Tisdagen den 19 maj Sid (Riksdagens protokoll 1970:26)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

Nr 26

FÖRSTA KAMMAREN

1970

19—20 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 19 maj Sid.

Svar på interpellation av herr Åkerlund (m) ang. dispens för visst

öppethållande av butiker .................................. 3

Onsdagen den 20 maj

Svar på interpellationer:

av herr Wallmark (m) ang. svenskt deltagande i CERN:s 300

GeV-projekt .......................................... 12

av herr Nilsson, Nils, (ep) om upprustning av järnvägen Malung—Särna
som beredskapsarbete och om lokaliseringsstöd

för virkesterminal, m. m................................. 15

av herr Nilsson, Nils, (ep) om upprustning av järnvägen Malung—Särna
och om virkesterminal i Särna .............. 15

Lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen.............. 19

Utgiftsramen för det militära försvaret, m. m................. 20

Förbättrade värnpliktsförmåner .............................. 44

Ökat stöd till vuxenutbildningen.............................. 45

Musik- och dansutbildning .................................. 72

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 20 maj

Statsutskottets memorial nr 115, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen.. 19

Andra lagutskottets utlåtande nr 43, ang. vissa organisations- och
anslagsfrågor rörande försvaret .......................... 20

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 26

Nr 26

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 110, ang. vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret.............................. 20

Andra lagutskottets utlåtande nr 47, ang. ändring i civilförsvarslagen
.................................................. 44

— nr 48, ang. ändring i militärersättningsförordningen, m. m. .. 44

Statsutskottets utlåtande nr 107, ang. ökat stöd till vuxenutbildningen
.................................................. 45

— nr 108, ang. musik- och dansutbildning m. m............... 72

— nr 109, ang. överlåtelse av viss staten tillhörig fast egendom

m. m................................................... 78

— nr 112, ang. riktlinjer för försäljning av krononybyggen i särskilda
fall, m. m......................................... 78

Andra lagutskottets utlåtande nr 49, ang. ändring i livsmedelsstadgan
.................................................... 78

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46, om skydd för begreppet
rättshjälp .............................................. 78

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23, ang. samordning av veterinärhögskolans
verksamhet med annan forskning och utbildning
m. ................................................ 79

— nr 27, ang. stödåtgärder på fiskets område, m. m............. 79

— nr 28, ang. reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m. 79

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 39, ang. påföljden vid
underlåtenhet att betala elavgift .......................... 79

— nr 40, om åtgärder mot ocker vid försträckning............ 79

Tisdagen den 19 maj 1970

Nr 26

Tisdagen den 19 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet den 20—den 22 maj
1970 på grund av utländsk tjänsteresa.
Stockholm den 14 maj 1970

Krister Wickman

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 230, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370), m. m. jämte motioner, såvitt
propositionen och motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet; samt
nr 231, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,
m. in., jämte motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner; nr

242, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:

370), m. in., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte motioner;
och

nr 243, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner.

Ang. dispens för visst öppethållande
av butiker

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Åkerlunds
(m) interpellation angående dispens
för visst öppethållande av butiker,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Åkerlund har frågat
mig om jag vill redogöra för de
principer som regeringen tillämpar i
fråga om dispenser enligt affärstidslagens
2 §.

Jag vill svara följande.

Enligt den bestämmelse i affärstidslagen
som herr Åkerlund syftar på skall
vederbörande kommunala organ — om
det för särskilt fall är påkallat med hänsyn
till allmänhetens intresse — medge
affärstid utöver den vanliga, som enligt
lagen är mellan kl. 8.00 och kl. 20.00 på
vardagar.

Vid bedömning av frågan om sådan
dispens bör ges har man att utgå från
de allmänna överväganden som gjordes
när lagförslaget lades fram. Som framgår
av 1966 års proposition rådde då
delade meningar om huruvida affärstidsregleringen
borde bibehållas. Föredraganden
fann att ett omedelbart slopande
av denna reglering skulle medföra
olägenheter av skilda slag för bl. a.

Nr 26

Tisdagen den 19 maj 1970

Ang. dispens för visst öppethållande av butiker

de affärsanställda och vissa affärsinnehavare.
Däremot ansågs tillräckliga skäl
föreligga för att ersätta den förut gällande
butiksstängningslagen med en
friare reglering. Denna innebar en inte
oväsentlig liberalisering i förhållande
till vad som förut gällde. Den vanliga
affärstiden under vardagarna utsträcktes
och möjligheter att vidga det s. k.
kiosksortimentet infördes. Den nya lagstiftningen
gavs begränsad giltighetstid,
nämligen fem år. Vid utgången av
denna tid skulle man på nytt pröva frågan
om affärstidsregleringen skulle slopas
helt. Erfarenheterna av den friare
regleringen och den utveckling som
väntades ske inom ramen för denna
borde då ge bättre vägledning för prövningen.

Av propositionen framgår vidare, att
man vid lagens utformning beaktade det
nära samband som råder mellan å ena
sidan den vanliga affärstidens längd och
förläggning och å andra sidan behovet
av undantag och dispenser. Affärstiden
kunde i och för sig sträckas ut så långt
att undantag och dispenser blev i det
närmaste obehövliga. Därmed skulle
man komma mycket nära ett helt oreglerat
tillstånd. Ett sådan steg var föredraganden
inte beredd att förorda. Affärstiden
fick emellertid inte bestämmas
så snävt att man med hänsyn till
konsumenternas intressen tvingades göra
ett avsevärt antal undantag och medge
dispenser i mycket vidsträckt omfattning.
Den uppfattning föredraganden
sålunda gett till känna föranledde
inte någon erinran från riksdagens sida.

Av det sagda framgår dels att affärstidslagens
utformning bör ses som en
kompromiss mellan bl. a. konsumenternas
och de affärsanställdas intressen,
dels att man vid lagens tillkomst räknade
med att endast ett någorlunda
rimligt antal dispenser skulle behöva
medges. Regeringen har vid lagtillämpningen
beaktat dessa omständigheter.
Det innebär att regeringen intagit en
restriktiv ståndpunkt vid bedömningen

av frågor om tillstånd att hålla öppet på
tid utöver vanlig affärstid, särskilt på
sön- och helgdagar.

Interpellanten hävdar att i en rad
uppmärksammade besvärsfall regeringen
antingen lämnat tillstånd till öppethållande,
sedan kommunal instans vägrat
sådant, eller avslagit ansökan om
tillstånd när kommunal instans medgivit
öppethållande. Regeringen har bara
i ett enda av de över 100 besvärsärenden
som hittills avgjorts av Kungi.
Maj:t ändrat kommunbeslut, varigenom
tillstånd till öppethållande vägrats. I
det fallet ansågs det av speciella skäl
motiverat att medge fortsatt öppethållande
under en längre övergångstid än
vanligt. Däremot har regeringen i regel
gått emot såväl kommun som länsstyrelse
i fall där tillstånd lämnats. Detta
är ett uttryck för den restriktiva syn
på behovet av söndagsöppet som regeringen
har enligt vad jag nyss nämnde.

Herr Åkerlund har också anfört att
såväl kommunerna som de dispenssökande
svävar i ovisshet om hur dispensfrågan
bedöms, därför att Kungl. Maj:t
inte lämnat motiveringar till besluten.
Jag anser att motiveringar inte behövs,
eftersom regeringens ståndpunkt i frågan
är fullt klar och tydligt framgår av
propositionen om affärstidslagen och
av Kungl. Maj:ts därpå grundade praxis.
Det torde enligt min uppfattning inte
för närvarande finnas behov av förlängt
öppethållande under sön- och helgdagar
i den utsträckning som t. ex. kommunerna
i Stockholmsområdet ansett sig
kunna medge. I de få fall där Kungl.
Maj:t inte undanröjt lämnade tillstånd
har alldeles speciella skäl förelegat. Det
har bl. a. gällt öppethållande en enstaka
eller ett begränsat antal söndagar. I
några fall i Stockholm har Konsum fått
hålla öppet eftersom privata butiker på
platsen i fråga erhållit tillstånd som
inte överklagats. En annan bedömning
skulle i dessa fall inte varit rimlig från
konkurrenssynpunkt.

Med det sagda vill jag inte förneka att
det vid tillämpningen av affärstidsla -

Tisdagen den 19 maj 1970

Nr 26

Ang. dispens för visst öppethållande av butiker

gen hos de kommunala och statliga
myndigheterna uppstått vissa tolkningsoch
avviigningsproblem, särskilt vad
angår dispensfrågan. Det hör emellertid
understrykas att denna fråga numera
nästan uteslutande hänför sig till Stockholmsområdet.
Det är givet att konsumenterna
i stora delar av Stockholm
tycker att det är bra att butikerna håller
öppet på söndagarna. Om man ser
denna fråga enbart från konsumentsynpunkt
skulle vi inte ha någon affärstidslag
alls. Men nu har vi denna lag,
som gäller till utgången av 1971. Frågan
om vi därefter har behov av en affärstidsreglering
och dess utformning
utreds förutsättningslöst av 1970 års affärstidskommitté.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lange för svaret. Presentationen av de
allmänna överväganden som ligger bakom
affärstidslagens tillkomst och dispensreglernas
tillämpning kan jag för
min del godta.

Statsrådet framhåller emellertid särskilt
att affärstiden inte fick bestämmas
så snävt att man skulle tvingas göra ett
avsevärt antal undantag och medge dispenser.
Men av all erfarenhet att döma
är det inte den frågeställningen som är
aktuell. Det förefaller snarast vara så
att statsrådet hyllar uppfattningen att
affärstidslagen blivit så vid att statsrådet
känner ett tvång att vägra dispenser,
där sådana redan blivit givna. Det
är också det som min interpellation
gäller, och jag frågar också vilka motiv
statsrådet har att anföra för sin inställning
i det avseendet. Där lämnade emellertid
svaret mig och andra intresserade
enligt min uppfattning ganska oupplysta.

Regeringen är restriktiv, säger statsrådet,
på grund av en kompromiss som
innefattar en avvägning mellan vad
konsumenterna önskar och vad de anställda
önskar. Däremot är ju frågan
om hur företagarna ställer sig i sam -

manhanget inte — i varje fall vad jag
kunnat finna — berörd i svaret, och det
är ändå de som anhåller om dispenser.
Det gör ju inte konsumenterna, utan det
är företagen som — givetvis på basis av
vad de tror eller efter undersökningar
har funnit vara konsumenternas önskemål
och intressen — anhåller om dispenser.
Detta är för min del nu en fråga
till statsrådet om inställningen gentemot
företagarna.

I svaret lämnas en redogörelse för antalet
dispenser. Statsrådets syn på detta
antal finner jag på sitt sätt belysande.
Vid lagens tillkomst räknade man med,
som det står i svaret, att ”endast ett någorlunda
rimligt antal dispenser skulle
behöva medges”. Men hur många som
ligger i uttrycket ett ”rimligt antal dispenser”
är en fråga som skönsmässigt
måste besvaras. När statsrådet nu presenterar
uppgifter om antalet avgjorda
besvärsärenden ger det naturligtvis en
belysning av situationen. Det sägs att
över 100 besvärsärenden är avgjorda. I
ett enda fall har regeringen medgivit
öppethållande när kommun har vägrat.
Något annat fall av medgivande om öppethållande
efter föregående kommunvägran
finns tydligen inte, men något
ytterligare fall med föregående länsstyrelsevägran
skulle möjligen kunna finnas.
Åtminstone läser jag ut detta ur texten
i interpellationssvaret.

Vad betyder nu uttrycket ”regeringen
i regel gått emot”, som det sägs i
svaret? Det betyder väl egentligen att
regeringen har sagt nej till alla så när
som några få, eller hur? År inte innebörden
i svaret att regeringen har sagt
nej till alla önskemål om dispenser? Efter
det att jag har fått detta svar bör
eventuella dispenssökande ha kommit
till klarhet. Men när jag framställde
denna interpellation rådde det otvivelaktigt
ovisshet, eftersom åtskilliga har
frågat om jag kunde hjälpa till att försöka
nå klarhet på denna punkt.

När jag nu frågar om motiveringen
svarar statsrådet att någon sådan inte
behövs, eftersom praxis är klar. Svaret

Nr 26

Tisdagen den 19 maj 1970

Ang. dispens för visst öppethållande av butiker

blir nej, vad som än anförs såsom argument
från den sökande. Möjligen har
undantag kunnat ske för något företag.
Men det är väl inte något riktigt argument
i sakfrågan att bara framhålla att
regeringen har sagt nej till ett 100-tal
sökande. Det är väl i varje fall inte något
objektivt argument byggt på någon
föregående undersökning eller liknande.

Ja, det är inte mycket mer för min
del att tillägga. Härmed är ju klargjort
att det inte finns någonting annat, utan
att svaret blir nej. Men sedan verkar det
onekligen — statsrådet må förlåta mig
om jag säger det — mot slutet i interpellationssvaret
som om statsrådet ångrar
sig litet grand. Statsrådet säger där att
det har uppstått ”vissa tolknings- och
avvägningsproblem” för dem som skall
avgöra affärstidslagens tillämpning. Om
i 100 fall kommun- och länsstyrelseinstanser
har haft en mening och statsrådet
alltså har haft en helt annan, måste
det ändå rimligen betyda att det är riktigt
som statsrådet säger, nämligen att
det nog har varit tolknings- och avvägningsproblem.

I slutet av interpellationssvaret sägs
också att Stockholmsområdet är det enda
område, i vilket denna fråga är aktuell.
Det tror jag inte är alldeles riktigt,
herr statsråd. Jag kan gå med på
att Lidingö räknas till Stockholmsområdet,
men att Uppsala och Eskilstuna
skall räknas dit är väl inte alldeles säkert.
Från dessa städer har jag exempel
på ansökningar om dispenser.

På sitt sätt har jag fått ett klart besked
om att en negativ inställning råder.
Så i det hänseendet är alltid någonting
vunnet. Jag ber att få tacka för svaret.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Tillämpningen av den
provisoriska affärstidslagen har väl i
stort sett visat att önskemål om att få
dispens och därmed också sannolikt behov
härav föreligger i rätt begränsad
utsträckning och för vissa branscher

bara på våra allra största orter, medan
det för andra branscher kan föreligga
behov även utanför storstadsområdena.

Det bekymmersamma med den provisoriska
lagens tillämpning är väl i första
hand att det råder en sådan oenhetlighet
i kommunernas och länsstyrelsernas
ställningstaganden och att det på ett
orimligt sätt förändrar konkurrenssituationen.
Vad beträffar möbelbranschen
— för att bara ta ett exempel från
detaljhandeln — har man i vissa kommuner
varit liberal och givit dispens
för söndagsöppethållande på orter som
ligger fem å tio mil från stora tätorter,
där företagen i samma bransch inte
kunnat få dispens. Därmed har i påtaglig
utsträckning konkurrenssituationen
förändrats.

Jag tror därför att statsrådet inte har
helt rätt i uttalandet att det inte behövs
någon motivering för ställningstaganden
till överklagade beslut. Det är nog
tvärtom på det sättet att det skulle vara
till väldigt god vägledning för kommunerna
och för länsstyrelserna, om det
kunde ges en ordentlig motivering till
de beslut som har fattats i överklagningsärenden.
Även företagare som kan
ha intresse av att ansöka om dispens
från lagen skulle på det sättet få en vägledning.

Vi får komma ihåg att det är självklart
att alla tre parternas intressen —
företagarnas, de anställdas och konsumenternas
— på ett rimligt sätt måste
vägas samman. Det är just avvägningen
mellan de tre intressegruppernas synpunkter
som det skulle vara värdefullt
att få klarlagd i en motivering till ställningstagandena.

Låt mig bara helt kort beträffande
företagarnas intresse i den här frågan
säga att de sammanhänger rätt mycket
med att kostnadsbilden för detaljhandeln
har undergått en väsentlig förändring
under senare tid. Numera utgör de
fasta kostnaderna en mycket större relativ
andel av totalkostnaderna än vad
de gjorde förut. Därigenom ökar naturligtvis
företagarnas intresse att utnyttja

Tisdagen den 19 maj 1970

Nr 20

Ang. dispens för visst öppethållande av butiker

de investeringar, ofta av mycket betydande
storlek, som de har gjort.

Statsrådet exemplifierade beslut om
dispens med att Konsum bör få ha öppet
därför att enskild handel har medgivits
dispens utan att detta har överklagats.
Emellertid är det ju på det sättet,
herr statsråd, att konkurrens råder
inte enbart mellan Konsum och enskild
handel utan också mellan enskilda handelsföretag
inbördes. Därför vore det
kanske rimligt att ta lika stor hänsyn
till överklaganden som sker på den
grunden att enskilt konkurrerande företag
erhållit dispens.

Vad som nu från departementets sida
hänt beträffande de överklaganden som
gjorts innebär en utomordentligt restriktiv
hållning. Enligt min mening
borde det ha funnits utrymme och bör
ännu finnas utrymme för en långt liberalare
tillämpning, så länge vi har denna
lag i dess nuvarande form.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Till herr Åkerlund vill
jag först säga att jag delar hans uppfattning
att antalet 100 besvärsärenden
inte säger mycket om tolkningen av
affärstidslagen och de undantag från
denna lag som Kungl. Maj:t ansett sig
kunna medge. Man skall dock inte heller
därav utläsa vad jag tyckte mig förstå
att herr Brundin menade, nämligen
att en långt driven restriktivitet tilllämpas,
eftersom bara ett enda ärende
har bifallits mot en kommun, vilken i
detta fall hade avslagit ansökan. Man
bör, ärade kammarledamöter, hålla i
minnet vad jag pekade på i mitt svar
till herr Åkerlund, nämligen att detta
framför allt är ett Stockholmsproblem
och egentligen ingenting annat. Herr
Åkerlund vill bestrida det. Jag vill säga
till herr Åkerlund att jag inte kan erinra
mig att jag haft ett enda fall från
exempelvis Karlstad. Däremot har jag
noga undersökt hur förhållandena gestaltar
sig i Stockholmsområdet, jämfört
med Malmö och Göteborg. Vi har

också inhämtat uppgifter från Norrköping,
Hälsingborg, Linköping ocli
Örebro. I dessa orter finns det bara något
enstaka fall av öppethållande. Jag
bortser då kanske från något tillfälligt
öppethållande av en möbelfirma som
har en utställning och i samband därmed
också vill marknadsföra sina varor.

Emellertid är det inte så att alla fall
avslagits i Stockholm. Det vet herrarna
ganska väl, om ni tänker igenom det
själva. I själva verket har tillstånd lämnats
i ett 40—50-tal fall vilka inte varit
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
För egen del har jag svårt att inse att
konsumentbehovet i Stockholmsområdet
är så helt annorlunda än i Göteborg,
Malmö, Norrköping, Linköping,
Hälsingborg, Örebro och förmodligen
också Karlstad; jag har inga färska
uppgifter om det men nämner det för
att det åberopades av herr Åkerlund.
Detta gör att vi har uppenbara tolkningssvårigheter,
det kan jag ge herrar
Brundin och Åkerlund rätt i.

Varför? Jo, för att praxis växlar mellan
kommunerna. Stockholms kommun
och en tid länsstyrelsen i Stockholms
län har följt en mycket frikostigare
praxis än den som tillämpats i de av
mig nämnda exemplen. Då är det givetvis
svårt att säga vad affärstidslagen
betyder. Jag har inte haft någon möjlighet
att minska antalet butiker som
redan har tillstånd för öppethållande
utöver vad affärstidslagen medger, ty
inga besvär har inkommit. I varje fall
har inte besvären inkommit i tid för
att kunna prövas av mig. Därför har
jag haft ett visst behov att visa att det
räcker mer än väl med den praxis som
hittills tillämpats, och förmodligen har
det varit alltför mycket öppethållande
i Stockholmsområdet i jämförelse med
vad som tillämpas på andra orter.

Så till vida har den praxis som vi
tillämpat i departementet ändå haft ett
visst inflytande på länsstyrelsen. Jag
har kunnat finna att länsstyrelsen
skärpt sin bedömning och i flera kon -

Nr 26

Tisdagen den 19 maj 1970

Ang. dispens för visst öppethållande av butiker

kreta fall, där man tidigare torde ha
varit böjd att medge öppethållande,
har man avslagit en sådan begäran.
Också med ledning av dessa erfarenheter
har jag ansett det rätt obehövligt
att i någon särskild ordning motivera
varje enskilt Kungi. Maj:ts beslut. Men
jag upprepar — vilket jag tror är det
väsentliga — att man bör hålla i minnet
att det är en Stockholmsfråga som
vi här diskuterar. Det är riktigt att
praxis är olika, därför att andra kommuner
och andra länsstyrelser har tolkat
lagen på ett betydligt mera restriktivt
sätt än man gjort i Stockholm. Jag
har försökt åstadkomma en enligt min
uppfattning någorlunda rimlig tolkning
genom att i fortsättningen vara ganska
restriktiv vid bedömningen av besvärsärendena.

Det är, herr talman, allt jag önskar
säga.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Det är bra att statsrådet
medger att vissa tolkningssvårigheter
föreligger vad gäller tillämpningen
av dessa bestämmelser. Statsrådet
åberopar också att praxis växlar mellan
kommuner och tydligen även länsstyrelser.
Om detta är konstaterat kan
jag inte förstå annat än att det enda
förhållande som så att säga skulle kunna
hjälpa till att få en tolkning till
stånd är att det blir ett nej från regeringens
sida, d. v. s. att regeringen visar
just denna restriktivitet.

Däremot finns ingenting att falla tillbaka
på när det gäller hur man skall
förfara vid undersökningar för att få
veta om konsumenterna backar upp ett
önskemål om öppethållande. Om det
finns ett någorlunda objektivt kriterium
för företagaren, så skulle han ju
enligt lagen kunna gå vidare. Han anhåller
om förlängt öppethållande, får
sin ansökan tillstyrkt av kommunen
och kanske godkänd av länsstyrelsen,
men när han så kommer till Kungl.
Maj:t får han direkt avslag, fastän han

gjort allt vad han kunnat, kanske lagt
ner pengar på undersökningar m. m.
Jag har sådana exempel som jag kan
anföra här. Statsrådet nämnde också
att statsrådet gjort undersökningar på
olika håll i landet. Mina exempel är
från Eskilstuna och Uppsala.

På en plats har man gjort en ordentlig
utredning för att få utrönt om det
fanns förutsättningar, utifrån vad lagen
föreskriver, att få kartlagt konsumenternas
önskemål i detta hänseende.
Så får man ett svar, som är så välgjort
som det rimligen kan vara, men det
visar sig så småningom att inte heller
det godtas. På den punkten anser jag
att förhållandena är litet otillfredsställande.

Sedan är det ytterligare en sak jag
vill nämna. Som herr Brundin påpekade
gäller frågan inte bara Konsum
kontra enskilda butiker; det kan också
vara konkurrens mellan två privata butiker,
där den ena får hålla öppet och
den andra inte. I Stockholmsområdet
har vi haft ett fall som statsrådet säkert
känner till, där av två stora konkurrerande
firmor söder om Stockholm
den ena fick fortsätta sin verksamhet
och den andra, som har drivit verksamhet
av samma slag, fick order att
stänga. Detta har uppmärksammats i
tidningarna, och man har frågat sig
vad motiveringen kunnat vara till att
ett företag som en gång tillåtits att driva
rörelsen och ha öppet på även icke
gängse affärstid, plötsligt bara får en
tillsägelse att slå igen butiken. Det är
ett exempel på hur statsmakterna med
stöd av denna lagstiftning tillfogar skada
och rubbar konkurrensförhållandena.
Här gällde det ett företag som redan
hade verksamheten i gång. Det har
väckt en hel del uppmärksamhet, och
att man efterlyst motiveringarna känner
även statsrådet till.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Jag skall bara ta upp en
enda del av det statsrådet sade i sitt

Tisdagen den 1!) maj 1970

Nr 26

Ang. dispens för visst öppethållande av butiker

andra inliigg, nämligen att detta skulle
vara ett renodlat Stockholmsproblem.
Det är det i själva verket inte, utan det
är ett problem som man har i flera andra
stora tätorter och i bygden runt omkring
tätorterna.

Som exempel kan jag nämna området
Hälsingborg—Ängelholm där tre län
möts — Hallands, Malmöhus och Kristianstads
län. Inom dessa olika län tilllämpas
olika praxis. Köpmännen i ett
län, där länsstyrelsen har intagit en utomordentligt
restriktiv hållning till dispensansökningar
som har hamnat hos
den, anser att det över huvud taget inte
finns någon anledning att lägga ned någon
möda på att gå till Kungl. Maj:t för
att få ärendet prövat, eftersom det -—
som statsrådet här också har framhållit
— bara finns ett enda exempel på att
Kungl. Maj:t har upphävt ett beslut om
dispensvägran. När nu köpmän i ett annat
län, som gränsar till detta län, får
ha ett liberalt öppethållande, förändras
konkurrenssituationen väsentligt, vilket
ju inte någon part kan tjäna på. Det förefaller
som om det i huvudsak inte är
ett hänsynstagande till tre parters intressen
som har vägts samman på ett
riktigt sätt. Det lutar åt att vara ett alltför
ensidigt hänsynstagande till endast
en av de tre intressenterna i denna fråga.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Som framgick av mitt
föregående anförande är jag medveten
om att kommuner och även länsstyrelser
har handlat olika i detta sammanhang.
Jag har ingen möjlighet att rätta
till detta på annat sätt än i den mån
ärenden kommer upp såsom besvärsärenden
i departementet. Då kan jag
visa vad jag anser vara en rimlig lagtolkning
av rätten att ge dispenser. Det
har jag försökt göra. Om det inte hade
förekommit en enda dispens i Stockholm
och det hade kommit fram ärenden
till Kungl. Maj:t hade jag givetvis
prövat dem individuellt och försökt att

så gott sig göra låter väga mot varandra
de olika intressen som jag har angivit
i mitt interpellationssvar till herr
Åkerlund och försökt att komma fram
till en ståndpunkt huruvida det i detta
fall fanns särskilda motiv för ett öppethållande.
Jag är alldeles säker på att om
ärendena hade prövats av mig och inte
av lokala instanser i början men givetvis
efter hörande av kommunerna, skulle
jag ha kommit fram till att ett betydligt
mindre antal butiker skulle hållas
öppna på särskild tid i Stockholm än de
40—50 som jag nu tror håller öppet i
området. Länsstyrelsen har också förstått
att vi anser att här inte finns något
grundat konsumentbehov som kan
väga över andra intressen vilka också
måste tillvaratas i detta sammanhang.

I Hälsingborg har de lokala myndigheterna
uppenbarligen ansett att det
inte finns något starkare behov av öppethållande
i den utsträckning som herr
Brundin anger. Det kan hända att man
i grannlänet — jag känner inte till det,
ty några besvärsärenden därifrån erinrar
jag mig inte — bär haft en annan
tolkning. Det är åter en illustration av
att det hade varit bättre, om vi från
början hade tillämpat en enhetlig praxis.
Jag tror att den sittande utredningen
också har anledning att överväga denna
fråga i samband med ställningstagandet
till en fortsatt eller avskaffad
affärstidslag i framtiden.

Jag skall inte dölja att jag kan förstå
den som säger att vi inte alls skall ha
någon affärstidslag. Jag tror uppriktigt
sagt att det i så fall blir en viss självsanering
på detta område. Men jag vet
inte om tiden ännu är mogen härför.
Jag har ingen uppfattning i detta fall.
Utredningen är förutsättningslös. Jag
upprepar och understryker vad jag redan
har sagt på denna punkt i mitt interpellationssvar.

Ett mycket omfattande öppethållande
överallt tror jag knappast kan sägas vara
till uteslutande fördel för konsumenterna.
Kostnaderna för öppethållande
de tider som ligger utanför vad som

Nr 26

Tisdagen den 19 maj 1970

Ang. dispens för visst öppethållande av butiker

medges i affärstidslagen blir större —
i varje fall i den mån man följer kollektivavtalet,
ty då tillkommer övertid
och mycket annat. I sista hand blir det
konsumenten som får betala merkostnaderna.
Det går kanske för en enskild
affärsidkare att täcka kostnaderna utan
att i större utsträckning föra dem över
på konsumenten, om affärsidkaren är
ensam och drar bestämda fördelar för
sin omsättning av detta. Men om det blir
en fri konkurrens på det här området,
så tror jag att möjligheterna för den enskilde
affärsidkaren att låta bli att vältra
över kostnaderna är obefintliga.

Det är svårt att säga vad som är ett
konsumentintresse. Herr Åkerlund åberopade
några anonyma utredningar. Jag
vill inte bestrida att de har gjorts, men
de utredningar jag har sett har i allmänhet
gått till så att man vänt sig till
ett antal konsumenter och frågat dem:
Vill ni ha öppet på söndagar? Det är
mycket få konsumenter som inte svarar
ja på en så formulerad fråga. Det är väldigt
bra om det är öppet på söndagen
— förutsatt naturligtvis att det inte för
med sig några kostnadskonsekvenser
för konsumenten. Ytterligare en förutsättning
är, säger jag, att man inte därigenom
rubbar konkurrenssituationen
mellan olika företag och olika företagstyper.
Alla dessa ting kan inte uppfyllas,
och därför bedömer jag den typen
av utredningar om konsumentbehovet
som fullständigt värdelösa och ointressanta.

Jag erinrar mig inga fall från Uppsala
och Eskilstuna. Att de inte kan ha varit
många, det kan jag försäkra herr
Åkerlund. Däremot har det funnits åtskilliga
fall i Stockholmsområdet där
jag mottagit petitioner och fått kritik
både i regionalradion och i den lokala
pressen, vilket jag har tagit med en viss
ro, därför att Stockholmsområdet i detta
hänseende ändå är mycket mer gynnat
än många andra områden i landet.
Vi kan ju inte ha det så att affärstidslagen
inte gäller i Stockholm men tilllämpas
på andra håll. Därför har jag

dragit de konsekvenser jag har gjort,
och jag är glad att länsstyrelserna förstått
de slutsatser till vilka Kungl. Maj:t
kommit fram.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 99, med förslag till lag
om förenklad aktiehantering, m. in.,
hänvisades propositionen, såvitt den avsåge
bemyndigande att träffa avtal om
drivande av Värdepapperscentralen
VPC Aktiebolag och att utfärda viss garantiförbindelse,
till bankoutskottet, såvitt
gällde lag om avdrag vid inkomsttaxeringen
för avgifter till nämnda bolag,
till bevillningsutskottet samt i övrigt
till lagutskott.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 103—112, bebevillningsutskottets
betänkande nr 36,
bankoutskottets utlåtanden nr 40—42,
andra lagutskottets utlåtanden nr 43 och
47—49, tredje lagutskottets utlåtande
nr 46, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 23, 27 och 28 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 39 och
40.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
anförde:

Jag hemställer att kammaren måtte
besluta att på morgondagens föredragningslista
andra lagutskottets utlåtande
nr 43, statsutskottets utlåtande nr 110
samt andra lagutskottets utlåtanden nr
47 och 48 i nu angiven ordning uppföres
främst bland två gånger bordlagda
ärenden.

Vidare hemställer jag att kammaren
måtte besluta att på samma lista bankoutskottets
utlåtanden nr 40—42, statsutskottets
utlåtanden nr 103, 105 och 106
samt bevillningsutskottets betänkande
nr 36 ävensom statsutskottets utlåtanden
nr 104 och 111 i nu angiven ordning
sättes sist.

Tisdagen den 19 maj 1970

Nr 26

Beträffande arbetet i kammaren under
denna vecka får jag hänvisa till utdelat
stencilerat meddelande.

Vad herr förste vice talmannen hemställt
bifölls.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 10, i
anledning av motioner angående kontrollen
av atomenergiverksamheten i
Sverige m. m.;

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av motioner om
företagsdemokrati inom den offentliga
verksamheten; och

nr 37, i anledning av proposition med
förslag till ändring i kommunala vallagen
(1930:253) jämte följdmotioner;

statsutskottets memorial nr 115, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om lokaliseringen av mynt- och
medaljtillverkningen; samt

bevillningsutskottets betänkande nr
42, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av protokoll
rörande ändring i avtalet den
14 maj 1959 mellan Sverige och Österrike
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1244, av herr Bohman m. fl.,
nr 1245, av herr Bohman m. fl.,
nr 1246, av herrar Ilelén och Bengtson,
samt

nr 1247, av herr Pettersson, Karl,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 120, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1970/71, m. m.;

nr 1248, av herr Andersson, Ingvar,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 129, med förslag till lag om
ändring i lagen (1951:790) om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; ävensom

nr 1249, av herr Österdahl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
129, med förslag till lag om ändring i
lagen (1951:790) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.42.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Onsdagen den 20 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Ang. svenskt deltagande i CERN:s 300
GeV-projekt

Herr statsrådet MOBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Wallmarks (m) interpellation angående
svenskt deltagande i CERN:s 300
GeV-projekt, erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Wallmark har frågat
chefen för utbildningsdepartementet
om han är villig att redogöra för de
överväganden som hittills ägt rum inom
regeringen angående Sveriges eventuella
deltagande i CERN:s 300 GeVprojekt
och när riksdagen kommer att
beredas möjlighet att ta ställning i denna
fråga. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara
dessa frågor.

Inom den europeiska organisationen
för samarbete på kärnforskningsområdet,
CERN, har sedan början av 1960-talet förutsättningarna för en europeisk
storaccelerator studerats och diskuterats.

Sex medlemsstater — Belgien, Frankrike,
Italien, Schweiz, Förbundsrepubliken
Tyskland, Österrike — har förklarat
sig villiga att under vissa angivna
förutsättningar delta i detta projekt.
Enighet råder dock inte i fråga om lokalisering
av denna accelerator.

Inom CERN har mot bakgrund av
bl. a. den tekniska utvecklingen nyligen
presenterats ett helt nytt uppslag
för lösande av storacceleratorsfrågan.
Den nu tilltänkta acceleratorn skulle
till en början få energin 150 GeV. Den

skulle senare kunna byggas ut avsevärt.
Denna accelerator antas till skillnad
från den tidigare diskuterade kunna
förläggas till samma område där
CERN:s nuvarande accelerator är belägen.

Något ställningstagande från svensk
sida erfordras inte förrän det står klart
om detta nya projekt kommer att föreläggas
CERN:s medlemsstater för definitivt
beslut. Frågan om ett eventuellt
svenskt deltagande kommer att underställas
riksdagen i vederbörlig ordning.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för svaret på min interpellation.

Den europeiska kärnforskningen är,
kan man väl nästan säga, en enda lång
lidandes historia, där det varit mycket
av diskussion och resonemang men väldigt
litet av beslut.

Under åtskilliga år diskuterades möjligheterna
att förlägga en 300 GeV-accelerator
till Lunsenområdet här i Sverige.
Det förekom en i och för sig ganska
intensiv debatt inom landet huruvida
det var riktigt att Sverige skulle
anmäla sitt intresse för detta projekt.
Såvitt jag vet avstod regeringen från
att över huvud taget ge någon mening
till känna i denna fråga, vilket väl närmast
kunde tolkas som att regeringen
inte var särskilt intresserad av att engagera
sig i detta projekt.

År 1968 tog jag upp denna fråga med
dåvarande utbildningsminister Palme.
Han svarade att riksdagen så småningom
skulle komma att få ta ställning till
ett eventuellt deltagande i detta projekt
men att regeringen för tillfället inte
var beredd att ta någon ställning.

Diskussionerna har naturligtvis fort -

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

Ang. svenskt deltagande i CEKN:s 300 GeV-projekt

salt, vilket i och för sig är förståeligt,
eftersom det rör sig om ganska stora
pengar — ett belopp på 2,5 miljarder
kronor har nämnts. Det hela har resulterat
i att endast sex länder anmält ett
konkret intresse. Bland andra har England
tackat nej, då England i sitt dåvarande
ekonomiska läge inte ansåg
sig ha möjligheter att delta i projektet.

Sedan har, inte bara på grund av den
tekniska utvecklingen, som statsrådet
sade, utan naturligtvis också på grund
av det kärva ekonomiska klimatet, andra
vägar undersökts. Faktum är att
Sovjetunionen har en 70 GeV-accelerator.
Amerikanerna håller på att bygga
sin 200 GeV-accelerator, vilken sannolikt
kommer att kunna provköras redan
nästa år — i så fall en utomordentlig
prestation, såvitt teknikerna kan bedöma.
Allt detta innebär att den europeiska
kärnforskningen står inför ett
dilemma i och med att man saknar en
storaccelerator över huvud taget.

Statsrådet berörde nu i sitt svar möjligheten
att åstadkomma en i varje fall
i ett första skede krympt anläggning,
varigenom anläggningskostnaden skulle
kunna skäras ned nästan till hälften.
Detta förslag har på en del länder verkat
nästan som en upplivande injektionsspruta,
såvitt jag blivit rätt informerad.
Engelsmännen säger att deras
tidigare nej uteslutande gällde den stora
acceleratorn; de förefaller vara positivt
intresserade nu. Samma sak sägs
tydligen under hand från Norge och
Holland.

För svensk kärnforskning är det naturligtvis
värdefullt att veta regeringens
intresse av att engagera sig i denna
forskningspolitik. Jag tycker att det är
bra att ännu en gång ha fått beskedet
att riksdagen kommer att få ta ställning
till frågan. Jag förutsätter att
statsrådet med det svaret avser att frågan
skall underställas riksdagen, vare
sig regeringen är positiv eller negativ
till ett eventuellt deltagande.

Den andra delen, herr statsråd, av

min interpellation berör de eventuella
överväganden som ägt rum inom regeringen.
Hela denna fråga är av så stort
intresse för den forskargrupp som det
här gäller att jag förutsätter att man
inom regeringen noggrant följer dessa
diskussioner och överväganden. Det
förefaller mig rimligt att man från regeringens
sida kommer att -— liksom
man gjort från andra länders sida —
informera om vilket intresse man kan
ha att delta i detta nya projekt. Möjligheterna
att förverkliga projektet sammanhänger
med hur många länder som
kan komma att vara med. Sveriges
eventuella positiva underhandsinformationer
till CERN-organisationen kan
också verka stimulerande för andra
länder att aktivera sig. Om alla bara
skulle avvakta ett eventuellt förslag,
finns risken att det kanske inte kommer
något förslag över huvud taget.

Jag skulle alltså vilja få detta svar av
statsrådet Moberg kompletterat med
svar på två frågor, som ligger invävda
i min interpellation.

Min första fråga är: Har regeringen
gjort överväganden och i vilken riktning
går de i så fall; är regeringen positivt
eller negativt inställd till projektet? Min

andra fråga är: Därest regeringen
har en allmänt positiv inställning
till ett engagemang i detta sammanhang,
skulle regeringen då kunna tänka
sig att ge ett konkret besked till CERNorganisationen
härom? Detta besked
behöver i och för sig inte vara förpliktande,
eftersom riksdagen slutgiltigt
skall ta ställning till frågan, men det
skulle tjäna som information till CERNorganisationen
och som en stimulans
för övriga länder att visa ett aktivt intresse
och därmed ge möjlighet att äntligen
åstadkomma en europeisk storaccelerator.

Herr talman! Jag vore tacksam om
statsrådet Moberg skulle vilja komplettera
sitt svar med svar även på de frågor
jag nu ställt.

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. svenskt deltagande i CERN:s 300 GeV-projekt

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Herr Wallmark ställer
nu två nya frågor. Den interpellation
jag svarade på gällde våra överväganden
om det gamla projektet, det som nu
får bedömas ha i stort sett historiskt intresse.
Därför fann jag ingen anledning
att här i kammaren ta upp tid med att
tala om hur regeringen har agerat i den
frågan under fyra års tid.

Nu kommer alltså två nya frågor, som
gäller hur regeringen ställer sig till den
nya situation som uppkommit helt plötsligt
genom att teknikerna i Geneve har
upptäckt en del tekniska ting som möjliggör
en helt annan uppläggning av
projektet.

Låt mig, herr talman, svara att vi håller
fortlöpande kontakt med utvecklingen
via vår delegation. Vi har länge innehaft
ordförandeposten i CERN, vilket
gör att vi är utomordentligt väl informerade
på denna punkt. Vi har fört
resonemang med ordföranden i CERN
och ordföranden i vår delegation om
den nya situationen. Vad vi nu i första
hand måste veta mer om är vad den här
nya vändningen betyder mera i detalj
tekniskt sett. Man befinner sig på ett
preliminärt stadium i sina överväganden,
och bland teknikerna i CERN pågår
nu resonemang kring detta.

Först när vi har fått en mer uttömmande
redovisning av den sidan av saken
är det möjligt för regeringen att ta
upp till övervägande om det här projektet
är mer förenligt med våra intressen
och våra möjligheter än det tidigare.
Redan det förhållandet att man enligt
de nya idéerna skulle kunna bygga vidare
på den stora basorganisation som
redan finns i CERN verkar i och för sig
lockande. Det är en naturlig utveckling
av det arbete som har bedrivits där med
stor framgång under mer än ett decennium.
Den tidigare idén att man skulle
välja en ny plats och bygga upp en helt
ny anläggning skulle dra med sig stora
baskostnader. Från ett litet land som
vårt måste man allmänt sett välkomna
denna första indikation om ett nytt lä -

ge. Längre kan vi för dagen inte sträcka
oss, vi måste själva veta mera.

Herr Wallmarks andra fråga gällde
om inte svenska regeringen kunde ge
underhandsbesked till CERN så att andra
länder skulle bli mer positiva. Herr
Wallmark, vi agerar inte så, vi spelar
inte under täcket, utan vi talar om precis
vad vi tycker, och sedan får teknikerna
bedöma den situation som uppkommer
när land efter land tar ståndpunkt.
Vi agerar helt fritt från taktiska
beräkningar om huruvida man skall dra
med sig andra länder eller inte genom
ett för tidigt eller för sent utspel.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag tror att den bedömning
som herr statsrådet föreföll att göra
i första delen av interpellationssvaret
var positiv. Anledningen till att man inom
CERN kan hålla sig till den nuvarande
platsen även för den nya storacceleratorn
är ju att man kan göra radien
så mycket mindre att utrymmet
räcker till och att man kan bygga på
den nuvarande basorganisationen. Vidare
skall man tydligen kunna använda
den nuvarande protoncyklotronen som
injektor, vilket naturligtvis innebär en
betydande besparing. Jag tolkar den delen
av svaret så, att statsrådet anser att
man nu står på jorden, och det nya projektet
skulle alltså kunna vara av ett
visst intresse.

Vidare säger statsrådet att han inte
vill spela under täcket. Det var ett något
märkligt sätt att uttrycka sig, när vi
diskuterar underhandsinformationer
och underhandsbesked. Det torde inte
vara statsrådet obekant att det är ett
tämligen vanligt sätt att agera såsom
engelsmännen nu tycks ha gjort i detta
sammanhang och som norrmännen och
holländarna också tycks ha gjort, nämligen
att de under hand har informerat
CERN-organisationen om att det i och
med att objektet blivit av denna storleksordning
torde föreligga ett visst intresse
från deras sida, vilket gör det

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

Om upprustning av järnvägen Malung—Särna, in. m.

möjligt för organisationen att arbeta vidare.

Jag skall inte liårdra statsrådets uttalande
om att han inte vill spela under
täcket — detta uttalande var kanske
mindre välbetänkt — ty i de flesta internationella
organisationer som regeringen
eller andra organ samarbetar
med lämnas underhandsinformationer
eller underhandsmeddelanden, som så
småningom kan komma att resultera i
faktiska beslut. Jag menar att om regeringen
har ett verkligt intresse — och
då kommer jag mera in på den principiella
frågan — att stödja kärnforskningen,
finns det anledning att visa detta
genom ett sådant här handlande.

Jag har tidigare i interpellationer haft
uppe andra forskningsproblem. Häromdagen
diskuterade jag fusionsforskningen,
men jag måste dessvärre säga att de
vackra och stolta ord som regeringen
för några år sedan uttalade när det gäller
engagemang i och intresse för satsning
på forskning för närvarande rimmar
mycket dåligt med det konkreta
handlandet. Jag tycker att regeringens
engagemang är utomordentligt litet med
tanke på de möjligheter som i dag finns
att satsa på forskning.

Herr talman! Det finns kanske inte
någon större anledning att fortsätta denna
debatt med statsrådet Moberg. Yi har
väl närmast att avvakta vad som kan
komma att hända under höstens lopp.
Jag förmodar att det finns möjlighet att
ta konkret ställning under hösten och
att komma med förslag och ställningstaganden
kanske redan till liöstriksdagen.
Jag beklagar att statsrådet anser
sig förhindrad av s. k. speltekniska skäl
att ge underhandsinformationer om
svenskt principiellt intresse i dessa sammanhang.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Om herr Wallmark med
sin andra fråga menade att vi skulle
fortsätta att agera som vi alltid har
gjort, är svaret självklart ja. Men jag

trodde att herr Wallmark ansåg att vi
just i nuvarande situation — och hans
formuleringar ingav mig rätten att dra
den slutsatsen — borde föra någon form
av resonemang med CERN för att därmed
dra in andra länder, och det var
detta jag häftigt reagerade mot. Vi kommer
att behandla denna fråga som vi behandlar
alla andra frågor. Det föreligger
självklart ständiga kontakter mellan
den svenska delegationen å ena sidan
och CERN:s högkvarter å andra sidan,
och den svenska delegationen har på
vanligt sätt kontakt med regeringen inför
de rådssammanträden där frågorna
om denna större problematik kommer
upp. Vi kommer att agera på precis det
sätt vi alltid har agerat, och gjort detta,
såvitt jag vet, till de flesta internationella
organisationers belåtenhet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om upprustning av järnvägen Malung—
Särna, m. m.

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING, som
meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde i ett sammanhang besvara
herr Nils Nilssons (ep) interpellationer
dels om upprustning av järnvägen
Malung—Särna som beredskapsarbete
och om lokaliseringsstöd för virkesterminal,
m. m., dels ock om upprustning
av järnvägen Malung—Särna
och om virkesterminal i Särna, och nu
anförde:

Herr talman! Herr Nils Nilsson har
frågat mig om jag vill medverka till att
— under de möjligheter som kan vara
till finnandes — erforderlig upprustning
av bandelen Malung—Särna kommer
till stånd och att en virkesterminal anläggs
i Särna.

SJ har i framställning till Kungl.
Maj:t i november 1969 begärt att mellan
Malungsfors och Särna på järnvägslin -

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Om upprustning av järnvägen Malung—Särna, m. m.

jen Malung—Särna få lägga ned kvarvarande
trafik, d. v. s. vagnslasttrafiken.
Beredning av detta ärende pågår
för närvarande inom kommunikationsdepartementet.
Först då beredningen
slutförts föreligger underlag för bedömning
av nedläggningsfrågan och spörsmål
som sammanhänger med denna,
bl. a. den av herr Nilsson väckta frågan
om en virkesterminal i Särna.

Herr Nilsson har också frågat inrikesministern,
om det finns möjlighet
att som beredskapsarbete upprusta
järnvägen och anlägga en virkesterminal,
om en virkesterminal kan betraktas
som ett sådant industriserviceföretag
som avses för erhållande av lokaliseringsstöd
och om sådant stöd kan
väntas utgå.

Efter samråd med inrikesministern
vill jag meddela att det inte finns några
formella hinder för att de avsedda
arbetena drivs som beredskapsarbeten.
Sådana arbeten innebär emellertid i
regel endast ett tidigareläggande av
planerade arbeten. De väljs ut bland
objekt, som respektive myndigheter
finner angelägna. Jag vill i det sammanhanget
hänvisa till att SJ föreslagit
nedläggning av bandelen Malungsfors—
Särna.

Vad slutligen angår lokaliseringsstöd
för virkesterminal föreligger i dag inga
möjligheter därtill. Enligt propositionen
om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten avses även fortsättningsvis
lagringsverksamhet i anslutning
till transportfunktionen falla utanför
lokaliseringsstödet.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
mina frågor.

I svaret erinrar statsrådet om att SJ
föreslagit nedläggning av bandelen Malungsfors—Särna
och upplyser att ärendet
är föremål för beredning i kommunikationsdepartementet.
En följdfråga

som jag vill framställa är denna: När
kan denna beredning väntas vara slutförd
och möjlighet för besked förefinnas?
För den del av västra och norra
Dalarna som är beroende av den trafikled
järnvägen utgör är detta en synnerligen
vital fråga. I dessa bygder har
jordbruk och skogsbruk varit de dominerande
basnäringarna, och det torde
vara obestridligt att den huvudsakliga
anledningen till den befolkningsminskning
som här skett är strukturförändringarna
inom det skogsbruksdominerade
näringslivet. Inom regionpolitikens
ram har stöd utgått till näringslivet,
men sådant stöd blir meningsfullt
endast om transportförsörjningen är
tillfredsställande. Detta gäller såväl
godstransport som persontransport. Det
är därför helt nödvändigt att inordna
trafikpolitiken i regionpolitiken, då det
bör vara en väsentlig uppgift för denna
att stimulera till utveckling.

I samband med sin begäran om nedläggning
av järnvägen redovisar SJ att
bandelen ger ett underskott i driften
med cirka 700 000 kronor, vilket motsvarar
cirka tre promille av SJ:s totala
underskott 1968/69. I detta sammanhang
synes den samhällsekonomiska
betydelse som den 12 mil långa bandelen
har för norra och västra Dalarna
vida överstiga den betydelse som dessa
tre promille har i SJ:s totala underskott.
En kapitalisering av det redovisade
underskottet efter sex procent ger
en kapitalsumma av cirka 10 miljoner
kronor, vartill skall komma belopp för
erforderlig upprustning.

I sitt remissvar i ärendet till länsstyrelsen
anför vägverket att enligt behovsplanen
för vägbyggande för åren
1970—1985 erfordras för väg 297 Malung—Särna
förbättringsarbeten för 20
miljoner kronor. Vägverket anför vidare:
”Flottningsnedläggningen i Dalälven
samt här ifrågasatt järnvägsnedläggning
kommer otvivelaktigt att öka
trycket på förbättringsarbetena på väg
297 och främst delen Sälen—Särna. Om
dessa arbeten skall utföras inom ramen

Onsdagen den 20 maj 1070

Nr 26

Om upprustning av järnvägen Malung—Särna, m. m.

för ordinarie medel torde det ta åtskilliga
år att genomföra de liiir åsyftade
förbättringsarbetena.”

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför
i detta sammanhang:

”Landsvägarna är inte av den standard
att det skulle vara möjligt att till
dessa överföra de transporter som tidigare
gått på järnväg och i flottningsleden.
Kostnaderna för vägbyggen, vägförbättring
och vägunderhåll skulle stiga
väsentligt. Enligt länsstyrelsens mening
har SJ gjort en klar felbedömning,
när det förutsättes att kostnaderna
för de förbättringsåtgärder som kan
bli erforderliga på det allmänna vägnätet
skulle kunna inrymmas inom ramen
för ordinarie medel. Det torde bli
nödvändigt med avsevärda extra anslag,
och merkostnaderna för vägupprustningen
kommer säkerligen att tillsammans
med andra för samhället uppkomna
kostnader väsentligt överstiga
den vinst SJ kan påräkna vid en järnvägsnedläggelse.
”

1 motiveringen till den begärda nedläggningen
anger SJ att avtal numera
har träffats mellan Stora Kopparbergs
Bergslags AB, Korsnäs Marma AB och
statens järnvägar angående transport
av bolagens virke till kustindustrierna.

I det utredningsarbete som har föregått
fraktavtalet av den 29 januari 1969
förutsättes, ”att det transporterade virket
utgöres av såväl vad som avverkas
i egna skogar som virke, som bolagen
köper från utomstående i ungefär samma
utsträckning som f. n.”.

Inom Särna—Idre-området äger kronan
55 procent av skogsmarken, enskilda
10 procent och bolag 21 procent.
14 procent utgörs av allmänningsskogar.
Eftersom SJ enbart har förhandlat
med bolagen har ägarna till cirka fyra
femtedelar av skogsmarken lämnats
utanför förhandlingarna, vilket får anses
som en märklig förhandlingsordning.
Denna absoluta majoritet har inte
beretts tillfälle att anföra sina synpunkter
beträffande virkesterminalernas
belägenhet och nyttjande utan är

2 Förslå kammarens protokoll 1970. Nr 26

hänvisad till antingen långa lastbilstransporter
eller att försälja sitt virke
till ägarna av terminalerna i eu klart
konkurrensbegränsande situation.

Den virkeskvantitet som av SJ har
beräknats transporteras från en eventuell
terminal i Särna underkänns av
en enig skoglig expertis inom området,
vilken bedömer virkeskvantiteterna såsom
betydligt större. Denna bedömning
får även starkt stöd i en av skogshögskolan
verkställd avverkningsutredning,
som även utvisar att Särna—Idre-området
har betydande kvantiteter grov
skog.

Kommunikationsministerns svar, att
det inte finns några formella hinder för
att såsom beredskapsarbete företa en
upprustning av bandelen samt anlägga
en virkesterminal i Särna, betraktar jag
såsom positivt.

Statsrådet tillägger därefter att sådana
arbeten väljs ut bland objekt som
respektive myndigheter finner angelägna
och att SJ har föreslagit en nedläggning
av bandelen Malungsfors—
Särna.

Även om SJ är den myndighet som
svarar för järnvägstrafiken är väl ändå
denna fråga betydligt vidare än så. Det
torde vara obestridligt att trafikpolitiken
måste inordnas i de samhällsekonomiska
sammanhangen. Som beredskapsarbeten
företas i ganska stor omfattning
åtgärder i skogen. För att dessa
åtgärder skall vara meningsfyllda
förutsätts avsättningsmöjligheter för
skogen som råvara, och här kommer
ju transportfrågan in som en avgörande
faktor.

Särna—Idre-området har rik tillgång
på råvara som skogen utgör, en råvara
som vi även nationalekonomiskt är i
behov av för vår export. Såväl norra
Dalarna som västra Dalarna behöver
arbetstillfällen för sin befolkning. För
såväl den industriella utvecklingen som
för turistnäringen och även ur försvarssynpunkt
är bibehållandet av och en
upprustning av bandelen Malung—Särna
en mycket viktig angelägenhet.

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Om upprustning av järnvägen Malung—Sarna, m. m.

Jag vill ånyo tacka kommunikationsministern
för svaret.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Bara ett par repliker
med anledning av herr Nilssons inlägg.

När det gäller frågan om beredskapsarbeten
måste vi ha klart för oss att
det är en grundläggande princip att beredskapsarbeten
skall vara angelägna
projekt. Riksdagen har vid flera tillfällen
understrukit den principen. Man
kan inte ha olika värderingar beträffande
vad som är angeläget beroende
på från vilket anslag pengarna skall
tas. Däremot bör man naturligtvis utnyttja
en situation då det finns ledig
arbetskraft som kan utföra angelägna
arbeten omedelbart, som man annars
skulle ha fått lov att skjuta på.

Vad gäller frågan om lokaliseringsstöd
till virkesterminaler är mitt interpellationssvar
ett exakt återgivande av
vad som står på sidan 206 i lokaliseringspropositionen.
Utskottet hade inte
någonting att erinra mot propositionen.
Det föreligger såvitt jag vet inte
heller någon reservation med yrkande
om att sådana arbeten skall vara
stödberättigade. Detta sagt som ett komplement
till vad jag tidigare sade om
lokaliseringsstöd till virkesterminaler.

Vad sedan gäller järnvägslinjen mellan
Malungsfors och Särna har jag under
hösten i fjol och under vintern haft
en rad uppvaktningar från Kopparbergs
län vid vilka har framförts en
rad synpunkter av vägmyndigheter, av
länsstyrelse och kommuner samt från
järnvägshåll. Därvid har också förslag
lagts fram om att denna fråga skulle
lösas i enlighet med den linje som herr
Nilsson företräder.

Det är min uppfattning att det i denna
fråga fordras en fortsatt beredning.
Herr Nilsson frågar när den kan vara
slutförd. Det kan jag inte lämna något
definitivt svar på i dag. Jag hade hoppats
att redan under maj månad själv

kunna besöka detta trafikområde och
sätta mig in i problemet på platsen.
Nu har det tyvärr inte varit möjligt
av tidsskäl, någon gång beroende på
bristande tid för min del, någon gång
på att det har varit svårt att samsas
om lämpligt datum med de parter, bl. a.
de kommunalmän, som det kan vara
angeläget att få träffa vid ett besök
däruppe. Jag hoppas emellertid att det
skall bli möjligt för mig att göra detta
besök under juni månad.

Herr Nilsson får nöja sig med det
beskedet tills vidare på frågan om när
beredningen kan vara slutförd i det
här stycket. Innan jag själv har gjort
detta besök är jag inte beredd att gå
in på någon diskussion i sakfrågan.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för det ytterligare
svaret på mina frågor.

Jag är helt på det klara med att beredskapsarbetena,
som statsrådet säger,
är beroende av om det finns ledig arbetskraft,
som behöver arbete. Men detta
bör väl ändå inte lägga hinder i vägen
för att arbetskraften sätts in på arbetsuppgifter
som är angelägna och
som i sin tur skulle skapa förutsättningar
för fortsatt sysselsättning.

Min åsikt, som jag framfört i detta
sammanhang, är att en förutsättning för
att man skall kunna ta reda på virket
i dessa områden — där vi obestridligen
har en riklig tillgång på virke —
är att transportbetingelserna är så
gynnsamma att tillvaratagandet av virket
ger ekonomisk vinst. Grundläggande
för det ekonomiska utbytet av de
beredskapsåtgärder som vidtas i skogen
är också att det går att ta vara på
virket. Min uppfattning är alltså att det
ur beredskapssynpunkt är en angelägen
uppgift att göra de ekonomiska
förutsättningarna för att tillvarata virket
så goda som möjligt.

Jag ber än en gång få tacka för svaret.

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

It)

Ang. lokaliseringen av mynt- och mcdaljtillverkningen

Herr KARLSSON, OVE, (s):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord i anledning av herr Nils Nilssons
interpellationer.

Under den gångna vintern har virkestransporterna
på järnväg från Särna
varit mycket omfattande — förmodligen
så stora att man får gå tillbaka
ända till krigsåren för att finna
motsvarande förhållande. Om det virke
som nu har transporterats på järnväg
skulle ha gått med bil på landsväg
skulle detta ha medfört stora svårigheter.
Eftersom vägen från Särna — speciellt
Västerdalsvägen mot Malungsfors
— inte är speciellt bra. Jag hoppas
därför att järnvägen får ligga kvar tills
vidare.

Vi får också hoppas att de synpunkter
som framförts vid de uppvaktningar
som gjorts från berörda kommuners
sida, där också representanter från
länsstyrelsen och landstinget har deltagit,
beaktas och att man bedömer denna
fråga på ett positivt sätt när det
blir aktuellt att ta slutgiltig ställning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1244 till bankoutskottet,
motionen nr 1245 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 1246 och 1247 till bankoutskottet
samt

motionerna nr 1248 och 1249 till bevillningsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 10 samt konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 35 och
37.

Ang. lokaliseringen av mynt- och
medaljtillverkningen

Föredrogs statsutskottets memorial nr
115, i anledning av kamrarnas skiljak -

tiga beslut i fråga om lokaliseringen av
mynt- och medaljtillverkningen.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t förordat, att nybyggnad för myntoch
medaljtillverkningen skulle göras
i Eskilstuna.

I de likalydande motionerna 1:749,
av herr Lundin m. fl., och II: 897, av
herr Östrand m. fl., hade anhållits, att
riksdagen måtte besluta, att mynt- och
medaljtillverkningen skulle omlokaliseras
till Söderhamn.

Statsutskottet hade i sitt utlåtande nr
63 hemställt, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 749 och II: 897 godkänna vad
i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 2 januari 1970 anförts beträffande
nybyggnad för mynt- och
medaljtillverkningen.

I en vid utlåtandet fogad reservation
hade herr Jacobsson, Per, m. fl. yrkat,
att riksdagen skulle i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 749 och II: 897 som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört beträffande lokaliseringen
av mynt- och medaljtillverkningen. Reservanterna
hade ansett, att ytterligare
överväganden borde ske i fråga om lokaliseringen
av mynt- och medaljtillverkningen.

Första kammaren hade bifallit vad
utskottet hemställt under det att andra
kammaren bifallit den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Utskottet hade i det nu föredragna
memorialet hemställt, att första kammaren
beträffande frågan om lokalisering
av mynt- och medaljtillverkningen
måtte biträda andra kammarens i ärendet
fattade beslut.

Därjämte hade utskottet hemställt,
att förevarande ärende måtte företagas
till avgörande efter allenast en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Första kammaren har
inbjudits att instämma i andra kammarens
beslut om ytterligare överväganden
före bestämmande av lokaliseringsort
för mynt- och justeringsverkets
mynt- och medaljtillverkning. Tvåkammarriksdagens
arbetsvillkor gör det väl
nödvändigt att acceptera denna inbjudan,
trots att första kammaren har beslutat
att nämnda tillverkning skall förläggas
till Eskilstuna. Skälen för detta
beslut kvarstår. De utvecklades av herr
Sven Nyman och mig när frågan behandlades.
Upprepning är överflödig.

Sammantaget har dock flertalet av
de riksdagsmän som tagit ställning uttalat
sig för ytterligare utredning, i
första hand siktande till att pröva frågan
om lokalisering till stödområde. I
detta torde främst ligga ett besked om
att stödområdesproblemen måste ges
hög prioritet, bl. a. vid utlokalisering
av statlig verksamhet. Samtidigt är det
dock motiverat att staten bidrager till
att dämpa problemen även för strukturomvandlingsort
som inte ligger i
stödområde.

Min förhoppning är, i föreliggande
läge, att regeringen efter utredning och
begrundan skall finna former för att
i ett samlat grepp tillgodose såväl de
synpunkter som vägledde regeringen,
statsutskottet och första kammaren i
lokaliseringsbeslutet till förmån för
mynt- och medaljtillverkning i Eskilstuna,
som kravet på stärkande av stödområdets
näringsliv.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
memorialet hemställt.

Föredrogs och bordlädes ånyo bevilllningsutskottets
betänkande nr 42.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa organisations- och anslags -

frågor rörande försvaret, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 110, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande
försvaret jämte motioner.

Punkten 1

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret,
m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 2
januari 1970, berett riksdagen tillfälle
att yttra sig med anledning av vad som
anförts om ramar för det militära försvaret
och civilförsvaret, m. m.

Ramberäkningarna för det militära
försvaret och civilförsvaret vore gjorda
i enlighet med de principer som
hade legat till grund för 1968 års försvarsbeslut.
För det militära försvaret
hade för budgetåret 1970/71 beräknats
en utgiftsram om 5 605 955 000 kronor,
varav 5 347 605 000 kronor i form av
anslag för budgetåret och 258 350 000
kronor i form av reservationsmedelsförbrukning.
För civilförsvaret hade
för nästa budgetår beräknats en anslagsram
av 120 923 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motionsyrkanden:

Beträffande utgiftsramen för det militära
försvaret för budgetåret 1970/71
hade utskottet behandlat

dels de likalydande motionerna I:
561, av herr Strandberg samt II: 659, av
herrar Oskarson och Waehtmeister, vari
anhållits, att försvarsgrenarnas anslag
till övningar m. m. samt drift och underhåll
av tygmateriel m. in. måtte
uppräknas med sammanlagt 22,4 miljoner
kronor, vilka yrkanden innebure

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, in. m.

eu ökning av utgiftsramen med samma
belopp,

dels ock de likalydande motionerna
I: 1095, av herr Bohman in. fl., och II:
128b, av herr Holmberg m. fl., i vad
avsåge hemställan

att försvarsgrenarnas anslag till anskaffning
av tygmateriel in. in., övningar
in. in. samt drift och underhåll
av tygmateriel in. m. måtte uppräknas
med sammanlagt 82 272 000 kronor, vilka
yrkanden innebure en ökning av utgiftsramen
med samma belopp, samt

att begärda beställningsbemyndiganden
måtte utökas med 150 miljoner kronor.

Beträffande planeringsinriktningen
hade utskottet behandlat de likalydande
motionerna I: 1095, av herr Bohman
m. fl., och II: 128b, av herr Holmberg
ni. fl., i vad avsåge hemställan
att försvarsplaneringen under återstoden
av nu gällande försvarsbeslut skulle
som huvudalternativ inriktas på den
s. k. fortsättningsnivån.

Beträffande försvarsutredning in. in.
hade utskottet behandlat de likalydande
motionerna 1:565, av herr Werner,
och II: 653, av herr Hermansson in. fl.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 561 och II: 659, I: 1095
och 11:1284 samt 1:565 och 11:653,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna Kungl. Maj :ts förslag till
ramberäkning för budgetåret 1970/71
för det militära försvaret,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag avslå motionerna
I: 561 och II: 659 i vad de avsåge ytterligare
medelsanvisning till försvarsgrenarnas
övningsberoende anslag inom
utgiftsramen för det militära försvaret,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1095 och II: 1284 i vad de avsåge
försvarsplaneringen under återstoden
av perioden för gällande försvarsbeslut,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 565 och II: 653 i vad de avsåge
direktiv till eu kommande försvarsutredning,

5. att riksdagen måtte godkänna
Kungl. Maj ds förslag till ramberäkning
för budgetåret 1970/71 för civilförsvaret.

Reservationer hade avgivits

1, beträffande utgiftsramen för det
militära försvaret, av herrar Bohman
(in), Virgin (m), Nordstrandh (in) och
Petersson i Gäddvik (in), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj ds förslag och
med bifall till motionerna I: 561 och
II: 659 samt I: 1095 och II: 1284, nämnda
motioner i vad de innebure en uppräkning
av utgiftsramen för det militära
försvaret, samt med avslag å motionerna
I: 565 och II: 653 i vad de avsåge
en nedskärning av försvarsutgifterna
godkänna reservanternas förslag
till ramberäkning för budgetåret 1970/
71 för det militära försvaret;

2, av herrar Bohman (m), Virgin
(m), Nordstrandh (m) och Petersson
i Gäddvik (m), vilka — om reservationen
1 ej bifölles — ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och med bifall
till motionerna 1:561 och 11:659,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta att inom utgiftsramen för
det militära försvaret anvisa ytterligare
sammanlagt 22 400 000 kronor till försvarsgrenarnas
övningsberoende anslag; 3,

beträffande planeringsinriktningen,
av herrar Bohman (m), Virgin (m),
Nordstrandh (m) och Petersson i
Gäddvik (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den avfattning, denna reservation

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret,
visade, samt att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Majrts förslag och med
bifall till motionerna 1:1095 och II:
1284, såvitt nu vore i fråga, som sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna uttalat om att verksamheten
inom det militära försvaret under
budgetåren 1970/71 och 1971/72
skulle bedrivas enligt en planering som
rymdes inom nuvarande planeringsnivå
förhöjd med 50 miljoner kronor för
varje budgetår.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Ivar Johansson
(ep), Nyman (fp), Wirtén (fp),
Lindblad (fp), Olle Eriksson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Gustafson i
Göteborg (fp), Mattsson (ep), Enskog
(fp) och Antonsson (ep).

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande punkt
jämväl finge beröras övriga punkter i
detta utlåtande.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! När statsverkspropositionen
avlämnades vid riksdagens början
saknades i dess bilaga 6, som rör
försvaret, slutgiltiga förslag på en rad
punkter. Det gällde framför allt materielanslagen.
Det var först när proposition
110 lades fram i mitten av mars
som underlaget för en bedömning blev
fullständigt. Det är därför först nu som
det går att föra en mera översiktlig och
principiell debatt om regeringens försvarspolitik.

I bilaga 6 påstår försvarsministern att
1968 års försvarsbeslut — som nu fullföljes
— har skapat förutsättningar för
att bibehålla värnkraften på en oförändrad
nivå och att det även ger erforderlig
handlingsfrihet för framtiden. Jag
tycker faktiskt att vi skulle kunna slippa
höra begreppet värnkraft längre. Det
infördes av försvarsministern i ett
trängt läge för att han inte skulle behöva
erkänna för svenska folket den verkliga
innebörden av 1968 års försvarsbe -

m. m.

slut. Det beslutets innebörd är att försvarseffekten,
d. v. s. vår förmåga att avvärja
ett angrepp och därmed att undvika
angrepp, starkt avtar. Det är bedrägligt
att dölja denna verklighet genom
att säga att värnkraften bibehålies
och därmed tydligen mena någonting
statiskt, som till skillnad från allt annat
i samhället är oberört av den pågående
utvecklingen. Jag tycker att försvarsministern
skulle återgå till det begrepp
som han och vi alla andra använde förut,
nämligen försvarseffekten.

När försvarsministern vidare talar
om erforderlig handlingsfrihet, så är
det också ett otillfredsställande sätt att
uttrycka sig på. Vad är det som är erforderligt?
Är det bara att ytterligare
kunna minska försvarets möjligheter?
Att vår försvarseffekt nedgår starkt kan
nu inte hindras. Vill man återgå till den
tidigare effekten är detta inte möjligt
annat än efter en betydande tidsutdräkt.
Men det bekymrar uppenbarligen inte
försvarsministern. Han tycker att handlingsfriheten
är tillräckligt tillgodosedd
i alla fall. Nedrustningen skall tydligen
föras vidare och helst under falska förespeglingar
att det inte sker någon försämring.

När denna nedrustning inleddes av
regeringen för några år sedan, motiverades
den inte med någon internationell
klimatförbättring som skulle kunna
minska riskerna för Sveriges del. Man
koncentrerade sig på att tala om att det
inte skedde någon försvagning. Man
kunde kanske också just då till nöds göra
detta, eftersom verkningar av anslagsnedskärningar
inte blir så märkbara
genast. De kommer undan för undan
och blir först riktigt påtagliga efter några
år. Den enda rimliga förklaringen till
regeringens handlingssätt föreföll därför
vara att man medvetet satsade på att
Sveriges läge skulle successivt förbättras.

Nu får vi också en viss bekräftelse på
att regeringen resonerade på det sättet.
Försvarsministern erkänner i statsverkspropositionen
att 1968 års för -

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

svarsbeslut grundades på antagandet att
supermakternas ledare blivit medvetna
om nödvändigheten att söka lösa särskilt
farliga kriser och problem genom
gemensamma ansträngningar.

Om nu alltså detta var motivet, bur
har då förhoppningarna infriats? Ja,
nog tycks det som om regeringen haft
en utomordentligt bräcklig grund för de
genomgripande förändringarna av vårt
försvar. Supermakternas gemensamma
ansträngningar att släcka t. ex. branden
i Mellersta Östern har verkligen inte varit
framgångsrika. I Sydostasien har
inte ens gemensamma ansträngningar
kunnat åstadkommas.

Försvarsministern tillägger i propositionen
att efter 1968 års försvarsbeslut
bar visserligen invasionen i Tjeckoslovakien
ägt rum, men han avfärdar den
med att den främst var avsedd att bevara
status quo i Östeuropa och att framflyttningen
av de Tyska styrkorna inte
ändrar den totala omfattningen av Sovjetunionens
militära resurser. Detta förefaller
mig vara ett säreget sätt att definiera
status quo och att beskriva händelseförloppet
som nästan betydelselöst.
Tror försvarsministern att NATO-makterna
bedömer det likadant och att tjeckoslovakerna
kallar situationen för status
quo? Eller — för att belysa det med
ett tankeexperiment: Skulle försvarsministern
kalla det för status quo i Nordeuropa
om Sovjettrupper besatte Finland?
Skulle det också avfärdas med att
det inte ändrar den totala omfattningen
av Sovjets militära resurser? Jag tror
inte det.

De uppgifter som lämnas om försvarsutgifternas
storlek i världen visar att
ökningstakten i NATO-länderna har
dämpats något under de senaste åren,
medan länderna inom Warszawa-pakten
har ökat sina försvarsansträngningar.
Detta kan dock, säger försvarsministern,
inte tas till intäkt för några långt
gående slutsatser, bl. a. beroende på att
jämförelser försvåras av olikheter i underlaget.
Vilka de långsiktiga konsekvenserna
kan bli är ännu för tidigt att

yttra sig om, säger försvarsministern
vidare. Jag håller med om att det är
svårt att göra exakta jämförelser, men
tendensen är fullt tydlig. Den visar snarare
ökande än minskande risker. Den
förstärks av sannolikheten för ett allt
svagare USA-engagemang i Europa, en
trend som troligen skulle bli tydligare
om de isolationistiska strömningarna i
USA, som härrör från motvilja mot kriget
i Sydostasien, skulle förstärkas. Det
är mycket i dagens läge som tyder på
att så kan bli fallet.

Just nu kan man väl trots allt tala om
en viss politisk avspänning mellan Väst
och Öst i Europa. Den har dock inte tagit
sig uttryck i någon minskning av de
militära styrkor som står rustade och
krigsberedda i vår närhet.

Sedan är det till slut inte motsättningarna
i vår del av världen som främst
skall dimensionera vårt försvar — dessa
motsättningar kan och brukar variera
snabbare än någon försvarsuppbyggnad
kan äga rum — utan det är de militära
resurserna omkring oss som vi
bör anpassa vårt försvar efter. Det är i
förhållande till dessa som vi skall pröva
tillräckligheten och hållfastheten hos
våra militära förband.

Det talas mycket för närvarande om
nya planeringssystem, om miljöutredningar,
perspektivplaner och programbudgeter.
Och visst är det bra att utvecklingen
får gå vidare mot förbättrade
metoder för långtidsplanering och
god hushållning. Men de många nya benämningarna
betyder inte att det rör
sig om någonting nytt, det gäller bara
en vidareutveckling av metodiker, som
sannerligen inte var så dåliga tidigare
heller, även om de hade enklare namn.
Man har en känsla av att de nya benämningarna
— liksom även en del av
de sakliga förändringar som vidtages
—. mest har till syfte att dimma in den
nya försvarspolitikens rätta innebörd
av nedrustning och att ge ursäkter för
att denna nedrustning inte avbrytes.
Man säger sig böra avvakta utredningsresultat
av olika arter — man måste

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970
Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

känna till de typer av angrepp som det
är realistiskt att planera för, och så
vidare.

Intrycket av undanflykt förstärks av
flera omständigheter. Vi hade nyligen
den demonstrativa motviljan från regeringens
sida att tillmötesgå oppositionens
mycket rimliga krav på att den
försvarsutredning som skall tillsättas
skulle utses genast för att få tid att läsa
in det utomordentligt omfattande och
komplicerade material som det här gäller.
Den motviljan är fullständigt oförståelig
om inte regeringen har bestämt,
att den nya utredningen skall bli helt
betydelselös — en gisslan med enda
uppgift att godkänna förslag som framlägges
av försvarsdepartementet, en
fasad att hänga upp vackra men tomma
ord på, om medinflytande och förankring
av försvarsbeslutet i alla partier.
Det finns tyvärr många tecken — och
uttalanden också — som tyder på att
detta är avsikten.

Intrycket av undanflykt förstärkes
av hemlighetsmakeriet. Jag kan t. ex.
för min del inte fatta varför de direktiv
som försvarsministern för en tid
sedan gav till överbefälhavaren för den
fortsatta perspektivplaneringen har
hemligstämplats. De borde mycket väl
— i varje fall med någon liten och i
sammanhanget betydelselös omformulering
— kunnat gjorts öppna. Är regeringen
bara ute efter att hindra insyn?
Och i så fall i vilket syfte? Är man kanske
rädd för att avslöja att den nya
planeringsmetodiken egentligen är kejsarens
nya kläder, att den inte skiljer
sig så mycket från den gamla och hittills
tillämpade?

Nu är det naturligtvis svårt att exakt
veta vad de nya inslagen i planeringen
kan komma att ge. Jag kan dock inte
dela övertron på att de skall ge radikalt
förbättrade möjligheter till beslut
om försvarets utbyggnad och utformning.
Det kommer de inte att kunna
därför att underlaget i så fall skulle
behöva vara säkra bedömningar av
framtiden. Att analysera politiska hän -

delseförlopp åratal framöver kräver en
förmåga som ingen besitter. Erfarenheten
har entydigt visat att de s. k. mest
sannolika förloppen och händelserna
praktiskt taget aldrig inträffar. När det
gäller perioder på decennier, som det
nu är fråga om, är en pålitlig prognosverksamhet
om troliga utrikespolitiska
skeenden orimlig. En sådan kan aldrig
läggas som underlag för en militär resursuppbyggnad.

Vi behöver bara tänka på hur en person
skulle ha bedömts som i slutet av
1920-talet hade sagt att svensk militär
planering med syftning något decennium
framåt borde vara inriktad på ett
tyskt hot över gränsen mot Norge.

Det ger heller inte mycket ledning,
även om det kan vara riktigt, när försvarsministern
i sina anvisningar till
ÖB säger att försvaret skall grundas på
sådana utrikespolitiska situationer där
stormakternas militära resurser huvudsakligen
binds mot varandra och att
därför bara begränsade resurser kan
sättas in mot oss. Det finns inga bestämda
mått på hur mycket en stormakts
resurser kan vara bundna åt annat
håll — det kan ändra sig fort.

Hela filosofin om en balans stödd på
kärnvapen, som håller stormakterna i
schack i Europa, börjar tunnas ut och
ändra karaktär. Begränsade aktioner
och begränsade krig kommer sannolikt
att bli möjliga också i den här delen av
världen.

Europa har efter andra världskriget
haft en längre fredsperiod än någonsin
tidigare i sin historia — jag bortser då
från de sovjetiska invasionerna i
Ungern och Tjeckoslovakien. Mycket
talar emellertid för att vi går emot ett
mindre fastlåst och kanske farligare
skede.

I en värld där våldet på intet sätt är
avskrivet som metod att lösa internationella
problem måste vi fortsätta att
vara en igelkott som kan sticka ut sina
taggar åt olika håll. Vi måste i första
hand tillgodose den del av målsättningen
för det militära försvaret som säger

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. in.

att vi bör hålla kostnaderna för eu angripare
så höga att de vinster han kan
räkna med på sitt angrepp rimligen
inte kan bedömas värda insatserna.

Vad detta kan kräva är naturligtvis
svårt att exakt fastställa. Vinsten av att
behärska oss och de uppoffringar som
en angripare kan vara villig att göra
varierar inom ganska vida gränser, beroende
på förhållanden som vi inte kan
påverka. Det är lika fullt en metod där
beräkningarna kan röra sig med ett underlag
av ganska väl kända fakta. Där
gäller det att studera de rent militära
kapaciteterna i vår omvärld och att anpassa
sig till dem i lämplig grad. Där
har vi möjlighet att göra erforderliga
förändringar lika fort som någon annan
och att bibehålla det mått av trygghet
som vi — om allting är som det
borde vara — har enats om över hela
det politiska fältet.

Herr talman! Efter denna redogörelse
för moderata samlingspartiets principiella
syn på försvarsproblemen skall
jag gå över till att motivera våra reservationer
till statsutskottets utlåtande
nr 110.

Den försvarspolitik som socialdemokraterna
numera ensamma har tagit
ansvaret för har moderata samlingspartiet
med stor konsekvens och starkt
eftertryck kritiserat. Vi har dock icke
lyckats få någon ändring till stånd.
Socialdemokratin har bundit sig hårt
för 1968 års försvarsbeslut. Vi måste
därför nu i första hand inrikta oss på
att få en ny politik till stånd i nästa
försvarsbeslut.

Men vi kan inte bara nöja oss med
detta. I avvaktan på en försvarsutrednings
möjligheter att få en genomtänkt
och till lägsta kostnader vidtagen återhämtning
av det som har slösats bort
måste vi yrka på vissa åtgärder, som
ger en sådan utredning större handlingsfrihet
och som fyller ut en del av
de värsta bristerna i den nu förda politiken.
Detta är så mycket mera angeläget
som inte ens de begränsade syf -

tena med 1968 års försvarsbeslut kan
uppfyllas längre.

De misstankar som vi hyste vid det
beslutets fattande, nämligen att det inte
alls grundade sig på några klara åsikter
om säkerhetskrav och resursbehov,
har blivit besannade. Det är nu tydligt
att man bara yxade till en summa ur
luften, som verkade politiskt acceptabel,
och inte alls ägnade sig åt några
djupare tankar om vart detta skulle
kunna leda. Man började så att säga
bakifrån, och man fortsätter med samma
metod genom att lägga på ytterligare
utgifter på kostnadsramen som inte
var kända eller avsedda när beslutet
fattades och som alltså måste leda till
inskränkningar på annat håll.

Man gör vidare omfördelningar inom
försvarskostnadsramen i förhållande
till de ansvariga myndigheternas
förslag, ändringar som uppenbarligen
främst är tillkomna inte för att rätta
till utan för att dölja konsekvenserna
av den nya politiken.

Överbefälhavaren beräknar att en
jämförelse mellan de uttalade eller
tänkta intentionerna i försvarsbeslutet
å ena sidan och det verkliga utfallet
å den andra ger ett underskott för
fyraårsperioden, som det skulle kosta
500 miljoner kronor att täcka. Om beloppets
storlek kan man väl tvista, men
att det är betydande torde vara ett faktum.
För att undanröja något av olägenheterna
föreslår vi att anslagsramen
för 1970/71 räknas upp med 82,4
miljoner kronor. Av detta belopp skall
60 miljoner kronor användas för ökad
materielanskaffning, fördelade med 20
miljoner kronor på var och en av försvarsgrenarna.
Därmed skulle betydelsefulla
förstärkningar kunna göras.

I fråga om armén skulle anslagsökningen
främst användas för ammunitionsanskaffning
för att därigenom kunna
öka stridsuthålligheten. Att ha för
dåligt med stridsammunition är en
brist som inte märks så mycket i fredstid
eller när man betraktar försvarets

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

organisation men som kan bli helt katastrofal
när det verkligen gäller.

I fråga om marinen skulle det bli
möjligt att anskaffa bl. a. ett förband
om fyra båtar av en ny patrullbåtstyp
i stället för den enda båt som har föreslagits.
Ett blygsamt tillskott! Den relativt
starka flotta vi hade på 1950-talet
kommer om några år att i stort sett
vara ett minne blott. Den kommer att
vara ersatt av ett betydligt lägre antal,
avsevärt mindre och svagare enheter.
Samtidigt vet vi att Sovjetunionens flotta
i Östersjön — i detta s. k. fredens
hav — är under väldig utbyggnad. Den
omfattar nu mellan 700 och 800 enheter,
varav ett stort antal moderna och
snabba havsgående landstigningsfartyg.
Vad det kan ligga för strategiska
tankar bakom denna utbyggnad och
vad landstigningsfartygen skall användas
till vet jag inte, men vi kan väl
knappast här i Sverige betrakta utvecklingen
alldeles utan obehag.

På flygsidan skulle det ökade materielanslaget
bl. a. möjliggöra utökning
av lufttransportkapaciteten. De undan
för undan ökade behoven av större rörlighet
inom försvaret skulle bättre kunna
tillgodoses, och det skulle också
gälla våra möjligheter att klara transporterna
av svenska trupper i FNtjänst.
Det kan betyda mycket för deras
säkerhet i svåra lägen.

Vi föreslår vidare att beställningsbemyndigandena
till Kungl. Maj :t skall
ökas med 150 miljoner kronor. Beloppet
är tilltaget för att ge regeringen
erforderlig handlingsfrihet. En förutseende
anpassning av de stora militära
beställningarna är ett viktigt medel i en
rätt förd konjunkturpolitik, och om det
sköts riktigt är det ett instrument som
kan användas utan alltför stora olägenheter
för försvarsmakten. Vi har intet
att erinra emot återhållsamhet i försvarsbeställningar
i ett konjunkturläge
som t. ex. det nuvarande, om uppskjutandet
senare återtas, vilket som bekant
de facto inte var fallet förra
gången.

Utöver de 60 miljoner kronorna till
materielanskaffning yrkar vi på ett tillskott
av 22,4 miljoner kronor till de tre
försvarsgrenarnas övningsanslag. Budgettekniskt
ligger dessa anslag på sex
olika poster, men vi har för överskådlighetens
skull sammanfört dem i en
enda reservation, nr 4. De myndigheter
som är ansvariga för att försvarsanslagen
så utnyttjas att de ger bästa
sammanlagda effekt har bedömt en ökad
satsning på utbildningssidan såsom
nödvändig. Vi litar mera på deras bedömning
än på försvarsministerns. Det
förefaller nämligen som om hans ändrade
avvägning mera skulle vara betingad
av en politisk önskan att inte
behöva redovisa alltför stor sänkning
av materielanslagen än av en omsorg
om försvarseffekten. Vi anser det vara
en absolut skyldighet att se till att värnpliktiga
som kommenderas till militärtjänst
har tillräcklig förmåga både att
väl utnyttja materielen och att skydda
sig själva. De största förlusterna i krig
drabbar alltid de sämst utbildade förbanden.
Vi anser att utbildningsbehovets
tillgodoseende är så viktigt att vi
i reservation nr 2 yrkar på omfördelning
inom kostnadsramen, om vårt
förstahandsyrkande om tillägg för bättre
utbildning skulle av kammaren avvisas.

I reservationen 3 föreslår vi en ändrad
planeringsinriktning. Ett försvarsbeslut
omfattar av naturliga skäl bara
ett fåtal år — det brukar vara högst
fyra å fem. Den planering som ligger
till grund för projektering och anskaffning
av materiel, för uppläggning av utbildningen
och för investeringar i fasta
anläggningar måste däremot arbeta
på mycket längre sikt.

Det skulle kanske kunna tyckas att
planeringsinriktningen för den tid som
ligger efter ett försvarsbesluts utgång
skulle vara ganska betydelselös för de
åtgärder som vidtas under den löpande
beslutsperioden. Så är det emellertid
inte. Den betyder mycket och den
betyder mera ju kortare tid av för -

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

svarsbeslutet som återstår. Detta beror
på att den anskaffning som undan för
undan göres bl. a. gäller materiel med
användningstid som sträcker sig långt
framåt i tiden och olika långt i fråga
om olika materiel. En god planering
måste sträva efter balans mellan olika
typer av materiel och mellan materiel
och personal. Om den ekonomiska miljön
t. ex. är sämre i det långa tidsperspektivet
än i det korta så kan en sådan
balans inte uppnås. En anskaffning
av varaktig materiel måste då sikta
på en lägre kvalitet eller kvantitet
än vad som skulle vara riktigt under
den första tiden av dess utnyttjande.

Nu vet man erfarenhetsmässigt att en
oförändrad planeringsmiljö kräver stigande
kostnader. Det är f. ö. någonting
som gäller på alla samhällsområden.
Den framtidsinriktning som 1968 års
försvarsbeslut räknade med som huvudalternativ
efter försvarsbeslutets
utgång är horisontell och leder därför
till en successiv urholkning av krigsorganisationen.
Den minskar också
handlingsfriheten efter försvarsbeslutets
utgång och står därför icke ens
i överensstämmelse med beslutets uttalade
avsikter i övrigt.

Vi yrkar därför på att planeringens
huvudalternativ — alltså det som ligger
till grund för aktuella anskaffningar
— skall fr. o. m. budgetåret 1972/73
vara ramar som årligen ökas med 50
miljoner kronor, d. v. s. på samma sätt
som sker enligt det nu gällande försvarsbeslutet.

De här tankegångarna är avsedda att
täckas av reservation nr 3. I utskottsbrådskan
inför riksdagsavslutningen
blev emellertid reservation nr 3 otydligt
formulerad, varför jag för klarhetens
skull i stället under mom. 3 yrkar
bifall till motionerna 1:1095 och II:
1284 i förevarande del.

Herr talman! Därutöver yrkar jag bifall
till reservationerna 1 och 2.

Herr ERIKSSON, OLLE, (ep):

Herr talman! I årets statsverksproposition
och i propositionen 110 har
framställningarna beträffande anslagen
till försvaret för nästa budgetår följt
intentionerna i 1968 års försvarsbeslut,
då de belopp som begärs ryms inom
den ram för fyraårsperioden 1968—1972
som riksdagen då fattade beslut om.
När detta beslut fattades 1968 förordade
mittenpartierna en något högre anslagsram
än som blev riksdagens beslut.
Motiven för en högre anslagsram
var att möjligheter skulle finnas för att
upprätthålla en tillfredsställande försvarskraft.

Då vi nu befinner oss i slutet av den
period som försvarsbeslutet omspänner
har vi från mittenpartiernas sida inte
ansett att några extra punktinsatser vid
denna tidpunkt kan kompensera de negativa
verkningarna av 1968 års beslut.
Vi skall i stället inrikta vårt huvudintresse
på vad som skall hända efter
den 1 juli 1972, då den period som 1968
års beslut omfattar utlöper.

Den nya försvarsutredning som kommer
att tillsättas i höst kommer med
säkerhet att ställas inför en rad nya
frågeställningar både i fråga om säkerhetspolitiken
och när det gäller den
tekniska och ekonomiska sidan av försvaret.
Inte minst kommer naturligtvis
det nya planeringssystemet att förändra
möjligheterna att överblicka och
analysera utvecklingen på det försvarspolitiska
området. I detta läge är olyckligt
att den nya försvarsutredningen
tillsätts så sent. Förseningen i fråga
om kommitténs tillsättande kommer
uppenbarligen att leda till svårigheter
för att man i tid skall hinna behandla
de frågor som behöver tas upp. Nämnda
svårigheter har bl. a. kommit till uttryck
i det särskilda yttrande som avgivits
av representanter för mittenpartierna.

Under punkten 20 i utskottets utlåtande
nr 110, där utskottet behandlar anslagen
till fritidsverksamhet m. m. inom
försvaret, har jag fogat en blank re -

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

servation. Jag har därmed velat markera
att jag inte i allt kan ställa mig
bakom vad utskottet skriver. Utskottet
uttalar sålunda att takten i utbyggnaden
av personalvården varit hög de senaste
åren. Detta gäller emellertid inte
om man gör en jämförelse med vad stat
och kommun gjort för den civila ungdomen
under samma tid. Det är sålunda
ostridigt att klyftan mellan värnpliktiga
och övrig ungdom när det gäller
tillgången på fritidsaktiviteter därigenom
har ökat i snabb takt de senaste
åren. Framför allt märks det på orter
där det finns storförband eller flera
förband.

Det behövs enligt min mening därför
en kraftig satsning på just denna
del av personalvården under de närmaste
åren, om man skall kunna upprätthålla
principen att de värnpliktigas
fritidsverksamhet skall tillgodoses
i samma utsträckning som andra ungdomars.
Man bör naturligtvis därvid så
långt möjligt etablera samarbete med
garnisonskommunerna. Glädjande nog
har ju dessa också visat stort intresse
för samarbete, och de samarbetsnämnder
som finns har utvecklats till viktiga
organ för att stimulera till gemensamma
åtgärder av ungdomsvårdande
natur.

Jag har inte något yrkande under
punkten 20, men jag uttalar den förhoppningen
att Kungl. Maj:t i sitt förslag
nästa år föreslår en förstärkning
av personalvårdsresurserna för att något
kunna kompensera en begynnande
eftersläpning som ägt rum under senare
år och att anslaget för nämnda ändamål
bör utgå med belopp som ger
möjligheter till den utökade aktivitet
som överbefälhavaren och försvarets
personalnämnd yrkar.

Herr talman! Med dessa anmärkningar
i kanten vill jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Behandlingen i dag gäller
främst den ekonomiska ramen för

försvaret under det tredje av fyra år i
nu gällande försvarsbeslut. Vid beslutets
tillkomst uttalade folkpartiet och centerpartiet
att ramen var otillfredsställande.
En successiv urholkning av försvaret
kunde befaras, och i takt med att
äldre materiel utgår ur organisationen
utan att till fullo ersättas blir också organisatoriska
förändringar och förbandsindragningar
nödvändiga. Vissa
sådana kommer riksdagen att behandla
redan i år. Generellt kan dock sägas att
effekterna på försvaret av ett fattat beslut
kommer först efter ganska lång tid,
och på materielområdet, som är det centrala
i sammanhanget, ligger verkningarna
till dominerande del bortom den
formella beslutsperioden. Därmed är
också klart att försvarsfrågorna behöver
behandlas i ett rätt långt tidsperspektiv.

I vårt till utlåtandet fogade särskilda
yttrande framhålls att huvudintresset i
dag enligt vår mening därför bör inriktas
på vad som skall komma efter innevarande
försvarsbeslut. Vi har därför
inte förslag om ändrad ekonomisk ram
i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
för nästa budgetår. I fjol hoppades vi
på möjligheter till överläggningar om
en omprövning av försvarsbeslutet. När
vi nu går in i den senare delen av det,
är det rimligt att ägna intresset åt vad
som skall komma därefter.

Vi har redan tidigare i vår haft en debatt
i denna fråga vid behandlingen av
motioner bl. a. från vårt håll om tillsättande
snarast möjligt av en parlamentarisk
försvarsutredning för tiden efter
nuvarande försvarsbeslut. Riksdagsmajoriteten
liksom försvarsministern uttalade
sig för att en utredning skall tillsättas
först i höst. Den får därmed väsentligt
kortare tid på sig än föregående
utredningar. Vi befarar att en sådan
försening kommer att leda till större
svårigheter än eljest för utredningen att
i tid hinna behandla förelagda frågor.

Nära förknippad med detta är hela
den stora frågan om införandet av ett
nytt planeringssystem för försvaret och

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

med anknytning till detta också ett konsekvent
införande av den programbudgetering
som liar provats lokalt under
några år. Det nya planeringssystemet
iir till en del redan genomfört. Riksdagen
bär visserligen inte fattat beslut ännu.
En proposition kom nyligen, och vi
får tillfälle att diskutera dessa viktiga
spörsmål i höst, inte minst principiellt
och vad avser parlamentarikernas plats
i systemet.

Låt mig, herr talman, uttrycka den
förhoppningen att det skall vara möjligt
att få ut det goda i föresatserna
bakom systemet om överblick och valfrihet
för beslutsfattarna. Låt mig hoppas
att vi skall komma överens om formerna
för besluten. Annars lär det bli
svårt att enas om innehållet i dem.

De s. k. miljöutredningarna har arbetat
ett par år och har redan avlämnat
huvuddelen av det material som avses
ge underlag för nästa försvarsbeslut.
Materialet är dock helt hemligt, även
om löften har givits om viss information
framöver. Det andra steget i arbetet,
framtagandet av alternativa s. k.
perspektivplaner, pågår för fullt hos
myndigheterna. De utredningskrav som
ställs på myndigheterna är i dag betydande,
och allt måste göras för att inte
uppgjorda tidsscheman skall äventyras.
Det är i sig ett argument för att inte i
detta läge begära utredningar om ändrad
inriktning under resterande del av
innevarande försvarsbeslut. I stället vill
vi på ett så tidigt stadium som möjligt
få tillfälle att deltaga i bedömningar av
totalförsvarets långsiktiga frågor.

Herr talman! De redovisningar som
vi har fått av materielanslagen visar att
deras andel har gått ned, alltså en
minskad andel av en i fast penningvärde
tämligen oförändrad ram. Ändå är
det ingen tvekan om att departementet
har gjort stora ansträngningar för att
hålla just materielanslagen uppe. För en
person som inte har deltagit i försvarsutredningar
kan det självfallet vara
svårt att bedöma hur det som hänt på
materielområdet påverkar förutsättning -

arna inför nästa försvarsbeslut. Jag vill
i sammanhanget också uttrycka en undran
över om det verkligen är nödvändigt
atl vara så återhållsam i redovisningen
som propositionerna är på dessa
punkter.

Tre notiser om dessa anslag. Som synes
ger nu riksdagen klarsignal för en
andra beställning av flygplan 37 Viggen,
ett bemyndigande om 1 800 miljoner
kronor. Det innebär 75 säkerligen mycket
välkomna enheter. Försvarsministern
deklarerar i sammanhanget att utrymmet
för nya beställningsbemyndiganden
under de två återstående budgetåren
av försvarsbeslutet är begränsat
och att han därför inte kan tillstyrka
bemyndiganden i den omfattning som
myndigheterna har föreslagit. Stor restriktivitet
gäller för bemyndiganden
för budgetåret 1971/72 och jag förmodar
även för budgetåret 1972/73.

Värt att notera är också att det nu
tycks beslutat att på försök skaffa en
s. k. patrullbåt, tydligen av norsk typ.
Det innebär att den segdragna frågan i
de senare årens försvarsdebatter om de
s. k. kanonbåtarna nu lett till att en
mindre enhet övervägs. Fyller den något
så när samma krav, har man alltså
funnit en billigare lösning för den händelse
en seriebeställning kommer. Också
här måste beklagas den ytterliga
knapphändigheten i propositionen. Den
här frågan är knappast berörd.

I fråga om detta anslag har jag avgivit
en blank reservation. Den avser helikoptrarna.
Det är fråga om att ersätta
marinens nu mer än överåriga medeltunga
enheter, och det är två krav som
måste ställas. Det ena är helikoptrarnas
uppgifter på ubåtsjaktsidan. Det är ingen
hemlighet att våra resurser i det avseendet
har minskat kraftigt. Antalet ubåtsjaktfartvg
har minskat till hälften
på några få år. Det återstående halvdussinet
ramlar i snabb takt ur organisationen
utan att någon ersättning är planerad.
Det är då nödvändigt att åtminstone
ersätta på helikoptersidan. Svagheter
i det här avseendet leder till be -

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

svärligheter inte bara i ett krigstillstånd
utan också i tilltron till neutralitetsvakten.
Vissa påminnelser om det har vi
även fått.

Men helikoptrarna fyller också stora
uppgifter primärt för försvarets räddningstjänst
samt i praktiken också för
räddningstjänsten över huvud taget
längs våra kuster. Genom spridd basering
på ett drygt halvdussin orter längs
kusten finns möjlighet att hålla denna
bevakad. Vi känner till att dessa frågor
genom lokala önskemål inte sällan har
förts till riksdagen. Utskottet förutsätter
att båda behoven -— ubåtsjakt och räddningstjänst
— tillmäts betydelse vid regeringens
snart förestående ställningstagande.
Genom det bemyndigande som
riksdagen nu ger kommer ju frågan inte
automatiskt tillbaka hit.

Litet om värnpliktsförmånerna! Som
framgår av utlåtandet har kostnaderna
för förbättring av dessa tillåtits öka mer
än som förutsattes vid försvarsbeslutet.
Att kräva ytterligare förmåner utan att
öka ramen synes mig ytterst vanskligt.
Riksdagen får i höst behandla dessa frågor
på nytt i anslutning till motioner i
ämnet. Låt mig framhålla att jag under
besök vid värnpliktsriksdagen fick intrycket
att det inte är självklart att dagpenningen
är den viktigaste frågan. Det
är mycket möjligt att det som fortfarande
står högst upp på prioriteringslistan
är hemresor för de värnpliktiga som
förläggs långt från sina hemorter. Det
finns numera en stor numerär av värnpliktiga
söderifrån vid förband i övre
och mellersta Norrland.

Ytterligare en fråga. Vi har i anslutning
till det här utlåtandet också att
fatta beslut rörande en andra del av organisationen
för översynen av försvarets
materiel. Verkstäderna är stora, och
en av de tunga utgiftsposterna ligger
här. Att nedbringa dessa kostnader
framstår som väsentligt. Möjligheterna
till en marknadsanpassning är kanske
inte så stora när det gäller den här specialmaterielen,
men utskottet uttalar sig
för departementschefens mening att be -

dömningen om ett visst underhållsarbete
bör utföras i statlig regi eller lämnas
ut till fri konkurrens på den öppna
marknaden bör avgöras från fall till fall.
Utskottet noterar dock också vad överstyrelsen
för ekonomiskt försvar påpekar,
nämligen att en avveckling av underhållsarbeten
vid civila företag kan
få negativa verkningar från beredskapssynpunkt,
eftersom antalet enheter med
erfarenhet av krigsmateriel minskar på
det sättet.

Det är omöjligt att komma ifrån känslan
av att underhålls- och verkstadssidan
blir alltmer betungande. Den takt i
vilken äldre materiel utgår bestäms tydligen
allt oftare av att underhållskostnaderna
för materielen efter hand blir
alltför stora för att medge fortsatt användning.
Generellt gäller väl att ju mer
komplicerad materielen blir desto viktigare
är det att den här sektorn kan
hållas under kontroll. Den hör förvisso
till dem som måste fortgående följas.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Först vill jag knyta
några allmänna reflexioner till vad som
hittills har sagts i den här försvarsdebatten.

Herr Virgin har mycket sakkunnigt
och mycket framgångsrikt pläderat för
ökade anslag till materielanskaffning
och liknande ting. Herr Lindblad säger
att de värnpliktigas förmåner har kommit
att ta större del av den samlade
kostnadsramen än vad som egentligen
var meningen och att någon ytterligare
ökning enligt hans förmenande inte är
möjlig.

Med anledning härav och då jag tillsammans
med några andra centerpartiledamöter
har väckt en motion, nr 563,
i denna kammare som behandlas under
punkten 6 i statsutskottets utlåtande
nr 110 skulle jag vilja ta kammarens tid
i anspråk en stund.

I motionen föreslår vi en omrubrice -

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

ring av de s. k. värnpliktsförmånerna
till att i stället avse värnpliktslön. I
denna lön ingår mat, kläder, husrum,
utbildning och andlig vård, fria hemresor
samt kanske ytterligare någon
naturaförmån och därtill en kontant
ersättning på f. n. 150 kronor i månaden.
Vi hävdar i motionen att den kontanta
lönen måste anses vara någonting
ganska väsentligt. Jag har tyvärr inget
personligt intryck från värnpliktsriksdagen,
men jag förstår att hemresorna
för dem som är förlagda långt från
hemorten anses ha en mycket stor betydelse.
Jag vill dock bestämt hävda att
den kontanta ersättningen är ytterst
värdefull.

I motionen föreslås vidare när det
gäller materialkostnader av olika slag
— litet raljerande rubricerade som
korv, kulor och krut — får de militära
myndigheterna räkna med att betala
dagspris. Den viktigaste detaljen, nämligen
den levande värnpliktiga personalen,
kan på sin höjd få ett penningbidrag.

Med denna motivering har vi ansett
det vara angeläget att frågan om en
omrubricering prövas. Annars är vi väl
tämligen på det klara med att det inte
betyder så mycket vad det ena eller det
andra kallas.

Den andra delen av motionen omfattar
ett konkret förslag om höjning av
den kontanta värnpliktslönen till 300
kronor per månad, d. v. s. till 10 kronor
om dagen. Kungl. Maj:ts förslag
innebär en höjning till 6 kronor. Även
den höjningen är naturligtvis välkommen,
men om man tar hänsyn till det
förhållandet att det nuvarande beloppet
på 5 kronor fastställdes år 1967 torde
förslaget inte innebära någonting annat
än ett tillgodoseende av den kostnadsökning
på 20 procent som har
skett inom andra områden. Det är alltså
en i princip oförändrad kontant penningersättning
som nu föreslås. Nu
skall det gärna erkännas att andra värnpliktsförmåner
— om vi fortfarande
skall behålla den benämningen — har

avsevärt ökat, vilket naturligtvis har
varit välkommet.

Jag har med det anförda, herr talman,
velat föra in de värnpliktigas förhållanden
på ett annat sätt i debatten.
Jag är klart medveten om att det behövs
ett fullvärdigt och gott material
som de värnpliktiga och den fast anställda
personalen skall ha att hantera
— det är inte fråga om annat — men
jag har velat jämföra å ena sidan materialbehoven
och å andra sidan ersättningen
till den militära personal som
fortfarande bär upp vårt svenska folkförsvar.
Så länge vi har värnplikten
kvar — och jag har inte tänkt mig annat
än ett bibehållande av den — framstår
det också som angeläget att vi visar
den manliga ungdomen och när det
gäller beredskapsövningar även de något
äldre en rimlig uppskattning av deras
insatser.

Utskottet anser sig inte här kunna
gå med på vårt motionsförslag till höjning
av värnpliktsförmånerna som behandlats
under punkten 6. Där finns
också en annan motion, inom parentes
av herr Virgins partikamrat herr Björck
i Nässjö, som sammanfaller med vårt
förslag beträffande de tio kronorna om
dagen. Utskottet anser emellertid att vi
för närvarande inte kan förorda att
penningbidraget ökas utöver vad Kungl.
Maj:t har föreslagit. När jag hör att
också herr Lindblad gör invändningar
och har betänkligheter här blir jag litet
fundersam om anledningen till detta.
Det torde ändå vara ganska rimligt att
man här räknar med en väsentlig kostnadshöjning,
och att denna skall kunna
ske inom den kostnadsram som för närvarande
gäller är jag för min personliga
del ganska övertygad om.

Herr talman! Jag har under denna
punkt för närvarande inte något yrkande,
utan jag får eventuellt återkomma
när punkten 6 behandlas.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Det remarkabla vid
årets behandling av organisations- och

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret,
anslagsfrågor rörande försvaret är inte
att moderata samlingspartiet kräver
mer pengar och högre huvudalternativ
för försvarsplaneringen. I dessa avseenden
fullföljer partiet bara sin säkert
på övertygelse grundade tradition. Nej,
vad som förtjänar särskild uppmärksamhet
är mittenpartiernas närmande
till den försvarspolitik som de härom
året så skarpt ogillade att de tillsammans
med högerpartiet lämnade försvarsutredningen.
I sitt särskilda yttrande
påminner mittenpartiernas representanter
om att de fann det beklagligt
att det inte gavs tillräckliga resurser
för att upprätthålla ett starkt försvar.
De föreslår dock inte nu några
åtgärder för att, som de uttrycker det,
”kompensera de negativa verkningarna
av försvarsbeslutet”, utan knyter, som
jag uppfattar det, sitt huvudintresse till
det nya planeringssystemet. I förstnämnda
avseende behöver inte mittenpartierna
känna samvetskval. Det försvar
som socialdemokraterna senast
ensamma fick ta beslutsmässigt ansvar
för är erforderligt starkt, och det nya
planeringssystemet representerar verkligen
något nytt och intressant.

Herr Lindblad har anmält oro beträffande
förändringen av helikopterorganisationen.
Frågan utreds av överbefälhavaren,
och resurser har reserverats.
Den tyngre helikopterutrustningen
är så omistlig, bl. a. i kustförsvars-
och sjöfartssammanhang, att frågan
inte kan tappas bort. Sjöräddningen
är inte odelat en försvarets uppgift,
men försvaret är en av de samhällsfunktioner
som mest beredvilligt går
andra samhällsfunktioner till mötes.

Det bör därför med förtroende kunna
överlåtas till försvarsministern och regeringen
att ta ställning till vilka anskaffningar
som bör ske inom ramen
för det beställningsbemyndigande som
riksdagen kommer att lämna. Jag instämmer
i herr Lindblads förhoppning
om enighet beträffande formerna för
försvarsutredandet. Kan vi riksdagsmän
bli överens om hur vi skall gå in i be -

m. m.

redningsarbetet kunde vi t. ex. bidra till
någon form av rullande planering, som
hyfsade frågan om de långsiktiga planeringsnivåerna.

Herr Olle Eriksson intresserar sig för
personalvård och fritidsverksamhet.
Satsningen på fritidsverksamheten inom
försvarets personalvård har under
de senaste åren varit betydande. För
budgetåret 1968/69 anslogs 1 340 000
kronor till fritidsverksamheten. Med nu
föreliggande förslag för budgetåret
1970/71 kommer anslaget att uppgå till
2 250 000 kronor.

Man bör i detta sammanhang även
medräkna den under senare år mycket
kraftiga förstärkningen av det andra
anslaget till personalvården, nämligen
förvaltningskostnadsanslaget. Under
detta har framför allt uppbyggandet av
personalvårdskonsulenttjänster varit
markant.

Herr Ivan Svanström talar varmt för
förbättring av de värnpliktigas ekonomiska
förmåner. Utskottet har uttalat
stor förståelse för denna och liknande
propåer samt även redovisat att en hel
del skett och sker. Visst är väl ”värnpliktslön”
liksom t. ex. ”sociallön” en
tilltalande idé, men att nu uppfylla den
i enlighet med herr Svanströms tanke
går inte. Merkostnaden skulle i förhållande
till regeringens förslag bli cirka
70 miljoner kronor. Försvarskostnaderna
är faktiskt så sparsamt beräknade att
man inte utan vidare kan ta summan
från materielanslaget. Om jag får framföra
en personlig uppfattning —- som
jag för resten gjorde också vid utskottsbehandlingen
— är summan samtidigt
för liten för att, om den kunde frambringas,
lämpligen fördelas på föreslaget
sätt. Jag skulle föredra att se den användas
till ytterligare ökade sociala förmåner
till sådana som bäst behöver
dem, framför att se summan delas ut
jämnt över. Som princip och på sikt är
dock tanken tilltalande.

Det hittills nämnda har berört synpunkter
som väl mer eller mindre kan
betraktas som anmärkningar i margina -

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 2fi

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

len. Moderata samlingspartiet anmäler
däremot reell meningsmotsättning. Penningmässigt
tar den sig uttryck i en
uppräkning av utgiftsramen för det militära
försvaret med drygt 82 miljoner
kronor och en därmed sammanhängande
ökning av beställningsbemyndigandena
med 150 miljoner kronor. 1 en
andrahandsreservation stöder de moderata
ett av herr Strandberg m. fl. i motion
framfört förslag om ökning av övningsanslagen
med 22,4 miljoner kronor.
Denna ökning skulle få kompenseras
genom motsvarande minskning av
reservationsmedelsförbrukningen för
materielanskaffning.

Utskottet, som finner att Kungl. Maj:ts
förslag innebär ett fullföljande av 1908
års försvarsbeslut, kan inte tillstyrka
förslagen om ramuppräkning och ansluter
sig även till regeringsförslaget beträffande
fördelning inom ramen.

Det i reservationen 1 inledningsvis
gjorda påståendet om nedgång i den relativa
försvarseffekten måste väl vara
utomordentligt svårt att bestyrka. Inte
har då vi som odelat står bakom majoritetsförslaget
tillgång till uppgifter vilka
skulle tyda på att vårt lands försvar
har fått eller får sin effekt sänkt i förhållande
till styrkor som det kunde
tänkas komma att möta.

Moderata samlingspartiets andra huvudreservation
gäller planeringsinriktningen.
överbefälhavaren har att enligt
riksdagens beslut planera för de närmaste
åren efter innevarande period
enligt en i kostnadshänseende horisontell
linje. Därutöver har han anmodats
att planera dels för en ökning om 50
miljoner kronor per år, dels för en
minskning om 25 miljoner per år, allt
fram till budgetårsskiftet 1976/77. Reservationen
går ut på att ökningskurvan
skall få vara huvudlinje för planeringen.

Ingen kan beskylla moderaterna för
att försöka dölja sina försvarspolitiska
syften. Jag delar inte deras uppfattning
att en horisontell planering bara innebär
möjligheter till sänkning av den

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 26

framtida försvarseffekten, men jag skall
inte skifta ord om detta. Däremot måste
jag kraftigt ifrågasätta det fortsatta påståendet
om den tydligen ödesbestämda
nödvändigheten att höja resursnivån i
nästa långsiktiga försvarsbeslut.

Utskottet håller för kommande budgetår
fast vid den nu gällande planeringsordningen.
Hur vi skall ha det på
längre sikt hoppas vi att bl. a. planering
och utredning skall ge vägledning för.
Om metodiken i detta får vi resonera i
höst. Nu yrkar jag, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett yttrande av
herr Bengt Gustavsson som gjorde att
jag begärde ordet. Han konstaterade
med tillfredsställelse mittenpartiernas
närmande till den socialdemokratiska
försvarspolitiken. Det var väl fler än jag
som blev något överraskade över detta
uttalande. Jag vill erinra herr Gustavsson
om att vi från mittenpartierna redan
i fjol förklarade att vi anser att det
är omöjligt för oppositionspartier att
lägga fram alternativ till den budget
som regeringen presenterar riksdagen.
Den linjen förklarade vi oss vilja följa
i fjol. Vi gör det på samma sätt i år.

För det andra uppmanade vi socialdemokraterna
till förhandlingar för att
få en rimligare avvägning av försvarskostnaderna
i förhållande till det försvarspolitiska
läge vi hade. Socialdemokraterna
avvisade detta.

Vi begärde nu, för det tredje, även i
år att försvarsutredningen snabbt skulle
tillsättas så att det skulle bli möjligt att
resonera sig fram till en annan avvägning
än den nuvarande. Försvarsministern
ville inte göra det i fjol. Han har
ännu inte velat uppfylla vårt önskemål,
men det sägs att det skall hända något
under hösten.

För det fjärde vill jag säga att vi i den
försvarsutredningen givetvis kommer
att fullfölja vår försvarspolitiska linje.

Om herr Gustavsson vill tolka detta

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

som ett närmande från mittenpartiernas
sida till den socialdemokratiska försvarspolitiken,
ja då, herr talman, är
herr Gustavsson nöjd med inget. Det
brukar sägas att man är nöjd med litet,
men jag kan inte se att han har fått något
på denna punkt.

Vad den försvarspolitiska situationen
som berörts i något inlägg här beträffar
hade jag tillfälle att i den utrikespolitiska
debatten kommentera hur vi ser
på den saken. Jag har intet att tillägga.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengt Gustavsson
förklarade kategoriskt att vårt försvar
är erforderligt starkt. Jag hoppas att
han har rätt, men jag kan tyvärr inte
tro på det. Dessutom förhåller det sig
så att försvarets relativa styrka sjunker
undan för undan, emedan man i världen
runt omkring oss upprustar kraftigt.
Även om herr Gustavsson skulle
ha rätt i att försvaret i dag är erforderligt
starkt så blir detta därför inte fallet
i morgon eller i övermorgon.

Herr Bengt Gustavsson säger också
att han inte kan dela uppfattningen om
den ödesbestämda nödvändigheten att
höja försvarsanslagen i fortsättningen.
Naturligtvis är det i och för sig inget
ödesbestämt i detta. Alla hoppas vi på
att förhållandena i världen skall bli sådana
att en allmän nedrustning kan
företas, där vi kan följa med. Men situationen
är inte sådan i dag. Det har
ingen kunnat påstå. Problemet för oss
är att kunna hålla ett försvar som är
tillräckligt starkt för att vi med någon
rimlig säkerhet skall kunna hoppas på
att stå utanför krig.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Dahlén förvånade
mig något. Jag har faktiskt inte kunnat
tolka mittenpartiernas agerande i försvarsfrågan
— mot bakgrunden av
den skarpa motsättningen till regerings -

partiet i försvarsutredningen — som
annat än ett närmande. Men detta bestrider
nu herr Dahlén. Jag vet inte
riktigt hur jag skall kommentera denna
fråga. Visserligen har vi här i kammaren
tekniska hjälpmedel i form av teleskärmar
och sådant, där man kan visa
kurvor, men jag hoppas att vi när denna
diskussion skall fortsätta i den nya
riksdagen också skall få möjligheter
till ljudillustrationer. Jag skulle faktiskt
vilja lägga på ”Skridskoåkarna”
— av Waldteufel — som illustration
till mittenpartiernas och speciellt herr
Dahléns resonemang i dessa frågor.

Jag är glad att herr Virgin inte anser
det ödesbestämt att försvarskostnaderna
skall höjas, men han sade att försvarskostnaderna
absolut måste öka
och att utvecklingen i världen var sådan
att detta var motiverat. I reservationen
står det dock tydligt angivet att
”härigenom kan verksamheten smidigare
anpassas till den högre resursnivå
för nästa försvarsbeslutsperiod som utskottet
anser vara ofrånkomlig”. Ja,
hade det utrikespolitiska läget skärpts
i vår närmaste omgivning, då hade säkert
herr Virgin åberopat det — och
i det fallet med rätta — som ett incitament
till att vi verkligen måste ha
skärpt vaksamhet på detta område. Men
nu har inte så skett, och då sade herr
Virgin i stället i sitt inledningsanförande,
att det kanske inte är det relativa
lugnet i vår omvärld som är det intressanta
och som vi måste observera och
rätta vårt agerande efter, utan det är
helt andra platser i världen. Jag tolkar
faktiskt det som om moderata samlingspartiet
i sitt försvarsresonemang
ständigt skulle finna anledning till oro,
ständigt finna motiv till ett accelererat
satsande på försvarsansträngningarna.
Ja, vi lever inte på en öde ö, man kan
utgå ifrån att människorna i andra länder
resonerar på precis samma sätt
som vi. Skulle vi här, och skulle man
i andra länder konsekvent gå in för
herr Virgins resonemang och ständigt
se krigsrisker, ständigt se anledning

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

till upprustning, kunde då detta sluta
på ett annat sätt än i eu allmän katastrof? -

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde inte att jag
skulle behöva förklara för en så kunnig
försvarsutredare som herr Bengt Gustavsson
att det inte är de politiska
spänningarna som skall påverka försvarets
uppbyggnad i första band. Dessa
skall påverka den beredskap man
håller. Försvarets uppbyggnad måste
anpassas efter de rustningar som förekommer
i omvärlden. Det är naturligtvis
önskvärt att dessa rustningar skall
minska undan för undan, men jag tror
inte på Sveriges förmåga att gå i förväg
och så att säga leda utvecklingen
i den riktningen. Vi är ett litet land
som inte har någon möjlighet att påverka
stormakternas politik, och vi får
därför försöka bygga upp vårt försvar
så att vi har utsikter att på ett godtagbart
sätt främja vår egen säkerhet.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vem har sagt att Sverige
skulle gå före andra länder i någon
sorts isolerad avrustning? I det avseendet
ser väl i alla fall herr Virgin
spöken på ljusa dagen.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag tyckte precis att
herr Bengt Gustavsson sade att vi icke
får anpassa vårt försvar efter upprustningarna
i omvärlden, utan att vi skulle
föregå med gott exempel och hålla
tillbaka våra försvarsansträngningar.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att komma med i den debatt
som pågår och som herr Virgin har aktualiserat,
nämligen frågan om vi verk -

ligen håller på med — som herr Virgin
uttryckte sig ■— en nedrustning i Sverige.
Herr Virgin ansåg att så var fallet,
och han försökte också bevisa att vår
relativa försvarseffekt håller på att avsevärt
nedgå, som han uttryckte det.
För att råda bot på denna nedrustning
och denna avsevärda minskning av försvarets
relativa effekt föreslår moderata
samlingspartiet att materielanslagen
för nästa budgetår, som uppgår till
nära två miljarder kronor, skall förstärkas
med i första hand 60 miljoner
kronor. Skulle nu herr Virgins påståenden
vara riktiga, att vi håller på att
nedrusta i en värld som upprustar, liksom
hans åsikter att vi nu avsevärt
minskar vår relativa försvarsstyrka, så
innebär ju detta att herr Virgin accepterar
utvecklingen. Ty denna anslagsförstärkning
kan ju inte i något avseende
ändra utvecklingen.

Men är påståendena riktiga? Eftersom
herr Virgin vill att vi skall tala om relativ
försvarseffekt och inte om värnkraft
menar han således att Sverige håller
på att sacka efter i den försvarsuppbyggnad
som pågår, att vi i relation till
omvärlden — trots att vi ökar våra försvarskostnader
— ändå håller på att
försvaga vårt försvar.

Vi har tidigare diskuterat dessa frågor
i kammaren, både inför 1968 års
försvarsbeslut och under fjolårets försvarsdebatt.
Jag har försökt påvisa att
dessa herr Virgins omdömen om vår
försvarsstyrka inte stämmer med verkligheten,
att herr Virgin varken i dag
eller tidigare har och har haft något
sakligt underlag för sina påståenden.
Det har tvärtom visat sig att 1968 års
försvarsbeslut och de antaganden om
den internationella utvecklingen och
rustningsläget i vår omvärld, som det
försvarsbeslutet utgick från, intill dags
dato har varit helt riktiga.

Siffrorna i den statistik, både vår
egen och den internationella, som anger
utvecklingen i första hand i de 15
länder som har de högsta försvarskostnaderna
i världen, visar, det medger

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

jag, kanske inte någon klar tendens vare
sig uppåt eller nedåt. Det innebär med
andra ord att förändringarna under senare
år varit mycket små. Någon bestämd
trend kan faktiskt inte utläsas.
Men av statistiken under de två senaste
åren, 1968—1969, kan man utläsa att
några stater står på minus, de sänker
sina försvarskostnader eller avstår från
att öka. Det gäller USA, Frankrike, Västtyskland,
Italien och ytterligare några.
På ett försiktigt plus står Sovjetunionen,
Storbritannien, Polen, Östtyskland och
Sverige.

Jag vill betona att statistiken som
vanligt när det gäller rustningskostnader
inte är hundraprocentigt pålitlig.
Men med de erfarenheter jag har sen
lång tid tillbaka av internationell försvarskostnadsstatistik
vågar jag hävda,
att det som anges ske uppåt eller nedåt
är mycket försiktigt beräknat.

Försvarskostnadernas andel i bruttonationalprodukten
i olika länder de senaste
fem åren anges med samma försiktighet.
De flesta stater har i likhet
med Sverige under denna period minskat
försvarsutgifternas andel i bruttonationalprodukten;
det gäller nästan alla.
Men det gäller inte de båda supermakterna.
Både USA och Sovjetunionen
har ju under de senaste fem åren haft
globala engagemang som står utom jämförelse
med några andra länders. Det
förhållandet att de uppehåller sina försvarsstyrkor
och vissa år ökar sina ansträngningar
behöver därför inte betyda
att deras militära styrka vuxit, framför
allt inte inom Europa. Vi bör också
komma ihåg att Kina—Sovjet-konflikten
har lett till en mycket omfattande förstärkning
av de sovjetiska styrkorna
vid gränsen till Kina. Dessutom har Sovjetunionen
under de senaste åren haft
mycket stora vapenleveranser till Mellersta
Östern och till Vietnam. Det är
alldeles tydligt att den försiktiga upprustningen
i Sovjetunionen helt förklaras
av detta. Vad gäller USA vet vi alla
att det är kriget i Vietnam som är den
avgörande förklaringen till att detta

land inte kunnat minska försvarsutgifternas
andel av bruttonationalprodukten.

Jag håller fast vid vad jag sagt tidigare,
att det är mycket viktigt att komma
ihåg att supermakternas enorma resurser
på det militära området binds mot
varandra och att denna styrkejämvikt
på olika militära avsnitt mellan dem begränsar
deras resurser för andra uppgifter,
för sekundära mål. De båda supermakterna
svarar för två tredjedelar
av världens totala rustningskostnader
för närvarande.

Om man går till en annan jämförelse,
vilket man bör göra, och ser på försvarskostnaderna
i dollar per invånare
i världens olika stater, finner man att
det bara är Israel och de båda supermakterna,
d. v. s. de stater som hårdast
är engagerade i nu pågående konflikter,
som betalar mer än Sverige. Vi ligger
fyra i världen i fråga om försvarskostnader
per invånare. Och det gör vi naturligtvis
därför att vi har ett omfattande
territorium med väldiga land- och
sjögränser och därför att vi är fria —
vi tillhör inte någon militär allians utan
får själva sörja för vårt försvar.

Jag vågar i motsats till herr Virgin
lugnt hävda att vi efter 1968 års försvarsbeslut
bibehållit vår relativa försvarseffekt.
Om vi hade följt oppositionen
vid 1968 års försvarsbeslut, och då
framför allt moderata samlingspartiets
linje, skulle Sverige i dag ha tillhört de
stater som ligger i toppen i fråga om
upprustning i Europa. Frågan är om vi
inte skulle ha legat högst. Det utrikesoch
militärpolitiska läget har dock inte
ändrats i sådan riktning under de två
senaste åren alt någon skärpning inträtt
som skulle ha motiverat det. Jag
vågar därför slå fast att vår relativa försvarseffekt
inte har ändrats på grund av
händelseutvecklingen i Europa och i
världen i övrigt.

Jag fäste mig vid att herr Virgin i sitt
anförande talade om att det var nödvändigt
att nästa försvarsutredning kom
i gång med det snaraste, därför att det

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 20

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

gällde att snabbt åstadkomma en återhämtning
av vad som fallit bort. Herr
Virgin utgår alltså från att 1968 års försvarsbeslut
är en provisorisk lösning,
tillkommen i en speciell politisk situation.
.lag skulle vilja varna för en sådan
syn på försvarsfrågan. Det förhållandet
att oppositionen inte stod bakom beslutet
ändrar inte beslutets karaktär av ett
logiskt fullföljande av vår tidigare försvarspolitik,
byggd på bedömningar av
vårt försvarsbehov i den internationella
situation som råder.

Jag tror att de blygsamma försök oppositionssidan
gjort, att under den fyraårsperiod
försvarsbeslutet omfattar,
rätta till vad man anser vara skevt, visar
att man innerst inne anser att försvarsbeslutet
var riktigt. Jag är övertygad
om att motionsyrkandena annars
skulle ha sett annorlunda ut.

Men när ni ändå i sak accepterar försvarspolitiken,
kan jag inte förstå varför
ni fortsätter att sprida förklenande
omdömen om det svenska försvaret,
omdömen som tyvärr tas upp utomlands.
Om man fortsätter med sådana
uttalanden år efter år kan det leda till
missuppfattningar om vad som sker i
Sverige. Här sker ingen nedrustning.
Riksdagen beviljar som bekant varje år
höjda försvarsanslag.

När det gäller mittenpartiernas särskilda
yttrande vill jag först konstatera
att man inom både folkpartiet och centerpartiet
intar en positiv hållning till
vårt nya planeringssystem — i motsats
till i varje fall herr Virgin. Jag noterar
det som står i mittenpartiernas särskilda
yttrande om planeringssystemet med
tillfredsställelse. Däremot kan jag inte
förstå varför man i detta särskilda yttrande
i allmänna ordalag vidhåller sin
kritik mot 1968 års försvarsbeslut, när
man inte vill ha någon förstärkning i
konkreta pengar.

Mittenpartierna klagar över — och
det gjorde även herr Virgin — att försvarsutredningen
inte kommer att tillsättas
förrän i höst. Jag har vid flera
tillfällen och senast i proposition nr

97, som inte skall behandlas förrän i
höst, anmält för riksdagen hur förberedelserna
till nästa försvarsbeslut framskrider.
Av dessa redogörelser framgår
att vi först i mars månad nästa år får
fram resultat av det pågående arbetet
med perspektivplaner både för det militära
försvaret och för civilförsvaret.
Först då får man ett verkligt arbetsmaterial
till en försvarsutredning. Är det
då någon idé att tillsätta den nu? Om
den tillsätts i höst dröjer det i alla fall
ett halvt år innan det verkliga underlaget
för arbetet föreligger.

Vad jag i första hand siktar till är en
annan typ av försvarsutredning än den
traditionella, som ju närmast hade karaktären
av diskussioner och uppgörelser
mellan partierna om försvarskostnadernas
storlek under en begränsad
period. Den misstro mot försvaret som
dessa s. k. försvarsöverenskommelser
gav upphov till, vill i varje fall inte jag
ha tillbaka. Jag tror inte att vi skall
återknyta till den traditionen. Vad partierna
i en kommande försvarsutredning
bör söka nå enighet om är grunderna
för svensk säkerhetspolitik och
dessutom den långsiktiga inriktningen
av våra totalförsvarsansträngningar. De
utredningar som pågår är inriktade på
att ge oss alla ett, som vi hoppas, bättre
underlag än tidigare för att kunna ta
ställning till hur vi skall utforma säkerhetspolitiken
och hur vi skall anpassa
vårt försvar. Försvarsanslagen och övriga
totalförsvarskostnader får sedan
bli en konsekvens av dessa ställningstaganden.
Enligt den nya ordning som
kommer att gälla får riksdagen tillfälle
att varje år ta ställning till anslagens
storlek, och det bör väl vara regeringens
ansvar att föreslå dessa anslag.

Det bär vidare förts en debatt om
värnpliktsfrågor, som jag inte skall gå
närmare in i, eftersom utskottet är enigt
och vi tyvärr inte har ekonomiska möjligheter
att göra ytterligare förbättringar
utöver dem som på olika områden är
föreslagna och som, hoppas jag, i dag
skall beslutas av riksdagen.

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

En fråga som var lika aktuell på den
s. k. värnpliktsriksdagen som de ekonomiska
och sociala förmånerna var arbetstiden
i den militära utbildningen,
där det hittills varit sexdagarsvecka.
Jag fick i går ett förslag av 1966 års
värnpliktskommitté, som går ut på införandet
av femdagarsvecka i den militära
utbildningen. Lördagarna kommer
i princip att bli utbildningsfria, och de
undantag som görs sammanhänger med
dels nödvändig beredskap, dels vissa
mer omfattande övningar. Det är min
avsikt att denna reform skall kunna
träda i kraft i höst. Överbefälhavaren
kommer att få i uppdrag att utforma de
bestämmelser för lördagsledigheten som
måste fram. Därmed har vi gjort den
anpassning till det civila samhällets fritidsrytm
som både befäl och värnpliktiga
begärt.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Jo, herr försvarsminister,
vår relativa försvarseffekt nedgår
och nedgår kraftigt. Alla militära experter
och myndigheter säger detta.
Ljuger de? Det gjordes en synnerligen
stor kostnadsnedskärning 1968. Under
de två första åren rörde det sig om ungefär
en halv miljard kronor i sänkta
anslag i fast penningvärde. Betydde
detta ingenting alls?

Försvarsministern säger att moderata
samlingspartiet visserligen alltid yrkar
på tillskott till försvaret men att de tillskotten
är alldeles för små för att ha
någon betydelse. Ja, det är ju också ett
slags kritik. Men vi vill inte driva en
demonstrationspolitik som är helt meningslös.
Vi måste varje år utgå från
den situation som regeringen har skapat
och utifrån vilken regeringen framlägger
förslag. Vi kräver i år, liksom vi
gjort tidigare, realistiska förändringar.
De större förbättringar som skulle behövas
måste utredas ordentligt av en
försvarsutredning, så att de inte skall
medföra slöseri och obalans i försvarsutvecklingen.

Försvarsministern säger att läget inte
har ändrats. Nej, det kanske låter säga
sig, men är läget lika allvarligt som det
var 1967, 1965 och 1964, har vi väl ändå
på ett högst avsevärt sätt ökat de
risker vi tar. Eller hade vi ett orimligt
starkt försvar på 1960-talets mitt?

Jag hoppas visst, herr försvarsminister,
att 1968 års försvarsbeslut skall
vara en provisorisk lösning, och jag
kommer personligen att arbeta för att
det skall bli så.

Försvarsministern bekräftade våra
misstankar att den kommande försvarsutredningen
inte skall få full frihet att
framlägga förslag. Han sade att det
system som tidigare rått skall ersättas
med att riksdagen varje år tar ställning
till planeringen. Ja, vad skall vi tro om
detta uttalande? Redan i 1968 års försvarsbeslut
sade regeringen att planeringens
nivå och inriktning skulle prövas
vid den årliga rullningen av planerna.
Den bestämmelsen har försvarsministern
totalt negligerat. Varken i
fjol eller i år har riksdagen fått något
förslag till sådan prövning. Hur skall
vi då våga lita på en sådan möjlighet
i fortsättningen?

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Tillåt mig först med
tillfredsställelse hälsa försvarsministerns
besked om femdagarsveckan. Nu
leder väl ett sådant beslut till att prioriteringen
av resor blir ännu mer markerad.
Har man två dagar ledigt är det
ännu svårare att stanna kvar på garnisonsorten,
och önskemålet att få åka
hem blir ännu större. Förmodligen behöver
en större del av uppräkningarna
i fråga om värnpliktsförmåner läggas
just på resorna för att möjliggöra för
de värnpliktiga att resa hem helst varje
sådan ledighet; framför allt gäller
detta de värnpliktiga som är förlagda
långt från hemorten.

Herr talman! När det gäller hela frågan
om försvarsutredningen och problemen
inför nästa försvarsbeslut be -

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

finner vi oss i eu väldigt besvärlig situation.
Vi utlovas ett nytt planeringssystem,
som till en del har börjat träda
i kraft. Det är inte beslutat ännu. Riksdagen
fattar beslut härom först i höst.
Det råder väl ingen tvekan om att såsom
det är i dag kan det inte vara, att
avgörande beslut fattas rent departementalt.
Försvarsministern uttryckte
betänksamheten mot det förra systemet
och misstron ute bland folk mot
försvarsöverenskommelserna. Skulle vi
få ett system där miljöstudierna endast
kommer till departementet, där urvalet
av olika perspektivplaner ligger enbart
på departementsnivå och allt detta är
hemligt, kommer misstron mot ett sådant
system alldeles självklart att bli
ännu större.

Jag har försökt att beröra denna problematik
i ett tidigare anförande i år.
Det vore ändå fel, menar jag, att hårt
attackera regeringen. Den har knappast
gjort något med ond avsikt, även
om det finns en del egendomliga formuleringar
hos upphovsmännen.

Bland motiven för det nya systemet
finns uttryckligen erfarenheterna från
1968, då den rätt kraftiga förändringen
av ramarna ledde till slöseri och omplaneringar,
som medförde ovisshet
långt ned i organisationen. Vi får inte
åter försätta oss i ett sådant läge. Det
ökar behovet av överblick. Ett viktigt
argument för det nya planeringssystemet
är just att undvika att sådant händer
igen som hände 1968.

Vi skall ta seriöst på detta förslag.
Vi skall möta det med öppenhet, förklara
oss villiga att tillsammans med
regeringspartiet sätta oss in i det, se
vad det går att få ut för gott ur detta
planeringssystem, se vilka möjligheter
det öppnar för en vidare debatt och
för riksdagen att komma in. Jag tror att
den öppenheten, om den finns på båda
sidor, bör kunna leda till resultat.

Såsom det i dag är har regeringen
inte i något sammanhang förklarat hur
riksdagen och parlamentarikerna skall
komma in. Jag kunde uppfatta detta

negativt, alltså att regeringen inte tänker
att riksdagen skall komma in. Men
låt oss tolka det positivt, alltså att man
från regeringshåll inte har sökt låsa
delta utan att riksdagen själv får uttala
hur den vill komma in i planeringssystemet.
Jag hoppas då på en seriös
och framåtblickande debatt i den frågan
när vi har att fatta beslut under
hösten. Då kan intentionerna bakom
det nya planeringssystemet skapa just
ökad överblick och bättre möjligheter
för oss att ta ställning till de stora och
långsiktiga frågorna.

Ta det gärna såsom en inbjudan, herr
försvarsminister, att vi ser det nya
systemet så och finner det angeläget att
komina in i det på ett så tidigt stadium
som möjligt. Då uppfattas det inte av
oss såsom särskilt meningsfullt att begära
revisioner av försvarsbeslutet för
de resterande två åren.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Vad beträffar de stora
frågorna i detta sammanhang är det
ganska självklart att det inte bara gäller
för riksdagen att anvisa så stora belopp
som möjligt utan också att pengarna
kommer till så god användning
som möjligt, d. v. s. att onödiga kostnadsfördyringar
och slöseri undviks.
Kan denna samhällets självklara strävan
uppnås genom den nya planeringsordningen,
så tror jag att vi alla är ense
om att detta är ett gott förslag.

Vad sedan gäller den lilla detaljen i
det stora sammanhanget konstaterar jag
att såväl herr Bengt Gustavsson på utskottets
vägnar som försvarsministern
har sagt att det inte går att nu ytterligare
öka värnpliktsförmånarena. Jag
har inte kunnat acceptera det synsättet
förut, och jag kan det fortfarande
inte. Vi får väl fortsätta att diskutera
dessa ting.

Jag har egentligen begärt ordet för
att liksom herr Lindblad till statsrådet
få framföra den stora tillfredsställelsen
över att femdagarsvecka i princip kom -

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m

mer att införas i höst. Jag framställde
förra hösten en enkel fråga om den saken,
och jag är nu mycket tacksam
över att problemet ser ut att kunna
lösas.

Vi får, som sagt, hålla diskussionen
levande om de värnpliktigas ersättning
för det arbete som de utför. Jag vill
nämna att naturligtvis skall den kontanta
delen av lönen vägas mot de sociala
förmånerna, t. ex. resor. Trots att
vi för dagen inte kan notera något som
helst tillmötesgående gentemot våra i
motionerna framförda synpunkter vill
jag uttala förhoppningen att frågan, om
den faller när den aktualiseras på nytt,
ändå skall falla en smula framåt. Så
småningom måste det bli uppenbart att
vi här har att göra med mänskliga behov
som måste tillgodoses inom försvarets
ram.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Virgin vidhåller
att vår relativa försvarseffekt nedgår,
dock utan att med ett enda ord kunna
inför kammaren bevisa detta. Det är
påståenden som hänger i luften och
som herr Virgin av gammal vana upprepar.

Nu åberopar herr Virgin våra militära
experter. Jag har i varje fall inte
uppfattat att överbefälhavaren delar
herr Virgins mening. Överbefälhavaren
— och bakom honom hans militära experter
— har påvisat att vi genom 1968
års försvarsbeslut har full handlingsfrihet
ända fram till mitten av 1970-talet. Under den period som vi befinner
oss i förstärks det svenska försvaret
för varje år tack vare stor upphandling
av modern krigsmateriel under
åren före och efter 1968 års försvarsbeslut.

Vad överbefälhavaren pekar på —
i och för sig alldeles riktigt —- är att
om vi under 1970-talet behåller den nuvarande
s. k. horisontella planeringsnivån
så kommer vår försvarsstyrka att
minska. Om den relativa försvarseffek -

ten ändras beror ju på vår omvärlds
sätt att handla i fråga om militära rustningar.
Överbefälhavaren har också
framlagt förslag om hur man skulle
kunna redan nu råda bot på detta genom
att i stället för den s. k. horisontella
planeringsnivån vid årets riksdag
få fastställd den s. k. fortsättningsnivån,
som ligger 50 miljoner kronor högre.
Det är alldeles klart att om vi hade
tillmötesgått överbefälhavaren på den
punkten skulle vi redan nu kunnat planera
förstärkningar av försvaret under
mitten och slutet av 1970-talet. Ett sådant
tillmötesgående är inte nödvändigt,
eftersom vi redan om några år
tvingas att fatta mera långsiktiga beslut
och denna planeringsnivå enligt
medgivande får användas i form av beredskapsplanering.

Herr Virgin och även herr Lindblad
tog upp frågan om de pågående miljöstudierna
och den pågående perspektivplaneringen.

Herr Virgin ansåg — jag uppfattade
honom så — att vi borde ha publicerat
Kungl. Maj:ts direktiv till ÖB för någon
tid sedan. Det kunde vi inte göra, men
vi förbereder att ge publicitet åt både
resultatet av Miljöstudier och Perspektivplaner
och resultatet av de studier
som pågår inom olika arbetsgrupper.
Vi har för avsikt att från och med i
höst ända fram till år 1972 ge ut skrifter
som ger offentlighet åt så mycket
vi kan av detta arbete. Det är mycket
önskvärt att ett sådant offentliggörande
sker för att vi före nästa försvarsbeslut
skall kunna få en så omfattande och
realistisk försvarsdebatt som möjligt.

När herr Virgin i sitt huvudanförande
sade att han talade på det moderata
samlingspartiets vägnar och framlade
dess principiella syn på försvarsfrågan
kunde jag bara anteckna att herr Virgin
egentligen endast uttalade att 1968
års beslut var ett nedrustningsbeslut,
att den relativa försvarseffekten nedgår
och att vi oavsett den internationella
utvecklingen skall förstärka försvaret.
Det är de tre punkter som jag anteck -

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

nade, och jag måste siiga att herr Virgin
inte kunnat belägga i varje fall påståendet
att vi nedrustar och att försvarets
relativa effekt nedgår.

Jag har redan svarat herr Lindblad
på frågan om offentliggörandet av materialet
från de omfattande utredningar
som pågår, och jag tror att det får räcka.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Försvarsministern säger
att jag av gammal vana bara upprepar
påståenden om att försvarseffekten
nedgår men att jag inte på något
sätt försöker bestyrka mina uttalanden.
Det är inte riktigt. Jag försökte visst i
mitt huvudanförande belysa vad jag
stödde mig på.

Däremot måste jag säga att jag tycker
att försvarsministern ständigt upprepar
en försäkran om att vår försvarseffekt
inte minskat, men några bevis
för detta har vi knappast hört. Det enda
försvarsministern gjorde var att hänvisa
till överbefälhavarens uttalanden.
Jag skall be att få citera precis vad
denne säger i sina petita till försvarsdepartementet.
Där förklaras att ”det
minskade utrymmet för kompletteringar
leder till att 1968 års försvarsbesluts
ambitioner vad gäller nyanskaffning av
materiel inte kan uppfyllas”. Och vidare:
”Krigsmaktens materiella och

delvis även personella standard efter
försvarsbeslutsperioden kominer därigenom
att bli lägre än vad som avsågs
i försvarsbeslutet.” Sammanfattningsvis
kan överbefälhavaren konstatera ”att
utvecklingen i planeringsnivån leder
till en i förhållande till utvecklingen
i de viktigaste omgivande länderna
successiv urholkning av den kvantitet,
kvalitet och uthållighet som krigsförbanden
innehade 1967”.

Överbefälhavaren har därför begärt
att få verkställa planeringen på den
s. k. fortsättningsnivån. Det har försvarsministern
avvisat med eu mycket
egendomlig motivering i propositionen.

Försvarsministern säger där, att erfarenheterna
från föregående försvarsbeslut,
då man arbetade efter två alternativa
planeringsnivåer, inte är goda.
Han förklarar inte hur det kan vara
bättre, som man nu gör, att arbeta efter
tre olika nivåer. Vidare säger han att
man under den förra perioden vidtog
åtgärder som bara passade in i den
högre nivån och att därför planeringen
behövde ändras radikalt i samband
med 1968 års beslut. Ja, det är riktigt,
men det var verkligen inte planeringens
fel, och det var inte egendomligt
heller.

Den högre nivån vid 1963 års försvarsbeslut
skulle, när det gällde inriktningen
och åtgärder som skulle vidtagas
under perioden, vara anpassade
efter den högre nivån. Så löd beslutet.
Det beslutet kan bara karakteriseras
som felaktigt och ogynnsamt om man
redan 1963 hade bestämt sig för att inleda
en nedrustning, men det hade man
väl inte, försvarsministern?

Sedan säger försvarsministern att jag
påstår att man, oavsett den militära utvecklingen
i omvärlden, skall upprusta.
Det har jag inte sagt och självfallet inte
heller menat. Jag ber att få hänvisa till
mitt tidigare anförande. Vi bedömer
emellertid den militära utvecklingen i
omvärlden så att vi inte kan nedrusta.
Kan försvarsministern verkligen göra
en annan bedömning?

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Vi kan inte nedrusta i
nuvarande läge. Det är alla överens om.
Herr Virgin påstår att vi gör det. Jag
står här och framhåller att vi inte gör
det.

Herr Virgin åberopar överbefälhavarens
yttrande, som jag har haft framför
mig hela tiden här i kammaren.
Som herr Virgin upptäcker om han läser
det noga och jämför med vad som
står i propositionen är det så att vi i
1968 års beslut delade upp försvarskostnaderna
under fyraårsperioden i

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

s. k. grundutgifter och s. k. kompletterande
utgifter. Överbefälhavaren anser
att grundutgifterna under beslutsperioden
har ökat mer än tänkt. Därmed
minskas naturligtvis s. k. kompletterande
utgifter på materielsidan, pengar
som i första hand skall användas till
nya vapensystem o. s. v. Men jag har ju
påvisat i propositionen att överbefälhavaren
och försvarsdepartementet har
olika syn på vad som är grundutgifter
och kompletteringsutgifter. Jag skall
inte trötta kammaren med att i detalj
gå igenom den lista av anslagsposter
som försvarsstaben eller överbefälhavaren
har velat föra till kompletteringar,
medan de i själva verket redan vid
försvarsbeslutets fattande fanns upptagna
som grundutgifter.

Det väsentliga är att det är fullständigt
felaktigt då herr Virgin påstår, att
det pågår en successiv urholkning av
försvaret sedan 1967; med försvaret
måste i detta fall menas vår krigsorganisation,
de förband o. s. v. som vi i
händelse av mobilisering skall sätta
upp med så bra utrustning som möjligt.
Jag vill påstå motsatsen, herr Vigin.
I stället för urholkning har innehållet
i vår krigsorganisation även sedan 1967
hela tiden fått förstärkningar.

Om herr Virgin i stället höll sig till
vad som kan hända mot slutet av 1970-talet, om vi inte i nästa försvarsbeslut
medger en högre planeringsnivå
än den som gäller för tiden efter försvarsbeslutet
i dag, vore det alldeles
klart att vi måste ändra innehållet i
krigsorganisationen. Då skulle vi inte
orka med att inom de tre försvarsgrenarna
i krigsorganisationen ha så mycket
materiel. Men det är en annan sak,
och det har vi inte fattat beslut om.
I de miljöstudier och framför allt den
perspektivplanering som pågår ger vi
ju nästa försvarsutredning utkasten till
femtonåriga planer, som dels på längre
sikt minskar vår krigsorganisation,
men dels också på längre sikt väsentligt
ökar vår krigsorganisation. Med
hänsyn till det rådande internationella

läget och med hänsyn till hur vi om
något eller några år bedömer riskerna
för krig blir det möjligt för en parlamentarisk
utredning och för riksdagen
att bestämma sig för en utveckling av
vårt försvar i enlighet med dessa planer.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
moment av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr andre
vice talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 110 punkten
1 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret, m. m.

att enligt lians uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —112;

Nej — 19.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr andre vice talmannen
enligt de avseende mom. 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Bohman
m. fl. vid punkten avgivna, med 2
betecknade reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 110 punkten
1 mom. 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
N’ej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —112;

Nej— 20.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr andre vice talmannen
i enlighet med de rörande
mom. 3 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå att kammaren
skulle, i enlighet med herr Virgins
yrkande, bifalla motionerna 1:1095
och II: 1284 i förevarande del; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 110 punkten
1 mom. 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles i enlighet med
herr Virgins yrkande motionerna I:
1095 och II: 1284 i förevarande del.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —114;

Nej— 20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. förbättrade värnpliktsförmåner

På särskilda propositioner bifölls sedermera
vad utskottet hemställt i mom.
4 och 5.

Punkterna 2—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Ang. förbättrade värnpliktsförmåner

(Debatt rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 1 i detta utlåtande.)

I propositionen nr 110 hade Kungl.
Maj:t föreslagit en förbättring av penningbidrag
och familjebidrag till värnpliktiga
och vapenfria tjänstepliktiga.
Beträffande penningbidrag innebure
förslaget en ökning med en krona för
dag under alla former av tjänstgöring.
I fråga om familjebidrag föresloges en
ökning av maximibeloppet för familjepenning
för barn in. fl. från 6 kronor
till 7 kronor. Förbättringarna gällde
alla värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga
och föresloges genomföras den
1 januari 1971.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels motionen 1:563, av herr Svanström
m. fl., vari anhållits,

att den kontanta ersättningen till inkallad
värnpliktig personal måtte omrubriceras
till värnpliktslön, som räknat
från 1 juli 1970 skulle utgå med
300 kronor per månad samt

att erforderliga medel för den ökade
värnpliktslönen genom omdisposition
av materielanslagen måtte kunna erhållas
inom den kostnadsram som anvisats
av riksdagen,

dels ock motionen II: 1265, av herr
Björck i Nässjö.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 563,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1265,

3. att riksdagen måtte godkänna
Kungl. Maj :ts förslag om förbättrade
förmåner för värnpliktiga m. fl.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
I: 563.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående mom. 1
samt därefter särskilt rörande mom. 2
och 3.

Med avseende å mom. 1 gjordes därpå
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionen 1:563; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 2
och 3.

Punkterna 7—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen (1960:74);
och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i militärersättningsförordningen
(1950:261), in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 107, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ökat stöd
till vuxenutbildningen jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 beräknat medel för nedan angivna
ändamål hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 35, under åberopande av
utdrag av statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 27 februari
1970, föreslagit riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att bedriva
försöksverksamhet med viss vuxenutbildning
enligt de riktlinjer som
angivits i statsrådsprotokollet,

dels medgiva, att reservationsanslaget
Kommittéer m. in. under åttonde
huvudtiteln finge tagas i anspråk under
budgetåret 1970/71 för försöksverksamhet
med viss vuxenutbildning,
dels godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändrade grunder för det statliga
stödet till studiecirkelverksamhet,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att med
utgångspunkt i vad som anförts i statsrådsprotokollet
bestämma den studiecirkelverksamhet
till vilken särskilt tillläggsbidrag
skulle kunna utgå,

dels godkänna att statsbidrag utginge
till löntagarorganisationernas centrala
kursverksamhet enligt de grunder som
angivits i statsrådsprotokollet,

dels för budgetåret 1970/71 under åttonde
huvudtiteln anvisa till Bidrag till
driften av kommunala skolor för vuxna
ett förslagsanslag av 98 000 000 kronor,
till Bidrag till studiecirkelverksamhet
ett förslagsanslag av 98 000 000 kronor,
till Bidrag till studieförbund ett
anslag av 8 400 000 kronor och till Bidrag
till löntagarorganisationernas centrala
kursverksamhet ett förslagsanslag
av 2 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
581, av herrar Helén och Bengtson,
samt II: 507, av herr Hedlund och herr
Gustafson i Göteborg,

dels de likalydande motionerna I:
582, av herr Jansson, Paul, och herr
Johansson, Tage, samt II: 517, av fröken
Sandell in. fl,

dels de likalydande motionerna I:
584, av herr Larsson, Lars, in. fl., och
ll: 677, av herr Hellström m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

626, av herr Svanström m. fl., och II:
690, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl.,

dels de likalydande motionerna 1:

1070, av herr Bohman m. fl., och II:
124-9, av herr Holmberg m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1072, av fröken Stenberg och herr Lidgard,
samt II: 1254, av herr Nordstrandh
m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1073, av fröken Stenberg och herr Lidgard,
samt II: 1252, av herr Nordstrandh
m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1074, av fröken Stenberg och herr Lidgard
samt II: 1253, av herr Nordstrandh
m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1075, av herr Wirtén och herr Larsson,
Thorsten, samt II: 1251, av fru Nilsson
in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1076, av herr Österdahl, och II: 1258,
av herr Westberg i Ljusdal,

dels motionen 11:378, av herr Johansson
i Skärstad in. fl.,

dels motionen 11:1247, av fru Bergman,

dels motionen II: 1248, av herr Eliasson
i Sundborn och herr Boo,

dels motionen II: 1250, av fru Mogård
in. fl.,

dels motionen II: 1255, av fru Rgding
in. fl.,

dels ock motionen II: 1257, av herr
Wennerfors.

I motionerna 1:581 och 11:507 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta

1. att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en samlad översyn av hela
vuxenutbildningsområdet genom en
parlamentariskt tillsatt kommitté, vari

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen

även skulle ingå representanter för näringsliv
och organisationer, varvid särskild
uppmärksamhet borde ägnas åt

a) vuxenutbildning bedriven av företag,
organisationer och myndigheter
in. fl.,

b) det fria folkbildningsarbetet och
dess relation till den målinriktade vuxenutbildningen,

c) vuxenutbildningens lokala och regionala
organisation med sikte på vuxenutbildningsråd
på kommunalplanet
och vuxenutbildningsnämnder på länsplanet,

d) radio/TV-verksamhet för vuxenutbildningen
och möjligheterna för kompletterande
regional undervisning,

2. att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till revidering av
vuxenutbildningsstadgan med utökade
befogenheter för länsskolnämnden att

a) medgiva, att högre procent av antalet
lektioner än de 13 procent som
nu föreskreves kunde avdelas för studie-
och yrkesorientering samt studiehandledning,

b) pröva och, om särskilda skäl förelåge,
lämna dispens att anordna kurs
om antalet kursdeltagare ej beräknades
uppgå till tolv,

c) medgiva, att undervisningsgrupp
finge delas under visst antal undervisningstimmar,
om särskilda skäl förelåge.

I motionerna I: 1070 och II: 1249 hade
hemställts, att riksdagen måtte

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag om ett
särskilt tilläggsbidrag för sådan studiecirkelverksamhet
som avsåge vissa i
propositionen angivna ämnen och som
låge på en nivå som svarade mot högst
grundskolans årskurs 9,

b) till Bidrag till studiecirkelverksamhet
för budgetåret 1970/71 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 97 000 000 kronor,

c) till Bidrag till studieförbund för
budgetåret 1970/71 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 9 400 000
kronor,

d) med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
om statsbidrag till löntagarorganisationernas
centrala kursverksamhet hos
Kungl. Maj:t anhålla om förslag angående
statsbidrag till centrala internatkurser
i studieförbundens regi och förslag
om stöd till arbetsmarknadsorganisationernas
fackligt inriktade kursverksamhet,

e) som sin mening giva till känna,
att statsbidrag borde kunna utgå till
studiecirkelverksamhet utan avseende
vid antal studieveckor eller antal sammankomster
per vecka och att fem timmar
per sammankomst borde utgöra
övre gräns för statsbidragsberättigad
kurs, samt

f) hos Kungl. Maj :t anhålla om en
parlamentariskt sammansatt utredning,
i vilken skulle ingå representanter för
näringslivet och arbetsmarknadsorganisationerna,
med uppgift att företaga
en samlad översyn av hela vuxenutbildningsområdet
och utarbeta förslag rörande
vuxenutbildningens framtida organisation
och finansiering.

I motionerna I: 1072 och II: 1254 hade
anhållits, att riksdagen till Bidrag
till studieförbund för budgetåret 1970/
71 under åttonde huvudtiteln måtte anvisa
ett anslag av 9 800 000 kronor.

I motionerna I: 1073 och II: 1252 hade
föreslagits, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t skulle anhålla om förslag till snar
lösning av den kommunala vuxenutbildningens
organisations- och arbetsformer.

I motionerna I: 1074 och II: 1253 hade
framställts förslag om att riksdagen
skulle uttala, att statsbidrag borde kunna
utgå till även andra fackliga intressesammanslutningar
inom arbetsmarknaden
än direkta löntagarorganisationer.

I motionerna I: 1075 och II: 1251 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t

1. uttala, att försöksverksamhet med
vuxenutbildning borde bedrivas av organisation
som önskade anordna sådan
verksamhet,

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

2. anhålla om förslag angående statsbidrag
till studiecirkelhandledares resor
för att underlätta anskaffandet av
handledare i glesbygder, samt

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
föreskrifter angående statsbidrag
till organisationer för bedrivande av
utbildning, vilken hade en bred och
grundläggande uppläggning, eu allmän
inriktning och vore ett led i utbildningens
demokratisering,

I motionen II: 1248 hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte uttala, att statsbidrag till
central kursverksamhet även borde utgå
till RLF och andra företagarorganisationer
med personligt medlemskap
enligt grunder som i propositionen föreslagits
för löntagarorganisationernas
kursverksamhet.

I motionen 11:1255 hade föreslagits,
att riksdagen skulle uttala sig för
dels att förslag syftande till en reformering
av hela vuxenutbildningen enligt
i motionen anförd riktning skyndsamt
borde utarbetas och föreläggas
riksdagen,

dels att åtgärder vidtoges för en förbättrad
lärarutbildning för vuxenutbildningen,

dels att särskilda läromedel för vuxenundervisningen
utarbetades,

dels att vuxenskolans elever finge representations-
och beslutanderätt i utredningar
och institutioner som handhade
deras frågor,

dels att antalet stödundervisningstimmar
avsevärt ökades på alla nivåer,
dels att alla studiemedel kostnadsfritt
ställdes till elevernas förfogande,

dels att bidragen till studieförbunden
indexreglerades,

dels att Sverige i likhet med andra
nordiska länder inrättade en central
vuxenpedagogisk dokumentation och
satsade på det vuxenpedagogiska forsknings-
och utvecklingsarbetet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen

1. att rikslagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:020 och 11:090 samt I:
1075 och 11:1251, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att bedriva försöksverksamhet
med viss vuxenutbildning enligt
de riktlinjer som angivits i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för den
27 februari 1970,

2. att riksdagen måtte medgiva, att
reservationsanslaget Kommittéer m. m.
under åttonde huvudtiteln under budgetåret
1970/71 finge tagas i anspråk
för försöksverksamhet med viss vuxenutbildning,

3. att riksdagen måtte

a. godkänna i statsrådsprotokollet förordade
ändrade grunder för det statliga
stödet till studiecirkelverksamhet,

b. i anledning av motionerna I: 1070
och II: 1249, såvitt nu vore i fråga, som
sin mening giva till känna för Kungl.
Maj:t vad utskottet i utlåtandet anfört
angående användningen av det i propositionen
föreslagna sammanlagda
statsbidraget till vissa studiecirklar,

4. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att med utgångspunkt i
vad i statsrådsprotokollet anförts bestämma
den studicirkelverksamhet, till
vilken särskilt tilläggsbidrag skulle
kunna utgå,

5. att riksdagen måtte

a. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 1070
och 11:1249, 1:1075 och 11:1251, I:
1074 och 11:1253 samt 11:1248, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna, att statsbidrag utginge
till löntagarorganisationernas
centrala kursverksamhet enligt de grunder
som angivits i statsrådsprotokollet,

b. avslå motionerna I: 1070 och II:
1249 i vad de avsåge förslag om statsbidrag
till centrala internatkurser i
studieförbundens regi m. in.,

6. att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av kommunala skolor för vuxna
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen

ett förslagsanslag av 98 000 000 kronor,

7. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:1070 och 11:1249, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till studiecirkelverksamhet
för budgetåret 1970/
71 på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
98 000 000 kronor,

8. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 1070 och II: 1249 samt
1:1072 och 11:1254, de två förstnämnda
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
studieförbund för budgetåret 1970/71
på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 8 400 000 kronor,

9. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:1070 och 11:1249, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till löntagarorganisationernas
centrala kursverksamhet
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 2 500 000 kronor,

10. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna 1:581 och II:
507 samt I: 1070 och II: 1249, samtliga
motioner i vad avsåge en samlad översyn
av hela vuxenutbildningsområdet
genom en parlamentariskt sammansatt
kommitté,

b. avslå motionen II: 1255 i vad den
avsåge förslag till en reformering av
hela vuxenutbildningen,

c. avslå motionerna 1:1073 och II:
1252 om förslag till snar lösning av den
kommunala vuxenutbildningens organisations-
och arbetsformer,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:581 och 11:507 i vad avsåge
förslag om revidering av vuxenutbildningsstadgan
med utökade befogenheter
för länsskolnämnderna beträffande
tilldelning av lektioner för studie- och
yrkesorientering samt studiehandledning,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:582 och 11:517 om en allmän

översyn av timplanerna för vuxenutbildningen,

13. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1255 i vad avsåge stödundervisningstimmar,

14. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1076 och II: 1258 i vad avsåge
minimiantalet elever i kommunal vuxenutbildningskurs,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 581 och II: 507 i vad avsåge
förslag om revidering av vuxenutbildningsstadgan
med utökade befogenheter
för länsskolnämnderna beträffande minimiantalet
elever i kommunal vuxenutbildningskurs,

16. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1247 om minimiantalet elever i
kommunal vuxenutbildningskurs,

17. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 581 och II: 507 i vad avsåge
förslag om revidering av vuxenutbildningsstadgan
med utökade befogenheter
för länsskolnämnderna beträffande
uppdelning i undervisningsgrupper av
kommunal vuxenutbildningskurs,

18. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1257 om vuxenutbildningsinsatser
i glesbygdsområden,

19. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 584 och II: 677 om läromedel,
referenslitteratur och tekniska hjälpmedel
i vuxenutbildningen,

20. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1255 i vad avsåge särskilda läromedel
för vuxenundervisningen,

21. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1070 och II: 1249 i vad avsåge
antalet studieveckor, sammankomster
per vecka och timantal per sammankomst
i studiecirkelverksamheten,

22. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 1075 och II: 1251 som
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört angående statsbidrag
till studiecirkelhandledares resor,

23. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1076 och II: 1258 i vad avsåge
rätt att dela kurs inom den kommu -

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

nala vuxenutbildningen när elevantalet
överstege 20,

24. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1076 och II: 1258 i vad avsåge
vuxenpcdagogisk utbildning för lärare,

25. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1255 i vad avsåge förbättrad lärarutbildning
för vuxenutbildningen,

26. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1076 och II: 1258 i vad avsåge
studierådgivning och studieinformation,

27. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 378 om sänkning av åldersgränsen
för deltagande i statsbidragsberättigad
studiecirkel,

28. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1250 om utredning och förslag
angående avgiftsfrihet för deltagande i
viss studiecirkelverksamhet,

29. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1255 i vad den avsåge representations-
och beslutanderätt, kostnadsfria
”studiemedel” för vuxenskolans
elever, indexreglering av bidragen
till studieförbunden samt central vuxenpedagogisk
information och vuxenpedagogiskt
forsknings- och utvecklingsarbete.

Reservationer hade avgivits, utom av
andra,

1, beträffande statsbidrag till löntagarorganisationernas
centrala kursverksamhet,
av

a. herrar Nyman (fp), Wirtén (fp)
och Lindblad (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Olle Eriksson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Gustafson i
Göteborg (fp), Mattsson (ep), Westberg
i Ljusdal (fp) och Elmsledt (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 5 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
motionerna I: 1074 och II: 1253 samt
II: 1248 och med bifall till motionerna
I: 1075 och II: 1251 samt med avslag å
motionerna 1:1070 och 11:1249, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i
fråga, godkänna att statsbidrag utginge

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 26

Ans. ökat stöd till vuxenutbildningen
till av organisationer bedriven central
kursverksamhet enligt de grunder som
reservanterna angivit;

b. herrar Bohman (in), Wallmark
(m) och Nordstrandh (m) samt fru
Sundberg (in), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 5 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 1070 och II: 1249, såvitt
nu vore i fråga, samt med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag om statsbidrag
till löntagarorganisationernas centrala
kursverksamhet i vad gällde godkännande
att statsbidrag finge utgå och å
motionerna 1:1075 och 11:1251, såvitt
nu vore i fråga, I: 1074 och II: 1253
samt 11:1248 hos Kungl. Maj:t anhålla
om förslag angående statsbidrag till
centrala internatkurser i studieförbundens
regi och förslag om stöd till arbetsmarknadsorganisationernas
fackligt
inriktade kursverksamhet;

2, beträffande medelsanvisningen till
studieförbund, av herr Nordstrandh
(m), utan angiven mening;

3, beträffande medelsanvisningen till
löntagarorganisationernas centrala kursverksamhet,
av herrar Bohman (m),
Wallmark (m) och Nordstrandh (m)
samt fru Sundberg (m), vilka — vid
bifall till reservationen 1 b — ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven del
bort lyda så, som denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 9
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 1070 och II: 1249,
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förslag om anvisande för budgetåret
1970/71 av ett förslagsanslag av
2 500 000 kronor till Bidrag till löntagarorganisationernas
centrala kursverksamhet; 4,

beträffande en samlad översyn av
vuxenutbildningsområdet, av herrar
Bohman (m), Nyman (fp), Wirtén (fp),
Wallmark (m) och Lindblad (fp), fru
Elvy Olsson (ep), herrar Olle Eriksson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Gustafson
i Göteborg (fp), Nordstrandh

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen
(m) och Mattsson (ep), fru Sundberg
(m) samt herrar Westberg i Ljusdal
(fp) och Elmstedt (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
10 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:581 och
11:507, 1:1070 och 11:1249, 11:1255
samt 1:1073 och 11:1252, förstnämnda
fem motioner såvitt nu vore i fråga, hos
Kungl. Maj :t anhålla om en samlad
översyn av hela vuxenutbildningsområdet
genom en parlamentariskt sammansatt
kommitté omfattande även representanter
för näringsliv och organisationer; 5,

beträffande minimiantalet elever i
kommunal vuxenutbildningskurs, av
herr Westberg i Ljusdal (fp), utan angiven
mening;

6, beträffande vuxenutbildningsinsatser
i glesbggdsområden, av fru Sundberg
(m), likaledes utan angiven mening; 7,

beträffande större tidsmässig rörlighet
i studicirkelverksamheten, av
herrar Bohman (m), Wallmark (m)
och Nordstrandh (m) samt fru Sundberg
(m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under 21 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1070 och 11:1249, såvitt nu
vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna, att statsbidrag
borde kunna utgå till studiecirkelverksamhet
utan avseende vid antal studieveckor
eller antal sammankomster per
vecka och att fem timmar per sammankomst
borde utgöra övre gräns för
statsbidragsberättigad kurs.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Att utbildning i ordets
vidaste mening är en viktig faktor, kanske
den allra viktigaste, för samhällsutvecklingen
torde väl numera vara ett
ganska allmänt känt faktum. Det gäller
inte minst för ett så litet land som vårt,

vars konkurrensförmåga i huvudsak är
beroende av intelligensintensiv produktion
snarare än massproduktion.

Utbildning är emellertid en kostsam
historia. Våra samlade utgifter för utbildningsväsendet
beräknas snarare
överstiga än understiga 10 miljarder
per år. Alla skäl talar för att utvecklingen
kommer att fortsätta och att utbildningsväsendet
i framtiden kommer
att ta i anspråk en växande del av vår
bruttonationalprodukt. Det är inget fel
i en sådan utveckling, snarare tvärtom.
Men — och det är ett viktigt förbehåll
— förutsättningen härför anser jag vara
att utbildningen får en sådan uppläggning
och inriktning att den fyller
rollen som en produktivitetsutvecklande
faktor. Vad jag konkret syftar på är
utbildningens roll som kunskapsförmedlare
och kreativitetsstimulerande
faktor. Fyller utbildningen inte den
rollen — utbildningen har givetvis också
andra uppgifter, som jag emellertid
i detta sammanhang inte har anledning
att närmare gå in på —• missar vi kanske
våra bästa chanser till ekonomisk
utveckling här i landet.

I dagens debatt, där man i så stor
utsträckning sysslar med låglöneproblematiken
och frågan om hur man
skall kunna lösa denna, tycks regeringen
mera ägna sig åt att statiskt diskutera
en omfördelningsteknik, d. v. s. att
ta från den ena och ge till den andra,
än att progressivt främja en ekonomisk
utveckling, som kunde resultera i att
alla skulle kunna få det bättre.

Jag menar att detta exempel är ett
talande bevis för regeringens bristande
tilltro till sin egen politik. Här finns
sannerligen inga djärva visioner och
ingen framtidstro. Den enda lösning
som jag kan finna på detta problem är
att satsa på sådana åtgärder som kan
bidra till en snabbare ekonomisk utveckling
än den vi hittills upplevt. En
riktig satsning på en utvecklingsfrämjande
utbildning är enligt min uppfattning
er. sådan åtgärd.

Herr talman! I detta sammanhang

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

finns ingen anledning att ta upp utbildningspolitiken
i dess helhet, utan jag
skall endast ägna mig åt att diskutera
det vi hrukar kalla vuxenutbildning,

d. v. s. utbildning i huvudsak av de
människor som redan är ute i produktionen,
oberoende av vilken grundutbildning
de har.

Föregående år sade statsutskottet
ifrån att detta enligt utskottets uppfattning
var ett så svåröverskådligt område,
att regeringen borde göra en samlad
översyn av hela vuxenutbildningsområdet
och sedan återkomma till riksdagen
med eventuella konkreta förslag
och synpunkter. Detta har inte skett.
Regeringen har nu lagt fram en proposition
angående ökat stöd till vuxenutbildningen,
men den berör, herr talman,
endast vissa delar av vuxenutbildningen,
och det är, som jag ser det,
inte ett riktigt sätt att tackla den här
problematiken. Vi har därför i en gemensam
borgerlig reservation krävt att
riksdagen upprepar sin begäran om en
sådan samlad översyn. Utskottsmajoriteten
har inte velat ansluta sig till vårt
förslag men erinrar trots allt om vad
utskottet framhöll föregående år, vilket
indirekt är en förnyad uppmaning till
regeringen att försöka förverkliga de
krav som då ställdes. Oavsett skrivningen
i utskottsmajoritetens utlåtande
och i reservationen innebär detta ett
påpekande att regeringen skall försöka
skynda på med dessa frågor. Regeringens
sätt att angripa dem leder inte till
den rätta lösningen.

För majoriteten av de människor
som här berörs finns en gemensam
nämnare: de är alla anställda ute i näringslivet
eller i samhällslivet, och möjligheterna
för dem att delta i fortbildning
eller vidareutbildning är oerhört
beroende av anställningsformerna. Enda
möjligheten att försöka lösa detta
problem är att parlamentariker och arbetsmarknadens
organisationer gör det
gemensamt. Eftersom vi bedömer de
personella insatserna som vårt viktigaste
konkurrensmedel i den interna -

Ans. ökat stöd till vuxenutbildningen
tionella konkurrensen, måste satsning
på dessa människor ute i produktionslivet
vara av utomordentligt stor betydelse.
Det gäller inte bara att utveckla
individerna som människor, att hjälpa
dem att finna och bibehålla sin personliga
integritet, utan det gäller att hjälpa
dem att få nya kunskaper både inom
det område där de är verksamma och
inom angränsande områden, vilket gör
det möjligt för dem att utvecklas vidare
och ta på sig mer kvalificerade arbetsuppgifter.

I och för sig är det naturligtvis värdefullt
med det förslag regeringen
framlagt i sin proposition — jag skall
återkomma till det — men jag anser
fortfarande att detta är sekundära frågor.
De mest primära frågorna är hur
man skall engagera arbetslivet i de enskilda
människornas utveckling, hur
man skall åstadkomma möjlighet för
dem att ägna en viss del av arbetstiden
åt personligt utvecklingsarbete. Sådana
frågor som gäller hur kostnadsfördelningen
och ansvarsfördelningen skall
vara mellan offentliga och enskilda arbetsgivare
går inte att lösa vid ett skrivbord
i ett departement. Och nu menar
jag inte bara de privata företagen, utan
när jag talar om arbetsgivare menar
jag alla, även de offentliga.

Utbildningsministern sade vid ett
tillfälle i en debatt när han hörde att
företag som anses vara mera progressiva
anslog ungefär ett par eller närmare
tre procent av sin lönesumma till
utvecklingsarbete för enskilda anställda,
att det då inte var mycket att skryta
över. Jag tror inte att man från dessa
företag nämnde siffran för att försöka
skryta, utan för att tala om hur det faktiskt
låg till i dag. Men det är här fråga
om problem som inte kan lösas av ett
enskilt företag, utan som måste ges en
mera samlad lösning.

Jag har i flera sammanhang här i
riksdagen pläderat för att vi skulle finna
några former för ett system som påminner
om det engelska fortbildningssystemet.
Jag tror att det där finns en

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen

kärna att ta vara på och utveckla här i
landet. Men om regeringen fortsätter att
ensidigt skriva sina propositioner i
kanslihuset utan att samarbeta och samråda
med dem som faktiskt är berörda,
nämligen arbetsmarknadens organisationer
och företagen, löser vi aldrig dessa
problem.

Herr talman! Jag har velat uppehålla
mig så länge vid dessa principiella frågor,
ty jag menar att skall varje enskilt
företag ha en chans i sin fortsatta utveckling,
måste det bli en ökad satsning
på de anställdas utveckling. Enda möjligheten
att lösa detta problem är en
samrådslösning — ju förr den kommer
till stånd, ju bättre är det.

Om jag sedan, herr talman, skall säga
några ord om de konkreta förslag som
regeringen har lagt fram, vill jag framhålla
att vi i princip inte har så mycket
att invända mot dem. Vi tycker att åtskilliga
av förslagen är bra, även om de
inte är i detalj utformade så som vi
skulle vilja ha dem. Jag skall i första
hand beröra en fråga som har varit kontroversiell
i den allmänna debatten, och
den gäller förslaget till statsbidrag till
löntagarorganisationernas centrala kursverksamhet.
Vi har inte velat gå med
på förslaget med den utformning som
regeringen gett det. Avsikten är att
löntagarorganisationerna skall anordna
konferenser och kurser, för vilka staten
i princip skall ta på sig kostnaderna såsom
en kombination av både allmänbildande
och fackligt skolande karaktär.
Vi menar att det inte är riktigt att i
större skala gå fram på denna väg. Vi
har ju bildningsförbunden som av tradition
har ägnat sig och ägnar sig åt
den allmänna utbildningen. Jag tror att
det ganska klart statistiskt framgår att
huvuddelen av de elever som finns hos
studieförbunden är personer med en
mycket låg grundutbildning. Det vore
rimligt att koncentrera denna del av
verksamheten till bildningsförbunden, i
den mån man inte anlitar den kommunala
vuxenutbildningen, och att ge även
bildningsförbunden möjligheter att ord -

na internatkurser. Det är ostridigt att
det ligger många fördelar däri. Vi tycker
att det är vettigt att dessa utbildningsmöjligheter
skapas men att det
blir bildningsförbunden som får sköta
denna verksamhet.

Vi har å andra sidan ingenting emot
att arbetsmarknadens organisationer
ägnar sig åt facklig skolning. Vi tror att
detta är en positiv faktor och att den
är bidragande till den samförståndsanda
som finns ute inom företagen, ökade
kunskaper om de fackliga problemen
i ordets vidaste mening skapar respekt
och förståelse för varandras synpunkter
och bidrar till en fredlig och positiv
utveckling som har ägt rum under
så många år. Trots allt tal från regeringens
sida om en eventuell förtroendeklyfta
mellan arbetsmarknadens parter,
vill jag påstå att det finns en mycket
hög grad av samförståndsvilja och
förtroende mellan dem, kanske mer i
detta land än i något annat land i världen.
Vi anser alltså att det är riktigt att
arbetsmarknadens organisationer får
ägna sig åt dessa frågor men att de bör
koncentrera sig på de fackliga frågorna.
Av detta skäl har vi velat yrka avslag
på regeringens förslag, och vi vill att
regeringen framlägger förslag om såväl
bildningsförbundens möjligheter att
ordna internatkurser som möjligheter
för arbetsmarknadens organisationer att
med statligt stöd ordna fackliga kurser.
Detta, herr talman, är bakgrunden till
att vi har avgivit reservation 1 b, som
jag härmed vill yrka bifall till.

Man har vidare tagit upp frågan om
att lösa problemen för de lågutbildade
med en uppsökande verksamhet. Det
har vi blivit överens om i utskottet. Vi
tror att den försöksverksamheten, rätt
upplagd, med möjlighet för den organisationskommitté
som är tillsatt att anlita
olika studieförbund och vända sig
till olika grupper av lågutbildade människor,
kan ge en god erfarenhet för
det fortsatta arbetet.

Jag delar uppfattningen att mycket
skall göras för att hjälpa grupper med

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

en mycket låg utbildning att komma
över tröskeln och börja att lära och
läsa vidare. Det är ett tröskelproblem
av betydande mått. Jag vågar säga det
därför att jag har sysslat rätt många år
med dessa frågor, .lag tror emellertid att
den bästa vägen att klara detta är att
engagera arbetsgivarna i den här verksamheten.
Om de får ta hand om frågan
skapas de bästa förutsättningarna att
lösa den.

Vi har emellertid inte haft något att
invända mot det sätt på vilket regeringen
har lagt upp verksamheten och de
tillägg som utskottet har gjort. Vi kommer
alltså att följa verksamheten med
betydande intresse.

Det finns en liten detalj, herr talman,
som vi har tagit upp och som vi också
sett oss nödsakade att reservera oss för,
nämligen studieförbundens möjligheter
att vara mera rörliga när det gäller att
arrangera kurser. Propositionen har
gjort en viss uppmjukning, och det hälsar
vi med tillfredsställelse. Vi tror
emellertid att utvecklingen går därhän
att vi måste ha betydande möjligheter
för studieförbunden att ordna heldagsutbildning,
inte minst för glesbygdens
folk, som kanske har långa resor att göra.
Utskottets ledamöter i övrigt har
inte velat stödja det förslaget. Vi har reserverat
oss därför att vi är helt övertygade
om att utvecklingen kommer att
gå i den riktningen. Studieförbunden
måste få förtroendet att sköta detta på
ett praktiskt sätt och att ta vara på det
positiva i utvecklingen.

Herr talman! Sammanfattningsvis
skulle jag vilja säga att vi i och för sig
varit nöjda med att det kommer förslag
till förbättringar. Propositionen är
emellertid inte alls den som vi hade
väntat oss. Jag vill upprepa än en gång
att vad vi väntade var en proposition
efter en samlad översyn som tacklade
problemet i hela dess vidd. Enligt min
mycket bestämda mening är en riktig
satsning på utbildning av människor i
arbetslivet ett av våra allra främsta konkurrensmedel,
och därför finns det

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen
verkligen skiil att nyttja den vägen i
största möjliga utsträckning.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till de reservationer vid vilka
mitt namn förekommer.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Vi är säkert alla medvetna
om behovet av en ökad vuxenutbildning.
Det är angeläget att de stora
olikheter som råder mellan generationerna
i vad avser utbildningen kan utjämnas.
De äldre med bristfällig ungdomsutbildning
bakom sig måste ha
möjligheter att komplettera sina kunskaper
i vuxen ålder. En hel del har
också gjorts för att tillhandahålla sådana
möjligheter. Riksdagens beslut
för några år sedan angående kommunal
vuxenutbildning var ett viktigt
steg. De frivilliga bildningsorganisationernas
insatser, som går längre tillbaka
i tiden, skall också här framhållas, liksom
korrespondensinstitutens insatser.

Man kan emellertid inte vara nöjd
med vuxenutbildningen sådan den ser
ut för närvarande. I första hand är det
människor med relativt god utbildning
som utnyttjar nuvarande möjligheter.
Det studie- och utbildningsintresse som
detta tyder på är givetvis i och för sig
glädjande. Samtidigt måste man emellertid
beklaga att vuxenutbildningen
inte har attraherat dem som har den
kortaste utbildningen och därigenom
får nöja sig med låga inkomster och
ofta tvingas att leva under bristfälliga
materiella förhållanden. Om dessa människor
ansåg sig böra och kunna förbättra
sin utbildning, skulle det i hög
grad vara en jämlikhetsskapande faktor.

Det behövs flera slag av åtgärder för
att vuxenutbildningen skall få den bredare
rekryteringsbas som är önskvärd.
Sålunda krävs ökad information om de
möjligheter som står till buds, och man
måste se till att man når dem som man
verkligen vill informera. Vidare måste
insatserna ökas när det gäller det pe -

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen

dagogiska utvecklingsarbetet. Det gäller
att få fram för vuxenutbildningen
lämpliga metoder. Dessutom är det väsentligt
att de hinder som föreligger
för utbildning i glesbygderna elimineras
eller på något sätt kringgås.

I den proposition som behandlas i
föreliggande utskottsutlåtande framläggs
vissa förslag, som förmenas syfta
till att personer med särskilt bristfällig
utbildning skall nås av vuxenutbildningen.
Bl. a. föreslås att löntagarorganisationerna
skall få statligt stöd för
sin centrala kursverksamhet. I reservation
nr 1 a till statsutskottets föreliggande
utlåtande nr 10 framhålles att det
finns goda skäl för statsbidrag till central
kursverksamhet av den art som nu
angivits i propositionen, men vi reservanter
anser med all rätt att ifrågavarande
stöd inte skall inskränkas til]
löntagarorganisationernas kursverksamhet.
Många andra organisationer anordnar
kursverksamhet motsvarande den
som löntagarorganisationerna har, och
det är organisationer, vilkas medlemmar
torde ha lika bristfällig grundutbildning
som fallet är beträffande
många medlemmar i löntagarorganisationerna.
Lantbruks-, industri- och
hantverksorganisationerna bör särskilt
nämnas i detta sammanhang. Det är
ganska förvånansvärt hur ett sådant
här förslag egentligen har kunnat komma
upp, ty det är rätt ensidigt att vilja
tillgodose enbart ett visst slag av organisationer.

Det finns anledning erinra om att
det inte har förekommit någon samlad
utredning av vuxenutbildningsfrågan.
Centerpartiet och folkpartiet har vid
upprepade tillfällen i riksdagen ställt
krav på en sådan utredning, men dessa
krav har avvisats av riksdagsmajoriteten
varje gång. Jag beklagar naturligtvis
detta. Hade vi fått en sådan utredning,
hade bl. a. rekryteringen till
vuxenutbildningen kunnat vara en annan
än den för närvarande är.

Ej heller i år har statsutskottets majoritet
velat gå med på en samlad ut -

redning. Det är svårt att förstå varför
man är så avvisande. I årets proposition
angående vuxenutbildningsfrågorna
talas det om att det pågår översyner
av delområden och att ytterligare sådana
delutredningar skall göras. Med
en sådan metod föreligger emellertid
risk för att helhetssynen går förlorad.
Mycket talar för att en sådan översyn
av alla vuxenutbildningsproblem som
vi flera gånger har begärt bör komma
till stånd. En sådan samlad översyn
måste ha uppenbara och avgörande fördelar.
Vid en sådan översyn skall man
klarlägga vuxenutbildningens allmänna
förutsättningar i olika avseenden — de
vuxenstuderandes speciella sociala situation,
utbildningsbakgrund, studieförutsättningar
och syfte med studierna.
Likaså bör en klarläggning ske av
vuxenutbildningens nuvarande omfattning
och utformning, såväl den av samhället
bedrivna som den mycket omfattande
vuxenutbildning som bedrivs
av andra institutioner.

Det skulle, herr talman, kunna vara
åtskilligt mer att anföra med anledning
av det utskottsförslag som föranletts av
propositionen. Herr Wallmark har redan
berört en del frågor, och vi har
från vårt partis sida deltagit i två reservationer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna 1 a och 4.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Propositionen nr 35
som utgör underlaget för statsutskottets
föreliggande utlåtande innehåller bl. a.
en i och för sig värdefull översikt av de
nuvarande utbildningsvägarna för de
vuxenstuderande. Där finns också redovisat
hur den allmänna debatten just nu
går om vuxenutbildningsfrågor.

Jag skall återkomma till denna redovisning
något senare i mitt anförande.
Men låt mig inledningsvis säga att den
redovisning av den allmänna debatten
som sker i propositionen enligt mitt förmenande
är ett nytt och värdefullt

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

grepp som man gärna skulle vilja se
kunde få efterföljare också i andra sammanhang.

1 propositionen redovisas hur olika
intresseorganisationer, politiska partier
o. s. v., har sett på vuxenutbildningen.
Man bär tagit upp socialdemokraternas
och LO:s jämlikhetsrapport. Där finns
också en redovisning av förslagen från
en arbetsgrupp som folkpartiet har tillsatt
i vuxenutbildningsfrågor. En kort
redovisning bär också lämnats av en
uppmärksammad debattskrift i vuxenutbildningsfrågor
— jag tänker på LarsOlof
Edströms, Reformera vuxenundervisningen
nu. Man väljer naturligtvis citat
ur den skriften som är så förmånliga
som möjligt från regeringens synpunkt.
Man kan i den intresseväckande
boken dock få en annan infallsvinkel på
vuxenutbildningen än den som ges i
propositionen. Edström tar här och var
till ganska hårda ord. Han säger exempelvis:
”Svensk vuxenundervisning utgör
ett lysande kaos.” Han säger vidare:
”Vi har ett lapptäcke av disparata insatser
och ofta lokalt bortplottrade goda
uppsåt och idéer. Vi misshushållar inom
svensk vuxenundervisning i stor
skala med folk och pengar. Skilda personer
och institutioner upprepar varandras
misstag och duplicerar varandras
ansträngningar.”

Jag anser personligen att det kanske
är något starka ord som Edström här
har tagit till. Otvivelaktigt har en mycket
betydelsefull pionjärinsats gjorts inom
exempelvis studieförbundens ram,
inom det hundratal folkhögskolor som
vi har här i landet, inom näringslivets
utbildningsorganisationer, inom personalorganisationerna
för att inte glömma
från radio och TV:s sida även om
åtskilligt mer skulle kunnat göras från
det hållet.

Jag tycker att Edström har mera rätt
i sin bedömning när han i sin skrift säger:
”Samhällets engagemang på Vuxenutbildningens
område i Sverige har hittills
varit halvhjärtat.” Det är ett påstående
som jag för min del gärna kan in -

Antf. ökat stöd till vuxenutbildningen
stämma i. Jag gör det därför att samhällsengagemanget
för detta arbete kom
i gång sent. Vi har från vårt håll, ofta i
samarbete med — som herr Thorsten
Larsson påpekade — centerpartiet lagt
fram omfattande motioner år efter år
under 19ö0-talet. Några gånger har vi
fått bifall till våra yrkanden, men ännu
oftare har vi fått se våra förslag avslagna,
men sedan fått uppleva hur de återkommit
i regeringsförslag. Det är i och
för sig mindre intressant vem som får
ta hem äran av att ett förslag blir genomfört.
Det viktiga är att de vuxenstuderande
får nytta av de goda idéer
som väcks.

Samhället har tagit itu med dessa frågor
framför allt i och med 1967 års riksdagsbeslut.
Det var det året riksdagen
tog ställning för att samordna vuxenutbildningen
med ungdomsskolans verksamhet.
Man tog därmed avstånd från
yrkesskoleberedningens förslag om speciella
vuxenutbildningsinstitut, ett beslut
som jag personligen tycker var riktigt.

Om man följer utvecklingen för de
kommunala vuxenskolorna kan man naturligtvis
statistiskt sett peka på ett
hyggligt resultat. Vi har nu vuxenskolor
i cirka 250 kommuner, men det finns
svagheter som jag skall återkomma till.
Flera ledande skolpolitiker har framhävt
vuxenutbildningen som en förstahandsuppgift
för 1970-talet. Även jag
har tillåtit mig uttala sådana synpunkter
tidigare, bl. a. från denna talarstol.

Varför talar då så många så starkt för
vuxenutbildningen under de närmaste
åren? Argumenten är tämligen välkända
vid det här laget, men låt mig ändå
nämna tre väsentliga sådana:

För det första rör det sig, såsom redan
påpekats, om en stor jämlikhetsfråga.
Det gäller att överbrygga utbildningsklyftor
mellan generationerna,
klyftor som uppstått på grund av sociala,
ekonomiska och kanske inte minst
geografiska förhållanden. Glesbygdsproblemen
finns också med i denna
bild.

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen
För det andra är det naturligtvis fråga
om att främja den ekonomiska och
sociala utvecklingen, helt enkelt att investera
i utbildning. Det här är ett problem
som flera ledande nationalekonomer
har uppmärksammat. Låt mig bara
nämna några kända namn, exempelvis
västindiern Arthur Lewis, amerikanen
Theodore Schultz och varför inte vår
svenske nationalekonom Ingvar Svennilsson.
De har samtliga påvisat hur betydelsefull
utbildning, och inte minst
vuxenutbildning, är för ökningen av
bruttonationalprodukten. Det är intressant
att iakttaga hur den tredje världen
har fångat upp synsättet att här se vuxenutbildningen
som en dynamisk faktor.
Flera av de ledande afrikanska politikerna
har strukit under detta med
stor kraft, exempelvis Julius Nyerere i
Tanzania och Sekou Touré i Guinea.
Man kan väl, efter att ha studerat en del
av skrifterna i de här frågorna, konstatera
att vuxenutbildningen är av avgörande
betydelse för samhällsutvecklingen
såväl i u-länder som i i-länder. Om
man då speciellt vill fokusera problemen
i ett högindustrialiserat land som
Sverige, framstår naturligtvis strävan
att överbrygga följderna av strukturförändringar
och öka beredskapen till omskolning
och ny yrkesinriktning som de
kanske viktigaste.

För det tredje skulle jag vilja peka
på vad jag vill kalla det klassiska bildningsmotivet.
Samhället bör ge varje
individ möjlighet att utveckla sin begåvning,
att uppnå personlig tillfredsställelse
genom fördjupad kulturkonsumtion
och värdefull fritidsaktivitet.

Jag nämnde tidigare att vi från folkpartiet,
många gånger i samverkan med
centerpartiet, lagt fram flera förslag.
Låt mig nämna några av de viktigaste
som bär varit aktuella de senaste tre
fyra åren: de korrespondensstuderandes
situation, radions och TV:s roll i
vuxenutbildningen, den regionala och
lokala ledningen av vuxenutbildningen.
Jag kan också nämna forskningen som

en försummad del inom vuxenpedagogikens
område.

Ytterligare ett förslag från vårt håll
gäller en samlad översyn av hela vuxenutbildningen,
och det har ett par tidigare
talare redan omnämnt. Det yrkandet
har inte bifallits hittills, men det
är värt att observera att 1969 års riksdag
godtog detta krav från oppositionen
i ett enhälligt uttalande, som formulerades
på följande sätt: ”Det är
över huvud taget enligt utskottets mening
angeläget för det fortsatta arbetet
inom hela vuxenutbildningsområdet att
man på grundval av en samlad översyn
bildar sig en uppfattning om föreliggande
problem och om hur de lämpligen
bör lösas.” Detta uttalande beslöt
riksdagen ge till känna för Kungl. Maj:t.

Det enda resultatet hittills har blivit
den redovisning i proposition 35 som
jag nämnde inledningsvis och som rör
de nuvarande förhållandena inom
vuxenutbildningen. Självfallet har vi
inte inom oppositionspartierna varit
till freds med det magra resultatet. Vi
trodde att majoritetspartiet förra året
äntligen insåg betydelsen av att få en
verklig, samlad översyn utförd. Vi kan
nu endast konstatera att föregående års
skrivning bara var eu undanmanöver
från socialdemokraternas sida och inte
något tecken på politisk vilja att komma
till rätta med de mängder av problem
som återstår på vuxenutbildningens
område. Att mycket återstår att
lösa erkänns för övrigt också direkt i
propositionen.

I reservation 4 återkommer därför en
samlad opposition med kravet på en
parlamentarisk utredning för en översyn
av vuxenutbildningen. Listan på
motiveringar och arbetsuppgifter för
en sådan utredning går att göra lång.
Herr Thorsten Larsson har redan pekat
på några. Jag vill nämna ytterligare
några synpunkter och börjar med organisationen.

Hur vuxenutbildningen skall vara organiserad
på riksnivå har varit en av

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

de många omdebatterade frågorna under
senare tid. Man har påpekat att vi
för närvarande bara har eu relativt
liten avdelning inom skolöverstyrelsen
som sysslar med vuxenutbildning och
i övrigt intet. Därför har eu linje i debatten
varit att man skall förstärka
skolöverstyrelsen så att man för dessa
frågor inom verket får en separat avdelning,
med betydligt förstärkta resurser
i förhållande till nuläget.

En annan linje i debatten har pläderat
för ett helt nytt grepp. Det är närmast
herr Edström som har lanserat
idén med ett nytt vuxenutbildningsverk,
som skall ta över allt inom vuxenutbildningens
område. Detta skulle
även få till konsekvens att universitetskanslersämbetet
slopas. Det är sålunda
ett djärvt förslag. Kvar står det faktum
att problematiken är värd att fundera
över i ett utredningssammanhang.

Eikaså har gång på gång förts fram
synpunkten att arbetsmarknadsverkets
utbildningsverksamhet skulle få en annan
organisation än för närvarande
med tanke på den omfattning den fått
under senare tid.

Samma problem, de organisatoriska,
finns på länsnivå och även på lokal
nivå. Där existerar inte heller några
speciella organ för att sköta vuxenutbildningen.
Förslag har lagts fram i
den riktningen, bl. a. från folkpartiets
sida.

Ett annat motiv för att få vuxenutbildningen
utredd är naturligtvis näringslivets
utbildningsverksamhet. Den
vuxenutbildningssektorn är mycket litet
belyst hittills. Detta är rätt anmärkningsvärt
mot bakgrund av den stora
omfattning som näringslivets utbildningsverksamhet
ändå har.

För det tredje är det fråga om hur
människor med olika handikapp skall
fångas upp i vuxenutbildningen. Statsutskottets
andra avdelning har på sitt
bord ett antal motioner som berör denna
fråga, men har beslutat att spara
den problematiken till hösten, varför
den ej tagits med i detta utlåtande. Man

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen

har funnit frågorna så komplicerade
och svåra atl ytterligare utredning erfordras
innan förslag föreläggs riksdagen.

För det fjärde — och det är kanske
det allra viktigaste området — behöver
de pedagogiska frågorna belysas mycket
mera för att man skall få en god
vuxenutbildning. Här har herr Thorsten
Larsson pekat på en rad frågor.
Jag kan möjligen berika debatten ytterligare
något. Vi vet att vi har ett
stort bortfall av vuxenstuderande i dag.
Det finns därför skäl atl fråga sig vad
det beror på. Säkert är de studiesociala
förhållandena mest avgörande, men lika
säkert kan man finna förklaringar
i vuxenutbildningens organisation och
metodik. Vad betyder exempelvis den
komprimerade timplanen för de vuxenstuderande?
I vissa ämnen får den
vuxenstuderande en timmes undervisning
när motsvarande studerande i
ungdomsskolorna får fyra timmars undervisning.
Detta är en punkt där kritiken
satts in hårt från de vuxenstuderande
själva, bl. a. när statsrådet Ingvar
Carlsson mötte en sådan grupp i
Göteborg för en tid sedan.

Eller vad betyder det om man inte
har lämpligt avpassat studiematerial
för de vuxenstuderande, att lärarna inte
haft tillfälle eller möjlighet att genomgå
vidareutbildningen på vuxenutbildningens
område och att man inte kan
få fasta lärartjänster eller att man saknar
nödvändig kringpersonal inom
vuxenpedagogiken ?

Som ett femte ulredningsproblem
skulle jag vilja nämna frågan om hur
man bör få vuxenutbildningen samordnad
med universitetens och högskolornas
verksamhet, med de frivilliga studieförbunden,
med folkhögskolorna
och med Sveriges Radio-TV.

Slutligen vill jag peka på en annan
viktig arbetsuppgift som jag snuddat
vid tidigare, nämligen frågan om hur
forskningsinsatserna på vuxenutbildningens
område skall förstärkas. Mot
bakgrunden av den betydelse vuxenut -

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen
bildningen har och än mer kommer att
få i vårt land och internationellt måste
en betydligt större satsning ske på
forskningssidan. Vi måste bl. a. få veta
mer om hur vi skall ordna vuxenutbildningen
för att nå en högre effektivitetsgrad.

Det finns flera kritiker i den allmänna
debatten som hävdar att vi slösar
med våra resurser på detta område.
Därför behöver denna fråga belysas
ytterligare.

Herr talman! Om man ser på den
kraftiga expansion som ägt rum inom
den kommunala vuxenutbildningen sedan
1967 års beslut, kan man frestas påstå
att reformen utfallit alltigenom lyckosamt.
Jag vill erinra om psykologen
Roland Johanssons elevundersökningar.
Han har tittat närmare på bakgrundssituation
m. m. för omkring 20 procent av
landets samtliga kompetensinriktade
vuxenstuderande. Dessa undersökningar
visar att de flesta vuxenstuderande
är mellan 22 och 26 år gamla och att —
det är det anmärkningsvärda — medelåldern
blir allt lägre. Våra förhoppningar
om att vuxenutbildningen skulle
bli en viktig reform för att brygga över
den generationsklyfta som otvivelaktigt
föreligger på utbildningens område har
hittills inte infriats.

Proposition nr 35 tar upp det här
problemet som en huvudfråga, och med
all rätt. Olika förslag läggs fram för att
uppnå större rättvisa i detta avseende.
Studieförbundens anslag räknas upp
rätt kraftigt, och en försöksverksamhet
skall sättas i gång för att initiera studieverksamhet
bland personer med kort
grundutbildning.

Vid utskottsbehandlingen av denna
fråga har jag hävdat att försöksverksamheten
bör få största möjliga bredd,
och jag tycker att utskottets skrivning
tillgodoser de önskemålen. Det heter
nämligen på denna punkt: ”Utskottet
räknar med att försöksverksamheten
blir så allsidigt upplagd både beträffande
elevurvalet och utbudet av kurser
som är möjligt med hänsyn dels till att

medelsramarna med nödvändighet måste
vara begränsade, dels till att man
måste ha betryggande möjligheter att
kontrollera och utvärdera effekten av
de olika åtgärderna. Utskottet som med
detta uttalande även avser frågan om
anlitande av mer än ett studieförbund
för verksamhetens praktiska genomförande,
anser med hänsyn till det nu sagda
motionerna I: 626 och II: 690 vara i
sak tillgodosedda i vad gäller verksamhetens
omfattning.”

Jag menar att man härmed bör kunna
tillgodose kravet på en allsidig och
bred försöksverksamhet som riktar sig
till olika studerandekategorier och utnyttjar,
som också nämnts, skilda studieförbund.

Propositionen innehåller också förslag
om statsbidrag till löntagarorganisationernas
centrala kursverksamhet.
Man kan säga att förslaget ligger i linje
med huvudmålsättningen i propositionen
att nå ut med utbildning till personer
med kort grundutbildning. Vi har
från mittenpartiernas sida tillstyrkt det
förslaget men ställer oss, som Thorsten
Larsson tidigare sagt, oförstående till
den begränsning som görs i propositionen
till löntagarorganisationerna.

Med hänvisning till herr Thorsten
Larssons motivering i övrigt på denna
punkt vill jag, herr talman, slutligen yrka
bifall till reservationerna 1 a och 4.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Knappast i något annat
land har folkbildningsorganisationerna
en så gammal tradition och en så stark
ställning som i vårt land. Det svenska
folkbildningsarbetet präglas dels av en
fast förankring i folkrörelser och organisationer,
dels av en betydande frihet
och självständighet i förhållande till bidragsgivande
myndigheter.

Statsrådet Edenman framhöll i en
proposition år 1963 värdet av att folkbildningsarbetet
inte görs beroende av
fastställda kursplaner utan smidigt kan
anpassas till deltagarnas intressen, öns -

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

kemål och behov. Dellagarnas möjligheter
att själva utforma studiernas inriktning
och arbetsformer utgör enligt
det synsättet en väsentlig grund för
folkbildningsarbetet. Den anpassning
till aktuella behov och intressen som
därigenom varit möjlig har varit en för.
utsättning för både den kvantitativa utvecklingen
och de obestridliga resultat
i fråga om en ökad folkbildning, som
de av staten erkända studieförbundens
verksamhet har medfört. Inte minst den
snabba samhällsutvecklingen ställer stora
krav på en fortsatt flexibilitet och
anpassning. Det torde vara en gemensam
uppfattning inom de erkända studieförbunden
att deras möjlighet att bedriva
en verksamhet, väl anpassad till
avnämarnas behov och intressen, inte i
onödan får begränsas.

Proposition nr 35 och utbildningsdepartementets
PM om bidragsvillkor och
avgränsningsfrågor i studiecirkelverksamheten
präglas emellertid av ett i vissa
avseenden nytt synsätt som kan komma
att medföra en ur folkbildningsarbetets
synpunkt negativ utveckling. Prioriteringen
av vissa ämnen genom ett
högre bidrag innebär en avsevärd risk
för en skev värdering av de olika ämnenas
allmänna värde.

Inom ungdomsskolan är man i allt
högre grad på väg mot ett synsätt där
alla ämnen anses ha samma värde. Den
ur bidragssynpunkt nu föreslagna prioriteringen
inom folkbildningsarbetet innebär
ett avsteg från denna grundprincip.

När man nu prioriterar ämnen med
anknytning till ett visst stadium i ungdomsskolan
och det innehåll som dessa
ämnen där har, innebär detta en för
vuxenundervisning olycklig bindning
till de läroplaner som fastställts för
ungdomsskolan. Vuxenstuderande har
en annan bakgrund och andra förutsättningar
och erfarenheter än vad eleverna
i ungdomsskolan har. Praktiskt arbetande
vuxenutbildare kommer i allt
högre grad fram till att anknytning av
innehållet i vuxenundervisningen till

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen
ett bestämt skolstadium är mindre
lämplig. Tvånget att binda undervisningen
till ett fastställt stadium för att
erhålla maximalt bidrag kan leda till ett
i många fall försämrat studieresultat.

Folkbildningsarbetet i vårt land har
alltid varit inriktat på att ge de lågutbildade
nya möjligheter och i olika former
göra de människor delaktiga av
kultur- och bildningsarvet, vilka av olika
anledningar blivit eftersatta i fråga
om formell skolutbildning. Den i propositionen
uttalade målsättningen att
styra tillgängliga resurser till de lågutbildades
behov är alltså helt i linje med
folkbildningsarbetets hävdvunna målsättning.
Det kan starkt ifrågasättas om
den form för styrning och prioritering
som förutsätts i propositionen och i utbildningsdepartementets
PM är rätta
sättet att nå den effekt man önskar.

Ett praktiskt problem i sammanhanget
är att göra en klar och entydig avgränsning
av vad som tillhör grundskolans
högstadium och alltså skulle vara
berättigat till högre bidrag. I det system
med individualiserad undervisning och
överkurser som nu tillämpas i grundskolan
torde det för flera ämnen vara i
det närmaste omöjligt att med säkerhet
ange om ett visst studiematerial kan anses
ligga på den nivå som motsvarar
”högst grundskolans högstadium”. Detta
gäller både språk och matematik.
Men speciellt i fråga om ämnet samhällskunskap
måste man framhålla det
olämpliga i att binda vuxenstudier till
en viss läroplan för ungdomsskolan.
Varrje vuxen individ har en avsevärd
personlig erfarenhet av de frågor som
behandlas under ämnet samhällskunskap.
Det gör att utgångsläget för en
vuxenstuderande är helt annorlunda än
för en grundskoleelev, och ett studium
där kursinnehållet följer grundskolans
läroplan kan knappast anses fylla kraven
på anpassning till de vuxenstuderandes
speciella situation och bakgrund.

Utan att ställa något särskilt yrkande,
herr talman, har jag velat dra kammarens
uppmärksamhet till den prin -

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen

cipiella och praktiska problematik som
tilläggsbidraget till vissa prioriterade
ämnen och stadier för med sig. Det vore
önskvärt att en ändring i de nu aktuella
bidragsreglerna kunde ske efter
samråd med folkbildningsorganisationerna.
Utbildningsklyftorna bör kunna
utjämnas utan att folkbildningsorganisationernas
frihet och självständighet
inskränks genom utformningen av bidragssystemet.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig först konstatera
det glädjande faktum att man från
alla partiers sida i allt väsentligt har
slutit upp kring propositionens förslag.
Det är, som jag ser det, det andra steget
vi nu tar på vägen mot en väsentlig
utbyggnad och förstärkning av vuxenutbildningens
resurser. Då är det så
mycket mer glädjande att vi är eniga.

Vi tog det första steget på vuxenutbildningens
område år 1967, när vi
för den utbildningsverksamhet som utbildningsdepartementet
svarar för samlade
de olika aktiviteterna under en
hatt, som vi kallade för vuxenutbildningsverksamhet.
De första insatserna
innebar att vi skapade statsbidraget till
den kommunala vuxenutbildningen och
gav kommunerna samma ansvar för de
vuxnas utbildning på högstadiet av
grundskolan och på gymnasiestadiet
som de har för de unga. Vi gav de statliga
skolorna nya uppgifter. Framför
allt gav vi skolan i Norrköping uppgiften
att också bedriva en renodlad
korrespondensundervisning gratis för
eleverna. Vi skaffade oss de tekniska
möjligheterna, en inspelningsstudio
med därtill hörande inredning och personal,
för att få fram program att sändas
i radio och TV. Vi höjde statsbidraget
till folkbildningscirklarna med fem
kronor per timme. Året dessförinnan
hade vi sanerat folkhögskolornas ekonomi.

Nu tar vi alltså det andra steget, och
som redan sagts här från talarstolen är

innebörden av detta nya förslag och
det nya beslut riksdagen går att fatta
på denna punkt att vi i det fortsatta
arbetet ökar ansträngningarna att nå
ut till de människor som är i särskilt
stort behov av att få studera. Ända sedan
1967 har det vad gäller formen för
detta arbetes bedrivande rått en viss
meningsmotsättning mellan regeringen
å ena sidan och oppositionen å den
andra. Man har under många år från
oppositionens sida sagt att dessa frågor
borde bli föremål för en samlad översyn
i en parlamentariskt sammansatt
kommitté.

Statsutskottet sade i fjol att man borde
göra en samlad översyn, men utskottet
sade ingenting om formerna för
hur en sådan översyn borde ske. Vi har
inom utbildningsdepartementet bedömt
situationen så att det viktigaste och
svåraste problem som vi för närvarande
har att tackla är om det kan bli möjligt
— och i så fall i vilka former för
samhället — att ge de vuxenstuderande
studiesocialt stöd. Som vuxenutbildningen
nu är upplagd enligt de två besluten,
1967 års och årets beslut, är
situationen fortfarande den att denna
utbildning för den övervägande majoriteten
av de studerande får bedrivas
som en fritidsverksamhet: en kvällsoch
veckoslutsverksamhet vid sidan av
deras jobb. Vi har emellertid i ökad
omfattning fått vittnesbörd om att allt
fler människor frågar sig om det inte
är möjligt för samhället att också ge
dem någon form av studiesocialt stöd.
Det är den frågan som för närvarande
utgör det svåraste men samtidigt kanske
det viktigaste utredningsområdet
inom denna sektor. Vi har sagt oss inom
departementet att i avvaktan på den
utredningens resultat skulle det inte
främja de aktiviteter som det här gäller
att — som oppositionen nu säger —
tillsätta en parlamentarisk kommitté
med uppgift att gå igenom hela området.
Det skulle snarast förvirra utredningssituationen.
På den institutionella
sidan pågår en rad utredningar i kom -

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

mittéform inom ämbetsverk som bidrar
till att få fram lösningar på de delproblem
man bär nämnt om som motiv för
tillsättandet av en parlamentarisk kommitté.
Det var herr Wirtén som var
mest utförlig på denna punkt. Jag skall
ta upp några av de argument herr Wirtén
anförde för den parlamentariska
kommittén och påvisa afl det i och för
sig finns anledning hysa positiva förhoppningar
om att det arbete som pågår
skall ge resultat.

Herr Wirtén började med att tala om
den organisatoriska uppläggningen av
utbildningssystemet, när nu vuxenutbildningen
växer, och påpekade, i och
för sig riktigt, att skolöverstyrelsens
organisation och organisationen på
länsskolnämndsplanet i vissa avseenden
inte är tillräckligt modern för att
svara mot de behov som den ökade
vuxenutbildningen för med sig. Det pågår
inom skolöverstyrelsen, och det är
offentliggjort för rätt länge sedan, en
översyn som just siktar till att få till
stånd en bättre samordning av detta.
Jag kan därför inte se att det av den
anledningen finns skäl att tillkalla en
parlamentarikerkommitté.

Det pågår — och det var en annan
punkt i herr Wirténs argumentering
för den här parlamentariska kommittéverksamheten
— på det pedagogiska
området en ganska omfattande försöksverksamhet
för att förbättra särskilt
den kommunala vuxenskolans uppläggning.
Man är fullt medveten om just
det herr Wirtén sade, att man ännu i
alltför hög grad tillämpar ungdomsskolans
metoder när det gäller att ge
de vuxna utbildning, och det har många
gånger visat sig vara mindre lämpligt.

Jag kan nämna, att Stockholms stad
under nästa läsår har fått särskilda
möjligheter att i den kommunala vuxenutbildningen
i huvudstaden tillämpa
nya och friska grepp på aktiviteterna.
Man kommer att få möjlighet att pröva
om en mer seminariemässigt upplagd
utbildning har fördelar framför den,
om jag så får säga, mer skolmässiga

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen
uppläggning som för närvarande är huvudregeln.
Inom det pedagogiska forskningsarbetet
pågår studier på detta delområde
som alla syftar till förbättringar
av vuxenpedagogiken. Inte heller av
det skälet kan jag därför finna anledning
att via en parlamentarisk kommitté
ge ökade injektioner åt aktiviteten
på fältet. Jag hoppas att det är det
reservanterna är ute efter, nämligen
att påskynda verksamheten så att den
blir både bättre och mer omfångsrik.

Herr Wirtén talade vidare om företagsulbildningen,
och herr Wallmark
talade enbart om den i sitt inlägg på
denna punkt. Det är intressant om det
i själva verket är med anledning av
företagsutbildningens problem som
man från borgerligt håll nu så ivrigt
pläderar för den parlamentariska kommittén.
Är det egentligen vad ni är ute
efter, att staten skall gå in och överta
de privata företagens utbildningskostnader?
Det lät i varje fall på herr Wallmark
närmast som om så var fallet.
Den problematiken på vuxenutbildningssidan
har vi från utbildningsdepartementet
icke hittills tagit upp i någon
nämnvärd omfattning, den berör
i hög grad andra departement.

Jag vill erinra om att på industridepartementets
område har frågan om företagsutbildningen
inom TEKO-industrin
och inom varvsindustrin aktualiserats
i propositioner till årets riksdag.
Om det är dessa problem som ni vill att
vi i första hand skall ta upp, vore det
värdefullt att få detta klarlagt på ett
mer entydigt sätt i en eventuell replik.
Jag kan nämna, herr Wirtén, att den nu
pågående pedagogikutredningen gör på
denna punkt ett försök att kartlägga omfattningen
av vuxenutbildning, bedriven
inom näringslivet. Det är något
som vi statistiskt vet ganska litet om.

Slutligen nämnde herr Wirtén frågan
om samordningen med annan utbildning,
samordningen med högskoleutbildning.
Han nämnde också samordningen
mellan den kommunala vuxenutbildningen
och folkbildningsverksam -

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen

heten. I den senare frågan, som är ett
mindre problem, bär vi sedan flera år
fått till stånd mellan kommunerna och
folkbildningsorganisationerna en uppgörelse
beträffande gränsområdena som,
såvitt jag kan bedöma, för dagen fungerar
fullt tillfredsställande.

Men i den andra frågan om samspelet
mellan vuxenutbildning i de former vi
nu talar om å ena sidan och högskoleutbildningen
å andra sidan erkänner
jag att det finns ett jättelikt samordningsproblem
— det samordningsproblem
vars lösande kan resultera i vad
vi brukar kalla återkommande utbildning.
Över detta problem funderar för
närvarande U 68.

Med denna lilla genomgång har jag
sökt visa att de argument, som förts
fram för att göra den större översyn
som man från borgerligt håll önskar, i
varje fall inte övertygat mig om behovet
därav. Jag kan i och för sig mycket
väl tänka mig att vi efter ytterligare
några års erfarenheter och efter det att
SVUX, U 68 och pedagogikutredningen
är färdiga med sina betänkanden kan
komma i en situation där det inte minst
mot bakgrunden av frågan om ett system
för återkommande utbildning kan
finnas anledning att göra ett stort
grepp. Men jag ser det för dagen inte
av behovet påkallat att tillsätta en parlamentariskt
sammansatt kommitté av
det slag som oppositionen här efterlyser.

Den andra fråga som jag som hastigast
vill beröra, herr talman, gäller utskottets
behandling av den speciella nyhet
som föreslås i propositionen, nämligen
statligt stöd till löntagarorganisationernas
studiearbete. Låt mig då först
konstatera att den borgerliga oppositionen
på denna punkt är djupt splittrad!
Å ena sidan accepterar mittenpartierna
helhjärtat regeringens förslag principiellt
sett. Skillnaden mellan mittenpartiernas
uppfattning och regeringspartiets
uppfattning är att mittenpartierna
vill gå längre i fråga om stödet. Vi
grubblade mycket i departementet på

hur gränsdragningen skulle ske. Man
måste ju här vara mycket bestämd när
det gäller att dra gränserna. Syftet är
ju — och detta accepteras uppenbarligen
av mittenpartierna — att man med
detta bidrag skall ge ytterligare ett
handtag till verksamheter som är särskilt
avsedda för personer med låg utbildning.
Vi har i vårt arbete funnit att
enda möjligheten att få en någorlunda
skarp avgränsning som innebär att man
kammar in dessa grupper är att tillämpa
den princip som vi föreslår.

Jag vill fråga representanterna för
mittenpartierna: Hur vill ni egentligen
ha avgränsningen? Det är lätt att stå
här och säga att man vill att flera grupper
skall komma i åtnjutande av vuxenutbildningen.
Men konsten är att kunna
skriva författningen så att det blir en
klar avgränsning. Hur vill herrar Thorsten
Larsson och Wirtén ha det? Var
vill ni dra gränsen? Det vore bra att få
detta belyst. Vid departementsberedningarna
har vi varit inne på att pröva
någon form för att få med en del av de
grupper som ni uppenbarligen vill ha
med. Men vi fann inte modellen. Kan
ni ge oss ett uppslag, vore vi väldigt
tacksamma. Men något sådant uppslag
har ni inte presenterat i er reservation,
utan där talar ni mycket allmänt om
önskvärdheten av att ge denna förmån
till flera.

Sedan konstaterar jag, herr talman,
att moderata samlingspartiet har en helt
annan uppfattning än socialdemokraterna
och mittenpartierna på denna punkt.
Ni anser inte inom moderata samlingspartiet
att det finns anledning för staten
att gå in och stödja den mycket
omfattande verksamhet, delvis av allmänbildningskaraktär,
som löntagarorganisationerna
bedriver genom sin
kursverksamhet. Det är ett anmärkningsvärt
och klarläggande konstaterande.
Från moderat håll sägs att man är
beredd att ge stöd till det rent fackliga
studiearbetet men inte till den verksamhet
som innehåller allmänbildningsinslag.

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 20

Herr Wallmark! Ni vet lika vid som
jag att utvecklingen under 1960-talet har
visat oss att det inom allt flera utbildningsområden
blir allt viktigare att allmiinbildningsinslaget
ges en starkare
ställning i utbildningen. Jag erinrar om
den nya reformen för yrkesutbildning
inom den nya gymnasieskolan, en utbildning
som i hög grad karakteriseras
av detta. Jag erinrar om den försöksverksamhet
inom arbetsmarknadsutbildningen
med allmänbildningsinslag
som nu pågår och utvecklas. Jag tycker
därför att det är ganska anmärkningsvärt
att er argumentering mot regeringsförslaget
på denna punkt går efter
dessa linjer, att det inte finns någon
anledning att stödja den del av den
fackliga rörelsens utbildningsverksamhet
som i sig har ett allmänbildningsinslag.
Däremot är man inom moderata
samlingspartiet beredd att ge bildningsorganisationerna
ökade bidrag för att
möjliggöra för dem en ny typ av utbildning,
nämligen internatkurser. Det är i
och för sig ett intressant uppslag, som
vi först har mött i denna form från moderata
samlingspartiet. Det har dock,
som jag ser det, ganska litet med det
här föreliggande förslaget att göra.

Herr WALLMARK (m) kort genmäle:

Herr talman! Det kan ha sitt intresse
att debattera med statsrådet Moberg.
Jag tycker att han ibland inte bara
trampar i klaveret utan också står kvar
och stampar i det. Jag skall beröra ett
par saker som statsrådet här har tagit
upp.

Jag undrar om statsrådet är fullt på
det klara med vad han säger när han
påstår att regeringen inte vill göra denna
översyn. Jag skall be att få citera
vad statsutskottet sade förra året —
något som utskottet nu erinrar om:
”Utskottet framhöll förra året att det
enligt utskottets mening var angeläget
för det fortsatta arbetet inom hela
vuxenutbildningsområdet att man på
grundval av en samlad översyn bildade

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen
sig en uppfattning om föreliggande problem
och om hur de lämpligen borde
lösas.” Låt mig erinra statsrådet om
att detta alltså var riksdagens enhälliga
beslut. Det är detta enhälliga beslut
som statsrådet i dag står här och kritiserar
och säger sig inte avse att verkställa,
förrän kanske om några år. Jag
trodde att regeringen i regel var beredd
att handlägga frågorna i enlighet
med riksdagens beslut. I varje fall
trodde jag inte att en medlem av regeringen
var så oförsiktig att han stod i
riksdagen och sade till riksdagen att
regeringen inte tänker expediera dess
beslut.

Skillnaden, herr statsråd, mellan majoriteten
i utskottet och reservanterna
i år är att majoriteten anser det vara
onödigt att påminna i en kläm om riksdagens
beslut förra året. Utskottet skriver
emellertid in en sådan påminnelse
i utlåtandets text. Dessutom finns det
en annan skillnad. Reservanterna har
mera utförligt talat om vilka de anser
bör ingå bland dem som skall utföra
översynen. Vi har talat om parlamentariker,
medan riksdagen förra året endast
talade om en samlad översyn.

Det var den ena frågan. Den andra
var att statsrådet sade att jag enbart
talade om företagsutbildning och han
ställde frågan till mig om reservanterna
syftar till att staten skall överta
kostnaderna för företagsutbildning. Det
skall väl bara vara statsrådet Moberg
som kan uppfatta mitt inlägg på det
sättet, förmodar jag. Jag talade om behovet
av en samlad översyn, där även
företagen — arbetsmarknadens parter,
sade jag — skall vara med. Jag sade att
den gemensamma nämnaren för huvuddelen
av dem som vi kallar för vuxenstuderande
är en anställning hos något
företag, antingen ett enskilt eller ett
offentligt, att det är förenat med betydande
svårigheter att försöka lösa problemen
utan samråd och att man inte
kan sitta och skriva propositioner vid
ett skrivbord i kanslihuset utan att hålla
kontakt med det verkliga livet. Jag

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen

sade också att det fordras en ansvarsocli
kostnadsfördelning och att jag hade
en faiblesse för det engelska systemet.
Jag utgick ifrån att statsrådet Moberg
kände till det engelska utbildningssystemet,
som i realiteten innebär
att företagen har ett betydligt större
ansvar och även en betydligt större
kostnadsandel än de har i Sverige.

Statsrådet sade att när det gäller stödet
till löntagarorganisationerna är oppositionen
djupt splittrad. Det är som
en karamell att suga på när statsrådet
Moberg får använda uttrycket djupt
splittrad. Anledningen är att det finns
två olika reservationer. Vi har sagt för
det första att vi tycker att internatundervisning
i allmänbildningssyfte är
värdefull och att det bör finnas statsbidrag
till det och för det andra att utbildning
i fackliga frågor är värdefull
och att det bör finnas statsbidrag för
det. Däremot tycker vi inte om den föreslagna
organisationsformen, ty vi anser
att bildningsorganisationerna, som
har lång och ingående kunskap och erfarenhet
av allmänbildningsaktiviteter,
bör ägna sig åt dessa och att de fackliga
organisationerna — då avser jag
arbetsmarknadens organisationer över
huvud taget —- bör ägna sig åt sina
specialfrågor. Vi tycker att det är klokt
att göra den arbetsfördelningen. Vi säger
alltså ja till båda delarna, men vi
tycker att det är fel att de bakas ihop
i ett sammanhang. Det är alltså vad
man kan kalla för en annorlunda teknisk
lösning vi vill ha.

Vi menar inte att staten skall dra in
sitt stöd i detta sammanhang men att
det skall ges på två olika sätt. Vi anser
att specialiseringen är till gagn i båda
fallen.

Jag är medveten om att de fackliga
organisationerna i dag ägnar sig åt en
viss allmänbildande verksamhet —• men
i mycket ringa omfattning, statsrådet
Moberg. Jag följer den här frågan ganska
ingående och vet ungefär vad kurserna
innehåller. Så var det med den
djupa splittringen, herr statsråd.

Generellt skulle jag som slutvinjett
på detta inlägg vilja säga att behandlingen
av en sådan här sakfråga mår
bättre av balanserade inlägg från statsrådets
sida — då kan vi föra en saklig
diskussion i en angenämare anda.

Herr WIKSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Moberg kommenterade
inte mina synpunkter på
tilläggsbidraget till studiecirkelverksamheten.
Jag skulle därför vilja upprepa
något av vad jag anförde för att
om möjligt få ett svar.

Jag sade att satsningen på de lågutbildade
alltid hade varit en självklar
uppgift för folkbildningsorganisationerna.
En sådan utbildning har alltid
stått i centrum för verksamheten inom
ABF, nykterhetsrörelsens och kyrkornas
studieförbund — ja, för alla erkända
studieförbund över huvud taget. Jag
sökte påvisa att förslaget i propositionen
faktiskt bygger på en annan grundsyn
än den som hittills har tillämpats
när det gäller det statliga stödet till
folkbildningsverksamheten. Nu föreslås
nämligen ett tilläggsbidrag för ”vissa
i grundskolan centrala ämnesområden
och på en nivå som svarar mot högst
grundskolans årskurs 9”. Jag angav
några skäl som talade emot just detta
system för prioritering, nämligen att
man i grundskolan numera tillämpar
den synen att alla ämnen har lika värde;
man har gått ifrån den prioritering
av vissa ämnen som man i ett tidigare
skede hade enat sig om.

Jag anförde också att det är oerhört
svårt att stadiemässigt göra den avgränsning
som det talas om i propositionen.
Jag slutade med ett önskemål
om att dessa bidragsformer på nytt
skulle prövas, framför allt i de tillämpningsbestämmelser
som måste komma
till stånd. Jag gjorde detta därför att
jag anser att det är mycket viktigt att
man så långt som någonsin är möjligt
bör försöka att från statsmakternas
sida bevara den frihet och den själv -

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

ständighet som av tradition de svenska
folkbildningsorganisationerna har haft.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja ta upp
några av de frågor som statsrådet berörde.

.lag blev något förvånad när statsrådet
med utgångspunkt i ett inlägg i
debatten kopplade samman kravet på en
samlad översyn på vuxenutbildningens
område med en enda sak, nämligen företagsutbildningen.
.lag kan inte finna
att vi i reservation 4 nämner någonting
om detta.

Den vuxenutbildning som vi nu har
— innan det föreliggande förslaget lädes
fram — har, herr statsråd, blivit
helt underkänd av sådana organisationer
som LO och ABF. I Kommunförbundets
skoldelegation fick vi på remiss
en skrivelse från departementet
som vi skulle yttra oss över, i vilken
LO och ABF ville få till stånd en ny försöksverksamhet
på vuxenutbildningens
område. Det är alldeles riktigt att det är
angeläget med en sådan verksamhet,
och ingen har på den punkten haft någon
annan uppfattning.

När jag sedan studerar propositionen,
som på flera ställen talar om behovet av
en ny översyn, kan jag inte förstå, ärade
kammarledamöter, vad det skulle finnas
för hinder för att just denna översyn
skulle vara av parlamentarisk karaktär.
Skall man ha en samlad översyn
är det nödvändigt att den verkligen ges
bredd, så att vi inte gör samma misstag
som ni har gjort från departementssidan
när ni tidigare har lagt fram förslag
om vuxenutbildningen. Vi vill försöka
komma ifrån ett sådant misslyckande
på dessa punkter — det har varit
ett misslyckande, det kan statsrådet
gärna erkänna!

Sedan frågar statsrådet vad herr Wirtén
och jag vill lägga fram för synpunkter
när det gäller att gå ut med detta
förslag längre än till löntagarorganisa 5

Första kammarens protokoll 1970. Nr 26

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen
tionerna. Jag skall svara med ett par
meningar ur propositionen, där det heter: ”Studieverksamheten

har vidare till
uppgift att tillfredsställa det stora behovet
av skolning av dem som skall företräda
medlemmarna i olika situationer.
Sådana förtroendevalda, t. ex. ordförande
i verkstadsklubbar eller tjänstemannaklubbar,
måste för att fylla sina uppgifter
ha betydande kunskaper inom en
rad ämnesområden.”

Ja visst, men det finns också ordförande
i företagarorganisationer och det
finns RLF-avdelningar som bör kunna
ha precis samma angelägna krav att få
dessa önskemål om studier tillgodosedda.
Jag förstår inte, herr statsråd, varför
man ensidigt skall ta fram löntagarorganisationerna,
eftersom det också
finns andra organisationer som, vid sidan
av dessa, bedriver en lika betydelsefull
och fin verksamhet. Jag kan inte
inse varför inte de skall få vara med i
bilden. Jag anser att det vore en rättvisa
om ni på departementshåll gjorde en
utredning som klarade upp begreppen
som statsrådet vill ha belysta från vår
sida.

Herr WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig börja på samma
punkt som Thorsten Larsson senast
var inne på, d. v. s. statsrådet Mobergs
fråga till oss om hur vi hade tänkt oss
att lösa förslaget om att vidga löntagarorganisationernas
rätt att erhålla statsbidrag
för sin utbildningsverksamhet
att gälla även andra kategorier av organisationer.
Jag antecknar med intresse
och tacksamhet att departementet och
statsrådet tydligen själva varit inne på
samma tankegångar och egentligen skulle
vilja följa mittenreservationen på
denna punkt. Alltså måste den redovisning
som statsrådet i dag har gett från
talarstolen på denna punkt innebära att
han menar att vi i sak har rätt men att
det tekniskt är svårt att klara. Jag kan
hålla med om att det i vissa fall kan va -

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen

ra ganska besvärligt att göra dessa avgränsningar,
men likväl får inte den
tekniska lösningen vara avgörande för
att utesluta dessa grupper, om man anser
att det är sakligt motiverat att inbegripa
dem. Det är litet överraskande att
man från regeringens sida ställer krav
på oppositionens talesmän när det gäller
att lägga fram de rent tekniska lösningarna.
Det bör väl ändå kanslihusets
personal kunna klara!

Jag vill sedan gå över till den andra
reservationen, som huvuddelen av debatten
har rört sig kring och som gäller
kravet på en parlamentarisk utredning
om vuxenutbildningen. Jag noterar
att statsrådet Moberg tar fasta på ett
led i föregående års riksdagsbeslut,
nämligen kravet på en samlad översyn,
och säger att riksdagen inte sade någonting
om liur denna översyn skulle gå
till. Det är i och för sig ett riktigt konstaterande,
men jag anser att det är viktigt
att påpeka att riksdagsbeslutet också
innehöll en fortsättning, nämligen:
och om hur de lämpligen bör lösas —
alltså hur problemen med vuxenutbildningen
lämpligen bör lösas. Den delen
har man helt skjutit åt sidan i kanslihuset.
Jag delar herrar Wallmarks och
Larssons synpunkt att det är överraskande
att man inför Sveriges riksdag
som utfärdat beställningen bara meddelar
att man inte kommer att verkställa
den delen — möjligen den dag då SVUX
har redovisat sina ställningstaganden
— ty nu skulle en sådan parlamentarisk
utredning närmast vara förvirrande.

Statsrådet frågar oss också om vi med
detta krav vill försena arbetet med reformering
av vuxenutbildningen. Även
detta tycker jag är rätt överraskande.
Vi inser inom oppositionen att plottrandet
med utredningsverksamheten på
en rad olika områden inte kan leda till
det helhetsgrepp som vi efterlyser. Om
man hänvisar till U 68, till SVUX, till
SÖ:s arbete på organisationssidan
o. s. v., kvarstår ju den splittrade bild
som så många kritiker har påtalat och
som man enligt deras mening snarast

måste komma ifrån. Jag tror att det kan
vara motiverat att på denna punkt ännu
en gång citera vad herr Edström säger
i sin intressanta skrift: ”Trots att
vuxenundervisningsfrågor uppmärksammats
i en rad utredningar under 60-talet väntar man fortfarande på de nödvändiga
genomgripande radikala reformerna
av vår vuxenundervisning, som
i allt väsentligt är likadan som på 20-och 30-talen.”

Vad vi fortfarande, herr talman, anser
vara nödvändigt är att få till stånd
en samlad utredning på området, och
den skall icke enbart röra sig kring utbildningen
inom företagen som statsrådet
Moberg försökte göra gällande var
vår mening utan den rad av frågor jag
försökte belysa i mitt första inlägg.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag negligerar ingalunda
riksdagen. Jag försöker klarlägga
för oppositionens företrädare att det
i dag, som jag ser det, inte finns anledning
att tillsätta en parlamentarisk
statlig kommitté, vilket ju är vad reservationen
går ut på.

Vi har nogsamt noterat statsutskottets
mycket försiktiga skrivning i fjol
om den samlade översynen. Vi har
gjort en första approximation till en
sådan översyn i själva propositionen,
och herr Wirtén påpekade också att
det var en översikt. Sedan konstaterar
jag att utredningsläget i dag på detta
område är sådant att de ekonomiskt
sett viktigaste pusselbitarna som vi
saknar är de som SVUX och i någon
mån U 68 håller på med. Då har jag
den uppfattningen att tiden icke är mogen
att tillsätta en traditionell kommitté
med en parlamentarisk sammansättning
av ledamöterna, som begärts
från oppositionshåll. Man kan ha olika
uppfattningar om huruvida det är ett
klavertramp från min sida eller ett seriöst
försök att bedöma den lämpligaste
metoden att få fram förbättringar.
Jag upprepar, herrar opponenter,

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

att syftet, hoppas jag, är ett och detsamma
för oss alla, nämligen att på
lämpligaste sätt påskynda utvecklingen
till eu ännu bättre situation på vuxenutbildningens
område.

Låt mig säga några ord till herr Wallmark
om bedömningen av löntagarorganisationsstödet.
Jag har fortfarande
den uppfattningen att det är eu principiellt
mycket djupgående klyfta mellan
mittenpartierna å ena sidan och
moderaterna å den andra i denna fråga.
Jag blev inte övertygad om motsatsen
genom herr Wallmarks replik. Låt
mig dessutom, herr Wallmark, tala om
att allmänbildningsinslaget i de kurser
som löntagarorganisationerna ger i
ganska betydande omfattning är stort
och ofta växande. För att ta ett exempel:
Landsorganisationens tremåna derskurser

omfattar till tre fjärdedelar
allmänbildande ämnen, och sexveckorskurserna
har till 50 procent allmänbildningsämnen
på programmet.

I mitt förra inlägg sade jag ingenting
till herr Wikström. Jag skall be att få
säga några ord med anledning av hans
två inlägg. Herr Wikström är ganska
ensam på denna punkt. Glädjande nog
har man enat sig i utskottet om att tillstyrka
regeringens förslag om denna
speciella höjning för de kurser som
syftar till att ge utbildning på grundskolenivå.

Det är i och för sig riktigt som herr
Wikström säger att det i viss utsträckning
är en ny princip som vi härmed
inför i arbetet, men vi har varit övertygade
om att det är riktigt att göra
detta i dagens situation. Syftet med
detta förslag är att möjliggöra för organisationerna
att i första hand sänka
kursavgifterna för deltagarna. Vi har
många exempel på att kursavgiftens
storlek är ett starkt hinder för en person
att delta i studiecirkelarbetet. Med
hänsyn till de knappa ekonomiska resurserna
stod vi då inför frågan hur vi
på bästa sätt skall kunna använda de
till buds stående resurserna på denna
punkt för att nå syftet. Vi fann då att

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen

detta var en framkomlig väg, vilken i
och för sig i viss utsträckning kan sägas
innebära ett avsteg från de principer
som man samlade sig kring 1963.
Men det är väl i och för sig inte fel att
pröva något nytt.

De problem av praktisk natur som
herr Wikström tar upp, avgränsningsproblemen,
kan — det är vi ganska
övertygade om — lösas på ett hyggligt
sätt. Visst kommer svårigheter att uppstå
i det enstaka fallet, men vi är övertygade
om att skolöverstyrelsen med
stöd av den delegation som utses av
bildningsorganisationerna kommer att
klara detta avgränsningsproblem lika
väl som man har klarat en rad avgränsningsproblem
tidigare, vilka delvis varit
av en än mer intrikat natur.

Herr WALLMARK (in) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Moberg säger
nu att han ingalunda vill negligera
riksdagen utan att han vill klarlägga
för oppositionen hur departementet ser
på dessa frågor. Vad jag åsyftade, herr
talman, var riksdagens enhälliga skrivelse
till Kungl. Maj :t förra året. Något
annat sätt att skriva och tala om vad
man vill än det som utskottet använt är
inte brukligt här i riksdagen. Det är en
beställning av en översyn. Jag kan bara
än en gång konstatera att statsrådet
tydligen vidhåller sin uppfattning att
han icke tänker expediera riksdagens
beslut.

Hur utredningen skall sammansättas
kan man ha delade meningar om. Oppositionen
har specificerat hur den ser
det. Vi tycker att det är naturligt att
det blir en parlamentarisk utredning.
Det var den frågan.

Statsrådet säger att skälet till att man
vill vänta är att man vill lösa de studiesociala
frågorna för de tillhör de viktigaste
men också de svåraste. Jag skulle
vilja säga att den frågan, herr statsråd,
löser man inte utan att ha gjort
denna utredning. Jag skall inte ta upp
tiden med att försöka förklara varför

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen

det är på det viset, men människor med
arbetslön torde ha svårt att klara upp
sina studieproblem på dagtid med ett
studiestöd som måste bli av en generell
karaktär. Det är bara genom en
sådan här utredning man kan komma
på det klara med denna fråga, det är
jag övertygad om. Genom att fördröja
en sådan översyn uppskjuter statsrådet
också möjligheterna att lösa hithörande
problem. Detta är endast ett av dem.

Till statsrådets kommentar beträffande
höjning av statsbidraget för speciella
ämnen vill jag genmäla att utskottets
skrivning är litet annorlunda
än propositonens förslag. I mina inlägg
har jag inte gått in på utskottets
skrivningar, där det i huvudsak tillgodosett
våra motionsönskemål, men
eftersom statsrådet berör denna fråga
vill jag framhålla att utskottet alltså
har beslutat annorlunda i vissa stycken
på denna punkt än vad statsrådet
själv föreslagit.

Herr WIKSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet betecknade
det som glädjande att jag var ganska
ensam om mina synpunkter. Det kan
bero på att jag har avvikande och annorlunda
värderingar, men det kan möjligen
också bero på att de synpunkter
som jag företräder mera delas av folkbildningsorganisationerna
och studieförbunden
än av statsutskottet med de
speciella synpunkter som man där anlägger.
Detta kommer att framgå av de
yttranden som studieförbunden nu kommer
att lämna in till departementet med
anledning av den särskilda promemoria
om bidragsbestämmelserna som utarbetats.

Det gäller här en ganska viktig principfråga.
Är det under alla förhållanden
viktigare att människor läser engelska
än att de studerar ett estetiskt ämne,
är samhällskunskap alltid viktigare
än religionskunskap? Är det samhället
som skall göra dessa prioriteringar? Vi
är överens om att det är en ny princip

som införts. Jag är inte säker på att man
denna väg bäst uppnår de mål man
önskar nå, men liksom statsrådet sätter
jag på denna punkt en viss tilltro till
folkbildningsroteln på skolöverstyrelsen.
Möjligen har man där större förståelse
för mitt och folkbildningsorganisationernas
resonemang än i departementet.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! En kort replik till herr
Wikström! Promemorian om den praktiska
utformningen av ifrågavarande avgränsning
är skriven inom departementet
huvudsakligen av en person med
mycket ingående kunskaper om folkbildningsarbetet.
Det är ingalunda —
för att använda herr Wallmarks terminologi
— en skrivbordskonstruktion i
departementet. Det är i och för sig riktigt
att det vid remissbehandlingen kommit
en del kritik mot detaljutformningen.
Vi är inte färdiga med den slutliga
utformningen, men självklart prövar vi
de invändningar som här gjorts.

Fröken STENBERG (m):

Herr talman! Det är tre motionspar
under vilka mitt namn står som har avstyrkts
i statsutskottets utlåtande nr
107. Det gäller punkterna 5 a, 8 och
10 c. Beträffande motionsparen 1:1073
och II: 1252, alltså motioner med förslag
till snar lösning av den kommunala
vuxenutbildningens organisation och
arbetsformer, skulle jag vilja framföra
ett par synpunkter. Beträffande motiveringen
till vårt förslag hänvisar jag
till motionerna men vill till den rad
önskemål som framlagts och som det
måste vara i huvudmannens intresse att
tillgodose foga ännu ett, och detta i anslutning
till vårt påpekande om att fasta
lärartjänster måste inrättas för att vuxenutbildningen
skall kunna utbyggas i
önskvärd takt. För dessa tjänster erfordras
dessutom lärare med utbildning
i vuxenundervisningens speciella meto -

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

dik. Det förutsätter i sin tur att lärarhögskolorna
erhåller lektorstjänster i
vuxenundervisningens metodik, så att
de blivande lärarna kan få sådan undervisning
i sin reguljära utbildning.
För närvarande finns emellertid endast
ett — jag tror att det är ett extra
ordinarie — lektorat i vuxenundervisningens
metodik i hela landet. Det är
inrättat vid lärarhögskolan i Stockholm.
Vederbörande lektor kan givetvis inte
ensam klara den för hela riket nödvändiga
utbildningen. Ett rimligt krav är
att lektorat av detta slag inrättas vid i
första hand de stora lärarhögskolorna.
Eljest tenderar kanske vuxenundervisningen
att bli av samma slag som den
för minderåriga elever, sådan den, kanske
med vissa undantag, bedrivs vid
kvällsgymnasier av lärarkrafter som ej
har erfarenhet av vuxenstuderandes
speciella problem och möjligheter.

Jag har, herr talman, velat göra detta
påpekande därför att utskottet bl. a.
framhåller, att ett omfattande utredningsarbete
är i gång. Det förefaller mig
rimligt att den frågeställning jag här
redogjort för skulle kunna tas upp till
behandling i det sammanhanget.

För övrigt ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till motionerna I: 1074
och 11:1253, 1:1072 och 11:1254 samt
I: 1073 och II: 1252. Dessa återfinns vid
punkterna 5 a, 8 och 10 c.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Det har i och för sig varit
en mycket intressant debatt, som
rört sig kring det mesta i vuxenutbildningen.
Det må emellertid vara mig förlåtet
om jag koncentrerar mig på det
som är det väsentliga i föreliggande proposition.

Vad är det saken gäller? Jo, den gäller
hela den stora grupp av medborgare
som har en kort utbildning — sex- å
sjuårig folkskola. Det är denna stora
grupp som nu i en andra etapp skall ges
möjlighet till utbildning utöver den man
tidigare fått. Jag vill gärna instämma i

(it)

Ans. ökat stöd till vuxenutbildningen
vad någon har sagt, att detta är en fråga
om jämlikhet.

Detta med vuxenutbildning är naturligtvis
inte så märkvärdigt, ty de människor
det gäller siktar kanske inte i
första hand till att få en direkt yrkesutbildning.
För många av dem tror jag
det väsentliga är att få en allmänbildning
utöver den de bär fått under den
tidigare skoltiden.

Med utgångspunkt i detta skall jag
kommentera reservation 4 i vilken begärs
en samlad översyn av vuxenutbildningsområdet.
Det är alldeles riktigt att
utskottet i fjol enhälligt sade ifrån att
det var angeläget med en översyn. Men
jag tror att vi skall se frågan på följande
sätt.

När reservanterna pekar på att det
inte har hänt någonting sedan fjolårets
begäran om en översyn och anser det
vara motiv för tillsättandet av en parlamentarisk
utredning, så kan jag motivera
utskottsmajoritetens avslag på den
framställningen ungefär med departementschefens
ord, att man bör avvakta
det utredningsarbete som pågår. Det
är också vår uppfattning. Men låt mig
dessutom säga att påståendet om att
ingenting hänt är felaktigt, eftersom
förslaget i den föreliggande propositionen
siktar till att ge en stor grupp av
samhällsmedborgare chansen att åtminstone
få en högre allmänbildning. Givetvis
siktar många vuxenstuderande
även till bättre utkomstmöjligheter på
arbetsmarknaden, en yrkesutbildning.

Det är mot den bakgrunden som vi
har ansett att det inte finns anledning
att upprepa vad vi tidigare sagt beträffande
en allmän översyn.

För övrigt, herr talman, skulle jag
vilja tillägga ett par saker. När jag hör
hur man tänkt sig inriktningen av en
översyn av vuxenutbildningssektorn, är
jag för min egen del inte beredd att helt
och hållet acceptera den. Vi bör nog
resonera om vilken inriktning en allmän
översyn av dessa frågor bör ha,
om det bör vara en parlamentarisk utredning
m. m.

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen

Låt mig fortsätta med reservationerna.
Den första gäller statsbidrag till
löntagarorganisationerna. Jag är fackligt
organiserad och har haft kontakt
med både facklig och annan kursverksamhet.
Vissa fackliga organisationer,
LO exempelvis, bedriver kursverksamhet
med allmänbildande men givetvis
också speciell inriktning. Den verksamheten
har bedrivits i många år, och det
förefaller mig litet egendomligt att sådan
kursverksamhet inte längre skall få
bedrivas av fackliga organisationer, i
varje fall inte med statsbidrag. Den
verksamheten vill man nu flytta över
till folkbildningsorganisationerna. Det
må vara mig förlåtet att jag har mycket
svårt att förstå ett sådant resonemang.

Mig förefaller det naturligt att de
fackorgan som har bedrivit denna form
av kursverksamhet får fortsätta därmed
och får statsbidrag.

Reservation 7 gäller större rörlighet
i studiecirkelverksamheten, och den
frågan behöver jag inte säga så mycket
om. Om riksdagen skulle bifalla reservationen,
som innebär att fem timmar
per sammankomst bör utgöra övre
gräns för statsbidragsberättigad studiecirkel
och att statsbidrag bör kunna
utgå till studiecirkelverksamhet oavsett
antal studieveckor eller antal sammankomster
per vecka, skulle det i själva
verket innebära att verksamheten inte
längre hade formen av studiecirklar
utan skulle falla under beteckningen
kursverksamhet, veckoslutskurs eller
dylikt.

Ja, herr talman, jag skall inte för
min del förlänga debatten. Jag har motiverat
varför jag inte kan acceptera
reservationerna, och jag har tillåtit mig
att lägga några allmänna synpunkter
på problematiken i samband med
vuxenutbildningen. Jag tror att många
med mig har känt bristen av att inte
ha fått mer än en sex- å sjuårig skolutbildning.
För oss innebär denna reform
mycket — även om vi inte själva kommer
att få någon glädje av den — därför
att vi vet vad den betyder för

många av dem som har kommit på efterkälken
men nu får en chans att skaffa
sig allmänbildning och högre utbildning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, varvid dock vissa punkter,
vid vilka annat yrkande ej framställts
än om bifall till utskottets hemställan,
komme att sammanföras.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1—4.

I fråga om punkten 5, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Larsson, Thorsten, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Nyman m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen;

3:o), av herr Waltmark, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av herr Bohman in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 b betecknade
reservationen; samt

4:o), av fröken Stenberg, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna 1:1074 och 11:1253.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vart och ett av återstående
yrkanden med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna sva -

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

ren hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Thorsten
Larssons yrkande.

Herr Wallmark äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 107, punkten 5, antager
det förslag, som innefattas i den av
herr Nyman m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Bohman
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 b betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 45;

Nej — 23.

Därjämte hade 66 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Ang. ökat stöd till vuxenutbildningen

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 43.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
6 och 7.

Vidare gjordes enligt de rörande
punkten 8 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna 1:1072
och II: 1254; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 9.

Med avseende å punkten 10, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Wallmark, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Bohman m. fl. vid utlåtandet

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. musik- och dansutbildning

avgivna, med 4 betecknade reservationen;
samt

3:o), av fröken Stenberg, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionerna 1:1073 och II:
1252.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav, och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 64.

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
11—20.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten 21

framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Bohman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 7 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —115;

Nej— 22.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
22—29.

Ang. musik- och dansutbildning

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 108, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående musik- och
dansutbildning m. m. jämte motioner.

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 beräknat medel för nedannämnda
ändamål hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 25, under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 20 februari
1970, föreslagit riksdagen att dels godkänna
de allmänna riktlinjer för musikutbildning
m. m. som förordats i
statsrådsprotokollet, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet
angivna riktlinjer vidtaga de åtgärder
som fordrades för den i statsrådsprotokollet
förordade reformeringen av
den högre musikutbildningen, dels besluta,
att statliga musikhögskolor skulle
inrättas i Göteborg och Malmö den 1
juli 1971, dels besluta att — under förut
angivna förutsättning — viss högre
musikutbildning skulle bedrivas vid
Folkliga musikskolan Ingesund, Framnäs
folkhögskola och Örebro musikpedagogiska
institut från och med budgetåret
1971/72, dels för budgetåret
1970/71 under åttonde huvudtiteln anvisa
till Musikaliska akademien med
musikhögskolan: Utbildningskostnader
ett förslagsanslag av 7 749 000 kronor,
till Musikaliska akademien med musikhögskolan:
Undervisningsmateriel in. m.
ett reservationsanslag av 294 000 kronor
och till Bidrag till vissa musikkonservatorier
ett förslagsanslag av
2 642 000 kronor, dels besluta, att statens
dansskola skulle inrättas i Stockholm
den 1 juli 1970 med huvudsaklig
uppgift att utbilda koreografer och
danspedagoger, dels till Statens dansskola
för budgetåret 1970/71 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 565 000 kronor.

I propositionen hade föreslagits dels
reformer beträffande musikutbildningens
utformning och organisation, dels
inrättande av en statlig skola, statens
dansskola, för utbildning av koreografer
och danspedagoger. Förslagen rörande
musikutbildningen innebure dels
försöksverksamhet med en särskild utbildningslinje
i musik i den samman -

Ang. musik- och dansutbildning
hållna gymnasiala skola, vilken i framtiden
torde komma benämnas gymnasieskolan,
dels ställningstaganden angående
den högre musikutbildningens
målsättning och organisation.

Musiklinjen i gymnasieskolan föresloges
bliva tvåårig och i huvudsak inriktad
på att förbereda eleverna för
högre musikutbildning. Den skulle införas
som försöksverksamhet och förläggas
till högst fem orter i landet med
en årlig intagning av sammanlagt 150—
200 elever.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

1008, av herr Pettersson, Karl, och herr
Olsson, Erik, samt II: 1166, av herr -4sling
m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1009, av herr Wirmark och herr Larsson,
Åke, samt II: 1168, av herr Ericson
i Örebro och fru Lindberg,

dels de likalydande motionerna 1:

1018, av herr Blomquist, samt II: 1179,
av herr Källstad och fru Frsenkel,

dels de likalydande motionerna I:

1019, av herr Nyquist m. fl., och II:
1178, av herr Eliasson i Sundborn m. fl.,

dels motionen 1:1020, av fru Segerstedt
Wiberg,

dels de likalydande motionerna I:

1021, av herr Andersson, Axel, och II:
1182, av herr Larsson i Umeå m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1022, av herr Andersson, Ingvar, och
II: 1187, av herr Werner m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1023, av herr Blomquist, och II: 1188,
av herr Werner m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1024, av herr Nilsson, Nils, och herr
Wirtén, samt 11:1181, av herrar Källstad
och Mattsson,

dels de likalydande motionerna I:

1025, av herr Olsson, Johan, och herr

Larsson, Thorsten, samt II: 1180, av fru
Jonäng m. fl.,

dels de likalydande motionerna 1:

1026, av herr Petersson, Hans, samt II:

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. musik- och dansutbildning
1185, av herr Strömberg och herr Westberg
i Ljusdal,

dels de likalydande motionerna I:

1027, av fröken Stenberg och herr Lidgard,
samt II: 1183, av herr Nordstrandh
m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1028, av fröken Stenberg in. fl., samt
II: 1186, av herr Wennerfors och fru
Mogård,

dels de likalydande motionerna I:

1029, av fröken Stenberg m. fl., och II:
1184, av herr Nordstrandh m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1030, av herr Wallmark, och II: 1189,
av fröken Wetterström,

dels ock motionen II: 1169, av fru
Rgding och fru Marklund.

I motionerna I: 1008 och II: 1166 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 25 måtte
besluta, att den musikutbildningslinje
inom mellanskolan som i propositionen
på försök föresloges förlagd bland annat
till en ort i Norrland skulle lokaliseras
till Östersund.

I motionerna I: 1009 och II: 1168 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle giva till känna vad
i motionerna anförts angående lokaliseringen
av försöksverksamhet med musikutbildning
inom mellanskolan.

I motionerna I: 1018 och II: 1179 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
höja bidraget till muksikkonservatorierna
för budgetåret 1970/71 med
356 000 kronor exklusive lönekostnadspålägg.

I motionerna I: 1019 och II: 1178 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att försöksverksamhet med tvåårig
musikutbildning i mellanskolan
(gymnasieskolan) även skulle få anordnas
i Falun från läsåret 1971/72.

I motionerna I: 1023 och II: 1188 hade
framställts förslag om att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle dels
giva till känna, att utbildningen av kyrkokantorer
vid Svenska diakonsällskapets
diakonskola (Sköndalsinstitutet)

utöver de från kyrkofonden utgående
bidragen borde få del av sådana anslag
som komme den statliga kyrkomusikerutbildningen
till del, dels hemställa
om särskild utredning och förslag
angående de kyrkomusikaliska tjänstetyperna.

I motionerna I: 1026 och II: 1185 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om att
särskild musiklinje i fackskolan måtte
kunna anordnas på andra platser än
de i propositionen angivna fem efter
hemställan av vederbörande skolstyrelse
och i den utsträckning lärar- och lokalresurser
vore för handen.

I motionerna I: 1027 och II: 1183 hade
yrkats, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t skulle anhålla om tillsättandet av
en expertgrupp eller organisationskommitté
med uppgift att snarast framlägga
förslag till utbildning av dansare.

I motionerna I: 1029 och II: 1184 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att en statlig musikhögskola skulle
inrättas i Umeå den 1 juli 1971.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte beträffande
studietiden för solistutbildningen med
bifall till Kungl. Maj ds förslag och med
avslag å motionen II: 1169, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad som förordats
i statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 20 februari 1970,

2. att riksdagen måtte godkänna de
allmänna riktlinjer i övrigt för musikutbildning
m. in. som förordats i statsrådsprotokollet,

3. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med de i statsrådsprotokollet
angivna riktlinjerna vidtaga de åtgärder,
som fordrades för den i statsrådsprotokollet
förordade reformeringen
av den högre musikutbildningen,

4. att riksdagen måtte besluta, att
statliga musikhögskolor skulle inrättas
i Göteborg och Malmö den 1 juli 1971,

5. att riksdagen måtte besluta, att —■

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

under förutsättning som angivits i statsrådsprotokollet
— viss högre musikutbildning
skulle bedrivas vid Folkliga
musikskolan Ingesund, Framnäs folkhögskola
och Örebro musikpedagogiska
institut från och med budgetåret 1971/
72,

ö. att riksdagen måtte för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa

a. till Musikaliska akademien med
musikhögskolan: Utbildningskostnader
ett förslagsanslag av 7 749 000 kronor,

b. till Musikaliska akademien med
musikhögskolan: Undervisningsmateriel
m. m. ett reservationsanslag av 294 000
kronor,

7. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:1018 och 11:1179 till
Bidrag till vissa musikkonservatorier
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 2 642 000 kronor,

8. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1008 och 11:1166, I:
1009 och 11:1168, 1:1019 och 11:1178
samt I: 1026 och II: 1185 som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört angående omfattningen
och lokaliseringen av försöksverksamheten
med musiklinje i gymnasieskolan,

9. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 1020 om beaktande av vissa synpunkter
i fråga om harmonisering av
de nordiska skolordningarna,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1021 och II: 1182 om förslag
om inrättande av en musikhögskola i
Umeå,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1022 och 11:1187 om anslag
till lägre kyrkomusikalisk undervisning
vid Geijerskolan i Ransäter,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1023 och II: 1188 i vad avsåge
anslag till utbildningen av kyrkokantorer
vid Svenska diakonsällskapets diakonskola,

13. att riksdagen måtte avslå motio -

Ang. musik- och dansutbildning

nerna I: 1023 och II: 1188 i vad avsåge
utredning och förslag angående de högre
kyrkomusikaliska tjänstetyperna
samt motionerna 1:1025 och II: 1180 i
vad avsåge beredning och förslag om
kyrkomusikorganisationen såvitt gällde
högre tjänster,

14. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1023 och II: 1188 i vad avsåge
utredning och förslag angående de lägre
kyrkomusikaliska tjänstetyperna
samt motionerna I: 1025 och II: 1180 i
vad avsåge beredning och förslag om
kyrkomusikorganisationen såvitt gällde
lägre tjänster,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1025 och II: 1180 i vad avsåge
beredning och förslag om utbildningen
av kyrkomusiker,

16. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1024 och 11:1181 om att den
kommunala frivilliga musikundervisningen
i princip skulle vara en del av
det''allmänna skolväsendet,

17. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1025 och II: 1180 i vad avsåge
förslag om samordning av den frivilliga
musikundervisningen,

18. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1025 och II: 1180 i vad avsåge
statsbidrag till kommunala musikskolor,

19. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1025 och II: 1180 i vad avsåge
inrättande av ett kursinstitut,

20. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1028 och II: 1186 om utbildning
av talpedagoger m. in.,

21. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1029 och 11:1184 om en statlig
musikhögskola i Umeå,

22. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1030 och II: 1189 om åtgärder
för vidareutbildning av klasslärare, musiker
m. fl. till behöriga musiklärare,

23. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1169 i vad avsåge utbildningen
av musikpedagoger och musiklärare,

24. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1169 i vad avsåge solistutbildningens
innehåll,

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. musik- och dansutbildning

25. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1169 i vad avsåge musikämnets
ställning i gymnasieskolan,

26. att riksdagen måtte besluta, att
statens dansskola skulle inrättas i
Stockholm den 1 juli 1970 med huvudsaklig
uppgift att utbilda koreografer
och danspedagoger,

27. att riksdagen måtte till Statens
dansskola för budgetåret 1970/71 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 565 000 kronor,

28. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1027 och 11:1183 om utbildning
av dansare.

Herr BLOMQUIST (in):

Herr talman! Propositionen nr 25
angående musik- och dansutbildning är
en viktig proposition. Den är tänkt,
föreställer jag mig, att bli eu milstolpe
i svensk musikutbildnings historia. Det
är vällovligt att vi nu får möjligheter
till en fastare och bättre form för såväl
lägre som högre musikutbildning, även
om man samtidigt måste konstatera att
1965 års musikutbildningskommittés
idéer och förslag på flera väsentliga
punkter inte har utnyttjats, vilket av
många verkligen beklagas.

Kommittén hade t. ex. ett väl utarbetat
förslag till reformerad utbildning
av kyrkomusiker och till en omorganisation
av den kyrkomusikaliska verksamheten
som har vunnit allmänt gillande
av remissinstanserna. Detta förslag
har nu mötts med kalla handen av
departementschefen och utskottet. Därför
blir den kyrkomusikaliska verksamhetens
organisation nu i stort sett
oförändrad. Under hänvisning till dagens
kyrkopolitiska situation vill man
inte ens vara med om att realistiskt
söka avhjälpa den svåra bristsituationen
när det gäller kantorstjänsterna,
detta trots att man försäkrar att man
är medveten om det stora behovet av
en förstärkning av den lägre kyrkomusikaliska
utbildningen.

För någon vecka sedan hade jag an -

ledning att från denna talarstol beröra
förhållandena med de kyrkomusikaliska
tjänsterna. Jag framhöll då att vi
just nu har en större musikerbrist än
prästbrist i svenska kyrkan och att allt
flera oexaminerade krafter får bära
upp kyrkans musikliv. Cirka 40 procent
av kvrkomusikerkåren är s. k. orgelspelare,
för vilka krav på kyrkomusikalisk
examen ej uppställs. Jag beklagade
då, och jag gör det nu igen, den
bristande förståelsen och viljan att
verkligen lösa detta problem, som sannerligen
inte berör bara kyrkans musikliv
utan även det allmänna musiklivet,
inte minst ute på landsbygden.

Det enda utskottet har att komma
med är en liten from förhoppning, att
utbyggnaden av de statliga sommarkurserna
skall kunna bidra till att förstärka
kantorsutbildningen. Det är allt.

Herr talman! Om det nu inte går så
bra som utskottet har tänkt sig, förutsätter
jag att departementet återkommer
med nya förslag när det gäller att lösa
problemet med kyrkomusikerbristen.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Fröken STENBERG (in):

Herr talman! Först vill jag i egenskap
av gammal kantor instämma med
föregående talare.

Under punkten 21 i statsutskottets utlåtande
nr 108 har utskottet avstyrkt
motionsparet 1:1029 och 11:1184 med
förslag om att musikhögskola skall inrättas
i Umeå. Mot ett enhälligt utskott
finns intet att göra. Som motionär har
jag bara att beklaga avstyrkandet och
beklaga att det samarbete som en musikhögskola
skulle kunna etablera med
universitet och lärarhögskola — ett
samarbete som verkligen skulle kunna
betyda ett maximalt utnyttjande av tillgängliga
resurser och som skulle verka
nyskapande och stimulerande på kulturutbudet
i regionen — nu tyvärr inte
kommer till stånd.

Behovet av estetisk högskoleutbild -

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

ning i norra Sverige gör sig allt starkare
påmint allteftersom Umeå universitet
och de övriga utbildningsanstalterna
byggs ut. Lämpliga lokaler finns
tillgängliga i och med att folkskoleseminariet
i Umeå avvecklas. Där finns
inga lokalproblem av den art som kan
försvåra en snabbare utbyggnad i
Stockholm, Göteborg och Malmö. Bristen
på musiklärare och musikpedagoger
är också särskilt kännbar i norra
Sverige. Behovet av kompetenta musiklärare
skulle fyllas även för norra Sverige
om en musikhögskola inrättades
i Umeå. Ett antal remissinstanser har
också förordat detta, men utskottet avstyrker.
Utskottet förutsätter att man
vid en framtida utbyggnad av den högre
musikutbildningen överväger möjligheterna
att öka utbildningsresurserna
i Norrland, och jag kan bara uttala
förhoppningen att man, när detta uttalande
skall realiseras, också tar hänsyn
till det effektiva och rationella
samarbete som kan upprättas med redan
etablerade utbildningsenheter på
universitetsnivå.

Under punkten 28 har utskottet hemställt
om avslag på motionsparet I: 1027
och II: 1183, i vilka vi motionärer har
föreslagit tillsättandet av en organisationskommitté
med uppgift att snarast
lägga fram förslag till utbildning av
dansare. Departementschefens förslag
beträffande den statliga dansskolans
uppgifter berör ju i första hand endast
utbildningen av koreografer och danspedagoger.
Förslaget är förvisso motiverat
av remissbehandlingen, som knappast
ger uttryck för enhetlig uppfattning
om hur dansarutbildningen bör
utformas. Motionärernas synpunkter
kan studeras i motionerna, och jag hänvisar
till dessa.

Ett par randanmärkningar med anknytning
till den del av propositionen
som handlar om danspedagogutbildningen
vill jag dock gärna göra. Man
frågar sig vid läsningen av detta avsnitt
om möjligen oenigheten i remisssvaren
till en del kan bero på att re -

Ang. musik- och dansutbildning
spektive yrkesorganisationer och fackförbund
under utredningens gång —
detta är ju en enmansutredning — inte
har haft tillfälle eller på något sätt försummat
att föra fram sina synpunkter.
.lag saknar också t. ex. Svenska danspedagogförbundet
bland remissinstanserna;
men det kanske finns med som underremissinstans.
Detta förbund är efter
vad jag förstår den enda fackliga
sammanslutningen för danspedagoger

— en organisation som inom sig rymmer
samlad expertis även beträffande
den professionella utbildningen. Här är
det dock fråga om eu expertis som jag
förmodar utnyttjas i försöksverksamheten
på olika plan — vid statens dansskola,
i våra grundskolor och gymnasier.
Dansträning också som terapi —
och det är en mycket förnämlig terapi,
som löser spänningstillstånd och positivt
påverkar personligheten — fordrar
förvisso välutbildade och kvalificerade
danspedagoger, något som man får hoppas
verkligen beaktas av skolor, organisationer
och studieförbund som har
dansträning på schemat. Och så länge
auktorisationsfrågan ännu inte är löst

— det är kanske inte bara en förhandlingssak
utan också en arbetsuppgift för
en expertkommitté — borde det medlemskap
som erhållits via inträdesprov
i t. ex. den enda fackliga sammanslutningen,
alltså Svenska danspedagogförbundet,
vara en garanti för undervisningens
kvalitet.

Det förefaller mig också rimligt att en
marknadsundersökning av danspedafgogernas
arbetsförhållanden hör till de
fortsatta uppgifterna på området. Tillgång
till arbetslokaler är ju ett ständigt
problem, och jag vet att många
danspedagoger arbetat och arbetar under
mycket provisoriska förhållanden;
dåliga golv, dålig belysning etc. Därför
syns det mig vara viktigt att när nya
statliga utbildningslinjer startas också
arbetsförhållandena och försörjningsmöjligheterna
för de blivande arbetstagarna
noggrant kartlägges.

Möjligen skulle inrättandet av kom -

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

Ang. musik- och dansutbildning
munala dansskolor — alltså en pendang
till de kommunala musikskolorna —- vara
en lösning på det organisationsproblem
som danspedagogernas nuvarande
tjänstgöringsförhållanden utgör på
många håll. Kommunala dansskolor
skulle också kunna bidra till en breddning
av elevrekryteringen. Detta gäller
inte minst förhållandena i norra Sverige.
En sådan breddning skulle kunna
ge nya elevkategorier goda insikter i
den sköna konstart som är dans.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna I: 1029 och II: 1184 samt
1:1027 och II: 1183 som återfinns under
punkterna 21 och 28 i utskottets hemställan.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Det är bara ett avsnitt i
fröken Stenbergs anförande som jag vill
ta upp, eftersom det närmast hade karaktären
av en fråga, nämligen det som
gällde utbildningen i konstnärlig scenisk
dans.

Utskottet erinrar om att departementschefen
har framhållit att frågan
om utbildning på detta område måste
bli föremål för ytterligare överväganden.
Jag gör mig väl inte skyldig till
någon överdrift om jag säger att det
nästan framgår av skrivningen, att det
varit mycket delade meningar beträffan
dansutbildningen och att det är detta
förhållande som, såvitt vi förstår, har
föranlett departementschefen att förorda
en ytterligare utredning.

Jag ber, herr talman, att i korthet få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående punkterna 1—20,
därefter särskilt rörande punkten 21,
vidare särskilt avseende punkterna 22—
27 samt slutligen särskilt i fråga om
punkten 28.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1—20.

Härefter gjordes enligt de beträffande
punkten 21 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:1029 och 11:1184; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
22—27.

Sedermera gjordes i enlighet med de
angående punkten 28 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till motionerna 1:1027 och
II: 1183; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
staten tillhörig fast egendom m. m.; och
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för försäljning
av krononybyggen i särskilda
fall, m. m., jämte motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning av
andra lagutskottets utlåtande nr 49, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till kungörelse om ändring
i livsmedelsstadgan (1951:824), bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 46, i anledning
av motioner om skydd för begreppet
rättshjälp, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Onsdagen den 20 maj 1970

Nr 26

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående samordning av
veterinärhögskolans verksamhet med
annan forskning och utbildning m. m.
jämte motioner;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stödåtgärder på
fiskets område, m. in. jämte motioner;
samt

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på jordbruksprodukter, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 39, i anledning av motioner angående
påföljden vid underlåtenhet att
betala elavgift; och

nr 40, i anledning av motion om åtgärder
mot ocker vid försträckning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställts bifölls.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer att kammaren medgiver
att bankoutskottets utlåtande nr 40
och de följande på föredragningslistan
upptagna ärendena t. o. m. bevillningsutskottets
betänkande nr 36, alla dessa
ärenden gällande regionalpolitiken,
uppskjutes till morgondagens plenum
och sättes först på morgondagens föredragningslista.

Beträffande statsutskottets utlåtanden
nr 104 och 111 hemställer jag att kammaren
måtte besluta att de upptages
sist i nummerordning bland två gånger
bordlagda ärenden. Det innebär att de
ärendena kommer upp till behandling
först i nästa vecka, detta för att möjliggöra
för statsrådet Wickman att deltaga
i debatten.

Vad herr talmannen hemställt bifölls.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
36, i anledning av proposition med
förslag till lag om otillbörlig marknadsföring,
in. m., i vad denna hänvisats
till utskottet;

statsutskottets utlåtanden:

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till marknadsrådet
och konsumentombudsmannen; nr

118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbetalning av ersättning
för upplåtelse av vissa kommunala
sjukhus för läkarutbildning och
forskning;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i förordningen (1965:268) om
skatteutjämningsbidrag, m. in., jämte
motioner;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1970/71 till skatteutjämningsbidrag till
kommunerna in. in. jämte motioner;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående regionmusik jämte
motioner;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående stöd till idrotten
jämte motioner i vad propositionen
och motionerna hänvisats till statsutskottet; nr

123, i anledning av motioner angående
förläggningen av LKAB:s huvudkontor; nr

124, i anledning av motioner angående
förläggningen av AB Statens
skogsindustriers huvudkontor;

nr 125, i anledning av motioner om
pension åt rektorn Adrian Wennström;

nr 126, i anledning av motion om livränta
åt Hilding Vilmer Jansson;

nr 127, i anledning av motion om
ekonomisk gottgörelse åt fru Elin Johansson; nr

128, i anledning av motion om
värdesäkring av trafiklivräntor, m. m.,
såvitt motionen behandlats av statsutskottet;
samt

Nr 26

Onsdagen den 20 maj 1970

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser godkännande av förslag till stat,
m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
39, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1968:430)
om mervärdeskatt, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 44, i anledning av motioner angående
företagssparande och delägarskap
i företag för anställda; samt

nr 46, i anledning av proposition angående
ökning av garantifonden för
Skeppsfartens sekundärlånekassa;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om otillbörlig marknadsföring, m. m. i
vad den hänvisats till lagutskott, dels
motioner i ämnet, dels ock motioner
om åtgärder för att stärka konsumenternas
ställning i viss del samt angående
ärekränkning av juridisk person;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1968:430)
om mervärdeskatt, m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott; samt

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i epizootilagen (1935:105) m. m.
i vad propositionen hänvisats till lagutskott;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden;

nr 32, i anledning av motion angående
viltvårdens organisation och
handhavande;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stöd till idrotten,
såvitt propositionen hänvisats till jordbruksutskottet,
jämte motioner; samt
nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i epizootilagen (1935: 105) m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till jordbruksutskottet,
jämte motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.22.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970