Tisdagen den 2 november {in

ProtokollRiksdagens protokoll 1965:33

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 33

ANDRA KAMMAREN

1965

2 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 2 november {in.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen, m. m......... 4

Interpellation av herr Vigelsbo ang. väganläggningar i samband med
nedläggningen av Sala—Gysinge—Gävle järnväg................ 81

Tisdagen den 2 november em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen, m. m.

(forts.).................................................... 83

Meddelande om enkla frågor av:

herr Persson i Heden ang. kapaciteten vid försvarets fabriksverks

tvätterier................................................ 139

herr Nordstrandh ang. ifrågasatt spärr för tillträde till tvåbetygsundervisningen
i ämnet psykologi........................... 139

1 —Andra kammarens protokoll 1965. Nr 33

f. 3 >1 k ir u i A : a Vi >

.in ,ht ''i''''tit>da(l

.mi ii4ms''oa £ r*i» jr/sjisfi-tiT

b''-! rtu/H'' t .(*! f "i?: ,i''.t ( ;n; ii'' M!.- > ;i‘'': ■ > j • U. /■ , i; i>i f

! ......in ...i } >i .■>. ■

Un;/! : ■ii:jnin\MKUuigh t I / ''il ‘ti In

ib ............'' ■iinnl }]/!.’■ i;>•• i■■ . • .*»>iti- *

1 .-.:u £ Wlb

•tu: nit flis’-,. ? vi •> ; ✓!.(«»/. *>./.'' •) <«; n , /

,n> ij/, illlit ''f, ■''

i '' ............... ....... t fil i . :

" t ''i''

MC,!

■ , i <''; ’

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Tisdagen den 2 november

Kl. 10.30

§ 1

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
oktober.

§ 2

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
angående den i § 32 riksdagsordningen
föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 2 november 1965.

Till justitiedepartementet har den 29
oktober 1965 från överståthållarämbetet
inkommit fullmakt för kammaråklagaren
Dagmar Heurlin, vilken vid ny röstsammanräkning
samma dag blivit utsedd
såsom ledamot av riksdagens andra
kammare i stället för avgången ledamot
av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot densamma
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

Thomas Krook

Vid detta protokoll var fogad den däri
omförmälda fullmakten för kammaråklagaren
Dagmar Heurlin att inträda
såsom ledamot av kammaren för tiden
till den 1 januari 1969 efter herr Heckscher.

Herr talmannen meddelade, att fru
Heurlin intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att herr
Eliasson i Sundborn enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 1—den 4 innevarande
november.

Herr Eliasson i Sundborn beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogade, å bordet
vilande framställningar angående vissa
lönetillägg från dels riksdagens justitieombudsman,
dels riksdagens militieombudsman.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionerna nr 905—
910; och

till statsutskottet motionen nr 911.

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 32—40, statsutskottets utlåtanden
nr 141—144 och andra lagutskottets
utlåtanden nr 55—60.

§ 7

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Hermansson, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet an -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

gående arbetsmarknadspolitiska åtgärder
för att förbättra låglönegruppernas
förhållanden,

herr Nilsson i Gävle, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder mot kostnadsstegringen
inom bostadssektorn, och

herr Nilsson i Tvärålund, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående anslagen till lokaliseringsstöd.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 8

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 145

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande proposition
nr 145, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391), m. m.;
och anförde därvid:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det sägs emellanåt att
den svenska riksdagen ägnar för litet
intresse åt debatter om utrikespolitik.
När jag förberedde detta tal i dag hade
jag därför tänkt att komma in på kriserna
i Ostasien, nedrustningsfrågan,
krisen inom EEC och dess betydelse för
relationen till EFTA, Kennedyronden
och en del andra spörsmål. Men jag
fann snart att då skulle all den tid som
lämpligen kan ägnas åt ett anförande
disponeras, och det skulle inte bli någon
tid över för reflexioner kring inrikespolitiska
spörsmål. En debatt där utrikespolitiska
yttranden och repliker
blandas med inrikespolitiska huller om
buller och där replikerna ofta inte kan
komma förrän nästa dag skulle i sanning
förtjäna benämningen sillsallatdebatt,
och jag är inte anhängare av sådana.

Jag tillåter mig därför föreslå att vi
får en särskild utrikespolitisk debatt,
t. ex. vid månadsskiftet november—de -

cember. Det kan inte anses vara för
mycket om den svenska riksdagen två
gånger om året •— den andra gången
blir väl på vårkanten — diskuterar de
centrala utrikespolitiska spörsmålen och
inriktar uppmärksamheten speciellt på
dem.

Låt mig nu i alla fall beröra en sak
som måhända hör till det utrikespolitiska
området. Jag tänker på att försvarsministern
gjorde ett överraskande utspel
i frågan om Nordens försvarsproblem
för några veckor sedan. Han spekulerade
över vad som skulle hända om
Danmark och Norge lämnade NATO,
och han berörde frågan hur Sverige då
skulle ställa sig.

Veterligen anser inte danska och
norska regeringarna att den saken har
någon aktualitet. Att en svensk regeringsledamot
rusar åstad och offentligt
diskuterar hypotetiska fall i sådana ytterligt
känsliga frågor finner jag överraskande.
Det gäller här en synnerligen
viktig angelägenhet. Den är inte behandlad
i förväg inom utrikesnämnden.
Det ryktas t.o.m. att man inte ens i regeringskretsen
diskuterat den före försvarsministerns
framträdande, men detta
förefaller som en saga som inte kan
överensstämma med verkligheten. Kanske
kan vi få ett besked om anledningen
till denna något överraskande handläggning
av en känslig och viktig sak.

Vad beträffar samarbetet i Norden
förefaller det som om det inte gick vidare
bra i fråga om den stora flygplatsen
i öresunds-regionen. Detta är en i
och för sig mycket viktig angelägennet,
betydelsefull också för frågan om öresunds-förbindelsen,
ja, kanske jag skall
använda pluralformen och säga öresunds-förbindelserna.

Offentliga upplysningar från dansk
sida i form av meddelande till Nordiska
rådet och uttalanden från svenskt håll
visar att det lämnas motsatta upplysningar
på ömse håll om hur den andra
regeringen ställer sig i denna viktiga
fråga om en nordisk gemensam storflygplats.
På danskt håll har man fått

Nr 33

.r)

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kunffl. Maj:ts proposition nr 145

intrycket att vi säger att detta är en rent
dansk fråga — detta anges i rapporten
till Nordiska rådet. Men på svensk sida
bär man haft intrycket att det var danskarna
som inte ville göra den till eu
nordisk angelägenhet och som avförde
Saltholmen från diskussionen.

Skulle det vara så, att den svenska regeringen
genom kommunikationsministern
verkligen utan vidare har förklarat
att man på svensk sida inte har något
intresse för att betrakta frågan om en
storflygplats som en nordisk angelägenhet
måste jag uttrycka min förvåning.
Om det på denna punkt skulle föreligga
ett missförstånd, måste kommunikationsministern
vid mötet den 31 maj
ha uttryckt sig mycket illa. — För övrigt
vill jag betona att frågan om en
nordisk storflygplats inte är något som
regeringen helt allena kan avgöra. Det
är en ytterst allvarlig sak att föra åt
sidan ett centralt nordiskt spörsmål.

Jag väntar alltså, herr talman, upplysningar
om vad det är för besked som
den svenska regeringen har givit den
danska regeringen i denna sak. Att den
nuvarande kommunikationsministern
inte har något livligare intresse för
kommunikationsproblem som gäller territorier
mycket långt ifrån Umeå, vet
vi sedan gammalt, men nu får den nye
kommunikationsministern, herr Palme,
en chans. Han är inte här i kammaren,
men jag vill i alla fall med adress till
honom säga, att om han tar ett kraftfullt
nordiskt grepp när det gäller storflygplatsfrågan
och särskilt öresunds-förbindelserna,
kommer många människor
att vara honom tacksamma, och han bör
då också kunna känna tillfredsställelse
med en insats, som kanske inte blir utan
betydelse för hans framtida karriär.

Längre än så, herr talman, kan jag
inte gå i min omsorg om herr Palmes
politiska framtid.

I pressen har en hel del diskuterats
om det danska förslaget om en nordisk
kulturfond. Den danska regeringen föreslog
ett anslag på 3 miljoner danska

kronor. Kcklesiastikminister Kdenman
tycks ha varit mycket verksam för att
pruta ned detta anslag till femtedelen,
alltså 600 000 danska kronor. Sverige
skulle alltså på denna nordiska institution
till eu början inte kunna offra mer
än ungefär 150 000 svenska kronor. Vilken
generositet är inte detta, när flertalet
nordiska regeringar inte finner det
danska förslaget om ett femdubbelt anslag
vara på något sätt överdrivet! Herr
Edenman tycks också motsätta sig att
Nordiska rådet skulle få någon som
helst exekutiv befattning med frågan
om utdelandet av dessa medel. Han
tycks vara rädd för den låt mig säga
homeopatiska dos av överstatlighet, som
skulle kunna ligga i en sådan konstruktion.
över herr Edenmans handläggning
av denna sak har det svävat något av
en rädsla för överstatlighet i president
de Gaulles anda.

När det gäller utrikespolitik och försvarspolitik
har vi många gånger hört
att det inte är så mycket som kan göras
i Norden men att när det gäller kultur
en radikal politik är naturlig och att
man kan ta kraftiga tag. Mot den bakgrunden
framstår småsnålheten i denna
angelägenhet verkligen som mycket beklaglig.

Jag har förut, herr talman, på goda
grunder vitsordat den svenska regeringens
intresse för nordisk gemenskap.
Men herrar Skoglunds och Edenmans
handläggning av nyssnämnda frågor förtjänar
ingalunda ett så positivt omdöme.

Det har varit val i Norge, och .statsminister
Erlander har skyndat sig att förklara,
att den utgång som medförde regeringsskifte
var olycklig. Hans tal om
att det är sunt med en växling vid makten
har alltså inte visat sig vara så
allvarligt menat. Jag vill för min del
göra en annan reflexion än han. I Norge
finns ingen första kammare och därför
blev det regeringsskifte. I Sverige räddades
regeringen mot slutet av 1950-talet
av första kammaren och den överrepresentation
man hade där. Socialdemo -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

kraternas varma känslor för en indirekt
vald kammare eller delkammare har
uppenbarligen inte blivit mindre varma
efter denna upplevelse. Ingenting har
hittills förekommit vid författningsöverläggningarna
— det anser jag mig
kunna säga — som tyder på att socialdemokraternas
intresse har stegrats för
den tanken, att folket skulle i val vid
ett enda tillfälle få avgöra riksdagens
sammansättning och rikets styrelse.

Nu väntar vi att socialdemokratien
och regeringen skall gå från ord till
handling, d. v. s. från långa och i och
för sig intressanta föredragningar till
verkliga förhandlingar, där de redovisar
om de är villiga till en uppgörelse i
den demokratiska reformationens tecken.
En direkt vald enkammare i Sverige
liksom i våra nordiska grannländer
framstår som den naturliga ordningen,
likaså ett valsystem, som inte direkt eftersträvar
att ge privilegier åt det största
partiet.

En annan mindre men likväl betydelsefull
konstitutionell fråga gäller utlandssvenskarnas
rösträtt. Att år efter
år går utan att den saken löses är en
skandal.

Är verkligen svensk socialdemokrati
beredd att acceptera som domen över
sin författningspolitik, att den söker
dra ut på tiden, försena och förhindra
demokratiska reformer, som kanske
skulle något reducera dess egna privilegier,
som kanske på något sätt skulle
kunna minska dess chanser att bibehålla
maktställningen?

I vilken grad man låter det egna intresset
dominera visas för övrigt också
av inställningen till kollektivanslutningen.
Vi har fått ett nytt talande
exempel i dessa dagar, när 3000 svenskar
anslutits till det socialdemokratiska
partiet efter ett beslut, där mindre
än 5 procent av dem har deltagit och
där majoriteten bara var ett dussin röster
eller litet mer. Kan detta verkligen
framstå som ett naturligt tillvägagångssätt
att rekrytera politiska partier? Om

nr 145

det inte gör det, varför vidtar inte socialdemokratien
några åtgärder för att
få ett annat system till stånd beträffande
anslutningen till partiet?

Jag talade nyss om erfarenheterna
från Norge. Låt mig göra en annan reflexion!
Med det valsystem som finns
i Norge och det som finns i Sverige —
de är ju rätt närbesläktade — är skälen
för gemensamt valtekniskt framträdande
vid valen för flera partier inte så
starka som de var förr i tiden och
långt mindre starka än vad många
människor tydligen föreställer sig. När
speciella förhållanden råder kan det
vara lämpligt ändå, men man bör komma
ihåg att nuvarande valsystem tillkommit
med bl. a. den tanken att överflödiggöra
valteknisk samverkan som
metod för en rimlig mandatfördelning.
Det viktiga är att oppositionspartierna
i politisk handling visar vilja och förmåga
till samarbete. Centerpartiet och
folkpartiet är sedan ett par år i färd
därmed och kommer så småningom —
jag hoppas inom en inte alltför lång
Cd — att redovisa några resultat på betydelsefulla
områden. Det avgörande
är alltså den politiska gemenskapen.
Det krävs en vilja att genom politisk
verksamhet förmedla till folket en bild
av vart och ett av partierna, som gör
att politisk samverkan ter sig naturlig.
När en sådan grund lagts, då kan valteknisk
samverkan någon gång vara
bra, men ibland gäller snarare motsatsen,
som man har funnit i Norge,
även beträffande två partier som står
varandra nära. När en fast politisk
grund inte lagts kan valteknisk samverkan
med nuvarande valsystem lätt
skapa förvirring och inte gagna någon
annan än motståndarna, i detta fall socialdemokraterna
och kommunisterna.
Politiska partier är folkrörelser, inte
aktiebolag.

Vad samverkan i övrigt inom hela
oppositionen beträffar — och dit räknar
jag förvisso inte kommunisterna,
som är ett stödparti till socialdemokra -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 19G5 fin.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 115

tien i alla kritiska lägen — så står för
folkpartiets del den inbjudan vi utfärdat
sedan flera år fortfarande fast. Vi
är villiga till samarbete i utredningar,
motionsförberedelser och i utskott inom
ramen för vår politiska åskådning.
Om alla tre partierna undviker ytterlighetsståndpunkter
bör förutsättningar
kunna finnas för att meningsmotsättningarna
i debatten inom oppositionen
blir begränsade. Den offensiva
hållningen kommer då som sig bör att
i främsta rummet gälla den politiska
striden mellan oppositionen å ena sidan
och socialdemokraterna och kommunisterna
å andra sidan. Det gemensamma
uppträdande som oppositionspartierna
har visat i författningsfrågan,
när det gäller enkammarsystem och
andra viktiga aspekter, är ett utomordentligt
exempel på betydelsen av en
sådan hållning.

Beträffande riktlinjerna för den politik
som från vårt håll förordas blir det
tillfälle att längre fram, inte minst i januari,
redovisa många sidor därav och
kanske dessförinnan en hel del viktiga
ting. Låt mig här bara understryka en
sak. Man har diskuterat låginkomstgruppernas
problem mycket, och med
all rätt. Även om vi får en interpellationsdebatt
om den saken senare, så vill
jag ändå begagna tillfället att här peka
på några sidor av saken. De handikappade
människorna tillhör i hög grad
dem som har låga inkomster, och det är
beklagligt att det initiativ som centerpartiet
och folkpartiet har tagit för att
förbättra läget för dessa handikappade
till största delen inte har kunnat genomföras
på grund av motstånd från
övriga partier. Låginkomstgrupperna
omfattar ett stort antal män och kanske
ännu fler kvinnor. Familjebostadsbidragen
åt låginkomstgrupperna är inte
oviktiga, och vi har inom folkpartiet
och centerpartiet föreslagit en höjning
av dessa bidrag, men även det strandade
på motstånd från socialdemokraterna
och högerpartiet. Man kan inte komma
ifrån att barnfamiljer med låga in -

komster har särskilda problem och att
därför familjebostadsbidragen just för
den gruppen är viktigare än kanske
för någon annan.

Den statliga lönepolitiken vis-å-vis
kvinnorna behöver ytterligare överses
i fråga om olika arbetsuppgifters inplacering
på löneskalan. Det ar också
en sida av låginkomstgruppernas problem
och det finns många andra.

Låt mig tillägga några ord med anknytning
till en aktuell fråga om invandringen
av utländsk arbetskraft.
Denna invandring från utlandet är naturligtvis
välkommen i och för sig. Den
bör naturligtvis handhas så, att onödiga
svårigheter för de främlingar som
kommer hit undvikes. Men samtidigt
bör man beakta att återverkningarna
på låginkomstgrupperna i Sverige kan
bli allvarliga om saken inte sköts på rätt
sätt. En politik som beaktar sådana
synpunkter är väl förenlig med uppfattningen
att vi under de närmaste
åren med all sannolikhet bör ha en väsentligt
större invandring från utlandet
än vad vi har haft under det senaste
årtiondet.

Herr talman! Jag kanske får lov att
skjuta in här—eftersom jag har kritiserat
regeringen så mycket — att jag på
det handelspolitiska området för närvarande
inte har några särskilda invändningar
att göra mot den linje som regeringen,
särskilt handelsministern,
följer både när det gäller den nordiska
samverkan och när det gäller den mera
omfattande internationella, i Europa eller
världen. Men jag vill tillägga att det
kommer att visa sig, om handlingskraften
blir tillräcklig under de närmaste
månaderna, då vissa frågor kommer
fram till politiskt avgörande. Naturligtvis,
herr talman, är mitt positiva
omdöme just nu om handelspolitiken
inte utan samband med det faktum, att
den svenska handelspolitiken har ett
högst liberalt märke och är milsvitt
skild från de tankar som uttrycktes i
27-punktsprogrammet 1944.

Rena fiaskot måste jag däremot ty -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

viirr konstatera att regeringens bostadspolitik
har gjort. Först begränsar
man hårt bostadsbyggandet, och sedan
släpper man plötsligt på med en våldsam
ökning. Finansminister Sträng var
för ett årtionde sedan mycket nöjd om
vi kunde bygga 50 000—55 000 lägenheter
per år under ganska många år
framåt. Bostadsstyrelsen under socialdemokratisk
ledning kritiserade att resurserna
inte användes tillräckligt effektivt
och att man därför inte kunde
få så mycket bostäder som hade varit
möjligt — och många har instämt i
detta. Det är ingen överdrift att påstå
att vi, om man utnyttjat resurserna
bättre, kunde ha haft ett mycket stort
antal bostäder i dag som nu inte finns.
För att ta till i underkant vill jag säga,
att det kunde ha byggts mellan 50 000
och 100 000 lägenheter mer än som
skedde under efterkrigstiden fram till
1962. Men då släppte man, som sagt,
plötsligt på med en våldsam ökning av
tillstånden. Följden blev naturligtvis en
överhettad atmosfär på bostadsbyggnadsområdet.
Man släppte på ungefär
samtidigt som konjunkturerna av andra
skäl började förbättras. Det är väl
alldeles klart att en sådan ryckighet
i politiken ger ett sämre resultat än
en jämnare och fastare politik, överhettningen,
som kom för något år sedan,
betyder bl. a. att både materialoch
byggnadskostnader stiger. Konkurrensen
försätts delvis ur spel. Den förlorar
i varje fall något av sin kostnadssänkande
kraft. Man framtvingar inte
största möjliga rationalisering. Dessutom
hinner den kommunala planeringen
i fråga om gator och tomtmark
m. m. inte med inför en sådan plötslig
påfrestning. Det åstadkommer också
förseningar och fördyringar. Resultatet
blir kort sagt en arbetsmarknad
utan balans och mindre och dyrare bostadsbyggande
än som eljest skulle varit
möjligt under en längre period.

Hyresregleringen har regeringen ofta
sagt sig vilja avveckla steg för steg.
Vi har stött denna tanke. Men inom

nr 145

större delen av landet — jag tänker på
befolkningssiffran, inte på arealen —
bär vi fortfarande en hyresreglering
som för mycket lång tid framåt inte
tycks bli avvecklad. Det är klart att det
bär gäller en politik steg för steg, och
vi har i princip godkänt regeringens
deklaration på denna punkt. Men vi
har samtidigt framhållit att det också
gäller att steg för steg förverkliga de
tankar som man uttrycker.

Systemet betyder dessutom subventioneringar
åt folk med höga inkomster
men nej till förbättringar av familjebostadsbidragen,
som jag nyss nämnde.
Här finns det utrymme för en omläggning.

Vi har ofta framlagt förslag och dragit
upp riktlinjer för en bättre bostadspolitik,
som på längre sikt väsentligt
skulle kunna öka tillgången på bostäder
och sanera marknaden. Tyvärr har
vi erfarit att socialdemokraterna bedriver
en landsomfattande propaganda särskilt
i samband med viss studieverksamhet,
varvid de gör gällande att några
sådana förslag från folkpartiets sida inte
har framförts. Till tjänst för dessa socialdemokratiska
studiecirklar, som så
illa följt med i den politiska debatten,
skall jag därför upprepa några av huvudpunkterna
i våra rekommendationer
— ingalunda ett fullständigt program.
Vad gör man inte för att öka den politiska
allmänbildningen inom socialdemokratien
!

1. Gör slut på ryckigheten inom bostadsbyggandet.
Tillståndspolitiken får
inte i onödan försena igångsättningen
av byggena.

2. Planera den offentliga byggnadsoch
anläggningsverksamheten bättre. Då
blir mer arbetskraft och fler maskiner
tillgängliga för bostadsbyggandet.

3. Uppmuntra byggande i serier och
industriellt bostadsbyggande — inte
minst av egna hem.

4. Utvidga byggnadsforskningen på
nordisk bas. Vi har åtskilligt att lära av
grannländerna. De kontakter som finns
räcker inte.

Tisdagen den 2 november 1905 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 115

5. Sörj för att finansieringssidan och
produktionssidan blir bättre anpassade
efter varandra. Större planmässighet behövs
verkligen härvidlag. Man har konstaterat
att igångsättningarna av bostadsbyggande
i exempelvis Stockholm
råkat i allvarliga svårigheter på grund
av finansieringsskäl.

6. Utvidga utbildningen av arkitekter,
konstruktörer, stadsplanerare m. fl. så
att stadsplaner och andra förberedelser
på det kommunala planet inte försenas.

7. Vuxenuthildningens utbyggnad,
som regeringen inte ägnat tillräckligt
intresse, bör bl. a. ta sikte på att underlätta
utbildningen av yrkeslärd arbetskraft,
arbetsledare och ingenjörer.

8. Lagstiftningen om tomter och
markägande bör underlätta en lösning
av den kommunala planeringen. Men
staten bör inte syfta till uppbyggande
av kommunala markmonopol, som ofta
skulle hindra en smidig och effektiv
ordning.

9. Stimulera bostadssparande bl. a.
genom att ge folk som sparar möjlighet
att snabbare få bostad. Inför med andra
ord en viss valfrihet mellan bil och bostad.
Då skapas säkert utrymme för
ökat bostadsbyggande.

10. Uppmuntra även i övrigt till ökat
sparande, så att kapitaltillgången och
därmed ramen för bostadsbyggandet
växer. Den monomana envishet med vilken
regeringen påstår att ramen för de
samlade investeringarna är given —
och att investeringar i bostäder förutsätter
minskade investeringar i annat
— är skrämmande. Det är tvärtom möjligt
att vidga ramen genom ökat sparande
och bättre utnyttjande av produktionsmedlen.
Det har många gånger påpekats
även av offentliga myndigheter.

Det räcker inte att bygga en miljon
bostäder de närmaste tio åren. Från
vårt håll har 1,1 miljon satts som riktpunkt.
Det stämplades av regeringen
som »överbud» och förlöjligades. Men
i våras påvisade den offentliga utredningen
att ett ännu högre bostadstill -

skott är nödvändigt fram till 1975. Än
eu gång — liksom under hela 1950-talet — har det visat sig att vår bedömning
varit riktigare än regeringens.
Och iin en gång kommer det säkerligen
att visa sig att regeringen först kritiserar
våra förslag för att sedan acceptera
dem — tyvärr med dåligt handlag vid
utförandet.

Att Sveriges industriförbund kämpar
för industriinvesteringarna och inte vågar
räkna med att regeringen skall föra
en rationell och sparstimulerande ekonomisk
politik är begripligt men gäller
inte frågan vad som skulle kunna bli
möjligt med en bättre politik. Därför
kan finansministern inte hämta någon
tröst i det uttalande som just gjorts från
industriförbundet och som utgår från
att regeringen för en i vissa avseenden
föga effektivitetsfrämjande ekonomisk
politik -—• en politik som industriförbundet
för övrigt hårt kritiserar på
ett stort antal punkter. Men förmodligen
får vi inte höra finansministern
tala så mycket om denna kritik. Han
kommer säkerligen att i huvudsak intressera
sig för att plocka ut de frågor
som han har möjlighet att vrida till så,
att de blir ett stöd för hans egna tankar.

Låt mig tillägga att återinförandet av
byggnadsregleringen naturligtvis är ett
bevis på att regeringens politik har
misslyckats. Tidigare erfarenheter visar
att regleringar är klumpiga instrument.
En uppgift bör vara att åter avveckla
den snarast möjligt. Bästa vägen är att
vidga den ekonomiska ramen för byggnadsverksamheten.
Då kan man också
hindra sådana orimliga kostnadsfördyringar
som de senaste tre årens.

När jag talar om byggnadsregleringen
som ett bevis på regeringspolitikens
misslyckande kan jag inte underlåta att
säga några ord om inrikesminister Johansson,
som i många år har underhållit
oss med ganska optimistiska förutsägelser
om den framtida tillgången på
sjukvårdspersonal och inför bl. a. fru
Nettelbrandts och mina krav på kraft -

1* — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 33

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

fullare åtgärder har visat en glad uppsyn
— han har varit mycket förargad,
för övrigt, när jag påpekat hans glada
uppsyn. Nu förordar han emellertid en
begränsning av det planerade sjukhusbyggandet
— om tidningsuppgifterna är
riktiga — med motiveringen att tillgången
på sjukvårdspersonal inte räcker.
Köerna och väntetiderna för vårdsökande
blir tydligen långa många år framåt.
Tänk, om den regering som så gärna
tar äran av allt som går bra i Sverige
någon gång hade kurage att erkänna
sitt misslyckande!

För övrigt förefaller det som om regeringen
vill ha möjlighet att inskränka
och utvidga olika slag av byggnadsverksamhet
efter gottfinnande. Det blir sannerligen
inte lätt för näringslivet eller
kommuner och landsting att planera
för effektiv verksamhet under sådana
omständigheter. Vill regeringen föra
vårt land tillbaka till den regeringsekonomi
och politiska maktkoncentration,
som den efter kriget tvangs att
överge under trycket av den liberala
politiska framryckningen? Jag behöver
väl inte säga att vi kominer att energiskt
motarbeta en'' sådan utveckling.
När regeringens politik dock lett till
ett kösamhälle med tilltagande reglering,
statlig dirigering av de kommunala
finanserna och starkt stigande priser,
kan det vara ofrånkomligt att tillfälligt
acceptera åtgärder som eljest
skulle varit överflödiga. Men vår linje
på längre sikt är en annan än regeringens.
Genom en politik som vidgar ramarna
för enskildas, företags och offentliga
institutioners arbete kan valfrihet under
ekonomiskt ansvar erbjudas dem
alla i stället för tvånget att dansa efter
statliga reglerares pipa.

Jag kommer nu till regeringens andra
stora fiasko — kraftlösheten i kampen
mot inflationen. Under 1950-talet låg
Sverige i tätgruppen vad levnadskostnadernas
stegring beträffar. Det tycks inte
bli mycket bättre under 1960-talet av
hittillsvarande tendens att döma.

Av OECD-Iiinder som inte devalverat
sina valutor ligger Norge, Danmark och
Sverige i täten med den största prisstegringen
de senaste 15 åren (1949—
1964). I vårt land har levnadskostnaderna
stigit med inte mindre än 80 procent.
Kanada, Förenta staterna, Belgien,
Luxemburg, Tyskland, Italien och
Schweiz har vida lägre fördyringstal.

Jag upphör aldrig att förvånas över
hur liten angelägenhetsgrad herr Sträng
ger försvaret av penningvärdet. Han
rycker på axlarna åt en prisstegring
på 3 å 4 procent årligen — utöver verkan
av höjda indirekta skatter. Det är
inte så farligt, säger man, ty de flesta
får kompensation. En svag ursäkt i
sanning! Många pensionärer, livförsäkrade
och småsparare, som tillhör de
verkliga låginkomstgrupperna, gör väldiga
förluster. Det rör sig om hundratals
miljoner kronor varje år, som dessa
relativt fattiga grupper förlorar. Dessutom
snedvrides massor av investeringar
på ett ur produktivitetssynpunkt
skadligt sätt. Framåtskridandet blir
långsammare än det eljest möjliga. Allteftersom
människorna blir medvetna om
risken för framtida prisstegring pressas
räntorna i höjden. Av en räntesats
på 8 procent tar det allmänna en tredjedel
eller mer i skatt. Drar man sedan
ifrån 4 procent för kapitalets värdeminskning,
så återstår efter avdrag för
skatt endast netto 1 å 2 procent, d. v. s.
ungefär samma obligationsränta efter
skatt som före kriget, då den ansågs
låg, och ändå är det en nominell ränta
på 8 procent jag har räknat med. Skall
vi verkligen i framtiden ställa in oss
på obligationsräntor på 7 å 8 procent
som en normal företeelse? Svaret på
den frågan blir beroende av hur det går
med penningvärdet.

Tänk på vad dagens räntor betyder
genom fördyring av bostadskostnaderna!
Det är de unga familjerna som
främst får bära bördan av höga hyror
i nya hus. Det är en klen tröst att dessa
hyror kan te sig låga om några årtion -

Tisdagen (lön 2 november 1965 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 115

den, nar de unga har hunnit att bli
iildre eller gamla, om penningvärdet
fortsätter att rutscha utför på Strängs
manér.

En del av olägenheterna skulle kunna
mildras, om staten sålde värdefasta lån
till lägre ränta. Då skulle sparare och
försäkringstagare kunna i viss mån
skyddas mot kapitalförluster.

Den starka pris- och kostnadsstegringen
skapar för övrigt andra risker
för samhällsekonomien. Betalningsbalansen
försvagas om vi har en snabbare
takt än på en del andra håll. Fortsätter
årets väldiga importöverskott ännu något
år, kan situationen bli ytterst allvarlig.
Bytesbalansen väntas i år visa en
brist på omkring 1 300 miljoner kronor
mot ungefär 150 miljoner i fjol.
Regeringen borde ta sig samman och
ompröva den ekonomiska politiken, inte
minst motståndet mot upplåning i utlandet
på längre sikt. Det är inte bara
fråga om något speciellt konjunkturläge
utan om friare kapitalrörelser på något
längre sikt.

Folkpartiet har begärt en plan för en
samlad kamp mot prisstegringen. Har
inte regeringen med alla sina experter
ännu kunnat utarbeta en sådan? Står
man lika rådvill som hittills? Vågar man
inte ens samla alla berörda grupper för
att se om inte intressena kunde bättre
sammanjämkas med en lägre prisstegringstakt? Klart

är att i varje sådan plan, som
innebär ett samlat grepp, måste ingå
balans på kapitalmarknaden. Det förutsätter,
att partierna avstår från eljest
nog så lockande löften om ianspråktagande
av fonder och dylikt. Folkpartiet
och centerpartiet har härvidlag
samma bedömning. Men storleken av
det lämpliga statliga sparandet via budgeten
behöver inte vara precis det som
herr Sträng föreslår. Finansministern
med sina godtyckliga och skiftande
ståndpunkter är verkligen inte alltings
mått på det finansiella området. Orimligheten
av ett regleringssystem för ka -

pitalmarknaden, diir rätten att låna ransoneras,
blir allt mera uppenbar. Varför
skall herrar Striing och Åsbrink bestämma
höjden av kommunalskatten i Stockholm,
vilket de ju inom vissa gränser
faktiskt gör genom att bestämma hur
mycket penningmedel som får anskaffas
genom upplåning, hur stor del av
investeringarna som skall skattefinansieras?
Att resultatet av herrar Strängs
och Åsbrings inflytande inte kunnat
undgå att bli en stegring av skatterna
av ganska stora mått, överraskar ju
ingen.

Låt mig tillägga bara ett par saker
när det gäller statens finanser. Den ena
är att återhållsamhet även när det gäller
mindre betydande utgifter är ett
angeläget krav. Jag tänker t. ex. på besparingsmöjligheterna
i fråga om statliga
och även kommunala byggen. Kunde
inte regeringen försöka få låna direktör
Nicolin på några månader, så
att han genom praktiska exempel kunde
öka kostnadsmedvetandet hos ett
antal personer som sysslar med dessa
ting. Det skulle säkert ha större effekt
än när finansminister Sträng såsom den
i åtskilliga avseenden högste medansvarige
för kostnadsfördyringen försöker
vända uppmärksamheten därifrån genom
att hålla strafftal för byggnadsindustrien
i Göteborg.

För det andra vill jag erinra om den
metod som oppositionen vill ha konsekvent
tillämpad, nämligen en tidsplan
för de framtida inkomststegringarna och
de nya utgiftskrävande reformerna. Bestäm
inte först nya väldiga utgifter för
att sedan börja tänka på finansieringsmöjligheterna
— då blir följden ständigt
stigande skatter —- utan foga in
nya betydande utgifter, som inte tidigare
har beslutats, i en tidsram, d. v. s.
förlägg dem till en tidpunkt då medel
kan väntas stå till förfogande för statskassan
utan ökat skattetryck!

Även om en sådan plan aldrig kan
bli absolut bindande, kan den få stor
praktisk betydelse. Den kan skapa litet

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fn).

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

mer planmässighet i politiken; regeringens
strävanden i den riktningen förefaller
ännu inte vara tillräckliga.

I en sådan plan bör ingå en grundlig
skatterevision som på en rad punkter
följer skatteberedningens förslag. En
av utgångspunkterna bör vara införandet
av en mervärdeskatt och vidtagandet
av sådana modifikationer av företagens
och individernas beskattning som
kan öka stimulansen till insatser genom
att göra det mera lönande att spara,
arbeta och ta nya initiativ. Ingen kan
på allvar bestrida att inom denna ram
bör plats finnas för en reduktion av
den våldsamma stegring av marginalbeskattningen
som sker när inkomsterna
passerar 20 000-kronorsstrecket. Det
är en naiv föreställning att skattereformer
som tar till utgångspunkt hänsynen
till produktivitetsstegringen skulle
strida mot låglönegruppernas förvisso
berättigade intressen. I den mån produktiviteten
växer finns det utrymme
för både socialpolitiska och andra åtgärder
till förmån för grupper med relativt
låga inkomster.

Kanske bör jag, herr talman, till sist
säga några ord om den inrikespolitiska
fråga som under den senaste veckan
tilldragit sig ett stort intresse i den
offentliga debatten. Jag syftar på de
socialdemokratiska planerna på ett statligt
presstöd som skulle tilldelas behövande
tidningar. Vi har i folkpartiet tagit
bestämt avstånd från denna tanke
på något slags statlig socialvård i pressvärlden,
med tämligen godtyckliga och
orättvisa verkningar.

Vad som i första hand behövs för att
underlätta information och debatt på
samhällsområdet är inte subventionering
av vissa av landets tidningar genom
statens försorg, utan ett par andra
saker. Främst bör radions och televisionens
möjligheter till framförande av
olika åsikter och tillrättaläggande av
ensidiga skildringar kraftigt ökas. Härför
behövs enligt vår mening en annan
organisation, som innefattar självstän -

nr 145

diga med varandra konkurrerande företag,
vilka dock har samma förpliktelser
till objektivitet som det nuvarande monopolföretaget
på området. Av hänsyn
till vårt näringslivs konkurrenskraft och
önskvärdheten av att undgå avgifter för
tittarna och lyssnarna, som på 1970-talet kommer att ligga vid omkring 300
kronor, bör inte reklamens möjligheter
såsom finansieringsmedel förbises.

Tänk att regeringen inte ens vågar
låta utreda frågan om denna reklamfinansiering!
Speciellt tycks man vara
rädd för att folk skulle förstå att reklamköparna
inte bör ges och inte behöver
ges något som helst inflytande
på programmen. Man fruktar tydligen
att detta skulle stå klart för människorna
här i landet och att de hellre skulle
vilja ha ett sådant system än de väldiga
avgifter som annars kan bli nödvändiga.
Man är också rädd för att människorna
skulle förstå att för vårt näringsliv i
konkurrens med andra länders näringsliv
är denna reklam en viktig sak. Och
för att dölja allt detta vägrar man företa
en utredning i detta annars så utredningsvänliga
land. Man går så långt
att man direkt förbjuder att saken upptas
av en utredning som annars inte
skulle ha kunnat undgå att befatta sig
därmed.

En annan viktig synpunkt är att det
finns starka skäl för att underlätta arbetet
inom pressen genom att vidta åtgärder
som kan sammanföras under beteckningen
ett mera pressvänligt klimat.
Det är fråga om en rad åtgärder
som bl. a. innebär att staten skall betala
för de tjänster som den kräver av
pressen, liksom även andra saker som
framförts i den tungt vägande reservationen
inom pressutredningen.

Något helt annat än presstödet är frågan
om lämpligheten av ett statligt stöd
till de politiska partierna. Denna fråga
har utan tvivel många både principiella
och praktiska sidor. Någon utredning av
dessa har inte skett, och det bör enligt
min mening vara ett bestämt demokra -

Tisdagen den 2 november 1905 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

tiskt krav att en sådan utredning, med
deltagande av parlamentariska representanter,
verkstiilles innan frågan tas upp
till avgörande. Det är verkligen högst
angeläget att man i den offentliga debatten
diirigenom beredes möjlighet till
en mångsidig och belysande diskussion.
En av de frågor som behöver närmare
utredas gäller möjligheten att ordna det
så, att ett stöd, om det kommer till
stånd, verkligen blir ett bidrag till partiernas
verksamhet och inte utgör ett
presstöd i förklädnad.

Skulle regeringen, såsom jag hoppas,
gå med på en sådan förutsättningslös
utredning är vi på vårt håll villiga delta
i denna. Jag kan inte förstå att regeringen
skulle kunna motivera ett annat tillvägagångssätt,
som innebär att man just
i denna sak skulle avstå från den belysning
som kan vinnas genom en utredning.
Tvärtom synes det just på
grund av problemets karaktär vara särskilt
angeläget att partierna eftersträvar
en mer än vanligt klargörande belysning
innan beslut fattas.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag hoppas att det inte
uppfattas som något försök att införa
pop i politiken om jag travesterar slutorden
i en känd schlager och säger:
»Gamla Sverige är som förut». Låneräntorna
torde slå svenskt rekord för närvarande,
skattehöjningarna tycks ha en
solid grogrund och penningvärdeförsämringen
utvecklas programenligt som
regeringen har beräknat. Det är denna
ständigt fortgående inflation som blivit
ett allt allvarligare problem. Nu verkar
det som om regeringen har gett slaget
förlorat. Man vill att vi allesammans
skall tycka att en inflation på så där 3—
4 procent om året är en fullkomligt normal
företeelse. Man får emellertid räkna
med att om en sådan inflation skulle
bli permanent så kommer de problem
och skadeverkningar som inflationen
medför också att bli det. En inflationis -

tisk samhällsekonomi innebär givetvis
eu orättvisa mot i första hand de stora
grupperna av småsparare, som berövas
en del av vad de sparat ihop. Kan man
inte våga tro att ett någorlunda fast
penningvärde skall kunna åstadkommas,
måste också det personliga och
frivilliga sparandet minska. Det blir på
det sättet större svårigheter att få det
kapital som behövs för investeringar
såväl inom näringslivet som på andra
områden.

Denna fortgående inflation är till stor
del en kostnadsinflation som drabbar
stora delar av näringslivet och framför
allt de mindre företagen. Vi har, som
jag sade, en mycket hög utlåningsränta
och även mycket höga kostnader i övrigt.
Jag vill bara som exempel nämna
byggnadskostnaderna. För många företag
blir kostnaderna så höga, att det
blir nästan omöjligt för dem att genomföra
önskvärda rationaliseringar och
effektiviseringar av produktionsapparaten.

Det finns säkert många orsaker till
denna inflationsutveckling. En väsentlig
anledning är att man i så stor utsträckning
söker koncentrera näringslivet
och bebyggelsen till de stora tätorterna
där man redan tidigare har brist
på arbetskraft. En aktiv lokaliseringspolitik
med en vettig spridning av de
ekonomiska insatserna skulle främja stabiliteten
i samhällsekonomien och därmed
också motverka inflationen.

Just nu står vi inför en ny avtalsrörelse.
Det har rests krav på inkomstförbättringar
med 10 procent och däröver. Vi
kan måhända räkna med en produktionsökning
på, låt oss säga 5 procent.
Inkomstökningar utöver denna produktionsökning
är väl, såvitt jag förstår, en
omöjlighet. Resultatet kan väl inte bli
något annat än en ökad inflation. Från
centerhåll har vid flera tillfällen framhållits
angelägenheten av att företrädare
för arbetsmarknadens parter och näringslivet
samlas till en rundabordskonferens
om inflationens problem, men re -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

geringen har inte velat ta något sådant
initiativ. För drygt en vecka sedan sade
en framstående representant för en av
våra största fackliga organisationer i
vårt land följande:

»Det vore i och för sig värt att bromsa
den nuvarande inflationsutvecklingen,
men vi vill inte ensamma göra det medan
de andra föredrar en inflationsdrivande
politik.»

Det finns alltså intresse för saken
inom arbetsmarknadsorganisationerna.
Jag förstår inte att regeringen, som för
inte så länge sedan sökte efter vad man
kallade nya djärva mål, inte gör något
utan så helt har resignerat i kampen
mot inflationen och dess skadeverkningar.

I debatten om lönefrågorna och inför
de stundande avtalsförhandlingarna har
de lågavlönades problem särskilt framhållits
och detta med full rätt. Grupperna
med låga inkomster, var helst de än
finns, har rätt att begära ett större hänsynstagande
än hittills. Dessa inkomstgrupper
kan nämligen ingalunda anses
ha sysselsättningar av mindre produktiv
eller samhällsekonomisk betydelse
— tvärtom. Vi finner sådana grupper
i livsviktiga funktioner inom samhället.
De fullgör alltså liksom ekonomiskt
bättre lottade människor en insats som
vi allesammans behöver; vi är i behov
av deras arbetskraft för att samhällsmaskineriet
skall fungera tillfredsställande.
I den mån så är förhållandet
betyder ju tillgodogörandet av lågavlönade
gruppers arbetsprestationer att
andra grupper kan erhålla en i motsvarande
grad högre reell standard. De
gamla socialdemokratiska jämlikhetsparollerna
tillämpas sannerligen dåligt i
nuläget. Det är inte osannolikt att en
fortsatt socialdemokratisk politik av
samma innebörd som det senaste årets
obönhörligen leder fram mot ännu större
skillnader i fråga om både nominella
och reella inkomster.

En regeringspolitik av en annan innebörd
bör givetvis kunna medverka

till en rättvisare inkomstfördelning. Den
nuvarande regeringspolitiken, som medför
höga räntor, kreditbegränsning, skattehöjningar,
penningvärdeförsämring
etc., är inte ägnad att stärka de företag
som redan har det besvärligt i konkurrensen
— och det är vid dessa företag
som vi i betydande grad har just låginkomstgrupperna.
En politik som ger
dessa företag möjligheter till sanering
och upprustning är ett viktigt medel i
bemästrandet av låginkomstproblemet.
Jag tror att det också behövs en solidaritet
mellan människorna för att vi skall
nå en sådan målsättning. Det får inte
stanna vid vackra ord, utan det behövs
också handling. Dessutom måste det till
en vilja att utan knot bära de uppoffringar
som en sådan utjämning kan
kräva.

Vi har i dag låginkomstgrupper på
många områden. Jag skall bara nämna
ett område för att klargöra vad jag menar
med att vi utan knot måste bära inkomstutjämningens
följder.

I en tidigare avtalsrond försökte man
förbättra kvinnornas och livsmedelsarbetarnas
lönevillkor genom en högre
procentuell ökning än för andra grupper,
och det var alldeles riktigt — de
är låglönegrupper. Detta ledde emellertid
till höjda livsmedelspriser, eftersom
kvinnor i stor utsträckning arbetar i
livsmedelsbranschen, både i produktionen,
förädlingen och distributionen,
och eftersom även många fack med manlig
arbetskraft hörde •—- och hör än i
dag — till de lågavlönade. Men hur blev
det med solidariteten när livsmedelspriserna
steg i butikerna? Jo, det blev
ett förskräckligt jämmer i tidningar och
från talarstolar. Att man sedan försökte
blanda bort korten genom att kasta
skulden på jordbrukarna är bara ett
exempel på dålig solidaritet. Vill vi allvarligt
ta itu med åstadkommandet av
en bättre inkomstfördelning, så bör vi
vara beredda att bära de därmed följande
eventuella konsekvenserna. I annat
fall är talet om intresse för låglöne -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1905 fm.

Vid remiss av

grupperna mer eller mindre halvhjärtat.

Problemet är inte så enkelt som det
framfördes vid en LO-konferens nyligen.
Där förordades att lågavlönande
företag snarast borde försvinna och arbetskraften
i stället flyttas över till mera
lönande företag. Ja, ur en krass samhällsekonomisk
synpunkt kan detta naturligtvis
låta sig sägas. Men en sådan
konkurrens finns ju redan i dag inom
näringslivet, och många företag dukar
under i kampen. Det är emellertid en
process på relativt lång sikt, och den
kan ingalunda anföras som ett medel
mot dagens akuta situation på området.
Det krävs en omställnings- och folkförflyttningsprocedur
av stora mått.

Menar man verkligen att t. ex. de
många små företagen i textilbranschen,
träindustrien, livsmedelsindustrien etc.
snarast möjligt skall utrotas? Är man
beredd att krympa produktionen inom
dessa låginkomstsysselsättningar så
långt, att vi avsevärt förändrar vår försörjningssituation
och väsentligt förändrar
den sociala och ekonomiska bilden
i de bygder där flera av dessa företag
ligger? Om så är förhållandet, är
det ett mycket krasst resonemang. Men
sådana resonemang saknas inte. Jag ber
att få ta ett exempel.

Vi har ett låginkomstproblem på livsmedelsproduktionens
område. Det gäller
både produktion, förädling och distribution.
Mycket starka röster inom
det nuvarande regeringspartiet vill ju
nedbanta vår egen livsmedelsproduktion
så mycket att vi permanent blir
beroende av andra stater för vår försörjning.
Motiveringen — att vi kan
få ett bättre utbyte av arbetskraften,
om vi sätter in den i annan produktion
— är anmärkningsvärd ur många synpunkter.

I en värld där hungerkatastrofen snart
är ett faktum, säger man alltså att svensk
arbetskraft slösas bort i en produktion
av livsmedel för landets egen försörjning,
därför att annan produktion ger
ett högre värde per arbetstimme. Men

KunRl. Maj:ts proposition nr 145

det resonemanget förutsätter att man
inte tänker och resonerar likadant i
andra länder. Och vi förutsätter att det
alltid kommer att finnas länder där man
trots dålig lönsamhet anser sig ha råd
att producera inte bara för sitt eget
behov utan dessutom ytterligare så mycket
att vi kan få vad vi måste ha, därför
att vår nationella status inte anses
tillåta att vi ger produktionen av livsviktiga
varor den plats den måste ha.

Samma resonemang kan appliceras
på många andra områden, där man nu
anser att företag skall läggas ned.

Men som jag tidigare sade bör låginkomstgruppernas
intressen beaktas
även på andra områden än det rent lönemässiga.
Arbetsmarknadspolitiken

kan ju staten inte inverka mycket på.
Vi är alla ense om att arbetsmarknadens
parter skall lva frihet att träffa
löneavtal. Jag har tidigare nämnt frågan
om en rundabordskonferens. Ur
samhällets synpunkt måste vi givetvis
sträva efter effektivast möjliga produktion.
Men denna strävan har inte bara
en ekonomisk aspekt. Den måste också
ge plats för rent humanitära intressen.
Det är lika svårt att omplacera gamla
människor i ny miljö som att flytta
gamla träd. De har svårt att slå rot. Låglöneproblemet
måste därför också angripas
på det sättet att låglöneföretag
så långt det är samhällsekonomiskt möjligt
förstärkes i sin konkurrenskraft.

Staten kan genom en positiv näringspolitik
skapa förbättrade förutsättningar
för de delar av näringslivet som nu
tillhör låglönebranscherna. På olika områden
måste låginkomstgruppernas situation
beaktas. En god grundtrygghetspolitik
är av väsentligt intresse just för
de grupper i samhället som ännu inte
har fått en tillfredsställande inkomstnivå.
Därför är det viktigt att folkpensionerna
förbättras — vid sidan av
ATP-pensionerna. För låginkomstgrupperna
är folkpensionerna alltjämt den
viktigaste trygghetsfaktorn för ålderdomen.

Vidare måste bostadspolitikens till -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

lämpning nu sägas missgynna låginkomstgrupperna.
En bostadslånesökande
låginkomsttagare avvisas ofta av det
skälet att hans inkomst inte anses räcka
till förräntning och amortering av
en nybyggd bostad.

Det är också anledning att uppmärksamma
skattepolitiken. Vid de landstingsmöten
som nyligen hållits har skattehöjningar
förekommit över praktiskt
taget hela linjen. Orsaken härtill torde
främst vara de nya och stora uppgifter
som landstingen fått på olika vårdområden.
För primärkommunerna kan ökade
skolutgifter leda till samma utveckling.
Låt oss också komma ihåg att den
proportionella kommunalskatten drabbar
låginkomsttagarna hårdast.

Centerpartiets krav i frågan om näringspolitik,
familjepolitik, skattepolitik
samt pensions- och utbildningsfrågor
etc. har inte minst haft till syfte att
förstärka låginkomstgruppernas ställning.
Även på dessa områden måste
nämligen det sociala problem som den
ojämna inkomstfördelningen utgör observeras
och bevakas. Centerpartiet är
i dag i större utsträckning än något annat
låginkomsttagarnas parti. Vi har år
efter år begärt åtgärder för låginkomstgrupperna.
I våras beslöt riksdagen att
frågan skall prövas i särskild ordning.
Jag hoppas att detta betyder att man
verkligen är beredd att vidta aktiva åtgärder
mot låginkomstproblemet.

Under vårriksdagen opponerade vi
oss också i centerpartiet mot den fördelning
av bostadsbyggandet som regeringen
och riksdagens majoritet förordade
och som innebär en ökning av
storstadsområdena mot en minskning i
landet i övrigt. Enligt vår mening borde
en sådan ökning av bostadsbyggandet
i storstäderna inte få ske på bekostnad
av byggnationen i andra områden.
Vi förfäktade därvidlag samma mening
som bostadsstyrelsen anförde i sina
petita på hösten 1964. Vi varnade i våras
för risken att storstadsområdena
inte skulle kunna utnyttja sina bygg -

nadskvoter, varigenom det totala byggandet
skulle minska. Och hur ser det
ut nu? Jo, inför tredje kvartalet förelåg
det en eftersläpning i fråga om
igångsättningar, som i Storstockholmsregionen
uppgick till ungefär 7 000 lägenheter.
I Malmö- och Göteborgs-regionerna
var eftersläpningen tillsammantaget
ungefär lika stor. En del byggen
sätts naturligtvis i gång under detta
kvartal, men vid årsskiftet kommer det
sannolikt att visa sig att igångsättningen
inte blivit den som man i våras planerade.

Samtidigt som vissa orter tilldelats
byggnadskvoter som de inte kunnat utnyttja
har många kommuner svältfötts
i fråga om byggande — alltså kommuner
där man hade kunnat bygga mer
än man fått lov att göra. Resultatet har
blivit precis det vi trodde, när vi opponerade
oss i våras. Om det nu skall ske
en forcering i storstadsregionerna är
risken att det återigen blir en överhettning
på området, med höjda byggnadskostnader
och höga hyror som följd
så småningom. Det riktiga är därför att
släppa på restriktionerna även för andra
orter än storstäderna, så att det planerade
antalet bostäder såvitt möjligt
kan börja byggas. Exemplet från i år
bör vara en varning att inte tillämpa
ett liknande system under kommande
år. Vi bör enligt min mening hålla en
viss, icke obetydlig reserv, att tilldelas
de områden som visar sig ha möjligheter
att utnyttja en sådan reserv.

Just nu pågår i kanslihuset arbetet
med att skriva statsverkspropositionen,
och anslagen till olika ändamål avvägs.
Jag skall inte ta upp mer än ett anslag
— det gäller anslaget till forskningsverksamheten
här i landet.

Det gläder mig uppriktigt — jag får
nästan säga för en gångs skull — att jag
kan ge ett erkännande åt jordbruksministern.
Jag syftar på hans balanserade
hållning i den överhettade biociddebatten.
Frågan om biociderna är så viktig
att den bör hållas fri från överdrifter

Tisdagen den 2 november 1905 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

men även från bagatelliseringar. Ingen
vill vid tillgripa kraftigare åtgärder mot
skadedjur och växtsjukdomar än som
är nödvändigt och rimligt. Inte minst
jordbrukarna har intresse av att ej i
onödan rubba den biologiska balansen
i naturen, men jordbrukarna tvingas utnyttja
alla de medel som en modern
teknik erbjuder för att nå fram till
högsta möjliga skördar och därmed billigare
livsmedel. Flera av våra industrier
torde dock förorsaka betydligt
större kvicksilverförorening i naturen
än jordbruket.

Tyvärr har debatten på detta område
alltför mycket präglats av lidelse och
känslomässighet. En fråga, varom vi
ännu vet så relativt litet, bör prövas i
en anda av lugn och sans — det gagnar
saken bäst. De som hade tillfälle att
åhöra den debatt, som förra hösten fördes
här i huset om ifrågavarande ämne,
fick nog klart för sig att vi på detta
område i stor utsträckning famlar i det
ovissa och motsägelsefulla. Mot högröstade
talesmän för totalförbud för kvicksilverhaltiga
betningsmedel stod det
mera lugnande beskedet från statens
institut för folkhälsan, att det inte fanns
någon motivering för sådana inskränkningar.

Vi behöver emellertid sätta in betydligt
större resurser i den forskning som
sysslar med dessa problem — därom gav
de splittrade uppfattningarna klart besked.
Även en ökad upplysning till dem
som har hand om dessa medel är nödvändig.
Vid de nu pågående budgetarbetena
inom kanslihuset bör man därför
allvarligt pröva möjligheterna till
ökade ekonomiska anslag på området.
Men även den forskning som kan betecknas
såsom förebyggande, nämligen
den resistensbiologiska, bör ges betydligt
bättre resurser än nu. Om vi kan
få kulturväxter som är mer motståndskraftiga
mot de vanligaste växtsjukdomarna
och skadeinsekterna är mycket
vunnet. Genom en sådan lösning skulle

användandet av bekämpningsmedel i
naturen kunna nedbringas avsevärt.

Jag hoppas livligt att jordbruksministern
under budgetarbetet försöker
få så stora resurser som möjligt för
detta ändamål.

Anslagen till forskning över huvud
taget är blygsamma i vårt land jämfört
med vissa andra länder. Under det att
vi endast anslår 1,5 procent av bruttonationalinkomsten
till forskning är motsvarande
siffra för USA och Sovjetunionen
3,5—4,5 procent. Jag skall emellertid
gärna erkänna att det totala statliga
forskningsanslaget sedan år 1950 ökat
med cirka 400 procent. På jordbrukssidan
har emellertid ökningen varit endast
200 procent. Även om också detta
är en vacker ökning är den tyvärr inte
tillräcklig. Om jag är riktigt underrättad
fann man vid fördelningen av årets
anslag till biocidforskningen att redan
planerade forskningsuppgifter upptog
ett belopp som var dubbelt så stort som
anslaget.

Såvitt jag förstår bör frågan om biociderna
kunna lösas i gott samförstånd
mellan alla berörda parter. Man måste
därför beklaga dem som med illa dold
glädje utropade att det skulle bli en
»folkstorm» kring biocidfrågan och en
politisk strid med Sveriges bönder.

Hur gärna man än på sina håll försöker
åstadkomma stridsfrågor inför
nästa års val för att den svenska regeringen
inte liksom sina norska kolleger
skall do sotdöden, tycker jag ändå att
biocidproblemet är det minst lämpliga
att göra en stridsfråga av, på samma
sätt som jag kan säga att jordbruksfrågorna
över huvud taget inte är det.

Under den gångna sommaren har vissa
av våra regeringsledamöter rest
utomlands. Jordbruksministern har
gjort USA den äran och har studerat
jordbruket där. Efter hemkomsten har
jordbruksministern gjort ett uttalande i
en intervju, som återges i Jordbrukarnas
Föreningsblad, om sina reseintryck.

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 145

Jag vill gärna säga att hans uttalanden
var väl avvägda och andades realism.
I sammanhanget konstaterade jordbruksministern,
att han i USA blivit
övertygad om att den målsättning som
vi har för det svenska jordbruket, att
åstadkomma större enheter, är en riktig
målsättning.

Ja, jag uppskattar på det allra livligaste,
att jordbruksministern förkovrar
sig i sitt viktiga värv, men denna uppfattning
om den framtida målsättningen
för vårt svenska jordbruk, vilken jordbruksministern
förvärvade på sin långa
resa, har de svenska jordbrukarna redan
för länge sedan varit på det klara
med, nämligen att man så snart tillfälle
ges skall försöka skaffa sig större och
bärkraftigare enheter.

Såsom jag påpekat vid något tidigare
tillfälle har under senare år över 80
procent av alla initiativ till storleksrationaliseringar
tagits av jordbrukarna.
De försök man ibland får se att hävda
att jordbrukarna inte har något intresse
för detta är dömda att misslyckas.

Om jag alltså gärna vill uttala mitt
erkännande åt jordbruksministern för
hans intresse för studier på sitt område,
är jag inte lika förtjust i hans uttalande
i somras för en skånsk tidning att
jordbrukarna har garanterad inkomst.
Det var en verklig nyhet för Sveriges
jordbrukare — men tydligen är upptäckternas
tid ännu inte förbi, utan det
är riktigt som det står i Matteus evangelium:
»Det är intet fördolt, som icke
skall varda uppenbarat.»

Vi har ett ganska färskt exempel på
hur självaste statsministern kan feltolkas
i tidningarna, och jag skulle mycket
gärna vilja tro att jordbruksministern
i detta fall råkat ut för detsamma.
Eftersom jordbrukarinkomsterna genomsnittligt
tillhör de lägsta i vårt land,
vill jag tro att jordbruksministern menade
att jordbrukarna i varje fall har en
garanterat låg inkomst. Någon inkomstgaranti
finns ju inte i jordbruksregleringen.

Ja, herr talman, nu skall jag inte säga
fler vänligheter till jordbruksministern.

Till sommarförkunnelserna kring
jordbruksproblemet hör även ett annat
förtjusande statsrådsuttalande. För omväxlings
skull handlade det inte om
korv, utan det låg på ett något högre
plan. Det gick ut på att den allmänna
mjölkutjämningsavgiften skulle slopas,
varigenom konsumtionsmjölken skulle
kunna bli 20 öre billigare. I stället skulle
smörpriset höjas med 4 å 5 kronor per
kilo. Men sedan tilläde man helt käckt
och ogenerat, att smöret får bli en vara
för dem som har råd att betala! Smörpriset
skulle komma att ligga på 13—
14 kronor per kilo.

Ja, alla råd mottages med tacksamhet,
men jag tror att det är bäst att göra
som Shakespeare låter Polonius säga i
Hamlet: »Tag råd av alla, men spara
ditt omdöme!» Om man ser detta statsrådsuttalande
mot bakgrund av den omsorg
om låglönegrupperna, som nu är
så aktuell, blir man nämligen något konfunderad.
Vilka är det som äter mest
smör för närvarande i vårt samhälle?
Jo, det är just låginkomstgrupperna.
Konsumtionen per hushållsenhet och år
är för pensionärer i dag 12,3 kg, för
arbetare 10,6 kg, och för högre tjänstemän
7,2 kg.

Ser man konsumtionen i förhållande
till inkomsten, finner man att bilden
blir densamma. Grupperna med mindre
än 5 000 kr. inkomst äter ungefär 12,2
kg smör per år, grupper med 5 000—
10 000 kr. inkomst förtär 13,5 kg per
år och grupper med 30 000—40 000 kr.
inkomst äter bara något över 8 kg per
år. Detta betyder att låginkomstgruppernas
konsumtion av smör är väsentligt
högre än deras ekonomiskt mera
lyckligt lottade medmänniskors.

Att få denna konsumentupplysning
att gå ihop med talet om intresse för
låginkomstgrupperna torde inte höra
till det lättaste. Hur sedan produktionen
skulle kunna upprätthållas i tillräcklig
omfattning är något som jag
av artighetsskäl inte skall gå in på. Jag

Tisdagen den 2 november 1965 fin.

Nr 33

Vid remiss av Kung!. Maj ds proposition nr 145

kan bara siiga att vi på detta sätt inte
ens skulle få tillräckligt med konsumtionsmjölk
i vårt land. Huruvida import
av denna vara är möjlig skall jag
inte heller gå in på.

Den dag kan dock komma, när de nuvarande
överskotten i vissa länder
krymper eller av någon internationell
organisation dirigeras åt helt annat håll
än vårt land. Vi skall ha klart för oss att
världens livsmedelstillgångar inte ens
nu räcker för de behov som finns.

Ja, de jordbrukspolitiska problemen
är tyvärr litet invecklade ibland. Därför
rekommenderar jag på det allra
livligaste fortsatta studier, både inomlands
och utomlands.

Det samarbete mellan centerpartiet
och folkpartiet som pågår och som redan
visat goda resultat är en av de
mera positiva och konstruktiva händelserna
i svensk politik under senare
år. Detta samarbete torde ha goda möjligheter
till ytterligare utvidgning och
fördjupning.

På längre sikt bör dessa kontakter
och det samordnade uppträdandet i
praktisk politik klarlägga att ett starkt
underlag finns för ett alternativ till den
nu sittande regeringens politik. Den
psykologiska effekten av bildandet av
ett starkt mittenalternativ i svensk politik
torde vara av stor betydelse. Efterhand
som enighet i vitala frågor kan
registreras kommer också mellanpartierna
att i det allmänna medvetandet
framstå som ett sammansvetsat block.

Jag instämmer helt med herr Ohlin
i hans uttalande om valsystemet och
om dettas inverkan på det valtekniska
uppträdandet utåt. Ett valtekniskt samgående
kanske har en psykologisk betydelse,
men då förutsätter det att bakgrunden
är ett praktiskt politiskt samarbete
inom rikspolitiken. Sannolikt
når de tre oppositionspartierna ett större
samlat röstunderlag under var sin
partibeteckning än under en gemensam.
En beräkning inom högerns kansli
fastslår detta, och valet i Norge gav ju

sådant besked. Det valsystem vi nu har
är ett provisorium som utlöper i år.
Vi förutsätter att regeringen under detta
år eller nästa framlägger förslag till
dess prolongering eller definitiva fastställande.

En brist för närvarande är att man
inte i god tid under valförberedelserna
kan få partibeteckning prövad och fastställd.
Samtidigt med en proposition
om valsystemets förlängning förväntar
vi att denna brist också blir avhjälpt.
För närvarande kan ju en valbeteckning
prövas först i efterhand, sedan den
överklagats hos regeringsrätten. Det borde
finnas en instans som kunde ge ett
förhandsbesked, en instans av t. ex. den
typ som riksskattenämnden är på skatteområdet.
Är regeringen beredd att
skyndsamt pröva denna fråga, som enligt
min mening är av väsentlig betydelse
för vår demokrati?

Önskvärt är naturligtvis att de tre
oppositionspartierna så långt möjligt
avstår från att bekämpa varandra och
i stället vinnlägger sig om den gemensamma
uppgiften, nämligen att underkasta
regeringspolitiken en kritisk
granskning. Detta är oppositionspartiets
främsta uppgift i en demokrati, vilket
också framgår av namnet. Därutöver
har de till uppgift att skapa ett eget
alternativ till den nuvarande regeringspolitiken.

I det syftet har centerpartiet och
folkpartiet förordat »borgfred» mellan
oppositionspartierna. Men förutsättningarna
härför är givetvis att inget av
partierna genom extrema krav drar sig
ur borgfredens förutsättningar. Vi hoppas
på högerpartiets lojalitet i en sådan
politisk borgfred.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Man kan naturligtvis ifrågasätta
behovet av en allmänpolitisk debatt
just nu, bara några månader före
den ordinarie remissdebatten i januari.

