Tisdagen den 2 maj Sid (Riksdagens protokoll 1967:24)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

Nr 24

FÖRSTA KAMMAREN

1967

2—3 maj

Debatter m. in.

Tisdagen den 2 maj Sid.

Svar på interpellation av herr Fälldin ang. ombudskostnader vid
frivillig uppgörelse om överlåtelse av mark för naturvårdsändamål
...................................................... 3

Meddelande ang. enkel fråga av herr Isacson om införsel under
sommarmånaderna av kött från Danmark .................. 9

Onsdagen den 3 maj

Svar på enkla frågor:

av herr Eriksson, Karl-Erik, ang. nedläggningar av företag till

följd av investeringsavgiften ............................ 10

av herr Svanström ang. straffrättsligt ansvar för apotekstekniker 12

Utbildning av journalister.................................... 14

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet ........ 19

Om en allmän grupplivförsäkring in. m....................... 29

Ungdomsvården ............................................ 36

De kristna värdenas betydelse för en förebyggande ungdomsvård 42

Interpellation av herr Eskilsson ang. den s. k. normaluppskattningen
för ecklesiastika löneboställen ...................... 52

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Brun din ang. viss trafiktäthet som villkor för koncession
åt SAS på inrikes flygtrafik ........................ 53

av herr Nyman ang. särskild upplysningsverksamhet för utlänningar,
bosatta i Sverige, inför övergången till högertrafik . . 53

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 21

Nr 24

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 3 maj Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, om normalisering av förbindelserna
mellan Sverige och Tyska Demokratiska Republiken .. 13

Statsutskottets utlåtande nr 85, ang. anslag till civilförsvaret .... 14

— nr 86, ang. ökad utbildning av journalister m. m........... 14

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet........................ 19

— nr 41, om befrielse från bensinskatt och differentiering av

skatt på bensin och olja .................................. 28

Bankoutskottets utlåtande nr 20, om pension åt vissa f. d. tjänstemän
hos riksdagen ...................................... 28

Andra lagutskottets utlåtande nr 42, ang. ändring i familjebidragsförordningen
............................................ 28

— nr 44, om en allmän grupplivförsäkring m. m............... 29

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 25, ang. ungdomsvården
.................................................. 36

■— nr 26, ang. ungdomsvården .............................. 42

Tisdagen den 2 maj 1967

Nr 24

Tisdagen den 2 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 21
nästlidne april.

Upplästes en till kammaren inkommen
skrivelse av följande lydelse:

Till riksdagens första kammare

På grund av ökade arbetsuppgifter
anhåller jag att bli befriad från uppdraget
att vara suppleant i styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor.

Stockholm den 28 april 1967

Olle Dcihlén

På särskilda propositioner biföll kammaren
berörda anhållan samt beslöt, att
vederbörligt val skulle i föreskriven
ordning anställas.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 166, till Konungen i anledning
av väckta motioner om beaktande i
rättsliga sammanhang av utlännings
språksvårigheter.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om antidumping- och utjämningstull,
m. m.; samt

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

Ang. ©mbudskostnader vid frivillig uppgörelse
om överlåtelse av mark för naturvårdsändamål Herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Fälldins interpellation angående ombudskostnader
vid frivillig uppgörelse
om överlåtelse av mark för naturvårdsändamål,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Fälldin har frågat
mig dels om jag för framtiden avser att
upprätthålla principen att ombudskostnader
vid fall av frivillig överenskommelse
i naturvårdsärende skall bäras
av markägaren, dels — om så är fallet
— om jag anser att viljan till frivillig
uppgörelse kommer att minskas från
markägarnas sida och om en sådan utveckling
kommer att skada naturvårdsfrågornas
lösning.

Någon bestämmelse om markägares
ombudskostnader vid frivillig överenskommelse
finns inte i naturvårdslagen.
I propositionen med förslag till naturvårdslag
underströk jag vikten av att
uppkommande ersättningsfrågor i
största möjliga utsträckning löstes förhandlingsvägen.
Denna uppfattning hyser
jag alltjämt.

Anlitande av ombud och kostnaderna
härför är i första hand en fråga för
säljaren. Huruvida sådana kostnader
bör beaktas kan enligt min mening inte
bedömas generellt utan måste bero
på omständigheterna i varje enskilt fall.
Avgörande för köparen—staten bör vara
om den totala kostnaden står i rimligt
förhållande till fördelarna från natur
vårdssynpunkt av fastighetsförvärvet.

Jag tror inte att en tillämpning efter
dessa riktlinjer kommer att minska

4 Nr 24 Tisdagen den 2 maj 1967

Ang. ombudskostnader vid frivillig uppgörelse om överlåtelse av mark för natur’
vårdsändamål

markägarnas benägenhet för frivilliga
överenskommelser.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag ber först att få uttala
ett tack till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet för svaret
på min interpellation.

Jag vill säga, att jag finner det anmärkningsvärt
att den högste ansvarige
för naturvården här kan tillåta sig att
behandla en för dennas framtida utveckling
så viktig frågeställning på ett
— förlåt att jag säger det — så lättvindigt
sätt. Alla som arbetar med dessa
frågor framhåller att ersättningsspörsmålen
i naturvårdssammanhang är
komplicerade. Oavsett om det gäller att
lämna ersättning för någon form av
begränsning av ägarens — eller med
ägaren jämställds — nyttjanderätt eller
om det gäller försäljning av en del av
en fastighet föreligger odiskutabelt svåra
värderingsfrågor.

Yad innebär t. ex. begränsning av
avverkningsrätt, dikningsförbud, förbud
mot jakt och fiske i ekonomiskt
avseende för den som drabbas härav?
Eller hur påverkas fastighetens restvärde
genom en avstyckning av ett
markområde av en viss storlek?

Jag tillåter mig att anta att inte ens
jordbruksministern är beredd att utan
anlitande av sakkunnigt biträde försöka
fastställa det objektiva värdet i
sådana fall. Än mindre kan man då begära
att fastighetsägare i allmänhet
utan medverkan av sakkunnigt biträde
skulle vara i stånd att seriöst diskutera
dessa ersättningsfrågor.

Men hela denna problematik avvisar
jordbruksministern i svaret med följande
ord: »Anlitande av ombud och
kostnaderna härför är i första hand en
fråga för säljaren. Huruvida sådana
kostnader bör beaktas kan enligt min
mening inte bedömas generellt utan
måste bero på omständigheterna i varje
enskilt fall.»

Yi får dock inte glömma att säljaren

befinner sig i en uttalad tvångssituation,
eftersom redan det interimistiska
förbudet — som dessutom kan förlängas
— innebär intrång och begränsning
av nyttjanderätten. Säljaren kan naturligtvis
avvakta ett definitivt förbud och
stämma kronan. Det är då, såsom jag
anfört i min interpellation, reglerna i
36 § naturvårdslagen som blir tillämpliga.
I detta läge är säljaren eller markägaren
garanterad rätt till ersättning
för rimliga ombudskostnader.

Säljaren eller markägaren kan naturligtvis
också använda en annan metod.
Han kan begära dispens från de
förbud som de interimistiska bestämmelserna
innehåller. Får han nej på
dessa dispensansökningar, kan han ta
ut stämning för att få ersättning.

Jordbruksministerns attityd kan jämföras
med justitieminister Klings inställning
i hithörande frågor. I proposition
nr 73/1966 angående ändring av
expropriationslagen har justitieminister
Kling refererat expropriationsutredningen
på följande sätt: »Det har
i vårt land alltid ansetts självklart att
den som blir utsatt för ett tvångsmässigt
ingripande av expropriationskaraktär
skall få ut sin ersättning ograverad
och inte behöva vidkännas några
utgifter för att få sin rätt. Denna
grundsats bör enligt utredningens mening
gälla oavsett om parternas uppfattning
i ersättningsfrågan i stort sett
sammanfaller eller om meningsskiljaktigheter
råder mellan dem och expropriationen
därför ger upphov till en
mer eller mindre kostsam process.»

Statsrådet Kling gjorde vidare ett uttalande
om detta i departementschefens
yttrande i samma proposition. Frågan
gällde därvid, att rätt inte skulle medges
att föra talan ända upp till högsta
instans och att säljaren därvid alltid
skulle vara garanterad fri rättegång.
Tyngdpunkten i processen skulle i
stället förläggas till första instans. Det
hade klart uttalats, att man skulle försöka
behandla varje seriös begäran om

Nr 24

Tisdagen den 2 maj 1967

Ang. ombudskostnader vid frivillig uppgörelse om överlåtelse av mark för natur -

en undersökning för att söka få fram
det objektiva värdet i första instans.
Statsrådet Kling framhöll följande:
»Jag anser också att en reform bör göras
men denna bör ske med varsamhet
och under beaktande av de grundsatser
som präglar svensk rätts inställning
till tvångsavhändelser över huvud.
»

Man kan mot denna bakgrund fråga,
vad det är som gör att jordbruksministern
inte ansluter sig till denna grundsats.
Ansvariga departementschefer för
andra områden har ju gjort det, vilket
framgår av den praxis som har utvecklats
i fråga om t. ex. vägbyggande, vattenkraftutbyggnad
o. s. v.

Den egendomligaste meningen i svaret
är väl ändå den som lyder: »Avgörande
för köparen—staten bör vara om
den totala kostnaden står i rimligt förhållande
till fördelarna från naturvårdssynpunkt
av fastighetsförvärvet.»

•lag förstår inte att denna deklaration,
som jag ur andra synpukter kan
ansluta mig till, egentligen hör hemma
i detta sammanhang. Säljarens rätt ■—
enligt av regering och riksdag godtagna
grundsatser — kan ju inte göras beroende
av om ett naturvårdsområdes
värde ur skilda och vida naturvårdssynpunkter
skall anses svara mot den
köpeskilling eller den ersättning, som
parterna eller domstol försökt att så
objektivt som möjligt fastställa.

Till sist vill jag anmäla att min bedömning
beträffande den framtida utvecklingen
inte sammanfaller med
jordbruksministerns — mot den här
tecknade bakgrunden. Skall vi slippa
ifrån en utveckling, som innebär att
domstolarna överhopas av ersättningsmål
enligt naturvårdslagen, krävs det
att såväl markägarna som de myndigheter
på olika nivåer som har att handlägga
dessa frågor i fortsättningen inte
skall vara beroende av en från-fall-tillfall-prövning
i departementet av säljarens
eller markägarens nödvändiga ombudskostnader.

vårdsändamål

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är något förvånad
över att herr Fälldin finner anledning
att uppträda i så här undervisande ton
och så att säga ange, hur man skall
uppträda vid bedömning av förvärvsärenden
av ifrågavarande slag''.

Först och främst vet jag inte vad herr
Fälldin har för grund för att över huvud
taget ställa denna fråga. Jag har
möjligen tänkt mig att det skulle kunna
vara ett ärende, som har handlagts
av Kungl. Maj:t, där vi förhandlat om
köp av ett antal fastigheter och där vi
fann att en av de fastigheterna inte låg
i anslutning till de övriga — det var en
ganska perifer fastighet som inte hade
något aktuellt intresse i detta sammanhang.
För att kunna nyttja den fick
man förutsätta köp av ytterligare ett
antal fastigheter. Vi fann att det inte
var lämpligt att göra ett sådant köp
vid detta tillfälle. Därför begränsades
köpesumman så, att den skulle kunna
täcka möjligheterna att förvärva de
centrala fastigheter i området, som var
av intresse. Det förvärvet har sedan
också skett.

I vissa andra förviirvsärenden har
man funnit anledning att godta samtliga
kostnader som uppkommit, också sådana
som redovisats som särskilda utredningskostnader
i samband med marköverlåtelsen.

Men, herr Fälldin, om jag utan vidare
skulle stå här och säga, att staten är
beredd att generellt ersätta markägare
för utredningskostnader och ombudskostnader
som han tar på sig, skulle vi
hamna i en ganska orimlig situation.
Då skulle de mest självklara förvärv
kunna leda till skyldighet för staten att
utge ersättning för kostnader som inte
varit motiverade för förvärvet.

Här gäller det ju ändå om man verkligen
skall köpa mark när man har bestämt
sig för att köpa. Naturvårdslagen
öppnar ju även möjligheter för andra
arrangemang. Man kan tänka sig årlig
ersättning till markägaren för det in -

Tisdagen den 2 maj 1967

6 Nr 24

Ang. ombudskostnader vid frivillig uppgörelse om överlåtelse av mark för natur -

vårdsändamål

trång som vållas. I åtskilliga fall, då
det allmänna inte kan förvärva marken
till rimligt pris — det kan t. ex. gälla
ett område avsett som socialt reservat
för att tillgodose det rörliga friluftslivet
— kan man ju mycket väl tänka
sig att köpa på annat håll, där priset
är fördelaktigare.

I detta läge, då herr Fälldin faktiskt
inte har något fall att peka på och då
vi hittills haft endast ett fåtal ärenden
i denna fråga, förstår jag inte att han
finner anledning att uppträda på det
sätt som han här har gjort och mästra
om hur naturvårdslagen skall uppfattas.
Herr Fälldin har funnit anledning att
dra en parallell med expropriationslagen,
men den jämförelsen haltar därför
att det, som jag redan har sagt, här
inte är fråga om att ägaren befinner
sig i ett tvångsläge. Man kan tänka sig
andra former än köp eller man kan
vilja ha en reglering till stånd. Man
kan också tänka sig att avstå från förvärvet,
och då slipper också fastighetsägaren
lida någon skada.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Huruvida jag använde
mig av något slags undervisande metod
eller inte tjänar väl egentligen inte något
intresse att vi diskuterar. Jag har
bara tillåtit mig att referera hur justitieministern
ser på liknande frågor.
Jag har tillåtit mig referera hur man
har bedömt dessa frågor i angränsande
rättsområden, och jag har inte gjort
annat än anslutit mig till den tolkning
som framkommer ur detta.

Jordbruksministern försökte vidare
göra gällande att det i sådana här naturvårdsärenden,
intill dess man slutligen
har prövat exempelvis en förvärvsfråga,
inte skulle föreligga något
tvångsläge för markägaren. Även med
risk för att bli beskylld för att undervisa
tillåter jag mig konstatera, att det
beträffande Hallandsfallet — om vi nu
får använda det som bakgrund till den

mera principiella diskussionen •— väl
är tio år sedan det dåvarande naturskyddsrådet
skrev och hemställde att
området skulle fridlysas. Var och en
vet väl att en sådan skugga över en
fastighet påverkar dess marknadsvärde.
Det är ofrånkomligt.

År 1962 lades det första interimistiska
förbudet, och det gick så småningom
ut. Man fortsatte att förhandla,
och då fick man ett interimistiskt förbud
till. Om jag är riktigt underrättad
var förbuden av den karaktären, att
områdena i fråga uteslutande skulle
användas som betesmark. Men detta
måste ju samtidigt innebära förbud att
avverka skog, eftersom man ur sociala
synpunkter måste försöka rädda området
något så när i dess nuvarande
skick. Fastighetsägaren kan följaktligen
mot bakgrunden av detta interimistiska
beslut inte göra en avverkning. Men ■—■
jag upprepar det — om markägarna
får klart för sig att de i sista hand inte
kommer att få ersättning för de ombudskostnader,
som de bevisligen måste
ha för att kunna föra en meningsfylld
diskussion —■ antingen om intrångsfrågan
eller om ersättningen för
den aktuella delen av fastigheten —
får de självklart gå den andra vägen
och begära dispens från förbudet och
sedan i vanlig rättslig ordning få ersättningsfrågan
prövad för det intrång,
som till exempel en avverkningsbegränsning
eller ett avverkningsförbud
innebär. Den möjligheten står ju öppen
enligt naturvårdslagen.

Jag vill inte heller utan vidare godta
resonemanget, att man här inte skulle
kunna dra en parallell med expropriationslagstiftningen.
I båda fallen har
ju samhället möjlighet att i sista hand
tillgripa ett tvångsförfarande.

Jag har i interpellationsmotiveringen
också sagt, att det är mot bakgrunden
av Hallandsärendet som jag har rest
den principiella frågan. Jag har självklart
all förståelse för att man kan vilja
begränsa ett naturreservat i dess

Nr 24

Tisdagen den 2 maj 1967
Ang. ombudskostnader vid frivillig uppgörelse

geografiska omfattning. Så har ju i
Hallandsfallet skett i två etapper — det
interimistiska förbudet rymde tidigare
ett större område. Parterna hade kommit
överens om ett visst område, men
det har jordbruksministern reducerat
— jag hänvisar då till vad statsrådet
själv har yttrat — och det har jag
ingenting emot. Men att sedan göra
gällande, att markägarna därför har
haft formell möjlighet att få gottgörelse
för ombudskostnader, kan jag inte se
att det finns något stöd för i ifrågavarande
resolution.

Visserligen har jordbruksministern
inte accepterat ett annat inslag i den
preliminära köpehandlingen heller,
nämligen att ränta inte skulle utgå från
dagen för handlingens upprättande
utan först från det att resolutionen
kom. Detta innebär visserligen att räntebeloppet
begränsas, men det ger såvitt
jag förstår inte utrymme för gottgörelse
åt markägarna för ombudskostnader.
Däremot har statsrådet uttryckligen
sagt ifrån att de med köpen förenade
utgifterna för lantmäteriförriittningar
skall bestridas från investeringsanslagen.
Om det varit statsrådets
mening att även ombudskostnaderna
skulle bestridas av detta anslag, hade
det ju varit skäl att ge detta till känna.
Det skulle ha förebyggt missförstånd inte
bara från min sida, det försäkrar jag,
utan som jag nämnt även från myndigheter
som har att handlägga dessa frågor
på olika nivåer.

Det intressanta är ju å andra sidan,
att även om jag har frågat om naturvårdslagstiftningen
i hela dess vidd, så
har statsrådet uppenbarligen svarat bara
i sådana fall som avser fastighetsförvärv.
Men vi vet ju, exempelvis genom
strandskyddsförordnanden med
dispensförfaranden, intrångsfrågor för
att klara naturreservat o. s. v., att det
är den typen av ersättningsfrågor som
åtminstone antalsmässigt kommer att
bli dominerande.

om överlåtelse av mark för naturvårdsändamål Herr

statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag antar att herr Fälldin
har möjlighet att i naturvårdsnämnden
ta reda på hur många interimistiska
förbud som är utfärdade i vårt
land. Många av dem har tillkommit för
att man skall få rådrum för den nödvändiga
planeringen. Vi måste naturligtvis
då anta att det inte blir möjligt
att genomföra allt det som diskuteras.
Begränsningar är ofta föreslagna i frågor
som kan gälla t. ex. en hel kuststräcka,
och förvärvet måste naturligtvis
när utredningsarbetet blir färdigt
begränsas till de områden som vi finner
vara mest värdefulla.

Man kan således inte utgå ifrån att
det förhållandet, att det föreligger ett
interimistiskt förbud, skall leda till att
staten så småningom skall inlösa alltsammans.

Situationen är således inte alls den
som herr Fälldin utgår ifrån, och jag
tycker att de mycket godtyckliga paralleller
som herr Fälldin drar med
annan lagstiftning är ovidkommande.
Ty vi skall hålla oss till naturvårdslagen
i detta sammanhang, och som jag
sagt föreligger i dessa fall inte den
situation, som kan inträffa om man
exempelvis måste bygga en väg över
ett område. Då finns det inte någon
annan utväg än att göra ett ingrepp i
naturen. Man ödelägger möjligheterna
att odla på åkern o. s. v. Vägen måste
ju fram.

Det är klart, att detta är en helt annan
situation än den som föreligger
om man skall reservera ett skogsområde
för det sociala friluftslivet eller
någonting i den stilen. Jämförelserna
haltar. Jag har att hålla mig till naturvårdslagen.
Om herr Fälldin behagar
dra paralleller med områden, som i
detta sammanhang inte är jämförbara,
så kan jag inte rå för det.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Det är riktigt att vi
inte har så förfärande många interi -

Tisdagen den 2 maj 1967

8 Nr 24

Ang. ombudskostnader vid frivillig uppgörelse om överlåtelse av mark för natur vårdsändamål -

mistiska förbud, och jag kan tänka mig
att acceptera att man i vissa lägen
måste ha dem för att få en möjlighet
att se över läget. Jag är mycket medveten
om att man inte har en framförliggande
planering så att man har kunnat
göra en nödvändig angelägenhetsgradering.
Att därifrån sedan föra över
diskussionen till att jag står här och
i första hand vill ha garantier för även
de allra första kontakterna, för att klarlägga
vilka värden det rör sig om, att
man där skulle vara garanterad ersättning
för ombudskostnader är det ändå
ett ganska långt steg.

