Tisdagen den 2 december

ProtokollRiksdagens protokoll 1969:39

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 39

ANDRA KAMMAREN

2—3 december

1969

Debatter m. m.

Tisdagen den 2 december

Sid.

Meddelande ang. sammanträdet fredagen den 5 december............ 5

Meddelande om enkla frågor av:

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. utbyggnaden av läkarutbildningen 6
herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. de regionala stödåtgärderna i Norrland.
.................................................... 6

herr Svenning (s) ang. vanhävdslag för hyresfastigheter........... 6

Onsdagen den 3 december fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.............. 8

Ett svenskt inititativ till en återuppbyggnadsplan för Vietnam på

internationell bas........................................... 54

Vidgade förbindelser med Vietnam.............................. 56

Upprättande av officiella förbindelser med Sydvietnams nationella

befrielsefront (FNL)......................................... 56

Upprättande av diplomatiska förbindelser med Demokratiska folkrepubliken
Korea (Nordkorea)........................... 59

Upprättande av diplomatiska förbindelser med Tyska Demokratiska

Republiken................................................ 62

Tillämpning på kommunala bolag av interpellationsinstitutet och

reglerna om proportionellt val. . . ............................. 67

Åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret......... 70

Det statliga stödet till eldistributionen på landsbygden............. 79

Den statliga trafikpolitiken in. m........... 80

Meddelande ang. plenum fredagen den 12 december............... 90

Onsdagen den 3 december em.

Den statliga trafikpolitiken m. in. (forts.)......................... 90

Beräkningen av semester......... 428

1 —Andra kammarens protokoll 1969. Nr 39

Nr 39

Innehåll

Sid.

Meddelande om enkel fråga av herr Hermansson (vpk) ang. kreditupplysningsverksamheten.
....................................... 131

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 3 december fm.

Val av suppleanter för fullmäktige i riksbanken.................... 7

Val av ledamot i styrelsen över riksdagsbiblioteket jämte suppleant . 7

Andra lagutskottets utlåtande nr 80, ang. ändring i lagen om allmän

försäkring, m. .............................................. 8

Utrikesutskottets utlåtande nr 14, om ett svenskt initiativ till en åter uppbyggnadsplan

för Vietnam på internationell bas............ 54

— nr 15, om vidgade förbindelser med Vietnam.................. 56

— nr 16, om upprättande av officiella förbindelser med Sydvietnams

nationella befrielsefront (FNL)............................... 56

— nr 17, om upprättande av diplomatiska förbindelser med Demokratiska
folkrepubliken Korea (Nordkorea).................... 59

— nr 18, om upprättande av diplomatiska förbindelser med Tyska

Demokratiska Republiken................................... 62

— nr 19, om upprättande av diplomatiska förbindelser med Vatikan staten.

................................................... 66

— nr 20, i anledning dels av Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse

för verksamheten inom Europarådets ministerkommitté under år
1968, dels av skrivelse från den svenska parlamentariska delegationen
hos Europarådets rådgivande församling med redogörelse för
församlingssessionerna under år 1968......................... 66

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40, om tillämpning på kommunala

bolag av interpellationsinstitutet och reglerna om proportionellt val 67

— nr 41, om åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret.
.................................................... 70

— nr 42, om sekretess vid familjerådgivning m. m.................. 79

Statsutskottets utlåtande nr 162, ang. redogörelse från Nordiska rådets

svenska delegation......................................... 79

— nr 163, om ersättning till upphovsman vid utlåning av musikalier.. 79

— nr 164, om ekonomiskt stöd till de ideella rörelsernas tidningsutgivning
................................................... 79

— nr 165, om det statliga stödet till eldistributionen på landsbygden.. 79

— nr 166, om rätt för elev att utföra arbete för elevorganisation under

skoltid.................................................... 80

Onsdagen den 3 december em.

Statsutskottets utlåtandenrl67, rörande den statliga trafikpolitiken m.m. 90
Bevillningsutskottets betänkande nr 67, ang. ändring i förordningen om 128

utjämningsskatt å vissa varor.................................

Bankoutskottets utlåtande nr 50, om förstatligad produktion och distribution
av elkraft............................................ 128

Andra lagutskottets utlåtande nr 81, ang. bestämmelserna om kommu -

Innehåll

Nr 39

Sid.

nala soptippar, m. m........................................ 128

nr 82, om åtgärder mot ambulerande försäljning av varm korv..... 128

nr 83, ang. berikning av livsmedel med järn..................... 128

nr 84, ang. beräkningen av semester och arbetslöshetsersättning för
deltidsarbetande.......................................... 12g

Tisdagen den 2 december 1969

Nr 39

Tisdagen den 2 december

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 21
nästlidne november.

§ 2

Föredrogs en från herr Sven Wedén,
som den 12 maj 1967 valdes till suppleant
för fullmäktigen i riksbanken herr
Olle Dahlén för valperioden 1967—1970,
inkommen skrivelse, däri denne avsagt
sig nämnda uppdrag.

Kammaren beslöt att med anledning
av denna avsägelse val av suppleant för
en fullmäktig i riksbanken i stället för
den sålunda avgångne skulle i föreskriven
ordning anställas.

§ 3

Meddelande ang. sammanträdet fredagen
den 5 december

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Med

hänsyn till att ett stort antal interpellationer
kommer att besvaras fredagen
den 5 december tar sammanträdet
nämnda dag sin början kl. 11.00.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 128, med förslag till fastighetsbildningslag.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 14—20, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 40—42,
statsutskottets utlåtanden nr 162—167,
bevillningsutskottets betänkande nr 67,
bankoutskottets utlåtande nr 50 och
andra lagutskottets utlåtanden nr 80—
84.

§ 6

På hemställan av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att andra lagutskottets
utlåtande nr 80 skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 7

Till bordläggning anmäldes

bevillningsutskottets betänkande nr
64, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i ärvdabalken, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;

bankoutskottets utlåtande nr 51, i anledning
av framställning från styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor angående
arkitekttävling om riksdagens
hus;

första lagutskottets utlåtande nr 52, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i ärvdabalken, m. m., såvitt den hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner; och

tredje lagutskottets utlåtande nr 60,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av 1 § andra stycket lagen

Nr 39

Tisdagen den 2 december 1969

(1963:268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.

§ 8

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 150, angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70, motionen nr 1300, av herrar
Hedlund och Wedén;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 154, med förslag till särskilt
olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.,
motionerna:

nr 1301, av herrar Dahlgren och Andersson
i Knäred,

nr 1302, av fru Frsenkel,
nr 1303, av herr Åkerlind, och
nr 1304, av herrar Åkerlind och
Enarsson;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 160, med förslag till lag om
ändring i lagen (1938:121) om hittegods,
m. m., motionerna:
nr 1305, av fru Anér, och
nr 1306, av herr Åkerlind; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 164, angående godkännande
av fördrag om förhindrande av spridning
av kärnvapen, motionen nr 1307,
av herr Holmberg m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får vi anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
3—9 december 1969 för deltagande i en
officiell delegationsresa till England.

Stockholm den 2 december 1969

Bo Martinsson Thorbjörn Fälldin
Olle Svensson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 10

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Westberg i Ljusdal (fp), till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående utbyggnaden
av läkarutbildningen,

herr Westberg i Ljusdal (fp), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående de regionala stödåtgärderna
i Norrland, och

herr Svenning (s), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
vanhävdslag för hyresfastigheter.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Onsdagen den 3 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 25
niistlidne november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1969 den 3 december sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått i
uppdrag att jämlikt § 70 riksdagsordningen
utse fullmäktige jämte suppleanter
i riksbanken och riksgäldskontoret,
för att välja dels en suppleant i riksbanksfullmäktige
för herr Per Valfrid
Åsbrink efter herr Bengt Olof Norling,
som den 17 oktober 1969 erhållit begärd
befrielse från uppdraget, dels en suppleant
i samma fullmäktige för herr Per
Olof (Olle) Reinhold Dahlén efter herr
Sven Mauritz Wedén, som den 2 december
1969 erhållit begärd befrielse från
uppdraget; och befunnos efter valets
slut hava blivit utsedda till

suppleant för herr Åsbrink, P. V.
under återstående del av valperioden
1969—1972:

herr Nordgren, Kurt Henry, Landsorganisationens
andre ordförande, med
43 röster;

suppleant för herr Dahlén, P. O. M.
under återstående del av valperioden
1967—1970:

herr Helén, Nils Gunnar, landshövding,
med 42 röster.

Nils Odhe Fritz Börjesson

Ragnar Sveningsson Per Jacobsson

År 1969 den 3 december sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått i

uppdrag att jämlikt § 70 riksdagsordningen
utse fullmäktige jämte suppleanter
i riksbanken och riksgäldskontoret,
för att välja en ledamot jämte suppleant
i styrelsen över riksdagsbiblioteket för
återstående del av valperioden 1969—
1973 efter herr Eric Carlsson, som den
29 oktober 1969 erhållit begärd befrielse
från uppdraget; och befunnos efter
valets slut hava blivit utsedda till

ledamot

för återstående del av valperioden 1969
—1973:

herr Sundman, Per Olof (ep), ledamot
av andra kammaren, med 41 röster; suppleant

för herr Sundman, P. O.

herr Wennerfors, Alf A:son (m), ledamot
av andra kammaren, med 41
röster.

Nils Odhe Fritz Börjesson

Ragnar Sveningsson Per Jacobsson

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för
de valda, dels ock till skrivelser till Konungen
med anmälan om de förrättade
valen.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 1300;

till lagutskott motionerna nr 1301—
1306; och

till utrikesutskottet motionen nr 1307.

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 64,
bankoutskottets utlåtande nr 51, första
lagutskottets utlåtande nr 52 och tredje
lagutskottets utlåtande nr 60.

§ 5

Läkarvårdsersättningen inom
sjukförsäkringen, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 17 oktober 1969 dagtecknad
proposition, nr 125, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,

2) lag om ändring i sjukvårdslagen
den 6 juni 1962 (nr 242),

3) förordning om ändring i förordningen
den 18 december 1959 (nr 555)
angående redares avgifter i vissa fall
enligt lagen om allmän försäkring,

4) förordning om bidrag från landsting
och städer som ej deltager i landsting
till bestridande av kostnaderna för
vård vid karolinska sjukhuset.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att ett radikalt
förenklat ersättningssystem för
sjukförsäkringen införs för all den öppna
läkarvård som lämnas i samhällets
regi. Det föreslagna nya ersättningssystemet
innebär att patienten betalar en
enhetlig avgift på 7 kr. till sjukvårds -

huvudmannen för varje besök hos läkare
eller 15 kr. om läkaren gör hembesök.
Samtidigt lyfter sjukvårdshuvudmannen
ersättning direkt från sjukförsäkringen
med 31 kr. per besök. Den
crlagda avgiften skall täcka inte bara
besöket hos den rådfrågade läkaren utan
också röntgen- och laboratorieundersökningar
in. m. som patienten blir remitterad
till.

För patienter som tas in på sjukhus
innebär propositionen att sjukförsäkringen
såvitt gäller de försäkrade skall
svara för en från den 1 januari 1970 till
10 kr. höjd dagavgift på allmän sal.
Fn betydande förstärkning av sjukförsäkringsskyddet
såvitt gäller kostnaden
för sjukhusvård föreslås för pensionärer.
Förslaget innebär att ersättning
alltid skall utgå i 365 dagar efter pensioneringen.

Sjukvårdshuvudmännen har under senare
tid vid vissa sjukhus börjat praktisera
s. k. halvöppna vårdformer, dagsjukhusvård
och nattsjukhusvård, som
komplettering till den traditionella slutna
vården. Likaså förekommer s. k. femdagarsvård.
I propositionen föreslås att
dessa vårdformer vid tillämpningen av
sjukförsäkringens ersättningsregler genomgående
jämställs med sjukhusvård.
Samtidigt föreslås att en patient vid
sjukhusvård skall få rätt till ersättning
för läkarvårdskostnad som han ådrar
sig under vistelse utanför sjukhuset.

Propositionen innehåller slutligen
förslag om vidgad rätt till ersättning
för övernattningskostnader i samband
med läkarvård utom hemorten.

Reformerna beräknas medföra alt
sjukförsäkringens kostnader ökar med
sammanlagt ca 250 milj. kr. om året.
Därav finansieras ca 200 milj. kr. genom
ökade avgifter på så sätt att procentsatsen
för arbetsgivarnas avgift till
sjukförsäkringen höjs från 2,6 till 2,9 %
av avgiftsunderlaget. De försäkrades
egna avgifter till sjukförsäkringen påverkas
däremot inte. Återstående ca 50
milj. kr. tillskjuts försäkringen i stats -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

bidrag. Staten erhåller dock kompensation
härför genom att det s. k. mentalsjukvårdsbidraget
till sjukvårdshuvudmännen
minskas till följd av den
höjda sjukhusavgiften och genom att avgiftsintäkterna
vid de statliga sjukhusen
ökar.

Förslagen är avsedda att genomföras
den 1 januari 1970.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckt motion: 1)

motionen II: 889 av fru Kristensson
och fröken Wetterström om en frivillig
sjukpenningförsäkring för ålderspensionärer,
samt

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

2) de likalydande motionerna I: 1085
av herr Kciijser och II: 1256 av fröken
Wetterström m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 1087
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 1254 av herr Jonasson m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:1088
av herr Ottosson samt II: 1255 av herrar
Lothigius och Clarkson,

5) de likalydande motionerna I: 1089
av herr Werner och II: 1253 av herr
Hermansson m. fl.,

6) motionen I: 1084 av herr Hubinette,

7) motionen I: 1086 av herrar Lidgard
och Strandberg,

8) motionen II: 1252 av fru Eriksson
i Stockholm och herr Wiklnnd i Stockholm,
samt

9) motionen II: 1257 av herr Åkerlind.

I motionerna 1: 1085 och II: 1256 yrkades,
»att riksdagen måtte besluta» a)
»att de ändrade bestämmelserna rörande
ersättning för i samhällets regi anordnad
öppen vård skall träda i kraft
den 1 juli 1970,» b) »att frågan om
principerna för de privatpraktiserande
läkarnas ställning inom sjukförsäk -

ringsersättningssystemet måtte före fastställandet
underställas riksdagen,» samt
c) »att hos Kungl. Maj:t hemställa om
en parlamentarisk utredning angående
sjukvårdskostnadernas samhällsekonomiska
betydelse och verkningar».

I motionerna 1: 1089 och 11:1253 föreslogs,
att riksdagen i anledning av och
med bifall i övrigt till Kungl. Maj:ts
prop. nr 125 år 1969 måtte besluta 1.
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till riksdagen angående
kostnadsfri sjukhusvård i överensstämmelse
med riksdagens år 1946 fattade
principbeslut; 2. att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att gällande ordning
med vårdavgift och fickpengar
inom den slutna sjuk- och åldringsvården
bleve föremål för en skyndsam
översyn; samt 3. att ur 4 kap. 3 § i lagen
den 25 maj 1962 om allmän försäkring
utmönstra den bestämmelse som begränsade
sjukhjälpstiden för ålderspensionär
och pensionär med hel förtidspension,
varigenom sagda paragraf i
sin helhet föreslogs få i motionerna angiven
lydelse.

I motionen 1: 1086 hemställdes, att
riksdagen dels beaktade vad som i motionen
anförts om möjligheterna till s. k.
privatavtal, dels beslutade om uppskov
med reformens genomförande, dels ock
uttalade sig för en informationsverksamhet
av i motionen angivet slag.

I motionen II: 1252 hemställdes, a)
»att innebörden av § 29 i sjukvårdslagen
måtte klarläggas och ges den tolkningen
att taxebunden privatmottagning
blir möjlig på sjukhusen, åtminstone
under en övergångstid, samt» b) »att,
om det under utskottsbehandlingen står
klart att patienternas rätt till god läkarvård
vid reformens start den 1 januari
1970 icke kan tryggas, ikraftträdandet
måtte framflyttas till annan tidpunkt».

I motionen II: 1257 hemställdes, a)
att riksdagen måtte uttala att ersättning
för resor i vissa halvöppna vårdformer
borde utgå även vid arbetsresor, samt

1* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 39

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

b) att 29 § i förslag till lag om ändring
i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr
242) erhölle i motionen angiven lydelse.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till ändrad lydelse av 2 kap. 2 § lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring;

B. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna 1:1089 och 11:1253, i
motsvarande del, —• antaga det genom
propositionen framlagda förslaget till
ändrad lydelse av 4 kap. 3 § lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring; C.

att riksdagen måtte —• med avslag
på motionerna 1:1088 och 11:1255, i
motsvarande del, —• antaga det genom
propositionen framlagda förslaget till
ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring; D.

att riksdagen måtte — med anledning
av motionen I: 1086 och motionen
II: 1252 samt med avslag på motionen
II: 1257, samtliga motioner i
motsvarande del, — antaga det genom
propositionen framlagda förslaget till
ändrad lydelse av 29 § sjukvårdslagen
den 6 juni 1962 (nr 242);

E. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna I: 1088 och II: 1255, i
motsvarande del, •—- antaga det genom
propositionen framlagda förslaget till
ändrad lydelse av 5 § förordningen den
18 december 1959 (nr 555) angående
redares avgifter i vissa fall enligt lagen
om allmän försäkring;

F. att riksdagen måtte — med undantag
av ikraftträdandebestämmelserna —
antaga det genom propositionen framlagda
förslaget till förordning om bidrag
från landsting och städer som ej
deltager i landsting till bestridande av
kostnaderna för vård vid karolinska
sjukhuset;

G. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna 1:1085 och II: 1256, mo -

tionen 1:1086 och motionen II: 1252,
samtliga motioner i motsvarande delar,
samt motionen I: 1084 — antaga förslagen
till ingresser samt ikraftträdandeoch
övergångsbestämmelser i de genom
propositionen framlagda författningsförslagen; H.

att riksdagen måtte med anledning
av motionen II: 1257, i motsvarande
del, som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört
beträffande ersättning för arbetsresor
vid nattsjukhusvård;

I. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 1087 och II: 1254,
samt

2) motionen 1:1086, såvitt den icke
behandlats under punkterna D. och G.,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört i sitt
yttrande, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

J. att motionerna I: 1085 och II: 1256,
såvitt de avsåge de privatpraktiserande
läkarnas framtida ställning i sjukförsäkringen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

K. att motionerna I: 1085 och II:
1256, såvitt de avsåge en parlamentarisk
utredning angående sjukvårdskostnaderna,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

L. att motionerna I: 1088 och II: 1255,
såvitt de icke behandlats under punkterna
C. och E., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

M. att motionerna I: 1089 och II:
1253, såvitt de icke behandlats under
punkten B., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

N. att motionen II: 889 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

1) vid C i utskottets hemställan av
herr Kaijser (m), utan angivet yrkande; -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Lakarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

2) vid D i utskottets hemställan av
herr Kaijser och fröken Wetterström
(båda m), som ansett att utskottet under
D bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att visst tillägg borde göras i 29 §
förslaget till lag om ändring i sjuk -

(Kungl. Maj:ts förslag)

Den som är anställd i sjukvårdande
verksamhet som avses i denna lag må
ej för egen räkning mottaga ersättning
av patient som undersökes eller behandlas
inom verksamheten.

vårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) —
med bifall till motionen II: 1257 samt
med anledning av motionen I: 1086 och
motionen II: 1252, samtliga motioner i
motsvarande del, för sin del antaga paragrafen
i följande såsom reservanternas
förslag betecknade lydelse:

(Reservanternas förslag)

Den som — — —• inom verksamheten
såvida ej annan överenskommelse träffats
med sjukvårdshuvudmannen.

3) vid E i utskottets hemställan av
herr Kaijser (m), utan angivet yrkande; 4)

vid G i utskottets hemställan av
herr Kaijser och fröken Wetterström
(båda m), som ansett att utskottet under
G bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att vissa ändringar borde göras
beträffande ikraftträdandebestämmelserna
—■ med bifall till motionerna I:
1085 och II: 1256 samt med anledning
av motionen I: 1086 och motionen II:
1252, samtliga motioner i motsvarande
delar, ävensom med avslag på motionen
I: 1084, för sin del antaga förslagen till
ingresser samt ikraftträdande- och
övergångsbestämmelser i de genom propositionen
framlagda författningsförslagen
med i reservationen angivna ändringar
i ikraftträdandebestämmelserna i
dels förslaget till lag om ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring, dels förslaget till lag om
ändring i sjukvårdslagen den 6 juni
1962 (nr 242), innebärande att reformen
skulle, såvitt gällde den del som
rörde läkarvårdsersättningen, sättas i
kraft först den 1 juli 1970 och att i övriga
delar propositionens förslag om
ikraftträdande den 1 januari 1970 godtoges; 5)

vid J i utskottets hemställan av

herr Kaijser och fröken Wetterström
(båda m), som ansett att utskottet under
J bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1085 och II: 1256, i motsvarande
del, hos Kungl. Maj:t hemställa
att frågan om de privatpraktiserande
läkarnas ställning inom sjukförsäkringens
ersättningssystem underställdes
riksdagen, innan bestämmelser i ämnet
utfärdades;

6) vid Ii i utskottets hemställan av
herr Kaijser och fröken Wetterström
(båda m), som ansett att utskottet under
K bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 1085 och II: 1256, i motsvarande
del, hos Kungl. Maj :t hemställa
om en parlamentarisk utredning
angående sjukvårdskostnadernas fördelning
och samhällsekonomiska betydelse; 7)

vid N i utskottets hemställan av
fröken Wetterström (m), utan angivet
yrkande.

Särskilt yttrande

av fru Hamrin-Thorell och fru Frsenkel
(båda fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som kammaren nu har att behandla innesluter
en stor och väsentlig reform.

I dag betalar patienten i regel hela läkararvodet
vid läkarbesök. Han får sedan
återbäring från försäkringskassan
med tre fjärdedelar av beloppen enligt
den s. k. återbäringstaxan. Arvodesbeloppen
i återbäringstaxan varierar mellan
10 och 80 kronor per besök beroende
på behandlingens art och omfattning.
Utöver detta kommer särskilda arvoden
för röntgenundersökningar, laboratorieprov
och liknande. Ett läkarbesök betyder
sålunda ofta att patienten får lägga
ut ett ganska stort belopp i arvode
till läkaren. Även sedan patienten har
fått ut sin återbäring från försäkringskassan
kan kvarstå en betydande kostnad,
som får betalas av patienten. Detta
gäller i ännu högre grad vid besök
på sådana privatmottagningar som bedrivs
av en del läkare på sjukhusen —
dessa privatarvoden är ofta betydligt
högre än de belopp som berättigar till
ersättning från försäkringskassan enligt
återbäringstaxan.

I propositionen 125 föreslås en radikal
förenkling och förbättring av detta
ersättningssystem för läkarbesök i hela
den offentliga sjukvården, som omfattar
omkring 15 miljoner läkarbesök om
året. Reformen innebär att patienten
från den 1 januari 1970 vid läkarbesök
på sjukhusens mottagningar och hos
provinsialläkare bara skall betala en
bestämd del av kostnaden enligt en enkel
och enhetlig regel. Resterande belopp
erläggs av försäkringskassan direkt
till landstinget eller staden som läkaren
är anställd hos.

Patienten skall själv betala 7 kronor
per besök på läkarmottagningen och 15
kronor vid hembesök av läkare. Försäkringskassan
betalar för varje besök
31 kronor till sjukvårdshuvudmannen,
d. v. s. landstinget eller staden. Patientens
avgift skall täcka inte bara besöket

hos den rådfrågade läkaren, utan också
röntgen- och laboratorieundersökningar
som patienten blir remitterad till.
Någon särskild avgift skall alltså inte
erläggas för röntgen- och laboratorieundersökningarna
i sådant fall.

För patienter som tas in på sjukhus
ändras inte principerna för nuvarande
ersättningsregler i sjukförsäkringen.
Dessa regler innebär att försäkringskassan
betalar en vårdavgift till sjukhuset
och att patientens sjukpenning
minskas med högst 5 kronor per dag.
Sjukpenningavdragets belopp behålls
oförändrat. Däremot kommer sjukvårdshuvudmännen
att den 1 januari 1970
ändra vårdavgiften från i regel 5 kronor
till 10 kronor per dag. Denna höjda
avgift kommer sjukförsäkringen att stå
för på samma sätt som hittills. De patienter
för vilka sjukförsäkringen i dag
betalar hela vårdkostnaden kommer
följaktligen inte att märka höjningen.

För pensionärerna är sjukförsäkringens
ersättning för vårdavgiften vid sjukhusvistelse
för närvarande avgränsad
till sammanlagt 180 dagars sjukhjälpstid.
Enligt propositionen genomförs
från årsskiftet en betydande förbättring
av pensionärernas försäkringsskydd genom
att denna tid utsträcks till 365 dagar.

Reformerna beräknas sammanlagt
medföra ett ökat kostnadsåtagande för
sjukförsäkringen med omkring 250 miljoner
kronor om året. Därav finansieras
cirka 50 miljoner kronor med statsbidrag.
Resten av kostnaderna, cirka 200
miljoner kronor, finansieras genom att
procentsatsen för arbetsgivarnas avgift
till sjukförsäkringen höjs från 2,6 till
2,9 procent. De försäkrades egna avgifter
till sjukförsäkringen kommer alltså
inte att påverkas av reformerna. Det
betyder i realiteten att arbetsgivarnas
avgifter till sjukförsäkringen stiger, vilket
lättar trycket på ytterligare höjningar
av landstingsskatten. Låt mig påpeka
att den förevarande propositionen
inrymmer ett kostnadsåtagande för

Onsdagen den 3 december 19G9 fm.

Nr 39

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

sjukförsäkringen, som medför en inkomstökning
för landsting och storstäder
med netto omkring 200 miljoner
kronor om året.

Jag vill understryka att reformförslagen
har lagts fram i fullständig enighet
mellan staten och sjukvårdshuvudmännen,
d. v. s. landstingen och de storstäder
som svarar för sjukvården. Staten
och sjukvårdshuvudmännen träffade efter
ingående överläggningar en överenskommelse
i dessa frågor under januari
1969. I enlighet med denna överenskommelse
har också satts i gång en
utredning rörande sjukvårdskostnadernas
utveckling. Eftersom formerna för
denna utredning berörs i en reservation
till utskottsutlåtandet vill jag redan
nu klargöra att det även i denna
fråga föreligger full enighet med sjukvårdens
huvudmän.

Jag vill också framhålla att Läkarförbundet
från början har hållits underrättat
om reformen. Vi har inom socialdepartementet
haft överläggningar
med Läkarförbundets ledning sedan ett
helt år tillbaka i dessa frågor. Inte minst
har den svåra frågan om en önskvärd
taxebindning även av de privatpraktiserande
läkarna därvid tilldragit sig intresse.
Mot bakgrunden av dessa överläggningar
fick riksförsäkringsverket i
början av maj regeringens uppdrag att
lägga fram förslag beträffande privatpraktikerna.
Denna fråga har sannerligen
inte varit bortglömd, som jag har
sett att man i en del kommentarer velat
göra gällande.

Riksförsäkringsverkets förslag förelåg
när utskottet första gången behandlade
propositionen, och förslaget är nu föremål
för remissbehandling. Det är avsett
att genomföras i en andra omgång
efter den nu aktuella sjukronorsreformen.
Riksförsäkringsverkets förslag innebär
att landstingen och storstäderna
sluter s. k. läkarvårdsavtal med privatpraktiserande
läkare. Det gäller både
enskilda läkare och läkarhus. Läkarna
skall enligt avtalen få ersättning för si -

na mottagningskostnader och en inkomst
som det skall förhandlas om. I
gengäld åtar sig privatpraktikerna att
endast ta ut en viss nettoavgift av sina
patienter på högst 10 kronor eller —
främst i Stockholm — högst 15 kronor
i ett för allt. För kostnader enligt
läkarvårdsavtalen skall landstingen
och storstäderna få ersättning direkt
från försäkringskassan enligt samma
grunder som gäller för den offentliga
läkarvården. I propositionen
begärs ett bemyndigande att så snart
det är möjligt utfärda även de ersättningsbestämmelser
för sjukförsäkringen
som behövs i denna fråga.

Av de förslag som har lagts fram i
propositionen är det sjukronorsreformen
som har väckt det största intresset.
Det är naturligt, eftersom det här gäller
en viktig social reform som är betydelsefull
också från sjukvårdspolitisk synpunkt.
Låt mig i korthet ange vad sjukronorsreformen
betyder för patienterna,
för sjukförsäkringen, för läkarna
och för sjukvården.

För patienterna betyder reformen en
kraftig förstärkning av sjukförsäkringsskyddet
vid läkarvård, framför allt för
dem som behöver omfattande och dyrbar
läkarvård. Särskilt markerad blir
förstärkningen när röntgen- eller laboratorieundersökningar
behövs. Reformen
medför vidare att patienten på förhand
vet vad han skall betala för ett läkarbesök.
Denna kostnad bestäms genom
en enkel och enhetlig regel — 7
kronor vid besök på läkarmottagningen
och 15 kronor vid hembesök av läkaren.
Patienten slipper både att ligga
ute med pengar för hela läkararvodet
och att gå till försäkringskassan för att
få återbäring.

Också för sjukförsäkringen innebär
reformen en betydande förenkling, eftersom
alla läkarbesök som inte är förenade
med reseersättning kan regleras
utan den försäkrades medverkan. Denna
rationaliseringsvinst för försäkringskassorna
skall tas ut på lämpligt sätt.

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

För läkarna betyder reformen bl. a.
att de slipper ifrån att vara inkasserare
för 15 miljoner läkarbesök om året
— de får i stället möjlighet att ägna
den tiden åt att lämna läkarvård. Reformen
innebär att läkarna i fortsättningen
erhåller hela ersättningen för
sitt arbete som lön från sin arbetsgivare,
d. v. s. landstinget, i stället för att
som nu ta ut en del av sin inkomst i
arvoden av patienterna. Reformen gäller
all läkarvård som lämnas vid sjukhusens
mottagningar och av provinsialläkare.
Det betyder att läkarna i fortsättningen
inte får ha privatmottagningar
på sjukhusen och därvid ta ut
oreglerade arvoden av patienterna. Läkaren
erhåller sin lön för allt arbete
han utför på sjukhuset från sin arbetsgivare.
Detta hindrar inte att patienten
även i fortsättningen vänder sig till den
läkare han är van vid. Och det står naturligtvis
varje läkare fritt att uppehålla
fortlöpande kontakt med en patient
som han har under behandling. Det nya
på denna punkt är att arvoden inte skall
betalas privat till doktorn och att den
kostnad som patienten skall stå för
stannar vid 7 kronor.

För sjukvården betyder reformen att
kostnaden för den öppna sjukvården
vid läkarmottagningar blir enhetligt bestämd
på samma sätt som kostnaden för
att vara inlagd på sjukhus. Hittills har
den mindre resurskrävande öppna sjukvården
vid läkarmottagningar varit väsentligt
dyrare för patienten än den
mycket mer resurskrävande vården då
man är inlagd på sjukhus. En sjukhusplats
kostar för närvarande 200—300
kronor per dag för samhället och allt
som kan göras för att skjuta över från
den slutna sjukvården till den öppna
läkarvården bör göras. Nu blir den offentliga
öppna läkarvården tillgänglig
för den enhetliga sjukronorsavgiften.
Samtidigt får landstingen genom sjukförsäkringen
en högre kostnadstäckning
för den öppna läkarvården. Reformen
främjar därför en naturlig utbygg -

nad av den offentliga öppna läkarvården.
En kraftig förstärkning av den
öppna läkarvården i samhällets regi är
en viktig punkt i den sjukvårdspolitiska
målsättningen. Här behövs det naturligtvis
också andra insatser — framför
allt flera läkare. Och det kommer vi
att få år för år under den närmaste tiden
genom en pågående ökad läkarutbildning.
Vi kommer att få i genomsnitt
1 000 nya läkare om året fram till
år 1975 — antalet läkare stiger under
tiden 1969—1975 från 10 000 till omkring
16 000 och fortsätter sedan att
öka.

Ett nytt system för läkarutbildningen
håller just på att genomföras i enlighet
med ett beslut under vårriksdagen. Det
är en viktig sak i detta sammanhang,
eftersom det nya utbildningssystemet
ger samhället möjligheter att kanalisera
de ökande läkarresurserna till de delar
av landet och de områden av sjukvården
där vårdbehoven är störst. Den plan
för fördelningen av våra ökande läkarresurser,
som har upprättats i anslutning
till reformeringen av läkarutbildningen,
innebär en stark prioritering av
just den offentliga öppna läkarvården.

.lag har med detta velat sätta in sjukronorsreformen
även i dess sjukvårdspolitiska
sammanhang. Reformen är ett
led i en aktiv sjukvårdspolitik, som kräver
ett ökat samhällsinflytande på det
viktiga område som sjukvården utgör.
Låt mig samtidigt understryka, att jag
vid utarbetandet av reformen självfallet
har satt patienternas intressen i första
hand. Den främsta avsikten med reformen
är att samhället skall ställa den
öppna läkarvården till förfogande för
rimliga kostnader, särskilt med tanke
på dem som har stort behov av läkarvård.

Jag behöver egentligen inte här peka
på de stora värden som i olika avseenden
är inneslutna i sjukronorsreformen.

Det har på ett övertygande sätt gjorts
från många olika håll när reformför -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Lakarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

slaget remissbehandlades i våras. Remissbehandlingen
visade en allmän
uppslutning kring reformen. Låt mig
citera Landstingsförbundets remissyttrande,
som väger tungt i detta sammanhang:
»Svenska landstingsförbundet
anser att förslaget innebär väsentliga
förenklingar och rationaliseringsvinster
för alla som berörs av den offentliga
sjukvården. Patienter, försäkringskassor
och läkare befrias från åtskilliga
problem av praktisk natur och
därjämte innebär förslaget att patienter
som behöver omfattande och dyrbar
läkarvård erbjuds betydande lättnader.
För sjukvårdshuvudmännens del
skapas bättre förutsättningar för planeringen
och utbyggnaden av den öppna
vården, vars kostnader efter ersättningssystemets
omläggning kommer att bli
mer tillfredsställande täckta.»

Låt mig också erinra om att Läkarförbundet
—- som i vissa avseenden
från sina utgångspunkter var kritiskt
— samtidigt förklarade att »läkarförbundet
i alla väsentliga avseenden ställer
sig bakom reformförslagets strävan
och anser det viktigt att reformens positiva
sidor genomförs så snart det är
möjligt». Även i den allmänna debatten
och i pressen möttes reformförslaget av
ett positivt gensvar när det lades fram
tidigt i våras.

Det är först under den allra senaste
tiden — just inför riksdagsbehandlingen
av propositionen — som det från
en del håll har satts i gång ett slags
ohämmad skrämselpropaganda mot reformen.
Den härstammar uppenbarligen
från begränsade kretsar och bär
omisskännliga drag av en konservativ
högerpropaganda mot en betydelsefull
social reform. Det är inte första gångenman
från högerhåll viker sig när en
stor social reform skall genomföras.
Låt mig bara erinra om ett likadant
agerande när ikraftträdandet av den
allmänna sjukförsäkringen skulle beslutas
under 1950-talet, närmare bestämt
vid 1953 års riksdag. Då restes också

från högerhåll alla tänkbara invändningar
mot en social sjukförsäkringsreform,
som sedan har visat sig vara
av så stor betydelse för hela svenska
folket. Och då som nu spårade man
också litet vankelmod hos folkpartiet.
Politiskt sett är denna parallell verkligen
intressant. Den visar att »ränderna
går aldrig ur».

Andra lagutskottets utlåtande över
den föreliggande propositionen ger med
sin tungt vägande saklighet ett förordande
av reformen på samtliga punkter,
och jag vill säga att detta är glädjande
att konstatera. Men låt mig ändå,
herr talman, bemöta några av de invändningar
och hinder som från moderata
samlingspartiet har ställts upp
i ett antal reservationer till andra lagutskottets
över hela linjen tillstyrkande
utlåtande över propositionen.

I en av reservationerna begärs att reformen
skall uppskjutas på ett halvt
år. Steget till ett uppskov på obestämd
tid, som föreslås i några motioner, har
man tydligen inte vågat ta i reservationen.
Jag vill framhålla att ingående
överläggningar om reformens genomförande
började föras med både Landstingsförbundet,
storstädernas sjukvårdsdelegation
och Läkarförbundet för ett år
sedan. Överläggningarna med sjukvårdshuvudmännen
resulterade i en överenskommelse
om reformen och dess genomförande
den 1 januari 1970, givetvis under
förutsättning av regeringens och
riksdagens godkännande. Denna överenskommelse
är daterad i januari 1969
och undertecknad av bl. a. sjukvårdsborgarrådet
Sven Johansson i Stockholm
som företrädare för storstädernas
sjukvårdsdelegation. Även ordförandena
i samtliga landstings förvaltningsutskott
fick redan i januari 1969 genom
Landstingsförbundet ingående information
om reformen och dess ikraftträdande
den 1 januari 1970. Reformen
redovisades utförligt i en departementspromemoria,
som under tiden februari
—april var föremål för en omfattande

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

remissbehandling. Remissutfallet var
som jag förut nämnt mycket positivt.

I april månad satte Landstingsförbundet
och riksförsäkringsverket i gång
de tekniska förberedelserna. Dessa förberedelser
har pågått jämsides med propositionsarbetet
och slutfördes i oktober
månad. Riksförsäkringsverket har
gemensamt med Landstingsförbundet
och Kommunförbundets sjukvårdsdelegation
anordnat fyra regionala konferenser
med deltagare från samtliga huvudmän
och försäkringskassor. I konferenserna
har deltagit sammanlagt cirka
150 personer. Dessa skall i sin tur
fungera som kontaktmän i informationsfrågorna
inom varje landsting och kassaområde.
De löneförhandlingar som
Läkarförbundet har begärt i anslutning
till reformen har pågått under hela hösten
och man är inställd på att de skall
vara klara före årsskiftet då den nya
lagstiftningen träder i kraft.

Som framgår av denna redogörelse
har olika förberedelser för reformen
och dess ikraftträdande den 1 januari
1970 pågått sedan nära ett år tillbaka.
Det har lagts ner mycket arbete på
detta både av riksförsäkringsverket och
Landstingsförbundet, och jag vet att ingående
förberedelser också har gjorts
inom Stockholms stads sjukvårdsförvaltning.
Jag vill för övrigt nämna att
ett ersättningssystem med en nettoavgift
från patienterna sedan flera år har
tillämpats med goda erfarenheter i
Stockholm, Göteborg och Uppsala.

Förberedelser har alltså gjorts, och
förberedelser pågår för reformens
ikraftträdande den 1 januari 1970. Men
hur goda förberedelser man än vidtar,
så vet man av erfarenhet att stora reformer
sällan fungerar gnisselfritt under
ett övergångsskede. Det gäller nog
även för denna reform, men låt mig
framhålla att det gäller vid vilken tidpunkt
reformen än skulle genomföras.
Vad som behövs är att alla goda krafter
— inte minst läkarna — medverkar till
att övervinna de svårigheter som kan

uppkomma i ett övergångsskede. Jag
hoppas och räknar med att alla med
förståelse och vilja till en god insats
skall verka för att denna för allmänheten
och för svensk sjukvård så viktiga
reform så snabbt och effektivt som möjligt
bringas till full verkställighet.

Detta om ikraftträdandet.

I en annan reservation med fröken
Wetterströms signatur begärs att möjligheterna
till privatmottagning på sjukhusen
skall finnas kvar. Det skulle ske
genom ett slags kringgående rörelse i
sjukvårdslagen, som i praktiken skulle
sätta den föreslagna lagbestämmelsen
i sjukvårdslagen ur kraft. Den som vill
att man med pengar skall få köpa sig
förmåner framför andra patienter på
sjukhusen vill naturligtvis ha kvar en
möjlighet till privatbetalning på sjukhusen.
Men då tycker jag man skall
säga detta rent ut och inte skylla på
annat. Regeringens förslag innebär tydligt
och klart att det skall bli slut med
privatbetalningar till doktorn på sjukhuset.
Och det står vi för. Vi kompromissar
inte om detta. Den som har en
annan uppfattning bör också säga sin
innersta mening rent ut.

Nu säger man i stället att det inte
skulle gå att söka en viss läkare på
sjukhuset efter den 1 januari. Jag kan
inte inse att det bör bli svårare än nu.
Skillnaden är ju att patientavgiften skall
betalas utanför doktorns dörr, inte innanför.
Att denna skillnad skulle ställa
sjukhusorganisationen på huvudet är
svårt att tro — för så vitt inte urvalet
av patienter nu sker på andra grunder
än rent medicinska. I så fall bör det
bli en förändring. Den kan man då beklaga
eller glädjas åt, alltefter personliga
värderingar. Och svårigheterna med
det administrativa bestyret kan inte gärna
vara oöverkomliga. Men det kommer
många fler patienter till sjukhusen,
invänds det. Kanske blir det fler. Men
vilka? Den totala efterfrågan på öppenvård
kan knappast öka nämnvärt
som en följd av reformen. Patienter

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

med banalare krämpor får faktiskt själva
betala litet mera efter den 1 januari
än före. Patienter med mera omfattande
vårdbehov kommer förhoppningsvis
redan nu till doktorn. Skulle någon sådan
patient ha känt sig hindrad att
söka läkare av ekonomiska skäl, blir
reformen också här en vinning.

Jag vill i detta sammanhang nämna
att sjukvårdsdirektören i Stockholm i
ett meddelande till samtliga Stockholmsläkare
har framhållit att den patient
som vårdas av en viss läkare även efter
den 1 januari skall så långt möjligt
behandlas av samme läkare.

När det gäller de privatpraktiserande
läkarna utanför sjukhusen föreligger
nu ett förslag av riksförsäkringsverket
som jag tidigare har talat om.
Detta förslag är av stort värde genom
att patienten även vid besök hos privatpraktiserande
läkare på förhand skall
kunna veta vad han skall betala för
läkarbesöket genom en taxa med enhetliga
belopp som täcker samtliga kostnader
för undersökning och behandling.
Riksförsäkringsverkets förslag gör
det också möjligt att genomföra en rationell
samordning mellan privatpraktikervård,
som regleras genom läkarvårdsavtal,
och den offentliga läkarvården.
Detta är en naturlig fortsatt utveckling
med hänsyn till den kraftiga
ökning av den öppna läkarvården i samhällets
regi som kommer att genomföras
under de närmaste åren. Förslagets
genomförande förutsätter att avtal träffas
mellan sjukvårdshuvudmännen och
Läkarförbundet sedan remissbehandlingen
är klar. Så snart ett godtagbart
sådant avtal föreligger är jag beredd att
medverka till att erforderliga ersättningsbestämmelser
för sjukförsäkringen
utfärdas med stöd av det bemyndigande
som har begärts i den föreliggande
propositionen och som har tillstyrkts
av andra lagutskottet.

Även på denna punkt finns en reservation
från moderata samlingspartiet.
Reservationen går ut på att ären -

det på nytt skulle underställas riksdagen
i särskild ordning. I praktiken skulle
det innebära en fördröjning av denna
viktiga fråga. Det vill jag inte medverka
till. Jag vill också framhålla att
den principiella uppbyggnaden av riksförsäkringsverkets
förslag rörande privatpraktikerna
ligger helt i linje med
det ersättningssystem för den offentliga
sjukvården som redovisas i den föreliggande
propositionen.

Herr talman! Jag har tagit upp kammarens
tid i denna fråga, därför att
propositionen 125 innehåller en mycket
viktig social reform. Den innebär
en genomgripande reformering av sjukförsäkringens
ersättningsregler för 15
miljoner läkarbesök om året, samtidigt
som den även i andra avseenden medför
speciella förbättringar av sjukförsäkringsskyddet
för pensionärerna. Propositionen
är också ett betydelsefullt
led i en aktiv sjukvårdspolitik. Det är
dessutom fråga om en kostnadskrävande
reform, som innebär ett ökat ekonomiskt
åtagande för sjukförsäkringen på
250 miljoner kronor om året.

Vid sidan om allt detta som propositionen
rent materiellt innehåller, har
den allmänna debatten kring reformen
visat att motstånd och vankelmod fortfarande
uppträder hos vissa grupper
när det verkligen gäller att i handling
genomföra nya sociala reformer. Jag
kan försäkra att detta för regeringen
och för det parti som jag företräder
ger ytterligare anledning att med kraft
slå vakt om de stora folkgruppernas berättigade
krav på en fortsatt social reformpolitik,
där handlingsviljan vinner
vid de avgörande besluten.

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Socialministern har här
givit oss en ganska utförlig skildring
av den reform som nu avses att genomföras
på socialförsäkringens område.
Att han skildrar sjukvårdsreformen som
enbart positiv är förklarligt; något annat
var väl inte att vänta eftersom för -

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

slaget kommer från regeringen och alltså
måste innebära uteslutande fördelar.

Socialministern tillät sig — det är
förvisso inte ovanligt från regeringens
sida — att misstänkliggöra moderata
samlingspartiet och dess företrädare i
utskottet, vi som verkligen har vågat
reservera oss på en del punkter där
vi inte kan instämma i majoritetens uttalande.
Jag vill säga socialministern att
det sannerligen inte förhåller sig så
som han här påstod, att det är först
på senare tid och bara genom högerns
språkrör, om jag förstod honom rätt,
som denna reform i olika avseenden
kritiserats; det har skett från åtskilliga
andra håll, det har gjorts också i pressorgan
som representerar andra åsiktsriktningar,
i otaliga insändare från allmänheten,
i brev från olika håll, även
från dem som inte tillhör mitt eget parti.
Jag gör mig inte till förespråkare enbart
för läkarkåren, vilken otvivelaktigt
befinner sig i en besväriig situation,
utan jag känner mig snarare som
förespråkare för den vårdsökande allmänheten
med tanke på de konsekvenser
som reformen till att börja med
kommer att få.

Jag tycker alltså inte att socialministern
behövde ta till sådana överord och
misstänkliggöra ärligt menade avsikter
enbart därför att vår uppfattning skiljer
sig från utskottsmajoritetens.

Visst tycker vi väl alla att kostnaderna
bör nedbringas så långt som möjligt
för den som är sjuk och i behov av läkarbehandling
i den öppna vården, men
jag är kritisk på vissa punkter. Det är
bra att människor vet vad de har att
betala, och givetvis en fördel att för
fattiga sju kronor kunna få en rad mer
eller mindre kostnadskrävande undersökningar,
bli röntgad, få alla slags
blodprov, elektrokardiogram m. m. tagna.
Det måste förvisso uppfattas som
en fördel att så att säga få hela kroppen
»rundsmord» för sju kronor.

Men när man får någonting så gott
som gratis måste helt naturligt efter -

frågan bli stor. De ansvariga menar att
den slutna vården på detta sätt skall
kunna avlastas, och jag hoppas att en
sådan avlastning sker så småningom,
men det behövs säkerligen en lång övergångstid.

Socialministern förbigick emellertid
det förhållandet att för de vårdsökande
som på grund av sjukdomens art måste
företa regelbundna och tätt återkommande
läkarbesök reformen inte innebär
någon favör, utan en fördyring med
upp till 4:50 per besök i förhållande
till det nuvarande läget. Jag skulle kunna
anföra många exempel på det; exempelvis
för patienter med bensår, som
regelbundet kanske under månader måste
göra ett eller två läkarbesök i veckan
innebär reformen sannerligen inte något
förbilligande.

.lag behöver emellertid inte uppehålla
mig vid några detaljer, allra minst
nu när socialministern så utförligt har
presenterat förslaget. Jag skulle i stället
vilja anföra några rent principiella
synpunkter på denna stora och kostnadskrävande
reform.

Kommer patienten verkligen att få
en individuell behandling och kontakt
med sin egen läkare, eller kommer patienten
att bollas från den ene läkaren
till den andre? Vi önskar alla att sjukvården
så långt som möjligt skall bli individuell,
med andra ord att läkare och
patient skall lära känna varandra och
hysa förtroende för varandra, eftersom
det har positiv betydelse för ett gott
resultat, men är det inte fara för att
den egna läkaren vid reformens genomförande
i stor utsträckning försvinner
ur bilden?

Socialministern säger att man skall
försöka ordna den saken så långt som
möjligt. Allmänheten liksom läkare och
övriga som arbetar inom sjukvården
frågar sig emellertid hur det skall ske.
Ligger det inte vidare en fara i att forcera
genomförandet av en reform innan
man har en aning om dess konsekvenser?
Vi vet inte ens hur avtalsför -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

handlingarna med de sjukhusbundna
läkarna kommer att utformas i detalj
och långt mindre hur de privatpraktiserande
läkarna kommer att ställa sig
till reformen. För mig står det fullkomligt
klart att det hela är ett hastverk,
som man till varje pris vill genomföra
innan ens premisserna är klara. Detta
är ingalunda en ny företeelse. Vi har
bevittnat i många andra sammanhang
att man till varje pris velat trumfa igenom
en reform vid en fastlagd tidpunkt
och att det sedermera visat sig nära
nog omöjligt att få det hela att fungera
i praktiken.

Socialministern sade nyss att övergångssvårigheter
alltid kommer att finnas
och att de skulle finnas även om vi
skulle uppskjuta reformen. Det tycker
jag är ett egendomligt uttalande. Ju
längre förberedelsetid man har för att
planera hur man skall möta alla de påfrestningar
som en reform innebär, desto
större garanti måste man väl ha för
att den kommer att fungera.

Jag tror att de myndigheter som närmast
har ansvaret kommer att få svårt
att hänga med i svängarna. Vad blir då
följden? Jo, det blir kaos inte bara för
huvudmännen, utan — vad värre är —■
för den vårdsökande allmänheten.

Jag frågar mig liksom så många gånger
förut: Varför måste det vara en sådan
förfärlig brådska? Är månne motivet
det ■— vilket jag i grunden inte
vill tro — att den socialdemokratiska
regeringen till varje pris vill presentera
en reform som ger sken av att klaffa
perfekt och vara till fördel för den enskilde
medborgaren, fastän regeringen
måste vara medveten om att reformen
inte kommer att fungera på länge?

Jag vet mycket väl att Landstingsförbundet
har uttalat att sådana förberedelser
har vidtagits, att systemet skall
kunna fungera från den 1 januari 1970.
Men samtidigt vet jag, inte bara från
mitt eget landsting hemma i Östergötland,
utan även från andra håll, att det
förekommer allvarliga betänkligheter.

Det är, herr talman, som jag tidigare
har sagt inte främst läkarna jag vill slå
vakt om, även om jag tänker på de
många som av rent intresse för de enskilda
fallen satsar mycken tid och mycken
kraft, långt utöver den prestation
de måste göra, på att hjälpa den enskilda
människan och ägnar speciellt intresse
åt henne. Jag är rädd för att hon
nu på sätt och vis kommer bort i sammanhanget.

Låt mig så, herr talman, gå in på de
punkter där herr Kaijser och jag inte
delar utskottsmajoritetens mening.

Jag och många med mig bedömer läget
så, att anstormningen mot den öppna
vården inom sjukhusen ovillkorligen
kommer att öka. I förslaget till ny lydelse
av 29 § sjukvårdslagen heter det
att »den som är anställd i sjukvårdande
verksamhet som avses i denna lag
må ej för egen räkning mottaga ersättning
av patient som undersökes eller
behandlas inom verksamheten». Det innebär
sålunda, såsom tidigare har sagts,
att en läkare förbjuds att ha egen praktik
inom sjukhusets område utöver den
arbetstid som är stipulerad för honom.
Som vi ser det kan med fog göras gällande,
att detta i många avseenden blir
ett slöseri med sjukvårdens resurser.
Den utrustning och den apparatur som
står till förfogande skall med andra ord
stå oanvänd och sjukhusläkaren skall
— om han vill mottaga sina egna patienter
— bli hänvisad till lokal utanför
sjukhusets område, i sitt hem eller
på annat ställe. Det senare är åtminstone
hittills inte förbjudet för honom.
Vad som framdeles kan komma att föreslås
i socialiseringssyfte vet vi nu ingenting
om. Vi menar att ett så stelbent
och generellt förbud är helt orimligt —
om man som ett led i förbilligandet
verkligen vill utnyttja sjukhusens resurser.
Därför anser vi att det bör kunna
finnas frihet för vederbörande huvudman
att träffa överenskommelse i enskilda
fall med den anställde läkaren.
Vi tycker att det är ganska naturligt,

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

att så skall kunna ske och att det inte
alls behöver innebära något kringgående
av lagen.

Den väsentligaste punkten i vår andra
reservation gäller ikraftträdandet av reformen.
Det skall enligt regeringsförslaget
ske den 1 januari 1970. Vi har i dag
den 3 december. En lång rad av helger
förestår. Allt skall klaffa perfekt den
1 januari 1970. Men tidpunkten, herr
talman, är för knappt tilltagen för att
det hela, som jag tidigare har sagt,
skall kunna fungera någorlunda tillfredsställande.
Det är ju typiskt för
många av de reformer som regeringen
har drivit igenom. Låt oss ha i minnet
reformer på skolans område. Vi hade
också exempel på det, när man fastställde
tidpunkten för brottsbalkens
ikraftträdande. Hur var det då? Jo, det
var en oerhörd tidsnöd. Och när beslutet
om lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård fattades i november
1966 och lagen sattes i kraft den 1 januari
1967, så kom tillämpningsföreskrifter
långt senare.

Varför denna oerhörda brådska, har
man skäl att fråga sig. Anledningen är
väl bl. a. i det fall vi nu diskuterar,
att man mellan departementet och sjukvårdshuvudmännen
har träffat en överenskommelse
om att sjukförsäkringen
skall svara för en till 10 kronor höjd
vårdavgift för sluten sjukhusvård från
den 1 januari 1970. I och med det är
man så att säga på förhand bunden
i många andra hänseenden. Jag tycker
det är principiellt felaktigt att gå händelserna
i förväg genom att träffa sådana
överenskommelser. Landstingen
— åtminstone en del av dem — tror
sig väl finna ekonomiska fördelar av
överenskommelsen och har därför gått
med på den. Men har man verkligen
tagit i beräkning — det kan man ha skäl
att fråga sig -— de säkerligen stora kostnadsökningar
som landstingen står inför
genom reformens ikraftträdande?
Jag tillåter mig tro — det vågar jag
säga — att Landstingsförbundet har

gjort en felbedömning, men framtiden
får väl utvisa, om jag har rätt eller
fel.

Vi tycker att det vore rimligt och
riktigt att uppskjuta ikraftträdandet av
lagen om läkarvårdsersättningen till
den 1 juli 1970, eftersom man då skulle
få ytterligare ett halvår på sig. Jag
gör kanske många upprepningar men
vill ändå fråga, om det inte är bättre
att veta att det verkligen finns förutsättningar
för att en reform skall kunna
fungera, så att det inte bara blir en
skrivbordsprodukt som vid den praktiska
tillämpningen kommer att möta
oöverstigliga svårigheter. Vilka olyckor
skulle egentligen inträffa om ikraftträdandet
uppsköts? Efter vad jag kan
finna skulle det inte hända några alls.
Vi kan dock vara överens om att ingen
får det i varje fall sämre än för närvarande.

Även om Kungl. Maj:t har utfärdat
detaljbestämmelser beträffande de privatpraktiserande
läkarnas inlemmande
i denna reform borde det väl anses
rimligt, sedan nu remissvaren på riksförsäkringsverkets
förslag inkommit
och regeringen därefter själv tagit
ståndpunkt, att regeringen varit mån
om att inhämta riksdagens yttrande i
de rent principiella frågorna. Trots allt
vackert tal om demokrati — ett ord
som väl för närvarande är nära nog
det mest missbrukade i vårt samhälle
— måste jag säga att det är oroande
när den fungerar så illa, att riksdagen
faktiskt åsidosätts samtidigt som regeringen
skaffar sig de vittgående fullmakter
det här är fråga om.

Beträffande utredningen av vissa frågor
som rör sjukvårdskostnaderna, vilken
skall omfatta dels en samhällsekonomisk
analys av sjukvårdskostnadernas
utveckling, dels en analys av den
tekniska utvecklingen rörande, för att
nu citera utskottet, »verkningar individuellt
och kollektivt av nuvarande metoder
för sjukvårdskostnadernas finansiering»,
har arbetet anförtrotts en pla -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Lakarvardsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

neringschef i finansdepartementet. I
utredningen ingår bl. a. representanter
för Landstingsförbundet, sjukvårdsstyrelsen
i Göteborg, socialstyrelsen och
riksförsäkringsverket. Visst kan det tyckas
att en utredning som skall syssla
med tekniska problem härigenom fått
en mycket lämplig sammansättning.
Men då man vet att den nu gällande
principöverenskommelsen mellan staten
och Landstingsförbundet, den som rör
finansieringen av den egentliga mentalsjukvården,
utlöper i och med år 1971
och att de ekonomiska mellanhavandena
som bl. a. innefattar en allmän översyn
av kostnadsprövningen inom sjukvården
bör tas upp, talar enligt vår
mening allt för att en parlamentarisk
utredning borde tillsättas och detta nu
för att förslag skall kunna framläggas
i tid.

Herr talman! Slutligen vill jag säga
några få ord om en blank reservation
som jag avgivit. Det gäller en motion
som fru Kristensson och jag avlämnade
under den allmänna motionstiden
i januari. Liksom vi gjort tidigare framhåller
vi också i denna motion att det
är motiverat att söka åstadkomma en
form av frivillig sjukpenningförsäkring
för ålderspensionärer. Vi skriver i motionen
att det borde övervägas att låta
dem som så önskar fortsätta betalningen
av sjukförsäkringsavgift efter 67 års
ålder, varvid tiden för rätt att erhålla
sjukpenning i motsvarande grad skulle
förlängas. Jag tycker fortfarande att
detta är riktigt i princip, men frågan
har givetvis kommit i ett något annat
läge i och med de förslag vi i dag har
att behandla, och därför har jag, herr
talman, inget yrkande härvidlag.

Med det sagda ber jag att få yrka bifall
till de av herr Kaijser och mig avlämnade
reservationerna 2, 4, 5 och 6
som är fogade vid utskottets utlåtande.

Fru FR7ENKEL (fp):

Herr talman! Först vill jag säga till
socialministern att det varken i mitt

partis grupp i utskottet eller i riksdagsgruppen
råder någon tveksamhet när
det gäller genomförandet av denna reform.
Vad vi har velat påtala är bl.a.
den forcering som har förekommit framför
allt när det gäller riksdagsbehandlingen
av detta ärende. Socialministern
sade ju också själv att den verkliga diskussionen
kommit i gång först sedan
propositionen lagts på riksdagens bord,
vilket är alldeles riktigt. Hade det då
inte varit bra om vi redan när vi samlades
här i höstas hade fått propositionen
och kunnat föra en allvarlig diskussion
om denna stora reform? Alla reformer
som genomföres har ju skönhetsfläckar,
och det kan väl tänkas att vi
med en noggrann penetrering på ett tidigt
stadium, alltså redan innan reformen
genomföres, kan upptäcka sådana
skönhetsfläckar och få bort dem.

Vi som fogat ett särskilt yttrande till
utskottets utlåtande är väl medvetna
om att sjukförsäkringsreformen har betydande
fördelar. Den innebär ett enklare
betalningssystem för patienterna.
Kostnaderna för patienternas besök vid
sjukhusens öppna mottagningar blir oftast,
men inte alltid, lägre och därigenom
stimuleras en övergång från den
slutna vården -— som är dyrare för samhället
—- till den öppna, där patienterna
skötes vid polikliniker.

Från patienthåll har också framförts
vissa farhågor. Alla har vi väl varit eller
vet att vi kommer att bli patienter,
och det är därför inte konstigt att vi
undrar och ställer frågor. Som socialministern
och även fröken Wetterström
nämnde är det inte underligt om människor
med sjukdomssymptom för säkerhets
skull kommer att begära kontroll
eller undersökning, och då kommer
måhända patientköerna, som redan nu
är långa, att bli ännu längre. Det vill vi
inte medverka till. Även kostnaderna för
röntgen- och laboratorieundersökningar
täcks ju av den erlagda avgiften, och
patienterna kommer kanske därför att
begära flera sådana undersökningar,

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

vilket skulle innebära en större belastning
på de redan nu hårt betungade
röntgen- och laboratorieavdelningarna.
Läkartillgången ökar heller inte i nämnvärd
grad förrän 1973, och det vore ju
beklagligt om en bristande tillgång på
läkare skulle göra det svårt att genomföra
reformen. Det är ju läkarna som
skall verkställa reformen, och vi måste
därför tycka att det är beklagligt att
man ännu i dag, knappt en månad före
reformens genomförande, inte har slutfört
avtalsförhandlingarna med dem.
Vidare menar vi att det hade varit bra
om de privatpraktiserande läkarna redan
från början hade tagits med i reformen.

Men, herr talman, eftersom vi utgått
från att Kungl. Maj:t noggrant prövat
möjligheterna att utan större komplikationer
— jag vill understryka orden
utan större komplikationer —• kunna
sätta reformen i kraft redan i januari
1970, har vi ansett att vi bör följa propositionens
förslag angående tidpunkten
för ikraftträdandet.

Jag vill också till slut påpeka att det
åligger såväl huvudman som läkare och
övrig inblandad personal att tillse att
reformen genomförs med så få komplikationer
som möjligt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag delar i stort socialministerns
värdering av det nu föreliggande
förslaget till förbättringar inom
sjukförsäkringens område. Men i likhet
med vad vi inom den kommunistiska
gruppen gjort i ett motionspar, som
väckts av oss i anledning av propositionen
125, beklagar jag att det principbeslut
om fri sjukhusvård som fattades
av 1946 års riksdag inte har tagits upp
och lagts till grund för ett förslag rörande
den slutna vårdens avgiftsfinansiering.

I sitt utlåtande anför utskottet att

detta principbeslut får anses ha fallit
i och med att 1953 års sjukförsäkringslagstiftning
antogs. Men även sedan dess
har ju principen om avgiftsfri sjukhusvård
prövats, och vi anser att man nu
när frågan om begränsning av sjukhjälpstiden
tagits upp borde ha följt
grundtanken i 1946 års beslut, nämligen
om fri sjukhusvård för alla såsom en
elementär grundtrygghet.

Nu utsträcks sjukhjälpstiden från 180
till 365 dagar, och det är naturligtvis
ett framsteg, men begränsningen finns
där ändå och den drabbar människor
som också i andra avseenden oftast är
sämre lottade. Mot tanken om avgiftsfri
sjukhusvård anförs en rad motiv som
också framfördes av 1961 års sjukförsäkringsutredning.
Där nämns bl. a. den
inkomstutveckling som ägt rum i vårt
land sedan principbeslutet fattades.
Även om det skett en viss utveckling
också beträffande pensionärernas ekonomiska
förhållanden, är det ett känt
faktum att denna grupp inte på långt
när uppnått en tillfredsställande standard.

I utredningen anförs också det förhållandet,
att inackorderingsavgifter
tas ut på åldersdomshemmen och att en
avgiftsfri vård på sjukhemmen för långvarigt
sjuka skulle kunna medföra en
snedvridning av efterfrågan på sådan
vård. Jag finner inte dessa skäl särskilt
vägande. När det gäller intagning på
sjukhem är det ändå de medicinska
skälen som är avgörande. Ingen blir
inlagd på sjukhus om vederbörande inte
behöver det och om inte en läkare har
ordinerat intagning, och ingen hålls
heller kvar längre än nödvändigt. Jag
tror inte heller att propositionens syfte
att styra efterfrågan från sluten till
öppen vård på något sätt skulle motverkas
av ett genomförande av principen
om avgiftsfri vård.

Utskottet har inte mycket att säga
om vårt yrkande att gällande ordning
med vårdavgift och s. k. fickpengar
inom den slutna sjuk- och åldringsvår -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

den snabbt måste ses över. Jag kanske
får tolka det som ett uttryck för att
man delar vår mening att systemet att
samhälleliga institutioner skall bestämma
hur mycket pensionärerna skall få
behålla av sin pension är kränkande
för den enskilda individen.

I detta sammanhang kommer också
resonemanget om det s. k. överskottsproblemet
in i bilden. Är det inte en
smula underligt att man skall ha så
stort bekymmer för vad pensionärerna
eventuellt under en viss sjuktid kan få
över av sina inkomster? Problemet torde
vara betydligt större när det gäller
andra samhällsgrupper.

I yttrande över sjukförsäkringsutredningens
betänkande har statens handikappråd
tagit upp ett resonemang om
vad som kunde bli följden om en långtidssjuk
med bibehållen hel pension
skulle få en slant sparad. Först konstateras
att det verkar som om utredningen
skulle anse det vara uteslutande skadligt
att i sluten långtidsvård intagna
pensionärer förmår spara något, och så
anförs att en sparslant kan komma till
stor nytta om en i långtidsvård inskriven
patient blir utskriven. Att detta har
skett exemplifierar handikapprådet genom
att hänvisa till att utskrivningar
blev mycket vanliga inom mentalsjukvården
när nya mediciner och metoder,
som gjorde åtskilliga förment kroniska
fall tillgängliga för terapi, började användas
mera systematiskt under 1950-talet. Även i andra avseenden betecknar
man det som normalt att åtskilliga
s. k. långtidsfall blir utskrivna och att
de då för sin fortsatta försörjning och
rehabilitering är i hög grad beroende
av att ha en sparad slant.

Denna fråga har, som vi ser det, också
betydelse inom den slutna åldringsvården.
Systemet bör alltså ses över.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anfört yrkar jag bifall till motionerna
I: 1089 och II: 1253.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Som utskottets talesman
har jag egentligen inte så mycket att
säga, eftersom socialministern i stort
sett uppträtt även som talesman för utskottet.
Men jag skall i alla fall anlägga
några synpunkter på detta ärende, som
vi har behandlat mycket ingående i
andra lagutskottet.

Först vill jag säga att det hade varit
av mycket stort värde om propositionen
avlämnats något tidigare; den remitterades
till lagutskott den 29 oktober. Därför
har vi haft kort tid på oss i utskottet.
Men det innebär inte att vi har
slarvat med behandlingen — vi har
mycket noga diskuterat de olika förslagen.

Under de tidigare diskussioner som
förts här i kammaren —- senast under
vårriksdagen, tror jag — har ingående
diskuterats hur vi på bästa sätt skall
klara sjukvården i vårt land. Vi ser de
ökade köerna vid sjukhusen och vi ser
de ökade kostnaderna inom landstingen,
som har att svara för denna vård. Frågan
har under de tidigare diskussionerna
varit: Hur skall vi bäst kunna
styra det hela, så att de som behöver
vård får den bästa vården? Och nu är
frågan: Skall denna reform medföra att
trycket på den slutna vården i någon
mån lättas och att vi kan styra efterfrågan
till de öppna vårdformerna? När vi
diskuterat saken i utskottet har vi utgått
från att en av tankarna bakom förslaget
just är att en styrning av efterfrågan
till de öppna vårdformerna skall
kunna åstadkommas. Att så är förhållandet
framgick även av socialministerns
anförande.

Innan jag går över till de reservationer
som fogats till utlåtandet vill jag
göra ett par kommentarer till propositionen.

Vi skriver på ett ställe i utskottsutlåtandet: »Vid

granskningen av förslaget om läkarvårdsersättning
i detalj har utskottet
särskilt uppmärksammat två frågor.

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

Enligt förslaget skall den enhetliga
patientavgiften omfatta inte endast läkarbesöket
utan också röntgen- och laboratorieundersökningar
till vilka patienten
remitteras.»

Vi har i utskottet ansett att det kan
tänkas att andra behandlingsserier än
sådana som gäller röntgen och radium
borde kunna medtagas. Samma resonemang
kan läggas till grund för en enhetsavgift.
Utskottet menar att detta förhållande
bör ägnas uppmärksamhet när
man tillämpar de nya reglerna.

Den andra frågan gäller ersättningen
till sjukvårdshuvudmannen för analys
av insända laboratorieprover. Här har
Läkarförbundet påtalat att förslaget som
det föreligger kan leda till vissa icke
önskvärda konsekvenser. Utskottet har
där sagt att vi kan ansluta oss till den
uppfattning som Läkarförbundet fört
fram och att man måste uppmärksamma
denna fråga. Det får inte innebära att
patienter får finna sig i långa resor.

I fråga om reservationerna skall jag
utöver vad socialministern har sagt
bara göra några kommentarer. Fröken
Wetterström talade om innebörden av
dessa reservationer. I reservationen 2
som gäller läkarnas möjligheter att använda
sjukhusen för att utöva eventuell
privatpraktik går fröken Wetterströms
resonemang ut på att förslaget innebär
att sjukhusens utrustning och apparatur
kan komma att stå oanvända och att
mottagningar kan komma att stå tomma.

Vi har inte sett saken på det sättet.
Vad är det vi diskuterar? Var ligger
skillnaden i uppfattningen mellan utskottets
och reservationernas förslag?
Skillnaden rör väl endast frågan om
pengar. Det gäller vilken taxa som skall
användas. Utskottet har klart sagt följande:
»Likaså kan det av sjukvårdsekonomiska
skäl många gånger vara befogat
att vården förläggs till sjukhus.
Förutsättningen för att överenskommelser
av detta slag skall kunna träffas är
dock att parterna är överens om att till -

lämpa det nu föreslagna ersättningssystemet
även vid dessa mottagningar.
—--.» Det är väl just här som

skillnaden i uppfattning i praktiken ligger.

När det sedan gäller själva ikraftträdandet
har man, vilket utskottet också
deklarerar, förståelse för de synpunkter
som kommit fram. Vissa besvärligheter
kan komma att uppstå. Jag vill därför
ännu en gång understryka att det hade
varit av värde om denna proposition
hade kommit tidigare. De flesta som
deltagit i utskottsarbetet har haft kontakt
med sina respektive landsting, och
de vet därför att det pågår ett intensivt
förberedelsearbete för att förslaget skall
kunna genomföras den 1 januari. Man
är också medveten om att det kommer
att uppstå svårigheter. Jag tror inte att
man i de olika landstingen är riktigt
lika optimistisk som Landstingsförbundet
givit uttryck för i de rapporter som
vi haft tillgång till vid utskottsbehandlingen.
Jag tror ändå att landstingen är
beredda att sätta i gång den 1 januari
1970.

Jag vill emellertid påpeka en annan
sak i detta sammanhang. Det är inte så
länge sedan de olika landstingen brottades
med att få staten för nästkommande
år att gå ihop. Vid uppgörandet av
staten har man utgått från den nya
taxan, d. v. s. en avgift på 10 kr. Det
landsting som jag representerar och
som omfattar drygt 160 000 människor
skulle, om vi skjuter på den här reformen
till den 1 juli 1970, d. v. s. ett
halvt år, få vidkännas ett inkomstbortfall
på ca 1 miljon kr. Jag tror inte
att de landstingsmän som sitter här i
riksdagen och som under hösten har
deltagit i diskussionen om dessa frågor
skulle vara tilltalade av att få detta
bortfall i sina respektive landstingsbudgeter.

Alltnog, när utskottet har vägt föroch
nackdelar har dess majoritet stannat
för propositionens förslag om ett
ikraftträdande den 1 januari 1970.

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

Vad gäller reservationen 5 har utskottsmajoriteten
funnit, att om vi skulle
följa de tankegångar som där framförs,
skulle det medföra en fördröjning
av reformen.

Jag vill också säga ett par ord till fru
Marklund, som tog upp frågan om ett
principbeslut av år 1946 angående fri
sjukhusvård för alla. Jag betraktar inte
de 5 kr. som jag själv eller någon annan
skall betala eller får avdragna på sjukpenningen
vid en sjukhusvistelse som
någon ersättning för sjukhusvården.
Med hänsyn till att en plats på t. ex.
Växjö lasarett i dag kostar ungefär 225
kr. bör dessa 5 kr. snarare betraktas
som en ersättning för den kost patienten
får. Vi kommer väl inte heller ifrån
problematiken sjukhusvård—långtidsvård—åldringsvård.
Här finns ett samband
som har vållat bekymmer och alltjämt
ibland gör det. Jag tror inte att vi
bara kan säga att alla skall ha fri sjukhusvård
och därmed är saken klar. Vi
har följaktligen avstyrkt motionerna i
fråga.

Jag vill emellertid peka på ett uttalande
som utskottet har gjort på s. 32 i
utlåtandet. Vi noterar där att pensionärerna
får fri sjukhusvård inte som
nu under 180 dagar utan under 365
dagar. Därefter får emellertid vederbörande
pensionär betala 10 kr. Vi
har uppmärksammat detta och anfört:
»För utförsäkrade patienter skall en
huvudman efter eget bedömande kunna
begagna möjligheten att medge avgiftsnedsättning
eller avgiftsbefrielse i fall
då eljest stötande sociala effekter skulle
kunna uppstå.» Jag vill understryka
detta. Förhållandet innebär ett litet
skönhetsfel i propositionen, men jag
hoppas att de olika sjukhushuvudmännen
skall kunna reglera det, så att den
enskilde pensionären inte blir tvungen
att betala 10 kr.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till vad andra lagutskottet
hemställt i utlåtandet nr 80.

Fröken WETTERSTRÖM (m) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman
nämnde bl. a. de inkomster som landstingen
räknar med skall flyta in. Jag
frågar mig bara: Har man verkligen i
dessa kalkyler kunnat ta med alla, säkerligen
nu oberäkneliga, administrativa
utgifter som blir förenade med reformen
och även de kostnader i läkarhänseende
som det kan bli fråga om men
som ännu inte fastställts?

För övrigt är det anmärkningsvärt,
vilket jag framhöll redan i mitt första
anförande, att riksdagen skall behöva
känna sig bunden av ett avtal som träffats
mellan departementet och sjukvårdshuvudmännen
så att när följdverkningarna
därav och reformen i sin
helhet skall diskuteras, så är riksdagen
redan satt i efterhand.

I en reservation framhåller vi att det
är slöseri med medlen att inte sjukhusläkarna
får utnyttja den apparatur som
finns i sjukhusen. Herr Gustavsson i
Alvesta sade att detta egentligen bara
var en fråga om taxorna och hänvisade
till vad utskottet skriver att överenskommelser
av detta slag skall kunna
träffas om parterna är överens om att
tillämpa det föreslagna ersättningssystemet
även vid dessa mottagningar. Det
är i och för sig bra, men man kan
verkligen fråga sig om läkarna kommer
att känna någon särskilt stor stimulans
att arbeta på övertid på de villkoren.

Fru MARKLUND (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag har också noterat
att sjukvårdshuvudmännen skall kunna
medge avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse
om, som det sägs, stötande sociala
effekter skulle uppstå. Det är i och
för sig bra men där kommer godtycke
och geografiska skillnader in i bilden.
En sjukvårdshuvudman i en del av
landet skulle kunna medge avgiftsbefrielse,
medan en annan av ekonomiska
skäl kanske inte kan göra det.

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

Dessutom ser vi något socialt stötande
redan i det förhållandet, att detta
innebär en begränsning av de förmåner
som gäller för ålders- och förtidspensinärer
jämförda med de förmåner som
gäller för andra medborgare i samhället.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Vi fick i utskottet en information
— även om den kom i sista
stund —■ om de diskussioner som pågår
med läkarna beträffande avtalen.

Sedan vill jag fråga: Anser fröken
Wetterström att förhållandena inom
den öppna praktiken och mottagningen
på sjukvårdsinrättningarna i dag är tillfredsställande? Sedan

några ord till fru Marklund.
Om riksdagen uttalar sig i enlighet med
utskottet angående de patienter som
är utförsäkrade betraktar jag det som
väsentligt att Landstingsförbundet, som
ju är den sammanhållande organisationen,
utfärdar en rekommendation till
sjukvårdshuvudmännen så att det inte
blir olika behandling i olika delar av
landet.

Jag vet inte riktigt vad fru Marklund
menade när det gällde uttagandet
av avgift. I debatten har ofta sagts att
pensionärer, eftersom de efter 180 dagar
får betala 5 kr., är sämre ställda än
övriga medborgare. Detta är en missuppfattning.
Under 180 dagar har pensionärer
en förmån eftersom de då inte
behöver betala någon avgift. Nu utsträcks
denna förmån till 365 dagar.

Jag hoppas, som jag tidigare framhållit,
att sjukvårdshuvudmännen skall
begagna sig av möjligheten att medge
avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse
så att denna skönhetsfläck i propositionen
kommer bort.

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Vi behandlar i dag en
rad frågor som är av utomordentligt
värde och stor betydelse för patienter,
läkare och sjukvårdshuvudmän. Det har

sagts tidigare, men låt mig erinra om
det ännu en gång, att förslagen beräknas
omfatta mer än tre fjärdedelar av
alla läkarbesök i landet.

Det har på senaste tiden förekommit
en debatt om hur vi skall kunna klara
genomförandet av reformen rent administrativt
och organisatoriskt. Det
är naturligtvis en väsentlig fråga, men
låt oss inte glömma bort att genomförandet
av reformen innebär ett underlättande
av utbyggnaden av den öppna
vården, en förenkling av ersättningssystemet
och en förbättring främst för
patienter som behöver omfattande och
dyrbar läkarvård.

Det nya systemet kommer att innebära
en förenkling för läkarna när det
gäller utskrivning av kvitton. Det har
många gånger i olika debatter framförts
att en stor del av läkarnas tid går åt
till att skriva kvitton o. s. v. Vi står
nu i begrepp att genomföra en reform
som kommer att medföra förenklingar
i det avseendet för läkarna, och vi
hoppas att sjukförsäkringsutredningen
skall finna former för en förenkling,
även när det gäller reseersättningsfrågor,
vilken kommer att underlätta läkarnas
arbete. Trots de förenklingar vi
nu kommer att genomföra, måste läkarna
även i fortsättningen intyga vilket
färdsätt den sjukes tillstånd kräver,
bil eller ambulans. Vi vet alla att det
ofta medför stor irritation; läkaren och
patienten har inte alltid samma uppfattning
om t. ex. behovet av att åka
bil.

Till fru Frsenkel skulle jag vilja säga
att ersättningen på 31 kronor till sjukvårdshuvudmännen
inte innebär att
dessa måste ta ut en avgift på 7 kronor.
Det är ingenting som hindrar att de tar
ut en lägre avgift. Det föreskrivs endast
att den avgiften som tas ut får
vara högst 7 kronor. Jag vill säga detta
bl. a. med anledning av utskottets skrivning
beträffande olika seriebehandlingar.

Reservationen 4 tar upp frågan om la -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

gens ikraftträdande. När man lyssnar
till denna debatt kan man få intrycket,
att tanken på att genomföra denna reform
är någonting som kommit på alldeles
nyligen. Men det har ju bedrivits
ett mycket omfattande förberedelsearbete.

I april månad tillsatte Landstingsförbundet
och riksförsäkringsverket
en kommitté som den 2 september presenterade
en preliminär rapport. Den
29 september tillställde Svenska landstingsförbundet
berörda huvudmän den
preliminära rapporten och lagrådsreinissen
till propositionen 125. Slutrapporten
avgavs den 17 oktober. Den godkändes
av riksförsäkringsverket den 29
oktober och av Landstingsförbundet
den 30 oktober.

Det har ibland uttryckts oro för att
sjukhusen inte skulle kunna klara t. ex.
blanketterna. Detta har framförts på
ett sådant sätt att det många gånger
verkat som om detta vore ett stort
problem. Men dessa blanketter är redan
utarbetade, och Landstingens inköpscentral
har garanterat att respektive
huvudmän skall få det material som
behövs.

För den personal som skall ta emot
den avgift patienten skall betala, 7 kronor,
har riksförsäkringsverket utarbetat
en liten skrift som heter »Nytt ersättningssystem
för läkarvård i allmän regi».
Det är en liten broschyr, som också
innehåller en rad frågor som skall besvaras.
Den är ett led i utbildningen
av mottagningspersonal.

Även om man på allt sätt försökt möta
de svårigheter som kan uppstå, måste
man räkna med att det den första tiden
kan uppstå problem. Personligen skulle
lag tro att vi den första och kanske den
andra månaden får uppleva det. Men
sedan skulle jag tro att det hela kommer
att löpa friktionsfritt.

Till utskottets utlåtande är fogat ett
särskilt yttrande av fru Hamrin-Thorell
och fru Fraenkel till vilket jag skulle
vilja göra några kommentarer. Det sägs

där att »sjukhusadministratörer, läkare,
patienter och allmänheten varnat
för ett förhastat genomförande av reformen».
Men hur det är kommer man
fram till att man kan gå med på att reformen
genomförs. Men så skriver man
att reformen bör genomföras »så snart
som möjligt». Jag tycker det skulle vara
intressant att veta vad man egentligen
menar med »så snart som möjligt». Menar
man den 1 januari, den 1 februari,
den 1 april eller den 1 juli? Jag har ett
bestämt intryck av att man avgivit detta
särskilda yttrande som en liten brasklapp
för att sedan kunna säga: Ja, var
det inte det vi sade? Det blev besvärligheter!
Låt mig nämna att en folkpartirepresentant,
herr Axelson, för säkerhets
skull står för utskottets utlåtande.

I senaste numret av Läkartidningen
har också läkarna avgivit något av en
brasklapp; man säger där att man är
övertygad om att läkarkåren för patienternas
skull kommer att göra sitt yttersta
för att sjukvården skall fungera
utan alltför stora störningar efter den
1 januari 1970, och det är jag helt övertygad
om. Men så säger man: »Om det
ändå uppstår svårigheter och nackdelar
för allmänheten, så skall det inte kunna
sägas att det är läkarnas eller Läkarförbundets
fel.»

I en av reservationerna (nr 4) hänvisar
man till de förhandlingar med läkarna
som vi vet pågår. Även här skulle jag
vilja hänvisa till en artikel i Läkartidningen.
Läkarförbundets förhandlingschef
redogör där för läget och säger att
man hade räknat med att förhandlingarna
skulle vara klara i början av december
månad men att man nu är medveten
om att det uppstår en försening.
Han talar om att det är två frågor som
står i blickpunkten: det är frågan om
lönekonstruktionen, och det är arbetstidsfrågan.
Man har en teknisk expertgrupp
som har gjort olika beräkningar
för att få fram storleken av den totala
inkomstsumman, arbetsuppgifternas
omfattning, jourkompensation, o. s. v.

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

Men man har också gjort en arbetstidsundersökning
under tiden 12—18 oktober.
Jag är övertygad om att denna undersökning
kommer att få mycket stor
betydelse när det gäller själva förhandlingarna.
Jag skulle också vilja nämna
att förhandlingschefen i artikeln uttalar:
»Vi har ännu inte närmare diskuterat
några belopp i kronor och ören,
men parterna är i princip överens om
att läkarna skall få oförändrad lön vid
oförändrad arbetsinsats, varför den delen
möjligen kan bli en lättare nöt att
knäcka än frågan om arbetstidsregleringen---.
» Detta är alltså ett ytt rande

från den som befinner sig mitt
uppe i förhandlingarna.

Personligen finner jag det inte märkligt
att man inte är klar med avtalet nu;
vi har ju ännu inte i riksdagen beslutat
om denna reform. Och det är väl också
litet av förhandlingstaktik att man drar
ut på förhandlingarna; det ingår ju i
det förhandlingsarbete man bedriver.

Så bara ett par ord när det gäller rätten
till privatmottagning på sjukhus.
Man talar i reservation 2 om att det
borde finnas möjlighet till privatpraktik
på sjukhus om det bara inte inkräktade
på sjukhusets normala drift. Vad
menar man egentligen med det? Man talar
om att det ur sjukvårdsekonomiska
synpunkter kunde vara befogat om läkarna
fick ha privatpraktik på sjukhuset.
Men vart tar patienten vägen? Hur
kommer det att verka för patienten?

Man har i motionerna I: 1085 och II:
1256 också tagit upp frågan om det fria
läkarvalet. På den punkten känner
många människor oro. Det har skrivits
en rad artiklar i olika tidningar där
det, ofta från läkarhåll, har förts fram
synpunkter som har bidragit till att
skapa denna oro hos allmänheten.

Alla är överens om att kontinuitet i
vården främjar vårdresultatet. Därför
tror jag också att läkarna och sjukvårdshuvudmännen
kommer att göra
allt för att patienten skall kunna gå till
den läkare som han eller hon har anli -

tat under en lång tid. Låt oss heller inte
glömma det ansvar som överläkaren har
för den öppna vården. Han har att leda
underordnade läkares arbete och fördela
arbetet mellan dem. Han har att tillse
att läkarna får uppgifter som motsvarar
deras kompetens, och han har
alltså att tillse att rätt patient kommer
till rätt läkare.

Här har redan erinrats om den skrivelse
som Stockholms stads sjukvårdsförvaltning
har skickat ut till sina läkare.
Jag vet att flera landsting har
sänt ut liknande skrivelser. Det finns
också läkare som har tillskrivit sina patienter
och meddelat att de, om riksdagen
antar det föreliggande förslaget, i
fortsättningen inte får ta emot privatpatienter
men att man har antecknat
tid för patienten en viss dag. Information
kan alltså drivas på olika sätt.

I en artikel har det skrivits att avgiften
skall erläggas till huvudmannen och
att läkaren inte får någonting alls. Man
kan undra vad han då skall leva av. Läkarens
inkomstbortfall skall emellertid
ersättas genom kompensation från huvudmannen,
och på den punkten pågår
nu förhandlingar.

Man har också tagit upp frågan om
hur själva inkasseringen skall gå till.
I samma artikel står det att det behövs
kassörskor men att det inte finns arbetsplatser
för dem. Det är nästan så
att detta för tankarna till snabbköpskassor.

I en artikel uttalas oro för hur det
skall bli med sekretessen när patienten
i andras närvaro inför kassapersonalen
skall redogöra för sin sjukdom eller sina
symptom. Den som skriver på det
sättet har fullständigt missförstått det
förslag som föreligger. Man skulle nästan
tro att vederbörande alltför ingående
har läst boken »Sagan om den stora
datamaskinen» av Olof Johannesson eller
Hannes Alfvén. Där talas det om att
sjukhusen avskaffas och att man i stället
har hälsofabriker, där läkare, sjuksköterskor
och all annan personal är

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

bortrationaliserad. Den sjuke placeras
på hälsofabrikens löpande band och
transporteras genom en diagnoskanal,
där olika prover tas. Proven analyseras
av en central dator.

Det är självfallet inte meningen att
patienten inför den personal som skall
ta emot de 7 kronorna skall behöva redogöra
för sin sjukdom eller för sina
symptom. Ersättningen utgår ju oavsett
vilken sjukdom det gäller, och det är
läkaren som skall ställa de frågor som
behöver ställas. Även om man inte är så
entusiastisk för en reform, behöver man
väl ändå inte göra allt för att snedvrida
diskussionen om den.

Sedan bara några ord om reservationen
5, som gäller de privatpraktiserande
läkarnas framtida ställning i sjukförsäkringen.
Man är inte beredd att ge
Kungl. Maj:t den begärda befogenheten.

Jag kan mycket väl förstå skrivningen
i motionen som ligger till grund för
reservationen, men jag har litet svårare
att förstå reservationen, eftersom utskottet
hade fått ta del av riksförsäkringsverkets
förslag när reservationen
skrevs. Det sägs att riksdagen bör få
möjlighet att göra principiella uttalanden
i ärendet. Fröken Wetterström talade
i det sammanhanget om demokrati
och menade att detta ord missbrukats.
Såväl herr Kaijser som fröken Wetterström
har emellertid haft tillfälle att i
sin reservation ta upp de principiella
•esonemang som de har önskat. Jag
lyssnade med stort intresse på fröken
Wetterström, men jag kunde inte märka
att hon i sitt anförande heller förde något
principiellt resonemang kring riksförsäkringsverkets
förslag.

Frågan är nu, om herr Kaijser och
fröken Wetterström är emot hela förslaget,
eller om det, som de inte kan acceptera,
är att det är sjukvårdshuvudmännen
som skall träffa avtal med varje
enskild läkare, eller om de inte kan
acceptera innehållet i de avtal som skall
träffas. Det är av stor betydelse att få
veta det, och nog är det väl möjligt att

framföra de synpunkterna här i dag.
Det är väl i så fall den sista möjligheten.

Fru FR/ENKEL (fp) kort genmäle:

Bara några få ord till fru Skantz!

Vi har i vårt särskilda yttrande påpekat
att det alltjämt föreligger en de!
problem, och fru Skantz säger att detta
är en brasklapp från folkpartiet. I så
fall sitter fru Skantz och jag nu i samma
båt. Fru Skantz läste nämligen just
nu in i protokollet att det under de
första tre månaderna kanske kommer
att kvarstå flera olösta problem, och
detta är väl i så fall också en brasklapp.

Jag vill också ännu en gång påpeka
för fru Skantz och flera andra, att det
inte föreligger någon motion eller någon
reservation från folkpartiet.

Fröken WETTERSTRÖM (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bemöta fru
Skantz bara i den sista punkten, som
gäller reservation 5.

Fru Skantz talar här om riksförsäkringsverkets
förslag, som presenterades
utskottet. Det var en stor tjock lunta
som kom näst sista dagen vi behandlade
ärendet, och vi hade vid det tillfället
inte någon som helst möjlighet att bilda
oss en uppfattning om innehållet, även
om vi skulle kunna resonera om det i
dag.

Det är emellertid inte nog med detta.
Om jag inte missminner mig presenteras
tre olika förslag i riksförsäkringsverkets
promemoria. Då är det väl av intresse
att se hur remissinstanserna ställer sig
och inte minst att få vetskap om vilken
ståndpunkt regeringen slutligen intar.
Det är därför jag menar att det är väsentligt
att frågan principiellt får diskuteras
i riksdagen och dess mening inhämtas
av regeringen.

Fru SKANTZ (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tyckte det var en

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

intressant upplysning fru Fraenkel lämnade.
Det gäller huruvida man skall tolka
»så snart som möjligt» som den 1
februari eller den 1 mars. Om fru Fraenkel
och fru Hamrin-Thorell hade accepterat
utskottets skrivning, hade det inte
varit nödvändigt med ett särskilt yttrande.

Till fröken Wetterström vill jag säga
att utskottet fick riksförsäkringsverkets
förslag den 13 november och att utskottets
utlåtande är daterat den 25 november,
så nog hade det funnits möjlighet
att ta med några principiella synpunkter
i reservationen. I dag är det ju
den 3 december, och ytterligare tid har
gått sedan den 13 november; synpunkterna
kunde varit med i fröken Wetterströms
anförande.

Fru FR^NKEL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till fru Skantz vill jag
säga att vad beträffar ikraftträdandet
står tydligt i vårt yttrande följande: »Yi
har ansett oss kunna utgå från att Kungl.
Maj :t omsorgsfullt prövat möjligheterna
att utan oacceptabla komplikationer
kunna sätta reformen i kraft redan den
1 januari 1970.» Det står alltså tydligt
där. Vidare heter det: »På grund härav
och då Landstingsförbundet tydligen är
berett att låta de nya bestämmelserna
bli giltiga från nämnda datum har vi
ansett att man i enlighet med propositionens
förslag bör införa de föreslagna
förbättringarna i sjukförsäkringen så
snart som möjligt.» »Så snart som möjligt»
är alltså nämnda datum, den 1 januari
1970.

Herr förste vice talmannen VON
FRIESEN (fp):

Herr talman! Tillåt mig först att framföra
några rent formella kommentarer
till handläggningen av detta ärende.

Det är visserligen sant att en departementspromemoria
presenterades i februari,
men med hänsyn till den utomordentliga
betydelse, som denna reform
får för stora grupper i vårt samhälle,

kunde man nog ha kostat på sig en bättre
förberedelse, och man hade också
kunnat visa riksdagen den artigheten,
att riksdagen litet tidigare hade fått ta
ställning till de olika förslag som det
här gäller.

I ett avseende är ju förberedelserna
mycket detaljerade. Det har utfärdats
formulär till olika sorts kvitton, som
kommer att användas i detta sammanhang.
Man har, med andra ord, utgått
från att regeringen, som ju har den parlamentariska
majoriteten, visste, att detta
ärende var klart för ett avgörande.

Jag har emellertid inte kunnat underlåta
att fästa uppmärksamheten på denna
handläggning, som innebär, att man
betraktar Sveriges riksdag bara som någon
sorts namnstämpel, som skall komma
på i efterhand.

Jag skulle vilja betrakta denna reform
som en administratörernas, rationaliseringsexperternas,
socionomernas och
ekonomernas reform. Jag förstår så val,
att man bland landstingens sjukvårdsadministratörer
är förtjust över de förenklingar
som här sker. Jag skall gärna
erkänna att förenklingarna är många
och betydelsefulla.

Här tillkommer väl också de politiska
fördelar som väl socialministern, som
ju allmänt anses vara regeringens främste
politiske expert, tror sig kunna utvinna
med ett framläggande just nu av
denna reform. Vissa tongångar i hans
anförande här tyder också på att det är
en politisk uppläggning.

Jag skall emellertid försöka beröra
denna reform ur ett par andra kategoriers
synpunkter. Den första är läkarnas.

Om man tror, att man på något sätt
kan komma åt läkarna och deras höga
inkomster genom denna reform tar man
ju fel. Så roligt får ni inte. Läkarna
kommer att klara sig alldeles utmärkt
även i fortsättningen. Men de kan ändå,
eftersom de är yrkesmän och måna om
att utföra ett så bra arbete som möjligt,
ställa sig kritiska mot de nackdelar som

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Lakarvardsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

enligt läkarnas mening patienterna kommer
att få vidkännas.

Det har här tidigare talats om det fria
läkarvalet. Detta har alltid varit en
utomordentlig förmån för patienterna
och har också helt och fullt accepterats
av läkarna, även om de är medvetna om
att en patient kan föredra en annan
läkare än dem själva. Någon kan invända
mot det resonemanget att man i
stora delar av vårt land egentligen inte
har något fritt läkarval medan ett sådant
föreligger i storstadsområdena —
i Stockholm, Göteborg och Malmö liksom
även i vissa andra tätorter. Men
varför skall man bortse från denna befolknings
möjligheter att fritt få välja
sina läkare, vilket den inte skulle komma
att få göra i samma utsträckning som
tidigare om den här reformen genomförs?
Jag tror att man också har anledning
ta hänsyn till de människor som
har möjlighet att välja mellan olika läkare.
En allvarlig svaghet som nog också
medges av reformens tillskyndare är
att inte bara det första läkarbesöket liksom
de följande skall betalas på det
föreskrivna sättet, utan också att patienten
skall få förmånen av en omfattande
laboratorie- och röntgenservice.

Jag satt för några år sedan i en stor
kommitté för den öppna läkarvården i
riket, varvid det bl. a. diskuterades om
det inte redan föreligger en viss lyxkonsumtion
då det gäller laboratorieundersökningar.
Jag tror inte det är av
så stort intresse för vården av patienterna,
i varje fall inte beträffande öppen
vård, att betrakta vederbörande som
någon sorts reagensrör i vilket man pytsar
ner olika kemikalier eller andra ingredienser,
varefter man får vissa resultat.
Jag vill inte underkänna betydelsen
av de gjorda framstegen men vill fästa
uppmärksamheten på att det blir ett
ökat tryck på just denna service och
alltså ingen lindring. Redan från mina
tidigare år som läkare vet jag alltför väl
hur människorna kunde sitta på kafferepen
eller i groggsofforna och disku -

tera sina olika blodtryck varvid man
tävlade med varandra. När sedan den
utmärkta diagnostiska metod som kallas
sänkningsreaktion infördes talades
det om vilka formidabla sänkor den ene
eller den andre hade, allt i avsikt att
imponera på sina medmänniskor. Tekniken
har ju blivit mycket mera avancerad
och nu kan det hända att en hel
del människor vet, att serumkreatininets
bestämning har en viss betydelse, och
man kommer därför kanske också att
tävla med siffror på det området. Så
mycket som det sups här i landet kan
kanske transaminasvärdena också ha en
viss betydelse, för att inte tala om
kolesterolbestämningarna med avseende
på blodet. En för hög halt härav anses
ju vara grunden till den ålderssjukdom
som väl är en av de allra vanligaste, den
som av någon anledning kallas åderförkalkning.

Jag tror därför att allmänhetens vetskap
om dessa mätbara värden kommer
att driva fram ett krav på ytterligare
undersökningar vilka inte alltid kan anses
befogade. Enligt min mening är den
viktigaste terapeutiska åtgärden samtalet
med patienten, detta att man tar
upp hans sjukhistoria, att man diskuterar
med honom alla de komplexa förhållanden
som kan ha lett fram till det
aktuella sjukdomstillståndet. Men detta
samtal som är så viktigt försummas ofta
av just dessa administratörer som jag
talat om. Till följd av arbetsbördan på
sjukhusen och den reform som nu skall
genomföras kommer man inte att kunna
fullgöra denna uppgift på ett sådant sätt
att patienten får utbyte av det.

Läkarna hinner inte. Detta gäller inte
bara läkarna vid de psykiatriska sjukhusen,
där just samtal givetvis spelar
en stor roll vid behandlingen, utan det
gäller all sjukvård. En jäktad läkare
hinner nu för tiden helt enkelt inte med
att samtala med patienterna, vilket ändå
är det allra viktigaste. Det försummas
därför ofta. Och resultatet blir kanske
att en människa, som stressats av de

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

olyckliga förhållandena som råder i
vårt samhälle, får tala med en lika
stressad läkare. Utbytet av ett sådant
samtal kan naturligtvis inte bli särskilt
stort. I motsats till många andra som i
detta sammanhang uppträder som profeter
tror jag att de ännu fritt praktiserande
läkarna i det avseendet har och
kommer att få mycket stor betydelse.
Självfallet har de inte mer att ge än
sjukhusläkarna, när det gäller rent medicinskt
kunnande, men de kan ge patienten
tillfälle att tala med sin läkare,
och bara det har visat sig ha en god
effekt vid behandlingen. Jag återkommer
här till det som i min ungdom som
läkare kallades för poliklinikeländet.
Det är sannerligen ingenting att eftersträva.
Det arbete efter löpandebandprincipen
som man kanske tvingas återinföra
tror jag inte alls gagnar människorna.

Man har beskrivit denna reform som
så värdefull bl. a. därför att den
minskar trycket på den slutna vården.
Det vore i så fall utmärkt. Den slutna
vården skall reserveras för sådana fall
som inte kan klaras på annat sätt, t. ex.
svårbehandlade akuta fall som kräver
snabbt ingripande av läkare. Häromdagen
talade jag emellertid med en mycket
erfaren landsortshikare, som tjänstgör
på ett av våra större landstingssjukhus,
och han sade att verkan av
denna reform kan bli paradoxal. Just i
glesbygdsområdena är nämligen människorna
tvungna att resa långa sträckor
för att komma till läkare, och läkaren
vill av humanitära skäl — vi läkare
är i allmänhet ganska hyggliga mot
våra patienter — bespara patienten de
långa resor som skulle bli följden av en
ingående undersökning. Patienterna
ställer också ökade krav på en fullgod
undersökning. Och resultatet blir att
denne läkare tvingas lägga in en hel del
patienter på sjukhuset för att göra de
undersökningarna. Det behöver man i
allmänhet inte göra i de större samhällena.
Där ställer sjukhusläkarna i re -

gel det kravet på i öppen vård arbetande
läkare att de skall ha patienterna
fullt utredda innan dessa kommer
in till sjukhuset. Men förhållandena är
annorlunda inte bara i de verkliga glesbygdsområdena
i Norrland eller Värmland
utan även i sådana landstingsområden
där patienterna kan bli tvungna
att göra långa resor.

Vidare har det sagts att avgiften på
7 kronor är en betydelsefull sak för
patienterna —- och visst sparar många
människor pengar på det sättet. Men
några av mina kolleger har gjort en uträkning
som visar att om den avsedda
reformen genomföres för de i öppen
vård arbetande s. k. privatläkarna så
kommer dessa att tjäna ännu mer
pengar, och patienterna får betala mera.
Det händer nämligen att patienterna nu
kommer undan med 5 kronor i åtskilliga
fall. Jag tackar för den favör som
här givits åt en yrkesgrupp, som ingalunda
hör till de underbetalda i samhället.
Samtidigt skall man emellertid
komma ihåg att långtifrån alla läkare
tillämpar sådana arvoden att dessa 7
kronor kommer att innebära en fördel
för dem.

Herr talman! Jag kommer till sist till
frågan om reformens ikraftträdande.
Jag kommer därvidlag att stödja den
reservation som avgivits av herr Rolf
Kaijser —- min läkarkollega i första
kammaren — och fröken Wetterström,
vari understrykes nödvändigheten av
att skjuta upp ikraftträdandet av reformen
till den 1 juli 1970. Det är ett minimikrav
i detta avseende. Varför, har
det frågats, visar man en sådan förtvivlad
brådska med ett genomförande vid
det kommande årsskiftet? Ett årsskifte
är en ovanligt olämplig tid för att genomföra
en reform av denna omfattning.
Det vore för det första mycket
bättre att genomföra den mitt i sommaren
när sjukligheten är betydligt
lägre och man därför smidigare kan anpassa
sig till de nya lagbestämmelserna.

För det andra är avtalsförhandling -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

arna mellan läkarna och huvudmännen
långt ifrån avslutade. Jag har dagsfärska
uppgifter som säger att dessa
förhandlingar just har ingått i ett utomordentligt
kritiskt och svårt skede,
något som kan tänkas medföra att ett
avtal inte är möjligt att sluta före årsskiftet.
Vi befinner oss också härvidlag
i tidsnöd. Jag tror att det efter en
tids förhandlingar skall bli möjligt att
uppnå en överenskommelse, men man
vinner ju inte mycket med ett genomförande
av reformen utan att ha träffat
ett sådant avtal.

Jag delar också den uppfattning som
kommit till uttryck bl. a. från fröken
Wetterström, att det hade varit lämpligt
att man också fått till stånd det beramade
avtalet med de fritt praktiserande
läkarna i detta sammanhang för att
kunna få en överblick över verkningarna
på den öppna vården i dess helhet.
För närvarande ombesörjs ungefär 25
procent av all öppen vård av icke taxebundna,
s. k. fritt praktiserande läkare.
Det skulle självfallet ha varit en betydande
fördel att ha fått en uppgörelse
även på detta håll.

Det finns, såsom jag nämnt, två läkare
bland riksdagens ledamöter. Jag är
själv den ende i denna kammare och
min kollega Rolf Kaijser den ende i
första kammaren. Det är inte på grund
av att vi är några mossbelupna reaktionärer
— eller hur statsrådet så älskvärt
uttryckte sig — som vi är kritiska
mot den föreslagna reformen, utan vår
inställning är grundad på en långvarig
erfarenhet. Herr Kaijser bär erfarenhet
såväl från sluten sjukhusvård —
han har varit en mycket framstående
lasarettsläkare —- som från den öppna
vård vilken hittills fått bedrivas av lasarettsläkarna.
Själv har jag huvudsakligen
— med undantag för några år av
min ungdom — erfarenhet av öppen
vård. Det är på grundval av våra erfarenheter
om människornas behov och
reaktioner som vi ställer oss tveksamma
inför den föreslagna reformen —

2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr

framför allt och under alla omständigheter
inför det alltför förhastade genomförandet
av densamma.

Herr talman! Med stöd av vad jag nu
anfört ber jag att få yrka bifall till reservationen
4 vid G i utskottets hemställan
av herr Kaijser och fröken Wetterström.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har väckt en motion,
11:1252, i vilken jag huvudsakligen
tar upp innebörden i den i propositionen
föreslagna 29 § sjukvårdslagen,
enligt vilken öppen vård inte skall
få lämnas på sjukhusen, om den reform
vi i dag diskuterar blir antagen. Statsrådet
Aspling sade att sådana funderingar
som jag framfört i motionen
egentligen innebär en förtäckt högerpropoganda
och hade en mycket konservativ
prägel. Jag kan försäkra herr
Aspling att min kritik mot och mina
funderingar över denna reform har
en helt annan utgångspunkt än vissa
reaktionära kretsar. De kommer helt enkelt
från den stora gruppen ängsliga patienter
som är beroenda av kontakt med
läkare regelbundet under hela sitt liv.
Dessa människor hyser ängslan, inte
för att de får betala för mycket i dag,
utan för att de inte skall få den vård
som gör det möjligt för dem att existera.

Jag är alltså inte bekymrad för att
läkarna inte skall få tillräckligt stora
inkomster — jag unnar dem f. ö. lika
stora inkomster som statsråden — och
jag tror f. ö. att det räcker med vad de
får genom denna reform. Jag minns
mycket väl den propaganda, som sattes
i gång när vi antog förslaget om
sjukförsäkringsreformen 1955. Det sades
då från visst läkarhåll, att vi gav
oss ut på ett gungfly med den reformen,
ett gungfly där försäkringen skulle
komma att missbrukas och där det
skulle komma att visa sig att behovet
av sjukvård blev så stort, att det inte
gick att klara saken. Det var inget skäl
då mot att genomföra reformen, och
39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

34 Nr 39

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

överdriven kritik är inte heller i dag
något skäl mot att genomföra den reform,
som nu föreslås, men det finns
alltid skäl att se, om det ligger något
riktigt i kritiken. Därför är det enligt
min mening helt felaktigt, att som statsrådet
Aspling — som ju egentligen är
en mycket hygglig man — kategoriskt
avfärda alla tvivel på att utformningen
av reformen är den absolut riktiga.
Statsrådet Aspling var synnerligen kategorisk
och föreföll som jag tycker, litet
osakkunnig.

Statsrådet Aspling sade bl. a. att reformen
bara innebär att betalningen
sker utanför doktorns dörr i stället
för innanför. Ja, men om doktorns dörr
inte är öppen, vad händer då?

Enligt 29 § får ingen privatläkarvård
ske, och jag gillar i hög grad vissa
konsekvenser av detta. Jag tycker att
det skall bli något av en njutning att
kunna se alla våra statsråd sitta på mottagningen
och vänta timme efter timme
— Som en annan fru Eriksson —
på att bli insläppta och så den ena
gången tala med en läkare och nästa
gång med en annan läkare, som frågar
vilka ärftliga anlag de har, vad de hade
för blodtryck förra gången etc. Jag förstår,
att vederbörande redan accepterat,
att de inte får ligga på privatrum. Jag
har visserligen hört, att det inte fungerar
helt gnisselfritt överallt, men man
har fått finna sig i systemet. Jag hoppas
också att alla landstingsordförande
m. fl. inte blir så »buss» med överläkaren
längre, att de får förtur. Det är
en utmärkt demokratiseringsprocess,
om det blir på detta sätt.

Men det finns en annan grupp, som
jag absolut inte med glädje kan se behandlad
av en läkare den ena gången
och av en annan nästa gång. Det är de
långvarigt sjuka. Från denna grupp —
det gäller diabetiker, astmatiker, allergiker
— har jag mottagit många uttryck
för stor ängslan inför reformen.
Deras ängslan är kanske oberättigad,
men det gäller i många fall människor

som från sin ungdom och till sin sista
dag lider av sjukdomen. De har måhända
lyckats få en läkare som inte behöver
ta upp anamnesen varje gång, som
kanske inte den ena gången skriver
zinkprotamin och den andra gången
något annat, som inte ändrar insulindosen
varje gång och som inte den ena
gången föreskriver en kost och nästa
gång en annan. De har i stället fått en
läkare som känner dem, en läkare som
de kan ringa upp och tala med om någonting
ändrats och då få en anvisning,
som gör, att de inte behöver gå
till doktorn och framför allt inte behöver
komma i olag och läggas in för dyr
sjukvård på sjukhuset. För detta betalar
de kanske 50 kr. och får tillbaka
23:50 eller någonting sådant. De får
kanske bli undersökta på morgonen,
på kvällen eller en lördag och slipper
förlora en hundralapp på arbetsplatsen.

Detta är inte någon lögn eller skrämselpropaganda,
utan det är fakta för en
stor grupp människor. Vad dessa människor
är ängsliga för är att — om man
nu skall tyda 29 § på det sätt som den
är formulerad — de skall bli hänvisade
till att sitta på polikliniken, där de den
ena gången får ett råd av en läkare,
nästa gång ett annat råd av en annan
läkare. Svenska diabetesförbundet har
satt som sitt främsta önskemål att varje
diabetiker skall få möjlighet att bli hänvisad
till en och samma läkare. Om
man skall tolka 29 § på det sätt som
propositionen anger, att den skall tolkas,
skulle vi i dag befinna oss längre
från vårt önskemål än vi tidigare har
varit.

Då invänder somliga: Men det är
bara några få, som kan komma till den
där överläkaren! Alla de andra sitter
nere på poliklinikmottagningen.

Om jag nu håller mig till gruppen
diabetiker, som jag är intresserad av
och vars förhållanden jag känner till,
kan jag säga, att de som står uppe i ett
arbete och har sin sjukdom att dras
med under hela livet har chansen att

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

gå till överläkaren, kostnaden betyder
inte något för dem. De som har en åldersdiabetes
är kanske inte så beroende
av att ha sin läkare, deras tid blir
inte splittrad av besök på allmänna
mottagningen och de är heller inte fullt
så beroende av en specialist.

Om man ser på vad departementschefen
har sagt, nämligen att sådana avtal
som ger läkarna rätt till privatmottagning
på sjukhusen inte skall få förekomma
i fortsättningen, blir man så
dyster till sinnes som jag nyss har skildrat.
På s. 29 i utskottets utlåtande har
utskottet en annan kommentar till 29 §.
Det heter där: »Ett dylikt förbud skall
dock icke förstås så att alla överenskommelser
mellan huvudmannen och
läkarna om mottagning utanför den arbetstid
som läkaren åläggs enligt sitt
tjänsteavtal omöjliggörs. Tvärtom kan
sådana överenskommelser såsom framhålls
i berörda motioner» — det gäller
bl. a. min motion — »i många fall
ha fog för sig. Likaså kan det av sjukvårdsekonomiska
skäl många gånger
vara befogat att vården förläggs till
sjukhus. Förutsättningen för att över-1
enskommelser av detta slag skall kunna
träffas är dock att parterna är överens
om att tillämpa det nu föreslagna
ersättningssystemet---.»

Jag är mycket tacksam för att utskottet
så klart har tagit ställning. Jag hoppas,
att det skall innebära, att en patient
kan få den läkare, som bäst sköter
hans sjukdom. Någon av talarna här
sade, att överläkaren sitter och fördelar
patienterna på olika underläkare.
Det där tror jag emellertid inte alls på.
Så fungerar det inte. Om denna lag
skall tillämpas, kan man inte vara säker
pa att just på måndag träffa överläkare
Pettersson, på tisdagen en biträdande
överläkare och på onsdagen
underläkaren. Jag har talat med människor
från olika sjukhusstyrelser och
de har inte ansett, att väntade överenskommelser
och uppdelning av arbetsuppgifterna
gör det möjligt för en

patient att vara säker på att på tisdagen
eller onsdagen träffa just den eller
den läkaren. Om vi finge till stånd en
stark specialisering av läkarnas arbetsområden,
skulle man på en viss dag i
allmänhet kunna träffa just den läkare,
som är specialist på hjärtat, liksom att
man en annan dag skulle träffa den
läkare, som är mest hemmastadd på
sockersjuka. Då kunde man kanske få
fram en sjukvård och ett sådant mottagande
av de patienter, som haft sin
sjukdom länge, att det bleve en verklig
vinst, inte bara en ekonomisk sådan,
som reformen närmast är beräknad att
åstadkomma. Vi skall inte vifta bort
detta.

Jag måste hålla med förste vice talman
von Friesen, när han talar om,
att det dock förhåller sig så med de
flesta sjukdomar, att det inte är laboratorieprovet
som hjälper patienten —
det kan man faktiskt i många fall göra
hemma — utan det är i vad mån läkaren
lyckas klargöra för patienten vad
han har för sjukdom och ge honom
sådana råd att han kommer ihåg dem,
även när han kommer hem. Jag är
övertygad om att man kan komplettera
sjukvården med en rad hjälpkrafter,
som kan bistå patienten att förstå läkarens
ordinationer. Men just detta att få
tid för samtal är viktigt. Det är inte
en sentimental önskan utan ett i högsta
grad realistiskt krav; det har jag också
fått veta av den patientgrupp, som jag
träffade på ett mycket stort möte i lördags,
där saken diskuterades man och
man emellan bland över 100 personer.

Jag hoppas, att den skrivning som
utskottet har stannat för skall leda till
att frågan observeras i det mycket omfattande
arbete som krävs för att organisera
upp sjukvården efter reformen,
så att den stora vinsten utfaller till
patienterna. Reformen är en rationalisering,
och det är riktigt att försöka
få bort hela det omständliga förfarandet
för betalningen. Det är utmärkt,
men det är inte att lösa den stora de -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

36 Nr 39

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

mokratiseringsfrågan, den kräver mer:
nämligen att sjukvården inte är så stel
och kanske inte så auktoritär, det är att
försöka nå fram till patientdemokrati
i högre grad.

Den nu föreslagna reformen är en
bra rationalisering, men det är inte alldeles
säkert att den alltid hjälper den
enskilde till bästa möjliga sjukvård. Det
hindrar naturligtvis inte att den bör genomföras.
Man måste emellertid se den
som en etapp på vägen mot en mer demokratisk
sjukvård. Som sagt hoppas
jag, att utskottets skrivning överallt ute
i sjukvårdsområdena resulterar i att
möjligheter att utnyttja läkarna på sjukhusen
lika mycket som i dag säkras,
i synnerhet för patienter som behöver
kontakt med sjukhusens resurser och
med läkare som känner deras sjukdom.

Herr talman! Givetvis tillstyrker jag
reformen, och jag riktar samtidigt ett
särskilt tack till utskottet för dess närmare
penetrering av frågan, något som
i viss mån saknades i propositionen.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Låt mig börja med att
uttala min beundran av herr förste vice
talmannens sakkunniga och på erfarenhet
byggda kritik av den reform soxn
socialministern har framlagt! Det märktes
av hans anförande att man för att
rätt kunna förstå vad som nu sker måste
ha en ingående praktisk kunskap om
hur förhållandena egentligen ter sig på
sjukvårdsområdet. Jag tror att vi här
i riksdagen har större anledning än vad
vi ibland föreställer oss att ta hänsyn
till just läkarnas bedömning av frågor
som denna. Man märker att herr förste
vice talmannen har en lång läkarbana
bakom sig.

Låt mig, herr talman, därefter uttala
mitt beklagande av att socialminister
Aspling inledningsvis visade en påtaglig
oförmåga att själv hålla debatten på
en sakligt hög nivå! I stället för att
tala om saken inledde socialministern
sitt anförande med att försöka stämpla

dem som kritiserar denna reform med
allmänna politiska klyschor, som att det
här var fråga om något generalangrepp
med ett innehåll av konservativ högerpropaganda,
eller hur orden föll. .Tåg
tror inte alls, herr socialminister Aspling,
att detta för frågan framåt och
förbättrar förhållandena för framför
allt patienterna. Men det ger mig anledning
att understryka att moderata samlingspartiet
står helt bakom den kritik
som våra reservanter i utskottet har
framfört.

Samtidigt som vi framför kritik hälsar
vi dock med stor tillfredsställelse
alla åtgärder som förenklar ersättningsförfarandet
för patienten och förbättrar
det allmännas service till den enskilde.
Men det är här som vi sätter ett frågetecken.
Kan socialministern i dag entydigt
och klart säga att det redan från
början blir en förenkling och en förbättring?
Jag tror att det är kärnpunkten.
Vad som i dag ter sig som både
principiellt och demokratiskt illavarslande
är att regeringen lagt fram en
proposition innan de med reformen
sammanhängande problemen tillfredsställande
har lösts.

Reformen avser blott den läkarvård
som tillhandahålles genom de offentliga
sjukvårdshuvudmännens försorg. Det
innebär med andra ord att man inte
har presenterat någon lösning på hur
de privatpraktiserande läkarna skall
kunna inlemmas i ett ersättningssystem
av detta slag. Inte desto mindre föreslår
man nu att reformen skall träda
i kraft redan om 28 dagar, alltså den
1 januari 1970. Risken är naturligtvis
då betydande att de olikheter i betalningssystemet
som har skapats kommer
att påverka efterfrågan inom sjukvården
och patienttillströmningen i så hög
grad att vi får besvärande problem under
en lång övergångstid. De besvären
blir självfallet till nackdel för både patienter
och läkare. Den kritik som i dag
har riktats mot att patienternas valfrihet
kan komma att minska går inte att

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

utan vidare vifta bort. Tiden fram till
reformens föreslagna ikraftträdande är
uppenbarligen så kort att även en rad
andra organisatoriska och administrativa
problem kommer att vara olösta.

Ännu allvarligare är kanske att man
i samband med omläggningen av ersättningsreglerna
har begärt bemyndigande
för regeringen att vidta åtgärder
för även den privata läkarvårdens
inordnande i systemet. Det innebär med
andra ord att man begär en inblancofullmakt
för regeringen att utan riksdagens
hörande vidta de åtgärder som
kan — ja, vi kan väl med visshet säga
kommer att •— innebära en långtgående
omstrukturering av de privatpraktiserande
läkarnas verksamhet.

För oss inom moderata samlingspartiet
ter det sig från demokratisk synpunkt
orimligt och oriktigt att en så
genomgripande omdaning av sjukvården
skall kunna genomföras av regeringen
ensam utan att den hör riksdagen,
utan att vi här får en verkligt genomgående
analys av och diskussion
om frågan.

Jag har särskilt velat betona detta,
eftersom vi har sett hur regeringen även
på andra områden försöker undandra
riksdagen den demokratiska diskussion
som vi är skyldiga att föra. En del uttrycker
sig på det sättet, att detta skulle
vara ett utslag av regeringens maktfullkomlighet.
Kanske är det uttrycket
litet onyanserat. Men motsatsen härtill
skulle kanske vara, att socialminister
Aspling och regeringen är rädda för
att ta en ordentlig diskussion i riksdagen
i denna fråga.

Jag skulle vilja sluta mitt anförande
med att fråga socialminister Aspling:
Är det rädsla eller är det bara vanlig
nonchalans gentemot riksdagen som gör
att man nu självständigt och utan riksdagens
hörande vill handlägga fortsättningen
av denna reform?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det har redan varit
många inlägg i debatten, och det står
några talare kvar på listan. Jag skall
därför inte förlänga debatten alltför
mycket, men jag finner tidpunkten nu
vara inne att ändå kommentera några
av de inlägg som gjorts.

Jag vill först säga till herr von Friesen,
att jag hade en stark känsla av att
han uppenbarligen inte särskilt noggrant
har tagit del av vare sig departementspromemorian
eller propositionen.
Hans inlägg tydde på obekantskap med
de grundläggande synpunkter som förelegat
när vi haft att ta ställning till
denna mycket stora och väsentliga reform.

När herr von Friesen talar om alla de
nackdelar, de risker etc. som sjukronorsreformen
enligt hans mening skulle
kunna komma att medföra, så bör
han observera — och det säger jag även
till herr Holmberg —• att vi i princip
redan i dag har ett likartat system i herr
von Friesens egen stad Göteborg samt
även i Stockholm och Uppsala, i vilka
städer man har enhetliga poliklinikavgifter.

Vad som nu sker och vad som är
utomordentligt viktigt är att de människor
som verkligen haft stora kostnader
för omfattande undersökningar —
röntgen, laboratorieundersökningar
o. s. v. — får väsentliga lättnader i fråga
om sina ekonomiska insatser, eftersom
ett sjukhusbesök i fortsättningen
skall kosta bara 7 kronor.

Jag vill vidare säga till herr von
Friesen, att det naturligtvis är riktigt
att läkarna håller personlig kontakt
med och samtalar med patienterna;
även fru Eriksson i Stockholm var inne
på den saken. Det utgår jag från att läkarna
kommer att göra i fortsättningen.

Var någonstans i propositionen eller
utskottsutlåtandet står det, att det i
fortsättningen icke skulle vara möjligt

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

att göra tidsbeställningar för besök vid
sjukhusen? Vad det här gäller — jag
upprepar det -— är att läkaren får sin
lön för allt det arbete han utför på
sjukhuset från sin arbetsgivare. Detta
hindrar inte att patienten även i fortsättningen
vänder sig till den läkare
han är van vid. Och det kommer naturligtvis
att stå varje läkare fritt att uppehålla
fortlöpande kontakt med en patient
som han har under behandling.
Det nya på denna punkt är att arvodet
inte skall betalas privat till doktorn
och att den kostnad, som patienten skall
stå för, stannar vid 7 kronor.

Regeringens förslag innebär — det
vill jag återigen stryka under — att
ingen läkare i fortsättningen skall kunna
göra privata affärer med sina patienter
inom sjukhusets väggar. Därmed
försvinner de sista resterna av ett gammalt
privilegium, framför allt för vissa
överläkare. Och jag vill poängtera att
det även i denna fråga rått fullständig
enighet mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen.

Jag ser regeringens förslag om ändring
i sjukvårdslagen så, att vi nu definitivt
gör slut på privatekonomiska
transaktioner vid offentliga sjukvårdsinrättningar.
Detta har på sina håll -—•
det har vi hört här i dag — uppfattats
som ett hot mot patientens fria val av
läkare. Vad som hotas är naturligtvis
läkarens fria val av patienter på ekonomiska
grunder. Om det verkligen förekommer
att vissa patienter kan köpa
sig förbi andra patienter med större
medicinskt vårdbehov men med mindre
ekonomiska förutsättningar, då ser jag
förändringen enbart som en stor vinning
för de patienter som verkligen
har anledning att få en snabb behandling
av läkarna.

Jag tror inte — det vill jag också
ha sagt — att sjukronorsreformen behöver
medföra någon ökning av den
totala efterfrågan på vård. Jag har redan
angivit motiven härför. Nu sägs
det i debatten -— av bl. a. fru Frsenkel

och herr von Friesen — att det nog
kommer att uppstå ett ökat tryck på
t. ex. röntgen. Vad menar man med
det? Patienterna kan inte gå och röntga
sig själva. Det är ju en läkare som
bestämmer. När han gör sin bedömning
skall han hålla sig till vad vetenskap
och beprövad erfarenhet säger
honom utan sidohänsyn. Detta gäller i
dag, och det kommer också att gälla i
fortsättningen. Vi har hört — och framför
allt har vi kunnat läsa det i vissa
borgerliga tidningar under senare tid
— att sjukhusmottagningarna nu kommer
att översvämmas av patienter medan
privatpraktikernas väntrum kommer
att stå tomma. Och så tillägger
man: Folk kommer inte att kunna få
vård efter den 1 januari.

Jag vill säga rent ut att jag tycker
baktanken är ganska tydlig; man är
ute för att om inte förhindra reformens
genomförande så i alla fall i förväg
försöka svärta ned den med samma
argument som de som för 15 år sedan
var gångbara i en del kretsar när den
allmänna sjukförsäkringen till varje
pris skulle stoppas. Visst kommer folk
att kunna få samma vård som i dag.
Det kommer inte att bli dyrare att gå
till privatpraktiserande läkare i januari
än det är i december. De som har råd
att besöka privatpraktikerna nu har
förmodligen råd att göra det även då.
Sedan är det en helt annan sak att ersättningsbestämmelserna
inom privatpraktikervården
också behöver reformeras.
Och en sådan reform kommer.

Herr talman! Det har sagts här att
denna reform skulle vara hafsig, att vi
i olika avseenden skulle ha föregripit
riksdagens ställningstagande. Detta är
felaktigt från början till slut. Jag har i
mitt anförande i dag redogjort för hela
tågordningen: överläggningarna med

sjukvårdshuvudmännen i januari, departementspromemorian
i februari, remissen
till april, förberedelserna för
propositionen, som lades på riksdagens
bord i slutet av oktober. Under tiden

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

och självfallet under förutsättning av
riksdagens beslut vidtogs förberedelser
ute på fältet.

Det är ingen nyhet att man före ett
beslut vidtar förberedelser. Herr von
Friesen skulle ha kunnat anklaga mig i
dag, om det icke hade gjorts. Vi har
funnit anledning att vidta förberedelser
över hela fältet, och Landstingsförbundet,
sjukvårdshuvudmännen och
riksförsäkringsverket har känt sitt ansvar
för att förbereda reformen så att
den på ett smidigt sätt kan träda i kraft
den 1 januari 1970.

Riksdagen har att i dag på sedvanligt
sätt ta ställning till frågan. Det gläder
mig att utskottsutlåtandet i så hög grad
är enhälligt. Det är egentligen bara högern
som går emot — herr von Friesen,
som ju representerar folkpartiet, har
dock, om jag förstod honom rätt, deklarerat
att han ansluter sig till en högerreservation,
men det må vara hans ensak.
Jag är emellertid glad över att utskottets
ledamöter i så stor utsträckning
har insett angelägenheten av att denna
reform träder i kraft så snart som möjligt,
eftersom detta är ett uttalat önskemål
inte minst hos huvudmännen för
sjukvården, nämligen landstingen och
storstäderna.

Om jag får summera vill jag säga att
det i debatten starkt har betonats att
detta är en viktig, angelägen och riktig
reform.

Man söker nu förstora upp vissa delar
av reformen och gör gällande att de enskilda
patienterna skulle komma i kläm.
Jag har reagerat emot detta, eftersom
syftet har varit att skapa bättre betingelser
just för de enskilda vårdbehövande
människorna, för patienterna. Reformen
innebär självfallet en förändring
för läkarna, och herr von Friesen
och hans hikarkollega i första kammaren
har naturligtvis rätt att markera sin
oro inför att man nu tar bort de egendomliga
kvarvarande privatekonomiska
transaktionerna mellan läkare och patienter
på sjukhusen. Jag förstår att

herr von Friesen tycker att detta är ett
ingrepp, men han ger mig säkert rätt
när jag säger att ingen läkare kommer
att lida ekonomisk nöd sedan förhandlingarna
är avslutade.

Jag hoppas att herr von Friesen och
hans kolleger skall medverka positivt
till ett genomförande av reformen. Jag
vill säga att läkarkåren ingalunda enhälligt
går emot denna reform. Jag har
också samtalat med många läkare, som
har uttalat sin positiva inställning till
reformen. Jag räknar alltså med läkarnas
liksom med de övriga ansvarigas
positiva medverkan när vi nu går att
genomföra en för de enskilda människorna
så viktig social reform.

Herr förste vice talmannen VON
FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet inledde
sitt anförande med ett debattknep som
är urgammalt i demagogins historia,
nämligen att säga att hans motståndare
egentligen inte riktigt vet vad det rör
sig om och i detta fall inte har läst de
urkunder som skall ligga till grund för
riksdagens ställningstagande, nämligen
departementspromemorian och propositionen.

Jag har läst propositionen ganska noga
och har satt mig rätt väl in i de
konsekvenser som reformen får. Som
gammal liberal har jag motsatt mig att
man skall förbjuda patienterna att besöka
de läkare på sjukhusen som de är
vana vid. Vi måste ha förbud i kriminella
sammanhang, och det lät på herr
statsrådet som om han tyckte att denna
hantering, att överläkare och biträdande
överläkare tar emot privata patienter,
var någonting skumt, någonting som
inte borde tillåtas.

Om den saken skall jag bara säga att
jag vet att patienterna uppskattar denna
form av kontakt med läkaren och
inte drar sig för att betala den ersättning
som läkaren begär och för vilken
de får en ganska betydande återbäring
från försäkringskassan. Det är patien -

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

terna som vill ha kvar detta system, och
jag har inte kunnat finna att det ligger
någonting felaktigt eller skumt i det.

Nu säger statsrådet att man skall införa
tidsbeställning vid poliklinikerna.
Ja, det har man infört på många håll.
Tidsbeställningen för med sig en lång
ko av patienter, som vid vissa polikliniker,
särskilt inom tunga specialiteter,
kan få vänta i både två och tre månader.
Köbildningssystemet medför att
patienter som bara vill ha en kontroll
av sitt hälsotillstånd eller som i denna
neurotiserade tid vill ha så många prover
som möjligt tagna får gå före patienter
som verkligen är i behov av
snabb läkarvård. Jag tycker att inte
heller detta leder till några för patienterna
särskilt lysande resultat.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Socialministern sade
att varje läkare får fortsätta att hålla
kontakt med en patient som han har
behandlat. Socialministern sade emellertid
också •—■ och där uppfattade jag
en viss nyansskillnad i förhållande till
vad jag har läst i propositionen — att
ingen läkare skall kunna göra privata
affärer på sjukhusen. Att göra affärer
är litet fult, och det skall vi inte vara
med om. Men det betyder väl att socialministern
menar att det inte är någon
privat affär om en läkare fortsätter att
på sjukhuset på annan tid än den vanliga
mottagningstiden ta emot patienter
för 7 kronor per patient?

Det skulle alltså vara möjligt för en
läkare att på annan tid än mellan
klockan 14 och 16 eller mellan klockan
13 och 15, då det finns långa köer, ta
emot en patient som han kanske känner
väl och som kanske kommer en
gång i kvartalet eller en gång i halvåret
men ibland behöver komma in
plötsligt. Detta är alltså icke förbjudna
privata affärer.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Hem talman! Socialminister Aspling
uttryckte sig i det stora hela mycket
modest och försiktigt i sitt anförande,
men det var ett uttalande däri, beträffande
vilket jag inte kan underlåta att
fråga mig, om jag inte missuppfattade
det. Socialministern sade nämligen, att
denna reform leder till att man definitivt
gör slut på privatekonomiska
transaktioner inom sjukhusens väggar.
Den formuleringen ger ju en antydan
om att läkarna och kanske patienterna
inom ramen för det nuvarande systemet
inte har skött sig på ett tillfredsställande
sätt, och det kan väl ändå inte vara
socialministerns uppfattning. Jag skulle
därför gärna vilja höra antingen att socialministern
vill använda ett annat uttryck
eller att han dementerar sitt uttalande.

Slutligen vill jag beröra en annan
sak. Jag skall inte ta upp det reformförslag
som nu ligger på riksdagens
bord; det har diskuterats på ett sakkunnigt
sätt från andra talares sida.
Men socialministern svarade inte på
min direkta fråga, nämligen varför
riksdagen inte underställs eller kommer
att underställas frågan om hur de
privatpraktiserande läkarna skall inordnas
i det ersättningssystem som nu
diskuteras.

Detta är en demokratisk fråga, och
jag undrar om det verkligen är motiverat
att som enda skäl för att detta inte
skall ske, anföra, att man skall undvika
en försening av ett slutförande av reformen.
Skulle det inte, herr socialminister,
ur demokratins synpunkt vara
riktigare att regeringen mycket snabbt
i samband med låt oss säga statsverkspropositionen
framlade ett förslag på
riksdagens bord, så att vi i det sammanhanget
fick diskutera denna slutfråga
beträffande reformens genomförande.
Det är inte en teknisk fråga,
utan det är en demokratisk fråga, som
vi i riksdagen har all anledning att se
upp med.

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skulle först vilja
fråga herr von Friesen, som ju här deklarerade
att han har läst propositionen
mycket noga: Var står det i propositionen
att en läkare i fortsättningen
icke skulle ha rätt att upprätthålla en
kontinuerlig kontakt med en patient?
Jag utgår ifrån att det är ett intresse
just från läkarens sida att i fortsättningen
kunna hålla kontakter med patienter
som är under hans vård och behandling.
Jag skulle tro att det är ett
direkt intresse från läkarens sida.

Därmed har jag också betonat en
sak som jag vill säga till fru Eriksson i
Stockholm. Enligt vad jag har förstått
har hon diskuterat detta från utgångspunkter
som jag inte helt kan förstå —
jag förstår emellertid att hon har känt
oro särskilt för de patienter, diabetikerna,
som hon enligt vad vi väl känner
till är en vältalig talesman för. Jag
utgår ifrån att diabetikerna just är en
speciell patientgrupp, beträffande vilken
det måste föreligga ett direkt intresse
från läkarnas sida att även i
fortsättningen hålla kontakt med vederbörande.
Jag vill gärna tillägga att
det kanske också är en patientgrupp,
för vilken just denna reform kommer
att betyda ganska mycket, därför att
den skapar en ekonomisk utjämning.
Det är en jämlikhetsform — det har
jag sagt tidigare — som verkligen
kommer att få betydelse i fortsättningen.

Herr Holmberg vill jag be läsa s. 28
i utskottsutlåtandet. Där har det dels
direkt tagits ställning till moderata
samlingspartiets motion, dels redogjorts
för varför den här fullmakten
kan lämnas. Det står bl. a. följande:
»Ett bifall till motionsyrkandet skulle
innebära att Kungl. Maj :t måste avge en
proposition till riksdagen med begäran
om riksdagens yttrande. En sådan
åtgärd skulle uppenbarligen innebära
risker för en försening av reformens

ikraftträdande. På grund härav och då
riksdagen redan vid behandlingen av
förevarande ärende har möjlighet att
diskutera det förslag som lagts fram
till lösning av privatläkarvårdens inordnande
i ersättningssystemet avstyrker
utskottet motionsyrkandet.»

Jag vill rekommendera herr Holmberg
att ta del av detta mycket intressanta
förslag, som helt enkelt syftar
till upprättande av avtal mellan varje
enskild privatläkare och landstinget,
eller sjukvårdshuvudmannen om det är
staden som i detta fall är sjukvårdshuvudman.
Detta sker efter förhandlingar
och såvitt jag förstår måste sådana
tas upp i varje särskilt fall. Utredningen,
som utskottsledamöterna har haft
tillfälle ta del av, anvisar ju klart hur
det skall förfaras härvidlag, och jag
hänvisar därför herr Holmberg till den.

Herr Holmberg sade vidare att jag i
någon formulering uttryckt mig alltför
kategoristiskt men, herr Holmberg, jag
tror att detta gamla, kvarlevande privilegiesystem
på våra sjukhus inte passar
i vår moderna tid, inte i den demokratins
och jämlikhetens tid vi lever i.
Det är ett gammalt privilegium som är
moget att försvinna, ty det kan inte
vara riktigt att pengar skall styra människor
till olika läkare o. s. v. De medicinska
behoven måste vara avgörande,
det konuner man inte ifrån, herr
Holmberg.

Herr förste vice talmannen VON
FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet frågade
mig var i propositionen det står att
människorna inte skall få ha de läkare
de önskar. Naturligtvis har man inte
varit så enfaldig vid propositionens avfattande
att man uttalat sig för motsatsen.
Av personlig erfarenhet av hur det
går till i öppen vård drar jag emellertid
den slutsatsen att det kommer att bli
mycket svårt för patienterna att få den
läkare de önskar.

Redan vid det nuvarande systemet

2* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 39

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

kommer många patienter i Göteborg till
mig och säger att det var så besvärligt
att gå till den där polikliniken. Först
fick man tala med en viss läkare för
att nästa gång vara tvungen tala med
en annan ung läkare, som de säger.
Även tredje gången måste vederbörande
tala med en ny läkare. Så fungerar
systemet i praktiken och det är inte
alls fråga om ett underkännande av dessa
läkares kompetens eller skicklighet
utan bara ett konstaterande av hur det
går till i verklighetens värld.

Till sist vill jag säga några ord med
anledning av statsrådets yttrande att
han hoppades på läkarnas medverkan
beträffande denna reform. Jag sade att
vi läkare brukar vara hyggliga och vi
kommer också att vara lojala så gott
det går när det gäller att genomföra
reformen enligt de bestämmelser och
föreskrifter som finns. Men en sak skulle
jag vilja be herr statsrådet om, då
vi ju har en valrörelse nästa år: Om
det går galet, kom då inte och skyll på
att det är läkarnas fel, ty då är felet
politikernas, eftersom det är de som
genomfört den här reformen. Läkarna
har aldrig bett om den.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Vi kan säkert alla vara
överens om att ekonomiska privilegier
inte är något som bör bevakas eller bevaras;
de skall bort. Men patienternas
privilegium att välja läkare anser jag
att vi bör ha kvar.

Det var emellertid en annan sak som
jag närmast tänkte beröra. Jag har en
känsla av att socialministern inte vill
förstå den fråga om demokrati som jag
här reste, nämligen den att riksdagen
inte får tillfälle att behandla problemet
vilken ställning de privatpraktiserande
läkarna skall ha i framtidens försäkringssystem.
Socialministern hänvisade
till att riksförsäkringsverket har
lagt fram ett förslag, som nu är utsänt på
remiss. Ja, vi vet väl alla att ett sådant
förslag har presenterats, och jag hop -

pas också att de flesta har läst det.
Men åtminstone än så länge är det inte
myndigheterna eller riksförsäkringsverket
som framlägger förslag till riksdagen.
Riksdagen har ju det privilegiet att
få allt material på sitt bord, dels ursprungsförslaget,
dels resultatet av remissbehandlingen,
dels ock Kungl.
Maj :ts ställningstagande. Det är där den
avgörande skillnaden ligger.

Jag tycker att regeringen inte alltid
skall försöka åberopa tids- och effektivitetskraven
för att sätta demokratins
regler ur spel. Demokratin är en besvärlig
och tidsödande form för beslut, men
det är den form som ger den största
rättvisan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Denna debatt börjar
verka dialog — för att använda ett populärt
uttryck — och jag hoppas att herr
Holmberg inte tar illa upp om jag nu
ger mitt anförande en formulering som
verkar lektion. Jag gör det i så fall
därför att jag har en känsla av att herr
Holmberg har fått vissa saker om bakfoten.

Jag har tidigare framhållit, och det
vill jag nu slå fast, att det enda som i
fortsättningen händer i förhållandet patient—läkare
är att läkaren inte får ta
privata arvoden utan att han erhåller
sin lön i ett för allt. Men detta hindrar
inte patienten från att även i fortsättningen
vända sig till den läkare som
han är van vid. Den saken vill jag som
sagt här slå fast.

Vad sedan gäller det som herr Holmberg
sade sist vill jag bara erinra om
att det utredningsförslag som riksförsäkringsverket
lagt fram bygger på samma
princip som den proposition vi nu
behandlar. Detta framgår också av utskottets
utlåtande.

Slutligen är det god demokratisk sed
att fatta beslut i demokratisk ordning
när det finns majoritet för en ståndpunkt
— och här föreligger det en ma -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Lakarvardsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

joritet för denna fråga, herr Holmberg! Herr

JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag har fattat saken sft
att förmånerna enligt sjukförsäkringsreformen
bygger dels på lag, dels på
tillämpningsföreskrifter och att allt utmynnar
i den syntesen att människorna
vid sjukdom skall få hjälp och möjligheter
till återhämtning och tillfrisknande.
Därför vill jag här ett ögonblick
uppehålla mig vid tillämpningsföreskrifterna.

Tidigare har jag vid ett par tillfällen,
dels i en interpellation och dels i en
motion, försökt rikta uppmärksamheten
på vad jag kallat för sjukförsäkringsreformens
skönhetsfläckar, framför allt
då nollställningen i sjukförsäkringen för
dem som råkat bli arbetslösa under en
längre tid. Varje gång jag tagit upp ett
sådant fall har man tröstat mig med
att den arbetslöse i praktiken inte blir
nollställd inom sjukförsäkringen därför
att han drabbas av arbetslöshet. Det liar
varit fråga om enstaka företeelser som
mera kunnat betecknas som olycksfall
i försäkringskassans arbete. Tyvärr
tycks sådana olycksfall alltjämt inträffa.

Torsdagen den 27 november innehöll
Aftonbladet en artikel, där det berättades
om 27 personer som blivit friställda
på grund av att det företag där de haft
sin anställning gått omkull. Tidningen
redogör för händelseförloppet på följande
drastiska sätt.

När de 27 blev sjuka drogs arbetslöshetsunderstödet
in. När de så vände
sig till försäkringskassan fick de beskedet
att de inte heller skulle få någon
sjukpenning. Försäkringskassans motivering
lär ha varit att de var för gamla
för att få något arbete och därmed inte
hade något rätt till sjukpenning. Föreståndaren
för försäkringskassan tyckte
att det var fel att personerna i fråga
blev placerade i nollklass, men han ansåg
sig ha tolkat utfärdade bestämmel -

ser rätt. Den generösare tolkningen av
bestämmelserna om nollställning av
sjukförsäkrade medlemmar, som drabbas
av arbetslöshet, tycks ha svårt att
slå igenom i alla försäkringskassor. Enligt
Aftonbladet hade försäkringstjänstemannen
hänvisat vederbörande till socialvården.

Men, herr statsråd och ärade kammarledamöter,
inte var det väl sådana
intentioner som låg bakom kammarens
ställningstagande när sjukförsäkringsreformen
genomfördes, liksom inte heller
när den sedermera ytterligare förbättrades?
Avsikten var väl i stället att avlasta
socialvården kostnader som borde
bäras av sjukförsäkringen.

En annan fråga som liksom den förra
har samband med tillämpningsföreskrifterna
är ersättningen för resa i
egen bil till läkare på behandlingsorten
och övernattningsersättningen i
samband med sådant besök. För närvarande
utgår i bilersättning 25 öre per
km. Vederbörande skall dock själv betala
4 kronor av kostnaden. Om kostnaden
inte uppgår till 4 kronor, erhåller
vederbörande alltså ingen ersättning.
Nattersättningen utgör för närvarande
15 kronor.

För mig framstår dessa ersättningar
som helt otillfredsställande. Jag tror att
alla kammarens ledamöter måste erkänna
att det i dag inte är möjligt att
erhålla nattlogi för 15 kronor. Enligt
normalresereglementet utgår en ersättning
för nattlogi med 40 kronor. Det
torde enligt min uppfattning inte vara
så stor skillnad i kostnader för en statseller
kommunaltjänsteman med rätt till
bilersättning eller ersättning enligt
övernattningsbestämmelserna och för
en patient som använder egen bil för
resa till behandlingsorten och som
måste övernatta där.

Eftersom de frågor jag har berört
hänför sig till tillämpningsområdet —
jag upprepar det — låter jag mitt inlägg
utmynna i en vädjan till socialministern
att han ser till följande:

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

1. att tillämpningen av nollställningsbestämmelsen
verkligen blir generös
mot den sjukförsäkrade och tillämpas
så, att människor slipper irriteras av
sådana uppgifter som återfanns i Aftonbladet
i torsdags i förra veckan,
samt

2. att ersättningen för resa i egen
bil och övernattningsersättningen blir
sådan att den sjuke inte känner sig
diskriminerad i förhållande till andra
grupper som på grund av sin anställning
är tillförsäkrade samma förmåner
men med betydligt bättre ersättning.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! I kanske framför allt
västsvensk press har under de senaste
dagarna förts en ganska intensiv och
omfattande debatt kring den reform
som vi i dag går att besluta om. Av denna
pressdebatt har — om man nu inte
visste det förut — klart framgått, att
oron för hur sjukvården kommer att
fungera efter årsskiftet och vilka konsekvenser
reformen kommer att få för
den vårdsökande allmänheten är mycket
stor bland både läkare och patienter.
Det är alldeles tydligt att en stor
del av denna oro beror på bristande information.

Problematiken rörande upplysningsverksamheten
har berörts i en motion,
och jag tycker att utskottet tagit litet
för lätt på saken vid behandlingen av
denna motion. Enligt min uppfattning
har den upplysningsverksamhet som
hitintills bedrivits — och vi skall komma
ihåg att det är bara några veckor
till den tidpunkt då reformen träder i
kraft — kanske framför allt till nuvarande
och blivande patienter varit uppseendeväckande
dålig. Socialstyrelsens
agerande har varit föga tillfredsställande,
och anmärkningsvärt är att massmedia,
som man ju eljest gärna använder,
inte utnyttjats tillräckligt för information.
Någon har — det är kanske
litet djärvt — jämfört sjultvårdsreformen
med högertrafikens införande.

Då informerades allmänheten, framhåller
vederbörande, fortlöpande i månader.
Nu har alltså föga eller ingen information
lämnats, och den tid som återstår
är utomordentligt knapp. Vi kan
näppeligen våga hoppas att informationen
tränger igenom under den tid som
återstår.

Jag kan illustrera hur stor förvirringen
fortfarande tycks vara både på läkarhåll
och hos patienterna genom att
något beröra frågan om specialistvården.

I Stockholm förefaller det som om
sjukvårdsdirektören har deklarerat att
specialisterna efter 1 januari inte skall
kunna ta emot patienter bosatta utanför
huvudstaden. Hos sjukvårdsförvaltningen
i Göteborg ville man inte kommentera
denna som man säger »sjukvårdspolitiska
fråga». Enligt läkarna
har frågan om specialistvård ingenting
med de centrala förhandlingarna att göra.
När patienterna ringer och frågar
om dessa saker, får de av läkarna rådet
att höra sig för hos sjukhuset efter 1
januari. Man skjuter alltså det hela
framför sig.

Med tanke på allmänhetens reaktioner
och förhoppningar är detta ett
exempel på hur det hela inte bör få gå
till.

Jag lyssnade i morse till en radiointervju
med en byrådirektör i sjukvårdens
rationaliseringskommitté. Han satte
verkligen en del av det som vi i dag
diskuterat på sin spets, men han är ju
inte politiker och riskerar därför inte
att få motta ogrundade beskyllningar
och snubbor. Tillströmningen till sjukvården
kommer otvivelaktigt, sade han,
att öka. Läkaren ställs inför valet mellan
kvantitet och kvalitet. Blir det då
inte fråga om ännu flera patienter per
tidsenhet med risk för bristande kvalitet? Detta

är en aspekt — den har tidigare
i dag berörts här i kammaren — på
reformen, som i nulägets läkartillgång
sannerligen inte är oberättigad. Jag

Onsdagen den 3 december 19G9 fm.

Nr 39

Lakarvardsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

skulle till socialministern vilja säga att
det inte är reaktionärt eller negativt
att peka på denna risk. Men det kan vara
oansvarigt att bagatellisera den.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! I ett tidigare skede av
debatten fick jag uppfattningen att inte
alla har helt klart för sig den verkliga
innebörden av reservationen 4 till andra
lagutskottets utlåtande nr 80. Jag
tycker att det är riktigt att vi får denna
sak klargjord innan kammaren går att
fatta beslut.

Herr Gustavsson i Alvesta som framträdde
som utskottets talesman var orolig
för landstingens ekonomi, om inte
reformen i sin helhet träder i kraft den
1 januari. Det är självklart riktigt, som
han säger, att landstingen har räknat
med den inkomstförstärkning som det
skulle innebära att kunna höja dagavgiften
i sluten vård till 10 kronor. Ett
bortfall av halva denna inkomstförstärkning
skulle säkert få en besvärlig
effekt för hårt pressade landsting.
Men, herr talman, utskottsmajoriteten
och reservanterna har på den punkten
exakt samma förslag.

Om vi läser reservationen finner vi
att reservanterna har två yrkanden.
Det ena avser lagen om allmän försäk-*
ring, det andra sjukvårdslagen. Den föreslagna
ändringen i utskottets förslag
vad gäller lagen om allmän försäkring
lyder på följande sätt: »Denna lag träder
i kraft såvitt gäller 2 kap. 2 § den
1 juli 1970 och i övrigt 1 januari 1970.»
Och 2 kap. 2 § är just den sjukronorsreform
som här talats så mycket om och
ingenting annat. Förutsättningarna för
landstingen att höja dagavgiften på sjukhusen
till 10 kronor är således inte, såvitt
jag kan förstå, beroende av denna
ändring. Har jag fel i det avseendet,
skulle jag vilja bli korrigerad innan vi
går till beslut.

Jag har uppfattat det så att avgiftshöjningen
till 10 kronor skulle möjliggöras
av två andra ändringar. Den ena

är att sjukpenningtiden för pensionärei
utsträcks från 180 till 365 dagar och
den andra att arbetsgivaravgiften till
försäkringskassan höjs med 0,3 procent,
vilket gör det möjligt för försäkringskassan
att betala denna tia utan avdrag
på sjukpenningen för de försäkrade.
Båda dessa förslag finns med bland dem
som även reservanterna vill skall träda
i kraft den 1 januari. På den punkten
råder alltså inte någon motsättning.

Den andra ändring som reservanterna
vill ha gäller förslaget att ändringen
i sjukvårdslagen skall träda i kraft
den 1 juli 1970. Den avser förbudet för
eller — enligt reservanterna ■— vissa
ändringar i rätten för sjukhusanställda
läkare att ha privat praktik på sjukhuset
och inte någonting annat. Inte
heller detta påverkar landstingens finanser
vad gäller möjligheten att höja
dagavgiften på sjukhus till 10 kronor.
Det är viktigt, herr talman, att vi har
detta klart för oss, så att vi inte sitter
och röstar om en reservation som kanske
fler än herr Gustavsson i Alvesta
tror innehåller någonting annat än den
faktiskt gör. Det är alltså bara på dessa
två punkter som det föreligger en åsiktsskillnad:
ikraftträdandet av sjukronorsreformen
och ikraftträdandet av bestämmelsen
om privat praktik på sjukhusen.
När det gäller försäkringsavgifter
och pensionärernas längre sjukpenningtid
råder det enighet mellan reservanter
och majoritet även i fråga om
ikraftträdandet, som alltså skall ske
den 1 januari.

Till sist, herr talman, vill jag gärna
säga att jag har lyssnat ganska ordentligt
på denna debatt. På de punkter där
oenighet enligt min uppfattning råder
har jag egentligen inte hört någon motivering
för att reformen skall forceras
fram till den 1 januari. Herr Gustavsson
i Alvesta var den som verkligen
förde ett utförligt resonemang om
ikraftträdandet, men det gällde ju dagavgiften
på sjukhus, och den argumentationen
bortfaller enligt min mening

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

om man läser reservationen korrekt.
Herr Gustavsson hade däremot ingen
motivering som jag kan erinra mig för
att det skulle vara särskilt brådskande
just med sjukronorsreformen. Därför
har jag alltjämt svårt att förstå — så litet
som vi har fått höra på den punkten
— varför det skall vara så förtvivlat
bråttom.

Socialministern sade att han inte räknar
med någon enhällig läkaropinion
mot detta förslag, och jag är övertygad
om att han har rätt i det avseendet. Det
finns inte någon sådan opinion. Däremot
torde det, så långt vi har möjlighet
att mäta den — och möjligheterna
är bristfälliga, ty det är bara offentliga
uttalanden o. d. vi har att hålla oss till
— föreligga en näst intill enhällig läkaropinion
mot att reformen skall drivas
igenom till den 1 januari. Men det
är en helt annan sak. Det är bara på
den punkten som reservanterna har yrkat
på ändring.

.lag ber, herr talman, att få ansluta
mig till reservationen 4.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Carlshamre att denna reform är ett resultat
av förhandlingar mellan socialdepartementet,
Landstingsförbundet,
som är sjukvårdshuvudman, och Kommunförbundets
sjukvår dsdelegation,
som representerar storstäderna. Jag
har, liksom utskottsmajoriteten, sett den
såsom en paketlösning, som vi vill försöka
genomföra på en gång. Till detta
kommer att sjukronorsreformen — låt
vara att herr Carlshamre inte tog upp
den saken —• kommer att tillföra sjukvårdshuvudmannen
120 miljoner kronor
per år. Från detta belopp går naturligtvis
en del kostnader som kommer
in i bilden.

Vi har förut deklarerat att det föreligger
svårigheter på det administrativa
planet när det gäller att genomföra
reformen från den 1 januari. Men, vill

jag fråga, är det lättare att genomföra
en sådan reform den 1 juli, då Sverige
i vissa avseenden har stannat av på
grund av semester? Detta är i alla fall
en reform som kommer att kräva
ganska stora insatser av människor på
olika nivåer, och jag tror att den 1 januari
från den synpunkten är en bättre
tidpunkt än den 1 juli.

Jag har inte missuppfattat den reservation
som herr Carlshamre talade
om. Jag tog upp hela detta resonemang
i mitt anförande om budgetbehandlingen,
och jag såg alltså detta förslag
som en helhetslösning. I det sammanhanget
kom även ikraftträdandet av
sjukronorsreformen in i bilden.

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle
:

Herr talman! Herr förste vice talmannen
har redan på ett för mig övertygande
sätt klargjort att den 1 juli faktiskt
är en bättre tidpunkt än den 1
januari för att genomföra en sådan här
reform, just av den anledningen att vi
då har varmt skönt väder och semester.
Det är nog, herr Gustavsson i Alvesta,
så att sjuka människor i stor utsträckning
tar semester även från sin sjukdom
— eller i varje fall från behandlingen
av den —■ under denna tid. Belastningen
på sjukhusanstalterna är
mycket mindre i juli än i januari, och
det bör rimligen underlätta genomförandet
av en förändring.

Det är riktigt att förhandlingar har
föregått det förslag som nu har lagts
fram. Men om man, som reservanterna
föreslår, genomför en mycket stor del
av reformen den 1 januari och skjuter
upp den del av reformen som rör just
sjukronorsavgiften och privatpraktikfrågan
till den 1 juli måste det rimligen
innebära att förhandlingspartnern,
d. v. s. sjukvårdshuvudmännen, av paketlösningen
får behålla vad de ville
ha och under ett halvår slipper vad de
gick med på för att få vad de ville ha.
Ingen sjukvårdshuvudman och defini -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Läkarvardsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

tivt inte sjukvårdspersonalen har visat
någon entusiasm för en forcering till
den 1 januari av den delen av reformen.
Jag är tämligen övertygad om att
de som har träffat avtalet och som har
fört förhandlingarna med socialdepartementet
inte kommer att känna sig
svikna om de får den inkomstförstärkning
som det innebär att kunna höja
dagavgifterna till 10 kronor den 1 januari
och har ett halvår till på sig för
att genomföra den del av reformen som
för huvudmännen är besvärlig.

Vi behöver inte känna det som om vi
sviker ett träffat avtal om vi följer reservationen
4.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Tror inte herr Carlshamre
att de som har förhandlat å huvudmännens
vägnar har uppfattat problemen?
De var säkerligen medvetna
om svårigheterna, men hade de träffat
något avtal om de hade ansett det omöjligt
att genomföra reformen den 1 januari?
Jag tror inte det.

När jag nämnde att den 1 januari
från vissa synpunkter var bättre än den
1 juli fäste jag avseende vid i första
hand den administrativa sidan. Det är
denna vi har tagit hänsyn till när vi
har diskuterat tidpunkten för ikraftträdandet.

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle: Herr

talman! Nej, herr Gustavsson i
Alvesta, jag tror inte alls att våra
ansvarskännande sjukvårdshuvudmän
skulle ha biträtt ett avtal om de var
medvetna om att det inte kunde genomföras.
Men många av dessa huvudmän
har på intet sätt dolt att de anser det
svårt att hinna genomföra reformen till
den 1 januari. Även om jag inte har deltagit
i dessa förhandlingar är det väl
rätt uppfattat av mig att sjukvårdshuvudmännen
och personalen upplever
det som en förbättring om de slipper

forcera fram hela reformen till den 1
januari? Därmed har jag inte sagt att
det skulle vara omöjligt att göra det,
utan endast att det skulle vara en förbättring
om man fick ytterligare ett
halvår på sig.

Om man genomför en träffad överenskommelse
på det sättet, har man förvisso
inte svikit sin förhandlingspartner.
Om jag, när jag har träffat ett
avtal, finner att den andra parten visar
sig generösare än han var när vi
förhandlade, känner jag mig aldrig sviken,
och jag tror inte att sjukvårdshuvudmännen
skulle göra det i detta läge.
De kommer att betrakta det som generöst
av riksdagen om de får ett halvår
till på sig för att genomföra denna reform.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag lyssnade på meningsutbytet
mellan socialministern och
herr von Friesen om riksdagens möjligheter
att diskutera vid en tidpunkt
då omständigheterna inte ännu i viss
mån har bundit våra händer. Litet
oroad blev jag av socialministerns belåtenhet
med det tillstånd vari riksdagen
nu befinner sig på grund av att förberedelsearbetet
inom sjukvården fortskridit
mycket långt innan riksdagen
fått tillfälle att ta ställning. Statsrådet
sade: Det är väl bra att man förbereder
ett ärende. Javisst, men det är också
bra att riksdagen har handlingsfrihet.
Statsrådet framhöll vidare att detta inte
är första gången som riksdagen befinner
sig i denna situation. Det tror jag
dessvärre är riktigt. Men det betyder i
och för sig inte att detta förhållande
är bra och lämpligt. Skulle vi inte kunna
vara överens om att det är önskvärt
att förberedelsearbetet med utredningar,
propositionsskrivning o. s. v., vilket pågår
under åratal, bedrives på ett sådant
sätt att frågan kommer till riksdagen
på ett stadium som gör det möjligt
för riksdagen att fatta beslut utan det
tryck som ligger däri, att förberedelse -

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

arbetet fortskridit så långt att det skulle
medföra stora praktiska olägenheter
om riksdagen inte fattade det beslut
som så att säga förväntas av den?

Jag tycker nog att regeringen tidigare
varit benägen att erkänna att det ligger
vissa olägenheter i det förhållandet
att det står åratal till förfogande för
förberedelsearbetet, medan riksdagen
ofta har mycket kort tid på sig för behandlingen
av ett ärende — ett antal
veckor — och dessutom är i viss mån
bunden av förberedelsearbetet.

Jag delar herr von Friesens mening
att detta är en väsentlig demokratisk
fråga. Att statsrådet har rätt i sitt påstående
att det inte är första gången
som en sådan här ordning förekommit
betyder inte att saken inte lämpligen
bör påtalas. Tvärtom gäller det att varje
gång verka för att det blir en annan
och mer demokratisk praxis i relationerna
mellan regeringen och de förberedande
instanserna å ena sidan och
riksdagen å andra sidan.

Av de många problem, som här har
behandlats, skall jag i korthet beröra
några få.

Det fria läkarvalets betydelse har med
rätta understrukits från alla håll. Det
är verkligen ett glädjande inslag i denna
debatt. Man har kanske talat något
mindre om -—■ ehuru jag tror att alla är
eniga även på den punkten — att det
är en nackdel med långa köer, eftersom
patienterna måste sätta till mycken
tid och även får vidkännas andra olägenheter,
som jag tror att bl. a. fru
Eriksson i Stockholm hade i tankarna.
Att inom den öppna sjukhusvården klara
problemet att verkligen bereda patienterna
tillfälle till ett fritt läkarval
—• inte bara första gången de söker läkare
för en viss sjukdom, utan även vid
en mer sammanhängande läkarvård —
är i praktiken utan tvivel svårt. Jag
tillåter mig att understryka angelägenheten
av att det sker och vill kombinera
önskemålet om det fria läkarvalet
och önskemålet att långa köer undvi -

kes. Landstingen och även staten som
huvudman för vissa sjukhus måste anstränga
sig att lösa detta svåra problem.
Kan det inte lösas till hundra procent,
anser jag inte att detta bör föranleda
så hård kritik, men problemet måste
lösas i rimlig utsträckning. Bedömningen
av den reform som vi nu behandlar
kommer till inte ringa del att bero på
de resultat som därvidlag uppnås.

Herr talman! För mig som i dessa
hänseenden är utomstående, bortsett
från att jag är ledamot av kammaren,
framstår det som mycket centralt, att
man genom reformen inte minskar produktionen
av sjukvårdstjänster. Statens
och landstingens representanter har
också varit fullt medvetna om hur viktigt
detta är. Men det kan ändå inte
förnekas att utvecklingen inom det nya
systemet kanske medför att produktionen
av sjukvårdstjänster något minskar.
Det kan tänkas — jag tror att fru
Eriksson i Stockholm i någon mån berörde
detta — att utnyttjandet av sjukhusens
stora, dyra, specialiserade anläggningar
i vissa branscher blir sämre.
Det betyder i så fall också en minskning
av tillgången på sjukvårdstjänster.

Jag vågar, herr talman, uttrycka önskemålet
att staten såsom huvudman för
en rad sjukhus, och givetvis landstingen
såsom huvudman för sina sjukhus,
gör det till en huvudpunkt vid reformens
genomförande att åstadkomma
sådana avtal att det inte uppstår en
minskning av produktionen av sjukvårdstjänster.
Tvärtom måste vi eftersträva
att både öka tillgången på läkare
och sjukhus samt att öka utnyttjandet
av de befintliga resurserna. Jag
behöver kanske inte i detalj gå in på de
risker som annars kan uppkomna.

Beträffande den öppna vård som privatläkarna
svarar för skall jag erkänna,
herr talman, att jag är något mystifierad
inte bara av propositionen utan
också av utskottets skrivning. Utskottet
skriver nämligen på sidan 28 i utlåtandet
att »riksdagen redan vid behandling -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

en av förevarande ärende har möjlighet
att diskutera det förslag som lagts fram
till lösning av privatläkarvårdens inordnande
i ersättningssystemet---».

Detta skulle vi alltså kunna diskutera
här i dag, och det är väl huvudmotiveringen
till att Kungl. Maj:t sedan anses
kunna — med beaktande av alla de
många värdefulla synpunkter som riksdagen
förutsätts framlägga i dag —
på egen hand sluta ett avtal med läkarna.
Men herr statsrådet, hur förhåller
det sig med det?

Jag har varit rädd att jag förbisett
några stora fina utredningar i denna
fråga som delats ut till riksdagsledamöterna,
och jag har därför frågat en hel
del kolleger, men funnit att inte heller
de känner till dokument av det slaget.
Däremot finns det en del stora utredningar,
kanske inte alla tryckta, som på
ett inte alltför tidigt stadium tillställts
utskottet och som utskottets ledamöter
med den begränsade tid som stått till
förfogande måhända inte hunnit att
själva studera men som man fått en föredragning
om. All right, det är ju alltid
något för utskottet. Men hur skall
vi andra, som inte hört denna föredragning
eller sett de tjocka luntorna, kunna
diskutera frågan om den öppna, av privatläkare
drivna vårdens inordnande i
systemet? Förhandlingarna därom är
såvitt jag vet inte mer än påbörjade och
knappt det.

Eftersom det ändå råder ett intimt
samband med dagens reform, tycker
jag att det vore värdefullt att få höra
hur statsrådet ser på riksdagens möjligheter
att framlägga synpunkter även
på denna senare fråga. Den blir naturiitgvis
i hög grad en förhandlingsfråga
■—- såsom även statsrådet antytt —- men
det är dock naturligt att riksdagen får
tillfälle att framföra åsikter och synpunkter
innan uppgörelsen träffas.

Jag förbiser inte att det sedan skall
träffas olika avtal med ett stort antal
läkare, vilket riksdagen inte kan ingå
på. Alltså, herr statsråd: När får riks -

dagen tillfälle att diskutera den frågan?

Jag erkänner, herr talman, att jag
har varit något tveksam på en avgörande
punkt, nämligen om det ändå inte
skulle finnas övervägande skäl för ett
uppskov med reformen under sex månader,
låt vara att det i sin tur skulle
dra med sig att verkställigheten av
uppgörelsen med privatläkarna måste
skjutas upp i sex månader även den.
Jag har emellertid sagt mig, herr talman,
att vi är i det läge som jag nyss
beskrev: de inom staten och landstingen
som sysslar med sjukvård och har
ansvar för den har tagit ställning. Jag
känner mig för min del inte manad att
säga att de inte bör ta ställning på det
sätt som de har gjort, och jag kommer
därför att rösta för reformens ikraftträdande
enligt vad som föreslås i propositionen
och utlåtandet.

Jag måste dock tillägga två saker.
Först vill jag säga att om erfarenheten
visar att det på vissa punkter uppstår
verkningar som man inte har förutsett
eller önskat, bör man inte av prestigeskäl
underlåta att relativt snart göra en
modifikation. Låt oss slippa få höra att
reformen först skall få verka i fem eller
tio år innan en modifikation kan
bli aktuell! Jag vågar väl utan risk för
missförstånd säga att man bör hålla en
liberal beredskap att genomföra sådana
modifikationer som en framtida erfarenhet
visar kan vara lämpliga.

Det andra jag vill säga — och det är
min slutreflexion, herr talman — är
att Kungl. Maj :t bär huvudansvaret för
den fortsatta handläggningen av frågan.
Var och en av oss som trycker på
en voteringsknapp i denna kammare
får i någon mån ett ansvar, som vi inte
skall undandra oss. Men tro inte, herr
statsråd, att Ni som chef för det departement
Ni leder kan påstå att ni inte
alls har större ansvar än de som nu är
med på att reformen skall genomföras
vid den föreslagna tidpunkten! Kungl.
Maj :t har ett mycket stort ansvar för att
reformen kan genomföras nu utan att

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1909 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

vålla alltför stora svårigheter och olägenheter.
Jag hoppas att Ni är villig att
ta det ansvaret.

Reformen har f. ö. bl. a. en jämlikhetsaspekt,
även om jag inte vill överdriva
den. Jag föreställer mig att ingen
kan underlåta att med varm sympati instämma
i vad som här har sagts om att
det gäller en betydande reform vars syfte
är både att förbättra hälsovården och
sjukvården i landet och att i någon liten
mån åstadkomma ökad jämlikhet. Är vi
överens om det, hoppas jag att vi också
skall vara överens om att inte låsa fast
någonting för lång tid, om erfarenheten
visar att modifikationer blir erforderliga.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Ohlin ställer sig
så positiv till reformen. Jag framhöll
att det särskilda yttrande som två av
hans partikolleger i utskottet har avgivit
tyder på en viss vacklan, men herr
Ohlin har nu sagt att detta är en viktig
reform som kommer att ha stor betydelse
för patienterna.

Sedan några ord om herr Ohlins oro
på olika punkter! Riksdagen har naturligtvis
att ta ställning fritt och obundet
i denna fråga liksom i andra. Vi har inte
låst några positioner. Vi har inte satt
det gamla systemet ur kraft, utan vi har
föreslagit en reform som skall träda i
kraft den 1 januari. Jag har i flera inlägg
i dag understrukit att det är angeläget
att vi kan genomföra reformen så
smidigt som möjligt, och jag har uttalat
förvissningen om att alla goda krafter
kommer att medverka härtill.

Utan att gå närmare in på frågan
vill jag säga att jag är helt övertygad om
att sjukvårdshuvudmännen, som nu har
att svara för förhandlingarna med läkarna,
observerar vikten av att inte produktionen
av sjukvårdstjänster minskar.
Jag föreställer mig att detta är en för
sjukvårdshuvudmännen så självklar sak,

att jag inte här behöver särskilt understryka
det.

Herr Ohlin tog sedan upp frågan om
fullmakten. Jag vet inte om herr Ohlin
hade tillfälle att höra när jag tidigare
sade att principerna i riksförsäkringsverkets
förslag, som utskottets ledamöter
har haft tillfälle att ta del av, om
inordnande av privatpraktikerna i systemet
är i stort sett likvärdiga med
principerna i det system som riksdagen
nu har att ta ställning till. Det gäller
alltså att åstadkomma en ordning som
innebär att sjukvårdshuvudmännen
träffar avtal med de enskilda privatpraktiserande
läkarna inom skilda sjukvårdsområden.
Utskottets majoritet har
ställt sig bakom förslaget om en fullmakt
för Kungl. Maj :t i detta avseende.
Jag vill fästa herr Ohlins uppmärksamhet
på att denna fullmakt inte i någon
nämnvärd grad skiljer sig från den
fullmakt som Kungl. Maj :t redan i dag
har att fastställa taxorna. Det är inte
märkvärdigare än så, men det har kanske
herr Ohlin inte observerat.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag beträffande den
sista punkten säga att privatläkarnas
taxesättning, vilka allmänna fullmakter
Kungl. Maj :t än har, inte är föremål
för eu sådan statlig reglering som den
skulle kunna tro som lyssnade till de
sista meningarna i socialministerns anförande
nu. Det måste statsrådet ha observerat
— jag vill inte vara lika oartig
mot honom som han är mot mig — men
så mycket oförklarligare är det att han
talar som om han inte hade observerat
det.

Jag begärde ordet för att kommentera
själva kärnpunkten, nämligen att det
med tanke på patienterna gäller att se
till att produktionen av sjukvårdstjänster
inte minskas och att det fria valet
av läkare bevaras.

Statsrådet säger att det är alldeles
självklart att produktionen av sjukvårdstjänster
inte får minska. För att

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Läkarvardsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

nu konkretisera med exempel på en enda
punkt vill jag säga att det är angeläget
att de avtal som huvudmännen —
landstingen och staten — träffar med
läkarna inte blir av sådan art att man
tvingar läkarna att avstå från att ha en
enskild mottagning utan anknytning till
sjukhuset. Utskottet skriver: »För mottagning
som sjukhusläkaren bedriver
på sin fritid utan någon anknytning till
sjukhuset kan han, om ej annat följer
av hans anställningsavtal med huvudmannen,
själv bestämma sina arvoden.»
Om huvudmännen genom avtal tvingar
läkaren att avstå från att göra en arbetsprestation
som han har för avsikt
och önskar fullfölja utanför sjukhuset,
skulle ett sådant avtal leda till en direkt
minskning av produktionen av sjukvårdstjänster.
Man kan nämligen inte
tvinga honom att i samma mån öka
prestationerna inom den öppna sjukhusvården.

Här är faktiskt ett exempel på ett
konkret problem, som visar, att om
man vill se till att ingenting görs som
tenderar att minska utbudet av sjukvårdstjänster,
måste man ta vissa hänsyn
vid genomförandet av reformen i
praktiken, bl. a. genom avtal av den ena
eller andra konstruktionen.

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet efter herr Nordstrandhs anförande,
men herr Carlshamre var för snabbt
uppe i talarstolen, och det är därför
som jag nu kommit långt ned på talarlistan.

Detta är en märklig debatt. Här stiger
talare fram med anklagelser för att man
gjort för mycket förberedelser, och sedan
kommer herr Nordstrandh och klagar
över att det inte ges någon information
om vad denna reform innebär.

Jag tycker personligen att det är rätt
naturligt att riksdagen först beslutar
denna reform, innan man sätter i gång
med information. Det står i utskottsutlåtandet,
och jag vill upprepa det, att

riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet
kommer att i slutet av
december månad starta en stor informationskampanj.
Den skall ske genom
annonsering, broschyrer och affischer
och även inslag i radio och TV.

Från utskottets sida understryker
man värdet av att information ges om
denna reform. Det är väsentligt, men
jag vill också säga, att detta är ju en reform
som det är ovanligt lätt att informera
om, eftersom det ju bara gäller
att upplysa om att patienterna skall betala
7 kronor vid läkarbesök, 15 kronor
om läkaren kommer hem och 2 kronor
vid rådfrågning per telefon. Dessutom
ingår i reformen förbättringar för pensionärerna.
Det är alltså inte fråga om
någon invecklad reform denna gång.

Vad sedan beträffar den interna informationen
redogjorde jag för den i
mitt första anförande, och jag skall avstå
från att upprepa vad jag då sade.

Mitt inlägg beträffande överläkarna
och deras arbetsuppgifter blev kanske
något missförstått, vilket kan ha berott
på att jag uttryckt mig oklart. Avsikten
var i alla fall att säga att alla genom
denna reform får råd med den bästa
sjukvården. Det är sjukdomens svårighetsgrad
som skall avgöra vem som
skall sköta patienten, inte patientens
förmåga att betala arvode.

Som framhållits många gånger förut
innebär inte systemet ett avskaffande av
det fria läkarvalet. Det tycker jag är väsentligt
att på något sätt påpeka i det
informationsmaterial som nu håller på
att utarbetas och som skall presenteras
sedan vi fattat beslut om reformen.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Både en del av utskottets
skrivning, som jag skall återkomma
till, och början av fru Skantz’ inlägg
innebär ju ett mycket förnämligt stöd
för att ikraftträdandet av reformen
skall uppskjutas till den 1 juli.

Fru Skantz vill väl inte förneka att
det föreligger ett enormt informations -

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Läkarvårdsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

behov. Nu meddelar utskottsmajoriteten,
att den där kolossala kampanjen
som skall lösa hela den problematik
som är så uppenbar kommer i slutet
av december i år, alltså konkret uttryckt
mellan juldagen och nyårsdagen
— en utomordentligt lämplig tidpunkt
och en mycket lång tid för att klara
den saken ! !

Som fru Skantz framhöll, är det
också givet att man rimligen bör fatta
beslut i en fråga innan man lämnar
fullständig information. Det har man
alltså inte kunnat med propositionens
tidsmålsättning. Men det hade ändå
varit önskvärt att man informerat beträffande
vissa ting, t. ex. om specialistvården,
som från allmänhetens synpunkt
måste anses vara en allvarlig
sak. Det hade alltså bort lämnas mer
information i de fall då med all sannolikhet
inte något annat beslut kunnat
väntas än enligt propositionens förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 1089
och II: 1253 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Wetterström begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
D) i utskottets utlåtande nr 80, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Kaijser och
fröken Wetterström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Wetterström begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 175 ja och 34 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. E och F

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. G

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Wetterström begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
G) i utskottets utlåtande nr 80, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Läkarvardsersättningen inom sjukförsäkringen, m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Kaijser och
fröken Wetterström.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. H och I

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. J

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Wetterström begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
J) i utskottets utlåtande nr 80, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Kaijser och
fröken Wetterström.

Fröken Wetterström begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 174 ja och 37 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. K

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Wetterström begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
K) i utskottets utlåtande nr 80, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Kaijser och
fröken Wetterström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Wetterström begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 179 ja och 33 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. L

Utskottets hemställan bifölls.

54 Nr 39 Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Ett svenskt initiativ till en återuppbyggnadsplan för Vietnam på internationell bas

Mom. M

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:1089
och II: 1253 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. N

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Ett svenskt initiativ till en återuppbyggnadsplan
för Vietnam på internationell

bas

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av motion om ett
svenskt initiativ till en återuppbyggnadsplan
för Vietnam på internationell
bas.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag har vid flera tillfällen
i denna kammare föreslagit att
den svenska regeringen i Förenta nationerna
eller i annat lämpligt internationellt
forum borde ta initiativ till en
återuppbyggnadsplan för Vietnam på
bredast möjliga internationella bas.
Syftet med en sådan plan skulle självfallet
vara att efter det pågående krigets
slut trygga hela Vietnams återuppbyggnad
och framtida utveckling. Jag
ämnar nu inte ta upp en debatt om
Vietnamproblematiken i hela dess vidd.
Låt mig endast nämna några centrala
fakta.

Det är kanske inte alldeles opportunt
att säga det, men det är ett faktum att
det bakom de stridande parterna står
olika stormakter, som har hart när outtömliga
resurser i fråga om människor
och krigsmateriel. Redan detta faktum
säger oss att någon militär seger aldrig
kan vinnas i detta tragiska krig. Den
enda vägen till fred går — det är vi

väl alla ense om — via förhandlingar.
Vi hade väl alla hoppats att Parisförhandlingarna
skulle leda till snabbare
resultat än vad som blivit fallet. Jag
skall inte kommentera orsakerna till
att det dragit ut på tiden, men redan
det förhållandet att förhandlingar upptagits
ger väl anledning till åtminstone
försiktig optimism om att kriget skall
upphöra inom överskådlig tid.

Ett andra faktum är att en allt starkare
internationell opinion växer fram mot
detta krig, en opinion som bärs av
fredssträvanden och inser det meningslösa
i det pågående kriget. Den opinionen
återfinns numera i större utsträckning
än tidigare hos stormakterna själva.
Vi observerar alla hur opinionen
med ständigt växande styrka fortplantas
till allt bredare medborgarkretsar i
bl. a. USA. Även om USA befinner sig
i en mycket svår situation inser allt
fler människor att det ligger en dubbel
tragedi i att uppleva hur det egna landets
söner stupar i ett meningslöst
krig samtidigt som ungdom och civilbefolkning
i ett fattigt u-land utsätts
för årslånga lidanden.

Vidare kan fastslås att förstörelsen i
Vietnam efter ett 20-årigt krig är nästan
total. Vietnam var redan före kriget
ett fattigt u-land, och dess resurser är
nu i långa stycken totalraserade. Det
gäller produktionsresurser, humanitära
vårdförutsättningar, administration etc.

Dessa fakta bestyrker, herr talman,
vad vi alla redan vet, nämligen att det
efter krigets slut kommer att erfordras
ett återbyggnadsarbete av ■— låt mig
säga det — gigantiska mått ekonomiskt,
humanitärt och socialt. Personligen ser
jag det som en nödvändighet att enskilda
länders insatser för Vietnams
återuppbyggnad samordnas enligt en
internationell plan, om man skall nå
största möjliga effektivitet och snabba
resultat.

Under det pågående kriget har ju
vårt land lämnat humanitär hjälp som
i första hand kanaliserats genom Röda

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Ett svenskt initiativ till en

korset. Naturligtvis är en sådan hjälp
marginell till sin effekt, ställd i relation
till det enorma hjälpbehovet, men
vi är överens om att hjälpen ändå måste
lämnas i den humanitära solidaritetens
tecken.

Det råder inga delade meningar om
att vårt land också bör lämna sitt bidrag
till återuppbyggnadsarbetet i både
Nord- och Sydvietnam efter krigets slut.
Tillfredsställande är att det pågår planering
på samnordisk bas för att åstadkomma
en återuppbyggnadsinsats från
de nordiska länderna gemensamt. Men
man kan väl även på den punkten ha
rätt att säga att insatsen får en marginell
effekt, om den ställs i relation till
de resurser som fordras för ett effektivt
återuppbyggnadsarbete.

Jag anser således att vi borde kunna
vara överens om att det är nödvändigt
med en brett förankrad internationell
insats med deltagande av så många länder
som möjligt. Utskottet ansluter sig
till denna ståndpunkt men skriver:
»Det torde ännu vara för tidigt att uttala
sig om huruvida detta önskemål
skulle främjas av svenska initiativ i
Förenta Nationerna eller andra internationella
organ.» För min del anser jag
att en viljeyttring från Förenta nationerna
skulle ha en positiv effekt även
på de fredssamtal som pågår. Det vietnamesiska
folket har grundad anledning
till misstro mot en del av Förenta nationernas
medlemsstater. En FN-deklaration
med uppslutning av så många medlemsstater
som möjligt, som ginge ut på
att ett stort antal stater vill garantera
hela Vietnam resurser för en återuppbyggnadsinsats,
skulle för det första
undanröja misstron och därmed kunna
ha en positiv inverkan på fredsförhandlingarna.
För det andra skulle den
klargöra för såväl det vietnamesiska
folket som de vietnamesiska statsledningarna
att Förenta nationernas medlemsstater
bärs av en solidaritetskänsla
som inte bara kommer till uttryck genom
tomma ord utan som är en realitet.

för Vietnam på internationell bas

Vad angår tidpunkten för planeringen
av en internationell hjälpinsats
har jag den bestämda meningen att det
fordras ganska lång tid för själva planerings-
och samordningsarbetet. Vi
vet att de internationella organen arbetar
trögt, att de behöver vida tidsramar
för insatser av det slag jag här
åsyftar. Det är därför jag har den uppfattningen,
att tidpunkten för ett initiativ
på bred internationell bas av rent
praktiska skäl inte bör ligga för långt
fram i tiden. Jag utgår ifrån att när
kriget slutar måste Förenta nationerna
garantera det vietnamesiska folket
fria val varigenom det självt skall få
välja sin statsform, och vi hoppas väl
alla att den statsformen skall bli så demokratisk
som möjligt. Jag vill tillfoga
att det inte hjälper med en formell demokrati
när ett krigshärjat land skall
börja bygga upp sina resurser ur spillrorna.
Har man ingen garanti att ekonomiska,
materiella och personella resurser
omedelbart står till förfogande,
riskerar man inbördes söndring under
det tryck som nöden i sig själv skapar.

I ett sådant läge finns en påtalig risk
för att landet även efter ett formellt
fredsslut kan ligga öppet för infiltration
från totalitära regimer.

I Sverige har man väl kanske starkare
än i många andra länder reagerat
mot kriget i Vietnam. Redan detta faktum
bör ålägga oss en moralisk förpliktelse
att hjälpa till att rusta för
freden. När vi alla hoppas att denna
fred inte skall vara alltför avlägsen, bör
vi enligt min mening se till att vi planerar
i god tid både för vår egen insats,
för den samnordiska insats man
åsyftar att göra och för den internationella
insats som är nödvändig efter
krigets slut.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet för

återuppbyggnadsplan

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Vidgade förbindelser med Vietnam — Upprättande av officiella förbindelser med
Sydvietnams nationella befrielsefront (FNL)

att rikta en kort fråga till utrikesministern.

Alla är överens om att den humanitära
hjälp till Nordvietnam som utgår
skall fortsätta. Beträffande övrig hjälp
talar utskottet om en kartläggning av
biståndsbehovet efter kriget och det
talas även om återuppbyggnadsarbetet
i Vietnam »efter krigets slut».

Fullt klart är alltså att enligt utskottet
återuppbyggnadshjälpen skall börja
efter krigshandlingarnas slut. Jag tror
inte att det skulle skada om utrikesministern
här ville göra en deklaration
beträffande denna fråga. Det skulle
vara värdefullt om utrikesministern
vill besvara frågan, om han instämmer
häri, med ett som jag väntar mig enkelt
och klart ja. Detta skulle kanske vara
mera upplysande än en del tidigare
men mångordiga uttalanden.

Jag säger inte detta i någon polemisk
avsikt eller för att dra upp någon större
debatt utan därför att det är en naturlig
sak nu när frågan om hjälpen till Vietnam
ligger på kammarens bord.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag var helt överens
med utskottet i fråga om det utlåtande
som förelåg vid föregående års riksdag
och som på det hela taget sammanföll
med det utlåtande som ligger på
kammarens bord i dag. Följaktligen
kan jag deklarera, att jag också i år
är helt överens med utskottet i synen
på dessa ting.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Vidgade förbindelser med Vietnam

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner om vidgade
förbindelser med Vietnam.

Till utrikesutskottet hade hänvisats
två likalydande motioner, I: 94 av herr
Werner och II: 11b av herr Hermansson
m. fl, om vidgade förbindelser med
Vietnam. I motionerna föreslogs att
»riksdagen i skrivelse till regeringen
begär en undersökning av möjligheterna
att utveckla rika förbindelser på olika
områden — näringsliv, vetenskap,
kultur, folkrörelser o. s. v. — mellan de
svenska och vietnamesiska folken».

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 94 och II: 114 måtte avslås.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 94 och II: 114.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 94 och II: 114; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 8

Upprättande av officiella förbindelser
med Sydvietnams nationella befrielsefront
(FNL)

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av motioner om upprättande
av officiella förbindelser med
Sydvietnams nationella befrielsefront
(FNL).

Till utrikesutskottet hade hänvisats
två likalydande motioner, 1:23 av herr
Werner och II: 2 av herr Hermansson
m. fl., om upprättande av officiella förbindelser
med Sydvietnams nationella

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Upprättande av officiella förbindelser med Sydvietnams nationella befrielsefront
(FNL)

befrielsefront (FNL). I motionerna hemställdes
att riksdagen i skrivelse till regeringen
begärde att denna skulle ta initiativet
för att upprätta officiella förbindelser
med Sydvietnams nationella befrielsefront
(FNL) genom att till vårt
land inbjuda en permanent delegation
från FNL.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 23 och II: 2 måtte avslås.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! I det motionspar som
behandlas i föreliggande utskottsutlåtande
har vi begärt att officiella förbindelser
skall upprättas med FNL —
Sydvietnamns nationella befrielsefront
— genom att denna inbjuds att till Sverige
sända en permanent delegation.
Vi har motiverat denna begäran med att
FNL utövar statsmakt över stora delar
av Sydvietnams territorium och att
denna makt undan för undan stärks.

Utvecklingen sedan motionerna väcktes
har visat hur rätt vi hade. En provisorisk
revolutionär regering har bildats
i Sydvietnam med representanter
för FNL och en rad andra politiska
partier, sociala organisationer, religiösa
rörelser och nationaliteter. Hittills
bär 25 stater erkänt den nya regeringen.
Denna framstår som den lagliga
regeringen, som den verkliga representanten
för Sydvietnams folk. Det
är därför angeläget att även Sverige
upptar diplomatiska förbindelser med
denna regering.

Utrikesutskottet vill emellertid att
Sverige tills vidare skall iaktta en avvaktande
hållning till frågan om erkännande
av den provisoriska revolutionära
regeringen. Ungefär detsamma
har utrikesutskottet under en följd av
år tidigare sagt i anslutning till våra
krav på erkännande av Demokratiska
republiken Vietnam — Nordvietnam —

ända till dess regeringen gick före utskottet
och upptog diplomatiska förbindelser
med DRV. När det gäller Sydvietnam
uttrycker utskottet allmänt sin
förhoppning om att fientligheterna i
landet skall upphöra. Separata svenska
initiativ i erkännandefrågan skulle enligt
utrikesutskottet »inte vara ägnade
att underlätta en lösning av konflikten».
Herr talman! Jag skulle vilja fråga utrikesutskottet:
Hur kan man tala om
ett »separat initiativ» när 25 regeringar
redan har erkänt den revolutionära
regeringen? Hur många länder skall
Sverige enligt utrikesutskottet ha sällskap
med för att inte uppträda separat,
d. v. s. avskilt? Det räcker tydligen
inte med 25 — hur många skall det
vara?

Detta är dock inte den väsentliga
frågan utan den är på vilket sätt det
svenska folket kan lämna stöd till Vietnams
folk i dess kamp för att driva
ut de amerikanska inkräktarna och
återupprätta fred och självständighet
för sitt land. Jag hoppas att det också
är detta som utrikesutskottet menar
när de talar om en lösning av konflikten.

För att veta på vilket sätt vi kan stödja
Vietnams folk måste vi vara på det
klara med vad slags krig det är. För
dem som till äventyrs svävat i tvivelsmål
härom bör det material som den
senaste tiden presenterats i massmedia
ha varit klarläggande.

Den 16 mars 1968 dödade de amerikanska
trupperna i byn Song My över
500 civila, de flesta åldringar, kvinnor
och barn. Redan samma månad fördömde
FNL:s centralkommitté inför
den allmänna opinionen i Vietnam och
i utlandet detta brutala och omänskliga
brott. Först nu har emellertid massakern
i Song My tagits upp till offentlig
diskussion i Förenta staterna.

Massakern i Song My är bara ett av
oräkneliga blodsdåd som de amerikanska
imperialisterna och deras lakejer

58 Nr 39 Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Upprättande av officiella förbindelser med Sydvietnams nationella befrielsefront
(FNL)

begått i Sydvietnam, sägs det i ett uttalande
av en officiell talesman för Republiken
Sydvietnams provisoriska revolutionära
regering. Jag citerar: »Genom
att föra sitt brutala angreppskrig i
Sydvietnam har de härskande kretsarna
i USA förvandlat många unga amerikaner
till omänskliga mördare. De har begått
mängder med brott överallt i Sydvietnam,
de mest typiska fallen är massakern
i Ba Lang An där över 1 500 personer
dödades, den i Kong H’Ring där
närmare 1 500 människor dödades eller
sårades, de i fängelserna i Poulo Gondor
och Tay Ninh där nära 1 000 människor
dödades eller sårades. Vid sidan
av dessa brott intensifierar de B 52-bombningarna över bebodda områden
och användningen av napalm- och fosforbomber,
giftiga kemikalier och gaser
för att massakrera folket och ödelägga
byar och skördar.»

Ytterligare kan erinras om de avslöjanden
som på sin tid gjordes av den internationella
krigsförbrytelsetribunalen
vid dess sessioner bl. a. i Stockholm liksom
om den rapport som nyligen avgivits
av en nordvietnamesisk kommission,
enligt vilken under de senaste
tio månaderna 285 000 personer förgiftats
och 500 avlidit genom de kemiska
ämnen vilka USA sprutat ut över Sydvietnam.

.lag anser det obestridligt att det krig
som Förenta staterna för i Vietnam är
brottsligt enligt den internationella rätten.
Förenta staterna har gjort sig skyldigt
till —• jag använder här den internationella
rättens olika definitioner —
brott mot freden och angreppskrig,
krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten
och även till folkmord.

Det måste vara varje fredsälskande
människas plikt att bidra till att göra
slut på massakrerna, mördandet och
förgiftningen genom att stödja det vietnamesiska
folket i dess kamp för att
driva ut de främmande trupperna ur
landet. Först så kan fientligheterna

upphöra, först så kan en lösning av
konflikten åstadkommas. Ett svenskt
erkännande av den provisoriska revolutionära
regeringen i Sydvietnam
skulle vara ett sådant stöd. Upprättandet
av diplomatiska förbindelser med
denna regering skulle också stå i överenstämmelse
med de allmänna principer
som regeringen brukar följa i
erkännandefrågor.

Då utrikesutskottet i sitt utlåtande
nr 16 redan tagit ställning till frågan
om ett eventuellt erkännande av den
provisoriska revolutionära regeringen i
Sydvietnam anser jag mig oförhindrad
att ta upp denna sak i mitt yrkande
även om den formellt inte förekommer
i de behandlade motionerna. Jag hemställer
därför att riksdagen beslutar att
i skrivelse till regeringen anhålla att
denna tar initiativ för att upprätta diplomatiska
förbindelser med Republiken
Sydvietnams provisoriska revolutionära
regering.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Herr Hermansson har
valt detta tillfälle att uttala sin avsky
över vad som händer i Vietnam. Det är
väl knappast någon ledamot av Sveriges
riksdag, som inte tycker i stort sett detsamma
som han i detta avseende. Alla
önskar vi väl att krigshandlingarna
skall ta slut så fort som möjligt, och
alla upplever vi väl en fruktansvärd
känsla av vanmakt inte minst inför de
grymma händelser som enligt vad vi
nu fått veta har inträffat i den fattiga
byn Song My. Jag vill gärna säga, herr
talman, att knappast någonting annat
har upprört mig så fruktansvärt den
senaste tiden som bilderna i tidningarna
i förra veckan, där vi såg två små
pojkar ligga på en landsväg utanför
Song My. Den äldre pojken skyddade
lillebrodern. De skulle do några sekunder
senare, då en amerikansk kulsprutepistolskytt
sköt ihjäl dem.

Det är väl alldeles klart att detta är

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Upprättande av diplomatiska förbindelser

(Nordkorea)

någonting ytterligt vidrigt och att vi
alla önskar att kriget skall ta slut fortast
möjligt. Men det misstag som jag
tror att herr Hermansson gör är att han
blandar ihop å ena sidan denna avsky
för vad som händer i Vietnam och å
andra sidan frågan om ett svenskt erkännande
av den provisoriska revolutionära
regeringen i Sydvietnam. Utrikesutskottet
kan inte finna att det råder
något samband mellan dessa båda ting.
Vi tror icke att ett erkännande av den
provisoriska revolutionära regeringen
kommer att påskynda att det blir ett
slut på kriget.

Herr Hermansson frågade utrikesutskottet,
hur det kan komma sig att vi
tycker att det är betydelselöst att 25
stater har erkänt denna regering. Hur
många stater skall vi vänta på innan
vi också är beredda att göra ett erkännande?
frågar herr Hermansson.

Det framgår av utrikesutskottets korta
skrivning att alla de 25 stater, som herr
Hermansson syftar på, är kommunistiska
eller till huvudsaklig del kommunistiskt
styrda stater — det är de stater
som normalt kallas kommunistiska och
därutöver några av arabvärldens länder.
Det är väl i och för sig naturligt
att regeringarna i dessa länder har erkänt
sin provisoriska broderregering i
Sydvietnam. De skälen har inte vi, utan
vi försöker se sakligt på denna problematik.
Om vi hade trott att kriget och
lidandet snabbare skulle ta slut genom
ett erkännande, hade vi säkerligen rekommenderat
ett sådant.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utrikesutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till det
av herr Hermansson under överläggningen
framställda yrkandet — i anslutning
till motionerna 1:23 och 11:2

med Demokratiska folkrepubliken Korea

— att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till regeringen anhålla att denna
toge initiativ för att upprätta diplomatiska
förbindelser med Republiken Sydvietnams
provisoriska revolutionära regering;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 9

Upprättande av diplomatiska förbindelser
med Demokratiska folkrepubliken
Korea (Nordkorea)

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av motioner om upprättande
av diplomatiska förbindelser
med Demokratiska folkrepubliken Korea
(Nordkorea).

I en i första kammaren av herr Werner
väckt motion, nr 24, och en i andra
kammaren av herr Hermansson m. fl.
väckt likalydande motion, nr 31, vilka
hänvisats till utrikesutskottet, föreslogs
att »riksdagen i skrivelse till regeringen
anhåller att denna tar initiativ för att
upprätta diplomatiska förbindelser med
Demokratiska folkrepubliken Korea
(Nordkorea)».

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 24 och II: 31 måtte avslås.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det anses normalt att
Sverige har diplomatiska förbindelser
med andra stater. För närvarande är
det bara två stater med vilka regeringen
inte anser det lämpligt att ha sådana
förbindelser, nämligen Tyska Demokratiska
Republiken och Demokratiska
folkrepubliken Korea. I bägge fallen
tycks fruktan för hur andra stater —
Västtyskland respektive Amerikas förenta
stater — skulle reagera på ett erkännande
vara huvudorsaken till rege -

60 Nr 39 Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Upprättande av diplomatiska förbindelser med Demokratiska folkrepubliken Korea
(Nordkorea)

ringens inställning. För något år sedan
fanns det som bekant ytterligare en
stat med vilken Sverige inte hade diplomatiska
förbindelser, nämligen Demokratiska
republiken Vietnam. I det fallet
övervanns lyckligtvis betänkligheterna.
Genom erkännandet av DRV slog
regeringen in på en kurs som vunnit
allmänt bifall såväl inom landet som i
progressiva kretsar i utlandet.

I en interpellationsdebatt i denna
kammare den 7 december 1967 — jag
hade ställt vissa frågor till utrikesministern
—- redogjorde utrikesministern
för de principer som regeringen följer
när det gäller frågan om att upprätta
diplomatiska förbindelser. Två krav sades
ställas på vederbörande stater, nämligen
dels att de har ett rimligt mått av
självständighet utåt, dels att de också
visar en rimlig stabilitet inåt.

Demokratiska folkrepubliken Korea
fyller väl bägge dessa villkor. Nordkoreas
självständighet kan inte ifrågasättas.
Ett tecken härpå är att denna
stat har diplomatiska förbindelser med
27 andra stater. I förhållande till de
bägge socialistiska stormakterna Sovjetunionen
och Kina visar Nordkorea en
hög grad av självständighet.

Inte heller dess stabilitet inåt kan
ifrågasättas. Ett uttryck härför är det
utomordentligt snabba återuppbyggnadsarbete
som ägt rum efter krigsslutet
1953. År 1967, det senaste år för vilket
jag har siffror tillgängliga, var nationalinkomsten
per capita 4,4 gånger
högre än 1949, sista förkrigsåret, och 9
gånger högre än 1946. År 1967 var industriproduktionen
11 gånger högre än
1949. Nordkorea är i dag på väg att bli
ett verkligt industriland. Den tidigare
koloniala ensidigheten i näringslivet
har helt eliminerats. Folkets levnadsstandard
har undergått en kraftig förbättring.
Medellivslängden är nu 20 år
längre än före befrielsen från det japanska
väldet. En kraftig satsning har
gjorts på utbildningsområdet. Den kän -

da brittiska ekonomen Joan Robinson
förklarade efter ett besök i landet: Alla
världens ekonomiska mirakel efter kriget
överskuggas av Nordkoreas landvinningar.

När Sverige erkände Sydkorea genom
att 1957 rösta för dess inträde i Förenta
nationerna motiverades detta ställningstagande
—■ som innebar en helomvändning
jämfört med röstningarna tidigare
år — i den avgivna röstförklaringen
med vad man kallade universalitetsprincipen.
Denna måste innebära att
Sverige erkänner alla etablerade stater
eller, annorlunda uttryckt, stater som
uppfyller de villkor utrikesministern
nämnde i sitt interpellationssvar.

Det är svårt att förstå varför denna
princip inte också skall tillämpas på
Nordkorea. Utrikesutskottet anför ett
enda skäl, och det är att ett erkännande
enligt dess uppfattning skulle kunna
verka störande på det svenska deltagandet
i den övervakningskommission, som
är verksam i enlighet med stilleståndsavtalet
av 1953, och därigenom komplicera
kommissionens arbete. Jag anser
detta vara ett svepskäl. Polen och
Tjeckoslovakien har ju bägge erkänt
Nordkorea, men detta anses inte vara
något skäl mot deras deltagande i övervakningskommissionen.
Sverige och
Förenta staterna har erkänt Sydkorea,
men detta anses inte heller utgöra något
hinder. Menar alltså utrikesutskottet
— och det är faktiskt den enda möjliga
tolkningen av dess påstående — att
Sverige skulle delta i övervakningskommissionen
som partsrepresentant,
d. v. s. som företrädare för amerikanska
och sydkoreanska intressen? Hur kan
detta förenas med en alliansfri utrikespolitik
och med utrikesutskottets eget
påpekande att Sverige och Schweiz är
»de två neutrala stater som deltar i
övervakningskommissionens arbete» ?

Men om Sverige inte är partsrepresentant,
d. v. s. inte är representant för stater
som i det aktuella läget står på ena

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Upprättande av diplomatiska förbindelser

(Nordkorea)

sidan av stilleståndslinjen mot en annan
sida, som är Nordkorea, kan jag inte
förstå hur upptagandet av diplomatiska
förbindelser med Nordkorea skulle verka
störande på Sveriges deltagande i
övervakningskommissionen. Att Sverige
på sin tid nominerades av vad som benämndes
FN-sidan är en helt annan sak.
Det har gått 16 år sedan stilleståndsavtalet.
Världen har inte stått stilla. Den
argumentation utrikesutskottet använder
bygger på begrepp och föreställningar
från det kalla krigets dagar. Är
det verkligen meningen att svensk utrikespolitik
på detta avsnitt skall stanna
där?

Jag anser det alltså felaktigt och
olyckligt att koppla samman frågan om
diplomatiska förbindelser med Nordkorea
med frågan om deltagandet i
övervakningskommissionen. Vad gäller
det senare har för övrigt regeringen genom
sina representanter i Förenta nationerna
flera gånger betonat, att Sverige
antagit uppdraget att vara medlem
av kommissionen endast för en begränsad
period. Man har framhållit att frågan
om fortsatt svenskt deltagande ånyo
måste övervägas med hänsyn bl. a. till
de omständigheter under vilka kommissionen
arbetar.

Som motivering för att Sverige upprättat
diplomatiska förbindelser med
Sydkorea brukar anföras bl. a. handelsförbindelser.
Om detta betraktas som ett
viktigt skäl, talar det i hög grad för en
omprövning av politiken gentemot
Nordkorea. Denna stat visar ett starkt
intresse för förbindelser med Sverige
såväl på det ekonomiska som på det kulturella
planet. Sådana förbindelser kan
utan tvivel vara till ömsesidig fördel.

Korea är delat — det är ett faktum.
Det är det koreanska folkets egen sak
att avgöra en återförening. Sverige kan
inte begränsa sig till att erkänna den
ena staten — det kan inte vara en ståndpunkt
som är förenlig med neutralitetspolitiken.
Eller menar kanske social -

Nr 39

med Demokratiska folkrepubliken Korea

demokraterna i utrikesutskottet att den
fallfärdiga polisstat som existerar i Sydkorea
skulle vara mer representativ än
den framgångsrika folkrepubliken i
norr?

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen.

Herr ALEMYR (s):

Ilerr talman! Herr Hermansson frågade
i slutet av sitt anförande, om socialdemokraterna
i utrikesutskottet tycker
bättre om den ena sidan i Korea än om
den andra. Vi tycker inte bättre om den
ena sidan än om den andra. Socialdemokraterna
i utrikesutskottet liksom också
de andra partiernas representanter
där har ansett att det avgörande för vår
ställning i denna fråga är Sveriges medverkan
i övervakningskommissionen.
Där är vi partsrepresentant på det sättet,
att vi har utsetts av Förenta nationerna.
Vi har alltså ett FN-uppdrag att
ingå i övervakningskommissionen. Att
i det läget ändra vår status skulle, menar
utskottet, försvåra våra möjligheter
att fylla de uppgifter vi har i övervakningskommissionen.

Det finns i utskottets utlåtande inte
något negativt uttalande om Nordkorea.
Jag tror det ligger mycket i vad herr
Hermansson har sagt om den ekonomiska
utvecklingen i landet. Utskottet
uttalar sig emellertid över huvud taget
inte om detta, utan nöjer sig med att
säga att Sverige och Schweiz en gång
har utsetts som FN :s representanter
i övervakningskommissionen. Denna
övervakningskommission har fyllt en
betydelsefull uppgift och kan komma
att göra det även i framtiden. Dessa
möjligheter skulle äventyras, om Sverige
ändrade sin inställning.

Herr Hermansson säger att det är
fruktan för reaktionen i Amerika som
ligger bakom vår vägran att erkänna
Nordkorea. Det förhåller sig naturligtvis
inte alls på det sättet. Vi har i andra
sammanhang visat att vi inte är käns -

62 Nr 39 Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Upprättande av diplomatiska förbindelser med Tyska Demokratiska Republiken

liga för reaktionen i Amerika —- det
finns ju de som starkt kritiserar regeringen
från andra utgångspunkter än
herr Hermansson nu gör. Någon hänsyn
till eller rädsla för reaktionen någonstans
utomlands ligger inte bakom vårt
ställningstagande, utan jag upprepar
ännu en gång, herr talman, att det uteslutande
är hänsynstagande till vår uppgift
i övervakningskommissionen som
har föranlett utrikesutskottets hemställan,
till vilken jag yrkar bifall.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Herr Alemyr sade att
Sverige hade ett partsuppdrag, men han
menade att det var ett FN-uppdrag i
detta fall.

Nu vill jag erinra honom om vad den
svenska regeringen sade när övervakningskommissionen
tillsattes och när
Sverige accepterade att bli medlem där.
Vår utrikesminister då hette som bekant
Östen Undén. Han höll den 9 juni
1953 ett radioanförande, där han uttryckte
sig på följande sätt:

»För Sverige betyder stilleståndet att
vi får ett par speciella uppgifter, som
tilldelas oss i vår egenskap av neutralt
land. Världen kan alltså i vissa situationer
ha användning för neutrala länder,
tvärt emot vad somligt folk menar.»

Om Sverige har detta uppdrag i övervakningskommissionen
som ett neutralt
land, kan jag inte förstå att utrikesutskottets
argumentation på något sätt är
hållbar. Det kan icke vara något uttryck
för neutralitetspolitik att vi när ett land
är delat erkänner den södra delen, som
har en kapitalistisk regim, men vägrar
att erkänna den norra delen, som har
en socialistisk regim. Varför har vi över
huvud taget gjort det valet? Varför erkänner
vi den södra delen men inte den
norra, varför erkänner vi den kapitalistiska
staten men inte den socialistiska?
Vad har det med neutralitetspolitik att
göra?

Jag anser att utrikesutskottets argumentation
inte är tillfredsställande. Det

är inte på något sätt bevisat att vårt
uppdrag i övervakningskommissionen
skulle äventyras om Sverige erkände
Nordkorea. Tvärtom är det väl rimligt
att anta att vi skulle få lättare att fullgöra
denna uppgift om vi intoge samma
ställning gentemot de båda stater på
vilkas gräns vi nu fullgör vissa internationella
uppdrag som övervakningskommission.

Herr talman! Jag tror att vår ställning
i övervakningskommissionen skulle underlättas
och kanske också kommissionens
arbete underlättas, om Sverige här
följde vad den neutrala och alliansfria
utrikespolitiken bjuder, nämligen att
behandla Sydkorea och Nordkorea på
ett likvärdigt sätt, d. v. s. uppta diplomatiska
förbindelser med Nordkorea.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det är ett uttryck för
vår neutralitet att nu icke ändra den
status som vi hade när uppdraget gavs
oss av Förenta nationerna att ingå i
övervakningskommissionen i Korea.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 24 och II: 31; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 10

Upprättande av diplomatiska förbindelser
med Tyska Demokratiska Republiken

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av motioner om upprättande
av diplomatiska förbindelser
med Tyska Demokratiska Republiken.

Till utrikesutskottet hade hänvisats
två likalydande motioner, I: 93 av herr
Werner och II: 113 av herr Hermansson
m. fl., i vilka föreslogs att »riksdagen i
skrivelse till regeringen hemställer att
denna tar initiativet till upprättandet
av diplomatiska förbindelser med Tyska
Demokratiska Republiken».

Onsdagen den 3 december 1969 fm. Nr 39

Upprättande av diplomatiska förbindelser med Tyska Demokratiska Republiken

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 93 och II: 113 måtte avslås.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Utrikesutskottet hävdar
i sitt utlåtande, att det inte har tillkommit
några nya omständigheter som motiverar
en omprövning av riksdagens
tidigare negativa ställningstagande i frågan
om ett diplomatiskt erkännande av
Tyska demokratiska republiken. En sådan
slutsats kan bara förklaras av att
utskottet anser sin egen ståndpunkt vara
så oemotståndligt stark och övertygande,
att all vidare diskussion i frågan är
överflödig. Men det förhåller sig så, att
i dag en allt starkare opinion underkänner
såväl utskottets som regeringens
värderingar i denna fråga. Ett sådant
underkännande kom till uttryck på SAPkongressen
i höstas, och det är bekant
att opinion i riktning mot ett erkännande
av DDR finns i skilda politiska kretsar
i Sverige.

Med anledning av argumenteringen att
»ingenting nytt har tillkommit» vill jag
säga: Yarje månad, varje år, som går
utan att en normalisering av relationerna
mellan stater i Europas mitt kommer
till stånd, utan att en stor och betydelsefull
stat, Västtyskland, går med på att
erkänna bestående gränser, representerar
ett hot mot freden och säkerheten i
vår världsdel. Om sedan utrikesutskottet
tycker att detta inte är någon »ny
omständighet» så har naturligtvis — och
tyvärr — utskottet rätt. Men det är likväl
en mycket allvarlig och tungt vägande
»omständighet». Det är därför som
kravet om erkännande av DDR åter och
åter kommer tillbaka och måste komma
tillbaka tills frågan lösts.

Utskottets utlåtande är ordknappt. Det
kan jag förstå, då utskottet har den inställningen
att det i dag egentligen inte
finns någonting att diskutera. Men, herr
talman, tillåt mig likväl avge mitt om -

döme om utskottets utlåtande. Detta är
ett enformigt upprepande av en frågeställning,
som inte är aktuell i dagens
läge. Eller menar utskottet verkligen, att
Tysklands enande i dag framstår som
den aktuella frågan? Svaret måste rimligtvis
bli nej. Alla vet att det råder skilda,
grundläggande skilda, sociala och
samhälleliga system i de båda tyska staterna.
Måste inte inför detta sakläge frågan
om ett enat Tyskland betraktas som
en fråga på lång sikt och på obestämd
tid? Vad skall hända under tiden?

Måste inte den fråga som är aktuell i
dag ha förtur, nämligen frågan om att
det skapas normala folkrättsliga relationer
inte blott mellan de båda tyska
staterna gentemot varandra utan också
i förhållandet från övriga staters sida
till den av de båda tyska staterna, nämligen
DDR, som inte folkrättsligt erkänts
av ett betydande antal stater? Detta, herr
talman, är enligt min mening den i nuet
viktigaste uppgiften. Den har betydelse
för att främja freden i Europa och gagna
den europeiska säkerhetens sak. Naturligtvis
verkar den också gynnsamt på
förutsättningarna att på längre sikt lösa
problemet om Tysklands enande.

Det har sagts här i riksdagen från utrikesministerns
sida •— i den interpellationsdebatt
hösten 1967 som herr Hermansson
nyligen hänvisade till — att
ett svenskt erkännande av DDR skulle
tolkas som att Sverige erkänner Tysklands
definitiva delning. Men att erkänna
den ena av de båda tyska staterna
skulle alltså inte stå i motsättning till
Tysklands enande, vilket däremot vore
fallet, om man också erkände den andra.
1 yttrandet över motioner till höstens
SAP-kongress om erkännande av
DDR skriver socialdemokratiska partistyrelsen:
»Skulle utvecklingen leda till
att tyskarna, liksom de ansvariga stormakterna,
accepterar existensen av två
tyska stater, kommer — som Stockholms
Arbetarekommun framhållit •—- frågan
om erkännande av Östtyskland i ett nytt
läge.»

64 Nr 39 Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Upprättande av diplomatiska förbindelser med Tyska Demokratiska Republiken

Men, herr talman, jag frågar alltså utskottets
talesman: Har då inte detta nya
läge inträtt efter den nye förbundskanslern
Willy Brandts förklaring i regeringsdeklarationen
att det finns två
tyska stater? DDR har sedan länge förklarat
detta, och nu har också beskedet
kommit från Västtyskland. Och stormakterna,
måste det stormakterna tycker
och tänker vara vägledande för
svensk utrikespolitik? Rådfrågades dessa
när Sverige erkände Nordvietnam?

Jag skall ett ögonblick stanna vid herr
Willy Brandts deklaration av det skälet
att utrikesminister Torsten Nilsson helt
nyligen gjort ett uttalande i vilket han
tillmätte hänsynstagandet till Västtysklands
inrikespolitiska förhållanden största
betydelse när det gäller ställningstagande
till erkännande av DDR. Det är
naturligtvis positivt att herr Brandt och
den västtyska regeringen nu har kommit
underfund med att det finns två
tyska stater, men den nye förbundskanslern
och hans regering drar inte de
naturliga slutsatserna av detta. I stället
förklarar de att det inte kan bli tal om
att förbundsregeringen folkrättsligt erkänner
DDR. Men, herr talman, vad är
då allt tal om förhandlingar utan diskriminering
värt, och vad är eventuella
överenskommelser med DDR värda om
de inte har folkrättslig giltighet, d. v. s.
genom ett erkännande av DDR? Vad
kan ett eventuellt erkännande av bestående
gränser mellan dessa båda tyska
stater, vilkas existens man nu alltså
säger sig erkänna, ha för värde, om
man inte ger det en folkrättslig grund?
Just i detta ögonblick skulle ett svenskt
erkännande av DDR ha betydelse som
stöd åt den västtyska opinion som kräver
förbättrade relationer till grannen
DDR. Men utrikesminister Torsten Nilsson
drar inte några sådana slutsatser
utan de motsatta.

Enligt referat i tidningen Arbetet den
23 i förra månaden, alltså helt nyligen,
framhöll han följande: »Den västtyska
inrikespolitiken bestämmer vår stånd -

punkt, då det gäller diplomatiskt erkännande
av Östtyskland. Om vi i det
ömtåliga, politiska läge som i dag råder
i Västtyskland skulle erkänna Östtyskland,
så skulle oppositionen utnyttja
det hänsynslöst mot det socialdemokratiska
partiet i Västtyskland. Risken
skulle då vara att de nationalistiska
strömningarna åter skulle göra sig gällande
och öka NPD:s inflytande.»

Innebörden är alltså, att NPD och
liknande krafter i Västtyskland inte får
utmanas, och det sker naturligtvis bäst
genom att ta sådan ståndpunkt att det
inte väcker någon förargelse i dessa
kretsar. Undfallenhet mot krafter av typ
tyska NPD har väl historien visat vara
tillräckligt avskräckande. Hänsynstagande
av detta slag bör verkligen inte
få vara vägledande för den svenska utrikespolitiken.
Dessutom är resonemanget
falskt. Vad som kan gagna regeringen
Willy Brandt i dess nuvarande
agerande bör lika litet få vara vägledande
för vårt utrikespolitiska handlande.
För övrigt är det väl något slags
uppvärmning av den bankrutta Hallsteindoktrinen
när den tyske utrikesministern
Scheel i förbundsdagen i debatten
om regeringsförklaringen kom
med pekfingret och framhöll att erkännande
av DDR från en tredje stats sida
står och även framdeles kommer att
stå i strid med förbundsrepublikens intressen.
På denna punkt har redan förra
västtyska regeringen fått lov att åtskilligt
jämka sin ståndpunkt. Den nya regeringen
som startade med det i och
för sig självklara och realistiska konstaterandet
att det finns två tyska stater
får väl också lära sig den gamla regeln
att säger man A måste man också så
småningom säga B.

Utvecklingen går, med andra ord,
obevekligt mot att realiteter får lov att
erkännas. I Västtyskland finns det för
övrigt i dag en stark opinion i skilda
politiska läger som kräver bättre relationer
till DDR och ett erkännande av
den andra tyska staten.

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Upprättande av diplomatiska förbindelser med Tyska Demokratiska Republiken

DDR är i dag en realitet, och hittills
har 20 stater dragit konsekvensen av
detta och upprättat diplomatiska för -

bindelser med DDR. Det går inte längre
att som hittills förklara att det endast
är de s. k. kommunistländerna som erkänner
DDR. Helt nyligen tog sådana
länder som Irak, republiken Sudan och
konungariket Kambodja steget fullt ut
och erkände DDR. Tyska demokratiska
republiken har en befolkning på 17
miljoner människor och är den åttonde
industrinationen i världen. Då och då
påminnes vi också här i Sverige om det
orimliga i att inta positionen att vägra
upprätthålla normala diplomatiska förbindelser
med denna stat på det europeiska
fastlandet. För inte så länge sedan
stötte deltagarländerna på detta
problem när det gällde miljövårdsproblemen
och slutande av överenskommelser,
respektive förestående konferenser
i samma fråga. Det bör sannerligen
vara på tiden nu att ändra på detta
föråldrade, onormala och ohållbara förhållande.

Herr talman! Med de anförda synpunkterna
har jag velat ytterligare understryka
vad vi anfört i våra motioner,
och med hänvisning till vad jag
här sagt och vad som framhållits i motionerna
ber jag att få yrka bifall till
motionerna I: 93 och II: 113.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Fru Ryding beklagade
att utrikesutskottet har varit så ordkargt
i sitt utlåtande i detta ärende. Då
vill jag erinra om att vi de senaste fem
åren — eller kanske ännu fler år i följd
— har haft denna fråga uppe till debatt
bär i riksdagen och att utrikesutskottet
ibland har skrivit mera utförligt,
ibland mera knapphändigt. Och under
det senast gångna året har det inte inträffat
någonting som ger anledning att
nu fördjupa sig i denna problematik.

Min avsikt var att här praktiskt taget
bara yrka bifall till utskottets hemställan,
men fru Rydings långa anförande

3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 39

föranleder mig att ta upp ett par saker.
Jag anser det vara av betydelse att slå
fast vad riksdagen vid upprepade tillfällen
har framhållit, nämligen att ett
svenskt erkännande av DDR betyder ett
ställningstagande i Tysklandsfrågan. Det
har också gång på gång deklarerats av
riksdagen att tyska folkets framtida situation
och status måste lösas av det
tyska folket självt i samband med stormakterna.
Ett svenskt erkännande av
DDR — som alltså innebär ett ställningstagande
i Tysklandsfrågan — kan
därför inte mot bakgrunden av denna
deklaration vara riktig.

Denna fråga har, som sagt, behandlats
av riksdagen vid flera tillfällen. I
dag liksom fallet var förra året befinner
sig representanter för DDR här i
huset, och de har haft smaken att gå
omkring och kontakta riksdagsledamöter
för att uppmana dem att rösta på
ett visst sätt i en eventuellt förestående
votering. Det är ett tillvägagångssätt
som är minst sagt ovanligt.

Herr talman! Med hänvisning till vad
utskottet knapphändigt skrivit och till
den debatt som under åren förekommit
i denna fråga ber jag att få yrka bifall
till utrikesutskottets hemställan.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Herr Alemyr menar
fortfarande liksom utskottet att ingenting
hänt. Jag tycker det är märkligt
att höra detta från en socialdemokrat
här i Sverige eftersom Västtyskland nyligen
fått en socialdemokratisk regering.
Är inte detta förhållande något
att ta hänsyn till? Jag kan inte tolka
det på annat sätt än att så är fallet.
Dessutom har denna regering intagit
en helt annan ställning än den förutvarande.
Jag kan därför inte heller på
denna punkt förstå herr Alemyrs resonemang.
Det har faktiskt hänt en hel
del, dessutom ganska nyligen.

Beträffande principerna för erkännande
av stater vill jag citera statsministern.
Tidningarna återgav för någon

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Upprättande av diplomatiska förbindelser med Tyska Demokratiska Republiken

tid sedan den intervju som gjordes med
statsminister Palme för USA. Där ställdes
frågan om regeringen tänkte erkänna
den provisoriska revolutionära regeringen
i Sydvietnam. Herr Palmq
svarade då följande:

»Nej, våra principer när det gäller
att erkänna regeringar är att en regering
måste ha full kontroll över ett område
innan vi kan göra något åt ett erkännande,
oavsett om vi tycker om en
sådan regering eller ej.»

Jag tycker att denna deklaration
från vår statsminister rimmar ganska
dåligt med den uppfattning utrikesutskottet
i sitt utlåtande för till torgs beträffande
DDR. Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Regeringsskiftet i Bonn
är naturligtvis en ytterligt betydelsefull
händelse inte bara för möjligheterna
till en framtida lösning av Tysklandsfrågan
utan också för lösningen
av många andra europeiska problem.
Och det är väl nu klarare än någonsin
att det på västtyskt håll finns ett intresse
av att finna någon form av lösning
på Tysklandsproblematiken. I detta
läge vore det ännu mindre lämpligt
att Sverige skulle trampa in och erkänna
DDR.

Jag vill utöver detta bara tillägga att
jag inte anser att frågan om erkännande
av DDR kan betraktas på samma sätt
som erkännandefrågor i allmänhet.
Tysklandsfrågan är besvärligare än de
flesta andra problem vi har att kämpa
med i världen i dag, inte minst med
hänsyn till Berlins status. Av detta skäl
kan man inte angripa Tysklandsproblemet
med hänvisning till vilka förutsättningar
som principiellt eller i regel
gäller för ett svenskt erkännande av
främmande stater.

Herr talman! Jag ber att få hänvisa
till vad jag sade i mitt förra anförande
och upprepar mitt yrkande om bifall
till utrikesutskottets hemställan.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Herr Alemyr sade att det
skulle vara olämpligt att Sverige skulle
»trampa in» och erkänna DDR nu, när
Västtyskland fått en socialdemokratisk
regering. Enligt min uppfattning skulle
det i allra högsta grad vara befogat att
erkänna båda de tyska staterna och därmed
bekräfta att Sverige är ett neutralt
land. Men det var ändå roligt att höra
att herr Alemyr tyckte att något hade
hänt i och med att Willy Brandt —
en partikamrat till honom — blivit
chef för den västtyska regeringen.

Det var vidare intressant att höra
herr Alemyr underkäpna statsministerns
principer för erkännande just när
det gäller DDR. Jag vet att Tysklandsfrågan
är besvärlig, men den blir sannerligen
inte lättare genom att vi i ett
läge, där det förhållandet att två tyska
stater existerar erkänns på båda de tyska
sidorna, ser enögt på problemet och
enbart upprätthåller diplomatiska förbindelser
med den ena sidan. Detta underlättar
sannerligen inte Tysklandsfrågans
lösning utan tvärtom.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 93 och II: 113; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 11

Föredrogs vart efter annat utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 19, i anledning av motioner om
upprättande av diplomatiska förbindelser
med Vatikanstaten, och

nr 20, i anledning dels av Kungl.
Maj:ts skrivelse med redogörelse för
verksamheten inom Europarådets ministerkommitté
under år 1968, dels av
skrivelse från den svenska parlamentariska
delegationen hos Europarådets
rådgivande församling med redogörelse

Onsdagen den 3 december 1969 fm. Nr 39

Tillämpning på kommunala bolag av interpellationsinstitutet och reglerna om proportionellt
val

för församlingssessionerna under år
1968.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Tillämpning på kommunala bolag av interpellationsinstitutet
och reglerna om
proportionellt val

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av motion
om tillämpning på kommunala bolag av
interpellationsinstitutet och reglerna om
proportionellt val.

I detta utlåtande behandlades motionen
II: 473 av herr Boo, vari hemställdes
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller om utredning av frågan
om på vilket sätt interpellationsinstitutet
och reglerna om proportionellt val
skall kunna göras tillämpliga på kommunalt
bolag».

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av
motionen 11:473 anhålla hos Kungl.
Maj :t om utredning av frågan om på
vilket sätt interpellationsinstitutet och
reglerna om proportionellt val skulle
kunna göras tillämpliga på kommunalt
bolag och stiftelse.

Reservation hade avgivits av herrar
Georg Pettersson, Erik Olsson, Sörlin,
Sten Andersson, Nyquist, Adamsson,
Nilsson i Östersund och Henningsson,
fru Thunvall samt herr Johansson i
Trollhättan (alla s), vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå motionen II: 473.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! I det ärende vi nu behandlar
har utskottsmajoriteten tillkommit
genom lottning. Och det har

ju för övrigt, herr talman, hört till ordningen
under senare tid att den borgerliga
delen av konstitutionsutskottet i sådana
här situationer dragit den lott som
varit till dess förmån.

I utlåtandet behandlas en motion av
herr Boo, och den borgerliga utskottsmajoriteten
hemställer om utredning av
frågan om på vilket sätt interpellationsinstitutet
och reglerna om proportionellt
val skall kunna göras tillämpliga
på kommunalt bolag och stiftelse. Den
socialdemokratiska utskottshalvan har
på goda grunder yrkat avslag på motionen.
Den väckta frågan utgör nämligen
endast en del av ett större problemkomplex
som »torde böra lösas i
ett större sammanhang», för att citera,
ett såvitt jag förstår enhälligt yttrande
över motionen från Svenska kommunförbundet.
Kärnfrågan rör det allmännas
insyn och kontrollmöjligheter
i kommunal verksamhet genom bolag
och andra särskilda rättssubjekt.

Hur skall man då formellt få till
stånd en ökad insyn? Det finns redan
nu vägar på vilka de kommunala församlingarna
kan göra sig informerade
om vad som händer i dessa bolag och
stiftelser, men det är inte möjligt att
vid ett fullmäktigesammanträde rikta
interpellationer till företrädare för bolagen
och stiftelserna. Jag vill emellertid
framhålla att en rätt att interpellera
i den kommunala församlingen icke löser
problemen, om den som skall svara
har möjlighet att med hänvisning till
bolagslag och rådande sekretessbestämmelser
förklara sig vara förhindrad att
lämna ett svar.

Detta är enligt mina bedömanden
kärnfrågan i diskussionen. Möjligheten
att skapa ökad insyn genom införande
av interpellationsinstitutet förutsätter
ändringar i bolagslagen och en rad andra
lagar. Kommunalrättskommittén har
ägnat dessa frågor en mycket ingående
uppmärksamhet, och i dess betänkande
»Kommunala bolag och andra sär -

68 Nr 39 Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Tillämpning på kommunala bolag av interpellationsinstitulet och reglerna om proportionellt
val

sldlda rättssubjekt för kommunal verksamhet»
har man som bekant tagit upp
dessa frågor.

Jag skall inte närmare ingå på detta,
herr talman, även om det skulle vara
mycket frestande. Jag nöjer mig med
att hänvisa till Kommunförbundets yttrande,
i vilket det konstateras att redan
gällande regler ger kommunerna möjligheter
att frivilligt ordna sina relationer
till bl. a. kommunalrättsliga subjekt på
ett invändningsfritt sätt. Kommitténs
förslag innebär som bekant införande
av en ny företagsform för kommunal
verksamhet. Det var detta man framförde
i betänkandet. Det är en företagsform
som om den införes enligt Kommunförbundet
är väl värd att pröva.
Men, säger Kommunförbundet, man är
väl medveten om att mycket talar för
detta, men att man »först borde avvakta
resultatet av andra föreslagna reformer
dels på det kommunalrättsliga, dels
på det bolagsrättsliga området». Om
jag har förstått Kommunförbundet rätt
har man att ta ställning till denna
kommunalverksamhet i bolagsform
först i det läge då saken blivit närmare
prövad.

Utan att närmare gå in på detta vill
jag med det sagda fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att man
på detta område ingalunda rör sig på
ett fält som ligger öppet och obearbetat.
Här pågår och bar även slutförts
en hel rad utredningar. Just nu pågår,
herr talman, mycket arbete på detta
område. Jag vill erinra om att kommunalrättskommittén
efter vad som är
bekant inom den närmaste tiden kommer
att avlämna ett betänkande om den
kommunala kompetensen, i vilket jag
föreställer mig att man inte har några
möjligheter att förbigå just det område
vi nu diskuterar. Man kan helt enkelt
inte undgå det.

Vi har en arbetsgrupp om den kommunala
demokratin som enligt vad jag
förstår har lika små möjligheter att

undgå att ta upp en diskussion kring
dessa frågor. I den tillsatta utredningen
om offentlighet och sekretess har
man också anledning att syssla med
frågor som rör detta område. Här behövs
sannerligen inga nya initiativ från
riksdagens sida att få dessa ting belysta.
Att frågorna om kommunens formella
inflytande och möjligheter till insyn
och kontroll är värda uppmärksamhet
rådet det enighet om inom utskottet.
Ingen polemiserar mot eller
nedvärderar kravet på en ökad insyn
och inflytande från det allmännas sida.
Men att i nuvarande läge begära
en utredning i två delfrågor inom denna
mycket omfattande problematik kan
reservanterna lika litet som Kommunförbundet
finna vara meningsfullt.

Jag yrkar därför bifall till reservationen,
vilket innebär avslag på motion
It: 473.

Herr BOO (ep):

Herr talman! De kommunaldemokratiska
frågorna är väsentliga i diskussionen
om ökat medinflytande och ökad
kontakt, över den kommunala verksamheten
sker numera ca 60 procent av
samhällets kostnadsmässiga omsorger
om den enskilda människan. Kommunerna
utgör också genom närheten till
människorna den samhällsinstans som
har särskilt stor betydelse när det gäller
kontakt och impulsgivande till samhällsinsatser.
Det är därför angeläget
att i en tid, då stora förändringar äger
rum beträffande förutsättningarna för
den kommunala verksamheten, beakta
alla spörsmål som berör insyn, inflytande
och kontakt.

Av offentliga utredningar — jag nämner
särskilt Kommunala bolag (SOU
1965:40) — framgår att den kommunala
verksamheten i bolags- och stiftelseform
ökar. I vissa kommuner uppgår
den till omkring en tredjedel av den
sammanlagda verksamheten. Kommun -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Tillämpning på kommunala bolag av interpellationsinstitutet och reglerna om pro
portionellt val

indelningsreformens fullföljande kommer
säkerligen inte att ändra denna
trend utan tvärtom att påskynda utvecklingen
i denna riktning. Därtill
kommer att de personer, som är ansvariga
för verksamheten, ytterligare fjärmas
från kontakten med en bredare
allmänhet genom att bolagen och stiftelserna
blir större och styrelseledamöterna
färre.

Olika vägar har — som tidigare
nämnts — diskuterats för att tillförsäkra
kommunmedlemmarna ökad insyn
i kommunalägda bolag och stiftelser.
Därvid har också överväganden
gjorts beträffande principerna för här
berörd verksamhet; det framgår av utskottets
redovisning och har här också
påpekats av hem Adamsson. Även om
det naturligtvis kan finnas anledning
att på ett mera radikalt sätt förändra
principerna för den kommunala bolagsverksamheten,
är någon lösning i detta
avseende sannolikt inte att vänta
inom en överskådlig framtid. Det är
därför angeläget att vidta ändringar
som kan anses rimma med de allmänna
strävandena för ökad insyn. Därvidlag
är självfallet interpellationsinstitutets
införande i kommunala församlingar,
i sådan ordning att det regelmässigt
kan fånga in också den kommunala
bolags- och stiftelseverksamheten,
en väg att gå. Regler härför torde
inte heller vara särskilt svåra att uppställa,
även med beaktande av bolagens
privaträttsliga ställning. Att man, som
reservanterna vill, skulle avvisa en reform
därför att den skulle kräva omfattande
ändringar i lagstiftningen,
måste väl ändå betraktas såsom ett argument
utan alltför stor tyngd i detta
sammanhang.

Det torde också vara påkallat att representationen
i styrelser och stiftelser
blir så brett förankrad som möjligt.
Den bästa garantin härför är att reglerna
om proportionellt val tillämpas i
dessa sammanhang. Detta är kanske

rätt ofta fallet redan nu, även om inte
några särskilt tvingande bestämmelser
finns, men många undantag kan
redovisas, och dessa skapar både irritation
och misstroende.

Att motionsförslaget vunnit utskottets
majoritet med lottens hjälp har
tydligen herr Adamsson litet svårt att
acceptera. Men det faktum att vi på
den icke-socialistiska sidan har vunnit
de fyra eller fem senaste lottningarna
i utskottet kan kanske tas som intäkt
för att man har chans att också
med lottens hjälp föra förnuftiga förslag
fram till en utskottsmajoritet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Efter herr Boos anförande
har jag egentligen inte så mycket
att tillägga — jag skulle nästan kunna
nöja mig med att hänvisa till vad jag
tidigare har sagt.

Som herr Boo har framhållit ökar
den kommunala verksamheten genom
särskilda juridiska personer. Anledningen
härtill är väl helt enkelt den
att den är rationell från rent företagstekniska
synpunkter. Men avsikten är
naturligtvis inte att därmed begränsa
insynen i väsentliga frågor. Inom den
nuvarande lagstiftningens ram är det
emellertid möjligt att ganska väl tillgodose
önskemålet om insyn för de
kommunala församlingarna. En del av
ledamöterna i bolagsstyrelsen väljs ofta
direkt av fullmäktige. Sydsvenska
kraft AB, som till huvudsaklig del ägs
av sex städer, har en delegation som
årligen lämnat en redovisning till stadsfullmäktigeförsamlingarna,
vilka sedan
på grundval av den kunnat föra en debatt
och då även kunnat rikta frågor
till delegaterna.

Beträffande vad herr Boo sade om
att förslaget har gjorts till utskottets ge -

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1989 fm.

Åtgärder för att fördjupa och stärka det

nom lottens hjälp vill jag endast framhålla
att jag ingalunda bestrider att
det synes vara möjligt att på detta sätt
samla de borgerliga partierna i utskottet.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att än en gång få yrka bifall till reservationen.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Givetvis kan de kommunala
fullmäktigeförsamlingarna redan
nu få upplysningar och redovisningar
från de kommunala bolagen. Men
i den allmänna debatt som förs om ökad
insyn i företagsamheten är det nödvändigt
att mycket snabbt finna vägar för
en mer öppen redovisning och insyn i
den ökande kommunala bolags- och
stiftelseverksamheten.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Adamsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Georg Pettersson

m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

svenska folkstyret

ning. Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 95
ja och 109 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Georg Pettersson m. fl.

§ 13

Åtgärder för att fördjupa och stärka det
svenska folkstyret

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av motioner
om åtgärder för att fördjupa och stärka
det svenska folkstyret.

I detta utlåtande behandlades motionerna
1:97 av herr Virgin m.fl. och
II: 115 av herr Holmberg m. fl. i vad de
icke redan upptagits i utskottets utlåtande
nr 23 under vårsessionen. I motionerna
hemställdes »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa dels

om en allsidig utredning om det
statliga partistödets konstruktion och
om andra i motionen berörda frågor
som sammanhänger med partiernas finansiering,

dels att motionen därutöver lämnas
till grundlagberedningen för beaktande
av däri angivna riktlinjer, i syfte att
fördjupa och stärka den svenska folkstyrelsen».

Den förra delen behandlades i det
nyssnämnda utlåtandet. Nu upptoges
alltså den andra dels-satsen i hemställan.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 97 och II: 115
i vad de behandlats i detta utlåtande.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Hernelius och Werner

Onsdagen den 3 december 1969 fm. Nr 39

Åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

(alla m), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte anhålla hos Kung].
Maj:t att motionerna 1:97 och 11:115
överlämnades till grundlagberedningen
för beaktande av däri angivna riktlinjer
i syfte att fördjupa och stärka den
svenska folkstyrelsen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Motionen 11:115 från
moderata samlingspartiet, vilken ligger
till grund för förevarande utskottsutlåtande,
har redan delbehandlats i vad
den avser frågan om partistöd, men
kvar står en rad tvivelsutan väsentliga
synpunkter på frågan hur man skall
fördjupa och stärka demokratin. Därför
finner vi reservanter det otillfredsställande
att motionen i de aktuella delarna
fått en minst sagt knapphändig
behandling av utskottet.

1 handlingarna hänvisar man lakoniskt
till liknande partimotioner åren
1966, 1967 och 1968 utan att möda sig
om någon grundligare undersökning av
de nya moment som tillkommit eller av
i vad mån tidigare framförda synpunkter
fått förnyad aktualitet.

Det enda man i utlåtandet noterar
som nytt är yrkandet att i samband
med grundlagberedningen göra en översyn
av 88 § i universitetsstadgan om
obligatoriskt medlemskap i studentkår.
I motionen påtalas det ur demokratisk
synpunkt otillfredsställande förhållandet,
att studenter genom obligatoriet
kollektivansluts till uttalanden som kåren
gör i t. ex. politiskt kontroversiella
frågor.

Utskottet hänvisar till remissvar från
UKÄ och SFS, vilka båda anför att SFS
sedan maj 1968 har en egen utredning
om obligatoriet på gång, en utredning
som för resten just i dagarna kommit
med sitt betänkande lagom till den nyss
avslutade studentriksdagen. I utred -

ningen diskuterar man bl. a. dels långsiktiga,
dels kortsiktiga åtgärder. Till
de förra hänför sig förvaltnings- och
serviceuppgifter som i dag handläggs
av kårerna men som man anser bör
överföras till annan huvudman, lämpligen
respektive lärosäten. På kort sikt
anser man att kårerna utan ändring av
gällande förordning kan vidta olika åtgärder.
Utredningen pekar på möjligheten
för varje kår att införa tvådelade
avgifter, där den ena delen är obligatorisk
och den andra frivillig. Den obligatoriska
delen skulle i vissa fall kunna
sättas till noll.

Man framhåller vidare att ett upphävande
av obligatoriet medför komplicerade
problem, t. ex. beträffande den
framtida förvaltningen av de genom uttaxeringsrätten
skapade tillgångarna.
Detta ger uppenbarligen vid handen att
det här finns åtskilligt som tarvar översyn.
Att status quo i varje fall inte är
tillfredsställande gav SFS:s fullmäktige
uttryck åt så sent som i maj i år, då
man uttalade att SFS i princip är emot
den obligatoriska anslutningen till studentkår
samt till nation eller fakultetsförening.

Eftersom huvudfrågan för SFS-utredningen
avser hur studenterna skall kunna
kanalisera sitt inflytande till lärosätets
olika funktioner för man också
seriöst fram tanken att detta inflytande
bör kunna utövas även utan en studentkår.
Representationen i skilda universitetsorgan
bör kunna administreras på
annat sätt. Nu avser man att efter remissbehandling
och beslut i fullmäktige
få frågan löst i samband med U 68.

I SFS-utredningen har man uppenbarligen
när man ser på detta problem
en annan infallsvinkel än riksdagsmotionärerna.
Vi reservanter föreslår inte
någon speciell utredning i sammanhanget
— det är värt att notera — utan
endast att synpunkterna bringas till
grundlagberedningens kännedom genom
ett översändande av motionerna.

I motionen framhålls folkomröstnings -

Nr 39

Onsdagen dep. 3 december 1969 fm.

Åtgärder för att fördjupa och stärka det

institutet som ett värdefullt komplement
till det parlamentariska styrelseskicket.
Det bidrar otvivelaktigt till att öka det
politiska intresset och den politiska aktiviteten.
Det är en god form av s. k.
gräsrotsdemokrati. Detta gäller både
riksplanet och kommunplanet. I synnerhet
hos oss där regeringsmakten länge
legat förankrad i samma parti skulle
demokratin tillföras en värdefull stimulans
om man använde sig av detta institut.

Frågan om kollektivanslutning till politiskt
parti är också en gammal bekant.
Det är riktigt att det är en gammal fråga
som vi ofta debatterat i denna kammare,
men detta innebär sannerligen
inte att den på något sätt förlorat sin
aktualitet eller sitt allvar. Förmodligen
kommer någon annan att ta till orda i
denna fråga, och därför går jag vidare.
Det finns nämligen åtskilliga andra synpunkter
i vår partimotion som vore värda
en mer ingående behandling både
av utskott och kammare.

Där påtalas t. ex. en oroväckande utveckling
mot ett ökat inflytande för
åskådningar med klart odemokratiska
inslag, grupper som tillgripit våld och
utomparlamentariska metoder — vi kan
tänka på företeelserna i samband med
konferensen för forskare och företagare
i Lund, vid värnpliktsinskrivningar,
ockupationer och annat — för att inte
tala om den allra senaste egendomligheten,
nämligen att SECO tillåts att, delvis
på lektionstid, bedriva en statsunderstödd
indoktrinering som till både
form och innehåll måste stå i strid med
skoldemokratins och objektivitetens
krav.

Det verkar som om regeringspartiet
ville undandra sig en debatt om dylika
ting, och det gäller också regeringen.
Jag och en kammarkamrat ställde tidigt
i våras ett par frågor till justitieminister
Kling om dessa antidemokratiska
företeelser. Vi fick inget svar under hela
våren, och för några veckor sedan

renska folkstyret

meddelades det från justitiedepartementet
att vi inte kunde påräkna något
svar i höst heller. Jag förstår att det kan
vara olustigt alt ärva en rad obesvarade
frågor efter en företrädare, men den bekymmersamma
verklighet som frågorna
i detta fallet avser kommer man inte
undan.

Det är en vansklig tendens, som vi
väl alla märker, att vi upphör att reagera
också mot odemokratiska företeelser.
Vi har undan för undan givit destruktiva
krafter fritt spelrum. Vi sväljer förtreten,
och det mår man sällan väl av.

I motionen anförs också att skolan
har eu viktig uppgift att skapa förståelse
för demokratiska värden och de
krav den demokratiska styrelseformen
ställer på oss som samhällsmedlemmar.
Vi menar att den demokratiska fostran
i skolundervisningen för den skull måste
förstärkas. Ett demokratiskt medinflytande
i skolan förutsätter självfallet
något mått av demokratisk insikt och
förståelse för spelreglerna och de bakomliggande
värderingarna. Skolans
aktuella disciplinproblem, som också
undervisningsministern under frågestunden
i förra veckan tillstod existerade,
har accentuerat skolans sociala fostran.
Det borde därför inte vara svårt
för något parti att instämma i denna
del av motionens syfte.

Avsnittet om radions och televisionens
uppgift att värna om demokratin
och dess värderingar måste väl också
framstå som något väsentligt för var
och en, dels med tanke på radions och
televisionens dominerande roll som opinionsbildare
och dels med tanke på deras
monopolställning under statligt
hägn.

Herr talman! Det är inga orimliga
krav som framförs i detta motionspar,
och de synpunkter som där anförs väcker
säkert anklang innerst inne hos de
flesta människor, oberoende av parti.
Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen
av herr Sveningsson m. fl.

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Åtgärder för att

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det är en gammal bekant
som nu går igen i kammaren. Högerpartiet
väckte motioner av denna typ tidigare.
De har tagits i arv av moderata
samlingspartiet.

Denna motion har jag tidigare karakteriserat
som ett författningspolitiskt
program från moderata samlingspartiet.
Varje år inbjuder partiet oss att ansluta
oss till detta program och därmed gå
ifrån våra egna författningspolitiska
program. Hittills har vi andra sagt nej
till denna inbjudan och låtit detta vara
vad det är: Högerns författningspolitiska
program. Jag kan inte tänka mig
att kammaren till i dag har bytt uppfattning
i det avseendet.

Det nya är på sätt och vis också en
gammal bekant — det gäller det obligatoriska
medlemskapet i SFS. Fn del av
oss har under olika perioder haft anledning
att diskutera detta.

Det framgår av handlingarna att frågan
är föremål för utredning inom SFS
och att den organisationen ännu inte
har tagit ställning till de olika propåer
som har gjorts i ärendet. Med hänvisning
till detta har UKÄ i sitt remissyttrande
till konstitutionsutskottet avstyrkt
ett bifall till motionen i avvaktan
på resultatet av den inom SFS pågående
utredningen och organisationens
ställningstagande.

Det förslag som framföres i reservationen
är att motionerna skall överlämnas
till grundlagberedningen för beaktande.
Det gäller inte bara frågan om
den obligatoriska anslutningen till SFS,
utan vad som står i motionerna i deras
helhet. Detta innebär i sin tur att reservanterna
sluter upp på moderata samlingspartiets
linje i detta stycke, ty det
står klart och tydligt i reservationen
att motionerna skall överlämnas till
grundlagberedningen för beaktande av
i motionerna angivna riktlinjer.

Får jag sedan bara ett ögonblick uppehålla
mig vid det nya! Jag skall dock
inte gå in på SFS:s organisationsfrågor.
3* — Andra kammarens protokoll 1969.

fördjupa och stärka det svenska folkstyret

Vad menar herr Werner att grundlagberedningen
skall göra? Anser herr
Werner att SFS:s ställning skall regleras
i grundlag? Skall det exempelvis fogas
ett moment till den berömda 16 §,
där det på ett så ålderdomligt språk
som grundlagberedningen är mäktig att
åstadkomma skall stadgas ett förbud
mot obligatorisk anslutning?

Vi har haft anledning att diskutera
de övriga frågor som har tagits upp
i motionen. Det kan knappast vara riktigt
att i detta sammanhang gå in på
en lång debatt om huruvida det förekommer
en indoktrinering i skolorna
och av vilken typ den är. Vad menar
herr Werner att grundlagberedningen
skall göra åt detta?

På detta sätt skulle jag kunna fortsätta
att gå igenom punkt efter punkt.
Där står ingenting konkret utsagt om
vad grundlagberedningen bör kunna göra,
utan det är en allmän principdeklaration.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till konstitutionsutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 41.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tillåter mig att blanda
mig i detta meningsutbyte därför att
jag är inycket intresserad av de här frågorna
och ett flertal år har motionerat
om några av de saker som ingår i moderata
samlingspartiets paket. Det gäller
bl. a. kollektivanslutning till politiskt
parti. Jag har motionerat i ett par
är om att det i grundlagen skulle inskrivas,
att ingen skulle kunna anslutas
till ett politiskt parti utan frivilligt åtagande.
Eftersom detta ordagrant går
igen i moderata samlingspartiets motion
förvånar det mig att ingen högerman
på den tiden röstade för mina motioner.

Nu har jag en misstanke om att det
kan bero på att jag var så konsekvent
att jag nämnde även statskyrkan i sammanhanget
och uttalade, att det var lika
anstötligt från demokratisk synpunkt
Nr 39

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

att människor genom tvång anslöts till
ett religiöst samfund som till ett politiskt
parti. Principiellt gäller det ju
samma sak, nämligen att man inte skall
behöva begära sitt utträde ur en organisation
som man aldrig har begärt inträde
i. Min motion avslogs första året
med alla röster utom en. Nästa år blev
det en hundraprocentig ökning av antalet
anhängare, och det var ju en vacker
framgång!

Nu har floran av odemokratiska anslutningar
ökats ut. Vi har statligt och
kommunalt partistöd, vilket innebär att
man ekonomiskt ansluter alla Sveriges
skattebetalare till fem etablerade partier.
Människor som kanske föraktar
dessa partier eller åtminstone inte har
någon sympati för dem och ingalunda
vill främja de idéer som de för till torgs
utan snarare vill bekämpa dem tvingas
betala till dessa partiers propaganda.

Det kostar nu — det är en ganska
skrämmande siffra ■— omkring 100 miljoner
kronor årligen i partistöd att vidmakthålla
demokratin i detta land. Det
är ett högt pris för en så pass bristfällig
demokrati som den just i dessa
avseenden ändå är. Det är väl, herr talman,
det verkligt oroande och allvarliga,
att man kan tvinga människor att
betala till politisk propaganda som de
kanske hellre vill bekämpa. Det strider
mot en mycket grundläggande demokratisk
princip, och det är verkligen
illavarslande att vi i så stor enighet
har kunnat besluta det. Jag undrar
— ifall man skall vara uppriktig — om
det finns någon här i denna kammare
som kan bestrida att det verkligen är
allvarligt, att man tvingar människor
att stödja propaganda som de hellre
skulle vilja motarbeta.

Det finns en särskild aspekt på detta
— den gäller också demokratin —
nämligen konstitutionsutskottets allt
magrare och allt mera avspisande utlåtanden.
Det händer att man helt enkelt
avspisar en motion utan att egentligen
anföra några argument. Jag tyc -

ker ändå att sakargument skall bemötas
med sakargument och inte bara
med en överlägsen avsnoppande fras,
vilket vi faktiskt tyvärr har sett exempel
på, i synnerhet under senare
tid.

Herr talman! Jag tror inte det är ur
vägen att man här citerar ur Förenta
nationernas förklaring om de mänskliga
rättigheterna, där det står i artikel
20 p. 2: »Ingen må tvingas tillhöra en
sammanslutning». Jag tror att det vore
värdefullt, om Sveriges riksdag i handling
ville ansluta sig till innehållet i
den artikeln. Den utgör dock en demokratins
grundpelare.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
talar om att motionen handlar
om »gamla bekanta» över hela linjen.
Inget ont skall sägas om gamla bekanta.
De blir inte sämre med åren. Jag tror
att det är många av bekantingarna som
herr Johansson i Trollhättan har anledning
att behjärta och inte avspisa
med detta korta utlåtande.

Vi har delbehandlat partistödsfrågan,
och detta är väl i viss mån en delbehandling
av obligatoriet. Herr Johansson
talar om att en utredning pågår
o. s. v. Jag sade att den utredningen
dessutom har avlämnat sitt betänkande.
Jag redogjorde för det i korta drag, och
jag menar att vi redan nu vet så mycket
om vad man tänker inom Sveriges
Förenade studentkårer att vår motion
mycket väl kunde överlämnas till
grundlagberedningen.

Herr Johansson frågade: Vad skall
grundlagberedningen göra med detta?
Det gäller den viktiga fråga som herr
Sjöholm tog upp nu, nämligen att man
ansluts genom ett obligatorium, vilket
innebär att man t. ex. kan komma att
stå bakom uttalanden som man inte vill
representera. Samma sak gäller det andra
fallet, kollektivanslutningen till partier.
Nog bör det kunna intressera
grundlagberedningen, detta som verkli -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Åtgärder för att fördjupa och stärka det

gen giiller vitala demokratiska värden.
Härvidlag menar jag att obligatoriet i
studentkåren är ett sådant exempel som
bör föras vidare till grundlagberedningen.

Jag kan i allt väsentligt understryka
vad herr Sjöholm sade. Hans lilla
filosofi om anslutning till svenska kyrkan
har vi diskuterat tidigare, och den
torde väl med åren bli inaktuell, så att
herr Sjöholm får lugn för sin själ på
den punkten. Emellertid föreligger här
en principiell skillnad. Han anknöt
själv till internationella konventioner.
Vad beträffar anslutningen till svenska
kyrkan stöder man sig därvid på en
internationell konvention, nämligen den
som är ett uttryck för föräldrarätten.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Man har anklagat konstitutionsutskottet
för att skriva korta
utlåtanden, men vad skall man göra
när en motion kommer tillbaka år efter
år? Det finns två metoder. Den ena är
att trycka av motionen i dess helhet
samt trycka utskottets tidigare utlåtande,
varefter man refererar tidigare utlåtande
på precis samma punkter. På
det sättet får man trycket att svälla
ut, men man tillför inte debatten någonting
nytt.

I den motion som moderata samlingspartiet
väckt i år finns ett nytt inslag
och detta har utförligt behandlats av
utskottet. Det har sänts på remiss till
de två organ som närmast är intresserade,
Sveriges Förenade studentkårer
och universitetskanslersämbetet. I övrigt
är det naturligt att i sådana sammanhang
hänvisa till tidigare utlåtanden,
och detta är den andra metoden.
Jag förstår att man av partipolitiska
skäl vill upprepa en motion, men då
är det också naturligt att svaret blir
eu hänvisning till de tidigare svar
som avgivits i samma ärende. Dessutom
vet kammarens ledamöter att de frågor
som här tagits upp behandlas separat
i olika sammanhang. Skall vi då för att

svenska folkstyret

tillfredsställa exempelvis herr Sjöholm,
som kanske har haft någon motion i
ett liknande ärende, tala om att de och
de motionerna under årens lopp väckts
i ärendet samt redovisa deras innehåll?
Vill man praktisera detta tillvägagångssätt
ställer man orimliga krav på ett
utskott. Man får nog ändå begära att
riksdagsmannen själv läser litet av
trycket från tidigare år.

Beträffande de sakfrågor som här
tagits upp gick herr Sjöholm in på
spörsmålet om partistödet, men den saken
behandlade vi ju förra onsdagen.
Det kan väl inte finnas anledning att
ta upp saken också i denna debatt,
även om herr Sjöholm av fullt legitima
skäl då inte kunde vara närvarande.
Man får väl inte begära så mycket att
om man är borta en gång en ny debatt
skall tas upp i samma frågor när man
kommer tillbaka. Men, herr talman, låt
mig konstatera att ingen här i kammaren
yrkade bifall till herr Sjöholms
motion vid detta tillfälle. Det är tydligt
att herr Sjöholm inte hade någon
sympatisör här i kammaren som sträckte
sig så långt att han tog sig för att
yrka bifall till den av herr Sjöholm
väckta motionen. Herr Sjöholm får
kanske söka tröst i tanken att de skattemedel
han betalar kanske går till det
parti han tillhör, och då kan det väl
inte vara något fel.

Det har emellertid tagits upp också
en annan fråga. Har jag uppfattat herr
Sjöholm och herr Werner rätt vill de
i grundlagen skriva in hur man skall
ordna organisationsförhållandena inom
enskilda sammanslutningar. Man vill i
grundlagen få infört ett förbud mot
kollektivanslutning i dess olika former.
Det betyder att man släpper principen
om att de enskilda organisationerna
själva skall få bestämma om sina anslutningsformer
och angelägenheter.
Staten skall via grundlagsbud träda in
och bestämma. Får jag uppfatta herr
Sjöholm och hem Werner på det sättet
att de i grundlagen önskar föra in

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

ett förbud mot kollektivanslutning till
politiskt parti? I så fall har vi i eftermiddag
fått klarhet i att åtminstone en
representant för folkpartiet och en för
moderata samlingspartiet vill grundlagstifta
om den kollektiva anslutningsformen.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Den kritik som herr
Johansson i Trollhättan riktade mot
min kritik av konstitutionsutskottets
allt magrare utlåtanden förfelade helt
sitt mål. Vad jag talade om var nämligen
den motion jag väckt rörande det
kommunala partistödet, och såvitt jag
vet har den frågan aldrig tidigare behandlats
i något konstitutionsutskottets
utlåtande, eftersom det var en ny fråga
för i år. Men motionen i detta nya ärende
avspisades med att eftersom man
i utskottet var för kommunalt partistöd,
så var man emot motionen. Utskottet
anförde inte ett enda sakskäl,
trots det jag i motionen också ganska
utförligt motiverat varför det kommunala
partistödet strider mot demokratiska
principer. Då tycker jag att konstitutionsutskottet
hade kunnat angripa
några av mina motiv. Men utskottet anförde
som sagt inte en enda saklig motivering
för sitt avslag.

Att jag tog upp frågan om det kommunala
partistödet nu berodde inte på
att jag var borta förra onsdagen och att
det därför i och för sig kunde vara
frestande, utan på att även det stödet
enligt min mening är en form av kollektivanslutning
och moderata samlingspartiets
motion ju handlar om
detta. Det kommunala partistödet ökar
den flora av odemokratiska företeelser
som vi nu har, och därför tyckte jag
att den frågan hade sin plats i det här
sammanhanget.

Sedan är det väl inte heller så enkelt,
herr Johansson i Trollhättan, att
de pengar som tvångsvis tas ut av skattebetalarna
går till de partier som vederbörande
själv tillhör, alltså att peng -

arna fördelas så att vad jag erlägger
går till folkpartiet o. s. v. Vart går då
pengarna från de skattebetalare som
inte sympatiserar med något av våra
fem etablerade politiska partier? Det
finns ju sådana människor, och även
pengarna från dem fördelas ju tvångsvis.
Allra mest utmanande ter sig saken
om man ser på en sådan företeelse som
kds. Jag sympatiserar inte med det partiet,
men jag sympatiserar med demokratin,
och därför vill jag att även kds
skall inordnas i det demokratiska systemet.
Det nuvarande tillvägagångssättet
innebär att man tar pengarna från de
kds-anslutna skattebetalarna och använder
dessa till propaganda mot dem
själva. Det strider väl ändå mot de mest
elementära demokratiska principer,
herr Johansson!

Jag vill — och det har jag motionerat
om tidigare -— att ingen människa
skall kunna med tvång anslutas till något
politiskt parti eller religiöst samfund.
Därvidlag finns det bara en godtagbar
princip, och det är att människor
av fri vilja och egen övertygelse
ansluter sig till den organisation vars
syfte de önskar främja. Det tycker jag
är en enkel och självklar princip, som
inte borde behöva föranleda långa debatter.

Av herr Johanssons i Trollhättan resonemang
kunde man få den uppfattningen
att herr Johansson inte ställer
sig bakom artikel 20 i FN:s stadga om
de mänskliga rättigheterna. Där sägs
det nämligen att ingen må anslutas
med tvång till någon sammanslutning.
Får jag tolka det anförda så, att herr
Johansson inte sympatiserar med den
mening som kommer fram i denna artikel? Sedan

några ord till herr Werner.
Jag gläder mig åt att herr Werner tydligen
nu är inne på tanken att skilja
kyrka och stat. Men det är ju inte säkert
att den odemokratiska anslutningen
därmed upphör. Man kan tänka sig
ett religiöst samfund som tillämpar sam -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

ma princip som statskyrkan nu gör, och
då finns det all anledning att gå emot
det också.

Sedan kan jag till slut inte fatta att
en sak kan vara mindre anstötlig därför
att det ligger en internationell konvention
bakom. Är någonting odemokratiskt,
så är det, oavsett om företeelsen
är internationellt inspirerad eller
inte.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag konstaterar med
beklagande att herr Sjöholm nu pratar
runt. Tidigare stödde han sig på de konventioner
som han nu finner olämpligt
att jag åberopar som stöd för min propå.
Nå, det resonemanget kan vi kanske
lämna därhän. Men herr Sjöholm skall
inte läsa ut för mycket av vad jag sade
om kyrka och stat. Det finns ett reformprogram
som är värt att studera
och som behandlar många här närliggande
frågor.

Vad sedan obligatoriet beträffar talar
herr Johansson i Trollhättan inte på
någon helt massiv grupps vägnar. Man
har olika meningar om den saken inom
det socialdemokratiska partiet. SSU
i Landskrona har t. ex. uttalat sig mot
kollektivanslutningen, och det har också
många andra gjort.

Vi vill — och där tror jag mig kunna
tala även för herr Sjöholm, även om
det inte behövs — att detta är något
som skall ta sig uttryck i grundlagen,
men vi presterar inte någon lagtext.
Vi menar att grundlagberedningen skall
utreda hur dessa demokratiska värderingar
skall ta sig uttryck i lagen.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att lägga mig i den debatt som eventuellt
kan uppstå mellan herrar Sjöholm
och Werner. Den får föras utan
min medverkan.

Låt mig emellertid konstatera att det
i propositionen om kommunalt parti -

stöd utvecklats en rad skäl för ett sådant
system. Till detta anslöt sig utskottet.
Under sådana förhållanden var
det inte nödvändigt alt upprepa dessa
skäl för att vederlägga det resonemang
herr Sjöholm för i sin motion.

Tyvärr blev inte mina trösteord till
herr Sjöholm någon tröst för honom.
Det må nu vai’a hänt, men vi vet allesammans
att vi med våra skattemedel
finansierar en mängd olika ändamål.
Ingen av oss kan säga att hans skatt
bara skall gå till de ändamål han för sin
del finner riktiga och att han inte vill
betala någon skatt till de ändamål som
han inte tycker är viktiga. Har riksdagen
beslutat om en utgift, får vi alla
bära denna genom att betala vår skatt.
Även de som har röstat mot denna utgift
tvingas betala den, och detta gäller
även beträffande partistödet.

Vad sedan gäiler SFS-obligatoriet vill
jag inte påstå att jag talar för någon annan
än mig själv. Meningarna om detta
obligatorium är delade i många kretsar.
Det skulle inte vara någon större
svårighet för mig att peka på personer
som politiskt står herr Werner nära och
som åtminstone tidigare med energi har
försvarat SFS-obligatoriet. Vad det gäller
i detta sammanhang är om vi i
grundlagen skall reglera studentkårernas
villkor. På denna punkt svarar jag
nej, medan herr Werner och med honom
moderata samlingspartiet tydligen
vill att man i grundlagen skall bestämma
om sådana förhållanden.

När det gäller den politiska kollektivanslutningen
är det efter de inlägg
som här gjorts uppenbart, att man önskar
ett förbud mot denna i grundlagen
och att man sålunda inte vill överlämna
åt de politiska partierna att själva bestämma
sina organisationsformer. Dessa
skall i stället regleras av Sveriges
riksdag genom bestämmelser i grundlagen.

Det är värt att notera att man kommit
dithän under denna eftermiddagsdebatt.

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag skäms inte, utan är
tvärtom stolt över att hävda den meningen
att grundlagen borde föreskriva
att ingen skall kunna anslutas till
vare sig politiskt parti eller religiöst
samfund utan att klart ha givit uttryck
för en önskan härom. Denna mening
ställer jag mig ytterst gärna bakom, herr
Johansson i Trollhättan.

Jag måste tyvärr — jag säger det
eftersom jag har en så hög uppfattning
om herr Johansson — misstänka att
han inte läst den motion i fråga om
kommunalt partistöd som jag väckt.
Jag har nämligen där så enkelt som
möjligt redogjort för skillnaden mellan
det aktuella fallet och det förhållandet
att vi är skyldiga att i demokratisk
ordning betala skatt till en mängd ändamål,
som vi inte sympatiserar med.
Om herr Johansson här vill lyssna på
mig, skall jag förklara denna grundläggande
skillnad.

Jag vill ta ett enda exempel som jag
själv kommit i kontakt med i debatten
om det kommunala partistödet, när man
framfört den invändningen mot detta
stöd att det är felaktigt att kds-medlemmarna
skall betala pengar till politisk
propaganda som motarbetar dem själva.
I en stad som Malmö anslås det
mycket pengar till stadsteatern; och
kds-medlemmarna som av övertygelse
tar avstånd från teaterverksamhet får
ändå betala skatt till detta ändamål.
Detta är ett mycket bra exempel, eftersom
det belyser det självklara förhållandet
att alla medborgare i god demokratisk
ordning måste finna sig i
vad som bestäms i riksdagen, stadsfullmäktige
eller andra politiskt beslutande
församlingar. Just fördenskull är det
kommunala partistödet så demokratiskt
vådligt och oacceptabelt. Det reglerar
nämligen vilka personer som skall komma
in i stadsfullmäktige och där kunna
besluta att pengar i detta fall skall gå
till stadsteatern.

Partistödet verkar alltså i ett stadium

tidigare: det reglerar vilka som skall
komma in i fullmäktigeförsamlingen
och fatta de beslut som vi sedan alla
blir bundna av i demokratisk ordning.
Detta hade jag faktiskt utvecklat i min
motion, eftersom jag visste vilket argument
som skulle föras fram. Jag tror
att var och en i denna kammare är kapabel
att fatta skillnaden härvidlag.
Den är grundläggande, och jag tror inte
att någon — allra minst här i riksdagen
— kan hävda att det är demokratiskt
riktigt att låt mig säga en kdsmedlems
pengar används till propaganda
i ett stadsfullmäktigeval för att
välja in människor i fullmäktigeförsamlingen
som har uppfattningar vilka direkt
strider mot kds-arens egna. Denna
teaterverksamhet utgör ett exempel
i det fallet.

Jag upprepar att detta är den grundläggande
skillnaden, herr Johansson i
Trollhättan. Och den är verkligen fundamental.

Slutligen några ord om en bagatell
i sammanhanget.

Herr Johansson i Trollhättan säger
att min motion avfärdades därför att
utskottsmajoriteten accepterat synpunkterna
i propositionen och därmed var
emot motionen. Visst! Men i min motion
hade jag ju gått till storms mot de
motiveringar som propositionen innehöll
och enligt egen uppfattning vederlagt
dem. Då var det utskottets uppgift
att gå tills storms mot mina motiveringar
och vederlägga dem. Men det
har inte gjorts — och det är kanske därför
att det inte är möjligt att göra det!

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Werner begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

Det statliga stödet till eldistributionen på landsbygden

jande voteringsproposition upplästes Kammaren biföll vad utskotten i
och godkändes: nämnda utlåtanden hemställt.

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 41, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Sveningsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Werner begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 176 ja och 31 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogs vart för sig
konstitutionsutskottets utlåtande nr
42, i anledning av proposition om
sekretess vid familjerådgivning m. m.
jämte följdmotion; samt
statsutskottets utlåtanden:
nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till statsutskottet, jämte motioner,
nr 163, i anledning av motioner om
ersättning till upphovsman vid utlåning
av musikalier, och

nr 164, i anledning av motioner om
ekonomiskt stöd till de ideella rörelsernas
tidningsutgivning.

§ 15

Det statliga stödet till eldistributionen
på landsbygden

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 165, i anledning av motioner om
det statliga stödet till eldistributionen
på landsbygden.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga vill jag säga några ord i anslutning
till statsutskottets utlåtande nr 165.
Utskottets utlåtande består av ett enda
blad, men ju mindre pappersmängd
som tagits i anspråk för ett utlåtande
desto mera betydelsefull är ofta frågan.

Av utskottets utlåtande framgår att
utskottet hade väntat sig att Kungl.
Maj:t under innevarande höst skulle
ha framlagt förslag med anledning av
eldistributionsutredningens betänkande
men att detta inte varit möjligt. Frågan
befinner sig dock under fortsatt
övervägande.

Jag hoppas att det inte skall behövas
alltför lång tid för industridepartementet
att inse vikten av att komma med
förslag i detta ärende. Jag förutsätter
då att förslaget till riksdagen inte skall
följa utredningens direktiv i fråga om
ändringen av bidragsbestämmelserna
för upprustningen av distributionsnäten
i glesbygderna och fullföljandet av
restelektrifieringarna. Det är enligt min
mening inte heller riktigt att följa utredningens
betänkande i det avseende
utredningen förutsätter att bidragen
skall slopas, under den motiveringen
att restelektrifieringarna i stort sett är
avslutade, och man ger vidare uttryck
för den uppfattningen att detta inte

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

skulle försvåra en önskvärd rationalisering
av eldistributionen.

I motsats till utredningen vill jag
hävda att det i mycket stor utsträckning
kommer att försvåra möjligheterna
till en rationell eldistribution. Jag
skall inte beröra dessa frågor i detalj,
eftersom det blir tillfälle därtill senare,
men jag kan inte uraktlåta att framhålla,
att så länge som distributionsnäten
är mycket undermåliga, som fallet
är i vissa glesbygdsområden, är förutsättningarna
för samgående med större
företag starkt reducerade.

Jag vill också, herr talman, erinra om
att de flesta remissinstanserna har uttalat
sig mot förslaget om att omedelbart
slopa bidragen. Det har kommerskollegium,
som bättre än de flesta känner
till förhållandena ute i landet, det
har bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och länsstyrelserna i de verkliga glesbygdslänen,
det har Elverksföreningen,
Kraftverksföreningen, RLF och många
andra. Vattenfallsstyrelsen går också
emot att man omedelbart slopar bidragen
och anför att dessa övergångsvis
bör fortsätta.

Jag vill, herr talman, ge bestämt uttryck
åt uppfattningen att kommerskollegiuin,
som enligt min mening har
god insikt i dessa förhållanden och på
ett noggrant och föredömligt sätt handlagt
ärendena, bör få fortsätta verksamheten
till dess att människorna i glesbygdsområdena
kan erhålla tillgång till
en säkrare eldistribution och bättre
möjligheter att tillgodogöra sig elkraftens
fördelar.

I olika sammanhang har jag erfarit
att kommerskollegium anser att för 50—
60 miljoner kronor i bidragsmedel skulle
de återstående, mest rationaliseringsbehövande
distributionsföretagen kunna
få god standard på sina ledningar
och därmed tillhandahålla konsumenterna
en säkrare och bättre eldistribution.
Jag uttalar, herr talman, den förhoppningen
att departementet även i
detta avseende skall låta jämlikhetstan -

ken vara med när kommande proposition
skall skrivas, och jag har i dag
inget yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora och Persson i
Heden (båda ep) samt herr Wikner
(s).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 166, i anledning av motioner om
rätt för elev att utföra arbete för elevorganisation
under skoltid.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Den statliga trafikpolitiken m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
167, i anledning av motioner rörande
den statliga trafikpolitiken m. in.

I detta utlåtande behandlade utskottet
dels de likalydande motionerna 1:71
av herr Werner och II: 87 av fru Ryding
m. fl., vari yrkades att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om eu översyn av de av 1963 års
riksdag antagna riktlinjerna för den
statliga trafikpolitiken i enlighet med
i motionerna förordad inriktning,
dels de likalydande motionerna I: 198
av herrar Tage Johansson och Ove
Karlsson samt II: 216 av herrar Gustavsson
i Nässjö och Sörenson,

dels de likalydande motionerna I: 202
av herr Skärman och II: 222 av herr
Westberg i Ljusdal m. fl.,

dels motionen I: 197 av herrar Blomquisl
och Thorsten Larsson,

dels de likalydande motionerna I: 376
av herr Erik Olsson m. fl. och II: 363
av herr Wikner m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 320
av herr Strandberg m. fl. och 11:708

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

av lierr Lothigius m. fl., vari hemställdes
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla att Kungl. Maj :t
måtte

1. uppmana pågående statliga utredningar
inom trafikpolitikens område
att snarast fullfölja sina uppdrag,

2. uppdraga åt trafikpolitiska delegationen
att dels samordna resultatet
av nämnda utredningsarbete och i samband
därmed verkställa en analys av
den framtida utvecklingen inom transportområdet,
dels föreslå de åtgärder i
trafikpolitiskt hänseende vartill samordningen
och analysen kunde föranleda,

dels de likalydande motionerna I: 603
av herrar Duhlén och Bengtson samt
II: 690 av herrar Hedlund och Wedcn,
vari, såvitt nu var i fråga, bl. a. hemställdes
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t

1. anhålla om översyn av tillämpningen
av 1963 års trafikbeslut,

2. anhålla om ytterligare utredning
av frågan om tillfredsställande transportförsörjning
för landets olika delar,
enligt i motionerna anförda riktlinjer,

dels de likalydande motionerna I: 605
av herr Högström m. fl. och II: 720 av
herr Svanberg m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 612
av herrar Nils Nilsson och Johan Olsson
samt II: 684 av herr Boo m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 629
av herr Rikard Svensson in. fl. samt
II: 716 av herrar Rask och Fridolfsson
i Rödeby,

dels de likalydande motionerna I: 615
av herr Johan Olsson m. fl. och II: 699
av fru Jonäng m. fl.,

dels de likalydande motionerna 1:117
av herr Thorsten Larsson m. fl. och
II: 138 av herr Josef son i Arrie in. fl.
Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:71 och 11:87, 1:202 och

11:222, 1:605 och 11:720 ävensom
1:197 samt I: 612 och II: 684, sistnämn -

Den statliga trafikpolitiken m. m.

da båda motioner i vad de avsåge en
översyn av de av 1963 års riksdag antagna
riktlinjerna för trafikpolitiken,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:198 och 11: 216, 1:376 och
11:363, 1:629 och 11:716 samt 1:612
och 11:684, sistnämnda båda motioner
i vad de avsåge uppskov med den tredje
etappen enligt 1963 års beslut om
trafikpolitiken,

3. att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört i anledning av dels motionerna
1:320 och 11:708, dels motionerna
1:603 och 11:690, sistnämnda
båda motioner i vad de avsåge tillämpningen
av 1963 års trafikbeslut och
frågan om tillfredsställande transportförsörjning
för landets olika delar,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:603 och 11:690 i vad de avsåge
förfarandet vid nedläggning av
busslinje,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 615 och II: 699,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 117 och II: 138.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! I den politiska debatten
framhålls ofta det mycket självklara
faktum att vårt samhälle under de senaste
decennierna har genomgått mycket
snabba förändringar på olika områden.
Vi kan väl säga oss att det inför
1970-talet förestår minst lika omfattande
omdaningar. Tyvärr måste vi
också konstatera att vi inte lyckats klara
verkningarna av de omställningsprocesser
som hittills följt i utvecklingens
spår. Jag förmenar att detta delvis har
sin grund i att vi har saknat en kvalitativ
målsättning för samhällsarbetet på
många områden.

När vi har diskuterat utvecklingen
inom trafikpolitiken har det trots allt
varit möjligt att sätta in denna form av

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

samhällsservice i ett större sammanhang.
Ett modernt samhälles främsta
uppgift borde väl vara att tillförsäkra
medborgarna valfrihet — som vi så ofta
talar om — också när det gäller att
i största möjliga utsträckning få bo och
arbeta där de önskar. I dag ser vi alla
att det brister i detta avseende, vilket
beror på att samhället inte i tillräckligt
hög grad har förmått samordna
exempelvis samhällsplanering, sysselsättning,
lokaliseringspolitik och trafikpolitik.

Riksdagen var när 1963 års trafikpolitiska
beslut fattades enig om att trafikpolitiken
skulle ses i samband med
sociala, näringspolitiska och lokaliseringspolitiska
förhållanden. Detta har
också understrukits i det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar. Det måste
enligt min mening stå alldeles klart att
riksdagen inte kan lastas för att 1963
års trafikpolitiska intentioner inte helt
har fullföljts av regeringen. Den målsättning
som slogs fast vid 1963 års beslut
innebar inte endast att varje trafikgren
skulle bära sina egna kostnader;
det förutsattes också att landets
olika delar skulle ha en tillfredsställande
trafikförsörjning.

Tillämpningen av principerna i trafikbeslutet
har inte varit tillfredsställande.
Vi vet att stora delar av järnvägsnätet
under de senaste åren har
lagts ned, att tågen på vissa långa sträckor
—- kanske 10 och ända upp till 20
mil —■ har upphört att stanna och att
bilismen har fått överta trafiken även
i sådana områden där det skulle ha varit
tekniskt möjligt att fortfarande använda
sig av järnväg eller annat kollektivt
trafikmedel. I strävandena att låta
SJ bära sina egna kostnader har man
kommit in i en ond cirkel som leder
till att SJ får allt svårare att bära dessa
kostnader. Eftersom tågen har upphört
att stanna vid en rad stationer med
gods- och persontrafik har trafikunderlaget
successivt minskat.

Om vi ser på väginvesteringarna kan

vi också konstatera att vi inte har förmått
bygga ut vägnätet i takt med särskilt
den tunga trafikens ökning. Av de
senaste propåerna från de centrala vägmyndigheterna
framgår att det blir
mycket kraftiga nedskärningar i vägbyggnadsanslagen
för speciellt länsvägarna.
Här har man alltså tyvärr inte
intresserat sig för de ambitioner som
gör sig alltmer gällande till förmån för
förstärkta samhällsinsatser i regioner
där vägverket nu signalerar nedskärningar.
Vi saknar den samordning som
skulle ha varit önskvärd mellan de centrala
instanserna —- det verkar ofta som
om den högra handen inte vet vad den
vänstra gör.

Från centerpartiets sida menar vi att
trafikförsörjningen är ett mycket viktigt
medel i lokaliserings- och regionalpolitiken.
Den är ett villkor för att näringslivet
i olika regioner skall kunna
fungera och utvecklas. Trafikpolitiken
får inte vara ett medel för ytterligare
koncentration till de tunga och överkoncentrerade
storstadsområdena. Vi
bör ha som målsättning att alla regioner
i landet måste få en rättvis del av
trafikservicen.

Vi är helt medvetna om att trafiken
inte alltid och inte överallt kan vara
ekonomiskt bärkraftig, om man skall resonera
utifrån principen att varje trafikgren
skall bära sina egna kostnader.
Men vi anser att staten skall svara för
de kostnader som inte täcks av avgifter.
Detta förutsattes i 1963 års trafikbeslut,
och från centerpartihåll är vi
angelägna om att understryka att detta
fortfarande bör gälla. Det måste bli en
översyn av tillämpningen av principerna
i beslutet, såsom ett enigt utskott
också har skrivit. Det parti som jag företräder
noterar detta med tillfredsställelse.

Det bör finnas anledning att se optimistiskt
på utvecklingen inom trafikpolitiken
när riksdagen nu än en gång
ställer sig enig bakom kravet på att
1963 års beslut om målsättning och sam -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

ordning skall fullföljas och inte minst
bakom kravet på att frågan om tillämpningen
av 1963 års beslut blir föremål
för översyn. Jag hoppas att regeringen
tar den beställning ad notam, som ett
enigt utskott föreslår riksdagen att göra,
och att vi sålunda kommer att få
den samordning och översyn som utskottet
efterlyser.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora, Vigelsbo och Josef
son i Arrie (alla ep).

Herr WIKNER (s):

Herr talman! I motionsparet I: 376
och II: 363 yrkar vi motionärer att riksdagen
måtte besluta att etapp tre enligt
det trafikpolitiska reformprogrammet
uppskjutes till dess ytterligare erfarenheter
av de båda första etapperna har
kunnat redovisas.

Etapp 1 och 2 har bl. a. inneburit
större generositet än tidigare när det
gäller beviljande av tillstånd för yrkesmässig
godstrafik med lastbil. Man tilllåter
även att lastförmågan ökar med
15 procent om året. Etapp 3 innebär
kort och gott bl. a. att all behovsprövning
för godstransporter på landsväg
slopas.

Förslag om denna statliga trafikpolitik
framlades av 1953 års trafikutredning,
vars förslag sedan kom att ligga
till grund för kommunikationsministerns
proposition nr 191 år 1963. Propositionen
bifölls av riksdagen.

Det är detta riksdagsbeslut som föranlett
så mycken diskussion och kritik.
Den starkaste kritiken har framförts
av Järnvägsmannaförbundet. Det
finns också en stark allmän opposition
mot beslutet. Detta har föranlett mig
att motionera i denna fråga, då jag efter
noggrant övervägande funnit att
kritiken är berättigad. Jag är för övrigt
mycket kritiskt inställd till den trafik -

Den statliga trafikpolitiken m. m.

politik som förts inom statens järnvägar.

Vi vet att det har tillsatts en trafikpolitisk
delegation med representanter
för riksdagen, statens järnvägar och olika
organisationer som har anknytning
till transportväsendet. Denna delegation
har till uppgift att som rådgivande organ
följa upp genomförandet av reformprogrammet.
Jag vill omnämna att delegationen
enligt en rapport har kunnat
konstatera att statens järnvägar genom
de åtgärder som vidtagits under de båda
första etapperna har fått förbättrade
möjligheter att inom stora delar av
transportmarknaden effektivt konkurrera
med lastbilsföretagen. Delegationen
meddelar vidare att erfarenheterna av
reformprogrammets båda första etapper
är övervägande positiva. Delegationen
förordar därför att den tredje reformetappen
påbörjas enligt de tidigare uppgjorda
riktlinjerna. Detta förordande
göres trots starka reservationer inom
delegationen och yttranden från LO, av
Transportarbetareförbundets förre ordförande
H. Pettersson och Svenska
järnvägsmannaförbundets ordförande
G. Kolare. Det tycker jag är i högsta
grad egendomligt. Nu vet jag att Kungl.
Maj :t inte följt delegationens rekommendationer,
och detta gläder naturligtvis
mig.

Utskottet säger också i sin skrivning:
»Övervägande skäl har emellertid, enligt
vad utskottet erfarit, vid prövning
inom Kungl. Maj:ts kansli ansetts tala
för att vänta med genomförandet av
nämnda etapp tills bilskatteutredningens
och affärsverksutredningens förslag
slutredovisats.»

Jag anser det vara riktigt att utskottet
ansluter sig till det uttalandet. Det är
också naturligt att de ledamöter av delegationen
som reserverat sig vill ha
till stånd en utförlig utredning som
klarlägger erfarenheterna från de båda
första etapperna, innan den tredje
etappen påbörjas.

Det är likaledes av stor betydelse att

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

vi får ta del av internationella trafikpolitiska
planer innan vi skall utforma
den svenska trafikpolitiken i framtiden.
Då det gäller vägtrafiken bör även de
olika trafiksäkerhetsregleringarna och
arbetsskyddsåtgärderna ha trätt i krafl.

Om man tillämpar kostnadsprincipen
för hårt tror jag att detta kommer att
inverka menligt på kommunikationerna
i glesbygden, framför allt i stora delar
av Norrland. Det kommer främst att
hämma industrilokaliseringen där. Utan
goda kommunikationer -— järnvägar
och landsvägar — kommer företagarna
att dra sig för att starta industrier
trots det lokaliseringsstöd man kan få.

Min uppfattning är — och den delas
av många — att vi inte bör se transportproblemet
enbart ur ekonomisk synpunkt
utan även anlägga sociala och
näringspolitiska aspekter på det. Detta
gäller i ännu högre grad lokaliseringsområdena.
Det kan ibland vara motiverat
att subventionera såväl järnvägssom
landsvägstrafik och även andra
transporter. Trafikfrågorna i Norrland
kan inte lösas utan insatser från det allmännas
sida.

Biltälheten har ökat mycket kraftigt
under de senaste åren. Detta har tillsammans
med nedläggningen av flottleder
och överflyttningen av de tunga
transporterna från järnväg till landsväg
medfört större belastning och ökade
olycksfallsrisker på våra vägar. En
bidragande orsak till detta torde vara
att landsvägarna inom många områden
inte är i sådant skick att de tål den
hårda trafikbelastningen och tillika ger
tillräcklig trafiktrygghet.

Med den motivering jag här lämnat
anser jag att statens järnvägar inte bör
påskynda nedläggningen av olika banor.
Om en nedläggning ändå måste ske på
grund av dåligt trafikunderlag — märk
väl att jag sade dåligt — bör den inte
komma till stånd förrän godtagbara ersättningstrafikmedel
kan sättas in.

Enligt den nya trafikpolitiken skall
varje trafikgren bära sina egna kostna -

der. Jag frågar då: Hur skall det gå till
att få fram riktiga siffror för de olika
trafikmedlens alla kostnader? Det anser
jag vara en mycket svår uppgift. Hur
skall man kunna värdera och jämföra
olycksfallsrisker, tidsvinster m. m.? Jag
anser att detta inte är möjligt.

Lastbilstrafiken bär inte alla sina
kostnader, och därför kan den konkurrera
med järnvägstrafiken. Att staten får
ta på sig dryga vägkostnader torde vara
obestridligt. Övergång till landsvägstransporter
medför att samhället och de
olycksfallsdrabbade får bära de olycksfallskostnader
som detta medför. Jag avser
här inte enbart lastbilsolyckorna,
utan jag talar också om olycksrisken för
alla vägtrafikanter. Det är många gånger
man sitter med hjärtat i halsgropen när
man skall köra om eller möta ett landsvägståg.
Jag åker själv varje vecka
landsvägsbuss mellan Sveg och Ljusdal,
och den landsvägen är bitvis så smal att
avståndet mellan fordonen vid möte
med en virkesbil bara blir några decimeter.
Jag förmodar att det finns många
sådana landsvägar. Kan det då vara rikligt
att överföra ännu mer av de tunga
transporterna till landsvägarna? År 1950
utfördes 20 procent av godstrafikarbetet
av lastbilar, medan järnvägarna svarade
för 63 procent. Nu har lastbilsandelen
ökat till över 40 procent samtidigt
som det totala trafikarbetet fördubblats.
Man har vidare beräknat att
år 1970 järnvägar och landsvägar kommer
att svara för vardera 45 procent av
godstransportarbetet.

Till detta kan läggas att persontrafiken
på våra landsvägar kommer att öka
kraftigt under de närmaste åren. Vi har
nu cirka 2 miljoner bilar i vårt land. År
1975 beräknas antalet ha stigit ytterligare
till mellan 2,6 och 3 miljoner. Jag
anser att staten måste vidta åtgärder för
att motverka igenkorkningen av våra
landsvägar. Den går inte att förhindra
genom taxehöjningar på järnvägarna,
indragning av servicepersonal och hållplatser
m. in. Man borde under några år

Onsdagen den 3 december 1909 fm.

Nr 39

pröva en mera trafikantvänlig järnvägspolitik.
Enligt uppgift har rabatteringen
inom Mälardalen givit ett gott resultat.
En aktivare försäljning av järnvägstjänster
för både person- och godsbefordran
är nödvändig. Man borde överföra
transport av tungt och skrymmande
gods till järnväg. Där järnvägarna tillhandahåller
en tillfredsställande persontrafik
bör tillståndsgivningen för busstrafik
efter landsväg begränsas.

Herr talman! Som norrlänning vill jag
protestera mot de taxehöjningar vid statens
järnvägar som kommer med jämna
mellanrum. Med den höjning som sker
på inlandsbanan mellan Sveg och Östersund
kommer man att få ett ännu mindre
antal trafikanter. Den 1 juni höjdes
tur och returbiljetten från 50 till 56
kronor, och den 1 januari 1970 kommer
den att kosta ca 60 kronor. Det innebär
en höjning med 10 kronor på ett halvt
år, och det tycker jag är att gå litet för
långt.

Följden blir att några personer sluter
sig samman om en bil, och att endast
skolbarn och andra som saknar bil åker
tåg. För varje taxehöjning minskas trafikunderlaget,
och tågen blir allt tommare.
Det är befolkningens naturliga reaktion,
och den förvånas man inte över.

Jag frågar också, om det är nödvändigt
att höja priset på 67-kortet? I en
diskussion framhölls att rabattering
gynnar SJ :s persontrafik. Jag ställer
frågan till kommunikationsministern,
om det är riktigt.

Goda förbindelser och kommunikationer
av alla slag till lands — således
på järnvägar och på landsvägar — till
sjöss och i luften är viktiga faktorer för
ett lands utveckling. De delar av landet
som har goda kommunikationer äger
också de bästa förutsättningarna att klara
näringsfrågorna. Detta gäller skogsbruket,
jordbruket, industrin och även
turistnäringen. En ännu kraftigare satsning
på kommunikationerna inom vissa
områden i Norrland är därför nödvän -

Den statliga trafikpolitiken m. m.

dig, och det är min förhoppning att den
satsningen görs.

Kommunikationsminister Norling har
sagt att trafikservicen är avgörande för
en bygds liv eller död. Med detta för
ögonen hoppas jag att kommunikationsministern
gör allt för att förbättra trafikservicen
i Norrland. Vi har där också
en postbefordran som är under all
kritik, men den saken skall jag inte nu
gå närmare in på.

Det är på tiden att SJ får någon som
verkligen förstår sig på att sälja järnvägarnas
tjänster — det gäller både person-
och godsbefordran.

Till sist, herr talman, vill jag ha sagt
att det också är på tiden att det sker en
förbättring i fråga om statens järnvägars
trafikpolitik, men den måste ske snart.
Det är bråttom härvidlag.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
avsluta mitt anförande utan att ställa
något direkt yrkande.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! I våra motioner nr I: 71
och 11:87 konstaterar vi inledningsvis
att vid höstriksdagen 1967 dåvarande
kommunikationsministern besvarade
sex interpellationer om trafikpolitiken.
År 1968 väcktes det 17 motioner i samma
fråga, och nu föreligger ett drygt
tiotal motioner gällande den statliga trafikpolitiken.
Lägger jag härtill den
pressöversikt om SJ :s taxepolitik som
vi alldeles nyligen har fått från riksdagens
pressbevakning och som genomgående
är starkt kritisk, måste slutsatsen
bli att statens järnvägar och därmed den
statliga trafikpolitiken är ute i någonting
som milt sagt kan kallas biåsväder.

Men, herr talman, man måste också
notera att det till statsutskottets utlåtande
nr 167 inte har fogats någon reservation
av ledamöter från de partier
som är representerade i detta utskott.
Om man skall vara välvillig kan man
säga att anledningen torde vara att utskottet
har ett förslag under punkt 3,
att riksdagen skall ge till känna för

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

Kungl. Maj :t vad utskottet har anfört i
anledning av de motioner i vilka det
begärs en översyn av tillämpningen av
1963 års trafikbeslut.

Läser man vad utskottet har anfört i
sitt utlåtande, får man det bestämda intrycket
att utskottet i sin skrivning inte
är opåverkat av den framförda kritiken.
Av den kritiken skall naturligtvis inte
enbart nämnas vad vi har gjort — interpellationer
och motioner här i riksdagen
—- nej, hit hör i allra högsta grad Järnvägsmannaförbundets
aktiva agerande
och den opinion som det har utlöst, vidare
pressens behandling av frågan, påpekanden
från lokalt och kommunalt
håll o. s. v.

Opinion lönar sig -— vi har ett färskt
exempel i traktorskatten. Men strängt
taget är beaktande av kritik inte något
som bara hör till trafikpolitikens tilllämpning
utan som faktiskt också hör
till dess riktlinjer.

På s. 6 i utskottets utlåtande sägs det
att trafikpolitiken självfallet inte får ses
som en isolerad fråga och att tillämpningen
och uppföljningen av principerna
därför måste anpassas till utvecklingen
på olika områden och till samhällsplaneringen
i övrigt. Det heter vidare
beträffande riktlinjernas tillämpning
att hänsyn också skall tas till sociala,
näringspolitiska och lokaliseringspolitiska
förhållanden och att även inverkan
ur trafiksäkerhets-, arbetarskydds-
och miljösynpunkter liksom de
följdkostnader härav som samhället har
att bestrida i annan ordning bör beaktas.

Om jag till detta fogar vad kommunikationsministern
har uttalat den 26
november enligt Svenska Dagbladet, förstärks
intrycket av att man har tagit
hänsyn till den anförda kritiken. Jag
citerar kommunikationsministern som
sade: »Men vi vill redan nu tala om, att
vi från regeringens sida skall beakta
trafikpolitikens möjligheter att befrämja
lokaliseringspolitiken. Det innebär i
klartext att vi placerar oss i samma lin -

je som andra som menat att trafikpolitiken
skall användas i lokaliseringspolitikens
tjänst.»

Om dessa tongångar hade anförts utan
att källan angivits, skulle de säkerligen
ha vilselett många att tro att uttalandet
hade hämtats från de upprepade motionerna
från vårt parti i denna fråga. Jag
vill därmed inte ha sagt att jag finner
syftet med dessa våra motioner tillgodosett.
En sak är vad som uttalas och utlovas;
en annan sak är de praktiska åtgärderna
och handlingen. På detta sista
område kvarstår kritiken alltjämt mycket
berättigad på de mest avgörande
punkterna.

Det återstår alltså att se vad som nu
händer eller rättare sagt vad som nu
kommer att hända när en del pågående
utredningar blir klara och behandlade.
Jag nämner som exempel vägkostnadsutredningen.
När man dragit slutsatser
av de resultat som denna utredning
kommit fram till kommer naturligtvis
talet om »konkurrens på lika villkor» i
en klarare dager. Redan 1963 var man
färdig att ange en tidpunkt för den
tredje etappens genomförande, nämligen
1968. Så sägs det att det bara är
tillämpningen, inte riktlinjerna i sin
helhet som måste ses över, vilket däremot
är vad vi har krävt i våra motioner
som jag nu talar för.

Tag t. ex. principen om »kollektivbiljetten»
d. v. s. ersättningen direkt ur
statskassan till SJ för fortsatt drift av
olönsamma järnvägar. Sakkunniga beräknade
det erforderliga beloppet till
200 miljoner kronor, vilket också anvisades
av 1963 års riksdag. Det förblev
sedan oförändrat under de två följande
budgetåren men steg 1966/67 med 5 miljoner
kronor. Det sjönk nästa budgetår
till 194 miljoner kronor, och nu är beloppet
uppe i 215 miljoner kronor. Förklaringen
är den politik som förts, bl. a.
med järnvägsnedläggningar. Naturligtvis
har en del av dem varit fullt motiverade.
Men en satsning efter linjer, som
exempelvis har angetts av Svenska järn -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

vägsmannaförbundet i dess tiopunktsprogram
om en medveten styrning till
förmån för den spårbundna trafiken
bl. a. på godstrafikens område i stället
för ett ensidigt inriktande på den s. k.
lönsamhetspolitiken — som i längden
har visat sig vara nog så olönsam —
skulle ha varit att föredra, och det skulle
ha gett en mera positiv utveckling.

Därmed vill jag, herr talman, bara
säga ett par ord om taxepolitiken. Vi
vet alla att regeringen har bifallit SJ :s
framställning i år om höjda taxor. Jag
instämmer med tidningen Signalens redaktionssekreterare
som i Aftonbladet
den 17 i förra månaden skriver att prisspiralen
vid SJ i realiteten verkar i
helt galen riktning. När jag med gillande
citerade utskottet, som anförde, att
hänsyn också skulle tas till bl. a. sociala
förhållanden, vill jag i detta taxesammanhang
nämna en liten detalj som visar
att ännu har regeringen i alla fall
inte dragit några sådana slutsatser. När
man nu höjde persontrafiktaxorna, betydde
det också att pensionärerna trots
67-kortets rabattering fick betala mera
för sin resa. Men är det inte småtterier
i överkant att därutöver också höja priset
för själva legitimationshandlingen,
alltså för själva 67-kortet som sådant,
med en femma, vilket tidigare också
har påtalats av den föregående talaren
herr Wikner? Jag tycker att detta rätt
väl illustrerar SJ:s prispolitik.

Herr talman! Flera åtgärder på det
trafikpolitiska planet berör inte direkt
SJ — det gäller landsvägstrafiken. Där
finns andra organ som handlägger frågorna.
Krav har framförts på vissa restriktioner
som har trafikpolitisk betydelse,
och sådana borde utan vidare och
utan dröjsmål kunna genomföras.

Med hela den trafikpolitik som förts
från myndigheternas sida till dato
skrämmer man över ytterligare transporter
på de redan överbelastade vägarna.
Det enda förnuftiga ur alla synpunkter
vore att gå åt andra hållet och
ge hela trafikpolitiken ett vettigt inne -

Den statliga trafikpolitiken m. m.

håll: att gynna de kollektiva transporterna.

I vårt lilla land satsar vi per dag 5
miljoner kronor till nybyggnad och underhåll
av vägnätet. Men denna satsning,
som för många kan tyckas stor, är
alldeles för liten i relation till den oerhörda
trafikökningen på vägarna. Vi
kan alltså inte med den nuvarande politiken
och den nuvarande resurstilldelningen
bygga bort problemen på vägarna.

Men vad vi däremot kan är att medvetet
styra över de tunga och långväga
transporterna till den spårbundna järnvägen
och inte som nu i stället flytta ut
järnvägstrafiken på vägarna. Det är er.
skamfläck för vårt land att vi t. ex. åtminstone
är Europabäst när det gäller
de längsta tillåtna långtradarna att
dundra fram på vägarna, medan kapaciteten
på tågen, som går vid sidan om,
bara utnyttjas delvis.

Herr talman! Med en mer meningsfull
trafikpolitik kunde den beklämmande
kurvan över olycksfallen på våra vägar
ändras och få en nedåtgående riktning.
En omprövning och en översyn av den
statliga trafikpolitiken skulle alltså även
här kunna bidra till bekämpandet av de
oerhört tragiska olycksfallen ute på vägarna
varje dag och i synnerhet varje
veckoslut.

Sammanfattningsvis kan jag säga följande.
Om de utfästelser som lämnats
i utskottets utlåtande verkligen förverkligas,
företas i praktiken den begärda
översynen av riktlinjerna för den statliga
trafikpolitiken. Detta kan göras,
men vi får fördenskull inte släppa kravet
på en grundlig översyn av riktlinjerna
som sådana. Åtgärder som nu är
möjliga att genomföra behöver fördenskull
inte fördröjas, men fullständigheten
och konsekvensen kräver enligt
vår åsikt att en helhetsöversyn av riktlinjerna
verkligen sker, och därför, herr
talman, anser jag mig vid detta tillfälle
ha anledning yrka bifall till de av vår

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

grupp väckta motionerna 1:71 och
II: 87.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m):

Herr talman! Eftersom de bägge föregående
talarna uttalat sig om risken
med den tunga trafiken på vägarna har
jag ett behov av att som en liten enkel
gärd av rättvisa understryka hur imponerad
jag nästan alltid blir i trafiken
över den skicklighet och hänsynsfullhet
som förarna av dessa tunga lastbilar
ådagalägger. Det är mycket märkvärdigt
att man för dessa trafikuppgifter verkligen
lyckats utvälja så duktigt och bra
folk.

Men, herr talman, jag skall inte orda
mer om detta utan tala om utskottsutlåtandet.
En högt värderad ledamot av
denna kammare uttryckte häromdagen
sin oreserverade beundran för den
skrivkonst som har utvecklats av sekreteraren
i statsutskottets fjärde avdelning.
Denna skrivkonst, sade han, har
gjort det möjligt att med utsökt elegans
samtidigt tillgodose en serie helt disparata
önskemål och har gjort det enhälliga
utskottsutlåtandet, jag understryker
det enhälliga utskottsutlåtandet,
till en konstprodukt som för tankarna
till vävnadskonstens mest raffinerade
skapelser.

Men, herr talman, egentligen är inte
det hela så särskilt komplicerat. 1963
års principbeslut om trafikpolitiken innehåller,
om man tar saken med en viss
pedagogisk förenkling, två skilda huvudprinciper,
som man samtidigt måste
ha i minnet om man skall kunna få
klart för sig beslutets verkliga innebörd.
Den kritik som riktas mot 1963
års beslut beror i många fall på att man
endast tänker och talar om den ena huvudprincipen
medan den andra glöms
bort, och därför blir ofta bedömningen
av det hela orättvis.

Den första huvudprincipen var och
är att varje trafikgren skall bära sina
egna kostnader. De olika trafikgrenar -

na skall få fritt konkurrera med varandra
utan att man gynnar någon av dem
på de andras bekostnad. Den principen
skulle gälla järnvägstrafiken, personoch
lastbilstrafiken, sjötrafiken samt
flygtrafiken. Detta att människor och
gods fritt finge välja sin egen färdväg
och sitt eget färdsätt utan påverkan
från statsmakternas sida genom subventioner
eller på annat sätt menade man
skulle lända till en fri konkurrens på
lika villkor och därmed till en sund
och samhällsekonomiskt riktig trafikfördelning.

I det sammanhanget var det naturligt
att man sökte förvandla SJ till ett verkligt
affärsföretag med ansvar för sin
egen ekonomi och med plikt att förränta
investerat kapital —- detta dock med
den inskränkningen att SJ skulle bli av
med hela den del av statsbanenätet som
bedömdes omöjlig att trafikera på ett
ekonomiskt lönsamt sätt, d. v.s. ungefär
hälften av hela antalet vid tidpunkten
för beslutets fattande trafikerade bankilometer.

Nästa viktiga punkt i principbeslutet
var att aktiviteten på det transportpolitiska
området skulle samordnas med lokaliseringspolitiken,
bl. a. när det gällde
från lokaliseringssynpunkt önskvärd
men ekonomiskt olönsam järnvägs- eller
landsvägstrafik. Det fastslogs uttrycklingen
i beslutet att ingen del av landet
fick lämnas utan tillfredsställande trafikservice.

Denna princip, som har exakt samma
vikt som självkostnadsprincipen och
kravet på lönsamhet hos SJ, har lett
till att i innevarande års budget inte
mindre än 215 miljoner kronor utbetalas
till SJ som ersättning för den trafik
som SJ utövat på beställning av
statsmakterna. Det är, ärade kammarledamöter,
inte SJ som beslutar huruvida
sådan trafik skall komma till stånd
eller inte, utan det är i första hand
Kungl. Maj:t och i andra hand vi själva
här i huset som bär ansvaret. Det är inte
bara trafiken på olönsamma ban -

Onsdagen den 3 december 1969 fm.

Nr 39

sträckor man kan betala via kollektivbiljett
utan också upprätthållandet av
stationer i vissa glesbygder, där det innebär
en katastrof om stationen kommer
bort men där det är dyrt för SJ
att ha den kvar. Principen om skyldighet
att sörja för att ingen bygd blir
utan rimliga trafikmöjligheter har också
lett till stöd åt linjetrafiken med buss.

Till 1963 års beslut hör också att de
kostnader som statsmakterna av lokaliseringspolitiska,
sociala, försvarspolitiska
eller andra skäl anser sig böra
lägga ned för att åstadkomma en trafik
som inte är ekonomiskt lönsam blir
klart och tydligt redovisade och debiterade
på rätt plats i statens budget.
Att låta SJ bedriva olönsam trafik och
försöka täcka in sina förluster genom
att debitera så mycket högre avgifter
där sådana kan gå att ta ut på grund
av en monopolsituation, t. ex. på malmbanan,
kan inte vara sunt och riktigt.

För min del kan jag inte se att vare
sig självkostnadsprincipen eller principen
om nödvändigheten att överallt i
landet upprätthålla en rimlig trafikservice
med skäl kan utsättas för kritik.
Att varje trafikslag skall stå för sina
egna kostnader måste leda till en riktig
och kostnadspressande konkurrens. Att
den öppna kostnadsredovisning som
man gör vid avsteg från denna princip
ger oss en klar uppfattning om var vi
står, anser jag vara utomordentligt viktigt.

Vad jag nu sagt skall emellertid inte
tolkas som om jag är övertygad om att
nuvarande förhållanden på transportpolitikens
område är idealiska. Det är
de naturligtvis inte alls. Tvärtom kan
med fog allvarlig kritik riktas mot de
förhållanden som vi i dag har. Det är
bara så att denna kritik egentligen inte
träffar själva grundprinciperna för 1963
års beslut utan fastmer det sätt på viliet
dess principer förts ut i praktisk
tillämpning. Därvidlag har man rätt,
herr talman, att ställa en rad besvärliga
frågor.

Den statliga trafikpolitiken m. in.

För SJ i verkligheten en från företagsekonomisk
synpunkt vettig politik?
Det är en av dessa frågor. Är de täta
taxehöj ningarna en metod att göra företaget
mera lönsamt? Det är en annan
sådan fråga. Är servicen inom verket
för personer och godstrafikanter trafikskapande
eller verkar den i motsatt
riktning? Eller — för att övergå till
den tunga lastbilstrafiken — betalar
verkligen denna trafik sina egna kostnader?
Får glesbygderna runt om i landet
det stöd de behöver för att kunna
upprätthålla en tillfredsställande trafikservice?
Får Norrlandslänen, dit man
måste räkna vissa delar av Dalarna och
Värmland, de fraktsubventioner som
skulle rimma med den förda lokaliseringspolitiken? Alla

dessa frågor kan ställas och besvaras
med ja eller nej utan att grunderna
för 1963 års beslut på något sätt
rubbas. I detta beslut finns inget hinder
för statsmakterna att gå så långt de vill
för att t. ex. hjälpa glesbygderna eller
stödja företagsamheten i norra Sverige.

Det är med hänsyn härtill som utskottet
enhälligt har stannat vid att avvisa
alla sådana förslag som går ut på
vad man kallar översyn och förändring
av principbeslutet. Däremot har man
sett med välvilja på sådana motionsyrkanden
som har avseende på den praktiska
tillämpningen av 1963 års tankegångar.
För att rätt kunna bedöma tilllämpningen
och fullföljandet av besluten
i en trafikbild, som under de senaste
åren har ändrat sig utomordentligt
snabbt, gäller det emellertid att så
skyndsamt som möjligt få fram ett betydande
kunskapsmaterial. På området
arbetar just nu ett antal utredningar,
och flera utredningar har redan framlagt
sina betänkanden. Vi har inom moderata
samlingspartiet begärt att de utredningar
som nu inte är färdiga skall
uppmanas att snarast fullfölja sina uppdrag.
Tanken är att alla dessa betänkanden
när de ligger färdiga på bordet
skall kunna sammanfogas till en total -

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

bild av nu rådande situation och aktuella
trender till ledning vid utformandet
av framtidens trafikpolitik.

Herr talman! Yi har blivit välvilligt
behandlade av utskottet, och jag har
därför inget annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
utlåtande samt behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 18

Meddelande ang. plenum fredagen den
12 december

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Enligt inhämtade uppgifter om bordläggning
av utskottsutlåtanden blir
det icke erforderligt att anordna arbetsplenum
fredagen den 12 december.
Sammanträdet nämnda dag blir därför
ett bordläggningsplenum. Detta tar sin
början kl. 11.00 med hänsyn till att ett
stort antal interpellationssvar förväntas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 3 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till eu början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Den statliga trafikpolitiken m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 167, i anledning
av motioner rörande den statliga trafikpolitiken
m. m., nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i
enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr RASK (s), som yttrade:

Herr talman! Statsutskottet behandlar
i sitt utlåtande nr 167 även motions -

paret 1:629 och 11:716. Motionsparet
har rönt samma öde som övriga motioner
i de trafikpolitiska frågorna. Ändå
tycker jag att jag vill utveckla mina
tankegångar något mera än vi gjort i
motionsparet.

Ända sedan riksdagen fattade det trafikpolitiska
beslutet år 1963 har debatten
kring frågan hållits vid liv, och den
har accentuerats år för år. Detta måste
ha sina bestämda orsaker. Jag tror att
det för det första beror på att dessa
problem tillhör dem som mycket nära
berör alla människor. Trafikpolitiken
berör människorna som resande allmänhet
och som konsumenter vad gäller
frakter och tjänster. En stor grupp
berörs även som anställda i ett statligt
företag. För det andra beror det, tror
jag, på att riksdagsbeslutet i sin praktiska
utformning inte blev så där alldeles
lyckat.

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39

Kommunikationsminister Norlings företrädare
framhöll i bilaga 8 till Arets
statsverksproposition bl. a. att »genom
de åtgärder som vidtagits har SJ fått
förbättrade möjligheter att inom stora
delar av transportverksamheten effektivt
konkurrera med lastbilsföretagen».
Det är väl en sanning med mycket stor
modifikation, och det var bl. a. detta
uttalande av den förre kommunikationsministern
som gav mig anledning att
motionera i ärendet.

Jag förutsätter också att den nye generaldirektören
för statens järnvägar
får svårt att hävda riktigheten av sådana
här ställningstaganden som den förre
kommunikationsministern gjort i årets
statsverksproposition. Visserligen har
statens järnvägar inte längre skyldighet
att ge offentlighet åt fraktavtal och kan
på det sättet när det gäller exempelvis
fördelningen av vagnar till kunderna
göra helt företagsekonomiska bedömningar.
Likaså har transportplikten på
affärsbanenätet upphävts. Men de förbättrade
möjligheterna till konkurrens
har väl bara resulterat i att mer och
mer av transporterna lagts och fortfarande
läggs över på våra vägar. Jag
ifrågasätter om detta är en utveckling
som vi i fortsättningen — åtminstone
kortsiktigt — kan ta ansvaret för från
.såväl trafiksäkerhetssynpunkt som ekonomiska
synpunkter.

Vi vet att mer än 1 000 människor årligen
dödas i trafiken på våra vägar. Vi
vet att drygt 10 000 blir invalider och
att 25 000 skadas mer eller mindre svårt.
Vi vet också att det kostar miljarder
kronor att till nöds reparera dessa skadeverkningar.
Ändå bygger vi våra vägar
mera trafiksäkra. Vi bygger mycket
vägar och vi har stora kostnader för
dessa. Likväl räcker våra vägar inte för
den ökande bilismen. Då är det oförnuftigt
att medverka till att ytterligare
trafik läggs över på vägarna, transporter
som med fördel kan skötas av våra
järnvägar.

Vi har i vår motion också tagit upp

Den statliga trafikpolitiken m. m.

frågan om ytterligare utbyggnad av containertekniken
därför att vi tror att man
genom detta system kan utvinna många
fördelar, framför allt ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Det är inte bara containertekniken
som kan utnyttjas, framhåller
vi i motionen. Man skulle också kunna
bygga ut ett system, enligt vilket man
helt enkelt kör upp långtradarna på
järnvägsvagnar och låter dessa åka tåg
längre sträckor. I USA har man prövat
något liknande. Vilka resultat man där
uppnått vet jag inte, men jag tycker
att det bör ligga ganska mycket i ett
sådant system, framför allt därför att
vårt land är så långsträckt.

I vår motion har vi också tagit upp
det s. k. Tysklandssystemet med förbud
för lastbilstransporter från fredag klockan
16.00 till söndag klockan 22.00. Om
detta har utskottet inte sagt någonting.
Betyder det månne att fjärde avdelningen
inte bedömer en försöksverksamhet
i Sverige efter sådana riktlinjer
som realistisk?

Man blir många gånger förvånad när
man talar med högre tjänstemän inom
de statliga verken — det må gälla både
trafikservice och postservice. Jag har
funderat över om man meriterar sig
genom att till 100 procent tvinga igenom
rationaliseringsåtgärder bara för
rationaliseringens egen skull. Man anser
att det som gjorts upp vid skrivbordet
är riktigt, även om det inte passar in
i den praktiska utformningen. Den mall
som man har utformat skall passa överallt
och på alla bygder. —- I annat fall
får ort och bygd göras om för att i stället
passa mallen. Det är beklagligt att
man skall behöva få sådana intryck under
samtal med högre tjänstemän, men
jag kan inte hjälpa att jag har den känslan
och att jag också känner ett behov
av att också få säga detta i detta sammanhang.

Jag vill med några ord ta upp ytterligare
en sak som har samband med hur
trafikpolitiken utformas, nämligen koncentrationen
till allt större och större

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

orter. Det finns mindre orter som har
naturlig livskraft genom industriell expansion
men där stor risk föreligger att
genom stationsindragningar och järnvägsnedläggningar
möjligheterna till vidare
utveckling undandrages. En järnvägsstation
är en så stor serviceinrättning
att man kanske inte uppfattar dess
värde förrän den är nedlagd, och då är
det så dags.

Riksdagsbeslutet av år 1963 om trafikpolitiken
var inte lyckat, och det
finns nu, anser jag, skäl för en omprövning.
Denna bör grundas på de erfarenheter
man vunnit av de s. k. första
och andra etapperna och genomföras
med beaktande av både trafikekonomiska
och samhällsekonomiska aspekter.
Hänsyn skall också tas till trafikintensiteten
på våra vägar och kostnaderna
för dessa. Det är möjligt, och jag håller
det för troligt, att en ytterligare kostnadstäckning
för järnvägsdriften direkt
av statsmedel blir billigare, samhällsekonomiskt
sett, än att fortsätta överföringen
från järnväg till landsväg. Därför
har vi i vårt motionspar yrkat att
»riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla att en grundlig översyn
göres av hur etapperna 1 och 2 verkat
ur samhällsekonomisk och trafikpolitisk
synpunkt».

Statsutskottet har skrivit bort vår begäran
med några vaga formuleringar.
Av formella skäl kan jag inte yrka bifall
till motionerna, men av vad jag har
anfört torde det framgå att jag inte kan
acceptera statsutskottets hemställan i
det utlåtande som föreligger i dag. .lag
vill förbehålla mig rätten att återkomma
i ärendet under vårsessionen nästa år.

Därefter anförde:

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag vill först göra ett
påpekande, nämligen att jag inte står
som undertecknare av statsutskottets utlåtande
nr 167. Jag har ändå begärt
ordet, eftersom jag har ett förflutet i

denna fråga i det att jag varit med om
att realbehandla den rad av motioner
som upptas i detta utlåtande. Jag kan
försäkra att vi inom avdelningen har
ägnat mycket stor uppmärksamhet åt
de olika motionernas innehåll och yrkanden.
Hade vi inte gjort det, hade vi
knappast — det tror väl ingen heller —
kunnat samlas kring ett enhälligt utlåtande,
detta så mycket mer som ett
flertal av motionärerna har deltagit i
denna realbehandling. Även de har alltså
enats om det utlåtande som nu föreligger
.

Det är ingalunda min avsikt att kommentera
alla de motioner som har
väckts i detta sammanhang, av den enkla
anledningen att vi enligt mitt sätt att
se redan utförligt har redovisat i utlåtandet
vår syn på berörda trafikproblem.

Här har tidigare ordats om 1963 års
trafikbeslut, om första och andra etapperna
och om den tredje, som var avsedd
att påbörjas den 1 juli 1968 men
som har blivit uppskjuten, såvitt jag
kan förstå därför att Kungl. Maj:t velat
avvakta en del av de nu pågående utredningarna
angående den framtida trafikpolitiken.

Jag vill gärna hålla med om att det
med hänsyn till den tekniska utvecklingen
och därmed sammanhängande
problem ingalunda är lätt för de ansvariga
statliga myndigheterna att lösa
dessa uppgifter. Både tätorter och vad
vi kallar glesbygder har trafikproblem.
Man behöver inte gå så värst långt utanför
detta hus för att finna vad jag skulle
vilja kalla avarter av trafiken. I Stockholm
föredrar privatbilisterna, som
utan tvekan både enklare och billigare
skulle kunna anlita kollektiva trafikmedel,
att sitta i bilköerna trots att detta
både tar längre tid och är kostsammare.

Inom glesbygderna är problemet också
svårbemästrat, eftersom trafikunderlaget
avsevärt har minskat. Frågan är
där vem som skall betala räkningen.
Kostnadsfrågan är dock inte alltid av -

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39

görande; flygbolagen både inom vårt
eget land och inom andra länder redovisar
en starkt stigande kurva, inte
minst för godstransporterna. Och det
är väl ingalunda så att fraktkostnaderna
per flyg är lägre, men det går snabbare
att skicka gods med flyg och det är anledningen
till att detta transportmedel
anlitas.

Som framgår av utskottsutlåtandet
har från olika håll begärts en utredning
beträffande hela detta problemkomplex.
Fjärde avdelningen inom utskottet
har inte velat tillstyrka en sådan utredning,
eftersom det i realiteten skulle
innebära att både regering och riksdag
under utredningstiden skulle låsas på
så sätt att endast delreformer kunde
genomföras. Vi tror att det är bättre att
successivt försöka lösa dessa frågor med
hänsyn till utvecklingen och i enlighet
med tidens krav.

Av representanter från speciellt Norrbotten
har påpekats att taxefrågan är
betydelsefull särskilt i de delar av landet
där avstånden mellan tätorterna är
långa. Ett förslag om att lokaliseringspolitiken
och taxefrågorna skall integreras
har emellertid aviserats och kan
kanske väntas redan nästa år. Detta anser
jag vara ett led i strävandena att
underlätta lösningen av problemet för
speciellt Norrlandslänen.

Jag avslöjar ingen hemlighet när jag
säger att det under statsutskottets resa
till Norrbotten i september månad i
år ständigt av representanter för kommuner
och näringslivet påpekades att
fraktkostnaderna var ett problem. Kan
man nu samordna lokaliseringsfrågorna
och taxefrågorna, är det någonting
som vi hälsar med tillfredsställelse.

.lag har ingen större anledning att polemisera
mot de föregående talarna.
Det är ingenting märkligt att alla kan
trafikfrågor, taxefrågor o. s. v. Fru Ryding
ansåg att det var eu SJ:s uppgift
att styra den tunga trafiken från landsväg
till järnväg. Detta är emellertid lättare
sagt än gjort. Jag kan ta ett dras -

Den statliga trafikpolitiken m. in.

tiskt exempel från min egen hemort,
som har länets största industri, vilken
pressar bildelar till Volvo. Dessa stuvas
i containers, och varje natt går ett
tåg från Olofström till Göteborg lastat
uteslutande med containers som innehåller
bilgods. Samtidigt går ett flertal
långtradare med samma gods mellan
Olofström och Göteborg. Från järnvägens
sida har man förklarat att man
mycket väl skulle kunna ta även dessa
transporter på tåget. Jag har frågat chefen
för företaget i min hemort, varför
man går till väga på detta sätt. Jag fick
svaret: »Du förstår att vi är i alla fall
ett bilföretag, och därför vill vi inte
överlåta allt gods på järnvägen.» Om fru
Ryding skulle ha bättre framgång i sin
hemstad när det gäller att påverka detta
företag att flytta över det gods, som
nu går på landsväg, till järnväg, så
skulle jag se det med tacksamhet.

Herr talman! Jag har självfallet inget
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets företrädare
sade att bilisterna i stället för att sitta
i bilköer borde åka tåg. Så enkelt är
det faktiskt inte, om SJ höjer taxorna
så att det blir billigare att åka bil då
föredrar man bilar. Jag nämnde i mitt
anförande att en resa tur och retur
Östersund—Sveg för närvarande kostar
56 kronor. 4 gånger 56 kronor blir 224
kronor. Den resan blir faktiskt billigare
om man åker bil och har tre passagerare.
Det beror alltså på taxehöjningarna
att folk använder bilen. Det är
den enkla förklaringen. Jag tror att
samma förhållande gäller även för andra
resor än mellan Östersund och Sveg.

Vidare har man försämrat servicen;
det har dragits in hållplatser här och
hållplatser där. Nu får man ofta åka bil
flera mil för att komma till en hållplats
där man kan stiga på tåget. Det
gör det också dyrare att använda sig
av tåg. Man är kanske redan många mil

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

på väg mot bestämmelseorten i bil på
det sättet. Att man använder sig av bil
i stället för tåg är alltså en följd av den
trafikpolitik SJ för.

Herr KARLSSON i Olofström (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Wikner måste ha
missförstått mig. När jag talade om att
en stor del av allmänheten mycket väl
skulle kunna använda sig av de kommunala
samfärdsmedlen talade jag om
Stockholmsområdet. Jag berörde inte
Norrlandsproblemen i det sammanhanget.

Jag vågar nog med hänsyn till privatbilismens
utveckling hävda att det
inte är statens järnvägar som svikit allmänheten
utan vice versa.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att utskottets
talesman håller med mig om
att vi har dessa förhållanden i Norrland.

Herr FRIDOLFSSON i Rödeby (s):

Herr talman! Statsutskottet behandlar
i sitt utlåtande nr 167 motionerna I: 629
och 11:716. De röner givetvis samma
öde som de övriga trafikpolitiska motionerna.

Som motionär vill jag framföra några
synpunkter dels på de frågor som
tagits upp i motionerna, dels på de nu
beslutade taxehöjningarna vid statens
järnvägar.

Genom de beslutade höjningarna av
taxorna föreligger det stor risk för en
ytterligare minskning av såväl antalet
resande som godstransporterna. För den
pågående industrilokaliseringen blir de
ökade fraktkostnaderna en mycket stor
belastning. För glesbygderna resulterar
taxehöjningen med all säkerhet i en
försämring: ökade taxor kommer att
minska trafikunderlaget med ytterligare
nedläggningar som följd.

Vi måste komma bort från tanken på
att alla delar av SJ-nätet skall bära sig

företagsekonomiskt. Samhällsintresset
måste i stället få bestämma trafikpolitiken.
Statens järnvägar bör som samhällsägt
företag ej enbart handla med
hänsyn till ekonomiska överväganden.
Det måste också uppträda med samhällsansvar
på olika områden, det måste
ha ett socialt ansvar.

Trafikpolitiken måste hjälpa till att
skapa goda förutsättningar för ett effektivt
arbete på andra områden, exempelvis
när det gäller närings-, lokaliserings-
och miljöfrågorna. En trafikpolitik
som styrs av samhällsintressen och
ej av ekonomiska intressen kommer att
bidra till en ökad jämlikhet, något som
alla partier nu säger sig vara intresserade
av.

På Transportarbetareförbundets kongress
har statsrådet Bengt Norling uttalat:
»Den trafikpolitiska bedömningen
får inte ske uteslutande från lönsamhetssynpunkter,
utan med i bilden måste
också tagas näringspolitiska och lokaliseringspolitiska
aspekter.» Har regeringen
följt statsrådet Norlings uppfattning
när den fastställt de nya trafiktaxorna
vid SJ?

Med den nya taxa som nu fastställts
kommer trafiken på våra vägar med all
säkerhet att öka, vilket får till följd
en ännu större risk för trafikolyckor.
Redan nu är vissa vägar så hårt belastade
att en ytterligare ökning av trafiken
bedöms som mycket riskfylld.
Därtill kan läggas att årstidsväxlingarna
i vissa delar av landet medför svårigheter
när det gäller framkomligheten
åtminstone för den tunga trafiken.
I stället för att, som nu sker, genom
nedläggning av järnvägar samt taxehöjningar
pressa över trafiken från järnväg
till landsväg borde allt göras för
att påverka överflyttning av såväl person-
som godstrafik från landsväg till
järnväg.

I den allmänna debatten framhålls ofta
de driftförluster som statens järnvägar
redovisar, men man uraktlåter att
samtidigt tala om de ekonomiska för -

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39

pliktelser som konkurrerande transportföretag
är befriade från. Det gäller
bl. a. försvarsberedskapen, yrkesutbildningen
och omskolningsverksamheten
som behövs inom SJ, och därtill kommer
högre utgifter för pensioner, vilka
kanske om de räknas försäkringstekniskt
skulle minska utgifterna med 90
miljoner kronor. Försvarsberedskapens
kostnader uppskattas till 14 miljoner
kronor, och yrkes- och omskolningsverksamheten
betyder säkerligen stora
belopp. Inom andra företag bekostas
såväl yrkesutbildningen som omskolningen
genom att samhället på andra
vägar ikläder sig kostnaderna. De nämnda
kostnaderna borde utan större olägenhet
kunna överföras direkt i statsbudgeten
på olika huvudtitlar, varigenom
man finge ett mera renodlat driftresultatet
vid statens järnvägar.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr SÖRENSON (s):

Herr talman! När 1963 års trafikpolitik
på sin tid skulle börja tillämpas var
läget ett helt annat än det är i dag. I
dag ser det ut som om alla parter är
överens om att 1963 års trafikpolitik
har blivit ett misstag.

Enligt den pressöversikt som har
sammanställts i riksdagen skriver t. ex.
Svenska Dagbladet: »Oroligt frågar sig
många vart det bär hän efter dessa täta
och kraftiga taxehöjningar. När generaldirektör
Peterson säger att han inte
tror att SJ riskerar något trafikbortfall
är det en uppfattning som sannolikt
inte delas av så värst många utanför
SJ. Tågresenärerna har inte kunnat
undgå att lägga märke till att servicen
på tågen försämras samtidigt som
priserna höjs. SJ är inne på en farlig
väg med den livliga konkurrens som
flyget innebär på de långa avstånden
och personbilarna på de medellånga.
Är det inte snart moget för en ny genomlysning
av de problem som SJ :s
persontrafik står inför, så att vi alla

Den statliga trafikpolitiken m. m.

får klart för oss vilken målsättning SJ
arbetar efter?»

Det låter på praktiskt taget samma
sätt vilken tidning man än studerar i
dag, men så var det inte när 1963 års
trafikpolitik började diskuteras. Då
fanns det en stark liberal strömning enligt
vilken statens järnvägar hade monopol
på trafiken, ett monopol som det
gällde att bryta. Man skulle, som det
hette, skapa konkurrens på lika villkor,
och en liberal trafikpolitik skulle
lösa landets transportproblem, som redan
då syntes besvärliga.

Nu är alla överens om att det är galet.
Inför 1969 års debatt förundras
man över hur alla tidigare var överens
om att 1963 års trafikpolitik var den
riktiga. Jag skall kort försöka belysa
uppkomsten av de trafiktekniska svårigheter
och det kaos som vi nu ser
omkring oss i samhället.

Totalt sett har persontrafiken vuxit
från 17 miljarder personkilometer till
61 miljarder år 1964, och den beräknas
enligt prognoserna uppgå till ungefär
90 miljarder personkilometer år
1970. Satta i relation till den totala folkmängden
i landet innebär dessa siffror
att persontransportarbetet har stigit
från 2 400 personkilometer per invånare
1950 till 7 900 år 1964 och beräknade
10 000 år 1970.

Under samma tid beräknas personbilsandelen
öka från 33 procent år 1950
till närmare 90 procent år 1970, medan
järnvägens andel går ned från 33 procent
1950 till 6—7 procent 1970.

Totalt svarade de kollektiva transportmedlen,
som man nu är överens
om att satsa på, för 20 år sedan, d .v. s.
1950, för 67 procent av transportarbetet;
1970 beräknas de svara för bara
12—13 procent. Absolut sett har de kollektiva
transportmedlen hållit sin andel,
men den växande trafikvolymen
har huvudsakligen kommit att läggas
till rätta för biltrafik. Delvis var denna
utveckling påbörjad när man debatterade
1963 års trafikpolitik. 1963 års

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken in. m.

trafikpolitik sådan den kommit att verka
har emellertid inte underlättat utan
snarare försämrat situationen för de
kollektiva transportmedlen.

Detta gäller den utveckling som vi
har framför oss beträffande persontrafiken
i dag. Man vet trots allt en hel
del om förhållandena. Därför är det i
och för sig anmärkningsvärt att utskottet
nu har behandlat materialet på så
sätt att man — som man säger i utlåtandet
— inte ser någon anledning
att nu vidtaga några åtgärder därför att
ett antal utredningar ännu inte är klara.
I och för sig är det väl riktigt att
man måste avvakta så väsentliga utredningar
som det här gäller innan man
kan gå vidare, men man vet ändå en hel
del om hur förhållandena har utvecklat
sig. Vi vet t. ex. att statens järnvägar
har en överkapacitet som man rimligen
skulle kunna utnyttja både på persontrafikssidan
och när det gäller godstrafiken.
Denna överkapacitet finns tillgänglig
i praktiskt taget samtliga regioner
i landet.

Går man in på trafiksystemet i stort
ser det ut ungefär så här. Den resekonsumtion
som jag talade om beträffande
persontransporterna utgör i dag
mer än 15 procent av den totala privata
konsumtionen i landet. Endast livsmedelskonsumtionen
är högre och ligger
på ungefär 25 procent i dag. Tillväxttakten
inom näringslivet sedan
1950 har varit högst för resekonsumtionen,
ungefär 6 procent per år, och
lägst för livsmedelskonsumtionen, ungefär
0,5 procent per år. Totalkonsumtionen
har stigit med ungefär 2,5 procent
per år. Sett i relation till tillväxttakten
av totalkonsumtionen måste man se en
oroväckande utveckling vad gäller resekonsumtionen
i landet som delvis
också måste vara frambesvuren av
1963 års trafikpolitiska material sådant
det kommit att tillämpas, ökningen av
resandet tyder nämligen på att det
finns en beredvillighet att betrakta de
direkta kontantutläggen som resans

kostnad både från samhällets sida och
från den enskildes sida. Den enskilde
kunde om man tillrättaläde detta på ett
vettigt sätt ha både bilen och kollektivresan.

Även strukturpolitiken har påverkat
läget. En stad i Stockholms närhet, Solna,
med en lång tradition som självständig
stad, har 33 500 arbetsplatser
och 27 200 arbetstagare. Av dessa arbetar
endast 11 800 personer inne i Solna.
15 000 reser till arbetsplatser i andra
delar av Storstockholm. Undersökningar
har visat att de anställda i storstadslänen
i allmänhet har betydligt
längre restid till arbetsplatserna än de
som bor i övriga delar av landet.

I skogslänen, d. v. s. de sju nordligaste
länen, har elva av 100 anställda längre
restider än en halv timme. Bland
de i storstadsområdena boende anställda
är det 24 av 100 som måste offra mer
än 30 minuter för att komma till arbetet.
Mycket korta färdtider är vanligast
utanför storstadsregionerna. Extremt
långa restider förekommer i varje region,
men de berörda arbetstagarnas antal
är mycket begränsat, Av de personer
som har mer än en timmes restid till
arbetsplatserna bor 60 procent i storstadsregionerna.
För detta finns kollektiva
transportmedel antingen tillgängliga
för köp — men det fordrar ett
starkt samhälle för att man skall kunna
gå in på den linjen och köpa in sig
i sådana transportmedel — eller andra
medel som redan finns tillgängliga
genom statens järnvägar och som statens
järnvägar kan satsa på, om kommunerna
går in i samarbete med statens
järnvägar och beställer sådan trafik.

Personbilen fick sitt genombrott efter
1950. Sedan dess har antalet personbilar
ökat med 75 procent. Det finns
cirka 2 miljoner personbilar 1969. Man
räknar enligt långtidsutredningen med
att det kommer att finnas en personbil
på en och en halv invånare om ett tjugotal
år. Skall vi fortsätta utvecklingen

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39

med den låtgåpolitik som har förts sedan
1950-talet fram till nu och bygga
bort trafiken med hjälp av personbilarna,
kommer vi sannolikt att hamna
i samma kaos som man har gjort i vissa
storstäder i Förenta staterna. Det berättas
att i Los Angeles, den mest biltillvända
stad som finns i Förenta staterna,
har man försökt bygga bort trafikproblemen
genom att satsa på bilen.
Stadens yta täcks i dag till ungefär 60
procent av trafiksnurror, gator, genomfartsleder
och parkeringsplatser, resten
får människorna tränga ihop sig på
i bostäder, skolor och industrier, administration
osv.

Det har också sagts att det privata
fordonet, där bilen utgör den dominerande
delen, övertar alltmer av det inrikes
persontrafikarbetet. 1950 svarade
de egna fordonen för cirka 30 procent
av transportarbetet och 1964 för 82
procent. Kollektiva transportmedel uppvisar
en motsvarande minskning från
70 procent 1950 till 18 procent 1964.
Man räknar med att den kollektiva andelen
i transportmedlen 1970 kommer
att hålla, om nuvarande utveckling fortsätter,
ungefär 12 å 13 procent.

Utvecklingen har onekligen drabbat
järnvägstrafiken, den som alla i dag
tydligen vill satsa på, hårdast. Antalet
järnvägspersonkilometer sjönk från 6,6
miljarder 1950 till 5,4 miljarder 1964,
en nedgång, som jag tidigare sade, med
18 procent.

Ser man på denna utveckling mot
bakgrunden av jämlikhetskrav finner
man följande. En resvaneundersökning
som gjordes i Göteborg år 1969 visar
att tillgång på bil är avgörande för valet
av färdsätt till arbetet. Samma resultat
kommer fram vid en resvaneundersökning
för Stockholms län. Cirka
52 procent av männen och 14 procent
av kvinnorna hade tillgång till bil enligt
Göteborgsundersökningen. Tio procent
av dessa grupper färdades för det mesta
kollektivt. Andelen kollektivresenärer
var låg i åldersgruppen 30—49 år

Den statliga trafikpolitiken m. m.

och sjönk med stigande inkomst. 60 procent
av kollektivresenärerna var kvinnor.
Pensionärerna var den grupp som
var mest beroende av kollektiva transportmedel.
Det är i allmänhet det enda
alternativ som återstår för dessa
kategorier. Vad som i en enkät kom
fram beträffande svårigheterna, otrivseln,
trängseln o. s.v. påvisade att praktiskt
taget alla grupper som i dag tvingas
använda de kollektiva transportmedlen,
och det är barn under 18 år, kvinnor
och pensionärer, hade klagomål av
skilda slag att framföra, därför att samhället
inte med den starka satsningen
på personbilarna och lastbilarna får
resurser över att satsa på de kollektiva
transportmedlens utveckling.

Ser man på de olika transportmedlens
relativa andel i dag i fråga om den
ekonomiska utvecklingen -— jag skall
göra en kort granskning härav — kommer
man fram till att de utgifter som vi
hittills har accepterat då det gäller satsning
på bilism i förhållande till kollektiva
transportmedel är förfärande.
Samhällets utlägg för järnvägstrafik under
1967 uppgick till ca 2,5 miljarder
kronor, fördelat på följande sätt: trafikanternas
avgifter för transporter och
resor 2,2 miljarder kronor, statens ej
uppfyllda räntekrav på SJ 0,1 miljard
kronor, investeringar utöver avskrivningarna
som täcks av trafikanternas
avgifter 0,2 miljarder kronor, sjukvårdskostnader,
produktionsbortfall o. s. v.,
allt tillsammans 2,5 miljarder kronor.

Samhällets utlägg för vägtrafiken var
följande: trafikanternas avgifter till åkerier,
bussföretag m. m. 3,3 miljarder
kronor, drift- och underhållskostnader
samt avskrivningar 9,7 miljarder kronor,
drift- och underhållskostnader,
avskrivningar samt räntekostnader för
statliga, kommunala och företagsägda
fordon 9 miljarder kronor. Totalt blir
detta 22 miljarder kronor.

Vet man då att statens järnvägar alltjämt
svarar för närmare 50 procent av
godstransportarbetet och för närvaran -

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 39

Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

de för ungefär 11 procent av persontransporterna
samt väger kostnaderna
mot varandra, måste man finna det anmärkningsvärt
att under denna uppbyggnadsperiod
så få människor trots
allt reagerat mot bilismens utveckling
och mot 1963 års trafikpolitiska målsättningar.

Det är mot bakgrunden av detta som
man har anledning vara kritisk mot
statsutskottets behandling av de avlämnade
motionerna. Utskottet skriver bl. a.
följande: »Såsom i motionerna 1:320
och 11:708 framhållits måste tillämpningen
och uppföljningen av de trafikpolitiska
principerna anpassas till den
snabba tekniska utvecklingen inom
bl. a. transportsektorn.» Fortsättningsvis
framhålles: »Utskottet anser det
dock vara synnerligen angeläget att utredningarnas
bedömningar och förslag
snarast möjligt blir tillgängliga.» Så
långt kan man i och för sig förstå utskottet.
Man skulle dock ha önskat en
skärpning ty längre fram säger utskottet:
»Av vad tidigare anförts framgår
att utskottet ansluter sig till de grundläggande
principerna för 1963 års trafikbeslut.
Utskottet vill dock — i anledning
av yrkandena i motionerna
1:603 och 11:690 — framhålla att utskottet
är väl medvetet om de problem
i skilda hänseenden strukturomvandlingen
på såväl transportområdet som
eljest medfört.»

Utskottet säger alltså att det är medvetet
om svårigheterna, och man kan
också läsa mellan raderna i statsutskottets
utlåtande att utskottet är missnöjt
med 1963 års trafikpolitik. Samtidigt
gör emellertid utskottet den egendomliga
omvärdering jag nyss citerade.

Enligt min mening finns det egentligen
bara två alternativ att välja på. Liksom
statsutskottet kan man satsa på att
i stort sett ansluta sig till de grundläggande
principerna i 1963 års trafikpolitiska
material. Man kan se det så
att vi inte har någon konkurrens på li -

ka villkor, d. v. s. att vi har satsat för
litet på de kollektiva trafikmedlen och
prioriterat lastbils- och personbilstrafiken.
Mycket talar för att så är fallet,
framför allt om beskattningen sättes i
relation till vägförslitningen och kostnadsansvarigheten
i lastbilstrafiken.

Framför allt amerikansk men även
europeisk forskning har visat att tidigare
beräkningsgrunder för beskattningen
av lastbilar har blivit helt snedvriden,
om man sätter skatten i relation
till vägförslitningen. Jag hänvisar
här till den s. k. AASHO-forskningen,
där man vid omfattande prov i Förenta
staterna kommit fram till att förslitningen
av vägen inte som man tidigare
ansett är proportionell mot axeltrycket
på vägen utan i stället bör sättas vid
tredje eller fjärde potensen på axeltrycket.
En tio tons lastbil skulle med
den vägförslitning som där framräknats
ligga på den ungefärliga nivån
10 000 gånger mera än en bil på ett
ton. I den utredning som ligger till
grund för det förslag vi nu behandlar
är förslitningen fastställd till relationen
upp till 40 gånger. Det är en helt otillräcklig
beskattning. Men som jag ser
det kan man inte sätta gränsen närmare
den faktiska med hänsyn till att vi
då med de bandelsnedläggningar som
1963 års trafikbeslut innebär skulle bli
praktiskt taget utan transportmöjligheter
i sådana regioner där inga andra alternativ
finns.

Genom att med ändrade beskattningsformer
och andra tillämpningar successivt
försöka åstadkomma konkurrens
på lika villkor menar utskottet att det
på sikt skulle vara möjligt att ändå uppfylla
målsättningarna i 1963 års trafikpolitik.
Detta tror jag är helt orealistiskt.
I stället måste vi radikalt ompröva
den målsättningen. En sådan radikal
omfördelning och omvärdering måste
sikta på en prioritering av den kollektiva
trafiken. Detta kan ske på flera
sätt, enklast kanske genom minskat förräntningskrav
på SJ eller genom en

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39

målmedveten samhällsplanering i vilken
de kollektiva trafikmedlen aktivt
infogas.

Vidare bör iakttagas:

a) Stadsplaneringsarbetet skall ordnas
så att den enskilde inte behöver lösa
sin transportfråga till arbetsplatsen
genom individuellt bilköp.

b) Lokaliseringspolitiken måste ordnas
så att högklassiga kollektivtransportalternativ
ställs ut av samhället till
samtliga avnämare, d. v. s. både till enskilda
hushåll och för företagens behov.

c) Samhället måste ta på sig ansvaret
för de kollektiva transportmedlens
utveckling kvalitativt och kvantitativt
och sätta in dem i en totalram efter
rullande analys av hela samhällsbehovet.

d) Begränsade företagsekonomiska
målsättningar måste överges i samband
med detta planeringsarbete.

Jag lyssnade med intresse till inläggen
i debatten på förmiddagen. Herr
Cassels inlägg var speciellt intressant,
framför allt när han i början berömde
de lastbils- och långtradarchaufförer
som i dag sköter den besvärliga trafiken
på våra alltmer stressande landsvägar,
och när han i det sammanhanget sade
att det är märkligt att man kunnat få
fram så goda yrkesmän på vägarna som
lastbils- och långtradarförarna är.

Ja, är det inte märkligt? Men är det
inte ännu märkligare att dessa goda yrkesmän,
som gör ett så beundransvärt
transportarbete under så svåra förhållanden,
befinner sig i vårt samhälles
låglöneskikt? Men detta är vid närmare
eftertanke kanske i och för sig inte så
underligt, eftersom det också är ett resultat
av det åkarproletariat som 1963
års trafikpolitiska beslut drivit fram i
vårt samhälle. Vill vi komma ifrån dessa
förhållanden, får vi inte överlämna
uppgiften till den enskilde utan måste
låta det bli en uppgift för ett starkt samhälle
att lösa. Det är bara ett starkt samhälle
som kan tillhandahålla kollektiva
transportmedel, som har råd att inköpa

Den statliga trafikpolitiken m. m.

och satsa på sådana samt att planera
in dem i samhället på ett sådant sätt
att den snedvridna utveckling, som alla
talare i dag oavsett partifärg ansett föreligga,
kan rättas till.

Det anmärkningsvärda är bara att
tydligen ännu ingen vågar säga ifrån
att 1963 års trafikpolitik redan från
början var en felsatsning, vilkens konsekvenser
vi nu måste försöka komma
till rätta med. Inte heller jag tänker
göra något sådant vid detta tillfälle.
Det finns väl för mig lika litet som för
någon annan anledning att gå emot ett
helt enhälligt utskott. Låt oss avvakta
de utredningar som utskottet åberopar
—- för det är väl vi i denna kammare
som skall fatta beslutet — men låt oss
sedan snabbt lägga ned planerna på ett
fullföljande av 1963 års trafikpolitiska
målsättningar för att undvika de svårigheter
som dessa på sikt måste komma
att medföra. Vi skall inte tro att vi
bara genom kritik mot statens järnvägar
kan få detta företag att åstadkomma
underverk inom ramen för 1963 års trafikpolitiska
målsättningar. Det åvilar
tvärtom generaldirektören vid statens
järnvägar att försöka åstadkomma så
rimliga trafikförhållanden inom statens
järnvägar som det är möjligt för honom.
Generaldirektören kan emellertid bara
göra detta genom att följa de direktiv
som riksdagen och regeringen ger honom.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Den mammutdebatt om
trafikpolitiken vi just nu är inne i är
väl på sitt sätt ett vittnesbörd om det
stora intresse för trafikpolitiken som
finns ute i landet. I det utlåtande vi
nu behandlar tar man upp en hel rad
motioner, men jag skall för min del bara
säga några ord om motionsparet I:
605 och II: 720 som väckts av mig själv
och några andra norrländska ledamö -

100 Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

ter. Vi tar i motionerna upp två problem.
Det första gäller trafikpolitiken
i stort, där vi önskar få till stånd en
översyn av 1963 års beslut med särskilt
beaktande av att ett bättre kapacitetsutnyttjande
bör åstadkommas. Vi
menar att det beslut som kammarens
ledamöter var med om att fatta 1963
i en del avseenden inte kommit att få
den effekt vi föreställde oss utan snarare
om inte på alla så dock på vissa
områden — jag vill understryka detta
— skapat nya och svårare problem.

Jag skall emellertid inte vidare gå in
på vår argumentering. Utskottet avstyrker
vårt krav på denna punkt och hänvisar
till ett flertal pågående utredningar,
som man vill invänta innan man vill
diskutera erfarenheterna av 1963 års
beslut. Jag skall böja mig för detta, även
om jag har en smula svårt att förstå att
inte redan befintliga erfarenheter skulle
kunna vara ett gott underlag för en sådan
diskussion. Själva riktlinjerna för
beslutet kan vi väl alla vara ense om,
men de olyckliga erfarenheterna på vissa
områden genom en alltför blåögd tro
på visheten i 1963 års beslut i alla avseenden
finner svenska folket knappast
uppmuntrande.

Det andra problem som vi tar upp
i vår motion gäller trafikpolitikens betydelse
för lokaliserings- och regionalpolitiken.
Att trafikpolitiken härvidlag
spelar en mycket viktig roll torde de
allra flesta vara överens om. Utskottet
finner emellertid inga skäl att ta upp
dessa problem till allvarlig prövning
utan nöjer sig med en s. k. välvillig
skrivning om trafikplanering och om
glesbygdens trafikproblem utan att
framföra några direkta förslag.

Sedan länge pågår en intensiv debatt
i pressen och bland allmänheten om
trafikpolitiken och om skogslänens problem.

Ansvariga för detta enhälliga utskottsutlåtande
är bl. a. också borgerliga politiker
som i sina hemlän i Norrland
åker omkring och ivrigt talar om att

»regeringen vill genom sin trafikpolitik
ytterligare lägga bördor på Norrland»
eller att »regeringens trafikpolitik arbetar
mot lokaliseringspolitiken». När
dessa personer nu själva har möjlighet
att säga sin mening om hur den lokaliseringsvänliga
trafikpolitiken skall se ut
nöjer de sig med några harmlösa formuleringar.
Vad ett sådant handlingssätt
borde kallas vill jag av anständighetsskäl
låta vara osagt, men man kan knappast
tala om konsekvens och hederlighet
i detta sammanhang.

Den ojämna företags- och sysselsättningsstrukturen
i vårt land med översysselsättning
i Syd- och Mellansverige
och stor arbetslöshet i norr sammanhänger
intimt med de sämre förutsättningar
för näringslivet i skogslänen som
skapas av en mängd extra pålagor och
kostnader där. Frakter och andra avståndskostnader
är härvidlag av avgörande
betydelse. Vad fraktkostnaderna
betyder i hämmande riktning för Norrlands
industri finns det många exempel
på, men jag skall inte gå in på
detta eftersom en annan talare kommer
att behandla det. Även på andra områden
spelar emellertid trafikpolitiken in
i en för skogslänen negativ riktning.

En undersökning som gjorts inom
geografiska institutionen vid Lunds universitet
visar vilken oerhört negativ roll
de höga kostnaderna för resor med flyg
och tåg spelar i lokaliseringspolitiken.
Det behov som personalen och företagsledarna
vid tekniskt högkvalificerade
industrier i Norrland har av kontakt
med centralt placerad administrativ
personal, med forskningsinstitutioner
o. d. och med kolleger i andra delar av
landet orsakar företagen sådana kostnader
att detta många gånger avskräcker
företagen från en lokalisering i norra
Sverige, där en lokalisering eljest vore
både möjlig och riktig. Särskilt höga
blir resekostnaderna för högre befattningshavare
som har arbetsuppgifter av
administrativ och innovativ eller utvecklande
karaktär. Just av denna an -

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39 101

ledning förläggs inte mer utvecklade
industrier till Norrland.

Man kan med en viss karikering säga
att frakfpolitiken motarbetar de tunga
industrierna i Norrland och de höga
resekostnaderna för personkontakter
motarbetar de mera kvalificerade företagen
i Norrland. Det är en mycket ond
cirkel som måste brytas. De som lett
den undersökning vid Lunds universitet
som jag nämnde har i en artikel i nr
9 av Industriförbundets tidskrift för i
år sammanfattat saken på följande sätt:

»En paradoxal situation har sålunda
inträtt. Den lokaliseringspolitik vi haft
under några år i vårt land har sökt
sprida verksamheter, och då speciellt
till Norrland. Samtidigt har vi en trafikpolitik
som resulterar i att verksamheter
koncentreras till i första hand
vissa orter i Syd- och Mellansverige.»

Herr talman! Säger vi oss vilja främja
en politik som skapar balans mellan
olika landsdelar och som ger människorna
i olika delar av landet möjlighet
till likvärdig levnadsstandard — och
det säger sig ju gunås alla partier vilja
göra, i varje fall i valtider — måste vi
också ta konsekvenserna härav bl. a. på
trafikpolitikens område.

Jag kan inte yrka bifall till utskottets
hemställan, men jag inser det meningslösa
i att ställa något yrkande mot ett
enhälligt statsutskott. Jag avstår därför
från detta, men jag lovar att snarast
återkomma i frågan. Den är alltför betydelsefull,
särskilt för Norrland och på
sikt sett för hela vårt land, för att avfärdas
med dagens beslut. Utskottet föreslår
att riksdagen i skrivelse till
Kungl Maj :t skall ge till känna vad ut-,
skottet anfört i frågan. Detta betraktar
jag som det kanske viktigaste i utlåtandet.
Jag hoppas — och jag tror mig
ha grundad anledning göra det — att
Kungl. Maj :t skall visa större vidsyn,
djärvhet och handlingskraft än utskottet
har förordat i det föreliggande yttrandet.

Den statliga trafikpolitiken m. in.

I detta anförande instämde fru Tlmnvall
(s).

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det är onekligen svårt
att inte upprepa en hel del av det som
tidigare sagts i den trafikpolitiska diskussionen,
eftersom vi haft en sådan
rätt många gånger under de senaste
åren. Det kanske ändå nu borde kunna
fastslås att kring målsättningen för den
statliga trafikpolitiken, d. v. s. att för
landets olika delar trygga en tillfredsställande
transportförsörjning till en ur
samhällsekonomisk synpunkt lägsta
möjliga kostnad, är vi fortfarande i stort
ense. Att vi dessutom för att klara målsättningen
också får ta andra hänsyn
framgår av utskottets tidigare och även
senaste utlåtande, och detta behöver jag
därför inte nu referera.

Att vi har kunnat göra en enig skrivning
i utskottet finns det framför allt
en orsak till. Det beror på att det finns
ett flertal utredningar som nyss har avlämnat
sina betänkanden i näraliggande
frågor. Flera utredningar pågår, vilka
skall medverka till en riktig uppföljning
av det transportpolitiska beslutet
för att skapa en bättre rättvisa mellan
olika transportmedel och en konkurrens
på lika villkor. Lägger man därtill
de andra beslut som riksdagen fattat
och som väl Kungl. Maj :t också har
vidarebefordrat, är det inte så litet som
har skett. Det är därför inte någon
större överraskning att vi skulle kunna
sammanskriva oss på den punkten.

Jag skall inte ingå i någon polemik
med herr Svanberg. Jag tycker att han
inte har riktigt rätt, ty vi kunde ju inte
gärna veta vad lokaliseringsutredningen
kom fram till när det gällde godstransporterna,
och det skulle säkert ha varit
ganska svårt för oss att skriva om detta.
Men herr Svanberg och även de som
skall fullfölja denna fråga har gott stöd
i vad departementschefen sade år 1963
när beslutet fattades. Han säger i proposition
nr 191 på s. 59: »Emellertid

5 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 39

102 Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

torde även i fråga om viss godstrafik,
främst styckegodstransporter, vägande
skäl kunna anföras för att det allmänna
lämnar ersättning för sådan trafik i den
mån den inte kan drivas med lönsamhet.
Med hänsyn till de skiftande befolknings-
och näringsförhållandena i
olika delar av landet torde det vara
ogörligt att på förhand fastställa vilken
underskottstrafik, som är nödvändig
från allmän synpunkt.»

Jag har velat medtaga detta från 1963
års proposition därför att det ungefär
ligger i linje med det som herr Svanberg
tidigare har sagt. Vi får kanske
också höra något om denna fråga senare
av statsrådet Norling.

Man har tyckt att utskottet inte tillräckligt
uppehållit sig vid alla motionerna.
Jag tycker att det ligger rätt
mycket i vad utskottet säger på s, 6:
»Vad utskottet i nu berörda frågor anfört
— och som i väsentliga delar synes
tillgodose syftena i samtliga i detta utlåtande
behandlade motioner — bör av
riksdagen ges Kungl. Maj:t till känna.»

Med detta har jag velat säga att utskottet
har kunnat ena sig kring dessa
skrivningar. Vi anser det vara ganska
viktigt att vi får en samling på trafikpolitikens
område som ger det bästa
möjliga resultatet för både landet och
folket i dess helhet.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s):

Herr talman! Säkerligen är de flesta
av oss överens om att principerna för
1963 års trafikpolitiska beslut i och för
sig i långa stycken är riktiga, men tyvärr
har väl tillämpningen och därmed
konsekvensen av beslutet inte alltid blivit
vad man hoppats på. Detta är väl
orsaken till att vi får en omfattande debatt
i frågan. Resultatet har i stället
många gånger blivit att snävt företagsekonomiska
faktorer har kommit att dominera
över vad som ur samhällsekonomisk
synpunkt är riktigt. Med andra

ord: vi har fått ett många gånger överbelastat
vägnät å den ena sidan och en
stor outnyttjad transportkapacitet på
järnvägen å den andra. De kostnader,
som tyngre fordon på landsväg orsakar
samhället får samhället självt i mycket
stor utsträckning betala och ta följderna
av.

Jag vill, herr talman, något kommentera
ett par skrivningar i utskottets utlåtande.
Det sägs på s. 6 att målet skall
vara att »trygga en tillfredsställande
transportförsörjning till ur samhällsekonomisk
synpunkt lägsta möjliga kostnader».
Detta är en riktig målsättning,
men krävs inte omfattande åtgärder för
att vi skall nå målet? Man kan bara
ställa frågorna: Vilken kostnadsansvarighet
gäller exempelvis för tyngre
landsvägsbundna transporter? Vilka
mätningar har gjorts beträffande de
kostnader, som blir en följd av luftföroreningar
och bullerstörningar? Hur
mycket kostar trafikolyckorna samhället?
Projektering, byggande och underhåll
av vägar och broar drar också stora
samhällskostnader. Föreligger det
härvidlag kostnadstäckning?

Det är min bestämda uppfattning att
liten hänsyn har tagits till flera av dessa
faktorer. Därmed har man inte heller
lyckats skapa konkurrens på lika villkor,
som ju var en av de principer som
låg i botten för 1963 års beslut. Statens
järnvägar belastas med kostnader
som ej åvilar landsvägsbundna transporter.
Det har tidigare nämnts av bl. a.
herr Fridolfsson i Rödeby hur mycket
SJ får lägga ned i form av dubbla pensionskostnader,
försvarsutgifter, kostnader
för yrkesutbildning o. s. v. Inte
minst på grund av att man har tagit så
liten hänsyn till flera av de nämnda faktorerna
har vi alltså i dag fått en sned
utveckling av kommunikationerna.

Samhällets trafikpolitik måste inför
framtiden grundas på en ordentlig beräkning
av respektive transportgrens
kostnadsansvarighet. Den nu arbetande
vägkostnadsutredningen kommer säker -

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39 103

ligen att i detta avseende tillföra debatten
mycket sakmaterial, som kan bilda
underlag för en mera exakt bedömning.
Det är därför väsentligt att denna utredning
arbetar snabbt. Av den skrivning
som utskottet har gjort på s. 5 är
det också rimligt att dra slutsatsen, att
man önskar påskynda nu pågående utredningar.
Resultatet bör naturligen bli
att framför allt längre, tyngre och mera
skrymmande transporter sker på järnväg
i stället för på landsväg, vilket
många gånger är fallet i dag.

Jag vill också konstatera att utvecklingen
inom åkeribranschen från flera
synpunkter varit olycklig, främst därför
att ett stort antal enbilsåkerier etablerats
på grund av den liberala tillståndsgivning,
som blev en följd av 1963 års
beslut. Från en del hävdas det t. o. m.
att den outnyttjade transportkapaciteten
kostar hundratals miljoner kronor
årligen. Det är svårt att finna att ett sådant
förhållande är vare sig riktigt eller
rimligt från samhällsekonomisk synpunkt.

Av vad jag anfört tror jag att det är
ganska lätt att konstatera att det är en
chimär att tala om konkurrens på lika
villkor. Det är tvivelaktigt om det över
huvud taget är möjligt att nå dithän, ty
dels vet vi för litet om kostnadsansvarigheten,
dels — och det är det avgörande
— blir det beroende av värderingar i
vilken utsträckning landsvägsbundna
transporter skall svara för exempelvis
miljövårdskostnader. Det är mera rimligt
att uttala sig för en prioritering av
den kollektiva trafiken; detta gäller
självfallet även persontransporterna.

På s. 4 skriver utskottet — och det är
glädjande — att ett genomförande av
den tredje reformetappen för närvarande
ej är aktuellt. Skälet härför är bl. a.
att man viil vänta tills bilskatteutredningens
förslag har slutredovisats. Enligt
vad som hittills har meddelats från
den utredningen förordas en omfördelning
av bilskatten så att tyngre fordon
får högre skatt och lättare transport -

Den statliga trafikpolitiken m. m.

fordon får motsvarande skattelättnad.
Detta är från flera synpunkter riktigt
och en vettig nyorientering. Samtidigt
bör man dock understryka vikten av att
en omfördelning av kostnaderna kommer
till stånd också mellan de olika trafikgrenarna,
så att SJ får relativt sett
lägre kostnader.

En aspekt, som inte har berörts tidigare,
men som inför framtiden får allt
större betydelse är flygets utveckling.
Kommer även denna in i bilden blir
frågeställningen ytterligare komplicerad.
Den markerar det nästan omöjliga
i att få fram konkurrens på likartade
villkor. Flygplatser exempelvis är ofta
föremål för kraftiga kommunala subventioner.
Detta förhållande gäller inte
för SJ.

Med det sagda har jag velat dels konstatera
det glädjande i att det för närvarande
inte är aktuellt att genomföra
den tredje reformetappen, dels uttala att
jag förbehåller mig rätten att återkomma
till frågan vid ett senare tillfälle.

Herr HAMMARSTEN (s):

Herr talman! Det vore förmätet att
tro att man efter denna långa rad av talare
omkring ett enhälligt utlåtande
skulle kunna tillföra debatten något nytt
och sensationellt. Men när jag ändå avser
att ta kammarens tid i anspråk under
en kort stund är det närmast för att
uttrycka förhoppningen att kammarens
ledamöter inte ser denna utskottets
skrivning som ett skönt konststycke,
som vissa av talarna har sagt.

Jag har försökt att i detta utlåtande
finna något konkret. Utskottet anser att
1963 års trafikbeslut bör ligga fast. Motiveringen
härför är de många positiva
ting som beslutet medför. Jag skall avstå
från att diskutera detta och nöjer
mig med att konstatera att beslutet ändå
på vissa avsnitt har lett till ytterligt
otillfredsställande förhållanden. Om någonting
positivt kan utläsas ur utskottets
skrivning skulle det vara att man
nu hos regeringen påtalar detta och an -

104 Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

håller att regeringen försöker finna former
för att rätta till de uppenbara brister
som följt i trafikbeslutets spår.

Utskottet skriver på s. 6: »Trafikpolitiken
får självfallet inte ses som en isolerad
fråga och tillämpningen och uppföljningen
av principerna måste därför
anpassas till utvecklingen på olika områden
och till samhällsplaneringen i övrigt.
Det är således angeläget att en fortlöpande
uppföljning och effektiv samordning
av de trafikpolitiska åtgärderna
sker med hänsyn till olika landsdelars
behov och intressen.» Längre ned
på sidan skriver man: »Hänsyn bör därvid
såsom också förutsatts i samband
med nämnda beslut tas till sociala, näringspolitiska
och lokaliseringspolitiska
förhållanden.»

På frågan om dessa förhållanden har
beaktats av SJ kan man, som herr andre
vice talmannen framhöll, svara ja eller
nej. För mig är det helt klart att svaret
måste bli nej. Jag skall anföra två konkreta
exempel från Norrbottens län som
jag tycker på ett ypperligt sätt visar
detta.

Det finns i dag möjlighet för Tornedalens
befolkning att med tåg ta sig till
och från Boden på en dag. I Boden ligger
länets centrallasarett. Om de planer
man har vid SJ genomförs, kommer
dessa turer att dras in den 1 juli 1970.
Därmed har en hel länsdel blivit utan
alla kollektiva transportmöjligheter för
att göra ett sjukhusbesök över en dag.
Jag tror att kammarens ledamöter förstår
svårigheterna att med framgång
bland dessa människor hävda, att man
har tagit sociala hänsyn, speciellt om
vi betänker att det i detta område huvudsakligen
bor äldre människor — en
följd av den allt snabbare utflyttningen
av yngre människor till södra och mellersta
Sverige, där dessa kan finna sin
sysselsättning.

Även när det gäller utskottets skrivning
att man bör ta hänsyn till lokaliseringspolitiken
kan jag anföra ett konkret
exempel från mitt eget län. Vi har

under 1960-talet byggt upp tre rationella
företag för tillverkning av egnahem.
Motiveringen för att satsa lokaliseringsbidrag
och lokaliseringslån på
dessa företag har varit, att man skulle
utnyttja den arbetskraft som finns här
uppe för att bygga hus och därmed
hjälpa till att lösa bostadssituationen i
de expansiva områdena. Efterfrågan på
dessa företags produkter är god. En
kostnadsjämförelse mellan ett mellansvenskt
företag i samma bransch och
dessa tre företag visar följande siffror
beträffande taxepolitikens utveckling
under den senaste tiden. Före den 1 juli
1969 var skillnaden i transportkostnader
2 500 kronor. Efter höjningen den
1 juli blev transportkostnaderna 2 875
kronor högre för de norrbottniska företagen.
Efter den beslutade höjningen
den 1 januari 1970 blir skillnaden 3105
kronor. Jag tror att kammarens ledamöter
även i detta avseende förstår svårigheterna
för dem som vill gå ut till befolkningen
och påstå, att man i tilllämpningen
av 1963 års trafikbeslut har
tagit hänsyn till lokaliseringspolitiska
förhållanden.

Jag skall nöja mig med dessa två
exempel, vilka skulle kunna mångfaldigas.
Jag har tagit upp dessa frågor
för att understryka främst för regeringen
och kommunikationsministern, hur
nödvändigt det är att man tar itu med
dessa frågor och kanske får en betoning
av vad som sägs i utskottets utlåtande,
nämligen att hänsyn bör tas till sociala,
näringspolitiska och lokaliseringspolitiska
förhållanden.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Min tanke var från
början att inte delta i denna diskussion,
alldenstund utskottets utlåtande är enhälligt.
Det jag kommer att säga blir
därför till stora delar randanmärkningar
till det som sagts hittills i debatten.
Samtidigt skall jag kanske försöka slå

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39 105

fast vissa saker som vi bör bli överens
om.

Trafikpolitiken diskuteras i dag intensivt
i vårt land. Den ägnas ett betydande
intresse, något som är helt naturligt
eftersom trafiksektorn i både
absoluta och relativa tal intar en framträdande
plats i vår samhällsekonomi.
Samspelet med andra delar av samhällsekonomin
innebär härvidlag en ömsesidig
påverkan. Således påverkas — något
som framgår av denna debatt —
strukturförändringen inom näringslivet
och förändringarna i samhället som helhet
direkt av utvecklingen på transportområdet,
samtidigt som dessa förändringar
skapar successivt ändrade utvecklings-
och inarknadsbetingelser för
olika former av transporter.

Kammarens ledamöter känner säkert
till vilken omfattning trafiksektorn har
i vår nationalprodukt. År 1967 uppgick
investeringarna i transportsektorn till
sammanlagt 7,3 miljarder kronor med
de definitioner som vi normalt använder
i samband med nationalproduktberäkningarna.
Detta innebär att inte
mindre än 17 procent av landets totala
bruttoinvesteringar det året föll på
transportsektorn. Med den omfattning
och betydelse som trafiksektorn har,
med den tillväxttakt som karakteriserar
den och med det investeringsbehov den
representerar är det givetvis av största
vikt att betingelser skapas för en samhällsekonomiskt
riktig utveckling av
sektorn. Det innebär att de statliga insatserna
inom sektorn skall planeras i
nära kontakt med samhällsplaneringen
i stort. De lokaliseringspolitiska, arbetsmarknadspolitiska
och allmänt näringspolitiska
målsättningarna måste
sålunda beaktas. Med dessa följer även
kravet på en anpassning till samhällets
insatser på trafikområdet på det sättet,
att de kan tillgodose det jämlikhetsintresse
som ligger i att mera likartade
levnadsvillkor skapas för människorna
i olika delar av vårt land. In i den
bilden kommer då också självklart mil -

Den statliga trafikpolitiken m. m.

jöaspekterna, trafiksäkerhetsaspekterna
och arbetarskyddsaspekterna.

Om denna allmänna målsättning torde
inga delade meningar råda. De målsättningar
jag här har skisserat ligger
i linje med 1963 års trafikpolitiska beslut.
Det som jag här har sagt kan den
som så vill kanske med någon annan
ordvändning återfinna i beslutet. Den
diskussion vi har fört genom åren och
den diskussion som jag förutsätter att
vi kommer att föra under kommande
år rör tillämpningen av detta beslut.
Det bör därför vara möjligt att dela
upp diskussionen redan från början.
Vi skulle såvitt jag förstår vara mogna
att enas om att 1963 års trafikpolitiska
beslut i sig bär alla de möjligheter till
tillämpning som jag här har talat om.
Jag förutsätter således att vi knappast
skall behöva ta upp alltför mycket av
vår tid med målsättningen.

Men över till tillämpningen. Självklart
har vi där att ta hänsyn inte minst
till geografiska problem, till ekonomiska
problem i olika regioner och den
pågående urbaniseringsprocessen som
fortsätter i en ständigt ökande takt; utflyttningen
från glesbygderna och inflyttningen
till tätorterna visar inga
tecken på att minska. Detta påverkar
i hög grad trafikpolitikens utformning.

Vi har förändringarna inom näringslivet.
Näringslivet har en naturlig förmåga
att söka sig till tätortsregionerna
— det söker sig till de platser där ar-*
betskraften är tillgänglig, där serviceorganen
finns och där i möjlig mån
också råvarorna finns. Dessa saker inverkar
i stor utsträckning på det vi här
diskuterar. Hänsyn måste också tagas
till utvecklingen inom transportväsendet
självt. Det är inte särskilt många år
sedan tåget hade någonting av tekniskt
monopol som personförande transportmedel
— säkert minns så gott som alla
i denna kammare den tiden.

En explosionsartat snabb teknisk utveckling
gör sig märkbar inom transporttekniken.
Man kan konstatera att

106 Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

80 procent av de totala persontransporterna
i dag företas per personbil. Man
kan naturligtvis, som någon för en stund
sedan sade från denna talarstol, beklaga
att man i denna utveckling och i
denna tid har svårigheter att tillgodose
en tillfredsställande transportförsörjning
på persontrafikens område med
hjälp av järnvägarna. Jag delar sålunda
helt exempelvis herr Hammarstens bekymmer
för utvecklingen inom vissa
regioner, där svårigheterna för människorna
att söka sig till sjukhus är betydande.
Inga delade meningar kan råda
om de bekymren. Dem måste vi lösa
genom kollektiv trafikservice i glesbygderna.

Jag tar heller inte denna siffra på
80 procent bara för att lätt komma förbi
problemet, utan jag nämner den därför
att den ställer statens järnvägar inför
svåra problem när det gäller att bibehålla
en transportservice på persontrafikområdet
som skulle kunna jämföras
med vad SJ förr kunde erbjuda.
Skall vi kunna bibehålla eu sådan service,
måste vi också räkna med mycket
ökade bidrag till SJ.

Beträffande godstransportområdet —-en del talare har redan berört SJ:s senaste
godstaxehöjning — vet vi att i dag
drygt 50 procent av de totala godstransporterna
i landet ombesörjes med lastbilar,
men vi vet också att 75 procent
av de totala godstransporterna på sträckor
över 100 kilometer fortfarande sker
med järnväg. De två siffrorna belyser
lastbilstrafikens totala dominans i närtrafik
och lokaltrafik.

När man här kritiserar statens järnvägars
taxehöjning från den 1 januari
1970 är det för mig angeläget att mot
bakgrund av de sist nämnda siffrorna
konstatera, som jag tidigare har konstaterat
i interpellations- och frågesvar i
denna kammare, att höjningen beror
på kostnadsökningar, främst på lönesidan.
Vid den taxehöjning som SJ företog
den 1 juni i år kunde man bara
delvis beakta konsekvenserna i kost -

nadshänseende av de nya löneavtalen
för 1969 och 1970 — som bekant träffades
inte dessa avtal förrän senare.
Avtalsuppgörelsen medförde för SJ med
dess personalintensiva verksamhet
starkt ökande personalkostnader. Jag
har tidigare flera gånger nämnt och jag
upprepar nu att personalkostnaderna
i och med avtalsuppgörelsen i år ökade
med inte mindre än 12 procent.

Jag stannar vid denna förklaring till
SJ:s taxejustering. Anledningen till att
jag tar upp den i detta sammanhang
är att man som sagt har kritiserat SJ :s
och regeringens beslut att höja taxorna
den 1 januari. Mot bakgrund av att
såsom jag nyss nämnde drygt 50 procent
av alla godstransporter går på landsväg
bör det till protokollet antecknas
att landsvägstrafiken den 1 januari höjer
sina taxor med i genomsnitt 2 procent
mer än SJ. Höjningen av SJ :s taxor
utgör i genomsnitt 6 procent, medan
landsvägstrafikens taxor höjs med genomsnittligt
8 procent.

Jag ber kammarens ärade ledamöter
konstatera vad jag har tillåtit mig påpeka,
nämligen att SJ:s konkurrensläge
den 1 januari 1970 rimligen bör förbättras
och inte försämras, alldenstund
järnvägarna taxemässigt kommer i ett
bättre förhållande till landsvägstrafiken.

Informationen om höjningar av taxorna
för landsvägstrafiken har en viss
benägenhet att inte tränga igenom. Det
tog mig och departementet tre dagar att
med uppbjudande av alla våra detektiva
krafter klara ut hur stor höjningen var.
Den hade dessutom beslutats redan innan
höjningen för statens järnvägar var
beslutad, men många av kammarens ledamöter
har kanske inte ännu sett någonting
i tryck om den höjningen. Det
är nu en gång så att sådana höjningar
bara brukar nämnas i marginalen. Nu
spelar offentliggörandet i och för sig
ingen roll — höjningen kommer, och
de som utnyttjar landsvägstransporter
får självfallet kännas vid den.

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39 107

Jag har med dessa ord, herr talman,
bara velat ställa kyrkan mitt i byn för
att ingen, ovetande om verkligheten,
skall tro att SJ :s konkurrensförmåga
gentemot företagen inom landsvägstrafiken
försämras den 1 januari.

Så över till trafikpolitiken under
kommande år! Utskottet har, enligt min
mening helt riktigt, i anledning av motioner
om en översyn av eller ett upprivande
av vissa delar i 1963 års trafikpolitiska
beslut konstaterat att detta
självfallet inte är det riktiga förfaringssättet,
utan tvärtom utgör en felaktig
väg. Som jag nämnde i inledningen
av mitt anförande rimmar 1963 års
trafikpolitiska beslut med de målsättningar
som de flesta talare hittills i debatten
har betecknat som viktiga för
framtiden. Utskottet refererar också till
de utredningar som dels är avslutade,
dels pågår och vilkas resultat självfallet
måste avvaktas innan man exakt
kan bedöma utfallet av 1963 års beslut.
Jag skall inte upprepa allt detta, men
eftersom en del talare har åberopat
vissa förslag som kan väntas från dessa
utredningar vill jag erinra om vad
utskottet säger, nämligen att det inte
går att göra en definitiv utvärdering,
förrän vi har på vårt bord resultaten
från exempelvis affärsverksutredningen,
hamnutredningen, bilskatteutredningen
— den har redan avgivit ett
första delbetänkande — från vägkostnadsutredningen
och den utredning
som nyligen är tillsatt rörande företagsstrukturen
inom den yrkesmässiga
vägtrafiken.

Det är emellertid intressant konstatera
att trots att trycket i bilskatteutredningens
första delbetänkande knappt
har torkat kan vi redan i den allmänna
tidningsdebatten finna tidningsledare
med rubriker som »Landsvägstågen
hårdbeskattas», »Tunga bilskatter», »Fel
skattereform» o. s. v. Hur skall diskussionen
se ut, när alla berörda har fått
utredningens betänkande och verkligen
kunnat läsa det?

Den statliga trafikpolitiken m. m.

Jag undrar också vilken diskussion
vi kommer att få vara med om, när affärsverksutredningens
betänkande så
småningom föranleder en proposition,
eller när vi får förslag från vägkostnadsutredningen
— låt vara att vi nu
inte skall sörja över det som vi får slita
med i morgon — eller när vi får andra
förslag, exempelvis rörande företagsstrukturen
inom den yrkesmässiga
vägtrafiken. Man gör här den reflexionen
mot bakgrunden av som jag nyss
sade att i samma stund som bilskatteutredningens
betänkande har kommit
från trycket man omedelbart finner
många tidningsledare som är starkt kritiskt
inställda till utredningens förslag
och omedelbart tar den tunga landsvägstrafikens
parti.

Det gäller sannerligen för oss att i
framtiden hålla tungan rätt i mun. Vi
får inte, bara därför att vi i detta nu
tycker oss skönja en rad felaktigheter
i vad som har varit och vad som sker,
för ett ögonblick glömma, att vi framdeles
kommer att få — i takt med att
alla dessa nödvändiga utredningsförslag
framläggs — en alltmer differentierad
debatt om trafikpolitiken. Den dagen,
och den ligger inte så långt borta, gäller
det att veta vilken väg vi skall välja
i det trafikpolitiska spelet. Vi måste
självfallet, när man skall utvärdera resultaten
och fatta beslut på grundval
av dessa utredningar, vara beredda att
ta de konsekvenser som detta medför.
Men jag betvivlar inte att vi då kommer
att fatta de riktiga besluten.

Jag skulle kunna sluta här men skall
kanske göra ytterligare ett par randanmärkningar.

I fråga om SJ :s godstransportarbete
glömde jag nyss en mycket väsentlig
sak. 80 procent av alla vagnslasttransporter
inom SJ sker i dag på basis av
fraktavtal, slutna mellan SJ och vederbörande
kund. Det är viktigt att hålla
denna siffra i minnet, som ju borde ha
nämnts vid mitt resonemang om SJ:s
taxehöjning. I sig själv innebär detta

108 Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

att SJ i det här avseendet bör ha ytterligare
möjligheter att förbättra sitt konkurrensläge,
eftersom fraktavtal inte
skrivs med så korta intervaller som
ett halvår eller något år. Båda parter
är alltid måna om att binda varandra
för så lång tid som möjligt. Detta betyder
att dessa fraktavtal inte berörs av
taxehöjningen den 1 januari 1970, utan
endast efter det datum när avtalet upphör,
då man på nytt har att ta upp förhandlingar.
SJ har alltså inga möjligheter
att per den 1 januari göra några
justeringar uppåt i fråga om dessa fraktavtal.

Många har naturligtvis i denna debatt
tryckt på nödvändigheten av att vid
uppföljningen av det trafikpolitiska beslutet
mera konkret beakta de lokaliserings-
och näringspolitiska aspekterna.
Men så har redan skett under de år
som gått. Alla känner till det särskilda
bidrag som SJ får för trafik på olönsamma
järnvägslinjer, och som redan
omnämnts ett par gånger från denna
talarstol. Alla känner också till det bidrag
på något tiotal miljoner kronor
som via statsbudgeten utbetalas till flera
hundra bussföretag som inte får affärerna
att gå ihop. Staten bedömer det
emellertid som nödvändigt att bussarna
kör sina turer regelbundet i de bygder
det är fråga om, så att människorna
där kan komma till och från närmaste
tätort.

Här har alltså skett och sker fortfarande
en satsning av lokaliseringspolitiskt
slag. Självfallet görs det en satsning
på kollektiv trafik i glesbygd.

Avslutningsvis vill jag säga några ord
om landshövding Lemnes utredning angående
lokaliserings- och regionalpolitiken
vi i dagarna fått. I detta betänkande
heter det bl. a.: »Beträffande
möjligheterna att använda fraktsubventioner
som ett lokaliseringspolitiskt medel
vill utredningen framhålla följande.
Med hänsyn till statsmakternas beslut
på transportpolitikens område synes det
inte möjligt att behandla dessa problem

utan att ingående överväga i vad mån
tänkbara lösningar kan påverka nuvarande
allmänna riktlinjer. Inga delade
meningar torde annars råda om att en
utjämning av transportkostnaderna så
att företag i norra Sverige inte på samma
sätt som för närvarande har en belastning
i dyrbara transporter såväl när
det gäller råvaror etc. som färdiga produkter
skulle ha en gynnsam effekt från
lokaliseringssynpunkt.» I ett särskilt
yttrande till samma betänkande skriver
herrar Ekström och Svanberg: »Utredningen
borde enligt vår mening nu ha
framlagt förslag om lägre frakttaxor inom
stödområdet. Detta kan t. ex. åstadkommas
genom att man inför en maximal
avgift i taxorna för transport av
varor och personer med järnväg och
flyg. Kostnaderna för ett dylikt stöd
bör bäras av staten i likhet med vad
som sker för trafiksvaga järnvägar. En
lämplig avvägning av stödet torde förhindra
att man stimulerar speciellt
transportintensiva industriföretag att
snedvrida lokaliseringsvalet.»

Lokaliseringsutredningens betänkande
skall nu under vintern remissbehandlas.
Någon gång i vår får sedan
riksdagen behandla en proposition i
ärendet. Regeringen vill emellertid redan
konstatera att man i samband med
behandlingen av utredningens förslag
bör överväga på vilket sätt man kan
bidra till att ytterligare befrämja de
lokaliserings- och näringspolitiska målsättningarna,
närmast med sikte på berörda
delar av näringslivet i Norrland
och angränsande stödområden i Kopparbergs
och Värmlands län. Det är
angeläget att slå fast detta.

Om det skall göras någon kommentar
till vad jag nyss sagt skulle det vara
den att regeringen i linje med 1963 års
trafikpolitiska beslut anser att tiden är
inne att på allvar överväga en direkt
koppling mellan trafikpolitiken och lokaliseringspolitiken.
För dagen är jag
inte beredd att närmare ingå på frågan
om vilka lösningar man därvid skall

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39 109

söka finna. Jag kommer emellertid att
såväl inom departementet som genom
statens järnvägars försorg undersöka
hur vi lämpligen bör gå till väga för att
när tiden är inne kunna realistiskt diskutera
tänkbara alternativ i fråga om
denna koppling.

Vidare anser regeringen det angeläget
att överväga i vad mån SJ :s transportkapacitet
kan utnyttjas mera effektivt
under kommande år. Även den saken
skall beaktas vid behandlingen av
det betänkande som jag nyss talade om.
För ögonblicket kan jag där ta två exempel
som belyser värdet av sådana
överväganden. Vi vet att flottningsarbetet
i våra älvar successivt kommer
att upphöra och att virket inom bara
några år måste transporteras antingen
på landsväg eller på järnväg. Enligt regeringens
bedömning är det viktigt att
såväl trafikföretag som näringsliv och
kommuner i god tid är på det klara med
vilka transportalternativ som finns. Det
kommer nämligen inte att bli fråga om
tillfälliga transporter under ett eller annat
år utan om transporter under så
lång tid som man över huvud taget kan
överblicka. Det är angeläget från samhällsekonomins
och från trafikföretagens
synpunkt liksom det rimligen borde
vara från näringslivets synpunkt att
i god tid på olika sätt klargöra vilken
transportapparat som skall utnyttjas i
detta speciella avseende under kommande
år.

Det andra exemplet som visar det angelägna
i att på sikt se över transportkapaciteten
är vägplan 70, som i dagarna
framlagts. I den konstateras, såsom
en tidigare talare sagt ■— och jag
vill upprepa detta — att på våra vägar
om 15 år skall transporteras tre gånger
mer än i dag. Enligt vägplan 70 skulle
kostnaderna för utbyggnaden av vägnätet
under samma tid uppgå till 50
miljarder kronor. Vi får för dessa pengar
ett i många avseenden utomordentligt
gott vägnät, som på många ställen

Den statliga trafikpolitiken m. m.

kommer att tåla ett axeltryck på inte
såsom nu högst 16 ton utan 18 lön.

I skenet av denna utveckling, 50 miljarder
kronor under 15 år, har vi självfallet
anledning att under kommande
tid allvarligt överväga frågan om transportkapaciteten
i vårt land över huvud
taget, inbegripet även statens järnvägar.
Jag har velat framhålla detta därför
att det hör samman med den bild
som vi måste skapa oss av det trafikpolitiska
och transportpolitiska mönstret
under kommande år. Har vi inte
realiteterna klara för oss hjälper det
föga att tala om vad som har varit. Vad
det nu gäller är att samfällt så långt
det över huvud taget är möjligt sörja
för att vi under kommande år skall
kunna redovisa en transport- och trafikpolitik
i vårt land, som gör skäl för
beteckningen en progressiv samhällsutvecklande
trafikpolitik.

Herr SÖRENSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att direkt polemisera mot kommunikationsministern
utan för att komplettera
hans i början mycket intressanta
anförande.

Kommunikationsministern gjorde vad
han betecknade som en karakteristisk
beskrivning av läget och talade om en
trafikteknisk revolution. Efter denna
värdering övergick han till att nämna
en del siffror över den ökade bilismen
och utnyttjade därvid ungefär samma
siffermaterial som det jag använde i
mitt försök till en analys av läget. Detta
kommunikationsministerns sätt att
beskriva verkligheten kan emellertid
vara farligt, eftersom det antyder att
det revolutionära skulle ligga i bilismens
transporttekniska fördelar som sådana.
Det ger mig anledning att något
belysa bakgrunden till 1963 års trafikpolitiska
beslut och de resonemang som
föregick detta.

Det gjordes vid denna tid ett offensivt
utspel på bilismens område, där

5* — Andra kammarens protokoll 1909. Nr 39

Ilo Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

en kraftfull expansion ägde rum. Många
människor i vårt land hade fått ekonomiska
möjligheter att såväl skaffa
privatbilar som utveckla lastbilstrafiken
på landsvägarna. Det gjordes stark
reklam för lastbilen som trafikredskap,
och slagordet dörr-till-dörr-trafik myntades.
Landsvägstrafiken framställdes
som ett radikalt alternativ som kunde
erbjuda en service vilken framför allt
järnvägen inte kunde konkurrera med.
Järnvägen förmenades utgöra ett passerat
stadium när det gällde att lösa tidens
trafikproblem.

Vad innebar då dörr-till-dörr-trafiken?
Ja, till en början gjorde man snabba
erövringar av trafik med denna slogan.
Statens järnvägar försökte matcha
dörr-till-dörr-trafiken och lyckades
även få till stånd en dörr-till-dörr-produktion.
Vi använde vid statens järnvägar
godsterminaler och lätta lastbilar
för att omlasta godset och föra det direkt
från kund till kund.

Vilken utveckling har då skett beträffande
lastbilstrafiken? Jo, dörr-till-dörrtrafiken
försiggår i dag, efter 20 års utveckling,
på ungefär samma sätt som
vid statens järnvägar, d. v. s. man har
kommit fram till den transportteknik
som redan för 15—20 år sedan tillämpades
vid statens järnvägar. Det bedrivs
ingen dörr-till-dörr-trafik med en och
samma bil, utan systemet innebär att
lätta fordon hämtar godset hos kunderna
och kör det till en godsterminal, där
det lastas om till tunga lastbilssläp, på
vilka det sedan förs fram till nästa
godsterminal för att därifrån köras ut
med småbilar. Det är uppenbarligen
samma metod som började tillämpas
vid statens järnvägar för snart 20 år
sedan.

Detta är alltså den »revolution» som
bilismen på landsvägen har inneburit.
Jag skulle med andra exempel kunna
belysa att det inte är någon revolution
som ligger i bilismen som sådan utan
möjligen däri att det inte vare sig regionalt
eller i landskommunerna och

städerna ställs ut tillräckligt attraktiva
alternativ i form av kollektiva transporter
för de människor som trängs i
bilköerna. Om vi haft sådana alternativ
att erbjuda •— och härvidlag finns det
verkligen »revoltmöjligheter» — hade
vi kunnat nå goda och helt överlägsna
resultat genom de kollektiva transportmedlen.
Det är på detta område den
framtida revolutionen återfinnes!

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Kommunikationsministern
sade att det gäller att ställa kyrkan
mitt i byn, och det ligger en hel del i
det. Men vad som oroar människorna
i dag är — om jag överflyttar liknelsen
till kommunikationerna — att avståndet
till kyrkan blir längre och längre,
så att människorna till slut inte har
möjligheter att gå dit.

Målsättningar och program är bra,
men det viktiga är tillämpningen. Denna
har emellertid på detta område blivit
sådan att i glesbygderna kan våra
gamla och andra som inte har egen bil
för närvarande inte komma till de centra
som vi bygger upp inom industrin
och handeln. Under sådana förhållanden
uppstår helt naturligt oro.

Det talas i sådana här sammanhang
mycket om det affärsmässiga. Låt mig
då säga att det är föga affärsmässigt
att söka lösa problemen bara genom att
höja priserna, när ett företag inte går
så bra. Det borde ändå göras klart för
dem som sköter kommunikationerna att
man i stället skall överväga att bibehålla
priserna vid gällande nivå eller genom
en väsentlig sänkning av priserna
söka stimulera kunderna att utnyttja
ifrågavarande transportmedel — med
andra ord försöka klara det hela på ett
affärsmässigt sätt.

De vädjanden som i dag här ställts till
kommunikationsministern har sin grund
i att vi som lever ute bland människorna
har lagt märke till att de som bor
utanför tätorterna dras med besvärligheter
som tätorternas folk knappast kan

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39 111

föreställa sig. De företagna taxehöjningarna
har skapat stor oro bland dem
som måste resa långa vägar för att komma
till en tätort. Samtidigt måste vi
tänka på de gamla, vilka blir en allt
större grupp.

Det är denna oro som åstadkommit
en debatt som varit både långvarig och
mångordig och som är ett uttryck för
förväntningar om att den nya kommunikationsministern
skall ta nya tag. Jag
sysslar själv med affärer fastän i en
annan bransch, och vi brukar där försöka
undvika prishöjningar, om vi kan
gå en annan väg. Genom att i stället
sänka priserna kan realkapitalet utnyttjas
på ett annat sätt. Med ett liknande
förfarande även i detta sammanhang
skulle man kunna göra en god affär.

Jag skall inte gå in på 1963 års trafikpolitiska
program. Vi måste dock
komma ihåg att kommunikationer och
transporter är en servicesak. Även om
250 miljoner kronor är mycket pengar,
måste man ställa frågan om inte staten
i nuvarande situation på samma sätt
som landstingen får göra beträffande
hälso- och sjukvården, tvingas att tillhandahålla
ökade ekonomiska resurser
för att klara denna service för människorna.

Det heter ju att vi skall dirigera industrierna
till vissa större tätorter, låt
vara att jag tror att vi ganska snart
tvingas att försöka styra tillbaka industrierna
till mindre orter, åtminstone
när det gäller Norrland. I en sådan
situation måste vi emellertid tillämpa
en sorts solidaritetspolitik. De människor
som råkar bo i norr tvingas kanske
resa till Stockholm om det gäller
handläggandet av den minsta lilla fråga,
och en resa från Norrland till Stockholm
är mycket kostsam. Det är därför
angeläget att genomföra ganska stora
prissänkningar på såväl personbiljetter
som frakter. Dessa kostnader får samhället
ta på sig som ett slags service.

Den styrning av all verksamhet till
tätorterna som nu pågår gör livet där

Den statliga trafikpolitiken m. m.

nästan odrägligt. Bilkoncentrationerna
till de stora centra medför föroreningar
som inte förekom på de gamla tågens
tid. Därför skulle jag vilja vädja till
herr statsrådet att ta under övervägande
om man inte i stället för att höja
taxorna den 1 januari kunde bibehålla
dem vid nuvarande nivå eller kanske
sänka dem, i första hand på järnvägarna.
På detta sätt skulle man kunna
åstadkomma en ökad person- och godsbefordran.

Speciellt skulle detta vara av intresse
för vår landsbygd — inte minst för
den region som vi teoretiskt både utreder
och talar så mycket om, nämligen
Norrland. Jag vill bara vädja till hem
statsrådet att han försöker ordna så
att avståndet för människorna till kyrkan
— i detta sammanhang menar jag
alltså kommunikationerna — blir mindre
och inte större.

Jag skulle också önska att kommunikationsministern
ville överväga om
man inte borde skynda mera långsamt
i vad gäller att lägga ned flottleder
m. m. Innan vi släpper ut flera långtradare
på vägarna måste vi se till, att
vi har ett vägnät där vi kan skilja den
vanliga persontrafiken från transporterna,
ty där de blandas, där finner
vi också den höga olycksfrekvensen.
Jag skulle tro att om man tog de pengar
som går ut till en del ämbetsverk,
som är oerhört dyra för oss som har
bilar, och lade ned dem på detta område,
skulle man kunna ernå en sänkning
av olycksantalet. Framför allt skulle
man vinna en vettigare transportpolitik
när det gäller både människor och
gods.

Det är en vädjan om detta jag vill rikta
till herr statsrådet.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Det är anmärkningsvärt
att 21 talare anmält sig till debaten
kring detta utskottsutlåtande, ett utlåtande
som är enhälligt, som alltså
saknar reservationer och som utmyn -

112 Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

nar i ett förslag om att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :i skall göra ett tillkännagivande.
Det är också märkligt
att före mig nio ledamöter från regeringspartiet
i följd har riktat kritik mot
trafikpolitiken. Jag noterar den vilja
som nu finns även på det hållet att
bringa tillämpningen av 1963 års trafikbeslut
i överensstämmelse med 1963
års målsättning. Vi på vårt håll har
länge hävdat uppfattningen att detta
är nödvändigt, och jag är därför tacksam
för denna anslutning liksom för de
upplysningar som herr statsrådet har
lämnat i dag.

Det är många människor som i dag
med oro och undran ser hur den kollektiva
trafiken försämras i icke expansiva
regioner. Dagens debatt har också speglat
denna oro. I den mer onyanserade
diskussionen läggs skulden till alla missförhållanden
på 1963 års trafikpolitiska
beslut. Jag har den uppfattningen att
detta beslut var riktigt i sina grundläggande
principer, som innebar att man
skulle skapa ett konkurrensfrämjande
system på transportmarknaden genom
att ta bort de konkurrenshämmande
regleringar som tidigare var rådande.
Vidare slogs fast att varje trafikgren
i princip skulle svara för sina egna
kostnader, men att samhället skulle tillskjuta
medel till sådan olönsam järnvägs-
och busslinjetrafik, som det från
andra synpunkter än strikt företagsekonomiska
ansågs önskvärt att bibehålla.
I detta beslut blev det även klart utsagt
att man skulle trygga en tillfredsställande
transportförsörjning för landets
olika delar.

Tyvärr förhåller det sig så — vilket
hela denna diskussion har vittnat om
— att trafikpolitiken trots dessa klara
ställningstaganden år 1963 har råkat
i otakt. Detta beror emellertid mera på
den dåliga uppföljningen av beslutet
än på beslutet självt i dess grundläggande
stycken. Tillämpningen måste
nämligen enligt min mening ske mera
praktiskt, med hänsynstagande till so -

ciala, lokaliseringspolitiska och näringspolitiska
aspekter. Man har vid
tillämpningen inte tagit intryck av senare
års lokaliseringspolitiska målsättning
och inte heller av jämlikhetsdebatten
om människors rätt att till rimliga
kostnader företa resor oavsett var
i landet de är bosatta. Rent företagsekonomiska
bedömningar har legat till
grund för tillämpningen med de konsekvenser
som detta har inneburit för
den enskilda människan.

Många av de rationaliseringsåtgärder
som har vidtagits inom exempelvis SJ,
som har diskuterats i dag, menar jag
är rena dumheterna. De kan inte förklaras
på annat sätt än att de som har utfärdat
direktiven är okunniga om livet
utanför storstadsregionerna. Detta
kan tyckas vara ett hårt och onyanserat
omdöme, men jag vill med ett litet
exempel visa hur man tror sig kunna
spara pengar och göra järnvägsresandet
attraktivt.

I min hembygd finns ett brukssamhälle
som heter Överum. Basindustrin
är det inte obekanta Överums bruk. Här
bor och arbetar cirka 3 000 människor.
För något tiotal år sedan breddades
den smalspåriga järnvägen Linköping—
Västervik, som passerar detta samhälle,
och vi fick normalspår. Jag och
många med mig tyckte att det var en
bra åtgärd. Tågen som trafikerar denna
bana stannar vid Överum för av- och
påstigande; stationen är bemannad.
Men den resenär som vill resa till Överum
kommer att finna att det är omöjligt
att polettera resgodset till den station
där han skall stiga av. Själv kan
han stiga av i överum, men resgodset
fortsätter fem mil till Västervik, och där
får resenären så småningom själv hämta
det. Detta är ett litet exempel på
hur dåligt servicesinnade järnvägsmyndigheterna
kan vara.

Mycket mer skulle kunna berättas om
stängda järnvägsstationer som är obemannade
under kvällstid och då är
stängda. Man kan inte ha vänthallar -

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39 113

na öppna, säger man, därför att ungdomen
förstör dem. Det har till följd afl''
andra resenärer får stå utanför och vänta
på tåg och bussar. Inte heller det är
särskilt serviceväniigt. Vad gör man för
att ändra detta?

Gotland är kanske det bästa exemplet
på hur illa 1963 års trafikbeslut har
följts upp. 1963 väcktes i samband med
propositionen ett motionspar vari föreslogs
att staten i den utsträckning
soin kunde bli behövlig skulle lämna
Gotlandstrafiken ekonomiskt stöd, så
att kostnaderna för gods- och personbefordran
mellan Gotland och fastlandet
i huvudsak överensstämde med kostnaden
för transport per järnväg på en
sträcka av samma längd som det här
rörde sig om. Utskottet fann de framförda
synpunkterna förtjäna beaktande
och meddelade att man visste att
regionala undersökningar snarast skulle
företas inom kommunikationsdepartementet,
allt i syfte att skapa bästa
möjliga trafikservice.

Detta hände som sagt 1963. I år, 1969,
har ännu ingenting positivt hänt i fråga
om Gotlandstrafiken. Därmed är bara
att konstatera att beslutet om en tillfredsställande
transportförsörjning till
landets olika delar inte har verkställts.

Mot denna bakgrund är det hög tid
att man nu gör upp trafikförsörjningsplaner
i hela landet, regionalt och kommunalt.
Alla de trafikmedel som området
rymmer bör samordnas för att
man skall få ut den största effekten för
samhället och för de människor som
skall använda trafikmedlen. Jag tror
det är nödvändigt om vi skall kunna
göra en riktig prioritering av de resurser
som finns tillgängliga för kommunikationerna.

Som statsrådet och flera andra talare
nämnt har vägplaneutredningen presenterat
sitt material. Enligt en prognos
över godstransporternas utveckling
kommer dessa att fram till 1985 öka
från 40 till 95 miljarder tonkilometer,
varav lastbilarna kommer att svara för

Den statliga trafikpolitiken m. in.

70 miljarder tonkilometer. Sannolikt är
det en riktig bedömning. Vi har i dag
en ständigt ökad trafik på vägarna och
vi vet att det nuvarande vägbyggandet
inte motsvarar behovet. Tillgängliga anslag
prioriteras till snabba genomfartsleder
i och mellan de större tätorterna,
något som medför en nedprutning
av anslagen till länsvägar och sekundärt
vägnät. Den senast tillgängliga
femårsplanen för vägverket visar en sådan
nedprutning från 152,5 miljoner
per år till 88,7 miljoner. Vägverket skall
inte anklagas härför. Verket måste fördela
dessa pengar så, att det mesta
går till de vägar som har den största
trafikintensiteten. Därmed har jag inte
sagt, att pengarna dår gör den största
näringspolitiska nyttan. I bygder utan
järnväg är det lastbilen som har skapat
och möjliggjort billiga och rationella
transporter. Man får därför inte bara
se lastbilen som en buse i detta sammanhang
utan som en transportfaktor,
vilken med all rätt kan kräva en upprustning
även av det sekundära vägnät,
på vilket i dag utförs en så stor del
av transportarbetet.

Herr Svanberg talade om kapacitetsutnyttjande.
Han gjorde det på ett Rätt
som om det var en ny tanke som hade
förts fram i den av honom i detta sammanhang
väckta motionen. Det kanske
därför finns anledning att se på vad
det sammansatta utskottet år 1963 anförde
om dessa ting:

»Utskottet vill starkt understryka departementschefens
uttalande om angelägenheten
av att en rationell samordning
av investeringsverksamheten på
trafikområdet kommer till stånd, varvid
målsättningen bör vara att skapa
ett transportsystem där de olika trafikanläggningarna
och transportmedlen på
ett optimalt sätt kompletterar varandra.
Till en aktiv trafikpolitik hör att man i
väsentligt större utsträckning än för
närvarande centralt och regionalt kan
— i samarbete mellan statliga och kommunala
myndigheter samt enskilda or -

114 Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken m. in.

ganisationer — fortlöpande planera och
verka för lämplig avvägning av trafikinvesteringarna
och en rationell uppläggning
av trafiken, allt i syfte att skapa
bästa möjliga trafikservice.»

Detta blev också riksdagens beslut.
Jag anser att detta var ett bra uttalande,
som även herr Svanberg som motionär
i år kunde vara nöjd med. Det hade
varit bra om detta uttalande hade följts
upp. Om så skett, hade vi kanske besparats
denna debatt i dag.

Jag vill fråga: Vad har den trafikpolitiska
delegationen åstadkommit? Den
senaste redovisningen från trafikpolitiska
delegationen är daterad år 1967.
Har man gjort några intressanta erfarenheter
sedan den tiden som är värda
att redovisas? Jag har den uppfattningen
att trafikpolitiska delegationen
tillkom för att vara ett rådgivande och
uppföljande organ. Men var finns delegationens
synpunkter pa trafikarbetet
som det har utvecklats i dag? Jag tror
att riksdagen nu i handling måste visa
att vi menar allvar med vår sociala omtanke
och att vi menar allvar med det
som sägs i den näringspolitiska debatten,
Goda kommunikationer är en förutsättning
för att företag skall kunna lokaliseras
till en ort. Näringsidkarna
måste kunna nå marknaderna med sina
produkter ulan onödigt dröjsmål och
fördyrade frakter och människor måste
ha möjlighet att förflytta sig medelst
den allmänna kommunikationsverksamlieten.

Statsutskottets, uttalande tyder på en
realistisk bedömning av målsättning och
nuläge. Jäg ber, herr talman, att till alla
delar få instämma i utskottets uttalande
samtidigt som jag vill framhålla att
man efter den manifestation som riksdagen
i dag gör med anledning av utskottets
utlåtande ; har anledning att
hoppas att regeringen nu bringar tilllämpningen
av 1963 års trafikpolitiska
beslut i överensstämmelse med de intentioner
som rymdes i detta beslut;

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Herr Dahlgren berörde
i sitt anförande Gotlandstrafiken, och
det ger mig anledning att knyta an
till de synpunkter han anförde.

Här har i dag så många gånger sagts
att 1963 års riktlinjer för den statliga
trafikpolitiken förutsatte att varje trafikgren
i princip skulle svara för sina
kostnader och att förutsättningar skulle
skapas för en konkurrens på lika villkor
mellan olika trafikgrenar. När det
gäller Gotlandstrafiken har aldrig principen
om konkurrens på lika villkor
mellan olika trafikgrenar kunnat tilllämpas,
helt enkelt av den anledningen
att olika trafikgrenar av naturliga skäl
inte kan konkurrera på lika villkor på
vattenvägen mellan Gotland och fastlandet.
I avsaknad av väg, järnväg, bro och
avgiftsfria färjor har Gotland varit och
är hänvisat till att ensamt bland alla
regioner i landet självt svara för sina
trafikförbindelser utan statlig medverkan.
På vattenvägen hänvisas till ett
privat bolags tjänster och på luftvägen
med flyg enligt taxor som trots en mycket
hög kabinbeläggning är bland toppnoteringarna
inom landet i pris per km.
Det kan för övrigt nämnas att enbart de
.statliga avgifterna tar cirka 24 procent
av biljettpriserna och att den senaste
höjningen av dessa priser för
gotlänningarnas del uppgår till mellan
12 och 13 procent.

Eftersom principen om konkurrens
på lika villkor mellan olika trafikgrenar
realiter inte kan göra sig gällande
i Gotlandstrafiken måste andra bedömningsgrunder
komma till. Vi menar att
sociala, Tokaliseringspolitiska och samhällsekonomiska
synpunkter måste få
göra sig gällande. Riksdagen har också

Onsdagen den 3 december 1889 em.

Nr 39 115

vid två tillfällen, såsom herr Dahlgren
påpekade, nämligen vid 1963 års och
vid innevarande års riksdag, gjort uttalanden
i denna fråga. Innebörden har
varit att staten bör medverka till att
kostnaderna för Gotlandstrafiken om
möjligt jämställs med kostnaderna för
landstrafik på jämförbara avstånd. De
försök som hittills gjorts för att åstadkomma
en lösning av frågan har tyvärr
enligt min mening varit mycket valhänta
— i den mån de nu varit allvarligt
menade. Det är hög tid att någonting
sker. Bollen är nu hos kommunikationsdepartementet.
Sedan i januari i år
ligger en skrivelse i departementet från
Gotlands läns landstings närings- och
kommunikationsråd, vari man anhåller
om överläggningar med departementet
i frågan. Denna skrivelse har hittills
såvitt jag känner till inte ens besvarats.

Jag känner ett behov av att helt kortfattat
skissera Gotlands nuvarande situation.

Kraven på service i olika avseenden
— det må gälla undervisning, vård eller
kommunikationer — är i stigande
hos hela vårt folk — det gäller också
på Gotland. För att åstadkomma efterfrågad
service krävs ett visst befolkningsunderlag.
Gotlands 54 000 invånare
är redan i minsta laget, och befolkningstalet
bör därför inte tillåtas minska
utan all vår strävan bör i stället inriktas
på att öka befolkningsunderlaget.

Gotlands självförsörjningsgrad vad
gäller olika aktiviteter måste också vara
högre än annorstädes, detta av den
anledningen att regionen på grund av
sitt läge inte på samma sätt som andra
delar av landet kan repliera på omgivande
regioners servicetillgångar.

Om befolkningsunderlaget skall kunna
inte bara bibehållas utan även utökas,
krävs en utveckling av det nuvarande
näringslivet men även nylokalisering
till området. Staten kan här
medverka i samverkan med de kommunala
myndigheterna med en aktiv loka -

Den statliga trafikpolitiken m. in.

liseringspoiitik, samordnad med insatser
för kommunikationsfrågans lösning.
Det är där — på kommunikationsområdet
— som den värsta flaskhalsen
finns i dag.

Situationen ser bekymmersam ut i
nuläget men även framöver. Enligt tidningsreferat
angående den lokaliseringsutredning
som verkställts av landshövding
Lemne föreslås inte Gotland
bli inlemmat i stödområdet. Den s. k.
hamnutredningen har föreslagit åtgärder
vad det gäller kostnadsansvaret för
sjötrafiken vilka, om de vidtas, kommer
att höja kostnadstrycket i Gotlandstrafiken
bl. a. i form av höjda hamnavgifter.
Tjänster vid persontransport då vederbörande
medför sin bil över vattenvägen
inom landet har belagts med
moms sedan årsskiftet. Jag tycker jag
bör anföra att gotlänningarna anser
denna åtgärd vara en upprörande orättvisa.
Det är en provinsbeskattning av
öarna Gotland och Öland, en beskattning
av deras handikapp, och det är
en omvänd lokaliseringspolitik. Enligt
de diskussioner som nu förs angående
en skattereform tycks därtill de flesta
bedömare förutse en höjning av momsen,
vilket kommer att resultera i en
ytterligare höjning av kostnaderna i
persontrafiken över havet.

Till detta kommer att bilskatteutredningen
i sitt föreliggande betänkande
föreslår en ökad belastning på lastbilstrafiken.
Gotlands möjlighet att rationalisera
och förbilliga godstrafiken ligger
i att överföra så stor del som möjligt
till långtradare eller s. k. semi trailers.
Även här kan alltså förutses ett
höjt kostnadstryck, om bilskatteutredningens
förslag genomförs. Till detta
betänkande finns emellertid en reservation
av herr Gustafsson i Byske, vars
synpunkter vi naturligtvis hoppas kommer
att vinna beaktande.

Jag har ansett det som min uppgift
att framföra de här synpunkterna i
egenskap av representant för gotlän -

11G Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

ningarna. Vi menar att Gotland inte
längre får betraktas och behandlas som
ett styvbarn i den svenska folkfamiljen.
Regeringen måste nu se till att snara
initiativ tas för att säkra en positiv
utveckling för ön där ute i österhavet.

I detta anförande instämde herr Arweson
(s).

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Orsaken till att jag har
begärt ordet i denna debatt är att det
i utlåtandet står att det synes önskvärt
att den trafikpolitiska delegationen
kontinuerligt redovisar sin verksamhet
och erfarenheterna härav och
att herr Dahlgren har efterlyst vad delegationen
har för sig. Eftersom jag tillhör
delegationen, kanske jag kan få
säga några ord om vad den sysslar
med för närvarande.

I höst har det anordnats lokala hearings
ute i landet, i Malmö, Göteborg,
Mariestad, Gävle och Luleå, och på
måndag skall vi åka till Karlstad. Sedan
är det meningen att med ledning av de
erfarenheter som delegationen inhämtat
utarbeta en rapport. Jag förmodar att
hela den trafikpolitiska delegationen
också kommer att sammankallas för att
diskutera denna rapport, som då kommer
att tillställas departementschefen.
Sedan ligger initiativet hos departementschefen,
som får avgöra hur han
vill hantera rapporten i fortsättningen.

Det jag kommer att säga i det följande
är personliga erfarenheter från
dessa hearings. Det jag därvidlag säger
kan delegationens övriga ledamöter givetvis
inte ställas till ansvar för. Jag
vill också ta upp en del av frågorna
med utgångspunkt från att jag en gång
var ledamot av det sammansatta utskott
som behandlade dessa frågor och som
framlade det utskottsutlåtande från 1963
som här är föremål för sådan kritik.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att ge uttryck åt min stora förvåning
över att, om jag inte har räknat

fel, inte mindre än tio representanter
för regeringspartiet i mer eller mindre
häftiga ordalag angriper trafikpolitiken
— den trafikpolitik som regeringen
för. Men man lägger inte ansvaret för
den på regeringen, utan ansvaret lägger
man på 1963 års trafikbeslut. Detta underkänner
man utan vidare och säger,
att beslutet var så bristfälligt, att det är
orsaken till den situation vi nu har hamnat
i.

Jag kan inte förstå annat än att en hel
del av deltagarna i debatten inte har
brytt sig om att läsa detta utlåtande
och sett efter vad det innehåller. Jag
tror inte heller att de som kommenterar
trafikpolitiken i pressen har brytt sig
om att göra det. Däremot vill jag säga
att jag helt delar statsrådet Norlings
uppfattning, att det inte är något fel på
de av 1963 års riksdag antagna riktlinjerna
för den statliga trafikpolitiken,
utan att det är fel på tillämpningen av
det beslutet. Därför skulle jag vilja rikta
följande fråga till statsrådet: När tänker
statsrådet börja att i full utsträckning
tillämpa 1963 års beslut?

De täta bytena av statsråd på kommunikationsdepartementet
tror jag inte
har varit bra för trafikpolitikens utveckling
och tillämpning i det här landet.
Jag kan inte förstå annat än alt
den bristande initiativförmåga som departementet
har ådagalagt när det gällt
att genomföra 1963 års beslut måste ha
sin grund i detta förhållande.

Nu skall jag naturligtvis inte lasta
statsrådet Norling för detta, eftersom
han är så pass ny på sin post. Jag tycker
det är oerhört värdefullt att kunna
inregistrera statsrådets uttalande, att det
är tillämpningen av beslutet det hänger
på. Därmed tycker jag också att vi i fortsättningen
bör kunna slippa angreppen
från de socialdemokratiska ledamöterna
av kammaren mot 1963 års beslut
och mot riksdagen och i stället lägga
ansvaret där det bör ligga, nämligen hos
regeringen. Det vore väl följdriktigt,
konsekvent och logiskt att angripa re -

Onsdagen den 3 december 1909 em.

Nr 39 117

geringen, eftersom statsrådet bär sagt
att det bara är tillämpningen det kommer
an på.

Jag delar här helt statsrådets uppfattning,
att det inom ramen för 1963 års
trafikbeslut finns alla möjligheter att
tillgodose de synpunkter, som här i debatten
framförts då det t. ex. gällde glesbygdernas
trafikförsörjning, taxornas
utformning o. s. v. hela vägen igenom.
Trafiksäkerheten och sådana frågor har
också tagits upp i 1963 års utskottsutlåtande.
Riksdagen har lagt ansvaret på
regeringen att genomföra detta, och regeringen
har fått stora befogenheter för
att klara upp dessa problem, om den
verkligen i praktiken vill tillämpa vad
som sägs i utskottets utlåtande.

Jag skall ta upp en enda sak ur detta
utlåtande, därför att jag tror att det säger
allt om hur vi skall kunna klara upp
den situation trafikpolitiken råkat in i.
Det är faktiskt så, att den håller på att
växa oss över huvudet, om inte något
blir gjort snarast möjligt.

Utskottet skrev i utlåtandet 1963 följande:
»Utskottet vill starkt under stryka

departementschefens uttalande
om angelägenheten av att en rationell
samordning av investeringsverksamheten
på trafikområdet kommer till stånd,
varvid målsättningen bör vara att skapa
ett transportsystem, där de olika trafikanläggningarna
och transportmedlen på
ett optimalt sätt kompletterar varandra.
Till en aktiv trafikpolitik hör att man
i väsentligt större utsträckning än för
närvarande centralt och regionalt kan
— i samarbete mellan statliga och kommunala
myndigheter samt enskilda organisationer
— fortlöpande planera och
verka för lämplig avvägning av trafikinvesteringarna
och en rationell uppläggning
av trafiken, allt i syfte att
skapa bästa möjliga trafikservice.»

Regeringen har emellertid aldrig försökt
att få till stånd en sådan samordning
i fråga om en lämplig avvägning
av trafikinvesteringarna. Inte heller har
man lyckats få till stånd en planering

Den statliga trafikpolitiken ni. m.

mellan centrala, regionala och kommunala
myndigheter samt enskilda organisationer.
Vid våra hearings ute på
skilda håll i landet slår det en, att ingen
känner ansvar för en rationell planering
vad beträffar trafikförsörjningen
i länet. Det skiftar från län till län.
Ibland har landstinget tagit upp frågan
såsom i Stockholms län, ibland har länsstyrelsen
börjat en viss planeringsverksamhet
men säger att den inte har medel
för att kunna genomföra planeringen
även om den vill. På andra ställen
har regionchefen hos SJ tagit upp kontakter
med myndigheterna för att få till
stånd en vettig planering. Men det är
inte klart med ansvarsfördelningen i
detta fall, och jag kan inte förstå annat
än att vi måste lägga skulden på departementet.
Detta måste helt enkelt se
till att planeringen kommer till stånd,
ty annars får vi aldrig ordning på trafikpolitiken
i det här landet. Man får intrycket
att trafikförsörjningen på synnerligen
många håll är orationellt ordnad
och att det alltså finns oändligt
mycket att göra i fråga om rationalisering.
Först då kan vi komma fram till
en trafikförsörjning till lägsta möjliga
kostnad, och då kan det också bli en
vettig konkurrens mellan de olika trafikföretagen.

Vi kan också konstatera var det inte
alltid är möjligt att få kostnadstäckning
för en rimlig trafikförsörjning, och i
sådana fall måste naturligtvis täckningen
ordnas på annat sätt. Men när
man hör på debatten här i kammaren
får man nästan intrycket att så snart
man kan lägga över en del av kostnaden
på staten, skulle det innebära något
slags besparing. Kostnaderna måste
ju täckas i vilket fall som helst och vi
kan inte heller hushålla hur som helst
med samhällets tillgångar. Anslår vi för
mycket pengar till trafikförsörjningen,
därför att vi planerar för dåligt, berövar
vi ju andra sektorer möjligheten att
utvecklas eftersom vi tar pengar ifrån
dem. .lag tror att det är angeläget att

118 Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

verkligen försöka få till stånd en trafikförsörjning
till lägsta kostnad, och det
går inte utan en rationellt genomförd
planering. Det måste finnas någon som
ansvarar för saken och ser till att den
genomförs.

Det här var en personlig deklaration.
Jag vet inte hur den trafikpolitiska delegationen
ser på dessa frågor, men det
får väl den vidare diskussionen visa.
Det skulle emellertid glädja mig, om jag
kunde få hela delegationen bakom ett
uttalande till regeringen att allvarligt
ta itu med planeringsverksamheten.

Jag kan inte heller underlåta att citera
statens järnvägars förutvarande
ekonomidirektör Arne Sjöberg när man
i debatten säger att det är orimligt att
begära att SJ skall kunna klara en konkurrens
på samma villkor. Jag tror heller
inte att det blir lätt, men mitt citat
kanske visar hur snabbt utvecklingen
går och vilka omvärderingar man får
göra. Så här skriver ekonomidirektör
Sjöberg i en artikel om morgondagens
järnväg i Nordisk Järnbanetidskrift, nr
12 1960:

»Om trafikpolitiken, som synes sannolikt,
i fortsättningen kommer att baseras
på kostnadsansvarighetsprincipen
och åstadkommande av konkurrens på
möjligast lika villkor för de olika trafikmedlen,
kommer järnvägens konkurrensmöjligheter
på morgondagens järnvägssystem,
som i huvudsak kommer att
bestå av det nuvarande stambanesystemet,
och med morgondagens järnvägsteknik
att bli väsentligt gynnsammare
än nu.»

Artikeln slutar på följande sätt:

»Det enligt här angivna linjer strukturanpassade
järnvägsföretaget kommer
att karakteriseras av intensiv trafik,
hög produktivitet och en stabil och väl
balanserad ekonomi. Järnvägsföretagets
kunder kommer att erhålla prisbilliga,
snabba, säkra och bekväma transporttjänster
och företagets personal goda
löne- och anställningsvillkor.»

Jag överlämnar åt kammarens leda -

möter att själva bedöma i vilken mån
denna profetia har infriats.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Herr Grebäck ställde
följande fråga till mig: När tänker statsrådet
börja tillämpa 1963 års trafikpolitiska
beslut? Jag ber i anledning därav
att få citera in- utskottets enhälliga
utlåtande:

»Såsom i motionerna 1:320 och
11:708 framhållits måste tillämpningen
och uppföljningen av de trafikpolitiska
principerna anpassas till den snabba
tekniska utvecklingen inom bl. a. transportsektorn.
För att så skall kunna ske
och felsatsningar undvikas krävs emellertid
som tidigare berörts ett ytterligare
faktaunderlag. Ett sådant framkommer
successivt bl. a. som följd av
det i det föregående angivna utredningsarbetet.
Det är här fråga om utredningar
som av olika skäl måste arbeta under
olika tidsförutsättningar. Utskottet
anser det dock vara synnerligen angeläget
att utredningarnas bedömningar
och förslag snarast möjligt blir tillgängliga.
»

Herr Grebäck är tills vidare ensam
i denna debatt om att ha den uppfattningen,
att vi inte skall avvakta dessa
utredningar.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är jag visst inte! Jag
har inte sagt att vi inte skall avvakta
dem. Vad jag har sagt är att vi skall i
full utsträckning tillämpa beslutet. Man
har ju faktiskt bara börjat med själva
tillämpningen. När det gäller själva planeringsverksamheten,
att åstadkomma
en organisation på länsplanet, på regional
nivå, varigenom man kan få till
stånd trafikpolitiska program för trafikförsörjningen
i bygderna, är arbetet inte
mer än sporadiskt påbörjat. Det gäller
att få i gång detta över hela landet.

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39 119

De! behövs inga särskilda utredningar
för att klara upp detta, utan jag tror att
statsrådet säkerligen har möjligheter att
sätta i gång i morgon dag i departementet,
så att vi får fart på planeringsverksamheten.

Jag vill gärna säga, att när man diskuterar
beslutet skall man inte bara tala
om nackdelarna utan också om de positiva
effekter vi har fått av det. När vi
har varit ute på hearings etc. har det
visat sig att trafikkonsumenterna är belåtna
med detta beslut. Vi har nu i fem
år tillämpat detta utan någon nämnvärd
fördyring av fraktkostnaderna för de
tunga transporterna förrän nu, och samhället
har tjänat hundratals miljoner
kronor under dessa år genom den rationaliseringsprocess
som 1963 års beslut
utlöste både vid statens järnvägar och
i de enskilda transportföretagen. Det är
ett i många avseenden beundransvärt
arbete som utförts av trafikföretagen
när det gällt att klara kostnadsfördyringarna.
Att vi nu får en våldsam taxehöjning
är att beklaga, men det är en
följd av kostnadsökningarna överhuvud
taget i samhället.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Hem talman! Hem Lundberg har redan
framfört en del av de synpunkter
som jag hade tänkt anlägga i denna trafikpolitiska
debatt. Därför nöjer jag mig
med att understryka herr Lundbergs
uppfattning, som jag helt delar, att SJ
i stället för ständigt återkommande taxehöjningar
borde överväga eventuella
taxesänkningar för att därmed stimulera
person- och godstrafiken. Jag tror att
allmänheten skulle ställa sig positiv till
en sådan åtgärd, även om den på kort
sikt betyder en tillfällig höjning av kollektivbiljetten.

En sådan taxepolitik i SJ tror jag
också är samhällsekonomiskt motiverad,
bl. a. därför — vilket också har framhållits
i dagens debatt — att SJ genom
att kunna ta en större del av såväl person-
som godstrafiken minskar trafik -

Den statliga trafikpolitiken m. in.

belastningen på våra vägar, som sannerligen
inte alla är byggda för den
trafikintensitet vi nu har. De synpunkter
som herr Lundberg framfört anser
jag sålunda vara värda ett övervägande
av statens järnvägars ledning.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Genom 1963 års beslut,
som vi talat om så mycket i dag, fastslogs
att trafikpolitiken utgör en väsentlig
del av samhällsplaneringen och samhällsekonomin.
Denna trafikpolitik har
trätt i tillämpning och man har fortsatt
att arbeta på dess genomförande. De
delar av beslutet som börjat ge synbara
resultat har huvudsakligen avsett den
företagsekonomiska delen, nämligen
målsättningen att olika trafikgrenar
skall täcka sina egna kostnader. Men
summan av goda företagsekonomiska resultat
inom olika enskilda sektorer är
inte alltid detsamma som ett gott samhällsekonomiskt
utbyte, vilket jag senare
skall återkomma till.

En väsentlig grundsten i beslutet var
också den sociala synpunkten, som så
många talat om, d. v. s. att landets olika
delar skall förses med tillfredsställande
transportförsörjning. Jag måste konstatera
att politiken i detta avseende definitivt
har misslyckats och att det är
fara i dröjsmål med att reparera skadan.
Detta framgick inte minst av den utredning
som häromåret gjordes för Vilhelminas
vidkommande. Man kom därvid
fram till att det bl. a. kan vara
svårt att skilja mellan orsak och verkan
på detta område. När verksamheten
inom en trafikgren i en bygd läggs ned,
minskar servicen i övrigt, vilket leder
till att folk flyttar därifrån o. s. v. Dessa
faktorer samverkar. Om såsom en
första åtgärd trafikmedlen läggs ned
följer det sedan negativa verkningar
av det.

Under flera år har det parti jag företräder
motionerat om dessa förhållanden.
I år har vi för första gången fått
regeringspartiets representanter i ut -

120 Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken m. in.

skottet med på en positiv skrivning i
detta avseende — den som herr Svanberg
kallade för en harmlös skrivning.
Det blir så när man försöker räcka varandra
handen över gränser som tidigare
varit omöjliga att passera. Här gäller
det, som jag vill betona för statsrådet
Norling, tillämpningen av 1963 års
trafikpolitiska beslut och inte målsättningen.
Det är komplicerat att få ett
helhetsgrepp om problemet. Herr Johansson
i Växjö har tidigare talat om
trafiksäkerhet, arbetarskydd och miljösynpunkter.
Dessa finns med i utskottets
skrivning och även i någon mån i
1963 års trafikpolitiska beslut. Att det
är svårt att få ett helhetsgrepp visar
den debatt vi har fört om trafikpolitik
under senare år.

Den stora debatten år 1968 till exempel
gällde indragning av flera hundra
järnvägsstationer i maj 1968. Det meddelades
i statsverkspropositionen att SJ
konstaterade att man inte kunde sköta
distributionen av post sedan dessa stationer
dragits in. Postverket var tidigare
en ganska stor kund hos SJ och betalade
varje år flera miljoner kronor.
Dessa inkomster bortföll efter indragningarna.
I en annan del av propositionen
konstaterar postverket att man
inte längre kunde använda järnvägen
som transportmedel utan måste skaffa
bilar eller anlita flyg, vilket fördyrade
distributionen av posten.

Det statsråd som har hand om kommunikationsmedlen
reflekterade inte
över dessa förhållanden. I de olika delarna
av propositionen konstateras bara
att det blir ökningar av utgifterna och
minskningar av inkomsterna, men den
helhetssyn man borde haft saknas. Måhända
kunde man modifierat verkningarna,
om man vidtagit någon åtgärd,
men därom hördes ingenting.

Förra året diskuterade vi väganslagen
här i riksdagen. Då fanns en propå
från vägverket om att andra vägar än
riksvägar skulle överlåtas till kommunerna.
Det skulle innebära en ganska

vittgående ändring som fordrar långtgående
överläggningar beträffande fördelning
av anslag mellan stat och kommun
och landsting, alltså sådant som
inte hör ihop med trafikpolitiken. Förslaget
skulle ytterligare försämra villkoren
för i varje fall glesbygderna.

Kommunikationsministern sade att
utvecklingen medför ofantliga problem
för SJ, och han gav en del exempel. Jag
tycker att det är fel att säga att det är
SJ som får problem — det är samhällets
problem. SJ är endast ett affärsdrivande
företag, och i den mån vissa bandelar
inte fungerar affärsmässigt, så är
det samhällets sak att besluta om de
skall fortsätta att trafikeras med statlig
ersättning till SJ för förlusten eller om
de skall läggas ned med en sämre trafikservice
som följd. Jag anser att det
är fel att sätta SJ i skottgluggen. Det är
samhället som skall gripa in. Om man
fattar beslut om eller förbereder en nedläggning
av en viss handel, måste man
samtidigt ta upp frågan om en rimlig
trafikförsörjning för det område det
gäller. Detta skall ske till från samhällsekonomisk
synpunkt lägsta möjliga kostnad.
Vad som sägs härom i 1963 års
beslut innebär inte att trafiken nödvändigtvis
måste bära sig. Det kan bli fråga
om att lämna subventioner av sociala
hänsyn för att få en tillfredsställande
trafikförsörjning'' inom området.

Det är inte det enskilda företaget utan
det är stat, landsting och kommun som
här skall ingripa. Staten har sitt företag
som förfogar över både järnväg och bussar.
Statsbidrag utgår till dem. Statsrådet
talar om att flera hundra busslinjer
får bidrag, men han talade inte om att
det inte är så många kronor de får.
Mer än en tredjedel av dessa företag är
statens egna. Vi har i motioner försökt
att få fram ytterligare några miljoner
kronor till dem — för närvarande tror
jag att 12 miljoner kronor utgår — men
motionerna har avslagits i avvaktan på
utredning! Framför allt i vissa glesbygder
skulle det vara betydelsefullt om

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39 121

man kunde uppehålla förefintlig busstrafik.
Om man lägger ned en busslinje
är det nästan definitivt slut med möjligheterna
att ånyo få i gång den.

Jag kan även nämna det extra skatteutjämningsbidrag
som blev en följd av
betänkandet »Lokal trafikservice», och
som gällde Vilhelminaområdet. Detta
extra skatteutjämningsbidrag kan säkerligen
utvecklas på något sätt i samband
med att man nu diskuterar kombinationen
lokaliseringspolitik—trafikpolitik.

Denna planering som jag nog tycker
att landsting och kommuner mer än
länsstyrelser borde syssla med bör också
åtföljas av verkställighetsåtgärder;
trafikmedel måste på något sätt ställas
till förfogande som en följd av planeringen.
Det går inte att bara planera.

Kommunikationsministern uttryckte
sin tillfredsställelse med att utskottet
omnämnde åtskilliga utredningar, och
han lade själv till några stycken. Han
antydde att vi måste avvakta det mesta
innan åtgärder vidtages.

Nej, herr statsråd, jag tror inte att
man kan göra det. Statsrådet gav själv
en paroll på ungefär följande sätt: Vad
det nu gäller då vi går in i 1970-, 1975-och 1980-talen är att utforma en framåtsyftande
progressiv trafikpolitik.

Jag tror att man omgående måste vidtaga
åtskilliga verkställighetsåtgärder
innan alla utredningar är klara. Det
finns naturligtvis vissa saker som måste
utredas, men det är så mycket i gång,
och jag tror att en del åtgärder kan
vidtagas redan nu.

Efter flera års påstötningar om brister
i trafikbeslutets tillämpning har vi
äntligen åstadkommit en allmän, samlad
uppmaning till kommunikationsdepartementet.
Det enhälliga utskottsutlåtande!
grundas på en gemensam motion
från centerpartiet och folkpartiet, och
i förhoppning att någonting görs och
görs snart med anledning av utskottsutlåtandet
ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Den statliga trafikpolitiken in. m.

Herr HENRIKSON (s):

Herr talman! Den långa debatt om
trafikpolitiken som förts i dag har ju
till väsentlig del gällt vad SJ företar sig
eller inte företar sig i olika sammanhang.
Man har bl. a. efterlyst var ansvaret
ligger. Jag tillhör dem som menar
att det inte i första hand ligger hos SJ;
samhället har naturligtvis huvudansvaret
också på detta område.

Den avgörande frågan, såsom saken
har framställts i motionerna och i utskottsutlåtandet,
är huruvida det beslut
som. fattades år 1963 är moget för en
allvarlig och mera samlad översyn. I
flera av motionerna — bl. a. i motionsparet
I: 605 och II: 720 -— påyrkas en
sådan översyn. 1963 års beslut har väl
nämnts några hundra gånger under
dagens debatt, och det finns därför
ingen anledning för mig att stanna vid
det — beslutet torde vara välkänt för
alla kammarens ledamöter.

Jag har tidigare från denna talarstol
och i andra sammanhang kritiserat det
beslutet, inte därför att jag vid tiden
för beslutet inte tillhörde denna kammare
— det är troligt att också jag,
därest jag hade tryckt på knappen,
hade sällat mig till dem som ställde sig
bakom beslutet. Jag har en känsla av
att många av både utskottets och kammarens
ledamöter upplever sig som
ganska bundna av det ställningstagande
man gjorde för nu sex år sedan. Jag
tror att det finns anledning att inte
känna sig alltför bunden. Vi skall inte
göra oss bättre än vi är. Vi kan understundom
företa oss saker, som vi vid
närmare eftertanke och framför allt
efter en tids prövning finner vara i
behov av översyn.

En sak har emellertid förvånat mig,
både i dag och vid åtskilliga andra tillfällen.
Det beslut som fattades 1963
hade ju föregåtts av en intensiv diskussion
rörande trafikpolitiken. Från
borgerligt håll var man då ofta inne
på att staten så litet som möjligt skall
lägga sig i dessa frågor. Låt de fria

122 Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

marknadskrafterna, som det så vackert
lieter ibland, sörja för detta område
i större utsträckning, och vi skall se
att de många problemen kommer att
lösas. Jag anser att i varje fall folkpartiet
och moderata samlingspartiet
borde känna sig fullt till freds med
den liberalism som präglar 1963 års
trafikbeslut. En av de viktigare komponenterna
i detta är nämligen, att man
genom att åstadkomma konkurrens på
lika villkor skall lösa frågan. Det råder
måhända delade meningar om huruvida
denna målsättning har tillgodosetts
vid tillämpningen av beslutet. För
min del tror jag inte att konkurrensen
kommer att lösa dessa problem.

Bedömningen av verkningarna av
1963 års beslut har vi ju fått rikhaltiga
exempel på. Jag vet inte om herr Grebäck
har fördjupat sig i läsningen av
de citat ur skilda tidningar som riksdagens
pressbevakning nyligen har serverat
oss här i kammaren. Jag har
ögnat igenom dem, och jag kan inte
finna att det är särskilt många som
tycker att situationen för närvarande
är tillfredsställande. Att trafikpolitiska
delegationen eller i varje fall någon av
dess ledamöter tycks mena att läget är
tillfredsställande, är en annan sak. Jag
tror emellertid att vad vi får ta del av
i dessa pressklipp i hög rad speglar
uppfattningarna hos en mycket bred
almänhet.

En sak som ganska litet har diskuterats
här i dag är ju trafiksäkerhetsaspekten.
Det torde väl inte råda någon
tvekan om att vi i den mån vi för över
den alltmer tunga och skrymmande trafiken
på våra landsvägar blir det förenat
med större risker att färdas på vägarna.
I detta konstaterande ligger ingalunda
någon kritik gentemot dem som
har att framföra dessa fordon —- de gör
säkerligen sitt allra yttersta för att vara
till så litet hinder som möjligt, och
många gånger klarar de sin uppgift på
ett mycket skickligt sätt.

Vi har nyligen fått en ny trafikmi -

nister. Jag har tidigare sagt att jag
ställer vissa förhoppningar på att han
inte skall känna sig alltför bunden av
det som har varit utan att han med friska
krafter skall gripa sig an och försöka
ställa till rätta vad som möjligen nu
har blivit skevt. Jag är fullt införstådd
med svårigheterna och skall inte alltför
hårt döma honom, om han inte lyckas
i alla sammanhang.

Han sade inför Transportarbetareförbundets
kongress »att den trafikpolitiska
bedömningen inte får ske uteslutande
från lönsamhetssynpunkt, utan
med i bilden måste också tas näringspolitiska
och lokaliseringspolitiska
aspekter». Jag delar den åsikten liksom
jag delar de meningar som kommunikationsministern
här i kväll har gjort
sig till tolk för.

Frågan är emellertid vilka förhoppningar
man skall knyta till trafikpolitiska
delegationen. Jag har tidigare
ställt ganska stora förhoppningar på
den, och jag hoppas att jag inte skall
behöva ändra uppfattning. På s. 4 i utskottets
utlåtande redovisas emellertid
något av vad trafikpolitiska delegationen
anser i dessa frågor, och enligt
denna redovisning tycker i varje fall
majoriteten att erfarenheterna är övervägande
positiva av den utveckling som
följt sedan 1963 års beslut börjat tillämpas.
Man har nämligen sagt, att det inte
har framkommit några sådana negativa
effekter att det skulle finnas anledning
att ompröva beslutet, och delegationen
har därför förordat ett genomförande
av den tredje etappen fr. o. in.
den 1 juli 1968.

Nu har Kungl. Maj :t tydligen ändå
påverkats av opinionerna och ansett
att man inte skulle genomföra det tredje
steget utan avvakta de utredningar, som
tidigare har omnämnts av kommunikationsministern.
Jag tror att det var
mycket välbetänkt att regeringen i det
sammanhanget inte följde råden från
trafikpolitiska delegationen.

Jag förstår att utskottet har haft vissa

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39 123

svårigheter att skriva sig samman om
de många gånger ganska disparata
önskemål som framkommit i motionerna.
Om man lyssnat på vad som
yttrats av utskottets ledamöter under
debatten i dag, har man också funnit
att de har haft ganska olika motiveringar
för att ställa sig bakom detta
enhälliga utlåtande.

Av ungefär samma skäl som kommunikationsministern
har redovisat anser
utskottet att tiden inte är mogen för en
översyn. Även jag kan ställa mig bakom
den allmänna åsikten att utredningarnas
resultat bör avvaktas ■— dock under
den bestämda förutsättningen att utredningsförslagen
läggs fram utan alltför
stor tidsutdräkt. För mig är inte det
viktiga hur denna fråga angrips utan
att den angrips och att ett samlat grepp
om möjligt tas för att åvägabringa en
bättre situation på detta område.

Många av de synpunkter som i varje
fall jag har anfört måste betraktas som
lekmannamässiga. Några åtgärder borde
dock kunna vidtas mycket snabbt. En
fråga som jag tycker borde prövas är
huruvida SJ i fortsättningen skall bära
de ackumulerade pensionskostnaderna
för tidigare anställda som naturligtvis
innebär en betydande kostnadsbelastning
för företaget. SJ försätts därigenom
i en sådan situation, att man
inte kan tala om konkurrens på lika
villkor med alternativa transportmedel.
En ökad upprustning av järnvägsnätet
på de linjer som fortfarande kan beräknas
bli bärkraftiga bör komma till
stånd. Av den redovisning som vi häromdagen
fick från SJ rörande verksamhetsåret
1968 framgår att 15,2 miljoner
kronor under åren 1964—1968
har lagts ned på upprustning av spårnätet.
Det förefaller mig som om SJ har
varit sparsamt i överkant.

Jag tror till och med att det skulle
finnas anledning överväga att bygga
dubbelspår på vissa linjer, där vi i
dag har enkelspår. Trafiken skulle då
kunna föras fram oberoende av exem -

Den statliga trafikpolitiken m. m.

pelvis förseningar i ena riktningen.
Genom en sådan åtgärd, kombinerad
med en förbättring av spårnätet allmänt
sett, skulle man även kunna öka hastigheterna
såväl för persontåg som för
godståg. En ytterligare utbyggnad av
containertrafiken och en effektivisering
när det gäller terminalerna är
också här exempel på sådana förbättringar
som man skulle önska sig.

Jag tror också att det är nödvändigt
att riksdagen ordentligt ser över frågan
om den fortsatta utvecklingen av den
tunga trafiken på våra landsvägar. Vi
har ju ganska nyligen i riksdagen beslutat
om att tillåta större fordon -—
alltså längre fordon — men också ett
ökat axeltryck. Det är nog inte möjligt
att fortsätta ytterligare på den vägen.

Mycket mera skulle kunna sägas. Jag
nöjer mig med detta och har liksom
övriga talare i denna debatt inte något
annat yrkande än bifall till utskottet.

I detta anförande instämde fru Bergman
(s).

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja uppmana
herr Henrikson att inte ställa den
trafikpolitiska delegationen till ansvar
för vad jag personligen har sagt i detta
ärende. Jag underströk ju ganska noga
att det var mina personliga erfarenheter.
Delegationen har givetvis inte något
ansvar för mitt uttalande på denna
punkt. Jag förstår inte hur herr Henrikson
av mitt anförande här kunde
utläsa, att jag skulle uttrycka något
slags belåtenhet när det gäller tillämpningen
av 1963 års beslut. Det var väl
snarare tvärtom. Jag tycker att det
fortfarande brister mycket därvidlag.
Men efter den försäkran vi fått från
statsrådet Norling kan vi väl vänta oss
en större aktivitet, och då kommer väl
denna fråga att reda upp sig. — Men
jag tycker också att det är riktigt att
framhålla de positiva effekterna av
1963 års beslut som helt kommit bort
i debatten. Ur samhällsekonomisk syn -

124 Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

punkt finns det otvivelaktigt också
mycket stora sådana.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Kvällen är långt framskriden,
och jag skall försöka fatta mig
kort. Men innan jag börjar mitt anförande
vill jag ge herr statsrådet en eloge
för att han så troget sitter här och lyssnar
hela tiden, och herr statsrådet har
tydligen beslutat sig för att sitta kvar
till »the bitter end».

Den trafikpolitiska målsättning som
utskottet har framfört på s. 6 säges innebära
att för landets oiika delar skall
tryggas en tillfredsställande transportförsörjning
till en ur samhällsekonomisk
synpunkt lägsta möjliga kostnad
och även att inverkan ur trafiksäkerhets-,
arbetarskydds- och miljösynpunkt
skall beaktas liksom följdkostnaderna
härav.

Den målsättningen har jag, liksom
många före mig, ingenting att invända
emot. Men däremot måste jag, liksom
även många andra, påstå att vi inte har
lyckats leva upp till denna målsättning
i praktiken. Vi har inte kunnat hålla
jämna steg mellan vägbyggandet och
den snabba trafikutveckling som har
pågått sedan flera år och som alltjämt
pågår. Vi har en stark eftersläpning i
fråga om vägbyggandet, och detta gäller
särskilt våra stora vägar och våra kommande
motorvägar, där förhållandet är
mycket betänkligt.

Samtidigt har vi en outnyttjad transportkapacitet
på den spårbundna trafiken.
Ett ordinärt godståg tar lika stor
last som en långtradarkaravan på två
kilometer. Detta exempel visar att vi
med en riktig trafikpolitik skulle kunna
avlasta våra överbelastade vägar till
förmån för den spårbundna trafiken.

De stora trafikströmmarna både när
det gäller persontrafik och kanske i
ännu högre grad när det gäller godstrafik
går längs våra stora vägar -— Europavägarna.
Om inte parallellt med dessa
vägar så dock mellan samma huvudor -

ter löper våra större järnvägar. Det
finns alltså möjligheter att åstadkomma
en sådan styrning i fråga om trafikpolitiken
att man verkligen utnyttjar hela
trafikkapaciteten mellan olika orter.
Detta är viktigt ur flera synpunkter,
som redan har berörts i debatten. Jag
skall peka på ett par av dessa och först
då uppehålla mig något vid miljön.

Att miljön på våra hårt trafikerade
vägar är besvärlig vet vi alla. Detta beror
till stor del på att de många tunga
fordonen samlar köer bakom sig och
därigenom förlänger färdtiden för
många. Dessutom medverkar dessa fordon
till många omkörningar, vilka vi
vet åstadkommer de allvarligaste trafikolyckorna.

Men det är inte bara fråga om miljön
på vägen utan även om miljön vid sidan
av vägen. Alla bilar avger avgaser och
åstadkommer därmed olägenhet för
dem som bor i närheten av vägen och
framför allt där den går genom tätorter.
Men inte bara det: även skakningar och
buller stör dem som bor utefter vägen.
Järnvägen är betydligt vänligare på miljöområdet
än vad de tunga vägfordonen
är.

Taxehöjningarna har diskuterats mycket.
Jag skall bara säga ett par ord om
dem. Jag är av samma mening som de
flesta tidigare talare, nämligen att det
är olyckligt att vi nu så snart igen skall
behöva höja taxorna för gods- och persontrafik.
Men det är också en annan
sak som kommer in i bilden, och det är
indragningarna av tåg i samband med
eller, rättare sagt, strax efter taxehöjningarna.
Dessa indragningar motiveras
som alltid av ett vikande trafikunderlag
eller en vikande resandefrekvens. Jag
har framställt en interpellation i detta
ämne som jag får svar på om ett par dagar;
jag skall därför inte ta upp den frågan
i detalj. Men jag kan inte underlåta
att påpeka att SJ driver en i flera avseenden
märklig taxepolitik inom sig
självt. SJ bedriver parallellt med persontrafiken
på järnvägen en omfattande

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39 125

busstrafik till ett pris som är betydligt
lägre än motsvarande biljettpris på järnvägen.
Hur vore det att i stället försöka
konkurrera -— jag vet att konkurrens
behövs — genom att sänka biljettpriserna
på järnvägen? Jag är övertygad
om att de flesta resande tycker att det
är betydligt behagligare att åka tåg —
åtminstone om man skall resa någon
längre sträcka — än att åka buss. Det
är en märkvärdig politik som jag torde
få full klarhet om inom ett par dagar
då jag har svar att vänta från kommunikationsministern.

Låt mig, herr talman, än en gång upprepa
att trafikutvecklingen i landet kräver
ett optimalt utnyttjande av vår samlade
kapacitet i form av vägar och järnvägar.

Jag vill sluta med att påstå att vår
trafikpolitik måste betraktas som en enhet
där den trafikpolitiska målsättningen
måste inrikta sig på de fördelar
som en integrerad trafik erbjuder. Härvid
måste de samhällsekonomiska synpunkterna
beaktas i sin helhet. De trafiksäkerhetspolitiska
kraven måste uppfyllas,
och man får inte heller glömma
bort miljövårdsaspekter vid en sådan
helhetsbedömning av vår trafikpolitik.

Herr talman! Det torde finnas anledning
att snart återkomma till detta område.

Herr LQTHIGIUS (in):

Herr talman! Jag har ingen principiell
gensaga mot utskottet, där man
välvilligt behandlat min motion i detta
sammanhang.

Herr andre vice talmannen liknade
utskottets produkt vid en vävnad som
var konstfärdigt sammansatt av ståndpunktstaganden,
dock så att en tolerabel
helhetsbild uppnåddes. Frågan är
dock om denna helhetsbild är så slitstark
att den motstår morgondagens påfrestningar
med de önskningar och ambitioner
som samhällets många intressen
kommer att aktualisera. Herr Cassel
och andra såg i vävnadens motiv också

Den statliga trafikpolitiken m. m.

sådana bilder som att odalmannen i
norra Värmland och man och kvinna
i Järnbäraland och norr därom skulle
finna behag i vissa av vävnadens detaljer.
Det vore välsignat om detta blir
fallet. Nu säger någon: Men tvekar en
moderat om att konkurrens på lika villkor
skulle vara gångbar? Nej, visst inte,
men konkurrens på lika villkor är inte
ett axiom om någon kommer i kläm.
Konkurrens på lika villkor skall ge oss
bättre underlag och förutsättningar att
hjälpa dem som kommer i kläm — glesbygdens
människor och de industriföretag
som mer eller mindre tvingas etablera
sig på en ort för att medverka och
för att bygga ortens framtid.

Låt mig sedan övergå till några randanmärkningar!
Ingen klok enskild, kooperativ
eller statlig företagsamhet —
det finns ju gudskelov både effektiv och
klok statlig företagsamhet också —
skulle använda ett färdmedel som icke
skulle passa dem ekonomiskt och rationellt.
Avgörandet sker genom noggranna
kalkyler om företagets framtida
policy. Ingen skulle heller begära att
företagen skall, för att förbättra de statsägda
trafikmedlens ekonomi, föredra
ett sådant transportmedel. Det vore
osunt och nationalekonomiskt oriktigt.

Min länsbänksvän Åke Gustavsson talade
om det nationalekonomiskt oriktiga
i att t. ex. icke utnyttja SJ, och det
är i och för sig rätt. Men man skall inte
tvinga företag att mot sitt eget intresse
använda ett medel som är oekonomiskt.
Då blir det i längden en dålig ekonomi
för hela vårt land. Statens järnvägar
måste själva kämpa sig till en ekonomisk
balans där en sådan kan uppnås.

Ett konkurrenskraftigt statligt företag
måste i varje sammanhang kunna erbjuda
alternativ inte bara för dagen,
utan också för framtiden. Låt mig ta ett
exempel!

År det säkert att båttransporter med
isbrytarhjälp och uppbyggda dyra terminaler
i Västeuropa framdeles är det
riktiga sättet att transportera trävaror

126 Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

från Norrland i nya moduler, i paket
och med ett koncentrerat sortiment?
Kan SJ erbjuda trätåg till kontinenten,
särskilt när bron över Öresund har
byggts? Kan statens järnvägar ensamma
eller i samarbete med andra länder i
Europa bygga terminaler? Har SJ visioner
och ambitioner att genom framsynta
politiska åtgärder på detta sätt
stå hela den svenska skogsindustrin till
tjänst? Under många timmar av dygnet
ligger SJ:s järnvägsskenor outnyttjade,
men man kunde kanske på detta sätt
öka belastningen.

Herr talman! Detta är ett exempel.
Jag tror att exemplen kan mångfaldigas.

En annan fråga: Varför inte — i stället
för att använda skattebetalarnas medel
till att köpa in redan verksamma
och väl fungerande företag — investera
i sådana områden där man bättre tjänar
företagsamheten men också tillgodoser
de regionalpolitiska strävandena att
göra fler bygder beboeliga, serviceminded
och industriellt verksamma?
Det var väl att föredraga framför att
med så stor kraft konkurrera i redan
överbefolkade områden?

Så ett ord till herr Skoglund: Varför
inte lägga ned större energi, inte på en
utbyggnad av Vindelälven, utan på en
kraftfullare utbyggnad av transportnätet
uppe i Norrland, varigenom åtskilliga
människor skulle få arbete? Jag
tror han skulle få hela svenska folket
med sig i en sådan strävan.

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Eftersom jag blev apostroferad
skall jag bara mycket kort
säga att mitt inlägg naturligtvis inte avsåg,
såsom herr Lothigius tolkade det,
att man skulle tvinga företag att mot
deras ekonomiska intressen använda
transportmedel som de inte vill ha. Vad
mitt resonemang gick ut på var att om
vi fick fram ett ordentligt kostnadsansvar
skulle den relativa kostnadsfördelningen
bli sådan, att det ur företagseko -

nomisk och ur samhällsekonomisk synpunkt
vore rimligt att i ökad utsträckning
anlita järnvägen för transporter.

Detta var vad resonemanget gällde.
Hur man kan dra sådana slutsatser som
herr Lothigius gjorde har jag svårt att
förstå.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara anmäla att
jag tycker det var en bättre formulering.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! I motion nr 222 i denna
kammare har jag och några andra
motionärer begärt att det skall företas
en översyn av de trafikpolitiska frågorna
och att riksdagen därefter skall
beredas tillfälle att på nytt ta ställning
till dessa utomordentligt viktiga frågor.
Vi har gjort det bl. a. av följande tre
skäl.

För det första är kommunikationerna
— i detta fall är det främst fråga
om landsvägs- och järnvägstrafik — av
så grundläggande betydelse för en bygds
fortbestånd och utveckling, att frågor
som berör transportförsörjningen måste
följas med utomordentlig uppmärksamhet.
Tror man sig finna att en viss
politik innebär vissa risker, bör man
givetvis utan onödig tidsutdräkt ta upp
den aktuella politiken till omprövning.
Att regeringen inte är säker på att den
nuvarande politiken med dess starka
krav på lönsamhet vad beträffar järnvägssidan
och förstärkt konkurrens på
landsvägssidan är alldeles oantastbar
visar dess tvekan att fortsätta med den
tredje etappen.

Trafikpolitiken är så viktig att det
finns all anledning att gå varligt fram.
De vid 1963 års beslut anmälda reservationerna
beträffande glesbygdens trafikförsörjning
t. ex. får inte nonchaleras.
Därvidlag har statsmakterna ett
ansvar som vi imte kan springa ifrån.
Det är nödvändigt att förhindra en utarmning
på kommunikationsområdet i

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39 127

glesbygderna. Jag hänvisar i detta avseende
till vad som stod i den proposition
som låg till grund för det ursprungliga
beslutet.

Det andra skälet för vårt krav på
omprövning är kommunikationernas
betydelse för lokaliseringspolitiken. Inskränkningar
på trafikområdet har omedelbar
effekt på det lokaliseringspolitiska
klimatet i en region. Vi har i motionen
bl. a. anfört exemplet Ramsjö
där en företagare som ett skäl för flyttningen
av sin fabrik till annan ort uppgav
indragning av järnvägsstationen.
Det är bara ett exempel.

Vill vi stimulera utflyttning av företag
till mera industrifattiga områden,
måste vi se till att trafikförsörjningen
fungerar på ett tillfredsställande sätt,
och detta måste bli vår gemensamma
strävan. Någon sade till mig i eftermiddag
att det är idiotiskt — hon använde
det ordet — att som för närvarande
sker dra samman så mycket folk i storstadsområdena
med deras trängsel och
bostadsproblem. Varför inte i stället,
frågade vederbörande, flytta sysselsättningen,
d. v. s. företagen, ut till landsbygden?
Hon kunde inte förstå att riksdagsmän
och regeringsledamöter inte
inser detta och sade att det möjligen
kunde bero på att de inte möter problemen
riktigt på allvar där de finns.
Ni har det bra själva, fortsatte hon, och
vill inte gå ut till människorna och fråga
hur man t. ex. i nybyggarsamhällena
runt Stockholm ser på situationen.
Detta är en mycket allvarlig anklagelse,
och jag menar att vi nog försöker sätta
oss in i problemen. Jag delar emellertid
uppfattningen att man så långt möjligt,
och jag är övertygad om att möjligheterna
är stora, måste stimulera en
utflyttning från storstadsområdena. Men
vill man detta måste man enligt vår
mening satsa hårt på trafikpolitiska åtgärder
och därvid ta upp både landsvägs-
och järnvägsproblemen. Att t. ex.
gå vägen över höjda järnvägstaxor kan
inte vara riktigt, om man vill stimulera

Den statliga trafikpolitiken m. m.

en utflyttning till exempelvis Norrland.

Jag vill understryka att vi också måste
satsa mera för att få bättre landsvägar,
vilket framhållits av många här i
kväll. Jag tycker att vi med styrka framfört
sådana synpunkter i motionen, och
därmed vill jag gå in på det tredje skälet
för vårt ställningstagande.

Den ofrånkomliga avvägningen mellan
landsvägs- och järnvägstrafik måste
ske även med hänsynstagande till trafiksäkerheten.

Den kraftiga ökningen av landsvägstrafiken,
som de trafikpolitiska åtgärderna
har medfört och som ytterligare
kommer att accentueras efter taxehöjningarna,
innebär stora risker för trafikanterna
på våra landsvägar. Landsvägsnätet
har inte rustats upp för att
med bevarad trafiksäkerhetsmarginal
kunna ta emot den ökande trafiken,
en trafik som oupphörligen växer om
den nuvarande politiken med bl. a. inskränkningar
och nedläggelser av järnvägsnätet
får fortsätta som hittills.

Vi ställer stora krav på trafikanternas
ansvarskänsla — vi talade om del
i en debatt för några dagar sedan —
och kräver hänsyn i trafiken. Men vi
får inte glömma att trafikanterna har
rätt att ställa krav på goda vägar och
en väl genomtänkt trafikpolitik.

Statsmakternas ovillighet eller oförmåga
att på ett bättre sätt svara för
vägförsörjningen har förorsakat otaliga
trafikanter stora lidanden och i många
fall en för tidig död. Den aspekten på
trafikpolitiken är enligt min mening
ytterst allvarlig.

Vad anser nu utskottet om de olika
skäl som jag har anfört? För det första
framhåller man att trafikpolitiken självfallet
inte får ses som en isolerad fråga.
Tillämpningen och uppföljningen av
principerna måste därför anpassas till
utvecklingen på olika områden och till
samhällsplaneringen i övrigt. Ja, det är
allmänt och riktigt uttryckt men kanske
inte så förpliktande.

För det andra sägs i utskottsutlåtan -

128 Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Beräkningen av semester

det vad gäller de lokaliseringspolitiska
synpunkterna, att hänsyn därvid bör
tas »till sociala, näringspolitiska och
lokaliseringspolitiska förhållanden». Det
är kort och koncentrerat.

För det tredje säger utskottet beträffande
trafiksäkerheten: »Även inverkan
ur trafiksäkerhets-, arbetarskyddsoch
miljösynpunkter bör beaktas.» Ja,
det är ganska naturligt, men inte heller
det är särskilt förpliktande. Sedan
hänvisar utskottet till en rad delutredningar
och föreslår att motionerna skall
avslås.

Herr talman! Jag skall inte ställa något
yrkande, men låt mig ställa en fråga:
Hur länge skall vi behöva vänta,
innan den begärda omprövningen verkligen
kommer till stånd? Kravet på en
omprövning ställs från många håll och
det växer i styrka. Ju längre vi dröjer,
desto svårare blir det att vrida tillbaka
det som eventuellt kommer att konstateras
vara felaktigt i vår nuvarande trafikpolitik.
Jag vill därför sluta med en
vädjan om en snar omprövning av trafikpolitiken
i dess helhet, och vid den
bedömning som då skall ske bör bl. a.
de synpunkter beaktas som jag här anfört.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 71
och 11:87; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 2—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
67, med anledning av Kungl. Maj :ts pro -

position med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1960:258) om
utjämningsskatt å vissa varor;

bankoutskottets utlåtande nr 50, i anledning
av motioner om förstatligad
produktion och distribution av elkraft;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 81, i anledning av motioner angående
bestämmelserna om kommunala
soptippar, m. m.,

nr 82, i anledning av motion om åtgärder
mot ambulerande försäljning av
varm korv, och

nr 83, i anledning av motioner angående
berikning av livsmedel med
järn.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 3

Beräkningen av semester

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 84, i anledning av motioner
angående beräkningen av semester och
arbetslöshetsersättning för deltidsarbetande.

Andra lagutskottet hade behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner,
I: 793 av herr Österdahl och fru Hamrin-Thorell
samt 11:871 av fru Frsenkel.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade bl. a. hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
om sådant förslag till ändring i semesterlagens
7 § att även enstaka arbetsdagar
bleve kvalifikationsgrundande för
tillgodoräknande av semester.

Utskottet hemställde,

A. att motionerna I: 793 och II: 871,
såvitt anginge semesterlagen, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

B. att motionerna, såvitt anginge för -

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39 129

ordningen om erkända arbetslöshetskassor,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell, herr Österdahl och fru
Frsenkel (samtliga fp), som ansett, att
utskottet under A bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:793 och 11:871 i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening ge
till känna vad reservanterna anfört om
semesterförmåner till deltids- och korttidsanställda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru FR7ENKEL (fp):

Herr talman! Vår semesterlag är utformad
så att man måste arbeta minst
åtta dagar under en kalendermånad för
att ha rätt till en semesterdag, men hur
länge man arbetar de åtta dagarna betyder
mindre. Har man arbetat minst
en timme per dag under de dagarna,
får man en semesterdag. Har man däremot
en månad arbetat i sju dagar, så
får man inte semester, även om man
arbetat hela dagarna. Det beror sålunda
inte bara på hur många timmar jag
arbetat en månad utan på arbetstidens
förläggning under de dagar jag arbetat.

Detta är naturligtvis principiellt fel.
En lag bör behandla alla lika. Om detta
har vi motionerat och föreslagit att
semester alltid skall utgå i förhållande
till arbetad tid samt att man skall få
tillgodoräkna sig kvalifikationstid även
för enstaka arbetsdagar. Det finns människor
som arbetar hela veckan men
bara en dag i veckan hos varje arbetsgivare,
t. ex. de som utför städningsarbete
i hemmen. De har inte rätt till .semester.
Vissa arbetsplatser, t. ex. restauranger
och affärer, behöver extrapersonal
exempelvis en dag i veckan.
Husmödrar med små barn har kanske
möjlighet till barntillsyn några enstaka
dagar och kan ta ett deltidsarbete.

Utskottet skriver att det inte är främ -

Beräkningen av semester

mande för att det åtminstone för vissa
korttids- och deltidsanställda arbetstagare
kan vara befogat med bättre semesterförmåner
än lagen direkt föreskriver.
Utskottet avvisar emellertid ändå
en lagstiftning på området och hänvisar
till att man genom avtal kan tillförsäkra
sig semesterförmåner eller
kompensation i form av förhöjd lön.
Men hur skall man kunna lösa denna
fråga avtalsvägen när så många arbetstagare,
särskilt deltidsarbetande, står
utanför de fackliga organisationerna?

Vi reservanter anser att det bör vara
möjligt att tillförsäkra även korttidsoch
deltidsarbetande full jämställdhet
med lieltidsarbetande i semesterhänseende.

Det andra som vi har tagit upp i motionen
är frågan om arbetslöshetsersättning
för deltidsarbetande. Enligt utskottet
prövas denna fråga av KSA-utredningen,
och vi motionärer anser att det
är mycket viktigt att frågan löses.

Herr talman! Vid denna sena timme
skall jag inte mera lägga ut texten utan
bara be att få yrka bifall till reservationen.

Fru SIGURDSEN (s):

Herr talman! Det är riktigt som anförs
i motionerna att deltidsarbetet är
omfattande. Vi vet alla att det är lätt
att få deltidsarbete när det är högkonjunktur
och svårare i en lågkonjunktur.
Deltidsarbete som begrepp innehåller
olika arbetsformer. Vissa arbeten är
korttidsarbeten medan det i andra fall
är fråga om att dela på heltidsarbeten.
Det finns deltidsanställda inom handel,
sjukvård, kommunal verksamhet och
även inom industrin.

Det kunde kanske vara intressant att
se på de regler som gäller i olika sammanhang.
Det är nämligen inte bara
semesterlagstiftningen och arbetslöshetsförsäkringen
som har sådana här
tröskeleffekter som man har påpekat i
motionerna. Det finns olika kvalifikationsnivåer.

130 Nr 39

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Beräkningen av semester

När det gäller sjukförsäkringen måste
man tjäna minst 1 800 kronor per
år för att vara berättigad till sjukpenning,
och om deltidsarbete kompletterar
annan typ av inkomst utgör regeln
2 600 kronor per år. Fru Framkel har
redogjort för vilka bestämmelser som
gäller beträffande semester och arbetslöshetsförsäkring.
För att erhålla ATP
måste man uppnå basbeloppet, som för
närvarande är 6 000 kronor. För att erhålla
den AF A-försäkring som gäller
mellan arbetsmarknadens parter måste
man arbeta minst 18 timmar i veckan.
Det finns också regler för avgångsbidrag
liksom för permitteringslön, och
det statliga omställningsbidraget bygger
på samma principiella förutsättningar
som arbetslöshetsförsäkringen.
Det är alltså en rad olika bestämmelser
som gäller på försäkringsområdet och
som drabbar människor som har kortare
arbetstid.

Utskottet har sagt att arbetsmarknadens
parter har uppmärksammat dessa
frågor, ty det är ganska stora problem
som gäller för gruppen deltidsanställda.
Det är kanske inte enbart
av godo att skapa normer som får en
sådan här total anpassning som motionärerna
är ute efter. Det är tänkbart
att arbetsmarknadens parter har eu
önskan att fastställa någon form av minimiarbetstid
för de anställda. Detta
innebär kanske en större trygghet för
löntagarna än att på här föreslaget sätt
totalt anpassa förmånerna till en så låg
nivå som det här gäller.

Semesterlagens huvudsyfte är att bereda
arbetstagarna möjlighet till vila
och rekreation. Med anledning av fru
Frsenkels uttalande att arbetstagare inom
handeln kanske får arbeta någon
eller några timmar i veckan vill jag påpeka
att just det fackförbund som dessa
arbetstagare är anslutna till har lyckats
genomföra en bestämmelse som innebär
att de anställda skall ha en arbetstid
av minst tre timmar per dag,
d. v. s. arbetsgivaren får betala för tre

timmar, även om arbetstagaren kallats
in för en eller två timmar. Detta är bara
ett exempel på att det finns en önskan
från arbetsmarknadens organisationer
att få fastställda normer för en minimiarbetstid.

Med hänsyn till de bestämmelser som
gäller inom olika former av försäkringsväsendet
bör denna fråga prövas
i ett större sammanhang. Enligt utskottets
mening bör man avvakta det resultat
som arbetsmarknadens parter kan
komma fram till. Det bör ske en samordning
av samtliga dessa bestämmelser,
och det bör alltså inte ske en prövning
enbart av frågan om en ändring
av semesterlagstiftningen.

Med vad jag här anfört ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Frsenkel begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 84, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gåiig uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositio -

Onsdagen den 3 december 1969 em.

Nr 39 131

nen. Fru Frsenkel begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 150 ja och 25 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att första lagutskottets
utlåtande nr 52 skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.

§ 5

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 362, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
om sekretess vid familjerådgivning
m. in.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 356, angående val av suppleanter
för fullmäktige i riksbanken; och
nr 359, angående val till styrelsen
över riksdagsbiblioteket;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

357 och 358, för
herr Kurt Henry Nordgren
herr Nils Gunnar Helén
att vara suppleanter för fullmäktige i
riksbanken;
nr 360, för

herr Per Olof Sundman
att vara ledamot av styrelsen över riksdagsbiblioteket
; samt
nr 361, för

herr Alf A:son Wennerfors

att vara suppleant för ledamot av styrelsen
över riksdagsbiblioteket.

§ 6

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
10—11 december 1969 på grund av utlandsresa.

Stockholm den 3 december 1969

Tage Erlander

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 10 december klockan 14.00 till och
med den 13 december för deltagande i
sammanträden med olika europrådskommittéer
i Paris.

Stockholm den 3 december 1969

Gösla Bohman

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagens arbete under tiden 6.12.69
—13.12.69, på grund av resa till Förenta
Staterna.

Stockholm den 2 december 1969

Ingvar Carlsson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 7

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Hermansson
(vpk) till hans excellens herr statsministern
angående kreditupplysningsverksamheten.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.31.

In fidem

Sune K. Johansson