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

Mycket talar för att vi gott hade kunnat
vänta till dess. Men nu har vi debatten
här, och det är klart att åtskilligt inträffat
under sonunarens och höstens
lopp som kan motivera ett meningsutbyte
inte bara om den politik som förts,
utan också vissa tendenser i regeringspartiets
politiska utveckling. De är
nämligen oroande, i varje fall ur
de borgerliga väljarnas synvinkel, och
de borde leda till att de borgerliga oppositionspartierna
nu helt koncentrerar
sin politiska aktivitet mot regeringspartiet
och undviker inbördes motsättningar
och inte tillspetsar de skilda uppfattningar
som i vissa hänseenden är företrädda
inom oppositionen. Herr Hansson
i Skegrie har så rätt i det hänseendet.
Höstens val i Norge har bekräftat,
att en vettigt upplagd och målmedvetet
bedriven opposition verkligen ger utdelning.

Efter förra årets svenska riksdagsval
tycks debatten inom regeringspartiet ha
präglats av den kommunistiska agitationen
och av kommunisternas, låt vara
blygsamma, framsteg vid valet. Delade
meningar tycks från början ha rått om
vilken taktik regeringspartiet skulle tilllämpa.
Man har varit medveten om att
även ett tämligen litet vänstersocialistiskt
parti — och det är ett sådant parti
man synbarligen räknar med att den
nuvarande kommunistiska aktiviteten
med eller utan partiklyvning skall leda
fram till — kan få en icke oväsentlig
betydelse. I själva verket har man —
och det kan jag mycket väl förstå -—
bedömt situationen som allvarlig, om
socialdemokraterna skulle förlora bara
några mandat åt vänster.

Slutsatserna av de interna diskussionerna
har — om man skall döma
efter den numera förda politiken och
av vissa uttalanden — blivit att socialdemokratien
ansett att, som det heter i
tidskriften Tiden, en utveckling »i socialistisk
riktning» är nödvändig.

Man uttrycker visserligen förhoppningar
om att vänsteroppositionen inte

skall kunna utnyttja utrikes- och försvarsfrågorna
för sina syften, men man
är samtidigt medveten om möjligheterna
för en »tillräckligt fördomsfri vänsteropposition»
att exploatera den stigande
oviljan mot Förenta staternas nuvarande
lokala krig och de dunkla
teorier som förmenas ligga bakom dem.
Och man medger öppet, att det finns risker
för att »idealismen till förmån för
de fattiga länderna och indignationen
mot regimer som den sydafrikanska
kan utnyttjas av ett vänstersocialistiskt
parti» och befarar att socialdemokratiens
yngre krafter därför kan komma
att kräva en mer energisk politik så att
inte initiativet i dessa frågor övergår
till kommunister eller »liberaler».

Den av sådana farhågor föranledda
vänstervridningen har under vårens,
sommarens och höstens lopp kommit
till uttryck i den praktiska politiken
både i konkreta inrikespolitiska ställningstaganden
och i den allmänna utrikes
och försvarspolitiska debatten.

Jag vill först, trots herr Ohlins betänkligheter,
uppehålla mig vid sistnämnda
områden; opinionen har här i
vissa fall uppenbarligen reagerat utomordentligt
intensivt och ensidigt utan
att regeringen gjort någonting för att
informera om eller klargöra de ofta
ganska komplicerade sammanhangen.
Tvärtom har regeringssidan gjort så svävande
och till och med så ledande uttalanden
att opinionsbildningens vänstervridande
tendenser i stället har förstärkts.

Även om man kan diskutera vilken
opinionsbildande verkan de socialdemokratiska
tidningarna har, är det
självklart att den antiamerikanska politik
som Aftonbladet och StockholmsTidningen
konsekvent har bedrivit under
den senaste tiden ytterligare förstärkt
intrycket av en medveten kampanj
med det klart inrikespolitiska syftet
att ge intryck av en aktiv och förutsättningslös
socialdemokratisk politik
med förmåga att hålla kommunister,

Tisdagen den 2 november 19li5 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kung!. Maj:ts proposition nr 115

syndikalister och vänsterradikaler
stången.

Det är, herr talman, förklarligt och
riktigt att opinionen i vårt land med
avsky reagerar mot krig och våld var
det än förekommer, och det är lika
förklarligt att vi solidariserar oss med
den kamp för social och politisk rättvisa
och nationell frigörelse som pågår
runt om i världen. Men det är inte lika
förklarligt att engagemangen blir så
uppenbart ensidiga och att man i sina
fördömanden av vissa amerikanska åtgärder
helt bortsett från de även för oss
väsentliga ideologiska och storpolitiska
problem som ligger bakom det som synes
ske, och att man inte vill inse att
den kamp, i vilken Förenta staternas
ungdom är beredd att offra livet, i sista
hand är uttryck för politiska och ideologiska
motsättningar mellan västerländsk
demokrati och kommunistisk
diktatur.

Man kan självfallet diskutera om regeringen
har något ansvar för den allmänna
opinionens utrikespolitiska reaktioner,
men det problemet behöver vi
inte uppehålla oss vid här. Vad man
här har en känsla av har inträffat är
ju att en målmedveten antiamerikansk
kampanj har satts i gång, i vilken socialdemokratien
försöker fånga upp den
vind som kommunisterna annars skulle
utnyttja. Och under sådana förhållanden
får naturligtvis regeringen ett helt
annat ansvar. Om man anser att man
måste ta hänsyn till herr Hermanssons
nya charmoffensiv, så må man göra det
på mindre utsatta områden än utrikespolitikens
och försvarspolitikens, där
inte bara den inrikespolitiska enigheten
utan också omvärldens och framför
allt den med oss ideologiskt förenade
västerländska omvärldens bedömningar
är av avgörande betydelse för vårt land;
det rör sig ju här om värden som är
alltför viktiga för vår säkerhet, vårt
oberoende och vårt anseende för att få
sättas på spel av kortsiktiga, partipolitiska
motiv.

Herr talman! Vi har under de senaste
månaderna ställts inför helt nya konfliktsituationer
på olika håll ute i världen.
Politiska lägen som tyckts oss vara
stabiliserade har plötsligt visat sig osäkra
och lett till nya framtidsprognoser.
Vilka slutsatser man än vågar dra av
vad som hänt och händer på den indiska
halvön, på Malacka, i Indonesien
eller i Dominikanska republiken, utgör
händelserna under alla omständigheter
en bekräftelse på hur labila och osäkra
förhållandena iir i vår omvärld och hur
beroende vi alla är även av det som inträffar
på andra sidan jordklotet. Även
i Europa finns det oroshärdar som när
som helst kan flamma upp. Om än FN
i höstas kunde inregistrera en för organisationen
betydelsefull framgång är
det väl ingen som vågar påstå att fredsorganisationen
ännu utgör någon garanti
för freden och stabiliteten.

Om man vill karakterisera den internationella
utvecklingen som ägt rum
sedan riksdagen under full enighet mellan
de demokratiska partierna senast
tog ståndpunkt beträffande vårt försvars
målsättning och resurser, ligger
det väl närmast till hands att hävda att
situationen i dag är mer oroande än
den var för tre år sedan. Men här hemma
möter man, framför allt i socialdemokratisk
press, uttryck för den uppfattningen
att vad som händer utanför
Europa inte kommer att påverka läget
här, att de senaste årens erfarenheter
bekräftar att vi kan räkna med
stabilitet i vår världsdel och att det
svenska försvaret följaktligen inte behöver
byggas ut i den takt man tidigare
räknat med.

Jag skall, herr talman, självfallet inte
föregripa de analyser som nu äger rum
i försvarsutredningen. Vi som där företräder
högerpartiet kommer att göra allt
som står i vår förmåga för att fullfölja
den linje som de demokratiska partierna
varit eniga om och i stort sett
följt under hela efterkrigstiden.

Vi är klart medvetna om att enig -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

het om utrikes- och försvarspolitiken
ger stadga och tyngd åt vår alliansfria
politik och i själva verket stärker försvaret
samt gör dess krigsavhållande
effekt större. Men självfallet förutsätter
vi, att utgångspunkten för arbetet i utredningen
måste vara att den målsättning
för Sveriges försvar som riksdagen
var enig om för snart tre år sedan även
framdeles kan upprätthållas, att vi med
andra ord är beredda att ge försvaret
de militära resurser som den målsättningen
kräver.

Men det är inte tillräckligt att ställa
ekonomiska resurser till försvarets förfogande.
Det är för upprätthållande av
den nödvändiga försvarsviljan lika, om
inte mer angeläget, att vårt folk är
medvetet om inte bara vilka kostnader
vi lägger ned på försvaret utan också
vilken effekt vi får ut av dem. De människor
som mera konkret sysslar med
försvarets angelägenheter är helt och
fullt på det klara med vilken krigsavhållande
effekt och vilken styrka vårt
försvar har, men jag är inte lika övertygad
om att folk i allmänhet är tillräckligt
orienterade härom. Försvarsdebatten
måste därför göras mera levande
än den hittills varit. De möjligheter
det moderna samhället har att
genom information eller på annat sätt
stärka försvarsviljan måste uppenbarligen
utnyttjas mer än hittills. Därom
vittnar de nedslående resultaten från
den senaste opinionsundersökningen
på denna punkt. Minst lika viktigt är
det, att våra värnpliktiga får en klar
uppfattning om att utbildningstiden utnyttjas
effektivt och att de efter fullgjord
tjänst återvänder till det civila
samhället i övertygelsen om att alla utbildningsresurser
fullt utnyttjats. I det
hänseendet föreligger synbarligen brister,
som måste botas. De bästa förmedlarna
av aktiv försvarsupplysning skall
vara de från tjänstgöring utryckande.
Ibland har man en känsla av att motsatsen
varit fallet.

Kärnvapendebatten är inte längre

aktuell, har det sagts. Den uppgiften är
inte riktig. Så länge Sverige är ett av
de få länder i världen som har tekniska
resurser att skaffa kärnvapen men som
i händelse av krig icke har tillgång till
sådana, medan flertalet andra, direkt
eller indirekt, förfogar däröver, så
länge måste frågan om kärnvapenanskaffning
ha aktualitet i vårt land.
Även om vi i nuvarande situation inte
behöver ta ställning till anskaffningsfrågan,
måste vi i det här hänseendet
upprätthålla den handlingsfrihet de fyra
demokratiska partierna kommit
överens om. Och den handlingsfriheten
får inte vara enbart fiktiv.

Sverige har större möjligheter att påverka
händelseutvecklingen och nedrustningssträvandena
i fråga om kärnvapen,
om vi själva fortfarande har
verklig handlingsfrihet än om omvärlden
är övertygad om att vi under inga
förhållanden kommer att anskaffa sådana
vapen. Det är bl. a. därför man
har anledning att ställa sig positiv till
överbefälhavarens förslag i ÖB 65, att
vi skall vidtaga sådana tekniska förberedelser,
att vi snabbt kan fatta ett positivt
beslut, om ett sådant skulle aktualiseras.

Och det är lika viktigt att handlingsfriheten
icke urholkas genom vårt eget
utrikespolitiska handlande. Regeringen
har allas stöd för sitt arbete för nedrustning,
för att nå kontroll över kärnvapentillverkning
och att i sista hand
avskaffa sådana vapen. Men den svenska
argumenteringen och de svenska
insatserna över huvud får inte ta sig
sådana uttryck att de försvårar eller
förhindrar oss att, intill dess det uppställda
målet nåtts, planera vårt eget
försvar och fatta de beslut som våra egna
säkerhetsintressen kräver. Jag har
redan tidigare uttryckt vissa farhågor
för att regeringen i det hänseendet gått
längre än vad som är förenligt med våra
intressen.

Herr talman! Europaintegrationen
befinner sig för närvarande i ett minst

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kung). Maj:ts proposition nr 145

sagt svåröverskådligt skede. Just då
EEC-samarbetet närmar sig sin kulmen
förändras situationen genom den franska
bojkotten. Om motsättningarna bara
rörde den gemensamma marknadens
jordbrukspolitik skulle läget inte vara
så allvarligt. Men vi vet att bakom de
jordbrukspolitiska argumenten ligger
en helt annan grundsyn från Frankrikes
sida på de överstatliga inslagen i
sexstatsmarknaden och därmed också
på själva kärnan i Romfördraget. Hur
de motsättningarna skall lösas utan en
genomgripande förändring i själva integrationsatmosfären
är svårt att bedöma.
Så mycket lär emellertid kunna
hävdas, att situationen i dag är så osäker,
att nästan vad som helst kan inträffa.
Det är därför inte förvånande,
att man på många håll ute i Europa
drar paralleller med den situation som
rådde vid förhandlingarna inom dåvarande
OEEC åren 1957/58 om ett europeiskt
frihandelsområde.

I det läget finns det anledning att
fråga sig, hur det förhåller sig med
vårt lands beredskap och vårt intresse
att engagera oss i europasamarbete. På
det utrikespolitiska fältet strävar Sverige
efter att inom FN:s ram göra insatser,
som är betydande i förhållande
till vårt lands storlek och vikt. I fråga
om insatser i u-länderna vill Sverige
också intaga en framträdande position.
Den svenska opinionen engagerar sig
lidelsefullt och starkt emotionellt mot
faktiska eller förmenta orättvisor och
missförhållanden överallt ute i världen.
Men en bedömare saknar ofta motsvarande
starka engagemang, då det gäller
vår egen världsdel, Europa. Det gäller
inte bara den allmänna opinionen utan
också — och här föreligger uppenbarligen
en viss växelverkan — vår officiella
utrikespolitik. Våra insatser på den
europeiska hemmamarknaden har en
mer teknisk natur och är framför allt
präglade av nödvändigheten att se om
vårt hus med tanke på de konsekvenser
som europaintegrationen kan komma
att medföra för vårt land.

Vår politik priiglas av eu bristande
känsla för den historiska, ideologiska
och kulturella samhörighet, som vi
under århundraden haft med det övriga
Europa. Med all respekt för Förenta
staternas insatser under det här seklet,
är det ändå i Europa som grunden lagts
för vår kulturella och materiella standard.
Vi har också anledning att utgå
ifrån att det även framdeles i stor utsträckning
blir från vår gamla världsdel
som impulserna för den nödvändiga
utvecklingen av världsekonomien
kommer att utgå.

Vår relativa isolering från det europeiska
händelseförloppet har lett till
att vi varit handfallna och överraskade
när något inträffat som inte stämt med
de ritningar vi gjort upp och med det
tekniska betraktelsesätt vi tillämpat. Då
frihandelsförhandlingarna bröt samman
i slutet av 1950-talet kom det som
en chock för oss. Lika ställda blev vidå
de engelska förhandlingarna tog sin
början i Bryssel, liksom också då de senare
bröt samman. Lika oförberedda
befarar jag att vi kommer att vara inför
de nya situationer, som kan komma att
utbildas ute i Europa.

Vår passivitet då det gäller att fånga
upp utvecklingen och följa den står i
skarp motsats till den aktivitet vissa
andra EFTA-länder givit uttryck för.
Även om våra grannar i Danmark har
alldeles speciella intressen att bevaka,
är kontrasten mellan de danska strävandena,
att ständigt hålla intim kontakt
med vad som händer i EEC, och
vår svenska avhållsamhet i det avseendet
påfallande.

Vi har satsat hårt på EFTA, det är
sant, och jag har tidigare från den här
platsen komplimenterat handelsministern
för hans energiska insatser för att
stärka och hålla samman EFTA. EFTA
var och är en nödvändighet, och inom
EFTA har som bekant, inte minst här
uppe i Norden, nåtts utomordentligt
betydelsefulla resultat som vi under
alla förhållanden måste inte bara bevara
för framtiden utan ytterligare byg -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

ga ut. Men EFTA-intresset får inte vara
en täckmantel för ett bristande europaintresse.
Vi bildade EFTA som en ren
nödfallsåtgärd i syfte att göra det bästa
av en svår situation. De insatser som
fortfarande behövs för att hålla ihop
frihandelsområdet och utjämna de friktionsanledningar
som då och då dyker
upp — och för att få bort den mot stockholmskonventionen
stridande brittiska
importavgiften —- får inte minska beredskapen
och förhandlingsviljan gentemot
det övriga Europa. Gemenskap
med Europa är och förblir det primära.

Jag är inte alldeles övertygad om att
den svenska opinionen skulle vara beredd
att acceptera en intensifiering av
vår nuvarande europapolitik, om den
handelspolitiska situationen plötsligt
krävde detta. Även här behövs beredskap,
information och engagemang.
Det är därför långt ifrån oviktigt att
regeringen i sin utrikespolitiska aktitet
inte glömmer bort att Europa angår
oss mera både geografiskt, ekonomiskt
och politiskt än åtskilliga globala problem
i vilka vi engagerar oss. Är det
möjligen så att disproportionen mellan
de globala och europeiska engagemangen
beror på den interna arbetsfördelningen
mellan utrikes- och handelsdepartementen,
och att europafrågan därför
— i motsats till de globala — kommit
att betraktas som ett ekonomiskttekniskt
problem? Europasainarbetet
måste självfallet ses ur ett betydligt vidare,
ett utrikespolitiskt perspektiv och
bör också handläggas med hänsyn härtill.

Jag har i det här sammanhanget, herr
talman, en fråga att framställa närmast
till handelsministern.

Vi har ju tidigare trott att de s. k.
Kennedyförhandlingarna skulle möjliggöra
en utjämning av murarna mellan
EFTA och EEC. Under det senaste året
har pessimism i det hänseendet efterträtt
den tidigare optimismen. Krisen
i EEC gör sannerligen inte Kennedyförhandlingarna
lättare. Det finns tvärt -

om nu risk för att förhandlingarna inte
kan slutföras innan den amerikanske
presidentens mandat i det hänseendet
löpt ut.

Frågan om samordningen mellan EEC
och EFTA måste emellertid under alla
förhållanden studeras ur alla synvinklar.
Hithörande problem — och framför
allt GATT-avtalets tillämpning i sådana
sammanhang — har nyligen studerats
i Europarådets ekonomiska kommitté
och en rapport, utarbetad av kommitténs
dåvarande ordförande, professor
Gunnar Heckscher, har enhälligt
accepterats av Europarådets rådgivande
församling. Min fråga är nu: Hur ställer
sig den svenska regeringen till Europarådets
förslag om att närmare undersöka
olika alternativ för att i varje fall
provisoriskt åstadkomma ett ekonomiskt
samarbete i hela Västeuropa?

Herr talman! Att debatten på det inrikespolitiska
fältet kommit att domineras
av prisstegringarna och av den
för alla alltmer uppenbara inflationsprocessen
är självklart. Lika självklart
är det att skatteproblematiken kommit
in i bilden. Det finns skäl att även i dag
påminna om de prognoser finansministern
redovisade i kompletteringspropositionen
i maj månad och om den pessimistiska
bild av de närmaste årens
statsfinansiella utveckling som han tecknade
där. För att kunna dra de riktiga
slutsatserna av den prognosen, finns
det också skäl att påminna om att 1960-talets snabba produktionsökning i vårt
land och därav följande standardhöjning
i stor utsträckning berodde på investeringarna
i det svenska näringslivet
under 1950-talets senare hälft och
på den goda tillgång på arbetskraft som
då rådde. Utbyggnaden av industriens
kapacitet under de åren slog med andra
ord igenom först under 1960-talet.

Xu är som bekant förutsättningarna
helt andra, både i fråga om arbetskraft
och kapital. Medan vi under första hälften
av 1960-talet kunde öka tillgången
på arbetskraft med ungefär 250 000 per -

Tisdagen den 2 november 1905 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 145

soner kommer under decenniets senare
hälft totala antalet årsarbetare att bli i
huvudsak oförändrat. Om arbetstidsförkortningen
förverkligas, minskas till
och med det totala arbetskraftsutbytet,
mätt i arbetstimmar. Det ger en nyttig
tankestiillare att bedöma detta obestridliga
faktum mot bakgrunden av
den uppgiften, att industriens nu aktuella
för långtidsutredningen redovisade
utbyggnadsplaner kräver en tillförsel
av arbetskraft under motsvarande
tid med 100 000 arbetare. Att under
sådana förhållanden frågan om en planmässig,
effektivt bedriven invandringspolitik
måste få hög aktualitet och att
därmed sammanhängande problem måste
lösas är ställt utom tvivel.

Samma pessimistiska syn karakteriserar
kapitalsidan. Även om vi hade en
hög självfinansieringsgrad under 1950-talet och en hygglig investeringsnivå
mätt i absoluta tal, låg den ändå lägre
i förhållande till de totala investeringarna
än i många andra industriländer.
Och sedan har som bekant utvecklingen
i vikande riktning ytterligare accentuerats.
Förra årets totala nedgång i industriinvesteringarna
med mellan 3 och 4
procent kan visserligen i år väntas bli
förbytt i en ökning, men investeringarna
kommer trots detta inte att ligga
högre än de gjorde år 1961.

Vår kapitalmarknad har i stället i
allt större utsträckning tagits om hand
av den offentliga sektorn och bostadsbyggandet.
Det område där de på lång
sikt verkligt välståndsskapande insatserna
görs, har fått starkt släpa efter.
Om jag inte minns fel, tar industriinvesteringarna
i dag i anspråk inte
mer än 20 procent av det totala, en
siffra som är betydligt lägre än den
andra med oss jämförbara länder uppvisar.

Både på kapitalmarknaden och i fråga
om affärsbankernas utlåning har näringslivet
fått ett allt mera begränsat
utrymme. Om jag inte är fel underrättad,
har dess andel av upplåningen på

två år sjunkit från 55 procent till ungefär
35 procent, medan kommunerna
och bostadssektorn i stället väsentligt
ökat sina andelar. Det iir framför allt
de mindre och medelstora företagen
som fått bära olägenheterna härav, och
för nyföretagandet iir läget självfallet
utomordentligt allvarligt.

Även om exportkonjunkturerna ännu
och kanske även på något längre sikt
kan bedömas som goda, ger läget på
exportmarknaden anledning till oro.
Räntabiliteten inom exportindustrien
har successivt försämrats och därmed
också möjligheterna till inte bara självfinansiering
utan också att bära här hemma
inträffande kostnadsökningar. Medan
det tidigare förelåg en viss parallellitet
mellan kostnadsutvecklingen i vårt
land och på exportmarknaderna, tycks
nu linjerna divergera. I åtskilliga av
våra avnämar- och konkurrentländer
vidtas nu målmedvetna åtgärder ägnade
att stabilisera samhällsekonomien.

Samtidigt börjar vi nu kunna överblicka
konsekvenserna av Europas handelspolitiska
splittring. Vår försäljning
på den för oss viktiga EEC-marknaden
följer en väsentligt lägre utvecklingstrend
än försäljningen på EFTA-staterna.
Den gemensamma högre tullmuren
kring EEC-staterna som, trots alla
interna problem, väl ändå får antas bli
en realitet år 1967, kommer att skapa
ytterligare svårigheter för vår exportindustri.
Att Kennedyförhandlingarna
skulle kunna lösa dessa problem är det
många som tvivlar på i dag.

Ett uttryck för det svenska näringslivets
anpassning efter de ändrade förhållandena
och för de allt starkare svårigheterna
här hemma — men självfallet
också för den ökande rörligheten
inom den internationella marknadshushållningen
— är uppenbarligen den
tendens till etablering utomlands, som
kommit till allt större uttryck under
tioårsperioden 1955—1964 och som alldeles
påfallande accentuerats under år
1964. Summan av svenska direkta in -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

vesteringar under det året som medgavs
av riksbanken, var nästan dubbelt
så stor som året förut. På enbart EECområdet
uppgick tillståndsgivningen
för investeringar till 278 miljoner kronor
för 1964 mot 79 miljoner kronor år
1963.

Då det gäller utvecklingen av vår handelsbalans
är det — även om man inte
får dra alltför långtgående slutsatser —
obestridligt att de senaste årens trend
ger anledning till vissa farhågor. Ett
studium av konjunkturinstitutets oktoberrapport,
som tillställts regeringen i
god tid före remissdebatten men oppositionspartierna
först i går, torde bekräfta
de farhågor man har anledning
hysa.

Vad jag nu har sagt, herr talman,
innebär inte att jag tvivlar på det svenska
näringslivets möjligheter att på lång
sikt hävda sig. Vi har i vårt land sådana
tillgångar i tekniskt och industriellt
hänseende, att det i och för sig
inte borde finnas anledning till pessimism.
Men en förutsättning för en mera
optimistisk syn är en ekonomisk politik
här hemma, som möjliggör att tillgångarna
utnyttjas. Hittills har regeringen
inte givit prov på vare sig vilja eller
förmåga att driva en på just detta mål
inriktad konsekvent politik.

Såvitt jag förstår har vi nu kommit
i ett sådant läge, att det blir nödvändigt
att se till att den offentliga sektorn icke
expanderar på det sätt som skett under
de senaste åren. Det måste skapas större
utrymme för näringslivets direkt
produktiva insatser och för enskilda
människors produktiva insatser. Detta
förutsätter bl. a. en annan skattepolitik
än den hittillsvarande och ett nytt skattesystem
byggt på de grundsatser som
var vägledande för skatteberedningens
arbete och inte på den nu aktualiserade
inkomstutjämningens princip. Det kan
i längden inte ligga ens i låglönegruppernas
intresse att söka inkomstutjämning
genom skattesystemet. Bortsett
ifrån att detta inte kommer att lyckas,

nr 145

eftersom skatteprogressionen skapar
kompensationskrav, som i dagens arbetsmarknadsläge
måste tillgodoses, leder
sådana försök till att stabiliseringssträvandena
motverkas och möjligheterna
att driva en välståndsskapande politik
försvåras. Den nuvarande inflationsutvecklingen
— som delvis har sin rot
i skattesystemet — är minst lika, om
inte mer kännbar för låglönegrupperna
än för de högre inkomsttagarna.

Skatterna påverkar direkt statens utgifter.
Högre skatter leder till högre
löner för statstjänstemännen, höjda
barnbidrag och höjda försvarsutgifter.
Skattehöjningarna slår ut i ökade löner
på arbetsmarknaden, i ökade kostnader,
höjda hyror och höjda varupriser,
som i sin tur leder till nya lönekrav,
utlösning av indexhöjningar för
jordbruk och folkpensioner. Skatteskärpningar
kommer med andra ord inflationsspiralen
att snurra allt snabbare.

Läget inför höstens avtalsförhandlingar
är betecknande. Ett studium av
inte minst TCO:s och SACO:s argumentering
inför avtalsförhandlingarna bekräftar
den kostnads- och prisuppdrivande
effekten av det nuvarande skattesystemet.
Det bekräftar också, att stora
löntagargrupper nu börjar ställa in
sig på att någon skattereform inte är
att vänta så länge den socialdemokratiska
regeringen sitter vid makten. De
har tydligen utformat sina lönekrav
med hänsyn härtill.

En reformering av de direkta skatterna
är en angelägenhet för alla grupper
oavsett inkomstnivå. Ett löfte om
sådana reformer skulle påverka förhandlingsklimatet
och skapa en betydligt
återhållsammare attityd än den organisationerna
nu av fullt förklarliga
motiv ansett sig böra intaga.

Även det nuvarande indirekta skattesystemet
är otidsenligt. Med den höjd
varuskatten nu fått, blir en mervärdeskatt
alltmer angelägen. Under de skärpta
konkurrensförutsättningar, från vilka
näringslivet nu har att utgå, är det

Tisdagen den 2 november 1905 fin.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

inte rimligt att exportindustrien skall
belastas med konsekvenserna av en varuskatt
på investerings- och förbrukningsvaror
och av energibeskattning.
Konsumtionsbeskattningen måste göras
neutral eller snarast ersättas av en mervärdeskatt
enligt skatteberedningens
förslag.

Jag väntar självfallet den invändningen
från regeringens sida, att det nuvarande
statsfinansiella läget enligt de
prognoser, som redovisats i skattepropositionen
och senare, gör det fullständigt
orealistiskt att tala om skattereformer.
En sådan invändning utgår
emellertid ifrån ett rent statiskt betraktelsesätt
och beaktar inte att ett nytt,
initiativ- och arbetsfrämjande skattesystem
skulle skapa nya tillgångar. Den
bygger dessutom på, att vi skulle vara
helt låsta av tidigare åtaganden och att
det inte finns områden, där den offentliga
sektorns aktivitet skulle kunna begränsas.
Vi har från högerpartiets sida
pekat på åtskilliga begränsningsmöjligheter.

Det borde dessutom mot bakgrunden
av föreliggande prognoser vara naturligt
att överväga, om inte även gjorda
åtaganden borde kunna förutsättningslöst
omprövas beträffande både omfattning
och takten för deras genomförande.
Syftet med en sådan omprövning
bör självfallet också vara att klarlägga
hur alla de väsentliga samhällsuppgifter
som inte kan begränsas, skall kunna fullgöras
på ett planmässigt och effektivt
sätt. Så är i dag ingalunda fallet. Köerna
och eftersläpningen på viktiga samhällsområden
talar sitt tydliga språk.

I det sammanhanget bör frågan om
avgiftsfinansiering av samhällstjänster
studeras. Vi behöver en ingående debatt
om i vad mån ett reformerat skattesystem
kan och bör kompletteras med avgifter
för ianspråktagande av de tjänster
och nyttigheter som stat och kommun
ställer till förfogande. En prissättning
inom den offentliga sektorn skulle
leda till en mer räntabel användning

av våra tillgångar. Många av de orättvisor
och den misshushållning som den
nuvarande ransoneringen genom köer
för med sig skulle kunna upphävas. Vi
skulle nå fram till en verklig angelägenhetsgradering
och skattebetalarna-konsumenterna
skulle själva få avgöra vad
de bedömde vara för dem mest väsentligt.

Det område som naturligtvis i första
hand måste angripas är bostads- och
hyrespolitiken. Jag behöver inte i denna
debatt redovisa det misslyckande som
den hittills förda ransonerings- och regleringspolitiken
har medfört på denna
sektor. Flertalet i denna kammare och
utanför den är tillräckligt medvetna
härom och om de missförhållanden som
följt för enskilda människor, näringslivet
och samhället. Och de som satt sig
in i sammanhangen är säkert också
på det klara med att man inte botar
bristerna genom att — som det förutskickats
— göra ytterligare socialiserande
eller kommunaliserande ingrepp
på markpolitikens område. Utan att föregripa
den debatt, som senare kommer
att följa med anledning av den för
någon vecka sedan framlagda propositionen
om tomträttslån till kommunerna,
vill jag nu bara peka på hur inkonsekvent
det ändå är att i ett läge, då
man med andra medel försöker hålla
tillbaka kommunernas investeringsbenägenhet,
med dylika lån stimulera dem
att binda kapital i mark.

Behovet av ökat enskilt sparande är
ställt utom tvivel. Detta har de två föregående
talarna från oppositionssidan
också starkt understrukit. Sådana sparinsatser
blir allt betydelsefullare inför
alla de anspråk på kapitalmarknaden
som utvecklingen aktualiserar. Men även
över detta område kastar inflationen
sin skugga. Om spararna förlorar intresset
att fortsätta sina samhällsgagnande
insatser är det inte underligt, i
ett läge då inflationen minskar sparkapitalet
i nära nog samma, till och med
ibland snabbare takt än vad som mot -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition

svarar den aktuella förriintningen. Även
om man inte skulle lägga moraliska synpunkter
på den »konfiskation» av sparmedel
som drabbar småsparare, pensionärer
och försäkringstagare och även
om den socialdemokratiska regeringen
inte bär hela skulden för utvecklingen,
borde väl tiden nu vara inne för mera
handlingskraft från regeringens sida
för att stödja och stimulera, inte det
kollektiva, utan det enskilda sparandet.
Man tycker ju att det borde ge regeringen
en tankeställare, att 1 krona år
1939 hade samma köpkraft som kr. 2: 74
hade i början av detta år.

Nu har man från regeringens sida
inte sällan bestridit att den svenska
skattepolitiken och inflationen påverkat
sparbenägenheten och sparförmågan.
Man har tyckt att sparkvoten visat
en tillfredsställande utveckling. Om man
emellertid på nytt studerar den reviderade
nationalbudgeten för 1965 (sid.
64), finner man där en tabell över de
enskilda konsumenternas inkomster och
utgifter under åren 1963—-1965. I den
läser man att deras disponibla inkomster
under åren 1963/64 ökade med 7,8 procent
och under 1964/65 med 7,6 procent.
Samtidigt visade det redovisade
sparandet utöver försäkringssparande!
en klart nedåtgående tendens. Den procentuella
ökningen av sparandet var
åren 1963/64 5,1 procent men 1964/65
bara 2,9 procent. Sparandets andel av
de inkomster som skulle ha kunnat
sparas har alltså varit sjunkande under
de senaste åren.

En omläggning av den ekonomiska
politiken i sparstimulerande riktning
kan inte anstå. Den framställning som
Svenska Sparbanksföreningen gjort tidigare
i år förtjänar att studeras av finansministern.
Där gavs uttryck för
samma farhågor för inflationens långsiktiga
negativa återverkningar på sparandet.
Man påminde om att inflationen
lett till en förmögenhetsomfördelning
från ett stort antal småsparare till
ett begränsat antal ägare av större för -

nr 145

mögenheter. Och självfallet också till
staten, men det sade inte sparbanksföreningen,
även om den var medveten
om det förhållandet. Här är det verkligen
mer befogat att tala om inkomstomfördelning
än på skatteområdet.

Sparbanksföreningen understödde
också några av de förslag till sparstimulerande
åtgärder, som i våras framlades
av den borgerliga oppositionen
men som dä nedvoterades av den socialdemokratiska
och kommunistiska
majoriteten.

Herr talman! Jag har särskilt pekat
på de risker för hela samhällsekonomien
som ligger inbyggda i en fortsatt inflationsutveckling,
risker som vid det här
laget borde vara uppenbara för alla. Jag
har angivit några medel att angripa
problemet. Det finns åtskilliga andra
som är tänkbara och som i varje fall
kan komplettera de föreslagna. Jag skulle
nu vilja rikta den frågan till finansministern
och till regeringens företrädare
över huvud: Vilket program har
regeringen för avsikt att lägga fram för
att lösa prisstegrings- och inflationsproblemet
och att åter skapa förutsättningar
för en positiv utveckling? Något program
måste väl regeringen ändå ha.
Hur ser det ut och när får vi det redovisat? Chefen

för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Låt mig allra först ge
en komplimang till oppositionens talesmän
för den bevisligen goda kondition
som de skaffat sig under sommaren
trots regn och dåligt klimat. Denna debatt
bär visserligen karaktär av en sekundär
remissdebatt, men herrarna har
ändå lyckats utveckla sina tankegångar
på ungefär den dubbla normala tiden.
Egentligen borde jag bara prata hälften
så länge för att slutresultatet skulle bli
det normala. Jag skall försöka göra det,
men jag vill inte på förhand ge några
absoluta löften.

Herr Ohlin började sitt inlägg med

Tisdagen den 2 november 1905 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 145

alt siiga att det förelåg risk för att dessa
remissdebatter ibland rent talarmåssigt
fick karaktären av något slags sillsallat.
Han ägnade sig sedan i snabb takt åt att
tala om storflygfältet på Saltholmen,
öresundsbron, försvarsministerns svar
till en del frågvisa tidningsmän där försvarsministern
avböjde att uttala sig för
att Sverige skulle ta initiativ till ett nordiskt
försvarsförbund, valet i Norge,
författningsdiskussionen i Sverige, utlandssvenskarnas
rösträtt, låglönegruppernas
problem, de handikappades problem,
mittenalliansens framgång, invandringen
av utländsk arbetskraft, bostadspolitiken,
regleringspolitiken, kösamhället,
penningvärdet, prisstegringarna,
värdefasta lån, det statliga pressstödet
och reklam i TV. Jag tror att jag
hann anteckna det mesta, men det är
möjligt att en del gick mig förbi. Så
mycket kan vi kanske ändå vara överens
om som att, även om vi är vana vid
att herr Ohlin serverar oss talarmässig
sillsallat, han nog vid detta tillfälle ansträngt
sig för att röra ihop sallaten
mer än vanligt. I varje fall har han sett
till att den hade flera ingredienser än
vanligt.

Naturligtvis skall jag inte låta mig
lockas till att bemöta hela denna ämneslista.
Jag skall försöka inskränka
mig till de frågor som jag tycker att jag
personligen har anledning att tala något
om, och naturligtvis blir det då de
frågor som ligger på det statsfinansiella
och det ekonomiska området, trots att
vi om några månader får den riktiga
remissdebatten.

Vi har i dessa dagar fått i vår hand
konjunkturinstitutets rapport. Den ger
vid handen att vi trots alla dystra beskrivningar
på vårt lands ekonomi nog
bör betrakta den relativt förhoppningsfullt
och att vi kan använda mera nyanserade
formuleringar än vad oppositionstalarna
gjorde.

Det tycks ändå förhålla sig så att vi
under 1965 kan räkna med en god höjning
av nationalprodukten, nämligen de

4 procent som man i allmänhet vågat
hoppas på. Vad som dessutom är intressant
— och det har även herörts — är
att industriproduktionen ökar starkt.
Alldeles särskilt intressant är att industriinvesteringarna
efter fyra år av stagnation
nu ser ut att öka med närmare

10 procent. Detta är resultatet av en
politik som vi medvetet fört, då vi dels
över obligationsemissionerna, dels på
andra sätt — även via skattepolitiken
— velat stimulera industriens investeringsaktivitet.

Rapporten ger vidare vid handen att
vi i fråga om bostadsbyggandet i år förmodligen
kan räkna med en real ökning
med cirka 3 procent. Den visar
vidare att kommunerna bör kunna realisera
en investeringsökning på drygt

11 procent och att svenska folket liksom
hittills under 1960-talet höjt sina
inkomster kollektivt med cirka 10 procent.
Konjunkturinstitutet tillåter sig
också säga att förmodligen är antagandena
från våren i fråga om prisstegringarna
riktiga, d. v. s. att vi i år får
räkna med en total prisstegring på 6
procent, varav 2,5 procent är en direkt
följd av det sätt varpå vi tar ut en höjd
skatt av svenska folket. Kvar skulle således
stå en prisstegring på 3,5 procent,
som jag är angelägen om att man i den
offentliga debatten om möjligt håller sig
till. Det är oriktigt, om man har ärliga
avsikter, att presentera prisstegringen
som 6 procent. Om vi hade fortsatt med
att ta in statens inkomster den direkta
skattevägen och låtit bli att göra det
genom indirekta skatter skulle naturligtvis
prisstegringen ha blivit några
procent lägre. Man bör därför hålla isär
vad som är skatt och vad som är prisstegring.
Jag återkommer härtill litet
senare.

Denna rapport har faktiskt resulterat
i att t. o. m. Svenska Dagbladet i dagens
ledare säger: »Produktionen har ökat,
exporten likaså, och fastän penningvärdeförsämringen
fortsatt, har kakan
som varje år funnits att dela blivit stör -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

re.» Detta är ett erkännande som vi på
regeringsbänken har intresse av att observera.

Jag skall inte ge mig in på att spå om
förhållandena nästa år, men det mesta
talar för — nu vill jag göra den reservationen
för alla ekonomiska prognoser
att de aldrig slår rätt på tiondelar,
ibland kan det bli större variationer,
men de har den betydelsen att de disciplinerar
debatten och tvingar oss att
föra debatten efter vad jag tror vara
riktiga principiella ekonomiska utgångspunkter
— att även 1966 skall bli ett år
av produktionsökning där industriproduktionen
ligger litet över den allmänna
produktionsökningen. Vi räknar med
att kunna bibehålla bostadsbyggandet
på den med 3 procent reellt sett uppräknade
nivå som 1965 representerar.
Vi räknar med att industrien skall öka
sin utvecklingsaktivitet ytterligare, och
att även kommunerna skall kunna i
stort sett uppehålla sin investeringsaktivitet
— på den senare punkten vågar
jag inte ge några löften med hänsyn
till att industriexpansionen går parallellt
och att vi har valt den linjen att
när industrien vill expandera, vilket ju
sker mera tillfälligt, mera intermittent,
så skall den ha chans till det. Eftersom
det inte är så enkelt som jag tyckte det
lät, när jag satt och lyssnade på herr
Ohlin — då man fick det intrycket att
det bara är att öka på alla håll — utan
det här faktiskt är fråga om kommunicerande
kärl, så är det möjligt att den
prognosen är litet mera tvivelaktig.

Vad som naturligtvis kan diskuteras
som litet besvärande och som har spelat
en stor roll i de senaste månadernas
ekonomiska debatt är ju den omständigheten
att vår utrikeshandel har tendedat
att gå snabbare på importsidan än
på exportsidan. Vi har ju sedan åtskilliga
år tillbaka haft en god balans i fråga
om utrikeshandeln. Vi har samtidigt
och successivt kunnat bygga upp de
svenska valutareserverna. Den bilden
är ännu inte förändrad. Jag erinrar om

att en tolv månaders tillbakaräkning i
fråga om den svenska valutareservens
utveckling visar ett plus på cirka 550
miljoner kronor om jag minns rätt. Den
valutareserv vi har i dag, 5,8 miljarder,
är den absolut högsta vi har haft någon
gång. Vi har här en buffert, vi har alltså
här en möjlighet att klara tillfälliga
påfrestningar.

Utrikeshandeln har under de tre senaste
månaderna utvecklat sig så att vi
har importerat mer än vi har exporterat.
I viss mån kan det vara en konsekvens
av höjningarna av omsättningsskatten
där betalningsterminerna ju
inte alltid passar överens med just ett
sådant datum som den 1 juli. Men det
är möjligt att vi har litet grand av övertryck
i den interna ekonomien. För en
finansminister och för en regering som
ju måste tänka på sitt ansvar för den
ekonomiska balansen förefaller det fullkomligt
orimligt att i en sådan situation
börja tala om en sådan köpkraftspåspädning
som utfallet av skattesänkningar
och liberaliseringar på andra
områden i själva verket skulle innebära.

Om vi ser på den internationella situationen
finner vi att bilden hos våra
handelspartners fortfarande präglas av
en ganska god tillväxttakt. Jag hinner
kanske litet längre fram säga något om
de speciella synpunkter som herr Bohman
tog upp vad beträffar den europeiska
ekonomien. Jag nöjer mig med
att rent allmänt säga att tillväxttakten
har varit god.

Herr Ohlin roade sig med att göra
vissa ekonomiska jämförelser. Sålunda
gjorde han bl. a. gällande att med en
viss sifferserie ifrån jag tror det var
från slutet av 1940-talet fram till 1965
skulle prisutvecklingen vara ofördelaktig
för vårt land jämfört med andra
länder. Man kan naturligtvis välja vilket
utgångsläge som helst. Om jag inskränker
mig till att säga något om utvecklingen
under den senaste fem- eller tioårsperioden
— och som ett medeltal går

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj-.ts proposition nr 115

sju a åtla år tillbaka — visar det sig att
enligt en siffcrserie redovisad i Skandinaviska
Bankens kvartalstidskrift,
som kom till intresserade läsares kännedom
för fem å sex dagar sedan, Sverige
bland de tretton industriländer
som där togs upp i fråga om konsumentprisernas
utveckling sedan 1957/
58 fram till 1965 låg på åttonde plats,
d. v. s. att sju nationer bland dessa tretton
industriländer har haft en snabbare
prisstegring och följaktligen en mera
markerad penningvärdeförsämring än
Sverige.

Man kan vidare roa sig med sådana
här internationella jämförelser. Vi har
under 1960-talet som har varit en utomordentligt
god tidsperiod, sett ur ekonomisk
utvecklingssynpunkt, höjt bruttonationalprodukten
med fem procent i
runt tal. Det är ett rekord i den svenska
ekonomiska historien. Även om man
söker sig tillbaka till tiderna långt före
kriget, när utgångsläget borde ha varit
mera fördelaktigt, eftersom man startade
på en låg nivå, så kommer man
ändå inte på långt när upp i den utvecklingstakten.
Av de här tretton
OECD-länderna har två en starkare ökningstakt
under 1960-talet än Sverige.
Vårt lands ökningstakt överstiger medeltalet
för såväl OEEC- som EFTA- och
OECD-länderna och för Förenta staterna
och Kanada.

Jag ville redovisa dessa siffror, även
om jag som vanligt velat göra alla reservationer
för internationella jämförelser,
men det var herr Ohlin som tog
upp jämförelsen och jag tyckte det var
riktigt att svara med vad jag nu sagt.

När herr Ohlin kom in på våra mer
interna angelägenheter talade han bl. a.
om ryckigheten i bostadspolitiken, och
han konstaterade att både regeringen
och industriförbundet ser ungefär lika
galet på denna fråga. Ja, på regeringens
bord ligger ett förslag från industriförbundet
om att bostadsbyggandet skulle
inskränkas för att ge utrymme åt den
expansion som man tror att industrien

är beredd att genomföra och som naturligtvis,
särskilt mot bakgrunden av utvecklingen
på utrikeshandelns område,
ter sig angelägen ur nationell synpunkt.
Herr Ohlin menar emellertid att dessa
båda saker inte behöver betraktas som
kommunicerande kärl. Man kan öka på
industribyggandet och bostadsbyggandet
och även skolbyggandet, sjukhusbyggandet,
ja, praktiskt taget allt byggande,
samtidigt som man ökar på konsumtionen
och ser till att alla löntagare,
med låga inkomster, med medelstora inkomster
och med höga inkomster får
bättre löner och inkomster.

Jag tror att jag har ganska väl träffat
herr Ohlins, om inte innersta mening
så dock officiella uppfattning när jag
tillåter mig att så här litet fritt citera
honom.

Nu är det ju så att genom nationalprodukten,
som vid ett visst tillfälle bestämmes
till sin storlek genom att vi utnyttjar
all den arbetskraft som finns tillgänglig
och tar i anspråk varje sparad
krona i kapitalbildningen, finns det en
begränsning, en limitering i fråga om
det vi har att röra oss med. Har man
då inte alltför stora förhoppningar om
att kunna pressa ned den privata konsumtionen,
som tar brorsdelen av nationalprodukten,
utan gör det enkla och
i och för sig realistiska antagandet att
därest nationalprodukten ökar i normal
takt, vill också löntagare och andra vara
med om att höja sin levnadsstandard
i ungefär samma takt, så kommer man
till det resultatet att det finns en ganska
fixerad sektor som kan delas mellan
bostadsbyggandet, industriens eller näringslivets
investeringar och offentliga
investeringar. Och om man skall göra
några större omflyttningar, som innebär
att någon av dessa investeringspartner
får mera på de andras bekostnad, kan
det inte ske utan att man är beredd ta
konsekvenserna i form av minskade investeringar
inom de andra sektorerna.

Om man däremot rent allmänt resonerar
på det sättet att alla skall kunna

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 145

öka sina investeringar eller sin konsumtion,
då går det hela inte ihop, åtminstone
inte om man gör anspråk på
att i sin argumentering företräda, låt
mig säga en vanlig logisk bevisföring.
Man kan inte lyfta sig själv i håret,
även om Miinchhausen lyckades med det.
Herr Ohlin kan försöka representera en
sådan politk så länge han befinner sig
i opposition. Skulle han — vilket Gud
förbjude — komma i en annan situation,
skulle han snart bli medveten om
att han måste revidera sin optimistiska
uppfattning.

Vidare säger herr Ohlin att bostadsbyggandet
blir så ryckigt med den politik
regeringen för. Ja, det måste bli
ryckigt — om jag nu skall använda denna
term; jag vill hellre säga att bostadsbyggandet
måste vara följsamt till de
variationer som bl. a. industriinvesteringarna
representerar genom att man
på industrihåll av och till med vissa
mellanrum anser att tiderna är sådana
att man vill göra investeringar. Industrien
har inte någon jämn flytande investeringsverksamhet,
utan omfattningen
av denna verksamhet betingas av
företagens försäljningsmöjligheter, situationen
på världsmarknaden och mycket
annat. Vill man då släppa fram
dessa investeringar är det uppenbart
att man måste, såsom jag nyss försökte
klargöra, låta en annan grupp dela
med sig och härigenom uppkommer den
ryckighet som herr Ohlin talade om.
Jag tycker att man gärna kan kalla
det följsamhet, som inte låter så illa.
I själva verket är det fråga om samma
sak.

Man kan också roa sig med att fråga
vad herr Ohlin själv genom sina förslag
om bostadspolitiken har gjort för
att undvika ryckighet? Om jag minns
rätt har herr Ohlin varje gång accepterat
regeringens förslag beträffande bostadsbyggandets
omfattning men med
ett litet påslag av 1 000, 2 000 eller 3 000
lägenheter. Så där 10 procent ovanför
regeringens förslag — det har varit

folkpartiets bostadspolitiska linje i medoch
motgång, i ryckighetens alla svängar.
Om regeringen bär föreslagit en ökning,
har herr Ohlin genast varit 10
procent bättre. Om produktionsvolymen
enligt vår mening borde ligga stilla, har
han ändå varit 10 procent bättre. Jag
har talat om att vi på tio år skulle
försöka framställa 1 miljon lägenheter.
Ja, i dag går herr Ohlin upp i talarstolen
och säger att man borde försöka inrikta
sig på 1,1 miljon lägenheter, d. v. s.
10 procent mera.

Detta är naturligtvis en enkel och,
såsom jag någon gång har sagt, intellektuellt
lätthanterlig linje. Å andra sidan
kan man knappast göra anspråk på att
den till sina konsekvenser skall skilja
sig från den s. k. ryckighet som herr
Ohlin kritiserar.

Herr Ohlin tog också upp frågan
om de värdefasta lånen. Jag satt och
väntade på att han skulle göra detta;
dessa lån har varit en käpphäst som
herr Ohlin grenslat under de senaste
årens ekonomiska debatt. Han har också
många gånger efterlyst ett besked
om min inställning till värdefasta lån.
Under den gångna sommaren har jag
haft tillfälle att ganska ingående studera
denna fråga. Jag har läst ett betänkande
om värdefasta lån och jag har
tagit del av remissvaren i anledning
av detta betänkande. Dessutom har frågan
diskuterats i det ekonomiska planeringsrådet,
där jag råkar vara ordförande
och där det finns representation från
näringslivet, med företrädare för bankväsendet,
köpenskapen, olika intresseorganisationer,
Arbetsgivareföreningen,
Industriförbundet, ja, för hela landets
organisationsflora.

De värdefasta lånen är nog en fasligt
rörig sak i det allmänna medvetandet.
Många går till en diskussion om de värdefasta
lånen med den uppfattningen
att man först skall få vanlig ränta på
sina pengar och sedan vara garanterad
ett tillägg som motsvarar den försämring
i penningvärdet som eventuellt sker

Tisdagen den 2 november 19G5 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 145

under den tid pengarna lånats ut. Det
finns ingen som på allvar utgått ifrån
att detta kan vara utspelet för ett värdefast
lån. Ett värdefast lån måste
marknadsföras efter exakt balanserade
eller korresponderande värdelinjer med
icke indexbundna lån. För att rätt hypotetiskt
beskriva vad jag tänker kan
jag säga att man accepterar värdefasta
inlåningsräkningar som ger 2 procent i
ränta. Man kan välja denna räkning eller
en icke värdefast inlåningsriikning
som ger 5 procent i ränta eller kanske
5,5 procent. Någonting skall man väl
betala för tryggheten, om jag så får
uttrycka mig. Om man då först ställer
den frågan, blir ju entusiasmen för de
värdefasta lånen betydligt mindre. Ser
man på hur de värdefasta lånen utvecklat
sig i ett av de två länder som
vågat sig på detta, Finland och Israel,
och jag tänker nu närmast på Finland,
har det varit så att under år med en mycket
snabb penningvärdeförsämring —-Finland har ju haft utslag som är väsentligt
hårdare än Sveriges med den relativt
lugna utveckling vårt land kunnat
räkna sig till godo — har indexlånen
varit populära. Däremot har det under
tider med en utveckling som motsvarar
den svenska funnits ett mycket litet intresse
för indexlånen. Mången är entusiastisk
för indexlånen därför att man
sitter fast i någonting av den gamla
lågränteideologien och resonerar: Om vi
har en prisstegring på ett par tre procent
varje år försvinner ju allt intresse
för att spara pengar. Om vi skulle ha
vidhållit den gamla lågränteideologien
hade detta argument kanske kunnat anföras,
men nu har vi ju möjligheter
att placera eventuella besparingar på
ett sådant sätt att ränteavkastningen
blir helt annorlunda. Om man har en
slant kan man bara köpa bostadsobligationer
eller statsobligationer och tillförsäkra
sig en ränteavkastning på 6,5
eller 6,75 procent. Försäkringsbolagen
har undersökt detta under senare år
och kommit fram till att vi i dag har en

realränta, d. v. s. skillnaden mellan
prisstegringen och den ränta till vilken
en insättare kan placera sina pengar,
som ligger mellan 3 och 3,5 procent.
Går vi tillbaka till trettiotalet, då vi inte
alls hade någon penningvärdeförsämring,
finner vi att realräntan sannerligen
inte var högre då, ty då höll den
sig på 2,75—3 procent.

Om man således sätter sig ner och
benar upp dessa problem får man kanske
ett annat och mera nyanserat intryck
av vad värdebeständiga lån är.

När denna fråga prövades bland bostadsbyggarna
sade dessa konsekvent
nej till värdefasta lån. Man kan ha den
uppfattning som jag vet att herr Ohlin
mången gång hävdat, nämligen att det
då är bättre att ha en värdefast bostadsbelåning
ty det skulle möjliggöra
en något lägre initialkostnad och därefter
följsamhet i kostnadsutvecklingen
för bostadshyrorna i förhållande till
penningvärdets försämring. Bostadsbyggarna
själva har emellertid sagt ett bestämt
nej till tanken och föredrar att
finansiera sitt bostadsbyggande — och
kommer att göra det också i fortsättningen
även om vi skulle släppa fram
ett värdefast lån — man kan inte tvinga
det på dem — med den gamla traditionella
upplåningsmetoden.

Industrien tackar bestämt nej till alla
värdefasta lån. Jag kan nog uttrycka
industriens synpunkt på så sätt att inga
industriföretagare vågar binda sin upplåning
vid ett värdefast lån, då de ju
inte vet hur det blir i framtiden. Man
vet hur mycket pengar man lånar, man
kan ta med det i sina avbetalnings- och
räntabilitetskalkyler, men man är oförmögen
att klara problemet om man har
över sig en osäker fordran som man
just vid upplåningsögonblicket, när man
gör upp sina amorteringsplaner och
ekonomiska kalkyleringar, inte har en
aning om.

Vad bankväsendet beträffar kan jag
nämna att affärsbankerna siiger ett bestämt
nej och att sparbankerna säger

2 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 33

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

riej till ungefär 75 procent och till ungefär
25 procent ja. Detta är således en
enkel redovisning av hur omgivningen
ser på de värdefasta lånen. Jag tyckte
att jag var skyldig herr Ohlin denna
redovisning eftersom han gång på gång
kommer tillbaka och frågar varför det
inte händer någonting. I ett sådant utspel
tror jag följaktligen att det är klokt
att lugna sig ett tag. Det finns ingenting
för dagen som aktualiserar saken. Man
kan säga: Ge ändå de små spararna
en möjlighet till värdefasta lån! Då säger
jag som nyss att varje sparare ju
har möjlighet, om det skall bli ett värdcfast
lån, att välja lånet med den lilla
avkastningen eller det icke värdefasta
med den stora, och då är det ju ekonomiskt
tämligen likgiltigt vilket han
väljer. Följaktligen är det inte heller en
så stor fråga för honom som man vid
hastigt påseende kan tro och göra gällande.

Här har, för andra eller tredje gången
när vi talar om dessa frågor, från herr
Ohlins och herr Hanssons i Skegrie sida,
krävts en rundabordskonferens. Jag
brukar säga att jag tror att denna fråga
är illa genomtänkt när man går upp och
ställer förslag på den. Jag skall faktiskt
utveckla detta litet närmare.

Låt oss helt hypotetiskt inbjuda till
en rundabordskonferens. Vilket förslag
skall regeringen presentera vid denna
konferens? Skall det vara en rekommendation
till parterna att göra upp
om en enhetlig procentsats? Skall den
procentsatsen vara 2, 3, 4 eller 5 procent?
Var skall regeringen ställa sig?
Skall man ge en rekommendation om
5, 6, 7 eller 8 procent för de lågavlönade
och 1, 2 eller 3 procent för de
högavlönade? Skall regeringen försöka
precisera var gränsen går mellan högoch
lågavlönade? Skall vi göra rekommendationer
om utjämning av socialförmånerna
eller om uppehållande av
befintliga skillnader där, med motiveringen
att skillnaderna är en förhandlingsprodukt
—• som det heter på visst

håll — d. v. s. en evalvering i socialförmåner
av vad man i annat fall kunnat
ta ut i kontanter? Skall regeringen
utöver dessa löntagarintressen ha en
speciell uppfattning om jordbrukarnas
kompensationer i en trolig utveckling
på löntagarsidan?

Om man ställer problemen så konkret,
utgår jag ifrån att de flesta av
rundabordskonferensens tillskyndare
säger: Nej, det menar vi naturligtvis
inte. Vi kan inte ingripa direkt i lönerörelserna.
Herr Hansson i Skegrie
har understrukit det många gånger,
och det har man gjort också från andra
håll. Man menar inte att rundabordskonferensen
skall utmynna i anvisningar
om vad löntagarna skall träffa för
uppgörelser eller om riktlinjer för en
ny jordbruksuppgörelse i avslutningsskedet
på den stora och djupgående undersökning
som jordbruksutredningen
nu håller på med.

Om man alltså är beredd att vidhålla
uppfattningen om de avtalsslutande
parternas frihet, och om man
inte är beredd att ge sådana konkreta
anvisningar, vad är då meningen med
en rundabordskonferens? Skall vi sätta
oss kring bordet och hålla allmänna
förmaningstal för löntagarorganisationerna,
Svenska arbetsgivareföreningen,
RLF, Lantbruksförbundet och för varandra
i den politiska församlingen?
Skall vi försöka övertyga varandra om
att vi i dagens ekonomiska situation
måste vara försiktiga och känna samhällsansvar? Då

tror jag det blir svårt att hitta
några nya argument, ty de synpunkterna
har redan framförts vid skilda
tillfällen. Och vad har man för anledning
tro att parterna innan de får mötas
vid förhandlingsbordet skulle vara
beredda att exponera några slutgiltiga
ståndpunkter och avge förklaringar?
Man släpper naturligtvis inte till sig
i en allmän debatt kring ett bord, innan
styrkan vid förhandlingsbordet har
blivit prövad.

Tisdagen den 2 november 1905 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

Nej, hela detta förslag om en rundabordskonferens
är dödfött och vittnar
om argumentnöd. Ett gammalt ordspråk
siiger: Den som går objuden till, han
går otackad därifrån. Och vi har inte
fått någon inbjudan från dem som
denna sak i första hand rör. Som jag
tidigare understrukit föreligger inte nu
någon krissituation, och vi står inte
inför någon samhällsekonomisk katastrof.
Läget är inte sådant nu att det
finns anledning för regeringen att objuden
sätta i gång en rundabordskonferens.

Det kan vara bra att bena upp begreppen
litet ibland och inte bara strö
allmänna önskemål omkring sig. Jag
tycker också att det klarnar på ett välgörande
sätt — i varje fall för mig själv
— när man går igenom de allmänna
talesätten och frågar sig hur det hela
skall gå till och om man kan göra något
av det som föreslås.

Sedan har också skattefrågorna förts
in i prisdiskussionen, och där är det
väl mervärdeskatten som aktualiserats
på nytt. Som alla vet är den frågan inte
begravd. Den ligger hos en expertbetonad
utredning, och vi får så småningom
se vad de bär kunnat åstadkomma
under sitt arbete. Nu vill jag bara ställa
en samvetsfråga till talesmännen för
en snabb omläggning av den nuvarande
omsättningsskatten till en mervärdeskatt:
Är ni beredda att ta konsekvenserna
på prissidan, utan att säga att
nu är vi inne i en inflation?

Om vi kommer i den situationen att
den svenska företagsamheten på grund
av svårigheter på världsmarknaden behöver
ett handtag, är det väl meningen
att vi inte skall vidtaga några höjningar
av den direkta beskattningen, utan då
skall i stället mervärdeskatten sätta in.
Den innebär ju en klar skatteliberalisering
för industrien. Det har diskuterats
om det då skulle bli andra procenttal
för mervärdeskatten, och det blir inte
10 men kanske 15, 16, 17 eller 18 procent.
Vi vet med andra ord inte var

det slutar. Det beror också på vilka
anspråken är på att sänka de direkta
skatterna och att flytta över de nödvändiga
statsinkomsterna på mervärdeskatten.
Är ni då beredda att ta den
prishöjning på mat, kläder och allt annat
som vi behöver i vårt dagliga liv,
utan att säga: Se, vad priserna stiger,
nu är vi inne i en fruktansvärd inflationsutveckling
som inget annat land
på den europeiska kontinenten har maken
till!

Är ni beredda att exkludera skattekonsekvenserna
i alla diskussioner om
inflation och prisstegringar? Det är
en rätt avgörande fråga, när vi talar
om en omläggning av skattesystemet.
På den punkten skulle det vara av
intresse att få ett besked från oppositionens
talare.

Herr Ohlin ville presentera den allmänna
utvecklingen såsom en inflationistisk
utveckling. Jag har en annan
uppfattning — det är en utveckling som
vi praktiskt taget på alla håll och kanter
i en världsdel, där våra resurser är
hårt ansträngda, får finna oss i. Nu
yrkar herr Ohlin att herr Nicolin skall
tas in såsom något slags politisk-ekonomisk
direktör att stå regeringen till
tjänst. Jag är den förste att erkänna att
herr Nicolin säkert är en god industrirationaliserare.
Men det räcker inte om
man skall hantera folkhushållets olika
ting och ha en vettig politisk bedömning
i de svåra fördelningsfrågorna. Det
förspors ju i skymundan att herr Nicolin
vid något tillfälle för inte så länge
sedan har gjort ett försök på den politiska
arenan. Skulle detta vara med
sanningen överensstämmande, får vi väl
allesammans konstatera att det försöket
inte ger någon speciell poäng om
regeringen skall anställa honom för att
göra politiska värderingar.

Jag vill säga något mer om prisutvecklingen,
ty den är självfallet en fråga
som ständigt står i diskussionens
brännpunkt. Om man även här gör sig
besvär med att se mera i detalj och inte

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj.ds proposition nr 145

bara tala rent allmänt, finner man att
av årets prisstegring, som uppskattningsvis
beräknas gå upp till 6 procent,
är det noga räknat inte 2,5 utan 2,6
procent som är en direkt följd av vår
skatteomläggning.

Man kan vidare avläsa en halv procents
prisstegring på grund av de internationell,
a prisstegringarna, som vi
över importen får acceptera i vårt land.
Man, kan avläsa 3/10 procents höjning
beroende på jordbruksprisernas justeringar
enligt jordbruksavtalet, man kan
avläsa någon tiondel som en direkt
följd av de taxehöjningar som varit
nödvändiga för att bl. a. de affärsdrivande
verkan skall gå ihop.

Man får sedan kvar en procentsats
på, mellan 1,5 och 2 procent. Den rostfaktorn
är en naturlig följd av en 8 å 9
procents lönestegring, i långa stycken
på sådana områden — livsmedelsbranschen,
transportbranschen — där det
inte föreligger möjligheter att rationalisera
bort lönestegringarna utan där
de ofrånkomligt slår igenom i vissa
prisstegringseffekter.

Om man således även här gör sig
besväret med att försöka se vad som
ligger bakom, tycker jag att man bär
piausibla motiveringar för den prisstegring
som har ägt rum. Vi är i detta
sammaphang i samma läge som de flesta
industrinationer. Vi är möjligen litet
bättre ställda, vilket också verifieras av
att den svenska utrikeshandeln under
den gångna delen av 1960-talet varit
och under 1965 och 1966 kommer att
vara en klar positiv faktor i den svenska
ekonomien. Än så länge hävdar vi oss
gott i den internationella konkurrensen.
Den svenska utrikeshandeln har
faktiskt i dag en relativt större del av
världshandeln än den hade för fem—tio
år sedan.

När jag lyssnat till herr Hansson i
Skegrie vill jag inte precis säga, hur
god vän jag än är med herr Hansson i
Skegrie som gammal arbetskamrat och
mycket annat, att han helt motsvarade

logikens krav när han talade om låglönegrupperna.
Han försökte trösta oss
med att om man höjer lönerna för de
lägre betalda får man en sådan allmänt
gynnsam situation inom näringslivet
att även de högre inkomstgrupperna
kan räkpa med att få höjda löner. Jag
betragtar den deklarationen såsom en
eftergift i mittenalliansens intresse. Den
är direkt som om den skulle ha varit
skriven a,v herr professor Ohlin, tycker
jag. Jag förstod att herr Hansson kanske
för ordningens skull måste avbörda
sig denna deklaration.

Men efter detta besinnade sig herr
Hansson mycket snabbt och krävde solidaritet,
från de bät,tre betalda för att
jordbrukarna och de lågavlönade skulle
få det bättre. Han presenterade sig själv
som talesman för det parti som speciellt
hade tagit de lågavlönades synpunkter
på sin arbetsordning. Han slutade
med att säga: »Vi vill ha en bättre
inkomstfördelning.» Om det nu ligger
något i detta — och där vill jag väl tro
herr Hansson på hans ord —• har jag
rätt svårt att få detta krav på en bättre
fördelning av inkomsterna att rimma
med vad jag antar var professor
Ohlins bidrag till mittenprogrammet,
nämljgen att om man bara höjer de lågavlönades
inkomster blir det så bra att
de högavlönade också får högre lön.

