Tisdagen den 2 mars Sid (Riksdagens protokoll 1965:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 10

FÖRSTA KAMMAREN

1965

2—5 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 2 mars Sid.

Interpellation av herr Nyman ang. skolinternat för elever med
grava anpassningssvårigheter i skolarbetet.................. 3

Onsdagen den 3 mars

Firmaskydd ................................................ 5

Inrättande av en befattning som attaché för ekonomiska frågor
vid Sveriges ständiga representation vid Förenta Nationerna .. 6

Om anslag för restaurering av Kalmar slott, m. m............... 8

Statsbidraget till allmän försäkringskassa, m. m............... 17

Om änkepension för kvinna i visst fall........................ 19

Om tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl........... 22

Om hemmafruars rätt till gratisår inom tilläggspensioneringen .. 27

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare . . 32

Deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom
den allmänna försäkringen ................................ 37

Om reparationsplikt för ägare av flerfamiljs hyreshus.......... 41

Om samordning av lagstiftningsarbetet inför högertrafikreformen 44
Marklagstiftningen .......................................... 45

Meddelande ang. enkel fråga av herr Adolfsson ang. familjebostadsbidragen
............................................ 45

1 Första kammarens protokoll 1965. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 3 mars sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, ang. firmaskydd ........ 5

— nr 4, om rätt till beriktigande av uppgift i massmedia........ 6

— nr 5, om skydd mot publicering i massmedia av nedsättande

uppgifter om enskild person.............................. 6

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde ............................ 6

— nr 27, ang. anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedels förluster

................................................ 8

— nr 2>8, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond.......... 8

Andra lagutskottets utlåtande nr 3, ang. statsbidraget till allmän
försäkringskassa, m. m................................... 17

— nr 4, om änkepension för kvinna i visst fall................ 19

— nr 5, om tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl .... 22

— nr 6, ang. behörighet att utöva veterinäryrket m. m......... 27

— nr 7, om alternativ tjänstgöring för vissa vapenvägrare...... 27

— nr 8, om hemmafruars rätt till gratisår inom tilläggspensioneringen
................................ 27

— nr 9, ang. socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare
.............................................. 32

— nr 10, ang. deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades

ställning inom den allmänna försäkringen .............. 37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, om åtgärder för ökat rättsskydd
åt politiska flyktingar......... 41

— nr 2, om reparationsplikt för ägare av flerfamiljs hyreshus .. 41

— nr 3, om samordning av lagstiftningsarbetet inför högertrafikreformen
................................................ 44

— nr 4, ang. marklagstiftningen....................... 45

Tisdagen den 2 mars 1965

Nr 10

Tisdagen den 2 mars

Kammaren sammanträdde kl. 15.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 23
och den 24 nästlidne februari.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1965/66 till oförutsedda utgifter;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen behandlade
för flera huvudtitlar gemensamma frågor;
och

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
28, angående anslag till markförvärv
för övningsfält m. m. för budgetåret
1965/66 in. in.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 3—5,
statsutskottets utlåtanden nr 3, 27 och

28, andra lagutskottets utlåtanden nr
3—10 samt tredje lagutskottets utlåtanden
nr 1—4.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

29, om godkännande av protokoll
angående varuutbytet mellan Sverige
och De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union m. m.;

nr 31, angående godkännande av
ändringar i konventionen om upprättande
av Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO); och

nr 32, angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m.

Interpellation ang. skolinternat för elever
med grava anpassningssvårigheter
i skolarbetet

Herr NYMAN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Anpassningssvårigheter
hos vissa elever i lägre skolformer har
varit och är föremål för stor uppmärksamhet
och utgör ett problem som
skolmyndigheterna sökt komma till rätta
med på olika sätt.

Stockholms stads skoldirektion har
sedan flera år prövat idén med skolinternat
i landsbygdsmiljö med till synes
god framgång. EU sådant fältförsök är
Kedjebo internatskola i Västmanland,
där storstadsungdom i 12—14-årsåldern
i en lämplig miljö genom god ledning
och självverksamhet vid sidan av skolarbetet
ej sällan kunnat utvecklas till
lugna och skolanpassadc ungdomar. En
sådan skolform ställer givetvis stora
krav på lärare och personal och tillgång
på lämpliga anläggningar.

Tisdagen den 2 mars 1965

4 Nr 10

Interpellation ang. skolinternat för elever med grava anpassningssvårigheter
i skolarbetet

Behovet av sådan verksamhet i internat
är förvisso stort icke bara för större
städers ungdomar, som icke tillfredsställande
kan anpassa sig till den normala
skolmiljön, utan även för de större
tätorternas skolungdom.

Tillgången på för sådan verksamhet
lämpliga anläggningar är visserligen begränsad,
men det finns säkerligen en
hel del skolkolonier, friluftsgårdar, pensionat
etc. som kan utnyttjas för detta
ändamål. Största bekymret torde bli att
få fram intresserad lärarpersonal i den
bristsituation som råder.

I den mån disciplinläget genom dylika
åtgärder förbättras kommer säkerligen
också rekryteringen av lärare till
skolväsendet i allmänhet att underlättas.

Varje realistiskt försök att bemästra
disciplinsvårigheterna i skolarbetet,
som elever med missanpassningsproblem
förorsakar, bör hälsas med största
tillfredsställelse och stimuleras.

Med hänvisning till vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få ställa följande
fråga:

Avser statsrådet att stimulera skolstyrelser
i landet att i större omfattning
än hittills pröva formen med skolinternat
i lämplig miljö för elever med grava
anpassningssvårigheter i skolarbetet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

Onsdagen den 3 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, att första kammaren
skulle besluta att vid sammanträde onsdagen
den 10 innevarande månad företaga
val av valmän och suppleanter
för utseende av riksdagens militieombudsman
och dennes ställföreträdare.

Detta förslag antogs.

Föredrogos och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

29, om godkännande av protokoll
angående varuutbytet mellan Sverige
och De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union m. m.; samt

nr 31, angående godkännande av
ändringar i konventionen om upprättande
av Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO).

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 32, angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m., hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge sociologisk
undersökning av religionens betydelse
som samhällsfaktor, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Ang. firmaskydd

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av motioner
angående firmaskydd.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 20
i första kammaren av fru Wallentheim

m. fl. och nr 29 i andra kammaren av
herr Carbell hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att vissa stadganden i lagen
den 13 juli 1887 angående handelsregister,
firma och prokura samt i tryckfrihetsförordningen
måtte göras till
föremål för skyndsam översyn i syfte
att åstadkomma tillfredsställande rättsskydd
för enskilda näringsidkare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna I: 20 och II: 29 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr PALM (s):

Herr talman! Eftersom inte huvudmotionären
har tillfälle att vara här i dag,
skulle jag vilja knyta några reflexioner
till denna motion.

Det sägs i utskottets utlåtande, att de
frågor som tagits upp i motionen, redan
är under övervägande i firmautredningen.
Nu vet vi att problemet om
firmaskydd inte är nämnt i den utredningens
direktiv, men vi tackar för att
motionen tydligen har fått den effekten
att frågan tagits upp i utredningen, sedan
här ifrågavarande missförhållanden
påpekats.

Men det finns en annan sida av problemet
som är besläktad med den i motionen
berörda frågan — jag syftar på
de förhållanden som råder beträffande
namnen på olika tidskrifter. Som bekant
finns det möjligheter att kringgå
gällande återkallelsebestämmelser genom
att ge ut lösa blad fyra gånger om
året, och jag har från säker källa inhämtat
att detta förekommer i mycket
stor utsträckning. Jag tycker det är angeläget
att man riktar uppmärksamheten
på den omständigheten, därför att

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Ang. inrättande av en befattning som attaché för ekonomiska frågor vid Sveriges
ständiga representation vid Förenta Nationerna

det finns en tendens att på det sättet
monopolisera en rad attraktiva tidskriftsnamn.
Ett speciellt exempel på
det är en tidskrift som dog 1945 — och
sedan dess inte utkommit i allmänna
marknaden —- men vars namn fortfarande
ligger låst hos den store tidskriftsutgivaren
här i staden och inte
är tillgängligt för andra, som gärna skulle
vilja överta namnet. Jag har den uppfattningen
att sådant förekommer i mycket
stor omfattning och tror mig veta
att man håller på att närmare granska
•dessa förhållanden. Det är synnerligen
angeläget att vi får helt klarlagt, i vilken
utsträckning det förekommer.

Herr talman! Jag har intet yrkande i
detta avseende men har med hänsyn
till utskottets skrivning ändå velat göra
detta påpekande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av motioner om rätt
till beriktigande av uppgift i massmedia;
och

nr 5, i anledning av motion om
skydd mot publicering i massmedia av
nedsättande uppgifter om enskild person.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. inrättande av en befattning som
attaché för ekonomiska frågor vid Sveriges
ständiga representation vid Förenta
Nationerna

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att ändra personalförteckningen
för utrikesförvaltningen
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över utrikesdeparljementsärenden
för den 4 januari 1965 föreslagits,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för utrikesförvaltningen
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1965/66,
dels ock till Utrikesförvaltningen: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 44 239 000 kronor.

Kungl. Maj:t hade beträffande specialattachéer
bland annat föreslagit, att
en befattning som attaché för ekonomiska
frågor i lönegraden Ae 25 skulle
inrättas vid Sveriges ständiga representation
vid Förenta Nationerna i New
York; tjänsten borde normalt rekryteras
utanför den diplomatiska karriären.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för utrikesförvaltningen
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden
för den 4 januari 1965
föreslagits;

b) godkänna i punkten införd avlöningsstat
för utrikesförvaltningen att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1965/66;

c) till Utrikesförvaltningen: Avlö ningar

för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 44 239 000 kronor.

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

Ang. inrättande av en befattning som attaché för ekonomiska frågor vid Sveriges

ständiga representation vid Förenta Nationerna

Reservation hade anmälts av herr
Dahlén, som dock ej antytt sin mening.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag har avgivit en blank
reservation vid denna punkt och skall
med några ord motivera varför.

Vad jag avser är en föreslagen ny
tjänst i den svenska FN-representationen.
Vi kommer nu att få ett organ som
skall syssla med handel och utveckling,
som det heter, och detta är ju av speciellt
stor betydelse för u-länderna. Men
också Sverige har stort intresse av att
t. ex. utvidga handeln och ytterligare
hjälpa u-länderna med det utvecklingsarbete
som de själva utför under bistånd
från oss. Därför är det glädjande
att Sveriges representation vid FN
får en speciell tjänsteman som skall
syssla med dessa frågor.

Emellertid finns det i vårt land ytterst
få experter på detta område, i varje
fall kvalificerade experter. Det är
intressant att i detta sammanhang anteckna,
att utrikesministern föreslår att
tjänsten i fråga normalt skall besättas
med en person utanför den diplomatiska
karriären. Då har jag frågat mig, om
det verkligen är möjligt att med den
föreslagna lönesättningen förvärva en
kvalificerad expert. Tillfälligt låter det
sig möjligen göra, men jag är litet tveksam
om hur det kan gå i längden.

Vidare får man ju i diplomatiska
sammanhang lov att i någon mån tänka
på vilken ställning vederbörande tjänsteman
har. Därför kan man också sätta
ett frågetecken för om den avlastning
för FN-ambassadören som tillkomsten
av denna tjänst skall innebära verkligen
kan bli så stor att man uppnår det
syfte som är avsett.

Jag har alltså inget yrkande på denna
punkt, men med tanke på kommande
budgetbehandllngar har jag velat anföra
dessa synpunkter. Det är ett betydande
svenskt intresse att vi får en god
svensk representation på detta område,
och med hänsyn till att det inte finns

så många svenskar som kan detta verksamhetsfält
sätter jag alltså ett frågetecken
för den kompromiss som hatgjorts
mellan utrikesdepartementet och
finansdepartementet på denna punkt.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag vill gärna göra en
kort kommentar i denna fråga. Jag kan
därvid knyta an till herr Dahléns anförande
och kan instämma i de synpunkter
han har anfört.

Eftersom Kungl. Maj it har föreslagit
denna tjänst och utskottet enhälligt tillstyrkt
förslaget, är det uppenbart att
det sakliga behovet är dokumenterat.
Det sammanhänger ju med den ökade
mängd ekonomiska och handelspolitiska
frågor som FN-beskickningen
har att handlägga och som kommer att
öka dels på grund av vår utvidgade
u-hjälp och dels på grund av det nya
maskineri för handeln med underutvecklade
länder som nu håller på att
upprättas i FN.

Jag är i likhet med herr Dahlén tveksam
beträffande placeringen av denna
tjänst. Faktum är att det har begärts
att den skall ligga på rådsnivå. Tanken
bär varit att den nye befattningshavaren
skulle kunna röra sig mera
fritt och självständigt på det tjänstemannaplan
i FN där dessa frågor kommer
att handläggas. Det har inte blivit
så, och jag antar att det ligger en
interdepartemental kompromiss bakom
placeringen på en lägre nivå. Man
riskerar härmed att förfela avsikten.
Jag vill erinra om att det redan finns
två befattningshavare på ungefär denna
nivå i beskickningen, nämligen en
förste ambassadsekreterare och en attaché.
Jag vill också nämna att flera
med oss likvärdiga länder har beslutat
inrätta motsvarande tjänster som ligger
på rådsnivå. Det gäller bl. a. Danmark.
Norge har beslutat inrätta en sådan
tjänst men har ännu inte stadfäst,
på vilken nivå den skall ligga.

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Om anslag för restaurering av Kalmar slott, m. m.

Jag har i likhet med herr Dahlén
inget yrkande nu. Men jag föreställer
mig att det blir nödvändigt för utrikesdepartementet
och Kungl. Maj:t att följa
denna fråga och, om erfarenheterna ger
vid handen, komma tillbaka till riksdagen
med förslag om eu ändrad placering
av denna tjänst.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag ber att få instämma
med herrar Dahlén och Möller. I sammanhanget
vill jag uttala min tillfredsställelse
över att Sveriges representant
hos Förenta Nationerna föreslås placerad
i högre lönegrad än tidigare, vilket
markerar den vikt som numera tillkommer
denna befattning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 2—2b

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för
budgetåret 1965/66 till avskrivning av
oreglerade kapitalmedelsförluster, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om anslag för restaurering av Kalmar
slott, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående stat för statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret
1965/66 jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 januari 1965,
föreslagit riksdagen godkänna ett statsrådsprotokollet
bilagt förslag till stat
för statens allmänna fastighetsfond för
budgetåret 1965/66.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 416) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:515), i vilka motioner, såvitt
nu vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte besluta att under Statens
allmänna fastighetsfond till Kriminalvårdsstyrelsens
delfond anvisa

a) för alarmanordningar och omläggningar
av elektriska ledningar 410 000
kronor enligt kriminalvårdsstyrelsens
äskanden i stället för av departementschefen
förordade 275 000 kronor och

b) för ombyggnads- och förvaltningsarbeten
vid äldre fångvårdsanstalter ytterligare
1 000 000 kronor i stället för
av departementschefen förordade
400 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Schött m. fl. (I: 442) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hamrin i Kalmar in. fl. (II: 533), i vilka
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att för restaurering av inre borggårdens
fasader å Kalmar slott för budgetåret
1965/66 anvisa kungl. byggnadsstyrelsen
ett anslag av 250 000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

I. att motionerna I: 416 och II: 515,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:442 och 11:533
icke måtte av riksdagen bifallas;

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

Om anslag för restaurering av Kalmar slott, m. m.

III. att riksdagen måtte godkänna ett slagit under II, godkänna ett utlåtandet
utlåtandet bilagt förslag till stat för sta- bilagt förslag till stat för statens alltens
allmänna fastighetsfond för bud- männa fastighetsfond för budgetåret
getåret 1965/66. 1965/66.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Andersson, Per Jacobsson, Nils
Theodor Larsson, Ståhl, Eliasson i
Sundborn, Nihlfors, Gustafsson i Kårby
och Tobé, vilka ansett

dels att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits,

dels att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:416 och 11:515, såvitt
nu vore i fråga, under Reparationsoch
underhållskostnader in. m. för Kriminalvårdsstyrelsens
delfond upptaga
ett belopp av 3 595 000 kronor,

dels ock att utskottet bort under III
— under förutsättning av bifall till yrkandet
under I — hemställa, att riksdagen
måtte med de ändringar, som
föranleddes av vad reservanterna föreslagit
under I godkänna ett utlåtandet
bilagt förslag till stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1965/66;

2) av herrar Ivar Johansson, Axel
Andersson, Bertil Petersson, Nils Theodor
Larsson, Eliasson i Sundborn, Gustafsson
i Kårby och Tobé, vilka ansett

dels att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade,

dels att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:442 och 11:533, under
Reparations- och underhållskostnader
m. in. för Slottsbyggnadernas delfond
under 1. c) upptaga ett belopp av
1 115 000 kronor,

dels ock att utskottet bort under III
—- under förutsättning av bifall till yrkandet
under II — hemställa, att riksdagen
måtte med de ändringar, som
föranleddes av vad reservanterna före -

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Som motionär i detta
ärende, vilket gäller Kalmar slott, ber
jag att få säga några ord.

Tyvärr är situationen den, att slottet
befinner sig i ett mycket otillfredsställande
skick. Mest angeläget är enligt
kungl. byggnadsstyrelsens uppfattning
att fasaderna till slottets inre borggård
restaureras. Något ytterligare uppskov
med detta arbete kan enligt byggnadsstyrelsen
icke ske, om den ursprungliga
målningsdekoren skall kunna räddas
och restaureras. Eu följd av år har styrelsen
hemställt om anslag för detta ändamål
men förgäves. För några år sedan
beräknades kostnaden till 95 000
kronor, nu i senaste äskandet till
250 000 kronor. Kostnaden ökar samtidigt
som risken ökar att de värdefulla
fasadmålningarna helt skall utplånas.

Utan överdrift kan Kalmar slott betecknas
inte bara som en av våra förnämsta
historiska byggnader utan också
som en av Sveriges förnämsta turistattraktioner.
Vi motionärer har erinrat
om hur bland andra en mängd utländska
turister årligen besöker slottet, och
vi har nämnt hur man där årligen anordnar
en Sverige-Amerika-dag, då ett
stort antal svenskamerikaner kommer
dit. Man befinner sig ju där i en bygd,
varifrån massemigration till Amerika en
gång ägt rum, och i en stad som skänkt
sitt namn åt det första svenska emigrationsskeppet
till Amerika, »Calmare
Nyckel».

Många besökare — inte minst från
det stora landet i väster — har uttalat
sin beundran för slottet, för dess skönhet
och mäktighet, men det gör på dem
ofta ett egendomligt intryck att det för
sitt välstånd så omtalade Sverige inte
bättre vårdar sig om en sådan historisk
klenod. Ofta har de besökt andra
länder, och de gör för oss icke smick -

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Om anslag för restaurering av Kalmar slott, m. m.

rande jämförelser. Man måste förstå
dem och dela deras mening att våra
möjligheter till pietetsfull vård av historiska
byggnader borde vara väsentligt
större än i andra, ofta krigshärjade, länder.

Vi motionärer har hemställt att riksdagen
nu måtte anvisa kungl. byggnadsstyrelsen
det begärda anslaget av
250 000 kronor, men inom statsutskottet
har majoriteten hänvisat till en inom
byggnadsstyrelsen pågående utredning,
som avser planering rörande samtliga
under styrelsens förvaltning stående
historiska byggnader och byggnadsminnesmärken.

Herr talman! Då byggnadsstyrelsen
redan en följd av år äskat anslag för
just detta arbete på Kalmar slott, måste
det vara fullständigt klart att det här
gäller ett synnerligen angeläget arbete.
Därför bör man inte avvakta någon utredning.
Man kan inte avvakta den,
om man inte vill riskera att dessa mycket
värdefulla fasadmålningar helt utplånas.
Dess bättre föreligger det inom
statsutskottet en reservation, i vilken
det yrkas bifall till motionen. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till denna
reservation.

Häri instämde herr Svanström (ep).

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! I anslutning till denna
punkt i utskottets utlåtande har jag i
egenskap av motionär deltagit i en reservation
mot utskottets ställningstagande.
Reservationen går ut på att ett
anslag på 250 000 kronor anvisas för
restaurering av den inre borggårdens
fasader på Kalmar slott.

Låt mig inledningsvis erinra om att
sedan man i vårt land för cirka hundra
år sedan började att intressera sig för
historiska minnesmärken, har Kalmar
slott genomgått flera restaureringar. Sålunda
genomfördes en inre sådan under
åren 1855—1862 och en mera genomgripande
yttre restaurering, varvid
bland annat de nuvarande tornspirorna

framkom, företogs under 1880- och 90-talen. Den senaste större restaureringen
ägde rum under 1920- och 30-talen med
början 1921 och under ledning av professor
Martin Olsson. Den senare delen
av denna restaurering, som skedde under
1930-talet, innebar bland annat att
den gamla vallgraven grävdes fram
och vindbryggan rekonstruerades efter
gamla ritningar. Sedan dess har åtgärderna
varit begränsade till ett mera
löpande underhåll, vilket stannat vid
en genomsnittlig årlig kostnad av cirka
20 000 kronor.

Det torde därför mot denna bakgrund
framstå såsom tämligen klart, att
efter nu snart 40 år är denna gamla
byggnad i behov av en omfattande restaurering.
Detta verifieras också av den
expertundersökning som en specialist
på konstruktioner från kungl. byggnadsstyrelsen
har gjort på slottet. Sålunda
har man kunnat konstatera allvarliga
sprickbildningar i det yttre
murverket och insekter och torröta har
gjort allvarligare angrepp på träkonstruktionerna
än vad man tidigare hade
räknat med. Ett observandum i detta
sammanhang är att man ju under hösten
temporärt fick avstänga slottskyrkan
därför att träbjälklaget där sviktade.

Såsom framgår av motionen och den
reservation som har anförts till statsutskottets
utlåtande motsvarar det omedelbara
behovet det belopp som reservanterna
har stannat för, vilket alltså
avser en restaurering av den inre borggårdens
fasader. Enligt byggnadsstyrelsen
är det synnerligen angeläget att detta
arbete snarast kommer till stånd, om
inte allvarliga skador skall uppstå, bl. a.
på dekoren. Utöver detta kommer också
såsom jämväl angelägna uppgifter en
översyn av slottets koppartak samt tre
av de yttre fasaderna, som är i behov
av eu snar översyn, om inte även här
mycket allvarliga skador skall uppstå.

Till dessa behov, som är de omedelbara
och högaktuella behoven, kanske
dessutom kan knytas önskemål om en

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

Om anslag för restaurering av Kalmar slott, in. m.

framtida inre restaurering, som skulle
möjliggöra ett nyttjande av slottet för
andra ändamål än såsom museum. Jag
tänker därvid på möjligheten att iordningställa
vissa salar eller delar av
slottet, vilka kan användas exempelvis
för länsrepresentationen och även i
viss utsträckning för kongressändamål.
Därtill torde önskemål om serveringsmöjligheter
bli aktuella med hänsyn till
turistströmmen, som ständigt ökas. Under
år 1964 torde slottet t. ex. ha besökts
av cirka 35 000 turister, och den
siffran kommer säkert att öka för varje
år, allteftersom turismen ökar i omfattning.

Statsutskottet avvisar motionen mycket
hovsamt, något som jag vill stryka
under. Jag föreställer mig att utskottet
hyser en känsla av sympati för motionens
syfte, men med hänvisning till pågående
utredning avstyrker utskottet
motionen. Till detta vill jag bara påpeka
att det, trots den allmänna översyn som
äger rum angående medelsbehovet för
underhåll av denna typ av byggnader,
ändå äskas avsevärda belopp till andra
slottsbyggnader i landet. Om jag inte
minns fel rör det sig om cirka fem miljoner
kronor. Det torde därför inte av
den anledningen finnas något hinder
att biträda motionsyrkandet. Då man
torde kunna räkna med att utskottsmajoriteten
tyvärr vinner framgång vid
dagens behandling av denna fråga, vill
jag bara till sist stryka under att det,
även om så blir fallet, vore angeläget
och önskvärt med en stark uppslutning
bakom reservationen till förmån för
den gamla Kalmar-borgen, som med
sina anor från 1100-talet otvivelaktigt
är ett av de förnämsta historiska minnesmärkena
inte bara i Sverige utan i
hela Norden.

I denna förhoppning ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
nr 2 av herr Ivar Johansson in. fl.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Med några ord ber jag
att få t i 11st Yrka reservationerna nr 1

och 2 till statsutskottets utlåtande nr
28. Vad reservationen nr 1 beträffar
synes det ligga i så öppen dager att den
avser ett vitalt samhällsintresse, att inte
mycket är att tillägga utöver vad som
står i motionen.

Beträffande reservation nr 2, som
herrar Schött och Bertil Petersson nu
talade om, ligger saken måhända något
annorlunda till. Den avser en fråga,
som ytligt sett inte är så allvarlig och
överhängande. Den omfattas inte heller
av så många reservanter som reservation
nr 1. Dock vill jag understryka,
att motionen och dess syfte ingalunda
är att anse som en lokal angelägenhet
för Kalmar stad och bygd. Vi hade förra
året att diskutera ett förslag om att
restaurera bl. a. riddarsalen på Läckö
slott. Förslaget föll då på en handfull
röster. Denna fråga är av liknande art,
och det vore att beklaga om samma öde
skulle drabba den. Herr Petersson tycktes
dock ana det. Han var något pessimistisk,
tyckte jag.

Utskottsmajoriteten stöder sig på att
departementschefen dock har begärt
och även får 50 000 kronor för att utreda
framtida behov av underhållsarbeten
m. m. under titeln »Slottsbyggnadernas
delfond». Här föreligger emellertid
inte något behov av en utredning.
Under en följd av år har förfallet inom
Kalmar slott vitsordats. Man frestas
nästan att ta till det gamla ordstävet
om kon, som dör medan gräset växer.
Alla vet vi dock att en byggnads förfall
aldrig sker rätlinjigt, om man skall
uttrycka sig matematiskt. Tvärtom sker
förfallet i ett accelererat tempo till en
viss punkt, då byggnaden kallas ruin.
Ingen kan därför tänka sig att det med
åren skulle bli billigare eller enklare att
göra de nödvändiga restaureringsarbetena.
Tvärtom kan under den tid som
måste gä, innan den förutskickade allmänna
utredningen leder till resultat,
oersättliga värden gå till spillo och kostnaderna
avsevärt ökas.

Det skulle vara mycket glädjande att
arbeta med sådana här frågor, om stats -

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Om anslag för restaurering av Kalmar slott, m. m.

verket gick i spetsen. Se dock på Konstakademiens
byggnad några steg härifrån!
Inte är det väl värdigt vårt land
att visa fram en sådan fasad! Citadellet
i Landskrona diskuterade vi förra året
och likaså Läckö och Bogesund. Denna
gång gäller det Kalmars gamla ärevördiga
slott. Kan vi inte låta allt talet
övergå till handling och här göra en
räddningsaktion? Kan vi annars stå till
svars för våra efterkommande? Jag vill
peka på att ett ökat välstånd ger ökad
förståelse för vården av vårt historiska
arv, och domen över försumligheter
kommer att falla hårt.

Herr talman! Jag ber att extra starkt
få tillstyrka reservationerna under detta
utlåtande.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag för min del tror att
de skäl som framförts från reservanternas
sida är starka. Det råder väl ingen
tvekan om att det vore befogat att nu
försöka genomföra en upprustning av
Kalmar slott. Jag är ju själv smålänning
och känner väl till Kalmar slott,
även om det inte ligger i vad jag brukar
kalla »stora» Kronobergs län.

Men denna fråga är en avvägningsfråga
som alla andra. Vi har först i avdelningen
och sedan i statsutskottets
plenum sagt oss, att vi inte kan mot
Kungl. Maj:ts förslag rycka ut Kalmar
slott och anslå pengar till den begärda
upprustningen där. Jag vill peka på att
även när det gäller andra sådana här
byggnader har det skett stora prutningar
i statsverkspropositionen. När det
gäller reparations- och underhållskostnader
för de kungliga slotten med tillhörande
byggnader är prutningen inte
så stor, men i stället för 1 370 000 kronor
har man stannat för 1 320 000 kronor.
I fråga om reparations- och underhållskostnader
för uthyrda lägenheter
vid Drottningholm, Ulriksdal och Haga
har man stannat för 380 000 kronor mot
begärda 500 000 kronor, och när det

gäller reparations- och underhållskostnader
för vissa historiska byggnader
och bvggnadsminnesmärken m. m. har
man stannat för 865 000 kronor i stället
för begärda 1 300 000 kronor. Jag har
med detta bara velat understryka att
när vi inom fjärde avdelningen behandlat
dessa frågor, har vi sagt oss att man
helt enkelt får godta de prutningarna.

Sedan har motionären anfört de skäl
mot bifall till reservationen, som jag
själv skulle anföra. Jag behöver bara
hänvisa till vad som står i statsutskottets
utlåtande. Det pågår ju faktiskt en
utredning, som avser att man skall fastställa
i vilken ordning man skall utföra
reparationsarbetena på gamla historiska
byggnader och slott, och det har anslagits
50 000 kronor för denna utredning.
Utskottet har gått så långt att utskottet
understrukit angelägenheten av
att utredningsarbetet bedrives med all
den skyndsamhet som av omständigheterna
befinnes påkallad, men sedan
stannat för att avstyrka motionerna.

Vi hade förra året en diskussion om
Läckö slott och citadellet i Landskrona.
Det var särskilt Läckö slott som tilldrog
sig uppmärksamheten. Vi stannade då
— det gällde dock inte precis samma
sak; det gällde inte det yttre av byggnaderna
-— för att hänvisa till utredningen.
I år har vi understrukit angelägenheten
av att den blir färdig, så att
man kan få fastställt i vilken ordning
man skall ta upp dessa arbeten och hålla
de gamla slotten och byggnaderna
vid liv.

För min del vill jag tillägga att det
inte är säkert att man skall ha kvar alla.
Kalmar slott är dock ett sådant minnesmärke
som är väl värt att vårdas. Vi
har funderat mycket på dessa saker, innan
vi inom statsutskottet tog ställning
till motionärernas förslag men bär till
slut inte ansett oss kunna bifalla motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

Om anslag för restaurering av Kalmar slott, m. m.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,

(ep):

Herr talman! Jag vill också något delta
i dagens strider omkring Kalmar
slott. Min äldste kände stamfar Henning
Stenson i Gillberga var bjuden till Kalmar
slott i mitten på 1500-talet för att
där komma på stegel och hjul. Han kom
inte dit, utan föredrog att do fredlös.
Ändå, herr talman, vill jag möta upp till
försvar för Kalmar slott i dag.

Jag kan vitsorda vad herr Fritz Persson
har sagt. Det har tillkommit en utredning
inom byggnadsstyrelsen för att
se över behoven beträffande underhåll
och restaurering av våra slottsbyggnader
— vilka som skall väljas ut och i
vilken ordning arbetet skall ske. Det
är alldeles riktigt. Vi väntar på resultatet
av den utredningen. Men byggnadsstyrelsen,
som har hand om denna
ännu inte färdiga utredning, har också
haft att göra upp förslag i sina petita
för det löpande året, och byggnadsstyrelsen
har hållit sig inom sin sedvanliga
anspråkslösa ram i avvaktan på utredningen.

Inom denna anspråkslösa ram har
man, tror jag, tagit upp fem objekt med
förhållandevis blygsamma belopp. Det
största råkar emellertid vara anslaget
till Kalmar slott för underhåll av den
inre borggårdens väggdekor, 250 000
kronor. Så är det fyra andra slott som
är ihågkomna i denna rutinmässigt
framlagda petitaskrivelse.

Man får uppmärksamma att byggnadsstyrelsen
är det verk som har hand
om både vården och utredningen.
Trots att den är medveten om att utredningen
skall bli vägvisande för
framtiden bär den bland de mest angelägna
uppgifterna uppfört just detta anslag
på 250 000 kronor för att i tid ta
vara på och rädda utsmyckningen på
borggårdens väggar. Det är hög tid beträffande
detta arbete. Om utsmyckningen
förstörs, kan den icke ersättas.

Vid budgetarbetet i departementet
har man sedan som vanligt funnit, att
det inte går ihop och att man måste

stryka något, och då har departementet
strukit en post på 250 000 kronor.
Härvidlag tror jag knappast att man
haft möjlighet eller tillfälle att gå efter
beliovsprincipen, utan det bär antagligen
varit budgettekniska skäl som varit
avgörande. Det är beklagligt, men
det är naturligt att det går till på det
sättet i budgetarbetet. Vi som varit
verksamma i landsting och primärkommuner
vet att det går till på det sättet,
men den myndighet som har vårdnadsplikten
här och samtidigt också utredningsuppdraget,
har ändå upptagit dessa
250 000 kronor såsom ett för året
nödvändigt anslag.

Därför, herr talman, vädjar jag också
till kammaren, när jag yrkar bifall
till reservation nr 2.

Även en annan punkt har föranlett en
reservation, och den gäller fångvårdens
petita. Där begäres ett belopp för alarmanordningar
och omläggning av elektriska
ledningar vid fångvårdsanstalter
utöver vad Kungl. Maj :t har gått med
på för året. Jag måste säga, att när det
gäller denna sak, är vår svenska allmänhet
mycket uppskärrad och oroad
av de ständiga rymningarna, och bland
annat avser ju detta anslag att i någon
män motverka rymningsrisken vid de
äldre anstalterna. Jag tror att det skulle
vara mycket behjärtansvärt att bland
annat av detta skäl tillmötesgå motionärerna
på denna punkt — i enlighet
med vederbörande statsorgans önskemål.

Jag ber därför, herr talman, att också
få yrka bifall till reservation nr 1.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja vända
mig mot herr Perssons anförande, som
i övrigt var mycket sympatiskt och visade
intresse för dessa byggnadsverk.
Jag vill poängtera, att behovet redan är
utrett beträffande Kalmar slott. Beträffande
denna fråga är det således inte
ytterligare utredningar vi behöver, och
vi bär inte heller folk till det. Vad som

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Om anslag för restaurering av Kalmar slott, m. m.

nu behövs för våra byggnader runt om
i landet är i stället pengar, men det är
inga stora pengar.

Det ropas på anslag från alla håll.
Jag bär själv avstått från att motionera
om bidrag till utgrävningarna vid Lödöse,
där vi har ett utomordentligt stort
intresse att bevaka, enbart för att icke
åstadkomma onödiga kostnadshöjningar
i statsbudgeten. Men, herr talman, vi
kommer inte ifrån ansvaret inför våra
efterkommande. Vi måste ta tillvara de
minnesmärken och det historiska arv
vi fått att vårda. I våra dagar gör vi
inte så många byggnader som kommer
att bli vackra minnen att se tillbaka på.
Det är mest hyreskaserner och standardritade
hus som vi kommer att lämna
efter oss. Vi måste i gengäld ta på
oss det ansvar och de kostnader som
räddandet av vårt arv av kulturbyggnader
kräver.

Jag ber att än en gång få yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag bär inte samma
kännedom som herr Larsson om hur behandlingen
tillgår i byggnadsstyrelsen,
när man där försöker tillverka sina petita.
Herr Larsson säger att byggnadsstyrelsen
rutinmässigt lämnat sina petita.
Det tror jag inte. Man har nog
arbetat mycket med att få fram det som
man vill ha genomfört. Inte vet jag heller
precis hur det går till i departementet.
Hem Larsson menar att man
där plötsligt funnit att det inte gick
ihop riktigt och att man då helt enkelt
strukit Kalmar slott ur detta delfondsförslag.

»Det behövs ingen utredning», sade
herr Skärman. För min del menar jag
att det behövs en sådan. Det är inte så
lätt för oss att sitta och avgöra var
man först skall ingripa när det gäller
att rädda historiska byggnader. Vi behöver
en kartläggning som ger oss möj -

lighet att bedöma vad som över huvud
taget skall göras.

Beträffande den reservation som här
har betecknats som nr 1 och som gäller
kriminalvårdsstyrelsens delfond vill jag
påpeka att man naturligtvis också här
har gjort en avvägning. Jag vill också
erinra om vad som står skrivet i bilaga
nr 20 till statsverkspropositionen. På
sid. 32 längst ned och på sid. 33 heter
det: »I fråga om kriminalvårdsstyrelsens
delfond beräknar jag för det löpande
underhållet 1 865 000 kronor.
Därutöver beräknar jag för särskilda
arbeten 995 000 kronor. För ombyggnadsarbeten
vid äldre fångvårdsanstalter
— innefattande bland annat förbättrade
säkerhetsanordningar — beräknar
jag med hänsyn till reservationens storlek
ett medelsbehov av 400 000 kronor
samt för alarmanordningar och omläggning
av elektriska ledningar 275 000
kronor. Beträffande övriga ändamål har
jag godtagit fångvårdsstyrelsens förslag.
» Om man ser efter hur stor den
föreliggande reservationen är, finner
man att det vid utgången av budgetåret
1963/64 fanns ett odisponerat belopp
av cirka 1 180 000 kronor.

Vi har inte heller i detta avseende
inom statsutskottsavdelningen ansett
oss kunna gå längre än vad departementschefen
har gjort. I reservationen
har föreslagits en ökning för de båda
ändamål det nu gäller med cirka
2 100 000 kronor. Det skulle innebära
en anslagshöjning med ungefär 300 procent.
Om man skulle börja bifalla motionsförslag
om höjningar för t. ex. andra
delfonder i samma utsträckning som
här har begärts, vet jag inte var man
skulle hamna.

Jag har med det anförda endast velat
peka på att det här finns reserverade
medel samt att vi inom utskottet ansett
att det här gäller en avvägningsfråga,
varvid vi funnit oss inte kunna gå
längre än vad Kungl. Maj:t har föreslagit.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

Om anslag för restaurering av Kalmar slott, m. m.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Det är kanske lyckligt
att vi får en utredning avseende det
framtida underhållet av historiska
byggnader och övriga byggnadsminnesmärken
i landet, men vi vet alla, att en
sådan utredning kommer att ta lång tid.
När vi dessutom hör av herr Fritz Persson
att utredningen bl. a. skall ta ställning
till vilka slott som över huvud taget
skall bevaras till eftervärlden och
vilka som bör få förfalla till ruiner, förstår
man att resultatet av utredningen
kommer att dröja. Det står dock klart
för oss alla, att Kalmar slott inte får
förvandlas till en ruin. Det har ju här
redan tidigare framhållits, att det klart
har framgått att behov av ifrågavarande
arbeten föreligger och att något som
helst uppskov icke är tillrådligt. Ett
uppskov kommer endast att innebära
ökade kostnader och kanske rent av
att fasadmålningarna helt förstöres.

Jag vill understryka vad herr Skärman
anförde, nämligen att det här inte
gäller en speciell kalmarfråga utan en
riksfråga. Det gäller här en angelägenhet
av verkligt riksintresse.

Herr talman! Det skulle hedra Sveriges
riksdag, om den besinnade detta
och biföll byggnadsstyrelsens äskande.
Jag vill därför än en gång yrka bifall
till reservation 2.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Det kanske förvånat
några att en norrlänning, alltså en person
som hör hemma långt från Kalmar
slott, återfinnes bland dem som står under
denna reservation. Jag kan i varje
fall inte beskyllas för att göra det av
lokalpatriotiska skäl. Att jag finns med
bland reservanterna beror kanske i
främsta rummet på att jag vid mitt besök
i somras kunde se vad som höll på
att ske med Kalmar slott och att jag
diirför vet att det måste vara nödvändigt
att så snart som möjligt göra någonting
för att bota de allvarliga skador
som har uppstått där.

Jag ansluter mig emellertid till reservanterna
också därför att jag anser att
utskottsmajoritetens resonemang är
fullständigt orimligt. Detta gäller även
det resonemang som herr Fritz Persson
har fört här i dag. Han säger att majoriteten
inte ansett sig kunna rycka ut
Kalmar slott ur sammanhanget. Jag har
anslutet mig till reservanterna därför
att herr Persson och de andra just har
gjort det. De har ryckt ut Kalmar slott
ur sammanhanget. Om man hade varit
logisk och menat att den utredning som
man skyller på verkligen var något att
lita till, skulle man ju ha behandlat övriga
fyra slott på samma sätt. Varför
skulle av de fem slott det här gäller utredningen
bara komma att omfatta Kalmar
slott? Hur kunde statsutskottets
majoritet och majoriteten inom fjärde
avdelningen vara så säker på att behovet
för de fyra andra slotten var så nödvändigt
att man inte behövde invänta
något resultat av utredningen beträffande
dem?

Den bedömning som byggnadsstyrelsen
har gjort är nog riktig. Herr Persson
förklarade ju här också alldeles
nyss att byggnadsstyrelsen lagt ned
mycket arbete på sina petita. Varför
skulle just arbetet beträffande Kalmar
slott vara det sämsta och minst välgrundade,
så att herr Persson kunde
rycka ut detta slott ur sammanhanget?

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till dem som har yrkat bifall till reservationen.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Schött säga, att jag personligen gjort
den reflexionen att den översyn det här
gäller kommer att ge till resultat att
man inte behöver bevara alla gamla
byggnadsminnesmärken som finns här
i landet.

Jag vill vidare till herr Axel Andersson
säga, att herr Andersson nog vet hur
det går till när ämbetsverken framlägger
sina petita. Det är klart att de läg -

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Om anslag för restaurering av Kalmar slott, m. m.

ger ner mycket arbete på dessa framställningar,
och det bör ju ankomma på
dessa statliga verk att lägga fram förslag
som de anser vara nyttiga och godtagbara,
men det måste väl ändå ankomma
på Kungl. Maj:t och riksdagen
att göra själva avvägningen. Hur skulle
det se ut om man skulle, därför att ett
verk har sagt att det är nödvändigt att
göra vad det har föreslagit, alltid godta
verkets förslag i stället för att försöka
— vilket är det väsentliga i detta sammanhang,
i varje fall för oss — vid behandlingen
taga hänsyn också till
Kungl. Majrts förslag? Jag har alltid
haft den uppfattningen, att det bör ankomma
på de olika statliga verken att
slå vakt vart och ett om sitt område
men att det sedan bör ankomma på
statsmakterna att göra avvägningen.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! För att undvika något
som helst missförstånd vill jag understryka
att det inte är något fel med
byggnadsstyrelsens utredning — den
har riksdagen beställt, och vi önskar att
den skall leda till att vi för lång framtid
får ett program för att omhändertaga
våra byggnadsminnesmärken och för
att få klarhet, i vilken ordning det är
angeläget att få de olika objekten under
behandling. Det föreligger alltså inte
här något motstånd från något håll mot
denna utredning —- den är nödvändig
för framtiden. Men samtidigt har den
myndighet som verkställer denna utredning
— kungl. byggnadsstyrelsen —
i sina petita för året upptagit vissa nödvändiga
reparations- och underhållsarbeten,
och av de fem objekt som det
här gäller har ett, nämligen Kalmar
slott, strukits bort. Den utredande myndigheten,
kungl. byggnadsstyrelsen, har
ju ändå vid sidan av den av myndigheten
bedrivna utredningen ansett att det
är nödvändigt att utföra detta arbete på
Kalmar slott under detta budgetår.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Persson säga, att jag beundrar herr
Persson och hans förmåga att bara efter
någon timmes diskussion i statsutskottets
fjärde avdelning konstatera, att
fyra femtedelar av det mödosamma arbete
som byggnadsstyrelsen nedlagt är
förnuftigt men att återstående femtedel
av arbetet är oförnuftigt, alltså den
del som gäller Kalmar slott.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag vill till herr Larsson
säga, att Kungl. Maj :t har prutat
även på de belopp som byggnadsstyrelsen
föreslagit när det gäller andra kostnader
än dem som här diskuteras. När
det gäller reparations- och underhållskostnader
för uthyrda lägenheter vid
Drottningholm, Ulriksdal och Haga har
det skett en prutning med 120 000 kronor.
I fråga om reparations- och underhållskostnader
för vissa historiska byggnader
och byggnadsminnesmärken
in. m. har det skett en prutning med
435 000 kronor.

Jag skall inte förlänga diskussionen
med herr Andersson. Han säger alt det
är underligt att vi inom fjärde avdelningen
har kunnat pröva dessa förslag
efter någon timmes diskussion, när
byggnadsstyrelsen —- som jag framhållit
— säkerligen lagt ned mycket arbete
på sina petita. Att herr Andersson resonerar
på det sättet, måste bero på att
han inte kan skilja på vilka uppgifter
det är som åligger byggnadsstyrelsen
och andra ämbetsverk och de uppgifter
som åvilar Kungl. Maj :t och riksdagen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

Ang. statsbidraget till allmän försäkringskassa, m. m.
utskottets hemställan, dels ock att det servationen i denna del; och förklarade

förslag skulle antagas, som innefattades herr talmannen, sedan han upprepat

i den av herr Boman m. fl. vid utlåtan- propositionen på bifall till utskottets

det avgivna reservationen i motsvaran- hemställan, sig finna denna proposi de

del. tion var med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 97;

Nej — 41.

Vidare gjorde herr talmannen jämlikt
de rörande punkten II förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i denna punkt
hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle antaga det förslag, som
innefattades i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna re 2

Första kammarens protokoll 1965. Nr 10

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28 punkten
II, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 61.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten III hemställt.

Ang. statsbidraget till allmän försäkringskassa,
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av väckta
motioner angående statsbidrag till allmän
försäkringskassa, m. m.

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Ang. statsbidraget till allmän försäkringskassa, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 234 i första kammaren av herrar
Ottosson och Enarsson samt nr 289 i
andra kammaren av herr Magnusson i
Borås m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte
antaga i motionerna införda förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
lagen om allmän försäkring den 25 maj
1962 (nr 381); och

2) förordning angående ändrad lydelse
av Kungl. Maj:ts förordning den
4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

De i motionerna framlagda förslagen
avsågo,

att karensbeloppet vid läkemedelsrabatteringen
skulle höjas från tre till fem
kronor,

att statsbidraget till läkemedelsrabatteringen
skulle slopas samt

att det allmänna statsbidraget till
sjukförsäkringen skulle sänkas från 50
till 45 procent.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:234 och II:
289, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Hubinette och Ringaby, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till förevarande
motioner I: 234 och II: 289, måtte
för sin del antaga i reservationen införda
förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
lagen om allmän försäkring den 25 maj
1962 (nr 381); och

2) förordning angående ändrad lydelse
av Kungl. Maj:ts förordning den
4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

Herr HUBINETTE (h):

Herr talman! Frågan om karensbeloppets
storlek för läkemedel har vid
flera tillfällen varit föremål för riksdagens
behandling; det framgår med
önskvärd tydlighet av årets utlåtande
från andra lagutskottet i ärendet. Vad
som också framgår tydligt är att man
från utskottsmajoritetens sida hela tiden
varit negativ till en lösning av denna
fråga enligt motionärernas önskan.
Det underliga är att man vid behandlingen
inte anfört sakskäl utan alltid
byggt sin negativa attityd på att antingen
en utredning pågått eller en bearbetning
av ett utredningsförslag sysselsatte
vederbörande departementschef.
Det är enligt min uppfattning ett underligt
men tyvärr inte ovanligt sätt att
förhala eu frågas lösning. Det måste väl
ändå erkännas, att när inte detta karensbelopp
varit föremål för någon justering
sedan år 1954 och vi ändå har
haft en så stor penningvärdeförsämring
som vi bär haft, är det inte mer än
rimligt att göra den förändring som föreslås
i motionen. Det skulle ju innebära
en ganska stor besparing åt statskassan,
och det kan på inget sätt anses
betungande för den enskilde, då det i
medeltal endast skulle betyda en kronas
merutgift per inköp av läkemedel.
Dessutom innebär detta förslag att man
gör en stor administrativ förenkling.
Ersättningsärendena beräknas minska
med en tredjedel, och vad det betyder
för samhället i dag med dess brist på
arbetskraft kan väl var och en förstå.

Reservationen innehåller dessutom
yrkande om att statsbidragen till allmän
försäkringskassa minskas från nuvarande
50 procent till 45 procent. Den
därigenom uppkomna besparingen för
statsverket uppgår till den icke oväsentliga
summan 41,5 miljoner. Denna reform
behöver inte medföra någon höjning
av sjukförsäkringsavgifterna, utan
den innebär endast att man begränsar
utbyggnaden av den obligatoriska sjukförsäkringens
fonder, som den 31 december
1963 — det är det sista år som

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

det finns uppgift om — uppgick till 582
miljoner kronor.

Jag har, herr talman, med detta velat
yrka bifall till reservationen i andra
lagutskottets utlåtande nr 3.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Som framgår av utskottets
utlåtande, har ärenden av samma
slag som detta behandlats vid de tre senaste
riksdagarna, och ingen gång har
riksdagen funnit tillräckliga skäl föreligga
för att ta så allvarligt på det förslag
som framlagts av högerns representanter.
Det resonemang som herr Hubinette
här framfört kan spåras också
i andra förslag, nämligen att det inte
medför några extra kostnader, eftersom
utgifterna kan täckas av fonder.

Det är visserligen ett faktum, att sjukförsäkringen
under den nuvarande goda
konjunkturen, som också återverkar
på sjukligheten, har kunnat spara fonder,
men det står väl klart för alla, att
om man höjer karensbeloppet för läkemedlen
från 3 kronor till 5 kronor, så
att de sjuka själva skall betala 5 kronor
i stället för 3, så måste detta kosta
i varje fall de sjuka någonting. Staten
sparar ingenting på en sådan anordning,
eftersom statens bidrag till denna
del av sjukförsäkringskostnaderna är 1
krona 15 öre per medlem och det inte
föreslås någon ändring i det avseendet.

Däremot föreslås i samma motion
och reservation, att bidraget till vissa
delar av sjukförsäkringen skall sänkas
från nuvarande 50 procent till 45 procent.
Detta skulle heller inte kosta de
sjukförsäkrade någonting, utan utgifterna
skulle täckas med fondpengar.
Utskottet har inte fallit för detta resonemang,
utan konstaterar även i år, att
ingenting skett som bör föranleda ändring
av det tidigare ställningstagandet
till liknande yrkanden. Utskottet hemställer
följaktligen om avslag på motionerna
I: 234 och II: 289, och jag yrkar
bifall till detta utskottets förslag.

Om änkepension för kvinna i visst fall

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hubinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hubinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej — 25.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om änkepension för kvinna i visst fall

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av väckta

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Om änkepension för kvinna i visst fall
motioner om änkepension för kvinna i
visst fall.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskottet hänvisade motioner,
nr 11 i första kammaren av herr
Olsson, Erik, och herr Dahlberg samt
nr 14 i andra kammaren av herr Wikner
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning angående rätt för kvinna,
som levt under äktenskapsliknande förhållanden
med en man, att erhålla änkepension
vid dennes frånfälle.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:11
och II: 14, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Dahlberg, vilken likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Till andra lagutskottets
utlåtande nr 4 har jag fogat en blank
reservation. Jag är också motionär i
denna fråga, som i korthet går ut på
att hos Kungl. Maj :t hemställa om en
utredning angående rätt för kvinna,
som levt under äktenskapsliknande förhållanden
med en man, att erhålla änkepension
vid dennes frånfälle.

Denna sak är ju en gammal bekant.
Enligt 1946 års folkpensionslag gällde,
att en kvinna, som hade bott tillsammans
med en man under äktenskapsliknande
förhållanden avsevärd tid, kunde
erhålla folkpension. I 1960 års lag
togs denna bestämmelse bort, och det är
nu endast då de har barn tillsammans,
som kvinnan kan få änkepension. Det
är här närmast fråga om att tillförsäkra
dessa kvinnor ett grundskydd, framför
allt genom folkpensionen.

När det gäller yrkesskadeförsäkringen
finns en liknande bestämmelse. I

det fallet kan den efterlevande kvinnan
erhålla livränta. Därför vore det tacknämligt,
om man kunde få tillbaka den
från 1946 gällande bestämmelsen.

Nu är en hel del av dessa problem föremål
för utredning i pensionsförsäkringskommittén,
och det finns ju också
en speciell utredning om yrkesskadeförsäkringens
inordnande i socialförsäkringen.
Jag har inte velat göra någon
egen reservation på denna punkt,
eftersom frågan i ett eller annat sammanhang
kommer upp längre fram, när
dessa utredningar blir klara. Jag tycker
dock att man måste ha en lagstiftning,
som är så konstruerad att man
ser till de sociala förhållandena och
bortser ifrån om det föreligger äktenskap
eller inte. Det är åtskilliga kvinnor
som lever under sådana betingelser.
Tidigare förelåg enligt 1946 års
lag och även inom yrkesskadeförsäkringen
ett sådant förhållande som gör
att många kvinnor inte bär det skydd
som de gifta kvinnorna har. Om mannen
avlider före 67 års ålder kan de få
ekonomiska besvärligheter och har inte
det skydd som de gifta kvinnorna har.

Herr talman, jag bär inget yrkande,
utan jag får återkomma till denna fråga
vid ett senare tillfälle när de pågående
utredningarna blivit klara.

1 detta anförande instämde herr
Olsson, Erik, (s).

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Denna fråga är inte så
enkel som herr Dahlberg vill göra den
och inte heller i socialt hänseende så
självklar som han tror att den är.

Det är riktigt som han säger att den
lösning av frågan som han nu i motioner
har företrätt är den ordning som
gällde före 1960, men 1958 års socialförsäkringskommitté
fann att den ordningen
under tiden fram till 1960 hade
föranlett så många tvister och diskutabla
beslut i pensionsstyrelsen om tilllämpningen
av den gamla 12 § i folk -

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

pensioneringslagen, att det fanns skäl
att diskutera huruvida det inte skulle
krävas någonting annat i botten för ett
konstaterande av att det förelåg samlevnad
under äktenskapsliknande förhållanden.
Ett konstaterande av att sådant
förhållande föreligger är nämligen inte
alltid till fördel för parterna i en sådan
samlevnad. Eftersom frågan om vilken
ordning som skulle tillämpas inte
blev aktuell förrän i samband med inträffat
pensionsfall, kunde ett avgörande
inte ske förrän då pensionsförmåner
skulle beviljas eller avslås. Det är en
fördel för kontrahenterna att i pensionshänseende
betraktas som av varandra
oberoende om båda lever intill
dess pensionsrätt inträder — då får
nämligen vardera pension såsom ensamstående,
och summan blir högre än
om de får pension som äkta makar.

Däremot är det självfallet en fördel
för den efterlevande om mannen dör
och det blir fråga om änkepension —
då kan en sammanboende kvinna, som
betraktas såsom jämställd med gift
kvinna, erhålla änkepension. Om mannen
mister sin arbetsförmåga i sådan
utsträckning att det blir fråga om förtidspension,
kan han inte få hustrutilllägg
för den sammanboende kvinnan
om det icke tidigare bar konstaterats
ett sammanboende av samma karaktär
som om de vore gifta med varandra.

Det var detta som föranledde att 1958
års socialförsäkringskommitté fann en
lösning som skulle vara litet mera att ta
fasta på. Sammanboendet skulle jämställas
med äktenskap om det hade resulterat
i barn. I så fall är kvinnan
jämställd med gift kvinna i pensionshänseende,
och när de båda sammanboende
blir pensionsberiittigade får de
följaktligen pension som om de vore
gifta med varandra. Eftersom avgörandet
sker först i samband med att ett
pensionsfall inträder, är det inte så enkelt
att på förband avgöra vilket som
skulle kunna vara det förmånligaste.

Jliir tillämpades alltså tidigare den
ordningen att pensionsstyrelsen vid

Om änkepension för kvinna i visst fall
varje sådant inträffat pensionsfall hade
att avgöra om sammanlevnaden skulle
betraktas såsom likställd med äktenskap
mellan kontrahenterna. Det var
många sådana ärenden som avgjordes, i
första band naturligtvis av pensionsstyrelsen,
som hade att fatta beslut,
men många överklaganden till socialdepartementet
förekom — Kungl. Maj:t
var sista besvärsinstans. Det gick ut direktiv
om att man skulle vara särskilt
försiktig vid fastställandet av sammanlevnadskaraktär,
om mannen och kvinnan
hade flyttat samman vid relativt
hög ålder.

Jag har i detta sammanhang inget annat
yrkande än bifall till utskottets hemställan.
Herr Dahlberg har inte yrkat
någonting annat än bifall till utskottets
hemställan men sagt att han väl får
återkomma. Ja, det står alltid fritt, men
bedöm inte vad som är fördelaktigt
och ofördelaktigt för de sammanboende
uteslutande med tanke på ett dödsfall
som bar inträffat och där kvinnan blivit
utan änkepension. Det finns många
andra faktorer som bör tas med i bilden
när man skall avväga vad som är
mest lämpligt och för parterna mest fördelaktigt
i ett sådant ärende som det nu
diskuterade.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Som utskottets ärade
ordförande säger hade den gamla bestämmelsen,
som tillämpades 1946—
1960, vissa nackdelar när man kom in
på enskilda fall och skulle konstatera
under vilka förhållanden mannen och
kvinnan sammanlevde. Det förekom
självfallet en del trassel. Å andra sidan
medför ju den nuvarande ordningen
att de som lever under äktenskapsliknande
förhållanden fram till 67-årsgriinsen,
och alltså betraktas som icke
gifta, får fördelen av att erhålla pension
som ensamstående. Har de tur att
båda leva efter 67 års ålder blir de alltså
på sätt och vis bättre tillgodosedda
än äkta makar, eftersom de får två ensamståendes
pensioner trots att de le -

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Om tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.

ver tillsammans under förhållanden
som är fullt jämförbara med äktenskap.
Om mannen emellertid avlider före 67
års ålder, och kvinnan är yngre, står
hon på bar backe. Här tycker vi att det
borde vara möjligt att göra en ändring,
även om det medför vissa svårigheter.

Såsom framgår av sid. 4 i utskottets
utlåtande sade 1945 års socialvårdskommitté:
»Kommittén har dock ansett,
att det skulle verka synnerligen stötande
för rättsmedvetandet om personer,
vilka sedan en följd av år sammanbott
såsom makar utan att vara vigda,
på grund härav skulle få avsevärt
högre pension än om de varit gifta.»

Nu säger utskottet på sista sidan, att
om motionärernas yrkande skulle bifallas,
skulle de som nu sammanbor bli
lidande på det. Detta är en konsekvens
som vi är helt medvetna om, men de
kan i alla fall inte bli mer lidande i
ekonomiskt hänseende än äkta makar,
eftersom de ju får pension som makar
och inte som ensamstående. Exempelvis
i yrkesskadeförsäkringen har det
gått att upprätthålla bestämmelser om
att de som under en avsevärd tid lever
under äktenskapsliknande förhållanden
har skydd, men om mannen avlider under
förhållanden som är sådana att yrkesskadeförsäkringen
inte är tillämplig,
finns det inget som helst skydd.

Vi har inte med den här motionen
velat så att säga göra det sämre för
dem som sammanbor efter 67 års ålder
än för äkta makar, men vi har velat
åstadkomma ett pensionsskydd för en
kvinna som före 67 års ålder mister den
man med vilken hon sammanlevt.

Jag har som sagt inget yrkande. Jag
var medveten om att jag inte kunde få
gehör i utskottet för mitt förslag, men
utredningar pågår, och framför allt när
det gäller samordningen med yrkesskadeförsäkringen
måste problemet tas
upp, om man även där skall slopa nuvarande
bestämmelser eller om man i
folkpensioneringen skall göra ändringar.
En samordning kommer förr eller
senare.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Förhållandena inom
yrkesskadeförsäkring är inte jämförbara
med de förhållanden som vi här
diskuterar. Inom yrkesskadeförsäkringen
har man endast haft att ta hänsyn till
om omständigheterna vid inträffad yrkesskada
är sådana att en efterlevande
kvinna skall betraktas såsom likställd
med änka. Där kompliceras inte frågan
av att ålderspension eller annan förmån
senare kan aktualiseras, utan det
gäller ett yrkesskadefall som skall regleras
enligt fastställda grunder.

Svagheten i förslaget är att de som
sammanflyttar inte beredes möjlighet
att i ett tidigt skede själva ge sin mening
till känna. Frågan om pensionsrätten
tas nämligen upp till behandling
först i samband med ett inträffat pensionsfall.
Vi kan inte ha en sådan ordning
att de sammanboende skall i pensionshänseende
betraktas som likställda
med gifta, intill dess att båda uppnått
pensionsåldern för att därefter betraktas
såsom i pensionshänseende
oberoende av varandra. Svagheten i
den tidigare bestämmelsen var nämligen
att frågan om sammanboendets
karaktär inte blev aktuell förrän i
samband att man hade att ta ställning
till pensionsrätten. Jämförelsen med
yrkesskadeförsäkringen är inte relevant
i det här sammanhanget.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om tilläggspension till vissa ålderspensionärer
m. fl

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av väckta
motioner om tilläggspension till vissa
ålderspensionärer m fl.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade, likalydan -

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

Om tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.

de motioner, nr 103 i första kammaren
av herr Virgin m. fl. samt nr 124 i andra
kammaren av herr Heckscher m. fl.

I motionerna hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
av frågan om tilläggspensioner till de
ålderspensionärer, änkor och invalider,
som utan eget förvållande ställts utanför
ATP-systemet eller endast uppbure
tjänstepensioner, som vore oproportionerligt
små, samt att utredningen måtte
verkställas så snabbt, att förslag i ärendet
kunde föreläggas 1966 års riksdag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att förevarande motioner,
I: 103 och II: 124, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Ringaby, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till förevarande
motioner, I: 103 och II: 124, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning av frågan om
tilläggspensioner till de ålderspensionärer,
änkor och invalider, som utan eget
förvållande ställts utanför ATP-systemet
eller endast uppbure tjänstepensioner,
som vore oproportionerligt små,
samt att utredningen måtte verkställas
så snabbt, att förslag i ärendet kunde
föreläggas 1966 års riksdag.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det finns inte anledning
att ägna den i det här utskottsutlåtande!
behandlade frågan alltför utförlig
diskussion i dag. Ur principiell
synpunkt diskuterades den här i kammaren
så nyligen som för litet drygt
tre månader sedan vid behandlingen
av herr Axel Emanuel Anderssons motion
till förra årets riksdag, och jag
tycker att det är alldeles onödigt att ta
upp den diskussionen igen.

Frågan har ju också behandlats i
pressen och belysts ur alla möjliga och
även omöjliga synvinklar, och den är
alltså väl känd.

Utgångspunkten är som bekant att
pensioneringen för vissa grupper inte
är tillfredsställande. Många av dem
som varit med om att bygga upp förutsättningarna
för tilläggspensionssystemet
blir genom de begränsningar som
man från början ansåg nödvändiga att
göra ställda helt utanför detta system,
eller också får de en oproportionerligt
liten pension. Också utskottet delar
uppfattningen att pensioneringen för
de i motionen upptagna åldersgrupperna
inte är helt tillfredsställande.

Yii är av den uppfattningen, att man
bör söka rätta till dessa orättvisor så
snart som det finns möjlighet till det.
Hur detta skall ske är en särskild fråga.
Såsom det anförs i motionen bör en
utredning av frågan om på vilket sätt
pensionsrättvisa skall kunna skapas för
dessa ålderspensionärer, änkor och invalider
— vi uppskattar deras antal i
dagens läge till cirka en miljon — komma
till stånd. Vi är av den uppfattningen,
att det till följd av en rad omständigheter
inte torde vara möjligt att tillgodose
dessa pensionärer enligt samma
grunder som tillämpas för dem som är
berättigade till tjänstepension, och vi
tror därför att lösningen måste sökas i
schablonmässigt beräknade pensionstillägg.

I motionen framhålles också att det
bör övervägas hur dessa pensionstilllägg
skall anknytas till redan beslutade
pensionsformer: om det skall ske till
folkpensionen eller till ATP-pensionen.
Vi anser — och det framgår av motionens
formulering — att den frågan bör
övervägas av utredningen, som ur den
synpunkten alltså är förutsättningslös.
Vi anför visserligen en hel del skäl som
gör att vi tycker att det ligger närmast
till att anknyta pensionstilläggen till
ATP, men det bör som sagt ankomma
på den föreslagna utredningen att undersöka
om den vägen är den rätta el -

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Om tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.

ler om det vore riktigare att anknyta
tilläggen till folkpensionen; det finns
kanske också någon annan möjlighet.

När vi har den uppfattningen att det
ligger närmast till att anknyta till ATP
har vi flera skäl härför. Alla är överens
om att ATP-avgifterna flyter in i
betydligt större mängd än man från
början ansåg skulle bli fallet. Vi har ju
ansett att man tar ut för stor avgift till
ATP. När den för två år sedan bestämdes
för de närmaste åren stödde vi oss
som bekant på en reservant i riksförsäkringsverket
som ansåg att man kunde
hålla sig till eu lägre och för de
närmaste åren konstant uttagningsprocent.
Nu vet jag att man anser att det
ökade flödet av avgifter till ATP huvudsakligen
hänger samman med de
höjda lönerna och, skall vi säga, penningsvärdeförsämringen
och att de i en
framtid kommer att motsvaras av förhöjda
pensionsutbetalningar. Naturligtvis
är det i viss mån sant, och jag vill
inte bestrida att häri kanske ligger den
viktigaste orsaken till ökningen. Men
det finns också andra skäl till att tillflödet
av avgifter blir större än vad det
borde vara och vad man räknade med.
Det är många för vilka det betalats
dubbla, till och med flera pensionsavgifter,
omfattande vardera en större eller
mindre del av avgiften för en full
pension; det kommer ändå bara att falla
ut en pension en gång i framtiden.
Jag tror att herrar riksdagsmän i själva
verket kan uppvisa en mycket stor
provkarta på i olika grad utgående
dubbla eller eventuellt ännu flera pensionsavgifter.

Så har vi de korttidsanställda, som
inte når upp till basbeloppet och som
alltså inte får någon tjänstepension trots
att det betalas in avgifter för dem. Den
frågan är inte löst ännu — huruvida
det av skatteberedningen framlagda förslaget
verkligen kommer att lösa detta
problem synes mig ovisst; frågan kommer
ju att beröras senare i dag. Jag
hoppas emellertid att finansministern
skall kunna finna en väg att lösa frå -

gan; han är ju fortfarande sysselsatt
med att undersöka hur socialvårdsavgifterna
skall tas ut.

Vidare har vi utlänningarna. Det är
många utlänningar som arbetar i Sverige
och för vilkas arbete man betalar
in pensionsavgifter. De kan ändå inte
få någon pension.

Slutligen finns det personer som är
skuldsatta och som till följd av räntebetalningar
är skattskyldiga för endast
en mindre inkomst än den för vilken
ATP-avgifter inbetalas. Även här kommer
det in avgifter som inte har någon
motsvarighet i pensionsutfästelser. Även
om det sägs — det görs också gällande
att den synpunkten är diskutabel — att
de inbetalade pensionsavgifterna är löntagarnas
egendom så vet jag ändå inte
vilka som skall anses ha rätten till dessa
pengar som inbetalas utan att några
pensionsutfästelser är knutna till dem.

Man kan, om man vill utsträcka begreppet,
säga att alla får vara med om
att betala in till ATP. ATP-avgifterna
slår igenom i priserna, ibland synligt
— på många räkningar där ett visst arbete
ingår som en viktig del finns en
post för ATP-avgifter införd — men för
det mesta osynligt. De slår igenom i
skatten — jag vill erinra om att statens
ATP-avgifter, bortsett från de affärsdrivande
verken, utgör 220 miljoner
kronor, vilket innebär nära en procent
av summan för hela budgeten, medan
andelen i landstingsskatten är betydligt
högre.

Jag har hittills inte nämnt någonting
om fonderna. Här vill jag bara understryka
att även så som vi ser på lösningen
av det problem som vi anser bör
lösas, nämligen förbättringen av pensionsförhållandena
för dem som utan
eget förvållande ställts utanför ATP, så
kommer bara en del av avgifterna till
fonderna att användas. Fonderna själva
behöver inte naggas i kanten, och det
kommer fortfarande att flyta in en del
avgifter till dem. Jag vill erinra om att
förräntningen av fonderna är ungefär
en procent högre än som förutsattes

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

Om tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.

från början. Bara det betydde förra året
en med över 50 miljoner kronor ökad
inkomst för fonderna. Jag behöver inte
heller tala om fondernas begränsade betydelse
i ett pensionssystem av fördelningstyp;
det har sagts så många
gånger.

Jag har här, herr talman, med några
ord berört eu del skäl som gör att det
för mig — och för många med mig —
ter sig naturligt att bygga upp de aktuella
pensionsförbättringarna på ATPsystemet.
Jag vet att det finns andra
som anser att lösningen bör ske på annat
sätt. Det blir utredningens uppgift
att undersöka denna fråga och att finna
den lösning som bäst kan tjäna det
ändamål som åsyftas. Det är emellertid
angeläget att utredningen arbetar
snabbt, så att frågan snart bringas till
sin lösning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtande fogade
reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag skulle kunna börja
på samma sätt som herr Kaijser och
bara konstatera att det väl inte finns
någon större anledning att offra många
ord på detta ärende eftersom frågan
liar varit uppe till behandling tidigare
och det kunnat konstateras att högerns
representanter står ensamma bakom
den mening som kommer till uttryck
i motionerna och i reservationen.

Alla vi andra är överens om att det
inte kan vara lämpligt att ta av de medel
som inbetalas till ATP för att täcka
sådana pensionskostnader som avses av
motionärerna och reservanterna. Därmed
är ingalunda sagt att det inte skulle
vara önskvärt att på något annat sätt
helt tillgodose de pensionshöjningar
som högerns representanter finner vara
motiverade — bara kostnaderna kan
betalas på annat sätt än det som gäller
exempelvis för betalningen av folkpensionskostnaderna.

Jag skulle följaktligen kunna nöja
mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan, men herr Kaijser var inte
så fåordig som jag hade väntat utan tog
upp några synpunkter som kanske inte
bör stå helt oemotsagda.

Han sade bl. a. att ATP-avgifterna har
den karaktären att de slår igenom, så
att alla får vara med och betala kostnaderna
i form av höjda priser för det
de köper. Ja, detta är riktigt under förutsättning
att man tar det som helt
självklart att lönerna i dag skulle haft
samma höjd och alltså inte hade varit
högre därest ATP inte kommit till
stånd. Men jag vill fästa herr Kaijsers
uppmärksamhet på att ett av de argument
som framfördes i debatten om
ATP var att dess genomförande betydde
en inskränkning i marginalerna för
lönehöjningar. Utrymmet för lönehöjningar
skulle följaktligen vid förhandlingarna
inte vara lika stort om ATP
genomfördes — arbetsgivarna måste
självklart också ta hänsyn till de pensionsavgifter
som de hade att erlägga
till ATP. Det är utan tvivel riktigt. En
sådan faktor har kommit in i löneförhandlingarna
och har helt naturligt föranlett
att lönehöjningarna blivit lägre
än de eljest skulle ha blivit. Men därför
kan arbetsgivarnas inbetalning av ATPavgifter
inte ha slagit igenom på något
annat sätt än de lönehöjningar skulle
ha gjort, som de anställda ytterligare
hade fått därest ATP inte genomförts.
Karaktären är exakt densamma och
även verkningarna.

Vidare anförde herr Kaijser vissa
synpunkter på sådant som, såvitt jag
förstod, reducerade underlaget för avgiftsinbetalningen.
Han talade om skulder
som på ett eller annat sätt tog sig
uttryck i att det icke skulle bli pension
på basis av de avgifter som i verkligheten
inbetalats. Den tankegången
förstod jag inte riktigt. Finns det någon
ekonom eller annan för pensionssystemet
intresserad som i dag kan stiga
upp och tala om vilka avgifter som
har inbetalts för den pension man lyf -

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Om tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.

ter? Intjänandetiden är för närvarande
20 år och blir längre fram 30 år, och avgifter
betalas nu för ett pensionsunderlag
som är betydligt mindre än det som
blir gällande när pensionen lyftes. De
15 bästa åren skall ju vara avgörande
för pensionen, och vem kan säga om
avgifter motsvarande pensionsförmånen
har betalats? Jag tror att en rent
försäkringsmässig beräkning skulle för
det stora flertalet ge precis det resultat
som opponenterna mot ATP befarade
i debatten före det stora pensionsbeslutet,
nämligen att de faktiskt utgående
pensionerna kommer att bli avsevärt
högre än de som skulle utgå enligt en
rent försäkringsmässig beräkning på
grundval av vad som inbetalats av vederbörande
själva eller av någon annan.
Därför tror jag att man kan lämna
dessa synpunkter därhän.

Fördelningssystemet innebär att pensionerna
utbetalas på ett underlag som
svarar mot de 15 bästa åren, och systemet
skall garantera att det finns medel
till dessa utbetalningar. Under tiden
fram till dess systemet blir fullt genomfört
finns det inte sex eller sju aktiva
på varje pensionerad, troligen kommer
det att röra sig om fyra eller fem, och
det betyder ju en helt annan kostnadsdel
för dem som skall betala — avkastningen
av fonderna behövs för att inte
belastningen på dem skall bli alltför
hög.

Herr talman! Med dessa ord får jag
hemställa om bifall till utskottets utlåtande.

Herr KAIJSER (b):

Herr talman! ATP bygger ju på ett
fördelningssystem, och då är det klart
att avgifterna måhända inte svarar mot
de pensioner som kommer att utbetalas
först efter en lång tid framåt. Men avgifterna
nu beräknas ändå på ett visst
sätt med ledning av de inkomster vederbörande
har i sin tjänst, och då kan
jag inte riktigt förstå meningen med
att dubbla avgifter skall tas ut i vissa

fall. Det går inte riktigt ihop, tycker

jag.

Sedan kan man också säga — och
den synpunkten tryckte vi ganska
starkt på när avgifternas storlek diskuterades
för två år sedan — att ett stabilt
penningvärde har väsentlig betydelse.
Man må ta ut hur stora avgifter
som helst och överbetala hur mycket
som helst vid den tidpunkt då man betalar
in avgifterna. Har man inte ett
stabilt penningvärde, reduceras ju beloppen
ganska betydligt innan man når
fram till den tid då utbetalningen skall
ske. Jag tror inte att man klarar det ens
om man tar in större avgifter. Man kan
därför utan vidare säga, att det är
minst lika väsentligt att man för en sådan
ekonomisk politik att den möjliggör
ett stabilt penningvärde.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Vad vi alla önskar är
väl att få en i varje fall större stabilitet
i penningvärdet än vad vi har kunnat
konstatera under de närmast föregående
åren. Denna stabilitet har dock
inte någon större betydelse i detta sammanhang.
Oavsett om jag eller herr
Kaijser har rätt i våra resonemang om
vad som betalas eller inte betalas, är
det ju dock någonting som berör pensionssystemet
och dem som är anslutna
och kan inte tas som intäkt för att
man skall betala ut av de för stora fonder,
som enligt herr Kaijsers mening
har samlats, till dem som inte tillhör
systemet. Det måste vara ett resonemang
som enbart berör dem som är anslutna
och för vilka avgifter betalats.
Jag har inte haft en tanke på att ett
eventuellt uppkommande fondöverskott
skall kunna tas i anspråk för annat ändamål
än pension till dem som tillförsäkrats
sådan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de därunder framkomna yr -

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

Om hemmafruars rätt
kandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej — 26.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om behörighet
att utöva veterinäryrket in. in.
jämte i ämnet väckt motion; och

till gratisår inom tilläggspensioneringen
nr 7, i anledning av väckt motion
om alternativ tjänstgöring för vissa vapenvägrare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om hemmafruars rätt till gratisår inom
tilläggspensioneringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner om hemmafruars rätt till gratisår
inom tilläggspensioneringen.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
225 i första kammaren av herr Virgin
m. fl. och nr 276 i andra kammaren av
herr Heckscher m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att nämnda motioner, vad beträffade
frågan om pensionsrätt till följd av
barnavård, måtte överlämnas till den år
1963 tillsatta pensionsförsäkringskommittén
att beaktas vid fullgörandet av
kommitténs uppdrag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 225 och II: 276,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört,
samt

2) att förevarande motioner, I: 225
och 11:276, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
under 1) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande hade utskottet bland
annat ansett, att frågan om de hemarbetande
kvinnornas ställning i pensionssystemet
borde bliva föremål för
en förutsättningslös utredning, vilken
lämpligen borde verkställas av pensionsförsäkringskommittén.

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Om hemmafruars rätt till gratisår inom tilläggspensioneringen

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herr Axel Svensson, fru Carlqvist,
herrar Lars Larsson, Dahlberg
och Odhe, fröken Sandell samt herrar
Johansson i Södertälje och Carlsson i
Göteborg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
förevarande motioner, I: 225 och II: 276,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! Motionen om hemmafruars
rätt till gratisår inom tilläggspensioneringen
har riksdagen haft till behandling
under flera år i följd. År 1961
uttalade andra lagutskottet i sitt svar på
en liknande motion, att stora svårigheter
vidlåter dessa problem, att frågan
är svårlöst och att den inrymmer ett
flertal problem.

Den största svårigheten är väl att såväl
i allmänhet som i det enskilda fallet
göra en rättvisande uppskattning i
pengar av värdet av husmödrarnas arbete
i hemmet. Därtill kommer problemet
med avgiften för en sådan pensionering.
Ingenting liar framskymtat i
motionerna under åren om hur och var
dessa avgifter skall tas ut. Jag är säker
på att många barnfamiljer aldrig skulle
orka med de extra utgifterna för husmors
tilläggspensionering. Vi vet också
att många barnfamiljer har ekonomiska
bekymmer under barnens uppväxtår.

Bäst vore väl om en lösning kunde
ske på det sätt familjeberedningen har
kommit fram till i sin utredning, nämligen
att ge vårdnadsbidrag till familjerna
under barnens uppväxtår. Det är just
under de åren som barnfamiljerna behöver
allt det stöd de kan få. Det är att
hoppas att familjeberedningen vid sin
kartläggning av husmödrarnas arbete
och familjernas ekonomi skall komma
fram till för barnfamiljerna riktiga och
rättvisande resultat, som senare skall
kunna användas för hjälp åt barnfamiljerna.

Herr talman! Genom lottens försorg
har socialdemokraterna fått underteckna
reservationen, vilken jag ber att få
yrka bifall till.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Att detta är en fråga
som har tagits upp vid ett flertal riksdagar
är ju egentligen ingen anledning
att inte försöka åstadkomma en lösning
vid det här årets riksdag. Som fru Carlqvist
sade gäller det ju möjligheterna för
de hemarbetande kvinnorna med barn
att få en rimlig pension, grundad även
på de år då de sköter den viktiga sysslan
att handha vårdnaden om barnen.

Så länge vi har ett pensionssystem
som inte till alla delar är ett egenpensionssystem,
utan en del av de pensionerade
kvinnorna är för sin pension direkt
beroende av männen, borde vi väl
ändå försöka skapa rättvisa även för
den grupp som det här gäller. Svårigheterna
att få fram ett rättvisande belopp
för de hemarbetande kvinnorna har utskottet
inte dolt, inte heller andra svårigheter,
men att en fråga är svårlöst är
väl knappast någon anledning till att år
efter år skjuta den ifrån sig och förhala
den.

Talet om att dessa kvinnor mycket
väl kan inarbeta en egen pension, dels
före och dels efter de år då de anser sig
behöva vara hemma och ta vård om
hem och barn, är ju en illusion såsom
arbetsmarknaden nu ser ut och såsom
lokaliseringspolitiken förs. Vi hörde i
går i ett helt annat utskott en föredragning
om ett miljöprogram, och föredraganden
förklarade att arbetsgivarna
fortfarande känner sig väldigt stolta
om de anställer personer -— framför
allt då kvinnor — över 40 års ålder. Det
blir alltså inte så lätt som vi tror för
de här kvinnorna att byta yrke och gå
ut på arbetsmarknaden. Jag tror att den
här gruppen är i avtagande, ty så småningom
kommer inte några kvinnor att
våga ta risken att bygga sin pension på
mannens i stället för på sin egen inkomst.

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

Om hemmafruars rätt

Vad utskottet förordar är ju inga
märkvärdiga saker. Vi har föreslagit att
den här frågan utreds av den pensionsförsäkringskommitté
som redan finns
tillsatt, och det är ju rätt rimliga anspråk.
Sedan är det en helt annan sak
att enligt min mening familjepensionssystemet
är felkonstruerat och måste
förr eller senare göras om i grunden.
Då kan man naturligtvis ifrågasätta om
man skall bygga ut eller bygga på det,
men vi måste i varje fall någon gång
försöka ta ställning till den fråga det nu
gäller och inte under tiden vi har detta
pensionssystem bortse ifrån orättvisorna
för en grupp av kvinnor.

Jag måste säga att reservanterna inte
har nedlagt någon större energi på att
utforma sina synpunkter. Det kan möjligen
bero på att majoritetspartiets förmåga
att skriva reservationer har legat
i träda så länge att det bara kunnat
bli några rader, när det nu för ovanlighetens
skull blev så att dess representanter
fått stå för reservationen,
men nog förefaller det lite nonchalant
mot den stora grupp av hårt arbetande
medborgare som det här gäller.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag är inte inblandad
i behandlingen av detta ärende i andra
lagutskottet och känner mig därför
inte träffad av fru Hamrin-Thorells
konstaterande att det skulle föreligga
någon brist i reservationen. Jag tycker
egentligen att det i vissa avseenden kan
vara ett starkt argument att riksdagen
för relativt kort tid sedan har tagit
ställning i eu fråga av denna beskaffenhet
och därvid konstaterat att förhållandena
inte är sådana att det finns anledning
att bifalla ett yrkande om särskild
pensionsrätt i detta fall för hemarbetande
hustrur.

Det är alltså inte för att jag känner
mig träffad som jag begärt ordet. Det

till gratisår inom tilläggspensioneringen
är för att jag tycker att det är egendomligt
att utskottet — eller utskottsmajoriteten
som det ju rör sig om, eftersom
man inte kan skylla lotten för något i
detta avseende — har tagit till intäkt
den motion från högerhåll om betydligt
mera begränsade avsikter i detta avseende
än vad utskottet slagit fast. Utskottet
vill ha en utredning beträffande
hemarbetande hustrurs pensionsrätt,
varvid det konstaterat att denna är otillfredsställande
inom systemet och det
behöver vi väl inte tvista om, ty hemarbetande
hustrur kan inte anslutas till
systemet. De har sålunda ingen ställning
inom pensionssystemet. Jag håller
med fru Carlquist om att det beror på
att det inte är möjligt att göra en realistisk
värdering av deras hemarbete av
det slaget att det sedermera kan utgöra
underlag för en pensionsförsäkring med
avgiftsskyldighet, även om man bortser
ifrån att de första 5 000 kronorna täcks
av folkpensionen och avgiften skall betalas
först på belopp däröver. Skall det
bli någon verklig pensionsrätt, kommer
man upp till belopp som mannen trots
den höjda standarden inte har råd att
betala, om han vore skyldig att kontant
ersätta värdet av hustruns arbete i hemmet.

Det må vara en sak för sig i dag om
man en gång i framtiden kan komma
dithän, att man kan finna en sådan avvägning
av pensionsrätter! makarna
emellan och ett realistiskt underlag för
mannens skyldighet och möjlighet att
betala pensionsavgift för att tillförsäkra
hustrun en egen pensionsrätt. Men
när det påstås att skyddet nu är otillfredsställande
så är detta enligt min
mening inte med verkligheten överensstämmande.

Själv har jag nämligen den uppfattningen
att det är relativt väl ordnat för
den hemarbetande hustrun. Om mannen
faller bort, har hon pensionsrätt
som efterlevande: änkepension från

folkpensioneringen, inklusive barnpension
om det finns barn i äktenskapet
under 16 år, änkepension från ATP —

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Om hemmafruars rätt till gratisår inom tilläggspensioneringen

jag förutsätter att mannen är försäkrad
— och barnpension därifrån intill dess
barnen fyllt 19 år.

Den egenpension hon kan ha byggt
upp utlöses inte förrän hon själv uppnår
pensionsåldern eller råkar i den
situationen att hon är berättigad till
förtidspension.

Ålderspension för äkta makar där
hustrun under hela tiden varit hemarbetande
— alltså inte haft förvärvsarbete
— ger enbart på mannens inkomst
en tillfredsställande trygghet på ålderdomen.
Därvid räknar jag helt naturligt
med dem som varit hänvisade
att leva på genomsnittsinkomster. De
kommer nämligen upp till en pensionsnivå
som ligger mellan 70 och 80 procent,
beroende på hur hög mannens inkomst
varit under hans aktiva tid. Tar
man då också hänsyn till att en hel del
av de kostnader familjen haft under
den tid mannen har varit aktiv helt
bortfaller — folkpensionsavgiften, en
stor del av kostnaderna för sjukförsäkringen,
kostnaderna för resor till och
från arbetet och sådant — så måste
man erkänna att vi under tiden från
1960 till i dag lyckats bygga upp en i
verklig mening revolutionerande förbättring
beträffande ålderdoms- och efterlevandeskyddet.

Dessförinnan hade vi ingen ATP för
alla som var kollektivavtalsanställda på
den enskilda arbetsmarknaden och följaktligen
ingen efterlevandepension. Vi
hade en änkepension i folkpensioneringen,
som inte trädde i kraft, såvida
inte änkan var 55 år när mannen dog
eller hade barn under 12 år i hemmet.
Pensionen var dessutom inkomstprövad.
Jag tycker inte att man har något
fast underlag för ett påstående om att
det nu är otillfredsställande ordnat.

Nu har jag läst högerns motion på
det sättet att det var fråga om en intjänad
pensionsrätt på en relativt blygsam
nivå under de år hustrun var hemma
för att sköta om minderåriga barn.
Motionärerna hade som utgångspunkt
att hustrun på grund av att hon var

hemma inte nådde upp till gränsen för
full ålderspension på ett förvärvsarbete
som hon hade dels innan hon måste
stanna hemma för att vårda barnen och
dels efter det att dessa nått upp till den
ålder att hon kunde ta förvärvsarbete
igen.

I det avseendet har utskottet tidigare
konstaterat att det finns en relativt god
marginal för sådana fall, eftersom det
för närvarande inte fordras mer än 30
år för full pensionsrätt — under övergångstiden
20. Den möjliga intjänade
tiden är väl för de flesta åtminstone 40
år, om man räknar från 20- eller 25-årsåldern fram till 65 år. Bortovaron
kan sträcka sig över en tioårsperiod,
utan att det blir några konsekvenser för
pensionsrätten, eftersom pensionen räknas
på de 15 bästa åren och det i regel
— på grund av den pågående standardstegringen
— är de sista åren som är de
bästa. Jag tycker inte att konstaterandet
i utskottets utlåtande att frågan är
otillfredsställande löst är realistiskt.

Högerns motion är ju i stort sett begränsad
till de kvinnor som stannar
hemma endast under den tid då de vårdar
minderåriga barn, varmed i detta
sammanhang avses barn i förskoleåldern.
Jag håller med högern om att
detta inte är något stort problem. Men
jag har svårt för att kunna ta som utgångspunkt
att det skulle vara nödvändigt
annat än i rena undantagsfall att
hustrun är borta under hela tjugo år
för att klara barnens vård. Barnens antal
är regelmässigt inte så stort, och de
kommer inte med så långa mellanrum
att det behöver dröja så länge innan
barnen nått en sådan ålder att hustrun
kan ta förvärvsarbete igen.

Dessutom förstår jag inte varför högern
i sin motion varit så blygsam att
det — om det avses ett tillgodoräknande
för att säkerställa pensionsrätten
under ett begränsat antal år då hustrun
stannade hemma och skötte minderåriga
barn — skulle behöva vara en
begränsning till hälften. Jag tycker att
om man kom till en sådan lösning av

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

Om hemmafruars rätt

frågan, skulle väl hustrun under en begränsad
tid utan stora kostnader kunna
tillgodoräknas medeltalet av de poäng
som hon tjänat in under några år närmast
före det hon stannade hemma. Det
skulle inte kosta mera med hänsyn till
den s. k. 15-årsregeln.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Egentligen skulle jag
överlåta åt högerrepresentanterna att
försvara sin motion. Om det inte vore
så att jag tyckte att denna grupp av
kvinnor inte har den trygghet för ålderdomen
och inte är så rättvist behandlad
som herr förste vice talmannen så
vältaligt skildrat, skulle jag inte ha tagit
upp tiden med att tala om denna
motion.

Vi har i alla fall ett pensionssystem
som ger mannen 60 å 65 procent av
hans inkomst och ger den efterlevande
änkan -— även om hon inte intjänat någon
egenpension — hälften av detta.
Även om det varit betydligt sämre tidigare,
kan man väl inte påstå att detta
förhållande skall vara någon anledning
till att inte förbättra ställningen för
denna grupp av kvinnor.

Jag tycker att det är något av den
obotfärdiges förhinder att man inte ens
kan försöka göra en utredning som
skulle ta sikte på det ekonomiska värdet
av de hemarbetande kvinnornas produktiva
arbete. Vi har gjort utredningar
som varit oändligt mycket bekymmersammare.
Det måste gå att få fram
åtminstone en schablonsumma, på vilken
man kan grunda en pensionsrätt.

Sedan är det klart att det kan diskuteras
vem som skall betala dessa avgifter,
antingen man nu skall lägga dem
på mannen och fördela pensionen rättvisare
— det är väl inte en otänkbar
utväg — eller man skall ge kvinnorna
några gratispoäng.

Jag vill inte alls påstå att jag kan
överblicka dessa problem, men jag tyc -

till gratisår inom tilläggspensioneringen
ker att det vore rimligt att de togs upp
av pensionsförsäkringskommittén.

Jag måste säga till fru Carlqvist —
det var hon som uppkallade mig — alt
jag inte förstår vad vårdbidragsfrågan
har att göra med detta. Det är inte fråga
om att hjälpa barnfamiljerna att få
bidrag under den tid de har det svårast
-— det är vi alla överens om att
man bör göra, men den frågan kan vi
väl ta upp sedan. Nu gäller det att ge
mamman möjligheter att få egenpension
en gång sedan hon skött barn under
dessa besvärliga år. Det är två olika
problem.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt samt
vidare på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Carlqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Ang. socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

Då emellertid fru Carlqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej — 71.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckta
motioner angående socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade, likalydande
motioner, nr 235 i första kammaren av
herr Pettersson, Harald, m. fl. samt nr
282 i andra kammaren av herrar Gomér
och Svensson i Va.

I motionerna hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam prövning
och förslag rörande möjligheten för företagare
och fria yrkesutövare

1) att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen
utan samtidig skyldighet
till anslutning till tilläggspensionsförsäkringen; 2)

att begränsa anslutningen till tillläggspensionsförsäkringen
till förtidsoch
efterlevandeskyddet; samt

3) att begränsa anslutningen till tillläggspensionsförsäkringen
till förtidsoch
efterlevandeskyddet jämte halva
ålderspensionen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:235
och 11:282, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Hamrin-Thorell,
herrar Erik Filip Petersson,
Hiibinette, Axel Kristiansson, Anderson
i Sundsvall och Rimmerfors, fröken
Wetterström samt herr Gomér, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
förevarande motioner, 1:235 och II:
282, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam prövning och
förslag rörande möjligheter för företagare
och fria yrkesutövare 1) att tillhöra
tilläggssjukpenningförsäkringen
utan samtidig skyldighet till anslutning
till tilläggspensionsförsäkringen; 2) att
begränsa anslutningen till tilläggspensionsförsäkringen
till förtids- och efterlevandeskyddet;
samt 3) att begränsa
anslutningen till tilläggspensionsförsäkringen
till förtids- och efterlevandeskyddet
jämte halva ålderspensionen.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Den motion vi bär har
att behandla berör företagarnas ställning
inom ATP och sjukförsäkringen.
Gällande bestämmelser innebär ju så
till vida en samordning mellan försäkringsformerna
att företagare och fria
yrkesutövare som i princip har rätt att
stå utanför ATP-försäkringen ställes inför
ett antingen — eller. Man måste genom
sammankopplingen antingen helt
avstå från skyddet inom tilläggssjukförsäkringen
eller också acceptera båda
delarna.

Jag vill inte på något sätt förneka att
det finns vissa praktiska fördelar med
denna sammankoppling vid systemets
tillämpning. Givet är också att för flertalet
medborgare — närmast för löntagarna
— är denna försäkringskombination
tillfredsställande. Det är självfallet
att man från det hållet noterar den med
tacksamhet. Det är ingen som helst tvekan
om att denna reform är så att säga
stöpt efter vad som passar löntagare
och anpassad efter deras önskemål.

Det är i och för sig ingenting att säga

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

Ang. socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

härom, men om man nu gör konstaterandet
— som jag tror är obestridligt
— att denna sammankoppling av de båda
reformerna inte passar företagarna,
borde man kunna påräkna så pass mycken
respekt för detta faktum att man
skulle kunna gå med på en förändring
ungefär i denna riktning som motionärerna
här har begärt.

Framställningen i motionen innebär
att man dels skulle kunna få en anslutning
enbart till sjukförsäkringen, dels
en anslutning till sjukförsäkringen samt
efterlevande- och förtidsskydd inom
pensionssystemet och dels en viss nedsatt
ålderstryggliet. Man måste nog göra
klart för sig att företagare och anställda
inte har en likartad ekonomisk situation.
Dispositionen av deras inkomster
är av skäl som jag här inte behöver
gå närmare in på väsentligt olika. Det
förefaller mig ganska naturligt att man
från löntagarhåll alltifrån den tidpunkt
då man börjar arbeta sätter av en del
av sin inkomst för en ålderstryggliet
inom ett pensionssystem. För en företagare
är emellertid situationen den att
han jämsides med att han skall avsätta
en del av sin inkomst för ålderstrygglieten
via pensionssystemet också har
att göra amorteringar på skulder för
sitt företag och täcka sådana kostnader
för förbättringar och investeringar som
icke är avdragsgilla. Han kommer således
i det läget att han kan få svårt att
få något över att leva på och försörja
sin familj med eller också att han måste
eftersätta nödvändiga förbättringar
inom företaget. Han frestas då att ställa
sig helt utanför försäkringen och detta
—• vilket är det betänkliga — kanske
vid en tid då han har det största behovet
av sjukförsäkring och efterlevandeskydd.
Detta kan väl ändå inte vara
andemeningen med socialförsäkringen.

När man vid ATP-systemets början
gav företagarna riitt att ansluta sig om
de så ville eller också att stå utanför,
skulle jag väl tro att det var just dessa
förutsättningar som föranledde denna
ståndpunkt, därtill naturligtvis också

3 Första kammarens protokoll 19G5. Nr 10

det förhållandet att om en företagare
gör amorteringar bygger han upp ett
skydd inom sin rörelse som tryggar
ålderdomen. Han kan således klara ålderstryggheten
genom konsolidering
inom företaget, men självfallet bör han
inte under nuvarande förhållanden vara
utan det skydd som ges inom tillläggssjukförsäkringen.

När man inom utskottet resonerar
på det sättet, att den som kan klara
ålderstryggheten själv också kan klara
det skydd som han skulle få inom sjukförsäkringen
etc., känner man tydligen
inte till de verkliga förhållandena. De
höga skuldsättningarna för företagarna
har medfört att många företagare under
de första åren kör med nollställd ekonomi.
Med beaktande av detta bör var
och en förstå att om en olycka eller
sjukdom inträffar framför allt under de
första åren, vederbörande inte kan ta
dessa risker.

Av utskottsutlåtandet framgår att man
erkänner att situationen är ungefär den
som motionärerna och även reservanterna
har relaterat. Det säges i utlåtandet:
»Beträffande rätt till anslutning till
enbart förtids- och efterlevandeskyddet
inom tilläggspensioneringen uttalade
utskottet, att en sådan anslutning skulle
innebära en lämplig lösning av företagarnas
individuella trygghetsproblem.»
Man erkänner alltså att situationen är
sådan, men utskottet framhåller i fortsättningen:
»Fn valfrihet av detta slag
bröt emellertid mot den grundläggande
konstruktionen inom tilläggspensioneringen.
Att bygga in en sådan valfrihet
i systemet skulle därför med »törsta
sannolikhet göra detta ohanterligt.»

Det verkar faktiskt som om människorna
vore till för systemet och inte
tvärtom — vilket vore mera naturligt.

Jag kan inte finna annat än att man
överdriver dessa svårigheter, ltesonernangen
om ohanterligheten och svåröverskådligheten
är sannolikt överdrivna.
Jag vill erinra om att det redan nu
inom sjukförsäkringen finns olika karenstid.
Jag vill erinra om att det fanns,

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Ang. socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

när ATP-systemet genomfördes, för dessa
företagare en annan pensionsnivå än
för löntagarna, och det bedömdes sannolikt
att det ur administrativa synpunkter
inte var någon svårighet att
ha det på detta sätt.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis
säga att det bör vara en angelägenhet
att ge denna socialförsäkring en sådan
utformning, att den kan tillfredsställa
olika gruppers behov och önskemål. Det
är en angelägenhet givetvis sedd ur
trvgghetssynpunkt men också en angelägenhet
ur den synpunkten, som måste
vara gemensam för oss alla, nämligen
att företagsamhet och näringsliv skall
fungera på bästa och effektivaste sätt.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till andra lagutskottets utlåtande
nr 9.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! önskemålen att åstadkomma
en vittomfattande uppspaltning
av försäkringsskyddet, för företagare,
inom den allmänna försäkringen behandlas
nu för fjärde året i följd. Skillnaden
mellan utskottsbehandlingen i
år och behandlingen förra året är endast
den att lotten i utskottet utfallit
olika. Vi som i år sålunda företräder
utskottet finner inte att något ännu inträffat
som kan föranleda behov av en
ändring i de förhållanden som herr
Kristiansson talat om.

Genom införandet av den allmänna
pensionen och reformeringen av sjukförsäkringen
skapades möjligheter till
ett långtidsskydd även för företagare,
ett önskemål som företagarna själva
med kraft förde fram. Jag vill erinra
om att Iångtidsskyddet inom pensioneringen
från början hade den utformning
som motionärerna nu i sin tredje
punkt föreslår, d. v. s. en begränsad ålderspension
därigenom att endast viss
del av inkomsten över det dubbla basbeloppet
räknades som pensionsgrundande.
Den bestämmelsen kom aldrig
att träda i kraft, då man från intresse -

organisationerna, understödda av hl. a.
de politiska formationer som står bakom
reservationen, ansåg det nödvändigt
att öven företagarna skulle ha ett fullgott
åldersskydd.

Då möjligheten öppnades att ansluta
även företagarna till den obligatoriska
sjukförsäkringens tilläggsförsäkring, beaktades
dessa synpunkter på så sätt att
företagare fick en viss valfrihet beträffande
karensdagarna och därför kunde
bygga upp ett långtidsskydd, men avstå
från korttidsskyddet till viss del. Jag
tycker det är en riktig och naturlig syn
på frågan om socialförsäkringens anpassning
till de försäkrades behov. Företagaren—
det har i varje fall varit
den uppfattning som förts fram och
legat till grund för lagstiftningen —
torde som regel ha lättare att klara sin
ekonomi under en kort tids sjukdom än
den lönanställde. Den förre har svårare
vid längre tids arbetsnedsättning, då
det blir fråga om att skaffa ersättare i
rörelsen för honom själv och förmodligen
därmed också en kostsammare
arbetsinsats än den han själv utför.

Den nu aktuella motionen går, som
herr Kristiansson har sagt, i motsatt
riktning. Man vill ha ett korttidsskydd
och möjlighet att kombinera det med
ett riskskydd. Det är alltså tvärtemot
de synpunkter som bara för några år
sedan framfördes, då lagstiftningen
skulle genomföras.

Det finns, herr talman, många skäl
att anföra mot motionärernas förslag.
Jag ville bara peka på ett par stycken.
Det viktigaste anser jag vara, att man
genom att tillmötesgå motionsyrkandena
skulle tvingas upphäva det införda
sambandet mellan sjukförsäkring och
pension eller skapa ytterligare en försäkringsform
inom den allmänna pensioneringen;
en försäkringsform för företagare
som antingen tillhör sjukförsäkringen
eller enbart tillhör pensionsförsäkringen.
Det samband som nu
finns utgör en positiv samordning, som
innebär att någon som är sjukskriven
längre tid inte får sjukpenningersätt -

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

Ang. socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

ningen avbruten med mindre än att
pension utgår — såvida inte vederbörande
blir frisk, förstås. Tidigare hade
vi en begränsad sjukskrivningstid på
två år. Det fanns inget som då talade
för att man efter två års sjukskrivning
med nödvändighet skulle erhålla en invalidpension.
Den försäkrade kunde
plötsligt stå utanför försäkringsskyddet.

Den nuvarande samordningen kan
naturligtvis inte bestå, om man skall få
tillhöra endast en av försäkringsformerna.
Trycket på de olika försäkringsgrenarna
skulle då bli ganska hårt från
försäkringstagarnas sida. Frågan om
när invaliditeten inträder är ett problem
som blir mycket svårlöst; det är
nu, tycker jag, ganska elegant löst genom
samordningsregeln. Därför bleve
det samtidigt nödvändigt att införa en
särskild försäkring för företagare och
därmed är man inne på en mot det nuvarande
försäkringssystemet helt avvikande
linje.

»En hela folket omfattande socialförsäkring
kan inte, om rimliga anspråk
på översiktlighet och hanterlighet skall
upprätthållas, tillfredsställa alla tänkbara
önskemål om variationer», yttrade
den föredragande departementschefen
år 1962 då lagen om allmän försäkring
förelädes riksdagen. Riksdagen accepterade
den uppfattningen. Det finns inom
socialförsäkringen en valfrihet,
främst då för företagare, och den gäller
i första hand möjlighet till ett säkerställande
av långtidsskyddet på korttidsskyddets
bekostnad. Den har tillkommit
efter önskemål från de aktuella
grupperna. Att ytterligare bygga ut
variationerna, det är att fjärmas från
försäkringssystemets grund.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till andra lagutskottets
utlåtande nr 9.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag vill gentemot herr
Lars Larsson säga att det måste vara

angelägnare att försöka anpassa systemet
till människorna än att anpassa
människorna till systemet. Motionärerna
har egentligen inte begärt något annat
än att man skulle pröva huruvida detta
är möjligt. Jag vill ännu en gång understryka
det faktum, att när man från
början var av den uppfattningen, att
det gick att ha olika pensionsnivåer,
så är det tydligen inte omöjligt att ha
ett system som är något i linje med det
som motionärerna här har önskat.

Hur många valmöjligheter det skall
finnas är en sak som får utredas. Självklart
är att de får vara relativt begränsade
och att vederbörande också får
bestämma vilket system han skall ha.

Den historieskrivning som Lars Larsson
gav torde inte vara riktigt korrekt.
Jag är övertygad om att den gång, då
tvåtredjedelsregeln togs bort, fanns det
motioner, i varje fall från centerpartihåll,
som gick ut på att man skulle bibehålla
en valfrihet. Så mycket vågar
jag påstå utan att närmare ha forskat i
hur det förhöll sig. Det bör väl vidare
finnas rätt stora möjligheter att avgöra
hur mycket de olika försäkringsgrenarna
kostar. Systemet har fungerat så pass
länge, att man ganska exakt bör kunna
avgöra hur mycket efterlevande- och
förtidspension kostar, och det bör också
vara mycket enkelt att klara problemet
med en nedbantad ålderspension
genom att reducera antalet pensionspoäng.

Den samordning, som herr Larssons
talade om, blir väl inte något större
problem i det fall då vederbörande har
enbart förtids- eller begränsat åldersskydd
än i det fall han är helt ansluten.
Problemet uppstår väl först när vederbörande
uppnår den verkliga pensionsåldern.
I samband därmed måste jag
också säga, att för den händelse företagare
tvingas stå utanför — och det
blir de ekonomiskt svagast ställda —
för försäkringskassorna också då ett
svårt avvägande om huruvida och när
vederbörande inte längre skall få sjuk -

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Ang. socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

penning, låt vara att det endast rör sig
om grundsjukpenning.

Jag tror att de invändningar som här
görs är alldeles för mycket uppförstorade.
Man borde i varje fall kunna pröva,
huruvida det är tekniskt möjligt att
genomföra detta förslag. Det är här fråga
om önskemål ifrån företagarhåll,
kanske allra mest ifrån jordbrukarhåll.
Inte minst med sikt framåt och med
hänsyn till de stora kapitalbehov med
åtföljande stora amorteringar, som fordras
inom det framtida jordbruket bör
övervägas ändring av företagarnas ställning
i ATP-hänseende kontra sjukförsäkringen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
så, att herr Kristiansson och jag
talar med olika tungor. Jag talade om
samordningen mellan sjukförsäkringen
och pensionsförsäkringen som en positiv
samordningsregel, men herr Kristiansson
går upp och polemiserar mot
mig genom att diskutera samordning
mellan förtids- och ålderspension. Jag
vet inte vad han menar med det — jag
får väl nu bara ägna mig åt att peka
på betydelsen av den samordning mellan
sjukförsäkring och pensionsförsäkring
som finns i lagen om allmän försäkring.

Den innebär kort uttryckt, att om en
person blir långvarigt sjuk prövar man
inom försäkringskassorna — utan att
sjukförsäkringen upphör — vederbörandes
möjligheter att rehabiliteras och
återföras till normalt arbete. Visar det
sig att sjukdomens karaktär eller resultatet
av sjukdomens nedbrytande funktion
varit sådan, att den försäkrade inte
kan återvinna hel arbetsförmåga och
att arbetsförmågan kommer att bli nedsatt
med mer än hälften och varaktigt
bestående så prövar man frågan om
förtidspension, och då följer automatiskt
en avlösning av sjukförsäkringen
med förtidspensionering inom folkpensionen
och inom tilläggspensionen.

Den möjligheten kan man självklart
inte ha kvar om man skall ge grupper
av människor möjlighet att välja det
ena eller det andra. Då måste man, såvitt
jag förstår, återgå till frågan om att
ha en begränsad tid under vilken sjukpenning
utgår. Jag vill inte uttala mig
om hur lång den tiden skall vara, men
man måste då även pröva förutsättningarna
för att ge förtidspension från
andra grunder och utan att vederbörande
förut haft en sjukpenning. Då blir
det självklart ett tryck på den pensionsrespektive
sjukpenningsbeviljande myndigheten
i det sammanhanget.

Jag har slutligen, herr talman, ändå
ett mycket starkt minne av att riksdagen,
då frågan om upphävande av tvåtredjedelsregeln
för beräkning av pensionsgrundande
inkomst ovanpå dubbla
basbeloppet togs bort, var påverkad —
det är nog det rätta ordet i sammanhanget
— av intressen, som i varje fall
då sade sig företräda företagargrupperna.
Och jag tror de faktiskt gjorde det,
och att det var riktigt att vi fattade det
beslut vi då fattade —- det fanns efter
något år med denna tvåtredjedelsregel
uppenbarligen inget större intresse för
att ha den kvar. Det är möjligt att man
nu är beredd att vilja ha den tillbaka;
av herr Kristianssons inlägg verkar det
så. Jag menar dock att det efter riksdagens
ställningstagande då inte finns
anledning att ånyo göra en omprövning.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Om det var en felsägning
från min sida som föranledde herr
Larsson att senast beträda talarstolen,
beklagar jag detta. Vad jag skulle ha
sagt — och det vill jag förtydliga nu —
var att beträffande den person, som väljer
att ta sjukförsäkringen plus ett förtids-
och efterlevandeskvdd, blir det
ingen svårare bedömning för försäkringskassorna
än vad fallet är med nuvarande
ordning. Det hoppas jag att
herr Larsson ger mig rätt i.

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Ang. deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom den allmänna

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag beklagar att herr
Kristiansson sade fel i sitt första inlägg,
men det kunde jag ju inte veta.

I mitt förra inlägg svarade jag faktiskt
på vad herr Kristiansson nu sade.
Jag vidhåller att det blir en besvärligare
bedömning om man får en sådan
regel som herr Kristiansson förordar.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad ujskottet i
det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Kristiansson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kristiansson, Axe!,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

försäkringen

Ja—71;

Nej —61.

Ang. deltids- och korttidsanställdas samt
lågavlönades ställning inom den allmänna
försäkringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av väckta
motioner angående deltids- och korttidsanställdas
samt lågavlönades ställning
inom den allmänna försäkringen.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
512 i första kammaren av herr Kristiansson,
Axel, och herr Carlsson, Eric,
samt nr 625 i andra kammaren av herr
Johansson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam prövning samt förslag rörande
en sådan reformering av berörda
regler i ATP-systemet, att den nuvarande
disproportionen mellan avgift och
förmån för deltids- och korttidsanställda
samt lågavlönade avlägsnades i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att förevarande motioner, 1:512
och II: 625, såvitt de avsåge deltids- och
korttidsanställda, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

B. att förevarande motioner, I: 512
och II: 625, såvitt de avsåge lågavlönade,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I., vid utskottets hemställan under A,
av herr Axel Kristiansson och herr Gomér,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskot -

38 Nr 10 Onsdagen den 3 mars 196o

Ang. deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom den allmänna

försäkringen

tet bort under A hemställa, att riksdagen
med bifall till förevarande motioner,
1:512 och II: 625, såvitt gällde deltids-
och korttidsanställda, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
prövning och förslag rörande avlägsnande
inom tilläggspensioneringen
av den nu förekommande disproportionen
mellan avgift och förmån beträffande
deltids- och korttidsanställda, som
innebure, att avgift erlades utan att
motsvarande pensionsrätt erhölles; samt

II., vid utskottets hemställan under
B, av herr Axel Kristiansson och herr
Gomér, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
avfattning, som denna reservation visade,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen med bifall till
förevarande motioner, I: 512 och II:
625, såvitt gällde lågavlönade, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning och förslag rörande
en sådan reformering av allmänna
tilläggspensioneringen, att den nu
för låginkomstgrupperna förekommande
disproportionen mellan avgift och
förmån avlägsnades.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Den motion vi här har
att behandla berör två saker inom ATPförsäkringen,
dels frågan om de deltidsoch
korttidsanställdas pension i förhållande
till erlagd avgift, dels frågan om
hur 30- respektive 15-årsregeln verkar
för olika kategorier av försäkringstagare.

Jag skall fatta mig kort vad gäller
motiveringen. Jag skulle beträffande det
första avsnittet kunna hänvisa till utskottets
utlåtande på sid. 2 och sid. 6.
Där har man mycket klart med siffror
bekräftat vad motionärerna antytt, nämligen
att det finns vissa fall — och jag
skulle vilja tillägga: sannolikt ganska
många —- där avgift till ATP utgår, men
där ingen eller blott en liten del av dessa
avgifter föranleder någon pension.

Vi reagerar mot detta och menar, att
detta är en överföring av premier och
av inkomster från de lägre inkomsttagarna
till de högre. Det är obestridligt
att så sker och vi menar att man bör
undersöka huruvida det inte är möjligt
att finna ett system där man undanröjer
dessa olägenheter.

Denna motion har varit behandlad
vid de senaste riksdagarna. Den har
blivit avslagen först med den motiveringen,
att man ville pröva systemets
funktion under några år, och senast
med den motiveringen att skatteberedningen
sannolikt skulle komma med förslag
till annat förfarande vad gäller avgifterna
till socialförsäkringen. Det är
ju allmänt bekant att det har skymtat
något sådant, som i viss mån skulle eliminera
det förhållande som vi här fäst
uppmärksamheten på.

Vi har emellertid inom centerpartiet
ansett det som mycket angeläget att detta
förhållande inte längre fortsätter, och
vi är inte alldeles övertygade om att en
förändring av uttaget av socialavgifter
kommer så snart, att man kan invänta
den. De utlåtanden som gjorts av finansministern
på senare tid talar faktiskt
för att det är en sak som kommer att
skjutas relativt långt framöver i tiden.

Vad gäller det andra avsnittet, alltså
15- respektive 30-årsregeln, gynnar ju
speciellt 15-årsregeln de kategorier som
kanske arbetar ett mindre antal år men
som därtill har en brant stigande inkomstkurva,
en kombination som ofta
förekommer. Det kan inte vara riktigt
att ba det så. De grupper som går ut i
förvärvslivet tidigt har i regel inte en
sådan brant inkomstkurva, och de får,
hur man än försöker bortförklara det,
betala mera för sina ATP-pensioner än
de grupper som har denna branta inkomstkurva.
Också detta är ju erkänt
i utskottsutlåtandet, men man säger där,
att den omständigheten att vissa lönegrupper
har större fördel av regeln —
det erkänner man således — inte är tillräckligt
motiv för att ta bort den. Man

Onsdagen den 3 mars 1965 Nr 10

Ang. deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom den allmänna

försäkringen

vill således inte bestrida missförhållandet
men är likväl ovillig att rätta till
det.

Jag vill närmast se 15-årsregeln såsom
en regel för internt bruk inom systemet
och inte såsom avgörande för
den allmänna pensionsnivåns höjd, vilket
ofta görs gällande. Den är så att
säga avgörande för den relativa pensionsnivån
grupperna emellan, och då
på ett sätt som vi inom centerpartiet anser
högst otillfredsställande.

Herr talman! Med dessa motiveringar
vill jag yrka bifall till båda de reservationer
som är knutna till andra
lagutskottets utlåtande nr 10.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det var strax före nyår
som vi sist diskuterade denna fråga
här i kammaren, och det kan därför
finnas anledning för mig att korta av
mitt inlägg, då argumentationen knappast
kan ha glömts av kammarens ledamöter.

Som herr Kristiansson har sagt tar
motionen upp två frågor. Den första gäller
sambandet mellan avgifter och förmåner
inom tilläggspensionssystemet.
Vissa korttidsanställda och de som under
ett kalenderår tjänar mindre än
basbeloppet för året och intjänar inkomsten
under kortare tid än hela året
tillgodoräknas inte någon pensionspoäng
för denna inkomst, trots att vederbörandes
arbetsgivare kan ha debiterats
arbetsgivaravgift för lönen. Liknande
förhållanden kan uppstå för dem
som utan att ha undantagande har s. k.
hlandad inkomst.

Nu talar herr Kristiansson hela tiden
om att vissa grupper betalar större avgifter,
och man kan få intrycket att han
menar att det finns en avgift som den
försäkrade erliigger själv. Det är förhållandet
endast för den som har att
erlägga egenavgift —- i övrigt är försäkringen
uppbyggd så att något individuellt
samband mellan å ena sidan arbetsgivarens
avgifter och å andra sidan lön -

tagarens rätt till pensionspoäng inte
existerar. Det hör samman med fördelningssystemet
som har valts och intresset
av att åstadkomma en så enkel administration
som möjligt, fastän administrationen
i vissa sammanhang kan
synas krånglig och besvärlig ändå.

Nu har allmänna skatteberedningen
uppmärksammat den s. k. basbeloppsproblematiken,
och i sina överväganden
om socialförsäkringarnas finansiering
har beredningen framlagt förslag i den
här frågan. Finansministern har i sin
tur uttalat, att han vill pröva socialförsäkringarnas
finansiering i ett annat
och senare sammanhang, då ett förslag
om företagsbeskattningens framtida utformning
kan föreligga färdigt. Andra
lagutskottet har därför menat att det
inte nu finns tillräckliga skäl för att
föregripa prövningen av det material
som allmänna skatteberedningen lagt
fram och vill avvakta de åtgärder som
finansministern aviserat.

Beträffande 30- och 15-årsreglerna
vill jag bara hänvisa till vad som sagts
tidigare i dag om att 30-årsregeln är tagen
direkt från de pensionssystem som
funnits för de anställda i allmän tjänst.
Där har 30 års intjänandetid ansetts
normal, och den möjliggör ju ändå för
dem som har långa studier, för barnavårdande
mödrar och andra att under
sin aktiva tid tjäna in hel pension.

Motionärerna och reservanterna vänder
sig mot 15-årsregeln och säger att
den gynnar dem som har höga löner på
slutet av den aktiva tiden och — så får
man väl tolka det — missgynnar de lågavlönade.
Det är en uppfattning som
jag inte riktigt kan förstå. 15-årsregeln
måste ju gynna alla. Av alla pensionspoängsåren
— 30 eller flera — räknar
man vid pensionstillfället bara de 15
bästa. De kan ligga i början av inkomsttiden
eller i slutet, men man tar alltid
medelpoängen för de 15 bästa åren såsom
utgångspunkt för den pension som
skall utbetalas. Idealet vore naturligtvis,
om man får vara så extrem, att ta bara

40 Nr 10 Onsdagen den 3 mars 1965

Ang. deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom den allmänna
försäkringen

ett år, det absolut bästa året. Då skulle
man få den högsta pensionen och det
skulle utan tvivel generellt gynna även
de lågavlönade.

Nu har man alltså stannat för hälften
av de 30 åren. Centerpartiet vill slå ut
den här delningen på hela den aktiva
tiden och alltså av t. ex. 45 verksamhetsår
för en löntagare räkna med även
de 30 år då han har haft sina lägsta inkomster.
Om man då delar den totala
pensionspoängen med antalet inkomstår,
får man som resultat en lägre pensionspoäng
än enligt nuvarande system.
Jag förstår inte att det finns någon anledning
att nu ändra på det förhållandet.

När herr Kristiansson säger — och
det sades även den 25 november i fjol
— att man överför avgifter som betalas
för lågavlönade till högavlönade, får
jag peka på det förhållandet, att det för
personer med inkomster högre än sju
och en halv gånger basbeloppet erläggs
avgifter som för deras del ej ger pensionspoäng;
den är maximerad till en
inkomst vid sju och en halv gånger
basbeloppet.

Jag yrkar alltså bifall till andra lagutskottets
utlåtande nr 10.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kristiansson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande oinröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkt
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kristiansson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —105;

Nej— 21.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid denna punkt avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kristiansson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

Om reparationsplikt för ägare av flerfamiljs hyreshus

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kristiansson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja— 109;

Nej— 19.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckt motion om åtgärder för ökat
rättsskydd åt politiska flyktingar, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om reparationsplikt för ägare av flerfamiljs
hyreshus

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av väckt
motion om reparationsplikt för ägare
av flerfamiljs hyreshus.

Tredje lagutskottet hade behandlat
en i riksdagens första kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion,
nr 55, av herr Adolfsson, i vilken motion
hade föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa,
att förslag till bestämmelser om
laglig reparationsplikt för iigare av fler -

familjs hyreshus måtte utarbetas och
föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion, I: 55, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! I den föreliggande motionen
har jag föreslagit att den partsöverenskommelse
om lägenhetsunderhåll,
som nu existerar, skall bekräftas i
lag för att på så sätt bli effektfull.

Till det utskottsutlåtande som nu behandlas
har också en så framstående talesman
för hyresgäströrelsen som ledamoten
av andra kammaren herr Svenning
anslutit sig. Det betyder alltså, att
han har godtagit den refererade formuleringen
av år 1963, att erfarenheterna
av partsöverenskommelsen »i huvudsak
är gynnsamma». Under sådana förhållanden
må det väl vara tillåtet för mig
att säga, att det inte blir lätt att stå för
det uttalandet vid en konfrontation
med verkligheten på detta område. De
fortlöpande kontroller, som jag för min
del under årens lopp har gjort beträffande
effekten av denna överenskommelse,
framför allt i min hemstad Göteborg,
har visserligen bekräftat en i någon
mån ökad möjlighet att få till stånd
reparationer av lägenheter i de fall då
en anmälan verkligen har inkommit
från hyresgästen-medlemmen och förhandlingar
således har inletts — en i
någon mån ökad möjlighet, säger jag
■— men för det första representerar detta
bara en ytterst ringa del av de lägenheter
där reparationer är aktuella, och
för det andra är resultatet självfallet avgjort
sämre i de bygder och städer där
hyresgästorganisationen är svagare än
vad den är i storstäderna eller i orter
där över huvud taget någon hyresgästorganisation
inte existerar.

Jag måste alltså säga på grundval av
de upplysningar jag personligen har inskaffat,
att bedömt över fältet som helhet
är erfarenheterna av partsöverens -

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Om reparationsplikt för ägare av flerfamiljs hyreshus

kommelsen inte i huvudsak gynnsamma
utan i det väsentliga ogynnsamma.
Det var anledningen till att jag skrev
och inlämnade denna motion med yrkande
om att överenskommelsen skulle
bekräftas i lag så att den också genomfördes.
Jag skulle kunna ge många drastiska
exempel på hur det i verkligheten
står till beträffande lägenhetsreparationerna,
särskilt i det äldre bostadsbeståndet,
men jag skall inte besvära
kammaren därmed utan begränsar mig
till att konstatera att frånvaron av
tvingande bestämmelser i detta avseende
har på många håll medverkat till
en förslumning av bostadsbeståndet
som man ur skilda synpunkter måste
beteckna såsom helt enkelt upprörande,
både med hänsyn till hälsovården och
med tanke på de materiella värden som
alltför tidigt förslites och förstöres.

Låt mig också ägna några ord åt det
argument mot en lagstiftning som går
ut på att man inte kan fastställa bestämda
normer för reparationspliktens
omfattning. Jag måste säga att det är
rent märkligt hur svårigheterna ibland
kan förstoras. Det är visst med detta
ungefär som med vinsterna på markvärdestegringen
— man kan inte för
sitt liv hitta utvägar att komma till rätta
med det problemet, som nu har utretts
i ett halvsekel utan att någonting
väsentligt blivit åtgjort; man har hävdat
att det är omöjligt att klara ut vilket
system som borde tillämpas och
hur bedömningarna bör göras. När det
gäller reparationsplikten beträffande
bostadslägenheter kunde annars en lagstiftning
enligt min uppfattning mycket
väl grundas på den överenskommelse
som träffats med de allmännyttiga
bostadsföretagen. Där skall, som det heter
i överenskommelsen, fullständiga reparationer
genomföras minst vart tionde
år. Så enkelt var det alltså där, och
överenskommelsen funktionerar också i
stort sett, det har jag haft tillfälle att
konstatera. Varför skall det då vara så
omöjligt att träffa överenskommelse
beträffande de privatägda husen, som

rimligtvis nationalekonomiskt måste ha
samma värde som andra hus?

Låt mig i anslutning till det allra sista
tillägga, att jag inte ser detta som en
fråga enbart om att hålla den s. k. handelsvaran,
bostaden, i ett hyfsat skick
och ge köparen litet bättre valuta för
de pengar han erlägger, utan det är också
en fråga om i vilken takt man skall
tillåta att nationella ekonomiska värden
förfares. På jordbrukets område finns
ju en vanhävdslag, men när det gäller
hyreshus får vanvården drivas synnerligen
långt — jag vill inte säga hur
långt som helst men oftast synnerligen
långt — och detta trots att människors
fysiska och psykiska hälsa äventyras
samtidigt med att den nationaltillgång,
som husen representerar, förslites och
förstöres.

Herr talman! Jag vidhåller alltså av
de skäl som jag nu har anfört den uppfattningen,
att tvingande bestämmelser
om ett tillfredsställande lägenhetsunderhåll
borde inskrivas i lag. Av denna
anledning yrkar jag bifall till motion
nr 55 i denna kammare.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Denna fråga har ju varit
uppe flera gånger förut — det är
klart att frågan om lägenhetsunderliållet
kommer i ett speciellt läge under de
förhållanden på bostadsmarknaden som
nu råder.

I viss mån är detta förhållande emellertid
en följd av den statliga reglering
av hyresnivån, som nu gäller, och
av den rådande bostadsbristen. Det är
därför inte så självklart att de omständigheter,
som nu är för handen, bör
leda till en ändring i den bestående
hyreslagen.

Jag tror också att man måste beakta
det förhållandet, att det under nu rådande
omständigheter kan finnas skäl
till att i en del fall hyra ut lägenheter
som inte är i tillfredsställande skick.
Det kan vara lägenheter i hus, som är
avsedda att rivas och där det inte är

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

Om reparationsplikt för ägare av flerfamiljs hyreshus

ekonomiskt försvarbart att lägga ned
pengar på att sätta dem i tillfredsställande
skick. Alternativet, om det skulle
råda en absolut obligatorisk skyldighet
för fastighetsägaren att sätta lägenheterna
i tillfredsställande skick, skulle
vara att de inte skulle komma att utbjudas
på marknaden utan hållas obebodda
till dess huset t. ex. kunde rivas.

Jag tror däremot inte att det beträffande
sådana lägenheter, som är avsedda
att användas i framtiden, i någon
nämnvärd utsträckning förekommer att
hyresvärdarna genom bestämmelser i
kontrakten fritar sig från skyldigheten
att svara för lägenheternas underhåll,
i varje fall då det gäller vanliga bostadslägenheter.
Det har också sagts —
bl. a. sades det i utskottet av herr Svenning,
något som särskilt nämndes av
herr Adolfsson — att man hade goda
erfarenheter av den nu gällande lagens
funktion i fråga om möjligheterna att
tvinga hyresvärdarna att verkställa reparationer
i de fall där sådana var klart
påkallade.

Jag tror därför att det inte finns någon
anledning att nu gå in för en ändring
av själva lagstiftningen på detta
område, och jag ber därför att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ADOLFSSON (kl:

Herr talman! Utskottets talesman ville
i sitt anförande hänvisa till de exceptionella
förhållanden som råder på
bostadsmarknaden för närvarande med
bland annat en omfattande bostadsbrist.

Jag vill i anledning därav hävda, att
inte minst det förhållande, som herr
Alexanderson här har hänvisat till, utgör
ett extra motiv för att man skall företa
de ingripanden som vi här har
föreslagit. Självklart har vi aldrig tänkt
oss den orimliga tanken att genomföra
mycket påkostade reparationer när det
är fråga om ett hus, som inom mycket
kort tidrymd skall rivas. I sådana avseenden
vore det självfallet möjligt att

utforma en lagstiftning på ett sådant
sätt, att dylika extrema fall kunde undvikas.

Det hävdas också i argumenteringen
för att ingenting skall göras på detta
område, att hyresvärdarna i allmänhet
inte fritar sig från plikten att underhålla
lägenheterna där så kan anses
vara befogat. Talesmannen för utskottet
sökte inte leda detta påstående i bevis,
utan det står här fritt i rymden såsom
ett påstående och ingenting annat. Jag
sökte däremot i mitt anförande i någon
män bevisa, att situationen inte är sådan
som utskottets talesman har velat
beskriva den. Jag anförde att det är ett
ytterst ringa antal av de lägenheter
som är aktuella för reparation, som
verkligen blir reparerade och att förhandlingar
om reparationer inledes endast
i de fall där hyresgästen och hyresföreningsmedlemmen
själv har anmält
detta till sin organisation och förhandlingar
därefter har inletts. I sådana
fall kan under lyckliga omständigheter
reparationer också komma att genomföras.

Erfarenheterna av nu rådande förhållanden
är således inte goda. Tvärtemot
vad utskottets talesman nu har
hävdat vill jag alltjämt påstå, att erfarenheterna
i huvudsak är dåliga. Det
är riktigt att i hyresbeloppet ju inkluderas
någon del, som det hävdas skall
komma till användning för lägenhetsunderhåll.
Men går dessa pengar verkligen
till reparationer? Har utskottet
och herr Alexanderson försökt att undersöka
om förhållandet verkligen är
detta?

Utskottet bygger sitt ställningstagande
uteslutande på ett påstående som
gjordes 1903, alltså för två år sedan,
och det tycker jag är litet fattigt att
komma med vid behandlandet av eu
motion sådan som denna. I vissa fall
går naturligtvis dessa pengar åtminstone
i någon mån till reparationer, i andra
gör de det inte. Ordföranden i Hyresgästernas
riksförbund hävdar i en
skrift, att pengarna av allt att döma inte

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

alltid används för det avsedda ändamålet,
d. v. s. reparationer. Han tillägger
att hyresvärdarna har haft vissa
svårigheter att förbruka de medel som
ställts till förfogande.

Svårigheter att förbruka de medel
som man skulle ha använt för att reparera
lägenheter som människor skall
bo i! Utskottets talesman får ursäkta
mig, att jag icke kan tillmäta någon
större betydelse åt den argumentation
som han har framfört.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag uttalade mig inte
i mitt anförande om det aktuella läget
i fråga om lägenheternas reparationer,
det som herr Adolfsson här gick in på.
I det avseendet är det väl så, att det
förekommer både lägenheter som hålles
hyggligt reparerade och sådana där
underhållet eftersattes.

Vad jag talade om och vad saken gäller
är ju, huruvida man skall ha tvingande
bestämmelser om skyldighet att reparera
eller om man skall ha sådana
bestämmelser som finns i nu gällande
lag, enligt vilka det normalt ingår i hyresvärdens
förpliktelser att hålla lägenhet
i ett tillfredsställande skick men
där hyresvärden kan frånsäga sig den
skyldigheten genom särskild bestämmelse
i kontraktet. Jag sade, att det så
vitt jag vet inte förekommer i någon
större utsträckning beträffande det normala
lägenhetsbeståndet, att sådan friskrivning
sker i kontrakten. I regel används
ju de tryckta formulär som är
godkända av organisationerna och som
innehåller fullt normala regler i det här
avseendet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om samordning av lagstiftningsarbetet
inför högertrafikreformen

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av väckta
motioner om samordning av lagstiftningsarbetet
inför högertrafikreformen.

Till behandling hade tredje lagutskottet
förehaft två inom riksdagen
väckta och till lagutskott hänvisade motioner,
nr 537 i första kammaren av
herr Kaijser m. fl. och nr 645 i andra
kammaren av herr Larsson i Borrby.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsamma åtgärder med syfte att inför
högertrafikreformen samordna det
lagstiftningsarbete på vägtrafiklagstiftningens
område, som bedreves av olika
statliga utredningar.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 537 och II:
645, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Motionen och mitt uppträdande
i talarstolen föranleds av den
oro, som man i vida kretsar alltjämt
känner inför den långsamhet som utmärker
kommittéarbetet och lagstiftningsarbetet
på trafikområdet och den
splittring på många händer som där
råder. Man är allvarligt orolig för att
ingenting sker.

Oron är inte minst tillfinnandes inom
motororganisationerna. Jag vill hänvisa
till att motororganisationernas samarbetsorgan
gång efter annan accentuerat
behovet av en modernisering av trafiklagstiftningen
och senast i fjol föreslagit
omedelbara åtgärder för att påskynda
pågående utredningar och att i avvaktan
på enhetliga trafikregler för
Norden vidtaga skyndsamma åtgärder
för att bringa den svenska trafiklagstiftningen
i nivå med de krav som
trafiken ställer.

Onsdagen den 3 mars 1965

Nr 10

Ang. marklagstiftningen — Meddelande ang. enkel fråga

Kommittéarbetet är för dagen uppdelat
på inte mindre än sex kommittéer,
som träget arbetat i åtskilliga år. Jag
vill hänvisa till att 1957 års trafiknykterhetskommitté
har arbetat i över sju
år, parkeringskommittén i fyra och ett
halvt år, nordiska vägkommittén i fyra
å fem år och bilförarutredningen i två
och ett halvt år. Körtidsutredningen
har också arbetat ganska länge; den tillkom
1963.

Nu sägs det visserligen att man beräknar
att flertalet av dessa kommittéer
skall färdigställa sitt arbete under loppet
av innevarande år, och det är ju
glädjande, men samarbetsuppgiften
kvarstår i alla fall.

Jag skall till utlåtandet i övrigt endast
foga den kommentaren, att jag inte
hyser samma förtröstan som utskottet
på att den erforderliga samordningen
av lagstiftningsarbetet inför omläggningen
till högertrafik ombesörjes av
det uppgivna arbetsutskottet inom högertrafikkommissionen,
som ju inte precis
utmärker sig för snabba initiativ.
Jag tycker alltså att utskottet har tagit
något lätt på hithörande ting. Den nödvändiga
samordningen bör utan tidsutdräkt
åstadkommas inom kommunikationsdepartementet.

Vis av erfarenheterna från i höstas
skall jag dock, herr talman, inte ställa
något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. marklagstiftningen

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av väckta
motioner angående marklagstiftningen.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 534 i första
kammaren av herrar Adolfsson och
T.ager samt nr 648 i andra kammaren av
herr Nilsson i Gävle in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa,
att de i dessa motioner framförda alternativen
i fråga om marklagstiftning
måtte bliva föremål för skyndsam utredning
och att förslag snarast måtte
föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 534
och II: 648, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag vill endast yrka bifall
till dessa två motioner, nämligen
motionerna 534 i första kammaren och
648 i andra kammaren.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter jämlikt därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

27, med förslag till lag om lagrådet
m. in.; och nr 30, med förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Adolfsson (k) till herr statsrådet och

Nr 10

Onsdagen den 3 mars 1965

Meddelande ang. enkel fråga
chefen för socialdepartementet: »Har
statsrådet för avsikt att justera bestämmelserna
om familjebostadsbidrag
som en konsekvens av att försämringar
i många fall uppstår genom att det beskattningsbara
belopp, varpå bidragsrätten
och bidragen grundas, automatiskt
höjes genom riksdagsbeslutet år
1964 om upphävande av avdragsrätten

vid beskattningen för erlagda pensionsavgifter.
»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.32.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 5 mars 1965

Nr 10

Fredagen den 5 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr Bengtson anmälde, att han under
gårdagen åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 26
nästlidne februari.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 69, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om behörighet att utöva
veterinäryrket m. m. jämte i ämnet
väckt motion.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 27,
med förslag till lag om lagrådet m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 30, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

33, angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus in. m.;

nr 34, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1965/66;

nr 36, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 31 maj 1963 (nr
268) om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete; och

nr 37, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1965/66.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av motioner om
viss förstärkning av justitieombudsmannaämbetet;
samt

nr 7, i anledning av motioner om
kontroll av taxeringsmyndigheterna genom
riksdagens justitieombudsman;

statsutskottets utlåtande:
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kostnader för
deltagande i FN:s fredsstyrka på Cypern; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
angående avsättningen av medel å
skogskonto samt dispositionen av medel,
som insatts å sådant konto, m. m.;

nr 4, i anledning av väckta motioner
angående rätten till avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd i
vissa fall;

nr 5, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning inom familjebolag till
pension; samt

nr 6, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag för kostnader
för täckdikningsanläggningar och
skogsvägar, m. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 5, angående
verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 6 juni
1925 (nr 179) om ersättning till polisman
för skada å kläder, m. m.;

nr 5, i anledning av väckt motion
om sänkning av myndighetsåldern;

nr 6, i anledning av dels väckta motioner
angående kompetenskraven för

Nr 10

Fredagen den 5 mars 1965

överförmyndare, m. in., dels ock väckta
motioner angående arvodena till förmyndare
och överförmyndare;

nr 7, i anledning av väckta motioner
om skydd för dödsbodelägares
in. fl. medel;

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående straffpåföljden vid vårdslös
deklaration; samt

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 77 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckt motion
om ersättning från allmän försäkringskassa
för kostnader för globulinsprutor;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om förbättring av folkpensionärernas
ställning inom sjukförsäkringen;

nr 13, i anledning av väckta motioner
om ersättning från allmän försäkringskassa
för resa vid viss vård och
behandling;

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående reseersättningen enligt
sjukreseförordningen;

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående kommunernas kostnader
för reservanordningar för kommunalteknisk
verksamhet; samt

nr 16, i anledning av väckta motioner
om översyn av reglerna rörande
folkpension till vissa änkor;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot mörkerolyckor;
samt

nr 7, i anledning av väckt motion
angående körkortsproven; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av väckta motioner
angående behovet av ett internationellt
språk;

nr 2, i anledning av väckt motion
om samordning av de statliga organens
insatser;

nr 3, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande uthyrning
av maskiner och redskap; samt

nr 4, i anledning av väckt motion
om förbättring av legitimationshandlingar.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren,
den 3 mars 1965.

Med anledning av en av stenografen
hos kammaren t. f. byrådirektören
Johnny Sköldvall gjord ansökning beviljade
herrar deputerade honom tjänstledighet
för egna angelägenheter från
och med den 20 instundande april tills
vidare; och förordnades till vikarie för
Sköldvall reservstenografen fil. stud.
Arne Larsson.

På därom gjord framställning entledigades
från tjänst som kanslist hos
kammaren avdelningsdirektören Lars
Ovegård från och med den 1 februari
1965 samt förste kanslisekreteraren
Gunnar von Krusenstjerna från och
med den 1 mars 1965. Till kanslister
från och med den 3 innevarande mars
antogos byrådirektören Olle Hellberg
och juris kandidaten Erland Bexelius.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.05.

In fidem

Fritz af Petersens

KUNGL BOKTR. STHLM IB65