Tisdagen den 19 november Sid (Riksdagens protokoll 1968:38)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 38

FÖRSTA KAMMAREN

19—20 november

1968

Debatter m. m.

Tisdagen den 19 november Sid.

Svar på interpellation av herr Olsson, Johan, (ep) ang. genomförandet
av kommunindelningsreformen ...................... 3

Interpellationer:

av fru Diesen (h) ang. anställningstryggheten för skådespelare 20
av herr Lundberg (h) ang. samordning mellan värnpliktstjänstgöring
och högre studier................................ 21

Meddelande ang. enkel fråga av herr Nilsson, Ferdinand, (ep)
ang. avskaffande av dyrortsgrupp 3, m. m................... 23

Onsdagen den 20 november

Sekretess vid psykologiska undersökningar i allmän verksamhet .. 24

Om offentliga utfrågningar i riksdagens utskott................ 36

Kommunal- och landstingsrådens ställning i kommunalrättsligt

hänseende m. m........................................... 39

Om rätt för kommun att bevilja anslag till politiskt parti för viss

informationsverksamhet .................................. 42

Om offentliggörande av handlingarna rörande utlämningen av de

baltiska flyktingarna år 1946 .............................. 46

Bostadsanskaffningslån för köp av egnahemsfastighet .......... 49

Studiekostnaders behandling i skattehänseende, m. m........... 52

Om tillgodoräknande av sjukpenning m. m. för pension.......... 68

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 20 november

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 23, ang. ändring i lagen om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.. 24

— nr 24, ang. viss offentlighet i riksdagens utskott............ 36

— nr 25, ang. översyn av 90 § regeringsformen................ 39

— nr 26, om inrättande av ett skattelagråd.................... 39

— nr 27, ang. mandatperioden för stads- och kommunalfullmäktige
samt landstingsmän .................................. 39

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 38

Nr 38

Innehåll

Sid.

— nr 28, ang. landstingsledamots förslagsrätt.................. 39

_ nr 29, om samarbete mellan kommuner i olika nordiska länder 39

_ nr 30, ang. kommunal- och landstingsrådens ställning i kommun
alrättsligt hänseende m. .............................. 39

_ nr 31, om ändring av valbarhetsbestämmelserna för ledamot av

byggnads- eller fastighetsnämnd .......................... 42

_ nr 32, om vidgad rätt för församling inom svenska kyrkan att

anslå medel till svensk sjömansvård utomlands ............ 42

_ nr 33, om rätt för borgerlig primärkommun och landstingskommun
att bevilja anslag till politiskt parti för viss informationsverksamhet
........................................ 43

_ nr 34, ang. landstingskommuns upptagande av statliga lån .... 46

— nr 35, om ändrad tid för granskning av röstlängd............ 46

— nr 36, ang. tjänstledighet för politiska förtroendeuppdrag---- 46

_ nr 37, om offentliggörande av handlingarna rörande utläm ningen

av de baltiska flyktingarna år 1946 ................ 46

Statsutskottets utlåtande nr 161, om inrättande av en reklamations nämnd

vid televerket .................................... 49

.— nr 162, ang. filmdistributionen m. m....................... 49

— nr 163, om det statliga tidskriftsstödet och om litterär uppläs ningsverksamhet

........................................ 49

_ nr 164, ang. bostadsanskaffningslån för köp av egnahemsfastig het

.................................................... f9

— nr 165, ang. meritvärdet av tjänstgöring i u-land............ 51

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, ang. ändring i kommunalskattelagen,
m. m.................................. • • ■ 32

— nr 64, ang. godkännande av tilläggsprotokoll med Storbritan nien

och Nordirland rörande ändring i det i London den 28
juli 1960 undertecknade avtalet för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstskatter,
i dess ändrade lydelse enligt det protokoll som undertecknats
i London den 25 mars 1966 ...................... 68

Bankoutskottets utlåtande nr 59, om skärpta regler för svenska

företags utlandsinvesteringar, m. m......................... 68

Andra lagutskottets utlåtande nr 63, ang. handläggning av ärenden
rörande kommunalt bostadstillägg m. m............... 68

_ nr 64, om rätt att för förmån inom den allmänna försäkringen

tillgodoräkna vård av barn i hemmet...................... 68

— nr 65, om tillgodoräknande av sjukpenning m. m. för pension 68
Tredje lagutskottets utlåtande nr 67, ang. upphävande av lagen om

återköpsrätt till fast egendom, m. m....................... 70

Jordbruksutskottets utlåtande nr 37, ang. expertis vid överklagande
av beslut av hingstpremieringsnämnd .................. 70

— nr 38, ang. skogsvårdslån ................................ 70

— nr 39, om inrättande av ett skadedjurslaboratorium.......... 70

— nr 40, om vissa stödåtgärder i glesbygdsområden .......... 70

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 47, om överlämnande

av svenska skolböcker till skolor i Finland ................ /0

— nr 48, ang. kulturpolitiken ................................ 71

— nr 49, ang. utvecklingen i skärgårdsområdena .............. 71

Tisdagen den 19 november 1968

Nr 38

Tisdagen den 19 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 333, i anledning av Kungi. Maj :ts
proposition med förslag till lag om upphävande
av förordningen den 18 juni
1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad
näringsfrihet, m. m. jämte motioner i
ämnet;

nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående begränsning av
svavelhalten i eldningsolja jämte motioner
i ämnet;

nr 335, i anledning av motioner angående
rätten att förvärva skogsfastighet; nr

336, i anledning av motioner om
ökat lokalt inflytande över allmänningsskog;
och

nr 337, i anledning av motioner om
ändring av koncessionsbestämmelserna
angående linjetrafik för personbefordran.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 338, i anledning av motioner om
åtgärder för att minska tobakskonsumtionen
m. m.; och

nr 339, i anledning av motioner om
förbud mot tillsats av bly i motorbensin.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
341, till Konungen i anledning av mo -

tion angående befrielse för fiskefartyg
i utrikes trafik från avgiftsskyldighet
beträffande oljelagring.

Ang. genomförandet av kommunindelningsreformen Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Johan Olssons (ep) interpellation
angående genomförandet av kommunindelningsreformen,
erhöll ordet och yttrade: Herr

talman! Herr Johan Olsson har
frågat om jag har för avsikt att förelägga
riksdagen förslag till åtgärder som
syftar till att genomföra kommunindelningsreformen
mot kommunernas vilja.

Under de senaste åren har jag både
i riksdagen och vid många konferenser
och möten ute i landet ställts inför frågan
huruvida regeringen anser att sammanläggningar
inom de kommunblock
som tillskapats i enlighet med av statsmakterna
år 1962 beslutade principer
även i fortsättningen skulle vara frivilliga
för kommunerna.

Syftet med frågorna torde ibland ha
varit att få garantier för att ingen ändring
av frivilligheten planerades från
regeringens sida. Men ofta har man
ställt frågorna därför att man oroat sig
för att kommunindelningsreformen
skulle dra för långt ut på tiden. Man har
då anfört flera olägenheter som detta
kunde medföra, t. ex. mindre framsynt
planering, ineffektiv användning av de
samlade resurserna och risk för att utvecklingen
skulle stanna av i sådana
bygder där man inte får till stånd en
mera ändamålsenlig kommunal indelning.

Tisdagen den 19 november 1968

4 Nr 38

Ang. genomförandet av kommunindelningsreformen

På frågorna har jag svarat att med
hänsyn till den allt större förståelse
för nödvändigheten av att reformen
fullföljs, som man möter ute i kommunerna,
och med hänsyn till kommunförbundens
starka stöd för reformen
man borde kunna räkna med att denna
huvudsakligen skulle vara genomförd
år 1971.

I dessa svar och i debatterna i anslutning
till dem har jag också bekräftat
att regeringen inte hade övervägt
att föreslå någon ändring i den frivilliglinje
som riksdagen uttalat sig för.

Numera har vi tillgång till uppgifter
som gör det möjligt att bättre överblicka
reformen och dess troliga fortskridande.

Jag skall nämna några siffror.

Som bekant skall vi enligt de fastställda
planerna få 282 större kommuner
i landet. Vid nästa årsskifte kommer 76
av dessa att vara färdigbildade. Däri
ingår 37 kommuner som redan då planerna
fastställdes ansågs kunna bestå i
sin dåvarande omfattning. Om de utredningar
som nu försiggår inom de
återstående kommunblocken resulterade
i sammanläggningar den 1 januari
1971 skulle ytterligare 99 kommuner
färdigbildas. Vid denna tidpunkt skulle
det således fortfarande återstå 107
block där indelningsändringar måste
genomföras för att åstadkomma de åsyftade
större kommunala enheterna.

När jag tagit del av dessa uppgifter
har jag funnit att man således måste
räkna med ett betydande antal kommuner
som inte kommer att besluta sig för
sammanläggning till 1971. I åtskilliga
ämnar man kanske inte ens besluta om
utredningar i syfte att få till stånd
sammanläggningar.

Det finns således stor risk för en i
tiden långt utdragen reform. Följden
härav blir att vi under en lång tid framöver
får kommuner med mycket olika
storlek och struktur. Det blir därför
också synnerligen skilda förutsättningar
för de olika kommunernas möjligheter
att ta ansvar för de kommunala

uppgifterna och att följa med i samhällsutvecklingen.
Jag vill endast peka
på svårigheten att genomföra den bättre
samhällsplanering vars nödvändighet
vi är överens om för att trygga sysselsättningen
och eftersträva en jämlik
standard mellan olika bygder.

Mot bakgrunden av vad jag nu sagt
har regeringen ansett starka skäl tala
för att låta alla kommuner, ämbetsverk
samt näringslivets och löntagarnas organisationer
få yttra sig över tänkbara
alternativ till den nuvarande ordningen
för kommunindelningsreformens
fortskridande. Därför har en inom kommunikationsdepartementet
utarbetad
tjänstemannapromemoria sänts ut på
remiss. För att inga missförstånd skall
behöva uppstå vill jag betona att detta
inte innebär att regeringen skulle ha
bundit sig vare sig till frågan om förslag
till fullföljande av reformen skall
föreläggas riksdagen eller till de framlagda
alternativen för ett sådant fullföljande.
Först med ledning av remissyttrandena
kommer regeringen att besluta
om nya åtgärder skall föreslås.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation.

I början av detta år uttalade sig statsrådet
Lundkvist i en artikel i Kommunernas
Tidskrift. Såsom rubrik hade
statsrådet valt uttrycket »Det brådskar
med kommunreformens genomförande».
Denna brådska märks på flera områden.
Kanske är det bl. a. ett utslag av
den brådskan att jag inte fick mitt interpellationssvar
förrän för några timmar
sedan. Jag hoppas att det är ett
undantag och att vi ledamöter, när vi
får interpellationssvar, erhåller dem
dagen före besvarandet som praxis varit
tidigare. Jag tycker att interpellationsinstitutet
är ett fint sätt att få uttrycka
meningar på, och det vore värdefullt
för interpellanten att ha tid på
sig att begrunda svaret.

Tisdagen den 19 november 1968

Nr 38

Ang. genomförandet av kommunindelningsreformen

Dessutom föreligger ju i dag nya
handlingar i ärendet, och de har delats
ut på kammarledamöternas bänkar.
Det är dels den promemoria som åberopas
i svaret, dels en promemoria från
riksdagens revisorer, som har företagit
eller åtminstone påbörjat en utredning
av dessa frågor men funnit sig böra avbryta
denna utredning under de nya
omständigheter som uppstått i och med
den promemoria som kommunikationsdepartementet
har utfärdat med förslag
till alternativa sätt att genomföra kommunindelningsreformen.

Anledningen till min interpellation
var närmast det uttalande som kommunikationsministern
tre dagar efter valet
gjorde på en konferens i Göteborg,
där han mycket klart framhöll att vi
bör begränsa den tidrymd inom vilken
kommunindelningsreformen skall förverkligas.
Riksdagen bör därför på nytt
få ta ställning till formerna för kommunindelningsreformens
genomförande.
Det är alltså helt nya tongångar jämfört
med de upprepade försäkringar
som tidigare har lämnats från regeringen
om att frivilligheten står fast, såsom
bestämdes redan år 1962. ^

Under tiden har den omnämn da promemorian
utarbetats med två alternativ
till ett frivilligt genomförande av
reformen. Det ena alternativet skulle
vara att en majoritet av kommuner i ett
block kunde besluta om att genomföra
kommunindelningsreformen. Det andra
alternativet är att reformen skall vara
genomförd senast år 1974. Båda alternativen
innebär ju ett frångående av
riksdagsbeslutet av år 1962. Något tredje
alternativ gives inte här för kommunerna
att välja på.

I min interpellation frågade jag om
det fanns några planer på att genomföra
kommunindelningsreformen mot
kommunernas vilja. Jag tolkar alltså
statsrådets svar på denna fråga såsom
ett ja. Här prövar regeringen möjligheterna
att frångå metoden med ett frivilligt
genomförande. Jag beklagar det
svaret. Jag hade hoppats att försäk -

ringarna om frivillighet fortfarande
skulle gälla. Jag är i princip inte någon
motståndare till kommunindelningsreformen.
Jag tror att den är nödvändig,
inte minst enligt de riktlinjer
som har utstakats, nämligen att man
måste förutse de sammanläggningar
som otvivelaktigt då och då kommer till
stånd och se till att dessa sammanläggningar
sker på ett ur geografiska och
näringspolitiska synpunkter riktigt sätt.
Jag anser emellertid att vi har tid och
råd att hålla fast vid frivilligheten. Jag
tycker att man bort pröva andra vägar
i stället för att föra in alternativet med
tvång.

Alla torde känna till de ganska markerade
uttalandena om att den här stora
reformen skulle genomföras under
frivillighet. Departementschefen uttalade
ju före riksdagsbehandlingen i prop.
180/1961 att han kommit till den uppfattningen:
»För egen del har jag också
kommit till uppfattningen att tvångsåtgärder
i nuvarande läge inte är påkallade.
Skälen härför är flera. Som jag
framhållit i det föregående synes indelningsändringar
böra övervägas i de
fall då interkommunalt samarbete eljest
skulle erfordras i sådan omfattning
att det skulle intaga en dominerande
plats i den kommunala förvaltningen.
Från de synpunkter statsmakterna
i första hand har att beakta skulle
dock ett lämpligt organiserat och väl
avvägt samarbete mellan kommunerna
i och för sig vara tillräckligt. Vad man
vinner genom ett totalt samgående mellan
kommuner i dylika fall är främst
att de kommunala organen får bättre
möjlighet till samlad överblick och bedömning
i fråga om kommunalpolitikens
inriktning. Indelningsändringen
framstår därför främst som liggande i
kommunernas eget intresse. Det synes
då också rimligt att låta kommunerna
själva få avgörande inflytande i valet
mellan samarbete och sammanläggning.
Ett annat skäl är att förutsättningarna
för friktionsfritt samarbete inom en nybildad
kommun måste vara väsentligt

Nr 38

Tisdagen den 19 november 1968

Ang. genomförandet av kommunindelningsreformen

större, när frågan om sammanläggning
får mogna så att den bäres upp av en
allmän övertygelse bland kommunmedlemmarna
rörande fördelarna härav.»

I fortsättningen sade departementschefen:
»Riktlinjer för det interkommunala
samarbetet och vägledning vid
behandling av kommande ansökningar
om sammanläggning av kommuner —
det är kortfattat vad som framförts i
propositionen. Dessa riktlinjer och denna
vägledning bygger på gällande indelningslagstiftning
och finns inbyggda i
denna och är inte av principiell innebörd,
eftersom det inte påyrkas någon
ändring i fråga om kommunernas helt
avgörande roll vid behandlingen av
frågan sammanläggning eller inte.»

I min interpellation har jag också
nämnt ett uttalande av konstitutionsutskottet,
i vilket framhålles att även om
kommunindelningsreformen skulle ta
längre tid än vad man avsett, så bör det
inte föranleda ändring i fråga om frivilligheten.

Den här frågan diskuterades vid en
interpellationsdebatt i andra kammaren
förra året, och då förklarade statsrådet
Lundkvist, enligt protokollet: »Genom
de riktlinjer som gäller för kommunindelningsreformens
genomförande är det
avgörande ställningstagandet ändock
alltid tillförsäkrat kommunerna själva.»
Litet senare i den debatten sade statsrådet:
»Jag vill i klarhetens intresse ta
detta tillfälle i akt att litet närmare informera
om hur jag upplever läget på
kommunindelningsfronten. Jag vill först
— för att inga missförstånd skall uppstå
på denna punkt — understryka att
regeringen inte planerar något ingripande
mot den frivillighet som riksdagen
har uttalat sig för, när det gäller
kommunsammanläggningar. Men vi ser
det, i linje med riksdagens beslut, som
en uppgift för staten, departementet och
länsstyrelserna att stimulera och vägleda
i dessa sammanhang och att röja
ur vägen hinder för det samarbete kommunerna
vill etablera.»

Det är en ståndpunkt som jag tycker

att jag kan ansluta mig till. Givetvis
finns det en hel rad skäl till att en sådan
här reform tar tid. Utifrån de erfarenheter
jag har från det kommunala
samarbetet vill jag fästa uppmärksamheten
på några få.

För det första är detta en mognadsprocess.
Det är ganska ingripande förändringar
som inträder, när en kommun
skall upphöra och sammanslås med
en annan. Det är alldeles givet att det
tar sin tid, innan kommunalmän och
andra medborgare hinner vänja sig vid
det nya som inträffar, när en eller flera
kommuner försvinner och helt underordnas
en centralort. För det andra
måste man också förstå att det kan finnas
tveksamhet inför målet.

Bristen på alternativa förslag till att
lösa den kommunala servicens problem
i de områden som så att säga förlorar
sin egen lokala självstyrelse har enligt
min uppfattning förhindrat sammanslagningsreformens
genomförande. Man
har inte kunnat prestera anvisningar
till hur den kommunala servicen skulle
lösas efter sammanslagningen för de
områden som får långt till centralorterna.
^

Det*»r angeläget att verkligen ta upp
denna fråga på allvar. För övrigt tror
jag också att många kommunalmän insett
det värde som den kommunala demokratin
i dag har, i det att många personer
är engagerade i kommunalt arbete.
Man räknar med att ungefär 70 procent
av de kommunala förtroendemännen
försvinner vid en kommunal sammanslagning
i ett samarbetsblock. Detta
måste inverka på ställningstagandet hos
folket och bland kommunalmännen ute
i bygderna.

Det finns givetvis också en rad praktiska
problem som inte är lösta. Vi har
brist på utredningsresurser. Det är
ingen tvekan om att vi har saknat sakkunskap
på detta område för att gripa
sig an med dessa uppgifter, klarlägga
konsekvenserna och för kommunalmännen
och folk i allmänhet ute i kommunerna
tala om vad en sammanslagning

Tisdagen den 19 november 1968

Nr 38

Ang. genomförandet av kommunindelningsreformen

innebär. Den bristen har också bidragit
till förseningen.

Det finns gränsfrågor av flera olika
slag — kommungränser, länsgränser
och andra —■ som verkat hindrande.
Det förekommer givetvis också tvister
som man inte utan vidare kan vifta bort,
tvister om den riktiga gränsdragningen
för en blivande storkommun.

Allt detta är saker och ting av den
beskaffenheten att det inte är förvånande
om det tar sin tid att genomföra en
reform. Det kan också föreligga sådana
skäl som att samarbetet i ett område
gått så bra att man tycker att det inte
är någonting som brådskar. Man löser
alltså utan sammanslagning de frågor
som en storkommun skulle ha till uppgift
att lösa. Detta kan också vara ett
skäl.

I stället för att signalera tvångsåtgärder
skulle man här enligt min uppfattning
ha försökt angripa problemet, försökt
att intensifiera upplysningen, försökt
att komma till rätta med gränstvisterna,
försökt att komma med förslag
beträffande den kommunala demokratin
och den kommunala servicen för
glesbygden. Hade man angripit dessa
frågor på ett verksamt sätt, trorjtjag att
man därmed hade gjort den största nyttan
för att få reformen till stånd.

Jag tror också att de risker som det
talas om i svaret, nämligen att kommuner
genom att dröja kommer att bli
ohjälpligt efter i utvecklingen, är överdrivna.
Man måste lägga fram bättre
bevis för de risker som man här skulle
löpa. Skulle en kommun eller ett område
bli utsatt för de risker som man
här talar om, tror jag att man mycket
snart skulle inse värdet av att göra sammanslagningen.
I många fall ligger det
dock enligt min uppfattning så till att
man anser att ännu en tids dröjsmål
med genomförandet endast medför obetydliga
risker men att man bedömer
svårigheterna som större.

I den promemoria som statsrevisorerna
lagt på ledamöternas bord talas det
också om att svårigheterna är betydan -

de. Man anvisar i promemorian en rad
åtgärder för underlättande av det fortsatta
reformarbetet.

När man här talar om de nya kommunernas
slagkraft och effektivitet vill
jag till slut bara erinra om att man inte
tillför några nya pengar till ett block,
om man sammanslår kommunerna. Av
fyra—fem fattiga kommuner kan det
bli en stor fattig kommun, den saken är
klar. Visserligen kan man gemensamt
vidta åtgärder för att lösa dessa problem,
men det gör man redan i dag. Det
är svårt att leta upp kommuner, som är
ointresserade av dessa problem. De små
kommunerna i blocken kämpar förtvivlat
för att lösa problemen om arbete
och social trygghet osv. som det talas
så mycket om i promemoriorna. Jag
tror att den aktiviteten redan är i gång,
att samarbetet över kommungränserna
pågår.

Till slut skulle jag för min del vilja
uttala den förhoppningen att det här
inte skall vara inledningen till en period
där man »kör hårt» med kommunerna,
utan att man i stället tonar ned
attityden till att avse en rad hjälpåtgärder
och upplysningsarbete för att få
till stånd en lugn utveckling på detta
område.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag ber att få börja med
att beklaga att herr Johan Olsson inte
har fått svaret inom den tid som vi
praktiserar när det gäller interpellationssvar.
Vi har i varje fall från departementets
sida levererat ett svar. För
mig går det ju inte att stå här och skylla
på postgången, men på något sätt
tycks svaret ändå ha blivit fördröjt. Det
är min förhoppning att det inte skall ha
inverkat menligt på herr Olssons förmåga
att diskutera med mig här i dag.
Vi kommer naturligtvis att i fortsättningen
göra vad som är möjligt för att
alla skall få sina svar i rätt tid.

Herr Olsson sade att jag redan tidigt
i våras i kommunförbundets tidskrift
skulle ha uttalat den meningen att det

Nr 38

Tisdagen den 19 november 1968

Ang. genomförandet av kommunindelningsreformen

brådskar med kommunindelningsreformens
genomförande. Vidare säger han
att jag nu i höstas har ändrat attityd
och på nytt uttalat den meningen att
det brådskar med kommunindelningsreformens
genomförande. Jag vill alltså
påstå att jag sedan länge har sagt att
mot bakgrunden av vad vi upplever när
det gäller utvecklingen i stort och med
hänsyn tagen till våra allmänna målsättningar
för att åstadkomma en så god
samhällsplanering som möjligt är det
utan tvivel en angelägen uppgift att försöka
få en så bra kommunal planering
till stånd som över huvud taget är möjligt.

I Göteborg sade jag, precis som herr
Olsson anförde, att det med denna utgångspunkt
vore angeläget att kunna
begränsa tidrymden för genomförandet
av reformen. Jag sade också någonting
om att det väl vore lämpligt om riksdagen
på nytt fick tillfälle att ta ställning
till dessa frågor.

Jag har inledningsvis redovisat att vi
har varit mera optimistiska med hänsyn
tagen till den allmänna förståelse
som hela tiden har löpt jämsides med
arbetet med den här reformen ute i
kommunerna och med hänsyn tagen till
kommunförbundets starka engagemang
i fråga om möjligheten att genomföra
reformen tidigare. Av dessa skäl har det
inte funnits motiv för att ifrågasätta
någon annan ordning för kommunindelningsreformens
genomförande än
den som vi hittills har tillämpat.

Men eftersom vi ändå ser att en i
tiden långt utdragen reform kan komma
att föra med sig betydande negativa
konsekvenser både för utvecklingen i
de regioner, där man inte lyckats lösa
frågan om samarbete på det lokala
kommunala planet, och för samhällsplaneringen
i stort, tycker vi det är
rimligt att man redovisar läget för alla
kommuner, för de planerande myndigheter
som sysslar med dessa frågor, för
näringslivet, för löntagarorganisationer,
ja för alla som över huvud taget är beroende
av att vi har en god och effektiv

samhällsplanering. Vi menar att vi, om
vi går ut med en sådan här promemoria
till alla instanser, skall kunna få en
bred redovisning av hur man från olika
utgångspunkter ute i samhället bedömer
önskemålen att få till stånd den goda
samhällsplanering som vi vill ha; kunna
»leva upp» till de politiska målsättningar
som inte minst alla politiska
partier har engagerat sig för. Vi vill
alltså garantera tryggheten för att kunna
föra en aktiv näringspolitik, en aktiv
arbetsmarknadspolitik. Vi vill garantera
rättvisare förhållanden bygderna emellan
genom att jämna ut förutsättningarna
mellan olika bygder och genom att
bättre tillvarata de resurser som finns
i hela bygden. Vi vill åstadkomma en
aktiv miljöpolitik. Allt detta tycks vi
vara överens om, i varje fall när vi diskuterar
på det politiska planet. När jag
diskuterar med herr Johan Olsson och
hans partivänner är de kanske de inte
minst energiska att understryka angelägenheten
av att föra en aktiv lokaliseringspolitik
med inriktning på att skapa
bättre underlag för den service som
behövs i glesbygderna.

Inom regeringen tycker vi att detta
är viktiga frågor. Vi anser att en aktiv
lokaliseringspolitik är mycket väsentlig
samt att en aktiv politik för att underlätta
glesbygdens försörjningsförhållanden
är mycket angelägen. Vi tycker att
det även finns skäl att redovisa vad
samhällsplaneringen betyder när det
gäller att kunna omsätta dessa önskemål
i praktiken. Vi vill ge en möjlighet
för dem som reser önskemålen — inte
minst politikerna — att själva ställa sig
frågan: Vad skall vi sätta mest värde på
— att vi kan uppnå de politiska målsättningar
som vi talar så väl för inför
väljarna, eller att vi skall fortsätta med
den metod för kommunindelningsreformens
genomförande som riksdagen har
uttalat sig för? Dessa frågor tycker vi
att det är rimligt att kommunalmän,
näringslivets företrädare, löntagarorganisationer
och alla övriga får tillfälle
att ge ett ordentligt svar på.

Tisdagen den 19 november 1968

Nr 38

Ang. genomförandet av kommunindelningsreformen

Kommer vi fram till att det inte gör
någonting att det tar en väsentligt längre
tid än man kanske från början antog
att få kommunindelningsreformen
genomförd, och är vi beredda att acceptera
konsekvenserna härav för samhällsplaneringen
i stort, nämligen att
vi inte når effektivitet på det kommunala
planet i detta sammanhang, har ju
kommunerna möjligheter att uttala sig
härför. Det alternativet står alltså fritt
för kommunerna. De kan mycket väl
säga att de inte vill acceptera någon av
de utvägar som här är föreslagna, utan
att de tycker att det knallar och går bra
som det gör. Jag hoppas att vi på detta
sätt skall kunna få ett säkrare underlag
när det gäller att ta ställning.

Mot bakgrunden av alla de många
viktiga problem som pockar på sin
lösning i släptåg på våra diskussioner
om samhällsplaneringen vill jag göra
gällande att det skulle ha varit ansvarslöst
om regeringen i detta läge bara
skulle ha suttit och rullat tummarna
och inte givit riksdagen möjlighet att
få denna redovisning och möjligheten
att uttala sig om vilka åtgärder som
eventuellt kan vara påkallade.

Herr Johan Olsson har tagit in den
kommunala demokratin i bilden, och
självklart är det utomordentligt viktigt
att den beaktas. När man skall ta ställning
till formerna för genomförandet
av kommunindelningsreformen, är det
naturligt att dessa viktiga frågor aktualiseras.
Redan när beslutet fattades år
1962 uttalades ju farhågor för att en
utveckling mot större kommuner skulle
medföra en försvagning av den kommunala
demokratin. Men statsmakternas
beslut om kommunindelningen innefattade
i själva verket en avvägning
mellan kravet på kommunal effektivitet
och kravet på kommunal demokrati,
en avvägning som skedde just med den
riktpunkten att en förstärkning av den
kommunala självstyrelsen genom starkare
kommuner skulle ge ett bättre
underlag för den kommunala demokratin.
Kort efter beslutet tillsatte dess -

utom Kungl. Maj:t på riksdagens initiativ
en arbetsgrupp för överläggningar
om den kommunala demokratin. Arbetsgruppen
har fört fram några idéer
som har resulterat i lagstiftning eller
lett till utredning. Jag kan peka på de
ökade möjligheter till delegering av
kommunala organs beslutanderätt som
öppnats genom lagändringar förra året.
På uppdrag av kommunalrättskommittén
ses reglerna över för antalet fullmäktige,
för att möjliggöra något större
fullmäktigeförsamlingar i sammanlagda
kommuner än vad nuvarande regler
tillåter. På andra områden försiggår eller
har avslutats andra utredningar av
stor betydelse för den kommunala demokratin.
Kommunalrättskommittén ser
som alla vet över den kommunala kompetensen.
Det vilande grundlagsförslaget
är av väsentlig betydelse för den
kommunala demokratin genom ställningstagandet
till den gemensamma valdagen,
och länsdemokratiutredningen
bar i dagarna redovisat sina överväganden
om fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan stat och kommun på länsplanet.

Mot bakgrunden av att många för
den kommunala självstyrelsen viktiga
frågor prövas i skilda utredningar skall
i enlighet med riksdagens uttalande i
samband med beslutet om den partiella
författningsreformen en genomgripande
utredning ske av den kommunala demokratins
problem. Förberedelserna härför
pågår i departementet.

Självklart är det av väldigt stor betydelse
för vår demokratis utveckling
hur våra samhällsfunktioner är uppbyggda
och i vilka former besluten skall
fattas. Vi kan genom lagstiftning garantera
de yttre förutsättningarna för
en väl fungerande demokrati, men jag
skulle vilja säga att den levande innebörden
kan ingen aldrig så väl genomtänkt
konstruktion av samhällets organisation
och inte heller någon lagstiftning
garantera. Den kommer alltid ytterst
att bero, såvitt jag kan förstå, av
den enskilde medborgarens intresse för

Nr 38

Tisdagen den 19 november 1968

Ang. genomförandet av kommunindelningsreformen

samhällsfrågorna och därmed i hög
grad också av de politiska organisationernas
inre och utåtriktade verksamhet.
I en livskraftig demokrati måste
effektivitet när det gäller att lösa för
utvecklingen och för medborgarna väsentliga
uppgifter förenas med en djup
insikt hos de politiska partierna om
deras särskilda ansvar för att besluten
förankras i ett brett medborgarinflytande.
Om vi verkligen vill bevara en
livskraftig demokrati och utveckla den,
måste vi ständigt räkna med att den
skall kunna lösa problemen minst lika
effektivt som varje annat samhällssystem,
men vi måste dessutom diskutera
hur vi skall förankra våra beslut
och våra åtgärder på rätt sätt i folkstyrelsen.

Jag skulle vilja säga att tio representanter
för folket i ett effektivt arbetande
organ kan i och för sig vara en
bättre garanti för vår demokrati än
tjugo representanter i ett ineffektivt
arbetande organ, under förutsättning
att man finner de riktiga formerna för
kontakten mellan de tio och medborgarna
och att det finns möjlighet att i god
demokratisk ordning ställa de tio till
ansvar för deras ställningstaganden. De
politiska organisationerna har, såvitt
jag förstår, ett betydande ansvar för
utvecklingen av en god demokrati inte
bara i samband med formulerandet av
sina program och vid kandidatnomineringarna
utan också vid uppläggningen
av hela sin verksamhet. Detta gäller
inte minst på det kommunala verksamhetsfältet.

Jag tror att vi i den allmänna debatten
måste på ett bättre sätt än vi har
gjort tidigare dels erkänna att de politiska
organisationerna är en viktig funktion
i hela vårt demokratiska samhällssystem,
dels också själva som politiker
ta på oss ansvaret att intensivare än vi
tidigare har gjort diskutera vad vi i de
politiska organisationernas såväl inåtriktade
som utåtriktade verksamhet kan
göra för att skapa ett mera levande innehåll
i vår demokrati än vi i många

fall har i dag. Det är frågan om att
skapa de riktiga kontakterna mellan
medborgarna och de valda förtroendemännen.
Ytterst kommer demokratin
emellertid att leva endast i kraft av sin
förmåga att lösa problemen för medborgarna.
Det förhåller sig på samma
sätt med kommunerna. Den kommunala
självstyrelsen kommer att leva
bara i kraft av sin förmåga att lösa
problemen för medborgarna. Skulle vi
ha den kommunala självstyrelsen organiserad
så att vi inte orkar med att lösa
problemen för medborgarna på ett bra
sätt i en utveckling som går snabbt och
som tvingar oss till en effektivare planering,
så löper i det sammanhanget,
som jag ser det, den kommunala självstyrelsen
stora risker. Den kommunala,
demokratin löper risken att bli undergrävd
för att människorna då ser att
allt detta som vi ändå satt så stort värde
på och slagit vakt om inte fungerar
så som vi vill att det skall göra. Om vi
vill slå vakt om kommunal självstyrelse,
och det vill vi, tror jag att det är
nödvändigt att vi får starka kommuner
som verkligen kan ta på sig de uppgifter
som vi vet att utvecklingen kommer
att lägga på dem. Om vi är angelägna
om en stark kommunal självstyrelse,
är det viktigt att vi får kommuner av
denna typ. Jag menar att det finns goda
skäl för att vi i den utveckling vi nu
befinner oss i får möjlighet att penetrera
allt detta mot bakgrunden av hela
det material som jag förutsätter att dessa
remissyttranden skall komma att ge
oss.

Vidare har herr Johan Olsson — jag
förstod naturligtvis att han tyckte att
det var angeläget — försökt att i det besked
som jag lämnat läsa in något annat
än vad det verkligen innehåller.
Han vill fortfarande försöka ge sken av
att regeringen genom att den sänt ut
denna tjänstemannapromemoria har
tagit ställning till hur kommunindelningsreformen
skall fullföljas. Det är
inte sant. Vi har redovisat problemen,
och vi vill ha denna breda remiss för

Tisdagen den 19 november 1968

Nr 38

Ang. genomförandet av kommunindelningsreformen

att på basis av remissyttrandenas resultat
kunna föreslå de åtgärder som kan
vara lämpliga eller avstå från att föreslå
åtgärder.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Inledningsvis några ord
om förändringen i statsrådet Lundkvists
attityd. I januari talades det om
brådskan men givetvis under frivillighet,
men tre dagar efter valet, den 18
september, fick vi höra att riksdagen
på nytt borde få ta ställning till hur
man skulle påskynda denna reform. Det
måste innebära ett tvång. Dessutom har
detta nu verifierats av den promemoria
som utsänts. Där tar man upp två alternativ
som kommunerna får yttra sig
över. Det ena är att genomföra reformen
med majoritetsbeslut. Det andra är
att man skall ha reformen i hamn före
1974. Jag anser att det skulle ha funnits
ett tredje alternativ. Regeringen hade
kunnat fråga kommunerna —• ungefär
som statsrevisorerna gjort i den utredningen
som ligger på bordet — hur det
gått hittills. Vilka har varit stötestenarna?
Vilka har problemen varit? Vad
kan man sedan göra för att lösa dessa
problem. Låt kommunerna också yttra
sig över dessa sidor av saken i stället
för att ge dem två tvångsalternativ att
ta ställning till! Detta kan inte uppfattas
på annat sätt än att regeringen beslutar
att man skall vidta tvångsåtgärder.
Det första ställningstagandet har
kanske mildrats något, och man går ut
med denna remiss innan regeringen tar
ställning. Det är väl så det ligger till.

Vad den kommunala demokratin beträffar
anser jag det vara en brist att
man skall tvinga fram en kommunal
sammanläggning innan man löst de problem
om den kommunala demokratin
som statsrådet Lundkvist säger att en
hel rad utredningar sysslar med. Varför
kan man inte få de förslagen framlagda
först, så att man får ta ställning till dessa
problem innan man gör sammanslagningarna?
Jag anser att det är fel

att först slå samman kommunerna och
låta dem bli utsatta för de svårigheter
som man har talat om här och först efteråt
börja diskutera vilka lösningar
man kan finna för att förbättra den
kommunala demokratin.

Jag tror att frågan om den kommunala
demokratin är större än vad vi i
allmänhet föreställer oss. Talet om att
tio representanter kan åstadkomma en
bättre demokrati än tjugo, under förutsättning
att man har de rätta metoderna,
kan det ligga något i, men låt oss då
få de rätta metoderna, innan vi genomför
förändringar! Dem har vi ännu inte
funnit.

Jag tror att brådskan är överdriven.
Vi har just genomfört en grundskolereform,
som 1962 i varje fall var ett av
huvudskälen för sammanslagningen.
Grundskolereformen är genomförd vad
gäller planeringen av högstadiet, och
den pockar alltså inte på tvångsåtgärder
för kommunsammanslagningen. Det
föreligger inte heller några andra frågor
som pockar på omedelbara tvångsåtgärder,
utan jag tror att vi har råd
att ta tid på oss i denna fråga. Jag tror
att vi kan lita på kommunalmännen i
detta fall. Det finns kanske problem,
men om man verkligen befarar en eftersläpning
i utvecklingen tror jag också
att kommunalmännen kommer att inse
att här krävs åtgärder — och en av dem
kan vara att påskynda sammanslagningen.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Egentligen är det överflödigt
att ta upp en debatt här, ty de
facto har väl ändå regeringen och det
ansvariga statsrådet bestämt sig för att
någonting skall ske. Det går inte att
komma ifrån det, statsrådet Lundkvist.

Jag skulle mycket gärna vilja pressa
statsrådet om hans syn på de förhållanden
som har rått och alltjämt råder i
fråga om frivilligheten. Jag har läst förarbetena,
jag har läst propositionen, jag
har läst utskottsbetänkandet, och jag

Nr 38

Tisdagen den 19 november 1968

Ang. genomförandet av kommunindelnmgsreformen

har läst debattprotokollen, men jag har
inte kunnat finna något annat än att det
har varit fråga om absolut frivillighet
för kommunerna och att dessa har bestämmanderätten.

Under dessa förutsättningar menar
jag att det inte finns någon rimlig anledning
att föra det resonemanget att
eftersom kommunreformen har gått
sakta så måste man vidta åtgärder. Är
det sagt att kommunerna skall ha frihet
att bestämma härvidlag så har de givetvis
det. Jag vill gärna höra vad statsrådet
anser om det.

Argumenten för att vidta åtgärder i
förevarande avseende är inte starka.
Det faktum att någonting går sakta inom
ett frivilligt system är inget argument.
Det faktum att det finns olika stora
kommuner är heller inget argument, ty
en sådan ojämnhet får man under alla
förhållanden. Kommunblocken kommer
att variera i storlek högst väsentligt
också framöver — hur man än gör.

Jag skulle tro att det är ganska svårt
att tillvita kommunalmännen och ledningen
för de små kommunerna att de
inte har skött sina åtaganden. Det verkar
snarare som om kommunerna vore
till för reformen och inte reformen för
kommunerna.

Det skulle vara ganska intressant —
jag skall dock inte ta någon längre tid
i anspråk för det — att gå tillbaka till
vad man sade, när man genomförde den
här reformen, om vad som verkligen
var huvudmotivet. Det var väl främst de
uppgifter som ålåg kommunerna i fråga
om den då förestående skolreformen.
Så har jag i varje fall funnit. Vi kan
konstatera — i varje fall gör jag det
med erfarenhet från mitt eget kommunblock,
som är ett relativt stort sådant
— att man har löst skolproblemen helt
utan att engagera kommunblocket eller
samarbetsnämnden. Man har byggt skolorna
sedan områdesindelningen har
verkställts, och man har även klarat
fortsättningen. Jag säger detta inte därför
att jag menar att det var fel att indela
landet i kommunblock, jag vill

bara belysa att det varit möjligt att
åstadkomma ganska stora saker också
utan att sammanslå kommunerna.

Jag är fullt på det klara med att det
behövs en samhällsplanering, men jag
tror det är möjligt att genomföra den
och samtidigt låta kommunerna behålla
sin självständighet. Avgörande för en
kommunsammanslagning bör ju vara
om kommunerna har den bärighet som
behövs för att klara de mera primära
uppgifterna.

Jag vill i alla fall i detta sammanhang
slå fast att om man skall göra kommunerna
så stora att de kan bilda underlag
för de aktiviteter som kräver det största
underlaget kommer de inte att klara de
små uppgifterna — som också de är
väsentliga för människorna.

Den övergång som skisserades år
1962 ledde fram till 282 kommuner. Generaldirektör
Bertil Olsson i arbetsmarknadsstyrelsen
har sagt att man, om
man skulle tillgodose de arbetsmarknadspolitiska
aspekterna, inte borde ha
mer än 70 kommuner i detta land. Jag
tror att det är nödvändigt att så att säga
sortera uppgifterna och lägga de aktiviteter
som kräver ett mycket stort underlag
på ett annat plan. I detta sammanhang
skulle jag gärna vilja se att
man avvaktar vad länsdemokratiutredningen
föreslår och vad som kommer
ut av det.

Statsrådet Lundkvist framhåller att
kommunernas och organisationernas
svar blir avgörande. Men, herr statsråd,
kan inte kommunernas svar — om genomförandet
nu är en frivillig sak och
man således skall låta detta vara avgörande
— ligga däri att kommunerna
inte har följt upp denna linje? Kommunernas
mening måste ju då vara att
här behöver inte någonting ske. Det är
väl ett svar som räcker. Behöver man
svara mer? Men om man skall fråga
skulle man inte i så fall också fråga de
kommuner som är sammanslagna? Vore
det inte rimligt att låta frivilligheten —
även om den skall begränsas någon
gång — sträcka sig så långt att man

Tisdagen den 19 november 1968

Nr 38

Ang. genomförandet av kommunindelningsreformen

skulle kunna göra en jämförelse mellan
de kommuner som är sammanslagna och
dem som inte är sammanslagna. Jag
föreställer mig att någon större olycka
under tiden inte sker i de kommuner
som inte är sammanslagna. Jag tror
dock att tiden som gått är för kort att
göra denna jämförelsen. Det behövs
sannolikt en längre tid. Med hänsyn till
inte minst vad som tidigare har sagts
här av såväl statsrådet som interpellanten
om värdet av den kommunala demokratin
tycker jag att det vore väsentligt
att man först avvaktade resultaten
i de stora kommuner som redan bildats.
Men då behöver man sannolikt en väsentligt
längre tid. Från dessa utgångspunkter
förmenar jag närmast att man
skulle kunna frysa ner reformen. Jag
skall dock inte gå så långt, men jag
tycker i alla fall att man inte skall driva
på utvecklingen på detta område.
Jag förutsätter och hoppas innerligt att
man, när svaren kommer in, beaktar
inte minst delkommunernas intressen
så att det inte blir på samma sätt som
när denna fråga presenterades i TV,
nämligen att kommunernas talan föres
fram av ett borgarråd från Stockholm.
Det kan inte vara möjligt att från den
horisonten förstå problemen ute i kommunerna.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! För att inga missförstånd
skall uppstå beträffande mitt resonemang
om den, som jag själv tycker,
mycket allvarliga frågan om den kommunala
demokratin och demokratin
över huvud taget vill jag framhålla att
jag, herr Johan Olsson, inte sade att
det var så enkelt att det gick lika bra
med tio ledamöter som med tjugo i en
församling. Jag sade bara att demokratin
kanske kan garanteras väl så bra
i en församling på tio ledamöter, som
har möjligheter att göra ett effektivt
arbete, som i en församling på tjugo
ledamöter, där man inte har sådana
former att man kan göra ett effektivt

arbete. Jag menar därför att demokratins
styrka hela tiden beror av dess förmåga
att lösa problem för medborgarna,
då under förutsättning att man har
de riktiga kontakterna mellan dem som
är förtroendevalda och dem som har
valt förtroendemännen. Det är i det avseendet
en betydande del av ansvaret
ligger på oss inom de politiska organisationerna
för hur demokratin arbetar.
Herr Kristiansson sade att jag redan
hade bestämt mig. Jag är, herr
Kristiansson, inte en så mäktig man
att jag kan bestämma i den här frågan,
utan beslut måste fattas i riksdagen.
Jag förstår så väl både herr Olssons
och herr Kristianssons ambition
att försöka läsa in någonting annat i
vad som är sagt än vad som är sagt.
Jag talade aldrig, herr Olsson, i Göteborg
om tvång eller om några medel
med vilka reformen skulle påskyndas.
Jag har bara talat om — och det gör
jag fortfarande och med gott samvete
-—- att jag för min del anser det vara
angeläget, från samma utgångspunkter
som så ofta understryks av de båda
numera sammanslagna kommunförbunden,
att man kunde begränsa tidrymden.
Det märkliga är ju att både det
gamla kommunförbundet och det gamla
stadsförbundet liksom sedermera det
nya kommunförbundet hela tiden har
arbetat så intensivt för den här reformen,
därför att de sett att på den vägen
skapas den bästa möjligheten att
stärka den kommunala självstyrelsen.
Det är inte minst med hänsyn tagen till
dessa intentioner som jag tycker att det
är angeläget att komma fram till ett resultat.

Jag måste säga att herr Kristiansson
tar förvånansvärt lätt på hela problemet.
Han har sin ståndpunkt klar, och
det har herr Olsson också. De ser inget
problem i det här. Jag har inte min
ståndpunkt klar. Jag ser ett problem,
men herr Kristiansson säger att vi har
fått svar nog, när nu sammanläggningarna
inte går så fort. Kommunerna önskar
inte dessa sammanläggningar —

Nr 38

Tisdagen den 19 november 1968

Ang. genomförandet av kommunindelningsreformen

det må väl räcka som besked, anser
herr Kristiansson, och han rekommenderar
mig att inte göra någonting utan
låta allting fortsätta.

Herr Kristiansson rekommenderar vidare
att sedan reformen genomförts någon
gång i framtiden med de metoder
som herr Kristiansson anser lämpligast,
skall det göras en utredning om vad reformen
kom att innebära för medborgarnas
vidkommande. Herr Olsson har
ändå sagt att han förstår nödvändigheten
av den här reformen, och han vill
väl snarare att man nu skulle så att
säga stoppa reformen och först göra utredningen
om vad reformen, sedan den
genomförts, skulle komma att innebära
för den kommunala demokratin.

När vi diskuterar i vilka former samhället
skall arbeta, vilka verksamhetsformer
vi måste ha för samhällets organisation,
så tror jag trots allt att utvecklingen
tvingar oss att sörja för att
vi hela tiden har en samhällsorganisation
som gör det möjligt att lösa problemen
för medborgarna. Det är ju
medborgarnas intressen som skall stå i
centrum. Det är för deras skull som vi
hela tiden för den här debatten. Ingen
typ av samhällsorganisation är i och
för sig ett självändamål, utan det är ju
för att främja en utveckling i medborgarnas
intresse som vi diskuterar
dessa spörsmål. Därför kan vi väl inte
bara säga att vi först skall lösa frågorna
om författningen och att vi sedan
skall se om vi kan hitta en organisation
för den kommunala verksamheten
som passar till de uppgifter som väntar
denna verksamhet. Det är naturligtvis
i högsta grad önskvärt att dessa
två frågor kunde löpa jämsides med
varandra. Eftersom vi ser att det när
det gäller att skapa former för en effektiv
samhällsplanering verkligen trycker
på i många bygder, kan det emellertid
hända att vi måste klara ut det här med
organisationen först och så långt möjligt
jämsides därmed bevaka och utreda
hur vi skall förstärka denna organisationsförankring
i en författning.

Det pågår också ett arbete på forskarsidan
på den här punkten. Professor
Jörgen Westerståhl har påbörjat en undersökning
med hjälp av riksbanksmedel.
När vi går att skriva direktiven
för den översyn av hela den kommunala
demokratin, som riksdagen har begärt
men inte heller ville ha förrän nu
pågående utredningar låg på bordet,
skall naturligtvis — hoppas vi — bl. a.
de rön som gjorts i den forskargruppen
stå oss till buds. Hela tiden måste
vi sålunda intensivt bevaka just denna
sida av problemet.

Herr Axel Kristiansson ser som sagt
inte något problem utan tycker att det
kan gå som det gör. Han ser inte något
problem i att riksdagen 1962 tyckte att
det var riktigt att få en sådan principiell
grund för den kommunala indelningen,
att man fick till stånd bl. a. en
samplanering mellan tätort och landsbygd
och att denna samplanering nu
dröjer i många bygder. Vi fann ju
ganska snabbt att den kommunindelning
vi haft sedan 1952 var felaktig;
vi planerade landsbygden för sig och
den tätort som fanns i landsbygden för
sig. Vi har hela tiden märkt att vi behöver
en samplanering mellan tätort
och landsbygd, eftersom människorna
i dag lever på ett helt annat sätt än de
gjorde förr. Vi är inte längre antingen
landsbygdsbor eller stadsbor, utan vi
fungerar så att säga i hela regionen och
använder oss av de gemensamma resurserna
på landsbygden och i tätorten.

Vitsen med hela denna reform är trots
allt att den skall vara en jämlikhetsreform,
som skall skapa lika förutsättningar
för hela kommunområdet att utnyttja
resurserna. Inte minst herr Axel
Kristiansson borde uppleva en långsam
reform som ett problem, eftersom centerpartiet
talar om att vi skall föra
en aktiv lokaliseringspolitik och medverka
till att det bildas utvecklingsbara
tätorter runt om i landet.

Vill man föra den politiken eller vill
man det inte? Om vi skall ha någon
möjlighet att åstadkomma en sådan ut -

Tisdagen den 19 november 1968

Nr 38

Ang. genomförandet av kommumndelningsreformen

veckling, är det då inte skäl att vi frågar
oss: Hur skall det bli med den kommunala
planeringen? Är vi beredda att
vänta på resultaten av en effektivare
kommunal planering till förfång för
målsättningen att skapa en aktiv lokaliseringspolitik
och utvecklingsbara tätorter?
Det är detta som jag ser som problemen.

Herr Axel Kristiansson vill å ena sidan
ha denna utveckling, men ser å
andra sidan inga problem i fråga om
den ordning i vilken kommunreformen
nu genomförs.

Det räcker kanske trots allt inte att
vi som kommunala förtroendemän betraktar
detta problem enbart med utgångspunkt
i den egna kommunen, utan
det kan ha intresse för alla, både för
de kommunala förtroendemännen och
för oss i riksdagen, att ta del av hur de
som är verksamma inom näringslivet
och löntagarorganisationerna, över huvud
taget alla som har ett intresse och
ett ansvar för samhällsplaneringen, bedömer
våra möjligheter att uppnå målsättningarna
mot bakgrunden av nuvarande
läge när det gäller kommunindelningsreformen.

Ingen som har någon kontakt med
den kommunala verksamheten kan säga,
att samarbetsnämnderna i kommunblocken
i dag i alla avseenden fungerar
som effektiva organ för att åstadkomma
en sådan bättre planering, som
både herr Johan Olsson och herr Axel
Kristiansson vill ha. Jag har från
många olika håll i landet hört, att samarbetsnämnderna
inte fungerar bra.
Man är i många kommuner rädd för att
bli efter i samplaneringen inom kommunblocken,
därför att man har ett så
trubbigt instrument som samarbetsnämnderna;
man når inte de resultat
man önskar nå. Därför vill man gärna
få besked om hur det skall bli i fortsättningen.

Det är mot hela denna bakgrund, som
regeringen har tyckt att det finns anledning
och att det är angeläget att vi
med ett brett underlag som grund får

en ny möjlighet att ta ställning till hur
kommunindelningsreformen skall fullföljas.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
säger att vi »inte ser några problem»
i den nuvarande situationen. Det vill
jag ju bestrida! Jag har uttryckligen
sagt att det finns en rad problem som
hindrar kommunsammanslagningsreformens
genomförande. Jag räknade upp
åtminstone sex eller sju olika problem,
och jag menar att dem skall man angripa
i grunden i stället för att hota
kommunerna med tvång, om de inte
slår sig samman. Det är det som jag
vänder mig emot. Det finns en bättre
väg.

Jag vet inte, om remissen till kommunerna
är utsänd, men det vore önskvärt
att denna debatt i varje fall ledde
till en ändring av remissförfarandet
därhän, att kommunerna också finge ta
ställning till frågan om nuläget jämsides
med de två andra alternativen. Alltså:
Anser kommunerna att den nuvarande
takten är tillfredsställande och
vilka problem har ni i denna fråga?
Detta skulle vara en av frågorna. De
andra kan komma efteråt: Anser ni att
det bör tillgripas tvång? I så fall bör
man lägga fram dessa två alternativ.
Det är ur kommunernas synpunkt och
även ur allmän synpunkt med hänsyn
till riksdagsbeslutet av 1962 en betydligt
bättre utväg ur den nu uppkomna
situationen.

Statsrådet förde in lokaliseringspolitiken
i debatten. Jag vill något beröra
den frågan, eftersom jag sysslat en del
med lokaliseringspolitik. Jag är övertygad
om att ett samarbete mellan kommuner
i ett block kan betyda mycket
för att förbättra näringslivet i ett område.
Men jag bestrider att resultatet av
näringspolitiken hänger på om kommunerna
sammanslår sig eller inte.

Jag kan ta ett litet exempel just från
Ljusdalsområdet, som jag represente -

Nr 38

Tisdagen den 19 november 1968

Ang. genomförandet av kommunindelningsreformen

rar. Det kan nämligen, statsrådet Lundkvist,
även finnas andra synpunkter att
lägga i vågskålen, vilka gör att man
tvekar.

Vi har en region i ett svagt område,
ett inlandsområde i norra delen av Hälsingland.
Det rör sig om några kommuner
med befolkningsminskning. Inom
hela blocket kämpar man förtvivlat för
att uppehålla befolkningen i varje fall
vid 25 000 för att man skall få underlag
för den rad av serviceanläggningar, som
skall finnas på ett sådant område —
sjukvård, domsaga, lantmäteri, gymnasium
etc. Så har vi fyra kommuner runt
omkring centralorten i denna region.
Var och en av dessa utgör ett intensivt
arbetande område, var och en med sikte
på att försöka förbättra det lokala näringslivet.
Varenda tätort i detta område
sjuder av liv och intresse för att
göra något för sysselsättningen i blocket.
Om nu den förändringen inträder,
att dessa fem kommuner försvinner och
att det bara blir en kommun i blocket,
riskerar man att det intensiva arbetet
i dessa små enheter runt omkring tonas
ned.

Det är inte så, som många säger, att
det då uppstår ett resursöverförande
från periferin och in till centrum. I och
med att man bryter upp från ett område
som drabbas av avfolkning är det möjligt
eller troligt — det visar erfarenheten
— att man bryter upp och ger sig
i väg söderut.

Vi är mycket rädda för — och även
centralortens invånare är medvetna om
detta problem —- att en sammanslagning
skulle äventyra arbetslusten ute i blockets
yttre områden med påföljd att man
försvagar hela regionen. För närvarande
driver vi ett intensivt arbete, var och
en på sitt håll, men upprätthåller ett
ständigt samarbete i alla de frågor som
kan lösas genom samarbete. Vi menar
att hela området är lika attraktivt för
en företagare från annat håll antingen
de är sammanslagna eller inte. Vi erbjuder
den arbetskraft som finns i området.
Vi är beredda att gemensamt un -

derstödja samhälleliga åtgärder för att
förbättra service och andra förutsättningar
för en kommande industri.

På det sättet räddar man kanske bäst
de värden som finns i ett så hårt drabbat
område som vårt. Detta exempel
kan vara värt att också föra in i diskussionen
för att visa behovet av varsamhet
vid handläggningen av kommunsammanslagningsfrågan.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag avvaktade ett besked
från statsrådet beträffande dennes
syn för dagen på frågan om frivilligheten,
men jag fick inte något sådant
besked. Det kanske kommer senare.

Herr statsrådet ville vidare tillvita
mig och även interpellanten den uppfattningen
— det skulle framför allt
gälla mig — att vi över huvud taget inte
ser några problem och att utvecklingen
för min del kunde få rulla vidare i sin
egen takt.

Jag vill på detta svara, att jag mycket
förlitar mig på kommunalmännens bedömning.
Däri ligger kanske anledningen
till skillnaden mellan herr statsrådets
och min uppfattning. Jag har en
ganska god kännedom om med vilket
ansvar man bedömer situationen.

Om man skall göra jämförelser, som
jag tidigare förmenat att man borde
göra, skall man självfallet göra dem
innan alla kommuner är sammanslagna
till storkommuner. Därefter är det ju
ingen mening att göra jämförelse, eftersom
man rimligen inte kan riva upp en
sådan reform. Skall man analysera fördelar
och nackdelar skall detta alltså
göras nu, varvid reformen under tiden
sakta får löpa vidare. Då kan, om reformen
senare inte nödvändigtvis behöver
genomföras, åtminstone några
icke sammanlagda kommuner finnas
kvar.

Jag menar liksom herr Johan Olsson,
att man väver in alltför mycket i detta
sammanhang. Jag är icke alls övertygad

Tisdagen den 19 november 1968

Nr 38

Ang. genomförandet av kommunindelningsreformen

om att det föreligger ett så starkt samband
mellan närings- och lokaliseringspolitik
och kommunsammanslagning.
Jag skulle också kunna åberopa exempel
på detta. Jag tycker att det är orimligt
att, såsom nu sker ute i bygderna
•— jag vill dock inte tillvita statsrådet
detta — utnyttja dagens situation på
arbetsmarknaden för att få forcera
kommunreformen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill bara beröra två
frågor.

Den ena är av principiell art och
sammanhänger med vad som sades i
början av debatten. Vad som var aktuellt
när jag begärde ordet var nämligen
frågan om effektiviteten hos de
tio kommunalmännen jämfört med de
tjugo. Det ligger i sakens natur att en
fullt genomförd demokrati inte alltid
blir helt effektiv. Vi betalar ett pris för
friheten och för självstyrelsen. Demokratin
är inte ett medel för oss kulturmänniskor
utan också en målsättning.
Vi kommer inte ifrån detta.

1 enköpingstrakten minskar man ned
en kommunal självstyrelse omfattande
inemot 120 kommunalmän, till cirka ett
trettiotal. Jag vill understryka att kulturvärden
därvid går förlorade och att
kontakter mellan människorna och samhället
kan luckras upp. Det är en ganska
betänklig företeelse.

Vi trodde när vi började arbeta med
frågan om kommunsammanslagningarna
att de så talrika organisationerna i
vårt Organisationssverige skulle ersätta
det gamla Kommunalsverige. Men det
blev inte så. Det blev storarbetarkommuner,
storblock inom den ekonomiska
föreningsrörelsen och fler och fler sammanläggningar
inom den konsumentkooperativa
rörelsen. Vi fick alltså inte
någon kompensation för kommunsammanläggningarna,
och det innebar faktiskt
förluster. Vi får inte se enbart till
en absolut effektivitet. Den upplysta
diktaturen, teknokratin osv. har onek 2

Första kammarens protokoll 1968. Nr 38

ligen ett visst försteg när det gäller effektiviteten,
men vi betalar ett visst pris
för att inte ha en fullt så effektiv ordning.
Det antar jag att vi alla är överens
om.

Jag kommer så till det andra spörsmålet
som jag ville ingå på. Här har
resonerats mycket konkret och mycket
praktiskt om en del saker. Jag skall inte
alls blanda mig i det; jag vill beröra en
fråga som inte har nämnts i denna debatt.
Jag tar som exempel den landsända
som jag kommer ifrån, Uppsala
län, som i många avseenden ligger i
stöpsleven. Jag konstaterar att det
mångenstädes i vårt land blir en länsindelning
— den kanske inte låter vänta
på sig alltför länge — som kommer
att innebära rubbningar i bestående
blockindelningar, över hela landet har
blockindelningsåtgärder vidtagits som
har visat sig mindre ändamålsenliga.
Man måste räkna med förändringar i
denna indelning. Vid Uppsala läns östra
gräns uppträder kommunsammanslagningsproblem
ideligen. Även vid västra
gränsen har vi ett par ganska väsentliga
blockindelningsproblem. Vi vet inte
vad som kan komma ut därav. Även inom
enheten har situationer uppstått,
som visar att man nog inte handlade
riktigt praktiskt när man genomförde
den förra indelningen utan att man
måste tänka sig att ändra på den.

Och ändå hävdar man, att sammanslagningen
av kommuner till stora enheter
måste forceras, redan innan man
är på det klara med hur dessa block
kommer att fungera. Sådan brådska bör
inte förekomma.

Var därför inte alltför ivrig just nu!
Det är så mycket som behöver ordnas
först.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Johan Olsson tyckte
att det skulle vara bra om det fanns
ett sådant alternativ med i promemorian,
som det han relaterade.

Man kan emellertid inte säga att det

Nr 38

Tisdagen den 19 november 1968

Ang. genomförandet av kommunindelningsreformen

är ett alternativ till den nuvarande ordningen.
Det står i promemorian, att vad
diskussionen främst bör avse är om
takten är tillfredsställande och om så
inte anses vara fallet, vilka åtgärder
som erfordras för att reformen på bästa
sätt skall fullföljas. Det bör för en sådan
diskussion vara värdefullt om det kan
anges vissa alternativ till den ordning
som nu gäller.

Därför skisseras två alternativ. Men
det står naturligtvis kommunerna fullt
fritt att uttala sig för den ordning som
gäller. Den ordning som gäller kan
emellertid inte vara ett alternativ till
den ordning som gäller!

Herr Axel Kristiansson ville ha besked
av mig om hur jag ser på frivilligheten.
Jag har sådan respekt för alla de
remissinstanser som jag vet kommer att
uttala sig om denna fråga i remissyttrandena,
att jag väntar med att bedöma
hur vi skall se på den till dess vi har
fått in remissyttrandena, medan herr
Kristiansson väljer att redan i dag ha
en ståndpunkt utan att ha hört vad remissinstanserna
säger.

Herr Kristiansson säger vidare att vi
tryggt kan förlita oss på kommunalmännen
i denna punkt. Det är från kommunalmännen
som herr Kristiansson
alltså har hämtat inspirationen till sitt
ståndpunktstagande.

Jag har under årens lopp lyssnat till
många kommunalmän i dessa frågor.
Jag vet mycket väl att det finns delade
meningar om här förevarande spörsmål.
Det är också många kommunalmän
som är oroliga för utvecklingen, och jag
tycker att de också skall få tillfälle att
få sin inställning prövad på det sätt
som nu kommer att ske.

Till herr Ferdinand Nilsson vill jag
säga, att det är uppenbart att det finns
blockindelningsproblem kvar. Eftersom
blockindelningen skedde så sent som
1964, föreställer vi oss väl generellt att
det skall vara möjligt att arbeta med de
block i stort sett, som man då diskuterade
sig fram till i mycket nära samförstånd
med kommunerna. Men givet -

vis har det hänt saker och ting på sina
ställen sedan år 1964, och i den mån
sådana förändringar har inträffat, att
de förutsättningar som gällde år 1964
inte gäller i dag, får man naturligtvis
vara beredd att pröva även en sådan
sak som blockindelningen.

Jag har liksom herr Ferdinand Nilsson
stor respekt för alla de aktiva kommunala
förtroendemännen. Vi kan också
gemensamt beklaga, att uppdragen
blir färre efter kommunsammanläggningarna.
Jag tror emellertid att herr
Ferdinand Nilsson och jag också har
gjort den erfarenheten, att det trots allt
inte behöver bli lika många färre som
har uppdrag som det blir färre uppdrag.
Om vi, go’ vänner, inte idealiserar
alltför mycket när det gäller den kommunala
verksamheten utan är beredda
att se nyktert och klart på problemet,
vet vi väl att det till och med kan inträffa
att det ute i kommunerna sitter
en och annan förtroendeman som har
alldeles för många uppdrag. Kanske
kommer det i de större kommunerna
att finnas möjligheter att lätta litet på
bördan, fördela dessa uppdrag litet
bättre än man gjort hitintills och på
den vägen öka möjligheten för de kommunala
förtroendemännen att hålla mera
direkt kontakt med väljarna genom
att de får tid över för det. På det sättet
kan alltså den kommunala demokratin
fördjupas.

Till herr Kristiansson skulle jag vilja
säga, att vi nog inte heller skall idealisera
på det sättet att vi menar att allt
vad vi gör som kommunalmän — jag
har också varit aktiv kommunalman —
präglas av allra högsta förnuft och vilja
till en effektiv planering. Visst vet vi
väl, när vi ser oss omkring, att det understundom
inträffar att vi spänner
bågen när det gäller ambitionerna på
den kommunala sidan litet för hårt, så
att vi kan skada gemensamma intressen.

Jag vill bara, som så många gånger
förr, erinra om att när vi tog oss före
att slå samman de bebyggelseplaner,
som vi arbetade med i vårt land, fann

Tisdagen den 19 november 1968

Nr 38

Ang. genomförandet av kommunindelningsreformen

vi att det inte var 8 miljoner människor
vi förberedde oss på att få utan betydligt
fler; ibland har 15 miljoner och
ibland 40 miljoner nämnts när man
summerat alla dessa planer. Om vi planerar
med sådana ambitioner, upplever
vi väl ett behov av att finna former för
en effektivare kommunal planering.

Kanske går det till och med — jag
har i varje fall gjort den erfarenheten
när man kommer ut på fältet —- att genom
en kommunsammanläggning bättre
utnyttja de gemensamma resurser som
finns i ett kommunområde, ty visst kan
det göras rationaliseringar också inom
den kommunala verksamheten som
kommer skattebetalarna och invånarna
i kommunen till godo i form av att man
får pengar över för att skapa ännu bättre
service. Det är kanske inte alla gånger
den bästa lösningen att bara upprätthålla
var sin kommunala administration
och tro att man den vägen arbetar
mest effektivt inom en region och
åstadkommer den bästa servicen. Vi
kan vinna en del också i fråga om effektivitet.

Jag skall avslutningsvis understryka,
att vi i regeringen just nu upplever det
som mycket angeläget att kunna föra
en aktiv näringspolitik, att kunna föra
en politik som skall skapa mer jämlika
förutsättningar olika bygder emellan,
att kunna föra en aktiv lokaliseringsoch
glesbygdspolitik och en framsynt
miljöpolitik. Allt detta är angelägna
ting, och jag tror inte att vi kommer
att nöja oss med den slogan, som herr
Kristiansson här har myntat, nämligen
att det bara gäller att gå sakta framåt.
Vi vet var vi befinner oss i den allmänna
utvecklingen och att vi måste sörja
för att vi kan skapa trygghet för sysselsättningen,
att vi kan skapa resurser
för en god standard, att vi kan skapa
möjligheter att bedriva jämlikhetspolitik.

Skulle det visa sig, när vi inventerar
de problem som ligger i vägen för möjligheterna
att nå dessa mål, att det är
betydande bekymmer med den ordning,

som vi i dag tillämpar beträffande kommunindelningsreformens
genomförande,
så är det rimligt att vi får ta ställning
till vad vi skall välja. En aktivare
politik i detta avseende i medborgarnas
intresse, eller om vi skall gå sakta framåt,
som herr Kristiansson vill.

Den valmöjligheten kommer vi att
ställas inför, när remissyttrandena har
kommit in. Innan vi sett vad de innehåller
finns det i varje fall ingen anledning
för mig att inta någon ståndpunkt.
Herr Kristiansson har däremot redan
intagit sin.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag skall bara göra några
korta kommentarer. Diskussionen
har ju dragit ut på tiden, och vi kan
väl inte ta kammarens tid i anspråk
alltför länge.

Vad gäller alternativen ser jag saken
så, att det hade varit riktigare att i samband
med att dessa frågor aktualiserades
tillfråga kommunerna hur de ser
på denna reform och dess genomförande
samt vilka problem som kan möta.
Man hade inte behövt tala om tvång i
det sammanhanget. Men när frågan nu
har aktualiserats, uppfattas det av kommunerna
som om det fanns två alternativ
att ta ställning till. Att så är visar
bl. a det sätt på vilket tidningarna
har presenterat frågan. Jag tror att det
hade varit riktigt att man innan alternativen
framkom hade frågat kommunerna:
Anser ni att det är bra som det är,
eller vilka problem har ni i detta sammanhang? Jag

hoppas att denna diskussion har
klargjort för kommunerna att de kan
underlåta att svara, om de anser att förhållandena
är bra som de är. Då behöver
de ju inte befatta sig med att svara
på frågan om tvångsåtgärder.

Vidare är det också en annan sak,
som bör med i bilden, nämligen den
starka minskningen av antalet kommunala
förtroendemän, en minskning som
framför allt drabbar kvinnorna och ung -

Nr 38

Tisdagen den 19 november 1968

Interpellation ang. anställningstryggheten för skådespelare

domen. Det är en nackdel som redan
har förmärkts i de områden där kommunerna
gått samman i storkoimmuner.
Där har man kunnat konstatera en 15-procentig minskning av kvinnorepresentationen,
och det är en allvarlig sak
som jag tycker man borde försöka motverka
med konkreta åtgärder.

Slutligen tycker jag att hela den diskussion
som drives av kommunförbunden
och av regeringen borde konkretiseras
mer än vad som skett. Det har talats
om att ge kommunerna slagkraft
och effektivitet, men dessa allmänna
fraserna har inte underbyggts med något
sakmaterial, som visar vilken slagkraft
man i realiteten erhåller och vilka
nya resurser man vinner. Det är
min förhoppning att diskussionen i
fortsättningen konkretiseras, så att vi
får större utbyte av debatten.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Bara några ord!

Jag har studerat tillräckligt många
av de utredningar som båda kommunförbunden
i samverkan har gjort rörande
sammanläggningar av kommuner
för att veta, att det finns ett mycket
gott material, där det redovisas vad
kommunsammanläggningarna innebär
och vad de ger för resultat. På basis av
sådana utredningar har kommunerna
sedan kommit överens om att det är till
fördel för dem att göra sammanläggningar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 155, angående utgifter
på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1968/69, hänvisades propositionen,
såvitt den anginge jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 160,
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
169, angående godkännande av ett konsortialavtal
mellan staten och ASEA om
samarbete på atomkraftområdet, m. m.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 170, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr
219) om djurskydd; samt

nr 171, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o) och 16 :o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 23—
37, statsutskottets utlåtanden nr 161—
165, bevillningsutskottets betänkanden
nr 60 och 64, bankoutskottets utlåtande
nr 59, andra lagutskottets utlåtanden
nr 63—65, tredje lagutskottets utlåtande
nr 67, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 37—40 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 47—49.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

166, angående domartjänster vid
vissa underrätter; samt

nr 168, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 och 4 §§ skattestrafflagen
den 11 juni 1943 (nr 313), m. m.

Interpellation ang. anställningstryggheten
för skådespelare

Ordet lämnades på begäran till fru
DIESEN (h), som anförde:

Herr talman! Trygghet har blivit en
fråga av vital betydelse i dagens sam -

Tisdagen den 19 november 1968

Nr 38

Interpellation ang. samordning mellan värnpliktstjänstgöring och högre studier

hälle, och det torde råda enighet om att
vi alla gemensamt måste söka lösa problemet
om trygghet i arbetet. En del
mindre grupper med mera speciella
arbetsområden riskerar emellertid att
tappas bort i den allmänna debatten
kring dessa frågor. En sådan kategori
utgör skådespelarna.

Det kan visserligen konstateras, att
skådespelarnas ekonomiska och sociala
villkor successivt har förbättrats under
senare år, men när det gäller anställningstryggheten
råder ett visst
motsatsförhållande mellan å ena sidan
skådespelarens behov av en fast anställning
och å andra sidan teaterns
önskan om förnyelse av ensemblen.

I dag finns det inte längre så många
privatteatrar kvar, och de som överlevt
kämpar en ogynnsam kamp mot
kostnadsfördyringar av olika slag. En
del nya stads- och länsteatrar har upprättats,
men det finns ändå ett överskott
på skådespelare, och de som examineras
ut från de statliga scenskolorna
har svårt att få anställning. Filmen
använder sig också i stor utsträckning
av oskolade krafter, vilket minskar
arbetstillfällena för de utbildade.

Frågan om skådespelarnas anställningstrygghet
är naturligtvis inte lätt
att lösa, men den förtjänar onekligen
att uppmärksammas även i riksdagen.
Det kan te sig önskvärt att staten härvid
åtar sig ett ökat ansvar. Med tanke
på att staten redan nu svarar för den
erforderliga kostnadstäckningen för
verksamheten vid Dramaten, Operan
och Svenska riksteatern och även genom
statsbidrag understöder den omfattande
normala teaterverksamheten
är detta ingen orimlig tanke. Även Sveriges
Radio-TV har en kader av fast
anställda skådespelare.

Med hänvisning till vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
utbildningsdepartementet få ställa följande
fråga:

Planerar herr statsrådet vidtaga någ -

ra åtgärder i syfte att öka anställningstryggheten
inom skådespelarkåren?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. samordning mellan
värnpliktstjänstgöring och högre
studier

Herr LUNDBERG (h) erhöll nu ordet
och yttrade:

Herr talman! Den allmänna värnplikten
kan för i synnerhet den universitetsstuderande
ungdomen bidra att onödigt
förlänga studietiden. Det faktum
att endast den manliga ungdomen på
detta sätt drabbas understryker med
tanke på den ökade konkurrensen på
både högskolor och arbetsmarknad behovet
att av rena rättviseskäl söka verka
för en förbättring av detta förhållande.
Det är särskilt på två punkter,
som samordningen mellan värnpliktstjänstgöring
och högre studier visat sig
problematisk. Det gäller å ena sidan
värnpliktsförmånernas inverkan på tilldelning
av studiemedel och å andra sidan
samordningen i tiden mellan värnpliktstjänstgöring
och studieterminer.

De värnpliktiga upplever helt naturligt
sin värnpliktstjänstgöring som ett
rent tvångsföreläggande från statens
sida. Studiemedelsförordningens syn på
värnpliktsförmånerna kan mot denna
bakgrund te sig besynnerlig. Enligt
dess regler likställs nämligen värnpliktsförmånerna
med varje annan inkomst
från en fritt vald extrasysselsättning
under studietiden. För den värnpliktige
i gemen torde detta förhållande
dock ej spela någon större roll, eftersom
hans förmåner sannolikt ej —
såvitt han inte kan tillgodoräkna sig
annan inkomst eller förmögenhet -—
överskrider det nu gällande s. k. fribeloppet
för tilldelning av studiemedel.
För värnpliktig, som under större delen

Nr 38

Tisdagen den 19 november 1968

Interpellation ang. samordning mellan värnpliktstjänstgöring och högre studier

av studieterminen åtnjuter värnpliktsförmåner
torde det för övrigt inte vara
aktuellt med reella studier. Dock torde
utvecklingen mot en allmän ökning av
deltids- och kvällsstudier leda till att
också de värnpliktiga i allt högre grad
satsar på fritidsstudier. Reglerna för
tilldelning av studiemedel bör därför
bättre anpassas till en sådan utveckling.

Problemet med värnpliktsförmånens
inverkan på tilldelning av studiemedel
framstår ännu klarare i fråga om de
s. k. utbildnings- och tjänstgöringspremierna.
Dessa förmåner, som ofta överskrider
det s. k. fribeloppet, tolkas som
en inkomst. Eftersom de utgår i omedelbar
anslutning till utbildningens avslutande,
som ej sällan infaller i början
av en studietermin, kan de menligt inverka
på möjligheterna att erhålla studiemedel.
Inkomst omedelbart före terminens
början påverkar däremot icke
studiemedelstilldelningen. Eftersom
denna regel gäller bör den nuvarande
bedömningen av premierna, som i realiteten
intjänats under en längre period
före studiernas början, snarast omprövas.
Detta är inte minst angeläget mot
bakgrund av försvarets uppenbara
rekryteringssvårigheter. Det är enligt
min mening felaktigt att med nuvarande
tolkning av premierna minska den
stimulanseffekt de i själva verket avsett
att skapa.

Beträffande samordningen i tiden
mellan värnpliktstjänstgöring och studieterminer
har visserligen en viss förbättring
skett. Påtagliga samordningsproblem
kvarstår dock för värnpliktiga
i flottans bemanningsgrupp A och kustartilleriet
för vilka utryckning sker
först i mitten av september. Likaså torde
repetitionstjänstgöringen ofta leda
till väsentliga studieavbrott för alla kategorier
värnpliktiga. Införandet av
fasta studiegångar torde ytterligare
skärpa dessa svårigheter. På grund av
de stora fyrtiotalskullarna har det dessutom
visat sig omöjligt att låta alla full -

göra sin värnplikt omedelbart efter avslutad
skolgång, varför långt flera än
tidigare nu drabbas av längre studieavbrott
till följd av värnpliktstjänstgöringen.
För att klara problemet med
anpassning av utrycknings- och studietid
har förslag om ny termiesindelning
tidigare framförts. För att klara problemet
med de många ungdomar, som
nödgas avbryta sina studier för att fullgöra
värnplikten, har förslag om en liberalare
anståndsgivning bl. a. framförts.
Att dessa problem måste bli föremål
för en grundlig och förutsättningslös
översyn är med tanke på övergången
till fastare studiegångar dock fullt klart.

Samtliga dessa frågeställningar är enligt
min mening intimt förknippade och
belyser tillsammans den situation, som
i dagens läge sätter störa grupper av
värnpliktiga i sämre ställning än icke
värnpliktiga studerande. Pågående utredningar
har uppenbarligen ej tillräckligt
uppmärksammat detta problem.
Snara åtgärder i form av en sammanhållen
översyn av anpassningen
mellan högre studier och värnpliktstjänstgöring
borde enligt min mening
därför vidtagas.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande fråga.

Har statsrådet observerat det samordningsproblem
som ofta uppstår för
studerande ungdom i samband med
fullgörande av värnpliktstjänstgöringen
och vilka åtgärder är statsrådet i så
fall beredd att vidtaga?

Även denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1025, av herr Åkerlund, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
150, angående godkännande av föreslagna
ändringar i och tillägg till Internationella
valutafondens stadga m. m.;
samt

Tisdagen den 19 november 1968

Nr 38

nr 1026, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
159, med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272).

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga den 15 november framställts av
herr Nilsson, Ferdinand, (ep) till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet:
»Har Statsrådet observerat att
den aktuella inflationsprocenten för
penningvärdet (2 %) ligger inom ramen
för vad som av regeringen (= finansministern)
såsom arbetsgivare och
stor låntagare angivits som en ''tolerabel’
inflationsgrad?

Meddelande ang. enkel fråga
Har Statsrådet observerat att de bättre
ställda statsanställda inom lönegrupp
3 icke drabbas av för gruppen gällande
lönesättning?

Vill Statsrådet särskilt med tanke på
låglönetagarna inom ortsgrupp 3 verka
för att vid nu pågående löneförhandlingar
frågan om avskaffande av denna
ortsgrupp och de anställdas överförande
till högre grupp upptages med förtursrätt
och först därefter den generella
ersättningen för penningvärdesförsämringen
skäligen tillgodoses?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.27.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Onsdagen den 20 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
att såsom ombud bevista Förenta Nationernas
generalförsamlings tjugutredje
möte beviljades herr Holmberg från
och med den 20 november till och med
den 6 december.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 342, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 1 § 1 mom. förordningen den
17 maj 1923 (nr 116) angående skatt
för hundar.

Herr TALMANNEN yttrade:

Plenum fredagen den 22 november,
som i den preliminära planen utsatts till
kl. 10.00 eller 14.00, kommer att börja
kl. 14.00 och blir ett bordläggningsplenum.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
166, angående domartjänster vid vissa
underrätter.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr 168,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 och 4 §§ skattestrafflagen den 11
juni 1943 (nr 313), m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1025 till bankoutskottet
och

motionen nr 1026 till bevillningsutskottet.

Ang. sekretess vid psykologiska undersökningar
i allmän verksamhet

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar
(i viss del) jämte följdmotion.

I detta utlåtande hade konstitutionsutskottet
behandlat Kungl. Maj :ts proposition
nr 126 (justitiedepartementet)
såvitt densamma avsåge förslag till ändringar
i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar angående dels offentlighet
och sekretess vid psykologiska
undersökningar i allmän verksamhet,
dels utlämnande av uppgifter ur
centrala företagsregistret.

Kungl. Maj:t hade bland annat förordat
ett tillägg till 7 och 14 §§ sekretesslagen
i syfte att tillskapa såväl s. k.
instrumentell sekretess för testformulär
som s. k. personsekretess för svaren
på testformulärens frågor och andra
uppgifter i handlingar som upprättats
vid psykologiska undersökningar. Testformulär
skulle alltid kunna skyddas av
sekretess så länge det användes. Andra
handlingar som hade upprättats vid
psykologisk undersökning skulle kunna
skyddas mot obehörig insyn, om undersökningen
utförts för forskningsändamål,
i samband med inskrivning av
värnpliktiga eller yrkesvägledning, arbetsvärd
eller omskolning eller i anställningsärenden
eller vissa andra personalärenden
hos myndighet.

I anledning av propositionen hade
väckts en motion, 1:973, av fru Segerstedt
Wiberg, i vilken anhållits, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
för sin del måtte vidtaga sådana

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Ang. sekretess vid psykologiska undersökningar i allmän verksamhet

ändringar i den föreslagna lagtexten
som åsyftades i motionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, i anledning av proposition
nr 126 och med avslag på motionen
1: 973, för sin del måtte antaga i utlåtandet
infört förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr
249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Utskottets förslag överensstämde med
det i propositionen framlagda förslaget
med de ändringarna, att orden »medicinalstyrelsen»
och »fattigvård» i 14 §
ersattes av »socialstyrelsen» respektive
»socialhjälp» samt att tidpunkten för lagens
ikraftträdande ändrades från den
1 juli 1968 till den 1 januari 1969.

Reservationer hade avgivits

1. av fru Segerstedt Wiberg (fp) och
herr Norrby (fp), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort föreslå,
att riksdagen i anledning av proposition
nr 126 och motionen 1:973 för
sin del skulle antaga det lagförslag som
omfattades av utskottets hemställan med
den ändringen, att 7 § erhölle i reservationen
angiven lydelse; samt

2. av herrar Sörenson (fp) och Nelander
(fp), vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Den i reservationen 1 föreslagna ändringen
i lagförslagets 7 § avsåg, att
sekretessen för testinstrument skulle begränsas
till tre år samt att den instrumentella
sekretessens omfattning skulle
definieras »undersökning där psykolog
medverkar» och ej som i propositionen
»psykologisk undersökning».

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Vid detta ärende finns
fogad en reservation av fru Segerstedt
Wiberg i denna kammare och herr
Norrby i andra kammaren. Jag har själv
inte deltagit i ärendets utskottsbehandling,
men om jag så hade gjort skulle
jag i allt väsentligt ha anslutit mig till

reservationen. Eftersom fru Segerstedt
Wiberg inte är närvarande här i dag på
grund av FN-uppdrag tillåter jag mig
att med några ord motivera reservationen.

Frågan gäller sekretessbeläggningen
av de psykologiska test som förekommer
dels inom försvaret och dels inom
statsförvaltningen i övrigt och där utgör
ett hjälpmedel för personalbedömning
i samband med anställning, uttagning
till utbildning och vid befordran. Man
skiljer mellan två slag av sekretess,
nämligen s. k. instrumentell sekretess,
som innebär att själva testformulären
hålls hemliga, och personsekretess, som
innebär att myndigheterna inte får utlämna
de svar som exploranderna, som
de med ett fint ord kallas, lämnat på
frågorna i testformulären, samt inte heller
andra uppgifter och anteckningar av
personlig karaktär i handlingar som
har samband med de psykologiska undersökningarna.

Det har inte riktats någon invändning
mot det förslag till personsekretess vid
psykologiska undersökningar som lagts
fram. Jag skall därför inte i fortsättningen
uppehålla mig vid förslaget i
vad det avser sådan sekretess.

Den instrumentella sekretessen föreslås
i propositionen bli reglerad på så
sätt att Kungl. Maj:t skall kunna förordna
att handlingar, som upprättas för att
användas vid psykologisk undersökning,
inte skall få utlämnas före den
undersökning som avses.

I förstone förefaller detta vara både
rimligt och ofarligt. Det råder inte
några delade meningar om att värdet av
psykologiska undersökningar i väsentlig
grad är beroende av att de personer
som skall undersökas inte i förväg känner
till testformulären. Det är därför
ett naturligt krav att formulären inte
får utlämnas innan de används.

Vad som krånglar till saken är att sådana
här testformulär nästan undantagslöst
används flera gånger, och detta
av många skäl. De är besvärliga att
konstruera och standardisera. Det kräver

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Ang. sekretess vid psykologiska undersökningar i allmän verksamhet

tid, arbete och stora kostnader. Det har
nämnts att ett testformulär kan kosta
upp till 200 000 kronor att framställa.
Skall man göra statistiska beräkningar
på testresultaten, måste man ha ett
stort material att bygga på. Också det
talar för att man skall använda samma
formulär många gånger, så att man tilllämpar
det på en stor grupp människor.

Det finns alltså starka skäl som talar
för att man skall kunna använda ett
testformulär under tämligen lång tid,
och då måste testet vara sekretesskyddat
under hela den tid det används.

De bestämmelser som föreslås är också
så utformade att detta blir möjligt.
Det har varit någon tvekan på den
punkten, men av ett regeringsrättsutslag
vid ett tidigare tillfälle framgår, att
skyddet kommer att sträcka sig till hela
den tid då testet kan komma till fortsatt
användning.

Detta ger faktiskt möjlighet att hemlighålla
testformulär hur länge som
helst. De myndigheter som har hand
om testformulär kan på ett enkelt sätt
— bara genom att säga att formuläret
i fråga kan komma att användas ytterligare
en eller flera gånger -— förhindra
insyn under obegränsad tid.

Det är emellertid angeläget att inte
helt avskära möjligheterna till offentlig
insyn på detta område. De psykologiska
proven är omstridda, och man är
i vida kretsar osäker om deras tillförlitlighet.
Det är också känt att man på
sina håll använt testformulär, som sammanställts
utan medverkan av sakkunniga.
Jag har själv på nära håll sett
exempel på detta i en statlig förvaltning.
Visserligen är det tio år sedan,
och i den förvaltningen förekommer
inte sådana hemmagjorda formulär
längre, men vad som skedde på ett håll
då kan mycket väl ske på annat håll
i dag.

För övrigt har man ibland anledning
ställa sig frågande också till psykologiska
prov som konstruerats av sakkunniga.
I förra veckan kunde vi i en
kvällstidning läsa om ett frågeschema

som landets alla värnpliktiga i framtiden
skall fylla i vid inskrivningen. Enligt
tidningen skall landets manliga
ungdom samt och synnerligen avkrävas
svar på frågor av typen: »Anser du att
din mor tyckte bättre om något av dina
syskon än om dig?» — »Vilket av följande
gäller för dig: Jag tycker bättre
om mor än om far, jag tycker bättre
om far än om mor, jag tycker lika mycket
om båda.» — »Hur ofta har din far
använt alkoholhaltiga drycker?» ■— Jag
behöver inte fortsätta uppläsningen.

Jag tror det är bra att pressen också
i framtiden får möjlighet att sätta strålkastaren
på frågeformulär av den typen.

Hur skall man då kunna förena ett
berättigat intresse av att kunna använda
proven flera gånger — med åtföljande
krav på sekretess under hela användningstiden
— och ett lika berättigat intresse
av offentlig insyn och möjlighet
till kritik och fri diskussion? Här gäller
det givetvis att göra en avvägning. Reservanterna
har föreslagit att en sådan
skall göras på det sättet att man begränsar
sekretessen till en tid av tre
år. Ett testformulär kan då användas
under tre år, då det är sekretesskyddat,
men efter denna tid är det offentlig
handling och öppet för insyn och kritik.
Jag kan inte anse annat än att denna
kompromiss mellan olika intressen
är den bästa vi kan finna i dag.

Reservationen har också ett annat
yrkande, nämligen att propositionens
uttryck »psykologisk undersökning»
skall utbytas mot uttrycket »undersökning
där psykolog medverkar». Detta
uttryck går tillbaka till den departementspromemoria
som legat till grund
för propositionen. Jag har svårt att engagera
mig för den ändringen, som jag
finner ganska oväsentlig. Det gör, herr
talman, att jag just nu inte är beredd
att ställa något yrkande om bifall till
reservationen utan ber att på den punkten
få återkomma.

Häri instämde herr Hilding (fp).

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Ang. sekretess vid psykologiska undersökningar i allmän verksamhet

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Frågan om hur testhandlingar
skall behandlas ur sekretessynpunkt
är en för gemene man
mycket angelägen fråga, och den har
vunnit uppmärksamhet i pressen.

Frågan är verkligen av stor vikt. Den
har nämligen att göra med problemet
om relationen mellan statsmakterna
och den enskilde medborgarens integritet.
Den frågan är självfallet en mycket
väsentlig fråga, särskilt tror jag i
en demokrati som vår, där vi försöker
värna och vårda den enskilda människans
integritet och identitet. Det är
farligt om den enskilda medborgaren
känner sig otrygg, osäker om hur myndigheterna
behandlar hennes personliga
liv. Det är väsentligt att i detta
avseende sådana juridiska ordningar
finns att den enskilde medborgaren
känner trygghet och förtroende för
myndigheternas sätt att behandla henne
som individ.

Sådana här och liknande överväganden
tror jag måste ligga i botten när
man går att ta ställning till det ärende
som nu ligger på riksdagens bord.

Propositionen syftar till att stärka
den enskilda människans rättsskydd.
Frågan är: Har regeringen lyckats med
sitt förslag? Här har tveksamhet anmälts.
Herr Tistad har redan refererat
till en motion som har väckts av en
partikamrat till mig. Den motionen
handlar i stort sett om två ting. Den
handlar om den instrumentella sekretessens
hemligstämplande och ställer
frågan hur lång tidsmässigt denna hemligstämpling
skall vara. Motionären tar
sedan upp en annan fråga och hävdar
den uppfattningen att man bör använda
ordet psykolog i stället för att tala
om psykologisk undersökning. Det är
alltså en formuleringsfråga, som emellertid
har ett visst sakligt innehåll.

Först vill jag anföra några ord om
sekretessbeläggningens tidsutdräkt. Propositionen
menar att någon gräns inte
skall finnas — den tid som blir aktuell
i sammanhanget är väl 70 år. Motionen

menar att instrumentell sekretess skall
kunna godtagas under högst tre år.

Det finns argument för och emot
ställningstagandena. Testformulär gör
man inte med vänster hand. Testformulär
är produkter av den psykologiska
vetenskapens utveckling på nuvarande
nivå. Man har alltså, såvitt jag
förstår, anledning att möta dessa formulär
med respekt och aktning. Dessutom
— men det är definitivt en sekundär
eller tertiär bedömning — testformulär
kostar pengar, kanske upp till
200 000 kronor för ett formulär. Men
detta kan givetvis inte få vara avgörande.

Det finns också argument för den
andra bedömningen. Det måste vara en
fråga om öppenhet från samhällets sida
vad gäller de vetenskapsgrenar som
sysslar med individens beteende. Jag
tror att vi i framtiden får stor anledning,
allteftersom beteendeforskningen
utvecklas och får större utrymme
i vårt samhälle, att ägna uppmärksamhet
åt denna sak. Jag tror det vara
riktigt att något särskilt skydd utöver
vad andra vetenskapsgrenar erhåller
inte bör finnas för den psykologiska
vetenskapen, inte heller bör särskilt
skydd av obegränsad tidsutdräkt då
fråga är om den praktiska tillämpningen
av psykologisk forskning vara för
handen. Frågan om individens integritet
i samhället är emellertid ur demokratisk
synpunkt av största vikt. Personsekretessen
bör säkras. Motionären
menar att en instrumentell sekretess
bör få gälla högst under en tid av tre
år. Till detta ställningstagande har jag
personligen anslutit mig. Om jag inte
minns alldeles fel gav jag också min
röst för detta förslag i utskottet.

Vidare tas i motionen upp en annan
fråga. Den gäller om man skall använda
ordet psykolog eller psykologisk undersökning.
I detta fall delar jag inte
motionärens uppfattning. Ordet psykolog
är inte godtaget i svensk lagtext eller
av det svenska samhället. Det är
icke en accepterad yrkesbeteckning.

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Ang. sekretess vid psykologiska undersökningar i allmän verksamhet

Situationen är ju för närvarande den,
att det är Sveriges psykologförbund
som legitimerar psykologer. En sådan
ordning kan givetvis i längden inte
upprätthållas. I utskottets skrivning
varslas också om att förslag ganska
snart kommer att framläggas om att
samhället skall ta ansvar för legitimeringen.
För mig är det ganska främmande
att i lagtext inskriva ett ord,
som ännu inte av samhället har godtagits
som yrkesbeteckning. Det har
därför varit för mig omöjligt att ansluta
mig till motionen i detta avseende.

I utskottet ställdes propositionen så
att vi hade att ta ställning till ett bifall
till Kung!. Maj :ts förslag, som utskottsmajoriteten
anslöt sig till, och
det förslag, som framfördes i motionen.
Det var mycket svårt för mig
att gå på motionen, och i hastigheten
visste jag inte riktigt hur jag skulle bete
mig. Man kan säga att det är det
första förslaget som är det tunga förslaget,
nämligen det som har att göra
med sekretesstidens längd. Naturligtvis
kan det i efterhand sägas: »Du borde
ha svalt det andra för att vinna den
tunga delen av förslaget.» Jag är medveten
om detta, men det är inte alltid
så lätt att i hastigheten handla på ett
riktigt sätt. I den situation som uppkom
hade jag att tillsammans med herr
Nelander i andra kammaren på något
sätt ge uttryck för att jag delade motionärens
uppfattning, då frågan gäller
en treårig sekretesstid, och jag valde då
den blanka reservationens väg. Jag har
begärt ordet för att motivera mitt ställningstagande.

Hur skall jag nu göra vid röstningen
i kammaren? Det har sagts att det är
mycket svårt att yrka bifall till en del
av motionen, nämligen den som har
att göra med den treåriga sekretesstiden,
eftersom det här är fråga om en
lagtext. Jag kan inte på några minuter
åstadkomma en ny lagtext. Jag kan inte
finna någon annan utväg än att meddela
att jag vid kammarens röstning

inte kommer att delta i beslutet. Därmed
har jag velat ge uttryck åt att jag
inte delar motionärens uppfattning om
att ordet psykolog bör användas, förrän
yrkesbeteckningen av samhället legitimerats
— jag är medveten om att
det är en sekundär fråga. Men jag delar
uppfattningen att sekretesstiden
inte bör vara obegränsad utan omfatta
tre år.

Jag har i närvarande läge ingen annan
utväg än att meddela att jag inte
kommer att delta i kammarens beslut.
Jag har därför inte något yrkande, herr
talman.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! De två talare som har
yttrat sig i detta ärende har uttalat den
allra största tveksamhet, och de har
heller inte ställt något yrkande. Det innebär
att de väl inte är så hårt fästade
vid vad som står i reservationen. Det
är klart att man här kan hysa tveksamhet
och att man kan fråga sig, om
sekretesstiden skall vara tidsbestämd
på det sätt som står i reservationen eller
om man skall följa Kungl. Majrts
förslag.

Vid behandlingen i utskottet fann vi
emellertid att det förslag som framfördes
i propositionen var väl avvägt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Det ärende som nu föreligger
till behandling är principiellt intressant
och betydelsefullt. Jag finner
det därför beklagligt att mig veterligt
ingen tidning har givit någon riktig
presentation av vad det innebär. En tidning
har ägnat saken en hel del uppmärksamhet,
men jag måste konstatera
att dess framställningar har varit ensidiga
och vilseledande. Man har försökt
skapa ett intryck av att det lagförslag
som det här gäller syftar till att
öka hemlighetsmakeriet, främst i psykologernas
intresse.

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Ang. sekretess vid psykologiska undersökningar i allmän verksamhet

Jag tror att det är en felsyn. I själva
verket kan man misstänka att åtskilliga
psykologer som arbetar på detta område
är tämligen besvärade av att de inte
längre som hittills skall kunna själva
förvara det undersökningsmaterial som
det här är fråga om. Jag betraktar det
som en av de positiva tillgångarna i förslaget
att det äntligen blir slut på det
tillstånd som nu råder, nämligen att
psykologiska undersökningar som ingår
som ett underlag i prövningen vid anställningar
inte längre skall kunna förvaras
på privata institut utan insyn. Genom
att acceptera den nu rådande ordningen
har man ju skapat ett slags okontrollerade
privata maktcentra, och man
har skapat en osäkerhet om hur detta
material, som ju ofta kan vara av mycket
ömtålig natur, i längden kommer att
behandlas. Där innebär alltså lagförslaget
en rättelse genom att de statliga organen
får en säkrare kontroll. Förslaget
innebär också ökad insyn för de närmast
berörda, möjligheter för dem att
exempelvis vid överklagande ta del av
psykologiska undersökningar som påverkat
deras ärende.

Jag vill bara beklaga att det tills vidare
inte är möjligt att finna en jämförlig
ordning inom den privata sektorn.
De psykologiska testningarnas tilllämpning
vidgas ju alltmera inom det
privata näringslivet. Det betyder att hos
olika psykologer och olika institut samlas
ett ständigt växande material om
enskilda människors ofta ganska intima
angelägenheter. Näringslivets och arbetsmarknadens
organisationer borde
börja överväga hur man skall handskas
med det problemet. Det gäller framför
allt arbetsgivarsidan, men också LO är
ju representerat exempelvis i Personaladministrativa
rådet, som bedriver en
omfattande verksamhet på det här området.

Jag tror alltså att förslaget har stora
förtjänster. Samtidigt vill jag instämma
med de talare som anser att problemet
om insyn förtjänar att ytterligare övervägas.
För min del motionerade jag

härom året om skapandet av ett centralt
granskningsorgan för testinstrument.
Riksdagen ville inte omedelbart nappa
på idén, men det uppslaget hör till dem
som kommer att prövas av en utredning
som civilministern nyligen tillsatt
och som gäller undersökning av en rad
problem kring förutsättningarna och
formerna för psykologiska undersökningar
inom statsförvaltningen. Jag
fruktar att det alternativ som några
folkpartister här fört fram, nämligen att
man skall skapa insyn genom att begränsa
sekretesstiden till tre år, inte är
så särdeles praktiskt.

Det har redan sagts, och det förtjänar
att understrykas, att det kostar stora
pengar att konstruera test av det här
slaget. Det tar lång tid, och det behövs
också åtskillig tid för att övertyga sig
om testinstrumentets tillförlitlighet.
Samtidigt lider vi en allvarlig brist på
vetenskapsmän och psykologer som kan
ägna sig åt sådan här verksamhet. Vi
lider också brist på tillräckligt många
testinstrument av det här slaget. Den
ordning som folkpartisterna föreslår
skulle i praktiken innebära en ökad risk
för att få dåliga testinstrument och följaktligen
också ökade risker för att den
enskilde blir fel behandlad i sådana här
sammanhang.

Ingen har hittills velat uppträda till
försvar för det andra yrkandet i den
folkpartistiska motionen. Det kan jag
gott förstå. Jag betraktar yrkandet såsom
ett olycksfall i arbetet. I reservationen
av fru Segerstedt Wiberg och
herr Norrby hänvisas till att »behörighetsregler
för utövande av psykologyrket
utfärdats av Sveriges Psykologförbund».
Det skulle därför vara motiverat
att använda ordet psykolog i en lagtext.
Jag betraktar det såsom rätt överraskande
att just folkpartister knyter an
till och hänvisar till Psykologförbundets
praxis, som ju innebär en ovanligt
ogenerad form av skråtänkande. Det
innebär ju att den som t. ex. skulle vilja
lämna Psykologförbundet därför att han
opponerar sig mot SACO:s lönepolitik

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Ang. sekretess vid psykologiska undersökningar i allmän verksamhet

därmed också skulle förlora sin behörighet
att verka såsom psykolog. Det är
en ordning som statsmakterna självfallet
inte kan ge sitt godkännande till
och som därför inte heller bör få något
indirekt stöd genom ett bifall till reservationen
på denna punkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Herr Björk har en benägenhet
att tala illa om det parti som
jag tillhör samt att använda alla tillfällen
att angripa oss och misstänkliggöra
redbarheten i vårt agerande. Så gjorde
han också i detta sammanhang. Jag känner
därför ett behov av att säga några
ord.

Herr Björk framhåller att det är fråga
om att skapa insyn genom att begränsa
sekretesstiden till tre år. Det har
folkpartiet och de som biträder motionärernas
förslag önskat. Han säger vidare
att det blir dåliga test och att man
begränsar möjligheterna för individen
att i detta sammanhang känna sig säker.
Det är allmänna påståenden. På vilket
sätt menar herr Björk att det blir dåliga
test med den snabba dynamiska utveckling
som den moderna psykologiska
vetenskapen befinner sig i? Herr
Björk tycker en sak, men herr Björk
har inte någon som helst saklig bakgrund
till det som han anklagar oss för
som har tagit en annan ställning. Jag
tycker inte det är roligt att höra en sådan
anklagelse mot oss som har bedömt
att tre år är den högsta tid som ur den
enskilda individens synvinkel kan vara
tillåten för tester att fungera i samhället.
Jag är helt övertygad om att under
den tiden sker så pass mycket inom
modern psykologi att en test står i behov
av revidering.

Herr Björks anklagelse mot oss, som
har tagit denna andra ståndpunkt, saknar
bakgrund. Den är tydligen bestämd
av hans emotionella hållning till oss i
folkpartiet. Han må ha vilken hållning

han vill i sammanhanget, men i denna
kammare har vi inte något behov av
personliga uttryck utan av sakligt belagda
uttryck för en bestämd hållning.
Jag har inte hört något sakligt argument
från herr Björk i detta sammanhang.
Det är möjligt att han i ett kommande
anförande kan ge en bättre motivering
för sina påståenden. Personligen
är jag med den förtrogenhet jag
har med den psykologiska vetenskapen
— jag vill inte säga att den är stor —
inte på något sätt övertygad om att tre
år skulle vara för kort tid för testets
begränsning.

Jag har, herr talman, känt ett behov
av att anföra detta, ty jag tycker att anklagelserna
mot det parti som jag tillhör
inte är riktiga. Vårt ställningstagande
har inte skett ur snäv partipolitisk
synvinkel utan grundar sig på en
personlig övertygelse om vad som är
medborgarna till bästa gagn.

Herr TISTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk ansåg att
man skulle kunna lösa problemet om insyn
genom ett expertorgan. Detta skulle
emellertid ge endast vad man kunde
kalla en indirekt insyn i stället för en
direkt sådan. Hela vår offentlighetslagstiftning
bygger dock på principen, att
var och en skall kunna förskaffa sig sådan
insyn som det här gäller, och jag
tror inte att vi skall uppge den principen.

Det har sagts att psykologiska test kostar
pengar och är dyra samt att offentlighet
skulle minska effektiviteten. Ja,
det är ett pris som vi får betala för att
upprätthålla offentlighetsprincipen —
den kostar pengar. Vi skulle kunna driva
statsverksamheten betydligt billigare
och ur en del synpunkter avsevärt effektivare
om vi begränsade den offentliga
insynen och kritiken. Men jag tror
att vi alla är ense om att detta pris
skall betalas. Jag samtalade en gång
med en representant för självständighetsrörelsen
på Färöarna och vi kom

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Ang-, sekretess vid psykoloi
då in på de ekonomiska problemen —
om Färöarna över huvud taget hade råd
till självständighet och kunde existera
som suverän stat. Hans enda svar till
mig blev: »Vi har ett ordspråk här på
Färöarna som säger, att det kostar att
vara karl.» Jag tror att det kostar att
vara en demokrati, och den kostnaden
får vi ta.

Herr Björk försökte nog lägga in en
annan innebörd i fru Segerstedt Wibergs
förslag till omformulering av definitionen
på dessa undersökningar än
hon själv avsett. Det är inte alls något
försök att anknyta begreppet psykolog
till legitimering av Sveriges psykologförbund;
detta framgår alldeles tydligt
av motionen, och jag har för mig att det
också sägs ifrån i reservationen. Det är
inte detta frågan gäller, utan fru Segerstedt
Wibergs önskemål har varit att
man skulle erhålla en bättre avgränsning.
Som jag tidigare sagt, har jag svårt
att dela hennes uppfattning —- jag tycker
att propositionens formulering kan
accepteras. Dock är inte reservationens
formulering sämre och ej heller värd att
misstänkliggöra, herr Björk, eftersom
den arbetsgrupp inom civildepartementet,
vars förslag ligger till grund för
propositionen, använde precis samma
formulering i sitt lagförslag. Det är
alltså inte riktigt att försöka kasta en
skugga på folkpartiet i detta sammanhang.

Emellertid anser jag för min del inte
att förslaget blivit sämre genom den
här ändringen; jag anser som sagt att
saken är tämligen likgiltig. Eftersom det
väsentliga i frågan enligt min mening
är treårsgränsen vill jag, trots att jag
inte helt kan stå bakom reservationen,
yrka bifall till densamma för att treårsgränsen
skall komma under beslut; tyvärr
är det inte möjligt att på detta stadium
väcka ett förslag som endast innefattar
treårsgränsen — det skulle ju förutsätta
att riksdagen antog en lagtext
som ännu inte finns formulerad, och
detta är naturligtvis omöjligt.

Jag ber därför, herr talman, att få

äska undersökningar i allmän verksamhet
yrka bifall till reservationen men vill
redan nu meddela att jag inte kommer
att begära votering.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är en aning förvånad
över herr Sörensons anförande när
han hävdar att jag använt emotionella
övertoner. Man känner ju aldrig sig
själv, men jag har nog ett intryck av
att det anförande jag höll var ovanligt
lågmält, även för att vara hållet av mig.
Jag har verkligen inte drömt om att
rikta generella anklagelser mot folkpartiet.
Jag talade om »några folkpartister».
Jag instämde i uttalandet om att
problemet rörande insyn var väsentligt,
men jag gjorde också den invändningen
att den lösning som de folkpartistiska
reservanterna förordar antagligen inte
är särskilt praktisk. Jag har mycket
svårt att inse att dessa påpekanden skulle
innebära någon så häftig anklagelse,
att herr Sörenson skall behöva uppleva
detta som så särdeles känsloladdat. Vi
kan ha olika åsikter om dessa detaljproblem.
Jag tycker att vi kan respektera
varandras ambitioner att finna goda
lösningar.

Herr Sörenson frågar mycket irriterat
hur jag kan påstå att man får dåliga
test om man nöjer sig med en treårig
sekretesstid. Jag har sagt att det
i varje fall är en risk härför. Jag bygger
denna bedömning på de insikter
jag har förskaffat mig om vilket utomordentligt
stort arbete som ligger bakom
konstruktionen av test, hur angeläget
det är att de under lång tid prövas
för att man skall få full säkerhet för
att de verkligen är relevanta och användbara.
Jag har också inhämtat vilka
flaskhalsar vi har på detta område
både när det gäller tillgången på goda
test och tillgången på goda testspykologer.
Det är mot denna allmänna bakgrund
som jag har dragit den här slutsatsen.

Jag tycker också att herr Tistad för
ett något överraskande resonemang när

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Ang. sekretess vid psykologiska undersökningar i allmän verksamhet

han plötsligt tycks vilja hävda att vi
under alla förhållanden måste acceptera
offentlighetsprincipen. Det är ju inte
så. Vi har inte en offentlighet utan reservationer.
Vi har en sekretesslagstiftning
som är tillkommen bland annat
för att på viktiga punkter kunna skydda
den enskildes intressen. Det är inte
självklart att i varje fråga de stora tidningarnas
intressen skall väga över den
enskilde lille mannens önskningar och
behov. Därför har vi en avvägning. Vi
har en sådan också i detta fall. Några
folkpartister vill göra en annan avvägning
än utskottsmajoriteten. Detta kan
inte utgöra skäl för några sådana stora
och vidlyftiga resonemang som herr Tistad
har gett sig in på.

När det gäller frågan i vad mån fru
Segerstedt Wiberg har anknutit till Psykologförbundets
mycket tvivelaktiga
praxis vill jag bara hänvisa till vad som
sägs i reservationen. Fru Segerstedt Wiberg
och herr Norrby säger att departementspromemorians
definition i
stället bör användas. Vidare sägs: »I
sammanhanget vill vi erinra om att behörighetsregler
för utövande av psykologyrket
utfärdats av Sveriges Psykologförbund.
» Man erinrar alltså om en ordning
som jag tvivlar på att någon i denna
kammare finner acceptabel.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Som alltid när det gäller
sekretesspörsmål är det fråga om en
avvägning mellan intressen som i och
för sig är beaktansvärda.

Det är klart, som herr Björk säger,
att det är förenat med praktiska svårigheter
att alltför ofta göra om dessa test.
Jag tror kanske inte så mycket på att
det blir dåliga test, om det skulle bli
en ökad insyn. För närvarande är det
litet ont om testpsykologer, men det
torde vara en övergående företeelse.
Det förekommer dock på detta område
en omfattande utbildning. Tillströmningen
till psykologbanan är mycket
stor, och utbildningen har av den anledningen
fått lov att spärras.

Men det är klart att det blir dyrare
att då och då göra om testen. Jag har
rätt många år som ledamot av en stor
kommunal styrelse, där vi använde test
i ganska stor omfattning, något följt
dessa frågor. Mot intresset att det inte
skall bli för dyrbart står frågan om insyn
och den därmed sammanhängande
frågan om skydd för den enskilda människans
integritet. Jag minns ett test
som jag var med om att stoppa. Det gällde
tillsättande av en befattning som
föreståndare för en telefonväxel med
en personal på tio å tolv personer. Sökandena
underkastades testningar med
frågeformulär. De skulle redogöra i detalj
för eventuella svårigheter i äktenskapet,
för de konflikter som där kunde
förefinnas och i vad mån de själva
tyckte att dessa konflikter hade satt
spår i deras arbete och deras samarbetsförmåga.
Våra psykologer försvarade
naturligtvis testet med att det var
mycket väsentligt att få reda på detta
för att kunna bedöma vederbörandes
lämplighet att vara chef för sina kamrater
i växeln. Det är möjligt att det kan
vara av ett visst intresse för psykologerna,
men i varje fall förstår jag att
flera sökande reagerade mot denna utfrågning
såsom en oberättigad kränkning
av deras personliga integritet.
Samtidigt var de rädda för att de skulle
bli ställda åt sidan vid tillsättandet av
tjänsten, om de inte svarade på frågorna.

Vi har i dagarna i tidningspressen
sett en del rätt underliga frågor som de
värnpliktiga får svara på vid vissa test
— huruvida deras mor super eller inte,
om de tycker bäst om sin far eller sin
mor, etc. Det är möjligt att det finns
militärpsykologer som tycker att detta
är av intresse att veta för att man skall
få rätt man på rätt plats i den militära
organisationen. Men det kan innebära
en viss kränkning av den personliga
integriteten att behöva svara på sådant.

Frågan är väl helt enkelt hur pass
högt man värderar insynen och den
personliga integriteten. Det är kanske

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Ang. sekretess vid psykologiska

naturligt för oss liberaler att vi sätter
den personliga integriteten högt. Det är
väl den grundinställningen som ligger
bakom reservationen — att vi tycker
att kostnadsfrågan i något högre grad
får stå tillbaka i den situationen än vad
majoriteten i utskottet har ansett. Jag
skall inte göra gällande att det ena eller
andra ställningstagandet är absolut riktigt;
det är fråga om en bedömning.

Jag skulle, herr talman, vara beredd
att rösta för den avvägning som gjorts
i reservationen i fråga om tidsbegränsningen.
Men som flera andra talare är
jag inte beredd att rösta för den avgränsning
i övrigt som föreslås i reservationen.
Jag kommer av den anledningen
att avstå vid en eventuell omröstning,
så mycket mer som skadan
inte behöver bli särskilt stor om vi väntar
med att ta upp detta spörsmål till
motionstiden vid nästa års riksdag.

Herr SöRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
Björk för hans redovisning av motiven
för att han inte kan stödja tanken på
en begränsning av sekretessen; denna
redovisning fanns inte i hans första anförande.

Sedan har herr Björk så rätt: inte
känner vi oss själva! Det är väl däri
som en hel del av våra svårigheter i det
politiska och praktiska arbetet kan
Ugga.

Tyvärr behärskar jag inte stenografi,
och jag vet därför inte om jag fattade
rätt. Noterat är emellertid detta: »Anmärkningsvärt
är att folkpartiet ställer
sig bakom detta utpräglade skråintresse.
» Om jag har fattat fel och om herr
Björk alltså inte vänder sig mot partiet
är jag mycket glad. Jag ger herr Björk
tillfälle att säga att »herr Sörenson fattade
detta fel», och då är jag mycket
till freds och tacksam. Har herr Björk
uttalat sig så som jag uppfattade, tycker
jag nog att vad jag sade i mitt tidigare
anförande har validitet.

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 38

undersökningar i allmän verksamhet
Herr TISTAD (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill reagera mot
herr Björks uttalande att offentlighetsprincipen
är till för att tjäna de stora
tidningarnas intressen. Den är till i allmänhetens
intresse.

Herr Björk talade vidare om sekretesslagstiftningen
som om det vore vilken
lagstiftning som helst, där man kan
tycka och tänka och värdera efter gottfinnande
och laga efter råd och lägenhet.
Men så är det inte, herr Björk. Offentlighetsprincipen
är fastslagen i
grundlagen. Det står också i grundlagen
att undantagen från offentlighetsprincipen
skall noga angivas i lag. Det gör
att man här måste vara alldeles särskilt
varsam och ha starka skäl för att undantaga
handlingar från den grundlagsstadgade
offentlighetsprincipen.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Herr Ernulf försökte ge
debatten en ideologisk lyftning genom
att hävda att det kanske var särskilt
naturligt för liberaler att här slå vakt
om insyn och över huvud taget att hävda
en kritisk hållning när det gäller
dessa testinstrument. Det är måhända
då en aning förvånande att den som
först rullade upp hela denna problematik
i en motion vid 1965 års riksdag
var en socialdemokrat. Min blygsamhet
förbjuder mig att nämna hans namn.
Motionen blev mycket välvilligt behandlad
av allmänna beredningsutskottet.
Jag vill gärna understryka att där
inte uppstod några ideologiska skiljelinjer.

Som en senkommen frukt av detta
initiativ har civilministern i mars i år
tillsatt en utredning om förutsättningarna
och formerna för psykologiska
undersökningar inom statsförvaltningen.
I direktiven återkommer flera av
de frågor som herr Ernulf har berört.
Det sägs t. ex. att det »kan visa sig
lämpligt att närmare undersöka vissa
testmetoders syfte, konstruktion och
praktiska användbarhet vid personur -

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1%8

Ang. sekretess vid psykologiska undersöka)
val inom olika delar av statsförvaltningen».
Det hänvisas till »vikten av
att undersökningar i ett personalärende
begränsas till att omfatta de sidor
av personligheten som har omedelbart
intresse för avgörandet av ärendet och
att man alltså utesluter upplysningar
som inte har uppenbar betydelse i sammanhanget».
Därefter heter det. »En
alltför omfattande tillämpning av psykologisk
mätmetodik kan medföra att
ovidkommande uppgifter framkommer
som kan bli till olägenhet för den sökande.
»

»De sakkunniga», för att fortsätta citatet,
»bör under sitt arbete belysa de
rättssäkerhetsproblem av skilda slag
som har samband med de psykologiska
testmetodernas användning. Härvid bör
mot bakgrunden av regeringsformens
föreskrifter om förtjänst och skicklighet
som enda och avgörande befordringsgrund
särskilt behandlas testresultatens
betydelse i befordringsärenden.

____ Behovet av ett expertorgan för

granskning och rådgivning åt myndigheterna
av den typ som föreslagits i
riksdagsmotionen bör övervägas, liksom
andra organisatoriska frågor som
kan aktualiseras vid en ökad användning
av psykologiska mät- och bedömningsmetoder.
»

Jag behöver inte fortsätta. Jag understryker
på nytt att här ingalunda
torde föreligga några ideologiska skillnader
om vikten av dessa problem. Vad
vi diskuterar är detaljer i insynsproblematiken,
där vi kan komma till olika
slutsatser.

Jag har ingen anledning att närmare
kommentera herr Tistads anförande.
Däremot har herr Sörenson begärt besked
av mig om vad jag verkligen har
sagt. Jag vet att jag konstaterade att
yrkandet av fru Segerstedt Wiberg angående
beteckningen psykolog inte fått
stöd av de folkpartistiska talarna i debatten.
Jag betecknade det som sannolikt
ett olycksfall i arbetet. Jag uttryckte
alltså en förvåning över att en folkpartist
på detta sätt kunde knyta an till

tigar i allmän verksamhet

den skråpraxis som Psykologförbundet

här företräder.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! När jag framhöll att
det för en liberal kan vara särskilt naturligt
att fästa extra vikt vid individen
och hans integritet i förhållande
till samhället, sade jag det som en förklaring
till att folkpartiledamöterna i
utskottet faktiskt kommit till en avvägning
som ger något större skydd för
individens integritet och för insynen.
Men det är, som jag sade, en avvägning.
Och jag skall gärna ge herr Björk personligen
det erkännandet, att visst finns
det mycket respekt för individen även
utanför folkpartiets led.

Det gör att jag har den förhoppningen
att vi i det fortsatta arbetet för att
skydda integriteten och insynen i detta
fall skall kunna räkna med förståelse
både från herr Björk och många avhans
partivänner för en eventuell jämkning
av den avvägning som propositionen
innehåller.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Eftersom mitt namn
står under detta utskottsutlåtande vill
jag helt kort motivera mitt ställningstagande
i detta ärende. Det är mot bakgrunden
av mer än 20 års erfarenhet
av skolpsykologiska arbetsuppgifter,
omfattande bl. a. kunskaps- och anlagsprov
av olika slag, som jag har anslutit
mig till utskottets förslag.

Avsikten med den föreslagna lagstiftningen
är att material från psykologiska
undersökningar, begärda av myndighet,
i princip skriftligt skall redovisas
och förvaras hos myndigheten i
fråga.

Utskottet är enigt beträffande punkten
om personsekretessen, alltså att
uppgifter om personliga förhållanden
som lämnas av den person som blir
föremål för undersökningen, skyddas
genom lag. I fråga om den instrumen -

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Ang. sekretess vid psykologiska undersökningar i allmän verksamhet

tella sekretessen, skyddet för själva
frågeformuläret, föreligger delade meningar.
Reservanterna önskar en tidsbestämd
sekretess på högst tre år. Jag
vill gärna säga att jag har förståelse för
den anda som kommer till uttryck i reservationen
beträffande den instrumentella
sekretessen. Det är i och för sig
ett lovvärt försök att slå vakt om tryckfrihetsförordningens
offentlighetsprinciper
i fråga om fri insyn över myndigheter.

Enligt uppgifter som vi har fått och
som även nämnts här i debatten pågår
en utredning, där olika problem som
sammanhänger med användningen av
testen är föremål för uppmärksamhet.
Denna utredning om förutsättningarna
och formerna för psykologiska undersökningar
inom statsförvaltningen borde
kunna ge synpunkter på tidsbegränsning
av ett testbatteris hållbarhet, detta
inte minst mot bakgrunden av tryckfrihetsförordningens
omistliga offentlighetsprincip.
När utredningen presenterar
sitt resultat — det kan väl inte
dröja så mycket mer än tre år — finns
det möjligheter för riksdagen att återkomma
till frågan om den instrumentella
sekretessen.

Det är också min åsikt att det ur
vetenskaplig och statistisk synpunkt
kan vara önskvärt med sekretessbelagda
tidsintervaller för testinstrumenten.
Hur långa dessa sekretessperioder bör
vara kan kanske utredningen ange. Det
är förvisso ingen lätt uppgift. Det är,
såsom framhållits i debatten, också ett
tidskrävande arbete att på vetenskaplig
grund bygga upp testmetoder. De är
dyra att konstruera och att standardisera.
Även dessa fakta bör uppmärksammas
vid bedömningen av frågan om
tidsbegränsning av den instrumentella
sekretessen.

Jag anser att regeringsrättens utslag
från år 1965, som omnämns i utlåtandet,
tills vidare bör kunna tillämpas
också på de psykologiska undersökningarna.
Regeringsrätten har alltså

funnit att det genom § 7 i sekretesslagen
är möjligt att hemlighålla däri
avsedda prov under hela den tid de begagnas
för sitt ändamål.

Jag finner uttrycket »psykologisk
undersökning» mer adekvat än alternativet
»undersökning där psykolog
medverkar». Jag gör detta av det skälet
att det ännu icke finns någon lagfäst
legitimation för ledare av psykologisk
undersökning. Men det finns
kvalificerad sakkunskap för dessa arbetsuppgifter
bland såväl psykologer
och pedagoger som t. ex. kuratorer inom
den psykiska hälsovården.

Jag ber därför, herr talman, att få
ansluta mig till det tidigare framförda
yrkandet om bifall till utskottets förslag.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Av herr Björks senaste
anförande framgick att han inte ställer
sig bakom det yttrande som jag hade
noterat som hans. Jag måtte alltså ha
noterat fel, och det är självklart att sådant
kan hända, eller också kan herr
Björk inte minnas vad han sade några
minuter tidigare, och det är förklarligt
och förståeligt. Nu modifierar han sitt
yttrande till att folkpartister ställer sig
bakom ett skråintresse, som han menar
företrädes av Psykologförbundet.

Personligen tror jag inte att herr
Björk riktigt har förstått fru Segerstedt
Wiberg. Vi som känner henne rätt vet
att hon inte står bakom några skråintressen,
men det är ju en mer personlig
sak.

Vad jag här är ytterst angelägen om
att fastslå är att folkpartiet aldrig ställer
sig bakom några skråintressen i
vart samhälle av vad slag de än må
vara. Vi kämpar i enlighet med vår liberala
grundsyn, som bland annat går
ut på att bryta ner varje försök till
skråintressen i vårt samhälle. Jag är
tacksam för att herr Björk sade att jag
hade fattat saken fel.

Onsdagen den 20 november 1968

36 Nr 38
Om offentliga utfrågningar i riksdagens utskott

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fru Segerstedt Wiberg
och herr Norrby vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om offentliga utfrågningar i riksdagens
utskott

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av motioner
angående viss offentlighet i riksdagens
utskott.

I detta utlåtande hade utskottet behandlat
de likalydande motionerna
I: 34, av herrar Ahlmark och Fälldin,
samt 11:51, av herr Ullsten och herr
Gustavsson i Alvesta, i vilka motioner
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa, att grundlagberedningen
måtte givas tilläggsdirektiv
att i samband med den förestående
totala grundlagsreformen överväga
och utforma regler som möjliggjorde
öppna hearings i riksdagens utskott.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 34 och II: 51.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det är bäst att genast
göra rent hus med några missuppfattningar.
Vårt krav i motionerna I: 34 och
II: 51 på rätt till offentliga utfrågningar
i riksdagens utskott är inte detsamma
som att alla utfrågningar eller överläggningarna
i utskotten skall i framtiden
vara öppna för insyn. Däremot skall
riksdagen ha möjlighet att i större frågor
med allmänt intresse få fram flera
fakta och bedömningar och samtidigt
stimulera den offentliga debatten genom
offentliga utfrågningar av exper -

ter, folk från organisationer och näringsliv,
statsråd och andra.

Vår motion utgår inte heller från att
det amerikanska systemet skall plagieras
i Sverige. Tvärtom visar vi utförligt,
på sida efter sida, att Sverige har
många arbetsformer och institut som
ger mycket av samma fördelar som offentliga
hearings ger i USA. Vad vi däremot
önskar är att man skall kunna
komplettera det svenska systemet och
ge det några extra fördelar som vi i
dag inte har med den ständiga slutenheten
i riksdagens utskott.

Jag hoppas därför att den första fasen
i debatten om offentliga utfrågningar
i riksdagens utskott nu är avslutad.
Allmänna talesätt och mera schablonartade
invändningar bör inte längre
vara möjliga. Vi har i år med en mycket
utförlig motion på 30 sidor resonerat
om de här problemen. Förra året
avslog konstitutionsutskottet vår mycket
korta motion utan att någon enda
ledamot av utskottet begärde ordet. Inför
årets vårriksdag har vi därför själva
gjort en utredning i ämnet och lagt
fram den som motion.

Vi visar i den att på tre sätt skulle
offentliga utfrågningar kunna ytterligare
berika utskottens arbete och den allmänna
politiska debatten i landet.

För det första: muntligheten kan ofta
skapa ökad klarhet i förhållande till en
skriftlig framställning. För många människor
kvarstår, säger vi, också »efter
genomläsning av en skriftlig redovisning
vanligen en del frågor obesvarade.
Lagstiftare som har att fatta beslut på
grundval av ett visst urval av motstridande
upplysningar, har ett behov av
att konfrontera uppgiftslämnarna med
frågor om vad de egentligen menar, vilka
grunder de bygger sina uttalanden
på, vilken vikt de tillmäter sina rekommendationer
osv. Från alla dessa
utgångspunkter är det rimligt att kombinera
skriftliga och muntliga upplysningar
i utskottens granskningsarbete».

För det andra: frågeformen har väsentliga
förtjänster. »Karakteristiskt för

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

allmänna debatter är att frågor som
ställs lätt kommer bort, när flera personer
talar samtidigt om flera olika ämnen
har den som befinner sig i ett utsatt
läge ofta möjlighet att kringgå eller
undvika de problem som han inte
vill beröra. Utfrågningen är i detta avseende
mera informativ och skoningslös.
Därmed är naturligtvis inte sagt att den
behöver vara inkvisitorisk.»

För det tredje: offentligheten har redan
en stark ställning i konstitutionell
praxis i Sverige. Att utskotten håller
slutna överläggningar finns det starka
skäl för: man kan diskutera frågor utan
att binda sig, har lättare att göra upp
med andra partier osv.

Men när det gäller en annan del av
utskottens arbete, den som gäller inforniationsinsamlande
i frågor som inte är
hemliga, är det svårare att motivera en
ständig slutenhet. Tvärtom kan det ofta
vara, som vi säger i motionen, ett »samhällsintresse
att allmänheten får kännedom
om det faktamaterial på vilket de
politiska instanserna grundar sina beslut.
Dels kan offentligheten fungera
som ett korrektiv mot felaktiga och tvivelaktiga
upplysningar». Dels kan den
också stimulera den allmänna debatten
och ge ytterligare uppslag till bl. a. riksdagsmännen.

Jag har här kort sammanfattat en del
av motionen. Att sammanfatta utskottets
utlåtande är mycket lättare. Förra året
rymdes det på fem rader. Nu har det
ökat till sju rader. Skillnaden är i stort
sett följande mening som har lagts till:
»Hinder bör emellertid inte föreligga
för grundlagberedningen att, om den
skulle finna det motiverat, uppta även
denna fråga till övervägande vid den
översyn av riksdagens arbetsformer
med sikte på en ny riksdagsordning
som nu pågår.» Det har sagts mig att
detta tillägg är viktigt och att alltså frågan
har fallit framåt. Jag hoppas att det
förhåller sig så.

Men jag skulle vilja fråga konstitutionsutskottets
ordförande herr Georg
Pettersson en sak. Förra året ansåg han

offentliga utfrågningar i riksdagens utskott
det inte vara värt att kommentera förslaget
eller mitt anförande. Nu vill jag
fråga herr Pettersson: Kunde man inte
tänka sig att konstitutionsutskottet någon
gång kunde ge ett eget bidrag till
debatten om en författningsfråga av
det här slaget? Finns det inte skäl att
utskottets ordförande, utan att han binder
sig, ändå säger något litet i sakfrågan
om rätten till offentliga utfrågningar
i riksdagens utskott? Man kan väl
tänka sig att konstitutionsutskottet tar
en litet mer aktiv del i den konstitutionella
debatt som förs här i landet.

I detta anförande instämde herr Fältdin
(ep).

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Herr Ahlmarks anförande
bar vittne om en rätt stor oerfarenhet
om utskottens möjligheter att insamla
fakta. Utskotten sänder regelmässigt
frågor på remiss till olika sakkunniga
för att på det sättet få belysning
av ärendena. Utskotten utnyttjar
dessutom möjligheten att till sig kalla
olika sakkunniga och experter för att
få ytterligare belysning.

Det är alltså ett felaktigt påstående
herr Ahlmark gör när han säger att
faktainsamlandet skulle vara bristfälligt.

Den enda fråga som då återstår är:
Skall vid utskottsbehandlingen av ärendena
förekomma offentlighet? Jag säger
för min del att med den ordning vi har
i riksdagen nu skulle det vara fel att
flytta offentligheten ifrån riksdagens
kamrar till utskotten. Vi kan inte göra
en jämförelse mellan det amerikanska
systemet och det svenska, ty de är så
väsensskilda till sin konstruktion. Att
bryta ut hearings från Amerika och försöka
placera dem i det nuvarande systemet
för det svenska riksdagsarbetet
är om inte omöjligt så i varje fall ett
ingrepp som väl skulle syfta till att
åstadkomma den här dramatiken som
man vill ha i riksdagsarbetet. Det väsentliga
är väl inte — som en tidning

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Om offentliga utfrågningar i riksdagens utskott

har skrivit i dag — att skapa dramatik
i riksdagen, utan det väsentliga är
väl att man kan komma fram till beslut
grundade på de fakta som man
haft möjlighet att insamla.

Den där nya meningen i år har jag
själv varit med om att formulera. Det
finns många som tycker att det kanske
var onödigt att öppna denna möjlighet.
Men det är samtidigt utsagt att om grundlagberedningen
finner det motiverat
skall den kunna ta upp detta spörsmål,
och detta bara därför att grundlagberedningen
skall kunna arbeta utan några
bindande direktiv. Herr Ahlmark
vill, såvitt jag kan förstå, inte att grundlagberedningen
skall ha denna frihet
utan att den skall ha direktiv som den
är bunden av. Jag tror att i det stora arbete
som nu förestår för att få till stånd
en slutlig förändring av vår grundlag
är det önskvärt att man har frihet att
pröva allt det som kan behöva prövas
för att få en bra riksdagsordning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Förra året var vår motion
mycket kort. Vissa medlemmar av
konstitutionsutskottet tyckte att den var
för kort för att man skulle få klarhet
om hur motionärerna tänkte sig en rad
detaljer.

I år har jag känslan att vår motion
kanske var för lång, ty det slår mig
att konstitutionsutskottets ordförande
knappast kan ha läst den. Nästan allt
vad han sade här var ju missuppfattningar
av våra syften och av vad vi
skrivit. Herr Pettersson påstår t. ex. att
jag skulle ha försummat att ta hänsyn
till att utskotten genom remisser, och
ofta även genom utfrågningar inom utskotten,
samlar in en mångfald fakta
som man sedan bygger sina ställningstaganden
på. Det har jag inte alls gjort.
Det står klart i motionen att så är fallet.
Vad jag har sagt är att viss del av detta
faktainsamlande kunde göras offentlig

för att på det sättet också berika den
allmänna debatten. Det är den skillnaden
mellan herr Petterssons linje och
min som är avgörande.

Vidare säger herr Pettersson att det
skulle vara fel att flytta debatten från
riksdagens kamrar — i framtiden kammare
— till utskotten. Det är ingen som
har föreslagit det heller. Vi säger tvärtom
klart ut att överläggningarna i utskottet
också i fortsättningen skall vara
slutna. Det är däremot när man med
korta frågor och, får man hoppas, korta
svar tar reda på fakta i ett ärende genom
en utfrågning, tar reda på hur andra
människor utanför utskottet ser på
en fråga, som man skulle kunna ha offentlighet.
Debatten i utskottet skall
alltså vara sluten medan debatten i
kamrarna naturligtvis skall försiggå under
full offentlighet som nu.

Herr Pettersson säger till slut att det
är fel att göra jämförelser med USA, att
bara flytta över det amerikanska systemet
till svensk botten. Javisst vore det
fel. Det vore hårresande om någon hade
föreslagit det. Det har heller ingen
gjort. I motionen, som är 30 sidor lång,
går vi tvärtom på punkt efter punkt
igenom skillnaderna mellan det amerikanska
maktdelningssystemet och det
svenska parlamentariska systemet. Vi
visar att Sverige har en rad olika institut
— remissväsen, interpellationer,
enkla frågor, offentliga utredningar och
mycket annat — som ger många av de
fördelar som offentliga hearings ger i
USA. Fortfarande finns det emellertid
några fördelar i offentliga utfrågningar
som skulle kunna föras in också i
det svenska parlamentariska systemet.
Det är verkligen inte att överföra USA
till Sverige. Det är att komplettera det
svenska systemet så att det blir ännu
bättre.

Den grundläggande värderingen bakom
vårt förslag är naturligtvis en önskan
att stärka riksdagens ställning och
att göra den mer central i den politiska
debatten. Det är möjligt att framför allt
en medlem av oppositionen känner det

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

här önskemålet särskilt starkt. Men jag
tycker att det för oss alla, oavsett på
vilken sida om strecket mellan regering
och opposition som vi befinner oss,
skulle vara en fördel att riksdagens
ställning i den allmänna debatten blev
starkare än nu.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag kan upplysa herr
Ahlmark om att jag har läst de 30 sidor
som motionen innehåller, och när jag
har läst dem har jag funnit att här förekommer
nära nog ett missbruk av rätten
att få sina motioner tryckta, ty dessa
sidor innehåller inte så särskilt mycket.
Det är mest fråga om ett ordfyrverkeri
av den karaktär som vi nyss här
fått uppleva.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det har sagts mig att
den motion, som herr Georg Pettersson
alltså anser vara ett »ordfyrverkeri»,
kan komma att begagnas i undervisningen
i statskunskap vid någon institution.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 25, i anledning av motioner angående
översyn av 90 § regeringsformen;

nr 26, i anledning av motioner om
inrättande av ett skattelagråd;

nr 27, i anledning av motioner angående
mandatperioden för stads- och
kommunalfullmäktige samt landstingsman; nr

28, i anledning av motioner angående
landstingsledamots förslagsrätt;
och

nr 29, i anledning av motion om samarbete
mellan kommuner i olika nordiska
länder.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. kommunal- och landstingsrådens

ställning i kommunalrättsligt hän seende

m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av motioner
angående kommunal- och landstingsråds
ställning i kommunalrättsligt
hänseende m. m.

Till behandling hade konstitutionsutskottet
förehaft de likalydande motionerna
I: 30b, av herr Lundberg, och II:
382, av fru Sundberg, i vilka motioner
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om utredning
av kommunal- och landstingsrådens
kommunalrättsliga ställning liksom
möjligheten att vid tillsättande av dessa
befattningar tillämpa metoden med
proportionella val.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:304 och 11:382.

Reservation hade anförts av herr Sveningsson,
fröken Stenberg och herr
Wennerfors (alla h), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 304 och II: 382 måtte anhålla
hos Kungl. Maj:t om utredning av
kommunal- och landstingsrådens kommunalrättsliga
ställning och av möjligheten
att vid tillsättande av dessa befattningar
tillämpa proportionella val.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
från konstitutionsutskottet redovisas behandlingen
av en motion som i denna
kammare har väckts av herr Lundberg
och i andra kammaren av fru Sundberg.
I motionen föreslås att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om
utredning av kommunal- och landstingsrådens
kommunalrättsliga ställning
liksom möjligheten att vid tillsättande
av dessa befattningar tillämpa metoden
med proportionella val.

Högerledamöterna i utskottet har reserverat
sig för bifall till motionen.

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Ang. kommunal- och landstingsrådens ställning i kommunalrättsligt hänseende m. m.

Denna fråga har förts fram från högerhåll
även vid flera tidigare tillfällen. Vi
finner det vara angeläget att dessa, som
det heter, heltidsanställda förtroendemän
får en fastare förankring i det
kommunala arbetet, antingen det nu
utförs i primärkommunen eller på
landstingsplanet, genom att deras ställning
och deras uppgifter blir lagligt
reglerade. Som det nu förhåller sig är
det ganska ovisst om de skall betraktas
som tjänstemän eller som förtroendemän.
Här råder alltjämt en oklar gräns
mellan tjänstemännen och förtroendemännen
— en gräns som bör bli mer
klart markerad.

Även i en annan fråga råder oklarhet.
De kommunala tjänstemännen arbetar
under ämbetsansvar, men vilket ansvar
har ett kommunalråd eller ett landstingsråd?
Ja, såsom ledamot av kommunala
styrelser och nämnder, vilkas
verksamhet är reglerad i kommunallagen,
har han ämbetsansvar, men om
han har det oberoende av vilka kommunala
ärenden han sysslar med är nog
rätt ovisst.

Att det skall vara en ansvarsställning
för tjänstemän och en annan för förtroendemän
när de fyller samma arbetsuppgift
kan inte vara en tillfredsställande
ordning. Jag har inte någon uppgift
om antalet heltids- eller deltidsanställda
kommunala förtroendemän här
i landet, men de utgör ett betydande
antal. Deras antal har ökat hastigt allteftersom
det kommunala arbetet har
vuxit ut, och denna ökning kommer säkert
att fortsätta. Skall nu, som meningen
är, storkommunreformen påskyndas
genom något tvångsförfarande — och
den saken diskuterades ju här i kammaren
senast i går — kommer det att
betyda en avsevärd ökning av denna
typ av tjänster.

Även om tjänsterna ute i landet är
likartade med borgarrådstjänsterna här
i Stockholm, är det bara borgarråden
som har sin tjänsteställning i lag reglerad.
I det utredningsförslag som nyligen
har framlagts om författningsbe -

stämmelser för ett storlandsting i Stockholms
län finns också bestämmelser om
landstingsråd. Även om det inte gäller
något större antal har ändå en del riksdagsledamöter,
t. o. m. slutat här i riksdagen,
och fått sådana här välavlönade
kommunala tjänster.

Säkert vill ingen göra gällande, att
dessa tjänster är så betydelselösa att de
därför inte skall vara lagligt reglerade.
Nej, dessa tjänster är säkert mer betydelsefulla
än många på tjänstemannaplanet.
I kommunallagen gäller alltjämt
den bestämmelsen att den tjänsteman
som i kommunen intar en ledande ställning
och är föredragande i kommunens
styrelse inte kan väljas till fullmäktigeledamot.
Han kan inte vara ordförande
eller ledamot i kommunens styrelse.
Men för den heltidsarbetande förtroendemannen
råder ingen begränsning.
Han kan, även om han intar en ledande
ställning och är föredragande, i praktiken
fungera både som tjänsteman och
som förtroendeman.

Av ett rättsfall för några år sedan
framgår att det inte är de arbetsuppgifter
ett kommunalråd har utan mera formen
för den avlöning som utgår samt
pensionsförmåner o. d. som är avgörande
för om han skall betraktas såsom
tjänsteman. I det fall som här åsyftas
hade förtroendemannen tagit tjänsten
på sådana villkor att regeringsrätten
upphävde hans rätt att vara ordförande
i kommunalnämnden.

När vi år 1964 från högerhåll motionerade
och föreslog en utredning i syfte
att klarlägga de heltidsanställda kommunala
förtroendemännens kommunalrättsliga
ställning liksom även de riktlinjer
som bör gälla för de ekonomiska
förmåner som förenas med uppdraget,
överlämnades vår motion till Kung].
Maj :t i sällskap med en gemensam
framställning från de dåvarande tre
kommunförbunden. Den framställningen
tillkom säkert såsom en följd av att
regeringsrätten genom sitt beslut, som
jag redan har berört, avsatt en kommunalnämndsordförande.
Den gången an -

Onsdagen den 20 november 19G8

Nr 38

Ang. kommunal- och landstingsrådens ställning i komnumalrättsligt hänseende m. m.

såg konstitutionsutskottet att det, när
nu dessa frågor hade kommit under behandling
i vederbörande departement,
inte var befogat med någon riksdagsskrivelse.
Även högerledamöterna i utskottet
delade den gången utskottets
uppfattning.

När detta ärende nu på nytt behandlas
fyra år senare kan konstateras att
denna framställning från kommunförbunden
till Kungl. Maj:t inte har lett
till något resultat av betydelse, utan i
dagens läge hyser utskottsmajoriteten
förhoppningar på nya utredningar.

Utskottet åberopar att länsdemokratiutredningen
fått tilläggsdirektiv för hur
de heltidsengagerade kommunalmännen
skall utses, när mer än en skall väljas.
Men här skall uppmärksammas att dessa
tilläggsdirektiv har utfärdats med
anledning av riksdagens beställning om
utredning angående minoritetsrepresentation
i kommunernas styrelser.

Tilläggsdirektiven av den 27 maj 1966
berör bara en liten del av den fråga det
här gäller. Om det blir ett förslag eller
en möjlighet till proportionella val kan
ingen i dag uttala sig om. En utredning
om vad vi åsyftar med uttrycket »kommunalrättslig
ställning» kan enligt min
mening inte ske efter de utfärdade direktiven,
och det är inte heller meningen
att så skall ske.

Vi finner således vårt förslag både
befogat och angeläget, och jag vill härmed,
herr talman, yrka bifall till reservationen.

I herr Sveningssons yttrande instämde
herr Lundberg (h).

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Som utskottet framhåller
är den här frågan föremål för uppmärksamhet.
Det är väl också på det
sättet att kommunalrättskommittén, när
den har att syssla med kompetensfrågorna,
inte kan komma förbi frågan
utan måste ta upp den. Dessutom får
jag påminna om det beslut som fattades
i våras om den partiella författnings -

reformen. Riksdagen ansåg ju då att en
arbetsgrupp borde tillsättas för att kartlägga
och klargöra dessa kommunala
frågor. Detta är väl angeläget inte minst
om utvecklingen går mot att allt fler
förtroendemän får heltidsengagemang i
kommunen.

Med anledning av det uttalande som
riksdagen gjorde i våras anser sig utskottet
inte nu böra tillstyrka vad som
föreslås i motionerna, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag har inte uppfattat
utskottsmajoritetens ställningstagande
denna gång på det sättet att det på det
hållet råder ett direkt motstånd mot
att få dessa frågor reglerade i lag. Tydligen
väntar man bara på resultaten
från vissa utredningar.

Erfarenheten visar att det har blivit
mycket vanligt här i riksdagen att när
det gäller att avstyrka motionsförslag
söker utskotten stöd hos pågående utredningar
eller hos redan avlämnade
utredningsförslag. I det här sammanhanget
har det emellertid gått så långt
att utskottet åberopar en utredning som
ännu inte är tillsatt eller, som utskottets
ordförande sade, en arbetsgrupp i departementet.
Det är väl en nyhet att
ett utskott sträcker sig så långt.

Det finns också en annan nyhet i utskottets
utlåtande. Konstitutionsutskottet
försöker, såvitt jag kan förstå, skriva
direktiv för den utredning om den
kommunala demokratin som komma
skall. Utskottet säger nämligen: »De frågor
som sammanhänger med det ökande
heltidsengagemanget av förtroendemän
kan inte förbigås i detta sammanhang.»
Det uttalandet tolkar jag som direktiv
för den blivande utredningen. Och detta
är för mig en stor nyhet.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Bara några ord i anslutning
till vad utskottets ärade ordförande
nyss sade.

42 Nr 38 Onsdagen den 20

Om rätt för kommun att bevilja anslag till

verksamhet

Jag vet inte om jag kan dela hans
mening på den punkten att kommunalrättskommittén
skulle ha sådana direktiv
att den kan ta upp just detta förhållande
till prövning; jag tvivlar på
det. Kommittén utreder frågor om den
kommunala kompetensen, men jag kan
inte riktigt koppla ihop våra direktiv
med just denna fråga om den kommunalrättsliga
situationen för landstingsoch
kommunalråd. Därför tycker jag att
om man skriver till Kungl. Maj :t i enlighet
med reservanternas förslag får vi
kanske klara signaler från Kungl. Maj:t
med sådana direktiv att kommittén
skall ta upp även den frågan.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Om alla de önskemål
som framkommer från motionärer över
huvud taget skulle gå till Kungl. Maj:t
i form av skrivelser så blev det en väldig
hög. I detta fall är frågan redan
uppmärksammad och kommer alltså att
bli föremål för behandling. Att då söka
få den ännu mera uppmärksammad
genom en skrivelse, det tycker jag nära
nog liknar tårta på tårta.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
30, röstar

november 1968

politiskt parti för viss informations Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —109;

Nej — 20.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av motion om ändring
av valbarhetsbestämmelserna för
ledamot av byggnads- eller fastighetsnämnd;
och

nr 32, i anledning av motioner om
vidgad rätt för församling inom svenska
kyrkan att anslå medel till svensk sjömansvård
utomlands.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om rätt för kommun att bevilja anslag
till politiskt parti för viss informationsverksamhet Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av motioner
om rätt för borgerlig primärkommun
och landstingskommun att bevilja
anslag till politiskt parti för viss
informationsverksamhet.

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Om rätt för kommun att bevilja anslag till politiskt parti för viss informations''

verksamhet

I detta utlåtande hade utskottet behandlat
de likalydande motionerna I:
451, av herr Andersson, Torsten, m. fl.,
samt 11: 561, av herr Boo och herr Larsson
i Borrby, i vilka motioner yrkats,
att riksdagen skulle besluta uttala, att
beviljande av anslag till politiskt parti
för bedrivande av kommunal information
och opinionsbildning vore en angelägenhet
för s. k. borgerlig primärkommun
och landstingskommun.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 451 och II: 561 måtte anhålla
hos Kungl. Maj:t om utredning av
frågan om rätt för kommun att bevilja
anslag till politiskt parti för kommunal
informationsverksamhet.

Reservation hade avgivits av herrar
Sneningsson, Hernelius och Wennerfors
(alla h), vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 451 och
II: 561.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När det gäller förevarande
utlåtande från konstitutionsutskottet,
nr 33, har högerns ledamöter i
reservation yrkat avslag på utskottets
förslag om utredning i syfte att införa
ett kommunalt partistöd. För att göra
anrättningen litet mera smaklig talas
om att detta nya partistöd skall användas
till kommunal information. Även
om man har satt upp skylten »kommunal
information» kan det inte tagas på
allvar. Vad saken gäller är ett kommunalt
partistöd och ingenting annat. Vad
som här skyltas med är därför säkert
inte så allvarligt menat.

Om framdeles laglig rätt skall lämnas
för anslag till de lokala politiska
organisationerna, är det inte tänkbart
att kontroll skall kunna införas över hur
de anslagna medlen skall användas. När
det statliga partistödet infördes avstod
staten helt från en sådan kontroll. Att

sätta de politiska organisationerna under
något statligt eller kommunalt förmynderskap
är inte möjligt eller lämpligt.

Det behöver inte råda några delade
meningar om att inte även de lokala
politiska organisationerna har möjlighet
att förbruka mera medel än de har
tillgång till. Om dessa politiska organisationer
skulle komma på idén att inte
bara i valrörelserna utan även mellan
valen försöka vinna intresse för sina
politiska idéer genom att t. ex. använda
dyrbara artister och andra kostsamma
jippon, kan det behövas tillgångar
av en annan storleksordning än som
nu är fallet. De lokala politiska organisationer
som vill föra en normal tillvaro
har möjlighet att genom medlemsavgifter
finansiera sin verksamhet. Den
som är politiskt intresserad är säkert
också beredd att offra en del för detta
intresse.

Ingen kan svara för att det politiska
intresset eller intresset för den kommunala
verksamheten ökar genom tillgången
till skattemedel. En personlig insats
på detta område och en viss personlig
uppoffring har nog i längden den största
betydelsen. Ty det kan väl inte vara
meningen att kommunmedlemmarnas
intresse skall stimuleras genom att de får
något arvode eller traktamente därför
att de besöker politiska sammankomster,
eller skall detta kanhända bli nästa
steg i utvecklingsarbetet? Det kan väl
inte heller vara meningen att inom de
olika partierna skall utbildas arbetande
krafter, som efter systemet dörrknackning
skall gå omkring och försöka
väcka intresse för kommunal verksamhet.

Här kan uppmärksammas att när
kommunalrättskommittén fick tilläggsdirektiv
1965 för utredning om den
kommunala kompetensen, gavs i dessa
direktiv inte tillstånd att utreda frågan
om stöd till politiska partier. Detta visar
att även Kungl. Maj :t haft betänkligheter
mot dessa nya idéer.

44 Nr 38 Onsdagen den 20 november 1968

Om rätt för kommun att bevilja anslag till politiskt parti för viss informationsverksamhet -

Som vi har sagt i vår reservation vill
vi inte underkänna värdet och betydelsen
av att kommunal information föres
ut till allmänheten. När kommunalskatten
kommit upp till den höga nivå som
nu förekommer är det angeläget att en
bred allmänhet får kännedom om hur
de kommunala inkomsterna och tillgångarna
användes.

Det kan också framhållas att om här
behövs några särskilda insatser för att
vidga och bredda den kommunala informationen
och göra den mera effektiv,
vore det naturligare att lägga den
uppgiften mera direkt på de kommunala
myndigheterna, som också har ansvaret
för vad som här sker, än att gå
omvägen över de politiska organisationerna.

Denna information kan ordnas på olika
sätt. Att dra upp riktlinjerna för hur
den skall utformas är närmast en uppgift
för de kommunala förbunden. Även
tidningspressen kan på ett effektivt sätt
användas.

I motionen görs gällande att när kommunerna
nu formas till större enheter,
är detta ett skål till att de politiska
organisationerna träder in och tar hand
om den kommunala informationen. Denna
synpunkt kan inte godtas som något
starkare skäl för den här nyheten med
ett kommunalt partistöd. Vi hade före
både den första och den senaste, nu pågående,
kommunsammanslagningen en
hel del mycket stora kommuner, och
från det hållet har inte framförts några
krav på eller önskemål om — eller redovisats
något behov av — ett kommunalt
partistöd.

Våra betänkligheter mot att använda
kommunala skattepengar i politiskt arbete
bygger även på risken att denna
möjlighet lätt kan missbrukas. Här kommer
inte, om ett sådant stöd skall införas,
att bli några enhetliga linjer. Här
liksom på andra områden blir det i stället
en tävlan mellan kommunerna. Den
ena kommunen kommer nog att försöka
överträffa den andra i generositet, och

det blir en ojämn belastning på skattebetalarna.

Om det statliga partistödet är motbjudande
så är det ännu mer, anser jag,
motbjudande med ett kommunalt partistöd.
Av den orsaken har vi anfört reservation,
och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till denna reservation.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Herr Sveningsson förnekar
sig inte. Han är mycket misstänksam
mot våra kommuner — dem
kan man inte lita på, de är generösa
osv. Jag tycker att denna misstänksamhet
någon gång skulle kunna ta slut.

När det gäller denna fråga pratar vi
faktiskt litet om kommunal demokrati.
Därmed menar man ju att man skall
försöka få medborgarna med i arbetet
kring och i sin egen kommun. De kommunala
uppgifterna har ju vuxit och
växer än mera.

Det är väl önskvärt att man får en
livaktighet hos medborgarna kring deras
egna problem. De som skall stimulera
och medverka till denna livaktighet
är de politiska partierna. Det är
inte bara fråga om en information, utan
det är också fråga om att vara med
i arbetet kring de egna arbetsuppgifterna.
Med den ökning som där har
skett och med den förändring till allt
större enheter som skett av våra kommuner,
med ett färre antal förtroendemän,
är det önskvärt att man trots att
antalet förtroendemän minskar ändå
kan få till stånd en ökad livaktighet
kring kommunala problem.

Vi har i utskottet därför funnit att
motionen innehåller så mycket av värde
att vi beslutat att hos Kungl. Maj:t
anhålla om en utredning av frågan om
rätten för kommun att bevilja anslag
till politiskt parti för kommunal informationsverksamhet.

Jag kan också säga att det finns
kommuner som redan beslutat om att
anslå medel till liknande ändamål,

Onsdagen den 20 november 19G8 Nr 38 45

Om rätt för kommun att bevilja anslag till politiskt parti för viss informations -

kommuner där man i fullmäktige varit
helt enig. Partivänner till herr Sveningsson
har varit med och fattat sådana
beslut även om de kanske varit
tveksamma huruvida dessa skulle stå
sig vid ett överklagande. Men i en del
kommuner har det inte förekommit något
överklagande, och såvitt jag vet är
inte högerpartiet utsuddat i dessa kommuner.
Man har funnit att beslutet var
riktigt, och jag tror att herr Sveningsson
också bör fästa ett visst avseende
vid dessa sina partivänner.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Utskottets ärade ordförandes
uttalande om min misstänksamhet
var nog litet onödigt och överflödigt.
Vid många tillfällen skulle man
kunna säga att utskottets ordförande
och utskottet i dess helhet är misstänksamma
mot förslag som förs fram. De
flesta motioner i de många ärenden
som föreligger från konstitutionsutskottet
i dag är ju enhälligt avstyrkta.

Det är lätt att tala om att det skall
bli en större livaktighet i kommunerna
och att intresset för kommunalt arbete
skall bli större, om vi inför ett kommunalt
partistöd. Låt mig framställa en
liten, liten fråga, som jag inte gör anspråk
på att få besvarad vid detta tillfälle.
Jag kanske kan få svaret någon
annan gång. Finns det något land i
världen, där man har både statligt och
kommunalt partistöd? Har våra nordiska
grannländer det? Det brukar vara
vanligt att man i olika sammanhang
gör ett svep ut över världen och ser
hur det är i andra länder. Det skulle
som jag sade vara intressant att i varje
fall vid ett senare tillfälle få upplysningar
om denna sak.

Som jag redan sade i mitt första anförande
anser jag att det går bra att
ge kommunal information och försöka
väcka intresset för kommunalt arbete

verksamhet

utan ett kommunalt partistöd. Jag är
alldeles övertygad om att de politiska
organisationerna i de allra flesta fall
kan få en del tjänster i fråga om lokaler
och annat av kommunerna, när det
gäller att sprida upplysning och information.
Om de politiska organisationerna
vänder sig direkt till förtroendemännen
eller till tjänstemännen i kommunen,
är det alldeles klart att dessa
står till förfogande för att lämna den
information som här begärs. Varför,
kan man säga, skall man här behöva
gå vägen över de politiska organisationerna
så att de var och en på sitt sätt
skall färga det kommunala arbetet och
informationen om de kommunala besluten? Vidare

sade utskottets ordförande att
det finns kommuner som redan har beslutat
om kommunalt partistöd. Men
det kanske inte är så lämpligt att här
i riksdagen diskutera vad kommunerna
beslutar utanför det tillåtnas gränser.

Ordföranden gjorde gällande att det
har rått enighet i kommunerna och att
även mina partikamrater har godtagit
dessa beslut, vare sig de nu kommer
att stå sig eller inte. Vi kan väl inte
här på riksplanet försöka utöva någon
diktatur över de kommunala förtroendemännen.
Vill de handla på ett otilllåtet
sätt, må det vara deras sak. Det
skulle väl vara ingripande i den kommunala
demokratin och den kommunala
självstyrelsen — som det så ofta
talas om — om man här skulle försöka
från riksplanet dirigera vad som skall
hända och vad förtroendemännen skall
besluta om. Jag tar i varje fall inte
något ansvar för vad högerns kommunalmän,
kanske i en liten norrlandskommun,
har beslutat om.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna

Onsdagen den 20 november 1968

46 Nr 38

Om offentliggörande av handlingarna rörande utlämningen av de baltiska

flyktingarna år 1946

reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, sonTbifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 15.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 34, i anledning av motion angående
landstingskommuns upptagande av statliga
lån;

nr 35, i anledning av motion om ändrad
tid för granskning av röstlängd;
och

nr 36, i anledning av motion angående
tjänstledighet för politiska förtroendeuppdrag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om offentliggörande av handlingarna

rörande utlämningen av de baltiska
flyktingarna år 1946

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av motioner
om offentliggörande av handlingarna
rörande utlämningen av de baltiska
flyktingarna år 1946.

Till behandling hade konstitutionsutskottet
förehaft de likalydande motionerna
I: 208, av herr Hubinette, och 11:
385, av herr Werner in. fl., i vilka motioner
anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa,
att sekretessen av handlingarna kring
de baltiska flyktingarnas utlämnande
år 1946 omedelbart måtte bringas att
upphöra.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:208 och 11:385.

Reservation hade anförts av herr
Werner (h), som på anförda skäl ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
1:208 och 11:385 måtte anhålla hos
Kungl. Maj:t om en prövning i positiv
anda av möjligheterna till ökad offentlighet
beträffande omständigheterna
kring utlämnandet av de baltiska flyktingarna
1946.

Herr HUBINETTE (h):

Herr talman! Till detta ärende från
konstitutionsutskottet finns ingen reservation
från någon av förstakammarledamöterna.
Det kan väl ha sin förklaring,
vilken säkert kommer att redovisas
här.

Då jag är motionär vill jag ändå
framföra några av mina synpunkter på
frågan.

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Om offentliggörande av handlingarna rörande utlämningen av de baltiska

flyktingarna år 1946

Orsaken till utlämnandet av de balter
som år 1946 sökte sig hit till Sverige
för att få en fristad har aldrig
upphört att väcka spekulationer. Inte
minst i dessa dagar, då vi här i landet
för en mycket liberal asylpolitik, funderar
många över hur detta utlämnande
någonsin har kunnat komma till

1 stånd.

? Riksdagens intresse för saken har
kommit till uttryck i ett flertal frågor.

I skrift och tal har många dessutom
försökt sig på att analysera bakgrunden
till denna kvalificerade inhumana
handling. Ingen har naturligtvis lyckats
att helt och korrekt ge en bild av
bakgrunden till den dåvarande regeringens
handlande. Jag skulle tro att
många berörda politiker och kanske
även ämbetsmän har kommit att under
årens lopp utsättas för en felaktig kritik
från allmänheten. Det är därför att
papperen inte har lagts på bordet och
bringats i offentlighetens ljus.

Motionärerna har begärt att riksdagen
måtte hemställa till Kungl. Maj :t
att sekretessen kring de baltiska flyktingarnas
utlämnande år 1946 borde
bringas att upphöra. Utskottets majoritet
hänvisar till sekretesslagen och
framhåller, att det ankommer på regeringen
ensam att pröva och avgöra frågan.
Men från ett svar här i riksdagen
i våras vet vi, att regeringen är obenägen
till detta klarläggande. Statsministern
ansåg att det saknades motiv
för att utsätta sig för de eventuella ris-}
ker för vårt förhållande till främmande
makt som ett brytande av sekretessen
kunde medföra.

Jag tycker att regeringen vid flera
tillfällen under senare tid har visat
prov på att man kan ta risker i förhållande
till främmande makter, och
då borde man ha kurage att även i
detta fall visa självständighet.

Av intresse är också hur stor den
dossier är, som är sekretessbelagd. Inte
ens den saken har det gått att få ordentlig
klarhet i. Det kan vara oväsent -

ligt, tycker någon. Jag delar inte den
uppfattningen.

I utskottets utlåtande kan man å ena
sidan läsa, att statsministern säger, att
»en stor del» av de handlingar, som berör
utlämnandet av balterna, faller under
sekretesslagen. Å andra sidan sägs
litet längre ned i utskottets utlåtande,
att vad som »till äventyrs» kunde finnas
därutöver var resonemang med
främmande makter. Av detta förefaller
det vara en mycket liten dossier, eller
få handlingar, som är sekretessbelagda.
Därför kunde det ha sitt intresse att
veta, hur många handlingar och av vad
slag de är som nu inte får bringas till
offentlighetens ljus. Jag tycker det är
betänkligt om det skulle vara »en stor
del» handlingar.

En meningsyttring från riksdagens
sida nu skulle kunna ge regeringen anledning
till en omprövning. Därmed
kanske vi för framtiden skulle kunna
få en utrensning i de kanhända många
gånger felaktiga spekulationer som nu
och tidigare har florerat.

Den reservation som finns till utskottsutlåtandet
överensstämmer inte
med yrkandet i motionen, utan har modifierats
något. Jag vet att utskottet har
ifrågasatt det riktiga i att över huvud
ta upp frågan till behandling. Men eftersom
nu yrkandet har modifierats, tycker
jag riksdagen skulle kunna ansluta
sig till reservanten och försöka få en
positiv prövning av frågan om de här
sekretessbelagda handlingarna.

Även om riksdagen ger en mening till
känna, är det naturligtvis ändå Kungl.
Maj:t som avgör frågan. Jag skulle dock
tro att det vore lättare för Kungl. Maj:t
att ta ställning, om riksdagen ville ansluta
sig till reservanten.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen vid detta
utskotts utlåtande nr 37.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag har inte deltagit i
utskottsbehandlingen av detta ärende,

Onsdagen den 20 november 1968

48 Nr 38

Om offentliggörande av handlingarna rörande utlämningen av de baltiska
flyktingarna år 1946

men från min plats vid sidan av bordet
har jag i alla fall kunnat följa överläggningen.

Jag har inte begärt ordet för att polemisera
emot utskottsmajoriteten, den
majoritet som också mitt partis ordinarie
utskottsrepresentanter i denna kammare
tillhör. Jag tror ingen uppfattar
utskottsutlåtandet och reservationen
som uttryck för olika uppfattningar i
sakfrågan. Då hade utlåtandet sett annorlunda
ut. Jag tror vi alla är engagerade
i minnet av en av de mest tragiska
händelserna i svensk nutidshistoria.

Av konstitutionella skäl har utskottet
inte ansett sig kunna bifalla motionsyrkandet,
att sekretessen i fråga om
handlingarna kring de baltiska flyktingarnas
utlämnande år 1946 omedelbart
skulle bringas att upphöra. Utskottet,
som har att vårda sig om våra
grundlagar, fastslår att det är regeringen
ensam som har att pröva och avgöra
den frågan, och mot detta kan inte resas
någon gensaga. Men motionen, som
den var, och reservationen, som den
blev, har passerat både kammarkansliets
och konstitutionsutskottets juridiska
sakkunskap och är sålunda även de
oantastliga. Formellt sammanfaller reservationen
inte med motionsyrkandet
— även utskottsreservanter får respektera
våra grundlagar — men reservationen
är ändå hållen i motionens anda.

Att frågan ånyo har aktualiserats beror
på att man dels kunnat förmärka en
liberalisering i tillämpningen av asylrätten,
vilket även herr Hiibinette berörde
— jag tänker på de amerikanska
medborgare som fått asyl här i landet
efter att ha lämnat Förenta staternas
försvarsmakt — dels på att man i större
utsträckning än tidigare ställer visst
material till forskningens förfogande.
Statsminister Erlander har också i ett
tidningsuttalande i januari 1966 framhållit,
att »sedan utlämningen skett har
det emellertid framkommit andra saker».
Vad statsministern syftar på vet
man inte.

Det i motionen framförda kravet har
heller ingen partipolitisk udd, eftersom
det var samlingsregeringen som fattade
det principiella beslutet. I vilken regering
man tog ställning till vilka som
skulle betraktas som desertörer och vilka
som var flyktingar med asylrätt är
dock fortfarande oklart.

Det skulle emellertid vara av största
värde att äntligen få en öppen och
objektiv belysning av betingelserna
kring händelserna 1946. En klar redovisning
skulle antingen bestyrka den
hittills framförda kritiken eller också
bringa den ur världen. Att få klarhet
i frågan före 1995, då sekretessen upphör,
är ett önskemål uppburet av verkligt
patos.

Mycket har sagts och skrivits i denna
fråga. Opinionen har heller inte tystnat.
Den bok som jag har med mig här
i talarstolen är en utgåva av de dokument,
som befinner sig utanför sekretessens
lås. Den innehåller också en
översikt över hur frågan har behandlats
här i riksdagen och hur ofta den
har återkommit där.

Jag skall be att få citera några ord
ur förordet till denna bok, skrivet av
biskop Sven Danell. Det heter där: »Det
är ett viktigt led i den självrannsakan,
som inte bara de stora utan också de
mindre nationerna äro skyldiga sig
själva för att göra upp med sitt förflutna
och förhindra att gärningar av detta
slag upprepas. ... För många svenskar
är vad som skedde en ständigt värkande
böld. Den är av det slag som inte
läks av sig själv. Den måste öppnas.»

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på en annan sak. Före eller under justeringen
av utskottsutlåtandet insköts
i formuleringen fyra ord, nämligen »i
anledning av motionen». Detta är ett
ställningstagande i den meningen, att
ett principiellt uttalande eller tillkännagivande
är riksdagen oförhindrad att
göra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Ang. bostadsanskaffningslån för köp av egnahemsfastighet

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Då det ankommer på
regeringen att fatta beslut i denna fråga,
anser jag mig inte kunna ta upp
någon sakdebatt, utan ber bara att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hubinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hubinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej— 19.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

161, i anledning av motioner om
inrättande av en reklamationsnämnd
vid televerket;

nr 162, i anledning av motioner angående
filmdistributionen m. m.; samt

nr 163, i anledning av motioner om
det statliga tidskriftsstödet och om litterär
uppläsningsverksamhet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. bostadsanskaffningslån för köp
av egnahemsfastighet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 164, i anledning av motioner
angående bostadsanskaffningslån för
köp av egnahemsfastighet.

I de likalydande motionerna 1:223,
av herr Blom, och II: 300, av herr Werbro,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
ändring i kungl. kungörelsen den 30
juni 1960 av innebörd, att bostadsanskaffningslån
med statlig garanti även
kunde erhållas för kontantinsats vid
köp av egnahemsfastighet.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 223 och II: 300.

Herr BLOM (fp):

Herr talman! Som motionär i det här
ärendet vill jag framföra några synpunkter
trots att ett enigt utskott har
beslutat att avstyrka motionen och i
stället förordat en utredning.

I motionen föreslås en utsträckning
av de möjligheter som för närvarande
finns att ge lån till statliga anställningshavare,
som flyttar och som inte kan få
tag i bostäder på den allmänna bostadsmarknaden
utan tvingas att skaffa bostäder
genom att gå in i bostadsrättsförening
och där betala insats. För närvarande
gäller att statlig garanti ges

4 Första kammarens protokoll 1968. Nr 38

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

för köp av egnahemsfastighet

satser har medverkat till att underlätta
möjligheterna att få bostad. I den mo -

Ang. bostadsanskaffningslån

för bostadslån på upp till 20 000 kronor,
dock naturligtvis högst vad insatsen
kostar.

Den här låneformen har kommit till
av den anledningen att de statliga anställningshavarna
på grund av rådande
befordringssystem ofta får underkasta
sig flyttningar under sin anställningstid.
Givetvis har också dagens situation
på bostadsmarknaden medverkat
härvidlag. Det är ingen hemlighet
för oss i denna kammare, att det inte
är lätt att få tag i bostäder. Staten har
därför i likhet med vad man gör på
många håll inom det privata näringslivet
och även inom kommuner och
landsting försökt att underlätta möjligheterna
för omplacerad personal att
få bostäder.

Emellertid är det inte bara flyttningar
på grund av befordringssystemet,
som är aktuella för de statliga befattningshavarna
i dessa dagar. Det pågår
en omfattande strukturrationalisering
även inom statsförvaltningen. Mindre,
lokala enheter slås samman till stora,
regionala enheter. Olika institutioner
dras in och folk flyttas om. Detta
gäller en mängd statliga anställningsliavare
inom t. ex. statens järnvägar,
posten, tullväsendet och inte minst inom
försvaret, där den pågående krympningen
av försvarsorganisationen tvingar
många anställda att byta stationeringsort.

De som kommer till en ny plats finner
oftast att det blir svårt att få bostad
och att de får vänta länge. Visserligen
utgår ett s. k. omstationeringstraktamente,
vilket dock är begränsat
till ett år. Det hör till saken att dessa
människor inte sällan får bo åtskilda
från sina familjer mer än ett år. Beroende
på vilken lönegrad vederbörande
tillhör kostar dessa traktamenten mellan
10 000 och upp emot 12 000 kronor
per år i varje enskilt fall. Jag kan försäkra
att det totalt sett rör sig om mycket
stora pengar.

Den form som nu finns för utlåning
av pengar till bostadsrättsföreningsin -

tion som jag har väckt här i kammaren
föreslås att möjligheterna att låna
pengar skall utökas till att avse även
insats i samband med anskaffning av
egnahemsfastighet. Många gånger är det
lättare att köpa en villa än att få tag
i en hyresbostad, men oftast saknar vederbörande
medel till att helt täcka
den egna insatsen.

Motionerna har, som alla vet, varit
på remiss. Försvarets civilförvaltning
har mycket starkt understrukit det behov
som tagits upp. Postverket, som är
den myndighet som meddelar de nuvarande
lånen och bevakar statens fordringar
hos låntagarna, ett verk som sålunda
borde ha stor möjlighet att bedöma
hur systemet har utfallit och om
staten förlorat några pengar, tillstyrker
motionsförslaget. Poststyrelsen anser
att motionsförslaget är väl motiverat
och att staten kommer att tjäna
pengar på dess genomförande men
framhåller att inteckningssäkerhet skall
lämnas.

Jag kanske skall tillägga, att meningen
naturligtvis är att inteckning skall
läggas såsom säkerhet för detta lån.
Detta är ju ganska självklart.

Bostadsstyrelsen har i princip inte
motsatt sig motionen men har påpekat
just detta med säkerheten för lånet.

Däremot har riksrevisionsverket mycket
tveksamt sagt, att en åtgärd i motionens
syfte »troligtvis» skulle kunna
underlätta bostadsanskaffningen. Det
var naturligtvis att ta i ordentligt, när
man från detta verk säger att åtgärden
»troligtvis» skulle ha den effekten! Jag
förmodar att riksrevisionsverket inte
har så många tjänstemän som flyttar
runt i landet. Om man hade hört vederbörande
personalorganisationer, vederbörande
lokala organisationer och
vederbörande verkschefer, hade man
med säkerhet fått en helt annan uppfattning
redovisad i likhet med vad som
framförts från Poststyrelsen och Försvarets
civilförvaltning.

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Ang. bostadsanskaffningslån för köp av egnahemsfastighet

Utskottet har i sitt utlåtande anfört,
att det helt ansluter sig till syftet i motiveringen
för motionen men att det i
likhet med riksrevisionsverket förordar
en utredning.

För en motionär måste det givetvis
betraktas såsom ett absolut fall framåt
för motionen, att man får ett klart
uttalande om att utskottet ansluter sig
till motionens syfte men vill ha en utredning.
Jag är medveten om detta,
och jag är givetvis tacksam för utskottets
positiva ställningstagande. Jag är
emellertid besviken över att det för
denna fråga, som ändå inte kan vara
av så förfärligt stor omfattning, skall
behövas en utredning, som kanske tar
åtskilliga år framöver innan den blir
klar. Jag tror inte att de människor
som lever skilda från sina familjer och
inte kan skaffa bostad, som får ekonomiska
bekymmer trots traktamentet
och som kanske har många andra familjebekymmer
av social art, föranledda
av att man får leva åtskild från familjen,
gläds så kolossalt åt att det
kanske om några år kan ske en ändring
på just denna punkt, som skulle
ha medfört att det kanske hade sett bätre
ut för dem om ändringen hade skett
redan i dag.

Man brukar understundom framhålla
att staten skall vara en mönsterarbetsgivare.
Jag vill såsom statsanställd förklara,
att detta förvisso inte alltid är
sant. När man ser hur privata företag
och kommuner lånar ut pengar och
går i borgen för sina anställningshavare
i fall, som motsvarar dem som motionen
åsyftar, och hur landstingen gör
på samma sätt, tycker man kanske att
staten något bättre och fortare skulle
kunna försöka leva upp till målsättningen
att vara mönsterarbetsgivare
även på detta område.

Trots att jag är glad över utskottets
positiva behandling av motionen och
det uttalande som utskottet har gjort,
beklagar jag att utskottet inte har tagit
steget fullt ut och tillstyrkt motionen.

Herr talman! Jag skall ändock drista
mig till att yrka bifall till motionen.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herr Blom har redan
redogjort för detta ärende, och jag behöver
då inte gå närmare in på själva
motionen.

Han har även framhållit utskottets
positiva inställning i sakfrågan. Vi har
dock tagit hänsyn till vad riksrevisionsverket
har framhållit, nämligen behovet
av en utredning för att se vilka konsekvenser
det skulle kunna få för det
allmänna om man utvidgade de statliga
tjänstemännens garantirätt till att även
omfatta egna hem.

Vi har pekat på detta behov och därmed
kanske gett motionärerna en anledning
att återkomma. Vi ansåg inte
att vi kunde tillstyrka motionsyrkandet
om en direkt ändring i kungörelsen,
utan vi menade att det först borde bli
en utredning.

.. Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 165, i anledning
av motioner angående meritvärdet av
tjänstgöring i u-land, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Ang. studiekostnaders behandling
i skattehänseende, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 60, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m. jämte
motioner.

Genom en den 15 mars 1968 dagtecknad
proposition, nr 81, både Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokoll över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
och

2) förordning angående ändring i
förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt.

I propositionen hade bland annat föreslagits
regler som klarlade hur studiemedelsavgifter
skulle behandlas i
skattehänseende. Reglerna innebure, att
avdrag icke skulle få göras vid inkomsttaxeringen
för sådana avgifter. Vid förmögenhetstaxeringen
skulle återbetalningspliktiga
studiemedel enligt förslaget
behandlas som skuld och således avdragsrätt
föreligga.

Genom propositionen 1968:29 hade
föreslagits, att arbetslösa i åldern 60—
66 år under vissa omständigheter skulle
få omställningsbidrag med 800 kronor i
månaden. Omställningsbidrag avsåges
skola utgöra skattepliktig inkomst. I förevarande
proposition föresloges de
skatteregler som borde gälla för omställningsbidragen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:878,
av herr Lidgard m. fl., samt II: 1134,
av fru Kristensson och herr Hamrin i
Kalmar, i vilka hemställts, att riksdagen
i samband med behandlingen av proposition
nr 81 i skrivelse till Kungl.

Maj:t måtte begära förslag till 1969 års
riksdag rörande avdragsrätt för studiekostnader;
ävensom

2) de likalydande motionerna I: 879,
av herr Wirtén, och II: 1133, av fru
Frsenkel, i vilka yrkats, att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr 81
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om utredning angående studiekostnadernas
behandling i skattehänseende,
varvid även frågan om studiebidragens
höjd borde beaktas.

I detta sammanhang hade utskottet
jämväl behandlat följande vid riksdagens
början väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:181,
av herrar Schött och Enarsson, samt II:
233, av herr Lothigius, i vilka anhållits,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till lag om ändrad
lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
vilket förslag avsåg rätt till avdrag för
periodiskt understöd till studerande
som fyllt 17 år;

II) de likalydande motionerna 1:640,
av herrar Mossberger och Georg Pettersson,
samt II: 800, av herr Josefsson
i Halmstad och herr Arweson, i vilka
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att 32 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) jämte anvisningar
skulle tillämpas i fråga om de
personer, vilka friställts från hampberedningsverket
i Visby och linberedningsverket
i Laholm under år 1966
och i samband därmed erhållit avgångsvederlag; III)

de likalydande motionerna I: 644,
av herrar Harald Pettersson och Fälldin,
samt II: 791, av herr Antonsson, i
vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära skyndsam
utredning om rätt till skatteavdrag
för periodiskt understöd till studerande
i enlighet med vad i motionerna
anförts; ävensom

IV) motionen II: 478, av herr Jönsson
i Ingemarsgården och herr Mundebo,
vari yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om förslag

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Ang. studiekostnaders behandling i skattehänseende, m. m.

rörande avdragsrätt vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande
samt om utredning och förslag angående
studiekostnadernas behandling i
skattehänseende.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

A) — med bifall till Kungl. Maj:ts
proposition nr 81 — antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i
förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt;

B) avslå

1) motionerna 1:640 och 11:800, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet anfört,

2) motionerna I: 181 och II: 233,

3) motionerna I: 644 och II: 791,

4) motionerna 1:878 och 11:1134,

5) motionerna 1:879 och 11:1133
samt

6) motionen II: 478.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gösta Jacobsson (h),
Enarsson (h) och Lothigius (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa,

dels under A 1, att riksdagen måtte —
med förklarande att Kungl. Maj:ts proposition
nr 81 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas — antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) med den
ändringen, att 20 § erhölle i reservationen
angiven lydelse,

dels under B 4—B 6, att riksdagen —
med anledning av motionerna I: 878
och 11:1134, 1:879 och 11:1133 samt
motionen II: 478 — i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära utredning av
frågan om studiemedelsavgifternas och

andra studiekostnaders behandling i
skattehänseende;

2) av herrar Erik Filip Petersson
(fp), Tistad (fp), Enskog (fp) och
Larsson i Umeå (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
B 2—B 6 hemställa, att riksdagen, med
anledning av följande motioner, nämligen 1)

motionerna 1:181 och 11:233,

2) motionerna I: 644 och II: 791,

3) motionerna I: 878 och II: 1134,

4) motionerna I: 879 och II: 1133
samt

5) motionen 11:478,

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
utredning av frågan om studiekostnaders
behandling i skattehänseende
och om avdrag för periodiskt understöd
till studerande; ävensom

3) av herrar Fälldin (ep) och Vigelsbo
(ep) samt herr Eriksson i Bäckmora
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i vissa angivna delar hava
den avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under B 2,
B 3 och B 6 hemställa, att riksdagen —
med bifall till motionerna I: 644 och
II: 791 och motionen II: 478, i vad denna
motion innefattade yrkande om utredning
angående rätt till avdrag för
periodiskt understöd till studerande,
samt med anledning av motionerna I:
181 och II: 233 — i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära skyndsam utredning
om rätt till skatteavdrag för periodiskt
understöd till studerande.

Den i reservationen 1 föreslagna ändringen
i 20 § kommunalskattelagen avsåg
rätt för skattskyldig, som under beskattningsåret
erlagt studiemedelsavgift,
att erhålla avdrag med 40 procent av
det erlagda beloppet.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Bakgrunden till det
spörsmål som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 60 utgör den

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Ang. studiekostnaders behandling i skattehänseende, m. m.

år 1964 införda nya studiemedelsförordningen,
som reglerar statens insatser
för finansiering av studier vid universitet
och högskolor. Detta är en stor
sak — kostnaderna rör sig om ungefär
450 miljoner på ett år.

Studiemedel utgår för närvarande
med 8 120 kronor per person och år.
Härav utgör högst 1 750 kronor kontant
studiebidrag, medan återstoden, 6 370
kronor per år, utgör s. k. återbetalningspliktiga
studiemedel. Återbetalningen
sker medelst årliga avgifter, som är indexreglerade,
och högsta räntan som
man räknar med är 3,6 procent.

I propositionen nr 81 regleras den
skattemässiga behandlingen av dessa
årliga studiemedelsavgifter. Reglerna
innebär att avdrag för sådana avgifter
inte skall få göras vid inkomsttaxeringen.
Å andra sidan skall vid förmögenhetstaxeringen
de återbetalningspliktiga
studiemedlen behandlas som skuld
och avdragas.

Det gäller här egentligen en gammal
stridsfråga, som kommit i ett nytt läge
genom det nya studiefinansieringssystemet.
Införandet av systemet nödvändiggjorde
speciella regler för inkomstbeskattningen
i detta avseende.

I motsats till regeringen och utskottsmajoriteten
har högerreservanterna
ställt sig principiellt positiva till tanken
på en avdragsrätt även när det gäller
inkomsttaxeringen. För avdragsrätt
talar enligt vår åsikt i första hand skatteförmågeprincipen.
Om två skattskyldiga
har exakt lika stora inkomster och
i övrigt lika förhållanden, men den ene
har att betala studiemedelsavgift och
den andra inte, är det tydligt att den
förre, dvs. den som belastas av återbetalningsskyldighet,
har en sämre skatteförmåga
än den senare, som inte skall
betala några sådana amorteringar.

Låt mig ta ett praktiskt exempel. Jämförelsen
inkomsttagarna emellan måste
göras på följande sätt: 40 000-kronorsmannen
som har att betala studiemedelsavgift
måste jämföras med 40 000-kronorsmannen utan sådan avgiftsskyl -

dighet. Det går inte att säga: låt vara
att det är så, men 60 000-kronorsmannen
blir mera gynnad. Detta är, menar
jag, irrelevant i detta sammanhang. Det
beror på det progressiva systemet. Och
det är lönen efter skatt, som är den
effektivaste mätaren på skatteförmågan.

Som argument för avdragsrätt har
också brukat anföras att studiekostnaderna
är en investering i kunskaper
och att en sådan investering skattemässigt
bör avskrivas på samma sätt som
gäller för andra investeringar. Jag skall
inte närmare utveckla delta argument.

När det gäller avdragsrätten har högerreservanterna
inte kunnat undgå att
ta intryck av den invändning som utskottsmajoriteten
framför, nämligen att
de studiekostnader som täcks med statliga
studiemedel till väsentlig del utgörs
av vanliga levnadsomkostnader för bostad,
föda, kläder m. m., som inte är
avdragsgilla vid inkomsttaxeringen för
andra kategorier av skattskyldiga. All
right, vi har accepterat detta resonemang.
Vi accepterar att inkomstbeskattningen
måste bygga på principen att
alla skattskyldiga behandlas lika i det
avseendet. Men konsekvensen kräver då
enligt vår mening att likställighet även
gäller i övrigt, och hör kommer jag
fram till pudelns kärna.

I fråga om studiebidragsmedlen föreligger
—- och det är det väsentliga —
en olikhet i skatteförhållandena å ena
sidan under de beskattningsår som hänför
sig till studiemedlens brukande för
bestridande av levnadskostnader m. m.
och å andra sidan de beskattningsår då
beloppen genom studiemedelsavgifterna
återbetalas. Om de medel, som under
studieåren åtnjutits, hade utgjorts av
arbetsinkomst, hade skatten i huvudsak
utgått efter proportionella grunder eller
efter lägsta progressivskala för ensamstående
och till följd av ortsavdraget
och allmänna avdrag blivit ringa, låt
oss säga 20 procent. För den händelse
emellertid i stället pengarna senare under
de aktiva arbetsåren genom studiemedelsavgifterna
betalas tillbaka, kom -

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Ang. studiekostnaders behandling i skattehänseende, m. m.

mer återbetalningen att ske med enligt
en väsentligt högre progressiv skala
beskattade medel. I stället blir marginalskatten
i detta fall låt oss säga 60
procent. Varje 1 000-krona som betalas
tillbaka kostar alltså till följd härav
den skattskyldige 1 600 kronor, trots
att han på sin tid inte fick ut mer än
de 1 000 kronorna.

Högerreservanterna menar att en begränsad
avdragsrätt är motiverad för
att utjämna skillnaden mellan studieåren
å ena sidan och återbetalningsåren
å den andra. Det är fråga om en form
av progressionsutjämning i tiden, skulle
jag vilja säga. Det finns förebilder till
ett sådant utjämningsförfarande i skattelagstiftningen.
Jag syftar bl. a. på reglerna
för ackumulativ inkomst. Även
genom avskrivnings- och lagervärderingsreglerna
inom näringslivet finns
det en möjlighet till förskjutning i tiden.

Den skattetekniska lösning som föreslås
av reservanterna är relativt enkel
och lättskött, eftersom avdragen i detta
fall begränsas till de statliga studiemedelsavgifterna.
Reservanterna har föreslagit
att lösningen av frågan temporärt
— i avvaktan på en noggrannare utredning
— ges genom en avdragsschablon
på 40 procent av studiemedelsavgiften
som ett medeltal. Detta medeltal är inte
gripet ur luften utan har framräknats
på så sätt, att vi har utgått från en inkomstbeskattning
under studieåren på
cirka 20 procent, medan enligt av mig
anlitad skatteexpertis under återbetalningsåren
marginalskatten vid 40 000
kronors inkomst blir 58 procent, vid
50 000 kronors inkomst 61 procent och
vid 60 000 kronors inkomst 67 procent.

Reservanterna har inte förbisett de
studerandes kontanta studiebidrag på
1 750 kronor om året, som de åtnjuter
utan återbetalningsskyldighet. Vi menar
emellertid att detta studiebidrag
närmast är en kompensation för kostnader
under studieåren, som eljest merendels
skulle ha varit avdragsgilla vid
inkomsttaxering såsom omkostnader,
nämligen utgifter för resor mellan uni -

versitetsorten och hemorten, försäkringskostnader,
fördyrade levnadskostnader,
utgifter för nödvändig kurslitteratur
m. m., vartill kommer att de
studerande ofta inte kunnat tillgodogöra
sig ortsavdrag under studieåren.
Det har talats om ett uppskjutet ortsavdrag.
Det s. k. kommunalskattescliablonavdraget
på statsskatten måste också
ihågkommas i detta sammanhang.
Andra får genom ortsavdragen avdrag
för levnadsomkostnader upp till skattefritt
existensminimum. Det vore rimligt
att även akademikern under studieåren
får räkna sig till godo ortsavdrag som
kommer övriga skattskyldiga till del
med tanke på de elementära levnadskostnaderna.
I skattelagssakkunnigas
betänkande »Studiekostnader vid beskattning»
av år 1960 beräknas utgifterna
av denna karaktär till ungefär
i 200 kronor om året. Genom penningvärdeförsämringen
torde de numera röra
sig kring beloppet för det kontanta
studiebidraget, 1 750 kronor. Detta kontanta
bidrag och de nu berörda avdragsgilla
posterna utjämnar väsentligen varandra,
menar vi.

Mot avdragsrätt har tidigare anförts,
att avdrag eljest över huvud taget inte
medges för avbetalning på skuld. Det
låter sig sägas. Men reservanternas förslag
går inte ut på avdragsrätt för amorteringar
av skuld utan på avdrag för
skatteutjämning mellan studieårens låga
skatt och återbetalningsårens höga skatt
på samma medel, vilket är någonting
helt annat.

Det har också invänts att avdragsrätten
är betänklig eftersom den skulle
medföra ett skattebortfall för stat och
kommun, och vi vill visst inte bortse
från denna invändning. Den frågan
skall emellertid inte överdimensioneras;
det är dock fråga om skatteutjämning
mellan olika beskattningsår. Den
nuvarande ordningen medför en överbeskattning
av en viss kategori medborgare.
Det är detta som reservanterna
vill rätta till.

Det har också invänts att avdragsrät -

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Ang. studiekostnaders behandling i skattehänseende, m. m.

ten för studiemedelsavgifterna i viss
mån gynnar höga inkomsttagare. Jag
vill gentemot detta framhålla, att de
akademiker som har studiebidrag icke
tillhör ett ekonomiskt sett gynnat toppskikt
i samhället utan många gånger
snarare motsatsen. Hit hör 65 å 70 procent
av landets studerande ungdom, och
av den är det endast en relativt ringa
del som når högavlönade chefsposter.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till reservation nr 1 med mig
själv som första namn. Denna reservation
innefattar dels alternativ lagtext,
dels ett utredningskrav. Av förbiseende
har detta senare utredningskrav endast
kommit att omfatta studiemedelsavgifters
och andra studiekostnaders behandling
i skattehänseende. Jag yrkar
här tillägg rörande avdrag för periodiskt
understöd till studerande. Vårt
yrkande i denna del sammanfaller sålunda
helt med yrkandet i reservation
nr 2 av herr Erik Filip Petersson m. fl.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Till detta betänkande
är fogade inte mindre än tre reservationer,
varav reservation nr 2 är avgiven
av utskottets folkpartister.

Den skiljer sig från reservation nr 1
i huvudsak vad gäller ställningstagandet
till den aktuella propositionen. Båda
reservationerna går ut på att man vill
ha ytterligare utredning i fråga om
studiemedelsavgifternas behandling i
skattehänseende, men högerreservanterna
vill redan nu företa en ändring
av propositionens förslag som medför
reducerat skatteavdrag, under det att vi
från folkpartiet visserligen vill ha en
annan lösning av denna fråga på längre
sikt men dock kan anta propositionens
förslag som det föreligger i dag.

Anledningen till att vi intagit denna
ståndpunkt är att frågan ännu så länge
har en relativt begränsad räckvidd. Det
är nu första året som studiemedel återbetalas
och dessa studiemedel har åtnjutits
under ett enda studieår. Det

gäller alltså ganska begränsade belopp.
I allmänhet har var och en att inbetala
ett tiondels basbelopp och enligt
uppgifter i pressen berörs i allt ungefär
8 000 personer. Att det gäller en
liten krets är i och för sig inget skäl
för att man inte skulle skipa rättvisa,
men man måste ta praktiska hänsyn
ibland.

Man säger att denna fråga tidigare
har utretts och frågar varför den behöver
utredas ytterligare. Det har gjorts
en utredning i finansdepartementet,
och det är den som ligger till grund
för propositionen. Denna utredning har
dock tydligen känt sig låst av riksdagens
ställningstagande år 1966 i fråga
om avdragsrätt för studiemedel. Bevillningsutskottets
majoritet avstyrkte då
avdragsrätt av tre skäl. Det första var
att det skulle innebära ett genombrytande
av principen, att avdrag inte medges
för kapitalavbetalning för skuld.
Det andra skälet var att det skulle medföra
merarbete vid det redan tillräckligt
komplicerade deklarations- och
taxeringsförfarande, som vi har. Det
sista skälet var att avdragsrätt skulle
kunna försvåra genomförandet av definitiv
källskatt.

Till denna uppfattning anslöt sig
riksdagens majoritet, och utredningen
har känt sig bunden av detta ståndpunktstagande,
varför den inte gått in
på någon egentlig sakprövning av frågan
huruvida avdrag är berättigat eller
inte. Man har låtit hela diskussionen
om en avdragsrätt röra sig omkring
vad man kan kalla räntedelen, eller det
indexpåslag på studiemedel vid återbetalningen
som i viss mån motsvarar räntan.

Onekligen finns det, som herr Gösta
Jacobsson framhöll, mycket som talar
för en avdragsrätt. Det är ofelbart så,
att det progressiva skattesystemet gynnar
inkomsttagare som har tämligen
jämnt fördelade inkomster under ett relativt
stort antal år. I motsvarande grad
missgynnas inkomsttagare som har
ojämna inkomster, särskilt om dessa är

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Ang. studiekostnaders behandling i skattehänseende, m. m.

fördelade över ett färre antal år, alltså
de som bar en ojämn inkomstprofil,
som den moderna termen lyder.

Detta har särskild betydelse för personer
med lång utbildning, eftersom
deras yrkesverksamma tid är relativt
kort och skillnaden mellan begynnelselön
och slutlön ofta är stor.

Denna sak observerades på sin tid
av allmänna skatteberedningen. Man
kan alltså våga hävda att detta är en
riktig uppfattning utan att man fördenskull
behöver med hull och hår försvära
sig åt det livslöneresonemang
som SACO fört fram på senare tid.

Folkpartireservanterna har ansett att
det är rimligt att göra en jämförelse
mellan vad en studerande skulle få betala
i skatt om studiemedlen, eller över
huvud taget de inkomster han åtnjuter
under studietiden, hade varit beskattningsbara
under de år han uppbär dem
och vad han senare får betala, genom
att han inte får avdrag vid återbetalningen
av studiemedlen under de år
denna sker.

Som föregående talare påpekade blir
det en väsentligt högre beskattning, om
den som åtnjutit studiemedel skall betala
skatt vid återbetalningen, ty då
har han en mycket högre inkomst. Progressionen
verkar då så, att han får
högre skatt på beloppet. Han hade ju
kunnat tillgodogöra sig en del avdrag
under sin studietid. Dessa hade minskat
skatten, och dessutom hade han i
allmänhet legat i det lägsta skiktet på
skatteskalan.

I likhet med högerreservanterna har
vi inte bortsett från studiebidraget på
1 750 kronor om året. Vi anser att man
måste väga in det vid denna jämförelse
och alltså ta hänsyn till att vederbörande
åtnjutit detta statliga bidrag,
som inte är återbetalningspliktigt.

Vi anser också att man måste ta hänsyn
till den låga ränta efter vilken man
beräknar jämförelsebeloppet vid återbetalningen.
Som herr Jacobsson påpekade,
är ingen skyldig att återbetala
mer än det belopp han åtnjutit av åter 5

Första kammarens protokoll 1968. Nr 38

betalningspliktiga studiemedel i kronor
räknat med tillägg av en ränta, som
uppgår till 60 procent av statens normalränta.
Denna reduktion med 40 procent
av normalräntan har man gjort just
av hänsyn till att det räntebelopp, för
vilket vederbörande eventuellt blir betalningsskyldig,
inte medför någon avdragsrätt,
vid beskattningen. Man liar
alltså tagit hänsyn till detta redan vid
konstruktionen av återbetalningsreglerna.

Man kan invända att de 40 procent
som man räknar ifrån på normalräntan
långt ifrån motsvarar den marginalskatt,
som utgår i flertalet fall. En marginalskatt
av 40 procent motsvarar ett
beskattningsbart belopp om cirka 15 000
kronor för ogift och 25 000 kronor för
gift. Å andra sidan kan man säga, att
statens normalränta är en låg låneränta
och att det alltså i och för sig är
fördelaktigt att räkna med den vid denna
jämförelse.

Av alla dessa skäl, vilka jag inte behöver
vidare gå in på, eftersom det i
stort skulle bli en upprepning av vad
herr Gösta Jacobsson sagt, anser folkpartireservanterna
att en ny utredning
bör företas. Vi förväntar oss att denna
utredning, om riksdagen följer vår reservation,
kommer att arbeta snabbt,
så att vi kan få en definitiv lösning av
detta problem inom ett eller annat år.
Med hänsyn därtill har vi ansett att vi
kan som en provisorisk lösning tillstyrka
propositionen i dess nuvarande
skick. Vi anser att det är svårt att nu
över huvud taget, utan att en utredning
kommit till stånd, binda sig för
någon lösning och skissera någon schablon
eller ange någon procentsats för
detta avdrag, hur det nu skall konstrueras.

Ett annat yrkande som vi framför i
vår reservation är att utredningen också
skall innefatta de periodiska understöd
som föräldrar ger sina barn för deras
studier. Det är inte tillfredsställande
som det nu är, att föräldrar skall
kunna göra avdrag för understöd till

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Ang. studiekostnaders behandling i skattehänseende, m. m.

barn som inte studerar, som arbetar
eller som över huvud taget inte gör
någonting, men att avdrag inte skall
vara tillåtet så snart barnen bedriver
studier.

Det har sagts mig att detta kan kringgås
på ett så enkelt sätt som att, om
föräldrar har en studerande son som
är gift och svärdottern inte studerar,
behöver de bara destinera pengarna
till henne för att beloppet skall bli
avdragsgillt. Vi anser att det finns anledning
att också se över beskattningen
av denna form av studiebidrag. Den
har mycket nära samband med beskattningen
av studiemedelsavgifterna. Man
bör inte betrakta de statliga studiemedlen
såsom något i sammanhanget helt
isolerat. De studerande kan finansiera
sina studier genom eget arbete, genom
bidrag från anhöriga, genom enskilda
lån och genom studiemedel. Man måste
ta hänsyn härtill vid bedömande av frågan
hur studiekostnaderna skall behandlas
i skattehänseende. Därför föreslår
vi i reservationen att frågan om
beskattningen av de periodiska understöden
tas upp till utredning i sammanhang
med den begärda utredningen om
studiemedlen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation 2.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Vid vårriksdagens början
väcktes från centerpartihåll motioner
med krav på rätt till skatteavdrag
för periodiskt understöd till studerande.
Motionerna har nu i bevillningsutskottet
kommit att behandlas samtidigt
med Kungl. Maj:ts proposition angående
studiemedelsavgifternas behandling
i skattehänseende.

Från centerpartiets sida har vi godtagit
vad som föreslagits i propositionen
i det avseendet. Det är, anser vi, en
ganska rimlig avvägning med hänsyn
till de principer, som sattes i kraft i
samband med 1964 års studiemedelsreform.

De nu gällande reglerna för periodiskt
understöd är redovisade av ett
par talare före mig. Jag vill bara notera
att avdragsrätt finns på praktiskt taget
alla andra områden. Avdrag för periodiskt
understöd kan den skattskyldige
få även om han lämnar pengar till egna
barn som inte arbetar, men om barnen
studerar bortfaller denna rätt. Vi anser
det inte rimligt att de frivilliga ekonomiska
uppoffringar som görs för att
möjliggöra och underlätta ungdomars
utbildning, skattemässigt skall behandlas
med större restriktivitet än periodiskt
understöd, som kanske är ägnat
att ge möjlighet till andra aktiviteter
från barnens sida.

I vårt motionsyrkande, vilket även
reservanterna ställer sig bakom, har vi
emellertid sagt ifrån att reglerna för det
periodiska understödet borde ges en
sådan utformning att avdraget sker på
skattebeloppet. Då skulle man få ett likformigt
värde i fråga om avdragen för
föräldrars understöd till barnens studier.

Nu säger utskottets majoritet för sin
del, att visserligen kan allvarliga erinringar
riktas mot gällande föreskrifter
om avdrag för periodiskt understöd,
inte minst därigenom att vissa understödsformer
intar en förmånligare ställning
i beskattningshänseende än andra.
Trots detta kommer utskottsmajoriteten
till den slutsatsen, att man inte bör
medge utvidgad rätt för periodiskt understöd.
Låt mig säga att även om man
kan ha vissa funderingar beträffande
konstruktionen av de nuvarande bestämmelserna
om avdragsrätt för periodiskt
understöd, finner vi det för vår
del vara en rätt ologisk inställning att
ta detta som intäkt för att från avdragsrätten
undanta understöd som går till
barnens studier.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservation 3,
som är undertecknad av bevillningsutskottets
samtliga centerledamöter. Vi
reser i den reservationen kravet att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Ang. studiekostnaders behandling i skattehänseende, m. m

skall begära en skyndsam utredning om
rätt till skatteavdrag för periodiskt understöd
till studerande.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Som så ofta händer när
det gäller bevillningsutskottets ärenden
får försvararen av utskottets majoritet
stå i tacksamhetsskuld till reservanterna
därför att de på ett mycket seriöst
och ingående sätt redogör för vad bevillningsutskottets
betänkande innehåller.
Det är en bekväm situation. Man
behöver inte anstränga sig med att ytterligare
presentera innehållet.

Jag skall därför nöja mig med att ta
upp vissa principiella synpunkter. Det
är riktigt, som herr Jacobsson sade, att
detta betänkande innehåller en hel
mängd mycket svåra skattetekniska frågor.
Dessa är kammaren kanske inte
särskilt intresserad av. Däremot brukar
principerna — oavsett vad det är för
frågor — föranleda ett betydligt större
intresse.

Utskottets majoritet har inte funnit
sakskäl starka nog för att man skulle gå
motionärerna till mötes när det gäller
viss skattefrihet vid återbetalningen av
de statliga studielånen. Utskottsmajoriteten
anser att finansministern i sin
proposition har anfört tillräckligt starka
skäl för att man skall gå på hans
linje.

Jag vill i likhet med majoriteten understryka,
att reglerna för återbetalning
av studielån är så gynnsamma —
vilket också herr Tistad vitsordade -—
att de ställer låntagaren i en betydligt
bättre ställning än andra kategorier.
Det tycker jag är ett av de starka skal
som kan anföras.

Vidare understryker utskottet, att om
man skulle medge avdragsrätt för studieskulder,
skulle detta otvivelaktigt
inte bara uppfattas som, utan även innebära
ett missgynnande av dem som
varit med om att finansiera studielånen,
men som inte själva kan utnyttja
dem. Det är också en principiell fråga.

Vidare skulle denna avdragsrätt komma
att i hög grad gynna de högre inkomsttagarna.

Herr Gösta Jacobsson har på sitt sedvanliga,
engagerande sätt redovisat den
principiella synpunkt som han och högerpartiet
har i denna fråga. Jag har
lyssnat mycket uppmärksamt på herr
Jacobsson, och jag hoppas att han gör
likadant när jag nu agerar. Jag tror att
vi står lika långt ifrån varandra efter
vår dialog som när vi började, därför
att vi var och en förfäktar våra egna
principer, vilka är helt oförenliga. De
är så oförenliga, herr Jacobsson, att det
inte går att träffa en hederlig kompromiss,
vilket högerreservanterna försökt
göra. Till grund för herr Jacobssons
värdering tycks i allt väsentligt — så
uppfattade visst herr Tistad det också
— ligga SACO-filosofin om livslönen
och de verkningar den får genom vårt
progressiva skattesystem.

Vid ett hastigt påseende kan man nog
tycka att den konstruktion som SACO
har lagt upp kan vara intressant, men
den tål inte någon närmare granskning.
Den filosofin röner nämligen precis
samma öde som många andra vackra
filosofier här i världen — de tål inte
att mötas av den kalla och brutala verklighet
vi lever i. Så enkelt är det.

Frågan om periodiskt understöd har
varit aktuell i varje fall under nästan
alla de riksdagar som jag har varit här
i huset — och de börjar bli rätt många
nu — men man har inte kommit till
någon lösning av den, ty även här förekommer
oförenliga ståndpunkter och
värderingar. Relativt nyligen gjordes en
utredning om dessa spörsmål. Det var
kommunallagssakkunniga, som 1960 redovisade
sina skäl mot avdragsrätt för
studiekostnader. Då anförde man bl. a.
att studiekostnaderna i allt väsentligt
representerar levnadskostnader — kostnader
för bostad, mat, kläder m. m.
Skulle man medge avdragsrätt för dessa
kostnader skulle det innebära ett direkt
avsteg från de principer som gäller i
vår skattelagstiftning. Jag är övertygad

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Ang. studiekostnaders behandling i skattehänseende, m. m.

om att om man beviljade avdragsrätt
i detta avseende skulle det omedelbart
aktualisera frågan om att likartade
kostnader skulle få samma skattemässiga
behandling.

Utskottet anför, på samma sätt som
herr Jacobsson och herr Tistad, att frågan
om avdrag för periodiska understöd
till studerande kommit i ett helt
nytt läge genom 1964 års studiesociala
reform. Vi betraktar den reformen som
ett direkt fastläggande av principen att
utbildning, både högre och lägre, skall
främjas genom direkta statliga åtgärder,
en synpunkt som bl. a. centerpartisterna
också understryker i sin reservation.
Vi tycker att det är ganska orimligt
att i ett läge, där staten anslår inemot
en halv miljard för direkta åtgärder
för att hjälpa de studerande, också
införa en avdragsrätt för studiekostnader.
Jag tycker att detta är rent av stötande.
Dessutom skulle det komma att
innebära ett betydande skattebortfall.

Tidigare har motionärerna och reservanterna
alltid ansett att behandlingen
av periodiska understödsformer varit
mycket ologisk — herr Fälldin var också
inne på den saken. Det har inte kommit
till uttryck i dag annat än antydningsvis,
men man brukar som exempel
anföra att en familjefar som tvingas att
ekonomiskt hjälpa en odåga, som inte
själv kan klara sitt uppehälle, får avdrag
för sitt ekonomiska bidrag. Däremot
kan han inte få samma avdrag, om
han hjälper en son som studerar. Det
kan riktas allvarliga erinringar mot att
vissa understödsformer intar en förmånligare
ställning i beskattningshänseende,
men å andra sidan kan väl inte
detta vara ett tillräckligt sakskäl för att
rätten till avdrag skall utvidgas. Jag
skulle nog, herr talman, vilja fråga: Hur
många odågor dräller det omkring i
vårt land som lever på understöd från
föräldrarna? Inte kan det vara fråga om
särskilt många, i varje fall inte tillräckligt
många för att det skulle kunna tas
som intäkt för att ramen för avdragsrätt
vidgas. Däremot tror jag nog att det

finns familjefäder som måste ekonomiskt
bisträcka barn som på grund av
sjukdom eller andra handikapp har
svårt att klara sitt uppehälle. Att dessa
föräldrar har rätt till avdrag för sina
periodiska bidrag förefaller mig vara
både naturligt och mänskligt. Det blir
i alla fall en väsentlig skillnad mellan
dessa fall och det fall då föräldrar hjälper
till och investerar i barnens utbildning.
Om det inte blir en felaktig investering
utan ger avkastning, innebär
det en glädje för hela familjen. Andra,
som ju inte får vara med och dela den
glädjen, får däremot vara med och betala
det hela. Jag tycker nog att det hela
tillhör familjekretsens glädjeämnen, och
då bör andra inte behöva vara med och
betala det.

Herr Tistad pläderade för folkpartireservationen,
som skiljer sig från högerreservationen
däri att man beträffande
studielånens skattemässiga behandling
inte föreslår en direkt lagstiftning
— vilket högern gör — utan
begär en utredning av frågan. Men folkpartireservanterna
yrkar också bifall
till ett motionspar, i vilket föreslås en
uppjustering av studiebidraget. Utskottet
anför med anledning av detta att det
gäller en statsfinansiell fråga och att
den omedelbart initierar konkurrens
med andra utgiftsförslag som skall
trängas inom budgeten. Det är väl också
ganska sannolikt att om det skulle
ske en uppräkning av studiebidragen,
skulle detta i sin tur föranleda krav på
förbättringar av övriga förmåner inom
studiehjälpssystemet.

Jag har i stort sett bemött den reservation
som här har avgivits av centerpartiet.

Jag ber herr talmannen om ursäkt för
att mitt anförande har blivit väl plockigt
men det beror på att jag haft lite
dålig ordning på mina »lappar». Jag
hoppas att jag ändock kunnat presentera
några av de skäl som bevillningsutskottet
har för att avstyrka bifall till
det antal motioner som väckts i detta
ärende.

Onsdagen den 20 november 1968 Nr 38 61

Ang. studiekostnaders behandling i skattehänseende, m. m.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan
på samtliga punkter.

Herr TISTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag nödgas nog korrigera
herr Einar Eriksson i Uppsala på
en punkt, där han gör sig skyldig till
ett misstag.

I en av de motioner som har behandlats
— den är underskriven bl. a. av
folkpartister — ställs yrkande på en
uppskrivning av studiebidragen. Reservationen
innehåller dock inte något förslag
i den riktningen utan en hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kung], Maj:t begära »utredning av frågan
om studiekostnaders behandling i
skattehänseende och om avdrag för periodiskt
understöd till studerande».
Punkt och slut. Förslag om en uppräkning
av studiebidragen har således inte
ställts i reservationen. Det är för övrigt
en fråga som ligger utanför bevillningsutskottets
ämnesområde.

Jag skall bara ta upp en fråga av dem
som herr Einar Eriksson berörde.

Herr Einar Eriksson framhöll att
skattefrihet för studiemedelsavgifterna
skulle innebära ett missgynnande av
dem som har varit med om att finansiera
stödet men som själva inte har
haft eller har möjlighet att bedriva högre
studier. Man tycker sig i detta resonemang
skönja en föreställning om att
nationen är delad i två hälfter, å ena
sidan de som har förmånen att få bedriva
högre studier och å andra sidan
de som inte har möjligheter att bedriva
sådana studier. Dessa senare skulle få
betala studierna för de förra. I själva
verket bidrar vi alla med våra skatter
till statens utgifter. Dessa skattemedel
läggs i statens stora kassakista, och varifrån
de pengar har kommit som sedan
betalas ut till det ena eller det andra
ändamålet är tämligen ovidkommande.
De som i dag studerar och åtnjuter studiemedel
kommer ju i en framtid, när
de får inkomster och börjar betala skat -

ter, att bidraga till studiemedlens finansiering
för kommande generationer.
Därför kan man inte resonera på det
sätt som herr Einar Eriksson gör.

Man skulle med samma sätt att resonera
kunna hävda att de medborgare
i vårt land som inte åtnjuter barnbidrag
blir missgynnade genom att de får betala
till de personer som har barn i
barnbidragsåldern. Det är ett försök att
föra in ett känslotänkande, som inte är
berättigat.

Avser man att använda skatterna såsom
utjämningsinstrument, skall man
göra det genom att begagna olika skatteskalor
och generella avdrag. Men inom
det existerande systemet skall man
se till att de som har lika stor inkomst
blir likformigt behandlade och att man
inte genom att diskriminera vissa avdragstyper
åstadkommer en olikformighet.

Kammarrätten har på ett mycket slående
sätt fastslagit detta i sitt remissyttrande.
Där sägs att om två personer
har lika stora inkomster och den ene
har att återbetala studiemedelsavgifter,
har denne vid i övrigt likartade förhållanden
mindre skatteförmåga än den
som inte har att betala sådana avgifter.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill börja med att
försäkra herr Einar Eriksson att jag
i dag liksom alltid med största uppmärksamhet
lyssnat till vad han haft att
anföra. Jag är mycket ledsen över att
vi inte kunnat finna varandra i en vänskapsfull
kompromiss i denna fråga.
Jag trodde mig nästan ha bäddat för en
sådan kompromiss genom vårt förslag
om det 40-procentiga avdraget. Men säg
mig, herr talman, den glädje som varar
beständigt! Nu har jag konfronterats
med livets kalla och brutala verklighet
i herr Einar Erikssons gestalt, och han
har avrättat de vackra tankegångarna.

Men jag vill inte säga att jag tyckte
att herr Erikssons argumentering var

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Anff. studiekostnaders behandling i skattehänseende, m. m.

så djupgående. Han började med att
säga att utskottet inte fann tillräckliga
skäl för förslaget. Det säger man alltid
när man inte har något riktigt sakskäl
att anföra. Argumentet att andra skulle
bli missgynnade har herr Tistad redan
opponerat sig emot. Att vårt förslag
skulle röra huvudsakligen de större inkomsttagarna
skall jag återkomma till.

Det verkliga tillhygget var väl att vi
anammat SACO-filosofin, något som
herr Eriksson tydligen ansåg vara något
mycket fult. Jag vill säga att vår reservation
faktiskt inte byggt på någon
SACO-filosofi utan på vår egen lilla filosofi,
och till den har också i princip
folkpartirepresentanterna i utskottet
anslutit sig.

Jag skall så gå litet närmare in på
detta om de högre inkomsttagarna. Inte
bara herr Einar Eriksson utan även
andra har ofta hävdat att akademikerna
genom sin högre lönenivå under
större delen av sin aktiva tid kompenseras
för sin lägre standard under studietiden
och för den merbeskattning
som de blir föremål för. Jag vill inte
bestrida att i nuläget kan detta i viss
mån vara fallet, dock ingalunda för
alla. Men, herr Einar Eriksson, hur blir
det i framtiden? Det finns de som anser
— och hit hör, om jag inte tar fel, fru
Alva Myrdal — att till följd av den stora
tillströmningen till universiteten och
högskolorna får vi ett sådant överskott
av akademiker att det kommer att bli
en allmän broms på lönerna och att
många akademiker får nöja sig med
väsentligt lägre tjänster än vad de hittills
har haft. Detta kan komma att leda
till en allmän nivelering av akademikerlönerna
i fortsättningen, och därigenom
skulle akademikernas kompensation
på löneområdet för merbeskattningen
kanske mer eller mindre bortfalla.
Det är den framtida beskattningen,
dvs. beskattningen av dem som studerar
vid universiteten nu och under
de närmaste åren och som i fortsättningen
kommer att träda ut i arbetslivet
med en tyngande skattebörda över

sig, som reservanterna särskilt har fäst
sig vid.

Herr Einar Eriksson var inne litet
grand på SACO:s s. k. livslönefilosofi.
Inte heller jag vill helt anamma den,
men jag tycker nog att det måste ligga
någonting i tanken som sådan att det
finns kategorier som får sina inkomster
under mycket kortare tid av livet än
vad andra får.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Einar Eriksson
försökte visa att vi skulle bryta mot en
princip genom att öppna möjlighet att
använda reglerna om periodiskt understöd
också för de studerande — jag
upprepar: med den konstruktion vi har
förordat. Han hänvisade då till att riksdagen
tagit ställning och gått den andra
vägen genom att lämna ett direkt statligt
stöd; en princip som vi har anslutit
oss till.

När herr Eriksson söker få fram en
principskillnad nämner han de handikappade
och säger att det är bra att de
kan få detta stöd via periodiskt understöd.
I den bedömningen är det ingen
skillnad mellan herr Eriksson och mig;
jag förmodar att vi också kan ena oss
om att det statliga stödet till handikappade
hör till det mest angelägna i fråga
om ökat statligt stöd. Men fastän de är
föremål för ett direkt statligt stöd, herr
Eriksson, tillåter man ju tillämpning av
det periodiska understödet. Enligt min
mening var exemplet därför inte så lyckat
när man vill visa den principskillnad
som skulle uppkomma om samma
tillåtelse ges även för de studerande.

Jag har ingen ömmande liktorn och
är inte särskilt känslig, men det var förmodligen
med adress till mig, som herr
Eriksson yttrade att det antydningsvis
hade sagts någonting om hur detta stöd
i dag skulle användas. För egen del
sade jag att det periodiska understödet
kan utnyttjas i fråga om alla andra aktiviteter,
bara inte om barnet studerar.
Då tänkte jag naturligtvis på vilka akti -

Onsdagen den 20 november 1968 Nr 38 63

Ang. studiekostnaders behandling i skattehänseende, m. m.

viteter samhället ansett ännu angelägnare
än att studera. När då herr Eriksson
funderar över detta börjar han tala
om odågor, och det finner jag litet
egendomligt — jag vet inte varför han
med anledning av min formulering kom
att tänka på odågor. Och sedan reser
han kravet mot någon icke namngiven
ledamot av kammaren att försöka ange
hur många de är. Om herr Eriksson i
Uppsala har infört odågorna i debatten
så är det ju rimligt att han också själv
besvarar frågan om antalet av dem.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! För att börja med herr
Fälldins genmäle så bad jag ju faktiskt
herr talmannen om ursäkt för att min
framställning blivit litet plockig därför
att jag inte hade ordning på papperen,
men att bli så grundligt missförstådd
som jag i detta fall blivit av
herr Fälldin, det trodde jag inte var
möjligt ens här i huset. När jag talade
om understödsformerna var det nämligen
fråga om att familjefäder tvingas
bisträcka barn som kanske på grund
av sjukdom eller handikapp inte kan
klara sitt uppehälle, vilket berättigar
till avdrag för periodiskt understöd vid
beskattningen. Detta ansåg jag naturligt
och rimligt. Det var vad jag sade,
men jag har inte med ett ord berört det
statliga bidrag som utgår till de handikappade.

När det gäller odågorna har jag varit
med om den här debatten i många år,
och man har alltid som ett skäl för avdragsrätt
vid periodiskt understöd till
studerande åberopat att avdrag beviljas
om understödet ges till en odåga.
Då frågar jag mig: Dräller det omkring
så många odågor här i landet, vilkas
föräldrar blir favoriserade vid beskattningen,
att det finns någon anledning
att ta upp en sådan debatt? Det betvivlar
jag. Det tidigare fallet, barn som
på grund av sjukdom inte själva kan
klara sitt uppehälle, tror jag förekommer.

Herr Gösta Jacobsson sade att han
blivit konfronterad med min hårda och
brutala gestalt. Det hoppas jag verkligen
inte; jag som tillhör en av de
hyggligaste i det här huset. Nej, jag
sade att det system och den filosofi
som herr Jacobsson vill presentera inte
tål att möta den hårda och brutala
verklighet som vi lever i. Det är en viss
skillnad.

Högern har ingen anknytning, säger
herr Jacobsson, till SACO-filosofin om
livslöner. Men det anförs ju i motionen
och även i reservationen att man på
grund av det progressiva systemet måste
ta hänsyn till livslönen. Herr Jacobsson
sade också i sitt första anförande
att anklagelsen mot högern för att den
vill skapa skattefrihet för studielånen
är oriktig. Vad högern eftersträvar skulle
vara en skatteutjämning över tiden.
I botten av en sådan deklaration måste
väl ligga uppfattningen att det i alla
fall existerar någonting som heter livslön.

Herr Jacobsson säger att jag gjort
gällande att det inte finns tillräckliga
sakskäl för att tillmötesgå motionärerna.
Det är riktigt. Då säger herr Jacobsson
att herr Eriksson inte anförde
några sakskäl varför utskottet avslår
motionerna. Jag ber de ärade kammarledamöterna
att läsa utskottets mycket
välformulerade och av sakskäl späckade
betänkande.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! För den som deltog i
särskilda utskottets behandling av dessa
frågor år 1964 och i andra sammanhang
har anledning att följa utbildningsfrågorna
är det naturligtvis av
intresse att ta del av vad bevillningsutskottets
majoritet säger i sitt betänkande
i år. Jag kan instämma i vad
herr Einar Eriksson har sagt beträffande
den utförliga behandlingen av
ärendet, och det är intressant att ta
del av argumenten. Herr Eriksson har
också uppehållit sig vid några av de

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Ang. studiekostnaders behandling i skattehänseende, m. m.

punkter som det speciellt pekas på i
betänkandet och som gör att majoriteten
är negativt inställd till möjligheten
att få göra avdrag för studiemedel.

Utskottsmajoriteten anför att reformen
år 1964 var en avgörande vändpunkt.
Reformen har inneburit, säger
utskottet, avsevärda utgiftsökningar för
staten. En avdragsrätt skulle medföra
högst betydande skattebortfall, och en
sådan rätt skulle också innebära en
orättvisa gentemot dem som finansierat
stödet.

Jag vill erinra om att de statliga utgifterna
endast till en ringa del har formen
av direkta stödåtgärder. Det mesta
är återbetalningspliktiga medel. Ungefär
20 procent har formen av stöd, medan
80 procent egentligen bara är lån.
De ökade statsutgifterna är därför i och
för sig icke ett argument. Inte heller
skattebortfallet kan anföras som något
sakskäl. Om det är fråga om felaktigt
uttagen skatt, skall väl det förhållandet
rättas till.

Jag bedömer utskottets skrivning så
att det väsentliga argumentet är orättvisan
gentemot dem som varit med och
betalat studierna. Till herr Eriksson vill
jag säga att jag väl känner igen argumentet.
Det förekom i diskussionerna
år 1964, men det hänför sig till en helt
annan diskussion. Från den synpunkten
kan det väl avföras ur denna debatt.
Det sammanhängde med hur stor
del studiebidraget skulle vara av studiemedlen.
I Landsorganisationens remissyttrande
till betänkandet sades, att man
till nöds kunde vara med om att ge
bidrag på 1 750 kronor, trots att det
var ett stöd som i väsentlig utsträckning
betalades av dem som inte hade
tillfälle att själva bedriva högre studier.
Detta ingick i den stora debatten
om vi skulle införa studielön här i landet.
I och för sig har det alltså ingenting
med skatteavdragsfrågan beträffande
de återbetalningspliktiga medlen
att göra, eftersom det inte gäller ett
stöd från någon person utan ett lån

som sedan betalas tillbaka. Jag tycker
att de argument som bevillningsutskottet
anfört är ovanligt klena för att motivera
den ställning man tagit.

Herr Tistad säger att man bör göra
en utredning i denna fråga innan man
tar definitiv ställning. Det ligger mycket
i detta, och jag kan hålla med om
det. Han säger också att återbetalningarna
börjar verka nu men att de drabbar
så få personer att man gott kan
vänta några år.

Vi har tidigare yrkat på hundraprocentigt
avdrag. Den mycket mjuka kompromiss
som högergruppens representanter
i bevillningsutskottet har föreslagit
tycker jag att man kan gå med
på. Det finns en gammal god regel som
säger att man inte skall låta det bästa
bli det godas fiende. Det är väl inte
säkert att en utredning skulle komma
till exakt samma procenttal som det
reservationen föreslår, men det kan bli
en kompromiss, om vilken alla borde
kunna enas. Därför tycker jag att man
skulle kunna ta denna kompromiss och
låta även den relativt lilla grupp som
för närvarande är aktuell få en viss
nytta därav.

Herr Gösta Jacobsson talade om den
stora grupp som kommer att bli berörd
i fortsättningen. Jag tror att de flesta
har stirrat sig blinda på en ganska liten,
kvalificerad grupp med mycket
höga inkomster och att man sedan
har gjort hela den akademiska gruppen
till ett därmed synonymt begrepp.
Det är mycket troligt att akademikerna
kommer att spridas ut över hela
den svenska arbetsmarknaden i fortsättningen
och icke kan sägas bli någon
speciellt gynnad höglönegrupp. Det bör
då vara en rimlig rättvisa att ge dem
denna möjlighet till skatteutjämning
mellan de dåliga och de något bättre
åren.

Herr talman! Med detta ber jag att
få instämma i herr Jacobssons yrkande
om bifall till reservation nr 1.

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Ang. studiekostnaders behandling i skattehänseende, m. in.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
herr Wallmarks i och för sig intressanta
resonemang. Men när han säger att
högerreservationen är uttryck för en
verkligt förnämlig kompromiss, kan det
inte vara riktigt. Den omfattas ju bara
av högern. De andra vill inte vara med.
Det är ett dåligt kompromissförslag som
inte kan få större anslutning.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Det kanske kan tyckas
så för dem som inte vill ansluta sig till
kompromissen. Men i förhållande till
de förslag som ursprungligen har framförts
är det en ganska verklighetsbetonad
kompromiss. Jag beklagar framför
allt att folkpartiet, som i princip tycks
ha samma uppfattning som högerreservanterna,
inte velat gå med på detta
konkreta förslag redan från början. I
sak kan jag inte se att det finns någon
skillnad mellan deras uppfattning och
den uppfattning som högerreservationen
företräder.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag får nog be herr
Wallmark också om ursäkt i dag. Jag
trodde att han riktade sig mot mig, men
han riktade sig alltså till folkpartiet.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var kanske litet för
mycket begärt att få »husets vänligaste
man» — enligt egen uppfattning — att
gå med på en kompromiss. Jag tror snarare
att hans inställning i detta fall är
den som herr Gösta Jacobsson talade
om, nämligen hård och allvarstyngd.
Herr Eriksson vill över huvud taget inte
flytta sig en millimeter från den uppfattning
han från början haft.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i den diskussion som har förts i anledning
av de tre reservationerna, utan jag
har närmast begärt ordet för att tala
om den motion som herr Georg Pettersson
och jag lämnade in i våras och som
är behandlad i anslutning till detta utskottsärende.
Som jag vill tolka det har
motionen av utskottet behandlats positivt.

För att inget tvivel skall uppstå när
skattemyndigheterna skall ta ställning
till framställningar om återbäring av
skatt vill jag fråga utskottets talesman:
Får man tolka utskottets skrivning så
att de människor som nu på sina erhållna
avgångsvederlag fått betala cirka
50 procent i skatt enligt detta beslut
har rätt att efter framställning få tillbaka
inbetald skatt och därmed också
i skattehänseende bli jämställda med
övriga som har fått avgångsvederlag?

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort

genmäle:

Herr talman! Jag försäkrar att herr
Mossberger har tolkat utskottets skrivning
rätt. Mitt svar på den fråga han
ställde är: ja.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! En gång för många år
sedan då jag företrädde en verklig låglönegrupp
i en överläggning med dåvarande
finansministern Wigforss tillät
jag mig — ung och grön som jag var —
att säga att det väl inte kan vara riktigt
rättvist att de unga notarierna vid domsagorna
skall behöva tjänstgöra mellan
ett halvt och ett och ett halvt år utan
att få någon som helst lön. Jag fick en
vänlig klapp på axeln för min beskrivning
av det rättvisa eller orättvisa i den
situationen genom finansminister Wigforss’
svar: Löner är ingen rättvisesak,
det är ingenting annat än måttet på en
relation i standardförhållandet.

Om vi godtar denna definition av

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Ang. studiekostnaders behandling i skattehänseende, m. m.

lönen som måttet på någonting, kan vi
väl vara överens om att ett sådant mått
liksom alla andra mått bör vara så korrekt
som möjligt. Då kommer man fram
till den fråga som diskuterats här, nämligen
SACO:s livslönefilosofi. Som herr
Gösta Jacobsson har sagt har man velat
göra detta till ett fult ord som man
skall kunna ta fram och visa och slå
tillbaka nästan alla angrepp med. Det
kan dock vara skäl att mycket kort försöka
redogöra — jag kan väl inte göra
det så pedagogiskt riktigt som det borde
göras — för vad som ligger i denna
filosofi och som håller även när den
konfronteras med verkligheten. Den är
ett försök att skapa ett sådant mått som
jag tidigare nämnde. Man menar att den
samlade inkomst som en arbetstagare
under sitt liv lyckas få ihop lämpar sig
bättre för en jämförelse av standardförhållanden
än en godtyckligt vald månadslön
eller årslön. Det är det ena
ledet i denna SAGO-filosofi. Jag tycker
inte det skulle vara så svårt att hålla
med om det, om man tänker med huvudet
och inte med hjärtat.

Till filosofin i fråga hör vidare att
man menar att man skall använda nettooch
inte bruttosiffror, om man skall
göra en korrigering för den tidsmässiga
fördelningen av inkomsten.

Det är detta som nu beskrivs som
SACO-filosofi. Jag ger herr Einar Eriksson
rätt i att denna filosofi inte är fullständig
därför att den utgår ju bara från
en enda sak, nämligen inkomstsiffrorna.
SACO har ju också sagt ifrån att
man inte kan ha någon annan grund
för denna diskussion än de rena inkomstuppgifterna.
Jämförelsen blir
dock inte helt riktig, eftersom en del
icke-monetära förhållanden måste lämnas
utanför.

Herr talman! När vi inom högern blivit
beskyllda för att vara besmittade av
det som herr Einar Eriksson kallar för
SACO-filosofin, vill jag säga att allmänna
skatteberedningen också uppenbarligen
var besmittad av en liknande filosofi.
Man slog nämligen i sitt betänkan -

de fast att det progressiva skattesystemet,
som utgår från beskattningsårets
slutenhet, missgynnar personer med
lång utbildning. Detta är alltså sagt i
ett offentligt betänkande, där man filosoferat
på samma sätt. Det som nu kommer
från SAGO i detta sammanhang
kan därför inte vara alldeles galet.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag har inte lagt in någon
särskild betydelse i uttrycket
»SACO-filosofi». Jag betraktar det inte
som ett fult ord eller som ett runt ord.
Jag framhöll endast, att denna konstruktion
var ett intressant inslag i den
pågående skatte- och lönedebatten. Men
jag tilläde att jag inte tror att den tål
en konfrontation med den verklighet
som vi lever i. Detta betyder inget nedsättande
omdöme om det uppslag som
SACO har kommit med.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan komme att
framställas först särskilt angående de
frågor, som upptagits i de vid betänkandet
avgivna reservationerna, för
skilda sakfrågor var för sig, samt därefter
särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
avsåge studiemedelsavgifters behandling
i skattehänseende, fortsatte
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels bifall till densamma, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 20 november 1968 Nr 38 67

Ang. studiekostnaders behandling i skattehänseende, m. m.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
60 såvitt avser studiemedelsavgifters
behandling i skattehänseende, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 21.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad anginge studiekostnaders behandling
i skattehänseende gjorde herr
förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet härutinnan
hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades dels i den av herr
Gösta Jacobsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen i förevarande del,
dels i den av herr Erik Filip Petersson
m. fl. anförda reservationen, såvitt nu
vore i fråga; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
60 i vad angår studiekostnaders behandling
i skattehänseende, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas dels i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen i förevarande del, dels i
den av herr Erik Filip Petersson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid her Tistad begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 40.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde skatteavdrag för periodiskt
understöd till studerande, yttrade
nu herr förste vice talmannen, komme
propositioner att framställas först
särskilt beträffande utskottets hemställan
och därefter särskilt angående utskottets
motivering.

Därpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt i förevarande
del samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades dels i den av
herr Erik Filip Petersson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen, såvitt
nu vore i fråga, dels i den av herr Fäll -

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Om tillgodoräknande av sjukpenning m.
din m. fl. anförda reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan i denna
del, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
60 i vad angår skatteavdrag för periodiskt
understöd till studerande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas dels i den av herr Erik Filip
Petersson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen i förevarande del, dels
i den av herr Fälldin m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 57.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition godkändes sedermera
utskottets motivering i denna
fråga.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

m. för pension

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 64, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till godkännande
av tilläggsprotokoll mellan
Sverige samt Storbritannien och Nordirland
rörande ändring i det i London
den 28 juli 1960 undertecknade avtalet
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter, i dess ändrade
lydelse enligt det protokoll som undertecknats
i London den 25 mars 1966.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 59, i anledning
av motioner om skärpta regler för
svenska företags utlandsinvesteringar,
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 63, i anledning av motion angående
handläggning av ärenden rörande
kommunalt bostadstillägg m. m.; och
nr 64, i anledning av motioner om
rätt att för förmån inom den allmänna
försäkringen tillgodoräkna vård av barn
i hemmet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om tillgodoräknande av sjukpenning
m. m. för pension

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 65, i anledning av motion
om tillgodoräknande av sjukpenning
m. m. för pension.

Andra lagutskottet hade behandlat en
till lagutskott hänvisad motion, I: 682,
av herrar Fälldin och Ahlmark, i vilken
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om prövning
och förslag rörande höjning av dagpen -

Onsdagen den 20 november 1968 Nr 38 69

Om tillgodoräknande av sjukpenning m. m. för pension

ning från arbetslöshetsförsäkring och
sjukpenning från sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
samt införande av beskattning
av desamma, allt i syfte att
göra sjukpenning och dagpenning ATPgrundande
och öka deras värde för
långtidsfallen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, I: 682,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Vid riksdagens början
väckte jag tillsammans med herr Ahlmark
en motion med hemställan att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om prövning och förslag
rörande höjningen av dagpenning från
arbetslöshetsförsäkring och sjukpenning
från sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
samt att ersättningarna från
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
skulle räknas upp till bruttobelopp och
i stället göras beskattningsbara. Vi antyder
i motionen också att man med
den metoden skulle kunna göra ersättningarna
ATP-grundande.

Det centrala motivet för motionen
har varit att ■—• vilket väl är ostridigt
— kompensationsgraden blivit olika
när man har försökt hitta schabloner
för att utge ifrågavarande ersättningar
i nettobelopp. Kompensationsgraden
blir oförmånlig för långtidsfallen, och
den blir oförmånlig på grund av trappstegen
i skatteprogressionen.

Det nuvarande systemet är oförmånligt
också för de äldre människor som
är beroende av varje enskilt års pensionspoäng
för att ATP skall få sitt
fulla värde för dem. För den som i dag
hindras från att få en pensionsgrundande
inkomst på grund av sjukdom
eller arbetslöshet skulle det vara värdefullt
om man hade en sådan anordning
som vi föreslår.

Jag vet att dessa frågor varit uppe
till behandling vid skilda tillfällen. Jag

vet också att den huvudsakliga invändningen
har varit det administrativa besvär
som skulle följa med en ändrad
ordning. Å andra sidan verkar det som
om förutsättningarna för att bemästra
de administrativa svårigheterna har
ökat väsentligt. Att den nuvarande ordningen
leder till resultat ungefär sådana
som jag har beskrivit dem är dokumenterat
av utskottet, som emellertid
hänvisar till att 15-årsregeln i ATPsystemet
innebär att den föreslagna
anordningen för det stora flertalet inte
kan få så stor betydelse på ATP-sidan.

Den andra sidan av förslaget, som
mera tar sikte på kompensationsgraden,
kommer emellertid att kvarstå
med oförändrad styrka.

Nu är jag medveten om att det är ett
enhälligt utskott som under hänvisning
till de här berörda faktorerna på ATPsidan
— som väl egentligen tillhör andra
lagutskottets område — samt under
hänvisning till bevillningsutskottets uttalande
i en fråga av motsvarande karaktär
1959 säger sig inte vilja tillstyrka
några åtgärder. Det är emellertid att
notera att bevillningsutskottet beträffande
skattesidan sade att utskottet
inte ville bestrida att en samlad översyn
av gällande beskattningsregler på
detta område ur vissa synpunkter kan
vara motiverad.

Herr talman! Trots att utskottet i sin
helhet har sagt nej till denna propå tar
jag mig friheten att yrka bifall till motionen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Fälldins yrkande om bifall till
motionen börja med att yrka bifall till
andra lagutskottets förslag, som i detta
ärende innebär att motionen inte skall
föranleda någon riksdagens åtgärd.

De avigsidor som herr Fälldin talade
om i vad gäller tillgodoräknande av
sjukpenning för pension har i stort
sett eliminerats genom de regler som
har införts på detta område. Långtids -

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Om tillgodoräknande av sjukpenning m.
sjuka kan nämligen under en tid av
högst tre år få bortse från inkomstbortfall
på grund av sjukdom vid pensionsberäkningen,
och motsvarande regler
har i stort sett införts fr. o. m. den 1
juli i år för den som varit arbetslös i
minst 60 dagar.

Sjukförsäkringen är numera konstruerad
så att om en person drabbas
av långvarig sjukdom skall det automatiskt
prövas — det talas om att det
skall ske efter 90 dagar, men oftast tar
det något längre tid — huruvida varaktigheten
i arbetsförmågenedsättningen
är bestående; i så fall föreligger välgrundad
anledning anta att beslut om
förtidspension fattas. I detta avseende
skulle man inte vinna särskilt mycket
med ett bifall till motionen — om ens
något. Däremot framhåller ju också utskottet
att frågan om de sociala förmånernas
beskattning kan komma upp
i något annat sammanhang. I samband
med 1966 års sjukförsäkringsreform anmälde
socialministern för riksdagen att
han hade sin uppmärksamhet riktad på
denna fråga och att den ytterst hörde
samman med — såsom herr Fälldin här
påpekade — vår skattelagstiftning och
med frågan om socialförsäkringsförmånernas
finansiering och om särbeskattningen
och vad det kan vara som ligger
närmast i tiden.

Då åtskilligt redan är gjort på försäkringssidan
för att undanröja de eventuella
svårigheter som skulle ha kunnat
uppstå och då frågan om beskattningen
av socialförsäkringsförmånerna bör
prövas i ett annat och större sammanhang
och redan är under Kungl. Maj:ts
uppsikt, ber jag ännu en gång att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag vill bara påminna
om att när äldrestödet infördes för att
komplettera arbetslöshetsförsäkringen
rådde det allmän enighet om att stödet
skulle få konstruktionen av ett bruttovärde
och att ersättningen skulle bli

m. för pension

beskattningsbar. Jag tycker att det är
en riktig princip, och jag är litet förvånad
över att utskottet inte har sträckt
sig så långt att det har antytt att det
i och för sig vore lämpligt, att de som
sysslar med frågan om utformningen
av den framtida arbetslöshetsförsäkringen
också undersöker denna princip,
ty detta ryms bevisligen inom andra
lagutskottets kompetensområde.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 67, i anledning av Kung],
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående upphävande av lagen den 20
juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till
fast egendom, m. m.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 37, i anledning av motioner angående
expertis vid överklagande av beslut
av hingstpremieringsnämnd;

nr 38, i anledning av motioner angående
skogsvårdslån;

nr 39, i anledning av motion om inrättande
av ett skadedjurslaboratorium;
och

nr 40, i anledning av motioner om
vissa stödåtgärder i glesbygdsområden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 47, i anledning av motion om
överlämnande av svenska skolböcker
till skolor i Finland;

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

nr 48, i anledning av motioner angående
kulturpolitiken; och

nr 49, i anledning av motion angående
utvecklingen i skärgårdsområdena.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.05.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

KUNGL. »OKT9. STHLM 1169