Jag hälsar emellertid herr Hansson
välkommen tillbaka när han avslutningsvis
återkommer till en argumentation
som vi alla känner igen från hans
sida och som jag tror mera gör anspråk
på att vara i överensstämmelse med
vad man begär i klarhetens intresse.

Men vidare säger herr Hansson att en
positiv statlig politik skulle kunna hjälpa
låglöneföretag. Det vore intressant
att få detta litet mera utvecklat. Jag kan
hålla med om att man kan hjälpa individen
som har låg lön. En väg är att
ge honom behovsprövat socialbidrag
som vi tillämpar på vissa områden. Man
kanske även kan hjälpa honom på andra
vägar.

Tisdagen den 2 november 19G5 fin.

Nr 33

Vid remiss av Kung!. Maj:ts proposition nr 145

Man kan också hjälpa honom genom
skattepolitiken. Jag fiek uppbära mycken
smälek när jag sist serverade ett
skatteförslag, där jag anförde, att synpunkterna
från de lågavlönade borde
få spela en förhållandevis större roll
än skättesänkningsönskningarna från
de bättre betalda. Men bur man skall
kunna hjälpa de speciella företag, som
av en eller annan anledning — genom
konkurrensen, världsmarknadssituationen
eller något annat — inte kan betala
de högre lönerna, vore intressant att
få reda på.

Det finns ekonomer och fackföreningsfolk,
som har uttalat att man kan
klara detta endast genom att hjälpa de
lågavlönade över till de bättre betalda
yrkena, och detta är ett påstående som i
varje fall håller som argument. Men herr
Hanssons linje att vi skall ha kvar de
lågavlönade yrkesområdena och i stället
hjälpa branscherna som sådana tarvar
en utförligare redovisning, som jag
hoppas vi så småningom skall få.

Herr Hansson vände sig mot ett beslut
som fattats i denna kammare och
i medkammaren och som innebär en
viss överstyrning av bostadbyggandet
till de tätorter — Stockholm, Göteborg
och Malmö med omgivningar — där
man kan anse att bostadsbristen är
mest accentuerad. Han vände sig emot
att man, när det nu förelegat svårigheter
att realisera detta program i tätorterna,
inte kommenderat mittåt och
utan vidare återigen fört över byggandet
av dessa bostäder till landsbygdsstäderna
och till landsbygden, där det
enligt hans mening skulle finnas möjligheter
att realisera ett ökat bostadbyggandé.

Vi valde i stället vägen att göra en
extra ansträngning för att riksdagsbeslutet
skulle kunna effektueras. Jag är
medveten om att det har förekommit
svårigheter, men jag kan i detta sammanhang
hänvisa till att det i dagens
eller gårdagens tidningar finns en intressant
redovisning från folk, som har

att göra med detta och som bar kunnat
konstatera att utvecklingen just nu går
åt rätt håll och att det bör finnas rimliga
möjligheter att klara bostadsprogrammet
såsom detta från början var
avsett och beslutat av riksdagen.

Det är mycket i herr Hanssons inlägg
som vore värt kommentarer, och
naturligtvis var det speciellt roligt att
lyssna till hans citatkonst som spänner
över schlagerförfattare, Shakespeares
Hamlet och Matteus’ evangelium —
vem som helst klarar inte av detta i
ett enda anförande. Men låt mig allra
sist till herr Hansson få säga ytterligare
en sak. Å ett frånvarande statsråds
vägnar, som herr Hansson i Skegrie
med sedvanlig fransysk artighet
och gallisk espri betecknade som förtjusande,
tar jag mig friheten att framföra
ett varmt tack för komplimangen.

Jag vill säga ytterligare några ord
till herr Bohman. En målmedveten opposition
har i Norge enligt herr Bohman
givit ett resultat som från hans
och från borgerlig synpunkt över huvud
taget hälsats med stor glädje och
tillfredsställelse. Det är emellertid inte
en fullständig redovisning att säga
att det norska regeringsskiftet var resultatet
av en målmedveten opposition.
Tyvärr var det splittringen på vänstersidan,
som gav möjligheten för en borgerlig
koalition att gå in i regeringsställning
med en minoritet av väljarna
bakom sig. Först med denna komplettering
blir redovisningen mera fullständig.

I frågan om det europeiska samarbetet
har herr Bohman ställt problemet
så — och det gör han alldeles rätt -—
att kontroversen inom EEC i dag är
en följd av att Frankrike och de Gaulle
icke accepterar en överstatlig organisation.
Det är en intressant situation,
och den skiljer sig ganska väsentligt
från det läge som rådde när Romstadgan
skrevs. Sverige har också avvisat
den överstatliga organisationen. Vi kan
med hänsyn härtill inte vara så ener -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

giska som herr Bohman önskar när det
gäller att utan reservationer gå in i
EEC-samarbete. Ja, »utan reservationer»
är kanske lite styggt sagt, men jag
har velat peka på denna grundläggande
skillnad beträffande attityden till EEC.

Vi är helhjärtat engagerade för en
ekonomisk frihandel och ett ekonomiskt
samarbete i Europa och utanför Europa.
Herr Bohmans kritik mot oss för
att vi inte med samma energi som Danmark
driver våra förbindelser med
EEC — där den överstatliga organisationen
har sin alldeles avgörande betydelse
— anser jag att vi kan ta med
lugn. Personligen tror jag inte att Sverige
skulle ha blivit bättre sett i Centraleuropa,
om vi mycket träget skulle
ha stått och hållit i dörrvredet nere i
Bryssel.

I skattedebatten efterlyser herr Bohman
ett program från regeringens sida.
Han vill ha ett program mot inflationen,
ett program — om jag fattade honom
rätt — för lägre skatter, ett program
— fortfarande om jag fattade honom
rätt — vilket skall ge större utrymme,
som det brukar heta i argumentationen,
för den enskilda människan
och mindre utrymme för den
offentliga sektorn. Herr Bohman gör
sig återigen skyldig till misstaget att
tala om »offentlig sektor» och »enskild
sektor» som två från varandra fristående
sektorer, när de i så stor utsträckning
är kommunicerande kärl. Men
om nu herr Bohman vill ha regeringsprogrammet
mot inflationen redovisat,
så kan jag sammanfatta det på följande
sätt.

Programmet skall avse att hindra
herrar Holmberg och Bohman och deras
parti — jag kan även säga övriga
borgerliga partier, i varje fall folkpartiet
— från att måla inflationsspöket på
väggen så att människorna i panik
vidtar åtgärder som stimulerar en inflationsutveckling.
Programmet skall
vidare hindra herrar Bohman och
Holmberg — jag nämner dem nu i den

nr 145

ordningen — och högerpartiet att spoliera
det sparande och den kapitalbildning
som via ATP-fonder och ett statligt
och kommunalt finansiellt sparande
är den enda rimliga garantien för
att den investeringsverksamhet, som vi
behöver, också skall kunna realiseras.
Programmet skall även innebära att vi
försöker övertyga högermännen om att
lättsinniga skattesänkningslöften innebär
ett raserande av den trygghet som
för de många människorna i vårt samhälle
med stor möda och offervilja har
genomförts. Och slutligen skall programmet
hindra herrar Holmberg och
Bohman och deras partivänner att i ett
ansträngt ekonomiskt läge äventyra
den ekonomiska stabiliteten genom demagogiska
försök att försämra statsfinanserna.

Vårt program kommer att innebära,
herr talman, att vi på varje plats och
vid varje tidpunkt vederlägger ansvarslöst
tal, som ■—■ om människorna tror
på det — stimulerar en inflationsutveckling.
Det är det väsentliga i vårt
program, och det blir mitt besked med
anledning av att herr Bohman efterlyste
ett program.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern tycks
i hastigheten glömma bort att hans parti
ju haft makt och inflytande och kunnat
inom vida gränser göra vad det ville —
och resultatet talar för sig självt när
det gäller försvaret av penningvärdet!

Men i övrigt vill jag säga att finansministern
är en förnöjsam herre. Han
är så nöjd med prisstegringen — Sverige
ligger någonstans i mitten bland industriländer,
säger han. Han räknar
med sådana länder som har devalverat
valutan. Han tar ingen hänsyn till att
Sverige inte deltog i världskriget och
att vi därför borde kunna klara oss

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1905 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

bättre. Han är, som sagt, nöjd med att
vi ligger i mitten.

Får jag läsa upp vad en av herr
Strängs vänner, dr Meidner i LO, skriver
i Svensk sparbankstidskrift:

»Antag att hälsovårdsmyndigheterna i
samma land skulle argumentera på följande
sätt: Visserligen bör vi sträva efter
ett gott hälsotillstånd hos vårt folk,
men några procent sjuklingar måste ju
alltid finnas. För övrigt ligger vi någonstans
i mitten vid en internationell
jämförelse och så länge vårt hälsotillstånd
inte är sämre än för 16 västeuropeiska
länder i genomsnitt bör vi vara
ganska nöjda. — Både polischefen och
hälsovårdsmyndigheterna skulle förmodligen
kritiseras för slapphet och
ansvarslöshet. Men när det gäller ett
samhällsont som penningvärdeförsämringen,
som har många beröringspunkter
med både brottslighet och ohälsa,
kan det fortfarande på högt uppsatt
håll argumenteras aningslöst och
oskuldsfullt» — är det aningslöst och
oskuldsfullt, herr finansminister? —:
»Är egentligen en årlig prisstegring med
så där 3 procent farlig? Är det inte just
det pris, som vi får betala för full sysselsättning
och snabb framstegstakt?
Kan vi inte känna oss ganska lugna
så länge prisstegringen hos oss inte är
värre än i vissa andra länder i Västeuropa?» Något

längre fram i dr Meidners artikel
heter det:

»Vi kan ingalunda känna trygghet
därför att vissa andra länder i Västeuropa
har lyckats lika dåligt med sina stabiliseringsförsök
som vi. Bland dem,
som har lyckats bättre, finns våra huvudkonkurrenter
på världsmarknaden.
Att söka tröst och tillfredsställelse i en
hygglig placering någonstans i mitten
har ju för övrigt inte i några andra
avseenden framstått som målsättning
för det progressiva svenska välfärdssamhället.
Sverige bör kunna försvara
sin topplacering som höglöneland och
social välfärdsstat.»

Man undrar hur dr Meidner i förväg
precis kunde veta vad herr Sträng skulle
säga i dag och på förhand kunde leverera
denna ganska förödande kritik.

Låt mig vidare påpeka, att finansministern
som vanligt utgår från att ramen
är given och väljer ett kortsiktigt
resonemang när det passar honom. Att
man på längre sikt kan vidga ramen
och få en större effektivitet genom att
exempelvis utnyttja den moderna tekniken
inom bostadsbyggandet, att man
kan öka sparandet, att man kan undgå
felinvesteringar om inflationen inte vore
så hård — allt detta skjuter han åt
sidan och låtsar, som han gjort hundra
eller tvåhundra gånger förut i denna
kammare, att det finns en fast ram:
Läggs det något mera på det ena hållet,
måste det bli mindre på något annat
håll.

Beträffande räntan är herr Sträng
också nöjd. Han påstår först att försäkringsföretagen
räknat ut att insättarna
efter kriget skulle ha fått en realränta

— efter hänsyn till penningvärdets fall

— på 3 å 3,5 procent. Därvidlag måste
dock herr Sträng göra sig skyldig till
ett mycket allvarligt missförstånd. Det
har ingalunda förekommit en realränta,
som ens närmar sig en sådan höjd.
Möjligen förväxlar herr Sträng detta
med vissa beräkningar som gäller en
del av försäkringsföretagens placeringar.
Jag vet alltså inte riktigt vad han
syftar på. Men, herr finansminister,
denna uppgift är grovt vilseledande.
Realräntan har endast varit en bråkdel
av detta.

Vidare räknar herr Sträng upp en
mängd låntagare, som inte vill ha värdefasta
obligationer liksom han själv,
den store låntagaren inte önskar det.
Ja, tacka för det! Men låt mig nämna
att t. ex. sparbankerna har börjat ändra
mening på den punkten.

Herr Sträng är tydligen ganska nöjd
med att vi har en ränta på mellan 7 och
8 procent, och en inflationsgrad på 3
å 4 procent utöver skattehöjningar. Vi

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition nr 145

bär nu fått beskedet att finansministern
tycker att en räntenivå av den höjden
inte är någonting att bekymra sig över;
det är alltså vad vi får riikna med för
framtiden. Jag tycker inte att finansministerns
förnöjsamhet är försvarlig vare
sig när det gäller prisstegringen eller
de höga räntorna. Den borde ersättas av
en större beslutsamhet att göra någonting
åt detta och att inte skylla på alla
möjliga inom industrien som säger si
eller så. Det är statens ansvar och inte
minst finansministerns uppgift att göra
någonting för att försvara penningvärdet
och skydda oss mot alla de .sociala
orättvisor som inflationen medför.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall först be att
få tacka herr finansministern för den
bedömning han gjorde då han sade att
opposititionen var i god kondition; jag
vill kvittera komplimangen genom att
säga att det sannerligen inte är något
fel på finansministerns kondition heller.

Mellan varje remissdebatt inträffar
det ju en del obehagliga saker: räntehöjningar,
kreditåtstramningar etc. Det
är beundransvärt att finansministern ur
detta kan hämta en sådan inspiration
till ständiga lovsånger som han gör.
Det är inte dåligt gjort. Om det är rätt
som det brukar sägas att den är en dålig
musiker som inte kan blåsa trumpet
för sig själv, så har finansministern alla
förutsättningar, både fysiskt och intellektuellt,
att bli en utomordentlig trumpetare.

Utanför regeringspartiet tror jag inte
att det är så många som sjunger lovsånger
över regeringspolitiken. Finansministern
inregistrerar som vanligt den
ökning av nationalprodukten som vårt
näringsliv åstadkommit. Det är bra gjort
av vårt gamla slitstarka näringsliv att
tåla den politik som förts i många år.
De förbättringar som har åstadkommits
har icke åstadkommits tack vare denna

politik utan trots denna politik. Man kan
vid inte med bästa vilja i världen säga
att högre ränta, högre skatter, kreditåtstramning
och inflation iir åtgärder
som stärker näringslivet. Men jag har
kanske en felaktig uppfattning på den
punkten — det kanske är så nu för tiden.
Jag tror att alla dessa åtgärder tillsammans
i stället skapar ett labilt och
osäkert läge för näringslivet, och det är
dock näringslivet som skall ge oss resurserna
för vårt ekonomiska framåtskridande.
Tack vare att inflationen är en
internationell företeelse har vi klarat
oss i konkurrensen hittilldags. Men tänk
om andra länder skaffar sig regeringar
som kan stabilisera penningvärdet, hur
går det då?

Finansministern tror inte på rundabordskonferenser.
Jag har den uppfattningen,
att om alla parter samlas till
en överläggning med en positiv vilja
att pröva alla de komponenter som ingår
i den ekonomiska politiken, så kan
resultatet bara bli positivd, om det blir
något resultat. Men detta förutsätter att
finansminisem inte kommer till konferensen
med uppfattningen ätt allting
är så bra att ingenting kan göras bättre.
Vi skall naturligtvis inte komma till
Kanslihuset objudna i den angelägenheten.
Men om jäg varit i ‘finansministerns
ställe skulle jag med största tacksamhet
tagit emot en sådan invit. Det
kan ju hända att väljarna så småningom
kommer på tanken att förse oss med
en sådan där biljett.

Finansministern ville göra gällande
att jag skulle ha sagt att en förbättring
för låglönegrupperna också skulle betyda
en förbättring för höglönegrupperna.
Det var väl en önsketolkning som finansministern
gjorde. Jag sade att en
förbättring av låglönegruppernas förhållanden
måste förutsätta att andra
grupper är villiga att bära konsekvenserna
härav. Dessa andra grupper skall
man inte söka bland låginkomstgrupperna;
dem får man väl söka någon
annanstans, om jag fattat rätt.

Tisdagen den 2 november 1905 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 115

Nej, herr finansminister, när det gäller
låglönegrupperna har jag argumenterat
i enlighet med det socialdemokratiska
partiprogrammet. Där står talat
om solidarisk lönepolitik. Men jag förstår
att regeringspartiet har glömt den
punkten i sitt program. Det är därför
jag vill påminna om att den finns där.

Jag tror att regeringen inte vill åstadkomma
någonting på detta område. Man
har visserligen gått med på en utredning
nu; jag hoppas att det inte har
skett med den vanliga något skämtsamma
motiveringen att om man vill att
ingenting skall hända så lämnar man
ärendet till en utredning. Jag hoppas
att det inte är så.

Nej, herr finansminister, jag har svårt
att tro att regeringen verkligen är så
förtjust över dessa höjda räntor, höjda
skatter etc. som man påstår för att förgylla
sin politik. Jag tror att man helst
hade sett att man sluppit det. Man resonerar
nog ungefär på samma sätt som
flickan gjorde när hon betraktade eau
de colognen och sade: »Det är ju väl
att den finns, men det är tråkigt att
den skall behöva användas.»

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade faktiskt först
för avsikt att gå upp i talarstolen och
berömma finansministern för det lugn
han visade och det balanserade resonemang
som han i början av sitt anförande
gav prov på. Jag tyckte att han
i dag mera gjorde skäl för beteckningen
pedagog än demagog. Men ingen lycka
varar som bekant beständigt, och
sedan herr Sträng eldat upp sig en
timme kunde han inte avhålla sig från
de demagogiska klyschorna. Jag säger
detta med beklagande; jag tror nämligen
att debatterna skulle vinna på att
vi försökte hålla dem på en saklig nivå.
Det finns så många frågor som vi
behöver ventilera öppet och ärligt i
denna kammare att jag tror att en mera
sansad debatt vore av värde.

Då jag apostroferade valet i Norge

och påvisade att utgången av valet var
resultatet av en målmedveten oppositions
försök att slå bort den gamla
majoritetsregeringen gjorde herr Sträng
gällande, att utgången inte berodde på
att oppositionen var handlingskraftig
utan att det förekom så stark splittring
på vänsterkanten. Det är klart att man
kan ha olika meningar därom. Men vi
har nog flertalet av oss en känsla av
att ungdomen i Norge i hög grad satsade
på det borgerliga alternativ som
de fyra borgerliga partierna förde fram.
Finansministerns invändning föranleder
mig att rikta en fråga till honom, eftersom
det var med starkt beklagande
som finansministern framlade sitt förslag
till tolkning av valutgången: Menar
alltså finansministern att kommunisterna
och socialisterna står socialdemokratien
närmare än vad de borgerliga
partierna gör? Det måste bli slutsatsen
av herr Strängs med beklagande
framförda argument.

Finansministern ironiserade över att
jag och flera andra begärt ett regeringsprogram
för kampen mot inflationen.
Hans svar på min fråga var nämligen,
att om han skulle lägga fram ett förslag,
skulle det innehålla följande punkter.

Den första punkten innebar i korthet
att han skulle hindra högerpartiet
från att måla inflationsspöket på väggen.
Ett medel att angripa inflationen
skulle alltså vara att hindra oppositionen
att tala om att inflationen förekommer.
Att så är fallet är alla medborgare
här i landet medvetna om. Det
viktiga måste vara att vi talar om det
och att vi gör klart för folk vilka risker
som inflationen för med sig. Härigenom
driver vi fram åtgärder för
att verkligen angripa inflationen vid
roten.

Den andra punkten i finansministerns
förslag var att högerpartiet skulle hindras
att spoliera sparandet i ATP och
hindra kommunerna att spara. Den enda
rimliga garantien för sparande, sade
herr Sträng, vore det kollektiva sparan -

2* — Andra kammarens protokoll 1965. Xr 33

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

det. Herr Sträng ger därmed uttryck
för ett uppenbart misstroende, en ringaktning
för de enskilda människornas
sparande. Jag har inte satt det kollektiva
sparandet mot det enskilda sparandet;
jag har starkt understrukit att vi
behöver ett enskilt sparande utöver
det kollektiva sparande som bedrivs.
Det förslag som finansministern syftade
på när det gäller ATP innebar inte
alls att man skulle riva ner ATP-sparandet.
Det vet finansministern lika bra
som jag.

Den tredje punkten var att vi inom
högerpartiet skulle förhindras att lämna
lättsinniga skattelöften, vilkas infriande
skulle innebära att vårt välstånd raserades.
De förslag till skattesänkningar
som vi lade fram under vårriksdagen
var klart underbyggda, och i mitt
anförande i dag pekade jag på att det
inte räcker att bara tala om skattesänkningar
utan att det behövs åtskilliga
andra åtgärder för att vi skall få hyfs
på samhällsekonomien. Jag åberopade
finansministerns egna prognoser i kompletteringspropositionen
i våras, vilka
visar vilken pessimistisk syn vi alla har
anledning att ha när det gäller den
statsfinansiella utvecklingen för åren
framöver.

Punkt fyra i finansministerns förslag
var att vi skulle förhindras att äventyra
stabiliteten genom demagogiska överdrifter,
eller någonting sådant. Jag skulle
vilja fråga: Vilka av de förslag, som
jag skisserade i mitt anförande och som
i mycket stor utsträckning stämmer med
den mening som råder inom det svenska
näringslivet och bland svenska ekonomer,
är det som herr Sträng anser
vara demagogiska och av sådan beskaffenhet
att de äventyrar stabiliteten?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Hela högerpartiets skattediskussion
är demagogi. Man gör gällande,
såsom skedde under vårriksdagen,
att vi kan försämra statsfinanserna

högst väsentligt och ändå ha en stabil
ekonomi; man säger att vi bör ha
ett enskilt sparande i stället för ett
sparande över ATP-fonderna — jag
lade märke till vad herr Bohman sade
i sitt senaste inlägg, men under hela
senaste valrörelsen sade man inom högerpartiet
att det förekom ett för stort
sparande i ATP-fonden. Man framför
denna kritik mot det s. k. tvångssparandet
och överbeskattningen, en form
av sparande som varit erforderlig för
frammarschen — den kritiken började
långt innan herr Bohman fungerade
som gruppledare här i kammaren, men
den har framförts konsekvent. När ni
gjort allt detta har ni fört en demagogisk
propaganda.

Ni vill vara med om stora utgifter
och ni har till och med bjudit över
på vissa avsnitt — det skall bli intressant
att se om ni kan låta bli det när
vi kommit litet längre fram —■ men ni
vill inte vara med och betala. Det är
där demagogien ligger.

När jag kommenterade herr Bohmans
inlägg i fråga om valet i Norge, sade
jag att bilden inte blir fullständig om
man inte också talar om att splittringen
på vänsterkanten var anledningen
till att vi fick en borgerlig regering
med ett mindretal av väljarna bakom
sig. Nu frågar herr Bohman: Står socialisterna
och kommunisterna närmare
socialdemokratien än vad de borgerliga
partierna gör? Om herr Bohman
avser att jag genom att svara på
den frågan skulle ytterligare utveckla
mina synpunkter på valet i Norge, så
är det enda jag kan säga, att kommunisterna
och socialisterna i Norge stod
närmare borgerligheten, eftersom det
var deras insats som föranledde att
borgerligheten nu sitter i regeringsställning.

Jag vill tacka herr Hansson i Skegrie
för hans deklaration om låglönegrupperna.
Den var klar och otvetydig,
och jag hälsar honom välkommen tillbaka
till just den ståndpunkt som jag

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kunfii. Majrts proposition nr 145

trodde var lians; han bekräftade det nu.
Nu är det bara att efterlysa, vad mittenpartiet
liar för ståndpunkt i denna intressanta
fråga.

Diskussionen mellan Meidner och
mig bär förts många gånger tidigare,
och vi kommer säkert att föra den i
fortsättningen också. Jag vill säga till
herr Ohlin, att Meidners program för
att komma till rätta med inflationen är
ett program som herr Ohlin inte under
några förhållanden kan acceptera,
och herr Ohlins program för inflationsbekämpandet
— om man nu kan tala
om något program — är ingenting
som Meidner kan acceptera. Men kontroversen
mellan Meidner och mig har
vi nog alla möjligheter att klara ut och
resonera om utan att den ventileras
här.

Låt mig till sist säga, att det är fråga
om realränta och att det är försäkringsföretagen
som gjort en utredning om
detta. Det är inga misstag från min
sida. Kan en sparare placera ett sparkapital
i statsobligationer eller bostadsobligationer
till en ränta av 6, 6,5 eller
6,75 procent när vi har en prisstegring
som normalt uppgår till 3 procent, blir
det en realränta på 3 procent eller
ibland litet däröver.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministerns yttrande
om realräntan gällde för det
första om jag inte hörde fel, en period
efter kriget då vi inte hela tiden hade
dagens räntesatser.

För det andra räknar finansministern
fel, ty han glömmer bort att det
finns någonting som heter skatter och
att han själv som finansminister beskattar
hela bruttoräntan, således även
den del som skulle vara kompensation
för prisstegring.

Om man alltså får 6 procent på insättningar
och betalar en tredjedel
därav i skatt, har man kvar 4 procent.
Vid en prisstegring av 3 å 3,5 procent
blir nettoräntan, efter fråndrag av skatt,

en halv å eu procent. Lägg sedan till
skatten. Man kommer då eu aning högre
upp men ingalunda upp till finansministerns
siffror.

Herr Sträng tror att jag inte kan
hämta någon glädje ur vad dr Meidner
sagt. Jag har emellertid haft mycken
glädje av det stycke jag läste upp och
som onekligen utgjorde en hård dom
över finansministern.

Jag kan också citera ett annat stycke
av Meidner. Han säger där att om man
inte hindrar inflation, bör verkningarna
därav mildras och fördelas så jämnt
som möjligt på olika grupper. Vad
han här tänker på är »bl. a. aktieköp i
kollektiv form och värdefasta lån. Om
statsmakterna kapitulerar i stabiliseringspolitiken,
bör de i varje fall medverka
till att inflationsvinsterna inte
tillfaller ett fåtal».

Det är mycket väl uttryckt. Det är
samma tankegång som jag tillåtit mig
framföra många gånger.

Om tiden medger detta skulle jag
sedan något vilja replikera finansministerns
långa anförande. Han talade
om bostadsbyggandets omfattning och
att vi alltid i våra förslag höjde siffrorna
i regeringens program med 10
procent. Nej, detta påstående är en fantasiprodukt
av finansministern. Men låt
mig påpeka att vi gång efter annan
framlagt siffror som finansministern
på samma sätt som nu har avhånat som
för höga. Sedan har det emellertid ofta
visat sig att, trots att regeringens handläggande
av bostadspolitiken ingalunda
varit vidare effektivt, har det ändå gått
att bygga nästan precis så mycket som
vi föreslagit. Vår siffra har alltså visat
sig vara i underkant och inte för hög.
Ändå får vi varenda gång vi tycker
något annat än regeringen höra att det
rör sig om ett överbud. Men när en
statlig utredning något halvår efter det
att vi lagt fram våra förslag kommer
till samma resultat som vi eller t. o. m.
presenterar en högre siffra än vi, kan
då detta vara en indikation på att vi

Nr 33

Tisdagen den 2 november 19G5 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

hela tiden kommer med löjliga överbud,
såsom finansministern vill påstå?

Nej, herr finansminister, ange siffrorna
för bostadsbyggandets omfattning
och våra förslag och ni skall finna
att det inte alls förhåller sig på det
sätt som ni påstår.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! I sin replik till mig
var finansministern något mer nyanserad
än i sitt första anförande, något
som jag noterar med tillfredsställelse.

Som en förklaring till epitetet demagogi
framhåller finansministern nu att
vi från högerpartiets sida ville genom
våra förslag försämra statsfinanserna
högst väsentligt.

Jag bestrider detta. I de förslag till
skattesänkningar som vi lagt fram har
vi varje gång anvisat olika vägar att göra
motsvarande besparingar. Det har
inte alltid varit lätt. Det har många
gånger varit impopulärt. Alla i denna
kammare vet hur känsligt det är att
framlägga sådana stundom rätt hårda
besparingsförslag. Men vi har gjort det.
Därför bestrider jag finansministerns
påstående på den punkten.

Sedan åberopade finansministern som
exempel vad som hände under förra
valrörelsen. Det är tydligen ingenting
av vad jag sade i dag som finansministern
åsyftar utan det är den gamla
ATP-frågan som spökar på nytt. Det är
alldeles riktigt att vi ansett att ATPsparandet
har varit för stort och att det
på lång sikt kommer att vara för stort.
Det förslag som framfördes under den
åsyftade valrörelsen var inte avsett att
ligga till grund för en nedskärning av
det dåvarande sparandet i ATP utan
syftade till att man skulle använda en
del av de nya pengarna till att finansiera
en reform som kammaren nu är
utomordentligt angelägen om att genomföra.
Förslaget var kompletterat med
åtgärder för att samtidigt öka det enskilda
sparandet. Vi tror nämligen att
en kombination av enskilt sparande och

kollektivt sparande är det riktiga och
att man inte bör satsa enbart på det
kollektiva sparandet.

Vi har inte bjudit över finansministern.
Vi har förklarat oss vara villiga
att betala kostnaderna för alla de bud
vi framlagt. Det vidhåller jag bestämt.

Även beträffande Norge gjorde finansministern
en viss nyansering. Det
är klart att splittringen på vänsterkanten
i Norge måste ha bidragit till att
det gick sämre för de socialistiska partierna
än om de hade hållit ihop. Anledningen
till min fråga var emellertid att jag
fick intrycket — och det har jag trott
mig märka tidigare när man diskuterat
dessa frågor — att man på socialdemokratiskt
håll beklagar att de socialdemokratiska
och vänstersocialistiska
partierna inte höll ihop i valrörelsen.
Då ligger det nära till hands att fråga
om finansministern anser att socialdemokratien
står närmare kommunisterna
än de borgerliga partierna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror inte mycket på
att låglöneproblemen kan lösas därigenom
att högre avlönade avstår någonting
till de sämre avlönade. Vi är överens
om att avtalsrörelsen skall vara fri.
Om det sker en sådan nivellering får
den ske efter frivilliga grunder och naturligtvis
på basis av frivillig solidaritet.

Jag lade i mitt anförande huvudvikten
vid låglönegrupperna. Den bästa
vägen att förbättra läget för dessa grupper
är enligt min mening att förbättra
förutsättningarna för dem inom de företag
där de är verksamma. Dessa låglönegrupper
finns i mycket stor utsträckning
inom de mindre företagen
och inom företag som har det besvärligt
i konkurrenshänseende, men den förda
regeringspolitiken gynnar inte alls dessa
företag, tvärtom. Den leder snarare
till en ytterligare försämrad konkurrensställning
för dessa företag. Där -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1905 fin.

Vid remiss av Kunffl. Maj ds proposition nr 145

igenom undanröjs ocksft möjligheterna
för dessa låglönegrupper att kunna följa
med i utvecklingen.

Det är den positiva linjen som vi varit
eniga om att statsmakterna bör följa.
Vi kan inte blanda oss i avtalsuppgörelserna
och skall inte göra det heller.
Det finns tillräckligt många andra områden
där man kan hjälpa och stödja
låglönegrupperna. Jag nämnde en hel
rad sociala åtgärder, skatteåtgärder
m. m. Om vi gör en samlad insats tror
jag att vi kan komma en god bit på
vägen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Nu kom herr Hansson i
Skegrie och krånglade igen till begreppen
om låglönegrupperna för oss allesammans.

Först var han krånglig, sedan var
han klar och jag honorerade honom för
det. Sedan går han upp i talarstolen
och understryker ytterligare sin klarhet
och han får ännu ett erkännande för
det. Därefter krånglar han på nytt till
saken. Var det därför att jag efterlyste
en mittlinje i hans tidigare deklaration
som gjorde honom bekymrad, så bär
jag överseende med honom på den
punkten och fortsätter följaktligen att
tro att han har sin gamla och pålitliga
uppfattning.

Herr Bohman hävdar att högerpartiet
ständigt haft täckning i sina alternativa
budgetförslag för de skattesänkningar
utöver regeringens förslag som
presenterats. Jag kan gå så långt i
medgivande att vad herr Bohman säger
var i vissa stycken riktigt innan herr
Bohman flyttade in i kammaren och talade
för högern. På den tiden herrar
Hjalmarson och Swärd stod för högerlinjen
försökte de under vissa år på ett
hedervärt sätt skapa denna täckning.
Men det gick så illa att herr Hjalmarson
och herr Swärd fick sparken från
högerpartiet. Sedan den operationen

gjorts har högerns täckningsförslag
mest haft karaktär av fönsterskyltning.

Till sist vill jag något beröra herr
Ohlins resonemang i diskussionen om
realräntan. Jag tillät mig säga i mitt
första inlägg att 1932, 1933 och fram
till 1935, då vi inte hade några prisstegringar
alls, kunde räntan för en
insättare röra sig om ett par eller tre
procent. Räntan var beskattad vid det
tillfället. När vi nu har en prisstegring
på 3 procent kan man göra insättningar
och få 6 procents ränta. Den räntan är
också beskattad. Samma princip har
gällt varje gång. Jag förstår inte herr
Ohlin när han nu för in något slags
skatteavdrag som inte är möjligt att
göra. En liten inkomsttagare betalar
däremot 1965 ingen skatt på räntan om
han är gift och har kapital under 12 000
kronor. Det gjorde han på 1930-talet.
En stor inkomsttagare betalar det mesta
av ränteavkastningen i skatt, eftersom
han får kännas vid den progressiva
beskattningen. Räntan är alltså beskattad
på samma sätt som inkomsten är beskattad,
dock med visst undantag.

När man nu i diskussionen säger att
situationen är så mycket allvarligare
för spararna än på 1930-talet vill jag
föra in min argumentation. Jag är helt
övertygad om att den håller.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Ohlin riktar kritik
mot ett uttalande om skandinavisk
försvarssamverkan, vilket jag gjorde i
dansk radio i mitten av oktober. Låt
mig då erinra om vad som förekommit!

För en månad sedan kom det fram
rykten i dansk-norsk press om att det
hade gjorts officiella svenska trevare
i Norge om ett norskt-svenskt försvarssamarbete.
Från regeringens sida dementerade
vi detta.

Dessa rykten väckte särskilt stor uppmärksamhet
i Danmark, som ju enligt
de första ryktena skulle hållas utanför
denna diskussion.

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungi. Maj ds proposition

Den danska radion försökte då ett par
gånger att få oss att göra ett uttalande.
Vi avböjde först men jag gjorde ett uttalande
efter att lia gått igenom frågan
med statsministern. Vi ansåg det tveksamt
om man i den uppkomna situationen,
och såsom diskussionen gick i
Danmark, kunde helt vägra att uttala
sig. Jag gjorde alltså ett uttalande. Detta
blev tyvärr felaktigt refererat i ett
AP-telegram. Jag fick tillfälle att samma
dag i både svensk radio och svensk
television rätta till detta fel.

I koncentrat svarade jag följande i
den danska radion: Denna fråga är rent
hypotetisk — jag tror att det var jag
som förde in det ordet i diskussionen —
därför att verkligheten är ju den att
Danmark och Norge tillhör Atlantorganisationen.

Jag svarade också på en fråga om vår
inställning därest ett nytt läge skulle
uppstå i Europa efter 1970 och Atlantorganisationen
skulle antingen upphöra
eller, som frågeställaren ville formulera
frågan, om Danmark och Norge ändrade
sin utrikespolitik. Jag sade att i en
sådan situation är vi beredda att på
nytt pröva frågan om ett alliansfritt
skandinaviskt försvarsförbund. Jag sade
vidare klart i intervjun att Sverige inte
överväger att ta några initiativ i denna
fråga. Jag sade dessutom som svar
på frågan om jag antog att ett skandinaviskt
försvarsförbund innebar ökad
säkerhet i Norden, att den tesen från
1949 är den första som bör prövas om
frågan på nytt skulle bli aktuell. Något
initiativ till sakdebatt har jag inte tagit
och jag har inte deltagit i någon
sådan. Vi har bara ansett att vi för
dansk press och radio inte kunde ställa
oss helt avvisande, såsom frågan låg
till med hänsyn till den danska diskussionen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga att jag
även efter försvarsministerns förklaring
är mycket skeptisk till värdet av

nr 145

att regeringsledamöter framträder med
hypotetiska uttalanden, där man utgår
från det fallet att grannländerna skulle
ha genomfört en radikal förändring i
sin utrikespolitik, en förändring som
inte har någon aktualitet såvitt jag vet,
och att man då börjar resonera om
vad man skulle göra eller inte göra i
detta fall. Jag undrar vad försvarsministern
skulle tycka, om danska och
norska regeringsledamöter började göra
uttalanden om hur de skulle ställa
sig om Sverige övergåve neutralitetspolitiken
eller om Sverige företoge andra
icke aktuella förändringar i sin politik.
Skulle inte statsrådet Andersson då
tycka att det var tämligen överflödigt?
Jag erinrar om att det då och då i
pressen på kontinenten gjorts antydningar
om att den svenska neutralitetspolitiken
kanske inte är så pålitlig, så
parallellen skulle mycket väl kunna
genomföras. Om det är så att det skall
göras ett uttalande som rör en sak av
sådan grundläggande betydelse som
Sveriges attityd i frågan om förhandlingar
om försvarsallianser o. d., tror
jag att det skall ske efter en mycket
grundlig debatt och inte minst efter
diskussioner i utrikesnämnden.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag medger att det är
tveksamt om man skall uttala sig om
så hypotetiska frågor som en eventuell
upplösning av försvarssamverkan i
väst, vilket jag också mycket starkt betonade
för den danska radion. Herr
Ohlin har väl också uppfattat att jag
bestämt sagt ifrån att jag personligen
inte tror att försvarssamverkan i väst
kommer att upplösas 1969 eller 1970.
Den kan ändra karaktär men inte upplösas.

Men, herr Ohlin, det pågick en debatt
i dansk och norsk press som var
mycket intensiv, och det är i sådana
situationer som man ibland inte kan
undvika att också säga några ord om

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

den rent hypotetiska situationen. Ställningstaganden
av något slag har det ju
icke varit fråga om och initiativ till
debatt eller initiativ till intervjuer har
inte tagits från den svenska regeringen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! .lag har med visst intresse
suttit och lyssnat på sådana här
debatter under cirka 25 år, och jag
frågade mig vilka nyheter oppositionen
nu tänker komma med. Jag kunde bara
konstatera att sedan den diskussion vi
hade i våras har kärlekskrankheten mellan
centerpartiet och folkpartiet ökat,
och det förefaller nu som om de skulle
ha diskuterat äktenskapliga förbindelser.
Det nya är väl månne att de nu tagit
in högern som allierad, vilken under
våren uppträdde ungeför som en hartsfiolspelande
okynnespojke, och när
jag hörde herr Hansson i Skegrie,
som ju använde både teologi och litet
av varje, så tänkte jag att det nu blir
ett kyrkbröllop inom de borgerliga.
Men när jag hörde herr Hansson i Skegrie
säga att de var villiga att bära
bördorna av en höjning av låglönerna,
frågade jag mig omedelbart hur det
skulle gå med det äktenskapet. Han tog
dock tillbaka detta löfte i sitt andra
anförande och sade klart och tydligt
att han inte menade att de större inkomsttagarna
skulle behöva vara med
och betala kalaset. Varifrån han skulle
ta låglönelyften efter det, vet jag inte.

När jag hörde alla dessa vackra tal
kom jag emellertid att tänka på ett tal,
som hölls i Gamleby, jag tror det var
1910, där en Olsson, en bonde, varnade
bönderna för att gå med de borgerliga,
eller de rika som han sade. Hammarskjöld
protesterade, men det är givet
att man trots all denna födslovånda
inom borgerligheten väl får utgå ifrån
att linjerna numera liar klarnat så pass
att vi får en enig borgerlig opposition
emot oss, och det är väl det nya.

Jag vill också säga att jag även för -

stod att man skulle diskutera penningpolitiken.
Jag tänkte att det skulle
vara intressant att titta på den nya
hundralappen, ty den komme väl att ange
ett fast penningvärde. Till min fasa
får jag se, att man placerat Wasaskeppet,
alltså regalskeppet som sjönk, på
den här hundralappen, och jag tänkte
att herr Ohlin måste väl ändå uppmärksamma
just denna fasansfulla attack
mot penningvärdet. Sedan vände jag
och tittade på den andra sidan. Då
får jag se Gustaf Adolf, den som hade
en stormaktsdröm och som kostade
vårt svenska folk fantastiska pengar.

När jag begärde ordet och gick in i
debatten, var det därför att jag ville
erinra de borgerliga om att när jag var
ung så sjöng vi en medborgarsång av
Heidenstam, som bara konstaterade:
»Så sant vi äga ett fädernesland, vi
ärvde det alla lika, med samma rätt
och med samma band för både arma
och rika.» Han konstaterade även: »Det
är skam, det är fläck på Sveriges banér,
att medborgarrätt heter pengar!»

Det förefaller som om den politiska
omgången nu har gjort ett varv och vi
är tillbaka till en ställning, där borgerligheten
ånyo vill samla sig mot den
fackliga och politiska arbetarrörelsen.
Jag vill då erinra om att det i dag finns
anledning för det svenska folket —
som ändå 1918 visade förtroende för
demokratien och samtidigt sade sig att
man med demokratiska medel ville omforma
vårt land, ge människorna människovärde,
trygghet mot social, ekonomisk
och kulturell nöd — att komma
ihåg att den politik, som sedan dess
har förts i vårt land, haft till målsättning
att försöka eliminera hindren för
de bredare folklagren att få det människovärde,
som de då inte hade.

Det är klart att vi äldre med stolthet
kan säga att vi har överträffat vår
ungdoms höga ideal. Vi kan även säga
att vi genom en fredlig revolution har
lyckats omforma samhället. När jag
hörde hur herr Ohlin här i debatten

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

började räkna upp olika saker, så kunde
jag ändå konstatera att socialdemokratien
har genomfört ett reformarbete
som helt enkelt är enastående i världen.
Men vi har inte endast ägnat oss åt reformarbete,
utan vi har jämväl ett näringsliv
och ett samhällsliv som aldrig
har varit så starka som för närvarande,
under den socialdemokratiska regimen.

Ändå vill jag säga att dagens läge inte
skall mätas med vår ungdoms perspektiv,
utan vi har sedan dess skapat olika
tillgångar. När man i dag skall mäta
klyftan mellan dem som har sociala och
ekonomiska besvärligheter och de andra,
håller jag självfallet med om att
denna avvägning visar att vi i Sverige
ändå har bibehållit en klyfta som inte
kan vara rimlig.

Vi måste också komma ihåg att vi
har behållit en rättsfilosofi som i stället
för att förebygga brott synes stimulera
till brott. Socialdemokratien borde
givetvis ha ingripit och rensat ut en sådan
rättsfilosofi som passar inom ett
annat samhälle.

Jag håller med om att vi inte har
lyckats lösa bostadsfrågan för medborgarna,
men jag vill tillägga att jag 1935
gick ur gård i gård i mitt län, och jag
kan nu bara konstatera att vi, jämfört
med läget då på bostadsmarknaden,
har genomfört en revolution. Men det
är inte till fyllest att vi har åstadkommit
denna förändring, tv alla bör ju ha
rätt till bostad.

Jag vill också erinra om att den ekonomiska
utvecklingen, produktionen,
fördelningsprinciperna och deras tilllämpning
inte har fungerat på det sättet,
att vi har kunnat råda bot för bristerna.
Det är givet att strofen »Det är
skam, det är en fläck på Sveriges baner
att medborgarrätt heter pengar!» ännu
har giltighet och kommer att ha det till
dess att vi inom de bredare folklagren
fått tillräcklig styrka att gripa oss an
med rådande missförhållanden.

Rätten till bostad, fritid och rekreationsmöjligheter
borde vara en primär

rättighet för alla. Hela vår socialpolitik
av i dag förutsätter detta. Trots det
tolererar vi att det är lagligt att enskilda
och hänsynslösa tomtjobbare får
spekulera i dessa värden på ett sätt
som ger miljardvinster åt enskilda. Detta
är vår tids verkliga skamfläck därför
att det riktar sig direkt mot själva
grunden för samhället, nämligen hem,
familj och individ.

Vi utreder, och experter drar upp en
målsättning och planerar att lösa problemen
för de ekonomiskt starka men
glömmer bort att vi har små inkomsttagare,
ungdomar och åldringar, som
aldrig har de ekonomiska förutsättningarna
att kunna tillgodogöra sig
dessa fina nyttigheter. De senare får
nöja sig med undermåliga bostäder,
kanske en sängplats i ett gemensamhetsrum
i ett rivningshus. För detta
elände tvingas de alltför ofta att betala
ockerpriser. Samtidigt byggs det lyxvillor
och stora lägenheter med dubbla
bekvämlighetsinrättningar. Det kan låta
vackert när våra s. k. experter planerar
målsättningen för byggande så högt att
det förutsätter inkomster på omkring
30 000 kronor. Man glömmer då bort
att även den nedre hälften, de som tjänar
under 15 000, har rätt att kunna
efterfråga en bostad som är någorlunda
nybyggd och modern.

Visst kan byggfolkets spetsar, som det
hette i en tidningsartikel, ge finansministern
bakläxa när han förordar att vi
skulle bygga mindre men fler och moderna
bostäder inom kvoten för tillgänglig
arbetskraft och ekonomi och på
så sätt bereda de små inkomsttagarna,
ungdom och gamla, möjlighet att få
flytta in i nya bostäder och inte endast
behöva överta dem som de besuttna
överger för att flytta in i lyxvillor och
nybyggen.

Jag vågar påstå att vi under en överskådlig
tid har ett skriande behov av
1—3-rumslägenheter dels för de små
inkomstagarnas familjer, dels även för
den ungdom som söker sig till bl. a.

Tisdagen den 2 november 1905 fm.

Nr :!3

•19

Vid remiss av kungt. Mai:ts proposition nr 145

vårdyrkena och studier och som har
ett växande behov av mindre lägenheter.

Finansministerns realistiska bedömning
måste vara vettigare än alla byggexperters
utrymmes- och standardfilosofi,
tv vi löser inte de verkligt behövandes
bostadsproblem genom att sätta
in fler toaletter, badrum etc. i de stora
lägenheterna och villorna, utan detta
gör vi, om vi i dagens situation minskar
takten i byggandet av stora lägenheter
och villor och koncentrerar våra resurser
inom bostadssektorn till att gälla
mindre lägenheter i flerfamiljshus
som kan ställas till förfogande för ett
rimligt pris.

Vi skall inte blunda för att vi trots
bostads- och kapitalbrist även i dagens
tidningar får läsa att »han sitter lugnt
och tjänar 13,5 miljoner» på tio år
utan arbetsprestation och med en kapitalinsats
på 1,5 miljon, som kanske
var lånad i samma bank i vilken en
småsparare satt in sina pengar i avvaktan
på att få en ekonomiskt överkomlig
bostad. En annan rubrik lyder »Remsa
vid Öresund har ökat en miljard i
värde på två år». Exemplen kan mångfaldigas.
När man diskuterar ekonomiska
ting och talar om att kapitalbrist
hindrar byggenskap kan man självklart
inte bortse från de oerhörda kostnader
som ligger i markvärdestegring och
bostadsspekulation.

Jag har därför den uppfattningen, att
Sverige nu med kraft måste vidta alla
åtgärder som är möjliga för att tillintetgöra
den samhällsböld som bostadsoch
markjobberiet innebär. De enskilda
företagarna har visat att de inte har
förmåga att lösa vare sig mark- eller
bostadsfrågorna. Därför är det samhällets
skyldighet att ingripa här och stävja
jobberiet. När man planerar nya
stadsdelar m. m., då skall samhället inte
bara sköta om planeringen utan jämväl
ha kontroll över priset på tomtmarken
och vidta andra erforderliga åtgärder
på detta område.

Om det förslag som regeringen skic -

kat över till lagrådet är tillräckligt effektivt
för alt komma till rätta med
dessa problem, så hälsar jag det med
tillfredsställelse. Det är självklart alt
ätgiirder måste tillgripas snarast möjligt.
Men när regeringen försöker komma
till rätta med sådana här problem,
för man uppleva, att Svenska Dagbladet
skälver av rädsla för att regeringen skall
gripas av handlingskraft för att avskaffa
spekulationsvinsterna. Tidningen
hotar därför med att »det då blir nödvändigt
att vid valet tillbakavisa en
mycket allvarlig socialistisk attack mot
vad som återstår av frihet på ett så
vitalt område som bostadsmarknaden».

Tänk om de borgerliga redaktörerna
och politikerna skulle byta plats och
ekonomi med de små inkomsttagarna
och de bostadslösa som kanske har en
säng i ett rivningshus, så att de finge
praktiskt pröva den fattighusfrihet de
vill värna. Det blir intressant att se om
man på den borgerliga — numera får
man väl förutsätta — fronten skall starta
en medlidandeskampanj för att skydda
mark- och bostadsspekulanterna.
Det skall bli intressant att se, när denna
fråga aktualiseras under valrörelsen,
hur centerpartiet, folkpartiet och högern
mobiliserar alla både psykologiska
och andra skäl för att säga: »Det är
hemskt att ni ingriper mot denne stackars
tomtjobbare, som ändå bör ha frihet
att tjäna 13,5 miljoner som arbetsfri
inkomst!» Jag tror emellertid inte
att socialdemokratien behöver frukta
en sådan agitation. Skulle den lyckas
måste man säga sig att vi har fått en
avkristnad borgerlighet som endast tänker
på pengar.

Experternas målsättning inom bostadspolitiken,
som förutsätter inkomster
på 25 000—30 000 kronor, aktualiserar
även frågan om åtgärder för den
hälft som har lägre inkomster än 15 000
kronor. Menar byggexperterna att vi
omedelbart skall höja låglönerna till låt
oss säga 25 000 kronor per år? Det
skulle innebära — och jag har ingen -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

ting emot det — att exempelvis landstingen,
kommunerna och staten omedelbart
skulle ta bort alla lönegrader
under 10. Ett sådant lönelyft behövs
givetvis. Sjukvårdsbiträden, som placeras
i lönegrad 3 när de börjar, har en
oerhört låg lön. Många andra grupper
är också placerade i lägre lönegrad än
10. De har inte sådana inkomster att de
kan försörja sin familj. Jag är på det
klara med att man kan ta en inkomststegring
för dessa grupper och jag är
också villig att pröva den möjligheten
— dock inte så som herr Hansson i
Skegrie föreslog, utan vi skall självklart
lösa in växlarna genom att skaffa pengar
till landsting, stat och kommun.

Det märkliga är dock att så snart
man börjar tala om låglönelyft kommer
det internationella löneläget för exportindustrierna
in i bilden och inflationsspöket
frammanas — ungefär som herr
Ohlin gjort i dag. Men varför talar man
så tyst om alla dessa spekulationsmiljarder?
Varför talar man så tyst om
utdelningen på aktier och om höglönelyft?
Är inte dessa »utdelningar» mera
inflationsdrivande än de mindre inkomsttagarnas
lönelyft, som man trots
allt förutsätter måste göras för att de
mindre inkomsttagarna skall få del av
nyttigheterna.

Det talades för en stund sedan om
herr Nicolin, ASEA-chefen, som tjänar
drygt 600 000 kronor; han talar också
om att lönerna i Sverige är för höga
och varnar för inflationsrisken. Jag är
även förvissad om att om vi inom riksdagen
skulle börja granska lönerna för
en del av våra anställda och för anställda
i verk och andra institutioner, skulle
vi komma underfund med att många
måste ha det mycket besvärligt — att
vi själva har den levnadsstandard vi
har tycker vi är ganska naturligt.

Jag vill också erinra om att landstingen
nu på löpande band tillsätter en
sorts nya landstingsdirektörer. De kan
redan vara i pensionsåldern när de tillsätts.
Ingen vet deras arbetsuppgifter.

nr 145

Vi vill införa att de skall bereda, besluta
och verkställa i sitt arbete och de får
en lön på 60 000—70 000 kronor, ja, deras
inkomster närmar sig 100 000 kronor,
om man tar med alla förmåner. Det
förutsattes att de inte skall ha pension
enligt ATP-reglerna utan åtminstone
40 000 kronor efter 12 år, d. v. s. 4 gånger
begynnelselönen åt ett sjukvårdsbiträde.

Trots detta är jag förvissad om att
om vi börjar diskutera låglönelyft kommer
riksdagsmän, ASEA-chefen, landstingsmän
m. fl. att få ett underligt uttryck
i ansiktet och säga: »Det är orealistiskt,
det är inflationsdrivande och
omöjligt att genomföra.» Varför har vi
då en massa utredningar som kostar
staten flera hundratusen kronor och sysselsätter
en mängd människor, om vi
har målsättningar som ingen förutsätter
skall gå att genomföra? Jag skulle till
finansministern vilja rikta eu vördsam
vädjan att han snarast möjligt avskaffar
största delen av utredningarna och
låter pengarna användas för vettigare
ändamål. De personer som sysselsättes
med utredningarna skulle väl kunna utföra
ett produktivt arbete i stället.

Markvärden och allt detta är rätt besvärliga
saker, men kanske är det ändå
besvärligare att genomföra en vettig
politik. Jag vill erinra om att de borgerliga
gjort upp en mycket stor önskelista,
men de har inte sagt på vad sätt
vi skall skaffa inkomster till statsverket
för att kunna genomföra det hela. Jag är
medveten om att vi kan ta ut betydligt
mera skattevägen men om de borgerligas
skattegnäll skall fortsätta tvingas vi
överväga andra åtgärder för att till statskassan
skaffa de behövliga medlen för
att kunna driva en vettig reformpolitik
i detta land.

Jag tror att de flesta i riksdagen skulle
kunna vara eniga om att socialisera
bryggerinäringen, åtminstone att döma
av den debatt vi exempelvis haft om
mellanöl och annat Öl liksom om alkohol
över huvud taget. Men det räcker

Tisdagen den 2 november 19G5 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition nr 145

inte. Då säger kanske någon att skogsindustrierna
nu centraliserats på ett sådant
sätt att de kan överföras i samhällets
ägo. Det förhåller sig kanske så,
och det är givet att det kan ge en del.
Det kan också siigas att även andra industrier
och handeln har centraliserats,
varigenom de stora enheter skapats
som samhället behöver för att kunna
finansiera alla anspråk. Men de borgerliga
försöker skrämma med att vi vill
ta småindustrierna och hantverket. Dessa
kan över huvud taget inte diskuteras
i detta sammanhang, eftersom de
inte löser några av de finansiella och
andra problem som måste vara förutsättningen
för att det skall göras ett
ingrepp. Det är givet att man i enstaka
fall, av sociala eller andra skäl, kan
tvingas att ingripa, men då sker det inte
av affärsmässiga, industriella eller skattemässiga
skäl.

Jag tror därför att herrarna bör komma
ihåg att vi måste försöka komma till
rätta med alla dessa problem. Vi måste
offra betydligt mer för våra industrier
och deras investeringar. Man får inte
tro att vi skulle kunna dra in på detta
område utan att förorsaka samhället
skador. Vi måste fortsätta med den kulturella
upprustningen vid våra universitet
och högskolor, ty utan vetenskap,
forskning och teknik kan ett litet land
aldrig klara sig, och vi är också på andra
områden tvungna att skapa resurser.
Jag lyssnade förgäves efter att det i
denna debatt skulle ges anvisningar om
hur vi skulle få pengar. Det kan inte
vara vettigt att den politiska debatten
under 25 år endast skall bestå av uppräkningar
från oppositionens sida av
det ena önskemålet efter det andra utan
att man talar om hur dessa önskemål
skall kunna tillgodoses ekonomiskt. Industriens
folk synes fatta ekonomi på
ett annat sätt än de politiska partier
som företräder dem. Vi kan aldrig gå
utanför de ekonomiska problemen om
vi skall lösa dessa frågor.

Herr talman! Jag begärde egentligen

inte ordet bara för att siiga detta, utan
jag vill också framhålla att spekulationsvinsterna
på livsviktiga områden även
måste ha en nedbrytande verkan på vår
ungdom octi andra liksom på hela vårt
folks respekt för vad som i en rättsstat
skall anses vara riitt och orätt. Alt samhället
tolererar att enskilda, i många
fall under förhållanden som liknar utpressning
och ocker, straffritt kan lägga
beslag på miljoner, ja, miljarder, måste
ha eu suggererande och brottsstimulerande
verkan som lockar unga octi gamla
till att genom brottslig verksamhet
på ett lätt sätt ta andras egendom i besittning.
Det är märkligt att rättegångsbalken,
brottsbalken, upphovsmannarätten
o. s. v. förefaller ha alla de brister
som jag påtalade vid besluten i riksdagen.
Man måste säga att den juridiska
sakkunskapen synes ha spekulerat fel i
dessa frågor.

På tal om besparingar vill jag bara
konstatera att vårt rättsväsende har blivit
så dyrt och tidsödande att endast de
medellösa eller bolag och mycket rika,
för vilka samhället betalar rättegångskostnaderna,
kan föra process, medan
alla mellanskikt inte har möjligheter att
hävda sin rätt. Jag menar att ett rättsväsende,
som har blivit så dyrt och
tidsödande, kan skapa problem som i
olika sammanhang måste vara allvarliga
för ett demokratiskt samhälle.

Jag vill ställa några frågor. Det är
väl förklarligt att vår ungdom frågar
sig varför det är straffritt att genom
spekulationsvinster ta miljoner från fattigt
folk och skapa nöd och elände. Om
däremot en person i militärtjänst tar
för sig några gram extra smör, föres
det en stor process som är mycket kostsam
för samhället. Gör en person ett inbrott
och stjäl föremål för ett mindre
värde eller om han tillgriper, låt oss
säga en miljon kronor i en bank, blir
det i båda fallen polispådrag, hårda domar
och ett oherrans liv i pressen. Om
samma människor spekulationsvägen
tillskansar sig 13,5 miljoner kronor från

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

folkgrupper, för vilka det är mycket
besvärligt att avstå dessa värden, får
de inte något straff. Möjligen ger man
dem en medalj därför att de kanske har
överlämnat några hundralappar till en
kommun för någon staty någonstans i
en park.

Vi måste vara på det klara med att
denna utveckling inte kan få fortsätta.
Vår rättsfilosofi, som är urkonservativ
och reaktionär, har fört samhället in i
en byråkratisk snårskog som förlamat
den inneboende effektiviteten i vårt dynamiska
samhälle och gjort brottslig
verksamhet attraktiv, i stället för att
rättsfilosofiens uppgift borde vara att
söka förebygga brott. En ordning, där
tidsskillnaden mellan brott och straff
omspänner månader eller kanske många
år, innebär ett orimligt hårt straff för
den enskilda människan och måste
snedvrida syftet med straffet. Det kan
inte vara rimligt att straffet skall helt
bryta ned en människa och skapa ett
inferno för vederbörande under den
korta tid vi människor ändå har att leva.

Dessa förhållanden måste uppmärksammas
från samhällets sida. Vi måste
försöka komma till rätta med den juridiska
snårskog, där det firas orgier i
oförnuft och improduktivt arbete enligt
Parkinsons lag. Våra juridiska fakulteter
påminner mera om trossamfund än
om centra, där det bedrivs forskning
för att finna lag- och rättsregler som
kan fungera i ett föränderligt samhälle,
där vetenskap, forskning och teknik i
övrigt ständigt söker skapa ökade resurser
och lösa olika problem på ett sätt
som möjliggör ett oavbrutet framåtskridande.
Jag hoppas innerligt att ungdomen
skall — eftersom allt detta påverkar
den ekonomiska och övriga rationaliseringen
inom samhället — protestera
mot den skröpliga undervisningen vid
våra juridiska fakulteter och verkligen
avskaffa det andliga gubbvälde som där
finns och som betyder att det inte sker
någon förnyelse utan att man lever kvar
i ett andligt vakuum från gången tid. Om

de juridiska fakulteterna inte själva vill
förstå sin uppgift i samhället, får vi
kanske köpa en datamaskin som bättre
kan fungera såsom rikslikare när det
gäller lagar och paragrafer.

Någon kanske frågar varför jag i detta
anförande är så kritisk mot olika företeelser
i vårt samhälle. Jag vill öppet
erkänna att det delvis har sin grund
däri, att man inom olika kategorier i
svenskt samhällsliv alltmer gripits av
någon sorts övertro på de stora enheterna,
som lätt kan undanskymma respekten
för vår självstyrelse, för demokrati
och frihet, människovärde och annat.
Vi upplever i dag en samhällsomvälvning,
där de som skall fungera såsom
folkstyrets väktare inom stat, landsting,
kommuner, kooperation, industri, handel
in. m. på grund av bortrationaliseringar
blir allt färre. Vi har varit —
och många är det väl än i dag — stolta
över den västerländska demokrati som
präglar vårt land, över vår kommunala
självstyrelse, våra folkrörelser och allt
annat som hör till Organisations-Sverige.
Men vi får akta oss väl, så att vi
inte kommer att yvas mer över det som
är stort än över det som är rätt. Vi bör
även se till att inte de s. k. experterna
rationaliserar bort vad som är väsentligt
i ett folkstyre och en västerländsk
demokrati och att vi på grund av vår
tanklöshet hamnar i en för vårt land
och folk icke önskvärd främlingsdemokrati.

Herr talman! Med det anförda har
jag försökt peka på en del problem
som vi här i riksdagen behöver diskutera
och lösa.

Nu är de borgerliga klara för en samling
på bred front för att försöka komma
åt socialdemokratien. Ur socialdemokratisk
synpunkt är det naturligt att
de borgerliga vill slåss med och avskaffa
både fackföreningsrörelsen och socialdemokratien.
Det är en medborgerlig
rätt som de har. Men när vi tänker
på den utveckling vi haft och erinrar
oss de problem vi under gången tid har

Tisdagen den 2 november 1905 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 145

brottats med, är det naturligt att vi från
socialdemokratiskt håll kommer att försöka
bevara medborgarnas frihet och
människovärde. Och, ärade kammarledamöter,
den politik som den borgerliga
treklövern nu håller på att enas om
och som väl skall presenteras till våren,
kommer att vara bestämd av det gamla
borgerliga klassamhället.

Det är självklart att svensk socialdemokrati
kommer att värna om vad som
hittills vunnits. Vi kommer också att genom
en fortsatt reformpolitik och en
aktiv ekonomisk politik för att få bärkraftiga
industrier in. in. försöka skapa
ekonomiska förutsiittningar för en ytterligare
utjämning i det svenska samhällslivet.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag tänker här uppehålla
mig vid tre frågor: slutsatserna av
norgevalet — där jag anser finansminister
Strängs påståenden helt felaktiga
— låglöneproblemen samt vissa utrikesfrågor,
framför allt vietnamfrågan.

Hur kan det komma sig att ett arbetarparti,
som suttit 30 år vid regeringsmakten
och under vars regeringstid
utan tvivel en betydande höjning har
ägt rum i levnadsstandarden och viktiga
sociala reformer genomförts, ändå
lider ett valnederlag och förlorar regeringsmakten
till de borgerliga?

Jag skall inte här granska det norska
Arbeiderpartiets egen analys av orsakerna
till valnederlaget. Vi kan begränsa
oss till de svenska kommentarerna.
Statsminister Erlander har gjort
några uttalanden, men dessa tyder tyvärr
inte på någon vilja att dra lärdomar
av norgevalet. Det gjorde heller
inte herr Strängs tidigare uttalande här
i debatten. När man noterat ett bakslag,
är det en gammal sanning att man
inte skall börja söka orsakerna till detta
hos andra. All erfarenhet visar att
man skall börja hemma hos sig själv.
Den norska socialdemokratien led nederlag
därför att man så länge hade

haft den parlamentariska makten utan
att använda den på ett tillräckligt sätt.
Arbeiderpartiets politik motsvarade inte
de förväntningar som de norska löntagarna
och andra befolkningsskikt, särskilt
ungdomen, ställde på den.

Statsminister Erlander skyller liksom
herr Sträng i stället på andra partier,
särskilt på Socialistisk folkeparti, som
han anklagar för splittringsverksamhet.
Man bör kanske komma ihåg att de ledande
inom norska SF-partiet har blivit
uteslutna ur Arbeiderpartiet på
grund av sin opposition mot Norges anslutning
till Atlantpakten. Det förefaller
litet svårt att begära att väljare som
vill uttrycka sin opposition mot atlantpaktspolitiken
skall göra detta genom
att stödja det parti som utformar
denna politik. Herr Ohlins personliga
förskräckelse för att Norge skulle bli
neutralt vill jag också notera. Det verkar
som om detta skulle vara det värsta
som över huvud taget kan drabba det
svenska folkpartiet.

I en demokratisk ordning måste man
erkänna människors rätt att i valen
rösta för den politik de gillar. Inom arbetarrörelsen
kan ett parti inte ställa
krav på fullständig hegemoni och vägra
andra meningar att komma till uttryck.
Man måste erkänna existensen
av olika riktningar inom arbetarrörelsen
som legitim men trots detta och
med utgångspunkt från detta förhållande
verka för enhet och samarbete.

Det är beklagligt om den svenska socialdemokratien
inte drar de riktiga
slutsatserna av norgevalet och kanske
därigenom utsätter sig för risken att
drabbas av samma öde som Gerhardsen
och hans regering. Detta är ju heller
ingen intern angelägenhet för det socialdemokratiska
partiet. Det är en fråga
av betydelse för hela folket, eftersom
en borgerlig regering skulle betyda en
sämre politik.

Inom kommunistiska partiet ställer
vi oss självfallet inte likgiltiga till vilket
parti, socialdemokratiskt eller bor -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

gerligt, som sitter vid regeringsmakten.
Vi skulle betrakta det som ett stort
och allvarligt nederlag för hela arbetarrörelsen
och därvid också för vårt parti,
om de borgerliga partierna skulle komma
i regeringsställning. Det skulle fördröja
den sociala utvecklingen och innebära
stora faror för riskfyllda utrikespolitiska
engagemang. Vi vill inte ha
något norgeval i vårt land. Vi är beredda
att när som helst tillsammans
med andra grupper inom arbetarrörelsen
överlägga om vad den svenska arbetarrörelsen
som helhet måste göra
för att förhindra en liknande utveckling.
Vi är för enhet inom arbetarrörelsen,
enhet för att tillsammans förverkliga
de socialistiska idealen, och
vi vet att sådan enhet är nödvändig
för att de svenska löntagarna skall kunna
bryta storfinansens makt och bygga
ett socialistiskt samhälle.

Huvudorsaken till socialdemokratiens
valnederlag i Norge var utan tvivel
dess politik. Men det fanns som bekant
också bidragande orsaker av valteknisk
natur. Avgörande var inte att SF-partiet
ställde upp, eftersom det hade blivit
borgerlig majoritet i stortinget även
om exempelvis Socialistisk folkeparti
inte hade ställt egna listor utöver Oslo
och Nordland, där de redan hade mandat,
utan dess röster i respektive kretsar
hade tillförts Arbeiderpartiet. Avgörande
för valutgången var alltså inte
splittringen inom arbetarrörelsen, som
herr Sträng här påstod tidigare. Den
argumentationen från socialdemokratiskt
håll är inte korrekt, och man
borde därför upphöra med den.

De borgerliga partierna i Norge fick
tillsammans majoritet i stortinget trots
att de var i minoritet bland väljarna.
Det berodde bland annat på att socialdemokratien
ensam av alla de norska
partierna avvisade förslagen om att utarbeta
en mera demokratisk vallag. Nu
fick varje röst inte lika stort värde i
valet, och detta förde de borgerliga
partierna till makten.

I vårt land motsätter sig socialdemokratien
på samma sätt en omarbetning
av vallagen som skulle göra varje röst
likvärdig. I stället diskuterar man tillsammans
med de borgerliga partierna
projekt om att göra valordningen ännu
mera orättvis genom en minskning av
valkretsarnas storlek. Detta är en mycket
farlig väg även för socialdemokratien
själv, som det norska valet visar.

Till de synpunkter som tagits upp av
länsdemokratiutredningen i författningsfrågan
vill jag framhålla följande.

Vi är för vår del överens om vikten
av det kommunala sambandet i den meningen,
att det är angeläget med en
grundlagsfäst valordning som tvingar
partierna att redovisa sådana kommunalpolitiska
och länspolitiska handlingslinjer
som står i klart samband med
respektive partiers rikspolitik. Vi delar
också helt åsikten att tanken på att i
valrörelserna skilja på kommunalpolitik
och rikspolitik är helt verklighetsfrämmande.

Däremot anser vi att väljarna bör ha
rätt att välja såväl kommunal- som riksrepresentation
genom direkta val i ett
sammanhang. Grundlagsstadganden.som
avser att säkra det kommunala sambandet,
bör inte inskränka denna väljarnas
rätt. De bör däremot ha den karaktären,
att de inskränker partiernas möjligheter
att göra kommunalpolitiska
manövrer utan samband med rikspolitiken.
Förslaget att förlägga kommunaloch
riksval till samma tidpunkt förefaller
av de hittills framförda förslagen att
bäst tillgodose dessa önskemål.

Jag övergår till låglönefrågorna och
några synpunkter på den ekonomiska
politiken i övrigt.

Den nyligen framlagda konjunkturrapporten
visar att det finns goda förutsättningar
för en förbättring av löntagarnas
realinkomster och levnadsstandard.
Den ekonomiska högkonjunkturen
väntas fortsätta. Målsättningen för avtalsrörelsen
är för de fackliga organisationerna
en höjning av lönerna för samt -

Tisdagen den 2 november 19(55 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

liga löntagare, samtidigt som låglönegrupperna
ägnas särskild uppmärksamhet.

Arbetsgivareföreningens försök att
ställa olika löntagargruppers intressen
mot varandra kommer inte att lyckas.
Herr Kugelbergs tal nyligen om »oansvariga
låglönekrav» och hans förslag
att de lågavlönades intressen skulle tillfredsställas
på övriga löntagargruppers
bekostnad kan inte accepteras. Det är
ett försök att begränsa fördelningsfrågorna
till en inbördes uppgörelse mellan
olika löntagargrupper. Det helt avgörande
i dessa frågor är i stället fördelningen
av produktionsresultatet mellan löntagarna
på den ena sidan och de kapitalägande
grupperna, inklusive företagen,
på den andra. Löntagarna kräver
en annan fördelning av nationalinkomsten.
Arbetsgivareföreningens ståndpunkt
är att profiterna aldrig får röras och
att deras andel helst skall växa. Dessa
bägge meningar, som är uttryck för olika
sociala gruppers och klassers motsatta
intressen, kan aldrig förenas.

Det är naturligtvis glädjande att alla
politiska partier numera säger sig vilja
medverka till att lösa de problem som
hänger ihop med låga löner och låga
inkomster i övrigt. Så sent som i valrörelsen
för ett år sedan var intresset minimalt
för både låglöneproblemet och
prisfrågorna. Men frågan är vad intresset
och orden är värda exempelvis på
folkpartiets sida, när man samtidigt inte
vill vara med om en inkomstutjämning
i samhället. En sådan är desto mera
nödvändig som de lägre inkomsttagarna
under de senaste femton åren har fått
en mindre andel än tidigare av hela inkomstsumman.
Enligt sammanställningar
som gjorts av allmänna skatteberedningen
hade år 1955 de 20 procent av
inkomsttagarna, som hade de lägsta inkomsterna,
tillsammans 5,5 procent, medan
de 1964 hade 4,9 procent av inkomstsumman.
De 60 procent av inkomsttagarna,
som hade de lägsta inkomsterna,
hade det första året tillsam -

mans 33,9 procent men tio år senare
bara 31,9 procent av inkomstsumman.
Även förmögenhetsfördelningen torde
ha skärpts under de senaste åren.

Den statliga utredning om låginkomstproblemet
som riksdagen begärt kan säkert
vara nyttig, men den för inte användas
för att uppskjuta förbättringar
för de lågavlönade — dessa förbättringar
behövs nu. De måste åstadkommas
genom en kombination av betydande lönehöjningar
i årets avtalsrörelse och olika
samhälleliga åtgärder.

Samtidigt som den samlade fackföreningsrörelsen
har en stark ambition
att åstadkomma en lyftning av låglönegruppernas
läge i den pågående avtalsrörelsen
är man mycket medveten om
svårigheten att komma fram enbart avtalsvägen.
Det avgörande torde vara att
man genom åtgärder från samhällets sida
skapar en gynnsammare ekonomisk
miljö för en riktig lönepolitik. Därigenom
kan det bli bättre förutsättningar
för att de fackliga organisationernas ansträngningar
att höja låglönegruppernas
standard leder till varaktiga framgångar
— inte bara tillfälliga. Samtidigt är
det självfallet nödvändigt att samhället
vidtar sådana åtgärder, att de nominella
lönestegringarna också blir högre reallöner
och sålunda leder till högre standard.

Den fackliga och politiska arbetarrörelsen
borde enligt vår åsikt komma
överens om ett gemensamt handlingsprogram
för att söka lösa de problem
som sammanhänger med låga löner, låga
inkomster i förhållande till försörjningsbördan
och stora inkomstklyftor. Följande
sjupunktsprogram sammanfattar
de viktigaste frågorna:

1) Förbättrade villkor för barnfamiljer,
folkpensionärer och handikappade.

2) Minskade skattebördor och bostadskostnader
för de lägre inkomsttagarna.

3) Avskaffande av dyrortsgrupperingen.

4) Bättre utnyttjande av statens, kon -

56 Nr 33 Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

sumenternas och löntagarnas styrka för
att motverka prisstegringarna.

5) Utvidgad arbetsmarknadspolitik,
som ger lågavlönade och hemmafruar
omskolnings- och flyttningsbidrag.

6) Lokaliseringspolitiska åtgärder för
att skapa ökade sysselsättningsmöjligheter
i låglönelänen och på en-industriorterna.

7) En lönepolitik som bl. a. från de
gynnsammare förutsättningar, vilka skapats
genom ett förverkligande av de
krav som ovan nämnts, ökar de fackliga
organisationernas inflytande över lönestrukturen
och i varje fack säkrar en
minimistandard för löntagarna.

I en interpellation har jag tagit upp
några av dessa frågor. Jag skall inte i
detta sammanhang föregripa en kommande
debatt, men jag vill erinra om
de förslag som ställts i denna interpellation.
Det gäller dels en utvidgning av
arbetsförmedlingarnas verksamhet, så
att dessa i ökad utsträckning kan ge besked
om lönesättning och löneutveckling
för olika yrken. Det borde också
vara en allmän inriktning hos de arbetsförmedlande
organen att i första hand
ge anvisning om anställningar inom höglöneyrken
och i höglöneföretag. Ett annat
förslag gäller möjligheten för personer,
som redan har arbete men som
vill flytta till bättre betalda yrken, att
få bidrag för omskolning och flyttning.

Det talas mycket om solidaritet i samband
med frågan om en förbättring av
låglönegruppernas läge — och solidaritet
krävs helt visst. Den måste gälla
hela samhället och framför allt komma
till uttryck i åtgärder som innebär att
höga inkomster, stora förmögenheter,
företagsvinster och vinster på spekulation
i aktier och mark får en minskad
andel av inkomstsumman till förmån
för låginkomstgrupperna.

Jag har emellertid i debatten om dessa
problem hittills saknat förklaringar
från dessa grupper och från de politiska
partier, som företräder dem, om
att de är beredda att i handling visa

denna solidaritet. Troligen kommer det
även i fortsättningen att bli som hittills,
att de eftersatta grupperna kan
förbättra sitt läge endast genom hårda
ansträngningar och under motstånd
från de privilegierade skikten i samhället.
Det får inte glömmas att dessa
kraftigt ökat sina vinster och förmögenheter
under den nuvarande inflationskonjunkturen.

Solidariteten måste i dag få ett vidare
innehåll än att gälla enbart dem som
råkat födas inom detta lands gränser.
Detta är viktigt att observera i den diskussion,
som nu förs om den utländska
arbetskraften. Denna fråga får inte ses
från företagens begränsade synpunkt.
Talet om arbetskraftsimport låter cyniskt.
Det handlar dock här om människor,
även om deras arbetskraft är
en vara i det kapitalistiska samhället.
Man måste hävda rätten till fri in- och
utvandring över gränserna och till arbete
i andra länder på samma villkor
som gäller för dessa nationers medborgare.

För arbetarrörelsen är det också
självklart, att utländska arbetare fackligt
organiserar sig och att de bereds
goda sociala villkor. Självfallet bör en
god ordning skapas så att utländska arbetare
snabbt kan få önskade anställningar.
Den debatt som nu pågår understryker
ytterligare det önskvärda i att
genomföra förslaget i en kommunistisk
motion om att slopa utlänningskommissionen.

Till denna fråga vill jag samtidigt
göra den anmärkningen, att vissa tidningars
hastigt påkomna och ivriga diskussion
om den utländska arbetskraften
kan förefalla en betraktare att stå
i samband med den nyss inledda avtalsrörelsen.
Jag vill erinra om att man
i den senaste konjunkturrapporten räknar
med att arbetskraftsbehovet inom
varuproduktionen i vårt land, d. v. s.
inom industri, byggnadsverksamhet,
jord- och skogsbruk, närmast kommer
att totalt minska under 1965—1966.

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

Frågorna kring avtalsrörelsen och
den ekonomiska politiken gäller självfallet
inte bara låglönegruppernas ställning
utan löntagarnas läge och problem
över huvud taget. Med den relativt
hastiga takt, som nu föreligger i
produktionsökningen, borde det vara
möjligt att genomföra en förkortning
av arbetstiden ned till 40 timmar enligt
det tidsschema som föreslagits av
Landsorganisationen, alltså så att reformen
är helt genomförd år 1970.

Denna reform måste ges en plats högt
upp på listan över angelägna åtgärder,
och dess genomförande får icke försenas.
Den nu så vanliga arbetstiden nio
timmar om dagen plus raster och resor
till och från arbetsplatsen binder löntagarna
på ett orimligt sätt och pressar
hårt deras fysiska och psykiska kondition.

Lönerörelsen är emellertid icke ensam
avgörande när det gäller löntagarnas
möjligheter att förbättra sitt läge.
Lika betydelsefullt är det att förhindra
en sådan fortsatt stegring av levnadskostnaderna,
som berövar eventuella löneförbättringar
deras värde. Det gäller
priser, "hyror och skatter.

Frågan om prisutvecklingen ägnas numera
större uppmärksamhet från statsmakterna
liksom från de politiska partierna
och därom är bara gott att säga.
Det är ett stort framsteg om de statliga
organen, såsom handelsministern föreslagit,
får utvidgade befogenheter att
ingripa mot konkurrensbegränsningar
och därvidlag närmast mot leveransvägran.
Vi väntar också med stort intresse
på resultatet av utredningen om
riktprissystemet.

Men det avgörande återstår alltjämt
att göra, nämligen att skapa möjligheter
för ett större organiserat inflytande
från konsumenter och löntagare över
prisbildningen. En stor del av prisbildningen
försiggår numera i monopolistiska
och halvmonopolistiska former.
Priserna bestäms inte längre på grundval
av rena ekonomiska förhållanden,

utan olika parters styrka spelar en viktig
roll för prisbestämningen. Härvidlag
väger konsumenternas synpunkter och
krav alltför lätt, och former måste finnas
för ökat konsumentinflytande över
prisbildningen.

Hyror och bostadskostnader fortsätter
alltjämt att stiga. Samtidigt fortsätter
agitationen för ett avskaffande av
hyresregleringen. Det är helt klart att
denna åtgärd inte skulle skaffa fram
en enda bostad till. Däremot skulle den
fördyra bostadskostnaderna avsevärt.
Nybildade familjer skulle få ännu svårare
att klara hyreskostnaderna i lägenheter
av den storleksordning de behöver.
Gamla människor skulle drivas ut
ur sina bostäder därför att de inte längre
har råd att betala hyran.

Det rimliga vore att hyressättningen
i mindre grad än för närvarande bestämdes
av profit- och räntabilitetshänsyn.
Bostaden måste betraktas som en
social fråga på samma sätt som undervisning
och sjukvård. Samhället måste
dra försorg om att medborgarna har
goda bostäder till en rimlig kostnad.

I det aktuella läget är följande krav
viktiga att genomföra:

1. Finansiering av allt bostadsbyggande
från en statlig fond mot låg och
fast ränta.

2. Ökat samhälleligt engagemang för
produktion av bostäder och byggnadsmateriel
genom bildande av nya företag
med staten, kommuner och de fackliga
organisationerna som intressenter.

3. Effektiva åtgärder för att komma
till rätta med spekulationen i tomtmark
och för att till samhället dra in hela
förtjänsten på markvärdestegringen. —
Förslaget om tomträttslån är ett steg i
rätt riktning, men annars måste det sägas
vara en skandal att så litet gjorts
av regeringen för att lösa denna stora
fråga.

Jag är helt överens med den talesman
för den socialdemokratiska riksdagsgruppen
som nyss förklarade att
dessa förhållanden är en skamfläck. Jag

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

vill emellertid tillägga, att enligt min
åsikt har socialdemokratien ansvaret
för att så litet gjorts på området.

På skattepolitikens område har de
höjda landstings- och kommunalskatterna
kommit att dominera bilden. De höjningar
som gjorts drabbar mycket hårt
de lägre inkomsttagarna på grund av
kommunalskattens utformning som proportionell
skatt. Det är nödvändigt med
åtgärder för att motverka denna skattestegring,
som bl. a. framtvingats av
kommunernas svårigheter att erhålla
lån. Det handlar självfallet om en avvägning
mellan olika behov. Men det
förefaller oss som om ransoneringen
av krediterna och därmed av investeringsmöjligheterna
inte skulle ske på
ett riktigt sätt och framför allt inte omfatta
hela marknaden. De kommunala
investeringarna liksom landstingens investeringar
gäller ju gemensamma behov
av största angelägenhetsgrad för
medborgarna. För att bereda utrymme
för tillgodoseendet av dessa behov måste
det vara befogat att göra inskränkningar
på andra områden. Man får låta
bli att bygga så mycket bensinstationer,
så mycket kontorshus, så mycket varuhus,
så många nya bankpalats av skrytkaraktär.

Vi vänder oss inte allmänt mot ökade
industriinvesteringar, men det måste
framhållas att inte alla utbyggnader avindustrien
kan bedömas som nyttiga
och angelägna. Det produceras mycket
skräp som är av betydligt lägre angelägenhetsgrad
för medborgarna än sjukhus,
skolor och bostäder. Tag exempelvis
åldringsvården och de svåra förhållanden
under vilka mänga av våra gamla
måste bo. Det är viktigare att lösa
dessa problem än att tillåta ökad produktion
av allehanda lyxvaror. Även
industriinvesteringarna borde enligt vår
mening underkastas någon form av angelägenhetsgradering,
där samhällets
synpunkter blir mer avgörande. Allt behöver
inte tillverkas, därför att det kan
ske mot profit. Människornas behov är
viktigare.

På den kommunala beskattningens
område måste man därtill fullfölja strävandena
att överföra utgifter från kommunerna
till staten. Frågan om en progressiv
uttagning öven av kommunalskatten
kommer oundvikligen att aktualiseras
om höjningen av den kommunala
beskattningen fortsätter.

Herr talman! Jag övergår till att anlägga
några synpunkter på utrikesfrågorna.

Sveriges folk har haft förmånen att
leva i fred under mer än 150 år. Vi har
svårt att föreställa oss vad det innebär
att tvingas leva under förtryck av främmande
arméer och under ett regn av
flygbomber och frätande eld. Den
mänskliga fantasien räcker inte till för
att man konkret skall kunna föreställa
sig det fruktansvärda som ett modernt
krig innebär. Det finns risker för att
vår avundsvärda fredliga tillvaro skall
skapa isolationism och ett tillstånd av
likgiltighet för andra människors lidanden.

Reaktionen i vårt land på händelserna
i Vietnam har emellertid visat att
det även hos oss finns en stark solidaritet
med ett folk tusentals mil härifrån,
som med vapen i hand tvingas
kämpa för social rättvisa och nationell
självständighet, för den enkla och självklara
rätten att få leva i fred och bestämma
över sina egna angelägenheter.
Särskilt glädjande är att denna solidaritetskänsla
kommit till så rikt uttryck
bland den svenska ungdomen. Detta är
ett vittnesbörd om det ökade intresse
för internationella frågor och det ökade
medvetande om att hela världen är vårt
land som börjat prägla viktiga delar av
den svenska opinionen. Allt starkare
blir känslan av vårt gemensamma ansvar
för vad som händer och för vad
som underlåtes.

Som ett löftesrikt tecken på en förnyelse
av svensk politik måste också
betraktas den debatt som i somras fördes
i pressen med deltagande av några
av de öppnaste samvetena och samtidigt
skarpaste pennorna i den svenska kul -

Tisdagen den 2 november 19G5 fm.

Nr 315

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

tureliten. Lars Forssell, Sven Lindqvist,
Folke Isaksson, Artur Lundkvist,
Jan Myrdal, Sara Lidman och andra
har genom sina debattinlägg utfört en
gärning av stor betydelse för svenskt
samhällsliv.

Det handlar i dag framför allt om
Vietnam, men vi vet att det i morgon
också kan handla om andra länder. Jag
vill här gärna ge uttryck för min uppskattning
av det sätt på vilket statsrådet
Olof Palme i somras formulerade
socialdemokratiens inställning till dessa
problem. Det handlar, som han framhöll,
om »en folkens resning mot de
privilegierade grupperna». I denna
kamp måste vi »stå på de förtrycktas
sida mot förtryckarna, på de eländigas
och fattigas sida mot deras utsugare
och herrar». Dessa ord, bakom vilka
även statsminister Erlander och utrikesminister
Torsten Nilsson ställt sig, har
jag fattat som förpliktande för svensk
utrikespolitik.

Denna kommer även under de närmaste
åren att utformas i en värld, som
kännetecknas av skarpa motsättningar
och konflikter. Det är viktigt att observera
att själva begreppet »internationella
konflikter» i dag måste fattas mycket
vidare än vi tidigare gjorde. Det
handlar inte längre enbart om krig i
egentlig mening, d. v. s. väpnade sammanstötningar
mellan avgränsade stater.
Det gäller också inbördeskrig som
internationaliseras genom ingripanden
av stormakter. Det gäller nationella och
sociala frihetskrig. Vi måste räkna med
de risker för internationella konflikter
som har att göra med rasförtryck, kolonial
utplundring i gamla och nya former
samt nedtryckandet av hela folk i
svält. Dessa internationella konflikter
kommer inte i samtliga fall att anta karaktären
av krig mellan stater, men de
kommer att utgöra ett viktigt, ja kanske
dominerande inslag i världsbilden, som
inget folk kan ställa sig utanför.

Den av riksdag och regering antagna
målsättningen för svensk utrikespolitik,

alliansfrihet i fred syftande till neutralitet
i krig, måste därför kompletteras.
Den avser endast Sveriges politik med
hänsyn till militära allianser och krig i
egentlig mening. Den täcker sålunda
hara ett specialfall av den allmänna
situationen. Det är klart att vi inte får
någon vägledning för ställningstagandet
t. ex. till apartheidpolitiken i Sydafrika
av denna målsättning.

En allmännare formulering av målsättningen
för svensk utrikespolitik är
följande: Vårt land måste på olika sätt
göra insatser för att bevara freden i
världen och för att stödja rörelser och
folk som kämpar för nationellt oberoende
och social rättvisa. Genom sådana
insatser bidrar vi också på det mest effektiva
sättet till bevarandet av Sveriges
fred och oberoende. Strävandena att
bevara alliansfrihet med sikte på neutralitet
i ett eventuellt krig går väl att
samordna med denna allmännare målsättning.

Insatserna för freden kan och måste
göras över ett mycket brett fält. Den
s. k. terrorbalansen är ingen garanti för
fred, och vårt land deltar därför också
aktivt i strävandena att uppnå förbud
mot kärnvapen och överenskommelse
om allmän och total avrustning. Sverige
verkar också för att Förenta Nationerna
skall bli universellt, bl. a. genom att
Kinesiska folkrepubliken får inta sin
plats i generalförsamlingen och säkerhetsrådet,
och utvecklas till en organisation
helt i fredens och frihetens tjänst.

Våra allmänna relationer till de fattiga
länderna måste byggas på ett klart
erkännande av fakta. De rika länderna
svullnar alltjämt på de fattiga ländernas
bekostnad, och Sverige deltar i denna
utplundring. Vi är med och delar ett
slags kollektiv extraprofit men deltar
också direkt och självständigt i utplundringen
genom handelspolitiken, genom
profiter på direkta investeringar.

Hur skall klyftan mellan fattiga och
rika länder kunna börja överbryggas?
Avgörande är dels att alla former av

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 145

kolonial utplundring avskaffas, dels att
folken i de fattiga länderna genomför
den politiska och sociala revolution som
kan möjliggöra att en verklig ekonomisk
utveckling kommer i gång. Hur kan vi
ge bidrag i denna kamp? Sverige måste
helhjärtat gå in för det handelspolitiska
program, som skisserades i generalsekreterarens
rapport till FN:s handelsoch
utvecklingskonferens i Geneve. Alla
tullar och skatter på tropiska produkter
bör omedelbart avskaffas. Vi måste
aktivt stödja arbetet för att skapa ett
internationellt system av råvaruavtal
och priskompensation, som kan garantera
köpkraften hos exporten av primärvaror
från de fattiga länderna. Vi
bör själva, redan innan detta säkrats
internationellt, kunna uppställa bestämda
målsättningar för importen av både
råvaror och färdigvaror från den tredje
världen. Färdigvarorna bör ges viss tullfrihet.
Ett system för prisutjämning bör
prövas med hjälp av anslag över statsbudgeten.

Att lösa dessa frågor är att göra någonting
positivt för de fattiga ländernas
utveckling. Det är det däremot inte att
söka samverkan mellan de bägge handelsblocken
av rika kapitalistiska stater
i Västeuropa, block vilkas upprättande
ytterligare försvårat läget för de fattiga
länderna.

Den privata svenska kapitalexporten
till u-länderna bör kontrolleras via valutaregleringen
och tillstånd ges endast
när kapitalanläggningarna infogas i uländernas
ekonomiska planer och därigenom
kan bli till verklig nytta. Vårt
lands offentliga bistånd till u-länderna
uppgår fortfarande endast till mellan
0,2 och 0,3 procent av bruttonationalprodukten.
Inte bara takten i ökningen,
utan även målsättningen måste kraftigt
höjas, förslagsvis till 5 procent att uppnås
inom de närmaste tio åren. Det rimliga
vore att man genomförde en koncentration
av biståndsgivningen till länder,
där man slagit in på demokratiska
och socialistiska utvecklingsvägar. En -

dast där blir biståndet till verklig nytta.
För att garantera en så bred anslutning
som möjligt till kravet om ett kraftigt
utökat biståndsprogram bör emellertid
målsättningen om viss politisk neutralitet
bibehållas. Men redan detta måste
innebära stora förändringar i det nuvarande
programmet. Reaktionära och
korrupta regimer, som utgör en broms
för en verklig utveckling i respektive
länder, bör icke erhålla svenskt bistånd.

Vårt dilémma i denna fråga är, att
samtidigt som Sveriges utplundring av
de fattiga länderna fortsätter och det
är angeläget att bryta det egoistiska
motståndet inom landet mot ett ökat bistånd
till dessa länder, så har vi mycket
små garantier för att svenska biståndsinsatser
verkligen blir till nytta för de
fattiga i de fattiga länderna.

EU problem finns också på ett annat
område. Frihetsrörelserna i Angola och
Mosambique behöver framför allt vapen,
och sådana lär snart komma att behövas
också i Sydafrikanska unionen. Sverige
bedriver en relativt stor vapenexport,
men det sker enligt regler som säger att
licenser vägras till stater som för tillfället
är invecklade i akuta internationella
konflikter eller i vilka inbördeskrig
råder eller där det internationella
eller interna läget är så hotande att fara
för oroligheter eller krig föreligger. Vapenexporten
är omgiven med stor sekretess,
Och jag Vet sålunda inte om vi avbrutit
alla vapenaffärer med Förenta
staterna och i så fall bär vi gjorde det.
Men den allmänna verkan av dessa regler
måste bli att de väletablerade staterna,
vilka i allmänhet är de som förtrycker
andra stater och folk, får köpa
.svenska vapen — i varje fall så länge
de förtryckta inte rest sig. Vi hjälper
förtryckarna, inte deras offer. Det rimliga
vore att göra motsatsen. Så länge
de politiskt styrande inte kan vinnas
härför bör den svenska vapenexporten
helt inställas.

Vårt land bör omedelbart efterfölja
rekommendationen från FN:s general -

Tisdagen den 2 november 1905 fm.

Nr 33

Öl

Vid remiss av Ivancl. Majrts proposition nr 145

församling och avbryta de diplomatiska
och ekonomiska förbindelserna med
Sydafrikanska unionen. Den hittillsvarande
konsumentbojkotten är otillräcklig.
Medan de svenska konsumenterna
kraftigt minskat sina inköp av
produkter från Sydafrika, har de svenska
kapitalisterna i år kraftigt ökat både
export och import av industriprodukter
och råvaror. De stora svenska företagen
med de världsbekanta namnen gör
fortfarande höga profiter i Sydafrika på
utsugningen av färgad arbetskraft, som
Verwoerds regering billigt ställer till
förfogande. Detta är Sveriges ansikte i
Sydafrika och världen. Allt fler här
hemma skäms för det.

I Angola och Mosambique förs en väpnad
kamp mot en kolonial förtryckarregim.
Förtryckaren är Portugal, en stat
med vilken vårt land är förenat i det
europeiska frihandelsområdet. Former
måste sökas för stöd åt frihetsrörelserna
i dessa områden liksom i Rhodesia, i
Sydamerika och på andra håll i världen.
Här handlar det framför allt om de
insatser som arbetarrörelsen och andra
progressiva rörelser kan göra.

Till värderingen av händelserna i
Vietnam vill jag slutligen framhålla följande.
Till sitt grundläggande innehåll
är det amerikanska kriget mot Vietnam
ett smutsigt kolonialkrig fört av en imperialistisk
stormakt. Detta krig måste
fördömas och bekämpas därför att det
dödar människor, förstör deras egendom
och söker lägga hinder i vägen för
ett folks frihet och självständighet, därför
att det utgör ett hot mot världsfreden
och därför att det bidrar till att förgifta
förhållandena mellan nationer,
kontinenter och raser. Det har mer och
mer antagit karaktären av ett utrotningskrig
mot ett litet folk, samtidigt
som börskurserna stiger och krigskonjunkturen
blomstrar i angriparstaten.
Tv som något annat än ett anfallskrig
kan man inte karakterisera den amerikanska
terrorbombningen mot Nordvietnam,
en terrorbombning som utvid -

gats även till Sydvietnam där bombmattorna
nu utplånar folk och byar.

Vad, kan vi göra? Vi kan uttrycka vår
mening och vi kan medverka i aktioner.
Opinionen bör gälla kravet att det vietnamesi,
ska folket skall få leva i fred och
nationellt oberoende. Men detta förutsätter
att de amerikanska terrorbombningarna
av Nordvietnam upphör och
att alla främmande trupper, d. v. s. de
amerikanska och allierade förbanden,
lämnar Vietnam. Detta är förutsättningen
för fredliga förhållanden, eftersom
de amerikanska trupperna är angriparen.

Fred i Vietnam förutsätter alltså tilllämpning
av genéveavtalen från 1954.
Både från Demokratiska republiken
Vietnam och Nationella befrielsefronten
L Sydvietnam har framhållits, att
problemet nu enligt deras mening inte
är förhandlingar. Det är i stället att tilllämpa
förhandlingsresultaten från 1954.
Dessa innebär bl. a. förbud mot att införa
trupper och krigsmateriel, upplåta
respektive territorier för militärbaser
och ingå militärallianser. De förklarar
också att en reglering av de politiska
problemen i Vietnam måste vara grundad
på respekt för principerna om oberoende,
enhet och geografisk integritet
samt ge det vietnamesiska folket möjlighet
att åtnjuta grundläggande friheter,
garanterade genom demokratiska institutioner,
som framgått ur allmänna, fria
och hemliga val. Dessa rättigheter förvägrades
Vietnams folk ay utländska
stormakter, som omedelbart började
bryta genéveavtalens bestämmelser.
Förenta staterna flyttade snabbt in i
tomrummet efter de franska kolonialisterna.

Opinion mot det amerikanska anfallskriget
och krav att de amerikanska
trupperna skall lämna Vietnam är emellertid
icke tillräckligt. Vårt land bör
också i handling lämna stöd till det
vietnamesiska folket. Ökade humanitära
hjälpinsatser borde komma till stånd
med ökat bidrag från statsmakterna.

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition

Omfattande enskilda insamlingsaktioner
pågår och förtjänar allt stöd. På det
statliga planet borde ett erkännande av
Demokratiska republiken Vietnam,
d. v. s. Nordvietnam, göras. En sådan
åtgärd står icke i vägen för den önskade
framtida föreningen av landet. Varför
skall Sverige, i de fall där nationer
är delade i två stater alltid erkänna den
reaktionära regeringen av de bägge?
Och vad finns det, i det särskilda fallet
med Sydvietnam, för skäl att vi erkänner
just marionettregeringarna i Saigon
som endast sitter på amerikanska bajonetter,
när Nationella befrielsefronten
enligt egna uppgifter vilka icke vederlagts
behärskar fyra femtedelar av Sydvietnams
territorium med två tredjedelar
av befolkningen?

Det finns ingen motsättning mellan
de ännu beroende folkens frihetskamp
och den fredliga samlevnaden, som helt
enkelt är kravet på fred i en värld där
olika sociala system existerar. Tvärtom
förhåller det sig på det motsatta sättet,
nämligen att undertryckandet av vissa
folks självständighet är ett hot mot freden.
Den nationella och sociala befrielsekampen
är ofrånkomlig och rättfärdig.
Solidaritet med de svältande och
förtryckta folken — ty det är för dessa
som en nationell och social revolution
är trängande nödvändig — är ett av de
bidrag vi kan ge för att söka bevara
freden.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att gå in i någon längre polemik med
herr Hermansson. Men han gjorde ett
uttalande i vilket han riktade en anklagelse
mot socialdemokratien som jag
vill bemöta.

Demokrati förutsätter majoritet. Trots
vår naturliga strävan att uppnå majoritetsställning
har vi inte dragit oss för
en strid med det kommunistiska partiet

nr 145

vid olika valtillfällen för att hålla rent
från odemokratiska inslag i vårt land.
Herr Hermansson vet också lika bra
som jag att man ifrån kommunistiskt
håll i Uppsala län under de senaste valrörelserna
medvetet medverkat till att
en borgerlig representant blivit vald i
stället för en socialdemokratisk sådan.
Jag klandrar ingen för detta handlingssätt
som är tillåtet i en demokrati men
anser att man på kommunistiskt håll
skall ta ansvaret och förstå konsekvenserna
av en sådan politik.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte gå in på
de särskilda förhållandena i Uppsala
län. Kommunistiska partiet har där liksom
i andra län förutsatt att det finns
medborgare som vill stödja partiet och
därför också ansett det riktigt att ställa
upp kandidater.

Jag sade i mitt föregående anförande
att om man i övriga kretsar inom arbetarrörelsen
vore intresserad av att
överlägga om dessa problem för att
här i landet undvika ett norgeval, så är
vi beredda att när som helst inleda sådana
överläggningar.

Men jag är litet förvånad över innehållet
i en annan del av herr Lundbergs
anförande. Jag trodde det var bekant att
det här i riksdagen finns en rätt säker
majoritet av representanter för de båda
arbetarpartierna. Herr Lundberg säger
att demokrati förutsätter majoritet. Ja,
det är alldeles riktigt. Men nog måste
det i riksdagen finnas en majoritet för
att lösa markvärdeproblemen, som var
utgångspunkten för diskussionen.

Jag vill erinra om de krav som fanns
i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
som skrevs så tidigt som 1944. Där hette
det i fråga om markvärdefrågorna att
dessa måste lösas genom att tomtmarken
och de egentliga hyreshusen i städerna
överfördes i kommunernas ägo.
Om man genomför det kravet har man

Tisdagen den 2 november 1905 fm.

Nr 33

Vid remiss av lvungl. Maj:ts proposition nr 145

kommit mycket långt på vägen mot eu
lösning av markvärdefrågorna.

•lag vill till herr Lundberg ställa frågan:
Är socialdemokratien inte fortfarande
överens om detta krav som den
själv formulerade 1944 i ett program?
Om sådan enighet finns kunde ju ett förslag
framläggas i riksdagen om genomförandet
av denna programpunkt. Jag
lovar att det kommunistiska partiets
ledamöter här i kammaren skall stödja
ett sådant förslag. Tillsammans med de
socialdemokratiska ledamöterna kommer
det att finnas en mycket stark majoritet
för att genomföra förslaget.

Jag tror alltså att det finns goda förutsättningar
för att få till stånd en bättre
politik. Det avgörande är vilken ställning
socialdemokratien själv tar i denna
fråga.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hermanssons vänliga
attityd kan förleda många att tro
att svensk arbetarrörelse bär kunnat
lita till stöd från annat håll än socialdemokratien
för genomförandet av de
väsentliga kraven. Så har dock inte varit
förhållandet.

Jag talade förut om att kommunisterna
i valrörelse efter valrörelse medvetet
har medverkat till att en borgerlig i
ställt för en socialdemokratisk riksdagsledamot
har blivit vald i Uppsala län.
Detta är ett faktum. Jag har inte klandrat
kommunisterna för detta men de
bör vara medvetna om konsekvenserna
av sitt handlande. De vet att det i varje
fall aldrig hittills inom Uppsala län funnits
förutsättningar för att få en kommunistisk
riksdagsman vald därför att
rösterna inte räckt till.

Vi tänker fortsätta att arbeta på samma
sätt som hittills. Vi har ännu aldrig
vunnit något på att överlägga med kommunisterna;
huruvida vi kan göra det
i fortsättningen får vi väl se. Men jag
har i varje fall inte tänkt att gå med
på några överläggningar med kommunisterna.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill minst av allt
ha någon längre polemik med herr
Lundberg om dessa frågor.

Jag gjorde den reflexionen, när jag
satt i min bänk och lyssnade till herr
Lundbergs tidigare anförande, att det
dröjt mycket länge innan någon representant
för den kommunistiska gruppen
fick komma till tals i denna remissdebatt
— detta av speciella skäl.
Men när jag väl fick ordet, hade herr
Lundberg uttryckt en hel del av de meningar
som jag själv hade. Av den anledningen
är jag inte så angelägen att
gå in på någon polemik med herr Lundberg.
Jag viil bara helt kort erinra honom
om följande: Det parti jag har
äran att representera är lika väl som det
parti herr Lundberg företräder en del
av svensk arbetarrörelse.

Beträffande det som herr Lundberg
ytterligare sade om förhållandena i
Uppsala län vill jag påminna om att
röstfördelningen i en del andra län är
sådan att kommunisterna skulle kunna
få ytterligare mandat om socialdemokratiska
överskottsröster överfördes till
oss. Man måste ställa båda kraven samtidigt:
fordrar man att en del kommunister
skall rösta på socialdemokratiska
listor i ett län, får man väl uppmana
socialdemokrater att i ett annat län rösta
på kommunistiska kandidater.

Vi måste vara likställda. Inget parti
kan resa krav på fullständig hegemoni
inom arbetarrörelsen. Socialdemokratien
får lov att acceptera att det finns
ett annat arbetarparti, liksom man inom
högern, folkpartiet och centern får acceptera
förekomsten av flera borgerliga
partier. Man måste utgå från fakta när
man diskuterar dessa frågor och utifrån
fakta söka sig till former för en samverkan,
en samverkan som jag finner
önskvärd för att befästa arbetarrörelsens
positioner och styrka i vårt land.

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Det skulle ha varit ur
många synpunkter frestande att ta upp
ett längre utrikespolitiskt resonemang
efter herr Hermanssons i stora delar
mycket provokatoriska avslutning på
det anförande han höll. Eftersom det
emellertid verkar som om vi skulle få
en bredare utrikespolitisk debatt i kammaren
i god tid före höstriksdagens avslutning
skall jag avstå från att göra
detta annat än på någon enstaka punkt.

Jag hade också tänkt säga någonting
om samverkan inom oppositionen. Jag
skall dock avstå även från det med hänsyn
till de föregående anförandenas
längd och inskränka mig till att i det
avseendet instämma i allt vad hem
Ohlin yttrade.

Jag tänkte tala om olika aspekter på
ett speciellt tema, nämligen förhållandet
mellan medborgarna som individer
och politiken. Jag skulle vilja börja
med några i och för sig inte särskilt
originella ord om författningsfrågornas
läge.

Det har gått mer än ett årtionde sedan
folkpartiet reste kravet att riksdagen
skulle bestå av endast en kammare,
direkt vald vid ett enda tillfälle. Det är
ungefär lika länge sedan författningsutredningen
tillsattes. Alltjämt fortsätter
emellertid socialdemokraterna med ett
segt motstånd mot att landets styrelse
skall grundas direkt på folkviljan själv.
Med statsministern i spetsen finner
man på en del egendomliga motiveringar
som man tror skall kunna brukas för
att hävda, att en del av riksdagen också
i fortsättningen skall utses genom
indirekta val. Ännu i höst släpar sig,
såvitt jag förstår, partiförhandlingarna
i författningsfrågan tydligen fram i en
bedrövligt långsam takt. Anföraren hittills
för regeringens styrkor vid dessa
förhandlingar har fått den för en yngre
ledamot av statsrådet mycket egendomliga
uppgiften att föra en konservatismens
uppehållande strid så länge som
möjligt mot folkviljans direkta genomslag.

Det förefaller mig uppenbart att bakom
denna socialdemokratiska inställning
ligger åtminstone ett par huvudfaktorer.
Den ena är enkel och föga
komplicerad. Den utgörs av en önskan
att i själva författningen ha ett inbyggt
system som kan gynna de egna positionerna.
Det var precis samma önskan
som kom den gamla högern att i seklets
början i det längsta slå vakt om
sina förstakammarpositioner. Det vore
emellertid orättvist och oriktigt att endast
hänvisa till denna maktviljefaktor.
En andra faktor är av mer komplicerat
slag. Även den fanns i hög grad med
som en del av grundvalen för den gamla
högerns handlande för femtio, sextio
år sedan.

Den andra faktorn kan karakteriseras
på olika sätt. Vill man beskriva den
så positivt som möjligt — mer positivt
än den enligt min mening förtjänar —
så kan den sägas utgöra en in absurdum
driven ansvarskänsla som slår
över i förmyndarföreställningar. Man
har kommit att betrakta sig själv som
samhällsordningens och samhällsutvecklingens
mest kvalificerade tjänare.
Man känner en verklig vånda inför vad
orosmännen inom den demokratiska
oppositionen, vilka man för övrigt från
höjden av sin makt betraktar som politiska
pygméer, skall kunna ställa till
med om de får större inflytande. Man
känner en varm men ganska patriarkalisk
omtanke om de svenska medborgarna
och är benägen att tro att man
förstår mycket av deras sanna bästa
bättre än de själva.

Denna socialdemokratiens attityd,
den patriarkaliska, den andra huvudfaktorn
bakom dess inställning i författningsfrågan.
är också ganska lik de
gamla högerattityderna, ehuru naturligtvis
klädd i modernare kläder och
över huvud taget presenterad på ett
sätt som skall vara så litet motbjudande
som möjligt för 1960-talets människor.
Låt mig stryka under att jag här talar
om socialdemokratiska attityder i författningsfrågorna.
I t. ex. socialpolitis -

Tisdagen den 2 november 1905 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

ka frågor och inom många, många andra
viktiga områden intar naturligtvis
det socialdemokratiska partiet inte några
gamla högerattityder. Just därför
framstår emellertid den socialdemokratiska
inställningen i de för demokratiens
framtid väsentliga författningsfrågorna
i en desto mera ofördelaktig relief.

Om vi ser på den patriarkaliska faktorn
från en kritisk och enligt min mening
berättigat kritisk synvinkel så blir
dess karaktär mer klar. Den bottnar i
en misstro mot det sätt på vilket medborgarna
skulle göra bruk av det ökade
inflytande de skulle erhålla, om de direkt
och på en gång fick avgöra hela
riksdagens sammansättning. Man skattar
uppenbarligen på den socialdemokratiska
sidan ganska lågt den grad av
förnuft och ansvarskänsla med vilken
medborgarna är beredda att utöva sina
medborgerliga rättigheter, i varje fall
om dessa rättigheter befrias från de
ännu existerande spärrarna. Den stora
frågan i detta sammanhang är ju hur
länge den svenska socialdemokratien
skall anse sig kunna bibehålla dessa
maktvilje- och misstroattityder till författningsproblemen.

Jag skall sedan, herr talman, beröra
ett annat område som är av väsentlig
betydelse för medborgarnas förhållande
till politiken. Jag tänker på den nu
aktuella frågan om partistöd och pressstöd.

Det kanske finns anledning att först
erinra sig att den utveckling som för
inte särskilt länge sedan — jag nämnde
nyss 50—60 år — ledde till framgång
för demokratiska betraktelsesätt och
till den sociala rättvisetankens genombrott
— som jag ser saken — hade sin
grund i intensiteten i engagemanget hos
många, många individer. Det fanns stora
politiska ledare både i vårt land och
i andra liinder, som med den intensiteten
som grundval och plattform genomförde
de praktiskt politiska åtgärder
som förändrade samhället. Det var

främst socialdemokrater och liberaler.
Men den primära drivkraften var alltså
intensiteten i engagemanget för den
demokratiska och sociala övertygelsen
hos de mänga. Hur stark intensiteten i
engagemanget, i ivern att förbättra
samhället och i offerviljan i denna
ivers tjänst egentligen var, det framgår
väl bäst av att det var möjligt för de
krafter, som bar fram denna utveckling,
att mot ett starkt och — som det
då kunde förefalla en och annan —
övermäktigt motstånd ändå i så överväldigande
stor utsträckning driva sin
vilja igenom. Det var sannerligen ingen
hopplös kamp som de pionjärerna
förde.

Om intensiteten i engagemanget är
den ena väsentliga förklaringsgrunden
till det demokratiska genombrottet, så
tror jag att det kan vara berättigat att
säga att den andra förklaringsgrunden
var upplevelsen av ett individuellt ansvar
för samhällsutvecklingen också
hos de många.

Jag har, herr talman, en obehaglig
känsla av att det kan förhålla sig så —
ehuru det naturligtvis är svårt, ja, nästan
omöjligt att bevisa — att det var
fler medborgare relativt sett som upplevde
ett sådant engagemang, en ansvarskänsla
av den typ som jag nyss talade
om, för samhällsutvecklingen under demokratiens
genombrottstid än som nu
är fallet. Är det riktigt, har vi i dag en
relativt sett sämre kombination av intensivt
engagemang och individuell ansvarskänsla
i de sammanhang som jag
nu talar om. I så fall har bredden och
nivån på vitaliteten i vår demokrati
sjunkit.

I och för sig är väl det inte så märkvärdigt.
Många stora uppgifter är genomförda.
Resterna av fattigsamhället
håller på att avskaffas hos oss. De stora
grupperna av handikappades problem
träder alltmer i förgrunden för oss
alla. Och det är klart att eländet ute
i världen inte ligger så omedelbart under
våra ögon som 1800-talets och det

3 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 33

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

begynnande 1900-talets misär här hemma
gjorde för den tidens reformvänner.
Vår politiska demokrati, tror många —
enligt min uppfattning felaktigt — behöver
bara vad man skulle kunna kalla
en finjustering.

I ett sådant läge är det kanske inte så
märkligt om många känner att de liksom
vill hämta andan. Observera att
jag här inte talar om produktionens utveckling
och liknande! Jag talar om
nivån på demokratiens vitalitet i bemärkelsen
individuellt engagemang och
vilja till ansvar.

■lag tror alltså att vi i fråga om den
vitaliteten kanske för närvarande upplever
en svaghetsperiod. Men jag tror
också att den är tillfällig. Jag hyser
stark tilltro till möjligheten att åter
vända kurvan för individernas vilja till
engagemang och ansvar uppåt.

Det förvånar mig i själva verket att
denna aspekt i mycket ringa utsträckning
har uppmärksammats i den diskussion
som på sistone bär förts om
den s. k. parti- och presstödsfrågan. Till
en del beror nog partiernas ekonomiska
svårigheter i dagens läge på den
sänkning av den demokratiska vitalitetens
nivå som jag nyss berört. Den processen
har pågått ganska länge. Men det
beror också på andra saker.

De tekniska förutsättningarna för den
politiska opinionsbildningen har också
förändrats avsevärt sedan demokratiens
genombrottsår. Propaganda- och reklamtekniken
t. ex. har utvecklats och
kostnaderna för att ta denna teknik i
sin tjänst har starkt stigit. Anspråken
på aktivitet och kontinuitet i partiernas
verksamhet även mellan valen har
ökat väsentligt och valrörelser går inte
längre att »improvisera» fram till genomslagskraft
med hjälp av i stor utsträckning
frivilliga krafter. Den politiska
opinionsbildningen har blivit dyrare
inte bara i förhållande till penningvärdets
fall utan ännu dyrare.

Det dilemma som härigenom uppstått
är naturligtvis besvärligt, men det är

ingalunda katastrofalt. Jag anser att det
är fel att föra debatten om statligt partistöd
utifrån den pessimism beträffande
partiernas möjligheter att verka som
nog nu har gripit omkring sig en hel
del. Den debatten skall föras utifrån
möjligheterna att vända vitalitetskurvan
— i den mening jag här talat om

— uppåt igen. Det utesluter naturligtvis
inte att det kan vara nödvändigt att
pröva nya vägar på detta område. Men
de vägarnas egenskaper måste noga undersökas
innan man ger sig in på dem.
Det är, som jag ser det, över huvud taget
omöjligt att säga att man i princip
är för eller emot statligt partistöd eller
att man i princip är för eller emot
statliga åtgärder på pressområdet. Det
är ju i stället så att en del metoder kan
accepteras ur principiella synpunkter
och andra inte alls. Metodik och principer
hänger i dessa avseenden oupplösligt
samman. Jag har nämnt detta
för att belysa hur barockt det skulle
vara om regeringen slängde en proposition
på riksdagens bord nu i höst och
gav sig sken av att på ett tillnärmelsevis
tillfredställande sätt ha löst alla de
allvarliga princip- och metodfrågorna

— ty det har inte skett.

Man måste också beakta — det har
man, såvitt jag har kunnat notera, inte
alls gjort hittills i den förda debatten

— just det att lösningar som skapas
inte skall vara ägnade att i varje fall
minska möjligheterna till att åter stegra
ett personligt engagemang och en
personligt verkande ansvarskänsla.

Till slut skall jag, herr talman, kort
beröra ytterligare ett område, där man
väl kan säga att ett misstroende framträder
mot medborgarnas förmåga att
av egen kraft och utifrån egna inre avgöranden
bestämma sin roll i samhällslivet.
Jag tänker här främst på KDSrörelsen
och en del med dem sympatiserande
kretsar. Huvudtendensen i de
krafternas strävanden har varit att staten,
d. v. s. statsmaktens innehavare, i
större utsträckning skall engagera sig

Tisdagen den 2 november 19(i5 fin.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 14

för att genom lagstiftning och regler
för undervisningen o. s. v. påverka
människors beteenden i personligt-moraliska
sammanhang eller helt enkelt
påbjuda att medborgarna skall uppträda
så eller så i dylika sammanhang.

Jag skulle inför dessa allvarliga problem
vilja erinra om ett uttryck, som
jag tror herr Olle Dahlén för några år
sedan använde för att sammanfatta några
inom folkpartiet välkända tankegångar.
Han talade om behovet i en demokrati
av ett »samhällsetiskt minimum».
För min del har jag därtill tidigare
fogat kommentaren att i det uttrycket
är inlagt ett medvetande om, att
oberoende av om någon vill missionera
för den ena eller andra religiösa övertygelsen,
slåss för den ena eller andra
samhällsutvecklingen, så måste i en demokrati
strävan till inflytande och ansvar
ske efter etiska grundregler, som
inom ett begränsat fält kommer att bli
desamma vare sig vi är anhängare av
den ena eller andra religiösa övertygelsen
eller är irreligiösa. Man kan kalla
det för en demokratiens övermoral.

Att fostra respekt för de normer som
ligger inom detta fält blir då en av samhällets
väsentliga uppgifter. Det är klart
att skilda uppfattningar kan råda om
hur vidsträckt detta fält kan vara. För
min del har jag tidigare betonat att
dess utsträckning bör bedömas restriktivt.
Inom detta fält ligger alldeles avgjort
att den demokratiska staten bör
och skall fostra till demokrati. Ur denna
synvinkel reser sig frågan när det
t. ex. gäller partistödet, om en meningsriktning,
som icke arbetar för äkta demokratiska
mål skall kunna göra anspråk
på sådant stöd. Jag bara nämner
det som en komplikation.

Det finns naturligtvis också andra väsentliga
saker, som det trots deras vikt
här skulle föra för långt att gå in på.

Jag vill bara ännu en gång stryka
under att en stark begränsning av det
normfält, som statsmakterna bör påverka,
synes mig naturlig för var och

en som vill betona det personliga ansvarets
betydelse. Om man vill att individerna
skall känna ett sådant ansvar,
måste man vara beredd att i mycket
stor utsträckning ge dem detta. Det
resonemanget kan också gälla författningsspörsmål.
Det gäller säkert moraliska
spörsmål. Någon gång tidigare har
jag vågat säga att en äkta demokrati
knappast kan existera om inte innehavarna
av statsmakten respekterar individens
möjligheter att inom en vid sfär
fritt välja mellan olika handlingslinjer
och forma sitt liv efter det egna samvetets
bud.

Det är klart, herr talman, att detta
mitt resonemang förutsätter att det
finns ett fungerande samvete hos individerna.
Det är ingen självklar förutsättning.
Det är inte självklart, tyvärr,
att det finns fungerande samveten hos
ett tillräckligt antal individer. Men jag
tror att det är en förutsättning för att
en demokrati skall fungera. I synnerhet
i vårt alltmer komplicerade samhälle
kommer anspråken på organisation
och ordning att växa, annars går
det inte att hålla ihop det. Den stora
frågan — kanske den största vi har att
besvara — är om denna ordning i huvudsak
skall åstadkommas genom tryck
och tvång från de styrande eller i huvudsak
genom moraliska och solidariska
krafter som gör sig gällande inom
individerna själva. Om jag inte trodde
att det skulle vara möjligt att låta samhällsordningen
i gamla och nya länder
för framtiden och på längre sikt bestämmas
av sådana individuella krafter,
skulle jag nästan vara beredd att
säga: Stoppa världen, jag vill stiga av!

Från de utgångspunkter jag nu angivit
är det ju lätt att vara med om en
hård strid mot alla former av intolerans,
hyckleri och föråldrade konventioner,
som vi på vår ■— som jag hoppas
— marsch mot ett ärligare och öppnare
samhälle passerar förbi. Men samma
utgångspunkter ger sannerligen inte
något stöd åt försångare som vill få oss

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

att sjunga trolöshetens, normlöshetens
och den absoluta relativismens lov.

Får jag i detta sammanhang bara ta
ett par exempel på frågeställningar för
att belysa vad jag menar. Jag anser inte
att vi kan vara trolösa eller relativistiska
i vårt förhållande till en äkta demokrati.
Jag anser, liksom — tror jag
— svenska fackliga organisationer att
ett bland andra goda kriterier på en
äkta demokrati är att man tillåter fria
fackliga organisationer och partier. Jag
föredrar bestämt en social och liberal
och på marknadshushållning baserad
demokrati — alltså om man så vill en
beträffande marknadstypen kapitalistisk
demokrati — framför en socialistisk
eller kommunistisk diktatur. Frågan
om demokrati eller diktatur är för
mig helt suverän i förhållande till andra
frågor. Och på denna punkt skulle
jag vilja göra ett tillägg, som jag finner
befogat med anledning av herr Hermanssons
inlägg i dag. Jag tror i själva
verket att t. ex. statsrådet Palme delar
den uppfattning, som jag här givit
uttryck åt i de allra sista meningarna.
Om han inte gör det bör han låta höra
av sig med ett genmäle. Men det är klart
att statsrådet Palmes mycket omdiskuterade
tal i Vietnamfrågan gav en hel
del vatten på kvarnen för dem som
ville mala fram uppfattningen att en
för Vietnam godtagbar lösning är att
ersätta de nuvarande Saigonjuntornas
diktatur med en kommunistisk diktatur.

Herr Palme kanske förstod att det beröm,
som herr Hermansson utdelade till
honom och statsministern bestyrker vad
jag här säger. Jag anser inte att en sådan
lösning är en godtagbar lösning.
Uppgiften måste vara att ersätta Saigonjuntorna
med någon demokratisk ordning.
Detta område är av central betydelse
för det intryck som den svenska
utrikespolitikens företrädare skapar i
världen. Jag skall inskränka mig till att
säga detta härom i dag.

Det andra huvudområde jag tänkte

nr 145

beröra i samband med min kritiska inställning
till de vårdslösa lovsångerna
om trolöshet och relativism kan däremot
politiska instanser göra mycket
mindre åt. Det är klart — och jag tror
att förfäktarna av dessa meningar knappast
innerst inne har någon annan uppfattning
— att de signalerna inte kan
vara vägledande för individernas förhållande
till varandra. Men de förfäktarna
kanske borde tänka på att effekten
av deras ord inte blir den av dem själva
avsedda. Ty vad vi behöver i de
mänskliga relationerna är naturligtvis
mera tolerans, mer hänsyn, mer inlevelse
och förmåga att uppfatta och glädjas
med eller lida med medmänniskornas
situationer i olika avseenden. I de
relationerna behöver vi definitivt inte
ha mer trolöshet, vi behöver mer trofasthet.

De som vill röja för att få luft och
ljus har alltid en uppgift —- det är bara
det att det finns andra uppgifter också.
Det behöver byggas något nytt. Det kan
vi alla deltaga i men endast, och det
framgår av vad jag förut sagt, i mycket
begränsad utsträckning i vår egenskap
av politiker. Frestelsen att missbruka
statens makt måste vi som1 hyser förtroende
för individerna avvisa även på
detta område. Det betyder inte att vi
är oengagerade, det betyder endast att
vi inte tror att staten kan lära människorna
att bli bra och goda — det måste
de lära sig själva.

På de områden som jag nu berör
måste, som jag ser det, medborgarnas
individuella inflytande och ansvar stärkas,
om vår demokrati skall kunna förbättras
och dess nivå höjas. De politiska
åtgärderna och besluten och utformningen
av dem bör främja eller i varje
fall inte i onödan försvåra en sådan
utveckling. Framför allt tror jag att vi
skall akta oss för att fatta beslut som
grundas på misstro mot medborgarnas
förmåga att leva upp till en äkta demokratis
fordringar.

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1905 fm.

(>9

Vid

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Ohlin förutsatte i
sitt anförande i dag åt! vi skulle fä tillfälle
att föra en särskild utrikesdebatt.
■lag har ingenting att erinra däremot
utan är beredd att ställa upp till en sådan
under innevarande session. Jag tror
att det kan vara fördelaktigt att man
då helt kan ägna sig åt den svenska utrikespolitiken
och de problem som föreligger
för densamma. Att jag trots
detta tar till orda beror framför allt på
att jag vill göra några kommentarer till
ett par uttalanden som gjorts i denna
debatt beträffande utrikespolitiken.

Herr Bohman började med att påpeka
att den svenska socialdemokratien under
senare år skulle ha visat en tendens
mot en utveckling åt vänster. Han gjorde
gällande att detta skulle bero på att
kommunisterna haft vissa framgångar
under de senaste valen och att detta
skulle ha påverkat socialdemokratiens
allmänna inriktning. Han har därmed
godtagit ett argument som ofta framförts
av kommunisterna själva. Jag begriper
uppriktigt sagt inte vad herr
Bohman har för anledning att reklamera
för herr Hermansson och hans
parti. Jag är nämligen fullt medveten
om att socialdemokratien som sådan
icke låter sig påverkas av kommunistiska
framgångar eller tillbakagångar vid
det ena eller andra valet.

Vad som enligt mitt förmenande är
det mest påtagliga och anmärkningsvärda
i svensk politik för närvarande är
inte vad herr Bohman kallade en vänstervridning
inom socialdemokratien
utan det är den otroliga högervridning
som det kommunistiska partiet genomgår
nu. Jag vill inte anklaga herr Hermansson
och hans meningsfränder härför.
Det är alltid angenämt när syndare
sig omvänder och bättrar, och de har
äntligen insett — det tog lång tid —
att den svenska socialdemokratiens allmänna
principiella och praktiska politiska
hållning mera står i överensstäm -

remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 145

inelse med verkligheten iin den demonstrationspolitik
som man tidigare
har fört från det kommunistiska partiets
sida. Men vad jag inte kan förstå
är att man nu från högerns sida faller
in i den kommunistiska kören, när man
från kommunistiskt håll försöker dölja
vad som är det väsentliga, nämligen —
som jag sade — den otroliga högervridning
som pågår där just nu.

I anslutning härtill gjorde herr Bohman
vidare gällande att det under det
kommunistiska trycket skulle ha utvecklats
en allmän antiamerikansk stämning
som regeringen på sitt sätt försöker
att uppfånga. Härtill vill jag bara
säga att herr Bohman som gammal reservofficer
lånat sin fältherremin av
kompanichefen herr Holmberg, som varit
inne på samma ämne under de senaste
veckorna. Jag vill dock tillägga att
herr Bohman var litet försiktigare i
sina uttryckssätt än vad herr Holmberg
har varit.

Men vad är det i själva verket som
har inträffat? Vad har regeringen gjort
sig skyldig till som gör att herr Bohman
kommer med påståenden av detta slag?
Jag skulle kunna säga att det började
den 1 maj i år. Vid denna tidpunkt var
vietnamdiskussionen inte så intensiv
som den är för närvarande.

Jag uttalade mig vid förstamajmötet
i Göteborg och skickade ut ett referat
över detta tema, men det väckte vid den
tidpunkten ingen särskild uppmärksamhet
— jag förmodar bl. a. av det skälet
att man inte ansåg det vara inrikespolitiskt
gångbart att använda vad som sker
i Vietnam som tillhygge i de inrikespolitiska
striderna. I det uttalandet underströk
jag vår sympati för det vietnamesiska
folket, som sedan ett par årtionden
levat i oavbruten inre oro och
strid, medan olika främmande makter
kämpat om inflytande över landet. Jag
betonade de fattiga vietnamesernas längtan
efter fred och trygghet och livets
nödtorft, och jag vädjade till alla berörda
makter att inte underlåta någon

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Mairts proposition nr 145

möjlighet till förhandlingar och försoning.
Att avvisa alla förhandlingsmöjligheter
vore ett alltför högt spel inte bara
för Vietnams folk utan även för
världsfreden. Jag varnade också för en
brutalisering av stridsmetoderna som
inte kunde undgå att framkalla internationella
reaktioner.

Sedan läget i Vietnam ytterligare hade
skärpts riktade sig statsrådet Palme
i ett anförande — jag knyter här an till
vad herr Wedén nyss sade — mot de
terrordåd och repressalier som väl förekommer
i båda lägren. Han analyserade
nationalismens roll i de underutvecklade
länderna, och han betonade dess
samband med svälten och fattigdomen.
Vad är det för fel i detta uttalande?
Han framhöll motsättningen mellan vår
strävan att hindra förändringar som kan
hota freden och den sociala och ekonomiska
utvecklingen som går vidare med
obönhörlig kraft. Han framförde några
satser som innebar en kritik mot vissa
sidor av den amerikanska politiken i
Vietnam, men hans vädjan om förhandlingar
riktade sig till alla berörda parter.

I ett anförande senare framförde jag
synpunkter på nationalismen i de fattiga
länderna med liknande innebörd.
Jag utvecklade vad jag hade sagt i mitt
förstamajtal om hur det vietnamesiska
folket fått betala ett högt pris för att
Vietnam befinner sig i ett område där
politiska och militära stormaktsintressen
kolliderar. År det någon som kan
bestrida riktigheten av ett sådant påstående? Jag

betonade att den svenska opinionen
efterlyser de folkrättsliga grunderna
för Förenta staternas vidgning av konflikten
i Vietnam, och jag gav uttryck
för den oro som denna vidgning motiverar.
Jag tillät mig vidare att vädja till
Förenta staterna att utnyttja allt sitt inflytande
för att hos sina bundsförvanter
förhindra handlingar som står i strid
mot humanitetens lagar. Sådana vädjanden
har jag sett både i folkpartipressen

och i högerpressen, så att jag utgår ifrån
att det inte kan betraktas som ett utslag
av antiamerikanism, när vi vädjar till
amerikanerna om att påverka sina
bundsförvanter, som sannerligen inte
alltid går fram med silkesvantar.

I fortsättningen diskuterade jag mera
i detalj förutsättningarna för vissa förhandlingar
och jag betonade att alla
parter, bland dem även nationella befrielsefronten,
måste vara med vid förhandlingsbordet.
Vidare beklagade jag
på nytt att Pekingkina inte är representerat
i FN, vars möjlighet att spela en
roll vid konfliktens lösning därmed är
starkt begränsad. Till slut påvisade jag
vikten av att stödja progressiva krafter
i de underutvecklade länderna i ungefär
den anda som herr Wedén talade
alldeles nyss ifrån denna talarstol.

Jag tillät mig vidare notera att Förenta
staterna förstår betydelsen för freden,
förstår betydelsen av hjälp åt uländerna
— det har de visat i åtskilliga
sammanhang — men inte alltid har
bundsförvanter som har förutsättningar
att medverka till en nödvändig förnyelse
och modernisering i dessa länder.
Jag är övertygad om att om herr Bohman
frågar amerikanerna på denna
punkt så skall de kunna bestyrka mitt
påstående. Vi vet att amerikanerna på
sin tid var mycket besvärade över regimen
Diem i Sydvietnam, och vi vet
lika väl att de inte alltid är särskilt glada
över uttalanden som den nuvarande
regeringschefen i Saigon låter undfalla
sig.

De synpunkter som sålunda här har
framförts från regeringens sida har jag
också stundom funnit exempelvis i
Svenska Dagbladet. Herr Bohman kan
naturligtvis säga att en regeringsledamot
bör uttrycka sig försiktigare i sådana
sammanhang än en svensk tidning gör,
och det skall jag utan vidare skriva under
på. Men i en konflikt sådan som den
vilken utvecklas för närvarande i Vietnam,
som kan utvidgas och som till och
med kan bli en fara för världsfreden,

Tisdagen den 2 november 1965 fm

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

bör det nära nog vara en skyldighet
också för eu svensk regeringsledamot
att ge till känna de synpunkter som han
har för att man skall få till stånd eld
upphör och sedan i sin tur åstadkomma
de förhandlingar som kan leda till en
politisk lösning av problemet.

Detta är regeringens uppfattning, och
vi tar därmed inte ståndpunkt till demokrati
och diktatur, därför att vi helt
naturligt alltid måste vara anhängare
till demokrati. Men vad vi har sagt är
att folket i Vietnam självt skall bestämma
över sina framtida öden, och det står
väl i god överensstämmelse med demokratiens
regler.

Jag skall inte ytterligare fördjupa mig
i utrikespolitiska betraktelser, eftersom
jag utgår ifrån att det kommer att bli
en särskild utrikesdebatt. Jag skulle
emellertid vilja något anknyta till en
reflexion som herr Hermansson gjorde;
jag är nämligen uppriktigt inställd
på att ge en förklaring till det förhållande
som han anmärkte på.

Herr Hermansson sade att det är
märkligt att Sverige alltid skall få diplomatiska
förbindelser med reaktionära
regimer i skilda länder. Jag utgår
ifrån att han då närmast syftade på att
vi har diplomatiska förbindelser med
Sydvietnam men icke med Nordvietnam.
När jag konstaterar att så är förhållandet,
har jag icke på något sätt uttalat
mig om regimen i Nordvietnam, men
jag kan väl erkänna att jag närmast betraktar
regimen i Sydvietnam som reaktionär.

Jag vill erinra om att frågan om Sydvietnams
upptagande som medlem i
Förenta Nationerna behandlades av
FN:s generalförsamling vid upprepade
tillfällen under 50-talet. Sverige intog
då till att börja med en tveksam hållning
med hänsyn till Vietnams delning,
men vid den tolfte generalförsamlingen
1957 anslöt man sig till den stora majoritet
i församlingen som rekommenderade
medlemskap för Sydvietnam.
Såsom skäl för att Sverige övergav sin

tvekan anfördes bl. a. universalitetsprincipen.
Att Sydvietnam ändå inte
blev medlem i FN sammanhängde med
att Sovjetunionen utnyttjade sin vetorätt
i säkerhetsrådet, och därmed föll
frågan för Sydvietnams vidkommande.

Sveriges röstning för Sydvietnams
inträdande i FN kunde anses som likvärdig
med ett erkännande av Sydvietnam.
Att diplomatiska förbindelser med
detta land sedermera upprättades 1960
betingades främst av vissa handels- och
sjöfartsintressen. Några motsvarande
praktiska intressen har inte förelegat
när det gäller förbindelserna med Nordvietnam,
som för övrigt i medlemsfrågan
inte hade något stöd av FN:s majoritet
på samma sätt som var fallet med
Sydvietnam.

Det bör emellertid understrykas —
jag vill göra detta klart för herr Hermansson
— att diplomatiska förbindelser
med ett land inte innebär något
slags sympatiyttring för vederbörande
lands politik. I så fall skulle våra diplomatiska
förbindelser med åtskilliga länder
inte existera. Det är praktiska och
sakliga synpunkter som brukar fälla utslaget,
i varje fall när det gäller Sveriges
förbindelser med olika länder.

Mot bakgrunden av den utveckling
som ägt rum sedan 1960 kan hävdas —
det erkänner jag gärna — att det kanske
varit lyckligare om Sverige hållit fast
vid sin tidigare ståndpunkt och inte
haft några förbindelser med vare sig
Syd- eller Nordvietnam. Men vid den
tidpunkt då de diplomatiska förbindelserna
med Sydvietnam upprättades, föreföll
läget i detta land relativt stabilt;
så bedömdes saken av både min företrädare
och den svenska regeringen i
övrigt. Sedermera har emellertid situationen
radikalt förändrats.

Härtill vill jag bara lämna de upplysningarna
att bland de stater som från
olika synpunkter är jämförliga med Sverige
har Österrike likartade diplomatiska
förbindelser med Sydvietnam, medan
exempelvis Schweiz och Indien har kon -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 19G5 fm.

Vid remiss av Kung], Majrts proposition nr 145

sulära förbindelser. Sammanlagt bär ett
30-tal stater i olika världsdelar, huvudsakligen
tillhörande det västliga lägret,
diplomatiska eller konsulära förbindelser
med Saigon, medan kommuniststaterna
och några neutralistiska stater i
Asien och Afrika har förbindelser med
Han oi.

Lämpligheten av det nuvarande arrangemanget
kan i och för sig naturligtvis
diskuteras, men ett avbrytande av de
existerande förbindelserna och ett återkallande
av erkännandet av Sydvietnam
skulle dock i nuvarande läge innebära
en demonstration som inte stod i överensstämmelse
med internationell praxis.
Ett sådant handlingssätt brukar bara
övervägas när en regim definitivt har
förlorat kontrollen över vederbörande
stats viktigaste centra, och så länge detta
inte är fallet i Sydvietnam tror jag knappast
att en ändring av våra förbindelser
kan ges en saklig motivering. Jag tror
inte heller att det skulle gagna syftet att
få till stånd fred eller eld upphör i Vietnam,
utan motsatsen kunde måhända
komma att bli fallet. Det beror alldeles
på utvecklingen, men det är, som jag
här framhållit, olika omständigheter
som lett till att Sverige kom att erkänna
regimen i Sydvietnam, i första hand
den behandling som vietnamfrågan på
sin tid erhöll i Förenta Nationerna.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! I och för sig är det
mycket glädjande att utrikesministern
konstaterade att socialdemokraterna
inte tagit intryck av kommunisternas
valframgång och att den inte har lett
till någon vänstervridning av den socialdemokratiska
politiken. Vi är givetvis
alla tacksamma för ett sådant uttalande.
Men om man tar del av den diskussion
som förts ute i landet i den socialdemokratiska
pressen och ser vad som på
olika håll har hänt, känner man sig inte
riktigt övertygad om att det förhåller sig
så som utrikesministern säger. Jag kan,
herr utrikesminister, försäkra att vi inte

med någon tillfredsställelse inregistrerar
detta och att vi inte tänker använde
det — i varje fall inte jag — såsom
något »tillhygge» för att komma åt socialdemokraterna.
Vi är helt enkelt oroade
över utvecklingen. Vi är rädda för
att vad som inträffar här hemma kan
missförstås ute i världen och att man
kan riskera att sätta på spel värden som
vårt land inte har råd att förlora.

Utrikesministern gjorde gällande att
vad som skett i själva verket är en högervridning
inom kommunismen. Av
vissa skäl kanske jag betackar mig just
för uttrycket högervridning. Vad som
inträffat inom det kommunistiska partiet
och som jag nyss kallade för »charmoffensiv»
— ett riktigare uttryck är
»falsk charmoffensiv» — är i verkligheten
någonting betydligt allvarligare.
Regeringen har härvidlag en svår ställning
och ett stort ansvar, och jag har
nog en känsla av att en framgång för
kommunismen hellre borde leda till en
åtstramning av den socialdemokratiska
politiken än tvärtom. Den borde medföra
ett starkt intresse av att bemöta
kommunisterna, var de än dyker upp,
och att undvika sådana situationer som
då herr Hermansson — såsom han alldeles
nyss gjorde — solidariserar sitt
parti med arbetarklassen i övrigt.

Jag har inte alls någon invändning
mot utrikesministerns katalog över uttalanden
i vietnamfrågan. Jag har tyvärr
inte tidigare hört talas om göteborgstalet,
men jag har inte något att erinra
mot den version som utrikesministern
lämnade. Däremot har jag invändningar
att göra mot statsrådet Palmes tal,
som uppenbarligen gav ett intryck av
att det i Vietnam gällde enbart en kamp
för social och nationell frigörelse. I det
läge, då det talet hölls, hade det behövts
åtskilligt klarare uttalanden. Sedermera
har utrikesministern gjort ett annat
uttalande som är betydligt mer klarläggande,
men man saknar ändå från den
socialdemokratiska regeringens sida ett
försök att sätta in vietnamkonflikten i

Tisdagen (ten 2 november 1965 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 145

dess rätta sammanhang. Regeringens
ledamöter gör ju vid olika tillfällen uttalanden
av skilda slag, och det borde
— om de velat — ha funnits möjlighet
att även ta upp vietnamfrågan. Det hade
varit betydligt viktigare än att exempelvis
diskutera Expressens skriverier med
herr Wrigstad.

Vi bör vara på det klara med att det
pågår en målmedveten kampanj i vietnamfrågan
och att regeringen och dess
ledamöter har ett särskilt ansvar för att
försöka sätta in den kampanjen i ett
vidare och riktigare sammanhang.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle
:

Herr talman! Jag noterar naturligtvis
med tillfredsställelse herr Bohmans uttalande
att vad som försiggår inom det
kommunistiska partiet inte har någonting
med höger att göra utan med dess
raka motsats. Det är en fråga om charm,
d. v. s. att vår politik blir attraktiv.

Utrikesminister Torsten Nilsson tog
upp frågan om våra förbindelser med
Sydvietnam, och jag accepterar naturligtvis
den förklaring han här gett till
att förhållandena för tillfället är sådana
som de är. lag vill emellertid erinra
honom om att jag i mitt tal icke ställde
frågan om ett avbrytande av de diplomatiska
förbindelserna med Sydvietnam.
Det är möjligt att man måste göra
detta framdeles, men för ögonblicket
gjorde jag det inte. Jag ställde i stället
frågan om ett erkännande av Nordvietnam,
av Demokratiska republiken Vietnam,
och om upprättandet av diplomatiska
eller, om man så vill, till en början
konsulära förbindelser. Det är alltså
den senare frågan som jag anser viktig.

Så några ord med anledning av diskussionen
om vänstervridning inom socialdemokratien.
Skall det vara så förfärligt
om ett socialdemokratiskt parti
vrider sig litet åt vänster. Jag tycker
inte att man från regeringshåll behöver
protestera mot detta uttryck. Uttrycket
vänster har enligt min mening en gam3*
— Andra kammarens protokoll 1965.

mal fin tradition i svensk politik, och
jag anser att många borde ha anledning
att vara stolta över att räkna sig till
vänstern.

Torsten Nilsson säger att vad som
dominerar svensk politik för närvarande
är i stället en högervridning inom
det kommunistiska partiet. Vi rör väl
oss båda något. Ett politiskt parti kan
inte heller stå stilla samtidigt som utvecklingen
går vidare. Om det står stilla
fullgör det verkligen inte sina uppgifter.
Jag vill emellertid tillägga, att jag
inte tror att det avgörande för socialdemokratiens
inställning till dessa internationella
frågor är det förhållandet
att vårt parti hade en liten valframgång
förra hösten. Det avgörande för partiernas
inställning är givetvis i stället
den ekonomiska och sociala utveckling
som försiggår internationellt liksom i
vårt eget land. Det är detta som måste
påverka partiernas ställningstagande,
och som gammal marxist kunde väl
också Torsten Nilsson komina till den
slutsatsen.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte så mycket
att tillägga. Utrikesministern talade i
en lugn och sansad ton, och det är väl
alldeles klart att om manifestationerna
från regeringshåll hade utgjorts av de
inlägg som utrikesminister Nilsson
kommit med i debatten, skulle det rått
en mycket stor enighet om dem, ehuru
jag kanske tyckte att han gick litet
långt när han åberopade överensstämmelsen
i åsikter i en del avseenden
mellan regeringen och Svenska Dagbladet
som ett särskilt bevis för att regeringen
inte har någon antiamerikansk
inställning.

Vad som emellertid förorsakat komplikationen,
vi får väl återvända till
realia i den utrikesdebatt som nu i alla
fall tycks bli av, är ju inte att någon
från oppositionssidan, som jag föreställer
mig att utrikesministern menade,
inte ansett att hans första inlägg, det i
Nr 33

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

Göteborg, borde kommenteras. Jag tror
att han sade att man inte fann det så
matnyttigt från partitaktiska synpunkter
eller något sådant.

Felet i det hela är ju att en stor del
av den svenska opinionen uppfattade
herr Palmes inlägg såsom ett försök att
tillgodogöra sig en inrikespolitisk vind
på ett sätt som för landets del var riskabelt
i utrikespolitiska sammanhang.

Den misstanken kunde inte på något
sätt riktas mot Torsten Nilssons tal senare.
Det är ju synd att inte utrikesministern
höll tal först, ty då hade kanske
herr Palme tyckt att det varit onödigt
att hålla något tal sedan. Det hade
varit avgjort bäst för hela behandlingen
av denna fråga.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag undrade vad det
egentligen beror på att man är så misstänksam
på borgerligt håll, särskilt när
det gäller herr Palmes anförande. Beror
det till äventyrs därpå att man på
oppositionens sida utgår ifrån att man
skall utnyttja även utrikespolitiken som
tillhygge i den inrikespolitiska kampen?
Jag finner nämligen att den misstänksamhet
som man här hyser i och
för sig är obefogad. Det är inte så att
svenska folket hade denna uppfattning
om herr Palmes tal, utan den framkallades
bl. a. av de medvetna politiska aktioner
som gjordes från oppositionen
och som t. o. m. ledde därhän att herr
Ohlin gjorde gällande att socialdemokratiska
regeringsledamöter inte får göra
uttalanden om länder med vilka vi
har diplomatiska förbindelser. Kan man
tänka sig någonting värre? (Herr Ohlin:
Det har jag aldrig sagt.) Har herr Ohlin
aldrig sagt det? Så mycket bättre för
honom själv i så fall.

Nej, mina damer och herrar! Jag har
faktiskt kommit till den slutsatsen, eftersom
jag hade granskat herr Palmes
tal i förväg, att vad man försöker på
oppositionens sida är att slå in en kil

mellan herr Palmes och mitt anförande.
Jag kan försäkra att det är en i och för
sig hopplös uppgift. Det är nästan genant
för mig, tycker jag, att man på
oppositionens sida nu vill försöka utnyttja
mig som tillhygge mot en annan
medlem av den socialdemokratiska regeringen,
när vi principiellt och praktiskt
har precis samma uppfattning.

Vad vi båda har sagt — och ingen
kan väl bestrida detta — är att de sociala
omvälvningarna och rörelserna i
de underutvecklade länderna i och för
sig utgör ett problem. Vad vi vidare har
gjort gällande — och det tror jag att
alla kan vara överens med mig om —
är att de ideologiska strömningar som
uppstått på grund av de sociala och
ekonomiska förhållandena inte kan hejdas
vid några militära fronter. All erfarenhet
i världshistorien visar nämligen
att så är förhållandet.

Så går jag tillbaka till den s. k. vänstervridningen.
Herr Hermansson! Jag
är inte besvärad för att man skulle göra
gällande att det socialdemokratiska partiet
går åt vänster — det har jag aldrig
varit. Men vad jag reagerar emot är
att man påstår att vi går åt vänster på
grund av att vi sneglar åt det kommunistiska
partiet. Detta är emellertid ett
påstående som ingalunda är nytt. Jag
kommer ihåg att i min ungdom påstods,
att det kommunistiska partiet var svansen
som styrde det socialdemokratiska
partiet. Om man skulle tro den borgerliga
argumentationen, så skulle vi i det
socialdemokratiska partiet ha varit utsatta
för en evig radikalisering på grund
av kommunisternas existens. Det är
egentligen ganska horribelt, när man
betänker att det socialdemokratiska partiet
alltid liar haft sin väg utstakad och
har haft en målsättning som varit mycket
medveten.

Men jag gjorde den iakttagelsen att
högern och kommunisterna stödde varandra
inbördes öven nu i debatten.
Först gick herr Bohman upp och sade
att lian kände sig illa berörd av att man

Tisdagen den 2 november 1905 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

skulle säga att kommunisterna gjorde
sig skyldiga till eu högervridning. Därmed
gav han herr Hermansson ett handtag.
Sedan gick herr Hermansson upp
och sade till herr Bohman att han var
honom tacksam för att man inte höll
med om att kommunisterna gjorde sig
skyldiga till en högervridning utan att
det bara var en charmoffensiv. Och
därmed gav herr Hermansson herr Bohman
ett handtag. Det är typiskt, tycker
jag, för det aktuella politiska läget i
anslutning till herr Bohmans fråga tidigare
om kommunisterna står oss närmare
än vad de borgerliga partierna
gör. Herr Sträng kom till slutsatsen att
eftersom kommunisterna i Norge praktiskt
hade medverkat till det nederlag
som det norska Arbeiderpartiet lidit,
fick man väl säga att de på sitt sätt stod
närmare den borgerliga fronten än vad
de stod i förhållande till Arbeiderpartiets
frontlinje. Jag fruktar för att man
kan råka ut för en liknande situation
här, och jag har styrkts i denna min
fruktan när jag lyssnar till samspelet
mellan herrar Bohman och Hermansson
alldeles nyss.

Så säger herr Hermansson emellertid
slutligen, att politiska partier aldrig
kan stå stilla, och jag ger honom rätt i
det. Man måste anpassa -sig efter den
sociala och ekonomiska utveckling som
ständigt fortskrider. Han gjorde en hänvisning
till mig som gammal marxist.
Jag har alltid utifrån min marxistiska
syn kritiserat det kommunistiska partiet
därför att det ställde sig där det
stod, inte sneglade vare sig på utveckling
eller någonting annat utan bara
drev sin sterila kritik mot socialdemokratien,
som anpassade sin politik och
tog hänsyn till den utveckling som vårt
land och andra länder har genomlevat.

Nu har herr Hermansson — jag får
väl ge honom också ett erkännande —
långt om länge som marxist insett att
socialdemokratien hade rätt i detta avseende.
Nu börjar det kommunistiska
partiet att röra på sig, och det har lett

till just den företeelse som jag nyss påpekade
— kalla den för högervridning
eller någonting annat — och som i sak
i själva verket är ett erkännande till
den socialdemokratiska politik som vi
sedan länge har fört här i landet.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Detta skall bli ett mycket
kort genmäle.

Tågordningen för de tal vi nu diskuterar
var ju — frånsett utrikesministerns
första göteborgstal — följande:
Först talade statsrådet Palme. Därefter
kom utrikesministern med en betydligt
mera nyanserad framställning av hela
läget, med erkännande av svårigheterna
och med erkiinnsamma uttalanden även
om Förenta staterna i vissa avseenden.
Några dagar senare uppträdde så LO:s
ordförande herr Geijer och talade om
vikten av en nationell utjämning inom
och mellan nationerna. Och han lade
till att inget land har såsom Förenta
staterna insett vidden av denna uppgift.

Den som kan tolka detta på annat
sätt än att man inom den svenska socialdemokratien
ansåg att det fanns skäl
att undanröja väsentliga missförstånd i
Förenta staterna med anledning av herr
Palmes tal, den förstår inte jag.

Jag vill gärna tillägga att anledningen
till att vi över huvud taget tog upp
denna sak var att vi betraktar det som
ett svenskt intresse att undanröja sådana
missförstånd. Jag är tacksam för
att utrikesministern vill medverka därtill.
Men efter hans senaste anförande
är jag en smula tveksam, om man skall
tolka det så att herr Palme numera står
på hans position, eller om utrikesministern
står på herr Palmes, vilket skulle
vara avsevärt allvarligare.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte heller trott
att utrikesministern i och för sig är
besvärad av en vänstervridning inom
socialdemokratien, men självfallet kan
han inte vara glad över att det göres

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

gällande att den vridningen beror på
kommunisternas framgång. Det kan jag
förstå. Jag har heller inte väntat att utrikesministern
skulle erkänna orsakssammanhanget.
Det är tvärtom klart att
han måste förneka det.

Men det må vara hur som helst med
orsakssammanhanget. Om det har inträffat
en vänstervridning i svensk politik
på det inrikespolitiska fältet på
grund av vad som inträffade vid förra
årets val, då får oppositionen rätta sig
därefter — och det klarar vi nog av
här hemma. Men det är annorlunda om
motsvarande tendens kommer till uttryck
i den utrikespolitiska debatten.
Och det har den gjort.

Fakta är följande: I den socialdemokratiska
tidskriften Tiden har diskuterats
möjligheten av att vad som händer
i Vietnam och på andra håll kommer
att utnyttjas av kommunisterna, och
hävdats att socialdemokraterna måste
vara medvetna om riskerna därvidlag
och inse nödvändigheten av att fånga
in den vind som blåser.

I anslutning härtill bedrives med stöd
av en betydelsefull del av den socialdemokratiska
pressen en klart antiamerikansk
kampanj, som genom sin
ensidighet kan skada vårt lands anseende.
Det måste under sådana förhållanden
vara en skyldighet för regeringen
och dess ledamöter att sätta in vietnamfrågan
i sitt rätta sammanhang, att
klargöra vilket komplicerat problem det
är fråga om, att det inte bara gäller
ett rent inbördeskrig i Vietnam utan
något helt annat samt att undanröja de
missförstånd om var Sverige står som
kan uppkomma i utlandet på grund av
kampanjen. Det är vad jag har begärt,
och jag tycker att det motsvarar ett
klart svenskt intresse.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Om Torsten Nilsson drar
den slutsatsen att varje omnämnande av
herr Bohman eller högern i mina an -

föranden är ett bevis för ett kommande
samarbete mellan våra bägge partier,
så skall jag gärna avstå från att
nämna både herr Bohman och högern i
det som jag kommer att säga i fortsättningen
här i kammaren. Jag tror emellertid
att herr Nilssons slutsats var något
vårdslös.

Torsten Nilsson sade vidare att det
på grund av kommunisternas existens
inte har skett någon evig radikalisering
av socialdemokratien. Det är alldeles
riktigt. Någon evig radikalisering har
inte ägt rum. Snarast har det under rätt
många årtionden varit en utveckling åt
motsatt håll. Utrikesministern tyckte
emellertid själv att en utveckling åt
vänster av den socialdemokratiska politiken
var bra, men han sade att vi
får bara inte säga att den sker därför
att vi sneglar på kommunisterna. Mitt
intresse gäller inte främst vad regeringen
säger. Från mina synpunkter är
det väsentliga att det sker en utveckling
åt vänster — och det tror jag är
gynnsamt för den svenska arbetarrörelsen
och för hela det svenska folket.

Utrikesministern drog också den slutsatsen
av vad jag sade och av den utveckling
som nu pågår, att vi från vårt
partis sida nu borde erkänna att socialdemokraterna
hade haft rätt i sin kritik,
när man sagt att kommunisterna
har fört en steril oppositionspolitik. Jag
kan erkänna att vi i vissa avseenden
har begått stora fel. Men vi har också
den åsikten att socialdemokratien har
gjort stora fel.

Det är givet att man måste anpassa
sig till verkligheten. Men frågan är på
vilket sätt man gör denna anpassning.
Jag noterar sålunda att herr Erlander
framträdde i Oslo i somras och förklarade
sig vara marxist samt uttalade samma
kritik som utrikesministern har
gjort här. Men om man använder
marxismen på det sättet, som herr Erlander
gjorde, och säger att vi har genomfört
den sociala revolutionen i Sverige,
så tror jag inte att man har an -

Tisdagen den 2 november 1905 fm.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

passat sig på ett riktigt sätt till förhållandena.
Men kan vi i fortsättningen
diskutera med regeringen utifrån marxismens
grundval — som det föreföll
av Torsten Nilssons anförande här —
så tycker jag att det är ett stort framsteg.

Utrikesministern sade att han fruktade
för en norsk situation i Sverige,
och det kan finnas skäl till en sådan
fruktan. Men jag tycker då att socialdemokratien
medan tid är skulle genomföra
någon viktig punkt i sitt program,
exempelvis överföra tomtmarken
i samhällelig ägo, för att få något att
peka på inför väljarna och därmed
kunna undvika en sådan situation.

Till slut vill jag, herr talman, bara
ställa en fråga till de borgerliga representanterna
i denna diskussion. Vad är
det egentligen ni anser vara felaktigt
i herr Palmes mycket omdiskuterade
tal? Det skulle vara intressant att få
reda på detta. Är det talet om social
rättvisa eller är det någon annan punkt,
som ni kritiserar och inte vill ställa er
bakom?

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag tycker att det är
något tjatigt att tala om i vilken ordning
de olika tal, som berörde vietnamfrågan,
hölls och om hela den problematik,
vilken herr Wedén bygger upp
i anslutning därtill. Enligt herr Wedén
kom först mitt tal, sedan kom herr Palmes
tal, därefter gav LO:s ordförande
uttryck för en uppfattning, som skulle
korrigera herr Palmes, och sedan gav
jag uttryck för en uppfattning, som såvitt
jag kan förstå skulle vara en avvägning
av vad herrarna Geijer och
Palme sagt.

I själva verket är det mycket enkelt.
Vi hade precis samma uppfattning om
dessa problem. Det är bara det att våra
tal på sitt sätt kompletterat varandra.
Mitt tal kompletterade herr Palmes i så
måtto, att det var mera utförligt när det

gällde vietnamfrågan, medan herr Palmes
vietnamavsnitt bara utgjorde en
liten del av ett anförande, som spände
över många andra ting.

Beträffande »vänstervridningen» tycker
jag att de gamla begreppen vänster
och höger i viss mån har överflyglats
av utvecklingen själv. Vad jag särskilt
vill understryka är, att socialdemokratien
har sin huvudlinje utstakad. Huvudlinjen
är alltså känd och den står
i överensstämmelse med vår socialistiska
demokratiska uppfattning. Sedan
bedriver vi en praktisk politik med utgångspunkt
från den verklighet, i vilken
vi lever.

•lag vet att herr Bohman har känt sig
synnerligen besvärad över att man talat
om de ljusblå, de mellanblå och de
mörkblå inom högerpartiet och att han
inte tycker att detta är det riktiga sättet
att diskutera förhållandena inom konservatismen.
Herr Bohmans försök att
göra gällande att vi, såsom han uttrycker
det, skulle dras åt vänster på grund
av att kommunisterna haft vissa valframgångar
tycker jag står i klass med
alla de utläggningar som gjorts beträffande
de ljusblå, de mellanblå och de
mörkblå riktningarna inom högerpartiet.
Det förhåller sig helt enkelt inte
på detta sätt, och då tycker jag, att man
kan tro oss på vårt ord.

Men så framhåller herr Bohman, att
det i den socialdemokratiska tidskriften
Tiden har uppgivits att kommunisterna
kommer att utnyttja utrikespolitiken
och då även vietnamfrågan för
sina intressen. Ja, naturligtvis gör de
det. Kommunisterna kommer att utnyttja
varje chans såväl på det utrikes- som
på det inrikespolitiska området för att
komma socialdemokratien till livs —
precis som ni borgerliga utnyttjar varje
chans att komma regeringen till livs.
Det är därför ni försöker konstruera
upp en motsättning mellan statsrådet
Palme och mig i vietnamfrågan. Det är
endast ett av alla era försök att sikta
in er på regeringen.

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

Detta tillhör det politiska spelet. Och
a la bonheur — jag förebrår vare sig
herr Hermansson eller herr Bohman
för att de gör detta. Men man skall låta
det passera för vad det är, nämligen
ett led i det politiska taktikspelet. Det är
något som ni lika gärna öppet kan erkänna.

Vidare vill jag än en gång till herr
Hermansson säga, att jag för visso har
den meningen, att ett parti inte skall
stå stilla utan att det skall anpassa
sig efter verkligheten och den utveckling
som ägt rum. Men herr Hermansson
måste väl ändå medge, att vad som
sker inom det kommunistiska partiet i
dag är något i och för sig anmärkningsvärt.

Jag vill inte som herr Hermanssons
partikamrat herr Holmberg säga, att
ni är på vandring ut i revisionismens
träsk, ty jag betraktar inte revisionismen
som något träsk. Men det är ändå
något betydelsefullt som sker, och det
innebär att ni på ett helt annat sätt än
tidigare accepterar den socialdemokratiska
huvudlinjen i svensk politik.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Visst kan man tycka
synd om utrikesministern, som har den
omöjliga uppgiften att inför kammaren
försöka ge intrycket att herr Palme har
sagt ungefär detsamma som han själv.
Men när utrikesministern nu försöker
göra gällande att det nu bara är fråga
om ett taktikspel från oppositionen, vilken
försöker angripa den snälla regeringen,
blir jag tvungen att slå fast
två saker.

För det första har veterligen ingen —
förrän kanske utrikesministern i dag —
påstått att totalintrycket av herr Palmes
tal i den mån detta avsåg utrikespolitiken
— och det var inte så kort,
herr utrikesminister — skulle vara detsamma
som totalintrycket av utrikesministerns
vida mer balanserade tal.

Det förhåller sig tyvärr för det andra
så, att intrycket i utlandet av herr Pal -

nr 145

mes mycket ensidiga tal blev sådant,
att det framkallade reaktioner. Utrikesministern
kan kalla det för missförstånd
— och jag hoppas att han gör det -—
som var stridande mot vårt lands intresse.

Den ensidighet med vilken herr Palme
vände kritiken mot ena sidan —
utan att tala om den amerikanska viljan
att förhandla, såsom utrikesministern
gjorde, utan att alls ta med Kina
och den kinesiska aggressiviteten i bilden
etc. — gav uppenbarligen en skev
bild av hur man i vårt land — regeringen
inbegripen — betraktar detta
allvarliga utrikespolitiska problem.

Därför är det inte alls egendomligt
att säga, att det var nödvändigt att tillrättalägga
verkan av herr Palmes tal.
När utrikesministern — och i viss mån
herr Geijer — gjorde det, väckte detta
allmän tillfredsställelse. Men utrikesministern
skall inte försöka »tala bort»
att herr Palmes ensidiga anförande gav
ett intryck som stod i fullständig strid
med vårt lands intresse.

Då utrikesministern nu gör gällande
att det är bara taktikspel från vår sida,
måste vi svara nej. Men det finns ett
gammalt ordspråk som säger, att på sig
själv känner man andra. Utrikesministerns
senaste uppträdande ger därför
ökad styrka åt den reflexion som tidigare
framförts, att herr Palme i sitt utrikespolitiska
tal inte bara tänkte på
utrikespolitiken utan också hade inrikespolitiska
avsikter — en reflexion som
gjorts på flera håll i världspressen. Och
utrikesministern kan väl ändå inte misstänka
världspressen för att bedriva inrikespolitiskt
taktikspel.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Detta med totalintrycket
— vad är det för någonting? Herr Ohlin
har ett totalintryck av vad som sker och
vad som sägs, herr Hermansson har ett
annat, herr Bohman ett tredje och jag
ett fjärde. Vad är totalintryck för nå -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 19(55 fm.

Vid

gonting? Herr Ohlin kan endast tala
om sitt eget totalintryck, och vari det
bottnar känner jag mycket väl till.

Då flyr herr Ohlin till utlandet och
säger: Men det är totalintrycket i utlandet.
Jag frågar: Var någonstans, i vilken
press?

Jag råkade ut för att man i Washington
hade ett annat totalintryck av mitt
tal än vad herr Ohlin hade. I varje fall
var den representant för State Department,
som tillfrågades av en journalist,
kritisk mot mitt tal. Det var alltså
Washingtons totalintryck men det är
inte herr Ohlins.

Sådant kan man råka ut för, och man
måste råka ut för det i vissa situationer.
Jag tillhör inte dem som anser att den
svenska regeringens ledamöter skall gå ut
och avge några omdömen exempelvis beträffande
huvudlinjerna i amerikansk
eller sovjetrysk eller kinesisk politik.
Sådana omdömen kan man avge i egenskap
av journalist, men det är mycket
känsligare när man är regeringsledamot.
Det finns emellertid lägen då man
som regeringsledamot har skyldighet att
säga ifrån. Det gjorde herr Undén i
samband med ungernkrisen, och hans
uttalanden då rönte sannerligen inga
vänliga bemötanden i Moskva.

Här har vi gjort uttalanden i ett annat
tillspetsat läge, då det kan finnas
skäl för en regeringsledamot också i ett
litet och neutralt land att ge sin mening
till känna. Och jag erkänner som sagt
att i varje fall mitt anförande tydligen
väckt misshag i Washington.

Där ser man, herr Ohlin, hur olika
ett anförande kan bedömas. Herr Ohlin
är tillfredsställd med mitt anförande,
men talesmannen i Washington hade en
annan mening. Så kan det också vara
när det gäller det inbördes förhållandet
mellan herr Palmes och mitt anförande.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är intressant att
höra att urikesministern tycks vara

remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

mycket glad över att en talesman för
det amerikanska utrikesdepartementet,
enligt vad utrikesministern anser, skulle
ha varit missnöjd även med utrikesministerns
tal. Men jag ber att få påpeka
för utrikesministern, att det finns starka
skäl att tro att utrikesministern härvidlag
får avstå från martyrglorian.

Vid den tidpunkt, då State Department’s
talesman sade att man inom departementet
diskuterat vissa uttalanden
från svensk sida, förelåg ju inte på amerikanskt
håll mer än ett relativt litet
utdrag ur Torsten Nilsson tal. Däremot
förelåg herr Palmes tal i ganska utförlig
— jag tror ordagrann — form. Man
har därför all anledning antaga att det
uttalande som gjordes från State Department
avsåg herr Palmes tal. Det uttryckssätt
som användes bestyrker uppfattningen
att det var mot herr Palmes
tal som representanten för State Department
uttalade sig kritiskt och att detta
mycket ensidiga tal hade givit ett intryck
som sannerligen inte var överensstämmande
med Sveriges intresse.

Om ni så önskar skall vi gärna här i
kammaren ta en debatt till i frågan. Jag
har visserligen fört en debatt i radio
om herr Palmes tal, så jag trodde jag
skulle vara fri denna gång. Jag erkänner,
herr utrikesminister, att det börjar
bli tjatigt. Man kan säga, att känd sak
är så god som vittnad. Men önskar ni
en utrikespolitisk debatt om Palmes tal
skall vi gärna ta en sådan och punkt
för punkt tala om vad herr Palme sade
och vad han underlät att säga som var
fördelaktigt för den demokratiska sidan.
Vi skall gärna påvisa hur han inte
tycktes kunna tänka sig något annat än
alternativen att juntorna i Saigon styr
eller att man släpper kommunisterna
fritt fram. Något intresse för den tredje
linjen en mera demokratisk utveckling,
som verkligen ger Vietnams folk
en möjlighet att självt få bestämma —
kunde jag inte finna hos herr Palme.

Det vore mycket att tillägga i denna
sak. Men jag har, herr talman, framför

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

allt velat tillrättalägga detta om kritiken,
som med stor visshet riktades just
mot herr Palmes tal.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! För vår egen skull, herr
Ohlin, och för vårt förhållande till det
svenska folket tror jag inte vi skall ta
upp en helt ny utrikesdebatt om denna
fråga. Det är inte bara tjatigt, det är
genant för oss politiker om vi skall behöva
orda så mycket om vad som har
sagts och vad som inte har sagts av
herr Palme och mig.

Det är inte heller så, herr Ohlin, att
jag på något sätt är glad för att Washington
har kritiserat mig. Det är jag
absolut inte. Jag bara konstaterar att så
har varit fallet. Herr Ohlin säger att
jag har fel. Han säger att man i State
Department hade hela herr Palmes anförande
men bara vissa delar av mitt
anförande, när talesmannen för State
Department uttalade sig för pressen.
Det var väldigt vilken förnämlig underrättelsetjänst
folkpartiet måtte ha, eftersom
ni säger er veta hur mycket State
Department vid den tidpunkten hade
av vartdera av våra anföranden.

Vad denne talesman anmärkte på var
emellertid en passus i mitt tal. Enligt
ett telegram till Stockholm citerade han
en av satserna i det. Jag drog slutsatsen
att eftersom han direkt citerade mig,
måste det också vara mot mitt uttalande
han vände sig. Men det spelar i och för
sig ingen roll. Det väsentliga är att vi
kan vara överens om att i vissa tillspetsade
lägen — som t. ex. i samband med
ungernkrisen och i samband med Vietnam
— kan en regering också i ett litet,
neutralt land ge uttryck åt sina meningar,
och att det kan ha en viss opinionsbildande
betydelse och även en
viss betydelse för den fortsatta verksamhet
som detta neutrala land skall
bedriva på det internationella planet.

nr 145

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! När man hör herr Ohlin
sätta i gång här i talarstolen på sitt
dessbättre oefterhärmliga sätt inser man
att politiken ibland kan vara ganska
trist. Vi diskuterar en fråga som fört
världen till randen av ett världskrig. Vi
diskuterar en fråga som har att göra
med hungerns, hopplöshetens och det
sociala eländets hemska verklighet; det
är nämligen det som vietnamdebatten
gäller, och det är om de tingen jag har
talat. Men herr Ohlin och herr Wedén
hade ingenting annat att komma med
än beskyllningar för partitaktik, ingenting
annat att säga än att mitt motiv
för att ta upp dessa frågor varit att jag
ville vinna något slags partitaktisk fördel
i det inrikespolitiska spelet.

Jag tänker vid denna tidpunkt inte
utveckla frågan vidare; jag kanske kommer
tillbaka till den senare. Men jag
ville ändå redovisa något av en moralisk
beklämning inför detta sätt att diskutera.
De nya generationer som kommer
fram i politiken kommer att få
många tillfällen att diskutera utrikespolitik
och bryta meningarna mot varandra,
och framför allt kommer världen
att rycka allt närmare inpå oss, men
jag hoppas att de aldrig skall diskutera
utrikespolitik på det sätt som herrarna
nyss givit exempel på.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad som är trist i detta
sammanhang -— om vi ser till realiteterna
— är att statsrådet Palme höll sitt
tal utan att på ett tillfredsställande sätt
besvara den fråga, som han inte heller
nu i sitt inlägg besvarade men som det
borde vara självklart att besvara. Det
var den fråga jag ställde i mitt inlägg:
Anser man att det är en rimlig lösning
av vietnamproblemet att saigonjuntornas
diktatur skall ersättas av en kommunistisk
diktatur? Anser man inte att
den lösning som bör eftersträvas är
etablerandet av en demokrati? Det var

Tisdagen den 2 november 1905 fm. Nr 33

Interpellation ang. väganliiggningar i samband med nedläggningen av Sala—Gysinge
—Gävle järnväg

tolkningarna av herr Palmes tal i detta
fundamentala avseende, vilka inte har
ett dugg med partitaktik att göra, som
framkallade inläggen från vår sida.

Herr statsrådet PALME:

Ilerr talman! Det är riktigt att herr
Wedén snuddade vid den frågan — den
är intressant och kan väl kräva en principiell
diskussion — men snabbt kom
man över därifrån till att uteslutande
resonera om partitaktiska motiveringar.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palme är moraliskt
upprörd över att jag i två repliker på
tre minuter till utrikesministern inte
lägger in någon skildring av de sociala
motsättningar som finns med i Vietnamproblemet.
Jag har, herr Palme,
gjort det tidigare, och jag kommer att
göra det om igen. Men när han i denna
debatt försöker göra det till en moralisk
fråga att jag i korta repliker inte ger
en skildring av de sociala motsättningarna,
vilket skulle beröva mig själv tid
och möjligheten att polemisera mot herrarna
på regeringsbänken — ty det bleve
den praktiska effekten — betraktar
jag det inte som äkta moralisk indignation
utan som skenhelighet.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte förlänga
den redan alltför långa debatten i denna
fråga, men jag vill erinra om att
jag ställt följande fråga till representanterna
för de borgerliga partierna:
Vad var det för fel på herr Palmes tal?
Den frågan har ingen svarat på. Herr
Ohlin säger helt allmänt, att det stred
mot svenska intressen. Mot vilka svenska
intressen stred herr Palmes tal?

Jag vill till slut bara erinra om utgångspunkten
för denna debatt. Utgångspunkten
är det blodiga utrotningskrig
som förs i Vietnam, ett krig som
inte bara föröder människor och mate -

riella värden utan som dessutom hotar
världsfreden. Den avgörande fråga, som
vi inte fått något svar på, är: Var står
de borgerliga partierna i denna fråga?
Hur ställer de sig till grundfrågan? År
de för det amerikanska utrotningskriget
i Vietnam eller är de mot det? Det är
den frågan som de skall besvara.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag har inte begärt att
herrarna nu skall utveckla alla sina synpunkter
på vietnamfrågan. Vad jag har
begärt är att herrarna skulle ägna sig åt
något annat än att misstänkliggöra motiven
för vad jag har sagt.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 9

Interpellation ang. väganläggningar i
samband med nedläggningen av Sala—
Gysinge—Gävle järnväg

Ordet lämnades på begäran till

Herr VIGELSBO (ep), som yttrade:

Herr talman! I samband med nedläggandet
av järnvägsdriften å sträckan
Sala—Gysinge—Gävle gjordes vissa underhandsutfästelser
att de parallellvägar
som löpte utmed järnvägen skulle med
det snaraste förbättras eller ombyggas
för att möta den ökade landsvägstrafik
som härmed uppstod. Den omständigheten
att viss godstrafik alltjämt utföres
på berörda järnvägslinje innebär
ingalunda att inte trafikbelastningen å
vägnätet ändock kraftigt ökats. Det kan
bland annat anföras att ett flertal turer
med landsvägsbussar dagligen måst insättas
som ersättning för den utmed
hela bandelen nedlagda persontrafiken.

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 fm.

Interpellation ang. väganläggningar i samband med nedläggningen av Sala—Gysinge
—Gävle järnväg

Denna busstrafik jämte den ökade lastbilstrafiken
innebär att belastningen å
vägnätet nu blivit mycket betydande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län
liksom också samtliga av järnvägsnedläggningen
berörda kommuner uttalade
i samband med nedläggningen av järnvägen
nödvändigheten av att vägnätet
kraftigt förbättrades. Länsstyrelsen anförde
bl. a. »att den länsdel som berördes
av nedläggningen var missgynnad
på goda vägförbindelser. Man ansåg
det därför högeligen önskvärt, att
en stamväg med ungefär nord-sydlig
sträckning genom denna länsdel koinme
till stånd. Förutom de utvecklingsmöjligheter,
den kommer att medföra för
berörda trakter, skulle den även erbjuda
en angelägen förbindelse mellan
Västmanlands centrala delar och Norrland».
Så långt länsstyrelsen. De av nedläggningen
berörda kommunernas uttalande
gick i samma riktning.

Nu har åtskillig tid gått sedan järnvägen
nedlades, men några mera påtagliga
vägförbättringar har inte verkställts
om man därvid bortser från en
sträckning mellan Gysinge och Hedesunda
där en bred och asfalterad väg
blivit anlagd. Inom västmanlandsdelen
har endast några smärre enstaka vägrätningar
företagits. Ortsbefolkningen,
liksom också trafikintressena i övrigt,
väntar med stigande otålighet på att något
skall ske. Man anser det allmänt vara
ett allvarligt handikapp för en bygd att
berövas sin järnväg utan att samtidigt
erhålla ersättning härför i förbättrade
vägförbindelser.

Vägen mellan Sala och Gysinge, den
del nämligen som är belägen inom Västmanland,
löper parallellt utmed en
grusås. Man kan således utgå ifrån, som
också framhållits i en del kommunremisser
i ärendet, att ombyggnad och
breddning av allmänna landsvägen inte
behöver draga alltför stora kostnader.
Både markförhållanden och materialtillgångar
är av den beskaffenhet alt

några större olägenheter ur den synpunkten
inte borde föreligga för att med
det snaraste effektuera härav berörda
bygders berättigade anspråk.

Att de tidigare befintliga vägarna löper
utmed detta åsområde, innebär dock
också vissa svagheter. De tidigare vägarna
är smala och krokiga samt med
hänsyn till underlaget föga avpassade
med hänsyn till dagens tunga trafik.
De är för det första alltför smala för
att kunna erbjuda nöjaktigt utrymme
för möten. Tillfällen då tunga lastbilar
skurit igenom vid inträffade möten har
ingalunda saknats. Det är ju inte heller
möjligt att kunna begära att vägar byggda
för ett halvt århundrade sedan, avsedda
enbart för hästtrafik, skall kunna
på önskvärt sätt tillgodose dagens
anspråk på styrka och hållbarhet.

Rent allmänt må slutligen tilläggas:
vid de under de senaste åren företagna
nedläggningarna av järnvägslinjer har
som regel den principen accepterats, att
det vägnät som berörts av en nedläggning
av järnväg, skulle utbyggas och
förstärkas på ett sådant sätt att den
lämnade en fullgod ersättning för den
trafikled den nedlagda järnvägen representerat.
Sådana förbehåll har också
gjorts när den regelbundna järnvägstrafiken
nedlades å järnvägen Sala—Gävle,
förbehåll som man uppfattat också från
statsmakternas sida accepterats. De av
här nämnda järnvägsnedläggning berörda
bygderna frågar sig givetvis hur
snart löftena för deras vidkommande
kommer att infrias.

Med stöd av här anförda motivering
anhåller jag om andra kammarens medgivande
att få till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet framställa
följande interpellation:

1) Anser herr statsrådet att tidigare
vedertagen princip om en bygds rätt till
fullgoda vägar som ersättning för nedlagd
järnväg alltjämt bör äga tillämpning? 2)

Om så är fallet: Hur snart kan

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Nr 33

de väganläggningar som ställts i utsikt
i samband med nedläggningen av Sala
—Gysinge—Gävle järnväg komma till
stånd?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.26.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 2 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 145 (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen i samband med
remiss till utskott av Kungl. Maj :ts proposition
nr 145, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391),
m. m., nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, i enlighet med
förut gjord anteckning, till

Herr ANTONSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Jag lyssnade med stort
Intresse till den debatt som utspann sig
här före middagspausen och då man på
högsta nivå med herr utrikesministern
i spetsen försökte reda ut vad som är
vänster och höger i svensk politik.

Jag satt i min bänk och väntade på
att få en ideologisk förklaring på vad
som är att rubricera som modern svensk
höger- respektive vänsterpolitik. Men,
herr talman, jag måste erkänna att jag
blev besviken när debatten var slut, ty
det enda man tycktes vara enig om var
vad som var höger för högern och vänster
för kommunisterna. Vad som fick
stå oemotsagt var hans excellens utri -

kesministerns påstående att när kommunisterna
tar ett steg åt socialdemokratien
är detta att notera som en mycket
stark högervridning och en mycket
remarkabel händelse i svensk politik.

Det andra var också ett påstående av
utrikesministern där han konstaterade
att det numera var svårt att skilja mellan
vad som är höger och vänster i
svensk politik. Det var den enda behållningen
jag fick av det ideologiska meningsskiftet.

Herr talman! Jag hade tänkt göra några
reflexioner kring de politiska samarbetsaktioner
som för närvarande är
på modet inom den borgerliga oppositionen,
men debatten har i dag spänt
över så vida fält som från den alltid
aktuella svenska inflationen till valet i
Norge, vietnamfrågan etc., att jag tillåter
mig att vidga mina kommentarer till
att omfatta något mer än reflexioner
kring de aktuella samarbetsaktionerna.

När man förde in det norska valet i
debatten erinrade jag mig att hans excellens
herr statsministern kommenterade
valutslaget i Norge och sade att
detta valutslag var en tragedi för norska
folket. Såvitt jag vet har detta uttalande
inte dementerats, och då får man förutsätta
att herr statsministern verkligen
sagt så som refererats. Jag utgår emellertid
från att det var ett förfluget ord
från statsministerns sida. Jag hoppas
verkligen att den svenske regeringschefen
inte har den meningen att när en

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

parlamentarisk demokrati fungerar och
man byter regim skulle detta vara att
anse som en olycka för en nation. Om
statsministern hade den meningen att
en fungerande parlamentarism är en
olycka skulle detta innebära att statsministern
drömmer om ett enpartistyre
i detta land eller i varje fall att han önskar
att samma parti skall sitta vid makten
allt framgent. Jag har velat fästa
uppmärksamheten på denna statsministerns
kommentar som jag hoppas är ett
olycksfall i arbetet. Skulle det vara allvar
bakom är det anledning att observera
detta.

Det är många som har sagt att vi behöver
ett norgeval i vårt land. Herr
Hermansson delade inte den meningen.
Jag är övertygad om att kammarledamöterna
väl förstår anledningen.

Tillåt mig säga att om man med
norgeval menar ett val som ger oss
möjlighet till ett systemskifte och till en
ny regering så har jag den uppfattningen
att vi har en utveckling politiskt på
väg i denna riktning. Jag menar detta
därför att regeringspolitiken redovisar
så pass många missgrepp, så pass många
brister när det gäller exempelvis bostadsförsörjningen
och över huvud taget
hela bostadsområdet, sjukvården,
köerna framför utbildningsanstalterna
och inte minst vården om penningvärdet.
Det kan inte gärna bestridas att
dessa ting i långa stycken bottnar i en
felplanering i ett samhälle där man
menar att planeringen är det väsentligaste.
Vi har under de senaste åren,
något som har apostroferats av många
talare före mig, haft en fortgående inflation.
Det är att betrakta som ekonomiskt
mycket allvarligt, men det är också
att betrakta som politiskt och folkpsykologiskt
måhända än allvarligare
om vi har en regering som säger att inflation
är något ganska naturligt i ett
samhälle med full sysselsättning och hög
standard. Man säger att detta är en välståndskris,
ett uttryck för att vi utnyttjar
våra resurser maximalt; då kommer

nr 145

man inte från en viss grad av försämrat
penningvärde. Jag skulle snarare
vilja betrakta det som en kris inom den
socialdemokratiska regeringen, ty det
måste vara en av regeringens viktigaste
uppgifter att försöka gripa sig an vården
av penningvärdet på ett resolut sätt.

Socialdemokratien hade under förra
valrörelsen en appell som talade om nya
djärva mål. Jag har emellertid haft stora
svårigheter att hitta några sådana av
regeringen uppställda djärva mål. Från
regeringens sida har ofta sagts att oppositionen
saknar program och målsättning.
Jag skulle faktiskt, herr talman,
vilja vända på frågan och säga: Vilken
målsättning och vilket program har regeringen
i dag? Vilket regeringsprogram
har vi fått redovisat som grund för reformarbetet
och angelägenlietsgraderingen
när det gäller genomförandet av
olika reformer? Såvitt jag har kunnat
förstå av debatten i dag har det funnits
mycket litet material att tillgå i form
av deklarationer etc. från regeringshåll.
Det enda som sagts är finansminister
Strängs yttrande om att regeringens inflationsprogram
bygger på att man skall
varna folket för högerns mörkmålning
och hindra högern från att måla inflationsspöket
på väggen, som han uttryckte
sig, samt slå vakt om ATP-fonderna.
Det är en ganska klen motivering.

Jag vill erinra om en mycket allvarlig
sak i detta sammanhang. Om vi jämför
vårt lands situation med många andra
länders i Västeuropa — men framför
allt med Amerikas förenta stater — finner
vi att Amerikas förenta stater under
den senaste tiden kunnat uppvisa ett i
det närmaste oförändrat penningvärde
och en mycket markant prisstabilitet.

Jag skulle inför kammaren vilja citera
ett uttalande av statssekreterare Wickman
i samband med avresan till Internationella
valutafondens höstmöte i
New York. Det heter där: »På senare
tid har stabiliseringspolitiken kommit i
förgrunden på ett helt annat sätt än
tidigare. Amerikanerna har under de

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Nr 33

Vid remiss av Kung!. Maj ds proposition nr 145

senaste åren haft en nästan total prisstabilitet.
Detta utövar en stigande press
på den europeiska ekonomien. De som
tar den svenska kostnadsutvecklingen
med jämnmod bör beakta att det finns
en ’risk’ (för oss) att de europeiska regeringarna
lyckas stoppa sin inflation
— Frankrike har nästan gjort det —
även om det är till nackdel för den inhemska
expansionen. Tyskarna kommer
sannolikt att följa efter även om priserna
där ännu fortsätter att stiga.» Det
är ord som är värda att lägga på minnet.
Man kan inte avfärda dessa ord så
lätt som gjorts i dagens remissdebatt.

Låt mig sedan, herr talman, komma
in på mitt huvudtema och göra några
reflexioner kring de borgerliga samarbetsaktionerna.
Det finns politiker
och andra i vårt land som menar att om
vi bara får ett borgerligt block och de
tre oppositionspartierna uppträder tillsammans
i ett sådant är ett systemskifte
garanterat. Man hänvisar till valresultatet
i Norge. Det har från dessa
kretsar sagts att vi skall göra som man
gjorde i Norge.

Nåja, vad var det man gjorde i Norge?
Där uppträdde inte de borgerliga partierna
i något block. Man hade inte något
gemensamt valprogram. I allmänhet
gick man inte fram i någon valteknisk
samverkan. Partierna framträdde som
självständiga partier men, märk väl, de
höll borgfred sinsemellan. Detta menar
jag bör vara möjligt också i vårt land.

Det är naturligtvis riktigt att de tre
borgerliga oppositionspartierna har den
gemensamma uppgiften att försöka försätta
socialdemokratien i minoritet. Det
hör till demokratiens spelregler. Men
lika självklart är att en kommande regeringspolitik
måste bli en social framstegspolitik.
Det finns, som jag uppfattar
saken, inte utrymme för en konservativ
politik i ett alternativprogram för vårt
land.

De som menar att systemskiftet är
garanterat bara vi får ett borgerligt
block vill jag lägga på minnet några

personliga funderingar. Vi skall vara
klara över att ett valtekniskt samarbete
med nuvarande valmetod ingalunda alltid
gynnar ett borgerligt block, detta
just därför att det nuvarande valsystemets
syfte är att skapa proportionell
rättvisa mellan partier av den storleksordning
som exempelvis de nuvarande
borgerliga partierna, högern, centern
och folkpartiet, har. I och med att vi
får dessa sammanslagna vid valteknisk
samverkan har vi formellt sett ett stort
parti. Då har vi i de allra flesta fall
ingenting att vinna på en valteknisk
samverkan.

Jag tror det är väsentligt att klargöra
detta för väljarna. Det skadar inte att
tala om för dem, som a priori ivrar för
borgerlig samverkan utan att ta hänsyn
till innehållet, att vi exempelvis vid
förra riksdagsvalet vid en samverkan
mellan de borgerliga partierna skulle
fått ett riksdagsmandat mindre till dessa
partier.

Herr talman! Att manipulera med valtekniska
ting skapar ingen politisk styrka
och inger föga respekt hos valmanskåren.
Vill man få till stånd ett systemskifte
är enligt min uppfattning det politiska
innehållet i ett alternativ det
väsentliga. Vill man ha ett systemskifte
skall man se till att agera så att man
inte i onödan spiller bort mandat.

Min uppfattning om det politiska alternativet
till den nuvarande regeringspolitiken
— och jag tror att de flesta i
mellanpartierna är ense härom •— är att
detta alternativ måste innebära något
klart reformvänligt och klart framåtsyftande.

Om vågskålen i svensk politik skall
väga över till oppositionens favör, måste
alternativpolitiken för det första kunna
attrahera ungdomen och för det andra
kunna dra till sig moderata socialdemokratiska
väljare. Detta är så vitt
jag kan förstå möjligt endast med en
vänsterorienterad framstegsvänlig borgerlig
politik.

Samarbetet mellan de nuvarande bor -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition nr 145

gerliga mittenpartierna har till syfte
just att bygga upp ett sådant fast och
attraktivt politiskt alternativ. Inom kort
kommer de två partierna att redovisa
konkreta handlingslinjer för valmanskåren,
handlingslinjer som syftar till
att utgöra grunden för ett borgerligt regeringsalternativ.
Alla medborgare inom
och utom mellanpartierna är välkomna
att stödja ett program med detta
ideologiska syfte. Jag vill än en gång
understryka min uppfattning att ett program
med detta syfte inte kan präglas
av en konservativ syn, dels därför att
denna icke omfattas ideologiskt av massan
av borgerliga väljare och dels därför
att det inte finns några väljare som
tar steget från socialdemokratien över
till ett block med konservativt inslag i
sitt alternativprogram.

Låt mig säga, herr talman, att vi inte
önskar ett regimskifte eller ett systemskifte
för skiftets egen skull, utan det
väsentliga är det politiska innehållet i
ett alternativ. Jag anser för min del att
det finns goda chanser för en riksdagsmajoritet
med annan politisk orientering
än den nuvarande efter nästa riksdagsval.
Det må vara hänt att det är för
tidigt att profetera om dessa ting, men
jag vill redan nu ha sagt att det, som
enligt min uppfattning kan hindra en
sådan utveckling eller utgöra en allvarlig
fara för den, är just om den borgerliga
väljarkåren splittras på en massa
små grupper, KDS, MbS, Samling 66,
Samling för framsteg och allt vad de nu
heter. Jag har den största respekt för
att människor lägger sitt votum för en
åsikt som de omfattar. Men om man
menar allvar med talet om att skapa
förutsättningar för ett regimskifte, skall
man inte spilla bort mandatchanserna
för den borgerliga halvan i svensk politik.

Jag vill ha sagt detta som en enskild
ledamots observandum till dem som arbetar
för sådan samling, ty jag tror att
de med det som de tror vara samling
egentligen motarbetar sitt eget syfte. Det

hör för all del till de demokratiska rättigheterna
att också få motarbeta sitt
eget syfte, men om man menar allvar
med talet om systemskifte är det nödvändigt
att den samling som man pläderar
för sker inom de nu existerande
partierna och inte vid sidan om dem.

När man talar om norgevalet skall
man nog också observera att den norska
högern i stort slutit upp kring en borgerlig
vänsterpolitik och en fortsatt reformpolitik.
Den svenska högerpolitiken
har hittills i långa stycken varit ett
eko från en tid som är oåterkalleligen
svunnen i ideologiskt politiskt hänseende.

Nu säger man att man sätter sin lit
till den nya högerledningen. Jag skall
inte kommentera det, jag hoppas att
man kan det. Det är sant att den nya
högerledningen i sak ännu inte så klart
visat var den står ideologiskt, men det
som hittills kännetecknat signalerna
från det hållet är inte särskilt lovande.
Den nya högerledningen har anklagat
mittenpartierna för att de håller på att
glida för långt åt vänster. Jag tycker
dessa anklagelser har varit ett slag i
tomma luften. Folkpartiet och centern
står ju kvar i exakt samma positioner
som de redovisade inför valmanskåren
vid det senaste riksdagsvalet. Men om
man menar att mellanpartierna står för
långt till vänster, så säger ju detta också
ganska klart var man menar att man
själv står, d. v. s. relativt långt åt höger.
Detta har ju också uttryckts ganska ofta
i ett markerande av den profilpolitik
som högern har drivit. Jag säger inte
detta som någon kritik mot högern, ty
jag har ingen önskan att möta högern
med armbågen, men jag säger det som
ett konstaterande av vad jag uppfattar
som faktum.

Det är självklart att högern inte kan
vara med om att bygga upp en mittenpolitik
som den jämt och ständigt tar
avstånd från. Det finns inte plats för
någon högerprofil i mittenpolitiken,
men jag har den personliga förhopp -

Tisdagen den 2 november 1005 em.

Nr 33

Vid remiss av KunKl. Maj ds proposition nr 115

ningen att det vi kan vänta av högerpartiet
är en vilja till borgfred, som i
så fall kommer att mötas av motsvarande
vilja hos centerpartiet och, jag är
övertygad, också hos folkpartiet, samt
en politik från högerns sida som möjliggör
denna borgfred. Jag hoppas verkligen
att högern inför nästa val skall
kunna övervinna sig själv så mycket att
detta blir möjligt. Jag skulle vilja säga
att det samarbete som no håller på att
växa fram inom mittenpartierna är något
nytt och förhoppningsfullt i svensk
politik, därför att vår politik är så statisk.
Jag uppfattar inte det, vartill man
nu håller på att lägga grunden, som
någon förberedelse för sammanslagning,
utan jag tolkar det som en manifestation
inom den borgerliga delen av väljarkåren
för att skapa ett positivt regeringsalternativ.
Det menar jag vara syftemålet.
Om man kan enas om de politiska
huvudlinjerna är det ett positivt
framsteg.

Får jag slutligen, herr talman, fälla
några korta reflexioner om en utredning,
som nyss presenterats, nämligen
om länsdemokratiutredningens första
betänkande. Det är en ganska märklig
utredning i många stycken. Såvitt jag
förstår har avsikten varit att till varje
pris finna en motivering för ett bibehållande
av sambandet mellan kommunalvalen
och riksdagens sammansättning.
I den tidigare debatten har man
hävdat att det kommunala valsambandet
vore nödvändigt för att garantera
att riksdagen i tillräcklig utsträckning
skall få ledamöter med kommunal erfarenhet.
Man befarade att det kommunala
inflytandet i riksdagen skulle minskas
om man inte hade kommunalt valsamband.
Det var ju huvudtemat bl. a.
hos de remissinstanser som diskuterade
dctla problem i anledning av författningsutredningens
förslag.

Det var alltså fråga om att trygga
riksdagens kommunala förankring; men
nu har länsdemokratiutredningen nödgats
finna att riksdagens kommunala

förankring icke behöver garanteras genom
något särskilt valsamband. Det
finns ett naturligt samband mellan rikspolitik
och kommunalpolitik, som icke
behöver garanteras genom ett tekniskt
valsamband. Det är i och för sig självklart,
därför att om vi, som vi alla gör,
uppfattar den kommunala självstyrelsen
som en grundval för demokrati och
självstyre, bör därav givetvis följa att
kommunalpolitiken är en normal och
självklar karriärväg fram till riksdagen
för politiskt intresserade medborgare i
detta land. Detta bekräftas också av
kamrarnas sammansättning. Andra kammaren,
som inte har kommunalt valsamband,
har aktiva kommunalpolitiker
i något högre utsträckning än första
kammaren, som har detta samband. Den
kommunala förankringen som motiv
duger alltså inte längre för kravet på
detta valsamband.

Men då bär det anmärkningsvärda inträffat,
att majoriteten i länsdemokratiutredningen
skaffade sig den närmast
rakt motsatta motiveringen för ett valsamband.
Nu behövs valsambandet, säger
man, för att garantera ett fast rikspolitiskt
grepp över kommunerna och
kommunalpolitiken. Man talar, tycker
jag, tyvärr ganska nedlåtande om en
äldre tids självstyrelseideologi på det
kommunala planet. Det gäller att garantera
att kommunalmännen är följsamma
mot statsmakterna. Man befarar
att lokala partier som förespråkare för
lokala intressen kan få ökat operationsutrymme
om valsambandet avskaffas.
Enligt majoriteten i länsdemokratiutredningen
är det en olycka om kommunalvalen
blir förtroendeval för och
emot dem som har majoriteten i kommunens
styrelse.

Enligt majoriteten i denna utredning
måste man välja antingen ett bibehållet
valsamband eller en hårdare statskontroll
över kommunerna. Den nya motiveringen
för valsamband är alltså närmast
den att man måste garantera kommunernas
lydnad mot statsmakterna

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 115

om man uttrycker det på ett enkelt sätt
Jag tror att det perspektiv majoriteten
i länsdemokratiutredningen här öppnat
genom sin argumentering är mycket allvarligt
ur den kommunala demokratiens
synpunkt. I och för sig är det självklart
att statsmakterna måste fastlägga
riktlinjerna för det kommunala arbetet,
men om vi — och jag upprepar detta —
är ense om att en kommunal demokrati
skall vara en grundval för vårt folkstyre,
måste vi också se till att denna
kommunala demokrati får tillräckligt
handlingsutrymme inom de ramar statsmakten
fastställer. Den allmänna uppfattningen
därvidlag är väl närmast den,
att den kommunala handlingsfriheten
är alltför snävt begränsad genom statens
kontroll och statens styrning. Den
bedömningen hade för övrigt också
skatteutjämningskommittén i det betänkande
den avgav under förra året.

Majoriteten pekar alltså — och jag
vill rikta uppmärksamheten på detta —
åt andra hållet, d. v. s. åt en snävare begränsning
av den kommunala handlingsfriheten.
Då vill jag, herr talman,
slå fast att om den kommunala demokratien
skall fylla sin uppgift måste
den få inte minskad utan snarare ökad
handlingsfrihet inom de ramar statsmaktens
beslut fastlägger. Det är inte
tillräckligt att kommunerna fungerar
som verkställighetsorgan åt regeringsmakten.
För mig tycks den nya argumenteringen
vara ganska oroväckande.
Man skapar här en ideologi om en maktkoncentration
i staten på kommunernas
bekostnad, som inte ligger i linje åtminstone
med den principiella inställning
jag personligen har.

Jag skulle i anslutning till detta och
som en avrundning av detta anförande
vilja säga, att tanken på en vidgad länsdemokrati
under senare tid ju har fått
allt djupare förankring hos folket. Jag
finner det mycket naturligt, därför att
det komplicerade samhället med ett ökat
inflytande hos den centrala samhällsmakten,
hos staten, kräver att man får

en regionalt arbetande självstyrelse, om
vi skall kunna tala om en folkligt förankrad
demokrati här i landet. Därför
vill jag hoppas att länsdemokratiutredningen
i sitt nästa betänkande skall finna
en lämplig utformning för en verklig
folkstyrelseorganisation på länsplanet.
I det sammanhanget tillåter jag mig
uttala den förhoppningen att den länsindelningsutredning
som nu sitter också
beaktar att man inte bara skapar
stora administrativa enheter utan näringsgeografiskt
och annat lokalt samband.
Man bör se till att våra nya län
kommer att bestå av enheter som har
ett naturligt samband och framför allt
får en sådan storleksordning att en
folklig demokrati på det regionala planet
inom länen blir en verklighet och
inte en fiktion.

Vidare anförde:

Herr REGNÉLL fh):

Herr talman! Jag hade tänkt ta upp
två ämnen i dag. Det ena skulle vara
det samhällsekonomiska läget, ett ämne
som ligger nära till hands för mig att
beröra på grund av mitt medlemskap i
bankoutskottet. Det ämnet kräver förvisso
mycken uppmärksamhet. De flesta
bedömare är ju ense om att vi befinner
oss i ett läge som fordrar att man
tar itu med svårigheterna mera resolut
än man hittills har varit benägen att
göra. Men när jag lyssnade till herr Ohlin
och till herr Bohman i Stockholm
beslöt jag mig för att avstå från mina
reflexioner. De skulle ha inneburit en
onödig dubblering. Vad som behöver
sägas är redan klart sagt från dessa
båda talares sida och har dessutom
kompletterats genom repliker till finansministern.

Då återstår det andra temat som jag
tänkte ta upp, nämligen samarbetet inom
oppositionen. Inte heller det har förblivit
obehandlat i dag, och det var väl
inte heller någon som tänkte sig det. Nu

Tisdagen den 2 uovenil>er 19G5 em.

Nr 38

Vid remiss av Kungi. Majds proposition nr 145

senast har herr Antonsson gjort en hel
råd intressanta reflexioner kring ämnet.

Utgångspunkten för varje resonemang
om samverkan måste väl vara att man
försöker bedöma väljarnas önskemål. I
debatten har ibland framförts den åsikten
att väljarna inte önskar trepartisamverkan.
Och visst finns det sådana
som anser att de nuvarande förhållandena
är bra och svarar emot vad de
önskar, och visst finns det andra som
visserligen vill ha samarbete men inte
vill sträcka sig längre än till tvåpartisamverkan.

Personligen tror jag emellertid att de
väljarna är i minoritet inom oppositionen,
med andra ord att trepartisamverkan
är vad de flesta väljarna inom oppositionen
vill ha. För min egen valkrets
del, fyrstadskretsen, kan jag byta
ut »jag tror» mot orden »jag vet». Den
vetskapen baserar sig på att 65 000 av
de 100 000 borgerliga väljarna i fyrstadskretsen
i det senaste valet föredrog
valsedeln med representanter från alla
de tre borgerliga partierna, Medborgerlig
Samlings valsedel. Hur det kunde se
ut i ett enstaka valdistrikt kan jag exemplifiera
med att nämna siffrorna från
distrikt 1 a i Lund, sådana de såg ut på
valnatten. De var högern 22, centerpartiet
19, folkpartiet 46, Medborgerlig Samling
539 och socialdemokraterna 159.

Efter valet försökte man på sina håll
nedvärdera erfarenheterna från fyrstadskretsen
genom att påstå att den
skånska opinionen skulle vara så avvikande
från opinionen i landet i övrigt.
Det var ett felaktigt påstående. Vi vet
nu att strävandena på andra håll i landet
är ganska lika. Det första beskedet
om det kom i juni månad. Göteborgarnas
Samling 66 möttes med glädje av
stora väljargrupper.

Nästa besked var samlingsaktionen på
riksplanet, Samling för framsteg. Den
organisationen har, fastän den varit i
verksamhet bara i en och en halv månad,
redan fått in 20 000 anmälningar
från väljare som anslutit sig till Sam -

ling för framstegs krav på trepartisamverkan.
Var och en som vet hur pass
svårt det är att värva bara några tiotal
nya medlemmar i en organisation måste
tolka de 20 000 anmälningarna som ett
starkt bevis på samlingskravets djupa
förankring hos väljarna. Med adress till
herr Antonsson vill jag framhålla att
Samling för framsteg liksom Samling 66
och MbS har som sin ambition att verka
inom ramen för de existerande partierna.

När nu samlingskravet är så starkt
hos väljarna borde det väl vara partiernas
skyldighet att få till stånd en
samlad opposition. Men man finner att
entusiasmen milt sagt saknas på sina
håll. Hinder staplas på hinder. Svårigheterna
blåses upp till enorma dimensioner,
och åtgärder som skulle föra
närmare målet aktar man sig sorgfälligt
för. Borgfred är ett till intet förpliktande
surrogat som man vill sätta i stället
för en fast och konsekvent samverkan.

Så sent som i går såg man i TV en
partifunktionär sätta upp prydligt textade
tavlor med besked att valresultatet
1964 blivit ett mandat sämre för oppositionspartierna
om mandatfördelningen
skett under trepartisamverkan. Det var
säkerligen rätt räknat men det var helt
ointressant annat än som ett belägg för
hur angelägen man är att odla negativism.
Var och en vet att teknisk valsamverkan
inte ger bättre resultat i alla
lägen, men lika väl vet man att teknisk
valsamverkan i andra lägen innebär att
man utan vidare tar hem mandat som
man annars inte hade fått.

Att mata in 1964 års valsiffror i matematikmaskinerna
är ointressant även
ur en annan synpunkt. Det är helt klart
att röstfördelningen skulle blivit annorlunda
om listorna sett annorlunda ut.
Det kan anföras goda skäl från deras
sida som räknar med att ökad tillförsikt
och ökad vitalitet skulle komma
till synes inom oppositionen, om väljarna
erbjöds möjlighet att rösta på sam -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

lingslistor. Det skulle kunna hända, som
herr Wedén uttryckte det i annat sammanhang,
att man svängde den politiska
aktivitetskurvan.

Det är väl i varje fall helt klart att
partiledningarna och partiorganisationerna
kan påverka väljarnas inställning
till samlingslistor. Genom att deklarera
en positiv uppskattning av samlingssträvandena
hjälper man de listorna till
framgång, genom negativism kan man
vålla stora skador. Ur den synpunkten
är det beklagligt att en partiledare, herr
Hedlund, ansett det lämpligt att beteckna
trepartisamarbetet som »upptåg».
Det visar att herr Hedlund har dålig
kontakt med det allvar och den tyngd
som ligger bakom kravet på trepartisamverkan.
Att en rad centerpartister
landet över gjort klara uttalanden till
förmån för trepartisamverkan visar
emellertid att herr Hedlund inte är representativ
för hela centerpartiet.

När man går tillbaka i den politiska
debatten finner man hur kravet på omorganisation
av oppositionen arbetat sig
genom hinder och motstånd. Att kravet
ännu inte fått sin motsvarighet i centrala
överenskommelser, programsammanskrivning,
samarbete i utredningar
o. s. v. har av många väljare upplevts
som oförståeligt. Men kanske det inte är
så oförståeligt. Häromdagen påpekade
någon att det tog sju år för det praktiska
livets folk att, trots att de hade
svenskt borrstål och svenska maskiner
till sin hjälp, ta sig igenom Mont Blanc.
Igenom kom man i varje fall till slut.
Men än i dag har juris doktorer och
andra som sysslar därmed inte lyckats
finna en form för förvaltning av tunneln.
Litet av detta gäller för den praktiska
samverkan här i landet. Den fungerar,
vallen är genombruten. Man kom
först igenom längst ner i söder, i fyrstadskretsen.
Bräschen har vidgats genom
politisk aktivitet i Malmö, genom
Samling 66 och Samling för framsteg.
Men för att få full effektivitet måste de
lokala åtgärderna få sina motsvarig -

nr 145

heter i en samordning av verksamheten
i rikspartierna.

Jag håller helt med herr Hansson i
Skegrie när han i dag talade om nödvändigheten
av att valtekniskt samgående
har sin motsvarighet i ett gemensamt
uppträdande i rikspolitiken. Herr
Antonsson var nyss inne på samma
tankegång. För att vara exakt sade faktiskt
herr Hansson i Skegrie inte »motsvarighet»,
utan han talade om att »bakgrunden»
skulle vara ett gemensamt
uppträdande i rikspolitiken. Den formuleringen
innebär, efter vad jag förstår,
att det rikspolitiska agerandet borde
gå i tiden före ett lokalt samgående.
Litet av samma prioritering gjorde herr
Ohlin sig till talesman för när han talade
om den politiska verksamheten som
grund för valteknisk samverkan. Ur
herr Ohlins anförande antecknade jag:
»När en sådan grund en gång lagts kan
valteknisk samverkan ibland vara bra.»
Det är väl naturligt att de centralt agerande
vill ha sin verksamhet som »bakgrund».
som herr Hansson i Skegrie
sade, eller som »grund», som herr Ohlin
sade. Men vi som arbetar lokalt har den
uppfattningen att det måste vara en
växelverkan. Det finns ett ömsesidigt
beroende mellan lokalt och centralt agerande.
Om systemet fungerar ostört av
blockeringar av olika slag bör idéerna
och initiativen gå tur och retur mellan
lokala och centrala instanser. Lokala
samarbetsmanifestationer bör ge riksorganisationerna
besked om att man
förväntar sig en samarbetsbefrämjande
rikspolitik befriad från ytterlighetsstån
dpunkter. Om en sådan politik kommer
till stånd underlättas samarbetet på
fältet. Då kan nya resultat nås och bli
utgångspunkt för en bättre samordnad
rikspolitik. Ser man det på det sättet är
det fråga om att gå fram steg för steg —
ett steg framåt med lokala initiativ, ett
steg med central samordning o. s. v.
Litet spastiskt har detta rörelseschema
varit men det bör kunna bli bättre.

Med ett så optimistiskt uttalande vill

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

jag sluta, men dessförinnan vill jag ha
hunnit säga att optimismen är underbyggd.
Under den ligger vetskapen om
att de lokala stegen framåt kan tas med
bättre balans i fortsättningen sedan samlingen,
tack vare göteborgarna och Samling
för framsteg, fått en bredare plattform.
Under optimismen ligger också
de uttalanden som i dag gjorts av en
rad ansvariga politiker här i kammaren.
Man kan kanske räkna med att dessa
uttalanden och tankegångarna bakom
dem har ett visst samband både med det
framgångsrika norgevalet och med de
nya manifestationerna för samling här
hemma. Hur som helst, uttalandena i
dagens debatt har, och det är huvudsaken,
präglats av större förståelse än
förr för samlingssträvandena. De ger intryck
av att man bör kunna vänta sig
nya steg framåt från de centrala organisationernas
sida. En majoritet av borgerliga
väljare förväntar sig detta.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det står någonstans att
»saliga äro de som icke se men dock
tro». Här har vi från norgevalet, vilket
herr Antonsson apostroferade, siffror
som klart visar att partierna tar flera
röster om de går för sig och färre om
de går ihop. Högern har låtit göra en
utredning inom sitt kansli som visar
precis detsamma. Herr Regnéll, vad är
det då för skillnad mellan förutsättningarna
i Malmö och de förutsättningar
som högerns utredning bygger på?
Vad är det för särskilda förhållanden i
Malmö som gör att vi där skulle kunna
vinna mera med samling än om vi går
var för sig när man inte kan göra det
någon annanstans?

Jag ber att få tacka herr Regnéll för
dagens klara besked att borgfreden ingenting
betyder. Då vet vi var vi har högern
och känner innehållet i högerns
inbjudan till borgfred.

Herr Regnéll var ju så vänlig att han
också illustrerade det med ett direkt

angrepp på herr Hedlund som i dag inte
har tillfälle att försvara sig. Jag trodde
för min del att när den store hövdingen
herr Holmberg överräcker en fredspipa
till herr Ohlin och herr Hedlund var det
åtminstone riktig tobak i den. Det tycks
det emellertid inte vara om man får
döma av herr Regnélls uttalande, ty herr
Regnéll är väl högerman ännu, eller hur?
Eller vad är det för partiledare som
herr Regnéll håller sig med? Det är väl
ändå så att den politik som högerpartiets
representanter, även de högermän
som finns i Malmö, får vara så vänliga
att bekänna sig till är den som förs
från Stockholm under herr Holmbergs
ledning. Det finns ingen annan högerpolitik,
eller har herrarna tänkt att klyva
ut sig definitivt och göra två högerpartier
— ett ultrakonservativt och ett
mera obestämt av MbS-karaktär?

Herr REGNÉLL (li) kort genmäle:

Herr talman! Här får vi genast ett
exempel på hur tonläget blir högre så
fort en diskussion kommer i gång, hur
en liten snöboll kan bli ett stort klot.
Herr Hansson i Skegrie säger nu att jag
riktat ett angrepp mot den frånvarande
herr Hedlund. Jag nämnde att herr Hedlund
hade kallat trepartisamverkan för
upptåg. Det var allt jag sade om herr
Hedlund. Det förvandlades genast i herr
Hanssons mun till ett angrepp. Detta
föreställer jag mig som en illustration
till hur borgfreden kommer att te sig
när valkampanjen väl kommit i gång.
Ett ord ger det andra och växer med
ränta på ränta efter en räntesats som
säkerligen kommer att vara högre än
den höga som för närvarande tillämpas
här i landet.

Vad så beträffar möjligheterna att totalt
samla flera väljare genom fast borgerlig
samverkan än genom att framträda
var för sig vet herr Hansson i Skegrie
eller jag ingenting härom. Erfarenheterna
i Norge kan man inte tolka entydigt.
Vad herr Hansson i Skegrie åberopade
från högerns partikansli är en

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Ktingl. Maj:ts proposition

utredning om hur de senaste siffrorna
hade slagit ut om man hade räknat med
ett parti i stället för tre. Det enda riktiga
systemet är naturligtvis att lägga
upp det förståndigt från fall till fält,
någonting som inte bör vara herr Hansson
i Skegrie främmande. Att det gjordes
så på Gotland var ju den naturligaste
sak i världen. Det betydde att man
tog ett mandat från socialdemokraterna
och flyttade över det till borgerligheten
som tidigare på 19 000 röster haft ett
enda mandat medan socialdemokraterna
på 11 000 haft två.

Om centerpartiet hade velat gå fram
efter samma modell i Västernorrland
och Värmland hade av allt att döma centerpartiet
där fått de båda mandat som nu
gick till kommunisterna. Så gjorde man
i Norge. Man övervägde vilka lokala
möjligheter som fanns och man tog
dem till vara. Tack vare detta lyckades
borgerligheten i Norge att med
49 procent av väljarna få inte mindre
än 80 av stortingets 150 platser.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterade i början
av mitt anförande den djupa friden
i det borgerliga lägret. Jag trodde att
det verkligen var på grund av ideologisk
samling som man gav löften om att
inte angripa varandra. Nu förefaller det
som om det bara var ett matematiskt
intresse att få mandat. Det är märkligt
att åhöra herr Regnélls och herr Antonssons
skärmytsling -— de kysser
och slår ihjäl med samma varma själ.
Herr Hansson i Skegrie borde kanske
börja tänka på om inte centerpartiet
har gett sig in i ett sällskap där de inte
får ingå äktenskap med folkpartiet utan
bara blir hjälpgumma åt de borgerliga
partierna. Det borde stämma jordbrukarna
till allvar, ty de borgerliga har
aldrig löst landsbygdens problem, och
herr Hansson i Skegrie borde väl förstå
att de inte kommer att göra det i
det här fallet heller.

nr 145

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg är bekymrad
över att samarbetet mellan de
borgerliga partierna skulle vara dikterat
av krassa motiv och inte ha ideologiska
bevekelsegrunder. Men det är nog så, herr
Lundberg, att fler och fler på den borgerliga
sidan inser att vi liar en gemensam
grund att stå på. De tre oppositionspartierna
har den uppfattningen
gemensamt att samhället främst måste
bygga på de enskilda människornas initiativ
och vilja till verksamhet och ansvar.
Sådana formuleringar är vi väl
förtrogna med, både inom högerpartiet,
folkpartiet och centerpartiet. Det räcker
för oss för att vara på det klara
med att vi står på gemensam ideologisk
grund.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte bekymrad
för det borgerliga samvetet och den
borgerliga ideologien, ty efter vad jag
kan förstå finns det ingen ideologi alls
i detta sammanhang.

Jag skulle vilja fråga herr Regnéll
som ändå är bankman: Menar nu herr
Regnéll att han skall spränga sönder
den samling av industrien som nu finns,
spränga sönder koncernerna i bankvärlden,
ja, över huvud taget spränga
den maktkoncentration som skjuter åt
sidan den enskilda människan i det kapitalistiska
samhället? Är det den ideologien
man vill företräda, ja, då är det
någonting annat än vad jag trodde att
man menade.

Jag kom att tänka på satsen: »Förtrycket
nämns försvar och rätt är det som
lyckas». Är det den ideologien som lyckas
som är det rätta för den nya borgerliga
samlingen, då får vi bara konstatera
det och då får vi också behandla
den borgerliga samlingen såsom det
brokiga blad den troligen egentligen är.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har svårt att förstå

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Nr 33

Vid re

vad det är för mening att föra denna
debatt i riksdagens andra kammare.
Men herrarna från MbS har förmodligen
ett visst syfte med det. De av kammarens
ledamöter som har lyssnat till herr
Regnéll förstår nog att vi är litet betänksamma
inför det sällskapet, i varje
fall från centerpartiets sida. Herr
Lundberg missuppfattade visst saken
när han trodde att herr Regnéll hörde
till dem som centerpartiet samarbetar
med.

Som den bankman herr Regnéll är
började han tala om ränta på ränta. Jag
begriper att herr Regnéll har fått sin
känsla för valörerna litet avtrubbad under
senare år när han kan tycka att beskyllningen
mot en partiledare för att
ha betecknat en sak som »upptåg» är
oskyldig. Då skall man nog ha fått sitt
omdöme ganska mycket avtrubbat, herr
Regnéll. Men så kan han väl tycka om
han är MbS:are och bankdirektör.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Får jag säga till herr
Regnéll att min ambition med det anförande
jag höll endast var att varna
för den splittring som kan bli ett resultat
av dessa många s. k. samlingsgrupper
på den borgerliga sidan — herr Regnéll
är ju förespråkare för den ena av dem.

Om man verkligen menar allvar med
att man vill åstadkomma ett systemskifte
här i landet måste man ha klart för
sig — samtidigt som vi visar respekt
för de åsikter som förs till torgs från
olika håll — att vårt system valtekniskt
verkar så, att vi spiller bort mandat
om vi går till val i olika grupper, som
MbS gjorde i Malmö. Om det förfarandet
kommer att sprida sig till Göteborg
och Stockholm är jag övertygad om att
vi även under i övrigt gynnsamma förutsättningar
för borgerlig framgång
kommer att förspilla chanserna vid nästa
val. Då har herr Regnéll och hans
meningsfränder gjort just vad jag sade,
i vällovligt syfte motarbetat den egna
ambitionen.

miss av Kungl. Maj :ts proposition nr 145

Herr Regnéll sade att man får räkna
med att man kan få eu helt annan röstfördelning
än 1964, om man får borgerlig
samling överallt här i landet. Jag
frågar mig: Hur skall man kunna materialisera
väljare som inte finns? De
som är högermän röstar väl på högerpartiet.
Mellanpartierna har den ambitionen
att man skall kunna framstå som
ett klart positivt alternativ till socialdemokratien
och dra väljare från den
moderata flygeln inom socialdemokratien,
attrahera ungdomen genom ett stimulerande
och för demokratien vitaliserande
alternativprogram. Vad skall
herr Regnéll ta för ytterligare väljare?
De finns ju inte, de existerar enbart i
herr Regnélls fantasi.

Jag vill med all respekt för de åsikter
herr Regnéll kan hysa än en gång
upprepa en rent personlig varning —
jag har inte något mandat att tala för
mitt parti. Menar man allvar, som jag
tror herr Regnéll gör, med att önska ett
regimskifte, då bör man tänka sig mycket
noga för innan man tekniskt splittrar
den borgerliga delen av valmanskåren.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Under vårriksdagen liknade
finansminister Sträng en gång den
svenska oppositionen vid släktet canis
— hunddjuren. De skäller ofta, sade
han, men de biter egentligen aldrig. Redan
i skolan fick vi lära oss att hunden
troligen är människans äldsta dresserade
husdjur. Här i riksdagen har
jag fått erfara att oppositionen efter 33
års dressyr blivit ganska tam, ja, man
kan nästan säga maktlös, och tappat
förmågan att bita ifrån sig.

Genom inbördes split och ofta uppkonstruerade
meningsskiljaktigheter har
oppositionen aldrig kunnat få till stånd
ett maktskifte, utan det verkar som om
den socialdemokratiska björnen i
svenskt politiskt liv skulle vara fridlyst.
Detta till stor del beroende på, för
att fortsätta jämförelsen med hundsläk -

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

tet, att en grupp — också hund djur —
rävar huserar i jaktsällskapet. Det finns
enligt Nordisk Familjebok flera arter
av detta hundsläkte. Den mest kända
är rödräven, även kallad skogsräven.
Räven är listig och slug. Han är egentligen
svår att träffa på, och man får
söka honom mycket länge. Han omger
sig i den närmaste omgivningen helst
med småtjatare — nej, förlåt smågnagare
— och harar, vilka utgör rävens
största tillgång för att han skall kunna
existera.

Skogsräven angriper aldrig utom i
självförsvar björnen utan försöker, som
man säger i politiken, ligga så nära som
möjligt. Visserligen kanske skogsräven
någon gång drömt om att samarbeta
med de andra i jaktsällskapet, men det
har under senare år hänt att blårävens
kompanjon samsonräven, vilken inom
parentes saknar täckhår, kommit med
utspel som helt saknar täckning. På det
sättet har allt samarbete omöjliggjorts.

I stället för att jaga den socialdemokratiska
björnen, som blivit allt maktfullkomligare,
har man inom jaktsällskapet
sedan decennier jagat varandra, och
har man någon gång bitit så har man
bitit varandra.

Alla förstår säkert att jag med detta
jaktsällskap menar den svenska oppositionen.
I över 30 år har socialdemokraterna
kunnat regera. Många gånger har
de fört en mycket skicklig politik, men
när de felat har de ändå kunnat behålla
makten på grund av att de demokratiska
oppositionspartierna aldrig
kunnat presentera ett enhetligt alternativ
utan förslösat sin kraft på att käbbla
med varandra. Vid val efter val har
visserligen något av oppositionspartierna
kunnat notera en eller annan framgång.
Men vad har det egentligen varit
för en framgång? Jo, man har bytt röster
och mandat med varandra, men socialdemokraterna
har suttit kvar i orubbat
bo.

En gång var det ganska naturligt att
vi delade in Sveriges befolkning i adel,

nr 145

präster, borgare och bönder. Den indelningen
är gammalmodig. Vi är alla arbetare,
vi är medborgare som vill vara
med om att bygga upp vårt framtida
Sverige. Motsättningarna står i dag mellan
de människor som anser att det blir
bäst om staten bestämmer mest och de
som anser motsatsen, d. v. s. tror på
och arbetar för den enskilda individens
största möjliga frihet.

I en demokrati skall makten växla, åtminstone
ha möjlighet att växla, någonting
som tyvärr sedan länge på grund
av våra oppositionspartiers splittring
synes omöjligt. Vid val efter val har
konstellationer växlat, men nästan alltid
har det varit två partier som slagit
mot det tredje inom oppositionen.

I en av de demokratiska oppositionspartiernas
programskrifter för några år
sedan kan man läsa: »Det kraftiga nederlag
X-partiet tillfogades vid 1960 års
val har naturligtvis i och för sig ökat
de borgerligas utsikter att erövra makten
från socialdemokratien.» Ve och
jämmer! När skall egentligen oppositionen
förstå att röstbyte inom dess egna
led inte för till något regimskifte? Jag
är glad över det samarbete som har inletts
mellan folkparti och centerparti —
det är ett steg i rätt riktning. Men det är
ett för kort steg, och mittenalliansen är
otillräcklig som ett övertygande regeringsalternativ.

För många väljare står det i dessa
dagar klart att man på lång sikt vill
ha ett tvåpartisystem, precis som Harry
Hjörne skrev häromdagen i Göteborgsposten.
När någon röstar på oppositionen
skall han veta oppositionens vilja
och väg för att skapa ett bättre samhälle
än socialdemokraternas, och han vill
också veta vilka som kommer att leda
landet för den händelse oppositionen
vinner.

Vår demokratiska opposition utgöres i
våra dagar av tre partier, som förslösar
sin kraft på att bekämpa varandra. Vi
är väl medvetna om att inget av partierna
ensamt eller två tillsammans kan

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 115

komma i regeringsställning. Samlingsvännernas
recept är kort och enkelt:
Ena oppositionspartierna, skapa ett enhetligt
oppositionsalternativ, sluta upp
med att konstruera meningsskiljaktigheter!
Oppositionsledarna måste sluta
upp med att stereotypt räkna mandat
och röster. Det är endast en målmedveten
framstegspolitik, byggd på liberal,
social och progressiv grund — överlägsen
det socialistiska samhällsstyret, som
kan leda till växling vid makten i vårt
land.

Så en sak till. De politiska partierna
är instrument för väljarna. Det är uppenbart
att förhållandet mellan partierna
och deras väljare alltid måste kännetecknas
av ett växelspel. Impulser måste
utgå från väljarna till partierna och vice
versa. Det får aldrig bli så att partierna
i självgodhet styr väljarna. Partierna
måste vara den sammanhållande kraften,
men de får aldrig glömma att det
är människor man företräder. Partierna
får inte bli självändamål, byråkratiska
organisationer utan kontakt med de
stämningar som rör sig på folkdjupet.

Partipolitikerna får inte heller — för
att citera Harald Wigforss i Handelstidningen
— ha monopol på den politiska
diskussionen. De måste tvärtom alltid
lyhört följa opinionen inom vårt folk.
Sedan många år har det bland oppositionens
väljare funnits ett mycket
starkt intresse för ett utbyggt samarbete
inom oppositionen. Partierna har emellertid
inte visat sig intresserade av att
gå den samlingsvänliga opinionen till
mötes. Därför har det uppstått spänning
mellan partier och väljare, som fört med
sig en del tråkiga konsekvenser och
som jag kanske mer än någon annan i
denna kammare har fått uppleva ganska
starkt.

Det har varit så att när några inom
ett parti har fört fram samlingstanken,
har man genom metoder som jag finner
tvivelaktiga — ja, mycket upprörande
•— försökt tysta vederbörande. Det lär
dessutom ha hänt att man metodiskt

förhindrat samlingsvänner alt närvara
vid stämmor och riksmöten. Dessa människor
som egentligen representerar en
alltmer utbredd opinion har till och
med blivit suspenderade -— ett förfaringssätt
som brukar tillgripas i fotbollsspel
men dessbättre sällan i politiken.
Man hade hoppats att allt ändå
skulle normaliseras, sedan väljarna i
fyrstadskretsen hade fått säga sin mening.
Nära 65 000 väljare placerade herrar
Regnéll och Sjöholm och undertecknad
i denna kammare. Mina kolleger
mottogs i sina partier men inte jag. Och
orsaken var att man krävde att jag
skulle ta avstånd från Medborgerlig
Samling och inte längre verka för samlingsrörelsen.
Jag skulle med andra ord
ta avstånd från de väljare som hade
placerat mig i riksdagen.

För mig var det inte något svårt val
att säga nej. Jag vet att jag har tusen
och åter tusen väljare bakom mig. Jag
vet också en annan sak, nämligen den
att jag har många människors förtroende.
Och en sak har jag bestämt mig
för i livet: att inte svika människors
förtroende eller mitt eget samvete.

Det har hela tiden hävdats att det
inte fanns någon opinion inom centerpartiet
för trepartisamverkan, men den
senaste tidens händelser har väl givit
besked om motsatsen. Partiets mångårige
förtroenderådsledamot, ordförande
och riksdagskandidat för centern i
Stockholm Lennart Hagman har tvingats
avgå. Likaså centerns ledande män i
Göteborg, de senare för att de skrivit
under uppropet för Samling 66, Hagman
för att han gått i bräschen för
Samling för Framsteg, alltså initiativ
av samma art som suspenderat mig och
åtskilliga centerpartister i Malmö.

Man erinrar sig osökt vad den gamle
socialdemokraten Arthur Engberg en
gång yttrade: »Konsten att förstå och
respektera en avvikande mening inom
den gemensamma åskådningens ram är
givetvis svår och förutsätter icke ringa
grad av politisk kultur. Lusten att

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

skicka varje liten kättare till schavotten
är naturlig men kan lätt leda till självstympning
och självförstörelse.» Det
måste finnas frihet att inom ett parti
uttala avvikande meningar. Det måste
finnas tolerans. Det måste särskilt från
partiledningarnas sida finnas en vilja
att förstå att den som i en eller annan
fråga har en avvikande mening kan
vara fylld av starkt personlig övertygelse.
För min del tror jag att jag vågar
säga att det är så. Man kan aldrig suspenderas
från en politisk uppfattning.
Liksom hundratusentals människor är
jag övertygad om att en bred samverkan
behövs på oppositionssidan, och jag
kommer också att fortsätta med att
arbeta för en sådan.

Enligt min mening bör partierna ge
varje medlem som vill arbeta för trepartisamverkan
rätt att göra detta utan
risk för repressalier, suspenderingar eller
andra former av åsiktsförtryck. Demokratisk
anständighet kräver att ett
parti har högt i tak, att det tillåter medlemmarna
att fritt få uttala sina åsikter.

Omständigheternas makt har gjort
mig till riksdagens vilde. Formellt och
juridiskt är jag att betrakta som ett
parti. Till en början kände jag mig ensam
för att jag inte tillhörde någon
partigrupp, men tro inte att jag är besviken,
ledsen eller bitter. Sådana känslor
leder aldrig här i livet till något positivt
resultat. Mina erfarenheter har
lärt mig att det många gånger måste
vara en fördel att inte tvingas till grupptänkande.
Eller för att använda det bildspråk
jag brukade i början av mitt anförande:
Jag vill inte vara och tror mig
inte heller vara någon slätstruken jycke.
Eller som en talare sade tidigare i dag:
Det måste vara en dålig musiker som
inte kan blåsa i sin trumpet själv.

Jag tillhör inte någon partigrupp här
i riksdagen — min grupp är mina väljare
och sympatisörer. Enligt mina formella
partirättigheter har jag häromdagen
begärt utrymme för kansli i riksdagshuset.
I tidningar kommer jag att

annonsera att jag tacksamt tar emot tips
och förslag vilka kanske kan bilda underlag
till interpellationer, enkla frågor
eller motioner. I enlighet med min
grunduppfattning om fri radio och TV
kommer jag —• formellt betraktad som
politiskt parti — att begära de rättigheter
som ges olika partier att framträda
i radio och TV.

Givetvis kommer jag mången gång att
bli obekväm för gamla partitaktiker.
Min sejour i riksdagen kanske kommer
att bli kort, men det kan vara skönare
att lyssna till en sträng som eventuellt
brister än att vara bland dem som
aldrig försökt spänna bågen.

Herr talman! Så skulle också jag till
slut med några ord vilja beröra valutgången
i Norge. Där lyckades oppositionen
äntligen bryta den långvariga socialdemokratiska
regeringsställningen,
visserligen utan att någon ändring av
partistrukturen på oppositionssidan blivit
verklighet men — och det är det väsentliga
— sedan de fyra oppositionspartierna
beslutat hålla fred med varandra.
Men se det räcker inte med detta,
utan man hade också gjort klart för
väljarna att man ville och kunde bilda
regering gemensamt efter en valseger.
De norska väljare som lade sina röster
för oppositionen visste alltså att de
röstade för ett regimskifte och för en
fyrpartiregering. Något sådant har aldrig
inträffat i vårt land — och så har
vi heller inte haft något regimskifte på
de senaste decennierna.

För min del anser jag att norgevalet
bör kunna tjäna som en sporre för oss
företrädare för den svenska oppositionen.
Vi måste i det kommande riksdagsarbetet
visa att vi kan utarbeta ett politiskt
alternativ — ett alternativ som
alla tre oppositionspartierna kan ställa
sig bakom. Det ankommer inte minst på
den nya högerlcdningen att skapa förtroende
inom mittenpartierna genom att
avstå från taktiskt och politiskt olyckliga
utspel av det slag som under en
lång tid förvirrat förhållandena. Men

Tisdagen den 2 november 1905 em.

Nr 33

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

det gäller också för mittenpartierna att
lägga bort sin dogmatiska misstro mot
allt vad höger heter. .lag kan försäkra
att det i mina landsändar finns högermän
som är minst lika liberala och sociala
som någonsin en folkpartist eller
centerpartist.

Ett norgeval är alltså vad vi skall ha
nästa gång. Vi måste skapa en ny anda
inom oppositionen, en anda av tolerans
och samförstånd och en vilja att åstadkomma
något för framtiden — något
mer än den kraftlösa, stapplande oppositionspolitik
som väljarna fått uppleva
under senare decennier. Jag vill säga
till alla gamla partitaktiker: det går
aldrig att bygga isvallar runt våren!

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att kammarens
ledamöter förlåter mig, om jag avstår
från att ingå i någon polemik i sak med
herr Rubin. Jag har bara begärt ordet
för att rätta till ett par direkt felaktiga
uppgifter.

Herr Rubin säger att en medlem av
centerpartiet i Stockholm mer eller
mindre skulle ha blivit suspenderad. Såvitt
jag vet har bytet av ordförande i
avdelningen i fråga skett efter vanlig
votering, där majoriteten fattat beslutet.

Herr Rubin vill göra gällande att detsamma
inträffade i Göteborg. Detta är
felaktigt. Även det som sades i går i TV
i denna fråga var felaktigt. Dessa två
herrar är varken suspenderade eller
entledigade, utan de har själva avsagt
sig sina uppdrag. Jag förmodar att herr
Rubin respekterar vanliga demokratiska
former — eller hur?

Vidare gratulerar jag herr Rubin till
att han bildat eget parti. Jag hoppas att
han skall kunna hålla ordning på riksdagsgruppen! Låt

mig till sist påpeka även en annan
sak. Herr Rubin sade att 65 000
väljare i Malmö hade röstat på honom.
Jag har i dag blivit beskylld av finansministern
för att citera för mycket, men
4 — Andra kammarens protokoll 1965. N

jag kan andå inte underlåta att framföra
ännu ett ord, som jag kom att tänka på:
»Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad
de göra!»

Herr RUBIN (mbs) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
börjar diskutera interna förhållanden
inom centerpartiet. Jag vet mycket väl
hur omröstningen i Stockholm har tillgått
och han känner nog också till hur
man förfarit i Göteborg. Det måste väl
ändå synas underligt, att tre ordförande
i Sveriges största städer på en gång har
försvunnit.

Herr Hansson i Skegrie gratulerade
mig till att jag skulle kunna hålla ordning
i min partigrupp. Jag vill be herr
Hansson att även försöka hålla ordning
i sin partigrupp, ty det har minsann
varit dåligt med den saken!

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag kan med bästa vilja
i världen inte finna en naturlig övergång
från det föregående ämnesområdet
till den sak som jag tänker ta upp. Jag
vill med några ord beröra ett spörsmål,
som gång efter annan har legat på riksdagens
bord, en fråga som jag menar
tillhör de olösta men som står mycket
långt fram när det gäller angelägenhetsgrad.
Jag skall försöka hålla mitt anförande
inom ramen av femton minuter.

Det gäller allmänhetens skydd mot
brott och frågan om ersättning till den
enskilde, som lider skada och förluster
genom brottsliga gärningar. De skadestånd
som utdöms är ofta helt gagnlösa
som skydd för en skadelidande
målsägare, eftersom den brottslige mestadels
saknar både förmåga och vilja
att ersätta de förluster som han vållat.

Särskilt kränkande för rättskänslan
måste det vara, att den enskildes rättsanspråk
får stå tillbaka för samhällets
ekonomiska anspråk på böter. Samhället
har som riktmärke att tillrättaföra
den som begår brott, men detta får inte
undanskymma ett berättigat krav på
.1.1

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

rättssäkerhet från den som drabbas av
kriminell verksamhet i samhället, vilket
samhället trots alla motåtgärder inte
kan förhindra. Det måste kännas nära
nog som ett hån i en konkret situation,
när den skadelidande som en tribut
från samhällets sida tilldöms ett skadeståndsanspråk
mot en mestadels insolvent
person.

Jag skall i detta sammanhang inte gå
in på denna fråga i hela dess vidd —
jag erkänner att den är ytterst svårbemästrad
-— men det finns brott som
blir allt vanligare och som upprör mer
än andra. Det är fråga om sådana brott,
där gärningsmannen hänsynslöst utnyttjar
offrets hjälplöshet och underläge.
Vi upprörs med rätta när vuxna
människor misshandlar småbarn, och
vi föraktar ockraren som skor sig på
låntagarens ekonomiska nödläge. Till
denna kategori av brott hör i särskild
grad sådana fall, där unga och vitala
brottslingar känslokallt och fegt rånar,
bestjäl eller bedrar gamla människor,
som ofta befinner sig i avgjort underläge
i fysiskt och ofta även i psykiskt
hänseende.

Det finns ännu i vårt samhälle kvar
en grupp människor av den gamla stammen,
vilka sätter en ära i att söka klara
sig själva. Deras attityd mot samhällets
sociala vård präglas av en annan syn
än den gängse. Jag skall inte nu diskutera
om den är hedervärd eller felaktig
— men den finns där. Det är oftast
fråga om snälla, hyggliga och vänliga
människor i små ekonomiska förhållanden.
De har under strävsamma år
lagt undan en sparad slant, vilken man
väl får tro att de oftast har på banken
men vilken de i många fall gömmer undan
i bostaden. När någon kommer och
talar insmickrande till dem genomskådar
de ofta inte de verkliga avsikterna.
Dessa gamla människor tror gärna folk
om gott och blir ofta häpnadsväckande
lätt byte för samvetslösa skojare eller
objudna s. k. gäster.

Typen av dessa brott varierar, och

nr 145

så är fallet även vad gäller antalet. År
1963 fanns endast ett tjugotal anmälda
fall, men 1964 hade antalet stigit till
105 kända brott av denna typ. Det var
fem regelrätta rån och resten lika antal
stölder och bedrägerier. Av de anmälda
fallen lyckades polisen klara upp ett
fyrtiotal och gripa gärningsmännen. I
år hade till slutet av april anmälts ett
trettiotal brott av detta slag. Tyvärr
måste man räkna med ett långt större
antal brott än de anmälda, enär många
gamla tycker det är genant att gå till
polisen och anmäla stölder och bedrägerier
vilka måste blotta en icke ringa
godtrogenhet mot brottslingarna. Brott
mot skydds- och värnlösa åldringar
blottar en råhet som i dubbel mening
framstår som omänsklig, och vi känner
oss alla illa berörda över att sådant
över huvud taget kan inträffa i ett samhälle
som har omtanke om individen.
Jag vill säga att brottsarten skrämmer
mer än antalet brott.

Polisen utför ett berömvärt arbete,
men dess resurser måste stärkas både
tekniskt och personellt. Det borde ligga
i allas intresse att se till att en
sådan förstärkning kommer till stånd.
Erkännansvärda insatser görs även när
det gäller den profylaktiska eller förebyggande
verksamheten i fråga om upplysning
och maning till aktsamhet.
Press, radio och TV kan här göra mer
än vad som sker. Många gamla som bor
avsides borde kunna få hiälp med telefon
eller hållande av vakthund.

Trots alla åtgärder från samhällets
sida för att de gamla skall känna sig
trygga till liv och egendom får man nog
alltfort räkna med brott av nu nämnda
slag. Rån, stöld och bedrägeribrott kan
i en del fall vara. för den det gäller, av
nog så katastrofal art. Det finns fall
som är mycket upprörande. I Socialt
forum nr 7 för detta år finns en uppsats,
signerad av förste kriminalassistent
Olof Efraimsson vid rikspolisstyrelsen,
som jag vill rekommendera till
läsning. Lymlar kommer och »vill hjäl -

Tisdagen den 2 november 19G5 em.

Nr 33

Vid remiss av Kung). Maj ris proposition nr 145

pa» de ganda med att förgylla bokstäverna
på fädernas gravvårdar, förmedla
»alla tiders mattköp», sätta upp nya
mätartavlor för att de gamla skall skyddas
mot eldsvådor, »tjänstemän från
pensionsstyrelsen» vill se till att pensionen
är riktig etc. Påhittigheten är
oändlig. I andra sammanhang blir religionen
ett lockbete. När dessa »kärlekens
gärningar» är slutförda är de gamla
ekonomiskt ofta som ett avlövat träd
på hösten. Går det inte med lock så
går det med pock, och vi får läsa om
våldsdåd av de mest brutala slag.

Hur skall dessa gamla hållas ekonomiskt
skadeslösa? Här i riksdagen har
frågan behandlats i ett flertal motioner,
med förslag om att samhället skall av
allmänna medel eller på annat sätt i
största möjliga mån hålla de människor
ekonomiskt skadeslösa som oförskyllt
drabbats av brott av här berörda
slag. Ersättning skulle i så fall utgå efter
domstols prövning.

I England synes man inte ha varit
rädd för att beträda den vägen. En social
nämnd som fastställer ersättning
tillsattes för några år sedan, och en lagstiftning
är på väg om inte denna form
av ersättning redan är kodifierad. Hos
oss har frågan om samhälleliga åtgärder
i akt och mening att lindra den ekonomiska
skada, som åsamkas av brott
drabbade personer, vilka icke genom laga
ordning hålles skadeslösa för tillfogade
förluster, varit aktuell på riksdagsplanet
i skilda sammanhang sedan 1947.
Riksdagen har hitintills stannat vid partiella
reformer och vissa rekommendationer.
Den obligatoriska trafikförsäkringen
täcker en del skador som kommer
på den sektorn, den allmänna socialförsäkringen
andra. Likaså har
målsägarens möjligheter att utsökningsvägen
erhålla betalning för fordran
förts i blickfältet. Sedan budgetåret
1948/49 har å riksstaten varit uppfört
ett särskilt anslag under rubriken Ersättningar
för skador vållade av vissa
rymlingar. Detta anslag uppgår för när -

varande till ca CO 000 kronor. Man kan
i detta sammanhang fråga varför just
den, som lidit ekonomisk skada genom
rymlings brott, men inte andra, som
kanske varit än mer värnlösa och lidit
än större skada, skall få ekonomisk
hjälp.

Kvar står det kalla faktum att det
finns en stor grupp skadelidande som
själva helt får bära den förlust som
drabbar dem genom annans brottsliga
förfarande. Göteborgs-Posten kan ju
inte sätta i gång aktioner — vilket skedde
här på höstkanten — för att ekonomiskt
hjälpa alla som utsatts för vandalers
tuffa härjningståg.

Oppositionen ■— både högern, centerpartiet
och folkpartiet -— har i partimotion
framfört kravet på en utredning
angående omfattningen av förluster som
vållas enskild person genom brott mot
honom eller hans egendom. Vid behandlingen
av frågan skrev första lagutskottet
förra året bl. a. att gränsen vidgats
vad det gäller ersättning från samhällets
sida i fråga om skador som vållats
genom personer som har viss anknytning
till anstalt. Utskottet tilläde: »Huruvida
ytterligare utvidgning av användningsområdet
för ifrågavarande
anslag bör komma i fråga synes tills
vidare böra prövas med ledning av gjorda
erfarenheter.» Fråga är väl om inte
gjorda erfarenheter är så pass rikliga
att de täcker inte bara brott som begåtts
av anstaltsrymlingar och dem som har
anknytning till anstalt, utan räcker till
att ställa hela frågan om skadeersättning,
särskilt till äldre människor, i en
ny dager.

Frågan har länge legat hos lagberedningen
och ligger där fortfarande. Jag
ville gärna i denna remissdebatt efterlysa
besked om hur långt lagberedningen
kommit med spörsmålet. Det är i
hög grad otillfredsställande och kränkande
för rättskänslan att gamla,
skyddslösa människor skall stå utan
möjligheter till ersättning för skada
som vållas genom brott av samvetslösa

100

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

personer. Jag hoppas att lagberedningen
snarast kommer med förslag till lösning
av frågan vare sig det sker genom att
införselinstitutet kan komma till användning
eller genom att ersättning utgår
av allmänna medel.

Herr talman! De ekonomiska frågorna
intar med rätta en framskjuten plats
i den politiska debatten — det har de
gjort också i dag. Vi är alla intresserade
av dem, och det är naturligt att de ventileras
från skilda synpunkter.

Det finns dock andra frågor som bör
ha minst samma aktualitet och samma
placering i fråga om angelägenhetsgrad:
det är de kristna, etiska och folkmoraliska
frågorna. Det finns beteenden
i vårt land som bekymrar många,
och underligt vore det^ annars. Ingen
vill väl förneka att destruktiva krafter,
som med rätta inger farhågor för framtiden,
är verksamma.

Det är väl med detta för ögonen som
en stor skara svenska kvinnor i en
opinionsyttring nyligen gett sin mening
till känna för vårt lands regering. Jag
vill gärna i denna debatt ha sagt att vad
denna opinion, som samlat ca 170 000
namnunderskrifter, uttalat är värt respekt
och aktning. De frågor som tas
upp i uttalandet berör själva livet. De
är inte nya för Sveriges riksdag, men
det är heller inte fel att människor som
har att praktiskt ta ansvar ger dem
aktualitet på det politiska planet. Det är
frågor som berör en sjunkande moral
och respektlöshet inför livet, ökad ungdomsbrottslighet,
narkotikamissbruk,
sexuell lösaktighet, könssjukdomarnas
spridning till allt lägre åldrar, spritmissbruk
bland skolungdom, etc.

Ingen kan med en axelryckning avfärda
de farhågor inför framtiden som
denna opinionsyttring ställer oss inför,
och ännu mindre passar det att bestå
den med glåpord eller löje. Vill vi vårt
folks och vår ungdoms bästa tror jag
att de vägar som i den angivna skrivelsen
förordas är värda all begrundan.
Jag instämmer till fullo i att den kristna

nr 145

tron och livssynen alltfort är en positiv
tillgång i ett folks liv. Detta betyder
inte att jag underskattar den humanism
som vi också sätter högt. Mycket skulle
vara annorlunda i vårt land om vi mera
höll levande för oss själva och för hela
vårt folk de ord som en gång stod skrivna
i portalen över den gamla västgötalagen:
»Kristus vare främst i vår lag.»
Jag skulle vilja säga att det vore också
i högsta grad önskvärt om vårt lands
massmedia toge mer allvarligt på de
frågor som berörts i den aktuella skrivelsen.
Att det finns folk som vill och
vågar hävda en kristen livssyn betraktar
jag som något hoppfullt, och även
från den synpunkten är de svenska
kvinnornas opinionsyttring, som för ett
par veckor sedan överlämnades till ecklesiastikdepartementet,
värd en honnör,
och jag vill gärna ge den det.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Först vill jag göra ett
par små reflexioner i anledning av den
debatt som förts tidigare i dag.

Herr Rubin ondgjorde sig för en kort
stund sedan från denna talarstol över
att han blivit suspenderad från centerpartiet.
Suspension är en åtgärd som
man inte utan vidare tillgriper; den är
inte så trevlig. Men sedan kammarens
ärade ledamöter lyssnat till herr Rubins
anförande tror jag att de förstår den
åtgärd som centern vidtagit.

Herr Lundberg var på förmiddagen
inne på ett område som är mycket intressant.
Han tog upp frågan om fritidsbyggandet.
Jag tror att han sade ungefär
så här: Målsättningen bör vara
att varje familj får en fritidsbostad. Jag
har ingenting emot den målsättningen,
men jag är litet tveksam om hur den
skall kunna uppnås. Herr Lundberg var
samtidigt inne på frågan om bostadsbyggandet
och talade om lyxvillor, och
jag ifrågasätter om vi skall kunna uppnå
den av herr Lundberg förordade målsättningen
med den form av fritidsbebyggelse
som vi i dag har. Jag frågar mig

Nr 33

1(11

Tisdagen den 2

Vid

om de breda folklagren har möjlighet
att få en fritidsbostad, när man bygger
fritidsbostäder i prisklassen 50 000 å
00 000 kronor, vilket i dag ofta är fallet.

Herr talman! Jag skall även något
beröra ett annat ämne som flera talare
varit inne på, nämligen frågan om låglönegrupperna
i vårt samhälle. Debatten
om låglönegrupperna har förts med
en viss intensitet under senare tid, och
den har varit intressant att följa. Det
har varit intressant att se att fler och
fler tydligen kommit underfund med att
låglöneproblemet verkligen är en vital
fråga. Intressant har det också varit
att se hur man försökt finna syndabocken,
d. v. s. orsaken till att förhållandena
på detta område är sådana de
är. Någon som tydligen inte gillat lokaliseringspolitiken,
fann för en tid sedan,
att lokaliseringspolitiken var en av
orsakerna till låglöneproblemet. Slutsatsen
blev, att naturligtvis skall då låglöneföretagen
bort.

Jag vill inte bestrida att det kan vara
så, att ett företag, som lokaliserats från
exempelvis stockholmsområdet till en
annan plats i vårt land, betalar lägre
löner till sina anställda än de gjorde
i Stockholm. Jag ifrågasätter emellertid
om en överflyttning av ett företag
till exempelvis Kronobergs län eller Gotland
ger dessa företag sådana ekonomiska
nackdelar, att det kan motivera
lägre löner. I varje fall är så knappast
fallet sedan man kommit över själva
initialskedet. Jag tror att de företagsekonomiska
fördelarna ofta är så stora
— inte minst beroende på den mindre
rörligheten bland arbetskraften — att
dessa företag väl skall kunna hävda sig.

Det bör väl inte heller råda någon
tvekan om att storstädernas bostadsköer
i dag är tillräckligt stora även utan de
personer som har fått arbete i företag
som lokaliserats i orter utanför storstadsområdena.

I diskussionen om låglöneföretagen
och deras vara eller icke vara öppnar
sig mycket egendomliga perspektiv. Är

november 19(55 em.

remiss av Kunftl. Maj ds proposition nr 145

det så att vi finner låglönegrupperna endast
inom vissa fabriksväggar? Nej, ingalunda!
Vi finner låglönegrupperna
exempelvis inom en stor del av servicenäringarna,
och därvidlag utgör de statliga
servicenäringarna inte något undantag.
Vi har järnvägarna och posten för
att ta ett par exempel. Inte kan vi lägga
ner verksamheten på dessa områden
därför att de i dag är att hänföra till
låglöneområdena. Skall vi komma till
rätta med låglöneproblematiken, får vi
nog angripa den från andra utgångspunkter
än vad som ibland förekommit
i debatten. Att det inte har gjorts så
mycket på detta område fick vi statsministerns
ord på förra veckan i debatten
här i kammaren. Det sades att
man funderar en hel del på dessa frågor,
men att man inte vidtagit några
åtgärder än.

Beträffande penningvärdeförsämringen
vet vi att något direkt inte gjorts;
finansministern har accepterat en inflation
på 3 å 4 procent. Detta urholkar
löneökningarna. Om vi tittar litet grand
i statistiken finner vi, att vissa grupper
trots att de har fått en rätt stor löneökning
de senaste åren inte fått någon
direkt reallöneökning.

Finansministerns bedömning överensstämmer
kanske inte alltid med den
bedömning som Andersson eller Pettersson
ute i landet gör. Herr Sträng kan
naturligtvis säga att han har översikt
över ekonomien och därför kan bedöma
vilken inflationsgrad som är acceptabel.
De som drabbas av det försämrade
penningvärdet anser emellertid inte att
detta fritar den socialdemokratiska regeringen
från skyldigheten att vidta åtgärder.
Jag tror att penningvärdeförsämringen
i dagens läge är ett av de
centrala problemen för de anställda.
Man kan resonera hur mycket som helst
om procentuella lönehöjningar; när dessa
äts upp av inflationen förlorar de i
mycket hög grad sin attraktivitet. Jag
vet inte om det är så att detta inte direkt
har gått fram till de fackliga le -

102

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

darna, men det verkar faktiskt som om
de inte hade det riktigt klart för sig.

Det har tidigare i dag nämnts i denna
talarstol att vi från centerpartiet
vid olika tillfällen har fört fram förslag
om åtgärder för att man skulle ta upp
diskussionen kring dessa problem. Men
vi har också fått höra av finansministern
att vi inte har ett sådant prisläge
att det finns någon anledning till en
rundabordskonferens kring dessa problem.

Jag tror också att det är angeläget att
komma åt de inflationshärdar som våra
storstäder i dag utgör. Man får inte ytterligare
spä på den inflationsbrasa som
finns där. Vore det därför inte på tiden
att vi också fick en ordentlig belysning
av såväl lokaliseringspolitikens sysselsättningsstimulerande
effekt i den mottagande
bygden som dess effekt på samhällsekonomien
i regioner med överfull
sysselsättning och med tendenser till
överhettning i det ekonomiska livet.

Ur hela arbetsmarknadens synpunkt
tror jag att detta är en mycket central
fråga. I den bedömning av vårt framtida
arbetsläge som arbetsmarknadsutredningen
gjorde och redovisade i ett
betänkande som lades fram i vintras
sade man: »Tecken tyder på att den
internationella konkurrensen på flera
för vårt land viktiga områden kommer
att hårdna, varvid interna pris- och
kostnadsstegringar kommer att bli en
större fara för sysselsättningen än hittills.
Den höga sysselsättning, som vi eftersträvar,
måste därför åstadkommas
i ett mindre inflatoriskt klimat än hittills
under efterkrigstiden.»

Detta var ett enhälligt uttalande av
en utredning i vilken de olika politiska
partierna var representerade och där
det även fanns representanter för arbetsmarknadens
organisationer.

Finansministern sade i dag ungefär
så här att än så länge hävdar vi oss bra
i den internationella konkurrensen. Han
bedömde saken ur dagens situation, medan
arbetsmarknadsutredningen bedömde
den på litet längre sikt.

nr 145

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att beröra det problem som
uppkommer när det gäller att ge sysselsättning
åt den kvinnliga arbetskraften.

Vi vet att arbetsmarknaden både i
dag och under åren framöver måste
räkna med en ökad yrkesintensitet bland
den kvinnliga arbetskraften. Det är väl
också så att många gifta kvinnor i dag
är beredda att delta i arbetsmarknadsstyrelsens
omskolningskurser. Men det
förhåller sig inte alltid så att det finns
arbetstillfällen. Skall målsättningen om
rätten till arbete åt dem som vill och
kan arbeta förverkligas måste man också
se till att inte arbetstillfällen koncentreras
till ett fåtal platser. Den fortsatta
lokaliseringsverksamheten måste
i ännu större utsträckning ta hänsyn
till den kvinnliga arbetskraften, de handikappade
och den äldre arbetskraften.
Detta är också ett led i strävandena att
lösa låginkomstproblemet.

Åtgärder av detta slag jämte övriga
aktiva inflationsbekämpande åtgärder
är i dag i diskussionen kring låglöneproblemet
frågeställningar som är mera
väsentliga än diskussionen om procentuella
lönehöjningar.

Därtill kommer en annan fråga som
inte bör glömmas bort i debatten och
den framtida bedömningen. Det är en
fråga som vi ofta haft uppe till behandling
i denna kammare. Jag syftar
på dyrortsgrupperingen. En hel del av
de företag som redovisas som låglöneföretag
är belägna i de »lägre» dyrorterna.
Det bör finnas möjligheter att i
kommande avtalsuppgörelse ta hänsyn
även till denna fråga. Det är angeläget
att vi finner en lösning på den.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
utöver direkt aktiva åtgärder mot inflationen
kommer lokaliseringsverksamheten
att i högre grad än nu få ta hänsyn
till den kvinnliga arbetskraften, de handikappade
och den äldre arbetskraften
och dess situation. Detsamma gäller
dyrortsgrupperingens avskaffande. Detta
måste vara saker som aktualiseras och
observeras i det kommande arbetet.

Nr 33

103

Tisdagen den 2 november 1905 cm.

Vid remiss av KuiirI. Maj:ts proposition nr 145

Fröken LJUNGBERG (li>:

Herr talman! Det är remissen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 145 med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 8 § tulltaxeförordningen som är
den formella grunden till denna debatt.

Alla talare under debattens gång i
dag har föredragit att tala om någonting
annat, och jag kommer att göra
detsamma. Men jag kan inte underlåta
att fästa uppmärksamheten på en punkt
i den proposition som nu är föremål
för remiss.

Vi är vana vid, ärade kammarledamöter,
att vår finansminister är begåvad
med ett mycket gott spårsinne när det
gäller att finna skatteobjekt. Men den
bär propositionen ger mig anledning att
undra om han inte är vilseledd av sin
annars så goda näsa. Nu är det nämligen
fråga om en ny beskattning genom
eu ändring av förordningen om tobaksskatten,
och skatteobjektet är något som
ingenting innehåller. Det är hylsor, i
detta fall cigarretthylsor, som skall beläggas
med en skatt på fyra öre. Jag
hoppas, herr talman, att utskottet vid
behandlingen av denna proposition ger
akt på den långtgående utarmning på
skatteobjekt som finansministern är
nödsakad att visa upp när han väljer
objekt av detta intiga slag.

För övrigt hade jag, herr talman,
tänkt ta upp ett ämne som är berört tidigare
i dag av min värderade kamrat,
åldermannen i uppsalabänken. Han gav
bl. a. kammaren del av sin oförblommerade
uppfattning om det urusla läget i
vilket domstolsväsendet och allt som
hör polis- och domstolsväsendet till befinner
sig — för att inte tala om hur
dåligt det är beställt med lagstiftningen
och dem som skall företräda lagstiftningen
i vårt land, alltså den juridiska
sakkunskapen.

Jag har en kanske något annan syn
på dessa frågor än herr Lundberg. Jag
vill fästa herr Lundbergs uppmärksamhet
på en sak som hänt i vårt eget län,
Uppsala län, och som refererats på följande
sätt i pressen för fem dagar sedan:

»2 700 personer har begått brott eller
förseelser i Uppsala och är kända för
polisen där har sedan månader tillbaka
inte hört ett ord från polisen om när de
kan kallas till förhör eller få sina ärenden
utredda. Utredningarna i brottmål
släpar efter så kraftigt att det föreligger
risk för att många ärenden inte hinner
komma till åtal utan blir preskriberade.
»

Det finns mycket som samverkat och
gjort läget så svårbemästrat för polisen
i Uppsala. Bl. a. har förstatligandet av
polisen och utökningen av polisdistriktet
i tiden sammanfallit med arbetskraftsbrist
och ökad total brottslighet.
Justitieministern torde emellertid ha
uppmärksamheten riktad på saken för
att göra vad som kan göras för att förbättra
situationen. Det är väl inte heller
för att här gnälla över polisens svårigheter
i Uppsala som jag citerade tidningsartikeln,
utan därför att det skildrade
sakförhållandet belyser ett par allmängiltiga
problem i vårt svenska välståndssamhälle.

Det finns all anledning att se allvarligt
på det förhållandet att brottsligheten
ökar. Det ligger nära till hands att
ta till starka uttryck om rättsmedvetandets
kris eller om känslan för lag och
rätt som håller på att avtrubbas. Det
bör man — som jag ser det — vara försiktig
med. Vår brotts- och framför allt
brottslighetsstatistik är ännu alltför
bristfällig, myndigheternas brottsdefinitioner
allför divergerande, bristen på
kriminologisk forskning alltför stor
m. m. för att vi skall kunna göra några
säkra bedömningar. Men om samhället
självt inte kan upprätthålla rättsordningen
som förpliktande, därför att det
inte kan ställa de medel till förfogande
som behövs för att gällande rätt skall
förverkligas, då är situationen allvarlig.
Den företeelsen är aktuell inte bara för
polisens utredningsavdelning i Uppsala,
utan för både polisväsendet och domstolsväsendet.

Om rättsstridiga handlingar blivit begångna,
polisanmälan skett, men utred -

104

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

ning i saken låter vänta på sig i månader
inställer sig en otrygghetskänsla hos
den förfördelade och hos allmänheten i
stort men också en osäkerhetskänsla
hos den som har begått den brottsliga
handlingen — ett psykiskt läge som
sannerligen inte gynnar återgången till
socialt beteende. Herr talman! När kraven
på fortsatt standardhöjning vållar
kamp om kapital och arbetskraft så att
regeringens mesta tid tycks upptagas
av frågor om resursfördelning, då ligger
det kanske nära till hands att skjuta åt
sidan sådana för ett samhälle elementära
och grundläggande frågor som dem
om rättsordningen och rättssäkerheten.
Vi har ju ändå varit civiliserade människor
så länge i det här landet så det
klarar sig kanske! Men om man skall
slippa ropet efter lagskydd och nya lagar
som tänkbar bot mot diverse destruktiva
företeelser — något som jag
anser för min del att man bör undvika
— då måste man nog vara rädd om det
sociala medvetande som betraktar gällande
rätt som någonting förpliktande.

Den andra frågan som jag med den
här utgångspunkten från citatet i tidningen
fann anledning att beröra handlar
i viss mån i anslutning till det föregående
om samhällets andel i och verksamhet
för normbildningen.

Moralbildning kan man också säga,
eftersom norm och moral i det här
sammanhanget är detsamma. Den frågan
är aktuell. Det visar den fortlöpande,
hetsiga moraldebatten. Kanske vågar
man hoppas att de häftiga barrikadstridernas
tid är förbi och att man skall
kunna tala lugnare och på ett mera
fruktbärande sätt än att från den ena
sidan skjuta sönder med orealistiska
frihetskrav och från den andra låsa sig
i blint fasthållande vid moraliserande
krav.

Vi kommer ju inte någondera parten
ifrån vårt gemensamma dilemma: plikten
att upprätthålla ett samhälle och en
samhällsordning, även om uppfattningarna
om rätt och orätt går isär. Ju

snabbare förändringarna i samhället
sker, desto svårare är det att åstadkomna
den normbildning, som hjälper individen
att anpassa sig efter de föränderliga
förhållandena. Att normbildningen,
moralen, är en del av en uppfostringsprocess
vet vi nu. Samhället
kan inte och får inte, om det vill kalla
sig demokratiskt, försöka att detaljplanera
och styra den uppfostran.

På denna punkt instämmer jag helt i
den del av herr Wedéns anförande som
behandlade dessa frågor.

Men om samhället inte skall detaljplanera
och styra en normbildande fostran
så har ändå samhället en uppgift i
att främja de miljöer, institutioner, organ
— vad man vill kalla det — där
barnet och den unga människan kan
lära sig att bete sig och där hon får
uppleva den tillit och trygghet som hon
behöver för sin personlighetsutveckling.
Det är främst familjen och skolan
jag tänker på men också kontakt- och
kamratgrupper, arbetsgrupper, miljöer
som den unga människan successivt
växer in i. I en nyutgiven skrift som är
betitlad »Om friheten», hävdar författaren
att den enda frihet som inte kan
tillåtas är att välja ofrihet åt sig själv.
Det är lustigt sagt, men när han drar
slutsatsen av uttalandet, så är det mindre
lustigt. Han säger: »Det är samhällets
plikt att avskaffa hemmafruarna.»
Det vore verkligen att ge samhället en
styrningsuppgift med följdverkan för
normbildning och moral som är något
oförenligt med vårt samhälle.

Men det finns ett annat och mer erkänt
sätt att hävda ungefär samma princip
som den författaren har framfört,
och det är när man utifrån samhällets
arbetskraftsbehov motiverar kvinnornas
utträde i förvärvslivet med att det är
bättre för barnens fostran att de omhändertas
i kollektiva daghem. En sådan
hållning från samhällsorganens sida
skapar och har skapat osäkerhet hos
familjerna och i hemmen i deras funktion
som miljö för den tidiga fostran.

Tisdagen den 2 november 1905 em.

Nr 33

105

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition nr 145

På samma sätt har — det vågar jag
säga — i skolreformernas sammanhang,
både på deras utredningsstadium och
på deras propagandastadium, funnits
eu sådan brist på tillit till lärarna och
alla andra som dock i stor utsträckning
är ansvariga för ungdomens fostran, att
deras möjligheter att fungera avsevärt
har begränsats. Kraven på anpassning
och omskolning för diffusa bildningsmål,
hur ideellt motiverade de än möjligen
kan ha varit, har reducerat intresset
för vad som i aktuell psykologisk
litteratur brukar kallas »det existentiella
motivet», d. v. s. nödvändigheten av
att förstå individens livssituation »här
och nu».

