Tisdagen den 19 mars Sid (Riksdagens protokoll 1968:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 12

ANDRA KAMMAREN

1968

19—20 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 19 mars Sid.

Meddelande ang. plena den 20—den 22 mars.................... 3

Svar på interpellationer av:

herr Franzén i Motala (s) ang. en enhetlig lönestatistik för hela

arbetsmarknaden, m.m...................... 3

fru Ryding (vpk) ang. utökad service inom bostadsområden...... 5

fru Heurlin (h) ang. undersökningar rörande anrikningsslammets

förmåga att kemiskt binda kvicksilver...................... 8

herr Lorentzon (vpk) ang. översvämningar orsakade av bäverdammar
..................................................... 9

Meddelande om enkla frågor av:

fru Svensson (s) ang. utnyttjande av barnbidrag som säkerhet för

kommunalt lån........................................... 14

fru Kristensson (h) ang. placeringen av utländska läkare i svensk
sjukvård................................................. 14

Onsdagen den 20 mars fm.

Överlämnande till lagutskott av en till statsutskottet hänvisad motion 15
Utgifterna inom socialdepartementets verksamhetsområde:

Bidrag till sjukförsäkringen.................................. 16

Bidrag till anordnande av barnstugor......................... 21

Bidrag till driften av barnstugor.............................. 54

Bidrag till kommunala familjedaghem......................... 55

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning............... 58

Allmän hälsokontroll........................................ 65

Ambulans- och räddningsflygtjänst........................... 66

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar........................... 66

Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader......................... 71

Yrkesinspektionen: Avlöningar........... 72

1—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 12

Nr 12

Innehåll

Sid.

Utgifterna på kapitalbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde:

Statens järnvägars anslagsbehov.............................. 74

Interpellation av herr Westberg (fp) ang. forskningen om massmedias
påverkan på människors beteenden och handlingsmönster........ 100

Onsdagen den 20 mars em.

Utgifterna på kapitalbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde (forts.):

Statens järnvägars anslagsbehov (forts.)....................... 102

Luftfartsverkets anslagsbehov................................ 126

Sjöfartsmateriel m. m........................................ 133

Meddelande ang. plenum fredagen den 29 mars................... 137

Anslag till högre utbildning och forskning samt vuxenutbildning:

Vissa gemensamma frågor................................... 138

Teologiska fakulteterna: Avlöningar........................... 142

Juridiska fakulteterna: Avlöningar............................ 143

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar..................... 145

Utsträckt motionstid.......................................... 163

Meddelande om enkla frågor av:

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. vårdsektorns behov av arbetskraft
.................................................... 163

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. nya anvisningar för bostadslån

för jordbruksfastigheter................................... 163

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 20 mars fm.

Statsutskottets memorial nr 49, ang. överlämnande till lagutskott av en
till statsutskottet hänvisad motion........................... 15

— utlåtande nr 5, rörande utgifterna inom socialdepartementets verksamhetsområde
............................................ 16

— nr 9, rörande utgifterna på kapitalbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde (punkterna 1—3).......... 74

Onsdagen den 20 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 9, rörande utgifterna på kapitalbudgeten
inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde (punkterna
4—11).............................................. 102

— nr 41, om anslag till högre utbildning och forskning samt vuxenutbildning
(punkterna 1—7).................................. 137

Tisdagen den 19 mars 1968

Nr 12

Tisdagen den 19 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 8 innevarande
mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Ekström i Björkvik, som vid kammarens
sammanträde den 12 innevarande
mars med läkarintyg styrkt sig från och
med den 11 mars tills vidare vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Meddelande ang. plena den 20 — den
22 mars

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens arbetsplenum onsdagen
den 20 mars kl. 10.00 kommer att efter
sedvanligt middagsuppehåll fortsättas
på kvällen och pågå till omkring kl.

24.00. De ärenden som därvid eventuellt
ej medhinnes kommer att företagas
till avgörande vid sammanträdet
fredagen den 22 mars. Detta avses, såsom
i förra veckan meddelades, bli ett
arbetsplenum och ta sin början kl.

11.00. Om alla på onsdagens föredragningslista
upptagna ärenden hinner
slutbehandlas vid onsdagens plenum
kommer emellertid fredagssammanträdet
att i enlighet med de ursprungliga
planerna bli ett bordläggningsplenum
och börja kl. 14.00.

Den utrikes- och handelspolitiska debatten
äger, såsom tidigare meddelats,
rum vid sammanträdet torsdagen den
21 mars, som börjar kl. 10.00 och inledes
med en frågestund. Vid sistnämnda

plenum förekommer utöver utrikes- och
handelsdebatten endast bordläggningar
och andra formella ärenden.

§ 4

Svar på interpellation ang. en enhetlig
lönestatistik för hela arbetsmarknaden,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Franzén i Motala
har frågat, om jag är villig att medverka
till att i god tid före 1968—1969 års
avtalsrörelse genom låginkomstutredningens
försorg redovisa en mer enhetlig
lönestatistik som omsluter hela arbetsmarknaden
samt om jag i övrigt
kan lämna någon uppgift om när låginkomstutredningen
beräknas vara avslutad
eller om något delbetänkande
kan förväntas.

Låginkomstutredningen skall enligt
sina direktiv dels inhämta ett utökat
kunskapsmaterial om låginkomstgrupperna,
dels söka precisera vad som i
skilda sammanhang skall avses med
låga inkomster, dels söka belysa orsakerna
till att vissa befolkningsgrupper
har låga inkomster. Utredningen skall
vidare behandla inkomstfördelningsproblemen
över huvud taget, dock med
tonvikt på de lägre inkomsttagarna, och
slutligen söka skapa en grund för att
bedöma vilka metoder som kan komma
i fråga för att höja inkomstnivån för de
personer och grupper det gäller.

Enligt uppgifter som jag har inhämtat
från utredningen har den hittills

Nr 12

Tisdagen den 19 mars 1968

Svar på interpellation ang. en enhetlig lönestatistik för hela arbetsmarknaden, m. m.

lagt tyngdpunkten i sitt arbete vid undersökningar
som syftar till att kartlägga
omfattningen och sammansättningen
av grupper med låga inkomster.
Dessa undersökningar sker i samarbete
med statistiska centralbyråns utredningsinstitut
och bygger på intervjuer
med ett urval av befolkningen. Utredningen
räknar med att publicera de
första resultaten av undersökningen i
ett delbetänkande under innevarande
år. Betänkandet kommer att innehålla
en redovisning av inkomstfördelningen
i Sverige, där hänsyn tas till bl. a. inkomsternas
sammansättning och arbetsinsatsernas
storlek under år 1966.

Utredningen avser att i ett senare
betänkande redovisa sådant undersökningsmaterial
som bl. a. belyser sambanden
mellan inkomst- och levnadsnivå.

Det ligger inte inom ramen för låginkomstutredningens
uppdrag att utarbeta
ett statistiskt underlag för arbetsmarknadsparternas
löneförhandlingar.
Efter en gemensam hemställan från
SAF, LO och TCO till chefen för finansdepartementet
har statistiska centralbyrån
emellertid fått i uppdrag att söka
förbättra det statistiska underlaget för
de samhällsekonomiska bedömningar
som skall utgöra utgångspunkten för förhandlingsarbetet.
Centralbyrån skall
bedriva sitt arbete så snabbt att visst
material kan ställas till arbetsmarknadsparternas
förfogande redan inför
förberedelsearbetet för nästa avtalsrörelse.
Vissa medel härför har beviljats
iv riksdagen på tilläggsstat II till riksitaten
för innevarande år.

Vidare anförde

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.
Även om det var kortfattat
gav det ändå i stort sett tillfredsställande
svar på de konkreta frågor jag
ställt.

Det är bra att frågan om en enhetlig

lönestatistik för hela arbetsmarknaden
— några medmotionärer och jag aktualiserade
den saken i en motion 1965
och riksdagen belöt då att utreda frågan
— nu har avancerat så långt, att
den i varje fall till viss del kan bilda
underlag för de förestående avtalsförhandlingarna.
Självfallet måste det vara
av stort värde för avtalsparterna att ha
tillgång till ett så aktuellt grundmaterial
som möjligt. Som jag ser det är det
samhällets skyldighet att i största möjliga
utsträckning biträda avtalsparterna
med olika hjälpmedel för att genomföra
avtalsförhandlingarna.

Man får vidare hoppas att detta nya
statistikmaterial skall göra det möjligt
att avtalsvägen nå en utjämning av löneklvftorna
på arbetsmarknaden. Utvecklingen
av 1969 års avtalsrörelse får
väl visa om den intensiva debatten på
senare år om låglöneproblemet och låginkomsttagarnas
ställning i samhället
har lämnat några spår efter sig. Här i
riksdagen har ju vid många tillfällen
företrädare för olika partier klart sagt
ifrån, att den nuvarande löneutvecklingen
inte är acceptabel. Ej heller från
de fackliga organisationernas sida — i
varje fall gäller det om LO och TCO —
har man svävat på målet när det gällt
att bedöma låginkomstgruppernas prioritering
i kommande förhandlingar.

Självfallet bör samhället i fortsättningen
som hitintills inrikta ansträngningarna
på att via skatte- och socialpolitiken
bistå de grupper i samhället
som har den lägsta inkomsten. Det är
ju en högst diskutabel situation att
människor som arbetar full ordinarie
arbetstid under hela året måste utnyttja
den kommunala socialvården för att
klara de nödvändigaste utgifterna för
sig och sin familj. Ett sådant förhållande
är i längden inte försvarbart;
kraven från dessa grupper måste till
slut bli att staten på ena eller andra
sättet skall ingripa i den fria förhandlingsrätten,
och det är inte ett läge
som vi har anledning att eftersträva.

Tisdagen den 19 mars 1968

Nr 12

Svar på interpellation ang.

Jag tror för min del att 1969 års avtalsrörelse
kommer att ge svar på hithörande
frågor. Det är därför bra med
detta löfte från inrikesministern, att
parterna kommer att få ett grundligare
statistikmaterial till hjälp i förhandlingarna
i höst och i vinter.

Yad beträffar den andra delen av
interpellationen, som gäller låginkomstutredningens
direktiv och arbete, förslår
jag mycket väl att frågan är synnerligen
komplicerad och tarvar många
överväganden rörande olika åtgärder.

Det är dock tacknämligt att vi ganska
snart får ett delbetänkande som gäller
omfattningen av låginkomsttagarnas
antal och ställning i samhället; under
tiden fram till dess att ett slutgiltigt
utredningsbetänkande avlämnas får vi
ett sakmaterial att studera och bygga
vidare på. För närvarande avstår jag
således från att kommentera den delen
av interpellationssvaret, eftersom
det synes återstå endast några månader
till dess det första resultatet av
utredningsarbetet redovisas.

Herr talman! Med detta ber jag att
än en gång få tacka inrikesministern
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. utökad
service inom bostadsområden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
mig dels om jag avser att ta initiativ
till gynnsammare låne- och bidragsvillkor
för anordnande av bostadskomplement
av servicekaraktär, dels om
jag anser att staten också på annat sätt
kan stimulera kommunerna att ordna
sådana serviceområden, så att samhället
på detta område verkligen tar hand
om initiativet och planeringen.

utökad service inom bostadsområden

Fn väl utbyggd service i bostadsområden
bidrar till att jämna ut klyftorna
i standardhänseende mellan olika
grupper av vårt folk och till att ge människor
större valfrihet när det gäller
att använda sin tid. I likhet med interpellanten
ser jag en utbyggnad av
bostadsservicen också som ett komplement
till arbetsmarknads- och familjepolitiken.

Den av mig förra året tillkallade servicekommittén
har enligt direktiven som
sin första uppgift att ställa samman de
normer och riktvärden som myndigheter
och enskilda nu tillämpar för dimensionering
och lokalisering av serviceanläggningar.
En sådan sammanställning
kan, enligt min mening, bli av
stort värde för kommunerna i samband
med planering, finansiering och drift
av olika serviceverksamheter i bostadsområden.
Från kommittén har jag fått
upplysningen att denna sammanställning
i huvudsak är slutförd och att
tryckningen av den förbereds. Jag räknar
med att sammanställningen skall
stimulera kommunerna att ägna serviceutbyggnaden
ökad uppmärksamhet.

Jag har med tillfredsställelse noterat
att man på många håll i kommunerna
är i färd med att utarbeta program för
sin serviceutbyggnad och i vissa fall
även håller på att omsätta dem i praktiskt
arbete. Likaså finner jag det glädjande
att press, radio och TV följer
denna verksamhet med stort intresse.

Statens ekonomiska engagemang i
serviceutbyggnaden är redan i dag
stort. Staten bidrar sålunda med lån
och bidrag till anordnande av barnstugor
och vissa samlingslokaler. Vidare
utgår bostadslån för lokaler som avser
närhetsbutiker, avdelningskontor för
bank och post, mindre bibliotek, samlings-,
hobby- och klubblokaler avsedda
för bostadsområdet, tandläkarpraktik,
barna- och mödravårdscentraler,
tvättstugor m. m. I fråga om s. k. servicehus
och en del andra hus av mer
eller mindre kollektiv karaktär kan

Nr 12

Tisdagen den 19 mars 1968

Svar på interpellation ang. utökad service inom bostadsområden

bostadslån beräknas för utrymmen som
normalt ingår i bostadslägenheterna
men som i dessa fall har sammanförts
till gemensamma lokaler, t. ex. matsal,
dagrum samt reception för förmedling
av varor och tjänster åt de boende.

Enligt sina direktiv skall servicekommittén
i sitt fortsatta arbete överväga
vilka ytterligare undersökningar
som kan behövas som underlag för
planering, genomförande och finansiering
av serviceanläggningar. Lånebestämmelserna
kommer också att tas upp
till behandling. I avvaktan på resultatet
av kommitténs överväganden finns
därför inte anledning att nu ta ytterligare
initiativ till särskild översyn av
lånebestämmelserna.

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.
Jag konstaterar med tillfredsställelse
att inrikesministern har samma
uppfattning som jag när det gäller
nödvändigheten av en utbyggnad av
boendeservicen. I detta avseende behöver
jag alltså inte uppta tiden med
polemik. Kanske är jag litet mer otålig
än statsrådet — litet mer het på gröten
— men detta måste ses i samband med
att jag anser att Sverige i dag faktiskt
är ett u-land i fråga om utbyggd boendeservice.
Jag vill därför få en snabbare
ändring till stånd än vad inrikesministern
kanhända anser vara möjligt.

Såsom också framgår av interpellationssvaret
har den servicekommitté
som tillsattes förra året nu kommit så
långt, att den står i färd med att trycka
resultatet av sin första uppgift — nämligen
att ställa samman de normer och
riktvärden, som myndigheter och enskilda
nu tillämpar för dimensionering
och lokalisering av serviceanläggningar.
Detta är bra, och jag tycker att
arbetet hittills utförts med tämligen god
fart.

I likhet med inrikesministern tror
jag att en sådan sammanställning kan
vara av intresse för kommunerna och
ägnad att i viss mån stimulera dem till
ökad uppmärksamhet på serviceutbyggnaden.
Men, statsrådet Johansson, det
verkliga intresset för kommunerna och
den riktiga stimulansen ligger på det
ekonomiska området; det kan man tyvärr
inte komma ifrån. Det finns väl
ingen kommun som i dag inte känner
det ekonomiska trycket mycket hårt
och räknar med ytterligare höjningar
av kommunalskatten som överhängande.

Inrikesministern säger, att han »med
tillfredsställelse noterat att man på
många håll i kommunerna är i färd
med att utarbeta program för sin serviceutbyggnad
och i vissa fall även
håller på att omsätta dem i praktiskt
arbete». Men, herr talman, vi måste
med det allra snaraste komma dithän,
att man också på många häll övergår
från program till att sätta spaden i
jorden. Då kommer pengarna in i bilden.
Utvecklingen får inte bli sådan,
att endast de rikare kommunerna eller
de bättre situerade familjerna får råd
med boendeservice.

»Statens ekonomiska engagemang i
serviceutbyggnaden är redan i dag
stort», yttrar inrikesminstern vidare.
Jag vet att vissa förbättringar genomfördes
för några år sedan, men jag
vet också att det statliga engagemanget
måste vara otillräckligt för att ge en
verklig stimulans åt kommunerna i
detta avseende; annars hade det inte
sett ut som det gör i dag.

Inrikesministern anför i slutet av sitt
interpellationssvar att servicekommittén
skall fotsätta sitt arbete och tillägger:
»Lånebestämmelserna kommer

också att tas upp till behandling.»

De direktiv som lämnades servicekoimnittén
den 25 april i fjol och som
återfinns på s. 348 ff. i årets riksdagsberättelse
har jag noga läst igenom. Likaså
har medarbetare i tidningen
Fackföreningsrörelsen gjort det. Men

Tisdagen den 19 mars 1968

Nr 12

Svar på interpellation ang. utökad service inom bostadsområden

varken tidningens medarbetare eller jag
har kunnat finna något i direktiven
som tyder på att lånebestämmelserna
skall tas upp till behandling.

I nummer 19/1967 av Fackföreningsrörelsen
— ett mycket intressant nummer
ägnat helt åt servicefrågorna —-kan man läsa följande i fråga om denna
servicekommitté: »I direktiven för denna
utredning står emellertid ingenting
om att kommittén skall komma med förslag
när det gäller lånebestämmelserna
för serviceanordningar. Det är nog en
mycket väsentlig fråga om vi skall få
till stånd en utbyggnad av bostadsservicen.
»

I detta nummer av Fackföreningsrörelsen
talar man också om att en motion
väckts i Stockholms stadsfullmäktige
— en mycket välskriven motion
som har sitt ursprung i den socialdemokratiska
studentklubben i Stockholm
— där man hävdar att det i dag
är nästan omöjligt för en aldrig så framsynt
kommun att få bygga ut boendeservicen
efter de principer som anses
erforderliga. .lag citerar: »Minst ett 10-tal olika statliga myndigheter sysslar
med var sin del av servicekomplexet,
uppställer svårförenliga krav t. ex. i
fråga om fysisk utformning och låneoch
bidragsvillkor. Inte ens på regeringsnivå
handläggs frågorna enhetligt
utan delas upp på flera fackdepartement
och behandlas med skiftande värderingar.
»

Sista stycket i inrikesministerns svar
i dag ger mig anledning förmoda att
någonting nytt har hänt, eftersom han
där hävdar att lånebestämmelserna
också kommer att tas upp till behandling
av servicekommittén. Jag vill därför
fråga statsrådet Johansson: Har
några tilläggsdirektiv givits servicekommittén
som jag inte har uppmärksammat?
Om så är fallet skulle jag gärna
vilja ha reda på dessas innehåll.
Om icke några tilläggsdirektiv har givits,
vad har då hänt eftersom inrikesministern
nu kan göra detta uttalande

om att omprövning av lånebstämmelserna
också skall ingå i servicekommitténs
arbete?

I direktiven står följande mening:
»Kommittén bör vidare överväga vilka
ytterligare undersökningar som kan behövas
som underlag för planering, genomförande
och finansiering av serviceanläggningar.
» Skall detta tolkas
så, att kommittén också kominer att ompröva
lånebestämmelserna? I så fall
får jag säga till både tidningen Fackföreningsrörelsens
och mitt eget försvar,
att bättre undanskymd och dold
kunde knappast en så viktig detalj
anges.

År inrikesministern positivt inställd
till att medverka till att avskaffa åtminstone
en del av den byråkrati som
nu finns och som tar sig uttryck i att
så många olika statliga myndigheter
sysslar med var sin del av servicekomplexet? Chefen

för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det står kommittén fritt
att ta upp vad den finner angeläget. Om
kommittén i sitt utredningsarbete kommer
fram till att de nuvarande lånebestämmelserna
inte är tillfredsställande
för den verksamhet kommittén eventuellt
kommer att föreslå, skall den
självfallet rekommendera en ändring.

Fru Ryding hittade ganska rätt i direktiven
—- jag tänkte nämligen citera
just den del av dem som fru Ryding
anförde, nämligen att kommittén också
har till uppgift att granska finansieringen
av serviceanläggningar. Lånebestämmelserna
täcker ju finansieringsproblemen,
och kommittén skall
alltså ta upp dessa problem.

Det är naturligtvis inte helt tillfredsställande
att många sysslar med
dessa frågor, och det får bli kommitténs
uppgift att granska även den saken.
Genom skapandet av denna kommitté
har vi på utredningsområdet velat
åstadkomma enhetlighet och denna

Nr 12

Tisdagen den 19 mars 1968

Svar på interpellation ang. undersökningar rörande anrikningsslammets förmåga
att kemiskt binda kvicksilver

bör följas upp i fortsättningen av handläggningen,
d. v. s. i kontakterna utåt
med kommunala och byggande myndigheter.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Johansson för den kompletterande
upplysningen. Han säger att kommittén
skall ägna sig åt vad den finner
vara angeläget, och jag får då innerligt
hoppas att den finner ändrade lånebestämmelser
vara angelägna. Det hade
varit lyckligt om inrikesministern
redan i sina direktiv tydligare hade
angivit att han också funnit detta vara
angeläget.

Det är dock bra att vi har fått detta
interpellationssvar, ty vi har nu ändå
såvitt jag förstår — jag tolkar det så —
fått fastslaget att lånebestämmelserna
kommer att tas upp till behandling av
servicekommittén. Jag hoppas bara att
detta kommer att ske mycket snabbt.
Vi har ju inte bara att vänta på att den
skall bli färdig med sin utredning, utan
frågan skall sedan också tas upp i riksdagen
för fattande av beslut. I det läge
där vi i dag befinner oss anser jag att
någon tidsutdräkt absolut inte får förekomma
vid behandlingen av den så viktiga
frågan om boendeservicen.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. undersökningar
rörande anrikningsslammets förmåga
att kemiskt binda kvicksilver

Ordet lämnades på begäran till

Ghefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Fru Heurlin har frågat
mig, om jag är beredd att medver -

ka till utvidgade undersökningar rörande
anrikningsslammets förmåga att
kemiskt binda kvicksilver.

Kungl. Maj:t har i november i fjol
uppdragit åt 1964 års naturresursutredning
att i samråd med naturvårdsverket
låta undersöka möjligheterna att sanera
vattenområden, som förorenats av
kvicksilverutsläpp. För innevarande
budgetår står 5 miljoner kronor till förfogande
för forskning och undersökningar
på naturresursområdet och för
nästa budgetår har föreslagits en höjning
till 7 miljoner kronor.

Institutet för vatten- och luftvårdsforskning
har satt i gång vissa undersökningar
om möjligheterna att binda
kvicksilver med anrikningsslam.

Enligt min mening är det mycket angeläget
att alla ansträngningar görs för
att komma till rätta med kvicksilverföroreningen
i våra sjöar och vattendrag.
Frågan följs med stor uppmärksamhet
av regeringen, och om ytterligare
initiativ behövs är jag beredd pröva
dem i positiv anda.

Vidare anförde

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för det positiva svar
som jag har fått. Statsrådet avslutar ju

sitt svar med uttalandet, att »---

om ytterligare initiativ behövs är jag
beredd pröva dem i positiv anda».

Det har visat sig att det är kvartsoch
silikatmineralerna i anrikningsslammet
som har förmågan att binda
kvicksilver och även andra ämnen.
Man har dragit ut konsekvenserna av
detta förhållande och börjat undersöka
dels vilka kvarts- och silikatmineraler
som i sig har den största reaktiva
förmågan, dels vilken grad av nedmalning
som ger den bästa effekten, även
med hänsyn till den ekonomiska faktorn.
Det gäller ju att få den i förhållande
till kostnaderna effektivaste
ytnedmalningen av materialet.

Tisdagen den 19 mars 1968

Nr 12

Svar på interpellation ang. översvämningar orsakade av bäverdammar

För detta ändamål behövs en fördjupad
laboratorieforskning, som också får
ta sikte på den reaktivitet som kvartsoch
silikatmineraler har på alla tunga
metaller, något som också återspeglas
i deras förmåga att adsorbera tunga metalljoner.

En fördel med att reaktivt material
kan utvinnas direkt ur bergarter, som i
regel finns i närheten av sjöarna, är att
man slipper de långa transporterna och
kostnaderna för dessa. Jordskorpan består
ju till största delen av just kvartsoch
silikatmineraler.

Utöver denna laboratorieforskning är
det vidare synnerligen viktigt att man
i anslutning härtill får ett utökat fältarbete
med undersökningar av effekten
i olika vattendrag. Även andra faktorer
inverkar på det nedmalda mineralets
bindningsförmåga. En faktor att ta
hänsyn till är kvicksilvrets omvandling
till metylkvicksilver.

Vår målsättning är ju att återställa
den relativa balansen i naturen. Den
inställning som statsrådet har gör att
jeg ser mycket positivt på våra möjligheter
att åstadkomma denna balans.

Jag vill än en gång tacka för det synnerligen
positiva svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. översvämningar
orsakade av bäverdammar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Lorentzon har frågat,
om jag är beredd medverka till att
skadeersättning kan utgå och beredskapsarbeten
anordnas, då grödor har
förstörts eller hotas genom översvämningar
till följd av bäverdammar.

Skador som orsakas av att bävrar
bygger dammar kan förebyggas genom
1* — Andra kammarens protokoll 1968.

åtgärder som kan företas enligt jaktstadgan.
Sålunda kan statens naturvårdsverk
medge undantag från fridlysning
och lämna tillstånd antingen till
viss jakt på bäver eller till att bäver
fångas och flyttas till annan ort. Olika
åtgärder för att förebygga skador av
bäverdammar kan också förekomma som
beredskapsarbeten. Sådana arbeten planeras
bl. a. i ett fall i Örebro län. I vissa
fall torde det räcka med att öppna bäverdammarna
för att hindra översvämningar.

Mot bakgrunden av vad jag nu anfört
är jag inte beredd att medverka till att
ersättning utgår för skador av bäver.

Vidare anförde:

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
interpellation, som var sammanfattad
i två frågor. Svaret på den ena av
dessa frågor är jag helt tillfredsställd
med, då det enligt statsrådet numera
skall ges möjligheter att ordna statliga
beredskapsarbeten för att förebygga
översvämningsskador, åstadkomna av
bäver. Denna lösning av frågan synes
även ha andra aspekter. Det kan nämligen,
som framhållits i interpellationen,
skapas en viss tillfällig sysselsättning
i områden där omfattande syselsättningssvårigheter
och arbetslöshet
råder och där man tacksamt tar emot
varje litet arbetstillfälle.

Därtill kan bäverdammar, lämpligt
belägna, bli en attraktion ur turistsynpunkt.
Bävern håller till framför allt
i skogslänen, och i dessa län råder också
de största sysselsättningssvårigheterna.
På senare tid har det blivit alltmer populärt
att tala om turismen som en inkomstkälla
för dessa områden. Inte endast
länsmyndigheterna utan även statliga
myndigheter tycks numera vara
inne på denna linje. Möjlighet för turisterna
att studera bäverns liv kan bli
en stor attraktion. Att möjliggöra detta
Nr 12

Nr 12

Tisdagen den 19 mars 19G8

Svar på interpellation ang. översvämningar orsakade av bäverdammar

bör ingå i strävandena att göra turismen
till en näring i de områden det
här är fråga om. Ännu minns man den
vackra djurfilmen »Bäverdalen», som
framställdes av Walt Disney och som
visats även på de svenska biodukarna.

Den kommun i Västernorrlands län
som omtalas i interpellationen skulle
säkerligen ur turistsynpunkt vara betjänt
av att skyddsvallar ordnades och
att bäverfamiljerna behölls i området.
Flera kommuner och län skulle möjligen
vara betjänta av samma åtgärder.
Bäverdammarna kunde då användas i
turistpropaganda. Varför skulle inte
också svensk filmindustri kunna göra
en insats i sammanhanget?

I sitt svar hänvisar statsrådet till vissa
förebyggande åtgärder som kan vidtagas
för att förhindra att skador uppstår,
orsakade av bäver, bl. a. att naturvårdsverket
kan medge undantag från
fridlysning och ge tillstånd till avskjutning
av djuren, Men det är väl ändå,
herr statsråd, något som vi vill söka
undvika. Att flytta bävern är ett annat
alternativ, men enligt uppgift ställer
det sig mycket svårt. Att öppna bäverdammarna
för att därmed förhindra
översvämningar kan hjälpa i vissa fall
men inte alltid.

I det fall som jag påtalat i min interpellation
har dylika åtgärder inte varit
ändamålsenliga. Gång på gång har bäverdammarna
raserats, men bäverfamiljen
har bara byggt nya dammar. För
varje gång har de fällt betydligt större
träd och till slut så kraftiga att det inte
gått att med mänsklig kraft rubba
dammbygget.

Efter översvämningsskadorna förra
året vände sig vederbörande småbrukare
till länets jaktvårdskonsulent. Denne ansåg
att enda utvägen var att söka flytta
bävrarna. Han trodde dock inte att
man därmed skulle befria området från
bäver. Då det finns bäver i övriga
delar av vattendraget skulle det aktuella
området säkerligen på nytt bli bebott
av bäver.

Om — som i det fall som påtalats i
interpellationen — en småbrukare får
sin skörd förstörd av ett totalfredat djur
är det väl knappast denne som skall
svara för de ekonomiska förlusterna —
i synnerhet som skador vilka åstadkommits
av andra djur såsom älg, varg och
björn, kan ersättas ur olika fonder. Jag
är dock helt på det klara med — vilket
också framgått av interpellationen —-att det om nuvarande bestämmelser
skall gälla, knappast går att ersätta
skador orsakade av bäver. Men bestämmelserna
går väl ändå att ändra. Därför
beklagar jag att statsrådet i sitt
svar säger att lian inte är beredd att
medverka till att ersättning utgår för
skador som orsakats av bäver.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Vi var utomordentligt
glada när vi fick en bäverfamilj upp till
Kilsbergen utanför Örebro, och vi hoppades
att vi skulle få se mycket av de
trevliga djuren uppe i de blå bergen.
Men vi hade nog inte räknat med att
de lantbrukare som hade sina gårdar
inom invallningsområdet i Tysslinge
kommun skulle få problem av detta.
Det visade sig att bäverfamiljerna förflyttade
sig från Kilsbergen ned till
Svartån. Sådana problem har man haft
t. ex. inom ett område som sträcker sig
från riksvägen mot Karlskoga och ned
till Gräveby. Man har också fått stora
kostnader därför att bävrarna har grävt
sig in i vallsystemet. Under vårarna när
smältvattnet kommer från Kilsbergen får
man gå vakt där uppe dag och natt,
eftersom man aldrig kan veta var hålen
skall uppstå i dammen när det har blivit
ett helt tunnelsystem i vallarna. När
det åter blir lågvatten får man med
bandtraktor skyffla undan vallarna och
bygga nya. Ett år kostade detta 10 000
kronor i det berörda området.

I höstas fick man tillstånd att skjuta
av en del av stammen, men på grund
av det höga vattenståndet kunde man
inte göra det. Markägarna inom det be -

Tisdagen den 19 mars 1968

Nr 12

Svar på interpellation ang. översvämningar orsakade av bäverdammar

rörda området vill gärna att man skall
få ytterligare möjligheter att skjuta av
bäverbeståndet i Svartån.

Denna fråga berör självfallet inte stora
områden, men just för dem som har
sina bruksenlieter inom invallningsområdet
är den av stor betydelse. Å andra
sidan vill vi naturligtvis ur naturvårdssynpunkt
gärna ha bävrarna kvar. Här
står alltså två intressen mot varandra.
Om man emellertid med lämpliga medel
kunde flytta bävrarna till någon annan
trakt så vore mycket vunnet.

I ekonomiskt avseende får vissa markägare
stora problem. De tvingas bygga
upp nya vallar, vilket för med sig stora
kostnader. Som jag nämnde, hade man
ett år kostnader på 10 000 kronor. Jag
hoppas att jordbruksministern ser välvilligt
på dessa fråggor, så att det på
något sätt blir möjligt att få ersättning
för sådana här skador som orsakas av
bäver.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har en känsla av
att herr Lorentzon har överdrivit möjligheterna
att skapa sysselsättning genom
att bygga skyddsvallar mot bäver.
Det finns nog i och för sig mera
meningsfyllda och användbara objekt
när det gäller att främja sysselsättningen
än objekt av den karaktären. Det
är väl endast i några enstaka fall som
man sett skador av detta slag. Jag vill
erinra om att bävern faktiskt var helt
försvunnen hos oss under 1800-talet
och att det var först på 1920-talet som
man gjorde inplanteringar. Nu har bäverstammen
ökat ganska kraftigt. Man
räknar med att den omfattar 2 000—
3 000 individer i dag, och det är självklart
att den då dyker upp här och
var. I allmänhet är bävern dock ett
ganska skyggt djur. Den håller med förkärlek
till vid vattendrag i skogarna,
och där förorsakar inte dessa översvämningar
så stor skada. Det är alltså endast
i enstaka fall som man kunnat

konstatera någon verklig skadegörelse,
och i det ena av de här nämnda fallen
har arbetsmarknadsstyrelsen observerat
förhållandet och vidtagit åtgärder.

När jag svarat att jag inte anser att
jag nu kan ta något initiativ till ersättning,
så är det för att jag tycker att
denna fråga inte är av den omfattningen
att jag bör göra det. Det är självfallet
inte fråga om något ställningstagande
i de enskilda fall som kan aktualiseras,
men jag tolkade herr Lorentzons fråga
i interpellationen som att detta gällde
en generellt ändrad inställning och
att man redan i förväg skulle fastlägga
regler om hur sådana skador skall
kunna ersättas. Vi är givetvis ängsliga
att mera generellt förklara att samhället
är berett att ständigt täcka skador som
kan vållas av vilda djur eller på annat
sätt. Därvidlag får vi lov att iaktta en
viss återhållsamhet.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Det är ganska ovanligt
att vi diskuterar bäver i denna kammare,
men den fara för skadegörelse genom
bäverns framfart som anförts av
interpellanten och från annat håll är
enligt min uppfattning mycket ringa. I
stället tror jag att bävern har en mycket
stor betydelse. Jag kan för att belysa
detta berätta en historia som är
helt sann och kommer från Canada.

En skogsbrukare sköt ut all bäver
på sitt område. Han var intresserad jägare,
och han ville också tjäna pengar
på skinnet. Året efteråt upptäckte han
att källorna nere vid gården hade sinat.
Han började fundera över vad detta
berodde på. Det ytvatten som förut rann
fram genom de källor, som han hade
på gården, hade alltså försvunnit. Så
småningom kunde han konstatera att
det kunde bero på att bäverstammen
där uppe i skogen var utskjuten. Han
skaffade ett nytt bäverpar, och efter
två år började källorna kring gården
att rinna fram igen.

Här är en naturlig företeelse att dju -

Nr 12

Tisdagen den 19 mars 1968

Svar på interpellation ang. översvämningar orsakade av bäverdammar

ret i naturen alltså är medhjälpare till
människans sätt att leva och bo. Därför
tror jag att man skall vara mycket
försiktig, när man behandlar dessa frågor
och icke överdriva. Jag anser att
det svar som jordbruksministern gav är
helt tillfredsställande för dem som något
följer djurlivets spörsmål.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att högermannen herr Lothigius är helt
tillfredsställd med jordbruksministerns
svar på min fråga. Denna gällde ju huruvida
en småbrukare skulle kunna få
ersättning för de skador som översvämningarna
hade åsamkat honom. Hade
bävern åsamkat skador på gran och
tall så att svensk storfinans, t. ex. SCA,
hade skadats hade väl lagar redan funnits
för att hålla storfinansen skadeslös.
Men nu gällde det bara småbönderna.
Jag förstår varför herr Lothigius
är nöjd. Detta visar också orsaken till
att jag har interpellerat.

Sedan säger jordbruksministern att
jag kanske har överdrivit möjligheterna
att på detta sätt skapa nya sysselsättningsobjekt.
Det har jag inte gjort —
jag är fullt medveten om att det gäller
mycket små sysselsättningsmöjligheter.
Men jag nämnde i mitt tidigare anförande,
att man är tacksam för varje litet
arbetstillfälle man kan få i dessa
bygder; det är nämligen Norrland vi
talar om, inte Skåne. Och i Ramsele
kommun — jag skall i och för sig inte
uppehålla kammaren med debatt om en
så liten kommun — skulle man vara
mycket tacksam för det lilla, lilla påhugg
man kunde få, även det minsta
lilla beredskapsarbete. Jag skulle vilja
fråga herr jordbruksministern vilka
andra möjligheter till sysselsättning
Ramsele kommun skulle få — det fanns
ju enligt jordbruksministern annat att
välja på än beredskapsarbeten vid bäverdammar.

När det så gäller frågan om att fastställa
regler, tycker jag för min del

att sådana kunde fastställas lika väl beträffande
skador åsamkade av bäverstammen
som beträffande skador vållade
av älg, björn och varg. Varför göra
någon skillnad här? Den saken är jag
inte riktigt klar över.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är självfallet inte
rätt person att peka ut vilka alternativ
till sysselsättningsåtgärder som kan
föreligga i just den nämnda kommunen,
men nog vore det illa ställt, herr Lorentzon,
om fantasin skulle vara uttömd
med detta och man inte hade någonting
annat att ge sig i kast med än
att bygga vallar vid bäverdammar. Hade
inte andra möjligheter funnits, skulle
vi ju ha stått oss ganska slätt. Jag
tror för min del att herr Lorentzon
och framför allt kommunalmännen i
den bygden skulle kunna fundera ut
andra sysselsättningsobjekt.

Till sist frågar herr Lorentzon vad det
är för skillnad mellan dessa skador och
skador som orsakas av varg och andra
vilda djur. Jag vill påpeka att därvidlag
gäller en viss begränsning i fråga
om ersättningen. Anledningen till att vi
bar en lagstiftning i det fallet är kanske
främst att samerna lidit väldigt
svåra avbräck i sin näringsutövning genom
de skador som vållats av vilda
djur. Framför allt detta torde ha lett
till att en ersättningsrätt införts i sådana
fall där man exempelvis kan påvisa
att en ren rivits av varg eller dödats
på annat sätt. Det är alltså en väsentlig
skillnad mellan dessa motiv och
de som herr Lorentzon här har åberopat.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jordbruksministern säger
att det är väsentlig skillnad på de
skador som vållas av björn och varg och
vad bävern kan göra sig skyldig till.
Det är fullkomligt rätt, men vi kan ta
ett annat jämförelseobjekt — när älgen

Tisdagen den 19 mars 1968

Nr 12

Svar på interpellation ang. översvämningar orsakade av bäverdammar

skadar fruktträd, frukt som är plockad
etc. kan ersättning utgå för de skadorna.
Där tycker jag det finns nära
beröringspunkter med det fall jag
nämnde.

När det sedan gäller kommunalmännen
i Ramsele och deras fantasi, så tror
jag att de är lika uppfinningsrika som
kommunalmännen i andra kommuner.
Sysselsättningssvårigheterna tycks dock
vara oöverstigliga. Mindre företagare
söderifrån kan pressa kommunerna
ekonomiskt. Flera exempel kan nämnas.
Så får man bidrag med 6 kronor
i timmen från landstinget och 4 kronor
i timmen från kommunen under
28 veckor för de anställda arbetarna.
När den tiden har gått säger företagaren:
»Ja, se nu kan jag inte fortsätta
längre om jag inte får ytterligare
ett kraftigt ekonomiskt bidrag.»

Det är verkliga svårigheter man har
att brottas med, och därför skulle man
säkert ta emot varje nytt sysselsättningstillfälle
med uppsträckta armar,
hur litet detta än må vara.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Vi kanske inte skall
fortsätta detta samtal om djurlivet i
våra marker och vilken skada det vilda
kan vålla i det enskilda fallet. Men jag
får kanske rekommendera herr Lorentzon
att sätta sig in i gällande författningar.
Det är nämligen inte så att alla
skador som förorsakas av älg ersättes.
Den första förutsättningen för att en
jordbrukare skall få ersättning för skada
som vållats av älg är att han kan
visa, att han vidtagit alla tänkbara åtgärder
för att hindra sådan skadegörelse,
och i allmänhet skall vissa bestämda
krav därvidlag uppfyllas.

Såvitt jag förstår hade det i det fall
herr Lorentzon här påtalat varit möjligt
att riva upp fördämningen och på
det sättet störa bävern. Om man vill få
bävern att flytta till andra marker tror
jag att förutsättningarna för det i re -

gel är ganska goda. I detta speciella
fall har väl åtgärderna för att få i väg
bävern satts in på olämplig tid på året.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj:ts
å bordet vilande propositioner:

nr 48, angående inrättande av en datamaskinfond
och anslag till statskontoret
för budgetåret 1968/69, m. m., och
nr 52, med förslag om statlig garanti
för Aktiebolaget Atomenergis förpliktelser
enligt atomansvarighetslagen den 8
mars 1968.

§ 9

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 5, 9, 41 och
42, bevillningsutskottets betänkanden
nr 19 och 22, bankoutskottets utlåtanden
nr 14—16, första lagutskottets utlåtanden
nr 18 och 19, andra lagutskottets
utlåtanden nr 12—17, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 13, 14 och 19—-24, jordbruksutskottets utlåtanden nr 3,
8 och 9 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 11 och 12.

§ 10

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial nr 49, angående överlämnande
till lagutskott av en till statsutskottet
hänvisad motion.

§ 11

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för bud -

Nr 12

Tisdagen den 19 mars 1968

getåret 1968/69 inom finansdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde; samt
från andra lagutskottet:
nr 107, i anledning av motioner om
vårdbidrag till handikappade barn under
16 år;

nr 108, i anledning av motioner angående
ersättning enligt lagen om allmän
försäkring i samband med transplantation;
och

nr 109, i anledning av motioner om
vårdbidrag till fosterföräldrar.

Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 103, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående överlåtelse av viss staten tillhörig
mark, m. in.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 43, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 21 maj
1964 (nr 143) om bidragsförskott,

nr 47, med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 4 juni 1926
(nr 189) om upplåtelse under åborätt
av viss jord, m. in.,

nr 50, angående införande av färgtelevision
in. in.,

nr 65, angående anslag till klass- och
ämneslärarutbildning in. in. för budgetåret
1968/69, samt

nr 108, med förslag till stat för för -

svarets fastighetsfond för budgetåret
1968/69.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Anmäldes följande motioner:

nr 1012, av herr Wiklund i Stockholm,
i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 23, med redogörelse för verksamheten
inom Europarådets ministerkommitté
under år 1967, och

nr 1013, av herr Nyberg, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 40, med
förslag till lag om ändrad lydelse av
9 § kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753).

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

fru Svensson (s), till statsrådet fru
Odhnoff angående utnyttjande av barnbidrag
som säkerhet för kommunalt
lån, och

fru Kristensson (h), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående placeringen av utländska
läkare i svensk sjukvård.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.48.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

Onsdagen den 20 mars

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 12 innevarande
mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Persson i Skänninge enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 16 innevarande
mars—den 7 nästkommande april.

Herr Persson i Skänninge beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 3

Herr talmannen tillkännagav, att till
kammaren överlämnats Kungl. Maj:ts
skrivelse, nr 73, angående muntligt meddelande
till riksdagen enligt 56 § riksdagsordningen.

Av denna skrivelse, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Maj:t beslutat, att meddelande
om Sveriges utrikes- och handelspolitik
skulle göras till riksdagen
enligt 56 § riksdagsordningen, och förordnat,
att meddelandet skulle framföras
i första kammaren av statsministern
Erlander och i andra kammaren
av ministern för utrikes ärendena Nilsson.

Herr talmannen tillkännagav, att ifrågavarande
meddelande komme att lämnas
vid början av kamrarnas sammanträden
torsdagen den 21 innevarande
mars kl. 10.00.

§ 4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid till lagutskott
propositionerna:

nr 43, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 21 maj
1964 (nr 143) om bidragsförskott, och

nr 47, med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 4 juni 1926
(nr 189) om upplåtelse under åborätt
av viss jord, m. in.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 50, angående införande av färgtelevision
in. m.,

nr 65, angående anslag till klass- och
ämneslärarutbildning m. m. för budgetåret
1968/69, och

nr 108, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1968/69.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till utrikesutskottet motionen nr
1012; och

till konstitutionsutskottet motionen
nr 1013.

§ 6

överlämnande till lagutskott av en till
statsutskottet hänvisad motion

Föredrogs statsutskottets memorial nr
49, angående överlämnande till lagutskott
av en till statsutskottet hänvisad
motion.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att ärendet måtte avgöras efter allenast
en bordläggning, föredrogs utskottets
i övrigt gjorda hemställan; och anförde
därvid

Herr NILSSON i Kristianstad (s):

Herr talman! Första lagutskottet har
under behandling två likalydande mo -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Bidrag till sjukförsäkringen

tioner om obligatorisk förarplatsförsäkring.
I den till statsutskottet hänvisade
motionen behandlas frågan om förarplatsförsäkring
för av stat och kommun
ägda fordon. Inom utskotten är vi överens
om att motionerna bör behandlas
av ett och samma utskott. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets ifrågavarande hemställan
bifölls.

§ 7

Utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Bidrag till sjukförsäkringen

Kungl. Maj:t hade (bilaga 7, punkt
B 9, s. 22—24) föreslagit riksdagen att
till Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 505 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels motionen 11:289 av fru Marklund
m. fl. vari föreslogs att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
dels att de i motionen anförda alternativen
för en lösning av frågan om ungdomstandvård
skyndsamt prövades
samt att förslag förelädes riksdagen
härom, dels att som försöksverksamhet
meddelades erforderliga anvisningar
rörande beviljandet av dispens till
landsting som ansökte därom från gäl -

lande statsbidragsvillkor för folktandvården,

dels de likalydande motionerna I:
bil av fru Elvy Olsson och fru HamrinThorell
och 11:510 av herr Hamrin i
Kahnar m. fl. vari under åberopande
av de nedan nämnda likalydande motionerna
1:340 och 11:414 hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förslag innebärande
att ungdom i åldern 16—19 år
skulle äga rätt till samma tandvårdsförmåner
som nu gäller inom mödratandvården,

dels de likalydande motionerna /:
3b0 av fru Elvy Olsson och fru HamrinThorell
och 11:414 av herr Hamrin i
Kalmar m. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Bidrag
till sjukförsäkringen för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
505 000 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
11:289 samt 1:411 och 11:510,
den förstnämnda motionen i vad den
avsåge tandvårdsförmåner för ungdom
enligt mödratandvårdens principer,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
11:289 i vad den ej behandlats
under 2.,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 340 och II: 414.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Edström (fp) och
Nils-Eric Gustafsson (ep), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Mattsson (ep),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Mundebo
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep) och
Westberg (fp), som ansett att utskottet
under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 411 och II: 510 samt i anledning
av motionen 11:289, den sistnämnda
motionen såvitt nu var i fråga,
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om tandvårdsförmåner för
ungdom enligt mödratandvårdens principer.

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Frågan om en utvidgning
av tandvårdsförsäkringen till åldersgrupperna
17—19 år har tidigare
framförts av mittenpartierna. Motivet
är det synnerligen stora behovet av
tandvård just under denna period av en
människas liv.

En mycket stor del av dessa ungdomar
har på grund av utbildning och
låga inkomster inte råd med de höga
tandvårdskostnaderna hos de privatpraktiserande
tandläkarna. Redan nu
förekommer emellertid visst statligt
stöd till ungdomstandvården. Vid systematisk
behandling, d. v. s. i regel en
gång om året återkommande tandvård,
kan erhållas nedsättning med 25 procent
av folktandvårdstaxan för ungdomar
i åldern 17—19 år. Och huvudmannen,
landstinget, har rätt att bestämma
ännu lägre avgifter genom att
höja rabatten och ta kostnaden. Det är
emellertid bara tre landsting i landet
som har genomfört detta. Dessa reduceringar
av kostnaderna i folktandvården
för ungdomstandvård synes inte ha
haft någon större effekt, kanske främst
beroende på att väntetiden inom folktandvården
ofta är två å tre år.

Det blir ett för långt uppehåll i tandbehandlingen
med ett besvärande tandförfall
som följd. Det hinner då uppstå
svåra tandskador, som blir mycket dyrare
att laga vid en senare tidpunkt.
Man kan sluta sig till detta därigenom
att behandlingstiden för värnpliktiga är
dubbelt så lång som för vuxenklientelet
i övrigt.

Samhället påtar sig således beträffande
huvuddelen av den manliga ungdomen
en stor del av tandvården genom
militärtandvården, tyvärr på ett
så sent stadium att det blivit onödigt
dyrt att laga skadorna. Och de kategorier
som inte gör militärtjänst får inte
denna förmån.

Bidrag till sjukförsäkringen

Den stora tandvårdsreformen är ju
nu skjuten på framtiden, vilket anses
bero på att folktandvårdens organisation
behöver överses, på bristen på
tandläkare och på det trängda statsfinansiella
läget. Reservanterna är fullt
införstådda med situationen för dagen.
Vi anser emellertid en begränsad tandvårdsreform,
som omfattar gruppen
17—19 år, vara mycket angelägen. En
reform av denna storleksordning bör
vara möjlig att genomföra inom en snar
framtid, i avvaktan på att den stora
tandvårdsreformen kan förverkligas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten 4 fogade reservationen
1.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! I motionen 11:289 anger
vi två vägar till en lösning av frågan
om ungdomstandvården. Dels kan
man genom stimulansbidrag främja
övergången inom landstingen till en
högre rabattering med minst 50 procent
på gällande folktandvårdstaxa för
ungdomstandvård i åldrarna 17-—19 år,
dels kan man medge ungdom i denna
åldersgrupp samma tandvårdsförmåner
som gäller inom mödratandvården. I
motionen förordar vi en skyndsam
prövning av förutsättningarna för dessa
alternativ.

Enligt utskottsmajoriteten bör förslagen
inte föranleda någon åtgärd innan
folktandvårdsutredningen lagt fram resultaten
av sitt arbete. Med samma motivering
avslog riksdagen i fjol förslaget
om kostnadsfri ungdomstandvård i
åldrarna 17—21 år. Såsom herr Nilsson
i Tvärålund nyss sagt tillämpas för
närvarande en viss rabattering av tandvården
för ungdomar i åldrarna 17—19
år. Dessa kan få en nedsättning med 25
procent på folktandvårdstaxans avgifter.
Denna möjlighet har landstingen
dock hittills i mycket liten utsträckning
använt sig av.

I riksförsäkringsverkets yttrande över
1961 års sjukförsäkringsutrednings be -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Bidrag till sjukförsäkringen

tänkande, Tandvårdsförsäkring, framföres
tanken på ett genomförande i
etapper av en sådan försäkring. Verket
ansåg då att den kategori, som i
första hand borde komma i fråga, var
de ungdomar som slutat den obligatoriska
skolan och därmed inte längre
erhåller fri tandvård inom folktandvården.

Skoltandvården omfattar ju i princip
åldrarna upp till 16 år, i vissa fall även
efter denna åldersgräns. Men ungdomarna
fortsätter i allt större utsträckning
sin utbildning efter fyllda 16, och
med nuvarande situation på arbetsmarknaden
är dessutom ett stort antal
ungdomar utan arbete och därmed utan
inkomst. För båda dessa kategorier är
därför kostnaderna i samband med
tandvård mycket betungande. Många
bryr sig på grund av dessa kostnader
helt enkelt inte om att söka tandvård.
Det har också omvittnats, i synnerhet
av läkare, att det ur hälsosynpunkt är
synnerligen angeläget att just dessa åldrar
får en riktig tandbehandling, eftersom
tandsjukdomar är speciellt vanliga
för dessa grupper.

Utskottsmajoriteten tar dock inte på
något sätt intryck av dessa fakta. Man
vill heller inte — vare sig i det nu föreliggande
utlåtandet eller i utlåtandet
över de motioner som väcktes vid fjolårets
riksdag — uttala sig om remissinstansernas
förord för att tandvårdsförsäkringen
genomföres etappvis. Detta
kan enklast ske i enlighet med de i
vår motion angivna alternativen. Kanhända
är då den mest ändamålsenliga
lösningen att tillämpa de villkor som
nu gäller för mödratandvården.

Utskottet har alltså ingenting att säga
om allt detta. Det skjuter hela frågan
några år framåt i tiden genom att hänvisa
till folktandvårdsutredningen. Jag
vill naturligtvis inte på något sätt förringa
betydelsen av en sådan utredning,
men måste alla åtgärder vila medan
utredningen pågår?

Redan i motionerna I: 90 och II: 119

som väcktes i fjol pekades på den negativa
verkan som bestämmelserna om
statsbidrag åt folktandvården har på
personalsituationen. I vår motion till
årets riksdag begär vi inte att dessa bestämmelser
skall upphävas — de kan
kvarstå tills utredningen blir klar. Men
kan man inte åtminstone som försöksverksamhet
tillåta dispens från dessa
villkor inom landstingsområden där
huvudmännen begär detta? Vi anför
fakta i vår motion som vittnar om en
försämring av personalsituationen och
ökade väntetider vid folktandvårdsklinikerna.
Dessa fakta talar för ett bifall
till de i vår motion föreslagna åtgärderna.

Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag att under moment 3 i utskottets
hemställan få yrka bifall till motionen
II: 289. Beträffande moment 2 i
utskottets hemställan kan jag ansluta
mig till reservationen 1 av herr Axel
Andersson m. fl.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har redan utvecklat en del av de
motiv som föranlett utskottets folkpartister
och centerpartister att foga en reservation
vid utskottsutlåtandet under
denna punkt. Jag vill tillägga några
kompletterande synpunkter.

Flera sociala reformer har fått vänta
länge trots att det funnits ett klart behov
av dem. En sådan reform är en allmän
tandvårdsförsäkring. I slutet av
1930-talet infördes en offentlig folktandvård
som successivt har byggts ut
till att omfatta hela landet, även om
väntetiderna i många fall är långa —
ibland flera år. Frågan om en tandvårdsförsäkring
har aktualiserats
många gånger, bl. a. i samband med att
vi i mitten av 1950-talet fick en allmän
sjukförsäkring. Ingenting hände emellertid.

1961 års sjukförsäkringsutredning
framlade 1965 ett betänkande om tandvårdsförsäkring
och föreslog att en

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

tandvårdsförsäkring skulle införas
inom den allmänna försäkringens ram
från och med januari 1968. Det blev
emellertid ingenting den gången heller;
reformen sköts på framtiden bl. a. på
grund av bristen på tandläkare och det
trängda statsfinansiella läget — båda
faktorerna resultat av regeringens bristande
planering. I stället tillsattes en
ny utredning, 1967 års folktandvårdsutredning,
med uppdrag att bl. a. överse
folktandvårdens organisation. En ny
utredning, ny väntan . . .

Vi måste beklaga att tandvårdsreformen
har uteblivit. I avvaktan på en reform
— och att en sådan måste komma
är väl klart, tandvårdsförsäkring är ett
naturligt inslag i de flesta länders socialförsäkringssystem
-— måste denna
förberedas genom utbyggd tandläkarutbildning
och genom väl motiverade och
nu genomförbara delreformer. En sådan
gäller ungdomstandvården. Vi har nu
fri tandvård för blivande och nyblivna
mammor, förskolebarn får kontroll av
sina tänder genom barnavården och
skolbarnen genom skoltandvården. Detta
är bra.

Ungdomarna har emellertid ett betydande
tandvårdsbehov, vilket visats i
tidigare inlägg. Många ungdomar har
också knappa ekonomiska resurser. En
försummad tandvård i ungdomsåren
kan medföra besvärliga och ibland irreparabla
skador. Det finns därför skäl
att, som ett led i ett successivt genomförande
av en allmän tandvårdsreform,
låta mödratandvårdens förmåner gälla
också ungdomar i åldrarna 16—19 år.
Kostnaden härför skulle bli måttlig och
likaså personalbehovet. Dessutom kan
betydande vinster göras genom att de
unga i tid får tandvård. På sikt kan ett
positivt beslut innebära besparingar
både för den enskilde och för samhället.

I en reservation till utskottets utlåtande
har vi därför uttalat att frågan
om att göra förmånerna inom mödratandvården
tillämpliga för ungdomar

Bidrag till sjukförsäkringen

mellan 16 och 19 år bör snabbutredas
och att förslag snarast bör föreläggas
riksdagen. Det är en välmotiverad delreform.
Det kan inte finnas anledning
att nu vänta på ett betänkande
från 1967 års folktandvårdsutredning
— en väntan som kan bli alltför läng.

Herr talman! Jag ansluter mig till yrkandet
om bifall till reservationen vid
punkten 4 av herr Axel Andersson m. fl.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Vi skall nu behandla
femte huvudtiteln, och på sedvanligt
sätt har en hel rad reservationer fogats
till utskottets utlåtande. I år är reservationerna
av ungefär samma karaktär
som under de närmast föregående åren
— frånsett ett avsnitt, nämligen det
som gäller barntillsynen. Det är ett nytt
inslag, som kan komma att föranleda
en speciell debatt.

I de andra frågorna har vi haft ganska
omfattande diskussioner tidigare.
Några gånger har framförts det klagomålet
att statsutskottet varit knapphändigt
i sin motivering, och denna gång
är vi det därför att vi kan hänvisa till
att de skilda avsnitt, som inte nu fått så
mycket textutrymme, tidigare har fått
en mycket utförlig behandling.

Till dem som talat på denna punkt i
dag vill jag säga att vi förra året hade
en diskussion i denna fråga. När den
pågick tillsattes en utredning, som nu
arbetar med de frågor som här är föremål
för behandling. Det har varit det
enda skälet för oss i statsutskottet när vi
ansett att utredningens resultat bör avvaktas.

Vad man än skall företa sig på detta
fält måste föregås av utredningar. När
herr Mundebo talade om att det blir
nya utredningar och ny väntan trodde
jag nästan att han talade mot sin egen
reservation, för även den utmynnar i
ett förslag om utredning — d. v. s. väntan.
Men det var väl inte det han hade
i tankarna.

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Bidrag till sjukförsäkringen

De skäl som anförts tidigare är fortfarande
aktuella. Alla är angelägna om
att vi snarast möjligt skall få bättre förhållanden
inom tandvården just för de
åldersgrupper som lämnat skoltandvården.
Frågorna bör doek beredas i den
ordning som gäller för beredning av
ärenden. Dessa frågor är alltså föremål
för utredning sedan ett år tillbaka.

Herr talman! Av nu anförda skäl yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Det förhållandet att
vissa reservationer måste återkomma i
en utformning liknande förra årets och
åren dessförinnan visar att ingenting
hänt på de områden reservationerna
avser. Vi bör avvakta folktandvårdsutredningens
resultat, säger herr Bergman.
En särskild utredning när det gäller
ungdomstandvården skulle försena
utvecklingen på detta område. Nej, det
tror jag inte alls. Vad vi vill ha är en
snabbutredning just av detta delproblem.
Här kan reformer genomföras
utan att vi behöver vänta på folktandvårdsutredningens
arbete — jag befarar,
herr talman, att det kan bli en lång
väntan.

Folktandvårdsutredningen tillsattes i
slutet av år 1966. Fram till slutet av år
1967 hade denna utredning haft två
sammanträden. Om man betänker att
det första sammanträdet i en kommitté
vanligen i stor utsträckning ägnas åt
att finna ett lämpligt namn på utredningen,
inser man lätt att det under det
år utredningen nu varit i verksamhet
inte har hänt så mycket.

En snabbutredning just på denna
punkt kunde leda till att vi får en ungdomstandvård
snabbt. Det finns starka
skäl för att fatta ett sådant beslut nu.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 127 ja och 76 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 289
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 1 Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

Punkterna 5—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Bidrag till anordnande av barnstugor

Kungl. Maj:t hade (punkt D 2, s. 34)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
anordnande av barnstugor för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 31 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:4
av herr Werner och II: 7 av herr Hermansson
m. fl. vari bl. a. föreslagits,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t förorda att

a) en 5-årsplan för byggande av
minst 150 000 nya platser i barnstugorna
fastställdes,

b) varje kommun ålades att bygga
viss procent platser i barnstugor per
antal i kommunen boende barn under
10 år,

dels de likalydande motionerna I:
461 av fröken Mattson och fru Landberg
och II: 573 av fru Ekendahl och
fru Skantz vari hemställts att riksdagen
måtte besluta bemyndiga Kungl. Maj:t
att tillsätta en utredning med uppgift
att utforma riktlinjer för den moderna
barnstugans inre verksamhet,

dels de likalydande motionerna I:
556 av herrar Dahlén och Bengtson
och II: 713 av herrar Hedlund och
Wedén vari, såvitt nu var i fråga, hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t ge till känna vad som i
motionerna anförts angående lekskolorna.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 4 och II: 7 i vad de avsåge en
femårsplan och visst åläggande för
kommunerna,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 461 och II: 573 ge Kungl.

Bidrag till anordnande av barnstugor

Maj :t till känna vad utskottet anfört om
barnstugans inre verksamhet,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 556 och II: 713 i vad de avsåge
.skrivelse om lekskolans uppgift,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:4 och 11:7 i vad de avsåge
barnstugeverksamhetens departementala
anknytning,

5. att riksdagen måtte till Bidrag till
anordnande av barnstugor för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 31 000 000 kr.

Beservation hade avgivits av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Ottosson (h), Edström (fp)
och Nils-Eric Gustafsson (ep), fru Elvy
Olsson (ep), herrar Bohman (h), Mattsson
(ep) och Gustafsson i Skellefteå
(fp), fröken Ljungberg (h) samt herrar
Mundebo (fp), Nilsson i Tvärålund (ep)
och Westberg (fp), som ansett att utskottet
under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 556 och II: 713, såvitt nu
var i fråga, ge Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört om lekskolans
uppgift.

Herr TALMANNEN yttrade:

Debatten beträffande punkten 9 må
omfatta jämväl punkterna 10 och 11,
men yrkanden rörande sistnämnda
punkter framställes först sedan desamma
föredragits.

Punkten 9 föredrogs; och anförde
därvid:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! I punkten 9 i föreliggande
utlåtande upptages frågan om bidrag
för anordnande av barnstugor. Det
föreligger här flera motioner, vilka
företrädesvis behandlar den inre verksamheten
och inriktningen av verksamheten
i fråga.

I motionsparet 1:556 och 11:713
framhålles att lekskolan bör ses som en
skolform, i vilken barnen skall förbe -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Bidrag till anordnande av barnstugor

redas för grundskolan, och inte ses enbart
som en tillsynsform. Från centerpartiets
sida har sedan länge framförts
denna grundsyn på lekskolans verksamhet.
Denna verksamhet har väl också i
stort sett haft den karaktär som vi har
angivit, men vi vill att verksamhetens
inriktning till en anpassning till grundskolan
skall ytterligare utvecklas. Vistelsen
i lekskolan är, som jag upplevt
kontakten med barn som har deltagit i
sådan verksamhet, utomordentligt utvecklande
för dem. Dessa barns ordförråd
har ökats och deras förmåga att
uttrycka sig tycker jag måste konstateras
ha utvecklats utomordentligt positivt.
Ändå kan det väl finnas åtskilliga
frågor att ställa beträffande utformningen
av lekskolans inre verksamhet,
vilket utskottet anser bör ägnas särskild
uppmärksamhet och bringas till Kungl.
Maj :ts kännedom.

Det finns detaljerade regler beträffande
den yttre utformningen av daghem
och lekskolor, men beträffande
den inre verksamheten finns däremot
ett förhållandevis litet material att tillgå.
Genom utvecklingen och den psykologiska
forskningen kan lekskolornas
inre verksamhet tillföras ytterligare värdefullt
material. Utskottet understryker
också att det är viktigt att denna forskning
får bedrivas på ett så gynnsamt
sätt som möjligt.

Som utskottet säger anknyter dessa
synpunkter till vad jag tidigare har anfört
beträffande karaktären av verksamheten
i lekskolan. Eftersom vi anser att
den bör vara en förberedelse för barnets
inträde i grundskolan menar vi
att det är konsekvent att lekskolan underställes
utbildningsdepartementet.
Enligt vår uppfattning måste vi energiskt
verka för att helst alla sexåringar
skall få möjlighet att gå i lekskola. Tyvärr
finns det svårigheter dels beträffande
den samhällsekonomiska sidan —
på grund av kostnaderna — dels torde
många föräldrars bostadsort utgöra hinder
för många barn att gå i lekskola.

Det finns emellertid starka skäl som
talar för att vi i vårt land med större
allvar än hittills bör överväga att sänka
skolåldern. Många andra länder har lägre
skolålder än vi har i vårt land. Sex
år är vanligt och t. o. m. fem år som i
t. ex. England. Tills vidare bör en fortsatt
anpassning av lekskolan till grundskolans
lågstadium eftersträvas i vårt
land.

Punkten 11 behandlar frågan om
statsbidrag till kommunala familjedaghem.
Den frågan har under senare år
aktualiserats från centern och även från
folkpartiet. I avvaktan på mera slutgiltiga
lösningar har vi tidigare föreslagit
provisorier —- men tyvärr har de
förslagen avvisats. Vi har nämligen ansett
att behovet av tillsyn av barn som
saknar sådan är så angelägen, främst
för barnens egen del, att en stimulans
till familjedaghemmen är nödvändig.

Faktum är att ett skrämmande stort
antal barn under tioårsåldern — enligt
utredningen cirka 60 000 —- måste klara
sig utan någon som helst tillsyn,
medan föräldrarna eller föräldern är
ute i förvärvsarbete. Ungefär 3 000 barn
under sju år måste klara sig helt utan
tillsyn. Detta är eu ganska skrämmande
siffra i vårt s. k. välfärdssamhälle. Naturligtvis
måste det också vara pressande
för föräldrarna att ha så otillfredsställande
förhållanden för sina barns
tillsyn.

Centerpartiet noterar därför med tillfredsställelse
att regeringen lagt fram
förslag till statligt stöd också till familjedaghemmen.
Till propositionens avgjort
goda sidor vill jag hänföra de
olika åtgärder som föreslås för att öka
stabiliteten och kvaliteten i verksamheten.
Det är åtskilligt i förslaget som är
bra enligt vår mening, men jag skall
inte ta upp tiden med att kommentera
det som vi är eniga om, även om det
finns anledning att uttrycka uppskattning
för åtskilligt i det förslag som vi
nu har att behandla.

Den misstro man från socialdemokra -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

tiskt håll tidigare har haft mot familjedaghemmen
som en god tillsynsform
synes alltjämt bestå. Trots många åtgärder
för att höja kvaliteten i familjedaghemmen
talar den föredragande departementschefen
ändå om familjedaghemmen
som ett komplement till barnstugorna.
Vi vill också se familjedaghemmen
som ett alternativ beträffande
barntillsynen. I vissa kommuner utgör
nämligen inte barnstugorna något alternativ.
Detta framhålles bl. a. i en motion
som är undertecknad av enbart
socialdemokrater. Jag vill gärna hänvisa
till den argumentering som frainföres
i denna motion.

I propositionen föreslås reglerna för
statsbidrag för familjedaghemmen få en
utformning som är betydligt restriktivare
än för barnstugor. Enligt vår mening
bör föräldrarna själva kunna bestämma
om vilken tillsynsform de föredrar för
sina barn. Samhället bör förhålla sig i
stort sett neutralt i det här fallet och
inte styra så starkt som i varje fall vi
uppfattar att socialdemokraterna anser
nödvändigt. Jag kan inte undgå känslan
av att socialdemokraterna är rätt dogmatiska
i just det här avseendet. Efter
vår bedömning kan detta få mycket negativa
verkningar för en snabb utbyggnad
av barntillsynen i vårt land. Den är
verkligen i behov av en så snabb utbyggnad
som möjligt.

Efterfrågan och behovet av tillsyn
ökar mycket fort. Man kan ha olika
mening om vad som är bäst för främst
barnen men också för samhället, om
båda föräldrarna förvärvsarbetar och
utomstående sköter barnen eller föräldrarna
själva sköter sina barn, i varje
fall under de första åren. Men utveckligen
har lett till att samhället måste
åta sig ett större ansvar beträffande
barntillsynen. Detta gäller inte minst
de ensamstående föräldrarna. Jag skall
inte närmare ingå på motiven härför.

En sak tror jag att vi kan vara eniga
om, nämligen att det är högst otillfredsställande
att småbarn är utan tillsyn.

Bidrag till anordnande av barnstugor

Enligt utredningen är inte mindre än
60 000 barn under tio år utan tillsyn,
varav 3 000 är under sju år. Jag tror
också att vi kan vara eniga om att vi
inte har möjligheter att tillräckligt
snabbt bygga ut den kollektiva tillsynen
i barnstugorna för att tillgodose det behov
som föreligger. I utredningen omnämnes
bl. a. att inte mindre än 200 000
mödrar är villiga att gå ut i förvärvsarbete,
ifall man kan få barntillsynen
ordnad på ett tillfredsställande sätt. För
barn som är utan tillsyn står således
inte valet mellan tillsyn i barnstuga
eller i familjedaghem, utan fastmer gäller
det ett val mellan tillsyn i någon av
dessa tillsynsformer eller ingen tillsyn
alls.

Den i vissa fall betydande begränsning
av stödet till familjedaghemmen
som socialdemokraterna föreslår anser
vi vara ett direkt hinder för en ökning
av det totala antalet barntillsynsplatser.
En sådan ökning är enligt vår mening
en väsentlig uppgift just nu. Om barnstugorna,
objektivt sett, verkligen är det
bästa alternativet, är det i nuvarande
bristsituation ändå fel att det bästa skall
vara det godas fiende. Enligt min uppfattning
har de regler som föreslås i
föreliggande proposition denna verkan.

Vi måste i första hand så snabbt som
möjligt hjälpa dem som helt saknar tillsynsmöjligheter.
Vi kan nog vara ense
om att antalet familjedaghemsplatser
kan ökas snabbt med rimliga kostnader
på ett helt annat sätt än daghemsplatserna.
Då föreligger inte heller risk
för felinvesteringar, och de som bäst
behöver hjälpen kan få den snabbt.

Socialdemokraterna föreslår två begränsningsregler
för stöd till utveckling
av familjedaghemmen: dels den s. k.
kvotregeln och dels balansregeln. Beträffande
dessa två regler föreligger
stora åsiktsskiljaktigheter mellan centern
och socialdemokraterna. Vi anser
att dessa regler utgör ett starkt hinder
för en utveckling av den totala barntillsynen.

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 19G8 fm.

Bidrag till anordnande av barnstugor

Kvotregeln innebär att bidragsrätt för
familjedaghem skall föreligga först när
antalet tillsynsplatser i barnstugor och
familjedaghem för en kommun med
mindre än 10 000 invånare uppgår till
en plats per 200 invånare. Ett stort antal
kommuner får genom denna regel
inte någon stimulans alls för barntillsynen.
Det gäller framför allt landskommunerna,
där avstånd och andra
förhållanden gör att barnstugorna inte
är ett alternativ i vissa fall. Jag uppfattar
dessa förslag som direkta orättvisor.

I remissyttrandet från Östergötlands
län, som ju inte är någon regelrätt glesbygd,
sägs att endast tre kommuner i
länet skulle komma i fråga för detta
bidrag. Kan det vara rimligt? Vi har väl
ingen anledning att misstro dessa uppgifter,
men de visar hur orättvist systemet
kan komma att slå. Vi kan inte uppfatta
en sådan här inställning som positiv
när det gäller att klara tillsynen
för de barn som nu är utan tillsvn.

Utskottet har mjukat upp regeln genom
möjligheten till dispens, om tilllämpningen
visar att regeln blir så
orimlig som jag har beskrivit — och
orimlig skulle den förmodligen komma
att bli. Enligt utskottets förslag kommer
tillämpningen att baseras på mer eller
mindre subjektiva värderingar. Vi tycker
det är onödigt att det skall behöva
vara på det sättet. Särskilt kvinnor i
glesbygderna, där det är synnerligen
svårt att finna arbetstillfällen för denna
kategori, kommer att missgynnas. Barnstugan
får bidrag från och med den
först inrättade platsen, medan bidrag
till familjedaghem inte utgår förrän
man uppnått det antal barnstugeplatser
som anges i bestämmelserna.

Den andra regeln, balansregeln, innebär
att i kommuner med mer än 10 000
invånare bidrag inte utgår för fler familjedaghemsplatser
än som motsvarar
antalet statsbidragsberättigade barnstugeplatser
i kommunen. Denna regel kan
också bli ett hinder för den nödvändiga

ökningen av det totala antalet tillsynsplatser.
De som drabbas i alla dessa
fall är naturligtvis de barn som inte har
någon tillsyn alls.

Det anser vi är ett orimligt offer för
att få till stånd det önskade antalet
barnstugeplatser. Dessa båda regler
åskådliggör, tycker jag, socialdemokraternas
misstro mot familjedaghemmen,
en misstro som jag inte kan anse är befogad.
Priset för det bästa — om vi kan
säga att barnstugeplatserna är den bästa
tillsynsformen i alla kommuner — måste
då bli att tusentals barn blir utan
tillsyn kanske under ännu många år.
Så pass öppna för realiteter tror jag
att vi måste vara, att vi erkänner att
resultatet av statsutskottets majoritets
förslag blir vad jag nyss sade.

Vi tror inte att utbyggnaden av barnstugor
skulle eftersättas, om man så
snabbt som möjligt och så bra som möjligt
hjälpte dem som nu är i det största
behovet av barntillsyn.

Utskottsmajoriteten föreslår att statsbidraget
skall bestämmas till 35 procent
av kommunens nettokostnader för dagbarnvårdare^
lön och sociala förmåner.
Reservanterna föreslår att statsbidraget
skall vara 45 procent av kommunens
kostnader för vårdarens lön
och övriga sociala förmåner. Enligt reservanternas
förslag får man en bidragsprocent
som är jämförlig med den som
utgår för driften av barnstugorna. Vi
anser, som jag tidigare framhållit, att
det inte finns anledning att på nästan
varje punkt sätta stödet till familjedaghemmen
i sämre läge än stödet till
barnstugorna utan att de två barntillsynsformerna
bör få utvecklas på någorlunda
lika villkor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till punkten 9 och återkommer senare
med yrkanden vid punkten 11.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Att det behövs fler dagliemsplatser
har familjedaghemsutred -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

ningen visat på ett mycket övertygande
sätt. Man påpekar att det hösten
1966 fanns 16 615 platser på daghem
och fritidshem samt 8 802 kommunala
familjedaghem. Det betyder att 25 000
platser hade tillkommit genom kommunernas
försorg. Det fanns emellertid
mer än dubbelt så många privata
familjedaghem eller i runt tal 58 000.
Att så många familjer ordnat daghemsplats
själva säger en hel del om behovet.

Utredningen framhåller också att det
finns 320 000 barn under tio år, vilkas
föräldrar förvärvsarbetar mer än 15
timmar i veckan. Men det finns 510 000
familjer med barn under tio år, där
modern icke förvärvsarbetar. Av dessa
har 210 000 förklarat sig villiga att
förvärvsarbeta på hel- eller halvtid om
barntillsyn kan ordnas. Det måste ligga
i allas intresse att husmödrarna får
möjlighet att välja förvärvsarbete om
de så önskar. En fortsatt utbyggnad
av barnstugorna är därför önskvärd,
och den kommer väl också att bli av.
Men skall man bara lita till ökningen
av barnstugorna, kommer vi att för
mycket lång tid framöver ha otillräckligt
med barnhemsplatser. Utredningen
drar också själv den slutsatsen:
»Det stora och otillfredsställda behov av
barntillsyn som föreligger nödvändiggör
därför en utbyggnad av familjedaghemsverksamheten»,
heter det i be
tänkandet.

Herr Nilsson i Tvärålund sade nyss
att misstron mot familjedaghemmen består.
När det gäller utredningen kan
man säga att misstron har visat sig
vid konstruerandet av bidragsvillkoren.
Men det är snarare en misstro mot
kommunerna än mot familjedaghemmen.
I fråga om familjedaghemmen är
det allmänna resonemanget rätt positivt.
Det är, kan man säga, nya tongångar.
Jag skall ge några exempel. I
betänkandet heter det:

»Familjedaghemmen är en barntillsynsform
som för många barn kan vara

Bidrag till anordnande av barnstugor

att föredra framför den kollektiva vården.
» Vidare skriver utredningen: »Det
finns kommuner och orter som ej har
tillräckligt barnunderlag för att bygga
en barnstuga. Det kan även finnas samhällen
där man vill pröva sig fram för
att få kännedom om de förvärvsarbetandes
önskan om barntillsyn. I dessa
situationer kan familjedaghemmen fylla
en viktig funktion ej endast som ett
komplement till barnstugorna utan som
en självständig form för barntillsyn.»

Utredningen påpekar också att många
familjer är bosatta långt från barnstugan
och att de långa färdvägarna kan
vara påfrestande samt att familjedaghemsverksamheten
ger bättre möjligheter
när barnet blir sjukt.

Utredningen redovisar även vissa
nackdelar med familjedaghemmen, exempelvis
att barnen inte har tillgång
till pedagogisk ledning, att det ofta
kan ske byte av daghem samt att barnet
kan bli alltför känslobundet till daghemsvårdaren.
Dessa olägenheter finns
givetvis, men de kan i viss utsträckning
minska om de förslag som utredningen
framlägger genomförs. Utredningen
rekommenderar utbildning av
daghemsvårdarna och kontraktsbundna
avtal med vårdarna, och uttalar vidare
att vårdaren helst bör ha mer än ett
barn att ta vård om, vilket måste minska
risken för att barnen blir känslobundna
vid daghemsvårdaren.

Man lägger alltså med tillfredsställelse
märke till utredningens ganska positiva
inställning till familjedaghemmen.
Utredningen betraktar dem inte
som ett dåligt surrogat för barnstugor
under en övergångstid, utan som ett
nödvändigt och godtagbart komplement
men också som en självständig form
för barntillsynen. Detta tycker jag är
bra, men det hade varit ännu bättre
om utredningen i sitt förslag till statsbidrag
dragit konsekvensen av den principiella
inställning man redovisat i betänkandet.
I det avseendet är man emellertid
restriktiv och föreslår betydan -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Bidrag till anordnande av barnstugor

de begränsningar, och det nästan utan
någon motivering alls.

Som vi hört av herr Nilsson i Tvärålund
föreslås både i betänkandet och i
propositionen två spärrar för att begränsa
omfattningen av bidragsberättigade
familjedaghem. Den ena spärren
är ett slags kvotregel. Bidragsrätt skall
föreligga först när det i kommunen
finns fler platser än en per 100 invånare
i daghem, fritidshem, gemensamma
barnstugor och familjedaghem. För
invånarantal upp till 10 000 skall dock
gälla en plats per 200 invånare. Den
andra spärren innebär att antalet bidragsberättigade
familjedaghem för
kommuner med mer än 10 000 invånare
inte får överstiga antalet barnstugeplatser.

Motiveringen för kvotregeln i betänkandet
är att staten inte skall täcka
baskostnaderna för kommunernas åtgärder
för barntillsyn. Detta är en ny
princip, som inte gäller för statsbidrag
till barnstugor. Familjedaghemmen
ställs alltså av någon anledning, som
kommittén inte avslöjar, i en särställning.
I utredningens sammanfattning
finns en annan motivering, nämligen
att statsbidrag till familjedaghem inte
bör verka hämmande på fortsatt utbyggnad
av barnstugorna. Det är en
argumentering som i detta fall är obegriplig,
emedan det i ifrågavarande kvot
också kan ingå familjedaghem. Kvoten
tycks ha betydelse endast beträffande
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun. Den har alltså tillkommit för
att hålla kostnaderna nere för staten
och för att lägga en större del på kommunerna.
I vissa fall innebär naturligtvis
också kvotregeln en minskad stimulans.
Detta gäller väl särskilt fall
där man har långt kvar till kvotgränsen
och där utsikterna att snart uppnå
den inte förefaller så stora. Underligt
kommer också kvotregeln att inverka
vid en sammanslagning av två kommuner
med mindre än 10 000 invånare;
de kommer att förlora en del av bidraget.

Den andra spärren, som vi har kallat
för balansspärren, innebär ju att
antalet familjedaghemsplatser i kommunen
inte får överstiga antalet platser
i barnstugor. Detta motiveras med att
man inte vill motverka en utbyggnad
av barnstugeverksamheten. På den
punkten råder enighet — det vill inte
vi heller. Men frågan är då: Föreligger
det någon risk för att kommunerna
skall slå av på utbyggnadstakten i fråga
om barnstugor när de nu kan få
detta statsbidrag för familjedaghem?

Om detta säger utredningen ingenting.
Tydligen tror man att risken finns,
men man redovisar inte skälen för denna
uppfattning.

Det kan sägas att familjedaghemmen
blir billigare för kommunerna än barnstugor,
vilket skulle tala för en viss
sådan risk. Det är riktigt, men familjedaghemmen
är mycket besvärligare att
administrera. Administrationen kostar
också pengar, och den får man inget
statsbidrag till, och detta talar ju i
motsatt riktning.

År det då inte troligast att kommunerna
kommer att fortsätta att bygga
barnstugor i de tätorter där behovet
är tillräckligt stort och tillräckligt koncentrerat
för alt barnstugorna skall
vara den lämpliga formen? Jag tycker
att det är den troligaste utvecklingen.

Spärren medför också tröskelproblem
med ganska besynnerliga verkningar.
Fn kommun med högst 10 000 invånare
som har familjedaghemsplatser kan
ju få statsbidrag för 50 sådana. Men
om invånarantalet stiger över 10 000,
blir det tydligen inte något statsbidrag,
såvida man inte bygger barnstugor,
vare sig man behöver barnstugor i den
kommunen eller inte. Sammanslås två
kommuner, där behovet av barntillsyn
inte är så koncentrerat, att det finns
behov av barnstugor, får visserligen
den nya kommunen fler invånare, men
behovet av barnstugor ökas inte genom
sammanslagningen. Om man inte
bygger sådana, förlorar man statsbidraget.

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

Av remissutlåtandena från en del län
framgår också hur hårt denna kvotregel
kommer att verka. För att ta
ett exempel skriver länsstyrelsen i Östergötlands
län: »Med den föreslagna
utformningen av statsbidraget till de
kommunala familjedaghemmen finns
det f. n. endast tre kommuner i länet,
som skulle komma i fråga till detta
bidrag.» Länsstyrelsen i Kopparbergs
län säger: »För detta läns vidkommande
skulle statsbidragsspärren innebära
att statsbidrag endast i ringa omfattning
skulle utgå.»

Man kan invända att min argumentering
här egentligen talar för avslag
på förslaget både om kvotspärr och
balansspärr, medan vi i reservationen
i alla fall föreslår ett slags spärr, som
innebär att antalet statsbidragsberättigade
familjedaghemsplatser inte får
överstiga dubbla antalet barnstugeplatser.
Jag medger att den invändningen
är riktig. Den spärr som vi föreslår
i reservationen kan sägas vara en eftergift
åt en föga motiverad oro för
att statsbidrag till familjedaghem i något
fall kan minska utbyggnaden av
barnstugor. Den spärr som föreslås
även i reservationen är kanske inte
särskilt nödvändig, men den medför
i varje fall mindre olägenheter än den
som föreslås av Kungl. Maj:t och den
ger större stimulans än propositionens
förslag. Situationen är ju den, att man
för lång tid framåt inte har att välja
mellan barnstugor och familjedaghem,
utan för ett stort antal föräldrar kommer
valet att stå mellan familjedaghem
och ingen barntillsyn alls. Det förefaller
inte heller som om föräldrarna skulle
ha särskilt dåliga erfarenheter av
familjedaghemsvården. Utredningen noterar
nämligen att en övervägande andel
av föräldrarna inte framfört önskemål
om någon annan tillsynsform för
sina barn.

Vi reservanter har också, såsom framgick
av herr Nilssons i Tvärålund anförande,
föreslagit, att statsbidragspro -

Bidrag till anordnande av barnstugor

centen skall höjas från föreslagna 35
till 45. De yttranden som inkommit från
en del remissinstanser tycker jag ger
en mycket god bakgrund till det förslaget.
I ett yttrande från Örebro stad
heter det bl. a.: »Utredningens förslag
om höjning av dagbarnvårdarens ersättning
och förslag till statsbidrag skulle
för Örebros del vid ett oförändrat antal
familjedaghem medföra en ökning
av de kommunala kostnaderna med
400 000 kronor per år.» Jag kan också
citera ett yttrande från Norrköping där
det heter: »För Norrköpings del ökar
bruttokostnaderna omkring 60 procent.
För Norrköpings del skulle 25 familjedaghemsplatser
bli statsbidragsberättigade
med omkring 25 000 kronor medan
nettokostnadsökningen för staden
med nuvarande omfattning skulle uppgå
till 500 000 kronor per år.

För varje nytillkommande plats skulle
staden erhålla cirka 1 000 kronor i
statsbidrag under förutsättning att en
statsberättigad plats i barnstuga också
anordnades. Detta bidrag täcker ungefär
stadens nettokostnader för den föreslagna
ökningen av ersättningen till
nytillkomna familjedaghem.»

Jag tycker att detta ger eu mycket
god bild av vad förslaget innebär för
kommunernas del. Man genomför en
kostnadsökning för daghemmen och
lämnar ett statsbidrag som ungefär täcker
denna kostnadsökning. Det underliga
är att man trots att man förfar
på detta sätt tror, att statsbidraget skall
ge så kraftig stimulans till anordnandet
av familjedaghem att det måste
konstrueras två spärrar för att motverka
denna stimulans. Vad finns det för
logik i detta?

Utskottet framhåller att spärrarna är
nödvändiga för att inte barnstugeutbyggnaden
skall sättas i andra hand.
Jag är mycket angelägen om att få
höra vilka argument man har för detta,
när statsbidragen konstruerats på
det här sättet.

Jag vill emellertid tillägga att de för -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Bidrag till anordnande av barnstugor

bättringar av ersättningen som föreslagits
är motiverade och väl också skulle
ha genomförts så småningom utan riksdagsbeslut.
Och när man nu är överens
om att familjedaghemmen är bra och
nödvändiga när det gäller barntillsynen
tycker jag att det är angeläget att
det får ökat stöd. Man bör då besluta
sig för ett statsbidrag, som i varje fall
kan förväntas ge någon stimulans till
en utökning av verksamheten i fråga.

Herr talman! Jag återkommer med
mitt yrkande när punkt 11 behandlas.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Vad beträffar frågan om
bidrag till uppförande av barnstugor
delar jag den uppfattning som herr Nilsson
i Tvärålund presenterat i anslutning
till eu reservation vid punkten.
Jag vill emellertid närmast säga några
ord om punkten 11, som avser bidrag
till kommunala familjedaghem och till
vilken punkt jag knutit en blank reservation.

Det gäller ju där en helt ny fråga i
årets statsverksproposition. Högerpartiet
har liksom mittenpartierna mycket
länge, kanske i viss män längre än dessa,
drivit principen om familjedaghem
så som en möjlig kommunal verksamhetsform.
Vi har ute i kommunerna
stärkt arbetat för tillkomsten av den
här formen av verksamhet och åtskilliga
av oss kommer väl från kommuner
där den prövats i flera år.

Anledningen till att vi vill ha till
stånd kommunala familjedaghem är givetvis
den, att denna form för samhällets
insatser på barntillsynens område
val ansluter sig till själva familjeprincipen.
Alla kan väl, oberoende av uppfattning
i övrigt, vara överens om att
hemmen och föräldrarna i princip borde
handha barnens vård och tillsyn under
de år då barnen är små och ännu
inte uppnått skolålder. I princip — jamen
i verkligheten är detta inte möjligt.
Jag tror nämligen att vi kan
vara lika överens om att samhällets

service på detta område i dag är nödvändig
och måste byggas ut mer och
mer. Jag skulle också vilja motivera
detta ståndpunktstagande något.

Det finns naturligtvis många orsaker
till behovet av denna service. Vi behöver
organiserad och utvecklande lek för
barnen. Dessa behöver leka tillsammans
med andra barn under pedagogiskt väl
utbildad ledning för att mjukt föras in
i kontakten med och i kunskapen om
omvärlden och samhället, så att de får
förutsättningar för en öppen och positiv
hållning vid alla slags kontakter som
livet sedan kommer att bjuda. Förr, i
storfamiljen, i hemmet med i hög grad
självhushållande uppgifter, fanns rika
möjligheter för barnet till en sådan utvecklande
tillvaro redan genom kontakterna
och sysslorna där. Men jag vågar
med bestämdhet påstå att dagens
hem i stor utsträckning saknar förutsättningar
att vara lika utvecklande för
barnen.

Hela förändringen i samhället har
alltså bidragit till att detta måste öka
sitt ansvar i fråga om barntillsynen.
Därtill kommer en annan faktor, som
ofta brukar framhållas i diskussionerna
om samhällets barntillsyn, nämligen det
förhållandet att samhällets successiva
förändring har medfört krav på eller
en önskan om att båda föräldrarna skall
kunna ha yrkesarbete utanför hemmet.

Detta är en företeelse som också ur
många synpunkter måste behandlas positivt
av samhället. Jag tror att det är
betydelsefullt för kvinnorna, för familjerna
och även för samhället. I dagens
situation med sjunkande sysselsättning
förefaller tyvärr kvinnornas arbetsmöjligheter
att minska relativt sett mera
än männens, och man kan kanske i det
sammanhanget konstatera att behovet
att täcka barntillsynen för de förvärvsarbetande
kvinnorna just nu inte kan vara
lika stort som för bara ett par år sedan
eller kanske i framtiden. Men om man
gör sådana invändningar skulle jag vilja
genmäla att vi väl alla bär den fasta

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

avsikten att försöka övervinna den nuvarande
arbetslösheten så snart som
möjligt. Vi vill se den som en tillfällighet
i samband med en svag konjunktur
och strukturförändringar av många slag
på näringslivets område. Situationen
just nu på arbetsmarknaden bör därför
inte påverka ställningstagandet till dessa
frågor om barntillsynen -—- det är
min bestämda uppfattning.

Herr talman! Av vad jag sagt kanske
redan framgår att jag delar propositionens
uppfattning att behovet av samhällsservice
på barntillsynens område
är så stort att eu årlig och snabb ökning
måste ske. Jag vill också gärna
understryka att det är viktigare än någonsin
att samhället tillvaratar olika
möjligheter att utforma denna service.
Detta bör inte bara ske — såsom jag
tycker att några av de föregående talarna
här velat göra gällande — för
kommunernas skull utan också för barnens
skull. Varje barn är — som väl är!
— ett unikum, men vi kan inte ha en
individuell verksamhetsform för tillsynen
av barnen. Vi skall dock försöka
åstadkomma en så rik differentiering
som det inom rimliga gränser är möjligt
att nå. Vissa barn far säkerligen
bäst och utvecklas bäst om de får sin
tillsyn genom barnstugeverksamheten, i
den livliga kontakt med många andra
barn och under den sakkunniga ledning
som där förekommer. Andra barn
kanske far illa i det alltför stora sammanhanget
och behöver det mindre
sammanhang som familjedaghemmet kan
erbjuda. Jag tycker att vi måste vara
tillräckligt generösa för att ge dessa
olika typer av barn de chanser som de
behöver.

Ur denna synpunkt finner jag det
mycket positivt att familjedaghemsprincipen
i det förevarande förslaget upphöjs
till en »samhällsacceptabel» verksamhetsform.
Det förefaller mig som om
man med förslagen till viss utbildning
av familjedaghemsvårdare, till rådgivning
och till förbättrade ersättningar

Bidrag till anordnande av barnstugor

och förmåner för dessa har kommit
fram till något som är åtminstone godtagbart.
Jag tycker också att man lyckats
ge statsbidraget den karaktär av
stimulansbidrag, som varit avsett. Detta
bidrag bör såvitt jag förstår kunna
främja intresset ute i kommunerna för
att bygga ut verksamheten i form av
familjedaghem.

Detta är ett nytt statligt åtagande,
som jag anser vara i alla avseenden väl
motiverat. Jag finner också de begränsningar
som de föreslagna kvot- och balansreglerna
innebär vara motiverade.
De medför ju en möjlighet till utbyggnad
av familjedaghemsverksamheten
med statsbidrag till ett lika stort antal
platser som det finns barnstugeplatser.

Utskottet har i två fall mjukat upp
Kungl. Maj:ts förslag. Jag vill peka på
vad som anförs på s. 9 i utlåtandet beträffande
kvotregeln, där utskottet uttalar
att vissa glesbygdskommuner, som
kanske inte finner sig ha möjligheter
att bygga ett barndaghem men som har
behov av ett visst antal tillsynsplatser,
skall kunna få statsbidrag till familjedaghem,
även om de inte uppfyller kravet
på ett minimiantal av daghemsplatser.
Det är alltså detta som avses när utskottet
skriver: »Skulle emellertid i

samband med frågor om det särskilda
stödet till serviceåtgärder i glesbygderna
en uppmjukning av regeln befinnas
lämplig bör Kungl. Maj :t äga förordna
därom. Detta bör i anledning av motionen
II: 417 ges Kungl. Majtt till känna.»

Jag tycker att en sådan uppmjukning
är väsentlig. Likaså är jag angelägen
om den andra uppmjukningen som
återfinns på s. 10 och som innebär
att antalet platser i familjedaghemmen
kan öka snabbare än som förutsätts i
propositionen. En sådan ökning anser
utskottet kan uppnås genom att under
en övergångstid inte bara disponibla
utan även konkret planerade dagliemsplatser
inräknas vid balansregelns tilllämpning.
Enligt vad utskottet fått uppgift
om skulle detta kunna innebära att

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

30 Nr 12

Bidrag till anordnande av barnstugor

ungefär 3 000 familjedaghem utöver vad
propositionen medger skulle bli statsbidragsberättigade.

Yrkandena i reservationerna innebär
en ökning av anslagen med ytterligare
minst 3 miljoner kronor -— det är svårt
att exakt beräkna — i förhållande till
utskottsmajoritetens förslag.

Jag vill gärna bekänna att jag principiellt
anser att när vi har att ta ställning
till förslag som innebär statsutgifter
för nya verksamhetsformer och
dessa förslag är väl motiverade, bidragen
till att börja med bör ges i begränsad
omfattning men med möjlighet till
utbyggnad allteftersom verksamheten
visar sig vara av stor samhällelig betydelse.
Jag är övertygad om att den verksamhet
som vi nu diskuterar ganska
snart kommer att visa sig vara just samhällsviktig.
I så fall bör det statliga stödet
successivt kunna ökas. I starten bör
vi emellertid hejda oss inför alltför
långtgående krav på att spärregler eller
begränsningsregler skall tas bort;
vi måste kunna överblicka konsekvenserna
av våra beslut. Dessutom har jag
den bestämda uppfattningen att med
den utformning som statsbidragen får
kommer det att medges en utbyggnad
av familjedaghemsverksamheten under
det kommande budgetåret som ganska
väl räcker till i förhållande till vad
kommunerna själva rår med.

Jag vill, herr talman, i det sammanhanget
gärna påpeka att både Svenska
kommunförbundet och Svenska stadsförbundet
gemensamt har yttrat sig angående
en rekommendation som en central
samarbetsgrupp för planering och
utbyggnad av dag- och fritidshem i höstas
gjorde.

Kommunförbunden har ställt sig positiva
till denna rekommendation, som
grundade sig på en rapport från byggforskningen
i Stockholm. Rekommendationen
hade den målsättningen att kommunernas
utbyggnad av barnstugeverksamhetenoch
av tillsynen skulle medföra
att man fram till 1975 fick ett nytillskott

på över 70 000 daghemsplatser. Det är
ett ganska stort antal och en ganska hög
målsättning. Jag tror att man skall komma
ihåg det när man talar om möjligheterna
till familjedaghemsplatser. Antalet
tillsynsplatser kan ökas ganska
kraftigt med hjälp av familjedaghemmen.

Men kommunförbunden gör ändå,
samtidigt som detta accepteras, en liten
reservation. Man säger, vilket jag tror
är viktigt att understryka, att inte bara
kommunerna skall nås av rekommendationen.
Den borde i första hand rikta sig
till kommunblockens samarbetsnämnder
och dem som handhar den gemensamma
utvecklingsplaneringen i kommunblocken.
De kan nämligen bedöma
behovet på litet längre sikt. Behovet är,
säger kommunförbundet, beroende på
de arbetsmarknadsmässiga förutsättningarna,
på kommunblockets geografiska
utsträckning, näringslivets struktur,
omfattningen och karaktären av industrialiseringen,
tiitortscentras storlek
och fördelning inom blocket. Därför
kan det, tillägger kommunförbunden,
befinnas lämpligt att lita till familjedaghem
i ett kommunblock med övervägande
glesbygdskaraktär i större utsträckning
än i kommunblock med hög industrialiseringsgrad.
Tillsynsfrågan kan
inte lösas efter en generell norm, som
grundar sig på den s. k. konsumentgruppens
storlek.

Jag tror det är viktigt att stryka under
detta. Om man accepterar ett sådant
principresonemang som kommunförbunden
för, innebär det att man i statsbidragssammanliang
verkligen måste
vara öppen för att tillgodose de olika
kommunblockens olikartade behov och
inte generalisera. Det är avsikten bl. a.
med det av mig förut citerade uttalandet
om uppmjukning.

När det gäller själva huvudrekommendationen,
nämligen att minst halva
tillsynsbehovet skall täckas av daghemsplatser,
säger kommunförbunden att
målsättningen för barntillsynen givetvis

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

måste bli föremål för prövning utifrån
varje kommuns eller konimunblocks egna
behov och förutsättningar.

Jag tror detta förefaller oss alla ganska
självklart, men jag har, herr talman,
velat återge dessa uttalanden från kommunförbunden,
därför att den verksamhet
vi talar om först och främst är en
kommunal verksamhet. Dessa synpunkter
måste alltså beaktas.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha motiverat varför jag kommer att yrka
bifall till utskottets hemställan vid
punkten 11 i vad avser kvoteringsrcglerna.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Fröken Ljungberg fällde
ett yttrande som jag inte vill låta stå
oemotsagt, nämligen att de som hade
talat tidigare — alltså herr Nilsson i
Tvärålund och jag — skulle ha lagt
tyngdpunkten främst på kommunernas
intressen. Det är alldeles felaktigt. I
början av mitt anförande talade jag om
nödvändigheten av att öka barntillsynsmöjligheterna
just från föräldrarnas och
barnens synpunkt. I detta avsende är vi
fullt eniga.

Att jag talat så mycket om kommunerna
beror på att bakom införandet av
dessa spärrar ligger tanken att om man
inte har dem, kommer kommunerna att
sluta att bygga barnstugor eller i varje
fall ökningen av barnstugeverksamheten
att minska. Detta innebär enligt min
mening en ganska oberättigad misstro
mot kommunerna.

Fröken Ljungberg talade bra om familjedaghemmen
— jag trodde nästan
att hon skulle sluta med att yrka bifall
till reservationen — men hon ville tydligen
behålla dessa spärrar. Menar fröken
Ljungberg verkligen att kommunerna,
om vi genomför denna reform,
kommer att minska barnstugeverksamheten?
Även kommunerna måste ju ha
insikt om att barnstugor i många fall
utgör den bättre lösningen. Tror inte

Bidrag till anordnande av barnstugor

fröken Ljungberg att kommunerna, när
det är fråga om tätorter där behovet av
barntillsyn är stort och dessutom koncentrerat,
trots ett sådant beslut och
utan dessa spärrar kommer att fortsätta
med utbyggnaden av barnstugeverksamheten? Herr

NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Fröken Ljungberg kanske
inte uppfattade mitt anförande i alla
delar. Jag vill därför erinra om att
jag vid två olika tillfällen underströk att
det är främst för barnens skull som vi
behöver göra stora ansträngningar för
att utöka möjligheterna till barntillsyn.

Fröken Ljungbergs anförande var utomordentligt
i praktiskt taget alla avseenden
som argumentering för reservationen.
Därför tycks det mig underligt
att hon inte vill följa den. Motivet måste
väl — om jag förstod fröken Ljungberg
rätt — vara att vi bör veta mera
om vad vi beslutar beträffande familjedaghemmen,
så att dessa inte utvecklar
sig alltför snabbt.

Enligt fröken Ljungberg finns ändå
inte några principiella hinder eller betänkligheter
beträffande kvaliteten för
barntillsyn i familjedaghem. Jag tror att
vi kan vara övertygade om att kommunerna
inte bygger ut familjedaghemsverksamheten
till större omfattning än
vad som behövs. Det ligger i familjedaghemmens
natur. Det är också relativt
lätt att minska omfattning av dem. Däremot
finns exempel på kommuner som
redan uppfört barnstugor, som i varje
fail för dagen ter sig för stora; under
utskottsbehandlingen lämnades exempel
på det.

I princip bör vårt samhälle ha råd att
utbygga tillsynen så att den räcker också
för de barn som nu är utan. Barn
under tio år och allra helst under sju
år som saknar tillsyn måste känna både
otrygghet och vantrivsel. Om vi kan förbättra
deras situation genom ökad tillsynsverksamhet,
gör vi enligt min me -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Bidrag till anordnande av barnstugor

ning, en utomordentligt stor preventiv
insats inom ungdomsvården och förebygger
svåra sociala vådor för framtiden.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Om vi är överens om
att utbyggnaden av samhällets barntillsyn
bör göras med utgångspunkt först
och främst från barnens behov, då är
vi överens om det mesta.

Mina slutsatser utifrån detta är följande.
Ingen torde i dag kunna tala om bur
barnens behov av tillsyn fördelar sig på
den ena eller andra tillsynsformen. Det
finns inga undersökningar som ger möjligheter
att dra bestämda slutsatser i
detta avseende. Därför har jag den uppfattningen,
att den fördelning enligt en
fifty-fifty- eller balansregel, som propositionen
innebär är tillfredsställande
i dagens situation. Längre kan vi inte
komma just nu.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att det
inte finns någon undersökning som visar
hur barnens behov av tillsyn fördelar
sig mellan kollektiv barntillsyn och
enskild barntillsyn i familjedaghem.
Men vad vi kan vara överens om, fröken
Ljungberg, är väl att barnen behöver
tillsyn och att valet inte står mellan kollektiv
tillsyn och tillsyn i barndaghem,
utan att valet står mellan tillsyn i någon
organiserad tillsynsform och ingen tillsyn
alls.

Det är detta som är det väsentliga i
resonemanget.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Med våra motioner I: 4
och II: 7 har vi tagit upp ett principiellt
resonemang om jämlikhetsproblemet, om
kvinnornas möjligheter att utnyttja sin
rättighet till förvärvsarbete.

Detta är ett stort, vittförgrenat och
svårlöst problemkomplex som kräver

samhälleliga åtgärder på många områden
i vårt samhälle. Frågan om kvinnornas
jämlikhet med männen har emellertid
kommit betänkligt på efterkälken
när det gäller medvetna samhälleliga
åtgärder för dess lösning.

Jämlikhetsfrågan i vårt samhälle är
någonting mycket viktigare i dag än
bara en fråga om jämlikhet mellan man
och kvinna. Det är en central fråga i hela
samhället, och det behövs en grundläggande
förändring av samhället för att
den skall kunna lösas helt. Jämlikheten
mellan man och kvinna är emellertid
en av ingredienserna.

Jag har tidigare från denna talarstol
hävdat att jämlikheten är en alltför viktig
fråga för att enbart kvinnor skall
syssla med att söka lösa den. Det är
ingen s. k. kvinnofråga utan en allvarlig
och betydelsefull samhällsfråga som
måste sättas in i sitt riktiga sammanhang.
Klassamhället slår i detta avseende
i dubbel bemärkelse.

Statsutskottets utlåtande nr 5 under
punkterna 9, 10 och 11, gäller bl. a. bidrag
om anordnande av respektive bidrag
för drift av barnstugor. Dessa
stora frågor är av betydelse i det problemkomplex
som jag nyligen nämnde.
Men under decennier har samhället på
just dessa områden fungerat dåligt eller
t. o. m. undermåligt. Detta har fört med
sig främst en rad negativa konsekvenser
för kvinnornas del men också följdverkningar
som på ett påtagligt sätt
sträckt sig ut i hela samhället.

En mycket viktig anledning till att
kvinnorna inte har sökt sig ut i förvärvsarbetet
är den stora brist på barnstugeplatser
som för närvarande råder.
Jag är medveten om att utbyggnaden av
barnstugeverksamheten har kommit i
gång något bättre ute i kommunerna sedan
större statsbidrag beslutats för anordnande
av barnstugor. Men med det
bottenläge där man befann sig räcker
enligt vår uppfattning inte ökningstakten
till på långt när. Så sent som förra
året redovisade familjedaghemsutred -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

ningen, såsom också tidigare vid ett
par tillfällen har nämnts i debatten, att
cirka 60 000 barn är helt utan tillsyn
under den tid då föräldrarna förvärvsarbetar.
Lägger man därtill de 210 000
familjer med barn under 10 år, där
hustrun vill ha ett förvärvsarbete, om
barntillsynen ginge att ordna tillfredsställande,
måste vi alla förstå att utbyggnadstakten
är alldeles för långsam. Här
måste göras en satsning av helt andra
dimensioner.

Som vi i vår motion framhållit kan
det med de höga och ständigt stigande
kommunalskatterna vara förståeligt att
kommunalmännen ute i landet i det
längsta drar sig för att påta sig flera
utgifter, vilka i detta sammanhang skulle
förorsakas av driften av barnstugeverksamheten.
Det är därför som vi i
vår motion krävt att riksdagen skulle
förorda höjda driftbidrag för denna
verksamhet. Jag kan tillägga att vi inte
är ensamma om ett sådant förslag. Bl. a.
kan vi läsa i årets statsverksproposition,
att även socialstyrelsen begärt att driftbidragen
skall höjas från 1 600 till
2 600 kronor per år och plats för daghem
och gemensam barnstugeavdelning
och från 600 till 2 160 kronor per år
och plats för fritidshem.

Liksom departementschefen i statsverkspropositionen
går emellertid utskottet
nu emot eu sådan höjning av
driftkostnaderna. Utskottet »förutsätter
att frågan om en anpassning av bidragen
även fortsättningsvis följs av Kungl.
Maj :t. Någon riksdagens särskilda åtgärd
är därför nu inte erforderlig.» Vi
kan för vår del inte dela utskottets mening,
ty om man verkligen anser att
driftbidragen borde höjas, kan jag inte
förstå varför inte riksdagen kan ha en
mening därom och förorda en sådan
höjning samt överlämna till regeringen
att vidta lämpliga mått och steg.

Jag återkommer senare med ett yrkande
vid punkt 10.

Sedan kommer frågan om utbyggnadstakten.
Under förutsättning att staten

Bidrag till anordnande av barnstugor

på sätt som jag skisserat träder in på
den ekonomiska sidan med höjda driftbidrag
— vilket är den springande punkten
— anser jag att man mycket väl och
med gott resultat kan fastställa en plan
för byggande av 150 000 nya platser i
barnstugorna under en femårsperiod.
Man kan då också ålägga kommunerna
att bygga vissa procent barnstugeplatser
per antal barn under tio år. Detta skulle
sannerligen inte vara det tyngsta åtagande
som staten ger kommunerna. På
så sätt skulle vi snabbare och på ett
bättre sätt skaffa fram platser till dem
som i dag inga har och till dem som
snart kommer att behöva sådana. Jag
kommer i detta sammanhang aldrig att
acceptera att, som någon nämnde, kvinnorna
skulle vara något slags regulator
på arbetsmarknaden vid en minskad
sysselsättning. Det är rent nonsens att
tala om det.

I detta sammanhang sade herr Gustafsson
i Skellefteå att vi måste ge husmödrarna
valfrihet. Jo, det kan jag tänka
mig! Det är ett gammalt och förlegat
betraktelsesätt som vi bör sluta upp med.
Herr Gustafsson i Skellefteå måste skaffa
sig litet kännedom om vad som rör
sig ute i familjerna i dag. Jag tror bestämt
att vi också måste ta in de s. k.
husfäderna i bilden. Eller varför inte
tala om föräldrarna. Herr Gustafsson i
Skellefteå vill väl ändå inte inkompetensförklara
halva den svenska befolkningen,
som består av manliga individer, för
allt slags hushållsarbete.

Vi måste äntligen sluta upp med att
betrakta barnstugeverksamheten som
något slags andrahandsersättning för
förvärvsarbetande föräldrar eller för
arbetsmarknaden. Givetvis är denna
verksamhet betydelsefull också för föräldrar
och arbetsmarknad, men vi måste
här sätta barnen främst.

För vår del anser vi att den kvalificerade
vård och fostran som barnen får
inom hela barnstugeverksamheten —-alltså inte bara inom lekskolorna — mycket
väl motiverar att utbildningsdeparte -

Andra kammarens protokoll 1968. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Bidrag till anordnande av barnstugor

mentet står som huvudman. Vi har också
i vår motion tryckt på nödvändigheten
av att få fram bättre resurser för
forskningen på detta område. Som det
nu är, ser det alldeles för bedrövligt ut
med denna forskning.

I samma utlåtande och under samma
punkt behandlas emellertid en annan
motion, 11:573, som vill ha en utredning
för att utforma riktlinjer för den
moderna barnstugans inre verksamhet.
Utskottet har gått motionärerna till mötes
så långt, att man föreslår att en skrivelse
skall avges till regeringen för att
ge till känna vad utskottet anfört. En
ändring av den departementala anknytningen
av barnstugeverksamlieten är ju
inte en alldeles överhängande fråga -—
det mest överhängande är att få fler
platser. Jag kan därför mycket väl tänka
mig att avvakta en utredning, som
jag hoppas inte skall dröja alltför länge.

Jag vill därför för dagen avstå från
att yrka bifall till punkten 4 i vår motion.
Däremot ber jag, herr talman, att
beträffande punkten 9 i utlåtandet få
yrka bifall till våra motioner 1:4 och
II: 7 under mom. I.

I fråga om punkten 11, bidrag till
kommunala familjedaghem, ansluter vi
oss till utskottets utlåtande på alla punkter
med den uppmjukning utlåtandet
har fått i förhållande till propositionen.
Vi har tidigare vid ett flertal tillfällen
deklarerat att vi har den uppfattning
utskottet nu redovisar.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag har noterat att fru
Hörnlund har anmält sig på talarlistan
och att hon strax kommer att stå här.
Tidpunkten för detta beror på hur
länge jag talar. Jag lovar att inte tala
länge, därför att jag vet att hon besitter
särskild sakkunskap i denna fråga och
att det därför är värdefullt att hon får
tillfälle att mera utförligt utveckla sina
synpunkter. Det är ju den utredning
hon företagit som ligger till grund för
det vi nu diskuterar.

Jag skall bara anföra några synpunkter
som kan ha sammanhang med utskottets
ställningstagande och de frågor
som de ärade reservanterna har tagit
upp, därmed inte sagt att jag skall behandla
alla dessa frågor.

Det är kanske förmätet att instämma
i vad fröken Ljungberg sade. Hon gav
i vissa avsnitt en förnämlig beskrivning
av situationen. Jag begriper dock inte
alls hur herr Nilsson i Tvärålund och
herr Gustafsson i Skellefteå kan tycka
att hennes anförande stödde reservationerna,
ty vid ett flertal tillfällen sade
fröken Ljungberg att hon delade de
åsikter som framförts i propositionen.
Men vi skall väl inte tvista om detta.
Jag är som sagt glad för att fröken
Ljungbergs anförande finns i protokollet.
Det kan tåla att läsas även långt efter
den debatt vi för i frågan i dag; det
innehöll värdefulla tankegångar. Fröken
Ljungbergs frånvaro på reservationslistan
är väl en markering av var
hon hör hemma. Det är klart att det
kan vara besvärande för herr Gustafsson
och herr Nilsson att inte ha sällskap
med fröken Ljungberg i denna
fråga.

Jag vill sedan ta upp en kontroversiell
sak som diskuterats i utskottet och
som också här varit föremål för diskussion.
Det gäller barnstugornas administrativa
hemvist, d. v. s. vilket departement
de skall sortera under. Det har
anförts att skolformen skulle vara det
centrala och inte tillsynsverksamheten.
Man utvecklar dessa tankegångar och
vill ändra synen på barnstugeverksamheten.
Fru Ryding sade någonting klokt
när hon ansåg att detta inte var någon
överhängande reform. Hon avstod
t. o. m. från att yrka bifall till punkt 4
i motionen II: 7, där man tar upp frågan
om den departementala hemvisten.

Om detta kan det finnas och finns
det mycket delade meningar. På fackligt
håll har man påpekat att denna
verksamhet bör höra hemma under arbetsmarknadsstyrelsen
och alltså borde

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

sortera under inrikesdepartementet.
Motivet härför är att det just nu och
kanske för rätt lång tid framöver är
angeläget att ur arbetsmarknadssynpunkt
få en ökad aktivitet på detta område.
Det kan vara ett gott motiv för att
föra denna verksamhet till arbetsmarknadsstyrelsen
och därmed till inrikesdepartementet.
Det finns alltså skäl för
olika ändringar på den punkten, men
utskottet har — i likhet med fru Ryding
— inte tyckt att detta är något
överhängande problem. Som det nu är
och som det —- så långt vi kan se —
kommer att vara i framtiden har denna
verksamhet sin naturliga hemvist inom
socialdepartementet och inom socialstyrelsens
administrationsområde. Vi
anser att man där kan ägna denna verksamhet
den största omsorgen och ta den
största hänsynen till de skilda intressen
som kan finnas på detta område.

Fru Ryding vill att vi skall fastställa
planer för utbyggnadstakten och för
förbättringen av villkoren. Villkoren
för barnstugeverksamheten fastställdes
så sent som för två år sedan. De förbättrades
då rätt avsevärt. Detta har
hitintills haft en rätt gynnsam effekt,
och man har väl anledning att räkna
med att så blir fallet också i fortsättningen.
Att ålägga kommunerna en viss
utbyggnadstakt är inte möjligt. Visserligen
finns det vägar härför, men jag tror
att vi skall ha det man kallar för kommunal
självstyrelse i tankarna innan vi
ger oss in på att utfärda ålägganden
för kommunerna i sådana här sammanhang.

I fråga om familjedaghemmen, som
behandlas i punkt 11 i utlåtandet, har
det varit litet tjafs om hur socialdemokraterna
ser på familjedaghemmen.
Herr Nilsson i Tvärålund har i år liksom
förra året gett sig in i en ordstrid
om vad det är socialdemokraterna menar
och om vilken syn de har på familjedaghemmen.
Detta har klarlagts i
skrivningar och anföranden, men han
återkommer likväl och säger, att det

Bidrag till anordnande av barnstugor

hos socialdemokraterna finns ett slags
misstro mot familjedaghemmen. Herr
Gustafsson i Skellefteå, som är herr
Nilssons medreservant, ansåg att det
förelåg en misstro mot kommunerna.
Det är ju alltid bra när ens fiender träter;
man kan då själv ägna sig åt någonting
annat. Jag tror att jag skall göra
det, ty jag tycker att det är värdelöst att
ta upp den här ordstriden om vår värdering.
Det förslag som föreligger talar
ju inte för att socialdemokraterna misstror
den tillsynsformen. Det är väl
ingen som behöver tvivla på att socialdemokraterna
i riksdagen har den meningen,
att barnstugeverksamheten -—
den institutionella verksamheten — är
den bästa formen för samhällets insatser
när det gäller barntillsynen och att
familjedaghemmen är ett nödvändigt
och önskvärt komplement. Den inställningen
kan naturligtvis formuleras med
vackrare ord, men detta är vad det är
fråga om. Vi hyser ingen misstro mot
familjedaghemmen; vi anser att de är
nödvändiga och bör finnas.

Genom det förslag som, baserat på
fru Hörnlunds utredning, framlagts i
propositionen har man velat förbättra
betingelserna för familjedaghemmen att
utvecklas. De knyts till den kommunala
verksamheten. Man räknar med en väsentlig
kvalitetsförbättring. De som
skall syssla med denna verksamhet får
en kommunal anställning med avtalsreglerade
förhållanden vad det gäller
både omkostnadsersättning och löneersättning.
Utbildningen blir organiserad,
och barntillsynskonsulenter kommer
att tillsättas för att hjälpa till att
samordna det som behöver samordnas.
Det blir en organiserad hälsokontroll.
Familjedaghemmen kommer — även
om någon ler när man säger det — att
få riktiga leksaker. I toppen på allt detta
kommer vi att få ett bra och rejält
statsbidrag för familjedaghemmen. Detta
kommer — det är jag övertygad om
— att stimulera kommunerna att öka familjedaghemsverksamheten.

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Bidrag till anordnande av barnstugor

Jag skall inte öka oklarheten om de
föreslagna reglerna genom att i detalj
yttra mig om dem. Det har andra gjort,
och det de har sagt är inte fel. .lag är
nämligen på det klara med att det är
nästan omöjligt att uppfatta någonting
av en muntlig föredragning av dem. Det
var mycket svårt att läsa om dem i propositionen.
Vi kan ju skryta med att
det är lättare att läsa om dem i statsutskottets
utlåtande. Det har ju inte ledamöterna
skrivit utan det är vårt sekretariat
som har gjort det. I statsutskottets
utlåtande har reglerna t. o. m. döpts
om; det talas där om kvotregel och balansregel
för att man på något sätt skall
kunna umgås med båda dessa företeelser
på en gång i sin egen lilla hjärna.
Men det är besvärligt att argumentera
på basis av reglernas utformning och
tala om vart man syftar med dem. Jag
skall alltså inte fördjupa mig i reglerna
och beloppen. Men jag vill säga att det
bakom förslaget om dessa båda regler
inte ligger någon sådan värdering av
familjedaghemmen som herr Nilsson i
Tvärålund ville tro eller av kommunerna
som herr Gustafsson i Skellefteå ville
tro. De är ett försök att på realistisk
bas stimulera kommunerna att starta
denna verksamhet som komplement till
barnstugeverksamheten.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan under
denna punkt. Jag återkommer beträffande
de andra punkterna. Och så hoppas
jag att debatten kan bli mycket rikare
sedan fru Hörnlund haft ordet.

Fru RYDING (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Bergman sade om den kommunala
självstyrelsen är jag angelägen att få
tala om, att jag på intet sätt är av någon
annan uppfattning än att vi skall slå
vakt om den kommunala självstyrelsen.
Herr Bergman satte nämligen den kommunala
självstyrelsen i relation till
lämpligheten att ge kommunerna åligganden.
Enligt min uppfattning är det

stor skillnad mellan att ge kommunerna
åligganden som de får lov att betala
med dryga skattepengar som ofta
har gjorts och att ge dem åligganden
som icke betungar deras budget.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte så mycket
att säga om herr Bergmans anförande
utan snarare om det han inte sade. Jag
hade nog väntat mig att vi skulle få en
bättre motivering för spärrarna. Jag
medger att de kan vara svåra att redogöra
för i och för sig, men motiveringen
för dem borde ju inte vara så besynnerlig.
Vad som ligger bakom är väl ändå
att man tror, att om man inte har dessa
spärrar så kommer kommunerna att
minska byggandet av barnstugor och
övergå till familjedaghem — i alltför
stor utsträckning tydligen. Detta har
iag vänt mig emot; jag tror inte att utvecklingen
kommer att bli sådan.

Här föreslår man en förbättring av
ersättningen till barndagvården — den
förbättringen tror jag är alldeles nödvändig,
så jag riktar ingen kritik mot
den. Förbättringen ökar dock kostnaderna
med ett visst belopp. Sedan utmäter
man ett statsbidrag som tycks
ungefär svara mot den kostnadsökning
kommunerna åsamkas, om man nu
får tro remissyttrandena. Och så tror
man ändå att detta skall bli en kraftig
stimulans, varför man finner sig
nödsakad att hitta på ett par besynnerliga
regler för att undvika att denna stimulans
leder till alltför många familjedaghem.
Jag tycker att detta är litet underligt
och tarvar en bättre motivering.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Bergman säger att balansregeln och
kvotregeln är tekniskt svåra att beskriva,
men jag tror inte att det behöver föreligga
några tekniska svårigheter när
det gäller att beskriva motiven för dem.

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

Men herr Bergman gick inte in på dem.
Det är ju på denna punkt regeringens
förslag och mittenpartiernas väsentligt
skiljer sig. Jag hoppas att andra talare
vill ta upp den sidan av saken. Man
blir ju glad varje gång socialdemokraterna
glider över till en vänligare inställning
mot familjedaghemmen, som
vi anser vara ett alternativ. Men om jag
uppfattade herr Bergman rätt ville han
i varje fall inte uttala, att familjedaghemmen
kunde vara ett valvärt alternativ
och att samhället bör betrakta familjedaghemmen
som ett sådant alternativ.

Det är otvivelaktigt så, att reglerna
begränsar utvecklingen och utvecklingsmöjligheterna
för familjedaghemmen.
Om samhället vore neutralt, så
borde också samhället i konsekvens
därmed ha gett familjedaghemmen samma
möjligheter som barnstugorna att få
utvecklas fritt utan några hindrande
regler.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
talar här om socialdemokraternas
avoghet mot familjedaghemmen. Jag
vill bara nu i början av mitt anförande
påminna om att det är de socialdemokratiskt
styrda kommunerna som har
startat och utvecklat familjedaghemsverksamheten
i detta länd. Det är litet
mer konkret att ta på detta än de motioner
som från center- och folkpartihåll
har väckts med vissa mellanrum i
den svenska riksdagen.

Jag skall i denna debatt börja med att
tala om lekskolorna. Under punkten 9
i det utskottsutlåtande som vi nu behandlar
har borgerliga reservanter tagit
upp frågan om lekskolan och vill
tillkännage, att lekskolorna bör ses som
en skolform och ej som en tillsynsform.
Jag tycker att det närmast är en tvist
om påvens skägg, men man kanske ändå
skall granska reservationen en smula.
Den har ju kommit till på grund av
att familjedaghemsutredningen vill ut -

Bidrag till anordnande av barnstugor

nyttja lekskoleplatser för förvävsarbetandes
barn, vilket skulle möjliggöras
genom förlängda mottagningspass för
barnen. Som det nu är håller de flesta
lekskolor Öppet i två omgångar per dag
med tre å tre och en halv timmes öppethållande
i varje omgång. Genom att
förlänga vistelsetiden för ett av passen
till fem timmar och förkorta det andra
passet med någon timme skulle man
mycket väl kunna fä till stånd ett bättre
utnyttjande av de lokal- och lärarresurser
som onekligen står till buds inom
lekskolesektorn.

Av de 60 000 barn, som vid undersökningstillfället
på hösten 1966 vistades
i lekskola, var det endast 3 000
barn vilkas båda föräldrar förvärvsarbetade.
Familjedaghemsutredningen visade
också, att 170 000 mödrar ville gå
ut i förvärvsarbete på deltid, förutsatt
att barntillsynsfrågan kunde lösas och
naturligtvis också under förutsättning
att de kunde få en deltidssyssla.

Det finns ett mycket klart markerat
behov av korttidsplatser för barntillsyn.
Det kan också förutsättas att en
hel del av de föräldrar som nu har barn
i lekskolorna skulle hälsa med tillfredsställelse,
om vistelsetiden kunde utsträckas
med en eller annan timme. Under
sådana förhållanden frågar man
sig: Varför inte ordna praktiskt i denna
angelägenhet i stället för att göra
den till ett politiskt slagträ i barntillsynsdebatten? Den

kommun som i dag vill omorganisera
lekskolan har ju redan möjligheter
att göra det. Om man följer socialstyrelsens
råd och anvisningar och ordnar
med måltider, håller öppet minst
fem timmar o. s. v., utgår ett statligt bidrag
till verksamheten.

Det var alltså inga nyheter som vi
serverade från familjedaghemsutredningens
sida i fråga om lekskolorna,
Familjeberedningen har för flera år sedan
hänvisat till dessa möjligheter att
ordna halvdaghem. När vi fattade beslut
om den integrerade barnstugan,

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Bidrag till anordnande av barnstugor

förutsattes också att bidrag skulle kunna
utgå till omorganiserade lekskolor.
Det är därför svårt att förstå vart reservanterna
egentligen vill komma. Vill
man ha en konstlad gräns mellan lekskolor
å ena sidan och daghem och integrerade
barnstugor å andra sidan?
Försöker man fortfarande att upprätthålla
myten om en lekskola som är finskola
med pedagogiskt innehåll, medan
barnstugan är en plats där det enbart
serveras mat och där man snyter barn
och ser till dem? Jag tycker att reservanterna
i så fall avlägsnat sig långt
från verkligheten.

För min del, och jag antar att detta
gäller flera i denna kammare, framstår
den årligen återkommande debatten om
lekskola och allmän förskola som ett
ytterst sorglustigt inslag eftersom de
borgerliga knappast tar hänsyn till realiteter.
Varför inte nu fundera litet över
familjedaghemsutredningens siffror och
varför inte konstatera att vi inte har
någon statisk situation då det gäller förvärvsarbetande
och hemmaföräldrar,
inte ens från dag till dag? En förälder
som har ett barn i lekskola kanske vill
arbeta helt tillfälligt, och den som lyckats
få daghemsplats kanske vill göra
ett uppehåll i förvärvsarbetet. Är det
då inte rimligt att man tillgodoser önskemålen
så långt det är möjligt med så
varierande tillsvnstider som möjligt,
och ligger det något orimligt i att en
kommun, som har stor brist på tillsynsplatser
och inte kan bygga ifatt, tillvaratar
lekskoleplatserna för längre och
kortare tillsynstider — kanske som en
temporär åtgärd men kanske också för
gott?

Då säger förmodligen reservanterna
att vi mister platser till de hemmaarbetande
föräldrarnas barn och att alla
barn behöver någon form av förskola.
Men det finns faktiskt möjligheter att
ordna varannandagsvistelse för barn till
icke förvärvsarbetande i hälften av lekskolebeståndet
i en kommun medan den
andra hälften omorganiseras för längre

vistelsetider. Då behöver alltså inte
platsantalet bli mindre för den förra
gruppen.

Vad jag vill slå fast beträffande denna
fråga är att vi inte behöver vara
låsta till så och så många timmar som
fallet nu trots allt är i alltför hög grad.
Kommunerna borde kunna handla med
tanke på vad som är praktiskt motiverat
och möjligt med hänsyn till orternas
behov när det gäller att ordna med
tillfredsställande tillsyn för barn som
har förvärvsarbetande föräldrar eller
föräldrar som önskar gå ut i förvärvsarbetet.
För min del anser jag att det
må vara hur välmotiverat som helst att
alla barn bör ha möjlighet till någon
form av gruppverksamhet, men så länge
vi har cirka 3 000 barn i förskoleåldern
som inte får någon form av ordnad tillsyn
under den tid föräldrarna arbetar,
och då det dessutom finns tusentals
barn med mer eller mindre tvivelaktig
form av tillsyn, känner jag mig inte ett
dugg generad över att föreslå en minskning
av antalet lekskoleplatser för att
bereda tillfredsställande tillsyn åt dessa
barn. Då har det inte heller någon som
helst betydelse, om det här rör sig om
en tillsynsform eller en skolform, ty
huvudsaken är väl ändå att verksamheten
blir till allmän nytta.

Kungl. Maj:ts och statsutskottets förslag
beträffande familjedaghemmen
ansluter sig så gott som fullständigt till
det förslag som framlagts av familjedaghemsutredningen,
och det är naturligt
att jag konstaterar detta med tillfredsställelse.
Familjedaghemmen har
varit föremål för många och långa debatter,
och det blir väl inte helt plötsligt
lugnt och stilla i och med att det
föreliggande förslaget går igenom. Vad
som ändå måste framstå som mycket
viktigt i detta sammanhang är att frågan
om ersättningen till dem som värdar
fainiljedaghemsbarnen kommer att
överföras dit där den hör hemma, nämligen
till förhandlingsplanet. Det kommer
att vara av utomordentlig betydelse

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

för den grupp vi nu benämmer dagbarnvårdare,
vilken arbetar under alldeles
speciella förhållanden, att så kan
ske. För mig har en av huvudfrågorna
varit att försöka nå fram till rimliga arbetsförhållanden
och rimlig ersättning
för en yrkesgrupp som enligt min mening
inte erkänts som en sådan och som
därför varit eftersatt. Jag hoppas att vi
nu står inför en definitiv lösning av
denna fråga.

Den andra huvudfrågan har varit att
försöka skapa så goda förhållanden som
möjligt inom familjedaghemsverksamhetens
ram så att även denna form av
tillsynsverksamhet, som onekligen erbjuder
ett relativt starkt expansionsutrymme,
skall kunna erbjuda trygg tillsyn
åt barn till förvärvsarbetande. Alla
de åtgärder som föreslagits — hälsokontroll,
utbildning, ordnad rekrytering
med förstärkning av konsulentverksamheten,
lekutrustning samt kontakt-
och informationsverksamhet från
kommunernas sida — bör medverka
till en kvalitativ upprustning på detta
område. Men trots detta kvarstår — och
det är ett faktum som det inte finns någon
anledning att gå förbi — att de
förvärvsarbetande föräldrarna i mycket
stor utsträckning önskar plats för
sina barn i barnstugorna. De statsbidragsbestämmelser
som gäller för barnstugor
har medfört eu mycket snabb
utbyggnad, som just nu pågår. Mot
bakgrunden av det siffermaterial vi
presenterat i familjedaghemsutredningen
är det emellertid tämligen klart
att det lär dröja några år innan vi har
byggt ikapp behovet på detta område.
Därför är det nödvändigt att medverka
till att utbyggnadstakten för barnstugorna
inte stoppas upp. Likaså är det
nödvändigt att inrätta fler familjedaghem
parallellt med barnstugorna. Risk
föreligger för att familjedaghemmen
trots den kvalitativa upprustningen blir
den billigaste tillsynsformen — som
man också får statsbidrag till — och
att den därför växer på barnstugornas

Bidrag till anordnande av barnstugor

bekostnad. Jag anser att den saken bör
klart markeras.

Fn sådan utveckling kan inte anses
önskvärd, dels ur efterfrågesynpunkt,
dels med tanke på den både kvantitativt
och kvalitativt bättre tillsynsform
som barnstugorna erbjuder, inte minst
på litet sikt när allt fler föräldrar blir
förvärvsarbetande. I utredningen har vi
ansett — och där har Kungl. Maj:t och
utskottet haft samma mening -— att det
är rimligt att åvägabringa en viss avvägning
i utbyggnadstakten. Därför innehåller
förslaget en regel om att statsbidrag
endast skall utgå till det antal
familjedaghem som motsvarar antalet
statsbidragsberättigadebarnstugeplatser
i kommuner med över 10 000 invånare.

Det finns också i sammanhanget skäl
att erinra om att de statsbidrag som utgår
till barnstugor från den 1 juli 1966
har tyngdpunkten lagd på anordningssidan,
detta i syfte att stimulera nybyggandet.
Då är det också följdriktigt att
stödet till familjedaghemmen får en
konstruktion som i första hand siktar
på att stimulera tillkomsten av nya familjedaghem.

Vidare finns det i förslaget om statsbidrag
till familjedaghem ett direkt stimulerande
inslag när det gäller utbyggnaden
av barnstugor. De kommuner som
fyller hela kvoten av barnstugeplatser
får nämligen statsbidrag till samtliga
familjedaghemsplatser. Kommuner med
väl utbyggd barntillsyn — som följaktligen
också har höga kostnader -—
får maximerat statsbidrag, enligt föreliggande
förslag upp till den gräns
där platserna i barnstugor och familjedaghem
är lika många. Om en kommun
har det så ordnat och vill fortsätta att
bvgga ut barntillsynen väljer man förmodligen
att först bygga ytterligare en
barnstuga, eftersom den utbyggnaden
påverkar möjligheterna att få statsbidrag
till fler familjedaghem, vilka kan
inrättas när barnstugan är färdigplanerad.

Vad är det då reservanterna efter -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Bidrag till anordnande av barnstugor

strävar, när de vill slopa kvotregeln och
förändra balansregeln? Ja, det är utan
tvivel barnstugeutbyggnaden man på
center- och folkpartihåll vill komma åt.
Högern har ju ett annat ekonomiskt sinne
än centern och folkpartiet i denna
liksom i andra frågor, och kanske är
det också av den anledningen som mittenpartierna
har blivit ensamma om reservationerna
3 a och 3 d vid punkten
11. I reservationen 3 b talar reservanterna
ett mera klart språk. Där är det
enligt reservanterna familjedaghemmen
som bör vara tyngdpunkten i tillsynen,
medan barnstugorna skall vara komplementet.
Jag är glad för att fröken Ljungberg
tog avstånd från den tanken, när
hon nyss biträdde utskottets hemställan.
Reservanternas förslag innebär att
man går rakt emot vad föräldrarna efterfrågar,
vad all expertis på barntillsynsområdet
eftersträvar och vad huvudparten
av remissorganen har haft
att anföra. Härvidlag tänker jag särskilt
på arbetsmarknadens stora organisationer,
som ändå borde ha sitt ord med i
laget när vi beslutar i en fråga av så
stor vikt för dessa.

Flertalet av remissorganen har ju
också kunnat tillstyrka ett statsbidrag
till familjedaghemmen just på grund av
de bestämmelser som har fogats till
statsbidragsgivningen. Folkpartiet och
centerpartiet vill dock inte acceptera
något sådant.

Det finns också en annan fråga i
samband med familj edaghemsutbyggnaden
som är värd att observera i detta
sammanhang. Det har nu föreslagits att
dagbarnsvårdarna i likhet med andra
yrkesgrupper bör få en utbildning. Denna
utbildning har redan kommit i
gång i form av arbetsmarknadsutbildning.
I åtta län har man för närvarande
sammanlagt 28 kurser med 360 kursdeltagare.
Ytterligare 4 kurser med 70
deltagare håller på att startas. Cirka
100 dagbarnvårdare är redan utbildade.
Det har alltså skett en mycket god
start på detta område.

Det tar dock faktiskt tid att utbilda
de 30 000—40 000 dagbarnvårdare som
kan anses vara en målsättning. Kanske
är det emellertid inte en målsättning
för folkpartiet och centerpartiet att familjedaghemmen
skall ha kvalitet. Det
har tidigare framförts krav på statsbidrag
till denna verksamhet från folkpartiet
och centerpartiet, och vid dessa
tillfällen har inte några kvalitetskrav
uppställts. Kanske ser man likadant pa
denna fråga i dag.

Låt mig till sist konstatera att herrar
Hedlund och Wedén tydligen inte gjort
sig besväret att räkna ut vad deras motionsförslag
innebär i form av kostnadsökningar.
Mittenledamöterna lär ha
fått något av en chock när man i utskottet
kom in på kostnadssidan. Högerledamöterna
har inte heller kunnat
biträda förslaget om ett slopande av
kvotregeln eller om en uppräkning av
statsbidragsprocenten till 45.

Det är egentligen rätt lustigt med den
överbudspolitik som har förekommit i
detta sammanhang. Först föreslog folkpartiet
häromåret ett statsbidrag på 2
kronor per barn och dag utan krav på
stabilisering av verksamheten. Därefter
föreslog folkpartiet 25 procent i statsbidrag,
fortfarande utan några som
helst krav på verksamhetens utformning.
När regeringen nu föreslår ett
statsbidrag om 35 procent samtidigt som
man också vill få till stånd en upprustning
av verksamheten, då vill folkpartiet
och centerpartiet satsa 45 procent
i statsbidrag. Detta handlande får tala
för sig självt. Det torde vara ett bevis
för att dessa partier egentligen struntar
i frågorna som sådana. Om utredningen
och regeringen hade föreslagit ett 50-procentigt statsbidrag, hade folkpartiet
förmodligen höjt sitt bud till 55 procent.
Hur skulle det vara om mittenpartierna
ägnade sig åt konstruktiva förslag
i stället för att föra denna överbudspolitik? Herr

talman! .lag kommer ätt under
samtliga punkter biträda utskottets
hemställan.

Onsdagen den 20 mars 1988 fm.

Nr 12

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Fru Hörnlund säger att
det utan tvivel är barnstugorna som
man inom folkpartiet och centerpartiet
vill komma åt. Vad finns det egentligen
för grund för en sådan beskyllning?
Hon säger vidare att det kanske är en
målsättning för folkpartiet och centerpartiet
att familjedaghemmen inte skall
förbättras. Jag måste fråga vad vi har
sagt som kan ge detta intryck. Det är
ju en grov misstolkning av vår ståndpunkt.
Jag tycker nog att fru Hörnlund
borde kunna lugna sig tills vi kommer
närmare den 15 september innan hon
tillgriper sådana tongångar.

Fru Hörnlund har vidare i sin utredning
radat upp en hel mängd skäl som
talar för familjedaghemmen. Hon har
vidare sagt att av de föräldrar, som nu
har barn i dessa daghem, är det i själva
verket ett ganska litet antal som önskar
en annan tillsynsform. Så ligger det till.
Men det hindrar inte att vi är fullt
eniga om att barnstugorna är den bättre
formen. Det gäller emellertid inte —
detta framgår av utredningens betänkande
— alla kommuner. Det finns
kommuner där efterfrågan inte är tillräckligt
koncentrerad för att det skall
vara lämpligt med barnstugor och där
familjedaghemmen då blir en självständig
tillsynsform. Också detta framgår
av utredningens betänkande.

Nej, vad striden här står om är: Kommer
detta bidrag till familjedaghemmen
att innebära att kommunerna upphör
med att bygga barnstugor eller att det
blir en avsaktande ökning? Härvidlag
vill jag citera vad Svenska kommunförbundet
skriver i sitt remissyttrande.
Det heter där: »Skillnaden mellan de
kommunala nettokostnaderna för daghemmen
och de kostnader kommunerna
får vidkännas för familjedaghemsverksamheten
om utredningens förslag
genomföres blir inte av den storleken att
man enligt styrelsens förmenande behöver
hysa farhågor för att ett statsbidrag

Bidrag till anordnande av barnstugor

till dagbarnvårdarnas löner får en hämmande
effekt på barnstugebyggandet.
Särskilt bör här uppmärksammas, att
familjedaghemsverksamheten för kommunerna
kommer att medföra stora administrativa
kostnader som enligt utredningen
ej blir statsbidragsberättigade.
Styrelsen anser därför, att de föreslagna
begränsningarna i statsbidragsgivningen
till familjedaghemsverksamheten
icke är nödvändiga för att gynna
den institutionella barntillsynens tillväxt.
»

Fru Hörnlund anser tydligen något
annat än vad Svenska kommunförbundet
sålunda anfört. Då tycker jag det är
på sin plats att fru Hörnlund också motiverar
sin ståndpunkt, ty det finns
ingen som helst motivering i utlåtandet.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Tyvärr måste jag säga
att jag fick intrycket att fru Hörnlunds
anförande var fyllt av en mängd överdrifter.
Hon sade att centern och folkpartiet
i sak struntar i denna fråga, och
åtskilliga andra uttalanden av liknande
slag fanns i anförandet. Det är väl en
hårt engagerad människas överdrifter,
typiska i sådana fall.

Det var i de socialdemokratiskt styrda
kommunerna som barndaghemmen
utvecklades, sade fru Hörnlund. Ja, de
har säkerligen utvecklats där liksom i
många andra kommuner. Men de har
inte utvecklats bättre än att det råder
en synnerligen svår brist på tillsynsplatser
i dag — en brist som åskådliggörs
i fru Hörnlunds egen utredning.
Och fru Hörnlund måste ju medge att
centern och folkpartiet har drivit på
med förslag om olika åtgärder för att
vi skulle kunna på ett snabbare sätt lösa
problemet med barntillsynen.

Fru Hörnlund säger också att reservanterna
inte tar hänsyn till realiteter,
inte tar hänsyn till behovet av barntillsyn.
Men det är ju just det vi gör när vi
vill ge olika tillsynsformer möjligheter

2* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

42 Nr 12

Bidrag till anordnande av barnstugor

att utvecklas mera fritt än vad fru Hörnlunds
förslag innebär. Vi är inte alls
främmande för att tillsynstiderna skall
kunna vara flexibla i lekskolor, vilket
skulle möjliggöras genom att man bättre
utnyttjar den tillgång som ligger i eu
utveckling av familjedaghemmen. När vi
fortsätter att anse att lekskolans verksamhet
skall ha den formen, att den utgör
en anpassning till grundskolan, så
tror jag att vi är inne på den väg som
ändå rätt snart måste beträdas.

Vidare påstod fru Hörnlund att vi
inom centern och folkpartiet har ett
mycket dåligt ekonomiskt sinne i detta
fall. Men vi har ju förordat en tillsynsform
som är billigare för samhället än
den som fru Hörnlund vill framtvinga
-—• jag syftar då på de hindersamma regler
för tillsynsformen som fru Hörnlunds
förslag innefattar. Jag avstår från
att ytterligare kommentera påståendet;
ställt mot våra förslag kommenterar
det sig självt.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
— visst finns det brister i barntillsynsanordningarna.
Tack vare familjedaghemsutredningen
kan herr Nilsson
använda siffror, om han nu använder
dem rätt. Det gjorde han inte i sitt
första inlägg när han talade om antalet
barn som är helt utan tillsyn. Herr Nilsson
uppgav faktiskt en lägre siffra än
den som är relevant i sammanhanget.

Men, herr Nilsson, i de borgerligt
styrda kommunerna har det praktiskt
taget inte skett någonting på detta område.
Jag skall inte närmare gå in på
detaljer i det avseendet, ty det kommer
förmodligen fru Ekendahl att göra. Jag
har sagt att i de socialdemokratiskt styrda
kommunerna har det trots allt byggts
barnstugor och också skapats familjedaghemsplatser.
Huvudparten av de
barnstugeplatser och familjedaghemsplatser
vi i dag förfogar över ligger
faktiskt i just dessa kommuner.

När det gäller hur det tidigare sett

ut i riksdagssammanhang beträffande
dessa frågor skulle jag vilja fråga både
herr Nilsson i Tvärålund och herr Gustafsson
i Skellefteå: Varför har aldrig
vare sig folkpartiet eller centerpartiet
föreslagit höjda bidrag till barnstugorna?
Dessa inrättningar är ju trots allt
kostsamma. Varför har ni inte beaktat
kostnaderna på det området och varför
har ni inte ömmat för kommunerna i
detta sammanhang? Det skulle väl ändå
ha funnits skäl att göra det, och det bär
funnits många tillfällen under årens
lopp. Sanningen är dock att man på
borgerligt håll, i stället för att försöka
åstadkomma en utbyggnad, helt enkelt
varit avogt inställd. Man har inte velat
ha någon utbyggnad.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det återstår bara att
konstatera att fru Hörnlund helt enkelt
inte argumenterar för dessa kvoter. Hon
föredrar att tala om någonting annat,
t. ex. varför vi inte föreslagit höjda bidrag
till barnstugorna o. s. v. Det är
alldeles klart att det nu föreliggande
förslaget innebär att familjedaghemmen
sätts i en sämre ställning än barnstugorna
genom att utredningen anser att
kommunerna skall betala baskostnaden
när det gäller familjedaghemmen men
inte när det gäller barnstugorna. Vad
jag vill ha reda på är vilka skäl ni har
att tro att kommunerna, om detta genomföres
utan spärrar, skulle upphöra
med utveckling av barnstugorna. Jag
tycker det förslag till höjda kostnader
som ni framlägger är befogat, eftersom
det skulle medföra att familjedaghemmen
fick en bättre kvalitet. Förslaget
kommer i många fall att innebära att
kommunernas kostnader för familjedaghemmen
blir i stort sett samma som tidigare.
Vissa ändringar kommer det
dock att bli, beroende på vad som tidigare
har betalats.

Hur kan ni då tro att detta skall ge
en sådan stimulans till kommunerna att

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

det skall vara nödvändigt att konstruera
besynnerliga spärrar för att hålla tillbaka
den stimulansen? Jag har frågat
detta upprepade gånger i dag och ingen
har svarat.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Också jag vill understryka
att de frågor som ställts från
reservanternas sida alltjämt är obesvarade.
Till fru Hörnlund vill jag säga:
Även reservationerna prioriterar barnstugorna
i förhållande till familjedaghemmen.
Det är ett faktum som man
inte kommer ifrån om man vill diskutera
frågorna sakligt.

Folkpartiet och centerpartiet har föreslagit
höjda bidrag till familjedaghemmen
för att man skall kunna höja
kvaliteten på tillsynen i denna tillsynsform,
öka möjligheterna att få fler tillsy
nsplatsei* samt få en bättre jämlikhet
mellan samhällets stöd till barnstugorna
och till familjedaghemmen.

Jag har tidigare sagt att samhället
inte behöver styra så hårt som sker i
det föreliggande förslaget. Jag anser
därför att motiven bakom det socialdemokratiska
förslaget inte är hållbara.
Jag anser att vi med fullt förtroende
kan lämna valet till föräldrarna. Det är
deras efterfrågan på barnstugeplatser
eller familjedaghemsplatser som skall
styra den produktion av dessa tillsynsmöjligheter
som samhället bör främja.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Det sägs att jag inte vill
tala om vare sig kvoten eller balansregeln,
men det har jag faktiskt gjort i
mitt inledningsanförande. Jag har klart
och tydligt påpekat att de har kommit
till för att hålla en balans mellan å ena
sidan utbyggnaden av barnstugor och
å andra sidan inrättandet av familjedaghem,
eftersom det är angeläget att inte
på något sätt stoppa upp den snabba
utbyggnad som nu kommit i gång på
barnstugeområdet.

Bidrag till anordnande av barnstugor

Fortfarande önskar föräldrarna i första
hand tillsyn av barnen i barnstugor,
och det är denna efterfrågan man bör
möta. Naturligtvis skall man också försöka
bedöma dessa olika tillsynsformers
värde. Därvid kan man trots allt
inte komma ifrån att barnstugorna utgör
den kvalitativt mera högtstående
formen och dessutom erbjuder säkrare
tillsynsförhållanden. Har man byggt en
barnstuga på en ort finns den faktiskt
kvar, men även om man inrättar många
hundra familjedaghem kan man inte
vara alldeles säker på att få förfoga
över dem också framgent. Där ligger
den väsentliga skillnaden.

Herr Gustafsson i Skellefteå frågar
vari stimulansen ligger. Den måste bestå
i att vi vet vad det hela kommer att
kosta. Vi känner till att en hel rad kommuner
redan från början får detta bidrag,
och ett 35-procentigt statsbidrag
måste ändå innebära en stimulans. Jag
skulle kunna räkna upp vilka summor
som kommer att ntgå till olika kommuner,
men jag skall inskränka mig till att
nämna att det finns orter som kommer
att få ut miljonbelopp ganska snart. I
övrigt förekommer alla variationer mellan
hundratusentals kronor och tiotusentals.
Detta måste betyda en uppmuntran
till kommunerna att dels kvalitativt
förbättra familjedaghemmen, dels utbygga
dem vidare.

Det talas också om kostnaderna. Man
kan inte komma ifrån att barnstugekostnaden
är högre; den ligger på ungefär
7 000 kronor när det gäller driften.
Om man drar bort statsbidraget och
föräldraavgifterna, stannar den kommunala
kostnaden vid 3 500—4 000 kronor.
Familjedaghemmen medför en kommunal
kostnad av omkring 2 000 kronor.
År icke detta ett exempel på att man
behöver ha en balansregel?

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag vill först framhålla
värdet av den kartläggning av barntillsynsfrågan
som familjedagheinsutred -

44 Nr 12 Onsdagen den

Bidrag till anordnande av barnstugor

20 mars 1968 fm.

ningen med fru Hörnlund som ordförande
på föredömlig tid har presenterat.
Denna kartläggning visar med all tydlighet
att tillsynen av barn till förvärvsarbetande
mödrar inte kan ske enbart i
barnstugor, hur intensivt utbyggnaden
än bedrives. Till detta kommer behovet
av utbildad och lämplig personal till
institutionerna. Denna fråga bör med
uppmärksamhet följas av såväl ansvarigt
statsråd som huvudmän. Utredningens
förslag ger hopp om att familjedaghemsverksamheten
kan bli mera
stabil till fördel för det enskilda barnet
och till större trygghet för föräldrarna.

Det finns också anledning att förmoda
att en höjning av standarden på familjedaghemmen
följer med ett ordnat
anställningsförhållande hos kommunerna.
Det är tacknämligt alt vården av
barn genom utredningen blir värderad
som ett arbete. Alla som själva har haft
hand om andras barn vet att ansvaret
för andras barn känns mycket tyngre
än ansvaret för de egna barnen. Hittills
har ersättning i många fall endast
knapphändigt täckt omkostnaderna för
dagmammorna. Timersättningen har i
andra fall kunnat räknas i ören. Därför
vill jag ge uttryck åt förhoppningen,
att anställningsförhållandena och betalningen
till dagmammorna kommer att
avsevärt höjas.

Utbildningsverksamheten, som redan
påbörjats, är ett viktigt led i strävandena
att öka dagbarnvårdarnas möjligheter
att ge barnen god vård och öka förståelsen
för barnens behov. Ur barnets
synpunkt är jag övertygad om att dagens
förslag är betydelsefullt för en
bättre ordnad tillsyn.

Jag och några kamrater i denna kammare
har väckt en motion, nr 417, som
vill ge möjlighet för mindre kommuner
att få dispens från kvotregeln, när
de kan visa att befolknings- och näringslivsstrukturen
inte motiverar så många
tillsynsplatser att kvottalet uppnås. Genom
den föreslagna kvotregeln torde

nämligen dessa kommuner komma att
helt gå miste om statligt stöd till den
barntillsyn som på grund av lokala förhållanden
befunnits vara den mest ändamålsenliga
lösningen av tillsynsproblemen.

Utskottet har gått yrkandet i motionen
till mötes på så sätt, att där i samband
med frågor beträffande det särskilda
stödet till serviceåtgärder i glesbygderna
en uppmjukning av regeln befinnes
lämplig, Kungl. Maj:t bör ha rätt att
förordna därom.

Jag kan väl säga att huvuddelen av de
kommuner som kan komma i fråga inrymmes
i utskottets förslag, men jag
anser ändå att en prövning av tillsynsmyndigheten,
socialstyrelsen, hade varit
att föredraga. Utskottets skrivning är
emellertid sådan, att jag kanske senare
får anledning att återkomma i ärendet,
även om jag för dagen får anse mig
nöjd med utskottets skrivning.

önskemålen om planering och byggande
av nya daghem är mycket stora
hos kommunerna. För att bara nämna
ett exempel kan jag tala om att Malmö
stad år 1964 hade 17 daghemsinstitutioner.
År 1968 finns där 33 institutioner
med 1 744 platser, och år 1970 räknar
man med att ha 54 institutioner
med 3 004 platser. Andra kommuner och
städer är också aktivt engagerade för
planering av och investeringar i daghem.

För en inrättad barnstuga utgår statsbidrag
för såväl anläggnings- som driftkostnader
redan från och med första
platsen, och de mindre kommunerna
kan därför stimuleras till att bygga
daghem utan att ha erforderligt konsumentunderlag
för detta. Därför finns
det risk för felinvesteringar; den risken
kan inte uteslutas i kommuner med
vikande sysselsättning. Under alla förhållanden
bör planeringen göras inom
kommunblocken.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utöver utskottets, då jag ser dagens förslag
såsom innebärande en försöksverk -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

samhet. Detta anslag bör liksom andra
statsanslag prövas från gång till annan.

I detta anförande instämde fru Thunvall
och fru Löfqvist (båda s).

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Jag skall faktiskt allra
först be att få instämma i vad fröken
Ljungberg anförde i fråga om en differentierad
barntillsyn; jag tyckte att det
var en utomordentligt fin tolkning av
vad man bör lägga in i begreppet barntillsyn.

Så vill jag även till alla delar instämma
med vad fru Holmqvist hör nyss har
anfört beträffande bestämmelserna för
statsbidrag för familjedaghems verksamheten.
Jag tänker då främst på de kommuner
som har mindre än 10 000 invånare.
Kvotregeln är konstruerad på ett
sådant sätt att den avsedda stimulanseffekten
uteblir för de kommuner som
inte når upp till det antal tillsynsplatser
som, så att säga, ligger i botten, alltså
en plats på 200 människor.

Jag är själv från eu liten tätort på
drygt 5 000 personer — en ort som är
så att säga »framåt» i många sammanhang,
inte bara i det att vi har landets
modernaste reningsverk just nu, utan
också i andra avseenden; men vi kan
inte fylla den kvot på 25—30 tillsynsplatser
som fordras för att vi skall få
någon del av det statsbidrag vi i dag
skall besluta om.

Familjedaghemsutredningen hade på
grundval av de undersökningar man
gjort kommit till den uppfattningen att
det fanns anledning att jämsides med
en fortsatt utbyggnad av barnstugeverksamheten
även vidtaga åtgärder för att
underlätta kommunernas utbyggnad av
en organiserad familjedaghemsverksainhet.
Med hänsyn därtill förordade utredningen
att statsbidrag skulle utgå
också till kommunala familjedaghem.

Utredningen ville emellertid förhindra
att denna statsbidragsmöjlighet skulle
verka bommande på kommunernas

Bidrag till anordnande av barnstugor

fortsatta utbyggnad av barnstugeverksamheten.
Man konstruerade således en
kvotregel som inte är så förmånlig för
de mindre orterna.

Då det gäller statsbidrag till barnstugor,
d. v. s. barntillsyn i institutioner,
utgår bidrag redan från första platsen,
och det hade varit önskvärt att samma
förmånliga regel kunnat få gälla
även i fråga om barntillsynen i familjedaghem.
Jag förstår emellertid att det är
en kostnadsfråga av ganska stora mått,
och detta har väl också påverkat förslagets
utformning. Kanske kan man genom
något slags dispensförfarande
mildra denna regel.

Men utskottets resonemang om glesbygdernas
problem är väl knappast tilllämpligt
då det gäller de mindre tätorter
jag här åsyftar. När en kommun skall
försöka bedöma vilken form av barntillsyn
den skall gå in för, har man att ta
ställning till många olika faktorer: arbetstillgång,
efterfrågan på barntillsyn,
reseavstånd till arbetet, boendetäthet
och mycket annat.

Barnstugeinstitutionen är inte alltid
den bästa lösningen för alla orter. En
sådan kan t. o. in. vara en fel invester
ring. Och det blir det också om institutionen
inte utnyttjas.

I sådana här sammanhang brukar
man alltid tala om kommunernas ovilja
att bygga barnstugeplatser. Något av
detta resonemang ligger väl också bakom
kvotregeln. Men de stora syndarna i
det sammanhanget är de stora orterna,
de stora städerna. Jag har haft tillfälle
att säga detta förut från denna talarstol.

Jag hade av olika orsaker inte tillfälle
att skriva under fru Holmqvists motion,
men jag instämmer till fullo med
de synpunkter som där framföres. Fru
Holmqvist har inte yrkat bifall till sin
motion men uttalat förhoppningar om
sådan tillämpning av kvotregeln, att
statsbidraget blir eu stimulans äveri för
de mindre tätorterna då det gäller utbyggnad
och organisation av familjé -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

46 Nr 12

Bidrag till anordnande av barnstugor

daghemsverksamheten. Jag instämmer
i detta och vill tillägga att jag nog
hoppas att det i framtiden skall bli litet
mera samstämmighet i fråga om statsbidrag
till de olika barntillsynsformer
till vilka samhället vill ge sitt stöd.

Inte heller jag, herr talman, ställer
något yrkande.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag tycker att vi från
oppositionens sida kan kosta på oss
att uttala vår tillfredsställelse över att
regeringen börjat gå oss till mötes i
dessa frågor — stöd åt familjedaghem
är ett gammalt önskemål från oppositionen.
Fru Hörnlund tycktes för sitt
partis räkning vilja ta monopol på omsorgen
om familjedaghemmen. Hon sade
att de flesta familjedaghemmen finns
i de socialdemokratiskt styrda kommunerna.
Detta förhållande kanske beror
på att man har samregerande i kommunerna.
Det har man inte på regeringsplanet;
därför har det blivit denna
eftersläpning i propositionen. Jag
tror nog att anordningen kommer att
fungera ganska väl med de anordningar
som föreslagits — kursverksamhet,
konsulentverksamhet, hälsokontroll

o. s. v.

Som så ofta sker ger emellertid regeringen
med den ena handen och tar
med den andra. Fru Hörnlund anförde
en del siffror ur familjedaghemsutredningen;
hon nämnde de 3 100 barn under
sju år och de 62 000 barn under
nio år som saknar tillsyn. Hon anförde
dessa siffror flera gånger som argument
för propositionen. Men hon använde
inte det begrepp som står i tablån
över tillsynsformerna. Där står nämligen
att dessa barn »klarar sig själva».
Del är ganska säreget att barn
mellan noll och sju år skulle kunna
klara sig själva.

Jag vill emellertid begagna tillfället,
herr talman, till att opponera mot de
båda spärreglerna, kvotregeln och balansregeln,
som jag finner orättvisa och

okloka. Jag går inte in på barnens behov
och de differentierade barntillsynsformerna;
mycket har redan sagts
därom, och jag kan i det mesta hänvisa
till vad herr Nilsson i Tvärålund
och fröken Ljungberg anfört. Om jag
nu bara tar upp frågorna om spärrreglerna
ur kommunernas synpunkt vill
jag därmed inte förtiga att frågan om
barnens reella behov är mycket väsentlig Kvotregeln

är orättvis mot landskommuner
i glesbygder. Varför skall
de inte få bidrag från staten för sina
familjedaghemsplatser, utan bara vara
med och betala skatt för att därmed
åstadkomma bättre barntillsyn i städer
och tätorter? Sådana kvotregler bidrar
aktivt till att fördyra och komplicera
tillvaron på landsbygden. Man säger att
här kan ges dispens, men vi vet ju
hur det blir med det — det är ett mycket
osäkert förfarande, som i många
fall leder till besvikelse.

Balansregeln som kräver lika antal
barnstugeplatser som familjedaghemsplatser
är oklok. Det finns landsbygdskommuner
som på grund av sin struktur
inte bör bygga barndaghem — inte
därför att det inte skulle finnas underlag
i barnantal utan på grund av de
stora avstånden; man kan inte köra
miltals för att komma till ett barndaghem.
Det är minst sagt oklokt att genom
dessa bidragsregler animera sådana
kommuner att bygga barndaghem.
Balansregeln är naturligtvis också orättvis.
Den innebär i sak att kommun, där
ingen barnstuga finns, inte heller får
bidrag till familjedaghem. Det är på
nytt landsortskommunerna i glesbygder
som drabbas, och de borde i stället
stimuleras med en vettig lokaliseringspolitik
på bidragsgivningens område.
Utskottet framhåller att barntillsynen
är en kommunal angelägenhet, och det
är naturligtvis sant i sak. De statliga
bidragen skall stimulera till nya och
ökade insatser. De statliga bidragen till
barndaghemmen är emellertid så av -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

sevärda med sina anordningsbidrag,
lånestöd och driftbidrag, att man inte
längre kan räkna barnstugeverksamheten
som en enbart kommunal angelägenhet.

En sådan bidragspolitik kan bli vilseledande.
Alla tillsynsformer passar inte
alla kommuner; en form passar bättre
i den ena kommunen och en annan
passar bättre i den andra. Många landsortskommuner
får inte känning av annat
bidrag än det de själva över skattsedeln
får vara med om att ge till tätorter.
Här besannas verkligen ordet,
att »den som inget har, från honom
skall det tagas — också det som han
har».

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
3 a och 3 b under punkten

11. Jag anser att reservationen 3 b på
ett vettigt sätt mjukar upp balansregeln.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Fru Hörnlund har i sitt
utomordentliga anförande klart redovisat,
varför man i utredningen och även
i propositionen ansett sig behöva de
två spärrregler som varit under debatt.
Hon har också liksom herr Bergman
redovisat, varför familjedaghemmen
liksom hittills måste betraktas som ett
komplement till daghemmen. Man utgår
därvid dels från föräldrarnas önskan
— den är dokumenterad på många
håll — dels från den trygghetskänsla
som det innebär för föräldrarna att få
lämna sina barn i en institution. Men
att man också behöver bygga vidare
på familjedaghemmen och ge dem en
fastare organisation och statsbidrag har
också klarats ut i utredningen.

Herr talman! Jag skall inte vidare
uppehålla mig vid denna fråga, eftersom
jag därvidlag till alla delar kan
instämma i vad fru Hörnlund sagt. Jag
vill emellertid säga några ord om en
motion som fru Skantz och jag väckt
i denna kammare och som utskottet

Bidrag till anordnande av barnstugor

behandlat mycket välvilligt. Vi tar upp
frågan om riktlinjerna för barnstugornas
inre verksamhet.

I motionen skriver vi bl. a.: »Både
i press och i debatter ifrågasätts ibland
värdet av barns vistelse i daghem, lekskola
eller fritidshem.» Detta är alltså
de tre institutioner som benämnts barnstugor.
Vi skriver vidare: »Är vistelsen
ett positivt eller negativt element i barnens
personlighetsutveckling? Är ett
ökat öppethållande på daghemmen något
som kommunerna bör överväga? Sådana
och liknande frågor möter oss och
får ofta stå obesvarade, eftersom det
hittills finns så litet material. Fn annan
frågeställning man kan göra är: Är dagens
barnstuga utformad för dagens
barn? Har vi de rätta gruppindelningarna?
— — —.»

I sitt utlåtande över motionen understryker
utskottet, att det är viktigt
att det forskas på det pedagogisk-psykologiska
området beträffande barnstugorna.
Utskottet framhåller att frågan
om barnstugornas inre verksamhet är
betydelsefull och att det är viktigt att
den ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet
föreslår att detta ges Kungl.
Maj:t till känna.

Jag skulle vilja uttala förhoppningen
att Kungl. Maj:t tillsätter en utredning
och att i den tas med såväl forskare och
vetenskapsmän som lekmän, så att man
där kan föra ett resonemang om barnstugornas
inre verksamhet i dagens läge,
om hur den verksamheten nu är utformad
och hur den bär vara utformad
osv.

Fru Hörnlund nämnde i början av sitt
anförande att det var i de socialdemokratiskt
styrda kommunerna som också
familjedaghemsverksamheten utbyggts.
Mot detta invände herr Werner
att det är samregering i kommunerna
och att man då inte kan redovisa någon
särskild grupps initiativ. Innebär
detta att herr Werner menar att det
inte behövs några borgerliga initiativ
vid en samregering utan att de borger -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Bidrag till anordnande av barnstugor

liga hänger med på de socialdemokratiska
initiativen?

Herr talman! Det är riktigt som fru
Hörnlund antog att jag vid detta tillfälle
tänkte fortsätta den redovisning som
jag började i årets remissdebatt. Jag
finner anledning att nu återkomma
eftersom vi nu har fått in svaren från
alla de 126 kommuner som vi tillfrågade.
Utredningen var som sagt inte riktigt
klar vid remissdebatten, och jag
sade då att jag skulle återkomma när vi
fått in alla svar, och när vi nu ändå
diskuterar barnstugorna är ju detta ett
osökt tillfälle.

Vi tillskrev de socialdemokratiska
gruppordförandena i praktiskt taget
samtliga kommuner i landet med 10 000
invånare eller mer. I några fall, t. ex.
i stockholmsområdet, tog vi även med
kommuner med mindre än 10 000 invånare.
Det blev i allt 126 kommuner. Vi
bad ordförandena att fylla i en blankett
med följande frågor: Har frågan om
anordnande av barnstuga behandlats i
kommunens fullmäktige under 1966
och/eller 1967? Vilket parti har tagit
initiativ till detta genom motion, interpellation
eller dylikt? Har folkpartiet
tagit något initiativ för att anordna flera
barnstugeplatser? Har centerpartiet
•tagit något initiativ för att anordna fler
barnstugeplatser? Har folkpartiet tillsammans
med centern gjort det?, frågade
vi. Till sist bad vi också att få in de
motioner och utlåtanden in. in. som föranlett
fullmäktige att behandla frågan.

Utredningen visar att 115 av de 126
kommunerna har haft frågan uppe till
seriös behandling, anslagit medel, fattat
principbeslut eller dylikt. I 89 av dessa
115 kommuner har vårt parti tagit initiativet
till en utbyggnad. I en kommun
har initiativet tagits av FCO, dvs. den
fackliga centralorganisationen inom
LO-området, och man kan väl vara alldeles
säker på att det är ett socialdemokratiskt
initiativ. I fyra kommuner har
högern angivits som initiativtagare och
i fem fall kommunisterna. I tre fall har

centerpartimotioner väckts. En mittenmotion
har avgivits, och fem folkpartiinitiativ
har tagits. Låt mig göra samma
tillägg nu som jag gjorde i remissdebatten,
nämligen att dessa siffror kanske
inte är riktigt rättvisande när det
gäller centern, därför att det är, som
jag nämnde, i kommuner med 10 000
invånare och däröver som undersökningen
gjorts, och det är ju inte alldeles
säkert att centern är representerad i
alla dem. Jag vill göra det konstaterandet
i samband med dessa siffror. I ett
tjugotal kommuner av dessa är det
omöjligt att spåra initiativet. Det uppges
komma från en enhällig barnavårdsnämnd,
en barnstugestvrelse, en skolstyrelse,
en bostadsstiftelse eller liknande,
men samtidigt understryks även i
dessa kommuner att ingen aktivitet har
märkts bland de borgerliga ledamöterna.

Ni kan naturligtvis finna en viss tröst
i att ni kanske ändå gjort någonting i
dessa tjugo nämnder och styrelser. Men
ni kan aldrig komma ifrån att er skrytvals
här i riksdagen inte har ringaste
motsvarighet ute i kommunerna där
riksdagsbeslut om ökade statsbidrag
skall förverkligas. Där är det socialdemokraterna
som svarar för det stora
antalet initiativ.

Som genomgående kommentar till vår
undersökning har man anfört, att de
borgerliga partierna — och det gäller
även folkpartiet — visserligen inte har
röstat emot en utbyggnad men samtidigt
antingen gått emot förslag om skattehöjning
för att finansiera en utbyggnad
eller i anföranden ondgjort sig över
att man var tvungen att höja skatten.

Ni från borgerligt håll förebrår oss
här i dag att vi är negativa mot familjedaghemmen.
Herr Werner sade t. o. m.,
att det var roligt att regeringen .tar sig
samman och verkligen tar ett initiativ
efter detta mångåriga tjatande från borgerligt
håll. Ni talade också vitt och
brett i 1966 års valrörelse om hur illa
vi socialdemokrater skött både vård -

Onsdagen den 20 mars 1908 fm.

Nr 12

frågor och barntillsynsfrågor. Vår riksdagsgrupp
har nu fått bevis för att ni,
där ni verkligen skulle kunna göra en
insats och inte bara prata, alltså i landsting
och kommuner, inte förmår lyfta
er över det vanliga borgerliga skattegnället.
Det ni uträttar är förvånande
litet. Vår uppgiftslämnare i Lerum,
Hellner Hellborn, har gjort en kommentar
till sina uppgifter, som jag inte kan
låta bli att få antecknad till kammarens
protokoll, även om jag tycker att den
är väl elak och kanske inte — det skall
sägas i rättvisans namn — kan gälla för
alla kommuner. Så här lyder hans kommentar:
»Varken folkpartiet eller centern
har under de 17 år jag suttit i
Lerums kommunalfullmäktige ingivit
någon motion eller framkommit med
några förslag till åtgärder åt det ena
eller andra hållet.» Men som karikatyr
och en god karikatyr säger mer än
långa beskrivningar — är detta citat
utomordentligt välfunnet.

Vi har i dag, herr talman, liksom så
många gånger förr diskuterat denna
fråga, som jag bedömer viktig för småbarnsföräldrarna
och för arbetsmarknaden.
Det är därför också av stort värde
att notera, att om denna fråga verkligen
skall drivas framåt, måste det ske
genom initiativ i kommunerna. Jag sade
i remissdebatten, och jag vill upprepa
det här: Om vi voterar här i riksdagen
många miljoner kronor men inte tar
några kommunala initiativ blir det
inget daghemsbyggande.

. Herr andre vice talmannen övertog
.ledningen av förhandlingarna.

Herr WERNER (h):

Herr talman! En diskussion om vem
som tagit initiativ när och hur är
ofruktbar. Huvudsaken är förvisso att
det tas initiativ, men att välja exempel
från en och annan kommun är inte
fruktbärande. Fru Ekendahl vet lika
väl som jag att man kan få exempel från
annat håll och komma fram till andra

Bidrag till anordnande av barnstugor

slutsatser. Vore det så, fru Ekendahl,
att socialdemokraterna varit pådrivande
i kommunerna när det gäller familjedaghemmen,
är det rätt konstigt att
socialdemokraterna i regeringen dröjt
så länge. För övrigt tycker jag inte att
det demonstrerats någon surhet från
oppositionens sida. Tvärtom framhöll
jag att vi verkligen kan kosta på oss att
med tillfredsställelse hälsa den proposition
som nu framlagts.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Nej, herr Werner, jag
tog inte exempel från en och annan
kommun utan redovisade hederligt och
riktigt, att vi med anledning av kritiken
från borgerligt håll, att socialdemokraterna
inte gjort någonting på detta
område, företagit en seriös utredning
som visar, att det är vi som har initiativet
också på det kommunala området
där det verkligen avgörs om något daghemsbyggande
skall komma till stånd.
Detta är en helt annan sak, herr Werner,
än att redovisa förhållandena i en
och annan kommun.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Det är inte så lätt att på
rak arm kommentera den utredning
fru Ekendahl talade om, men det är
alldeles tydligt att den har betydande
felkällor, inte minst därför att de som
svarade har talat i egen sak.

En riksdagskoilega berättade nyss för
mig att det i hans kommun motionerades
om en utredning för att få fram
barnstugor. Det blev en utredning under
socialdemokratisk ledning, och dét
kom också så småningom ett förslag om
byggande av barnstugor. Men man vet
ju inte hur detta skulle redovisas i en
undersökning av det slag fru Ekendahl
talade om. Felkällorna är som sagt
mänga, och en viss försiktighet är väl
på sin plats.

Men, fru Ekendahl, vi har väl inte
beskyllt socialdemokraterna för att inte
vara intresserade av barntillsyn och ut -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Bidrag till anordnande av barnstugor

byggnad av barnstugorna. Debatten här
i kammaren har ju gällt familjedaghemmen,
och fru Ekendahl kan inte
neka till att socialdemokraterna därvidlag
varit negativt inställda. Nu har det
emellertid blivit en förändring till det
bättre vilket vi konstaterar med tacksamhet
— låt vara att förslaget skulle
omgärdas med så många återhållande
faktorer i fråga om statsbidraget.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag tänkte på fru Ekendahls
gripande inlägg i vilket hon refererade
ett brev från en kommun där en
ledamot redovisade, att inget initiativ
hade tagits från högerhåll. Enligt min
mening är sådana små vittnesbörd onödiga
i det här sammanhanget.

Jag vill instämma med föregående
talare i att debatten att vad vi diskuterar
är familjedaghem, och jag menade
att fru Hörnlund redan på ett tidigt
stadium tog monopol på de initiativen
för socialdemokraternas räkning.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Fru Ekendahl beskyllde
ju inte centerpartiet för så stora synder,
och jag hoppas det var en riktig beskrivning.

Hon redovisade emellertid inte behovet
i de olika kommunerna. Det är
ju detta som är så väsentligt i det här
sammanhanget, ty det föreligger behov
av olika former av tillsyn i olika slags
kommuner. Nu känner vi alla till att det
i många kommuner råder nya politiska
förhållanden — socialdemokraterna har
förlorat majoriteten medan de borgerliga
vunnit majoritet.

Det skall bli mycket intressant att
se hurudan utvecklingen blir i en nära
framtid, när nu regeringen och riksdagen
efter lång väntan har medverkat
till att ge familjedaghemmen generösare
och bättre bidragsmöjligheter. Fru
Ekendahl kan väl ändå inte förneka
att centerpartiet under ett antal år har

lagt förslag om förbättrade bidragsregler
för just familjedaghem?

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Ja, det är riktigt att vi
nu diskuterar familjedaghemmen, men
om herr Gustafsson i Skellefteå och
herr Werner hade lyssnat ordentligt på
mig hade de uppfattat att jag sade att
jag ville ta tillfället i akt — när vi nu
behandlar frågan om barnstugorna —
att meddela slutresultatet av den inventering
som vi har gjort på socialdemokratiskt
håll. Beträffande familjedaghemmen
sade jag också att jag till alla
delar instämde i vad fru Hörnlund anfört
— och herr Gustafsson borde inte
sväva i tvivelsmål om vad det innebar!

Jag medger gärna att herr Gustafsson
i Skellefteå inte har förebrått oss så
mycket för att vi inte gjort något på det
område vi här diskuterar, men herr
Gustafssons partivän fru Nettelbrandt
har gjort det desto mera vid alla möjliga
tillfällen. Och det var bl. a. det som
var anledningen till att vi gjorde vår
inventering.

Herr Werner tyckte det var rörande
att jag inte redovisade att högern tagit
några initiativ i detta fall, men jag sade
att i fyra av de kommuner jag talade
om hade det uppgivits att initiativet
var högerns. Det tycker jag är ganska
bra, herr Werner, eftersom högern hela
tiden har drivit linjen med familjedaghem.

Slutligen sade herr Nilsson i Tvärålund
att jag inte hade redovisat vilka
behov som föreligger i detta fall, men
vi vet att i nästan alla kommuner med
10 000 invånare eller därutöver är behoven
större än tillgången. Där betyder
sålunda de initiativ man tar att det kan
bli ett nytt daghem eller ett nytt fritidshem
— och det är ingalunda oväsentligt
i dessa sammanhang!

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag vill opponera mig
mot vad fru Ekendahl sade när hon

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

redogjorde för den genomförda undersökningen.
Först och främst är vi väl
eniga om att antalet barndaghemsplatser
ute i våra kommuner är otillräckligt.
Bristen är tvärtom avsevärd. Därför
måste en förbättring komma till stånd.
Därvidlag råder ingen oenighet.

Sedan kan man fråga om det verkligen
är så att vi inom folkpartiet inte
har velat vara med om att förbättra förhållandena
på detta område ute i kommunerna.
Vid besvarandet av den frågan
skall man ha klart för sig hur det
är ordnat ute i våra kommuner. Vi har
nämligen i de flesta kommuner ett
samregerande, innebärande att samtliga
partier är företrädda i kommunalnämnd
och drätselkammare. När man fattar beslut
där i någon fråga är det därför inte
partigränserna som är avgörande. Det
hade varit mera intressant att göra en
utredning om huruvida det föreligger
större brist i kommuner med borgerlig
än i kommuner med socialdemokratisk
majoritet. Det tror jag dock inte går att
påvisa. Jag vill emellertid inte påstå att
förhållandena är bättre i kommuner
med borgerligt styre. Våra kommuner
styrs som sagt — och oftast mycket
lyckligt! -— genom samarbete över partigränserna
när det gäller rent kommunala
frågor.

Vidare sade fru Ekendahl att de borgerliga
varit rädda för att höja skatterna
i detta sammanhang. Ja, fru Ekendahl,
det är inte bara de borgerliga som
är rädda för det, utan det är alla ute i
kommunerna. Vi som arbetar i det kommunala
livet vet nämligen att kommunalskatten
drabbar de lägre inkomsttagarna
hårdare än statsskatten gör.

Frågan om man har modet att höja
kommunalskatten, vilken i sin tur drabbar
de minst bärkraftiga, är många
gånger avgörande för kommunernas investeringar.
Med ett hyggligt samarbete
mellan stat och kommun och med en
rättvis fördelning av kostnaderna tycker
jag dock att vi alla skulle kunna
verka i samma riktning för att försöka

Bidrag till anordnande av barnstugor

klara denna fråga, som i dag inte är
tillfredsställande ordnad. Jag hoppas
att fru Ekendahl för sin del inte vill
motsätta sig ett samarbete över partigränserna
på denna punkt.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag blev apostroferad av
fru Ekendahl såsom en av dem inom oppositionen,
som har angripit regeringen
för att ha gjort för litet i denna fråga.
Jag har i detta avseende inte sagt ett ord
som jag skulle önska ta tillbaka.

Eftersom vi befinner oss i riksdagen,
är det huvudsakligen riksdagsfrågorna
som vi skall diskutera, .lag har den bestämda
uppfattningen att det skulle ha
varit av en utomordentligt stor betydelse
om exempelvis det initiativ, som statsrådet
Lindström sent omsider tog på
detta område och om de ökningar av
statsbidraget som vidtogs för något år
sedan, hade gjorts betydligt tidigare. Det
har ju ändå visat sig att det både genom
denna ökning och genom den drive
över hela linjen, som satts in genom de
olika samrådsorgan, vilka numera finns
inom länen, har varit möjligt att utöka
den verksamhet som institutionerna bedriver.
Det behövdes dock en kompakt
kritik inte bara från oppositionshåll
här i riksdagen utan minst lika mycket
från arbetsmarknadsorganisationerna
för att detta nödvändiga initiativ skulle
tas. I fru Hörnlunds utredning redovisas,
om jag minns rätt, att 60 000 förskolebarn
i vårt land saknar all form
av tillsyn medan föräldrarna är borta i
arbete, vilket torde vara en tillräckligt
talande siffra på den skriande bristen.

För att gå tillbaka till den salva, som
fru Ekendahl inte bara i dag utan även
tidigare menat sig ha avlevererat genom
den s. k. utredningen från det socialdemokratiska
partikansliet, skulle jag
vilja ställa eu fråga, som också flera
andra talare nyss har aktualiserat, nämligen
vad som är socialdemokratiska
initiativ. Herr Gustafsson i Skellefteå
tog ett exempel som visar hur oerhört

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 19G8 fm.

Bidrag till anordnande av barnstugor

svårt det är att skilja på vad som kommer
från det ena eller det andra hållet.
Hur har man i denna utredning redovisat
de fall, där det t. ex. förekommer
en socialdemokratisk majoritet och eu
socialdemokratisk ordförande i en fullmäktigeförsamling,
medan oppositionen
har eu ordförande i t. ex. barnavårdsnämnden
eller daghemsstyrelsen? Vi
skulle kunna rada upp en hel mängd
sådana fall, där det är ytterligt svårt att
i klartext uttala sig om huruvida initiativet
har tagits från det ena eller det
andra hållet. Dessutom vill jag tillägga
att det redan har klarlagts att det finns
en hel del fel i den aktuella undersökningen.

Det viktigaste är väl emellertid att
båda sidor innan en diskussion av detta
slag förs får möjlighet att ta del av materialet.
Jag hoppas att vi innan vi nästa
gång skall föra en diskussion med utgångspunkt
från detta material får ta
del av undersökningen. Det har tidigare
begärts att man skulle få ta del av undersökningen,
och jag tycker att det är
ett renlighetskrav att vi innan debatten
förs vidare närmare får penetrera
hur denna undersökning har gjorts.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Man försöker nu misstänkliggöra
vår inventering och menar
att det kanhända är fråga om ett folkpartiinitiativ
som tagits upp och som
sedan redovisats av en socialdemokratisk
gruppledare i en stadsfullmäktigeeller
kommunalfullmäktigeförsamling.

Nej, herr talman, jag upprepar vad
jag sagt: Vi har frågat den socialdemokratiske
gruppledaren i fullmäktige. Det
är kanske nu en borgerligt styrd fullmäktigeförsamling,
ty siffrorna avser
åren 1966 och 1967. Gruppledaren har
redovisat att i 89 av de 115 kommunerna
har vårt parti tagit initiativ till en
utbyggnad. Vidare upprepar jag att i
en kommun bär initiativet tagits av
FCO, i fyra av högern och i fem av
kommunisterna, medan i tre kommu -

ner centerpartimotioner har väckts, i
en kommun en mittenmotion framlagts
och i fem av de 115 kommunerna folkpartiinitiativ
tagits. Av vår inventering
framgår också att det i ett antal koim
muner — närmare bestämt 20 stycken

— är omöjligt att spåra initiativet —
det uppges ha tagits av »en enig barnavårdsnämnd»,
barnstugestyrelse, skolstyrelse,
bostadsstiftelse e. d. Lägg märke
till att det är utöver de 86 kommuner
där initiativet redovisats som socialdemokratiskt.
Jag sade till fru Nettelbrandt
under remissdebatten att det
mycket väl kunde vara så att folkpartiet
har initiativet i alla de 27 kommuner
som inte då hade svarat. Men det
visar sig dess värre att det inte är på
det sättet.

Herr Gustafsson i Skellefteå sade att
han hört talas om ett fall där en folkpartist
väckt motion, varefter förslaget
förts till stadskollegiet och sedan redovisats
såsom ett socialdemokratiskt initiativ.
Men så förhåller det sig inte alls

— det kan jag säga eftersom vi även
bett att få in de motioner som väckts
och de interpellationer som framställts
från vårt håll och från borgerligt håll.
Det är alltså ingalunda fråga om att
lura riksdagen.

Fru Nettelbrandt frågade: Varför

framlade inte statsrådet Lindström denna
proposition om ökat statsbidrag?
Tänk om hon hade gjort det —- då hade
vi haft flera daghem o. s. v! Javisst —
sådana där resonemang kan man alltid
föra. Jag erinrar mig, utan att ha papperen
tillgängliga, att det faktiskt var
en LO-motion som låg bakom propositionen.
Förslaget var nästan helt och
hållet ett resultat av den intensiva verksamhet
vi på löntagarhåll hade utövat
för att få denna fråga aktualiserad såväl
i kommunerna som i riksdagen. Sedan
går det naturligtvis alltid att säga

— jag upprepar det — att tänk om vi
hade gjort det och det tidigare, etc.

Fru Nettelbrandt säger vidaré att det
inte går att ta upp en sådan här fråga

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

när man inte haft tillfälle att ta del av
och verkligen godkänna utredningen.
Jag har sagt det tidigare och säger det
även i dag: Nu är utredningen slutförd,
och materialet finns på vårt kansli. Vi
kommer att lämna ut det; jag tror t. o. m.
att det finns färdigskrivet. En av fru
Nettelbrandts kanslirepresentanter —
jag tillåter mig att använda den beteckningen
— har frågat efter materialet,
det ligger färdigt på vårt kansli enligt
de uppgifter jag fått.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Anledningen till att jag
tog upp frågan om när ett initiativ av
regeringen borde ha tagits var att man
ju inte å ena sidan kan ta sådana initiativ
och därmed dokumentera, att det
finns möjlighet att göra något från centralt
håll och å andra sidan, när frågorna
skall diskuteras i riksdagen, hävda
att det egentligen rör sig om sådant
som skall handläggas på det kommunala
planet och att vi skall se efter vad
som sker där.

Jag tackar för löftet att vi skall få
ta del av utredningen. Det är självklart
att vi bör få göra det innan vi diskuterar
utredningens resultat och lägger
dem till grund såsom något slags officiellt
material. Materialet är ju inte officiellt,
även om det socialdemokratiska
partikansliet sammanställt materialet.

Endast en sak till beträffande utredningen
och dess sanningshalt. Jag har
tidigare i denna kammare fått reda på
av fru Ekendahl att enligt denna utredning
skulle exempelvis i den stad jag
kommer från inte ha tagits några initiativ
i daghemsfrågan. Jag blev själv anklagad
för att inte ha gjort det. Varför
liar jag inte väckt några förslag i den
begränsade frågan rörande daghemmen?
Jo, därför att jag på kommunalt
håll sedan mycket lång tid tillbaka har
drivit frågan om servicehus, där daghemmen
utgör den kanske allra viktigaste
ingrediensen,

Bidrag till anordnande av barnstugor

Men eftersom det finns daghem
spridda på ett olyckligt sätt och eftersom
det i alltför stora mängder finns
mastodonthus utan den service jag anser
att de skulle ha fått för länge sedan,
har jag den bestämda uppfattningen att
det i samtliga sådana kommuner är
viktigt att man först får till stånd servicehusen,
inklusive daghem. Men kommuner
där sådana initiativ tagits, och
med envishet ständigt blivit ned voterade
från de socialdemokratiska majoriteternas
sida, är alltså i denna utredning
inräknade bland de helt negativa
på oppositionssidan.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag har redan i remissdebatten
sagt till fru Nettelbrandt att
denna inventering gäller daghemmen.
Därför kunde jag inte redovisa fru Nettelbrandts
initiativ angående servicehus.
Jag gav redan då fru Nettelbrandt
en eloge för detta initiativ och vill göra
det även i dag. Jag skall tillägga vad
jag sade i remissdebatten: Någonting
måste ni själva göra på detta område
och inte bara kritisera, inte bara ifrågasätta
den socialdemokratiska regeringens
vilja att göra någonting. Det är
mitt svar.

Om fru Nettelbrandt gör en liknande
utredning när det gäller servicehusen
skall vi ta upp en debatt i den frågan.
Jag tror att fru Nettelbrandt vinner i
det avseendet.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:4 och 11:7 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Bidrag till driften av barnstugor

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9)
mom. 3) i utskottets utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 110
ja och 95 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Bidrag till driften av barnstugor

Kungl. Maj:t hade (punkt D 3, s. 35)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
driften av barnstugor för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
37 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de under punkten 9 nämnda likalydande
motionerna 1:4 av herr Werner
och II: 7 av herr Hermansson m. fl.
vari föreslagits, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t förorda att en höjning
av statsbidraget till driftkostnaderna
för barnstugeverksamheten snarast
företoges,

dels de likalydande motionerna /:
335 av fru Landberg m.fl. och 11:411
av herr Franzén i Motala m. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:4 och 11:7 i vad de avsåge
höjda driftbidrag,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 335 och II: 411,

3. att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av barnstugor för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
37 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

RYDING (vpk):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag tidigare anfört ber jag att vid mom.
1 under denna punkt få yrka bifall till
motionerna I: 4 och II: 7 i motsvarande
del.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

Punkten 11

Bidrag till kommunala familjedaghem

Kungl. Maj:t hade (punkt D 3 a, s.
36—51) föreslagit riksdagen att godkänna
de i statsrådsprotokollet förordade
grunderna för bidrag till kommunala
familjedaghem att gälla fr. o. m. den
1 januari 1969.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
556 av herrar Dahlén och Bengtson
och II: 713 av herrar Hedlund och
Wedén vari bl. a., såvitt nu var i fråga,
hemställts

att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 1, bilaga 7, punkt
D 3 a, måtte godkänna de förordade
grunderna för bidrag till kommunala
familjedaghem att gälla från den 1 januari
1969 med de ändringarna att

1. de i propositionen föreslagna inskränkningarna
i statsbidragsrätten
som kvotreglerna utgjorde borde utgå,

2. statsbidrag skulle utgå med 45 %
av kommunens kostnader för dagbarnsvårdarens
lön och sociala förmåner
inklusive omkostnadsersättningen,

dels motionen 11:403 av herrar Anderson
i Sundsvall och Larsson i Umeå
vari hemställts att riksdagen vid behandlingen
av bilaga 7 till statsverkspropositionen
punkten D 3 a angående
grunderna till statsbidrag till kommunala
familjedaghem att gälla fr. o. m.
den 1 januari 1969 måtte besluta att
.statsbidrag skulle utgå med 45 % av
kommunens kostnader för dagbarnvårdare^
lön och sociala förmåner
efter avdrag för influtna föräldraavgifter,
samt att de i propositionen föreslagna
inskränkningarna i bidragsrätten,
som kvoteringsreglerna utgjorde,
icke medtoges i grunderna för bidragsgivningen,

dels de likalydande motionerna I:
332 av herrar Kaijser och Blomquist
och 11:429 av herr Werner m. fl. vari
hemställts att riksdagen måtte besluta
att statsbidrag till kommunala familje -

daghem utformades på så sätt att bidragsrätt
förelåge när det i daghem,
fritidshem, gemensamma barnstugeavdelningar
och kommunala familjedaghem
funnes sammanlagt minst en plats
per 100 invånare i kommuner med
mer än 10 000 invånare samt minst en
plats per 200 invånare i kommuner med
upp till 10 000 invånare, varvid i samtliga
fall inskränkningar i bidragsgivningen
med hänsyn till tillsynsformen
icke borde ske,

dels motionen 11:417 av fru Holmquist
m. fl. vari hemställts att statsbidragsbestämmelserna
för familjedaghem
måtte ges en sådan utformning att
kommun med ett invånarantal upp till
10 000 — om särskilda skäl förelåge —
kunde medges rätt till statsbidrag även
om villkoren för kvotering ej skulle
föreligga.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 556 och II: 713 i vad de avsåge
storleken av omkostnadsersättningen,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 556 och II: 713 i vad de avsåge
uttalande om behovet av information,

3. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag,
i anledning av motionerna I: 332
och II: 429 och med avslag å motionerna
II: 403 samt I: 556 och II: 713, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad i statsrådsprotokollet anförts
om en kvotregel,

b) i anledning av motionen II: 417
ge Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört om tillämpning av kvotregeln
i vissa kommuner,

4. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I:
332 och II: 429, II: 403 samt I: 556 och
II: 713, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts om en balansregel,

b) ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört om viss tillämpning av
balansregeln,

5. att riksdagen måtte med bifall till

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Bidrag till kommunala familjedaghem

Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 11:403 samt 1:556 och
II: 713, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts om bidragsunderlagets
beräkning,

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 11:403 samt 1:556 och
II: 713, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts om statsbidragets procentuella
storlek,

7. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 556 och II: 713, såvitt nu var i fråga,
godkänna i statsrådsprotokollet förordade
grunder för bidrag till kommunala
familjedaghem att gälla fr. o. m. den
1 januari 1969 i vad dessa grunder ej
behandlats under 3.—6.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson (fp),
Edström (fp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Mattsson (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Mundebo (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep) och Westberg (fp), som ansett
att utskottet under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:332 och 11:429, med bifall till motionerna
II: 403 samt I: 556 och II: 713
och i anledning av motionen II: 417,
de fem förstnämnda motionerna såvitt
nu var i fråga, ge Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört om en
kvotregel;

b) av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Edström (fp)
och Nils-Eric Gustafsson (ep), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Mattsson (ep),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Mundebo
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep) och
Westberg (fp), som ansett att utskottet
under 4. bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall

till motionerna 1:332 och 11:429, II:
403 samt 1:556 och 11:713, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, ge Kungl
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
om en balansregel;

c) av fröken Ljungberg, utan angivet
yrkande;

d) av herrar Axel Andersson (fp),
Edström (fp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Mattsson (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Mundebo (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep) och Westberg (fp), som ansett
att utskottet under 6. bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 11:403 samt 1:556 och II:
713, samtliga motioner såvitt nu var i
fråga, ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört om statsbidragets
procentuella storlek.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Axel Andersson (fp), Edström
(fp) och Nils-Eric Gustafsson (ep), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Gustafsson i Skellefteå (fp), Mundebo
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep)
och Westberg (fp).

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 3 a, 3 b och 3 d.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reser -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

vationen 3 a); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 11)
mom. 3) i utskottets utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 122
ja och 84 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3 h); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 11)
mom. 4) i utskottets utlåtande nr 5,
röstar

Bidrag till kommunala familjedaghem
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 b) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina plaster och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avavgavs
118 ja och 92 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 6

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3 d); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 11)
mom. 6) i utskottets utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 d) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

ning. Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 138
ja och 72 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 12—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning

Kungl. Maj:t hade (punkt F 3, s. 95)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 200 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
572 av fru Elvy Olsson och herr Ernulf
samt II: 705 av fru Frsenkel in. fl. vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära

A. utredning och förslag om en plan
för utbyggnad av föräldrautbildningen
och en enhetlig organisation för verksamheten
samt förslag om åtgärder från
statens sida för att stimulera utbyggnaden
av föräldrautbildningen i enlighet
med de riktlinjer som angåves i motionerna,

B. att utredningen om den samlade
sociallagstiftningen finge i uppdrag att
utreda familjerådgivningens framtida
organisation och plats inom den kommunala
och landstingskommunal basorganisationen
på det sociala området,

C. omedelbar översyn av gällande
statsbidragsbestämmelser för familjerådgivningen,

dels de likalydande motionerna I:
573 av fru Elvy Olsson och fru Nilsson
samt II: 709 av herrar Gomér och Nilsson
i Tvärålund vari hemställts

att resultaten av den sedan 1962 med
statsbidrag bedrivna försöksverksamheten
med familjerådgivning snarast slutredovisades,
samt

att en permanent statsbidragsberättigad
i motionerna angiven rådgivning
snarast därefter inrättades och att därvid
verksamheten vidgades att omfatta
alla som av olika anledningar hade behov
av sådan rådgivning.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Bidrag till
försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 200 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå

a) motionerna 1:572 och 11:705 i
vad de ej avsåge föräldrautbildning,

b) motionerna I: 573 och II: 709,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 572 och II: 705 i vad de avsåge
föräldrautbildning.

Reservationer hade avgivits

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:572 och 11:705 samt I:
573 och II: 709, de två förstnämnda motionerna
i vad de ej avsåge föräldrautbildning,
hos Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning beträffande
familjerådgivningens organisation och
stödbehov;

b) av herrar Axel Andersson (fp),
Edström (fp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Mattsson (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Mundebo (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep) och Westberg (fp), som an -

Onsdagen den 20 mars 1908 fm.

Nr 12

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

sett att utskottet under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:572 och 11:705, i vad
motionerna ej behandlats under 2., hos
Kungl. Maj:t begära förslag om en plan
för utbyggnad och organisation av föräldrautbildningen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MATTSSON (ep):

Herr talman! Till punkten 22 i statsutskottets
utlåtande nr 5 har fogats två
reservationer. Den ena gäller familjerådgivning
och den andra föräldrautbildning.
Det är enligt min mening två
mycket viktiga frågor, som förtjänar
stort beaktande. Situationen är för
många människor sådan att de är i behov
av att ha någon att rådfråga då det
gäller familjespörsmål.

De behöver någon att vända sig till,
som vill hjälpa dem och som under
tysthetslöfte lyssnar till vad de har att
säga för att sedan göra överväganden.
Detta är för många människor så betydelsefullt,
att om denna möjlighet inte
finns det lätt händer att svårigheterna
inom familjen tornar upp sig och blir
så stora att familjebanden brister med
de tragedier som därav följer både för
de vuxna och för barnen. Detta vet vi,
och samhället har gjorts uppmärksamt
på den situationen innan samhället
självt gjorde några direkta egna insatser.

Tidgare fanns det privata familjerådgivningsbyråer,
vilka startades och
leddes av olika föreningar. År 1962 beslöts
att lämna statliga bidrag till landsting
och primärkommuner för sådan familjerådgivning
som ordnades i dessas
regi. Fortfarande bedrivs rådgivning
på dessa byråer endast försöksvis. Ett
begränsat belopp utgår till läkares och
kurators avlöning och till resor och
traktamenten när de reser i tjänsten.
Det är ingalunda några generöst tilltagna
bidrag som utgår: högst 6 000

kronor per år till läkare och 3 000 kronor
till kurator.

Det är landsting och respektive kommun
som tar initiativ till denna försöksverksamhet
som pågår på 19 platser
i landet. Kostnaderna härför är beräknade
till 200 000 kronor. Vid de rådgivningsbyråer
som finns är sammansättningen
skiftande. Vid de landstingskommunala
byråerna finns i allmänhet
en kurator. Man har även möjlighet att
anlita läkare. De byråer som är bäst
utrustade har tillgång till psykiater,
psykolog och kurator samt möjlighet
att anlita juridisk expertis. Men de flesta
har det inte så ställt, vilket har skilda
orsaker; främst har man angivit svårigheterna
att få personal. Man kan
också säga att förståelsen för behovet
skulle kunna vara större.

Vi som reserverat oss har den uppfattningen
att försöksverksamheten nu
pågått så länge att rätt stor erfarenhet
har kunnat vinnas. Därför anser vi att
tiden borde vara inne att snarast övergå
till en permanent verksamhet. När rådgivningsbyråerna
startade skedde detta
trämst i syfte att hjälpa människor som
råkat ut för svårigheter i sina äktenskap.
Det noterades att skilsmässorna
ökade, och det ifrågasattes om det inte
kunde vara välbetänkt att bereda makar
tillfälle att tala med utbildade rådgivare
för att diskutera igenom personliga
problem. Behovet av sådan rådgivning
kvarstår, och man kan säga att det
har ökat.

Men erfarenheterna vid dessa byråer
har också givit vid handen att det även
finns flera personliga problem, om vilka
människorna vill tala med bl. a. utbildade
läkare och kuratorer. Det kan
gälla samarbetsproblem på arbetsplatserna,
otrivsel med arbetet, kontaktsvårigheter,
ensamhetskänsla och svårigheter
att anpassa sig till samhället i
den situation vari man befinner sig.
När en person som har familj hamnar
i en sådan situation inverkar den i hög
grad även på familjens förhållanden.

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 i''m.

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

Rådgivningsbyråerna har till mycket
stor del fått ägna sig åt abortrådgivning.
Även om denna rådgivning är en
mycket viktig del i verksamheten är väl
frågan den om man inte för tänka sig
att den bör inta en självständig ställning,
skild från den övriga familjerådgivningen.
Det är sådana synpunkter
som det kan finnas anledning att närmare
fundera över och som bör utredas.

Utbyggnaden av föräldrautbildningen
är också en mycket intressant och
betydelsefull fråga. Många föräldrar
känner sig osäkra och villrådiga i sin
fostrargärning, och barnen märker denna
osäkerhet och känner otrygghet. Vi
är alla överens om att det behövs utbildning
för många uppgifter, och vi
är säkerligen också överens om att utbildning
behövs för dem som skall ha
en människovårdande uppgift. Som föräldrar
har vi en sådan människovårdande
uppgift, men vi saknar i allmänhet
utbildning härför. Det klagas ofta
över att umgänget mellan föräldrar och
barn inte är så förtroendefullt som det
borde vara. Många gånger beror detta
på att vi föräldrar numera ställs inför
helt nya frågor och har svårt att ge barnen
de råd som de är i behov av. Här
är det inte bara fråga om situationer
då stora problem har uppstått i familjen;
alla som har barn vet att det i vilken
familj som helst kan uppstå situationer
där man känner sin begränsade
förmåga att ge de råd som ungdomarna
behöver få.

Under senare år har kurser organiserats
i spädbarnsvård. Dit har föräldrarna
sökt sig, och det vittnar om ett
behov men också om ansvarskänsla.
Jag skulle kunna föreställa mig att dessa
kurser blir inkörsporten till en utbildning
även för föräldrar till äldre
barn. Det måste vara viktigt att dessa
föräldrar kan träffas för att lyssna till
föreläsningar av läkare, psykologer och
pedagoger och ha samtal med dem,
men också för att samtala med varand -

ra. Enligt min mening skulle det vara
värdefullt och nyttigt om dylika kurser
kunde anordnas ute i kommunerna
under enhetlig organisation. Jag tror
nämligen att detta många gånger skulle
kunna förebygga skador hos såväl barnen
som de övriga familjemedlemmarna.
Nu är jag för all del inte så stor
optimist, att jag tror att detta skulle
kunna klara alla de problem och svårigheter
som kan uppträda i en familj.
Men jag tror att åtskilliga olyckor skulle
kunna förhindras och att verkningarna
av dem som inträffar skulle kunna
mildras.

Som jag tidigare sade har jag också
den uppfattningen, att osäkerhet skapar
en otrygghet som lätt leder till spända
förhållanden inom familjen, och då
får inte sällan barnen sitta emellan.
Föräldrarna försöker inte så sällan liksom
döva sin känsla av osäkerhet genom
att hänge sig åt ett omfattande
uteliv och ha umgänge utanför hemmet.
Barnen lämnas ensamma och blir ännu
otryggare. Föräldrarna glömmer alltså
bort det ansvar de har för barnen, och
den harmoni och den avspänning som
är önskvärd uteblir.

Detta är givetvis en stor fråga, och
den är inte lätt att lösa. Det är inte heller
lätt att lägga fram ett förslag till
plan för utbyggnad och organisation
av föräldrautbildningen, så att denna
blir så bra som möjligt. Men det förhållandet
att detta är en stor, viktig och
samtidigt svår fråga bör inte medföra
att vi avstår från att göra vårt bästa för
att få fram en plan för denna utbildning.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till reservationerna 4 a och b i detta
utlåtande.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Som redan nämnts av
herr Mattsson utgår sedan början av
1960-talet statsbidrag till av landstingen
försöksvis anordnad familjerådgivning.

Onsdagen den 20 mars 1968 fm. Nr 12 61

Etidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

Det är 19 byråer som får statsbidrag.
Dessutom har kommuner, föreningar
och andra ordnat familjerådgivning vid
byråer som inte får statsbidrag. Dessa
byråer är ungefär dubbelt så många
som landstingens.

Alla är väl eniga om att familjerådgivning
fyller en viktig uppgift. I ett modernt
samhälle uppkommer samlevnadsproblem
av skiftande slag. Många
gånger kan dessa lösas och enskilda
människor få hjälp av erfarna socialarbetare
eller läkare. Av betydelse för
verksamhetens utveckling skulle vara,
att vi fick en mer fast organisatorisk
ram för familjerådgivningsbyråerna
och en reformering av statsbidragsbestämmelserna,
så att olika typer av huvudmän
skulle kunna få statsbidrag.

Försöksverksamheten har nu pågått
så länge, att det kan vara tid att dra
vissa slutsatser. Statsutskottets majoritet
har emellertid, bl. a. med hänvisning
till ett par andra utredningar, inte funnit
anledning härtill. Den ena av dessa
utredningar är abortutredningen, och
den behandlar frågan om familjerådgivningen
endast ur en speciell aspekt.
Den andra utredningen -— socialvårdslagstiftningsutredningen
— har nyligen
påbörjat ett mycket omfattande arbete,
som i huvudsak behandlar andra problem
än det nu aktuella.

Som framhålls i en reservation finns
det skäl att nu göra en bedömning av
försöksverksamheten och söka få en
mer permanent utformning av familjerådgivningen.
En sådan bedömning kan
också vara ett värdefullt led i de båda
andra kommittéernas arbete.

Det finns också skäl för en större statlig
stimulans än för närvarande av denna
verksamhet. Dåvarande medicinalstyrelsen
redovisade i juli 1965 en sammanställning
och analys av de erfarenheter
som vunnits och sade därvid bl. a.
att man, för att mera aktivt kunna, verka
för en snabbare utveckling av familjerådgivningsverksamheten,
borde få en
extra föredragande för dessa frågor in -

om styrelsen. Det finns starka skäl för
ett sådant krav.

I en annan reservation vid denna
punkt begärs förslag om en plan för utbyggnad
och organisation av föräldrautbildningen.
Det är naturligtvis inte
så att en föräldrautbildning en gång för
alla gör alla till goda föräldrar, men utbildningen
kan ändå vara av betydelse
för att underlätta uppgiften som förälder
och hjälpa många att tidigt uppmärksamma
olika problem. Det är därför
att beklaga att statsutskottets majoritet
nöjer sig med att hänvisa till andra
utredningar och till föreläsnings- och
studiecirkelverksamhet.

Jag såg i en gårdagstidning att Unga
örnar vid en uppvaktning inför statsråden
Palme och Moberg begärt en statliga
familj eutbildning för alla som har
med barn och ungdom att göra och begärt
att skolöverstyrelsen skulle fastställa
kursplaner. E''örslaget väckte stark anklang,
står det i tidningen, och skall
omedelbart föras vidare till skolöverstyrelsen
för fortsatt bearbetning. Ja,
det förslag som här framställs i motioner
och reservation borde också väcka
stark anklang; det är ju samma förslag
som det Unga örnar för fram i sin
skrivelse. Jag utgår ifrån att det inte
är bara hos våra utbildningsministrar
som kraven i reservationen väcker stark
anklang utan att detta också gäller dem
som ursprungligen delade majoritetens
uppfattning inom statsutskottet. Riksdagen
borde därför ställa sig bakom de
krav som framförs i reservationen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
4 a och 4 b av herr Axel
Andersson m. fl.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Man kan naturligtvis
ha skilda meningar om vad som skall
karakteriseras som en verksamhet som
har pågått länge. Omdömena därom
skiftar naturligtvis, och det är också
beroende på vilken verksamhet man avser.
Herr Mundebo sade att familjeråd -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

givningen startade i början av 1960-talet och att det nu finns 19 sådana institutioner.
Därav får man intrycket att
det i början av 1960-talet startades 19
sådana institutioner. Man kan, om man
vill formulera saken annorlunda, säga
att verksamheten startade under senare
delen av första hälften av 1960-talet;
det var nämligen 1963 som de första
statsbidragen till rådgivningsbyråer beviljades.
Detta gäller endast ett fåtal;
de flesta beviljades för ett par år sedan.

Den erfarenhet som man inom flertalet
institutioner kan ha samlat är alltså
mycket färsk. Tidpunkterna för beviljande
av statsbidrag till de olika rådgivningsbyråerna
finns angivna under
punkt 22 i utskottsutlåtandet. Men detta
är ju sådant som man kan värdera på
olika sätt. Jag tror nog att det finns skäl
att samla en rätt god erfarenhet av hur
sådan här verksamhet bör utformas innan
man definitivt bestämmer sig. Den
är, som det har sagts, svårfångad och
svårbeskrivbar, och därför kan det bara
av den anledningen vara skäl att inte
nu låta försöksperioden vara slut och
begära en slutredovisning för att därefter
ta ställning.

Den nyligen tillsatta utredningen om
den samlade sociallagstiftningen som utskottet
hänvisat till i utlåtandet har fått
till uppgift att utreda just detta. Det sägs
i utredningsdirektiven: »När det gäller
den sociala rådgivnings- och upplysningsverksamheten
bör särskild uppmärksamhet
ägnas familjerådgivningen.
» Det är alltså ett klart besked om
att denna utredning skall ta upp saken,
och då tycker vi att det är skäl i att låta
utredningen först göra detta.

Vad beträffar föräldrautbildningen eller
omskolningen av föräldrar eller vad
man nu vill kalla det, är det ett mycket
besvärligt kapitel och besvärligare att
handskas med än det förra. Motionen
och yrkandet där är så opreciserade.
Den täcker in praktiskt taget alla de
brister som kan finnas hos föräldrar,
vilka man skulle eliminera eller i varje

fall förminska genom att få föräldrarna
utbildade — både blivande, nya och så
att säga gamla föräldrar, som kan behöva
sådan utbildning för att möta de
situationer, som i varje fall enligt min
erfarenhet ständigt växlar. Föräldrar
står ju gång på gång ganska frågande
inför uppgiften hur de skall uppträda.

Det gäller här ett oerhört omfattande
område, vilket inte heller någon av talarna
har förnekat, och utskottet tycker
att frågan ligger väl till för att övervägas
inom utredningen. Vad jag här förut
citerade visar också att det finns tillfälle
för utredningen att ta upp frågan.

Vidare är det på det sättet, att sådan
verksamhet som här är beskriven redan
pågår inom den folkbildningsverksamhet
som förekommer. Det finns alltså utrymme
där för en kursverksamhet, som
kan sägas berika föräldrarna i deras
umgänge med sina barn. Dessutom skall
man inte vara främmande för de kontakter
som normalt bör skötas över skolöverstyrelsen
och socialstyrelsen för familjer
som har speciella problem i umgänget
med sina barn.

Det finns alltså anledning att vänta
på den översyn som skall göras av den
alldeles nyss tillsatta utredningen. Detta
är bl. a. de skäl som vi inom utskottsmajoriteten
har haft för vår ståndpunkt
— skäl som naturligtvis reservanterna
finner bräckliga men som vi
tycker är rejäla och stadiga att stå på,
när vi yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara göra ett
förtydligande, så att herr Bergman och
jag åtminstone kan vara ense på en
punkt, nämligen i fråga om familjerådgivningens
utveckling. Statsbidrag började
utgå i början av 1960-talet, och det
finns nu, sade jag, 19 byråer. En del av
dessa började sin verksamhet, innan de
fick bidrag från staten. Det finns alltså
vid flera av dessa byråer en erfarenhet
att bygga på som går tillbaka till bör -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

jan av 1960-talet. Några av byråerna
började för övrigt redan i slutet av
1950-talet en verksamhet i mindre format.

Det är alltså tid att göra en bedömning
av verksamheten vid dessa byråer,
en bedömning som kan vara av värde
för bl. a. socialvårdslagstiftningsutredningens
arbete. Det är riktigt att familjerådgivningen
är en central fråga för
denna kommitté, men med det omfattande
uppdrag kommittén har kommer
det att ta lång tid, innan den blir färdig.
Det är därför särskilt önskvärt att
vi nu får den bedömning som reservanterna
efterlyser, så att den bl. a. kan
utgöra ett underlag, när kommittén skall
behandla problematiken om familjerådgivningen.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag kan helt instämma
med herr Mattsson och herr Mundebo,
och jag skall bara tillägga några få synpunkter
och yrka bifall till reservationerna
i ärendet under a) och b).

Jag tror också att om den ärade utskottsmajoriteten
hade haft litet mera
inblick i läget på det fält som här berörs
hade reservationerna varit onödiga.
Jag tvekar inte att säga att här möter
vi en folkets livsfråga, samlevnaden
i äktenskapet. Alla svårigheter på samlevnadens
område både inom och utom
äktenskapet håller på att urholka vårt
samhälle. Om vi bara ser på hemskillnaderna,
finner vi att de år 1966 drabbade
23 000 äkta makar och 14 000 barn
— ett enda statistikår alltså. Man frågar
sig hur lång tid som skall behöva
förflyta innan något radikalt görs, och
det inte bara pågår litet försöksverksamhet
med familjerådgivning — mest
på enskilt initiativ.

Vi har som nämnt haft en försöksverksamhet
sedan 1962, men långt dessförinnan
har många institutioner ägnat
sig åt dessa uppgifter. Det finns alltså
redan mycken erfarenhet samlad. Om
det inte kommer till stånd ett samlat

statligt initiativ, tror jag inte heller att
kommunerna får upp ögonen för denna
angelägna verksamhet, ty just arten av
problematiken gör att den förtiges och
fördöljs av både enskilda och samhälle.
Och som sagt saken brådskar. Varje äktenskapsmedlare
vet att många äktenskapliga
bekymmer hade kunnat undvikas,
om en rådgivare kommit in i bilden
på ett tidigt stadium, men nu är
många med sina äktenskapliga besvär i
samma situation som patienten med sin
brustna blindtarm hos doktorn — väl
sent ute. Det finns också som sagt mycken
erfarenhet av rådgivningsarbete,
inte bara inom de kommunala institutioner
som får statsbidrag utan också
från kyrklig och annan enskild verksamhet.

Om reservationen 4 b som berör föräldraundervisningen
vill jag också gärna
säga ett par ord, eftersom jag har
fått vara med om att bedriva sådan
verksamhet i Malmö i studieförbundsregi.

Undervisning i föräldrakunskap är
verkligen angelägen, och vi har från
högerhåll för några år sedan i motion
framfört tanken, att man redan i grundskolan
på ett samlat sätt skulle undervisa
i dessa frågor. Inom skolöverstyrelsen
lär också något sådant förberedas.
Det är emellertid mycket viktigt,
att det ute på fältet kommer till stånd
en sådan kursverksamhet, och inte bara
på enskilt initiativ. Vi här i Sverige som
berömmer oss av att på många väsentliga
områden ha världens bästa utbildning,
eller i varje fall världens längsta,
saknar fortfarande en utbildning för
den uppgift som tvivelsutan är den mest
väsentliga, den svåraste och mest ansvarsfyllda.
Vilken uppgift skulle kunna
vara mer väsentlig än den att skapa
människor. Och människor skapar man
inte, mina damer och herrar, på en lördagskväll.
Det tar som bekant 16 år att
skapa en människa.

Dessa väsentligheter måste vi gripa
oss an, och skulle det kosta pengar vet

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1908 fm.

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

vi, att den förebyggande verksamheten
alltid är den billigaste av alla allmänna
insatser. Visserligen kan man aldrig redovisa
resultaten i kronor och ören, ty
hälsan tiger still också i detta sammanhang.
Men bortsett från det egenvärde
som lyckliga hem representerar förstår
var och en vad harmoniska och lyckliga
människor på våra arbetsplatser betyder.
Dessa frågor berör alltså inte
bara de människor som är direkt drabbade
utan indirekt även i allra högsta
grad vårt näringsliv.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 4 a och 4 b.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr LINDBERG (ep):

Herr talman! Det är mycket stora
värden som står på spel när det gäller
svårigheter i familjegemenskapen, och
därför är det inte till fyllest med de
tillfälliga punktinsatser som nu görs.
Man måste samtidigt konstatera bristande
intresse från samhällets sida när det
gäller positiva åtgärder för att lära
människor samlevnadens svåra konst.
De värden som då står på spel raseras
många gånger alldeles i onödan. Detta
är naturligvis främst fallet beträffande
enskilda människor, men det gäller också
samhället, dess utveckling och välfärd.

Det är kanske framför allt två, i viss
mån nya omständigheter som bör komma
med i bilden. Den ena är att så
många äktenskap ingås av kontrahenter
under myndighetsåldern. Den andra är,
egendomligt nog, den höga ekonomiska
standard som även mycket unga människor
når, människor som inte i takt
med framstegen på det ekonomiska
området har utvecklats i sin förmåga
att begränsa utgifterna, när detta är
nödvändigt. Med nu rådande sociala
förhållanden innebär det otvivelaktigt
en uppoffring att bilda hem och familj.
En sådan uppoffring är mer än många

människor klarar, därför att de inte
tillräckligt grundligt har fått lära sig
gemenskapens förutsättningar och villkor
och därför inte vet att gemenskapen
är värd även stora personliga uppoffringar.
Ju yngre de människor är
som bildar hem, desto nödvändigare är
det med ökad och snabbt insatt familjerådgivning.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till de vid denna punkt
fogade reservationerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4 a); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mattsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 22)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 129 ja och
75 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4 b); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mattsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 22)
mom. 3) i utskottets utlåtande nr 5,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 b) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Mattsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 128 ja och
78 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 23

Utskottets hemställan bifölls.

3 — Andra kammarens protokoll 1068.

Punkten 24

Allmän hälsokontroll

Sedan punkten föredragits anförde

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag vill säga några få
ord om en av mig väckt motion, som
behandlats under denna punkt och som
syftar till att man skall försöka stimulera
sjukvårdshuvudmännen att i snabbare
takt än som hittills skett genomföra
en allmän gynekologisk hälsokontroll.
Med anledning av motionen uttalar
utskottet, att man uppdragit åt socialstyrelsen
att göra en kartläggning av
företagna och planerade hälsoundersökningar
och att när denna kartläggning
är genomförd styrelsen skall kunna
företa en allsidig utredning om hälsoundersökningar
såsom underlag för
ett ställningstagande.

Jag kan bara konstatera, herr talman,
att utskottets skrivning såvitt jag förstår
är ägnad att ytterligare fördröja
denna fråga. Det finns anledning att
erinra om att dåvarande medicinalstyrelsen
på ett som jag tycker mycket
förtjänstfullt sätt redan sommaren 1965
presenterade ett klart underlag för hur
gynekologiska hälsokontroller skulle
kunna genomföras i landstingskommunerna
och i de landstingsfria städerna.
Problemet är nu helt enkelt att få till
stånd beslut i de olika instanserna om
att låta utföra sådana. Medicinalstyrelsen
hade föreslagit att den första etappen
skulle påbörjas i början av år 1967.
När man nu ser hur arbetet fortskridit
kan man konstatera att den tidsplan
som medicinalstyrelsen hade fastlagt
inte har följts.

Jag har med min motion endast velat
ge uttryck åt uppfattningen att det kan
finnas anledning för riksdagen att inte
helt överlåta åt sjukvårdshuvudmännen
att bedöma denna fråga, utan riksdagen
bör ge uttryck åt uppfattningen
att frågan är angelägen. Det gäller en
fråga där de tekniska problemen är lösta
och där vi endast väntar på beslut
från sjukvårdshuvudmännen. Jag har
r 12

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ambulans- och räddningsflygtjänst — Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

emellertid inget yrkande utan hyser
förhoppningen att socialstyrelsen skall
försöka aktivisera sjukvårdshuvudmännen
på denna punkt.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 25—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten SO

Ambulans- och räddningsflygtjänst

Sedan punkten föredragits anförde

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
en fyrpartimotion vari föreslås
att en flygambulans skall placeras i
simrishamnsområdet. Motionen är betingad
av de svårigheter man gång efter
annan haft vid sjukdomsfall i dessa
bygder. Särskilt kännbart gjorde sig
frånvaron av en flygambulans gällande
vid den svåra snöstormen den 11 januari
i år, då man tvenne gånger fick tillkalla
marinhelikopter från Göteborg via
Stockholm. Marinhelikoptern trädde
hjälpande emellan, men detta skedde
först sedan befintlig ambulanspersonal
under tolv timmar fört en förtvivlad
kamp för att rädda en dödssjuk barnaföderska.
Genom den befintliga landsvägsambulansorganisationen
kunde ingenting
uträttas, och inte heller arméns
terränggående ambulanser kunde ta sig
fram till den aktuella platsen. Att det är
en stor hrist att hela skåneområdet saknar
helikopterambulans kom då klart
till synes.

Utskottet skriver rörande den förordade
placeringen av en flygambulans
i simrishamnsområdet: »En sådan permanent
placering skulle enligt utskottets
mening inte vara ekonomiskt försvarbar.
Då det enligt vad utskottet erfarit
finns möjligheter att i avsevärd utsträckning
få hjälp genom militär helikopter
som finns placerad i närheten är

någon riksdagens åtgärd inte erforderlig.
»

.Tåg ställer mig något undrande inför
påståendet att militär helikopter finns
placerad i närheten, då mig veterligt
någon militär helikopter inte finns
stationerad närmare än i Kallinge. Det
blir därför fråga om stora avstånd ifall
hela Skåne skall betjänas av denna helikopter.
Och beträffande vad som är
ekonomiskt försvarbart vill jag framhålla
att man ju inte alltid kan se till
kostnaderna när det gäller att lindra
nöd och rädda människoliv. Med utgångspunkt
från utskottets skrivsätt förmodar
jag emellertid att man har frågan
under uppsikt och att man tillsammans
med länsmyndigheterna kan
nå fram till en lycklig lösning av problemet.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 31—37

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt I 1, s. 181—-183) föreslagit riksdagen att till Ungdomsvårdsskolorna:
Avlöningar för

budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 29 700 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
222 av herrar Bengtson och Dahlén och
11: 290 av herrar Wedén och Hedlund
vari hemställts att riksdagen måtte anvisa
medel till 15 nya tjänster för vårdoch
tillsynspersonal, 2 tjänster som
översköterskor vid Gräskärrs och Forsane
yrkesskolor samt en tjänst som
översköterska på halvtid vid vartdera
Vemyra och Östra Spångs skolhem, 5
tjänster som psykologer vid Bärby, Fa -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

(57

gareds, Råby, Hammargårdens och
Sundbo yrkesskolor, kontorsbiträdestjänster
vid Bärby, Hammargårdens,
Råby, Gräskärrs, Stigby, Johannisbergs
och Fagareds yrkesskolor samt vid
Vemyra och östra Spångs skolhem,
samt 9 tjänster som fritidsassistenter
vid vissa skolor — allt enligt socialstyrelsens
förslag — och därför till
Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar för
budgetåret 1968/69 anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag med
1 060 000 kr. förhöjt förslagsanslag om
30 760 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I:
458 av herrar Blomquist och Hubinette
och It: 572 av herr Carlshamre vari
hemställts att riksdagen under punkt
I 1, statsverkspropositionens bilaga 7,
för budgetåret 1968/69 måtte anvisa ett
förslagsanslag om 30 000 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I:
575 av fru Elvy Olsson in. fl. och II: 710
av herrar Gustavsson i Alvesta och
Larsson i Borrby.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:222 och 11:296 samt 1:458
och 11:572 i vad de avsåge medel för
ytterligare fem psykologtjänster,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:222 och 11:296 i vad de avsåge
medel för i motionerna angivna
andra tjänster än psykologtjänster,

3. alt riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:222 och 11:296 samt
1:458 och 11:572, samtliga motioner
i vad de avsåge anslagsberäkningen, till
Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 29 700 000 kr.,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 575 och II: 710.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Iiaijser (h), Ottosson (h),
Edström (fp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep), herrar

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

Bohman (h), Mattsson (ep) och Gustafsson
i Skellefteå (fp), fröken Ljungberg
(h) samt herrar Mundebo (fp),
Nilsson i Tvärålund (ep) och Westberg
(fp), som ansett att utskottet under
1. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:222 och 11:296 samt I:
458 och 11:572, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, anvisa medel till
ytterligare två tjänster för psykologer;

b) av herrar Axel Andersson (fp),
Edström (fp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Gustafsson i
Skellefteå (fp), Mundebo (fp), Nilsson
i Tvärålund (ep) och Westberg (fp),
som ansett att utskottet under 2. bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 222 och II: 296, såvitt nu
var i fråga, anvisa medel till i motionerna
angivna andra tjänster än psykologtjänster; c)

av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (li), Ottosson (h),
Edström (fp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep), herrar
Bohman (h), Mattsson (ep) och Gustafsson
i Skellefteå (fp), fröken Ljungberg
(h) samt herrar Mundebo (fp),
Nilsson i Tvärålund (ep) ocli Westberg
(fp), som under förutsättning av bifall
till reservationen a) ansett att utskottet
under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:222 och 11:296 samt 1:458 och It:
572, samtliga motioner i vad de avsåge
anslagsberäkningen, till Ungdomsvårdsskolorna:
Avlöningar för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 29 820 000 kr;

d) av herrar Axel Andersson (fp),
Edström (fp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Mattsson (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Mundebo (fp), Nilsson i
Tvärålund (ep) och Westberg (fp), som
under förutsättning av bifall till reser -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

vationerna a) och b) ansett att utskottet
under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:222 och 11:296 samt 1:458 och IT:
572, samtliga motioner i vad de avsåge
anslagsberäkningen, till Ungdomsvårdsskolorna:
Avlöningar för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
30 580 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MUNDEBO (fp):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
under denna punkt återges ett
uttalande av socialstyrelsen, som jag
kan instämma i. Ungdoms vår dsskolcorganisationens
kvantitativa kapacitet
räcker för att fylla nu föreliggande behov,
säger styrelsen. Det torde vara
riktigt. Som bekant har det inte tidigare
förhållit sig på det sättet. Väntetiderna
har varit långa också på detta område.
Men nu minskar antalet inom ungdomsvårdsskolorna
vårdade elever. Det
är nu cirka 850 mot 1 000 för tre, fyra
år sedan. Skälet härtill är främst att
vård utom skola fått en allt större betydelse.
Platsantalet vid ungdomsvårdsskolorna
tycks alltså räcka för närvarande.
Så långt är allt gott och väl.

Socialstyrelsen konstaterar emellertid
också, och det framgår inte lika
tydligt av statsutskottets utlåtande, att
ungdomsvårdsskolornas vårdkapacitet
ur kvalitativ synpunkt är otillfredsställande.
Det behövs i första hand mer
vård- och tillsynspersonal. Problemen
har blivit alltmer framträdande i och
med att inslaget av ungdomar med allvarliga
psykiska störningar och av alkohol-
och läkemedelsmissbrukare har
ökat kraftigt. Skolorna måste i dag ta
hand om många ungdomar med svåra
psykiska störningar. Om ungdomsvårdsskolorna
skall kunna fylla sin
uppgift behöver de därför mer välutbildad
personal än de nu har.

Den nuvarande återhållsamheten i

detta avseende medför dels att den personal
som nu finns förslits, dels att de
vårdade inte får den vård och tillsyn
de behöver. Det är alltså en föga lämplig
form av återhållsamhet. Vi reservanter
har också begärt personalförstärkningar
på flera områden. Det gäller
psykologisk expertis, i första hand vid
två skolor, där den nuvarande insatsen
är otillräcklig. Det gäller vidare förstärkning
av den medicinska vårdpersonalen,
dels ett par heltidstjänster och
dels ett par halvtidstjänster som översköterska.
Det gäller 15 tjänster som
vård- och tillsynspersonal, 7 tjänster
som kontorspersonal och 9 tjänster som
fritidsassistent. Dessa yrkanden bygger
på socialstyrelsens petita, väl motiverade
mot bakgrund av det nuvarande
läget inom ungdomsvårdsskolorna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationerna vid punkten 38, alltså
reservationerna 5 a, b, c och d. Detta
gäller för reservationen 5 c under förutsättning
av bifall till reservationen 5 a
och för reservationen 5 d under förutsättning
av bifall till reservationerna
5 a och b.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag kan i stort sett helt
instämma i de motiverande synpunkter
som herr Mundebo anlagt på denna
fråga. Jag har egentligen begärt ordet
för att ytterligare bekräfta en viss sak.

Det är inte länge sedan vi talade om
andra besvärliga vårdformer där det
med hänsyn till tillgången på personal
och materiella resurser är mycket svårt
för samhället att gestalta den adekvata
vården. Jag tänker på fångvården, där
man kan konstatera precis samma företeelser
som när det gäller ungdomsvårdsskolorna.
Detta gör att det blir
svårt att tillgodose vårdbehovet.

Socialstyrelsen stryker starkt under
att ungdomsvårdsskolorna tvingas ta
hand om ungdomar med svåra psykiska
störningar, för vilkas behandling mentalsjukhusen
förklarat sig sakna resur -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

ser. Ungdomar med måttliga anpassningsstörningar,
som tidigare i stor utsträckning
utgjorde ungdomsvårdsskolans
klientel, återfinns inte längre där
utan inom andra, betydligt lättare vårdformer
i kommunal eller landstingskommunal
regi.

De stora förändringarna i klientelets
struktur är alltså ett faktum, som gör
det nödvändigt att bygga ut den psykologiska
och psykiatriska vården. Yad
som därvid är väsentligt är just att enheterna
balanserar varandra. Det räcker
inte med att få en psykiater som
biträdande överläkare. Skall hari kunna
fullgöra sin uppgift på ett effektivt
sätt, behöver han psykologer vid sin
sida. Utskottet anför att medel ställs
till förfogande för anlitande av experter
vid dessa skolor under 60—65 timmar
i månaden, men detta är inte tillräckligt.
överläkarens funktion blir
nämligen inte så effektiv som den kunde
vara, om verksamheten inte följs
upp av en tjänsteman med psykologens
kvalifikationer.

Den andra synpunkten som herr Mundebo
förde fram kan jag inte biträda.
•lag anser att problemet är viktigt, men
i dagens läge bedömer jag psykologfrågan
som viktigare. Därför, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen
5 a vid moment 1 och — som en
följd härav — också till reservationen
5 c vid moment 3, båda med herr Virgin
som första namn. 1 övrigt yrkar jag
hifall till utskottets hemställan.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Hur mycket vi skall
satsa på detta område är ett ständigt
återkommande avvägningsproblem.
Kungl. Maj:t har föreslagit vissa personalökningar,
och man kan naturligtvis
ha starkt delade meningar om huruvida
det behövs mer eller ej. Trots
att det alltså här rör sig om en avvägning
med utgångspunkt i de resurser
som vi anser oss ha tillgängliga att fördela,
är ungdomsvårdsskoleverksamhe -

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

ten — såsom herr Mundebo noterade —
kvantitativt väl tillgodosedd. Dess kvalitet
är nu föremål för en mycket omfattande
utredning, och provverksamhet
pågår på en del institutioner. Detta
finns redovisat på s. 177—179 i bilaga
7 till statsverkspropositionen, som
omfattar socialdepartementets huvudtitel.
Jag skall inte ta upp tiden med att
citera denna redovisning; den intresserade
kan ta del av den, och jag är på
det klara med att de som talat i ärendet
studerat den. Denna verksamhet inverkar
även på personalsidan, därest man
kan finna vårdmetoder som blir arbetskraftsbesparande
och därmed möjliggör
en insats av annat slag än dagens.
Det är ju inte alldeles uteslutet
att förändringar i vårdarbetet kan få
den effekten.

Här har argumenterats för den medicinska
sidan av verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna,
och det är nästan
livsfarligt att ens antyda att man är litet
skeptisk mot den. Det kan man emellertid
bli, eftersom den sociala anpassningen
är det stora problem som ungdomsvårdsskolorna
har att brottas med.
Den medicinska insatsen är bara ett
hjälpmedel vid sidan om i arbetet på
att skapa social anpassning. Naturligtvis
skall de unga befinna sig i gott hälsoskick
fysiskt och psykiskt, men jag
tror ändå att det vore klokt att inte låta
detta krav vara helt dominerande på
ett område där bristerna är så stora som
de är här. Det vore värdefullt om man
försökte balansera den värderingen. Vi
kanske också kan få vissa synpunkter
på detta när det rätt mångskiftande utredningsarbete
är slutfört som pågår
för närvarande.

Även andra personalbehov omfattas
av utredningsarbetet. Det gäller överförandet
av en rad kamerala arbetsuppgifter
från institutionerna till mer centrala
myndigheter för att därigenom
lätta arbetsbördan för personalen på
institutionerna.

Jag tycker alltså inte att bilden är

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1908 fm.

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

fullt så mörk som man liitt kan få ett
intryck av när man läser reservationen.
Reservanterna bär dessutom själva
upptäckt att det är bättre ställt än vad
man först trodde då motionerna skrevs.
Beträffande psykologtjänsterna har
man i stort sett tagit tillbaka kraven i
motionerna, och även om man i fråga
om två anstalter vidhåller att tjänsterna
bör inrättas, så får väl detta ses mera
som en ändring av anställningsformen
än en fråga om mer resurser.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Det pågår förvisso en
utveckling på vårdsidan liksom även
vissa utredningar beträffande utnyttjandet
av personalen inom ungdomsvårdsskolorna.
Men det pågår också en
väsentlig förändring av elevstrukturen
som skärper kraven på väl utbildad
personal. Samtidigt förkortas arbetstiden,
vilket ökar behovet av personal.
Den förstärkning som förordas i reservationen
kommer därför att väl behövas.

Det förhåller sig ingalunda så, att vi
som nu har reserverat oss har upptäckt
att läget har förbättrats från januari till
mars. De krav som fördes fram i vår
motion är lika väl motiverade nu; anledningen
till att vi på denna enda
punkt, d. v. s. beträffande psvkologtjänster,
har frånträtt våra krav, är
svårigheterna att i dagens läge rekrytera
utbildade psykologer till ungdomsvårdsskoleorganisationen.
Behovet av
en förstärkning är fortfarande lika väl
motiverat.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5 a); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositio -

nen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 38)
inom. 1) i utskottets utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit reservationen
5 a) av herr Virgin in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Mundebo
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 109 ja och
9(i nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Iierr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5 b); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mundebo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 38)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 20 mars 19G8 fm.

Nr 12

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 b) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Mundebo
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 131 ja och
75 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 39—47

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48

Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt L 2, s.
223) föreslagit riksdagen att till Arbetarskyddsstyrelsen:
Omkostnader för

budgetåret 1968/89 anvisa ett förslagsanslag
av 576 000 kr.

! de likalydande motionerna 1:463
av herr Werner och II: 582 av fru Hilding
m. fl. hade hemställts att riksdagen
måtte besluta höja anslaget under
punkt L 2, Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader,
med 50 000 kr. så att anslaget
för Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område
för budgetåret 1968/69 uppginge till
150 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till

Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader

Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 463 och II: 582 till Arbetarskyddsstyrelsen:
Omkostnader för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 576 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

RYDING (vpk):

Herr talman! Yrkandet i motion II:
582 börjar nu bil något av en följetong
här i kammaren. År efter år har vi
sökt få en uppräkning av anslaget till
undervisning och upplysning på arbetarskyddets
område, ett anslag på
100 000 kronor som varit oförändrat
under alltför många år.

Tidigare har detta anslag redovisats
som en särskild post men från och med
budgetåret 1968/69 beräknas det under
en särskild anslagspost i arbetarskyddsstyrelsens
omkostnadsstat. Denna förändring
medför inte mer pengar. Utskottet
säger att medelsberäkningen för
denna post också i år tagits upp till
oförändrat 100 000 kronor.

Arbetarskyddsstyrelsen säger i sin
petitaskrivelse: »För en uppräkning av
anslaget, vilket utgått oförändrat sedan
budgetåret 1959/60, talar — förutom
penningvärdeförändringen -— dels det
på många håll betydligt ökade intresset
för arbetarskydd, dels ock det behov
av upplysning som föreligger på andra
håll, där intresset ännu ej fått tillräcklig
styrka...»

Man fortsätter från arbetarskyddsstyrelsens
sida med följande beklagliga
konstaterande, att så länge anslaget är
så knappt att det inte räcker för önskat
stöd åt den regelmässiga verksamheten
på detta område, ser sig styrelsen
nödsakad avslå framställningar om
bidrag för tillfälliga arbetarskyddskampanjer,
filminspelningar, utställningar
och dylikt.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till motionerna
I: 463 och II: 582.

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Yrkesinspektionen: Avlöningar

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:463 och 11:582; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 49

Yrkesinspektionen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt L 3, s.
223—225) föreslagit riksdagen att till
Yrkesinspektionen: Avlöningar för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 8 089 000 kr., varav 630 000 kr.
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna 1:586
av herr Werner och II: 732 av fru Rydiny
in. fl. hade hemställts att riksdagen
beslutade att under L 3, Yrkesinspektionen:
Avlöningar, uppräkna beloppet
med 119 000 kr. till sammanlagt
8 208 000 kr. för att därmed tillgodose
kravet från arbetarskyddsstyrelsen
om 11 tjänster, inspekterande personal
(inkl. deltidsanställda läkare).

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:586 och II: 732 till Yrkesinspektionen:
Avlöningar för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 8 089 000 kr., varav 630 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

RYDING (vpk):

Herr talman! Med en enda rad i utskottsutlåtandet,
på vilken man hänvisar
till statsutskottets yttrande förra
året, avstyrks motionerna 1:586 och
II: 732, vari yrkats att yrkesinspektionen
skall få av inspektionen begärda
tjänster.

Om jag var lika nonchalant mot yrkesinspektionen
skulle jag kunna nöja
mig med att med hänvisning till mitt
utförliga anförande förra året yrka bifall
till motionerna, som i år betyder
en uppräkning av anslaget med 119 000
kronor. Men eftersom väl ingen riktigt
minns vad som sades i kammaren förra
året och det dessutom har tillkommit
nya argument för ett bifall till motionerna
måste jag något utveckla frågan.

Hela arbetarskyddsverksamheten står
inför en expansion, och det är därför
inte försvarligt att inte låta yrkesinspektionen
få de tjänster den så välmotiverat
har begärt. Det rör sig om ett
belopp som egentligen är en struntsumma,
om det ställs i relation till den stora
betydelse som en tillfredsställande yrkesinspektion
har för så många parter.

I sin petitaskrivelse framhåller yrkesinspektionen
att inspektionsintervallen
— d. v. s. den genomsnittliga tiden mellan
två på varandra följande inspektioner
vid ett och samma registrerade arbetsställe
— tenderar att bli längre trots
att antalet registrerade arbetsställen
minskat. Ett intervall på nära tre år är
i högsta grad otillfredsställande, särskilt
mot bakgrunden av att produktionen
på grund av yrkesskadorna årligen
förlorar en arbetskvantitet motsvarande
cirka 35 000 årsarbetare. De personliga
tragedier och följdverkningar som dessa
skador får kan inte beräknas.

Härtill kommer ytterligare en sak. I
maj, förra året träffades en överenskommelse
mellan SAF och LO om riktlinjer
för företagshälsovård, om utbyggnad
av arbetarskyddsnämnden och om
nya allmänna regler för den lokala arbetarskyddsverksamheten.
Den utbyggnad
av företagens arbetarskyddsverksamhet,
som kan väntas bli följden av
dessa riktlinjer, kommer erfarenhetsmässigt
att öka trycket på yrkesinspektionen
genom intensivare kontakter och
informationer.

Sedan ytterligare en sak. Från och
med den 1 januari i år har yrkesinspek -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

tionen i uppdrag att övervaka de särskilda
föreskrifterna i vägtrafikförordningen
om arbetstid för vägtrafiken.
För detta har man fått en förstärkning
av personalen med 15 förste distriktsingenjörstjänster.
Givetvis kan man
ännu inte överblicka omfattningen av
dessa nya arbetsuppgifter, men jag vill
erinra om att körkortsutredningen ansåg
att behovet skulle uppgå till 40 inspektörer.
Denna nya tillsyn kommer
därför uppenbarligen att medföra en
belastning på distrikten bl. a. med avseende
på yrkesinspektörernas arbetsledning.

Yrkesinspektionen anser det vidare
nödvändigt att intensifiera de yrkeshygieniska
uppgifterna och att få utrymme
för mer inspektionsverksamhet
med däri ingående rådgivningsverksamhet.

Herr talman! Det är säkert inte för
ro skull som man på fackligt håll gett
uttryck för en allt starkare opinion för
en bättre arbetarskyddsverksamhet. Jag
vill bara hänvisa till att den senaste LOlcongressen
med skärpa hävdade, att arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen
borde ges sådana resurser, att
dessa med hänsyn till risksituationen
bättre än vad som sker kunde fullgöra
sina arbetsuppgifter.

Nu framhåller ykesinspektionen, som
bättre än andra känner läget, att det inte
är möjligt att uppnå de mål som är
önskvärda utan en personalförstärkning.

Så mycket mer skall jag inte säga.
Jag skall endast tillägga att dessa tjänster
inte kan jämställas med vilka tjänster
som helst. Utgifterna för dessa kommer
vi att få tillbaka mångfalt när vi
därmed kan hjälpa till att åstadkomma
ett effektivare arbetarskydd.

.lag vet att utskottets talesman liksom
förra året kommer att säga att man
måste göra avvägningar och att man,
särskilt med hänsyn till det ekonomiska
läget, inte kan tillgodose myndigheternas
alla önskemål. Detta kan jag ibland

Yrkesinspektionen: Avlöningar

väl förstå, men jag kan inte göra det i
detta fall. Att man vill spara på en post
som denna har jag ingen som helst förståelse
för. De som yrkar avslag på de
önskade tjänsterna tar på sig ett mycket
stort ansvar för följderna härav.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till motionerna 1:586 och
il: 732.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag är ledsen att jag
måste göra fru Ryding besviken. Min avsikt
var inte alls att köra fram det argumentet;
det står mig nästan upp i halsen
efter dessa timmars argumenterande om
femte huvudtiteln där det får användas
rätt flitigt. Jag tänkte i stället tala om
för fru Ryding, att hon haft rätt stor
framgång med sitt motionerande i detta
ärende som utan tvekan varit sakligt
underbyggt. Såvitt jag kan begripa har
förra årets motion i denna fråga, som
egendomligt nog upptog samma antal
tjänster som årets motion, blivit bifallen
genom Kungl. Maj:ts förslag i år. Förra
året motionerades nämligen om de
tjänster som Kungl. Maj :t nu föreslagit.
I år motionerar fru Ryding om ytterligare
sex tjänster därutöver, och det är
väl tänkbart att de beviljas nästa år —
vad vet jag? Det är väl inte alltid man
så snabbt blir bönhörd. Detta snabba
bönhörande sammanhänger naturligtvis
med att Kungl. Maj:t gjort samma bedömning
som motionärerna. Men vi har
— för att nu göra fru Ryding lycklig
och glad — vid vår avvägning funnit
att vi inte kan öka antalet tjänster snabbare,
men fru Ryding bör ju inte förtröttas.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag kan upplysa om att
yrkesinspektionen inte fått alla de
tjänster den begärt. Den fick inte i år
alla de tjänster som vi motionerade om

3*—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Statens järnvägars anslagsbehov

förra året utan bara en del av dem.
Men kanske jag får tolka herr Bergmans
uttalande så, att han nästa år kommer
att tillstyrka det antal tjänster vi begär
i vår motion i år. I så fall går det ju
rätt så snabbt. Kunde han utlova något
sådant skulle jag bli verkligt lycklig och
glad.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det var precis det jag
sade i mitt förra anförande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:586 och 11:732; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fru Ryding begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 49)
i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 586 och II: 732.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Ryding begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 187 ja och 10 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 50—55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56

Lades till handlingarna.

§ 8

Utgifterna på kapitalbudgeten inom
kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
9, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1968/69 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Statens järnvägars anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade (bilaga 8, s. 181—
201) föreslagit riksdagen att dels för
budgetåret 1968/69 under statens järnvägars
fond anvisa i statsrådsprotokollet
angivet investeringsanslag av
396 600 000 kr., dels medge att statens
järnvägar lämnade i statsrådsprotokollet
förordad garanti i anledning av delägarskap
i ett internationellt containerbolag.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

113 av herr Lars Larsson m.fl. och
II: 157 av herr Henriksson in. fl. vari
yrkats att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t hemställde att trafikpoli tiska

delegationen i sitt arbete särskilt
borde beakta de i motionerna anförda
synpunkterna,

dels motionen I: 34S av herr Per Jacobsson,

dels de likatydande motionerna I:

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

355 av herr Svenungsson och II: 441
av herrar Oskarson och Thylén,

dels de likalydande motionerna 1:
467 av herr Skärman och II: 585 av
herr Westberg m. fl. vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om en översyn av de
trafikpolitiska frågorna, varefter riksdagen
borde beredas tillfälle att på nytt
ta ställning till dem,

dels de likalydande motionerna I:
598 av herrar Schött och Yngve Nilsson
samt II: 746 av herrar Krönmark
och Nilsson i Bästekille,

dels de likalydande motionerna I:
603 av herrar Åkesson och Karl-Erik
Eriksson samt II: 747 av fru Nettelbrandt
in. fl. vari hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala att omfattande nedläggningar av
järnvägsstationer ej finge företagas utan
riksdagens godkännande samt anhålla
om en översyn av tillämpningen av
1963 års trafikpolitiska beslut,

dels motionen II: 158 av herr Lorentzon
m. fl. vari bl. a. hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om en översyn av de
av 1963 års riksdag antagna riktlinjerna
för den statliga trafikpolitiken med
beaktande av i motionen anförda synpunkter
samt om förslag till riksdagen
i ärendet,

dels de likalydande motionerna I:

356 av herr Svenungsson in. fl. och

II: av herr Carlshamre in. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 42
av herr Erik Filip Petersson m. fl. och
11:9 av herr Werbro in. fl. vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t ville anhålla om att principerna
för statens järnvägars planer
i fråga om bibehållande av stationer i
affärsbanenätet underställdes riksdagens
prövning,

dels de likalydande motionerna I:
111 av herr Bengtson m.fl. och 11:156
av herr Hedlund m. fl. vari hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t uttala att någon mera om -

Statens järnvägars anslagsbehov

fattande nedläggning av järnvägsstationer
inte finge företas utan riksdagens
godkännande,

dels de likalydande motionerna I:
352 av herrar Erik Filip Petersson och
Ernst Olsson samt II: 434 av herr Gustafsson
i Kårby in. fl. vari yrkats att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag i syfte att stimulera och
samordna arbetet med upprättande av
regionala transportförsörjningsplaner
och på grundval av dessa belysa behovet
av insatser från det allmänna för
att trygga en tillfredsställande transportförsörjning,

dels de likalydande motionerna I:
350 av herrar Thorsten Larsson och
Mattsson samt 11:438 av herr Josef son
i Arrie in. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 239
av herr Thorsten Larsson in. fl. och II:
30li av herr Josef sou i Arrie in. fl.,
dels de likalydande motionerna /:

115 av herrar Magnusson och Dahl samt

II: 202 av herr Johansson i Torp,

dels motionen II: 740 av herr Bengtson
i Solna, såvitt nu var i fråga,

dels de likalydande motionerna I:

601 av herr Åkerlund och II: 741 av
herrar Bengtson i Solna och Oskarson,
dels motionen I: 40 av herrar Enarsson
och Yngve Nilsson,

dels de likalydande motionerna I:

112 av herr Herbert Larsson och II: 155
av fröken Anderson i Lerum in. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Järnvägar
in. m. för budgetåret 1968/69 anvisa ett
investeringsanslag av 396 600 000 kr.,

2. att riksdagen måtte medge att statens
järnvägar i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet förordats lämnade
den garanti som krävdes för delägarskap
i ett internationellt containerbolag,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 113 och II: 157 samt 1: 355 och
II: 441 ävensom I: 348,

4. att riksdagen måtte avslå motio -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Statens järnvägars anslagsbehov

nerna 1:467 och 11:585, 1:598 och II:
746, 1:603 och 11:747 samt 11:158,
sistnämnda tre motioner i vad de avsåge
en översyn av de av 1963 års
riksdag antagna riktlinjerna för trafikpolitiken
och deras verkningar,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 158 i vad motionen avsåge uppskov
med påbörjande av tredje etappen
enligt 1963 års trafikpolitiska beslut,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 356 och II: 433,

7. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:42 och 11:9, 1:111 och
11:156 samt 1:603 och 11:747, sistnämnda
båda motioner såvitt nu var
i fråga, ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört beträffande nedläggning
av järnvägsstationer,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 352 och II: 434,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 350 och II: 438,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 115 och II: 202,

11. att riksdagen måtte avslå motionen
11:740 i vad motionen avsåge anvisande
av särskilt anslag till Ersättning
till vissa trafikföretag för upprätthållande
av trafikservice i glesbygder,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 601 och It: 741,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:239 och 11:304,

14. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 40,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 112 och II: 155.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande:

Då indragning av stationer i vissa
fall kan föranleda lika betydande svårigheter
för berörda bygder som nedläggande
av bandelar synes det angeläget
att Kungl. Maj :t också prövar formerna
för fattande av beslut i hithörande
ärenden. I enlighet med det anförda
bör åt Kungl. Maj :t uppdragas att närmare
överväga härmed sammanhängan -

de frågor samt att för riksdagen framlägga
därav föranledda förslag.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Tobé (båda fp), som ansett att
ovan intagna stycke i utskottets yttrande
bort ha följande lydelse:

»Utskottet kan vidare i princip godtaga
den av departementschefen angivna
uppdelningen av beslutsfattandet i
nedläggningsärenden nämligen så att
Kungl. Maj:t beslutar om nedläggning
av trafiken på viss järnvägslinje medan
SJ beslutar om indragande av enskilda
stationer och tåg. En systematisk indragning
av en serie av stationer på
viss järnvägslinje vill emellertid utskottet
i enlighet med motionerna jämställa
med nedläggning av trafiken på
viss järnvägslinje. Som följd härav anser
utskottet att förslag om sådan indragning
av serier av stationer bör i fråga
om kontakt med allmänheten, kommunala
organ och länsorgan handhas
efter det mönster som utbildat sig för
behandlingen av förslag om nedläggande
av viss järnväg (se SU 1966:146).
Det slutliga beslutet bör därefter fattas
av Kungl. Maj :t som har större möjligheter
att bedöma de samhällsekonomiska
följderna utav ett indragningsbeslut
och inte bara tar i betraktande SJ som
företag.»;

b) av herrar Ivar Johansson (ep),
Bengtson (ep), Edström (fp), Eric
Gustaf Peterson (fp), Mattsson (ep),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Gustafsson
i Kårby (ep) och Westberg (fp),
som ansett att utskottet under 8. bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 352 och II: 434 hos
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag i syfte att stimulera och
samordna arbetet med upprättande av
regionala transportförsörjningsplaner
och på grundval av dessa belysa behovet
av insatser från det allmänna för
att trygga en tillfredsställande transportförsörjning; -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

c) av herr Strandberg (h), utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Hen- talman! Den del av .statsverkspropositionen
som vi nu skall behandla
gäller investeringarna för vissa av kommunikationsverken.
1 samtliga berörda
punkter har utskottet tillstyrkt regeringens
förslag beträffande investeringsanslagens
storlek.

Då det gäller motiveringarna finns
däremot delade meningar på ett par
punkter. Dessa delade meningar kan
sägas bero på vissa effekter av 1963 års
trafikpolitiska beslut som på många
håll åstadkommit oro bland medborgarna.

1963 års trafikpolitiska beslut, som
föregicks av ett omfattande utredningsarbete,
innebar att varje trafikgren i
princip skulle bära sina kostnader och
att konkurrensbegränsande regleringar
skulle avvecklas. Den slutliga effekten
skulle bli att till billigaste kostnad trygga
en tillfredsställande transportförsörjning.

I denna politik är självfallet inbyggd
eu risk för konflikt mellan de uppställda
metoderna och den slutliga
effekten av dem. När varje trafikgren
skall bära sina kostnader och de konkurrensbegränsande
elementen är undanröjda
är det en företagsekonomisk
nödvändighet för varje trafikgren att
från sin verksamhet föra undan de
delar som inte bär sin del av de sammanlagda
kostnaderna för verksamheten.
När varje trafikgren resonerar Så
och måste resonera så utifrån den uppsatta
målsättningen, är det lika klart att
den tillfredsställande transportförsörjningen
kan komma i kläm.

Att denna konfliktrisk skulle kunna
uppstå förutsågs på visst sätt av riksdagen,
då trafikpolitiken lades fast.
Man beslöt som bekant att statens järnvägar
skulle få viss ersättning för att

Statens järnvägars anslagsbehov

uppehålla trafik på s. k. olönsamma
bandelar. Denna princip fullföljes alltfort
och måste säkerligen uppehållas
lång tid framöver.

Under den senaste tiden har det uppstått
stor oro med anledning av aviserade
kraftiga inskränkningar i järnvägstrafiken
med som mest påtaglig
effekt att ett stort antal järnvägsanstalter
avses skola tagas ur funktion. För
närvarande uppgår antalet järnvägsanstalter,
ett begrepp som inrymmer
stationer, hållplatser och lastplatser, till
cirka 2 500, av vilka 1 100 är bemannade.
I SJ :s planer ingår att efter år 1975
skall finnas kvar 200—300 bemannade
järnvägsanstalfer — det kommer i huvudsak
att bli i städer och större tätorter
— och alt det därutöver skall
finnas 400—500 obemannade lastplatser
för vagnslastgods.

Dessa propåer har självfallet väckt
stor irritation ute i landet. Man anser
sig ha krav pa rimlig transportförsörjning
och fruktar att möjligheterna att
få detta krav uppfyllt nu blir starkt
beskurna.

Även utskottsrepresentanterna från
regeringspartiet har känt dessa kalla
fläktar utifrån landet strömma mot
sig. Det har lett till att utskottet i allra
största enighet uttalat oro inför denna
utveckling. Från vårt håll har vi hävdat
att nedläggningar av järnvägsanstalter i
enlighet med de aviserade planerna
inte borde få ske utan att riksdagen
först fick ta ställning till desamma. Det
är ju nämligen nu så, att denna nedläggningspolitik
helt handhaves av SJ
i enlighet med dess instruktion.

Det ligger naturligtvis något märkligt
i nuvarande ordning som innebär att,
då en s. k. olönsam järnväg skall läggas
ned, detta föregås av en omfattande
process med kontakter åt olika håll och
slutligt ståndpunktstagande av Kungl.
Maj :t. Men då det gäller att lägga ned
tre fjärdedelar av hela stationsbeståndet
så skulle detta kunna ske närmast såsom
en ämbetsverksåtgärd.

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Statens järnvägars anslagsbehov

Utskottet har inte velat rekommendera
att föreskriva samma byråkratiska
ordning vid stationsnedläggningar som
vid nedläggning av trafiksvaga bandelar.
Inte heller har man ansett det
praktiskt möjligt att låta dessa nedläggningsärenden
bli föremål för riksdagens
prövning. Man har i stället rekommenderat
Kungl. Maj :t att överväga,
huruvida inte den nu utgående ersättningen
till SJ för drift av olönsamma
järnvägar bör utsträckas till att gälla
även sådana olönsamma järnvägsstationer
som Kungl. Maj:t efter framställning
från berörda kommuner finner
böra bibehållas. Nu är det bara att
hoppas att Kungl. Maj :t verkligen läser
de här raderna på rätt sätt, vilket, eftersom
det är en enig avdelning och ett
enigt utskott innebär, att man förväntar
sig att de inte bara skall läsas utan att
det också skall handlas i enlighet med
dessa uttalanden. Då blir detta självfallet
en positiv lösning. Man får sedan
hoppas att redovisningen av olönsamheten
vid de aktuella stationerna verkligen
kan kontrolleras av kommunerna,
vilket är ytterst viktigt, och att man
inte belastar de aktuella järnvägsstationerna
med kostnader som egentligen
inte hör till deras järnvägsdel.

Det är också nödvändigt tillse att tågföringen
blir sådan, att de .stationer
som man skall försöka hålla liv i också
kommer till användning. Det finns ju
ingen anledning att upprätthålla stationer
om tågföringen läggs så att inga
tåg stannar vid dem. Vissa tendenser i
den annonserade nya resandetågplanen
är för oss alla värda att observera.

Även om järnvägsfrågorna sålunda
upptagit motionärernas och utskottets
intresse är det klart, att dessa frågor
endast utgör en detalj i problemet om
en tillfredsställande transportförsörjning.
Vi har hävdat i motioner, och
fullföljer det i en reservation, att överblicken
och samordningen av arbetet
med den regionala transportförsörjningen
inte är tillfredsställande. Vi har

bara delvis löst frågan om den tillfredsställande
transportförsörjningen,
om vi har snabbgående tåg mellan ett
fåtal större orter i landet och dessutom
kompletterar detta med ett ännu mer
snabbgående flyg, ofta mellan samma
orter. Det är alldeles klart att transportförsörjningsfrågan
gäller hela landet
och att problemet är hela folkets.

Vi kommer att under överskådlig tid
ha behov av kollektiva transportmedel,
inte bara i tätbebyggelsen utan också
i glesbygden. Visserligen kan man förutspå
allt större biltäthet, men för stora
grupper medborgare blir detta transportmedel
av olika skäl inte tillgängligt.
Del måste då vara samhällets skyldighet
att träda in och garantera medborgarna
transport till rimlig kostnad.

Att döma av vissa regeringsuttalanden
har regeringen blickarna riktade
mot kommuners och andra regionala
organs ansvar i detta hänseende. Vi
menar emellertid att denna fråga måste
hållas samman centralt med samarbete
i regionerna. Upprättar man regionala
transportförsörjningsplaner, vilket sporadiskt
pågår här och var, gäller det
att fylla dessa planer med trafik. Ofta
är denna trafik inte i och för sig lönsam
och måste alltså subventioneras
med den trafikpolitiska målsättningen
som motivation. Statens understöd till
denna trafik är dels den s. k. kollektivbiljetten
till SJ och dels understödet
till de busslinjer som trafikerar områden
med svag beläggning. Beslut i
dessa hänseenden måste fattas av riksdagen,
och det är då konsekvent att
det utredningsarbete som föregår en
större aktivitet på detta område utförs
och hålls samman av statsmakterna.

Vidare måste upprättade regionala
trafikplaner ha en sådan struktur, att
regionens kontakt med omvärlden finns
med i bilden. Någon sådan sammanfattande
syn på det samlade kommunikationssystemet
kan inte regionala och
lokala utredningar ensamma åstadkomma.

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

Vårt krav på en utredning i detta
ämne har utskottet avvisat med diverse
uppräkningar av vad som pågår. Utskottet
hänvisar bl. a. till ett s. k. modellförsök
i Norrland. Till det vill jag
säga att ett sådant modellförsök antagligen
kan ha sitt värde men att det
knappast kan vara möjligt att översätta
resultatet av det försöket till andra
delar av landet. Denna fråga gäller ju
inte endast utpräglade glesbygder. Det
finns kommunikationsproblem även inom
relativt befolkningsrika områden,
där det har inträtt betydande försämringar
i trafikservicen.

Utskottsmajoriteten hänvisar till att
Kungl. Maj:t säkerligen har sin uppmärksamhet
riktad på detta problem,
men trafikfrågorna har sådan räckvidd
och betydelse, att de bör studeras även
av människor som inte har sin dagliga
gärning i kanslihuset. Med all aktning
för personerna i kanslihuset vill jag
påstå att den fråga det här gäller säkerligen
blir mera allsidigt belyst om de
s. k. experterna blandas upp med människor
som bättre känner var skon
klämmer.

Sammanfattningsvis vill jag hävda,
att en allsidig utredning snarast bör
tillsättas för att samordna arbetet med
upprättande av regionala transportförsörjningsplaner
och med uppgift att
framlägga förslag om hur insatserna
från samhällets sida skall utformas för
att den trafikpolitiska målsättningen
om en tillfredsställande transportförsörjning
för landets olika delar skall
kunna uppfyllas.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
b av herr Ivar Johansson in. fl.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! »Den 12 maj 1968 har
SJ sitt årliga tidtabellskifte. I år blir
ändringarna mer omfattande än vanligt.
Bakom ligger ett flerårigt arbete,
i berörda delar i samarbete SJ—postverket
med bl. a. analyser av resande -

Statens järnvägars anslagsbehov

strömmarna, biljettförsäljningen, marknaden
och befolkningsutvecklingen som
grund.»

Så börjar den skrift som SJ givit ut
för att orientera om hur sommartidtabellen
kommer att se ut. I den skritten
har man i tre punkter angivit vilka
ändringar som kommer att göras.

Den första är att man avser att åstadkomma
en ökad expresstågskörning.
Samtidigt ökar också antalet små snälltåg
på medellånga avstånd.

I den andra punkten upptar man dirigering
av fjärrtåg genom de tätast
bebyggda områdena, t. ex. Mälardalen
— som ju inte har varit .särskilt välförsörjd
tidigare.

Den tredje punkten gäller differentiering
av transportuppgifterna. Där
sägs det: »Post-, res- och expressgods
flyttas därför på de starkast trafikerade
huvudlinjerna delvis över till separata
post- och resgodståg—■ ——.»

Sedan skriver man i nästa stycke:
»Den nya tågplanen innebär för det
stora flertalet resande på medellånga
och långa avstånd förbättringar, i
många fall avsevärda sådana.» Därefter
tillägges det på slutet att det dock
är »ofrånkomligt att även enstaka försämringar
har uppstått». Det där om
enstaka försämringar är faktiskt inga
överord. Det är tvärtom ett understatement.
Som framgick av herr Gustafssons
i Kårby anförande har man heller
inte uppfattat det som överord. I själva
verket har det avgivits 15 motioner
och motionspar beträffande trafikpolitiken,
vilka utskottet har behandlat i
samband med statens järnvägars anslagsbehov.

Redan 1965 presenterade SJ sitt förslag
om ny resandetågplan. Den avslöjades
tydligen av en tillfällighet litet
för tidigt av en tjänsteman i SJ, och
nyheten om att det skulle dras in 800
av 1 200 stationer kom därför ut litet
tidigare än beräknat. Det började också
1966—1967 att uppstå oro i landet.
När sedan allmänheten och även riks -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Statens järnvägars anslagsbehov

dagsmännen blev direkt berörda a
stationsindragningar den ena efter
den andra förstår man den ström av
motioner som blev följden.

Avsikten är nu att dessa indragningar
skall ske i större utsträckning i år
än tidigare, och den fördelning av beslutsfattandet
som härvid tillämpas har
jag mycket bestämt gått emot i utskottet.
Detta framgår av den reservation
som herr Gustafsson i Skellefteå och
jag står för.

Departementschefen har uttalat att
nedläggningar av järnvägslinjer eller
delar av sådana föregås av mycket noggranna
förberedelser, av kontakter med
kommuner, med länsorgan, med allmänheten
och med näringslivsorganisationer
och endast genomförs efter beslut
av Kungl. Maj:t. Beslut om nedläggning
av enskilda stationer fattas
däremot av SJ liksom även beslut om
indragning av tåg, och det är detta avsnitt
som belysts i min och herr Gustafssons
reservation. Jag skall i fortsättningen
ta upp vad årets stora förändring
i tågföringen innebär.

SJ beräknar att den ungefärliga
minskningen i antalet tågkilometer
sommartid blir 14 procent och under
vintertid 11 procent. Antalet vägbusskilometer
beräknas öka med 3 procent
medan antalet tidtabellstimmar för tåg
förutsätts minska med 20—25 procent,
alltså med upp till en fjärdedel av vad
som nu förekommer. Minskningen inträder
dock inte jämnt över hela året,
utan denna höga siffra hänför sig
främst till veckosluten, varvid många
tåg kommer att indras. Antalet vagnkilometer
ökar för fjärrtåg men minskar
med 4 procent för lokdragna tåg i
övrigt. Antalet vagnkilometer för rälsbussarna
minskar med 35 procent, vilket
är en ganska avsevärd reducering.

Dessa förändringar skapar, vilket
också framgår av statsverkspropositionen,
problem även för SJ. Det uppstår
bl. a. postföringssvårigheter som ännu
inte har lösts. Posten har i stor ut -

sträckning måst övergå till andra trafikmedel.
Det framgår också av statsverkspropositionen
beträffande postverkets
investeringar, att postens vagnpark
måste ökas med 25 fordon och att
125 gamla fordon måste ersättas. Postverket
har beräknat en investeringskostnad
av 7 miljoner kronor, och departementschefen
har anvisat 6,5 miljoner
kronor för detta ändamål. För SJ
uppstår en intäktsminskning på 5—10
miljoner av de 45 miljoner kronor som
posten nu ger. SJ redovisar vidare en
viss beräknad intäktsökning av biltransporter,
men man är osäker om hur
stor den kan bli.

Trenden för de närmaste åren förefaller
ligga på en procents minskning
av persontransportarbetet per år fram
till mitten av 1970-talet. Detta har naturligtvis
vållat problem för SJ. Man
har genomfört rationaliseringsinsatser
av olika slag. Under första hälften av
1960-talet, fram till 1965, minskade antalet
anställda med 1 800 per år, och
man beräknar för perioden fram till
1972/73 en fortsatt minskning med
1 200 personer per år. Man har tillämpat
rekryteringsstopp sedan 1967, dock
med undantag för specialisttjänster o. d.

SJ brottas alltså med ekonomiska problem
av olika slag, som man även möter
med nedläggning av hela järnvägslinjer
eller delar av sådana — det senare
är numera inte så vanligt — men
framför allt med indragning av stationer
och av personal. Man har vidare
laborerat med taxehöjningar. Genom
1963 års trafikpolitiska beslut har man
möjlighet att differentiera taxorna och
ati kunna anpassa sig till marknaden
pa ett annat sätt. Den stora rationaliseringen
är dock ändringar i tågföringen,
vilka avspeglar sig i tidtabellen och
vilka i mycket stor utsträckning skall
verkställas redan den 12 maj i år.

Om man inte ser på denna utveckling
företagsekonomiskt utan samhällsekonomiskt
visar det sig, att det enbart
inom kommunikationsdepartemen -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

tets område blir svårigheter med postföringen,
vilka minskar SJ:s inkomster
och ökar postens utgifter. Vi har vidare
att ta hänsyn till att vägarnas större
bärighet, med 10 tons axeltryck och 16
tons boggietryck som riktmärke, kommer
att medföra att SJ utsätts för hårdare
konkurrens från lastbilstrafiken.
Behovet av ersättningsbyggen av vägar
får man också ta hänsyn till;
det ingår i 1963 års trafikpolitiska
program att när man lägger ned en
järnväg skall man ersätta den med
nya landsvägar, och det kostar pengar.
Trafiksäkerheten, som vi ägnat
speciell uppmärksamhet åt under det
senaste budgetåret, är en sak som
inte kan uppskattas i pengar, men trafiksäkerheten
på det befintliga järnvägsnätet
kan förväntas vara betydligt
bättre än trafiksäkerheten på överlastade
vägar.

I 1963 års beslut sades ifrån, alt man
skulle trygga en tillfredsställande transportförsörjning
för landets olika delar
till lägsta möjliga kostnad och främja
eu samhällsekonomiskt riktig uppdelning
av trafiken mellan de olika trafikgrenarna.
Det är möjligt att man
till en del måste ompröva 1963 års beslut.
Beslutet har nämligen lett till att
det i vissa avseenden blivit fråga om
de olika grenarnas företagsekonomiska
möjligheter att klara sig, varvid man
har mindre sett på samhällsekonomin.
Det är en gammal känd sats att summan
av olika grenars företagsekonomiska
resultat inte är detsamma som det
sammanlagda resultatet för hela verksamheten
— alltså i detta fall det samhällsekonomiska
resultatet.

Nu har sålunda nedläggandet av stationer
blivit en punkt där man börjar
nalkas dessa frågor om samhällsekonomin.
Hur påverkas kommunerna? Hur
påverkas möjligheterna att betjäna allmänheten
genom järnvägarna? Hur påverkas
näringslivet? Kan staten med
ena handen ge lokaliseringsstöd och
med den andra handen förändra tra -

Statens järnvägars anslagsbehov

fiksituationen så, att orten inte passar
för den verksamhet som med statligt
stöd förlagts dit?

Det finns många exempel härvidlag.
Ett av de senaste gälier strömstadsregionen.
Det är några geografer i Göteborg
som har skrivit en avhandling där
det heter att man vill skapa en livskraftig
tätort genom att dit lokalisera
verksamheter, men samtidigt försämrar
man de förbindelser till orten som
de statliga transportmedlen svarar för.

Ett annat exempel kan jag hämta
från ett område nära Stockholm. 47
km från Stockholms central finns en
station som dras in den 12 maj. Den
ligger i en ort som nu har mellan 2 000
och 4 000 invånare. Enligt regionplaneskissen
för stockholmstrakten kan man
räkna med att befolkningen under planperioden
— alltså det som är kvar av
detta sekel — kommer att uppgå till
25 000 personer eller eventuellt så mycket
som 75 000 personer. Det kan hända
att ett bibehållande av stationen
skulle kunna verka i regionplanens anda.
Dras stationen däremot in blir det
en hög tröskel att stiga över, om det
skall ske en så kraftig utbyggnad att invånarantalet
blir 25 000 å 75 000 personer.
Jag vill därmed inte ha sagt att
det är riktigt att göra en sådan utbyggnad.

Utskottet har, som herr Gustafsson i
Kårby också framhöll, redovisat den
oro som indragningarna av stationer har
förorsakat på de olika orterna. Enligt
utskottets mening bör det övervägas
huruvida inte ersättningen för drift av
olönsamma järnvägslinjer bör utsträckas
att gälla även sådana olönsamma
järnvägsstationer som Kungl. Maj:t efter
framställning från berörda kommuner
finner böra bibehållas. Utskottet
vill vidare att formerna för fattande
av beslut i hithörande ärenden skall
omprövas och föreslår att riksdagen i
.skrivelse till Kungl. Maj :t begär förslag
om hur saken skall ordnas i framtiden.

Jag har haft en avvikande mening

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Statens järnvägars anslagsbehov

därvidlag. Jag anser att det är bråttom
med dessa frågor. Vi vet alltså redan
att man har beslutat att en stor indragning
skall göras den 12 maj. Det är
kanske inte mycket att göra åt den saken.
Jag hoppas att man möjligen kan
justera besluten i någon mån. I varje
fall måste man, innan man fortsätter
denna stora omändring av SJ :s servicenät,
finna en form för prövningen som
är likvärdig med den som tillämpas när
det gäller att nedlägga en järnväg.

Dylika former har redovisats av trafikpolitiska
delegationen i ett utskottsutlåtande
som behandlades vid 1965
års riksdag. Departementschefen har
också redogjort för det tillämpade schemat
i årets statsverksproposition. Det
försiggår ett samråd med berörda länsmyndigheter
och kommunala myndigheter,
med näringsliv och med representanter
för allmänheten som avser att
få fram en samhällsekonomisk syn på
vad vederbörande nedläggning kan innebära.
Jag anser att samma förfaringssätt
bör användas när det gäller nedläggande
av en serie stationer.

Några säger att SJ inte lägger ned tio
stationer i rad utan tar en då och då;
sedan är det fullbordat efter några år.
I några fall har SJ visserligen gjort så,
men SJ har en plan för vilka stationer
som skall dras in. Även om nedläggningen
av samtliga stationer på en linje
inte sker samma år, anser jag att man
skall betrakta det som nedläggande av
en serie stationer.

Jag har inte kunnat ansluta mig till
utskottsmajoritetens utlåtande, eftersom
jag tror att vi inte har tid att vänta på
eu utredning om dessa frågor från
Kungl. Maj:t. Utredningsresultatet kanske
inte skulle föreligga förrän till nästa
års statsverksproposition. Det finns ju
en arbetsform när det gäller nedläggning
av järnvägar, och jag anser att
riksdagen kan besluta att använda den
även för indragning av stationer.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen avherr
Gustafsson i Skellefteå och mig.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Vid den punkt i statsutskottets
utlåtande nr 9 som nu är föremål
för debatt har vi inom statsutskottets
fjärde avdelning haft inte mindre
än 32 motioner att behandla. Efter en
grundlig genomgång har utskottet kommit
fram till ett nästan enhälligt ställningstagande.
Det finns endast ett par
reservationer. Om en liten stund skall
jag återkomma till reservationerna.

Det finns två saker som kanske underlättat
utskottets ställningstagande.
Vid förra årets höstriksdag fördes i
kammaren en mycket lång interpellationsdebatt
kring statens järnvägar och
transportpolitiken. En del av de problem
som motionerna har tagit upp berördes
redan i den debatten.

Vidare hade statsutskottet under hösten
att behandla ett motionspar, som
inte blev föremål för överläggning här
i kammaren men som innehöll vissa
uttalanden kring transportpolitiken,
vilka kanske inte tillräckligt har uppmärksammats.
Jag avser statsutskottets
utlåtande nr 195 1967. Jag finner det
naturligt att det, med tanke på den omställningsperiod
som statens järnvägar
och även andra transportföretag befinner
sig i efter 1963 års riksdagsbeslut
om transportpolitiken, kan råda delade
meningar om takten och snabbheten i
denna omställning. Jag är också medveten
om att förändringarna kan vålla
oro och bekymmer bland den berörda
personalen i företaget och bland befolkningen.
Riksdagen har ändock inte
frångått själva målsättningen för den
transportpolitik som är beslutad, och
ingen har heller yrkat på det. En tillfredsställande
transportförsörjning till
från samhällsekonomisk synpunkt lägsta
kostnader och med vederbörligt beaktande
av bl. a. lokaliseringspolitiska
aspekter — det är, som tidigare talare
framhållit, vår transportpolitiska målsättning
formulerad i korthet.

Emellertid har väl inte heller någon
menat att vi skall upphäva målsättningen
att statens järnvägar skall drivas

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

affärsmässigt och erhålla full täckning
för olönsam trafik som det från samhällets
och medborgarnas synpunkt är
nödvändigt att upprätthålla. Lika litet
kan någon förneka att SJ efter företagsoc.
li samhällsekonomiska möjligheter
skall tillämpa de tekniska och säkerhetseffektiviserande
nyheter som ständigt
växer fram.

Detta uttalande måste också innebära
att åt SJ, om vi kräver mer av det statliga
företaget, ges full ekonomisk täckning
för ökade utgifter; i detta sammanhang
skall jag senare återkomma
angående stationerna. I dag belöper sig
kollektivbiljetten till 205 miljoner kronor.
Växer våra krav — jag är den
förste att erkänna att så kan bli fallet
— måste vi även ta det ekonomiska ansvaret
och skaffa fram mer pengar till
vårt trafikföretag ur den gemensamma
statskassan.

I reservationen av herrar Gustafsson
i Skellefteå och Tobé föreslås en skrivning,
som enligt vad herr Tobé har utvecklat
skulle leda till noggrannare behandling
när det gäller indragning av
järnvägsstationer. Det är inte så oerhört
mycket som skiljer minoriteten
från majoriteten på denna punkt, men
eftersom frågan är ganska viktig ber
jag, herr talman, att få läsa in två stycken
ur utskottsutlåtandet till protokollet;
det kan vara rätt nyttigt för den fortsatta
debatten. På sidan 14 i utlåtandet
yttrar utskottet bl. a.: »Enligt utskottets
mening bör därför övervägas huruvida
inte ersättningen för drift av olönsamma
järnvägslinjer bör utsträckas att
gälla även sådana olönsamma .stationer
som Kungl. Maj:t efter framställning
från berörda kommuner finner böra bibehållas.
Bedömningen av uppkommande
ersättningsfall synes dock böra ske
efter restriktiva grunder. Då indragning
av stationer i vissa fall kan föranleda
lika betydande svårigheter för berörda
bygder som nedläggande av bandelar
synes det angeläget att Kungl. Maj :t
■också prövar formerna för fattande av

Statens järnvägars anslagsbehov

beslut i hithörande ärenden. I enlighet
med det anförda bör åt Kungl. Maj:t
uppdragas att närmare överväga härmed
sammanhängande frågor samt att
för riksdagen framlägga därav föranledda
förslag.»

Utskottets skrivning innebär alltså en
klar uppmaning till Kungl. Maj:t att
skyndsamt försöka få detta problem
löst. Utskottsmajoritetens förslag kommer
enligt min mening därför att ha
lika stor effekt som herr Tobés.

I den andra reservationen — av herr
Ivar Johansson in. fl. — påyrkas en
hemställan hos Kungl. Maj:t om utredning
och förslag i syfte att samordna
arbetet med upprättande av regionala
transportförsörjningsplaner. Reservanterna
vill ha en utredning. Både 1963
och 1965 års riksdagar har funnit att
det inte är nödvändigt att begära sådan
utredning. Regeringen har redan medverkat
till samordning och utredningsverksamhet
av vissa regionala trafikproblem.
Med hjälp av länsmyndigheter,
kommuner och företag kan staten på
ett eller annat sätt medverka i ett sådant
arbete. Detta var också meningen,
fastän jag kallade det lokal och inte
regional trafiksituation, när jag år 1965
väckte en motion i samband med Storstockholmstrafikens
ordnande. Riksdagen
intog då den ståndpunkten att regeringen
har möjlighet att delta i ett sådant
här arbete. Eftersom denna möjlighet
finns anser jag att man kan ansluta
sig till utskottets förslag.

Herr talman! Jag ber att med detta få
yrka bifall till utskottets hemställan
under punkten 4.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har icke avsett annat
än att Kungl. Maj:t kan medverka i
detta arbete, det är självklart. Vad jag
är ute efter är att Kungl. Maj:t borde
skaffa sig en bredare förankring genom
en särskild arbetsgrupp, i vilken även
andra än kanslihusets folk skulle med -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Statens järnvägars anslagsbehov

arbeta. .Tåg kan mycket väl tänka mig
att reservanternas önskemål kunde tillgodoses
på så sätt att Kungl. Maj :t ger
den utvidgade trafikpolitiska delegationen
ett direkt uppdrag att försöka samordna
det arbete som pågår på flera
håll ute i landet. Jag är rädd för att
man annars använder onödigt mycket
arbetskraft, som måste samordnas för
att nå ett mera enhetligt resultat. Vi
måste ha enhetliga regler, om denna
verksamhet skall fungera, eftersom det
är vi som skall bevilja de pengar som
erfordras. Jag vill inte betrakta detta
som en regional, kommunal fråga, utan
jag vill att frågan skall behandlas så att
vi får ett genomtänkt system för den
regionala och lokala trafiken.

Herr Tobé påstår att man enligt förslaget
i reservationen a skulle få snabbare
beslut när det gäller propåer om
nedläggning av stationer. Med den kännedom
jag har om det byråkratiska system
som tillämpas vid nedläggning av
järnvägslinjer tror jag ingalunda att
herr Tobés förslag skulle medverka till
att frågorna kunde lösas snabbare. Jag
anser att utskottets förslag — om herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
går in för det med
stort allvar — innebär ett långt effektivare
system.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först och främst har
jag en helt annan uppfattning än herr
Gustafsson i Kårby om vad som är
byråkratisk ordning; det är ju när
tjänstemän sitter på sina tjänsterum
och sammanträder eller ringer till varandra
för att besluta i olika frågor. Det
är alltså nu en byråkratisk ordning när
man lägger ned stationer. Den form jag
föreslår är en icke byråkratisk form
med sammanträden mellan representanter
för länsstyrelse, landsting, näringsliv,
allmänhet o. s. v. Detta är icke
en byråkratisk ordning ulan en ordning
där tjänstemännen går ut från sina

tjänsterum och diskuterar med dem
som är berörda av frågan.

Herr Johansson i Norrköping nämnde
inte den fråga som vi diskuterade i
avdelningen och där jag inte fick avdelningen
med mig. Jag vill därför
ytterligare betona att jag vänder mig
mycket starkt mot vad departementschefen
säger i propositionen, nämligen
att det är naturligt att Kungl. Maj :t med
denna icke byråkratiska ordning med
sammanträden in. m. skall besluta om
nedläggning helt eller delvis av järnvägar
men att rent praktiska skäl motiverar
att SJ som hittills skall besluta
om indragning av enskilda stationer
och tåg. Det verkar som om departementschefen
inte lagt märke till att det
nu inte gäller enskilda stationer. Det är
fråga om serier av stationer, det gäller
800, 900 eller kanske ännu flera. Efter
vad jag vet har SJ under de senaste
åren lagt ned tusentalet stationer. Detta
kan inte betraktas som enskilda stationer.
Då tycker jag att departementschefen
här skulle ha kunnat använda ett
annat uttryck. Jag försökte att få utskottet
med på denna tankegång. På sätt
och vis gick utskottet med på denna
genom att skriva att en ändrad ordning
vore önskvärd. Utskottet ville däremot
inte invända mot departementschefens
användning av uttrycket »enskilda stationer».

Nu säger departementschefen att en
av orsakerna till att det är Kungl. Maj :t
som efter undersökningar beslutar om
nedläggning av järnvägar, medan SJ
vidtar de andra åtgärderna, är att vid
järnvägsnedläggning kan det vara fråga
om ersättning till SJ för olönsam drift
o. s. v. Vid indragning av stationer finns
emellertid inte några sådana motiv.

Men utskottet har nu föreslagit att SJ
kan få ersättning för att inte dra in
stationer. Nu frågar jag: Anser inte departementschefen
att man skall behandla
denna fråga litet allvarligare än som
hittills har skett? Det är inte fråga om
företagsekonomi för SJ här, utan det är

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

fråga om samhällsekonomi. Redan på
kommunikationsdepartementets stat ser
man hur indragningarna inverkar på de
olika grenarna. Det har däremot inte
redovisats någon totalsyn.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Utskottsmajoriteten säger
att Kungl. Maj :t även skall överse
formerna för indragningar, herr Tobé.
Då har jag en bestämd känsla av att
regeringen kommer att undersöka saken
i hela dess vidd. Statsrådet kanske
i dag inte kan ge något besked, men
jag skulle förmoda att kommunikationsdepartementet
får fundera över den
problematik som uppstått. Jag tror att
denna är ganska besvärlig, men jag
hoppas att den snabbt skall kunna lösas.
Det gäller här också att kunna göra en
bedömning av olönsamma järnvägsstationer,
och här hoppas jag att man
skall kunna komma fram till en riktig
bedömning.

Herr Gustafsson i Kårby och jag har
ju ett förflutet när det gäller dessa frågor.
Jag hänvisar ännu en gång till
statsutskottets utlåtande nr 6/1965, i
vilket det heter: »Det anförda bör enligt
utskottets uppfattning givetvis
gälla inte bara stockholmsområdet utan
även andra regioner där liknande frågeställningar
kan komma att aktualiseras.
Utskottet förutsätter också att
Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer
utvecklingen inom andra delar av landet
samt, därest så befinnes påkallat,
vidtager i anledning härav eventuellt
erforderliga åtgärder.» Då måste jag
säga att Kungl. Maj :t redan har fullmakt
på detta område.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I det föreliggande utlåtandet
från statsutskottet behandlas
framställningar rörande kommunikationsdepartementets
kapitalbudget. Utskottet
redovisar här när det gäller SJ

Statens järnvägars anslagsbehov

att en betydande del av investeringarna
går till lokaltrafiken till Stockholm.
Söndagen den 12 maj i år — ett viktigt
datum såsom herr Tobé redan har
nämnt — kommer det första pendeltåget
att gå från Södertälje till Märsta.
Detta är en ny trafikservice som vi i
Storstockholm fäster stora förhoppningar
vid.

Den andra etappen av pendeltågen
beräknas bli klar 1970. När denna är
klar är SJ :s andel i den s. k. Hörjeluppgörelsen
ställd till trafikanternas
förfogande.

Utskottet påpekar att enligt denna
uppgörelse skall full ersättning av
kommunala medel utgå till SJ för driftoch
kapitalkostnader. KSL, det kommunalförbund
som ansvarar för den kollektiva
lokaltrafiken, har tagit SJ :s hela
lokaltrafik på entreprenad. Jag vill
starkt betona att denna trafik på intet
sätt belastar statsutgifterna —• det förtjänar
att särskilt understrykas.

När statsmakterna 1963 antog riktlinjer
för den statliga trafikpolitiken var
säkerligen de flesta här i kammaren väl
medvetna om vilka konsekvenser detta
skulle få för SJ. Den omläggning från
spårbunden trafik till landsvägstrafik
som sker är det svårt att göra mycket
åt. Men den förutsätter givetvis att en
fullgod ersättningstrafik kan ges trafikanterna,
och det är på denna punkt
som det brustit. Själv har jag år efter
år från denna talarstol framhållit att
väganslagen är för snålt tilltagna. Man
kan också påtala bristande initiativ av
regeringen när det gäller att komma
till rätta med svårigheterna.

Från mitt eget län kan jag rapportera
att SJ har för avsikt att lägga ned
ytterligare delar av roslagsbanan. Men
vägarna är helt enkelt inte farbara för
bussar, och på en lång sträcka vid Lindholmen
saknas lämplig väg. Så får det
inte vara och så har heller inte statsmakterna
avsett. I de fastställda flerårsplanerna
finns inget utrymme för
att förbättra de aktuella vägarna. Skall

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Statens järnvägars anslagsbehov

man följa statsmakternas beslut torde
SJ därför få dröja med nedläggningen.

Det pågår en ständig försämring av
trafikservicen i glesbygderna. Den har
man kunnat förutse i många år. I motionsparet
I: 601 av herr Åkerlund och
II: 741 av herr Oskarson och mig har
vi pekat på möjligheterna att bättre
utnyttja taxitrafiken för att råda bot på
missförhållandena. Vi föreslår att man
i kostnadsbesparande syfte inför möjlighet
till statsbidrag för taxibilar i
linjetrafik efter exempelvis norskt
mönster. I en annan motion, II: 740,
har jag föreslagit ett mindre anslag till
en försöksverksamhet under kommande
budgetår, vilket skulle kunna ske
genom en obetydlig reducering av kollektivbiljetten
till SJ.

I motionen II: 741 har vi också tagit
upp vissa problem rörande taxitrafiken
i städer och tätorter. Det klagas på att
taxi inte alltid lämnar god service åt
allmänheten, att det inte finns bilar när
det regnar eller i rusningstid när de
särskilt behövs. Visst sitter taxibilarna
fast i köerna liksom bussar och övriga
bilar, och det kan ibland vara svårt att
förutse behovet av vagnar. Enligt vår
mening är det emellertid framför allt
de ålderdomliga och stelbenta regler
som omgärdar taxinäringen som ställer
till bekymmer. Bland annat har vi en
rigorös och eftersläpande metod för
taxesättning, som omöjliggör all smidighet.
Det finns väl inte någon bransch
som har en sådan priskontroll som
taxinäringen.

•lag skall inte trötta kammaren med
att påtala alla regler som finns; låt mig
bara påminna om att biltrafiknämnden
på sin tid föreslog att man åtminstone
skulle ta bort föreskriften i allmänna
ordningsstadgan, att fullmäktigeförsamlingar
skall vttra sig över taxesättningen.
Detta har vid vissa tillfällen fördröjt
en nödvändig taxeändring med
upp till elt år. Det är inte underligt att
servicen under tiden hinner försämras.

På många andra punkter skulle för -

bättringar kunna genomföras. Meningen
var att den s. k. tredje etappen i den
statliga trafikpolitiken skulle betyda
en liberalisering för taxitrafiken och
åkerirörelsen. Denna etapp var planerad
att träda i kraft den 1 juli 1968.
Av olika skäl som utskottet redovisar
blir denna etapp skjuten på en oviss
framtid. Med den förmåga som regeringen
vid andra tillfällen visat att
plocka russinen ur kakan är det förvånande,
att man ändå inte lagt fram
förslag till vissa partiella reformer. Sålunda
skulle enklare regler för taxinäringen
och en reformering av yrkestrafikförordningen
säkert hälsas med
tillfredsställelse i vissa kretsar. Ett nytt
förslag till yrkestrafikförordning har
varit ute på remiss och utsatts för en
viss kritik. Sålunda skulle bl. a. enligt
förslaget tillståndsprövningen i framtiden
bli enbart formell, medan man
från branschen framhåller att en viss
lämplighetsprövning torde vara erforderlig.
För närvarande är ju tillståndsgivningen
inte i reell funktion, och det
har haft som följd en överkapacitet
som nu i vikande konjunkturer medför
problem. Men till branschens nuvarande
svårigheter har naturligtvis också
de stora höjningarna av bilskatterna
medverkat.

Med hänsyn till att ett enigt utskott
inte har krävt ett genomförande av den
tredje etappen har jag inget yrkande.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Följderna av SJ:s trafikpolitik,
såsom denna har tagit sig
uttryck efter 1963 års riksdagsbeslut,
har skapat en omfattande oro ute i landet.
Den 17 november i fjol hade kommunikationsministern
uppgiften att i
denna kammare på en och samma gång
besvara inte mindre än sex interpellationer
som var inspirerade av denna
oro på grund av de av SJ signalerade
ytterligare åtgärderna.

1 dag har riksdagen att ta ställning
till statsutskottets utlåtande nr 9, som

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

behandlar inte mindre än 17 motioner
vilka gäller SJ :s trafikpolitik. I samtliga
politiska partier tycks man numera
vara överens om att allt inte är rätt
ställt på detta område.

1 en del av de motioner vi i dag behandlar
yrkas att riksdagen hos Kungl.
lvlaj:t skall begära en översyn av de
trafikpolitiska frågorna, innefattande
bl. a. en analys av verkningarna av 1963
års trafikbeslut. 1 den kommunistiska
gruppens motion 11:158 hemställs även
att Kungl. Maj:t sedan denna översyn
gjorts återkommer till riksdagen med
förslag i ärendet.

Tillåt mig konstatera, herr talman,
att opinionen mot SJ:s trafikpolitik —
såsom den tar sig uttryck i pressen,
från den SJ-anställda personalen vars
trygghetsproblem kommit i förgrunden,
i alla de interpellationer som förekom
vid fjolårets höstriksdag och i de många
motioner vi nu har att behandla —
starkt belyser att det finns många och
goda skäl till kritik mot denna politik.

När man läser utskottets utlåtande
kan man heller inte frigöra sig från intrycket,
att denna kritik ändå haft en
viss verkan — jag säger eu viss verkan.
Detta är på sitt sätt hoppingivande.
Däremot är inte utskottets utlåtande
tillfredsställande.

Talesmän för regeringen, dvs. de
kommunikationsministrar vi haft sedan
1963, brukar bemöta kritiken mot SJ:s
trafikpolitik med att hänvisa till att det
ändå var riksdagen som år 1963 beslöt
om riktlinjerna för denna statliga trafikpolitik.
Men det handlar ändå om
hur man tillämpar beslutade riktlinjer.
Detta tror jag att det i detta sammanhang
är mycket viktigt att komma ihåg.
.lag är övertygad om att ifall det sätt,
varmed riktlinjerna skulle tillämpas,
hade kunnat anges år 1963, så hade riksdagsbeslutet
år 1963 fått en helt annan
utformning än vad det i verkligheten
fick. Från kommunistiskt håll anfördes
då starkt kritiska synpunkter mot
Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år

Statens järnvägars anslagsbehov

1963. Vår position är sålunda något annorlunda
än många andra kritikers här
i dag.

Jag kan, herr talman, citera vår
grupps motioner från 1963. Det sades
där att vägledande för trafikpolitiken
främst måste vara de sociala och näringspolitiska
hänsynen till befolkningsområdena
i fråga och att väsentliga förändringar
i kommunikationer och godsbefordran
under alla förhållanden måste
anstå till dess att lokaliseringspolitiken
för respektive landsdelar fått en
mera definitiv utformning. 1 motionen
hette det vidare att den enligt vår mening
grundläggande frågan är att samhället
måste ta på sig ansvaret för att
befolkningen är tillfredsställande försörjd
när det gäller transporter och
kommunikationer. Så långt motionen.

Denna grundsyn har vi fortfarande,
och den har underbyggts ännu mer
av de senaste årens erfarenheter. Vi
har givit uttryck åt denna grundsyn i
vår motion 11:158 vid årets riksdag,
där det bl. a. heter: »Trafikpolitiken
bör utgöra en organisk del av en verklig
riksplanering, inte begränsas till eller
bestå av den lönsamhets- och fria
konkurrenspolitik som 1963 års riksdag
stadfäste.»

Vi har i vår motion kritiserat det
förhållandet att det uppstått konkurrens
mellan SJ-företag, nämligen mellan
järnvägs- och billinjer, som går parallellt
med varandra. Lönsamhetsundersökningarna
liar styrts, och önskade resultat
bär tydligen uppnåtts. Så har
järnvägsnedläggningarna accelererat.
Jag vill inte okritiskt invända mot varje
järnvägsnedläggning, men från denna
ståndpunkt till att acceptera vad som
skett är det verkligen ett rätt stort steg.

Vi har angripit förhållandet att den
av SJ förda trafikpolitiken visar en tydlig
inriktning att alltmer förskjuta
tyngdpunkten till landsvägstransporterna
när det gäller både personbefordran
och godstransporter. Medan den spårbundna
trafiken får alla sina kostnader

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Statens järnvägars anslagsbehov

medtagna i lönsamhetskalkylerna förefaller
det som om detta inte är fallet
beträffande landsvägstrafiken. Men
framför allt har vi inte i vårt land ett
sådant vägnät och sådan beskaffenhet
på våra vägar att en dylik orientering
är tillrådlig. Även trafiksäkerhetsskäl
talar häremot. På samma sätt som kommunikationsministern
i sitt interpellationssvar
till mig i fjol helt förbigick de
frågor som hade med iönsamhetsundersökningarna
att göra, som berörde den
inbördes konkurrensen mellan statligt
ägda företag och frågan om försäljning
av statligt ägda företag, förbigår utskottet
i sitt uttalande i dag om den
kommunistiska motionen dessa frågor.

I vår motion hemställer vi om en
översyn av de av 1963 års riksdag antagna
riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken.
Är det ändå inte så att de
lönsamhetsundersökningar som genomförs
missgynnar SJ:s järnvägar och indirekt
gynnar landsvägstransporterna?
Man vidtar åtgärder vilkas resultat kan
användas som motiv för nedläggande av
spårhunden trafik. I stor utsträckning
överförs godstrafiken från järnvägarna
till lastbilar, och bussar sätts in som
trafikerar samma linje eller ersätter tåg.
Då det gäller kostnader som är förknippade
med godsmagasin, stationer
och annat är det SJ :s järnvägslinjer som
får betala. Biljettsamordningen är ensidig;
bussbiljetterna gäller på tåg men
inte omvänt. Trafikanterna köper därför
månadsbiljett för buss även om
tåg är deras vanligaste transportmedel.
Den spårbundna trafikens redovisade
lönsamhet måste under sådana förhållanden.
starkt minska. Sammanfattningsvis
kan sägas att SJ :s järnvägslinjer har
att konkurrera med tre andra SJ-ägda
företag, och inte på samma villkor, utan
SJ:s järnvägslinjer måste svara för en
hel del av dessa övriga företags kostnader,
medan dessa företag lägger beslag
på transportinkomster som rätteligen
borde tillfalla järnvägslinjerna.

I vår motion framför vi meningen att

direktiven för SJ :s lönsamhetsundersökningar
bör ändras. För varje berörd
linje bör undersökningen omfatta samtliga
SJ-företag och lönsamhet eftersträvas
genom samordning av trafikföretagen.
Vid SJ :s egna lönsamhetsundersökningar
bör även andra statliga företags
transportbehov tagas med i bedömningen.
Som exempel kan nämnas att
därest SJ :s aviserade planer förverkligas
torde postverket i sin tur behöva anskaffa
egna transportmedel.

Vi anser att dessa SJ :s dotterföretag''
inte skall ha möjligheter att uppträda
självständigt, vilket resulterat i en
osund konkurrens mellan dessa statligt
ägda företag. Vi anser oss vara i gott
sällskap, då vi numera kan stödja oss
på Svenska järnvägsmannaförbundet,
som anser, att om en styrning inte är
möjlig med hänsyn till självständigheten
hos de dotterföretag, som SJ äger
inom bilbranschen, måste man överväga
att helt inlemma dessa företag i SJ.

Tillåt mig, herr talman, att anföra
några exempel. Under fjolåret vaknade
tjänstemän vid SJ hamn och gnuggade
sig i ögonen och var mycket förvånade
över att finna, att NJA:s transporter till
Stockholm, som tidigare hade gått med
järnväg, numera transporterades på
ASG:s långtradare. Samhällssolidariska
som dessa järnvägstjänstemän var, kontaktade
de omedelbart ledningen och
frågade, hur detta var möjligt, eftersom
det ju måste ställa sig mycket dyrare att
låta ASG:s långtradare gå från Luleå
till Stockholms hamn än att låta tågen,
som går spårbundna parallellt med
landsvägen, ta detta tunga gods, som
tidigare skett. Man fick då den uppgiften
från ledningen, att det var ett misstag
som var begånget och att det snart
skulle rättas till. Men det rättades inte
till. Det var tydligen en helt medveten
strävan.

I det nummer av Signalen, järnvägsmännens
tidskrift, som har kommit ut
till prenumeranterna i dag, slår man
fast, att det råder dubbelmoral i fråga

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

om transporterna och att SJ :s dotterföretag
går sina egna vägar, vilket är till
men för hela samhället. Det meddelas
här att varje vecka rullar mellan 1 700
och 2 000 ton järn ut på landsvägarna
från Norrbottens järnverk i Luleå. En
stor del av detta gods går via landsvägstransporter,
trots att det med betydligt
större fördel skulle kunnat gå
med SJ :s järnväg. Är det samhällsekonomiskt
riktigt och är det att göra

S.T:s järnvägar lönsamma att långtradaren
transporterar rör från exempelvis
Varberg till Luleå och har med sig tillbaka
järn från NJA, allt medan kapaciteten
på godståg, som rullar mellan
Varberg och Luleå, inte utnyttjas? Att
de privata företagen är överförtjusta
över ett dylikt arrangemang är självklart.
Ur samhällsekonomisk synpunkt
är det beklagligt att dylikt får ske. Men,
säger tidskriften Signalen, att SJ:s eget
företag ASG utnyttjas på detta sätt är
varken naturligt eller beklagligt. Det
är någonting ännu värre.

Enligt SJ kan kapaciteten vad beträffar
godstrafiken söderut från Luleå fördubblas
och SJ kan utan svårighet tillgodose
hela NJA:s transportbehov. Ändå
bär vi en ordning bär i landet, som innebär,
att det tillämpas metoder som
medverkar till att den spårbundna trafiken
inte utnyttjas, vilket är till men
för hela folkhushållet. Exemplet jag här
nämnt visar hur det ena SJ-företaget
parallellkör i konkurrens med ett annat
statsägt företag. Konkurrensen mellan
dessa statsägda företag har gått så
långt, att det kan anses vara minst
sagt osunt.

Chefen för godsmagasinet i Norrköping
meddelar att vederbörande är direkt
förbjudna att gå till en ASG-kund
och erbjuda honom SJ:s tjänster. De
får inte ens gå dit och berätta för honom
om vilken service de kan erbjuda.
De skall ju konkurrera på lika villkor,
och då är det orimligt, att SJ :s transportkonsulenter
förbjuds aktiv försäljning.
Samme man framhåller, att det

Statens järnvägars anslagsbehov

finns stora företag med omfattande
transporter som han aldrig kommer i
kontakt med, eftersom han inte ens kan
ringa dem och lämna upplysningar.

Ansvarskännande järnvägsmän ser
med verklig oro på detta förhållande
som ingen kan göra någonting åt — tydligen
ingen annan än vår kommunikationsminister.
Varför SJ :s olika trafikföretag
inte skall utgöra enheter och
komplettera varandra är för mig synnerligen
svårt att förstå. Det verkar ju
närmast som ett försök att tillämpa ett
helt orimligt kapitalistiskt konkurrenstillstånd.
Ett privatföretag, stort eller
litet, skulle aldrig handla på det sätt
som det statligt ägda företaget SJ gör.
Ett handlande som detta bidrar väsentligt
till att inom vårt folk impopularisera
det statliga ägandet och statliga
företagsformer. Det ger också näring åt
talet om att samhället är fullständigt
inkompetent att driva egen företagsamhet.

Man kan fråga sig hur länge dessa
uppenbara missförhållanden skall behöva
pågå. Det tycks bli allt värre vad
tiden lider. Järnvägen har ändå en egen
»vall» som är helt oberoende av annan
trafik, varvid ett lok med en eller två
man kan medföra samma godsmängd
som 25—30 långtradare med kanske 50
man i tjänst kan klara. Därtill är den
spårbundna trafiken mycket snabbare
än landsvägstrafiken; framför allt gäller
detta långa sträckor som exempelvis
från Luleå till Stockholm och Varberg.
Alltmedan SJ vidtar dessa underliga åtgärder
minskar behovet av fast SJ-personal
i de lägre graderna.

Herr talman! Vi yrkar i vår motion
till årets riksdag uppskov med övergången
till den s. k. tredje etappen, som
skulle innebära att lastbils- och traktortågstrafiken
helt befriades från behovsprövning
— alltså fritt fram för
ohämmad övergång till person- och
godstrafik på våra vägar.

Utskottet framhåller att varken förslag
eller beslut rörande den tredje etap -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1908 fm.

Statens järnvägars anslagsbehov

pen föreligger och att det av detta skäl
saknar anledning'' att göra något uttalande.
Men riksdagen har likväl fattat
beslut år 1963 om övergång till trafikpolitikens
tredje etapp fr. o. m. den 1
juli 1968, och detta uttalande återgav
utskottet i utlåtandet nr 146 år 1966.
Om denna övergång har en råd remissinstanser
avgivit yttrande, så nog tyckte
vi att det fanns grund att föreslå ett
uppskov med denna övergång. Även LO
har yttrat sig i samma riktning, och vi
är således i gott sällskap. Men försäkrar
utskottet att det inte finns anledning
att uttala sig härom, skall jag inte yrka
bifall till vår motion beträffande dess
första att-sats, men utskottets talesman
kan kanske ändå meddela sin uppfattning
i själva sakfrågan.

Huvudfrågan är således huruvida det
behövs en översyn av de av 1963 års
riksdag antagna riktlinjerna för den
statliga trafikpolitiken; två etapper har
ju snart gått till ända. Detta skulle innebära
en värdering av verkningarna
av den förda politiken och de vidtagna
åtgärderna och ett fastställande av vilka
slutsatser som rimligen borde dras.
Det är överraskande att ta del av utskottets
redovisning av alla utredningar
som pågår: Gotlandstrafikutredningen,
kanaltrafikutredningen, utredningen
angående modellplanering för transportförsörjning
i glesbygderna o. s. v.
Dessutom anför utskottet att det »alltjämt
är av samma uppfattning och förutsätter
således att Kungl. Maj :t även fortsättningsvis
kommer att på det centrala
planet ta initiativ till och medverka i
utredningsarbete av ovan berört slag».
Men de specialutredningar som utskottet
hänvisar till ger enligt vår mening
inte den erforderliga, samlade översynen
av riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken
som vi anser behövas.
Framför allt måste riksdagen efter vederbörlig
behandling inom regeringen
beredas möjlighet att ta ställning till
denna fråga.

Herr talman ! Med det anförda vill jag

yrka bifall till det bl. a. i motion II: 158
ställda yrkandet om en översyn av den
statliga trafikpolitiken.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Lorentzons resonemang rörande den
tredje etappen vill jag erinra om att
det inte fanns någon möjlighet för vare
sig avdelningen eller utskottet att göra
något uttalande i det fallet, eftersom
trafikpolitiska delegationen inte hade
avgivit sitt betänkande när utskottets
utlåtande utformades. Vi kunde ju inte
gärna ge något omdöme om betänkandet
förrän det var klart.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det är inte första gången
vi diskuterar dessa frågor här i kammaren.
Som tidigare framhållits hade
vi i höstas en stor debatt i samma ämne.
Säkerligen är det inte heller sista gången
vi diskuterar dessa stora och viktiga
frågor, som rör många bygder och
ett stort antal invånare. Det skall också
sägas att problemen inte är lätta att lösa.
Men svåra frågor är till för att klaras
ut.

För min del tror jag inte att fri konkurrens
på transportmarknaden i enlighet
med beslutet 1963 löser trafikproblemen,
framför allt inte i glesbygderna.
Inte heller delar jag utskottets
mening att den mjuka övergången till
en ny trafikpolitik löser svårigheterna.
Snarare tycker jag att den övergången
har misslyckats redan efter två etapper.
Det hjälper inte att trafikpolitiska delegationen
har utökats med två parlamentariker.
Det är säkert inte på den vägen
problemen skall lösas.

Utskottet skriver att verkningarna av
den första etappen enligt delegationens
rapport har visat sig positiva. Då vill
jag fråga: Inom vilka områden? Avser
det skrivna glesbygdsregionerna eller de
expanderande områdena? Och hur för -

Onsdagen den 20 mars 1908 fm.

Nr 12

delar sig kollektivbiljettkostnaderna på
de olika regionerna i det fallet?

Utskottet hänvisar också till ett flertal
pågående utredningar. Herr Lorentzon
har redan räknat upp några utredningar.
.lag vill dessutom påminna om
vägkostnadsutredningen, hamnutredningen,
bilskatteutredningen och vägplaneutredningen.
Utskottet skriver:

»Innan dessa utredningar hunnit
slutföras och erfarenheter redovisats av
verkningarna av den andra etappens
genomförande synes det inte möjligt
att med säkerhet överblicka den trafikpolitiska
utvecklingen. Tiden synes
därför inte ännu mogen för den av motionärerna
begärda översynen och omprövningen
av 1963 års trafikbeslut.»

Men — och det är min egen reflexion
— man fortsätter att lägga ned järnvägslinjer.
Man planerar att dra in 800

900 .stationer fram till 1975, trots att
man saknar den överblick som enligt
utskottets mening erfordras för att kunna
bedöma dessa frågor.

Man har många gånger påpekat att det
i samband med dessa förändringar i
våra kommunikationer ute i de olika
regionerna är absolut nödvändigt att
åtminstone rusta upp de vägar, vilka
får ta hand om den transportbelastning
som uppstår när en järnväg läggs
ned. Det har också många gånger framhållits
att denna upprustning bör vara
verkställd innan järnvägstrafiken upphör.

Utskottet anser också att nuvarande
handläggning och kontakter på det regionala
planet är tillfredsställande. För
min egen del har jag icke denna uppfattning.
Och vad är anledningen till
detta? Ja, det saknas nästan alltid en
regional planering av kommunikationerna,
vilken i sin tur är en pusselbit i den
allmänna samhällsplaneringen och i den
lokaliseringspolitik som statsmakterna
avser att föra. På riksplanet är det fullt
naturligt att vägverket och AMS är
intresserade av dessa frågor. Utskottet
anger att dessutom också Näringslivets

Statens järnvägars anslagsbehov

trafikdelegation deltar i avgörandena
på riksplanet.

Utskottet anför att det på det regionala
planet bl. a. är länsstyrelsen,
planeringsrådet och de kommunala
myndigheterna, som får tillfälle att yttra
sig och att delta i övervägandena
om förändringar i trafikapparaten. Det
heter på s. 13 i utlåtandet bl. a. följande:

»Då den prövning som härvidlag sker
iir synnerligen omsorgsfull---sy nes

motionärernas syften» — alltså en
omprövning av verkningarna av 1963
års beslut — »i stort sett tillgodosedda.»

Utskottet fortsätter på s. 13 på följande
sätt: »Samtidigt som småstationerna
läggs ned kan de trafiksvaga och olönsamma
lokaltågen slopas, och hela trafikservicen
i berörda områden flyttas
över till en efter behovet mer anpassningsbar
landsvägstrafik. Denna utveckling
beräknas under de närmaste
åren fortsätta i samma takt som under
de senaste 3 5 4 åren. Järnvägstrafiken
avses dock vara kvar på alla de platser
som nu har järnvägstransporter av betydelse.
»

Jag skulle med Martin Luther kunna
fråga: Vad är det? För mitt hemlän, Kalmar
län, innebär det enligt SJ:s framlagda
prognos att 60 km järnväg med
persontrafik skulle vara kvar år 1975.
Västervik, Oskarshamn, Vimmerby och
Hultsfred — för att nämna några av de
viktigare regionerna i Kalmar län —
skulle vid denna tidpunkt stå utan i
varje fall persontrafik per järnväg.

Departementschefen har — och det
antecknar jag med tillfredsställelse —
anmält sin avsikt att i ökad utsträckning
företa regionala undersökningar. Jag
skulle dock vilja ställa den frågan, eftersom
kommunikationsministern är närvarande
i kammaren, när och hur dessa
kommer att genomföras. Jag tror inte
att de större utredningar, som nu pågår
och som tydligen avvaktas innan
man tar principiell ståndpunkt till den
fortsatta kommunikationspolitiken, har
någon särskilt stor betydelse för bedöm -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Statens järnvägars anslagsbehov

ningen av kommunikationerna ute i våra
regioner.

Utredningen rörande gotlandstrafiken,
kanaltrafikutredningen, utredningen
angående modellplanering och transportförsörjning
i glesbygder och utredningen
angående den kollektiva närtrafiken
inom storstockholmsområdet i
all ära — dessa utredningar når säkerligen
fram till riktiga resultat, men det
blir knappast resultat som i någon större
utsträckning påverkar den planering
som ändå måste komma till stånd ute
i de olika regionerna.

Vad avser jag då att man skall göra?
Jo, herr talman, jag har helt enkelt den
uppfattningen att utskottets synpunkt,
att den regionala planeringen skall göras
av länsstyrelsen med dess planeringsråd
samt av landsting och av berörda
kommuner är alltför optimistisk.
Detta beror inte bara på att länsstyrelsens
planeringsråd saknar både de personella
och de ekonomiska resurserna
■— nej, landstingsområdet och länet är
inte den naturliga regionen vid ifrågavarande
översyn. Jag skall inte gå in
på länsfrågan, ty den har ju inte så
mycket med saken att göra. Det är nämligen
så många olika uppgifter på det
regionala planet vilkas räckvidd aldrig
kan sammanfalla med ett läns gränser,
att det vore oriktigt att tro att en ändrad
länsindelning skulle ge det naturliga
området för en regional planering av
kommunikationerna.

Det enda riktiga är enligt min mening
att de instanser på riksplanet, som
självfallet måste ha ett stort intresse av
dessa frågor ■— jag har nämnt dem
förut: arbetsmarknadsstyrelsen, statens
vägverk m. fl. — i samarbete med både
landsting och primärkommuner får
fram vettiga utredningar som grund för
den fortsatta trafikpolitiken. Det är
självklart att kommunerna med sin skolskjutsverksamhet,
landstingen med sina
ambulanstransporter och med sitt
intresse för samhällsutvecklingen över
huvud taget har anledning att deltaga

i detta arbete. Men jag tror inte det är
riktigt att lägga hela bördan där, i avsaknad
av initiativ på högre ort.

Herr talman! Egentligen skulle mitt
anförande utmynna i ett yrkande om bifall
till motionen II: 585 — lika lydande
med motionen I: 467 — och motionen
II: 747 — lika lydande med motionen
1:603; motionen 11:747 har
jag för övrigt själv varit med om att
underteckna. I dessa motioner yrkas
bl. a. på en översyn av tillämpningen
av 1963 års trafikpolitiska beslut, varjämte
hemställes att en snabb regional
planering genomförs. I förhoppningen
att utskottet fattat kommunikationsministern
rätt och att ett initiativ till regional
planering på området snabbt
kommer att tas inskränker jag mig
emellertid till att yrka bifall till de vid
förevarande punkt avgivna reservationerna
a av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Tobé och b av herr Ivar Johansson
in. fl.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Det har sagts tidigare
att dessa problem är besvärliga. Det är
riktigt, men det får naturligtvis inte
hindra att man ändå angriper dem och
försöker att lösa dem på bästa sätt.

I de likalydande motionerna I: 355
och 11:441 har vi försökt ta upp den
statliga trafikpolitiken i hela dess
transporttekniska och samhällsekonomiska
sammanhang.

Vi säger att det företagsekonomiska utfallet
hos ett av statens trafikverk —
i detta fall SJ — helt naturligt inte
får ses isolerat, utan måste passas in
i sitt samhällsekonomiska sammanhang.
Vi efterlyser i motionerna en helhetssyn
på den statliga trafikpolitiken. Statens
trafikpolitiska målsättning måste
omfatta statens samtliga trafikverk. Det
ekonomiska utfallet från de statliga
trafikföretagen måste också bedömas
i ett sammanhang, mot bakgrunden av
en sådan gemensam målsättning. På
så sätt kan man enligt vår uppfattning

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

komma fram till en riktig avvägning i
fråga om åtgärder på trafikens område.
De statliga trafikverkens kapacitet för
närvarande, deras utbyggnadsmöjligheter,
tidplanerna för utbyggnaden o. s. v.
skulle kunna bättre än nu bedömas i ett
sammanhang.

Vi har också mot denna bakgrund
yrkat att större hänsyn än vad som
sker för närvarande bör tas till de fördelar
som en integrerad trafik kan erbjuda.

För att belysa vår framställning har
vi pekat på de aktuella trafikförhållandena
i Västsverige i anslutning till västkustbanan
och Europaväg 6. Vi har inte
gjort det av lokalpatriotiska skäl, utan
därför att det är ett mycket talande
exempel på nödvändigheten av en gemensam
trafikpolitisk planering inom
ett område där trafikintensiteten är
mycket hög och kommer att bli ännu
högre. Utbyggnadstakten på våra motorvägar
släpar mycket efter, som alla
känner till, och detta gäller i alldeles
särskilt hög grad Europaväg 6. Trafiksituationen
där är allvarlig. Belastningen
på Europaväg 6 är alltför stor för att
man skall erhålla den grad av trafiksäkerhet
som måste vara ett bestämt
minimikrav. Detta förhållande är helt
naturligt särskilt påtagligt under sommarhalvåret
då trafiken är som störst.

Samtidigt som denna överbelastning
är ett faktum och kommer att bli ännu
mer accentuerad i framtiden bebådas
kraftiga minskningar av såväl personsom
godstrafik på västkustbanan dels
genom minskning av lokal persontrafik
och dels genom nedläggning av ett stort
antal stationer. Detta kan inte, såvitt
vi förstår, vara framsynt trafikpolitik.

Motionsparet avstyrktes av statsutskottet
med hänvisning till ett uttalande
i statsutskottets utlåtande nr 195/1967
och till 1963 års trafikpolitiska beslut.
Där har de synpunkter som vi framfört
i motionerna beaktats, påstås det. Ja,
det är ingenting att anmärka på skrivningen
i statsutskottets utlåtande 195,

Statens järnvägars anslagsbehov

men däremot på tillämpningen i praktiken.

Det är väl ingen tvekan om att de som
bäst känner till förhållandena på olika
platser i vårt land är de kommunala och
regionala myndigheterna. Det är planeringsråden
på länsstyrelserna, de regionala
myndigheterna för SJ och statens
vägverk, landstingen, samarbetsnämnderna
inom kommunblocken m. fl.
Dessa känner näringslivets behov, trafikmedlens
standard, de lokala trafikoch
transportbehoven på orten, vad som
är under planering på samhällets olika
områden och de krav som kommer att
ställas på trafiken i framtiden i och
med genomförandet av dessa planer.

Utskottet förutsätter på ett flertal ställen
i utlåtandet att det förekommer en
samplanering mellan centrala och regionala
organ när det gäller trafikpolitiken.
Ja, visst förekommer ett sådant
samarbete, men hur går det till?

Många gånger — jag skulle nästan
vilja säga vanligen —• försiggår det i
form av ett meddelande till myndigheter,
näringsliv o. s. v. vid en tidpunkt
då planering och förberedelser för förändringar
är så långt framskridna, ofta
t. o. m. redan genomförda, att det
inte finns möjlighet att från lokalt håll
påverka händelseutvecklingen. Vad vi
vill ha till stånd är kontakter och samarbete
vid planeringen innan man har
bundit sig.

Herr talman! Jag kan inte heller underlåta
att framhålla att SJ genom en
långsiktig planering skulle kunna undvika
många av de beklagliga konsekvenser
på personalpolitikens område
— t. ex. tvångsförflyttningar av personal
från en del av landet till en annan
—■ som nu gör sig gällande och som
väcker mycken olust bland de anställda.
Sådant är en följd av alltför kortsiktig
och inte sällan ryckig planering.

Naturligtvis skall planeringen sammanhållas
av de centrala verken —• på
den punkten behöver vi inte tveka —
men den måste utformas i närmare

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Statens järnvägars anslagsbehov

samverkan med läns- och kommunmyndigheter,
med landsting och med näringslivets
organisationer på orten än
vad som nu är fallet. Härigenom skulle
man enligt min mening kunna åstadkomma
ett planeringsunderlag, som
överensstämmer med de verkliga behoven
inom olika delar av vårt land.

De synpunkter som jag här har framfört
och som också är grundtankarna
i vårt motionspar sammanfaller i princip
med den hemställan angående upprättande
av regionala trafikförsörjningsplaner
som göres i reservationen
b av herr Ivar Johansson in. fl. Även
om jag inte i alla delar kan ansluta mig
till reservationens motiveringar, kommer
jag att stödja den vid en eventuell
votering.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Var och en som uppmärksamt
har följt debatten kring statsutskottets
utlåtande nr 9 måste ha fått
det intrycket — vilket är alldeles riktigt
—- att det är ett utomordentligt viktigt
och allvarligt ämne som vi diskuterar.
Här har talats om att den strida
motionsfloden i anslutning till denna
punkt i statsverkspropositionen vittnar
om den oro som förekommer. Jag
läste häromdagen i en tidning som ofta
uttrycker en välgrundad uppfattning,
nämligen Dala-Demokraten, några ord
som, tror jag, verkligen uttrycker vad
som rör sig ute i landet.

»Med de nuvarande riktlinjerna för
trafikpolitiken kan det komma att uppstå
enorma problem. Allt flera järnvägslinjer
upphör och transporterna
flyttas över på landsvägarna. Samtidigt
som det ställes mycket starka lönsamhetskrav
på järnvägen sker det inga
beräkningar för att utröna vad den
växande landsvägstrafiken kostar samhället.
Det måste därvid föreligga allvarliga
risker för en felaktig fördelning
av transportverksamheten.»

Säkerligen uppfattar många männi -

skor situationen på detta sätt, inte minst
inför de planer på nedläggning av järnvägslinjer
i mycket stort antal som har
aviserats för den närmaste åttaårsperioden.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
även utskottsutlåtandet andas en djup
oro. I debatten har någon antytt att utskottet
skulle ha tagit för lätt på denna
problematik. Eftersom jag deltog i realbehandlingen
av detta ärende men däremot
befann mig i utlandet när statsutskottet
tog slutlig ställning till denna
punkt vill jag, när jag nu efter återkomsten
läst vad utskottet skrivit, konstatera
att ingen har tagit lätt på denna
allvarliga fråga, vare sig i statsutskottets
fjärde avdelning eller i utskottet
in pleno.

Vad vi här bevittnar är ju, herr talman,
en parallell till den hastiga och
radikala omstöpning som pågår på
många områden inom samhället i övrigt,
inte minst inom näringslivet. Vi
har sett hur snabbt omflyttningen från
glesbygder till tätorter går, och vi har
sett hur trafiken i glesbygderna får allt
svårare att leva vidare. Samtidigt har
vi enhälligt antagit 1963 års principbeslut
om en liberalisering av trafikpolitiken,
bl. a. tillståndsgivningen för
den yrkesmässiga lastbilstrafiken. Det
är alldeles självklart att vi måste
vara medvetna om vad vi gör, när vi
går till eu omprövning som kanske leder
till en förändring av huvudgrunderna
för vår trafikpolitik.

Jag vill i anslutning därtill säga ett
par ord om kravet på en översyn av
1963 års beslut. Detta krav har nyss berörts
av herr Lorentzon och upptagits
i flera motioner, och jag skall erkänna,
herr talman, att jag inte har varit
alldeles säker på att motionärerna i alla
delar haft klart för sig vad de därvidlag
har yrkat.

Den utveckling på trafikområdet i
vårt land som vi nu bevittnar har paralleller
i praktiskt taget hela Västeuropa,
i varje fall där vi känner till förhål -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

landena. Mest drastisk har väl utvecklingen
varit i Västtyskland, där man gått
samma väg som vi, även om man där
inte har samma känning av glesbygd
som vi har. Vad gjorde man där när
man märkte att statsjärnvägarna närmade
sig fullkomlig bankrutt? Utvecklingen
var densamma som utvecklingen
i vårt land, nämligen att såväl persontrafiken
som frakttrafiken automatiskt
och i accelererad takt gick över
från järnvägssidan till den tunga trafiken
på landsvägarna.

I Västtyskland lades i höstas fram
ett förslag av den tyske trafikministern
Leber, vilket grovt uttryckt -— jag behöver
här inte komma in på några
nyanser — innebär en fullkomligt förödande
kostnadsövervältring på landsvägstrafiken,
speciellt den tunga landsvägstrafiken,
för att därigenom återföra,
så att säga med våld, fraktgodstrafiken
till järnvägarna. Det var helt enkelt,
vågar man säga, ett dråpslag mot
landsvägstrafiken för att därigenom
rädda järnvägs- och i viss mån kanaltrafiken,
vilken senare där är utvecklad
på ett helt annat sätt än den är
hos oss.

Det är klart att en reform kan genomföras
på detta sätt, d. v. s. utan en
grundlig analys av hur detta genomförande
bör gå till. Jag vill minnas att de
tyska statsbanornas årliga förluster till
dess hade uppgått till i runt tal tre miljarder
DM per år; och för att undvika
denna förödande förlust vidtogs därför
denna utomordentligt drastiska och för
landsvägstrafiken rent förödande kostnadsövervältring.

I utskottet har man sagt sig att det
kan vara riktigt att göra en översyn av
verkningarna av den trafikpolitiska reform
som 1963 genomförts, men innan
vi gör denna översyn måste vi ha vissa
faktorer klarlagda. Därför har vi,
såsom framgår av utskottsutlåtandet,
hänvisat till en rad av specialundersökningar
som nu pågår, inte minst den
som gäller den verkliga kostnadssitua -

Statens järnvägars anslagsbehov

tionen som föranleds av den tunga
landsvägstrafiken.

Vi vet i denna stund inte vad den
tunga trafiken kostar samhället. Detta
måste på något sätt klarläggas, och vi
har därför en särskild utredning som
arbetar med saken.

Som en parallell vill jag hänvisa till
den utveckling som vi har på sjöfartssidan.
Vi bevittnar hur hela vårt småtonnage
blir glesare och glesare, hur
frakterna i viss mån övervältras på det
tyngre tonnaget. Småbåtar av ny årgång
och högre kvalitet slås ut därför
att de inte orkar tävla med stortonnaget
i fråga om lönsamhet. Det säljes i
stor utsträckning till främmande länder.
Om denna utveckling fortsätter,
kommer kusttrafiken i Sverige av allt
att döma att till stor del handhas av
före detta svenska båtar, vilka numera
går under utländsk flagg. De kan då
segla till lägre kostnader och under
enklare förhållanden än vi på grund
av vår speciella lagstiftning kan tillåta.

Detta är en klar parallell till den utveckling
som nu pågår på vägarna. Så
snart erforderliga fakta föreligger måste
vi göra eu översyn, och när utskottet
säger att vi nu inte kan dra några
säkra slutsatser om hur kostnadsfördelningen
rimligen bör vara, finns det
fog för ett sådant resonemang. Vi känner
nämligen ännu inte till hur kostnaderna
fördelar sig.

Jag skulle vilja sluta detta avsnitt
med att uppmana kommunikationsministern
att försöka påskynda pågående
utredningar så att vi snarast möjligt
kan komma fram till den översyn, som
även jag betraktar som absolut oundgänglig.
Min uppmaning är säkerligen
onödig, ty kommunikationsministern är
förmodligen liksom vi andra medveten
om hur trängande nödvändigt det är
att härvidlag nå ett resultat. Detta är
kanske den viktigaste faktorn för att få
ett säkrare grepp på trafiken.

Sedan står det fast, vilket även herr
Gustafsson i Kårby påminde om, att vi

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 19G8 fm.

Statens järnvägars anslagsbehov

har tillförsäkrat glesbygderna en godtagbar
trafikservice. Även om detta
kommer att kosta samhället pengar, får
vi acceptera vår skyldighet att ordna
glesbygdernas trafikförsörjning på ett
rimligt sätt.

Jag har skrivit under den motion
som herr Gustafsson i Kårby väckt i
detta ämne och som nu går igen i form
av en reservation. Enligt min mening
är det en utmärkt tanke att stimulera
fram regionala trafikförsörjningsplaner.
Vi bör då också se till att i den mån
järnvägar måste läggas ned — vilket
torde bli oundgängligt i fråga om ett
stort antal om man bedömer situationen
realistiskt — det då också skapas
ersättning för den försvunna trafiken
på ett om inte jämförbart så i varje fall
rimligt och godtagbart sätt. När SJ
under årens lopp lagt ned järnvägar,
har det syndats därvidlag på många
håll, inte minst i det län jag själv representerar.
Därför kan jag här vittna
om att en snabb och effektiv förbättring
måste komma till stånd.

Hur går det då, herr talman, med
järnvägstrafiken i övrigt? Jag är den
förste att instämma med herr Hamrin
i Kalmar -—• jag tror att det var han
som påtalade saken — i fråga om den
mängd av järnvägsstationer som enligt
den föreliggande SJ-planen skall vara
nedlagda fram till 1975. Men jag vill
säga till herr Hamrin i Kalmar och övriga
som känner sig oroliga, att vi dess
bättre inte är framme vid 1975. Det är
möjligt att en översyn, en omvärdering
och omfördelning av avgifter och kostnadsfaktorer
— för att inte tala om
tekniken — kan åstadkomma en sådan
förbättring att vi inte behöver uppleva
ett genomförande av den onekligen
skräckinjagande planering som SJ har
presterat; jag hyser den varma förhoppningen
att vi med förenade krafter
skall kunna förebygga det.

Den av herr Gustafsson i Skellefteå
och herr Tobé avgivna reservationen a
innebär en »påplussning» på vad som

har framhållits i reservationen b. De
beskriver här hur det bör gå till innan
beslut fattas om inte bara järnvägsnedläggningar
utan även om indragning av
serier av järnvägsstationer. Nedläggning
av en järnväg är inte ett dugg
värre än nedläggning av en serie av
järnvägsstationer; alla de människor
som bor omkring dessa stationer kommer
att förlora sina järnvägsförbindelser.

Det är rimligt att man underkastar
sig den omgång som beskrivs i reservationen,
och därför har jag ingenting
att invända mot den utan kommer att
rösta för den. När man gör så drastiska
operationer i bygderna som det här
är fråga om måste man ge de kommunala
och länsregionala myndigheterna
rådrum och tid, ge dem möjlighet att
ställa om sig, ge dem tillfälle att ingripa
för att i tid se om sitt hus så att
inte glesbygden förvandlas till ödebygd.
Det tillvägagångssätt som beskrivs
i reservationen a är ur alla synpunkter
godtagbart.

Därmed har jag, herr talman, inte på
något sätt velat undervärdera den försiktighet
som utskottsmajoriteten har
visat i sin parallellskrivning; även den
har rekommenderat ett så utomordentligt
försiktigt tillvägagångssätt, att det
är en gradskillnad mellan utskottsutlåtandet
och reservationen. Alla känner
samma oro inför vad som kan hända,
och med förenade krafter hoppas jag
som sagt vi skall kunna eliminera de
värsta riskerna.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till utskottets hemställan med de
ändringar som föreslås i reservationerna
a och b under punkten 4. Samtidigt
vill jag uppmana statsrådet att försöka
få fram konkreta fakta som kan
ingå i en kommande översyn av trafikpolitiken.

Den tredje etappen tror jag att vi
inte nämnvärt behöver diskutera, eftersom
den inte är aktualiserad. Det
är förmodligen bekant för många av

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

kammarens ledamöter, att det i vissa
i detta fall inflytelserika kretsar råder
så stark betänksamhet mot att nu genomföra
den tredje etappen, att den
knappast blir aktuell under den närmaste
framtiden.

Även det innebär ju en liberalisering.
Hittills finns det inga tecken från
kanslihuset som tyder på att vi i varje
fall under vårriksdagen kommer att
ställas inför något förslag i denna fråga.
Jag undrar om det inte vore bättre
att nu först få fram speciellt kostnadsutredningen
men även hamnutredningen
liksom de övriga utredningar som
sysslar med detta problemkomplex, innan
man ökar takten i den djupgående
omställningsprocess, som vi är inne
i. Den är oundviklig men vi får försöka
göra den så litet kännbar och så
litet brutal som möjligt för de människor
ute i bygderna som drabbas av
den.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Av det trafikpolitiska
program som riksdagen antog 1963 har,
såsom det erinras om i statsutskottets
utlåtande nr 9 och som det också understrukits
i debatten, redan två etapper
genomförts, medan beslut ännu inte fattats
om den tredje etappen, som tidigare
hade beräknats träda i kraft den 1 juli
i år. I åtskilliga av de föreliggande
motionerna yrkas det bl. a. på en översyn
av 1963 års trafikpolitiska beslut
och därmed på ett uppskjutande av
den tredje etappen.

Den omfattande pressdebatt, som under
det senaste året pågått och den
långa interpellationsdebatt som förekom
under höstriksdagen, liksom den mängd
motioner som väckts i år, visar med
all tydlighet att det trafikpolitiska problemet
är högaktuellt. Åtskilliga utredningar
är i gång. För min del anser
jag därför att ett beslut om en tredje

Statens järnvägars anslagsbehov

etapp i det trafikpolitiska programmet
bör anstå och en omprövning göras.

Nytt bränsle till debattbrasan har tillförts
bl. a. genom den framtidsskiss
med rubriken »Vad pågår och planeras
inom SJ?», som SJ lade fram under
hösten 1967.

Statens järnvägars framtidsplanering
innebär, att många regionala transporter
successivt kommer att i allt snabbare
tempo överföras till landsvägarna
och att en koncentration av järnvägstrafiken
till färre linjer och platser
kommer att ske. Av de nu cirka 1 100
bemannade stationerna är det troligt
att vi år 1975 kommer att ha kvar
inte mer än 200 å 300 stationer. Därtill
kommer naturligtvis ett stort antal
obemannade lastplatser. Till de kvarblivande
stationerna kommer den ersättande
busstrafiken att anknyta. Antalet
snabbgående expresståg på de stora
linjerna ökas och fjärrtågen blir dirigerade
genom de tätast bebyggda områdena.

Herr talman! Det är inte svårt att
förstå att en hel del av dessa framtidsutsikter
mottas med blandade känslor
av den stora allmänheten och även av
näringslivet i allmänhet.

Låt mig här klart få framhålla om
mitt eget gamla verk, att SJ :s ledning
naturligtvis som målsättning måste ha
att trafikverket skall bedrivas affärsmässigt.
Detta har många gånger framhållits
av riksdagen. Därav följer bl. a.
att de nedsättningar i taxor, som gång
på gång påyrkats av enskilda riksdagsmän,
måste bedömas ur SJ :s trafikekonomiska
synpunkt. Om inte denna motiverar
nedsättningarna, bör regering
och riksdag vara beredda att över exempelvis
socialhuvudtiteln ge ersättning
för sådana extra förmåner.

Det väsentliga i dagens situation är
emellertid enligt min uppfattning att
problemet måste bedömas främst ur nationalekonomiska
aspekter. Regering
och riksdag jämte arbetande utredningar
bör därför ordentligt tänka igenom

4 — Andra kammarens protokoll 1968. AV 12

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Statens järnvägars anslagsbehov

den nuvarande situationen. De måste
bl. a. samtidigt anlägga en alternativ
bedömning av synen på SJ som ett
affärsdrivande verk. Detta alternativ
— eller kanske rättare sagt en sådan
kompletterande bedömning — är att
SJ också måste vara ett befolkningens
serviceverk, som har stora uppgifter
även i vårt välfärdssamhälle.

Gör vi inte det, misstänker jag att
en mycket stor del av vår befolkning
kommer i kläm.

Vad man i trafikekonomiska och nationalekonomiska
sammanhang måste
beakta är inte minst frågan om huruvida
våra landsvägar i längden kommer
att klara en ständigt växande bilism
samtidigt med att en stor del av
den tidigare rälsbundna trafiken i framtiden
beräknas bli övertagen av bussar
och lastbilar.

I den mån persontågen försvinner
måste ju också postverket skaffa sig
bilar för sin postbefordran. Det är möjligt
att SJ temporärt kan göra besparingar
vid nedläggandet av bandelar
och indragning av tåg, men om samhället
samtidigt får motsvarande eller
större kostnadsökningar för vägunderhåll,
vägbyggande och trafikövervakning
— vad har man då i realiteten
uppnått? Jo, försämrad service och
ökade nationalkostnader. Och hur skall
en så våldsamt ökande landsvägstrafik
kunna bemästras?

Förbundsregeringen i Västtyskland
har, som herr Ståhl nyss underströk,
nyligen godkänt kommunikationsminister
Lebers omdiskuterade plan, vars
främsta mål är att få bort från vägarna
den tunga långtradartrafiken och i
största utsträckning flytta över de tunga
transporterna till järnvägarna. En så
omfattande förändring av vår, man
måste säga liberala, vägpolitik är kanske
inte möjlig, i varje fall inte på en
gång. Men det råder inget tvivel om att
något måste göras och en ordentlig
snabböversyn av hela trafikproblemet
komma till stånd.

Utskottets majoritet menar att tiden

ännu inte är mogen för en översyn;
utredningarnas förslag måste inväntas.
Teoretiskt är väl detta riktigt, men,
ärade kammarledamöter, tiden hastar!
Vad som skall göras måste göras snart.
Det gäller att få fram resultaten från
de arbetande utredningarna och att
därefter helt ompröva problemet.

Herr talman! Jag skall göra ett par
kommentarer till reservationerna, som
jag kommer att stödja. Nedläggandet av
stationer i enstaka fall är naturligtvis
främst en SJ :s egen sak. I många fall
kan kanske därigenom driften förbilligas
och järnvägens fortbestånd tryggas.
Men en sådan nedläggning kan också
verka i motsatt riktning. Därför bör
kommunerna och kommunernas ledning
i sådana fall underrättas och överläggningar
om saken komma till stånd.
Framför allt bör principerna, såsom
framhållits i ett par av motionerna,
när det gäller serienedläggning av stationer
med en omfattning av hundratals
trafikplatser redovisas också för riksdagen.

För övrigt gör utskottets majoritet
på s. 14 ett uttalande som jag inte kan
finna är upptaget i reservationerna
men som har visst fog för sig. Herr
Johansson i Norrköping har redan berört
det. Utskottet ifrågasätter »huruvida
inte ersättningen för drift av olönsamma
järnvägslinjer bör utsträckas att
gälla även olönsamma stationer som
Kungl. Maj :t efter framställning från berörda
kommuner finner böra bibehållas».
— »Bedömningen av uppkommande
ersättningsfall synes dock böra ske
efter restriktiva grunder», tillägger utskottet
försiktigtvis. Jag kan också tänka
mig fall då en kommun bidrar i ett sådant
läge.

När det gäller reservationen b vid
punkten 4 vill jag understryka vikten
av att den samhälleliga lokaliseringspolitiken
inte hämmas genom en omläggning
av transport- och trafikpolitiken.
Tyvärr har det skett i en hel del
fall.

Herr talman! Jag ber att få yrka bi -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

fall till reservationerna a och b vid
denna punkt i utskottsutlåtandet.

Herr HENRIKSON (s):

Herr talman! I anslutning till kommunikationshuvudtiteln
har jag tillsammans
med ett antal partivänner väckt
en motion i denna kammare, nr 157,
som är likalydande med motionen
1:113, där vi tar upp dessa frågor
från delvis andra utgångspunkter än
som skett i flertalet övriga motioner.
Vi vill inte göra denna diskussion till
en debatt uteslutande om statens järnvägar,
utan vi menar, att den rymmer
i sig betydande problem, vilka ligger
långt utanför SJ :s område.

Jag vill inledningsvis säga att vi inte
har föreslagit eller begärt att någon ytterligare
utredning skall tillsättas för
att överväga dessa frågor. Vi menar
nämligen att det lämpligen kan ske inom
ramen för den trafikpolitiska delegationens
verksamhet. Vi talar i motionen
bl. a. om urbaniseringsprocessen,
glesby gdsfrågorna, lokaliseringspolitiken
och transporternas betydelse som
kostnadsfaktor som exempel på områden
som måste uppmärksammas när
man skall lösa transportangelägenheterna
i samhället som helhet. Det understryks
sålunda att det här inte endast
är fråga om intressen inom ramen för
SJ :s verksamhet. Vi vill slå fast, att eu
samlad bedömning av samtliga dessa
faktorer bör eftersträvas för att undvika
felinvesteringar, som man eljest så
lätt kan råka ut för.

För mig, som inte deltog i 1963 års
beslut om den allmänna trafikpolitiken,
skulle det möjligen ligga nära till hands
att här framföra kritiska synpunkter
på det beslutet. Det skall jag emellertid
avstå ifrån. Men vi framhåller i motionen,
och därvidlag har vi fått instämmande
av bland andra herr Hamrin i
Kalmar i hans inlägg för en stund sedan,
att den nuvarande transportpolitikens
starkt liberala inriktning, med

Statens järnvägars anslagsbehov

konkurrensen som ett avgörande inslag,
kan leda till att de samhällsekonomiska
aspekterna ges alltför litet utrymme.
På den punkten har varken
avdelningen i statsutskottet eller statsutskottet
som sådant givit någon mening
till känna. Inte heller har statsutskottets
företrädare här i diskussionen
sagt någonting om den frågan. Jag
vill ändå understryka att jag tror att i
detta sammanhang lurar en fara som
det finns anledning att särskilt uppmärksamma.

Vi har också i motionen mera parentetiskt
tagit upp en del av de uppgifter,
som statsrådet Lundkvist lämnade vid
höstriksdagen i en interpellationsdedebatt,
där han pekade på den starka
ansvällningen av tunga fordon på våra
vägar. I det avseendet måste, säger vi,
resultatet rimligtvis bli ökade risker för
trafikolycksfall. Inte heller på den
punkten har statsutskottet gett någon
mening till känna.

Vad beträffar de tunga transporterna
vill jag även erinra om vad som framhålls
i motionen. Vi tror att spårbunden
trafik är mera lämplig härvidlag,
och kanske kan i vissa fall båttransporter
på våra inre och yttre transportleder
komma i fråga — detta innebär
alltså en utvikning från den hittills
förda diskussionen.

I eu broschyr med information som
vi nyligen fått från statens tekniska
forskningsråd omnämns, att tekniska
forskningsrådets nämnd för transport
och kommunikationsforskning under
hösten diskuterat just de här frågorna.
Man menar att det är lämpligt att frågorna
blir föremål för ytterligare studium
och föreslår, att det skall lämnas
s. k. forskningsstipendier för kartläggning
av transportmedlens lämplighet
på olika områden, speciellt när det
gäller de tunga transporterna. Jag hälsar
detta initiativ med stor tillfredsställelse.

Jag skulle vilja understryka vad som
i motionen säges om att den framtida

Nr 12

100

Onsdagen den 20 mars 1908 fm.

Interpellation ang. forskningen om massmedias påverkan på människors beteenden
och handlingsmönster

transportpolitiken bör utformas så, att
varje transportmedel utnyttjas där det
från samhällsekonomisk synpunkt gör
den största nyttan. Vi tror att man
därigenom i möjligaste mån skall lyckas
undvika felinvesteringar som eljest så
lätt kan äga rum.

Den transportpolitiska delegationen
bör som jag redan framhållit i samråd
med departementet och departementschefen
uppmärksamma de frågor som
tas upp i motionen. Därför anser vi inte
heller att det finns något skäl att företa
en utredning i detta sammanhang. .lag
tror att det var herr Tobé som sade att
en utredning på detta område skulle
kunna leda till fördröjning av åtgärder
av brådskande natur.

Statsutskottets skrivning beträffande
de i motionerna framförda synpunkterna
har jag i stort ingen anledning att
kritisera. Utskottet hänvisar till ett tidigare
utlåtande, nr 195 för år 1967,
där utskottet i stort sett gett uttryck
för motionens synpunkter. I detta utlåtande
heter det bl. a., att det enligt
utskottet bör »övervägas att vid den
aviserade utökningen av den trafikpolitiska
delegationen denna finge eu sådan
sammansättning» ----»och

sådan funktion att en i möjligaste mån
alisidig bedömning av trafikinvesteringarnas
effekt genom denna som rådgivande
organ kunde komma till stånd».
På statsutskottets förslag beslöt också
riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t
ge till känna vad utskottet anfört. Statsutskottets
slutsats blir därför att någon
ytterligare framstöt till Kungl. Maj :t
knappast är påkallad.

Jag tar fasta på och understryker vad
riksdagen redan sagt på denna punkt
och räknar med att departementet kommer
att på vanligt sätt beakta riksdagens
beslut. Jag räknar också med att
kommunikationsministern senare i denna
debatt kommer att yttra sig, och jag
skall med särskilt intresse ta del av
hans inställning till dessa synpunkter.

Därför har jag, herr talman, för närvarande
intet yrkande.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
den fortsatta överläggningen beträffande
denna punkt samt behandlingen av
återstående punkter i förevarande utlåtande
ävensom övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 9

Interpellation ang. forskningen om massmedias
påverkan på människors
beteenden och handlingsmönster

Ordet lämnades på begäran till

Herr WESTBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! Det moderna samhället
karakteriseras av föränderlighet. Den
tekniska utvecklingen har på olika sätt
omskapat samhället, och inte minst
massmedia har härigenom fått en genomslagskraft
som gör det möjligt för
dem att i större utsträckning än tidigare
påverka människornas inställning
och handlingsmönster. Det som förmedlas
via massmedia — och särskilt då
via TV — når numera fram till större
delen av vårt folk och får stor betydelse
för inte minst barnens och de ungas
inställning till omvärlden.

När mycket av det som bjuds i radioTV
idealiserar våldet, ger impulser till
stillöshet och brottsliga beteenden, rymmer
förstucken, inedbrytande sexualpropaganda
eller förhärligar alkoholbruket
kan det inte uteslutas att detta
påverkar människornas attityder. Filosofie
magister Kerstin Elmhorn gjorde
sig i ett uppmärksammat anförande
i radio i januari till talesman för alla
dem som med växande oro observerat
hur våldsprogrammen i TV tenderar att
öka. Hon påpekade därvid bl. a. att man
under hösten i TV visat en rad agent -

101

Onsdagen den 20 mars 1968 fm. Nr 12

Interpellation ang. forskningen om massmedias påverkan på människors beteenden

och handlingsmönster

filmer med ovanligt cynisk tendens,
och hon vände sig särskilt mot den
genre som medvetet utnyttjar mord,
tortyr, krigsscener och misshandel i
underhållningssyfte. Hon sade:

»Ett budskap, en lärdom, en regel,
ett rättesnöre, ett handlingsmönster
fastnar bäst hos tittaren, om sammanhanget
är behagligt, om det är lustfyllt
och roligt. Paradoxalt nog kan alltså
ett programs farlighet, när det gäller
överföring av icke önskvärda värderingar,
stå i direkt proportion till dess
underhållningsvärde. Det är därför som
sådana favoriter som ’Mannen från
UNCLE’, ''Helgonet’ och nu sist ’High
Chaparral’-serien så effektivt smyger
på oss sådana inställningar som att
mannens naturliga förlängning är ett
skjutvapen eller en kniv, att strid är
effektivare än samtal, att den hjälte,
som har rätt att döda, att obunden av
lag och ordning ta livet av folk utan
tvekan eller eftertanke.»

Vidare frågade hon: »Varför är utbudet
av underhållningsvåld så stort?
Och hur kommer det sig, att ingen
opponerar sig mot en idealbildning,
som går så stick i stäv mot de ideal,
som vi pläderar, ja t. o. m. kämpar för
i andra sammanhang — rättssäkerhet,
demokrati och respekt för livet?»

Om det är riktigt att TV-programmen
påverkar människornas inställning har
hon och vi alla all anledning att ställa
dessa frågor. Förklaringen till det stora
utbudet av våldsfilmer på biograferna
ligger naturligtvis i vinstintresset, men
beträffande TV måste andra skäl finnas.
Ett sådant skäl skulle kunna vara
att man undervärderar TV-bildens

möjligheter att påverka tiitarna. Exemplen
på hur samhället, näringslivet, folkrörelserna,
de politiska partierna m. fl.
använder sig av TV visar emellertid att
TV anses vara det effektivaste mediet
av alla i detta hänseende.

Om TV sålunda har ett stort inflytande
har den också ett stort ansvar.
Givetvis är det svårt att dra gränser,
när man skall avgöra vad som är skadligt,
men »vi får inte vara så rädda att
moralisera att vi inte törs försvara de
grundläggande värderingar, som alla är
överens om — respekten för andras liv
och tron på rättssamhället», för att än
en gång citera Kerstin Elmhorn. Så
länge det i Sverige finns ett radio-TVmonopol
bär regeringen och riksdagen
ansvaret för den påverkan dessa massmedia
utövar.

Med hänvisning til! det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
ställa följande frågor
:

1. Vill statsrådet redogöra för
omfattningen av den forskning som bedrivs
i fråga om massmedias påverkan
på människornas beteenden och handlingsmönster
och de resultat som denna
forskning har redovisat?

2. Är statsrådet beredd att ta ytterligare
initiativ för att åstadkomma en
vidare forskning på detta område?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.59.

In fidem

Sune K. Johansson

102

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Onsdagen den 20 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Utgifterna på kapitalbudgeten inom
kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde (forts.)

Punkten 4

Statens järnvägars anslagsbehov
(forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande förevarande punkt
i statsutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kung], Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
utgifterna på kapitalbudgeten för
budgetåret 1968/69 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Herr KRÖNMARK (h), som yttrade:

Herr talman! Den debatt som förts
här i kammaren tidigare i dag har i
viss mån kännetecknats av en atmosfär
av betänksamhet inför konsekvenserna
av 1963 års beslut om den framtida
trafikpolitiken. Den känslan var också
en av anledningarna till att jag väckt
motion 11:746 till årets riksdag, i vilken
jag föreslagit att Kungl. Maj:t skall
tillsätta en utredning med uppgift att
analysera verkningarna av 1963 års beslut.

Vad frågan nu gäller är framför allt
SJ:s framtida verksamhet. Jag vill inte
rikta någon kritik mot det sätt på vilket
SJ planerat sin verksamhet, eftersom
statens järnvägar har gjort det utifrån
de förutsättningar verket har att hålla
sig till, dvs. 1963 års riksdagsbeslut.

Och i den mån man riktar en sådan
kritik mot SJ drabbar den inte trafikföretagets
ledning utan riksdagen.

Jag vill inte säga att de principer
som skall vara vägledande för trafikpolitiken
är felaktiga. Tvärtom tror jag
att de i längden borgar för en sund
utveckling. Men i detta som i så många
andra fall är det så, att om man driver
principerna alltför långt kan de få verkningar
och konsekvenser som går utöver
vad man avsett.

För ett företag som SJ — som ju har
ett faktiskt monopol på den spårbundna
trafiken i den största delen av landet
— går det enligt min mening inte att
anlägga strikt affärsmässiga synpunkter.
Detta att SJ faktiskt har ett monopol
innebär att trafikföretaget måste
åläggas ett socialt ansvar — som givetvis
i sista hand återfaller på Sveriges
riksdag.

Jag anser också att den s. k. kollektivbiljetten
inte skall vara en övergångsform
utan bör ha karaktären av en
permanent anordning ägnad att säkerställa
en tillfredsställande trafikförsörjning
för alla bygder här i landet. Herr
Hamrin i Kalmar har tidigare i debatten
klargjort konsekvenserna för Kalmar
län, och det finns ingen anledning
för mig att nu upprepa vad han sade.
Jag kan helt instämma i hans ord.

Som tidigare framhållits har SJ :s utvecklingsplaner
skapat stark oro ute
i landet. Utan tvivel var väl inte heller
de riksdagsmän som tillhörde denna
kammare 1963 medvetna om att konsekvenserna
av det beslut som då fattades
skulle bli sådana som de sedan
har blivit. Jag vet att många järnvägslinjer
här i landet kommer att läggas
ned och kanske också bör läggas ned.

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

103

Det är dock väsentligt att detta sker
på ett riktigt sätt. I det avseendet torde
man kunna rikta en viss kritik mot
statens järnvägar, eftersom detta företag
så att säga föregriper utvecklingen
genom att skapa ett läge, där det så
småningom inte längre blir möjligt att
bibehålla en järnväg.

Jag nämner bara såsom ett exempel
att man på en järnvägslinje, som jag
mycket väl känner till, fr. o. m. den 12
maj kommer att sänka tågens hastighet
på en avsevärd sträcka från 90 till 70
km i timmen. Med detta vinner man
att underhållet kan eftersättas på sträckan
i fråga.

Enligt uppgifter som jag fått från
tjänstemän vid statens järnvägar ligger
det i linje med utvecklingen att man
så småningom kommer att sänka hastigheten
även för övriga sträckor på
denna järnvägslinje. Detta medför betydligt
ökad restid och det kommer i
sin tur med all sannolikhet att medföra
att resandefrekvensen på denna
järnvägslinje kommer att nedgå, så att
driftsresultatet blir ännu sämre. SJ
kommer alltså då att kunna lägga fram
en statistik, av vilken det framgår att
järnvägen är ännu mindre lönsam.

När sedan så småningom indragning
av denna linje aktualiseras kan man
från SJ när man tar kontakt med berörda
länsmyndigheter och eventuellt
även kommunala myndigheter peka på
en dålig lönsamhet på sträckan i fråga
och på att anläggningskapitalet på järnvägslinjen
i stort sett är förbrukat, varför
det skulle kosta stora summor att
sätta banvallen i tillräckligt gott skick
igen. Järnvägslinjen har alltså just genom
SJ :s egen politik blivit olönsam.

Det är i och för sig riktigt att man
sliter ut det kapital som är nedlagt i
anläggningar, men jag tycker att det
är principiellt otillfredsställande att företaget
på detta sätt föregriper och styr
utvecklingen i en viss riktning. Om så
skall ske, bör man först ha fattat ett
principbeslut om nedläggning kanske

Statens järnvägars anslagsbehov

tio år i förväg och först därefter eftersätta
underhållet. Jag har velat påtala
detta, eftersom jag anser att det
verkligen här finns skäl att framföra
erinringar.

Det har anförts från åtskilliga håll
att det nu skulle vara för tidigt att
göra en översyn av verkningarna av
1963 års trafikpolitiska beslut. Utskottet
menar också att en sådan översyn
kan göras av den trafikpolitiska delegationen
inom kommunikationsdepartementet.
Jag vill inte alls inkompetensförklara
denna trafikpolitiska delegation
— jag vet tvärtom att det inom
densamma finns en utomordentlig sakkunskap
— men jag anser å andra sidan
att detta är en fråga där visserligen
Kungl. Maj :t har ansvaret men där det
dock är Sveriges riksdag som til syvende
og sidst har att fälla avgörandet.
Därför tycker jag att det kanske
hade varit lyckligt om riksdagen hade
tagit ett initiativ för en bredare upplagd
utredning med uppgift att analysera
konsekvenserna av 1963 års trafikpolitiska
beslut.

Jag tror att det är bättre att göra
denna översyn för tidigt än att göra
den för sent. Om den genomföres för
sent kan utredningens resultat bli klart
och entydigt, ty då har utvecklingen
onekligen lett till resultat, måhända positiva
får vi hoppas i vissa avseenden,
men de negativa effekterna — det som
varit felaktigt — kommer då att framstå
i en mycket klar belysning. Vi befinner
oss här i ungefär samma situation
som en läkare som tvivlar på om
en viss medicin är den rätta för en
patient. Då bör ju läkaren, om han tänker
på patientens tillfrisknande, så tidigt
som möjligt under behandlingen
undersöka huruvida medicinen är den
rätta. Han väntar inte tills patienten
dör för att få ett klart och otvetydigt
besked om att medicinen är livsfarlig.
Och jag tycker det vore beklagligt om
vi, när det gäller ett sådant här viktigt
område av svenskt samhällsliv, skulle

104

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1908 em.

Statens järnvägars anslagsbehov

vara så senfärdiga med att få fram
analyserna att patienten dör — d. v. s.
järnvägslinjerna läggs ned. Sedan kommer
vi kanske fram till att det varit
önskvärt att i större utsträckning bibehålla
järnvägslinjerna.

Herr talman! Ett enigt utskott har
avstyrkt att riksdagen skall begära den
utredning vi föreslagit. Jag finner därför
ingen anledning att yrka bifall till
motionsparet I: 598 och II: 746; jag har
en känsla av att problemen inte kommer
att lösas med det snaraste utan
att det lär bli tillfälle att återkomma.
Dock vill jag deklarera att jag kommer
att stödja reservationen b av herr Ivar
Johansson in. fl.

Därefter anförde:

Hen- MELLQVIST (s):

Herr talman! Ingen kan väl undgå att
lägga märke till vilken oro varslen om
nedläggning av järnvägslinjer och indragning
av stationer väcker runtom i
landet. Denna oro skall något motverkas
genom den som revolutionerande
betecknade tidtabellsändring som träder
i kraft den 12 maj och som framför
allt berör persontrafiken på stambanor
och liknande järnvägslinjer.

Men alla bygder har inte stambanor
utan endast en järnvägslinje av mindre
format och därmed hotet över sig att
förbindelsen snart försvinner. Om
ingenting positivt inträffar inom den
närmaste tiden kommer hela inlandsbanan
att vara avvecklad, i första hand
vad gäller persontrafik. Samma blir förhållandet
beträffande vissa bandelar inom
Dalarna. Det kan inte helt bortses
från att underlaget för persontrafiken
är vikande, men man ställer sig å andra
sidan frågan, om inte uppgivelsen har
ägt rum utan något nämnvärt motstånd
från järnvägsledningens sida.

Däremot har många bandelar fortfa
rande, förefaller det, alla möjligheter att
ta hand om de tunga transporterna.
Man behöver inte vara särskilt förut -

seende för att inse att utvecklingen tyder
på att inte minst timmer- och massavedstransporter
kan komma att på
någon sikt svara för en stor del av trafikomfattningen.
Flera flottleder upphör
inom kort, och inte ens med bästa
vilja i världen går det att låta landsvägarna
ersätta dem. Därför har järnvägen
här sin chans. Men förutsättningen
är att järnvägen finns kvar och att den
underhålls.

I dessa dagar då det talas så mycket
om luftens förorening — en förorening
som orsakas inte minst av att de tunga
lastbilarna spyr ut sina svarta avgaser
— framförs de vägbundna fordonen
jämsides med tågen på elektrifierade
bandelar över hela landet. Tidigare i
dag har här i kammaren lämnats slående
exempel på landsvägstransporter
av järn och stål från övre Norrland till
södra Sverige. Man frågar sig självfallet:
Kan det vara riktigt att ha det ordnat
på detta sätt?

Järnväg med eldrift — och det är
den övervägande delen av vårt järnvägsnät
— är en helsvensk produkt:
energin kommer från våra vattenfall
och den svärtar inte ned, den alstrar
inga illaluktande gaser. Men vi anser
oss ha råd att låta dessa bilar med importerat
bränsle köra längs järnvägslinjen,
trots den kapitalinvestering samhället
gjort just i våra järnvägar.

Postverket har också i sina kalkyler
gått över från järnväg till privata möbelbussar
för transport av sin nummermärkta
brevflora. Det är som om en
oskriven lag tvingade de statliga affärsverken
över till landsvägen. Förhållandet
är detsamma med t. ex. kriminalvårdsstyrelsen
som från sin husbyggande
anläggning vid Ulriksfors numera
transporterar sina färdiga produkter
per bil till Uppsala, trots att arbetsmarknadsstyrelsen
har byggt magasinsbyggnad
och spårförbindelse till inlandsbanan.
Årligen går omkring 350
hus till orter utanför Ulriksfors närområde.
I genomsnitt har SJ enligt sin

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

105

egen statistik 800—1 000 vagnar per månad
stående som överskott. Av dessa
står tidvis 20—25 på bangården just
i Ulriksfors. Man frågar sig om inte
dessa 350 hus, som redan är subventionerade,
kunde lastas på dessa överskottsvagnar
och på så sätt ge någon
vinst åt ett statligt företag.

Nej, till landsvägarna skall denna
skrymmande och tunga transport och
där skapa olyckstillfällen och framför
allt sätta stora proppar i den personbilstrafik
som också skall fram. Mellan
Gävle och Dalarna rullar efter riksväg
80 dygnet runt stora, tunga transporter
av inte minst olja. Parallellt med landsvägen
går en elektrifierad järnväg —
helsvensk — som lika bra kan utföra
samma transport. Stora oljedepåer finns
också för lagring av olja. Allt skall gå
på gummihjul och bilarna blir längre,
tyngre och framför allt högre. Eftersom
denna väg är mycket backig får personbilarna
finna sig i att ligga i kön och
insuga den präktiga, svarta oljan från
långtradarna.

Nu skall 1963 års trafikbeslut, som
riksdagen har fattat, lösa dessa samfärdselproblem.
Den trafikpolitiska delegationen
har utökats för att hjälpa
till med en — får vi hoppas —- förnuftig
tillämpning av just detta riksdagsbeslut.

SJ:s transportkapacitet vid järnvägarna
utnyttjas för närvarande till ungefär
hälften. Någon ökning av järnvägarnas
andel i transportarbetet synes inte vara
att vänta, i varje fall inte inom den
närmaste tiden. I stället övertar lastbilstrafiken
inom ASG, SLAB och GDG
en växande andel av de totala transporterna
inom SJ-koncernen.

Med den nuvarande organisationen
inom SJ-koncernen sker ingen central
fördelning av transportuppgifterna på
de olika transportmedlen. Tvärtom får
vi uppleva ett allas krig mot alla. ASG
som transportförmedlingsföretag, till
stor del bestående av privata åkare,
konkurrerar hårt med järnvägarna om
4*—Andra kammarens protokoll 196S.

Statens järnvägars anslagsbehov

varje transportuppgift. Detsamma gäller
SLAB och GDG. Den representation
som moderföretaget har i dotterföretagens
styrelse ger icke möjlighet till den
styrning av transporterna som av samhällsekonomiska
och andra skäl vore
mycket naturlig. Statsmakterna måste
därför medverka till att en central
transportfördelning inom SJ-koncernen
kan komma till stånd. Om detta med
hänsyn till dotterföretagens självständighet
inte är möjligt att åstadkomma
inom nuvarande organisationsform,
måste ett helt inlemmande av dotterföretagen
i SJ övervägas.

Enligt SJ:s arbetshypotes skall som
vi vet cirka 2 000 km järnväg läggas
ned fram till 1975. Också den frågan
borde lämpligen föreläggas riksdagen
för principiell bedömning, eftersom det
finns anledning antaga att en fortgående
ökning av transportarbetet samt en
allt mindre framkomlighet på landsvägarna
gör det helt enkelt nödvändigt
med en omprövning av hela denna nedläggningspolitik.

SJ har också i sina skrivelser till
Kungl. Maj :t redovisat kostnadsbesparingar
som uppnås genom nedläggning
av bandelar o. s. v. De kostnadsbesparingar
som uppstår är självfallet alltid
föremål för diskussion. Jag hänvisar
till den uppmärksammade radiointervjun
den 1 december förra året, då såväl
kommunikationsminister Lundkvist
som generaldirektör Upmark försökte
svara på frågan, om SJ någonsin gjort
en undersökning rörande andrahandseffekten
av en järnvägsnedläggning.
Man avsåg därmed att klarlägga, om
de av SJ uppgivna kostnadsbesparingarna
utgjorde besparingar också för
samhället eller om det kunde befaras
att en nedläggning medförde ökade utgifter
för det allmänna i form av nybyggnad
eller förbättring av landsvägar
in. m. Något entydigt svar kunde
inte lämnas på frågan.

Det torde vara ett starkt samhällsintresse
att bedömningen av de ekonoNr
12

106

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Statens järnvägars anslagsbehov

miska följderna av järnvägsnedläggningar
inte gjordes av SJ, som är en
av parterna i målet, utan av ett neutralt
organ utanför SJ och den privata
lastbilstrafiken. Först därigenom kunde
en allsidig och framför allt objektiv bedömning
av eventuella kostnadsbesparingar
eller kostnadsökningar erhållas.
Statsmakterna bör enligt min och andras
uppfattning tillsätta ett sådant organ.

Den rationalisering som har pågått
vid SJ under flera år är inte bara den
hårdaste som någonsin genomförts vid
ett järnvägsföretag utan också, såvitt
vi vet, mera långtgående än någon som
företagits inom något privat företag här
i landet. Denna rationaliseringstakt hade
över huvud taget inte kunnat hållas,
om inte Svenska järnvägsmannaförbundet
intagit samma ställning som järnvägsmamiaorganisationerna
i andra länder.

Rationaliseringarna har medfört en
personalminskning med 1 500—2 000
anställda per år. Tidigare har en sådan
personalnedskärning kunnat genomföras
utan mera allvarliga komplikationer,
eftersom pensionsavgångar och avsked
på egen begäran har kunnat balansera
personalöverskottet. Konjunkturnedgången
under senare år har
emellertid även på detta område skapat
besvärliga problem. Personalöverskottet
har inte kunnat balanseras mot
avgångarna, utan situationen har måst
klaras genom förflyttning och omskolning
av personal. För många järnvägsmän
har dessa åtgärder måst upprepas
flera gånger; det finns åtskilliga järnvägsanställda
som fått transport inte
en gång utan flera under senare år och
som omskolats till olika verksamheter
ett par tre gånger. Vidare har en del
måst sysselsättas i arbeten som för individen
framstår som tämligen meningslösa.
Det är följaktligen nödvändigt
att vidta en hel del åtgärder för
att kunna underlätta den nu uppkomna
situationen för personalen vid det statliga
järnvägsföretaget.

Både allmänheten och — inte minst
— alla de hos järnvägen anställda står
helt naturligt frågande inför den nu
pågående utvecklingen. På personalsidan
har man — som jag tidigare an
tydde — inte satt sig emot en för
nuftig rationalisering av SJ:s verksam
het, tvärtom. När vi nu börjar uppleva
denna väldiga omplacering av framför
allt den tyngre trafiken från järnväg
över till landsväg, frågar vi oss alltmer,
om det är en framkomlig och ekonomiskt
förnuftig väg vi har slagit in
på.

Med all respekt för fattade beslut kan
det finnas bärande skäl för en omprövning.
Jag vågar därför hysa den förhoppningen,
att såväl kommunikationsministern
som riksdagen skall vara öppna
för en förnyad prövning av trafikpolitiken,
även om den först skall behandlas
av delegationen.

Jag är, herr talman, en av undertecknarna
av motion 157 i denna kammare.
Den har kanske fått en något för hovsam
kläm, men jag hemställer likväl
om bifall till densamma.

I detta anförande instämde fru Svensson,
fröken Sandell, fru Lindskog, fru
Sundström och fru Löfqvist (samtliga
s).

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! I motionsparet I: 467
och II: 585 har vi motionärer föreslagit
att en översyn av de trafikpolitiska
frågorna måtte göras.

1963 års trafikbeslut och verkställandet
av de riktlinjer som däri drogs upp
har medfört genomgripande förändringar
när det gäller våra allmänna
kommunikationer. Det skall inte förnekas
att en anpassning av SJ:s trafikapparat
till den förändrade befolkningssituationen
och med hänsynstagande
till andra förutsättningar, bl. a.
bilismens framväxande, har varit nödvändig.
Mycket av vad som skett är ett
led i utvecklingen, och det är givet att
man också på detta område måste räk -

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

107

na med att strukturförändringarna i
samhället i viss mån måste slå igenom.

Den anpassning som 1963 års beslut
i sig innebär har emellertid fått konsekvenser
som i synnerhet i glesbygdsområdena
påskyndat förändringarna.
Servicen har försämrats i de fall där
den inte helt har försvunnit. I direktiven
till 1953 års trafikutredning stod
att målet borde vara att i landets olika
delar trygga en tillfredsställande trafikförsörjning
till lägsta möjliga kostnader
under former, som medgav företagsmässig
effektivitet och sund utveckling
av trafikapparaten. Det står också att
samhället borde se till att den nödvändiga
anpassningen av transportapparaten
inte drevs så långt, att just
transportservicens förändringar skapade
en stark impuls till ytterligare avflyttning
från bygden. Man kan kanske
i vissa fall se ett samband mellan de
försämringar som har skett när det gäller
den kollektiva trafiken och just det
sista som nämns här, nämligen att förändringarna
kan medföra avflyttningar
från vissa bygder.

I den proposition som föregick 1963
års beslut säger statsrådet: »Aktiviteten
på det trafikpolitiska området bör enligt
min mening samordnas med lokaliseringspolitiken
bl. a. när det gäller att
upprätthålla från lokaliseringssynpunkt
önskvärd olönsam järnvägs- och landsvägstrafik.
» ---»Glesbygdernas

transportförsörjning framstår härvid
såsom ett väsentligt problem, vars lösning
förutsätter insatser från det allmännas
sida. Att kollektiv trafik numera
i sådana bygder inte kan bedrivas
med lönsamhet får inte leda till en utarmning
på kommunikationernas område.
»

Nu framstår det som om lönsamhetsprincipen
i vissa fall har drivits så
hart, att andra hänsyn fått vika. Det
är väl heller inte utan att man ibland
kan sätta vissa frågetecken för de lönsamhetskalkyler
som föregår och motiverar
nedläggningar av vissa bandelar.

Statens järnvägars anslagsbehov

När man ser att det i vissa fall drivs en
parallelltrafik av andra statliga trafikföretag
— det har talats om detta här
tidigare — så är det självklart att detta
i många stycken kommer att påverka
lönsamheten för den berörda järnvägslinjen.

När det gäller lönsamhetsprincipen
har det också — om jag inom parentes
får nämna en annan sak — lett till en
väsentlig höjning av frakttaxorna. I all
synnerhet har övergången till volymtaxor
inneburit betydande kostnadsökningar
för näringslivet. Detta gäller
särskilt i fråga om styckegodstrafiken,
och det har i vissa fall lett till att fraktkostnaderna
både två- och tredubblats.

När man nu står inför förverkligandet
av ytterligare rationaliseringar,
kommer detta att innebära flera ingripande
förändringar i form av nedlagda
stationer och bandelar. Det är i
det sammanhanget som en växande
opinion ställer sig ytterst tveksam till
den nuvarande trafikpolitiken och de
konsekvenser den medför. Det finns
också exempel — herr Mellqvist har
här tidigare talat om dessa — på att det
kan inställa sig behov av nya transporttjänster,
där järnvägslinjerna skulle
kunna fylla en uppgift.

I vissa län, bl. a. i Kopparbergs som
jag representerar, har en nedläggning
av flottlederna diskuterats. Detta skulle
motivera en ökad satsning från SJ :s
sida för att ta hand om dessa transporter,
som i annat fall skulle komma att
dirigeras ut på hårt ansträngnda landsvägar
med den stora påfrestning som de
tunga transporterna där kommer att
medföra. I stället för en nedläggning av
järnvägslinjer, vilket man nu diskuterar,
skulle det kunna tänkas att SJ i
stället övertog denna transporttjänst
och därmed skapade förutsättningar för
ett bibehållande av järnvägslinjerna.
Det är därför inte att förvåna sig över
om befolkningen i sådana bygder med
skärpt uppmärksamhet följer vad som
håller på att ske. Det kan inte vara rik -

108

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Statens järnvägars anslagsbehov

tigt att bortse från eu förändrad situation
även av detta slag. Kravet på hänsynstagande
av vidare transportpolitiska
aspekter växer. Man får även tänka
sig att i detta sammanhang ta in
de sociala synpunkterna.

Det kan inte vara rimligt att belasta
våra landsvägar med en ökad tung trafik
med transporter vilka fördelaktigare
kunde ske på våra järnvägar, där
hela trafikapparaten redan finns och
kan tas i bruk med kort varsel. Ett bibehållande
av vissa järnvägslinjer skulle
medföra en avlastning på det hårt ansträngda
landsvägsnätet, som man vissa
tider också får räkna med måste avstängas
för tung trafik på grund av
väderleksförhållandena.

Det har i denna debatt framförts
inånga synpunkter som talar för att tiden
nu kanske är mogen för en översyn
av trafikpolitiken med hänsynstagande
till fler samhälleliga faktorer än enbart
den strängt företagsekonomiska. En
samlad syn på var samhället skall lägga
ned sina kostnader kunde leda till
andra fördelningsgrunder.

Nu hänvisar utskottet till en del utredningar
såsom vägplaneutredningen,
hamn utredningen, bilskatteutredningen
och utredningen angående vägtrafikens
kostnadsansvar och därmed sammanhängande
frågor. Det sägs att man inte
kan tänka sig en översyn av trafikpolitiken
innan dessa utredningar blivit
färdiga. Det förefaller mig i varje fall
som om detta i stället skulle tala för
att tiden nu borde vara mogen för den
av flera motionärer begärda översynen
och omprövningen av 1963 års beslut.

I varje fall förefaller det naturligt att
en paus i fråga om förändringar på
trafikområdet när det gäller SJ borde
tas så att man får möjlighet att bedöma
riktlinjerna för den fortsatta utvecklingen
med hänsynstagande till de
utredningar som nu pågår och som
kanske kommer att medföra en annan
bedömning av den statliga trafikpolitiken.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till det i motionen
II: 58f> ställda yrkandet om en översyn
av de trafikpolitiska frågorna. I övrigt
ber jag att få biträda de till utskottsutlåtandet
fogade reservationerna.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att gå närmare in på de trafikproblem
i stort som behandlas i detta utskottsutlåtande;
jag vill bara framhålla att
jag delar de synpunkter som framkommer
i de avgivna reservationerna. Därutöver
vill jag tillägga att jag tror att de
flesta av oss i denna kammare, oavsett
vilken del av landet vi representerar,
kommit i kontakt med den irritation
och de problem som indragningarna av
tågförbindelser och järnvägsstationer
åstadkommer. Kan dagens debatt och
beslut leda till åtgärder som är ägnade
att åtminstone i rimlig omfattning motverka
denna irritation är det tacknämligt.

Det är emellertid, herr talman, en
detaljfråga som föranlett mig att begära
ordet i denna debatt. I det föreliggande
utskottsutlåtandet behandlas
bland mycket annat också en motion
angående breddning av spårvidden på
bandelen Karlshamn—Vislanda. Jag har
inte själv skrivit på den motionen; den
har för övrigt väckts endast i första
kammaren, och motionärer är herrar
Enarsson och Yngve Nilsson.

Motionärerna behandlar i sin motion
järnvägsfrågornas utveckling i Blekinge
under de senaste decennierna -— man
går så långt tillbaka som till 1900-talets
början. Beträffande bandelen Karlshamn—Vislanda
framhåller de att
man inte enbart får göra företagsekonomiska
bedömningar, man bör
också ta hänsyn till vad en breddning
av järnvägen Karlshamn—Vislanda
skulle innebära ur lokaliseringssynpunkt
för hela västra Blekinge. Vidare
måste man beakta den snabba expan -

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

109

sion som Karlshamns stad har genomgått,
bl. a. genom utbyggnaden av stadens
hamn samt anläggandet av värmekraftverket
i Kölö. Motionärerna tar
också upp sysselsättningsproblemen
bl. a. mot bakgrunden av att Blekinge
ej ingår i något s. k. lokaliseringspolitiskt
stödområde och framhåller att länet
behöver nya sysselsättningstillfällen,
inte minst i västra länsdelen.

Jag har i sak ingenting att invända
mot dessa argument för en breddning
utan kan i stort sett instämma med
motionärerna. Beträffande lokaliseringspolitiken
vill jag erinra om att
representanter för länet flera gånger
tagit upp dessa frågor här i riksdagen.
Sysselsättningsproblemen finns väl i
stort sett i hela länet, således även i
den östra länsdelen. Inrikesministern
har också uttalat här i riksdagen, att
arbetsmarknadsmyndigheterna har sin
uppmärksamhet riktad på dessa problem.

Beträffande den aktuella motionen
angående breddning av järnvägen
Karlshamn—Vislanda vill jag erinra
om att denna fråga aktualiserats även
på annat sätt. För tillfället skall jag
endast nämna att länets riksdagsmän
tillsammans med representanter för
Karlshamns stad för någon tid sedan
uppvaktade kommunikationsministern
i detta ärende. Vi framförde då inte
bara argument av det innehåll som
finns i denna motion utan också ytterligare
en del skäl som talar för att denna
handel bör bibehållas och helst
breddas. Ärendet torde sålunda vara väl
känt i kommunikationsdepartementet.

Statsutskottet erinrar om den behandling
som detta ärende tidigare
rönt i riksdagen. Man refererar också
till den framställning om att få nedlägga
all trafik på linjen Vislanda—
Norraryd och nedlägga persontrafiken
Norraryd—Karlshamn som gjorts av
järnvägsstyrelsen i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen,
vägverket och Näringslivets
trafikdelegation. Denna

Statens järnvägars anslagsbehov

framställning är föremål för Kungl.
Maj :ts prövning. Det hade kanske varit
på sin plats att statsutskottet även hänvisat
till de uppvaktningar med krav
i motsatt riktning som gjorts, dvs, att
järnvägen får bibehållas. Nu avstyrks
motionen med anledning av den prövning
som sker i departementet.

Det föreligger ingen reservation på
denna punkt i utskotlsutlåtandet. Möjligen
kan man dock säga att frågan
inbegrips i de problem av mer vidsträckt
innebörd som behandlas i de
reservationer, som avgivits vid andra
avsnitt i utlåtandet. Jag skall inte heller
ställa något yrkande med anledning
av motionen. Jag vill endast uttala eu
förhoppning om att avslaget på denna
motion icke får några negativa verkningar
när ärendet skall avgöras i departementet.

Som jag sade inledningsvis sympatiserar
jag med de reservationer som fogats
till denna punkt i utskottsutlåtandet.
Jag ber alltså att få yrka bifall till
dessa.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag har med stort intresse
följt debatten i denna fråga. Den
kan kanske ge en viss ledning för det
fortsatta arbetet i den trafikpolitiska
delegationen. Men det är inte utan en
viss förvåning jag konstaterar, hur ivriga
motionärer och många ledamöter
av riksdagen är, när det gäller att ge
underbetyg åt sig själva beträffande
det beslut som fattades 1963 angående
utformningen av vår trafikpolitik. Det
kunde väl finnas skäl att också försöka
konstatera de fördelar som vi uppnått
genom liberaliseringen av trafikpolitiken
och försöka inkassera detta som ett
plus för det kloka beslut som riksdagen
enligt min mening fattade 1963.

När man genomför en strukturförändring
och en rationalisering på transportområdet
av den omfattning som här
varit fallet, så är det väl alldeles uppenbart
att den slår hårt och ibland också

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Statens järnvägars anslagsbehov

ganska blint. Det är också självklart, att
de som blir utsatta härför blir oroade
och att det många gånger medför rent
personliga tragedier. Men detta gäller
ju inte bara denna sektor inom samhället
utan även alla andra där vi vill att
samhällsutvecklingen skall gå vidare
och där vi försöker att genomföra rationaliseringsåtgärder
av olika slag.

Jag tror att det var herr Hamrin i
Kalmar som frågade om man undersökt,
hur följderna av 1963 års beslut slår ut
i glesbygderna. Jag skall försöka inkassera
åtminstone en vinst av detta beslut
när det gäller glesbygderna och inte
bara uppehålla mig vid de negativa effekterna.
Man räknar med att transporterna
kostar 7 å 8 miljarder kronor om
året. Härav faller inte mindre än 20 å
22 procent på skogsnäringen och 10 å
14 procent på jordbruket och livsmedlen.
Det vill med andra ord siiga att
transportarbetet inom jordbruk och
skogsbruk, som ju i första hand berör
glesbygd och landsbygd, tar ungefär en
tredjedel av kostnaderna. När det gäller
de tunga transporterna har kostnadsstegringen
varit ytterligt obetydlig under
dessa fem år; vi har på detta område
haft i stort sett oförändrade kostnader.
Utan den hårda konkurrensen på
detta område hade kostnadsökningarna
kanske slagit igenom med, låt oss säga,
3 till 5 procent om året under dessa fem
år. Vi kan lätt räkna ut vilka besparingar
det svenska näringslivet har gjort
genom liberaliseringen av vår trafikpolitik;
det rör sig om hundratals miljoner
för att inte säga en miljard under
dessa år. Vad betyder inte det i den
hårdnande konkurrens som vårt näringsliv
är utsatt för?

Om man på skogsområdet, där man
brottas med så oerhört svåra konkurrensproblem,
hade fått väsentligt ökade
transportkostnader, så skulle detta ha
förvärrat situationen avsevärt. Men i
detta sammanhang skall man naturligtvis
inte underlåta att också tala om att
påfrestningarna på t. ex. lastbilssektorn

varit utomordentligt hårda och att detta
naturligtvis har drabbat näringsutövarna
inom den sektorn kolossalt hårt. Men
det var ju inte så lätt för riksdagen att
1963 förutse att vi skulle råka in i den
konjunktursvacka som nu gör sig gällande
inte minst på skogsområdet. En
del av den transportapparat som byggts
upp på det området kan nu inte utnyttjas
fullt effektivt. Det är en negativ
effekt som givetvis drabbar en del av
näringsutövarna mycket hårt. Men jag
måste uttrycka min beundran för hur
den sektorn inte låtit sig lamslås av
svårigheterna, utan man har genomfört
en intensiv rationalisering — det har
vi i trafikpolitiska delegationen kunnat
konstatera vid våra besök ute i bygderna.
Man har byggt ut sina lastbilscentraler,
man har moderniserat på alla
sätt för att kunna bemästra svårigheterna
och fortsätta rationaliseringen.
För denna insats är lastbilsägarna värda
ett uppriktigt tack från samhällets
sida. Samhället bör å sin sida visa sin
erkänsla genom att t. ex. föra en skattepolitik
som i någon mån kan underlätta
omställningsprocessen för dessa
näringsutövare.

Målsättningen vid 1963 års beslut var
ju att de olika trafikgrenarna skulle
konkurrera på lika villkor och själva
bära sina kostnader, och medlet för att
uppnå detta mål var att skapa ett konkurrensfrämjande
system på transportmarknaden.
Ingen kan väl förneka alL
vi har lyckats, åtminstone med att skapa
ett sådant konkurrensfrämjande system
på transportmarknaden som riksdagen
förutsatte. Jag tycker att riksdagen åtminstone
borde räkna sig detta till
godo, då man diskuterar effekten av
1963 års beslut. Sedan kan det ju
ifrågasättas om man har lyckats åstadkomma
konkurrens på lika villkor, men
den saken är ju i annat sammanhang
föremål för utredning.

Vi krävde också att varje trafikgren
skall bära sina kostnader, men detta
är tydligen under den tid rationalise -

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

ringen pågår ett ganska besvärligt
problem för de olika trafikgrenarna.
Svårast tycks det vara för statens
järnvägar att klara detta, men det pågår
ju även på det området ett febrilt rationaliseringsarbete.
Men vi hade också
som målsättning att åstadkomma en
trafikpolitik som möjliggjorde en rimlig
trafikförsörjning i våra glesbygder.
1 det fallet är det väl bara att erkänna
att vi ännu inte helt lyckats med den
uppgiften. Men det målet får vi inte
släppa ur sikte. Utskottsmajoriteten är
ju även bekymrad härvidlag. Den sätter
sin förhoppning till Kungl. Maj:t och de
utredningar som pågår i departementet
och till att en modellplan för trafikförsörjningen
i ett kommunblock i ett
glesbygdsområde skall ge den ledning
som behövs för att man skall kunna bedöma
hur trafikförsörjningen på bästa
sätt skall kunna tillgodoses.

Utskottsmajoriteten säger att den
fortsatta utvecklingen påkallar ökad
uppmärksamhet från statsmakternas
sida, och det är väl det minsta man
kan påstå att den gör. För min del tror
jag emellertid, att vi aldrig kommer att
kunna klara problemen med glesbygdens
trafikförsörjning genom att bedriva
utredningar i departement eller
på central nivå, utan vi måste ut på
fältet. Vi måste ut i varje kommunblock
och studera hur det ligger till med trafikförsörjningen
där. Den undersökningen
måste enligt min mening bedrivas
på länsnivå. Vi måste ha en arbetsgrupp
bestående av experter, som
undersöker kommunblock för kommunblock
och upprättar trafikförsörjningsplaner
för dessa områden som sedan
samordnas till en länsplan. Annars kommer
vi att få fortsätta denna diskussion
i evighet och tala om saker och ting
som vi inte kan klarlägga vare sig statistiskt
eller med faktiska upplysningar,
utan det blir ett enda tyckande och
troende. Mot den bakgrunden kan jag
i princip ansluta mig till reservationen
b av herr Ivar Johansson in. fl. som

Statens järnvägars anslagsbehov

är knuten till statsutskottets utlåtande
nr 9.

Reservationen går ut på att kräva en
utredning om hur lokala trafikförsörjningsplaner
på lämpligaste sätt skall
kunna upprättas. Kungl. Maj :t har ju
fria händer att sätta till den utredning
som passar för en sådan uppgift. Att
dessa problem behöver utredas är man
ju medveten om i departementet, eftersom
man redan bedriver ett visst utredningsarbete.
Men detta behöver säkert
breddas och utvidgas, och jag tror, att
utredningar måste ske både på länsnivå
och på kommunblocksnivå för
att vi skall få en klar bild av hur det
står till med glesbygdens trafikförsörjning.

Till slut vill jag säga, att vi i trafikpolitiska
delegationen naturligtvis inte
är så blåögda, att vi bara reservationslöst
följer utvecklingen och konstaterar
att allting är bra beställt och att det
inte är någonting att göra utan resultatet
blivit ungefär vad man väntade,
när riksdagen fattade sitt beslut. Vi har
emellertid inte ensidigt bara inkasserat
nackdelarna utan vi har också försökt
konstatera de påtagliga fördelar ur trafikförsörjningssynpunkt
som blivit ett
resultat av den förda politiken och som
naturligtvis väger samhällsekonomiskt
mycket tungt i detta sammanhang. Men
vi har inte heller varit blinda för de
negativa verkningarna av denna politik,
och vi är fullt medvetna om att
man måste gå vidare och följa utvecklingen
med uppmärksamhet och angripa
frågorna ute på det lokala fältet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation av herr Ivar Johansson
in. fl. som är fogad vid punkten 4
av statsutskottets utlåtande nr 9.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Ingen vill naturligtvis
förneka att SJ :s rationaliseringssträvanden
i långa stycken är befogade, och vi
som nu talar för en översyn av de trafikpolitiska
frågorna avser väl inte att

112

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Statens järnvägars anslagsbehov

ge underbetyg åt oss själva, som herr
Grebäck uttryckte saken, utan anser att
situationen i vissa avseenden nu är
annorlunda än den var, då beslutet fattades.
De erfarenheter som gjorts sedan
riksdagen fattade beslutet 1963 är också
sådana, att vi har anledning att på
nytt pröva trafikpolitiken.

Under den diskuterade punkten i utlåtandet
har utskottet haft att ta ställning
till en motion som i denna kammare
burits fram av mig. Motionärerna
har där begärt en översyn av de trafikpolitiska
frågorna, varefter riksdagen
skulle beredas tillfälle att med ledning
av den förändrade situationen och
gjorda erfarenheter på nytt ta ställning
till dessa frågor. Herr Jonsson har
nyss berört motionen, och jag vill bara
framföra några synpnkter, som utgör
grund för mitt ställningstagande vid
utskottsbehandlingen.

Utskottet anför att det med hänsyn
till pågående utredningar och svårigheten
att med säkerhet överblicka den
trafikpolitiska utvecklingen ännu är för
tidigt att genomföra den begärda översynen
och omprövningen av 1963 års
trafikbeslut. För egen del har jag godtagit
att vänta något år och har därför
inte reserverat mig vid utskottsbehandlingen;
men jag vill, herr talman, kraftigt
understryka, att jag anser att behov
av en sådan översyn föreligger. Jag noterar
med tillfredsställelse att utskottet
inte motsätter sig en översyn utan menar
att en sådan skall komma till stånd,
när pågående utredningar lagt fram sitt
material. Detta ger mig anledning att
framhålla betydelsen av att utredningsarbetet
påskyndas, så att den påtalade
omprövningen med det snaraste kan
verkställas. I väntan på denna omprövning
bör enligt min mening trafikfrågorna
så långt möjligt passiveras. I avvaktan
på utredningsresultaten bör man
undvika att vidtaga några omfattande
åtgärder i den mån det inte är tvingande
nödvändigt.

Såvitt jag kan bedöma har SJ vid sin

planering inte alltid tagit nödig hänsyn
till den målsättning för trafikpolitiken
som kom till uttryck i Kungl. Maj:ts
proposition 1963 och vid riksdagsbehandlingen
av densamma. I den åberopade
propositionen kunde vi bl. a. läsa
följande: »Aktiviteten på det trafikpolitiska
området bör enligt min mening»

----det är statsrådet som talar —

■--»samordnas med lokaliseringspo litiken

bl. a. när det gäller att upprätthålla
från lokaliseringssynpunkt önskvärd
olönsam järnvägs- och landsvägstrafik.
» Är det någon som kan påstå att
vad som står där har efterlevts? För
min del kan jag inte hävda detta. Vidare
framhöll statsrådet följande: »Glesbygdernas
transportförsörjning framstår
härvid såsom ett väsentligt problem,
vars lösning förutsätter insatser från
det allmännas sida.» Där har det ju skett
en del, det skall villigt erkännas, men
jag anser att ännu mera bör göras.

I den proposition jag förut citerat ur
står också: »Att kollektiv trafik numera
i sådana bygder inte kan bedrivas med
lönsamhet får inte leda till en utarmning
på kommunikationernas område.»
Jag kan inte finna att dessa uttalanden
har kommit till uttryck på ett tillfredsställande
sätt i SJ:s planering.

Vidare har den genomförda inskränkningen
av järnvägstrafiken och även åtgärder
av annat slag — t. ex. nedläggningen
av en hel rad flottningsleder —
medfört att landsvägstrafiken har ökat
avsevärt, vilket ställer ökade krav på
landsvägsnätet. Men landsvägarna har
inte rustats upp i motsvarande utsträckning.
Det borde vara en viktig uppgift
att se till att landsvägarna rustas upp
innan de utsättes för de stora påfrestningar
som en ökning av landsvägstrafiken
på grund av bl. a. järnvägsnedläggningarna
innebär. Trafiksäkerhetsfrågorna
får heller inte underskattas i
detta sammanhang. På den punkten kan
jag helt instämma i vad hem Tobé anförde
tidigare i debatten.

Slutligen vill jag påminna om att de

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

113

synpunkter på frågan om service för
olika landsdelar, inte minst för glesbygderna,
som kom till uttryck vid tillkomsten
av nu gällande bestämmelser,
på senaste tiden har fått ökad tyngd
genom den inverkan som järnvägsnedläggningarna
och stationsindragningarna
får på lokaliseringspolitiken.

Herr talman! Vad jag här anfört visar
enligt min mening att en översyn är
angelägen, och det är min förhoppning
att den mognadstid som utskottet talar
om och anser erforderlig skall bli av
mycket kort varaktighet.

Herr BERNDTSSON (fp):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att här ta upp debatt om de av riksdagen
antagna trafikpolitiska riktlinjerna,
alltså att varje trafikgren skall
hära sina egna kostnader och bedömas
utifrån företagsekonomiska lönsamhetsgrunder.
I likhet med vad som sägs i
motion II: 433 vill jag endast framhålla
att principen att SJ :s verksamhet skall
drivas efter enbart företagsekonomiska
riktlinjer knappast torde ha stöd i en
allmän folkmening. Snarare torde det
vara en allmän mening att SJ i första
hand bör betraktas som ett serviceföretag
som på samhällsekonomiska, sociala
och andra grunder har att driva även
sådan trafik som inte kan motiveras
strikt lönsamhetsmässigt.

Motvilja att acceptera lönsamhetsgraden
som avgörande för SJ:s trafikpolitik
torde huvudsakligen bottna i att befolkningen
i bygder som hotas av järnvägsnedläggningar
inte anser sig ha
några garantier för att fullgod ersättningstrafik
kommer att erbjudas om
järnvägstrafiken nedlägges. Som exempel
vill jag anföra norra Bohuslän. Om
persontrafiken på norra delen av bohusbanan
lades ned utan annan ersättning
än busstrafik på den landsväg som
där finns, skulle detta otvivelaktigt innebära
en mycket allvarlig försämring
av trafikservicen i området.

Redan nu är landsvägen genom norra

Statens järnvägars anslagsbehov

Bohuslän klart otillräcklig för den mycket
starka trafiken där under sommarmånaderna.
Om sedan också den inte
obetydliga trafik, som under sommaren
ombesörjes av järnvägen, flyttas över
till landsvägen, blir resultatet att både
framkomlighet och trafiksäkerhet sjunker
långt under det godtagbara.

Under större delen av året är säkerligen
trafikunderlaget för norra bohusbanan
— liksom för många andra bandelar
i vårt land — mycket svagt. En
stor del av tågresenärerna är personer,
för vilka busstrafik med bussar av vanlig
typ och på nuvarande landsväg inte
innebär ett acceptabelt alternativ. Det
rör sig ofta om gamla, klena och handikappade,
vilkas ärende med resan kan
vara ett besök hos läkare eller på lasarett.

Många skulle säkerligen känna sig
lugnare, om de visste att järnvägstrafiken
inte kommer att läggas ned utan
att det först är sörjt för en fullgod ersättning
genom moderna bekväma toalettförsedda
bussar som trafikerar fullgoda
och säkra vägar. Vi motionärer anser
därför att ytterligare nedläggning
av järnvägstrafik bör ske med största
försiktighet till dess erforderlig utbyggnad
av landsvägsnätet i berörda områden
färdigställts och moderna bussar
med lägst samma bekvämlighetsstandard
som de nuvarande rälsbussarna
står till förfogande.

Herr talman! Jag vill med det anförda
instämma i yrkandet om bifall
till de vid utskottsutlåtandet fogade
reservationerna.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Många talare har i dag
berört konsekvenserna av 1963 års trafikpolitiska
beslut. Enligt min mening
beror dessa negativa konsekvenser inte
på 1963 års trafikpolitiska beslut i och
för sig. Det var enligt min mening en
riktig liberalisering av trafikpolitiken
som då beslutades. Herr Grebäck påpekade
alldeles riktigt att detta beslut

114

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Statens järnvägars anslagsbehov

också har inneburit att kostnaderna för
de tunga frakterna kunnat bibehållas på
en tämligen låg nivå, en uppfattning
som jag till stora delar instämmer i.

Vad som däremot inte har uppnåtts
efter 1963 års beslut är den målsättning,
vars önskvärdhet sammansatta statsoch
tredje lagutskottet och riksdagen
starkt underströk, nämligen att de trafikpolitiska
åtgärderna skulle samordnas
med lokaliseringspolitiken. Jag menar
att en sådan samordning inte har
kommit till stånd. En varslad nedläggning
får i dag negativ verkan för hela
bygden såvida fullgoda landsvägar inte
finns, och sådana finns ju i ytterst få
fall där eu järnvägsnedläggelse är
aktuell.

Jag menar att en första målsättning
för näringspolitiken är att den skall
syfta till en fullt täckande länsförsörjning.
Vi har också fördenskull i våra
län byggt upp de statliga instanser, som
har att arbeta för en sådan utveckling.
Den nuvarande samordningen mellan
å ena sidan de myndigheter som styr
trafikapparatens utveckling och å andra
sidan de instanser, som i länen har
att arbeta för näringslivets utveckling,
fungerar i dag inte på ett riktigt sätt.

Utskottet uttalar nu i sitt utlåtande på
s. 15 att eu samordning är nödvändig
och menar att olika initiativ till sådan
samordning har tagits. Man pekar på
gotlandstrafikutredningen och på överenskommelsen
med Stockholms stad om
lösande av närtrafikfrågan genom bidrag
till tunnelbanor. Vidare hänvisar
utskottet till att Kungl. Maj :t försöker
att lösa glesbygdernas problem genom
en särskild utredning.

Men vad hjälper allt detta i dag
exempelvis Kalmar län, där praktiskt
taget varje kvarvarande järnvägslinje
är nedläggningshotad samtidigt som länet
alltjämt har undermåliga landsvägsförbindelser
i exempelvis ost—västlig
riktning?

Utskottet uttalar vidare att den samordnande
planeringen — regionalt och

lokalt — skall klaras av länsstyrelserna
och planeringsråden. Och visst kan dessa
instanser genomföra planering för
länets trafikapparat. Men jag undrar:
Vilka möjligheter har dessa instanser
att undanröja de förslag som de statliga
trafikmyndigheterna lägger fram? Enligt
min uppfattning har de inga sådana
möjligheter alls; de kan opponera sig,
men det är också allt. Det torde finnas
få, om ens något exempel på att förslag
om nedläggning av en järnväg ej genomförts
därför att de hörda remissinstanserna
har avstyrkt förslaget.

För mig framstår den samordning och
den samplanering som äger rum genom
Kungl. Maj :ts försorg såsom ganska vilsen,
eftersom man inte ämnar synkronisera
och samordna hela trafikapparaten
utan i stället genomför dellösningar,
som kan resultera i allt större utgifter
för kommunerna, utan att en fungerande
trafikplan för regionen och landet
i övrigt kommer till stånd. I och för sig
finns det ingen anledning att begråta
en järnvägsnedläggning, om järnvägen
inte längre är bärkraftig. Tvärtom ser
jag en motiverad nedläggning såsom uttryck
för berömvärd effektivitet vid den
statliga förvaltningen. På detta sätt tillvaratas
samhällets intressen — men endast
under den förutsättningen att det
före beslutets fattande anlagts eu samordningssijn
på hela problematiken, där
hänsyn tagits till de lokaliseringspolitiska
aspekterna, till kommunikationsmöjligheterna
ur sjukvårdssynpunkt, till
skolbarnens resor till och från skolan,
till näringslivets förhållanden o. s. v.
Ett sådant hänsynstagande innebär att
genomförandet av den vällovliga avsikten
inte får negativa verkningar för
regionen.

I dag står socialdemokraterna tillsammans
med högern för utskottsmajoritetens
skrivning. Jag beklagar att man
visat en sådan ovilja att se de negativa
konsekvenserna av 1963 års beslut.
Många har här i dag talat för reservationerna
och för enskilda motioner. Jag

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

115

är dock väl medveten om att kammaren
kommer att följa utskottsmajoriteten
och vill endast sluta med att säga,
att det kunde vara bra om utskottsmajoriteten
vid något tillfälle företog en
resa i de bygder som drabbats av eu
försämring i fråga om de kollektiva
transportmedlen. Företa en resa med de
kollektiva transportmedel som står till
buds, stig av vid någon hållplats och
begrunda hur situationen skulle te sig
för er om ni vore hänvisade till denna
enda hållplats när ni skulle resa vidare!
Jag försäkrar er att ni kommer att få
god tid att fundera; det dröjer länge
innan nästa buss går, så att ni kan fortsätta
färden in till tätorten — som också
påverkats negativt på grund av att
den kollektiva trafikapparaten försämrats.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen b av herr Ivar Johansson
m. fl.

I detta anförande instämde herr Larsson
i Borrby (ep).

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! I den diskussion som
förs om vår trafikpolitik får vi ofta
höra att vi efter 1963 års beslut endast
vägleds av företagsekonomiska beräkningar
och att en utpräglat liberal låtgåpolitik
ligger bakom våra bedömningar
och vårt handlande i de trafikpolitiska
frågorna. Jag'' måste hävda att
så ingalunda är fallet. Vår trafikpolitik
är tvärtom bl. a. starkt förankrad i tanken
att landets olika delar, även om
trafiken inte är i företagsekonomisk
mening lönsam, skall kunna göra anspråk
på en tillfredsställande transportförsörjning.
Där detta inte kan ske genom
på affärsmässig basis bedriven
verksamhet skall samhället träda in
genom bidrag till icke lönsam trafik.

Alla torde vara överens om att samhället
har ett starkt intresse av att befrämja
så effektiva företagsformer och

Statens järnvägars anslagsbehov

trafikmedel som möjligt även inom
transportsektorn. Herr Grebäck har erinrat
om den allmänna betydelsen av
en sådan inriktning av trafikpolitiken.
Han har också framhållit att en konkurrens
på lika villkor är ett värdefullt
hjälpmedel när det gäller att mäta effektiviteten.

Samhället har som bekant på andra
områden inom näringslivet fått ingripa
för att skapa utrymme för en fri konkurrens
där privatmonopol motverkat
effektivitet och en sund prisutveckling.
Det finns visserligen områden inom
samhällslivet där ett statsmonopol kan
te sig klart motiverat och där vi också
begagnar oss av den formen för att tillgodose
behovet av vissa tjänster. Men
även om det kan anses vara en samhällelig
uppgift att svara för en betydande
del av transportsektorn — framför allt
när det gäller den kollektiva persontrafiken
— torde väl knappast någon
vara beredd att förorda ett totalt överförande
till stat och kommun av hela
transportapparaten. Därför är det naturligt
att till grund för en riktig arbetsfördelning
mellan olika trafikmedel, vid
sidan av nödvändiga insatser för planering
och samordning, lägga en konkurrens
på lika villkor inom de delar
av transportsektorn där det är möjligt.
Det är också naturligt att hela tiden
vara inställd på att vidta de särskilda
åtgärder som sociala, kulturella eller
samhällsekonomiska hänsyn kan göra
nödvändiga.

Förändringarna på persontrafikens
område beror faktiskt inte, som många
kanske tror, på den nya trafikpolitiken.
De beror på den allmänna standardutvecklingen
i förening med en politik
som gjort det möjligt för allt fler människor
i vårt samhälle att skaffa egen
bil. Det nya i trafikpolitiken är att vi på
ett helt annat sätt än tidigare stöder den
kollektiva persontrafiken. Det sker
främst genom driftbidraget till SJ och
statsbidragen till olönsam busstrafik på
landsbygden. I det trafikpolitiska be -

116

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Statens järnvägars anslagsbehov slutet

garanterade vi alltså SJ att man
exempelvis skulle få täckning för den
icke lönsamma trafik som vi av olika
skäl ansåg borde bedrivas i vissa bygder.
Man kan sålunda säga att förändringarna
på persontrafiksidan helt enkelt
beror på standardutvecklingen i
stort och på övriga strukturförändringar
i samhället. I de flesta fall då persontrafik
lagts ned har det rört sig om
banor, där trafikbortfallet varit kraftigt
och en fortsatt nedgång i trafiken bedömts
som oundviklig. Persontrafiken
har i dessa områden måst subventioneras,
i många fall i mycket hög grad.

Jag skulle kunna ge en rad exempel.
Jag skall dock bara nämna ett fall. Det
är inte ett av'' de mest markanta. Det gäller
en bana som är sex mil lång och
där biljettpriset ligger mellan två och
tolv kronor för dem som reser på
banan. Skattebetalarnas bidrag till varje
resa, oavsett om den kostar två eller tolv''
kronor, är 70 kronor. När det gäller
en järnvägslinje av den karaktären är
det naturligt att vi som ansvariga för
skattebetalarnas pengar måste diskutera
huruvida det inte kan vara möjligt att
tillgodose transportbehovet inom detta
område på annat sätt. Busstrafik är
ofta både billigare och riktigare än
järnvägstrafik i dylika fall.

Trafikförsörjningen är en viktig fråga
— det är vi alla överens om — för
samhällsplaneringen i dess helhet. Därför
anser jag, i likhet med utskottets
majoritet, det vara felaktigt att hantera
planeringen av trafikförsörjningen vid
sidan om de instanser där samhällsplaneringen
i stort skall handläggas. Trafikförsörjningen
skall bl. a. infogas i
den regionala utvecklingsplanering, som
håller på att byggas upp i samverkan
mellan statliga och kommunala organ,
och inte isoleras ur detta sammanhang
på sätt som — det har jag en känsla
av — reservanternas linje skulle kunna
komma att innebära. Givetvis skall staten
även när det gäller trafikförsörjningen
kunna medverka i och stödja

ett sådant regionalt utvecklingsarbete
genom sina organ och genom trafikverken
och samtidigt svara för den nödvändiga
samordningen på det centrala
planet.

Lika felaktigt är det enligt min mening
att — som man understundom gör
i debatten — hävda att trafikföretagen
skall göra lokaliseringspolitiska, sociala
eller samhällsekonomiska bedömningar.
SJ och andra trafikföretag skall liksom
företagen inom andra näringsgrenar göra
den företagsekonomiska bedömningen
av den egna verksamhetens utveckling.
Det är också angeläget att dessa
bedömningar redovisas, så att vi får
bästa möjliga underlag för den .samhällsplanering,
för vilken de politiska
instanserna har att ta ansvaret. Jag behöver
väl inte påpeka att det vore önskvärt
att andra företag lika öppet som
exempelvis SJ redovisade sin planering.
Det skulle i hög grad underlätta samhällsplaneringen
och självfallet också
SJ :s och de övriga trafikföretagens planering.

Det ankommer sålunda på de politiska
instanserna att bedöma var särskilda
åtgärder behöver sättas in för
att säkra en tillfredsställande trafikförsörjning.
Hur dessa åtgärder skall
samordnas med sociala och lokaliseringspolitiska
målsättningar är, liksom
den samhällsekonomiska avvägningen
av olika åtgärder, likaledes de politiska
organens uppgift. Principen att varje
trafikmedel skall bära sina kostnader
skapar reda i statens affärer och gör
det lättare för oss att bedöma vilka åtgärder
samhället lämpligen bör sätta in
för att tillgodose en utveckling som vi
av särskilda skäl vill främja. Naturligtvis
kommer regeringen att noga följa
den utveckling inom transportsektorn
som trafikpolitiken ger upphov till. Vi
kommer också att pröva olika åtgärder
för att ge den trafikpolitiska delegationen
ökade möjligheter att följa utvecklingen.
Vi kommer vidare att vara angelägna
om att förbättra förutsättning -

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

117

arna för samlade bedömningar, inte
minst när det gäller investeringarna.

.lag är medveten om att vissa konsekvenser
av den nya trafikpolitiken
kan ge anledning till särskild uppmärksamhet;
jag tänker t. ex. på företagsstrukturen
på lastbilstrafikens område.
Jag är också medveten om att vi innan
vissa utredningar är slutförda, bl. a. beträffande
bilbeskattningen, inte har den
önskvärda grunden för att kunna bedöma
läget när det gäller frågan om
en konkurrens på lika villkor mellan
landsvägstrafik och annan trafik, exempelvis
järnvägstrafik. När den trafikpolitiska
delegationens överväganden
beträffande tidpunkten för den tredje
etappen föreligger får därför ställning
tas till huruvida det ursprungligen tänkta
tidsprogrammet för denna etapps genomförande
kan följas eller ej. Jag hoppas
att vi ganska snart skall kunna nå
fram till detta ställningstagande.

Med rätta har vikten av att lösa glesbygdens
trafikförsörjningsproblem understrukits
av flera talare. Jag har tidigare
förklarat att man förutsättningslöst
måste gripa sig an detta problem.
Jag noterar också att utskottet delar
min uppfattning att det kommunala engagemanget
i dessa frågor liksom i lokal
och regional kollektiv trafik är
ofrånkomligt.

Vi har nu påbörjat en modellplanering
av trafikförsörjning i glesbygd. Vi
har valt ett av de besvärligaste kommunblock
man gärna kan tänka sig: Vilhelminablocket.
Avsikten därmed är att
vi så snabbt som möjligt genom en
närmare undersökning av förhållandena
i denna stora och glest befolkade
kommun skall kunna presentera ett förslag
till trafikförsörjning som förebygger
risker för den isolering som hotar
människorna ute i glesbygden, ett förslag
till lösning av trafikförsörjningsfrågorna
som vi hoppas skall kunna
tillämpas även i andra delar av landet.

Det är inte bara glesbygdsförhållan -

Statens järnvägars anslagsbehov

den som isolerar människorna; gamla
och sjuka kan vara isolerade även i
tätortsregionerna. Modellplaneringen i
Vilhelmina bör kunna ge oss uppslag
till hur vi skall kunna lösa de kollektiva
trafikproblemen för de grupper av
människor som inte har eller inte kan
komma att få tillgång till egen bil. Som
bor i områden, där trafikunderlaget i
övrigt kanske inte ger möjligheter till
traditionell lösning av den kollektiva
trafikens problem, men som också har
sin rätt att ställa anspråk på delaktighet
i den allmänna standardutvecklingen
på trafikförsörjningens område. Denna
modellplanering bedrivs i samarbete
med kommunen och Kommunförbundet
samt den grupp i kanslihuset som i
övrigt sysslar med glesbygdsfrågorna i
stort. — Jag vill gärna på den punkten
instämma med herr Grebäck, som underströk,
att om vi skall lyckas komma
till rätta med dessa problem, så får vi
inte låsa in oss i vår kammare och försöka
konstruera ritningar och förslag,
utan då måste arbetet bedrivas ute i det
verkliga livet, i kontakt med de problem
som människorna har. Det är därför
som vi också har valt denna form
av planering just uppe i Vilhelminablocket.
Där utförs det i samarbete med
kommunen och med folk som får vistas
där uppe och verkligen kan tränga noga
in i de problem som möter människorna
i sådana bygder.

Det är min förhoppning att modellplaneringen
i Vilhelmina skall ge oss
anvisningar på goda utvägar att lösa
dessa problem. På den punkten är jag,
med den kännedom jag har om uppläggningen
av arbetet, mera optimistisk
än vad herr Gustafsson i Kårby
var när det gäller möjligheterna att
tillämpa modellplaneringen, som vi alltså
skall försöka göra mycket snabbt,
i övriga delar av landet, eftersom det
i betydande grad ändå är fråga om
metoder att komma fram till lösningar
av den här sortens problem.

Jag skulle vilja säga att dessa frågor

118

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Statens järnvägars anslagsbehov

är och i allt högre grad kommer att
bli en del av de jämlikhetsfrågor som
verkligen kräver helhjärtade insatser
frän samhällets sida.

Jag skall bara ta upp ett par synpunkter
i anslutning till de inlägg som
har gjorts i debatten. — Vi hade ju en
omfattande diskussion kring dessa frågor
i höstas, och en råd av de frågeställningar
som har tagits upp här i
dag debatterades redan då. Jag skall
därför nöja sig med att ta upp några
frågor som inte förekommit i den tidigare
debatten.

Omläggningen av sorteringsorganisalionen
i postverket — jag säger detta
till herr Tobé —• är inte betingad av
den nya tågplanen, utan den är betingad
av en rationalisering av postverkets
sorteringsverksanihet, som har varit
planerad sedan länge och som genomförs
med utgångspunkt i intresset att
även där komma fram till mera rationella
metoder.

När man lägger ner järnvägar, säger
herr Tobé, så måste man bygga vägar
i stället. Jag skulle vilja säga att situationen
ju inte är den, inför en aktuell
nedläggning av en handel att man säger:
Om vi bara får behålla järnvägstrafiken,
så avstår vi från vägupprustningen.
Situationen är för det mesta den,
att man vill behålla både en järnvägstrafik,
som ofta i ekonomiskt avseende
ser ut som den jag skildrade nyss, och
samtidigt av naturliga skäl önskar få
en upprustning av de vägar som finns
i bygden med hänsyn tagen till att det
ju är på vägarna som man far och inte
på järnvägarna — det är den stora delen
av trafiken som förs fram på vägarna.

Vad som ofta händer när man lägger
ned en handel är att man tidigare
än annars kan presentera vissa vägupprustningar.
Man får se saken på detta
sätt. Vi måste mot varandra väga de
investeringar som vi här är beredda att
göra och den nytta vi kan få av dem.
När det gäller järnvägsnedläggningar är

det ofta fråga om banor som byggdes
någon gång i slutet på 1800-talet och
på vilka en fortsatt trafik på längre
sikt ofta skulle innebära ganska betydande
nyinvesteringar. Mot bakgrunden
härav ställs man inför frågan: Vilken
är den förmånligaste åtgärden med hänsyn
till ett kraftigt vikande trafikunderlag
på en del järnvägslinjer och önskemålet
om en bättre upprustning av vägarna? Herr

Gustavsson i Kårby och herr
Tobé kunde inte riktigt komma överens
om i vilken ordning dessa planeringsfrågor
skulle handläggas. För min del
vill jag understryka att det bör ske i
nära kontakt med de bygder det berör.
Det bör ske också i nära kontakt
med de organ för samhällsplanering i
övrigt som vi har försökt att bygga upp
i landet i samverkan mellan stat och
kommun.

Det är faktiskt litet överraskande att
höra hur man på den borgerliga sidan
i dag är utomordentligt tilltalad av tanken
på en centraldirigerad planering
av trafikförsörjningen. Tidigare har
man från borgerligt håll inte haft ord
nog för de risker som låg i en centraldirigering.
Jag vill erinra om de diskussioner
vi haft om den regionala utvecklingsplanering
som vi håller på att
bygga upp.

Vi bör begagna de instrument för
planering som vi åstadkommit på olika
nivåer, och de bör användas även för
planering av trafikförsörjningen, ty trafikfrågorna
är dock problem som hör
hemma i samhällsplaneringen i sin helhet.
De skall inte så att säga hänga
löst vid sidan om den övriga samhällsplaneringen.

Reservanterna föreslår att man skall
utreda nya former för regional planering.
Jag får ett intryck av att detta
egentligen bara skulle innebära att vi
fördröjer ett samhällsplaneringsarbete
som vi nu är i full färd med att genomföra.
I detta sammanhang tror jag att
det är farligt att så att säga öppna nya

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

119

utredningssäckar, i vilka problemen
stoppas. I dag gäller det att handla.
Enligt min mening har vi instrument
och håller på att få ännu bättre instrument
för samhällsplaneringen, vilka
vi kan utnyttja även i detta sammanhang.

Herrar Mellqvist och Lorentzon talade
om bristande samordning mellan
SJ:s olika dotterföretag och SJ. .Tåg har
också uppmärksammat detta problem,
men dess bättre kan jag säga att diskussioner
om formerna för en sådan samordning
är på gång.

Jag skall inte ytterligare förlänga
denna debatt. Mycket mer skulle vara
att säga, men utan tvivel har det varit
värdefullt att utskottet haft tillfälle att
pröva alla de många synpunkter och
krav, vilka förts fram i motionerna.
Det är sådana synpunkter och krav
som ofta förekommer i den trafikpolitiska
debatten.

Herr Dahlgren försökte i sitt anförande
göra något slags politisk gränsdragning.
Med hänsyn tagen till att det
egentligen var fråga om variationer på
samma tema tycker jag dock att försöket
var ganska krampaktigt.

Jag noterar med tillfredsställelse den
betydande enighet som trots de många
motionerna kännetecknar utskottets behandling
av kommunikationsdepartementets
kapitalbudget. Jag tyder inte
enigheten så att vi därmed har avverkat
dessa problem utan snarare så, att
man i stort sett är ense om synen på
trafikpolitiken men vaksamt kommer
att följa verkningarna. Jag kan försäkra
att vi i kommunikationsdepartementet
har samma inställning till dessa problem.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först skulle jag vilja
göra ett beriktigande. Statsrådet trodde
att jag hade sagt att de ökade kostnaderna
för posten och de minskade intäkterna
för SJ berodde på omläggningen
av postens sorteringsverksamhet.

Statens järnvägars anslagsbehov

Jag har tagit min uppgift från s. 162
i statsverkspropositionen, där det står
om de ökade kostnaderna för posten
på grund av järnvägsnedläggelser och
tågindragningar. Det är den utgiftsökningen
som jag åsyftat. Jag ansåg alltså
inte att de ökade kostnaderna berodde
på att man skulle ha börjat sortera på
annat sätt — jag vet att det har andra
orsaker; jag har dock varit med i fjärde
avdelningen en tid nu.

Vidare sade statsrådet att problemet
inte är som jag sagt en fråga om antingen
järnväg eller väg, utan att människorna
i bygden vill ha både järnväg
och väg. Det är klart att de vill. Statsrådet
medgav emellertid själv att när
man drar in en järnväg skall man också
om så behövs rusta upp de vägar som
finns eller bygga nya vägar. Det har
hänt att man gjort det men det har
också hänt att man dröjt med att vidta
sådana åtgärder. Stadsrådets uttalande
tycker jag därför inte kan vara någon
anmärkning mot vad jag sade. Man
måste ta hänsyn till vägnätets upprustning,
och den kostar pengar.

Statsrådet sade sedan att herr Gustafsson
i Kårby och jag inte var sams
om handläggningen av planeringsfrågorna,
och han framhöll att planeringen
skulle genomföras i nära kontakt med
bygden och att man skall använda de
instrument som finns för samhällsplanering
på olika nivåer. Det är också
min uppfattning, och jag menar att
man har garanti för att så verkligen
sker om man handlägger planeringsfrågorna
på samma sätt som man handlägger
frågorna om nedläggning av
järnvägar. Jag vet att SJ :s indragningar
av stationer inte handläggs så, och då
tycker jag att statsrådet kunde vara
sams med mig i fråga om handläggningen
och inte hålla fast vid den
gamla linjen.

Det är fel att säga, sade statsrådet,
att man endast tar företagsekonomiska
hänsyn; olika delar av landet skall
transportförsörjas, och är detta inte

120

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Statens järnvägars anslagsbehov

företagsekonomiskt berättigat skall
samhället träda in. Detta gör man genom
att betala utgifterna för SJ :s olönsamma
järnvägsnät och man bidrar till
kostnaderna för busslinjer ■— varav för
övrigt statens egna får ganska mycket
— och nu har utskottet ifrågasatt att
man även skall kunna få ersättning för
att man har stationer kvar. Då är det
alltså fråga om hur problemet skall betraktas
ur samhällsekonomisk synpunkt.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet tolkade reservationen
på så sätt, att den skulle
vara ett uttryck för att reservanterna
eftersträvar centraldirigering i dessa
frågor. Det är en djärv tolkning som
statsrådet själv får stå för. Det är klart
att det måste finnas en central översyn
och ledning av detta problem.

På många orter har man påbörjat
försök med en uppläggning av lokala
trafikförsörjningsprogram. Vad jag anser
är att det måste vara en genomtänkt
och genomgående modell i denna
planering, och detta är inte möjligt att
åstadkomma utan att frågan centralt
har tänkts igenom på ett riktigt sätt.
Det bör ske av en grupp som inte bara
består av statsrådets duktiga medarbetare
utan som också kunde tillföras synpunkter
från andra grupper, som har
andra och mera direkta erfarenheter.
Det är alldeles uppenbart att sådana
här trafikförsörjningsplaner inte kan
upprättas i Stockholm av en aldrig så
sakkunnig grupp, utan man måste även
ha kontakter med personer som har
erfarenheter från det regionala området.
Det är närmast en plattityd att framhålla
det. Frågan är bara hur denna
nödvändiga samordning skall kunna
förankras på detta sätt, så att man får
garantier för att frågorna handläggs
med största möjliga objektivitet.

Att det måste ske en central samordning
är uppenbart redan av det skälet,

att riksdagen måste stödja dessa planer
på olika sätt — kalla det gärna för subventioner.
Då är det angeläget att riksdagen
får möjligheter att på något sätt
få vara med redan vid uppläggningen
av detta arbete.

Jag har redan tidigare i en replik i
dag sagt, att jag mycket väl kan tänka
mig att den trafikpolitiska delegationen
kopplas in och får vara med vid
utformningen av dessa trafikförsörjningsplaner.
Denna delegation har ju
numera en sådan sammansättning, att
riksdagens olika partier och grupper
är företrädda i den, och det kan därför
vara lämpligt att statsrådet utnyttjar
den vid detta arbete.

Herr LORENTZON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Jag noterar med tillfredsställelse
det anförande som kommunikationsministern
hållit här i dag.
Det skiljer sig på väsentliga punkter
från det svar han den 17 november i
fjol lämnade i kammaren på de interpellationer
som då hade framställts.
Framför allt noterar jag att kommunikationsministern
nu meddelar, att han
uppmärksammat den bristande samordningen
mellan SJ :s olika företag. Något
sådant framkom inte i det interpellationssvar
som kommunikationsministern
avgav den 17 november förra
året.

Herr talman! Jag har tidigare yrkat
bifall till vår motion II: 158. Jag skulle
nu ytterligare vilja yrka bifall till den
reservation som vid punkt 4 av herrar
Gustafsson i Skellefteå och Tobé har
fogats till utskottets utlåtande.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av de
reservationer som fogats till utskottets
utlåtande på denna punkt vill jag bara
ännu en gång påpeka, att vi i avdelningen
på denna punkt försökte skriva
ihop oss. Så sent som 1965 sade vi

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

121

nämligen, som jag redan påpekat i debatten,
att det var en självklar uppgift
för regeringen att centralt medverka,
om några områden i landet ville ha eu
planering till stånd. Jag anser det vara
självklart att Kungl. Maj :t har det uppdraget.

Sedan skulle jag vilja rätta till ett
fel som herr Dahlgren gjorde sig skyldig
till när han ville sno ihop socialdemokraterna
och högermännen. På
den reservation som har Ivar Johansson
som första namn återfinns inte herr
Tobés namn. Han delar tydligen vår
uppfattning i varje fall på den punkten,
och han tillhör folkpartiet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Bara ett par ord till
herr Gustafsson i Kårby. Det var inte
motionen utan herr Gustafssons anförande
jag tolkade då jag kom till
slutsatsen att han gripits av stor förtjusning
för en mer centralt dirigerad
planering på detta område. Sedan jag
nu lyssnat till hans andra inlägg måste
jag framhärda i den tolkningen. Nåväl,
på den punkten delar jag alltså de synpunkter
som herr Tobé framfört, och
jag tror att herr Gustafsson i Kårby
när han får tänka igenom detta också
kommer till den slutsatsen att han då
inte är lika ivrig att lägga hela denna
uppgift i händerna på de centrala organen.
Jag tror att vi behöver ett samspel
mellan alla nivåer för att kunna
planera för trafikförsörjningen lika väl
som vi behöver ett samspel mellan alla
nivåer för att över huvud taget klara
de uppgifter som väntar oss på hela
samhällsplaneringens område.

Herr Lorentzon gjorde gällande att
jag i dag skulle ha sagt något som skilde
sig väsentligt från vad jag sade i mitt
anförande här i kammaren i november
månad. Det återstår nog för herr Lorentzon
att bevisa. Vi kan ju läsa i
protokollet vad jag sade i november och
vad jag har sagt i dag. Jag känner mig

Statens järnvägars anslagsbehov

ganska trygg för resultatet av den jämförelsen
mellan dessa två debatter.

Herr Lorentzon sade vidare att det
var vad jag inte sade i november som
utgjorde skillnaden mellan dessa två
anföranden. Det är självklart, herr Lorentzon,
att vi även i fortsättningen av
och till kommer att uppleva nya ting
som vi får anledning att ägna vår uppmärksamhet.
Jag tror att man rent allmänt
kan konstatera att det finns anledning
för oss alla att nu följa den
trafikpolitiska utvecklingen så uppmärksamt
som möjligt, så att vi på alla
områden där det kan krävas kan leda
utvecklingen i de av oss alla önskade
banorna.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att statsrådet
är av den meningen att om krafter
utanför regeringen deltar i viss
planläggning centralt, så medför detta
centraldirigering. Tillåt mig att därvidlag
få anmäla en helt avvikande mening.

Herr LORENTZON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Jag skulle egentligen
inte behöva någon replik — kommunikationsministern
svarade själv.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev avbruten i mitt
förra anförande och vill därför göra
ett tillägg. Statsrådet sade att han inte
ansåg att de skilda trafikföretagen skall
göra samhällsekonomiska överväganden;
de skall göras av politiska organ.
Det är precis vad jag har sagt i min
reservation. Jag börjar tro att statsrådet
lutar åt att stödja den! Jag vill
alltså inte att SJ skall göra dessa samhällsekonomiska
prövningar, utan jag menar
att detta är en sak för Kungl. Maj :t,
och Kungl. Maj:t är väl ett politiskt
organ. En indragning av 800 stationer
eller mer anser jag vara en samhälls -

122

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Statens järnvägars anslagsbehov

ekonomisk fråga och inte enbart en
företagsekonomisk.

Slutligen skulle jag vilja säga att när
man nu har ett departement, under
vilket både posten, järnvägen och vägarna
sorterar, så hade det väl varit
klädsamt om man på något ställe i propositionen
skrivit några rader om den
samhällsekonomiska aspekten. Jag har
naturligtvis inte läst propositionen så
noga att jag kommer ihåg varenda rad,
men där står att man 1963 skulle göra
samhällsekonomiska överväganden men
det sägs inte att statsrådet gjort några
sådana överväganden nu. Eftersom han
inte anser att posten, järnvägen eller
vägmyndigheterna skall göra sådana
överväganden, så borde statsrådet ha
gjort dem själv.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! De samhällsekonomiska
övervägandena får vi ju göra fortlöpande
under behandlingen av dessa
problem.

Jag tyckte att herr Tobé tog till i
överkant, när han sade, att han utöver
vad han har yrkat i sin reservation
menar, att nu skall i fråga om alla stationer
prövningen ske i Kungl. Maj:ts
kansli. Jag hade för mig att herr Tobé
yrkade, att en sådan prövning skulle
ske i de fall, då fråga var om nedläggning
av en serie av stationer. Jag tycker,
om jag skall säga någonting på den
punkten, att den form som utskottsmajoriteten
har valt skapar den bästa
möjligheten för att komma till rätta
även med detta problem. Vi skall så
snabbt som möjligt och med stort intresse
försöka, om riksdagen skulle bifalla
utskottsmajoritetens förslag, se till
att vi kan få fram former för att pröva
även stationsnedläggningarna efter de
principer som utskottet har uttalat sig
för.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Det var herr Dahlgren

som sade, att det var anmärkningsvärt,
att högerpartiet och regeringspartiet
enades i denna fråga, detta fordrar ett
gensvar. Jag trodde att herr Dahlgren
hade fått ett sådant svar under debatten.
Jag skall emellertid i korthet upprepa
synpunkterna från vårt håll.

Vi är ju överens om 1963 års beslut.
Vi har sett i den utredning som har
gjorts, att den första etappen är genomförd.
Vi har fått resultatet av denna
etapp i 1963 års beslut redovisat, och
det resultatet har vi funnit vara positivt,
och det är vi också ganska eniga
om.

Vad gör vi då i dag? Vi genomför för
närvarande etapp nr 2, men vi är ju inte
framme vid den tidpunkt då etapp nr 2
är slutförd, nämligen den 30 juni. Det är
klart att högerpartiet vill ha denna
etapps resultat belyst, innan vi fattar ett
beslut i denna fråga, det måste herr
Dahlgren förstå.

Vidare är vi verkligen inte ensamma
om vårt ställningstagande. Här har från
Näringslivets trafikdelegation framförts
samma synpunkter som vi har framfört,
nämligen att man bör vänta på resultatet
av denna utredning. Dessa synpunkter
framförs ju av Handelskamrarnas
nämnd. Grossistförbundet, hantverks-
och industriorganisationerna, Industriförbundet,
Kooperativa förbundet,
Köpmannaförbundet, Sveriges lantbruksförbund,
Skogsbrukets motortransportkommitté
m. fl. För oss är det
väsentligt, att de pågående utredningarna
görs färdiga, nämligen bilskatteutredningen,
utredningen som behandlar
kostnadsansvarighetsprincipen och
även, hamnutredningen i fråga om sjötrafiken.
De utredningarna måste vara
klara, och vi anser att de bör påskyndas.
Eljest kan vi — och därvidlag riktatjag
mig till herr Ståhl, som framförde
vissa synpunkter i denna debatt — råka
in i samma läge som i Tyskland, där
man vidtar desperata snabba åtgärder
därför att man inte har fått hela problemställningen
belyst. Arbetet med att

Onsdagen den 20 mars 1908 em.

Nr 12

123

få till stånd en sådan belysning har nu
i alla fall fortskridit ganska långt.

Sedan vill jag bara göra några små
randanmärkningar med anledning av
den starka tilltron till SJ-trafiken i förhållande
till utvecklingen av vår landsvägstransport
med lastbilar.

Herr Mellqvist talade om luftföroreningar
och hur vårt vita kol i vissa sammanhang
skulle kunna ersätta biltransporter,
men så enkelt är det nog inte.
Man kan inte bara byta ut transporter
på Norrlands flottleder mot järnvägstransporter
för att komma åt nya skogsområden.
Det är i stället naturligt att
använda sig av landsvägstransport i
dessa områden.

Herr Grebäck har å sin sida talat om
hur stor del jordbrukets och skogsbrukets
transporter utgör av den totala
transportvolymen i landet, men inte
heller dessa transporter kan klaras av
SJ. Tvärtom är det angeläget att låta
biltransporterna pågå som hittills, och
i likhet med herr Grebäck vill jag ge ett
starkt erkännande åt transportorganisationen
för de stora insatser som gjorts,
utan att kostnaderna för vårt jordbruk
och skogsbruk höjts i någon högre grad.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber kammarens ledamöter
om överseende om jag har dragit
på dem en debatt genom mitt inlägg.

Jag vill gärna säga herr Lothigius att
jag från denna talarstol endast framhållit
vad som står i utskottsutlåtandet.
Vid reservationerna a och b har jag
inte funnit någon högerreservant och
med så goda förespråkare för högern
som herrar Bohman och Cassel får anses
vara, antog jag, att de i utskottet hade
återgivit högerpartiets synpunkter riktigt.

Till herr Johansson i Norrköping vill
jag säga att jag ingenting har att invända
om han anser sällskapet mera
acceptabelt om en folkpartist finns
med.

Statens järnvägars anslagsbehov

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag beklagar att jag uttryckte
mig så dåligt att statsrådet trodde
att jag menar att indragningen av
varje station skall avgöras av Kungl.
Maj:t. Vad jag invänt mot statsrådets
skrivning är att Kungl. Maj :t skall bestämma
beträffande järnvägar och delar
av järnvägar, medan indragning av
enstaka stationer skall avgöras av SJ.

Men 800 stationer är inte enstaka stationer!
Jag kan som exempel ta järnvägslinjen
Uppsala—Sala. Jag vet inte
hur många stationerna är på denna
sträcka men de är ganska många och
ganska stora -— Heby och Vittinge och
andra sådana industricentra. Dessa orter
har inte längre någon järnvägsstation
för persontrafik. Det är sådana
exempel jag avser. Avgörandet skall
fattas av politiska organ, vilket statsrådet
också framhållit — vi är alltså
eniga på den punkten.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Tobé om att den tillämpade ordningen
är i enlighet med riksdagens beslut. Om
riksdagen i dag kommer fram till att
man skall försöka finna ytterligare en
form genom vilken man skall kunna tillförsäkra
exempelvis de olönsamma stationerna
vissa möjligheter har jag redan
tidigare sagt att den formen också
kommer att prövas.

Herr TURESSON (h):

Herr talman ! När man har att bedöma
järnvägstrafikens utveckling i vårt
land skall man inte glömma att de
svenska järnvägslinjerna anlades under
några årtionden för hundra år sedan
eller mera, då befolkningslokaliseringen
och möjligheterna till kommunikationer
var helt annorlunda än i dag. De
gångna hundra åren har inneburit en
fantastisk omvandling av det svenska
samhället. Befolkningsomflyttningen
från glesbygd till tätort och bilismens

124

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Statens järnvägars anslagsbehov

utveckling har helt ändrat förutsättningarna
för järnvägstrafikens ekonomi.
Det vore ganska orimligt om vi i
dag skulle anlägga samma synpunkter
och uppställa samma krav på järnvägarnas
transportekonomi och transportåtaganden
som man gjorde för
hundra år sedan, när järnvägarna anlades.
Det skulle innebära ett totalt
negligerande av den utveckling som
samhället undergått under dessa hundra
år.

Vi kan naturligtvis inte acceptera att
statens järnvägar står stilla i utvecklingen.
SJ måste rationalisera, utveckla
och förbättra järnvägstransporterna
och anpassa dem till det förändrade
samhället, så att trafikföretaget kan erbjuda
sina trafikanter modern trafikservice
av hög kvalitet. Detta kan naturligtvis
i många avseenden verka
chockerande på dem som sedan årtionden
har vant sig vid hävdvunna förhållanden.

Jag kan t. ex. tänka mig att många
liksom herr Tobé finner det orimligt
och konstigt att skilja postbefordran
från personbefordran. Men om man ser
litet närmare på den frågan är det
ganska självklart att om järnvägen skall
kunna erbjuda ett kvalitetsmässigt fullvärdigt
personbefordringssystem, så
kan det inte kombineras med postbefordran,
ty det innebär att man måste
göra långa uppehåll vid ett stort antal
omlastningsstationer, vilket passagerarna
inte finner sig i. Då vänder de sig
bort från järnvägen.

Om man däremot skiljer postbefordran
och godsbefordran från de snabba
tågförbindelserna för passagerarbefordran
kan man attrahera människor att
resa med tåg i stället för att använda
andra transportmedel. Det är därför
ingalunda så att skiljandet av postbefordran
från passagerartågen enbart innebär
ett inkomstbortfall för SJ. Det
kan också — och avsikten är att det
skall göra det — innebära ett inkomsttillskott
genom att SJ därigenom attra -

herar nya passagerarkategorier genom
de snabbare förbindelser man då kan
erbjuda de resande.

Jag anser inte heller att det finns någon
anledning att kritisera järnvägsföretaget
för att man där har en långsiktig
planering. Är det någon i denna
kammare som på allvar skulle vilja tillråda
statens järnvägar att ha en kortsiktig
planering, att år efter år laga
efter läglighet, att inte se framåt och försöka
överblicka konsekvenserna av den
utveckling samhället undergår och som
är ofrånkomlig även för statens järnvägar?
Jag tror att riksdagen skulle ha
anledning att kritisera SJ, om man där
inte hade en långsiktig planering och
inte följde det enhälliga riksdagsbeslutet
av 1963 rörande den trafikpolitik
som vi har att följa, till dess riksdagen
beslutar annorlunda.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag tycker inte att herr
Turessons inlägg skall få stå som det
sista i denna debatt, ty antingen måste
herr Turesson ha sovit, eller också har
han inte varit närvarande i kammaren
och lyssnat på debatten. Det förhåller
sig nämligen så att man inte från något
håll har levt sig kvar i förra århundradet
och i de förhållanden som då rådde
beträffande våra järnvägar. I stället har
talare efter talare påyrkat en regional
trafikförsörjningsplan, utarbetad för
att klara problemen innan åtgärder vidtages
beträffande kommunikationerna.

Jag skall bara tillägga att den regionala
planering som härvidlag behövs
och det organ, som borde verkställa en
sådan, tyvärr saknas på samhällsplaneringens
område. Vi kanske får tillfälle
att diskutera detta spörsmål i samband
med länsdemokratiutredningens framläggande.
I varje fall är det så, som
jag påpekade i mitt förra anförande, att
den organisation vilken vi för närvarande
har och vilken tydligen både
statsutskottet och kommunikationsministern
litar till, nämligen planerings -

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

125

rådet och länsstyrelsen — planeringsrådet
är enbart rådgivande och länsstyrelsen
saknar den personal som behövs
för detta arbete — icke har några
möjligheter att upprätta regionala trafikförsörjningsplaner.
Man hinner inte
med detta. Man har varken personella
eller ekonomiska resurser härför, och
av denna anledning måste man bedriva
det samarbete med riksplaneringen som
även ur andra synpunkter är nödvändigt.

Jag ville bara göra detta inlägg, herr
talman, av den anledningen att de som
opponerar sig i denna fråga inte lever
kvar i 1800-talets idéer och i några
bygderomantiska funderingar om alla
järnvägars och järnvägsstationers bibehållande.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna 1:113
och 11:157; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Mom. 4

Motionerna I: 467 och II: 585

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till nämnda motioner;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Motionen II: 158

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till nämnda motion
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Statens järnvägars anslagsbehov

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

Mom. 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen a); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Tobé begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4)
mom. 7) i utskottets utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som föreslagits i reservationen
a) av herrar Gustafsson i
Skellefteå och Tobé.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Tobé begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 145 ja och 55 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

126

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Mom. S

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen b);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i Kårby
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4)
inom. 8) i utskottets utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen b) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Kårbv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 124 ja och 77 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Glömininge (ep),
som yttrade:

Herr talman! Vid omröstningen angående
mom. 8 avsåg jag att rösta NEJ,
men jag råkade trycka på knappen för
AVSTÅR.

Mom. 9—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Luftfartsverkets anslagsbehov

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr REGNÉLL (li):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord om motion 11:756, i vilken
herr Rubin och jag framfört önskemålet
att riksdagen skulle uttala sig för att ett
förslag om en sydsvensk storflygplats
borde läggas fram under innevarande
år. Bakgrunden till motionen är de bekymmer
som en förhalning'' av ärendet
inneburit för regionen, för vårt land
och för hela Norden.

På det regionala planet i Skåne har
ovissheten om hur det skulle bli med
flygplatsen varit högst besvärande för
annan planering. Vårt land får i egenskap
av delägare i SAS vara med om
att via flygplatsavgifter betala sin del
av de dryga utgifter för provisorierna
som år efter år läggs ned på Kastrup.
Ur nordisk synpunkt betyder varje år
som går dels att man onödigt länge får
arbeta med otillräckligt rationell lufttrafik,
dels att riskerna ökas för att
hamburgområdet skall hinna arbeta in
sig som Nordeuropas ledande flygcentrum.

Herr talman! Detta var alltså bakgrunden
till motionen när herr Rubin
och jag lämnade in den i januari i år.
Samma bakgrund hade förresten en
motion i flygplats- och brofrågan som
vi väckte i januari 1967.

Önskan om en tidsgräns för övervägandena
står oförändrad kvar, men
vi motionärer kan konstatera att eu hel
del positivt skett sedan årets början.
Att utredningsmaterialet var att vänta
visste vi ju, det är inte detta jag närmast
tänker på. Det är glädjande att
remissvaren skall vara inne redan den
1 maj. Det är också bra att kommunikationsdepartementet
tillkallat sakkunniga
som utan att avvakta remisstidens utgång
i samarbete med en dansk delegation
skall förbereda de blivande regeringsöverläggningarna.
Man skulle därigenom
kunna ge — om jag får uttrycka

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

127

mig så i sammanhanget — regeringsförhandlingarna
en flygande start.

Från Nordiska rådets sida har förts
fram tanken på en extrasession till
sommaren för att rådet skall kunna
ta ställning till det remissbehandlade
utredningsmaterialet.

Av positiva händelser sedan årsskiftet
noterar jag till sist att statsrådet
Lundkvist vid Nordiska rådets session
i Oslo för en månad sedan gjorde ett
debattinlägg, där han antydde möjligheten
av att de viktiga principbesluten
skulle kunna fattas i höst. Det uttalandet
befriar oss från farhågorna att
man så skulle gräva ned sig i detaljplanering
att principbesluten ytterligare
skulle förhalas.

1 motionen kommenteras också statsverkspropositionen
anslag för skånskt
satellitflygfält. Jag skall be att få beröra
den frågan med några ord. Det är helt
klart att en storflvgplats ■— om den nu
placeras på Saltholm eller någon annanstans
— inte täcker flygets alla behov.
En del aktiviteter hör helt enkelt
inte hemma på en storflygplats. Det är
också klart att Bulltofta, hur idealiskt
det än kan vara genom sin närhet till
det centrala Malmö, i längden inte är
rätt lösning. Flygplats och bostadsområden
har efter hand konfronterats
med varandra på ett sätt som är besvärande
för båda parter, men mest för
bebyggelsen, för vilken Bulltofta har
blivit ett irriterande »Bullertofta». Men
var skall då satellitflygfältet ligga? Projektet
Holmeja föll snabbt på sin fullkomliga
orimlighet. Nu är det alltså
det närliggande Sturup som är aktuellt.
Det är med stor förvåning vi på många
håll i Skåne har sett hur ensidigt utredningsarbetet
beträffande Sturup har
bedrivits. Förvåningen kulminerade när
det visade sig att vederbörande myndighet
i Stockholm, luftfartsverket, inte
ville ställa upp till en debatt kring
frågan. Man förstår skyggheten. Någon
värdering av följderna på olika områden
av en lokalisering till Sturup har

Luftfartsverkets anslagsbehov

inte gjorts och inte heller någon utredning
av det eslövsalternativ som mänga
sakkunniga pekat på.

Också om det inte, som vid Holmeja,
växer bokskog just på den mark där
man tänker sig själva banorna i Sturup,
är det alldeles tydligt att alla kringanläggningar
som dels måste till, dels
spontant uppkommer runt en flygplats
helt skulle spoliera ett område, som är
oerhört värdefullt från rekreationssynpunkt
för den tättbebyggda MalmöLund-regionen.
Kommunikationerna
mellan flygplatsen och städerna kommer
att vålla stora bekymmer. Att låta
sfi torftiga besked som de som finns i
luftfartsverkets promemoria bli vägledande
i eu så oerhört viktig angelägenhet
borde inte få komma i fråga.
En allsidig utredning är i högsta grad
på sin plats.

Herr talman! Jag vill sluta kommentarerna
till motionen med följande konstateranden:
Beträffande den nu uppsnabbade
tidtabellen för storflygfältet
har man anledning att vara belåten.
Beträffande satellitflygfältet kvarstår
kravet på en ordentlig utredning.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Det kanske kan förvåna
en eller annan av kammarens ärade
ledamöter, som känner till mitt ytterligt
starka intresse för bro- och flygplatsfrågorna
vid Öresund, att jag inte
har anmält någon reservation vid denna
punkt och alltså inte yrkat bifall till
den motion som har väckts av herrar
Rubin och Regnéll. Jag vill med några
få ord förklara orsaken till detta.

Öresundsfrågorna har på de senaste
månaderna aktualiserats i utomordentligt
snabb takt. Öresundsdelegationen
har publicerat en synnerligen väldokumenterad
och grundlig utredning angående
den fasta förbindelsen över Öresund,
med angivande av att en sådan
i första hand bör anläggas i sträckningen
Malmö—Köpenhamn och att det är

128

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1908 em.

Luftfartsverkets anslagsbehov utomordentligt

bråttom att den kommer
till stånd. Denna utredning är nu ute
på remiss till en rad olika statliga och
kommunala myndigheter och till enskilda
organisationer, och remisstiden
går ut den 1 maj 1968.

Samtidigt som detta har skett på både
dansk och svensk sida — ty det är en
gemensam utredning som har gjort öresundsbrofrågan
klar — har man i Danmark
forcerat fram frågan om ett flygfält
som skulle ersätta Kastrup. Den
förre danske kommunikationsministern
Svend Horn satte i september till ett
s. k. Saltholmsudvalg, som fick den något
halsbrytande uppgiften att fram till
årsskiftet prestera en utredning angående
möjligheterna att förflytta storflygfältet
från Kastrup över till Saltholin.
Denna prestation är nu fullgjord
och uppgiften är därmed löst. Dessutom
har en omfattande dansk utredning
nyss lämnat sitt slutbetänkande
angående Kastrup flygfältets framtid;
det publicerades i januari i år.

Från dansk sida har man kolossalt
starkt betonat nödvändigheten av att
nu handla ytterligt snabbt. Det står för
alla människor klart att Kastrups flygfält
inte räcker till många år framåt
och att alltså alla de investeringar som
läggs ned på detta, och som måste läggas
ned så länge det är kvar, egentligen
är pengar kastade i havet. Det gäller
inte några små smulor; den danska regeringen
skulle väl få investera 50—80
miljoner danska kronor per år. För
vårt gemensamma skandinaviska flygbolag
SAS rör det sig också om högst
betydande investeringar som måste läggas
ner på Kastrup så länge detta flygfält
skall vara kvar men som med all
säkerhet är felinvesterade pengar. Det
är alltså nödvändigt att komma fram
till ett beslut så fort som det någonsin
kan ske.

Den svenska kommunikationsministern
har enligt min uppfattning visat en
klar insikt om detta. Låt mig ge honom
det erkännandet, att han har varit på

det klara med att vi på svensk sida
måste vara beredda att ta ställning i de
stora öresundsfrågorna — brofrågorna
och flygfältsfrågorna —• vid samma tidpunkt
som danskarna beräknar att vara
färdiga att fatta sina beslut. Jag betraktar
det som en ny och ur nordisk synpunkt
mycket föredömlig åtgärd som
den svenska kommunikationsministern
har vidtagit, nämligen att helt fördomsfritt
remittera ut danska utredningar till
svenska sakkunniga och myndigheter
som den svenska regeringen och den
svenska riksdagen måste höra innan vi
kan vara beredda att fatta beslut.

Bägge dessa danska utredningar är
alltså ute på remiss hos i stort sett samma
remissmyndigheter som håller på
med brofrågan, och remisstiden är densamma
som den remisstid som är fastställd
beträffande broförbindelsen,
nämligen den 1 maj 1968. Dessutom har
de bägge kommunikationsministrarna,
den danska och den svenska, tillsatt en
expertgrupp som har till uppgift att förbereda
de kommande regeringsförhandlingarna
i ämnet. I Danmark är avsikten
att framlägga förslag beträffande
flygfältet redan under maj månad inför
det danska folketinget.

Från svensk sida har vi sagt ifrån —
i Nordiska rådet senast ■—• att det icke
är möjligt för oss att vara klara vid den
tidpunkten. Om remisstiden går ut den
1 maj och remissmyndigheternas utlåtanden
måste sammanställas och proposition
skall skrivas, motionstid skall
avvaktas och utskottet få tillfälle att
pröva ärendet i vanlig ordning, så är
det omöjligt att bli färdig under maj
månad —■ alla vet hur vi har det då!
Men detta innebär inte att vi har för
avsikt att på något sätt långrota i detta
ärende. Vi står inte till svars med att
låta våra danska vänner sväva i ovisshet
en dag längre än nödvändigt om vad
Sverige har för avsikt att företa sig. Jag
är övertygad om att man kommer att
göra alla ansträngningar inom det
svenska kommunikationsdepartementet

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

129

för att kunna presentera detta stora
frågekomplex för liöstriksdagen.

Att jag inte har velat gå med på förslaget
att riksdagen nu skulle skriva till
Kungl. Maj :t i detta ärende beror herr
talman, helt enkelt på att jag förlitar
mig på att statsrådet Svante Lundkvist
utan några sådana påpekanden från
riksdagen kommer att göra allt vad han
kan för att få fram ärendet på den tid
som är möjlig.

Till sist, herr talman, bara ett par ord
om ersättningsflygfältet för Bulltofta.
Jag har vid många tillfällen sagt — och
jag säger det fortfarande — att jag är
helt övertygad om att ett sådant ersättningsflygfält
kommer att behövas, vare
sig det stora interlcontinentala flygfältet
ligger kvar på Kastrup eller kommer till
Saltholm. Det kommer att behövas sekundära
flygfält såväl i Skåne som på
Själland för att ta hand om vad man
kallar för General Aviation, alltså privat
flyg, kommersiellt flyg och kanske
en del charterflyg, alla sådana flygändamål
som för sin verksamhet inte behöver
en storflygplats och alla där tillgängliga
faciliteter och som på en storflygplats
tar onödigt dyrbart utrymme i
anspråk både i luften och på marken.

Jag har alltså klart för mig att man
behöver ett avlastningsflygfält i Skåne.
Men huruvida detta skall ligga i Sturup
eller inte, har jag för närvarande ingen
mening om. Det är kanske lika bra att
vi på den punkten avvaktar närmare
besked från kommunikationsministern
och diskuterar saken senare i kammaren.

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Jag har väckt en motion,
II: 745, i anledning av planerna på
en fast förbindelse över Öresund. Denna
motion har av utskottet behandlats
under punkten Luftfartsverkets anslagsbehov.

Sakläget i fråga om en fast förbindelse
över Öresund är i och för sig
ganska klart. Efter herr andre vice tal -

Luftfartsverkets anslagsbehov

mannens entusiastiska anförande inför
kammaren kan det tyckas en aning
omotiverat att i denna debatt komma
med om inte ett nytt förslag så dock
nya aspekter.

Jag vill på intet vis sätta någon käpp
i hjulet för den fasta förbindelsen över
Öresund. Det torde råda allmän enighet
om att en sådan förbindelse är mycket
önskvärd liksom om att den kommer
till stånd så fort som möjligt, även om
jag för min del kanske anser att tidpunkten
i och för sig inte är det allra
väsentligaste härvidlag.

Den utredning som nu är på remiss
är kanske i vissa avseenden ofullständig.
Där presenteras två alternativ, dels
det som kommittén fastnat för, nämligen
en fast broförbindelse, dels problemet
med en sänktunnel. Man har dock
funnit att broalternativet ekonomiskt
sett är att föredra.

Däremot har man inte alls beaktat det
egentliga tunnelbyggande som innebär
att gå in i berggrunden. Detta beror på
att ett tidigare tunnelbygge nere i Limhamn,
med de lösa bergarter som finns
inom detta område, givit mycket dåliga
erfarenheter. Öresundsutredningen har
inte tagit hänsyn till att det numera
finns en ny metod för tunnelbyggande
utan sprängning. Denna metod praktiseras
sedan tio år tillbaka i både USA
och Sovjetunionen. Med jättelika borrmaskiner
borrar man den exakta tunnelsektionen
direkt. Därigenom kommer
man ifrån sprickbildning, vattentillflöden
o. s. v.

Jag har haft kontakt med de tekniker
som sysslar med dessa problem. Och de
har upplyst mig om att med denna nya
teknik blir tunnelbyggandet betydligt
billigare än med den konventionella
metoden. Den lär dessutom vara betydligt
snabbare. Uppskattningsvis är byggnadstiden
för en tunnel av ifrågavarande
typ — om den efter eventuella
utredningar visar sig vara genomförbar
— ett år kortare än för ett brobygge.
Vidare är undersökningarna inte alls så

5 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 12

130

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 19G8 em.

Luftfartsverkets anslagsbehov

komplicerade. Det enda som behövs för
att få en bild av huruvida det är realistiskt
eller ej är att göra en ordentlig
undersökning av bottenprofilen och
företa provborrningar på känsliga ställen.
Efter mycket kort tid kan utredningen
vara klar.

Vad som enligt denna metod är det
mest positiva är att man i detta fall
kan göra en successiv utbyggnad. Det
går att tänka sig att man börjar med att
bygga en fil eller två filer, under förutsättning
att varje tunnel skall ha två
filer. Det går att köra med en maskin
eller med två maskiner i bredd, vilket
man önskar. Detta medför att investeringen
kan slås ut på betydligt längre
tid.

Nu sägs det kanske att det skall bli
en avgiftsbelagd förbindelse, varför de
ekonomiska problemen inte skulle ha så
stor betydelse. Jag tror dock att vi inte
får resonera så lättsinnigt. Det är til
syvende og sidst trafikanterna som skall
betala kostnaderna, och därför finns det
all anledning att beakta de ekonomiska
aspekterna.

Utskottet har avstyrkt motionen, men
utskottets skrivning är positiv. Man
säger att man tar för givet att de olika
alternativ som i sammanhanget är tänkbara
i vederbörlig ordning kommer att
prövas.

Eftersom statsrådet Lundkvist nu befinner
sig i kammaren vädjar jag till
honom att han granskar den nämnda
metoden. Åtskilliga företag i detta land
är för närvarande intresserade av denna
teknik. Det finns expertis inom landets
gränser, och jag tycker det vore
felaktigt att i ett så stort projekt inte
utnyttja dagens och morgondagens teknik.
Man bör inte hålla fast vid konventionella
metoder, om andra kan visa sig
effektivare och billigare.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande, men jag ansåg att den av mig
väckta motionen var så väl underbyggd
att jag inte stod till svars med att låta
den begravas i tysthet.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Med anledning av herr
Krönmarks inlägg vill jag lämna två
upplysningar.

Det faktum att Öresundsbron skall
avgiftsfinansieras innebär inte att man
är likgiltig för vilka kostnader som
kommer att vara förenade med att bygga
bron. Oberoende av hur bron finansieras
skall man naturligtvis eftersträva
det billigast möjliga byggnadssättet.

Den metod som herr Krönmark talade
om har ingalunda varit främmande för
dem som gjort utredningarna. Den har
diskuterats och kommer även att diskuteras
under de överläggningar som följer
innan något definitivt beslut fattas.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Under luftfartsverkets
fond föreslår Kungl. Maj :t att ett investeringsanslag
på 17,3 milj. kr. anvisas.
Därav reserveras 1,3 milj. kr. för projektering
av banor in. in. för den nya
flygplatsen i malmöregionen. För denna
flygplats har i riksstaten redan anvisats
13,5 milj. kr. Det gäller alltså det
omtalade projektet i Sturup. Denna
flygplats skall ersätta Bulltofta, eftersom
man anser — vilket herr Regnéll
redan redogjort för — att bullerstörningarna
framöver blir för stora.

Beträffande Sturup har ett preliminärt
avtal träffats mellan å ena sidan
staten och å andra sidan Malmö stad
och Malmöhus läns landsting. Sturupprojektet
har remissbehandlats och därvid
har bl. a. kritik riktats mot lokaliseringen
och kommunikationsförhållandena.
Projektet har också utsatts för åtskillig
kritik från naturvårdshåll.
Kungl. Maj :t har efter vad jag vet ännu
inte träffat slutgiltigt avgörande.

Frågan har enligt min mening kommit
i ett annat läge sedan det tagits regeringsinitiativ
om gemensamma över -

Onsdagen den 20 mars 1908 em.

Nr 12

131

läggningar mellan den svenska och den
danska regeringen angående storflygplatsen
på Saltholm i Öresund. Dessa
överläggningar skall jämväl omfatta frågan
om broförbindelsen där. Som vi
hört har Nordiska rådet rekommenderat
att förhandlingarna på väsentliga
punkter slutförs inom detta år. Kommunikationsministern
har själv framfört
den tanken i rådet.

Mycket talar alltså för att saltholmsprojektet
kommer att genomföras, och
det anges ju också som aktuellt i utskottsutlåtandet.
Om så sker, är det troligt
att en stor del, för att inte säga det
mesta, av inrikestrafiken, som nu belägger
Bulltofta och sedan skulle komma
att belägga Sturup, koinmer att överflyttas
till Saltholm. Denna storflygplats
kommer att ligga avsevärt mer
centralt än Sturup ur malmöregionens
synpunkt. Säkerligen koinmer även chartertrafiken
att utnyttja denna flygplats.
Resultatet kan alltså bli att Sturup endast
blir en avlastnings- och reservflygplats
till Saltholm.

I ett sådant läge kan det tänkas, att
inte bara den investering på 100 miljoner
kronor som flygplatsen beräknas
kräva utan även själva flygplatsen kan
vara felplacerade. Med en på detta sätt
reducerad trafik skulle man kanske inte
alls behöva flytta på flygplatsen eller i
varje fall borde man kanske försöka
finna ett mindre omdiskuterat område
än Sturup. Under alla förhållanden
måste flygplatsen i Sturup dimensioneras
med tanke på att Saltholm inom
åtta å tio år efter det att sturupflygplatsen
är klar kommer att suga upp mycket
av flygtrafiken. Nu avser man visserligen
att ha flygplatsen i Sturup färdig
1973 och saltholmsflygplatsen först
1980. Men tidsskillnaden får väl ändå
inte vara avgörande.

Jag har inget yrkande, men jag skulle
vilja vädja till kommunikationsministern,
som är en klok man, att behandla
frågan om sturupflygplatsen i samband
med frågan om det svenska engage -

Luftfartsverkets anslagsbehov

manget i saltholinsprojektet. Det är synnerligen
viktigt att de båda flygplatsfrågorna
sammankopplas vid behandlingen.
Regionflygfältets betingelser är
helt beroende av det centrala flygfältets
kapacitet och funktioner.

De stora kommunikationsfrågorna i
regionen måste koordineras och lösas i
ett sammanhang. Först då kan man
klart överblicka regionflygplatsens
framtida funktioner och därefter ta
ställning till frågan om flygfältets omfattning,
nödvändig investering och lokalisering.
Felinvesteringar på så höga
belopp som det här kan komma att
gälla måste undvikas. Sådana felinvesteringar
blir inte mer försvarliga därför
att man kallar dem felräkningspengar,
något som en tidigare kommunikationsminister
i hastigheten tillät sig göra.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Efter det sista anförandet
måste man kanske konstatera, att
hela frågan fortfarande befinner sig på
utredningsstadiet. Inga beslut -— vare
sig preliminära eller slutgiltiga — har
från svensk sida fattats. Vidare bör understrykas
vad herr andre vice talmannen
här sagt, nämligen att de beredningar
som nu är i gång både på svensk
och dansk sida bedrivs med all skyndsamhet
och att några nya utredningar
och undersökningar inte kan påskynda
detta arbete. Under sådana förhållanden
vill jag konstatera, att det i utlåtandet
klart och övertygande ges en
motivering för att man inte nu, som
motionärerna har yrkat, bör begära någon
ny utredning.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Herr Werners anförande
föranleder mig att ta till orda. Är
det meningen, herr Werner, att flygplatsen
vid Bulltofta skall finnas kvar?
Denna flygplats har nu i 20 år medfört
bullerproblem. Hälsovårdsnämnden har

132

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Luftfartsverkets anslagsbehov

hela tiden varit inkopplad på denna
fråga, och jag har som ledamot i hälsovårdsnämnden
haft tillfälle att ta del
av alla dessa berättigade bullerklagomål.

När Malmö stad nu har löst in Bulltofta
flygplats sedan vi haft en stadsplan
för området liggande i flera år
som vi tidigare inte fått godkänd på
grund av bullerproblemen och vi nu har
fått igenom denna stadsplan och håller
på att flytta byggnationen ännu närmare
Bulltofta, är det då meningen att man
skall ytterligare skjuta fram tiden för
avskaffandet av Bulltofta flygplats? Då
har vi ju vilselett hela Malmö stads befolkning.
Jag säger detta därför att utredningar
har visat att jetplanstrafik
på Bulltofta skulle lägga 90 procent av
staden under en bullermatta.

Låt oss se detta realistiskt. Vi i Skåne
behöver en ersättningsflygplats. Vi vill
inte och vi kan inte ha kvar Bulltofta.
Jag är därför mycket överraskad över
att en malmörepresentant vänder sig
mot uppläggningen beträffande Bulltofta
på det sätt som här skett.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Om herr Svenning hade
lyssnat litet mera noggrant på vad jag
sade, så hade han märkt att jag verkligen
inte påstod att Bulltofta var det
enda alternativet. Jag menar att om
det nu blir så att satellitplanstrafiken
i framtiden i stor utsträckning kommer
att sugas upp av Saltholm, så bör
man kunna tänka sig andra alternativ
än Sturup. Att man löser dessa viktiga
kommunikationsproblem i samband
med varandra kan inget projekt ta skada
av, och jag tror inte heller att det
skulle behöva fördröja planeringen av
ett satellitfält i malmöregionen.

Vidare kan man väl räkna med att
den tekniska utvecklingen går framåt
även då det gäller flygtrafik, så att man
med de nya flygplanstyperna kan komma
till rätta med bullerfenomenen.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Sturup har inte varit
det enda alternativet. Redan nu har
vi presenterats två olika förslag. Det
är emellertid framför allt angeläget att
ett avgörande träffas så snabbt som
möjligt. Både Malmö stad och landstinget
har uttalat sig för Sturup; man
har helt enkelt sagt ifrån att detta projekt
bör startas så snart som möjligt,
och jag har här ingående redogjort för
vad som är den nödvändiga lösningen
för Malmö stads vidkommande. Jag kan
inte acceptera någon annan lösning och
jag kan inte heller acceptera att frågan
skjuts på framtiden.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag har inget principiellt
emot Sturup, men när man i dag
bygger en ny flygplats så föreställer
jag mig att man dimensionerar den för
en mycket svällande trafik framöver
och det är detta man i det här fallet
inte skall göra, tror jag, med tanke
på att vi får en storflygplats så nära
inpå knutarna. Detta kan man alltså
bedöma, om både frågan om storflygplatsen
och satellitflygplatsen får behandlas
i ett sammanhang.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Vi vill inte ha något
slags flygplats för övningsflyg eller
sportflyg, herr Werner, utan en ordentlig
flygplats, och ett provisorium betackar
vi oss för. Därför vill vi ha den
lösning som diskuterats tidigare.

Herr REGNÉ11 (h):

Herr talman! Beträffande Bulltoftas
framtid är jag inne på samma linje som
herr Svenning, vilket jag deklarerade
redan i mitt första inlägg. Men jag drar
inte som herr Svenning slutsatsen att
man för att råda bot på de besvärliga
förhållandena kring Bulltofta måste oreserverat
acceptera förslaget att bygga
den nya flygplatsen ute i Sturup.

Jag har med mig en del klipp ur tid -

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

133

ningen Arbetet från de senaste veckorna.
Där finns bl. a. en artikel av en
arkitektprofessor i Lund, Bertil Hultén.
Jag har cirklat in följande formulering:
»För den framtida utvecklingen av Öresundsregionen
och Skåne i stort tror jag
en förläggning längre norrut» — alltså
längre norrut än Sturup — »vore avgjort
riktigare». Han är med andra ord
inne på eslövsalternativet. En vecka senare
finner vi en artikel i Arbetet av en
lundabo, medlem av stadsfullmäktige,
licentiaten Agne Gustafsson. Där förklarar
han att luftfartsverket inte velat
ställa upp i en öppen diskussion. Han
säger med en ganska skarp formulering
att en sådan inställning »från ett kungligt
ämbetsverk inte kan tolereras i ett
demokratiskt samhälle. Det gäller en
oerhört viktig fråga, för hela Skåne,
en investering på hundratals miljoner
kronor som landets alla skattebetalai e
skall vara med om att betala.» Vidare
framhåller han — och det tycker jag,
att vi måste ge honom rätt i — »att det
inte är en fråga mellan Malmö stad och
de statliga myndigheterna utan gäller
hela skånska regionen. Det borde vara
så», säger han. Och han tillägger: »Visst
har landstinget i Malmöhus län fått
vara med på ett litet hörn, men blott
som femte hjulet.»

För mig förefaller det klart att Bulltofta
inte kan få fungera så länge till.
Däremot tror jag inte att man utifrån
den uppfattningen skall dra slutsatsen
att vi utan vidare skall acceptera Sturup.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag har noterat att herr
Regnéll har samma synpunkt beträffande
Bulltofta som jag — han använde
t. o. in. uttrycket »Bullertofta», vilket
jag tycker är ett väl funnet uttryck.

Emellertid är det inte riktigt, herr
Regnéll, att detta är en fråga endast för
Malmö stad. Även landstinget har engagerat
sig både ekonomiskt och på annat
sätt för lösningen av frågan. Det är där -

Sjöfartsmateriel m. m.

för jag är på det klara med min ståndpunkt.

När man nu talar om eslövsalternativet,
vill jag nämna, att vi har också
undersökt det alternativet och funnit
att det då blir en kollision med Ljungbyhed.
Den frågan vet man inte när den
kan lösas och hur den skall kunna lösas.
Därför återstår bara det alternativ
som tidigare har nämnts.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna t)—i0

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Sjöfartsmateriel m. m.

Kungl. Maj :t hade (s. 223—228) föreslagit
riksdagen att dels under sjöfartsverkets
fond för budgetåret 1968/69
anvisa i statsrådsprotokollet angivet
investeringsanslag av 25 700 000 kr.,
dels ock medge att sjöfartsstyrelsen
lämnades i statsrådsprotokollet angivet
beställningsbemyndigande.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 03
av herr Sundin och 11:160 av herrar
Nilsson i Tvärålund och Eriksson i
Bäckmora,

dels motionen 11:58 av herr Westberg,
vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam utredning samt förslag
angående frågan om byggandet av ytterligare
en isbrytare,

dels de likalydande motionerna I:
466 av herr Harald Pettersson m. fl.
och 11:436 av herr Hyltander m. fl.,
vari hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära en skyndsam
utredning om möjligheterna att utbygga
Göta kanals västgötalinje,

dels motionen 1: 594 av herr Ferdinand
Nilsson.

134

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1908 em.

Sjöfartsmateriel m. m.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Sjöfartsmateriel
in. m. för budgetåret 1968/
69 anvisa ett investeringsanslag av
25 700 000 kr.,

2. att riksdagen måtte medge att sjöfartsstyrelsen
lämnades i statsrådsprotokollet
förordat beställningsbemyndigande,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 63 och II: 160 samt II: 58,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 466 och II: 436,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
T: 594.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

WESTBERG (fp):

Herr talman! I en motion nr 58 i
denna kammare har jag hemställt att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om skyndsam utredning
samt förslag angående byggande av
ytterligare en isbrytare. Utskottet förutsätter
för sin del att frågan härom
fortlöpande prövas av sjöfartsstvrelsen
i samråd med övriga berörda myndigheter
och intressenter och att i anledning
härav erforderliga åtgärder vidtas.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att
frågan fortlöpande prövas av sjöfartsstyrelsen.
Men det är ju inte endast
sjöfartsstyrelsen som har anledning att
följa denna fråga. Det är inte minst
en fråga som angår riksdagen och där
riksdagen har anledning att säga ifrån
vad den vill. Hur mycket vill vi satsa
på en förstärkt isbrytarberedskap?

För egen del har jag'' den uppfattningen
att det framför allt för Norrlands
näringsliv är av utomordentlig vikt att
isbrytarberedskapen starkes. Jag är inte
ensam om den uppfattningen. Representanter
för det norrländska näringslivet
har mycket kraftigt understrukit detta
behov. Det är väl inget tvivel om att
Sveriges geografiska läge och hårda
vinterklimat ofta medför svårigheter för
sjöfarten. Om den svenska industrin

framgångsrikt skall kunna hävda sig
på exportmarknaden och kunna avsätta
en stigande produktion krävs bl. a. en
förlängning av skeppningssäsongen, vilket
också är motiverat från samhällsekonomiska
synpunkter.

Huvudtanken i 1963 års trafikpolitiska
beslut var inte enbart att varje trafikgren
skulle bära sina egna kostnader,
utan också att de olika trafikgrenarna
på ett samhällsekonomiskt optimalt sätt
skulle komplettera varandra. När det
gäller isbrytningen är den samhällsekonomiska
lönsamheten så utomordentligt
hög att optimeringstanken blir helt dominerande.
Jag kan som exempel anföra
ett utdrag ur tidningen Industria där
det står bl. a. följande: »Man kan först
se på importsidan och ta vår oljeförsörjning
som illustration. På sjöfartsstyrelsen
finns siffror som visar att två
och eu kvarts miljoner ton olja infördes
till svenska östersjöhamnar med hjälp
av isbrytare under liden 15 januari till
den 15 april 1966. För transport på
järnväg av denna oljekvantitet skulle
det ha behövts 112 700 tjugotons vagnar,
d. v. s. ca 1 250 vagnar per dag under
den berörda perioden. Merfrakten per
ton olja vid järnvägstransport är ca 30
kronor. Det skulle alltså ha kostat 68
miljoner mer att få in den här oljekvantiteten
om inte isbrytarhjälp funnits att
tillgå. Under förutsättning förstås att det
alls skulle ha varit möjligt att frakta
hit den per järnväg — vilket det naturligtvis
inte varit.»

Om man emot detta ställer att kostnaderna
för isbrytningen — d. v. s. för
drift-, underhålls- och reparationsverksamheten
— under en normal vinter
kan uppskattas till cirka 5 miljoner
kronor förstår man vad det betyder att
sjöfarten kan upprätthållas. Mot den bakgrunden
måste det vara angeläget att
isbrytarberedskapen förstärks.

Men det är också angeläget att en
förstärkning av isbrytarberedskapen
kan ske utan att näringslivet i någon
större utsträckning betungas. Vi

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

135

har från samhällsekonomisk synpunkt
knappast råd att, så som föreslås, avgiftsbelägga
isbrytningen, eftersom en
avgiftsbeläggning torde innebära att
transporterna styrs över till samhällsekonomiskt
mer kostnadskrävande
transportmedel.

Hamnutredningen som har att ange
den lämpligaste utformningen av det
framtida hamnväsendet skall även undersöka
och framlägga förslag rörande
en ändamålsenlig uppläggning av vintersjöfarten
på Norrland. Det finns då
anledning att mitt förslag om ytterligare
en isbrytare tas upp till bedömning i
detta sammanhang.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till min motion.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Även jag ber att få ta
kammarens vid denna timme på dygnet
litet dyrbara tid i anspråk för att säga
något om ett motionspar som behandlats
i samband med denna punkt i utskottets
förevarande utlåtande, nämligen
motionerna 1:466 och 11:436. I
motionerna yrkas på eu snabb utredning
av kanaltrafiken på Göta kanals
västgötadel. Vi motionärer anser nämligen
att man i den tidigare utredningen,
redovisad i SOU 1967: 32 och
33, kanske inte har tagit så stor hänsyn
till den kanaldelen som hade varit påkallad.

Vi har i motionerna angivit vad som
motiverar en utredning beträffande sannolika
godsmängder, avskrivningstid,
de trafikvinster som skulle kunna göras,
turisttrafik, beredskapssynpunkter, lokaliseringssynpunkter,
trafiksäkerhet och
vägbelastning inte minst samt internationell
transportsamverkan. Samtliga
dessa punkter gör enligt vår mening att
hela frågan är värd större uppmärksamhet
än man ägnat den från såväl
utredningens som utskottets sida.

Det kanske är symtomatiskt att debatten
i dag om statsutskottets utlåtande
nr 9 har tagit så lång tid när det

Sjöfartsmateriel m. m.

gällt järnvägarna — indragning av järnvägsstationer
och därmed sammanhängande
frågor — samt landsvägstrafiken,
medan kanaltrafiken har fått
mycket litet utrymme. En kammarledamot
som representerar kungl. järnvägsstyrelsen
gjorde en exposé över järnvägstrafiken
och sade att våra järnvägar
är över 100 år gamla, och kanalerna
är förvisso också gamla. Men
därmed inte sagt att kanaltrafiken är
något gammalmodigt. Jag kan därvidlag
hänvisa till den utbyggnad av kanaltrafiken
som skett på kontinenten. Det
går inte heller att bedöma den trafikmässiga
nyttan och trafikkapaciteten
av ett transportmedel som är underdimensionerat
och i dåligt skick och
därför inte passar tidens krav. Man kan
inte dra några slutsatser av den kapaciteten
och det utnyttjandet och jämföra
det med den nytta och kapacitet
man skulle få vid en rationell utbyggnad.

Utskottets utlåtanden i punkten 11 är
enhälligt. Ingen har reserverat sig för
den föreslagna utredningen. Utskottets
motivering för att inte begära en ny
utredning är att betänkandet alltjämt
är föremål för remissbehandling. Men
jag vill påpeka att om utskottet — vilket
jag anser skulle ha varit befogat
— hade velat ta del av de remissvar som
har inkommit och är på gång, så hade
detta mycket väl gått för sig. Då hade
man fått ett mycket rikligt sakmaterial
att ta ställning till, om man i utskottet
hade varit intresserad av frågan. Ärendet
skulle då ha kunnat behandlas något
senare i vår, när ett fullständigt remissmaterial
hade förelegat. Det hade hela
frågan vunnit på.

Låt mig bara ta upp ett enda spörsmål
i detta sammanhang. Genom den
undan för undan ökande trafiken på
vägarna, vartill de aktualiserade järnvägsnedläggelserna
bidrar, förstärks
trycket ytterligare på vägarna. Det är
sannerligen inte heller billigt att bygga
vägar i dag. Jämför man den aktuella

136

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Sjöfartsmateriel m. in.

siffran för kostnaden för en utbyggnad
av västgötalinjen av Göta kanal med
kostnaden för att bygga en motorväg
med hygglig standard finner man, att
dessa i stort sett är jämförbara.

Lägger man därtill det förhållandet
att ett enda sådant fartyg, som enligt
planerna skulle trafikera denna led, tar
ungefär samma last som 50 rejäla långtradare
kan befordra, förstår man vilken
avlastning av vägnätet som kan
åstadkommas genom sjötransport av
detta slag. Vi skall dessutom i detta
sammanhang inte förglömma olycksfallsrisken
i den alltmer ökande trafiken
på våra vägar.

Kommunikationsministern som tyvärr
har »flugit iväg» från kammaren
efter behandlingen av luftfartsverkets
anslagsbehov var tidigare inne på vägfrågan,
sedan någon klagat över att
hans utredningsyrkande inte blivit tillstyrkt.
Kommunikationsministern använde
då uttrycket att man inte skall
skapa nya utredningssäckar för att
stoppa ned problemen i. Om jag kan
tolka kommunikationsministerns inställning
till denna fråga på det sättet
att han hellre tar direkt itu med problemen
utan några större utredningar,
hoppas jag att detta med de tidigare
från denna talarstol gjorda betygandena
om kommunkationsministerns vettiga
syn på dessa problem skulle kunna innebära
ett fall framåt för frågan i dess
helhet. Vi är mera intresserade av att
det kommer till stånd en utbyggnad än
att det kommer till stånd en utredning.

Kostnaden för utbyggnaden av den
aktuella kanalleden har tidigare beräknats
till 50 miljoner kronor. Beloppet
skall givetvis ökas med hänsyn till den
penningvärdeförsämring som sedan
dess skett. I dagens läge är 50 miljoner
kronor i lokaliseringsmedel inte något
stort belopp jämfört med vad man vill
spendera för lokalisering på många andra
håll. Att en sådan insats skulle
vara av stort värde för den region som
är aktuell i detta fall är helt säkert.

Jag skall, herr talman, inte ytterligare
förlänga denna debatt. Jag vill bara
uttrycka en förhoppning att de i motionen
framförda synpunkterna, som
även i huvudsak återkommer i många
och tungt vägande remissvar över utredningen,
skall beaktas vid utformningen
av en eventuell kommande proposition
i denna fråga. Det har tidigare
i vår inträffat att man i propositionen
gått längre än vad som föreslagits i den
föregående utredningen. Jag vill uttrycka
den förhoppningen att det skall bli
samma förhållande i denna fråga.

Jag vill med dessa få ord, herr talman,
yrka bifall till motionsparet I: 466
och II: 436.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag skulle i och för
sig inte i egenskap av utskottets talesman
ha haft någon anledning att begära
ordet, om inte herr Westberg hade
yrkat bifall till sin standardmotion
om en ny isbrytare. Jag skall fatta mig
mycket kort och säga, att herr Westberg
kan läsa utskottets utlåtande på s. 24
och 25, vilket också kammarens ledamöter
kan göra. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

För herr Hyltander vill jag bara framhålla,
att vi väl ändock får vänta tills
remisstiden har utgått och den vanliga
beredningen i Kungl. Maj:ts kansli har
slutförts innan vi kan vare sig behandla
frågan eller göra något uttalande i
den. Även jag tycker dock att det är
mycket angeläget och viktigt att den
förr eller senare kommer upp till behandling.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag tillåter mig tolka
detta uttalande av utskottets talesman
herr Johansson i Norrköping såsom
uttryck för en positiv inställning i sak
till frågan. Jag vill endast ha detta antecknat
till protokollet.

Onsdagen den 20 mars 1968 em. Nr 12 137

Meddelande ang. plenum fredagen den 29 mars

Herr JOHANSSON i Norrköping (s): Den, som vill, att kammaren bifaller

Herr talman! Jag vill bara säga att statsutskottets hemställan i punkten 11)
jag personligen har ett visst intresse för inom. 4) i utskottets utlåtande nr 9,
denna sak, men jag kan ju inte svara röstar
för utskottet annat än vad gäller det ja.

som skrivits i utlåtandet.

Den, det ej vill, röstar

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag ville närmast konstatera
som hr Johansson sade att det
inte var mitt inlägg utan herr Westbergs
förslag angående byggandet av ytterligare
en isbrytare som föranledde herr
Johansson i Norrköping att gå upp i
talarstolen. Jag tolkar den omständigheten,
att herr Johanssons inlägg inte
var avsett som någon kommentar till
mitt yttrande, som uttryck för en positiv
inställning till Göta kanal-frågans
lösning.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionen
11:58; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Mom. 4

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:466 och 11:436; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hyllander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1: 466 och II: 436.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen och att kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Mom. 5

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Meddelande ang. plenum fredagen
den 29 mars

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Kammarens

sammanträde fredagen
den 29 mars blir ett arbetsplenum och
tar sin början kl. 11.00.

§ 3

Anslag till högre utbildning och

forskning samt vuxenutbildning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
41, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1968/
69 till högre utbildning och forskning
samt vuxenutbildning jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

138 Nr 12

Punkten 2

Vissa gemensamma frågor

Kungl. Maj :t hade under rubriken
Vissa gemensamma frågor (bilaga 10,
s. 232—245) behandlat frågor som berörde
universitetsväsendet i dess helhet.

1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
536 av fru Nilsson och fröken Stenberg
samt 11: 680 av herr Mattsson in. fl.,
vari hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
att de gymnasiala kompletteringskurserna
vid universiteten måtte bibehållas
under en övergångstid av minst tre
år,

dels de likalydande motionerna I:
535 av fru Nilsson och fru Elvy Olsson
samt II: 679 av herr Larsson i Borrby
in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
.>29 av herr Holmberg in. fl. och II: 669
av herr Bohman m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte i .skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om att dimensioneringen
av och avvägningen inom hela
den postgymnasiala utbildningen och
därmed sammanhängande organisatoriska
frågor snarast bleve föremål för
en allsidig parlamentarisk utredning.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 536 och II: 680 ge Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 535 och II: 679,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 529 och II: 669.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Kaijser (h),
Bengtson (ep), Ottosson (h), Wallmark
(h), Thorsten Larsson (ep), Wirtén
(fp), Bohman (h), Mattsson (ep), TuresSon
(h), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Källstad (fp), Westberg (fp) och Elmstedt
(ep), som ansett att utskottet under
3. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till

motionerna 1:529 och 11:669 besluta
att hos Kungl. Maj:t anhålla om att
dimensioneringen av och avvägningen
inom hela den postgymnasiala utbildningen
och därmed sammanhängande
organisatoriska frågor snarast bleve föremål
för en allsidig parlamentarisk utredning.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TURESSON (h):

Herr talman! De senaste årens utpräglade
överströmning till utbildning
för teoretiska yrken har gjort situationen
något bekymmersam. Dels vet vi
inte om utbildningsanstalterna kan klara
den våldsamt ökade efterfrågan pa
utbildning och dels vet vi inte om arbetsmarknaden
kan absorbera de utbildade
ungdomarna. Det har därför
framstått som angeläget att få till stånd
en utredning rörande avvägningen och
dimensioneringen av det postgymnasiala
utbildningsfältet.

Man kan tänka sig att denna dimensionering
tar sikte antingen på samhällets
resurser eller på arbetsmarknadens
behov. Dessa problem är väsentliga
och mycket svårlösta och för de
ungdomar som står i begrepp att påbörja
sin utbildning är det ytterst angeläget
att de löses.

Det är värdefullt att man i propositionen
förutskickar att utredning om
dessa problem skall komma till stånd.
Men i de motioner som jag närmast vill
åberopa — och som reservationen A
hänför sig till — har vi ansett att dessa
problem är så betydelsefulla, att den utredning
som förutskickats bör ha en
parlamentarisk sammansättning. Departementschefen
har inte tagit ställning
till den frågan i propositionen. Utskottsmajoriteten
har inte heller velat binda
Kungl. Maj :t i fråga om parlamentarisk
sammansättning av utredningen. I reservationen
A har vi dock krävt att en
sådan sammansättning skall komma
till stånd.

Herr talman! Jag ber att med detta

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

139

och på grund av frågans utomordentligt
stora vikt få yrka bifall till reservationen
A av herr Axel Andersson m. fl.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! 1960 års riksdagsprogram
för utbyggnaden av universitet
och högskolor utgick från antagandet
att antalet studerande vid dessa läroanstalter
skulle vara minst 53 000 år
1970 mot 30 000 vid tidpunkten för
beslutet. Dessa siffror reviderades väsentligt
av den s. k. P-gruppen inom
dåvarande ecklesiastikdepartementet,
som presenterade sina prognos- och
tendensberäkningar år 1962. Där uppskattade
man antalet studerande i början
av 1970-talet till 85 000 å 90 000. På
grundval av dessa siffror fattade 1963
års riksdag ett nytt utbyggnadsbeslut,
som utgick från drygt 80 000 studerande
i början av 1970-talet. Vad man därmed
hade gjort var att upphöja ett av
prognosgruppens räkneexempel till ramtal
— eller trolig utveckling.

1 samband med remissbehandlingen
av utredningen U-63 år 1965 riktades
eu del kritik mot detta ramtal. Universitetskanslersämbetet
menade att man
i stället borde räkna med 91 000 studerande,
och statistiska centralbyrån
gjorde en prognos som slutade på
102 000 studerande vid denna tidpunkt.
På regeringens förslag fastställde riksdagen
ramtalet till 87 000 studerande,
vilket med hänsyn till resursläget angavs
som en möjlig målsättning. I en
partimotion från folkpartiet framhölls
att den ram som regeringen förordade
inte på ett tillfredsställande sätt skulle
komma att svara mot en ökad efterfrågan
på högre utbildning. Om man inte
ville spärra den högre utbildningen —
vilket folkpartiet ansåg vara en olycklig
åtgärd — måste utbyggnaden forceras.

Det framstår nu som alltmer osannolikt
att det beslutade ramtalet skall
kunna hållas. Detta framhölls också i
universitetskanslersämbetets petita åren

Vissa gemensamma frågor

1966 och 1967. Orsakerna är flerfaldigu.
Tillströmningen har varit större än
den förutsatta, och de åtgärder som
enligt statsmakternas beslut skulle effektivisera
utbildningen och minska studietiderna
har ännu inte verkställts
eller, i den mån så har skett, inte fått någon
större effekt. De fasta studiegångarna
skulle vara ägnade att effektivisera
studierna.

Vad gäller fördelningen av de studerande
på skilda utbildningsvägar har
utvecklingen blivit en annan än den
avsedda. Särskilt kraftigt har studerandetillströmningen
ökat till de samhällsvetenskapliga
fakulteterna. Samma sak
gäller, om också inte i samma utsträckning,
de humanistiska och juridiska fakulteterna.
Studerandeantalet vid de
matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna
har däremot i jämförelse med de
nyss nämnda fakulteterna vuxit mycket
långsammare och understiger snarast
den förväntade utvecklingen.

Införandet av fasta studiegångar har
onekligen betydelse för utvecklingen av
studerandeantalet. Om studietiderna
kan förkortas, innebär det självfallet att
trycket på universiteten lättar. Å andra
sidan är det självklart, att en så viktig
omläggning av hela universitetsutbildningen
inte kan ses bara från denna
utgångspunkt. En reform av denna storlek
får inte forceras fram enbart med
hänsynstagande till aktuella problem.
Det vore olyckligt, om dessa studiegångar
gavs en mycket snäv inriktning
och begränsades till ett relativt litet antal
kombinationer.

De senaste årens universitetspolitik
präglas av statsmakternas ansträngningar
att möta den snabbt växande tillströmningen
utan införande av spärrar
till de fria fakulteterna. Som vi många
gånger tidigare har framhållit anser vi
inom folkpartiet detta vara en riktig
målsättning. Införande av en spärr är
en skenlösning i ett läge där den gymnasiala,
icke yrkesinriktade utbildningen
expanderar och där de icke akade -

140

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Vissa gemensamma frågor

miska postgymnasiala utbildningsvägarna
icke har tillräcklig kapacitet för att
ge alla dessa studenter yrkesutbildning.
Både för den enskilde och för samhället
i dess helhet ligger ett betydande värde
i det fria tillträdet för alla behöriga till
en bred utbildningssektor på hög nivå
av den typ som de fria fakulteterna representerar.
Det är emellertid uppenbart
att ett fasthållande vid denna politik
kommer att medföra stora påfrestningar
på samhällets resurser. En fortsatt
reformpolitik måste grundas på en
fast målsättning för universitetens uppgifter
i morgondagens samhälle. De akuta
utbildningsproblemen får inte förleda
oss till kortsiktiga lösningar, som
står i strid med dessa målsättningar.

Det framstår mot denna bakgrund,
som jag tecknat mycket schematiskt, såsom
välbetänkt att den reformverksamhet
och utbyggnad av universitetsväsendet
som nu ligger framför oss, föregås
av en parlamentarisk utredning, en utredning
för hela det postgymnasiala utbildningsstadiet,
där frågor av denna
karaktär ges en bred belysning. Jag menar
det vara klokt att i departementet
överväga om inte denna utredning, som
ju varit på tal där, bör bli parlamentarisk.

Jag vill alltså yrka bifall till reservationen
A vid punkten 2.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag har ett mycket stort
förtroende för det svenska utredningsväsendet.
Utredningsinstitutet är utomordentligt
betydelsefullt i demokratins
hand för samarbetet mellan partierna
och mellan de olika intressena. Men
en utredning, speciellt en parlamentarisk
sådan, är någonting mycket omfattande
och följaktligen mycket dyrbar.
Därtill kommer att den är tidsödande.
Institutet måste därför användas
sparsamt och försiktigt.

Om vi nu ser på de reservationer som
är knutna till statsutskottets utlåtande
nr 41, så finner vi där inte mindre än

fem olika utredningskrav, alla från borgerligt
håll. Skulle man tillgodose krav
i den utsträckningen, skulle institutet
snart bli överansträngt; vårt utredningsväsen
skulle inte kunna svälja sa
många utredningar.

Här är det emellertid fråga om ett
område som är mycket besvärligt och
mycket svårt att överblicka, nämligen
hela det postgymnasiala fältet, dess dimensionering
och utformning under
1970-talet. Det är alldeles tydligt att en
utredning här är nödvändig, och därom
råder också enighet mellan departementet,
utskottsmajoriteten och reservanterna.
Frågan är bara, om vi i dag
skall bestämma oss för karaktären på
den utredning som skall komma, om
denna utredning skall vara parlamentarisk
eller en expertutredning eller om
den skall vara en utredning av annat
slag.

När jag lyssnade till herr Källstad
fick jag snarast den uppfattningen, att
de problem som han berörde krävde en
expertutredning. Men frågan om det
kommande studentantalet, utvecklingen
av antalet studerande på olika banor,
är väl snarast en prognosuppgift, som
kräver samarbete mellan experter, och
det är väl knappast någonting för en
stor parlamentarisk utredning.

Emellertid vill jag inte i förväg yttra
mig om huruvida en parlamentarisk utredning
inte ändå är den riktiga formen.
Denna fråga övervägs för närvarande
inom utbildningsdepartementet.
Utskottsmajoriteten har menat att riksdagen
för dagen inte behöver göra något
uttalande i den frågan. Det skymtar
också i den sista meningen i utskottets
skrivning att man räknar med
att en parlamentarisk utredning alltför
mycket skulle försena frågornas lösning.
Det är möjligt att så är fallet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Det verkar på herr År -

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

141

vidson som om han skulle ifrågasätta
en utredning över huvud taget. I varje
fall tycktes det framgå av första delen
av hans inlägg.

Det är emellertid icke fråga om utredning
eller icke utredning, utan det
är fråga om huruvida utredningen skall
vara parlamentariskt sammansatt eller
om det skall bli en expertutredning. Utskottet
har klart sagt att det finner det
vara mycket värdefullt att den utredning
som förutskickas i propositionen
kommer till stånd, och utskottet har
också understrukit vikten av att utredningsarbetet
kommer i gång och bedrives
så skyndsamt som möjligt. Enligt
min mening behöver det inte bli
något uppskov genom att det blir en
parlamentariskt sammansatt utredning.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Mitt anförande var kort,
men det måste ha varit sövande, ty
herr Källstad tycks ha suttit i andra
tankar, åtminstone under mitten av mitt
anförande. Jag underströk nämligen
precis det som han nu gjorde. I inledningen
till mitt anförande uppehöll jag
mig vid de fem utredningskrav som de
borgerliga reservanterna kommit med.
Detta gjorde jag som inledning till debatten
om hela betänkandet, så att man
senare skulle slippa upprepa det varje
gång ett nytt utredningskrav förs på tal.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Motsättningen mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna
förefaller mig att ha något av striden
om det berömda papala skägget. Om
man läser reservationen, får man lätt
intrycket att det skulle vara fråga om
en utredning sammansatt uteslutande
av parlamentariker. Det är vad man
vanligen menar med en parlamentarisk
utredning. Enligt min mening vore detta
inte möjligt i detta fall. Av vad jag
förstår av inläggen avser emellertid inte
reservanterna detta. En rad andra par -

Vissa gemensamma frågor

ter har berättigade intressen av att vara
med i detta sammanhang: experterna,
arbetsmarknadens parter — både de
som skall ta emot de eftergymnasiala
produkterna och de som företräder
dem i olika sammanhang, t. ex. SACO,
SFS och TCO — och de anstalter som
har hand om produkterna, alltså universitet
och högskolor.

Skall vi tillgodose alla dessa krav
inom ramen för en utredning blir det
ett smärre folkmöte som skall samlas
då och då. Alltså måste vi finna en
form som gör det möjligt för alla dessa
intressen att kopplas in i utredningsarbetet.
Till dem som skall vara med
i utredningen hör naturligtvis parlamentarikerna.
Om jag tolkat reservationen
rätt avser man emellertid inte
en uteslutande parlamentariskt sammansatt
utredning. Därför inser jag inte
vad man strider om. Vi skall försöka
hitta en form som kopplar in alla berörda
och berättigade intressen i utredningsarbetet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
A); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Källstad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2)
mom. 3) i utskottets utlåtande nr 41,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

142

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Teologiska fakulteterna: Avlöningar

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen A) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit iinnu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 107
ja och 95 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Teologiska fakulteterna: Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag skall säga några
ord om en punkt, där det inte föreligger
någon motion och långt mindre
alltså någon reservation. Jag gör det
utifrån allmänna och principiella synpunkter
på just denna fråga.

Magrare och knaprare punkt än nr 4
om de teologiska fakulteterna finns inte
i statsutskottets utlåtande nr 41 om
högre utbildning och forskning samt
vuxenutbildning. Detta går tillbaka på
behandlingen av dessa fakulteter i statsverkspropositionen,
där deras öde ofta
är att sättas på undantag och svältkost.
När det i fjol hände någonting, berodde
det på att riksdagen ingrep och röstade
fram dåvarande docenten Hjalmar Sundén
till en personlig professur i religionspsykologi
vid universitetet i Uppsala.
Dåvarande ecklesiastikministern
var avvisande.

Universitetskanslersämbetet har en
något positivare syn, även om ämbetet

också i år är mycket restriktivt under
hänvisning till den pågående utredningen
rörande omstrukturering av de teologiska
fakulteterna och ombildning av
dessa till religionsvetenskapliga fakulteter.
Universitetskanslern säger, att han
inte upprättat någon egentlig femårsplan
för dessa fakulteter och inte heller
tagit ställning till förslag om inrättande
av ordinarie universitetslektorat. Universitetskanslersämbetet
anser dock, att
det för budgetåret 1968/69 kan vara
erforderligt med en förstärkning av
kursanslaget till de teologiska fakulteterna.
Han förordar därutöver en viss
förstärkning av biträdespersonalen och
materielanslaget. Man torde alltså kunna
säga, att det är fråga om mycket små
anspråk. Av detta — i pengar räknat rör
det sig om cirka 200 000 kronor — blev
det emellertid ingenting i statsverkspropositionen.
Föredraganden — det
var en ny föredragande den här gången
— räknade inte med andra förändringar
än sådana som är av automatisk natur,
d. v. s. ingenting annat än löneuppräkningar.

Det bör utsägas, att så kan det väl
knappast få fortsätta längre. De teologiska
fakulteterna ingår i universitetsorganisationen,
och de måste liksom
de andra fakulteterna ha rätt till vidareutveckling.
Det är de enda fakulteter,
som i årets statsverksproposition inte
fått någonting utöver den rena löneuppräkningen.
Jag anser, att det inte
kan få vara gångbart att alltför länge
till hänvisa till att frågan om deras
ombildning är under utredning. I så
fall måste den där utredningen snabbt
föras till ett slut, så att man kan ta upp
en meningsfylld diskussion om hur man
skall behandla dessa fakulteter.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag vill bara erinra
herr Nordstrandh om att förutom det
som Ni själv sagt om att utredning på -

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

143

går, så är situationen den, att antalet
.studerande vid de teologiska fakulteterna
ligger still trots att tillträdet ej är
spärrat.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det är riktigt just nu,
efter det att antalet studerande tidigare
har stigit. Men med det läge, som vi
för närvarande tyvärr har på arbetsmarknaden,
kan vi säkert räkna med
en ökad tillströmning i fortsättningen.
Ingen kan förneka, att vi behöver studerande
vid de teologiska fakulteterna.
Jag tänker inte bara på prästbristen
utan ännu mer på lärarbristen i ämnet
kristendomskunskap. Just nu går det
att resonera som statsrådet gör, men
på lång sikt tror jag inte, att statsrådets
resonemang håller.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det var intressant att
höra att herr Nordstrandh tillmäter de
teologiska fakulteterna en speciell betydelse,
nämligen för lärarutbildningen.
Han nämnde inte prästutbildningen. Nu
är det väl så, att vi står inför ett avgörande
av frågan om en skilsmässa
mellan kyrka och stat. I det problemkomplexet
finns frågan, om vi skall
ha kvar de teologiska fakulteterna eller
om det inte vore rimligare att överflytta
lärostolarna till en annan miljö
än den speciellt teologiska.

Jag vill inte säga någonting elakt om
den teologiska vetenskapen. Jag har i
själva verket mycket stor respekt för
delar av den, och jag var förra året med
om att mot regeringen genomdriva en
professur inom den teologiska fakulteten
i Uppsala. Men jag menar att i ett
nytt läge, då svenska staten och svenska
kyrkan skils åt, bör de teologiska fakulteternas
ställning mycket snabbt
omprövas. Då kommer kanske frågan
om en utbyggnad av dessa discipliner
att bli aktuell och kanske ha ett reellare
underlag än den har i dag.

Juridiska fakulteterna: Avlöningar

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Nu måste man emellertid,
herr Arvidson, när man resonerar
om fakulteternas ställning i fortsättningen
ha klart för sig, att man måste
skilja mellan å ena sidan den ämnesteoretiska
och den vetenskapliga utbildningen
och å den andra den praktiska
utbildningen när det gäller utbildningen
till präst, för att nu ta det. Allt talar
för — jag är själv av den åsikten — att
den praktiska utbildningen bör ligga
utanför de teologiska eller religionsvetenskapliga
fakulteterna eller vad vi nu
kan komma att kalla dem, medan det
finns all anledning att behålla den vetenskapliga,
den ämnesteoretiska, utbildningen
vid dessa fakulteter, vare
sig de är helt fristående eller, för att
använda ett modeord, integrerade i de
humanistiska fakulteterna. Förhoppningen
är väl att den ämnesteoretiska
utbildningen vid fakulteterna i större
utsträckning än vad som nu är fallet
skall benyttas även av dem som ämnar
bli präster i de fria samfunden. Det
finns många där, som redan nu får sin
teoretiska utbildning vid fakulteterna,
men det är tyvärr långt ifrån alla, och
det är dock — med all respekt för de
teologiska instituten — den bästa ämnesteoretiska
utbildningen. Vi måste
hålla detta i minnet, när vi resonerar
om dessa saker, herr Arvidson.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 5

Juridiska fakulteterna: Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga några
få ord med anledning av min blanka
reservation på denna punkt.

Det förhåller sig ju så att vi sedan
några år tillbaka har en propedeutisk
kurs i juridik vid Göteborgs universitet,

144

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Juridiska fakulteterna: Avlöningar

och den omfattar en studietermin. Till
denna utbildning är knuten en kurs i
företagsekonomi. Nu bär man under
lång tid från studenthåll framfört önskemål
om att denna utbildning skulle förlängas
med en termin, så att de som
bor i Göteborg och dess närhet skulle
kunna fullgöra ett helt studieår vid
universitetet. Det skulle innebära att
man minskade efterfrågan på studentbostäder
i de övriga universitetsstäderna
t. ex.

Utöver den propedeutiska kursen och
kursen i företagsekonomi skulle då tillkomma
ämnena rättshistoria och nationalekonomi.
Det intressanta är nu att
universitetskanslersämbetet har framhållit
att en ettårig, sammanhållen utbildning
vore att föredra mot bakgrund
av de studieavbrott som vanligen äger
rum under det första året inom den
juridiska utbildningen. Med hänsyn till
det ökade antalet studerande vid de
juridiska fakulteterna har universitetskanslersämbetet
förordat också en viss
decentralisering av utbildningen; undervisningen
borde anordnas, menar
man, som försöksverksamhet, organisatoriskt
knuten till juridiska fakulteten
i Lund, och rektorsämbetet där har
också stött detta förslag. Det gäller en
summa på 60 000 kronor, så det är ju
inte något stort belopp det är fråga om.
Det är för mig som tidigare har framställt
en interpellation i denna fråga,
litet svårt att förstå, att man inte från
departementets sida kan tänka sig en
sådan lösning.

Jag vill uttrycka den förhoppningen,
att det skall kunna bli en lösning i
framtiden snart efter dessa riktlinjer.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! De teologiska och juridiska
fakulteterna låg varandra mycket
nära och hade mycket med varandra
att göra vid universitetens uppkomst en
gång i tiden, så att jag går lätt över
från den ena fakulteten till den andra.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att det

i propositionen 1965: 141 uttalades, att
utbyggnaden av den juridiska undervisningen
i första hand skulle vara knuten
till de nuvarande fakultetsorterna,
och det hade riksdagen ingenting att
invända emot. Jag vill därför säga ett
par ord utöver vad herr Källstad har
sagt. För övrigt instämmer jag i hans
anförande.

Till vad utskottet säger måste man
lägga, att universitetskanslersämbetet i
februari 1966 uppdrog åt en särskild
utredningsman att utreda vissa frågor
rörande den juridiska utbildningsorganisationens
utbyggnad. Uppdraget
skulle alltså avse att undersöka möjligheterna
för en sådan utbyggnad. Enligt
önskemål från rätts- och samhällsvetenskapliga
fakultetsberedningen kom denna
utredning att ta som sin första uppgift
att undersöka vissa frågor rörande
beräkningen av de juridiska fakulteternas
kursanslag och annat som jag inte
skall gå in på. Det blev en utredning
på några sidor om dessa ting — det
är faktiskt inte mycket — och den
överlämnades till universitetskanslersämbetet
i februari 1967. Det tog ett helt
år att få ihop detta lilla aktstycke. Det
skulle ha kunnat gå på några veckor.
Därefter har utredningsmannen av någon
anledning — jag vet inte vilken
— totalt slocknat och inte hörts av
vidare.

Den avgörande frågan, nämligen
spörsmålet om en eventuell decentralisering
av viss juridisk utbildning till
andra orter än Uppsala, Lund och
Stockholm, där det finns juridiska
fakulteter, har icke berörts ännu. Den
skulle beröras efter vad jag kan förstå
av direktiven, till vilka jag för övrigt
har försökt få tilläggsdirektiv, men det
vann jag inte gehör för.

Min mening är, att detta förhållande
icke får verka hämmande på t. ex. den
i de motioner vi nu behandlar föreslagna
tvåterminsutbildningen för juris
kandidater i Göteborg, för vars berättigande
herr Källstad anfört enligt min

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

145

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

mening talande skäl. Det är alltså regeringen
som bromsar.

Till slut vill jag säga, att vare sig den
pågående utredningen verkar hämmande
eller ej — det kan jag inte uttala mig
om — kan man väl under alla förhållanden
kräva, att denna utredning snarast
slutförs eller att det åtminstone meddelas
att den är nedlagd. Om den slutförs
snabbt, kan vi ju få en totalsyn på
den juridiska utbildningen i landet, inte
minst nödvändig med hänsyn till relationen
mellan tillgång och efterfrågan
på jurister, som ju just nu har skärpts
en aning. Det är därför som jag skulle
vilja efterhöra, vad man har för planer
i detta avseende. Får vi en sådan total
översyn så snart som möjligt, så blir
det kanske i fortsättningen onödigt att
motionera i denna fråga.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Frågan i motionen är
ju den som herr Källstad tog upp, nämligen
om man skall utöka den juridiska
utbildningen i Göteborg från en termin
till ett år. Som herr Källstad själv påpekade
har vi i utbildningsdepartementet
i ett interpellationssvar sagt ifrån
att vi inte anser att problemet skall
lösas på detta sätt. Det vore att så att
säga börja nysta i en trådända i
stället för att ta upp frågan i hela
dess vidd.

Under de senaste åren har tillströmningen
till de juridiska fakulteterna
ökat mycket starkt, medan den ju tidigare
låg ganska stilla. Detta måste bl. a.
få till följd att den stora utredning om
utbildningspolitiken på 1970-talet på
detta område, som kommer att tillsättas
och som diskuterades under den förra
punkten, självfallet kommer att ta upp
den stora frågan som ligger bakom,
nämligen om den juridiska utbildningen
vid våra universitet och högskolor skall
bedrivas endast vid de nuvarande fakulteterna
eller om det finns anledning att
överväga inrättandet av ytterligare en.
Den fråga som herr Nordstrandh nu

berörde och som legat under utredning
inom kanslersämbetet kommer med all
säkerhet att automatiskt flyttas över till
den stora utredningen.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkten 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Medicinska fakulteterna m. m.:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt E 10, s.
259—269) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta och
ändra benämningen på professurer i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
förordats, dels till Medicinska fakulteterna
m. in.: Avlöningar för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
78 455 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 2
av herr Sörenson m. fl. och II: 3 av herr
Hamrin i Kalmar in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
100 av herr Torsten Andersson m. fl.
och 17: 747 av herr Gustafsson i Uddevalla
m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
159 av herr Nyman m. fl. och 11:212
av herrar Mattsson och Källstad, vari
hemställts att riksdagen måtte dels besluta
inrätta ytterligare två professurer
i geriatrik fr. o. m. budgetåret 1969/70,
dels besluta placera i motionerna föreslagna
två professurer i geriatrik vid
lärosätena i Stockholm och Göteborg,
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag till personalförteckning för dessa
professurer, dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning genom universitetskanslersämbetets
försorg rörande ämnesinriktningen
för de två föreslagna professu -

6 —Andra kammaren protokoll 1968. Nr 12

146

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Medicinska fakulteterna m. in.: Avlöningar

rerna, dels i .skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om skyndsam utredning genom
universitetskanslersämbetets försorg
om inrättande snarast möjligt av
professurer i geriatrik även i Lund och
Umeå, samt dels i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam utredning
genom universitetskanslersämbetets försorg
om ett sammanförande av de geriatriska
forskningsinsatserna i en forskningsenhet
på riksplanet,

dels de likalydande motionerna I:

228 av herr Dahlén in. fl. och II: 299 av
herr Wedén m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

309 av herrar Hedström och Per Jacobsson
och II: 39S av herr Skoglund m. fl.,
dels de likalydande motionerna I:

313 av fru Lilly Ohlsson och fru Landberg
och II: 391 av fru Eriksson i Stockholm
och fru Thunvall,

dels de likalydande motionerna I:

526 av herr Ahlmark in. fl. och II: 666

av herr Bengtson i Solna in. fl., såvitt
nu var i fråga,

dels de likalydande motionerna I:

542 av fröken Stenberg in. fl. och II:
673 av fru Heurlin in. fl.,

dels motionen II: 4 av herr Lundberg,
dels motionen 11:213 av fru Ryding
in. fl.,

dels motionen II: 281 av herr Sjönell
in. fl., såvitt nu var i fråga,

dels motionen II: 568 av herr förste
vice talmannen von Friesen,

dels motionen II: 670 av fru Eriksson
i Stockholm och herr Martinsson,

dels motionen 11:672 av herr förste
vice talmannen von Friesen in. fl.,

dels motionen II: 675 av fru Kristensson
och fröken Ljungberg,

dels motionen II: 692 av herr Wennerfors.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 526 och II: 666 i vad de avsåge
inrättande från och med budgetåret
1968/69 av en professur i näringslära
vid karolinska institutet,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 542 och II: 673 i vad de avsåge
inrättande från och med budgetåret
1968/69 av sex forskningstjänster vid
Ulleråkers och Rålambsliovs sjukhus,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
11:4 i vad den avsåge inrättande
från och med budgetåret 1968/69 av
en professur i barnkirurgi vid Uppsala
universitet,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
11:281 i vad den avsåge omvandling
från och med budgetåret 1968/69
till professur av laboraturen i klinisk
alkoholforskning vid karolinska institutet,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 672 i vad den avsåge inrättande
från och med budgetåret 1968/69 av eu
professur i klinisk näringslära vid Göteborgs
universitet,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
11: 675 i vad den avsåge inrättande
från och med budgetåret 1968/69 av en
tjänst som biträdande överläkare, tillika
klinisk lärare i rättspsykiatri vid rättspsykiatriska
kliniken i Stockholm,

7. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna I: 526 och II: 666,1: 542 och
11:673, 11:4, 11:281, 11:672 och 11:675,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att inrätta
och ändra benämningen på professurer
enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats,

b) till Medicinska fakulteterna m. in.:
Avlöningar för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 78 455 000 kr.,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:100 och II: 147 om en personlig
forskartjänst för prosektorn Sven
Olof Brattgård,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:159 och II: 212 i vad de avsåge
inrättande från och med budgetåret
1969/70 av två professurer i geriatrik,
dessa professurers placering samt förslag
och utredning om deras ämnesinriktning
m. m.,

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

147

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:159 och II: 212 i vad de avsåge
utredning angående inrättande av professurer
i geriatrik i Lund och Umeå,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 159 och II: 212 i vad de avsåge
utredning om ett sammanförande av
de gerialriska forskningsinsatserna i en
forskningsenhet på riksplanet,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 309 och II: 398 om en laboratur
i gynekologisk radioterapi vid Umeå
universitet,

13. att riksdagen måtte avslå motionen
11:213 om professurer i medicinsk
statistik vid karolinska institutet och
Göteborgs universitet,

14. att riksdagen måtte avslå motionen
11:568 om en lärartjänst i rättspsykiatri
vid rättspsykiatriska kliniken
i Stockholm,

15. att riksdagen måtte avslå motionen
11:670 om åtgärder för tryggande
av docenten Bellmans kärlkirurgiska
verksamhet,

16. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:2 och 11:3 om utredning angående
psykoterapeutisk utbildning,

17. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 228 och II: 299 i vad de avsåge
förslag om ökad kapacitet för läkarutbildningen.

18. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:228 och 11:299 i vad de avsåge
förslag om ökad kapacitet för
sjukgymnastutbildningen,

19. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:313 och 11:391 om utredning
angående utbildning av s. k. läkarterapeuter,

20. att riksdagen måtte avslå motionen
11:692 om utredning angående ett
institut för utbildning av röstvårdare
och talpedagoger.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Axel Andersson (fp),
Bengtson (ep), Thorsten Larsson (ep),
Wirtén (fp), Mattsson (ep), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Källstad (fp), West6—Andra
kammaren protokoll 1968. N

berg (fp) och Elmstedt (ep), som ansett
att utskottet under 9., 10. och 11.
hort hemställa,

9. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:159 och 11:212, såvitt
nu var i fråga,

a) besluta inrätta ytterligare två professurer
i geriatrik fr. o. m. budgetåret
1969/70,

b) besluta placera dessa två professurer
i geriatrik vid lärosätena i Stockholm
och Göteborg,

c) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag till personalförteckning för dessa
professurer,

d) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning genom
universitetskanslersämbetets försorg rörande
ämnesinriktningen för professurerna,

10. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:159 och 11:212, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om skyndsam utredning
genom universitetskanslersämbetets
försorg om inrättande snarast möjligt
av professurer i geriatrik även i
Lund och Umeå,

11. att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:159 och 11:212, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam utredning
genom universitetskanslersämbetets
försorg om ett sammanförande av
de geriatriska forskningsinsatserna i
en forskningsenhet på riksplanet;

2) av herr Mattsson (ep), utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MATTSSON (ep):

Herr talman! Vi har nu att behandla
en fråga som varit föremål för långa
och intensiva debatter under tidigare
år, nämligen inrättandet av flera professurer
i geriatrik. Frågan återkommer,
ty det är många som anser, att den nuvarande
situationen är otillfredsställande
och att det behövs flera professorer
r 12

148

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 19ö8 em.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

som bedriver forskning i detta ämne.
Alla är vi överens om att våra åldringar
skall ha bästa möjliga vård och tillsyn,
men vi vet också att möjligheterna
att göra effektiva insatser är begränsade,
därför att vi har otillräcklig kännedom
om olika aspekter på åldrandet.

Vi anstränger oss för att göra åldringarnas
tillvaro så god som möjligt, och
inte minst i landstingen arbetas härför,
men man känner starkt bristen på
vetande om vad som är det bästa för
åldringarna.

I den utredning, som verkställdes innan
propositionen framlades med förslag
om att en professur i geriatrik
skulle inrättas, framhölls, att det fanns
starka skäl för att forskningen skulle
bedrivas inom olika grenar av geriatriken.
Det erinrades om behovet av förbättring
av stödet till forskning inom
den neuropsykiska, den klinisk-fysiologiska
och den klinisk-metaboliska geriatriken.
Vart och ett av dessa ämnesområden
är stort och det måste betraktas
som omöjligt, att endast en professur
kan täcka hela det geriatriska
forskningsområdet.

Den avlämnade reservationen är ett
uttryck för att vi vill öka förutsättningarna
att ge åldringarna en tillfredsställande
vård och omsorg, men den
är också uttryck för att läget inom
åldringsvården och åldringssjukvården
är ägnat att inge allvarliga bekymmer,
och dessa bekymmer blir flera ju fler
åldringar vi får. Det är alltså en samhällsangelägenhet
av stor vikt som vi
nu behandlar. Vi hävdar att om vi skall
få effektiva medel i arbetet att skapa
bättre förhållanden inom åldringsvården
och åldringssjukvården måste vi
ha ökade resurser för forskning i geriatrik.
Det kan visserligen sägas att man
kan bedriva forskning på detta område
inom den allmänmedicinska forskningens
ram, men inrättande av egna professurer
måste ge bättre möjligheter till
en intensifierad geriatrisk forskning. j

I reservationen C 1 föreslås inrättan- i

de av ytterligare två professurer i geriatrik
från och med budgetåret 1969/
70 samt att dessa professurer placeras
vid lärosätena i Stockholm och Göteborg.
Dessutom föreslår vi att en skyndsam
utredning göres genom universitetskanslersämbetets
försorg rörande
ämnesinriktningen för professurerna.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen C 1 vid punkten
7.

Vidare vill jag säga några ord i anledning
av den blanka reservation
som jag fogat till utskottets utlåtande
vid punkten 7. Jag har gjort det med
anledning av motionen II: 147 som gäller
inrättande av en personlig forskartjänst
för prosektor Sven Olof Brattgård
i Göteborg. Betydelsen av att ha
en forskning grundad på planeringen
av samhällets åtgärder för de handikappade
och för åldringar kan inte
överskattas. Prosektor Sven Olof Brattgård
har nedlagt ett mycket uppskattat
och betydelsefullt arbete i handikappforskningen,
och i den forskningsverksamhet
som redovisas från Göteborg intar
prosektor Brattgårds arbete vid universitets
medicinska fakultet en i flera
avseenden framträdande plats. Förutom
tidigare, väsentliga engagemang
inom handikappverksamheten har en
avdelning för handikappforskning startats
vid Göteborgs universitet, sedan de
medicinska och tekniska forskningsråden
genom anslag möjliggjort för prosektor
Brattgård att under en treårsperiod
helt ägna sig åt arbetet inom
handikappområdet.

Det är angeläget att vi här i landet
slår vakt om de personer som genom
sin skicklighet redan har utfört ett
utomordentligt gagnerikt arbete inom
handikappsektorn och att vi underlättar
möjligheterna till forskning på detta
stora och svåra forskningsområde.
Nu har det inte gått att i utskottet vinna
gehör för förslaget att inrätta denna
personliga forskningstjänst åt prosektor
Brattgård, men jag hoppas ändå att

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

149

vi framdeles kan räkna med stöd, så
att han kan bedriva sin för handikappade
och för samhället i dess helhet så
värdefulla verksamhet.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Beträffande önskemålet
om inrättande av nya professurer i ämnet
geriatrik vill jag helt instämma i
vad herr Mattsson här anfört, och jag
skall nu inte yttra många ord ytterligare
i den frågan. Jag vill bara tillägga
att den kommitté, som universitetskanslersämbetet
tillsatte för att pröva den
frågan, uttalade att förutsättningar i
princip ansågs föreligga för att inrätta
professurer vid samtliga medicinska lärosäten
i ämnet geriatrik. Det måste
anses vara mycket tungt vägande synpunkter
som därvid har anförts.

Vi har föreslagit att man under de
närmaste åren skall inrätta ytterligare
professurer i geriatrik, eftersom läget
inom åldringsvården och åldringssjukvården
är allvarligt, och att universitetskanslersämbetet
skall få i uppdrag
att utreda frågan om ett sammanförande
av de geriatriska forskningsinsatserna
i en enda forskningsenhet. Vi föreslår
vidare att de lärosäten som nu
i första hand bör komma i fråga för
ytterligare två professurer är karolinska
institutet här i Stockholm och universitet
i Göteborg men att man så småningom
också bör kunna få professurer
i detta ämne i Lund och i Umeå.

Jag ber följaktligen att få instämma
i vad herr Mattsson anfört och vill
yrka bifall till den vid punkten 7 fogade
reservationen C 1.

Jag skulle emellertid, herr talman,
också vilja säga något om en annan fråga
som hör till förevarande punkt men
som det, såvitt jag vet, har ordats
mycket litet om i denna kammare. Det
gäller det yrkande som framställes i
ett motionspar om utredning rörande
behovet av psykoterapeutisk utbildning.
Bakgrunden härtill är hela frågan
om den psykiska folkhälsan och

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

å det ansvar, som samhället bör ta för
vården av de psykiskt störda samt för
å den psykiska hälsovården, som inriktar
sig på de psykiskt handikappade eller
sjuka människorna.

Det har t. ex. uppgivits att en femtedel
av förtidspensionärerna har psy *

kiska handikapp och att 50 procent
l'' av patienterna på våra kroppssjukhus
1 bär psykiska insufficienser i botten på
g sin diagnos. Det skulle alltså behövas
L'' en effektiv insats från samhället för de
a psykiskt störda och sjuka människorna.
n Ämnet psykoterapi bör komma i
j blickfältet på ett helt annat sätt än vad
a som hittills varit fallet. En psykotera peutisk

grundutbildning behövs för
e många olika vårdkategorier. Att psyj.
kiatriker, alltså läkare, har behov av
en god psykoterapeutisk utbildning är
självklart, men samma förhållande gäle
ler också för en psykolog, som arbetar
med människovårdande uppgifter,
för sjuksköterskor, socialarbetare, präs •

ter, pastorer och annan vårdpersonal
g som faktiskt har mycket stort behov av

psykoterapeutiska insikter.
t_ Det märkliga är att staten inte till}_
handahåller någon ordnad utbildning i
u psykoterapi och inte heller tycks pla jr

nera någon sådan. I varje fall kan detta

a inte sägas med säkerhet. De av dåvaran r_

de medicinalstyrelsen och universitcts i

kanslersämbetet tillkallade sakkunniga

■x för

utredning av läkarnas grund- och
vidareutbildning här i ett nyligen avia
givet betänkande såvitt jag förstår inte
jl föreslagit någon särskild utbildning för
a_ blivande psykoterapeuter. Man bör dock
kanske observera att universitetskansn
lersämbetet i en promemoria om ut bildning

av psykologer har föreslagit
n ett särskilt samlingsämne, som kallas

ts »tillämpad psykologi» och som skulle

ge kompetens för psykoterapeutiska
j vårduppgifter t. ex. inom skolväsendet,

je inom rådgivningsbyråer eller inom oli ka

vårdinstitutioner.

å- Det förekommer nu viss utbildning
:h på detta område genom privata initia -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 19G8 em.

150

Medicinska fakulteterna in. m.: Avlöningar

tiv. Jag avser härvidlag verksamheten
vid Ericastiftelsens läkepedagogiska institut
och vid S:t Lucasstiftelsens institut.
Sådan utbildning förekommer också
i någon mån inom den psykiska barnaoch
ungdomsvården och inom mentalsjukvården.
Det kan dock tillfogas att
det i praktiken visat sig att människor
med skiftande grundutbildning kan bli
goda terapeuter och att därför terapiutbildningen
borde stå öppen för psykologer,
läkare och socialarbetare —
jag tänker inte minst på dem som arbetar
inom fångvården och bland alkoliolskadade.
Denna utbildning bör bedrivas
vid institutioner där dessa grupper
arbetar sida vid sida.

Jag kan nämna att det vid Göteborgs
universitet faktiskt finns ett embryo
till psykoterapeututbildning och praktik
och dessutom vid och i samarbete
med psykotekniska institutet i Karlstad.
Jag vet inte i vad mån detta är
känt, men här finns alltså begynnelsen
till en viktig utbildningsform i vårt
samhälle. Utbildningen på området vid
Göteborgs universitet bedrivs i förbindelse
med undervisningsplanen för personlighetsdiagnostik.
Den undervisning
för två betyg som bedrevs under 1966
och 1967 är numera tyvärr indragen;
däremot har man tagit upp undervisning
på trebetygsnivå och undervisning
för licentiander. Antalet föreläsningstimmar
per år är cirka 40 och antalet
timmar för seminarieövningar likaså
40.

En i USA specialutbildad forskare,
doktor E. Anker Nilsen, som sköter undervisningen,
har utarbetat ett ramförslag
för utbildning av psykoterapeuter
i två avdelningar — en grundkurs och
en fortbildningskurs för specialister.
Denna plan är ännu inte godkänd men
kan givetvis tjäna som mönster för terapiutbildningen.
Planen har i det väsentliga
utarbetats i samråd med doktor
Leif J. Braaten vid Oslo universitet.

Vad praktiken beträffar vill jag framhålla
att läroterapi vid universitetet i

Göteborg bedrivs både som individualterapi
och som gruppterapi. I samråd
med Skandinaviska hälsovårdsskolan
och professor Lambert skall ett forskningsprojekt
avseende »Det terapeutiska
samhället» läggas upp.

Vid psykotekniska institutet i Karlstad
förekommer också kurser för socialarbetare,
fångvårdspersonal, personal
vid Dennicketorp alkoholistvårdhem,
sjukvårdspersonal och övervakare.
Det är en mycket intressant utbildningslinje,
men det hela har alltså ännu
inte ordnats i den form som vore önskvärd.

Enligt min mening rör det sig här om
en viktig ansats. Såvitt jag förstår kan
det heller inte vara fråga om att begränsa
den psykoterapeutiska kunskapen
till läkare och avancerade psykologer,
utan lösningen av problemen
måste sökas i en differentiering av utbildningen
dels så att psykiatriker och
psykologer på licentiatnivå erbjuds gedigna
kunskaper också i psykoterapi,
dels så att andra vårdnadshavare —•
sjuksköterskor, sjukvårdare, arbetsterapeuter,
sjukgymnaster, arbetsledare,
kuratorer, socialvårdare av skilda slag
och andra •— som jag förut nämnt får
en rimlig grundutbildning i psykoterapi.
Jag anser, herr talman, att detta
är en ytterst väsentlig fråga när vi skall
söka nå en god lösning av det problemkomplex
som nu är aktuellt, nämligen
den psykiska hälsovården i vårt
land. Jag uttrycker önskemålet att denna
fråga blir föremål för verkligt övervägande
inom departementet.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Under förevarande
punkt i utskottsutlåtandet behandlas
ett flertal motioner, som främst syftar
till förändringar beträffande vissa
tjänster och där behovet av en förstärkning
av forskningens och undervisningens
resurser poängteras. Efter att ha
tagit del av de olika motionerna blir
man förvånad över att utskottet i så

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

151

ringa utsträckning beaktat den absoluta
nödvändigheten av en utbyggnad av
forskning och undervisning i nuvarande
situation. Vi har fått en kraftig utbyggnad
av våra sjukhus. Det är självklart
att vi kan vara stolta över denna
utbyggnad, men för att dessa nya sjukhus
skall kunna fungera krävs det att
även deras inre funktioner kan byggas
ut.

Det är därför litet förvånansvärt att
de olika ämnen som tagits upp i motionerna
i regel bara har skjutits åt sidan
genom att universitetskanslersämbetet
eller någon annan myndighet inte understrukit
betydelsen av de väckta frågorna.
Jag tror det är farligt i nuvarande
situation att låta ämbets- eller tjänstemän,
som icke sysslar med den praktiska
sjukvården i vårt land, bestämma
den framtida utformningen. Vi kan
nämligen förorsaka samhället oerhörda
skador genom att vi går fram för sakta.

När vi på 1940-talet diskuterade frågan
om vattenvård och när jag ville
försöka bevara våra grustäkter sades att
det inte förelåg någon risk på dessa
områden. På grund av att vi inte då
begrep, vilken betydelsefull tillgång det
är för ett land att ha rent och gott vatten,
utgör nu vårt vatten en av de
största hälsoriskerna, genom att vi inte
kunnat bygga ut forskningen på det området.
Nu kommer det att kosta inte
någon miljon utan miljarder att rätta
till de misstag som begicks på 1940-talet.

Jag vill också erinra om vad som
skedde 1950. Då förorsakades landet
oerhörda besvärligheter och förluster
genom att inte våga handla.

Nu befinner vi oss i den situationen
att vi på olika områden måste bygga ut
vår sjukvård. Vi måste ge utrymme för
en forskning som kan eliminera de stora
kostnader vi nu har inom sjukvårdsområdet
samt bota eller hjälpa sjuka
människor.

Tack vare att vi kunnat bygga ut tbeforskningen
och vården av tbc-sjuka

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

a har vi i dag den sjukdomen under konv
troll. När det gäller polio tjänar vi troligen
ungefär 12 000 årsdagsverken
:- genom att åt den forskningen har getts
företräde. Sådana exempel kan ges från
a område efter område.

Inom ett kultursamhälle som vårt
t måste vi försöka ägna sjukvården och
kampen mot sjukdomar en mycket aktivare
insats än vi hittills kunnat göra.
t Det är med denna målsättning som jag
tagit upp olika frågor.

1 I år har jag försökt vinna förståelse
t för behovet av en professur i barnki rurgi.

Man kan ställa frågan: Är det så
oerhört viktigt att nu försöka aktualisera
barnkirurgin i vårt land? — Det
kan ju hända att denna utveckling och
utbyggnad kan innebära att vi varje år
1 kan rädda något hundratal barn från
1 att tvingas ligga på sjukhus eller på ett
5 vårdhem från födelsen till dess de dör!

Om vi besöker ett sjukhem för utvecklingsstörda
skall vi känna det som
5 en oerhörd anklagelse att vi tvingat
1 dessa människor att från födelsen leva

1 på ett sjukhem och förvaras där hela

1 sitt liv. När vi besöker sådana hem bru t

kar vi bli förskräckta över den s. k.

vattenskallen. Den som drabbats därav

2 får i regel inte sin intelligens förstörd
i vid födseln men tvingas av olyckliga

omständigheter att tillbringa hela sitt
1 liv i en säng. Vi vet att man numera
1 med tekniska hjälpmedel och genom
operation kan förhindra denna sjukdom.
Så blir fallet på område efter oml
råde.

t Om vi skall kunna rädda dessa olyck''
liga barn från att nödgas tillbringa huvuddelen
av livet till sängs, måste vi se
i till att nödvändiga operationer kan utt
föras redan vid födelsen. Samtidigt
'' måste vi inom hela denna sektor försöka
bedriva aktiv forskning och undervisning,
så att vi inte bara kan ta
1 till vara de rön, som forskning inom
och utom landet kan tillföra sjukvården,
utan också ge våra medicine kani
didater och läkare möjligheter att

152

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

snabbt spåra en sjukdomsorsak och ingripa
på ett riktigt sätt. Det ledsamma
är att vi tycks vara mindre angelägna
att förebygga sjukdomar hos de unga
än att förvara dem som drabbas.

Det kan invändas att vetenskap och
forskning är statens sak, medan förvaring
på sjukhem åligger landstingen.
Dessa har också byggt ut vårdmöjligheterna
i olika avseenden till stora
kostnader. Ändå innebär det en oerhörd
anklagelse att veta att många barn
ligger på sjukhus men aldrig skulle ha
behövt det, om de i tid hade fått den
vård som kan ges i nuvarande situation.
Jag medger att man inte kan klara
alla fall, men om vi kunde hjälpa 25—

50 procent skulle redan detta betyda
en hel del. Som det nu är tillkommer
exempelvis cirka 147 nya fall av vattenskalle
per år och de flesta av dem kan
vi bota.

•lag har i min bänk fotografiska bilder
av olika sjukdomar som man nu
kan behandla med kirurgiska ingrepp.

De visar att vi verkligen måste göra en
insats för att angripa sjukdomar, som
vi har försummat därför att de stackars
barnen redan vid födelsen fått
stämpeln: De skall förvaras, de skall
inte botas.

Vi har ingen professur i barnkirurgi
i Sverige. Inte heller finns det någon i
Norge eller i Danmark, endast en i Finland.
Ändå har vi på detta område duktiga
forskare och operatörer, som skulle
kunna utveckla denna gren av uppgiften
att förebygga och bota.

Det är självklart att man skulle ha
lust att gå igenom hela ämnet, men i
min motion, vilken har nr 4 i denna
kammare, har jag försökt att ge en bild
av det läge som råder inom barnkirurgin.

Jag hade väntat att utskottet skulle
tillmötesgå min begäran. Nu vet jag inte
riktigt hur man skall tolka utskottets
skrivning. Utskottet skriver bl. a.: »Vad
angår behovet av en professur i ämnet
får utskottet påpeka att förslag härom

inte framförts av universitetskanslersämbetet
för nästa budgetår. Utskottet
anser sig i detta läge inte böra tillstyrka
motionen II: 4.» Får jag tolka denna
skrivning såsom en beställning till
våra ärade departement att framlägga
förslag till en professur nästa år? Jag
är medveten om att det finns en laboratur
på karolinska instiutet, men för
att ge en förebyggande verkan är det
inte tillräckligt med den professur i
barnkirurgi vi eventuellt skulle få i
Uppsala — låt vara att den blivande innehavaren
tillhör de främsta vetenskapsmännen
och kanske är den allra
främste i sitt slag här i landet. Vi måste
även på andra undervisningssjukhus
inrätta nya tjänster för att komma till
rätta med förhållandena.

Herr talman! Jag är medveten om att
det är lönlöst att ställa ett yrkande om
bifall till motionen, men om jag får tolka
utskottets skrivning såsom en anmodan
till departementet att framlägga
förslag till nästa års riksdag, så får jag
väl nöja mig med detta i sammanhanget.

Jag vill emellertid även säga beträffande
andra tjänster som övriga motionärer
har hemställt om, att dessa är
nödvändiga inom sjukvården. Lägger
man ekonomiska synpunkter på frågan
finner man att det måste bli billigare
att ha en effektiv sjukvård än att fortsätta
på det sätt som vi nu gör. Med
hänsyn till kirurgins utveckling är det
exempelvis absolut nödvändigt att vi
får flera narkosläkare och att det inrättas
flera narkosprofessurer på de olika
undervisningssjukhusen — utan goda
narkosläkare kan nämligen komplicerade
operationer inte utföras.

Så skulle man kunna fortsätta på område
efter område. Jag skall dock inte
ta upp några speciella sådana här, men
jag förutsätter att statsrådet kommer att
förstå att en utbyggnad av våra sjukhus
även kräver en inre utbyggnad på
forskarsidan och undervisningssidan.
Det är givet att även ett annat departe -

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

153

Medicinska fakulteterna m. in.: Avlöningar

ment måste medverka och se till att vi
får underläkare i den utsträckning som
är nödvändig, men det blir en annan
sak.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har i en motion anhållit
om utredning om möjligheterna
att skapa en kortare medicinsk akademisk
utbildning med sjuksköterskeutbildningen
eller annan jämförlig sjukvårdsutbildning
som grund för att på
det sättet få fram människor, som skulle
kunna fylla läkaruppgifter. Jag har
kallat dem läkarterapeuter.

Utskottet har avstyrkt motionen, vilket
är det vanligaste i den binge av
motioner som kommer upp under detta
utskottsutlåtande, men motiveringarna
för avstyrkandet tyder på att utskottet
egentligen inte fattat vad saken gäller.

Utskottet säger att det inte är övertygat
om att man genom den utbildning
som jag föreslagit skulle kunna lösa
bristen på läkare i vårt land. Utskottet
menar uppenbarligen att om vi om några
år får fram de läkare som skisserats
i vår utbildningsplan, d. v. s. 900 nyexaminerade
varje år, skulle vi därigenom
få så många som framtiden behöver.
Detta skulle kanske vara riktigt om
man förutsätter att läkarna i framtiden
inte skall ha andra uppgifter än dem
som de i dag fyller. Man måste även
förutsätta att det skall finnas gott om
andra utbildade grupper, som skall ta
hand om de delar av vården som i dag
blir försummade. Man räknar för all
del inte med läkarterapeuter utan med
andra grupper.

Det ligger emellertid i detta förslag
inte bara en avsikt att något utöka läkarkåren.
I förslaget ligger också att
man skall få en speciell läkarkår, anpassad
efter ett behov som i dag inte
kan fyllas av läkaren. Detta är ett behov
som alltmer pockar på uppmärksamhet.

I dag kan en patient vid ett besök på
ett sjukhus inte få mer än 2—3 minuter

hos läkaren. Detta framgår av en undersökning
som gjorts på ett av våra
stora sjukhus här i Stockholm. Denna
undersökning har gjorts för en grupp
som jag väl känner till, nämligen de
sockersjuka. Vi har fått fram att det
blir 2 minuter per patient vid den kontakt
som man söker uppnå med läkaren
på sjukhuset. Detta beror inte på
att läkarna är särskilt vrånga. De hinner
helt enkelt inte med mera. Jag tror
emellertid att det beror på eu tradition;
läkaren skall endast ägna sig åt sådana
saker som tar hans höga kvalifikationer
i anspråk, d. v. s. just det arbete
som ingen annan kan göra. I övrigt
skall han inte spilla någon tid på patienten.

Om läkaren skall få fram en riktig
sjukdomsbild som ger god grund för
behandling, räcker det inte med att han
tar blodprov, urinprov, genomlyser med
röntgen, tittar på hudutslag o. s. v. Han
måste faktiskt även skaffa sig andra
kunskaper. Läkaren måste lära känna
patienten, hans reaktion i olika situationer.
Kanske kan han få veta vad patienten
tänker om sig själv och vad
han tänker om sin omgivning. Detta har
man alltmer klart för sig.

Det går inte att bota så värst många
sjukdomar om läkaren inte vet mer om
patienten än det han i dag får veta. För
att få dessa uppgifter räcker det inte
med 2—3 minuter. Även om vi skulle
fördubbla läkarkåren, så att läkaren
fick 4—6 minuter till förfogande, räcker
det ändå inte. Så länge kårens medlemmar
anser att de endast skall realisera
de förväntningar som deras långa
utbildning ger allmänheten rätt att ställa
på dem, så länge de helt ägnar sig
åt de mycket kvalificerade medicinska
iakttagelser, som de har till uppgift att
göra, kommer läkaren helt enkelt inte
att fungera med någon ytterligare kontakt
med patienten. En sådan kontakt
skulle människor i dag vilja ha med
läkaren. Ingen underkänner läkarens
vetande, ingen misstror hans goda vil -

154

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

ja, men det fattas väl något när patienten
oftast får gå från läkaren vimmelkantig
över det besked han fått och
utan att egentligen ha fått något tillfälle
att framställa en enda fråga. Då kan
man säga: Ja, men allt detta skall ju
sjuksköterskorna göra. Det är just dessa
som min motion vill göra om till något
slags läkare.

Den svenska sjuksköterskeutbildningen
är mycket gedigen, och utskottet säger
också i sitt utlåtande — det hinner
det med på de få raderna — att
sjuksköterskorna är ungefär att jämföra
med de läkare som finns i Sovjet
och i andra öststater. Ja, jag tror detta.

Därför är jag övertygad om att om de
fick tre—fyra års akademisk utbildning
skulle de med sin utomordentliga erfarenhet
kunna bli läkare, som vi skulle
få god användning för just i behandlingen
av och kontakten med patienterna.
De kanske inte heller skulle försvin- ''
na för forskning och administrativa
uppgifter, som många av de högt vetenskapligt
utbildade läkarna gör.

Varför har då motionen avstyrkts?

Ja, det kan finnas många motiv härför.

Det kanske beror på rutinen i ett utskott,
vilken jag väl känner till, och
ambitionen att avstyrka alla motioner. :
Men det kan också vara så, att man varit
rädd för att om detta spörsmål utreds
man därmed har sagt att man accepterar
sämre läkarutbildning — man
skulle rasera den utomordentligt fina
utbildning som svenska läkare får. Det
kan också finnas läkare som i tanklös
skråanda känner sig hotade av en grupp ''
som de kanske skulle kunna kalla epaläkare.

Motståndet kan emellertid också bero <
på brist på förutseende när man bedö- i
mer vad som behövs i en framtid. Inte
minst på den psykiska hälsovårdens 1
område saknas i dag — det har ofta ]
påtalats i denna kammare och i många c

motioner — människor som har tid med
patienterna. Psykiatriskt och psykolo- ;
giskt skolade människor med en själv- :

ständighet som eu sjuksköterska i dag
inte har, även om hon har stora kunskaper,
behövs för ett utbyggt nät av
mottagningar inom hela samhällslivet.

Det har här i riksdagen ofta väckts
motioner vari krävts hälsokontroll för
hela befolkningen och ibland hälsokontroll
som inriktat sig på särskilda ålders-
eller yrkesgrupper, och vi har
ständigt avslagit dem med hänvisning
till att det inte finns möjlighet att ställa
läkare till förfogande härför — de behövs
för andra uppgifter, där de är
oundgängligen nödvändiga. Sannolikt
skulle det finnas behov av vad jag har
kallat läkarterapeuter för många av dessa
uppgifter, utan att uppgifterna fördenskull
blev vanskötta eller bedömda
med mindre säkerhet.

Jag har läst en mycket initierad artikel
i Sjukskötersketidningen, skriven
av Sjuksköterskeförbundets ordförande,
om den sovjetiska sjukvården. Där står
bl. a. att vid alla sjukhus i Sovjet finns
på varje avdelning en chefsläkare och
en biträdande läkare. Läkartätheten är
hög i Sovjet — 29,9 läkare på 10 000 invånare.
Motsvarande siffra i Sverige är
10,7. Läkaren är heltidsanställd som övrig
personal, d. v. s. han gör inte bara
sporadiska besök på avdelningarna.
Han tillbringar mycken tid vid sjuksängen
och utför arbetsuppgifter som
i andra länder utförs av sjuksköterskor.

Dessa uppgifter visar att en läkare
kan behöva vistas på avdelningarna på
heltid. Jag tror aldrig att vi får råd till
eller kommer att nännas begära att läkare
med den utbildning som de har
— en utbildning som blir lika kvalificerad
om vi bifaller det förslag som nu
finns till ny läkarutbildning och som
förkortar utbildningstiden med något
halvår — skall finnas tillgängliga för
patienterna i så stort antal att de får
den kontakt som jag anser nödvändig.

Det finns naturligtvis de som svarar
att då minskar vi bara gruppen sjuksköterskor
och vi får färre sjukskö -

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

135

terskor och sämre läkare. Ja, det är en
tanke som kanske ögonblickligen inställer
sig.

Men jag tror att de skäl som utskottet
i dag anför när man avvisar motionen
inte håller i framtiden. Jag tror att
vi i framtiden får lov att räkna med fler
yrken •—- vi har redan slagit in på den
vägen •— inom sjukvården, om vi skall
kunna tillfredsställa behovet. Jag tror
sålunda att det kommer att finnas plats
även för en läkarutbildad grupp, som
har kortare utbildningstid och en längre
praktisk erfarenhet som grund för
sin utbildning. Jag tror också att i
framtiden väldigt många av dem som
har studentexamen eller motsvarande
kunskaper inte kommer att få plats på
de traditionella akademiska utbildningsområdena
och med glädje skulle
söka sig till sjukvården och vårdområdena,
där vi kommer att ha en konstant
personalbrist under mycket lång tid
framöver. De skulle kanske söka sig till
dessa områden med så mycket större
intresse, om de visste att de hade möjligheter
att avancera. Framtidens yrkesutbildning
på alla områden måste
väl ändå utgå från principen, att man
skall kunna börja i botten och genom
påbyggnadsutbildning nå upp till toppen.
Jag tror att det är modellen, även
om det i dag verkar utopiskt och kanske
löjligt för en del som är alltför
bundna vid traditionella tänkesätt.

Utskottet framhåller, att man i dag i
Sovjet är på väg ifrån utbildningen av
denna typ av läkare. När utskottet därav
drar slutsatsen, att man i Sovjet har
förkastat det systemet, tror jag att utskottet
dragit en alltför snabb slutsats.
Det är naturligt att man i ett land som
Sovjet, som ökar möjligheterna till universitetsutbildning,
försöker få fler läkare
med en längre utbildning. Jag tror
inte att det betyder att man anser, att
man inte behöver den typ av läkare
som man i dag har och som gör det
möjligt för patienterna att lättare träffa
sin läkare än vad fallet är i Sverige, där

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

i vi har så utomordentligt fina läkare
och så utomordentligt goda sjuksköterskor.

Jag skall inte ställa något yrkande;
jag är inte så dum att jag tror att det
t skulle ha någon verkan. Men jag tror att
r vi kommer igen till dessa frågeställningar,
och jag tror att det är klokt att
1 inte vara alltför kategorisk i sin bedömr
ning av vad svensk sjukvård kommer
s att behöva i framtiden.

Fru KRISTENSSON (h):
r Herr talman! Jag skall under någon
1 minut ägna mig åt den föga populära
1 sysselsättningen att säga några ord om
® en avstyrkt motion. Blenda Ljungberg
^ och jag har väckt en motion om inrättande
av en klinisk lärartjänst, tillika
e biträdande överläkare vid den rättspsykiatriska
kliniken i Stockholm.

* Sedan motionen väcktes har jag er1
farit, att man nu tänkt sig att dubblera
1 den biträdande överläkartjänsten. Jag
e vill gärna säga, herr talman, att det är
glädjande att åtminstone någonting
händer. Det är positivt att det blir en
e avlastning av arbetsbördan. Jag tror
1 inte att jag tar för starka ord i min
1 mun om jag säger att förhållandena vid
kliniken under alltför lång tid varit
1 oefterrättliga både ur medicinsk och
rättslig synpunkt. De långa väntetiderr
na mellan rättens beslut och till dess
en sådan här rättspsykiatrisk undersöki
ning kunnat verkställas har inneburit
v en betydande psykisk belastning, som
ofta medfört depressiva hysteriska rer
aktioner med risk för självmordsförsök.
Det kan inte vara acceptabelt att
;. de i lag stadgade väntetiderna överi
skrids fyra å fem gånger. Jag tycker,
herr talman, att man måste beklaga
att situationen har blivit i det närmaste
r katastrofal innan någon hjälp har komt
mit.

e I motionen hade vi, som jag sade, yrt
kat på inrättande av en klinisk lärara
tjänst, tillika biträdande överläkare. Vi
r har gjort det därför att det var det yr -

156

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

kande som medicinska fakulteten i
Stockholm hade framställt. Motivet för
yrkandet var förutom att förkorta tiden
för dessa undersökningar också att
främja tillgången på akademiska rekryteringstjänster
inför den förestående
utbyggnaden av de rättspsykiatriska
klinikerna. Som kammarens ledamöter
minns beslöt vi för ett par veckor sedan
att en utbyggnad skulle ske av denna
klinikorganisation i Lund, Uppsala,
Göteborg, Stockholm och Umeå. Det
säger sig självt att om inte det beslutet
skall bli bara tomma ord måste man
också se till att man får rättspsykiatrer
som kan klara det praktiska arbetet.

Det alternativ man nu har fått — det
är ett provisorium — ställer sig dyrare,
och det är sämre genom att det utesluter
undervisning och forskning. Jag tar
emellertid fasta på att det är ett provisorium,
och jag skulle önska att statsrådet
Moberg, som är i kammaren, ville
säga något om huruvida han för sin
del tycker att det är riktigt att man
snarast ser till att en klinisk lärartjänst
inrättas vid rättspsykiatriska kliniken i
Stockholm —• jag tror det är en angelägen
åtgärd.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I årets utlåtande från
statsutskottet om den högre utbildningen
och forskningen behandlas förslag
om utbyggnad av forskningen i näringslära.
Med anledning av den njugghet
som regeringen visat har en fyrpartimotion
— 11:666 och 1:596 — lagts
fram. Eftersom det är fråga om en ny
disciplin finner jag mig nödsakad att
ta kammarens tid i anspråk några få
minuter.

En uppbyggnad av forskning och undervisning
i näringslära och kostfrågor
har länge varit aktuell. Redan 1963
avlämnades en utredning om utökad
näringsforskning. Däri framlades förslag
om en professur i näringslära vid
karolinska institutet i Stockholm och
en vid medicinska fakulteten i Uppsala.

Förslaget har senare överarbetats av
nuvarande generaldirektören Bror
Rexed. Denne föreslog då att professuren
i Uppsala skulle specialiseras på
u-ländernas näringsproblem och fullfölja
det forskningsarbete som för några
år sedan inleddes i samarbete mellan
SIDA och fakulteten. Samtidigt skulle
den viktiga forskningen om våra egna
näringsfrågor förläggas till karolinska
institutet i Stockholm, och här skulle
också den nödvändiga utbildningen
meddelas, allt enligt herr Rexed. Statsrådet
nappade på förslaget om forskning
om u-landsproblemen i Uppsala,
vilket är gott och väl, men i Stockholm
blir det endast utbildning, och den
kommer att meddelas av en universitetslektor
med tillgång till assistenttimmar.

Jag skall, herr talman, inte göra någon
bedömning av den prioritering som
här skett. Jag vill bara konstatera att
den utbildning som kommer att ske i
svensk näringslära inte har någon
forskningsprofessur att repliera på.
Man kan inte frigöra sig från tanken
att karolinska institutet i denna disciplin
blir att betrakta som en universitetsfilial,
men en filial utan moderuniversitet.
Det mest oroande är att bemyndigandet
om uppsalaprofessuren
gäller först från 1970, då SIDA:s engagemang
upphör. Detta skulle innebära
att övervägandena inom departementet
medför att karolinaprofessuren inte
skulle komma i fråga inom överskådlig
tid. Vi får hoppas att så inte är fallet
utan att frågan kan aktualiseras redan
nästa år. Jag ser med tillfredsställelse
att utskottet understryker att man
räknar med en fortsatt utveckling vid
andra lärosäten.

Rexeds utredning har remissbehandlats,
och alla — jag säger alla — remissinstanser
har ställt sig positiva eller
lämnat förslaget utan erinran. Universitetskanslersämbetet
hade föreslagit
att professuren i Göteborg skulle inrättas
1968, i Stockholm 1969 och i Upp -

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

157

Medicinska fakulteterna m. in.: Avlöningar

sala 1970. Den stränga Strängska återhållsamheten
har observerats även i
fackpressen. Sålunda skriver Läkartidningen:
»Det är beklagligt att de viktiga
näringsfrågorna i vårt överflödssamhälle
inte kan belysas på ett genom
forskning och information adekvat sätt
och att vi inte kan ge bl. a. blivande läkare
tillräcklig utbildning i näringsfrågorna.
»

Det är, herr talman, på få områden
som svenska folket har så ingrodda vanor
och ovanor som när det gäller vad
man äter. Här behövs sannerligen
forskning, utbildning och konsumentupplysning.
Det är omvittnat att kosten
spelar en ofantlig roll i den förebyggande
hälsovården. Det finns många
outredda problem om sambandet mellan
näring och olika sjukdomar, ofta
svåra sjukdomar med stor dödlighet. Så
sent som för några dagar sedan redovisades
av ett forskarlag, hur de räknar
med att finna samband mellan viss diet
och ledgångsreumatism.

På lång sikt skulle goda forskningsresultat
i ovanligt hög grad kunna
minska trycket på våra sjukdomar och
med säkerhet också kunna underlätta
åldringsvården. I ett positivt yttrande
pekar LO också på de fördelar som kan
vinnas med en utbyggnad på detta område
vad beträffar kostens inverkan på
arbetslivet. Inte minst inför den förväntade
utveckling som de s. k. storhushållen
står inför är det viktigt med
åtgärder. När det gäller att centralisera
kostförsörjning, det må vara i det militära,
på arbetsplatser, på sjukhus eller i
skolor är det utomordentligt väsentligt
att ansvariga instanser har tillräcklig
sakkunskap att falla tillbaka på. Det är
inte uteslutet att en utebliven forskning
kan fördröja den utveckling som vi står
inför och som av både ekonomiska och
hälsomässiga skäl är önskvärd.

Det är, herr talman, många önskemål
som framförts här i riksdagen om utökad
forskning. Men jag tror att det är
få som kan mäta sig med näringsforsk -

ningen när det gäller att förebygga
sjukdom och ohälsa och samtidigt ge
ett ekonomiskt utbyte. I motionen har
vi anvisat en väg, som skulle avsevärt
förbättra möjligheterna till forskning
inom näringsläran. Vår mening var att
skapa en personalunion mellan professuren
i näringslära och chefskapet för
födoämneshvgieniska avdelningen vid
folkhälsan. Det skulle inte kosta statsverket
något, åtminstone inte på kort
sikt.

När nu emellertid ett enigt utskott
ansett sig inte böra gå utöver Kungl.
Maj :ts förslag och således har avstyrkt
motionerna, skall jag inte nu ställa något
yrkande, men herr talman, det går
flera tåg.

I detta anförande instämde fru Turbrink
(s) och fröken Wetterström (h).

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! På denna punkt har utskottet
behandlat ett motionspar, vari
anhålles att en personlig laboratur i
handikappforskning måtte inrättas för
prosektor Sven Olof Brattgård vid Göteborgs
universitet. Utskottet avstyrker
dessa motioner liksom det gör med alla
övriga motioner med liknande yrkande.

Behovet av forskning på detta område
har vitsordats från flera håll. Inte
heller utskottet bestrider att ett sådant
behov föreligger. De handikappade utgör
en grupp som i många hänseenden
befinner sig på skuggsidan i samhället.
Åtskilligt har emellertid under senare
år gjorts för att tillvaron skall bli ljusare
för dem. Den pågående handikapputredningen
av år 1965 har också föreslagit
flera åtgärder som, om de förverkligas,
väsentligt kan förbättra deras
situation.

Men för att kunna fullfölja utredningens
intentioner, som de flesta i
princip är överens om, erfordras mera
forskning. I Sverige är givetvis forskningsresurserna
begränsade på grund
av bristen på forskare. Vi har emeller -

158

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

tid en person som mer än någon annan
visat intresse och som också har kvalifikationer
för denna verksamhet, nämligen
prosektor Sven Olof Brattgård.
Enligt samstämmiga uttalanden från expertis
på området behärskar Brattgård
bättre än någon annan de rörelsehindrades
sociala problematik när det gäller
den erforderliga anpassningen från
samhällets sida för att på ett realistiskt
sätt underlätta dessa människors livsföring.

1 likhet med herr Mattsson vill jag
understryka angelägenheten av att ta
vara på sådana personer som genom
sina insatser kvalificerat sig för ett
fortsatt arbete inom handikappsektorn
och att underlätta forskning på detta
stora och svåra område. Det skulle vara
er, stor vinst för handikappforskningen,
om Brattgård med sina av alla
erkända eminenta kvalifikationer i
framtiden helt finge ägna sig åt forskningsuppgifter,
som han är så väl lämpad
för och vilkas lösande är så viktigt.

Jag beklagar att det i år inte finns
utrymme för denna tjänst men förstår
mycket väl att det föreligger besvärliga
avvägningsproblem, varvid det gäller att
pröva alla de olika förslag som framförts.
Jag kan givetvis inte heller påstå
att just den laboratur som jag förordar
bör gå före alla övriga tjänster som
aktualiserats, och därför avstår jag från
att ställa något yrkande men vill med
det sagda understryka behovet av tjänsten
och angelägenheten av att prosektor
Brattgård helt får ägna sig åt ifrågavarande
forskningsverksamhet.

Medicinska fakulteten vid Göteborgs
universitet har i sina petita föregående
år givit denna tjänst hög prioritet. Sista
ordet är alltså inte sagt i frågan, och
jag utgår ifrån att den i ett eller annat
sammanhang aktualiseras på nytt.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Trots att inga yrkanden
gjorts och trots att det är sent känner

jag mig föranlåten säga några ord med
anledning av flera tunga inlägg på detta
viktiga avsnitt.

Först vill jag erinra om att regeringens
förslag beträffande den medicinska
forskningen innebär, att elva nya professurer
och en laboratur tillkommer
nästa år förutom ett stort antal undervisnings-
och biträ destjänster. Vi satsar
kanske relativt sett mer på de medicinska
fakulteterna än på något annat
område inom den högre utbildningen,
men det är alldeles klart att det här
finns enorma behov, behov som växer
med forskningens utveckling.

Låt mig säga några ord med anledning
av vissa inlägg. Till herr Källstad
vill jag säga att den psykoterapeutiska
utbildningen rymmer en utomordentligt
intressant problematik, och jag är övertygad
om att den medicinska och den
samhällsvetenskapliga fakultetsberedningen
samt skolöverstyrelsen beaktar
dessa problem, och det som startats i
Göteborg är säkert något mycket löftesrikt
som kommer att utvecklas.

Så några ord till fru Eriksson i Stockholm
rörande läkarutbildningen. Naturligtvis
har det som Ni sade mycket fog
för sig, men jag vill erinra om att det
på läkarutbildningens område sker ganska
mycket som Ni inte nämnde, t. ex.
den blandade medicinska utbildningen
och annan utbildning samt den vidareutbildning
av sjuksköterskor som de!
nu framläggs proposition om — för att
har bara nämna två exempel. Jag är
också säker på att förslag av den typ
som Ni har presenterat i Er motion
kommer att prövas seriöst av medicinska
fakultetsberedningen.

Till herr Bengtson i Solna vill jag
beträffande näringsläran i Stockholm
säga, att vi valde den prioritering
som redovisas i propositionen eftersom
vi hade en forskargrupp i Uppsala, som
sysslar med u-landsproblem, och det
fanns anledning att stabilisera den. Vi
har säkrat utbildningen i ämnet i Stockholm,
och utvecklingen kommer väl att

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

159

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

gå därhän att forskningen även där får
starkare resurser.

Slutligen också några ord till herr
Lundberg, som gjorde en bred exposé
över hela området. Jag kan instämma
i mycket vad herr Lundberg sade, men
på en punkt måste jag reagera, nämligen
när han påstod att prioriteringen
på det medicinska området göres av
tjänstemän. Det är fel. Den medicinska
fakultetsberedningen inom kanslersämbetet
är sammansatt dels av personer
som representerar sjukvården, dels av
forskare, och det är de som gör prioriteringen
inom kanslersämbetet.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Ja, jag sade att det är
tjänstemän som gör prioriteringen. Då
menade jag, att när man inom kanslersämbetet
inte uppför den och den tjänsten,
så anser sig utskottet och riksdagen
också förhindrade att vidta någon
ändring.

Vi som inom landstingen sysslar med
alla dessa praktiska ting har också möjligheter
att följa utvecklingen på det
område som jag i dag har pläderat
speciellt för, nämligen barnkirurgin.
Där ligger vi efter i utvecklingen, och
det hoppas jag kommer att rättas till
under nästa år.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag förmodar att vi alla
i början av denna riksdag förde många
och långa samtal med människor som
ville att vi skulle motionera i olika frågor.
En av de personer som jag då resonerade
med utbrast slutligen: Ja, men
Du kan väl inte påstå att kravet är ohemult!
Jag svarade att det var det visst
inte. Men, sade jag, det kommer att väckas
minst 1 000 motioner, och i de allra
flesta kommer man att begära pengar
till olika ändamål. Och knappast något
av de ändamålen kommer att kunna
betecknas som ohemult. Men trots detta
kommer vi att vara tvungna att avslå de
flesta motionerna.

Det avsnitt som vi nu behandlar är
i det avseendet ganska typiskt. Universiteten
framlägger sina anslagsäskanden,
och de är allt annat än ohemula.
De är ytterligt väl underbyggda
och motiverade. Sedan kommer kraven
till kanslersämbetet, och jag är ganska
säker på att man där sällan hittar något
krav som anses oberättigat och av
den anledningen strykes. Men man måste
ändå göra en prioritering. Därför
sker där en mycket hård gallring. Därefter
kommer förslagen till departementen.
Då är de ändå bättre underbyggda,
därför att det är de allra mest angelägna
som står kvar. Men även där finner
man att det inte går att tillmötesgå alla
önskemål på en gång och därför gör
man ytterligare prutningar. Följden är
att när förslagen slutligen kommer till
riksdagen, som skall träffa det slutliga
avgörandet, så är det bara de allra mest
angelägna kraven som kvarstår. Och av
de förslag som strukits på väg till riksdagen
är det många som är ytterligt
angelägna. Det är därför inte underligt
att det varje år väcks motioner på en
hel del punkter och att varje motionär
anser att hans krav är så välmotiverat
att det vore anmärkningsvärt om riksdagen
inte skulle tillgodose det.

De motioner som tas upp i det utlåtande
vi i dag har att behandla är ovanligt
koncentrerade. De avser nämligen
nästan enbart det medicinska området.
Det skulle i och för sig tyda på att detta
område hade blivit styvmoderligt behandlat
av de föregående instanserna,
men såsom statsrådet Moberg framhöll
förhåller det sig snarare tvärtom. Anledningen
är närmast att det på detta
område är så ytterligt lätt att redovisa
hur betydelsefulla åtgärderna är och
hur mycket som kan vinnas med en
utvidgad forskning och med inrättandet
av nya tjänster. Detta hindrar inte
att såväl våra ekonomiska som våra
personella resurser är begränsade och
att vi måste göra en prioritering.

Naturligtvis skall riksdagen också gö -

160

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

ra en realprövning. Det är inte meningen
att vi utan vidare skall acceptera de
förslag, som kommer till oss och anse
att den föregående prövningen skulle
vara så väl gjord att vi inte ytterligare
kan överväga den. Det har ju hänt vid
många tillfällen att riksdagen har beslutat
att inrätta nya professurer, att ge
företräde åt sådana som fått stå tillbaka
o. s. v. Men för detta krävs inte
bara att de tjänster som förs fram motionsvägen
skall vara välmotiverade —
det är de alltid — utan även att riksdagen
skall vara övertygad om att just
dessa tjänster är ännu angelägnare än
alla de andra, som har strukits under
ärendenas tidigare behandling.

Vi får alltså inte se varje tjänst för
sig, utan vi måste gå tillbaka och undersöka
vilka ytterligare tjänster som
har strukits av departementet och av
universitetskanslersämbetet. Vi måste
fråga oss om dessa icke var fullt så
angelägna som de, om vilka det nu har
motionerats. Vi har i år vid vår prövning
i statsutskottet kommit till det resultatet
att en del av de krav, som motionärerna
framför, redan är helt eller
delvis tillgodosedda. I andra fall har
vi funnit att saker är på gång som vi
måste avvakta innan vi kan ta ställning.
Men naturligtvis har vi också i många
fall funnit att vi inget högre skulle önska
än att göra såsom motionärerna föreslår.
Majoriteten i utskottet har dock
inte på en enda punkt funnit de framförda
kraven ännu angelägnare än de
andra som blivit strukna. Vi har därför
inte kunnat tillstyrka dem.

Vi har varit överens på nästan alla
punkter. Det är bara en punkt vid vilken
det fogats en reservation, och jagskall
uppehålla mig något vid denna.
Det gäller de önskade professurerna i
geriatrik. Det förhåller sig på detta område
som på en del andra, nämligen att
vi visserligen är överens om hur ytterligt
viktig forskningen inom åldringsvården
är men inte är alldeles övertygade
om att det för denna forskning i

första omgången är nödvändigt med de
föreslagna professurerna.

Det bedrivs ju inom alla medicinska
fakulteter och discipliner en ingående
forskning, som även direkt berör åldringarna.
Också åldringarna är ju människor
och deras organ uppvisar inte
så stora skillnader i förhållande till de
yngres. Deras organ förändras delvis
med åldern, och därvidlag vill man få
till stånd en speciell forskning, men
i stort sett gäller ju den medicinska
forskning, som avser människor i allmänhet,
också åldringarna och för den
delen också barnen.

Det finns nog goda skäl till att vi
inte har professurer i barnkirurgi i
Norden, och vi vet från diskussionen
om professurerna i geriatrik att de sakkunniga
varit mycket tveksamma inför
tanken att bryta sönder ämnena på ett
sådant sätt som särskilda professurer i
detta ämne medför. Det har också visat
sig att den professur som riksdagen inrättade
har varit ytterligt svår att besätta.

Det har dragit långt ut på tiden därför
att det är svårt att få en avgränsning
av professuren, så att den får en
vettig mening och blir insatt i sitt sammanhang
bland professurerna i övriga
ämnen. Yi inom utskottsmajoriteten anser
att det inte skulle gagna saken att
nu tvinga fram en snabb lösning, innebärande
inrättandet av flera professurer,
innan vi lyckats få rätsida på problemet
och fått klart för oss hur det hela
skall inordnas i sitt sammanhang.
Vi avvaktar tillsättandet av uppsalaprofessuren
och låter den finna sin form;
så får vi se vad detta kan leda till. I
kanslerns långtidsplan ingår ytterligare
professurer i geriatrik, men kanslern
räknar inte med att nästa professur kan
inrättas förrän år 1970. Denna beräkning
är säkerligen gjord med utgångspunkt
från erfarenheterna av arbetet
kring den första professuren.

Vi är alltså fullständigt överens om
behovet av ytterligare forskning, om

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

161

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

behovet av så småningom utbyggd verksamhet
på de flesta av de områden det
här är fråga om. Men inom utskottsmajoriteten
har vi funnit att det i år inte
är möjligt att gå längre än vad som
föreslås i statsverkspropositionen. Vi
får tills vidare nöja oss med det, och
jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Att tala är en konst. Att
tala ledigt, naturligt och tekniskt riktigt
är en svår konst. Dessa två meningar utgör,
herr talman, inledningen i den motion
om skapande av ett institut för
utbildning av talpedagoger som jag
väckt till detta års riksdag och som
fröken Olsson icke kan beteckna som
ohemult.

Att tala kortfattat är en ännu svårare
konst, särskilt i de fall då man
alltmera insett hur klok motionären är.
Jag har tidigare i denna kammare i en
interpellationsdebatt med förutvarande
statsrådet Edenman framhållit behovet
av att en reguljär utbildning av talpedagoger
kommer till stånd. Herr
Edenman intog då en positiv ståndpunkt
men anmälde viss tveksamhet rörande
det dåvarande behovet. Sedan
dess har det gått ett par år, och jag
hade hoppats på en positivare behandling
av förslaget nu, ty behovet av en
reguljär utbildning av talpedagoger har
under de senaste åren ökat kraftigt.
Vad beträffar de starka skäl som föreligger
hänvisar jag till motionen.

Härutöver vill jag endast tillägga att
i andra länder har denna utbildning
varit ordnad sedan länge. En studieresa
till exempelvis Danmark rekommenderas.

På s. 13 i statsutskottets förevarande
utlåtande nr 41 anförs som motivering
för att avslå motionen att »överväganden
om reformering av den utbildningsöm
nu förekommer inom detta område
för närvarande pågår» inom universitetskanslersämbetet
och skolöver -

styrelsen. Uttrycket »överväganden»
kan vid första påseendet ge sken av
ett positivt ställningstagande. Men så
är inte alls fallet; »överväganden» innebär
i detta sammanhang att man inte
alls har bestämt sig utan att man inom
de ifrågavarande verken sitter och
grunnar på saken. — Ja, det är faktiskt
fel på en punkt, ty när det gäller en del
av verksamheten — den avser talrubbningar
— har man faktiskt bestämt sig.

Herr talman! Här kunde utskottet
med några få penndrag ha skrivit avsevärt
positivare — utskottet kunde
t. o. m. ha tillstyrkt motionen och därmed
med riksdagens stöd medverkat
till ett stycke svensk talpedagogisk historia.

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! En sida i kampen mot
narkomanins skadeverkningar är just
forskningen.

Vi har i Sverige en enda forskningsinstitution
beträffande narkotika och
narkotikamissbruk, forskningsavdelningen
vid Ulleråkers sjukhus. Där
finns en utrustning till en miljons värde,
men de till institutionen knutna
forskarna har för litet tid att ägna sig
åt forskningen.

På Rålambshovs sjukhus har vi en
narkomanvårdspoliklinik, och två särskilda
narkomanvårdsavdelningar har
iordningställts. Det är framför allt två
tjänster som behövs för att forskningen
där skall kunna bli effektiv.

I de likalydande motionerna 1:542
och II: 673 har vi motionärer hemställt,
att en fast tjänst som universitetslektor,
två fasta tjänster för kliniska amanuenser
och en fast laboratur i klinisk experimentell
psykologi inrättas vid
forskningsavdelningen vid Ulleråkers
sjukhus samt att en fast forskningsläkartjänst
och en fast forskningssociologtjänst
inrättas vid narkomanvårdscentralen
vid Rålambshovs sjukhus.

Departementschefen säger i propositionen
7 för 1968 bl. a., att staten bör

162

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Medicinska fakulteterna in. m.: Avlöningar

medverka med visst ekonomiskt stöd
för att främja en snabb utveckling vad
gäller åtgärderna i anledning av narkotikamissbruket.

I utlåtandet nr 41 står det: »Utskottet
delar visserligen motionärernas uppfattning
om vikten av ökad klinisk
forskning rörande olika missbruksformer
•— alkoholmissbruk, narkomani
m. m. — men anser att ytterligare utredning
erfordras för bedömning av
frågan om i vad mån och på vilket sätt
större forskningsresurser inom detta
område bör tillskapas.»

Jag frågar: Har vi tid att utreda ytterligare?
Bör inte de som arbetar på
fältet bäst kunna lämna besked om vilken
förstärkning som behövs? Det gäller
ändå ett område där snabba insatser
är påkallade.

Herr talman! Jag bär emellertid inget
yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 9—11

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
C 1); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mattsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 7)
mom. 9)—11) i utskottets utlåtande nr
41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

reservationen Cl) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mattsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 125 ja och 62 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Mom. 12—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående punkter i
förevarande utlåtande samt övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kammarens sammanträde fredagen
den 22 innevarande mars.

§ 4

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 41, angående vissa frågor om
hjälpmedel för handikappade,

nr 42, om ökat ekonomiskt stöd åt
barnfamiljer,

nr 49, med förslag om uppförande
och drift av en seismologisk multipelstation,

nr 53, angående överföring av aktier
i Kalmar Verkstads AB,

nr 54, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. in.,

nr 55, angående fortsatt valutareglering,

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

163

nr 56, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 29 november 1963 (nr 575)
om Svenska bostadskreditkassan och
om bostadskreditföreningar, m. m.,
nr 57, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), in. m.,
nr 58, angående statsbidrag till byamännen
i Vitsaniemi by för bestridande
av rättegångskostnad,

nr 60, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m. m.,

nr 64, angående skolans arbetstider,
samt

nr 110, angående vissa anslagsfrågor
in. in. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5

Utsträckt motionstid
Ordet lämnades på begäran till

Herr STÅHL (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:t proposition nr
110, angående vissa anslagsfrågor m. m.
rörande det militära försvaret och ci -

Utsträckt motionstid

vilförsvaret, måtte med hänsyn till
ärendets omfattning utsträckas till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa, dvs. första
plenum efter den 4 nästkommande
april.

Denna hemställan bifölls.

§ 6

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående vårdsektorns
behov av arbetskraft, och

herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående nya anvisningar
för bostadslån för jordbruksfastigheter.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.53 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson