysslar med dessa
frågor. Jag hoppas att ingen skall
ha intresse av att arbetet stoppas upp.
Enligt den redogörelse som vi fått har
länsförvaltningsutredningen kommit
mycket långt i sina överväganden, och
detta är naturligt eftersom den har hållit
på så pass länge. Då uppkommer
frågan: Hur skall man se till att arbetet
inte skall stoppas upp på grund av att
det är två olika kommittéer som i stort
sett har samma uppgifter och samma
problem att lösa? Det finns en viss risk,
om man inte åstadkommer en samordning.
Därför skulle jag vilja fråga justitieministern
— jag hoppas frågan skall
komma fram till honom — om han inte
skulle vilja ta upp en diskussion med
inrikesministern på denna punkt. Det
är justitieministern som har tillsatt
länsdemokratiutredningen och inrikesministern
som tillsatt länsförvaltningsutredningen.
Hur skall man göra för
att detta arbete skall gå framåt på snabbast
möjliga sätt? Man kan tänka sig
olika vägar. Man kan föreslå att kommittéerna
helt enkelt slås ihop. Man kan
också tänka sig -— liksom när det gäller
utredningarna om socialstyrelsens
och medicinalstyrelsens framtida gestaltning
— att dessa två kommittéer får
arbeta gemensamt under vissa förutsättningar
och att det kommer ett gemensamt
förslag därom. Man kan också avskaffa
den senast tillsatta kommittén,
alltså länsdemokratiutredningen, eventuellt
i samband med att länsförvaltningsulredningen
får något vidgade direktiv,
om det skulle visa sig vara nödvändigt.
Jag har själv ingen möjlighet
att ha eu alldeles bestämd mening om
vilken av dessa utvägar som biir beträdas,
men jag föreställer mig att man
inom regeringen borde vara intresserad
av att undersöka hur man skall gå till
väga.

64 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Det måste vara orimligt att två kommittéer
har två så likartade uppdrag.
Man visste en del om detta redan när
länsdemokratiutredningen tillsattes förra
hösten. Men denna utredning tillkom
ju under alldeles speciella förhållanden.
Partierna hoppades att länsdemokratiutredningen
skulle bringa författningsfrågan
i dess helhet att på något
sätt börja rulla igen. Det hade nämligen
onekligen inträtt ett stillestånd.
Genom det splittrade resultat länsdemokratiutredningen
kommit med har frågan
dock inte rullat vidare, utan stilleståndet
kanske är ännu mera markant.
Det är en sida av saken som jag inte
skall gå in på nu. Dot blir andra tillfällen
att diskutera den.

Jag skulle alltså vilja uppmana justitieministern
att verkligen ta upp ett
resonemang med inrikesministern om
den av mig berörda problematiken. Jag
fortsätter nämligen att hoppas att det
finns ett positivt intresse för att snabbt
lösa länsdemokratifrågan.

Förenta Nationerna och den utrikespolitiska
situationen har här berörts
i en rad anföranden, och det är mycket
glädjande. Läget i svensk utrikespolitisk
debatt var ju under några år det
att Förenta Nationerna inte diskuterades
så mycket. Det är klart att organisationen
har många fel och brister
och har kommit till korta oändligt ofta.
Ändå är FN, om man nu skall bedöma
situationen realistiskt, den enda
fredsorganisation som man kan ha någon
förhoppning om skall kunna verka
i besvärliga lägen — och sådana har vi
ju gott om.

Om Förenta Nationerna skall ha möjlighet
att även i framtiden spela en
roll, och helst en större roll, måste
människorna i de olika nationerna
verkligen uppleva organisationen som
någonting nödvändigt. Det räcker inte
med att de som sysslar med dessa frågor
försöker göra det mesta möjliga av
F''örenta Nationerna. Regeringarna måste
verkligen ha folken bakom sig. Det
är därför absolut nödvändigt att störsts

möjliga kunskap om denna internationella
organisation förs vidare.

Det måste sägas att den svenska pressen,
radio och TV verkligen ägnar sig
åt denna upplysningsverksamhet, ofta
med stor energi och mycken skicklighet.
Det är emellertid klart, herr talman,
att så sker framför allt i de stora
krissituationerna. Det är då det kan
bli stora rubriker i tidningarna eller
huvudnyheter i Dagens eko eller Aktuellt.
Jag vet också att man inom föreningar
och inom skolvärlden sysslar
mycket med dessa frågor.

Det utförs emellertid också vid sidan
av det som ger de stora rubrikerna
inom Förenta Nationerna och alla dess
underorgan, ett arbete som är av utomordentligt
stor betydelse. Inte minst
inom u-landsarbetet försiggår ett intensivt
arbete för att praktiskt och konkret,
visserligen med små steg men ändock
steg, föra de underutvecklade länderna
framåt. Jag kan som exempel
nämna det handelspolitiska arbetet som
tagit ny fart. Jag tror det är önskvärt
att det här finns möjlighet att sprida
ytterligare kunskap. Det finns en utredning,
som tyvärr inte alls har uppmärksammats
i detta sammanhang. Utrikesministern
tillsatte en utredning
med uppgift att undersöka och komma
med förslag om sättet att sprida kunskap
om Förenta Nationerna. Den utredningen
publicerades för någon månad
sedan. Jag skall inte gå in på förslagets
detaljer, men jag konstaterar
att det är angeläget att utrikesministern
lägger fram förslag till nästa års
riksdag om ökade möjligheter att sprida
kunskap om det arbete som utföres
i Förenta Nationerna.

Vi kan ha aldrig så mycket kritik att
framföra mot denna organisations arbete,
men jag upprepar att vi inte bär
någon annan möjlighet att under något
så när ordnade förhållanden försöka
skapa det som alla människor innerst
ändå hoppas: en värld — jag vågar
kanske inte säga i fred —- som har
fredligare förhållanden än den nuva -

Tisdagen den 2 november 1965 fm. Nr 33 6o

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

rande. Ordet fred är ju, herr talman,
ett sa stort ord att man på något sätt
inte vill ta det i sin mun. Det förefaller
ju som om det skulle vara mycket avlägset
att komma fram till ett sådant
läge.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga ett uppskattande ord om en sak
som har uträttats från utrikesdepartementets
sida. I vårens utrikesdebatt föreslog
jag att man skulle göra en faktasammanställning
om förhållandena i
Sydvästafrika. Jag föreslog detta just
för att försöka exemplifiera att det
verkligen behövs ökad kunskap om utrikespolitiska
förhållanden, inte minst
i samband med Förenta Nationernas arbete.
Sydafrika och dess annektering
av Sydvästafrika är ju en lika gammal
som farlig tvistefråga, men något pacificerad
just för ögonblicket, därför att
den nu ligger inför Internationella domstolen
för avgörande. Den dom som där
kommer att avkunnas, kommer relativt
snabbt skulle jag förmoda, och därefter
kan hela frågan om Sydvästafrika blossa
upp. Vi har alltså inte bara problemen
i Syd-Rhodesia, utan på andra sidan
av Afrika finns också problemet
Sydvästafrika. Vad som kommer att
hända, vågar jag verkligen inte ha någon
mening om. Det enda man med
säkerhet kan säga är, att det område
där det för närvarande föreligger utomordentligt
stora risker för världsfreden
är just den delen av vår värld. Det är
därför glädjande att denna faktasammanställning
angående sydvästafrikafrågans
behandling i Förenta Nationerna
har gjorts. Enligt vad jag hört kommer
utrikesdepartementet inom kort också
att publicera en liknande aktsammanställning
beträffande Sydafrika. Jag ber
att få uttala min tillfredsställelse häröver.

Herr Sundin var i sitt anförande inne
på en rad olika saker som jag har
mycket lätt att instämma i. Han yttrade
sig bl. a. om u-landsarbetet. Jag hade
förmånen att tillsammans med en rad
andra av riksdagens ledamöter besöka

5 Första kammarens protokoll 1965. Nr 33

Östafrika, och det var en mycket intressant
resa. Jag fick samma intryck
som herr Sundin, att det verkligen går
att satsa mer från svensk sida på ulandsarbetet,
inte minst på de frivilliga
organisationerna — missionernas
verksamhet och föreningen Rädda barnen
och andra som verkar därnere.
De har haft en stor förmåga att för
mycket låga kostnader uträtta utomordentliga
saker. Men även det arbete,
som bedrives i statlig regi, måste väcka
vårt intresse i större utsträckning än
som hittills varit fallet. Liksom herr
Sundin hoppas jag att det nästa år skall
bli möjligt att mera konkret framlägga
en plan för hur den svenska u-landshjälpen
bör utformas under de närmaste
åren.

I detta sammanhang skulle jag gärna
vilja rikta en fråga till finansministern.
Under de senaste timmarna i dag har ju
statsrådsbänkarna stått tomma, men det
kan trots detta vara lämpligt att rikta
en del frågor — den debatt vi i dag för
är ju i första hand en diskussion mellan
regering och opposition. Denna debatt
blir nu i vissa fall något ensidig, men
det bör inte hindra att frågorna ställs.

Det har från näringslivets sida vid
upprepade tillfällen uttryckts en förhoppning
om att det skulle kunna
åstadkommas en garanti för de investeringar,
som näringslivet gör i u-länderna,
alltså en investeringsgaranti. Senast
i våras skrev Sveriges industriförbund
till statsministern om detta. U-liinderna
begär mycket ofta att olika länders
industrier, bl. a. svenska industrier,
skall investera i u-länderna —- det
är det bästa sätt man kan tänka sig att
få användning för sina råvaror och att
få producera det som man behöver i
det egna landet. Det är mycket glädjande
att även svensk industri är intresserad
av detta och gör stora insatser i
många fall, men det är klart att svenskt
näringsliv då tar stora risker. Nu har
riksdagen vid ett par tillfällen uttalat,
att näringslivets krav på vissa garantier,
ett slags försäkringssystem, verk -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

ligen borde tillgodoses. Enligt vad som
stod i tidningarna för någon tid sedan
var finansminister Sträng i Washington
och diskuterade dessa frågor. Jag
hoppas att det intresse som jag förmodar
att herr Sträng visat för saken —
jag utgår ifrån att han inte bara åhört
vad som sagts — skall resultera i ett
förslag till nästa års riksdag. Om det
dröjer med en lösning av frågan om
garantier för u-landsinvesteringar på
internationell grund, kan jag inte förstå,
varför vi i Sverige inte själva skulle
kunna vidta sådana åtgärder — andra
länder har redan gjort det.