Benägenheten att önska tillbaka förgångna
skeden och kalla dem idylliska
är orealistisk, men lika orealistisk är
benägenheten att lita till en framtida
tillvaro, som man kan önska och föreställa
sig men som inte finns nu och
som inte kommer att finnas, därför att
livet nu inte får sin chans. Man kan
med andra ord inte nöja sig med att
situationen för skolan, för lärarna och
för eleverna, blir bra när man kommer
in på 1970-talet.

De kyrkliga församlingarna och samfunden
har av många i vårt land satts i
fråga som lämpliga miljöer för medmänsklighet,
där personligheten mognar,
gemenskaps- och trygghetsbehov
möts med tillit och omsorg. Här, det
medger jag gärna, har inte samhället
självt eller genom sina officiella organ
spelat en aktiv roll i negativismens
tjänst. Det har skett desto mer genom
en s. k. radikal frihetskampanj, där hela
aktionen håller på att snedvridas därför
att propagandan är onyanserad,
grov, ensidig, och nöjer sig med att se
på medmänniskan som objekt för tillfredsställande
av driftsbehov. Det är
därför jag kallar den för »s. k. radikal
frihetskampanj». Det kan inte vara radikalt
om man inte intresserar sig för
hela människan.

för pornografi i olika former, som vi
väl alla med ganska stor skrämsel har
iakttagil, är uttryck för en debatt som
har fått slagsida.

Jag vill gärna framhålla att samhällets
intresse för vad man brukar kalla
crsättningsmiljöerna har varit och är
både stort och aktivt. Det gäller barnstugor,
sjukvårdsformer, olika former
av vård och fostran dels för rehabilitering,
dels i förebyggande syfte, för att
återföra individer till social gemenskap
eller för att förebygga asociala tendenser.
Kanske kan man här hitta en samhällets
medvetna verksamhet för normbildningar.
Jag vill inte uttala mig om
det, för jag vet det inte och jag vet inte
ens om man kan säga att det är önskvärt,
att samhället genom sådana funktioner
skall utkristallisera en normbildning.
En sak kan man ändå yttra sig
mera bestämt om, därför att vi nu vet
mera. På grund av forskningens framsteg
på olika områden, inte minst beteendeforskning
av olika slag, vet vi mer
om människan och hennes beroende av
sina miljöer. Då är det samhällets angelägna
uppgift att hjälpa till att sprida
de kunskaperna till alla, men i första
band till dem som står med någon fostrande
uppgift också i dessa primärgrupper,
som jag fortfarande tillmäter stor
betydelse för normbildningen, t. ex. familjerna.

Det gäller ju att inte det ödesdigra
misstaget upprepas, vars följdverkningar
alltjämt är förnimbara och som gjordes
när för 30—35 år sedan teserna om
den fria fostran började vinna gehör i
vårt land. De teserna missuppfattades
och tolkades som frihet från ansvar för
fostran. Det finns risk nu också för att
man kastar ut barnet med badvattnet.
Därför att det finns många exempel på
att moralistiskt betraktelsesätt kan få
skadegörande effekt på ungdomens psykiska
hälsa, så finns det ingen anledning
att dra den slutsatsen — den felaktiga
slutsatsen — att moralföreställningar,
värderingar, normbildning är något ont

Det stigande kommersiella intresset
4* — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 33

106

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition

eller skadligt. Tvärtom! Den miljö, som
skall ge den växande människan tillit
och trygghet, kan inte lämna henne ensam
med bara tillåtelse till all sorts behovstillfredsställelse
eller slapp följsamhet,
utan skall låta henne uppleva
aktivitet, låta henne också möta motstånd.
Man vet genom kommunikationsforskningen
— också en modern forskningsgren
—- att möjligheterna att nå
effekt med påverkan — och all sorts
normbildning är ju påverkan — är
störst om man kan anknyta till befintliga
attityder och värderingar. Det är ju
därför som ständigt demonstrerade,
motstridiga uppfattningar mellan makarna
i en familj är så ödesdigra för
barnens möjligheter till harmonisk utveckling.
De behöver uppleva en samhörighet
i värderingarna mellan sina
fostrare.

Herr talman! Jag vill sluta ungefär
där jag började. Frågan om normbildningen
är i första hand en fråga om
vad som sker inom individen och i den
mänskliga gemenskapen individerna
emellan i grupper av olika slag. Men
samhället kan inte vara utan ansvar, inte
vara vid sidan om, eftersom normbildningen
är det viktigaste medlet, om
samhället skall kunna gestalta någon
form av social kontroll, vilket i sin tur
är nödvändigt om det skall fungera som
samhälle. Självklart anser jag, herr talman,
att med detta resonemang följer,
som jag uppfattar det, att man accepterar
ett ansvar, ett ansvar både för oss
här i riksdagen och för regeringen i
dess initiativtagande på olika områden.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Eftersom debatten nu
har sönderfallit i en rad olika debatter
utan något större inbördes sammanhang
och eftersom herr Ohlin också är i
kammaren, vill jag, herr talman, ta tillfället
att i en mycket kort replik till
herr Ohlin lägga en liten historia till
rätta.

nr 145

Herr Ohlin gjorde gällande i sitt anförande
i dag på morgonen att, som han
sade, mitt agerande när det gäller den
nordiska kulturfonden — som inte blivit
tre miljoner danska kronor utan
600 000 — skulle ha varit ett bevis på
bristande nordiskt samarbetsintresse.
Denna historia har dykt upp då och då,
och det blir väl en debatt om den även
på Nordiska rådets sammanträde i Köpenhamn
i februari. Men jag vill redan
nu, herr talman, lägga den något till
rätta. Det är en falsk historieskrivning
nämligen.

Jag har under förarbetet till den nordiska
kulturfonden i olika sammanhang,
på nordiska undervisningsministermöten,
vid flera tillfällen i Nordiska rådets
kulturutskott och vid de otaliga
tillfällen, då vi i mera otvungna samarbetsformer
kan diskutera dessa ting,
framfört ett helt annat förslag, som
verkligen innebär en radikal lösning. Jag
har kastat fram tanken att man på detta
område, den nordiska kulturpolitikens,
skulle tillskapa ett överstatligt organ,
göra en verklig nordisk kulturfond, som
skulle svara för all nordisk kulturpolitik.

Det skulle alltså innebära att regeringarna
och även riksdagarna skulle
skilja sig ifrån uppgiften att ge anslag
till gemensamma nordiska aktiviteter.
Det skulle betyda åtskilliga miljoner för
nordiskt kulturellt samarbete och dessutom
vara en intressant nyhet, där man
fick pröva nordiskt samarbete på som
jag sade verklig överstatlig bas. Tyvärr
har den tanken verkligen inte vunnit
särskilt starkt gehör.

Man har i stället gått in för den s. k.
kulturfondslinjen, som innebär att man
skulle ge ett relativt blygsamt anslag —
även 3 miljoner danska kronor är ett
relativt blygsamt anslag — till nordiskt
samarbete. Då har jag sagt och inte bara
jag utan alla mina nordiska kolleger,
att då bör man, innan man fastställer
den definitiva konstruktionen, vara
mycket noga med att inte skapa två

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Nr 33

107

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

organ, två källor att ösa ur så att säga,
å ena sidan fem nordiska regeringar
som för kulturpolitik, delar ut anslag,
går till riksdagarna och begär pengar
för olika nordiska aktiviteter, och å
andra sidan parallellt med dessa statliga
organ en fond, eventuellt förvaltad av
Nordiska rådet, som skulle driva samma
verksamhet.

Följden skulle inte gärna kunna bli
någon annan än att hugade spekulanter,
om uttrycket kan tillåtas, skulle pröva
bägge vägarna. Efter ett avslag på
det ena hållet skulle man försöka på det
andra hållet. Det vore en ganska tråkig
utveckling.

Trots detta har vi verkligen inte sagt
nej till den nordiska kulturfonden. Men
vi har sagt: Låt oss pröva med ett mindre
belopp för att se hur stort behovet är.
Det är väl ändå, herr Ohlin, alldeles
orimligt att anslå pengar till ett ändamål,
innan man har någon aning om
vilken storleksordning det kan röra
sig om.

Jag kan berätta något som var en av
anledningarna till att jag nu gick upp i
talarstolen. Nordiska kulturkommissionen
som förbereder den första utdelningen
— styrelsen träder i aktion den
1 januari och de första utdelningarna
skall göras kalenderåret 1966 — hade
sammanträde i Köpenhamn i går, och
det var verkligen, herr Ohlin, inte någon
överväldigande flod av anspråk
som mötte damerna och herrarna där
nere. Följden är att man i december
kommer att annonsera efter anspråk!
Det är väl inte någon särskilt lyckad
början. Men jag står inte här för att göra
mig rolig över detta, herr Ohlin, utan
jag vill bara stryka under att ministermötets
bedömning, att man bör börja
varsamt och se hur stort behovet är,
innebär en riktigare väg som gagnar
det nordiska samarbetet bättre än att
fritt hugga till en klumpsumma i luften.

Ingen kan bestrida herr Ohlins betydande
insatser på det nordiska samarbetets
område. Jag kan bara dra den

slutsatsen att den omständigheten att
han tog upp denna fråga i dag beror på
att han i detta rum så ofta grips av
partigängarnit, något som man dess
bättre sällan bevittnar i de nordiska
sammanhangen utanför detta hus.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle med anledning
av fröken Ljungbergs uttalande om
brottseftersläpningen vilja säga att jag
tror att den mindre beror på personalbrist
än på rättstillämpningen. Den bottnar
i att vår juridiska utbildning är för
skröplig för att kunna fungera i dagens
samhälle. Den utgör en relikt från gamla
tänkesätt där människovärde eller
demokrati inte var till finnandes. Därför
är det självklart att om ungdomen
som bibringas juridisk kunskap skall
lära sig att komma till rätta med sina
blivande arbetsuppgifter, måste den få
en annan kunskap än den som ges vid
våra juridiska fakulteter. Men det är
också angeläget för samhället att vi
får en annan juristutbildning. Juristerna
kommer nämligen allt mer och mer
att få sitta i de centrala organen och
då är det nödvändigt att man utgår
från nutida förhållanden och inte från
hur det var i forntiden.

Den egendomliga rättstillämpningen
kan också få underliga följder. Sålunda
kostade en process med anledning av
att eu person, som skadskjutit en hare,
gick över rågången, 10 000 kronor mer
än vad harpalten var värd. Ett annat
fall har helt nyligen refererats. Där blev
rättegångskostnaderna över 100 000 kronor
med anledning av en skada på en
bilaxel för 800 kronor. Om vi härvidlag
rationaliserade rättstillämpningen, är
det självklart att vi skulle få en annan
ordning i fråga om eftersläpningen beträffande
de verkliga brotten.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Lundberg var väl
litet grand på villovägar nyss. Det kan

108

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

knappast ha varit fråga om fel på rättstillämpningen
i de fall jag anförde. Där
gällde det ju brott som var polisanmälda
men som över huvud taget inte kunde
bli föremål för polisutredning. Herr
Lundberg menar väl ändå inte, att gällande
rätt icke skall tillämpas och att
kriminalitet inte skall beivras?

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Gällande rätt skall tilllämpas.
Det är dock självklart att våra
juridiska fakulteter liksom all vetenskap
måste följa med utvecklingen. Vi
vet alla att våra juridiska fakulteter av
i dag fostrar till konservatism. En sådan
skola passar knappast nutidens
samhälle om det skall kunna fungera.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Edenman talade
om att han, mera privat tydligen,
har diskuterat tanken på ett överstatligt
organ för nordisk kulturpolitik. Det är en
mycket intressant tanke att man skulle
samla olika nordiska kulturpolitiska inslag.
Den är i hög grad värd att diskutera.
Men jag måste konstatera att ecklesiastikministern
sannerligen inte drivit
denna synpunkt. Jag har därför
ingen möjlighet att diskutera den. Det
verkar inte heller som om någon annan
av dem som deltagit i debatten om
kulturfonden närmare känner till den.
Men kanske hemligheten kommer att utvecklas
litet närmare.

Herr Edenman hade två skäl mot att
kulturfonden skulle kunna få tre miljoner
danska kronor i stället för femtedelen
därav — majoriteten av de nordiska
regeringarna ville ha det högre
beloppet. Det första skälet var att det
inte kunde vara lämpligt att regeringarna
avgör en del nordiska kulturfrågor
och fonden en annan del, ty i så fall
skulle man kunna söka på det ena stället
om man fått nej på det andra. Jag
tror nog att den samordningsuppgiften
tillhör de lättare att lösa. Nog bör man
kunna hålla kontakt mellan undervis -

ningsdepartementen och fonden. Herr
Edenman och hans medhjälpare är
mycket skickliga när det gäller just sådana
saker. För övrigt ger Sverige anslag
till olika institutioner, vilka dessa
fritt förfogar över. Det gäller t. ex.
u-landshjälpen och FN, där regeringen
och riksdagen lämnar direkta anslag
men där även FN ger anslag, delvis
med svenska pengar.

Det andra skälet var att innan man
vet av vilken storleksordning ansökningarna
kan bli skall man inte anvisa
ett alltför högt belopp. Herr Edenman
gav intrycket att det inte förelåg så
stort intresse härför. Jag har fått helt
motsatta informationer, nämligen att i
betraktande av att så föga gjorts för att
bekantgöra att denna fond finnes har
intresset varit stort. Det är väl alldeles
klart att när man har en ny institution
som skall börja dela ut pengar måste
man bekantgöra att den finns, annars
kan man inte få några ansökningar. De
belopp varom ansökningar redan nu inkommit
är i själva verket inte små. Jag
tror därför att det i den omständigheten
inte finns någon grund för att man
skall vara så försiktig, att man inte
skall kunna acceptera de andra nordiska
regeringarnas inställning.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är inga hemliga förslag
jag framfört. Jag har framfört dem
två gånger i Nordiska rådets kulturutskott,
och samtliga de personer som deltagit
i konstruktionen av nordiska kulturfonden
har också deltagit i dessa utskottssammanträden.

Beträffande principfrågan om de
båda källorna är detta inte något argument
från min sida mot kulturfonden.
Jag har endast anfört den som en viktig
diskussionspunkt i detta sammanhang.

•lag vill understryka, herr Ohlin, att
det inte förhåller sig så att majoriteten
av de nordiska regeringarna velat ha

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Nr 33

109

Vid remiss av Kunpl. Maj ds proposition nr 145

det större beloppet. Vi blev efter Nordiska
rådets senaste möte i Reykjavik,
då vi hade ett ministermöte omedelbart
efteråt, eniga om att under det första
året, nästa kalenderår, anslå 600 000
danska kronor. Men detta är det första
beloppet. Det är alltså ett misstag och
en mytbildning, herr Ohlin, som jag nu
vill avliva, att det är den svenska regeringen
och den svenske ecklesiastikministern
som satt sig på tvären och hindrat
de övriga länderna att anslå högre
belopp. Vi var eniga om beloppet som
det första utspelet i denna fråga.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! »Regeringarna var eniga»
är ett exempel på påståenden som
kan vara formellt riktiga och ändå ge
ett vilseledande intryck. I en fråga som
denna måste man naturligtvis enas. Om
en part eller två parter inte vill gå högre
än till ett visst belopp måste de andra
»ena sig» om att acceptera det. Vad
skall de annars göra? Skulle de börja
krig mot Sverige? Vid presskonferensen
i Imatra klargjordes det emellertid
att tre av regeringarna bestämt föredrog
det högre beloppet och att en regering,
den nya norska regeringen, inte
ville ta någon ståndpunkt. Därför tycker
jag att det med förlov sagt är vilseledande
att tala om enighet.

Vilken olycka skulle det ha inneburit
om man hade givit kulturfonden det
föreslagna anslaget? Tror ecklesiastikministern
att de som sitter i fonden
skulle ha öst ut pengar till ovärdiga ändamål?
Det tror inte jag. Det sägs, som
jag antydde tidigare i dag, att i fråga
om kulturpolitik kan vi vara radikala
och djärva och verkligen visa att vi vågar
satsa på kulturnordisk gemenskap.
Har man den utgångspunkten framstår
en nedprutning av vårt anslag från ca
800 000 till ca 150 000 svenska kronor
som svagt motiverad. En sådan räddhåga
bör man inte visa i dessa frågor.

Ecklesiastikministern kunde inte ne -

ka sig att antyda att det här rörde sig
om någon sorts partipolitik. Nej, herr
statsråd, det är det inte. Vi kan inte avslå,
emellertid, när nordiska frågor är
aktuella att ge uttryck för vår mening
även om vi råkar tillhöra ett annat parti
än regeringen. Det kan inte vara till
gagn för den nordiska saken att vi så
skulle snöpa den offentliga debatten att
man när meningsskiljaktigheter föreligger
inte skulle få uttrycka sin mening.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag skall inte besvära
länge i denna fråga. Men nog kan väl
ändå herr Ohlin erkänna att tekniken
när det gäller fonder, nämnder och råd,
t. ex. våra forskningsråd, alltid har varit
den att man inte börjar med anslagen
utan att man börjar med anspråken
och så småningom försöker tillgodose
dem. Jag kan inte förstå — på den
punkten har vi också varit överens i
den nordiska undervisningsministerkretsen
— att det nordiska samarbetet
på det kulturella planet skulle gagnas
av att vi sätter upp en summa och sedan
med stor möda försöker leva upp
till den. Det skall ju vara precis tvärtom:
att det spontant uppkommer ett
tryck så att vi känner att vi måste försöka
skaffa fram pengar. Det är inte
rimligt att gå den andra vägen och till
varje pris försöka konsumera de pengar
man anslagit. Det är ingen konst!

Vi kommer nu att få en redogörelse
för detta vid det Nordiska rådets sammanträde
i februari i Köpenhamn. Då
kan vi fortsätta debatten, herr Ohlin,
och då skall vi gå igenom vad det är
för anspråk som ställs. Det skall bli
mycket intressant att se hur många av
anslagskraven som då visar sig vara
gamla poster som tidigare har vrakats,
inte därför att det rått brist på pengar
utan därför att de helt enkelt bedömts
som dåliga projekt.

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

Herr SVENNING (s):

Herr talman! I höst kommer riksdagen
att behandla en proposition om statliga
lån till de kommuner som vill förvärva
tomtmark för bostadsbebyggelse
och som ämnar upplåta denna mark
med tomträtt. Lånen innebär också möjligheter
till markförvärv på ett tidigt
stadium av planeringsprocessen.

Det är ett ytterst viktigt initiativ som
tagits och statslånen kommer att ge
kommunerna stora chanser att föra en
förutseende och effektiv markpolitik,
framför allt i expanderande orter.

Markpolitiska utredningen har som
bekant föreslagit att kommunerna inte
säljer marken utan upplåter densamma
med tomträtt, vilket på längre sikt blir
av stor betydelse för kommunernas
framtida ekonomi. Utvecklingen har
också visat att det är alldeles nödvändigt
att man slår vakt om tomträttsinstitutet
där sådant finnes och utvidgar
möjligheterna för alla kommuner att införa
tomträtt.

Enligt markpolitiska utredningen har
det visat sig att av bostäderna i flerfamiljshus
inom nya exploateringsområden
—- de tre största städerna undantagna
— tillkom 13 procent på tomträttsmark
år 1958. Fem år senare var det endast
4 procent som byggdes på tomträttsmark.
Kommunerna har således på
grund av kapitalbrist varit nödsakade
att frånhända sig äganderätten till marken,
vilket är att beklaga.

Åren 1958—1962 tillhandahöll kommunerna
omkring 80 procent av marken
för flerfamiljshus inom exploateringsområden
och 30 procent inom tidigare
tättbebyggda områden. Men, som
nämnts, den mesta marken såldes. Ett
statligt lånestöd till kommunerna är därför
ytterst nödvändigt och kommer att
möjliggöra ett effektivt utnyttjande av
tomträtten.

Att näringslivets byggnadsdelegation
har en annan mening om tomträtt snarare
styrker min uppfattning än motsatsen.
Denna delegation vill helst att

kommunerna inte köper tomtmark och
menar att om kommunerna skulle beredas
tillfälle att köpa mark, så bör de
omedelbart sälja denna mark till blivande
byggnadsexploatörer. Tomtmark är
»helig mark» och bör reserveras för den
privata marknaden.

Tomträttsinstitutet beskrives av delegationen
som ett dåligt instrument för
att överföra eventuell markvärdestegring
till kommunerna.

Kommunerna kan på grund av sina
egna många behov av andra investeringar
inte själva finansiera långsiktiga
markinvesteringar. Statliga lån syftande
till införande av tomträttsinstitut kommer
att vara betydelsefulla, framför allt
för att förhindra privata markspekulationer
och »förväntningsvärden».

Jag har många års erfarenhet av vilken
oerhörd politisk strid man har måst
föra inom de kommunala förvaltningarna,
för att slå vakt om tomträtten och
för att få tillräckligt med ekonomiska
resurser för att i god tid få köpa så
mycket mark som fordras för att hålla
i gång en hygglig planering för framtiden.

Malmö stad exempelvis satsar för närvarande
årligen mer än 12 å 14 miljoner
på markköp och likväl räcker inte de
summorna till för framtida markbehov
i ett så expanderande samhälle.

Jag konstaterar med beklagande att
en stor skånsk stad nyligen tyvärr har
måst se ett utomordentligt förnämt bostadsområde
försvinna i privata händer
på grund av att man saknade ekonomiska
möjligheter att i konkurrens förvärva
denna mark, som kostade cirka 25 miljoner.
Här hade kommunen kunnat göra
en förnäm markinvestering i stadens
omedelbara närhet för framtida exploatering.

Vi har för dagen inte bara att föra en
strid på det kommunala fältet om tomträtten
och pengarna. Det återstår den
ännu hårdare och hänsynslösare kampen
om tomtmarken med privata intressenter.
Jag skulle kunna dra fram åt -

Nr 33

Tisdagen den 2
Vid

skilliga exempel på hur kommunerna
har tvingats tillgripa både expropriationsvapnet
och planmonopolet, för alt
komma till rätta med tomtspekulanter
som inte skyr några medel när det gäller
att konkurrera med staden om begärliga
markområden. Priset på marken
skruvas upp och denna prispolitik sätter
sina spår på kommande köp och
smittar ner stora områden med oskäliga
värden. Trots att kommunerna bemödar
sig om att försöka göra upp på frivillig
väg och håller i gång förhandlingarna,
så är det svårt att komma till rätta
med problemen. På grund av det hårda
klimatet kan det gå som för vår stad,
som för närvarande har ett expropriationspaket
liggande i kommunikationsdepartementet
på inte mindre än 30 områden
som Malmö stad vill förvärva, omfattande
mer än 3 miljoner kvadratmeter
mark.

Det är ganska naturligt att det kräves
oerhörda ekonomiska resurser från städernas
sida för att klara upp sådana affärer
och det är därför med den största
tillfredsställelse vi hälsar statsmakternas
förslag om ekonomiskt stöd för
markförvärv.

Jag måste ändå mycket starkt understryka
att det lånestöd på 40 miljoner
som nu föreslås inte på långa håll räcker
till. Det måste bli en kraftig lyftning
av det statliga lånet — vilket för övrigt
också signaleras — för att man skall få
någorlunda rimliga proportioner på detta
stöd, som skall fördelas på så många
kommuner.

Jag får säkert tillfälle att återkomma
när ärendet behandlats, men jag vill redan
nu säga att en utvidgning och förstärkning
av expropriationsmöjligheterna
också är nödvändigt.

Tomträttsinstitutet, expropriationsförfarandet
och stadsplanemonopolet är
värdefulla instrument, som de expanderande
kommunerna bör kunna begagna
sig av för att säkra tomtmarken i första
hand åt samhället och förhindra uppkomsten
av de oskäliga tomtpriser som
nu präglar många samhällen i vårt land.

november 1965 em.

remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

Ilerr talman! Jag vill också begagna
tillfället att något beröra det väntade
nya förslaget angående igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete. Utvecklingen
det senaste året inom byggnadsbranschen
har ingett stora bekymmer.

Den slopade byggnadsregleringen och
införandet av eu viss frihet på marknaden
har skapat ett överhettat klimat och
hårt pressat resurserna. Det har inte varit
möjligt att tillföra byggnadsföretagen
den arbetskraft som varit erforderlig.
Kreditmarknaden har också varit sådan
att i synnerhet bostadsbyggnadsprogrammet
har råkat i kläm, och man har
inte på ett tillfredsställande sätt kunnat
hålla den önskvärda och planerade bostadsproduktionen.

Det är därför nödvändigt att åtgärder
vidtages, så att man framför allt kan utbygga
sådana områden som bostads- och
industribyggen. Dessa sektorer måste
komma i första hand och arbeta sida
vid sida av varandra, ty de är beroende
av varandras utveckling. Hur man än
ser investeringsfrågorna kan man inte
komma ifrån att när det saknas resurser,
ekonomiskt eller arbetskraftsmässigt, så
måste vissa områden prioriteras.

Det mest angelägna är i dag dels att
komma till rätta med bostadsbristen,
dels hålla en hög investeringstakt inom
industrien. Särskilda åtgärder kräves
för att trygga bostadsförsörjningen, och
den reglering som Kungl. Maj :t nu begär
är i högsta grad angelägen. Det är
därför förvånande att man på visst politiskt
håll angriper bostadsbristen men
inte vill vara med om effektiva åtgärder
för tillräcklig bostadsproduktion och
jämnhet i planeringen. Det är av största
vikt att de byggnadsföretag som arbetar
på området inte bara kan planera för
året utan för en tid framöver och att säkerhet
i denna planering någorlunda
kan upprätthållas.

Önskvärt vore också att i de s. k.
byggarbetsnämnderna även fanns representanter
för konsumenterna. Det var
högst olyckligt att byggnadsregleringen
avskaffades vid en tidpunkt, då det råd -

112

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

de osäkra förhållanden och ett redan då
överhettat klimat. Den erfarenhet vi nu
har fått ger tydligt och klart vid handen,
att man inte skall avskaffa någon
reglering förrän det råder en balans på
marknaden mellan tillgång och efterfrågan
och man är rätt säker på att man
kan bemästra läget.

Detta ger mig tillfälle att avslutningsvis
bemöta de kritiker, i synnerhet på
borgerligt håll, som nu är i färd med att
försöka avskaffa hyresregleringslagen,
innan balans råder och innan man har
skaffat ett tillfredsställande permanent
lagskydd mot uppsägningar och oskäliga
hyror. Det är dock så i dagens läge
att det försiggår en avveckling på ett
lugnt och förståndigt sätt, och hyresregleringen
är för närvarande endast
kvar i 170 orter, huvudsakligen för
omöblerade lägenheter. För möblerade
rum gäller lagen blott i åtta städer och
för lokaler i sexton.

Regering och riksdagsmajoritet har
följt en bestämd linje i fråga om hyresregleringslagens
avveckling, och man
har framför allt siktat på att i orter där
det inte råder någon uppenbar bostadsbrist
eller där denna håller på att minska
kunna slopa hyresregleringslagen —
det finns ett visst skydd i besittningsskyddslagen
— och denna linje har visat
sig i stort sett framkomlig och mindre
äventyrlig. Men uppenbara missbruk
har kunnat registreras även i fråga om
denna begränsade avveckling. Hyresregleringslagen
omfattar för närvarande i
fråga om hyrorna endast 22 procent av
bostadsmarknaden. Jag vill understryka
detta, därför att man gör en större affär
av det hela än vad det egentligen är fråga
om. De kooperativa och kommunala
bostadsföretagen har inte kvar hyresregleringslagen
när det gäller hyrorna.
De regleras genom förhandlingar med
hyresgästparten.

En intressant fråga i sammanhanget
är: Vad har hänt på de orter där hyresregleringslagen
slopats och där den s. k.
fria hyresmarknaden har trätt till? Har

nr 145

det blivit bättre? Utvecklingen visar
klart på hyreshöjningar, på sina håll
mycket kraftiga sådana. »De fria krafternas
spel» har inte givit annat resultat
än att man begagnat tillfället till hyresjusteringar
uppåt. I synnerhet inom
småhantverkarnas och affärsinnehavarnas
led är man i dag ytterst orolig för
vad som skulle hända därest en fri hyresmarknad
införts i överhettade zoner,
där risken för stora hyresjusteringar
och oskäliga uppsägningar är stor och
där detta i mycket hög grad kommer att
drabba dessa företagargrupper. Då jag
på nära håll genom hyresgäströrelsens
affärssektioner kan följa dessa gruppers
reaktion, så vill jag här inför riksdagen
tala om vad man känner och tycker inför
hotet av en fri hyresmarknad i en
pressad zon.

Låt mig vidare gå in på det för närvarande
mest aktuella debattämnet, låglönegrupperna,
och deras anpassning i
vårt moderna samhälle. Det ser ut som
om det har blivit en allmän uppslutning,
glädjande nog, för att söka komma till
rätta med låglönegruppernas problem.
Är det någon som i detta läge vill ta
risken av generella och kraftiga hyreshöjningar
över hela linjen, som endast
leder till en försämring av reallönen
för alla låglönegrupper?

Man säger på det håll där man pläderar
för en fri hyresmarknad, att man
skall subventionera ytterligare till barnfamiljer
och pensionärer och kompensera
dessa grupper. Men det finns en stor
grupp samhällsmedborgare, som inte
tillhör dessa grupper, som är lågavlönade
och som är ytterst känsliga för en
försämring av sina boendeförhållanden.
Hur drabbas de av en hyreshöjning?
Dessa personer skulle då inte ha möjlighet
att få tillgång till goda, moderna
bostäder till rimliga hyror utan kommer
i stället att riskera att få offra ytterligare
en del av sin låga lön för att få bo
kvar eller att förhyra en tillfredsställande
bostad.

Det har förts en mycket märklig poli -

Tisdagen den 2 november 1905 cm.

Nr 33

113

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

lik i viss press om hyresskatt ocli ytterligare
bördor på dem som tidigare bär
haft förmånen att skaffa sig ett eget hem
eller en god bostadsrättsbostad. Dessa
tidningar talar inte ett öppet språk, utgående
från att man vill ha en kännbar
hyreshöjning över hela linjen. Man försöker
dölja avsikten genom att tala om
att man vill ge särskilt stöd till vissa
familjer som ännu inte har löst sin bostadsfråga
och till unga människor som
tänker lösa frågan inom den närmaste
tiden. Men man talar inte om vad som
sker nu.

I verkligheten är det så att det för
närvarande ges en extra statlig subvention
i form av låg ränta till den nya bostadsproduktionen,
vilket innebär att
nyproduktionen gynnas. Detta är helt
riktigt, men en utjämning har skett i
det tidigare statssubventionerade bostadsbeståndet.
Detta döljer man för allmänheten,
medvetet eller omedvetet,
och söker göra gällande att bostadssubventionerna
är lika över hela linjen.

En betydande utjämning har ägt rum
och äger rum, men därifrån och till ytterligare
oskäliga hyreshöjningar eller
skatt på tidigare byggda lägenheter och
egnahem är ett långt steg — ty jag utgår
ifrån att man vill att alla boendeformer
skall behandlas lika. Jag anser att de politiska
partier som vill kräva kraftiga
hyreshöjningar, hyresskatt och försämringar,
som drabbar låglönegrupperna i
synnerhet, skall öppet säga ifrån att de
är inne på denna aktionslinje och inte
försöka dölja sina avsikter genom dunkelt
språk och halvsanningar.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag hade egentligen inte
för avsikt att delta i denna debatt. Jag
vill heller inte ge mig in på någon mera
konkret utrikespolitisk diskussion av
det slag som utrikesministern berörde.
Den lär dessutom komma senare. Men

jag har under dagen lyssnat på en rad
företrädare för högern och folkpartiet,
som riktat personliga insinuationer mot
mig och gjort antydningar om att jag
inte skulle ha företrätt en ärlig mening,
när jag talade om utrikespolitiska problem
i somras, utan att jag drivits av
inrikespolitiska och partitaktiska funderingar.
Det är en allvarlig sak och en
förolämpande uppläggning, och jag känner
därför ett behov att frigöra mig
från beskyllningarna. Och eftersom
nämnda inlägg var personligt färgade,
ber jag om kammarens tillgift om detta
också blir ett personligt färgat svar.

Från borgerligt håll har man sagt alt
mitt tal om den sociala rättvisan i de
fattiga länderna vad ett plötsligt påfund,
utlöst av inrikespolitiska överväganden.
Jag vill då inledningsvis säga att även
om inte en enda formulering var densamma,
så höll jag ett till innebörden
exakt likadant tal någon gång vid årsskiftet
1953/54 vid en konferens utanför
Stockholm. I mitt arbete följde jag då
dag för dag den tidens kris i Indokina
till kulmen och katastrof för fransmännen
och det dåvarande amerikanska engagemanget.
Men framför allt hade jag
då helt nyligen återkommit från en
längre tids resa i Asien, vilken så till
vida var ovanlig som jag huvudsakligen
hade vistats i asiatisk miljö och försökt
att skapa mig en bild av livet i asiatiska
byar, vid Asiens högskolor etc. Jag vill
inte påstå att jag därigenom blev expert,
eller att jag blev det genom att sedermera
läsa böcker och tidningar. Men
jag tror att jag fick en god inblick i
hopplöshetens och eländets .sociala realiteter,
en upplevelse som för den som
varit med om den medför att tillvaron
blivit förändrad och att han ser världen
på ett annat sätt än tidigare. Den
medverkar också till att man lär sig
verkligen uppleva vissa enkla och
grundläggande ting. Jag talade om dessa
ting den gången, och jag återkom till
dem i Gävle. Jag vill nu sammanfatta
dem på följande sätt:

114

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

För det första: De gamla kolonialfolkens
strävan till nationell frigörelse
hör oupplösligen samman med en strävan
till social frigörelse. Nationalismen
i Asien och Afrika skulle aldrig ha blivit
en sådan sprängkraft, om den inte
mälts samman med århundraden av det
djupaste elände. För dessa folk betyder
nationalism jämlikhet. Den hämtar kraft
ur den gamla idén om människans lika
värde oavsett ras och hudfärg, och den
står alltid i förening med drömmen om
en dräglig tillvaro.

För det andra: För oss här i Sverige
är stormaktskonflikten en levande realitet.
Vi följer med spänning kampen
mellan öst och väst. Vi lever i fruktan
för ett storkrig och vad det kan innebära
av gemensam förintelse. Vi värderar
högt de demokratiska rättigheter
och mänskliga friheter som vi efter lång
kamp har tillvunnit oss. För oss är det
självklart, herr Wedén, att demokratien
så att säga är en överideologi och vi
reagerar med utgångspunkt från denna
överideologi.

Vi kan också se hur diktaturen inte
långt härifrån håller människor i sitt
herravälde. Människor försöker fly därifrån
i sin längtan efter frihet och självbestämmande.
Men många förgås i minfälten
och taggtrådsstängslen. Och i Berlin
står muren som en symbol för diktaturens
förakt för enskilda människors
rätt men också som en symbol för diktaturens
oändliga maktlöshet när det
gäller att vinna människors positiva
medverkan och engagemang.

Vi reagerar mot rastänkande och rasförföljelse,
därför att vi vet att sådan
förföljelse aldrig bygger på fakta utan
alltid på en strävan att slå vakt om eller
skapa sociala privilegier. Vi känner också
från historien hur rasförföljelserna
med vederstygglighetens hela konsekvens
ledde till gasugnarna i Belsen och
Auschwitz.

Och det är klart att i vår utopi också
ligger en förhoppning att de fattiga länderna
skall utvecklas mot demokrati,

rättvisa och likavärde. Men vi skall ha
klart för oss att verkligheten för människorna
i Asiens byar ser annorlunda
ut. Vissa honnörsord är för oss självklara,
och vi vet vad som menas med
uttryck som demokrati, kommunism,
stormaktskonflikter och vätebomber. För
dem är detta abstrakta ord och begrepp.

Däremot känner de sin sociala verklighet,
ty det är den som överskuggar
allt. Om man går ut till dem och säger:
»Kom med oss, ty annars förlorar ni er
frihet!» är det lätt för dem att svara:
»Vilken frihet?»

Om man säger till dem: »Ni måste
vara med och försvara den fria världen
mot kommunismen» skall man inte bli
förvånad om de svarar: »Vad innebär
den fria världen för oss? Vad betyder
den fria världen för räntan till ockraren
och arrendet till jordägaren? Vad betyder
den för mina möjligheter att få
vatten i brunnen eller att slippa se mina
barn do av svält?» Jag vet inte om herr
Wedén har sett barn som svälter eller
tonårspojkar som befinner sig i malarians
sista stadier. Hungern har glanslösa
ögon och malarian en skälvande
hand.

För dem betyder honnörsorden inte
detsamma just därför att den sociala
verkligheten är så ohygglig. Det bör
stämma oss till en viss ödmjukhet.

För det tredje: Det har varit naturligt
för de västliga demokratierna att söka
medverka till lugn och stabilitet i de
fattiga länderna. Men stabiliteten representeras
ofta av dem som främst har
sina privilegier att mista. De vill lugn
för att ingenting förlora, men de stora
folkmassorna har ingenting att förlora.
För dem ter sig stabiliteten lätt som en
besegling av hopplösheten, medan löften
om förändring, till och med revolutionär
förändring, trots allt kan te sig
som en strimma av ljus.

För de västliga demokratierna har
detta inneburit ett dilemma, stundom
en tragik. Det är ett dilemma som bl. a.
har uttryckts i dessa ord: »Mot vår

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Nr 33

115

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

egen vilja, mot vår egen avsikt befinner
vi oss stundom i harnesk mot de krafter
som arbetar för politiska och sociala
reformer och sida vid sida med
reaktionärer, vilkas idéer och handlingar
är ett hån mot våra demokratiska
värderingar.» Uttalandet fyller i och
för sig alla de anspråk på den antiamerikanism
som här har berörts. Skillnaden
är den, att det har framförts av
en amerikan, ordföranden i amerikanska
senatens utrikesutskott, senator William
Fulbright. Detta sagt utan att ta
ställning till den interna debatten i
Förenta staterna.

Den fjärde lika enkla och grundläggande
tanken som jag vill redovisa finns
bäst uttryckt i den internationella arbetsorganisationens
Philadelphiadeklaration,
där det heter: »Varaktig fred kan
endast byggas på den sociala rättvisans
grund.»

Ledaren för den danska motståndsrörelsen
under kriget — jag tror han nu
är ledare för Danmarks FN-delegation
— Frode Jakobsen varnade i en artikel
i Politiken för några dagar sedan för
att de europeiska länderna, som nu har
blivit relativt välmående, också skall
tillägna sig de välmåendes politik och
tänkesätt. Vi kräver demokrati för oss
själva, fortsatte han, men vi tar det
kanske inte så högtidligt när det är
asiater som reser sig mot det jordägarnas
herravälde som Europa för länge
sedan gjort revolution emot. Vi känner
fruktan inför det som stör vårt lugn,
som hotar vår fred. Men om vår strävan
efter lugn innebär att vi tar parti för
de privilegierade mot dem som i Afrika
och Asien kräver social rättvisa, då sviker
vi våra ideal.

I denna värld av hunger och elände
söker vi efter en möjlighet att vara delaktiga,
söker vi efter vägar till solidaritet.
En sådan väg är den ekonomiska
hjälpen till de fattiga folken. Den hjälpen
är en självklar moralisk förpliktelse.
Den kan bli en viktig insats för
den sociala och ekonomiska utveck -

lingen i dessa länder. Men det räcker
ändå inte. Vi kan så att säga inte köpa
oss fria från åt! ta ställning. Det är
inte vi som skall utföra de fattiga ländernas
sociala revolution — det måste
de göra av egen kraft. Men vi skall respektera
deras rätt att själva forma sin
framtid, och vi måste kunna göra reda
för våra grundläggande sociala attityder.

Det som man mest angripit i vad jag
sade i Gävle var följande meningar: »De
fattiga folkens sociala frigörelse hör
oupplösligen samman med deras strävan
till social och ekonomisk frigörelse.
Den demokratiska socialismens grundläggande
moraliska värderingar förpliktar
oss att stå på de förtrycktas sida
mot förtryckarna, på de eländigas och
fattigas sida mot deras utsugare och
herrar. Det är en illusion att tro att
man kan möta kraven på social rättvisa
med våld och militära maktmedel.»

Självklart, kan man tycka. Den tyske
generalfältmarskalken Helmut von Moltke
— eller om det möjligen var Bismarck
— förklarade för länge sedan att
bajonetter kunde användas till mycket,
dock inte till en sak: de duger aldrig
att sitta på.

Men det var tydligen inte självklart.
När fördomen är i svang kan även det
självklara uppfattas som subversivt eller
vanställas som partitaktik. Delar
man upp världen i svart och vitt, blir
man vilsen när den är gråmelerad, och
man kan kanske låta stormaktskonflikten
helt fördunkla den sociala verkligheten.
Men menar vi allvar med kravet
på social rättvisa, då måste vi våga se
verkligheten, även om den är skrämmande
och brutal. Det är bl. a. den
grundläggande förutsättningen för att
verkligheten skall kunna bli en annan.

Det har fällts omdömen om den debatt
som har förts här i landet om utrikespolitiska
ting. Jag vet inte om det
var herr Bohman eller om det var herr
Holmberg, som uttalade några lätt föraktfulla
klyschor om författare och tid -

116

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

ningsmiin, som hade yttrat sig i detta
sammanhang. Det är riktigt att vi haft
en sådan debatt. Jag vet inte om vi någonsin
haft en debatt av detta slag, vilken
så starkt präglats av engagemang
och kunnighet och vilja att tvärsigenom
klyschor och klichéer se till de sociala
realiteterna. Jag tror inte man skall
håna eller underskatta människor, som
ute i landet försöker skapa sig en uppfattning
i dessa frågor och att föra
denna till torgs. Man kan med fog kritisera
en del överslag, som förekommit
i debatten, och även med rätta rikta
anmärkningar mot en del ståndpunkter
som förts fram i den. Men vi skall ändå
hälsa den med glädje som något nytt,
vilket håller på att växa fram — kort
uttryckt ett ökat engagemang för händelserna
ute i världen, en växande vilja
att se till en vidare solidaritet och en
ny öppenhet i synen på de internationella
problemen.

Jag ville ha detta sagt för att frigöra
mig från talet om att det är snöda partitaktiska
spekulationer, som är drivkraft
och vägledning bakom mina försök
att säga något om världens stora
ödesfrågor i dag.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tänker inte ta upp
till diskussion herr Palmes beklaganden
över kritiken. Det har antytts att
hans motiv delvis skulle ha varit partipolitiska.
Jag vill bara konstatera en
enda sak, nämligen att det t. o. m. i det
tal i Gävle, vilket herr Palme nu får
höra diskuteras så ofta, förekom en
passus, i vilken han karakteriserar oppositionspartierna
på ett svepande sätt,
som sannerligen går mycket längre i
underkännande av dessas goda vilja
och strävan att ha egna principer och
handlingslinjer än vad någon gjort i sin
kritik mot herr Palme i dag. Men denne
är nu en gång för alla blind på denna
punkt. Kritik mot honom själv opponerar
han sig indignerat mot, men mycket
värre insinuationer från hans sida mot

nr 145

andra märker han inte. Nog sagt om den
saken.

Det är mycket i statsrådet Palmes
reflexioner i kväll om sociala strävanden
och frihets-Drang, som väcker allas
vår sympati, något som många gånger
uttryckts. Likaså har det framhållits,
att vi alla anser att den strävan efter
fred ute i världen, som väl samlar stora
skaror i de flesta nationer, är en
strävan som vi alla vill stödja. Det
olyckliga i att t. ex. Förenta staterna på
flera håll fått olämpliga allierade har
också ofta uttryckts. Att det som sker
i Ostasien angår oss alla är vi säkerligen
också överens om.

Det finns emellertid många problem
som inte är så enkla när det gäller de
storpolitiska motsättningarna, såsom
frågan om Kinas aggression och mycket
annat. Dessa problem får vi tillfälle att
diskutera vid den kommande utrikespolitiska
debatten, som utrikesministern
accepterat och som alltså kommer
om några veckor. Då kommer diskussionen
att gälla problemen. Jag hoppas
att det inte blir så mycket tal om
vad Palme sagt eller inte sagt, ty det
har jag för min del haft tillfälle att utförligt
tala om bland annat i radio.

Herr Palme blir väl inte förolämpad,
om jag säger att detta på nuvarande
stadium har ganska ringa intresse med
hänsyn till att vi kan få en verkligt belysande
utrikespolitisk debatt kring
själva problematiken. Detta betyder inte
att det som skett saknar betydelse, men
vad som nu är aktuellt är att vi skall få
en utrikespolitisk debatt, som verkligen
tar upp dessa problem. Om herr Palme
då vill anlägga synpunkter av den art,
som delvis ingått i hans inlägg i kväll,
tror jag att han kanske till sin förvåning
skall finna att det i vissa avseenden
finns mycket flera beröringspunkter
än vad han själv tror och vad han
tycktes vilja antyda i sitt tidigare tal.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:
Herr talman! Mitt inlägg i förmid -

Tisdagen den 2 november 1905 em.

Nr 33

117

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

dags gällde inte enbart, och inte ens
framför allt, herr Palmes gävleanförande.
Jag framförde allmänna synpunkter
på regeringens sätt att agera och hävdade,
att regeringen hade skyldighet att
i fall som detta klarlägga sammanhangen
och att neutralisera den antiamerikanska
kampanj, som satts i gång i vårt
land, inte minst pådriven av socialdemokratiens,
d. v. s. regeringspartiets, egen
press.

Jag vill gärna säga att jag inte har
någon som helst anledning att ta avstånd
från herr Palmes återgivande av
sina allmänna synpunkter på de fattiga
ländernas problem. Jag kan tvärtom instämma
i det väsentliga. Jag har också
all respekt för det patos, som herr Palme
gav uttryck för, och jag kan i mycket
stor utsträckning ansluta mig till detta.
När han framför sina synpunkter här i
kammaren tycker jag att de är värda
all respekt. Men det är inte precis det
som saken gäller.

När herr Palme höll sitt anförande i
Gävle kom hans inlägg — mot bakgrunden
av den allmänna debatt, som just
då ägde rum i vietnamkonflikten —
att uppfattas som ett klart ställningstagande
i konflikten. Det kom
att uppfattas som om herr Palme
menade, att kampen i Vietnam uteslutande
gällde social och nationell frigörelse
och att den inte var ett, även för
oss väsentligt led i ett betydligt större
sammanhang. Det hade behövts bara
några slutord som tillägg från herr
Palmes sida för att den missuppfattning,
som då uppkom, inte skulle ha behövt
uppstå. Men de klarläggande orden
medföljde inte anförandet.

Nu har vi från oppositionen, herr
talman, i den här debatten bara tre minuter
på oss att replikera, och det är
svårt att föra en debatt när man disponerar
så kort tid. Det blir splittrade
inlägg, som ofta får en alltför tillspetsad
form. Vi har en utrikespolitisk debatt
att vänta, och jag föredrar att fortsätta
diskussionen då.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga — jag har ju uppnått mitt primära
syfte. Här har jag suttit en hel dag
och fått höra att jag anlagt snöda partitaktiska
synpunkter på detta problem
i mitt Gävle-tal. Jag har reagerat med
stor skärpa mot detta. Nu kommer först
herr Ohlin och tar tillbaka sina uttalanden
— naturligtvis med vissa gliringar
— och sedan gör herr Bohman
detsamma. Då kan jag också vara nöjd
och avvakta den utrikespolitiska debatten.

Jag vill emellertid säga till herr Bohman,
att detta med »antiamerikanismen»
skall man vara litet försiktig med, av
följande skäl. Visst finns det bland dem
som kritiserar Amerika sådana som
drivs av hat och illvilja mot denna stora
nation. Men jag tror att de flesta
som yttrar sig känner sig på många sätt
förbundna med detta stora land som
trots allt, trots alla sina fel, ändå besitter
så mycket av vitalitet och styrka.
Och det är väl känslan av tragik inför
en ödesbunden utveckling mot någonting
som kan bli ännu mera tragiskt
som har fått så många människor att
tala — i Amerika och över hela världen.
Pulitzerpriset — den högsta journalistiska
utmärkelse som kan utdelas i Amerika
— tilldelades i år journalisten David
Halberstam, som skrivit en mördande
kritik av den amerikanska administrationens
politik i Vietnam. Han fick det
högsta priset, och det är ett gott betyg
åt ett öppet samhälle. Jag tycker att vi
skall kunna diskutera utrikespolitik med
samma öppenhet, utan att beskyllningar
om partitaktik och antiamerikanism
omedelbart kommer in i bilden.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte under debatten
i dag sagt, att herr Palme drevs
av partitaktiska skäl när han höll sitt
anförande i Gävle. Men jag frågar mig
fortfarande: Varför försökte inte herr

118

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

Palme att i ett utförligare klarläggande
ställa in den pågående kampen i dess
rätta sammanhang?

Herr Palme kritiserar mig nu för att
jag talar om en »antiamerikansk kampanj»
och om »ensidighet» i debatten.
Men jag är inte ensam om att göra gällande
att debatten är ensidig. Några av
oss fick i dag på vårt bord ett häfte
med titeln »Strategisk Bulletin — organ
för säkerhetspolitisk information» som
utges av utrikespolitiska institutet, vilket
väl så gott som helt arbetar med
statsmedel och får anses vara objektivt.
Häftet handlar om »Vår tids krig: subversion
och guerilla» och slutar med
följande ord om Vietnam-konflikten:
»Ett annat viktigt handikap är sannolikt
den västerländska opinionens påtagliga
oförmåga att mäta amerikanarnas
och insurgenternas handlande och
metoder med samma mått: den moraliska
indignationen företer vissa tendenser
till enkelriktning.»

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara kort konstatera
att den kritik mot herr Palme,
som tidigare har framförts, står kvar
oförändrad både vad gäller hans ensidighet
och hans insinuationer.

Men jag har nu i min replik berört
något annat. Jag har sagt att det finns
sidor — viktiga sidor — i de östasiatiska
problemen: frågor om social rättvisa,
en frihets-Drang, frågor om fred
och demokrati och att när det gäller
desssa saker ser vi mera lika. Detta har
sagts tidigare av både mig och andra,
och jag har velat understryka det nu.
Det blir nämligen så i en debatt, att
om man bara talar om det som är
stridsämnet, så blir perspektivet lätt
skevt.

Jag frågade mig, innan jag trädde upp
i talarstolen, om detta mitt konstaterande
att det finns sidor av problemen, där
jag tror att vi är mera samstämmiga än
i det avsnitt som dispyten gällt, av herr
Palme skulle mottas med generositet.

Jag lämnar åt kammarens ledamöter att
själva ge svaret.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall självfallet inte
gå i polemik med statsrådet Palme, vilkens
här framförda synpunkter i mycket
överensstämmer med dem jag tidigare
anfört i debatten. Nej, jag har gått
upp i talarstolen därför att jag tycker
att man i den debatt, som nu återigen
blossat upp, går som katten kring het
gröt och därför att jag tycker att det
finns saker som måste sägas.

»USA bombar fredlig by», stod det i
går som rubrik i våra tidningar. Rubriken
kunde stå där varje dag. I detta fall
handlade det om vad som kallas »en
vänskapligt sinnad by» i Syd-Vietnam,
vilken överöstes med spräng- och
napalmbomber. Fyrtioåtta civilpersoner
dödades och femtiofem skadades. De
amerikanska mydigheterna skyllde på
den sydvietnamesiska marionettregeringen
som enligt tidningstelegrammen
skall »ha uppgett felaktiga koordinater».
Så kort avstånd är det i dag mellan liv
och död i Vietnam att människors liv
beror på en siffra.

Detta var en bombning av misstag.
Men varje dag öser de amerikanska planen
ut sin förödande bomblast över hela
Vietnam, inte av misstag utan på direkt
order av den amerikanske presidenten.
En avgörande vändning i världsopinionens
uppfattning om det amerikanska
kriget mot Vietnam inträdde i våras då
flygbombardemangen började mot Nordvietnam.
En ännu mer avgörande vändning
i kriget är enligt experternas mening
den amerikanska regeringens beslut
att systematiskt bomba varje del
av Syd-Vietnam som man själv inte har
kontroll över. By efter by överöses
med sprängbomber. Detta är ett utrotningskrig
mot ett litet folk, ett barbari
som måste fördömas och bekämpas.

Vad har herr Ohlin att säga om dessa
händelser? Jo, följande: »Amerika har

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Nr 33

119

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

på flera ställen fått olämpliga allierade.
» Vidare talar han om »Kinas aggression».
Men inte ett ord om Förenta
staternas anfallskrig mot Vietnam. Detta
är avslöjande. Anledningen till att
man på visst borgerligt håll tycker så
illa om det tal som herr Palme höll i
Gävle var uttalandet mot det amerikanska
kriget i Vietnam — ett uttalande som
uttryckte de flesta svenskars mening. De
anser att det är ett anfallskrig, att det
är ett barbariskt krig, att det är ett
utrotningskrig. Men detta vill herr Ohlin
alltså inte instämma i. Det är i sanning
avslöjande.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Ohlin och jag har
tydligen litet svårt när vi skall vara generösa
mot varandra. Jag försökte vara
det, men då tog herr Ohlin tillbaka allt
han sagt tidigare och sade att kritiken
kvarstod oförändrad. Men vi kan väl
lämna det där.

Det är två ting jag vill säga.

Herr Hermansson var inne på frågan
om terror, och jag vill läsa in i kammarens
protokoll vad jag sade härom:

»Vi möter den» (världssituationen) »i
enskilda människoöden på ett förfärande
enkelt sätt. Vi ser bilder av plåga
och tortyr, av stympade barn, lemlästade
människor. Vi hör nyheter om terrordåd
och repressalier som skoningslöst
och utan spår av urskillning drabbar
enskilda, familjer, bygemenskaper.
Vår reaktion är medkänsla inför offren,
en känslans upprördhet inför ett meningslöst
lidande. Ty förbrytelsen blir
alltid en förbrytelse, och terrorn förblir
alltid terror, även om den utförs i
namnet av höga mål och principer, även
om man söker legitimation i ett historiskt
betingat framåtskridande eller i
försvaret mot någonting som ter sig
ännu mera avskyvärt.»

Jag tror att det är en ledande och viktig
princip för ett demokratiskt land
att ha den attityden till terror, var den -

na än förekommer och vem som än utför
den.

Det andra jag helt kort skulle vilja
säga är, att det naturligtvis är oerhört
svårt att bedöma skeendet i Vietnam
och de styrkor och krafter som verkar
där. Jag vill i kammarens protokoll läsa
in ett kort citat:

»Jag tror uppriktigt att inte något
mått av amerikanskt militärt stöd i Indokina
kan besegra en fiende som är
överallt och på samma gång ingenstans,
en folkets fiende som har folkets sympati
och hemliga stöd.»

Den som sade det var senator, och
hans namn var John Kennedy.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tänker inte säga någonting
vare sig om Vietnam eller om
statsrådet Palme. Jag skall hålla mig till
problem av mindre omfattning som dock
har ett visst allmänt intresse och en
viss principiell innebörd. Ett av dem
är hur vi i vårt välfärdssamhälle skall
kunna komma till rätta med den form
av omänsklighet och våldförande på humanitära
begrepp som begås i skydd av
och i kraft av paragraftecken och tjänstereglementen.

Vi har under de allra senaste dagarna
alla upprörts över hur man i bästa lagliga
ordning har berövat en familjeförsörjare
de möjligheter till en dräglig
tillvaro som samhällets socialvårdande
myndigheter ställt i beredskap åt honom.
Det är dess värre inget enstaka
fall; jag har en exempelsamling på liknande
fall, men den skall jag inte dra
här nu.

I vårt folkhem — folkhem är i och
för sig ett mycket bra uttryck — förekommer
det som bekant att människor
vräks från sina bostäder på grund av
ekonomisk oförmåga. På den tiden då
det fanns fler bostäder än bostadssökande
— det fanns en sådan tid, den kommer
troligen inte tillbaka så länge vi
har den politiska majoritet vi nu har

120

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

— var vräkningen inget problem. Men
i våra dagar är den en skymf i ett socialt
ansvarigt samhälle.

Det händer också i vår ombonade tillvaro
att människor försätts i konkurs
och slås ekonomiskt till marken på
grund av skatteskulder som grundar sig
på inkomster som aldrig förekommit i
sinnevärlden utan bara i överambitiösa
tjänstemäns fantasi. Sätt er in i det,
ärade kammarkolleger, och ni skall finna
det oerhört!

Visst måste det finnas paragrafer och
reglementen i likformighetens och objektivitetens
intresse. Men jag tror att
det också skulle behöva finnas någonting
annat. Missgrepp som blir övergrepp
borde kunna rättas till även om
de har vunnit laga kraft. En skatteskuld
som först efter en rätt lång tid visar
sig vara otillbörligt tillkommen borde
naturligtvis inte få föranleda samma åtgärder
som en skuld som har tillkommit
i objektivt god ordning. Och en
exekutiv åtgärd borde naturligtvis aldrig
få överskrida gränsen för mänskliga
hänsyn och humanitär respekt. Kanske
behöver vi här i landet när den byråkratiskt
kalla vinden sveper in över vår
tillvaro ett organ för att trygga vårt
fulla existensberättigande som människor,
ett organ bestående av personer
som befriats från den förlamande rädslan
för paragraftecken och den krypande
anpassningen till eu hägrande karriär,
ett organ i vars tjänstereglemente det
inte skulle stå som övligt är »lag och
rätt» utan där rätten skulle ha prioritet
framför lagen. Detta organ kunde lämpligen
också anförtros uppgiften att fastslå
de normalbelopp för existensminimum
som för närvarande tvingar många
människor i vårt land en god, eller rättare
sagt en ond bit under livets nödtorft.

Man tycker ju att vår socialdemokratiska
regering av tradition borde ömma
.särskilt för de små i samhället, för undansatta
grupper, för de ekonomiskt betungade.
Men det är tydligen så, att

den socialdemokratiska välviljan är
störst där antalet hjälpta blir störst. En
reform till båtnad för någon miljon
människor kan naturligtvis i och för
sig vara en utmärkt reform, och vi har
fått många sådana. Den är matnyttig,
den ger utslag i valurnorna. Att hjälpa
det relativa fåtal som kommer i kläm
i det byråkratiskt kalla och tillkrånglade
maskineri, som vårt samhälle är, är
inte lika matnyttigt. Det hjälper bara
dem som verkligen behöver hjälp, det
hjälper alltså inte hjälparen själv. Mot
sådant måste en liberal samhällssyn reagera.
Samhällets solidaritet måste vara
öppen för varje enskild människa, även
för någonting så fiskaliskt motbjudande
som en skatterestförd eller en böteskund.

Från den enskilde skall jag nu gå
över till de politiska partierna. De politiska
partierna består av enskilda människor,
åtminstone ännu så länge, människor
som av skilda anledningar sympatiserar
med en meningsriktning och
vill arbeta för de idéer som denna riktning
företräder. Partierna är sålunda
till för människornas skull och inte
tvärtom. Det borde ju inte vara nödvändigt
att särskilt framhålla, men jag
tror att det är det i våra dagar då förslaget
om ett statligt partistöd till politisk
propaganda kastar sin skugga framför
sig. Partierna skulle sålunda från att
ha varit hänvisade till enskilda sympatisörer
bli hänvisade till statliga subsidier
som man tvångsvis skulle ta ut av
hela svenska folket. Det räcker tydligen
inte med den demokratiskt otillständiga
tvångsanslutningen av fackföreningsmedlemmar
till socialdemokratiska partiet,
senast åskådliggjord i Örebro län
för några dagar sedan, och inte heller
med den demokratiskt oacceptabla
tvångsanslutningen av alla nyfödda till
ett statligt kyrkosystem, utan nu skall
vi tvångsansluta hela det skattebetalande
svenska folket till några politiska
partier. Längre på demokratiska avvägar
lär man näppeligen kunna komma.

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Nr 33

121

Vid remiss av Kun^l. Mai:ts proposition nr 145

Det finns en mängd skäl mot ett statligt
partistöd för politisk propaganda.
•lag talar bär inte om stödet till riksdagskanslier
och åt valfunktionen, vilket
jag anser vara självklart. Jag skall
ta upp ett enda av de skäl, som talar
mot eif sådant stöd, för att påvisa hur
omöjligt det iir i ett demokratiskt land
med ett tvångsvis uttaget partistöd.

I riksdagen etablerade partier avses
ju skola få del av dessa skattebetalarnas
pengar. Det kan i riksdagen förekomma
partier, vilkas handlingsschema inte kan
betraktas som demokratiskt — som bekant.
Skall då en demokratisk stat
tvångsvis ta av medborgarnas pengar
för att ge ett stöd till organisationer med
syften som, om de förverkligades, skulle
förgöra demokratien? Skall man verkligen
kunna tvinga rättrådiga medborgare
att tåla detta? Svaret på den frågan
är naturligtvis nej — så kan det ändå
inte få gå till. Men därmed hamnar man
i en ännu svårare frågeställning: Vem
skall avgöra vilken som är demokratiskt
fullgången och vilken som inte är det?
När vi i våras här i kammaren diskuterade
det kommunala stödet till de politiska
ungdomsorganisationerna, läste vi
till vår häpnad i propositionen, att stödet
skall utgå »endast till organisationer
som öppet tagit ställning för demokratien».
Det lät litet naivt dessutom.
Jag försökte få veta vem som skulle avgöra
vilka som öppet tagit ställning för
demokratien och vilka som inte gjort
det. Jag fick inget svar på den frågan,
och den är naturligtvis omöjlig att besvara.
Vi kan inte i ett demokratiskt
land ha någon renlevnadsdomstol som
avgör, att det partiet är demokratiskt
och det är det icke.

Jag har i annat sammanhang framfört
tanken att ett beslut om ett statligt partistöd
borde föregås av en folkomröstning,
även om folkomröstningsinstitutet
svårt förolyckades i trafikfrågan för
några år sedan. Men eftersom jag är
alldeles viss om att det överväldigande
antalet svenska medborgare är motstån -

dare till ett tvångsvis uttaget partistöd
anser jag att man inte kan låta partikassörer
invadera debetsedlarna, innan
man frågat svenska folket, helst i ett
val men i värsta fall i en folkomröstning.

Partier skall vara oberoende av sina
sympatisörer, och partier har existensberättigande
endast så länge de bärs
upp av en folkopinion av större eller
mindre omfattning. Omvänt betyder det
att partierna naturligtvis är skyldiga att
något rätta sig efter sympatisörernas
och medlemmarnas önskemål. Partierna
far alltså inte urarta till att bli några
politikens heliga kor, som genstörtigt
kan gå andra vägar än deras sympatisörer
vill.

Tyvärr ser vi i dag på vissa håll i
den borgerliga familjen symptom på en
önskan att strama upp partidisciplinen
och gå hårt fram mot oliktänkande, även
om de oliktänkande råkar tänka som de
flesta tänker. Det är ett olustigt manifesterande
av den borgerliga splittringens
förblindelse.

Trots allt börjar vi inom borgerligheten
kunna urskilja två grupper: dels
den som med stöd av en överväldigande
folkopinion anser att den enda vägen
att byta oppositionsställningen mot
regeringsställning är samarbete över
hela linjen, dels den som kan samlas
bara kring att man egentligen inte vill
samlas. I samverkans problematik ligger
naturligtvis främst att det gäller att
attrahera gränsvandrarna mellan socialdemokratien
och borgerligheten — här
representerade av folkpartiet och centerpartiet.
Och det måste högerpartiets
företrädare förstå och ta hänsyn till.
Vad högerpartiet kan åstadkomma på
egen hand är i bästa fall eller, rättare
sagt, i sämsta fall att ta röster från sina
borgerliga bröder. Så är det ovedersägligen,
och det gagnar till ingenting.

Enligt min mening kan det inte föreligga
några oöverstigliga hinder för en
brett upplagd samling inom borgerligheten
med en liberalt och socialt för -

122

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

ankrad politik och med bibehållen respekt
för enskild duglighet och enskild
framgång. Men för detta fordras litet
mer av god vilja och litet mindre av
partiegoism. Oppositionen kan segra
genom att ta sig samman och gå samman.
Det gläder mig att debatten i dag
i denna kammare och även i första kammaren
varit så fri från gräl mellan de
borgerliga partierna. Det förekom väl
bara en liten ansats till sådant gräl i
herr Hanssons i Skegrie senaste anförande.
Jag skulle vilja rikta en kort replik
till honom och även en kort replik
till herr Antonsson.

Man kan inte, herr Antonsson, bara
jämföra valresultat och säga att om man
går samman kan man riskera att få ett
mindre antal mandat. Det vet man i
regel ingenting om på förhand. Det
kan också hända att man får fler mandat.
Men det som är fel i resonemanget
är att man utgår från en statisk situation,
vissa valsiffror. Man bortser från
dynamiken och möjligheterna att vid
ett samgående få fler röster.

När herr Hansson i Skegrie, som är
så bibelsprängd och här flera gånger
använt sig av bibelcitat, säger att »saliga
äro de som icke se men dock tro»
är det väl just den saligheten som herr
Hansson i Skegrie lever på. Ett annat
av herr Hanssons citat, använt i förmiddagsdebatten,
var att »inget är fördolt
som icke skall varda uppenbarat». Därför
skall jag uppenbara några valsiffror
som herr Hansson i Skegrie borde ha
intresse av. Det är valsiffror för trepartisamlingen
i fyrstadskretsen som trots
att den frenetiskt motarbetades inte bara
av socaldemokratien utan även av
vissa högertidningar och av centertidningen
ändå blev en mycket stor framgång.
Om det hade gällt ett kommunalval
skulle socialdemokraterna ha berövats
två mandat i stadsfullmäktige i
Malmö. Socialdemokraterna gjorde i detta
fall ett procentuellt sett mycket dåligt
val, särskilt jämfört med resultatet
i omkringliggande valkretsar.

Låt mig jämföra detta vals utgång
med valresultatet på Gotland där man
hade mittensamverkan och där socialdemokraterna
gjorde sitt bästa val i
hela Sverige, räknat i procent. Det är
uppgifter som borde säga något för
dem som nu ivrar för att bara två partier
skall gå samman.

En samlad opposition, helst så småningom
ett enda parti, skulle kunna
försätta socialdemokratien i en oppositionsställning
som jag tror skulle vara
nyttig och luttrande även för socialdemokratien
själv. De djärva nya målen
skulle kanske då få litet mera av konkret
verklighet över sig. För hela vår
demokrati skulle en sådan växling vid
makten betyda en vitalisering och en
pånyttfödelse av det politiska intresset.
Jag tror att vi annars löper en stor
fara för att det politiska intresset avtar
därför att socialdemokraterna suttit vid
makten så länge. Jag menar inte därmed
att socialdemokraterna av fri vilja
skall avtåga utan att vi i oppositionen
skall se till att detta blir resultatet av
våra ansträngningar. En samlad opposition
är ovedersägligen vad svenska folkets
borgerliga del hoppas och tror på.
Det skulle komina att märkas i form
av en stegrad tillströmning av sympatisörer,
arbetsinsatser och penningmedel.

Här kommer partistödet åter in i bilden.
Jag är säker på att om vi går med
på ett statligt partistöd, förlorar vi förtroende
och sympatier hos väljarkåren.
Sluter vi oss däremot samman, vinner vi
förtroende och sympatier och får därmed
även ökade ekonomiska resurser.
Vad vi sålunda bör göra är inte att gå
till staten och få skattebetalarnas pengar
utan att gå till svenska folket och få
dess förtroende. Det är så det skall gå
till i en demokrati.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det ringa antal ledamöter
som är inne i kammaren vid denna
sena timme på dagen är väl i och
för sig ett bevis på att våra remissde -

Tisdagen den 2 november 1905 em.

Nr 33

123

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

batter kanske inte är upplagda så som
de borde vara.

I förmiddags var det någon som kallade
remissdebatten för sillsallat. Det
bär varit så hittills att remissdebatterna
under höstriksdagarna inte spelat
över hela fältet på samma sätt som de
»riktiga» remissdebatterna. Men det
förefaller som om skillnaden mellan dessa
båda debatter skulle bli allt mindre
och mindre. Jag tror att det vore bättre
om man under debatten vid höstsessionen
tog upp ett mindre antal frågor som
det fanns speciell anledning att behandla,
antingen på grund av att de avser
nya propositioner som framlagts eller
andra händelser som inträffat.

Herr talman! Jag skall i alla fall försöka
att hålla mig till ett par saker som
nu är särskilt aktuella. Frågan om inflationen
är väl en fråga som ständigt
varit aktuell under ett antal år men där
utvecklingen börjat bli alltmera hotfull,
kanske inte minst med anledning
av storleken på de lönekrav som nu reses
från olika håll. Våra resurser är
trots allt begränsade. Detta gäller också
våra möjligheter att investera. Vi har
att bedöma fördelningen mellan företagsamheten,
bostäderna och den s. k.
offentliga sektorn. Ger man mer åt ett
område, får man mindre till förfogande
för andra områden. Vill man öka industriproduktionen
och exporten, kan det
synas vara enkelt att göra det bara genom
att öka industriinvesteringarna,
även om man då fick minska på något
annat, exempelvis bostadsbyggandet.
Men så enkelt är det inte.

Jag kan ta ett exempel. Ett industriföretag
i Skaraborgs län med stor export
tänker göra en kraftig utbyggnad
men, säger företaget, vi måste då ha
mera arbetskraft och behöver nya bostäder
med ett hundratal lägenheter om
året under fem år; annars vågar vi
inte bygga ut industrien.

Motsvarande situation föreligger på
ett mycket stort antal orter ute i landet.
Den omlokalisering av bostadsbyg -

gandet som skedde genom regeringens
åtgärder vid detta års början har skapat
mycket besvärliga situationer ute i
kommunerna. Den kan också leda till en
snedvridning av företagens lokalisering
och därigenom bli ödesdiger för många
orter i landet.

Farhågorna för att storstadsområdena
inte skulle ha resurser att utnyttja
sina bostadskvoter har i viss mån besannats
— det har bl. a. påpekats under
dagens debatt — detta samtidigt med
att man inom andra områden ropar efter
möjlighet att bygga bostäder. Ge oss
alltså bostäder ute i landet så att företagen
vågar etablera och expandera.

Vi har fått en proposition om statliga
lån till kommunerna för inköp av tomtmark
i de fall kommunerna upplåter
marken med tomträtt. För större städer
är tomträttsinstitutet säkert en lämplig
upplåtelseform. För de mindre orterna
är läget ett annat. Där kommer man i
stor utsträckning inte att gå över till
tomträttsupplåtelse. Men genom att så
inte sker går man miste om de förmånliga
statliga lånen. Detta kan inte
vara riktigt och rättvist. Skall statliga
lån komma i fråga bör kommunerna
vara likställda, oavsett vilken upplåtelseform
kommunerna finner vara den
mest lämpliga.

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till dessa korta kommentarer kring ett
par i dagens läge betydelsefulla frågor.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
säga ett par ord om norgevalet och hur
vi bör försöka förhindra en upprepning
av ett sådant val i vårt eget land.

Vi har ju ett viktigt val framför oss
nästa år och man har då rätt att fråga
sig, om det finns risk för att detta val
skulle få ungefär samma utgång som i
Norge, d. v. s. att de borgerliga skulle
vinna valet och att arbetarrörelsen skulle
göra samma bittra erfarenheter som
den norska arbetarrörelsen tvangs svälja
vid sitt senaste val.

124

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

Det har sagts tidigare av herr Hermansson
att utgången av det norska
valet helt berodde på socialdemokratien
och på regeringspolitiken. Det handlar
då mycket om den politiska arbetsmetodik
som regeringen och SAP använder
sig av. Hittills har denna metodik varit
att så långt som möjligt göra kompromisser
med de borgerliga partierna.
Man försöker få fram enhetliga beslut
och man har som arbetshypotes att göra
dessa kompromisser i väsentliga frågor.

Vi kommunister är principiellt inte
motståndare till kompromisser. Men gör
man kompromissen till arbetshypotes
och till ett bestående element i den politiska
arbetsmetodiken suddar man lätt
medvetet eller omedvetet bort de principiella
skillnader som finns och av naturliga
skäl måste finnas mellan arbetarrörelsen
och den borgerliga rörelsen.
Väljarna får allt svårare att finna någon
skillnad i arbetarpartiets och de borgerliga
partiernas politik.

Där är vi nu också i den svenska politiken.
Det är detta som inger oss oro
inför nästa års valrörelse. Regeringen
har genom sina ständiga kompromisser
på en rad avgörande områden och inte
minst genom att uppmuntra landsting
och partigrupper i stads- och kommunalfullmäktige
att också göra kompromissen
till arbetshypotes skapat ett
vakuum i väljarnas tro på arbetarpartiernas
vilja och förmåga att hävda sig.
I vilken omfattning kompromisserna har
gynnat arbetarrörelsen är naturligtvis
svårt för mig att säga något om.

Vad som emellertid är klart är, att
även om kompromisserna givit vissa
resultat i konkreta sammanhang och
kan förstås och begripas i det konkreta
sammanhanget, har den kvantitativa
anhopningen av mer eller mindre goda
kompromisser skapat inte en övergång
till en högre kvalitet utan till en lägre.
Det är en tillbakagång för hela vår rörelse,
för arbetar- och tjänstemannarörelsen.
Tillåt mig bara ta ett exempel
från bostadspolitiken och om hur man

arbetar på det området. Jag ber att få
citera från Aftonbladet den 28 oktober:
»Aftonbladet bär låtit eu reporter titta
på bostadsträsket. Hans rapporter är
skrämmande läsning. De berättar om
tragedier i det tysta, om svikna förhoppningar,
om splittrade familjer, om
sjukdomar och ockerhyror, om barnfamiljer
i livsfarliga råtthål.

Summan av reporterns erfarenheter är
en anklagelse mot det samhälle vi lever
i.»

Frågan är nu: Är denna reporters anklagelse
uttryck för en sanning i dagens
samhälle? Är det ett nyktert omdöme?
Något som kräver en allvarlig behandling? Jag

tror det. Jag tror mig till och med
veta det. Jag tror mig till och med kunna
komplettera hans anklagelser med
ytterligare skriande exempel. Jag skall
inte göra detta. Jag skall stanna vid
reporterns anklagelser; de räcker mer
än väl till för ett allvarligt resonemang.

Vi kan naturligtvis inte ta upp de enskilda
fallen till behandling, även om
detta skulle vara nog så intressant. Vi
måste här ta upp principerna för bostadspolitiken
och försöka komma underfund
med om denna reporters anklagelser
bottnar i dåliga kompromisser
med det enskilda näringslivet, med de
borgerliga partierna.

Är det kompromisser på räntepolitikens
område? På det markpolitiska området?
Är det kompromisser med den
privatägda byggmaterielindustrien som
fått bestämma de höga bvggmaterielpriserna?
Är det kompromisser med de
enskilda byggföretagen som gjort att
endast dessa, utan konkurrens från staten
eller från samhället, nu startar högindustriell
elementfabrikation? Hur fördelas
samhällets resurser som gör att
bostadsbyggandet alltjämt tillätes vara
regulatorn i konjunkturväxlingarna? Är
detta en kompromiss med de svenska
storföretagen? Frågorna kan vara legio.
Vad som här är intressant är inte Aftonbladets
nog så uppmärksammade bo -

Nr 33

125

Tisdagen den 2 november 1905 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

stadsreportage. Vad som är intressant
och vad som verkligen kräver ett svar,
det är: Hur kan det komma sig att även
den borgerliga pressen, de borgerliga
partierna, de borgerliga politikerna med
exempel från verkligheten och med fakta
kan anklaga regeringen för en dålig
bostadspolitik? Hur kan det komma sig
att dessa borgerlighetens talesmän med
fakta hämtade frän verkligheten kan
framställa sig som de bostadslösas, de
trångboddas, de med rätta missnöjdas
talesmän?

Orsaken är inte svår att finna. Trots
att kommunisterna år efter år motionerat,
talat för och vädjat till regeringen
att göra något för att hindra markspekulationen,
tillåtes denna att fortsätta.
Att köpa mark för 1,5 miljoner kronor
och sälja den för 15 miljoner kronor
går alltjämt mycket bra. Regeringens
senaste förslag om tomträttslån är ett
steg i rätt riktning men hindrar inte
fortsatta markspekulationer. Varför är
regeringen så vag, så rädd för att tillgripa
krafttag på detta område? Varför
är regeringen så rädd för att tillgripa
lagstiftningsåtgärder, som tillerkänner
kommunerna och samhället äganderätten
till den mark som behövs för bostadsändamål
och som finns inom stadsoch
regionplanelagda områden? Hur
skall det vara möjligt att genomföra en
långsiktig markplanering för kommunerna
om de inte förfogar över den
mark de behöver för sin planering?
Tomträttslånen — jag erkänner att de
är ett steg i rätt riktning — kräver dock
decennier av markköp för att hindra
fortsatt markspekulation.

Ett annat område är räntepolitiken.
Här måste jag erkänna att de borgerliga
partierna är belåtna. Men räntepolitikens
verkningar på bostadskostnaderna
uraktlåter de borgerliga inte att berätta
om. överallt kan man läsa om skyhöga
insatser och inte mindre skyhöga hyror.
Om inrikesministern varit här —
det kan man inte begära — så skulle
jag ha frågat vad han tycker om en in -

sats på 13 000 kronor för två och ett
halvt rum och 444 kronor i månadshyra,
eller 3 rum och kök — 70 kvadratmeter
— med eu månadshyra av 520 kronor
i dyrort 3. De hyrorna klarar inte en
vanlig inkomsttagare, men de erbjuds
nu de unga bostadskonsumenterna, som
har de minsta förutsättningarna att betala.

Jag måste nu fråga: Varför envisas
regeringen med att inte kunna ga med
på att bostadsbyggandet måste finansieras
över en bostadslånefond med låga
och fasta räntor? Upprättandet av en
sådan lånefond för bostadsbyggandet
behöver inte i något avseende hindra
regeringen från att styra kreditmarknaden,
förhindra umbärliga investeringar
eller dra åt tumskruvarna på en överhettad
kreditmarknad. Detta dock under
förutsättning att regeringen verkligen
vill bygga bostäder till lägre kostnader.
Det är detta det handlar om. Man gör
emellertid inte detta. Regeringen för nu
en högräntepolitik som bl. a. leder till
hyror av den höjd som jag nyss talade
om.

De höga insatserna, de höga hyrorna,
bostadsbrist och trångboddhet, det är
samtalsämnen bland vanligt folk. Dessa
samtalsämnen utgör för de borgerliga
en rik källa, ur vilken dessa partier kan
ösa sin kritik mot regeringen för en
misslyckad bostadspolitik. Hur länge
skall regeringen tillåta detta?

Inrikesministern talade på näringslivets
byggnadsdelegations konferens på
Foresta i början av detta år över ämnet:
»Konsument och bostad — ett framtidsperspektiv».
Jag tycker mig finna
litet här och där hur våra s. k. experter
talar så mycket om framtidsperspektiven
för bostadsbyggandet, och det kan
naturligtvis vara intressant. Jag har
ingen anmärkning att göra mot hans
tal, men vad följde efter inrikesminister
Johanssons tal? Samtliga efterföljande
talare —• professor Ragnar Bentzel, professor
Gunnar Lindman, direktör Bo
Ekelund och direktör Axel Iveroth —

126

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

riktade i sina tal en enda mer eller
mindre öppen kritik mot regeringens bostadspolitik.

Jag skall inte här gå in på huruvida
deras kritik var berättigad eller inte.
men deras kritik —■ berättigad eller
inte — sammanfaller med de bostadslösas,
de trångboddas, offrens för de
höga hyrorna kritik. Folk i allmänhet
har inte så lätt att nyansera, så lätt att
skilja getterna från fåren. Därför kan
man allmänt säga att kritiken från de
borgerliga — ur deras synpunkt sett —
och kritiken från de drabbades sida på
något sätt sammanfaller och vi har fått
ett utbrett allmänt missnöje vad gäller
bostadspolitiken. Mycket av missnöjet
är berättigat, mycket naturligtvis oberättigat.
Ur det här missnöjet, och ur
berättigat missnöje från andra områden,
hämtar de borgerliga den näring, som
kan försätta den svenska arbetarrörelsen
i sanuna ogynnsamma situation som
den norska arbetarrörelsen försattes i
vid det senaste valet.

Kompromisser, jämkningar och prutningar
kan i flera konkreta fall vara att
föredraga framför inga lösningar alls.
Men om man i politiken låter kompromisserna,
jämkningarna och prutningarna
—- och därtill alltid tillsammans
med de borgerliga — så att säga bli arbetshypotesen,
låter kompromissen bli
det primära och resultaten det sekundära,
då uppstår slutligen det förhållandet
att föremålen för kompromisserna
— d. v. s. människorna — icke ges
möjligheter att se vare sig bockfoten
eller svansen på den »fule». Det hela
upplöses i ett grått töcken och fältet för
en reaktionär propaganda ligger öppet.

Om det sålunda inte skall bäddas för
ett norgeval i Sverige hoppas jag regeringen
tillsammans med vänsterkrafterna
i vårt land vidtager kraftåtgärder på
några av de mest eftersatta områdena.
Ett av dessa är bostadspolitiken. Vi
nåste av regeringen begära något annat
än tomträttslån just för närvarande. Vi
måste begära en lagstiftning som över -

nr 145

för marken i kommunernas ägo. Vi måste
begära kraftåtgärder som förhindrar
eller bryter denna kostnadsutveckling.
Vi måste begära lån ur en bostadslånefond
till låg ränta. Allt detta måste till
för att man över huvud taget skall komma
till rätta med de problem som vi nu
brottas med på detta område. Om man
inte vidtar sådana kraftåtgärder utan
fortsätter på nuvarande sätt, är det fara
värt att vi får uppleva en bitter läxa vid
nästkommande val.

Herr LöFGREN (fp)

Herr talman! Ett aktivt och progressivt
näringsliv är en grundförutsättning
för skapandet av de ökade resurser som
krävs för utvecklingen av ett välfärdssamhälle
av bestående värde utan urholkande
effekter.

Jag vill ge min eloge åt alla som inom
det svenska näringslivet med öppen
blick för vad framtiden kräver vågar
djärva satsningar för att åstadkomma
en effektivisering, även om detta innebär
genomförandet av svåra och ömtåliga
förändringar inom såväl produktion
som distribution.

Förutsättningarna för rationalisering
är mycket olika inom olika avsnitt av
näringslivet. De branscher, där stora
investeringar ger stora utslag i positiv
riktning, har kapitalfrågorna som sitt
väsentligaste problem. Där har lönefrågorna
inte samma betydelse som
inom andra avsnitt, t. ex. de servicebetonade
företagen.

Inom vissa områden är priskonkurrensen
ett betydande problem, inte
minst där konkurrens måste tas med
import från länder med annat samhällsskick,
där en låglönesituation råder
som är av helt andra mått än vad fallet
är i fråga om svenska låglönegrupper.

Helt naturligt måste avtalsrörelserna
vara fria, men jag vill som min åsikt
framhålla att det är nödvändigt att arbetsmarknadens
parter — såväl inom
den enskilda som inom den allmänna
sektorn — tar hänsyn till den totala

Tisdagen den 2 november 1905 em.

Nr 33

127

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

situationen och att lönerörelsen genomförs
med sådan förståelse för solidariteten
inom arbetsmarknaden, att följderna
inte blir besvärande för vår internationella
konkurrenskraft och inte
heller åstadkommer en inhemsk inflation,
som endast en mindre del av befolkningen
kan kompensera sig för.

Vi kommer i fortsättningen helt säkert
att få bevittna strävanden i riktning
mot ökad koncentration och strukturrationalisering
för att motverka de
kostnadsstegrande effekterna inom näringslivet.
Alla sådana åtgärder måste
hälsas med tillfredsställelse om de är
sunda och välmotiverade, men jag vill
varna för att tro att man på denna väg
kan gå hur långt som helst utan att effekten
kan bli negativ ur alltför många
enskilda människors synpunkt. Det
finns något som heter trivsel i arbetet,
även om grundtryggheten någorlunda
kan säkras genom samhällets åtgärder.
Jag tänker i detta sammanhang också
på riskerna för att de mindre företagens
framtidsutsikter lätt blir sådana,
att ett dynamiskt enskilt initiativ förkvävs.

Vad jag här påpekat bör vara ett observandum
för såväl arbetsmarknadens
parter som regering och opposition. Inte
minst bör rationaliseringssträvandena
vara aktuella inom den offentliga sektorn
i lika hög grad som inom den enskilda.

Herr talman! Jag vill också säga något
om samlingstanken. Frågan om samverkan
inom oppositionen har i dag
berörts av många talare och med olika
praktisk innebörd.

Låt mig allra först uttala min uppskattning
och glädje över de strävanden,
som går ut på samverkan mellan
folkpartiet och centerpartiet. Jag är
övertygad om att ett framgångsrikt genomförande
av de pågående överläggningarna
kan bli av stor betydelse för
att komma närmare målet att skapa ett
verkligt alternativ till den socialdemokratiska
politiken.

Låt mig sedan något beröra den aktuella
situationen i den valkrets, där
jag själv är vald, fyrstadskretsen, och
speciellt staden Malmö, där jag är ordförande
i folkpartiets avdelning och aktivt
verksam inom kommunalpolitiken.

Det torde vara bekant att jag tillhörde
dem, som redan före det senaste
riksdagsvalet önskade ett valtekniskt
samarbete mellan de tre oppositionspartierna.
Detta samarbete mellan de officiella
partierna kom inte till stånd, och
vi fick den uppspaltning av oppositionen
som är alltför välkänd för att behöva
ytterligare beskrivas.

Redan under valrörelsen uttalade jag,
att det inför det kommande kommunalvalet
måste göras allvarliga ansträngningar
för att undvika ytterligare ett
val i splittringens tecken.

Riksdagsvalet visade klart att väljarna
i fyrstadskretsen — och speciellt i
Malmö och Lund — gav sitt stöd åt
samlingstanken.

Strax efter valet kontaktades jag av
ordföranden i en av centerpartiets officiellt
erkända avdelningar i Malmö. Han
önskade med mig taga upp frågan om
ett valtekniskt samarbete inom de tre
oppositionspartierna i Malmö.

Under det gångna året har också förekommit
omfattande kontakter mellan
företrädare för de tre partierna i Malmö,
och jag gör ingen hemlighet av att jag
nedlagt ett avsevärt arbete för att skapa
förutsättningar för ett valtekniskt
trepartisamarbete, varigenom ett förnyat
uppträdande av MbS skulle kunna
undvikas. Jag tror mig kunna säga,
att dessa strävanden varit en starkt
bidragande orsak till att MbS iakttagit
återhållsamhet på senare tid.

Låt mig klarlägga vad som hänt under
de senaste månaderna!

Genom förhandlingar mellan representanter
för folkpartiet och centerpartiet
inom fyrstadskretsen, innefattande
ordförandena inom berörda lokala avdelningar
och ordföranden i folkpartiets
och centerpartiets fyrstadsorgani -

128

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

sationer åstadkoms ett samlat »paket»
som skulle hänskjutas till lokala förhandlingar
om valteknisk samverkan.
Härvid förutsattes att i den mån en sådan
samverkan även skulle omfatta lokala
högerorganisationer, så skulle det
programmatiska uttalandet också accepteras
såsom en del av »paketet».

Vid förhandlingar mellan delegater
för Malmö centerpartiorganisation, folkpartiets
malmöavdelning och Malmö högerförbund
träffades den 30 september
en preliminär överenskommelse, som
delegaterna förband sig att arbeta för
att få genomförd inom sina respektive
beslutande lokala organ.

Det har i något fall sagts, att centerpartiet
skulle betrakta överenskommelsen
som ett bud från de övriga partierna.
Som ordförande vid förhandlingarna
kan jag intyga, att delegaterna
från centerpartiet genom aktiv förhandling
uppnådde godkännande av långt
gående önskemål, t. ex. beträffande
mandat på en gemensam lista. Låt mig
med uppriktighet beklaga att Malmö
centerpartiorganisationer avslog den
preliminära överenskommelsen. Den
godtogs av Malmö högerförbund och
med stor majoritet av folkpartiets
malmöavdelning.

Malmö centerpartiorganisation frambar
samma dag som folkpartiets malmöavdelning
skulle taga ställning till den
preliminära överenskommelsen om trepartisamverkan,
förutom sitt nej till
överenskommelsen också en inbjudan
till tvåpartisamverkan och önskade att
den skulle behandlas samma dag. Så
skedde också. Folkpartiets malmöavdelning
avslog utan votering förslaget om
tvåpartisamverkan.

En valteknisk tvåpartisamverkan i
Malmö skulle leda till ett förnyat uppträdande
av MbS. Med hänsyn till den
speciella situationen i Malmö, med en
högeravdelning som ansluter sig till det
programmatiska uttalande, som utarbetats
av centerpartiet och folkpartiet,
har nya förhandlingar upptagits mellan

delegater för folkpartiet, Malmö högerförbund
och icke suspenderade delegater
från Malmö centerpartiavdelning,
vilken avdelning aldrig fick deltaga i
det tidigare ställningstagandet inom
centerpartiet. En preliminär överenskommelse
har redan träffats, där slutgiltiga
svar skall ges efter beslut i respektive
partiorgan den 12 november.

Jag tillhör inte MbS. Mitt agerande har
gått ut på att göra MbS överflödigt. Jag
har aldrig uttalat mig om Samling 66
och Samling för framsteg. Jag har inskränkt
mig till att arbeta för en samling
av oppositionen i Malmö i samverkan
med en högeravdelning som accepterat
ett politiskt program, som avviker
från högerns rikspolitiska profilpolitik.
Det skall nu bli intressant att
se om den splittring av oppositionen,
som herr Antonsson här tidigare har
talat om, skall åstadkommas av de två
centerpartiavdelningar, som ej blir företrädda
i samlingen i Malmö.

Till slut, herr talman, tillåt mig beklaga
att det inom den valkrets från
vilken jag kommer förekommit en form
av underhållning som jag betraktar som
en allvarlig förlöpning av bildade människor
som inte förstått det ansvar som
begreppet liberal också innebär. Tyvärr
händer det inom olika partier sådant
som står helt utanför partiernas ansvarsområden.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
kammaren med något längre inlägg i
kväll. Jag skall bara ta mig friheten att
göra några korta konstateranden beträffande
ett problem som jag anser
vara utomordentligt angeläget i dagens
samhälle. Det är ett ämne som har diskuterats
mycket här tidigare i dag.

Den inflationspolitik som har bedrivits
i vårt land under de senaste åren
är ytterligt farlig med hänsyn till vår
konkurrensförmåga gentemot utlandet.
Även om man kan säga att vi hittills
har klarat oss relativt hyggligt, så har

Tisdagen den 2 november 1905 em

Nr 33

129

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 115

detta berott på näringslivets egen inneboende
kraft. Det bar berott på att vi
liar haft tillgång till yrkeskunnigt folk,
skickliga tekniker, goda ekonomer samt
kloka företagsledare och dessutom på
att vi haft tillgång till ett visst fonderat
riskvilligt kapital i det svenska näringslivet.
Vi måste emellertid ha klart för
oss att dessa förutsättningar inte i längden
kan klara vilket konkurrensläge
som helst. Det är därför nödvändigt att
vi ser till att kostnadsutvecklingen inte
rusar i väg på det sätt som för närvarande
sker. För att nämna något vill jag
bara framhålla det progressiva skattesystemets
olyckliga inverkan på vårt
löneläge. Aldrig tidigare har det i så
klar belysning framstått, vilken betydelse
det har, som när vi ser på den nu
inledda avtalsrörelsen. Det har tidigare
i denna talarstol sagts att det inte är
någon mening med sådana löneförhöjningar
som omedelbart äts upp av kostnadsstegringar
och prishöjningar. Jag
vill instämma häri men ytterligare tilllägga
att det inte heller är någon som
helst mening med sådana löneförhöjningar
som omedelbart kommer att ätas
upp nära nog helt och hållet av ökade
skatter.

Den utveckling som vår handelsbalans
för närvarande är utsatt för borde
väl om något vara en varning för regeringen.
På detta sätt kan det nämligen
inte i längden fortgå. Vad skall man då
göra? Jag anser att det framför allt är
nödvändigt att den offentliga sektorns
expansion bromsas upp så att vi kan få
möjligheter att åstadkomma en effektiv
skattesänkning. Ingen kan väl längre
förneka att skattesystemet som det nu
är konstruerat är en kostnadsfördyrande
faktor för hela vårt produktionsliv.

Mot bakgrunden av vår handelsbalans
försämring är det ganska egendomligt
att man i dagens samhälle hör
talas om att den eller den näringen borde
försvinna. Detta skulle omedelbart
medföra en ytterligare försämring av

handelsbalansen. Det är ju så populärt
att i dag tala om att det finns låglönegrupper
och höglönegrupper. Men det
är inte så lätt att säga vilka näringsgrenar
eller vilken företagsamhet som representerar
höglöner eller låglöner.
Man gör problemet alldeles för enkelt
för sig. Vi skall inte ett ögonblick glömma
bort att konjunkturerna växlar ganska
hastigt i dagens moderna värld. Vad
som i dag är lukrativt och lönande att
syssla med kan inom en mycket snar
framtid vara ganska dåligt.

Jag tror att det är nödvändigt att vi
försöker att bättre analysera vad som
är eu låglöneföretagsamhet eller inte.
Enligt mitt sätt att se är de verkliga
låglöneföretagen de som inte har möjlighet
att klara sig utan att de får subventioner
från samhället. Inom den
statliga företagsamheten är det väl ytterligt
få företag, bortsett från monopolföretagen,
som har möjligheter att
klara sig i dagens konkurrensläge. Det
är mot den bakgrunden som jag tycker
att det är ganska anmärkningsvärt att
den statliga företagsamheten nu ytterligare
skall utvidgas. Det kan omöjligen
vara det rätta sättet att använda våra
resurser.

Hittills har vi varit vana vid att subventionerna
till sådana företag lämnats
via statsbudgeten. I dagens debatt har
det emellertid börjat skymta fram något
helt nytt. Man börjar tala om att nu
borde ett visst antal av ATP-fondernas
miljoner användas för detta ändamål.
Man har tydligen slutat tala om att detta
är pensionärernas pengar, ty nu tycks
det gå att göra dessa pengar till ett
riskvilligt kapital.

Denna utvidgade socialiseringspolitik
är anmärkningsvärd i dagens läge. Jag
tror inte att den kan leda till bättre produktivitet.
För att uppnå en sådan är
det nog i stället nödvändigt att vi ser
till att det enskilda näringslivet får
möjlighet att bedriva en rationell investeringspolitik
och att statsmakterna

5 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 33

130

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 ein.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

väl vårdar vårt penningvärde, så att
kostnaderna kan hållas inom rimliga
gränser.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Den grövre brottsligheten
har enligt rikspolisstyrelsens petita
i år under de senaste åren ökat med
cirka 10 procent per år. Brotten beräknas
i år uppgå till cirka 350 000 eller
nära 1 000 grövre brott om dagen i medeltal.
En statistik som jag fick i min
hand i dag visar ännu allvarligare siffror.
Det är en jämförelse mellan första—
tredje kvartalen 1964 och 1965 som visar
att brottsutvecklingen blir ännu kraftigare
i år än man förutsåg. Brott mot
enskild person ökar med inte mindre än
40 procent enligt den jämförelsen, därav
våldtäkt och våldförande från 390
till 508 eller med 30 procent. Av brott
mot förmögenhet ökar rånen med mellan
35 och 40 procent. Det är verkligen
allvarliga siffror.

Uppklaringsprocenten är tyvärr mycket
låg, i synnerhet för tillgreppsbrotten,
vilket ytterligare accentuerar
den allvarliga oro för utvecklingen som
man har anledning att hysa. Vad som
väl ändå mest oroar i dessa sammanhang
är att brotten i så stor utsträckning
begås av unga människor i allt
lägre åldrar.

Trafiken på vägar och gator ökar dag
för dag. Vi får allt fler bilar. 1960 hade
vi över 1,2 miljon, nu har vi 1,8 miljon,
alltså en ökning med 50 procent på den
korta tiden. Tyvärr ökar också trafikens
offer år från år och mycket kraftigt.
Det är en skrämmande statistik.
Den visar att i omkring 170 trafikolyckor
i medeltal per dag skadas mer än
70 personer och dödas mer än 3 personer
per dag. Bakom de siffrorna spåras
oerhörda tragedier för enskilda
människor och för familjer. Därtill
kommer de samhällsekonomiska aspekterna.
Man har försökt beräkna vad
trafikolyckorna kostar samhället i olika
avseenden och kommit fram till att det

måste vara minst 1,5 miljard kronor per
år. Vad brottsligheten belastar samhällsekonomien
med har jag inte sett några
siffror på, men säkerligen är det åtskilliga
miljoner.

Hur skall man då komma till rätta
med denna skrämmande utveckling på
såväl brottslighetens som trafikolyckornas
område? .lag skall självfallet inte
försöka analysera alla de åtgärder som
är tänkbara, utan jag vill endast beröra
ett par av dem som är mest väsentliga
och näraliggande.

Av helt dominerande betydelse är givetvis
att vi har ett effektivt polisväsende.
Alla var nog överens om att förstatligandet
av polisen var en riktig
reform i syfte att rätt kunna utnyttja
resurserna. Inte minst kan användandet
av modern teknik medföra personalbesparingar
och rationaliseringar som
har betydelse på lång sikt. Rikspolisen
begagnar nu datamaskiner både för administrativa
ändamål och för direkt
brottsbekämpande åtgärder. Jag tror att
detta kan innebära en väsentlig förstärkning
för framtiden. Men behovet
av polismän för övervakning och inte
minst för utredning är i dag långt ifrån
täckt, och det kommer säkerligen att
råda stor brist i detta avseende även
för framtiden. Inte minst är utredningssidan
starkt eftersatt.

Det är verkligen illavarslande nar
rikspolisstyrelsen i sin
bl. a säger: »Uppenbar risk föreligger
nu att åtskilliga brott preskriberas utan
att utredning kunnat verkställas. Detta
belyses av att balansen av de ärenden
som redovisas i utredningsavdelningarnas
brottsdiarier ökat från 78 469 den
1 januari 1965 till 104 061 den 30 april
1965.» Siffrorna avser hela landet, bortsett
från Stockholm, och innebär en ökning
på över 30 procent under fyra
månader.

Bristen på polistjänster framgår också
av att länsstyrelserna — till synes
välmotiverat — föreslår en sammanlagd
ökning av dessa tjänster med inte mind -

Tisdagen den 2 november 19G5 em.

Nr 33

131

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

re än 2 300. Personalbehovet är delvis
ett ackumulerat behov, eftersom det
inte skedde några egentliga förstärkningar
av polisen under flera År före
förstatligandet. Om det statliga polisväsendet
skall kunna motsvara de krav
man har rätt att ställa, är det alldeles
nödvändigt med väsentliga personalförstärkningar.

Jag tror också att det bland allmänheten
finns en mycket bred opinion
som anser det ofrånkomligt med en utökning
av polisen för att få till stånd
bättre ordning och större skydd till liv
och egendom både när det gäller vanlig
brottslighet och i trafiken. I bägge fallen
är det självklart att en effektivare
övervakning utgör bästa sättet att minska
brottens och olyckornas antal. Nationalekonomiskt
är också detta säkert
en mycket god investering.

Härtill kommer att det kriminalpolitiskt
kan ha en förödande effekt, om
olika brott i allt större utsträckning förblir
ouppklarade och om utredningarna
av många förseelser över huvud taget
inte hinner genomföras. Detta problem
har här redan diskuterats och jag skall
därför inte närmare ingå därpå.

Regering och riksdag har ett mycket
stort ansvar när det gäller att bemästra
utvecklingen av brottslighet och trafikolyckor,
och jag vill, herr talman, hoppas
att inrikesministern i stort sett godtar
rikspolisstyrelsens petita, som är
mycket hårt nedbantade i jämförelse
med länsstyrelsernas förslag. Detta har
skett med hänsyn till den allmänna
återhållsamhet som kräves för nästa är.
Inom rikspolisstyrelsen har man i och
för sig ansett länsstyrelsernas förslag
mycket berättigade.

När det gäller brottsutvecklingen vill
jag, herr talman, också beröra en annan
sida av saken som har att göra med
både orsakssammanhang och förebyggande
åtgärder. Enligt min och mångas
mening är en väsentlig orsak till brottsutvecklingen
att söka i den tilltagande
avkristningen. Ungdomar utan etiska
5*—Andra kammarens protokoll 1965.

normer blir helt naturligt liittare offer
för olika slags frestelser än de som i hem
och skola på ett riktigt sätt har fått undervisning
om och försteålse för vad
som är rätt och orätt.

En kristen fostran både i hem och
skola är sålunda i högrsta grad brottsförebyggande.
Man tycker därför att
det skulle vara naturligt att statsmakterna
så mycket som möjligt främjade
en god fostran med kristna normer som
grund. Men tyvärr tycks inte regeringen
vara särskilt intresserad av en sådan utveckling.
Det finns därför all anledning
att tala om för hela vårt folk och klargöra
de allvarliga försummelser som
härvidlag föreligger bl. a. från regeringens
sida. Kristendomsundervisningen
har minskats ned under år som gått och
man har även skäl att vara orolig för
den nuvarande kristendomsundervisningen
rent innehållsmässigt sett, i synnerhet
om man tar del av de anvisningar
som i objektivitetens namn har utgivits
av den särskilda granskningsgrupp som
statens läroboksnämnd har tillsatt och
som innefattar betydande restriktioner
för hur en lärobok skall vara skriven
för att uppfylla objektivitetens krav,

Jag skall inte heller gå närmare in
på denna fråga, då jag vet att den i ett
senare samamnhang kommer upp till
diskussion här i riksdagen. Jag kan
bara hänvisa till den debatt som redan
förts i tidningspressen.

Riksdagsmajoritetens beslut i våras
om att morgonsamlingarna skulle förändras
och att det i fortsättningen över
huvud taget inte fick förekomma morgonbön
i gymnasiet innebär ett steg i
sekulariserande riktning.

Såsom en förment följd av kravet på
objektivitet bär också »Krigsmans erinran»
tyvärr ändrats, så att dess visserligen
ålderdomliga men kärnfulla och
högtidliga prägel ersatts av en mer intetsägande
lydelse. I sin nuvarande form
kan »Krigsmans erinran» knappast ge
soldaten någon pliktkänsla som håller
under de oerhörda påfrestningar som
Nr 33

132

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

ett krig kan innebära. Erfarenheterna
från krigsfälten talar ändå entydigt om
alla soldaters behov av andlig vägledning.

Tryckfrihetslagstiftning och filmcensur
får tyvärr inte utgöra den spärr som
de varit avsedda att vara mot grova former
av osedlighet och våldsdåd i skrift
och på bild. Maskorna i skyddsnätet har
i varje fall fått bli alltför grova.

I ett interpellationssvar i våras i första
kammaren gjorde sig statsministern
stor möda att försöka framhålla att
det inte fanns något bevis för ett samband
mellan osedlighet i film och den
utveckling mot ökning av antalet sexualbrott
som vi har i vårt samhälle. För de
flesta säger det ändå sig självt att det
här måste finnas ett klart samband.

Jag har ett direkt exempel på ett sådant
samband som kan spåras. I ett tidningsurklipp
ur Södermanlands Nyheter
den 21 september i år står att läsa:
»Filminspirerat våldtäktsdåd. Flickor
överfölls i Nyköping.» En pojke på 17
år hade direkt efter att ha sett en film
med en rå sexuell scen gått ut och antastat
först en flicka och sedan ytterligare
en. Att det är fråga om en direkt
påverkan är väl alldeles uppenbart.

Jag skulle kunna fortsäta exemplifieringen
om olika försummelser men,
herr talman, jag tänker inte göra det.

I ett rättssamhälle har medborgaren
all anledning att kräva att respekt för
lag och ordning upprätthålles, och det
är verkligen hög tid att vidtaga kraftfulla
åtgärder mot utvecklingen mot
ökad brottslighet. Regeringen har naturligtvis
huvudansvaret och kan i väsentlig
mån påverka utvecklingen dels
genom en kraftig förstärkning av polisstyrkan
och dels genom en politik som
bygger upp i stället för river ned respekten
för kristendomens moraliska normer.

Jag hoppas att ecklesiastikministern
blev påverkad av den kvinnliga uppvaktning
som han mottog i förra veckan
och som hade ett upprop från, som jag

tror, 184 000 kvinnor som är djupt oroade
över utvecklingen bland vårt folk
när det gäller den sjunkande moralen
och som föreslår olika åtgärder som
motvikt mot denna utveckling. Det är
min förhoppning att inrikesministern
förmår övertyga finansministern om att
en kraftig utökning av antalet poliser
är en samhällsekonomiskt sett klok investering,
och jag hoppas också att justitieministern
bättre än hittills vill
skydda vår ungdom för negativ påverkan
av snusklitteratur och smaklös film,
om än under konstnärlighetens täckmantel.
Slutligen hoppas jag att statsministern
ser så allvarligt på utvecklingen
att han vill låta samordna effektiva
åtgärder på alla områden som berör
den oroande folkmoraliska utvecklingen
i vårt land.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Under innevarande år
har cirka 135 000 manliga medborgare
haft personliga kontakter med det svenska
försvaret. Kontakten består av repetitionsövningar
och den första värnpliktsutbildningen.
Det är således en
stor grupp svenskar som i år fått erfarenheter
om hur det svenska försvaret
fungerar i fredstid och om hur det skall
fungera i ett eventuellt krigstillstånd.
Det är sannolikt att dessa redovisar
sina erfarenheter i hemmet, i bekantskapskretsen
och på arbetsplatsen. Denna
form av opinionsbildning är betydelsefull
när det gäller svenska folkets
försvarsvilja.

Åtskilligt tyder på en utbredd negativ
inställning till försvaret. Man kan
erinra sig den av 31 socialdemokrater
vid förra årets riksdag framförda motionen
beträffande 1963 års försvarsuppgörelse,
kommunisternas framgång i
det senaste valet samt i pressen då och
då förekommande artiklar i ledarspalter,
nyhets- och insändarspalter. Det
vore högst beklagligt om dessa tecken
skulle vara representativa.

Emellertid motsäges detta bl. a. av

Tisdagen (lön 2 november 1905 em.

Nr 33

133

Vid remiss av Kung!. Maj:ts proposition nr 145

ett nyligen presenterat undersökningsresultat
från Sifo. Av den riksomfattande
intervjuundersökningen framgår
klart att allmänheten anser att våra försvarsansträngningar
är nödvändiga. I
jämförelse med tidigare opinionsmätningar
framgår det bl. a. att antalet
tillfrågade, som vill minska försvarsutgifterna,
bär sjunkit och att antalet
av dem som accepterar en oförändrad
kostnadsutveckling har ökat och i denna
senaste undersökning utgör 53 procent.
Intressant är också att den grupp,
som anser att försvarsutgifterna bör
ökas, bär blivit större. Tilliten till opinionsmätningar
av detta slag kan självfallet
ifrågasättas, men den som inför
den förestående behandlingen av krigsmaktens
framtida utformning tror, att
förslag om nedskärningar av försvarsbudgeten
vinner gehör hos den stora
svenska allmänheten, gör kanske klokt
i att överväga dylika framstötar.

Herr talman! Innan jag med utgångspunkt
från frågan om försvarsviljan
framför mitt huvudsakliga ärende är behovet
av att påtala ett anmärkningsvärt
förhållande på försvarets största utbildningsinstituioner,
nämligen regementena,
mycket stort. Jag har själv under
höstens repetitionsövning sett skrämmande
exempel.

Vi var cirka 1 000 man som i en sydsvensk
regementsstad förvånades över
kasernernas tillstånd. Regementsköket
på detta regemente har exempelvis inte
fått en ordentlig upprustning på nära
25 år. När man såg köksregionerna kunde
man tro att så inte skett på 50 år.
Lokalerna är mörka och dystra och det
är en i högsta grad otrivsam, omodern
och tungarbetad arbetsplats. Målarfärgsflagor
hänger i taket. Då och då nedsinglar
flagor bland kokkärl och grytor. Vidare
är kasernerna nedslitna, otrivsamma
och kalla. De sanitära anordningarna
skulle säkerligen utdömas om en
kommunal hälsovårdsnämnd fick göra
en inspektion.

Är det inte märkligt, ärade ledamöter

av riksdagens andra kammare, att en
ung svensk man som alltifrån födelsen
bär upplevt välståndssamhället i sitt
hem, i förskolan, i den obligatoriska
skolans klassrum, gymnastiklokal och
bespisningslokal och kanske också på
arbetsplatsen, plötsligt vid nitton års
ålder skall behöva göra sin plikt för
sitt land under dessa förhållanden? När
jag påtalar detta kräver jag inte lyx.
Det är ingen som gör det. Men vanlig
svensk standard kan vi kräva. Ja, varför
inte t. o. in. låta riktpunkten vara
fångvårdsanstalternas standard, som vi
så gärna visar upp för besökande utlänningar? Det

är möjligt att den som hör min
kritik nu skulle vilja ta till orda och
säga: Upprustningen är ju igångsatt,
och vidare upprustning är planerad.
Då vill jag genmäla att det är jag informerad
om. Men detta område har försummats
i så många år och i så stor
omfattning att upprustningen nu blir
mycket kostsam och mycket tidsödande.

Jag övergår sedan till att peka på ett
av alla de besvärliga problem som vi
måste lösa i det försvarsbeslut som skall
antagas av 1967 års riksdag. Uppgiften
för de tretton sakkunniga i försvarsutredningen
är sannerligen inte avundsvärd.
Jag tänker då främst på landets
försvarspolitiska målsättning. Jag har
en känsla av att utredningen och riksdagen
här står inför en ödesfråga för
vårt lands försvar, och den som dristar
sig till prutningar på vår målsättning,
han tummar på bevarandet av vår fred,
vår frihet och vår demokrati.

Uppgiften att totalförsvaret skall vara
så förberett för kriget att det verkar
fredsbevarande innebär krav på hög
beredskap. I fredstid måste stridskrafterna
sålunda vara så utbildade och
samtränade att uppgifterna kan lösas
omedelbart efter en snabb mobilisering.

Vår fredsorganisation och vårt värnpliktssystem
innebär således utbildning.
Det är en stor utbildningsapparat, som
ställer stora krav på det aktiva befälet

134

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

i första band och i andra hand på det
värnpliktiga befälet. Hela utbildningsfrågan
utredes för närvarande av 1960
års värnpliktsutredning, och vi har som
bekant fått en förhandsinformation om
innehållet i utredningen genom utredningsmannen,
ledamoten av riksdagens
första kammare Bengt Gustavsson.

I försvarsdebatten höjs då och då röster
för att man liksom inom den civila
produktionen skall ersätta människan
med tekniken. Det låter bestickande.
Men den lösningen är tveksam. Vårt
försvar kräver alla de tekniska resurser
som står till buds, självfallet avvägda
mot våra ekonomiska resurser. Men man
kan förstå den repetitionssoldat som
frågar: Vad hjälper det om vi har moderna,
tekniskt fulländade vapen, när
det saknas aktivt befäl som skall utbilda
oss? Vad hjälper det att vi har ambitiöst
värnpliktsbefäl om denna befälskategori
rimligen inte kan vara tillräckligt rustad
att överta utbildningsuppgifterna?

Vakanserna i arméns officerskår har
på fem år ökat från 10 till 15 procent.
Beträffande underofficerare är ökningen
av antalet vakanser också cirka 5
procent, och på underbefälssidan är
vakansläget oförändrat, cirka 25 procent.
Det är alltså höga siffror.

Det saknas i dag mellan 500 och 600
officerare. Orsakerna härtill är många.
En av dem sammanhänger med vårt
FN-engagemang, om vilket det råder
enighet. Vi är tacksamma för att vi har
möjligheter att medverka i FN:s fredsbevarande
insatser, men vi skall samtidigt
vara medvetna om konsekvenserna
härav för vårt hemmaförsvar. Vakansläget
inom försvaret påverkas av
den stora befälskontingent som är engagerad
i FN-tjänst. För närvarande gäller
det ett 70-tal officerare. Antalet förefaller
kanske inte så särskilt stort,
men problemets vidd belyses bättre när
man erinrar sig att detta antal motsvarar
befälet vid halftannat regemente.
Vakansläget påverkas dessutom av det
stora antal befäl som i dag är tjänst -

lediga för annan tjänstgöring inom såväl
den statliga som den privata sektorn.
Och vad som ytterligare förvärrar briststuationen
är arbetstidsregleringen.

Pensionsavgångarna ökar dessutom
under de närmaste åren. Även förtidsavgångarna
tenderar att öka. Ett skäl
till det senare är den ökande arbetsbörda
som blir följden av bristen på
befäl ute på förbanden. Ett annat skäl
utgör säkerligen också en minskad konkurrenskraft
i lönehänseende. De befäl
vilkas utbildning kostar staten och oss
skattebetalare stora summor söker sig
alltså till andra yrkesområden. En dylik
utveckling är olycklig och inte ekonomiskt
försvarbar.

Herr talman! Mot denna bakgrund
känner jag en viss tveksamhet inför de
förslag till lösningar som presenterats
av 1960 års värnpliktsutredning och utredningsmannen
riksdagsman Gustavsson,
om inte försvarets personalbrist
häves. I och för sig sympatiserar jag
med förslaget att ersätta de nuvarande
längre och färre repetitionsövningarna
med flera och kortare. Men vi bör vara
medvetna om att detta ökar behovet
av ett större antal aktivt befäl. De kortare
repetitionsövningarna måste genomföras
om möjligt effektivare, vilket
endast kan ske med ett tillräckligt antal
kvalificerat befäl. Utredningsmannen
antyder möjligheten att ge det värnpliktiga
befälet förmåga att bära större
ansvar för genomförandet av utbildningen
och övningarna. Det är möjligt att
så kan ske. Jag är dock tveksam på den
punkten. Det aktiva befälets och de
egentliga yrkesmännens insatser kommer
alltid att krävas i en effektiv utbildning
av krigsförbanden.

Jag har i mitt anförande här försökt
belysa den oroande personalsituationen.
Mot detta kan nu invändas att befälsrekryteringen
under de senaste åren
har förbättrats något. Jag är medveten
härom. Dessa tendenser är glädjande.
Men de är inte tillräckligt lugnande.
Det räcker inte med att säga att en

Tisdagen den 2 november 1905 em.

Nr 33

135

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

fortsatt kraftig rekrytering ar nödvändig.
Åt dem som liar ansvaret för rekryteringen
måste ges snabbt verkande medel.
Jag ber att få upprepa vad den
nämnde repetitionssoldaten utbrast:
»Vad hjälper det om vi har moderna,
tekniskt fulländade vapen, när det saknas
befäl som skall utbilda oss?» Försvarsviljan
utvecklas sannerligen inte i
rätt riktning, om utbildningen och övningarna
blir bristfälligt genomförda på
grund av befälsbrist.

Den mänskliga faktorn är i dag det
svenska försvarets dilemma. Ur detta
dilemma kommer vi endast om vi snarast
löser försvarets personalfrågor.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! För några veckor sedan
återvände jag från en utlandsresa.
Jag fick då tag i svenska tidningar och
såg med eu viss nyfikenhet på vad som
hade tilldragit sig här hemma i det
gamla landet. Då såg jag att nästan
allting handlade om mellanöl, och jag
tänkte att det ändå är väldiga höjder
vi lyfter oss till i detta land. Det är
samtidigt också ett tecken på att det
här inte är så mycket bekymmer när
den frågan intar en så central plats i
tänkandet.

Jag tänkte på en skotsk professor som
sade att historien inte känner något
exempel på ett överflödssamhälle som
har överlevat. Orsaken är ju ganska
uppenbar. Har man ett överflödssamhälle
så halkar man lätt ned i intresse
just för de materiella tingen. Man blir
mer och mer koncentrerad på sig själv
och sin egen höga standard och mindre
och mindre på andra människor. Man
blir mer och mer bortskämd, mer och
mer självsvåldig, och ju mer självsvåld,
desto mer polis behöver vi.

Det har talats rätt mycket om polis
här. Polis löser ju inte problemet men
är nödvändig för att ta emot det klientel
som uppstår under sådana här
förhållanden. Varenda polismästare ropar
efter mera personal, och det är

bekymmersamt, herr talman, att så
många i vårt land, som kunde ha valt
en annan väg, skall halka utför på detta
sätt. Kan någon förneka att vi rusar
raka vägen mot polisstat och diktatur?

Niir det nu är något fel, vad är då
orsaken? Herr Hedin har pekat på en
som jag tror väsentlig sak. Jag har kommit
fram till samma resultat. Det får
gärna betraktas som en gissning, men
kan ingen ge något bättre svar, så tycker
jag att man skulle ta fasta på dessa
tankar.

Här har blivit en snedvridning i tänkandet
beroende på att det har sekulariserats
för mycket. Normlösheten, relativismen
talade fröken Ljungberg om.
Röster höjs nu numera från alla
möjliga håll i dessa frågor. Fröken
Ljungberg hade en lång utläggning,
herr Wedén höll ett lysande anförande
i förmiddags som jag gärna
skulle ha velat låna och läsa upp för
kammaren igen, om jag inte hade vetat
att jag skulle göra det sämre än han
och därmed kanske förstöra effekten.
Men jag ber de närvarande många ledamöterna
att också rekommendera sina
kamrater att läsa vad herr Wedén sade
i detta sammanhang.

Denna snedvridning har medfört att
en hel del begrepp hos många har omvärderats
eller helt kommit ur bruk.
Om man talar om sådana fundamentala
begrepp som kärlek —- jag menar nu
inte erotik utan den verkliga och betydelsefulla
kärleken, människokärleken,
kärleken till nästan, det som ett samhälle
egentligen måste mygga på -— så blir
de flesta snarast generade som om man
berört något opassande. Likadant är
det med andra begrepp: rätt, ödmjukhet,
uppoffring, osjälviskhet, sanning,
renhet. Kanske allra mest det senaste
ordet väcker hos många obeskrivlig
olust och äckel vid konfrontationen. I
Petri andra brev — om jag nu skall följa
herr Hanssons i Skegrie exempel och
citera — står det mycket drastiskt att
en hund återvänder till sina spyor och

136

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

ett tvaget svin vältrar sig åter i smutsen.
Det ligger mycket i detta. Människor
som är vana att hålla sig i
smuts och orenhet känner olust när de
kommer i kontakt med renhet, och de
vill gärna tillbaka till sitt gamla elände.

Nej, vad som nu är gångbart är cynismen,
att vara negativ, att vara negativt
kritisk, att riva ned, att rasera. Det
är väl någon sorts infantil önskan att
vara tuff. Jag sätter ett streck under
ordet infantil, ty jag tror att man har
gått tillbaka i utvecklingen. Det är verkliga
reaktionärer som är i farten.

Lösningen tror jag ligger i att man
tar upp gamla, genom århundraden beprövade
normer och sätter dessa i ära
igen. Man måste avvisa tanken på att
man skulle finna något nytt, som skulle
ge större frihet. Det ger inte någon
frihet. De som tror att de genom att
göra vad de behagar kan känna sig
fria bedrar sig, eftersom de själva fastnar
i de ovanor de på detta sätt skaffar
sig. Det finns oändligt många exempel
på detta.

En del finner lösningen på ungdomsproblem
och annat i fritidssysselsättning.
Ja, det är kanske bra med fritidssysselsättning,
men den kan väl inte
helt fylla en människa med livsglädje.
För att kunna vara en riktig människa
måste man ha ett ideal, något att sätta
in hela sin fysiska och andliga kraft
bakom, en livsåskådning som ger ett
mål för ens liv. Utan ideal sjunker man
ovillkorligen ned mot djurstadiet igen.
Det har sagts, att förvisso har vi människor
nått långt på det tekniska området
— med atomsprängningar och rymdfärder
och allt detta — men människan
själv står kvar på stenåldersnivån, med
samma primitiva reaktioner: hat, bitterhet,
avund, fåfänga o. s. v. En så primitiv
varelse, med alla dessa tekniska
hjälpmedel till sitt förfogande, är en
farlig varelse. Vi måste modernisera
själva människan också, om samhället
skall kunna överleva.

Jag har, till herr talmannens välbe -

hag, avstått från att säga en hel del
av det jag tänkte säga. Jag får kanske
tillfälle att anföra de synpunkterna i den
utrikesdebatt om vilken det talats tidigare.
Men jag skall be att än en gång
få framhålla — jag vet inte för vilken
gång i ordningen under alla dessa år —
att som en viktig del i förtroendeuppdraget
för oss i detta hus ingår att vara
ett föredöme för människorna ute i landet.
Och därvidlag brister det kolossalt
— var och en får gå till sig själv och
tänka efter. Jag har sett att man håller
på att putsa av riksdagshusets exteriör.
Vore det inte på tiden, herr talman,
att vi alla började bemöda oss om att
göra det inre av detta hus, och av oss
själva — till innehåll och utövning —
till en avspegling av de oklanderliga
utanverken?

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! När man lyssnat till debatten
den senaste timmen har det nästan
verkat som om ens framtidsvision
skulle ha blivit förverkligad, nämligen
att kammaren skulle bestå av idel högermän.
Det är synd att vi inte har tillfälle
att votera — då skulle det kanske
vara ännu roligare.

Jag tänkte bara, herr talman, ta ledamöternas
tid i anspråk för att anföra
några synpunkter på kostnadsutvecklingen,
och jag skall begränsa mig till
ett område, sjukvården.

Finansministern talar en smula lättvindigt
om att vi ändå måste acceptera
automatiska utgiftsstegringar. Jag tycker
inte man skall acceptera att det är
en automatik i kostnadsutvecklingen.
Enligt min mening har man skyldighet
att inom särskilt kostnadskrävande områden
kritiskt granska ekonomien, och
sjukvården är verkligen en kostnadskrävande
sektor. Sjukvårdens totala
ekonomi har över huvud taget inte blivit
föremål för några analyser. Med den
totala ekonomien menar jag då inte
bara sjukvårdens kostnadssida utan
också vad sjukvården betyder, sett ur

Tisdagen (ten 2 november 1905 em.

Nr 33

137

Vid remis» av kung!. Maj:ts proposition nr 145

samhällets synpunkt, exempelvis i fråga
om elt ökat antal friska (lagar, om
jag får kalla det så. Vi måste tänka på
vad kortare vårdtider och snabbare rehabilitering
betyder i kostnadsbesparingar
för samhället och för den enskilde.
Och det finns naturligtvis andra faktorer
än de ekonomiska som här spelar
in. Man är ensidigt inriktad på servicekostnaden
för den enskilde och tycks
mer eller mindre glömma bort den totala
kostnaden.

På sistone har i pressen förts en debatt
om poliklinikerna kontra läkarhusen.
Jag tror att man där givit allmänheten
en felaktig bild av hur kostnaden
ter sig vid poliklinisk behandling och
vid behandling på läkarhus. Man har
inte gjort tillräckligt fylliga analyser
för att saken skall kunna bedömas på
ett tillfredsställande sätt.

I betänkandet »Sjukhus och öppen
vård» angavs en genomsnittlig väntetid
på poliklinikerna av en timme per besök
år 1958. Samtidigt vet man att det
under ett år gjordes 8 miljoner besök
på polikliniker. Det betyder att 8 miljoner
timmar skulle ha gått till spillo
i väntetid på poliklinikerna. Taxerar
man timersättningen till 5 kronor får
man en kostnadspost på 40 miljoner
kronor som en helt onödig ekonomisk
belastning. Men då har man ändå inte
tagit hänsyn till den mycket viktigare
kostnadsfaktorn, nämligen de långa väntetider
som allmänheten får finna sig i
för att över huvud taget få någon mottagnintsgid
på poliklinken. Jag tillåter
mig att anföra ett par exempel ur den
grå vardagen.

På ögonpoliklinken vid Stockholms
stads sjukhus har man en väntetid på
ett halvt år, och likadant är det på neurologiska
kliniken. Då gäller det ändå
bara att få en tidsbeställning på polikliniken
—när man väl får tid där måste
man finna sig i en ny kötid för att
få en eventuell operation utförd.

När det gäller patienter som lider av
åderbråck varierar väntetiderna mellam

två och fem är. När eu sådan patient
tas in på polikliniken blir det i regel
fråga om en operation. Patienten behandlas
ej ambulant utan det blir fråga
om en intagning på fyra till fem
dagar. En dagplats på sjukhus kostar
i genomsnitt 70—100 kronor.

På läkarhusen har man ungefär eu
veckas väntetid för dessa behandlingar.
När det gäller åderbråck har man ambulant
behandling. Patienten tas in och
opereras på dagen, får vila sig ett par
timmar och kan sedan omedelbart skrivas
ut. Man har fullständig teknisk utrustning
av samma kvalitet som på sjukhusen
och man har tillgång till narkosläkare,
som assisterar vid dessa operationer.

Detta kostar patienten 300 kronor, vilket
kanske låter mycket. Men låt oss ett
ögonblick tänka på vad en väntetid på
fem år kan betyda. Patienten kanske
innan dess varit sjukskriven under avsevärd
tid. Vidare måste man ta hänsyn
till allt det psykiska obehag, som
en lång väntetid innebär.

Jag vill gärna slå fast, att ansvaret för
det s. k. poliklinikeländet inte i och
för sig kan läggas vederbörande sjukvårdshuvudman
till last utan att felet
ligger inbyggt i systemet som sådant.
Det går inte enligt min mening att bygga
bort köerna vid poliklinikerna genom
att utvidga den polikliniska verksamheten.
Det är kostnadsaspekten som
härvidlag kommer in och som jag tror
det är nödvändigt att analysera.

Det är min förhoppning att centrala
sjukvårdsberedningen, som enligt förslag
i betänkandet om en sammanslagning
av medicinalstyrelsen och socialstyrelsen
kommer att få huvudansvaret
för planeringen av sjukvården i landet
i vad gäller byggnation och dylikt,
kommer att ha dessa frågor i sikte. I
detta betänkande tar man upp planeringen
av den öppna vården. Man omnämner
på en rad att det även förekommer
öppen vård i privat regi. Det
verkar som om man tyckte att detta

138

Nr 33

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

saknar intresse. Jag menar inte att man
från samhällets sida skall lägga sig i
hur den öppna vården i privat regi bedrivs,
men jag tror att det är rimligt
att man betraktar densamma som något
positivt och som en god komplettering
till den sjukvård, vilken nu bedrivs
i kommunal och statlig regi.

Det finns en person i denna kammare,
som mer än vi andra har en
verkligt ingående kännedom om dessa
frågor och som även har en mycket
central funktion på detta område, men
det är tyvärr så att han i sin egenskap
av talman är förhindrad att ge sin mening
till känna. Jag hoppas ändå att
jag vid något tillfälle skall få möjlighet
att diskutera dessa frågor med herr
talmannen.

Emellertid är det inte bara fråga om
en riktig planering av sjukvården som
sådan när det gäller byggnationer, taxesättningar
o. d., utan det gäller även
arbetskraftstillgången. Jag vill bara,
herr talman, så här sent på natten
framföra en enda synpunkt, nämligen
att vi inte löser arbetskraftsfrågorna
inom sjukvården, inom undervisningsväsendet
eller på andra håll genom att
bara tala om hur vi skall öka utbildningen.
Jag tror att det är nödvändigt
att vi gör klart för oss att vi måste analysera
vilka faktorer som påverkar arbetskraftsutbudet.

Jag är personligen övertygad om att
utbildningsalternativet är det dyraste
alternativ vi kan ge oss in på. Jag tror
att vi kan kosta på oss ganska mycket
när det gäller faktorer, som påverkar
arbetskraftsutbudet, och, vi skall
ändå finna, att detta blir en billigare
lösning.

Jag tycker alltså, herr talman, att man
också borde överväga dessa frågor, och
det är min förhoppning att detta så
småningom skall ske.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta

den fortsatta överläggningen till morgondagens
sammanträde.

§ 2

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 344,
till Konungen, angående val av ett ombud
i Europarådets rådgivande församling
jämte suppleant;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 345, för herr Bo Gösta Bohman att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling; och

nr 346, för herr Gösta Jacobsson att
vara suppleant för ett ombud i Europarådets
rådgivande församling.

§ 3

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 147, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 29 november 1946
(nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för försvaret,

nr 148, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv,

nr 150, med förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623), m. m.,
nr 153, med förslag till lag om ställföreträdare
för kommim vid vissa avtalsförhandlingar
m. m.,

nr 156, angående vissa författningsändringar
m. m. som sammanhänger
med förhandlingsrättsreformen, och
nr 159, med förslag till lag om ändring
i brottsbalken m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

Tisdagen den 2 november 1965 em.

Nr 33

139

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 141, angående utbyggnaden av
universitet och högskolor m. m., motionerna: nr

912, av herr Gustafsson i Stenkyrka
m. fl.,

nr 913, av herrar Holmberg och Hermansson,

nr 914, av fru Kristensson m. fl.,
nr 915, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.,

nr 916, av herr Mellqvist m. fl.,
nr 917, av herrar Nyberg och Elmstedt,
och

nr 918, av fru Torbrink m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 143, angående eftergift av den
rätt staten kan ha på grund av s. k. garantiförbindelser
som avgetts i ärenden
om visering, motionen nr 919, av herr
förste vice talmannen von Friesen m.fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 144, angående tomträttslån till
kommuner, motionerna:

nr 920, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl.,

nr 921, av herr Mundebo m. fl., och
nr 922, av herr Oskarson m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 5

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Persson i Heden, till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående kapaciteten vid försvarets
fabriksverks tvätterier, och

herr Nordstrandh, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående ifrågasatt spärr för tillträde
till tvåbetygsundervisningen i ämnet
psykologi.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.29 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson