Tisdagen den 2 mars. Sid (Riksdagens protokoll 1954:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 8

27 februari—3 mars.

Debatter m. m.

Tisdagen den 2 mars. Sid.

Interpellationer:

av herr Ollén ang. nödläget inom fångvården m. m........... 7

av herr Herlitz om främjande av samhällsstudier inom folkbildningsarbetet
.............................................. 10

Onsdagen den 3 mars.

Avdragsrätt för gåvor till hemvärnsförbund m. m............. 12

Ändring av 80 § uppbördsförordningen ........................ 14

Beskattningen av villafastigheter .............................. 18

Beskattningen av fastighet, som äges av bostadsförening, m. m.....30

Ang. Sveriges utrikespolitik .................................. 32

Ang. tredje huvudtitelns anslag till extra utgifter ................ 66

Varselplikt vid driftsinskränkning ............................ 67

Anslag till avlönande av en gymnasistsekreterare hos diakonistyrelsen
.....................................................68

Interpellation av herr Elofsson, Gustaf, ang. utförsäljningspriserna
å bilar .................................................. 74

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 3 mars.

Statsutskottets utlåtande nr 28, ang. anslag till understödjande av
helikopterflyg m. m....................................... 12

— nr 29, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag .......... 12

— nr 30, ang. ersättning till P. O. H. Rydbro m. fl............. 12

— nr 31, ang. ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom .................................. 12

1 Första kammarens protokoll 1954. Nr 8.

Nr 8.

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 15, ang. avdragsrätt för gåvor
till hemvärnsförbund m. m................................. 12

— nr 16, ang. ändring av 80 § uppbördsförordningen .......... 14

— nr 17, ang. beskattningen av villafastigheter .................. 18

— nr 18, ang. ändring i kommunalskattelagen .................. 30

— nr 19, ang. viss skattefrihet för partiellt arbetsföra .......... 32

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna under tredje huvudtiteln
(utrikesdepartementet) ................................ 32

Första lagutskottets utlåtande nr 7, ang. ändrad lydelse av 211 § utsökningslagen
m. m....................................... 67

Andra lagutskottets utlåtande nr 4, ang. statens skadeståndsansvar
vid skador, orsakade av övergång till högertrafik ............ 67

— nr 5, ang. folkomröstning i högertrafikfrågan ................ 67

— nr 6, ang. varselplikt vid driftinskränkning .................. 67

— nr 7, ang. ändring av bestämmelserna om änkepension i lagen

om folkpensionering ...................................... 68

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4, ang. ersättning från kyrkofonden
för övertalig peronal vid domänverket .................. 68

— nr 5, ang. ändring i vattenlagen m. m....................... 68

— nr 6, ang. vissa anslag ur kyrkofonden m. m................. 68

Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, ang. befrielse i vissa fall från
betalningsskyldighet till kronan ............................ 74

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 3, ang. deklarationsplikt
rörande sammansättningen av vissa färger och lösningsmedel. . 74

— nr 4, ang. begränsande av skadeverkningarna av pyrotekniska

leksaker m. m............................................. 74

— nr 5, ang. förläggande av idrottsutövning till söckendagar ... 74

Lördagen den 27 februari 1954.

Nr 8.

Lördagen den 27 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
m. m.;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 under statens allmänna
fastighetsfond, i'' vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

94, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 under försvarets fonder
m. m.;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 under statens allmänna
fastighetsfond m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1954/55 till

Lotsverket: Säkerhetsanstalter för sjöfarten.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 76, till
Konungen angående val av ombud i Europarådets
rådgivande församling med
suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:
nr 77, för herr Bengt Folke Elmgren
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 78, för herr Bernhard Näsgård att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 79, för herr Karl Knutsson Wistrand
att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 80, för herr Gösta Tore Edvin
Bengtsson att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 81, för herr Bertil Gotthard Ohlin
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 82, för herr Nils Walter Sundström
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 83, för herr Gustaf Ragnar Fahlander
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 84, för herr James Dickson att vara
suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 85, för herr Gustav Ingemar Andersson
att vara suppleant för ombud i
Europarådets rådgivande församling;

nr 86, för herr Otto Bertil von Friesen
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 87, för statsrådet Gunnar Hedlund
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och
nr 88, för fröken Gunnel Olsson att
vara suppleant för ombud i Europarådet
rådgivande församling.

Nr 8.

Lördagen den 27 februari 1954.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 89, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 79, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 60 § samt anvisningarna till
60 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 91,
angående fortsatt disposition av visst
äldre reservationsanslag.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 92, med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 93, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om kommuns och
annan kommunal samfällighets utdebitering
av skatt för år 1956, m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den av herr Sunne m.
fl. väckta motionen, nr 408, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Holmquist m. fl.
väckta motionen, nr 409, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående polispersonalens
avlöningsförmåner m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Lodenius
m. fl. väckta motionen, nr 410, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 september 1939 (nr 608)
om enskilda vägar, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Larsson, Sigfrid,
m. fl. väckta motionen, nr 411, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättandet av en veterinärklinik
i Hälsingborg.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades
på bordet:

nr 94, med förslag till förordning om
ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under vistelse å anstalt m. m.;

nr 95, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet,
m. m.;

nr 96, angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 151, angående riktlinjerna för den
framtida nykterhetspolitiken m. m.;

nr 152, angående anslag till aktieteckning
i ett för riket gemensamt detaljhandelsbolag
för rusdrycker;

nr 153, angående anslag till en upplysningskampanj
i samband med övergången
till en friare försäljning av rusdrycker;
samt

nr 154, med förslag till förordning om
ändring i vissa delar av förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) angående
tillverkning och beskattning av
maltdrycker, m. m.

Herr STEN (s) erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Jag hemställer, att kammaren
för sin del ville besluta, att ett
särskilt utskott, bestående av tjugufyra
ledamöter, tolv från vardera kammaren,
måtte tillsättas för behandling av ej
mindre Kungl. Maj :ts propositioner nr
151, angående riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. m., nr 152,
angående anslag till aktieteckning i ett
för riket gemensamt detaljhandelsbolag
för rusdrycker, nr 153, angående anslag
till en upplysningskampanj i samband
med övergången till en friare försäljning
av rusdrycker, samt nr 154, med
förslag till förordning om ändring i vissa
delar av förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning

Lördagen den 27 februari 1954.

Nr 8.

och beskattning av maltdrycker, in. m.,
än även de ytterligare framställningar,
som kan komma att av Kungl. Mai :t
eller i enskilda motioner göras i dessa
ämnen eller andra i omedelbart samband
därmed stående frågor; ävensom
att andra kammaren inbjudes att i detta
beslut förena sig med första kammaren.
Under förutsättning att denna inbjudan
bifalles av andra kammaren, hemställer
jag, att första kammaren för sin del måtte
besluta, att antalet suppleanter i detta
särskilda utskott ifrån första kammaren
skall vara tolv.

Vad herr Sten sålunda hemställt bifölls.

Ett protokollsutdrag i ämnet justerades
och avsändes till andra kammaren.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1954/55 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckt motion;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till understödjande av helikopterflyg
m. m.;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till P.

O. H. Rydbro m. fl.; samt

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid 1955 års taxering till
skatt för inkomst åtnjuta avdrag för vissa
gåvor till hemvärnsförbund m. m.;

nr 16, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 80 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);
nr 17, i anledning av väckta motioner

om ändrade bestämmelser beträffande
taxering av villafastigheter;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in., jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 19, i anledning av väckt motion
om skattefrihet för partiellt arbetsföra
för belopp, varmed utbildningsbidrag
utgår;

första lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 211 § utsökningslagen m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om statens
skadeståndsansvar vid skador, orsakade
av övergång till högertrafik;

nr 5, i anledning av väckt motion angående
folkomröstning i högertrafikfrågan; nr

6, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för företag att underrätta
arbetsmarknadsorgan om planerade
driftsinskränkningar; samt

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av bestämmelserna
om änkepension i lagen om folkpensionering; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket; nr

5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i vattenlagen m. m.; samt

nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m., dels ock motioner
som väckts i anledning av propositionen; jordbruksutskottets

utlåtande nr 6,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående befrielse i vissa fall från
betalningsskyldighet till kronan; ävensom allmänna

beredningsutskottets utlåtanden
:

Nr 8.

Tisdagen den 2 mars 1954.

nr 3, över motion om införande av
deklarationsplikt rörande sammansättningen
av vissa färger och lösningsmedel; nr

4, över motion angående åtgärder
för begränsande av skadeverkningarna
av pyrotekniska leksaker m. m.; samt
nr 5, över motion om utredning angående
förläggande av idrottsutövning
till söckendagar.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan

gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning om fortsatt utgivning
av otryckta ståndsprotokoll.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.07.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 2 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 23 och
den 24 nästlidne februari.

Upplästes ett från andra kammaren
ankommet protokollsutdrag, nr 175, utvisande
att nämnda kammare förenat
sig med första kammaren i dess beslut
om tillsättande av ett särskilt utskott
för behandling av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 151—154 m. m.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde den 10 innevarande
månad företaga val av ledamöter
och suppleanter i det särskilda
utskott, kamrarna nu beslutit tillsätta.

Detta förslag antogs.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 97, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vattenlagen dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angåen -

de upphävande av lagen den 28 juni
1935 (nr 445) om emeritilöner för vissa
prästmän i ledande ställning i missionens
och diakoniens tjänst, m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 99, med anledning av vissa utav
Kungl. Maj:t i proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54 gjorda framställningar
beträffande lanthushållning i allmänhet
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 100, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående dispositionen
av viss kronoegendom; och
nr 101, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 94, med förslag till förordning
om ersättning i anledning av kroppskada,
ådragen under vistelse å anstalt
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

Tisdagen den 2 mars 1954.

Nr 8.

Interpellation ang. nödläget inom fångvården m. m.

nr 95, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet,
m. m.; och

nr 96, angående vissa markförvärv för
försvaret.

Föredrogos och hänvisades till särskilda
utskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

151, angående riktlinjerna för den
framtida nykterhetspolitiken m. m.;

nr 152, angående anslag till aktieteckning
i ett för riket gemensamt detaljhandelsbolag
för rusdrycker;

nr 153, angående anslag till en upplysningskampanj
i samband med övergången
till en friare försäljning av rusdrycker;
samt

nr 154, med förslag till förordning om
ändring i vissa delar av förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker,
m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning om fortsatt
utgivning av otryckta ståndsprotokoll.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 3 och 28—31,
bevillningsutskottets betänkanden nr 15
—19, första lagutskottets utlåtande nr 7,
andra lagutskottets utlåtanden nr 4—7,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 4—6,
jordbruksutskottets utlåtande nr 6 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 3—5.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr 3
skulle på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras näst
efter bevillningsutskottets betänkande
nr 19.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka

nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 89, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

nr 99, angående godkännande av avtal
rörande handelshögskolans i Stockholm
fortsatta verksamhet och finansiering,
m. m.;

nr 100, angående ändring i gällande
bestämmelser om ersättning för tjänstgöring
på obekväm arbetstid m. m.;

nr 149, angående vidareutbildning av
folkskollärare för tjänstgöring på högre
skolstadier m. m.; samt

nr 160, angående folk- och småskollärares
avlöningsförhållanden, m. m.

Interpellation ang. nödläget inom fångvården
m. m.

Herr OLLÉN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I den uppmärksammade
debatten i denna kammare onsdagen
den 24 februari framförde fångvårdsstyrelsens
chef, överdirektör Hardy Göransson,
grava anmärkningar mot vissa
bestämda avsnitt i regeringens fångvårdspolitik
speciellt beträffande Långholmen
och andra gammalmodiga och
otidsenliga fängelser. Kritiken tillspetsades
i ett uppmärksammat replikskifte
mellan justitieministern och herr Göransson,
under vilket den förre betonade,
att fångvården stod inför en total
nydaning, medan fångvårdstyrelsens
chef hade ett starkt intryck av motsatsen,
av stagnation.

Justitieministerns svar var för kortfattat
och ofullständigt för att kunna ge
första kammaren och riksdagen i dess
helhet en mer omfattande och allsidig
redogörelse för regeringens syn på fångvårdens
problem; totalintrycket efter
debatten blev ytterst förvirrande.

Å ena sidan ett till bristningsgränsen
fullbelagt Långholmen, å den andra det
till en kostnad av 7 1/2 miljoner kronor
nyuppförda Roxtuna med plats för blott
65 interner. Dessa båda namn i den förda
debatten karakteriserar bättre än
många ord de båda ytterligheterna i da -

Nr 8.

Tisdagen den 2 mars 1954.

Interpellation ang. nödläget inom fångvården m. m.

gens läge, de skarpa brytningarna mellan
gammalt och nytt. Man frågar sig:
När skall vi befrias från det gamla, som
utgör en skamfläck för ett civiliserat
land som Sverige? Man frågar sig också:
Om en ny anstalt för ett sådant fåtal
interner som på Roxtuna drar sådana
stora kostnader som 7 1/2 miljoner kronor,
när skall då fångvårdsreformen i
stort kunna vara genomförd? Med den
takt i reformarbetet, som nu är rådande,
förefaller den tidpunkt avlägsen, när
Långholmen kan rivas och med denna
andra otidsenliga fångvårdsanstalter
från 1700- och 1800-talet såsom exempelvis
anstalten i Norrköping.

1 sitt debattinlägg i denna kammare
betonade herr Göransson, att Långholmen
bör ha ett klientel på högst 325 ä
350 personer — nu förvaras där omkring
580. Man begagnar sig i stor utsträckning
av fönsterlösa sovboxar, kyffen på
2x1 1/2 meter, som redan 1932 hade
utdömts av landshövding Hagströmer
och betecknats som en skamfläck för
fångvården.

Dagen efter den ovannämnda förstakammardebatten
hade Långholmens
chef, fängelsedirektör Gunnar Rudstedt,
ett intervjuuttalande för en stockholmstidning,
i vilket han framställde kravet
på Långholmens rivning. Han yttrade
därvid:

»Långholmen måste rivas. Det måste
byggas en ny anläggning efter nya principer,
inte så stor, kanske en rad paviljonger,
åtskilda så att klientelet kan differentieras.
Här kan man inte lära känna
individerna. Fångvårdssakkunniga
lär ha frågan som nästa punkt på programmet,
en lösning kommer väl så småningom.

Under tiden ramlar Långholmen ihop,
inget kostas på den, det ger inte bästa
arbetstrivseln. Att reformera från grunden
går inte här, vi får försöka lätta
upp vardagen för de intagna i stället.
Men mer pengar behövs, pengar till fritidsverksamhet,
pengar för kuratorn —
enda kuratorn för de 580 — pengar att
ge frigivna ett handtag. Nu kan vi inte
ens ge dem hyggliga kläder, somliga ser
för ruggiga ut när de går härifrån. Med -

len räcker inte ens för att ge långtidsfångar
en överrock om vintern efter
fängelsetiden, man får lappa på med en
olle så gott det går.»

Uttalandet är i flera avseenden märkligt,
och jag skall senare återkomma därtill.
Men först några ord om Roxtuna,
som skall börja sin verksamhet i höst.
Som nämnt blir byggnadskostnaderna
för anstalten 7,5 miljoner kronor, platsantalet
är 65, utgiften per plats således
cirka 110 000 kronor. Anstaltens uppgift
är ju att söka komma till rätta med de
svårhanterligaste ungdomsbrottslingarna
och alltså ersätta två gamla fängelser,
Uppsala och Ystad, som nödtorftigt apterats
för ändamålet. Roxtunas program
skisseras av byråchefen Torsten Eriksson
i en artikel i Sunt Förnuft på följande
sätt:

»Det fordras anordningar för yrkesutbildning,
''för att främja utsikterna för
honom att efter utskrivningen försörja
sig’, som det står i lagen. Vidare måste
behandlingen få en medicinsk inriktning,
så svårt belastat som klientelet är
i socialt och psykiskt hänseende. För att
kunna komma åt individerna med påverkan
är det nödvändigt, dels att själva
anstalten är ganska liten, dels och
framför allt att klientelet inom anstalten
delas upp i mindre grupper, som
kan hållas åtskilda från varandra. Slutligen
måste hänsyn tas till säkerhetsskäl
(rymmare och farliga måste kunna
isoleras) och till den pedagogiska nödvändigheten
av att successivt kunna lätta
på kontrollen för att pröva den intagnes
anpassningsutveckling (slutna,
mellangrad- och öppna avdelningar).
Efter dessa riktlinjer blev också Roxtuna-förslaget
utformat.»

Det finns givetvis ingen socialt tänkande
och kännande människa, som har
något att anmärka mot detta program.
Vad man frågar sig är, om reformarbetet
i stort på fångvårdens område kan genomföras
med den snabbhet som läget
kräver, om kostnaderna skall hållas på
den oerhört höga nivå, som fallet Roxtuna
åskådliggör, låt vara att det här rör
sig om ett svårbemästrat klientel, varför
byggnadskostnaderna oundgängligen

Tisdagen den 2 mars 1954.

Nr 8.

Interpellation ang. nödläget inom fångvården m. m.

blir dyra. Att man gör sig denna fråga,
beror på en jämförelsevis ny faktor,
som trätt in i blickpunkten och ställer
alla gamla beräkningar på huvudet,
nämligen det starkt ökade fångantalet.
Frågan berördes av både justitieministern
och fångvårdschefen. Medan strafflagberedningen
på sin tid räknade med
en normal högsta anstaltsbeläggning på

2 000 intagna rör det sig nu om över

3 000.

Medelbeläggningen	var sålunda
1949 ........	...... 2 273
1950 ........	...... 2 394
1951	...... 2 607
1952 ........	...... 2 842
1953 ........	3 050

Här rör det sig alltså om en mycket
konstant ökning under de senaste fem
åren, beroende givetvis på växande befolkningssiffror
i förening med ökad
brottslighet, speciellt ökad ungdomsbrottslighet.
Om spriten enligt regeringens
förslag släppes fri 1 oktober
nästa år måste man helt säkert bereda
sig på en viss ökad brottslighet under

en övergångsperiod. Någon nedgång är
i varje fall otänkbar. Det är i ett sådant
läge Roxtuna-projektet förefaller så fullständigt
otillräckligt. Vart kommer man
med ett tillskott på 65 platser!

Säkerhetsanstaltsutredningens i oktober
i fjol avgivna betänkande gick ju ut
på att Hall, som för närvarande har 114
platser, skulle utbyggas för en kostnad
av 18 miljoner kronor till sammanlagt
470 platser, därav 322 i slutna avdelningar,
118 i öppna samt 25 i en sjukoch
5 i en mottagningsavdelning. Därjämte
föreslås att ett verkligt öppenvårdssystem
inrättas med familjevård
för 50 interner och vård i ett inackorderingshem
för till en början ett 10-tal.
Detta projekt, enligt vilket kostnaderna
beräknas till cirka 50 000 per ny plats,
föreligger ju hittills endast på papperet
och ger alltså intet nytt tillskott i det
aktuella läget.

Enligt en belysande sammanställning,
som gjorts av fil. lic. O. Josephsson i
Skattebetalarnas förening, fördelade sig
1 oktober 1953 det totala antalet fångvårdsplatser
på följande vårdformer:

öppna anstalter För vanligt fångförvar...... Säkerhetsanstalter ........ Ungdomsanstalter ..........		Antal platser 644 107 117	Antal intagna 524 106 64
	Summa	868	694
Slutna anstalter
För vanligt fångförvar......		1 596	1 559
Säkerhetsanstalter ........		325	349
Ungdomsanstalter ..........		117	98
Sinnessjukavdelningar......		202	169
Kroppssjukavdelningar . . . .		71	45
Isoleringsavdelningar ......		53	33
	Summa	2 364	2 253
Summa	summarum	3 232	2 947

Av denna översikt synes framgå, inför
vilken kris hela vår fångvård synes stå.
Möjligheterna att möta stark stegring av
brottsligheten och därmed motsvarande
ökning av fångantalet förefaller under
de närmaste åren tämligen små.

I detta läge frågar man sig: Måste icke

utomordentliga åtgärder vidtagas både
för att fylla de närmaste årens ökade behov
och för att möjliggöra ett utlovat
snabbt förverkligande av projektet med
nybyggnader i stället för Långholmen
och andra otidsenliga fängelser?

Till sist blott en reflexion med anled -

Nr 8.

Tisdagen den 2 mars 1954.

Interpellation om främjande av samhällsstudier inom folkbildningsarbetet.

ning av fängelsedirektör Gunnar Rudstedts
omnämnande av de nuvarande
svårigheterna att ge de frigivna ett ekonomiskt
handtag ens till de nödvändigaste
kläderna: Vad hjälper det, om staten
lägger ned väldiga kostnader för internerna,
kostnader som på Långholmen
belöper sig till över 25 kronor per dag
och till 9 300 kronor per år, om man
utanför fängelsets portar icke hjälper
dem med ens det nödvändigaste i klädesväg?
Det förefaller vara att sila mygg
och svälja kameler. Med tanke på de
oerhörda kostnaderna i anstalterna synes
det vara ekonomiskt klokt att effektivt
stödja de frigivna blottställda,
tills de hunnit på nytt komma till rätta
i samhällslivet. Det kan nämnas att vid
ungdomsfängelset i Uppsala belöper sig
utgifterna per dag till över 49 kronor
och per år till 17 925 kronor, i Ystad till
resp. 53 och 19 355 kronor enligt offentliggjorda
beräkningar i tidskriften Sunt
Pörnuft. Med dessa siffror inför ögonen
frågar man sig, om icke från statens sida
vida större intresse än nu är fallet
måste ägnas de närmaste åren efter frigivningen.

Med anledning av vad som här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framföra följande frågor: 1.

Vilka åtgärder ämnar statsrådet
vidtaga för att häva det nödläge, vari
fångvården synes befinna sig?

2. I riksdagsdebatten den 24 februari
utlovade statsrådet direkta och indirekta
åtgärder »för att så snart som möjligt
ersätta Långholmen med nya anstalter».
Anser statsrådet det möjligt att nu lämna
kammaren närmare och mer detaljerade
uppgifter beträffande tidpunkten,
då Långholmen kan rivas ner och ersättas
av mer människovärdiga anstalter
i enlighet med utarbetade projekt?

3. År statsrådet beredd att med hänsyn
till de utomordentliga kostnader,
som anstaltsvården slukar, liksom av humana
skäl och mänskliga hänsyn på ett
helt annat sätt än nu är fallet effektivisera
den statliga hjälpen åt dem som
lämnar fängelsets portar som närmast

utblottade och därför alltför ofta återfaller
i nya brott?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om främjande av samhällsstudier
inom folkbildningsarbetet.

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr HERLITZ (h), som yttrade:

Herr talman! Det framstår för mig
som livsviktigt för vår folkstyrelse, att
den har en stark och säker grundval i
folkmedvetandet: i enskilda medborgares
kunskap om samhällslivet och dess
problem, i deras intresse för allmänna
angelägenheter, i deras personliga ståndpunktstagande
till dessa och i deras
känsla av medborgerligt ansvar. Närmast
med hänsyn till medborgarnas förhållande
till rättsvården har jag utvecklat
denna syn i motionen nr 129, s. 33 o. f.

På sätt i samma motion anförts pekar
emellertid många tecken i den riktningen,
att medborgarnas engagemang i samhällsfrågorna
på senare tid försvagats
och att det i varje fall icke utvecklats
så som en sund folkstyrelse kräver och
som med hänsyn till den samhälleliga
verksamhetens stegrade betydelse för
den einskilde vore naturligt. Jag har
därvid byggt på iakttagelser — visserligen
mycket tillfälliga och ofullständiga
— på det frivilliga folkbildningsarbetets
område. I hågkomst av den centrala roll
som de samhälleliga spörsmålen fordom
spelade på detta område, har det fallit
i ögonen, att nämnda spörsmål numera
synes träda tillbaka för andra ämnen.
Det vore av stor betydelse att få fastslaget,
huruvida detta mitt bedömande av
läget är riktigt eller ej. Det är närmast
i sådant syfte jag anhåller att få hänvända
mig till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet.

Om det visar sig, att statsrådets iakttagelser
bekräftar mitt antagande, inställer
sig frågan, huruvida i anledning därav
några åtgärder kan vidtagas. Det är
självklart att det fria folkbildningsarbe -

Tisdagen den 2 mars 1954.

Nr 8.

Interpellation om främjande av samhällsstudier inom folkbildningsarbetet.

tet skall vara fritt och ej dirigeras av
statsmakterna. Men i den män det beror
av dessas ekonomiska stöd, är det
ingalunda otänkbart att i någon mån
låta stödets omfattning bero av arten av
de studieintressen som det skall tjäna.
På denna väg kunde otvivelaktigt något
göras för att stimulera samhällsstudiet,
med hänsyn till dess särskilda vikt.
Bland annat vill jag i detta sammanhang
under åberopande av nyssberörda motion
betona den ofta förbisedda betydelsen
av att rättsstudiet får sin tillbörliga
plats i det fria folkbildningsarbetet.

Under hänvisning till vad som utöver
det här sagda anförts i min nyssberörda
motion anhåller jag om tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet för kammaren
lämna upplysningar om i vilken utsträckning
samhällsstudier av olika slag förekommer
inom det fria folkbildningsarbetet? 2.

Om herr statsrådet finner det önskvärt
att sådana studier förekommer i
större omfattning än nu, är herr statsrådet
villig att överväga åtgärder för att
främja en utveckling i sådan riktning?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutsdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.28.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Onsdagen den 3 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 89, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 99, angående godkännande av avtal
rörande handelshögskolans i Stockholm
fortsatta verksamhet och finansiering,
m. m.;

nr 100, angående ändring i gällande
bestämmelser om ersättning för tjänstgöring
på obekväm arbetstid m. m.;

nr 149, angående vidareutbildning av
folkskollärare för tjänstgöring på högre
skolstadier m. m.; samt

nr 160, angående folk- och småskollärares
avlöningsförhållanden, m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till understödjande av helikopterflyg
m. m.;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till P.

O. H. Rydbro m. fl.; och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om avdragsrätt för gåvor till hemvärnsförbund
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 15, i anledning av väckta
motioner om rätt att vid 1955 års taxering
till skatt för inkomst åtnjuta avdrag
för vissa gåvor till hemvärnsförbund
m. m.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:219 av herr Lundqvist
m. fl. samt 11:438 av herrar Dickson
och Lindberg hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att skattskyldig
vid den taxering, vilken komme att äga
rum 1955, skulle äga åtnjuta s. k. allmänt
avdrag med belopp, motsvarande vad han
under beskattningsåret utgivit såsom
gåva till hemvärns-(rusthålls-) förbund
(förening), dock med högst 1 000 kronor
och endast under förutsättning att
villkoren för gåvans disponerande motsvarade
de ändamål, för vilka kommun
ägde rätt bevilja anslag som stöd för
hemvärnets verksamhet.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 219 av
herr Lundqvist m. fl. samt 11:438 av
herrar Dickson och Lindberg om rätt
att vid 1955 års taxering till skatt för
inkomst åtnjuta avdrag för vissa gåvor
till hemvärnsförbund m. m. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Det är självfallet att utskottets
helt negativa inställning till motionen
har väckt besvikelse inte bara hos
motionärerna utan också långt in i ledande
kretsar inom hemvärnsrörelsen.
Såsom vi redan i motionen klart har
sagt ifrån kan vi motionärer väl förstå
bevillningsutskottets principiella betänksamhet
mot skattebefrielse i dessa fall

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Om avdragsrätt för gåvor till hemvärnsförbund m. m.

med hänsyn till konsekvenserna. Vi
skulle nog också ha kunnat till nöds
förstå utskottets direkta avstyrkande,
om det vore så, herr talman, att statsmakterna
verkligen lämnade så stora anslag
till hemvärnet, att dessa möjliggjorde
upprätthållande av full effektivitet
hos denna viktiga försvarsorganisation.
Såvitt jag kunnat finna vid mina
efterforskningar i samband med motionens
väckande är detta emellertid ingalunda
fallet. Jag tror icke, att riktigheten
av denna min uppfattning med
fog kan bestridas från något håll, inte
ens från det enhälliga bevillningsutskottets
sida. Därför ter sig i mina ögon utskottets
tal om anslag i stället för skattebefrielse
endast som vackra ord utan
reellt innehåll.

I anledning av bevillningsutskottets
motivering för avstyrkandet av denna
motion skulle jag emellertid i detta sammanhang
vilja rikta en varm vädjan till
statsutskottet att vid den nu pågående
granskningen av fjärde huvudtiteln väl
minnas detta bevillningsutskottets uttalande,
vilket jag tyvärr befarar att riksdagen
själv inom några minuter skall ha
gjort till sitt. Jag hoppas alltså, att statsutskottet
nu skall finna konsekvensen
fordra, att bevillningsutskottets vackra
ord redan i år omsättes i lika vacker
handling genom att hemvärnet får åtskilligt
mera i anslag än vad som har
föreslagits i statsverkspropositionen. —
Om jag inte missminner mig alltför
mycket, är det nämligen så, att departementschefens
förslag under fjärde huvudtiteln
för nästkommande budgetår i
detta avseende ligger nära miljonen under
vad hemvärnschefen äskat. — Jag
tror. herr talman, att den uppfattningen
är mycket allmän bland de närmast intresserade,
att hemvärnsanslagen sedan
länge är mycket starkt underdimensionerade.
Det har sagts — jag skulle
tro med rätta — att de anslag som statsmakterna
anvisar för hemvärnet inte ens
är tillräckliga för att bestrida den utbildning
som hemvärnsmännen själva
önskar att få trots alla de personliga
uppoffringar som de ju själva får vidkännas
i förlorad tid och arbetsförtjänst.

Det är alltså just därför att statsanslagen
är så otillräckliga som hemvärnsledningen
måste försöka skaffa privata
bidrag, och det är således av samma anledning
som denna vår motion i år har
tillkommit. Eftersom erfarenheten visat
att inte minst på grund av den nuvarande
skattetungan för såväl företag
som enskilda det på senare tid blivit så
mycket svårare att få frivilliga bidrag i
önskad erforderlig omfattning, hade jag
gärna velat vädja om bifall till motionen
trots utskottets avstyrkande. Av
principiella skäl är jag dock tyvärr
hindrad att ställa något yrkande. Jag
får därför, herr talman, sluta med att
uttala ett djupt beklagande av att frågan
på grund av bevillningsutskottets
enhälliga avstyrkan får anses ha fallit
för denna gång. Jag har alltså icke något
yrkande att framställa.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Herr Lundqvist sade
klart ifrån under sitt anförande, att hans
motion hade motiverats av att statsmakterna
inte beviljade tillräckliga anslag
på denna punkt. Under sådana förhållanden
tycker jag det vore lämpligt
att herr Lundqvist gjorde sina attacker
i sammanhang med statsutskottets
prövning av fjärde huvudtiteln och där
försökte få ökat anslag i stället för att
som nu gå omvägen över skattelagstiftningen.
Det vore riktigare, öppnare och
ärligare att gå fram på den vägen, via
statsutskottet och anslagen, än på den
här andra vägen.

Herr Lundqvist har vidare i motionen
talat om att man skulle bevilja avdrag
skattevägen endast när det gällde
sådant som kommunen ägde rätt att bevilja
anslag till. Det är en rätt egendomlig
situation att tänka sig, att respektive
taxeringsnämnder skulle sitta och pröva,
om det ligger inom kommunens möjligheter
att bevilja anslag eller inte, innan
de tillät avdrag. Att ställa varje
taxeringsnämnd inför en sådan lagtolkningsfråga
tycker jag verkligen är tämligen
orimligt eller i varje fall för mycket
begärt.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Om ändring av 80 § uppbördsförordningen.

Men i och med att herr Lundqvist
för fram tanken att det här rör sig om
sådant som kommunen kan bevilja anslag
till, varför inte då gå till respektive
kommuner och begära anslag för ändamålet?
Också det är en öppnare väg än
den herr Lundqvist har velat rekommendera.

Herr talman! Jag vill med detta bara
yrka bifall till utskottets mycket välgrundade
yrkande om avslag på herr
Lundqvists motion.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Gentemot utskottets talesman
vill jag bara säga, att den av honom
sist omnämnda vägen, att gå till
kommunerna och begära anslag, inte alls
är mig främmande. Jag vet att många
kommuner har ställt sig mycket välvilliga
och förstående, trots alla principiella
betänkligheter som bevillningsutskottet
här åberopat och som också kommunerna
kan ha.

Å andra sidan vet vi, att det finns
många kommuner, som inte beviljat anslag
och som anser sig inte ha någon
skyldighet att göra det, eftersom de menar
att staten här har skyldigheterna.

När vi i vår motion har velat vara så
försiktiga, att vi har talat om att man
skulle kunna begränsa avdragsrätten till
att gälla bidrag endast till sådana ändamål
som eu kommun har rättighet att
bidra till, har det skett av ren hänsyn
till bevillningsutskottet. Är det så att utskottet
inte ansett det vara till fördel,
hade man givetvis varit obehindrad att
stryka det villkoret.

Vidare säger herr Sjödahl, att det varit
ärligare att gå till statsutskottet och
ställa ett yrkande om högre anslag, ifall
jag anser, att de anslag som eljest beviljas
skulle vara otillräckliga. Det vore
riktigare än att gå hit och begära att få
en skattelindring. Den saken kan man
givetvis diskutera, herr talman. Jag
trodde emellertid, att eftersom det en
lång följd av år tidigare har förekommit,
att riksdagen och bevillningsutskottet
har gått med på en skattelindring av

detta slag trots vissa principiella betänkligheter,
man skulle ännu en gång kunna
ta praktiska hänsyn. Och herr Sjödahl
vet nog lika bra som jag om inte
ännu bättre, att en framställning till
statsutskottet om att få höjt anslag för
detta ändamål, även om det vore aldrig
så angeläget enligt hemvärnschefens uppfattning,
sannerligen inte är så lätt att
få bifallen. Därför har jag valt den väg
som jag trodde skulle lättast ge i varje
fall något av det ytterligare ekonomiska
stöd till hemvärnsrörelsen som så allmänt
anses vara av behovet strängt påkallat.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag vill bara göra en anmärkning
till herr Lundqvists anförande.
Herr Lundqvist sade att riksdagen
förut beviljat liknande saker. Ja, det
gjorde den, strax före och i början av
detta senaste världskrig, speciellt då det
gällde luftvärnsmateriel, för att man
skulle få en snabbare upprustning på det
området. Man sade redan då ifrån, att
det var fråga om ett nödtvång i en speciell
situation. Men vi är ju ändå inte nu
i en liknande situation som vi var i
slutet av 1930-talet och början av 1940-talet. Det motiv som den gången fanns
för ett avsteg kan icke åberopas i dag.

Jag vill till slut bara ytterligare understryka
vad herr Lundqvist själv sade,
nämligen att när han inte kan gå in genom
dörren, d. v. s. gå direkt till statsutskottet
och begära anslag, försöker
han här gå bakvägen via en skattelindring.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Om ändring av 80 § uppbördsförordningen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 16, i anledning av väckt

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

motion om viss ändring av 80 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr
272).

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, 11:267,
av herrar Fröding och Edström, hade
hemställts, att riksdagen måtte antaga
följande

ändring av 80 § uppbördsförordningen.
Förslag
till

förordning om ändring av uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).

Härigenom förordnas, att 80 § 1 mom.
i uppbördsförordningen den 5 juni 1953
erhåller följande lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

80 §.

1 mom. Utbetalar arbetsgivare, som
är skyldig verkställa skatteavdrag, lön
utan att denna minskats med föreskrivet
belopp för gäldande av arbetstagares
skatt och sker detta uppsåtligen eller av
caktsamhet, som ej är allenast ringa,
straffes med dagsböter.

Fullgör arbetsgivare icke sin skyldighet
att inom föreskriven tid till
uppbördsmyndighet inbetala belopp
motsvarande det, varmed arbetstagares
lön minskats för gäldande av dennes
skatt, och ligger i avseende härå uppsåt
eller grov oaktsamhet arbetsgivaren till
last, straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.

(Föreslagen lydelse:)

80 §.

Fullgör arbetsgivare icke sin skyldighet
att inom föreskriven tid till
uppbördsmyndighet inbetala belopp
motsvarande det, varmed arbetstagares
lön minskats för gäldande av dennes
skatt, och ligger i avseende härå uppsåt
arbetsgivaren till last, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
Föreligger grov oaktsamhet vare
straffet dagsböter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen 11:267 av herrar
Fröding och Edström om viss ändring
av 80 § uppbördsförordningen den 5 juni
1953 (nr 272) icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Söderquist, Magnusson, Kristensson
i Osby, Strandh, Anderson i Sundsvall
och Nilsson i Svalöv, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen II:
267 av herrar Fröding och Edström, antaga
i reservationen infört förslag till
förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Den reservation som här
föreligger sammanfaller med yrkandet i
motion 11:267 angående ändring av de

straffbestämmelser som fastställdes av
föregående års riksdag för underlåtenhet
att verkställa källskatteavdrag eller att
inleverera uppburna belopp till statsverket.

Jag ber först att få påpeka, att för sådana
brott, där det bevisligen föreligger
uppsåt, har vi reservanter icke någon
annan mening än utskottet beträffande
straffpåföljden. Vår reservation avser sådana
fall där uppsåt icke föreligger. Reservationen
utmynnar i ett yrkande, att
underlåtenhet att göra källskatteavdrag
icke skall straffas i annat fall än när
grov oaktsamhet föreligger. Vi vill alltså
för vår del i lagtexten ha bort orden
»som ej är allenast ringa».

Beträffande underlåtenhet att inom
föreskriven tid till uppbördsmyndighet
inbetala innehållna medel, anser vi att
uppsåt skall föreligga för att fängelsestraff
skall kunna utmätas. För grov
oaktsamhet bör straffet här vara dags -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Om ändring av 80 § uppbördsförordningen.

böter. Nuvarande bestämmelse är att
även grov oaktsamhet kan leda till fängelsestraff.

I likhet med motionärerna anser vi,
att det kan ifrågasättas, om den skärpning
av straffbestämmelserna som tillkom
vid föregående års riksdag kunnat
medföra en effektivisering av uppbördssystemet.
Man får inte glömma att
när det nuvarande uppbördssystemet genomfördes,
påtvingades en massa människor
att mot sin vilja bli uppbördsmän.
Den mängd av bestämmelser, som
gällande författning innehåller, gör också
att det är mycket svårt för många att
kunna göra klart för sig, hur man i
olika sammanhang skall bete sig. Detta
gör att många personer ofrivilligt kan
komma att bryta mot förordningen.
Det är också orimligt att begära att
alla skall kunna känna till alla dessa
detaljbestämmelser. Vad som är mycket
angeläget att icke förbise i detta
sammanhang är att hela detta system i
mångt och mycket bygger på förtroende
för människorna och en förhoppning om
lojal medverkan. Det är alldeles klart att
det kan påvisas undantag, men i stort
sett måste sägas, att detta uppdrag har
skötts väl av det stora flertalet. För dem
som bryter mot bestämmelserna inrymmer
även reservanternas förslag tillräckliga
straffbestämmelser.

Jag tror inte heller att det kan vara
riktigt att alltmer börja använda frihetsstraff
för att framtvinga tjänster åt det
allmänna från medborgarna. Det är en
utveckling som leder fram till ett samhälle
som inte överensstämmer med vad
vi betraktar som en demokratisk stat. De
nuvarande bestämmelserna är så mycket
mer anmärkningsvärda som vi ju i fråga
om lagarna i allmänhet är inne på den
linjen, att vi skall söka humanisera
straffbestämmelserna. När det gäller
straffen för brott mot administrativa
bestämmelser tycks vi däremot vara inne
på en rakt motsatt utveckling, d. v. s.
mot en skärpning av straffen.

En underlåtenhet att inbetala innehållna
medel, som icke beror på uppsåt att
tillgodogöra sig pengarna, bör enligt vår
mening icke bestraffas med frihetsstraff.

Det kan ju aldrig bli tal om förskingring
av medlen alldenstund vederbörande
icke har någon skyldighet att avskilja
dessa medel vid löneutbetalningen. Om
vederbörande vid avlöningstillfället saknat
medel för att kunna göra utbetalningen,
synes knappast något ansvar
kunna föreligga.

Jag har, herr talman, velat framhålla
detta för att förhindra att människor,
som icke avsett att bryta mot förordningarna,
skall bli för hårt bestraffade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Häri instämde herr Spetz (fp).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det är två saker som motionärerna
och sedermera reservanterna
har påtalat. Den ena gäller när en arbetsgivare
icke har verkställt löneavdrag
eller verkställt sådant till otillräckligt
belopp. Om han har gjort detta uppsåtligt
eller gjort det av oaktsamhet, som
inte är ringa, kan han straffas med dagsböter.
Motionärernas och reservanternas
inställning är att det skall vara grov
oaktsamhet från vederbörande arbetsgivares
sida för att han skall kunna straffas
med dagsböter. Men hela vårt källskattesystem
bygger ju på att arbetsgivarna
är aktsamma på denna punkt. Om
de inte är aktsamma och det skulle erfordras
en grov art av oaktsamhet, innan
det allmänna kunde inskrida med
straffåtgärder, kan man befara att hela
vårt källskattesystem ramlar sönder. Det
är anledningen till att förra årets riksdag
i anledning av en proposition skärpte
straffbestämmelserna på denna punkt.

Den lagbestämmelse som då beslutades
har bara varit gällande i två månader,
och vi har ännu icke fått några erfarenheter
av hur den verkat. Den är avsedd
att verka så att källskattesystemet skall
funktionera på ett rationellt sätt. Låt oss
avvakta och se, om inte detta syftemål
kan främjas bland annat genom den bestämmelse
som nu finns.

Avsikten är inte att bagatellförseelser

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

skall föranleda straff. Bevisskyldigheten
ligger ju på åklagaren. Han skall visa
att det föreligger en oaktsamhet, som
inte är ringa, för att vederbörande skall
drabbas av någon påföljd. Jag tror att
man här lugnt kan lita på åklagarens
balans och framför allt på domstolarnas.

Det andra fallet gäller, om fängelse
skall kunna komma i fråga, då en arbetsgivare
tar ut skatt av arbetstagarna men
underlåter att inleverera beloppen till
uppbördsverket. Det har ju förekommit
vid flerfaldiga tillfällen, att betydande
skattebelopp har behållits av arbetsgivaren,
som sedermera vid krav från statsverkets
sida icke kunnat fullgöra sin betalningsskyldighet.
Det är ju naturligtvis
orimligt att sådana förhållanden kan få
existera utan en skärpt vaksamhet från
statsmyndigheternas sida.

Vari ligger då skillnaden på denna
punkt mellan reservanterna och utskottet?
Utskottet menar att så snart en arbetsgivare
uppsåtligen undanhållit uppbördsverket
pengarna eller gjort det under
visande av grov oaktsamhet, skall
han kunna straffas med antingen dagsböter
eller fängelse. I fråga om själva
brottets karaktär har reservanterna och
utskottet samma uppfattning. Det är när
det gäller straffet, som utskottet och reservanterna
har delade meningar. Utskottet
anser att fängelse skall kunna
komma i fråga även vid grov oaktsamhet.
Reservanterna däremot menar att
när det gäller grov oaktsamhet skall endast
dagsböter kunna ådömas. Det kan
vara utomordentligt svårt för en åklagare
att leda i bevis, att en arbetsgivare
uppsåtligen undanhållit uppbördsverket
pengarna. Utskottet menar därför att
möjlighet borde finnas att ådöma fängelsestraff
även i fall, då endast grov
oaktsamhet har kunnat visas. Utskottet
säger emellertid att det skall kunna ske
endast när alldeles särskilda omständigheter
föreligger och anför såsom exempel,
att en arbetsgivare upprepade gånger
underlåtit att inleverera skattemedel till
avsevärda belopp och det visserligen inte
kan visas att han handlat uppsåtligt
men det förefaller sannolikt att så har
skett. Dagsböter är alltså normalstraffet,

2 Första kammarens protokoll 1954. Nr 8.

ändring av 80 § uppbördsförordningen.
men i svårare fall skall man också kunna
använda fängelsestraff.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Herr Sjödahl talar om
den som innehåller stora belopp men
uraktlåter att redovisa dessa till myndigheterna.
Jag ber för undvikande av
allt missförstånd få påpeka, att om detta
inträffar och det skett med uppsåt,
så är vi reservanter också på den linjen,
att vederbörande skall kunna straffas
med fängelse, men om vederbörande
icke handlat uppsåtligt utan hans
uraktlåtenhet beror på oaktsamhet, även
grov sådan, bör det vara tillräckligt
med dagsböter. Vi anser alltså att man
icke skall tillämpa frihetsstraff för ett
sådant brott.

Herr SJÖDAHL (s):

Om en arbetsgivare vid flerfaldiga
tillfällen underlåtit att inbetala betydande
belopp, men man inte kan leda i
bevis att det är uppsåtligt, ehuru det
är sannolikt att uppsåt föreligger, bör
fängelse kunna sättas in. Det är till det
som utskottets uttalande har begränsat
sig i detta fall.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
cmröstningsproposition av följande lydelse: -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. beskattningen av villafastigheter.

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Magnusson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 35.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. beskattningen av villafastigheter.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 17, i anledning av väckta
motioner om ändrade bestämmelser beträffande
taxering av villafastigheter.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:327
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:440 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att schablontaxering
av en- och tvåfamiljsfastigheter
skulle upphöra och taxeringen
av dessa ske enligt för övrig annan fastighet
gällande bestämmelser;

2) de likalydande motionerna 1:328
av herr Lundqvist samt 11:425 av herrar
Cassel och Staxäng, vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till lag om ändring av

24 § 2 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370);

3) de likalydande motionerna 1:329
av herr Spetz m. fl. och II: 435 av herr
Sjölin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att 24 och 47 §§ i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) samt anvisningarna till
47 och 60 §§ skulle erhålla den ändrade
lydelse, som i motionerna angivits.

Enjigt det i motionerna I: 328 och II:
425 framlagda lagförslaget skulle såsom
intäkt av en- eller tvåfamiljsfastighet
upptagas ett från 3 till 2 procent av fastighetens
taxeringsvärde nedsatt belopp.

Det i motionerna 1:329 och 11:435
framställda yrkandet innebar dels att
nyssnämnda procenttal skulle bestämmas
till 2,5, dels ock att vid beräkning
av garantibelopp för fastighet skulle
från taxeringsvärdet avdragas ett belopp
av 20 000 kronor. Av dessa båda yrkanden
hade utskottet till behandling i
förevarande sammanhang upptagit allenast
det förra.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
av angivna orsaker hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:

327 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:440
av herr Hjalmarson m. fl. om ändrad
ordning för taxering av villafastigheter
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) att de likalydande motionerna I:

328 av herr Lundqvist samt 11: 425 av
herrar Cassel och Staxäng om ändrade
bestämmelser för beskattning av villafastigheter
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; ävensom

3) att de likalydande motionerna I:

329 av herr Spetz m. fl. och 11:435 av
herr Sjölin m. fl. om ändrad ordning
för taxering av villafastigheter, i de delar
motionerna behandlades i detta betänkande,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Magnusson och Nilsson i
Svalöv, vilka ansett, att utskottet bort

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

under punkten 1 hemställa att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 327 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 440 av herr Hjalmarson m. fl.,
antaga i reservationen infört förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

II) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Strandh och Anderson
i Sundsvall, vilka ansett, att utskottet
bort under punkten 3 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 329 av herr Spetz
m. fl. och II: 435 av herr Sjölin m. fl., i
de delar motionerna behandlades i detta
betänkande, för sin del antaga i förevarande
reservation infört förslag till
lag om ändrad lydelse av 24 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

På framställning av herr talmannen
beslöts att ifrågavarande betänkande
skulle företagas till avgörande punktvis,
dock att punkterna 2 och 3 skulle behandlas
i ett sammanhang.

Punkten 1.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! De motiveringar, som
ligger till grund för bevillningsutskottets
ståndpunktstaganden enligt dess betänkanden
under detta och följande
nummer på föredragningslistan, är i
stort sett sammanfallande. Min inställning
till dessa utskottets ståndpunktstaganden
skall jag tillåta mig att något
klarlägga i anslutning till det förra av
dessa betänkanden, alltså betänkandet
nr 17.

Vid en diskussion rörande den gällande
ordningen för beskattning av inkomst
från en- och tvåfamiljsfastigheter
bör den utgångspunkten inte tappas
bort, att vad som skall beskattas är i
princip icke fastighetens verkliga avkastning
utan den beräknade räntan å
ägarens i fastigheten nedlagda kapital
och att storleken av detta kapital presumeras
sammanfalla med taxeringsvärdet,
oavsett dettas växlingar, med avdrag
av den intecknade skuldsumman. Icke
blott avkastningen av fastigheten i och

Ang. beskattningen av villafastigheter.
för sig utan även storleken av ägarens
däri nedlagda kapital blir därmed helt
fingerade eller konstruerade begrepp.
Det är klart att en sådan ordning inte
kan framstå såsom tillfredsställande. Det
bör också vara klart, att en sådan ordning
icke kan leda till en jämlik och
rättvis beskattning. Den som söker hävda
en sådan mening skjuter betänkligt
över målet. Han bortser även från att
så grova schabloner som man här gått
in för inte har något med skatteförmågan
att göra och att ett skattetryck av
sådan skärpa, som vi i detta land nu har
att räkna med, måste förutsätta, att endast
den renodlade, den verkliga inkomsten
får tagas till beskattning.

Vad är då grunden till att man har
genomfört denna nyordning för inkomstbeskattningen
av dessa fastigheter?
Jo, säger man, taxeringsarbetet måste
förenklas i möjligaste mån, och detta
är av alldeles särskild betydelse i sådana
fall, där en förenklingsåtgärd berör
ett stort antal skattskyldiga. Från
denna utgångspunkt och med konstaterande
av att antalet fastigheter av här
ifrågavarande slag för landet i dess helhet
uppgår till 700 000 eller kanske något
därutöver ser tillskyndarna av denna
ordning endast utomordentliga fördelar
därav. Men man är fullständigt
blind för att ett stort antal fastighetsägare
kommer att bli taxerade till statlig
inkomstskatt för en inkomst, som de
inte på något sätt ens sett röken av.
Endast den omständigheten, att de placerat
något kapital i en sin bostadsfastighet,
är avgörande för skatteplikten.
Hade de placerat samma kapital i en
bil, en båt, en hyresfastighet, en jordbruksfastighet
eller en affärsrörelse, hade
saken legat till på ett helt annat sätt.

Klart är emellertid, att alla måste vara
synnerligen intresserade av att taxeringen
skall kunna förenklas i största
möjliga utsträckning. Men en sådan förenkling
får inte gå ut över för beskattningen
grundläggande principer. Eftersätter
man kravet på att det dock först
och sist måste vara den faktiska inkomsten,
den individuella skatteförmågan,
som skall vara avgörande vid skatteplik -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. beskattningen av villafastigheter.

tens avvägning, har man slagit in på betänkliga
vägar. Man bär då ställt de
skattskyldiga och deras behöriga intressen
i bakgrunden och tillerkänt det fiskaliska
intresset en dominans, som icke
är försvarlig.

Finns det förresten inte någon annan
väg, som man skulle kunna följa, för
att vinna den där utomordentliga förenklingen
av taxeringen och för rationalisering
av skattesystemet över huvud taget?
Skymtade det inte i fjolårets proposition
i ämnet en linje, som måhända
kunde vara förtjänt av att närmare övervägas?
Departementschefen framhöll sålunda
att inkomsten av en- och tvåfamiljsfastigheter
lämnade ett jämförelsevis
obetydligt tillskott till skatteunderlaget.
Han konstaterade också, att medan
den sammanlagda uppskattade inkomsten
i riket enligt 1952 års taxeringar
uppgick till omkring 26,5 miljarder,
utgjorde inkomsten av förvärvskällan
annan fastighet blott omkring 0,35 miljarder,
alltså cirka 11/3 procent av hela
den uppskattade inkomsten i riket.
Då inkomst av annan fastighet avser såväl
en- och tvåfamiljsfastigheter som
hela beståndet av hyresfastigheter, även
till den del de är uthyrda för bedrivande
av rörelse, är det uppenbart, att inkomsten
av en- och tvåfamiljsfastigheter
utgör endast en blygsam del av den
uppskattade inkomsten av annan fastighet.

För kommunerna har denna inkomst
mindre betydelse, kanske ingen betydelse
alls, eftersom gjorda undersökningar
visar, att för en- och tvåfamiljsfastigheter
endast i sällsynta undantagsfall uppkommer
någon till kommunal inkomstskatt
skattepliktig inkomst. Detta förhållande
pekar efter allt att döma i den
riktningen, att det fiskaliska intresset
inte skulle lida nämnvärt intrång genom
att man sökte följa departementschefens
här återgivna tankegång. Från min sida
är dock detta närmast en fråga; jag vill
alltså med det sagda efterlysa ett närmare
klarläggande av de konsekvenser
för det statliga inkomstskatteunderlaget
som skulle inträda, om man fullföljer
den antydda tankegången.

Vid fjolårets debatt i detta ämne tillät
jag mig hävda, att man vid försvaret av
den då föreliggande propositionen föll
tillbaka på sådana tankegångar som om
det realiter inte var fråga om någonting
annat än att den, som har ett eget kapital,
skall skatta för en skälig avkastning
därav, oavsett om någon sådan avkastning
åtnjutits eller inte. Man kan
också uttrycka saken så att den, som
förfogar över ett visst kapital, har skyldighet
att anpassa detta så, att det ger
en avkastning av den procentuella storlek,
som enligt politiska överväganden
prövas skälig och på grund därav kommer
till uttryck i skattelagstiftningen.
En sådan inställning är dock ägnad att
leda till, jag höll på att säga, mycket betänkliga
konsekvenser. Den kan utsträckas
till snart sagt vilka beskattningsföremål
som helst. Om exempelvis fastigheter
av annan fastighets natur med taxeringsvärden
från låt mig säga 20 000 upp
till 100 000 kronor skall beskattas efter
en, såsom här, synnerligen grovt tillyxad
schablon, varför skall man då inte
gå in för att i samma ordning beskatta
t. ex. jordbruksfastigheter med motsvarande
eller än högre taxeringsvärden?
Jag misstänker, att rationaliseringssynpunkter
kan åberopas också i sådana
sammanhang, liksom ock besvärligheter
för taxeringsorganisationen!

Fjolårets riksdagsbeslut ansåg jag mig
inte kunna biträda. Högerns inställning
till propositionen var negativ. De därvid
framförda skälen har, såvitt jag kunnat
finna, inte minskat i styrka sedan dess.
Detta gör, herr talman, att jag i dagens
läge tillåter mig att yrka bifall till den
av herrar Magnusson och Nilsson i Svalöv
avgivna, till utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Eftersom herr Velander
tog upp ett principresonemang redan
vid den nu föredragna punkten, tillåter
jag mig att göra några randanmärkningar
till hans anförande.

Herr Velander framförde den meningen,
att valet här skulle stå mellan en

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

schabloniserad taxering, där man rörde
sig med fingerade värden, och, vilket
han ansåg riktigast, en taxering i enlighet
med den faktiska inkomsten och efter
skatteförmåga. Det låter mycket bra,
men felet är det, att här har inte valet
stått mellan å ena sidan en fingerad
värdesättning och å andra sidan den
verkliga inkomsten och därmed beskatning
efter skatteförmåga, ty den hittillsvarande
taxeringen av en- och tvåfamiljsvillor
liksom av bostadsrättslägenheter
har byggt på fingerade hyresvärden.
Om man har ett schablonvärde för
hyresinkomsten eller hyresvärdet eller
om man har ett schablonvärde för fastighetens
eller lägenhetens värde, är det
ju alldeles samma sak. Följaktligen har
vi inte här att välja mellan å ena sidan
taxering efter verklig inkomst och å
andra sidan taxering enligt schablon,
utan valet står mellan ett enklare och
ett mera tillkrånglat system för taxering
efter schablon. Den saken avgjordes av
riksdagen i fjol, och jag skall inte fördjupa
mig i det, men jag har velat göra
detta påpekande om hur det i verkligheten
förhåller sig.

Nu snuddade herr Velander vid en
annan fråga, nämligen om man skulle
kunna lösa saken enklare efter, såvitt
jag förstod, den linjen, att man skulle
kunna göra de fastigheter som det här
är fråga om skattefria. Det skulle inte
bli någon statlig inkomstskatt, och ur
kommunal inkomstskattesynpunkt spelade
det inte någon roll, sade herr Velander.
Jag ber då kammarledamöterna
observera en sak. Det herr Velander sist
sade är sant, så länge vi har fastighetsskatten,
men eftersom herr Velander ju
är en ivrig anhängare av fastighetsskattens
borttagande och riksdagen förlidet
år har uttalat sig för att vi så småningom
skulle slopa fastighetsskatten, skulle
det väl vara orimligt att nu göra dessa
fastigheter fria från kommunal inkomstskatt,
tv då skulle de, sedan fastighetsskatten
borttagits, inte komma att bidraga
till kommunernas inkomster alls.
Därför är det väl ändå bäst, att man
väntar och ser, hur det blir med fastighetsskatten.

Ang. beskattningen av villafastigheter.

Till sist skulle jag vilja säga, att saken
inte kan få de konsekvenser som
herr Velander gör gällande. Han sade,
att man kan komma att tillämpa samma
principer för jordbruksfastigheter o. s. v.
Saken ligger inte så till. Vår inkomstbeskattning
är uppbyggd efter den linjen
att man skall särskilja olika slag av
förvärvskällor, och med förvärvskällor
menar man de olika sätt på vilka människorna
får sina inkomster. När systemet
uppbyggdes, var man i ett dilemma,
då det gällde att ta ställning till hur
man skulle göra med en- och tvåfamiljshus.
Var det någon förvärvskälla, och
vart skulle de föras? Det är mycket tvivelaktigt,
om dessa fastigheter kan anses
utgöra förvärvskälla. Man pressade
in dem under förvärvskällan »annan
fastighet», och så gjorde man den schablonen,
att man rörde sig med en beräknad
hyra, när i själva verket rent
logiskt sett den verkliga hyran är ägarens
utgifter för fastigheten. Det är alltså
i verkligheten utgiften som konstituerar
hyresvärdet. Ännu värre blev det,
när man skulle få in bostadsrättslägenheterna
under en förvärvskälla. Det är
nu så, att allting i vårt komplicerade liv
inte låter sig lätt inpassas i ett fåtal
fack, och en- och tvåfamiljsfastigheter,
som ägaren använder till bostad, och bostadsrättslägenheter
är till sin karaktär
så avvikande gentemot övriga slag av
förvärvskällor, att det är motiverat att
behandla dem på ett särskilt sätt.

Jag kan inte se att det utanför bostadsområdet
finns några andra slag av förvärvskällor,
som har en sådan likhet
med de nu diskuterade, att man skulle
kunna tänka sig, att den utveckling, som
vi har skapat genom beslutet i fjol om
cn- och tvåfamiljsfastigheter och som
jag hoppas kammaren kommer att om
en liten stund fullfölja med ett motsvarande
beslut i fråga om bostadsrättslägenheter,
skall få någon efterföljd. Den
kan inte rimligen få det.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr statsrådet började
med att säga, att, när man talar om scha -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. beskattningen av villafastigheter,
blonisering av taxeringen av intäkter
från fastigheter som här avses, är det
ingenting nytt, enär den taxeringen redan
sker efter schabloner. Ja, den frågan
diskuterade herr statsrådet och jag
även i fjol, och jag tillät mig då säga,
att statsrådets uppfattning knappast var
riktig, ity att jag såsom skattskyldig inte
behöver böja mig för schabloner, som
beskattningsnämnderna vid sidan av
lagstiftningen söker tillämpa. Jag underströk,
att jag hade möjlighet att klarlägga
min faktiska inkomst med anspråk
på att bli beskattad i enlighet därmed.

Statsrådet konstaterade, att jag är ivrig
anhängare av fastighetsskattens borttagande.
Det är riktigt, och det gladde
mig, när jag i fjol fann, att herr statsrådet
var inne på samma linje. Men eftersom
det är tveksamt, i vilket tempo
statsrådet tänker avveckla fastighetsskatten,
kan det knappast vara något skäl att
i dagens läge falla tillbaka på att denna
fastighetsskatt i en framtid kan komma
att borttagas.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Vad herr Velander sade
om möjligheten att tidigare beskattas för
sin fastighet i enlighet med den verkliga
inkomsten, är teoretiskt riktigt. T det
gamla systemet hade man nämligen ingen
skyldighet att böja sig för de schabloner
som taxeringsmyndigheterna tilllämpade.
Man kunde klaga — det är riktigt
— men jag tillåter mig att fråga
herr Velander: Har någon, som någon
gång klagat i detta ämne, fått rätt i princip,
d. v. s. har vederbörande sluppit
ifrån schablonen efter att ha klagat?

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Herr Velander använde
i sitt anförande ordet »faktisk inkomst»
när det gäller beskattningen av de fastigheter
det här är fråga om. För den
som sysslat med taxeringsarbete står det
fullkomligt klart, att det inte finns någon
möjlighet att fastställa vad som är
den faktiska inkomsten. Inkomsten av
fastigheter av nu ifrågavarande slag be -

tingas ju dels av utgiftssidan, dels av inkomstsidan
— om jag får använda dessa
uttryck. När det gäller utgifterna har
taxeringsnämnderna visserligen ett visst
konkret underlag i räkningar och kvitton,
men de har stora svårigheter att på
grundval av detta material fastställa vad
som bör vara skäligt avdrag i det aktuella
fallet.

Vad beträffar inkomstsidan säger författningen
bara, att hyresvärdet skall
fastställas efter ortens pris. Men vad som
är ortens pris är alltid en fråga, vars
lösning beror på taxeringsnämndens eller
kanske i första hand dess ordförandes
omdöme om skäligheten i det värde,
som skall åsättas fastigheten. Det förhåller
sig ju på det sättet, herr talman, att
de skattskyldiga inte har så höga tankar
om taxeringsnämndsordförandenas omdöme
i sådana fall. Av den anledningen
har man, såsom herr statsrådet anmärkte,
redan använt schablonberäkningar
när det gäller att bestämma hyresvärdet
av dessa fastigheter. Och jag måste säga,
att lika väl som man begagnar sig av
schablonberäkning för att bestämma inkomstsidan,
lika väl kan man begagna
sig av en schablonberäkning även när
det gäller utgiftssidan. Om jag i detta
fall gör en jämförelse med hyresgästerna
i en fastighet, påverkar ju deras årliga
hyra på intet sätt deras årliga taxering,
och det förefaller mig vara rimligt att
inte heller den årliga taxeringen av en
ägare till en egnahemsfastighet påverkas
av de eventuella utgifter han haft under
ett visst bestämt år.

På grundval av dessa överväganden
har jag för min del anslutit mig till utskottets
ståndpunkt, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag vid punkt 1).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag förutsatte, att denna
diskussion rörande utskottets hemställan
vid punkt 1) skulle gälla utskottets
förslag vid alla punkter, men jag kan
mycket väl, herr talman, begränsa mig
till en diskussion beträffande förslaget
vid den nu föredragna punkten.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

I detta avseende instämmer jag helt
och hållet i de synpunkter, som framförts
dels av finansministern och dels av
herr Spetz. Vi är alla av samma mening,
nämligen att det skulle vara utomordentligt
fördelaktigt, både med hänsyn till
den enskildes deklarationsbesvär och
med hänsyn till de besvär som är förenade
med kontrollen av deklarationerna,
om man kunde genomföra och bibehålla
den förra året beslutade förenklade
beskattningen av villafastigheterna. Det
gäller ändock ungefär 600 000 sådana
fastigheter. När de villaägare det här är
fråga om skall beräkna sina utgifter, kan
de tveka om vilka utgifter som kan upptas
som avdragsgilla omkostnader —
det är mänskligt — och därvid specificera
smått och stort och därigenom komma
fram till så stora avdrag som möjligt.
Även om de försöker att inte gå över
gränsen till vad som är tillåtet, är frestelsen
så stor, att de ändå kan komma
över den. Men vad som framför allt är
iögonenfallande är de mycket stora avdrag
som göres, när ägaren vidtar omfattande
reparationsarbeten. Det finns
exempel på att en villaägare bär i närheten
gjort reparationer, för vilka han
yrkat så stort avdrag, att han skulle få
ett underskott på villafastigheten av
80 000 kronor. Jag vet inte, om det var
en ren tillfällighet, att detta avdrag på
80 000 kronor sammanföll med den redovisade
inkomsten på hans affärsrörelse.
Om vederbörande myndigheter skulle
godkänna detta avdrag, skulle denne
stackars man icke ha någon beskattningsbar
inkomst i kommunen. Nu hoppas
jag, att skattemyndigheterna ingrep
i detta fall, så att vederbörande verkligen
blev beskattad, men någon säkerhet
härför kan icke föreligga, ty bevisningsskyldigheten
ligger ju helt och hållet
på skattemyndigheten.

Man bär också sett hur det på vissa
håll gjorts så omfattande avdrag för villafastigheterna,
att de genomsnittligt gått
med förlust, varigenom fastighetsägarna
kunnat minska den beskattningsbara inkomsten
av rörelse eller tjänst med motsvarande
belopp. Nu säges på sina håll
— jag tror att det finns klart uttryckt i

Ang. beskattningen av villafastigheter,
högermotionen, och man åtminstone andas
om det i folkpartimotionen — att
eftersom inkomsten av fastigheten skall
beräknas till 3 procent av fastighetsvärdet,
så kommer ofta de små inkomsttagarna
att drabbas särskilt hårt av denna
ordning. Men så är ju ingalunda fallet.
Det kan naturligtvis bli ofördelaktigt i
något enstaka fall eller under något enstaka
år, då vederbörande gör stora reparationer
för att sedan inte göra några
reparationer under en lång följd av år,
men under årens lopp kommer det säkerligen
att utjämnas. För den däremot
som har möjlighet att göra stora och
omfattande reparationer år efter år och
som ständigt kan visa underskott på
grund av dylika utgifter för en förbättrad
bostadsstandard, vilka närmast är
att betrakta som levnadsomkostnader,
blir det en viss merbeskattning med det
system som nu är föreslaget.

Vill man hjälpa de små inkomsttagarna,
tror jag att varken högerns linje eller
folkpartiets, som vi sedan skall diskutera,
är lämpliga att beträda, men vill
man hjälpa de större inkomsttagarna,
som har möjligheter att göra reparationer
och som därigenom kan få underskott
på sina fastigheter, eller små och
obetydliga inkomster av dem, skall man
följa närmast högerns linje.

Här är, herr talman, så mycket som
vinnes, både i form av minskade besvär
för deklaranterna och i form av minskat
arbete för kontrollmyndigheterna
— och för den stora massan av villaägare
blir det inte någon ökad beskattning
i det långa loppet — att det
är angeläget att vi vidhåller det beslut
som riksdagen fattade föregående år i
detta avseende.

Jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag i punkt 1.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag har med intresse
lyssnat till den debatt som här förts för
att försöka bilda mig en uppfattning om
hur den nya fastighetsskatten kan komma
att verka. Meningarna har varit ganska
delade, även reservanterna sinsemel -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. beskattningen av villafastigheter,
lan, och utskottets talesman har t. o. m.
förutsagt, att det i stället för en skärpt
beskattning kan komma att i vissa fall
bli en skattelindring.

När förra årets riksdag beslutade om
detta nya skatteuttag på fastigheter, trädde
bestämmelsen inte omedelbart i kraft,
och ännu har man inte någon erfarenhet
av hur det nya skattesystemet kommer
att verka. Det är därför ganska svårt
att för dagen avgöra, om det nya förslaget
kommer att medföra en skärpning
eller lindring av gällande skattesystem.

Jag kan understryka att det finns ett
mycket starkt missnöje i synnerhet
bland ägare av mindre villor och småstugor
med den skatt som nu uttages.
Detta beror i huvudsak på den stora höjningen
av taxeringsvärdet, vilket i sin
tur naturligtvis medförde en höjning av
skatterna för ägare av mindre fastigheter.
På så sätt har bostadskostnaderna för
dessa stigit ganska avsevärt. Då man
emellertid, som jag nyss sade, ännu inte
har någon erfarenhet av det nya systemet,
vill vi för dagen inte genom att lägga
våra röster på någon av reservationerna
medverka till att det fattade beslutet
ändras.

Jag kan mycket väl förstå, att reservanterna
har fått starka påtryckningar
från de större fastighetsägarna. Herr Sjödahl
har nyss på ett ganska bra sätt belyst,
hur dessa fastighetsägare kan begagna
fastighetsskatten som ett medel
att slippa betala den skatt, som eljest
skulle utgå för deras inkomster.

Med det sagda vill jag endast anmäla,
att vi för vår del kommer att avvakta
verkningarna av det nya skattesystemet.
Skulle det visa sig, att den nya skatten
verkligen innebär en skärpning och inte
en lindring, förbehåller vi oss rätten att
återkomma.

Vi kommer, herr talman, att vid omröstningen
nedlägga våra röster.

Herr VELANDER (h):

Herr Sjödahl var mycket angelägen att
understryka, att den i fjol genomförda
ordningen, som träder i tillämpning
först från och med taxeringsåret 1955,

enligt hans mening var av utomordentligt
stor betydelse, kanske i främsta rummet
för deklaranterna, för de skattskyldiga
alltså. Det skulle intressera mig att
veta, på vad sätt dessa skattskyldiga har
givit till känna, att denna ordning är någonting,
som de sätter värde på. De har
i själva verket inte lyckats tillägna sig
den tankegång, som herr Sjödahl företräder.
De är av en helt annan mening och
har därför inte kommit så långt i sin utveckling,
att de erkänner, att herr Sjödahl,
med den inställning han har, är
den som söker befordra deras välfärd.

Sedan gjorde herr Sjödahl, såsom oftast
när han och jag möts i debatterna
i kammaren, antydningar om hur högern
såg på denna sak, och han förklarade
att, om man ville befordra den och den
orättvisan, borde man rösta med högern.
Herr Sjödahl låtsades därvid inte på något
sätt om att jag i mitt första anförande
deklarerade, att jag var mycket intresserad
av en ordning, som ledde bort ifrån
alla de konsekvenser, som herr Sjödahl
här talade om, och jag anknöt mina reflexioner
i det hänseendet till ett uttalande
av statsrådet och chefen för finansdepartementet
i fjolårets proposition.
När herr Sjödahl anför det något
drastiska fallet om rörelseidkaren eller
vem det var, som gör reparationer på
sin sommarvilla för 80 000 kronor om
året och vill ha avdrag därför, så vill
jag alltså framhålla, att det är en ordning
— i den män den överensstämmer
med den bild herr Sjödahl här gav -—
som jag inte på något sätt velat eller vill
ge min anslutning till. Det har väl inte
heller undgått herr Sjödahl, att man i
praxis söker komma ifrån sådana konsekvenser
genom att dylika utgifter betraktas
såsom en del av vederbörandes
levnadsomkostnader.

Vad jag i förevarande hänseende yttrade
i mitt första anförande ligger också
i linje med det uttalande, som herr
finansministern gjorde för en stund sedan
om att man var på det klara med
att ifrågavarande fastigheter »var tvivelaktiga
såsom förvärvskälla». Ja, det är
precis vad jag menar. Genom schabloniseringen
av beskattningen av inkoms -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

ter från dessa fastigheter har man nått
fram till att de egentligen inte är att
hänföra till begreppet förvärvskälla i
vanlig mening.

När herr Sjödahl är angelägen om att
framhålla, att det här inte är fråga om
någon skärpning av skatteplikten utan
tvärtom en lindring därav, åtminstone
på något längre sikt, vill jag erinra om
att denna uppfattning också kom till uttryck
i kammardebatten i fjol. Det är
nu ett talesätt, som upprepas mycket
ofta, men jag misstänker, att det inte
går att bevisa dess riktighet. Det går i
varje fall inte med åberopande av de
skattelagssakkunniga, som har uttalat en
helt annan mening. De var ju inne på
den tankegången, att den nya ordningen
skulle bli så ogynnsam för de skattskyldiga,
att man såsom kompensation därför
kunde ifrågasätta fastighetsskattens
slopande, när det gällde fastigheter av
denna typ. Jag tror därför att man bör
leva måttligt högt på den där synpunkten,
att det här inte är fråga om en skatteskärpning.
Jag är för min del alldeles
övertygad om att en skatteskärpning
och en betydande sådan kommer att bli
resultatet.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Herr Velander sade något
om att villaägarna själva inte hade
visat sig vara särdeles intresserade av
denna reform, och det tror jag att herr
Velander kan ha rätt i. Villaägarna har
nog blivit skrämda av en mycket ensidig
information. De har fått den föreställningen,
att deras skatter skulle bli
ökade tämligen allmänt genom denna reform,
och det kan vara förklarligt, att
de under sådana förhållanden opponerat
sig. Men när det bär blivit klart för dem
hurudant läget är — och jag tycker att
det börjar ljusna i detta avseende — har
de nog ingenting emot att slippa ifrån
alla de krångligheter, som är förenade
med de nu existerande formerna för
beskattning av villor.

Herr Velander sade tillika, att villorna
inte var någon förvärvskälla i vanlig
mening. Herr Velander tycks på denna

Ang. beskattningen av villafastigheter,
punkt ha missförstått finansministern
helt och hållet. Finansministern menade
tydligen, om jag har uppfattat honom
rätt, att inkomst av jordbruk eller av
fastighet i rörelse var en inkomst av ett
annat slag än inkomsten av den fastighet
som man själv bebodde. Där var det
en fråga som mera låg på levnadskostnadernas
plan, i motsats till frågan om
de förstnämnda fastigheterna, som låg
på förvärvsplanet. Det är just därför att
en villafastighet inte är någon förvärvskälla
i vanlig mening som man kan gå
fram på det sättet, att man med en låg
procent beskattar det kapital som vederbörande
äger i fastigheten —■ ty det är
ju innebörden i nu gällande bestämmelser.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag skall be att få framföra
min tacksamhet till herr Sjödahl
för att han var vänlig nog att tala om
för mig vad finansministern menar!

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för att herr Velander över huvud taget
låter sig upplysas i denna sak.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herrar Magnusson och
Nilsson i Svalöv vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 17
punkten 1, röstar

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. beskattningen av villafastigheter.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Magnusson
och Nilsson i Svalöv vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 15.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2 och 3.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Eftersom kammaren nu
har tagit ställning till den första reservationen,
återstår alltså att ta ställning
till de två olika förslag som är framlagda
rörande procenttalets storlek. Därvidlag
har jag och några kamrater väckt en
motion, i vilken vi har föreslagit, att
procenttalet skulle sättas till 2. Från
folkpartihåll har man i såväl motioner
som reservation föreslagit procenttalet

2 V2-

Det är klart, herr talman, att det är
ganska svårt att säga, vilket tal man skall
välja för att »träffa prick», och jag gör
inte anspråk på att härvidlag ha bättre
möjligheter att bedöma saken än de som
förfäktar alternativet 2 1/2 procent. Men
man skall komma ihåg, att det vid denna
schablonmässiga uppskattning inte tas
någon hänsyn till villaägarens verkliga
skatteförmåga. Vidare kan genom den
schablonmässiga uppskattningen en obefogad
hyreshöjning lätt komma att inträda
för villaägaren, till kännbar nack -

del ingalunda enbart för de rika, såsom
herr Sjödahl tycks tro, utan enligt min
bestämda uppfattning också för många
andra.

Därför anser jag, att man bör vara
mycket försiktig när man fastställer procenttalet.
Jag tror att det är riktigt att
hellre sätta detta litet för lågt än litet
för högt, ty det har ett utomordentligt
stort värde för det allmänna och för
vårt samhälle att folk finner det vara av
intresse att spara och sätta av pengar
till ett eget hem, en villa.

Jag nöjer mig med denna motivering,
herr talman, och ber med dessa ord att
få yrka bifall till motionerna I: 328 och
II: 425, innebärande att fastighetsintäkten
skall upptas till 2 procent av fastighetens
taxeringsvärde.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag tror att vi alla kan
vara överens om att den schablonmetod,
som skall användas vid taxering av inkomst
från en- och tvåfamiljsfastigheter,
inte kan skapa större rättvisa än
den gamla metoden. Jag vill därmed inte
ha sagt, att denna gamla metod på
något sätt är rättvisande — det har jag
försökt framhålla i mitt första anförande
här. Den nya metoden kommer, om
man använder procenttalet 3, att för en
lång rad egnahemsägare innebära en
rätt avsevärd höjning av skattetrycket.
Om man utgår ifrån det av riksskattenämnden
anvisade talet när det gäller
att beräkna inkomst av dessa fastigheter,
nämligen 5 procent på det nya taxeringsvärdet,
betyder ju 3-procentsschablonen
att man för reparationer avsätter
ett belopp av ungefär 1 procent — 1
procent går ju till värdeminskning och
andra små utgifter.

Om vi som exempel tänker oss en villafastighet,
som är taxerad till 30 000
kronor, innebär detta, att det avsättes
300 kronor per år för reparationer. Det
betyder 3 000 kronor under en tioårsperiod.
Jag skulle vilja fråga dem av de
närvarande, som har erfarenhet på detta
område, om de tror att det är möjligt
att underhålla en sådan fastighet både

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

ut- och invändigt under en tioårsperiod
för 3 000 kronor. Jag tror det inte.

Detta är motivet till att man från folkpartiets
sida i år liksom i fjol har yrkat
på att procenttalet skall sättas till 2 1/2.
Det innebär en förhöjning av det beräknade
reparationsavdraget med 50 procent,
alltså från 300 kronor till 450 kronor.

Mot detta kan man naturlighus invända,
att 5-procentsscliablonen är ett svävande
begrepp. Har man 6 procent som
mått på bruttoinkomsten, blir ju avdraget
för reparationer 2 procent. Om den
punkten kan man ju hålla på att tvista
hur länge som helst. Det råder nog intet
tvivel om att det kommer att uppstå en
hel del irritation, när det nya förslaget
skall föras ut i verkligheten. Det blir en
lång råd av egnahemsägare som kommer
att märka, att de får en fortlöpande taxering
år efter år av inkomst av fastighet,
något som de tidigare icke har haft.
Det gäller i all synnerhet sådana som
har skuldfria fastigheter, byggda låt oss
säga på 1920-talet eller 1930-talet. Dessa
är ju nu i behov av reparationer i större
utsträckning än nybyggda fastigheter.
Det blir ägarna till dessa fastigheter som
framför allt kommer att drabbas av denna
skattehöjning. För min del tror jag
att det vore klokt, om riksdagen nu ville
besluta en sänkning av procenttalet till
2 1/2 för att minska den irritation som
kommer att uppstå.

Jag tror att herr Sjödahl kommer att
göra den invändningen från utskottsmajoritetens
sida — jag kan ta upp den
här, så slipper jag måhända att begära
ordet för replik — att vi bör avvakta resultatet
av 3-procentsregeln, så får vi se,
om vi senare skall ändra den. Departementschefen
sade emellertid i propositionen
i fjol, att man inte bör ändra procenttalet
alltför ofta, utan har man fastslagit
ett tal bör det gälla under en längre
period. Att skifta kan ju inte medföra
annat än ovisshet och irritation.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till reservation nr II) när det
gäller punkten 3) i detta utskottsbetänkande.

Ang. beskattningen av villafastigheter.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Folkpartiet och regeringspartierna
är ju fullständigt ense om
den principiella uppbyggnaden av detta
förslag. Det är bara högern som på den
punkten, vilket voteringen nyss visade,
är av annan mening.

Om man när det gäller ränteberäkningen
på taxeringsvärdet skall räkna
med 3 procent, som riksdagen beslöt
förra året, eller med 2 1/2 procent, som
är folkpartiets linje, eller med 2 procent,
som är högerns eller i varje fall
herr Lundqvists linje, kan man naturligtvis
diskutera. Det är tämligen uppenbart,
att man inte med bestämdhet kan
säga, hur dessa olika procentsatser kommer
att verka. Jag vill emellertid erinra
om att det ändå har gjorts en undersökning
— förra året var det väl — av omkring
800 villafastigheter, för att man
skulle få ett begrepp om hur det hela i
genomsnitt skulle verka. Dessa fastigheter
valdes inom olika områden, från
rena villasamhällen inom eller intill stad
till villor ute på landsbygden. Det visade
sig då, att den skuldränta man hade att
räkna med i de undersökta fastigheterna
i genomsnitt var 3,4 procent. Eftersom
man först räknade med 3 procent på
taxeringsvärdet och sedan drog ifrån en
skuldränta, beräknad genomsnittligt efter
3,4 %, måste alltså ränteinkomsten
av det egna kapitalet i fastigheten vara
lägre än 3 procent. Siffran 3 procent
kunde man nå bara i sådana fall då någon
skuld på fastigheten inte fanns •—-då fick man givetvis skatta för 3 procent
av det egna kapitalet. Den genomsnittliga
beräkningen gav alltså en beskattning av
inte 3 procent, utan 2,4 procent av det
insatta kapitalet.

Utgångspunkten för denna nya schablon
är den, att man vill försöka beskatta
det som kan betraktas vara ägarens avkastning
av det kapital, som är insatt i
fastigheten. Om nu någon sparar till en
villa, och sparar ihop låt oss säga 20 000
kronor, som han under tiden har insatta
på sparbank, får han skatta för en inkomst
av 3 procent på det sparade kapitalet,
alltså 600 kronor, vilket är den

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. beskattningen av villafastigheter,
ränta han får i banken. När pengarna
blir insatta i en fastighet kommer den
nya schablonen emellertid att betyda, att
han genomsnittligt skattar för en inkomst
på inte 3 procent av de 20 000
kronorna, eller 000 kronor, utan 2,4 procent
av det insatta kapitalet, enligt vad
den nyssnämnda undersökningen visade,
alltså 480 kronor. Det blir därför en
lindrigare beskattning när man har kapitalet
insatt i en villafastighet än när
man har det i sparbanken.

När därför i vissa yttranden har sagts,
att det föreliggande förslaget innebär en
hämsko på sparandet, vill jag tvärtom
påstå att det stimulerar sparandet, ty
när man tar ut del sparade kapitalet
från banken och sätter in det i fastigheten,
får man skatta för lägre inkomst
än 3 procent av det insatta kapitalet.
Man kan, enligt de förutsättningar jag
nämnde, räkna med siffran 2,4 procent.

Emellertid tillkommer här en annan
faktor, som man inte alldeles kan blunda
för. Man räknar de 3 procenten på
taxeringsvärdet. Men vi vet att taxeringsvärdet
alls inte är detsamma som
saluvärdet. Det är alltså inte det faktiska
kapital som vederbörande bär i
fastigheten. Detta måste då betyda, att
man räknar bruttoinkomsten till 3 procent
på ett lägre kapital än det som verkligen
finns i fastigheten, emedan taxeringsvärdet
praktiskt taget alltid ligger
under det faktiska värdet. Detta är också
en favör som den sparare åtnjuter, som
flyttar sina pengar ifrån en sparbank
till en villafastighet.

Vad skulle man då enligt den genomsnittliga
beräkningen nå fram till, om
man följde herr Spetz och folkpartiet?
Jo, då skulle det faktiska procenttalet
bli inte 2,4 utan 1 1/4 procent av det
egna kapitalet, d. v. s. man skulle praktiskt
taget pruta av hälften. Det är alldeles
uppenbart att detta vore en fördel
för villaägaren. Men å andra sidan måste
vi väl se till att det blir rättvisa och likhet
i beskattningen. Om man för 20 000
kronor på bank får skatta för 3 procent
av kapitalet, kan det ju vara rätt rimligt
att man får skatta för 2,4 procent av
kapitalet när detta är placerat i fastig -

het — i verkligheten blir ju siffran ännu
något mindre — men att gå ända ned
till 11/4 procent vore inte rättvist. Och
skulle man följa herr Lundqvists förslag,
om 2 procent, så skulle det betyda att
man beskattade endast 5/100 procent av
det insatta kapitalet! Det skulle alltså
bli praktiskt taget skattefritt enligt den
regel som herr Lundqvist anser vara den
mest lämpliga i dagens läge.

Herr Spetz hade alldeles rätt i att vi i
utskottsmajoriteten menar att vår ståndpunkt
är den riktiga, den mest rättvisa
och mest billiga i nuvarande situation,
ty vi skall ju eftersträva likhet i beskattningen.
Det är klart att man kan känna
sig frestad att i valtider gå fram och hålla
litet lull-lull inför ögonen på vissa
betydande väljargrupper. Inte tror jag
att herr Spetz är lockad och frestad till
det — men jag är inte lika säker på hans
parti! Även om detta är frestande, måste
man ändå försöka att eftersträva likhet
i beskattningen.

Om det trots allt skulle visa sig att de
beräkningsgrunder som utskottet har
gjort till sina är oriktiga, så erinrar jag
om vad utskottet har skrivit, nämligen
att det redan i propositionen förutsattes,
att frågan om procenttalet skulle
upptas till nytt övervägande om mera
väsentligt ändrade förhållanden därtill
föranledde, t. ex. en ändring av räntesatsen.
Det är ju för all del tänkbart att vi
skulle kunna komma ned till en ännu
lägre räntenivå än den för närvarande
gällande. Det är många som skulle gny
inför en sådan, men folk i allmänhet
skulle nog inte gny. Det är emellertid
uppenbart att en sådan utveckling borde
efterföljas av en prövning av de procentsatser
det här gäller.

Som läget för närvarande är kan jag
inte finna annat än att utskottets förslag
är rättvist och billigt och överensstämmande
med den strävan efter likhet
och rättvisa i beskattningen, som vi alla
har till vårt mål, även om de medel, som
vi vill använda, kan vara något olika.

Med denna uppfattning, herr talman,
anser jag mig kunna yrka bifall till utskottets
förslag i de nu föredragna punkterna.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Herr Sjödahl satte likhetstecken
mellan det kapital, som bör
heskattas genom denna taxering, och
taxeringsvärdet, minskat med skuldsumman.
Nu förhåller det sig emellertid
på det sättet att i de fastigheter, som jag
nämnde i mitt första anförande och som
var byggda på 1920- och 1930-talen, är
det insatta kapitalet mycket litet, mycket
lägre än vad som motsvarar skillnaden
mellan taxeringsvärdet och skuldsumman.
Det är ju en gammal princip, att
en dold reserv inte skall taxeras förrän
den plockas fram, och jag tycker för
min del att denna princip bör gälla även
vid den taxering det här gäller. Man
skall alltså icke taxera den dolda reserv,
som en sparare kan ha i sin fastighet,
förrän han eventuellt säljer huset eller
på annat sätt plockar fram den.

Det som herr Sjödahl har anfört har
inte föranlett mig att ändra min mening.
Herr Sjödahl var vänlig nog att
säga, att han inte misstänkte mig för att
vilja utnyttja denna fråga i valrörelsen.
Ja, herr Sjödahl, var inte för säker på
den punkten! Det är ju givet att ett oppositionsparti
utnyttjar varje möjlighet i
valrörelsen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Herr Spetz nämnde någonting
om att i äldre fastigheter, som
antingen var skuldfria eller också hade
en relativt ringa del av fastigheten
skuldsatt i förhållande till taxeringsvärdet,
fanns en större eller mindre dold
reserv. Däremot vill jag erinra att enligt
det nu existerande systemet skall man
alltid utgå från det gängse hyresvärdet i
fastigheter på respektive ort. Även om
fastigheten är byggd för en tid sedan är
det väl det nu gällande hyresvärdet som
man skall utgå ifrån. Det blir således
ingen ändring i det förhållandet.

När herr Spetz talade om att han och
hans parti ämnar använda varje möjlighet
till att bedriva agitation, så vill
jag säga, herr talman, att nog har vi bevittnat
under de år, som folkpartiet har
rest upp sin man, att det använder varje

Ang. beskattningen av villafastigheter,
möjlighet. Det sakliga värdet må vara
hur litet som helst, men kan det agitatoriskt
utnyttjas, kan det släppas ut och
pumpas ut i landet genom alla de tidningsdrakar,
som herr Spetz och hans
parti kan rida på i en valrörelse, så
nog görs det! Därom behöver inte herr
Spetz vittna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats l:o) att vad utskottet i de
under behandling varande punkterna
hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr
Spetz, att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan i punkten 2 men avslå
utskottets hemställan i punkten 3 och
antaga det förslag, som innefattades i
den av honom m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr
Lundqvist, att kammaren skulle dels med
avslag å utskottets hemställan i punkten

2 bifalla motionerna 1:328 och 11:425,
dels ock bifalla vad utskottet i punkten

3 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herrar Spetz och Lundqvist begärde
votering, i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av den förre framställda yrkandet
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 17
punkterna 2 och 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
i punkten 2 men avslås utskottets
hemställan i punkten 3 och antages det
förslag, som innefattas i den av herr
Spetz in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. beskattningen av fastighet, som äges
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 85;

Nej — 39.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. beskattningen av fastighet, som äges
av bostadsförening m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 18, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 8 januari 1954 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 37, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) lag om ändrad lydelse av 45 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.; samt

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr
379).

I propositionen hade föreslagits, bland
annat, att inkomst av fastighet, som ägdes
av bostadsförening eller bostadsaktiebolag,
skulle beräknas enligt den förenklade
schablonmetod, som redan genomförts
för en- och tvåfamiljsfastigheter.
Intäkten skulle sålunda upptagas till
3 procent av fastighetens taxeringsvärde,
varefter avdrag skulle medgivas för
räntekostnader för lånat kapital i fastigheten.

av bostadsförening m. m.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:323
av herr Spetz samt II: 436 av herrar Sjölin
och Kristensson i Osby, vari hemställts,
att riksdagen med ändring av
vad Kungl. Maj:t föreslagit i proposition
nr 37 måtte besluta, att inkomst av fastighet,
som ägdes av bostadsförening eller
bostadsaktiebolag, skulle upptagas
med 2,5 procent av fastighetens taxeringsvärde
med avdrag för räntekostnader
för lånat kapital samt tomträttsavgäld
eller liknande avgäld; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 390 av
herr Svärd samt 11:501 av herrar Staxäng
och Munktell, vari hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 37.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 37 och
med avslag å de likalydande motionerna
I: 323 av herr Spetz samt II: 436 av herrar
Sjölin och Kristensson i Osby ävensom
de likalydande motionerna 1:390
av herr Svärd samt 11:501 av herrar
Staxäng och Munktell,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändrad
lydelse av 45 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. in.; samt

3) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379).

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 390
av herr Svärd samt 11:501 av herrar
Staxäng och Munktell, avslå Kungl.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Ang. beskattningen av fastighet, som äges av bostadsförening m. m.

Maj:ts förevarande proposition nr 37
samt att de likalydande motionerna I:
323 av herr Spetz samt II: 436 av herrar
Sjölin och Kristensson i Osby måtte av
riksdagen lämnas utan åtgärd;

II) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Sjölin och Gustafson i
Göteborg, vilka ansett att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 37 icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas och
med bifall till de likalydande motionerna
I: 323 av herr Spetz och II: 436 av
herrar Sjölin och Kristensson i Osby,
ävensom med avslag å de likalydande
motionerna I: 390 av herr Svärd samt
11:501 av herrar Staxäng och Munktell,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 septerber
1928 (nr 370) med den ändringen,
att 24 § 3 mom. erhölle den lydelse,
reservationen visade;

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändrad
lydelse av 45 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.; samt

3) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379).

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Beträffande bevillningsutskottets
föreliggande betänkande kan
jag fatta mig mycket kort. Jag har nämligen
i den debatt, som fördes under den
näst föregående punkten på föredragningslistan,
angivit min principiella inställning
även till det förslag, som innefattas
i den nu förevarande kungl. propositionen
och bevillningsutskottets däröver
avgivna betänkande.

Det är här fråga om en fortsättning på
den genom fjolårets riksdagsbeslut inslagna
vägen, och detta måste med mitt
sätt att se föranleda mycket starka betänkligheter,
icke minst ur principiell

synpunkt. Propositionen signalerar måhända
också, att överraskningar i fortsättningen
icke heller behöver vara uteslutna.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till den av mig och herr Nilsson i Svalöv
till utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr SPETZ (fp) :

Herr talman! Jag har vid den föregående
punkten redan tillkännagivit min
principiella inställning och behöver därför
icke ytterligare motivera den. Jag
är alltså i princip ense med utskottsmajoriteten
om bifall till den kungl. propositionen,
men såsom jag försökte motivera
under den föregående punkten är
jag av den uppfattningen, att det hade
varit riktigt om man fastställt procentsatsen
till 2,5, i likhet med vad vi föreslagit
för villataxeringen. Då nu kammaren
för ett ögonblick sedan har avslagit
det yrkandet, vill jag icke nu framställa
något yrkande om bifall till den reservation,
som jag m. fl. har avgivit till det
föreliggande betänkandet, utan vill bara
tillkännage, att jag kommer att nedlägga
min röst vid eventuell omröstning.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag kan i huvudsak inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets
förslag i ärendet. Det har ett
så omedelbart sammanhang med det
ärende som vi nyss behandlade, att en
principdiskussion knappast torde vara
påkallad.

Jag vill bara påpeka att högerns motion
går ut på att man finner delägarna
i dessa föreningar och bolag alltför gynnade
genom det föreliggande förslaget.
Herr Spetz och folkpartiet däremot är
drivna av sina föregåenden då det gäller
villafastigheterna till att försöka i detta
avseende gynna dessa föreningar ännu
mycket mer. Jag tror att regeringens proposition
härvidlag intar en väl motiverad
mellanställning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

; 2

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 19, i anledning
av väckt motion om skattefrihet
för partiellt arbetsföra för belopp, varmed
utbildningsbidrag utgår, bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Majrts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1954/55 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckt motion.

Punkten 1.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag

a) godkänna under punkten införd
personalförteckning för utrikesförvaltningen; b)

godkänna under punkten införd avlöningsstat
för utrikesförvaltningen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1954/55;

c) till Utrikesförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 24 646 000 kronor.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! I anledning av framkomna
önskemål om en utrikesdebatt i riksdagen
har jag velat begagna det tillfälle

som behandlingen av tredje huvudtiteln
utgör till att med talmannens tillstånd ge
en redogörelse för några viktigare utrikespolitiska
frågor.

Året 1953 kommer säkerligen av den
framtida historieskrivningen att uppmärksammas
som ett märkesår. Efter
många år av internationell spänning och
kallt krig kunde man äntligen skönja
tendenser till avspänning. De framträdde
först i Koreafrågan med stillestånd
och krigsfångeutväxling, vars olika faser
i hög grad —■ som vi alla vet — även
kommit att beröra Sverige. Viljan till
fortsatt avspänning accentuerades ytterligare
under årets lopp och ledde så småningom
till den konferens i Berlin mellan
de fyra stormakterna, som under januari
och februari dryftade gemensamma
problem.

Denna förändring i det internationella
läget har till stor del sina orsaker i
nya signaler från Sovjetunionen, vilka
framför allt börjar framträda efter Stalins
död den 5 mars, men som av många
tecken att döma förberetts redan före
hans frånfälle. Den västliga världen har
kunnat anteckna en rad avspänningstecken
och vänskapliga gester från sovjetrysk
sida. Diskussionens vågor har
gått höga kring dessa nya Tyska signaler
och vad man skulle kunna utläsa ur
dem. Inom Sovjetunionen håller en brett
upplagd goodwill-kampanj på att genomföras.
Den går bl. a. ut på att tillföra
befolkningen ökad tilldelning av konsumtionsvaror.
En strävan efter en höjning
av levnadsstandarden föreligger
även i alla de åtgärder, som genomföres
för att effektivisera jordbruket. Vissa
omdisponeringar inom industrien synes
ha vidtagits. Somliga bedömare i väster
vill i dessa åtgärder se vittnesbörd om
att stora inre svårigheter förelegat i
Sovjetunionen och att ett starkt missnöje
skulle ha funnits, vilket tvingat regeringen
till en nyorientering. Andra
åter, däribland omdömesgilla bedömare
på västmaktshåll, har emellertid vid årsskiftet
kommit till den slutsatsen, att
Sovjetunionen lyckligen övervunnit den
kris man menat ha blivit en följd av Stalins
död och att man trots Beria-affären

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

icke hade någon anledning att räkna
med att stabiliteten i den sovjetryska
statsbyggnaden på något sätt skulle vara
hotad.

Ansatserna till internationell avspänning
betraktas av många såsom endast
en taktisk manövering från rysk sida.
Andra räknar med möjligheten att Sovjetunionen
i eget välförstått intresse eftersträvar
en mera varaktig utjämning
mellan de stora maktblocken. Det må
lämnas därhän, om en dylik skarp distinktion
mellan olika tolkningar av den
nya ryska utrikespolitiken har något berättigande.
Huruvida en avspänning är
ur Sovjetunionens egen synpunkt åsyftad
och önskad som en tillfällig lättnad
i det yttre läget eller som en mera varaktig
förbättring i stormakternas inbördes
relationer är för utomstående
omöjligt att avgöra och utgör kanske
inte någon praktisk frågeställning för
den Tyska statsledningen själv. Om den
önskar en varaktig utjämning men icke
är beredd att göra de uppoffringar av
egna ståndpunkter som erfordras för att
andra sidan skall finna den goda viljan
omsatt i handling, då blir avspänningen
blott tillfällig. Huruvida en avspänningspolitik
kan bli varaktig beror delvis av
faktorer utanför Sovjetunionens kontroll,
däribland av de återverkningar, som
den ryska politiken framkallar i andra
länder, och vilka reaktioner den utlöser.

Att den kommunistiska regimen skulle
ha ändrat sin allmänna målsättning finns
givetvis ingen anledning att tro, och något
sådant har väl ingen väntat. I denna
målsättning ingår utan tvivel en strävan
att stärka kommunismens positioner i
världen. På västsidan eftersträvas tvärtom
att stärka motståndet mot kommunismens
framträngande och att över huvud
göra folken mindre mottagliga för
den kommunistiska frälsningsläran. Vad
en avspänning skulle innebära är i
främsta rummet, att tanken på en expansion
eller en maktutvidgning genom
krig eller liknande våldsåtgärder skjutits
i bakgrunden. Det förefaller vara en
ganska allmän mening att så är fallet.
Men om inte de stora tvistefrågorna successivt
upptas till prövning och vinner

3 Första kammarens protokoll 195i. Nr 8.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
en lösning, måste det befaras att avspänningen
inte blir varaktig.

Efter en utdragen notväxling enades
till slut de fyra stormakterna om att hålla
en utrikesministerkonferens i Berlin
med början den 25 januari. Konferensen
avslutades den 18 februari.

I den viktigaste punkten på dagordningen,
frågan om Tysklands enande,
blev resultatet helt negativt. Ståndpunkterna
stod lika hårt mot varandra vid
konferensens avslutande som vid dess
början. Dock kan det räknas som en
vinst av förhandlingarna, att såväl västmakterna
som Sovjetunionen föranleddes
att precisera sina ståndpunkter något
mera än vad tidigare skett.

På västmakternas vägnar framlade Mr.
Eden en plan angående proceduren vid
genomförande av Tysklands enande. Huvudpunkterna
i förslaget var — såsom
enligt tidigare västmaktsnoter — att fria
val skulle anordnas i hela Tyskland under
garanti för valfriheten och därefter
en konstituerande församling sammanträda
och ge det enade Tyskland en författning.
Sedan skulle en ny regering
bildas och denna företräda Tyskland vid
förhandlingar om en fredstraktat. Från
rysk sida framlades ett motförslag, väsentligen
överensstämmande med den
ryska ståndpunkten under notväxlingen.
Proceduren skulle bli den omvända:
först borde en provisorisk gemensam regering
bildas — eller eventuellt existerande
regeringar i de bägge zonerna
fungera som en enhetlig regering ■—• med
uppgift bland annat att anordna valen.
Före valet skulle ockupationsstyrkorna
tillfälligt dras bort från bägge zonerna
till undvikande av påtryckning. Såsom
resultat av valet skulle det tyska folket,
hette det i texten till förslaget, »utan
inblandning av utländska makter bestämma
den sociala och statliga strukturen
i ett demokratiskt Tyskland». På
grundvalen härav skulle en samtysk regering
bildas.

Under debatten gav Sovjetunionens utrikesministrar
uttryck åt djupt misstroende
till »de parlamentariska formaliteterna»
i Mr. Edens plan och hänvisade
till att nazismen kommit till makten i

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Tyskland under iakttagande av parlamentarismens
regler. Av denna kritik
drog västmakterna slutsatsen, sannolikt
med fog, att den ryska planen räknade
med dirigerade val. Såsom belägg härför
kunde också hänvisas till vissa oklara
uttryck i det ryska förslagets text. Däri
hette det att vallagen borde garantera
en genuint demokratisk karaktär hos
valen, deltagande däri av alla demokratiska
organisationer och valens genomförande
under garanti om äkta frihet
som uteslöte påtryckning på väljarna
från de stora monopolens sida. Vidare
skulle i den provisoriska regeringens
uppdrag ingå att trygga demokratiska
partiers och organisationers fria verksamhet
och att hindra förekomsten av
fascistiska, militaristiska och andra organisationer,
fientliga till demokrati och
till fredens sak. Närmare bestämmelser
om den provisoriska regeringen borde
fastställas av representanter för de bägge
zonernas regeringar.

I det ryska förslaget fanns också en
klausul, som ålade den provisoriska regeringen
att hindra Tysklands anslutning
till koalitioner eller allianser, riktade
mot någon stat som deltagit i kriget
mot Hitler-Tyskland.

I detta sammanhang riktade herr Molotov
en skarp kritik mot avtalet om den
europeiska försvarsgemenskapen. Bland
annat gjorde han gällande att västmakterna
sökt binda det blivande förenade
Tyskland vid Paris-avtalet genom utfästelser
av förbundsrepubliken, som
blott vore en del av det förenade riket.
Västmakternas representanter bestred att
detta varit åsyftat och hävdade att enligt
folkrätten det förenade Tyskland
ägde full frihet att vägra acceptera de
förpliktelser som vare sig förbundsrepubliken
eller Östtyskland ingått före
återföreningen. För att ge tydligt uttryck
åt denna tolkning företogs på förslag
av Mr. Dulles en ändring i Mr.
Edens plan.

Denna av västmakternas utrikesministrar
accepterade tolkning, som i princip
har goda skäl för sig men knappast
kommit till adekvat uttryck i avtalstexterna,
har väckt stor uppmärksamhet i

Frankrike och Belgien och även rönt
motsägelser.

Behandlingen av den tyska frågan ger
vid handen att någon kompromisslösning
på grundvalen av ett accepterande
från rysk sida av verkligt fria val och
ett godtagande från västmakternas sida
av det förenade Tysklands alliansfrihet
icke varit aktuell. Den nyss berörda tolkningen
angående det förenade Tysklands
obundenhet av förbundsrepublikens engagemang
kan dock sägas innebära ett
visst tillmötesgående från västmakternas
sida.

Från rysk sida framlades ett förslag
till europeisk traktat om kollektiv säkerhet,
utgörande ett motförslag till den
planerade europeiska försvarsgemenskapen
mellan sex länder.

Det ryska förslaget liknade emellertid
mera Atlantpakten än avtalet om Europaarmén.
Det var i förslaget inte fråga
om bildandet av en gemensam europeisk
armé utan om ett avtal som ålägger parterna
militära biståndsförpliktelser. Måhända
var det främst avsett att uppvisa
hur ett regionalt säkerhetsavtal enligt
rysk uppfattning bör vara konstruerat
för att inte träffas av invändningen att
det har karaktären av en allians, riktad
mot en annan grupp av stater. En stor
del av artiklarna i det ryska förslaget
överensstämmer ordagrant eller väsentligen
med Atlantpaktens motsvarande
stadganden. Så är fallet exempelvis med
bestämmelsen om militära hjälpförpliktelser.
Även de organ som enligt respektive
avtal skall upprättas är så till vida
likartade att enligt bägge avtalen det
skall finnas ett politiskt råd, med representanter
för de deltagande regeringarna,
och en militär rådgivande kommitté.
I det Tyska förslaget talas även om en
rådgivande politisk kommitté, tydligen
i analogi med ett liknande permanent
organ som inrättats för Atlant-makterna.

Men olikheterna är också påfallande.
Enligt det ryska förslaget skulle avtalet
stå öppet för alla europeiska stater, medan
Atlantpaktens medlemmar som bekant
utgör en sluten krets, vari ingen ny
stat kan inträda annat än med enhälligt
samtycke av de förutvarande medlem -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

marna. Det ryska förslaget, som var avsett
som ett avtal uteslutande för europeiska
stater, innehöll emellertid att de
två icke-europeiska permanenta medlemmarna
av FN:s säkerhetsråd, USA
och Kina, skulle inbjudas att sända representanter
till de nämnda organen såsom
observatörer. Vad Tysklands ställning
angår, är som bekant Västtyskland
ej part i Atlantpakten. Enligt det ryska
förslaget skulle till en början såväl Västtyskland
som Östtyskland kunna bli parter
i avtalet på inbördes likställd fot.
Efter Tysklands återförening skulle det
förenade Tyskland kunna bli part i avtalet
enligt samma regler som gäller för
de övriga parterna. Emellertid åsyftade
det ryska förslaget icke någon automatisk
ändring i Tysklands internationella
ställning, i det att de fyra ockupationsmakternas
befogenheter skulle kvarstå i
avvaktan på en uppgörelse dem emellan
i den tyska frågan.

Det ryska förslaget om ett europeiskt
säkerhetsavtal var som sagt till sin
struktur i viss mån ett motstycke till
Atlantpakten, men med Sovjetunionen på
USA:s plats. Det uppfattades av västsidan
såsom avseende att ersätta Atlantpakten
och avvisades omedelbart på denna
grund. Mr. Eden framhöll med skärpa
att det syftade till att bryta upp det
försvarssystem som Atlantpakten utgjorde.
Den artikel i det Tyska förslaget som
inbjöd till en dylik tolkning innehöll
att parterna utfäster sig att icke ingå i
någon koalition eller allians eller sluta
något avtal, vars syfte skulle vara oförenligt
med det ryska förslagets syfte.
På direkta frågor till Molotov från Bidault
om artikeln avsåg Atlantpakten
gavs undvikande svar. Molotov uttalade
att denna fråga borde studeras och man
finge undersöka var och hur det Tyska
förslaget vore riktat mot någon annan
traktat. Franske utrikesministern ansåg
att formeln »Europa åt européerna» inte
var tillämplig så länge Europa är
djupt splittrat. Han nämnde också att
förslaget reste problem om de neutrala
staternas ställning och om de staters
plats i säkerhetssystemet, med vilka So -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
vjetunionen icke har diplomatiska förbindelser.

I den österrikiska frågan gjordes till
en början vissa framsteg, och det föreföll
ett slag tänkbart att ett resultat skulle
nås. Västmakterna accepterade den
Tyska avfattningen av ett antal artiklar
i förslaget till statsfördrag, varom tidigare
stått strid. Godkännandet skedde
under förutsättning att fördraget bleve
undertecknat under konferensen, österrikiska
regeringen tillmötesgick dessutom
delvis ett ryskt krav genom att
förklara sig ämna hålla landet fritt från
främmande militärt inflytande och från
militära baser. Trots dessa koncessioner
ville Sovjetunionens utrikesminister icke
gå med på ett omedelbart bortdragande
av ockupationstrupperna från Österrike.
Molotov ville inte gå längre än till att
avlägsna trupperna från staden Wien och
att under nästa år på nytt upptaga frågan
om total utrymning till prövning.
Österrikes regering sökte då få ett bestämt
datum fastställt för truppernas
bortdragande nästa år, men icke heller
det förslaget godtogs från rysk sida.

Det antages att det verkliga skälet för
den omedgörliga Tyska ståndpunkten i
denna punkt är att, när trupperna bortdragits
från Österrike, Sovjetunionen
också skall enligt fredsfördragen med
Ungern och Rumänien utrymma dessa
bägge länder.

Från rysk sida presenterades i början
av konferensen ett förslag till fredstraktat
med Tyskland, väsentligen av samma
innehåll som det under notväxlingen
framförda förslaget, alltså innebärande
bl. a. ockupationstruppernas bortdragande
från bägge de tyska zonerna inom
viss tid efter fredsfördragets antagande.
Den ryske utrikesministern framlade
också vissa förslag om finansiella lättnader
för Tyskland i samband med ett
fredsavtal.

Det har tidigare nämnts att det egentliga
positiva resultatet av Berlin-konferensen
var brytandet av det dödläge,
som uppstått i förhandlingarna om en
politisk Korea-konferens. De fyra utrikesministrarna
enades om att föreslå att

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

en sådan konferens begynner i Geneve
den 26 april, övriga deltagare skall vara
Peking-regeringen, Syd- och Nord-Koreas
regeringar samt de övriga stater
vilka deltagit med väpnade styrkor i
Korea-kriget och som önskar bli representerade.
Konferensen skall behandla
förutom Korea-frågan även kriget i Indokina,
men det synes ännu inte vara
bestämt vilka stater som därvid skall
vara representerade utom stormakterna.

Ett uttalande gjordes även om vikten
av nedrustning, och det beslöts att ett
meningsutbyte härom skulle äga rum.

Frågan om provisoriska lättnader i
förbindelserna mellan Väst- och östTyskland
i olika hänseenden överlämnades
av västmakterna till deras höga kommissarier
för fortsatt utredning och förhandlingar
med den ryske kommissarien.

En redogörelse för verksamheten i
Förenta Nationernas församling under
förra året kominer som vanligt att publiceras
av utrikesdepartementet. Ur
svensk synpunkt var det en betydelsefull
händelse, när säkerhetsrådet enade
sig om att välja dåvarande statsrådet Dag
Hammarskjöld till generalsekreterare efter
norrmannen Tryggve Lie. Svenska
regeringen är övertygad om att herr
Hammarmskjöld kommer att göra värdefulla
insatser på sin viktiga post.

Vid ett extra möte i augusti diskuterades
sammansättningen och karaktären
av den politiska konferens i Korea-frågan,
som enligt vapenstilleståndsavtalet
skulle sammankallas. En huvudfråga
var huruvida konferensen skulle betraktas
som en konferens mellan två krigförande
parter med uppgift att åstadkomma
fred i Korea-kriget eller huruvida
den skulle ha karaktären av en rundabordskonferens
med även andra deltagare
än de krigförande och med en vidsträcktare
uppgift. Från svensk sida deklarerades
sympati för tanken på en
rundabordskonferens, i vilken även neutrala
stater, speciellt Indien såsom intresserad
asiatisk stat, borde deltaga.
Denna ståndpunkt kom dock i minoritet.
Efter det församlingen fattat sitt beslut

återstod att vinna Peking-regeringens
och Nordkoreas anslutning till den plan
för konferensen, som godkänts av församlingen.
Liksom vid föregående tillfällen
försvårades förhandlingarna därigenom,
att Peking-regeringen icke företräder
Kina i församlingen. I början av innevarande
år hade ett dödläge uppstått.
Med hänvisning härtill och samtidigt till
de kontroverser, som uppstått om krigsfångarnas
repatriering, föreslog församlingens
president, att församlingen skulle
sammanträda till extra session i februari.
Yrkande härom hade framställts av
indiska regeringen. Majoriteten av medlemsstater
ansåg emellertid en extra session
vid dåvarande tidpunkt icke nödvändig.
Svenska regeringen uttalade sig
för församlingens inkallande. Såsom i
annat sammanhang nämnts, upptogs sedan
frågan om den politiska Korea-konferensen
vid Berlinmötet.

Under den allmänna debatten i början
av höstsessionen gjordes från svensk sida
ett inlägg rörande planerna på en
revision av stadgan. Det varnades däri
mot en övertro på metoden att genom
ändringar i stadgan stärka organisationen
och trygga freden.

En av de mest uppmärksammade frågorna
under höstsessionen gällde organisationens
förhållande till sekretariatets
personal och dennas rättsliga ställning.
Olika sidor av detta problem hade redan
under 1952 aktualiserats i anledning av
dåvarande generalsekreterarens åtgärd
att på politiska grunder avskeda ett antal
befatningshavare av amerikansk nationalitet.
FN:s administrativa domstol,
hos vilken åtskilliga av de avskedade hade
anfört besvär, ogillade i ett antal fall
de verkställda uppsägningarna såsom
stridande mot gällande regler eller vilande
på obestyrkta anklagelser.

En huvudpunkt inom detta frågekomplex
gällde sedan huruvida den administrativa
domstolens domar vore bindande
för organisationen eller om församlingen
kunde vägra bevilja de anslag,
som erfordrades för täckande av de av
domstolen utdömda skadeståndsbeloppen.
USA:s delegation hävdade med skär -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

pa denna sistnämnda ståndpunkt. Åtskilliga
andra delegationer — däribland
den svenska ■— intog en motsatt ståndpunkt
och varnade mot konsekvenserna
av att den administrativa domstolens domar
icke uppfylldes av organisationen.
Slutligen beslöt församlingen att begära
ett rådgivande utlåtande i denna rättsfråga
av den internationella domstolen
i Haag. I övrigt antogs nya bestämmelser
om personalens ställning i huvudsaklig
överensstämmelse med generalsekreterare
Hammarskjölds förslag.

Under 1953 har Korca-frågan för Sveriges
del varit föremål för särskilt intresse.

I samband med remissdebatten i denna
kammare berördes verksamheten inom
de två kommissioner, vari Sverige
varit representerat, nämligen krigsfångekommissionen
och övervakningskommissioneri.

Hittills har den sistnämnda kommissionens
verksamhet icke på något mera
utpräglat sätt stått i uppmärksamhetens
centrum. Detta betyder inte, att dess arbete
är mindre viktigt; vissa tecken tyder
på att även för denna kommissions
del en hel del problem kan komma att
uppstå. Som framgått av pressrapporter,
har under den senare tiden förekommit
några fall, där det tydligen visat sig
svårt för kommissionen att inom ramen
för sitt mandat på ett fullt effektivt sätt
utöva den kontroll, som förutsetts i stilleståndsavtalet.
Av avgörande betydelse
för kommissionens fortsatta verksamhet
liksom för hela frågan om vapenstilleståndet
blir naturligtvis utgången av den
planerade konferensen i Geneve i slutet
av april rörande bl. a. Korea-frågan.

För Europarådets verksamhet under
förra året har redogörelse lämnats i en
av utrikesdepartementet utgiven blå bok,
som för någon tid sedan distribuerats till
riksdagens ledamöter.

Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
vid de diskussioner, som ägt rum
om ett arbetsprogram för Europarådet
under de närmaste åren. Som bekant har
Europarådets församling ägnat mycken
tid och stort intresse åt reformplaner,

Ang. Sveriges utrikespolitik,
som skulle göra Europarådet till en övernationell
politisk myndighet. Sedan
emellertid sex av medlemsstaterna slagit
in på denna väg genom bildandet av koloch
stålunionen och preliminärt godkännande
av den europeiska försvarsgemenskapen,
bar den tidigare problemställningen
ändrats. De medlemsstater,
som icke önskat ansluta sig till denna
mindre grupp, »Lilla Europa», är icke
heller anhängare av Europarådets omgestaltning
till en federation med övernationella
inslag.

Den ståndpunkt, som ministerkommittén
intagit under behandlingen av arbetsprogrammet,
innebär, att de konstitutionella
reformerna av Europarådet
skjutits åt sidan till förmån för mera
konkreta och verkliglietsbetonade uppgifter.
I enlighet med en uppmaning av
ministerkommittén har de olika medlemsstaternas
regeringar skriftligen angivit,
vilka frågor de anser lämpliga att
upptagas på ministerkommitténs program.
Den svenska regeringens svar på
denna rundfråga, tillkommet efter samråd
med utrikesnämnden, återgav regeringens
allmänna syn på Europarådet
och innehöll vissa anvisningar på ämnen,
som syntes ägnade att upptagas i
arbetsprogrammet.

Flertalet svar upptar liksom det svenska
en rad konkreta förslag på ämnen,
som enligt vederbörande regerings åsikt
lämpligen kunde göras till föremål för
samarbete inom Europarådets ram.
under ett möte i februari innevarande
år med ministrarnas ställföreträdare har
de inkomna svaren preliminärt diskuterats.
Behandlingen av arbetsprogrammet
skall fullföljas vid ett kommande möte
och i sinom tid underställas ministerkommittén
vid ett sammanträde på ministerplanet.

Bland frågor, som särskilt intresserat
den svenska regeringen, nämner jag också
förslaget om en kollektiv konvention
angående fredlig lösning av tvister. Från
svensk sida bar i denna fråga framlagts
förslag som, i fall de godkännes, skulle
betyda en väsentlig utvidgning av skiljedomsprincipens
användning på s. k. in -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
tressetvister. Förslaget har mött betänkligheter
på åtskilliga håll såsom alltför
vittgående och radikalt, och det är måhända
föga sannolikt, att det nu blir antaget.
Eftersom en redogörelse för det
svenska förslagets innebörd intagits som
bilaga till blå boken om Europarådet,
skall jag icke uppta tiden med att utveckla
dess tankegång.

När svenska regeringen i den förut
omnämnda skrivelsen till Europarådets
ministerkommitté utvecklade sin syn på
organisationens arbetsprogram, hänvisades
till de nordiska staternas intima
samarbete som ett föredöme för Europarådet.
Detta samarbete sträcker sig över
vida områden och avsätter kontinuerligt
konkreta, praktiska resultat. Den omständigheten
att våra länders försvarspolitiska
orientering icke är överensstämmande
har inte hämmat samarbetets
utbyggande på andra fält. Genom tillkomsten
av Nordiska rådet har folkrepresentationerna
direkt engagerats i detta
samarbete, för övrigt i former som
ganska nära överensstämmer med Europarådets.

Ehuru Finland icke deltager i Nordiska
rådet, medverkar som bekant representanter
för Finland i flertalet kommittéer
och konferenser, där skandinaviskt
samarbete bedrives.

Vid det möte med Nordiska rådet,
som är utsatt att äga rum i Oslo i augusti
detta år, torde ekonomiska frågor
komma främst på dagordningen. Vi är
alla medvetna om de svårigheter, som
just på det området möter, och hyser säkerligen
ingen överdriven optimism om
utsikterna att nå omedelbara och betydande
resultat. Ett fritt och uppriktigt
meningsutbyte inom Nordiska rådet bör
dock vara ägnat att underlätta förståelsen
för varandras synpunkter och att inrikta
samarbetet på fruktbara om än
begränsade uppgifter.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Då jag hade anledning att utgå
ifrån, att någon särskild utrikesdebatt
inte var att vänta, tillät jag mig redan

i remissdebatten att med några ord beröra
den utrikespolitiska situationen.
Jag har inte mycket att tillägga till vad
jag då yttrade utom vissa reflexioner,
som utrikesministerns nyss hållna anförande
ger mig anledning till.

Jag fastslår ännu en gång, att den
meningsriktning, som jag företräder,
alltjämt fasthåller vid den alliansfria
linjen i vår utrikespolitik. Då vi alltid
hävdat, att denna linje ger oss frihet att
ompröva vår ställning vid ändrade förutsättningar,
innebär mitt uttalande, att
vi anser att de förutsättningar, på vilka
vår hittillsvarande kurs vilar, alltjämt
består.

Jag upprepar mitt understrykande av
att denna politik bär som nödvändig betingelse
ett så starkt försvar, som vi
över huvud taget rår med. Vi lever alltjämt
i en värld, där respekten står i direkt
förhållande till den militära potentialen.
Den västliga världens öde, inklusive
vårt eget, hänger på möjligheten
att skapa tillräcklig motvikt mot de
oförminskade rustningarna i öster. Ur
denna synpunkt och särskilt efter utfallet
av Berlinkonferensen betraktar jag
det även som ett svenskt intresse, att
Europaarmén skall komma till stånd.

Redan i årets trontal framhölls, att
under det gångna året en viss avspänning
syntes ha inträtt i det allmänna
internationella läget. Detta tema har
kraftigt utbyggts i utrikesministerns anförande,
där det till och med heter, att
år 1953 säkerligen kommer av den framtida
historieskrivningen att uppmärksammas
som ett märkesår, därför att
man då efter många år av internationell
spänning och kallt krig äntligen
kunde skönja tendenser till avspänning.
I fortsättningen diskuteras visserligen,
huruvida avspänningen kan förmodas
bli varaktig eller endast tillfällig, och
det understrykes, att det inte finns någon
anledning att tro, att den kommunistiska
regimen skulle ha ändrat sin
allmänna målsättning.

Enligt min uppfattning är det för tidigt
att betrakta år 1953 som historiskt
i den mening utrikesministern velat göra.
Inte minst efter Berlinkonferensens

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

negativa resultat i fråga om Tyskland
och Österrike tycker jag att utrikesministern
överbetonat tendenserna till avspänning.
Alltsedan regimskiftet i Moskva
har man i de onekligen förbättrade
umgängesformerna på rysk sida velat
se symptom på en ändrad politik, och
Churchills stora tanke var ju att gripa
denna stämning för att söka genom förhandlingar
på högsta nivå trygga freden.
Det blev i stället Berlinkonferensen
som skulle ge det avgörande provet.
Provet utföll så att en låt vara till uppträdandet
mera konciliant Molotov benhårt
fasthöll vid den gamla regimens inställning,
blott med en ytterligare skärpning
i vad avsåg Österrike. Den enda
klarhet, som Berlinkonferensen skapat,
i och för sig betydelsefull nog, är den,
att den Tyska politiken icke undergått
någon förändring. Detta måste väl betraktas
som en svår besvikelse för alla
dem, som hoppats på en verklig avspänning,
och ger oss knappast anledning
att i dag diskutera utrikesläget med inträdd
avspänning som ledmotiv.

Redan vår geografiska belägenhet gör
den tyska frågan till en första rangens
fråga också för oss. Även om vi inte kan
påverka dess lösning, är det rimligt, att
vi söker bilda oss en uppfattning om
hur vi skulle önska se den löst. Vi vill
väl alla ha ett snarast möjligt återförenat,
fritt, demokratiskt Tyskland. För detta
ändamål krävs enligt vanliga demokratiska
regler först och främst garanterat
fria val i båda zonerna, och därefter rätt
för den ur dessa val framgångna samtyska
statsmakten att själv välja sin
kurs. Vi kan med tillfredsställelse konstatera,
att detta sammanfaller med en
enhällig mening i Västtyskland och
även med vad västmakterna erbjudit i
Berlin. Östtyskland är ju inte i tillfälle
att ge uttryck åt någon fri mening. Jag
yttrar mig inte om möjligheterna att realisera
dessa önskemål — hindren ter sig
just nu hart när oövervinnliga. Men det
kan inte vara vår uppgift att presentera
kompromisslösningar över huvud på
dem, som saken direkt angår, nämligen
tyskarna själva. En kompromiss, som
skulle gå ut på att med tvång neutrali -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
sera Tyskland och göra det till ett mer
eller mindre fullständigt militärt vakuum
i Europas mitt, skulle säkerligen
komma att innebära ett ständigt hot
mot freden.

Det avsnitt i utrikesministerns anförande,
som ägnades arbetet inom Förenta
Nationerna, ger mig inte anledning
till annat uttalande än att jag mycket
värdesätter det samarbete, som äger rum
inom den svenska delegationen.

Den blå boken om Europarådet gör
det inte lätt för en utomstående att få
något verkligt grepp om rådets verksamhet.
Antagligen beror det på att det
alltjämt är en organisation, som söker
sitt innehåll. Vart har den för något år
sedan så uppmärksammade Edenplanen
tagit vägen? Har den övergivits och
därmed de svårigheter ur svensk synpunkt,
som den förmenades medföra, avlägsnats?
Måhända är utrikesministern
i tillfälle att närmare upplysa härom.
Det framgår nämligen inte, såvitt jag
har kunnat finna, av den blå boken.

Slutligen vill jag endast, herr talman,
uttala min tillfredsställelse över meddelandet
i dagens tidningar att den ur
svensk beredskapssynpunkt så utomordentligt
viktiga frågan om transitoled
över Trondheim nu äntligen avancerat
så långt, att man är färdig för upptagande
av förhandlingar på regeringsplanet.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Vi är väl lite var tacksamma
för att utrikesminstern i dag
velat lämna riksdagen en redogörelse för
hur regeringen ser på det internationella
läget. Själva har vi ju inte någon utrikespolitik
i egentlig bemärkelse, så länge
som vi befinner oss i lä om de internationella
politiska vinddragen eller åtminstone
anser oss vara där. Av herr
Ewerlöfs anförande framgick att det
kanske är tvivelaktigt, huruvida vi i
längden kan hålla oss så ointresserade
av vad som sker ute i världen, som vi
har gjort de senaste åren.

Utrikesministerns framställning sönderföll
i det väsentliga i två skilda av -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
sniti, det ena behandlande motsättningen
mellan Väst och Öst, nu senast demonstrerad
i all sin dystra skepnad vid
Berlinkonferensen detta år. Så till vida
har konferensen varit av värde som dess
förhandlingar varit ovanligt fria från
bluff — jag vill minnas att det var London
Times som karakteriserade dem på
detta sätt. Båda parter har lagt korten
på bordet, och det önsketänkande, som
Stalins död gav upphov till, har skingrats.
Sovjet har uppenbarligen inte ändrat
sin politiska målsättning att behärska
den europeiska kontinenten — låt
vara att målsättningen döljs under allmänna
talesätt om en neutralisering av
Tyskland. Vad som från rysk sida eftersträvas
är i själva verket en bolsjevisering
av landet i större eller mindre
grad. Det är en politik som envetet fullföljts
alltsedan krigsslutet. Värdet av
konferensen ligger bland annat i att
det för världen klargjorts, att den ryska
målsättningen står fast även under Sovjets
nya statsledning.

Att den ryska utrikespolitiken följer
sin gamla linje, framgår inte minst av
den österrikiska frågans behandling, såsom
den skildrades i utrikesministerns
redogörelse. Till denna fråga knöts att
börja med de största förhoppningarna.
Såsom utrikesministern nämnde, gjorde
västmakterna här en rad eftergifter för
den ryska uppfattningen, och den österrikiska
regeringen förpliktade sig att föra
en alliansfri politik. Men allt var
förgäves. Sovjetunionen vägrade att dra
bort sina ockupationstrupper från Österrike;
endast staden Wien lovade man utrymma.
Inte ens ett krav på de ryska
truppernas bortdragande på ett bestämt
datum nästa år ansåg sig de Tyska delegaterna
kunna godtaga. Det arma österrikiska
folket har sannerligen fått lida
för sina reaktionära regimers fundamentala
missgrepp före båda de två världskrigen.

Det är självklart att man i Tyskland
är djupt besviken över att den tyska
återföreningen ställts på en oviss framtid,
över att de agerande parterna enligt
tyskarnas mening låtit sin hållning
dikteras av egna intressen och över att

de tyska önskemålen fallit i bakgrunden.
Ett resultat av Berlinkonferensen
kan man dock inregistrera, nämligen att
förbindelserna mellan de två stormaktslägren
genom konferensens förlopp mera
gått mot en avspänning än mot en
skärpning av motsatserna. Man har dock
kommit till tals den här gången utan
råskäll.

Skulle vi för Sveriges del våga dra
några slutsatser av vad som hänt i Berlin,
så skulle det vara att någon försoning
mellan den diktatoriskt inriktade
kommunismen såsom styrelseform och
en demokrati i längden inte är möjlig.
Själva grundsynen på människan och
hennes problem är så i grunden olika.

Herr utrikesministerns redogörelse är
opartisk — enligt mitt förmenande och
enligt den alliansfria politikens fordringar
alltför opartisk.

Här har skett en förändring till det
bättre i det internationella läget, och
vem som tidigare har varit och fortfarande
är ett hinder härför, därom borde
ej behöva råda någon meningsskiljaktighet.
Är det inte därför onödigt att som
herr utrikesministern uttala, att denna
förändring till stor del förorsakats av
nya signaler från Sovjet? Vore det inte
riktigare att göra gällande, att förändringarna,
om de nu blir bestående, helt
och hållet beror på Sovjets bättre uppförande,
vare sig detta förberetts före
Stalins frånfälle eller ej? På västmaktshåll
har man länge varit beredd på förhandlingar
rörande de vitala internationella
spörsmålen — herr Ewerlöf var
inne på den saken och jag skall inte utbreda
mig mera däröver — liksom man
nu var beredd till eftergifter, inte minst
i den österrikiska frågan.

Utrikesministern säger också, att huruvida
en avspänningspolitik skall kunna
bli varaktig beror »delvis av faktorer
utanför Sovjetunionens kontroll, däribland
av de återverkningar, som den
ryska politiken framkallar i andra länder,
och vilka reaktioner den utlöser».
Men, herr utrikesminister, strider inte
den sista satsen mot den näst sista? Om
den ryska politiken ger upphov till obehagliga
återverkningar i andra länder,

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

så ligger väl dessa återverkningar näppeligen
utanför Sovjets kontroll. Det behövs
ju bara att Sovjet fullföljer en utrikespolitik
i försonlig riktning och
släpper sin imperialistiska inställning
för att de obehagliga reaktionerna skall
utebli.

Jag tror, herr talman, att man mest
realistiskt bedömer det utrikespolitiska
spelet genom att inte betrakta de två
huvudaktörerna där såsom lika goda kålsupare.
Säkerligen är vi här i Sverige
bäst betjänta av den inställningen.

Herr utrikesministerns redogörelse för
krigsfångefrågan i Korea var kortfattad,
och det är självklart efter den utförliga
framställning som han lämnade på herr
Ewerlöfs fråga under remissdebatten i
år. Herr Ewerlöf frågade bl. a., huruvida
våra svenska kommissioner i Korea
handlar efter direktiv från regeringen.
Utrikesministerns svar blev ett kategoriskt
nej, och jag vill citera vad utrikesministern
bl. a. sade under remissdebatten:
»Svenska regeringen har uppfattat
läget så, att i och med att vi har utsett
en svensk huvudrepresentant, har han
en ställning i kommissionen ungefär
som en skiljedomare, och han får ta position
till de uppkommande tvistefrågorna
angående tolkning och tillämpning
av krigsfångeavtalet efter bästa förmåga
utan att inhämta instruktioner.»
Jag vill begagna tillfället att till utrikesministern
framföra ett tack för denna
hans inställning. Den har också uppskattats
utomlands. Sålunda skrev Times
i London nyligen beträffande repatrieringskommissionen:
»I början hade den
indiske delegaten verkligen oftare tillfälle
att vara överens med representanterna
från Sverige och Schweiz — två
länder som Nehru hade betecknat som
''the great neutrals’ — än med Polens
och Tjeckoslovakiens delegater. Detta
kan knappast sägas vara förvånande, eftersom
herr Daeniker och herr Stenström
var herrar med stor erfarenhet,
som bedömde dessa i hög grad mänskliga
problem med oväld. Deras regeringar
hade givit dem full handlingsfrihet
och de utövade sitt ansvar opartiskt.»

Till detta skulle jag vilja tillägga, att

Ang. Sveriges utrikespolitik.

vi här i Sverige har anledning att känna
oss stolta över den svenska repatrieringskommissionens
insats i Korea. Den
har fullgjort sitt värv på ett föredömligt
och för vårt land hedrande sätt.

I slutet av sitt anförande gick utrikesministern
också in på frågorna om Europarådet
och Nordiska rådet. Jag har
inga andra kommentarer att göra till
vad han sade angående Europarådet än
att jag med tillfredsställelse vill konstatera,
att den fråga som särskilt intresserar
den svenska regeringen, nämligen
förslaget om en kollektiv konvention angående
fredlig lösning av tvister, är en
fråga som säkert intresserar hela svenska
folket. »Från svensk sida», sägs det
i redogörelsen, »har i denna fråga framlagts
förslag som, ifall de godkännes,
skulle betyda en väsentlig utvidgning av
skiljedomsprincipens användning på
s. k. intressetvister.» Säkerligen har regeringen
hela folkets stöd bakom sig i
denna aktion.

Vad slutligen Nordiska rådet beträffar
hade jag förmånen att vara med som delegat
vid rådets första förhandlingar i
Köpenhamn under februari månad i fjol.
Vi, som reste dit, hade nog i allmänhet
ganska små illusioner om resultatet av
dessa första förhandlingar. När man nu
ser på dem i perspektiv och kan konstatera
vilka verkningar Nordiska rådet har
haft för det nordiska samarbetet, måste
man säga att resultatet har överträffat
alla förväntningar. Förra året dominerades
förhandlingarna i rätt hög grad av
kulturella spörsmål av skilda slag, och
vad som där rekommenderades syntes
somliga vara litet väl mycket av smörgåsbord.
Det var en hel serie av projekt
som serverades. Dessa kommer nu
tydligen att i högre eller lägre grad förverkligas.
Vid den konferens som i år
skall hållas i Oslo blir de ekonomiska
frågorna dominerande. Som väl alla i
denna kammare har klart för sig träder
vi då in på ett område, där motsättningarna
kommer att bli större än när
det gäller kulturpolitiken. Emellertid
vill det synas, som om under den sista
tiden ett visst närmande av motsatta
ståndpunkter har förekommit även be -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

träffande en gemensam ekonomisk nordisk
politik.

Herr talman! Vår utrikespolitiska kurs
löper fortfarande i alliansfrihetens tecken.
Den har godkänts av en överväldigande
majoritet av den svenska riksdagen,
och någon annan kurs ligger för
närvarande inte inom de politiska möjligheternas
gräns. Alliansfriheten får
dock inte leda oss även till andlig neutralitet
i den väldiga kamp som trots allt
tal om utjämning och försoning dock
fortfarande råder mellan västerländska
frihetstraditioner å ena sidan och despotiska
statsideal å den andra.

Herr PERSSON, HELMER (k):

Herr talman! Utrikesministern talade
om en viss avspänning i det internationella
läget, och det år som har förflutit,
sedan utrikespolitiken debatterades i den
svenska riksdagen, vittnar ju om att detta
är riktigt. De som då siade om omöjligheten
att få en avspänning till stånd
i de internationella relationerna har fått
fel. De som hävdade motsatsen, d. v. s.
att en internationell avspänning är möjlig,
kan nu med allra största tillfredsställelse
notera att deras uppfattning var
den riktiga. Emellertid är herr Ewerlöf
fortfarande den ståndaktige tennsoldaten.
Även i dag förnekar han att det förekommit
en viss avspänning i det internationella
läget. Man måste konstatera
att det år som förflutit, sedan utrikespolitiken
diskuterades i riksdagen, varit ett
framgångens år för fredssträvandena.
Även om krigets krafter kunnat notera
vissa temporära framgångar, är likväl totalbilden
denna: en avspänning i förhållandet
mellan staterna är ett påtagligt
faktum. Detta konstaterande innebär ingen
nyhet, men det är viktigt att hålla det
i minnet nu när den vidare utformningen
och inriktningen av den svenska utrikespolitiken
skall diskuteras.

Det råkar nämligen vara så, att högern
och folkpartiet i sina utrikespolitiska
intentioner blankt struntar i konstaterade
politiska fakta och låter sitt handlande
dikteras av omsorgen om att med till
buds stående medel lotsa vårt land in

på vägar som skall leda till ett intimt
samarbete med den aggressiva Atlantpaktens
dominerande stater. Hur denna
politik konkret kommit till uttryck, skall
jag senare återkomma till.

Två internationella händelser har varit
ägnade att inverka på de olika ländernas
relationer till varandra. Den första
stora händelsen var vapenstilleståndet
i Korea, vilket i ett slag lättade åtskilligt
på den internationella atmosfären. Uppenbart
är väl att även om de krigsaktivistiska
krafterna i USA tvingades att gå
med på vapenstilleståndet i Korea, så
har därmed icke krigshotet definitivt avlägsnats
från denna del av Asien, men ett
bättre utgångsläge har uppstått för att
tvinga imperialisterna att låta de asiatiska
folken själva sköta sina angelägenheter.
Man kan inte blunda för detta faktum
att det existerar ett samband mellan
vapenstilleståndet i Korea och tillkomsten
av den så kallade Berlinkonferensen.
Vapenstilleståndet i Korea var också ägnat
att på sitt sätt bana vägen för tillkomsten
av Berlinkonferensen som väl
främst hade uppgiften att söka säkerställa
freden i Europa. Men det behövdes
en lång födslovånda, innan de regerande
i USA kunde förmås att gå med på att
inledda berlinunderhandlingarna. Den
tilltagande opinionen bland folkmassorna
i världen tvingade dem emellertid att
gå med på dessa underhandlingar mellan
de fyra utrikesministrarna. Detta var
den andra stora internationella händelsen
som ju kom att beröra grundläggande
internationella problem. Det är utan
tvivel viktigt för oss här i Sverige att
riktigt bedöma resultaten av Berlinkonferensen,
ty lösningen av de frågor, som
stod på utrikesministrarnas dagordning,
är av avgörande betydelse även för vårt
lands vidkommande. De regeringar och
de politiska meningsriktningar som under
efterkrigsåren förnekat möjligheten
av att genom underhandlingar uppnå
några som helst resultat har återigen
fått erfara att de haft fel. För det första
bör det ju uppmärksammas att beslutet
vid utrikesministrarnas konferens i Berlin
om en femmaktskonferens beträffande
Korea- och Indokinafrågorna den 26

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

april i Geneve är av oerhörd betydelse
för en fortsatt internationell avspänning.
För det andra måste det väl betecknas
som ett avgjort framsteg att fortsatta
överläggningar om nedskärning av rustningarna
ligger inom räckhåll. Jag tyckte
mig fatta utrikesministern så, att han
i fråga om resultaten beträffande Tysklands
enande var alltför negativt inställd.
Själva det förhållandet, att Berlinkonferensen
kom till stånd, var ett framsteg
som vi inte bör underskatta. Därtill bör
fogas, vilket utrikesministern var inne
på, att åsiktsutbytet var ägnat att skapa
klarhet om hur de olika staterna ställer
sig till bland annat den brännande tyska
frågan. Framgångarna vid Berlinkonferensen
skulle ha kunnat vara betydande,
därest västmakterna varit med om ockupationstruppernas
tillbakadragande, en
alltysk provisorisk regering och fria val.
Innehållet i den s. k. Edenplanen var
inte att garantera Tysklands fortsatta utveckling
på demokratisk och fredsvänlig
grund, utan planen syftade i stället till
att bana väg för de revanschhungriga
och aggressiva krafterna i Västtyskland.
Bland annat har högerns och folkpartiets
tidningar här i landet gjort stora
ansträngningar att påvisa att Edenplanen
innehöll garantier för fria alltyska
val och att det var sovjetregeringen som
motsatte sig detta. Verkligheten är ju
den, att sovjetregeringen har föreslagit
fria val i hela Tyskland under ledning
av en provisorisk alltysk regering och
föreslagit att ockupationstrupperna dras
tillbaka för att inte inverka på valet.
Edenplanen förutsätter s. k. fria val under
ledning av ockupationstrupperna.
Vem som menar allvar med fria val är
väl inte så svårt att upptäcka. Den ryska
planen räknade inte, som utrikesministern
sökte göra gällande, med dirigerade
val, utan det var Edenplanen som syftade
till dirigerade val under ledning av
ockupationstrupperna.

I det socialdemokratiska partiets tidskrift
Tiden för december månad 1953
behandlade utrikesministern den tyska
frågan. Ur denna artikel vill jag citera
vad utrikesministern anförde i slutet av
nämnda artikel. Han skriver: »Västmak -

Ang. Sveriges utrikespolitik.

ternas program är alltjämt ganska dunkelt.
Tänker de sig att ett återförenat
Tyskland skulle automatiskt anslutas till
den europeiska försvarsgemenskapen,
som de västtyska statsmakterna biträtt?
Eller utgår de ifrån att frågan om Tysklands
anslutning måste upptas till ny
prövning av det enade landets parlament
och regering? Om svaret på sistnämnda
fråga är jakande, varför har de försökt
forcera bildandet av försvarsgemenskapen
före ett fyrmaktsmöte? Och vilken
är västmakternas ställning till OderNeisse-gränsen?»
Sedan det nu citerade
skrevs, har svaret levererats av västmakterna
själva. Grundvalen för Tysklands
enande anser de fortfarande skall vara
att landet inlemmas i det västliga krigsblocket
och att ockupationstrupperna i
enlighet med Bonnavtalet skall befinna
sig i Västtyskland till efter år 2000.

I en intervju med den tyske socialdemokratiske
ledaren Ollenliauer framhåller
denne bl. a. följande, som det kan
vara av betydelse att citera: »Det väsentliga
i dagens läge är att Sovjet inte
kan godta Bonnrepublikcns eller ett enat
Tysklands infogande i den västeuropeiska
försvarsgemenskapen. Då Tysklands
enande både för öst- och västtyskarna
måste framstå såsom det centrala
kravet men inte kan kombineras
med Europafördraget, måste detta kunna
offras i den tyska enhetens intresse. Medan
socialdemokraterna anser det vara
nödvändigt att man söker finna en lösning
av det tyska problemet vid förhandlingsbordet,
har Adenauer in i det
längsta förordat en styrkans politik.

Västtyske förbundskanslern har utgått
ifrån att man endast kan förhandla med
Sovjet om man är militärt överlägsen
och att ett infogande av Västtyskland i
den europeiska försvarsunionen på ett
utslagsgivande sätt skulle öka västerns
kraft. Adenauer har aldrig givit klart
besked om hur långt han vill driva denna
politik, som tillämpad i sin yttersta
konsekvens lett till två världskrig och
två tyska sammanbrott.»

En hel de! av högerns ocli folkpartiets
tidningar här i Sverige liar uttryckt
motsatta meningar i likhet med vissa

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

personer inom socialdemokratiska partiet.
De har därvid gått till skarpa angrepp
mot de åsikter som utrikesministern
gett till känna i Tysklandsfrågan.
I anledning härav vore det kanske på sin
plats att såväl högerns som folkpartiets
talesmän gav svenska folket besked i
följande fråga: Vilka svenska intressen
kan det finnas i Västtysklands upprustning?
Ja, herr Ewerlöf har egentligen
givit svaret i dag, när han sade att det
är svenska intresse att Europaarmén
kommer till stånd. Därmed har han också
sagt, att det är ett svenskt intresse
att den västtyska upprustningen kommer
till stånd, ty det är nämligen så, att
ett upprustat Västtyskland blir den ledande
militärmakten inom en europaarmé.
Dessa fakta går det inte att blunda
för.

Det ligger i svenska folkets intresse
att inlägga bl. a. den betydelsen i den
officiellt deklarerade neutrala linjen, att
alla de krafter, som motsätter sig att
Västtyskland utvecklar sig till att bli en
aggressiv krigshärd och ett konstant hot
mot de europeiska folken, bör understödjas.
I den mån den svenska regeringen
fullföljer en sådan politik, har den
vår och folkflertalets fulla stöd.

Jag önskar här uttala vårt gillande av
den svenska regeringens hållning i en
rad internationella frågor. Dit hör främst
ställningen i den kinesiska frågan, som
markerats av ett fasthållande vid ståndpunkten,
att den stora kinesiska folkrepubliken
skulle få säte och stämma i
FN. Betydelsen av vad den svenska regeringen
hävdat i denna fråga bör inte
underskattas.

Vidare är det väl uppenbart att utrikesministerns
deklaration inför FN:s
generalförsamling beträffande nödvändigheten
att slå vakt om FN:s stadga,
har haft sin verkan gentemot dem som
vill slå sönder stadgan och därmed slå
sönder Förenta Nationerna.

Därtill vill jag ytterligare tillägga, att
tendensen under senare tid att bryta den
amerikanska handelsblockaden mot
Sovjetunionen är ett framsteg, och varje
steg som den svenska regeringen tar på
den vägen är ägnat att bidra till avspän -

ning och även skapa bättre levnadsbetingelser
för vårt eget folk. Man kan
aldrig överskatta betydelsen av en vidgad
handel mellan folken, som ett viktigt
led i strävandena att uppnå fredliga
relationer staterna emellan. Dock bör
aet inte stanna vid enbart en tendens,
ty fortfarande har vi ytterst minimal
handel med folkdemokratierna.

Europa hotas på längre sikt av ett
nytt storkrig genom den västtyska upprustningen.
Denna västtyska armé kommer
att stå under ledning av Hitlergeneraler.
Bakom den västtyska upprustningen
står främst det amerikanska monopolkapitalet
men också Buhrkapitalet
och därmed sammanbundna aggressiva
kretsar. Trots en påvisbar avspänning i
det internationella läget kan man inte
blunda för de faror som ytterligare tornar
upp sig i samband med den tilltagande
västtyska aggressiviteten.

Därtill bör det uppmärksammas att
händelseutvecklingen i Danmark och
Norge hotar att försämra vårt lands läge.
Det är ingen hemlighet att den amerikanska
regeringen redan nu vill besätta
militärbaserna i såväl Danmark som
Norge, och pressen på respektive länders
regeringar i denna fråga är tydligen
mycket hård. Lyckas amerikanerna
med sitt uppsåt att besätta baserna i
våra grannländer, är det uppenbart att
detta skulle skapa en försämrad situation
för vårt land.

När Norge anslöt sig till Atlantpakten
hette det, att inga baser fick besättas av
utländska trupper under fredstid. Denna
bestämmelse trampar nu den amerikanska
regeringen under fotterna. I den
situation som sålunda uppstått på grund
av de amerikanska kraven, finns det all
anledning att den svenska riksdagen och
även regeringen utformar en linje som
hjälper det danska och norska motståndet
mot en amerikansk ockupation av
baserna. Det måste framstå som ytterst
betydelsefullt, att regeringen med hänsyn
till vårt eget lands säkerhet gör sitt
inflytande gällande för att hindra besättandet
av baserna i Danmark och
Norge.

Jag är väl medveten om att en dylik

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

linje från regeringens sida skulle möta
hård kritik från de mest aggressiva kretsarna
inom högern och folkpartiet. Men
deras mening har inget som helst stöd
hos de fredsälskande massorna i vårt
land.

Den inställning som högern och folkpartiet
i verkligheten har i fråga om den
svenska utrikespolitiken illustreras mycket
pregnant då det gäller säkerheten i
vår omedelbara omgivning. Med aldrig
sviktande energi, med fullödig konsekvens
kör de mest atlantpaktsfrälsta
inom dessa partier fram efter linjen att
alltmer närma vårt land till atlantpaktssystemet.
Nu har högerns och folkpartiets
ledningar lyckats gripa tag i en
länk av kedjan, som de anser vara avgörande
för att de skall kunna flytta
fram sina positioner på utrikespolitikens
område. Som ett led i strävandena
att uppnå den strategiska målsättningen
på utrikespolitikens område — Sveriges
anslutning till Atlantpakten — går de till
rasande angrepp för en utbyggnad av
den s. k. trondheimsleden. Det är ord
och inga visor som därvid presteras av
exempelvis Dagens Nyheter, detta tidningsorgan
som så mycket bestämmer
folkpartiets utrikespolitiska ställningstagande
— jag säger utrikespolitiska
ställningstagande, trots att herr Ohlon
lustigt nog och på ett halsbrytande sätt
påstod i sitt tal, att Sverige egentligen
inte har någon utrikespolitik.

I första omgången sökte vederbörande
kommersiellt motivera utbyggnaden av
trondheimsleden. Men snart nog kom de
underfund med att den linjen var alltför
svag. Då kastade man alla hänsyn
över bord och förklarade öppet, dels i
riksdagen och dels i pressen, att det
främst är militära skäl som motiverar
en utbyggnad av denna bana. Inför denna
utrikesdebatt förklarade Dagens Nyheter:
»Vad som skall göras skall göras
nu---Det är oppositionens skyl dighet

att slå larm och ställa regeringen
till ansvar. Regeringen anklagas för
något så allvarligt som att medvetet och
av inställsamhet mot den enda stormakt
som kan tänkas angripa vårt land försumma
en beredskapsåtgärd, varigenom

Ang. Sveriges utrikespolitik.
Sverige skulle bli i stånd att under de
största påfrestningar hålla sig upprätt
och rädda friheten.»

Jag har här citerat några rader ur den
tidning som under krigsåren var till salu
åt Hitlertyskland. Folkpartiets huvudorgan
talar om frihet. Men det visade
sig att i begreppet frihet inlade denna
tidnings redaktörer och ägare under
krigsåren betydelsen att äga frihet att
sälja tidningen åt hitleristerna mot kontant
betalning. Vi är nu i den historiska
situationen att vederbörande inte behöver
gå omvägen över Tyskland för att
åstadkomma vad de mest av allt trängtar
efter.

Ställ in frågan i sitt sammanhang, och
saken blir mycket enkel att genomskåda!
Det finns ett bestämt sammanhang mellen
de amerikanska kraven att redan nu
besätta baserna i Norge och Danmark
samt högerns och folkpartiets larmande
krav att utbygga trondheimsleden och
bygga en bro mellan det svenska och
danska fastlandet. Denna fråga har varit
i amerikanska utrikesdepartementets
säck, innan den hamnade i högerns och
folkpartiets påsar.

Högerns och folkpartiets linje, att till
varje pris söka genomdriva åtgärder
som på ett mycket provokatoriskt sätt
skall öppna vägen för Atlantpaktens
trupper in i vårt land, har ingenting gemensamt
med den svenska neutralitetslinjen.
För fredens anhängare, för dem
som anser att neutralitetslinjen skall följas,
blir det en angelägen uppgift att fullständigt
demaskera ledningen för högern
och folkpartiet.

»Vad som skall göras skall göras nu»,
säger folkpartiet och högern i fråga om
utbyggnaden av trondheimsleden. Men
samma partiers ledningar har tigit som
sju dövstumma inför det faktum att betydelsefulla
delar av Norrbotten inte fått
sin järnvägsfråga ordnad trots 35 års utredningar,
att banan Härnösand—Umeå
ännu inte existerar trots tioåriga utredningar
och att den sedan cirka ett hundra
år aktuella järnvägsförbindelsen Ljusdal—Sveg
ännu icke heller är ordnad.
Betydelsefulla delar av den sydsvenska
ostkusten har urusla järnvägsförbindel -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
ser. Men högern och folkpartiet vill bara
höra talas om saker och ting som har
beröring med deras utrikespolitiska aspirationer.

För regeringen blir det angeläget att
inte låta sig duperas av sabelskramlet
inom högern och folkpartiet. Att ge vika
på denna punkt kan endast vara ägnat
att ge Atlantpaktens anhängare i vårt
land mera luft under vingarna.

Jag har här bl. a. understrukit de positiva
sidorna i regeringens handlande
på utrikespolitikens område under senare
tid. Denna sida av regeringens handlande
har naturligtvis inte verkat så
smakfull för de aggressiva grupperna inom
högern och folkpartiet. Men folkmajoriteten
har säkert med tillfredsställelse
noterat de positiva fakta jag här
nämnt; den förväntar en god fortsättning
och att regeringen inte ger vika på
någon punkt inför hotet från de aktivistiska
kretsarna inom högern och
folkpartiet.

Emellertid anser jag det vara ytterst
angeläget att i sammanhanget påtala det
sätt på vilket den svenska koreakommissionen
arbetade. Där uppenbarade sig
mycket drastiska svagheter i fråga om
att konsekvent följa den officiellt deklarerade
neutrala linjen i utrikespolitiken.

Utrikesministern berörde denna fråga
i sitt anförande. Som bekant framlade
den neutrala repatrieringskommissionen
en rapport som klargjorde att upplysningsverksamheten
bland krigsfångarna
inte kunde genomföras på grund av insmugglade
agenters terrorverksamhet i
fånglägren. Sveriges och Schweiz’ representanter
blev i minoritet inom kommissionen
och skrev en rapport, som var
till amerikanarnas favör. Till och med i
Dagens Nyheter har man kunnat läsa en
intervju med assessor Wessman, som ger
klart besked om den oerhörda terrorn
inom fånglägren. BI. a. säger herr Wessman
följande i intervjun: »Det är ingen
överdrift att säga att det är livsfarligt
bland de nordkoreanska och kinesiska
fångarna att meddela att man är kommunist
och vill tillbaka till kommunistländerna.
»

Det är heller ingen hemlighet, att den

sydkoreanska fascistregimen lät smuggla
in agenter i fånglägren, utrustade
med alla resurser att medelst terror
hindra övertalningsproceduren. Skulle
nu den neutrala kommissionen ha fyllt
sin uppgift och gjort bruk av sina fullmakter,
så skulle givetvis resultaten ha
blivit annorlunda. Tydligt är att regeringen
borde lära av detta och en annan
gång, när det gäller att sända ut
folk för att fullgöra delikata internationella
uppgifter, göra urvalet av folk på
ett bättre sätt än vad fallet blev med den
kommission, som sändes till Korea.

Jag har här i korthet granskat några
av de viktigaste frågorna som har att
göra med vår utrikespolitik. Därvid har
jag ansett det väsentligt att notera några
positiva drag i regeringens handläggning
av densamma. Utöver de kritiska
synpunkter jag nämnt finns det givetvis
andra man kunde plocka fram. Ännu
existerar det en alltför bred klyfta mellan
den officiellt angivna linjen och
det sätt, på vilket regeringen omsätter
den i praktiken. I andra sammanhang
blir det måhända angeläget att mera
nämna om detta.

Avgörande i nuvarande situation är
följande: att samla alla anhängare av
freden mot den fara, som uppstår genom
Västtysklands upprustning, att verka för
att Norge och Danmark avvisar kravet på
ockupation av baserna, att i Sveriges eget
intresse biträda alla ansträngningar,
som syftar till att dessa våra grannländer
utträder ur Atlantpakten. Angeläget
är vidare att stegra ansträngningarna
att bryta den amerikanska handelsblockaden
mot Sovjetunionen och folkdemokratierna,
att aktivt understödja kravet
på att den kinesiska folkrepubliken erhåller
säte och stämma i FN och att slå
vakt om FN:s stadga, som blivit en så
stor nagel i ögat hos dem, som vill förvandla
denna världsorganisation till ett
instrument för aggression och antikommunistisk
verksamhet.

Herr WAHLUND (bf):

Herr förste vice talman! Jag blev inte
alls förvånad, när jag hörde herr Hel -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

mer Perssons redogörelse för den internationella
politiska situationen. Det
var ju åsikter som man väl känner igen.
De överensstämmer i detalj med de
deklarationer som Molotov framförde
Berlin och med dem Vysjinskij, Malik
och andra tidigare framfört inom
Förenta Nationerna. Men jag kanske
blev en smula förvånad, när herr Helmer
Persson kom över till den förda
regeringspolitiken. Där var hans framträdande
långt mindre aggressivt än vad åtminstone
jag hade väntat. Jag hoppas att
jag med detta omdöme icke gjort dålig
reklam för herr Helmer Persson bland
hans partikamrater.

Högern och folkpartiet tiger som sju
dövstumma, sade herr Persson. Den frasen
är hämtad från ett yttrande i andra
kammaren — jag vill minnas år 1934
av överste Meyerhöffer. Det är ju roligt
att kommunisterna i alla fall kan låna
politiska slagord från annat håll. Jag
skall inte alls ge mig in på de utfall, som
herr Helmer Persson gjorde mot högern
och folkpartiet. Det får bli en sak för
dessa partiers representanter — om de
nu bryr sig om att göra det. Jag vill
i stället omedelbart övergå till den diskussion
om utrikespolitiken, som föres
de fyra demokratiska partierna emellan.

Jag vill då först säga, herr förste vice
talman, att några mera tillspetsade utrikespolitiska
diskussioner numera inte
förekommer mellan de fyra större partierna
—• Gud vare lov för det. Vi är
vana vid att de inrikespolitiska frågorna
ofta användes på ett osakligt sätt
och som partipolitiska tillhyggen. Då det
gäller utrikespolitiken, visar man emellertid
en aktningsvärd återhållsamhet,
och jag vill utan vidare säga, att vi är
skyldiga högern och folkpartiet en oförbehållsam
honnör i detta sammanhang.

Kan det då vara så stor mening med
sådana här med jämna mellanrum upprepade
talövningar i utrikesfrågorna? Ja,
så resonerar många. För min del anser
jag dock, att utrikesdebatterna i riksdagen
har sitt värde. Vi får en sammanfattande
redogörelse från regeringsbänken
om vad sig tilldragit haver, och

Ang. Sveriges utrikespolitik,
vi får en manifestation av de demokratiska
partiernas relativa enighet. En utländsk
betraktare kan lätt bli förvillad
av de ibland ganska säregna utrikespolitiska
meningsyttringarna i ledande
svenska tidningar, men när han tar del
av den mera återhållsamma ståndpunkt,
som den stora massan av de valda representanterna
för Sveriges folk här i
riksdagen ger uttryck åt, så blir bilden
en annan.

Vi tillämpar alliansfrihetens politik,
säger man. Jag har aldrig riktigt tyckt
om den karakteriseringen, utan föredrar
den positiva beteckningen handlingsfrihet.
Vi håller orubbat fast vid Sveriges
fristående ställning i en blockdelad
värld, och efter våra resurser försöker
vi sätta kraft där bakom. Vi offrar utan
att knorra sex procent av vår nationalinkomst
på försvarsbudgeten, och det är
ju inte så litet.

Det är klart att denna handlingsfrihetens
politik, som vi så ofta talat om och
som givetvis nämnts i denna debatt,
ibland kan väcka irritation hos den ena
eller andra parten eller hos flera parter
som agerar i den internationella politiken.
Vi kan inte tjäna den ena eller
andra herren, och det går inte att tjäna
två herrar. Det är möjligt att vi inte i
alla sammanhang blir så helt populära
men kanske ändå det lilla Sverige hai
vunnit respekt, såsom redan betygats i
denna debatt. Det intrycket får man utan
tvekan, när man åhör förhandlingarna
inom Förenta Nationerna. Ett yttre uttryck
för denna respekt är, såsom redan
nämnts, att Sverige blivit representerat i
de båda koreakommissionerna, inom
krigsfångekommissionen och övervakningskommissionen.
Jag tror för min del
också att man i detta sammanhang kan
erinra om att just en svensk blivit utnämnd
till Förenta Nationernas generalsekreterare.

Jag vet — om det tillåtes mig att redovisa
en privat observation i sammanhanget
— att vårt lilla land genom sin
medverkan i koreafrågorna blivit erkänt
och respekterat inom politiskt vakna
kretsar i Sydasien och Fjärran Östern.
Man skall inte förringa betydelsen av

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

en sådan sak; dessa länder vinner allt
större inflytande, och de ligger inte så
långt bort som många tror.

Herr Ohlon citerade Indiens premiärminister
Nehru, som har betecknat Sverige
såsom en av de två »great neutrals».
Det är en hederstitel som vi bör sträva
att få behålla. Andra toner hörs från
våra hemmakommunister, som säger att
Sverige snällt följer de amerikanska riktlinjerna.
För bara ett par år sedan hävdades
från höger- och folkpartihåll å
andra sidan, att Sveriges politik borde
vara mera västorienterad. Den gången
anförde herr Hjalmarson, herr Ohlin
och andra allvarliga farhågor för att
amerikanarna inte skulle förse vårt land
med behövlig modern krigsmateriel; det
skulle kanske bli svårt att få för försvarsberedskapen
erforderliga råvaror,
om vi inte var snälla. Bondeförbundarna
och socialdemokraterna ville på den tiden
inte alls vifta bort dessa farhågor,
men var inte fullt så ängsliga. När vi i
dag konstaterar, att det inte blev så
farligt med de amerikanska leveranserna
som många trodde, göres det inte alls
med någon efterklokhet av typen »se
där, vi fick rätt», utan såsom ett faktum
som säkert både högermän, folkpartister,
bondeförbundare och socialdemokrater
har all anledning att hälsa med stor
tillfredsställelse.

Jag skall inte gå närmare in på Tysklandsfrågan
och problemet Österrike.
Hans excellens herr utrikesministern har
ju lämnat en mycket utförlig redogörelse
för bägge frågorna. Berlinkonferensens
resultat blev, om inte minus, så i varje
fall inte plus. Ja, pluset skulle kanske
vara avtalet rörande en ny konferens
om Korea och Indokina, med Pekingkina
vid förhandlingsbordet. Och går vi några
månader tillbaka i tiden och tänker på
de allmänt politiska förhandlingarna
inom Förenta Nationernas generalförsamling,
måste man noga konstatera, att
det som vanligt blev bara »ord, ord,
ord».

Men nog tror jag att vi alla, som var
där ute, fick det intrycket, att tonen
inom Förenla Nationernas politiska utskott
den bär gången var mindre arro -

gant än förr; det säger kanske inte så
mycket, men ändå något. Och när Eisenhower
vid generalförsamlingens sista
sammanträde höll sitt välbekanta stora
tal med förslag om en internationell
atombank, fanns det till och med garvade,
illusionsfria politici som tänkte ett
»kanske ändå». Men vad som hittills
kommit ut ur Eisenhowers förslag är
det vanliga: plus minus noll.

Jag vill i detta sammanhang kvittera
vad herr Ewerlöf sade om samarbetet
inom den svenska delegationen i Förenta
Nationerna. Det var och är ett samarbete
som jag tror att vi alla, som är
med i delegationen, verkligen uppskattar,
personligen och för saken.

Herr Ewerlöf var kanske inte så optimistisk
vid bedömningen av den utrikespolitiska
situationen. Han menade att
utrikesministern hade överbetonat den
skedda avspänningen. Ja, det gäller ju
här omdömen i nyanser, där man kan
ha den ena eller den andra meningen.
Nog finns det vissa ljuspunkter i den internationella
situationen. Jag tänker därvid
på en sak, som inte nämnts här i
dag, nämligen att det skett en viss utjämning
i maktbalansen.

Vi behöver i dagens situation väl inte
räkna med något hitlerskt vanvett i
krigspolitiken. Alla parter är medvetna
om de moderna krigsinstrumentens
ohyggliga effektivitet. För att det skall
bli krig fordras, att den ena parten skall
inbilla sig att det hela blir en ganska enkel
match. Vi vet ju nu att Sovjetunionen
för låt oss säga fem år sedan hade en
oerhört överlägsen krigspotential, men
att genom västmakternas upprustning
numera en helt annan balans har åstadkommits
i vapenstyrkan både till lands
och i luften. Vi kan konstatera detta med
tillfredsställelse, även om naturligtvis
vårt önskemål är en internationell rustningsbegränsning.
Den åstadkomna balansen
utgör, såsom jag ser det, åtminstone
i viss mån en fredsgaranti.

Hans excellens herr utrikesministern
gav i sitt anförande en annan, rätt intressant
bakgrund till de otvetydigt ändrade
signaler, som sedan något år tillbaka
kommit från Sovjetunionens sida.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Sovjets nya attityd skulle ha förberetts
redan före Stalins död, och redan detta
är en intressant observation. Jag tolkar
utrikesministerns försiktiga formuleringar
så, att Sovjet just nu mer anser sig
böra inrikta sig på att åstadkomma en
höjning av det ryska folkets levnadsstandard.
Därför vill man öka produktionen
av varor för omedelbar konsumtion inom
Sovjet, och det måste i sin tur ske
på bekostnad av en mera återhållsam
takt i upprustningen.

Hur som helst kan vi med glädje notera
vissa tendenser till avspänning mellan
öst och väst, och förutsättningar för
fortsatta diskussioner mellan östmakter
och västmakter saknas inte.

Om vi skall se på de akuta oroshärdarna,
finns de för närvarande faktiskt
inte så mycket i västerlandet utan, mera
utpräglat, söderut. Man behöver bara slå
upp dagstidningarna för att konstatera
den saken, konstatera att de färgade folken
kämpar för en plats i solen. I dagens
tidningar ser vi hur presidenten för
Vietnam rest till Paris för att utverka
självstyrelse för sitt land. Ett mycket
dramatiskt uttryck för en liknande sak
var skottlossningen i den amerikanska
senaten häromdagen och det planerade
attentatet mot president Eisenhower. Det
är vettvillingar från Puerto Rico som
här varit i farten. Men händelserna i
Washington är ett av uttrycken för puertoriciernas
frihetskrav. Jag påminner om
de senaste dagarnas händelser i Egypten,
i Sudan och i Persien. Jag påminner
om kenyaproblemet. Exemplen kan
mångfaldigas.

I fråga om dessa länder i söder framträder
andra drag i den utrikespolitiska
motivbilden än då det gäller problemen
öst och väst. Det gäller här nuvarande
förvaltarskapsområden, där det infödda
folket vill befria sig från främlingsoket.
Det gäller rasdiskrimineringsproblem,
också i länder, där den vita befolkningen
etablerat sig som en härskarras. Det gäller
områden, där folket nått självbestämmanderätt,
men där den politiska regimen
ännu ej erhållit önskvärd stadga.
En del av dessa länder är närmast diktaturstater,
men det finns också stater,

4 Första kammarens protokoll 195b. AV 8.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
där det demokratiska systemet fungerar
anmärkningsvärt väl med tanke på de
breda folklagrens låga bildningsnivå. Bilden
är mångfasetterad, men den har vissa
allmänna karakteristiska drag, och det
är framför allt att dessa folk önskar sköta
sina egna angelägenheter utan främmande
inblandning och att de försöker
och även lyckats skaffa sig ökat inflytande
inom världspolitiken.

När jag tidigare en gång — det var
inte så värst länge sedan — berörde
liknande spörsmål i denna kammare,
var det en ledamot som tyckte, att vi
borde begränsa oss till problemen i Europa.
Det var naturligtvis spännande,
sade han, med skildringar från de exotiska
länderna, men vi borde hålla oss
till viktigare saker. Jag kan inte ge den
exakta ordalydelsen av vad han yttrade,
av den anledningen att den ärade kammarledamoten
justerade bort det mesta i
protokollet. Men tro mig, vi gör klokt i
att intressera oss även för dessa sydliga
länders frågor. Vi får inte glömma att vi
genom de moderna kommunikationerna
fått de tillbakasatta folken söderut till
våra grannar. Avstånden krymper samman
allt mer och mer, och jag anser mig
alltså, herr talman, ha fullgod anledning
att här gå utanför den ram, som markerades
i utrikesministerns inledningsanförande.

Jag skall här i dag inte tala så mycket
om världssvälten, som dock till sist
är den allvarligaste saken och som accentueras
genom den enorma folkökningen.
Jordens befolkning med sina
2 500 miljoner tillväxer med 25 miljoner
om året, och hälften av mänskligheten
får inte äta sig mätt, under det att vi
bär västerut ibland inte vet, hur vi skall
få avsättning för våra jordbruksprodukter.
Vi västerlänningar är mästare i att
producera livsmedel, men vi är klåpare
i att distribuera maten dit, där den behövs.

Det är helt naturligt, att representanterna
för de tillbakasatta nationerna
inom FN protesterar mot de viirldssociala
orättvisorna. Tyvärr tar deras aktioner
ofta formen av ett improduktivt resolutionsmakeri,
som gjort att vi sven -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
ska delegater ibland i debatter och omröstningar
varit tvungna att säga nej,
när vårt hjärta sagt ja.

Det är glädjande men naturligtvis inte
alls oväntat, att utrikesministern i statsverkspropositionen
och i dag statsutskottet
i sitt utlåtande visat en mycket
positiv inställning till den internationella
hjälpverksamheten. Den Wedénska
blanka reservationen till utskottsutlåtandet
kan inte trolla bort detta faktum.

De svenska penningbidragen måste givetvis
bli små i de gigantiska sammanhang
det här gäller. Men Sverige, som
utgör något av ett socialt mönsterland,
bör här föregå med ett gott exempel.
Vårt sociala samvete får inte göra halt
vid landets gränser.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort

genmäle:

Herr talman! Herr Wahlund sade, att
vad jag här yttrade i detalj stämde med
vad Molotov sade i Berlin. Jag kunde
kvittera genom att säga, att vad herr
Wahlund sade i detalj överensstämde
med vad Eden, Dulles och Bidault sade
i Berlin, men jag anser att det skulle vara
att begagna enbart floskler när vi diskuterar
en så allvarlig sak som den svenska
utrikespolitiken.

Jag fäste mig främst vid att herr
Wahlund yttrade, att han är skyldig
högern och folkpartiet en honnör, och
han bugade sig mycket sirligt mot de
bänkar, där dessa partiers främsta representanter
sitter. Men vad blir det
egentligen en honnör för? Jo, här i kammaren
har representanter för folkpartiet
bl. a. uppträtt och hävdat, att Sverige
skulle gå med i Atlantpakten. Jag
skulle vilja fråga herr Wahlund: Var det
också en honnör till dessa representanter
för de mest aggressiva kretsarna i
folkpartiet? Dessutom vill jag fråga: Var
det också en honnör för Dagens Nyheters
linje, att det blir billigare att tillhöra
Atlantpakten än att stå utanför?
Var det samtidigt en honnör åt herr
Ewerlöf, som uttalade sig för den västtyska
upprustningen? Det var nämligen
innehållet i vad herr Ewerlöf bl. a. sa -

de, och här behövs ett klarläggande på
den punkten från herr Ewerlöf.

Herr Wahlund är en dominerande gestalt
i ett koalitionsparti. Jag tycker att
det var konstigt med alla de honnörer,
som han delade ut, ty det måste väl också
innefatta en honnör för Dagens Nyheters
påstående, att utrikesministern tar
order från främmande makt i fråga om
trondheimsleden.

Herr WAHLUND (bf) kort genmäle:

Herr talman! Det var väldigt, så mycket
den ärade representanten för kommunisterna
lade in i mitt anförande rörande
denna »honnör». Han frågade
mig, om jag gav min honnör för allt
det han nämnde. Jag svarar härtill:
nej!

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Efter det anförande av
hans excellens utrikesministern som vi
för en stund sedan lyssnade till och den
debatt som sedan har förekommit kan
man väl kanske karakterisera ställningen
så, att Sveriges utrikespolitiska kurs ligger
fast, såsom det så många gånger under
senare år har sagts. Jag tror emellertid,
att det vore riktigare att säga, att
vi ligger stilla eller, som herr Ohlon
uttryckte det: vi har inte någon utrikespolitik.

Med tanke på de uttalanden, som hans
excellens utrikesministern gjort om
Tyskland och möjligheterna till dess
enande, kunde man frestas att säga, att
vi rent utav driver österut.

Efter berlinkonferensen förefaller det
emellertid, som om det skulle finnas anledning
för oss att allvarligt överväga,
om vi inte borde följa en utrikespolitisk
kurs, som för oss närmare de västliga
demokratierna.

Även om inte berlinkonferensen medförde
det resultat, som många hade hoppats
på men ingen väl vågat tro på,
åstadkom den i alla fall ett resultat av
stort värde: känslan av solidaritet har
alldeles påtagligt ökats i västerns länder.
Där finns det inte någon tanke på att

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

ge efter för de ryska kraven på att lägga
ett enat Tyskland öppet, neutralt, värnlöst.
Tvärtom ställer man mot dessa krav
en fordran på ökad styrka och fastare
sammanhållning.

Betecknande för stämningen är, kan
man väl säga, det tal, som Adenauer
höll efter konferensen, vari han bl. a.
yttrade: »Vi skall nu göra allt i vår
makt för att fullborda Europas enande
(d. v. s. genom arméfördraget) och stärka
banden med Förenta staterna. Drömmen
om ett ryskt herravälde i Europa
kan omintetgöras endast genom att det
fria Europas enighet stärkes och befäs tes.

Till dessa enighetssträvanden har vårt
land hittills i stor utsträckning ställt
sig likgiltigt. Men inte nog med det. För
någon tid sedan sade Sveriges utrikesminister,
att förutsättningen för att Östoch
Västtyskland skulle kunna återförenas
vore att Tyskland skulle förbli
neutralt. Därmed anslöt han sig till den
Tyska ståndpunkten eller bra nära till
denna. Han underkände den politik,
som den tyske rikskanslern Adenauer för
med en överväldigande majoritet av det
tyska folket bakom sig och med instämmanden
från alla Västerns länder.

Den isolationistiska politik som vårt
land för och den ställning som vi har
intagit medför, att vi måste pålägga oss
snart sagt orimliga bördor för vårt försvar.
Men trots detta är vårt försvar
långt ifrån tillräckligt för att motsvara
behovet. Det är visserligen sant, att vår
militära styrka under senare år ökat
högst avsevärt, särskilt när det gäller
flyget. Men en mycket allvarlig brist
är, att vi inte har möjlighet att följa
den snabba utvecklingen på vapenteknikens
område. Vad har vi av moderna
atomvapen? Vad har vi av verkligt moderna
snabbgående u-båtar, som kan operera
under mycket lång tid i undervattensläge?
Vad har vi av försvarsmedel
mot denna typ av u-båtar? Vad har vi av
robotvapen, av radio- och radarstyrda
jaktrobotar med målsökare? Svaren på
dessa och liknande frågor är nedslående
— det vet alla — trots att vi lägger ner
mycket stora summor på vårt försvar.

Ang. Sveriges utrikespolitik.
För full effektivitet behövs det samverkan
med andra — icke en improviserad
samverkan, om det värsta skulle hända,
utan en omsorgsfullt och grundligt förberedd
samverkan genoin medlemskap i
den organisation, som byggts upp till
demokratiens försvar.

Det kan sägas, att det som i nuvarande
läge är mest angeläget är att söka åstadkomma
en avspänning mellan öst- och
västblocken. Ja, det är riktigt. Men jag
tror att det är fåfängt att hoppas, att
detta mål skulle kunna nås genom den
politik vi nu för. Jag tror inte heller,
att det är riktigt att tolka den senaste
tidens händelser som tecken på en verklig
avspänning. Det som utrikesministern
här har fäst stort avseende vid är enligt
min mening yttre former, som närmast
är att betrakta som skum på ytan. Spänningen
finns emellertid alltjämt kvar.
Avspänning bör vi i stället enligt min
mening eftersträva genom att medverka
i arbetet på att successivt utveckla Förenta
Nationerna till en överstatlig organisation,
grundad på en internationell
rättsordning och utrustad med tillräckliga
maktmedel för att kunna upprätthålla
ordningen i världen, eller med
andra ord att medverka till att förverkliga
världsfederalismens program.

Det skall villigt erkännas, att Förenta
Nationerna redan uträttat mycket för att
främja en fredlig utveckling i världen
och höja de hungrande folkens levnadsstandard.
Men mera borde kunna göras.
Förenta Nationerna borde kunna utvecklas
på ett sådant sätt, att jordens
folk verkligen befrias från fruktan för
krig, nöd och umbäranden. På denna
punkt vill jag gärna ge till känna, att
jag har samma mening som herr Wahlund,
nämligen att vi inte bör begränsa
våra strävanden inom allt för trånga
gränser; för närvarande påverkas vårt
ställningstagande av förhållandena i hela
världen.

Jag tror att vi måste göra klart för oss,
dels att ett tredje världskrig med de vapen,
som nu finnes eller håller på att
utvecklas, skulle betyda civilisationens,
kanske mänsklighetens undergång, dels
att en varaktig fred inte kan nås, om

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
inte hungersnöden i världen undanröjes.
Man kan inte, såsom någon har sagt,
lagstifta mot hungern.

Då Förenta Nationernas stadga år
1955 skall omarbetas, är det enligt min
och mångas mening angeläget att ta det
första steget mot en federativ världsordning,
t. ex. genom att resa kraven på en
universell och samtidig avrustning, en
inskränkning av vetorätten, så att denna
icke kan utövas i säkerhetsfrågor, upprättandet
av en Förenta Nationernas poliskår
och först och sist genom att lägga
upp en fond för ekonomisk utveckling
av de tekniskt outvecklade länderna.

Jag vill särskilt framhålla den sista
punkten. Arbetet på hjälpen till de underutvecklade
områdena bör enligt min
uppfattning omedelbart intensifieras i
största möjliga skala, ty livsmedel i tillräckliga
mängder är en nödvändig förutsättning
för fortsatt utveckling på alla
områden, sociala såväl som kulturella.
För en sådan intensifiering bör man icke
invänta det större programmets genomförande.
Jag vill emellertid framhålla,
att det för uppbyggnadsarbetet krävs investeringar
av sådan storleksordning, att
beloppen, bland annat i form av lån, det
vill säga en hjälp till självhjälp, även
från vårt land måste bli väsentligt större
än de som nu finnas upptagna i det
föreliggande utlåtandet från statsutskot tet.

Jag har själv haft tillfälle att se, vad
man kunnat åstadkomma med internationell
hjälp i Indien i form av investeringar
för att öka jordbruksproduktionen,
och jag har också där fått en utomordentligt
stark känsla av den entusiasm,
med vilken Indiens folk går till
detta arbete. Men de belopp, som för
närvarande står till förfogande, är alldeles
för små för att de insatser som
görs skall bli tillräckliga. Det behövs
mycket mera. Den investeringsfond som
fordras härför skall i sinom tid kunna
finansieras genom besparingar på rustningsprogrammet.

Världsfederalismen nöjer sig sålunda
icke med att eftersträva en världsmyndighet,
som skall kunna förhindra krig.
Den vill framför allt undanröja krigens
orsaker genom att höja folkens materi -

ella och kulturella standard. Den vill anvisa
en väg för att nå detta mål: en fredlig
värld, i vilken arbete och kapital, vetenskap
och teknik skall kunna inriktas
på produktiva uppgifter till mänsklighetens
fromma i stället för på improduktiva,
på uppbyggande i stället för
nedrivande. Vi är väl medvetna om svårigheterna,
men målet är så stort, att
det är värt en verkligt kraftfull insats.

Om F^Nis stadga kan omarbetas i denna
anda och med det nu angivna målet
för ögonen, då har ett viktigt steg tagits
mot en bättre världsordning, och då kan
måhända mänsklighetens stora dröm om
världsfred bli förverkligad.

Jag är emellertid angelägen om att
betona att den rörelse, vars program jag
här i korthet sökt skissera, icke är någon
vulgärpacifistisk rörelse som bara
deklarerar: Ned med vapnen! Så länge
den nuvarande världsordningen består,
måste varje folk tänka på sin egen trygghet
och vidtaga därför erforderliga åtgärder.
Det är därför jag menar, att det
inte räcker för oss att lita till vår egen
styrka, till våra egna vapen, utan vi måste
genom samverkan med andra öka vår
egen trygghet och därmed också lämna
vårt bidrag till demokratiens försvar.

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! För att det skall bli en
livlig debatt och inte bara en »s. k.
debatt», som vissa tidningar försmädligt
förutsett att det skulle bli här i dag,
krävs det ju en hel del meningsmotsättningar
att ladda upp debattinläggen
med. Sådana motsättningar är det dock
klent beställt med i denna kammare,
som rymmer så många initierade personer
från svenska FN- och europarådsdelegationerna.
När man vet mycket om
ett ämnesområde, är det svårt att springa
ifrån sakligheten, och de flesta här vet,
att Sveriges hållning i olika utrikespolitiska
situationer inte gärna kunnat vara
stort annorlunda med de premisser, som
vi alla utgår ifrån och har samtyckt till.
Detta bär också direkt eller indirekt
vitsordats i de olika anföranden, som
vi hört i dag i denna såväl som i med -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

kammaren. Det enda större bekymret —
ett ganska ringa bekymmer i sig självt
— är den. lilla rädslan som finns å visst
borgerligt håll för att Sverige i röstningarna
inom FN kommer i dåligt sällskap
med arabstater och sydamerikaner,
vad herr Hjalmarson nyss i andra kammaren
kallade att Sverige hamnar »i fel
sällskap». Vad han närmast syftade på
vet jag inte, men det händer givetvis då
och då, att Sveriges delegation i FN
hamnar i ett annat åsiktsläger än stormakternas,
ja, även i minoriteter som
inneburit en viss kritik mot västmaktspolitiken.
Detta ger mig anledning att
deklarera en uppfattning, som jag flera
gånger tidigare framfört i denna kammare,
nämligen att det för stormakternas
självbesinning är nyttigare med kritiska
röster, som då och då anmäler avvikande
meningar i de internationella
rådslagen, än med den majoritet av villiga
ja-röster från beroende småstater,
som stormakterna i allmänhet backas
upp av. Vi vet, att det finns åtskilliga
inslag av egenintressen och prestige även
i västdemokratiernas handlingsmönster,
och anpassningssvårigheterna mellan
London, Paris och Washington visar
också, att det rätta och riktiga inte är
något entydigt begrepp utan att även
västerlandets politik kan ge anledning
till kritiska värderingar i ett neutralt
land som vårt. Att vi samtidigt i nio fall
av tio nödgas ta avstånd från förslag,
som kommer från östblocksstaterna, är
ju den andra sidan av vår neutralitetspolitik,
som dock aldrig blir föremål för
kritik här hemma, utom möjligen från
kommunisternas sida.

Herr Osvald har emellertid nyss i sitt
anförande beklagat Sveriges neutrala
hållning, varit missnöjd med den och
missnöjd över huvud taget med FN och
dess maktlöshet. Han har framfört tanken
på att få en federativ världsstat,
som så snart som möjligt skulle avlösa
FN. Ja, det råder ju intet tvivel om att
den nationella suveräniteten är det internationella
samarbetets svåraste stötesten.
Men om man ser på de deadlocks,
de dödlägen, som ideligen har uppstått
och uppstår i FN:s säkerhetsråd som

Ang. Sveriges utrikespolitik,
följd av det missbruk av vetorätten, som
federalisterna, som herr Osvald här var
talesman för, gärna påtalar, så finner
man ju att det inte är vetorätten i och
för sig, som bör lastas för säkerhetsrådets
maktlöshet. Vetot som instrument
för enighetsprincipen — principen om
enighet mellan stormakterna ■— grundades
ju på förutsättningen, att stormakterna
skulle samarbeta i fredens intresse
och försöka nå fram till överenskommelser
genom kompromisser och ömsesidiga
medgivanden. Vetot var avsett för
eu värld, inte för två eller flera världsblock.
I fall av svåra konflikter och
spänning mellan stater — som vi nu har
att räkna med — kan inte heller vetot
göra mer än ge ökat eftertryck åt de
oöverensstämmelser och den oenighet
som existerar. Med detta har jag velat
säga, att vetot och dess användning alltid
är ett symptom och aldrig en orsak.

Är det för övrigt verkligen någon som
tror, att en världsregering eller en
världsfederation skulle lyckas bättre än
Förenta Nationerna i det läge som nu
råder? Skulle månne Sovjet acceptera
att böja sig för beslut av en världsregering?
Den världsregeringen måste allt
ha möjligheter att sätta mycket stora
militära maktmedel bakom sina anvisningar
eller order för att bli åtlydd. Och
hur skulle den över huvud taget kunna
bli till? Det är många fler stater än Sovjet,
som inte lär vara beredda att uppge
sin suveränitet och underordna sig en
världsregering. Jag misstänker, att det
gäller flertalet av de sextio medlemsstaterna
i F''N, USA inbegripet, att döma av
deras handlingar och uttalanden i FN.
Nej, FN får ännu fortsätta att arbeta på
den frivilliga samordningens basis. Det
är en fråga på lång sikt, en fråga om
uppfostran till internationell förståelse,
innan vi har utsikter att övervinna eller
tukta de nationella prestigekänslorna
därhän, att staterna — särskilt de unga
staterna — blir villiga att underordna
sig FN:s styrande hand.

Den fråga som för närvarande ligger
oss närmast både geografiskt och intressemässigt,
nämligen tysklandsfrågan,
har upptagit ett stort utrymme i utrikes -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

ministerns deklaration i dag och i de
anföranden som följt därefter. Det är naturligt
att berlinkonferensens resultat
vaskas noggrant för att man skall hitta
de eventuella små guldkornen i all slaggen.
Somliga kommentatorer har menat
sig hitta platt intet av hopp eller ljuspunkter.
Andra menar, att de har spårat,
om inte en avspänning så i alla fall
en neddämpning av motsättningarna
mellan öst och väst, och vår utrikesledning
hör till dem — att döma av dagens
deklaration.

De som har hittat platt intet, är de
som också är mest pessimistiska beträffande
de sovjetryska intentionerna i
tysklandsfrågan. De klandrar den
svenske utrikesministern för att han
över huvud taget har kunnat finna något
av intresse i de ståndpunkter som framförts
från öst. Jag skulle tro — jag hoppas
det i varje fall — att han tar de övermaga
angreppen från en av våra stora
tidningsdrakar med ro. De bara avslöjar
en måttlös irritation över att verkligheten
inte stämmer med vederbörandes teorier
om hur svart och vitt, ont och ädelt fördelar
sig på de olika maktblocken. Man
vill inte erkänna, att det kan finnas något
som helst fog för den åsikten på
svenskt håll, att det i och för sig är önskvärt
med neutrala buffertzoner mellan
de militärt högladdade blocken och att
ett återförenat, neutraliserat och endast
till husbehov och självförsvar väpnat
Tyskland skulle, med Sverige och
Schweiz vid flankerna, kunna bilda ett
sådant neutralt bälte genom Europa.

Så som nu berlinkonferensen utföll
har förhoppningen om ett återförenat
Tyskland på basis av verkligt fria val
och med möjlighet att upprätthålla alliansfrihet
åt alla håll åter skjutits på
framtiden. Det är rent av osäkert, om
vi vågar hoppas att förutsättningar skall
anmäla sig inom överskådlig tid för en
förhandlingsuppgörelse som kan leda till
Tysklands enande och fred i Fjärran
Östern. Den amerikanska utrikespolitiken
har synbarligen börjat inrikta sig
på ett långvarigt status quo. Ambitionen
att åstadkomma ett enat Korea har ersatts
med ett accepterande på obestämd

tid av den uppdelning som skett i och
med vapenstilleståndet. Kommunistsidan
har i sin tur måst acceptera, att de
fångar, som inte velat återvända, har
blivit frigivna. Takten i upprustningen
liar minskats — även i det avseendet
tycks man vara benägen att vidmakthålla
status quo.

Vid denna neddämpning av det kalla
kriget har ju Sverige inte stått som någon
passiv åskådare. Vi har tagit på
oss neutralitetens förpliktelser i de båda
koreakommissioner, där vi deltagit, och
vi har varit förmedlare av nödvändiga
kontakter mellan västmakterna och det
kommunistiska Kina. I den stora skaran
FN-stater har Sveriges roll de senaste
åren — inte minst under det gångna
året — varit en aktiv och aktad roll.
Om så inte hade varit fallet skulle Dag
Hammarskjöld, all sin lysande begåvning
till trots, aldrig ha blivit anmodad
att överta generalsekreterarposten i FN.
Det är inte av någon naiv lust att demonstrera
en svensk »hurra-vad-vi-ärbra-attityd»
som jag här har upprepat
dessa för kammaren redan kända fakta,
utan jag har gjort det bara för att något
litet bidraga till den motvikt, som det
bör ligga i riksdagens intresse att sätta
upp mot de ganska vettlösa skriverier
vilka förekommit mot den svenska neutralitetspolitiken
och dess ledning i en
och annan visserligen till upplaga och
format men icke för folkmeningen
representativ dagstidning.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Lindström har nyss
radat upp alla de svårigheter som möter
i arbetet på att skapa en bättre världsordning.
Jag är fullt medveten om alla
dessa svårigheter, och vad jag sade i
mitt förra anförande var, att vi steg
för steg bör försöka att närma oss den
världsordning, som verkligen skall kunna
skänka oss fred på jorden. Den risk
vi möter om vi inte kan nå detta mål
är mycket stor, och just därför anser
jag att målet är värt en verklig kraftansträngning.
Om jag fattat fru Lindström
rätt, tror jag, att även hon önskar

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

en sådan världsordning att vi verkligen
kan leva i fred och använda de väldiga
belopp som nu går till rustningar till att
förbättra hela mänsklighetens standard.

Fru LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! I denna fredsappell kan
jag instämma med herr Osvald ehuru
jag tror att det fredens rike som han
utmålar ligger mycket långt fram i
tiden.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Det kan nog vara sant
och riktigt, som fru Lindström sade, att
det fredsrike, som många människors
förhoppningar sträcker sig mot, ligger
långt fram i tiden. Jag tror dock, att det
nog varit så med alla de goda resultat,
som mänskligheten nått på sin mödosamma
vandring: idealen har alltid från
början skymtat mycket långt fram i tiden,
och det har kostat många krossade
förhoppningar och mycket arbete innan
de förverkligats. Men skam åt dem som
ger upp både att hoppas och att arbeta
på en framtid, om den också kan förefalla
än så utopisk i dag!

De som i likhet med mig var unga under
och strax efter första världskriget,
minns förvisso vilka förhoppningar man
knöt till det då skapade Nationernas förbund.
Det studerades i olika kretsar, det
bildades föreningar för att tränga in i
vad denna märkliga nya organisation för
samarbete staterna emellan skulle kunna
åstadkomma. När det krossades under
diktaturernas hälar, kändes det för
många, som om en betydande del av en
levande framtid samtidigt hade krossats
och förstörts. Denna organisation hade ju
sina svagheter, men dessa låg inte på
det ideella planet utan på det praktiska.
Organisationen hade fötts efter ett
världskrig, och den led dessutom av den
bristen att en av världens verkliga stormakter
saknades som medlem. Förenta
staterna, som även då tidvis härjades av
ett slags politisk höfeber, vägrade ju att
ansluta sig till den skapelse, som dock
deras fine och idealistiske president
Wilson hade uppdragit riktlinjerna för.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Vi har nu fått Förenta Nationerna,
som också fötts under krig. Vi skall
komma ihåg att när Förenta Nationerna
kom till i San Francisco — jag tror det
var i juni 1945 — rasade alltjämt det
andra stora världskriget. Japan var inte
krossat, och den krigets mentalitet som
kännetecknade världen levde kvar stark
och hämndgirig. Förenta Nationerna var
en produkt av segrarnas föreställningar
om hur världen skulle organiseras för en
fredlig och god framtid. Denna institution
fick och bär sin prägel av skapelse-
och födelsestunden. Men de som var
med om att upprätta Förenta Nationerna
förstod i alla fall att organisationen så att
säga var ett provisorium. Därför stipulerades
det i själva chartan eller pakten
eller stadgan för denna organisation, att
när några år hade gått skulle obligatoriskt
en översyn ske av paktens bestämmelser.
Detta står i stadgans 109 §, som
ju tydligt och klart föreskriver att efter
en session, jag tror det är den 10 :e sessionen,
eller år 1955, skall en församling
av Förenta Nationerna inkallas, och
där skall man ta upp till dryftande, vilka
förbättringar som kan vara önskvärda
i denna stadga.

.Tåg måste för min del säga, att det behövs
förändringar i den, bland annat
därför att Förenta Nationerna själva tillsatt
åtskilliga kommissioner och utredningar,
som framlagt förslag i olika hänseenden.
Därest dessa skall genomföras,
kräves otvivelaktigt på åtskilliga punkter
en ändring av stadgans lydelse. Vidare
finns där bestämmelser, som hittills
visat sig vara hindersamma för organisationens
ursprungliga goda syften,
exempelvis beträffande frågan om vilka
stater som är värdiga att vara medlemmar
av Förenta Nationerna. Detta har
diskuterats och därom har voterats år
ut och år in, och man har inte kommit
överens, därför att starka och djupa
maktmotsättningar fått skapa en mentalitet,
som gripit flertalet medlemsstater,
och som endast få vill och kan ställa sig
utanför. Beträffande länder som Finland,
Italien, Irland och Portugal — alltså
stater som sedan gammalt är välorganiserade
— har inte nåtts den enhällighet

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. Sveriges utrikespolitik.
om invalet, som berättigat dem att bli
medlemmar av Förenta Nationerna. Vidare
har en massa stater av mera kolorerat
slag också ställts utanför, och
även det vållar svårighet och förvirring.

Men enligt stadgans grundprincip bör
alla stater automatiskt få tillträde. Det
är en grundregel i en sådan organisation,
att det inte skall finnas en överklass av
stater som håller en rad andra utanför,
vilka av ett eller annat skäl det inte passar
de stora att sitta tillsammans med
vid de förhandlingar som skall föras i
Förenta Nationerna. Jag måste ju erkänna
att en invändning kan resas, och det
är naturligtvis frågan om huru en stat
skall vara beskaffad för att verkligen erkännas
som stat i hävdvunnen mening.
Det är där som en tvist med skäl kan
uppstå. Jag anser, att stadgan saknar en
bestämmelse som löser detta problem.
Jag hör ju inte till dem, som är experter
i utrikespolitik, och jag har aldrig varit
med om någon konferens, där våra experter
har varit tillstädes, men det förefaller
mig dock som om stadgan lider av
en betänklig brist, då den inte föreskriver
vilken procedur som skall följas vid
inval. Man har dock upprättat en internationell
domstol som skall bestå av
oväldiga personer. Varför inte, om tvist
i denna sak skulle uppstå, hänskjuta till
denna domstols avgörande, huruvida en
stat så att säga är värdig att tillhöra
Förenta Nationerna?

En annan sak som jag tror också behöver
underkastas en granskning är de
många paragrafer och regler som bestämmer
när och hur sanktioner skall
ske. Det har ju visat sig i praktiken, att
det är mycket besvärligt för Förenta Nationerna
att åstadkomma sanktioner. De
gånger sådana har tillämpats bär det
knappast varit förenat med någon större
framgång, utan de har närmast blivit en
chimär. Jag tror å andra sidan ingalunda
att man kan avvara sanktioner i en
internationell sammanslutning av denna
beskaffenhet. Sanktionerna måste nog
finnas, men deras värde skall inte överbetonas.
I stället bör man i stadgan så
mycket tydligare och klarare understryka
att Förenta Nationernas förnämsta

uppgift inte är att meddela sanktioner
utan att förlika, att jämna ut motsättningarna,
att söka finna vägar på vilka
konflikterna kan lösas. Jag skulle alltså
som ett resultat av en stadgerevision önska
att det inte blev så mycket tal om
sanktionsprocedurer utan mera om åtgärder
till underlättandet av förlikningar
staterna emellan.

Jag tror vidare att de nya massförstöringsredskapen,
atomvapen och vad
det heter, också borde finna en stadgemässig
reglering, mycket mera tydlig och
stringent än de bestämmelser, som nu
finns i stadgan.

Detta är en del saker och ting som jag
förmodar att de insiktsfulla förstår bättre
än jag, men jag vet också att många
människor i landet, kanske till och med
i denna kammare, är intresserade av att
förbättra Förenta Nationernas stadgar i
syfte att stärka institutionens fredsskapande
krafter. Därför skulle jag vilja
sluta mitt anförande med en fråga till
vår utrikesledning: Får riksdagen i tid
tillfälle att erfara utrikesledningens synpunkter
på en revision av stadgan? Den
frågan ber jag att få ställa.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Från världsproblemen
skall jag tillåta mig att vända mig till
de nordiska frågorna. Det är kanske
många i denna kammare som resonerar
som så att dessa frågor egentligen inte
hör till en debatt om utrikespolitiken.
Ett sådant resonemang är i och för sig
sympatiskt; det vittnar ju om vår syn
på de speciella förhållanden som råder
inom Norden. Emellertid har utrikesministern,
låt vara i korthet, berört de nordiska
problemen i sitt anförande. Och
då jag inte vet att något annat tillfälle
kan erbjudas att här föra fram några
synpunkter i den frågan än just detta,
tillåter jag mig att ta till orda. Jag gör
det inte därför att jag i minsta mån har
någonting att invända emot vad utrikesministern
sade. Jag vill tvärtom uttala
min tillfredsställelse över det intresse
han i detta anförande visade för de nordiska
problemen och särskilt för det

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

nordiska rådets arbete, som ligger mig
om hjärtat.

Jag vill bara be att få framföra några
praktiska synpunkter. Jag är angelägen
att mycket starkt få understryka, att vad
man än månde hoppas av det nordiska
rådet och vad man än månde tro om
dess möjligheter, skall man ha klart för
sig att rådet självt inte förmår någonting.
Rådet tar initiativ, det beslutar
opinionsyttringar, »rekommendationer»,
men sedan hänger allt på vad regeringarna
och folkrepresentationerna kan
komma att göra. Det är därför naturligt
att man på rådshåll intresserar sig mycket
för det öde som drabbar rådets rekommendationer
sedan dessa har överlämnats
till respektive regeringar.

Nu har representanter för rådet på
olika sätt och i olika former haft tillfälle
att orientera sig om hur regeringens
arbete med dessa ting fortgår. Vi är
på rådshåll, det tror jag mig kunna säga,
tacksamma för den kontakt som har beretts
oss och som har möjliggjort för oss
att i någon mån följa ärendenas gång.
Det har också varit en glädje att kunna
konstatera det intresse, den energi och
det allvar, med vilket man både inom
regeringarna och på olika håll inom administrationen
har upptagit de mångahanda
av rådet resta frågorna. Det har
varit en glädje att se hurusom det nu,
åtminstone till någon del tack vare rådets
initiativ, runt om i de nordiska regeringarna
och den nordiska administrationen
arbetas intensivt på praktiska
nordiska problem.

I detta sammanhang vill jag också uttrycka
min glädje över att, som också
utrikesministern anförde, Finland på
många punkter har kunnat delta i detta
arbete.

Naturligtvis är det så — det är vad
jag främst ville säga — att detta samarbete
mellan regeringar och administrationer
är förenat med praktiska svårigheter.
Det gäller ju att koordinera utredningar
och ståndpunktstaganden och
åtgärder i fyra eller fem olika länder.
Man har där att röra sig med många
olika arbetsformer. Fn rent praktisk
svårighet är t. ex. den som uppkommer

Ang. Sveriges utrikespolitik,
genom att budgetbehandlingen försiggår
vid olika tider i de olika nordiska länderna.
Man har att räkna med olika intressen,
många olika förhållanden i de
olika länderna och mycket olika synpunkter.
Men regeringarna sitter var
och en i sin huvudstad och på ganska
långt avstånd ifrån varandra. Det är
därför naturligt nog att arbetet går ganska
långsamt. Jag tillåter mig att anföra
som betecknande exempel att det komplex
av kulturfrågor, i vilket det nordiska
rådet avgivit rekommendationer i
februari månad i fjol, blev praktiskt taget
först ett år efter rådets session föremål
för överläggningar mellan undervisningsministrarna.
Förr kunde man
inte komma fram till detta stadium, som
ändå i och för sig ingalunda var avgörande;
även det var i huvudsak en förberedelse
till fortsatta steg.

Jag säger naturligtvis inte detta för
att kritisera. Jag inser svårigheterna,
och framför allt inser jag att om det är
någonting som har brustit, så ligger felet
naturligtvis inte på ett håll, inte enbart
hos en regering. Vad jag är angelägen
om att få sagt, är att det är en
mycket stor och viktig sak, att man kan
komma fram till så praktiska, smidiga
och effektiva kontakter mellan regeringarna
som möjligt. Om rådet verkligen
skall fylla sin uppgift i praktiska ting,
tror jag att ganska kraftiga tag i den
riktningen är av grundväsentlig betydelse.
Det är, om jag så får säga, en
konstruktiv insats som här behövs till
fullföljande av den som gjordes genom
rådets instiftande.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Herr Ohlon anförde i sitt
inlägg, att vi borde vara mera intresserade
för vad som sker ute i världen än
vad som har varit fallet under de senaste
åren. Han sade vidare, att utrikesministerns
redogörelse enligt hans mening
var alltför opartisk.

Jag vill ta fasta på dessa två uttalanden,
eftersom jag tror att mångas resonemang
och tankar följer de banor som
herr Ohlon var inne på, nämligen att vi

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
med hänsyn till våra kulturella och andra
intressen och med hänsyn till vår
västerländska idéuppfattning borde ha
en klar ställning i de utrikespolitiska
frågorna. Ser man det ur den synpunkten,
är det klart åt! en anmärkning kan
riktas mot utrikesministern därför att
han inte har varit tillräckligt partisk.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
vid att man ju inte bara i den
svenska utrikesledningen utan också på
den sida, som intressemässigt och ideologiskt
står Sovjet emot, nog har ett visst
intresse av att det finns stater, som är
opartiska och som försöker att medverka
till vad som ändå erfordras, innan
man når det ideal som herr Osvald uppställde,
nämligen ett visst förtroende
mellan de maktkonstellationer, där årslång
verksamhet har byggt upp skyhöga
murar av misstroende. Det var enligt
min uppfattning inte alls att ignorera,
när den amerikanske utrikesministern
i höstas i FN förklarade, att han förstod
Rysslands legitima intresse av att vara
omgivet av vänskapligt sinnade nationer.
Även på den sidan har man alltså kommit
att arbeta mycket målmedvetet för
att bygga upp ett förtroende och försöka
få bort det misstroende som hittills —
nu sist även i Berlin — har omöjliggjort
några praktiska och konkreta framsteg
i fredens intresse.

Herr Helmer Persson var också inne
på samma frågeställningar men närmast
ur en motsatt synpunkt än den som var
herr Ohlons. Herr Persson ville göra gällande,
att västmakternas åtgöranden,
strävandena att inlemma Västtyskland i
den europeiska försvarsgemenskapen och
allt detta, var direkta, planmässiga åtgöranden
i syfte att förgöra Sovjet. Jag
tror inte man hjälper till att skapa en
avspänning med sådana resonemang som
herr Persson för, utan det är just den
sortens resonemang, antingen från den
ena sidan eller den andra, som medverkar
till att vidmakthålla och utbygga
det misstroende som står här som ett
hinder och utan vars nedbrytande man
inte kan åstadkomma några resultat.

Herr Persson uttryckte sig förmodligen
felaktigt, när han sade att västmak -

terna ville ha fria val under ledning av
ockupationstrupperna. Han menade väl
ockupationsmakterna, och jag skall inte
fästa avseende vid det. Men det är väl
alldeles klart för varje människa, herr
Persson, vem det är som har att frukta
ett fritt val i Tyskland ur politisk synpunkt.
Det är löjligt att försöka göra gällande,
att västmakterna skulle ha någon
rädsla för att valet skedde under friaste
möjliga former. Det är snarast motsatsen
man fruktar, nämligen att valen inte
skall få förrättas under fria former. Man
behöver bara sakligt sätta sig in i hur
man reagerar i Tyskland för att förstå,
att man på västmaktssidan inte har något
att frukta av ett val, hur fritt det än
är. Därför menar jag att det är overkligt
att komma med ett sådant påstående
som att västmakterna här skulle vilja
försöka att med tvång få folk att rösta på
ett visst sätt.

Jag tror också att herr Persson har
fel, när han talar om de aggressiva avsikterna.
Vi har vår egen utrikespolitik,
som vi anser vara betingad av våra förhållanden.
Vi får anta, att de andra länderna
handlar på samma sätt, och det
vi säger om tysk eller annan politik får
ses mot bakgrunden av att vi förstår deras
krav att få föra en politik, som passar
deras speciella intressen. Men nog
känns det ledsamt att man, efter de erfarenheter
vi har, på ryskt håll är så
rädd för Tysklands medverkan i den
europeiska försvarsgemenskapen. Ryssarna
är väl inte ensamma om att frukta
ett upprustat Tyskland. För mig står det
ganska klart, att exempelvis Frankrike
och Ryssland och även andra stater har
gemensamma intressen av att Tyskland
inlemmas i ett system, där den tyska utrikespolitiken
i varje fall inte kan ha en
fritt disponibel vapenmakt till sitt förfogande
utan där denna är inlemmad i
en större gemenskap.

Ingen tror väl på fullt allvar, alt den
europeiska försvarsgemenskapen över
huvud taget är användbar i offensiv
riktning. Att tänka sig att den skulle kunna
användas i agressivt syfte är väl ändå
att tro för mycket, eftersom den helt
enkelt skulle upphöra att vara till, om

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

man skulle söka använda den för ett sådant
ändamål.

Eftersom vi nu vet, att flera europeiska
stormakter allvarligt bemödar sig om
att väcka förtroende på rysk sida, finner
jag det beklagligt, att man inte har
kunna nå fram till så pass stor avspänning,
att man kommit fram till konkreta
resultat. Vad jag ville säga, och det var
ändamålet med mitt lilla inlägg, herr talman,
det är att den svenska politiken
dock, i den lilla mån som vi har haft något
inflytande, varit inriktad på att i
allra högsta grad bidra till en avspänning,
och det skall vi vara glada över.
Men den politiken har då ingen hjälp
av dem som vill ta en bestämd ställning
med hänsyn till vad man kallar den andliga
gemenskapen eller dylikt, eftersom
vi har att konstatera att vi rör oss med
länder, som har olika ideologisk inriktning
och måste arbeta utifrån detta faktum.
Vill vi ha en avspänning mellan
dessa länder, kan vi inte medverka till
den genom att ta ställning på den ena
eller andra sidan. Gör vi det, måste vi
vara på det klara med att vi då inte
medverkar till någon avspänning.

Jag vet att svensk utrikespolitik har
förts konsekvent med hänsyn till våra
strävanden att i det lilla medverka till
en gynnsammare utveckling än den som
tidigare ägt rum. Huruvida det har varit
till någon påtaglig nytta är väl svårt att
säga, men med hänsyn till vad den amerikanske
utrikesministern sagt, är det
uppenbart att man även på de håll, som
vi kanske känner oss särskilt befryndade
med, är intresserad av att en viss avspänning
kan åstadkommas.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort

genmäle:

Herr talman! Herr Åman säger att det
är löjligt att tro, att västmakterna skulle
frukta fria val i Tyskland. Men då måste
jag fråga herr Åman: Varför är de i
så fall emot att dra bort ockupationstrupperna
från Tyskland? En obestridlig
sanning, som herr Åman nu försöker
komma ifrån, är ju att Sovjetunionen har
föreslagit att bl. a. för att möjliggöra

Ang. Sveriges utrikespolitik,
fria val ockupationstrupperna skall dras
bort från Tyskland.

Herr Åman deklarerade vidare, att
alla har intresse av att Västtyskland går
in i Europaarmén. Det är, hävdade han,
omöjligt att den skulle kunna bli en
armé för aggression. Med de erfarenheter
som herr Åman borde ha är detta
högst naivt resonerat. Aggressiviteten
hos den västtyska imperialismen har ju
öppet deklarerats. Alla vet ju också, att
bakom den västtyska armén står Ruhrkapitalet,
som på sin tid även stod bakom
Hitlers arméer. I ledningen för den
västtyska armén, som skulle bli den starkaste
inom en eventuell Europaarmé, sitter
dessutom Hitlers generaler, som
ingalunda har skrinlagt tanken att Tyskland
skall ha revansch och vara den
ledande makten i världen.

Det är verkligen någonting oerhört, att
personer med politiskt ansvar år 1954
gör allt vad de kan för att välsigna att
den tyska aggressionen återuppstår.

Herr ÅMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte förstå att
det finns någon gemenskap mellan en
tysk armé under Hitler och en tysk armé,
inlemmad i ett försvarssystem med
demokratiska stater, som själva har intresse
av att denna armé icke användes
för aggressiva uppgifter. Man skall vara
alldeles blind för skillnaden i de två
frågeställningarna för att resonera som
herr Persson gör.

Vad beträffar de fria valen i Östtyskland
vill jag ställa den frågan, om man
i ett land, där det finns s. k. folkpolis
och där det införts ett system som över
huvud taget icke möjliggör fria val, kan
garantera att sådana kan äga rum utan
något inflytande utifrån.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra herr
Åman om att i ledningen för den västtyska
regeringens utrikesrepresentation
finns det 85 procent nazister. Visserligen
har kansler Adenauer förklarat att

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
det inte är 85 utan 65 procent, men
även den siffran är väl tillräckligt avskräckande
och visar klart vad det
egentligen är fråga om.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Fru Lindström ansåg det
önskvärt, att även de som på vissa punkter
har en avvikande mening i fråga
om de utrikespolitiska problemen skulle
ge sin mening till känna. Det är därför,
herr talman, som jag har begärt ordet,
trots att jag tidigare vid många tillfällen
och senast under årets remissdebatt deklarerat
min personliga inställning till
svensk utrikespolitik.

Hans excellens statsministern förklarade
för några år sedan: »Intet (nordiskt)
land kan ensamt motstå angrepp
utan behöver hjälp om det angripes.»
Dåvarande överbefälhavaren yttrade.
»Våra personella och ekonomiska resurser
sätter en gräns för våra möjligheter
att bygga upp ett försvar som utan bistånd
utifrån skulle på längre sikt hålla
stånd mot en angripande stormakt.»

Vi måste alltså räkna med att få hjälp
utifrån, om vi angrips av en stormakt.
Denna hjälp måste emellertid förberedas
i fredstid, om den skall bli effektiv.
Det är eljest stor risk för att den blir
ineffektiv eller kommer för sent. Den
enda slutsatsen av dessa fakta borde enligt
min mening vara, att vi för en sådan
utrikespolitik att militär hjälp kan
förberedas i fredstid. De flesta andra
demokratiska stater har dragit den konsekvensen
av denna uppfattning, att de
sammanslutit sig till ett gemensamt försvarsförbund.

I senaste numret av Kontakt med
krigsmakten förekommer en hel del artiklar
som belyser den tekniska utvecklingen
på det militära området, sådan
man kan räkna med den under de närmaste
åren. Av dessa artiklar framgår
bl. a., att de tunga atombomberna verkar
över dubbelt så stor areal som de
bomber vilka fälldes över Japan. Vätebomben,
som redan är färdig, täcker fem
till tio gånger så stor yta. Atombomben
kan numera användas såsom ett taktiskt

stridsmedel, d. v. s. man kan avskjuta
projektiler innehållande atomsprängmedel
även från vanliga artilleripjäser. Enligt
uppgift skall sådana projektiler redan
finnas i Västeuropa. Vi har vidare
fjärrobotar, vilket stridsmedel har utvecklats
avsevärt under den senare tiden.
De har en skottvidd om cirka 100
mil, och deras precision är sådan, att
inte bara städer utan även flygplatser
och järnvägsområden med relativt stor
säkerhet kan träffas.

Dessa fakta får inte leda till defaitism,
men vi behöver själva dessa stridsmedel
och vi behöver skyddsmedel mot dem.
Det är, herr talman, såvitt jag förstår,
ekonomiskt uteslutet, att vi själva skulle
kunna tillverka atombomber. Forsknings-
och experimentkostnaderna är för
stora för att vi skall kunna göra det. Vi
måste därför samarbeta med de demokratiska
stater, som har tillgång till dessa
stridsmedel och som kan ge också oss
tillgång till dem och till de skyddsmedel
som finns emot de radioaktiva stridsmedlen.
Alla demokratiska stater måste
enligt min uppfattning samverka till
skyddet för den västerländska friheten.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! I debatten här har tidigare
herr Ewerlöf erinrat om den formel,
som har samlat oss, när det gällt
de utrikespolitiska problemen tidigare,
nämligen att vi fasthåller vid den alliansfria
linjen. Jag tror, att det finns anledning
att vara tacksam för det anförande,
som utrikesministern nyss höll, i så måtto,
att det gav en antydan om att svensk
utrikespolitik i dag, trots den nyssnämnda
formeln, i alla fall icke stelnat till
vad man drastiskt kallat neutralitetsidioti.
Det kunde man möjligen få en
fingervisning om, när utrikesministern
här meddelade, att förhandlingar pågick
på ministerplanet angående transitoleden
över Trondheim. Jag tror, att detta
spörsmål för vårt lands vidkommande
just nu är en oerhört central fråga. Det
är därför lugnande att nu få meddelande
om att den också har uppmärksammats
på regeringsliåll.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Det är givet, att det, trots att vi är
en alliansfri nation, bör ligga i vårt gemensamma
intresse att hålla vägarna
öppna västerut. Det är emellertid litet
tveksamt, huruvida en dylik önskan överensstämmer
med de intentioner, som
framförts här av herr Osvald, när han
talade om nödvändigheten av improvisationer
åt NATO-hållet. Det kan man diskutera,
men i varje fall spelar i dylika
sammanhang nyanserna en oerhört stor
roll.

Det har här under debatten också förekommit
en del reflexioner angående
den senaste berlinkonferensen. Jag tror,
att den kortaste och kärnfullaste sammanfattning,
som här givits om den, gavs
av herr Ohlon, när han sade, att det förnämligaste
med denna konferens var, att
den utspelades fri från bluff. Man fick,
menade herr Ohlon, se de olika parternas
olika ståndpunkter klart upplinjerade.
Det är nog så riktigt, som det är
sagt. Enligt min mening är det också
riktigt att ge den karakteristik av den
ryska politiken vid detta tillfälle, som
gavs av herr Ewerlöf, när han talade om,
att det måste vara fel att tvångsneutralisera
Tyskland. Detta måste i dessa sammanhang
vara en central synpunkt.

En hel del talare har emellertid också
varit inne på frågan om betydelsen av
att Europa inom sig sluter ett neutralt
block. Jag tror, att fru Lindström var
inne på den linjen. Det kan förvisso ligga
någonting i ett sådant resonemang,
men om man tänker på vad det skulle
innebära, om detta block också skulle
omfatta Västtyskland, så skulle det betyda,
att Europas västsida frånsade sig
den kraftförstärkning, som den västtyska
staten otvivelaktigt för närvarande
utgör. En sådan följd av neutralitetsresonemangen
nere på Europas kontinent
kan omöjligen accepteras, ty det skulle
vara detsamma som att frånkänna den
västeuropeiska delen av kontinenten varje
möjlighet att i framtiden hävda sig
mot Öst.

Jag är också intresserad av det ämnesområde,
som på ett annat avsnitt togs
upp i hem Osvalds anförande. Jag ber
emellertid att få beröra det i allra största

Ang. Sveriges utrikespolitik,
korthet. Herr Osvald talade om vikten
av att stödja arbetet i de underutvecklade
länderna, alltså i stort sett det arbete
som utföres av FAO i FN:s regi.
Den synpunkten är riktig. Det skulle visserligen
vara en hel del att anföra i sammanhanget,
men jag skall låta det vara.
Jag vill endast uttrycka det önskemålet,
att man, när vi från svensk nationell horisont
intresserar oss för detta arbete,
preciserar ett bestämt område ute i den
värld, som vi kallar underutvecklad. Det
skulle ur olika synpunkter vara, jag höll
på att säga uppfostrande för oss att få
göra en insats till förmån för bestämda
områden. På det sättet skulle vi få möjlighet
att följa arbetets gång och studera
de resultat som uppnås. Ett engagemang
för bestämda lokaliteter skulle också stimulera
allmänhetens intresse.

I dagens debatt har slutligen också,
herr talman, uppmärksammats den motsättningen
i olika frågor på utrikespolitikens
område, som man i vår tid möter
under rubriken federalism och funktionalism.
Herr Osvald har gjort sig till talesman
för den federalistiska lösningen
av världsfrågorna. Ur ideella synpunkter
tror jag, att federalismen skulle kunna
sägas vara utan vank, men det kan ju
tänkas att man, såsom också framgått i
debatten, kan anlägga vissa synpunkter
vid sidan av dem, som herr Osvald framförde.

Hans excellens herr utrikesministern
uttalade enligt min mening en tänkvärd
sentens, när han i sitt anförande yttrade,
att Sverige i något sammanhang under
fjolåret skulle ha hänvisat Europarådet
till den politiska metodik, som tillämpats
i Nordiska rådets arbete. Jag tror, att
den synpunkten är av värde. Den innehåller
en antydan om vilken väg som,
enligt mångas mening i detta hus, skulle
kunna ge bästa resultatet.

Jag för min del finner, att den federalistiska
och den funktionalistiska uppfattningen
i och för sig inte utesluter
varandra. Om man startar ett arbete i
internationella frågor efter den funktionalistiska
linjen, är slutmålet för detta
arbete med nödvändighet federalistiskt.
Det finns för närvarande alltför många

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
skilda enheter i vårt splittrade Europa,
och uppgiften måste utan tvivel vara att
skapa gemensamma organ med möjligheter
att bilägga konflikter av olika slag
och verka i den riktning som herr Mogård
i sitt anförande antydde: att förlika
motsättningarna inom mänskligheten.

När ett land ansluter sig till en strävan
att skapa gemensamma organ för
gemensamma frågor, betyder det utan
tvivel, att det avstår från vissa delar
av suveräniteten. Det är klart, att mycket
känslobetonade sammanhang möter, när
man nalkas det begreppet. Vad det gäller
är de olika staterna med deras särskilda
språk, särskilda historiska och
även ekonomiska traditioner. Men när
man talar om begreppet suveränitet, är
det inte bara fanor och symboler det
gäller. Bakom uttrycket suveränitet ligger
mycket hållfasta realiteter, som man
är skyldig att ta hänsyn till. I vissa fall
kan det gälla religiösa värden — exempel
finns på flera håll ute i världen. I
andra sammanhang kan det gälla ekonomiska
intressen, en levnadsstandard
som kanske hotas. Alla klasser inom folket
kan i dylika sammanhang känna sig
engagerade, oavsett i vilket politiskt läger
de som individer råkar stå. Jag vill
med detta ha sagt, att begreppet suveränitet
i och för sig är något, som man
inte utan vidare kan kasta på sopbacken
såsom en löjlig kvarleva från »fornstora
dar». Begreppet täcker, som jag nyss
sade, mycket påtagliga och betydelsefulla
företeelser.

I diskussionen har man pekat på att
sammanläggningar av olika stater ibland
kunnat ske tämligen lätt. Det är främst
USA, som i detta sammanhang anföres
såsom exempel. Dock finns det anledning
erinra om, att USA skapades under
mycket långvariga födslovåndor. Vägen
gick över ett inbördeskrig i mitten av
förra århundradet, som hotade att spoliera
det hela. Och orsaken till kriget var
inte bara negerfrågan utan också ekonomiska
motsättningar mellan nord- och
sydstaterna. Även på andra håll finns
exempel, som visar, att det hela inte
är så enkelt, när man går problemen in

på livet. Den för inte länge sedan upplösta
unionen mellan Sverige och Norge
är ett sådant. Vidare kan man peka på
de svåra motsättningarna i Indien sedan
engelsmännen lämnat landet, motsättningar
som var av religiös art, mellan
Indien och Pakistan, likaså motsättningen
mellan Irland och England, för att
ta ett i geografiskt avseende mera näraliggande
exempel.

Jag vill bara med detta ha sagt, att det
kan vara och för de flesta stater är
vanskligt att ge upp sin suveränitet in
blanko. Man måste skapa garantier för
cn nationell egenart, för nationella traditioner,
inte bara de historiska utan
även de ekonomiska. Det är därför, som
suveränitetsöverlåtelsen måste definieras,
och i de preciserade lägena definieras
ytterligt noga. Även i Atlantpakten
har det förutsatts, efter vad jag vet, att
varje medlem i de kritiska situationerna
skall ta sitt eget avgörande, fastän det
i andra sammanhang ju förefaller som
om man därvidlag hade bundit sig mera.

Det finns för all del, om man vill argumentera
mot denna uppfattning, andra
exempel, där staterna verkligen givit
avkall på sin självbestämningsrätt. Vi
har post- och radiokonventioner, olika
avtal inom FN:s ram, stål- och kolpakten
i Europa, den trevare, som ligger i begreppet
Europaunionen, och liknande
företeelser. Men det jävar dock icke, vad
jag här tidigare sagt.

Om man emellertid har avtal av detta
senare slag, blir frågan, om man skall
basera dem på övernationella organ eller
på de i varje land fungerande regeringarna.
Jag har — efter svåra själskval!
— kommit till den uppfattningen,
att det kanske ändå inte är så dumt att
de internationella idéerna silas genom,
som det heter, de trånqbröstade regeringarnas
filter. Man kan resonera på
följande sätt. Vi har visserligen i och
för sig ingenting emot att lämna ifrån
oss en viss del av suveräniteten på det
ena eller det andra området, men vi vill
exakt veta och framför allt ha inflytande
i fråga om var gränserna skall läggas.
Det hr det, som är skillnaden mellan
en funktionalistisk uppfattning, som jag

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

bär talat om, och en federalistisk uppfattning,
där jag alltså beskyller den federalistiska
ståndpunkten för att vara
litet för lättfärdig för mina behov. Man
skulle också kunna säga, att den funktionalistiska
linjen samtidigt är den engelska
inställningen till dessa frågor. Det
betyder, efter vad jag kan förstå — och
därvidlag sympatiserar jag alltså med
den officiella inställningen — att vi följer
och hittills har följt mera den funktionalistiska
linjen än den federalistiska.

Just nu diskuteras frågan om den s. k.
curopaarmén. Man räknar här med en
övernationeli ordning med ungefär samma
utstyrsel som har beståtts stål- och
kolpakten. Kravet måste då bli, att man
får kontroll över utrikespolitiken i varje
engagerat land. Frankrike trycker, som
bekant, särskilt hårt på den ståndpunkten
och kanske från sina utgångspunkter
inte utan skäl. Det är av intresse att
se, att man i alla nybildningar av sent
datum i de europeiska sammanhangen
likväl för in regeringarna såsom ett mellanled
— ett nödvändig mellanled. De
får i »ministerkommittéerna» göra tjänst
som säkerhetsventiler i ofta ganska högt
upphettade atmosfärer. Och ändå —
även om man går fram på det måttfulla
sättet, tar man ändå ett fjät framåt på
den väg som, när tiden är mogen, kan
ge en federalistisk organisation av
världsdelen som resultat.

Förenta Nationerna, som det har talats
åtskilligt om här i dag, är ett organ
för, som vi vet, frivilligt samarbete mellan
folken. Men i takt med att man överenskommer
om än det ena och än det
andra, vidgas sfären för gemensamt intresse.
Förenta Nationernas uppgift bör,
såsom herr Mogård sade i sitt anförande,
vara att förlika, och i den mån organisationen
lyckas med detta sitt arbete kommer
dess inflytande automatiskt att stegras.
Det kan givetvis också ske en liknande
utveckling inom Europarådets
ram.

Man bör emellertid — och därmed
kommer jag till min slutsats — icke
börja med lagstiftningsåtgärderna, alltså
att fastställa formerna. Den vägen

Ang. Sveriges utrikespolitik.

är, såvitt jag kan förstå, felaktig. Därvidlag
kan erinras om att pacificeringcn
på det sociala området, när det gäller
våra inrikespolitiska förhållanden,
ingalunda började med lagstiftning. Man
löste i stället den ena praktiska frågan
efter den andra, ocli sist satte man sig
ned och kodifierade en långvarig utveckling
i lagtext. Det är väl så man får
tanka sig utvecklingen och dess resultat
också, när det gäller de strävanden, som
för närvarande i vissa bestämda avseenden
kännetecknar den internationella
politiken.

Det är, såvitt jag kan förstå, inte någon
tillfällighet, att ingen stormakt i FN,
utom Kina — de nationer som sitter i
säkerhetsrådet — är vän av att avskaffa
vetot i FN-stadgan § 27, i trots av att
därmed ett ständigt orosmoment utan
tvivel kvarstår i denna organisations vardagsliv.
Jag tror likväl, att det är bättre,
att man litar till en ökad vilja att anlita
skiljedom, att man gör mera informella
arrangemang vid sidan av den nuvarande
organisationen av typen »Achesonplanen»
eller den »lilla församlingens»
tillkomst och vad därmed sammanhänger.

Vad jag alltså här velat säga är, att
den federalistiska linjen synes mig vara
mindre givande i de aktuella sammanhangen
än den linje, som jag här kallat
den funktionalistiska. Det senare alternativet
bör vara vårt, och efter vad
utrikesministern anfört — kanske inte
bara i dag — kan man med tillfredsställelse
finna, att det nog står honom
närmare än det andra. I det långa loppet
står detta alternativ inte heller i direkt
motsättning till den federalistiska
uppfattningen. När det kommer till kritan
— och det må vara min fridshälsning
i denna diskussion — är det hela inte så
mycket att gräla om. Det är väl ändå
så, som jag sade i början av detta anförande,
att en långt driven funktionalistisk
utveckling förr eller senare måste
hamna i federalism. Vi är alltså eniga om
målet, men det är vägen dit som vi har
olika meningar om.

Man skall alltså, herr talman, börja i
rätt ända och inte i galen ända. Det

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
kanske blir summan av de olika ståndpunkter,
som jag här redovisat.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag har tyvärr inte varit
i tillfälle att höra mer än en del av debatten
i denna kammare, eftersom jag
varit upptagen också i medkaminaren.
Men jag lyssnade till herr Ewerlöfs anförande.
Jag fäste mig vid att han ansåg,
att jag överbetonat den avspänning,
som man möjligen kan finna i det internationella
läget.

Det är klart att man kan ha olika meningar
om i vilken omfattning det kan
påstås föreligga en avspänning. Faktum
är emellertid, att under en stor del
av förra året var pressen fylld av uppgifter
om vad man kallade »den ryska
fredsoffensiven.» Men det är inte så
mycket detta jag fäster vikt vid, utan
det är det faktum, att det tycks råda en
mycket allmän enighet om att krigsfaran
är mindre. Man kan i det ena landet
efter det andra se, att när det talas om
det nuvarande läget även bland sådana
personer, som säger att den ryska politiken
är oförändrad, har man ändå liksom
accepterat den tankegången, att
krigsfaran är mindre. Man räknar inte
med, såsom man gjorde för ett eller
annat år sedan, att det kan hända någonting
när som helst, utan man har faktiskt
accepterat en sådan ny tankegång och i
viss mån dragit konsekvenser av det.
Jag ser t. ex. nu senast i det engelska
»vitpapperet» om försvaret, att det börjar
med ett påstående om att spänningen
under förra året har minskat.

•lag tror alltså att man inte kan komma
ifrån, att det skett en förändring i
det internationella klimatet, och jag tror
för min del inte att man trots besvikelsen
i fråga om berlinmötets resultat behöver
uppfatta det mötet som en avgörande
händelse och säga sig, att nu är det slut
på förhandlingarna, nu kan man inte
längre vinna någonting på den vägen,
utan vi är tillbaka i de gamla förhållandena.
Det är inte säkert att det förhåller
sig på det sättet, utan det kan

mycket väl tänkas, såsom Churchill betonade
i sitt inlägg i underhuset, att vad
som skett är början till någonting annat
och att man i alla fall kan hoppas på att
komma ett stycke längre på förhandlingsvägen.

Jag tog egentligen ordet för att svara
på en fråga, som herr Mogård framställde
just som jag kom igenom kammarens
dörr. Herr Mogård ville veta,
om jag kunde utlova en riksdagsdebatt
om problemet rörande en revision av
Förenta Nationernas stadgar. Jag vågar
mig nog inte på att begära en särskild
riksdagsdebatt om den saken, men jag
kan ju hänvisa herr Mogård till att han
när som helst kan framställa en interpellation
om det spörsmålet. I så fall är
jag naturligtvis villig att ge en redogörelse
för det. De riksdagsledamöter, som
önskar få till stånd ett meningsutbyte
om den saken, har således möjlighet till
det. Att ha en allmän riksdagsdebatt på
regeringens initiativ är kanske inte heller
så påkallad ur den synpunkten, att
det finns ringa utsikter för att det verkligen
skall bli något resultat av revisionsarbetet.
En revision kan nämligen inte
åstadkommas utan enighet bland säkerhetsrådets
permanenta ledamöter, och
det är inte mycket sannolikt, att en sådan
enhällighet skall kunna åvägabringas
under nästa år, då denna fråga
skall komma upp till närmare behandling.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Det är klart, såsom utrikesministern
säger, att man kan ha
olika omdöme om vad som skall läggas
in i begreppet »avspänning». Jag har
sett saken på det sättet, att vad som tilldrog
sig under förra året mera rörde
sig om tecken på ett annat sätt att umgås,
vari man gärna ville lägga in en
ändrad inställning i politiskt avseende.
Men det verkliga provet har låtit vänta
på sig ända fram till berlinkonferensen.
När nu denna har slutat med negativt
resultat, anser jag, att det är för mycket
att betrakta år 1953 såsom ett historiskt
år med hänsyn till den avspänning, som
därunder inträffat.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Vad är det då som i själva verket har
inträffat? Ryssland har alltjämt en
krigsmakt, som blir större för varje dag
som går. Detta gäller inte bara den
egentliga Sovjetunionen utan även satellitstaterna.
Utrikesministern har själv i
sin framställning betonat att man inte
kan räkna med att målsättningen från
rysk sida blivit ändrad, och denna målsättning
har alltid syftat till världsherravälde.
Om krigsfaran minskat beror
det inte på någon sinnesändring, utan
det är i så fall resultatet av den militära
motvikt, som man i väster har lyckats
skapa i form av Atlantpakt och upprustning
i övrigt och som medfört att
ett visst jämviktstillstånd uppkommit.
Fruktan för den förstörelse, som ett nytt
krig skulle föra med sig, torde också
verka återhållande. Men delta är inte att
betrakta såsom någon avspänning, utan
som en fortsatt uppladdning med de risker
det innebär.

Att det kan ha betydelse att här diskutera
innebörden av begreppet »avspänning»
är klart, därför att ett ställningstagande
till uppkommande frågor
ju kan bli olika allteftersom man anser
att en verklig avspänning inträtt eller
inte. Jag tänker inte minst på vår egen
försvarsfråga. Med utgångspunkt från utrikesministerns
resonemang, skulle det
kunna heta att vi nu kan se ljusare på
läget, att det inte är så farligt längre,
att en avspänning har inträtt och att
krigsfaran har skjutits undan, och så
dra vissa slutsatser av detta. Enligt min
mening skulle ingenting vara felaktigare.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag förstår väl, att herr
Ewerlöf är orolig för att man skall dra
några slutsatser i fråga om försvarsbudgeten
av en uppfattning som säger, att
det råder mindre spänning i det internationella
läget nu än tidigare. Men denna
oro, som jag finner fullt förklarlig
med herr Ewerlöfs utgångspunkter, får
inte hindra att vi erkänner, att det
är faktum, att det speciellt runt om
bland stormakterna säges, att det inte

5 Första kammarens protokoll i95i. Nr 8.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
finns en lika aktuell krigsfara, utan att
den faran har skjutits undan. Jag skalj
inte gå närmare in på alla orsakernå
härtill — jag har antytt några av dem.
Till en del kan de bottna i de nya ryska
signaler som har hörts och som, om vi
summerar ihop dem, i förhållande till
tidigare perioder är märkbara. Till en
del kan de bottna i den ökade upprustningen
från västmakternas sida. Det kan
som sagt vara olika orsaker, men faktum
är att denna uppfattning råder —
det kan man inte gärna bestrida.

Herr BRANTING (s):

Herr talman! Jag vill inte gärna, att
denna debatt skall sluta utan en påminnelse.
Må detta vara ett ord till de öppna
eller förtäckta atlantpaktsvännerna!

En ärad talare slutade nyss sitt anförande
med att säga, att alla demokratiska
stater måste samarbeta till försvar
för den västerländska friheten. Ja, det
är gott och väl! Låt oss göra detta och
då först gemensamt försöka få till stånd
en likvidering av den spanska fascismen!
Jag har i denna debatt velat påminna
om det kalla aktuella faktum, som
den spansk-amerikanska pakten utgör,
och det kalla faktum, att det just i dessa
dagar pågår stora amerikanska vapensändningar
till Franco-Spanien. De herrar,
som här i olika sammanhang för
fram Förenta staterna såsom den starka
försvarsmakten för den västerländska
demokratien, må erinra sig, att det är
Förenta staternas understöd som håller
den fascistiska spanska regimen vid
makt — denna regim, som är en direkt
avläggare av HitleriMussolini-perioden
och som kom till stånd genom ett fruktansvärt
brott mot spanska folket!

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag skulle bara vilja erinra
herr Branting om det faktum, att det
samtidigt är detta USA, som herr Branting
så hårt klandrar, som har möjliggjort
den europeiska kontinentens liv i
självständiga stater efter det andra
världskrigets slut fram till dagens datum.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ang. tredje huvudtitelns anslag till extra utgifter.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 2—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Ang. tredje huvudtitelns anslag till extra
utgifter.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Extra utgifter för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 88 000 kronor.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! När jag begär ordet på
denna punkt är det icke för att framställa
något yrkande, utan endast för att
framhålla några synpunkter.

I den bilaga till statsverkspropositionen,
som avser för flera huvudtitlar
gemensamma frågor, har statsrådet och
chefen för civildepartementet berört
ordningen för bestridande av representationskostnader.
Av den i statsverkspropositionen
intagna redogörelsen framgår
att det finns tre former för bestridande
av representationskostnader inom
statsförvaltningen. Dels förekommer representationsbidrag,
som utan redovisningsskyldighet
utgår till vissa befattningshavare;
dessa bidrag är i allmänhet
reglerade genom avlöningsbestämmelserna.
Dels förekommer att medel
ställs till en myndighets förfogande å
dess omkostnads- eller driftkostnadsstat
eller motsvarande stater; detta gäller huvudsakligen
de affärsdrivande verken
och i viss utsträckning även försvaret.
Dels förekommer att Kungl. Maj:t efter
prövning i varje särskilt fall anvisar medel
till representationskostnader från
anslag till extra utgifter eller andra tillgängliga
medel; detta system användes
för tillfällig representation.

Denna fråga har behandlats av 1949
års reseersättningskommitté, som inte har
ansett att någon större ändring behövde
vidtagas. Statsrådet och chefen för civil -

départementet anser att för utövande av
mera fortlöpande representation erforderliga
medel framdeles bör ställas till
förfogande å vederbörande myndighets
omkostnadsstat eller motsvarande stat
och att för tillfällig representation
Kungl. Maj:t efter prövning i varje särskilt
fall bör anvisa nödigt belopp från
anslag till extra utgifter eller eljest för
ändamålet disponibla medel. Detta innebär
hland annat, framhåller departementschefen,
att från anslag till extra
utgifter i fortsättningen icke bör anvisas
fasta representationsbidrag utan endast
bidrag till täckande av havda kostnader
efter prövning från fall till fall.

Emellertid har hans excellens ministern
för utrikes ärendena föreslagit en
annan ordning när det gäller utrikesdepartementet.
Där skall vissa fasta representationskostnader
bestridas från anslaget
till extra utgifter och icke från
anslaget till tillfälliga representationskostnader.
Jag har, herr talman, självfallet
intet att erinra mot kostnaderna i
och för sig, men jag tycker att det är
litet inkonsekvent att man — om jag
fattat propositionen rätt — skall tillämpa
olika metoder för redovisning på
skilda huvudtitlar.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag kan förstå att herr
Lundgren reagerar mot att det har blivit
litet olikartade former i detta avseende.
Men jag vill bara upplysa om att
riksdagen redan har antagit ett uttalande
i sammanhang med en beträffande
för flera huvudtitlar gemensamma frågor
gjord framställning, där det heter
att undantag från den allmänna regeln
hör »kunna ske i fråga om tredje huvudtitelns
anslag till extra utgifter. I anslutning
härtill torde ministern för utrikes
ärendena i annat sammanhang
denna dag komma att föreslå omföring
av vissa medel från tredje huvudtitelns
anslag till tillfälliga representationskostnader
till samma huvudtitels anslag till
extra utgifter.» Så har alltså nu skett i
överensstämmelse med det redan fattade
beslutet.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 22 och 23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 211 §
utsökningslagen in. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om statens
skadeståndsansvar vid skador, orsakade
av övergång till högertrafik; och

nr 5, i anledning av väckt motion angående
folkomröstning i högertrafikfrågan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om varselplikt vid driftsinskränkning.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för företag att underrätta
arbetsmarknadsorgan om planerade
driftsinskränkningar.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 8
i första kammaren av herr Persson, Helmer,
m. fl. samt nr 15 i andra kammaren
av herr Hagberg i Stockholm m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till lag, som stipulerade
skyldighet för företag att minst
två månader i förväg underrätta arbetsmarknadsorganen
om planerade driftsinskränkningar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hem -

Om varselplikt vid driftsinskränkning.

ställt, att förevarande motioner, I: 8 och
II: 15, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Även om anmälningsskyldigheten
för industriföretag respekteras
bättre sedan 1952 efter debatten i
denna kammare i anledning av interpellationen
om avskedandena vid Suchardfabriken
i Alingsås samt motionen i
andra kammaren om utredning av anmälningsskyldighet
för industriföretag
vid inskränkning av driften, så finns det
nog företag, som ännu inte fullgör denna
skyldighet. Jag syftar då i första
hand på de småföretag, som inte tillhör
Svenska arbetsgivareföreningen eller
Sveriges industriförbund. Dessa småföretag
tillsammans sysselsätter en inte
obetydlig del av arbetarantalet i landet.
Dessutom gäller inte anmälningsskyldigheten
för de stora företagen, om mindre
än tio arbetare berörs. Till detta kommer
även den stora grupp av byggnadsarbetare,
som inte innefattas i överenskommelsen.

Det är således avsevärda grupper av
arbetare, som kan avskedas eller permitteras,
utan att det blir känt av arbetsmarknadsorganen,
och följaktligen
kan beredskapsarbeten ej heller planeras
för dessa.

För närvarande går över 9 000 byggnadsarbetare
arbetslösa, trots bostadsbristen.
Särskilt landskommunerna har
stora svårigheter att lokalt kunna ordna
arbete, och arbetsförmedlingen kan inte
placera de arbetslösa. Jag läste i dagarna
om en kommun, där arbetsförmedlingen,
sedan den placerat så många den
kunde, likväl hade ett 40-tal personer
kvar som saknade arbete och inkomst.
Det enda som denna kommun kunde göra
var att söka få en del sysselsatta med
— utrotning av råttor!

När det ligger till på det sättet, så
måste något göras för att de kommunala
organen skall kunna förbereda sig på
vad som kommer. Tydligt är, att en del
av dessa arbetslösa varit sysselsatta i
småfirmor, som inte iakttagit anmälningsskyldigheten.
Planeringen av så

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Anslag till avlönande av en gymnasistsekreterare hos diakonistyrelsen.

kallade beredskapsarbeten skulle underlättas
betydligt både centralt och lokalt
om en lag ålade varje arbetsgivare att
varsla arbetsmarknadsnämnden två månader
innan större eller mindre inskränkningar
i driften skall företas.

Jag yrkar, herr talman, bifall till yrkandena
i motionerna nr 8 i första
kammaren och 15 i andra kammaren.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Det råder ingen meningskiljaktighet
mellan motionärerna
och utskottet beträffande vikten av detta
spörsmål. Det är ett mycket betydelsefullt
spörsmål, som man oavlåtligen får
lov att ha uppmärksamheten riktad på.

Utskottet har inte ansett sig, med hänsyn
till den utveckling som ägt rum på
frivilllighetens väg, nu böra tillstyrka
en lagstiftning. I den mån man kan lösa
spörsmål av denna och liknande art genom
frivilliga överenskommelser mellan
dem det berör, är det ett smidigare och
bättre sätt än att lagstifta. Men situationen
kan lätt bli sådan, att man i samhällets
intresse genom lagstiftning bör
se till att det blir mera ordnade förhållanden.
Nu räknar utskottet med att arbetsmarknadsstyrelsen,
som har till uppgift
att följa vad som sker på detta område,
i fortsättningen liksom hittills gör
det och att styrelsen, om det skulle visa
sig att de frivilliga överenskommelserna
om varsel inte är till fyllest, vidtar de
åtgärder som kan vara lämpliga. Det
förefaller åtminstone mig som om lagstiftningsfrågan
i ett sådant läge skulle
bli aktuell.

I det läge frågan för närvarande befinner
sig hemställer jag, herr talman,
om bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av väckta motioner angående viss ändring
av bestämmelserna om änkepension
i lagen om folkpensionering, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket;
och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i vattenlagen m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till avlönande av en gymnasistsekreterare
hos diakonistyrelsen.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m. dels ock motioner
som väckts i anledning av propositionen.

Genom en den 15 januari 1954 dagtecknad
proposition nr 57, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden, föreslagit riksdagen
att med bifall till under särskilda punkter
upptagna förslag medgiva,

1. att till ärkebiskopen finge från och
med den 1 juli 1954 tills vidare ur kyrkofonden
utgå biträdesersättning, som
avsåges i 29 § 7 mom. prästlönereglementet,
med högst 8 500 kronor för år;

2. att från och med den 1 juli 1954
tills vidare enahanda bidrag ur kyrkofonden,
som nu finge utgå till avlönande
av vissa av diakonistyrelsens sekreterare,
enligt Kungl. Maj :ts beprövande även
måtte få utgå till avlönande av en hos
diakonistyrelsen anställd gymnasistsekreterare; -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Anslag till avlönande av en gymnasistsekreterare hos diakonistyrelsen.

3. att enligt Kungl. Maj:ts beprövande
bidrag ur kyrkofonden finge från och
med den 1 juli 1954 tills vidare utgå till
avlöningen av föreståndarna för diakonianstalterna,
lekmannaskolan i Sigtuna
och Stockholms stadsmission med ett årligt
belopp av 2 000 kronor för var och
en av nämnda befattningshavare;

4. att Ulrika Eleonora svenska församling
i London befriades från skyldigheten
att för åren 1952—1954 till kyrkofonden
inbetala det årliga belopp av 660
pund sterling, varmed församlingen eljest
hade att bidraga till den ur kyrkofonden
utgående avlöningen till församlingens
kyrkoherde; samt

5. att det jämlikt 6 § andra stycket 9
lagen om kyrkofond tills vidare med
högst 50 000 kronor för budgetår utgående
anslaget till extra utgifter finge för
budgetåret 1954/55 tillfälligt höjas med
20 000 kronor för beviljande av ett bidrag
å sistnämnda belopp till Lutherska
världsförbundets svenska sektion för bestridande
av dess medlemsavgift till förbundet.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta likalydande
motioner, nämligen nr 395 i första
kammaren av herr Thun, Edvin, och
nr 505 i andra kammaren av fru Eriksson
i Stockholm m. fl.

I motionerna hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag
om avlönings- och resebidrag ur kyrkofonden
till en gymnasistsekreterare.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag å motionerna
1:395 och 11:505, bifalla förevarande
proposition.

Reservation hade anmälts av herr
Persson i Appuna, som ansett, att utskottets
yttrande, såvitt avsåge punkten
2 i propositionen, bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 395 och II:
505 måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag

under punkt 2 i förevarande proposition.

Herr THUN, EDVIN (s):

Herr talman! När undertecknad tillsammans
med några kamrater i andra
kammaren motionsvis yrkade avslag på
departementschefens i proposition nr 57
framlagda förslag om att ett årligt anslag
på cirka 9 500 kronor skulle ställas till
diakonistyrelsens förfogande till bestridande
av lönekostnader för en gymnasistsekreterare,
så gjorde vi det med rätt
stora förhoppningar. Motionärerna tänkte
sig, att vederbörande utskott skulle
ta hänsyn till de av dem anförda synpunkterna.
Tyvärr har våra förhoppningar
kommit på skam. Tredje lagutskottet
har — visserligen på ett gentemot
motionärerna mycket hänsynsfullt
sätt — konstaterat att det inte varit
möjligt att biträda deras synpunkt. I sin
motivering hänvisar utskottet bland annat
till att gymnasistsekreterarens verksamhet
till sin art nära överensstämmer
med de uppgifter inom ungdomsvården,
vilka speciellt åvilar stiftsadjunkterna.
Detta skulle, om jag förstår utskottet rätt,
vara motivering nog för ett konstaterande
av att motionärernas invändning mot
anslaget i fråga saknade allt fog. Men
med detta resonemang har man dock
inte klarat av de i motionen framförda
synpunkterna. Där framhålles bland annat
följande: att överlåta en del av kristendomslektionerna
i gymnasiet med den
starkt begränsade tiden för ämnet på
yngre teologer från diakonistyrelsen kan
inte vara ett plus för undervisningen,
och en sådan önskan torde aldrig ha uttryckts
från kristendomslärarna själva
inom gymnasierna. Ej heller är det särskilt
lyckligt med hänsyn till kravet på
objektivitet och släppa in resetalare, som
man väl ändå får säga att sådana här
tillfälliga besökare och föredragshållare
i kristendom får betraktas som. Gymnasierna
ligger i tätorter, där det inte är
så synnerligen svårt att få kristendomslärare
med fullgoda kvalifikationer, som
ger garantier för att kristendomen i den
mån den behöver delges gymnasieungdomen
kan meddelas den på ett objek -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Anslag till avlönande av en gymnasistsekreterare hos diakonistyrelsen.

tivt sätt. Det är ju i allmänhet så att gymnasistsekreteraren
inte får tillfälle att
alltför ofta besöka respektive gymnasier,
varför han väl i de flesta fall kommer
som en främling till ungdomarna,
när han skall tala till dem.

Ur dessa synpunkter sett är väl den
uppgift han skall utföra fullständigt meningslös.
Jag tycker nog att det är lämpligt,
att skolmyndigheterna själva på respektive
orter bör få lösa sina problem
då det gäller kristendomsundervisningen
och med den sammanhängande frågor.
Detta tror jag är lyckligare, och i
dagens situation kan det väl knappast
vara lämpligt eller önskvärt att man offrar
pengar så här vid sidan om. Jag
tycker nog att det hela bör läggas upp på
det sättet, att skolundervisningen och vad
till den hör inte på något sätt bör sammanblandas
med diakonistyrelsens verksamhet.
Det bör finnas en klar skiljegräns,
och om jag inte missminner mig
alltför mycket pågår vissa utredningar
om att sådana sammanblandningar över
huvud taget inte skall komma i fråga,
utan det skall vara klarare skiljegränser
än tidigare.

Jag nämnde nyss att detta kanske inte
spelar så stor roll i detta fall, ty detta innebär
ju inte en direkt utgift för staten,
utan man skall ta pengarna ur kyrkofonden.
Det låter ju väldigt lockande i
och för sig att inte behöva förorsaka
statsverket någon direkt utgift -— här är
det alltså fråga om medel som inte får
sammanblandas med andra medel som
statskontoret har under sitt ansvar. Men
om man ser på kyrkofondens relativt
långa historia kan man väl ändå konstatera,
att fonden i stort sett har skapats
av kommunala medel; de statliga
medlen i fonden är inte så synnerligen
stora utan det är mest kommunernas
pengar som kommit dit undan för undan.
Betydande belopp tillskjutes genom
de allmänna kyrkoavgifterna i dag. Det
är ju den stora summan som tillföres
kyrkofonden, och sedermera fördelas
medlen för olika kyrkliga ändamål.

Nu har man efter hand behagat vidga
området för bidrag till verksamheter av
olika slag, som kan karakteriseras som

kyrkliga. Det anslag det här gäller, som
ju i och för sig är relativt blygsamt, har
departementschefen, efter vad jag kan
förstå, förutsatt bli av tämligen tillfälligt
slag. Men i och med att man ger ett anslag
till en viss tjänst binder man sig
troligen därvid för lång tid eller för
all framtid. Jag anser, att eftersom diakonistyrelsen
har gett sig in på detta
utan att på något sätt ha klargjort de
ekonomiska konsekvenserna för sig, bör
den tills vidare få ta ansvaret. På den
punkten har utskottet varit relativt sympatiskt
stämt mot motionärerna, men jag
tror att sympatierna och hänsynen ändå
har varit större mot departementschefen.
Man ser ju klart att utskottet inte
har velat gå på motionärernas synpunkter.

Utskottet säger bland annat: »Däremot
inger upplysningarna om diakonistyrelsens
ekonomi utskottet större betänkligheter.
Det förefaller som om styrelsen
icke tillräckligt beaktat nödvändigheten
av att begränsa sin verksamhet efter vad
styrelsens ekonomiska resurser medger.
Utskottet anser i likhet med statskontoret
det ofrånkomligt, att den ekonomiska
ram, inom vilken styrelsens organisation
måste hållas, fastställes. Skäl
talar onekligen för statskontorets och
motionärernas ståndpunkt att avvakta
resultatet av den av styrelsen enligt uppgift
igångsatta utredningen rörande styrelsens
ekonomi och organisation, innan
ifrågavarande bidrag beviljas.» Sedan
har utskottet med hänsyn till den långa
tid under vilken gymnasistsekreteraren
varit i verksamhet och till det behov
som föreligger här att ekonomiskt stödja
diakonistyrelsen ansett sig böra tillstyrka
att pengar beviljas.

Man kan ju säga att det inte ligger
alltför mycket logik i detta. Om en verksamhet,
som inte har haft några som
helst garantier från statsmakternas sida
om ekonomiskt stöd, skulle misslyckas
med sin ekonomi så skall man ge den
en klar uppmuntran! Man säger: För att
ni har hoppat på en sak så får ni pengar
här, var så god! Det är ju inte självklart
att detta skall ske. Personligen reagerar
jag alltid mot resonemanget att

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Anslag till avlönande av en gymnasistsekreterare hos diakonistyrelsen.

pengar skall beviljas när man har konstaterat,
att en viss myndighet har hoppat
på saker, som den inte själv kan ekonomiskt
klara i fortsättningen. Detta är
faktiskt inte roligt. Bara detta borde ha
utgjort ett motiv för att låta diakonistyrelsen
lugna sig med denna sak tills
man hade fått en fullständig utredning
och klara besked.

Jag utgår från att inte hela diakonistyrelsens
verksamhet kan finansieras
av de medel styrelsen nu har. Efter vad
jag förstår har den ett betydande antal
tjänstemän som inte fått sina pensionsfrågor
ordnade. Då är det naturligtvis
synnerligen angeläget att se till att de
blir ordnade, och därvid kanske man
tycker att kyrkofonden kan vara bra att
ha. Detta har jag velat säga i förbifarten.

Det finns inte anledning att närmare
ge sig in på detta problem, ty jag förstår,
att frågan är klar i förväg, och
dessutom gäller det ju inte någon större
ekonomisk fråga. Jag betraktar ändå
detta som en stor principiell fråga, och
då tänker jag bland annat på diakonistyrelsens
inblandning i skolundervisningen.
Jag tänker också på det oriktiga
i att man bara sätter i gång en verksamhet,
och när det sedan inte går längre
tycker man att det bara behövs att
komma och begära pengar.

I anledning av det anförda ber jag
med hänvisning till motionerna nr 395 i
första kammaren och 505 i andra kammaren
att få yrka bifall till den av herr
Persson i Appuna avgivna reservationen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag kan instämma med
herr Thun i att det inte kan betraktas
såsom självklart, att anslag ur kyrkofonden
skall utgå till denna gymnasistsekreterare.
Därför har vi också i tredje lagutskottet
ägnat ganska betydande tid åt
överläggningen om denna fråga. Motionärerna
har anfört flera olika motiv för
sitt avslagsyrkande, och dessa har också
kommit fram nu i herr Thuns anförande.
Vad först beträffar frågan om upp -

giftens art vill jag säga, att efter de upplysningar,
som utskottet bär kunnat inhämta,
överensstämmer den verksamhet,
som gymnasistsekreteraren har haft att
ägna sig åt, mycket nära med de uppgifter
inom ungdomsvården, som åvilar
stiftsadjunkterna. Det är sålunda en
verksamhet som mycket väl kan rubriceras
som likvärdig i detta avseende
med den, som stiftsadjunkterna utför.

Vidare säger motionärerna, att det
inte finns någon anledning till att det,
såsom herr Thun nu uttyckte det, skall
komma en främling, en resetalare, och
biträda vid undervisningen i kristendom.
Därom kan man naturligtvis ha
olika meningar, men såsom framhållits
i utskottets utlåtande bär en gymnasistsekreterare
varit anställd ända sedan
början av detta århundrade — jag tror
det är sedan 1904—1905 — och medel
härtill har bland annat lämnats av gymnasiströrelsen.
Vi har därför inom utskottet
menat, att här föreligger en verksamhet,
som alldeles givet har fyllt ett
behov. Det är en av anledningarna till
att vi inom utskottet ansett oss böra ta
en positiv ställning till denna fråga.

Det har sagts att en gymnasistsekreterare
skulle kunna inverka störande på
undervisningen. Vi har emellertid även
inhämtat vad skolöverstyrelsen har sagt
i denna fråga. Skolöverstyrelsen har inte
haft något att invända mot förslaget. Jag
förutsätter att om det verkligen varit
fråga om en för undervisningen störande
verksamhet, skulle skolöverstyrelsen
ha sagt ifrån.

Det sista och enligt utskottets mening
viktigaste motiv, som motionärerna har
anfört, är det om den ekonomiska situationen
för diakonistyrelsen. Denna har
ju på senare år måst anlita ganska betydande
belopp ur olika fonder. Vi har
inom utskottet framhållit, att det är angeläget,
att den ekonomiska ställningen
noga undersöks och att man tar väl reda
på, hur man i framtiden skall ordna sina
ekonomiska engagemang.

Vi har inom utskottet sagt oss, att
det visserligen finns skäl som kan tala
för motionärernas uppfattning i detta
hänseende, men vi menar i alla fall, att

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Anslag till avlönande av en gymnasistsekreterare hos diakonistyrelsen.

med hänsyn till den långa tid, som gymnasistsekreterare
redan varit anställda,
och till den omständigheten att vederbörande
uppenbarligen har fyllt ett behov,
har vi inte velat motsätta oss det
förslag, som har framlagts i Kungl.
Maj:ts proposition.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte säga många
ord i denna sak. Det har vid andra tillfällen
varit framme propåer om särskilda
anslag till viss andlig vård ibland
den studerande ungdomen, antingen —
som i detta fall — bland gymnasister eller
bland studenter vid våra högskolor.
Jag har mycket svårt att förstå att just
denna kategori ungdom har större behov
av andlig vård än andra kategorier.
Vi har ju stora mängder ungdom som,
om man så anser det nödvändigt, behöver
påverkas i den riktning som diakonistyrelsen
arbetar för, men som man
aldrig, vad jag vet, begärt några anslag
till.

I diakonistyrelsens redogörelse för
vad denne gymnasistsekreterare åstadkommit
står det, att han hållit 47 morgonböner
och 39 lektionsföredrag. Jag
vet inte vad som menas med »lektionsföredrag»,
men jag förmodar det är vanliga
kristendomslektioner han har hållit.
Man måste förutsätta att en sådan
gymnasistsekreterare, utskickad av diakonistyrelsen,
har som sin särskilda
uppgift att söka ge gymnasisterna impulser
—- för att uttrycka det lindrigt
— till en viss livsåskådning. Jag undrar
mycket hur det då går med det i olika
sammanhang här i kammaren starkt hävdade
kravet på objektivitet, som bör vara
rådande när det gäller kristendomsundervisningen.

Herr Osvald sade, att denna verksamhet
inte har inverkat störande på undervisningen,
och det tar jag för alldeles
givet. Men det har kanske tagit en del
av elevernas fritid eller varför inte
t. o. m. deras lektionstid, som de kanske
hade velat och kunnat använda på annat
sätt.

Herr talman! Jag bär ingenting mer
att tillägga och ber bara få instämma i
herr Thuns yrkande.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! När jag för min del har
gått in för att diakonistyrelsen borde ha
bidrag till denna sekreterare lika väl som
till fyra andra, som den tidigare har sådant
bidrag till, har det varit därför att
jag har menat, att verksamheten som sådan
var förtjänt av bidrag och att diakonistyrelsen
hade svårt att själv klara
upp det hela. Det är hälften av lönen
till dessa sekreterare, som styrelsen får
i bidrag.

Diakonistyrelsen är inte den första enskilda
organisation som har behövt anlita
staten för hjälp under senare tid.
Man har tvärtom överallt kunnat konstatera
att lönekostnader och andra kostnader
för att uppehålla en verksamhet,
som enskilda tidigare orkat med, numera
har blivit så stora att de inte helt kan
bära dem längre. När riksdagen för en
del år sedan därför beslöt att ge diakonistyrelsen
bidrag till vissa sekreterares
avlöning — det gällde församlingssekreteraren,
förste och andra ungdomssekreterarna
samt skol- och seminaristsekreteraren
— var detta säkerligen mycket
motiverat.

Den gymnasistsekreterare, som diakonistyrelsen
under senare år har haft anställd,
fanns inte då, ty då orkade en
ännu svagare enskild organisation med
att uppehålla gymnasistsekreterarebefattningen,
nämligen Sveriges kristliga gymnasiströrelse.
Att denna organisation inte
kan detta för närvarande förstår var och
en, och när diakonistyrelsen då har trätt
in, så menar jag att den har gjort en
god gärning.

Om man jämför denne sekreterares arbete
med de andra sekreterarnas, som
är anställda av diakonistyrelsen och för
vilka styrelsen har fått bidrag, finner
man att hans arbete ligger väl i linje
med de andras. Jag kan inte finna någon
anledning att anmärka på att gymnasistsekreteraren
har hållit vissa lektionsföredrag,
som de kallas. Det framgår ju tyd -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Anslag till avlönande av en gymnasistsekreterare hos diakonistyrelsen.

ligt att detta ingalunda är det väsentliga
i hans arbete. Jag har uppfattat det på
så sätt, att han står Sveriges kristliga
gymnasiströrelse till tjänst i all den utsträckning
som är möjlig. Jämsides med
att han besöker olika gymnasieorter deltar
han i själva gymnasiets arbete med
sådant som ledningen för läroverket och
kristendomslärarna därstädes anser vara
lämpligt.

Jag tror att det här har skett en avvägning,
som ingen kan rikta någon egentlig
kritik emot. Våra gymnasister är enligt
min mening så pass självständiga individer,
att någon skadlig påverkan genom
denna gymnasistsekreterares verksamhet
absolut inte kan konstateras.
Emellertid måste man anse att inte bara
de som är emot en kristlig påverkan,
utan även de som anser att en dylik bör
få lov att förekomma, skall ha rätt att
arbeta i våra skolor. Såvitt jag förstår
har denna påverkan inte på något sätt
gått till överdrift. Jag är övertygad om
att gymnasistsekreteraren huvudsakligen
har koncentrerat sitt arbete på de grupper
av gymnasister, som vill träda i närmare
kontakt med kristendomen ur
kyrklig synpunkt.

Jag kan inte finna annat än att det
skulle vara olyckligt om diakonistyrelsen
tvingades lägga ned denna verksamhet.
Jag menar därför, att när verksamheten
ligger i linje med diakonistyrelsens
övriga bidragsberättigade verksamhet
är det inte mer än i sin ordning, att
diakonistyrelsen också får det ganska
blygsamma bidrag, som här föreslås till
ifrågavarande verksamhet.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Fru Sjöström-Bengtsson
ställde frågan varför gymnasisterna mer
än annan ungdom skulle vara i behov av
den undervisning, som gymnasistsekreteraren
skulle kunna lämna. Jag vill bara
i anslutning till vad statsrådet nämnde
ännu en gång framhålla, att diakonistyrelsen
också har en skol- och seminaristsekreterare,
som bedriver motsvarande
verksamhet.

Det finns heller inte, såvitt jag förstår,

6 Första kammarens protokoll 195A. Nr 8.

någon anledning att ifrågasätta, att en
gymnasistsekreterare skulle vara mindre
objektiv i sin verksamhet än t. ex. en
kristendomslärare. Hade man bär kunnat
märka något ofördelaktigt inflytande
på skolundervisningen i gymnasierna
skulle, det tar jag för givet, skolöverstyrelsen
ha sagt ifrån, men skolöverstyrelsen
bär givit sin tillstyrkan till förslaget.

Herr THUN, EDVIN, (s):

Herr talman! Departementschefen
framhåller att det skulle vara olyckligt
att nu dra in tjänsten i fråga, när den
har funnits så länge och det, efter vad
som framgått, inte har blivit några skadliga
verkningar av den, utan snarare
motsatsen. Vi lever emellertid i den situationen
och under de förhållandena,
att vi får tänka på att skära ned våra utgifter
på alla de områden, där det rimligtvis
är möjligt. Här kan man väl ändå
konstatera — åtminstone kan jag inte
värja mig för den tanken — att det föreligger
en viss överorganisation. Vi har i
våra gymnasier kristendomsundervisningen
fullt tillgodosedd. Skall man under
dessa förhållanden behöva avlöna
speciella sekreterare, vilka som komplement
till denna kristendomsundervisning
skall resa omkring till respektive orter?
Jag betraktar det som ett slags överorganisation.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag vill bara ge ett kort
genmäle till herr Osvald. Då det finns
stiftsadjunkter, så borde dessa kunna
räcka till även för gymnasisterna och
den övriga studerande ungdomen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! De gör inte det!

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Interpellation ang. utförsäljningspriserna

föranleddes av ett godkännande av den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Thun, Edvin, begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes av
ett godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande nr
C, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 3, över motion om införande av deklarationsplikt
rörande sammansättningen
av vissa färger och lösningsmedel;

nr 4, över motion angående åtgärder
för begränsande av skadeverkningarna
av pyrotekniska leksaker m. m.; och
nr 5, över motion om utredning angående
förläggande av idrottsutövning
till söckendagar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

å bilar.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 102, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 18 bifölles även av andra
kammaren.

Herr ARRHÉN (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 151, 152, 153 och 154 måtte med
hänsyn till ärendenas omfattning utsträckas
till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från propositionernas
avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Interpellation ang. utförsäljningspriserna
å bilar.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf), som
yttrade:

Herr talman! Förhållandena på den
svenska bilmarknaden har på senare tid
tilldragit sig åtskillig uppmärksamhet.
Trots att prissänkningar företagits, dels
på grund av bilaccisens bortfall och dels
på grund av sänkning av importörernas
förtjänstmarginaler är många bilar väsentligt
dyrare i Sverige än i utlandet.
I Danmark exempelvis kan man köpa
bilar av vissa märken till ett pris, som
ligger omkring 20 procent lägre än i
Sverige, om man gör en direkt jämförelse
mellan utförsäljningspriserna —
den danska omsättningsskatten är då
icke medräknad, eftersom den utgör en
statlig pålaga, som inte har med utförsäljningspriset
att göra. En i Sverige tillverkad
bil kostar nu (vid försäljning i
Skåne) 9 075 kr. men priset på samma
vagn i Danmark, omräknat i svenska
kronor, stannar vid 7 432 kr., alltså 1 642
kr. lägre. Det kan nämnas att ifrågavarande
bilmärke på ett uppseendeväckan -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Interpellation ang. utförsäljningspriserna å bilar.

de sätt sänkte sitt utförsäljningspris —
åtskilligt över 1 000 kr. — i fjol höstas
utöver den sänkning av priset, som bilaecisens
bortfall medförde. Uppenbarligen
har priset på denna vagn under en
längre tid legat för högt.

Med hänsyn till de här anförda exemplen
har man anledning att allvarligt
fråga sig, om icke de svenska bilköparna
får betala ett alltför högt pris för de
vagnar de förvärvar, i varje fall för
bilar av vissa märken. Det förefaller som
om det rabattsystem, som tillämpas inom
bilhandeln, icke skulle vara sunt. Rabatterna
torde i många fall vara för höga.
En jämförelse med danska förhållanden
ger stöd för denna uppfattning. Medan
generalagenten i Danmark för ett mycket
sålt europeiskt bilmärke enligt uppgift
arbetar med en rabatt på 15 procent,
har hans svenske kollega icke mindre
än 337j procent att röra sig med. Konkurrensen
mellan bilmärkena börjar
hårdna och för att få sälja bilar lämnar
bilfirmorna tydligen höga rabatter, högre
ju mera svårsåld vagnen är. Gäller det
affärer, då en gammal vagn lämnas i utbyte,
kan den gamla vagnen övervärderas
eller också betalas den med rätt
marknadspris, medan smygrabatt lämnas
på den nya vagnens utförsäljningspris.
Att ett dylikt system tillämpas torde uppenbarligen
möjliggöras därigenom att
förtjänstmöjligheterna vid försäljning är
alltför stora. Det torde också förhålla
sig så, att icke alla bilköpare kommer i
åtnjutande av dylika smygrabatter. Gentemot
nya kunder torde vissa bilfirmor
för en bvtesvagn betala endast i underkant
av vagnens värde på den allmänna
marknaden, vilket ger firmorna desto
större förtjänster. Som en förklaring till
de höga bilpriserna framhålles ibland
från bilhandlarhåll, att de måste ha stora
vinstmöjligheter för att täcka de risker,
som kan uppstå därigenom att de
måste ta svårsålda begagnade bilar i
utbyte mot nya. Detta är emellertid en
sanning med modifikation, emedan vid
vissa affärstransaktioner de gamla bilarna
icke överbetalas vid bytet. I andra
fall är det emellertid uppenbart att så
sker.

I vilket fall som helst kan icke ett
rabattsystem kallas sunt, som ibland tilllåter
lämnande av stora smygrabatter
och ibland medger mycket stora förtjänster
vid försäljning av nya bilar. Det är
uppenbart att förtjänstmöjligheterna icke
är riktigt avvägda. Om förtjänsterna
sänktes i de fall, då de är för höga,
skulle bilhandeln bli sundare och priserna
på både nya och begagnade bilar
bättre anpassas efter de verkliga marknadsförhållandena.
I fråga om flera bilmärken
skulle säkerligen en dylik sanering
av bilhandeln innebära sänkta priser
för köparna och sannolikt en icke
oväsentlig sänkning.

Man har anledning att fråga sig, varför
icke priskontrollnämnden ägnat de
här berörda frågorna större uppmärksamhet.
Med hänsyn till den prissänkning
på ett svenskt bilmärke, som skedde
i höstas och som jag inledningsvis berörde,
ligger det nära till hands att anta,
att köpare såväl av bilar av detta märke
som av andra märken betalat överpriser
för sina vagnar.

Med anledning av vad som sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få framställa följande
frågor:

Anser statsrådet att utförsäljningspriserna
på bilar i Sverige är riktigt avvägda? Om

så icke är fallet, är statsrådet villig
att vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma
en effektivare kontroll av dessa
priser?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 412, av herr Herlitz, i anledning av
Kung], Maj:ts proposition angående polispersonalens
avlöningsförmåner m. m.;

nr 413, av herr Bergh, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av
2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. förordningen

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

den 21 juni 1922 (nr 277) angående
postsparbanken;

nr 414, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 26 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om
fortsatt giltighet av samma lag, m. m.;
samt

nr 415, av herr Norling och herr Persson,
Ola, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angåen -

de ändrad lydelse av 26 § lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.24.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

54071S