Herr AUGLSTSSON (s):

Herr talman! Jag har ett enda ärende
i denna debatt, och det gäller den grupp
löntagare som inte hinner med i vår
överhettade högkonjunktur. Det är
många som talar om de lågavlönades
problem, och de som talar tillhör i de
flesta fall de högavlönade. Samvetet blir
kanske litet lättat, om de talar om problemet,
men det de berör hoppas nog
fortfarande på litet mera av handling.

Upprinnelsen till vad som i denna
fråga här förekommit är det socialdemokratiska
motionspar, som väcktes
den 12 januari och som så småningom
efterföljdes av andra partimotioner.
Jag medger att problemet är stort och
att det har många aspekter och att vi
kan närma oss problemet på många sätt.
Det ligger därför nära till hands att
från början ta in hela komplexet i den
av riksdagen begärda utredningen, och
vi får räkna med att den blir både omfattande
och tidsödande.

Det talas nu så mycket om inflationen
och småspararna, och det talas om stimulerande
lönesättning. Det har i dag
talats om sambandet mellan inflation,
skatt och löner. Vissa intresseorganisationers
representanter talar om att standardrelationerna
har försämrats under
de senaste åren o. s. v. Jag utgår i mitt

resonemang från det enkla faktum, att
om vi har en produktionsökning på ca
4 procent varje år, är det ju endast ett
teoretiskt resonemang att alla kan få en
fyraprocentig standardökning. Det är
helt omöjligt att alla kan få mer än det
finns utrymme till — mer eller mindre
höga nominella löneökningar ändrar ju
ingenting i detta resonemang. Jag utgår
också ifrån att om de sämst avlönade
skall ha en större standardlyftning relativt
sett, måste andra få mindre relativt
sett. Någon annan utväg lär inte
finnas.

Jag kommer då till frågan hur vi
skall angripa problemet. En utredning
är beställd av riksdagen, och vi vet att
det tar lång tid innan några resultat
kan redovisas. Vad vi däremot redan nu
kan göra, och till och med är skyldiga
att göra, är att ge de löneskapande organisationerna
det statistiska instrument
som erfordras för att få en samlad
överblick över hela lönefältet. Redan
i allmänna beredningsutskottets utlåtande,
som antogs av vårriksdagen, talades
om behovet av en enhetlig och
jämförbar statistik. Vi vet att alla diskussioner
om avtal till stor del är relationsdiskussioner.
När vi då inte ens
har en jämförbar lönestatistik vet vi
också att det inte kan bli några helt
sakliga diskussioner löntagargrupper
emellan. Vi har ju en byrå, som sysslar
med statistik, och jag tror att en del
av de publikationer vi får därifrån är
mindre nödvändiga än den statistik jag
här talar om.

Herr talman! Jag hemställer allvarligt
till de ansvariga om gehör för dessa
synpunkter, nämligen att så fort som
möjligt få en samlad enhetlig och fullt
jämförbar statistik. Den kan göras
snabbt utan att man behöver avvakta
resultatet av den beställda utredningen.
Problemet är ju inte löst med den statistik
jag här efterlyser, men ett genomförande
av mitt förslag kunde kanske
hjälpa till att få hjul på den gamla låglönekärran.

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! I likhet med flertalet
föregående talare på oppositionssidan
skall jag något uppehålla mig vid frågan
om den fortgående penningvärdeförsämringen.
Jag delar åsikten att inflationsbekämpandet
är det centrala
problemet i svensk politik av i dag.
Inga ansträngningar, inga vägar får här
lämnas oprövade.

Först vill jag med all vördnad för
hans höga ämbete med några ord vända
mig emot hans excellens statsministern
och något syna hans ekonomiska förkunnelse
i sömmarna.

Statsministern medgav självfallet —
han kunde inte göra annat — att inflationen
är ett bekymmersamt problem
som kräver uppmärksamhet. Men han
bagatelliserade å andra sidan problemet
med argument som jag tyckte gick
stick i stäv mot varandra.

För det första menade statsministern
att inflationen egentligen inte är så
värst stor. Han godtog visserligen att
försämringen innevarande år prisstatistiskt
sett utgjorde 6 procent men gjorde
a andra sidan gällande att denna
siffra icke gav ett rättvisande uttryck
för den reella försämringen. Till en början
var 2,6 procent att hänföra till höjningen
av omsättningsskatten och 1
procent utgjorde offentliga taxehöjningar.
Statsministern trollade alltså redan
i första omgången bort 3,6 procent såsom
inte hörande hit. Sedan trollade
han bort ytterligare 0,5 procent såsom
hänförligt till utifrån kommande prisstcgringsimpulser,
för vilka den svenska
regeringspolitiken inte kunde göras
ansvarig. Kvar stod då, om jag fattade
statsministern rätt, en penningvärdeförsämring
av cirka 1,8 procent, och det
tyckte han av allt att döma inte var
något nämnvärt att anklaga regeringen
för. Det var ingenting att gruffa om
över huvud taget. Härefter hänvisade
statsministern ytterligare till att flertalet
utländska länder hade en större
penningvärdeförsämring än vi. Han menade
tydligen att om de andra också

försyndade sig så var vi i ganska gott
sällskap.

Jag tror inte att man kan jonglera
med procentsiffrorna på det sätt som
statsministern här gjorde. Det avgörande
måste vara med vilken procent den
allmänna prisnivån faktiskt stiger. Det
är det som den enskilda människan
känner i plånboken. Endast i den mån
stegringen av den allmänna varuskatten
motsvaras av en direkt sänkning av
den direkta skatten kan man här göra
en motsvarande nedjustering av de 6
procenten. Denna sänkning av den direkta
skatten kan på sin höjd röra sig
om 0,5 procent — jag tror knappt att
det rör sig om så mycket. I övrigt är
prishöjningarna ett uttryck för den utveckling
som i realiteten har ägt rum.
Vad de offentliga taxorna angår så
måste väl deras stegring om något vara
ett uttryck för inflationen.

När det gäller utlandet måste jag hänvisa
till att man i flertalet västeuropeiska
länder satt in en målmedveten
stabiliseringspolitik. Medan vi i Sverige
för en restriktiv penningpolitik och en
expansiv finanspolitik så söker man i
utlandet att koordinera den ekonomiska
politiken.

Statsministern återkom sedan till det
sedvanliga argumentet att penningvärdeförsämringen
är det pris som vi måste
betala för den fulla sysselsättningen.
Argumentet är felaktigt, vilket har påpekats
många gånger. Det är ingenting
som säger att i ett samhälle med brist
på arbetskraft den fulla sysselsättningen
måste betalas med inflation. Det är
ännu mindre något som säger att den
fulla sysselsättningen måste betalas med
inflation av exakt 5 å 6 procent. Denna
inflalionsfilosofi är ihålig och falsk.
Det är en deflation som vållar arbetslöshet.
Inflationen kan också skapa en
sådan. Området mellan 5 å 6 procent
inflation och deflation är stort.

Var ligger då ansvaret för inflationen?
Jo, det ligger uppenbarligen framför
allt i den starka expansionen av den
offentliga sektorn hos stat och kom -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

mun, där man envist har vägrat att rätta
munnen efter matsäcken, d. v. s. efter
tillgången på arbetskraft och kapital.
Jag medger gärna att det är svårt att
göra detta i ett dynamiskt samhälle. Utbyggnaden
av samhällsinstitutionerna
måste ske i någorlunda takt med den
ekonomiska utvecklingen på andra områden.
Det är emellertid de alltför vitt
utsvävande ambitionernas politik, som
har gjort att expansionen inte hållit sig
inom ramen för de tillgängliga resurserna.

Jag hyser för min del den uppfattningen
att behovet av en utbyggnad av
vad nationalekonomerna med en modern
term kallar samhällets infrastruktur,
d. v. s. byggandet av gator och vägar,
offentliga kommunikationsmedel,
kraftverk, utbildningsanstalter och sjukhus
såväl för stat som kommun, under
de närmaste åren kommer att växa. Detta
måste emellertid ske under oupphörligt
hänsynstagande till de begränsade
resurserna och under iakttagande av erforderlig
sparsamhet med allmänna medel
och under rationalisering av samhällsapparaten.
Det finns dock till sist
vissa gränser för vad skattebetalarna
kan avstå till det allmänna.

Även när det gäller området för den
medborgerliga tryggheten och säkerheten,
socialpolitiken, måste en motsvarande
återhållsamhet iakttagas, om penningvärdet
skall kunna bevaras och den
yttre och inre balansen i vår samhällsekonomi
upprätthållas. Inflationens
baksida är kostnadsstegringarna, vilka
äventyrar balansen. Näringslivets konkurrenskraft
har till följd av dessa
kostnadsstegringar tyvärr på vissa områden
redan allvarligt försvagats, och
detta måste man ha i tankarna. Risken
är att vi kan komma i samma ekonomiska
situation som England.

Det är med stor spänning som statsverkspropositionen
i januari emotses.
Stabiliseringen vinnes inte med skattehöjningar,
så länge den offentliga sektorns
expansion fortsätter som den gör.

Till sist vill även jag i fråga om han -

delspolitiken uttrycka mitt beklagande
över att den fördragsvidriga engelska
importavgiften alltjämt kvarstår samt
att brobyggnaden mellan EFTA och EEC
inte kommit närmare målet.

Med intresse vill jag konstatera att
regeringen här synes ha fått en mera
positiv inställning till europapolitiken
än tidigare, möjligen sammanhängande
med att de politiska inslagen i EEC synes
komma att försvagas. Det var ett
svalg befäst mellan statsministerns s. k.
Metall-tal för några år sedan och hans
tal på Gumaelius-träffen i Malmö för
någon månad sedan. Regeringens nuvarande
avvaktande hållning i fråga
om EEC tycker jag nog är riktig, och
man får väl se fram emot det utspel
frampå vårsidan som handelsministern
affischerat om.

Till handelsministern skulle jag slutligen
vilja rikta ett par frågor rörande
EFTA och EEC. Den ena frågan gäller
18-månadersregeln i artikel 19 i EFTAkonventionen,
som innebär att man
med majoritetsbeslut kan sätta ur spel
av enskild stat vidtagna importreglerande
åtgärder. 18-månadersperioden
för den engelska importavgiften — som
visserligen icke formellt men reellt kan
hänföras till åtgärder av importreglerande
karaktär ■— utgår den 27 mars
1966. Vad kommer då att hända? Kommer
det att hända någonting alls? Troligen
inte. Det är illavarslande att nästa
möte, i Rergen i Norge, är utsatt att
äga rum först i maj dvs. efter utgången
av perioden.

Den andra frågan är följande: I Lissabon
1963 tillsattes en kommitté för att
behandla den s. k. etableringsrätten
inom EFTA. Har den kommitténs tillsättande
lett till några konkreta resultat? -

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Under förmiddagen var
det i denna kammare en stor debatt
mellan partiledare och gruppledare om
ekonomi och inflation. Liksom herr

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning

Jacobsson vill jag säga ett par ord om
detta.

Vid många tillfällen tidigare under
låt oss säga de senaste 15 åren har
man såsom i dag debatterat riskerna av
den inflation, den mycket allvarliga försämring
av penningvärdet, som fortgått
år efter år. Nu går den i hastigare takt
än tidigare. Vid alla dessa tillfällen har
vi, som i dag, från regering och regeringsparti
fått höra, att det inte är någon
fara. Vad regeringen uträttat och
tänker uträtta är som vanligt det bästa
tänkbara. Även när det sker en så allvarlig
penningvärdeförsämring som det
blir under innevarande år, är den nödvändig
och har inte kunnat undvikas.
Många gånger förr har vi också fått höra
från regeringen, att den har situationen
i sin hand. Hur inflationsproblemet
skall lösas får vi reda på i januari
månad — det har vi fått löfte om i dag.

Ofta har vi under årens lopp fått höra,
att vad som händer i vårt land är
beroende av händelser på världsmarknaden.
Många åtgärder har under årens
lopp fått skylta som medel mot inflation,
även om de verkat i motsatt riktning.

Man kan inte annat än dra slutsatsen,
att vad som här händer sker med regeringens
goda vilja. Men i vilken takt
detta skall fortgå, om vi skall finna oss
i fem, sex eller åtta procent i försämrat
penningvärde under ett enda år och i
fortsättningen — det är den stora frågan,
som inte blivit besvarad i dagens
debatt.

Även om jag inte har för avsikt att
närmare gå in på de ekonomiska frågor,
som redan ingående behandlats av
partiledare och gruppledare i denna
kammare, vill jag ändå ha sagt, att det
nu är fråga om en inflation och ett allvarligt
försämrat penningvärde som de
flesta medborgare i landet känner eu
djup och allvarlig oro inför. De allra
flesta medborgare i landet frågar: Vart
skall denna utveckling leda hän? De
frågar vidare: Vad tjänar det till med
betydande löneökningar och ökade in -

till remittering av viss kungl. proposition
komster när de ändå bara äts upp av en
våldsam inflation? Det är beklagligt att
det inte kan bli ett stort och allmänt
intresse för att hejda inflationen.

Hans excellens herr statsministern
hade i sitt stora inledningstal ett litet
avsnitt, som jag tyckte var av särskilt
intresse med hänsyn till de tankar jag
fört fram vid olika tillfällen med avsikt
att få ett minskat antal trafikolyckor,
och därmed mindre antal offrade människoliv
och mindre mänskligt lidande.

Statsministern gav, tyckte jag, ett litet
löfte, som jag hälsar med tillfredsställelse,
om att det skall bli mer polis
för trafikkontroll, men statsministern
drog enligt min mening en felaktig slutsats
då han talade om att vi visserligen
kan ordna en mera omfattande trafikkontroll
men att detta kommer att kosta
pengar som skattebetalarna kommer att
få betala. Statsministern glömde bort
att trafikolyckorna inte bara kostar
mänskliga lidanden utan också stora
materiella förluster. Hur många dyrbara
dagar och hur mycket sjukhusvård
blir det inte, och hur många förlorade
arbetsdagar blir det inte på grund av
dessa olyckor! Mig förefaller det att en
starkare och bättre trafikkontroll inte
leder till ökade kostnader för det allmänna,
utan i stället till besparingar.

Den långvariga socialistiska maktutövning
vi fått uppleva har pressat fram
dessa så hårda och tunga skatter som
vi alla får vidkännas — det gäller inte
minst den kommunala skattebördan.
Jag tror att finansminister Sträng någon
gång — kanske vid flera tillfällen
— har uttalat att gränsen för kommunalskatten
nog är 20 kronor per skattekrona;
mer orkar vi inte bära. Det skatteuttag
som beslutades förra året i kommunerna
var i medeltal kronor 17:25.
Landstingen har i år beslutat om en
höjning med i medeltal cirka 50 öre.
Skatteuttaget i primärkommunerna är
ännu inte så klart, att det finns någon
sammanfattning för hela landet, men
trots det så avsevärt större skatteunderlaget
— 6 786 miljoner i hela landet

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

-— blir det säkert en i genomsnitt betydande
skattehöjning även på det primärkommunala
planet.

Inte dröjer det på detta sätt så länge

— bara något år — innan kommunerna
i allmänhet har pressats upp till detta
gränsmärke på 20 kronor i kommunalskatt;
och skall denna takt fortsätta pekar
det mot en kommunalskatt om tio
år på minst 30 kronor per skattekrona.

Nog är situationen allvarlig med stigande
och ständigt höjda skatter till stat
och kommun. Det måste finnas en gräns

— var den än går — för vad enskilda
ocli företag och samhället i sin helhet
kan orka med av allmänna utgifter.

Eu annan fråga, som kanske den
breda allmänheten inte har det intresse
för som den borde ha men som här
i riksdagen under de senaste 10—15
åren varit av stort intresse är författningsfrågan.
Hur många riksdagsbeslut
har inte påverkats av författningsutrcdningens
arbete och förslag, men
vad kommer att bli det framtida resultatet
av utredningens stora och mångåriga
arbete?

Helt nyligen har, vilket herr Dahlén
snuddade vid, länsdemokratiutredningen
avlämnat ett betänkande på inte
mindre än ca 600 sidor. I denna utredning
hävdar en enig socialdemokratisk
majoritet nödvändigheten av ett samband
mellan kommunalval och val till
riksdagen. Om ett sådant samband inte
finns, menar man, äventyras den kommunala
självstyrelsen och den kommunala
demokratien.

Man hävdar vidare att om det inte
upprätthålles ett samband så att vissa
riksdagsmandat görs beroende av de
kommunala valen, så minskar intresset
för kommunalvalen, och lokala småpartier
uppstår. Det görs även gällande
att det valtekniska sambandet mellan
riksdagen och kommunerna är så betydelsefullt
att det bör inskrivas i
grundlagen.

Som avgörande skäl för denna ståndpunkt
säger man att man vill slå vakt
om den kommunala självstyrelsen, vil -

ken utgör basen för vårt demokratiska
samhällsskick.

Visst har den kommunala självstyrelsen
ett stort värde, trots att ingen kan
säga vad detta uttryck egentligen innehåller,
men samtidigt är den uppfattningen
berättigad, att den kommunala
självstyrelsen varit av större värde tidigare,
då kommunerna numera har att
handla efter långt gående statliga direktiv.
Utredningen har också uttalat att
gränserna mellan statligt och kommunalt
förlorar i betydelse. Den uppfattningen
är berättigad, att ett långvarigt
socialdemokratiskt maktinnehav inte
har främjat den kommunala självstyrelsen.

Nog måste man tycka att uttrycket
kommunal självstyrelse brukas och
missbrukas till leda. I alla sammanhang
inför uppgifter som något gränsar till
kommunalt arbete och när man söker
efter ett bra uttryck till stöd griper
man till orden kommunal självstyrelse,
eftersom man tror att de väger tungt.

För min del har jag konstaterat under
årens lopp att detta uttryck används
i de mest skilda sammanhang och situationer.
Vid många tillfällen är det så,
att vad den ene anser främja den kommunala
självstyrelsen, det anser den
andra göra rena motsatsen. Personligen
har jag den uppfattningen, att det vore
bättre att tillämpa kommunal självstyrelse
i praktisk handling än att bara
tala så mycket om den. Det finns ingen
som kan eller vill avskaffa sambandet
mellan stat och kommun, så beroende
som kommunerna blivit av alla statliga
beslut. Man kan lika väl fråga om det är
någon som föreslagit att riksdagen skall
skiljas från rätten att lagstifta om kommunala
angelägenheter. Däremot är ett
valteknislct samband inte behövligt.

Säkert är det många som har en annan
uppfattning än majoriteten i denna
utredning hävdar, att det ovillkorligen
måste vara ett valtekniskt kommunalt
samband och att man annars tar stora
och väsentliga risker.

Jag kan inte få annan uppfattning än

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

att regeringen och regeringspartiet till
varje pris vill krångla till författningsfrågan.
Man vill inte vara med om ett
enkammarsystem, där hela kammaren
väljes vid samma tillfälle direkt av väljarna.
I stället har man säkert den uppfattningen
att det nuvarande kammarsystemet
är bäst att bevara och att det
inte blir någon författningsreform av
betydelse. Säkert är det så — och kommer
att så förbli — att det är svårt för
väljarna och allmänheten att dela uppfattningen
att det är nödvändigt eller
lämpligt med ett samröre och ett direkt
samband mellan de kommunala valen
och riksdagsvalen.

Det kan också finnas ett annat skäl
till den uppfattning som majoriteten
i länsdemokratiutredningen redovisar.
Allt pekar emot att regering och regeringsparti
har den uppfattningen att
vi på både det statliga och det kommunala
området bör ha ett väl genomsocialiserat
samhälle och att även det är
ett stöd för ett kommunalt samband.
Men skall det allmänna — stat och kommun
— sköta en större del av de enskilda
människornas angelägenheter,
får vi även vara beredda på vad vi
länge har fått uppleva: ett år från år
ständigt stigande skatteuttag.

Till sist, herr talman, vill jag även
ta upp en annan sak. Tio år har gått
med den fria spriten. Det har för ett
väsentligt antal oskyldiga människor
varit en olycklig tid på grund av vad
denna frihet medfört. Under dessa tio
år har det vid många tillfällen här i
riksdagen framförts allvarliga bekymmer
för resultatet av den fria spriten.

Efter en begäran härom vid vårriksdagen
har en ny nykterhetsutredning
blivit tillsatt. Det skall bli, som det så
ofta heter, eu allsidig och förutsättningslös
utredning. Men finansministern
gör den reservationen i direktiven,
att någon återgång till motboken eller
därmed jämförligt restriktionssystem
får det inte bli. Reformarbetet skall vila
på de principer som var vägledande
1954. Men ändå är det de olyckor 1954

års reform medförde som är orsaken
till att utredningen blivit tillsatt.

Här kan den förhoppningen uttalas
att den nya nykterhetsutredningen inte
skall ta lika lång tid som den utredning
tog som kom fram med förslaget om
den fria spriten. Tar det även denna
gång tio år mellan tillsättningen av utredningen
och ett riksdagsbeslut som
man åtminstone tror skall leda till ett
bättre nykterhetstillstånd, kommer
oändligt många olyckor att inträffa under
den tiden.

Jag tycker att man gärna kan låta
motboken ligga begravd men hitta på
något annat sätt att hålla spriten borta
från barn och ungdomar och andra
missbrukare som inte har någon inköpsrätt.
Man kan sedan använda vilken
metod som helst, bara man försöker
så långt som möjligt skydda och
rädda dem som missbrukar dessa starka
drycker och för vilka livet därigenom
blivit förfelat.

För min del tror jag alltjämt att det
finns möjligheter att utan motbok införa
ett enkelt kontrollsystem som väsentligen
minskar inköpsmöjligheterna
för alla dem som inte bör ha tillgång
till spritdrycker.

Jag vill gärna ha sagt att tidningen
Aftonbladet ofta fört fram synpunkter
i nykterhetsfrågan som är bra och värdefulla.
I en ledare den 20 oktober uttalade
tidningen med anledning av tillsättandet
av nykterhetsutredningen något
som ur min synpunkt var så bra
att jag gärna vill föra det till kammarens
protokoll.

Aftonbladet gillar inte i denna ledare
finansministerns direktiv, att framtida
förslag och reformer ovillkorligen skall
vila på 1954 års reform. Tidningen säger
bl. a.: »Låt oss koncentrera alkoholfrågan
på dem som lider under bruket,
som av olika skäl drivs till överdrift
och missbruk. Vi tror att det var ett
enormt misstag att avskaffa Brattsystemet
och motboken. Vad som för tio ar
sedan hade varit eu förnuftig reform
hade varit att se över motbokssystemet

72 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

och lätta på spärrarna, där de var onödigt
hårda, samt att satsa målmedvetet
på forskning och vård inom alkoholistområdet.
I stället drev man igenom en
''frihetsreform’ som gjorde spriten dyrare
för de sansade och måttliga, men
samtidigt gav en frihet åt missbrukarna
och åt ungdomar, som inte var önskvärd.
» Efter en viss kritik mot nykterhetsorganisationerna
uttalar man vidare:
»Kanske är det nu omöjligt att gå
tillbaka till ett restriktionssystem av
Bratts typ — hur klokt detta system
än var. Men vi tycker att den nu tillsatta
utredningen borde fördomsfritt
få pröva också en sådan tanke.»

För min del biträder jag, herr talman,
helt den uppfattning som Aftonbladet
givit uttryck för i sin ledare.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 344, till
Konungen angående utseende av ett ombud
i Europarådets rådgivande församling
jämte suppleant;

dels ock riksdagens förordnanden:
nr 345, för herr Bo Gösta Bohman att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling; och

nr 346, för herr Gösta Jacobsson att
vara suppleant för ett ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

147, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret;

nr 148, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv;

nr 150, med förslag till förordning

om ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623), in. in.;

nr 153, med förslag till lag om ställföreträdare
för kommun vid vissa avtalsförhandlingar
in. m.;

nr 156, angående vissa författningsändringar
m. m. som sammanhänger
med förhan dlingsrättsreformen; och
nr 159, med förslag till lag om ändring
i brottsbalken m. in.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 771, av herr Hedström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 141, angående utbyggnaden av universitet
och högskolor in. in.;

nr 772, av herr Pettersson, Georg, och
herr Ahlsten, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition iir 141, angående utbyggnaden
av universitet och högskolor
m. in.;

nr 773, av herr Schött in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
141, angående utbyggnaden av universitet
och högskolor in. in.;

nr 774, av herr Pettersson, Georg,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 143, angående eftergift av
den rätt staten kan ha på grund av s. k.
garantiförbindelser som avgetts i ärenden
om visering;

nr 775, av herr Risberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
144, angående tomträttslån till kommuner; nr

776, av herr Skärman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
144, angående tomträttslån till kommuner;
och

nr 777, av herr Sundin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
144, angående tomträttslån till kommuner.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.01.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Nr 33

Tisdagen den 2 november eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Allmän debatt i anslutning till remittering
av viss kungl. proposition (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj ds proposition nr 145, med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 8 § tulltaxeförordningen den 13
maj 1960 (nr 391), m. m.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Under dagens debatt
har samtliga talare försökt att fånga in
sommarens och höstens olika händelser
och kommentera dem. Jag har precis
samma motiv för att jag har begärt
ordet.

Man skulle ju kunna ställa frågan:
Vilka händelser har varit värda att ta
upp i detta sammanhang? Om man
skulle döma efter det intresse som exempelvis
TV visat inför de olika händelserna,
skulle införandet av mellanölet
ha varit den allra viktigaste företeelsen
under denna period. Det lyckades
nämligen för televisionen och radion
att medelst en mycket skicklig och
påpasslig nyhetsinformation skapa en
sådan dramatik och spänning kring de
olika faserna i nedräkningen av startögonblicket
att stora delar av svenska
folket formligen höll andan inför vad
som komma skulle. Bättre reklam kan
varan knappast ha fått än vad som på
detta sätt skedde. Jag vill därför erinra
om vad bevillningsutskottet skrev i sitt
betänkande nr 32, vilket också blev antaget
av riksdagen: »Utskottet förutsätter
emellertid att inte endast de inhemska
och utländska ölproducenterna

6 Första kammarens protokoll 1965. Nr 33

utan även producenter av andra alkoholhaltiga
drycker iakttager tillbörlig
återhållsamhet i sin reklamverksamhet
vid introduktionen av mellanölet.» Detta
går väl knappast i stil med den reklam
jag tidigare nämnde om.

När det däremot gäller nykterhetsinformation
och de ökade alkoholskadorna
och därmed sammanhängande kriminalitet
är radio och TV synnerligen
sparsamma. Det skulle säkert vara av
allra största värde om det svenska folket
på ett mer ingående sätt finge klarhet
just om de tilltagande alkoholskadorna.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att säga detta utan för att något vidröra
ett annat mycket aktuellt problem,
nämligen importen och behandlingen
här i Sverige av den utländska
arbetskraften. Under de senaste dagarna
har denna fråga påkallat det allra
största intresse. Den snabbt tilltagande
invandringen från Jugoslavien synes
förmodligen ha tagit myndigheterna på
sängen. Den långsamma och omständliga
proceduren för erhållande av arbetstillstånd
kunde ju inte fungera i
detta sammanhang, vilket man kanske
borde ha känt till i förväg. Det har ju
varit något ytterst onormalt att friska
människor, som har kommit hit till
Sverige, har fått gå sysslolösa långa
tider, samtidigt som industrien har ropat
efter arbetskraft. Det var därför
ingen överraskning att det på detta område
skapades misär när invandringsströmmen
ökade. De beslutade åtgärder
som nu har vidtagits är säkert både
riktiga och nödvändiga, men de synes
huvudsakligen ha en provisorisk karaktär.
Därför behöver man, menar jag,
en planmässig invandringspolitik av
mera långsiktig karaktär. Vi måste nämligen
bereda oss för en situation, där

74 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kung!, proposition

arbetskraften allt friare rör sig över
gränserna. Den utländska arbetskraften
tillför oss ju betydande värden och blir
väl under de närmaste åren alltmer
nödvändig för att vi skall kunna hålla
vår produktion i gång. Inför detta faktum
måste vi göra oss beredda att betala
priset för den välståndsökning som
dessa invandrare tillför oss. Våra åtgärder
får inte stanna vid att importera
människorna, utan minst lika viktigt är
att sörja för invandrarnas sociala och
kulturella behov vid sidan av de materiella.
Det svenska samhället måste ta
ansvaret för deras inpassning i vårt
samhällsliv. Det får inte bli så som någon
pessimistiskt uttryckte det häromdagen,
nämligen att vi långsamt lägger
grunden till ett framtida rasproblem
inom våra gränser.

De åtgärder som under de senaste dagarna
har vidtagits för att få en ordnad
och kontrollerad invandring från
Jugoslavien är, synes det, riktiga och
välbefogade men bör utsträckas till att
även omfatta andra länder. Vi får väl
räkna med att trycket från flera sydeuropeiska
länder kanske kommer att
öka ganska snart och då bör inte den
situation upprepas som inträffade när
jugoslaverna kom i sådan stor massa.

Vad vi behöver är en utredning av
alla de sociala problem, framför allt
långsiktiga sådana, som hör samman
med en årlig nettoinvandring av den
storleksordning som vi synes få räkna
med under de närmaste åren — cirka
20 000 årligen. Det är troligt att en sådan
utredning med sikte på framtiden
rymmer problem som man mycket litet
har tänkt på. De arbetsmarknadsmässiga
och sociala synpunkterna måste
harmoniera med varandra. Jag tänker
kanske i första hand på en sådan fråga
som invandrarnas bostadsfråga. Vi får
inte skapa några slumkvarter för att
hysa dessa människor, och det går inte
att ta emot dem med modellen 225 kronor
i månaden för sex kvadratmeter i
gamla Kronohäktet i Stockholm och
inte heller att, vilket jag såg i en tid -

ningsuppgift häromdagen, inhysa 18
utlänningar på 58 kvadratmeter.

Mest besvärligt synes det bli i storstäderna,
där formliga ghettobildningar
uppstår. Det bär ibland anvisats barackförläggningar,
men det är ju en
metod som man inte kan godkänna som
permanent, ty vi måste erbjuda dessa
utlänningar samma möjligheter till familjebildning
och familjebostad som vi
erbjuder vårt eget folk. Vi kan inte rimligen
begära att de för alltid skall leva
ogifta eller att bara familjefadern skall
vara här och familjen i ett annat land.
Situationen synes komma att förvärras.
Bara inom verkstadsindustrien har man
rapporterat att man behöver nyanställa
15 000 man, och de flesta av dessa
arbetare behövs i Stockholm, Göteborg
och Malmö, där bostadskrisen är som
värst och köerna bara växer och växer.
Den nuvarande bostadspolitiken är synbarligen
av ringa tröst för dessa människor,
och därför bör detta problem
påskynda en omprövning av stora delar
av den nuvarande bostadspolitiken.

Herr talman! Jag begagnar tillfället
att i samband därmed efterlysa friskare
tag och djärvare satsning i ett par sammanhang
som det ofta talas om, nämligen
hyresregleringens avskaffande
och dyrortsgrupperingens avskaffande.
Dessa företeelser konserverar var och
en på sitt sätt bostadsbristen i storstäderna.
Dyrortsgrupperingen har ingen
annan uppgift än att locka människor att
bosätta sig där bostadsbristen är värst
och där det förut är trångt om utrymme.
Det skulle vara av värde om det
i samband med invandrarnas bostadsproblem
kunde ges förnyad aktualitet
åt dessa frågor.

En annan fråga som jag tog upp i våras
är lokaliseringen av den statliga
verksamheten utanför Stockholm. Jag
efterlyste då om det blir någonting av
den utredning som företagits.

Jag kan i detta sammanhang inte
annat än vidröra Industriförbundets
uttalande som publicerades i går. Där
kräver man ju ökad invandring av ut -

Tisdagen den 2 november 1965 em. Nr 33 75

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

ländska arbetare och samtidigt minskat
bostadsbyggande. Det är ett par företeelser
som ingalunda går ihop, och jag
tycker att det är något ansvarslöst att
från detta håll kräva ökad invandring
utan att också vara med om att vidta
åtgärder för att bereda bostäder åt invandrarna.

Vad beträffar sådana saker som
språkundervisningen, samhällelig information
om hur vi har det här i Sverige
och barnens skolgång så synes
mycket vara utlämnat åt rena tillfälligheter.
Emellertid bär frivilliga krafter,
organisationer och en del kommuner
tagit upp denna fråga och gjort beundransvärda
insatser, men det synes behövas
en fastare ordning med i första
hand en klar ansvarsfördelning mellan
olika myndigheter. Beträffande kostnaderna
synes det mig vara självklart att
huvudparten skall bäras av staten. Kostnaderna
skulle annars falla alltför
ojämnt på kommunerna, eftersom somliga
kommuner får en mycket stor invandring
och andra en obetydlig. Likaså
skulle det vara av stort värde med
en fortlöpande rapportering från myndigheterna
— det blir väl i första hand
från arbetsmarknadsstyrelsen — om
hur vår invandringspolitik fungerar,
vilka erfarenheter man har vunnit och
vilka brister som bör avhjälpas. Jag
tror, herr talman, att en sådan regelbunden
rapportering skulle vara av allra
största värde inte minst för riksdagen.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Rätt stor uppmärksamhet
har press, radio och TV ägnat samarbetsförhandlingarna
i Malmö mellan
de demokratiska oppositionspartierna,
och som jag varit med där vill jag ta
tillfället i akt att säga någonting om
samarbetsfrågan som sådan och någonting
om de lokala förhållandena.

Det har väl redan sagts, skrivits och
förhandlats mycket om samarbete, men
tills vidare har föga konkret kommit

ut av allt detta, det skall uppriktigt erkännas.
I varje fall har det icke blivit
något resultat på riksplanet hittills. Man
skulle ju då kunna befara att vi som
för ett antal år sedan försökte börja
arbeta i denna riktning numera skulle
ha tröttnat i brist på uppmuntrande
framgångar, men så är trots allt inte
fallet, ty tron på den här tankens riktighet
är stark och tål många törnar.
Nu kan man redovisa flera positiva
händelser som visar att det rör sig
i de svenska bygderna och då särskilt
i storstadsregionerna. Den till åldern
yngsta av dessa samarbetsorganisationer
— Samling för framsteg, med ledningen
lokaliserad till Stockholm — är
den tredje i ordningen efter Medborgerlig
Samling i Malmö och Samling 66 i
Göteborg. Samling för framsteg rapporterar
efter en månads verksamhet mellan
18 000 och 20 000 anslutna, och man
strävar efter och räknar med att trots
den lilla organisationsapparaten och
de små resurserna komma upp till
50 000 anslutna och då bli en så pass
tung faktor, att samtliga tre partiledningar
inom oppositionen kanske lyssnar
till de åsikter som framförs genom
denna organisation.

Ett glädjande tecken är att folk på ett
hundratal orter har bett att få ordna lokala
samarbetsgrupper. Ett annat glädjande
tecken är att många tidigare icke
partipolitiskt verksamma nu vill komma
med och arbeta. Det svar som initiativtagarna
fick på sitt upprop överträffade
deras djärvaste förväntningar
och speglar utan minsta tvekan en
bland gemene man vitt spridd åsikt att
den demokratiska oppositionen har en
skyldighet att skapa en borgfred inbördes
och en uppriktig samarbetsatmosfär,
så att väljaren vet att en arbetsduglig
regering kan formeras av den
nuvarande oppositionen efter ett socialdemokratiskt
valnederlag. Det var därför
så uppfriskande att bevittna hur
Torsten Andersson i dag tveklöst tog
Yngve Holmbergs framsträckta hand.

Eu annan positiv händelse är att vi i

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Malmö fått en trepartilista i valet nästa
år. Vi träffar nu ett avtal med folkpartiet
och med Malmö centerpartiavdelning,
en till sitt parti ansluten lokalavdelning
som står öppen för meningsfränder
som stöder en trepartisamverkan.
Jag vill i det sammanhanget citera
en mening ur den pressinformation som
Samling för framsteg genom centerpartisten
Hagman lämnade vid dess start
den 17 september: »Vi vill en islossning
för samlade konstruktiva idéer i
stället för småsint taktiskt spel partierna
emellan.» I den andan har överenskommelsen
tillkommit.

Nu är jag fullständigt på det klara
med att det som passar i Malmö inte
passar oförändrat överallt. Den demokratiska
oppositionen i Malmö kommer
att gå fram med en gemensam valsedel
och driva en valrörelse och därmed
åstadkomma den nödvändiga kraftsamlingen
mot våra politiska meningsmotståndare
— socialdemokraterna.

Jag hoppas att man — även om samarbetsformerna
kommer att växla —
på många orter kommer att arbeta i
samma anda redan 1966, så att vi år
1968 får uppleva den situation som i
dag existerar i Norge. Den betydelsefulla
politiska debatt som i förmiddags
fördes här i denna kammare bådar gott
för det fortsatta samarbetet inom oppositionen.
En, säger eu, talare anslog helt
andra tongångar. Jag tror inte att ett
anförande av den arten tjänar något
som helst konstruktivt ändamål.

Ja, herr talman, detta var något om
samarbetsfrågan, och nu tänkte jag ett
par minuter få beröra eu viktig ekonomisk
och politisk fråga — arbetskraftssituationen.
I den avslutande ekonomiska
debatten i våras i anslutning
till finansplanen tog jag upp långtidsbudgetens
prognoser beträffande arbetskraften,
som jag betecknade som finansdepartementets
röda stopplykta för nya
arbetskrävande reformer och även som
departementets nödsignalering till oppositionen
att hjälpa till att klara av
redan beslutade reformer i den revide -

rade takt som den verkliga tillgången på
arbetskraft tillåter.

Under sommaren har det i olika sammanhang
förekommit en rätt livlig debatt
i ärendet, och nu kommer samtidigt
konjunkturinstitutets rapport och
Industriförbundets höstuttalande. Av
konjunkturrapporten framgår hur arbetskraftsläget
skärpts. Arbetsförmedlingsstatistiken
visar att under 1963
kunde 60,8 platser tillsättas av 100 lediga.
Under de åtta första månaderna
under 1964 var talet 58,1 och under
samma åttamånadersperiod i år så lågt
som 55,0.

Industriförbundet säger i sin rapport:
»Det allvarligaste hindret för en
fortsatt industriexpansion är bristen på
arbetskraft. Om industriens- nuvarande
produktionsplaner skall kunna fullföljas,
måste den fram till 1970 öka sin
sysselsättning med mer än 100 000 personer,
vilket innebär en stegring i ungefär
samma takt som under första hälften
av 60-talet.» Man önskar sedan
bland annat en liberal inställning till
import av arbetskraft. Nu har immigrationen
ökat betydligt, och andra talare
har tidigare berört detta. 1964 gav som
bekant 22 600 i nettotillskott, och första
halvåret i år har gett 11 200, vilket är
40 procent mer än under motsvarande
tid förra året. I prognoserna räknade
man ju bara med 10 000 årligen fram
till 1970.

Om tillgången alltså blir något bättre
på grund av invandringen, tenderar
efterfrågan bara att stiga. Det är en
ganska meningslös sysselsättning att addera
önskemålen från de olika sektorerna,
när man omgående ser att den
siffran blir mer än dubbelt så stor som
den högsta tänkbara tillgångssiffran för
arbetskraften med den större immigrationen
inräknad. Det är bara att konstatera
att det blir mycket ont om arbetskraft
under överskådlig tid framåt, varför
— som Industriförbundet skriver i
en rubrik — »alla tillgängliga arbetskraftsresurser
måste tillvaratas». Nu
har jag förstått att min kollega Wall -

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning
mark har för avsikt att ta upp dessa
problem, och därför frågar jag bara:
Ger vi tillräcklig prioritet åt arbetskraftsbesparande
investeringar inom
den statliga förvaltningen och inom affärsverken?
Posten är t. ex. det affärsdrivande
verk som enligt prognoserna
behöver öka sin arbetsstyrka lika mycket
som andra verk tillsammans måste
minska sin arbetsstyrka. Görs det tillräckligt
för att hjälpa posten ur personalkrisen?
Jag såg i somras i Miinchen
på världstrafikutställningen en del
saker från det belgiska och det tyska
postverket, och jag blev vederbörligen
imponerad av den mekanisering och
automatisering som vidtagits i de två
länderna. Jag tror att vi har all anledning
att vara lyhörda för propåer från
postverket. De kommer säkert — säkert
som ett brev på posten borde göra —
annars kanske denna viktiga service
brakar samman.

Detta var ett detalj exempel. I stort
blir självfallet frågeställningen: Är den
socialdemokratiska politiken på det hela
taget stimulerande för ökade arbetsinsatser?
Det klara nej-svaret har redan
tidigare i dag givits och utförligt motiverats
bl. a. i de inledande anförandena.

Herr WALLMARK (hl:

Herr talman! Jag vill först begagna
tillfället att framföra ett tack till talmanskonferensen
för att jag fått möjlighet
att studera forskningsorganisationen
i Västtyskland. Det innebar i
och för sig ganska mänga timmars förberedelsearbete,
men det utbyte jag fick
var utomordentligt givande och berikande.
Det finns inga rapporter som
kan ersätta möjligheten att personligen
få diskutera den aktuella situationen
och de framtidsvyer efter vilka man arbetar.

