Tisdagen den 2 april Sid (Riksdagens protokoll 1968:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 16

FÖRSTA KAMMAREN

1968

2—5 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 2 april Sid.

Interpellation av herr Kristiansson, Axel, (ep) ang. lämpligheten
av statligt stöd till ägg- och fläskproduktionen i en överskottssituation
................................................ 6

Onsdagen den 3 april

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Vägunderhåll och vägbyggnader............................ 10

Trafiksäkerheten.......................................... 21

Trafiksäkerhetsforskning .................................. 24

Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer
.................................................. 25

Om komplettering av skolbetyg ....... 29

Om en allmän förskola ...................................... 31

Den fortsatta utbyggnaden av Stockholms universitet vid Frescati 39

Om ändrade principer för inkomstbeskattningen av fiskare...... 41

Riksbankens penning- och valutapolitik ...................... 47

Användande av riksbankens vinst för år 1967 .................. 53

Studiesociala förmåner vid korrespondensstudier och vid lokal
vuxenutbildning .................................. 55

Belysningsanordningar för traktorer och motorredskap ........ 60

Om åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga och effektiva familjejordbruk
................................................ 61

Om kreditgarantier till deltidsjordbrukare .................... 66

Om anpassning av jordbrukets rationaliseringsstöd till konjunkturläget
.................................................. 69

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 16

Nr 16

Innehåll

Sid.

Om åtgärder mot den ökande brottsligheten .................. 72

Interpellation av hem Jacobsson, Gösta, (h) ang. innebörden av
den vid valutakonferensen i mars 1968 träffade överenskommelsen
i fråga om speciella dragningsrätter i Internationella valutafonden
.................................................. 75

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Pettersson, Harald, (ep) ang. tidpunkten för inkallande

av värnpliktiga ........................................ 75

av herr Schött (h) ang. skydd för utövare av friluftsliv mot
vådaskott vid militära övningar m. m..................... 75

Torsdagen den 4 april

Svar på enkel fråga av herr Åkerlund (h) ang. vidtagna åtgärder
för att hindra olovliga demonstrationer vid det internationella
valutamötet .............................................. 77

Fredagen den 5 april

Svar på interpellation av herr Björk (s) ang. undervisningen i
skolorna om internationella problem........................ 83

Interpellation av herr Brundin (h) om komplettering av direktiven
till delegationen för1 frågor rörande de statliga företagen
m. in., att omfatta frågor om lönsamhetskriterier ............ 88

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 3 april

Statsutskottets memorial nr 62, ang. gemensam votering i fråga om
anslag till De blindas förenings allmänna biblioteksverksamhet
.................................................... 9

— utlåtande nr 6, ang. utgifterna inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde .............................. 9

— nr 50, ang. ökning av garantin för exportkredit ............ 29

— nr 51, ang. godkännande av uppgörelse om ändring av över enskommelse

med Finland angående betalning av vissa till
Finland lämnade svenska krediter ........................ 29

— nr 53, om undervisningen i miljövård, m. m................. 29

— nr 54, om komplettering av skolbetyg...................... 29

— nr 55, om en allmän förskola.............................. 31

— nr 56, om anpassning av skrivundervisningen till datatekniken 39

— nr 57, ang. vissa byggnadsarbeten vid universiteten m. m..... 39

■— memorial nr 58, ang. överlämnande till jordbruksutskottet av

två till statsutskottet hänvisade motioner .................. 41

Innehåll

Nr 16

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 24, om ändrade principer för
inkomstbeskattningen av fiskare .......................... 41

— nr 30, om indexreglering av ingångsvärde m. m. vid beräkning

av utskiftningsskatt ...................................... 47

— nr 33, om rätt för yrkesfiskare att avgiftsfritt införa vissa varor
.................................................... 47

— nr 34, ang. begränsning av rätten till avdrag för reklamutgifter 47

Bankoutskottets utlåtande nr 20, ang. granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.............. 47

— memorial nr 21, ang. användande av riksbankens vinst för år

1967 .................................................... 53

— utlåtande nr 22, om kostnadsfritt tillhandahållande av broschyren
»Sveriges riksdag».................................... 55

Första lagutskottets utlåtande nr 20, om domstolsmässig prövning
av rättsfrågor i förvaltningen ............................ 55

-— nr 21, om ersättning åt enskild för kostnad i förvaltningsförfarande
................................................ 55

Andra lagutskottets utlåtande nr 19, ang. studiesociala förmåner
vid korrespondensstudier och vid lokal vuxenutbildning .... 55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30, ang. dels belysningsanordningar
för traktorer och motorredskap, dels placeringen av
huvudstrålkastare på plogfordon .......................... 60

— nr 31, ang. straffet för nedskräpning ...................... 61

— nr 32, om obligatorisk kommunal bostadsförmedling........ 61

— nr 33, ang. avgiften för kontrollbesiktning av motorfordon .. 61

Jordbruksutskottets utlåtande nr 11, ang. åtgärder för att åstadkomma
bärkraftiga och effektiva familjejordbruk............ 61

-— nr 12, ang. statligt stöd för kombinerat jord- och skogsbruk,
m. m................................................... 66

— nr 13, ang. kreditgarantier till deltidsjordbrukare............ 66

— nr 14, ang. anpassning av jordbrukets rationaliseringsstöd till

konjunkturläget .......................................... 69

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 18, om måltider för
gamla och handikappade inom skolbespisningen............ 72

— nr 19, om åtgärder mot den ökande brottsligheten .......... 72

— nr 20, om utredning angående nyttiggörande av hushålls- och

industriavfall ............................................ 74

Tisdagen den 2 april 1968

Nr 16

Tisdagen den 2 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 22
nästlidne mars.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller
härmed undertecknad om fortsatt
befrielse från riksdagens göromål
under tiden den 1/4—den 5/4 1968.

Oskarshamn den 1/4 1968

Nils Theodor Larsson

Härmed får jag på begäran intyga,
att ledamoten av riksdagens första
kammare Nils Larsson på grund av
sjukdom, blindtarmsinflammation, fortfarande
är sjukskriven 1/4—5/4 1968.

Oskarshamn den 31/3 1968

Nils Arbrink
Överläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

128, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1968/69 till vissa allmänna kultur- och

bildningsändamål samt internationelltkulturellt
samarbete jämte motioner;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1968/69 till byggnadsarbeten
för vissa kulturändamål;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1968/69 till studiesociala ändamål jämte
motioner; och

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nordiskt institut
för samhällsplanering.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 126, i anledning av motioner angående
den frivilliga yrkesskadeförsäkringen;
och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461), jämte i ämnet
väckt motion.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 792 och 793 till statsutskottet
samt

motionen nr 794 till lagutskott.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 6, 50, 51 och
53—57 samt memorial nr 58, bevillningsutskottets
betänkande!! nr 24, 30,
33 och 34, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 20—22, första lagutskottets
utlåtanden nr 20 och 21, andra
lagutskottets utlåtande nr 19, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 30—33,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 11—

6 Nr 16 Tisdagen den 2 april 1968

Interpellation ang. lämpligheten av statligt stöd till ägg- och fläskproduktionen
i en överskottssituation

14 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 18—20.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

77, med förslag till förordning om
allmän arbetsgivaravgift, m. in.;

nr 81, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.; samt
nr 86, med förslag till förordning om
rätt för Konungen att medge tull- och
skattefrihet in. in. för anläggning som
uppföres vid rikets gräns, in. m.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
memorial nr 62, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag för budgetåret 1968/69 till bidrag
till de handikappades kulturella
verksamhet.

Interpellation ang. lämpligheten av statligt
stöd till ägg- och fläskproduktionen
i en överskottssituation

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Enligt den jordbrukspolitiska
målsättningen i 1967 års riksdagsbeslut
angående riktlinjer för jordbrukspolitiken
anges som riktpunkt en
80-procentig självförsörjningsgrad med
en successiv sänkning ned mot denna
nivå. Med utgångspunkt från det nuvarande
förhållandet med nära nog total
självförsörjning står jordbruket således
inför en nedbantningsprocess som
för den som har anknytning till näringen
blir ytterst besvärlig. Framför allt
gäller detta i de delar av landet som
har relativt sämre förutsättningar för
ekonomisk jordbruksdrift. Motivet för
denna lägre självförsörjning var främst
en bättre alternativ användning av arbetskraft
och kapital samt angelägen -

heten av att minska förlustbringande
export.

Då den svenska jordbruksproduktionen
för närvarande är illa balanserad
så till vida att stora överskott finns på
vissa produktionsområden främst fläsk
och ägg medan underskott i varje fall
framöver beräknas uppstå beträffande
kött, synes de statliga åtgärderna böra
inriktas på att nå en bättre balans i
produktionen. I varje fall synes det angeläget
att inte öka överskotten. Inte
minst betydelsefullt härvidlag är inriktningen
av det statliga rationaliseringsstödet.

Det har mot denna bakgrund väckt
stor förvåning att ett enda företag med
produktion inom här berörda överskottsområde
erhållit en statlig lånegaranti
på 4 000 000 kr. Detta är så mycket
mer förvånande som den förefintliga
överskottsproduktionen icke kan
bedömas som kortvarig utan sannolikt
kommer att bestå för lång tid framöver.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Anser statsrådet det ur allmän
synpunkt vara försvarbart att lämna
omfattande statligt stöd till ägg- och
fläskfabriker under en period då det
finns ett betydande överskott på ifrågavarande
produkter?

2. Anser statsrådet att en sådan inriktning
av det statliga stödet överensstämmer
med målsättningen för produktionsanpassning
inom jordbruket?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

795, av herr Larsson, Thorsten,
och fru Nilsson,

nr 796, av fröken Mattson och fru
Ohlsson, Lilly,

nr 797, av fru Olsson, Elvy, m. fl.,

Tisdagen den 2 april 1968

Nr 16

nr 798, av fröken Stenberg,
nr 799, av fröken Stenberg och fru
Hamrin-Thorell,

nr 800, av herr Sörenson m. fl., samt
nr 801, av herr Sörenson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 41, angående vissa frågor om
hjälpmedel för handikappade;

nr 802, av herrar Dahlén och Bengtson,

nr 803, av herrar Holmberg och Kaijser,

nr 804, av herr Johansson, Knut,
m. fl.,

nr 805, av fru Nilsson m. fl., samt
nr 806, av herr Werner,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 42, om ökat ekonomiskt stöd
åt barnfamiljer;

nr 807, av herr Lundström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
45, angående rikskonserter m. m.;

nr 808, av herr Schött m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
45, angående rikskonserter m. m.;

nr 809, av herr Dahlén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
50, angående införande av färgtelevision
m. m.;

nr 810, av herrar Strandberg och
Brundin, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 50, angående införande
av färgtelevision in. m.;

nr 811, av herrar Åkerlund och
Enarsson, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 54, med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m.;

nr 812, av herr Lundström in. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 55, angående fortsatt valutareglering; nr

813, av herr Wallmark m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 55, angående fortsatt valutareglering; nr

814, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Arvidson, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 57, med förslag
till lag om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 815, av herr Enarsson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 60, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring, m. m.;

nr 816, av herr Enarsson m. fl.,
nr 817, av herr Jansson, Erik,
nr 818, av herr Olsson, Johan, m. fl.,
nr 819, av herr Peterson, Eric Gustaf,
m. fl.,

nr 820, av herr Stefanson m. fl.,
nr 821, av herr Stefanson m. fl.,
nr 822, av herrar Wikberg och Fålldin,
samt

nr 823, av herrar Wikberg och Fälldin,

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 61, angående riktlinjer för
företagareföreningarnas organisation
och verksamhet, m. m.;

nr 824, av herr Hilding m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående organisationen av den
statliga publiceringsverksamheten;

nr 825, av herr Holmberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående organisationen av den
statliga publiceringsverksamheten;

nr 826, av herr Larsson, Thorsten,
och fru Nilsson, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 62, angående organisationen
av den statliga publiceringsverksamheten
;

nr 827, av herrar Bengtson och Dahlén,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 63, angående organisation
av ett läromedelsförlag;

nr 828, av herr Holmberg in. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 63, angående organisation av ett läromedelsförlag; nr

829, av herr Lidgard och fröken
Stenberg, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 64, angående skolans
arbetstider;

nr 830, av herr Wirtén in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 64, angående skolans arbetstider;

nr 831, av herr Wirtén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 64, angående skolans arbetstider;
nr 832, av herr Lidgard,

Nr 16

Tisdagen den 2 april 1968

nr 833, av herr Liclgard och fröken
Stenberg,

nr 834, av fröken Stenberg m. fl.,
nr 835, av fröken Stenberg och herr
Lidgard,

nr 836, av herrar Wallmark och
Strandberg, samt

nr 837, av herr Österdahl och herr
Petersson, Erik Filip,

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 65, angående anslag till klassoch
ämneslärarutbildning in. in. för
budgetåret 1968/69;

nr 838, av fru Ohlsson, Lilly, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 66, angående vidareutbildning
av sjuksköterskor m. m.;

nr 839, av fröken Stenberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 66, angående vidareutbildning av
sjuksköterskor in. in.;

nr 840, av herr Wirtén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 66, angående vidareutbildning av
sjuksköterskor in. in.;

nr 841, av fru Diesen in. fl.,
nr 842, av herr Ernulf och fru Segerstedt
Wiberg,

nr 843, av herr Larsson, Thorsten,
in. fl.,

nr 844, av herr Lidgard m. fl.,
nr 845, av herr Wallmark, samt
nr 846, av herr Österdahl och herr
Petersson, Erik Filip,

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 67, angående undervisning för
utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter
i Sverige;

nr 847, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Virgin, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 105, angående ytterligare
utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1967/68; ävensom nr

848, av herr Svanström och fru
Olsson, Elvy, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 108, med förslag
till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1968/69.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.18.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Onsdagen den 3 april

Kammaren sammanträdde kl 10.00.

Justerades protokollet för den 26
nästlidne mars.

Vid föredragning av Kung]. Maj :ts
proposition nr 77, med förslag till förordning
om allmän arbetsgivaravgift,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
den avsåge statsbidrag för allmän arbetsgivaravgift
vid statsunderstödd
verksamhet, till statsutskottet och i övrigt
till bevillningsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

81, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; samt
nr 86, med förslag till förordning om
rätt för Konungen att medge tull- och
skattefrihet m. m. för anläggning som
uppföres vid rikets gräns, in. m.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 795—810 till statsutskottet,

motionerna nr 811—813 till bankoutskottet,

motionen nr 814 till bevillningsutskottet,

motionen nr 815 till lagutskott,

motionerna nr 816—846 till statsutskottet,

motionen nr 847 till jordbruksutskottet
och

motionen nr 848 till statsutskottet.

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 62, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1968/69 till bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls utskottets
berörda hemställan.

Sedermera godkändes på gjord proposition
den i förevarande memorial
föreslagna voteringspropositionen.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag meddela, att gemensam
omröstning avseende fråga i den nu
godkända voteringspropositionen kommer
— under förutsättning att andra
kammaren jämväl godkänner den nu
ifrågavarande voteringspropositionen —
att anställas vid början av kamrarnas
sammanträden onsdagen den 17 april
1968 kl. 11.00.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1968/69 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Punkten 8

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader Kungl.

Maj :ts förslag till medelsanvisning
för budgetåret 1968/69 under
de skilda väganslagen m. m. innebar,
att till Vägunderhållet skulle anvisas
ett reservationsanslag av 631,5 miljoner
kronor,

att till Vägbyggandet skulle anvisas
ett reservationsanslag av 640,5 miljoner
kronor,

att till Bidrag till underhåll av vägar
och gator skulle anvisas ett förslagsanslag
av 93 miljoner kronor,

att till Bidrag till byggande av vägar
och gator skulle anvisas ett reservationsanslag
av 270 miljoner kronor,
att till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. skulle anvisas ett
reservationsanslag av 47,5 miljoner kronor,
och att under budgetåret 1968/69
statlig lånegaranti för lån avseende inköp
av vägunderhållsmaskiner för vissa
enskilda vägar finge beviljas intill
ett belopp av 100 000 kronor,

att till Bidrag till byggande av enskilda
vägar skulle anvisas ett reservationsanslag
av 20 miljoner kronor,
att till Utredningar m. in. skulle anvisas
ett reservationsanslag av 1 miljon
kronor,

samt att till Avsättning till statens
automobilskattemedelsfond skulle anvisas
ett förslagsanslag av 0,001 miljon
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 24,
av herr Thorsten Larsson in. fl., och
II: 38, av herr Johansson i Skärstad
in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
238, av herrar Ove Karlsson och Ivar
Andersson, samt 11:306, av herr Persson
i Tandö m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
242, av herr Strandberg in. fl., samt
11:301, av herr Bengtson i Solna och
herr Lothigius,

dels de likalydande motionerna I:
344, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt II: 435, av herrar Hedlund och
Wedén,

dels de likalydande motionerna I:
596, av herrar Ottosson och Strandberg,
samt II: 753, av herr Nordgren,

dels de likalydande motionerna I:
600, av herr Åkerlund, och II: 739, av
herr Bengtson i Solna,

dels de likalydande motionerna I:
605, av herr Österdahl, samt II: 7>i3, av
herr Gustafsson i Stenkyrka och herr
Franzén i Träkumla,

dels motionen II: 302, av herr Björk
och herr Bengtsson i Landskrona,
dels motionen II: 751, av herr Nilsson
i Agnäs och herr Ringaby,

dels ock motionen II: 752, av herr
Nilsson i Lönsboda och herr Antby.

I motionerna 1:238 och 11:306 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning
och förslag i frågan om en mellanriksväg
Dalarna—norra Värmland—
Oslo.

I motionerna I: 242 och 11:301 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om en allsidig
och förutsättningslös utredning
rörande vägväsendets framtida finansiering,
varvid särskilt större kapitalkrävande
investeringar skulle beaktas.

I motionerna I: 344 och II: 435 hade
föreslagits, att riksdagen skulle vid sin
behandling av anslaget till Vägunderhållet
under sjätte huvudtiteln för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 656 500 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1:344 och 11:435 till Vägunderhållet
för budgetåret 1968/69 måtte anvisa
ett reservationsanslag av 631 500 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen,

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

2. att riksdagen till Vägbyggandet för
budgetåret 1968/69 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 640 500 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

3. att riksdagen för budgetåret 1968/
69 måtte anvisa

a) till Bidrag till underhåll av vägar
och gator ett förslagsanslag av
93 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen,

b) till Bidrag till byggande av vägar
och gator ett reservationsanslag av
270 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen,

4. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 752
till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa
ett reservationsanslag av 47 500 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen,

b) medgiva, att under budgetåret
1968/69 statlig lånegaranti för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner
för vissa enskilda vägar finge beviljas
intill ett belopp av 100 000 kronor,

5. att riksdagen för budgetåret 1968/
69 måtte anvisa

a) till Bidrag till byggande av enskilda
vägar ett reservationsanslag av
20 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen,

b) till Utredningar m. in. ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen,

c) till Avsättning till statens automobilskattemedelsfond
ett förslagsanslag
av 1 000 kronor,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 242 och II: 301,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 596 och II: 753,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 605 och II: 743,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 238 och II: 306,

10. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 751,

11. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 302,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 600 och II: 739,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 24 och II: 38.

Reservationer hade avgivits

a) beträffande anslaget till vägunderhållet,
av herrar Axel Andersson (fp),
Ivar Johansson (ep), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Ståhl (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Gustafsson i Kårby (ep) och Tobé
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionerna
1:344 och 11:435 till Vägunderhållet
för budgetåret 1968/69 måtte anvisa ett
reservationsanslag av 656 500 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen; b)

beträffande avgiftsbelagda trafikanläggningar
in. m., av herrar Virgin
(h), Kaijser (h), Strandberg (h), Cassel
(h) och Nordstrandh (h), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 6 hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:242 och II:
301 måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört beträffande
utredning av frågan om låne- och avgiftsfinansiering
av väg- och brobyggnader; c)

beträffande mellanriksväg Dalarna—norra
Värmland—Oslo, av herr
Eliasson i Sundborn (ep) och herr
Mellqvist (s), vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Vid remissdebatten i
januari förra året framhöll jag: »Vad är
det som i verkligheten håller på att hända
inom vägpolitiken? Jo, vi skjuter
nödvändiga investeringar in i framti -

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
den. Men hur länge kan vi föra en så -

dan politik?»

Vi har nu, herr talman, tillfälle att
studera väginvesteringar för perioden
1958—1967. Det är den första tioåriga
perioden av vår planläggning. Under
denna period har enligt vägplanen investerats
totalt 8 432 miljoner kronor i
våra vägar. Nu är emellertid att märka
att den av mig angivna siffran måste
korrigeras i förhållande till gällande
vägindex. Om jag nyttjar mig av tidigare
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vägindex kommer jag fram till att i förhållande
till den ursprungliga planeringen,
som alltså innebar investeringar
på 8 432 miljoner kronor, ligger vi utan
korrigering endast 70 miljoner kronor
under planeringsnivån. Men med den
korrigering som väl ändå måste tas med
i bilden har vi ett underskott på inte
mindre än 1 850 miljoner kronor. Det
kan självfallet göras gällande att det
har ägt rum rationaliseringar under tiden
och att de vinster som därigenom
gjorts borde ingå i kalkylen. Jag har
inte kunnat få någon statistik som visar
hur stora vinsterna har varit, men det
torde vara uppenbart att rationaliseringsvinsterna
endast i ringa mån kan
täcka ett belopp som motsvarar den av
mig angivna korrigeringen.

Det har varit av stort intresse att
studera statsverkspropositionen i fråga
om vägpolitiken. Jag har begagnat mig,
herr talman, av de siffror som statsverkspropositionen
innehåller. Där sägs
att utförda trafikräkningar visar på en
genomsnittlig trafikökning under åren
1964—1966 som för våra riksvägar utgör
30 procent. Den genomsnittliga trafikökningen
för samma år är när det
gäller våra genomgående länsvägar 25
procent. Samtidigt anges i årets statsverksproposition
samma sak som man
talade om föregående år, nämligen alt
av våra riksvägar 36 procent är i behov
av en snar ombyggnad för dagens
trafik. För de genomgående länsvägarna
redovisas ett behov av snar ombyggnad

på inte mindre än 54 procent, också
detta för dagens trafik.

Vad har då hänt i fråga om denna
ombyggnad som man nu anser vara så
nödvändig? Vi har enligt statsverkspropositionen
12 055 km riksvägar utanför
städerna, varav således 36 procent eller
4 340 km skulle vara i behov av snar
ombyggnad för dagens trafik. Under
åren 1966 och 1967 har man byggt om
530 km, dvs. 265 km per år.

En mycket enkel matematisk beräkning
leder till att vi med denna takt i
ombyggnaden av våra riksvägar kommer
att för dagens trafik behöva hålla
på i 16 år innan vi kan klara dessa
ombyggnader.

Siffran blir ännu ogynnsammare om
man gör motsvarande beräkning för våra
genomgående länsvägar eftersom 54
procent av dessa snart behöver byggas
om. Inte mindre än 6 950 km genomgående
länsvägar är i behov av ombyggnad.
Dessa vägar har inte byggts om
ens i samma omfattning som riksvägarna
under åren 1966 och 1967. Under
dessa två år har man sammanlagt byggt
om endast 415 km. Med den takten kommer
vi att hålla på mer än 33 år innan
vi byggt om våra genomgående länsvägar
för dagens trafik. Man kan i sanning
fråga sig hur länge vi kan fortsätta på
det sättet.

Jag tar också upp våra motorvägar
till analys. Enligt planerna skall vi år
1975 ha utbyggt 1 800 km motorvägar.
I dag, när mer än halva utbyggnadsperioden
har gått, har vi knappt 300 km.
Vi skulle, herr talman, fram till 1975
behöva satsa hela vårt vägbyggnadsanslag
och betydligt mer enbart på att
bygga motorvägar för att komma i kapp
den ursprungliga planläggningen. Då
blir inte ett enda öre kvar till något
som helst annat byggande i hela riket.

Det är väl naturligt, herr talman, att
man i en sådan situation säger sig att vi
inte kan hålla på så här. Vi har sagt
detta i ett antal år, och vi har i år
återkommit med motionen i frågan.

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

Vi har i fråga om järnvägar och mycket
annat varit ense om en investeringspolitik
utan den direktbetalningsprincip
som vi har i fråga om vägarna. Därför
anser vi att det är rimligt att man
nu litet närmare studerar vilka finansieringsmetoder
vi skall ha för vårt vägbyggande
i framtiden. Vi kommer aldrig
att få svenska folket att acceptera
ytterligare höjningar av beskattningen
på drivmedel eller på fordon för att
vi skall få fram de stora kapital som
krävs för att Sverige inte skall bli ett
europeiskt u-land i fråga om vägar.

I vår motion begär vi inte att riksdagen
omedelbart skall fatta beslut om
lånefinansiering eller avgiftsfinansiering
för större motorvägar och broar
m. m. Men vi visar på en metod som
bör utredas. Vi tror att bilismen är villig
att betala vad det skulle kosta att
snabbt kunna förflytta sig från punkten
A till punkten B på en rejält utbyggd
motorväg eller större motorfarled.

Det är detta, herr talman, som motiverar
att vi på nytt väckt den motion
som har föranlett reservation b, till
vilken jag yrkar bifall.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Väganslagen är väl utan
tvekan otillräckliga i förhållande till
behovet på grund av den starka trafik
som vi kommer att få så småningom.
I det avseendet kan man åberopa många
av de siffror som herr Strandberg anförde.
För byggande av vägar och gator
föreslås för nästa budgetår ungefär
samma anslag som för innevarande budgetår.
I vägplanen beräknas de årliga
höjningarna av byggnadsanslagen för
vägar och gator uppgå till 125 å 130
miljoner kronor. Det betyder att vi
skulle ha haft ett anslag som varit 400
miljoner kronor högre än som föreslagits
i statsverkspropositionen. Den höjningen
skulle ändå inte vara tillräcklig,
och jag kan helt instämma i alla de
synpunkter som herr Strandberg an -

förde beträffande behovet av ytterligare
anslag.

Yi har emellertid tagit upp en sak
som vi tycker är betydelsefull, och det
är anslaget för upprustning av vägarna.
Detta anslag kan onekligen betyda en
hel del också för att kompensera något
av byggandet, därför att just detta anslag
användes i stor utsträckning till att
rätta till kurvor, bredda vägar och göra
mindre arbeten som vägverket kan utföra
i egen regi och därmed har rätt
att utföra. Statens vägverk har begärt
103,9 miljoner kronor, och det har
bara avsatts 73 miljoner. För nästa år
föreslås 68,3 miljoner kronor. Trots
kostnadsökningar tycker vi att detta är
i högsta grad otillräckligt. Yi har emellertid
i nuvarande situation nöjt oss
med att föreslå 25 miljoner kronor ytterligare
i anslag på den punkten.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation a som avser
mom. 1.

Sedan drog herr Strandberg vissa
slutsatser beträffande avgiftsfinansiering
och lånefinansiering inom vårt
vägväsen i framtiden. Jag vill nämna att
frågan om avgiftsfinasiering av vägar
och broar har utretts av 1960 års vägsakkunniga.
Vi kan av principiella skäl
inte gå med på herr Strandbergs förslag.
Att man inte byggt mera vägar tidigare
har inte berott på penningbrist,
utan det har berott på arbetskraftsbrist.
Förra året var det inte någon
större arbetslöshet — totalt utgjorde
den kanske 1 å 1,5 procent. Då hjälper
det inte att man skaffar fram kapital
via låne- eller avgiftsfinansiering, utan
då får man också ta ställning till hur
man skall lösa frågan i övrigt, främst
hur man skall klara arbetskraftsfrågan.
Det har inte varit någon brist på automobilskattemedel.
Även om man inte
räknar på så sätt nu, finns det i alla
fall redovisat 600 å 700 miljoner kronor
i bilskattemedel. Då är det möjligt
att bygga för dessa pengar. Vi kommer
att få ett ytterligare tillskott detta år.
Då skulle man i första hand förbruka

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Anslagen till vägunderhåll och vagbyggnader

pengarna, även om det inte är en så
stor summa. Situationen är helt enkelt
den att vi inte haft arbetskraft och
andra resurser att bygga mera. Därför
finns de knappast någon anledning att
nu gå in på frågan om avgifts- eller
lånefinansiering. Detta bär utskottet
också framhållit i sitt utlåtande.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan
utom beträffande mom. 1, där jag tidigare
yrkat bifall till reservationen.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman. I reservation a under
denna punkt föreslås, som herr Bengtson
förut påpekat, en ökning av väganslagen.
Det måste väl också sägas att det
är viktigt att trafikpolitiken utformas
så att olika landsdelar får en tillfredsställande
försörjning med kommunikationer.
Här spelar givetvis landsvägarna
en oerhört stor roll. Inte minst på
grund av de pågående järnvägsnedläggelserna
blir kravet på ersättningstrafik
mycket stort och oeftergivligt. Detta
förutsätter en betydande upprustning av
vägarna.

Jag vill också, herr talman, påpeka
att det är viktigt att denna upprustning
kommer till stånd samtidigt, i
varje fall ungefär samtidigt, som järnvägarna
upphör. Bristande samordning
på denna punkt har förekommit och
har blivit till stort men för den resande
allmänheten på vissa håll inom landet.

Då någon höjning av anslaget till vägbyggen
inte föreslås, kommer givetvis
kravet på underhållet att öka. Vägverket
har framhållit att ett stort behov
alltjämt kvarstår när det gäller upprustning
av bl. a. de delar av vägnätet
som inte kan beräknas bli ombyggda
inom överskådlig tid. Vägverket kan
inte inom vägunderhållsanslagets aktuella
ram utföra förstärknings- och
förbättringsarbeten i tillräcklig omfattning
för att kompensera nedslitningen

av de äldre vägar som inte berörs av de
närmaste fierårsplanerna.

För sådana arbeten beräknar verket
att 25 miljoner kronor behövs under kalenderåret
1969. I överensstämmelse
med motionerna I: 344 och II: 435 föreslås
i reservation a vid denna punkt
en ökning med 25 miljoner kronor utöver
vad departementschefen föreslagit.

Jag yrkar bifall till denna reservation.

Jag vill också beträffande reservation
b, som herr Strandberg pläderade
för, säga att jag har vissa sympatier
för den. Jag kommer troligen att
stödja den i voteringen.

Herr KARLSSON, OVE, (s):

Herr talman! Frågan om en bra vägförbindelse
Dalarna—Värmland—Oslo
är av stor betydelse framför allt för
kommunerna i norra delarna av Dalarna
och Värmland, särskilt ur lokaliseringspolitisk
synpunkt.

För norra Dalarna, framför allt för
industrin i Mora-Malungsområdet, skulle
en bra vägförbindelse vara av mycket
stor betydelse, framför allt ur exportsynpunkt
med tanke på att en isfri
hamn då skulle stå till förfogande året
runt.

Redan i dag transporteras avsevärda
mängder varor på den nuvarande, på
många sträckor mycket dåliga vägen,
både från Norge till berörda områden i
Sverige och till Norge från dessa svenska
områden. Till Norge går transporter
av färdiga produkter för export men
även av råvaror från Sverige, avsedda
för norsk industri. Den transitotrafik
som äger rum från Nordnorge till Osloområdet
via den nuvarande vägen Mora—Malung—Torsby
är heller icke av
obetydlig omfattning, i det cirka 35
»landsvägståg» trafikerar sträckan varje
vecka.

Den nuvarande vägen är emellertid
av sådan beskaffenhet på vissa sträckor
att trafiken helt enkelt fastnar. Framför
allt under våren när tjällossningen sät -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

ter in är vägen under all kritik och på
vissa sträckor helt oframkomlig, inte
bara på grund av förbudsskyltar utan
också därför att bilarna fastnar i
»smeten».

Vi motionärer anser att en bra vägförbindelse
från norra Dalarna över
Värmland till Oslo skulle vara den ur
lokaliserings- och sysselsättningssynpunkt
bästa hjälp som detta område
kan få.

I övrigt vill jag hänvisa till de synpunkter
som framförs i motionerna
I: 238 och II: 306. Med detta vill jag,
herr talman, be att få yrka bifall till
dessa motioner.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag kunde ha nöjt mig
med att instämma med de ledamöter
som här redan sagt sin mening. När
denna punkt om väganslagen behandlas
brukar det dock förekomma en liten
allmän vägdebatt här i kammaren, och
därför kan det kanske tillåtas mig att
säga något utöver vad som redan anförts.
I år finns mer än någonsin anledning
till en sådan allmän vägdebatt, ty
samtidigt som trafiken ökar minskar i
realiteten väganslagen. Det kan också
verka meningslöst att uttala sin uppfattning
om statens sätt att sköta vägarna,
ty under den tid som går mellan
varje gång beslut fattas om väganslagen
blir vägarna allt sämre och sämre.

Högerpartiet har inte i år föreslagit
något högre anslag till vägarna — det
är vi väl medvetna om. Skälet härtill är
det ekonomiska läge som nu föreligger,
men jag vill dock anföra några synpunkter.

Även om vi har ett ansträngt ekonomiskt
läge beslutar riksdagen i många
fall om höjda anslag, men när det gäller
vägbyggandet och vägunderhållet blir
det inga förbättringar. En liten höjning
av underhållsanslaget på 7 miljoner är
inget att räkna med; det svarar inte alls
mot de automatiska utgiftsstegringar
som vägverket under denna rubrik be -

räknat till 37 miljoner kronor. Eftersläpningen
i underhåll och investeringar
blir allt större.

Jag har vid många tillfällen sagt att
vägväsendet är satt på svältkost, och det
kan understrykas allt kraftigare. Svältkosten
blir allt magrare för varje år
som går. Stöd för denna uppfattning
finns i de förslag och uttalanden som
vägverket vid flera tillfällen framfört.
Det kan inte vara på något annat sätt
när vägverkets olika anslagsposter inte
ens får följa med i den allmänna prisutvecklingen.
Vägverket får inte sina
önskemål och förslag beaktade. Regeringen
har på vägverkets förslag till
vägbyggande och vägunderhåll denna
gång prutat nära 200 miljoner. En rekordprutning
har således skett.

Anslaget till byggandet av allmänna
vägar har varit oförändrat en följd av
år, eller 610 miljoner. Om man studerar
den gamla vägplanen från år 1957, som
alltjämt gäller men som nu så när är
bortglömd, finner vi att klyftan mellan
investeringar och behov blir allt större.
Jag vet inte riktigt hur de ledamöter
räknat som här gjort jämförelser mellan
de investeringar som förekommer och
vad som på sin tid föreslogs i vägplanen.
Jag kommer i varje fall till det resultatet
att enligt vägplanen, som var
räknad i 1956 års penningvärde, skulle
investeringarna i vägbyggande för år

1966 ha varit 1 250 miljoner och för år

1967 1 380 miljoner. Om man beaktar
det sedan år 1956 starkt förändrade
penningvärdet blir det mycket stora
belopp som är nödvändiga att investera
enligt 1957 års vägplan, som ju var en
minimiplan på sin tid.

Trots att vägarna inte får följa med
trafikutvecklingen utan på det hela taget
blir i allt sämre skick allteftersom investeringarna
hålls nere på en alltför
låg nivå, tar man fram detta gamla slitna
uttalande att medelsanvisningen till
det ordinarie vägbyggandet föreslås bibehållet
på »oförändrat hög nivå». Detta
är en propagandafras och ingenting annat.
När man vet vilka enorma efter -

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

släpningar det är med rena underhållsarbeten,
så kan det inte annat än verka
utmanande att tala om denna höga nivå.

Vad som också verkar oförklarligt är
att i år, när bilskatten, dvs. fordonsskatten,
höjts med 50 procent, ökas inte
anslaget till vägbyggande något, inte
ens i kronor räknat.

Inkomsten av automobilskattemedlen

beräknas till 2 813 900 000 kronor. Sedan
man plockat fram så många utgifter
som möjligt av annat slag än till vägbyggande
och vägunderhåll att täckas
av dessa inkomster, så blir det ändå ett
överskott att föra till vägväsendets specialfond
på 630 miljoner kronor, med
vilket belopp fonden således ökar. Visst
är det så — det vet vi alla — med statens
finanser att bilskattepengarna behövs
till andra ändamål, men bilägarna
har all anledning att reagera mot det
sätt på vilket staten handskas med deras
skattepengar.

Bilskatterna ökar, fordonen ökar i antal,
lastfordonen i storlek, men vägarna
försämras. Det är den vägpolitik som
bedrives. På tusentals mil vägar i detta
land är det omöjligt att med god säkerhet
köra om en lastbil. Långa bilköer
med personbilar bakom en eller flera
lastbilar blir en allt vanligare företeelse
på många av våra vägar.

En allt större del av underhållsanslaget
går till administrationskostnader —
där råder tydligen ingen sparsamhet.
En stor del av underhållsanslaget går
vidare till förbättringsarbeten på vissa
vägsträckor. Helt naturligt är det inget
fel att vägarna förbättras, att kurvor
rätas ut, att berghällar spränges bort
och att backkrön jämnas ned, men det
finns anledning att framhålla att underhållspengarna
inte i sådan omfattning
skall användas till förbättringsarbeten
att man glömmer underhållet på själva
vägbanan. Jag befarar att man alltför
mycket är inne i en sådan arbetsordning.
En förbättring av vissa vägsträckor
skall inte ske på bekostnad av själva
underhållet.

I många landsbygdskommuner är det

knappast någonting som kommunalmännen
är så irriterade över som just de
dåliga vägarna. Det är ett ämne som
diskuteras vid åtskilliga sammankomster.

I den socialdemokratiska tidningen i
södra Älvsborg tisdagen den 26 mars
förekom två artiklar om dessa dåliga
vägar. Den ena hade rubriken »Skandalväg»
och den andra »Kindsborna rasar
över vägarna — kan inte myndigheterna
åtalas?» Jag väljer att föra några
rader från den senare artikeln till
kammarens protokoll:

»Nu riktigt kokar Åsundenborna och
deras valda kommunalfullmäktigeledamöter
av ilska över det dåliga skick, i
vilket kommunens vägar befinner sig.
Det stor klart i går kväll, då vägfrågorna
i kommunen än en gång togs upp till
debatt i kommunalfullmäktige.»

Det uttalades vidare bl. a.: »Borde det
inte vara möjligt att åtala länets vägmyndigheter
för att få en prejudicerande
dom på hur dåliga vägar egentligen
får vara, undrade kommunalnämndens
ordförande. Han ansåg nämligen att det
borde vara straffbart av vägförvaltningen
att hålla vägar som är trafikvådliga.
Det är sannerligen många av vägarna
inom Åsundens kommun, sade han.»

»Lämpligt borde vara», ansåg en annan
ledamot, »att bjuda höga vederbörande
till kommunen för att riktigt ''ruska
om dem’. En enkel resa Marbäck—
Ulricehamn vore säkert tillräckligt för
att klara en sådan detalj, tyckte han.»

Dessa uttalanden är belysande för
den stämning som råder i många kommuner.

Enligt vägplanen skulle vi, som herr
Strandberg redan har berört, år 1975
ha ett motorvägnät på 1 800 kilometer.
Är det någon som tror att vi, med den
takt som vägarbetena nu bedrivs i, kommer
att ha 180 mil motorvägar 1975?

Även i år har vi motionerat om att
man borde söka sig fram på annat sätt
än genom direktfinansiering när det
gäller stora och dyrbara vägbyggen,
t. ex. motorvägar och storbroar. Här

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

kan ifrågasättas om man inte även i
vårt land, liksom man gör i en del andra
länder, borde göra ett försök med
lånefinansiering och avgifter för trafikanterna
när det gäller vissa kapitalkrävande
väganläggnnigar. Det blir nog
nödvändigt att göra det om vi skall få
en sådan ordning på vårt vägväsen att
det kan fylla tidens krav på ett bättre
sätt.

Vi finner det lämpligt att dessa frågor
blir föremål för utredning. Den
uppgiften skulle kunna åläggas någon
av redan arbetande utredningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Virgin
in. fl. vid denna punkt.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Herr Strandberg har redovisat
sina synpunkter på det vägbyggande
som vi har och den utveckling
framöver som vi har att räkna med på
detta område. De siffror som herr
Strandberg anförde kan nog diskuteras,
inte minst mot bakgrund av hans egna
påståenden, t. ex. att man egentligen
inte vet någonting om rationaliseringsvinsterna.
Det har inte gått att få fram
några säkra uppgifter om dessa vinster,
säger herr Strandberg.

För min del kan jag inte tänka mig
annat än att man under de tio år som
gått även på detta område har kunnat
effektivisera och rationalisera verksamheten
så att den i hög grad har motverkat
den kostnadsstegring som man har
fått räkna med. Jag tycker emellertid
inte att det är någon idé att ta upp en
större debatt om dessa frågor.

Däremot får man väl ändå slå fast
att oavsett om man finansierar vägbyggandet
genom avgifter eller genom lånefinansiering,
så leder det samhällsekonomiskt
till precis samma resultat.
Det blir samma anspråk på samhällsekonomin.
Det är inte finansieringssättet
som i det avseendet är avgörande.
Bakom de bedömanden som gjorts och
som lett till det i Kungl. Maj :ts propo 2

Första kammarens protokoll 1968. Nr 16

sition framlagda förslaget ligger just
samhällsekonomiska avvägningar.

Vi har för övrigt tidigare behandlat
frågan om utredning angående avgiftseller
lånefinansiering, och riksdagen
har då inte visat något intresse för en
sådan utredning.

Herr Ove Karlsson har yrkat bifall
till en motion som innebär, att man
skulle, som det heter, utreda och föreslå
att en mellanriksväg byggs på sträckan
Dalarna—norra Värmland—Oslo.
Vi har tidigare när det gällt sådana här
förslag alltid hänvisat till den prövning
i vägfrågor som sker i viss ordning. Vi
har inte velat prioritera vissa vägbyggen.
Utskottet intar i år samma hållning
som tidigare och uttalar sig därför
på samma sätt om denna motion.

Jag yrkar på denna punkt bifall till
utskottets hemställan.

Sedan tycker jag nog att hem Sveningsson
i vägfrågorna överdriver litet.
Herr Sveningsson säger, att vägarna bara
blir sämre och sämre, men det vill
väl herr Sveningsson inte i verkligheten
stå för? Sedan talar han med obetalbart
förakt i sin väldiga stämma om propagandafraser.
Men är detta någonting
annat än propagandafraser, herr Sveningsson?
Den som ändå har levt med
under åren efter kriget måste väl konstatera,
att vägarna har blivit bättre och
bättre, att vi har fått vägar som mycket
förmånligt skiljer sig från dem vi hade
strax efter kriget.

Herr Sveningsson säger vidare, att
vägverket inte har fått sina krav beaktade.
Nej, jag vet inget statligt verk som
fått alla sina krav beaktade. Det hör liksom
till ordningen att verken — det
har de faktiskt skyldighet till — lägger
fram sina krav och förslag på olika
områden och redovisar de behov som
de vill ha tillgodosedda genom så och
så stora anslag. Till slut måste det ändå
ske en avvägning i Kungl. Maj :ts kansli
och här i riksdagen med hänsyn till de
samhällsekonomiska konsekvenser som
jag förut har talat om.

Herr Bengtsons yrkande i anslutning

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

till den reservation, under vilka han
har sitt namn, går ut på att man skulle
höja anslaget till vägunderhåll med 25
miljoner utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit.
Kungl. Maj :t har föreslagit en ökning
med 24,2 miljoner, och utskottets
majoritet vill med hänsyn till olika omständigheter
stanna vid den ökningen.
Utskottet har också hänvisat till att beredskapsmedel
under de senare åren i
betydande utsträckning utnyttjats för
att förstärka vägunderhållet.

Jag yrkar också i detta avseende, herr
talman, bifall till utskottets förslag.

Herr STRANDBERG (h):

Låt mig, herr talman, konstatera ett
förhållande. Herr Persson kan läsa i
protokollet vad jag sade i mitt inledningsanförande.
Jag talade om att med
indexkorrigering ligger vi 1 850 miljoner
kronor efter i vägplanen för första
tioårsperioden. Jag sade också, att självfallet
kan man åberopa rationaliseringsvinster,
men att dessa säkerligen endast
i ringa mån kan uppväga denna negativa
faktor jag påtalat.

Jag slår fast att herr Persson inte
kunde i en, säger en enda punkt förneka
hållbarheten av det resonemang
jag förde angående den tid det kommer
att ta att bygga om riksvägar och
genomgående länsvägar för dagens trafik.
Man nonchalerar det förhållandet,
att det tar 16 år att få någorlunda hyggliga
förhållanden på riksvägarna för dagens
trafik, och 33 år för samma förhållande
på genomgående länsvägar.
Med den farten får vi aldrig motorvägar
i erforderlig omfattning. Vad vill ni
tala om för folket att det skall vänta
sig i framtiden, herr Persson?

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Herr Persson räknade
med att rationaliseringsvinsterna är så
stora, att de kunde jämna ut klyftan
mellan vägplanen och vad som i verkligheten
investeras. Men herrarna glömmer
att vägtrafiken har ökat. Vi har så

många gånger sagt att den ökat oerhört
sedan 1956/57 när vägplanen kom till
och vad man då räknade med. Det vore
mera riktigt att kvitta mellan rationaliseringsvinsterna
och den ökade trafiken.

Herr Fritz Persson påstår, att jag
överdriver oerhört, när jag säger att
vägarna har blivit sämre och sämre. Jag
tänker då på vägarna i allmänhet, ty
jag skall villigt erkänna, att det finns
en och annan bra vägbit, framför allt
i närheten av stora centralorter. Går
man ut i bygderna och ser på vägväsendet
i dess helhet, finner man dock att
den uppfattningen är riktig, att vägarna
inte har förbättrats utan blivit sämre
för varje år som gått med hänsyn
till dagens stora trafik. Vi såg nyligen
i TV hur man i Värmland fick släpa
personbilar ur smörjan. De kunde inte
ta sig fram. Är det sådana vägar herr
Fritz Persson tycker att vi skall ha?

Jag kan inte på något sätt finna att
vad jag har uttalat kan tolkas såsom
några propagandafraser. Jag citerade
några rader ur en socialdemokratisk
tidning från södra Älvsborg, och jag
trodde att det referat jag gjorde skulle
väga tungt för herr Fritz Perssons del.
Jag lovar dock, att jag under det närmaste
året skall tillhandahålla många
fler tidningsklipp om de dåliga vägarna
tagna just ur denna socialdemokratiska
tidning. Eftersom problemet ständigt
är aktuellt, kommer det säkert att
införas flera notiser och referat om
dåliga vägar.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! När utskottets talesman,
herr Fritz Persson, talar om vägunderhållet
och den ökning av anslaget som
har förekommit, kanske han inte riktigt
talar om samma sak som vi gör. Vi talar
nämligen om vad posten Förstärkt vägunderhåll
under detta anslag har fått.
För innevarande budgetår är avsatta 73
miljoner kronor och för nästa år 68,3
miljoner kronor. Trots kostnadsökningar
av olika slag föreslår alltså departe -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

mentschefen en minskning på den posten.
Därtill kan läggas att statens vägverk
har begärt 103,9 miljoner kronor.
De 25 miljoner kronorna är en mycket
blygsam begäran från vår sida.

Det förvånar mig mycket att herr
Sveningsson, som talar så mycket om
nödvändigheten av både underhåll och
förbättringar, inte tänker rösta för den
reservation vari föreslås denna blygsamma
höjning med 25 miljoner kronor.
Det är en liten summa, men det är i alla
fall något.

Såsom slutomdöme när det gäller väganslagen
vill jag framhålla, att det väl
knappast är något departement som i
den allmänna konkurrensen om medel
har hävdat sig så dåligt som kommunikationsdepartementet
har gjort under
de senaste 10 åren.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Herr Strandberg uttalade
sig som om jag skulle ha misstolkat
vad han sade om rationaliseringseffekten.
Jag upprepade väl inte ordagrant
vad herr Strandberg sade, men att det
finns en rationaliseringseffekt att ta
hänsyn till kommer man inte ifrån. Jag
kan inte bestämt ange dess storlek. Det
är möjligt att den är större än herr
Strandberg tror och mindre än jag tror,
men en rationaliseringseffekt finns på
det här området liksom på andra. Det
har bekräftats av experterna på området.

Herr Strandberg påstår sig kunna
räkna ut precis hur lång tid det tar att
avhjälpa bristerna. Jag tror att det var
16 år han nämnde. Jag för min del vet
inte vilken ställning regering och riksdag
kommer att ta till frågan om anslaget
till vägbyggande i framtiden, men
man kan kanske räkna med att det
kommer att beviljas större anslag som
möjliggör ett ökat vägbyggande. Under
några år har vägbyggnadsanslaget behållits
på samma nivå, men så kommer
väl inte alltid att vara fallet, och därför
blir en sådan här tidsberäkning tämligen
osäker.

Vad beträffar herr Sveningsson kan
man ju inte säga annat än att han är
läraktig. Senast sade han att det finns
kanske en och annan vägbit som har
blivit bättre. Förut sade han generellt
att vägarna bara blivit sämre och sämre.
Jag skall inte fortsätta diskussionen
med herr Sveningsson på den här punkten.
Utvecklingen går kanske åt det hållet
att vi så småningom blir överens, så
det är lika bra att avvakta tidpunkten
när herr Sveningsson kommit fram till
samma uppfattning som jag.

Herr Bengtson berörde vägunderhållet.
Det är alldeles riktigt att det sammanlagt
ändå sker en ökning därvidlag
med 24,2 miljoner kronor. Som jag
nämnde, har utskottsmajoriteten med
hänsyn till det samhällsekonomiska läge
vi befinner oss i inte velat gå längre
än Kungl. Maj:t föreslagit. Det argumentet
anförs i många andra sammanhang,
men vi har ansett att det gäller
också här.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för att säga till herr Bengtson att
jag har för avsikt att rösta med reservationen
och tillstyrka de 25 miljonerna.
Jag har ju inte gjort den deklarationen
tidigare.

Det är nog litet svårt för herr Persson
och mig att komma överens. Han
talar om de korta vägbitar som är ombyggda
och förbättrade. Jag talar om
vägarna i allmänhet, alla de 9 500 å
9 600 mil allmänna vägar som finns här
i landet. Mina uttalanden om att vägarna
på det hela taget blir sämre för varje
år som går i förhållande till trafiken
är väl underbyggda i vägverkets många
uttalanden.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag tillåter mig bara
konstatera att herr Fritz Persson och
hans meningsfränder inte anvisar några
nya vägar till nya vägar, vilket däremot
högerpartiet gör.

Onsdagen den 3 april 1968

20 Nr 16
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan komme
att framställas först särskilt angående
vart och ett av mom. 1, 6 och 9
samt därefter särskilt rörande utskottets
hemställan i övrigt.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
8 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej —40.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. 6 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
8 mom. 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 35.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes enligt de beträffande
mom. 9 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:238 och 11:306;

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i denna
punkt.

Punkten 9

Ang. trafiksäkerheten

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Statens trafiksäkerhetsverk:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
3 680 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likaiydande motionerna I: 50,
av herr Holmberg m. fl., och II: 78, av
herr Bohman m. fl.,

dels de likaiydande motionerna I: 61,
av herr Hjorth m. fl., samt II: 92, av
fru I''hunvall och herr Blomkvist,

dels de likaiydande motionerna I:
240, av herrar Strandberg och Brundin,
samt II: 305, av herr Lothigius och herr
Bengtson i Solna,

dels de likaiydande motionerna I:
2t3, av herr Strandberg m. fl., och II:
303, av herr Grebäck m. fl.,

dels ock de likaiydande motionerna
1:346, av herr Dahlén in. fl., och II:
445, av herr Wedén m. fl., såvitt nu
vore i fråga.

I motionerna 1:243 och 11:303 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa, att en utredning
måtte tillsättas i syfte att
snabbt inkomma med förslag rörande
NTF:s framtida ställning i förhållande
till trafiksäkerhetsverket.

I motionerna 1:346 och 11:445 hade
yrkats, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om tillsättande av en parlamentarisk
utredning av trafiksäkerhetsfrågor
med uppgift att behandla

Ang. trafiksäkerheten
bland annat i motionerna berörda frågeställningar.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen med bifall till Kungl.

Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 240 och II: 305 till Statens trafiksäkerhetsverk:
Förvaltningskostna der

för budgetåret 1968/69 måtte anvisa
ett förslagsanslag av 3 680 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:50 och 11:78,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:346 och 11:445 i vad de avsåge
tillsättande av en parlamentarisk
utredning av trafiksäkerhetsfrågor,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 243 och II: 303,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:61 och 11:92.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Axel Andersson (fp),
Nyman (fp), Ståhl (fp), Gustafsson i
Skellefteå (fp) och Tobé (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:346 och
II: 445, såvitt nu vore i fråga, måtte
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört beträffande tillsättande
av en parlamentarisk utredning av trafiksäkerhetsfrågor; b)

av herr Strandberg (h), som dock
ej antytt sin mening.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! I denna punkt behandlas
en motion av mig m. fl. rörande
NTF:s framtida ställning i förhållande
till trafiksäkerhetsverket.

När den väcktes, fanns det orsak att
närmare granska förhållandet med tanke
på att våra investerade medel skall
ge bästa räntabilitet. Under tiden för

Nr 16

Onsdagen den 3 april 19G8

Ang. trafiksäkerheten
motionens behandling bär emellertid
ett sammanträffande ägt rum mellan
representanter för kommunikationsdepartementet,
trafiksäkerhetsverket och
NTF, och jag har så småningom fått tag
i en gemensam kommuniké, utfärdad
av herrar Lars Skiöld i trafiksäkerhetsverket
och Helge Berglund i NTF. Det
framgår av den att man nu har tagit
upp dessa frågor och sökt få en målsättning
och gränsdragning för var olika
aktiviteter skall ligga, i NTF respektive
trafiksäkerhetsverket.

Därför har jag inte funnit anledning
att avlämna annat än en blank reservation
för att få säga detta och samtidigt
framhålla, att vi självfallet kommer att
nogsamt följa hur gränsdragningen mellan
arbetsområdena i fortsättningen gestaltar
sig.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! I reservation a under
punkten 9 föreslår folkpartiledamöterna
i statsutskottet tillsättandet av en
parlamentarisk utredning av trafiksäkerhetsfrågor.
Kravet är grundat på
motionsparet I: 346 och II: 445 där man
på ett ingående sätt har behandlat trafiksäkerheten
och därmed sammanhängande
frågor. Givetvis kan inte allt
som motionerna innehåller komma till
uttryck i reservationen.

I motionerna tas bl. a. upp intensifierad
trafikundervisning i skolorna via
TV, förbättrad förarutbildning, mörkerkörning,
körning i halt väglag, övningskörning
på motorväg, åldersfaktorns betydelse
för de olika körkortsåldrarna,
konsumentupplysning om bilar m. in.
Allt detta är trafiksäkerhetshöjande åtgärder,
som allvarligt måste övervägas
av enligt vår uppfattning en parlamentariskt
tillsatt utredning.

Enligt preliminära beräkningar dödades
under år 1966 i vårt land 1 060
personer i trafikolyckor, och omkring
20 000 personer fick svårare eller lindrigare
skador. Samhällets kostnader för

dessa olyckor beräknas uppgå till mellan
1,5 och 2 miljarder kronor. År 1967
beräknas dessa siffror minska något,
vilket troligen har sin orsak i den
skärpta trafikövervakningen från polisens
sida och givetvis i den upplysningsverksamhet
och skolning, som
kommit allmänheten till del i samband
med trafikomläggningen. Självfallet har
skolans insats på detta område haft en
mycket stor betydelse.

Trots de omnämnda förbättringarna
och trots flera andra aviserade åtgärder
är dock trafiksäkerhetsfrågorna
mycket angelägna och allvarliga. Mycket
återstår att göra.

Jag vill ta tillfället i akt att påpeka
att en ansenlig andel av de totala sjukvårdsresurserna
tas i anspåk för vård
av trafikskadade personer.

I reservationen framhålles att den
uppryckning beträffande försiktighet
på vägen i allmänhet och den skärpta
känsla för trafiksäkerheten som inträdde
i samband med trafikomläggningen
redan nu synes ha undergått en viss
försämring. Mot denna bakgrund, sägs
det vidare i reservationen, framstår det
som nödvändigt att söka få klarlagt
vilka åtgärder som kan anses lämpliga
för att leda utvecklingen in på bättre
banor.

Det är vår absoluta uppfattning att
en parlamentarisk utredning mera
obundet än ett antal experter skulle
kunna komma fram till de lämpligaste
åtgärderna i detta syfte. En sådan utredning
skulle ge flera människor möjlighet
att delta i arbetet. Den skulle alltså
bli en kanal mellan allmänheten och
myndigheten, som i många sammanhang
är ytterst viktig, inte minst i denna
fråga.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
a av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det finns all anledning
att vidta åtgärder för att skapa större
trafiksäkerhet, och en rad sådana åt -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

gärder har också vidtagits. I den reservation
som herr Eric Gustaf Peterson
har talat för, yrkas att riksdagen skall
ge Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört beträffande tillsättande av en
parlamentarisk utredning av trafiksäkerhetsfrågor.
Man har alltså inte gått
så långt att man begärt en skrivelse.

Att utskottsmajoriteten inte delat denna
uppfattning beror på att så mycket
företagits, som skall hinna verka innan
man kan göra någonting mera. Principbeslut
har, som framgår av utskottets
utlåtande, fattats om införande av nytt
körkortssystem och förbättrad förarutbildning.
Besluten skall genomföras när
frågan om ett centralt körkortsregister
och om körkortens utformning lösts.
En utredning härom har tillsatts. Vidare
har nya arbetstidsregler inom vägtrafiken
tillkommit. Bestämmelser har
också meddelats om s. k. differentierad
hastighetsbegränsning. Dessa bestämmelser
innebär att ett system med hastighetsgränser
för samtliga vägar skall
prövas, varvid gränserna bestäms med
hänsyn främst till vägarnas beskaffenhet.
Vägtrafikförordningens bestämmelser
om axeltryck, bruttovikt och högsta
tillåtna hastighet för fordonskombinationer
har ändrats vid årsskiftet. En ny
bestämmelse om maximilängd för fordon
har införts. Ordningen för meddelande
av lokala trafikföreskrifter och
dispenser i fråga om särskilda transporter
har samtidigt ändrats. Skärpta
föreskrifter om fordons beskaffenhet
och utrustning från trafiksäkerhetssynpunkt
har också införts med giltighet
från den 1 januari 1908.

Kommunikationsdepartementets expertgrupp
har vidtagit vissa åtgärder,
men jag skall här inte räkna upp någonting
mera.

Det är så mycket på gång i detta
ärende att vi inte ansett att man skall
tillsätta någon ny utredning förrän man
har sett hur dessa åtgärder kommer att
verka. Även om, som jag sade i inledningen
av mitt anförande, det finns anledning
att vidta de åtgärder som möj -

Ang. trafiksäkerheten
ligen kan vidtas för att förbättra trafiksäkerheten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Vi använder ju flera
slag av utredningar, t. ex. expertutredningar
och parlamentariska utredningar.
Givetvis är meningarna delade om
när den ena eller andra typen skall användas.

Men vi anser att i detta fall, när man
har så många expertutredningar som
kommer fram till resultat på sina områden,
blir de resultaten av sådan karaktär
att en parlamentarisk utredning
borde ha större möjligheter att i fortsättningen
behandla dem och lägga
fram förslag till åtgärder som behövs i
anledning av dessa resultat.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående mom. 3 samt därefter
särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende mom. 3 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Axel
Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Anslag till trafiksäkerhetsforskning

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
9 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av hem Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —111;

Nej — 20.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Punkten 10

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11

Anslag till trafiksäkerhetsforskning

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 2 508 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:346, av hem Dahlén m. fl., och II:
445, av herr Wedén m. fl., vari, såvitt
nu vore i fråga, anhållits, att riksdagen
måtte till Trafiksäkerhetsforskning an -

visa ett i förhållande till Kungl. Maj:ts
förslag med 1 109 000 kronor förhöjt
reservationsanslag av 3 617 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionerna
I: 346 och II: 445, såvitt nu vore
i fråga, till Trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1968/69 måtte anvisa ett
reservationsanslag av 2 508 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Andersson (fp),
Nyman (fp), Ståhl (fp), Gustafsson i
Skellefteå (fp) och Tobé (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall
till motionerna I: 346 och II: 445, såvitt
nu vore i fråga, till Trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1968/69 måtte
anvisa ett reservationsanslag av
3 617 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Reservationen under
denna punkt gäller trafiksäkerhetsforskningen.
Reservanterna föreslår att motionerna
1:346 och 11:445 i vad det
gäller denna sak bifalles.

Trafiksäkerhetsverket har ansett att
en anslagshöjning till 3,6 miljoner kronor
endast svarar mot minimikraven
för en fortsatt effektiv trafiksäkerhetsforskning.
Reservanterna finner det i
hög grad angeläget att ökade resurser
ställs till rådets förfogande för dess betydelsefulla
och angelägna uppgifter på
trafiksäkerhetsforskningens område.

Kungl. Maj d anser att den medelstilldelning
som föreslagits bör möjliggöra
en ökning av forskningsinsatserna. Tydligen
skall detta ske utan ökning av antalet
anställda. Fem nya tjänster har

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Ang. ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinier

äskats, vilket är ett måttfullt krav. Ingen
av dessa har tillstyrkts.

Utskoftsmajori teten motiverar sitt
ställningstagande genom att bl. a. hänvisa
till att en utredning snart lägger
fram ett betänkande om trafiksäkerhetsforskningens
organisation m. m. Det är
därför lämpligt, anser utskottet, att anslaget
ökas just så mycket som departementschefen
begär — inte mera.

Argumentationen är något diffus enligt
min mening. Kan detta vara ett
skäl att inte bevilja högre anslag?

För övrigt vet givetvis trafiksäkerhetsrådet
mycket väl var man skall placera
anslagen. Såsom framgår av rådets
petita har detaljerade planer för verksamheten
uppgjorts. Det framstår som
mycket angeläget att trafiksäkerhetsrådet
får ordentliga resurser för att kunnat
utföra det man anser nödvändigt,
t. ex. intensivstudier av vissa olyckstyper,
mera ingående statistisk bearbetning
av erhållna data, tillbudsanalys
osv. Haverikommissionens arbete behöver
effektiviseras. På grund av otillräckliga
resurser t. ex. kan inte speciella
läkarstudier av olycksdrabbade förare
utföras för närvarande. Det var
meningen att detta skulle ingå i kommissionens
arbete.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen av herr Axel Andersson
in. fl.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det pågår nu en omfattande
utrednings- och forskningsverksamhet
på detta område. Då utredningens
arbete fortskridit så långt, att
den väntas kunna slutföra sitt uppdrag
under innevarande år, finns det nu ingen
anledning att ändra på anslaget.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på an -

tagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —108;

Nej— 23.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 12—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Ang. ersättning till trafikföretag för

drift av icke lönsamma busslinjer

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning till trafikföretag
för drift av icke lönsamma busslinjer

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Ang. ersättning till trafikföretag för drift

för budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 9 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade riksdagen
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
241, av herrar Strandberg och Schött,
samt 11:755, av herr Petersson, vari
anhållits, att riksdagen till Ersättning
till trafikföretag för drift av icke lönsamma
busslinjer för budgetåret 1968/
69 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen,

dels de likalydande motionerna I:
354, av herr Svanström in. fl., och II:
437, av herr Josefson i Arrie in. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle besluta 1.
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att statsbidrag för drift av icke lönsamma
busslinjer måtte medgivas med
tre kronor per vagnmil bidragsgrundande
trafikarbete från och med kalenderåret
1968 samt 2. att till Ersättning
till trafikföretag för drift av icke
lönsamma busslinjer för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 11 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen,

dels ock motionen II: 740, av herr
Bengtson i Solna, vari, såvitt nu vore
i fråga, föreslagits, att riksdagen skulle
anvisa ett reservationsanslag på
13 000 000 kronor till Ersättning till
trafikföretag för drift av icke lönsamma
busslinjer för budgetåret 1968/69,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
1:241 och 11:755, 1:354 och II:
437 samt II: 740, sistnämnda motion såvitt
nu vore i fråga, till Ersättning till
trafikföretag för drift av icke lönsamma
busslinjer för budgetåret 1968/69
anvisa ett reservationsanslag av
9 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

av icke lönsamma busslinjer

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson (fp),
Ivar Johansson (ep), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Stöld (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Gustafsson i Kårby (ep) och
Tobé (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag och motionerna 1:241 och II:
755 samt II: 740, sistnämnda motion såvitt
nu vore i fråga, och med bifall till
motionerna 1:354 och 11:437, till Ersättning
till trafikföretag för drift av
icke lönsamma busslinjer för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 11 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

b) av herrar Virgin (h), Kaijser (h),
Strandberg (h), Cassel (h) och Nordstrandh
(h), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:354
och 11:437 samt 11:740, sistnämnda
motion såvitt nu vore i fråga, och med
bifall till motionerna I: 241 och II: 755
till Ersättning till trafikföretag för drift
av icke lönsamma busslinjer för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! För innevarande budgetår
finns anslaget ett statsbidrag på
7 miljoner kronor till trafikföretag som
bedriver icke lönsamma busslinjer. Utbetalningarna
av bidraget skall grunda
sig på 1967 års trafik.

Departementschefen har i årets statsverksproposition
föreslagit en uppräkning
av anslaget från 7 till 9 miljoner
kronor. Departementschefens förslag
tar hänsyn till att milersättningen höjes
från enligt nuvarande författning 2 kronor
till 2 kronor 50 öre. Samtidigt avi -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Ang. ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer

seras en utredning rörande de framtida
bidragsformerna för dessa icke lönsamma
busslinjer.

I det läge, herr talman, som uppstått
under de senaste åren, har två av riksdagens
beslut lett till att dessa företag
på ett mycket kännbart sätt belastats.
Genom höjningen av bensin- och brännoljeskatten
med 5 öre och genom förra
arets beslut, som omfattade en höjning
av fordonsskatten med 50 procent,
drabbas dessa företag hårt; enligt tidigare
utredningar skulle just dessa icke
lönsamma busslinjer, som nu har ett
statsbidrag på 7 miljoner, få en belastning
på ytterligare 8,5 miljoner kronor.

Det är klart att detta rimmar mycket
dåligt. Under utskottsarbetet har därför
behandlats ett par motioner som tagit
upp dessa frågor.

Högerpartiet har i reservation b talat
om hur det ser på problematiken,
och mittenpartierna har i sin reservation
a sagt hur de ser på det hela. Vi
kan konstatera att de tre borgerliga
partierna är ense om att åtgärder måste
vidtagas för att man inte skall komma

1 en ohållbar situation.

Från den 1 januari i år träder den
50-procentiga höjningen av skattesatsen
på fordon in. När här berörda företag
efter 1968 års utgång kommer att söka
bidragsmedel, är det klart att de kommer
att ha behov av större bidrag än
vad som tidigare varit aktuellt. Den höga
beskattningen är skälet härtill.

Vi reservanter har resonerat ungefär
så här: när Kungl. Maj:t aviserat en utredning
om hur bidragsgivningen i
framtiden skall utformas, godtar vi för
vår del Kungl. Maj:ts uppräkning från

2 kronor till 2:50 per vagnmil. Detta
ger utslag generellt, och därför godtas
höjningen med de 2 miljonerna.

Det finns emellertid i gällande författningar
en passus som säger att
Kungl. Maj :t skall, därest »synnerliga
skäl» föreligger, ha möjlighet att gå utöver
den fastställda bidragsnormen,
som alltså skulle bli 2: 50. Vi har sagt
oss, att det givetvis kommer att bli be -

tydligt fler företag, som kommer att söka
bidrag för 1968, med hänsyn till de
nya belastningarna. Vi tog därför motionsledes
upp vad som nu återfinnes
i reservationen, dvs. en höjning av anslaget
med ytterligare en miljon kronor.

Det är den metod vi har använt, samtidigt
som vi liksom utskottsmajoriteten
understrukit behovet av att utredningen
med kraft påskyndas. Jag har anledning
att tro att om Kungl. Maj :t inte har
tillräckligt med medel till disposition,
inte bara för att verka generellt — det
får man genom höjningen med 2 miljoner
— utan även för att kunna ta hänsyn
till passusen »synnerliga skäl», så
kommer speciellt vissa glesbygder i ett
mycket bekymmersamt läge.

Det är för att Kungl. Maj:t skall ha
denna möjlighet att klara situationen,
som vi har föreslagit en uppräkning
med 1 miljon kronor. Det är också därför
vi har reserverat oss, och jag ber
att få yrka bifall till vår reservation b.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det torde vara helt klart
att det i vissa delar av vårt land finns
stora svårigheter för människorna att
ta sig fram, och att de därför måste anlita
en busslinje, som kanske inte bär
sig men som ändå upprätthålles. Det har
riksdagen givit ett anslag till.

Nu har biltrafiknämnden föreslagil
en höjning av detta anslag från 2 kronor
till 3 kronor per vagnmil bidragsgrundande
trafikarbete från och med
budgetåret 1968/69. Det finns gott fog
för den föreslagna höjningen. Utskottsmajoriteten
har dock inte gått med på
den utan anför som det egentligen enda
skälet, att departementschefen har för
avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att formerna
för bidragsgivningen närmare
utreds.

Det är enligt min mening inte något
skäl för att inte gå med på den höjning
som vi anser är nödvändig. Risken med
att hålla kvar ersättningen vid 2 kronor
per mil är att under tiden frågan utreds

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Ang. ersättning till trafikföretag för drift
kommer en hel mängd busslinjer att
helt enkelt läggas ned. Även om det blir
en höjning till 3 kronor per mil, kan
man knappast förvänta att dessa nedlagda
linjer tas upp igen. Då har vi
ställt bygdens befolkning i en svår situation.

Det finns här all anledning att vidtaga
omedelbara åtgärder. En höjning
från 2 kronor till 3 kronor per mil fordrar
också ett ökat anslag, och det är
vad som har föreslagits i våra motioner
liksom i reservationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation a.

Häri instämde herr Peterson, Eric
Gustaf, (fp).

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Talesmännen för de båda
reservationerna i denna punkt har
redogjort för deras innebörd och sina
egna ställningstaganden. Jag behöver
därför inte säga någonting om dessa
saker.

Det är riktigt att biltrafiknämnden
hade föreslagit en uppräkning av bidraget
per vagnmil bidragsgrundande trafikarbete
från 2 till 3 kronor. Nu har,
som redan har nämnts, Kungl. Maj:t
stannat vid 2: 50 och föreslagit en höjning
av anslaget från 7 till 9 miljoner
kronor. Utskottsmajoriteten har ansett
sig böra biträda Kungl. Maj :ts förslag,
främst med hänsyn till att departementschefen
har sagt sig ha för avsikt
att föreslå Kungl. Maj:t att utreda formerna
för bidragsgivningen i framtiden.

Utskottsmajoriteten har tagit fasta på
detta och mycket kraftigt understrukit
vikten av att denna utredning bedrives
skyndsamt samt att av dess arbete föranledda
förslag om möjligt läggs fram
redan till nästa års riksdag.

Om vi nu går på den höjning som
Kungl. Maj:t har föreslagit och om vi
kraftigt understryker, att denna utredning
av bidragsformerna för framtiden
hör vara klar om möjligt till nästa års

av icke lönsamma busslinjer
riksdag, skulle de bekymmer det här
har talats om för de busstrafikföretag
det gäller kanske inte bli så överväldigande,
utan de bör kunna klaras.

Vi har inte velat gå längre än så, och
jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Bengtson, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Axel Andersson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; samt

3:o), av herr Strandberg, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr
Bengtsons yrkande.

Herr Strandberg äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 6 punkten 20 antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen, röstar

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det
förslag, som innefattas i den av herr
Virgin m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —40;

Nej — 26.

Därjämte hade 65 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes
och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Om komplettering av skolbetyg
funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 51.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 21

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av garantin
för exportkredit;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
uppgörelse om ändring av överenskommelsen
med Finland den 17 november
1949 angående betalning av vissa till
Finland lämnade svenska krediter;
ävensom

nr 53, i anledning av motioner om
undervisningen i miljövård samt om
undervisning och utbildning i miljöfrågor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Om komplettering av skolbetyg

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av motioner
om komplettering av skolbetyg.

I de likalydande motionerna 1:372,
av herrar Wirtén och Nyman, samt II:
393, av herr Källstad och fru Frie riket,
hade yrkats, att riksdagen skulle besluta
att hos Kungl. Maj :t anhålla om översyn
av kompetenskungörelsen, så att
konkurrenskomplettering icke kunde
ske på det sätt, som angivits i motionerna.

Motionärerna hade framhållit, att en
bärande princip vid intagningen till
gymnasiet varit, att betyg, som erhållits
vid s. k. konkurrenskomplettering, icke

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Om komplettering av skolbetyg
skulle få tillgodoräknas. Emellertid hade
det visat sig, att den s. k. kompetenskungörelsens
10 § kunde tolkas så, att
hänsyn toges även till vissa sådana betyg Utskottet

hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:372 och 11:393 måtte giva
Kungi. Maj:t till känna vad utskottet i
utlåtandet anfört.

Reservationer hade anmälts, utom av
annan,

1) av herr Wallmark (h) och

2) av herr Wirtén (fp),
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Den form av betygskomplettering
som diskuteras i motionerna
I: 372 och II: 393 är av relativt
liten praktisk betydelse. Förslaget tangerar
däremot en väsentlig principiell
fråga, nämligen om en elev skall ha
rätt eller ej att efter avslutad skolgång
genom efterprövningar förbättra sitt
konkurrensläge vid inträdesansökan
till överliggande skolstadium — alltså
vad som vanligen brukar benämnas
konkurrenskomplettering.

Låt mig inledningsvis konstatera, att
allmän enighet råder om att en elev skall
ha rätt och möjlighet, att kompetenskomplettera,
dvs. efterpröva i sådana
ämnen som krävs för att vinna inträde
i en överliggande skolform och som
eleven på grund av sitt linje- eller ämnesval
saknar i sitt slutbetyg.

När frågan om konkurrenskomplettering
behandlades i samband med förslaget
om det nya gymnasiet 1964, skedde
det mot bakgrund av vad som under
tidigare skede upplevdes som och ofta
benämndes ett kompletteringselände.
Elever höll på att komplettera sina slutbetyg
tills de blev konkurrenskraftiga
nog att komma in på den utbildningsanstalt
de önskade.

Undersökningar har visat, vilket i
och för sig inte är överraskande, att

studieprognosen för elever med betyg,
vunna genom sådana konkurrenskompletteringar,
är sämre än för elever med
motsvarande betygspoäng erhållna i
slutbetyg utan konkurrenskomplettering.

Det var därför naturligt att departementschefen
i gymnasiepropositionen
i fråga om inträde till gymnasium uttalade:
»Den riktpunkt som synes rimligast
att välja, i varje fall tills vidare,
är att i första hand utgå från det ursprungliga
betyget men i de fall då
komplettering avser ämne eller kurs,
som icke ingår i detta betyg, medräkna
det vid kompletteringen erhållna betyget.
»

Riksdagen godkände detta uttalande
utan erinran.

När Kungl. Maj:t i februari 1966 avgav
kungörelse om grundskolans kompetensvärde
m. m., följdes tanken upp
om att inte konkurrenskomplettering
skulle tillämpas. I 10 § föreskrives att
»vid bestämmande av slutbetygets medelvärde
hänsyn inte får tagas till betyg
över fyllnadsprövning i ämne som
slutbetyget omfattar».

Skolmyndigheterna har tolkat denna
paragraf så att konkurrenskomplettering
inte skulle tillåtas fram till dess
att statsrådet Palme under hösten 1967
och jag förmodar med stöd av det senare
ledet av det citat, som jag nyss
läste upp från departementschefens utlåtande
i gymnasiepropositionen, slog
fast, att komplettering i ämnen som
inte ingår i en elevs slutbetyg, får medräknas.
Det betyder att en formellt behörig
elev genom eu lyckad efterprövning
i sådana ämnen som han saknar
slutbetyg i, exempelvis det B-språk som
han inte läst eller det övningsämne som
han valt bort, kan förbättra sin konkurrenskraft
vid inträdesansökan till högre
skolform.

I och för sig tycker jag att man kan
diskutera rimligheten i att ta bort chansen
till konkurrenskomplettering. Det
är dock inte den frågan diskussionen nu
gäller, eftersom riksdagen har fastställt

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

såsom riktpunkt att konkurrenskomplettering
inte skall få förekomma. Vad
jag har velat fästa uppmärksamheten
på med denna motion är att rättviseskäl
kräver, att den fastlagda principen
konsekvent skall följas.

Den tolkning av kompetenskungörelsen
som har framförts av utbildningsministern
medför att konkurrenskomplettering
kan förekomma i vissa ämnen
men inte i andra. Även om konkurrenskomplettering
av denna art blir
mindre vanlig, hade jag hoppats att
statsutskottet skulle inta en klarare
ståndpunkt och säga B när riksdagen
tidigare har sagt A, dvs. utesluta även
denna form av konkurrenskomplettering
och konsekvent följa upp tanken
att grundbetyget skall vara utslagsgivande
vid inträdesansökan till överliggande
skolformer.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr AVALLMARK (h):

Herr talman! .lag vill först till alla
delar instämma i herr Wirténs anförande
och speciellt stryka under behovet
av att statsutskottet faktiskt hade uttryckt
sig något klarare. Såvitt jag kan
förstå råder inom avdelningen två skilda
uppfattningar om hur utlåtandet
skall tolkas. Emellertid tycks Kungl.
Maj:t ha handlat, oavsett vad statsutskottet
har sagt.

Jag har fogat en blank reservation
till statsutskottets utlåtande, därför att
jag har anledning att göra några reflexioner
omkring det fortsatta hanterandet
av detta ärende.

Jag utgår ifrån att likartade regler
bör gälla för de olika stadierna såväl
från grundskola till fackskola eller gymnasium
som från dessa skolor till överliggande
stadium.

I anslutning till propositionen om
klass- och ämneslärarutbildningen har
det emellertid utfärdats en kungl. kungörelse
om hur det skall bli med komplettering
i ämnen, som den studerande
inte har i sitt ursprungsbetyg. Av

Om en allmän förskola
den framgår, att Kungl. Maj :t har bestämt
att man givetvis kan få komplettera
för att göra sig behörig att söka
och att betyget då skall medräknas,
men högst upp till det ursprungliga betygets
poängvärde. Om jag förstått rätt,
kommer denna regel i fortsättningen att
gälla för allt tillträde till högre utbildning.

Det är en oerhört hård regel som nu
införs — såvitt jag förstår helt fjärran
från den inställning som riksdagen tidigare
har intagit. Av eleverna kan den
komma att uppfattas som den hårdaste
de upplevt. Den innebär nämligen att
en elev, som exempelvis har ett genomsnittsbetyg
på 4,1, i varje ämne som
han kompletteringsläser måste skaffa
sig en 5:a, men han får ändå inte tillgodogöra
sig denna längre än upp till
4,1. Han kan alltså över huvud taget
inte höja sitt betyg, men det finns betydande
risker för att hans poängsumma
kommer att sänkas.

Detta stämmer icke alls överens med
det förslag som kompetensutredningen
framlagt, och det stämmer heller inte
överens med de riktlinjer som riksdagen
tidigare har antagit och som herr
Wirtén har redogjort för.

Jag tror att det skulle vara av värde
i det här sammanhanget, om utbildningsministern,
eftersom vi bär honom
här, ansåg sig föranlåten att lämna
kammaren en liten redogörelse för hur
han ser på den här frågan.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande i ärendet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om en allmän förskola

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av motioner om
en allmän förskola.

I de likalydande motionerna I: 217,
av herrar Thorsten Larsson och Wirtén,

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Om en allmän förskola

samt 11: 276, av herrar Kållstad och
Mattsson, hade föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om utredning och förslag angående
förutsättningarna för inrättandet
av en allmän förskola enligt i motionerna
angivna riktlinjer samt av de pedagogiska,
psykologiska och ekonomiska
effekterna av sådana reformer.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 217 och II: 276.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Bengtson (ep), Waltmark (h),
Thorsten Larsson ep), Wirtén (fp),
Mattsson (ep), Turesson (h), Kållstad
(fp), Tobé (fp), Westberg (fp), Nordstrandh
(h) och Elmstedt (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 217
och 11:276 hos Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning och förslag angående
förutsättningarna för inrättandet
av en allmän förskola enligt i motionerna
angivna riktlinjer samt av de pedagogiska,
psykologiska och ekonomiska
effekterna av en sådan reform.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Att man börjar skolan
vid sju års ålder har närmast en historisk
förklaring. Sjuårsgränsen sattes redan
för 125 år sedan. Emellertid har
samhället genomgått ganska stora förvandlingar
sedan dess, och man kan väl
förutsätta att dessa måste ha något påverkat
människan. Visserligen sägs det
att människan inte är så påverkbar,
men genom så pass stora förändringar
under så pass lång tid måste ändå en
viss utveckling ha skett. Bland de yttre
faktorer som inverkat i detta fall tänker
jag närmast på kommunikationerna.
.Tåg tror man kan påstå att massmedia
av olika slag i mycket stor utsträckning
har förändrat miljön i hemmen, och i

och med att den förändras så förändras
givetvis också barnens utveckling i
ganska hög grad.

Jag tror därför att man kan förutsätta
att barnen nuförtiden är mycket tidigare
utvecklade än de var för en del
år sedan.

Frågan om förskolan är visst inte ny.
1957 års skolberedning, som avgav sitt
betänkande 1966, ansåg att förskolans
anordnande borde övervägas, och ett
antal remissinstanser instämde i detta
uttalande. En av ledamöterna i denna
utredning, Harald Larsson i Hedenäset,
lämnade 1964 tillsammans med en del
andra centerpartister en motion i vilken
begärdes en utredning om införande
av förskolan. Detta utredningskrav
bifölls av riksdagen.

Herr talman! Ännu har ingen utredning
tillsatts. Varför? Ja, man kan faktiskt
ställa sig den frågan.

Expertisen är väl ganska ense om
förskolans stora betydelse. Barnen anpassas
genom förskolan till det kommande
grupparbetet i grundskolan. Barnen
får där också i viss mån en social
inställning, vilket är värdefullt för den
fortsatta skolgången. Och jag vågar påstå
att den enkät som Centerns kvinnoförbund
gjorde häromåret klart pekade
på att de flesta föräldrar är mycket
intresserade av att en allmän förskola
genomföres.

Under tiden som gått sedan riksdagen
1964 begärde utredning i frågan
har vi fått en utbyggnad av barnstugeverksamheten
och lekskolorna. .lag vill
inte kritisera detta — jag tror att det
är berättigat med tanke på barntillsynen.
Under socialnämndernas och socialstyrelsens
överinseende har lekskolorna
säkert en mycket stor uppgift att
fylla. Men jag tror att vi också skall
observera att sexåringarna borde kunna
handledas på annat sätt än det görs
i lekskolor och barnstugor.

Man bör väl kunna tänka sig en integration
mellan förskola och grundskola,
men det förutsätter givetvis att förskolan
får en annan tillsynsmyndighet,

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

nämligen skolstyrelser, skolöverstyrelse
osv.

Betydelsen av en allmän förskola
framgår också av att skolstarten i de
flesta västeuropeiska länder sker mycket
tidigare än hos oss, låt vara att förhållandena
är litet olikartade. Jag såg
i den proposition som häromdagen
framlades beträffande de utlandssvenska
barnens skolgång, att den utredning
som föregick det förslaget hade enhälligt
tillstyrkt inrättande av förskola för
dessa barn.

Herr talman! När det gäller vårt land
tror jag främst på en allmän förskola
med anknytning till lågstadiet. Hur
skall den utformas? Ja, därvidlag har
vi många aspekter att ta hänsyn till —-skolmognaden, barnens psykologiska utveckling
under förskolestadiet, småbarnspedagogikens
utformning osv. En
grundlig utredning kommer säkerligen
att behövas i dessa avseenden.

Utskottsmajoriteten har i sitt avstyrkande
av vårt förslag om utredning
särskilt pekat på att det behövs ytterligare
vetenskaplig forskning, men jag
vill göra kammaren uppmärksam på att
utskottsmajoriteten i sitt yttrande talar
liksom vid sidan om vår motion -—
man säger att frågan skulle gälla en generell
sänkning av skolinträdesåldern.
Det har vi inte avsett med motionen,
utan vi avser precis vad som där sägs,
nämligen att man bör söka bereda möjligheter
att inrätta en allmän förskola
ute i kommunerna.

Redan nu borde det också vara möjligt
att ordna vissa praktiska detaljer —•
man skulle exempelvis kunna samordna
studiedagarna för lågstadielärare och
förskollärare.

Sedan riksdagsbeslutet år 1964 har
emellertid som sagt inte hänt så mycket
på denna front. Vi har från mittenpartiernas
sida ansett att vi bör skynda på
lösningen av den här frågan, och vi har
nu två år i rad tagit upp detta krav motionsledes.
Vi anser att det är angeläget
att få till stånd en utredning. Tyvärr

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 16

Om en allmän förskola
har vi hittills fått avslag på vårt förslag.

När vi förra gången debatterade skolfrågor
här i riksdagen och jag hade
äran diskutera med statsrådet Palme
kallade han mig i ett visst sammanhang
för en sibylla. Jag tror att jag så här
på vårkanten skall försöka spå litet
grand också i den här frågan och ta
statsrådets ord från förra gången ad
notam.

Även om riksdagen avslår reservationen
— och så blir förmodligen fallet —
tror jag att vi tämligen snart får ett beslut
om en förskola i någon form. Jag
har en bestämd känsla av att denna
fråga är på gång. Det vore mycket intressant
att få höra statsrådets mening
på denna punkt. Om jag ville vara en
smula elak i detta sammanhang skulle
jag kunna säga att det gamla oppositionskravet
som vanligt inom kort förmodligen
kommer att bli ett regeringsförslag.
Det har hänt många gånger förr,
och det skulle inte förvåna mig om så
blir fallet även nu, men förslaget behöver
ju inte vara sämre fördenskull. Ur
vår synpunkt skulle vi hälsa det med
tillfredsställelse.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr LIDGÅRD (h):

Herr talman! Det sprider sig nästan
alltid någon sorts obegriplig tröghet
och — jag skulle nästan vilja säga —
ovilja i de socialdemokratiska leden
när man från annat håll dristar sig till
att ta upp frågor som gäller förskoleverksamheten.
Jag vet inte om detta beror
på att socialdemokraterna lever
kvar i något slags förlegad och gammaldags
uppfattning om att tyngdpunkten
inom förskoleverksamheten företrädesvis
bär en social aspekt och en stark
familjepolitisk anknytning. Tyngdpunkten
har tidigare legat främst på barnens
tillsyn, vård och fostran. Barnavårdande,
mentalhygieniska och sociala fråge -

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Om en allmän förskola

ställningar har dominerat diskussionen.
Vad jag vet alldeles bestämt är att samma
tröghet som i dag präglar statsutskottets
majoritet när det gäller att ta
ställning till den föreliggande motionen
möter man i kommunerna när man försöker
ta lokala initiativ ungefär i den
anda som har präglat både motionerna
och reservationen.

Det finns en väsentlig sak att hålla
i minnet när man diskuterar de små
barnens ställning i vårt nutida samhälle.
Vårt allmänna skolväsende har
undergått och undergår en förändring
där man försöker komma fram till en
större helhetssyn på ungdomarna —
detta är kanske rent av någonting av
det väsentligaste i det nya skoltänkandet.
Denna helhetssyn spelar en avgörande
roll, och man kan måhända något
förenklat uttrycka det så att man
har kommit fram till en målsättning
med lika tonvikt på fostran och på undervisning.
Lika litet som man i det allmänna
skolväsendet kan förhindra en
sådan utveckling, lika litet kommer man
ifrån att samma problem finns inom
förskoleväsendet, på barnavårdens område.

Vi som har varit verksamma i kommunerna
vet att förskoleväsendet möts
av ett mycket starkt föräldraintresse.
Vi kan över huvud taget inte tillgodose
önskemålen från föräldrahåll, och vi
har utomordentligt långa köer till de
institutioner som finns.

Detta föräldraintresse är en naturlig
konsekvens av att vi nu lever i ett starkt
urbaniserat samhälle, där familjens sfär
har krympt i bildlig och bokstavlig bemärkelse,
varför man har svårare att
tillgodose alla barnets behov inom hemmets
väggar. Samtidigt har hos föräldrarna
insikten om förskoleålderns
grundläggande betydelse för barnens
fortsatta utveckling alltmera trängt in.
Föräldrarna är angelägna att med hjälp
av förskolan komplettera hemfostran
och ge barnen vad de inte kan få i hemmen
— fostran till anpassning och samarbete,
till gemenskap med en större

grupp än hemmen erbjuder, och kanske
även träning till anpassning i samhällslivet.
I förskolan finns det plats och utrymme
för all den lek och all den aktivitet
som de små barnen har behov av
att få utveckla och som de på grund av
trångboddhet och hänsyn till grannar
i de allra flesta fall inte kan ge fritt
utlopp åt.

I sexårsåldern tillkommer något nytt
utöver detta allmänna sysselsättningsoch
anpassningsbehov. Det återstår
mycket att göra för att övergången från
barnens lekvärld till skolans arbete
skall bli så harmonisk som möjligt. Barnen
behöver förberedas för den stora
och genomgripande förändring i deras
liv som skolstarten innebär för dem.
Det är nya krav som kommer att ställas
på dem i fråga om självständighet, koncentration
och uthållighet, i fråga om
samarbete och lojalitet med jämnåriga
och vuxna. Om barnen tränas i dessa
avseenden, om man grundlägger goda
vanor redan före skolans början, kan
mycket av det, som man annars får ägna
den första höstterminen åt och som
skapar svårigheter och påfrestningar,
undvikas.

Barnen bör under denna inskolningstid
ha lärt sig sådana elementära saker
som att klä av sig och klä på sig, hantera
enklare redskap som de möter i
skolan — penna, pensel, sax osv. Det
kan också vara nödvändigt att de lär
sig detta under sin mest formbara tid,
nämligen förskoletiden. Det gäller då
kanske inte precis sexårsåldern utan
åldern närmast dessförinnan. Under
den tiden kan man faktiskt lära sig att
planera och fullfölja en viss uppgift,
och man kan kanske uppleva tillfredsställelse
att se ett resultat av sin verksamhet.

Vi skall i detta sammanhang komma
ihåg en väsentlig sak, nämligen att det
som vi vuxna kallar för lek i själva verket
för de små barnen är ett arbete. De
behöver för denna verksamhet precis
samma stimulans, och de behöver känna
samma tillfredsställelse över att nå

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

etl gott resultat som vi vuxna behöver
i vår verksamhet.

Begreppsbildningen och uppfattningen
av färg, form och antal hör alldeles
uppenbart till förskoleåldern och behöver
också stimuleras och utvecklas.
Förståelsen för andra människor och
för människornas inbördes beroende av
varandra kan ökas genom att man till
barnen förmedlar enkla kunskaper om
sammanhang i naturen, om hur stad
och samhälle bygger på att människor
utför tjänster åt varandra, om främmande
folk osv. Barnen behöver kort
sagt en inskolningsperiod, som under
nuvarande förhållanden måste förläggas
till den första terminen, som jag
tidigare sagt.

För mig har det efter hand kommit
att framstå som en anomali i vår nuvarande
skollagstiftning att man skall
förutsättas vara skolmogen just det år
man fyller sju år. Man kan bli sju år
det aktuella året den 1 januari och man
kan fylla år den 31 december, men man
förutsättes ändå kunna starta ungefär
från samma utgångspunkt när man börjar
skolan höstterminen. Det är förvisso
en relativt stor skillnad mellan den som
fyllt sju år den 1 januari och den som
fyller sju år den 31 december.

Jag är alldeles övertygad om att vi
så småningom måste nå fram till en
situation där fixerade åldersgränser
mellan förskola och småskola framstår
som svårmotiverade och där uppspaltningen
på skilda huvudmän och skilda
tillsynsmyndigheter framstår som ressentiment
av förlegade ambitioner och
prestigekänslor hos olika myndigheter.

Det är sådana ting, herr talman, som
en utredning måhända skulle kunna ge
svar på, och jag kan uppriktigt sagt inte
förstå majoritetens ställningstagande i
detta ärende. Man talar om att man inte
har tillräckligt med vetenskaplig forskning
som underlag för att sätta i gång
ett utredningsarbete. Men hur har det
i själva verket varit under alla de år vi
har haft olika utredningar på skolväsendets
område? Alltsedan 1940, när man

Om en allmän förskola
började denna utredningsverksamhet,
har parallellt löpt en vetenskaplig forskning
som i allra högsta grad har stimulerats
av det pågående utredningsarbetet.
Jag tror att man skulle kunna nå
fram på denna väg i detta sammanhang
också. För mig framstår i dag, herr talman,
en anknytning av förskoleverksamheten
till det allmänna skolväsendet
som den angelägnaste skolreformen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Först vill jag med anledning
av vad herr Lidgard sade om
socialdemokraternas tröghet när det
gäller skolreformer bara erinra om att
herr Lidgards parti under inga förhållanden
kan göra anspråk på att vara
pådrivare i fråga om skolreformer.

När det sedan gäller en allmän förskola
— som det är fråga om här —
kan man konstatera en viss tveksamhet
i motionerna och kanske också i reservationen,
därför att där radas upp de
betänkligheter som kan anföras. Man
är inne på frågan om forskning på detta
område, man är inne på det statsfinansiella
läget, man diskuterar huruvida
skolplikten skall utsträckas ytterligare
ett år eller om man bara skall
sänka den övre gränsen för skolåldern,
så att barnen slutar skolan vid 15 års
ålder.

När statsutskottets majoritet nu har
stannat för att yrka avslag på motionerna
är det naturligtvis inte därmed
sagt att vi inte tror att denna fråga
skulle kunna lösas längre fram. Vi har
inte avskrivit frågan. Men vi har ändå
bedömt det på det sättet att i vart fal]
för närvarande krävs ytterligare utredning
— det har vi också anfört i vårt
yttrande. Det gäller den vetenskapliga
forskningen, där vi tror att det behöver
göras något ytterligare.

Vad skolöverstyrelsen beträffar kan
man visserligen anföra att den har varit
positiv i ett tidigare yttrande, men i

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Om en allmän förskola
det yttrande som förelåg 1967 sades i
varje fall att inte alla som börjar i sexårsåldern
klarar sig. Det är inte så att
alla skulle klara sig.

Utskottets majoritet avstyrker motionerna
med hänvisning till vad vi anfört.
Därmed är dock inte sagt att frågan
är avskriven.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Man kan konstatera en
i och för sig intressant reträtt i uttalandena
från borgerligt håll i denna fråga.
Under ett antal år har man diskuterat
detta problem med utgångspunkt i att
det gällde att sänka skolpliktsåldern
med ett år. Här anföres som skäl att om
man sänker skolpliktsåldern med ett år
kan man tjäna ett år i andra ändan så
att säga, så att ungdomarna skulle kunna
komma ut på arbetsmarknaden ett
år tidigare. En del entusiaster har i sitt
besparingsnit gått så långt att man när
som helst väntar att de skall hamna i
det prenatala utbildningsstadiet, vilket
ju skulle medföra en besparing.

Jag är emot detta. Det är fullständigt
felaktigt att tro att man genom att sänka
skolplikten med ett år skulle få ut
folk på arbetsmarknaden — vilket det
här är fråga om — med samma kunskaper.
Man tar ingen hänsyn till den mognadsprocess
som människorna ändå genomgår.
I motionerna finns fortfarande
tanken att det gäller att sänka skolplikten
med ett år. Jag tror att det är värdefullt
att man för bort den föreställningen
ur debatten.

Herr Lidgard sade att socialdemokraterna
hade en negativ inställning till
lekskolorna. Det orimliga i denna
ståndpunkt framstår ganska klart om
man ser på statistiken. 1950 fanns det
plats för ungefär 19 000 barn i lekskolorna.
1960 var det 38 000 platser, i dag
60 000, och 1970 torde det vara 70 000,
alltså en utomordentligt kraftig expansion.

Utbyggnaden av daghemmen gick under
1950-talet inte alls i samma snabba
takt. Platsantalet ökades endast från
9 700 till 10 300 mellan 1950 och 1960.
Nu pågår emellertid en mycket snabb
utbyggnad av daghemmen, så att man
för 1970 kan räkna med 30 000—35 000
platser disponibla. Jag tror att det är
mycket klokt att man just under detta
skede prioriterat daghemmen på grund
av den utomordentligt stora betydelse
som de har för de kvinnor som vill gå
ut i förvärvsarbete.

Hur är läget i dag?

Det börjar bli 50 procent eller mer av
en årskull som kommer till lekskolan.
Samtidigt ökas antalet daghemsplatser
för de yngre barnen. Fritidshemmen
byggs ut i snabb takt. Det är ingen idé
i dag att tala om en sänkt skolpliktsålder.
Jag tror inte att vi i dag skulle
säga att vi skall införa en obligatorisk
förskola. Vad skulle det tjäna till?

Däremot står det alldeles klart att vi
inte har några resurser till att i dag införa
en obligatorisk förskola, om vi inte
skall strypa hela daghemsutbyggandet.
Förskolan kommer emellertid att
bli betydligt mera allmän, större och
större del av årskullarna kommer att gå
i förskola. Då finns vissa skäl att överväga
hur man skall samordna verksamheten
inom daghemmen och lekskolorna.
Vilka pedagogiska erfarenheter har
man vunnit av den hittillsvarande verksamheten
och — i den mån lekskolan
blir mer allmän —- vilka sambandsproblem
kommer man att få till den obligatoriska
skolan? Det är alldeles uppenbart
att vi här saknar erfarenheter.

Herr Lidgard var inne på att den för
dagen mest angelägna skolreformen är
att reformera lekskolorna. Jag delar
inte denna hans mening. Det är viktigt
att lekskolorna byggs ut, men en reform
som innebär en total förändring av deras
karaktär tror jag vore felaktig.

I förra veckan besökte jag förskollärarinnornas
kongress. Av vad jag sade
i mitt tal där tror jag två ting väckte
stor anklang — kongressdeltagarna

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

tyckte likadant som jag. För det första:
för inte in talet om en sänkt skolpliktsålder
i detta sammanhang! Därmed
skulle man bara göra förskolan en
otjänst. För det andra: förskolan har
haft en oerhörd styrka i sin fria pedagogik.
Den har icke varit bunden av
läroplaner, kursplaner och all den nödvändiga
byråkrati som det övriga skolväsendet
måste hålla sig med. Den har
satsat på andra pedagogiska idéer, på
barnens självverksamhet och sådant.
När vi nu bygger ut förskolan skall vi
vara mycket aktsamma om och bevara
denna fria, aktivitetsbetonade karaktär
hos förskolan.

Herr Thorsten Larsson ville vara sibylla.
Jag förmodar han har läst tidningarna
och på grund av att han där
läst om vad som hänt ansåg han sig
kunna se in i framtiden.

På förskollärarinnornas kongress, där
statsrådet Odhnoff och jag talade, tog
fru Odhnoff vid där jag slutade mitt tal,
och fru Odhnoff meddelade att hon
kommer att tillsätta en utredning angående
barnstugornas och förskolornas
fortsatta utveckling och de problem
som kommer upp vid kontakten med
skolan. Det kan gälla skolskjutsar, handikappade
barn och dylikt. Vi räknar
med att mycket snart tillsätta denna utredning.
Det är utomordentligt viktigt
att slå fast att denna utredning inte
skall ta sikte på en sänkning av den
allmänna skolpliktsåldern, som varit
det stora debattämnet här. Utgångspunkten
skall inte vara att partout införa
en obligatorisk förskola, utan utredningen
skall gälla den problematik
som vi kan komma att ställas inför vid
en fortsatt utbyggnad av verksamheten,
en utbyggnad som vi hoppas på och
kan förutse.

Herr LIDGARD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tyckte det såg ut
som om statsrådet Palme lyssnade till
mitt anförande, men det var tydligen
ett misstag. Annars skulle han inte ha

Om en allmän förskola
kunnat säga att jag var ute för att ändra
karaktären på förskolorna, att vilja reformera
dem. Det bör av mitt anförande
klart ha framgått att jag ansåg det
utomordentligt angeläget att knyta samman
förskoleverksamheten med det allmänna
skolväsendet. Det man kan ge
barn i åldern fyra till sex år i form av
anpassning till kamrater, träning i olika
avseenden, lek som de upplever som
arbete osv., är allt sådant som de har
nytta av när de börjar skolan. Jag tror
vi blir befriade från många anpassningssvårigheter
under det första skolåret
genom att ge fler barn möjlighet
att gå i en allmän förskola.

När jag talade om socialdemokraternas
tröghet i detta sammanhang gällde
det inte tröghet att öka antalet förskoleplatser.
Jag beskrev alldeles klart trögheten
på det sättet, att man måste förstå
att det avsåg själva det pedagogiska
momentet i förskolornas verksamhet
där socialdemokraterna i stort sett lever
kvar i äldre tankegångar av viss karaktär.
Jag har själv i mycket stor utsträckning
upplevt detta på det lokala planet,
så jag vet faktiskt vad jag talar om.

Nu försöker statsrådet Palme förvända
blickarna på oss i detta ärende genom
att säga: Det är ju fint att ni har
gått till reträtt i frågan om skolpliktsålderns
inträdande. I den mån det har
förekommit någon diskussion om en
sänkning av skolpliktsåldern föreställer
jag mig att det har varit som ett alternativ
bland många att lösa det problem
vi nu diskuterar.

Under de tjugo år jag har sysslat med
förskoleväsendet och skolväsendet har
jag aldrig haft någon annan uppfattning
än att man skall försöka knyta
samman dessa båda institutioner till en
pedagogisk meningsfylldhet.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! Jag var inte beredd på
att bli så att säga bönhörd omgående.
Jag har faktiskt inte läst någonting om
detta i tidningen, statsrådet Palme. Men

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Om en allmän förskola
jag kan väl föreställa mig att denna fråga
helt enkelt ligger så till som jag relaterade.

Statsrådet Palme redovisade siffror
om utvecklingen av antalet barn som
går i lekskolor i dag och talade om nödvändigheten
av att de blir rätt handledda.
Det säger sig självt att ett ansvarigt
statsråd som studerar detta naturligtvis
måste inta en positiv hållning.

I utskottsutlåtandet anförs att vi motionerar
om utredning och förslag angående
förutsättningar för inrättandet
av en allmän förskola enligt i motionerna
angivna riktlinjer. Jag tror inte,
herr statsråd, att det i varje fall från
vårt håll skall bli strid om en sänkning
av skolåldern. Vi har nog vår uppfattning
om den saken klar från början.
Jag vill erinra om att herr Larssons i
Hedenäset motion år 1964 gick ut på
inrättandet av en allmän förskola. I
våra motioner har vi skrivit, att om utredningen
så skulle finna får man naturligtvis
pröva saken ur olika synpunkter.
Jag tycker det är nödvändigt
med den dubbla aspekten på problemet.
Personligen tror jag — vilken uppfattning
nog delas av i varje fall mitt
parti och kanske även av de flesta i
folkpartiet — att det inte är angeläget
att sänka skolåldern men däremot att
inrätta en allmän förskola.

Med detta anser jag mig inte behöva
gå närmare in på det här spörsmålet, ty
då skall vi väl avvakta och se vad en
sådan utredning kan ge till resultat.

Herr Mårtensson tycker att vi var litet
vaga i våra resonemang i motionen. Till
det vill jag säga att det är oss fjärran
att vara så självsäkra, att vi skulle säga
att så och så skall detaljerna se ut, utan
det överlämnar vi med förtroende åt
utredningen att bedöma. Vi får väl se,
herr talman, hur denna fråga utvecklar
sig i framtiden. Jag vill dock redan nu
säga att jag är glad över att den positiva
inställningen hos statsrådet är så
uppenbar.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag har väl ingen anledning
att bråka med de närvarande
högerledamöterna. Ändå var högerns
motion och reservation i skolberedningen
samt deras motion förra hösten
alldeles klart inriktad på en sänkning
av skolpliktsåldern. Även i reservationen
till föreliggande utskottsutlåtande
står det: »Grundtanken i motionerna är
att det ur många synpunkter kan diskuteras
om det är lämpligt att skolgången,
som nu är fallet, påbörjas först det år
då barnen fyller sju år. Motionärerna
finner uppenbarligen skäl tala för en
sådan sänkning av skolinträdesåldern.»

Förskolan skall inte vara en reguljär
skola i den mening som ni avser. När
det blir en utredning finns det förutsättningar
för att det hela skall kunna
hanteras enhetligt i framtiden.

Herr Thorsten Larsson sade att han
var en så skicklig sibylla att han inte
ens behövde läsa tidningarna, men när
jag ser ut över kammaren undrar jag
om han kan ha fått upplysningar på
något annat sätt. Han kanske har talat
med centerpartiets valkyria, som deltog
i det möte med förskollärarinnor där
jag annonserade den här utredningen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill bara läsa innantill,
ur reservationen, en gång till: »Motionärerna
finner uppenbarligen skäl
tala för en sådan sänkning av skolinträdesåldern,
som införandet av ett allmänt
förskoleår innebär ...»

Med detta är det väl ganska klart utsagt
att om man inför ett allmänt förskoleår
så kan man kalla det vad man
vill. Men en helt annan sak är det, herr
statsråd, om man säger att vi skall sänka
skolåldern till sex år — och i konsekvens
härmed låta eleverna avsluta
sin skolgång ett år tidigare. Detta visar
en helt annan inställning till hela problemet.

Inställningen att införa ett allmänt
förskoleår skall väl ändå bli så pass
allmän, att sexåringarna får en förskola.

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade hem talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 55, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 60.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 56, i anledning av
motion om anpassning av sknivundervisningen
till datatekniken, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. den fortsatta utbyggnaden av

Stockholms universitet vid Frescati

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av Kungl.
Maj its proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid universiteten in. m.
jämte motioner.

I propositionen nr 26 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 9 februari 1968, föreslagit
riksdagen att godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats angående
bestridande under budgetåret 1967/68
av utgifter för vissa byggnadsobjekt i
Stockholm och Göteborg. För Stockholms
del hade bland annat föreslagits
nybyggnader för cirka 60 miljoner kronor
inom Frescatiområdet för icke-laborativa
institutioner och en laboratoriebyggnad
för drygt 17 miljoner kronor
för läkarutbildningen vid karolinska
institutet. Med hänsyn till att sammanlagt
drygt 140 miljoner kronor stode till
förfogande under investeringsanslaget
Byggnadsarbeten vid universiteten och
vissa högskolor hade 4 propositionen
icke begärts någon medelsanvisning för
de föreslagna byggnadsobjekten utan
ett godkännande av att kostnaderna för
dessa bestredes av tillgängliga medel
under nyssnämnda anslag.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
545, av herr Wallmark in. fl., och II:
668, av herr Björkman m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
I: 770, av herr Wirtén m. fl., och II: 994,
av herr Källstad m. fl.

I motionerna I: 545 och II: 668 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte förelägga riksdagen förslag
om fortsatt utbyggnad av Frescatiuniversitetet
samt eljest vidtaga de åtgärder,
som erfordrades för att förhindra
ytterligare försening av Stockholms
universitets utflyttning till Frescati.

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Ang. den fortsatta utbyggnaden av Stockholms universitet vid Frescati

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 9 februari 1968 förordats
angående bestridande under
budgetåret 1967/68 av utgifter för vissa
byggnadsobjekt i Stockholm och Göteborg,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 545 och II: 668,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 770 och II: 994.

Reservation hade anmälts, utom av
annan av herr Wallmark (h), som dock
ej antytt sin mening.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! I anslutning till denna
proposition har väckts en del motioner,
bl. a. en ifrån högerriksdagsmän i
Stockholms stad och Stockholms län,
liksom också en folkpartimotion i samma
ärende och i stort sett samma riktning.

Anledningen till motionerandet är
inte förvånansvärt. Vi som bor här inom
området ser med verklig oro på den
stora försening som föreligger när det
gäller att hygga ut universitetet. De ramtal
som man hittills arbetat efter har
ständigt överskridits. Förhållandena för
studenter och lärare är lindrigt uttryckt
ytterst otillfredsställande. Jag tror att
de ganska livfulla beskrivningar av förhållandena
som lämnats i dagspressen
klarlägger detta ganska väl.

När vi nu äntligen får en proposition
om utbyggnad av Frescati, siktar den
endast i första hand till att tillgodose
10 000 studenter, och utbyggnaden kommer
inte att bli klar förrän 1972. De
laborativa ämnena är ännu inte medtagna,
och den ram kommittén för närvarande
har att arbeta med, 15 000 studenter,
kommer alltså inte att klaras
förrän gissningsvis någon gång på andra
hälften av 1970-talet.

Utvecklingen har i det här sammanhanget
liksom i så många andra

sprungit förhi regeringen, och det torde
inte vara någon överskattning, om man
säger att antalet faktiskt studerande vid
universitetet kommer att uppgå till mer
än det dubbla vid den aktuella tidpunkten.
Så sent som i höstas rapporterade
rektor, när han besökte utskottsavdelningen,
att man hade närmare 24 000
studenter inskrivna, vilket långt överstiger
de studerandemöjligheter som
finns. Det är inte att förvåna sig över
att studietakten inte kan hållas och att
arbetsförhållandena för lärarna och
professorerna är ytterst otillfredsställande.

Det ser heller inte ut som om det
skulle bli någon bättring. Lokalerna är
i dag spridda på över 30 olika ställen
runt om i Stockholm. Den enda möjligheten
att härbärgera de nytillkommande
studenterna under utbyggnadsperioden
är, såvitt man kan förstå, att hyra
in sig i ytterligare ett antal provisorier,
vilket inte på något vis torde effektivisera
studierna. När vi dessutom vet att
folkmängden i mälarområdet, som är
upptagningsområde för Stockholms universitet,
kommer att växa med utomordentlig
hastighet, är det väl troligt
att till och med de prognoser som statistiska
centralbyrån har gjort kommer
att överskridas. Vi vet ju att de regionplaneprognoser
som gjordes upp för
något år sedan redan nu har fått revideras
högst avsevärt.

Det är alltså inte ägnat att förvåna att
vi i vår motion så allvarligt velat framhålla
att riksdagen borde göra en demarsch
hos regeringen om att med intresse
och skärpa ägna sig åt frescatiutbyggnaden.

Utskottet har haft förståelse för olägenheterna
och beklagat förseningen.
Utskottet har vidare hänvisat till att
många svårbedömbara faktorer påverkar
den fortsatta utbyggnaden samt uttalat
en stillsam förhoppning om att
regeringen skall göra allt vad den kan
för att driva på utvecklingen så att man
kommer ikapp något så när.

Jag har inte haft möjlighet att kom -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Om ändrade principer för inkomstbeskattningen av fiskare

ma med någon speciell reservation i det
här sammanhanget, eftersom det gäller
att anvisa medel till den första etappen.
Självfallet biträder jag utskottsmajoriteten
på den punkten. Emellertid har
jag velat säga det här för att understryka
lite hårdare vad utskottet sagt angående
den fortsatta planeringen. Slutligen
vill jag bara tillägga att om man
inte med yttersta allvar griper sig an
planeringen för universitetet i Stockholm,
så kommer vi inom relativt kort
tid att uppnå någonting som normalt
kallas för kaos.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 58, angående
överlämnande till jordbruksutskottet av
två till statsutskottet hänvisade motioner,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Om ändrade principer för inkomstbeskattningen
av fiskare

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 24, med anledning av
motioner om ändrade principer för inkomstbeskattningen
av fiskare.

I de likalydande motionerna 1:128,
av herr Tistad m. fl., och II: 172, av
herr Åberg in. fl., hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla om utredning angående inkomstbeskattningen
av svenska fiskare,
i syfte att utforma bestämmelser, som
överensstämde med i Norge för närvarande
gällande principer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen med anledning

av motionerna 1:128 och II: 172 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära utredning
i syfte att uppnå en lindring
i inkomstbeskattningen av sådana fiskare,
som utövade sin verksamhet på
avlägsna fiskeplatser.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson (s) och Einar Eriksson
(s), fröken Ranmark (s), herrar Paul
Jansson (s), Arne Pettersson (s),
Brandt (s), Allard (s), Asp (s) och Andersson
i Essvik (s) samt fru Holmquist
(s), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 128 och
II: 172.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Denna fråga om förmånligare
skatteregler för fiskare prövades
även förra året, då bevillningsutskottet
avstyrkte motionerna. I sitt betänkande
nr 36 uttalade bevillningsutskottet
att det inte varit berett att genom
ändring av gällande beskattningsregler
för en särskild yrkeskategori införa
särbestämmelser i fråga om värdering
av naturaförmåner och beräkning
av omkostnadsavdrag. En sådan reform
skulle strida mot grundläggande principer
vid beskattningen. I den mån en
ändring av nu tillämpade normer för
sådan värdering och beräkning ansågs
påkallad, borde detta enligt utskottets
mening åstadkommas genom av vederbörande
myndigheter utfärdade anvisningar
för tillämpningen av lagstiftningen
beträffande ifrågavarande skattskyldiga.

Förra året följde riksdagen utskottet
i denna fråga. I år har med fru Fortunas
hjälp utskottet ändrat uppfattning.
Det har dock inte den dåvarande majoriteten,
som i år är reservanter. Den
dåvarande majoriteten — alltså nu reservanterna
— anser att de skäl som
förra året räckte för att avstyrka motionerna
gäller även i år.

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Om ändrade principer för inkomstbeskattningen av fiskare

Jag vill med detta, herr talman, och
med hänvisning till reservationens
skrivning yrka bifall till reservationen.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna fråga för att erinra om att på
riksdagens bord ligger en proposition
nr 59 med en rad förslag på fiskets område.
Denna proposition kommer att föreslå
hur organisationen skall byggas
upp för att på rätt sätt tillvarata fiskets
intresse. Propositionen bygger på en utredning,
som har arbetat sedan i höstas
och som kom med ett förslag den 6
mars i år. Utredningen kommer att fortsätta,
och jag vill inför kammaren föredra
de direktiv som utredningen i fortsättningen
skall arbeta efter.

Utredningen skall ta upp:

Utvecklingstendenserna inom svenskt
fiske: fångsterna av olika slag, produktionsmedlen
— arbetskraft, båtar, utrustning
— fiskbeståndet, utrikeshandeln,
konsumtionen samt priserna vid
försäljning inom landet och vid export;

Avsättningsförhållandena: produktions-
och konsumtionsutvecklingen
utomlands och dess inverkan på möjligheterna
att exportera svensk fisk till
EEC-marknaden, avsättningsmöjligheterna
för olika fiskslag på den inhemska
marknaden samt slutsatser beträffande
produktionskapaciteten och avsättningsutrymmet.

Prisregleringen vid olika avsättningsalternativ:
principerna vid avsättningen
av den fisk som köpts till garantipris
samt exempel på medelsbehovet för
prisregleringen — olika alternativ beträffande
överskott och priser vid avsättning
av dessa överskott samt beträffande
avvägningen av prisutjämningsb
i dra g.

Stödåtgärderna inom ramen för importregleringen:
principerna för importregleringen
vid dess nuvarande utformning
och möjligheterna att påverka
marknadsutvecklingen genom denna
reglering, Sveriges internationella åta -

ganden beträffande import av fisk och
fiskprodukter och möjligheterna att
ändra gränsskyddet på fiskområdet
samt utformningen och effekten av ett
system med s. k. referenspriser vid import.

Frågan om ökade resurser för prisregleringsverksamheten
m. m.: grunderna
för prisregleringens finansiering
m. m., systemet med prisregleringsavgifter
och Sveriges internationella åtaganden
på fiskområdet — EFTA och
GATT —• samt möjligheten att vidga
systemet med prisregleringsavgifter.

Det är sålunda en rad förslag som
kommer att främja fisket, och jag tror
att detta är den väg vi måste beträda
för att klara den situation det svenska
fisket just nu befinner sig i. Att ge en
skattelättnad åt vissa yrkesutövare med
relativt goda förtjänster på fisket, det
är en väg som jag inte tror att vi har anledning
att beträda.

Jag har velat redovisa detta för att
ingen skall tro att vi på något sätt är
negativa till hjälp åt fisket. Tvärtom är
vi mycket positiva till att det svenska
fisket just nu skall få det stöd som behövs.
Men jag anser inte att det finns
någon som helst anledning att tillsätta
en ny utredning, som vid sidan av den
arbetande utredningen skulle ta upp
skattefrågorna.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Som herr Arne Pettersson
nämnde, har lotten ordnat det så att
jag i detta ärende skall föra utskottets
talan.

Vi läser snart sagt dagligen i tidningarna
om fiskets bekymmersamma situation,
om minskade fångster och ökande
avsättningssvårigheter. När andra människor
ser sin levnadsstandard öka,
minskar fiskarnas inkomster år från år.
Under de två senaste åren har genomsnittsinkomsten
för fiskarna i mitt hemlän
minskat med inte mindre än 30 pro -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Om ändrade principer för inkomstbeskattningen av fiskare

cent. Med hänsyn till den prisstegring
som samtidigt skett är minskningen i
realinkomst ännu större.

Det är emellertid inte denna inkomstminskning
och dessa besvärliga tider i
och för sig som föranlett motionen, så
som jag strax skall visa; men svårigheterna
är kanske en anledning att inte
dröja med de skattelättnader som från
andra synpunkter är berättigade.

Herr Arne Pettersson behandlade utskottets
skrivning som om den uteslutande
gällde frågan om ett omkostnadsavdrag
för fiskarna. De nuvarande beskattningsreglerna
på den punkten är
fullt tillfredsställande. Riksskattenämnden
och prövningsnämnderna har också
möjligheter att utforma tillämpningsföreskrifter.
Den frågan behöver alltså
inte göras till en riksdagsfråga. Nej, här
gäller det någonting helt annat — jag
skulle vilja säga att det är en fråga om
skatteskalorna.

Vi införde år 1958 här i Sverige en
särbeskattning för sjömän vilken kan
sägas innebära en definitiv källskatt.
Det finns två skattetabeller för sjömän
— den ena för sjömän i närfart, den
andra för sjömän i fjärrfart. Med fjärrfart
avses i förordningen sjöfart som
går bortom linjen Lindesnes—Hanstholm,
d. v. s. till Nordsjön och haven
ännu längre bort. I vissa fall kan sjöfart
innanför den linjen räknas som
fjärrfart. Skattetabellen för närfart motsvarar
ungefär den vanliga källskattetabellen
för sådana som är anställda i
land, men tabellen för sjömän i fjärrfart
är så konstruerad att den ger en
lägre skatt än de vanliga skattetabellerna;
i lägre inkomstskikt rätt mycket
lägre än den vanliga källskatten.

Man åberopade fyra skäl när sjömansskatten
infördes.

För det första kan sjömännen på
grund av sina arbetsförhållanden inte
fullgöra deklarationsskyldigheten på
samma sätt som andra skattskyldiga.

För det andra var det svårt att få folk
ombord på svenska fartyg på grund av
skattebestämmelserna. Svenskt sjöfolk

tog gärna hyra på utländska fartyg, därför
att de där inte behövde betala så
mycket i skatt. Särskilt pekade man på
hur mycket förmånligare skattebestämmelserna
vid det tillfället var i den
norska handelsflottan.

Det tredje skälet var en ökande tendens
hos vårt sjöfolk att ta arbete i
land. Det var, sade man, »föga lockande
att erlägga lika hög skatt för en arbetsinkomst
förvärvad till sjöss och
fjärran från hemmet som för en arbetsinkomst
förvärvad i land i närheten av
hemmet».

Som ett fjärde skäl anfördes att en
skattskyldig, som bor på den ort där
han har sin utkomst eller som varje dag
efter arbetets slut återvänder till sitt
hem, tillgodogör sig sociala och andra
liknande förmåner av olika slag i en
helt annan utsträckning än en sjöman
som ofta under långa tider måste vara
borta från hemmet.

Detta är alltså skälen till att sjömän i
fjärrfart betalar skatt efter en tabell
som innebär lägre skatteuttag än de
vanliga källskattetabellerna gör.

Många av våra fiskare arbetar under
samma betingelser som sjömän i fjärrfart.
Västkustfiskarna bedriver till mycket
stor del sitt fiske väster om linjen
Lindesnes—Hanstholm, som bildar
gräns mellan närfart och fjärrfart i sjömansskattehänseende.
Dessa fiskare ligger
för det mesta ute hela veckan och
är hemma endast över veckoskiftet.
Ibland ligger de ute två, tre, ja i vissa
fall upp till sex veckor i sträck. Jämför
dessa fiskare med ombordanställda i
pendeltrafiken över Nordsjön, exempelvis
mellan Göteborg och Hull! Med den
tidtabell som tillämpas på denna linje
är fartygen borta från Sverige fyra och
ett halvt dygn åt gången var tredje resa
men eljest bara tre och ett halvt dygn
åt gången. Nog har de fiskare som arbetar
på Nordsjön lika starka skäl för
skattelindring som ombordanställda på
dessa linjefartyg.

Utskottsmajoriteten har därför ansett
att man bör företa en utredning om

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Om ändrade principer för inkomstbeskattningen av fiskare

möjligheterna att få till stånd en skattelindring
för fiskare som utövar sin
verksamhet på mera avlägsna fiskeplatser.
Naturligtvis kan man inte lösa frågan
så enkelt som att man bara gör sjömansskattebestämmelserna
tillämpliga
på fiskare. I stället får man tänka sig
att medge ett avdrag från inkomsten för
fiskare som har deltagit i fiske på mera
avlägsna fiskeplatser. Man har gått den
vägen i Norge. Där medger man ett avdrag
med 12 procent på inkomsten för
fiskare som har bedrivit fiske till havs
under minst 15 veckor av året. Avdraget
är dock maximerat till 3 000 kronor.
När vi införde sjömansskatten fäste vi
mycket stor vikt vid hur skattebestämmeiserna
för sjömän var ordnade i
Norge. Jag undrar om man inte i detta
fall också borde intressera sig för och
ta lärdom av de norska bestämmelserna.

Det har sagts att om man skulle försöka
överföra sjömansskatteförordningens
principer i detta avseende på fiskarna
skulle det ensidigt gynna västkustfiskarna,
eftersom det huvudsakligen
är de som bedriver fiske på Nordsjön.
Nu finns ju ingen regel utan undantag.
Jag läste för ett par veckor sedan
i tidningarna att åtta fiskebåtar
från ost- och sydkusten gått till Nordkap
för att bedriva laxfiske; även de
börjar ge sig ut på de stora haven. För
övrigt är ju fisket i mycket hög grad
koncentrerat till västkusten. Av de
svenska yrkesfiskarna är 63 procent bosatta
på västkusten. De större båtarna,
med mer än 200 hästkrafters maskinstyrka,
finns till 80 procent på västkusten,
och västkustfisket svarar för 80
procent av fångstmängderna. Om man
inför lättnader för fisket, är det en
ganska naturlig sak att de främst kommer
västkustfiskarna till godo.

Jag åhörde med stort intresse min
bänkkamrat herr Magnussons anförande
i denna fråga. Jag tycker dock att
vad han anförde angående fisket inte
hör hit. Här är det fråga om att skapa
skatterättvisa för en yrkeskategori. Det

är en angelägenhet på längre sikt som
inte har något direkt samband med de
åtgärder som övervägs för att öka fiskets
lönsamhet.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande linstämde herr Hermansson
(ep).

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Herr Tistad och jag kan
kanske enas på en punkt, nämligen att
det otvivelaktigt finns anledning för både
riksdagen och andra samhälleliga
myndigheter att intressera sig för de
svåra problem som fiskarna har för närvarande.
Men jag tror att det är litet galet
att börja i den ända som gäller skattelättnader.
Skall man ge det riktiga stödet
till fiskarna, bör det ske på det sätt
som motiverades här i talarstolen för
en stund sedan. Man bör då bygga ut
stödet till fisket och på så sätt försöka
göra näringen mer lönsam.

Herr Tistad säger att vi borde närma
oss de regler för beskattning som gäller
i Norge. Eftersom fiskarna liksom andra
företagare har glädje av de mycket
generösa avdragsregler som gäller generellt
för svenska företagare, tror jag inte
att fiskarna skulle vilja att det beskattningssystem
för företagare, som gäller
i Norge, överföres hit. Jag tror att man
skall se till summan av fördelar och
inte till enskildheterna. Mot den bakgrunden
vidhåller jag mitt yrkande om
bifall till reservationen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Herr Arne Pettersson
gör sig nog skyldig till ett misstag när
lian tror att vi börjar med skatterna när
vi vill hjälpa fiskarna. Detta är förslag
som har tagits upp år efter år, och de
skall inte ses uteslutande i samband
med fiskets prekära läge för närvarande,
utan de gäller även goda tider. Jag
sade också inledningsvis att fiskets bekymmersamma
förhållanden just nu är

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Om ändrade principer för inkomstbeskattningen av fiskare

en anledning till att inte dröja med denna
reform, men att de inte i och för sig
utgör något motiv för den.

När herr Arne Pettersson talar om de
gynnsamma reglerna för beskattning av
företagare här i landet vill jag bara erinra
om att en hel del av dem som arbetar
inom fisket numera inte längre är
egna företagare. Båtarna ägs visserligen
av fiskare, men alla ombord är inte delägare
i båten och kan alltså inte tillgodogöra
sig de avskrivningsmöjligheter
som finns. Jag vill därför varna för att
betrakta den fråga vi i dag behandlar
som uteslutande en företagarfråga. Den
gäller också löneanställda i fiskerinäringen,
även om de får sin lön under
ganska säregna förhållanden, eftersom
man delar intäkterna av fångsten efter
vissa principer.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag talade om detta som
ett företagarärende därför att vi inom
bevillningsutskottet har vant oss vid att
när de borgerliga ledamöterna i utskottet
talar för sänkning av en skatt gäller
det alltid att sänka skatten för företagare.
I stort sett är det samma förhållande
här. De som i huvudsak skulle vinna
på dessa lindrigare beskattningsregler
är företagarna.

Sedan må det bli en facklig angelägenhet
att se till att de som är anställda
inom fiskerinäringen liksom alla andra
anställda får sin rättmätiga del av dels
intäkterna från fisket, dels av de skattefördelar
som båtarnas ägare har.

Herr SVENUNGSSON (li):

Herr talman! Min ärade länskollega,
herr Magnusson, förklarade sig ha behov
av att deklarera att han inte på något
sätt är negativt inställd till fisket.
Jag har samma behov av att avge en sådan
deklaration. Men den leder mig —
i motsats till herr Magnusson — till att
instämma i herr Tistads yttrande och
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag vill först till alla delar
instämma med herr Tistad.

Vad som uppkallade mig var emellertid
närmast herr Arne Petterssons uttalande
att när man från borgerligt håll
talar om skattelättnader syftar man alltid
på företagarna. Det är fullständigt
fel, herr Arne Pettersson. Jag behöver
bara hänvisa till de motioner som vid
årets riksdag har väckts från högerhåll
om sänkning av marginalskatterna och
om ökning av ortsavdragen. Jag hoppas
att herr Arne Pettersson har observerat
dessa motioner.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Herr Jacobsson har till
en del replikerat vad jag tänkte säga.

Jag förstår herr Arne Pettersson när
han uttalar att de som är anställda på
fiskefartyg skall på facklig väg söka få
ut bästa möjliga förmåner. Men jag blev
ganska förvånad över hans uppfattning
att de också skulle kunna skaffa sig
skatteförmåner på facklig väg. Det är
väl ändå inte den rätta vägen. Det är
vår skyldighet här i riksdagen att försöka
få till stånd rättvisa och skäliga
skatteregler för både företagare och anställda.

Jag har mycket svårt att förstå att
man kan framställa de borgerliga partierna
som speciella förespråkare för
företagsamheten när det gäller skatter.
Jag vill erinra om att vi under den allra
senaste tiden i bevillningsutskottet behandlat
borgerliga motioner om de löneanställdas
avdragsrätt för traktamentsersättning
och kostnader vid vistelse
på annan ort. Denna skattefråga
är väl om någon en typisk löntagarfråga.

Till sist undrar jag om inte herr Arne
Pettersson förväxlar två frågor angående
fiskarna som vi behandlat under senaste
tiden. Det är dels den fråga som
vi behandlar i dag och som gäller alla
fiskare, vare sig de är anställda eller egna
företagare, dels frågan om resultat -

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Om ändrade principer för inkomstbeskattningen av fiskare

utjämning för fiskare, där det i varje
fall i huvudsak är fråga om fiskare med
egna båtar.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Vad jag sade, fastän
herr Tistad tydligen inte uppfattade
det, var att de löneanställda på fiskefartygen
borde genom fackliga åtgärder
också skaffa sig del i de skatteförmåner
som tillkommer dem som äger fiskebåtarna.

Sedan kom herr Jacobsson upp och
sade att högern månar om löntagarna
också. Jag skall gärna erkänna att det
förekommer, i vart fall om löntagarna
har goda inkomster. Då har högern intresse.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag vill bara reagera
mot herr Arne Petterssons sätt att beteckna
varje avdragsrätt som tillkommer
företagare som en skatteförmån —
det verkar som om det alltid vore fråga
om en oskälig förmån. Så är det inte,
herr Arne Pettersson. Det är fråga om
avskrivningar som är företagsekonomiskt
betingade, och vi har varit fullt
överens om här i riksdagen att de är
skäliga och berättigade.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Det finns ett för kammarens
ledamöter inte okänt samband
mellan avskrivningsregler och förmögenhetsuppbyggnad.
Jag tror att det är
en av de punkter där skattelagstiftningen
är synnerligen generös mot de tidigare
förmögenhetsägarna som i kraft av
den vinst som uppstår på förmögenheten
tack vare förmånliga avskrivningsregler
kan ytterligare bygga på förmögenheten.
Vad jag vill ha sagt är att det
inte är orimligt att de anställda genom
att kollektivt ta ut högre löner försöker
få en del av den förmögenhet som annars
uppbygges skattefritt till följd av
avskrivningsreglerna.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
kände sig indignerad över herr Arne
Petterssons påpekande att flertalet av
de skattesänkningsförslag som motionsvägen
förts fram i bevillningsutskottet
gäller just företagarna. Herr Arne Pettersson
har i stort sett rätt. Om man
packar ihop de motioner i utskottet som
kommer från borgerligt håll så utgör de
en tillräcklig dokumentation. Det är
dock riktigt att högern lämnat in förslag
om justeringar av skattereglerna •—
jag har just suttit och studerat dem i
dessa dagar. Det visar sig då att dessa
skattesänkningsförslag får sina effekter,
kanske minst för fiskarna. Den som har
25 000 kronor i inkomst får nämligen
en skattelättnad på 77 öre i veckan. Det
är i alla fall någonting — det räcker till
ett Aftonblad på söndagarna. Men den
som råkar ha 60 000 kronor i inkomst
får bortåt 20 kronor i veckan. Därför är
det riktigt som herr Arne Pettersson säger
att om det från borgerligt håll skulle
komma något förslag som berör löntagarna
så verkar det i fel ända på inkomstskalan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Herr Einar Eriksson påstod
att jag var indignerad. Nej. Jag är
icke indignerad, allra minst över vad
herr Arne Pettersson säger, ty han är en
god och vänlig människa. Vad jag opponerade
mig emot var att herr Arne Pettersson
tydligen glömt bort de lättnader
i beskattningen för löntagarna som högern
påyrkat i olika motioner som jag
nyss nämnde. Man skall inte glömma
bort detta. Vi tänker givetvis på de lägre
inkomstskikten.

Herr Arne Pettersson försökte blanda
bort korten när han talade om förmögenhetsuppbyggnad
bland dessa fattiga
fiskare.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Inte heller jag är indignerad
men något förvånad över att ledamöter
av bevillningsutskottet inte föl -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

jer med förhandlingarna bättre än att
de fäller sådana här yttranden.

Jag vill erinra om att vi i bevillningsutskottet
behandlat ett stort antal motioner
från oppositionen gällande ortsavdrag,
förvärvsavdrag, schablonisering
etc. Herr Tistad har just fått en motion
bifallen som gäller justering av schablonavdragen,
vilket kommer ett stort antal
skattskyldiga till godo. Själv har jag
i åratal väckt motioner rörande beskattning
av resetraktamenten, resor till
och från arbetet och så vidare, allt berörande
anställda.

Jag nämner detta för att det inte skall
stå i protokollet att de motioner om
skattelättnader som väckts från oppositionens
sida huvudsakligen gäller lättnader
för företagen. Så ensidiga är vi
inte att vi enbart håller oss till den ena
parten.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Jag skall ta tillbaka 2
procent!

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Arne, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pettersson, Arne,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 70.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 30, med anledning av motioner
om indexreglering av ingångsvärde
m. m. vid beräkning av utskiftningsskatt; nr

33, med anledning av motion om
rätt för yrkesfiskare att avgiftsfritt införa
vissa varor; och

nr 34, med anledning av motioner
angående begränsning av rätten till avdrag
för reklamutgifter.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 20, angående verkställd
granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkten 1

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik I

denna punkt hade utskottet lämnat
en redogörelse för den ekonomiska utvecklingen
under år 1967 samt den av

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

riksbanken under nämnda år förda penning-
och valutapolitiken.

Punkten avslutades med en förklaring,
att utskottet velat för riksdagen
omförmäla vad i detta ärende förekommit.

Reservationer beträffande visst avsnitt
i utskottets omförmälan om penning-
och valutapolitiken hade avgivits

1) av herr Regnéll (h),

2) av herrar Åkerlund (h) och
Enarsson (h),

3) av herr Mattsson (ep) och herr
Börjesson i Glömminge (ep) samt

4) av herr Hilding (fp).

I reservationerna 1, 2 och 3 hade reservanterna
ansett, att det avsnitt i utskottets
yttrande, som å sid. 7 i det
tryckta utlåtandet började med orden
»När utskottet sammanfattar» och å sid.
8 slutade med »och lätta kreditåtstramningen.
» bort erhålla den ändrade lydelse
respektive reservation visade.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Under denna punkt har
herrar Mattsson och Börjesson i Glömminge
i en reservation, betecknad med
3, framfört vissa synpunkter icke i anledning
av klämmen i utskottsutlåtandet
utan när det gäller skrivningen som
sådan. De anser att skrivningsförfarandet
— och jag delar deras uppfattning
— är i viss mån missvisande.

För det första fick vårt land en devalvering,
inte en inhemsk sådan, utan
först kom devalveringen i Finland, sedan
i England och slutligen följde även
Danmark efter. En olycka kommer sällan
ensam. Devalveringen utomlands
följdes för vårt lands vidkommande av
en diskontohöjning, på grund av att kapital
som vi hade i vår valutareserv flödade
ut från landet, vilket i sin tur var
en följd av de åtgärder som här åberopade
länder hade vidtagit. Diskontohöjningen
blev 1 procent. Inom parentes
Till jag säga att om man tar hänsyn till
de gap som finns mellan export- och

importsidan, så finns egentligen inte de
facto den valutareserv som regeringen
skryter över, utan det är här i viss mån
fråga om främmande kapital som ökar
beloppet.

Vi har reagerat mot denna diskontohöjning
och har velat ha en skrivning i
enlighet med vad de av mig åberopade
reservanterna föreslagit.

Vi fick sedan så småningom en diskontosänkning.
Men som alltid brukar
ju en diskontosänkning, med herr
Strängs goda minne och riksbankschefens
handlande, bli betydligt mindre än
den föregående höjningen.

I och med att vi har haft äran att ha
de s. k. tio rika länderna här, vilka skall
ordna upp världens valuta, så har saken
i viss mån kommit in i ett annat läge.
Även om Frankrike inte är med bland
dessa länder får vi ändå hoppas att de
beslut som fattades vid stockholmsmötet
nyligen skall leda till att världens
ekonomi kan samordnas, så att vi i vårt
land inte behöver uppleva motsvarigheten
till de åtgärder som man utomlands
måst vidta.

Vi är självfallet medvetna om att vi
lever i en konjunktursvacka, som helt
naturligt påverkar tryggheten för de anställda
vid olika företag. Inte minst av
den anledningen bör de åtgärder, som
statsmakterna och regeringen har att
vidta på det ekonomiska och finanspolitiska
området, ske med all den försiktighet
som nöden kräver.

Med tanke på att vi kan hysa vissa
förhoppningar om det nya som kommer
att ske efter stockholmsmötet har jag,
herr talman, inget yrkande.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag skall med några ord
motivera den skrivning, vilken herr
Enarsson och jag har fogat till detta utlåtande,
som vår syn på den förda penning-
och valutapolitiken.

Det är brukligt att riksdagen i samband
med behandlingen av propositionen
om vidgad sedelutgivningsrätt

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

ävensom vissa delar av finansplanen
anger några allmänna direktiv för såväl
penning- och kreditpolitiken som
för den allmänna ekonomiska politiken
innefattande finanspolitiken. Vad det
här gäller är alltså penning- och valutapolitiken
specifikt.

Dechargen är en efterhandsgranskning
av hur de allmänna direktiven
från året innan har uppföljts. Majoriteten
ger sin syn vid behandlingen av de
ärenden som jag alldeles nyss nämnde.
Vi som tillhör oppositionen har att ge
vår syn vid dechargebehandlingen, och
det har vi gjort.

Vår kritik, som den nu presenteras,
är alltså i anslutning till vad vi sade för
ett år sedan. Jag tillät mig då att här i
kammaren säga att min bedömning var
att det fortfarande fanns fog för att föra
en restriktiv likviditetspolitik och
eu av denna betingad återhållsam kreditpolitik
även under år 1967.

Vad vi har fått uppleva är att man
slagit in på en lätt kreditpolitik. En sådan
hade under alla förhållanden kommit
till stånd på grund av den konjunkturavmattning
som vi har fått uppleva,
en konjunkturavmattning som medfört
frigörelse av kapital. Härigenom har
medel kommit att stå till kreditmarknadens
förfogande — men på en, om jag
så får uttrycka det, marknadsmässig
väg, en naturlig väg, om ordet tillätes.

Vad som har skett under året är
emellertid, att riksbanken har gått ett
steg längre. Den har använt sig av operationer
i öppna marknaden och härigenom
stimulerat till en rekordartad ökning
av kreditvolymen. Jag nämner ett
par siffror. År 1966 ökade volymen med

13 miljarder kronor. Kalkylen för 1967
— den som finns i den reviderade nationalbudgeten
i april i fjol — räknade
med en ökning av kreditvolymen med

14 miljarder kronor. I själva verket kan
vi nu läsa i den sammanställning som
utskottet lämnar, att ökningen blev 17,4
miljarder, vilket i realiteten betyder 30
procent ökning under året. Det är anmärkningsvärt
mycket.

4 Första kammarens protokoll 1968. Nr 16

Det är givet att om man framkallar en
sådan ökning så får det störande verkningar
på marknaden. Jag kan bara erinra
kammarens ledamöter om det förhållandet
att tidningarna i slutet av förra
året var fyllda av annonser, där bankerna
uppmanade människor att ta lån
och sätta sig i skuld, annonser där man
på olika sätt försökte locka människorna
att låna pengar. Men detta tog tvärt
slut, nämligen då pundet devalverades.

Man kan då fråga, om det finns ett
samband mellan valutautvecklingen, en
devalvering och den inhemska kreditvolymen.
Jag har alltid hävdat att det
finns ett sådant samband och ett mycket
viktigt sådant. Vad som hände i slutet
av förra året var att riksbanken erkände
riktigheten härav, när man slog
till med en mycket kraftig åtstramning
på kreditfronten. Inte nog med att banken
slog till, den slog till i former som
vi inte gillar, nämligen med ett flertal
regleringar. Det var inte bara det, att
man höjde diskontot, utan man införde
ett straffräntesystem, d. v. s. ett differentierat
diskonto, man skärpte likviditetskvoterna
och man införde speciella
kassakvoter.

Hade riksbanken följt den politik som
vi förra våren förordade, och inte forcerat
fram en kreditutvidgning utan mera
tagit hänsyn till marknadsfaktorerna,
hade man kunnat slippa dessa tvära
kast i kreditpolitiken. Det är dock möjligt,
måste jag säga, att detta inte uteslutit
att vi fått ta den diskontohöjning
som vi fick. Det är en bedömningsfråga,
och jag skulle tro att den bedömning
som gjordes var riktig. Men ett önskemål
på det ekonomiska området och
inte minst på detta är att man så långt
möjligt skall undvika ryckighet.

Vi säger sedan i vår reservation att
vi stöder riksbankens beslut att upprätthålla
kronans yttre värde. Skillnaden
mellan oss och utskottet ligger endast
däri, att vi inte uttalar oss om de
bakomliggande bedömningarna. Utskottsmajoriteten
talar om att de ställer
sig bakom bankofullmäktiges bedöm -

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

ningar. Vi vill bara säga att vi inte tillräckligt
känner de bedömningar, som
har legat bakom, för att vi skall våga
göra ett sådant uttalande. Givetvis anser
vi att riksbanken handlat rätt. Vi
värdesätter därtill att riksbankschefen
i tid varskodde oss om sin inställning
innan punddevalveringen företogs. Det
var enligt vår mening alldeles korrekt
handlat av riksbankschefen.

Beträffande den valutapolitiska målsättningen
och den politik som där förts
delar vi inte majoritetens ståndpunkt
om sammansättningen av våra guld- och
valutatillgångar. Det står uttryckligen
i instruktionen för bankoutskottet, att
utskottet skall med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder
som avser den metalliska kassans upprätthållande
— inte bara att det finns
en metallisk kassa, utan att den verkligen
upprätthålles. Vi har den uppfattningen,
och det har vi noterat tidigare,
att fördelningen är ogynnsam beträffande
guld. Bara 17 procent av de totala
tillgångarna är guld, och det är beklagligt.
Guldet på den fria marknaden
i dag har blivit dyrare. Dollarn är inte
längre fullt konvertibel, vilket också är
beklagligt.

Med detta, herr talman, hemställer
jag, att riksdagen måtte med gillande av
det uttalande som innefattas i reservation
nr 2 lägga utskottets omförmälan
till handlingarna.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Den blanka reservation,
som jag antecknat vid detta utlåtande
rvser närmast diskontots höjd under år
1967.

Utskottet skriver, att diskontohöjningen
efter devalveringen var välmotiverad
och uttalar också sin tillfredsställelse
över att diskontot sedermera
kunnat sänkas i det konjunkturläge som
vi befinner oss. Jag har ingen invändning
att göra mot detta.

Den enprocentiga höjningen hade vid
sidan av de eftersträvansvärda gynn -

samma verkningarna säkerligen också
negativ eller hämmande effekt. Man kan
utgå ifrån att denna effekt kunde ha
varit mindre kännbar, om höjningen
kunnat ske från en något lägre nivå på
diskontot. Nu kunde man emellertid inte
förutse devalveringen och dess följder,
så diskontot kunde rimligen inte
i förväg av detta skäl anpassas till vad
som komma skulle. Men hade man gått
något längre i den uppmjukning av penningpolitiken,
som inleddes den 3 februari,
då riksbanken sänkte diskontot
från 6 till 5 1/2 procent, och som fortsatte
med ytterligare en halv procent
den 10 mars, hade utgångsläget onekligen
varit gynnsammare. I själva verket
fanns det också goda skäl för ännu en
sänkning av diskontot under sommaren
1967. Det allmänna sysselsättningsläget
och investeringsviljan var otillfredsställande,
och utvecklingen tydde inte
på någon snar bättring. Från olika håll
framfördes i sammanhanget den tanken
att diskontot borde kunna sänkas ytterligare.

Herr talman! Jag har bara för egen
del på denna punkt velat något komplettera
det utskottsutlåtande som jag
yrkar bifall till.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (li):

Herr talman! I herr Åkerlund har ju
första kammaren en framstående vetenskapsman
på dessa områden, och det är
alltid intressant att höra honom. Han
har i denna kammare varit en ropandes
röst i den valutapolitiska öknen till förmån
för en större metallisk kassa. Företrädare
för samma linje finns i andra
länder. Jag har kunnat förstå honom
tidigare, även om jag inte själv varit
lika övertygad som han om metalltillgångarnas
betydelse. Jag medger att det
kan bero på bristande sakkunskap hos
mig.

Det har påpekats att, medan de samlade
guld- och valutareserverna i världens
centralbanker fördubblats -— sedan
1938, tror jag att det var — så har

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

det internationella varuutbytet tiodubblats.
Det gör att det har blivit en allt
starkare spänning på detta område, som
till sist har utmynnat i den senaste krisen.
Den har ju lösts nu, och jag kommer
i dag att rikta en interpellation till
statsrådet Krister Wickman om innebörden
i de valutaöverenskommelser
som i slutet av förra veckan träffades
här i Stockholm. Men jag skulle till dessa
överenskommelser vilja i denna debatt
knyta reflexionen att, sedan den
strikta guldvalutastandarden nu övergivits,
så kanske man inte längre har
samma fog för kritik mot den metalliska
kassans låga nivå, som herr Åkerlund
har framfört. .Tåg vågar därför för
min del inte vid en eventuell votering
stödja herr Åkerlund på den punkten,
och jag vill gärna ha deklarerat detta.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! På sidan 7 i utlåtandet
finns ett litet avsnitt som rapporterar
två smärre åtgärder vilka vidtogs av
riksbanken i samband med den engelska
devalveringen. Det är dels upphävandet
av dispensen att utan riksbankens
tillstånd köpa tillbaka utlandsägda
svenska värdepapper, dels en sänkning
av gränsen för de fria småbetalningarna
från 500 kronor till 100 kronor. Jag
har tidigare inom utskottet kritiserat
dessa två åtgärder, som jag ansåg onödiga
och icke ägnade att i den då rådande
situationen omedelbart efter
punddevalveringen stärka förtroendet
för den svenska kronan och dess möjligheter
att hålla sitt internationella
värde.

Självfallet skall inte betydelsen av
detta överdrivas, speciellt som vad beträffar
den första åtgärden tillstånd till
återköp sedermera genomgående lämnats,
men under den kritiska tiden de
närmaste veckorna efter devalveringen
orsakade dessa smååtgärder åtskilliga
förfrågningar, irritation och misstro i
utländska bankkretsar. Jag hoppas att
man inom riksbanken skall ompröva

åtgärderna, upphäva dem och återgå
till de bestämmelser som gällde tidigare
i dessa avseenden.

Herr talman! För övrigt ber jag att
få instämma i det uttalande som herr
Gösta Jacobsson nyss gjorde.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Sedan bankoutskottet i
enlighet med § 4 i sin instruktion verkställt
granskningen av riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
för den tid som anges i utskottets
utlåtande nr 20, torde man enligt min
tolkning av utskottsmajoritetens och reservanternas
skrivning kunna säga att
utskottet i sak är enigt i sina bedömningar.
De reservationer som fogats till
utskottets utlåtande uttrycker enligt
min uppfattning, endast nyanser i bedömningen
av den förda kreditpolitiken.

Inom utskottet är vi överens om att
det bör vara en av kreditpolitikens uppgifter
att söka tillgodose de kreditbehov
som motsvarar det av statsmakterna
uppställda investeringsprogrammet.
— Utskottet delar de bedömningar som
låg bakom fullmäktiges beslut att inte
devalvera den svenska kronan i samband
med den engelska devalveringen.

Herr Åkerlund — vilket vi hörde av
hans anförande — återkommer även i
år till sammansättningen av riksbankens
guld- och valutatillgångar och anser,
att guldkassan är i minsta laget.
Herr Åkerlund har inte ens fått stöd av
sin partivän utskottets ordförande, herr
Regnéll. Som vi hörde här har inte heller
herr Gösta Jacobsson — och om jag
uppfattade herr Lundberg rätt — samma
uppfattning på den punkten som
herr Åkerlund.

Även om guldet under den senaste
tiden varit föremål för stort intresse
även internationellt sett, bör här understrykas
vad utskottet i fjol uttalade,
nämligen att det inte kan vara vettigt
över huvud taget, att ligga med alltför
stora guldreserver oräntabla i riksban -

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

kens valv. Det måste enligt min uppfattning
vara mera klokt att riksbanken
använder sina reserver för att göra
affärer med värdepapper och valutor
i stället, och på så sätt få en bättre förräntning
av den valutareserv som finns.
Det är klart att man kan ha olika uppfattningar
om fördelningen mellan guld
och valutor i riksbankens valv, men jag
vill understryka att det måste ske en
bedömning från fall till fall.

I den reservation som har avgivits av
herrar Mattsson och Börjesson i Glömminge
påtalas den räntehöjning med en
procent som genomfördes i december
månad. Herr Sundin har i dag här fört
reservanternas talan. Han ansluter sig
i stort till de bedömningar som reservanterna
gör när det gäller räntehöjningen.
Man kan konstatera att denna
räntehöjning vidtogs uteslutande i valutapolitiskt
syfte och markerade beslutet
att upprätthålla kronans yttre
värde. Enligt min uppfattning var denna
räntehöjning nödvändig vid den tidpunkt
då den vidtogs.

Med dessa påpekanden, herr talman,
ber jag att få yrka, att utskottets omförmälan
lägges till handlingarna med
gillande av vad utskottet anfört.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag skall helt stillsamt
kommentera ett uttalande av herr Gösta
Jacobsson.

Han påstod att guldet inte betyder
så mycket. Hela detta arrangemang med
speciella dragningsrätter är dock tillkommet
bara för att hjälpa länder för
vilka guldförlusterna är av det slaget
att försvaret av deras valutors yttre
värde inte längre säkert kan upprätthållas.

Om man siffermässigt jämför förhållandena
i Förenta staterna i dag med
våra egna förhållanden, kommer man
till följande resultat. Vi har i vårt land
drygt en miljard kronors värde i guld
på en befolkning av 8 miljoner. Vi har
en ekonomi som är relativt modern —

relativt, ty Sverige är i varje fall inte
världens mest industrialiserade land.
Förenta staterna, som är ett land med
en befolkning på över 200 miljoner
människor och med mycket stora åtaganden,
inte bara i det egna landet utan
över hela världen, har en guldkassa,
som översatt till svenskt mynt motsvarar
2 miljarder kronor. Om jag gör en
enkel evalvering där, visar det sig att
Förenta staterna är så långt nere att de
klart befinner sig i farozonen.

Som ett första steg i den utvecklingen
har det för den amerikanska dollarns
del inträffat, att den icke längre är fullt
ut konvertibel; och detsamma kan sägas
beträffande den svenska kronan.
Naturligtvis tar det tid innan sådana
saker »värker fram» så att man ser dem
fullt klart; och den tiden får vi väl avvakta.

Jag kan för min del bara beklaga herr
Jacobssons inställning. Men han må ha
sin uppfattning — det finns ingen anledning
för mig att ändra min.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Det är kanske inte så
förfärligt mycket som i det stora hela
skiljer herr Åkerlund och mig, bortsett
från den punkt som tydligen är mycket
viktig för honom, nämligen om den
metalliska kassan är så eller så stor.
Det väsentliga för oss båda är väl, att
Sverige har en valutareserv av sådan
storlek att den erbjuder trygghet mot
kastningar i varuutbytet — vi måste
kunna klara varuutbytet även om det
under någon tid blir en nedgång i vår
valutareserv.

Sedan kan det ju hända att herr Åkerlund
väl mycket har skjutit den metalliska
kassan i förgrunden, men jag tycker
å andra sidan att också herr Ståhle
alltför mycket har skjutit en sida av
saken i förgrunden, nämligen förräntningen
av våra valutor. Jag tror att den
saken har mindre betydelse i sammanhanget
— det väsentliga är enligt min
mening tryggheten vad beträffar vår
valutareserv.

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Ang. användande av riksbankens vinst för år 1967

Jag skall ytterligare återkomma till
dessa problem i samband med den interpellationsdebatt,
som antagligen äger
rum efter påsk i anledning av den interpellation
om Stockholmskonferensen
som jag avser att i dag rikta till statsrådet
Wickman.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas först särskilt beträffande
det avsnitt i utskottets yttrande, som
å sid. 7 i det tryckta utlåtandet började
med orden »När utskottet sammanfattar»
och å sid. 8 slutade med »och lätta
kreditåtstramningen.» samt därefter
särskilt rörande utskottets yttrande i
punkten i övrigt.

I fråga om nyss angivna avsnitt å sid.
7 och 8 i utskottets yttrande gjordes
propositioner, först därpå att detsamma
skulle med gillande läggas till handlingarna
samt vidare därpå att kammaren
skulle besluta med gillande lägga
till handlingarna det uttalande, som
innefattades i den av herrar Åkerlund
och Enarsson vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition lädes därefter
utskottets yttrande i punkten i övrigt
till handlingarna med gillande av vad
utskottet anfört.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. användande av riksbankens vinst
för år 1967

Föredrogs ånyo bankoutskottets memorial
nr 21, angående användande av
riksbankens vinst för år 1967.

I riksstaten för budgetåret 1967/68
hade såsom inkomst på driftbudgeten
under rubriken Riksbanksfonden upptagits
ett belopp av 150 miljoner kronor.

Enligt den av fullmäktige i riksbanken
till utskottet avgivna berättelsen
angående riksbankens tillstånd, rörelse
och förvaltning under år 1967 uppgiinge
riksbankens nettovinst för nämnda år
till 207 981 572 kronor 26 öre. Såsom
balanserade vinstmedel från föregående
år hade redovisats ett belopp av 189 905
kronor 14 öre. Till förfogande stående
vinstmedel utgjorde sålunda 208 171 477
kronor 40 öre.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
memorialet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte besluta, att
av riksbankens tillgängliga vinstmedel

a) ett belopp av 150 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1967/68;

b) ett belopp av 58 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 171 477 kronor
40 öre, skulle kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel.

Reservation hade anförts av herrar
Åkerlund (h), Enarsson (h) och Regnéll
(h), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
besluta, att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel

a) ett belopp av 200 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1967/68;

b) ett belopp av 8 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 171 477 kronor
40 öre, skulle kvarstå på räkningen för
odisponerade vinstmedel.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! I fjol vår yrkade vi från
högerpartiet och hade då stöd av folk -

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Ang. användande av riksbankens vinst för år 1967

partiet att innevarande budgetår skulle
inlevereras 200 miljoner kronor till
statskassan av riksbankens vinst. Vi förutsåg
att vinsten borde kunna bli av
sådan storleksordning, att detta skulle
vara möjligt. Vinsten blev också, som
framgår av dagens handlingar, i runt
tal 208 miljoner kronor.

Vi upprepar nu yrkandet, men folkpartiet
har för sin del hoppat av. Det
tycker vi är litet egendomligt när vi
sakligt sett har fått rätt i denna fråga.
Vi har också på så sätt fått ett erkännande
genom att finansministern i förslaget
till nästa års budget tar upp 200
miljoner kronor som inleverans från
riksbanken. Det är ju tillfredsställande
från vår synpunkt sett. Vi har inte heller
väckt någon motion med ett sådant
yrkande till årets riksdag.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Det åligger bankoutskottet
enligt § 1 i den för bankoutskottet
gällande instruktionen att till riksdagen
meddela yttrande och förslag om
användande av den under föregående
år upplupna bankovinsten.

1 riksstaten för budgetåret 1967/68
har såsom inkomst på driftbudgeten under
rubriken Riksbanksfonden upptagits
ett belopp av 150 miljoner kronor.

Riksbankens nettovinst för år 1967
uppgick till 207 981 572 kronor 26 öre.
Med tillägg av balanserade vinstmedel
från föregående år, 189 905 kronor 14
öre, står till förfogande i dag
208 171 477 kronor 40 öre.

Fullmäktige i riksbanken har på utskottets
hemställan yttrat sig angående
fördelningen av tillgängliga vinstmedel
och föreslår, att bankoutskottet måtte
hemställa till riksdagen att besluta att
tillgängliga medel fördelas med
150 000 000 kronor till statsverket under
budgetåret 1967/68 och att ett belopp
av 58 000 000 kronor skall överföras
till kursdifferenskontot samt att

återstående belopp, 171 477 kronor 40
öre, skall kvarstå på räkningen för odisponerade
vinstmedel.

Utskottet delar inte reservanternas
uppfattning angående vinstmedlens fördelning,
som innebär en inleverering
av 200 miljoner kronor till statsverket,
utan ansluter sig till bankofullmäktiges
uppfattning angående fördelningen, och
uttalar som sin uppfattning, att det är
nödvändigt för riksbanken att uppbygga
reserver för mötande av förlustrisker
vid handeln med valutor och värdepapper
samt vid riksbankens internationella
engagemang i övrigt.

Med dessa påpekanden, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Mot vanligheten när det
gäller riksbanksvinstens disposition
återfinns utskottets fp-ledamöter denna
gång inte bland reservanterna. Herr
Åkerlund har också varit vänlig nog att
upplysa om detta förhållande.

Detta är kanske ett oväntat utslag av
politisk generositet. Rakgrunden är
emellertid, att vi tycker oss ha funnit
att det numera råder en utbredd och
även efterlängtad enighet i uppfattningen
om den lämpliga dispositionen av
riksbankens tillgängliga vinstmedel. Av
årets statsverksproposition framgår
nämligen, att man för nästa budgetår tagit
upp ett belopp av 200 miljoner kronor
att inlevereras till statsverket. På
den punkten har förklarligt nog varken
från folkpartiets eller högerpartiets sida
lagts fram något annat förslag. Till
bilden hör också att bankofullmäktige
enigt står bakom förslaget till disposition
av 1967 års vinstmedel.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid memorialet av -

Onsdagen den 3 april 1968 Nr 16

Ang. studiesociala förmåner vid korrespondensstudier och vid lokal vuxenutbild

ning

givna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 22, i anledning
av motioner om kostnadsfritt tillhandahållande
av broschyren »Sveriges riksdag»,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av motion om domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i
förvaltningen; och

nr 21, i anledning av motioner om
ersättning åt enskild för kostnad i förvaltningsförfarande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. studiesociala förmåner vid korrespondensstudier
och vid lokal vuxenutbildning Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av motioner
angående studiesociala förmåner
vid korrespondensstudiier och vid lokal
vuxenutbildning.

Andra lagutskottet hade behandlat
fyra till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:271,
av herrar Bengtson och Dahlén, samt
It: 350, av herrar Wedén och Hedlund,
i vilka motioner yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att korrespondensstuderande,
som bevistade korrespondensinstitutens
preparandkurser, skulle
komma i åtnjutande av samma studiesociala
stöd som eleverna vid de statliga
vuxenskolorna erhölle ii samband
med de muntliga undervisningsperioderna; -

2) de likalydande motionerna I: 277,
av herr Larsson, Thorsten, m. fl., samt
II: 341, av herr Dahlgren m. fl., i vilka
motioner, såvitt nu vore i fråga, föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att
elev vid lokal vuxenutbildning, som bedreve
heltidsstudier, skulle omfattas av
studiehjälpsreglementets bestämmelser.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att motionerna 1:271 och 11:350
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna 1:277 och 11:341,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I, vid utskottets hemställan under A
och B, av fru llamrin-Thorell (fp) samt
herrar Eric Carlsson (ep), Edström
(fp), Anderson i Sundsvall (fp), Gomér
(ep) och Jonsson (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen med bifall till motionerna
1:271 och 11:350 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att korrespondensstuderande,
som bevistade korrespondensinstitutens
preparandkurser,
skulle komma i åtnjutande av samma
studiesociala stöd som eleverna vid de
statliga vuxenskolorna erhölle i samband
med de muntliga undervisningsperioderna; B.

att riksdagen med bifall till motionerna
1:277 och 11:341, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla, att elev vid lokal
vuxenutbildning, som bedreve heltidsstudier,
skulle omfattas av studiehjälpsreglementets
bestämmelser;

11, vid utskottets hemställan under A,
av herrar Hubinette (h) och Carlshamre
(h), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riks -

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Ang. studiesociala förmåner vid korrespondensstudier och vid lokal vuxenutbild ning -

dagen med bifall till motionerna I: 271
och 11:350 i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att korrespondensstuderande,
som bevistade korrespondensinstitutens
preparandkurser, skulle
komma i åtnjutande av samma studiesociala
stöd som eleverna vid de statliga
vuxenskolorna erhöllc i samband
med de muntliga undervisningsperioderna.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det föreligger här reservation
i tvenne frågor.

Den första frågan, som gäller vuxenstuderandes
studiesociala stöd, har ännu
inte fått någon slutgiltig lösning. Det
har därför väckts motioner, 1:277 och
II: 341, där det framhålls »att de studerande
vid vuxenutbildningsanstalter
med lokal rekrytering som faktiskt bedriver
heltidsstudier bör komma i åtnjutande
av studiehjälpsreglementets
förmåner». Genom riksdagens beslut föregående
år om slopande av vuxenutbildningsbidraget
är denna kategori studerande
nu utan annat studiestöd än
lån. Detta är inte tillfredsställande.

Några skäl för att dessa studerande
skall behandlas annorlunda än andra
heltidsstuderande torde inte kunna anföras.
Detta är motiveringen till den
första delen av reservation I, som här
föreligger.

I den andra frågan gäller, att korrespondensstuderande,
som bevistar
korrespondensinstitutens preparandkurser,
bör åtnjuta samma studiesociala
stöd som eleverna vid de statliga
vuxenskolorna erhåller vid perioderna
med muntlig undervisning. Enligt nu
gällande ordning måste de studerande
själva betala dels kostnaderna för preparandkurserna
— främst avseende lärare
och undervisningsmateriel —- och
dels de egna levnadskostnaderna.

Detta är knappast förenligt med de
rättvisekrav som bör uppställas. Det
finns också anledning att erinra om att
den studiesociala situationen för denna

grupp studerande ytterligare försämras
genom att brevskolestipendierna skall
avskaffas fr. o. m. den 1 juli i år.

Vi har fått statliga riksrekryterande
vuxenutbildningsskolor i Norrköping
och Härnösand. Men vi har sedan lång
tid tillbaka haft brevskolestuderande
vid de privata korrespondensinstituten,
främst vid Hermods/NKI, och dessa
har ju fortsatt sin verksamhet vid sidan
av dessa statliga skolor. Vid Hermods/NKI
uppger man, att man för
närvarande har inte mindre än 8 000
elever registrerade, som läser på här
ifrågavarande utbildningsnivåer.

Det är dessa elever det gäller. De bör
inte komma i sämre ställning i och med
att brevskolestipendierna nu avskaffas
från den 1 juli i år. Detta är motiveringen
till den andra delen av reservationen
under I.

Jag yrkar bifall till reservation I.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall inte bli mångordig
i denna fråga, därför att vi har
haft näraliggande frågor uppe till debatt
ett par gånger här i kammaren på
sista tiden, när vi behandlade förslaget
om vuxenutbildningen och när vi behandlade
studiesociala frågor.

I dag gäller det om elev vid lokal
vuxenutbildning, som bedriver heltidsstudier,
skall omfattas av studiehjälpsreglementets
förmåner och bestämmelser.
Elever i lokal vuxenutbildning torde
i princip här bli utestängda, och det
är väl helt felaktigt att det blir så. Studierna
här är de facto heltidsstudier,
åtminstone i många fall. Vidare utges
bidrag endast som lån; man får alltså
inte bidragen direkt. Genom riksdagens
beslut att slopa vuxenutbildningsbidraget
får dessa studerande nu inte något
studiebidrag.

En fråga, som också förts fram i motioner
och reservationer, är att studerande
vid annat korrespondensinstituts
preparandkurser borde kunna få stöd.

Nr 16

Ang. studiesociala förmåner vid

Den möjligheten finns för studerande
vid statens institut exempelvis i Norrköping,
och det är orättvist att man på
det sättet ger vissa elever en förmån
som inte alla har. Det är egentligen rätt
uppseendeväckande att regeringen inte
har kunnat tidigare åstadkomma ett
rättvisare förslag. Med motionerna har
vi velat fästa uppmärksamheten på detta.
Vi har väl hittills inte vunnit gehör.
Med denna reservation vill vi därför
fullfölja motionärernas tankegångar.

Jag ber att helt kort få yrka bifall till
reservation I.

Herr HDBINETTE (h):

Herr talman! Det kanske kan verka
något förbryllande för de ärade ledamöterna
att det finns två reservationer,
dels reservation I, som både herr Edström
och herr Larsson nu har talat för
här, dels reservation II, som utskottets
högerledamöter har avgivit själva.

Men vid ett närmare studium framgår
det att båda reservationerna har samma
syfte och de har samma kläm under
punkten A. Därvidlag kan jag instämma
helt med vad herrarna Edström och
Thorsten Larsson har sagt.

Men när det gäller punkten B i utskottets
hemställan har vi inte kunnat följa
mittenpartierna. Den reform det här avser
beslöts ju i fjol och har liksom inte
hunnit verka än. Läser man i reciten
ser man att reformen faktiskt kan komma
att omfatta en väldig massa människor.
Man redovisar cirka 25 000. Alla
kommer väl inte att begära studiehjälp
på ett eller annat sätt, men en stor
del kommer naturligtvis att göra det.
Och det kan få sådana ekonomiska konsekvenser
för statskassan, att vi inte
kunnat ansluta oss till detta krav, utan
vi vill avvakta och se hur det utvecklar
sig i inledningsskedet.

Jag tror att det är välbetänkt att vara
litet försiktig och återhållsam.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till reservation II. Hur herr

lokal vuxenutbildning talmannen

kommer att ställa propositionen
har jag inte riktigt uppfattat,
men jag föreställer mig att vi vid en
omröstning skall kunna ena oss om
punkt a i båda reservationerna.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! De båda yrkanden i
motionerna som nu behandlas gäller —
som herrar Edström, Thorsten Larsson
och Hiibinette redan sagt då de talat för
reservationerna — dels frågan om studiestöd
i den lokala vuxenutbildningen
och dels frågan om studiehjälp till bevistandet
av preparand- och laborationskurser,
anordnade av ett privat
korrespondensinstitut.

Det gäller med andra ord en teoretisk
och en praktisk fråga.

När man från mittenpartiernas sida
hävdar att den som bedriver heltidsstudier
i lokal vuxenutbildning nu saknar
annat studiestöd än lån, så är det i allra
högsta grad en teoretisk fråga. Den lokala
vuxenutbildningen startar som bekant
inte förrän det kommande läsåret,
och det är i enlighet med riksdagens beslut
också avsikten att denna utbildning
skall meddelas som deltid&undervisning.
På de större orterna kan det nog
komma att inträffa, att man får en så
pass bred vuxenutbildning att elever
som så önskar kan utforma sin studieplan
så att heltidsstudier skulle kunna
komma att bedrivas. Med heltidsstudier
menar man då, och det har inte vederlagts
av de föregående talarna, undervisning
som bedrives under minst åtta
veckor och omfattar lärarledd undervisning
minst 23 timmar per vecka. Det
räcker alltså inte med att eleven uppfattar
sina studier som heltidsstudier,
utan det fordras ett par kriterier till
härför.

Uppfyller man dessa villkor, och det
är som jag sagt möjligt att man kan göra
en sådan kombination av sina studier
i de större orterna och städerna,
skall man enligt min mening också er -

Onsdagen den 3 april 1968

korrespondensstudier och vid

Onsdagen den 3 april 1968

58 Nr 16

Ang. studiesociala förmåner vid korrespondensstudier och vid lokal vuxenutbild ning -

hålla studiehjälp om man bedriver heltidsstudier
vid den lokala vuxenutbildningen.
Det finns inga föreskrifter som
anger undantag i detta avseende.

Men problemet är inte aktuellt i dag
och var det inte heller förra året, när
vi diskuterade samma fråga, och då avslogs
samma yrkande av riksdagen. Frågan
är alltså även i dag teoretisk. Vuxenutbildningsreformen
träder inte i
kraft förrän den 1 juli.

Jag ber att i detta avseende få yrka
bifall till utskottets förslag.

Den praktiska fråga, som de borgerliga
partierna i två reservationer kunnat
ena sig kring, gäller elever som bevistar
preparandkurser och laborationskurser
vid Hermods, det enda korrespondensinstitut
som anordnar muntliga kurser.
Skall de ha samma studiesociala förmåner
som de som är inskrivna i de statliga
vuxenskolorna, det är frågan. Avsikten
är ju att intagningen vid de statliga
vuxenskolorna skall vidgas och att man
därigenom skall kunna tillgodose behovet
av undervisning för dem som studerar
per korrespondens. Det bar gått en
alltför kort tid sedan starten av denna
undervisning vid de statliga skolorna
för att vi i dag skulle ha nått det målet.
Det finns därför åtskilliga och kommer
en tid framöver att finnas många, som
studerar vid det privata korrespondensinstitutet.

Då den gamla studieplanen för gymnasiestudier
gällde var detta inget större
problem. Preparandkurserna varade
i regel omkring åtta veckor och var
studiehjälpsberättigade. Hermods har
också under årens belopp betalat ut
stora belopp i studiehjälp till dessa elever.

Under höstterminen 1966 deltog 218
elever i dylika kurser; 55 fick studiehjälp
genom skolan. Nästa termin, vårterminen
1967, hade man 280 elever,
varav 108 fick studiehjälp. Höstterminen
1967 var elevantalet 210, varav 94
fick studiehjälp, och vårterminen 1968,
alltså innevarande termin, har 206 ele -

ver deltagit i undervisningen och 96
erhållit studiehjälp.

Att inte alla elever erhållit studiehjälp
kan förklaras av att några förmodligen
är så unga att de uppburit
förlängt barnbidrag. Många av de övriga
tillhörde korrespondensgymnasierna
och uppbar redan av det skälet studiehjälp.
Denna form av undervisning eniigt
den gamla studieplanen upphör vårterminen
1969.

Vad som ändrat situationen är att den
nya studieplanen för gymnasiala studier
per korrespondens förutsätter att kurstiden
för preparand- och laborationskurser
skall uppgå till 12—15 veckor. I regel
fördelas dessa på tre tillfällen om
vardera 4—5 veckor. Räknar man nu
varje korrespondenskurs som en avslutad
enhet, räcker inte tiden till för att
villkoren för rätt till studiehjälp skall
vara uppfyllda. Från de statliga vuxenskolorna
har ett undantag från 8-vecltorsregeln
gjorts i reglementet. Det är
troligen mot bakgrund av detta förhållande
som motionärerna och reservanterna
bygger sitt ställningstagande.

Nu är det emellertid så, herr talman,
att centrala studiehjälpsnämnden, som
är den myndighet som har att utfärda
tillämpningsföreskrifter på detta område,
redan tidigare i samband med att
endast den gamla studieplanen gällde
liar sagt, att studiehjälp skall utgå »därest
ifrågavarande elever enligt gällande
kursplan är ålagda att deltaga i en serie
av muntliga preparandkurser, vilka tillhopa
uppgår till minst åtta veckors studietid.
»

Studiehjälp har också utgått till 31 av
de 133 elever som under innevarande år
bevistat preparandkurser enligt den nya
kursplanen.

Med hänsyn till att efterfrågan på
korrespondensundervisning på det gymnasiala
planet ännu inte helt kunnat tillfredsställas
av de statliga vuxenskolorna,
är det naturligt att centrala studiehjälpsnämndens
uttalande om rätten till
studiehjälp får gälla även i fråga om un -

Nr 16

Ang. studiesociala förmåner vid

dervisning efter den nya kursplanen.
Då kan möjligen någon invända, att
man ålägger elever att bevista kurser på
sammanlagt lägst 8 veckor och att fråga
uppstår om återkrav av studiehjälp, om
eleven gör studieavbrott. I så fall skall
man vara generös, enligt min mening,
om vederbörande inte har en sammanlagd
kurstid på 8 veckor.

I ett avseende tror jag mig kunna försäkra
att alla vi som talat i denna fråga
är överens, nämligen att så långt det är
praktiskt möjligt skall de korrespondensstuderande
som inte får plats vid
de statliga skolorna jämställas med dessa
elever. Vill man gå längre i det studiesociala
stödet för vuxenutbildningen,
får man avvakta det förslag som kan
komma att ställas genom den översyn
av bestämmelserna som, enligt vad både
andra lagutskottet och dessförinnan
statsutskottet i sina utlåtanden har påpekat,
förbereds inom utbildningsdepartementet.

Herr talman! Jag har ganska utförligt
uppehållit mig vid detta problem, ty jag
tror det är angeläget att göra klart vad
det egentligen är fråga om och hur man
tillämpar de olika studiesociala förmånerna
för eleverna i korrespondensundervisning
vid privata korrespondensinstitut.
Enligt min mening är de så väl
tillgodosedda som det nuvarande reglementet
medger och i det avseendet väl
jämställda med eleverna vid de statliga
skolorna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Vad reservanterna i
första rummet vill komma till är att de
studerande vid de privata korrespondensinstituten,
Hermods/NKI framför
allt, inte skall sättas i ett sämre ekonomiskt
läge än de studerande vid de nu
upprättade skolorna i Norrköping och
Härnösand.

När nu herr Lars Larsson, som ju har

lokal vuxenutbildning möjlighet

att bedöma vad centrala studiehjälpsnämnden
tänker göra eftersom
lian sitter som ordförande i densamma,
säger att man avser att använda sig av
mycket generösa tillämpningsföreskrifter,
så minskas därmed motsättningarna
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten.
Det hade ej behövts någon reservation,
om utskottets skrivning varit
mer positiv. Som det nu är kan reservationens
skrivning motiveras. Det blir
därigenom bättre för berörda elever
även under den allra första tiden, innan
frågan slutgiltigt lösts. Men den lösningen
väntar vi allesammans på.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

I vad gällde punkten A, anförde herr
förste vice talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Edström, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av fru Hamrin-Thorell in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i denna
del; samt

3:o), av herr Hubinette, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av herrar Hubinette
och Carlshamre vid utlåtandet anförda
reservationen.

Emellertid, fortsatte herr förste vice
talmannen, vore hemställan i reservationerna
ii denna del likalydande; skillnad
förelåge i fråga om motiveringen,
till vilken herr förste vice talmannen
ville återkomma efteråt, om anledning
därtill gåves. I vad gällde hemställan
komme därför, yttrade nu herr förste
vice talmannen, propositioner att framställas
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på antagande av det
förslag, som innefattades i de vid utlå -

Onsdagen den 3 april 1968

korrespondensstudier och vid

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Ang. belysningsanordningar för traktorer och motorredskap

tandet avgivna reservationerna såvitt
gällde punkten A.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt sistnämnda
båda yrkanden och förklarade sig
anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas dels i den av fru HamrinThorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i denna del, dels i reservationen
av herrar Hiibinette och Carlshamre.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 59.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidkommande punkten B gjorde herr
förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fru
Hamnin-Thorell m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i denna del; och
förklarade herr förste vice talmannen,

sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt d sitt utlåtande nr 19
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i denna del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej —35.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. belysningsanordningar för traktorer
och motorredskap

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av motioner
angående dels belysningsanordningar
för traktorer och motorredskap, dels
placeringen av huvudstrålkastare på
plogfordon.

Tredje lagutskottet hade behandlat
följande inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nämligen -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Om åtgärder för att åstadkomma

nr 423 i första kammaren av herr
Lundin m. fl. och nr 533 i andra kammaren
av herr Wikner m. fl. samt

nr 424 i första kammaren av herr
Lundin m. fl. och nr 532 i andra kammaren
av herr Wikner m. fl.

I motionerna I: 423 och II: 533, vilka
voro likalyåande, hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om en sådan ändring i vägtrafikförordningen,
att traktorer och motorredskap,
som under mörker utförde
arbete på allmän väg, gata eller annan
allmän plats, skulle vara utrustade med
lykta med blinkande (roterande) gult
sken.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:423 och 11:533 samt I:
424 och 11:532 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr LUNDIN (s):

Herr talman! Motionerna 1:423 och
II: 533 har tillkommit därför att vi anser
att särskilt traktorer och motorredskap,
som blir allt vanligare på våra vägar
och gator, utgör en stor trafiksäkerhetsrisk.
Vi anser att lykta med roterande
gult sken borde bli obligatorisk.
Utskottet vill inte ta initiativ till en
tvingande föreskrift i detta fall, med
den motiveringen att nordisk vägtrafikkommitté
har i uppdrag att utarbeta
förslag till gemensam vägtrafiklagstiftning
för de nordiska länderna.

Jag vill emellertid erinra om att statsrådet
Lundkvist den 7 mars i år i svar
på en enkel fråga av fru Nettelbrandt
meddelat, att för ett år sedan tillsattes
en utredning för översyn av bl. a. reglerna
för motorredskap. Statsrådet ansåg
att den utökade användningen av
motorredskap och traktorer på våra vägar
innebär en allvarlig trafiksäkerhetsrisk.
Statsrådet meddelade samtidigt,
att utredningsmannen siktade på att under
första halvåret 1969 vara färdig med
sin utredning.

Eftersom statsrådet Lundkvist har en

bärkraftiga och effektiva familjejordbruk

positiv syn på denna fråga, hoppas jag
på åtgärder med det snaraste.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av motioner angående
straffet för nedskräpning;

nr 32, i anledning av motioner om
obligatorisk kommunal bostadsförmedling;
och

nr 33, d anledning av motioner angående
avgiften för kontrollbesiktning av
motorfordon.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga
och effektiva familjejordbruk

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av motioner
angående åtgärder för att åstadkomma
bärkraftiga och effektiva familjejordbruk.

I de likalydande motionerna I: 197,
av herr Fålldin m. fl., och II: 258, av
herr Hansson i Skegrie m. fl., hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte uttala, att det fortsatta
arbetet för jordbrukets rationalisering
i främsta hand borde inriktas på
åstadkommande av bärkraftiga och effektiva
familjejordbruk.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:197 och II: 258 i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening måtte
uttala, att det fortsatta arbetet för jordbrukets
rationalisering i främsta hand
borde inriktas på åstadkommandet av
bärkraftiga och effektiva familjejordbruk.

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Om åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga och effektiva familjejordbruk

Reservation hade anförts av herrar
Mossberger (s), Lage Svedberg (s),
Magnusson (s), Augustsson (s), Manne
Olsson (s) och Lindström (s), fru Lindskog
(s) samt herrar Johanson i Västervik
(s), Persson d Skänndnge (s) och
Lundmark (s), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
lämna motionerna 1:197 och 11:258
utan åtgärd.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! I samband med förra
årets beslut om riktlinjer för jordbrukspolitiken
konstaterade riksdagen, att
familjejordbrukarna för överskådlig tid
kommer att dominera inom det svenska
jordbruket. Samtidigt sade riksdagen,
att uppbyggnaden av effektiva jordbruksföretag
i princip bör ske utan begränsning
till någon särskild företagsform.

I anledning av väckta motioner i denna
fråga har de borgerliga i utskottet
med lottens hjälp fått fram ett utskottsutlåtande,
som skulle ytterligare begränsa
valet av företagsform inom vår
jordbruksnäring. För oss reservanter
förefaller det orimligt att ha en näringspolitisk
uppfattning, som skulle spika
fast den eller den företagsformen eller
storleken på företag.

När man läser RLF-tidningen förstår
man att det är det aktuella fallet i Sörmland
som skrämt de borgerliga. RLFtidningen
skriver: »Det gick som vi
fruktade. Herr Holmqvist beviljade
Holms livsmedels AB statlig kreditgaranti
för dess fläsk- och äggfabrik, det
s. k. sörmlandsfallet. Och inte nog med
det. Han höjde det av en smal majoritet
i lantbruksstyrelsen tillstyrkta beloppet
3 miljoner kronor till 4 miljoner kronor.
---Herr Holmqvist har tyd ligen

på ett tidigt stadium givit löften
som han inte kunnat bryta. Skrämmande
är att han som särskilt skäl anför att
företaget skall leverera sina produkter
direkt till Kooperativa förbundet och

ICA. Var står det i riksdagsbeslutet att
hänsyn skall tas till vart leveranserna
skall gå?»

Som väl är står det ingenstans om
vart leveranserna skall gå! Därför kan
de också gå till KF och ICA.

Artikeln slutar: »Kreditgarantier på
4 miljoner kronor ger Holms AB ca
80 000 kronor lägre kostnader per år.
Vi känner inte till att bolaget tillhör de
mera hjälpbehövande.»

Här ställer man sig frågan: Vad menas?
Jag har inte uppfattat dessa statliga
kreditgarantier som någon socialhjälp,
utan som ett led i rationaliseringen
för att skapa effektiva företag. Det
är klart att garantilånen är till fördel
för jordbruksnäringen, vilket de ju också
i första hand är avsedda att vara,
men om andra företag får statliga garantier
i det här fallet, så får de bottenlånsränta
enligt den lägsta räntesatsen
och på det sättet naturligtvis mindre
kostnader än på ett högre upp liggande
lån.

Detta är ju inte någonting nytt. Även
företagareföreningarna ger garantilån,
och de borgerliga har aldrig förfasat
sig över detta.

Vad beträffar sörmlandsfallet kan jag
också säga, att ett par eller tre bönder
mycket väl kunde ha gjort detsamma.
Man kan ju fråga sig varför de inte gör
det.

Jag tycker att de borgerliga i den här
frågan driver en inavelspolitik, som
absolut inte skulle vara tänkbar i fråga
om någon annan näringsgren. Jag tror
också att den rädsla som framkommit
i RLF-tidningen är betydligt överdriven.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservationen.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Talesmannen för den
socialdemokratiska reservationen försökte
göra gällande att det numera välbekanta
sörmlandsfallet skulle vara den
enda anledningen till motionerna och

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Om åtgärder för att åstadkomma
anledningen till att de borgerliga ledamöterna
i jordbruksutskottet har uttalat
sig till förmån för motionerna.

Jag vill med en gång slå fast att så
ingalunda är fallet. Jag tänker inte i
dag ge mig in på någon diskussion i
den saken. Jag vet att här i kammaren
har väckts en interpellation just kring
denna fråga, och jag skall inte försöka
att så här i förväg komma med några
tolkningar av vad jordbruksministern
kan ha avsett och inte avsett när han
tog ställning i frågan.

Låt mig i stället konstatera, att vi inte
kan bortse från det faktum att 80 procent
av samtliga gårdar, som för närvarande
drivs inom svenskt jordbruk,
är på tjugo hektar eller mindre. När
riksdagen förra året tog ställning till
jordbrukspolitiken, hade vi från vårt
håll en reservation av samma innehåll
som utskottsmajoritetens utlåtande i år,
vari vi ville markera att man vid den
rationaliseringsprocess, som pågår i
riktning mot allt effektivare företag —
en målsättning som självfallet var och
en som sysslar med jordbruk måste ansluta
sig till — inte får bortse från att
vi sä att säga startar i det här läget. Jag
tycker nog att även näst sista stycket
i reservationen ytterligare understryker,
att det är bara de allra största familjejordbruken
som har förutsättningar
att få kreditgarantier.

Det har sagts att uppfattningen att
man i huvudsak måste satsa på familjeföretagen
skulle vara ett utryck för en
inavelspolitik, som det inte finns motsvarighet
till inom andra näringsgrenar.

Ja, hur är det egentligen? Just när
det gäller att bevilja samhälleliga kreditgarantier
har man just för jordbruk
valt att göra en avgränsning, som inte
förekommer i fråga om kreditgarantier
inom andra näringar. Kan någon här
i kammaren stå upp och peka på att ett
företag just därför att det sysselsätter
bara en, två eller tre man är uteslutet
från ett företagarlån eller en kreditgaranti? Nej,

där prövar man också från ut -

bärkraftiga och effektiva familjejordbruk
gångspunkten: Finns inom detta företag
möjligheter att driva det lönsamt?
Finns sådana möjligheter — OK, då får
företaget kreditgaranti. Men just när
det gäller jordbruk har man i stället
valt den andra vägen och sagt: Jordbruket
måste ha en viss storlek, ty i
annat fall går inte samhället in såsom
borgenär. Det är ju detta det är fråga
om, eftersom vi just nu diskuterar kreditgarantilån.

Det är alltså den stora skillnaden. Jag
tycker att man, tvärtemot vad reservanternas
talesman påstod, har vänt upp
och ned på det hela och spikat alldeles
speciella regler för jordbrukarna. Finns
här i kammaren verkligen någon som
är beredd att utan vidare bestrida, att
man även på ett jordbruk med begränsade
arealer kan finna en produktionsinriktning,
som åt familjen ger lönsamhet,
utan att det fördenskull måste vara
fråga om ett jordbruk på 30 hektar?
Jag vill verkligen ställa den frågan.

Vidare anförs att detta inte är någon
dom över de jordbrukare, som vill driva
sitt jordbruk så som de själva önskar.
Det är lätt att säga så — till dess
att vederbörande möter den kalla praktiska
verkligheten. Låt oss anta att det
är fråga om ett kompletteringsköp, men
att man inte kommer upp i sådan areal
att man med de tillämpningsföreskrifter,
som finns i dag och som är ett resultat
av riksdagsmajoritetens beslut,
bedöms värdig att få lån. Då frågar jag:
Vart skall vederbörande jordbrukare,
som tar detta steg på vägen i sina rationaliseringssträvanden,
gå för att få
borgenärer till den kredit som behövs
för att göra kompletteringsköpet, när
den statliga kreditgarantimöjligheten
inte står öppen? Sådant är ju problemet
för den enskilde jordbrukare, som
vill ta ett steg i taget för att inte så
snabbt och våldsamt öka sin skuldbörda,
något som ju med hänsyn till den
lönsamhet som gäller inom hela jordbruket
många gånger kan te sig mycket
besvärande.

Mot denna bakgrund tycker jag att

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Om åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga och effektiva familjejordbruk

det finns skäl för riksdagen att uttala,
att familjejordbruken skall ha det avgörande
stödet i dessa sammanhang och
samtidigt att man inte får låsa sig i
några schematiska arealregler.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag vill ur den reservation
som föreligger citera några rader
och även kommentera dem — de är väl
närmast ett klipp ur skrivningen i jordbruksutskottets
utlåtande från föregående
år. I reservationen står: »Härvid
utgick riksdagen från att rationaliseringsinsatserna
för de mindre storleksgrupperna
av jordbruksföretagen inte
skulle komma att försvagas och att
verksamheten vid familjejordbruken
alltjämt kommer att inta en dominerande
plats i samband med jordbrukets rationalisering.
»

Jag vill gärna uttrycka den förhoppningen
att det skall bli på det sättet,
även om vissa tecken ger oss anledning
att befara att utvecklingen kanske inte
kommer att gå i den riktningen.

Jag kan emellertid inte underlåta att
säga till herr Augustsson att resonemanget
knappast går ihop. Här rör vi
oss dock inom vissa ramar både vad
det gäller produktionsutrymme och då
det gäller möjligheterna till statligt stöd
via lånegarantier eller eventuellt bidrag.
Och om inom de ramarna ges med förtur
åt mycket stora objekt lär inte rationaiiseringsinsatserna
inom det egentliga
familjejordbruket kunna få oförändrad
omfattning och självfallet inte
heller bli dominerande.

Naturligtvis kan man säga att väsentliga
ökningar skedde förra året, men då
skall vi komma ihåg att man också tog
bort spärrarna för stöd åt större företag.
Måhända kan även de vara familjeföretag
— det är mycket svårt att dra
några gränser därvidlag -—• men man
släppte alltså in kunder som tog mycket
stora belopp. Den saken bör också vara
med i bilden här.

Jag skall inte i onödan förlänga dagens
debatt, men jag tror att det är mycket
väsentligt att familjejordbruket så
långt som det är möjligt får fullgoda
sysselsättningstillfällen året runt. Och
den målsättningen blir det kanske litet
svårt att förverkliga om man fullföljer
den politik som jordbruksministern på
senare tid har slagit in på.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Till herr Fälldin skulle
jag vilja säga att några arealgränser som
reglerar rationaliseringsstödet inte förekommer.
Det är nog andra bedömningar
lantbruksnämnden gör, även om
arealen också spelar sin roll.

Herr Kristiansson sade att vi dock
rör oss inom vissa ramar när det gäller
rationaliseringsstödet. Det gör vi givetvis,
och jag vill understryka herr Kristianssons
yttrande att en väsentlig uppräkning
gjordes föregående år. Jag tror
att rationaliseringsstödet ökades med 45
procent för innevarande år, och nästa
budgetår skall det om jag inte minns fel
ökas med 33 miljoner. Om man sätter
den ökningen i förhållande till det som
eventuellt kan gå till andra företagsformer
än just en- och tvåfamilj sjordbruk
så finns det säkerligen ändå tänjbara
ramar kvar.

Herr Fälldin talade om den kalla
verkligheten. Naturligtvis sköter inte
jordbruket sig självt — det vill till duktigt
folk. Men när man läser dagens tidningar
ser man att det i alla fall finns
hopp om livet. Annat var det 1966 och
även 1967, då vi kunde få se de vackra
affischer som jag ibland brukar ha med
mig och som t. ex. på östgötaslätten
ställde frågan: »Skall bygden do? Kan
du tänka dig denna bygd utan jordbruk?»
I och för sig var ju frågeställningen
ganska horribel — jag tror inte
att någon kunde tänka sig just den bygden
utan jordbruk. Men svartmålningen
då står i bjärt kontrast till vad man kan

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Om åtgärder för att åstadkomma
få höra i dag. Det är glädjande när
RLF-chefen i annat sammanhang säger:
»Svenskt jordbruk är sannerligen inte
en näring dömd till undergång. Tvärtom
är det en näring stadd i dynamisk
utveckling, en näring med god internationell
konkurrenskraft, som har alla
förutsättningar att leva vidare.»

Man blir som sagt glad av sådana uttalanden.
De tidigare svartmålningarna
gjorde kanske att man blev litet betänksam
inför framtiden, men yttranden
som detta stärker övertygelsen att
det kommer att gå bra i fortsättningen
också. Vi kan väl inte säga att våra bönder
som yrkesgrupp är lämnade åt sitt
öde. Tvärtom är vi fullt ense om att det
ligger i allas intresse att de kan leva vidare.
Men vi vill, som vi tidigare sagt,
inte begränsa oss till att föra —• jag säger
det rent ut för böndernas egen skull
— en inavelspolitik. Det ligger någonting
i detta uttryck. Vi skall inte heller
begränsa företagsformen för denna näring.
Den är för värdefull för att den
skall snöpas på detta sätt.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Nog innebär väl det
ganska konsekventa nejsägandet till deltidsjordbruket
som företagsform en rätt
betydande begränsning av företagsformerna.
Om jag har rätt förstått det svårlästa
utskottsutlåtandet från i fjol —
det förekom ju då växlande majoriteter
under olika punkter — uttalade utskottet
ett bestämt nej till en företagsform
av detta slag, i varje fall en företagsform
som skall kunna räkna med exempelvis
kreditstöd från samhällets sida.
Jag tecknade en bild av hur verkligheten
kan te sig. Den som vill ta det försiktigare
steget mot sitt mål kan inte
räkna med att få kredithjälp utan är
hänvisad till att i annan ordning skaffa
sig egna borgenärer.

Sedan kommer dessa affischer tillbaka.
De besked som vi har fått från lantbruksnämnderna
— en sammanställning
har väl också kommit ut i bokform ■—-

5 Första kammarens protokoll 1968. Nr 16

bärkraftiga och effektiva familjejordbruk
visar att en miljon hektar kommer
utanför linjen; jag vet inte exakt på
vilket sätt man har gått till väga vid den
uträkningen. Det kanske emellertid inte
ligger under detta utlåtandes räckvidd
att diskutera situationen för de bönder
som hör hemma utanför linjen. De är,
frånsett några få som faller under någon
liten passus i tillämpningskungörelsen,
i princip uteslutna från varje
form av stöd. Om någon av de affischer
som jordbruksorganisationerna satte
upp kom att hamna fel med hänsyn till
hur kartorna i dag ser ut, tror jag att
företrädare för jordbruksorganisationerna,
i den mån de finner skäl att ägna
sig åt en sådan verksamhet i fortsättningen,
nu har lättare att sätta upp affischerna
geografiskt rätt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Om kreditgarantier till deltidsjordbrukare

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej — 74.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 12, i anledning
av motioner angående statligt stöd
för kombinerat jord- och skogsbruk,
in. m., hifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om kreditgarantier till deltidsjordbrukare Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av motioner
angående kreditgarantier till deltidsjordbrukare.

I de likalydande motionerna 1: 287,
av herr Jacobsson, Per, och II: 361, av
herr Larsson i Umeå in. fl., hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om förslag
till sådan ändring i bestämmelserna om
kreditgarantierna till jordbrukare, att
även deltidsjordbrukare kunde komma
i åtnjutande av dessa garantier.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte lämna motionerna
1:287 och 11:361 utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Carl Eskilsson (h), Skärman (fp), KarlEr
ik Eriksson (fp), Wikberg (ep),
Hansson i Skegrie (ep), Eliasson i Moholm
(h), Jonasson (ep), Berndtsson
(fp) och Åberg (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 287
och 11:361 i skrivelse till Kungl. Maj:t

måtte anhålla om ändring av bestämmelserna
rörande statligt stöd till
jordbrukets rationalisering i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Då jag i min verksamhet
i rätt stor utsträckning kommit i
kontakt med deltidsjordbrukare och de
problem som dessa ställs inför vid
ägarskifte och mera omfattande reparations-
och ombyggnadsarbeten, vill
jag något beröra dessa frågor.

Låt mig först slå fast att denna kategori
av jordbrukare eller yrkesarbetare
— till vilken grupp man nu vill föra
dem — inte är sällsynt utan rätt vanlig,
åtminstone hos oss på västkusten. De
utgör en medborgargrupp som är representerad
i alla partier, och de brukar
i regel så små jordbruksenheter att deras
produktion i det stora sammanhanget
när det gäller överskott eller
försörj ningsgrad är i det närmaste betydelselös.
Det är i deras fall inte fråga
om något stöd som skulle stjälpa eller
ens fördröja genomförandet av den
jordbrukspolitik, varom stor enighet
råder. Det gäller ej heller bidrag utan
endast hjälp med en kreditgaranti, som
kostar statsverket mycket litet men kan
vara till verklig hjälp för dem, då de
liksom hamnat mellan tvenne stolar. De
bedömes givetvis inte som jordbruk,
värda att satsa någonting på, och de är
därför uteslutna från bidragsgivningen.
De räknas för det mesta ej heller som
egnahem, fastän bedömningen i detta
fall lär, enligt vad som uppges, vara
olika i skilda län. Som regel får de därför
inte egnahemslån — om sedan avslaget
motiveras av läge eller bristande
kreditvärde, må lämnas därhän.

Dessa fastigheter ger dock innehavaren
en ofta mycket bra bostad, där barnen
får växa upp i en, som vi brukar
bedöma det, god miljö med umgänge
med både djur och annan natur. Med
andra ord: något som vi borde stödja
och som ligger mycket närmare jordbruk
än fläsk- eller äggindustrier.

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

De! har sagts att det finns förbättringsbidrag
och att andra bidrag kommer
att utgå genom den framlagda propositionen
om särskilt stöd åt äldre arbetslösa.
Villkoren härför är dock att
man uppfyller vissa krav på ålder och
att man har slutat sitt aktiva arbete. I
detta fall gäller det endast att skapa
kreditmöjligheter för en liten arbetsför
grupp som funnit sin livsmelodi, som
oftast sköter sin ekonomi exemplariskt
och som bidrar till att hålla det öppna
svenska kulturlandskapet vid liv.

Herr talman! Jag kan ej annat än
yrka bifall till reservationen i detta
ärende.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Låt mig först deklarera
som min uppfattning att deltidsjordbruket
representerar en form av elasticitet
hos näringslivet och en rörlighet
av arbetskraften som det ur det allmännas
synpunkt finnes all anledning att
slå vakt om. Jag anser att vi bör inrikta
oss på att behålla deltidsjordbruket i
stora delar av vart land också i framtiden.

Till viss del har deltidsjordbruket
ändrat karaktär under de senaste åren.
Förr bestod ju ett deltidsjordbruk av
en liten åkerareal. Nu är det ofta även
i slättbygderna så att en jordbrukare
kan driva ett relativt stort jordbruk
men ändå önskar och många gånger
behöver också kompletteringsarbete.

Jag har ställt mig frågan: Hur många
deltidsjordbrukare har vi ungefär i
vårt land? Det går inte att få fram någon
exakt siffra därpå, men en av jordbrukets
utredningsinstitut 1965 gjord
stickprovsundersökning gav vid handen
att mellan 15 och 20 procent av
landets jordbrukare hade sysselsättning
vid sidan om, alltså nära en femtedel
av jordbrukarna.

I stora delar av mellersta och norra
Sverige är denna siffra betydligt högre.
Jag kan som exempel nämna att i den
utredning som lantbruksnämnden i mitt

5f Första kammarens protokoll 1968. Nr 16

Om kreditgarantier till deltidsjordbrukare
hemlän, Värmlands län, har gjort och
redovisat i boken »Jord och skog i
Värmland» finnes siffror redovisade
som innebär att man ganska säkert kan
slå fast att omkring hälften av Värmlands
jordbrukare är deltidsjordbrukare.
Alla förstår vilket värde det är att
ha kvar dessa människor på landsbygden.
Både för den fasta befolkningen
och för sommarstugeägare ger detta
möjlighet och underlag till en bättre
service även i glesbygderna. Genom att
behålla deltidsjordbruket kan vi också
pa ett billigt sätt bidra till att bevara
eu öppen bygd.

Jag tror att det är riktigt att vi tar
med dessa synpunkter i bilden, när vi
diskuterar frågan om kreditstöd till deltidsjordbruket.
Det går inte att dra en
skiljelinje mellan naturvård å ena sidan
och jordbruksdrift å andra sidan. Genom
bevarandet av ett så stort antal extensivt
drivna jordbruk som möjligt löser
man, efter vad jag förstår, dessa
frågor på det enklaste, naturligaste och
för samhället billigaste sättet. Orsaken
till den höga siffran deltidsjordbrukare
i vårt land är till stor del att det är en
attraktiv boendeform för människor.
Man känner på landsbygden trivsel,
man känner med sitt lilla jordbruk —

och kanske också med sin skog _ en

viss trygghet. Man skall som herr Skärman
nyss underströk inte utestänga
dessa människor från kreditstöd.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationen.

Herr AUGUSTSSON (s) :

Herr talman! Herr Fälldin säger att
socialdemokratins negativa inställning
gentemot jordbrukarna också kommer
till uttryck i denna reservation som
gäller kreditstöd åt deltidsjordbrukare.
•lag vill hävda att det är rätt fastän det
är raka motsatsen. Det är nämligen så
att vi är beredda att stödja det effektiva
jordbruket — och det är det vi har
gått in för men när vi nu här börjar
tala om deltidsjordbrukarna och talar

Nr 16

Onsdagen den 3 april 19G8

Om kreditgarantier till deltidsjordbrukare

om värdet av att ha dem kvar och att
det rör sig om en attraktiv boendeform,
så är allt detta rätt. Vi har inte tänkt
köra bort dem, absolut inte! De kommer
att få ha kvar sin attraktiva livsform
så länge de önskar. Det finns inte
något annat förslag, så den saken behöver
vi inte diskutera.

Frågan gäller hela tiden om vi skall
stödja dem med dessa rationaliseringslån,
om vilka ni sagt att ni fruktar att
ramarna inte skall räcka till om andra
grupper också kommer in i bilden. Vi
som gått på utskottets linje anser att vi
inte skall ge detta stöd. Vi säger till och
med att det redan nu finns ett visst stöd
åt dessa grupper. På vad sätt då? Jo,
om det händelsevis, vilket i vissa fall
sker, blir underskott på ett sådant deltidsjordbruk,
så finns möjligheten att
dra av underskottet på den huvudsakliga
inkomsten vid deklarationen. Om
deltidsjordbrukaren t. ex. står i en fabrik
och arbetar heltid med samma förtjänst
som den som står vid maskinen
intill, så har den som har deltidsj ordbruk
— det är hans livsform, hans intresse
— möjlighet att göra avdrag om
han får underskott på jordbruket. Han
får på så sätt lägre skatt än hans kompis
vid maskinen intill. Han har full
rätt att göra avdrag, och ingen kan
klandra honom, och det finns alltså redan
vissa fördelar.

När vi nu inte vill gå med på att utsträcka
rationaliseringsstödet, så vill jag
fortfarande påstå att det är av omtanke
om näringen som sådan.

Det är ett bestickande resonemang
som reservanterna för när de säger:
»Även landskapsvårdssynpunkter talar
för att deltidsjordbruken bevaras. Detta
torde nämligen ofta vara eu förutsättning
för att bygden skall kunna hållas
öppen.»

Vi är alla överens om att man på något
sätt måste göra insatser för att hålla
bygden öppen. Men när vi nu har ett
naturvårdsverk med en ambitiös chef i
spetsen kan vi väl ändå med gott samvete
överlämna dessa bedömningar åt

detta verk. Skulle vi i dag exempelvis
besluta i enlighet med reservationen, så
finns det i och för sig inga garantier för
att vi bibehåller det öppna landskapet.
Det finns ingenting som hindrar att deltidsjordbrukaren
planterar sin öppna
plätt med en mörk granskog.

Liksom föregående år finns det i år,
herr talman, intet nytt som talar för bifall
till den borgerliga reservationen,
varför jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! När herr Augustsson
bär i debatten drar in avdragsrätten vid
deklaration vill jag säga att denna i vissa
fall kan innebära ett stöd. Då har
emellertid deltidsjordbrukaren haft
verkliga utgifter för sitt jordbruk, och
det är sådana kostnader han drar av.
Herr Augustsson menar väl inte att
hälften av Värmlands jordbrukare eller
en stor del av Uddevallas stuveriarbetare,
för att ta ett annat exempel, har sitt
jordbruk av skattetekniska skäl? Nej, de
driver sina deltidsjordbruk — som jag
sagt tidigare —• därför att denna livsform
är attraktiv för dem. Skillnaden i
herr Augustssons och vårt resonemang
är att vi inte vill utestänga dessa människor
från kreditstödet.

Vad gäller naturvårdssynpunkterna
vill jag framhålla att det bästa sättet att
behålla en öppen bygd är att människorna
får möjlighet att bruka jorden.
När vi får räkningar från naturvårdsverket
på vad det kommer att kosta att
hålla bygden öppen på annat sätt, tror
jag vi kommer att vara överens om att
det billigaste sättet är just att stödja
jordbruket.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Jag trodde det framgick
klart och tydligt av mitt anförande, att
jag absolut inte har den uppfattningen
att Värmlands bönder har sina deltidsjordbruk
av skattetekniska skäl. Frågan

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Om anpassning av jordbrukets
var fullkomligt oberättigad tycker jag.
Jag håller med herr Eriksson om att de
har sina jordbruk därför att det är en
attraktiv livsform för dem. De må ha sina
jordbruk på dessa grunder, men frågan
gäller inte detta!

Vi kan inte förstå att vi skall behöva
plottra bort det bidrag som rationaliseringsstödet
ändå är på alltför många.

Ni har själva varit inne på precis samma
linje men har nu en helt motsatt
uppfattning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse;

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

rationaliseringsstöd till konjunkturläget
funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74.

Nej — 57.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om anpassning av jordbrukets rationaliseringsstöd
till konjunkturläget

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av motioner
angående anpassning av jordbrukets
rationaliseringsstöd till konjunkturläget.

I de likalydande motionerna 1: 711,
av herr Kristiansson, Axel, m. fl., och
11:907, av herr Jonasson m. fl., hade
anhållits, att riksdagen måtte uttala, att
tillämpningen av bestämmelserna för
rationaliseringsstöd till jordbruket borde
ske med hänsynstagande till den lokala
och aktuella arbetsmarknadssituationen,
så att stöd i vissa fall kunde
lämnas rationaliseringsprojekt, vilka eljest
på grund av omfattning och varaktighet
ej kunde komma i fråga.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte anse motionerna
I: 711 och II: 907 besvarade med
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! I egenskap av motionär
vill jag säga några ord om motion I:
711. Dess kläm har följande lydelse:
»att riksdagen måtte uttala att tillämpningen
av bestämmelserna för rationaliseringsstöd
till jordbruket bör ske
med hänsynstagande till den lokala och
aktuella arbetsmarknadssituationen så
att stöd i vissa fall kan lämnas rationaliseringsprojekt,
vilka eljest på grund
av omfattning och varaktighet ej skulle
komma i fråga.» Det är således någonting
av vardagsproblematik på detta
område, en problematik som är ytterst
aktuell för närvarande.

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Om anpassning av jordbrukets rationaliseringsstöd till konjunkturläget

Vad som har föranlett mig att ta upp
detta problem motionsvägen är det faktum
att vi dels har en rationaliseringskungörelse,
utformad efter modell högkonjunktur,
i en situation med mycket
stora sysselsättningsproblem, och dels
har en rationaliseringskungörelse som
mäter — kan man säga — efter samma
mått från Skåne upp till Norrbotten. Av
vissa omständigheter, inte minst det
faktum att skogen kommer in i bilden
i de sämre lottade jordbruksområdena
främst i de norra delarna av landet,
slår detta mycket hårt på sina håll;
framför allt i en konjunktur som den
vi nu är inne i.

Båda dessa saker kan sammanfattas
eller rubriceras som stelhet, såväl med
hänsyn till konjunktur som omständigheterna
i övrigt. Det leder fram till de
horribla förhållanden som jag har påtalat
i min motion.

Det kan konstateras att som en följd
av den ringa korrespondensen eller avsaknaden
av sådan mellan arbetsmarknads-
och rationaliseringsorganen upplever
vi det förhållandet, att medan arbetsmarknadsstyrelsen
allvarligt söker
efter varje arbetsobjekt ökas arbetslöshetssiffran
genom frånvaron av stöd till
rationaliseringsåtgärder, som skulle
kunnat göra det möjligt för dessa oftast
äldre människor att alltjämt driva sitt
jordbruk. Det behövs i den jordbrukspolitiska
tillämpningen en nyansering
med hänsyn till den inom regionen rådande
lokala arbetsmarknadssituationen,
liksom en flexibilitet med hänsyn
till det rådande konjunkturläget. Detta
är, herr talman, huvudtemat i min motion.
Jag menar att den hemställan som
gjorts i nuvarande situation borde blivit
bättre beaktad i utskottsutlåtandet.

I detta sammanhang kanske jag bör
notera att utskottet har skrivit ett välvilligt
utlåtande. Man har offrat mycken
tid och många ord på det. Jag kan
måhända konstatera att det innebär någonting
av ett tyst erkännande av det
som framförs i motionen. Men ett tyst
erkännande ger ju i sak ingenting. Det

vill jag också ha fastslaget. Det hade varit
mer väsentligt för de människor som
berörs, och jag tror det hade varit vettigt
ur hela samhällsekonomins synpunkt,
att ta steget fullt ut och yrka bifall
till denna motion.

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till de synpunkter jag nu anfört. Möjligen
skulle jag till dem ytterligare kunna
foga att det utlåtande som här föreligger
absolut är en skönmålning av situationen,
ty bestämmelserna tillämpas
inte på det sättet. Jag skall bara peka
på en enda sak. Man säger i utlåtandet
att vederbörande i de här berörda fallen
har stora möjligheter att i varje
fall rusta upp sin bostad eller bygga
113m bostäder. Jag måste notera att det
inte fungerar på det sättet. I och med
att lantbruksnämnden säger att det här
ingenting är att bygga på, lär det vara
ytterst svårt att komma till vederbörande
länsbostadsnämnd och få bidrag till
en upprustning, i varje fall om den är
mera omfattande.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Herr Axel Kristiansson
ställde ju inget yrkande, och jag skall
därför fatta mig kort. Utskottsutlåtandet
är ju, som kammarens ledamöter
ser, enhälligt och det betyder att det är
positivt skrivet, och eftersom alla är
ense om det behöver man kanske inte
heller säga så mycket om det här. Jag
vill dock påpeka att när utskottet skriver
att innehavare av mindre jordbruk
har möjlighet att få statligt stöd till
upprustning av sin bostad, så är detta
föranlett av att motionärerna främst
pekat på svårigheterna att placera de
äldre jordbrukarna på arbetsmarknaden.
Det är ju allmänt omvittnat att den
som är 60 år eller däröver kan få bidrag
på upp till 10 000 kronor för att
rusta upp sin bostad. Även om lantbruksnämnden
bedömer ett jordbruk
icke vara värt att satsa på, är det ändå
inte uteslutet att de människor som
skall bo kvar i bostaden kan få bidrag
om de är 60 år.

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Om anpassning av jordbrukets

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag tackar herr Mossberger
för det förtydligande som han
nu gjorde, men det innebär ju inte så
värst stor tröst. Det lär vara i sällsynta
fall som man går ned till gränsen 60 år,
även om det författningsenligt är möjligt.
Stödet är i huvudsak förbehållet
pensionärerna, och de anslag som hittills
varit tillgängliga har i varje fall
inte varit tillräckliga. Jag vill dessutom
till den kategori som här berörs räkna
inte bara dem som är över 60 år, utan
man får gå längre ned i åldersgrupperna.
Då lär det inte vara så mycken tröst
att man kan få detta stöd när man blir
pensionär eller kanske något år dessförinnan.

Jag vill i sammanhanget också säga
att den tröst man hänvisar till i utskottsutlåtandet,
när det gäller det kommande
ekonomiska stödet till den äldre
arbetskraften, inte heller innebär så
stor tröst, ty arbetsmarknaden fungerar
inte på det sättet, att man i en glesbygd
kan hoppa av sin gamla näring och
ställa sig till arbetsmarknadens förfogande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Jag ber, herr talman, att få helt kort
ansluta till de synpunkter som anförts
av herr Kristiansson. Jag måste säga att
jordbruksutskottet presterat ett ganska
fattigt utlåtande. Det är väl så ett utlåtande
av ett riksdagsutskott skall se ut,
om det skall vara enhälligt. Det är väl
enda motiveringen för att skriva så
tamt — vågar man ha en mening, då
blir det genast brytningar.

Jag måste understryka att motionärernas
påpekande är mycket väsentligt.
Man räknade en gång med en omställning
inom svenskt jordbruk därför att
man utgick ifrån att industrierna skulle
kunna absorbera och ta hand om gamla

rationaiiseringsstöd till konjunkturläget
jordbrukare som slutade. Man trodde
att det var det allra lämpligaste tillskott
som kunde ges åt svensk industri under
den högkonjunktur som då rådde. Det
var en felbedömning, och det sade man
också från jordbrukarhåll. När konjunkturerna
plötsligt blir ogynnsamma,
kommer saken i just den belysning som
motionärerna här tagit upp. Jag måste
ge dem allt igenom rätt i det fallet.

Sedan vill jag peka på att utlåtandet
här jämställer jordbrukarna med en
del andra som råkar i liknande situation.
För min del vill jag säga att det
kan vara någon tröst ur rättvisesynpunkt,
men de andra har inte så roligt
de heller, så något särskilt hugsvalande
innebär detta jämställande inte.

Vi måste slå fast att denna situation
direkt skapats genom statliga åtgärder,
genom nedskrivning av ett tidigare
jordbruksstöd. Under sådana förhållanden
är det inte nog med att förklara, att
andra råkar lika illa ut när det kommer
en lågkonjunktur som drabbar
också industrin. Det är ett felslut, såvitt
jag kan förstå.

Jag vill också framhålla att de omställningsmöjligheter
som här finns går
så pass på skruvar. Det förvånar mig
att utskottet vågar skriva som det gör:
»Härav följer att, såsom i motionerna
påpekats, många innehavare av mindre
jordbruk inte kan erhålla statligt stöd
till förbättringar av sina fasta anläggningar.
» Och så fortsätter man att »stöd
i vissa fall genom bostadsmyndigheterna
kan erhållas till förbättring av bostaden
samt genom lantbruksorganisationen
under vissa förutsättningar till
bl. a. avloppsanläggning och torrläggningsföretag».
— Vad är detta? Det säger
ju att i ett och annat — jag höll på
att säga orättvist — fall, kan någon bli
hyggligt behandlad, men bara i vissa
fall!

Här har man kommit in i en situation
som är parallell med förhållandena
på andra sidor av näringslivet, där man
också har tagit bort det stöd man tidigare
givit åt hemmanäringarna — exem -

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Om åtgärder mot den ökande brottsligheten

pelvis åt textilindustrin, läderindustrin,
den tekniska industrin, som producerade
till 85 procent på hemmamarknaden.
Hur har de råkat ut? Precis likadant.
Att nu säga att man jämställer jordbrukarna
med friställda inom dessa näringsgrenar
är en mycket dålig sak.

Till sist skall jag göra utskottet äran
att läsa upp slutet på utlåtandet.

»Vid de kortvariga svårigheter på arbetsmarknaden,
som motionärerna närmast
avser, torde emellertid kostnaderna
för omställningsbidrag bli förhållandevis
begränsade.» — Så står det,
och då tror man naturligtvis att utskottet
är välvilligt inställt; men så fortsätter
utskottet: »Utskottet finner med

hänsyn till vad i det föregående anförts»
— dvs. att kostnaderna blir begränsade
— »det inte vara erforderligt
att föreslå någon särskild åtgärd ...»

Så kan man inte resonera.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 18,
i anledning av motioner om måltider
för gamla och handikappade inom skolbespisningen,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om åtgärder mot den ökande brottsligheten Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning
av motion om åtgärder mot den ökande
brottsligheten.

I den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen II: 374, av herr
Nyberg, hade yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla,
att en parlamentarisk kommitté,
kompletterad med erforderlig expertis,
måtte tillsättas för att dels göra en allsidig
utredning angående orsakerna till

den ökande brottsligheten och dels utarbeta
och framlägga de förslag till åtgärder,
som utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionen 11:374 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Eric Gustaf Peterson (fy),Kilsmo (fp),
Ilamrin i Kalmar (fp),Diclzson (h) och
Rimås (fp), vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Till detta utlåtande har
några ledamöter anmält en blank reservation,
och i anslutning till den vill
jag säga några få ord.

Utskottet behandlar frågan om bekämpande
av brott. Jag har fått den
bestämda känslan att inte bara vi i allmänna
beredningsutskottet utan hela
riksdagen sover en djup törnrosasömn
och drömmer sköna drömmar om den
dag då brottsligheten i varje fall skall
kunna begränsas. Men jag är rädd för
att vi inte kommer att vakna upp och
ta itu med frågan om brottsbekämpning
förrän gangstersamhället blivit fullt ut
och väl organiserat i vårt land. Denna
uppfattning understryks också av några
saker i själva utlåtandet.

Utskottet hänvisar till kriminalvårdsstyrelsens
uttalande och söker klänga
sig fast vid några uppmuntrande påpekanden
i detta. Bland annat anföres
att det nu har tillsatts en professur i
allmän kriminologi, vilken man tror
skall visa vägen för brottsbekämpandet
Ihir i landet.

Emellertid har jag haft tillfälle att
följa resultatet av det kriminologiska
forskningsarbetet, och jag måste säga
att professuren — för att nu vara opersonlig
— har visat en alldeles utmärkt
förståelse för brottets utveckling i Sverige.
Det är klart att man skall visa förståelse
gentemot brottslingarna, men det
betyder ju inte att man skall ställa sig

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

förstående inför brottsligheten och betrakta
den såsom en fullständigt normal
företeelse som man måste acceptera
och vars ökning undan för undan också
måste accepteras. Lärjungarna i denna
professur, som vi har inrättat därför
att vi trodde att vi skulle få hjälp av
den vid brottslighetens bekämpning,
har gått ännu längre än sin mästare.

Vidare hänvisas till brottsbalken.
Visserligen avser den att medföra en
generalpreventiv verkan gentemot brottet,
men annars kommer ju dess bestämmelser
in först sedan brottet har begåtts.
Man kan inte hävda uppfattningen att
de människor skall straffas som man
tror kommer att begå brott. Nu står
man i lugn och ro och ser på när människorna
begår brott, och sedan kommer
brottsbalkens bestämmelser in i
sammanhanget. Detsamma gäller egentligen
den individualpreventiva verkan
som också finns i brottsbalken. Det är
riktigt att man försöker hjälpa människor
som kommit in på brottets väg,
men det har visat sig att den hjälpen
i de flesta fall slår slint. Samhället har
visat sig ganska odugligt att hjälpa
brottslingar. Såvitt jag kan se hjälper
Frälsningsarmén betydligt flera brottslingar
än samhället i övrigt att komma
till rätta i denna värld.

Sverige har varit och är ännu i stor
utsträckning ett rättssamhälle, men i
det perspektiv som jag tycker mig få,
när jag studerar brottslighetens utveckling,
förefaller det här i landet att bli
gangstersamhälle. Någon annan utveckling
är otänkbar, om den totala likgiltigheten
för att ta itu med brottsligheten
fortsätter.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Även om herr Kilsmo
inte hade något yrkande, måste jag ändå
göra en kommentar och bestrida den
skildring han ger, när han påstår att
det hos samhället, myndigheterna och
även riksdagen råder en total likgiltig -

åtgärder mot den ökande brottsligheten
het när det gäller brottsligheten och
dess utveckling. Detta är en karikatyr
på verkligheten, måste jag säga. Hans
föreställningar om hur kriminaliteten
skall utveckla sig i vårt land och att
här kommer att uppstå ett gangstersamhälle
kan vi inte göra mycket åt. Det är
honom obetaget att hysa sådana föreställningar.
Jag tycker dock att han gör
en mycket överdriven mörkmålning.

Vi har en stigande brottslighet. Även
kriminalvårdsstyrelsen konstaterar dels
att det sker en ökning nu och dels att
man måste räkna med en viss fortgående
ökning av brottsligheten i Sverige.
Det är dess värre en utveckling som vi
inte är ensamma om utan som är gemensam
i första hand för alla industrialiserade
länder. Vi kan också konstatera
att vi dess bättre har en så att säga
mera godartad brottslighet i vårt land
än i de stora länderna och särskilt i de
stora ländernas storstäder.

De åtgärder som kan vidtagas vidtas
i ökad grad i vårt land. Men det har
hittills inte lyckats i något samhälle på
något kulturstadium att utrota brottsligheten
och att utplåna de orsaker som
leder till brottslighet. Genom olika åtgärder
söker man att tränga djupare in
i problemen, genom forskning att utreda
orsakerna och genom kriminalvården
att återföra dem som har kommit
in på brottets bana till en anpassning
till ett normalt samhällsliv.

Herr Kilsmo lät något förvånad över
att brottsbalken kommer in i bilden
först i efterhand. Hur i all världen skulle
brottsbalken kunna komma in tidigare
än i efterhand? Man måste på annat
sätt komma åt att förebygga brottsligheten.

Jag behöver inte relatera vad som
anförts i utskottets utlåtande dels om
forskningen och dels om det uttalande
som riksdagen har gjort helt nyligen
om att den kriminologiska forskningen
skall utvecklas genom att i första hand
en plan upprättas. Årets riksdag har
också anslagit 300 000 kronor till detta
syfte. Det talas även om de utredningar

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Om åtgärder mot den ökande brottsligheten

som pågår och de organ som finns på
detta område.

I denna situation finner jag att utskottet
har intagit den enda rimliga
ståndpunkten, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KILSMO (fp):

Endast ett par ord till replik!

För det första sade jag aldrig att jag
var överraskad över brottsbalkens funktion.
Jag sade bara att brottsbalken
kommer in här —• det var inte fråga
om någon förvåning; så mycket har jag
läst brottsbalken och kriminologisk litteratur
att jag begriper det.

Däremot är jag överraskad över herr
Möllers position. Först säger han att
jag har svartmålat. Yad har jag gjort?
Jo, jag har talat om att man accepterar
en stigande brottslighet. Sedan säger
herr Möller att vi måste konstatera att
brottsligheten stiger överallt. Han förkastar
min »svartmålning», och sedan
breder han på ännu svartare med sin
egen pensel.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
20, i anledning av motion om utredning
angående nyttiggörande av hushållsoch
industriavfall, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill meddela att det är min avsikt
att i dag låta utdela en preliminär
plan för ärendenas fördelning på plena
efter påsk till och med vårsessionens
slut.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet den 16—den 23
april 1968 för deltagande i Interparlamentariska
unionens rådsmöte i Dakar.

Stockholm den 3 april 1968.

Kaj Björk

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 9, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
på driftbudgeten för budgetåret
1968/69 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Herr WALLMARK (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av de ärenden, som avses i
Kungl. Maj:ts propositioner nr 77 och
81, hemställer jag, att kammaren måtte
medgiva ytterligare utsträckning av
tiden för avgivande av motioner i anledning
av nämnda kungliga propositioner
till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från det
propositionerna kom kammaren till
handa.

Denna hemställan bifölls.

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Interpellation ang. innebörden av den
vid valutakonferensen i mars 1968 träffade
överenskommelsen i fråga om speciella
dragningsrätter i Internationella
valutafonden

Ordet lämnades härefter till herr JACOBSSON,
GÖSTA, (h), som yttrade:

Herr talman! Enligt i pressen lämnad
kortfattad redogörelse från den i Stockholm
den 29 och 30 mars avhållna valutakonferensen
med tioländergruppen
har en överenskommelse träffats mellan
nio av medlemmarna angående de
vid den i september förra året i Rio
de Janeiro fattade besluten rörande speciella
dragningsrätter i Internationella
valutafonden.

Bakom den träffade överenskommelsen
ligger av allt att döma den internationella
valutakris, som uppstått genom
punddevalveringen, där växande dollargapet,
antidollarspekulationen, guldrushen
och slutligen den nyligen skedda
uppspaltningen av guldpriset, vilka
företeelser rubbat grundvalarna för det
tidigare internationella valutasystemet.

Med hänsyn till den aktuella valutasituationen
och vårt eget lands ställning
i sammanhanget är det uppenbart
att överenskommelsen kan komma att
få vittgående konsekvenser för vår samhällsekonomi
på kortare och längre
sikt.

I anledning härav hemställes om första
kammarens tillstånd att till statsrådet
Krister Wickman ställa frågan huruvida
statsrådet är beredd att lämna
kammaren en närmare redogörelse för
angivna valutaöverenskommelse och
dess innebörd.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkla frågor

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

849, av herr Nyman, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 101, angående
långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet
m. m.; samt

nr 850, av herr Nyman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
109, angående vissa organisations- och
anslagsfrågor rörande försvaret.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen:

av herr Pettersson, Harald, (ep) till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet:
»Är Statsrådet beredd
vidtaga åtgärder i syfte att eliminera
de olägenheter — såväl för berörda individer
som för näringslivet —• som följer
av den osäkerhet som råder beträffande
tidpunkten för inkallande av
värnpliktiga?»; samt

av herr Schött (h) till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet:
»Anser Statsrådet att gällande bestämmelser
i »Säkerhetsinstruktion för armén»
och »Tävlingshandbok för frivilliga
skytteväsendet» är till fyllest för att
garantera största möjliga säkerhet åt utövarna
av ''friluftsliv, främst långfärdsåkning
på skridsko?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.38.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 16

Torsdagen den 4 april 1968

Torsdagen den 4 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 27
nästlidne mars.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknade anhålla härmed om
ledighet från riksdagsgöromålen för tiden
från och med den 8 till och med
den 19 april för studieresa till USA.

Stockholm den 4 april 1968.

Eric Carlsson Yngve Nyquist

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1968/69 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; nr

155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av garantin
för exportkredit;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
uppgörelse om ändring av överenskommelsen
med Finland den 17 november
1949 angående betalning av vissa till
Finland lämnade svenska krediter;

nr 157, i anledning av motioner om
komplettering av skolbetyg;

nr 158, i anledning av motion om anpassning
av skrivundervisningen till datatekniken;
och

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid universiteten m. m.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 132,
till Konungen angående val av styrelse
för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond
för tiden den 1 april 1968—31
mars 1971;

dels till riksdagens förordnande, nr
133, för

professorn herr Torgny Segerstedt

att under nämnda tid vara ordförande
i Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond;

dels till riksdagens förordnanden, nr
134—143, för

professorn herr Axel Gösta Ekman,
professorn herr Arne Vilhelm Engström,

professorn herr Sven Ingvar Svenniison,

riksbankschefen herr Per Valfrid Åsbrink,

fröken Astrid Bergegren,
fru Elisabeth Sjövall,
herr Per Olof (Olle) Reinhold Dahlén,

herr Bo Nils Olof Martinsson,
fröken Blenda Maria Ljungberg och
herr Nils Theodor Larsson

att under samma tid vara styrelseledamöter
;i Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond; dels

ock till riksdagens förordnanden,
nr 144—154, för

riksantikvarien herr Sven Birger
Fredrik Jansson,

professorn herr Karl Gustaf Lennart
Hjelm,

Torsdagen den 4 april 1968 Nr 16

Ang. vidtagna åtgärder för att hindra olovliga demonstrationer vid det internatio nella

valutamötet

professorn herr Bengt Erik Gustafsson,

docenten herr Johan Lennart Holm,
bankdirektören herr Kurt Gustaf
Adolf Eklöf,

herr Hans Hagnell,

herr Kaj Åke Björk,

herr Per Hilding,

herr Tage Nils Johansson,

herr Gunnar Sigfrid Wallmark och

herr Erik Hugo Grebäck

att under samma tid vara styrelsesuppleanter
i Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond.

Ang. vidtagna åtgärder för att hindra
olovliga demonstrationer vid det internationella
valutamötet

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet
för att besvara herr Åkerlunds (h) fråga
till hans excellens herr statsministern
angående vidtagna åtgärder för att
hindra olovliga demonstrationer vid
det internationella valutamötet, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 29 mars, och anförde:

Herr talman! Herr Åkerlund har frågat
statsministern om regeringen på
förhand övertygat sig om att alla rimliga
säkerhetsåtgärder hade vidtagits
för att förhindra olovliga demonstrationer
vid det internationella valutamötet.
Frågan har överlämnats till mig
för besvarande.

Åtgärder av det slag herr Åkerlund
avser ankommer det på polismyndigheten
att besluta om. Givetvis var regeringen
på förhand underrättad om vidtagna
och planerade åtgärder.

Herr ÅKERLUND (li):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret. Av ordalydelsen vill jag dra den
slutsatsen att regeringen anser att alla
rimliga säkerhetsåtgärder hade vidtagits,
eftersom svaret ju inte motsäger

6 Första kammarens protokoll 1968. Nr 16

mig på den punkten. Min fråga gällde
om åtgärderna var rimliga, men vi får
alltså på den punkten inget klart svar
från statsrådets sida.

Regeringen hade gäster av mycket
betydelsefull och hög rang, gäster som
kommit hit i ett utomordentligt viktigt
ärende. Det är då rimligt, tycker jag,
att man ställer sig frågan om dessa
gäster också fick det skydd som de
kunde ha rimliga skäl att begära.

Jag har, herr talman, tillåtit mig göra
ett litet försök till rekonstruktion av
händelseförloppet på Lidingö, och det
ger mig anledning till några egna slutsatser.

Hela demonstrationen var organiserad
på ett sätt som ger vid handen stor
erfarenhet samt skicklig och målmedveten
ledning. Ledarna var inga ungdomar
utan äldre personer. Demonstranterna
hade troligen icke såsom
sagts i tidningarna smugit sig över redan
dagen innan. En och annan hade
kanske gjort det, men det stora flertalet
hade i smärre grupper med begagnande
av alla tillgängliga, även allmänna,
kommunikationsmedel smugit
sig över eller åkt över öppet till ön.
Samling hade ägt rum vid utvalda
punkter på relativt långt avstånd från
Foresta. Därefter hade förflyttning ägt
rum i spridda grupper till det utvalda
hörnet Ringvägen—Solstigen, där samlingen
tydligen var bestämd till ett
visst klockslag. En skåpbil lastad med
demonstrationsplakaten kördes fram
vid detta klockslag. En blixtsnabb urlastning
av materialet skedde, och därefter
stormade demonstranterna fram
i attack mot Foresta.

Inför en dylik välorganiserad attack
är frågan enligt min mening mycket
berättigad om verkligen alla rimliga
säkerhetsåtgärder hade vidtagits. Man
kan fråga varför inte spärrar hade upprättats
på avstånd med en kontroll, som
hade kunnat visa om trafikanterna på
vägen hade legitima skäl att röra sig
inom det område som kunde komma

78 Nr 16 Torsdagen den 4 april 1968

Ang. vidtagna åtgärder för att hindra olovliga demonstrationer vid det internationella
valutamötet

att utsättas för demonstrationer. Man
kan fråga om polisen hade tillräckliga
styrkor för en sådan övervakning, och
man kan även fråga om polisens motmedel
är de riktiga och om regeringen
på något sätt hade diskuterat motmedlen.
Polisen får ju använda batonger
i självförsvar, när en bildad kedja har
blivit splittrad och polismännen är hotade
av slag eller annan form av misshandel.

För oss på Lidingö — jag bor själv
där — har det varit en ära att få hysa
representanterna för de länder som
beslutat att förlägga valutakonferensen
till Sverige. Vi beklagar djupt det inträffade.
Vi har undersökt och har dess
bättre för oss själva kunnat konstatera,
åtminstone såsom en allmän iakttagelse,
att lidingöbor inte bär slutit sig till
demonstranternas skara utan att denna
skara har kommit från andra orter än
Lidingö. Lidingöpolisen har även gjort
sitt yttersta för att fylla de uppgifter
som ålagts den för att upprätthålla ordning
och skydda de utländska gästerna.
För en uppgift såsom denna är dock
polismännen i Lidingö för fåtaliga.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Gällande grundlagsbestämmelser
förbjuder mig att gå in på
en bedömning av frågan om polismyndigheten
i detta särskilda fall hade vidtagit
rimliga åtgärder eller inte. Jag får
i varje fall inte göra det från denna
talarstol. Jag kan inte gå in på några
detaljer.

Jag skulle dock vilja fälla det allmänna
omdömet att våra poliser visar
ett fantastiskt gott omdöme när det gäller
att vidta åtgärder mot sådana här
metoder som vi alla avskyr, metoder
som avser att hindra oss från att fritt
få uttrycka vår politiska åsikt och att
fritt få utöva vår demonstrationsrätt.
Jag har vid flerfaldiga tillfällen uttalat
min avsky för dessa metoder, och jag
begagnar detta tillfälle till att göra det
än en gång.

Vad som kan anses vara rimliga säkerhetsåtgärder
eller inte är svårt att
säga. Men herr Åkerlund bör såsom
lidingöbo i varje fall få veta att lidingöpolisen
inte var ensam vid detta
tillfälle.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag är glad att höra
justitieministerns klara deklaration,
som innebär ett mycket kraftigt avståndstagande
från denna form av uppträdande.
På den punkten är vi helt
ense, och vi beklagar det inträffade
alldeles extra djupt av den anledningen
att det rörde sig om utländska gäster.
Jag kan förstå justitieministerns
förklaring att det av grundlagsskäl inte
är möjligt för honom att gå in på detaljer,
och jag repsekterar självfallet
det uttalandet.

Det är emellertid en sak som fortfarande
ger anledning till eftertanke.
Spontana demonstrationer, som tillkommer
i syfte att framföra önskemål
som man vill ha uppfyllda om ändringar
i vårt samhällssystem är i allra
högsta grad behjärtansvärda. Ingen opponerar
mot dem. I detta fall tror jag
emellertid att jag har lyckats skaffa
mig en tillräckligt klar bild av vad
som hänt för att säga att dessa demonstrationer
är organiserade på ett sätt
som visar att det inte alls är fråga
om några behjärtansvärda syften. Det
är medvetet fråga om att störa vårt
lands förhållande till främmande makter,
och då får man göra en annan bedömning
av situationen.

Det är riktigt att lidingöpolisen inte
stod ensam, men vid ett studium av
vad som hände står det klart att det
icke fanns tillräckligt många poliser
för att kunna upprätta en spärr på litet
längre avstånd från själva forestaområdet.
Det fanns inte fler än att de kunde
bevaka själva restaurangen och området
däromkring. Polisen hade däremot
ingen möjlighet att kontrollera

Nr 16

Torsdagen den 4 april 1968

Ang. vidtagna åtgärder för att hindra olovliga demonstrationer vid det internatio -

tillfartsvägarna, som är rätt många i
det här området, på låt oss säga 100 å
200 meters avstånd. Hade polisen kunnat
göra det, är det ingen tvekan om
att den hade kunnat förhindra att demonstrationen
kom till stånd.

Än en gång vill jag för justitieministern
betyga att jag är glad över hans
klara och bestämda deklaration, att det
här är något som inte är önskvärt i
vårt land.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag tror inte att jag
skall inlåta mig på en debatt om polisens
metoder, vilka åtgärder som har
vidtagits, vilka åtgärder som kan vidtagas
i en framtid, om polisens antal
var tillräckligt för att upprätta spärrar
på olika platser, osv. Jag är nämligen
övertygad om att detta inte var sista
gången som arrangörerna av dylika
spektakel tänkt agera. Det mest beklämmande
i hela historien är att vuxna
människor, som borde ha bättre
omdöme, släpar ut 14—15-åringar och
hetsar dem till bataljer mot polisen, ty
detta är uppenbarligen avsikten med
dessa tillställningar. Jag tror inte att
det skulle vara nyttigt att ge offentlighet
åt vilka åtgärder som vår polis
ytterligare kan vidta.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Bara ett ord till, det
sista! Jag vill uttala den förhoppningen
att övervakningen av de element som
leder svensk ungdom fel blir skarpare
än hittills varit fallet.

Herr förste vice talmannen yttrade
nu, att herr Nilsson, Ferdinand, — som
vid årets början framställt en interpellation
rörande bland annat gatukravaller
— begärt ordet för att deltaga i den
pågående överläggningen, och tillsporde
kammaren, huruvida den ville besluta
att för tillfället upphäva den i

nella valutamötet

§ 20 mom. 4 tredje stycket i ordningsstadgan
för kammaren stadgade inskränkningen
i yttranderätten.

Härtill svarades ja.

Herr förste vice talmannen lämnade
härefter ordet till herr NILSSON, FERDINAND,
(ep), som anförde:

Herr talman! Det var den 16 januari
som jag framställde en interpellation
som anknöt till en debatt förra året i
denna fråga, där jag fick vissa besked
av statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående polisens utrustning.
Jag följde upp saken i interpellationen,
som innehöll fem punkter. Det är
emellertid endast en punkt som direkt
berörs i detta sammanhang, nämligen
frågan: När kan det förväntas att undersöknings-
och spaningsarbete om de
organiserade gatukravallernas anstiftare
har framskridit så långt, att en upprensning
kan genomföras beträffande
sådana med en lugn demokratisk samhällsordning
oförenliga företeelser och
polisen frigöras från därav orsakad
gatubevakning för fyllandet av andra
mera eftersläpande uppgifter?

I ett föredrag på Juridiska föreningen
i Uppsala berörde polismästare Liining
från Stockholm de företeelser som
det tidigare var fråga om, nämligen
fönsterkrossning och åverkan av annat
slag, systematiskt organiserad; att demonstranter
mobiliserades från exempelvis
Uppsala till Stockholm och att
det därvid — såsom här har framhållits
såväl av herr Åkerlund som av herr
statsrådet — var en huvuduppgift för
vederbörande ledare att misskreditera
och söka strid med ordningspolisen.

Det är uppenbart att man kan peka
på — det har gjorts i samband med
SÄPO-utredningen — att vissa politiska
kretsar öppet deklarerat sig avse att
med våld tillskansa sig makten. Sådana
pratrevolutionärer är emellertid inte
farliga på samma sätt som de vilkas
grundåskådning man känner men som

Torsdagen den 4 april 1968

80 Nr 16

Ang. vidtagna åtgärder för att hindra olovliga demonstrationer vid det internatio nella

valutamötet

utåt inte underlåter att tala om sitt demokratiska
sinnelag.

Jag vore tacksam om vi kunde få
besked i denna fråga.

Enligt uppgifter som polisen offentligt
lämnat till pressen är en polisstyrka
av ungefärligen den storlek som
motsvarar ett polisdistrikt i Stockholm
engagerad för bevakning av ambassader
m. m.

Skulle det inte, herr statsråd, vara
möjligt att göra en ordentlig upprensning
bland upphovsmännen till dessa
kravaller, så att ifrågavarande stora del
av Stockholms poliskår kunde ägna sig
åt andra, ävenledes krävande uppgifter? Herr

statsrådet KLING:

Herr talman! Jag tror inte man skall
överdriva betydelsen av dessa i och för
sig ganska fåtaliga gruppers aktiviteter.
Jag tror inte att de har några som helst
möjligheter att med våld omstörta vårt
samhälle. Vi har absolut resurser emot
detta. Det kan jag försäkra.

Det är beklagligt att herr Ferdinand
Nilsson inte har fått svar på sin interpellation
ännu. Vi har emellertid ett
oerhört omfattande lagstiftningsprogram
i departementet. Jag har därför
fått säga till mina medarbetare att vi
får vänta med interpellationssvar till
dess att propositionstiden har gått ut,
den 10 april. Jag är säker på att det är
många riksdagsledamöter som ändå
kommer att klaga på mig för att jag
lägger fram alltför många propositioner
på sista dagen.

Ett svar skall emellertid komma, och
det är alldeles givet, herr Nilsson, att
undersöknings- och spaningsarbete pågår.
Men vad detta ger för resultat och
hur det ligger till kan jag givetvis inte
tala om för dem som vi spanar efter.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag tolkar statsrådets
uttalande så att han avser att på sätt

som i interpellationen berörts försöka
gå till grunden med det hela för att
komma åt upphovsmännen till gatubråken
och få slut på deras systematiska
arbete.

Herr statsrådet framhöll att de det
gäller inte lär kunna omstörta vår samhällsordning,
och den uppfattningen
kan jag dela, men de kan ställa till åtskilligt
ohägn. När en så stor del av den
stockholmska poliskåren engagerats för
att hålla efter dessa kravallmakare och
deras utsända, är det i alla fall en ganska
omfattande affär. Polisen behövs
också till andra uppgifter.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 849 och 850.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner
:

nr 79, med förslag till lag om ändring
ii brottsbalken m. m.;

nr 82, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.;

nr 85, angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter, m. m.;

nr 87, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1969—
1972, m. m.; samt

nr 92, med förslag till vissa ändringar
i regeringsformen och riksdagsordningen.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående familjepension
åt f. d. extra tjänstemannen i riksgäldskontoret
Nils O. E. Wigrens efterlevande
maka Helfrid Wigren.

Torsdagen den 4 april 1968

Nr 16

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av väckta motioner om samordning
i mottagarlandet av projekt för
utvecklingsbistånd;

statsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motion; nr

60, i anledning av motioner om
visst tillgodoräknande av fackskola som
praktik; samt

nr 61, i anledning av motioner om
gymnasial utbildning i Strömstad och
om inrättandet av ett gymnasium i Simrishamn
;

bevillningsutskottets betänkande!!:

nr 29, med anledning av motioner om
rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till allmännyttiga ändamål,
m. m.; samt

nr 31, med anledning av motioner rörande
beskattningen av inkomst från
grus-, torv- eller lertäkt;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av motioner angående
förfarandet vid bodelning i anledning
av hem- och äktenskapsskillnad; nr

23, i anledning av motioner om
dels obligatorisk förarplatsförsäkring,
dels förarplatsförsäkring för av stat och
kommun ägda fordon;

nr 24, i anledning av motion om en
fast organisation för offentlig försvarare
i brottmål; samt

nr 25, i anledning av motioner om
vidgad revisionsplikt för företag;

tredje lagutskottets memorial nr 39,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av tredje lagutskottets
utlåtande i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av motioner angående
viss omläggning av skördeskadeskyddet; nr

16, i anledning av motioner angående
införande av ett system med skördeskadeförskott; nr

17, ,i anledning av motioner angående
upprätthållande av jordbruksproduktionen
i norra Sverige; samt

nr 18, i anledning av motioner angående
anslag till mjölktransporter inom
glesbygdsområden.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de ledamöter
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta tjänstemän hos
kammaren, samt kammarens sekreterare,
den 3 april 1968.

§ 1

Förordnades stenografen fil. kand.
Arne Löfling att från och med den 3
april 1968 tills vidare, dock längst till
och med den 31 december 1970 vara
extra ordinarie stenograf i lönegrad
Ae 25 hos kammaren.

§ 2

Förordnades redaktören Sven Sjöberg
att under tiden den 16 april—
den 31 maj 1968 uppehålla en vakant
arvodestjänst som stenograf med rätt
för honom att åtnjuta arvode enligt löneklass
A 21.

§ 3

Beslöt herrar kanslitillsättare att helt
månadsarvode skulle utgå till kontaktmannen
riksdag-skola, adjunkten HansOlof
Hanselid, under tiden den 1 mars
—den 31 maj 1968.

§ 4

Anmäldes herr talmannens beslut att
från och med den 6 mars 1968 anställa

Nr 16

Torsdagen den 4 april 1968

hovrättsassessorn Bengt Laimhe sam
ersättare för kammarens sekreterare,
med rätt för honom att åtnjuta arvode
med 1 000 kronor per månad.

År och dag som ovan

K.-G. Lindelöw

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

851, av herr Peterson, Eric Gustaf,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 101, angående långtidsplan
för det statliga utvecklingsbiståndet
m. m.; samt

nr 852, av herr Blom, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 110, angående
vissa anslagsfrågor m. m. rörande
det militära försvaret och civilförsvaret.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.27.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Fredagen den 5 april 1968

Nr 16

Fredagen den 5 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 28
nästlidne mars.

Ang. undervisningen i skolorna om internationella
problem

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
PALME, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Björks (s) interpellation angående undervisningen
i skolorna om internationella
problem, erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Björk har frågat
om jag anser att nuvarande läroplaner,
läroböcker och lärarutbildning för olika
skolformer skapar tillräckligt underlag
för en tillfredsställande undervisning
om de internationella problem
som dagens ungdomsgenerationer möter
och kommer att möta.

Jag delar helt interpellantens mening
att undervisning om internationella förhållanden
och problem är en viktig angelägenhet
för skolan. Det är nödvändigt
att ge eleverna goda grundläggande
kunskaper, och — kanske i än högre
grad — sådana metodiska färdigheter
att de själva kan tränga vidare in
i problemen.

Skolans ansvar har kommit till klart
uttryck i målsättningen för såväl grundskolan
som de gymnasiala skolformerna.
Betydelsen av kunskap om och förståelse
för andra länder och kulturer
har understrukits i läroplanerna för
dessa skolformer. I de enskilda ämnenas
kursplaner har detta särskilt markerats
i fråga om samhällskunskap och
historia men även i fråga om andra
ämnen t. ex. religionskunskap. Även i
undervisningen i moderna främmande

språk har frågor om internationella
problem och internationell förståelse
fått ökad uppmärksamhet.

Det är också viktigt att observera att
i de nya skolformernas kursplaner i
samhällskunskap och historia är själva
greppet på ämnet och behandlingen av
de internationella förhållandena annorlunda
än i de skolformer som nu befinner
sig under avveckling. De formella
och institutionella delarna av
stoffet begränsas och tyngdpunkten
läggs i stället på funktionella aspekter
och aktuella internationella problem.
Över huvud taget fästs i de nya kursplanerna
stor vikt vid att undervisningen
knyter an till aktuella förhållanden.
Avsikten med denna uppläggning
är att ge möjlighet till analys av
och att skapa intresse för de problem
som eleven kommer i kontakt med genom
olika massmedia och olika formei
av opinionsbildning.

De läromedel som utarbetats för de
nya skolformerna synes i flertalet fall
både innehållsmässigt och metodiskt
svara mot de anvisningar som läroplanerna
ger. Självfallet måste lärarutbildningen
anpassas till målsättningen för
skolans verksamhet. Arbete pågår med
den närmare utformningen av den nya
lärarutbildning som 1967 års riksdag
fattat beslut om. För sådana lärare som
redan tjänstgör har anordnats fortbildningskurser
under en följd av år med
syfte att informera särskilt lärare i
historia och samhällskunskap om de
nya läroplanernas innehåll och syfte i
fråga om behandling av övergripande
politiska problem och samhällsproblem.
Fortbildningen kommer självfallet
alltid att vara en angelägen uppgift,
särskilt när det gäller områden som det
internationella, där förhållandena ständigt
växlar.

Nr 16

Fredagen den 5 april 1968

Ang. undervisningen i skolorna om internationella problem

Jag är medveten om att verkligheten
ute i skolorna inte på alla håll svarar
mot den högt ställda målsättningen,
men viljeinriktningen står i överensstämmelse
med de av herr Björk framförda
synpunkterna.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för hans svar på
min interpellation. Svaret innehöll väl
i stort sett vad jag hade väntat med
undantag för några detaljer, som var
delvis nya för mig och som jag ber att
få återkomma till.

Uppslaget till denna interpellation
fick jag i samband med den stora demonstrationen
i december och polisens
vägran att släppa fram ungdomarna
till den amerikanska ambassaden. Jag
upptäckte då i debatten efteråt, att det
hos olika ungdomsgrupper tydligen förelåg
en stor förvåning över detta förbud.
Jag frågade mig liksom många
gjorde: Är det möjligt att dessa ungdomar
inte vet att det är en fullständigt
grundläggande regel för internationell
samlevnad, att olika staters beskickningar
skall skyddas? Så slog det mig
plötsligt: Tänk om de inte vet det!
Tänk om de inte har lärt sig det i skolan.
Om så skulle vara fallet, kan man
ju säga att även de äldre har en del av
ansvaret för den förvirring som här
föreligger.

Jag började även inför mötet med
olika ungdomliga meningsyttringar eller
debattinlägg om FN fundera över
hur stora kunskaper ungdomarna egentligen
har om Förenta Nationernas organisation,
funktionssätt och möjligheter
att agera i olika internationella konflikter.
Jag frågade mig också om skolan
i dag verkligen ger våra tonåringar
en tillräcklig kunskap om de grundläggande
dragen exempelvis i stormakternas
utveckling. Det är klart att man
kunde förlänga listan. Inför de senaste
evenemangen kring Foresta kunde man
naturligtvis önska sig, att dagens ton -

åringar skulle ha insikt även om det
internationella betalningssystemets
funktionssätt. Men det är ju onekligen
ett mycket krångligt ämne även för oss
som är litet äldre.

Jag har även frågat mig inför det
glädjande och positiva engagemang i
internationella problem som man möter
hos många ungdomar, hur det står
till med den källkritik som meddelas
i skolorna samt om eleverna inför
strömmen av information och propaganda
får en tillräcklig inlärning av
hur man sovrar och prövar de uppgifter
och påståenden som läggs till grund
för debatten i dessa frågor. Jag har sagt
i interpellationen att man inte kan generalisera.
Det förekommer ungdomsgrupper
som visar upp betydande specialkunskaper
i internationella frågor
och andra som demonstrerar en förvånande
okunnighet. Just kombinationen
av okunnighet och våldstendenser
är ett oroande fenomen.

Jag vill säga att detta kan vara ett
skäl till akut oro och att det är beklagligt,
därför att det innebär att mycken
vitalitet och entusiasm länkas in på ändamål
som är helt destruktiva och som
ytterst tjänar reaktionära intressen.

Däremot vill jag inte påstå att jag
hyser någon allvarligare oro på längre
sikt, detta sagt som en parentes. Tonåringarna
på 1930-talet var också i stor
utsträckning besatta av våldsmentalitet,
gripna av nazistisk uniformsdyrkan
och slagsmålsmetoder. Där finns alltså
likheter, men där finns också skillnader.
Inför en del av dagens manifestationer
frestas man att tala om ett slags
ädelt vanvett. När det gäller nazistbråken
på 1930-talet var det snarare fråga
om ett vanvett som var allt annat än
ädelt.

Om jag sedan tänker vidare på vart
1930-talets tonåringar tog vägen, så
kan det väl antas att en del av dem som
utmärkte sig den gången i nazistiska
sammanhang i dag återfinns på olika
platser i samhället — som professorer,
överstar, byråchefer eller borgerliga

Fredagen den 5 april 1968

Nr 16

Ang. undervisningen i skolorna om internationella problem

ledarskribenter. Det är väl i och för sig
ingenting som säger att inte dagens
våldsmän bland ungdomarna med tiden
skall bli lika stillsamma och välanpassade
medborgare som det stora flertalet
av 1930-talets unga nazistlymlar.

Jag har, som sagt, ställt upp en önskelista.
Jag är samtidigt medveten om
vissa svårigheter. Man inbillar sig ju
gärna att världen går framåt och att
varje ny generation tillägnar sig föregående
generationers erfarenheter. Tyvärr
går det inte alltid till på det sättet.
Det är kanske ett problem just när det
gäller kunskapsmeddelelse att en spänning
mellan generationerna gör det svårare
även för skolan att meddela de
kunskaper som behövs. Det faktum att
vissa historiska erfarenheter serveras
av en äldre generation skapar i och för
sig en viss misstro mot detta erfarenhetsmaterial.
Det kanske också ligger
ett problem i detta att vi upplever så
utomordentligt snabba förändringar på
det internationella planet, att varje ny
generation upplever svårigheterna på
ett helt nytt sätt. Alldeles särskilt för
den som har ringa förkunskaper förefaller
det som om världen föddes i går.
Jag föreställer mig att här finns behov
av en stor lyhördhet, en stor förmåga
till anpassning av lärostoff och metodik
när det gäller att förmedla ett nödvändigt
underlag.

Vad jag skulle vilja fråga utbildningsministern
om är en passus i interpellationssvaret
som gäller massmedias roll
i undervisningen. Är avsikten att i första
hand skapa en kritisk och prövande
inställning hos eleverna gentemot det
som massmedia serverar, eller är tanken
att själva utlärningen i stort skall
bygga just på material från massmedia?
Om det senare skulle vara fallet
vill jag bara framhålla att det som
massmedia erbjuder i fråga om historisk
kunskap och kunskap om aktuella
internationella problem och deras bakgrund
ju i många fall är utomordentligt
bristfälligt. I åtskilliga av våra tidningar
och i andra massmedia pågår en

mycket påfallande historieförfalskning,
som bidrar till att förvilla debatten.
Jag välkomnar i och för sig att tidningarna
i dag spelar en mycket större roll
i undervisningen än då vi var unga.
Samtidigt vill jag, med erfarenhet inifrån,
betona att tidningar ingalunda
alltid är att lita på som kunskapskälla.

Jag skulle också vilja fråga utbildningsministern
hur han i största allmänhet
ser på historiekunskapernas
plats i den totala avvägningen av skolornas
kunskapsmeddelelse. Som lekman
och utomstående har jag emellanåt
bland skolreformatorerna tyckt mig
märka ett visst förakt för historia som
ämne, kanske sammanhängande med
att vår traditionella historieundervisning
ofta varit stelbent och konservativ.
Om ett sådant förakt existerar måste
jag personligen säga att det är olyckligt.
Jag har svårt att förstå hur man
skall kunna ha perspektiv framåt i politiken
om man inte samtidigt har
perspektiv bakåt. Låt mig också som
en erfarenhet säga att flera av de klokaste
politiker jag träffat samtidigt har
varit starkt historiskt intresserade.

Det var alltså de två små delfrågor
där jag vore tacksam för en kommentar
av statsrådet Palme.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! När det gäller den första
frågan har väl i svaret bara avsetts
det faktum att massmedia skapar ett
intresse för problem som annars kunde
tänkas ligga långt bort, problem som
nu spelar en roll i människornas och
inte minst ungdomens vardag vilken
bara för femton år sedan var otänkbar.
Massmedia aktualiserar en mängd frågor,
och det blir lätt att i undervisningen
knyta an till dem. Jag instämmer
helt i herr Björks mening att tillförlitligheten
hos massmedia och tidningspressen
ofta lämnar en hel del
övrigt att önska.

Också beträffande historieundervisningen
delar jag herr Björks åsikt. Jag

Nr 16

Fredagen den 5 april 1968

Ang. undervisningen i skolorna om internationella problem

minns från min egen skoltid att det enda
verkligt intressanta ämnet var historia
—• genom skildringen av de historiska
förloppen. Vad debatten gällt är
väl inte om historieundervisningen
skall ha utrymme eller icke utan hur
utrymmet skall fördelas och hur undervisningen
skall läggas upp. Kritiken
har allmänt gått ut på att äldre skeden
fått alltför stort utrymme. Man har ofta
knappt hunnit fram till de senaste
hundra årens historia —- industrialismens
genombrott, det sena 1800-talet,
världskrigen och mellankrigsperioden
har fått ett ganska litet utrymme. Kritiken
har vidare gällt det strikt kronologiska
i historieundervisningen, ett
alltför faktabetonat pluggande om krig
och kungar och diverse annat. Vid omläggningen
av kursplanerna för gymnasiet
— åtminstone i den del där jag
har medverkat —• strävade vi dels till
att ge större utrymme åt historien efter
år 1809 än vi tidigare gjort, dels till att
söka bryta upp det här rent kronologiska
greppet. Därför finns det, i varje
fall i den tredje årskursen, möjlighet
till s. k. flödesstudier, dvs. man följer
ett problem låt oss säga från antiken
och framåt i tiden, i stället för strikt
kronologiska studier, eller börjar i nutiden
och undersöker varifrån en dagsaktuell
situation härleder sig. På det
sättet får man en skildring av samband
i historien.

Till sist vill jag säga, och det anknyter
väl delvis till vad herr Björk har
sagt, att vi numera för in det aktuella
materialet i skolan på ett helt annat
sätt än tidigare. Eleverna får ta TVprogram
och tidningspress till utgångspunkt
för sina studier och diskutera
aktuella problem. Detta ställer stora
krav på läraren, dels att göra stoffet
intressant och dels att vara i verklig
mening objektiv. Just när det är fråga
om aktuella problem, vare sig det är
internationella frågor eller sådana frågor
som rör vår egen nationella vardag
och vårt eget samhälle, är det oundvikligt
att den enskilde läraren själv gör

värderingar, själv tycker saker och
ting. Men det vore utomordentligt
olyckligt om vi skulle komma i en situation
där läraren aktivt propagerar
för vissa åsikter, antingen det gäller
internationella problem eller det gäller
politiska frågor här i landet. Den aktualitetsbetonade
undervisningen ställer
mycket stora krav på läraren, att han
inte ens oavsiktligt bedriver propaganda,
ty just genom objektivitet lär han
eleverna att använda källkritiska metoder
och ett självständigt omdöme.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
statsrådets förklaring i fråga om
massmedias roll i undervisningen. Det
låter som om det är en förnuftig inriktning,
och jag förutsätter att just den
strävan till självkritik och över huvud
taget till en prövande hållning, som jag
efterlyste i mitt inlägg, också i hög grad
uppmärksammas i arbetet på detta område.

Jag är medveten om att det har funnits
en gammal kritik mot historieundervisningens
uppläggning för att de
äldre skedena fått alltför stort utrymme.
När jag själv var tonåring bråkade
vi redan om saken. Om denna kritik
numera uppmärksammas, ser man ju
ändå att det går framåt.

Men eftersom vi inte har det fullständiga
materialet framför oss och
inte har någon möjlighet att här gå in
i detalj, är det ju svårt för mig att bedöma
om den aktuella undervisningen
just ger tillräckligt av den typ av information
som jag nämnde i mitt tidigare
inlägg, exempelvis om FN:s organisation
och funktion, vissa grundfakta
som kanske ändå behöver hamras in
vid sidan av allmänna flödesstudier.
Jag har verkligen ingen anledning att
här söka något slags dispyt med utbildningsministern.
Jag grep tillfället att
vädra ett problem som jag tror är väsentligt,
och jag förutsätter att det uppmärksammas.

Det är klart att lärarnas värderingar

Fredagen den 5 april 1968

Nr 16

Ang. undervisningen
är ett oerhört ömtåligt problem i sådana
här sammanhang. Jag är övertygad
om att vad som kan åstadkommas på
detta område blir i ännu högre grad
avhängigt av den successiva lärarutbildningen
än av läroböckernas och
annat läromaterials innehåll.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 79, med förslag till lag om ändring
i brottsbalken m. in.; och

nr 82, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. in.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 85, angående reglering
av priserna på vissa jordbruksprodukter,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge förordningen om rätt
att vid taxering för inkomst njuta avdrag
för belopp, som tillförts vissa för
prisreglering bildade stiftelser m. m.,
till bevillningsutskottet och i övrigt till
jordbruksutskottet.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

87, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1969—
1972, m. m.; samt

nr 92, med förslag till vissa ändringar
i regeringsformen och riksdagsordningen.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning
angående familjepension åt f. d. extra
tjänstemannen i riksgäldskontoret Nils
O. E. Wigrens efterlevande maka Helfrid
Wigren, hänvisades framställningen
till bankoutskottet.

i skolorna om internationella problem

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 851 och 852.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtanden nr 11, 60 och 61, bevillningsutskottets
betänkanden nr 29
och 31, första lagutskottets utlåtanden
nr 22—25, tredje lagutskottets memorial
nr 39 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 15—18.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

91, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering in. m. och om
fortsatt giltighet av lagen, in. in.;

nr 96, angående försäljning av en
fastighet i Sundsvall;

nr 99, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 januari 1968
(nr 25), m. m.;

nr 100, med förslag till förordning
om mervärdeskatt, m. in.; och

nr 111, angående avgift för innehav
av navigeringsmottagare.

Anmäldes och bordlädes skrivelser
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor: angående

provisoriska lokaler för
riksdagen vid författningsreform; och
angående riksdagens lokalfrågor på
längre sikt.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) erhöll på begäran ordet och anförde: Herr

talman! Med hänsyn till infallande
helg hemställer jag att kammaren
måtte medgiva att tiden för avgivande
av motioner i anledning av de Kungl.
Maj ds propositioner m. m., som bordlagts
vid kammarens sammanträden
torsdagen den 4 april och i dag, utsträckes
till det sammanträde som infaller
näst efter 15 dagar från det re -

Fredagen den 5 april 1968

88 Nr 16

Interpellation om komplettering av direktiven till delegationen för frågor rörande
de statliga företagen m. m., att omfatta frågor om lönsamhetskriterier

spektive propositioner m. m. kom kammaren
till handa.

Denna hemställan bifölls.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

Jag erinrar om att riksdagen efter
detta plenums slut gör påskuppehåll
och att nästa plenum hålles onsdagen
den 17 ds kl. 11.00. Vid början av detta
plenum anställes en gemensam omröstning.

Till kammarens ledamöter utsändes
i dag de propositioner, som bordlagts
den 4 april och i dag samt en stencilerad
sammanställning, vari angives data
för de sammanträden, då motioner sist
må väckas i anledning av de till och
med i dag, fredagen den 5 april, avlämnade
propositionerna.

De Kungl. Maj:ts propositioner, som
under tiden den 8—11 innevarande
april överlämnas till kammaren, kommer
att per post tillställas ledamöterna
i den mån delningsupplaga föreligger.
Samtliga utsända propositioner kommer
dessutom att som vanligt utdelas
på ledamöternas bänkar i plenisalen.

Interpellation om komplettering av direktiven
till delegationen för frågor rörande
de statliga företagen m. m., att
omfatta frågor om lönsamhetskriterier

Ordet lämnades därpå till herr BRUNDIN
(h), som anförde:

Herr talman! I anmälan i fråga om
tillkallande av en delegation för frågor
rörande de statliga företagen m. m. anförde
statsrådet Wickman bland annat
följande:

»För de anställda liksom för landets
ekonomiska utveckling är det givetvis
väsentligt att de betydande resurser
som finns inom de statliga företagen
utnyttjas effektivt och ger möjlighet till
ökad sysselsättning och expansion. En
aktiv statlig företagspolitik måste ut -

göra en viktig del av den framtida näringspolitiken.

Målsättningen för de statliga företagen
kan sammanfattas under rubriken
expansion, lönsamhet och effektiv konkurrens.
De två första målen skiljer sig
i sin allmänna formulering inte från
vad som gäller för privatägda företag.»

I önskemålet att de betydande resurser,
som givits de statliga företagen,
skall komma till effektivt utnyttjande
torde alla kunna instämma. Däremot
tyder påståendet att målsättningen för
de privatägda företagen skulle kunna
uttryckas vara expansion, lönsamhet
och effektiv konkurrens och att därför
de statliga företagen och verken skall
inriktas härpå, på en missuppfattning
av det enskilda näringslivets sätt att
arbeta.

Företagen måste ta hänsyn till den
omgivning, det samhälle i vilket de
verkar och till de anställdas intressen
och gör med få undantag också det.
Vid sidan härav är lönsamheten näringslivets
styråra. Effektiviteten följer
av strävan till lönsamhet och frågorna
om olika verksamheters omfattning, om
framryckning eller reträtt, avgöres på
samma grund.

Vissa av de statliga företagen och
verken konkurrerar med företag inom
det enskilda näringslivet. En på ensidig
expansion inriktad målsättning för de
statliga enheterna torde inte leda till
ett optimalt utnyttjande av tillgängliga
resurser.

För de statliga affärsverken, som i
betydande utsträckning arbetar utan
konkurrens, torde en ensidigt expansiv
målsättning i än mindre utsträckning
motsvara det samhällsekonomiskt önskvärda.

Det är av värde att frågorna om konkurrensförhållandena
mellan statligt
och enskilt företagande kommer upp
till behandling. En effektiv konkurrens
på lika villkor bör självklart eftersträvas.

Det är dock överraskande att man

Nr 16

Fredagen den 5 april 1968

Interpellation om komplettering av direktiven till delegationen för frågor rörande
de statliga företagen m. m., att omfatta frågor om lönsamhetskriterier

härvid särskilt tagit fasta på att det
formella förfarandet vid kapitaltillskott
till de statliga företagen skulle medföra
onödigt stor tidsutdräkt och att
en ur konkurrenssynpunkt besvärande
insyn och offentlighet skulle föreligga.
Av dessa skäl får inte riksdagens kontroll
av företagens utveckling och finansiering
försvagas. De statliga företagens
konkurrensmässiga fördelar i
förhållande till de enskilda är ju särskilt
markerade i fråga om finansieringen.

Ojämna konkurrensförhållanden råder
ju också beträffande vissa statliga
företag därför att dessa av olika skäl
och på olika vägar givits särskilda fördelar.
Dessa förhållanden skall dock
tydligen inte behandlas av delegationen.
Ej heller beröres, vilket förefaller
särskilt anmärkningsvärt, den konkurrensmässiga
skillnad, som hittills förelegat
mellan enskilda och statliga företag
i fråga om förräntningskraven. Ur
det enskilda företagets synpunkt är utdelad
vinst närmast att jämställa med
räntor på externt kapital. Kan en rimlig
förräntning på insatt kapital inte
presteras hämmas allvarligt möjligheterna
till nya kapitaltillskott. För att
åstadkomma effektivare konkurrensförhållanden
mellan statliga och enskilda
företag bör motsvarande krav riktas
mot de statliga företagen.

Med stöd av det ovan anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet Wickman få rikta följande
fråga:

Är statsrådet beredd att komplettera
direktiven till delegationen för frågor
rörande de statliga företagen m. m. till
att omfatta uppgiften att utarbeta och
_ge förslag om vilka lönsamhetskriterier
som lämpligen skall tillämpas på de
statliga företagen och verken och därvid
taga hänsyn till att sådan förränt -

ning på insatt kapital bör krävas, som
motsvarar det krav som i detta avseende
riktas på det privata näringslivet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

853, av herr Holmberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 109, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret;

nr 854, av herrar Nyman och Fålldin,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 109, angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret; nr

855, av herrar Nyman och Fälldin,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 109, angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret; nr

856, av herr Holmberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 110, angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret; samt

nr 857, av herr andre vice talmannen
Ivar Johansson och herr Nyman, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 110, angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.29.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM I96B