Jag påminner, herr statsråd, om frågeställningen
i min interpellation, som
avsåg att upprätthålla principen om
ombudskostnader vid fall av frivillig
överenskommelse i naturvårdsärenden.
Det är alltså inte fråga om att ägaren
skulle ha garantier i förväg.

Orsaken till att jag framställt frågan
var att markägarna under tio års utredningsarbete
hade tålt detta intrång
utan att utnyttja möjligheten till dispensprövning
och gå till rättslig prövning.
Den i avtalet begärda ombudskostnaden
tål såvitt jag förstår mycket
väl en jämförelse med vanliga mäklararvoden,
om man tar hänsyn till att
det var tre eller fyra fastigheter det
rörde sig om.

Gäller det själva skäligheten i ombudskostnadens
storlek, så har man
t. ex. i Vattenfall eller Väg och vatten
en möjlighet att pröva frågan separat,
vid sidan av själva ersättningen för intrånget
eller för fastighetsdelen. Jag
upprepar vad jag sade förut, att säljarens
rätt inte kan få göras beroende
av om naturvårdsområdets värde ur
olika naturvårdssynpunkter kan anses
svara mot den köpeskilling som antingen
parterna eller en domstol har
försökt att objektivt fastställa. Om det
nu är ett tvångsförfarande — men inte
helt lika ett expropriationsförfarande
— vad finns det då för skäl att just i
naturvårdslagen sätta den huvudregeln

ur spel att vederbörande skall få sin
rätt utan kostnad?

Det är mot detta som jag har anmärkt,
och jag står fast vid att min fråga
har gällt naturvårdsärenden över
huvud taget och när frivillig uppgörelse
har träffats. Jag kan inte vanlig
addition och subtraktion om det i den
summa som har utgått i Hallandsfallet
finns utrymme för ombudskostnaderna
efter det att ränta är debiterad.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Eftersom herr Fälldin
intresserat sig så för detta fall skall jag
bara be honom att räkna! I så fall kanske
han kommer till ett resultat som
är tillfredsställande för honom. Jag
tror att det åtminstone kan vara lönt
mödan att göra det.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs den från talmanskonferensen
inkomna skrivelsen med överlämnande
av från riksdagens organisationsutredning
inkomna promemorior
angående inrättande av ett internationellt
sekretariat inom riksdagen och
angående riksdagsutskottens studieresor
till utlandet.

Promemoriorna hänvisades till bankoutskottet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 838.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 85 och 86, bevillningsutskottets
betänkanden nr 37 och
41, bankoutskottets utlåtande nr 20,
andra lagutskottets utlåtanden nr 42
och 44 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 25 och 26.

Tisdagen den 2 maj 1967

Nr 24

Anmäldes och bordlädes följande motioner: dels nr

839, av herrar Bengtson och Dahlén,

nr 840, av herr Holmberg m. fl.,
nr 841, av herr Larsson, T hor sten,
m. fl., samt

nr 842, av herr Werner,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 90, med förslag till förköpslag
m. in.;

dels ock

nr 843, av herr Bengtson m. fl.,
nr 844, av herr Dahlén m. fl.,
nr 845, av herr Fålldin,
nr 846, av herr Holmberg m. fl.,
nr 847, av herr Jacobsson, Per,
nr 848, av herr Jacobsson, Per, m. fl.,
nr 849, av herr Kristiansson, Axel,
nr 850, av herr Kristiansson, Axel,
nr 851, av herr Kristiansson, Axel,
och herr Fälldin,

nr 852, av herr Lai-sson, Thorsten,
och herr Pettersson, Harald,
nr 853, av herr Lundberg,
nr 854, av herr Nilsson, Ferdinand,
nr 855, av herr Nilsson, Yngve,
nr 856, av herr Olsson, Johan,
nr 857, av fröken Stenberg och herr
Strandberg,

Meddelande ang. enkel fråga

nr 858, av herr Werner, samt
nr 859, av herr Wikberg m. fl.,
alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 95, angående riktlinjer för
jordbrukspolitiken m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Isacson (h) till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet: »År
Statsrådet beredd medverka till att det
mellan Sverige och Danmark träffade
avtalet om import av kött med reducerad
importavgift av 15 procent tillämpas på
ett sådant sätt, att införseln kan ske under
tidpunkt då tillförseln av svensk
vara är som lägst, d. v. s. normalt under
sommarmånaderna maj—juli?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.29.

In fidem
Solveig Gemert

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Onsdagen den 3 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Ivar Högström, f.
13.09. 17, Kramfors, är på grund av
akut övre luftvägsinfektion med feber
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
tiden den 2—den 6 maj 1967. Intygas.

Kramfors den 1 maj 1967

Helge Bark

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Högström för den i läkarintyget
angivna tiden.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, såvitt
angår jordbruksärenden; och

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden.

Ang. nedläggningar av företag till följd
av investeringsavgiften

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Karl-Erik Erikssons
fråga angående nedläggningar av företag
til! följd av investeringsavgiften,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 26 april, och yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson har frågat,
hur regeringen bedömer olägenheterna
av att företag — icke minst så -

dana med specialinriktad tillverkning
— inom de av investeringsavgiften
drabbade sektorerna varslat om nedläggningar
i inte obetydlig omfattning.

I de varselrapporter avseende personalinskränkningar
som inkommit till
arbetsmarknadsstyrelsen under första
kvartalet 1967 har i tre fall, som berör
sammanlagt 82 personer, angetts att inskränkningarna
beror på avsättningssvårigheter
som delvis har samband
med investeringsavgiften. Investeringsavgiften
har således endast i mycket
begränsad utsträckning orsakat sysselsättningssvårigheter
för enskilda företag.
Jag vill vidare framhålla att aktiviteten
på byggnadsområdet förutses
bli hög under den närmaste framtiden
och att ökat byggande inom andra sektorer,
i enlighet med investeringsavgiftens
syfte, kan väntas ersätta bortfallet
av avgiftsbelagda byggnasprojekt. Undantag
från investeringsavgift i syfte
att hålla uppe sysselsättningen i vissa
företag eller för viss tillverkning är inte
möjliga såvida inte syftet med avgiften
skall förfelas på viktiga områden.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet Sträng för svaret.

Det som föranledde mig att ställa
denna fråga var det besvärliga läge,
som en del företag råkat i genom införandet
av den 25-procentiga investeringsavgiften.
För vissa typer av företag,
särskilt sådana som har specialinriktad
tillverkning, har det redan uppstått
avsättningsproblem. Statsrådet
Sträng nämner i svaret siffror för första
kvartalet 1967 och drar därav den
slutsatsen, att investeringsavgiften endast
i mycket begränsad utsträckning

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

Ang. nedläggningar av företag till följd av investeringsavgiften

orsakat sysselsättningssvårigheter för
enskilda företag.

Jag skulle vilja göra den kommentaren,
att det är hitintills som varsel om
driftsinskränkningar skett i begränsad
omfattning. Tyvärr förhåller det sig
nog så att svårigheterna för specialinriktade
företag att få avsättning för
sina produkter kommer att öka.

Finansministern slår i sitt svar fast
att det inte går att göra några undantag
från investeringsavgiften för att
hålla uppe sysselsättningen vid de drabbade
företagen. Låt mig då efterlysa
vilka åtgärder regeringen tänker vidta
för att hjälpa de företag, som nu hotas
av stora driftsinskränkningar. Jag är
medveten om att sådana insatser får
prövas mot bakgrunden av den lokala
arbetsmarknadssituationen. Finansministern
och jag är säkert överens om
att det är viktigt att hålla dessa företag
vid liv dels ur sysselsättningssynpunkt,
dels av den orsaken att det när investeringsavgiften
försvinner kommer att
föreligga ett uppdämt behov av just de
produkter, som de aktuella företagen
tillverkar.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är naturligtvis alldeles
ofrånkomligt att man får ta de
konsekvenser, som här har nämnts. Det
kan ju tänkas att det finns företag, som
har specialiserat sig på en tillverkning
av just sådana produkter som det här
gäller — jag är väl ungefär på det klara
med vilket företag interpellanten avser.
Men det förändrar ju inte slutsatserna.
Rör det sig om ett företag som
har tillverkat speciella fönster som
passar i bankhus och kontorshus, så
står det företaget i en besvärande situation
nu. Skulle det finnas företag
som har specialiserat sig på kyrkbänkar,
så kan samma situation inträda
där, och skulle det finnas företag som
har specialiserat sig på bankdiskar, så
kunde det naturligtvis uppstå samma
situation där. Men alla dessa konsek -

venser var vi beredda att ta när vi sade
att det i detta läge ändå är bättre
att inrikta krafterna på sådana avsnitt
inom byggnadsfältet, där vi anser att
det är viktigare att vi disponerar vår
arbetskraft och våra kapitalresurser.

De företag som här kommer i kläm
får väl söka sig fram till en omställning
av produktionen. I den mån vi får sysselsättningssvårigheter
här, får de behandlas
på precis samma sätt som när
vi får sysselsättningssvårigheter vid
andra företag och på andra områden.
Det skall ju nu också bli en aktiviserad
arbetsmarknadspolitik. Vad gäller det
företag som interpellanten åsyftar ligger
det dessutom inom det s. k. stödområdet,
och där finns även de lokaliseringspolitiska
möjligheterna om det
skulle visa sig lämpligt att utnyttja
dem.

Svaret på interpellantens fråga om
vilka åtgärder regeringen ämnar vidta,
kan inte ges på annat sätt än att med
de medel och de metoder som vi har
till vårt förfogande får vi uppmärksamma
denna verksamhet såväl som
alla andra verksamheter där omställningssvårigheter
uppstår.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Det är riktigt som finansministern
säger att det är ett speciellt
företag i min hembygd som gjorde
att jag fick blicken riktad på denna
fråga. Det är ett specialinriktat företag
som tillverkar element till kontorshus
och förvaltningsbyggnader och som nu
praktiskt taget står utan order. Dessutom
ligger företaget i en region där
det råder stora svårigheter på arbetsmarknaden
just nu, vilket både länsarbetsnämnden
och arbetsmarknadsstyrelsen
understrukit.

När jag efterlyser åtgärder, är jag
tacksam för att jag fått det svaret att
regeringen kommer att bedöma saken
så att insatser måste göras från det allmännas
sida. Jag utgår ifrån att det blir
i form av kreditgarantier eller omställningsstöd
och liknande.

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ang. straffrättsligt ansvar för apotekstekniker

Jag tolkar också statsrådet Strängs
senaste anförande så, att han är överens
med mig om att dessa företag måste
hållas vid liv. Statsrådet räknade upp
några specialtillverkningar — kyrkbänkar,
fönster o. s. v. Det är väl ändå
så — det borde vi kunna vara överens
om — att investeringsavgiften under
denna tid kommer att slå ganska hårt
och att det kommer att bli stora besvärligheter
för vissa företag. De siffror
som vi nu fått är som jag tidigare
antydde endast en början. Det är jag
tyvärr övertygad om.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. straffrättsligt ansvar för apotekstekniker Herr

statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Svanströms fråga
angående straffrättsligt ansvar för apotekstekniker,
vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 27 april,
och anförde:

Herr talman! Herr Svanström har
frågat när jag avser att ta ställning till
frågan om apoteksteknikerna i ansvarshänseende
skall hänföras till kategorin
medicinalpersonal.

Svenska apoteksteknikerförbundet
har gjort en framställning i ämnet, som
remitterats till medicinalstyrelsen för
yttrande. Styrelsen har upplyst att fråga
uppkommit att hänföra även vissa
andra personalgrupper till medicinalpersonal
och att styrelsen avser att i
ett sammanhang behandla samtliga berörda
personalgruppers ställning i ansvarshänseende.
Det är ännu för tidigt
att ange vid vilken tidpunkt ställning
kan tas till frågan.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

Herr statsrådet anser att det ännu är
för tidigt att ta ställning till det här
problemet, som har aktualiserats med
anledning av en framställning från apoteksteknikernas
förbund. Denna framställning
gjordes den 25 maj förra året.
När remissen till medicinalstyrelsen
ägde rum känner jag självklart inte till,
men det är väl ganska naturligt att vederbörande
känner sig litet oroade av
den långa tid som förflutit innan något
besked har kunnat lämnas. Orsaken
härtill säger statsrådet nu vara att medicinalstyrelsen
har övervägt att också
bedöma frågan om andra personalgruppers
inträde under samma ansvarsbestämmelser.
Jag kan inte bedöma vilka
andra kategorier av arbetsgrupper det
kan vara fråga om, men det skulle givetvis
vara intressant att veta om dessa
grupper har sådan betydelse att det motiverar
ett så långt uppskov som det
här rör sig om.

Jag ber, herr talman, att få begagna
tillfället att i någon mån ytterligare utveckla
de synpunkter som anförts i den
förutnämnda framställningen.

Apoteksteknikerförbundet har önskat
att den del av dess medlemmar, som
antingen har fullständig yrkesutbildning
eller har tjänstgjort i yrket under
fem år, i ansvarshänseende skulle få
samma ställning som enligt dess mening
motsvarande andra grupper. Dessutom
är att anteckna det förhållandet
att enligt krigssjukvårdslagen de här
teknikerna skulle komma att hänföras
till medicinalpersonal för den händelse
denna lag till äventyrs skulle träda i
funktion.

Man menar vidare att en sådan utökad
ansvarsställning inför medicinalstyrelsen
skulle ge större garanti för att
arbetet utförs enligt gällande föreskrifter.
Man pekar också på att under en
tioårsperiod en väsentlig förskjutning i
personalens sammansättning har ägt
rum, till större antal tekniker i förhållande
till apotekare och farmaceuter.
Antalet apotekare och receptarier har
ökat med 28 procent, medan apoteks -

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

Ang.

teknikerna har ökat med 38 procent.
Detta får man väl ta som ett bevis för
att sistnämnda personalkategori ökar i
betydelse. Det innebär också att de arbetsuppgifter
som numera läggs på
dem är sådana, att de tarvar yrkeskunnande,
ansvarskänsla och förmåga till
självständigt arbete.

Jag skall här inte gå in på den yrkesutbildning
som denna kategori bär. Jag
skall bara helt kort nämna att den består
av studier vid yrkesskola, studier
per korrespondens, studier vid kvällskurser
på yrkesskola eller hos TBV och
dessutom den gamla vanliga lärlingsutbildningen,
som ju inte heller är att
förakta i detta sammanhang.

Jag skulle, herr talman, ha varit mera
nöjd med svaret om jag hade kunnat få
besked om att ett ställningstagande
snart är att vänta. Men jag kan ju här
inte tvinga fram ett besked på denna
punkt, utan ber att än en gång få tacka
statsrådet Aspling för svaret.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag är den förste att
vilja understryka, att den personalgrupp
herr Svanström här talar om,
apoteksteknikerna, utför ett både viktigt
och ansvarsfullt arbete. Jag skulle kunna
tillägga att jag själv har ett visst för
flutet, då det gäller denna yrkesgrupp.
Jag vill gärna säga, att det här är fråga
om en arbetsgrupp inom ett viktigt arbetsområde.
Jag har också anledning,
herr talman, att tillägga, att vad på mig
ankommer, skall inte ärendet fördröjas.

Men herr Svanström ställde en fråga
till mig, och det var därför jag begärde
ordet igen. Han ville veta vilka andra
grupper som kommit att bli aktuella.
Det gäller fem grupper: psykologer, logopeder,
arbetsterapeuter, bandagister
och sjukhusfysiker. De begär på samma
sätt som apoteksteknikerna att i ansvarshänseende
bli hänförda till kategorin
medicinalpersonal.

När medicinalstyrelsen således har

straffrättsligt ansvar för apotekstekniker
ett mycket stort antal grupper att ta
ställning till, är det ganska naturligt att
man vill pröva dessa frågor i ett sammanhang.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
beskedet vilka andra grupper det gäller.
Jag ber också att få tacka för det omdöme
herr statsrådet givit om den
personalkategori jag har berört i min
fråga.

Jag tar det sagda till intäkt för att
herr statsrådet är beredd att handla så
snabbt som det över huvud taget är
möjligt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
motionerna nr 839—842.

Vid föredragning av motionen nr 843
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
skattefrågor, till bevillningsutskottet
och i övrigt till jordbruksutskottet.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
motionerna nr 844—854.

Vid föredragning av motionen nr 855
hänvisades densamma, såvitt den anginge
trädgårdsnäringens avskrivningsproblem,
till bevillningsutskottet och i
övrigt till jordbruksutskottet.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
motionerna nr 856—859.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
motion om normalisering av förbindelserna
mellan Sverige och Tyska Demokratiska
Republiken, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ang. utbildning av journalister

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1967/68 till civilförsvaret, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. utbildning av journalister

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 86, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ökad utbildning
av journalister m. in. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet, för
budgetåret 1967/68 beräkna till Journalistinstituten:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 956 000 kronor och till Journalistinstituten:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 317 000 kronor.

I propositionen nr 43 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 10 mars 1967, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de
riktlinjer för journalistutbildning på
postgymnasial nivå, som förordats i
statsrådsprotokollet, dels till Journalisthögskolorna:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 042 000 kronor,
dels till Journalisthögskolorna:
Omkostnader för budgetåret 1967/68 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 383 000 kronor, dels till
Vissa kostnader vid socialhögskolorna
för budgetåret 1967/68 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
131 000 kronor.

De nuvarande journalistinstituten i
Stockholm och Göteborg hade föreslagits
bliva ombildade till journalisthögskolor
den 1 juli 1967. I samband därmed
avsåges den nuvarande studiegången
med sex månaders förpraktik och ett
års institututbildning bliva ersatt med
en tvåårig sammanhållen yrkesutbild -

ning, omfattande en ettårig grundkurs
följd av en termins studiepraktik och en
termins fördjupningsstudier.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Axel Andersson in. fl. (1:738) och den
andra inom andra kammaren av herr
Källstad m.fl. (II: 927),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hilding (I: 739) och den andra inom
andra kammaren av herr Hamrin i
Jönköping (11:925),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Johan Olsson och fru Elvy Olsson
(I: 740) samt den andra inom andra
kammaren av herr Johansson i Skärstad
och herr Boo (II: 926).

I motionerna I: 738 och 11:927 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära snabbutredning
angående införande av kortare kurser i
journalistik för akademiker i anknytning
till journalisthögskolorna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte godkänna de
riktlinjer för journalistutbildning på
postgymnasial nivå, som förordats i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 10 mars 1967;

2) att motionerna 1:739 och 11:925,
i vad de avsåge inrättande vid journalisthögskolorna
av lektorstjänster av ny
typ, icke måtte bifallas av riksdagen;

3) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:739 och 11:925, såvitt
de avsåge medelsanvisningen, till Journalisthögskolorna:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 042 000 kronor;

4) att riksdagen måtte till Journalisthögskolorna:
Omkostnader för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under åt -

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

tonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 383 000 kronor;

5) att riksdagen måtte till Vissa kostnader
vid socialhögskolorna för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 131000 kronor;

6) att motionerna 1:738 och 11:927
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

7) att motionerna I: 740 och II: 926
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Axel Andersson, Kaijser, Wallmark,
Tliorsten Larsson, Nyman, Johan
Olsson, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Mattsson, Turesson, Gustafsson i Skellefteå,
Källstad och Nordstrandh, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 6 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 738
och II: 927, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om snabbutredning angående
införande av kortare kurser i journalistik
för akademiker i anknytning till
journalisthögskolorna.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! I det föreliggande utlåtandet
är det fråga om en utbyggnad
och omläggning av journalistutbildningen.
Den har sedan några år bedrivits
vid två journalistinstitut, ett i Göteborg
och ett i Stockholm. Det har varit en
ettårig utbildning.

Nu föreslås att dessa institut skall
omvandlas till journalisthögskolor. Meningen
är att vi därigenom skall få förbättrad
utbildning av journalister. Denna
utbildning vid högskolorna skall vara
tvåårig. Egentligen innebär det bara
eu ökning med en termin, därför att
för inträde till journalistinstituten krävdes,
att vederbörande skulle ha en förpraktik
på minst ett halvt år. Nu har
man så att säga bakat in praktiken i utbildningen.
De studerande vid journa -

Ang. utbildning av journalister
listhögskolorna skall först få en ettårig
grundkurs. Sedan avbryter de studierna
för att få en termins praktik hos tidningarna.
Därefter återvänder de till
högskolorna och får en termins fördjupning
i sina studier. Jag skulle tro
att den här ordningen med praktiken
inlagd under utbildningstiden hälsas
med tillfredsställelse från tidningshåll.
Förpraktiken, som skulle vara en grund
för att komma in på journalistinstituten,
ställde till åtskilliga besvärligheter.
Det var naturligtvis många som spekulerade
på att komma in på instituten
och som därför ville ha praktik. Det var
svårt att på tidningarna bereda plats
för alla dessa.

Nu blir det alltså endast de som redan
har utbildning som kommer och söker
praktikplatser, och man vet i förväg
hur många det är frågan om. Det måste
också vara förmånligare för tidningarna
att få praktikanter som under ett år
har ägnat sig åt studier för att bli journalister.
De är alltså inte rena noviser,
när de kommer till tidningarna utan
har en del förkunskaper. Därigenom
blir det naturligtvis lättare att på tidningarna
ge dem ett mera meningsfyllt
arbete.

Utredningsmannen hade föreslagit en
fördubbling av elevantalet vid journalistutbildningen,
d. v. s. från 150 till
300, men departementschefen har stannat
för en ökning från 150 till 240. I
andra avdelningen har vi ansett det
klokt att stanna vid den sistnämnda siffran.
Vi hoppas, men är inte säkra på,
att den s. 1c. tidningsdöden är ett avslutat
kapitel. Därför är det klokt att inte
utbilda mer folk än vad man har möjligheter
att bereda platser åt.

Vi har varit nästan fullständigt eniga
i avdelningen, då det gäller den här utbildningen.
Det är egentligen bara på
en enda punkt som vi inte har kunnat
komma sams, och den gäller akademikerna
och journalistutbildningen. Vid
journalistinstituten har det funnits en
akademikerlinje. Den som har haft t. ex.
fyra akademiska betyg har kunnat kom -

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ang. utbildning av journalister
ma till journalistinstitut och få utbildning
utan att behöva delta i full utsträckning
i undervisningen vid institutet.
Trots detta har den utbildningen
inte varit särskilt lockande. Endast ett
tiotal akademiker har försökt sig på
den.

Nu föreslår departementschefen att
akademikerlinjen skall bibehållas, som
han uttrycker det. Men dessa akademiker
skall tillbringa hela tiden vid journalisthögskolorna,
d. v. s. de skall inte
vara befriade från någon del av undervisningen.
Det innebär att de efter sina
akademiska examina skall tillbringa
två år — eller rättare sagt ett och ett
halvt år, eftersom ett halvt år ju skall
utgöra praktik — vid journalisthögskolorna.
Det hade naturligtvis varit lika
bra, om departementschefen direkt hade
sagt ut att akademikerlinjen kommer
att försvinna. När akademikerna
i så ringa utsträckning sökte sig till
denna utbildning när den var ettårig
— eller rättare sagt omfattade ungefär
en termin eftersom akademikerna var
befriade från en stor del av utbildningen
vid instituten — är det självklart,
att knappast någon nu kommer att välja
den s. k. akademikerlinjen vid journalisthögskolorna.

Det vore olyckligt om så blev fallet.
Tidningarna har ändock ett behov av
akademiker med journalistutbildning.
Det är visserligen sant att en del akademiker
utan att ha denna utbildning
ändå söker sig till tidningarna. Det lär
väl emellertid knappast vara några
andra än de största tidningarna som
har behov av och möjlighet att ta emot
detta slags medarbetare, specialister,
kulturskribenter etc. Att akademikerna
på detta sätt stängs ute från utbildningen
innebär faktiskt en viss utarmning
av tidningsmannakåren.

Utskottet framhåller att denna sak
ändå skall klaras upp. Utskottet väntar
att problemet med journalistutbildningen
skall bli löst »dock först när systemet
med fasta studiegångar införts vid
de filosofiska fakulteterna». Det skulle

vara intressant om utskottsmajoritetens
talesman kunde förklara för kammaren,
hur de fasta studiegångarna skall läggas
upp för att akademikerna skall
kunna få en fullt tillfredsställande journalistutbildning.

Vi reservanter har ansett att man i
stället borde lösa problemet på det sättet
att akademikerna hade möjlighet att
vid journalisthögskolorna få en kurs
omfattande en termin, en kurs där de
i varje fall skulle få del av det allra
viktigaste då det gäller massmedia. I
utskottsutlåtandet sägs att detta låter
sig svårligen göra, därför att erfarenheterna
har visat att »väsentliga undervisningsmoment
går förlorade» om akademikerna
inte följer hela utbildningen.
För egen del har jag väldigt svårt
att fatta, att det skulle innebära någon
större svårighet att lägga upp en kurs
på en termin, som skulle ge en tillfredsställande
utbildning inom journalistiken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Larsson, Thorsten,
(ep).

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Det är ju inte alltid
som utlåtandets omfattning motsvarar
innehållets betydelse. Statsutskottets
utlåtande nr 86 kan vara ett exempel
härpå — det rör sig i själva verket om
rekrytering och utbildning för vår
»tredje statsmakt», dit numera även
radio och TV kan räknas. Att utlåtandet
blivit så kortfattat sammanhänger
dock med att avdelningen, såsom herr
Andersson sade, i stort sett har varit
enig.

En förbättrad journalistutbildning
måste naturligtvis hälsas med tillfredsställelse.
Pressen och andra massmedia
har en mycket stor och växande betydelse
som normbildare och normgivare,
opinionsbildare och opinionsbärare
i samhället. Därför är det synnerligen
viktigt att man inte underskattar ut -

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

bildningsfrågorna när det gäller de
människor som skall vara verksamma
inom pressen och andra massmedia.

En av knäckfrågorna har gällt grunden
för utbildningen — om den skall
ligga på fackskolans eller gymnasiets
nivå. Där har vi stannat för fackskola
som allmän grund. De som har intresse
och fallenhet för yrket men kanske inte
just de teoretiska kunskaper, som meddelas
i gymnasiet, får därigenom möjlighet
att ägna sig åt detta yrke. Vi tror
att departementschefen på den punkten
har rätt, och vi har även blivit helt
eniga därvidlag.

Emellertid skall man väl inte hysa
en alltför stor tilltro till att den förbättrade
utbildningen kommer att lösa
alla de problem vi möter när det gäller
pressen. Man får nog tänka sig att den
avartsjournalistik, som vissa pressorgan
ägnar sig åt, kommer att i viss utsträckning
florera också i fortsättningen,
även om journalistutbildningen blir
förbättrad. Pressen har ju inte bara en
registrerande funktion utan också en
vägledande och fostrande uppgift, som
man ibland kan tycka att vissa pressorgan
helt åsidosätter. Pressen har
exempelvis en ytterst viktig roll när
det gäller att bemästra vissa antidemokratiska
tendenser som dyker upp då
och då. Jag tänker även på den aktuella
debatten om skolungdomen och narkotikamissbruket.
Först skriver man en
lång rad sensationsartiklar och registrerar
sedan till sin förvåning, att
skolungdomar har blivit intresserade.
Vissa pressorgan får i betydande omfattning
ta på sig större delen av ansvaret
för den situation vi har i det
hänseendet. Men jag är realistisk nog
att tro, att en förbättrad journalistutbildning
inte i och för sig kan leda till
någon avgörande ändring på den punkten
— det är snarare tidningsledningen
och dess policy som avgör hur tidningen
utformas.

När det gäller akademikerna kan jag
i huvudsak instämma med herr Andersson
och även ansluta mig till den fråga

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 24

Ang. utbildning av journalister
han ställde till utskottsmajoriteten: Hur
har man tänkt sig att akademikerna
skulle klara sin journalistutbildning inom
de fasta studiegångarna? Det är en
något oförklarlig punkt. Det kan förefalla
som om man har använt det som
argument för avslag på en motion.

Även om det blir en relativt liten
grupp akademiker sonx kommer att
rekrytera en specialutbildning för journalister
är det alldeles nödvändigt att
en sådan kommer till stånd. Framför
allt torde de stora tidningarna ha ett
stort och kanske också växande behov
av akademiskt skolad personal på journalistjobben.
Det gäller ju också andra
massmedia som skall rekrytera sin personal
den vägen.

Vi har föreslagit en specialutbildning
på ett halvt år i de speciella journalistmomenten.
Det kan tänkas bli en relativt
kostsam väg, men med hänsyn till
den betydelse som akademikerna har
inom pressen är det nödvändigt att
man tar på sig den kostnaden.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Herr Axel Andersson
har redan i stora drag redovisat vad
propositionen om den fortsatta journalistutbildningen
innebär. Jag skall därför
inte uppehålla mig vid det utan koncentrera
mig på det avsnitt där utskottet
har haft delade meningar, alltså frågan
om den nuvarande akademikerlinjen
som föreslås avvecklad i och med
att det blir fastare studiegångar.

Herr Andersson berörde frågan varför
akademikerlinjen inte samlat så
många deltagare; ungefär ett tiotal per
år. Anledningen härtill torde närmast
vara den — som också redovisas i propositionen
— att den nuvarande journalistutbildningen
inte får tillgodoräknas
vid filosofiska examina, men dessutom
— och det är kanske det väsentliga —
att den skärpta yrkesinriktningen vid
journalistinstitutens teoretiska under -

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ang. utbildning av journalister

visning har fått till följd att elever på
akademikerlinjen som befriats från vissa
ämnen, i vilka de har förvärvat akademiska
betyg, har gått miste om viktiga
undervisningsmoment som inte har
någon motsvarighet i universitetsutbildningen.

Departementschefen förslår att akademikerlinjen
skall avvecklas men säger
samtidigt att det dock inte skall ske
förrän systemet med fasta studiegångar
införts vid de filosofiska fakulteterna.
Det har ställts en direkt fråga till mig
vad som menas med fasta studiegångar.
Jag trodde inte att det skulle behöva
förklaras. Universitetskanslersämbetet
har denna fråga under utredning. Med
fasta studiegångar kan ju inte avses någonting
annat än att en studiegång införes
som är relevant när det gäller
journalistutbildningen.

Till herr Wallmark vill jag säga att
det inte är utskottet som har funnit på
formuleringen om fasta studiegångar,
utan det är propositionen som redovisar
tanken på sådana, och den har utskottsmajoriteten
också accepterat.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Herr Mårtensson anförde
att avvecklingen av akademikerlinjen
skulle ske i samband med att de fasta
studiegångarna genomförs, men det
är väl i dag inte någon som vet när dessa
fasta studiegångar kommer. Under
alla omständigheter föreställer jag mig
att det kommer att dröja några år. Det
blir då ett vacuum fram till dess, under
vilket det över huvud taget inte kommer
att finnas några möjligheter för
akademiker att erhålla journalistutbildning,
och det måste under alla förhållanden
betraktas som en brist.

Utskottets talesman anförde vidare att
de akademiker, som hittills har fått utbildning
vid journalistinstituten, hade
gått miste om viktiga undervisningsmo -

ment. Såsom jag tidigare nämnt har de
varit befriade från en del av undervisningen
eftersom man räknat med att de
redan hade de häremot svarande kunskaperna.
Det skulle annars bli en onödig
repetition av dessa kursdelar. Nu
skulle man emellertid ha kommit till
den uppfattningen att akademikerna på
detta sätt hade gått miste om viktiga
undervisningsmoment.

Jag tror inte särskilt mycket på detta
argument, men även om det vore riktigt
att akademikerna gått miste om ett och
annat är det väl ändå ännu sämre om
de inte erhåller någon undervisning alls,
vilket i själva verket är innebörden av
det förslag som utskottsmajoriteten har
tillstyrkt.

Vidare tyckte jag nog att den anförda
förklaringen till hur journalistutbildningen
skall bakas in i de fasta studiegångarna
vid universiteten inte var särskilt
klar. Herr Mårtensson framhöll
att det skulle vara en studiegång som är
relevant när det gäller journalistutbildningen.
Jag förstår inte hur den skall
ordnas. Skall man till universiteten förlägga
utbildningen beträffande alla dessa
viktiga moment som de akademiker
vilka hittills fullföljt utbildningen vid
journalistinstituten gått miste om? Innebär
det att de vid sidan av sina universitetsstudier
skall bedriva studier
vid journalisthögskolorna, eller skall
lektorerna vid journalisthögskolorna
undervisa vid universiteten? Jag tycker
inte att jag fått något klart besked på
denna punkt.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag skall bara be att till
herr Mårtensson få framföra mitt tack
för hans utomordentligt klarläggande
svar.

Han säger att fasta studiegångar för
journalister är detsamma som studiegångar
som är fasta för journalister.
Det var ju kolossalt klargörande. Jag
förstod precis vad det var fråga om.

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
punkterna 1—5, därefter särskilt
i fråga om punkten 6 och vidare
särskilt avseende punkten 7.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna 1—5 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 6 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr tallhannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 86 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 63.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten 7 gjorda hemställan.

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte
att främja sparandet

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 37, i anledning av väckta
motioner angående åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:21,
av herr Svenungsson, och II: 28, av herr
Thylén;

II) de likalydande motionerna I: 219,
av herr Holmberg m. fl., och II: 278, av
herr Bohman m. fl., vari anhållits,

1) att riksdagen måtte antaga i motionerna
införda

a) förslag till förordning om bostadssparande; b)

förslag till förordning om utbildningssparande; c)

förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370);

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa

dels om utredning och förslag rörande
premiering av allmänt målsparande
genom avdragsrätt vid beskattningen
för medel, som insattes å särskilt sparkonto
enligt de i motionerna angivna
riktlinjerna,

dels att Kungl. Maj:t måtte framlägga
förslag om försäljning av obligationslån
till allmänheten i enlighet med de
riktlinjer, som angivits i motionerna;

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 19G7

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

III) de likalydande motionerna I:
221, av herr Hubinette, samt II: 287, av
herrar Ringaby och Berglund, vari yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle föreslå, att ett system för
premiering av sparandet genom uppskjuten
beskattning av sparbeloppet
skulle införas, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som i motionerna
anförts;

IV) de likalydande motionerna I: 600,
av herrar Thorsten Larsson och Harald
Pettersson, samt 11:540, av herr Nilsson
i Tvärålund m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om skyndsam utredning
och förslag till riksdagen rörande
stimulans av det personliga sparandet
i enlighet med vad i motionerna
anförts; ävensom

V) motionen 11:128, av herr Antonsson
och herr Jönsson i Ingemarsgården,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
förslag till riksdagen med ledning av
vad i motionen anförts rörande premiering
av personligt sparande på särskilt
sparkonto i bank eller annan penninginrättning
samt rörande skattelättnader
för målinriktat bostadssparande.

De i motionerna 1:219 och 11:278
framlagda författningsförslagen avsågo,

1) rätt att i deklarationen göra avdrag
för insättning på särskilt bostadskonto
under åren 1968—1973 av medel,
avsedda för förvärv av eget hem eller
fritidsbostad eller för insats i bostadsrättsförening
med belopp på sammanlagt
högst 6 000 kronor för ensamstående
och 12 000 kronor för äkta makar,

2) rätt att i deklarationen göra avdrag
för insättning på särskilt konto
för utbildning av egna barn intill ett
maximibelopp av 1 200 kronor per år
och 18 000 kronor sammanlagt,

3) rätt för ägare av en- och tvåfamilj
sfastighet eller bostadsrättslägenhet
att under vissa förutsättningar i deklarationen
göra avdrag för amortering av

skuld på fastigheten eller lägenheten, i
den mån amorteringen överstege 1,5 %
av vederbörande taxeringsvärde och
maximalt med 700 kronor jämte 200
kronor för varje hemmavarande barn
under 16 år,

4) höjning av maximibeloppet för
sparavdraget i inkomstkällan kapital
(för närvarande 400 kronor för ensamstående
och 800 kronor för äkta makar)
med 200 respektive 400 kronor, i den
mån kapitalavkastningen till motsvarande
belopp utgjorde utdelning på aktier
eller på andelar i ekonomisk förening,
ävensom

5) rätt till sparavdrag om högst 400
kronor för ensamstående och 800 kronor
för äkta makar för den som insatte
sparkapital i inkomstkällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse,
dock endast i den mån sparavdraget
ej kunnat utnyttjas i inkomstkällan
kapital.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 21,
av herr Svenungsson, och II: 28, av herr
Thylén, om vissa sparstimulerande åtgärder
vid beskattningen,

2) de likalydande motionerna I: 219,
av herr Holmberg m. fl., och II: 278, av
herr Bohman m. fl., om vissa sparstimulerande
åtgärder,

3) de likalydande motionerna I: 221,
av herr Hubinette, samt II: 287, av herrar
Ringaby och Berglund, om uppskov
med beskattning av sparbelopp,

4) de likalydande motionerna I: 600,
av herrar Thorsten Larsson och Harald
Pettersson, samt 11:540, av herr Nilsson
i Tvärålund m. fl., om stimulans av
personligt sparande, ävensom

5) motionen II: 128, av herr Antonsson
och herr Jönsson i Ingemarsgården,
om premiering av sparande på särskilt
sparkonto och målinriktat sparande,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

Ang. åtgärder vid

Reservationer hade anförts

I) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Söderström, vilka ansett, att
utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 219, av herr Holmberg
m. fl., och 11:278, av herr Bohman
m. fl., såvitt här vore i fråga, måtte
antaga de vid motionerna fogade förslagen
till

a) förordning om bostadssparande,

b) förordning om utbildningssparande,
samt

c) lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

II) av herrar Gösta Jacobsson, Lundström,
Enarsson, T istad och V igelsbo,
fru Nettelbrandt samt herrar Eriksson
i Bäckmora, Söderström och öhvall,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
1:219, av herr Holmberg m. fl.,
och II: 278, av herr Bohman in. fl., i nu
berörda del, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till riksdagen
om försäljning av obligationer till allmänheten
i enlighet med vad motionärerna
anfört;

III) av herrar Gösta Jacobsson, Lundström,
Enarsson, Tistad och Vigelsbo,
fru Nettelbrandt samt herrar Eriksson
i Bäckmora, Söderström och Öhvall,
vilka ansett, att utskottet bort under
2—5 hemställa, att riksdagen, med anledning
av de likalydande motionerna
1:219, av herr Holmberg m. fl., och
11:278, av herr Bohman m. fl., 1:221,
av herr Hiibinette, samt II: 287, av herrar
Ringaby och Berglund, I: 600, av
herrar Thorsten Larsson och Harald
Pettersson, samt II: 540, av herr Nilsson
i Tvärålund m. fl., ävensom motionen
11:128, av herr Antonsson och
herr Jönsson i Ingemarsgården, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
och förslag rörande premie -

beskattningen i syfte att främja sparandet
ring av personligt sparande på särskilt
sparkonto i bank eller annan penninginrättning
samt rörande skattelättnader
för bostadssparande.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar
Lundström, Tistad och Vigelsbo, fru
Nettelbrandt samt herr Eriksson i
Bäckmora och herr Öhvall.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Frågan om sparstimulerande
åtgärder har vi ju diskuterat
här i kammaren i flera år. Det mesta
torde väl vara sagt härom. Jag skulle
dock vilja till dagens ärende foga några
små reflexioner.

Det förefaller mig emellanåt som om
bevillningsutskottets skrivning år från
år blir något mer förstående för motionärernas
önskemål, men naturligtvis
slutar det alltid med ett avslagsyrkande
på förslag som går utanför vad regeringen
vill. Utskottets alla vackra ord
betyder alltså, denna gång som förut,
ingenting. Man vill dock hoppas att den
s. k. välvilliga skrivningen en gång skall
utmynna i ett positivt ställningstagande
till motioner från andra partier än regeringspartiet.
Den som lever får se.

Det behövs nämligen, såvitt jag förstår,
att man är positiv till det spörsmål
som det här är fråga om. Utskottet
säger att det personliga sparandet
inte kan undanskymma företagssparandet,
vilket naturligtvis i och för sig är
riktigt. Men det personliga sparandet —•
allra helst skulle jag vilja säga hushållssparandet
— har en utomordentligt viktig
funktion vid sidan av ATP, försäkringssparande
i övrigt, företagssparande
etc., nämligen att dess marginella
verkan är betydande. Detta marginalsparande
kommer på toppen av annan
kapitalbildning och kan därmed fylla
ut ett behov som annars inte täcks. Detta
sparande kan med andra ord vara
avgörande i en viss situation. Det är
inte minst denna marginalverkan som
gör att jag år efter år varit med om

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

att återkomma till frågan om sparstimulerande
åtgärder.

Utskottet tycks mest fästa sig vid den
konsumtionsminskning som ett ökat
personligt sparande medför, men vidrör
däremot inte den andra sidan, den
marginella plusverkan som uppnås.
Båda dessa verkningar är i själva verket
så betydelsefulla, att hushållssparande!
hör till de viktigaste instrumenten
i en klok samhällsekonomisk politik.
Rätt stimulerat är det också avsevärt
mindre konjunkturkänsligt än en del
annat sparande, t. ex. företagssparandet,
och kan i en sådan situation var av ett
mycket stort värde.

Det är alltså den stimulansen som reservanterna
är ute efter. Utskottet tycker
att det är bra som det är och kan
inte inse att man kan göra något beskattningsvägen
för att stimulera sparandet.
Reservanterna å sin sida räknar
upp olika uppslag och begär att man utreder
möjligheterna att komma fram
den vägen. Vi behöver ju inte i dag upprepa
de argument för och emot som tidigare
år bollats mellan utskottsmajoritet
och reservanter. Låt mig bara uttrycka
den uppfattningen att den situation
som vi nu befinner oss i — med
ett påstått behov av en statlig investeringsbank,
större sparsamhet med utgifter
men också med ett starkt behov
av ökade kapitaltillgångar — den situationen
är nog av det slaget att riksdagen
har anledning att noggrant pröva
de olika uppslag som kan ges för att
stimulera till ett ökat sparande. Anledningen
därtill synes mig alltså i år
vara större än någonsin, och utskottets
avslagsyrkande på motionerna om utredning
förefaller mig obegripligare än
någonsin. Men kammaren har chansen
att säga ifrån: Ja, ja, låt oss då utreda
uppslagen! Kanske något av dem kan
vara av värde.

Det är i den förhoppningen, herr talman,
som jag yrkar bifall till reservationerna
II och III.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Det är kanske inte så
lätt att få ut något nytt av det kända
tema som det här är fråga om, men jag
skall i alla fall göra ett litet försök att
variera detsamma.

Det är mig ett nöje som reservant att
konstatera — på samma sätt som herr
Lundström — att jag i fråga om den
allmänna motiveringen i bevillningsutskottets
betänkande i stora delar kan
instämma med utskottsmajoriteten. Jag
tänker härvid på utskottets betoning av
betydelsen av en ökad kapitalbildning
som en förutsättning för den eftersträvade
fortgående standardhöjningen.
Utskottet hänvisar också till att 1965
års långtidsutredning påpekar behovet
av ökade kapitalinsatser och att avsevärda
privata och offentliga investeringar
krävs om näringslivet skall kunna
hävda sig i den allt hårdare internationella
konkurrensen.

En betydande del av investeringarna
måste finansieras med det personliga
sparandet, säger utskottet vidare. Allt
detta är gott och väl. När utskottet sedan
uttalar att det enskilda sparandet
övertagit företagens roll som dominerande
sparkälla och inlåningskund vid
bankinstituten, så är detta kanske också
i viss mån riktigt. Men jag tror att
utskottsmajoriteten är alltför optimistisk
när den bedömer banksparandets
ökning, som anges särskilt för sparbankerna
ha varit gynnsam under 1966.
Sparandet räcker inte till, såvitt jag
kan bedöma, för de investeringar som
behövs. Som ledamot av styrelsen för
en stor sparbank har jag också kunnat
utskilja, att det har gått litet sämre med
nysparandet under senare tid, inte
minst under detta år.

Jag skulle därför ännu starkare än
utskottet vilja stryka under nödvändigheten
av ett väsentligt ökat sparande.
En ökad kapitalbildning, d. v. s. ett
ökat sparande, är en tvingande nödvändighet
i den förändringsprocess
som vårt näringsliv och vårt samhälle
undergår. Vi behöver sparande för den

Onsdagen den 3 maj 19G7

Nr 24

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

fortsatta utbyggnaden av den samhälleliga
infrastrukturen, om jag får uttrycka
mig på det sättet, och den fortgående
rationaliseringen av näringslivet.
Icke minst torde den framtida anslutningen
till Europamarknaden nödvändiggöra
en anpassning som kräver
betydande investeringar.

Spararen borde sålunda rätteligen
inta en hedersplats i dagens samhälle,
inte bara vid sparbanksjubileer och
sparfrämjandekonferenser utan överallt
i samhällslivet över huvud taget.
Spararen förtjänar att äras och hedras
— och gynnas. Det är nämligen spararen
som ytterst bär upp välståndsutvecklingen.

I realiteten har spararen inte denna
framskjutna plats. Han är i stället, skulle
jag våga säga även om det låter illa,
närmast en strykpojke, ty det är spararen
som penningvärdeförsämringen
närmast går ut över. Det största hotet
mot småsparandet är utan tvivel inflationen,
och de senaste årens relativt
höga ränta på insättningsräkningar har
inte erbjudit tillräcklig kompensation.

19G5 års långtidsutredning har gjort
vissa relativt gynnsamma prognoser rörande
det framtida sparandet, men
andra bedömare har ansett dessa prognoser
alltför optimistiska. På det
praktisk-politiska planet menar reservanterna
inom bevillningsutskottet att
de sparstimulerande åtgärder, som
statsmakterna vidtagit, bör byggas ut
ytterligare. För att sparandet skall kunna
upprätthållas på en någorlunda hög
nivå måste spararen också i någon mån
kompenseras för penningvärdeförsämringen,
som i varje fall i dagens situation
tycks vara oundviklig. Det bästa
sättet att främja sparandet är givetvis
att skapa garantier för ett någorlunda
fast penningvärde, men jag är pessimistisk
rörande den nuvarande ekonomiska
politikens förenlighet med en
dylik målsättning i anda och sanning.

Positiva sparstimulerande åtgärder
måste ha sin stora betydelse. Realiserande
av det av lönsparkommittén ak -

tualiserade förslaget om premiering av
ett långsiktigt bostadssparande borde
vara ett steg i rätt riktning. Åtskilliga
steg vidare borde man kunna gå.

Utskottets majoritet ställer sig i huvudsak
negativ till de framförda förslagen
och hänvisar då till de statsfinansiella
konsekvenserna. Häremot
skulle jag vilja säga att det ökade sparande,
som man hoppas skall kunna
åstadkommas, måste vara värt sitt pris.
Kan det dessutom lämna sitt bidrag till
en stabilisering av penningvärdet, vore
ytterligare mycket vunnet.

Herr talman! Jag skall inte närmare
gå in på de tekniska uppslag, som framförts
motionsvägen och som återfinnes
i högerreservationen nr I med mitt
namn som det första. Den innehåller
förslag till förordning om bostadssparande,
förordning om utbildningssparande,
samt lag om ändring av kommunalskattelagen,
innefattande förslag
om höjning av det s. k. sparavdraget
med 200 kronor respektive 400 kronor.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservation nr I. Vidare yrkar jag
också bifall till reservationerna nr II
och III.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag kan instämma i de
två reservanternas deklaration att vi
alla, utskottsmajoritet, motionärer och
reservanter, är tämligen eniga om sparandets
betydelse för den framtida ekonomiska
utvecklingen. Gösta Jacobsson
erinrade också om att en hel del utredningar,
både offentliga och enskilda,
just med styrka betonar att förutsättningen
för en fortskridande standardhöjning
är att vi får en ökad kapitalbildning
i landet.

Vi kan emellertid glädja oss åt att vi
har en ständigt och kraftigt ökande kapitalbildning
i vårt land. Jag skulle
förmoda att vi intar en mycket förnämlig
topplacering bland de västeuropeiska
staterna när det gäller kapitalbildning
och avstående från konsum -

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

tion av de gemensamma värden vi skapar.
Visserligen intar det kollektiva
sparandet i olika former en mycket dominerande
ställning i den kapitalbildningen.
Men om man bortser från det
något minskade företagssparandet, så
hävdar ändock det enskilda sparandet
i sin helhet sin plats i sparandeutvecklingen
■—• eller kapitalbildningen, om
man hellre vill kalla det så. De tabellbilagor,
som är fogade till utskottets
betänkande, vitsordar och bekräftar ett
sådant påstående.

Utbudet av krediter, som är det
adekvata uttrycket för kapitalbildningen,
har ju ökat synnerligen kraftigt under
framför allt de senaste åren. Jag
har hämtat några siffror från ett föredrag
som ATP-fondens chef, Lennart
Dahlström, lämnade helt nyligen vid
ett sammanträde med kommunalmän
och bankmän i Gävle. Han framhåller
bl. a., att kreditmarknadsutbudets netto
år 1951 var 3,3 miljarder kronor.
Tio år senare, 1961, var motsvarande
siffra 4,4 miljarder kronor för att ytterligare
fem år därefter, 1966, vara
uppe i inte mindre än 12,8 miljarder
kronor. Det är alltså en ökning med 200
procent bara på de senaste fem åren.

I denna ytterst kraftiga ökning av
utbudet av krediter ingår självfallet
uppbyggnaden av ATP-fonderna som
det starkare inslaget. Man kan dock
inte bortse ifrån att genom denna uppbyggnad,
genom denna förstärkning av
kapitalbildningen, så har det blivit en
ökad styrka i den samlade kreditmarknaden.

Trots denna imponerande sifferserie
om kreditmarknadens utbud och dess
utveckling är vi inte nöjda. Herr Gösta
Jacobsson är inte nöjd, herr Lundström
är inte nöjd, och jag är heller inte nöjd
— därför att det är otillräckligt. Alla
klagar vi över att statens och kommunernas
investeringsvilja hämmas. Det
enskilda näringslivet klagar bittert
över den knappa penningtillgången. Bostadsbyggarna,
till vilka jag räknar mig,
kämpar en tämligen ojämn kamp om

de tillgängliga kapitalresurserna. Jag
erkänner sålunda gärna att herr Gösta
Jacobsson har rätt i att vi fått dokumenterat,
att kapitalbildningen i landet
är otillräcklig. Den motsvarar inte
våra långtgående ambitioner i olika avseenden.

På vilket sätt skall man nu öka kapitalbildningen?
Det är den intressanta
och viktiga fråga, som framför allt
måste lösas av dem som har ansvaret
för den fortsatta ekonomiska politiken
och utvecklingen i vårt land.

De motioner som vi nu behandlar
och som redovisas i betänkandet syftar,
som reservanterna har framhållit,
till att öka kapitalbildningen genom en
allmän premiering av sparandet, främst
skattevägen. Utan att närmare beröra
de olika motionsalternativen vill jag
ändå helt allmänt säga, att jag inte är
särskilt övertygad om att sparstimulansen
bara skall ses som en skattefråga.
Småspararnas — det är ju deras intressen
vi nu talar för — motiv för sparandet
är kanske, ja jag vågar säga säkert,
helt andra än ökade skatteavdrag
eller skattepremiering. Ty märk väl,
trots den intensiva propagandan om
inflationens förödande inverkan på
sparkapitalets värdebeständighet och
trots de trygghetsskapande åtgärder,
som riksdagen har beslutat och som
i olika former vidtagits, har banksparandet
ändå visat en oavbruten årlig
tillväxt. Det är nästan med glädje som
man citerar vad professor Börje Kragh
i sin senaste utredning om det finansiella
långtidsperspektivet inom samhällsekonomin
skriver just beträffande
hushållssparande!:

»Även hushållssparandet har stigit
snabbt och dess andel av totala sparandet
har tenderat att öka. Denna utveckling
är av intresse med hänsyn till
att man i och för sig kunde förvänta
att motiven till hushållssparandet skulle
försvagats på grund av ATP-systemets
genomförande och för övrigt också
på grund av den successivt stigande
skattebelastningen.»

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Förmodligen stöder professor Ivragh
sitt uttalande på reella fakta. Men visst
kan jag hålla med både herr Lundström
och herr Jacobsson om att man
teoretiskt kan tänka sig att öka sparandet
genom en allmän premiering. Det
vill dock mycket till för att jag personligen
skall kunna övertygas om det. Jag
tror att det uttalande som sparkommittén
gjorde i sitt 1961 framlagda betänkande
har lika stor giltighet i dag
som det hade då, nämligen att premieringskostnaderna
sannolikt kommer att
bli lika stora eller till och med större
än den framkallade sparandeökningen.
Och då har man väl inte vunnit någonting! Visserligen

sade herr Jacobsson att
ett ökat sparande »är värt sitt pris».
Men inte kan man väl köpa ett sparande
till det pris, som den utredningen
kom fram till? Det var visserligen inte
eu enhällig utredning som sade det,
utan eu majoritet inom utredningen,
men om detta uttalande står sig än i
dag, blir sådana sparaktioner, enligt
mitt sätt att se, av föga värde, eftersom
finanspolitiken också är en integrerad
del i ett ökat kollektivt sparande.

Det var inte många år sedan, som
herr Lundström ifrån denna talarstol
beskärmade sig över att man skattefinansierade
de statliga bostadslånen.
Vad var det? Jo, det var en verklig form
för kollektivt sparande, som man inte
skulle kunnat uppnå genom vilka premieringar
som helst av ett målinriktat
sparande åt det hållet.

Om man dagen före Kristi Himmelsfärdsdag
får vara elak, kan i detta sammanhang
också sägas, att herrarna ju
har visat föga intresse när det gällt att
med det kollektiva sparandet bygga upp
det kreditmarknadsutbud vi kan glädjas
åt i dag. Vid de tillfällen vi beslutat
om de kollektiva åtgärderna, har herrarna
inte varit med, utan varit motståndare:
mot ATP, mot omsättningsskatten
o. s. v. Och ni har i många år
varit motståndare mot den finanspolitik

som lett fram till ett ökat kollektivt sparande.

Herr Gösta Jacobsson sade, att spararen
bör äras, hedras och gynnas. Det
är synd att man inte har sparbanksboken
med sig och kan visa den! Då
hade man kanske tillhört den krets, som
nu blir verkligt uppburen av min ärade
motståndare i dagens debatt.

Utskottsmajoriteten har utförligt redovisat
sina motiv för att inbjuda riksdagen
till ett beslut om att motionerna
»icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd». Jag använder nu den termen,
eftersom en kollega till mig helt nyligen
i en debatt blev åthutad för att han
sade, att utskottet beslutat avslå motionerna.
Jag använder alltså nu den riktiga
termen. Men det betyder precis
samma sak!

Jag kan själv inte presentera några
ytterligare motiv, och därför får jag,
herr talman, nöja mig med att yrka bifall
till bevillningsutskottets betänkande
i dess helhet.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Herr Einar Eriksson
och jag tycks vara ense i det mesta,
dock inte i själva klämmen — där skiljer
det sig avsevärt.

Vi är kanske ense om att sparandet
inte bara är en skattefråga, utan beror
på det ekonomiska klimat som råder.
I motsats till herr Einar Eriksson menar
jag emellertid, att man kan åstadkomma
ett ganska väsentligt ökat sparande
genom sparstimulerande åtgärder.
Jag skulle vilja slå herr Einar
Eriksson i huvudet med bevillningsutskottets
eget betänkande, som han själv
skrivit under. Där talas om att särskilt
sparandet i sparbankerna har ökat
1966 — det står på sidan 15, herr Einar
Eriksson. Sedan kommer det: »Det positiva
resultatet torde till stor del bero
på de initiativ till sparstimulerande åtgärder
som hittills vidtagits av statsmakterna
och sparinstituten.» Vad re -

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

servanterna åsyftar är att utvidga des- tiken här i landet. Låt mig då säga, att
sa sparstimulerande åtgärder. den situation som vi nu befinner oss i

Herr talman! Jag yrkar än en gång inte gör att jag har så särskilt stort förbifall
till reservationerna. troende för dem som har burit ansvaret

för landets ekonomiska politik.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! När jag hörde herr
Einar Eriksson tala — framför allt under
första hälften av hans anförande —
väntade jag, att han skulle yrka bifall
till reservationerna.

Men säg mig den sällhet som varar
beständigt — ett citat, som herr Einar
Eriksson såsom uppsaliensare bör känna
till. Det blev alltså inget bifallsyrkande,
utan herr Einar Eriksson började
klappa på oss med åtskilliga beskyllningar.
Låt mig bara, utan att ta
upp någon debatt om vad som hände
när det var fråga om att införa ATP,
dock säga, att den linje som folkpartiet
företrädde i ATP-frågan inte var negativ
till kapitalbildning. Vi förordade ett
system, som skulle ha givit en minst
lika stor och åtminstone under den
första perioden större kapitalbildning
än den som har skett. Det bör vara någon
måtta med överdrifterna!

Sedan är det klart, att skälen till ett
sparande inte behöver vara att man
skall få vissa skattelättnader; naturligtvis
har herr Einar Eriksson rätt i detta.
Det har heller ingen bestritt. Men det
är ju stimulansen till ytterligare ansträngningar
som kan öka sparandet,
och vi tycker att den stimulansen är betjänt
av att man överväger olika vägar
och medel. Det är i det avseendet som
utskottet nu såsom tidigare säger nej
till de olika uppslag som har framlagts.

Herr Einar Eriksson säger, att han
inte är säker på att dessa uppslag skulle
verka. Ja, men det vet han inte. Den
enes uppfattning kan vara lika god som
den andres. Men som situationen är
tycker jag nog att man borde pröva
alla uppslag.

Herr Einar Eriksson framhåller att
dessa problem skall lösas av dem som
bär ansvaret för den ekonomiska poli -

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag måste ha uttryckt
mig litet illa, om jag bibringat herr Jacobsson
den uppfattningen att jag underskattar
banksparandets betydelse.
Det gör jag ingalunda, men jag sade att
hur väl banksparandet än bör uppmuntras,
så kan man inte betala vilket pris
som helst för att öka det. Förhåller det
sig så som utredningen kunde konstatera
1961, att man löper risken av att premieringskostnaden
blir större än effekten
på sparandet, så anser jag priset
vara alldeles för högt.

Herr Lundström tyckte att jag började
med en motivering, som borde ha
lett fram till ett yrkande om bifall till
reservationerna. Det är möjligt, eftersom
vi ju är tämligen överens om att vi
behöver en ökad kapitalbildning i det
här landet för att tillfredsställa våra
ambitioner i olika avseenden. Men herr
Lundström erkände ju själv, att det här
inte är fråga om någon ökning av kapitalbildningen
annat än möjligen i fråga
om de marginaleffekter man kan
åstadkomma. Det stora sparandet måste
ske på andra vägar. Och visst skall väl
den angelägenheten skötas av dem som
bär ansvaret för den ekonomiska politiken,
men det är något som herr Lundström
vid våra överläggningar gång efter
annan försöker underskatta.

Jag citerade förut ett uttalande av
AP-chefen Lennart Dahlström. Vid samma
tillfälle talade en annan bankman,
som man inte kan beskylla för att fara
land och rike kring och bedriva socialdemokratisk
propaganda. Han riktade
sig till kommunerna och sade så här:
»Många kommuner anser sig troligen
missgynnade i bostadsfördelningen,
men det är väl oundvikligt eftersom den

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

totala kakan har måst bantas ner på
grund av att samhällets resurser inte
räcker för att tillfredsställa alla önskemål.
Vi bygger emellertid mer lägenheter,
mer bostäder, mer vägar och mer
sjukhus per invånare i det här landet
än i något annat demokratiskt land.»

Den sista meningen är just ett uttalande
av det slag som brukar kallas
»socialdemokratisk skrytpropaganda».
Det citerade uttalandet måste grundas
på att vi har ett kreditutbud som är så
stort, att vi har kunnat genomföra de
uppräknade investeringarna, något som
främjats genom dem som har ansvaret
för den ekonomiska politiken.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner rörande utskottets i
förevarande betänkande gjorda hemställan
komrne att framställas först särskilt
beträffande punkten 1, därefter
särskilt angående punkten 2 såvitt avsåge
bostadssparande, utbildningssparande
och vissa ändringar i kommunalskattelagen,
vidare särskilt rörande
punkten 2 i vad gällde försäljning av
obligationer ävensom ytterligare särskilt
avseende punkten 2 i vad anginge
premiering av visst personligt
sparande m. m. samt punkterna 3—5.

På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten 1 gjorda hemställan.

I fråga om punkten 2 såvitt avsåge
bostadssparande, utbildningssparande
och vissa ändringar i kommunalskattelagen
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
härutinnan hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med I
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till vad
utskottet hemställt, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
37 punkten 2 såvitt avser bostadssparande,
utbildningssparande och vissa
ändringar i kommunalskattelagen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med I betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 26.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde punkten 2 såvitt anginge
försäljning av obligationer, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Gösta Jacobsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med II betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande
nr 37 punkten 2 såvitt avser försäljning
av obligationer, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med II betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
Isans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 62.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 2 såvitt gällde
premiering av visst personligt sparande
m. m. samt punkterna 3—5, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels bifall till vad utskottet hemställt,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Gösta Jacobsson in. fl. vid betänkandet
avgivna, med III betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till vad utskottet i denna del
hemställt vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

främja sparandet

given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
37 punkten 2 såvitt avser premiering
av visst personligt sparande m. m.
samt punkterna 3—5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med III betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 63.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 41, i anledning
av väckta motioner rörande befrielse
från bensinskatt och differentiering
av skatt på bensin och olja, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av
bankoutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av motioner om pension åt vissa
f. d. tjänstemän hos riksdagen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

förslag till förordning om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars
1946 (nr 99), jämte i ämnet väckt motion,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om en allmän grupplivförsäkring m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 44, i anledning av väckta
motioner om en allmän grupplivförsäkring
m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat
fyra inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:176,
av fru Hamrin-Thorell och herr Sörenson,
samt II: 217, av herr Hamrin i Kalmar
och herr Jönsson i Ingemarsgården,
om utredning angående en allmän
försäkring för begravningshjälp; samt

2) de likalydande motionerna I: 234,
av herr Kristiansson, Axel, och fru Olsson,
Elvy, samt II: 297, av herr Johansson
i Skärstad och herr Lindberg, om
en allmän grupplivförsäkring.

I motionerna I: 176 och II: 217 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Ivungl. Maj:t skulle anhålla att den år
1956 begärda utredningen om en allmän
försäkring för begravningshjälp
måtte fullföljas.

I motionerna I: 234 och II: 297 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning
angående införande av ett allmänt
försäkringsskydd liknande det som i
form av grupplivförsäkring genom kollektivavtal
tillförsäkrats vissa grupper
på arbetsmarknaden.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

1) att motionerna I: 234 och II: 297
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 176 och II: 217, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en

Om en allmän grupplivförsäkring m. m.

utredning rörande allmän försäkring
för begravningshjälp.

Reservationer hade avgivits

I, vid utskottets hemställan under 1,
av herrar Eric Carlsson, Erik Filip Petersson,
Wirtén, Jönsson i Ingemarsgården,
Johansson i Skärstad och Jonsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa,

a) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 234 och II: 297 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en
kartläggning av behovet av ökat skydd
genom grupplivförsäkring samt om en
utredning avseende möjligheterna att införa
ett allmänt försäkringsskydd liknande
det som i form av grupplivförsäkring
genom kollektivavtal tillförsäkrats
vissa grupper på arbetsmarknaden,
samt

b) att motionerna 1:234 och 11:297,
i den mån de icke besvarats genom vad
reservanterna under a) hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; II,

vid utskottets hemställan under 2,
av herrar Hubinette och Ringaby, vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att motionerna 1:176
och II: 217 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag tar till orda i denna
fråga i egenskap av motionär bakom
inotionsparet 1: 234 och 11:297. I
den egenskapen vill jag säga något om
bakgrunden till motionsyrkandena.

Även om den nuvarande grupplivförsäkringen
— såväl i form av tjänstegrupplivförsäkring
som i andra former
— omspänner en mycket stor del av de
människor som är i behov av ett försäkringsskydd
täcker den ändå inte hela
fältet. Det finns åtskilliga människor
med försörjningsbörda, som är i behov

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Om en allmän grupplivförsäkring m. m.

av ett efterlevandeskydd men som inte
kan komma i åtnjutande av en sådan
billig försäkring.

Från dessa utgångspunkter har jag
ställt mig frågan huruvida inte grupplivförsäkringen,
som ju har accepterats
som något utav grundskydd, skulle kunna
inordnas i den allmänna försäkringen.
Vi har en samordning mellan sjukförsäkringen
och pensionsförsäkringen.
Det bör också vara möjligt att infoga
grupplivförsäkringen i detta sammanhang.
Såvitt jag kan förstå skulle det
ur administrativ synpunkt vara mycket
enkelt, och jag kan inte tänka mig annat
än att kostnaderna också skulle
kunna hållas på samma nivå som för
närvarande; åtskilligt talar för att de
borde kunna bli lägre.

När motionerna behandlades i utskottet
anfördes det att den nuvarande
grupplivförsäkringen med dess olika
varianter ju täcker in det stora flertalet
av behövande. Det finns därför
ingen anledning att vidtaga någon ändring.
Utskottet är tillfreds med förhållandena
sådana de är. Detta är mycket
kortfattat vad utskottet har sagt.

Till de minoriteter, som inte kan inrymmas
i systemet, hör såvitt jag kan
förstå främst hemarbetande kvinnor —
även om någon kanske invänder att det
är en kategori för sig — men vi har
också de ensamstående mödrarna och
de yrkesverksamma människor som inte
tillhör ett kollektiv av den storleksordningen,
att de har möjlighet att tillhöra
denna försäkringsform. Utskottet
menar tydligen att det allmänna inte
behöver ta hänsyn till dessa i detta
försäkringssammanhang.

Till utskottets utlåtande har fogats
en reservation, som i stort sett tar upp
de här åberopade motionernas förslag.
I reservationen begärs dels en kartläggning
beträffande de brister, som vidlåder
det nuvarande systemet, och dels
en utredning om hur en kollektiv försäkring
på detta område skulle gestalta
sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen I.

Herr HuBINETTE (h):

Herr talman! Vid sitt ställningstagande
till frågan om allmän begravningshjälp,
punkten 2 i föreliggande
utlåtande från andra lagutskottet, har
utskottsmajoriteten grundat sitt resonemang
på den 1956 av riksdagen gjorda
hemställan om en utredning om en
allmän dödsfallsförsäkring. Man tyckte
då, att de förefintliga formerna för begravningshjälp
var otillräckliga och att
detta därför vore en angelägen reform.

Under de år som gått sedan år 1956
har emellertid en betydande utveckling
ägt rum på försäkringsområdet. Vi har
under denna tid fått tjänstegrupplivförsäkringar
och ordinära grupplivförsäkringar,
till vilka de allra flesta vuxna
i samhället kan bli anslutna. Detta
tycker jag att jag även kan påpeka för
herr Axel Kristiansson, även om denne
speciellt berörde det första avsnittet av
utskottets utlåtande. Dessa grupplivförsäkringar
är under ständig tillväxt, och
det är möjligt för praktiskt taget varje
samhällsmedborgare att ansluta sig till
något sådant kollektiv.

Det finns vidare individuella livförsäkringar.
I båda dessa fall är försäkringsbeloppen
avvägda på ett sådant
sätt, att de vid sidan av efterlevandeskyddet
även skall kunna täcka begravningskostnaderna.
Detta kommer tydligast
till uttryck bl. a. i makeförsäkringarna,
där en del av försäkringsbeloppet
utgår som begravningshjälp.

Utöver vad olika slag av försäkringar
kan ge i form av såväl efterlevandeskydd
som begravningshjälp bör man
i denna diskussion beakta de möjligheter,
som gällande sociallagstiftning
erbjuder för att i förekommande fall
täcka begravningskostnaderna. Dess
bättre ställer sig mäninskor numera
inte på samma sätt tveksamma inför
att vända sig till det allmänna för att

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

få hjälp i vissa sammanhang. Den gamla
fattigvården var tidigare ett rött
skynke för folk, och många skämdes
för att anlita den.

Numera tycker man sig såsom skattebetalare
ha vissa krav på samhället, och
detta är något som hör dit. Ingen behöver
tro, att folk skulle hesitera för
att i särskilt besvärande fall vända sig
till det allmänna för att få vissa kostnader
täckta i samband med begravning.

Jag har dessutom svårt att frigöra
mig från tanken på att en uniform begravning
kunde införas, varvid de företag
som ägnar sig åt dessa angelägenheter
tillhandahåller en utrustning och
ett ceremoniel i standard upp till summan
av försäkringsutfallet.

Kostnaden var det väl meningen att
en utredning skulle se på, men så mycket
kan man väl rent allmänt säga genast
att det rör sig om stora summor.
Det finns sannerligen angelägnare reformer
i samhället i dag. Vi har för
inte länge sedan haft en u-hjälpsdebatt
i riksdagen. Hur skall man kunna tänka
sig att någonsin frigöra pengar för en
ordentlig u-landshjälp, när man skall
mjölka ut varje uns som går att få för
egna sociala reformer och för ett bättre
utgångsläge rent personligt? Det går
helt enkelt inte att samordna, utan här
måste man avstå från någonting, om
man skall tänka sig att i fortsättningen
hjälpa u-länderna på ett effektivare
sätt.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservation II vid detta utlåtande.

När det gäller det utlåtandets första
avsnitt, frågan om den allmänna grupplivförsäkringen,
vill jag bara hänvisa
till vad utskottet säger och vad jag
också här har framhållit, att grupplivförsäkringen
är under ständig utbyggnad.
I dag har praktiskt taget varje
människa som vill möjlighet att komma
med i en grupplivförsäkring. När
herr Axel Kristiansson talar om hemmafruarna
vill jag påminna om den

Om en allmän grupplivförsäkring m. m.

makeförsäkring som man kan få och
där det utges, som jag nyss sade, hjälp
vid begravning. Om man tar det här
litet lugnt är jag säker på att grupplivförsäkringen
kommer att utbyggas
ytterligare. Andra lagutskottet har sagt
att man kan ytterligare propagera för
försäkringen och tänka sig att försäkringsanstalterna
intensifierar sin propaganda.
Då tror jag att man får fältet
ganska väl täckt så småningom.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Andra lagutskottet har
vid sin behandling av det av herr Axel
Kristiansson nämnda motionsparet i
mycket stor utsträckning fallit tillbaka
på vad som sagts vid tidigare tillfällen,
då liknande yrkanden har ställts och
behandlats i riksdagen.

Motionärerna har nu lärt sig så mycket,
att de inte uteslutande motiverat
sitt yrkande med att exempelvis hemmafruarna
inte har något skydd från
grupplivförsäkringen och därför borde
tillförsäkras ett sådant. Det är ju faktiskt
så, att fruarna har skydd eftersom
grupplivförsäkringen ger ett efterlevandeskydd
åt hustrun och barn under
17 år. De får del av grupplivförsäkringens
förmåner. Det förhållandet att
ingenting utbetalades om hustrun dog
har beaktats i den största av försäkringsinrättningarna,
AFA, på det sättet,
att det numera utbetalas begravningshjälp
om hustrun dör och halvt
barntillägg om det finns efterlevande
barn. Den stora försäkring som arbetsmarknadens
parter har startat ger alltså
ett visst skydd även vid hustrus
bortgång.

Även den frivilliga grupplivförsäkringen
har ju vuxit under åren sedan
vi första gången behandlade frågan om
grupplivförsäkring. Inte mindre än
1 800 000 personer är grupplivförsäkrade
i de privata företag som driver
sådan försäkring. Själva namnet säger,
att det måste vara en grupp som för -

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Om en allmän grupplivförsäkring m. m.

säkras. Det skall vara en grupp som
har sådan sammansättning att avgifterna
kan uppbäras och betalas in kollektivt
—• detta för att minska kostnaderna
för försäkringen.

Såvitt utskottet kan förstå föreligger
det inga särskilt stora anspråk på gruppens
sammansättning. Det behöver inte
vara en yrkesgrupp, en kår eller någonting
sådant, utan varje företag som
kan organisera en grupp av tillräcklig
storlek har också möjlighet att teckna
en frivillig försäkring. Avgifterna inkasseras
av någon som har hand om
skötseln av den grupp som har tecknat
försäkringen. Jag är inte alldeles säker
på att detta är ett sådant ändamål som
är lämpligt att föra in under en obligatorisk
försäkring.

Försäkringsbeloppet är för närvarande
31 000 kronor i den stora för arbetsmarknaden
gällande grupplivförsäkringen.
De frivilliga försäkringarna
är till övervägande del av betydligt
lägre storlek i fråga om ersättningen,
och ofta utgår de också såsom tillägg
till den grupplivförsäkring som gäller
på grund av anställning. Det finns
emellertid möjligheter att teckna en
sådan försäkring.

Jag kan inte komma till någon annan
uppfattning än att just tillkomsten av
denna försäkringsförmån har smittat
ifrån sig från det stora, på arbetsmarknaden
träffade avtalet om sådan försäkring
ut till mindre grupper, som
tecknat frivilliga sådana i olika försäkringsföretag.
Man har funnit fördelen
i den låga kostnaden, och den låga
kostnaden hör samman med att det är
en riskförsäkring som upphör när vederbörande
överskrider den i avtalet
överenskomna åldern, i regel 67 år.
Efter 67 års ålder utgår ingenting, annat
än i vissa undantagsfall, då ett lägre
belopp kan utgå i form av begravningshjälp.

Herr talman! I fråga om detta motionspar
är utskottet övertygat om att
det är lämpligare att fortsätta med den
frivilliga försäkringsformen. Den obli -

gatoriska är inte lämplig. Jag hemställer
alltså om bifall till utskottets hemställan
i denna del.

När det gäller det andra motionsparet,
som stöds i reservation II — i
det första fallet var det reservation I

— ligger det något annorlunda till. Här
har riksdagen 1956 uttalat sig för en
utredning i fråga om en allmän begravningshjälpsförsäkring,
och alldeles säkert
hörde det yrkandet och det beslutet
samman med att sjukförsäkringen
före den obligatoriska försäkringens
ikraftträdande 1955 i mycket stor utsträckning
meddelade begravningshjälp
—- visserligen till mycket små belopp,
men ändå ganska vanligt. Jag förmodar
att detta var bakgrunden till beslutet
om en utredning om en allmän begravningshjälpsförsäkring.

Det har nu legat några år i en skrivbordslåda
i kanslihuset •— inom vilket
departement det har legat vet jag inte

— för att så småningom överlämnas till
yrkesskadeutredningen för beaktande.
Denna har sin plikt likmätigt betraktat
hela frågan som ett ärende, som tydligen
inte hörde samman med något annat
än yrkesskadeförsäkringen. Eftersom
man inte har mer än cirka 500
dödsfall om året genom yrkesskada, har
man antagligen tyckt att det var för
litet att över huvud taget ägna något
intresse åt.

Jag tror att utskottet tycker, att detta
är en felaktig behandling av en fråga
som ju riksdagen ändå velat ha en ut
redning om. Även om utredningen sedermera
skulle utmynna i att den med
hänsyn till utvecklingen i övrigt inte
borde föranleda någon åtgärd, har det
ändå varit en artighet att svara på
riksdagens skrivelse i ämnet.

Man kan inte, herr Hiibinette, sammanföra
den stora utredningen om
grupplivförsäkringen och önskemålet
om en allmän begravningshjälpsförsäkring,
ty de täcker inte varandra. Grupplivförsäkringen
täcker ju begravningskostnaderna
endast under förutsättning
att vederbörande avlider innan försök -

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

ringen har upphört, och försäkringen
upphör ju regelmässigt vid 67 års ålder.
Därefter utgår ingen begravningshjälp
genom grupplivförsäkringen, och
detta betyder att ett mycket stort antal
medborgare saknar det skydd vilket enligt
motionärernas mening bör finnas
både för dem som under hela sin livstid
saknar grupplivförsäkring och för
dem som är grupplivförsäkrade men
för vilka skyddet upphör i och med
att de uppnår 67 års ålder. Det är därför
som utskottet funnit sig böra tillstyrka
ifrågavarande motionspar, i vilket
yrkandet inte innebär någonting
annat än att man skall göra allvar av
den hemställan om utredning av frågan
som gjordes av riksdagen för något
mer än tio år sedan.

Med hänsyn härtill, herr talman, yrkar
jag även i detta avseende avslag
på reservationen och bifall till utskottets
hemställan.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag vill först till herr
Hiibinette, för den händelse hans uttalande
var riktat mot mig, säga att jag
inte någonsin vare sig i motionen eller
i mitt anförande har talat om någon
standardbegravning eller om någon begravningshjälp
— detta har berörts i
den andra motionen.

Jag vill också beträffande rädslan
för de höga kostnaderna säga att om
det är på det sätt som har sagts nu senast
av utskottets ordförande, att de
försäkringar som finns sammantaget
täcker nästan hela fältet, kan det rimligen
inte bli fråga om någon större
kostnadsökning. Det är alldeles givet
att det inte kan bli någon dubblering
av utgifterna enär den ena försäkringsformen
skall ersätta den andra. Det är
väl sannolikt att en försäkring som är
enhetlig över hela linjen skulle bli billigare.
Jag tycker nog att här borde
ske en samordning över hela fältet.

Utskottets ordförande anför att det
finns möjligheter för också mycket små

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 24

Om en allmän grupplivförsäkring m. m.
kollektiv att bli anslutna till grupplivförsäkringen,
och det äger nog sin riktighet.
Men alla tal är ju här relativa,
och förutsättningen är också som regel
en viss procentuell anslutning i varje
kollektiv, vilket innebär att det ibland
kan bli på det sättet att de, som vill ha
detta försäkringsskydd och som följaktligen
behöver det, inte kan få det.

Vidare gäller det frågan om det var
lämpligt att samordna denna försäkringsform
med det övriga socialförsäkringsskyddet.
Herr förste vice talmannen
var inne på den linjen att detta inte
var lämpligt. Jag måste nog säga att
det är klart att man kan resonera på
det sättet om många av de sociala lagstiftningarna.
Det kan sägas att man,
eftersom det och det är normerande
för den huvudsakliga delen på det och
det fältet, inte behöver ha någon lagstiftning.
Vi skulle kunna följa det resonemanget
när det gäller semestertidens
längd och säga, att vi, eftersom
det stora flertalet av de anställda har
fyra veckors semester, inte behöver
lagstifta om detta, eftersom alla följaktligen
får denna semestertid. Samma
resonemang skulle kunna föras om arbetstidslagen
i vårt land, nämligen att
eftersom den övervägande delen genom
fackliga överenskommelser har fått
fastställt en viss arbetstid, kommer detta
också att bli normerande för övriga
arbetstagare. Man har emellertid avvisat
dylika propåer med argumentet
att det inte kan finnas någon garanti
för att alla kommer i åtnjutande av
dessa förmåner. Jag vill nog hävda att
det finns anledning att föra ungefär
samma resonemang när det gäller det
här efterlevandeskyddet.

Herr HtiBINETTE (h):

Herr talman! Jag har en stark känsla
av att herr förste vice talmannen
Strand delar reservanternas uppfattning
i den punkt som gäller begravningsförsäkringen.
Jag förstår också att han
är tvungen att rycka ut till sina rege -

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Om en allmän grupplivförsäkring in. m.

ringskollegers försvar, när de har låtit
den utredningsbegäran som riksdagen
framställde för tio till elva år sedan
ligga i någon skrivbordslåda, som han
själv säger. Han måste naturligtvis släta
över den fadäsen och ansluta sig till
detta utredningskrav. Jag anser ändå,
herr talman, att herr Strand har så
goda insikter och så stort kunnande i
allt som gäller socialförsäkringar, att
han borde veta att det under denna tid
har hänt så mycket att det som avsågs
1956 nu är överspelat. Därför skulle
man kunna stryka ett streck över alltsammans,
även om Kungl. Maj :t har varit
försumlig.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag kan inte hålla med
herr Hiibinette i mer än ett enda avseende,
nämligen att det är skillnad på
förhållandena år 1956 och dem som råder
i dag. Så långt är vi överens. Jag
kan inte förstå vad herr Hiibinette menar
med att jag försvarade regeringsledamöterna
i mitt anförande. Är det ett
försvar då jag säger att jag tycker att
de skall fullfölja riksdagens hemställan
för tio år sedan att utreda frågan om
begravningshjälp? Är det inte i stället
att tala om för dem att de har underlåtit
att göra någonting som de rätteligen
borde ha verkställt för länge sedan? Jag

vet inte om herr Axel Kristiansson
gör riktiga jämförelser när han
vandrar ut på fältet för att få någonting
att hålla i för sin hemställan om
utredning angående grupplivförsäkring.
Han frågar bl. a. vad vi skall ha en arbetstidslagstiftning
till, om alla människor
ändå får den arbetstid som är normerande.
Jo, herr Kristiansson, lagen
gäller bara för vissa människor, övriga
bär genom frivilliga överenskommelser
fått exakt samma förmåner. Det stöder
egentligen min uppfattning att grupplivförsäkringen
— i den form den nu
förekommer, nämligen på frivillig bas,

och med så stor genomslagskraft som
den bär — kommer alla som vill ha en
försäkring att få om de bara ger sig till
tåls.

Vad jag har vänt mig emot är att de
som redan har grupplivförsäkring genom
träffade avtal, d.v. s. samtliga de
tre stora grupperna av anställda, inte
vill ha den överenskommelsen avlöst av
en allmän grupplivförsäkring. Oavsett
på vilket sätt en sådan skall finansieras
vill de ha kvar den förmån de har uppnått
genom sina förhandlingar.

Jag tror att utskottet gav uttryck åt
meningen att man inte rimligen kunde
lagstifta och begränsa lagstiftningen
uteslutande till dem som inte har träffat
frivilliga överenskommelser om
grupplivförsäkring. De skulle då tvingas
till det genom en lagstiftning. Förhållandet
är faktiskt det att de flesta som
har intresse av grupplivförsäkring kan
också teckna en sådan, även om kostnaderna
helt naturligt blir något högre
om gruppen är liten. De kan säkert inte
nå ner till den nivå som gäller inom
AFA, där man för den ganska omfattande
försäkringen ju har mycket låga
premier. Men det är å andra sidan inte
alldeles säkert att alla de som står utanför
eftersträvar eu grupplivförsäkring
på 31 000 kronor. De kanske nöjer sig
med ett något lägre belopp om de tecknar
frivillig försäkring, och då blir också
kostnaderna lägre.

Eftersom de stora grupperna vänder
sig mot tanken att man skall göra om
den försäkring som de redan lyckats
skapa på sitt område, anser jag det inte
lämpligt att ta upp ett resonemang om
att lagstifta för de övriga.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Det senaste inlägget av
utskottets ordförande innebar ju ett erkännande
av att det finns vissa grupper,
även om de är små, som inte har
möjlighet att teckna grupplivförsäkring.
De får teckna en enskild försäkring,
och den blir dyrare. Herr Strands re -

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

sonemang går emellertid ut på att man,
eftersom de stora grupper som nu har
denna förmån inte själva vill ha någon
ändring, bör låta det hela bero. Frågeställningen
här är då om det ändå inte
bör vara samhällets sak att se till att
alla kan komma i den förmånsställning
som så att säga är vedertagen i dag —
ty det kan man säga att grupplivförsäkringen
är — d. v. s. få samma villkor
till samma kostnad.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Eric Carlsson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kristiansson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44
punkten 1, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Eric Carlsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Om en allmän grupplivförsäkring in. m.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kristiansson Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 36.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten 2
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av den av
herrar Hiibinette och Ringaby vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hubinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herrar
Hubinette och Ringaby vid punkten
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hubinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ang. ungdomsvården

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej — 25.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. ungdomsvården

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 25, i anledning
av motioner angående ungdomsvården.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 240, av herrar Bengtson och Dahlén,
samt II: 318, av herrar Ohlin och Hedlund,
hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om

1. utredning rörande ungdomsvårdsskolornas
och familjevårdens ställning
med beaktande av vad som angivits i
motionerna,

2. att försöksverksamhet måtte komma
till stånd med utplacering i elevernas
egna hem beträffande sådan placering
för vård utom skola, som nämnts
i 66 § barnavårdslagen,

3. förslag — i avvaktan på slutliga
förslag från utredningen om barnavårdslagen
— om en provisorisk reform
beträffande offentligt biträde i
barnavårdsärende, innebärande att möjligheter
skapades att förordna biträde
som arvoderades med offentliga medel,

4. förslag om regler för ersättning
till kommunerna för familjevård som
föreginge ungdomsvårdsskoleplaceringar,
samt

5. förslag om inrättande av ett organ
för behandlingsforskning vid kriminalvetenskapliga
institutet vid Stockholms
universitet från och med den 1 juli
1968.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:240
och II: 318 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herr Nyman, fru Elvy Olsson,
fru Hamrin-Thorell samt herrar
Svanström, Hamrin i Kalmar, Rimås,
Johansson i Växjö och Johansson i
Skärstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 240
och 11:318 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om

förslag — i avvaktan på slutliga förslag
från utredningen om barnavårdslagen
— om en provisorisk reform beträffande
offentligt biträde i barnavårdsärende,
innebärande att möjligheter
skapades att förordna biträde
som arvoderades med offentliga medel,

förslag om regler för ersättning till
kommunerna för familjevård som föreginge
ungdomsvårdsskoleplaceringar,
samt

förslag om inrättande av ett organ
för behandlingsforskning vid kriminalvetenskapliga
institutet vid Stockholms
universitet från och med den 1 juli
1968.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I detta utlåtande nr 25
från allmänna beredningsutskottet tas
upp frågan om vården av missanpassad
ungdom med anledning av yrkanden i
motionerna I: 240 och II: 318, väckta av
centerpartiet och folkpartiet.

Socialstyrelsen har lämnat ett omfattande
och sakligt utlåtande som på
flera punkter delar motionärernas uppfattning,
även om inte yrkandena i motionerna
kan tillstyrkas mer än möjligen
då det gäller behandlingsforskning.
Starka skäl har också anförts emot vissa
yrkanden. Utskottet har därför enats
om att avslå motionernas två första yrkanden,
nämligen då det gäller utredning
om ungdomsvårdsskolornas och
familjevårdens ställning bland annat genom
att stärka ungdomsvårdsskolornas
lokala anknytning till annan huvudman
än staten, t. ex. länsorgan eller lands -

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

ting. Starka skäl talar både för och
emot men mest emot ett ändrat huvudmannaskap,
åtminstone för närvarande.

Den andra punkten gäller en försöksverksamhet
med utplacering av eleverna
i deras egna hem. Socialstyrelsen
tycker att det nog kan vara lämpligt
i enstaka fall, men därför krävs en lagändring.
Frågan har tidigare hänvisats
till en översyn av barnavårdslagen som
riksdagen hemställt om och som därför
bör avvaktas.

Så långt har vi alltså varit överens i
utskottet. Med anledning av utskottets
behandling av övriga tre motionsyrkanden
föreligger en reservation.

Motionärernas tredje förslag gäller en
provisorisk reform beträffande offentligt
biträde i barnavårdsärenden etc.
Enligt barnavårdslagens § 20 har, som
det heter, »den ärendet rör» rätt att anlita
biträde när han hörs av barnavårdsnämnd
eller företrädare för denna.
Kostnaderna får bäras av den enskilde.
Motionärerna finner det mycket
otillfredsställande att frihetsberövande
skall kunna ske utan att den som berövas
sin frihet får tillfälle att föra sin talan
under former som garanterar en
elementär rättstrygghet. Det vore därför
lämpligt att man provisoriskt kunde
införa ett system med förordnande
av offentligt biträde. Utredningen om
barnavårdslagen borde beakta detta
problem på längre sikt, anser motionärerna
och även reservanterna.

Socialstyrelsen delar motionärernas
uppfattning om önskvärdheten av ett
system med förordnande av offentligt
biträde åt enskild i barnavårdsärende.
Styrelsen anser att frågan synes böra
behandlas i samband med den allmänna
översynen av barnavårdslagen. Detta
är också utskottets mening. Utskottet
hänvisar även till besvärssakkunnigas
slutbetänkande med förslag till lag om
förvaltningsförfarande, där kostnadsfrågan
ägnas särskild uppmärksamhet. Vidare
påpekar utskottet möjligheten att
erhålla hjälp via rättshjälpsanstalterna.
Reservanterna framhåller däremot att

Ang. ungdomsvården

en provisorisk, begränsad reform av
den art som motionärerna föreslagit
inte behöver försvåra eller förhala lösningen
av den större frågan om ersättning
för kostnader och rätt till offentligt
biträde i förvaltningsprocessen i
allmänhet.

Den fjärde frågan gäller regler för ersättning
till kommunerna för familjevård
som föregår ungdomsvårdsskoleplaceringar.
Det är en gammal fråga
som har behandlats i riksdagen både
1965 och 1966. En annan av reservanterna
kommer att närmare tala för reservationen
på denna punkt. För egen
del vill jag därför endast framhålla att
delade meningar i allmänhet inte tycks
råda om att familjevård kan vara att
föredra framför institutionsvård för all
ungdom som omhändertas av samhället
för vård.

Av den missanpassade ungdomen
tycks endast omkring en fjärdedel ha
kunnat placeras i hem, och det blir för
varje år allt svårare att få fram fosterhem.
Det kan väl förklaras av att det
inte alla gånger är så lätt att ta hand
om den här ungdomen. Alla som har
egna ungdomar vet hur det kan vara.
Så mycket viktigare är det då att allt
görs för att underlätta för myndigheterna
att få fram lämpliga hem för missanpassade
ungdomar, och vi anser att
bidraget till fosterföräldrarna ändå betyder
en hel del, även om vi naturligtvis
är medvetna om att bidraget inte
betyder allt. Det fordras ju ett ganska
stort intresse och stor ansvarskänsla
hos dem som åtar sig ett så svårt uppdrag.

För det femte har motionärerna föreslagit
inrättande av ett organ för behandlingsforskning
vid kriminalvetenskapliga
institutet vid Stockholms universitet.
Det råder inga som helst delade
meningar om behovet av behandlingsforskning
när det gäller att komma
underfund med hur ungdomen vid
ungdomsvårdsskolorna bäst skall behandlas.
En särskild utredning har
även föreslagit att en sådan behand -

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ang. ungdomsvården

lingsforskning skall komma till stånd.

Frågan är var man skall inrätta ett
organ för behandlingsforskning. Socialstyrelsen
har liksom alla andra,
tror jag, den uppfattningen att det inte
är bra att skjuta på denna fråga. Vi
borde nu få en lösning på problemet.
Varför då inte knyta detta organ för
behandlingsforskning till det kriminalvetenskapliga
institutet vid Stockholms
universitet? Socialstyrelsen säger sig
ha varit tveksam tidigare men är det
inte nu längre. Jag har själv varit tveksam
och har i utskottet framhållit att
man kanske ändå måste överlämna till
Kungl. Maj:ts prövning att avgöra var
detta organ skall inrättas. Sedan jag
har studerat handlingarna närmare tycker
jag dock att det strängt taget inte
råder någon oenighet om att denna
forskning bör förläggas till kriminalvetenskapliga
institutet vid Stockholms
universitet. Vi reservanter anser därför
att man inte skall förhala detta
ärende längre. Låt oss besluta på denna
punkt, där det ändå tycks råda så
stor enighet.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! De motioner vi nu behandlar
— I: 240 och It: 318 — tar ju
upp ett mycket angeläget problem,
nämligen ungdomsvården, ett område
där det behövs betydligt ökade resurser
och där det även är nödvändigt att
vi snabbt får fram bättre vårdmöjligheter
och bättre rehabiliteringsmöjligheter
för den skadade ungdomen.

Herr Nyman har ju talat för reservanterna
på de flesta punkter där vi
har reserverat oss. Jag skall därför endast
ta upp ett par frågor, först och
främst statsbidraget till kommunerna
för deras kostnader för den familjevård
som föregår placering i ungdomsvårdsskola.
Vi har tidigare här i riksdagen
varit överens om familjevårdens
stora värde, men meningarna är ju de -

lade om huruvida staten skall bidraga
med pengar som skall stimulera familjer
att ta emot ungdomar. Dessa familjer
tar på sig ett mycket stort ansvar
och ett stort arbete. Det är då också
rimligt att ersättningen blir någorlunda
tillfredsställande.

Utskottet anser att kommunerna bör
klara denna ersättning och att man ej
behöver ha ett statsbidrag med specialdestination.
Motionärerna och reservanterna
anser dock att det just på detta
område är så väsentligt att få till
stånd en utökad familjevård, att vi i
detta fall inte hyser några betänkligheter
mot ett speciellt statsbidrag, trots
att ett kommunalt skatteutjämningsbidrag
nu har införts. Det är väsentligt
för ungdomen att få vård och att vården
inträder på ett tidigt stadium av
missanpassningen så att ungdomen
snabbare når en bättring.

Många gånger kanske det inte behövs
någon vård på ungdomsvårdsskola.
Med det nuvarande systemet skall kommunerna
betala familjevården. Som vi
vet finns det ju sparsamma kommuner,
som kanske dröjer med familjevården
av sparsamhetsskäl. Den unge får inte
familjevård utan hamnar så småningom
på ungdomsvårdsskola, där kommunen
ju inte behöver betala någonting
utan staten står för hela kostnaden.

Man måste då ställa sig frågan om
vi handlar rätt härvidlag, först och
främst med tanke på de unga som inte
får vården på ett tidigt stadium, men
även rent ekonomiskt med tanke på nuvarande
system som innebär att staten
inte betalar ut små bidrag till kommunerna
i stimulerande syfte för att dessa
skall ordna familjevården utan att staten
i ett senare skede får ta på sig hela
den stora kostnad som det blir fråga
om vid placering av ungdomar på en
ungdomsvårdsskola.

Jag skall också helt kort beröra ett
annat problem, som gäller ungdomsskoleelevens
placering i eget hem under
tillsyn från skolan. Med nuvarande

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

lag är det ju omöjligt att placera den
unge i det egna hemmet. Jag'' har klart
för mig att det här i varje fall troligtvis
rör sig om ett fåtal elever, men jag
finner det ändå ganska upprörande att
lagstiftningen är så stelbent att vi inte
har möjlighet att placera ut ungdomar
för vård i eget hem. Det är ju allmänt
känt att ungdomsskolornas elever under
den tuffa ytan ofta är mycket bundna
vid sitt hem och sin familj.

Vi har inte avgivit någon reservation
på denna punkt men hoppas att önskemålet
skall beaktas vid översynen av
barnavårdslagen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen
av herr Nyman m. fl.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Herr Nyman redogjorde
på ett utmärkt sätt för det reella
innehållet i föreliggande utskottsutlåtande,
och jag har egentligen ingenting
att tillägga beträffande de punkter i
motionerna och utskottsutlåtandet där
vi är eniga. Möjligen skulle det förtjäna
påpekas att av den brett upplagda
motionen om lösningen av ungdomsvårdsskolornas
problem återstår två
och en halv detaljfrågor, som man ansett
det värt att offra en reservation
på. Det är närmast dessa detaljfrågor
som jag skall beröra och där jag skall
ta upp litet grand av det som herr Nyman
pläderade för.

Den första punkten där oenighet råder
inom utskottet är huruvida man
i dag skall beställa en provisorisk reform
i fråga om möjligheterna att få
offentligt biträde i barnavårdsärende,
innebärande att sådant biträde skulle
arvoderas av allmänna medel. Utskottsmajoriteten
anser liksom motionärerna
att detta är en angelägen fråga, men vi
har inte funnit det skäligt att i dag bryta
ut den ur dess sammanhang och lösa
den provisoriskt, i synnerhet som det
redan nu torde finnas möjligheter att
kostnadsfritt erhålla stöd av juridisk
sakkunskap genom att man vänder sig

Ang. ungdomsvården
till en rättshjälpsanstalt eller liknande.
Socialstyrelsen har dessutom i sitt yttrande
pekat på att detta inte bara är
en fråga om kostnader och pengar utan
kanske fastmera en fråga om tillgång
på sådan juridisk expertis som är speciellt
utbildad för och inriktad på barnavårdsärenden.
Det bör kanske slutligen
nämnas att riksdagen för kort tid
sedan behandlade första lagutskottets
utlåtande nr 21 angående ersättning åt
enskild för kostnad i samband med förvaltningsförfarande.
Där diskuterades
möjligheterna för enskild part att få
ersättning av allmänna medel för särskilda
kostnader, och det påpekades att
den frågan är föremål för bearbetning
inom Kungl. Maj:ts kansli liksom att
kostnadsfrågan när det gäller sådana
ersättningar ägnas särskild uppmärksamhet
i det arbetet.

Nästa punkt beträffande vilken det
föreligger en reservation gäller frågan
om ersättning till kommunerna för familjevård
som föregår ungdomsvårdsskoleplaceringar.
Under remissbehandlingen
har socialstyrelsen hänvisat till
vad de tre kommunförbunden har anfört
i ett yttrande till 1966 års riksdag
med anledning av då väckta motioner
angående familjevård. Kommunförbunden
anser att statsbidrag för detta ändamål
väl egentligen saknar någon
större ekonomisk betydelse. Det är
ganska ringa belopp det rör sig om,
och man anser att efter den utformning
statsbidragsgivningen till kommunerna
fick för något år sedan skall
statsmakterna inte återgå till att ge
specialdestinerade statsbidrag för olika
ändamål. Förbunden anser därför att
den form av bidragsgivning som riksdagen
har valt är bättre. Socialstyrelsen
säger att familjevården inte torde
bli mindre använd därför att den medför
kostnader för kommunerna. Det är
möjligt att kostnaderna kan ha en viss
betydelse för de minsta kommunerna,
men i och med kommunsammanläggningarna
avtar ju behovet av speciella
stöd i dessa fall.

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ang. ungdomsvården

Den sista punkten i reservationen
avser förslag om inrättande av ett organ
för behandlingsforskning vid kriminalvetenskapliga
institutet vid Stockholms
universitet fr. o. m. den 1 juli
1968.

Vi har varit helt eniga inom utskottet
om att behandlingsforskningen är
ett fält som måste ägnas mycket stor
uppmärksamhet, och vi förväntar oss
att någonting skall ske på detta område.
Ett betänkande ligger hos Kungl.
Alaj :t angående behandlingsforskningen
vid ungdomsvårdsskolorna. Under
remissbehandlingen av detta betänkande
har olika synpunkter framkommit
beträffande frågan var denna forskning
organisatoriskt skall förläggas.
Socialstyrelsen har tidigare varit av
den uppfattningen att det kanske inte
är lämpligt att betrakta denna forskning
på samma sätt som lcriminologisk
forskning, och styrelsen har värjt sig
för tanken att förlägga denna del av
forskning i vårt land till kriminalvetenskapliga
institutet såsom behandlingsforskningskommittén
föreslog.

I årets remissvar har emellertid socialstyrelsen
vikit från den tidigare
intagna ståndpunkten och säger sig nu
kunna acceptera ett förläggande av behandlingsforskning
för ungdomsvårdsskolornas
behov till kriminalvetenskapliga
institutet vid Stockholms universitet.
Eftersom numera enighet således
råder på den punkten och eftersom
ärendet ligger under Kungl. Maj:ts
prövning har utskottet ansett att det
kan förutsättas att frågan kommer att
lösas mycket snart utan något särskilt
initiativ från riksdagens sida. Med anledning
därav har utskottets majoritet
avvisat förslaget på denna punkt.

Fru Olsson har ju varit med vid behandlingen
av detta ärende och har
också visat ett mycket stort intresse för
dessa frågor i andra sammanhang. Motionen
är upplagd som ett mycket stort
och rejält grepp om dessa svåra ungdomsvårdsfrågor.
När hon nu från denna
talarstol pläderade för hur dessa

problem skall lösas och angripas begränsade
hon sig till att begära ett ökat
statsbidrag till kommunerna för familjevård
i de fall då ungdomar tas om
hand i hem innan intagning sker på
ungdomsvårdsskola. Det är i och för
sig'' naturligtvis mycket lovvärt att denna
verksamhet ökar i omfattning, och
vi är inom utskottet eniga om att det
är en mycket värdefull form av vård.
Men vi tror inte att man kan lösa hela
ungdomsvårdsproblemet i denna form.

Frågan om placering i eget hem av
elever som är intagna på ungdomsvårdsskolor
är mycket intressant och
borde naturligtvis förtjäna att prövas.
Det råder väl också enighet om detta
i utskottet, och fru Olsson torde inte
heller ha någon avvikande mening på
denna punkt. Vi förutsätter emellertid
att denna fråga löses i en annan ordning
och att dessa synpunkter kommer
att beaktas, så att möjligheterna att få
till stånd en lagändring härvidlag undersökes.

Enligt nuvarande ordning måste vederbörande
elev skrivas ut från ungdomsvårdsskolan
för att kunna vårdas
i det egna hemmet. Därigenom förlorar
eleven det stöd skolan kan ge en försöksutskriven
elev eller en elev som
vårdas utom skolan i annat hem än
det egna. Vi förutsätter att det kan ske
en ändring på denna punkt, vilket skulle
vara till gagn för ungdomsvården.

Herr talman! Med det som jag nu
anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig,
varvid ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr andre
vice talmannen.

Fru DIESEN (h):

Herr talman! Jag vill med några ord
beröra den ställning som högerledamöterna
intagit vid behandlingen av
föreliggande utlåtande.

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

Den fråga som vi fäster den största
vikten vid i detta ärende gäller inrättande
av ett organ för behandlingsforskning.
Från högerpartiets sida har
under flera år väckts motioner här i
riksdagen, i vilka man pekar på att den
kriminologiska forskningen är eftersatt
i vårt land. Ett annat ämne där forskningsområdet
är ännu vidare är rättssociologin,
beträffande vilken vi också
har sackat efter i utvecklingen.

Högerpartiets motioner har hland
annat syftat till utbyggande på längre
sikt av den allsidiga kriminologiska
forskningen och undervisningen jämte
därmed sammanhängande problem rörande
forskarrekryteringen. Forskning
och behandling bör följas åt. Att satsa
på forskning inte minst på det område,
som detta utlåtande berör, torde vara
väl använda pengar i dagens samhälle
där vård har blivit allt dyrare.

Professor Sveri, som talat inför beredningsutskottet,
nämnde därvid
bland annat att forskningen inte bara
bör inriktas på att leta efter orsaker
utan också bör pröva olika medel för
att därmed nå snabbare resultat. Det
synes mig därför vara av största vikt
att vi jämsides med arbetet vid ett vetenskapligt
organ, t. ex. här i Stockholm,
får möjligheter att bedriva behandlingsforskning
vid våra ungdomsvårdsskolor.
Jag tänker därvid på de
skolor vid vilka det finns praktiska
möjligheter att bedriva sådan forskning,
såsom genom närheten till medicinsk
och psykologisk expertis.

Man har till exempel nu äntligen
kommit i gång med sådan verksamhet
vid Råby yrkesskola i Lund, där man
har etablerat samarbete med S:t Lars
sjukhus och psykologiska institutet vid
Lunds universitet.

Högerledamöterna i utskottet är alltså
medvetna om nödvändigheten av
forskning bland annat inom ungdomsvården.
Men vi har ansett att utskottets
skrivning på denna punkt är så klar
och så uppfordrande att vi har kunnat

Ang. ungdomsvården
ansluta oss till den. Vi hoppas alltså
att utskottet inte blir sviket i sin förhoppning
att frågan skall lösas utan
någon riksdagens åtgärd i dag.

Jag har, herr talman, inget annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen
jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
andre vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej—39.

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ang. de kristna värdenas betydelse för en förebyggande ungdomsvård
Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
ätt de avstode från att rösta.

Ang. de kristna värdenas betydelse för
en förebyggande ungdomsvård

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 26, i anledning
av motioner angående ungdomsvården.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 662, av herr Nils-Eric Gustafsson, och
II: 839, av herr Johansson i Skärstad
in. fl., hade yrkats att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
utredning i syfte

a) att söka närmare klarlägga dagssituationen
och utröna orsakerna till
dagens läge i ungdomsvärlden,

b) att pröva vad som kunde göras
för en mer individualiserad vård av de
redan missanpassade,

c) att söka finna vägar för en förebyggande
ungdomsvård, varvid särskilt
skulle beaktas, huruvida icke ett betonande
av de kristna värdena skulle hava
en positiv verkan.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna
I: 662 och II: 839 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herr Axel Kristiansson, fru
Hultell, herr Nyman, fru Dieseli samt
herrar Svanström, Dickson, Nordgren,
Johansson i Växjö och Johansson i
Skärstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet hort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 662
och II: 839 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning för att söka
finna vägar för en förebyggande ungdomsvård,
varvid särskilt borde beaktas,
huruvida icke ett betonande av de
kristna värdena skulle hava en positiv
verkan.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Vad det betyder för en
ungdom som växt upp i en miljö, där
föräldrar och kamrater omfattat en
kristen livsåskådning som präglat hemoch
kamratliv, kan vi ha skiftande personliga
uppfattningar om, mycket beroende
på hur vi själva upplevt en sådan
miljö. För egen del har jag enbart
goda erfarenheter.

Det är säkerligen ingen lätt uppgift
att bedöma vad en miljö med kristet
innehåll i dag kan betyda för vår ungdom
som förebyggande ungdomsvård.
Det är så många faktorer som inverkar
och som motverkar resultatet. Allmänt
kanske vi har den uppfattningen att
de som fått uppleva en kristen miljö
i ungdomsåren sedan har lättare i livet
att omfatta och hålla fast vid en mer
eller mindre genomtänkt livsåskådning
som präglar beteendemönstret och underlättar
anpassningen till samhällets
krav. Det lär nog inte kunna motsägas
att ett klart ställningstagande för t. ex.
en kristen livsåskådning har ett gott
inflytande på livsstil och karaktär. Men
det finns också en uppfattning som
ibland vill göra gällande att om det
kristna inflytandet överdrives, kan det
i vissa fall få en negativ effekt. Framför
allt har det uppstått en reaktion
mot ett alltför auktoritärt religiöst inflytande
på i synnerhet ungdomen. Inte
minst har frågan varit aktuell i samband
med kristendomsundervisningen
i våra skolor.

Man har också i riksdagen vid olika
tillfällen ifrågasatt riktigheten av obligatoriskt
deltagande i militärt korum,
bordsbön på barnhem, morgonbön i
skolorna o. s. v. För egen del kan jag
förstå en sådan reaktion som uttryck
för att en kristen uppfattning kunde
påtvingas unga människor. Men jag
tycker samtidigt att det vore orätt mot
vår ungdom att undanhålla den värdet
av en kristen påverkan på grund av
tendenser i tiden att även underskatta
de kristna värdenas betydelse för rätts -

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

Ang. de kristna värdenas

medvetande, pliktkänsla, en solidarisk
inställning till lidande människor.

Det finns undersökningar som klart
visat ett samband mellan det religiösa
intresset och viljan att hjälpa andra
människor, att känna ansvar för nästan.
Förr gavs huvudimpulserna till
livssyn och livsstil av treklangen hemmet,
skolan, kyrkan. Både hem och
kyrka har starkt reducerats som impulsgivare
i dag. Vad har då kommit
i stället?

Vi har alla i dag ett större ansvar än
tidigare för vår ungdom, sedan den mer
och mer frånhänts det kapital av religiöst-etiska
värden som tidigare generationer
fick i en kristen uppfostran.
I motionerna I: 662 och II: 839 har frågor
om situationen i den svenska ungdomsvärlden
tagits upp till diskussion.
Bl. a. har förslag ställts om att söka
finna vägar för en förebyggande ungdomsvård,
varvid särskilt skulle beaktas
huruvida inte ett betonande av de
kristna värdena skulle ha en positiv
verkan.

Allmänna beredningsutskottet har då
det gällt denna fråga haft besök i utskottet
av docent Berndt Gustafsson
som förestår religionssociologiska institutet
här i Stockholm. Frågan gällde
möjligheterna att utreda de religiösa
värdenas betydelse för förebyggande
ungdomsvård. I betänkandet »Religionens
betydelse som samhällsfaktor»
har denna frågeställning inte direkt
berörts då det gäller ungdomen utan
då det gäller de vuxna i allmänhet. Enligt
vad jag uppfattade och sedan även
fått bekräftat ansåg docent Berndt Gustafsson,
att en begränsad undersökning
i denna fråga i dag skulle ha större
möjligheter att kunna genomföras än
då nämnda undersökning var aktuell
för ett antal år sedan. Utredningen
skulle också kunna begränsas och metodiskt
genomföras om medel ställdes
till förfogande.

Utskottet frånkänner inte de kristna
värdena positiv verkan och samband
med ansvars- och pliktmedvetande. Det

betydelse för en förebyggande ungdomsvård
tar inte heller ställning till en utredning,
eftersom en sådan inte direkt yrkades
i motionerna. En undersökning
torde dock vara en förutsättning för att
finna vägar för en förebyggande ungdomsvård,
varvid särskilt skulle beaktas
huruvida inte ett betonande av de
kristna värdena har en positiv verkan
som många av oss har en egen personlig
erfarenhet av men som åtskilliga
ifrågasätter. I en sådan situation vore
det enligt vår uppfattning mycket värdefullt
om vi kunde få en sociologisk
undersökning på denna punkt, och det
är vad som har yrkats i motionerna
och i den reservation som har anslutits
till detta utlåtande.

Herr talman! Jag tycker att mycket
talar för värdet av en utredning, varför
jag vill yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Gustafsson, NilsEric,
(ep).

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Frågan om ungdomens
ställning i vårt samhälle och dess hållning
och beteende engagerar i hög grad
var och en som tänker över innebörden
av den utveckling vi som folk genomlever,
liksom envar som känner ett
ansvar för människan i det moderna
samhället. Den som kommer ungdomsproblematiken
in på livet — i en barnavårdsnämnd,
i en domstol eller, om jag
får använda uttrycket, i den moderna
ungdomsprotesten i dess många skiftande
dimensioner — känner sig ofta förvirrad
och osäker, ibland rädd och
stundom indignerad. Den motion som
vi nu behandlar är väl ett tecken på
oron. Man säger att ungdomsbrottsligheten
tilltar, man talar om att stillöshet
och respektlöshet för nödvändiga
regler för ett gott umgänge i samhället

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ang. de kristna värdenas betydelse för en förebyggande ungdomsvård

tycks bli allt vanligare. Och botemedlet?
Jo, en utredning för att få bättre
grund för effektiva samhällsåtgärder.

Tillåt mig, herr talman, att framföra
några synpunkter i denna fråga! Jag
skulle nästan tro att en del av dessa
tankar av vissa idégrupper betraktas
som kätterska.

Det finns två tendenser när vi diskuterar
ungdomsfrågan i vårt land som
jag'' finner vara riskabla. Den ena är den
konservativa, tillbakablickande tendensen.
Man säger: »Hårdare bandage, kärvare
moral, strängare krav. Vi har varit
för slappa — vi behöver hålla ungdomen
i hårdare tyglar.» Om det gångna
betydde ett eftersträvansvärt tillstånd i
anständighetsavseende och allmänt moraliskt
avseende, är jag personligen
tveksam om. I varje fall är det klart att
vi inte kan gå tillbaka i en samhällsutveckling.
Drömmen om Iyckoriket som
var tror jag är falsk. Att längta tillbaka
till ett tidigare samhällstillstånd, t. ex.
när kyrkan hade en bred auktoritär
ställning eller något liknande, är, tror
jag personligen, dels sentimentalitet
utan skapande energi i sig och utan beredskap
att leva i nuet, dels en brist på
verklig realism.

Jag är skeptisk mot den konservativa
tendensen, men det finns en annan tendens
som jag anser vara lika farlig.
Det är det opersonliga i de samhällsåtgärder
som vi rekommenderar. Analyser,
utredningar, organisatoriska åtgärder
av skilda slag — visst är alltsammans
bra och riktigt och behövligt.
Men jag tror att den stora risken är att
vi flyr in i utredningar, vi organiserar
fram resurser, vi kräver och ställer till
förfogande utökat statligt stöd och anser
att problemen därmed bör finna en
lösning. Jag är tveksam om denna ordning.
Jag är inte säker på att vi kan organisera
fram lösningar. Jag tror att det
föreligger eu risk att vi flyr det verkliga
ansvaret för en lösning av ungdomsproblemen.
Ty vad är det fråga om? Jo, det
är fråga om unga människor i vårt samhälle
för vilka analysen, intellektet,

kunskapen och insikten icke är de dominerande
och drivande krafterna, de
livsformande krafterna. Val av livsvärden
och personliga beteenden är i hög
grad kollektivt bestämda — de bestäms
av gruppen i vilken jag växer upp och
av gänget till vilket jag hör. Drivkraften
i livshållningen bland unga människor
— jag tror bland oss alla —■ är i hög
grad emotionellt, inte rationellt bestämd.

Herr Wallmark har redan tidigare i
dag nämnt narkotikaproblemet. Det är
här fråga om en starkt ökad inriktning
på stimulantia bland unga människor.
Här är det inte »kunskap» om farorna
som är huvudproblemet för en effektiv
profylax, även om den givetvis spelar
eu stor roll. Här är det i stället fråga om
att vi i samhället på något sätt måste
hitta in till ungdomens reaktioner inför
det liv de unga har att leva. Det gäller
för oss att kunna erbjuda de unga en sådan
gemenskapsform, en sådan skall jag
säga ny emotionell bundenhet, att det
uppbyggande och icke det destruktiva
tar välde hos dem. Det är någonting
som måste växa inifrån, som måste slå
rot där inne och sedan ta gestalt i den
personliga livsformningen.

Det är självklart att vi behöver mer
kunskap om hur ungdomens psyke i dag
reagerar i den kultur de har att leva i.
Men sedan vi vunnit denna kunskap
och vidtagit våra samhällsåtgärder, så
kvarstår den avgörande frågan: att få
ungdomsgemenskaper av olika art att
fungera i vårt samhälle. Då är det —
om jag får använda uttrycket — fråga
om »kött och blod», om människor,
ungdomsledare, ungdomar, hem, lärare
och kanske riksdagsmän, som är beredda
till och villiga till liv i personlig gemenskap.

Ungdomsproblemet i vårt samhälle är
väl till viss del en fråga om kunskap,
organisation och statligt stöd, men till
den avgörande delen är det en fråga
om personligt liv. Då måste relationerna,
åtgärderna, ha en personlig touche.

Jag har med dessa reflexioner velat

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

Ang. de kristna värdenas betydelse för en förebyggande ungdomsvård

säga, att jag tror det är farligt att fly
från de verkliga personliga livsfrågorna
in i utredningar och riksdagsbeslut.
Vi löser inte ungdomsproblemet på riksdagsplanet,
möjligen kan vi hjälpa till
att hyfsa ekvationen.

Är jag då negativ mot samhällsåtgärder?
Nej, inte alls. Men jag tror att vi
måste vara klara över dessa åtgärders
begränsade räckvidd, både då det gäller
stillöshet, etisk slapphet, alkoholproblem
och narkotikaepidemier. Det är
ytterst inte en fråga om att vi i riksdagen
ställer tillräckligt med penningmedel
till förfogande. Ytterst hänger det
i stället på att det finns människor som
är beredda att ta det personliga ansvaret
och hjälpa unga människor till
en ny livsrelaiion.

Motionärerna säger att kyrkan och
hemmet inte längre ger de impulser till
ett etiskt ansvarigt personligt liv som
tidigare var fallet. Slutsats: samhällets
ansvarsroll har ökats. Vad är att säga
härom? Jag skulle tro att beskrivningen
av hemmets och kyrkans minskade inflytande
på unga människor är riktig.
Men vad innebär det att samhället nu
har en ökad roll i detta avseende? Man
måste ställa sig frågan: Är det meningen
att samhället skall tillhandahålla moraliska
värderingar? Skall samhället söka
vinna ungdomen för vissa moraliska
värden, för en viss livshållning? Skall
vi här i riksdagen tala om vad ungdomen
skall tycka, tänka och känna? Det
är ju på den punkten det verkligen
bränns för närvarande i vår kulturdebatt.
Det är just här som de starka livsåskådningsmässiga
brytningarna gör sig
gällande. Det finns inte längre en enhetlig
livssyn hos vårt folk. Hur skall
då samhället kunna ta ansvar för livsstil
och moraliska värderingar? Hur
skall vi kunna nå fram till enhetlighet
i det avseendet, när livssynen skiftar så
markant som fallet är? Vi skattar ju
friheten så högt, och vi vill i vår demokratiska
ordning slå vakt om varje människas
rätt att fritt få gestalta sitt liv.

När detta är sagt är det väl ändå alldeles
uppenbart att utan en grundläggande
gemensam värdegrund kan ingen
stat, inget samhälle, inte heller vi här
i Sverige leva tillsammans. Man talar
om ett etiskt minimum. Jag tror att vi
som samhälle bör söka detta i stället
för att bekriga varandra. Vi bör se vad
det kan finnas att enas om som grundläggande
faktorer, när vi söker bygga
ett sunt Ungdomssverige. Kanske kan
vi enas om ungefär de här punkterna:

1) Livets okränkbarhet eller, med en
annan formulering, den enskilda människans
värde. Kan vi det är konsekvenserna
långtgående.

2) Respekt för min medmänniskas
personliga integritet. Min medmänniska
är inte ett medel för min egen behovstillfredsställelse.
Hon är inte till för att
utnyttjas av mig. Hon är ett mål i sig
själv som har rätt till all omsorg och
all respekt.

3) Det liv vi skall leva skall vara ett
liv i ansvarig gemenskap. Ett stort politiskt
parti slår i dag fram ett nytt ord
— solidaritet. Nej, ordet är inte nytt.
Det är ett gammalt ord, och dess innebörd
har formulerats olika i olika skeden.
För mycket länge sedan formulerades
den ungefär på detta sätt: Det
du vill att andra människor skall göra
mot dig, det gör du klokt i att göra gentemot
dem. Det är förunderligt vilken
livskraft den formuleringen visat sig ha.
Det ger oss anledning att fundera över
om det inte ligger något existentiellt
riktigt i detta sätt att möta livet som
människor.

Motiven för ett sådant etiskt minimum
kan vara av olika natur. Alltjämt
finns en starkt kristen motivation i
vårt folk. Det finns också, med större
kraft nu än tidigare, en profanhumanistiskt
grundad motivation. Eller det kan
växa fram nya motivationer på nya
grunder, som inte har vare sig kristen
eller profanhumanistisk bakgrund. Men
om grundhållningen, som den här har
skisserats — säkerligen kan den formu -

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ang. de kristna värdenas betydelse för en
leras bättre -— borde vi kunna enas,
och om den borde vi tala också här i
riksdagen ibland.

Sedan beror det på samhället i vid
mening — veckopress, dagliga tidningars
kultursidor och »comics», TV med
dess filmer och allmänna grundhållning,
kyrkor och ideella sammanslutningar,
politiska ungdomsorganisationer
m. fl. — vad slutresultatet blir. Det
är den hållning som samhället i denna
breda mening intar som bestämmer vad
slutresultatet blir.

Vi här i riksdagen kan i ganska ringa
grad forma ungdomens etik. Vi kan ge
hjälp till vidgad kunskap om ungdomens
reaktioner, och vi kan stödja de
enligt vårt bedömande positiva krafterna
i samhället — och vi bör göra det.
Men ytterst är det en fråga om de emotionella
relationerna i Ungdomssverige,
och de ligger mestadels utanför vår
räckvidd.

Utredningar har vi gott om på alla
livsområden, också när det gäller ungdomen.
Här föreslås nu en ny utredning.
Här föreligger förslag om att utreda
de kristna värdenas roll i sammanhanget.
När jag läste detta förslag
var jag först väldigt skeptisk. Jag är
mycket tveksam om möjligheten att utreda
kristendomens eller andra etiska
systems betydelse. Jag kan inte frigöra
mig från den skepsisen. Nu har vi emellertid
hört att en skicklig sociolog med
intresse för de religiösa frågorna, docent
Berndt Gustafsson, anser att det
med de nya metoder som vuxit fram är
möjligt att göra en viss kartläggning. Då
liar jag tänkt så här: Om detta sker,
kanske samhällsdebatten därigenom
skulle kunna berikas. En sådan utredning
kanske skulle hjälpa oss till en riktigare
värdering av den kristna trons
inflytande på oss människor. Det är
här inte fråga om ett ställningstagande
för eller emot kristen tro eller — om
man vidgar utredningen till att omfatta
även andra värdesystem — att ta ställning
för eller emot dessa system, utan
det är fråga om en vidgad insikt. Det är

förebyggande ungdomsvård
fråga om hjälp att komma bort från ofta
mycket laddade emotionella tyckanden
i ena eller andra riktningen. Det är
fråga om att komma fram till en riktigare,
på saklig grund vilande insikt.

Jag har tänkt: Låt oss göra ett försök!
Om nu en framstående sociolog
anser att en sådan utredning kan göras,
kanske den kan bli av värde, den kanske
kan hjälpa oss att resonera mer avspänt
och att få en saklig grund som
gör det möjligt för oss att bedöma de
här frågorna.

Med den tolkning som jag här givit
innebörden i reservationen yrkar jag,
herr talman, bifall till den.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Under hela herr Sörensons
mycket intressanta anförande väntade
jag att det skulle utmynna i ett
yrkande om avslag på reservationen.
Hela hans argumentering tydde på en
klar, mycket stark skepsis inför värdet
av en utredning i det ämne som reservanterna
föreslår. När han med åberopande
av vad herr Nyman nyss anförde
om docent Gustafssons uttalande
kom fram till en slutsats, var det faktiskt
motsatsen till vad han egentligen
hade argumenterat för. Jag skall inte
närmare analysera detta, men det var
mycket intressant.

Nej, inte ens docent Gustafssons uttalande
kunde övertyga utskottet om
det lämpliga i att gå den väg som motionärerna
och reservanterna har önskat.

Motionärerna gick från början ut
med ett ganska omfattande utredningskrav,
som berörde ungdomsvården på
bred basis. Genom de upplysningar som
har inkommit till utskottet och som
redovisas i betänkandet, främst uppgifterna
från socialstyrelsen om pågående
och aktuella utredningsarbeten,
frånföll motionärernas förespråkare
det mesta av sina krav och instämde
med utskottet, att de utredningar som
redan görs och som är aktuella är till -

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

Ang. de kristna värdenas betydelse för en förebyggande ungdomsvård

räckliga för att tillgodose motionärernas
syften.

Det blev därför till slut bara i en
detaljfråga som reservanterna följde
motionärernas förslag. Man vill ha ett
tillägg i det utredningsarbete som nu
pågår för att finna vägarna för en effektivare
och bättre förebyggande ungdomsvård.
Man vill lägga in en särskild
aspekt och göra en särskild utredning
om huruvida de kristna värdena här
skulle kunna få en positiv betydelse.
Man vill alltså ge ett tilläggsuppdrag
i utredningsarbetet, men utskottsmajoriteten
har inte blivit övertygad om
att det skulle vara riktigt att ge ett sådant
tilläggsuppdrag.

Jag tror, i likhet med herr Sörenson,
att detta är en oerhört svår utredningsuppgift,
kanhända rent av omöjlig. I
den mån det över huvud taget är möjligt
att få fram resultat, tror jag att en
offentlig utredning är ett utomordentligt
dåligt redskap för ett sådant arbete.
Det är i första hand en forskningsuppgift
och inte en uppgift för en
offentlig utredning att arbeta med sådant.
Att i en utredning kartlägga livsåskådningarnas
inverkan på ett folk
eller på vissa ålderskategorier, förefaller
mig vara en oerhört svår uppgift.
Hur skall man mäta detta? Och om
man väl hade kunnat konstruera ett
mätningsinstrument, återstår en annan
viktig fråga. Hur skall då sådana eventuella
erfarenheter kunna omsättas i
praktiken, appliceras på svensk ungdom,
för all del också på svenska vuxna?
Hur skall man kunna få genomslagskraft
i lagstiftningsarbetet, om
man nu skulle finna -— viiket jag anser
vara ganska piausibelt — att en fast
livsåskådning skulle ha en positiv effekt
på en människas livsstil? Hur skall
man kunna mäta detta och sedan överföra
det i praktiskt samhällsarbete?

Jag tror att denna frågeställning är
tillräckligt realistisk för att man skall
hesitera inför utredningskravet. Jag
anser i likhet med socialstyrelsen att
riksdagen med hänsyn till det utred -

ningsarbete som pågår om ungdomsvården
inte nu skall göra nya beställningar
om ytterligare utredningar. Vi
skall i första hand se till att de utredningar
som slutförts eller är i verksamhet
ger praktiska resultat i lagstiftningsarbetet,
den de! av samhällsarbetet
där statsmakterna kan göra en insats.
Jag är ytterst tveksam om huruvida
regering och riksdag kan göra
någon väsentligare insats för att påverka
den enskilda människans livsåskådning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till allmänna
beredningsutskottets utlåtande.

Herr DAHLÉN (fp) :

Herr talman! Bara ett par ord! Det
är mycket väsentliga saker som behandlas
i detta och det föregående
ärendet. Det gäller den svenska ungdomen.
Alla är väl överens om, förmodar
jag, att riksdagen har begränsade
möjligheter att vidtaga åtgärder som
vi med säkerhet vet kan leda till önskat
resultat.

Jag skulle vilja anknyta till vad herr
Möller sade. Han var så osäker på vad
man kunde göra, att han inte ens kände
ett starkt behov av att om möjligt
försöka få ökad kunskap på detta område.
Vi vet så oerhört litet om vad det
är som bestämmer det andliga klimatet
i livsmiljön i vårt land. Vi vet så litet
om vad som ingår i det. Så långt var
herr Möller tydligen överens med de
talare som tidigare har yttrat sig. Men
sedan stoppade herr Möller.

Jag har en mycket stark känsla för
vad herr Sörenson framhöll på denna
punkt. Det är mycket svårt att verkligen
veta vad statsmakterna kan uträtta.
Jag har också det gemensamt med
herr Sörenson att jag tror att detta är
ett så viktigt problem att man bör göra
allt som verkligen kan göras för att
vinna klarhet. Jag vet inte om en kartläggning
av den typ som docent Berndt
Gustafsson redan för flera år sedan
skisserade kan ge klarhet. Jag hade

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ang. de kristna värdenas betydelse för en förebyggande ungdomsvård

själv anledning att syssla med den sidan
av hans arbete, och jag argumenterade
i olika sammanhang för att en
sådan undersökning då skulle komma
till stånd.

Jag har begärt ordet för att markera
att min utgångspunkt när jag kommer
att rösta för reservationen är att jag
anser det vara väsentligt att få till
stånd en undersökning och se om den
kan bidraga till den kartläggning som
vi alla har behov av. Jag vet inte om
det är möjligt att nå resultat, men jag
tycker att det är så väsentliga frågor
att jag kommer till en annan slutsats
än herr Möller.

Utan att ha framfört detta lilla anförande
skulle jag kanske ändå inte ha
röstat för reservationen. Jag tycker att
en del formuleringar i den är sådana
som jag inte riktigt skulle vilja skriva
under, inte därför att jag inte skulle
ha en känsla för de kristna värden
man talar om i dessa sammanhang,
utan därför att det på mig verkar såsom
något litet av övertro — en övertro
som herr Sörenson har kritiserat
ifrån, föreställer jag mig, för oss båda
gemensamma utgångspunkter.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Det är mycket svårt att
diskutera väsentliga metoder och möjligheter
när man inte själv är vetenskapsman
eller expert.

Jag tycker nog att herr Möller har
en något felaktig uppfattning om svårigheterna
när det gäller att utföra en
sådan här forskningsuppgift. Jag har
själv lyssnat på herr Gustafsson i utskottet
och även tagit kontakt med honom
efteråt. Det kan väl intygas att
det enligt hans uppfattning inte var ett
så stort metodiskt problem att lägga
upp en sådan här undersökning. Man
skall inte göra den märkvärdigare än
vad den är.

Det är en forskningsuppgift, det är
sant. Jag tror att det skulle vara värdefullt
att den genomfördes, inte minst

därför att det bland många råder en
ganska skeptisk inställning till de kristna
värdenas betydelse i samband med
ungdomsfostran. Vi har olika erfarenheter.
Just från den synpunkten tror
jag att det skulle vara värdefullt för
oss i riksdagen och för de ansvariga
i samhället över huvud taget att kanske
få bekräftat, om det nu går, att de kristna
idéerna har stort värde i ungdomsfostran.
Det är vad det hela går ut på.

Jag tror, som sagt, att det är möjligt
att genomföra en sådan här utredning
och att den skulle vara värdefull.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag är naturligtvis den
förste att instämma med herr Dahlén,
när han säger att detta är viktiga frågor.
Att som herr Dahlén påpeka det
är att slå in öppna dörrar. Det finns
emellertid många viktiga ting i tillvaron
som man inte kan klara genom
offentliga utredningar. En av de mest
svårlösta uppgifterna tror jag är att
mäta värdet av livsåskådningar och
att därefter försöka överföra de praktiska
konsekvenserna i lagstiftningsarbetet.

Det är verkligen inga obetydliga önskemål
som ligger bakom reservationen.
Motionärerna påpekar hur hela samhällsstrukturen
under senare tid har
blivit förvandlad. Man pekar på den
starka urbaniseringsprocessen och sådana
tendenser som man anser vara
destruktiva. Man påpekar massmedias
roll för spridande av impulser till
brottsliga beteenden. Såsom en uppenbart
destruktiv tendens påpekas också
en s. k. förstucken sexualpropaganda
i massmedia. Man pekar på alkoholseder,
att kulturradikalismen har tillskansat
sig huvudsaklig dispositionsrätt
till våra massmedia, o. s. v. Så
kommer man fram till att dessa företeelser
skall bekämpas med stöd av en
offentlig utredning, som skulle visa
värdet av de religiösa etiska principerna.

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

Ang. de kristna värdenas betydelse för en förebyggande, ungdomsvård

Som herr Sörenson sade, bärs motionerna
nog upp av tankegångar som kan
karakteriseras med uttrycket »längtan
tillbaka». Man vänder sig mot så mycket
som man tycker är vrångt och ont
i tiden. Människorna är onda, och man
vill skapa en bättre människa och ett
bättre samhälle — en urgammal dröm
— och så söker man sin tillflykt till en
offentlig utredning. De ädla ambitionerna
står dock så att säga i dålig korrelation
med den praktiska slutsatsen.

Jag sätter uppriktigt sagt större tillit
till det utredningsarbete som pågår i
syfte att förbättra ungdomsvården i
mera traditionella former. Tankegångarna
är ju över lag att ungdomsvården
skall förbättras, men motionärerna och
reservanterna vill så att säga som ett
litet biflöde även ha en utredning om
inverkan av de religiösa värdena. Därvidlag
har vi delade meningar, som vi
inte kan enas om.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Herr Möller försökte
göra en affär av att jag underströk vad
andra understrukit, nämligen att detta
är viktiga frågor. Det tyckte jag var
originellt av herr Möller. Men låt oss
lämna det.

Skillnaden mellan herr Möllers uppfattning
och min i det här sammanhanget
— den skillnad som är av någon
betydelse — är att jag tycker att när
man börjat finna vetenskapliga metoder
som eventuellt skulle kunna ge oss någon
vägledning, så har riksdagen skyldighet
att säga: Detta är så viktigt att
vi är villiga att offra på det, även om
det är osäkert, huruvida man når resultat
!

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Om det är sant att man
nu har vetenskapliga metoder och instrument
för att göra mätningar av livsåskådningens
inverkan, varför då an 4

Första kammarens protokoll 1967. Nr 21

gripa dessa stora problem på en så smal
bas och säga, att vi skall koppla in
mätningarna just när det gäller ungdomsvården?
År det riktigt har vi ju
fått ett underbart instrument för att förbättra
hela samhället och alla människor,
inte bara de unga kategorierna
och ungdomsvården. De vuxna är sannerligen
i lika stort behov av förbättring
-—■ varför då tala om sådana mätningar
bara när det gäller en översyn
av barnavårdslagstiftningen? Det är ju
de vuxna människorna som skapar det
mesta eländet i världén, som för krig
mot varandra och begår allsköns ruskigheter.
Jag finner dét synnerligen
opraktiskt att föra in detta enbart i sammanhang
med den översyn av barnavårdslagstiftningen
som skall ske.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! För att det inte skall
vara något missförstånd i alla händelser
beträffande min inställning vill jag
påpeka att jag aldrig har trott att en
sådan här undersökning skulle befatta
sig enbart med unga människors livsåskådning.
Jag hade trott att vi var
överens om att det inte minst är den
äldre generationens inställning som har
stor betydelse härvidlag. Nej, herr Möller,
vi borde kunna vara överens om
att det inte skulle tjäna något vettigt
syfte att bara undersöka hur ungdomar
uppför sig.

Sedan var det en liten glidning i herr
Möllers senaste inlägg. Män fick nästan
den känslan, att om motionärerna och
reservanterna haft större krav skulle
herr Möller möjligen ha kunnat lämna
sitt stöd. Ja, det kan ju tänkas att motionärerna
återkommer nästa år och
hoppas att då få herr Möller som motionär.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Ang. de kristna värdenas betydelse för en
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Kristiansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sédan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet-
hemställt i sitt utlåtande
nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Kristiansson
m. fl. vid utlåtandet ‘ avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej:— 51.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de aystode från att rösta.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser allmänna frågor

förebyggande ungdomsvård
och bemyndigande för Kungl. Maj:t att
besluta om arbeten inom viss kostnadsram; nr

176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgif -

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

ter på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte vissa motioner;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser avskrivning av oreglerade kapitalme
delsförluster;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare anslag
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67 till studiemedelsfonden; nr

192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förvärv av Skoklosters
slott och samlingar;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap; nr

194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen
av den statliga redovisnings- och revisionsverksamheten
;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar rörande anslag för budgetåret
1967/68 till bidrag till företagareföreningar
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastiglietsfond för budgetåret
1967/68.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbildning av lärare
för synskadade och hörselskadade
m. in.;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av
statens trafiksäkerhetsverk m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående effektivisering
av verksamheten på prisoch
konkurrensområdet samt konsumentvaruforskningen
jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av maximibeloppet
för statens betalningsansvar
i form av statsgaranti för exportkredit; nr

92, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i visst fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående samordning av
de nordiska ländernas statliga personalpensionering; nr

94, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande försäljning
till allmänheten av aktier i statliga företag;
samt

nr 95, i anledning av väckta motioner
om försäljning till allmänheten av
aktier i LKAB;

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1907

Interpellation ang. den s. k. normaluppskattningen för ecklesiastika lönebostallen

bevillningsutskottets betänkande nr
46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående eftergift av arvsskatt
m. in.;

första lagutskottets utlåtande och
memorial:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2 ro) och
14 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
samt

nr 36, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 27 i anledning
av väckta motioner om viss översyn av
medborgarskapslagstiftningen;

andra lagutskottets memorial nr 49,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av
väckta motioiier om pensionering av
äldre friställd arbetskraft;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av
statens trafiksäkerhetsverk, m. m., i
vad propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.; samt

nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående rörelsemedel för
domänverket; samt

nr 21, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående dispositionen av
vissa medel ur skördeskadefonden jämte
i ämnet väckta motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

27, i anledning av motioner om
obligatorisk läkarundersökning av in -

vandrade utländska arbetstagare och
deras familjemedlemmar och obligatorisk
hälsokontroll av viss utländsk arbetskraft;
samt

nr 29, i anledning av motion om åtgärder
för att åstadkomma trafiksäkrare
bilar.

Interpellation ang. den s. k. normaluppskattningen
för ecklesiastika löneboställen Herr

ESKILSSON (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Tillsynen över den
ecklesiastika boställsförvaltningen utövas
av stiftsnämnder och boställsnämnder.
Avkastningen av de ecklesiastika
boställena användes till att täcka
församlingarnas kostnader för prästoch
kyrkomusikerlönerna. Genom ett
normaluppskattningsförfarande vari ingår
en ekonomisk besiktning bestämmes
för en tioårsperiod hur boställsavkastningen
skall avräknas mot kyrkofonden,
som är en slags skatteregleringsfond
för nyssnämnda kostnader.

Vid den ekonomiska besiktningen anger
boställsnämnden bl. a. vilka byggnadsföretag
som anses erforderliga under
normaluppskattningsperioden för
att bostället skall kunna drivas rationellt
och för att arrendatorn skall ha
sådana för driften erforderliga anordningar,
som svarar mot arrendet. Kostnaderna
för de sålunda påsynade åtgärderna
får pastoratet tillgodoräkna sig i
avräkningen mot kyrkofonden.

Boställsnämndens normaluppskattning
underställes stiftsnämnden för
prövning och fastställelse.

På grund av den allt snabbare takt
som kännetecknar jordbrukets rationalisering
har svårigheter uppkommit för
boställsnämnderna att överblicka byggnadsbehovet
på boställena för en hel
tioårsperiod. Det förekommer därför
numera ofta att nämnderna under löpande
period synar på byggnadsåtgärder,
som skall verkställas under perio -

Onsdagen den 3 maj 1967

Nr 24

den. Därvid har från bostadsnämndernas
sida utfästs att kostnaderna skall få
avräknas vid normaluppskattningen för
kommande tioårsperiod. Enligt hittillsvarande
praxis har så även skett oavsett
om pastoratet gäldat kostnaden redan
under den löpande perioden eller
täckt kostnaden genom lån, som amorteras
under kommande perioder. Det är
bl. a. detta förfaringssätt som gjort att
pastoraten haft en positiv inställning
till ålägganden att företaga byggnadsåtgärder
under löpande period.

Genom ett utslag i regeringsrätten
den 7 december 1966 i anledning av
besvär över en av stiftsnämnden i Linköpings
stift vägrad fastställelse av en
normaluppskattning har regeringsrätten
emellertid underkänt ovan angiven
praxis såsom icke överensstämmande
med gällande författning. Regeringsrätten
uttalar att kostnader för arbeten
som utförts under en gången uppskattningsperiod
icke får tagas med i beräkningen
vid uppskattningen under
den därpå följande perioden, därest
kostnaden icke föranleder någon utgift
för pastoratet under sistnämnda
period.

Gällande författningsbestämmelser innebär
enligt regeringsrättens tolkning
att ett pastorat som har tillgängliga medel
— i regel församlingsskattemedel i
någon investeringsfond — och gäldar
kostnaden kontant betages rätten till
avräkning, medan ett pastorat som belastar
lånemarknaden får rätt att avräkna
amorteringarna fr. o. in. nästkommande
normaluppskattningsperiod.

För framtiden lär utslaget medföra
att pastoraten kommer att inta en mer
avvisande hållning till att byggnadsföretag
påsynas under löpande period,
vilket är till förfång för den önskvärda
rationaliseringen. Om sådan påsyning
ändå sker kommer pastoraten icke att
betala kontant utan täcka kostnaderna
för byggnadsföretaget genom lån.

Meddelande ang. enkla frågor

Den omedelbara konsekvensen blir
dock det synnerligen beklagliga förhållandet
att alla pastorat, som gäldat här
aktuella kostnader kontant i förlitande
på att tillämpad praxis stått i överensstämmelse
med gällande lagstiftning, nu
betages möjligheten att ta med kostnaden
vid avräkningen med kyrkofonden.
Enär avkastningen av de rena jordbruksboställena
är relativt ringa, blir
det yttersta resultatet att rationaliseringskostnaderna
i flertalet fall får bäras
med uttaxerade församlingsskattemedel.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet medverka till sådan
ändring av gällande författning angående
normaluppskattning på ecklesiastiska
löneboställen, att denna bringas
i överensstämmelse med hittills tilllämpad
praxis?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Brundin (h) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Är SAS:s koncession
på inrikestrafiken på något sätt förbunden
med villkoret att en viss trafiktäthet
skall upprätthållas eller äger SAS
dra in turer efter eget gottfinnande?»;
samt

av herr Nyman (fp) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Anser Herr Statsrådet

Nr 24

Onsdagen den 3 maj 1967

Meddelande ang. enkla frågor
att nu vidtagna eller planerade åtgärder
inför högertrafikomläggningen i
tillräcklig grad beaktar behovet av särskild
upplysning för i Sverige bosatta
utlänningar?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.58.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967