Skall riksdagens ledamöter inte bilda
ett transportkompani som endast har att
vidarebefordra förslag som är utarbetade
av departementen och deras ex -

till remittering av viss kungl. proposition
perter, utan ha möjligheter till självständiga
ställningstaganden, byggda
också på internationella jämförelser, är
det nödvändigt att det ges möjlighet
till sådana jämförelser. Jag är fullt
medveten om att det har varit kritik
mot studieresorna, man har kallat dem
för semesterresor. Jag är också medveten
om att en av våra mera kända tidningar
i ett kommande nummer kommer
att ha en stor artikel om dessa saker.
Trots detta är jag av den bestämda
uppfattningen att denna utbyggnad
av riksdagsledamöternas möjligheter att
skaffa informationer har kommit för
att stanna. Förutsättningen är givetvis
att talmanskonferensen granskar dessa
resor på ett sakligt sätt så att de blir
till gagn för respektive ledamöter i det
arbete de har att utföra här i riksdagen.

Jag vill gärna ha sagt detta och jag är
alltså mycket glad över det tillfälle att
studera som jag har fått. Jag kommer
att ha stor glädje av det i mitt arbete.

Sedan skall jag be att få överlämna
en ros till finansministern. Den får bli
litet långskaftad, eftersom han inte är
här. Anledningen till att jag lämnar
en ros är att han i anslutning till kompletteringspropositionen
i våras delgav
riksdagen och sina kolleger i regeringen
sitt försök till helhetssyn på arbetskraftsfrågan
här i landet. Vi kommer
förmodligen att få en mera djuplodande
analys när långtidsturedningen är
klar någon gång vid årsskiftet, men redan
den analys som vi fick i våras är
tillräcklig för att belysa lägets allvar.
Finansministern har alltså haft det modet
att vid ett flertal offentliga framträdanden
påpeka och framhålla detta.
De fakta som redovisas i långtidsbudgeten
visar ju att hela det arbetskraftstillskott
som vi har att räkna med till
de expanderande sektorerna under
återstoden av 1960-talet endast kommer
att utgöras av de personer som skulle
kunna friställas, främst då från skogsbruk
och jordbruk. Dä har man ändå
tagit hänsyn till en ökning av de gifta

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

kvinnornas yrkesarbetsinsats och till
att vi netto importerar ungefär 10 000
människor från utlandet. Skulle det
dessutom bli tal om en generell arbetstidsförkortning,
kommer detta land att
för första gången i modern tid bli utsatt
för det fenomenet att antalet arbetade
timmar sjunker. Resultatet av det
kan vi alla förstå. Det innebär att vi
måste koncentrera våra arbetskraftsresurser
till de mest produktiva sektorerna
och att största sparsamhet med dessa
resurser är av nöden. Det betyder i
sin lur att kapitalet får koncentreras
på produktionsbefrämjande och personalbesparande
investeringar, och personalkrävande
reformer och arbeten
måste anstå.

Näringslivet har för sin del redovisat
att det behöver, förutom en ökad
andel av kapitalet för investeringar, all
den arbetskraft som kan komma att
finnas tillgänglig och mer därtill för att
vi skall kunna få samma standardökning
som vi hittills har fått. Det finns
emellertid ytterligare en part som gör
anspråk på mer arbetskraft, och det är
den offentliga sektorn. Långtidsbudgeten
visar ju att om de beslut skall kunna
fullföljas som riksdagen i huvudsak
redan har fattat, behöver den offentliga
sektorn — och då räknar jag in
kommuner och landsting i detta — själv
ta hand om all den friställda arbetskraften.
Det kommer ju i princip att
innebära att varje friställd person har
två arbetstillfällen att välja på eller att
vartannat nytt arbete kommer att stå
utan arbetskraft.

Praktiskt är det naturligtvis inte möjligt
att låta produktionen ensam få ta
hand om hela detta tillskott. Det skulle
innebära ett totalstopp för den offentliga
sektorn och att många av de beslutade
reformerna måste rivas upp.
Man kan inte heller låta den offentliga
sektorn få helt vad den begär. Den direkt
produktiva sektorn skulle då inte
få något tillskott alls, och resultatet
därav skulle bli ett stopp i standardstegringen,
ett stopp för löneförhöj -

ningar med allt vad detta innebär, och
det torde väl inte vara någon som på
allvar vill räkna med det alternativet.

Vad jag nu sagt innebär alltså att vi
måste välja ett handlingsalternativ mellan
dessa två ytterligheter. Finansministern
har för sin del vid sin bedömning
skurit ned verkschefernas anspråk
till hälften och menat att det är den
största personalökning på den statliga
och statsunderstödda sektorn som han
kan tänka sig. Han hoppas att kommuner
och landsting skall göra likadant.
Jag kan som exempel på denna nedskärning
nämna — han har ju gjort
försök till en viss prioritering — att
man exempelvis inom polisväsendet
inte skall kunna räkna med en enda
person som tillskott. Skulle finansministern
lyckas att genomföra dessa intentioner,
betyder det emellertid att näringslivet
endast kan räkna med att få
ungefär en tredjedel av sitt beräknade
arbetskraftsbehov tillgodosett, med en
åtföljande minskning av den standardökning
som man annars skulle få möjlighet
till. Men det betyder naturligtvis
också — det måste vi ha klart för oss

— att en del av de beslutade reformerna
inte kan komma att fullföljas. Som
jag ser det blir arbetskraftsfrågan det
mest brännande problemet under de
närmaste åren, och riksdag och regering
måste ta ställning till vilka sektorer
som skall prioriteras. Jag skulle
vilja vända på ett av herr Strängs
gamla uttryck och säga, att var och en

— och det gäller både regeringen och
varje enskild riksdagsman — som föreslår
en arbetskraftskrävande reform
också skall tala om varifrån arbetskraften
skall tas.

Vad gör nu regeringen, när finansministern
har slagit larm? Såvitt jag
vet har den inte gjort något annat än
att den lagt fram en ny mycket personalkrävande
proposition, nämligen
upprustningen av universitet och högskolor.
Vi skall inte diskutera det i dag

— det ges ju tillfälle därtill längre
fram i höst — men några uppgifter

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning

om varifrån personalen till denna reform
skall tas lämnas inte. Inte heller
säges något om den offentliga sektorns
ställning i landets samlade personalbudget.
Det sägs inte heller någonting om
utbildningsväsendets prioriterade ställning
inom den offentliga sektorn.

Som jag ser det, är detta samordningsfrågor
på högsta nivå, och de åvilar
sålunda som sådana regeringens
ledare, statsministern. Finansministerns
analys är redan ett halvt år gammal,
och något initiativ eller konkret
uttalande från statsminister Erlander
liar jag ännu inte märkt. Frågan har
väl dock större betydelse än käbblet
med Expressen, eller ligger det till så
att det finns anledning att ställa en liknande
fråga till herr Erlander som Calle
Schröder på sin tid ställde till gamle
kungen, när han bad om hjälp med uppskov
av militärtjänstgöringen och fick ett
undvikande svar. Han sade då: »Men något
har väl i alla fall Ers Majestät att
säga till om?» Man skulle kunna ställa
samma fråga till herr Erlander när det
gäller regeringen. I dag har vi blivit
informerade om att vi skall vänta till
i januari. Då kommer alla recept att
ges — det är alltså tre kvarts år efter
det att statsministerns egen finansminister
har slaigt larm. Jag skulle vilja
säga att de törnen, som följer med den
ros jag överlämnade till herr Sträng,
bör han överlämna till statsministern —•
denne tycks ha gjort sig förtjänt av
dem.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! I våras och under en del
av sommaren fördes en mycket intensiv
debatt i vårt land om folkmoraliska
frågor. De har också berörts i debatten
i dag, bl. a. av herrar Holmberg
och Hernelius, och här på borden har
vi fått en .skrivelse från »Svenska kvinnor»,
som berör dessa frågor. Om skrivelsen
kan man ha olika meningar,
men uppenbart är att de folkmoraliska
frågorna är angelägna för vårt folk.

till remittering av viss kungl. proposition
Jag skall emellertid helt och hållet
lämna den debatten åsido.

Jag vill något betrakta en annan fråga,
som i eminent grad vilar på moraliska
grundvalar och beror av medmänskliga
värderingar och som berör
folken i vår värld. Det gäller frågan
om Sveriges ställning och ansvar gentemot
folken eller kanske hellre Sveriges
delaktighet i mänsklighetens öde.

Vi är alla medvetna om snabbheten
och kraften i de förändringar som för
närvarande äger rum. Vi ser och vi
brottas med den snabba utvecklingens
dynamik inom vårt eget land. Frågan
är om vi ser och tillräckligt allvarligt
brottas med dynamiken i utvecklingen
i olika avseenden i relationen mellan
världens nationer. Vad jag syftar på
är om vi, det svenska folket, verkligen
har väckts inför vad det i dag gäller.
Vi har vårt u-landsarbete, vi talar om
en procent av nationalinkomsten, vi rekonstruerar
vårt biståndsarbete och
skapar SIDA, styrelsen för internationell
utveckling. Allt detta är gott och
väl, bra och riktigt. Men frågan är denna:
Springer kanske utvecklingen trots
allt ifrån oss? Vi samtalar om hur
våra blygsamma insatser skall organiseras.
Samtidigt är risken stor att vi
i vårt agerande bestäms av en föråldrad
världsbild, att vi inte klart insett
hela vidden och kraften i den problematik
som rullas upp för våra ögon.
Det är inte svårt att ge exempel.

Vi kan ett ögonblick dröja vid den
politiska situationen. Man talar i debatten
om den tredje världen. Den tredje
världens språkrör i dag är inte som
för ett tjugotal år sedan Indien. Då
lyssnade världen, när Gandhi och Nehru
talade. I dag är det Kinas röst som
världen lyssnar till. Men Kina står fortfarande
utanför FN. Och vi kan tänka
på den västerländska provinsialismen.
Vi tror, eller många tror åtminstone, att
det västerländska kulturmönstret och
den västerländska utformningen av demokratien
har ett slags egenvärde, en
slags självklar överlägsenhet. Vi menar

80 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

att det är vår livsform som skall transplanteras
i den övriga delen av världen.
Men de kulturella, sociala och politiska
förutsättningarna i de fattiga
länderna är ju helt annorlunda än hos
oss. Tag t. ex. barnbegränsningsfrågan.
Den beror i hög grad av kulturella, sociala
och psykologiska värderingar om
vilkas makt och innehåll vi ofta vet generande
litet och alls inte har så stor
makt över som vi ibland tror.

När det gäller världsnöden börjar vi
bli vana vid siffrorna, ty de kommer till
oss både från TV, radio och press. Dessa
siffror har en tendens att förlama.
Så kommer de personliga försvarsmekanismerna
i funktion, och vi flyr i förskräckelse
eller i vanmakt till mer närliggande
problem, t. ex. de om lönelyften
under år 1966. Så låter vi världens
hunger och längtan ha sin gång. Exemplen
på disproportionerna mellan de
rika och fattiga nationerna är många,
och vi känner dem alla. Det kan vara
värt att här besinna, att tre fjärdedelar
av jordens befolkning är fattigare än
vad den svenska arbetarklassen var för
hundra år sedan. Vi vet också att klyftan
mellan rika och fattiga har en tendens
att vidgas.

I den situationen, synes det, måste vi
på allvar fråga oss: Vad vill vi egentligen?
Vad vill vi egentligen i Sveriges
riksdag? Hur upplever vi — inte experterna,
u-landsarbetarna, utredarna och
den relativt lilla vakna delen av vårt
folk, idealisterna, utan folket i stort —
vår situation och vårt ansvar? Vilken är
vår målsättning? Det kan vara nyttigt
med realistiska och hårdhänta räkneexempel.

Amerika, Europa och Sovjet — det är
väl världens vita herrar — använder
för sitt försvar mot varandra och mot
presumtiva fiender mellan 700 000 och
900 000 miljoner kronor per år, d. v. s.
lika mycket som u-ländernas samlade
nationalinkomster. Den summan svarar
mot vad två tredjedelar av världens befolkning
har att leva av under motsvarande
tid.

I debatten under den gångna sommaren
har aktuarie Stig Karlander framhållit
att en fördelning av jordens befolkning
på rika och fattiga ger vid
handen att det går två u-ländare på var
och en av oss i den rika delen av världen.
Det betyder att vi i Sverige borde
bära ansvar för 15-miljoner u-ländare
— med tanke på vår höga standard
kanske t. o. m. 20 eller 25 miljoner. Behoven
visar att bidraget per u-ländare
borde vara cirka 1 000 kronor per år.
Sverige ger ungefär 250 miljoner kronor
per år, d. v. s. 10 till 12 kronor per
u-ländare — om den antydda fördelningen
av vårt ansvar är rimlig. Vi
borde ge uppåt 1 000 kronor per u-ländare.
Vi är ganska långt från ett sant
ansvar och en sann medmänsklighet.

Frågan är nu: Är sådana här sifferövningar
bara prat i det blå, sentimentalitet,
försök att på ett billigt sätt fånga
in applåder, eller finns det någon politisk
realism i ett sådant här tal och
de tankar som ligger bakom?

Jag vill odelat instämma i några ord
i en artikel av Björn Håkansson i en
av stockholmstidningarna i somras.
Han säger: »Det finns inte någon anledning
att höja vårt eget välstånd mer,
förrän resten av jordens befolkning fått
det åtminstone hälften så bra som vi.
Kan vi inte ens enas om detta är vi
som nation en av dessa reaktionära
institutioner, som självupptaget värnar
om det bestående.»

Är det rimligt att tänka sig en kraftigt
återhållen, kanske utebliven standardstegring
hos vårt folk under en
viss period, att allt tal om den och den
förbättringen i löneavseende skall bytas
i en attityd av verklig medmänsklighet,
att inte ställa krav för mig själv
och min grupp utan att uppleva vad det
vill säga att nationellt skapa ett liv av
ansvar och gemenskap? Jag vet inte
om det är rimligt, men jag vet att det
är nödvändigt, att denna attityd kommer,
och att vi alla — press, radio, TV,
riksdag, folkrörelser och kristna samfund
— är med i detta medmänskliggö -

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning

rande av vårt folk. En sak är i varje
fall klar: Skall vi alls räkna med att
som svenskar vinna någon respekt i den
nya värld som håller på att ta gestalt,
skall vi alls ha något utrymme i den
världen, då måste vi uppleva vårt sociala
ansvar inte bara inför vår inomnationella
situation, vi måste se och
uppleva oss som en del av den världsorganism,
som konvulsiviskt söker en
nya livsform. Vi måste ta vårt ansvar
i ett positivt bejakande av att det också
kostar och svider en aning.

Är det psykologiskt och politiskt
möjligt att tänka sig en u-landsskatt på
låt oss säga 1 000 kronor per invånare
och år, d. v. s .en samlad utgift på mer
än 7 miljarder, mer än Sveriges inhemska
socialkostnader? Jag tror inte
att det är det nu. Men, Wolfgang Sonntag
har rätt: »Kravet att ta från de välsituerade
hälften av deras inkomster
och ge till de fattiga, d. v. s. samhället,
skulle i seklets början ha avvisats som
en oresonlig, löjlig begäran. Den som
spått att detta 50 år senare skulle vara
det normala, nämligen skatteprocenten
för höga inkomsttagare, skulle ha utskrattats
och utfrusits som utopist. I
dag vet vi det förunderliga: inte bara
de fattiga har vunnit på det.» I dag behövs
tror jag en ny målsättning, det
som Sonntag kallar »det oresonliga».
Vi ägnar oss nu åt finslipning av våra
sociala välfärdsanordningar. Det skall
vi självfallet fortsätta med, men nu
väntar, tror jag, det svenska folket en
väldigare uppgift än den vi hittills någorlunda
väl löst: Vårt konstruktiva bidrag
till lösning av den sociala frågan
i världsformat.

Än en gång säger jag: Det är en fråga
om väckta samveten, om emotionell
generositet, om sann medmänsklighet.
Det är inte fråga om uppoffring, om
»en samvetsskuld att sona med litet avlat»,
som en tidning uttryckte saken.
Här är det inte fråga om allmosor —-som vi nu ger — utan om ett sant
medmänskligt ansvar, om sann delaktighet
i en skapande världsgemenskap.

till remittering av viss kungl. proposition

Hur skall det ske? Ja, det är självfallet
en fråga om kollektivt ansvar. Här
har vi i riksdagen att å folkets vägnar
ta ett — om också hos många — impopulärt
ekonomiskt ansvar.

Två notiser i detta sammanhang skulle
jag vilja anföra. Den ena är: Ge utrymme
för frivilligheten! Jag rör mig
i kretsar, där jag vet vad personlig
idealitet betyder för individerna, vad
personlig uppoffring kan skapa — det
gäller i mitt fall de kristna församlingarna.

Röster höjs för att radio och TV och
andra organ inte skall stå i humanitetens
tjänst. Det vore ytterst olyckligt
om vi toge bort kanalerna för den personliga
insatsen. Postgirokonto 191950
har förlöst många människor i vårt folk
till en medmänsklig gärning. TV-insamlingen
till FN:s flyktingarbete var en
fantastisk emotionell upplevelse för
många svenskar, »Röda fjädern» och
mycket annat inte att förglömma. Naturligtvis
är detta bara en spottstyver
i sammanhanget och räcker inte på något
sätt till det jag här talat om. Det
enda jag med dessa saker velat säga
är att jag tror att det finns i vårt folk
mycken oförlöst gemenskapskänsla och,
vågar jag säga, offervilja. Det gäller att
på något sätt kalla fram detta, och då
måste den personliga och frivilliga faktorn
aktiveras.

Den andra notisen gäller en fråga
som jag egentligen inte är kompetent
att tala om men som jag inte kan underlåta
att tala om, nämligen frågan
om världssvälten. Jag skall inte gå in
på den problematik som ryms inom
denna ram, men en sak tycks experterna
vara ense om, nämligen att ett oavlåtligt
deltagande i kampen mot världshungern
måste vara för handen tillsammans
med andra insatser. Man kan inte
utbilda folk som svälter, och folk som
svälter kan inte arbeta, bl. a. med jordbruksproduktion
som är så väsentlig.
Vi skär ned det svenska jordbruket,
och målsättningen tycks vara en ytterligare
nedskärning. Det gör vi därför att

82 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

det för Sverige är rationellt att handla
på det sättet. Men medan jag håller mitt
lilla anförande får världen ytterligare
cirka 1 500 munnar att mätta, och vi
vet att det inte finns tillräckligt med
mat för dem. Naturligtvis betyder hela
Sveriges överskottsproduktion inte särskilt
mycket, men vi har en gemensam
delaktighet, och med världssvälten som
bakgrund tycker jag att det är ytterst
svårt att förstå tanken på det svenska
jordbrukets krympning. Låt oss producera
mer och ställa mer till svältbekämpningens
förfogande! Naturligtvis
kostar det, och den kostnaden borde
varje svensk med glädje vara villig att
betala som äter väl och äter sig mer
än mätt.

Herr talman, jag är helt medveten
om att vad jag här sagt delvis låter utopiskt,
och jag vet att det är politiskt riskabelt
att tala om ökade ekonomiska
åtaganden av oss som skattebetalare.
Jag talar här icke som representant för
det parti, till vilket jag hör, utan som
enskild riksdagsman. Men det här kan
ske bara om vi lämnar vår provinsialism
och upptäcker människoslummen
utanför våra landamären, upptäcker
den inte bara som ett tekniskt och ekonomiskt
problem, utan som ett socialt
och medmänskligt problem. Vårt folk
har tidigare mäktat utopien om avhjälpande
av akut nöd och skapande av
någorlunda stabil ekonomi för den enskilde.
Vi borde nu, om vi verkligen
ville och menade allvar med vårt ansvar
i världen, kunna mäkta utopien
att ta ett meningsfullt ansvar för säg
20 miljoner människor i världen, som
hör till de fattiga och de undernärda.

Jag har, hoppas jag, gjort klart att jag
är fullt medveten om att denna fråga
inte bara är en fråga för vår regering
och partiet där bakom. Vi står alla ansvariga.
Med det vill jag säga: Nu förväntar
vi ett radikalt och modigt, också
politiskt riskabelt grepp av regeringen.
Jag hör i varje fall till dem som skall
stödja ett långtgående förslag om en
skapande biståndsinsats, även om den

kommer att kännas ordentligt i vår portmonnä.

Herr talman, jag förordar remiss.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det ämne jag under
några minuter vill beröra har redan tidigare
i dag behandlats av bland andra
herr Sveningsson. Jag hade inte tillfälle
att höra herr Sveningsson, och det
är möjligt att jag kommer att upprepa
vad herr Sveningsson sade. Vi brukar
ha ungefär samma uppfattning i den fråga
det gäller. Men det är kanske ändå
berättigat att jag framför min uppfattning.
Finansministern har en gång sagt
mig att jag med min uppfattning är en
ensam ropande röst. Det blir i alla fall
två röster som ropar om både herr Sveningsson
och jag får tillfälle att säga
vad vi har på hjärtat.

Det gäller nykterhetsfrågan. Närmaste
anledningen till mitt inlägg är den av
finansministern nyligen tillsatta utredningen
om en översyn av alkohol- och
nykterhetspolitiken. När finansministern
tillsatte den utredningen gjorde
han det inte spontant, det skedde inte
på hans eget initiativ. Han har bara enligt
gällande praxis tillmötesgått riksdagens
uttalade begäran om en sådan
utredning. Om finansministern hade varit
mycket angelägen, hade han mycket
väl kunnat tillsätta den utredningen
mycket tidigare. Det har många gånger
under de senare åren framförts önskemål
om den saken här i riksdagen, även
om något formligt beslut att begära en
utredning inte tidigare fattats. Men tidigare
har det inte intresserat. Man kan
kanske säga att det är bättre att göra
utredningen nu. Det har gått 10 år sedan
den s. k. nykterhetsreformen realiserades.
Man har en längre tids erfarenhet
att blicka tillbaka på, och man kan
få en säkrare grund att stå på när det
gäller att bedöma den nuvarande situationen
och när det gäller att söka sig
nya vägar för att förbättra tillståndet.

Men man kan också säga att det länge

Tisdagen den 2 november 1965 em. Nr 33 83

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

varit hög tid att starta utredningen.
Den s. k. reformen har många spillda liv
och många tragedier på sitt minuskonto.
Även om den höga nivå som missbruksföljderna
nådde under åren närmast
efter tillkomsten av den nya lagstiftningen
har sjunkit något under de
senaste åren, är situationen i fråga om
missbruket alltjämt sämre än den var
före 1955. Så långt tror jag man kan
lita på statistiken. Jag delar nämligen
helt finansministerns uppfattning att
statistiken måste bedömas med viss försiktighet,
men som sagt, åtminstone så
långt menar jag att man kan lita på den.

De av finansministern angivna direktiven
för utredningen är i stort sett enligt
min uppfattning riktiga. Utredningen
bör givetvis behandla de spörsmål
som är av betydelse för alkohol- och
nykterlietspolitiken, står det i direktiven.
Prispolitikens samband med alkoholkonsumtionen
bör belysas, och
prissättningens relation till alkoholstyrkan
bör övervägas. Jag tycker också det
är angeläget att studera prispolitikens
betydelse. Prispolitiken har ju varit en
av de kontroversiella frågorna där
åsikt stått emot åsikt. Kan man få en
säkrare grund att stå på när det gäller
att bedöma den frågan vore det bra.
Hittills bygger åsikterna på ömse sidor
mest på tro, och i detta avseende är
tron en ganska svag grund att stå på.

Prispolitiken är emellertid inte det
viktigaste. Den kan inte vara det viktigaste,
även om man skulle kunna tro
att finansministern menar det, eftersom
det är den sektor i utredningens arbete
som nämns först i direktiven. Det viktigaste
av allt är hur man kan komma
till rätta med missbruket. Därom torde
inte någon oenighet råda, ty det är inte
det måttliga och sansade bruket av alkohol
som bereder bekymmer och utgör
ett samhällsont. Visserligen brukar det
sägas — kanske i någon mån med rätta
— att det är bruket som föder missbruket
och att det enda säkra och radikala
siittet att komma åt missbruket följaktligen
vore att förhindra bruket av alko -

hol. Den vägen har emellertid visat sig
inte framkomlig. Det finns tydliga erfarenheter
av den saken både i öst och
i väst, och det har man insett också i
de kretsar som tidigare hade en strängt
dogmatisk syn i detta avseende.

En kartläggning av olika samhällsgruppers
alkoholvanor, som finansministern
begär av utredningen, är ur den
här aktuella synpunkten av allra största
betydelse. Den skulle vara mycket lättare
att göra om man hade någon form
av inköpsregistrering och genom den
kunde följa åtminstone det första steget
av spritens väg ut från utminuteringslokalerna.

Men även om man inte direkt kan få
den vägledningen, och även om man
har avhänt sig den utgångspunkten, så
bör det finnas möjligheter för utredningen
att få någon uppfattning om vart
spriten tar vägen, var missbruket finns
och hur spriten når missbrukarna. Som
finansministern påpekar i direktiven
förekommer ju alkoholmissbruket till
mycket stor del hos personer som redan
med nuvarande inköpsregler saknar
inköpsrätt. »Det förefaller därför
mindre troligt att missbruket kan hindras
genom ett utbyggt system av restriktioner»,
fortsätter finansministern. På
den punkten är jag inte säker på att
han har rätt, men i denna hans uppfattning
ligger naturligtvis grunden till
den enda sakliga begränsning av utredningens
förutsättningslöshet och allsidighet
som finansministern har föreskrivit
i direktiven. Han säger att ett
fortsatt reformarbete bör vila på de
principer som var vägledande år 1954
och att en återgång till det tidigare restriktionssvstemet
därför bör anses utesluten.

Jag tycker att det är synd att den begränsningen
är föreskriven. Jag menar
inte att man bör återgå till samma resstriktionssystem
som fanns tidigare,
men jag tycker att utredningen borde
ha fått möjlighet att försöka utfundera
något system som vore bättre. De nuvarande
förhållandena iir nämligen inte

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

tillfredsställande. Visserligen ligger konsumtionen
av renat brännvin lägre än
den gjorde år 1954, men totalkonsumtionen
av spritdrycker — alltså bortsett
från vin och Öl — är högre än den var
1954, och inte så helt obetydligt högre
-—■ närmare 15 procent. Även om man
räknar den på antalet vuxna över 15
år, visar den en ganska betydande ökning.
Man brukar säga att ökningen sammanhänger
med att vi blivit flera, men
även om man räknar ökningen på antalet
vuxna över 15 år, är den ganska betydande.

Ändå är det ett faktum som inte torde
kunna bestridas att den övervägande
majoriteten av svenska folket genomsnittligt
använder mindre sprit nu än
under motboksåren. Det är bara en
mindre grupp av svenska folket, framför
allt missbrukarna, som har ökat sin
förbrukning. Missbruket, som ökade så
starkt efter motbokens borttagande, har
nämligen inte gått tillbaka till tidigare
nivå. Man var uppbragt under motbokstiden
över att 75 procent av alla fylleriförseelser
begicks av personer som
saknade motbok, men man kan också
nu konstatera, som jag tidigare nämnde,
att en stor del av alkoholmissbruket förekommer
hos personer som redan med
nuvarande regler saknar inköpsrätt.

Om man får använda siffrorna över
det totala antalet anhållanden för fylleri
i städerna som utgångspunkt för en
bedömning av missbrukets omfattning,
så är missbruket nu 2,5 gånger större
än det var 1954. Den statistiken är naturligtvis
en bräcklig grund att stå på.
Städernas folkmängd har ökat, och
praxis för omhändertagandet kan växla
från år till år liksom från ort till ort.
Men beräknat per 1 090 invånare över
15 år har antalet omhändertaganden
fördubblats. I fråga om ungdomar i åldern
15—17 år har antalet avdömda
förseelser tredubblats och i åldern 18—
20 år fördubblats sedan 1954, för att nu
bara ta några exempel som belyser situationen.

Det har sagts, och det upprepas alltjämt,
att motboken hade en suggestiv
effekt — den suggererade till ökad konsumtion.
Det gjorde den i början, därför
att systemet sköttes så oklokt av
oförståndiga och alltför optimistiska
fantaster, men mot slutet av sin existens
hade den framför allt en konsumtionsbegränsande
effekt. Det kunde man utläsa
av det sätt på vilket missbruket utbredde
sig bland konsumenterna efter
inotbokssystemets upphävande. Det är
rätt intressant att fylleriförseelsernas
antal, beräknat per 1 000 invånare över
hela riket, nu har nått samma nivå som
det hade 1913 efter att under mellantiden,
hela motbokstiden, ha legat på
praktiskt taget halva den höjden.

Man trodde att langningen skulle upphöra
när motboken togs bort. Det visade
sig bli motsatsen. Skillnaden blev att
langarna fick lättare att skaffa sig sprit
—• det blev ju inget lagbrott för dem
att skaffa langningssprit, vilket det varit
förut. Den enda period då langningen
begränsades och då fylleriförseelsernas
antal påtagligt minskade var under
den s. k. spritstrejken 1963, då langarna
liksom alla andra hade svårt att få tag
i sprit.

Det visar, såvitt jag kan förstå, att
restriktiva åtgärder har en vida mer
direkt verkande effekt än aldrig så
många och aldrig så välmenande s. k.
positiva åtgärder.

Med det här har jag inte direkt pläderat
för att vi nu skall införa ett restriktionssystem
igen, nu och i ett sammanghang,
men jag beklagar att den tillsatta
utredningen inte skall få beakta
också det problemet. Ett smidigt utformat
restriktionssystem vars huvudsyfte
är att nå missbrukarna — naturligtvis
kombinerat med alla de positiva åtgärder
i fråga om upplysning, propaganda,
försök att ändra vanor och att ändra
attityd som kommer till användning nu
— tror jag är den metod som bäst skulle
kunna bekämpa missbruket, vilket ju
är huvudsyftet med alla våra åtgärder

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Nr 33

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

inom detta område. Också den saken
borde den tillsatta utredningen ha fått
begrunda.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. proposition
till bevillningsutskottet.

Avlämnades följande motioner, vilka
nu anmäldes och lades på bordet:

nr 778, av herr Kaijser m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
141, angående utbyggnaden av universitet
och högskolor m. in.;

nr 779, av herr Stefanson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
141, angående utbyggnaden av universitet
och högskolor m. m.; samt

nr 780, av herr Sundin, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 141, angående
utbyggnaden av universitet och
högskolor m. m.

Justerades ett ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 20.40.

In fidem

Fritz af Petersens

KUNGL. BOKTR. STHLM l»5