Tisdagen den 19 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1953:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

ANDRA KAMMAREN

Nr 21

18—20 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 19 maj. Sid.

Svar på fråga av herr Löfroth ang. åtgärder för avhjälpande av läkar bristen

i Norrbottens län.................................. 7

Svar på interpellationer av:

Herr Nilsson i Göingegården ang. omorganisationen av landsbygdens
polisväsen ...................................... 8

Herr Yigelsbo ang. beredskapslagring av fodersäd ............ 14

Onsdagen den 20 maj fm.

Forceringen av riksdagsarbetet i slutskedet av vårsessionen........ 23

Vissa beslut av Europarådets rådgivande församling ............ 38

Vissa frågor om det mindre och medelstora handelstonnaget ...... 39

Behovsprövning på bostadsmarknaden ........................ 40

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl................. 41

Vissa avlönings- m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln:

Personalvårdens lokala organisation ........................ 95

Onsdagen den 20 maj em.

Vissa avlönings- in. fl. anslag under fjärde huvudtiteln (Forts.):

Försvarets civilförvaltning: Avlöningar...................... 96

Armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl................... 97

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m............. 98

Understöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning ........ 122

Avlöningar till häradsskrivarna m. fl......................... 123

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.......... 126

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen........................ 173

1—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 21.

Nr 21.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 20 maj fm. Sid.

Val av valmän och valmanssuppleanter för utseende av fullmäktige

i riksbanken och riksgäldskontoret med suppleanter .......... 21

Konstitutionsutskottets memorial nr 21, ang. uppskov med vissa ärenden
.................................................. 23

Bevillningsutskottets memorial nr 58, ang. uppskov med en motion .. 38

Jordbruksutskottets memorial nr 34, ang. uppskov med vissa ärenden 38

Utrikesutskottets utlåtande nr 6, ang. beslut av Europarådets rådgivande
församling ...................................... 38

— nr 7, ang. val av ombud och suppleanter i Nordiska rådet...... 39

Statsutskottets utlåtande nr 124, ang. handelstonnaget ............ 39

— nr 125, ang. försäljning av vissa områden .................. 40

— nr 126, ang. behovsprövning på bostadsmarknaden .......... 40

— nr 127, ang. tillägg å ersättningar för olycksfall i arbete m. m. .. 41

— nr 128, rörande utrustning m. m. för fångvårdsanstalterna .... 41

— nr 129, ang. universitetssjukhusen m. m..................... 41

— nr 130, ang. avlösning av avgälder från halländska kyrkohem manen

.............................................. 41

— nr 131, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (finansdepartementet)
.............................................. 41

— nr 132, ang. ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente

m. m................................................. 41

— nr 133, ang. ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreg lementena

m. m........................................ 41

— nr 134, ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl..... 41

— nr 135, ang. pensionsrätten för vissa befattningshavare........ 94

— nr 136, ang. vissa avlönings- m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln
m. m............................................ 95

Onsdagen den 20 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 136 ang. vissa avlönings- m. fl. anslag under
fjärde huvudtiteln (Forts.)............................ 96

— nr 137, ang. anslag till medicinska högskolan i Göteborg och

Göteborgs högskola m. m................................. 98

— nr 138, ang. anslag till Stockholms högskola ................ 98

— nr 139, ang. försöken med enhetsskola m. m................. 98

— nr 140, om kommunala anstalter för yrkesundervisning........ 122

— nr 141, ang. civilförsvaret m. m........................... 123

— nr 142, ang. organisationen av den civila sjukvårdsberedskapen

m. m................................................. 123

— nr 143, ang. avlöningar till häradsskrivarna m. fl............. 123

— nr 144, ang. överförande till Sverige av sjuka flyktingar m. m. .. 126

— nr 145, ang. verksamheten vid Solhems sjukhus.............. 126

— nr 146, om ersättning åt Clara Johanna Maria Nyström........ 126

— nr 147, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (avskrivning av

kapitalinvesteringar).................................... 126

Innehåll.

Nr 21.

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32, om motverkande av konkurrensbegränsning
.......................................... 126

— nr 33, om fortsatt giltighet av prisregleringslagen ............ 173

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, om motverkande av konkurrensbegränsning
........................................ 181

Måndagen den 18 maj 1953.

Nr 21.

Måndagen den 18 maj.

Kl. 5 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
maj.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord liggande motioner; och
hänvisades därvid

till bankoutskottet motionerna:
nr 606 av herr Word m. fl.; och
nr 607 av herrar Kyling och Håstad;
samt

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 608 av herr Hseggblom m. fl.;
nr 609 av fru Boman;
nr 610 av herr Larsson i Hedenäset;
nr 611 av herrar Antby och Ståhl;
samt

nr 612 av herr Larsson i Julita m. fl.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, statsutskottets
utlåtanden nr 136—147, sammansatta
stats- och första lagutskottets
utlåtanden nr 9 och 10, bevillningsutskottets
betänkanden nr 45, 48 och 53,
bankoutskottets memorial och utlåtanden
nr 20—22, 24 och 25, första lagutskottets
utlåtande nr 39, andra lagutskottets
utlåtanden nr 32—34, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 24 och 25
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
30 och 31.

§ 4.

Föredrogs den av fröken Karlsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående behovet av lokaler
för skolsociala anordningar m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1952 vid
dess fjärde ordinarie möte samt år 1953
vid dess extraordinarie möte fattade beslut;
och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse till riksdagen angående val av
ombud jämte suppleanter i Nordiska
rådet;

konstitutionsutskottets memorial nr
21, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. in., jämte i ämnet väckta motioner; nr

50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 51, i anledning av väckta motioner
om ändring i visst hänseende av kommunalskattelagens
bestämmelser rörande
rätt till ortsavdrag och avdragsrätt
för försäkringspremier m. in.;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utformningen av
det tekniska systemet för stödet av den

Nr 21.

Tisdagen den 19 inaj 1953.

inhemska smörproduktionen m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. in.;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; och

nr 58, angående uppskjutande till innevarande
års höstsession av behandlingen
av till utskottet hänvisad motion;

bankoutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags
inlåning; samt

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 29, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter;

nr 32, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 33, med anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter; och

nr 34, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

§ 6.

Anmäldes, att till herr förste vice talmannen
under detta sammanträde avlämnats
följande motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 224,
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område, nämligen
nr 613 av herr Ohlin m. fl.; och
nr 614 av herr Svensson i Ljungskile
in. fl.

Dessa motioner hänvisades omedelbart
till jordbruksutskottet.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 19 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att fru Disa Västberg
på grund av sjukdom (hypertonia +
öroninflammation) är i behov av omedelbar
sjukledighet och vila.

Stockholm den 18.5 1953.

Eric Hermansson,
leg. läk.

Att riksdagsledamoten Ragnhild Sandström,
f. 14.8.1901, Teg, på grund av

högt blodtryck och hjärtfel är oförmögen
att deltaga i riksdagens arbete under
tiden fr. o. m. 18.5 t. o. m. 31.5.1953
intygas.

Umeå den 18.5.1953.

S. Ekvall,
lasarettsläkare.

Ledighet från riksdagsgöromålen från
och med gårdagen beviljades fru Västberg
tills vidare och fru Sandström till
och med den 31 innevarande maj.

Tisdagen den 19 maj 1953.

Nr 21.

§ 2.

Svar på fråga ang. åtgärder för avhjälpande
av läkarbristen i Norrbottens län.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade: Herr
talman! Herr Löfroth har frågat om jag
har för avsikt att under närmaste tiden
vidtaga åtgärder till avhjälpande av
den svåra läkarbristen i Norrbottens
län.

Den omedelbara anledningen till
herr Löfroths fråga torde vara den försämrade
situation, som uppkommit inom
den öppna läkarvården i Norrbottens
län genom nyligen inträffade sjukdomsfall
bland provinsialläkarna. Jag
är väl medveten om att tillgången på
provinsialläkare i länet och vikarier
för dem är så knapp, att ett eller ett
par sjukdomsfall kan skapa stora svårigheter
för upprätthållande av den
öppna sjukvården. Jag har därför för
en vecka sedan haft en överläggning i
ämnet med representanter för medicinalstyrelsen
och Sveriges läkarförbund.
Därvid diskuterades olika möjligheter
att på såväl kortare som längre sikt öka
antalet läkare i länet och över huvud
taget i övre Norrland. Som exempel på
åtgärder med mera omedelbar effekt
kan jag nämna, att medicinalstyrelsen
skall göra en ytterligare undersökning
av möjligheterna att i vakanta provinsialläkardistrikt
placera utländska läkare,
främst sådana, som under några
år arbetat inom sjukvården i vårt land.
Från läkarförbundets sida utlovades
medverkan att söka intressera yngre
svenska läkare att åtaga sig vikariat.
Jag vill också erinra om att riksdagen
nyligen på förslag av Kungl. Maj :t beslutat
att införa en ny lönegrupp för
provinsialläkarna, avsedd för tjänster
i vissa glest befolkade distrikt med
framträdande rekryteringssvårigheter.
Vidare har riksdagen tillstyrkt en ny
provinsialläkartaxa, som avses skola
tillföra provinsialläkarna betydande inkomstförbättringar.
Härigenom torde

denna bana bli mera lockande än för
närvarande. Till slut kan jag försäkra
herr Löfroth, att möjligheterna att
åstadkomma en lättnad i läkarbristen
i Norrbotten skall väl tillvaratagas.

För en stund sedan fick jag underrättelse
om att läkarnas organisationer
redan påbörjat sina utlovade åtgärder.
I söndags hölls sålunda en sammankomst
med representanter för Svenska
lasarettsläkarföreningen, Svenska provinsialläkarföreningen,
Sveriges praktiserande
läkares förening, Sveriges
yngre läkares förening och Läkarförbundet.
Därvid kom man bl. a. överens
om att rekommendera de större klinikerna
vid sjukhusen i södra och mellersta
Sverige att svara för en fortlöpande
besättning av tjänsterna i ett eller
flera provinsialläkardistrikt. Detta
område, sade man, skulle utgöra sjukhusets
fadderort, där läkarna i tur och
ordning under begränsad tid skulle
tjänstgöra som provinsialläkare vid förekommande
vakans och sjukledighet.
Medicinalstyrelsen har förklarat sig villig
ge detta förslag sitt fulla stöd. En
nödvändig förutsättning för denna plan
är naturligtvis att vederbörande huvudman
lämnar förordnad läkare erforderlig
tjänstledighet. Det första steget till
fadderortsidéns genomförande har tagits
av 18 läkare vid Stocksunds lasarett,
vilka var och en förklarat sig villig
att vid behov under en månad
tjänstgöra som provinsialläkare.

Jag tar detta tillfälle i akt för att
frambära ett tack för den berömvärda
snabbhet och beredvillighet, med vilken
man här handlat på läkarhåll.

Härpå anförde:

Herr LÖFROTH (fp): Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet för
svaret på min fråga. Särskilt glädjande
var det att höra denna sista underrättelse,
som herr statsrådet här kom med.

Vid den konferens som hölls för en
vecka sedan och som statsrådet här talat
om var man inne på två linjer, på
vika man skulle gå fram för att be -

Nr 21.

Tisdagen den 19 maj 1953.

Svar på interpellation ang. omorganisationen av landsbygdens pohsvasen.

mästra det problem som den rådande
läkarbristen utgör. Man sökte därvid
inte aktualisera några helt nya linjer
utan höll sig till sådana åtgärder, som
kunde medverka till att vi kom ur det
nuvarande nödläget på detta område.
En av dessa linjer var att få flera utländska
läkare till Norrbotten, särskilt
då till de vakanta läkarbefattningarna.
Som bekant är av 37 provinsialläkartjänster
för närvarande tolv stycken
obesatta, vartill kommer två obesatta
stadsläkartjänster i Kiruna. Man planerade
som sagt att tillsätta flera utländska
läkare i Norrbotten för att avhjälpa
den katastrofartade bristen där,
men en sådan åtgärd är enligt min
mening ägnad att inge betänkligheter,
och jag vill därför vädja till statsrådet
och medicinalstyrelsen att härvidlag
fara varligt fram. Inte minst gör språksvårigheterna,
att man i detta avseende
bör iakttaga varsamhet. I vissa delar
av Norrbotten, t. ex. i Tornedalen och
i en del lappmarkssocknar, har vi nämligen
två-, ja, till och med trespråkig
befolkning, och med utländsk läkare
skulle språkförbistringen, som var och
en förstår, bli än värre i desssa trakter.

Även om de utländska läkarna i
många fall är mycket duktiga — det
har vi sett flera exempel på i Norrbotten
— bör myndigheterna ändå enligt
min mening sätta en gräns för deras
antal. Det är inte som det skall vara,
när vid ett sjukhus med sammanlagt 27
underläkartjänster 20 är besatta med
utländska och endast sju med svenska
läkare. Från den 1 juli blir siffrorna
för övrigt 22 respektive fem. Vi förstår
att det inte skulle vara svårt för
medicinalstyrelsen att få alla lediga
läkartjänster besatta med utländska läkare.

Jag noterar med tacksamhet vad
statsrådet sade i slutet av interpellationssvaret,
nämligen att alla möjligheter
för att avhjälpa läkarbristen skall
tillvaratagas. Jag har anledning tro och

hoppas, att statsrådet också kommer att
göra vad som kan göras därvidlag, dels
därför att han är regeringens ende
norrlänning och dels därför att han
icke är främmande för de svårigheter,
som är tillfinnandes i Norrbotten på
olika områden.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Bara
ett par ord till. Herr Löfroth nämnde
att vakansernas antal i Norrbotten för
provinsialläkarnas vidkommande rör
sig om elva stycken. Det är riktigt, men
det betyder inte att elva distrikt är
utan läkare. Det förhåller sig på det
sättet, att i sex av dessa elva distrikt
har man vikarier, som uteslutande arbetar
inom respektive distrikt, och att
i de fem övriga tjänstgör — det måste
ju sägas vara en nödlösning — granndistriktets
läkare.

Jag är fullt medveten om att det är
bättre att få svenska läkare dit upp,
som är mera förtrogna med förhållandena
och med språket; särskilt med
hänsyn härtill var aktionen från läkarhåll
ytterligt glädjande. Men jag har
den uppfattningen, som jag säger i svaret,
att även utländska läkare, och
främst då sådana som under flera år
tjänstgjort inom den svenska sjukvården,
nog kan göra en inte oväsentlig
nytta där uppe. Men det är naturligtvis
et förstahandsintresse att man får dit
svenska läkare.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. omorganisationen
av landsbygdens polisväsen.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade: Herr
talman! Herr Nilsson i Göingegården
har med kammarens tillstånd frågat
mig om jag anser, att de omorganisationssträvanden
i fråga om landsbyg -

Tisdagen den 19 maj 1953.

Nr 21.

Svar på interpellation ang. omorganisationen av landsbygdens polisväsen.

dens polisväsen, som pågått sedan denna
fråga debatterades i första kammaren
den 13 november 1951, står i överensstämmelse
med de då gjorda uttalandena
samt om jag är i tillfälle att
meddela, när ett antal besvärsmål i polisärenden
kan väntas bli avgjorda.

I motiveringen för sina frågor gör
herr Nilsson gällande, att det sedan
tiden för nyssnämnda interpellationsdebatt
näppeligen kunnat förmärkas
något avmattning i — som han kallar
det — »länsstyrelsernas strävanden att
i grunden omorganisera landsbygdens
polisväsen». Han anser i stället att kraven
på större polisdistrikt och på nyinrättande
av befattningar som kriminalkonstaplar
och överkonstaplar ytterligare
skärpts. I detta sammanhang
hänvisar han till att kommunerna i
över hundratalet fall överklagat länsstyrelsernas
beslut i polisärenden.

Interpellationen torde i första hand
avse spörsmålet om indelningen i polisdistrikt
på landsbygden. Enligt polislagen
skall på den egentliga landsbygden
landsfiskalsdistrikt eller del
därav utgöra polisdistrikt. Till ett polisdistrikt
får — enligt stadgande i 9 §
andra stycket polislagen — ej hänföras
mer än en kommun, om icke vederbörande
kommuner själva begär det eller
det för polisverksamhetens behöriga
upprätthållande finnes särskilt påkallat.
Landsfiskalsdistriktens indelning i
polisdistrikt handhas av länsstyrelserna.

Då jag i samband med framläggandet
av propositionen nr 168 till innevarande
års riksdag hade att ta ställning
till ifrågavarande problem, fann
jag mig icke kunna förorda en av 1948
års polisutredning föreslagen regel att
varje åklagardistrikt skulle utgöra ett
polisdistrikt. Emellertid uttalade jag
mig å andra sidan för bibehållande av
nu gällande bestämmelse, som gör det
möjligt att sammanföra två eller flera
kommuner till ett polisdistrikt, om det
för polisverksamhetens behöriga upp -

rätthållande finnes särskilt påkallat.
.lag erinrade om att det fortfarande kan
tänkas bli nödvändigt att mot kommunernas
vilja sammanföra kommuner
till ett polisdistrikt men underströk
samtidigt, att ett sådant sammanförande
icke kan ske utan att den i lagen
angivna förutsättningen otvetydigt är
för handen och att detta måste prövas
från fall till fall.

Frågor om den inre organisationen
inom ett polisdistrikt — alltså t. ex. om
personaluppsättningen — hör i princip
till de angelägenheter, som handhas
av de kommunala organen för distriktet.
Enligt polislagen åligger det
varje polisdistrikt att anställa så stor
polispersonal som behövs för polisverksamhetens
ombesörjande såvitt distriktet
angår. Först om polisdistriktet
uppenbarligen åsidosätter denna sin
skyldighet skall länsstyrelsen ingripa
genom att göra en framställning om
rättelse. Vidtar polisdistriktet då icke
erforderlig åtgärd, kan länsstyrelsen
förordna därom.

Även i denna ordning föreslog 1948
års polisutredning betydelsefulla ändringar,
som innebar ytterligare inskränkningar
i den kommunala bestämmanderätten
på detta område. Icke heller
i dessa delar har jag ansett mig
böra förorda utredningens förslag. I
den förut omnämnda propositionen
framhöll jag tvärtom såsom önskvärt,
att det kommunala inflytandet bibehålies
så starkt som möjligt och, där så kan
ske, ytterligare befästes. Jag föreslog
därför, att den statliga kontrollen skulle
inskränkas genom upphävande av de navarande
bestämmelserna om skyldighet
för polisdistrikten att underställa
vissa beslut i polisfrågor länsstyrelsens
prövning.

Länsstyrelsens befogenhet att tillgripa
föreläggande, då ett polisdistrikt
uppenbarligen åsidosätter sina skyldigheter,
kvarstår emellertid.

I interpellationssvaret den 13 november
1951 yttrade jag bl. a., att länssty -

Nr 21.

Tisdagen den 19 maj 1953.

Svar på interpellation ang. omorganisationen av landsbygdens polisväsen.

relserna torde med moderation ha använt
sin befogenhet att besluta om polisdistriktsindelningen
och att praxis
hos Kungl. Maj:t visade att länsstyrelserna
handhaft även sin befogenhet till
tvångsingripande mot polisdistrikten
med varsamhet. Samtidigt framhöll jag,
att den översyn av polisdistriktsindelningen,
som påkallades av den nya
kommunindelningen och den nya
landsfiskalsorganisationen, icke var avsedd
att innebära någon genomgripande
omorganisation av landsbygdens polisväsen.

Mina omdömen om länsstyrelsernas
sätt att handha sina befogenheter
stödde sig givetvis på de erfarenheter
man då hade i inrikesdepartementet.
Det är riktigt, att det sedan dess till
departementet inkommit något över
etthundra besvär av kommuner i polisärenden.
Besvären avser i huvudsak
beslut om indelning i polisdistrikt och
rör omkring femtio sådana beslut. I
avvaktan på statsmakternas ställningstagande
till 1948 års polisutrednings
förslag har avgörandet av ärendena fått
anstå. Hade detta förslag genomförts i
fråga om polisdistriktsindelningen,
skulle besvären nämligen ha varit ändamålslösa.
Jag är medveten om att
dröjsmålet på sina håll varit till nackdel
för polisverksamheten. Över huvud
taget torde den ovisshet som under
senare år rått om polisväsendets framtida
organisation ha medfört vissa olägenheter.
Sedan statsmakterna nu fattat
beslut på ifrågavarande område bör
ärendena snarast tas upp till behandling,
och det är min avsikt att se till
att så sker.

Beträffande min egen principiella inställning
till de olika spörsmålen om
polisdistriktsindelningen vill jag hänvisa
till vad jag förut yttrat i detta interpellationssvar
och till vad jag därutöver
anfört i propositionen nr 168.
Jag vill än en gång betona, att det
måste noggrannt prövas från fall till
fall, om det finns lagliga förutsättning -

ar för att sammanföra två eller flera
kommuner till ett gemensamt polisdistrikt.
Innan jag på detta sätt prövat
de nu aktuella besvärsärendena, kan
jag icke närmare uttala mig om hur
länsstyrelserna under den i interpellantens
första fråga avsedda tiden
handhaft sina ifrågavarande befogenheter.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Jag ber •— i likhet med
den föregående interpellanten — att få
tacka för det svar, som inrikesministern
har lämnat. För min del kan jag
dock tyvärr inte säga att svaret kommit
snabbt.

Jag tycker att inrikesministerns svar
med all tydlighet visar, att det var ett
ur kommunala synpunkter mycket olustigt
beslut som riksdagen fattade förra
veckan, när den biföll Kungl. Maj :ts
proposition nr 168. Det är inte uteslutet
att riksdagens ställningstagande
hade kunnat påverkas, om svaret på
min interpellation hade lämnats tidigare
och om riksdagen i varje fall fått
kännedom om behandlingen av de
många besvär, som alltjämt väntar på
avgörande.

Det är enligt min mening en allvarlig
sak att på sätt som skedde vid förra
veckans beslut liksom våldföra sig på
en utbredd kommunal opinion. Förklaringen
får väl anses ligga i det jäkt,
varunder vi får arbeta under riksdagens
senare skede. Nu får vi vänta och se
hur Kungl. Maj :t i praktiken ämnar tilllämpa
de nya reglerna, som kommit
till i sådan hast och utan hänsynstagande
till hur kommunerna-huvudmännen
ser på saken.

Det torde i och för sig vara en enastående
händelse i vårt offentliga liv
att så många kommuner —• över hundratalet
— besvärat sig över länsstyrelsernas
ålägganden. Att inte långt fler

Tisdagen den 19 maj 1953.

Nr 21.

Svar pa interpellation ang. omorganisationen av landsbygdens polisväsen.

kommuner inkommit med besvär bevisar
ingalunda, att man i dessa kommuner
är nöjd. En kommun opponerar
inte onödigtvis mot länsstyrelsen; man
vill inte störa det traditionellt goda
förhållandet till länsmyndigheten. På
åtskilliga håll har man därför, om ock
med största olust, funnit sig i ålägganden
av det slag, som nu i så stor omfattning
från andra håll bragts under
Kungl. Maj :ts prövning. I andra fall
har länsstyrelserna hittills dragit sig
för att gå bröstgänges fram mot kommunerna.
Det är ju naturligt att man
velat avvakta utgången av redan anförda
besvär, där man haft att räkna
med att eventuella ålägganden kunde
komma att överklagas.

I svaret uppyses om att ungefär ett
femtiotal av de anförda besvären avser
protester mot att kommun tvångsvis
sammanförts till polisförbund med annan
kommun. Man får då räkna med
att det övervägande antalet besvär avser
ålägganden att nyinrätta överkonstapels-
eller kriminalkonstapelsbefattningar.

En i kommunerna hittills allmänt
gjord erfarenhet är, att så snart kommunalförbund
bildats möter det inga
svårigheter för den statliga polisledningen
att få fram erforderlig personal.
Det har visat sig att en förbundsdirektion
i ett sådant kommunalförbund
mycket lätt låter sig övertalas av landsfiskaler
och landsfogdar. Det är de offentliga
fulmäktigeförsamlingarna som
vågar stå emot.

Situationen blir väl nu tämligen
ohållbar, vilken utgång de anförda besvären
än får. Om besvären i huvudsak
tillmötesgås, kommer de kommuner,
som — visserligen under tyst knot
—• har funnit sig i länsstyrelsernas
ålägganden eller fallit undan för påtryckningarna,
att nödgas hålla en
personal, som övriga kommuner slipper
ifrån. Den utökning av kriminalstatspolisen
som beslöts förra veckan
avser ju att onödiggöra för landskom -

munerna att hålla överkonstaplar och
kriminalpolis av det slag, som man velat
komma ifrån i en del av de anförda
besvären. Den kommunala olusten inför
huvudmannaskapet för polisväsendet
kommer givetvis att än ytterligare
öka, om man ser att bördan kommunerna
emellan på det sättet blir ojämnt
och godtyckligt avvägd.

Om besvären i huvudsak skulle ogillas
är fältet fritt för länsstyrelserna att
meddela nya ålägganden, och då får vi
i kommunerna säkerligen finna oss i
en omorganisation och en personalökning
av mycket genomgripande slag.
Det är den omorganisationens omfattning
som riksdagen borde ha fått höra
något om i samband med behandlingen
av proposition nr 168, och det var därför
jag hoppats få svar på min interpellation
tidigare.

Jag hade också hoppats att få ett
något mindre, jag höll på att säga orakelmässigt
besked. Visserligen säger inrikesministern
att han ämnar att från
fall till fall pröva besvären för att undersöka,
om det funnits lagliga förutsättningar
för de meddelade åläggandena.
Det är väl tämligen självklart att
så måste ske, och riksdagen har nyligen
på ett för inrikesministern bekvämt
sätt stärkt möjligheterna att gå hårt
fram. Man kan såvitt jag förstår med
stöd av den nya lagen påtvinga kommunerna
snart sagt vilken organisation
som helst.

Det stämmer emellertid inte med de
praktiska förhållandena när inrikesministern
säger att frågan om den inre
organisationen, alltså t. ex. personaluppsättningen,
hör till de angelägenheter
som kommunerna får bestämma
över. Så har det inte varit hittills, och
så kommer det ännu mindre att bli
framdeles efter beslutet i riksdagen
förra veckan. Hade kommunerna fallit
undan för hälften av de krav, som efter
omorganisationen av landsfiskalstjänsterna
framställts om inrättande av befälstjänster,
skulle den förra veckan be -

Nr 21.

Tisdagen den 19 maj 1953.

Svar på interpellation ang. omorganisationen av landsbygdens polisväsen.

slutade utökningen av kriminalstatspolisen
ha varit, anser jag, helt överflödig.

Därvidlag har det inte rört sig om ett
hundratal nya tjänster utan säkerligen
om flera hundratal. Kommunerna har
inte kunnat bedöma det berättigade i
de krav som har framställts helt oberoende
av befälstillgången, därför att
de, enligt min uppfattning, inte har den
insyn som erfordras för att kunna ta
ställning till dessa frågor.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Till
en början skall jag be att få lämna en
upplysning om de hundra besvären.
Det står här i interpellationssvaret att
det har »inkommit något över ett hundra
besvär av kommuner i polisärenden.
Besvären avser i huvudsak beslut om
indelning i polisdistrikt och rör omkring
femtio sådana beslut».

Där ses alltså, att det i huvudsak gäller
indelning av polisdistrikt. Man frågar
naturligtvis hur divergensen mellan
de hundra besvären och de femtio besluten
kan ha uppstått. Ja, det är på
det sättet att mer än en kommun är berörd
av varje sammanslagningsärende,
och i varje sådant ärende har vi ett beslut,
men så snart en kommun har besvärat
sig föreligger ett besvärsärende.
Det var den saken.

I övrigt måste jag säga all jag har
utomordentligt svårt att följa herr Nilssons
i Göingegården tankegång när han
säger, att man vid reformens genomförande
inte har tagit hänsyn till kommunernas
önskemål. Jag vet inte vad
herr Nilsson därmed syftar på annat
än det att man har gått emot förstatligandetanken.
Man har vägrat att införa
en statlig polis över hela landet,
skapa ett centralt ämbetsverk här i
Stockholm för polisärenden, o. s. v. Jag
kan nämligen inte alls tro att herr Nilsson
anser att vi skall ha ett kommunalt
polisväsende, men att de statliga myndigheterna
skall helt sakna möjligheten
att genom ett föreläggande sammanföra

två kommuner till ett polisdistrikt. Omständigheterna
kan nämligen vara sådana,
att utomordentligt starka skäl talar
för ett sådant sammanförande. Jag
tror således inte att man kan förfäkta
den meningen, att vi skall ha ett kommunalt
polisväsen men att myndigheterna
skall vara i avsaknad av varje möjlighet
att sammanföra två kommuner
till ett polisdistrikt, och jag betvivlar
att herr Nilsson skulle vilja vidhålla en
annan mening.

Jag avvaktar emellertid, herr talman,
en närmare precisering av vad herr Nilsson
i Göingegården menar, när han säger
att man vid reformens genomförande
inte har tagit hänsyn till kommunens
önskemål.

Herr NILSSON i Göingegården (li):
Herr talman! Vad först beträffar besvärens
antal i förhållande till polisdistrikten
förhåller det sig på det sättet,
att kommunerna ute i landet anser
att, i den mån en storkommun har besvärat
sig, vare sig det är en, två eller
tre storkommuner som skall infogas i
samma polisdistrikt, blir det ett besvär
för envar av dem. Man må kanske tycka
hur som helst, det kanske i detta sammanhang
inte spelar någon roll, men
efter herr inrikesministerns medgivande
i det fallet blir det ju, enligt min
uppfattning, i så fall betydligt flera besvär
än femtio.

Vad beträffar de polisdistrikt, som
kom till efter kommunindelningen, var
det ju storkommunernas uppfattning att
de var tillräckligt stora för att uppbära
ett polisdistrikt. Storkommunerna har
ju också från första stund försökt att
klara den organisation som behövs. Det
nya är en pålaga, som storkommunerna
anser vara orättvis, ty de menar, att
staten bestämmer i det den anställer
nya polismän, som kommunerna sedan
får betala. Det i beslutet i förra veckan
aviserade nya normallönereglementet
för poliser anses också vara ytterligare
ett steg mot förstatligande. Jag vill för

Tisdagen den 19 maj 1953.

Nr 21.

Svar pa interpellation ang. omorganisationen av landsbygdens polisväsen.

min del gärna här som kommunalman
öppet deklarera, att jag tycker att tillräckligt
många statliga beslut har fastställts
för att man skall kunna säga, att
det är på tiden att hela polisväsendet
blir förstatligat. Som det nu är blir det
varken hackat eller malet. Detta hälftenbruk,
att staten skall anställa poliser
och fastställa löner, som kommunerna
får betala, blir i längden ohållbart.
Kommunerna vill inte vara med om
detta längre.

Herr talman! Jag vet inte om jag med
detta lilla förtydligande av vad jag först
sade har varit tillräckligt tydlig, men
skulle så inte vara fallet ber jag, herr
talman, att få återkomma.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! I
fråga om besvärens antal har jag endast
strukit under vad svaret innehåller. Jag
tror att herr Nilsson i Göingegården,
om han läser om svaret, skall finna, att
det är rätt klart och entydigt.

Jag ber fortfarande herr Nilsson tala
om vilka de nya pålagor är, som gjorts
av riksdagen i år. För övrigt förvånar
det mig att herr Nilsson nu tar upp frågor
som riksdagen tagit ställning till så
sent som i förra veckan. Han borde då
ha tagit tillfället i akt och försökt att
få riksdagen att gå in för ett annat beslut
i stället för att en vecka efteråt ta
upp saken här i kammaren.

Herr NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Jag skall inte ytterligare
gå in på det sista som herr inrikesministern
sade utan vill endast påpeka,
att jag verkligen tog tillfället i akt och
höll ett anförande här i kammaren just
om de enligt min uppfattning nya pålagor
och den författning som riksdagen
beslutade förra veckan. Jag skall, herr
talman, inte närmare gå in på det vid
detta tillfälle, men anförandet finns i
det protokoll som ligger på bänkarna.

De pålagor som jag i min interpellation
bär vänt mig mot är åläggandena
från länsstyrelsernas sida beträffande

polisöverkonstaplar och utredningsmän
samt åläggandena för städer och andra
kommuner om bildande av kommunalförbund
för polisiära angelägenheter.
Detta blir enligt min uppfattning besvärande
för de rena landskommunerna.
Polisfrågorna har en annan vikt och en
annan utformning i städer och tätorter
än i landskommunerna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Beträffande
åläggandena för kommunerna
förhåller det sig på så sätt, att de nya
lagändringarna inte ger ökade befogenheter
för de statliga myndigheterna annat
än i förhållandet mellan köpingar
eller smärre städer och kringliggande
landsbygd. I övrigt är bestämmelserna
oförändrade. Jag är emellertid på det
klara med att det har varit motsättningar
mellan kommunerna och myndigheterna
under rätt lång tid. Vid utformandet
av proposition nr 168, som
vi här talar om, tog jag sikte på att söka
nå fram till ett samförstånd mellan
kommunerna och statsmakterna. Jag
har den uppfattningen, att motsättningarna
till en del beror på att kommunerna
inte har tillräcklig möjlighet till insyn
i de polisiära frågorna och därför
inte tror sig kunna diskutera frågorna
med utsikt till framgång.

Vi har trott att man skulle kunna, i
varje fall i någon mån, avhjälpa den
bristen genom att tillsätta en nämnd,
sammansatt av bl. a. representanter för
de båda kommunförbunden och organisationsnämnden.
Denna nämnd skall
kunna sammankallas av kommunerna
och har att genomgå polisorganisationen,
söka åstadkomma rationaliseringar
och konstatera det föreliggande behovet.
På det sättet kan man måhända få fram
en grundval för en saklig och förtroendefull
diskussion även i sådana här
frågor och i någon mån jämna ut motsättningarna
mellan staten och kommunerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 21.

Tisdagen den 19 maj 1953.

§ 5.

Svar på interpellation ang. beredskapslagring
av fodersäd.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORIJP, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! I
en med andra kammarens tillstånd
väckt interpellation har herr Vigelsbo
frågat mig om jag har min uppmärksamhet
riktad på en planerad beredskapslagring
av importfodermedel samt
om jag ämnar medverka till att åtgärder
vidtages för att svensk fodersäd
skall komma till användning vid denna
lagring.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Med interpellationen avses ett beredskapslager
av majs om 25 000 ton, som
är avsett att uppläggas hos Svenska
spannmålsaktiebolaget. Tanken är, att
man i händelse av krig eller avspärrning
skall ha så mycket majs liggande,
att det oundgängliga behovet därav för
vissa specialändamål kan i varje fall
för en tid tillgodoses. Det planerade
beredskapslagret är av ringa omfattning
i förhållande till vårt lands årliga
förbrukning av fodersäd, som uppgår
till drygt en miljon ton. En viss uppfattning
om lagrets relativa storlek får
man vid en jämförelse med de kvantiteter
majs, som nu inblandas i specialfoderblandningar
för fjäderfän. Dessa
kvantiteter uppgår för närvarande
till cirka 2 000 ton i månaden.

Såväl äggproducenterna som tillverkarna
av fodermedel anser, att majs i
viss utsträckning hör ingå i hönsens
kost; värdet härav består enligt uppgift
huvudsakligen däri, att majsen fördelaktigt
påverkar äggens kvalitet (ägggulans
färg). Under sådana omständigheter
saknas anledning att stoppa förbrukningen
av majs. En sådan åtgärd
skulle för övrigt strida mot de av 1947
års riksdag uppdragna riktlinjerna för
jordbrukspolitiken, enligt vilka man, så
länge balanserade foderstater icke kan
uppställas medelst inhemska fodermedel,
bör tillåta import av kraftfoder -

medel i den utsträckning, som erfordras
för ändamålet.

För att hindra att majsen konkurrerar
med den inhemska fodersäden
har priset på majsen satts relativt högt.
Spannmålsbolagets pris vid försäljning
till partihandlare är sålunda nu 45 kronor
50 öre i importhamn och förbrukarpriset
enligt Lantbruksförbundets noteringar
47 kronor 25 öre i de sydsvenska
importhamnarna. Härtill kommer frakter
vid försäljning på andra platser.
Den relativt stora efterfrågan på majs,
som trots detta höga pris för närvarande
föreligger från äggproducenternas
sida, visar att i varje fall dessa
producenter anser majsen vara av stort
värde för deras produktion. Under regleringsåret
1952/53 beräknas den totala
majsförsäljningen komma att uppgå till
60 000 ton. Härav torde cirka 25 000 ton
komma att användas för handelns foderblandningar
för fjäderfän. Resten
torde med all sannolikhet huvudsakligen
komma att gå åt för direkt utfodring
av höns. Enligt de upplysningar
nämnden erhållit går nämligen endast
en oväsentlig del till svinuppfödning.
Under närmast föregående regleringsår
såldes nära 95 000 ton majs.
Förbrukningen har alltså minskat med
cirka 35 000 ton.

I årets jordbruksöverenskommelse
har förutsatts, att importen av majs
och andra fodermedel snarast möjligt
skall överföras till handelns egna organ.
I propositionen om prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område har
Kungl. Maj:t förklarat sig ingenting ha
att invända häremot. Det har dock
förutsetts, att vissa svårigheter kan
komma att uppstå under själva överflyttningen
av bolagets verksamhet till
handeln och under någon tid därefter.
Jordbruksnämnden har varit överens
med handelns representanter om att
det beredskapslager, som är avsett att
uppläggas, skall under den nu nämnda
övergångstiden få användas för att utjämna
eventuella brister i handelns lagerhållning.
Beredskapslagret kommer

Tisdagen den 19 maj 1953.

Nr 21.

Svar på interpellation ang. beredskapslagring av fodersäd.

sålunda att under första året fylla en
dubbel uppgift, nämligen dels att utgöra
en beredskap och dels att fungera som
ett utjämningslager.

Åt vad jag sålunda anfört torde framgå,
att det planerade beredskapslagret
av majs avses för sådana ändamål, att
det icke kan bytas ut mot motsvarande
kvantitet inhemsk fodervara. Jag vill
också framhålla, att våra lager av inhemsk
fodersäd för närvarande är och
—- under förutsättning av normala väderleksförhållanden
— av allt att döma
även under nästa år kommer att bli
av sådan storleksordning, att någon
särskild beredskap för utomordentliga
situationer icke erfordras på detta
område.

Med dessa ord anser jag mig ha besvarat
herr Vigelsbos interpellation.

Härpå anförde:

Herr YIGELSBO (bf): Herr talman!
Jag skall be att få till herr statsrådet
framföra ett tack för svaret. När jag
genomläste svaret och kom till sista
meningen, kom jag underfund med att
jag kanske kan tacka för innehållet
också, åtminstone det i den sista meningen.
Herr statsrådet säger i det avsnittet
av svaret: »Jag vill också framhålla,
att våra lager av inhemsk fodersäd
för närvarande är och — under
förutsättning av normala väderleksförhållanden
— av allt att döma även under
nästa år kommer att bli av sådan
storleksordning, att någon särskild beredskap
för utomordentliga situationer
icke erfordras på detta område.»

Mot bakgrunden av den slutsats, varmed
statsrådet alltså avslutar det hela,
måste jag finna det egendomligt att
man har, trots att någon särskild beredskapslagring
för utomordentliga situationer
inte erfordras, tillstyrkt import
av betydande partier av både
majs och oljekraftfoder. Statsrådet åberopar
de år 1947 uppdragna riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken,
men jag vill starkt ifrågasätta om detta

kan anses vara en tillfredsställande motivering
för den import av majs som
det här gäller. Den reglering som skedde
genom dessa riktlinjer avsåg väl
oljekraftfoder men inte majs, vilken senare
torde vara att hänföra till foderspannmål.

I interpellationssvaret uppges att
majs är nödvändig för äggproduktionen.
Det är möjligt att det förhåller sig
på det sättet, men man frågar sig varför
inte fjolårets skördeskadade vete kan
tagas i anspråk för denna produktion.
Våra centralföreningar blir nu tvungna
att till underpris söka avyttra detta
vete.

Det förefaller dessutom en lekman
underligt att hönsens foderstat numera
har blivit en så betydelsefull sak, att
man måste importera betydande partier
majs för att ge denna foderstat en
riktig sammansättning. Under kriget
ville man ju inte ens tilldela äggproducenterna
vanlig fodersäd för hönsens
räkning, ty man ansåg att folkhushållet
fick alltför litet utbyte av denna produktion.
Jag kanske därför får utnyttja
tillfället att gratulera hönsen till den
högre rangställning som de erhållit i
folkhushållet.

Men om det nu förhåller sig på det
sättet, att det med hänsyn till gulans
färg är nödvändigt att ge hönsen majs,
så vill jag erinra om att det ju kommer
att finnas tillgång till majs även om
man inte nu lägger upp ett beredskapslager
på 25 000 ton. Enligt ett förslag,
som riksdagen senare kommer att få ta
ställning till, skall, om jag inte missuppfattat
förslaget, handeln med majs släppas
fri efter den 1 juni i år. Jag skulle
sålunda tro att därest det föreligger ett
behov av denna vara, kommer nog handeln
välvilligt att stå till tjänst med att
tillhandahålla den.

Stora partier foderspannmål finns nu
upplagda i handelns lagerlokaler runt
om i landet, och jag skulle tro att det
också ligger kvar rätt betydande partier
hos enskilda producenter, som fö -

Nr 21.

Tisdagen den 19 maj 1953.

Svar på interpellation ang. beredskapslagring av fodersäd.

regående höst måste lagra foderspannmål
därför att spannmålshandeln hade
svårt att ta emot alla partier. Dessa enskilda
producenter, som alltså har gjort
både handeln och folkhushållet en
tjänst, får nu vidkännas stora förluster
genom att det skett en kraftig reducering
av priserna och genom att lagringskostnader
åsamkats dem. De största
förlusterna drabbar emellertid handeln.
Till de stora lagringsförluster och lagringskostnader
som handeln får vidkännas
kommer de förluster som uppstår
därigenom att handeln tvingas att
exportera spannmål till låga priser, i
den mån några spekulanter över huvud
taget kan uppbringas.

Enligt spannmålsbolagets uppgifter
fanns det vid månadsskiftet mars-april
här i landet lagrade 100 000 ton havre,
54 000 ton korn och 20 000 ton blandsäd.
Lagren av fodervete är svårare att
uppskatta, men det torde röra sig om
mellan 20 och 25 tusen ton. Vidare finns
det ju stora partier reserverade som utsäde,
men en del av detta utsäde torde
inte hålla måttet utan kommer att kastas
ut i foderspannmålshandeln. Slutligen
ligger det hos enskilda lantbrukare
kvar väsentliga partier som man
ännu inte avyttrat.

Med hänsyn till dessa förhållanden
måste man beklaga att utvecklingen har
blivit sådan den är.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
påtala en annan sak. I decemberhäftet
av jordbruksnämndens tidskrift, Jordbruksekonomiska
underrättelser, fanns
intagen en uppgift om att efterfrågan
på foderspannmål var större än tillgången.
Denna uppgift måste, efter vad
jag kan förstå, grunda sig på helt felaktiga
prognoser. Det fanns vid denna
tidpunkt mycket stora lager foderspannmål,
och dessa hade, åtminstone vad
centralföreningarna beträffar, redovisats
till spannmålsbolaget, som sedan,
efter vad jag har mig bekant, redovisat
tillgångarna till jordbruksnämnden.

Det förefaller därför egendomligt att

en sådan uppgift har kunnat inflyta i
nämndens officiella organ. Redan när
uppgiften framkom, började man på
jordbrukarhåll hysa allvarliga farhågor
för att import planerades, och det har
ju sedan visat sig att dessa farhågor
ingalunda varit obefogade.

Även om vissa enskilda jordbrukare
alltjämt har, såsom jag förut nämnt,
stora lager av foderspannmål, har dock
de flesta jordbrukare avyttrat sina lager,
och dessa ligger nu hos handeln.
Förlusterna kommer att gå ut över handeln.
Därvid drabbas huvudsakligen
jordbrukets egna organisationer, våra
centralföreningar och Svenska lantmännens
riksförbund.

Vi jordbrukare beklagar, att enskilda
jordbrukare inte kunnat avyttra sin
spannmål och att hårda ekonomiska
törnar nu kommer att träffa jordbrukets
organisationer, som under krisoch
knapphetstider många gånger har
stått oss till tjänst med att ta emot vår
spannmål och förmedla den till konsumenterna.
Vi inom jordbruket hoppas
sålunda, att jordbruksministern, om
det finns några möjligheter, ser till,
att vi i stället för att lagra utländsk
spannmål tar vara på våra egna tillgångar.
Det är i vårt och, såsom jag
menar, i hela folkhushållets intresse att
svenska jordbrukets avsättningsmöjligheter
i första hand tryggas.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
När det gäller att bedöma vår nuvarande
situation på foderspannmålens område,
får man vara försiktig med att
fälla hårda domar. Spannmålsbolaget
och jordbruksnämnden är ålagda att se
till, att vi alltid är försedda med de
fodertillgångar som är nödvändiga. De
måste ställa en prognos för en längre
tid framåt. Man hade 1951 års skörderesultat
att jämföra med, när man 1952
skulle ställa en prognos, och då ansåg
man sig behöva företaga en viss import.

De prognoser, som spannmålsbolaget

Tisdagen den 19 maj 1953.

Nr 21.

Svar på interpellation ang. beredskapslagring av fodersäd.

och jordbruksnämnden måste ställa,
sträcker sig nästan ett och ett halvt år
framåt. Det är då inte så lätt, att med
vårt Sands växlande skördeförhållanden
träffa rätt. När man nu kommit i en situation
med överfyllda lager, beror det
naturligtvis på att vi år 1952 trots de
stora skördeskadorna fick en så god
skörd, att den inhemska produktionen
av foderspannmål fullkomligt räcker
till. Den prognos som spannmålsbolaget
hade ställt var gjord långt innan
man kunde se vad 1952 skulle bära
i sitt sköte. När vi kom till 1 september
1952, fanns det hos spannmålsbolaget
ett lager av majs på 35 000 ton. Sedan
dess och fram till och med den
30/4 1953 har endast 12 775 ton importerats.
Det blir tillsammans 47 775 ton.
Därav har från september i fjol till 1
maj i år sålts 39 000 ton. Man hade vid
den senare tidpunkten alltså ett lager
på 8 775 ton. Därutöver har man på den
inhemska marknaden köpt 11 950 ton,
som sålunda importerats. På detta sätt
står man, såsom interpellanten sade,
vid detta regleringsårs slut med ett lager
på ungefär 20 000 ton.

Inte behöver vi väl importera utländsk
foderspannmål, säger interpellanten,
när vi har så gott om inhemsk.
Det behöver vi inte, men statsmakterna
bestämde när jordbruksregleringen beslöts,
att man skall hålla ett visst beredskapslager
av majs för att tillgodose
vissa specialändamål. Ett av de viktigaste
specialändamålen är just äggproduktionen.
Man kan naturligtvis på
skämt, såsom herr Vigelsbo, lyckönska
hönsen till den ställning de ha fått.
Men om äggproducenterna skall kunna
sälja sin vara på exportmarknaden,
måste varan fylla de krav som ställs.
Odlarna har nog också både vilja och
en viss skyldighet att tillgodose de
krav, som konsumenterna i dagens läge
kan ställa. Vi måste komma ihåg att
det är väldig skillnad på förhållandena
1953 och under kristiden, då vi måste
taga till vara alla olika fodertillgångar.

Det är mig väl bekant, att äggproduktionen
i en nödsituation, såsom under
en avspärrningstid, ur kalorisynpunkt
är en av de allra olämpligaste grenar
av livsmedelsproduktionen man kan gå
in för. Följaktligen får man inte göra
några jämförelser mellan förhållandena
under en kristid och förhållandena under
vad som på detta område kan sägas
vara normala tider.

Vad sedan gäller de priser som utgått
vill jag säga, att prissättningen på
majs som gällt här i landet ingalunda
har tryckt ned det inhemska fodersädspriset.
För närvarande växlar importpriset
mellan 41 kronor och 44 kronor
per deciton. Förbrukarpriset har noterats
till 47: 25 kronor i sydsvensk importhamn.
Stora mängder av den majs
som fanns i lager i september i fjol
kostade mellan 51 kronor och 71:50
kronor, vilken mellanskillnad dock utjämnats
av statsmakterna för att tillgodose
de mindre brukare som ägnat
sig åt äggproduktion. Jag tror att man
på jordbrukarhåll inte har anledning
att resa något större klander häremot.

När man bedömer frågan om de stora
lager av fodersäd som man har i dag är
det, som jag sagt tidigare, ofrånkomligt
att man tar hänsyn till 1952 års
goda skörd. Vidare måste man ta hänsyn
till den brödspannmål som inte
har kunnat godkännas såsom leveransduglig
brödsäd utan måst användas
som fodersäd. Man har beräknat att
man för närvarande har en kvantitet
av cirka 15 000 ton sådan spannmål.

Jag har fått en uppgift från jordbruksnämnden
och spannmålsbolaget, att
vid den spannmålsinventering som gjordes
den 1 april i år, skulle de i handelns
olika led — hos spannmålsbolaget,
centralföreningarna och grosshandeln
— befintliga fodermedelslagren
kunna beräknas uppgå till 174 000 ton,
varav cirka 75 000 ton finns hos centralföreningarna.
Jag förstår till fullo att
jordbrukarna i de trakter, där man odlar
foderspannmål och är hänvisad till

2 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 21.

Nr 21.

Tisdagen den 19 maj 1953.

Svar på interpellation ang. beredskapslagring av fodersäd.

att sälja denna till andra trakter med
en mer utvecklad animalieproduktion,
på grund av den nuvarande stora tillgången
på fodersäd är bekymrade. Givetvis
har dessa jordbrukare fått ett
lägre pris på grund härav, men de har
väl i någon mån blivit kompenserade
genom ett större skördeutfall. Men den
stora skörden blev ju i många fall en
missräkning på grund av skördeskador.
När de jordbrukare, som berördes härav,
försökt att i största möjliga utsträckning
använda dylik skadad spannmål
till utfodring hemma på gården
och sålt den spannmål som varit leveransgill
för att få nödvändiga kontanter,
har de kanske fått ett lägre pris
än de beräknat. Om jordbrukarna i dessa
trakter är bekymrade hyser jag, som
sagt, full förståelse härför. Det är emellertid
en annan sak vilka åtgärder som
i dagens läge kan vidtagas. Jag har sagt,
att spannmålsbolaget och jordbruksnämnden
företagit sina dispositioner
på ett tidigt stadium, när man inte
kunde överblicka läget. Men nu kan
man — vilket jordbrukarna accepterat
med tillfredsställelse — efter hand gå
fram under friare former. Vi får hoppas,
att den prognosställning framåt
som under rådande regleringsförhållanden
varit nödvändig inte längre skall
behövas utan att handeln skall anpassa
sig fritt. Följaktligen skall, som jag
sagt, någon import inte företagas om vi
inte tvingas därtill av en krissituation
eller någon annan speciell situation.
Dock får man finna sig i att beredskapslager
lägges upp i enlighet med
statsmakternas tidigare beslut. Jag hoppas
att de nuvarande svårigheterna skall
vara möjliga att övervinna.

Om man i dag gör en resa i de län
som har de stora fodermedclsöverskotten,
finner man att det inte ser så särskilt
ljust ut för den vårsäd som nu är
lagd i jorden och skall gro. På grund
av torkan kommer den upp mycket dåligt.
Får vi inte regn inom den närmaste
tiden, kommer mänskligt att dö -

ma den fodersädsskörd vi har att bärga
under 1953 inte att bli så stor, varför
de lager som nu finns kan komma till
god användning. Jag menar att visserligen
skall man försöka undvika de
lageranhopningar, som tyvärr finns i
år, men man får även om så skulle bli
fallet försöka att tillgodose jordbrukarnas
och producenternas olika intressen.

Herr VIGELSBO (hf): Herr talman!
Av herr statsrådets senaste anförande
bibringas man likväl det intrycket att
vi inte behöver någon majs emedan vi
på den egna marknaden har fodermedel
som skulle kunna ersätta majsen.
Från annat håll har jag emellertid fått
uppgifter om att majsimporten ingår
som ett led i bytestransaktioner med
andra länder, grundade på handelspolitiska
överenskommelser. Det är möjligt
att det förhåller sig på det sättet.
Skulle man emellertid inte kunna finna
en utväg så att vi i stället för att importerar
majs lagrar olja och drivmedel
till vår stora traktorpark, varigenom
vi skulle kunna säkra folkhushålllet
och skapa en nöjaktig försörjning
även under en isoleringsperiod?

Sedan är det en fråga till, som det
skulle vara intressant att få klarlagd
här. Vi övergår ju till fri prisbildning
på majsen. Majsen skall betalas med
det pris den betingar i import, och jag
beklagar att den bestämmelsen inte tillkom
för två år sedan. Men om vi nu
får fri prisbildning på majs och vi vet
vad priset är i dag och vi samtidigt
vet att majspriset är i dalande, då kan
vi inte veta vad priset är om en vecka,
om tre veckor eller om en månad. Det
kan då hända att priset på den importerade
majsen blir sådant, att vi praktiskt
taget inte alls har någon användning
för den inhemska produktionen.
Den fria prisbildningen börjar ju efter
den 1 juni, och följaktligen föreligger
då dessa risker. Jag skulle vilja veta
huruvida man under sådana förhållanden
har tänkt på att införa en kraft -

Tisdagen den 19 maj 1953.

Nr 21.

Svar på interpellation ang. beredskapslagring av fodersäd.

foderavgift eller majsskatt för att skydda
den inhemska produktionen.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp): Herr talman! Jag skall på intet
sätt delta i debatten om hönsens standardförbättring.
Jag skall inte heller
resonera om det stora lager som finns
i landet och i marknaden. Jag vill dock
säga att jag tycker att statsrådet har
rätt när han nämner, att man inte skall
ta alltför stora ord i sin mun, ty man
vet inte ännu hur det kommer att gå
innan skörden är bärgad.

Det är dock en helt annan sak jag
i detta sammanhang skulle vilja resonera
om för att jordbruksministern
skall få en aning om hur jag ser på
detta lagringsproblem. Jag har en
känsla av att det är något höga avgifter,
som i allmänhet utgår för lagring.
Nu skall jag inte resonera så mycket
om vete, råg och oljeväxter, som skall
användas för annat ändamål än fodersäd.
Dessa produkter lagras ju i regel
i prima lagerhus, och det är klart att
det kostar pengar att uppföra sådana.
Dessa lagringsavgifter bestämmer emellertid
ofta priserna på lagringen av
foderspannmål, och denna lagring menar
jag är alldeles för dyr. Det är väl
kanske inte så lätt att göra någonting
åt det. Jag tror dock det vore önskvärt
att statsmakterna hade någon kontroll
över detta. Til syvende og sidst är det
dock de människor som skall använda
fodersäden som får betala dessa dryga
avgifter.

Nu missunnar jag naturligtvis ingen
en skälig ersättning för lagring. Det
är klart att det kostar pengar att lagra
spannmål, men priset skall väl uträknas
så att det inte — som ofta sker — blir
klander för att man tar en alldeles för
hög lagringsersättning. Detta kommer
till sist att gå ut över dem som måste
köpa foderspannmål, och det är sådana
människor som inte har råd att köpa
förrän spannmålen skall användas. Handeln
får således lagra den och betala

ersättning för detta. När sedan vissa
jordbrukare, som kanske inte är i de
allra bästa ekonomiska omständigheter,
skall köpa denna spannmål, så är det
dessa som får betala lagringen.

Det är bara detta jag velat säga. Jag
har många gånger funderat över dessa
förhållanden, när jag varit ute och rest.
När jag frågat vad dessa lagringar kostat,
har jag ofta tyckt att det varit alltför
höga avgifter.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Herr Johnsson i Kastanjegården talade
om de höga lagringsavgifterna, men då
jag inte i detalj känner till dessa saker
vågar jag inte uttala mig bestämt. Saken
är föremål för undersökningar. Jag
förmodar att det är spannmålsbolagen
som efter jordbruksnämndens godkännande
bestämmer de avgifter som utgår.

Dessa avgifter har varit växlande under
de år som gått. Jag tror dock att
både herr Johnsson i Kastanjegården
och jag har sådana erfarenheter när
det gäller lagringsavgifterna för brödsäd
att vi kan säga, att de varit väl avvägda
och inte givit några större förtjänstmöjligheter.
Huruvida avgifterna
är lika stora när det gäller fodermedel
vågar jag inte säga. Jag förmodar att
man i det fallet från jordbruksnämndens
sida har bevakat det allmännas
intresse. Jag skall undersöka den saken
och om avgifterna inte är väl avvägda,
så skall jag vidtaga lämpliga
åtgärder.

Herr Vigelsbo påpekade här att man
borde gå in för ett annat system att
byta till sig majs, eller rättare sagt: för
att få sälja vissa industriprodukter på
världsmarknaden skall man ta emot
majs och kraftfoder som betalningsmedel.
Ja, i den mån sådana affärer görs
är detta naturligtvis inte ett jordbruksintresse.
Sådana affärer har väl inte
försiggått under de senaste åren, och
de lager som nu är till finnandes har

Nr 21.

Tisdagen den 19 maj 1953.

Svar på interpellation ang. beredskapslagring av fodersäd.

väl inte i någon större utsträckning tillkommit
på det sättet. Men det är klart
att den importen till övervägande del
har försiggått i större sammanhang,
och jag vill för närvarande inte göra
något uttalande om den saken. Den har
förevarit. Men så mycket kan jag säga,
att jag för min del har min uppmärksamhet
riktad på att jordbruket, när vi
går att göra dessa bytesaffärer, får sina
berättigade intressen tillgodosedda i
lika hög grad som industrien, så att
när det gäller att vi får ta emot mer
eller mindre nödvändiga livsmedel som
betalning, jordbruket, om det ger överskott,
i varje fall inte kommer i en
sämre ställning än industrien gör, ty i
det fallet bör jordbruket ha en förstahandsrätt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 6 och 7,
konstitutionsutskottets memorial nr 21,
bevillningsutskottets betänkanden och
memorial nr 49—51, 54—56 och 58,
bankoutskottets utlåtande nr 23 samt
jordbruksutskottets utlåtanden och memorial
nr 29 och 32—34.

§ 7.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att å morgondagens föredragningslista
två gånger bordlagda
ärenden skulle uppföras i följande ordning,
nämligen konstitutionsutskottets
memorial nr 21, bevillningsutskottets
memorial nr 58, jordbruksutskottets memorial
nr 34, utrikesutskottets utlåtanden
nr 6 och 7, statsutskottets utlåtanden
nr 124—147, andra lagutskottets
utlåtanden nr 32 och 33, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, sammansatta
stats- och tredje lagutskottets utlåtande
nr 13, jordbruksutskottets utlåtanden nr
28, 30 och 31, första lagutskottets utlåtanden
nr 37 och 38, andra lagutskot -

tets utlåtande nr 31, tredje lagutskottets
utlåtande nr 23, sammansatta stats- och
första lagutskottets utlåtanden nr 9 och
10, bevillningsutskottets betänkanden
nr 45, 48 och 53, bankoutskottets memorial
och utlåtanden nr 20—22, 24 och
25, första lagutskottets utlåtande nr 39,
andra lagutskottets utlåtande nr 34,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 24 och
25, bevillningsutskottets betänkanden nr
49—51 och 54—56, bankoutskottets utlåtande
nr 23, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 29, 32 och 33 samt konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1953/54;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridande av
kostnader för å kryssaren Gotland vattenskadad
ammunition;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till turistpropaganda i
Amerikas förenta stater; och

nr 272, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1953/54 till
byggande av fiskehamnar, jämte i ämnet
väckta motioner; samt

från bankoutskottet:
nr 250, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 6
juni 1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,
dels ock väckta motioner an -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

gående riktlinjerna för den ekonomiska
politiken; och

nr 251, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
7 december 1951 (nr 767) om räntereglering
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

252, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning m. m.; och

nr 269, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning m. m.

§ 9-

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till utskottet
från'' fullmäktige i riksgäldskontoret
överlämnats av särskilt tillkallade
sakkunniga avgivet betänkande angåen -

de införande av pensionsbestämmelser
för hos riksdagen anställda tjänstemän
jämte fullmäktiges förslag i ärendet.

Denna anmälan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 227, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1953/54, m. in.:

nr 615 av herr Hjalmarson in. fl.; och

nr 616 av herr Ohlin m. fl.

Motionerna hänvisades omedelbart till
bevillningsutskottet.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.21 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 20 maj.

Kl. 10 fm.

§ 1.

I enlighet med kammarens därom den
16 innevarande maj fattade beslut skulle
nu företagas val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor samt av tolv
suppleanter för dessa valmän; och lämnades,
då till en början val av valmännen
skulle ske, på begäran ordet till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! För vart och
ett av de val, som skall företagas vid
detta plenum, ber jag att få avlämna en
gemensam lista, vilken godkänts av de

av kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Listan upptar namn
å så många personer, som ifrågavarande
val avser.

Den av herr förste vice talmannen
för valet av valmännen avlämnade listan
upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande namn:

Andersson i Löbbo
Johnsson i Kastanjegården
Eriksson i Sandby
Johansson i Norrköping, fru
Skoglund i Doverstorp
Malmborg i Skövde
Nilsson i Landskrona
Persson i Norrby

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Olsson i Gävle
Sandström, fru
Severin i Stockholm
Skoglund i Umeå
von Setli
Åqvist

Jönsson i Rossbol

Gustafson i Dädesjö

Jacobson i Vilhelmina

Sjölin

Sköldin

Munktell

Landgren

Cliristenson i Malmö
Nilsson i Göteborg
Hansson i Önnarp.

De av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen hade genom
anteckning å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst listan, blev denna av kammaren
godkänd; och förklarades de personer,
vilkas namn upptagits å listan, utsedda
till valmän.

§ 2.

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen.

Den av herr förste vice talmannen för
detta val avlämnade listan upptog under
partibeteckningen »Gemensam lista» följande
namn:

Ekström

Nordkvist i Kalmar
Johansson i Kalmar
Bengtsson i Varberg
Hjalmarson
Allmän

Andersson i Ryggestad
Johansson i Norrfors
Wiklund
Liljedahl, fröken
Johansson i Torp
Svensson i Va.

De av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen hade genom
anteckning å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de personer,
vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till valmanssuppleanter.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående
de under §§ 1 och 2 omförmälda valen.

§ 4.

Justerades protokollen för den 13 innevarande
maj.

§ 5.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Stig Hansson, önnarp,
är på grund av angina med feber förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. d. 18/5 t. o. m. d. 26/5 1953.
vilket härmed intygas.

Skurup den 18/5 1953.

S. Ståhl.

Kammaren beviljade herr Hansson i
Önnarp ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 18 till och med den
26 maj.

Herr talmannen meddelade, att herrar
Nygren och Larsson i Luttra, som
vid kammarens sammanträden den 25
mars respektive den 22 april med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrade
att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sina platser i
kammaren.

§ 6.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan, att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret överlämnats
av särskilt tillkallade sakkunniga
avgivet betänkande angående införande
av pensionsbestämmelser för hos riksdagen
anställda tjänstemän jämte fullmäktiges
förslag i ärendet.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

§ 7.

Forceringen av riksdagsarbetet i slutskedet
av vårsessionen.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 21, angående uppskov med
behandlingen av vissa ärenden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Bland
de motioner, som föreslås bli uppskjutna
till höstriksdagen, finns ett par som
gäller riksdagens arbetsformer. Jag har
ingen invändning att göra mot att den
frågan uppskjutes till hösten, men på
sätt och vis skulle det varit bra, om vi
kunnat diskutera riksdagens arbetsformer
just nu under maj månad. Det
måste konstateras, att riksdagens arbete
under de sista två månaderna av denna
riksdag har bedrivits under fullständigt
orimliga förhållanden. Men det
måste också konstateras, att detta i
huvudsak beror på något helt annat än
vad man menar med »riksdagens arbetsformer».
Det beror i huvudsak på
att regeringen i stor utsträckning ställt
arbetsmaterial till förfogande för riksdagen
först under slutet av riksdagen
men då i en sådan omfattning att —
även om riksdagen hade varit världens
mest rationellt arbetande institution —
det inte skulle ha varit möjligt att förhindra,
att arbetet bedrivits under otillfredsställande
förhållanden. Det måste,
herr talman, innan denna session är
slut, ännu en gång konstateras, vad åtskilliga
talare har snuddat vid under
debatterna, nämligen att regeringen genom
att framlägga propositioner för
riksdagen mot slutet av sessionen och
hopa dem såsom nu skett har skapat
alldeles olidliga förhållanden i riksdagen.

Jag skall be att få nämna några fakta.
Under tiden 15 mars—1 april avlämnades
1951 56 propositioner, 1952 72
propositioner och 1953 91 propositioner.
Vi närmar oss alltså det dubbla av
det antal som avlämnades under denna

tid för två år sedan. Den 24 och 25
mars i år avlämnades tillsammans 64
propositioner. Den 9 april, omedelbart
efter påskferiernas slut, utgick motionstiden
på 54 propositioner. Jag frågar
om någon kan anse, att det är att bereda
i detta fall särskilt oppositionspartierna
rimliga arbetsförhållanden,
att man omedelbart efter påskferierna
skall avlämna motioner i anslutning
till 54 propositioner.

Vad är det för spörsmål som vi nu
haft och har att behandla i kamrarna?
Under föga mer än en vecka är det
utom en lång rad av i och för sig viktiga
frågor följande, som får anses vara
av mycket betydande storleksordning
— och det är ändå ingalunda någon
fullständig lista — nämligen utom statsregleringen,
som ju alltid måste komma
sent, och jordbruksregleringen — som
i viss mån alltid måste komma sent,
ehuru inte nödvändigtvis så sent som
skett i år — lagen om konkurrensbegränsning
och frågan om försöksverksamheten
i den nya skolan, en sak, som
väl kan förtjäna att ingående behandlas
här i riksdagen. Vi har vidare frågan
om en radikal omläggning av fastighetsbeskattningen,
bostadspolitiken med
allt vad den innebär, lagstiftning om
zonexpropriation, en ur principiella
synpunkter ytterst betydelsefull fråga,
prisregleringslagen, som i det konjunkturläge,
vari vi nu befinner oss, får diskuteras
ur andra aspekter än kanske
för ett å två år sedan och därför har
speciell betydelse och aktualitet, frågan
om dyrortsgrupperingen, som kommer
upp i dag och vars stora betydelse
väl alla är överens om.

Att det sedan inte kan undvikas, att
mot slutet av riksdagen kommer en del
interpellationsdebatter, som också tar
tid, är något som man har att räkna
med. Men då blir ju arbetet ganska, för
att inte säga mycket snedbelastat, när
kamrarna skall diskutera alla dessa
frågor under föga mer än en vecka,
medan man under större delen av riksdagen
har ett rätt glest besatt program
för kamrarna.

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Forceringen av riksdagsarbetet i slutskedet av vårsessionen.

Men lika allvarligt eller ur viss synpunkt
mera allvarligt är, att den tid utskotten
haft till förfogande i många fall
har varit otillräcklig. Här har man ständigt
av välvilliga utskottsordförande —
och jag riktar icke något ord av kritik
emot dem — utsatts för förfrågningar,
kanske jag vågar säga påtryckningar —
även om ordet användes i annan bemärkelse
än i förra veckan här i kammaren
— att man skulle lämna motionerna
någon dag i förväg, därför att utskottet
måste börja att behandla frågorna
innan motionstiden hade utgått.
Det har ju omtalats från olika utskott,
att arbetet tyvärr har fått bedrivas i en
ganska jäktad takt just när det gällt förberedelserna
för en del av de av mig
nämnda stora spörsmålen.

Den svenska riksdagen är angelägen
om att utskotten skall ha tillfälle till
ett grundligt och omsorgsfullt arbete.
Ingenting ligger den svenska riksdagens
hjärta så nära som att det välförtjänta
anseende, som våra utskott har för ett
grundligt och omsorgsfullt arbete, skall
bevaras. Men det blir naturligtvis omöjligt
att göra detta i samma utsträckning
som tidigare, om arbetet skall bedrivas
i så forcerad takt som nu i vissa
fall har blivit nödvändigt.

De finns som säger: Men så här har
det alltid varit, och det kommer alltid
att förbli så. Regeringen kommer alltid
för sent med propositionerna, och det
är ingenting att göra åt det. Det är närmast
den omständigheten att jag hört
detta sägas från flera håll under de
sista veckorna som gjort, att jag nu tagit
till orda.

Herr talman! Det måste slås fast att
det denna riksdag icke har varit på
samma sätt som tidigare, utan det har
varit mycket, mycket värre. Varje försök
att bortförklara allvaret i det problem,
som regeringen har ställt riksdagen
inför, genom hänvisning till att
så har det alltid varit, vill jag för min
del bestämt tillbakavisa.

Statsminister Erlander har i svar på

en interpellation, som dåvarande ordföranden
i högerpartiet herr Domö
framställde för något år sedan, utlovat
att han skulle göra allt för att det skulle
bli bättre förhållanden än de då rådande.
I stället har det blivit avsevärt
sämre förhållanden. Det är med beklagande
detta måste konstateras.

Herr talman! Den svenska riksdagen
har knappast i år haft någon möjlighet
att reagera på annat sätt inför regeringens
sena propositionsavlämnande
än vad den har gjort. Jag kritiserar
inte, att man har försökt att göra det
nästan omöjliga. Tvärtom tror jag att
hela riksdagen instämmer i att vi här
skall göra allt vad på oss ankommer.
Ansvaret för att det blivit sådana arbetsförhållanden,
som jag här påtalat,
faller på regeringen. Jag måste därför
så allvarligt jag kan uttala den förhoppningen,
att regeringen måtte tillse att
en sådan ordning för avlämnande av
propositioner till riksdagen, som förekommit
i år, icke vidare förekommer.

I detta yttrande instämde herrar andre
vice talmannen Olsson (fp), Kollberg
(fp), Dahlén (fp), Rimmerfors (fp),
fröken Höjer (fp), herrar Jacobsson i
Igelsbo (fp), Wedén (fp), IJamrin (fp),
fru Sjöstrand (fp), herrar Rimås (fp),
Hy berg (fp), Kristensson i Osby (fp),
Löfgren (fp), Christenson i Malmö (fp),
Nestrup (fp), Neländer (fp), von Friesen
(fp), Königson (fp), Schmidt (fp),
Gustafson i Göteborg (fp), fröken Elmén
(fp), herrar Gustafsson i Borås (fp),
Sjölin (fp), Antby (fp), Malmborg i
Skövde (fp), Cassel (h), Widén (fp),
Carlsson i Tibro (fp), Äqvist (fp), Swedberg
(fp), Hammar (fp), Anderson i
Sundsvall (fp), Johansson i Lugn vik
(fp), fröken Liljedahl (fp), herr Löfroth
(fp), fröken Vinge (fp), herrar
Carlsson i Stockholm (fp), Larsson i
Stockholm (fp) och Edström (h).

Herr HAGBERG i Malmö (h): Herr
talman! Jag anser angeläget i detta sammanhang
framhålla för kammarens le -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Forceringen av riksdagsarbetet i slutskedet av vårsessionen.

damöter, att det önskemål, som här
framförts om en annan ordning för
riksdagsarbetet, särskilt vad gäller vårsessionens
senare del, icke är en partiangelägenhet.
Jag är övertygad om att
samtliga ledamöter av denna kammare
härvidlag har samma uppfattning. Alla
lider vi mer eller mindre under det
hektiska tryck, som under de sista veckorna
av vårsessionen utövas på oss.
Det är helt enkelt omöjligt för riksdagens
ledamöter att på sådant sätt som
vi alla önskar intränga i ärendena och
bilda sig eu uppfattning om vilken
ståndpunkt, man skall intaga till de
olika frågorna. Jag har talat med många
kammarkamrater ur olika partier, och
från alla håll har man givit uttryck åt
samma uppfattning, nämligen att det
är ogörligt att bedriva ett omsorgsfullt
riksdagsarbete under de former, som
för närvarande tillämpas. De beslut,
som här fattas, kan icke alltid vara så
väl genomtänkta, som man allmänt skulle
önska. Jag vill erinra om att från
vårt håll interpellationsledes har vädjats
till regeringen om att tillse, att en
annan ordning måtte komma till stånd.
Det är med beklagande jag nödgas konstatera,
att de utfästelser, regeringen i
det hänseendet givit, hittills icke har
blivit infriade.

I detta sammanhang vill jag av naturliga
skäl rikta uppmärksamheten på en
alldeles speciell omständighet. En av
de största och mest dominerande frågorna
i riksdagen utgör ju fastställandet
av riksstaten, beräkningen av bevillningarna
för nästkommande budgetår,
som det heter. Det är begripligt, att
framläggandet av en proposition rörande
riksstaten, alltså de nya inkomstberäkningarna,
måste komma ganska sent
på sessionen. Det är ett önskemål, som
både regering och riksdag måste ha, eftersom
man på det sättet kan få så
aktuella siffror som möjligt, men det
är mig obegripligt att propositionen
skall behöva komma så sent som fallet
varit i år.

Hur har behandlingen av denna proposition
gått till denna gång? Jo, den
har i vederbörlig ordning behandlats i
bevillningsutskottet, och eftersom motionstiden
utgick i går eftermiddag kl.
4, har bevillningsutskottet i väntan på
motionstidens utgång förfarit på det
sättet, att det fattat preliminärt beslut,
vilket ju är den enda väg man kunnat
gå. När motionstiden gick ut i går,
var utskottet kallat till sammanträde
efter avslutade kammarplena, d. v. s.
omkring kl. 5.30. Då hade utskottet att
taga ståndpunkt till de motioner, som
väckts i anslutning till propositionen.
Den motion, som framlagts från högerhåll
förelåg i stencilerad upplaga, och
den hade tillställts bevillningsutskottets
ledamöter tämligen omedelbart före
sammanträdets början. Det var högerns
kansli, som ombesörjt detta, utan att
ha någon skyldighet därtill. Det tillkommer
annars vederbörande riksdagsorgan
att se till att motioner och andra
handlingar kommer ledamöterna till
handa i rimlig tid. Yi hade emellertid
som sagt fått motionen stencilerad, och
den fanns på ledamöternas bord vid
sammanträdets början. Folkpartiet hade
inte haft tillfälle att förfara på samma
sätt, vilket man säkert beklagade. Hur
gick det nu till vid behandlingen av
motionerna? Högerns motion hade ledamöterna,
som sagt, tillfälle att själva
åtminstone bläddra i, men folkpartimotionen
hade man inte hunnit få fram.
Man fick därför nöja sig med en kort
redogörelse av utskottets ordförande —
en alldeles korrekt redogörelse givetvis
— för det huvudsakliga innehållet i
densamma, och därefter fick man fatta
beslut. Någon diskussion kunde helt
enkelt av tekniska skäl inte äga rum,
och med hänsyn till den tidtabell, som
är uppgjord, måste denna ytterligt betydelsefulla
fråga avgöras på några få
minuter i går eftermiddag. I annat fall
skulle man nämligen inte hunnit med
tryckning och distribution etc. av handlingarna,
och frågan skulle då inte kun -

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Forceringen av riksdagsarbetet i slutskedet av vårsessionen.

nät avgöras i rimlig tid före den 31 maj,
vilket är nödvändigt med hänsyn till
gällande bestämmelser och med hänsyn
till budgeten.

Här är det dock, herr talman, fråga
om en budget, balanserande på ett belopp
av över 8 000 miljoner kronor.
Det gäller vidare en utomordentligt viktig
fråga, nämligen skatteuttaget. Det
gäller frågan om en uttagningsprocent
av 110 eller 100. Detta dominerande
ärende, som på ett så utomordentligt
intimt sätt berör hela svenska folket,
bar alltså icke kunnat bli föremål för
den sakliga behandling i utskottet som
alla önskat.

Jag vill med vad jag bär bar sagt,
herr talman, icke rikta någon som helst
kritik mot bevillningsutskottets aktade
ordförande. Han bar förvisso gjort vad
lian kunnat för att få en bättre ordning
till stånd, men han har inte rått på de
omständigheter, som förelegat. Jag kan
inte finna annat än att det ur riksdagens
och landets synpunkt är utomordentligt
otillfredsställande, att ett riksdagsutskott
i en så viktig fråga som den
bevillningsutskottet bär bar haft sig
förelagd, nämligen budgeten, har varit
nödsakad förfara så som vi måste konstatera
i år bar varit fallet.

Herr FAST (s): Herr talman! De instämmanden
herr Ohlins anförande
rönte kunde ju ha kommit från hela
kammaren, det är ingen tvekan om den
saken. Yi bar ju arbetat under pressande
förhållanden, det känner ju kammarens
ledamöter till mycket väl, men
jag har suttit länge bär i riksdagen och
jag kan erinra om att nästan så där
vart annat eller vart tredje år har anföranden
av ungefär samma slag ,som
det herr Ohlin nu hade, hållits bär i
kammaren och det inte utan fog.

Det är väl så, att sättet för propositionernas
avlämnande betyder utomordentligt
mycket för rilcsdagsarbetets
förnuftiga bedrivande; det är inte tu
tal om den saken. Jag tror också att

det kommer att bli en avspänning, tv
såvitt jag kan förstå kan riksdagen
inte varje år hålla på med reformförslag
i samma omfattning som under innevarande
riksdag; det är ganska
otänkbart. Emellertid vill jag, herr talman,
ge uttryck åt den meningen, att
statssekreteraravdelningarna i de olika
departementen nog är underbemannade,
och att en förstärkning av dem
skulle vara av betydelse för att man
skall kunna i god tid få fram propositionerna.
Bortsett från den betydelse
som propositionernas avlämnande har
för riksdagsarbetet är det också andra
ting, som är av betydelse för riksdagsarbetets
organisation. Om vi hade haft
den ordning som konstitutionsutskottet
föreslog men första kammaren avvisade,
nämligen den att vi haft möjlighet
att använda oss av den tid som
erfordrades för behandling av de förslag
som vid en viss tidpunkt var anmälda
för bordläggning i kamrarna,
hade hetsen inte behövt bli så stor som
den varit och kommer att bli under de
närmaste återstående dagarna.

Det finns också andra ting i detta
sammanhang som jag vill fästa uppmärksamheten
vid, nämligen att det
gäller att söka åstadkomma bättre fördelning
av arbetet mellan vårsession
och höstsession. Under den senare maler
de flesta utskotten tömning, arbetskraften
blir inte utnyttjad, och arbetsplena
hålls inte förrän under de sista
dagarna. Men, herr talman, jag har
erfarenhet av hur svårt det är att reformera
på detta område. Man kan reformera
nästan allt mellan himmel och
jord i detta land, men riksdagen kan
inte reformera sig själv, detta därför
att här är var och en sin egen reformator,
och ingenting passar, som han
inte själv tänkt på eller haft sympati
för. Det är klart att vi måste söka komma
ur denna situation och fram till något
som är bättre än den nuvarande
ordningen, och därvidlag finns säkerligen
åtskilligt att göra.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Forceringen av riksdagsarbetet i slutskedet av vårsessionen.

En av anledningarna till att man velat
bordlägga i memorialet berörda motioner
till hösten, vilket annars inte skulle
varit alldeles nödvändigt från utskottets
sida, är ju önskan att vi skulle få
den ytterligare erfarenhet som detta
års riksdag givit. Jag tror att herr
Ohlin instämmer med mig i det avseendet,
att det kanske i och för sig
var ganska värdefullt att få se just
detta arbete under de sista dagarna av
denna vårriksdag för att, när man sedan
går till arbetet under hösten, kunna
pröva huruvida det för riksdagens
del kan åstadkommas bättre former och
då i samarbete med Kungl. Maj:t få en
tidigare avlämning av propositionerna.
Även i det avseendet kan ändringar
göras, om riksdagen säger ifrån, att
propositioner av visst slag skall vara
avlämnade vid en tidigare tidpunkt.

Jag har, herr talman, velat säga att
det inte är lätt att reformera på detta
område, där det finns så många reformatorer
och så många olika uppfattningar
som det faktiskt gör, men det
hindrar inte att ett allvarligt försök
måste göras.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag hade inte
tillfälle att lyssna till herr Ohlins anförande,
jag hörde huvuddelen av herr
Hagbergs i Malmö anförande och nu
herr Fasts. Jag har emellertid fått ett
referat av herr Ohlins anförande, och
jag kan i stort sett dela hans mening.
Den forcering av riksdagsarbetet som
regelmässigt inträffar varje vår är naturligtvis
oläglig för regeringen, men
den är självfallet ännu mer oläglig för
riksdagens ledamöter, framför allt de
ledamöter som sitter i de utskott, som
har att behandla starkt försenade förslag.

Men, herr talman, vi vet att det visat
sig svårt att få någon ändring på detta
förhållande. Min företrädare i ämbetet
hade en gång en lång debatt, då han
som ansvarig för samlingsregeringen

hade att svara för departementschefer,
tillhörande olika partier, som inte lyckats
få fram sina förslag i tid. Jag har
haft tillfälle att ta upp denna sak, då
jag som chef för en enpartiregering hade
samma problem att brottas med. Och
nu sitter en regering bestående av bondeförbundare
och socialdemokrater, då
förhållandena i detta hänseende är
precis desamma som när vi hade samlingsregering
och enpartiregering.

Jag tror att alla dessa tre typer av
regeringar har varit fullt medvetna om
svårigheterna för riksdagen att arbeta
under dylika förhållanden. Vi har också
försökt att på olika vägar komma
till rätta med problemet. Men det är
inte så lätt. Det fordras en förstärkning
på de mest svårbesatta posterna i kanslihuset,
om man verkligen skall få det
hela att löpa friktionsfritt. Det arbete
som dessa högt kvalificerade tjänstemän
utför kommer säkerligen att i mycket
förbli ett säsongarbete med en våldsam
belastning två, tre månader av
året, medan det därefter blir relativt
lugnt. Jag har som sexårig statssekreterare
erfarenhet av hur svårt det är
att planlägga arbetet på en statssekreteraravdelning,
så att det inte blir en
orimlig överbemanning men likväl blir
en bemanning som svarar mot pretentionerna
under toppbelastningen.

Omedelbart efter propositionstidens
utgång i år slog konsulterna larm och
påpekade, att det inträffat en stark försening,
varför de ville diskutera på
vilka sätt man skulle kunna komma till
rätta med detta problem till ett annat
år. Jag hoppas också, herr talman, att
vi skall kunna uppnå ett resultat som
är mer tillfredsställande än årets. En
sak vill jag emellertid be riksdagen om.
Man måste förstå den departementschef
som, om han har ett utarbetat förslag
som kanske betyder mycket för många
tusen medborgare, är övertygad om att
förslaget i fråga inte kommer att möta
några större invändningar och därför
vill lägga fram det fortast möjligt. Det

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Forceringen av riksdagsarbetet i slutskedet av vårsessionen.

betyder ändå mycket för medborgarna,
resonerar han, låt oss därför inte vänta
till ett annat år! En sådan iver är,
tycker jag, värd beröm. Jag tror att
också damerna och herrarna själva
skulle gripas av samma iver, om ni befunne
er i den position, som en departementschef
därvidlag ofta gör.

Å andra sidan kanske det finns flera
departement, där man också har ärenden
av samma typ, och så uppstår forcering
och trängsel. Då är det naturligtvis
ytterst regeringsledningens sak
att gallra. Det är möjligt att det har
brustit på detta område i år, och jag
skall som sagt, på grundval av det initiativ
som togs av konsulter redan för
snart två månader sedan och på grundval
av den debatt som här förts, försöka
se till att det blir ett hyggligare
reglemente ett annat år.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Jag tror nog att man praktiskt
taget på alla håll, där man är tyngd
av detta arbete, kan instämma i vad
som sagts av de olika talarna här. Vi
som varit med länge har påtalat detta
missförhållande många gånger. Jag
skall inte ge mig in på något försök att
bedöma om det är värre i år än det
varit vid föregående tillfällen. Jag förstår
väl den synpunkt som herr Fast
anlägger i fråga om utrustningen av
departementen. Den frågan måste på ett
eller annat sätt lösas, så att de får den
arbetskraft som behövs för att propositionerna
skall kunna läggas fram i
tid. Jag förstår också mycket väl departementschefernas
ambition, men även
riksdagen har en smula ambition: man
vill inte bara svälja allt utan vill ha
möjlighet att tugga också.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga, att det är mycket möjligt att bevillningsutskottet
hade kunnat lätta sin
arbetsbörda genom att låta fastighetsskatten
och villabeskattningen vila till
i höst. Men där stod vi just inför detta
problem, att ett bordläggande av de

två propositionerna skulle skjuta hela
ikraftträdandet ett år framåt, och vi
ansåg frågan så pass viktig ur medborgarnas
synpunkt, att vi vid en närmare
prövning inte gick på uppskovslinjen.

Sedan, herr talman, några ord om
det herr Hagberg i Malmö berörde.
Man bör självfallet ha all den tid till
sitt förfogande som möjligt är för att
pröva de ting, som särskilt högern har
aktualiserat i den motion, som den
väckte i går. Jag fattade inte herr Hagbergs
uttalande på det sättet, att någon
som helst kränkning av någons möjlighet
att göra sin mening gällande
hade ägt rum i bevillningsutskottet. Jag
är angelägen att förklara, att det vi
kom fram till angående behandlingsformen
stöddes av en praktiskt taget
enhällig uppfattning. Det är klart att
det uppstår många svårigheter genom
de rådande förhållandena, det är jag
den förste att erkänna, men det är inte
ägnat att underlätta, att man alltid
skall räkna med att sista motionsdagen
utnyttjas till sista sekunden.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Jag
vill instämma med herr Fast däri,
att ingen har påstått att riksdagens
arbetsformer är så fulkomliga,
att de inte kan bli bättre. Vi är
också överens om att i den mån arbetsordningen
kan bli bättre åligger det
riksdagen att ta mycket allvarligt på
problemet och dra den slutsatsen, att
man bör ägna det större intresse än
vad man har gjort tidigare.

Men jag vill å andra sidan slå fast
— och jag tror att den uppfattningen
delas av alla kammarledamöter — att
även om riksdagen hade haft hundraprocentigt
effektiva arbetsformer, så
skulle det ha varit omöjligt att på ett
tillfredsställande sätt klara det arbetsprogram,
som riksdagen har ställts inför
de senaste veckorna. Regeringen
har naturligtvis vid framläggandet av
propositioner för riksdagen att anpassa
sig efter de förhållanden som råder,

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Forceringen av riksdagsarbetet i slutskedet av vårsessionen.

t. ex. denna begränsning av riksdagssessionen
till den 1 juni — den må
vara lycklig eller olycklig. Är den
olycklig får den ändras, men så länge
den finns får ju regeringen anpassa sig
efter den. Därför kan man inte komma
bort från regeringens ansvar genom
att tala om att inte heller riksdagen
är fullkomlig.

När herr Fast säger att vartannat och
vart tredje år har det varit på detta
sätt och när statsministern använder
ordet regelmässigt i början av sitt anförande,
så måste jag nog konstatera
att det inte har varit på tillnärmelsevis
samma sätt, i varje fall inte sedan jag
kom in i riksdagen 1938. Det liar varit
en helt annan, mycket mera orimlig
trängsel av ärenden här under de senaste
veckorna än någonsin sedan 1938.
Läget har alltså blivit inte bättre utan
sämre.

Statsministern säger, som ett försök
till psykologisk förklaring, att om ett
statsråd inte väntar stora invändningar
från riksdagens sida, så är det förklarligt
att han vill föra fram sina förslag.
Det är en ganska betänklig teori detta,
ty bland annat sätter den minoritetens
rätt i fara. Det kan vara så, att ett
statsråd inte väntar så allvarliga invändningar
från majoritetspartierna —
och det var väl det statsministern tänkte
på — men det kan finnas en minoritet,
som har ett berättigat krav på
att få möjlighet att göra sin vilja gällande.
Och det har varit fallet med en
lång rad propositioner, just att minoriteten
haft mycket bestämda önskemål.
Därför tycker jag nu att denna förklaring
— som må gälla som psykologisk
förklaring — inte är någon vägande
ursäkt.

Herr talman! Det är alldeles klart
att det inte varit tillfredsställande tidigare
heller. Den springande punkten
i dag är dock att det har blivit en allvarlig
försämring.

Till sist vill jag konstatera, att herr
Fast glädjande nog började med att in -

stämma, liksom herr Hagberg i Malmö
och herr Adolv Olsson gjorde, i att
det har varit helt otillfredsställande
de senaste veckorna. Herr Hjalmarson
har förut givit uttryck åt samma uppfattning,
och man har väl anledning
förmoda, att inte heller bondeförbundslcdamöterna
är särskilt förtjusta. Det
råder alltså, i varje fall bland de demokratiska
partierna i kammaren, en enhällig
uppfattning, att sådana arbetsförhållanden
som riksdagen haft i år
inte får förekomma. Det är därför som
man med en viss tillfredsställelse kan
konstatera, att statsministerns avslutningsuttalande
innebär ett löfte, att han
skall göra vad på honom ankommer
som regeringschef för att dämpa departementschefernas
lust att lägga arbetet
så, att en upprepning av årets
missförhållanden äger rum. Statsministern
har förut, som jag erinrade om
innan han kom in i kammaren, givit
ett sådant löfte till dåvarande högerledaren
herr Domö. Vi kan endast uttrycka
den förhoppningen, att statsministern,
sedan han nu upprepat sitt
löfte, är villig att sätta in större energi
än som har visats under de senaste
åren, så att man inom ett par år kan
konstatera, att efter 1953 har förhållandena
visserligen inte blivit idealiska,
men att det har blivit en vändning och
en avgjord och bestämd vändning till
det bättre.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr statsministern
talade om den naturliga ambition, som
en departementschef känner. Jag förstår
detta mycket väl, men jag vill å
andra sidan gärna instämma med herr
Olsson i Gävle, då han understryker
att riksdagsledamöterna också har sin
ambition, som de vill ge uttryck åt.
Det gäller nog samtliga partier.

Vad nu speciellt bevillningsutskottets
sammanträde i går eftermiddag beträffar,
förelåg ju bl. a. en från vårt håll
inom laga motionstid väckt motion,

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Forceringen av riksdagsarbetet i slutskedet av vårsessionen.

innefattande resonemang rörande en
principiellt alldeles ny uppläggning av
budgetarbetet och budgetdebatten. Jag
har det intrycket, att även majoritetens
företrädare i bevillningsutskottet skulle
ha varit intresserade av att diskutera
dessa helt nya uppslag, men de var förhindrade
att göra detta, av skäl som
jag tidigare har antytt.

Det räcker nämligen inte med att behandla
budgeten senast den 31 maj. Den
måste ha behandlats i kamrarna senast
ett par dagar före nämnda datum. Det
kan nämligen, åtminstone teoretiskt,
tänkas att kamrarna stannar i olika beslut.
Vid en sådan utgång av budgetbehandlingen
måste man ha nödig tidsfrist
för färdigställandet av ett memorial
avseende en gemensam votering.
Dessa tekniska förhållanden har ingen
kunnat rå på, och därför blev detta
sammanträde som det blev i går eftermiddag;
på några få minuter skulle
hela denna betydelsefulla fråga avgöras.

Vi får nog, ärade kammarledamöter,
tänka på att det bär är fråga om att
av svenska folket ta ut i direkt skatt
ungefär 4 000 miljoner kronor, i bilskattemedel
610 miljoner, i tullar, acciser
etc. 2 311 miljoner o. s. v. Det är
dock, tycker jag •— och jag vill därmed
ytterligare understryka vad jag
redan tidigare framhållit — djupt otillfredsställande,
att beslut rörande dessa
dominerande spörsmål skall behöva fattas
under de former, som vi i år har
varit tvingade att använda.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! .lag skall inte
mycket förlänga en debatt där vi ju i
stort sett är överens om att det inte är
en tillfredsställande ordning som nu
råder och där vi på ömse håll — i första
hand regeringens, naturligtvis —
får försöka åstadkomma en bättre ordning.

Men för att det inte skall bli några
missförstånd vill jag påpeka att det inte

är riktigt när man säger, att tillståndet
nu skulle vara något unikt. Jag skulle
vilja hänvisa till debatter i detta ärende
som har förts år 1943, då min företrädare
i ämbetet tjänstgjorde, år 1945,
återigen med min företrädare i ämbetet,
och år 1949, då jag själv hade att
ta ställning till dessa ting.

Jag skulle också vilja erinra om att
det var ännu värre innan den nya ordningen
för riksdagsarbetet kom till. Det
har ändå blivit bättre. Nu är det ju
ändå otänkbart, sådant som hände år
1946, då Kungl. Maj:ts proposition om
den kulturella upprustningen kunde
lämnas, jag tror det var den 16 maj. Det
skulle alltså vara detsamma som att vi
i dag skulle ha fått en proposition på
200 eller 300 sidor rörande nya och
stora betydelsefulla ting. Lyckligtvis
har det blivit bättre, och det är naturligtvis
en följd av de ändrade bestämmelserna.

Vi har inte hunnit att ordentligt anpassa
oss till dem ännu. Jag är ledsen
över det och kan inte säga annat än att
regeringen, på initiativ av konsulterna
i deras promemoria av april i år, kommer
att granska denna sak, och så får
vi se hur det kommer att gå till 1954
års riksdag.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Bara ett påpekande. Statsministern
säger att det har blivit bättre
genom att vi i år inte som förr får
stora propositioner t. ex. den 16 maj.
Då lämnar statsministern alldeles ur
sikte att det har införts en ny ordning;
riksdagen måste numera sluta i maj,
medan den vid de tillfällen, som statsministern
syftade på, brukade hålla på
till slutet av juni eller i vissa fall in i
juli. När statsministern behöver använda
den argumenteringen för att visa
att det har blivit bättre, förstår vi ändå
hur ansträngd hans position är.

Nej, herr talman, vi kan vara överens
om att detta tillstånd i år inte är unikt
i den meningen att det har varit till -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Forceringen av riksdagsarbetet i slutskedet av vårsessionen.

fredsställande förut — det är ett mycket
gammalt problem — men jag måste
än en gång konstatera, att under de
år jag har varit i den svenska riksdagen
har det aldrig varit en sådan
sammanklumpning av stora, viktiga
ärenden under några få veckor som
<1 et har varit i år. Jag har också angivit
siffror, innan statsministern kom in i
kammaren, som visar en ogynnsam utveckling
under de senare åren, och
det är denna problemets skärpning
som, tror jag, har åstadkommit att
stämningen i riksdagen inom alla partier
är allvarligare i denna fråga än
den har varit tidigare. Jag hoppas och
tror att också statsministern för sin
del är övertygad om att stämningen
i kammaren verkligen är allvarligare
än den har varit under ganska många
år.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Så
länge jag har tillhört riksdagen — det
iir ju inte så många år, men i alla fall
ett decennium — har det mot slutskedet
alltid blivit en anhopning av göromål,
en anhopning som naturligtvis har föranlett
en mycket stor olust. Anhopningen
var faktiskt, såvitt jag kan komma
ihåg, inte mindre på den tiden när vi
slutade i mitten på juli månad än vad
den har visat sig vara sedan vi gått över
till den nya ordningen med att få avsluta
arbetet vid månadsskiftet maj—
juni.

Frågan huruvida det är en exceptionellt
stor arbetsbelastning just under
slutveckorna i år kan man väl knappast
komma till rätta med utan något slags
statistisk bearbetning av materialet i
riksdagens slutskede för några år.

Det har aldrig fallit mig in, under den
tid jag tillhörde riksdagen utan att vara
med i regeringen, att tänka mig att det
skulle, som det har sagts här, finnas någon
lust hos regeringen att lägga arbetet
så, att en del av propositionerna blir

färdiga först i slutskedet — det var någon
talare som använde det uttryckssättet.
Det är ju på det sättet i allmänhet,
att kommittéerna arbetar i syfte att
få fram ett förslag till den näskommande
riksdagen men blir färdiga ytterligt
sent. Man gör allt vad man kan i departementet
för att få fram propositionen
under den ordinarie propositionstiden,
och så kommer den de sista dagarna.

Jag undrar vad man skulle säga i den
allmänna debatten för den händelse det
kunde visas att propositionen ligger färdig,
låt oss säga en vecka eller en halv
vecka före propositionstidens utgång,
men vederbörande statsråd underlåter
att lägga fram den till riksdagen, naturligtvis
då i tanke på att det ej skall behöva
bli så här forcerat. Jag tror att de
grupper, som önskar att ärendet skall
komma under så snabb behandling som
möjligt, skulle komma att rikta en mycket
hård kritik mot den departementschefen.

Detta betyder att jag tror att man,
om man skall komma till rätta med det
problem som det här gäller, faktiskt får
lov att förkorta den ordinarie propositionstiden.
Jag tror att man får lov att
vidtaga en lagändring, som förhindrar
vederbörande departementschef att
komma så sent med sina propositioner.
Jag är också fullt på det klara med att
propositioner efter den ordinarie tiden
måste begränsas så långt det över huvud
taget är möjligt.

Jag är vidare på det klara med att
det är ett betydelsefullt och mycket allvarligt
problem, som vi här har rört
vid, särskilt med tanke på att oppositionen
har rätt att fordra en tillräckligt
tillmätt tid för att effektivt kunna penetrera
de olika förslag som läggs fram.
Jag är den siste att vilja säga, att man
kan nöja sig med situationen sådan den
är. Jag är tvärtom av den uppfattningen,
att man bör vidtaga åtgärder för att så
snart som möjligt få en ändring till
stånd.

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Forceringen av liksdagsarbetet i slutskedet av vårsessionen.

Herr HJALMARSON (li): Herr talman!
Efter den debatt som bär ägt rum förefaller
det som om inte bara alla här är
överens om att de nuvarande förhållandena
är oefterrättliga utan även att
många känner ett behov av att bekänna
sina synder. Det vore självfallet glädjande
om denna anda komme att få
prägla de positiva åtgöranden, som
övervägs för att komma till rätta med
saken.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
framhöll för ett ögonblick
sedan, att han inte trodde att forceringen
av arbetet i vår är mera accentuerad
än vad den har varit andra
vårar. Jag skall självfallet inte yttra mig
om denna sak, eftersom jag inte har den
långa riksdagsmannabana bakom mig
som gör att jag kan med tillräcklig sakkunskap
fälla ett omdöme härom. Jag
skule bara vilja säga, att om herr inrikesministerns
uppfattning skulle vara
riktig, finns det sannerligen i ännu högre
grad anledning att få till stånd en
bättre ordning.

Det är väl, herr talman, ganska naturligt,
när vi nu har råkat komma in
på denna fråga, att vi från vårt håll vågar
erinra om det förslag, som tidigare
har väckts från vår sida men som då
avvisades av riksdagens majoritet, nämligen
att riksdagen skulle börja den 1
december i stället för den 10 januari.
Jag kanske även, herr talman, vågar
påminna kammaren om att när detta
förslag framfördes, skedde det bland
annat under en uttrycklig hänvisning
till att om vi fortsatte att börja den 10
januari risk förelåge för en alltför stor
forcering under slutet av maj månad.

Nu har alltså denna situation inträffat,
och jag skulle därför vilja vädja till
regeringen'' och kamraterna här i kammaren
att ännu en gång till förutsättningslös
prövning ta upp frågan om vi
inte borde börja den 1 december i
stället.

Statsministern framhöll, att han har
full förståelse för att arbetsbelastningen,

särskilt i vissa utskott, blir för hård.
Men det är ju inte bara arbetet i utskotten
det gäller, utan minst lika viktigt är
ju att de enskilda riksdagsmännen får
någon tid över för att kunna sätta sig
in i och tänka över de frågor, som presenteras
i utskottsförslagen. Detta har
ju sanningen att säga, herr statsminister,
varit fullständigt omöjligt under de
sista dagarna och kommer att bli det
under dem som närmast förestår.

Statsministern menade, att det var
svårt att få en ändring till stånd med
hänsyn till arbetets organisation i departementen.
Men det må väl åtminstone
för den som företräder ett oppositionsparti,
i synnerhet om det är högerparti,
vara tillåtet att ifrågasätta, huruvida
det verkligen kan vara nödvändigt
att bedriva lagstiftningsarbetet i den
hetsiga takt, som vi har gjort under den
sista tiden. Är det så alldeles säkert att
det svenska samhället mår bra av en sådan
oerhörd forcering?

Statsministern framhöll och inrikesministern
var inne på en liknande tankegång,
att det är ganska naturligt om
en departementschef, som har ett förslag
färdigt och vet att detta är ett förslag,
som intresserar många människor
i landet, då också är angelägen om att
så fort som möjligt få fram det till riksdagen.
Den ambitionen kan man i och
för sig begripa. Men, herr talman, vad
har vi då egentligen en riksdag till?
Häromdagen diskuterades frågan om
första kammarens existensberättigande.
I dag tycks man ha anledning att ställa
frågan: Vad skall vi här i landet över
huvud taget ha en riksdag till, om den
inte skall få tillfälle att fullgöra den
funktion som medborgarna har givit
den, nämligen att ingående pröva huruvida
regeringens uppfattningar och värderingar
är riktiga och hållbara? Var
och en av oss här i riksdagen har inte
bara skyldighet att ingående pröva ärendena
utan även rättighet att få det rådrum
som krävs för en sådan prövning.

Efter vad jag fattade av statsminis -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Forceringen av riksdagsarbetet i slutskedet av vårsessionen.

terns inlägg ville han försöka medverka
till en bättre ordning för framtiden. Jag
tar fasta på detta och hoppas att det
skall leda till ett positivt resultat. Statsministern
var inställd på vad Martin
Luther kallat bot och bättring. Jag hoppas
nu bara att statsministern skall
komma ihåg att Martin Luther inte talade
i allmänna ordalag om bot och
bättring, utan om daglig bot och bättring.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Jag begärde ordet, när jag lyssnade till
herr Ohlin och hörde vilken mängd
instämmanden han fick efter sitt anförande.
Det är nog tämligen klart att
vi alla här i kammaren är ense med
herr Ohlin om att det är ett oskick att
stora propositioner lämnas vid så sen
tidpunkt som nu sker. Å andra sidan
förstår jag mycket väl att det beträffande
vissa propositioner kan vara berättigat
att de kommer vid en sen tidpunkt.
Det gäller exempelvis den av
herr Hagberg kritiserade propositionen
om statsregleringen. Det är självklart
att ju närmare budgetårets slut
denna proposition framlägges för riksdagen,
ju säkrare bedömningsgrunder
finns det i fråga om propositionens
innehåll. Jag förstår också att det kan
finnas andra förslag, som det kan vara
berättigat att lägga fram, även om det
enligt mångas mening sker litet väl
långt fram på riksdagen.

Vidare bör vi, när dessa spörsmål
diskuteras, taga hänsyn till tidsläget.
Det har från visst håll sagts att redan
tidigare, åren 1943, 1944 och 1945, avlämnades
propositioner mycket sent.
Men då befann vi oss i ett krigsläge
och det var nödvändigt att begagna tillfället
för att lägga fram förslag som
var påkallade av det aktuella läget.
Men den motiveringen existerar ju inte
nu, när vi kommit in i ett mera normalt
läge.

Herr Hjalmarson vill att riksdagen
3 — Andra kammarens protokoll 1953. N

skall börja den 1 december. Jag tror
att detta förslag är av noll och intet
värde, om det sedan blir samma ordning
beträffande propositionsavlämnandet
som nu. Alltsammans beror på när
propositionerna framlägges, och på den
punkten har ju statsministern lovat att
det skall bli en ändring. Jag är emellertid
inte säker på att det verkligen
blir någon ändring, om statsministern
skall ha det överseende med vederbörande
departementschefer som han lät
komma till uttryck, då han sade att om
en departementschef har ett bra förslag,
som han anser att det är på sin
plats att framlägga för den pågående
riksdagen, skall han också få göra det.
Jag tror att varje departementschef
kommer att vid varje tillfälle framföra
sådana önskemål, som nog också kan
vara rätt bärande, och om man skall
göra som statsministern vill, blir alltså
situationen precis densamma som förut.

Nej, enda sättet för att åstadkomma
en reform härvidlag är att regeringen
lägger sig vinn om att göra i ordning
propositionerna fortast möjligt och sedan
låter dem ligga till början av nästkommande
riksdag och så förfar på
detta sätt undan för undan. Att öka
arbetskraften för att få till stånd en
bättre ordning anser jag inte behövligt,
ty redan nu har regeringen möjlighet
att vid avfattandet av stora propositioner
anlita sakkunniga som har deltagit
i utredningar och annat arbete på området.
Den utvägen har man använt tidigare,
och jag vet att den användes även
nu. Det finns alltså krafter tillgängliga
för ändamålet.

Svårigheterna är alltså inte avhjälpta
genom att man skaffar mer arbetskraft,
utan det enda sättet är att låta en mängd
propositioner ligga på hyllan till nästa
år och då på ett tidigt stadium framläggas
för riksdagen. Först om man går
den vägen blir det ordning och reda
med propositionsavlämnandet, och då
kan riksdagen pröva frågorna på ett
helt annat sätt än vi nu är tvungna att
21.

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Forceringen av riksdagsarbetet i slutskedet av vårsessionen.

göra. Att sedan en och annan departementschef,
kanske i rädsla för att inte
få sitta kvar till nästa år, är angelägen
om att vissa förslag skall framläggas,
kan man nog ta med lugn.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Gentemot inrikesministerns
påpekande skulle jag vilja säga
att det är väl ingen som menar att regeringen
har någon särskild lust att
lägga fram propositioner sent. Däremot
är det tydligen så — det var visst statsministern
som nämnde det — att om
ett statsråd har en proposition färdig,
har han god lust att lägga fram den,
även om det är litet sent på riksdagen.

Jag tror inte heller att man kan bedöma
dessa förhållanden med hjälp av
en statistisk utredning. Det är inte här
bara fråga om att registrera antalet
propositioner och avlämningsdagarna,
utan mycket beror också på hurudana
propositionerna är och vilket arbete
som kräves från riksdagens och inte
minst från oppositionens sida för att
få ett grepp om det hela.

Jag skulle som ett ytterligare exempel
vilja erinra om hur det i år har
legat till beträffande den stora jordbrukspropositionen.
Motionerna i anledning
av denna skulle vara avlämnade
senast klockan fem i måndags.
När jordbruksutskottet sammanträdde
klockan halv elva i går tisdag låg på
utskottets bord en hel knippe motioner
som ingen av utskottets ledamöter hade
kunnat läsa, därför att man inte hade
hunnit mångfaldiga dem så att de kunde
utdelas förrän vid sammanträdets
början. Föredraganden hade begagnat
natten till att nödtorftigt läsa igenom
motionerna och gruppera upp dem,
men ingen av utskottets ledamöter hade
haft fysisk möjlighet att ta del av det
material som vi sålunda ställdes inför.
Vidare måste denna behandling vara
slut i går. Om utskottet skulle velat ta
kontakt med jordbruksnämnden, Spannmålsbolaget,
Lantbruksförbundet eller

vem som helst för att få belyst en sak
som framförts i en motion, fanns det
inte tid att göra det. Det har sagts ifrån
i jordbruksutskottets betänkande flera
år i rad, att detta är orimligt. Det rör
sig inte om en fråga, som händelsevis
kommer och kilar sig in, utan om en
fråga, som man vet skall komma igen
varje år.

År det inte möjligt att slopa en månads
statistik? sade jag förra året, ty
det är mycket viktigare att man får
materialet i så god tid, att det kan behandlas.
Det var från början meningen,
att beslut skulle fattas innan jordbrukarna
disponerade för vårsådden.
Nu kommer Kungl. Maj :ts beslut i förväg
för att jordbrukarna skall ha något
att rätta sig efter. Om riksdagen sedan
vill göra ändringar, säger man att
Kungl. Maj:t redan givit jordbrukarna
löfte om att det skall bli på ett visst
sätt.

Man vill inte avskaffa första kammaren
men i realiteten berövar man
bägge kamrarna deras inflytande. Jag
vågar påstå att det inte finns någon
kommunal församling i detta land som
slarvar ifrån sig en fråga så, som riksdagen
i vissa fall är tvungen att göra
med sina stora frågor. Det måste försvaga
och misskreditera demokratien
att fortsätta med en sådan ordning.

Jag förnekar inte att det finns svårigheter,
men dessa måste lösas. Riksdagen
får väl göra sitt för att förbättra
arbetsordningen. Det finns nog åtskilligt
att anmärka på även beträffande
riksdagen. Men huvudsaken är när propositionerna
kommer. Regeringen får
väl försöka att någon gång införa den
riktiga turordningen i arbetet, annars
kommer det att fortsätta på detta
oefterrättliga sätt.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag vill i
någon liten mån ta riksdagen i försvar.
Om någon som inte tillhör denna kammare
lyssnar på exempelvis herr Svens -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Forceringen av riksdagsarbetet i slutskedet av vårsessionen.

sons i Ljungskile anförande nyss, får
han nog lätt föreställningen att här
över huvud taget inte sker någon
granskning alls, att riksdagen praktiskt
taget är avskaffad. Det finns, säger herr
Svensson i Ljungskile, ingen kommunal
församling i landet, som slarvar
igenom ärendena så, som riksdagen
gör. Jag undrar om inte denna skildring
ger en fullkomligt felaktig bild
av det sätt varpå svenska riksdagen
arbetar.

Huvudparten av riksdagens material
— det vet inte allmänheten, men det
är ju så klart för riksdagsmännen, att
de inte tänker på det — kommer i
statsverkspropositionen den 10 januari
varje år och i den mängd av motioner
som väcks i anslutning till statsverkspropositionen.
Det sker ju en mycket
noggrann granskning av Kungl. Maj :ts
alla anslagskrav i statsutskottet och
jordbruksutskottet. Därtill kommer den
granskning över våra beslut som konstitutionsutskottet
utövar. Herr Ohlin
tar sig åt huvudet. Han tycks tvivla på
konstitutionsutskottets granskning. Jag
kan inte hjälpa om herr Ohlin underkänner
representanterna i konstitutionsutskottet.
Meningen är i alla fall
att det i dessa utskott skall ske en
ganska grundlig granskning av Kungl.
Maj:ts regemente. Det tror jag också
sker. Det lär väl inte i hela världen finnas
någon riksdag som har det utskottsväsende
som den svenska riksdagen
har. Det är ett arv från frihetstiden.
Men vi sätter stort värde på det.

Men för att inte den utomstående
allmänheten skall av herr Svenssons i
Ljungskile anförande få en falsk föreställning,
att svenska riksdagen har
blivit något slags Krollopera, som inte
har någonting att säga till om, vill jag
understryka att så uppfattar i varje
fall Kungl. Maj :ts regering inte den
riksdag den lägger fram sina förslag
för.

Herr Svenssons i Ljungskile anförande
innehöll en viktig sak, som jag flera

gånger varit inne på, bland annat som
statssekreterare. Han sade: »Varför

skall jordbrukspropositionen komma
så sent? År det för att få ytterligare
en månads statistik?» Det ligger mycket
i hans fråga, kanske mer än herr Svensson
i Ljungskile själv tänker på. Det
vore kanske en fördel om vi på denna
punkt kunde slippa, låt oss säga, 75
procent av vårt perfektionsraseri. Liksom
de svenska riksdagsutskotten intar
också våra propositioner en särställning
i världen genom den noggrannhet,
som Kungl. Maj :t anser sig böra ådagalägga
i fråga om att redovisa invändningar,
uppslag, statistik, m. m. för
riksdagen. Denna noggrannhet är en
av anledningarna till att den politiska
prövningen sedan ibland måste bli så
pass snabb. Det är mycket möjligt att
det är riktigare att spinna vidare på
herr Svenssons i Ljungskile förslag om
enklare propositionsskrivning och enklare
redovisning för riksdagen än på
högerledarens förslag om ändrad tid
för riksdagens sammanträde, som jag
uppriktigt sagt inte tror att det blir så
mycket bevänt med.

Till herr Rubbestad vill jag bara
säga, att det är synd att han under
sina två år i regeringen inte lyckades
få respekt för sina synpunkter. Ty det
var i realiteten på samma sätt då med
propositionerna.

Sedan vill jag bara göra ett påpekande.
Jag dolde, herr Ohlin, inte i mitt
anförande, att ändringen av lagbestämmelserna
har spelat en avgörande roll
för förbättringen av förhållandena. Jag
tror, att herr Ohlin skall finna, om
han läser det stenografiska referatet
av anförandet, att jag anknöt mina reflexioner
just till denna lagändring och
framhöll, att det ändå blivit bättre sedan
vi fått den nya ordningen, varmed
jag givetvis avsåg ifrågavarande lagändring.

Vi har talat om sena tidpunkter. Jag
vill i det sammanhanget nämna, att
jordbrukspropositionen år 1947 avläm -

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Porceringen av riksdagsarbetet i slutskedet av vårsessionen.

nades den 7 juni och remitterades den
10 juni.

Det är ju orimligt att säga, att förhållandena
inte blivit väsentligt förbättrade
under den tid som har gått.
Emellertid är det klart, att dessa förbättrade
förhållanden — vilket jag ber
riksdagen förstå — ökar pressen på
Kungl. Maj :ts kansli. Det måste vara
en kolossal skillnad att på grund av lagbestämmelserna
tvingas att framlägga
propositionerna i så god tid som nu
är fallet mot att kunna låta propositionerna
ligga ända fram — vilket jag
lämnade exempel på •— till den 7 juni.
Inom Kungl. Maj ds kansli har man
visserligen inte fått systemet för utarbetande
av propositioner att fungera
så perfekt som vi önskar, men enär
det riktas så mycken kritik mot det —
bland annat påstås det ju, att förhållandena
nu skulle vara sämre än någon
gång sedan 1938 — vill jag bara påpeka,
att detta beror på ett minnesfel
■— låt vara i god tro men icke desto
mindre ett minnesfel.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle: Herr talman! Man kan
naturligtvis inte jämföra arbetet i riksdagens
slutskede under den tid, då det
inte fanns något fastställt datum för
riksdagens avslutande, med nu rådande
förhållanden. (Hans excellens herr
statsministern inföll: Jag jämförde för
regeringens del.)

Nu talade jag om riksdagen först och
främst. Men det är klart att den nya
ordningen medför, att arbetsordningen
inom Kungl. Maj :ts kansli också får
lov att förskjutas med hänsyn till semestrar,
sommar- och höstprogram, om
det hela skall klaffa.

Vad jag nämnde i mitt första anförande
var ett konkret exempel. Statsministern
kan inte jäva någonting av
vad jag därvid sade. Jag tror inte, att
riksdagens anseende kan upprätthållas
genom att man söker dölja verkligheten,

utan man måste göra verkligheten sådan
att den blir värd respekt.

Jag vill hålla med om att det finns
mycken noggrannhet och krånglighet
i Kungl. Maj:ts propositioner. I jordbrukspropositionen
är detta till den
grad fallet, att principfrågorna blir
bortglömda, undangömda och oprövade,
emedan läsarna villas bort av alla
statistikens irrgångar. Denna statistik
är ur pedagogisk synpunkt så illa uppställd,
att till och med förhandlarna
själva har svårt att veta vad det ena
eller andra betyder eller var det står.
Här finns verkligen plats för en reform.

Herr HJALMARSON (h): Herr talman!
Statsministern framhöll, att något
skulle vara att vinna ur riksdagens
synpunkt om regeringen i
viss mån gjorde avkall på lagstiftningsarbetets
kvalitet. Jag måste bestämt opponera
mig mot riktigheten av en sådan
uppfattning. Tvärtom ger vissa tendenser
i fråga om propositionernas
utformning under senare år anledning
till oro både på grund av sättet att redovisa
de olika synpunkter, som kommit
fram under den förberedande behandlingen,
och på grund av den lagmässiga
utformningen av förslagen. Däremot
tror jag, herr statsminister, att
något vore att vinna om man strävade
efter att något begränsa den väldiga
kvantitet propositioner, som vi de senare
åren har dignat under. Mera kvalitet,
mindre kvantitet är den paroll man
borde följa.

Slutligen kan jag, herr talman, inte
annat än beklaga, att statsministern inte
ens vill vara med om ett förutsättningslöst,
märk väl förutsättningslöst, resonemang
om förslaget att riksdagen skulle
börja den 1 december i stället för den
10 januari, .lag har svårt att förstå en
så negativ inställning. Jag skall självfallet
inte redovisa alla de skäl som vi
tidigare har anfört för vår uppfattning,

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Forceringen av riksdagsarbetet i slutskedet av vårsessionen.

att en hel del vore att vinna genom en
sådan anordning. För att man över huvud
taget skall kunna ta upp en fruktbärande
diskussion, måste regeringen
åtminstone förklara, att den är beredd
att resonera om saken utan någon förutfattad
mening.

Herr OHLIN (fp) : Herr talman! Herr
statsministern säger att det i alla fall
har blivit bättre. Genom att upprepa ordet
»bättre» försöker han suggerera
till att detta skulle vara ett faktum. Som
exempel nämner statsministern att jordbrukspropositionen
år 1947 lämnades
den 7 juni, om jag inte hörde fel. Men,
herr statsminister, man får väl ta hänsyn
till hur lång tid riksdagen har till
förfogande för behandling av en fråga.
Att propositionen lämnas tidigare nu än
då visar väl ingenting, eftersom riksdagen
nu måste sluta så mycket tidigare!
År 1947, herr statsminister, slutade
riksdagen den 23 juli, alltså nära sju
veckor efter jordbrukspropositionens
framläggande. Riksdagen i år torde sluta
ungefär fyra veckor efter denna propositions
framläggande. Statsministerns
försök att få det hela till en förbättring,
därför att propositionen nu kommer litet
tidigare enligt almanackan, är alltså
fullständigt grundlöst. När man nu har
denna giljotinbestämmelse om den 1
juni, så uppstår en sammanklumpning
av ärendena som vi inte hade någon
motsvarighet till under de sista veckorna
tidigare. Det sker därför att regeringen
icke lyckats att i samma mån
ändra på tidpunkten för propositionernas
avlämnande. Det är detta som förklarar
att det blivit en försämring och
icke en förbättring.

Jag vill även konstatera, herr talman,
att om jag inte missförstod herr Fast

— jag vill förtydliga vad jag sade nyss

— var även han av den uppfattningen
att man icke kunde säga att förhållandena
var likadana som förut. Innebör -

den av herr Fasts anförande var att
problemet fanns redan förut men att det
blivit allvarligare.

Jag vill därför, herr talman, sluta med
att konstatera, att man från samtliga
partiers sida uttalat att situationen är
alltigenom otillfredsställande. Här råder
en enighet och ett allvar i reaktionen
inför detta problem, som i varje fall
inte jag varit med om sedan jag kom in
i riksdagen. När statsministern nu upprepar
det löfte han gav herr Domö i
första kammaren, vågar jag därför hoppas,
att detta löfte också skall komma
att leda till ett praktiskt resultat.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s): Herr
talman! Jag har händelsevis varit ledamot
i den svenska riksdagen några år
längre än herr Ohlin, och jag har upplevat
att det inte bara är statsminister
Erlander utan samtliga hans företrädare
under min tid som ledamot i riksdagen
som fått höra ungefär samma
klander för försenade propositioner.
Det gällde Carl Gustaf Ekman, Arvid
Lindman och Per Albin Hansson. Allvaret
i de framställningar som då gjordes
var lika starkt som det allvar herr
Ohlin nu lade i dagen.

Vad man skall göra åt denna sak vet
jag inte, men jag finner det unikt att i
samband med det föreliggande memorialet
om uppskov till höstsessionen av
vissa ärenden från konstitutionsutskottet
ta upp en stor principdebatt om
riksdagens arbetsformer. En sådan hör
väl inte hemma i det sammanhanget.
Jag skall därför, herr talman, tillåta
mig att ställa ett informellt förslag som
jag vet att herr talmannen tyvärr inte
kan ställa under proposition. Detta förslag
är att kammaren återgår till behandlingen
av den »lilla» föredragningslistan,
där det änn återstår 64
ärenden.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Vissa beslut av Europarådets rådgivande

§ 8.

Föredrogos vart för sig:

bevillningsutskottets memorial nr 58,
angående uppskjutande till innevarande
års höstsession av behandlingen av till
utskottet hänvisad motion; och

jordbruksutskottets memorial nr 34,
angående uppskov med behandlingen av
vissa till utskottet hänvisade ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
memorial hemställt.

§ 9.

Vissa beslut av Europarådets rådgivande
församling.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 0, i anledning av Ivungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1952 vid
dess fjärde ordinarie möte samt år 1953
vid dess extraordinarie möte fattade beslut.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr DICKSON (h): Herr talman! Utrikesutskottets
utlåtande är mycket kort
och mycket torftigt. Om jag vågade tro
att anledningen till detta är en realistisk
cynism stödd på det säkerligen
grundade antagandet att om utlåtandet
varit längre så skulle kammarens ledamöter
inte orkat eller haft tid att läsa
igenom det, då skulle jag inte ha besvärat
kammaren nu. Jag är emellertid
inte alldeles övertygad om att det är
så saken ligger till. Nu är propositionen
som utlåtandet stöder sig på ganska
fyllig. Den kan utskottet naturligtvis
alltid falla tillbaka på. Det är bara
alt gå dit och läsa så får man reda på
vad det är utskottet numera vill ge till
känna för regeringen. Men jag tycker
ändå att utskottet en annan gång skulle
kunna visa litet större intresse för dessa
saker. Hela tonen i utlåtandet tycker

församling.

jag har någonting av resignerad armbåge
över sig. Det är ingen entusiasm
i utlåtandet, det finns intet intresse i
det. Man nödgas endast pliktskyldigast
säga några ord med anledning av att
regeringen hänskjutit dessa för riksdagen
liksom ovidkommande frågor till
densamma. Jag har det intrycket, att
hans excellens utrikesministern har ett
betydligt varmare intresse för dessa
saker än vad den anda som kommer
till uttryck i utskottsutlåtandet skulle
ge vid handen att riksdagen har. Jag
anser att också riksdagen bör visa ett
intresse med tanke på att det dock i
Europa, varav vi är en del, pågår stora
förändringar och omvälvningar.

Med hänsyn till att vi med en i och
för sig väl motiverad debatt här nyss
redan har gjort av med ett 85-tal minuter
av vad som återstår av riksdagen,
skall jag inte fresta talmannens tålamod
ytterligare. Jag skulle dock vilja
understryka än en gång, att om utrikesutskottet
vill komma i nivå i varje
fall med utrikesministern i fråga om
intresse för Europarådet, bör det nästa
år skriva en något rundare och mera
läsvärd akt än den vi i år har. I närvarande
stund är det ju så att många
av kammarens ledamöter inte har den
ringaste aning om vad som sker där.
Om det framställdes i en litet mera läsvärd
form än det vi nu har framför
oss, skulle det säkert kunna bereda
marken för ett intresse som utan allt
tvivel kommer att bli nödvändigt längre
fram.

Herr talman! Jag har inte något yrkande
i frågan utan har endast velat
redovisa deta önskemål.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Det var ju en ganska kraftig
salva som herr Dickson bestod utrikesutskottet.
Han säger att utlåtandet inte
bara är kort utan också tarvligt, tonen
är resignerande, där finns ingen entusiasm,
utskottet visar för litet intresse
o. s. v., utskottets utlåtande skulle ha

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Vissa frågor om det mindre och medelstora handelstonnaget.

skrivits litet mera läsvärt, och kammarens
ledamöter kan inte ha intresse
av att läsa sådana torra saker. Menar
herr Dickson att det skulle skrivas en
roman om Europarådet för att det på
så sätt skulle bli mera lättläst?

Jag tycker det betyg herr Dickson
gav kammaren var ganska hårt. Det tyder
ju på att kammaren inte följer med
vad som sker. Vi har med avsikt skrivit
ganska kort, emedan vi hade den
uppfattningen, att vi inte borde sväva
ut för mycket. En del frågor som kanske
är ganska besvärliga att skriva om
har utrikesministern behandlat mera
utförligt i sin proposition, som herr
Dickson också har sagt, och där kan
man läsa om ärendena. Utrikesutskottet
självt hänvisar till utlåtanden som
utskottet tidigare har avgivit, nr 5,
1951 och nr 10, 1952. Jag tror att utskottet
har samma mening att det är
alldeles tillräckligt skrivet om detta, så
i det fallet har vi ingen anledning att
sväva ut för mycket.

Nu hade herr Dickson inte något annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan, och därför skulle det knappast
vara anledning för mig att säga
någonting mer. Huruvida utskottet kommer
att skriva fylligare ett annat år
vill jag dock inte yttra mig om. Jag
vet att samma tongångar fördes fram
i första kammaren av ledamoten av Europarådet
herr Wistrand, som också
menade att utlåtandet var tarvligt. Om
detta kan jag upprepa vad utrikesutskottets
ordförande sade i första kammaren,
att utrikesutskottet hade berett
Europarådets svenska medlemmar tillfälle
att komma till utskottet och tala
om sessionen i Strasbourg, de nämligen
som deltagit i denna session, men ingen
av dessa ledamöter infann sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr DICKSON (h): Herr talman! Jag
skall bara göra en korrigering. Tydligen
har herr Pettersson i Dahl råkat

ut för ett hörfel. Jag sade inte att utlåtandet
var tarvligt, utan jag använde
ordet torftigt, viket är någonting helt
annat. Nu påstod herr Pettersson i
Dahl, att herr Wistrand i första kammaren
också hade sagt att utlåtandet
var tarvligt. Det vet jag ju inte, men
med kännedom om de soignerade uttryckssätt,
som brukar karakterisera
herr Wistrand, håller jag för sannolikt
att också han begagnade ordet torftigt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
till riksdagen angående val av omhud
jämte suppleanter i Nordiska rådet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Vissa frågor om det mindre och medelstora
handelstonnaget.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa frågor om det
mindre och medelstora handelstonnaget
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr STAXÄNG (h): Herr talman! Jag
har vid detta utlåtande anmält en blank
reservation. Jag har med denna inte
ämnat ha något annat yrkande vare sig
när det gäller motiveringen eller klämmen
i utskottets utlåtande, utan min reservation
är snarare avgiven för att jag
skall få tillfälle att understryka ett uttalande
i utskottets utlåtande. Utskottet
framhåller nämligen, att det delar
riksgäldsfullmäktiges mening att frågan
om kapitaltillskott till fonden åter bör
prövas därest fartygsbyggandet skulle
öka i en sådan omfattning att nuvarande
kapitalresurser skulle visa sig vara otillräckliga.
Jag är tacksam för detta myc -

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Behovsprövning på bostadsmarknaden.

ket positiva uttalande från utskottets
sida. Men jag vill i anknytning till detta
anföra en sak, som kanske i någon mån
kan ha inflytande på den medelstilldelning,
som bör ske till denna fond.

Det är ju en omvittnad sak, som inte
har kunnat jävas, att investeringsavgiften
utgjort ett mycket allvarligt hinder
när det gäller dessa fartygsbeställningar.
Då emellertid nu en medlem
av regeringen — om jag inte är fel
underrättad — har framhållit att det
är tänkbart att denna investeringsavgift
inom en snar framtid skall försvinna,
så kommer därigenom också detta hinder,
som har förelegat ur ekonomisk
synpunkt när det gäller dessa fartygsbeställningar,
att försvinna. Det är
därför jag skulle vilja uttala det önskemålet,
att om denna investeringsavgift
skulle försvinna vid årsskiftet regeringen
i så fall prövar just denna sak beträffande
tillskott till fonden.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa
kronan tillhöriga områden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Behovsprövning på bostadsmarknaden.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

126, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
angående anslag för budgetåret
1953/54 till kostnader för genomförande
av en behovsprövning på bostadsmarknaden
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 151 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 13 mars
1953, föreslagit riksdagen att dels antaga
vid propositionen fogade lagförslag,
dels ock till Kostnader för genomföran -

de av en behovsprövning på bostadsmarknaden
för budgetåret 1953/54 under
femte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 75 000 kronor.

Propositionen hade hänvisats till
statsutskottet, såvitt anginge anslaget under
femte huvudtiteln, samt i övrigt till
behandling av lagutskott. I de delar propositionen
hänvisats till lagutskott hade
den behandlats av tredje lagutskottet.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf in. fl. (I: 448) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmar -son in. fl. (II: 544), hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå förslaget i proposition
nr 151 om ett anslag av 75 000
kronor under rubriken Kostnader för
genomförande av en behovsprövning på
bostadsmarknaden.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 448
och II: 544 till Kostnader för genomförande
av en behovsprövning på bostadsmarknaden
för budgetåret 1953/54
under femte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 75 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Staxäng, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 448
och 11:544 måtte avslå Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr BIRKE (h): Herr talman! Statsutskottet
föreslår här, att man skall lämna
ett anslag på 75 000 kronor till kostnader
för genomförandet av behovsprövning
på bostadsmarknaden. Den
omständigheten, att riksdagen i annat
sammanhang har givit sin anslutning
till denna frågas lösning, anser reservanterna
inte utgöra något skäl för att
nu bifalla framställningen om detta anslag.
Det är en verksamhet på detta om -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän in. fl.

råde, som det råder mycket delade meningar
om, och därför anser reservanterna
att något anslag nu inte skall anvisas,
utan yrkar för sin del avslag på
Kungl. Maj :ts proposition i denna
punkt.

Med detta, herr talman, ber jag få
yrka bifall till reservationen av fröken
Andersson m. fl.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Det är klart att den ståndpunkt, som
herr Birke intar, är logisk. Då man inte
vill vara med om lagstiftningen, vill
man inte heller vara med om anslag för
att den skall träda i kraft. Men då riksdagen
ändå har tagit denna lag och det
därvid förutsattes att man skulle ha
detta belopp för att få en riktig anpassning
av det hela, ber jag, herr talman,
få yrka bifall till utskottets förslag.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1953/54 till vissa tillägg å
ersättningar i anledning av olycksfall i
arbete m. m. samt till statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i
arbete m. in.;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1953/54 till maskin- och verktygsutrustning
in. m. för fångvårdsanstalterna; nr

129, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1953/54 till universitetssjukhusen
m. in.;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlösning av avgälder
från de till skatte försålda s. k. halländska
kyrkohemmanen;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
in. m.; och

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän
m. fl.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ny lönegruppering
för statens tjänstemän m. fl. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 132 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 20 mars 1953, föreslagit
riksdagen att dels godkänna att
spännvidden i den statliga lönegrupperingen
— med bibehållen spännvidd
grupperna emellan — från och med
den 1 januari 1954 minskades från 16
till 12 procent, dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att meddela de övergångsbestämmelser,
som kunde befinnas erforderliga
vid genomförandet av de förordade
ändringarna i lönegrupperingen, dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåret
1953/54 medgiva de överskridanden
av maximerade anslag och anslagsposter,
som kunde föranledas av vad
sålunda föreslagits, dels ock till Täck -

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

ning av beräknat överskridande av anslagsmedel
på grund av ändrad lönegruppering
å riksstaten för budgetåret
1953/54 under tolfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 7 500 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft ett antal
motioner.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:426 och 11:520 samt
II: 521, godkänna att spännvidden i den
statliga lönegrupperingen — med bibehållen
spännvidd grupperna emellan —•
från och med den 1 januari 1954 minskades
från 10 till 12 procent;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:425 och 11:522,
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att meddela de övergångsbestämmelser,
som kunde befinnas erforderliga
vid genomförandet av de angivna
ändringarna i lönegrupperingen,
dock att därvid ingen ort skulle få hänföras
till lägre ortsgrupp än den nu
hade;

III. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att för budgetåret 1953/54
medgiva de överskridanden av maximerade
anslag och anslagsposter, som
kunde föranledas av vad under I. och
II. angivits;

IV. att riksdagen måtte till Täckning
av beräknat överskridande av anslagsmedel
på grund av ändrad lönegruppering
för budgetåret 1953/54 under tolfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
7 500 000 kronor;

V. att motionerna 1:425 och 11:522,
i vad nämnda motioner avsåge hänvändelse
till Kungl. Maj :t i fråga om nytt
förslag till ortsgruppering, samt motionerna
I: 424 och II: 519 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Rubbestad, som ansett att
utskottet i punkten I bort hemställa, att

riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och med bifall till motionen
II: 521 samt med avslag å motionerna
1:426 och 11:520, godkänna att
spännvidden i den statliga lönegrupperingen
—• med bibehållen spännvidd
grupperna emellan — från och med
den 1 januari 1954 minskades från 16
till 8 procent;

2) av herrar Gustaf Karlsson, Näsgård,
Pålsson, Näsström, Edvin Tliun,
Bergman, Eric Holmquist, Olsén, Andersson
i Malmö, Lindholm, Hoppe,
Gustafsson i Stockholm, Svensson i
Stenkyrka och Almgren, vilka ansett
att utskottet i punkten II bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 425 och II: 522, såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj :t att meddela de övergångsbestämmelser,
som kunde befinnas erforderliga
vid genomförandet av de angivna
ändringarna i lönegrupperingen;

3) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och Staxäng,
som ansett, att utskottet i punkten
Y bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 425 och
II: 522, såvitt nu vore i fråga, samt i
anledning av motionerna 1:424 och
II: 519 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte noggrant
följa förändringarna i levnadskostnaderna
och relationerna mellan de olika
orterna samt omedelbart framlägga av
förändringarna betingade förslag för
riksdagen;

4) av herrar Näsgård, Pålsson och
Svensson i Stenkyrka, vilka ansett, att
utskottet i punkten V bort hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag å motionerna
I: 425 och II: 522, i vad nämnda
motioner avsåge hänvändelse till
Kungl. Maj :t i fråga om nytt förslag till
ortsgruppering, samt i anledning av
motionerna I: 424 och II: 519 i skrivelse
tillkännagiva vad reservanterna
anfört.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Det är få frågor, som har ägt sådan förmåga
att väcka livlig debatt som just
dyrortsgrupperingen. Anledningen till
den debatten och lidelsefullheten i debatten
har, såvitt jag kan förstå, samband
med det gamla dyrortssystem, som
fanns före det nuvarande. Det var på
den tiden, när vi hade nio olika dyrortsgrupper,
när millimeterrättvisan firade
triumfer och när man gick i den ena
byn och undrade, varför grannbyn skulle
stå en ortsgrupp över. Det är klart att
det system, som då fanns, i sig själv
innebar så många anledningar till orättvisor
och till diskussioner, att det är
helt förståeligt, om det då fördes en
mycket lidelsefull debatt i detta spörsmål.

Jag kan ju som ett litet exempel på
förhållandena på den tiden nämna, att
det kunde förekomma, att man på en
sträcka av 400—500 meter för statliga
tjänstemän tillämpade inte minre än tre
olika dyrortsgrupper. Det slumpade sig
till och med så olyckligt på ett ställe,
att en verkstadslokal blev placerad i
två olika dyrortsgrupper på det sättet,
att arbetarna i verkstaden kom i en
grupp, och kontorspersonalen, enär kontoret
råkade vara i en del av bygget,
som låg i en angränsande kommun, kom
i en högre ortsgrupp.

Det är helt naturligt, att man, när
man ser hela detta spörsmål mot den
bakgrunden, kan ha en viss förståelse
för den diskussion, som förs, ty det sannolika
är väl, att de som lidelsefullast
lever upp i dyrortsdebatterna i dag, är
de som lever kvar i den mentalitet, som
var rådande på den tiden.

Emellertid har det ju hänt åtskilligt
på dyrortsgrupperingens område. Redan
med övergången till fem ortsgrupper
kunde man konstatera en märkbar
förbättring. Man kunde konstatera en
betydande avspänning inom de områden

i landet, där man fick stora enhetliga
områden för dyrortsgrupperingen. Debatten
har levat kvar mera i de södra
delarna av landet. Dessa delar har nämligen
i dyrortshänseende varit ganska
splittrade. Det framgår ju också av de
kartor, som finns uppsatta här i kammaren.
Bilden från södra Sverige är ju
allt annat än enhetlig. För den som
älskar färgglädje, kan det naturligtvis
vara av ett visst intresse att behålla
splittringen. Men de, som eftersträvar
att få mera lugn i debatten om dyrortsgraderingen,
tror jag uppskattar, att det
nya förslag, som framlagts av Kungl.
Maj :t, leder till mera avspänning och
därmed också en större tillfredsställelse
hos flertalet av medborgarna.

Om man studerar vad som egentligen
ligger i botten på den diskussion, som
förts i dyrortsgraderingsfrågan, finner
man, att det är obestridligt, att det varit
en strävan efter större enhetliga områden.
Då riksdagen 1951 behandlade
principerna för den fortsatta dyrortsutredningen,
gav man också i riksdagen
enhälligt sin anslutning till den
strävan, som där skisserades, nämligen
att man skulle eftersträva enhetliga områden.
Man uttalade då också att det endast
skulle vara markerade prisskillnader,
som skulle få inverka på en orts
inplacering.

Det förslag, som nu ligger på riksdagens
bord, innebär, att ortsgrupp 1 slopas
och att landet skall indelas i fyra
ortsgrupper. Av de kartor, som finns
här uppe på podiet, framgår det också,
att man har lyckats relativt väl. Man
kanske också gör en annan iakttagelse,
då man studerar dessa kartor, nämligen
att dyrheten tycks stiga, om man reser
norrut. De billigaste orterna i landet
finns alltså i söder, och sedan har man
en gradvis stegring, tills man kommer
till de nordliga delarna. Södra Sverige
visar enligt det nya förslaget icke samma
enhetliga bild som de norra delarna.
Det är också tämligen naturligt att man
i det nya förslaget — även om man i

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegrupperirtg för statens tjänstemän m. fl.

princip har eftersträvat att också där få
så stora områden som möjligt — ändå
inte har kunnat på samma sätt som i de
norra delarna av landet genomföra en
enhetlig dyrortsgradering.

Innebörden i det nya förslaget och
den där genomförda minskningen av
antalet ortsgrupper till fyra är, att
spännvidden minskas från 16 till 12 procent.
Jag tror det är skäl i att man därvid
också observerar, att spännvidden
lite i den öppna marknaden är inte
mindre än 27 procent. Det är inte uteslutet
att det kan skapa vissa komplikationer
vid lönediskussionerna på den
öppna marknaden, när man från statens
sida på detta sätt krymper avståndet
mellan toppen och botten.

Kostnaderna för genomförandet av
Kungl. Maj :ts förslag kommer att uppgå
till i runt tal 150 miljoner kronor. 1 fråga
om kostnaderna har det från riksdagens
sida i en serie motioner visats det
sedvanliga sparsamhetsintresset! Samtliga
de motioner som väckts sikta till
väsentligt högre kostnader för dyrortsgrupperingens
genomförande än Kungl.
Maj :ts förslag.

Enligt det förslag som RLE framfört
skulle vi komma upp till en kostnadsökning
— alltså de samlade ökade utgifterna
för löner, minskade skatteinkomster
och den öppna marknadens
ökade utgifter — på inte mindre än 350
miljoner kronor. Skulle vi följa motionerna
1:426 och 11:520 och minska
dyrorterna från fyra till tre orter,
skulle det kosta i runt tal 450 miljoner
kronor att genomföra detta förslag.

Herr Rubbestad har väckt en motion
med ett något modifierat treortsförslag,
men även detta förslag blir cirka 60
miljoner kronor dyrare än Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr von Setli m. fl. påyrkar i sin
motion en successiv avveckling av hela
dyrortssystemet. Skulle man skala bort
alla dyrorterna får man väl, som motionärerna
själva tycks vara inne på,
skapa något nytt i stället, men om man

nu skulle genomföra en enda dyrort för
hela landet, skulle detta dra en kostnad
av i runt tal D/4 miljard kronor. Det
skulle vara mycket intressant att få
höra herr von Seths synpunkter på den
utgiftsökningen i anknytning till den
motion, som herr von Seth väckt vid
årets riksdag och i vilken han förordar
att vi skall genomföra besparingar i
statsutgifterna. Herr von Seths egen motion
i dyrortsfrågan rimmar synnerligen
illa med den motion han väckt i
tidigare skede, då det gällde besparingsåtgärder.

Då man går att bedöma dyrortsgraderingen
får man komma i håg, att denna
inte är någon egentlig lönereglering och
inte heller kan få bli en löneregleringsfråga.
Man får i stället eftersträva en så
rättvis avvägning som möjligt de olika
orterna emellan.

Då vi inom statsutskottets femte avdelning
har haft denna proposition och
i anledning därav väckta motioner till
behandling, har vi sökt så långt det
stått i vår förmåga att tränga in jämväl
i detaljerna. Vi har gjort detta dels
genom mycket ingående föredragningar
och dels genom att tillåta av dyrortsförslaget
berörda orter att genom uppvaktningar
framföra sina synpunkter.

Om man sedan ser på den fortsatta
utskottsbehandlingen av detta ärende,
är det en sak som är ägnad att i någon
mån förvåna. Jag vill erinra om att
när riksdagen 1951 fattade beslut om
principerna för den fortsatta utredningen,
så godtogs dessa principer enhälligt.
Det förefanns då ingen opposition
mot desamma. När vi den gången
behandlade denna fråga i statsutskottet,
reserverade sig bondeförbundet
och högern, inte därför att man
där var motståndare till principerna,
utan därför att man ville driva fram
dessa principer på kortare tid, och
redan då förelåg det förslag om att
ortsgrupp 1 omedelbart skulle slopas.
Man motiverade detta med den beslutade
kommunsammanslagningen och

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän in. fl.

sade, att storkommunerna skulle bli
splittrade. I den reservation, som i det
sammanhanget knöts till utskottets utlåtande,
framhöll man följande: »Enligt
utskottets mening äro stora olägenheter
förenade med att olika dyrorter
finnas inom samma storkommun.» Med
hänsyn härtill ville man att just denna
fråga skulle beaktas speciellt och att
särskilda åtgärder skulle vidtagas för
att eliminera de svårigheter man hade
att brottas med, därför att en kommun
kunde innehålla flera ortsgrupper.

Om vi nu ser på det utskottsutlåtande
som i dag ligger på riksdagens bord,
så har det märkliga inträffat, att just
de, som 1951 var de ivrigaste förespråkarna
för en enhetlig ortsgruppering
framför allt i storkommunerna, nu har
lyckats att inom utskottet vinna majoritet
för en mening, som innebär att
storkommunerna alltjämt skall vara
splittrade i dyrortshänseende. Nog har
man väl ändå rätt att begära, att folk,
som så sent som år 1951 med viss kraft
kämpade för en mening, skall ha den
meningen kvar 1953! Och vad skall
man säga om folkpartiet, som 1951 godtog
dessa principer om stora enhetliga
områden, men som i statsutskottet
fullständigt sprang ifrån sitt eget förflutna?
Jag vill därvidlag undanta folkpartiets
representant i statsutskottets
femte avdelning, som på grund av kungligt
uppdrag var förhindrad deltaga i
utskottsbehandlingen, men som i avdelningen
i likhet med oss andra tillstyrkte
propositionens förslag. Detta berodde
kanske på att han på ett helt annat sätt
än de övriga folkpartisterna i statsutskottet
har fått tränga in i detta problem
och se vilka konsekvenser som
skulle följa med ett antagande av utskottsmajoritetens
förslag.

Man säger i majoritetens förslag, att
ingen ort skall få flyttas ned. Vad innebär
det uttalandet? Jo, för det första
innebär det att riksdagen, som tidigare
befullmäktigat Kungl. Maj :t att göra
inplaceringarna i dyrorter, påtar sig

att själv inplacera ett begränsat antal
orter, under det att man överlåter åt
Kungl. Maj :t att inplacera de övriga,
som är det övervägande antalet i landet.
Men inte nog med det. Förslaget
föder ytterligare konsekvenser. Om
man nu slår fast, att vissa städer, som
i dag ligger i en högre ortsgrupp än de
enligt det framlagda förslaget skulle
ligga, alltjämt skall vara placerade i
den högre dyrorten, hur skall det då
gå vid den framtida behandlingen av
inplaceringsfrågorna? I det föreliggande
förslaget säger man exempelvis att
Sundsvall, som tidigare hänförts till
ortsgrupp 5, skall bibehålla denna dyrortsplacering,
men hur skall då dyrortsnämnden
ställa sig till frågan om
Sköns kommun, som ligger på andra
sidan gatan vid Sundsvalls stads gräns
och som tillhör ortsgrupp 4? I Sköns
kommun säger man, att man har Sundsvall
som inköpsort och samma kostnader
på alla områden som i Sundsvalls
stad. Skall dyrortsnämnden då
flytta upp Sköns kommun i dyrortsgrupp
5, eller skall kommunen på
grund av pristalet stå kvar i ortsgrupp
4?

Vad skall man, för att ta ett annat
exempel, säga om talmannens hemstad
Kristinehamn, som tidigare varit inplacerad
i ortsgrupp 4, men som nu
skall flyttas ned i ortsgrupp 3? Enligt
utskottets förslag skall den stå kvar i
ortsgrupp 4, men jag vill erinra om att
ett betydande antal mellansvenska städer
har ett högre pristal än Kristinehamn,
och hur skall dyrortsnämnden
då placera de städerna? Nämnden får
väl ta konsekvenserna av riksdagens
beslut, och vart kommer vi då? Hur
skall vi då kunna realisera den önskan,
som legat under alla dyrortsdebatter,
nämligen att få så enhetliga områden
som möjligt? Ånej, det betyder att vi
får tillbaka den gamla splittringen, de
gamla diskussionerna om millimeterrättvisa
!

Jag tror, herr talman, att kammarens

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

ledamöter har all anledning att överväga
dessa saker grundligt, innan vi
går till votering.

Första kammaren har ju med mycket
stor majoritet tagit den reservation av
herr Gustaf Karlsson in. fl. som finns
vid utskottsutlåtandet, och jag tror att
det finns alla skäl för denna kammare
att följa första kammarens exempel på
denna punkt.

Jag skall gärna erkänna att bland de
orter, som här är föreslagna till nedflyttning,
finns det vissa, i fråga om
vilka man kan ta upp eu diskussion om
huruvida eu sådan åtgärd verkligen är
berättigad eller inte. Där måste det
såvitt jag kan förstå bli en avvägning
mellan å ena sidan önskemålet att få
stora enhetliga områden och å andra
sidan hänsynstagande till pristalet på
dessa orter. Vi har inom utskottet då
vi behandlat dessa motioner och framför
allt vid de uppvaktningar som förekommit
tagit ett visst intryck av de
synpunkter som därvidlag har framförts.
Vi försökte också i utskottet med
en skrivning komma så långt att vi
skulle kunna skapa enhet även på den
punkten. Vi skriver bland annat i första
stycket på sidan 9: »Utskottet vill emellertid
framhålla, att icke heller den i
propositionen förordade metoden synes
helt invändningsfri. Utskottet förutsätter
att Kungl. Maj:t vid bestämmandet
av de olika orternas placering
i ortsgrupp i erforderlig utsträckning
låter skälighetshänsyn få göra sig gällande
för ernående i vissa gränsfall av
en i möjligaste mån smidig tillämpning
av de nya grunderna för ortsgrupperingen.
» Vi menade alltså att i den fortsatta
prövningen skulle Kungl. Maj:t
beakta de speciella omständigheter som
föreligger.

Jag lyssnade med mycket stort intresse
till civilministerns tal i första
kammaren då man där debatterade detta
spörsmål. Den deklaration civilministern
då gav bör vara så pass tillfredsställande,
att man här lugnt bör

kunna överlåta även dessa orters inplacering
åt Kungl. Maj:t och inte göra
det själv i denna kammare. Det är en
sak, som man har gått förbi i hela
denna debatt, och det är den omständigheten
att det inte föreligger något
definitivt förslag till inplacering av
orterna. Jag vill bara erinra om att
socialstyrelsens förslag inte är något
som är eu färdig produkt, utan det är
en skiss som sänts ut till remissbehandling.
Den har varit ute i kommunerna
för yttrande, och kommunerna
har före den 1 maj lämnat sina remissvar.
När man studerar remissvaren
finner man, att det är mellan 140 och
150 av Sveriges samtliga kommuner
som framfört erinringar. Nog får man
väl säga sig, att den siffran talar för
att det ute i landet finns en betydande
förankring för det förslag som nu ligger
på riksdagens hord. Om man sedan
vid den slutliga behandlingen i
dyrortsnämnden och hos Kungl. Maj :t
vidtar en och annan ytterligare justering,
tror jag att vi kan få den avspänning
i diskussionen om dyrortsgrupperingen
som vi väl alla önskar, ty jag
förutsätter att den del av statsutskottet,
som råkade få en rösts majoritet, inte
har gått på den linjen enbart för att få
uppehålla diskussionen i dyrortsgrupperingsfrågorna.

Det finns en sak till i detta förslag,
som föranlett missförstånd ute i landet,
och det är övergångsbestämmelserna.
Enligt övergångsbestämmelserna skall
i de orter, som nu skall flyttas ned, lönen
utgå efter den gamla dyrortsgrupperingen.
Nu har man vid det resonemang
som förts velat göra gällande, att
befordran, löneklassuppflyttning eller
nyanställning på sådan ort omedelbart
skall påverka utgående lön. Ingenting
av dessa ting kommer att påverka lönen
på dessa orter. Sker det en lönegradsuppflyttning
får man den i normal
ordning. Är det en ny tjänsteman
som anställs på en ort som flyttats ned
men under övergångsbestämmelserna

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

har den högre lönen, så utgår den jämväl
till honom. Det är först när en generell
lönehöjning genomförs för
tjänstemännen som detta på något sätt
kan inverka, och att redan nu ta upp
en diskussion om dess inverkan på
dessa orter är väl ändå litet väl tidigt.
Det är väl lämpligt att avvakta utvecklingen
och se vad som händer. Tiden
står ju inte stilla, utan saker och ting
händer som gör att en diskussion i det
avsnittet kanske nu är onödig.

Herr talman! Jag ber att med stöd
av det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag med den ändring däri,
som föreslås i den av herr Gustaf
Karlsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen nr 2.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):
Herr talman! Jag befinner mig liksom
den föregående talaren bland dem som
undertecknat reservationen nr 2 till
detta statsutskottsutlåtande, och följaktligen
kan jag instämma och understryka
det mesta i vad herr Lindholm
här tidigare anfört. Mitt namn befinner
sig emellertid under ytterligare en reservation,
och det är dhn reservationen
jag åtminstone inledningsvis ber att få
motivera.

Det har från bondeförbundets sida
vid upprepade tillfällen krävts, att dyrortsgrupperingen
helt skulle avvecklas
med undantag för vissa s. k. kallortstillägg
för vissa delar av Norrland. Men
vi har också framhållit, att denna avveckling
av dyrortsgrupperingssystemet
av finansiella skäl bör ske successivt.

I den proposition, som vi nu har att
ta ställning till, föreslås att antalet ortsgrupper
skall minskas från fem till
fyra genom att den lägsta ortsgruppen
avskaffas samt att därmed spännvidden
i den statliga lönegrupperingen
skall minskas från 16 till 12 procent.
Då detta alltså är i överensstämmelse
med den ståndpunkt, som vi inom bondeförbundet
tidigare intagit, har vi

ansett oss böra stödja det förslag, som
regeringen framlagt.

I propositionen redovisas också de
särskilda synpunkter, som bondeförbundets
statsråd anfört i ett yttrande
till statsrådsprotokollet. Jag har jämte
herrar Näsgård och Pålsson från första
kammaren i en reservation påpekat
vikten av att Kungl. Maj:t inom en inte
alltför avlägsen framtid låter utreda
frågan om en fortsatt avveckling av
dyrortsgrupperingen. Det föreliggande
förslaget är ett betydelsefullt steg i rätt
riktning, men vi förutsätter och kräver
att fortsättning skall följa, så att dyrortsgrupperingen
som sagt inom en
snar framtid skall vara avvecklad. Naturligtvis
hade vi önskat att ytterligare
en ortsgrupp hade kunnat borttagas,
men med hänsyn till vad som anföres
i propositionen om den kostnad detta
skulle kräva — cirka 400 miljoner —
har vi inte funnit det vara praktiskt
möjligt att nå dit denna gång.

Den dyrhetsundersökning, som verkställdes
1951, har visat att skillnaden i
dyrhet minskat under åren. Utvecklingen
har alltså givit vid handen, att
vi haft rätt i våra tidigare påståenden.
Skillnaden mellan dyraste och billigaste
ort var sålunda 1951 14 procent
mot 19 procent enligt 1946 års dyrhetsundersökning.
Då därtill kommer att
man måste ta hänsyn till en hel del
förhållanden som inte är statistiskt
mätbara, finns det enligt vår uppfattning
inte någon principiell motivering
för dyrortsgrupperingens bibehållande.
Det kan inte gärna bestridas, att dyrortsgrupperingen
bidragit till att konservera
en lägre levnadsstandard på
landsbygden och därmed kanske också
i någon mån medverkat till att påskynda
avflyttningen från landsbygden
— en utveckling, som inte kan vara
till samhällets fördel.

Genom det förslag som regeringen nu
lagt fram sker en indelning i enhetligare
dyrortsområden. Stora, geografiskt
sammanhängande områden kom -

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

mer därigenom att tillhöra samma ortsgrupp,
och på så sätt skulle det s. k.
lapptäcket, som framkallat så mycken
irritation, försvinna. Detta är en avsevärd
förbättring, som vi har anledning
att hälsa med tillfredsställelse. 1951 års
riksdag uttalade ju, att en sådan enhetligare
indelning borde eftersträvas.

Naturligtvis kommer även en indelning
enligt de nya riktlinjerna att möta
opposition på vissa håll. Energiska
uppvaktningar har ju gjorts från en
del städer, som genom det nya förslaget
skulle flyttas ned från ortsgrupp 3
till ortsgrupp 2. Man har t. o. m. i vissa
sammanhang talat om en folkstorm
mot förslaget, men det är säkert att
ge det hela alltför stora proportioner.
Man kan emellertid förstå att de gränsfall,
som man naturligtvis får även med
det nya systemet, väcker en viss irritation.
När vi ser på den färgstarka
kommunkarta, som är placerad bär
bakom talarstolen, kan vi förstå att
exempelvis Tranås anser sig vara för
lågt placerat jämfört med Ydre härad,
som skjuter ner i smålandslänen. Och
naturligtvis är det egendomligt att man
placerar Nynäshamn i ortsgrupp 4, medan
Visby liksom Gotland i övrigt hänföres
till ortsgrupp 3. Det värdefulla
är emellertid att vi nu kan få så enhetliga
dyrortsområden som möjligt.
Jag förutsätter, att Kungl. Maj:t vid den
slutliga inplaceringen av orterna med
utgångspunkt härifrån söker komma
fram till en så smidig anpassning som
möjligt. Dyrortsgrupperingen har alltid
väckt irritation, och den kommer
man sannolikt inte heller ifrån med
det nya systemet.

Den ståndpunkt, som utskottets majoritet
intagit till denna fråga, måste
jag emellertid finna lika förvånande
som inkonsekvent. Utskottsmajoriteten
har sålunda erkänt värdet av att man
erhåller större områden med enhetlig
ortsgruppsplacering, men sedan bryter
majoriteten sönder denna princip genom
att kräva att ingen ort skall hän -

föras till lägre ortsgrupp än den förut
tillhört. Man vill alltså ge Kungl. Maj:t
stränga direktiv för inplaceringen av
orterna, vilket redan det är en anmärkningsvärd
politik. Det står nämligen
inte i överensstämmelse med vad
som tidigare tillämpats. Genomförandet
av den nuvarande dyrortsgrupperingen
var, sedan riksdagen tagit ståndpunkt
till principerna, en helt igenom administrativ
åtgärd. Och det borde rimligtvis
vara på samma sätt även denna
gång. Det som vi i riksdagen borde ha
att ta ställning till är själva principerna,
inte detaljerna, inplaceringen av de
olika orterna.

Vid 1951 års riksdag uttalade statsutskottet
— märk väl med riksdagens
bifall och utan reservation från något
liåll — »att endast markerade skillnader
i dyrhet böra få motivera att en
kommun placeras i en annan grupp
än närliggande kommun». De riktlinjer
för den nya dyrortsgrupperingen,
som angivits i propositionen, står i
överensstämmelse med detta uttalande.
I det förslag till lönegruppering, som
socialstyrelsen uppgjort, har i enlighet
härmed den regeln tillämpats, alt
om genomsnittet för de båda indextalen
för en ort ej över- eller underskridit
gränsen för den ortsgrupp, som
enligt huvudregeln skulle gälla för länet
i övrigt, med mer än 10 enheter,
så har avvikelsen inte ansetts vara tillräckligt
stor att i och för sig motivera
en placering i en annan ortsgrupp än
länets. När nu utskottsmajoriteten krävt
att ingen ort skall få flyttas ner, bryter
den alltså sönder den princip som
riksdagen 1951 accepterade.

Man skulle kunna tro att utskottsmajoriteten
genom sitt ställningstagande
velat lancera en ny princip, men
man har tydligen inte vågat dra ut
konsekvenserna. Utskottsmajoriteten säger
nämligen att man fattat denna
ståndpunkt »givetvis utan att därmed
taga ställning till förändringar som på
längre sikt kan bli erforderliga». Detta

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

uttalande kan väl inte tolkas på annat
sätt än att majoriteten i en framtid
kan tänka sig att vara med om en nedflyttning
av vissa orter?

Yad har då utskottsmajoriteten för
skäl att nu avvisa en nedflyttning av
vissa orter, då det enligt företagen undersökning
och enligt riksdagens tidigare
uttalande befunnits motiverat att
företa en sådan nedflyttning? Jag kan
inte underlåta att dra den slutsatsen,
att utskottsmajoritetens ståndpunktstagande
härvidlag är dåligt genomtänkt.
Hade utskottsmajoriteten haft några
krav på konsekvens, hade den väl också
måst förorda en sådan tillämpning
av den grundtanke, som den gör sig
till tolk för, att heller ingen ort skall
hänföras till högre dyrortsgrupp än
den förut tillhört. EU stort antal orter
kommer ju genom det föreliggande förslaget
att flyttas upp till högre orlsgrupp.
Men på den punkten har utskottsmajoriteten
inte liaft någonting
att anföra. Man kan alltså fråga, hur
utskottsmajoriteten tänkt sig att det
härvidlag skall bli med skattegrupperingen.

Jag kan inte finna annat än att utskottsmajoritetens
ståndpunkt beträffande
inplaceringen av orterna är mycket
svagt motiverad. Varför skulle exempelvis
ett stort antal städer i södra
Sverige — som det här främst gäller —
få en högre placering än omgivande
landsbygd, när man i mellersta och
norra Sverige icke har några motsvarande
skillnader?

Vi anser att en indelning i enhetligare
dyrortsområden är värdefull och
att en sådan indelning i enlighet med
riksdagens uttalande 1951 bör eftersträvas.
Vi förutsätter, såsom vi understrukit
i vår reservation, att den enhetlighet
för större områden, som kännetecknar
det föreliggande regeringsförslaget,
icke brytes sönder genom
att enstaka orter inom dessa områden
flyttas upp i högre ortsgrupp.

Den ståndpunkt, som högern intagit

i dyrortsfrågan vid årets riksdag, är
något förbryllande. Jag anser det påkallat
att ägna denna ståndpunkt en
liten kommentar. I en motion, framburen
i denna kammare av herr von
Seth in. fl. och i första kammaren av
herrar Ebbe Ohlsson och Eskilsson,
yrkas att riksdagen skulle uttala sig
för en »gradvis avveckling av dyrortssystemet».
Det heter i denna motion
att det föreliggande regeringsförslaget
kunde godtagas som »ett första steg
i fråga om en successiv avveckling av
hela dyrortssystemet». Det framhölls
vidare — vilket är riktigt vad de senaste
årens högerpolitik beträffar —
att regeringsförslaget i stort sett överensstämde
med de krav, som från högerns
sida framförts i tidigare motioner.

Dyrortssystemet framstår, framhöll
nämnda motionärer, »speciellt för
landsbygdens befolkning som ett hinder
för ernående av lika levnadsvillkor
för landsbygd och stad. — — — De
levnadsvillkor, som för landsbygdsbefolkningens
del kan framstå som relativt
billiga i förhållande till motsvarande
villkor för stadsbefolkningen,
kan inrymma en icke oväsentligt lägre
standard, ehuru detta kan vara svårt
att statistiskt visa.»

Hur har det då gått med denna högermotion?
Jo, högerreservanterna gav
den så att säga på båten under den
något vådliga seglatsen i statsutskottet.
Högerns representanter i utskottet har
avlämnat en reservation, där de endast
»i viss utsträckning», som det heter,
tillgodoser yrkandet i högermotionen.
Det framhålles i denna reservation, att
det är »av synnerligen stor vikt att
kontinuerliga undersökningar äger rum
för att utröna i vad mån förändringar
sker i prisavseende mellan de olika
orterna och att det därför är angeläget
att förändringar i levnadskostnaderna
följes av ändrade dyrortsindelningar».
Högerreservanterna vill att riksdagen
skall skriva till Kungl. Maj :t om detta.

4 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

Men vi har ju alla förutsatt att dyrortsindelningen
även i fortsättningen
skall bli föremål för Kungl. Maj :ts övervägande,
och jag kan därför inte finna
att vi skulle ha anledning att skriva
till Kungl. Maj:t för att tala om en så
självklar sak. Det intressanta •— eller
snarare betänkliga — med högerståndpunkten
är emellertid inte detta, utan
det är att högern nu synes uppge kravet
på en successiv avveckling av dyrortsgrupperingen.

Vad finns det egentligen för konsekvens
i högerns ståndpunktstagande i
denna fråga? Nu kräver högern i sin
reservation att utvecklingen i prisavseende
skall följas och att förändringar
i dyrortsindelningen skall företagas i
överensstämmelse härmed. Men samtidigt
har högern genom sin anslutning
till utskottsmajoritetens uttalande om
att ingen ort skall få flyttas ned tagit
ståndpunkt just emot sådana förändringar
i dyrortsindelningen, som påkallas
av inträdda förändringar i prisavseende.
Den principiella ståndpunkt,
som högern intagit i sin reservation,
är inte förenlig med den principiella
ståndpunkt, som högern intagit genom
sin anslutning till utskottsmajoritetens
uttalande på ifrågavarande punkt. Om
ingen ort skall få flyttas ned, när så
är motiverat, kan ju heller icke de
ändringar i dyrortsindelningen, som
betingas av förändrade levnadskostnader,
äga rum.

I högermotionen underströks, att dyrortssystemet
särskilt hindrat landsbygdens
befolkning att uppnå lika levnadsvillkor
som städernas folk. Men trots
detta vill högern nu vara med om att
fastlåsa städerna i högre ortsgrupp. Det
måste enligt vad högermotionärerna
själva försäkrat betyda att högern vill
konservera de sämre levnadsvillkoren
på landsbygden. Vad man än vill säga
om högerns politik i dyrortsfrågan så
inte kan man påstå att den kännetecknas
av någon större konsekvens.

Jag vill understryka vad herr Lind -

holm tidigare har sagt beträffande behandlingen
i femte avdelningen, där
en av folkpartiets representanter deltog
men sedermera i statsutskottet hade
ersatts av en annan representant.

Herr Sundelin i första kammaren har
själv förklarat, att folkpartiet inte före
utskottsbehandlingen hade tagit ställning
till dyrortsfrågan och att den mening
som herr Sundelin företrädde var
hans helt privata mening. Jag har ingen
anledning att betvivla riktigheten av
detta, men när det har sagts att denna
fråga är en av de största frågorna vid
detta års riksdag kan man kanske göra
den reflexionen, att folkpartiet inte har
ägnat den något större intresse.

Jag skulle vilja sluta med att sammanfattningsvis
säga, att det förslag
som utskottsmajoriteten har framlagt
är rätt hastigt ihopkommet. Därför tror
jag att det är säkrast för kammaren att
följa den reservation, som har avgivits
av herr Gustaf Karlsson m. fl. och till
vilken jag yrkar bifall, samtidigt som
jag beträffande motiveringen yrkar bifall
till den reservation, som jag jämte
herrar Näsgård och Pålsson har avgivit.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr RUBBESTAD (hf): Herr talman!
Herr Lindholm började sitt anförande
med att framhålla att knappast någon
fråga i detta land är ägnad att så irritera
folk och bli så brännande ute i
olika bygder som just dyrortsgrupperingen.
Jag vill säga att det ligger
mycken sanning i detta, och varför?
Jo, därför att det praktiskt taget inte
är någon sak i detta land, som på ett
så intimt sätt berör människorna i de
olika bygderna, när de ser att den ene
som bor på en ort får en lön, som ligger
16 procent högre än lönen för den
andre, bara därför att det är en annan
dyrortsgrupp, eller att man på andra
orter får så mycket mindre lön därför

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

att deras ort är placerad i en lägre
ortsgrupp. Det är alltså helt naturligt
att detta måste bli ett brännande spörsmål.

När nu herr Lindholm tror att det
förslag, som föreligger i propositionen
och som utskottet har gått in för, skulle
avlägsna detta tal och denna irrriterade
stämning ute i bygderna, tror jag
att han är alltför optimistisk. Visserligen
har man fått bort det s. k. lapptäcket,
om det nu är eu beteckning
som man kan sätta på det förevarande
systemet. Man menar att det hittillsvarande
systemet har ingivit betänkligheter
och att systemet med dessa
stora likfärgade ytor skulle inge trygghet.
Jag vill för min del säga att jag
inte tror på den hypotesen. Jag tror
att folk har förmåga att fundera över
hur det ligger till även om det blir
enhetliga färger över ett stort område.
Folk kommer att göra jämförelser, och
när de då konstaterar att hela landsbygden
i Svealand, detta stora röda
område, är placerad i ortsgrupp 3 men
märker att hela Götaland, om man undantar
Gotland och Östergötland, är
placerat i ortsgrupp 2, är det då någon
människa som inbillar sig att folk
ute i bygderna kan komma till den
uppfattningen, att det är så mycket
billigare att bo på den rena landsbygden
i Götaland än i Svealand? Var och
en som har rest i dessa trakter måste
ha erfarit att kostnaderna är ungefär
desamma, och det är därför jag menar
att det är så oriktigt med denna inplacering
i olika ortsgrupper. Jag har
ju, som jag förmodar litet var i denna
kammare vet, väckt en motion, i vilken
jag föreslår att första och andra
ortsgruppen lyftes upp till tredje. Därigenom
finge man det enhetliga system,
som erfordras för att få likställighet.
Det skulle då inte längre bli denna
irriterade stämning ute i bygderna,
som utan tvivel kommer att uppstå när
folk får se det förslag realiserat som
här föreslås.

Jag hörde med spänning på herr
Svensson i Stenkyrka. Grunduppfattningen
i hela hans anförande var, att
dyrortsgruppering inte har något berättigande
utan måste så småningom
bort. Men han menar att det blir dyrt
och att man måste ta det stegvis. Ja,
men när vill herr Svensson i Stenkyrka
att nästa steg skall tas för avvecklande
av dyrortsgrupperingen? Jag skulle
vara synnerligen glad att få ett positivt
svar på den frågan. Är det säkert
att det då blir billigare än att ta steget
redan nu? Jag för min del tror att det
kommer att bli likadant även nästa
gång frågan kommer upp. Jag tycker
att här föreligger så markanta skäl för
att nu ta ett kraftigare steg än det som
föreslagits i propositionen.

År 1951 verkställdes ju en utredning
av vissa sakkunniga. Jag vill beträffande
denna utredning säga, att det
är rätt märkligt att lägga märke till
den väldiga förändring, som har skett
när det gäller själva huvudprincipen
beträffande dyrortsgrupperingen. Förr
har man alltid haft en s. k. normalfamilj
med man, hustru och två barn
placerad i 11 lönegraden som grund
för den konsumtion som skulle ha förbrukats.
Man har därvid tagit hänsyn
till hur dyrt det har varit på de olika
trakterna. Nu har man gått ifrån detta
system med en viss normalfamilj och
går i stället efter budgetutgifter för en
del hushåll. Hur många hushåll omfattar
då dessa undersökningar? Jo,
trots att vi i detta land har många
miljoner hushåll, har man stannat vid
bara 362 olika hushåll i hela landet
då det gäller landsbygden! Därpå bygger
man all erfarenhet.

Jag undrar om man kan tillmäta ett
dylikt förfarande någon större tilltro.
För min del kan jag det inte, framför
allt inte när jag ser på det resultat som
denna budgetundersökning har lett till.

Vi har fått här en s. k. stockholmsbudget
och en landsbygdsbudget. Hur
visar då dessa olika budgeter att det

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

ligger till? Man har från dessa hushåll
fått vissa uppgifter, som är redovisade
i utredningens betänkande på sidan
59. Det visar sig att för Stockholms
vidkommande skall familjen där ha rätt
att förbruka sprit och vin för 229 kronor
om årel. Men hur mycket tror ni
att en familj på landsbygden skall ha
rätt till? Jo, bara 108 kronor, alltså
knappast hälften. Tobak får stockholmsfamiljen
använda för 197 kronor
men landsbygdsfamiljen för bara 99
kronor. Möbler och hemutrustning uppgår
i Stockholm till 551 kronor, men
på landsbygden får man inte ta upp
det till mera än 316 kronor. Barnens
uppfostran skall naturligtvis vara förnämare
i Stockholm. Stockholmsfamiljen
får använda 37 kronor för det ändamålet,
men landsbygdsfamiljen får
bara 14 kronor. Så undan för undan.

Vad beträffar portföljer så är det
klart att stockholmaren måste ha portfölj;
han får köpa sådana för 29 kronor,
medan motsvarande siffra på
landsbygden är bara 10 kronor. Det
förstår jag. Det går i stil med hela
vårt nuvarande samhällssystem. Ser
man på restaurangbesök får man i
stockholmsbudgeten använda 326 kronor
men i landsbygdsbudgeten endast
171 kronor, alltså ungefär hälften.

Efter en dylik utredning skulle jag
vilja fråga kammarens ledamöter, om
det är någon som har tilltro till en dylik
utredning, som visar sig i de siffror
som här har publicerats. Jag för min
del kan inte tillägna mig tilltro till
detta.

Vad sedan beträffar sammanpressningen
i levnadskostnaderna mellan
olika orter, så konstateras i den PM,
som socialstyrelsen lämnade till Kungl.
Maj:t den 30 oktober 1952, att det blivit
en sammanpressning från 1946. Då
hade den lägsta orten 811 enheter —
man hade Stockholm som bas med
1 000 enheter på den tiden — och den
högsta 1 100, vilket innebar en skillnad
på 289 enheter mellan högsta och

lägsta ortstal. Men vad konstaterar
utredningen nu 1951? Jo, alt det
har skett en betydande sammanpressning.
Den lägsta siffran är nu 881 och
den högsta 1 023, alltså en skillnad på
142 enheter mot 289 enheter förut. Det
har alltså skett en sammanpressning
mot tidigare med mer än hälften.

Vad blir följden av detta enligt
Kungl. Maj:ts förslag? Jo, man går in
för en begränsning från fem till fyra
ortsgrupper, alltså en nedskärning med
en. Jag tar konsekvenserna av denna
utredning och hemställer att det sker
en sådan ändring av antalet dyrortsgrupper,
att ortsgrupperna 1 och 2
flyttas upp till ortsgrupp 3.

Enligt vad utredningen har konstaterat
är livsmedelsposten inom olika
områden följande. I Stockholm går det
åt i medeltal 2 800 kronor till livsmedel.
För Norrbottens län är siffran
2 850 kronor, för Västernorrlands, Jämtlands
och Västerbottens län 2 800 kronor.
För Stockholms, Uppsala, Gotlands,
Värmlands, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län är
kostnaden 2 750 kronor. För Södermanlands,
Östergötlands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Hallands
län är siffran 2 700 kronor. När
man sedan kommer ner till Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus och Hallands län,
har man konstaterat att livsmedelskostnaderna
uppgår till 2 650 kronor.
Det finns alltså en högsta skillnad på
200 kronor mellan dessa olika områden.

Utredningen har kommit fram till
att kostnaderna för livsmedel utgör
ungefär 33 procent av hela utgiftssumman,
och om det sålunda beträffande
livsmedel finns en skillnad på 200 kronor
mellan de olika områdena, borde
ju 600 kronor vara den största skillnad
som föreligger totalt sett mellan högsta
och lägsta dyrort. Men vad blir enligt
Kungl. Maj ds förslag skillnaden i lön
mellan högsta och lägsta dyrort, om
man bara slopar ortsgrupp 1? Jo, om

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

jag tar löneklass 11 — det är klart att
skillnaden blir litet olika i olika löneklasser
— utgör den 1 044 kronor; för
löneklass 21 blir den 1 560 kronor och
för löneklass 30 1 848 kronor. Kungl.
Maj:ts förslag innebär alltså, i varje
fall när det gäller högre lönegrader,
en skillnad som är tre gånger större
än den största skillnad som enligt utredningen
borde föreligga med hänsyn
till kostnadsskillnaderna.

Detta måste medföra mycket stora
orättvisor, och man skulle kunna få ett
betydligt mer rättvist system, om man
skar bort ortsgrupperna 1 och 2. Jag
tycker därför att kammarens ledamöter
borde överväga, om de inte kunde
stödja den av mig framförda motionen,
som vill att ortsgrupp 3 skall vara den
lägsta.

Herr Svensson i Stenkyrka poängterade,
att för honom hade kostnadsfrågan
varit det avgörande, och han framhöll
att mitt förslag skulle medföra en
utgift på 400 miljoner kronor. Så är
inte förhållandet. Herr Lindholm trodde
att mitt förslag skulle innebära en
kostnadsökning av någonting på 60
miljoner kronor i jämförelse med
Kungl. Maj :ts förslag, enligt vilket kostnadsökningen
stannade vid 157 miljoner
kronor, om man tog hänsyn till
utgiftsökningarna för industrien och
det privata näringslivet i övrigt. Men
själva löneökningarna för stat och kommun
blir ju betydligt mindre än 157
miljoner kronor, och det är dessa utgifter
som vi alltid tidigare har tagit
hänsyn till, när det har varit fråga om
dyrortsgrupperingen. Går man på mitt
förslag, blir kostnaderna i det fallet
12 miljoner kronor större än med
Kungl. Maj:ts förslag, detta enligt en
PM, som jag för en tid sedan fick från
civildepartementet och där det också
finns klarlagt att det belopp, som är
angivet i propositionen, i stort sett
stämmer med den summa som utskottet
har kommit fram till — det är bara

fråga om en skillnad på 2 miljoner
kronor.

Jag förvånar mig över att inte herr
Lindholm kunde prestera litet mer bevis
för att skillnaden skulle vara den
som han nämnde, d. v. s. 60 miljoner
kronor, i stället för den av mig i motionen
angivna, 37 miljoner kronor,
om man tar hänsyn till kostnaderna
för industrien och övriga enskilda näringsgrenar.
Det är självklart att 12
miljoner kronor spelar en viss roll,
men när man här i alla fall är med
om ett förslag som kostar 157 miljoner
kronor och för detta bara får en halvmesyr,
anser jag för min del att det är
bättre att offra ytterligare dessa 12
miljoner och få till stånd ett effektivt
och rationellt system, som undanröjer
all den irritation som annars kommer
att finnas ute i bygderna.

Man måste också, när man ser indexsiffrorna
för de olika länen, konstatera
att den avvägning som skett
inte är riktig. Såsom jag nyss nämnde
har hela Svealand placerats i ortsgrupp
3, under det att så gott som hela Götaland
har placerats i ortsgrupp 2. Indexsiffrorna
för de olika länen ter sig på
följande sätt. Av de 22 kommuner, som
finns i Uppsala län, har 14 ett indextal
på 919 eller därunder. Av de inalles
29 kommunerna i Södermanlands
län har 24 ett indextal på 918 eller
därunder. När det gäller Östergötland
med dess 38 kommuner har 26 kommuner
ett indextal på 915 eller därunder.
I Gävleborgs län är det 20 kommuner
av tillsammans 35 som bär 917
som högsta indextal, och vad Örebro
län beträffar har 18 av dess 23 kommuner
indextalet 912 eller därunder.
Alla dessa län har placerats i ortsgrupp
3.

Däremot har Blekinge län, där 19
kommuner av 20 har indextalet 929
eller däröver, placerats i ortsgrupp 2.
Detsamma är förhållandet med Kristianstads
län med dess 33 kommuner
som har i indextal 914 eller däröver,

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

med Göteborgs och Bohus län, där 20
av 30 kommuner har 915 eller däröver
i indextal, och Skaraborgs län med
dess 46 kommuner, varav inte mindre
än 38 har indextalet 918 eller däröver.
Jag nämner dessa siffror med utgångspunkt
från stockholmsbudgeten, ty man
måste utgå antingen från stockholmsbudgeten
eller från landsbygdsbudgeten.

Dessa siffror visar då, att indexsiffrorna
för Skaraborgs län, Göteborgs
och Bohus län och andra län i södra
Sverige ligger högre än t. ex. Örebro
län i Svealand, som dock placerats i
grupp 3. Denna oriktiga placering kan
inte ur några synpunkter försvaras.

Enda sättet att få ordning och reda
på detta område är att flytta samtliga
orter, som nu befinner sig i första och
andra grupperna, upp i tredje ortsgruppen.
Då kommer man att få ett
betydligt mera rättvist system än vad
som förordats i den kungl. propositionen.

Jag förutsätter därvid att fjärde och
femte grupperna bibehålies oförändrade.
Det är uppflyttningen till fjärde
och femte ortsgrupperna från underliggande
grupper, som medför de relativt
stora kostnader, som herr Svensson
i Stenkyrka talade om i samband
med treortsgrupperingen.

Den kostnadsökning på cirka 12 miljoner
kronor, som behövs för att uppnå
största möjliga rättvisa, är väl använda
pengar med tanke på att den
irritation, som nu finns över dessa förhållanden
och som annars skulle komma
att finnas även i fortsättningen, på
detta sätt försvinner.

Herr Lindholm talar om övergångsbestämmelser,
som innebär att de som
nu flyttas ned i lägre dyrortsgrupp
skall få behålla sina löner. Detta gäller
för tjänstemännen. Men vad har man
för garanti för att arbetarna får behålla
sina löner oförändrade vid dylika
nedflyttningar?

Frågan om dyrortsgrupperingen är

synnerligen viktig ur olika synpunkter.
Vi har ju lagt märke till utflyttningen
från landsbygden och överbefolkningen
i städerna med åtföljande bostadsbrist
och andra problem. Samtidigt står det
ute i bygderna här och var ödestugor.
Låt oss avskaffa dyrortsgrupperingen,
låt folket på landsbygden få samma
löneställning som andra människor. Då
kommer folk att stanna kvar på landsbygden,
och vi slipper städernas brännande
bostadsproblem.

Många tycks vara angelägna om att
den stora grupp som jordbruksbefolkningen
utgör skall hållas så lågt som
möjligt. Det är ur många synpunkter
olämpligt med denna deklassering av
landsbygdens folk. Dessa människor bör
komma i åtnjutande av samma löneställning
som städernas, och dessa ligger
i allmänhet i dyrortsgrupp 3. Låt
oss arbeta på att lyfta upp hela landsbygden
till ortsgrupp 3.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till den av mig avgivna reservationen.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Med
hänsyn till att talarlistan nu upptar ett
femtontal namn skall jag begränsa mig
till att i korthet motivera den inställning,
som utskottsmajoriteten vid behandlingen
av detta ärende har intagit.

Jag skulle emellertid först vilja säga
ett ord till herr Lindholm och herr
Svensson i Stenkyrka med anledning av
deras apostrofering av folkpartiets ställningstagande
i denna fråga. Det förefaller
vara rätt malplacerat att här
tala om att folkpartiet sprungit ifrån
sitt tidigare ställningstagande. Herr
Lindholm har ju icke själv fått samtliga
socialdemokrater med sig på sin
sida. Och när man hör det lilla nätta
inbördeskrig, som etablerats alldeles
nyss mellan herr Rubbestad och hans
partikamrat herr Svensson i Stenkyrka,
förefaller varje anledning saknas att här
förebrå folkpartisterna för att de har

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

olika åsikter. Här följer ju dess bättre
var och en sin egen uppfattning.

När herr Lindholm här har försökt
göra troligt att det förelåg en gemensam
skrivning i femte avdelningen, som
folkpartisterna i utskottet gått ifrån, är
detta ett minst sagt orimligt sätt att tolka
en skrivning. Det vet vi väl alla som
arbetar i utskott, att man går varandra
till mötes genom att här och var mjuka
upp en skrivning. Men att man därmed
skulle ha bundit sin partigrupp, är en
tolkning, som jag måste inlägga en gensaga
emot.

Det är onekligen en smula pikant att
höra talesmannen för bondeförbundet
— talesmannen är tydligen inte i detta
fall herr Rubbestad utan herr Svensson
i Stenkyrka — nu stå i det väsentliga
på samma linje i dyrortsgrupperingsfrågan
som herr Lindholm. Det är en intressant
nyhet, som är värd att registrera.
Om omvändelsen på bondeförbundshåll
är ett resultat av regeringskoalitionen,
skall jag lämna därhän. Däremot
kan jag förstå och respektera konsekvensen
i herr Rubbestads uppfattning.
Har man gått på den linjen från början,
att dyrortsgrupperingen är ett oting,
som bör helt och hållet avskaffas, är det
naturligtvis begripligt, att man inte anser
det finnas någon anledning att först
utreda saken. Man önskar ju a priori göra
rent bord. Men jag skulle vilja ge herr
Rubbestad en förklaring, att i varje fall
vår grupp inom utskottsmajoriteten inte
kunnat ansluta sig till honom. Dels är
den siffra för kostnaderna, som herr
Lindholm här nämnde, samhällsekonomiskt
beräknat i stort sett riktig, vilket
gör att man inte vågar ta en så betydande
merkostnad utan att lägga någon annan
grund härför än den som herr Rubbestad
presenterat, dels kommer det att
uppstå andra konsekvenser, som herr
Rubbestad nu är blind för, om man avskaffar
dyrortsgrupperingen. Jag kan
nämna, att jag själv suttit i drätselkammaren
i en stad, från vilken ett inte obetydligt
industriföretag flyttade ut på

landsbygden, emedan flyttningen på
grund av dyrortsgrupperingen ställde
sig betydligt fördelaktigare ur lönesynpunkt.
Jag tror, att det finns så många
på detta område inverkande faktorer,
som herr Rubbestad bortser ifrån, att
att det även av det skälet vore riskabelt
att frestas av herr Rubbestads sirentoner.
I motsats till herr Rubbestad tror
jag inte, att det går att på rak arm vare
sig avskaffa dyrortsgrupperingen i dess
helhet eller skära ned med ytterligare
en ortsgrupp.

Jag skall med hänsyn till önskvärdheten
att begränsa anförandenas längd
inte här diskutera alla de omständigheter,
som spelar en roll vid ett ställningstagande,
utan direkt ta upp själva stridsfrågan,
nämligen departementschefens
försök att i enlighet med ett tidigare
riksdagsuttalande skapa större enhetlighet
och mer sammanhängande områden
för grupperingen än hittills. Jag är den
förste att erkänna, att det ligger mycket
i det uttalande som riksdagen då gjorde
och som statsrådet nu har försökt effektuera.
Vi, som sett hur skiljelinjen mellan
två ortsgrupper har gått utmed en
gata i en och samma stad, måste konstatera,
att detta inte varit lyckligt. Jag
kan därför förstå det önskemål som
kommer till uttryck på kartorna bakom
talarstolen att lägga samman delar av
landet till så enhetliga grupper som möjligt.
Det är ett legitimt önskemål. Men
ett annat lika legitimt önskemål är att
inte alltför mycket göra avsteg från vad
som är klar matematisk rättvisa. Här
står sålunda två intressen mot varandra.
Det förefaller mig som om både herr
Lindholm och herr Svensson i Stenkyrka
å ena sidan alltför mycket betonar
intresset av enhetlighet samt å andra
sidan alltför mycket förbiser det legitima
önskemålet att såvitt möjligt tillgodose
klara och uppenbara rättvisekrav.
Det finns ju talrika exempel på
fall där en kommun som — utan att
priserna har sjunkit — på grund av enhetlighetsintresset
skall flyttas ned. Jag

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

skall inte här nämna Karlstad och Kristinehamn,
emedan jag då sitter i glashus
— dessa båda städer ligger i den
valkrets jag representerar — utan jag
skall nämna ett annat fall, nämligen
Åmål. Denna stad har hittills varit berättigad
alt tillhöra ortsgrupp 3 men
skall flyttas ned till ortsgrupp 2 helt
enkelt på grund av att staden råkar ligga
i utkanten av Älvsborgs län, vilket
enligt herr statsrådets och herr Lindholms
något dogmatiska tolkning av enhetlighetskravet
nu som helhet skall tillhöra
ortsgrupp 2. Det finns inget sakligt
skäl för att flytta ned staden. Man har
bara det motivet att eftersom staden
ligger i Älvsborgs län skall den tillhöra
ortsgrupp 2, trots att den ligger nära
länets nordgräns och kanske har lika
stor kontakt med Värmlands län som
med Älvsborgs län. Det måste naturligtvis
sägas strida emot rättvisekravet att
företa en sådan omflyttning. Jag skall,
som sagt, inte tala om Karlstad och Kristinehamn,
som skall flyttas ned från
ortsgrupp 4 till ortsgrupp 3. De befinner
sig i stort sett i samma predikament
som Åmål.

Om man inte är mera oresonlig än att
man kan erkänna att det finns skäl som
talar för både utjämningssynpunkten
och rättvisesynpunkten, blir det en avvägningsfråga
vilken synpunkt man i
det ena eller andra fallet tillmäter den
största betydelsen. Det är här som skiljegränsen
går emellan utskottsmajoriteten
å ena sidan och regeringen och huvudreservationen
å den andra. Utskottsmajoriteten
har velat tillmäta rättvisesynpunkten
avsevärt större vikt än departementschefen
och reservanterna
gjort. Och jag vill tillägga, herr talman,
att nedfiyttningarna inte blir mera motiverade
därför att man flyttar om
gränspålarna mellan de olika dyrortsgrupperna.
Eftersom prisnivån inte fallit
kvarstår ju de sakliga motiv som
finns för den gamla grupperingen. Om
herr Svensson i Stenkyrka möjligen tror
att nedflyttningen gäller bara städer och

att bondeförbundet därför utifrån sina
intressen kan gå på denna linje, så vill
jag säga, att det även finns landsbygdsområden
som drabbas av nedflyttning
utan att pristalet har sjunkit. Vi har ett
sådant område i norra Värmland, som
hittills legat i ortsgrupp 4 men som enligt
Kungl. Maj:ts och reservanternas
förslag — och för detta talade ju herr
Svensson i Stenkyrka — kommer att
flyttas ner till ortsgrupp 3 utan att några
ekonomiska skäl härför finnes.

Man kan då säga som reservanterna,
att övergången göres så pass smidig att
även om man flyttar ner 19 orter, så har
det inte skett dem någon större skada.
Jag vill inte bestrida att det ligger en
viss hänsyn i att man inte sänker lönerna
för befattningshavarna i t. ex.
ortsgrupp 4, som jag här närmast talat
om, till de löner som gäller för ortsgrupp
3. Å andra sidan skulle det ju bara
fattas att man gjorde någonting sådant.
I längden kommer ju ändå nedflyttningen
att drabba dessa befattningshavare.

Vad som vidare i detta sammanhang
är relevant, herr talman, det är att det
förslag som här förts fram från statsrådet
och reservanterna, såvitt jag förstår
kommer att bli särskilt allvarligt
för de kollektivavtalsanställdas löner.
Jag kan icke förstå hur man kan bortse
från den synpunkten, att arbetsgivarna
vid kommande avtalsförhandlingar
självfallet kommer att utnyttja den nedflyttning
som här är föreslagen som ett
medel för att hålla lönerna för de kollektivavtalsanställda
nere på dessa orter.
Det förvånar mig att den synpunkten
vunnit så föga beaktande hos herr
Lindholm och hans socialdemokratiska
medreservanter. Jag tror man har anledning
att förutse denna risk, och jag
betraktar det som fullt naturligt att en
avtalsförhandling bl. a. kommer att läggas
upp på det sättet. Det är ju bekant
att alla möjligheter utnyttjas av parterna
vid avtalsförhandlingarna för att tillgodose
de intressen de har att bevaka.
Det är då onekligen ganska märkligt att

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

herr Lindholm på det sätt som nu sker
tar denna risk genom att sätta ett så
starkt vapen i arbetsgivarpartens hand.

Det är dessa synpunkter, herr talman,
som gjort att vi i utskottsutlåtandet har
uttalat att ingen ort skall hänföras till
lägre ortsgrupp än den förut tillhör. Vi
har velat ta hänsyn till alla grupper och
sökt att tillgodose rättvisekravet inom
den utjämning som sker. Detta innebär
inte något sönderbrytande av systemet.
Vi vill jämka på det och ta större hänsyn
än vad man med det radikala utjämningsförslaget
har gjort.

Emellertid har även detta förslag —
vilket man upplyste om i förstakammardebatten
— en inte så liten hake.
Man skall vara resonlig även i detta
fall, man skall erkänna vad som är riktigt.
Jag är då den förste att konstatera
att den upplysningen att av de 36 orter
som här skulle komma i fråga 17 nu
ingår som delar av en storkommun spelar
en icke oväsentlig roll. Om utskottsförslaget
helt genomfördes, skulle detta
alltså komma att innebära, att man finge
två olika dyrorter i 17 olika kommuner.
Jag har nyss med ett exempel från min
egen hemstad konstaterat hur orimligt
ett sådant förhållande är, och jag vill
lika litet som någon annan inom utskottsmajoriteten
vara med om att medverka
till detta. Hade ordföranden i den
avdelning som specialiserat sig på detta
ärende lämnat denna upplysning vid
behandlingen, då tror jag att vi trots
brådskan skulle ha varit i stånd att införa
en modifiering i formuleringen.
Emellertid gjordes en sådan modifiering
i förstakammardebatten genom ett förslag
av herr Hesselbom, som är en av
de socialdemokrater som stöder utskottsförslaget.
Han föreslog att man
skulle göra ett tillägg i den sista kommasatsen
i utskottets yrkanden under
punkt II. Med detta tillägg skulle satsen
komma att lyda så här: »dock att därvid
ingen ort må hänföras till lägre ortsgrupp
än den nu har, såvida detta, ej
motiveras av önskvärdheten av att en

viss kommun i sin helhet skall kunna
hänföras till en och samma ortsgrupp».
Genom en sådan formulering får Kungl.
Maj :t bemyndigande tillse, att de här
ifrågavarande orterna icke löper risk att
bli sönderstyckade i olika ortsgrupper.
Därmed faller också den anklagelse för
sönderbrytning som herr Lindholm tidigare
har uttalat. Vidare tar man hänsyn
såväl till det legitima utjämningskravet
som till önskemålet om största möjliga
rättvisa.

Jag ber att få yrka, herr talman, att
det i punkt II av statsutskottets hemställan
tillägges »såvida detta ej motiveras
av önskvärdheten av att en viss
kommun i sin helhet skall kunna hänföras
till en och samma ortsgrupp».

Jag skall inskränka mig till detta och
ber alltså att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande med det tillägg jag
nyss har angivit och som jag strax skall
tillställa kammarens presidium.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Ståhl säger att det
var malplacerat av mig att tala om att
folkpartiet har sprungit ifrån sin uppfattning,
eftersom här var och en följer
sin egen uppfattning. Men herr Ståhl
observerade inte, att när jag talade om
att folkpartiet har sprungit ifrån sin
uppfattning, syftade jag på det beslut
som riksdagen fattade 1951, då folkpartiet
gav sin anslutning till de grunder
efter vilka utredningen skulle bedrivas.

När jag talade om behandlingen i avdelningen,
omnämnde jag att man sökte
få en formulering som tillgodosåg de
önskemål som hade framförts såväl av
motionärer som vid uppvaktningar. Jag
nämnde också att den representant för
folkpartiet som sitter i statsutskottets
femte avdelning hade godtagit detta
men att han med laga förfall var förhindrad
att delta i utskottssammanträdet,
där samtliga hans partivänner gick
den andra vägen. Den omständigheten
att han biträdde förslaget har väl ett
samband med att han på ett helt annat

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

sätt än de övriga folkpartisterna har
trängt in i detta spörsmål.

Sedan säger herr Ståhl, att vi bara
bygger på stora områden och bortser
från den matematiska rättvisan. Men
herr Ståhl har ju själv år 1951 godkänt
ett uttalande, att endast markerade prisskillnader
skall spela in. Vi bygger alltså
på vad herr Ståhl i ett tidigare läge
har godtagit.

När herr Ståhl sedan söker dra in den
öppna marknadens avtalsfrågor, vill jag
erinra om att ingen ort för evigt är bunden
vid en viss dyrortsgrupp. Har man
ett lönesystem som knyter an till dyrortsgrupperingen,
får man räkna med
såväl sänkningar som höjningar. Det
märkliga är att herr Ståhl inte hade ett
ord att säga om det överväldigande flertal
som enligt detta förslag lyfts upp i
högre ortsgrupp — de är fler än de
som råkar ut för sänkning. Men skall
man göra partipolitik av en sak, skall
man göra som herr Ståhl har gjort i
detta sammanhang.

Sedan måste jag säga, att man har väl
stora pretentioner på en avdelningsordförande
då man kräver att han skall
klargöra för förslagsställarna vad deras
egna förslag får för konsekvenser. Sådana
krav kommer jag icke att tillgodose.
Lägger man fram och får igenom ett
förslag som är orimligt, får man också
ta konsekvenserna av sitt tidigare ställningstagande.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle: Herr
talman! I anslutning till det sista herr
Lindholm yttrade vill jag säga, att det
inte har lagts fram något förslag som
är orimligt. Här föreligger ett utskottsförslag
som är fullt acceptabelt ur synpunkten
av utjämning å ena sidan och
rättvisa å den andra.

Herr Lindholm säger vidare, att jag
icke har anfört ett enda ord om de löntagare
som flyttas upp. Nej, herr talman,
jag har ingen anledning att tala om
dem. De som vi har anledning att tänka
på är de som kommer i fara att få sina

löner nedpressade genom den ställning
som bland andra herr Lindholm tagit.

Slutligen uttalade herr Lindholm, att
den folkpartist som sitter i avdelningen
har tagit en annan ställning än vi andra
till denna fråga, emedan han är den
ende som har trängt in i spörsmålet.
Det är väl ändå en ganska allvarlig beskyllning
inte bara mot folkpartisterna
utan även mot de socialdemokrater som
råkar ha en annan mening än herr
Lindholm. Tänk om det skulle förhålla
sig så, herr Lindholm, att man kan känna
till ett ärende utan att därför i sin
uppfattning vara likriktad med herr
Lindholm.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Ståhl säger att det
förslag, som ligger på bordet, är fullt
godtagbart. Jag vill erinra om att herr
Ståhl själv framställt ändringsyrkande
när det gäller det förslaget. Jag vill vidare
erinra om att herr Ståhl då vi 1951
behandlade denna fråga medverkade till
ett uttalande om att vi skall ha stora
enhetliga områden. Genom ett bifall till
det av herr Ståhl i dag framställda yrkandet
bryter man sönder de stora enhetliga
områdena och kommer tillbaka
till den gamla millimeterdiskussionen.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag skall fatta mig mycket kort
till herr Lindholm: man bryter icke
sönder, men man tar hänsyn till de rättvisekrav,
som är mest iögonenfallande
och som man rimligen icke kan förbise
utan att begå uppenbara orättvisor.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Jag
skulle utöver vad herrar Lindhom och
Svensson som talesmän för reservanterna
har anfört vilja lämna några mer
detaljerade uppgifter om vad som ligger
bakom det förslag, som nu diskuteras
av riksdagen.

Jag kan i anslutning till herr Lindholms
påpekande bara erinra om att

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

vi fram till 1947 hade en lönegradering,
uppdelad på nio ortsgrupper, där
spännvidden mellan högsta och lägsta
orten var ungefär 25 procent. I detta
system kunde man inte ens få in enhetliga
områden så stora som kommunerna,
utan det förekom att kommunerna
var delade på två eller flera
dyrorter. Det ansåg man då vara otillfredsställande,
och det ledde till att
man 1947 gjorde en vad man då ansåg
rätt radikal förändring: antalet ortsgrupper
minskades från nio till fem,
och spännvidden i lönesättningen minskades
från 25 till 16 procent. I detta
system skulle då ligga möjligheter att
få varje kommun enhetlig i dyrortsgruppering.
Men även detta system har,
som vi alla vet, vållat irritation, en
irritation som helt naturligt har blivit
ännu större efter kommunreformen, då
ett flertal småkommuner i olika dyrorter
sammanslogs till en enhetlig storkommun.
Men även i andra avseenden
uppstod det irritation, beroende på att
de olika kommunerna, som gränsade
intill varandra, var placerade i olika
ortsgrupper.

På begäran av några ledamöter i
riksdagen har vi satt upp de färglagda
kartor, som finns här, för att närmare
åskådliggöra hur det nuvarande systemet
verkar och hur det skulle komma
att se ut enligt det nu föreliggande
förslaget. Till vänster visas det nuvarande
systemet med 1-orterna markerade
med grön, 2-orterna med blå,
3-orterna med röd, 4-orterna med svart
och 5-orterna med gul färg. Man ser
att i synnerhet i södra Sverige är splittringen
mycket stor, och det är ganska
svårt att förklara för de olika kommunerna,
som gränsar intill varandra,
vad det är som gör att de har fått en
så skiljaktig inplacering.

Nu är det klart att de prisuppgifter,
som ligger bakom denna inplacering
1947, kan vara felaktiga på det sättet
att de har varit tidsbetonade och att
tillfälligheter spelat in då man samlade

in prisuppgifterna. Det är sådana tillfälligheter
som man aldrig kan komma
ifrån, och man skall därför vara medveten
om att hur man än samlar in
priserna och när man än samlar in
priserna kan de komma att på lång sikt
bli missvisande.

Det förslag, som nu föreligger, är utarbetat
av socialstyrelsen. Herr Ståhl
upprepade flera gånger att det var
Kungl. Maj:ts förslag. Jag vet inte varför
han kallade det så, om det var
någon mening med det eller om det
bara var en felsägning. Det är det
av socialstyrelsen upprättade förslaget
som nu diskuteras. Men detta förslag
baseras på de prisuppgifter, som har
kommit in genom en prisinsamling,
som verkställts efter de principer riksdagen
godkände 1951. Socialstyrelsens
beräkningar har alltså gjorts på grundval
av de principer riksdagen godkände
1951. Det är det vi i första hand bör
ta hänsyn till, då vi skall diskutera
denna fråga.

Men detta förslag skiljer sig rätt väsentligt
från den nuvarande ortsgrupperingen,
som framgår av kartorna till
höger. För att få till stånd större enhetliga
områden har man också fått
anpassa prisinsamlingen därefter. Man
förstår, att om man skulle försöka få
fram priser, som absolut återspeglar
läget på varje ort vid en given tidpunkt,
skulle man säkerligen få använda
ett system där inte ens nio ortsgrupper
räckte till, utan det skulle bli
ett betydligt större antal ortsgrupper
man då skulle få laborera med. Men
vill man ha ett enhetligt system, får
man också se till att man får ett underlag
för att komma fram till detta system.

Nu är jag medveten om —• och det
är nog alla som sysslar med denna
fråga — att de priser, som ligger till
grund för beräkningarna, kan vara något
missvisande på grund av olika omständigheter.
Om vi tar en kommun,
som under åren 1948, 1949 och 1950
har haft en kraftig nybyggnadsverk -

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

samhet, så har den kommunen därigenom
fått ett nytillskott av bostäder med
högre hyror än vad man kanske har
i en angränsande kommun, där man
inte har kommit i gång med byggnadsverksamheten
förrän efter år 1952. Men
den angränsande kommunen, som då
får i gång sin byggnadsverksamhet och
får ett nytillskott av bostäder, kanske
får ännu högre hyrespriser för bostäder
än den förra kommunen. Det
gör, att de priser som samlas in blir
tidsbetonade. De kan vara riktiga just
vid den tidpunkt de samlas in, men de
kan ganska snart bli så att säga urväxta.

Det kan också vara andra tillfälligheter
som spelar in. Man kan vid en
viss tidpunkt ha en låg skatt i en
kommun, eller det kan, såsom skedde
1946 på eu ort, just vid tidpunkten för
uppgifternas insamlande råda ett sådant
konkurrensförhållande, att vissa
affärer pressar ner priserna för varandra
för att utestänga varandra från
marknaden. När det inte gick, höjdes
priserna upp till det för orten normala
prisläget. Även en sådan omständighet
kan spela in. Därför har jag ansett,
att det är riktigt att, såsom socialstyrelsen
har resonerat, vi inte med absolut
bestämdhet kan säga, att de priser
vi rör oss med är så tillförlitliga, att
det inte kan riktas kritik mot dem.
Vi får vara medvetna om att de kan
vara behäftade med olika fel, och vi
får använda prismaterialet så långt vi
anser det hållbart men i stor omfattning
som en vägledning för att komma fram
till de områden, som man eftersträvar.

För att man nu skall komma fram
till dessa större områden, har det trots
de synpunkter jag nu anfört varit nödvändigt
att tillgripa skälighetsbedömningar
i rätt stor omfattning. De prisuppgifter
som insamlats visade för övre
Norrland, att bara en mindre del av
övre Norrland skulle kommit att bli
kvar i 5-ort. Större delen skulle ha
fallit ned i 4-ort och en del kommuner

i 3-ort. Socialstyrelsen har då ansett,
att det vore orimligt, att man skulle
åstadkomma en sådan nedflyttning i
dyrortshänseende av Norrland. Det
finns speciella problem där uppe, som
man inte kan mäta vid en prisundersökning.
Vi måste behandla Norrland
med hänsyn till detta och sålunda nu
behålla de orter, som redan varit i 5-ort, i denna ortsgrupp. Vidare har man
utvidgat detta resonemang och sagt,
att de förhållanden, som råder i övre
Norrland, också kan sägas råda beträffande
vissa gränsområden längre ner
i Jämtland och Härjedalen, och har
därför föreslagit en utvidgning av 5-ortsområdet, så att det även skulle innefatta
gränsområdena och fjälltrakterna
i Jämtland och Härjedalen.

Man har således vid utarbetande av
detta förslag tagit hänsyn till riksdagens
beslut 1951, då riksdagen godkände
metoderna för prisinsamlingen
och sade, att man skulle eftersträva
större områden. Man har försökt behandla
materialet så, att man kommit
fram till detta. Emellertid är det klart,
att hur man än förfar i denna fråga,
kan det alltid riktas kritik. Att det
framkommit kritik mot detta förslag
är därför inte alls märkvärdigt. Vi skall
emellertid beakta att kritiken inte är
enhetlig, utan kritiken mot förslaget
riktas från olika utgångspunkter. Det
framförs kritiska synpunkter som inte
överensstämmer sinsemellan.

Här säger nu eu del, att det är för
stor spännvidd som kvarstår. Herr
Rubbestad var bl. a. inne på det problemet.
Med hänsyn till de siffror, som
kommit fram, skulle man kunna krympa
spännvidden till 8 procent och alltså
bygga på tre ortsgrupper. När man
jämför de siffror, som man fått fram
genom prisinsamlingen 1951—1952 och
de priser man fick vid prisinsamlingen
1946, bör man i alla fall ta hänsyn
till att de inte är jämförbara, ty metoderna
för prisinsamlingen har inte
varit desamma. Även om det varit en

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Öl

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

sammankrympning i dyrheten, har den
inte varit så stor som de nuvarande
priserna utvisar. I stället för att de
utvisar 14 procent skulle prisskillnaden,
om man använt samma metod som
1946, ha kommit att bli cirka 18 procent.

Det är den ena parten bland kritikerna
som framfört dessa synpunkter. Sedan
kommer den andra parten och
säger, att den spännvidd som nu föreslås
är för liten. Man borde på lönesidan
ha en ännu större spännvidd.
Jag vill passa på tillfället att påpeka
vad exempelvis de statliga affärsverken,
Kooperativa förbundet och Arbetsgivareföreningen
har sagt i de yttranden,
som återges i propositionen. Man
anser att det inte är riktigt att staten
skall gå in för en minskning av spännvidden
från 16 till 12 procent, när den
enskilda industrien, som konkurrerar
när det gäller lönesättningen, har en
spännvidd på cirka 28 procent, i fråga
om byggnadsindustrien till och med
över 30 procent. Det innebär givetvis,
att om man skall kunna hålla löneläget
någorlunda konkurrenskraftigt på de
dyrare orterna, låt mig säga Stockholm,
måste man med oförminskad spännvidd
ligga väsentligt över de andra
konkurrerande områdena ute i landet
i övrigt.

Det har också påvisats från affärsverkens
sida, att man härigenom höjer
lönerna på orter, där man inte har
några rekryteringssvårigheter. De rekryteringssvårigheter
man har haft, låt
oss säga inom statens järnvägar, har
rått i Stockholm och i någon mån i
Göteborg, men i landet i övrigt har
det praktiskt taget inte varit några påtagbara
svårigheter ens under den
värsta översysselsättningsperioden. Nu
har sysselsättningen mattat av något,
och nu klaras efter vad jag förstår
rekryteringen skapligt på alla platser.

Det är alltså två mot varandra stridande
synpunkter, som har förts fram.
Under förhandingarna med tjänsteman -

naorganisationerna framhöll man särskilt
från TCO:s sida vissa betänkligheter
att krympa till 12 procent. Under
alla förhållanden menade man, att det
skulle vara ytterst oklokt att gå ännu
längre, ty TCO har också känning av
verkningarna på den enskilda marknaden.

Jag säger detta för att visa, att det
framförts kritik med olika innebörd.
En del säger att den prisinsamling, som
nu företagits, har varit ofullständig.
Den avspeglar inte alla de variationer
ute på orterna som föreligger. Man mäter
inte alla prisolikheter med denna
metod.

Andra säger, att den metod som man
använt har man försökt göra för fullständig.
Den har blivit så invecklad,
att den rymmer flera felkällor än om
man haft en enklare metod.

Från vissa håll säger man att de
priser, som man fått in, icke på rättvist
sätt återspeglar kostnadsläget i städerna
med alla de utgifter som följer
med en stadsbebyggelse. Man menar att
städerna blivit missgynnade. Andra säger
att metoden missgynnar landsbygden,
därför att ute på landsbygden
finns så många förhållanden som man
inte kan mäta prisstatistiskt.

Man har också klandrat de föreslagna
gruppgränserna. Man säger att det är
för stora intervaller med 40 promille
i intervallerna. Jag skulle till det vilja
säga, att avståndet mellan gruppgränserna
givetvis måste bli beroende av
hur många grupper som man vill införa.
Antag att prisspridningen visas
av att det lägsta talet är 980 och det
högsta 1 020, för att nu ta ett exempel.
Om man skulle ha endast två grupper,
skulle man få dela avståndet mellan
dessa två tal på mitten. Skall man ha
10 grupper måste ju avståndet mellan
gränserna bli så mycket mindre.

Det har också kritiserats att man satt
gruppgränsen till 5-ort lika med 1 000
och man frågar sig, om det bara är
för att rädda Stockholm upp i högsta

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

ortsgrupp. Ja, man skall nog inte neka
till att det liar spelat in, ty skall man
bedöma frågan lönemässigt kommer
man inte ifrån att löneläget på arbetsmarknaden
i övrigt här i landet är sådant,
att Stockholm ligger på toppen.
Att bygga upp ett statligt lönesystem,
som skulle innebära något annat, skulle
skapa problem som sedermera skulle
bli oerhört svåra att komma till rätta
med. Där skall man se realiteten såsom
den är.

Men man anmärker också på att inte
gränsen lagts längre under Stockholm.
Varför har man inte så att säga placerat
Stockholm i mitten på 5-ort? Det skulle
man givetvis kunnat göra. Det finns
ingenting som så att säga utgör en fast
punkt för gränsdragningen. Före 1946
—47 hade man ett riksmedeltal. Från
1947 utgick man ifrån talet 1 000 som
då gällde för Stockholm, men Stockholm
var då inte placerat i mitten utan
låg ett stycke under mitten. Man skulle
ha kunnat dra gränsen längre ned. Man
skulle ha kunnat lägga den vid 990.
Det skulle inte varit omöjligt i och för
sig, om man velat åstadkomma en sådan
gruppering som drar upp så stora
delar av landet som möjligt i högre
ortsgrupp.

Vi har emellertid betraktat lönegrupperingen
som en fråga om relationerna
mellan olika orter. Jag har läst i en
tidning från södra Sverige, att en ort
protesterat mot att den av socialstyrelsen
betraktats som den billigaste orten
i landet. Man påvisade, att det var inte
alls billigt i orten i fråga, och det kan
man nog förstå. Det är inte billigt på
någon ort här i landet, utan priserna
har stigit överallt. Men vad man med
detta menade var att denna ort var
billig i förhållande till andra orter,
där prisläget är ännu högre.

Anmärkningar av detta slag kan givetvis
framföras. De kanske kommer
att upprepas här i kammaren i dag.
Jag vill i så fall underrätta om att jag
kan dem i förväg. Några av dessa an -

märkningar kan givetvis ha fog för sig
på visst sätt. Var och en som framför
anmärkningarna anser, att just hans
anmärkningar är de starkaste.

Vill man emellertid försöka komma
fram till ett system, kan man ju inte
ta hänsyn till alla anmärkningar, ty
de strider delvis mot varandra. Man får
försöka komma fram till ett system,
som man kan anta kommer att verka
någorlunda skäligt. Jag har aldrig vågat
umgås med tanken att denna fråga
skulle kunna lösas så, att alla människor
blev nöjda. Jag vet inte om
någon över huvud taget kan prestera
ett system, som skulle göra alla människor
här i landet nöjda, och som
alla skulle anse vara riktigt. Jag tror
inte det är möjligt.

I detta sammanhang vill jag påtala
en passus i reservationen nr 3 till statsutskottets
utlåtande, i vilken det på tal
om en förnyad undersökning säges
bl. a. följande: »Undersökningarna bör
därvid grundas på objektiva och exakta
uppgifter, så att i möjligaste mån subjektiva
omdömen undvikes». Det skulle
ha varit mycket tacknämligt, om reservanterna
samtidigt hade talat om,
på vilket sätt man skulle få fram dessa
objektiva och exakta uppgifter. Hittills
har ingen lyckats med den saken. Jag
tror också att reservanterna själva har
tvivlat på att detta är möjligt, eftersom
man sedan skriver: »Hänsyn bör emellertid
även tagas till icke statistiskt
mätbara faktorer.» Här är alltså reservanterna
trots en något omständlig
skrivning inne på samma fråga som vi
varit ställda inför. Det går nämligen
inte att bara säga, att det eller det talet
eller priset är riktigt, utan det måste
alltid finnas utrymme för omdömen.

Vidare har det här talats om vad det
skulle betyda i kostnadshänseende att
gå in för ett annat system. Om man går
på det förslag, som någon kallat »Stockholm
i mitten», så skulle de totala kostnaderna
för detsamma uppgå till 400 å
450 miljoner kronor. Men nu finns det

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

ju många människor här i landet — det
brukar erinras om det då och då — som
anser, att man skall vara försiktig med
att driva fram kostnadsstegrande faktorer,
och det har man också försökt undvika
vid upprättandet av föreliggande
förslag. Man har därför försökt företa
en justering av lönegrupperingen utan
att försaka alltför stora utgiftsstegringar
vare sig för det allmänna eller
för näringslivet.

Om man anser att det finns utrymme
för större inkomstförbättringar än vad
man i detta förslag har räknat med —
ja, då bör den saken diskuteras särskilt.
Och anser man att det finns utrymme
för en skattesänkning, så bör också den
saken diskuteras som en fristående fråga.
Jag har inte ansett det vara riktigt
att så att säga bakvägen föra in dessa
båda frågor genom justeringar i dyrortsgrupperingen.

Totalt beröres 1 038 kommuner här i
landet av lönegrupperingen, och något
över 140 av dessa orter har anfört besvär.
Av dessa 140 orter kan enligt socialstyrelsens
förslag 36 stycken komma
i fråga för nedflyttning i en lägre ortsgrupp.
Jag har emellertid ansett det vara
oskäligt att löntagarna i de berörda orterna
skall behöva vidkännas en lönesänkning,
och därför har jag föreslagit
en övergångsbestämmelse, som jag emellertid
här inte skall gå in på. Herr Lindholm
har redan berört den frågan och,
förmodar jag, undanröjt de missförstånd
som där rått. Utskottet har ju också tillstyrkt
det föreliggande förslaget i sin
helhet med undantag av den del, som
gäller de orter som skulle nedflyttas.

När man nu prövar denna fråga, skall
man vara medveten om att vi här har
ett av socialstyrelsen uppgjort förslag
till inplacering av olika orter i dyrortsgrupper,
vilket förslag skickats ut för
kännedom. Mot detsamma har sedan
kommuner, organisationer och enskilda
beretts tillfälle att inkomma med anmärkningar.
Givetvis kommer förslaget
att prövas ytterligare, innan indelning -

en definitivt fastställes, och vid en sådan
ytterligare prövning är det självklart
att särskild uppmärksamhet måste
fästas vid sådana orter, som enligt förslaget
skulle flyttas ned i en lägre ortsgrupp.
Man bör emellertid i det sammanhanget
uppmärksamma, att i hela
antalet berörda orter, d. v. s. 36 stycken,
ingår 17 orter, som utgör delar av
en storkommun. Ett bifall till utskottets
förslag, sådant det ursprungligen var
utformat, skulle således medföra en
splittring av vissa kommuner. Beträffande
de övriga berörda kommunerna
anser jag det vara möjligt att i större utsträckning
än vad som kommer till uttryck
i det nu föreliggande förslaget
taga hänsyn till de indexmässigt konstaterade
kostnadstalen. Därvid kan också
vissa orters pristal få granskas närmare
med hänsyn till de uppgifter som lämnats
i de besvärsskrifter som inkommit,
och jag tror också att sådana justeringar
skall kunna göras i många fall utan
att man bryter mot den princip som
systemet bygger på. Därtill kommer ju
skälighetssynpunkterna att prövas genom
ärendenas behandling i hyresnämnden.
Jag har också tidigare sagt
att beträffande de här ifrågasatta orterna
som är särskilt känsliga är jag
beredd att ge personalorganisationerna
möjlighet att framföra sina synpunkter
innan ortsgrupperingen definitivt fastställs.
Ett bifall till utskottets förslag
skulle emellertid leda till så uppenbara
underligheter, att de som står bakom
förslaget själva inte anser sig kunna vidhålla
det längre utan kommit med en
modifikation som innebär — förslaget
kom först upp i första kammaren, och
jag förstår av herr Ståhls anförande att
utskottsmajoriteten i andra kammaren
är berett att följa samma ändringsyrkande
— att antalet orter som det rör
sig om reduceras från 36 till 19. Jag vet
inte om det beträffande även dessa 19
orter har uppmärksammats det ganska
underliga förhållande som även därvidlag
kan uppstå. Herr Lindholm har

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

klandrats för att han inte tillhandahållit
upplysningar, men jag kanske
kan få komma med ytterligare ett
exempel på vilka underligheter förslaget
skulle kunna leda till. Av
dessa 19 kommuner är 16 städer
och 3 landskommuner. I Norrland
finns en kommun — det är ingen
stad — som nu är placerad i ortsgrupp
fem. Gränsen för dyrortsgrupp fem är
som jag tidigare sagt 1 000, gränsen för
ortsgrupp fyra är 960, och denna kommun
ligger på 958 — den har inte tal
ens för fyrort. Det är den utskottet menar
skall under alla förhållanden placeras
i 5-ort. Men då uppstår frågan: Hur
skall man förklara detta för övriga kommuner,
som har väsentligt högre tal men
inte kommer högre än till 3 eller högst
4-ort? Enligt riksdagens uttalande 1951
skall det ju emellertid vara en väsentlig
avvikelse för att en sådan ort skall
sticka ovanför området och komma i
fyrort. Det kan därför finnas kommuner
som har ett väsentlig högre tal än
denna kommun men ändå inte kommer
högre än till treort. Jag undrar om man
inte skall ta litet hänsyn till sådana saker
och inte bara binda utan vidare.
Det finns anledning att särskilt uppmärksamma
de orter som enligt förslaget
skulle flyttas ned. De skall granskas
ordentligt, och man skall se vilka skäl
som kan föreligga. Men man måste bedöma
dem samtidigt med andra orter.
Dessutom erkände herr Ståhl riktigheten
i den princip som användes här, och
han koncentrerade sig därför på dessa
orter, som skulle komma att flyttas ned.
Han menade att det är att ta bort en
klar matematisk rättvisa, men jag undrar
var herr Ståhl finner den matematiska
rättvisan ligga i det exempel jag
anförde. Herr Ståhl nämnde ett annat
exempel, nämligen Åmål, som skulle föreslagits
till nedflyttning, och att det
skulle vara en följd av den av statsrådet
hävdade dogmen, som uttrycket föll sig.
Nej, herr Ståhl, det är inte på grund av
någon dogm som nedflyttningen av

Åmål föreslås. Det är inte heller därför
att Åmål tillhör Älvsborgs län som staden
är föreslagen till nedflyttning, utan
det är beroende av att socialstyrelsen
vid upprättandet av sitt förslag tagit
kanske väl stor hänsyn till vad riksdagen
sade 1951, nämligen att det skall
vara en markerad avvikelse innan en
ort ges möjlighet att skilja sig från den
omgivande bygden. Därför har man inte
nöjt sig med att Åmål har ett högt pristal,
utan man har krävt att detta skulle
ligga över gruppgränsen med vissa promilleenheter.
Men som tidigare nämnts
är det intet absolut och oeftergivligt
krav, utan det är något som vi är beredda
att ytterligare pröva. Det är också
det besked jag lämnat till dem som
uppvaktat mig i dessa frågor.

Efter debatten i första kammaren läste
jag en ledare i en sydsvensk tidning,
som är rätt underlig, om den skall vara
skriven i upplysande syfte. Man säger
där att utskottet som stöd för sitt yrkande
har över 140 orter bakom sig. Ja,
jag skulle önska att utskottets ledamöter
— om det nu är någon av utskottsmajoritetens
ledamöter som tror att detta är
riktigt — varit närvarande vid de uppvaktningar
jag har fått mottaga, och där
det klart ådagalagts, att dessa 140 kommuner
ingalunda ställer sig bakom kravet
på skydd mot nedflyttning. Därvid
har i stället framförts flera protester
mot den av mig föreslagna övergångsbestämmelsen,
därför att den skulle
vara alltför förmånlig. De har frågat
mig: Vilka skäl kan det finnas för att
en ort, som en gång flyttats upp i en
högre grupp, bara av denna anledning
skulle behandlas bättre än andra orter,
även om det är påvisat att övriga
orter nu har ett högre pristal? Man
skall nog vara mycket försiktig med att
dra några växlar på alla dessa 140 orter.

Herr Ståhl talade mycket varmt för
förslaget och påpekade, hur oskäligt
det skulle vara att lönerna sänktes på
de olika platserna genom att dessa klassades
ned, även om lönesänkningen för

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

statsanställda inte genomfördes genast,
men det kunde ske i framtiden. Det
gick emellertid ganska fort för herr
Ståhl att komma fram till slutsatsen, att
de 17 orterna kunde han slänga över
bord, därvidlag försvann betänkligheterna.
Kvar står således 19 orter av
dessa 140.

.lag är glad över att herr Ståhl har
samma åsikt som jag, att det är oskäligt
att av denna anledning sänka lönerna.
Jag var bara en smula förvånad
över att han fann det naturligt att man
gjorde det på den enskilda marknaden.
Vi skall inte här blanda oss i lönesättningen
på den enskilda marknaden,
men jag vill inte göra någon hemlighet
av att vad jag anser vara skäligt i ena
fallet anser jag också vara skäligt i det
andra.

Herr "Rubbestad hade ett eget förslag
som han presenterade här. Jag var också
något förvånad över hans uppläggning
av anförandet, där han blandade
ihop en hel mängd saker och rörde sig
med olika budgeter. I stort sett vände
han sig mot den princip, som ligger
bakom hela det föreliggande förslaget.
Jag skall inte gå in på detta kapitel, ty
det är diskuterat 1951 och principen
är godtagen av riksdagen. Herr Rubbestad
blandade emellertid ihop stockholmsbudgeten
och landsbygdsbudgeten
och använde dem som det passade honom
för att måla en viss bild. Han sade
vid ena tillfället att hans förslag kostade
så pass litet som 12 miljoner kronor,
och med den av herr Rubbestad
visade vanliga generositeten då det
gäller ekonomiska frågor och löner
tyckte han, att den summan inte var
något att tala om. Han sade att om vi har
ett förslag som kostar 157 miljoner kronor,
kan en påbyggnad med 12 miljoner
inte vara så farlig. Han tyckte nämligen
inte att man skulle ta hänsyn till
kostnaderna på den enskilda marknaden.

man nämner de 12 miljonerna och gör
en jämförelse med den statliga kostnaden,
måste man göra jämförelsen med
de 40 miljoner kronor, som i detta
sammanhang är utgiften på det statliga
löne- och skattekontot. Om herr Rubbestad
vill göra jämförelsen med de 157
miljonerna, blir summan betydligt över
200 miljoner kronor enligt hans förslag.
Han nämnde därpå att det var nödvändigt
med en uppflyttning även för industriarbetarna.
Då gick han helt plötsligt
över till att tala om den enskilda
marknaden, som han tidigare tyckte att
man inte skulle ta någon hänsyn till.

I diskussionen om de olika budgeterna
var herr Rubbestad rätt upprörd
över att man hade tillgodoräknat så
stora kostnader för sprit och så dyra
portföljer för stockholmarna — det var
mycket lägre siffror för landsbygden.
Ja, herr Rubbestad, man har ju använt
två budgeter, Stockholmsbudgeten och
landsortsbudgeten, för att ha två system
att mäta samma sak med. Detta
innebär — om det nu är någon tröst för
herr Rubbestad — att han kan köpa
lika mycket sprit och lika dyra portföljer
på landsbygden; det kommer ändå
att återspeglas i budgeten på samma
sätt.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:
Beträffande först kostnaderna, herr talman,
sade jag, att när vi vid alla föregående
tillfällen har genomfört en dyrortsgruppering,
har vi inte tagit hänsyn
till den enskilda marknaden, men att
man nu har infört detta moment. Enligt
min mening kommer det naturligtvis att
så småningom återverka på den privata
företagsamheten hur man ordnar
den statliga dyrortsgrupperingen. Så
har det alltid varit. Men det är som sagt
en anpassning som först så småningom
gör sig gällande; det tar många år
ibland. Det är inte alls säkert att omläggningen
på detta område så snart ger
utslag i form av ökade kostnader. Vad
vi måste räkna med är, vilka kostnader

Man måste väl ändå jämföra siffror
som är jämförbara, herr Rubbestad. Om
5 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

det blir för stat och kommun. Det var
i det hänseendet jag framhöll att mitt
förslag blir 12 miljoner kronor dyrare.
Den siffran har jag fått i en promemoria
från civildepartementet, där detta
tydligt och klart framlägges.

När det sedan säges från herr Lindholm
att mitt förslag skulle bli 60 miljoner
kronor dyrare, om man tar hänsyn
till den privata företagsamheten, så
är det inte riktigt enligt den PM jag
fick, ty efter den skulle det kosta 37
miljoner. Nu har man fått upp det till
60 miljoner. Hur man fått fram siffrorna
vet jag inte, men är den ena uppgiften
i promemorian fel så är förmodligen
den andra det också, och därför
menar jag att kostnadsberäkningen borde
vara rättad även i Kungl. Maj:ts
förslag.

Vad budgeten beträffar vet jag —
och det nämnde jag också — att det
finns en stockholmsbudget och en
landsbygdsbudget. Men det är just detta
som är det tokiga, att man bygger på
budgeter för olika områden, där levnadsförhållandena
är helt olikartade.
Vill man ha en mätare på dyrheten i
de olika hänseendena bör det vara en
budget som är likvärdig för olika folkgrupper,
så att man kan jämföra vad
den och den gruppen har för kostnader.
Med en sådan mätare kan man få litet
rättvisa, men det kan man däremot inte
få genom att hänvisa till en stockholmsbudget
å ena sidan och en landsbygdsbudget
å andra sidan. Det blir ingen
enhetlig mätning, och det var detta jag
påpekade i mitt första anförande. Det
bör vara samma standard vid dyrortsjämförelserna.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle: Herr
talman! I en föregående replik anklagade
herr Lindholm utskottsmajoriteten
för att genom sitt utlåtande vilja
sönderbryta det förslag, som här är
framlagt. Jag konstaterar att det efter
civilministerns anförande står klart att

jag har fog för min mening, att det inte
är fråga om ett sönderbrytande, eftersom
striden gäller endast nitton orter.

Herr civilministern säger att det om
utskottsförslaget godkännes, kommer att
uppstå underligheter i de nitton orterna.
Jag vill då påpeka att det i utlåtandet
säges: »Utskottet, som förutsätter
att frågan om dyrortsindelningen
alltfort kommer att bli föremål för
Kungl. Maj ds övervägande» — — —
»vill emellertid i anslutning till den i
motionerna förebragta motiveringen
hänvisa till sitt i det föregående gjorda
uttalande om en smidig tillämpning av
principerna för ortsgrupperingen med
beaktande i erforderlig utsträckning av
skälighetssynpunkter.»

Här finns alltså utrymme för att eliminera
eventuella underligheter. Men
om man inte gör undantag för de nitton
orterna blir nog underligheterna större,
ty då blir det som i Åmål — jag skall
välja det exemplet, eftersom statsrådet
tog upp det. Den staden kommer enligt
reservanterna att flyttas ned från ortsgrupp
3 till ortsgrupp 2 trots att stadens
relativa dyrhetstal har ökat med
drygt 28 enheter. Nog måste man väl
säga att underligheterna därigenom blir
större än om man skulle följa utskottets
förslag.

Statsrådet anmärkte på att jag hade
kallat förslaget för departementschefens
och inte för socialstyrelsens. Jag
tycker nog att beteckningen kan spela
mindre roll, särskilt när vi nu har hört
hur starkt civilministern här solidariserat
sig med det föreliggande förslaget.

Till sist bara ett par ord med anledning
av att statsrådet menade att jag
hade ansett det naturligt, om man på
den enskilda marknaden använde det av
reservanterna föreslagna systemet till
att försöka pressa ned kollektivlönerna.
Mina ord föll nog inte riktigt så. Vad
jag sade var, att reservanterna sätter
ett vapen i händerna på den ena av
arbetsmarknadens parter för att pressa

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

ned lönerna, ett förhållande som jag meterrättvisan, som vi på detta område
finner anmärkningsvärt. sökt undfly.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Rubbestad omnämnde
ånyo att hans förslag endast var 12
miljoner dyrare och efterlyste än en
gång en förklaring till hur man kunde
komma till de 60 miljonerna som jag
talade om. Det är riktigt att herr Rubbestad
hämtat sina siffror ur en PM som
fanns i civildepartementet. Men det var
på ett tidigt skede, och det är att märka,
att denna PM inte var fullständig. Man
har sedermera överarbetat den, och då
har man haft möjlighet att ta hänsyn
till praktiskt taget samtliga faktorer
som påverkar den slutliga summan. Vid
överarbetningen har man kommit fram
till en samlad kostnadsundersökning på
210 miljoner kronor för herr Rubbestads
förslag, under det att propositionens
stannade vid cirka 150 miljoner
kronor.

Herr Ståhl sökte skapa en motsättning
mellan mig och civilministern och
tog civilministern till stöd för sin uppfattning,
att hans förslag inte bryter
sönder den nya dyrortsgrupperingen.
Jag vill då säga till herr Ståhl, att visserligen
är det nitton orter som riksdagen
kommer att dyrortsplacera, men
det finns dessutom ett betydande antal
orter som har högre pristal än dessa
och som skall prövas av dyrortsnämnden.
Jag kan nämna att exempelvis
Karlskoga har högre pristal än Kristinehamn,
trots att Karlskoga ligger i lägre
ortsgrupp och enligt herr Ståhls mening
också skall ligga där. Hur anser
herr Ståhl att dyrortsnämnden skall
handlägga detta spörsmål?

På samma sätt blir det med en hel
rad mellansvenska städer. Om man följer
herr Ståhls förslag måste man också
ta konsekvenserna av det, och då får
vi tillbaka en karta som visserligen är
färggrann men som kommer att innefatta
den gamla diskussionen om milli -

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:
Herr talman! Jag förstår mycket väl att
man kan behöva göra en viss justering
efteråt på uppgifterna beträffande kostnaderna,
men det som förvånar mig i
detta sammanhang är, att den siffra
som står angiven i propositionen, alltså
kostnaden för Kungl. Maj :ts förslag,
bara skiljer sig med två miljoner kronor
från vad promemorian anger, under
det att det förslag som jag har skiljer
sig därifrån med 18 miljoner kronor.
Det är den stora skillnad man där
har fått fram som jag skulle vilja ha
en liten förklaring till.

Även om förslaget med hänsyn tagen
till industrien skulle kosta 60 miljoner
mer, alltså 210 miljoner, anser jag att
det är skäl att ta det för att få denna
större rättvisa, då man ändå är villig
att här sluka ungefär 160 miljoner kronor
och få en halvmessyr.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle: Herr
talman! Herr Lindholm frågade hur
man skall göra med Karlskoga och andra
städer i liknande predikament. Man
skall naturligtvis följa den anvisning
som finns i utskottsutlåtandet på s. 9,
nämligen använda en smidig tillämpning
av principerna för ortsgrupperingen
med beaktande i erforderlig utsträckning
av skälighetssynpunkter,
precis de ord som herr Lindholm själv
har varit med om att inskriva i utlåtandet.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag ber att få konstatera
att herr Ståhl eftersträvar att få tillbaka
det gamla systemet, där den ena grannkommunen
ständigt går och tittar på
den andras pristal och då upptäcker att
det egna pristalet har stigit med någon
enhet, vilket bör föranleda en ny framstöt
hos dyrortsnämnden.

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Herr
Rubbestad påpekade att det var fel
att använda olika budgeter, eftersom
det var så skilda förhållanden på
olika platser. Men det är just därför
man har använt två olika budgeter,
för att man med hjälp av stockholmsbudgeten,
där man har konsumtionsvanorna
i Stockholm, skulle kunna få
fram hur mycket större levnadskostnaderna
skulle vara ute i landet om man
även där hade stockholmsvanorna och
för att man på samma sätt skulle kunna
få fram jämförelser i kostnaderna i förhållande
till landsbygdsvanorna. Det är
därför man arbetar med dubbla budgeter,
för att på det sättet så nära som
möjligt få fram prisskillnaden vid samma
konsumtionsvanor.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:
Herr talman! .lag kan inte förstå att
det i utredningen är presterat någon
undersökning av hur Stockholm skulle
ha fått sin kostnadsställning lagd, om
det hade tagits hänsyn till landsbygdens
budget. Där är endast Stockholm
satt som normen, med siffran 1 000,
och något annat framgår inte, även om
man jämför med landsbygdsbudgeten.

.lag förstår alltså inte den inställningen.
Det är enligt min mening endast
att tillkrångla det hela.

Herr TALMANNEN yttrade: Sedan nu
representanter för samtliga meningsriktningar
har haft tillfälle att göra sig
gällande, får jag hemställa till efterföljande
talare, som är sexton till antalet,
att med hänsyn till den återstående
långa föredragningslistan i möjligaste
mån begränsa sin framställning.

Härefter anförde:

Herr ADOLFSSON (bf): Herr talman!
Jag skall efterkomma talmannens önskemål
och försöka fatta mig mycket
kort. Jag kan så mycket hellre göra det
som de föregående talarna — herr statsrådet,
herr Lindholm och herr Svens -

son i Stenkyrka — utförligt har motiverat
det förslag som vi här i dag diskuterat.
Det är bara på ett par punkter
jag vill säga några ord.

Reaktionen emot det nuvarande dyrortssystemet
har säkerligen inte kommit
därutav, att t. ex. övre Norrland
har legat i en högre ortsgrupp än
många platser söderut i landet, utan
irritationen har kommit därutav att
bilden har varit splittrad, man har haft
detta lapptäcke som man har talat om
och som kartan uppe på podiet ger
rätt klart och tydligt belägg för.

När herr Ståhl säger att utskottsmajoritetens
förslag skulle innebära, att
man skulle ta större hänsyn till rättvisesynpunkterna
än reservationen nr
2 gör, måste man ju fråga sig, om inte
herr Ståhl har blandat ihop dessa två
saker och tagit fel på vad utskottsmajoriteten
menar och vad reservanterna
menar, ty skulle utskottsmajoritetens
förslag vinna riksdagens gehör, skulle
detta innebära att dessa irritationer,
som nu finns i mycket hög grad, skulle
kvarstå i fortsättningen och att frågan
alltså inte skulle ha blivit löst på något
bättre sätt än den redan är.

I princip skulle man ju anse att det
vore bäst om det beslut, som nu kommer
att fattas i denna fråga, skulle ta
sikte på ett avskaffande av hela dyrortsgrupperingen.
Men jag är fullt medveten
om att det av både politiska och
ekonomiska skäl icke i dag är möjligt
att komma så långt, och i det nya förslaget
med fyra dyrortsgrupper och
med stora, sammanhängande områden
har man i stort sett följt den principen,
att där bebyggelsen är gles, avstånden
stora och klimatet hårt bör det
också vara berättigat att hänföra orten
till en högre ortsgrupp. Klimatologiska
och geografiska skäl är rätt starka argument
då det gäller att hibeliålla en
del av dyrortssystemet.

Jag vill också uttala den förhoppningen,
att civilministern, när han nu
blir uppvaktad från orter, som har bli -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

vit nedflyttade, med begäran att få
komma upp igen, och från andra orter
som vill lyftas upp över den placering
som de har fått enligt förslaget, visar
sig mycket kallsinnig emot dessa önskemål,
så att vi inte återigen får ett lapptäcke.

Jag vill, herr talman, med detta yrka
bifall till reservationen nr 2 av herr
Gustaf Karlsson m. fl. samt till reservationen
nr 4 av herr Näsgård m. fl.

Fröken HÖJER (fp): Herr talman!
Förnyade och på nya metoder grundade
undersökningar av levnadskostnaderna
har visat att spännvidden mellan högsta
och lägsta dyrortsgrupp krympt, och
enighet tycks nu råda om att antalet
ortsgrupper skall minskas. Det är klart
att frågan om en spännvidd, minskad
från 16 till 12 procent, och om antalet
ortsgrupper, minskat från 5 till 4, är
av stor betydelse för bland andra de
kommunal- och statsanställda. Överläggningar
mellan statstjänstemännens
organisationer och civildepartementet
har också ägt rum i denna fråga.

En för denna grupp väl så viktig fråga
är orternas inplacering i dyrortsgrupper.
Departementschefen avvisar
på sidorna 3 och 4 i utskottsutlåtandet
kategoriskt överläggningar härom. Departementschefen
säger: »Frågan om
gruppgränserna och orternas inplacering
i ortsgrupper har i vissa yttranden
också förknippats med spörsmålet
om löneplanernas utformning. I anledning
härav vill jag erinra om att de nuvarande
principerna för de olika orternas
inplacering — i motsats till vad
i vissa yttranden hävdats — icke är
knutna till överenskommelsen mellan
1945 års lönekommitté och statstjänstemännens
organisationer rörande löneplanerna.
Nämnda överenskommelse avsåg
i hithörande hänseende endast antalet
ortsgrupper och spännvidden mellan
grupperna. Genomförandet av den
nuvarande ortgrupperingen och an -

passningen av systemet i denna till löneplanerna
var alltså, i de delar som
icke förutsatte godkännande av riksdagen,
en alltigenom administrativ angelägenhet.
»

Jag skall inte ingå på frågan om
Stockholm skall inplaceras i mitten
eller vid nedre gränsen för högsta dyrortsgrupp.
Var staden vid överläggningarna
1946 låg, därom tvistar de
lärda. Men en sak är säker och det är,
att staden inte låg vid nedre gränsen
av den högsta dyrorten.

I utskottsutlåtandet talas också om
att det skall bli skälighetsprövning. Det
är också ett av skälen, varför överläggningar
bör ske i dessa frågor. Men statsrådet
hävdar nu, att man skall betrakta
inplaceringen som en enbart administrativ
angelägenhet, och några överläggningar
med tjänstemannaorganisationerna
skall inte ske ty det skedde
inte 1946.

För den enskilde statstjänstemannen
är det dock denna inplacering av orterna,
som blir av speciell betydelse,
alldenstund den ger honom eller henne
praktisk kännedom om systemet, varigenom
de också alldeles utmärkt kan
bedöma detta.

Hur gick det då till vid 1946 års
överläggningar om löneplanens utformning?
Jo, då kände de förhandlande
tjänstemännen väl till den inplacering
i ortsgrupp, som då redan hade skett
över hela landet. Överläggningarna
skedde följaktligen från denna utgångspunkt.
Denna inplacering var förutsättningen
för överenskommelsen om löneplanen.
Man må tycka att det är ganska
formellt att nu komma och säga, att vid
den överläggningen talade man inte alls
om ortsgruppernas inplacering.

Organisationernas synpunkter på
framlagt förslag skall dock nu avvaktas.
Inte minst med anledning av första
kammarens beslut emot utskottsmajoritetens
förslag och statsrådets i debatten
skymtade välvilliga inställning både då
och här i dag till yrkandet mot vissa

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

nedplaceringar gör önskemålet om överläggningar
än mera rimligt.

Jag vill gärna poängtera att skillnaden
för löntagarna mellan utslcottsmajoritetens
förslag och reservationens
inte är så rasande stor. Det skall till
en lönereglering för att det här verkligen
för löntagarna skall bli ett lägre
belopp.

Jag kan inte riktigt förstå att herr
Lindholm är så kolossalt ivrig att alla
skall gå på reservationens linje med
åberopande av enhetlighet. Någon enhetlighet
när det gäller lönerna kan det
väl inte bli tal om, när nu i alla fall
övergångsbestämmelserna innebär, att
alla de som har haft en högre lön även
i fortsättningen skall ha en högre lön.
De skall få den i form av ett tillägg.
Det ser alltså så ut, att de får en lön
plus ett tillägg; de nytillsatta får en lön
plus ett tillägg ända till dess det sker
en lönereglering — naturligtvis inte om
index höjs på grund av någon form av
inflation — utan först när det sker en
standardförbättring, en ordentlig lönereglering
för tjänstemännen, ändras
dessa förhållanden. Det kommer alltså
att dröja bra länge innan det blir enhetlighet
på dessa områden.

Jag undrar då om man inte får titta
litet på varthän tendensen pekar i föreliggande
utredning. Tendensen i den
utredning som socialstyrelsen gjort pekar
tydligt mot en fortsatt krympning
av dyrortsskalan, en krympning som
också — det är alldeles tydligt av dagens
och alla andra diskussioner —
skall ske nedifrån. Man ämnar inte
krympa den uppifrån; man krymper
dyrortsskalan nedifrån. Man skär helt
enkelt av den lägsta dyrortsgruppen. Är
det då administrativt klokt att sänka
dessa, visserligen kanske bara 19 orter,
men som dock omfattar rätt många
personer? Jag tror det för min del
inte.

Herr talman! Med hänsyftning på vad
jag har sagt yrkar jag bifall till herr
Stålils yrkande men vill till dagens pro -

tokoll uttala, att överläggningar mellan
civildepartementet och tjänstemannaorganisationerna
måtte komma till stånd
beträffande de synpunkter om ändringsyrkanden,
som huvudorganisationerna
framfört rörande förslaget om
ny lönegruppering.

Herr ORGARD (s): Herr talman! Det
kanske i synnerhet efter talmannens
uppmaning kan synas opåkallat att en
ledamot tar till orda, som inte tillhört
statsutskottet och som kommer från en
del av landet, där det praktiskt taget
inte förekommer någon diskussion i
denna fråga. Efter statsrådets utförliga
redogörelse för hur det nya förslaget
kommit till, kan jag bara komplettera
vad han sade på några punkter med
ledning av den erfarenhet jag har på
detta område genom dyrortsnämnden.

Det har sagts, att missnöjet med det
nya förslaget är stort. Därom vittnar,
säger man, de 140 klagoskrifterna, motionerna
och den opinion, som gjort
sig gällande här i kammaren. Jag var
med om att pröva de mer än dubbelt
så många klagomålen efter förra regleringen
av dyrortssystemet. Antalet kommuner
har visserligen genom kommunreformen
minskat sedan dess. Men å
andra sidan klagade inte bara dessa 300
kommuner då, utan praktiskt taget varje
år ända fram tills nu kom nya överklaganden.
Ute i kommunerna bildades
dyrortskommittéer, som igångsatte vidlyftiga
utredningar för att visa, att prisläget
blivit förändrat, och som för den
skull krävde uppflyttningar. Jag säger
detta för att visa, att missnöjet nu är
inte på långa vägar så starkt som förra
gången. Om det nu skulle komma ett
förslag om att bibehålla det nuvarande
systemet, skulle det bli ett missnöje
många gånger större än det som mött
det nu framlagda förslaget.

Vid prövningen av klagomålen efter
förra dyrortsgrupperingen var det inte
lätt att komma till rätta med det lapptäcke,
som den skapade. Dyrortsnämn -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. f!.

den, som i första hand hade att pröva
överklagandena, frågade sig, i motsats
till vad statsutskottet nu gör, i första
hand till vilka konsekvenser en eventuell
uppflyttning skulle leda. Man insamlade
prismaterial från ett stort område
omkring den klagande kommunen.
Man strävade således redan då efter
större och enhetligare områden.

Som ett exempel som visar, att splittringen
är den förnämsta orsaken till
missnöjet, kan jag anföra, att i större
delen av Norrland och speciellt i det
landskap där jag hör hemma, har det
inte förekommit någon diskussion i
denna fråga. Hela landskapet kom vid
förra regleringen i ortsgrupp 3 utom
en ort, som kom i tvåan och därför
klagade. Trots att indextalet visade att
den orten borde står kvar i tvåan, flyttade
man efter en skälighetsprövning
upp den i syfte att skapa ett enhetligt
tal för hela landskapet. Jag tror mig
därav kunna draga den slutsatsen att
om det föreliggande förslaget genomförs
kommer klagomålen efter övergångssvårigheterna,
i motsats till vad
som skedde förra gången, att bli ytterst
få.

Det var dels dessa erfarenheter och
dels kommunreformen men inte alls
några politiska synpunkter eller motioner
i riksdagen, såsom det har påståtts
i tidningspressen, som i främsta
rummet inom så kort tid drev fram en
ny dyrortsundersökning och det föreliggande
förslaget till en ny ordning.

Jag vill innan jag slutar också göra
en liten reflexion med anledning av
högerns reservation. Liksom statsrådet
står jag ganska frågande inför den formulering
denna reservation har fått.
Jag läser där bland annat: »Det är enligt
utskottets mening av synnerligen
stor vikt att kontinuerliga undersökningar
äger rum för att utröna i vad
mån förändringar sker i prisavseende
mellan de olika orterna. Undersökningarna
bör därvid grundas på objektiva
och exakta uppgifter så att i möjligaste

mån subjektiva omdömen undvikes.
Hänsyn bör emellertid även tagas till
icke statistiskt mätbara faktorer.» De
metoder, som rekommenderas i de två
sista meningarna, är ju desamma som
enligt det framlagda förslaget, om man
reserverar sig emot uttrycket »objektiva
och exakta uppgifter» i så måtto att det,
fastän man naturligtvis har strävat efter
objektiva och exakta uppgifter, inte står
i mänsklig makt att komma annat än
till relativa sådana. Utredningsmännen
har till och med själva framhållit att
de resultat de kommit fram till endast
är ungefärliga. Det säges också, att man
bör ta hänsyn även till icke statistiskt
mätbara faktorer. Men det är ju just
det man har gjort. Jag skall illustrera
detta konkret.

Det stora framsteg i fråga om större
rättvisa för landsbygdens del som skedde
vid förra dyrortsgrupperingen berodde
ju på att man då tog med en
ny faktor, avstånds- och resekostnaderna
betyder ju åtskilligt, framför allt
för dem som bor i de stora kommunerna
i övre Norrland. Vid den nya utredningen
har man, när det gällt att mäta
dessa kostnader, använt en mer schablonmässig
metod, vilken, såsom socialstyrelsen
själv säger, icke har gett rättvisa
åt de stora norrlandskommunerna.
Därför har man, såsom statsrådet också
framhållit, av skälighetshänsyn flyttat
upp ett stort antal av norrlandskommunerna.
Dyrortsnämnden hade själv pekat
på — vi hade ju hela tiden följt utredningen
och gjort erinringar mot de
förslag som framkommit och de principer
som tillämpades -— att hänsyn i
synnerhet borde tagas till faktorer som
av särskilda skäl icke kan mätas.

En ytterligare illustration till vilka
resultat man kan komma, om man ensidigt
hävdar att undersökningarna bör
grundas på objektiva och exakta uppgifter,
utgör den karta som socialstyrelsen
utarbetat med ledning av, om jag
så får uttrycka mig, det råmaterial som
framkommit genom prisinsamlingar

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

och undersökningar, som man har försökt
göra så objektiva och exakta som
möjligt. Jag blev faktiskt förskräckt när
jag fick se denna karta, ty den ser inte
alls trevlig ut. Det var tydligt att pristalen
endast kunde tjäna som vägledning
för det hänsynstagande till icke
mätbara faktorer som måste ske vid det
slutliga inordnandet av orterna i större
områden. Jag måste säga att sedan denna
inplacering har skett, ser det hela
inte så illa ut, såsom ju också framgår
av den karta som vi här har framför
oss.

Det är ett stort steg fram mot större
utjämning som nu tages. Jag kan instämma
med bondeförbundets reservanter
i att ett godkännande av det föreliggande
förslaget innebär ett steg på
vägen mot dyrortssystemets avskaffande.
Men om det hela går så fort som har
skett på sista tiden efter den förra omläggningen
av dyrortsgrupperingen, tycker
jag att man inte behöver skriva om
den saken, utan i stället bör se till, om
man inte inom en ej alltför avlägsen
framtid kan genom nya undersökningar
konstatera en ytterligare sammankrympning
av spännvidden, som gör
det befogat att bygga upp ett nytt dyrortssystem
som för ändå närmare målet.

Men när högerreservanterna vill, att
det skall uppdragas åt Kungl. Maj:t
att ägna frågan fortsatt uppmärksamhet
och snarast möjligt för riksdagen framlägga
ett nytt förslag till omprövning
av det nuvarande systemet, och när
man säger att det bör företagas kontinuerliga
undersökningar för att utreda
i vad mån det skett förändringar i prisavseende
mellan de olika orterna, då
förstår jag icke vart man syftar. Jag
emotser därför med stort intresse, om
herr Staxäng, som har ordet efter mig,
kan ge upplysning om vart man syftar
i detta avseende — om det är till att
det ständigt skall pågå sådana omfattande
prisundersökningar som de vilka
företagits av socialstyrelsen, eller till
att det i de olika orterna skall ske pris -

undersökningar, som ger vid handen i
vad mån det förekommer avvikelser,
och att vi sålunda skall få en fortlöpande
prövning av de klagomål som
på den grunden kan framkomma.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
tiden längre. I reservation nr 2 framhålles,
att Kungl. Maj:t bör ägna särskild
uppmärksamhet åt klagomålen
ifrån de orter som nedflyttats. Herr
statsrådet säger, att han skall ta all
möjlig hänsyn till vad som därvid
framföres. Jag, som kommer att deltaga
i handläggningen av alla dessa klagomål
den första veckan i juni, då dyrortsnämnden
skall börja sin behandling
av dessa ärenden, ber att få instämma.
Det är självklart att de klagomål som
framföres skall så objektivt som möjligt
bedömas utan att man naturligtvis avviker
ifrån de principer och det syfte
som riksdagen har fastställt, nämligen
skapande av större enhetliga områden.

Med dessa ord ber jag att få instämma
i den reservation nr 2, som är fogad
till utskottets utlåtande. Jag vill varna
andra kammaren för att gå på utskottets
förslag, emedan detta skulle innebära,
att Kungl. Maj:t och dyrortsnämnden
avhändes möjligheten att fritt och
objektivt pröva de klagomål som kommer
under deras handläggning.

Herr STAXÄNG (h): Herr talman!
För att jag inte skall glömma bort den
fråga, som herr Orgård riktade till mig,
skall jag svara på den omedelbart. Han
frågade vad vårt yrkande om skrivelse
till Kungl. Maj:t med hemställan, att
Kungl. Maj:t måtte noggrant följa förändringarna
i levnadskostnaderna och
relationerna mellan de olika orterna,
innebär, .lag vill upplysa, att vi inte
alls menar, att Kungl. Maj:t skulle företa
vissa småjusteringar i anslutning till
det siffermaterial som skulle komma in
utan att riksdagen höres. Vi har uttryckligen
uttalat, att förslag skall framläggas
för riksdagen. Vårt förslag om
skrivelse till Kungl. Maj:t har således

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

en vidare innebörd än herr Orgård
trodde.

Herr talmannen uttalade för en stund
sedan den önskan — om vars berättigande
vi alla kan vara ense —• att då
man från de olika meningsriktningarnas
sida ganska utförligt har framlagt
sina synpunkter i detta ämne, man i
fortsättningen skulle kunna inskränka
debatten något. Jag skall försöka göra
det, men emedan jag är den förste högertalaren,
blir det kanske nödvändigt
för mig att något utförligt även ingå på
det rent principiella i denna fråga.

Vissa talare har, kanske i förbigående,
i viss utsträckning givit en historik
över denna frågas utveckling under
årens lopp. Vi känner väl alla till, att dyrortsgrupperingen
för första gången blev
föremål för riksdagsbeslut i början av
1920-talet. Den anknöt då till en enstaka
grupp. Sedan kom —• som herr
Lindholm här nämnde — den mycket
invecklade dyrortsgruppering som existerade
fram till 1940-talet. Man rörde
sig då med nio olika grupper. Den
ledde, som också här har nämnts, till
en fullkomligt steril millimeterrättvisa.
Ett missnöje utbröt därför rätt snart.
I början av dyrortsgrupperingens tilllämpning
var nog — det måste man
erkänna — en ganska bred uppdelning
befogad. Skillnaderna i levnadsomkostnader
var mycket stora. Spännvidden,
som på 1930-talet, om jag inte är fel
underrättad, uppgick till omkring 48
procent, har emellertid undan för undan
starkt minskat för att år 1946 vara
nere vid 26 procent och 1951 vid 14
procent. I det förslag som nu ligger på
kamrarnas bord räknar man med en
spännvidd på 12 procent.

Missnöjet med dyrortsgrupperingen
har ju stegrats under årens lopp även
av det skälet att minskningen i spännvidden
icke fullt kommit till synes i
ändrad dyrortsgruppering. Ävenså har
ju ständigt under årens lopp med starkt
fog framförts önskemål om att på allvar
taga upp frågan om avveckling av hela

detta system. Jag skall redan nu, herr
talman, deklarera, att jag bestämt har
ställt mig på den linjen att en dylik
åtgärd med allvar borde utredas. Utredningar
har också tid efter annan
företagits under årens lopp. På 1930-talet företogs en ur principiell synpunkt
mycket vidlyftig utredning. Under
1940-talet företogs likaså en utredning.
Den sista utredningen gjordes
1950/51.

En sak har dock varit klar och det
är, att genom den stora minskning av
antalet grupper, som år 1946 kom till
stånd, åstadkoms en förenkling och förbättring
av dyrortsgrupperingen. När
man sedan fått klart för sig, att den
gamla metoden något mer borde synas
i sömmarna, har man också i den sista
utredningen kommit fram till en ny
metod i vad gäller att få fram dessa
pristal som skall ligga till grund för
dyrortsgrupperingen. Det är denna metod
som ligger till grund för propositionen
i den fråga som vi nu har att
ta ställning till.

Man får då givetvis fråga sig om denna
nya metod är överlägsen och rättvisare
än den gamla. Det är givetvis
svårt att bestämt svara på detta. Jag
nämnde att en tydlig förbättring har
skett genom att införa färre grupper.
Man kan ju sedan fråga sig om hela
den nya metoden verkligen lett till en
förbättring. Jag kan i detta fall inte
göra något bestämt uttalande. Yi har
inte heller inom utskottet kunnat säga
något bestämt därom. Vi har i viss mån
accepterat detta system. Inom regeringen
tycks man på denna punkt ha
stått fullkomligt enig. Det förefaller mig
således som om den deklaration, som
inom regeringen avgivits av fyra statsråd,
inte berör detta, utan man har
faktiskt accepterat denna metod. Att
den har sina brister är emellertid obestridligt.
Statsrådet Lingman erkände
detta ganska villigt, åtminstone i första
kammaren.

Det är även en annan sak som är ny

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

i det senaste förslaget. I motsats till förut
bär man nu gått in för en områdesindelning.
Inte heller på den punkten har
vi inom utskottet velat göra någon
erinran. Jag tror för min del att det är
en förbättring. Denna indelning för ju
visserligen med sig vissa konsekvenser
som jag sedan skall komma till, men
dessa får klaras upp på sitt särskilda
sätt.

Hur ter sig då detta nya förslag? Med
de här i kammaren upphängda kartorna
har man velat åskådliggöra den förbättring
som vunnits, och man kan inte
komma ifrån att denna områdesindelning
innebär en mycket påtaglig förbättring
i jämförelse med den förra
ordningen. Jag tror inte att den nya
metoden varit utslagsgivande när man
nu fört hela Norrland till den högsta
dyrortsgruppen. Där har säkert en skälighetsprövning
satts in, och jag anser
för min del en sådan vara fullt befogad
när det gäller att där skapa rättvisa.

Denna områdesindelning har dock
medfört orättvisa för en hel del orter,
inte minst för en del städer i mellersta
Sverige. Detta gäller även en del städer
i södra och västra Sverige samt även
ett par av våra län. Om man byggt på
siffermaterialet, skulle t. ex. Blekinge ha
förts upp i en högre grupp, nämligen
ortsgrupp 3, likaså Bohuslän. För att
sedan gå tillbaka till en hel del städer i
mellersta Sverige och på västkusten —-det gäller även Ystad —• så förefaller
det mig som om dessa blivit ganska
orättvist behandlade genom denna områdesindelning.
Jag tror att en skälighetsprövning
i dessa fall skulle kunna
rätta till åtskilligt.

Det är särskilt på en eller två punkter
om vilka dagens debatt står, och
för att i någon mån begränsa mitt anförande
skall jag, herr talman, gå in
på dem direkt. Utskottsmajoriteten föreslår
här att icke någon ort skall
flyttas ned. Enligt socialstyrelsens förslag
kommer en rad orter att nedflyttas.
Detta berodde dels på områdesindel -

ningen, dels på att man inte ville lia eu
för liten marginal när det gällde indextalet
mellan de olika grupperna. Detta
är ju ett problem, som måste lösas.
Statsrådet klarade detta genom att infoga
en övergångsbestämmelse, varigenom
det inte skulle bli någon nedflyttning
i lönehänseende. Orterna placerades
visserligen formellt i den och den
ortsgruppen, men genom ett lönetilllägg
får tjänstemännen ingen löneminskning.
Jag behöver inte här rätta
till det missförståndet, att man trodde
att det endast var de tjänstemän, som
vid tillfället bodde på orten, som skulle
beröras av denna övergångsbestämmelse.
Så är inte förhållandet. Övergångsbestämmelsen
gäller även nytillträdande
tjänstemän.

När majoriteten här har velat gå något
längre, har vi gjort det därför att vi
vill skapa så litet irritation som möjligt
i denna fråga. Det är ju alldeles tydligt,
att statsrådet här har nödgats så
att säga införa kryckor även för sitt
förslag. Jag kanske har rätt att säga
redan nu, att när man från högerhåll
först framförde sitt förslag till utskottets
plenarsammanträde, där detta sedan
omfattades av majoriteten, så är
det en liten nyans mellan utskottets och
vårt ursprungliga förslag. Yårt förra
förslag var nämligen liksom statsrådets
i viss utsträckning tidsbundet. Statsrådet
har begränsat sitt förslag på det
sättet, att om det blir en lönereglering
kommer detta lönetillägg att försvinna.
Vi högerledamöter kombinerar vårt förslag
i denna punkt med den skrivelse,
som vi önskade skulle överlämnas till
Kungl. Maj:t, där vi begärde att nytt
förslag ganska snart skulle framläggas
till riksdagen. Även där ligger alltså ett
visst mått av tidsbundenhet i vårt ursprungliga
förslag.

Herr Ståhl har här nu gjort ett tillläggsyrkande,
som jag också för min
del anser vara nödvändigt. Det innebär
att man tar hänsyn till de orter, där en
kommunsammanslagning skett. Om man

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

inte här kan nedflytta en ort skulle
detta innebära att en storkommun
skulle sprängas genom en uppdelning
i flera dyrorter. Detta tilläggsyrkande
är alltså nödvändigt. Jag tror att det
fall beträffande de återstående orterna,
som herr statsrådet nämnde, var ganska
extremt och kan tas med jämnmod.

Men jag skulle i detta avseende vilja
fråga statsrådet om en sak. Genom vårt
tilläggsyrkande klarar vi av detta problem
med storkommuner. Men när herr
statsrådet sjäv genom en övergångsbestämmelse
här nödgas föreslå att ett
särskilt lönetillägg skulle utbetalas för
dessa orter, som förut befunnit sig i
högre dyrort, för att det inte skall bli
löneminskning, hur kommer detta att
verka i sådana fall där det har blivit
en kommunsammanslagning och en ort
förut varit i en högre dyrort? Genom
statsrådets övergångsbestämmelse kommer
man där att få lönetillägg, men vad
kommer att ske med den andra delen
av kommunen, som förut har varit i en
lägre dyrort? Där blir det ju enligt statsrådets
förslag även en sönderdelning
av kommunen när det gäller detta lönetillägg.
Jag tror därför inte att Kungl.
Maj :ts förslag på denna punkt är så
klart som man här försöker göra gällande.

Sedan har man från bondeförbundets
sida — särskilt herr Svensson i Stenkyrka
— kritiserat oss även på denna
punkt. Herr Svensson säger för sitt vidkommande
att han icke kan acceptera
den linje, som vi här har visat på, nämligen
att man inte skall flytta ner någon
ort. Jag är litet förvånad över denna
bestämda ståndpunkt från herr Svenssons
sida. Om herr Svensson ville läsa
herr Rubbestads motion, så säger han
uttryckligen följande, där han skarpt
kritiserar socialstyrelsens förslag: »Man
kan lätt föreställa sig vilken irritation
och besvikelse detta kommer att medföra
i vederbörande orter. Att statstjänstemannen
kommer att hållas skadeslösa
genom de föreslagna övergångs -

bestämmelserna hjälper inte upp hela
saken.» Om man alltså här får läsa något
mellan raderna, anser även herr
Rubbestad att man måste undvika den
irritation som faktiskt ligger i denna
nedflyttning. Han underkänner också
statsrådets övergångsbestämmelser på
den punkten. Men jag tror inte heller
att herr Svensson i Stenkyrka kan tala
för hela sitt parti i vad gäller denna
sak, när han bestämt motsätter sig att
man inte här skall få flytta ned någon
grupp.

Jag läste häromdagen med mycket
stort intresse en tidskrift, som utges
från bondeförbundet, där fil. lic. Per
Lindegren hade en som jag tycker mycket
välskriven exposé över denna fråga.
Han framhåller, när han kommer in på
den successiva avveckling, som han
anser är nödvändig beträffande detta
dyrortssystein följande: »Det framhölls
i motionen» — nämligen den motion
som år 1949 väcktes av bondeförbundet
— »att även om icke minst statsfinansiella
skäl talade för att lönerna
slutligen fastställdes som en medelproportional
mellan lönerna på högsta och
lägsta ort, så ansåg man denna lösning
icke vara polititiskt möjlig utan förordade
i stället en sådan lösning att
lägre ortsgrupper med bestämda tidsintervaller
flyttades upp i högre, så att
efter en viss övergångstid lönerna i
högsta gruppen, nämligen den femte,
skulle bli gällande i hela landet.»

Vad innebär detta uttalande? Det innebär
faktiskt i princip samma sak som
vi har förfäktat på högerhåll när vi har
tagit ställning till utskottets förslag på
denna punkt. Man vill alltså åstadkomma
en uppflyttning, vilket helt logiskt
innebär att man för att undgå irritation
skall söka undvika nedflyttningar.

För en stund sedan omnämnde jag
i förbigående, herr talman, att förslaget
på punkt II, nämligen att inga orter
skall flyttas ned, bör ses i samband
med det förslag till skrivning som högern
har yrkat på i reservation 3. Det

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

är alldeles påtagligt, och jag vill där i
stort sett instämma i vad lierr Rubbestad
har framfört, att det nuvarande
systemet för dyrortsgrupperingen inte
är tillfredsställande. Det är alldeles
tydligt att landsbygden här har fått
sitta emellan, och det är också tydligt
att det har skett en så stor utjämning
av levnadskostnaderna på olika orter,
att det inte längre är befogat med så
stor spännvidd i dyrortsgrupperingen.

Herr Orgård förde fram vissa resonemang
beträffande motiveringen i reservation
3, där vi omnämner att undersökningarna
bör grundas på objektiva
och exakta uppgifter så att subjektiva
omdömen i möjligaste mån undviks,
och han fäste sig särskilt vid uttrycket
»subjektiva omdömen». I den
artikel i den bondeförbundstidskriften
som jag erinrade om har man enligt
mitt förmenande klart påvisat varför
man kan använda detta uttryck »subjektiva
omdömen». Det hänför sig inte
minst till att uppgiftslämnaren ofta gör
vissa subjektiva omdömen när han lämnar
sina uppgifter.

Det förefaller mig som om herr Orgård
inte hade någon erinran att göra
mot att man skall taga hänsyn till även
till icke statistiskt mätbara faktorer.
Det är en punkt som är ytterst viktig i
detta avseende, ty därigenom kan man
sannolikt få fram en rättvisare grund
för en ytterligare krympning av spännvidden,
som skulle möjliggöra en uppdelning
i färre grupper än de fyra som
i år föreslås.

Vi som har reserverat oss på denna
punkt har ansett att denna fråga bör
bli föremål för omprövning. Vi har inte
nu direkt tagit ställning till om en avveckling
är möjlig, men det får inte
uteslutas. Vi har därför också i det
förslag till kläm som vi har lagt fram
på denna punkt yrkat att riksdagen
med bifall till motionerna I: 425 och
II: 522 men också i anledning av en
högermotion som väckts av herr von
Seth in. fl., där det talas om en avveck -

ling av detta system, skall begära en
undersökning och nytt förslag i denna
fråga.

Varför gör vi det, herr talman? Jag
kanske får rent personligt framhålla
att det vid de föredragningar från departementets
sida som gjordes i avdelningen
-— jag vill oförbehållsamt uttala
mitt erkännande för den mycket
objektiva och upplysande uppläggningen
— framkom en sak som snuddar vid
tvenne motioner. Det framkom nämligen
att om man minskade antalet
grupper från fyra till tre, skulle inte
bara områdesindelningen bli betydligt
enhetligare, utan man skulle också i
hög grad eliminera de orättvisor som
det föreliggande förslaget obestridligen
innehåller beträffande en rad samhällen,
inte minst i mellersta, södra och
västra Sverige. Detta erkändes också
av föredraganden. Men här nödgas vi
emellertid ta ställning till en fråga som
vi åtminstone detta år inte kan komma
alltför lätt förbi: vad skulle detta kosta?
På den punkten har såväl statsrådet
som avdelningens ordförande lämnat
vissa sifferuppgifter som jag inte
vågar bestrida, och det är också med
hänsyn till kostnaden som vi i reservationen
nr 3 inte har kunnat ansluta
sig till dessa motioner, trots att ett
bifall till dem skulle både förenkla systemet
och vara rättvisare. En fortsatt
undersökning enligt vårt skrivelseförslag
tror vi skulle klarlägga, huruvida
en avveckling är möjlig, på vad
sätt den skall ske och vad som skall
sättas i stället. Om dessa undersökningar
kommer att utvisa, vilket sannolikt
blir fallet, att en ytterligare
krympning av spännvidden är befogad,
bör undersökningarna inte få ligga på
hyllan i departementet utan bör snabbt
följas av förslag till riksdagen om en
ny indelning. På den punkten föreligger
i realiteten ganska liten skillnad
mellan reservationerna 3 och 4 under
detta utlåtande. När man står varandra
så nära, att man bara tvistar om for -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

muleringar, kunde man gott ha enats
om en gemensam reservation. Att så
icke skett är att beklaga.

Jag vill avsluta detta anförande, herr
talman, med att sammanfattningsvis
framhålla, att när det gäller det förslag,
som vi i dag har att ta ställning till,
accepterar både utskottet och vi reservanter
under reservation 3 i stort sett
nu regeringens förslag. Under punkt II
har vi emellertid velat gå längre än
Kungl. Maj:t har föreslagit. Då nuvarande
dyrortssystem obestridligt är
ganska otillfredsställande — man måste
medge att en objektiv grund för indelningen
är ytterst svår att erhålla —
leder detta tanken till att systemet bör
ersättas med något annat. En avveckling
kan ske gradvis. I den reservation,
som är betecknad med 3, har vi uttalat
att en fortsatt undersökning bör ske
och att i anknytning till denna ett nytt
förslag snarast måtte läggas på riksdagens
bord.

Herr ORGÄRD (s) kort genmäle: Herr
talman! Såsom framhållits av herr Staxäng
påyrkas i reservation en ny undersökning
och att Kungl. Maj:t snarast
möjligt skall framlägga ett nytt förslag.
Jag förmodar att i motsats till
vad som hittills enligt reservanternas
mening skett bör undersökningen å
ena sidan grundas på »objektiva och
exakta uppgifter» och å andra sidan
även taga hänsyn till »icke statistiskt
mätbara faktorer». Jag tror jag kan säga
att socialstyrelsens förslag såvitt möjligt
har sökt uppfylla dessa krav även
vid den slutliga inplaceringen av orterna.

Jag vill tillägga att reservanterna synes
ha glömt att anvisa de nödiga medlen
för en ny undersökning och ett nytt
förslag. Jag förmodar att det kommer
att kosta minst lika mycket som förra
gången, då kostnaderna uppgick till omkring
300 000 kronor.

Herr PERSSON i Växjö (s): Herr
talman! Någon representant för det
parti jag tillhör som samtidigt i denna
fråga har gått på utskottets förslag har
tidigare inte deltagit i debatten. För
min del brukar jag i allmänhet ansluta
mig till Kungl. Maj:ts förslag. Jag tror
jag kan säga att jag brukar vara lika
konungslig som t. ex. herr Lindholm.
Kungl. Maj :ts förslag brukar nämligen
vara så väl motiverade, att man kan
ansluta sig till dem och försvara dem
inför sina uppdragsgivare. Jag har bara
en gång, då det väckt uppseende, avvikit
från Kungl. Maj :ts förslag, men
det var i en fråga, där regeringen inte
var enig. Det var inte den gången så
lätt att lotsa sig fram.

I detta fall har jag också ansett att
Kungl. Maj:ts förslag i huvudsak är väl
motiverat. På en punkt har jag emellertid
intagit en annan hållning, såsom
framgår av det utskottsutlåtande vi har
att behandla.

Jag är alldeles övertygad om att de
som hört denna debatt och inte minst
statsrådet Lingmans anförande är på
det klara med att någon millimeterrättvisa
kan man inte komma fram till i
dessa frågor. Exempel som anförts visar,
att det är mycket svårt att göra
det. Jag tror att man inte skall tala alltför
mycket om rättvisa i samband med
dyrortssystemet, inte ens det nya system
som vi nu skall få.

Jag tycker emellertid det är en annan
sak att flytta ned en del kommuner i
en lägre dyrort än den de tillhört de
senaste åren, än att neka en del kommuner
att komma upp i högre dyrort,
även om de har goda skäl för detta. Att
dessa kommuner nu skall komma lägre
ned än de varit förut i dyrortshänseende
beror inte på att de relativa eller
absoluta levnadskostnaderna sjunkit, ty
levnadskostnaderna har i alla dessa
kommuner stigit. De ligger närmare
Stockholm, som är utgångspunkten, än
de gjorde förut.

Den utgångspunkt som man valt för

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

beräkningen har blivit helt och hållet
avgörande. Jag för min del har mycket
svårt att försvara det föreslagna systemet.
För statstjänarna innebär det åtminstone
på ganska länge inte någon
nedflyttning i lönehänseende. Det innebär
en liten försämring när det gäller
skatterna. Skatterna blir något högre,
men det är inte så många kronor det
gäller. Men vad innebär systemet för
andra grupper? Jag kan inte bestämt
säga det. Yi har nu livsmedelsarbetarna
ute i konflikt. De skulle ha 10 kronor

1 veckan i löneökning, om de finge igenom
sina krav. Deras avtal är dyrortsgrupperat.
Jag har inte talat med livsmedelsarbetareförbundet
i dag, men en
kamrat till mig har gjort det och fått
den uppgiften, att livsmedelsarbetarnas
avtal är dyrortsgrupperat. I ortsgrupp

2 är lönen fem kronor i veckan lägre än
i ortsgrupp 3. Dessutom är skatterna
ungefär en krona i veckan högre. Om
livsmedelsarbetarna skulle få sex å sju
kronor i löneförhöjning skulle denna
kunna komma att helt försvinna på de
orter, som är placerade i ortsgrupp 3,
om de blev nedflyttade till ortsgrupp 2.

.lag för min del kan inte tänka mig,
om det blir på det sättet, att jag skall
kunna överbevisa livsmedelsarbetarna
om att detta är motiverat, när de kan
överbevisa mig med stöd av det material
som finns, att både den absoluta
och den relativa levnadskostnadsnivån
har höjts kraftigt, sedan vi förra gången
genomförde en dyrortsgruppering.

Detta är det ena. Jag skall inta ta
upp någon lång diskussion — jag tycker
inte det tjänar något till — men det är
ytterligare en synpunkt jag vill anföra.
Jag har i dag studerat snabbprotokollet
från första kammarens debatt i denna
fråga.

På sid. 5 i referatet av statsrådets inlägg
heter det: »Jag finner det därför
vara beklagligt, om kammaren skulle
följa utskottsmajoriteten och utan vidare
slå fast, att om en kommun en
gång kommit i en högre ortsgrupp, så

skall den vara kvar där, även om den
kommer att utgöra en liten del av en ny
storkommun.» Det är alltså samtliga 36
orter det här resoneras om. Sedan fortsätter
statsrådet: »Därmed skapas nya
problem, som jag har fått särskild kännedom
om vid alla de uppvaktningar
jag haft under den senaste tiden. Jag
tror, att det finns anledning att ta hänsyn
till detta. Jag tror också att vi kan
förlita oss på att den fortsatta prövningen
kommer att leda till att ett väsentligt
antal av de orter som nu är
föreslagna till nedflyttning inte kommer
att riskera en sådan nedflyttning. Jag
förstår inte, varför man skall bryta ut
just dessa 36 orter för att få deras inplacering
fastställd av riksdagen, medan
Kungl. Maj:t skall pröva de övriga. Jag
tror, att kommunerna ute i landet sätter
stort värde på att de blir likvärdigt
behandlade och att deras inplacering
sker efter samma måttstock.»

Här säger alltså statsrådet, att beträffande
ett väsentligt antal av de 36 orter
det gäller tror han vi kan förlita oss på
inte kommer att nedflyttas. Ett väsentligt
antal av 36 orter måste, såvitt jag
förstår, vara minst 19 orter. År det 18,
så är det bara hälften, och är det ett
mindre antal, så är det inte ett väsentligt
antal.

I första kammaren föreslogs från utskottsmajoritetens
sida ett tillägg till
utskottsmajoritetens utlåtande. Formuleringen
av detta tillägg har jag förut
lämnat till talmannen. Det innebär, att
man skall bifalla utskottets förslag med
följande tillägg till förslaget under
punkt II: såvida det ej motiveras av
önskvärdheten av att kommunen i dess
helhet skall kunna hänföras till samma
ortsgrupp. Detta innebär, att om en nedflyttning
motiveras därav, att man vill
ha en enhetlig dyrort inom en viss kommun,
får man lov att gå med på detta.
Men sedan återstår 19 orter, och det är
det vi håller på, att ingen av dessa orter
skall placeras lägre än de för närvarande
är placerade. Såvitt jag förstår,

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

är i sak statsrådets inställning, sådan
den kommit till uttryck i protokollet i
första kammaren, och den inställning
vi intar i saken precis densamma.

Då återstår endast, såvitt jag förstår,
en annan sak att i detta sammanhang
diskutera. Det är frågan, huruvida riksdagen
skall uttala sig om vilka orter
som skall placeras i den ena eller andra
ortsgruppen. Det tycker jag nog riksdagen
i allmänhet inte skall göra. Men
när här vid detta tillfälle förekommit
en dyrortsundersökning, där man tilllämpat
andra metoder och andra utgångspunkter
än förra gången och på
grund av detta kommit till annat resultat
beträffande dessa orter, tycker jag,
att det inte finns någonting, som talar
mot att man undantagsvis från riksdagens
sida ger statsrådet ett stöd för
den uppfattning, som han givit till känna
i första kammaren. Det kan ju inte
innebära en försämring av statsrådets
ställning, när han skall placera in dessa
orter. Det är egentligen, såvitt jag förstår,
bara det som det är fråga om.

Inte heller kan principen medföra
några besvärligheter konstitutionellt.
Det är en praxis, som man har tilllämpat,
det vill jag inte förneka, men
att det skulle finnas något hinder för
att riksdagen går på den linjen, kan
jag inte finna. Till sist vill jag gärna
säga, att jag ju mycket väl vet, att detta
är en utomordentligt besvärlig fråga.
Jag tror man skall sätta värde på den
behandling denna fråga fått både i utredningen
och inom civildepartementet,
där inte minst statsrådet Lingman
med, som jag tror, mycket stort tålamod
— jag har själv varit med vid en
uppvaktning — lyssnat till synpunkter
från olika håll.

Jag kan emellertid inte komma till
annat än att jag tillstyrker utskottets
utlåtande med det tillägg som jag här
föreslagit.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Herr

Persson i Växjö citerade mitt anförande
i första kammaren på ett sätt som
var något missvisande. Han utläste ur
detta, att jag i mitt anförande skulle ha
sagt, att man vid en fortsatt prövning
skulle klara det väsentliga antalet av de
36 orterna från nedflyttning. Jag tycker
nog, att herr Persson skall läsa det
som står före det stycket, som han råkade
citera, där jag närmare talat om,
att av de 36 orterna är det 17 som utgör
delar av en kommun. I fråga om
dessa har utskottsmajoritetens talesmän
både i första kammaren och här i dag
uttalat, att man inte kan ta med dem,
utan dem har man själv slängt överbord.
Vad som återstår är 19 kommuner.

Men i det stycke som herr Persson
citerade här vände jag mig mot att utskottet
från början var inne på att utan
vidare besluta om placeringen av 36
orter. Man har emellertid själv insett
det orimliga i det hela. När det nu säges
att man kan rätta till en hel del genom
en prövning vill jag hänvisa till
vad jag tidigare sagt, nämligen att vid
en prövning får man se till att det blir
en avvägning både för dem som varit
i högre ortsgrupp och andra, så att orterna
blir likvärdigt bedömda. Vad utskottet
föreslår innebär att man utan
vidare skall besluta att om en ort varit
i en högre ortsgrupp skall den också
för framtiden vara det, oavsett vilka
prisjämförelser man har de olika orterna
och länen emellan. Däri kan jag inte
se någon rättvisa, om det nu är den
man vill åberopa.

Herr HENRIKSSON (s): Herr talman!
Det måste erkännas att dyrortsfrågan
är utomordentligt svår för att inte säga
omöjlig att lösa på ett sådant sätt att
det inte uppstår missnöje med lösningen
på olika håll. Vi har inte tidigare
haft något dylikt system, som varit
fritt från invändningar. Det som nu
föreslås är det inte heller, och det är
föga sannolikt att vi över huvud taget

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

har möjlighet att komma fram till något,
som av alla skulle komma att accepteras.
Jag vill emellertid samtidigt säga att
jag tror att det är ännu mera orimligt
att räkna med att vi skulle få ett tillstånd
utan missnöje om man följdeden
linje som då och då förts fram,
nämligen att slopa de skillnader i skatteavdrag
och löner som dyrortsgrupperingen
medför. Jag tror att det skulle
vara att komma ur askan i elden om det
skulle ske under tid som nu är möjlig
att överblicka.

Sedan skall jag komma till det förslag
som lagts fram av regeringen och
som tillstyrkts av utskottet -— både majoritet
och minoritet i utskottet är ense
om huvudlinjerna — och göra några
erinringar närmast med utgångspunkt
från hur man på statstjänarnas sida
ser på saken. Det kan vara anledning
att till en början studera ingressen som
finns i propositionen och utskottsutlåtandet
där man säger, att detta är en
fråga som gäller en ny lönegruppering
för statstjänstemännen in. fl. -—• det är
den fråga riksdagen nu har att behandla.
Ser vi tillbaka på de övriga
större frågor som riksdagen under senare
tid haft att behandla och som gällt
statstjänstemännens löner finner vi att
de förslag som lämnats grundats på
efter förhandlingar uppnådda överenskommelser
med de statsanställdas organisationer.
Det har varit en ordning,
som undan för undan vuxit fram och
som man betraktat som den normala.
Så borde man enligt mitt förmenande
förfarit också i detta fall. Sådana förhandlingar
skulle då självfallet endast
avse lönegrupperingen för tjänstemännen.
Det vore ju orimligt att förutsätta
att det skulle föras förhandlingar om
hur staten för sin del anser att det bör
ordnas med skattegrupperingen. Däremot
kan det inte vara orimligt att statsanställda
får möjlighet att i denna lönefråga
som i andra föra förhandlingar
och träffa överenskommelser om de
principer som bör gälla för lönegrup -

perna, därvid då inräknat spännvidden
mellan grupperna och var gruppgränserna
skall läggas. Man kan inte
gärna i de förhandlingarna lägga in
hur varje enskild ort i landet skall placeras.
Så långt i detalj kan man inte
gärna gå.

Nu kan man emellertid, och det har
väl också skett, mot detta resonemang
anmärka, för det första att organisationerna
har i sina remissvar godtagit att
det skulle vara en 12-procentig spännvidd
och att det skulle vara 4 grupper.
Och för det andra kan det sägas att
dyrortsfrågan ju har så stor allmän betydelse
att man för den skull inte kan
överlämna den till förberedande förhandlingar
mellan de statsanställdas
organisationer och deras motpart, civildepartementet.

Beträffande den första anmärkningen
där man erinrar om att organisationerna
godtagit de 12 procenten och de
fyra grupperna vill jag säga, att organisationernas
godkännande på den
punkten varit i hög grad villkorligt, eftersom
de förutsatt att det skulle knytas
samman med att de nuvarande gruppgränserna
skulle gälla oförändrade. Beträffande
den andra anmärkningen vill
jag inte bestrida att det blivit så att
dyrortgrupperingen undan för undan
kommit att spela allt större och större
roll i samhällsekonomien, detta beroende
på att man anslutit allt flera kollektivavtal
på den öppna marknaden
och på att man också har i ökad utsträckning
börjat använda den på andra
områden. Jag menar emellertid att den
statliga dyrortsgrupperingens ökade användning
på andra områden inte bör
leda till att den grupp för vilken dyrortsgrupperingen
i första hand är avsedd
att gälla, alltså statstjänstemännen,
skall få ett minskat inflytande på hur
man från organisationernas sida anser
att en lönegruppering bör utformas.
Om det nu med hänsyn till skattegrupperingen
och med hänsyn till ortsgrupperingens
betydelse på andra områden

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för

inte är möjligt att genomföra en sådan
ordning att förhandlingarna komme att
föras i dessa frågor under bevarandet
av det nuvarande systemet vill jag allvarligt
ifrågasätta, om det inte kan
vara anledning att skilja lönegrupperingen
från den officiella ortsgrupperingen
så att riksdagen såsom en politisk
fråga får behandla vilka ortsgrupper
man skall ha, men att det sedan får
bli en fråga mellan löntagarnas organisationer
och den, som företräder staten
som arbetsgivare, om och i vilken utsträckning
man skall tillämpa en sådan
officiellt fastställd dyrortsgruppering
när det gäller de statsanställdas löner.
Jag vill som sagt ifrågasätta om det inte
är en sak som man bör tänka på för
framtiden.

Jag har förut sagt att organisationerna
för de statsanställda förordat en
krympning av spännvidden till 12 procent
men att den inte borde medföra
att man ändrade på gruppgränserna.
Man får då nämligen lätt intrycket av
godtycklighet i hela systemet, som ju i
sin tur kan leda till att förtroendet för
grupperingen i dess nuvarande form
kommer att minska på olika håll. Då
har man emellertid framhållit, att det
inte går att bevara de nuvarande gruppgränserna,
eftersom detta leder till en
allmän lönereglering eller en allmän
skattesänkning, och det har vi inte råd
att genomföra. De ekonomiska förhållandena
är inte sådana, att detta är
möjligt. Dessa motiv får man lov att
respektera. Alla vet ju att staten inte nu
har något överskott på inkomster. Men
man har ju ännu inte från de statsanställdas
sida begärt någon allmän lönereglering,
och ingen tror väl heller att
det är möjligt att nå en allmän skattesänkning
— i varje fall inte på kort
sikt. Om man accepterar det resonemanget,
så kan det ifrågasättas, om man
inte borde nöja sig med att nu vidtaga
sådana smärre justeringar, som kan
vara nödvändiga för att undvika en
uppdelning av storkommunerna i olika

statens tjänstemän m. fl.

grupper, och skjuta på den mera definitiva
utformningen av dyrortsfrågan,
till dess vi har kommit i ett ekonomiskt
läge, som gör det möjligt att genomföra
en omläggning av dyrortsgrupperingen
efter tidigare principer. Då
slipper vi laborera med sådana ändringar
i gruppgränserna, som nu har skett.
Nu har emellertid statsutskottet — både
den del som utgör minoriteten och den
som utgör majoritet — accepterat huvudgrunderna
i här föreliggande förslag.
De kvarstående meningsskiljaktigheterna
är inte särskilt stora.

Innan jag går in på frågan om nedflyttningen
av vissa orter, vill jag säga
några ord om de enhetliga dyrortsområden,
som här har berörts. Det är
riktigt att det uttalas önskemål om att
vi skall sträva efter större enhetliga områden,
för att därigenom nedbringa antalet
gränsfall. Jag har också för min
del sagt — och detta har även framhållits
från organisationernas sida —
att detta är en lämplig åtgärd. Men jag
tror ändå inte, att vi skall vara alltför
förtjusta i dessa stora enhetliga områden,
ty om man tycker så oerhört
bra om dem, så kan det ju ligga nära
till hands att göra hela landet till ett
enda område. Då får vi ju ännu färre
gränser. Detta vore emellertid inte någon
rimlig lösning av dyrortsfrågan. Vi
får väl, menar jag, taga förslaget om
stora enhetliga områden för vad det är
värt. Det kan innebära att framsteg med
sådana områden — man slipper t. ex.
vissa administrativa svårigheter — men
det kan aldrig få bli en indelning, från
vilken inga avsteg får göras. Vi har
ju sett vad som inträffat, när man gått
till verket att placera in de olika orterna.
Då har det t. ex. visat sig omöjligt
att åstadkomma enhetliga områden i
södra Sverige, vilket framgår vid ett
studium av denna karta. Redan i socialstyrelsens
här föreliggande förslag
har man alltså fått göra betydande avsteg,
och det kan givetvis vara motiverat
att göra ytterligare undantag för att

6 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

tillgodose rättvisesynpunkter. Sådana
kommer säkerligen också att göras.

Jag sade att skillnaderna mellan majoritetens
och minoritetens yrkanden i denna
fråga icke är så stora. Jag vill i det
sammanhanget erinra om det tilläggsförslag
till sitt ursprungliga, tryckta förslag,
som majoriteten lagt fram, innebärande
att även om man går efter majoritetens
linje, måste nedflyttningar av
en del orter ändå företagas. Å andra sidan
har chefen för civildepartementet
gjort sådana uttalanden här i dag och
i första kammaren, när frågan behandlades
där, att man nu kan säga att denna
fråga ligger något annorlunda till
än den gjorde, när det bara fanns
socialstyrelsens förslag att gå efter. Jag
syftar här på de uttalanden som gjorts
om att nedflyttningshotade orter skall
prövas särskilt noggrant och att nedflyttning
icke skall ske, om icke alldeles
speciella skäl talar härför. Jag vill understryka,
att det bör föreligga mycket
starka skäl, innan man flyttar ned en
ort i en lägre dyrortsgrupp.

Vidare har chefen för civildepartementet
uttalat, att innan dyrortsgrupperingen
blir definitivt fastställd, skall
organisationerna ha möjlighet att vid
överläggningar framföra sina synpunkter
på frågan. Jag har så stort förtroende
för civilministern, att jag tror det är
möjligt att inom ramen för det föreslagna
systemet komma fram till en lösning,
som tar bort en stor del av det missnöje
som förefinnes på de orter, som enligt
socialstyrelsens förslag — och enligt
min mening i allmänhet oberättigat —
skulle komma att flyttas ned. Därför
tror jag inte att vi ger oss in på några
äventyrligheter, om vi följer den linje,
som härvidlag rekommenderats av chefen
för civildepartementet.

Till sist några ord om de orter, som
enligt såväl majoritetens som minoritetens
linje skulle komma att flyttas ned.
Det har sagts att man genom övergångsbestämmelser
skulle kunna förhindra
att nedflyttningen av dessa or -

ter medförde några omedelbara löneförsämringar,
och detta är naturligtvis
i och för sig bra. Men det kan ju
även vid en senare tidpunkt inträffa
förhållanden, som gör att en nedflyttning
i samband med vissa justeringar
av de statsanställdas löner kan te sig
ohillig. Jag förutsätter därför, att de
uttalanden som gjorts på denna punkt,
såväl skriftliga som muntliga, icke skall
tolkas på annat sätt än att det skall
vara möjligt att — enligt samma regler
som gäller för vanliga löneförhandlingar
för de statsanställda — år för år
förhandla om de löner, som skall utgå
på de orter, vilka på grund av det beslut
riksdagen nu står i begrepp att fatta,
kan komma att hänföras till en lägre
ortsgrupp än den de i dag befinner sig
i. Då detta emellertid är frågor, som
enligt min mening är av den art att
man bör förhandla om dem, skall jag
här inte vidare utveckla mina synpunkter
i frågan.

Fru SJÖSTRAND (fp): Herr talman!
Det har sagts så mycket i denna fråga
att det kanske inte är så mycket mer
att tillägga. Indragningen av grupp 1 är
väl bara en riktig och bra åtgärd liksom
sammanpressningen av dyrhetsspännvidden.
Något som jag för min
del var litet tveksam om förut var tanken
på områdesindelning som ersättare
av det förra systemet. Den lät bestickande
och duperade nog många av oss,
men så som socialstyrelsen omsatt idén
i praktiken känner jag mig ha rätt att
även nu ställa mig en smula tvivlande.
Man kan säkerligen med skäl göra en
bel del invändningar mot tillämpningen
av det sifferresultat, som socialstyrelsen
kommit fram till genom sin undersökning.
Gör man en siffermässig
undersökning med mycken möda och
stora kostnader borde tillämpningen ha
blivit mera tillförlitlig än den enligt
min åsikt har blivit.

Det har tydligen förekommit en del
tämligen godtyckliga »skälighetspröv -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

ningar», som inte stämmer vare sig med
siffrorna eller med de verkliga förhållandena.
Herr Rubbestad har redan
både i sin motion och i sitt anförande
givit åtskilliga drastiska exempel härpå.
Jag behöver bara nämna ordet Blekinge,
så vet vi allesammans vad det
gäller.

Med denna tydligen ganska godtyckliga
områdesindelning följer också, som
redan sagts, att en rad städer och samhällen
flyttas ned från högre till lägre
dyrort. Många av dessa orter har förut
blivit uppflyttade efter ansökan och
efter att ha kunnat på många sätt bevisa
sin dyrhet i förhållande till andra
orter. Då måste man fråga sig: Vad har
skett sedan dess, som kan motivera en
sänkning? Varken priser eller löner
eller hyror har på dessa platser blivit
lägre sedan dess, tvärtom. På dessa orter
har man nog haft en känsla av att
man genom denna nedsättning fått betala
uppflyttningen för andra. Till stor
del kommer bortfallet i skatter att falla
på de nedflyttade orterna.

Man kan som en parallell göra det
tankeexperimentet, att en grupp löntagare
vid ett företag skulle komma i
åtnjutande av en högre lön men att man
för att kunna ge dem denna gör ett
motsvarande avdrag för en annan grupp.
Så kan inte en privat företagare göra,
men det blir något liknande som staten
gör. I propositionen säges det att man
inte just nu skall sänka lönerna och att
de som placeras i en lägre ortsgrupp
än för närvarande övergångsvis skall få
åtnjuta de löner som nu utgår. Enligt
statsutskottets Utlåtande nr 134 säger
departementschefen detsamma, att de
anställda i regel icke skall behöva nu
vidkännas sänkta löner. Vidare säges
det i propositionen att ställning till förslaget
om ny lönegruppering icke bör
tagas förrän berörda kommuner och organisationer
inkommit med sina synpunkter
på förslaget.

Detta är gott och väl. Men inte är
detta överläggningar i vanlig ordning.

Det är förklarligt om de anställda är
förvånade över att inte deras organisationer
får tillfälle att förhandla även
om ortsgruppernas inplacering eller låt
mig i stället säga: om löneplanernas
anpassning till det ändrade systemet.
Härav kommer sedermera, förr eller
senare, de till organisationerna anslutna
att bli beroende.

Löntagarna får inte heller klart för
sig hur det kommer att bli, om man
skall behöva vidta en generell höjning
av t. ex. det rörliga tillägget. Skulle
detta tagas som intäkt för en nedflyttning
i ortsgrupp och löneskala? Räknas
detta som lönereglering? Övergångsbestämmelserna
finner jag inte tillräckligt
klara.

Så kan man göra sig en annan fråga.
Staten lovar att ingen skall behöva nu
vidkännas sänkt lön på grund av dessa
ifrågasatta ändringar i lönegrupperingen,
och det är väl troligt att stadsförbundet
gör samma löfte till de kommunalt
anställda i städerna. Vilka återstår
då, som får de sänkta lönerna och
som får ta stöten? Såvitt jag förstår
kommer det att gå ut över de fackorganiserade
arbetarna på ifrågavarande
orter, de som har dyrortsreglerade löner.
Har arbetarna och deras representanter
i riksdagen verkligen detta klart
för sig? Några FCO-grupper har reagerat,
men jag är inte säker på om de
också törs göra det i dag.

Mot själva undersökningen och beräkningarna
kan man likaså göra åtskilliga
invändningar. Det har exempelvis
inte anförts något hållbart skäl
för att indela indextalen i grupper om
40 enheter. Man säger att detta skulle
vara i överensstämmelse med den 4-procentiga spännvidden. Vad har detta
med den 4-procentiga spännvidden att
göra? Denna hänför sig till löneskillnaden
mellan två angränsande ortsgrupper,
inte till en enskild grupp för
sig. Man kan ävenledes fråga sig, varför
man börjar nerifrån och inte uppifrån
— det har frågats här tidigare -—

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän

och var man skall placera in Stockholm.
Den översta gruppen omfattar
nämligen inte 40 enheter utan endast
23.

Jag vill i sammanhanget påminna om
vad som skedde när Stockholm för ett
par år sedan lyckades erhålla ett »köoch
trängseltillägg». Då fick Stockholms
budget ett tillskott som motsvarade
bortåt en ortsgrupp, och eftersom
Stockholm alltid tas till utgångspunkt
vid alla dyrortsberäkningar, sänktes då
större delen av landsorten närmare en
ortsgrupp. Just sådana enstaka ingrepp
i metoderna för uppgörande av dyrortskalkyler
kan få och får också de
mest vittgående följder för landsortens
löntagare och skattebetalare.

Jag har en del siffror som visar den
godtyckliga placeringen för en del orter,
men jag skall hoppa över dem. Jag
vill emellertid citera en sats i socialstyrelsens
PM. Där hittar man följande
intressanta uttalande: »Själva metoden
för utförandet av 1951 års dyrortsundersökning
har i hög grad bidragit till
att skillnaden i extremvärden minskat.»

Vad skall man dra för slutsats av
detta? Jo, slutsatsen måste bli att tidigare
metoder i hög grad har bidragit
till att göra spännvidden för dyrortsskillnaden
felaktigt stor. Eftersom lönespännvidden
hittills ansetts vara en
funktion av levnadskostnadsspännvidden
är det tydligt att de lägre dyrorternas
löntagare varit ständigt underbetalda.
Det har väl ändå varit meningen
att man med hjälp av dyrortssystemet
skulle tillförsäkra löntagarna på skilda
orter samma reallön. Något uttalande
i den riktningen saknas denna gång
helt i civildepartementets PM. Skall den
nämnda principen i fortsättningen åsidosättas,
anser jag att dyrortssystemet
förlorat sitt existensberättigande.

Levnadskostnaderna bär således de
senaste åren utsatts för en kraftig sammanpressning,
och då borde i konsekvens
härmed spännvidden för lönerna
minskas i motsvarande grad. Man

in. fl.

skulle alltså för de lägre dyrorterna
rätteligen ha kunnat väntat löneökningar
i stället för lönesänkningar. Låt
mig ta ett exempel. I högsta dyrort
följs de båda värdena åt. Där kan man
enligt dyrortsstatistiken för 1 000 kronor
köpa varor till ett värde av 1 000
kronor. I lägsta dyrortsgruppen bör
man kunna utföra konststycket att för
840 kronor köpa varor för 880 kronor,
om standarden skall hållas lika. Men
det vet vi, att ett sådant konststycke
inte är möjligt.

Jag skulle kunna ge många fler exempel
på ohållbarheten i resonemangen,
men jag skall inte göra det. En sak
vill jag emellertid anföra, som jag finner
egendomlig.

Det har sagts från socialstyrelsen, att
villkoret för att en ort skall få brytas
ut och placeras i en högre klass är att
dess indextal med minst tio enheter
överskrider gränsen för närmast högre
dyrortsgrupp. Detta har man också tilllämpat,
men för ortsgrupp 5 gäller
inte denna bestämmelse. Stockholm
med indextalet 1 000, Nacka med 1 005,
Täby med 1 000 och Huddinge med
1 003 hänföres till ortsgrupp 5, trots att
den angivna gränsen mellan 4:e och
5:e ortsgruppen cj överskrides. Man
undrar: Var ligger logiken i detta?

Jag skulle till sist bara vilja citera
en passus i Sociala meddelanden, där
en intressant redogörelse lämnas för
dyrortsundesökningen och där man
kommer in på sänkningen av en del
orter. Det står så här: »Det är föga
motiverat, om ett stort antal städer i
södra Sverige skulle erhålla en högre
placering än omgivande landsbygd, när
man i mellersta och norra Sverige icke
har några motsvarande skillnader.»
Man sätter alltså i gång en stor dyrortsundersökning
och får fram en
mängd siffror, men man rättar sig inte
efter dem. Orsaken till att orterna i
södra Sverige skall sänkas i dyrortshänseende
är alltså inte de gjorda beräkningarna,
utan orsaken är att man i

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

mellersta och norra Sverige inte har
lyckats få fram några motsvarande
skillnader mellan landsbygd och städer.

Herr talman! Jag opponerar mig mot
en sådan motivering på de orters vägnar
i södra Sverige, som på så lösa skäl
blir nedflytade från sina nuvarande
inplaceringar. Därför instämmer jag
också i utskottets förslag att inga orter
skall bli utsatta för en nedflvttning. Då
jag inte tror att jag kan samla tillräckligt
antal röster för bifall till min egen
motion ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan med det tillägg,
som gjordes av herr Ståhl.

Herr LUNDQVIST (s): Herr talman!
En hel del talare har yttrat sig i denna
fråga och jag skulle för min del
kunnat avstå, men då jag har lämnat
in en motion i ärendet finner jag anledning
att något beröra bakgrunden
till mitt ställningstagande.

Yi hemställer i klämmen till motionen
— det har berörts tidigare — »att
riksdagen måtte uppdraga åt Kungl.
Maj:t att ägna dyrortsfrågan fortsatt
uppmärksamhet och snarast möjligt
för riksdagen framlägga nytt förslag
till ortsgruppering». Det har sagts att
Kungl. Maj:t saknar medel att göra en
sådan utredning. När vi skrev dessa
rader siktade vi på att det skulle komma
att framföras vissa synpunkter såväl
från organisationerna som från
de kommuner, som berörs av nedflyttningarna.
Av denna anledning förutsatte
vi att Kungl. Maj:t sedermera
skulle ta initiativet till en utredning.

Vi vet ju allesammans att en utredning
nu pågår och att man inom handeln
vidtar åtgärder för att försöka
rationalisera distributionsväsendet i
vårt land. En stor del av kostnaderna
gäller vår livsmedelsförsörjning. Av
Kooperativa förbundets yttrande finner
vi att man är synnerligen bekymrad
över det framlagda förslaget. Jag
utgår från att det en gång, då man slopar
investeringsavgiften, kommer att

vidtas en hel del rationaliseringsåtgärder
på handelns område, så att
man kan få möjlighet att åstadkomma
en ytterligare sammankrympning av
dyrorterna. Vad vi siktade på var att
man i första omgången skulle slopa
dvrortsgrupp 1 och göra de justeringar
som behövdes beträffande de
högre dyrortsgrupperna, för att sedan
återkomma till frågan. Nu har man
ansett att denna linje inte går att följa.

Den inverkan som det föreslagna
systemet får när det gäller vad som
i vår motion säges om att ingen ortsgrupp
skall flyttas ned har tidigare
påtalats.

Här har tidigare påtalats verkningarna
av vår motion i den del den går
ut på att ingen ortsgrupp skall flyttas
ned. Som det har påpekats tidigare
berör ju detta icke i så stor utsträckning
de statsanställda. Beträffande dessa
har ju civilministern välvilligt nog
vidtagit vissa åtgärder för att garantera
en viss övergång. Huruvida dessa
åtgärder även kommer att omfatta de
kollektivavtalsanställda vid statens
verk har jag inte fått någon närmare
kännedom om. Jag har endast i propositionen
kunnat ta del av vad statens
avtalsnämnd har sagt, nämligen att
»en anpassning av lönen till den nya
ortsgrupperingen bör — — — kunna
ske icke endast vid löneförhöjningar till
följd av avtalsuppgörelser — utan också
vid de anställdas överförande i annan
lönegrupp eller löneklass». Det
föreligger alltså ett frågetecken för de
kollektivavtalsanställda vid statens
verk.

När det sedan gäller de privatanställda
har jag samma uppfattning
som en del andra talare, att det med
hänsyn till det hårdnande löneläge
som stundar på den privata arbetsmarknaden
skulle vara märkvärdigt,
om man inte vid höstens avtalsförhandlingar
komme att utnyttja den fingervisning,
som ligger i ett beslut om nedflyttning
av vissa orter. Det är också

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän

en av anledningarna till att jag står
betänksam inför vad som här föreslås.

Jag vill också erinra om att även
andra områden, bl. a. socialvården,
kommer delvis att påverkas av dyrortsgrupperingen.
Exempelvis när det gäller
mödrahjälpsnämndernas prövning
av det behov av mödrahjälp som föreligger
inom familjerna, där skulle jag
tro, att dagens beslut kommer att ha
en viss inverkan. Om jag tar Åmål och
de städer, som ligger i närheten av
den ort där jag har min verksamhet,
kommer det säkerligen att menligt inverka
på prövningen vid dessa hjälpformer.

Nu hoppas jag att man med hänvisning
till det som tidigare under riksdagen
på den punkten har sagts till
socialministern kan förutsättas, att det
skall ske en omprövning när det gäller
de olika grupper och de olika tariffer
som socialstyrelsen har skickat
ut till våra mödrahjälpsnämnder. Jag
hoppas i varje fall att socialministern
ser till att denna dyrortsgruppering,
om den beslutas så som här har föreslagits,
icke kommer att menligt inverka
på det området; det skulle vara
ytterligt beklagligt.

I debatten har man berört hur systemet
kommer att verka på olika platser.
Jag bor i Trollhättan, och där har
vi pristalet 962,5. Vi borde rätteligen
vara på väg upp mot ortsgrupp 4 och
har visst skäl för att få uppflyttning
dit. Vi har Vänersborg i vår närhet,
som klart ligger i dyrortsgrupp 3, men
mellan dessa båda städer har vi ett industrisamhälle
som heter Vargön, och
där förutsätter man nu en nedflyttning
till dyrortsgrupp 2. Det blir ganska
svårt för oss att förklara för människorna
i detta samhälle mellan två städer,
av vilka den ena är i dyrortsgrupp
3 och den andra är på väg upp i dyrortsgrupp
4, varför deras samhälle
skall vara placerat i dyrortsgrupp 2.
Det är därför jag uppskattar de utfästelser
som civilministern har gjort i

m. fl.

detta hänseende, nämligen att man
räknar med en skälighetsprövning i
fråga om de orter som nu skulle flyttas
ned.

Därvid hoppas jag i varje fall att
man icke tar intryck av det anförande,
som tidigare hölls här i kammaren av
herr Adolfsson och i vilket han ställde
en uppmaning till civilministern att
vara ganska kylig. År det på det sättet
man skall tolka civilministerns utfästelser,
då blir i varje fall jag ganska
betänksam. Jag har nog i alla fall den
uppfattningen på grund av flerårigt
samarbete med vår civilminister i arbetarorganisationerna,
att han — om
han inte har förändrats — bör kunna
se denna sak ur verklig skälighetssynpunkt,
och det förlitar jag mig på att
han gör.

Jag beklagar alltså att man i detta
läge måste forcera fram en sådan fråga,
som jag tror skulle ha legat bättre
till litet längre fram. Med hänsyn emellertid
till de yrkanden som är ställda
och med hänsyn till den behandling
som vår motion har fått och där man
fullständigt har trasat sönder våra
yrkanden har jag inte möjlighet att
hålla på min motion. Jag förutsätter
emellertid att den skälighetsprövning,
som civilministern har utlovat, skall
ge till resultat att de orter som ligger
inom farozonen för nedflyttning icke
skall bli så många.

Herr NILSSON i Svalöv (li): Herr talman!
Att jag i denna fråga har begärt
ordet beror närmast därpå, att jag vill
ge till känna att jag mycket väl förstår
den reaktion, som framför allt i södra
Sverige finns mot att en del orter enligt
det föreliggande förslaget skall
nedflyttas i dyrortsavseende med åtföljande
högre skatter. Det är nog
ganska svårt att få människorna
att förstå orsaken därtill. De utgår i
regel ifrån att regeringen måste anse,
att det för berörda personer har blivit
billigare att skaffa sig de nyttigheter

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

och tjänster som de behöver för sitt
uppehälle. Så är emellertid ingalunda
fallet. Om jag inte tar alldeles fel har
i stället i de berörda orterna indextalet
för levnadskostnaderna höjts
med 20 å 30 enheter.

Huvudmotivet för nedflyttningarna
är att man vill ha så stora likartade
områden som möjligt. Man vill ej ha
några dyrortstoppar, som man uttrycker
sig. Ja, det kan nog vara riktigt,
men det går ej att helt avskaffa dessa
toppar. För Skånes vidkommande får
vi sådana toppar kvar även med departementschefens
förslag. Vad skulle
det då göra för skada om exempelvis
även Ystad, Trelleborg, Kristianstad,
Hässleholm och kanske någon ort till
också komme att utgöra sådana toppar?

Man säger, att om en nedflyttning ej
skulle komma till stånd skulle i vissa
fall två olika dyrortsgrupper komma
att bli gällande inom samma kommun.
Att detta är olämpligt medger jag
gärna, men den lilla del av kommunen,
som enligt förslaget händelsevis skulle
tillhöra den lägre gruppen, fick väl då
flyttas upp i den högre gruppen. Det
vore bara ett steg i riktning mot att
dyrortsgrupperingen blev avskaffad,
vilket enligt min uppfattning borde ske.
Om en nedflyttning av vissa orter nu
kommer till stånd kommer detta att
verka som en broms för en avveckling
av dyrortssystemet.

För mången står det väl redan nu
klart, att dyrortsgrupp 2 borde avskaffas
liksom grupp 1 nu skall försvinna.
Krav därom har ju redan väckts och
detta krav kommer säkerligen på nytt
gång efter annan att framföras. Har
vi då flyttat ned vissa större orter
i grupp 2, kommer det troligen från
vissa håll att anföras, att en ny revision
av dyrortssystemet blir för dyr
och därför måste uppskjutas. Reservanternas
förslag ter sig därför för
mig som ett uppbromsande förslag i
fråga om dyrortsgrupperingens avveckling.
Det är därför med förvåning som

jag finner att bondeförbundet har givit
sin anslutning till detta reservanternas
förslag. Ingen ort bör, enligt min mening,
nu nedflyttas, och därför kommer
jag, herr talman, att rösta med det
förslag, som utskottsmajoriteten nu har
framlagt i denna del av utskottsbetänkandet.

Herr von SETH (h): Herr talman!
Såsom motionär skulle jag vilja yttra
några ord i denna fråga. Jag skulle vilja
erinra om att jag redan 1939 tillsammans
med herr Kyling motionerade om
»en allsidig prövning och utredning av
frågan om dyrortsgrupperingen». Jag
skall därför utan all polemik med regeringen
bara konstatera, att jag anser
att frågan har fallit framåt. Men frågan
är ju samtidigt så komplicerad, att
alla inte kan vara nöjda med det nu
framlagda förslaget. Jag kan i likhet
med andra talare också säga, att på
flera punkter är jag inte nöjd med förslaget.

Det är emellertid en sak som jag är
mycket nöjd med, och det är att den
gamla kampen mellan herr Kyling och
mig å ena sidan samt herr Rubbestad å
den andra denna gång inte skall behöva
äga rum. Jag kan i stort sett instämma
i vad herr Rubbestad har sagt
om denna fråga. Men när herr Rubbestad
talade om förhållandena i södra
Sverige och jämförde dem med förhållandet
i Östergötland och uppåt, drog
han inte den logiska konsekvensen av
sin tankegång, nämligen att man bör
akta sig för att nu flytta ned städerna
i södra Sverige då man en gång vill
lyfta upp landsbygden där. Den stora
svårigheten är ju att få en slutlig lösning
på dessa komplicerade frågor, och
dithän syftar ju både jag och mitt parti
att vi skall komma. Jag upprepar ännu
en gång, att det kommer att bli svårt
att lyfta upp landsbygden om man nu
ger sig till att flytta ned städerna. Det
tycks exempelvis inte herrar Leander
och Holmqvist vara rädda för, vilket

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

framgår om man läser snabbprotokollet
från första kammaren för lördagen
den 16 maj. Den är bara en följd av
den inställning som de tidigare har
haft.

Vad jag däremot är förvånad över är
den inställning, som herr Svensson i
Stenkyrka har låtit komma fram i dag,
när han utan vidare accepterar Kungl.
Maj:ts förslag. Jag måste i likhet med
vad den föregående talaren, herr Nilsson
i Svalöv, har sagt förvåna mig över
bondeförbundets ställning i dag. Herr
talmannen har vädjat till oss att inte
bli långa i våra anföranden. Jag brukar
inte vara det och skall därför inte ge
mig in i någon polemik med herr Svensson
i Stenkyrka, men jag vill endast
tydligt konstatera att jag finner att här
las ett steg bakåt, om man, såsom herrar
Näsgård, Pålsson och Svensson i
Stenkyrka gör, hiträder förslaget att
nedflytta vissa orter.

Sedermera ställde herr Lindholm i
sitt första anförande en direkt fråga
till mig. Vi har ju suttit i en pensionskommitté
tillsammans. Herr Lindholm
har inte varit fullt belåten med min
inställning där till tjänstemännen och
därför frågar herr Lindholm som
vanligt i ett milt men dock något sötsurt
tonfall, hur jag kan förklara min
inställning, när jag å ena sidan motionerar
om att tjänstemännen skall få det
bättre men å andra sidan vid ett annat
tillfälle i en annan motion ställer mig
bakom högerns krav på besparingar.
Det var ju så herr Lindholm menade,
eller hur?

Jag kan inte finna annat än att min
ställning är fullt klar. Vi på högerhåll
är fullt medvetna om att vår inställning
i dyrortsfrågan medför kostnader för
såväl statsmakterna som för enskild
företagsamhet. Då den saken redan blivit
diskuterad, anser jag inte att jag
skall ta upp tiden med den. Men som
svar till herr Lindholm vill jag direkt
säga det, att högerns program ju går ut
på att rationalisera de arbetsuppgifter,

som statstjänstemännen har. Genom det
förslag, som vi sålunda kommit med
och som syftar till en rationalisering
inom statsförvaltningen och borttagande
av onödiga regleringar och kontrollanordningar,
skulle antalet tjänstemän bli
mindre, och även om man skulle ge
tjänstemännen bättre förmåner, skulle
inte de samlade statsutgifterna bli
högre.

Det är alltså min inställning till saken.
Jag skall inte närmare exemplifiera
vad jag här sagt om onödiga
regleringar och kontrollåtgärder, men
jag vill dock till kammarens protokoll
foga en erinran om att redan byggnadsregleringen,
som ju genom sina
1 500 paragrafer och vad därtill hör
skapar mycket onödigt arbete och kräver
många tjänstemän, gör sparsamhetskravet
befogat. Jag anser att det
inte finns någon motsättning mellan å
ena sidan kravet på att tjänstemännen
bör bättre tillgodoses med löneförmåner,
pensioner och dylikt och å andra
sidan kravet på sparsamhet inom statsförvaltningen.

Till sist vill jag understryka att frågan
om dyrortsgrupperingens avskaffande
är ett rättvisekrav, som för varje
dag alltmer tränger sig på. Frågan om
dyrortsgrupperingen har blivit en fråga
inte bara om att skapa jämlikhet
mellan stad och land utan också om att
förhindra flykten från landsbygden.
Dit syftar både den motion som jag
framförde år 1939 och den motion, nr
519, som jag framlagt i år. Jag slutar
därför med att hänvisa till denna motions
kläm, där det heter att man bör
eftersträva en gradvis avveckling av
dvrortssystemet för att därigenom skapa
större rättvisa. Jag är, såsom jag
nyss sagt, fullt på det klara med att i
dessa komplicerade spörsmål kan man
inte omedelbart åstadkomma rättvisa —
det bleve ju en revolution — utan att
man måste söka sig fram steg för steg.

Herr Staxäng framhöll i sitt anförande,
att han önskade att utskottets

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

förslag skulle bifallas och att han sympatiserade
med det tillägg som här i
kammaren föreslagits av herr Ståhl.
Då herr Staxäng inte i anförandets
slutkläm preciserade sitt yrkande, vill
jag, herr talman — för att förtydliga
den inställning som herr Staxäng och
jag har — yrka bifall till utskottets förslag
under punkt II med det tillägg som
gjorts av herr Ståhl, medan jag under
punkt V anhåller att få yrka bifall till
reservation nr 3.

Herr DICKSON (h): Herr talman! Jag
skall göra den deklarationen, att jag
mest sympatiserar med den reservation
som avgivits av herr Rubbestad. Jag
finner det angeläget att dyrortssystemet
äntligen får den rätta stämpeln
på sig, nämligen att vara ett provisorium
som så snart som möjligt bör avvecklas.

Det förslag som herr Rubbestad framfört
innebär i det avseendet ett djärvt
steg framåt. Jag vill erinra om att för
någon valrörelse sedan pläderade den
ärade reservanten för avvecklandet i
ett enda tag av dyrortsgrupperingen,
detta i motsats till den linje som jag
redan då företrädde, nämligen att denna
avveckling borde ske etappvis. Herr
Rubbestad bär nu också anslutit sig
till den linjen, och vi är sålunda i detta
avseende ense.

Vad som för mig medfört någon tveksamhet
är ju kostnadsökningen. Den saken
har emellertid tydligen inte lagt
hinder i vägen ens för min ärade länskamrat,
och den gör det inte heller
för mig. Jag anser att det är så angeläget
med en gradvis avveckling av dyrortsgrupperingen,
att man får ta den
ökade kostnaden.

Jag kommer därför att vid voteringarna
stödja den reservation, som i utskottet
har avgivits av herr Rubbestad.

Herr SENANDER (k): Jag kan inte i
likhet med en del föregående talare lova

att bli kort, men jag skall däremot lova
att bli kortfattad.

Vi är för vår del i princip för ett avskaffande
av dyrortssystemet. Vi anser
nämligen att det förhållandet, att
landsbygdens och de mindre orternas
befolkning är missgynnad både på kulturens
område och i fråga om en del
bekvämligheter i jämförelse med de
större orternas befolkning, inte skall
medföra att den förra straffas genom
att placeras i lägre dyrortsgrupp.

Vi betraktar det nu framlagda förslaget,
som innebär en minskning av
antalet dyrortsgrupper med en, såsom
ett givet framsteg, även om vi helst
skulle ha sett att förslaget inneburit ett
ännu större steg framåt. Det följer av
sig självt, med hänsyn till den principiella
inställning som jag här deklarerat,
att vi har sympatier för herr Rubbestads
förslag, som innebär att antalet
dyrortsgrupper minskas med ytterligare
en, d. v. s. från nuvarande fem
till tre. Det skulle enligt vår mening
avlägsna en hel del av de besvärligheter
och svårigheter som kommer att
vara för handen, om man genomför utskottets
förslag. Ett bifall till herr Rubbestads
förslag skulle dessutom utgöra
ett ytterligare steg framåt mot förverkligandet
av principen om dyrortsgrupperingens
avskaffande.

Man har här — och med full rätt —
kritiserat det förhållandet, att en del
orter med den nya linje som lagts upp,
kommer att få vidkännas en nedflyttning.
För min del finner jag detta vara
dubbelt orättvist därför att vad som
nu skall genomföras av statsmakterna
syftar, såvitt jag kan se, till att få till
stånd större enhetlighet och förenkling
i det administrativa förfarandet. Under
sådana förhållanden och då denna nya
ordning främst har tillkommit därför
att statsmakterna önskar en annan ordning,
finner jag det synnerligen orättvist
att vissa orter skall få betala för
det hela i form av en nedflyttning.

Nu är det visserligen tacknämligt, att

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering- för statens tjänstemän m. fl.

man räddar statstjänarna från denna
nedflyttning. Men detta är inte bara en
statstjänarfråga utan en fråga för hela
befolkningen på de orter, där nedflyttning
ifrågasattes. Varför skulle man
inte, lika väl som man kan åstadkomma
övergångsbestämmelser för statstjänarna,
kunna såsom föreslagits av utskottet
under en övergångstid hindra nedflyttningen
av dessa orter? Det kan
inte vara riktigt, att av statsfinansiella
eller samhällsekonomiska skäl avstå
från att genomföra en rättvis ordning
på detta område.

Jag anser att det förslag som framlagts
av herr Rubbestad är det bästa för
närvarande och ber i första hand att få
yrka bifall till detta. I andra hand kommer
vi att lägga våra röster för utskottsförslaget
med det tilläggsyttrande,
som har gjorts av herr Ståhl.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! I debatten har flera talare
omnämnt den öppna marknadens lönefrågor.
Man har helt enkelt slagit fast,
att ett godtagande av Kungl. Maj:ts förslag
skulle innebära, att arbetsgivarna
omedelbart har rätt att sänka lönen på
de orter, som skulle komma i lägre
dyrortsgrupp. Men för det första är
det ju den öppna marknadens folk som
skall föra förhandlingar på denna punkt
och för det andra är statstjänstemännens
löner i relation till stockholmslönerna
ute i landsorten väsentligt högre
än den öppna marknadens löner. Då
bör man väl förutsätta, att arbetsgivarparten
beaktar den skillnaden och
inte vidtager några lönereduceringar
med anledning av den ändrade lönegruppering,
som beslutas i dag. Det är
beklämmande att den ena talaren efter
den andra kort och gott konstaterar, att
lönesänkningar kommer att vidtagas.
Det finns i alla fall två parter, som
skall resonera om den saken.

Häruti instämde herr Johansson i
Västervik (s).

Herr SENANDER (k) kort genmäle:
Herr talman! Gentemot herr Lindholm
vill jag säga, att det är uppenbart till
nackdel för arbetarna, om arbetsgivarna
vid förhandlingarna kan peka på att
den ort där dessa arbetare lever och
verkar blir nedflyttad av statsmakterna.
Om riksdagen sätter en spärr mot dessa
nedflyttningar, såsom här föreslagits,
är detta ett stöd för arbetarna vid de
förhandlingar, som kan komma att upptas.

Herr LUNDQVIST (s) kort genmäle:
Hem talman! Jag tog ett visst intryck
av herr Perssons i Växjö yttrande om
arbetsgivarnas inställning. Han nämnde
livsmedelsarbetarna. Det är väl samma
förhållande med handelsarbetarna och
arbetarna inom en del andra fack, där
man redan har dyrortsgraderad lön.
Kan man inte befara att statsmakternas
åtgärd kan tagas till intäkt för lönesänkningar?
Därmed är inte sagt att
jag anser att det är riktigt att de gör
så, om de privatanställdas löner ligger
under de statsanställdas.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Herrarnas uttalanden ger
arbetsgivarföreningen stöd i eventuella
krav på lönereduceringar på dessa orter.
Dessa lönefrågor handläggs dock
inte i denna kammare. Den öppna marknadens
löneläge ligger dock under statens
löner om man jämför lönerna i
Stockholm och inom de lägre ortsgrupperna.
Det finns inte utrymme för de
lönereduceringar, som herrarna utan vidare
accepterar som en naturlig följd.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:
Herr talman! Tror inte herr Lindholm,
att arbetsgivarna själva kan räkna ut
vad som i dag sker här i riksdagen i
denna fråga?

Herr LUNDQVIST (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara ha sagt att
jag skulle tro, att Arbetsgivareförening -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

en kommer att ta lika stort intryck om
man företar en nedflyttning av en dyrort
som av vad som sägs till kammarens
protokoll.

Herr ELIASSON (h): Herr talman!
Den livliga debatt som här förts ger
klart belägg för att detta är en utomordentligt
brännbar fråga. Debatten är
säkerligen minst lika livlig utanför
riksdagens väggar som innanför. Det
debatteras lika mycket ute i bygderna.

Jag skall emellertid vid denna tidpunkt
inte fördjupa mig i några särskilda
synpunkter. De olika argumenten
har ju redan vädrats av andra talare.

Jag vill understryka att det från min
utgångspunkt är nödvändigt att beakta
de synpunkter, som finns i motion nr
519 och som syftar till en successiv avveckling
av dyrortssystemet.

Sedan vill jag bara, herr talman, instämma
i uttalandet, att vissa orter inte
bör flyttas ned. Jag är övertygad om
att detta skulle betyda besvärligheter
och irritation hos människorna. De finner
nämligen inte alltid skälen bärande.
Jag har ett aktuellt exempel genom nedflyttningen
av Lidköping i Skaraborgs
län, och det är därför, herr talman, som
jag velat säga dessa ord.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Jag skall villfara herr talmannens
begäran när han ber att vi skall
fatta oss mycket kort.

Man blir häpen när man hör en del
argument i denna dyrortsgrupperingsdebatt.
Herr Nilsson i Svalöv har citerat
Sydsvenska Dagbladet för i söndags.
Jag gav också akt på uttalandet i denna
tidning. Den argumenterar så, att
genom bondeförbundets ställningstagande
att gå med på regeringens proposition
bidrar bondeförbundet till att fastlåsa
den dyrortsgruppering, som partiet tidigare
så frenetiskt bekämpat. Härigenom
blir en avveckling i framtiden försvårad
och fördyrad. Man får höra
inånga nya argument och jag får säga,

att jag faktiskt blev häpen när jag läste
detta.

Nu hör det ju till saken, att vi tidigare
stått praktiskt taget ensamma i
denna kamp. Jag vet inte hur många
gånger jag varit reservant när jag tillhörde
statsutskottet och där slogs för
en avveckling av dyrortsgrupperingen
på flera olika områden — både när det
gällde barnbidragen, lönetilläggen, skattetilläggen,
folkpensionerna o. s. v. Jag
vill här erinra om att vi för några år
sedan hade ett sammansatt stats- och
bevillningsutskott. Förstakammarledamoten
Elon Andersson satt som ordförande
i detta utskott. Yi hade då en
spännvidd av 22 procent mellan lägsta
och högsta dyrort. Jag kanske helt kort
får erinra om att vi 1936 noterade en
spännvidd av 48 procent. 1938 hade
den gått ned till 27 procent och 1946
var den 22 procent. När vi hade dessa
22 procents spännvidd kämpade vi från
bondeförbundet för en sänkning till
16 procent, vilket vi ansåg vara det
rätta ifall man räknade med riktiga
pristal. Jag fick då det svaret från utskottets
ordförande, att den gången vi
inte kommer att ha mer än 16 procents
spännvidd ska vi inte ha någon dyrortsgruppering
alls. Nu, herr talman, diskuterar
vi om 12 procents spännvidd, men
vi har dock kvar dyrortsgrupperingen.

Man kan väl ändock kanske säga att
det blivit en förbättring. Vi skall få
större områden för ortsgrupperna och
det blir på detta sätt mera enhetligt.
Från denna debatt kan man notera att
inga — vare sig de som talat för utskottet
eller för reservationen — har
sagt sig vara tillfredsställda med rättvisan
i detta dyrortssystem. Jag skulle
vilja bidraga till debatten genom att
understryka detta. Det är inte många
som förstår denna skillnad i pristal och
att den ena orten skall vara mera gynnad
än den andra. De som blir lidande
på detta system har mycket svårt att
förstå det.

Nu vet ju alla att politiken är det

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

möjligas konst. Det är klart att det
vore mycket enkelt att i ett enda nafs
ta bort dyrortsgrupperingen och föra
alla orter till exempelvis grupp 5, men
detta mäktar vi inte ekonomiskt med.

Jag får i detta sammanhang gratulera
till den nya konstellationen i andra
kammaren, nämligen konstellationen
herrar Rubbestad, Dickson och Senander.
Jag tycker, att det är en utmärkt
konstellation, och jag har all anledning
att gratulera herrarna till mycken
framgång i fortsättningen. Ifrån konstellationens
sida har sagts, att dessa
60 miljoner kronor inte spelar någon
roll. Det kan man naturligtvis säga.
Hyser man en sådan uppfattning, är det
självklart, att man kan yrka på både det
ena och det andra. Men det är väl ändå
så, att man av hänsyn till dessa 60 miljoner
måste göra en avvägning och se
vad som är möjligt. Det har ju träffats
en överenskommelse, som i varje
fall kommit till ett visst resultat.

I detta läge finns nog ingenting annat
att göra än att biträda propositionen,
d. v. s. att yrka bifall till reservation
nr 2 av herrar Gustaf Karlsson
m. fl.

Det är ganska underligt, att utskottet
yrkar på att någon nedflyttning av någon
ort inte får ske. Däremot får gärna
uppflyttningar företagas. Vad får man
då för ett slags dyrortsgruppering? Herr
statsrådet har pekat på att det i Halland
finns 17 orter, som kommer att
tillhöra olika ortsgrupper. I norra
Halland fanns enligt den gamla kommunindelningen
en kommun som hette
Idala och som tillhörde tredje ortsgruppen.
Idala ingår nu i Lyftadalens
storkommun. Enligt utskottet skall Idala
ligga kvar i ortsgrupp 3 medan övriga
i storkommunen ingående kommundelar
kommer i andra ortsgruppen. Med hänsyn
till sådana resultat kan man till
fullo instämma med dem som menar, att
det faktiskt blir en underlig gruppering.

Herr talman! .lag har lovat att yttra
mig kortfattat. Jag skall därför nöja

mig med att ha framfört dessa synpunkter
och ber att få yrka bifall till
reservation nr 2.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:
Herr talman! Med tillfredsställelse
hörde jag herr Pettersson i Dahl gratulera
mig till att ha fått sällskap med
herrar Dickson och Senander. Jag tycker,
att det vore mera på sin plats att
herr Pettersson i Dahl uttalade sitt beklagande
över att han inte kunnat ansluta
sig till samma grupp, då han i
hela sitt anförande talade om att han
enligt bondeförbundets program ville
ha bort dyrortsgrupperingen men ändå
inte genom att biträda mitt förslag ville
få en betydlig förbättring till stånd.
Jag förstår emellertid, att det krävs en
stark rygg för att taga ett dylikt steg,
då man är så angelägen att försvara ett
regeringsförslag.

I detta anförande instämde herr
Dickson (h).

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle: Herr talman! Då herr Rubbestad
började sitt anförande, trodde jag
faktiskt, att han skulle komma fram till
att jag ansåg att han kommit i dåligt
sällskap. Det ville jag, herr Rubbestad,
inte säga. Jag tycker, att herrar Rubbestad,
Dickson och Senander utgör en
mycket trevlig konstellation för framtiden.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag hoppas, att det inte
är min närvaro i konstellationen som
skulle hindra herr Pettersson i Dahl
från att trivas i densamma.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):
Herr talman! Jag har bett herr talmannen
att få två minuter till mitt förfogande,
och jag skall försöka att inte överskriva
denna tid.

.Tåg är medveten om att detta är en av
de besvärligaste och tillika en av de viktigaste
frågor vi har haft att behandla i

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

riksdagen. Ju mer material man tar del
av — och sådant finns det i överflöd —
dess mer böjd blir man att lämna den
tvärsäkra självtillräckligheten. Differensen
mellan utskottet och reservanterna
är, såvitt jag kan se, inte så över hövan
stor. Den sakliga och betydelsefullaste
avvikelsen redovisas ju på sidan 10 i
utskottets utlåtande där det heter —
vad utskottet där säger har förut påpekats
och jag vill understryka det: »dock
att därvid ingen ort må hänföras till
lägre ortsgrupp än den nu har.» Det
är en utomordentligt viktig sak. Undra
på om en del platser och orter känner
sig mindre väl behandlade, om de skulle
få vara med om en nedflyttning mot
sin vilja. I nära nog samma situation
kommer ju de platser, som sakligt sett
borde flyttas upp till ortsgrupp 3 men
får stå kvar i ortsgrupp 2, t. ex. en stad
som Ulricehamn, under det att alla
kringliggande städer kommer att stå i
ortsgrupp 3. Jag har den förhoppningen,
att statsrådet Lingman kommer att
rätta till en del sådana saker, om han
efter prövning så finner skäligt.

Att få ett system som tillfredsställer
alla är det väl ingen som drömmer om.
Berättigade invändningar kan väl göras
från såväl tjänstemän som från arbetsmarknadens
representanter vilken väg
man än väljer. Det kan bli stora svårigheter
för de platser som flyttas ned.
Kunnigt folk har pekat på t. ex. rekryteringen
av arbetskraft. Det blir inte
så lätt för en nedflyttad plats att värva
arbetskraft, när näraliggande grannstäder
kan vinka med högre löner, medan
skillnaden i levnadskostnader är ringa
eller ingen. Jag lyssnade med stor tillfredsställelse
till statsrådet Lingmans
löfte att ägna lönefrågan på de platser,
som kan komma att nedflyttas i dyrortsgruppshänseende,
sin uppmärksamhet.
Detta löfte inverkar emellertid inte på
min röstning.

Herr talman! Jag'' antar, att mina två
minuter har gått till ända, varför jag
ber att få yrka bifall till utskottets för -

slag med det av herr Ståhl gjorda tilllägget.
Jag gör det i den förhoppningen,
att Kungl. Maj :t snart finner sig föranlåten
att komma med förslag om en
bättre tingens ordning, som bättre kan
tillfredsställa så många som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets hemställan i
punkten I., nämligen dels på bifall till
utskottets berörda hemställan dels ock
på bifall till den av herr Rubbestad avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I.
i utskottets utlåtande nr 134, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Rubbestad avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 181 ja och 20 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

I fråga om punkten II. gav herr talmannen
propositioner på l:o) bifall till
utskottets hemställan; 2:o) bifall till ut -

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ny lönegruppering för statens tjänstemän m. fl.

skottets hemställan med den ändring
däri, som under överläggningen föreslagits
av herr Ståhl; samt 3:o) bifall
till den av herr Gustaf Karlsson m. fl.
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den under 2:o) angivna
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lindholm begärde
emellertid votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 3 ro) angivna propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II.
i utskottets utlåtande nr 134 med den
ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Ståhl, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Gustaf Karlsson m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 93 ja och 115 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Gustaf Karlsson m. fl. avgivna
reservationen.

På därå av herr talmannen givna
propositioner biföll kammaren härefter
vad utskottet i punkterna III. och IV.
hemställt.

Beträffande punkten V. gav herr talmannen
propositioner på 1 :o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall

till den av fröken Andersson m. fl. avgivna
reservationen; samt 3:o) bifall
till den av herr Näsgård m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o)
angivna propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten V.
i utskottets utlåtande nr 134, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av fröken Andersson m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Staxäng begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
147 ja och 36 nej, varjämte 33 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten V. gjorda hemställan.

§ 16.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående pensionsrätt i statens
pensionsanstalt för vissa befattningshavare
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

§ 17.

Avlönings- m. fl. anslag under fjärde
huvudtiteln m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1953/54
under fjärde huvudtiteln m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Personalvårdens lokala organisation.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid:

Herr NYBERG (fp): Herr talman! Jag
har på denna punkt i propositionen
väckt en motion, där jag har tagit upp
frågan om lönegradsplaceringen för
vissa tjänster, som inrättas inom personalvården.
Motionen har avstyrkts,
men jag vill trots den korta tid som
står till vårt förfogande för debatterna
säga ett par ord.

Det är ju tacknämligt att försvarsministern
har velat förstärka personalvårdsorganisationen
inom försvaret.
Men man måste samtidigt beklaga, att
de nya tjänsterna som personalvårdsassistenter
placeras i en lönegrad, som
måste anses vara relativt låg, och att de
nio nuvarande tjänsterna nedplaceras
på sätt som bär sker. Det är tydligt att
denna nedflyttning i lönegrad — från
Cg 22 till Ce 17 ■— kommer att försvåra
rekryteringen av kvalificerade krafter
till dessa poster, och det är inte att
förundra sig över att man inom personalvårdsorganisationen
har tyckt sig
finna, att försvarsministern tillmäter
denna verksamhet en mindre betydelse
än man tidigare har gjort. Jag har fått
denna uppfattning bekräftad vid samtal
såväl med nu verksamma personalvårdsassistenter
som med tjänstemän
inom befälsorganisationer, vilka står

Personalvårdens lokala organisation.

denna personalvårdsverksamhet nära.
I motionen har jag föreslagit, att de nuvarande
nio tjänsterna som personalvårdsassistenter
skulle bibehållas i lönegrad
22 och att de elva nya tjänsterna
skulle spridas i lönegraderna 17, 19 och
22, i händelse man inte ville placera
dem alla i 22 lönegraden. Jag skall inte
närmare motivera detta förslag, eftersom
det rätt utförligt har skett i motionen.
Nu finner jag, att även statsutskottet
har varit tveksamt i fråga om departementschefens
ställningstagande på
den här punkten. Utskottet skriver sålunda:
»Med hänsyn till de fordringar,
som ställas på personalvårdsassistenterna,
och arten av dessas arbetsuppgifter,
kan det ifrågasättas, om den föreslagna
placeringen i 17 lönegraden är tillfyllest.
» Utskottet anser sig emellertid av
försiktighetsskäl böra tillstyrka försvarsministerns
förslag och finner, att
närmare erfarenheter bör avvaktas, innan
några ändringar i detta fall vidtages.

Jag vill också erinra om att förslaget
från försvarsministern har mött en ganska
stark kritik i tidningspressen, inte
minst i den del av tidningspressen som
torde stå försvarsministern själv mycket
nära.

Jag skall inte säga mera i den här
frågan. Det är bara att hoppas, att de
fortsatta överväganden, som Kungl.
Maj:t kommer att vidtaga, också leder
till att dessa assistenter får en mera
förmånlig lönegradsplacering än den
som nu föreslås och som tillstyrkes av
statsutskottet. Jag tror att det är nödvändigt
med hänsyn till denna ganska
viktiga verksamhet, att man skapar sådana
förhållanden, att man får befattningshavare,
som verkligen kan fylla de
krav som här föreligger.

Jag har intet yrkande.

Herr WARD (s): Herr talman! Den
föregående talaren har ehuru opponent
varit vänlig att redogöra för vad statsutskottet
skrivit i detta ärende. Jag tror

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Försvarets civilförvaltning: Avlöningar.

att alla som tagit del av statsutskottets
yttrande bör kunna vara till freds med
vad utskottet framhållit.

Det är ju fråga om ett försök, och
man överlämnar åt Kungl. Maj:t att efter
vunnen erfarenhet avgöra, huruvida
en högre löneplacering bör förekomma
eller inte. Följaktligen bör riksdagen
med stort förtroende kunna överlämna
saken till försvarsministern och
regeringen i övrigt.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta den fortsatta
behandlingen av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 20 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Avlönings- in. fl. anslag under fjärde
huvudtiteln in. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att behandlingen av statsutskottets utlåtande
nr 136, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa avlönings-
m. fl. anslag för budgetåret
1953/54 under fjärde huvudtiteln m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, nu
komme att fortsättas.

Punkterna 4 och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Försvarets civilförvaltning: Avlöningar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Jag
har begärt ordet för att ställa två frå -

gor till försvarsministern under punkterna
G och 22 i förevarande utlåtande,
och jag hemställer om herr talmannens
tillstånd att få framföra dem båda i
detta sammanhang. Jag är ledsen över
att försvarsministern icke är i tillfälle
att närvara här i kammaren, men då de
frågor jag tänker ställa är mycket betydelsefulla
för försvaret anser jag mig
ändå skyldig att ge offentlighet åt dem.

De frågor som är upptagna i här
föreliggande utlåtande brukar sällan
passera statsutskottet utan reservationer,
men i år är utlåtandet för en
gångs skull enhälligt, vilket torde bero
på att utlåtandet har skrivits på ett
sätt som förenar olika ståndpunkter.
I punkt 6 i förevarande utlåtande beröres
bland annat den s. k. förvaltningsreformen,
d. v. s. den beramade
omläggningen av försvarets stora förvaltningsapparat.
Det är ett centralt
intresse att få reda på när försvarsministern
ämnar framlägga förslag om
denna förvaltningsreform. Försvarsministern
ställde ett förslag i utsikt
redan i statsverkspropositionen, och
sedan har vi inom utskottet väntat att

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

Armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl.

förslaget skulle komma under vårriksdagen.
Utskottet skriver också följande:
»Utskottet, som finner dröjsmålet
beklagligt, förutsätter, att Kungl. Maj:t
låter påskynda den beredning, som pågår
inom försvarsdepartementet, så att
förslag snarast kan föreläggas riksdagen.
» För de stora beställningar som
nu handlägges inom försvaret är det
ytterst allvarligt, att förslag till nämnda
reform icke förelagts riksdagen,
och jag vill få antecknat till protokollet,
att jag är tacksam för att offentligheten
vid lämpligt tillfälle erhåller
besked från försvarsministern om hur
han härvidlag ämnar förfara.

Med herr talmannens tillåtelse går
jag sedan över till punkt 22, där jag
också har en fråga att ställa. Denna
punkt gäller Försvarets forskningsanstalt.
Det är ett gammalt önskemål,
som år efter år har uttalats från statsutskottet,
att ett definitivt förslag framlägges
om såväl organisationen som arbetsplanen
liksom också om ordnandet
av forskningsanstaltens lokalförhållanden.
Här är det inte fråga om
några kostnadskrävande anordningar.
Sedan försvarets beställningar nu har
tagit den omfattning som fallet är,
skulle tvärtom enligt en samstämmig
mening en utbyggnad och en definitiv
organisation av forskningsanstalten
sannolikt medföra icke oväsentliga besparingar.
Därför är det viktigt att
man så snart som möjligt får en definitiv
organisation och en arbetsplan
på lång sikt ordnad för forskningsanstalten.
Detta har påtalats av utskottet,
det har ställts i utsikt av Kungl. Maj:t,
och det har understrukits av den Nothinska
försvarsutredningen. Alla instanser
har på denna punkt varit eniga
. om att det är ett mycket starkt önskemål,
att vi får en definitiv organisation
av forskningsanstalten så snart som
möjligt.

Eftersom försvarsministern icke är
närvarande i kammaren nu, är det ju
omöjligt att få ett besked av honom
7 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr

i kväll, vilket jag hade hoppats, men
jag tillåter mig att till protokollet få anteckna
det önskemålet, att försvarsministern
vid första lägliga tillfälle
lämnar svar på dessa båda frågor, vilka
ingalunda intresserar bara oss i statsutskottet,
som sysslat med dem, utan
som också är av stor betydelse för alla
målsmän för de inom försvaret arbetande
krafterna på dessa områden.
Dessutom är frågorna av intresse för
stora kretsar försvarsintresserade ute
i landet.

Herr talman! Med dessa ord har jag
inte på något sätt velat resa invändningar
mot utskottets skrivning på dessa
båda punkter, som jag för övrigt
själv har varit med om att utforma,
och jag har självfallet icke något annat
yrkande än om bifall till utskottets
förslag. Jag har endast velat stimulera
försvarsministern till att lämna
upplysningar på de båda vitala punkter,
som jag här har berört.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i den föredragna punkten bifölls.

Punkterna 7—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Armén: Avlöningar till aktiv personal
m. fl.

Efter föredragning av punkten anförde Fröken

WETTERSTRÖM (h): Herr
talman! Jag har under denna punkt
en motion som gäller uppflyttning av
sjukvårdsförvaltarna vid arméns trängregementen
från deras nuvarande lönegrad
Ma 21 till Ma 23.

I det utlåtande, som statsutskottet avgav
i höstas och som gällde vissa lönegradsjusteringar
grundade på förhandlingar
med tjänsteförteckningskommittén
och i enlighet med vilket utlåtande
riksdagen fattade beslut, sade ut21.

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

skottet ungefär så här, att vid så många
förhandlingar, som gällde så många
grupper, var det alldeles självklart att
vissa fel kunde insmyga sig. Utskottet
menade emellertid att man givetvis inte
kunde gå till någon detaljgranskning
i utskottet. Riksdagen stod därför i
situationen att nödgas ta alltsammans
eller att förkasta det. Av den anledningen
sade utskottet, att det förväntade
att de fel som möjligen förekommit vid
förhandlingarna med tjänsteförteckningskommittén
skulle kunna rättas till
genom framställningar petitavägen från
vederbörande.

Vad beträffar sjukvårdsförvaltarna
vid arméns trängregementen har enligt
min uppfattning en uppenbar orättvisa
skett. Jag hoppas därför att de
militära myndigheterna kommer att
yrka på en ändring i detta avseende,
liksom jag hoppas att när så sker regeringen
skall ställa sig positiv i denna
lönefråga.

Jag har, herr talman, givetvis intet
yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 20—2.9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 137, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1953/54 till medicinska högskolan
i Göteborg och Göteborgs högskola
m. in. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till Stockholms högskola
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3.

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
139, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående vissa frågor rörande
statsbidrag till försöksdistrikt
med enhetsskola m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr LARSSON i Hedenäset (bf): Herr
talman! Jag har tillåtit mig att väcka
en motion i samband med den proposition,
som behandlas i statsutskottets
nyss föredragna utlåtande nr 139.

Jag skall kanske först uttala min tillfredsställelse
över att detta förslag har
kommit fram och att därmed tages
ett steg för att bringa större klarhet
i fråga om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun för den försöksverksamhet,
som bedrives av ett flertal
kommuner. Jag tillåter mig att något
ytterligare beröra denna fråga, inte så
mycket på grund av motionen utan
framför allt därför att frågans handläggning
synes mig vara av den största
betydelse för försöksverksamheten och
skolan över huvud taget.

I det föreliggande utlåtandet upprepar
utskottet en tidigare principförklaring
beträffande kostnadsfördelningen
och hänvisar därvid till ett uttalande
av departementschefen i samband med
behandlingen av en proposition vid
1951 års riksdag där det hette, »att
försöksverksamheten såsom ett riksintresse
icke borde medföra större
kostnader för försöksdistrikten än
dessa eljest skulle ha fått bestrida för
en 7-, 8- respektive 9-årig folkskola».

Det synes mig vara befogat att i detta,
sammanhang även anföra några andra
aktuella uttalanden.

1946 års skolkommission sade i sitt.
betänkande: »Om kommunerna skulle
belastas med de utgiftsökningar, som.
skolväsendets förbättring för med sig.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

skulle man riskera, att denna förbättring
på många håll skulle bli impopulär
och motarbetas. Utvecklingen skulle
måhända bli mycket ojämn. Riktigast
är därför, att kostnaderna för skolväsendet
så långt som möjligt överflyttas
på statsverket.»

Och i den proposition, som lades
fram vid 1950 års riksdag och väl närmast
byggde på skolkommissionens betänkande,
hette det: »Skolkommissionen
föreslår, att i samband med skolreformen
kommunernas kostnader för
skolväsendet till större del än hittills
skola övertagas av staten.» I fortsättningen
anför departementschefen:
»Jag delar kommissionens åsikt om
vad som i detta avseende är önskvärt.»

Jag har tillåtit mig att åberopa dessa
citat för att därmed belysa, att uttalandena
från officiellt håll icke är så entydiga
som det kan synas av utskottsutlåtandet.
Och ytterligare en sak må
påpekas. När här ett uttalande av departementschefen
år 1951 åberopas kan
det väl inte förbises, att ett betydande
antal distrikt bedrivit försöksverksamhet
redan från och med läsåren 1949
—50 och 1950—51, alltså innan detta
uttalande av departementschefen gjordes.
De kommuner det gäller hade vid
sitt ställningstagande till en eventuell
försöksverksamhet inte möjlighet bedöma
frågan annat än med utgångspunkt
från de uttalanden, som då förelåg
från officiellt håll.

Herr talman! Även om jag upptagit
tiden med dessa uttalanden vill jag
säga, att de inte synes mig vara det
väsentligaste. Det viktiga tycks mig inte
vara att hemfalla åt ett juridiskt kineseri
om vad som har sagts i ett eller
annat sammanhang, utan vad som är
väsentligt måste såvitt jag kan se vara
försöksverksamheten och framtidens
skola.

Men det kan kanske tillåtas mig att
citera ytterligare ett uttalande. Det
särskilda utskottet sade 1950, då denna
fråga behandlades och principbeslutet

fattades av riksdagen i enlighet med
utskottets förslag, följande: »Utskot tet

vill emellertid framhålla, att likställdhet
mellan städerna och landsbygden
bör åstadkommas och att förutsättningar
därför böra skapas genom
en skyndsamt genomförd översyn över
statsbidragsbestämmelserna.»

Jag kan inte undå att fråga vad det
är som framför allt har orsakat, att vi
hittills i våra landskommuner inte
kunnat meddela det uppväxande släktet
en undervisning, som motsvarar
vad som på annat håll har kunnat erbjudas.
Det torde väl knappast råda
någon tvekan om att ekonomiska faktorer
varit en väsentlig orsak, när kommunerna
inte har kunnat gå in för en
utbyggnad av undervisningen, som de
måhända eljest skulle varit intresserade
av. En försöksverksamhet med
den nya skolan synes mig inte kunna
ge ett uttryck, som är relevant vare sig
för förutsättningarna att genomföra
den eller för hur den skall se ut, utan att
försöksverksamheten bedrives även i
sådana kommuner, som brottas med
svåra ekonomiska bekymmer på grund
av ett alltför litet differentierat näringsliv.
Men i sådana kommuner kan
försöksverksamhet svårligen bedrivas
med mindre än att välvilja från statsmakternas
sida i ordets egentliga bemärkelse
kommer till uttryck. Jag har
i min motion även pekat på en detalj
i propositionen och begärt en ändring
i det förslag som där framförts. Även
om utskottet ställt sig kallsinnigt till
mitt förslag tillåter jag mig att motivera
min uppfattning. I propositionen
föreslås, att statsbidrag skall utgå till
försöksdistrikt för inköp av inventarier
för undervisningen i klass 9 y och
detta jämväl då sådant inköp ej sker
samtidigt med en nybyggnad. Villigt
skall erkännas att departementschefens
förslag i det hänseendet avgjort är att
föredra framför utredningsbetänkandet.

Det synes mig emellertid vara för -

100 Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

tjänt av beaktande, att inventarier för
yrkesundervisning icke erfordras enbart
för undervisningen i klass 9 y
utan även för undervisning i tillvalsämnen
i åttonde klassen som är inriktade
mot 9 y. Med den utformning
som här föreslås skulle de distrikt, som
innevarande läsår har undervisning
i åttonde klassens försöksverksamhet,
i den mån man för dessa tillvalsämnen
nödgats inköpa några inventarier som
säkerligen kommer att utnyttjas nästa
år vid undervisningen i 9 y, icke erhålla
statsbidrag för detta ändamål.

Inte nog med detta. Det innebär även
att om ett skoldistrikt anskaffar inventarier
för yrkesundervisning, går det
bra att erhålla 50 procents statsbidrag,
om inventarierna anskaffas till en kommunal
yrkesskola och de unga hänvisas
dit. Men i och med att det sker
för tillvalsämnen i åttonde klassen blir
dessa distrikt icke berättigade till statsbidrag.
Det kan inte hjälpas att jag
finner detta vara både oriktigt och
inkonsekvent och inte heller finner
det vara ett uttryck för att statsmakterna
skulle vara villiga att infria ens
förpliktelsen att bestrida alla försökskostnader
i distriktet, vilken tolkning
man än må ge åt uttalandet.

Jag är, herr talman, medveten om
att det mot ett enhälligt statsutskott är
tämligen meningslöst att ställa något
yrkande. Jag har emellertid ifrån de
lokala aspekter, som jag inte kunnat
undgå att lägga på denna fråga, inte
kunnat underlåta att framföra dessa
synpunkter. Naturligtvis skulle jag vara
intresserad, i den mån det funnes
möjlighet därtill, att man diskuterar
även denna fråga, som synes mig vara
minst lika viktig som många andra,
som ges ett betydande utrymme i riksdagens
överläggningar.

Herr WALLENTHEIM (s): Herr talman!
På grund av en resa till Strasbourg
för deltagande i Europarådets för -

handlingar som ombud för riksdagen har
jag inte varit i tillfälle att delta i slutbehandlingen
av detta ärende i avdelningen
eller utskottet utan har endast
kunnat vara med på det förberedande
diskussionsstadiet. Jag förstår att det
är en kompromiss man kommit fram
till. Jag är emellertid i många stycken
nöjd med vad utskottet här säger,
då utlåtandet täcker mycket av de tankegångar
jag själv har.

Jag skulle emellertid velat ha vissa
delar av utlåtandet något skarpare markerade,
medan jag på andra punkter
hade önskat andra formuleringar. Det
är därför jag ber att få ta kammarens
tid i anspråk under några minuter.

Jag vill då först erinra om att det
nu är snart tre år sedan vi fattade beslutet
om den stora skolreformen, bakom
vilket beslut stod en praktiskt taget
enhällig riksdag. Denna enhällighet
var kanske litet överraskande, då
ju strax efter det skolkonunissionen
framlagt sina förslag en opinion från
skilda håll förklarade, att vad man här
föreslagit var uttryck för en ljusblå
optimism och att det hela var närmast
ogenomförbart. Även sedan propositionen
framlagts 1950, denna proposition
som i allt väsentligt byggde på
skolkommissionens tankegångar, fanns
det åtskilligt kvar av denna opposition.
Men inför den fortsatta diskussionen
mojnade kritiken av, och de oppositionella
krafterna kunde i grund och botten
inte bjuda något verkligt annat alternativ
i stället för det som här hade
framlagts.

Det fanns emellertid i riksdagsbeslutet
av år 1950 vissa skönhetsfläckar. På
en del punkter var formuleringarna,
sådana de hade gjorts av utskottet, resultatet
av en kompromiss. Följden av
denna kompromiss var att formuleringarna
inte på alla punkter var så entydiga
som önskvärt hade varit, och däri
låg onekligen en fara för framtiden,
någonting som också underströks i den
debatt som då förekom. Faran därvidlag

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21. 101

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

möter såvitt jag kan förstå ur två synpunkter.

För det första kunde man frukta att
det senare skulle blossa upp en strid
kring frågan om vad beslutet i själva
verket innebar, med därav följande tolkningstvister
och osäkerhet i den fortsatta
utformningen av arbetet.

För det andra kunde det ges en möjlighet
för de återhållande krafterna,
skolpolitiskt sett, att försöka krypa bakom
de dunkla formuleringarna och
samla sig till ett motstånd på nytt, när
tiden var lämplig att föra, om uttrycket
får tillåtas, ett slag£ gerillakrig mot reformen.

Jag tror att man i dag tyvärr kan
säga att åtminstone en del av dessa farhågor
har besannats och att utvecklingen
inte i alla avseenden varit så
lycklig som man hade önskat.

Det var åtskilliga talare i debatten
år 1950, som gav klart besked om att
bakom formuleringen låg dock den tanken
klar, att riksdagsbeslutet måste innebära
skapandet av en nioårig enhetsskola
och att parallellskolesystemet skulle
bort. Försöksverksamheten skulle inte
avse frågan om den nioåriga enhetsskolans
vara eller icke vara utan frågan
om den nioåriga enhetsskolans utformning
i olika detaljer, differentieringsproblem
och sådana frågor.

Det är här som man erfarenhetsmässigt
gärna vill göra den reflexionen,
att visst är det bra med kompromisser,
och visst skall vi alla försöka att gå varandra
till mötes och försöka skriva ihop
oss — själv vill jag gärna göra det -—
men jag undrar ändå om man inte
ibland kan gå kanske för långt, om det
nämligen bakom kompromisserna döljer
sig en faktisk oenighet eller spekulationer
från den ena eller andra partens
sida att framdeles söka vrida klockan
tillbaka. Där så skulle vara fallet
kommer man ju ändå inte i det långa
loppet bort ifrån ställningstagandena,
utan där måste det bli en förnyad diskussion
och, om det är starkt motstånd,

en strid. Det finns anledning, tycker
jag, att kraftigt understryka att 1950
års riksdagsbeslut verkligen innebär
ett beslut om den nioåriga enhetsskolan
och att det är detaljernas utformning,
som skall bero på den kommande
försöksverksamheten.

Sedan är det en annan sak att naturligtvis
senare riksdagar inte kan vara
bundna av tidigare, men om man då
skall övergå till andra linjer, så skall det
finnas motiveringar till att man gör en
omsvängning från tidigare intagna
ståndpunkter.

Jag tror att många, som stod bakom
1950 års riksdagsbeslut i en positiv
anda och som väntar sig en radikal
skolpolitik, i detta nu känner sig oroliga,
oroliga för att det bästa i skolkommissionens
och propositionens förslag
skall förfuskas och att den gamla
skolan, kanske inte till namnet men
dock till gagnet, ändå skall behålla
herraväldet. Denna oro beror bl. a. på
följande.

För det första är antalet försöksdistrikt
alltjämt relativt litet, och utvecklingen
på detta område går förhållandevis
långsamt. Jag delar visserligen
helt utskottets uttalande, att en utökning
till en början måste ske i en förhållandevis
långsam takt med hänsyn till att
den avdelning inom skolöverstyrelsen,
vars närmaste uppgift är att svara för
försöksverksamheten, skall ha möjlighet
att noggrant följa och leda denna
verksamhet.

Vidare finns det också andra skäl,
som talar för att man till en början här
går fram i ett långsamt tempo. Men
det är ju uppenbart, att om man skall
kunna dra några mera bestämda slutsatser
om enhetsskolans mera definitiva
utformning måste försöksverksamheten
bli långt mera omfattande än
den är nu. Och det är inte blott denna
sida av problemet jag tänker på.
Försöksverksamheten behöver också arbetsmaterial,
den behöver läroböcker
och den behöver läseböcker, och är det

102 Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

då ett för litet antal skoldistrikt som är
med i försöksverksamheten blir det
svårt att för den förhållandevis lilla
kundkretsen där få fram ett tillräckligt
gott urval. Jag måste på den punkten
säga, att inte minst som ordförande
i statens läroboksnämnd har jag haft
tillfälle att upprepade gånger konstatera
detta.

Jag vill vidare också mycket kraftigt
understryka, att även om försöksverksamheten
skall ges en skiftande utformning
för att man skall kunna pröva
olika organisations- och arbetsformer
och arbetsmetoder, måste dock försöksverksamheten
klart inriktas efter grundtankarna
om enhetsskolan. Jag tror att
det i det fallet också är nödvändigt att
man inte försöker skilja ut städerna
som en grupp och landsbygdens skoldistrikt
som en annan grupp. Jag tror
det skulle vara en olycklig utveckling
om man fick fram den odifferentierade
enhetsskolan huvudsakligen som en
landsbygdsskola och sedan i städerna
byggde upp ett system, där differentieringen
inträdde redan i sjunde klassen.

Det vore också olyckligt, ja, det vore
farligt att låta försöksverksamheten
främst bli inriktad på att lösa realskoleproblem
på respektive orter i nära
anslutning till den gamla, på avskrivning
ställda realskolan. Jag vill särskilt
starkt understryka vad utskottet
skriver om att man måste skilja på försöksverksamhet
i egentlig mening och
den utveckling, som möter i vissa skoldistrikt
att på olika vägar söka lösa
sina aktuella realskoleproblem. De senare
åtgärderna får ses, inte som en
försöksverksamhet i egentlig mening,
utan som nödfallsåtgärder under en
övergångsperiod, en övergångsperiod
som jag hoppas inte blir alltför lång.

Den redogörelse vi fått från försöksverksamheten
är, så långt jag kan följa
den, både positiv och löftesrik, även
om det är uppenbart att det är stora
problem som möter och att det är
många svårigheter som det gäller att

övervinna. Men då är det utomordentligt
viktigt att ha klart för sig, att det
inte går att jämföra den nuvarande realskoleutbildningen,
ledande fram till den
nuvarande realexamen och där man har
ett starkt differentierat material, med
enhetsskolan. Jag understryker vad utskottet
på den punkten säger, nämligen
att det inte här är fråga om att
göra rent formella jämförelser av kunskapsresultatet,
helt enkelt därför, att
enhetsskolan här liksom också i andra
avseenden representerar helt andra målsättningar
än den nuvarande realskolan.

Där realskolan under övergångstiden
måste finnas kvar, tror jag emellertid
att det är ytterst angeläget att se till
att man inte på den ena eller andra
vägen skapar fram några femåriga realskolor.
Statsmakterna har ju sagt nej
till nya statliga femåriga realskolor,
och jag tycker att det är naturligt att
man inte heller tillåter några kommunala
femåriga realskolor att växa fram.

Ur denna synpunkt ställer jag mig
mycket frågande inför vad beslutet i
fråga om Uppsalas skolväsen i själva
verket innebär. Formuleringarna är ju
inte så klara, att man av dem kan dra
bestämda slutsatser, men när jag läser
vad som där möter kan jag inte undanhålla
en oro för att det i grund och
botten är en femårig realskola som
införes. Jag hoppas att så inte skall
vara fallet och att det därvidlag har
varit fråga om en tillfällig åtgärd, som
det inte är meningen att ge någon efterföljd
på andra håll. Jag skulle vara
tacksam om herr statsrådet på den
punkten kunde lämna en lugnande förklaring.

En annan sida av problemet, som jag
här också skulle vilja gå in på, är frågan
om den s. k. praktiska utbildningen.
Det sades ju 1950, att här gällde det
för oss att skapa balans mellan den teoretiska
och den praktiska undervisningen
och utbildningen. Det har man
sagt i långa tider, men det gäller ju att
inte bara tala om den saken utan att

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21. 103

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

också försöka åstadkomma någonting.
Jag tror att vi kan säga om dagens
situation, att de yrkesskolor som i skilda
former finns är bra i och för sig,
men de har ändå en jämförelsevis ganska
ringa omfattning.

Vi måste se till att vi inte bara talar
utan också handlar när det gäller att
främja den praktiska utbildningen. Men
om vi skall göra det är det två saker,
som jag för min del anser vara utomordentligt
viktiga. Det är för det första
att vi ger ett gott underlag åt de människor,
som skall gå den praktiska vägen,
i fråga om allmänbildning och allmän
orientering, och för det andra att vi
också har blicken öppen för den fara
som möter i en alltför tidig differentiering.
Man måste med andra ord skjuta
på valet av utbildningslinje till högstadiets
avslutningsskede, om man i detta
fall verkligen skall tillgodose den praktiska
undervisningen.

Elevernas yrkesintressen växer inte
fram så tidigt. Sker en klassdifferentiering
redan på ett tidigare stadium betyder
det att läsbegåvningen blir den
avgörande faktorn vid valet av studieväg.
Många kommer i det fallet att
välja en studieväg av teoretisk art, därför
att det för dem förefaller, eller
kanske mest för föräldrarna, som den
naturligaste, medan däremot ett uppskjutande
av differentieringen skulle
betyda att man åt de praktiska yrkena
skulle rädda ett antal allmänbegåvningar.

Ett problem, som vi ju ofta mötte då
vi i skolkommissionen diskuterade dessa
problem, var att en skolreform är
nödvändig, inte minst därför att det
här håller på att ske någonting i fråga
om tillströmningen till de realskolor
som finns. Det höll nämligen på att ske
detta, att det svenska folket i stigande
omfattning började förstå, att ungdomen
behöver en mera fördjupad skolundervisning
än vad den dåvarande
sjuåriga folkskolan kunde ge. Övergången
till realskolan betydde, att

många elever gav sig över till en skolgång,
som var uppbyggd för helt andra
ändamål än att vara en allmän medborgarskola
och som inte passade för
det stora antalet elever.

Den fruktan, som vi då hade, tycker
jag är mer än någonsin motiverat
att i detta ögonblick ge till känna. Det
svenska folket har gripits av vad man
skulle kunna kalla för en realskolepsykos.
Det är inom föräldralägren, som
den psykosen är märkbar och oerhört
stark. Det är berömvärt att man försöker
ge barnen en bättre skolunderbyggnad,
men det har uppkommit en överskattning
av de teoretiska utbildningsvägarna,
som såvitt jag kan förstå är
utomordentligt farlig både för den enskilda
individen och för samhället. Det
är därför angeläget att komma till tals
med föräldrarna för att försöka dämpa
och förhindra denna psykos men också
och framför allt att vidtaga åtgärder.
Och det måste därvid, såsom utskottet
med sådan styrka framhåller, vidtagas
åtgärder för att så långt som möjligt
lösa frågan om tillströmningen till realskolorna
samtidigt som man skapar
skolformer, som så nära som möjligt
ansluter sig till enhetsskolans målsättningar.
Som det nu är håller alltsammans
på att förstöras av betygshets
och poängjakt. Eleverna utsättes för en
orimlig press, undervisningen splittras
sönder, och de som ute i kommunerna
är ansvariga för skolväsendets organisation
känner osäkerhet inför hela
uppläggningen av arbetet.

Jag tror att det här inte finns någon
annan framkomlig väg än att man på
nytt till allvarlig omprövning tar upp
frågan om avskaffandet av realexamen.
Jag vet att det är ett svårlöst problem,
men det är nog nödvändigt att man på
den punkten tar upp debatten på nytt
och försöker komma till ett sådant resultat,
att den nuvarande realexamen
avskaffas så snart som det över huvud
taget är möjligt.

Detta är, herr talman, några reflexio -

104 Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

ner som jag inte har kunnat underlåta
göra till den principiella inställning
som redovisas i utskottsutlåtandet. I
övrigt ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Fröken OLSSON (s): Herr talman!
Med hänsyn till att vi har så ont om
tid skall jag inskränka mig till att beröra
den fråga som i detta sammanhang
ligger mig varmast om hjärtat,
nämligen frågan om hjälpundervisningen.

Den kungörelse som finns om hjälpundervisningen
i folkskolan gäller också
för enhetsskolan, och enligt denna
kungörelse skall det för de barn, som
är så klent begåvade att de inte kan
följa undervisningen i normalskolan
men som har förutsättningar att tillgodogöra
sig särskilt tillrättalagd undervisning,
inrättas hjälpklasser under
förutsättning att det vid en skolenhet
finns minst 10 sådana barn. Finns det
mer än 10 men mindre än 18 barn, får
det bara inrättas en avdelning. Först
när antalet hjälpklassbarn vid skolenheten
uppgår till 18 får man lov att dela
upp dem på två avdelningar.

Denna kungörelse kom till år 1942,
alltså när vi i stort sett hade en sexklassig
folkskola. I mindre skoldistrikt
med små skolor fanns det sålunda sällan
möjlighet att inrätta mer än en avdelning,
och i denna fick man placera
barn från andra till sjätte klassen —
förstaklassare sättes ju inte i hjälpklass.
Det hela organiserades alltså så som
sker vid skolor av B3-typ, och det är
svårt nog redan att undervisa normala
barn på så skilda åldersstadier.

Lyckligt nog är det inte mer än två
å tre procent av alla barn, som är så
klent begåvade att de måste undervisas
särskilt. Det behövs därför ett ganska
stort elevunderlag för att det skall bli
fråga om 10 hjälpklassbarn och ännu
mer för att man skall komma upp till
18 sådana barn.

F''ör mindre skoldistrikt har det alltså

inte funnits denna möjlighet att bilda
hjälpklasser, utan man har fått behålla
hjälpklassbarnen i de normala klasserna
och i stället försöka ägna särskild
tid åt dem och ge dem speciell undervisning,
vilket ju är mycket svårt i
stora klasser, allra helst i skolor av
B-typ där flera avdelningar undervisas
samtidigt. Hjälpklassbarnen har således
i stor utsträckning inte fått någon
för dem tillrättalagd undervisning, utan
de har så gott de kunnat fått följa med
den ordinarie undervisningen. Det har
för de allra flesta av dem betytt, att
sedan de gång på gång har gjort sitt
yttersta för att följa med undervisningen
men funnit att de inte begripit
någonting, så har de tappat lusten för
det hela och antingen blivit fullkomligt
förslöade eller också, såsom i de flesta
fall har skett, skaffat sig någon annan
sysselsättning under lektionerna. De
bär kommit att avsky skolan därför att
de alltid har haft tråkigt där, och samtidigt
som de själva farit illa, har de
blivit ett ständigt oroselement, som har
tyngt undervisningen och orsakat besvär.
Det har ju också visat sig, att
ungdomsbrottslingarna till en mycket
stor procent utgöres just av dessa klent
begåvade barn, vilket inte betyder att
dessa barn nödvändigtvis har även
andra karaktärsdefekter utan sammanhänger
med att de har haft svårt att
anpassa sig just på grund av sin klena
begåvning.

När skolkommissionen lade fram sitt
förslag räknade den med att en undervisning
med differentierade kurser och
både individuell undervisning och
gruppundervisning skulle göra det möjligt
att sammanföra barn på mycket
olika utvecklings- och intelligensstadier
i samma undervisningsavdelning utan
att någon skulle fara illa därav, och de
försök, som sedan igångsatts, har bl. a.
syftat till att utröna om detta är möjligt.
Men skolkommissionen sade uttryckligen
ifrån, att för de rena hjälpklassbarnen,
alltså barn med så låg in -

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21. 105

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

telligensnivå att de praktiskt taget inte
kan tillgodogöra sig något av undervisningen
i en normalklass, måste det vidtagas
särskilda anstalter.

I försöksdistrikten — och de flesta
av dem är ganska små ■— finns det
emellertid en del skolor, där de klent
begåvade barnen under sina första fyra
skolår inte haft någon möjlighet att få
särskild undervisning. De var därför
redan när försöksverksamheten började
ytterligt trötta på skolan, deras föräldrar
var besvikna på det hela och de
hade ingen högre åstundan än att fortast
möjligt få slut på skolgången. Så
infördes den nioåriga skolan, där det
på högstadiet om inte förr sker en centralisering
av klasserna. Dessa barn
kommer till en ny skola, får nya lärare
och nya kamrater. Då är skillnaden
större mellan dessa obegåvade barn och
normalt eller högt begåvade barn. Skillnaden
växer efterhand och är på realskolstadiet
mycket stor. Dessa barn
står intellektuellt kvar på ungefär samma
nivå som småskolans barn men skall
undervisas i realskolan tillsammans
med dem som förbereder sitt inträde
till gymnasiet.

Såsom herr Wallentheim sade, avser
försöksverksamheten framför allt att
klargöra differentieringsproblemen. Vi
har i det distrikt, där jag tjänstgör, jag
tror ensamma i landet vågat oss på att
följa skolkommissionens anvisningar
därvidlag. Man har möjlighet, om det
finns parallellklasser, att från sjunde
klassen differentiera så, att man låter
de barn som väljer tyska som tillvalsämne
bilda en avdelning och de som
väljer praktiska ämnen bilda en annan.
Så har man gjort i de flesta försöksdistrikt,
men skolkommissionen har
inte menat, att man skall göra så annat
än i undantagsfall. Vi har däremot följt
skolkommissionen och inte differentierat
klasserna. Detta har medfört stora
schematiska och andra svårigheter, men
vi ansåg att försöket skulle fullföljas.

I de två första försöksklasserna har vi
alltså haft hjälpklassbarnen med.

Nu säger statsutskottet, att det finns
samma möjligheter för enhetsskolan att
inrätta hjälpklasser som för folkskolan.
Ja, det gör det, men vi har inte 18
lijälpklassbarn i hela skolan och har
alltså inte rätt att inrätta mer än en
hjälpklassavdelning för klasserna 2—8.
Det är ingen lösning att skicka ned de
fjorton-, femtonåringar, som det här är
fråga om, bland nybörjarna, som håller
på att lära sig läsa. Jag kan inte
tänka att statsutskottet har menat så.
Det får väl skyllas på brådskan, som
vi talade om i morse, att ingen i statsutskottet
fört dessa ungdomars talan
på denna punkt.

I höst kommer den tredje klassen sedan
försöket började upp på högstadiet.
För närvarande diskuteras i kollegiet
och skolstyrelsen, om vi skall
våga fortsätta försöket eller utnyttja den
möjlighet vi har att gruppera barnen
efter begåvning, när denna klass skall
delas på två avdelningar. Men detta senare
skulle vara att frånträda försöket.
Vi hade hoppats på möjlighet att särskilt
taga hand om dessa mycket klent
begåvade barn, dels för deras egen
skull och dels av intresse för försöksverksamheten.

För närvarande pågår en stor undersökning
som jämför kunskaperna i modersmål,
matematik och engelska hos
barnen i den fyra- och femåriga realskolans
två näst högsta klasser med
vad barnen i åttonde klassen i enhetsskolan
har uppnått. Vid denna jämförelse
räknas hjälpklassbarnen i enhetsskolan
med. Man måste då komma till
ett mycket lägre genomsnittligt kunskapsresultat
i enhetsskolan än i läroverk
och till en mycket större skillnad
än om enhetsskolan varit uppbyggd
som den tänkts, med någon form av
särskild undervisning för hjälpklassbarnen.

Vi har i den motion som vi väckt i
anslutning till denna proposition inte

106 Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

begärt någonting annat än att skolöverstyrelsen
skulle få rätt att försöksvis
medge vissa förstärkningsanordningar
för hjälpklassbarnen på högstadiet. Om
det i sjunde och åttonde klass sammanlagt
finns fem barn, som önskar lära
sig skriva maskin, får skoldistriktet
statsbidrag till en timlärare i maskinskrivning
och likadant är det med andra
ämnen. Men om det finns fem barn
i sjunde och åttonde klass, som har så
stora skolsvårigheter att de inte kan
följa undervisningen, kan man inte låta
dem bilda en särskild grupp i t. ex.
modersmål och räkning.

Även om vi hade tillräckligt många
elever för att få hjälpklasser på högstadiet,
är en sådan anordning icke någon
lycklig lösning, därför att dessa
barn naturligtvis i så stor utsträckning
som möjligt bör vara tillsammans med
sina jämnåriga kamrater, t. ex. i alla
övnings- och praktiska ämnen. Det behövs
alltså inte en hel lijälpklass; det
behövs stöd i vissa ämnen.

Statsutskottet säger i fråga om engelskan
och de barn som inte kan följa
undervisningen i det ämnet, att det bemyndigande,
som 1949 års riksdag lämnat
att medge avvikelse från med riksdagens
medverkan tillkomna bestämmelser
för att möjliggöra försöksanordningar
inom skolväsendets område, kan
tillämpas i detta fall, så att skolöverstyrelsen
eller Kungl. Maj:t skall kunna
medge de undantag som erfordras. Det
hade bara behövts, att statsutskottet utsträckt
detta uttalande till att gälla även
hjälpundervisningen. Det hade inte varit
att ge skolöverstyrelsen för stort
bemyndigande.

Nu hoppas jag att det ändå finns
möjlighet att provisoriskt lösa denna
fråga. Det är emellertid ingen mening
i att ställa något yrkande, när det inte
finns något uttalande i statsutskottets
utlåtande att åberopa sig på. Men jag
hoppas att statsrådet skall finna utvägar
till fortsatt försöksverksamhet
liven på detta område. Om man får prö -

va sig fram i försöksdistrikten kan
detta ge erfarenheter, som kan vara till
nytta när hjälpundervisningen för hela
skolan skall uppbyggas.

Vi bär haft stora utredningar om ungdomsvårdsproblemen.
Det tas itu med
ungdomsbrottsligheten. Men skall man
börja i tid, måste man börja med att ge
skolan möjlighet till förebyggande åtgärder.
Vi skulle komma ifrån en hel
del av de ungdomsproblem, vi för närvarande
brottas med, om man i skolan
på ett tidigt stadium kunde ta hand
om barn, som man märker är missanpassade,
och finna vägar att inordna
dem i det normala samhällslivet. Jag
är övertygad om att när problemen
kommer på riksdagens bord i den formen,
kommer de att behandlas med
mycken välvilja. Men dessförinnan hinner
de första försöksklasserna sluta
skolan. Dessa klasser, som man framför
allt skall se på när det gäller att
avgöra försökens värde och enhetsskolans
framtida utformning, har inte fått
arbeta under de förutsättningar som
avsetts för enhetsskolans del. Inom
vårt distrikt har hittills inte ett enda
barn gått över från vår skola till läroverk,
trots att vi inom räckhåll har
läroverk, till vilka vi förut har haft rätt
stor avgång. Föräldrarna har emellertid
haft så stort förtroende för enhetsskolan,
att de låtit barnen gå kvar där.
Skulle det nu visa sig, att de barn, som
går i enlietsskolan, får svårigheter, när
de kommer in på ett gymnasium, lär
föräldrarnas förtroende komma att
svikta. De kanske säger: »Det syns ju
att det inte går att ha barn på så olika
begåvningsstadier i samma klass, ty det
betyder, att de begåvade barnen inte
hinner så långt som de skulle kunna.»
Vi tror, att barnen skall kunna komma
lika långt inom enhetsskolan som inom
andra skolformer, men vi måste då
slippa de allra mest tyngande eleverna,
åtminstone under de lektioner, som de
inte alls har någon möjlighet att följa
med.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21. 107

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

Jag hoppas sålunda, att även om
statsutskottet inte har kunnat hemställa
om bifall till motionen, skolöverstyrelsen
och ecklesiastikministern skall finna
utvägar att på något sätt bereda oss
en provisorisk hjälp, innan den slutliga
lösningen av hjälpklassundervisningen
i skolorna kommer.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen övertog ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Norrby
(fp).

Herr HELÉN (fp): Herr talman! Om
innebörden av den pågående försöksverksamheten
har man ute i landet och
förmodligen också här i kammaren
starkt delade meningar på grund av
det sätt varpå 1950 års skolbeslut avfattades.
Man kan nog därför med herr
Wallentheim ifrågasätta om det i längden
är så lyckligt att göra kompromissskrivningar
av det slag som statsutskottet
har åstadkommit. Det är inte särskilt
bra, om det enda synliga resultatet
utav riksdagens intresse för den pågående
försöksverksamheten skall te
sig så pass utslätat som nu är fallet.
Som underlag för en principdebatt är
statsutskottets skrivning knappast särskilt
lämpad.

Jag tror inte heller att man bör nonchalera
det betydande intresse, som
från stora föräldragruppers sida knutits
till denna verksamhet. Man bör inte
underlåta att diskutera de svårigheter
som faktiskt finns att förena de olika
kraven på formella kvalitéer med de
allmänna synpunkter på målsättningen
för enhetsskolan som skolkommissionen
utkristalliserade. Det finns redan nu
grupper av lärare, som klagar över att
redovisningen av försöksdistriktens resultat
är för torftigt. Det finns de som
säger, att vissa av resultaten mörklägges.
Men både från skeptikers och från
entusiasters sida möter man ett så betydande
intresse, att det finns all anledning
för riksdagen att ta vara på
och stimulera detta.

Det viktigaste är naturligtvis här de
beslut som nu kommer att fattas i anslutning
till utskottets förslag, nämligen
om ett utvidgande i hastigare takt än
man förut tänkt sig av försöksverksamheten,
d. v. s. av de redan arbetande
trettio distrikten och de fem distrikt
som väntas börja sin verksamhet under
läsåret 1953/54. Dessa beslut kommer
att hälsas med allmän tillfredsställelse.
Det är emellertid inte mindre viktigt
att den kvantitativa utvidgningen av försöksverksamheten
också följes av en
kvalitativ: att verksamheten får arbeta
under så verklighetstrogna och välplanerade
former som över huvud taget är
möjligt. I begreppet verklighetstrogna
och välplanerade arbetsformer skulle jag
vilja inlägga inte bara ett betydande
hänsynstagande till lokala olikheter och
de önskemål som där kan komma upp
utan också krav på en målmedveten
rådgivningsverksamhet från de centrala
skolmyndigheternas sida.

Det är givetvis värdefullt om skolöverstyrelsens
försöksrotel smidigt kan
följa de skilda försöksdistriktens olikartade
synpunkter. Det förefaller mig
emellertid som om mera bestämda direktiv
inom en inte alltför lång framtid
måste utfärdas beträffande de olika
slag av differentieringsåtgärder efter
lärjungarnas begåvning och fortsatta
studieplaner, som för närvarande håller
på att växa fram och utgör en ganska
brokig bild, liksom i fråga om anknytningen
till redan existerande realskolor
och gymnasier. Osäkerheten är faktiskt
betydande både hos föräldrar och lärare
om vad man kan få ut av undervisningen
inom försöksdistrikten. Det
ligger också en hel del i det omdöme
som häromdagen fälldes i pressdebatten
av en aktad skolman: »Det är en
ödets ironi att det skall bli skeptikerna
i skoldebatten som manar till trohet
mot enhetsskolans idé.»

Nu är det givetvis inte önskvärt att
samhället under ett övergångsläge genom
administrativa åtgärder berövar

108 Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

riksdagen möjlighet att i sinom tid fatta
de definitiva beslut, som man 1950
förutsåg skulle bli nödvändiga på
grundval av försöksverksamhetens samlade
resultat. Men jag tror att den rådgivningsverksamhet
som nu pågår från
försöksrotelns sida — inte minst den
offentliga upplysningsverksamheten
därifrån — måste bli något fastare än
den hållning av allmän välvilja som nu
företes.

Jag har i den offentliga diskussionen
ända sedan våren 1950 i olika sammanhang
framfört önskemål om en central
lekmannanämnnd utanför skolöverstyrelsen
i syfte att skapa en plattform för
det stora Iekmannaintresset för särskilt
försöksverksamheten. Min tanke är att
på den vägen tillräcklig insyn i den
fortlöpande verksamheten skulle beredas
ett representativt urval av föräldrarepresentanter
samt organisations- och
kårföreträdare och att dessa ledamöter
i den offentliga diskussionen skulle bidra
till att belysa och konkretisera just
sådana frågeställningar som kommit
fram här i herr Wallentheims och fröken
Olssons inlägg. I den situation då
det definitiva utredningsarbete skall
sättas i gång som skall ligga till grund
för det slutgiltiga beslutet om skolreformen
— den stunden förefaller på grund
av den faktiska befolkningsutvecklingen,
som inte exakt följt de tänkta linjerna,
att ligga något närmare i tiden
än vad skolkommissionen räknat med
— måste det vara värdefullt om den
statliga kommittén kan rekryteras bland
personer, som haft möjlighet att på nära
håll följa försöksverksamheten. Som
forum för den viktiga diskussionen om
den nödvändiga beskärningen av traditionellt
lärostoff tror jag också att en
lekmannanämnd skulle ha en betydande
uppgift.

Jag har avstått från att väcka någon
motion om denna nämnd därför att jag
trodde, att opinionen i statsutskottet
alltjämt stod kvar vid den negativa attityd
till tanken som visades för två år

sedan, när en folkpartimotion om en
central lekmannanämnd avvisades av
utskottet med en tom hänvisning till de
båda lekmannarepresentanterna i skolöverstyrelsen
och ett allmänt ställande
på framtiden. Under de senaste veckorna
har jag emellertid erfarit att denna
tanke både inom skolöverstyrelsen och
inom olika lärarorganisationer samt
från enstaka inflytelserika utskottsrepresentanters
sida har vunnit förståelse.
Jag har därför velat föra fram den
till debatt bär i kväll i förhoppning om
att kammaren även en dyrortsdag skall
ha intresse av att ägna några minuter
åt arbetet på framtidens skola.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):
Herr talman! Beträffande motionen nr
260 i denna kammare, som jag varit
med om att underteckna, ber jag att till
alla delar få instämma i den utförliga
motivering och redogörelse, som fröken
Olsson har lämnat. Det torde väl på
den punkten inte finnas så mycket mer
av värde att tillägga. Det är ju, som
här konstaterats, bara att beklaga, att
det måste ha skett ett missförstånd på
denna punkt.

Men, herr talman, jag vill även anföra
några synpunkter på försöksverksamheten
i övrigt. I Kungl. Maj:ts proposition
nr 126 får man veta, att det
läsåret 1951—1952 fanns 25 försöksdistrikt
med 682 läraravdelningar och
14 635 elever. Ytterligare sju distrikt
har medgivits rätt att från och med innevarande
läsårs början öppna försöksverksamhet,
och fem distrikt beräknas
komma till från och med läsåret 1953—
1954. Denna statistik ger såvitt jag förstår
vid handen, att utvecklingen inte
gått i alltför hastigt tempo. Jag skall inte
försöka mig på en förklaring till vad
jag tror har varit en bidragande orsak
till att utvecklingen inte gått hastigare.
Jag nöjer mig med den förklaring som
utskottet bär har redovisat. Därutöver
vill jag gärna framhålla, att det nog
för inånga skoldistrikt har varit en eko -

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21. 109

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

nomisk fråga när det gällt att införa
försöksverksamheten i distriktet. Inför
de höga merkostnader som distrikten
har tvingats ta på sig för en sådan
verksamhet utan möjligheter till statsbidrag
i ökad utsträckning har man säkert
tvingats att avstå. Det förslag till
ökat statsbidrag som nu föreligger är
så till vida att hälsa med tillfredsställelse,
som det väl kommer att eliminera
vissa av de svårigheter på det ekonomiska
planet som hittills med största
sannolikhet har haft avgörande betydelse
då det gällt att ta ställning till
frågan om startandet av en försöksverksamhet.

Jag kan emellertid inte lämna denna
del av ämnet utan att också ha tillkännagivit,
att man ute i försöksdistrikten
med stort intresse följt behandlingen av
detta ärende. Det är väl också känt, att
förslaget inte mottagits med alltför stor
entusiasm av försöksdistrikten. Kanske
beror detta i stor utsträckning på de
utfästelser på hithörande områden som
tidigare gjorts. Försöksverksamheten
är ju påkallad för att vinna erfarenhet
vid ett framtida beslut om enhetsskolans
organisation, och det är väl bara
en naturlig reaktion att man tycker, att
statsmakternas bidrag blivit något
snävt. Det är emellertid tyvärr ingenting
att göra åt den saken. Det ekonomiska
läget och möjligheterna att skaffa
medel har varit och är alltjämt begränsade,
det känner vi alla till, och vi
får tills vidare nöja oss med de åtgärder
som här föreslås. Emellertid tror
jag att de föreslagna åtgärderna —
ehuru knappa — är ägnade att stimulera
en önskad hastigare utveckling på
enhetsskolans område. Statsutskottet
har ju också ansett sig böra förorda en
sådan hastigare utveckling av antalet
försöksdistrikt, och jag vill understryka
detta utskottets uttalande. Jag tror det
är nödvändigt att så sker om tillräcklig
erfarenhet skall ernås innan den fastställda
tidsfristen utgår för skaffandet
av erfarenheter. Jag tror också liksom

utskottet att det är angeläget att gång
efter annan bringa i erinran »de väsentliga
skillnader i problemställningarna,
som möter å ena sidan beträffande enlietsskoleförsöken
och å andra sidan
i fråga om den utveckling utanför försöksdistrikten,
som tar sig uttryck i inrättandet
av inbyggda realskolelinjer i
folkskolan och andra liknande anordningar
på realskolestadiet».

Vi känner till att man i vissa sammanhang
har så lätt för att glömma det
väsentliga i beslutade reformer. Det är
dubbelt lätt att glömma då utbyggnaden
går för långsamt, då det dröjer för länge
innan det slutliga resultatet kan redovisas.
Under tiden verkar de reaktionära
krafterna även på detta område.
Enhetsskolans karaktär av enhetsskola
suddas ut genom de inbyggda realskolorna.
Tillkomsten och utvecklingen
därav har lett in på områden som vi
icke önska. Enhetsskolans förhållande
till de parallellskoleformer som finns
måste därför såvitt jag förstår klart
augivas. Framför allt är detta nödvändigt
i kommuner med både realskola
och enhetsskola. Förbud mot nyintagning
vid parallellskolor skulle, anser
jag, helt naturligt utfärdas då försök
med enhetsskola medgives; det vore
konsekvent. Låter sig emellertid detta
icke göra, bör som en första åtgärd de
dubbla övergångarna stoppas.

Herr talman! Jag har vid genomläsandet
av den debatt i enhetsskolefrågan
som fördes i denna kammare för
snart tre år sedan funnit några rader
i ett anförande av herr Edenman som
jag anser på ett bättre sätt, än vad jag
har kunnat utveckla, understryker de
synpunkter jag har velat framföra här.
Jag her att ur kammarens protokoll få
föredra: »En viktig synpunkt, som inte
har understrukits tillräckligt starkt, är,
att föräldrar och målsmän, som under
1950-talet äro beredda att släppa sina
barn till försöksskolan, verkligen bibringas
den uppfattningen, att enhetsskolan
är framtidens skolform och att

Ilo Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

den nuvarande folkskolan och realskolan
skola ersättas av enlietsskolan när
försöksverksamheten är avslutad och
ekonomiska förutsättningar äro för
handen. Om inte detta skulle framgå av
riksdagsbehandlingen och klart utsägas,
riskerar man, efter vad jag kan förstå,
en allmän osäkerhet såväl hos föräldrar
och målsmän som barn och lärare.
Även de kommunala myndigheterna
måste rimligtvis veta vad de har att
rätta sig efter. Får man inte klara besked,
kommer initiativlöshet och räddhåga
inför det nya att inställa sig.»

Jag ber, herr talman, alt få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Fröken VINGE (fp): Herr talman!
Eftersom föredragningslistan är lång
och jag vet att avdelningens ordförande
har begärt ordet, skall jag inskränka
mig till att bland de mycket intressanta
frågor som har berörts i föregående
debatt endast ta upp ett problem till
diskussion, nämligen frågan om differentieringen.

Det är nog inte en slump att den debatt
om skolfrågorna, som för några år
sedan strax efter det riksdagen fattade
sitt principbeslut nästan var förvisad
från den allmänna debatten, nu har
kommit i gång igen både i pressen och
bland allmänheten, säkerligen till stor
del beroende på att man vid det här
laget börjar komma till enhetsskolans
högstadium. Nu har vi kommit fram
till nödvändigheten av att snart ta ställning
till de mycket besvärliga problem
som sammanhänger med undervisningen
på enhetsskolans högstadium, bland
annat frågan om differentieringen.

Vad som gör diskussionen om dessa
frågor så intressant är säkerligen att
här står emot varandra åsikter som förefaller
att vara oförenliga men som var
för sig är fullt berättigade. Här har vi
å ena sidan skolkommissionens tes om
vådan av tidigt linjeval, som kan leda
till allt för tidigt yrkesval. Herr Wallentlieim
har utförligt uppehållit sig

vid detta, och jag vill för undvikande
av missförstånd säga att jag själv brukar
ge uttryck för synpunkter som liknar
dessa. Men samtidigt får vi inte
glömma att mot detta måste sättas som
antites ett påstående av de personer
som har ansvaret för undervisningen
på detta stadium och erfarenhet av undervisningen,
nämligen att det är mycket
svårt att få goda resultat av undervisningen
i odifferentierade klasser.

Jag vill utan att gå in på några detaljer
— de som intresserar sig för dessa
problem känner säkerligen väl till
alla de synpunkter som brukar framföras
—• endast säga att jag tror det är
lika oriktigt att ensidigt hävda tesen som
att ensidigt hävda antitesen. Vi måste
försöka finna inte en kompromiss men
väl en syntes. Möjligen ligger den syntesen
i närheten av en differentiering
som börjar visserligen senare än i klass
5 men tidigare än i klass 9 och som
innebär möjlighet för den söm så att
säga valt fel linje att lätt komma över
från den ena linjen till den andra inom
enlietsskolan.

I vilken klass mellan femte och nionde
skall då differentieringen sätta in?
Den frågan anser jag att man inte kan
besvara förrän försöksverksamheten givit
resultat. Det är ju så — det har redan
berörts här i debatten — att många
försöksdistrikt, kanske rent av de flesta,
nu har linjedifferentiering redan i sjunde
klassen. Det var en talare — det var
visst herr Helén — som anmärkte på
att vårt utskottsutlåtande var så försiktigt.
Han önskade tydligen att riksdagen
mera skulle dirigera utvecklingen. Jag
för min del anser det riktigt att vi lämnar
stor frihet åt kommunerna, och
jag vet att skolöverstyrelsens försöksrotel
själv vill lämna stor frihet åt kommunerna
att utforma sitt system så som
det passar förhållandena och opinionen
på orten. Jag tycker inte det är riktigt
att vi här dirigerar utvecklingen och
säger att differentieringen skall börja i
ena eller andra klassen. Framför allt

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21. 111

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

tycker jag inte det vore riktigt om vi
genom ett generellt uttalande från riksdagens
sida hindrade den pågående försöksverksamheten
i de nuvarande distrikten
från att i de fall då man anser
det lämpligt ha en differentiering från
sjunde klassen.

Nu är jag medveten om att det är
svårt att jämföra resultaten från en enhetsskola
med resultaten från realskolorna.
Många av de anmärkningar, som
man kommer med från läroverkslärarhåll
när man talar om svårigheterna
med undervisningen i odifferentierade
klasser, har samband med svårigheten
att göra dessa jämförelser. Vi har ju
gjort ett uttalande i den riktningen i
utskottet. Men jag vill säga, att just därför
bör vi försöka inrikta oss på att få
en sådan organisation inom försöksverksamheten,
att vi får möjligheter att
jämföra enhetsskolor med tidig differentiering
med enhetsskolor med sen
differentiering. Först då kan vi få en
erfarenhet av vad differentieringen betyder.

Herr Wallentheim sade att vi skall
akta oss för att i detta sammanhang
skilja ut städerna som en grupp och
landsbygden som en annan grupp. Det
har väl blivit så, att städerna och tätorterna
i allmänhet har velat ha differentiering
från sjunde klassen. Jag tycker
det är alldeles riktigt att vi skall
akta oss för att dirigera utvecklingen
på det sättet, helt enkelt därför att jag
anser att vi inte skall centraldirigera
utvecklingen. Dessutom skulle jämförbarheten
förstöras, om det vore så att
vi å ena sidan hade bara landsbygdsdistrikt
med sen differentiering och å
andra sidan tätortsdistrikt med tidig
differentiering. Det är önskvärt att vi
får en annan fördelning, annars kan vi
inte göra jämförelser.

Vad jag skulle vilja framföra med
detta anförande, med vilket jag, herr
talman, yrkar bifall till utskottets hemställan,
det är faktiskt att framställa ett
direkt försvar för den ståndpunkt vi

har intagit, när vi icke har velat dirigera
utvecklingen på denna punkt.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Det kan kanske tyckas
onödigt att jag här uppträder i detta
ämne, då det ju icke har yrkats annat
än bifall till utskottets förslag. Jag får
knappast tid och möjlighet att i detalj
gå in på alla frågor, som här berörts,
utan jag skall därför söka koncentrera
mig till några synpunkter från utskottets
horisont.

Den fråga, som vi här diskuterar, berör
dels tempot på enhetsskolans utbyggande
och formerna för inarbetande
av realskolorna i försöksdistrikten inom
enhetsskolans ram, dels behovet av en
utveckling av de kommunala realskolorna
av olika typ utanför försöksdistrikten,
som är betingat av den stora
ökningen av elevantalet, orsakad av
40-talets stora barnkullar.

På sid. 26 och halva sid. 27 har ju
utskottet på dessa punkter ett principuttalande,
som mer eller mindre sammanfaller
med deras, som här tidigare
varit uppe och talat. Det behövs säkerligen
en utvidgning av försöksverksamheten.
Denna verksamhet har dock sina
bestämda gränser, framför allt med
hänsyn till att försöksroteln inom skolöverstyrelsen
inte kan orka med hur
mycket som helst och även därför att
vi måste ha tillräckliga ekonomiska och
personella resurser för uppgiften i fråga.
Men vi utgår i varje fall ifrån att en
hastigare ökning av antalet försöksdistrikt
med enhetsskoleorganisation
skall kunna komma till stånd i den utsträckning
som just dessa resurser tilllåter.

Utskottet anser också att försöksdistrikten
i fortsättningen bör i möjligaste
mån utväljas så att de bildar sammanhängande
regioner för att få fullt utbyte
av försöksgymnasier. På dessa
punkter är det heller inga delade meningar
bland dem som här varit uppe
och resonerat i denna fråga.

112 Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

Det förefaller naturligt, att i den mån
försöksdistrikten utbygges detta kommer
att leda till en viss begränsning av
tillströmningen till realskolorna. Denna
bör dock icke överskattas, ty av landets
1 034 skoldistrikt är för närvarande
endast 30 försöksdistrikt, och även
om detta antal skulle fördubblas, löser
den inte frågan om en lämplig undervisning
för de massor av ungdomar som
nu tränger på i realskolan. Det torde
väl knappast lieller råda delade meningar
om att man i försöksdistrikten i
görligaste mån syftar till att sammansmälta
försöksskola och realskola till
en enhet. Detta är nödvändigt för att
man skall få en uppfattning om enhetsskolan
i detta ords egentliga bemärkelse.
Utskottet har därför sagt, att en
utbyggnad av realskoleundervisningen
inom ett försöksdistrikt med exempelvis
inbyggd linje eller ock partiell försöksverksamhet
inom ett och samma
distrikt med försöksskola och realskola,
vilka i pedagogiskt avseende hålles skilda
från varandra, såvitt möjligt icke
synes böra komma i fråga i andra fall
än där särskilda lokala förhållanden
nödvändiggör en dylik organisation, exempelvis
i vissa större skoldistrikt.

Utskottet har också anslutit sig till
departementschefens uttalande angående
åtgärder för att i andra skoldistrikt
utan försöksskola möta tillströmningen
av elever till den nuvarande realskolan,
då numera inga nya statliga realskolor
skall upprättas. Därom säger utskottet
följande: »Departementschefen har beträffande
detta spörsmål framhållit, att
under föreliggande omständigheter —
de stora årskullarna från 1940-talet sedda
mot bakgrunden av att enhetsskolan
ännu befinner sig på experimentstadiet
samt att nya statliga realskolor icke vidare
skall inrättas — statsmakterna
måste visa förståelse för kommunernas
strävan att utbygga folkskolans högstadium
med nya linjer av olika slag,
även sådana som leder till allmän eller
praktisk realexamen.» Utskottet har an -

slutit sig till departementschefens uttalande
men har samtidigt velat erinra
om vad som sades i denna fråga under
fjolårets riksdag och som jag inte här
skall uppta kammarens tid med att
upprepa.

Det utlåtande, som här föreligger, har
utskottet kunnat ena sig om så när som
på två ledamöter som avgivit blanka
reservationer. Det är givet — det skulle
vara märkvärdigt annars — att det i
den här frågan finns många nyanser i
uppfattningarna. Detta är ju ett i dagens
läge svåröverskådligt område, där
försöksverksamheten ännu inte hunnit
så långt att några bestämda slutsatser
kunnat dragas. En del vill kanske gå
längre än vad utskottet gjort i detta sitt
principiella uttalande, och en del vill
kanske inte vara med om så bestämda
uttalanden, som utskottet här har gjort.
Jag vill emellertid erinra om att vid
1950 års skoldebatt här i riksdagen
praktiskt taget alla var eniga, men att
var och en ändå i debatten framförde
en nyans i uppfattningen. Samma är
förhållandet här i dag. Vi har hört att
andra avdelningens värderade vice ordförande
har framfört vissa nyanser i
uppfattningen utöver utskottsutlåtandet.
Vi har också i utskottet och i avdelningen
hört, att man på förstakammarsidans
högerhåll har gjort detsamma.

Herr Wallentheim synes vilja gå något
längre, varemot de ärade reservanterna
och kanske flera i denna kammare
inte vill gå så långt. Även bland
dem som är eniga om utskottsförslaget
finns det säkerligen nyanser i uppfattningen,
men det har ansetts lämpligt
och riktigt för enhetsskoletankens befrämjande
att lägga fram ett i möjligaste
mån enhälligt förslag. Jag får för min
personliga del säga, att jag tror, att det
är önskvärt, att man på detta område
och på detta stadium, innan man kommit
längre i fråga om försöksverksamheten,
bör iaktta en viss försiktighet
och inte gå längre än man vet, att det
finns förutsättningar att gå framåt utan

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21. 113

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

att bakslag inträffar. Alla är vi ju ändå
överens om saken, nämligen att föra
fram enhetsskolan till att bli vad den
avsetts att bli.

Vad sedan gäller vilka åtgärder som
fordras för att stödja försöksdistrikten
kommer man helt naturligt också i
konflikt med olika meningar. Man kan
nog våga konstatera, att försöksdistrikten
kanske skulle önska mer än vad
Kungl. Maj :t här bär föreslagit. Det är
därför naturligt, att det väckts motioner,
däri man påfordrat förbättringar
i detaljfrågor. Jag tror emellertid, att
man får tolka utskottets enhälliga uppslutning
kring propositionen så, att utredningens
förslag, som ligger till grund
för departementschefens föreliggande
förslag, är sakligt motiverat och även
sakligt starkt.

Vad försökskommunerna bör ha ersättning
för är experimentkostnaderna,
men det är samtidigt ytterligt svårt att
fastställa vad som är experimentkostnader,
och framför allt är det svårt att
säga, hur mycket varje kommun behöver
för att få täckning för sina experimentkostnader,
då dessa är ytterligt
olika inom skilda kommuner.

Vad som dock för skolans behov torde
vara önskvärt framför allt i försöksdistrikten
är just att nuvarande statsbidrag
på skolans olika områden blir
bättre avpassade till det nuvarande penningvärdet.
Utredning härom pågår för
närvarande, och vi hoppas, att departementschefen
så snart som möjligt skall
kunna framlägga förslag om sådana förbättringar.
Tillsammans representerar
dock de föreslagna höjda statsbidragen
till försöksskolan för ämneslärare, tjänstebostäder,
skollokaler och inventarier
samt införandet av särskilda försökskostnadsbidrag
en väsentlig ekonomisk
lättnad för försöksdistrikten. Det torde
råda allmän enighet om den saken.

Nu har herr Larsson i Hedenäset invänt,
att för många landsbygdskommuner
och särskilt för kommunerna i norr
är läget sådant, att de får stora besvär -

ligheter att klara sin ekonomi. Den
saken kan man mycket väl förstå. Kvar
står dock att statsbidragen inte kan
läggas på annat sätt än så att de i görligaste
mån passar in i de nuvarande,
inte minst av den anledningen att samtliga
skoldistrikt så småningom, om det
går som man väntar, skall bli av samma
typ som försöksdistrikten. Det är då
helt naturligt att det för åttonde och
nionde skolåren blir en stark merkostnad,
som frestar på kommunernas ekonomi,
men frågan är om man inte får
ta dessa kostnader för att man skall få
kännedom om vilka ekonomiska möjligheter
de olika kommunerna har att
kunna klara denna skola i framtiden.
Det kan väl knappast heller vara välbetänkt
att utöver den nuvarande stora
statsbidragsfloran införa ytterligare nya
statsbidragsformer på skolans område.

Det är svårt att redan nu behärska
hela detta område. Vad som särskilt
talar emot att man nu skall öka statsbidragens
antal är det faktum, att vi
inom några år kanske får en mera enhetlig
statsbidragsform som skall ersätta
den nuvarande mångfalden.

Angående frågan om statsbidrag till
inventarier i åttonde klassen, som också
herr Larsson i Hedenäset var inne
på, kan man säga att så snart distrikten
får vanligt skolbyggnadsbidrag får de
också statsbidrag till inventarier. Nu
har utskottet gått med på departementschefens
förslag att 9 y skall få statsbidrag
till inventarier även i det fall,
då skolbyggnadsbidrag till lokaler inte
utgår. Hela problemet om statsbidrag
till inventarier är nu under utredning,
och utskottet har inte ansett det lämpligt
att göra ett ytterligare undantag
från gällande bestämmelser.

Fröken Gunnel Olsson var inne på
åtskilliga problem, och i den mån motionen
ligger till grund för desamma
gällde det statsbidrag till ämneslärarlöner
och möjligheterna att också för
1951 få täckning för dem. Det nu föreliggande
förslaget innebär en förbätt -

8 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 21.

114

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Statsbidrag till fiirsöksdistrikt med enhetsskola m. m.

ring av det 1951 beslutade statsbidraget.
En förbättring av redan beslutat statsbidrag
utgår dock regelmässigt icke retroaktivt,
och utskottet har icke funnit
anledning att göra något avsteg från
denna princip.

Framför allt tryckte dock fröken Olsson
på önskvärdheten av att man i
försöksskolan skulle få fram effektiva
åtgärder för att underlätta differentieringen,
särskilt då för barnen som behövde
hjälpklassundervisning. Det är
ett önskemål som är behjärtansvärt, och
utskottet har därför sagt att »för folkskolans
del innefattas nu gällande föreskrifter
i ämnet i kungörelsen 1942: 629
med vissa bestämmelser angående hjälpundervisning
i folk- och småskolor. Enligt
den år 1951 antagna principen om
tillämpning å försöksskolans högstadium
av för folkskolan gällande statsbidragsföreskrifter
är nyssnämnda bestämmelser
om hjälpundervisning därmed
redan gällande beträffande högstadiet».

Därutöver kan tilläggas att utskottet
icke avstyrkt motionen rörande hjälpundervisningen,
utan utskottet har funnit
den icke behöva påkalla åtgärder,
därför att hjälpundervisningsbestämmelserna
i folkskolan också är tillämpliga
på högstadiet. Skulle sedan detaljbestämmelserna
i hjälpundervisningskungörelsen
inte vara helt lämpade för
högstadiet torde Kungl. Maj :t, med stöd
av det av 1949 års riksdag lämnade bemyndigandet
och även det bemyndigande
som nu ges i det föreliggande förslaget,
vara oförhindrad att lämpa dessa
så att de av fröken Olsson påpekade
problemen kan få en tillfredsställande
lösning. På den punkten tror jag inte att
fröken Olsson skall behöva ha någon
större oro.

Jag förutsätter dessutom att försöksroteln
i skolöverstyrelsen också skall
ha sin uppmärksamhet riktad på denna
sak och att skolöverstyrelsen och Kungl.
Maj:t, om det tilläventyrs skulle behövas,
kommer att vidta alla de åtgärder,

som behövs för att försöksskolan skall
kunna fullgöra den uppgift som är den
förelagd.

Herr talman! Jag skall inte tillägga
något ytterligare utan ber endast att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WIDÉN (fp): Herr talman! Jag
vill i stort sett instämma med de synpunkter
fröken Vinge anfört framför
allt i fråga om differentieringen.

Det var egentligen ett uttryck av herr
Wallentheim, som jag här skulle vilja
invända något emot. Herr Wallentheim
nämnde att den differentierade skolan
på försöksverksamhetens område syntes
bli koncentrerad till städerna, medan
man på landsbygden finge de odifferentierade
klasserna. Jag ifrågasätter
om det är den rätta problemställningen,
herr Wallentheim. Är det inte i stället
så att det är där man har de stora klasserna
som man driver differentieringen
längst, medan man däremot, där man
har mindre klasser, har möjlighet att
driva en mera odifferentierad undervisning?
Jag tror att det är där vi möter
problemställningen. Detta innebär givetvis
att den i någon mån sammanfaller
med begreppet stad och landsbygd. Jag
tror alltså att man får bena upp problemet
och påpeka, att det är klassernas
storlek som är den avgörande faktorn i
detta fall. Jag skulle i samband härmed
vilja säga att enligt mitt sätt att se är
den mest angelägna skolreformen den,
att vi får ned de orimligt stora klasser
vi har i skolan. Nu går detta inte
för sig på grund av vad jag skulle vilja
kalla den föräldraambition, som också
herr Wallentheim var inne på och som
försöker få barnen fram till en högre
bildning, en ambition, som givetvis i
och för sig är mycket behjärtansvärd
och som man bör tillmötesgå men som
man i dagens läge inte kan tillmötesgå
i tillräcklig omfattning.

Och då kommer man in på det andra
problemet, nämligen realskolan. Den utveckling
vi fått på detta område, den

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

115

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

inbyggda treåriga realskolan, har sina
fördelar och sina nackdelar. Nackdelen
är givetvis att det är en oerhört forcerad
skolgång. Den kräver mera än den fyraåriga
realskolan, helt naturligt eftersom
det blir ett års kortare skoltid. Samtidigt
har jag sett denna lösning av
realskoleproblemet som ett led i utvecklingen
emot den nya nioåriga enhetsskolan,
ty jag skulle tro att i och med
att vi får den inbyggda realskolan har
vi lättare att övergå till den nioåriga
enhetsskolan. Det är klart att vid denna
övergång måste vissa omjusteringar göras
i fråga om studiegången, men själva
organisationsplanen får vi ju till skänks
i och med att vi fått de inbyggda treåriga
realskolorna. Ur den synpunkten
tycker jag att den utveckling vi har på
detta område är sådan att vi inte kan
ha någon invändning emot densamma
utan bör med tacksamhet notera den.

Det som är det stora realskoleproblemet
just nu är givetvis att vi inte har
tillräckligt med realskolor för att möta
de stora barnkullar som önskar gå den
vägen. Det är också detta som gör att
vi redan på folkskolestadiet får en betygshets
som inte är lycklig för denna
undervisning. Om vi hade möjligheter
både ur lokalsynpunkt och ur lärarsynpunkt
att bygga ut tillräckligt med
realskolor, skulle problemet inte bli så
svårartat.

Jag skulle härutöver vilja framföra
ytterligare en synpunkt. Jag tror att
man alltför mycket förbiser att den nuvarande
realskoleexamen för många också
utgör den allmänbildningsgrund de
önskar även för en praktisk utbildning.
Det är inte alla som tar realskoleexamen
och sedan söker sig till teoretiska skolor,
utan många av dessa elever går direkt
in i praktisk verksamhet. Anledningen
till att man går den vägen är
helt enkelt den ökade allmänbildning
man eftersträvar och som kanske i någon
mån ligger i föräldraambitionen
men som samtidigt i vårt komplicerade
samhälle även krävs för den rent prak -

tiska yrkesverksamheten. Jag anser att
man får se denna strävan även ur den
synpunkten.

Herr KYLING (h): Herr talman! När
vi 1950 med hundraprocentig enighet
antog den principiella utformningen av
framtidens skola, lade man dock i beslutet
in tanken att skolans slutgiltiga
utformning skulle göras, först sedan försöksundervisning
hade ägt rum. Vid den
tidpunkten tror jag vi allesammans var
överens om att antalet försöksdistrikt
skulle vara relativt litet. Jag har, herr
talman, fortfarande den uppfattningen,
att vi inte skall utöka försöksdistriktens
antal i alltför stor utsträckning. Här har
några talare i dag varit inne på tanken
att vi gärna kan utöka det antal försöksdistrikt
vi för närvarande har, därför
att det föreligger ett så stort behov
av realskolor; Jag vill emellertid varna
för att gå den vägen. Jag tror det är
bättre att även i fortsättningen ha ett
mindre antal försöksdistrikt.

När jag emellertid ändå kan vara med
om att lämna mitt bifall till en viss utökning
av försöksdistriktens antal, så
gör jag det därför, att jag önskar att
där det nu finns ett mindre antal försöksdistrikt
inom ett område bör flera
distrikt inom samma räjong bildas, ty
vad vi behöver i försöksundervisningen
är ett tillräckligt stort underlag för att
även få fram normer för försöksundervisningen
för gymnasiestudier. Det ställer
sig ganska besvärligt att få denna
försöksundervisning utformad, om det
inte finns tillräckligt många försöksdistrikt
inom samma område, som kan
ligga till grund för försöken.

I den kritik, som sättes in mot försöksundervisningen,
gör man ofta jämförelser
mellan den nuvarande realskolans
resultat och resultaten från försöksundervisningen,
men sådana jämförelser
måste givetvis bli ganska missvisande.
För det första skall vi ha klart för
oss, att realskolorna arbetar med ett
gallrat elevmaterial. Det krävs till och

116 Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

med höga betyg av dem, som lämnar
folkskolan och går in i den femåriga
realskolan. I enhetsskolan däremot skall
alla elever undervisas.

Jag kommer då osökt över till den
diskussion, som förts här i dag om differentiering
eller icke differentiering i
enhetsskolan. Många har den uppfattningen,
att man icke skall differentiera
förrän man kommit upp i nionde klassen.
Jag anser emellertid, att differentieringen
skall sätta in betydligt tidigare.
Det är nämligen inte riktigt att sammanföra
sådana elever, som skall genomgå
den praktiska utbildningen, med
dem som skall ha den teoretiska. Som
fröken Olsson redan framhållit, kommer
svårigheter att resa sig på detta
område icke minst i landsbygdsdistrikten,
där det icke gives möjligheter till
eu hjälpklassundervisning i tillräcklig
omfattning. Det är inte tillräckligt
många som kan få den undervisningen,
därför att elevmaterialet icke räcker till
för sådan specialundervisning.

En annan fråga som man måste fästa
mycket stor vikt vid, när man skärskådar
försöksundervisningen, är yrkesutbildningen.
Jag är nämligen rädd för
att den utbildningen håller på att glömmas
hort, helt enkelt därför att den
yrkesdelegation inom skolkommissionen,
som arbetar med den saken, ännu
icke har framlagt något förslag om lämpligaste
sättet att organisera den undervisningen.
Jag är rädd för att vi därför
får en snedvridning av försöksundervisningen.
Det kan nämligen icke vara
lyckligt att i ett land som vårt över
hälften av eleverna i försöksdistrikten,
närmare bestämt 53 procent, går den
rent teoretiska linjen i skolan. Jag säger
inte detta därför att jag inte unnar alla
barn denna undervisning, men jag är
rädd för att alla vill pröva på den teoretiska
undervisningen i försöksdistrikten.
Föräldrarna säger: »Vi kan ju låta
våra barn fortsätta på den teoretiska
linjen, tv om de misslyckas där, kan de
gå över till den praktiska linjen sedan.»

Det är där jag reagerar, herr talman!
För mig framstår nämligen den praktiska
och den teoretiska linjen såsom
absolut likvärdiga. Den praktiska utbildningen,
yrkesutbildningen, får inte
bli en avstjälpningsplats! Vi har inte
råd med det här i landet.

Det ser ut att ha smugit sig in något
slags social ambition hos många människor,
som gör att de anser realexamen
vara det enda saliggörande. Jag har ett
exempel på det från den tid, då jag var
med i studielånenämnden. Då skrev en
mor en gång till nämnden och tackade
för att hennes son hade fått stipendier
under fyra år, vilket gjort det möjligt
för honom att avlägga realexamen. Denna
mor tackade nu i varmhjärtade ordalag
för sonens studiebidrag. Men det
var ganska karakteristiskt för den sociala
ambitionen hos denna mor, att
hon i hrevet till studielånenämnden sände
med ett PS, där det stod: »Min son
kontoristen ber också att få framföra
sitt hjärtliga tack.»

Jag är alldeles övertygad om att om
denne realskolepojke i stället hade blivit
järnsvarvare, så hade modern aldrig
skrivit i sitt PS: Min son järnsvarvaren
her också få tacka för stipendierna.

Jag menar därför, att vi här i riksdagen
måste sörja för att vi får en likvärdig
undervisning i de båda linjerna,
och vi måste helt enkelt försöka skapa
en så god yrkesutbildning som möjligt.
För mig hänger också försöksundervisningen
praktiskt taget samman med
möjligheten att kunna framvisa vad
yrkesutbildningen verkligen kan komma
att ge för resultat.

Herr Helén var inne på en tanke som
jag själv vid flera tillfällen lekt med,
även om jag inte har preciserat den så.
Det måste i den enhetsskola som skall
skapas bli ett intimt och gott samarbete
mellan skola och hem. Frågan är bara
på vilket sätt detta skall etableras. Det
hästa sättet är kanske att skapa en
nämnd, men därom vågar jag nu inte ha
någon bestämd uppfattning. För dagen

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21. 117

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

tycker jag det kan vara tillräckligt med
den kontakt som finns genom konsulentverksamheten.
Det är visserligen ingen
kontakt med hemmen, men från försöksdistrikten
har ofta vitsordats, att föräldrarna
med intresse följer utvecklingen.

Det kan dock i en permanent nämnd,
där olika intressen är representerade,
ligga den faran att dessa intressen kompromissar
med varandra och vi alltså
får en skola, utvecklad efter kompromissens
linje. Om jag fattade herr Helén
riktigt varnade han också själv för en
sådan kompromissens linje vid försöksundervisningen.
Men det kan också tänkas
att herr Heléns mening var, att en
permanent nämnd närmast skulle utgöra
ett rådgivande organ, och då ligger saken
litet annorlunda till.

Det höjes för närvarande många kritiska
röster mot försöksundervisningen.
Jag är övertygad om, herr talman, att
den kritiken i vissa fall är berättigad.
Men jag skulle ändå vilja från min synpunkt
sett säga, att vi bör vänta med
kritiken. Såframt kritiken inte har en
positiv mening bakom sig bör vi vänta
till dess att skolöverstyrelsens försöksrotel
kommit fram med flera klara besked
om de resultat, som kan vinnas.

Därefter vill jag bara med några ord,
herr talman, beröra vad som tidigare i
kväll sagts om de inbyggda realskolorna.
Jag är inte lika tvärsäker som en del
andra talare på att dessa inbyggda realskolor
är lämpliga. Jag räknar dem närmast
som en krisföreteelse. I brist på
lokaler och lärare behövs de kanske; i
annat fall tror jag inte att de vore lämpliga
instrument i försöksverksamheten.

Det skulle vara intressant att gå in på
en del andra problemställningar i fråga
om försöksverksamheten, men jag skall
inte göra det, då tiden är långt framskriden
och vi har en diger föredragningslista
framför oss. Jag vill sluta med,
herr talman, att yrka bifall till utskottets
förslag, och när jag gör det inlägger
jag i detta utskottsförslag, som jag
själv varit med om att underteckna, ett

positivt ställningstagande från statsutskottets
sida till försöksundervisningen.
Tids nog får vi tillfälle att ta slutgiltig
ställning till utformningen av skolan.
Jag vill för min del till dess vänta med
kritiken över försöksundervisningen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Det är med stor tillfredsställelse jag
kan konstatera att debatten har hållits
i en mycket positiv anda och lämnat
samtliga förslag i den proposition, som
vi här behandlar, utan erinran. Inte
minst intressant är det att bevittna, att
ingenting tycks finnas av den, såsom
jag har uppfattat det åtminstone, ingalunda
uteslutande positiva kritik, som
döljer sig bakom den blanka reservationen
och som för några timmar sedan
kom till uttryck vid diskussionen i
medkammaren.

Det är klart att man kan ha olika
meningar om hur många försöksdistrikt
vi behöver. Att vi inte har tillräckligt
många ännu är vi nog alla överens
om. Det är de allmänna svårigheterna
på skolans område, karakteriserade
av lokalbristen och lärarbristen,
som har gjort att vi inte kunnat verkställa
utbyggnaden så snabbt. Herr Widén
var inne på frågan om de stora
klasserna, men han avvisade ju själv
med detsamma möjligheterna att omedelbart
göra någonting.

Flera talare har framhållit att de ekonomiska
förhållandena säkerligen avskräckt
vissa av de kommuner, som
eljest skulle önskat bli försöksdistrikt,
från att bli det. Jag skulle tro att det
beslut som vi här går att fatta kommer
att betyda en viss ändring därutinnan.

Alla är väl numera också överens om
att när försöksverksamheten skall utökas,
bör det ske så, att vi får ett flertal
samlade regioner, detta såväl ur
synpunkten att bättre kunna ordna för
konsulentverksamheten, som är så nödvändig
härvidlag, som för att — vilket
har kommit fram här i debatten också

118 Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. ni.

— kunna ordna gymnasieundervisningen
på bästa sätt för de av enhetsskolans
elever som önskar sådan. Jag anser
för min del att även om vi sålunda
önskar denna linje, regional utbyggnad,
måste vi ändå avvakta kommunala initiativ
i rätt betydande omfattning. Jag
skulle för övrigt tro att sådana kommer
att tagas inom den närmaste tiden.

I samband med påpekandet att vi önskar
kommunala initiativ — och det
kommunala intresset härvidlag är klart
dokumenterat — skulle jag vilja understryka,
att en viss frihet att ordna verksamheten
bör tillerkännas kommunerna.
Därför kan jag inte instämma med
dem som säger, att vi i detta avseende
skall försöka få mera enhetlighet, mera
av, jag vill inte säga påtryckningar
men, som någon talare här sade: klarare
upplysningar från skolöverstyrelsens
försöksavdelning. Jag tyder nämligen
detta så att vederbörande talare
menar, att skolöverstyrelsen skulle gå
in för att så långt möjligt försöka få
en enhetlig organisation av försöksskolan
genomförd. Jag tror inte det vore
det bästa, utan jag tror som sagt, att
vi skall tillmäta kommunerna frihet och
att vi bör vara tacksamma för en något
varierande inriktning av försöken.

Jag kan hålla med om att det inte
vore lyckligt om det bleve en klar
skiljelinje härvidlag, om städerna får
en slags organisation, den relativt tidiga
differentieringen, och landsbygden
en annan, den senare differentieringen.
Det vore absolut inte lyckligt.
Att båda dessa former av differentiering
skall förekomma anser jag vara
önskvärt, ja nödvändigt, åtminstone åtskilliga
år framåt.

I samband härmed vill jag också säga
några ord om hjälpklassundervisningen,
som fröken Olsson tog upp. Jag är inte
riktigt säker på hur långt Ivungl. Maj:ts
möjligheter att medge avsteg ifrån det
normala här sträcker sig, men jag behjärtar
de synpunker som här har framförts
och skall undersöka i vad mån vi

— det tycks som om utskottet menade
att vi hade rätt stora möjligheter därvidlag
— kan åtminstone delvis tillmötesgå
dessa önskemål.

Beträffande frågan hur vi skall inrikta
försöksverksamhetens detaljer hade
herr Helén ett uppslag, som diskuterats
även i andra sammanhang, om
en lekmannanämnd, anknuten till skolöverstyrelsens
försöksavdelning. Jag
kan gärna medge att jag tidigare ansett
en sådan nämnd föga ändamålsenlig.
Efter vad som nu kommit fram
måste jag säga, att denna fråga kanske
ändå är förtjänt av en närmare undersökning.
Det kan tänkas att en anordning
i den vägen skulle ha en uppgift
att fylla, och jag tror mig veta, att en
sådan undersökning också är å bane.
Jag vill gärna medverka till densamma
men kan givetvis inte för dagen ta någon
bestämd ståndpunkt.

Den kanske mest kontroversiella frågan
i detta sammanhang är, hur vi skall
förfara med de orter, där man anser
sig behöva flera realskoleklasser och
därför framställer önskemål om att få
inbygga realskolelinjer i folkskolorna.
Jag kan hålla med herr Wallentheim
om att det förefaller som om det funnes
en viss realskolepsykos, och inte
minst det exempel som den senaste ärade
talaren drog fram tyder härpå. Det
är klart att vi inte får — det var herr
Kyling som tryckte på detta — bortse
från betydelsen av att ordna yrkesundervisningen
så bra som vi någonsin
kan. Men som vi vet har vi ännu icke
några nionde klasser, och yrkesundervisningen,
i den mån den skall direkt
anknytas till enhetsskola, har ännu inte
på någon enda punkt fått visa vad den
går för.

Såvitt jag vet har inte heller enhetsskoleeleverna
haft möjlighet —- det kan
de för övrigt inte ännu ha med den
utformning vi gav beslutet — att utnyttja
befintliga fullständigare yrkesskolor.
Vi har emellertid nu god planläggning
även beträffande klass 9 y, och

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21. 119

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

snart nog skall vi få se den omsatt i
praktiken. Givetvis måste vi i samband
därmed också tänka på den övriga yrkesutbildningen.

Yi kommer, som sagt, ändå inte ifrån
att barnkullarna blir som störst i våra
skolor under de närmaste åren, och då
får man lov att göra vissa utvidgningar
av realskolan på en del orter. När vi
nu inte har funnit det lämpligt eller
ens görligt på en del håll att utvidga
de realskolor som där finns, så kommer
naturligtvis i folkskolan inbyggda
realskolelinjer ändå att behövas. Jag
har uppfattat denna debatt på det sättet,
att där man inför en treårig linje
med blott obetydliga modifikationer i
femte och sjätte klasserna, där givetvis
även undervisning i engelska införes,
bär dessa anordningar i debatten egentligen
inte kritiserats.

Vad man däremot har kritiserat är
att vi på vissa håll har gjort inbyggnaden
på så sätt, att det direkt eller
indirekt kommer att framstå som —
det är väl utskottet som skriver det —
en femårig realskola. Jag vill i alla fall
erinra kammaren om att från och med
den tidpunkt då riksdagen uttalade sig
bestämt emot ett sådant förfaringssätt,
har heller inte några flera dylika inrättats.

Nå, men uppsalafallet då, frågar herr
Wallentheim. Ja, jag kan inte anse att
uppsalafallet är analogt med malmöfallet
eller de andra liknande, som beslöts
för några år sedan. Det är inte
fråga om samma samordning av intagningen
i Uppsala som det är i Malmö.
Det är heller inte fråga om några modifikationer
i femte och sjätte klasserna
i Uppsala av en sådan storleksordning,
att det därför fordras ett Kungl. Maj:ts
beslut. Därför kan jag inte finna att
det är så allvarligt med detta fall, och
jag vill bestämt säga att vi i varje fall
inte härmed har avsett att införa en ny
princip, eller rättare sagt återgå till den
princip, som tidigare avvisats av riksdagen.

Vi kommer i fortsättningen att behandla
varje förslag av liknande art
mycket restriktivt. Men jag måste säga
— det är det som har varit det avgörande
för oss i uppsalafallet — att man
ändock vill ta största möjliga hänsyn
till en enhällig kommunal opinion, när
man finner att särskilda skäl ger anledning
därtill.

Jag skulle kanske kunna tillägga att
vi hitintills inte har tillåtit att i folkskola
inbygga realskolelinje under andra
förhållanden än då det är så pass
stora orter att dessa redan har någon
form av realskoleundervisning, som på
grund av såväl denna orts som omkringliggande
bygds oavvisliga behov
har behövt utvidgas, men, som jag sade
tidigare, det likväl icke ansetts lämpligt
att utvidga den där befintliga realskolan.
Vi har, åtminstone tills vidare,
inte heller för avsikt att göra något avsteg
från dessa principer.

Herr WALLENTHEIM (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr statsrådet

nämnde i sitt anförande att uppsalafallet
inte var analogt med exempelvis
malmöfallet. Jag skall inte ingå på den
sidan av saken. Jag vill bara ännu en
gång uttala min oro för vad uppsalafallet
i själva verket kan innebära, ty
såvitt jag inte har fått en felaktig framställning
av beslutet, skulle det innebära
att Kungl. Maj:t medger att en treårig
realskolelinje anordnas, att elever
från sjätte klassen i folkskolan kan intagas
i andra klassen i den praktiska
kommunala realskolan och att de lärjungar,
som söker inträde till klass l5
i högre allmänna läroverket i Uppsala
eller klas V i den kommunala flickskolan,
kan av inträdesnämnden hänvisas
till klass 5 i folkskolan i den mån inom
folkskolan undervisning tillhandahålles,
som är ägnad att ersätta undervisningen
i de lägsta klasserna inom förstnämnda
skolformer.

Jag tackar emellertid för svaret och
litar på löftet att man inte kommer att

120 Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

acceptera några femåriga realskolor av
vare sig den ena eller andra formen.

Det måtte ha berott på ett misstag
om herr statsrådet trodde, att jag för
min del här hade velat påyrka någon
tvångsdirigering från skolöverstyrelsens
sida av försöksverksamheten. Visst
inte. Jag respekterar till fullo den kommunala
självstyrelsen, men huvudlinjerna
för vår skolpolitik måste riksdagen
ange. Det är bättre att riksdagen
anger huvudlinjerna än att de anges av
kommunala opinionsgrupper, bildade
antingen av vissa högröstade element,
bundna i gamla traditioner, eller av
vissa lärarkategorier som är ensidigt
bundna av vissa kår- och yrkesintressen.
Frihet är hra och den bör finnas
så långt det är möjligt; men friheten
får aldrig övergå i anarki.

Vi får inte glömma att vi har fattat
ett beslut här i riksdagen om enhetsskolan.
Vi får då tänka på att bygga
upp både den försöksverksamhet och
de anordningar som behövs i anslutning
till detta. Vi får också tänka på
att den skola som vi har skall ge undervisning
och uppfostran som grundval
både för gymnasier för yrkesutbildning
och även för dem som direkt söker
inträde i samhällslivet.

Herr BARK (s): Herr talman! Det
var egentligen tre ord i herr Heléns
yttrande som gjorde att jag begärde
ordet, nämligen orden »mera bestämda
direktiv». Nu har ecklesiastikministern
klart sagt ifrån, att han inte har tagit
något större intryck vare sig av herr
Heléns yttrande i det fallet eller av
herr Wallentheims, och jag hoppas att
det blir som han har sagt, så att man
verkligen går fram på den linje som
inskrevs i 1950 års beslut, att den nioåriga
enhetsskolan skall vara en kommunal
skola med statsunderstöd. Den
högsta skolledningen bör hålla huvudlinjerna
klara, och där vill jag instämma
i de synpunkter som t. ex. herr
Wallentheim har framfört, men sedan

bör kommunerna — och det måste
vara en fördel för hela vårt skolväsen
— komma med friska initiativ, synpunkter
och experiment, när vi nu är
i färd med att omgestalta vårt skolväsen.

Så vill jag också passa på att säga
att det är värdefullt, att det skapas
sådana här block av försöksdistrikt, så
att man på grundvalen av det elevunderlag
som där uppkommer kan
bygga upp försöksgymnasier, ty det
är ju först när vi även får gymnasier,
uppbyggda ovanpå den nioåriga enhetsskolan,
som skolreformen är förverkligad.

Herr EDENMAN (s): Herr talman!
Jag har ingen anledning att blanda mig
i den här debatten angående försöksverksamheten,
då den verkligen har varit
i sällsynt grad entusiasmerande för
de människor i den här kammaren som
vill verka för skolreformen. Jag begärde
ordet uteslutande i min egenskap
av riksdagsman för Uppsala län, eftersom
det s. k. uppsalafallet har figurerat
inte bara här i debatten, utan även
vid andra tillfällen, beroende på att
det är sällsynt många människor som
är skrivkunniga i Uppsala. Då detta
har gått igen även i stockholmspressen,
vill jag säga till herr Wallentheim,
att man läser in mera i beslutet än
det är fråga om.

Jag förstår herr Wallentheim när
han, som han sade i sitt första anförande,
kan misstänka det värsta, nämligen
att man håller på att bygga in
en femårig realskola, när man har den
formuleringen i beslutet, att vederbörande
intagningsnämnd må, enligt de
närmare bestämmelser som skolöverstyrelsen
fastställer, hänvisa lärjungar
etc. till klass fem i distriktets folkskola,
i den mån inom folkskolan undervisning
tillhandahålles som är ägnad att
ersätta undervisning i de lägsta klasserna
inom förutnämnda skolformer.
Det finns de även i Uppsala som har

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

121

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

tolkat detta på det sättet, att det är
l5:s och 25:s kurser som alltså skulle
erbjudas dessa elever, som nu hänvisas
till klasserna fem och sex i folkskolan.
Det är ingalunda meningen.
Det enda som händer är, att man i en
sexårig folkskola fortfarande har klasslärarsystem
i femman och sexan. Man
har infört engelska i femman och
sexan, men det gäller alla klassavdelningar,
och den modifiering i kursplanerna
som man här talar om gäller
också alla klassavdelningar. I första
hand vill man koncentrera de elever,
som har intresset, till ett par tre klasser,
men ingenting hindrar att man kan
ha fyra eller fem, och även de barn
som vid det tillfälle då det är aktuellt
inte har den skolmognad, som erfordras
för att de skall kunna komma med
i dessa klasser — som jag för min del
ingalunda vill kalla för elitklasser —
är inte alls utestängda från den treåriga
realskolan, utan de kan med
sina betyg konkurrera med dem som
lämnar sexan i dessa »elitklasser».
Det finns alltså inte någon skillnad
på den punkten.

Sedan får man ju också komma ihåg,
att formuleringen »vederbörande intagningsnämnd
må» o. s. v. inte innebär
någonting annat än att Kungl.
Maj :t har givit skolstyrelsen i Uppsala
möjligheter att göra en geografisk intagning,
om det är nödvändigt. Det är
ju alldeles självklart att man helst vill
hoppas, att eleverna frivilligt kommer
att fördela sig på det gamla läroverket,
som ligger långt västerut, och de nya
skolorna, som ligger ganska långt österut
— det är en halv mil ungefär däremellan
— men om det inte skulle bli
fallet, utan man skulle komma i det
läget, att de bästa betygen går till den
femåriga realskolan i det gamla läroverket,
medan de något sämre hänvisas
till nämnda klasser i folkskolan,
har alltså skoldistriktet möjlighet att
göra en geografisk fördelning. Det är
ingenting annat som ligger bakom den -

na skrivning, än att den lokala intagningsnämnden
må kunna hänvisa elever
till dessa klasser.

Det är detta beriktigande angående
uppsalafallet, herr talman, som jag har
velat komma med.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):
Herr talman! Endast några få ord.
Statsutskottets talesman, herr Johansson
i Mysinge, anför som motivering
för utskottets ställningstagande, att det
är svårt att ordna med särskilda statsbidrag.
Jag skall inte här diskutera
den saken, men jag tillåter mig att understryka
problemets allvar för våra
skattetyngda kommuner, detta så mycket
mera som det väl egentligen är
statsbidrag vi sysslar med här. Nödgas
vi i våra kommuner överskrida en utdebitering
av 18 kronor per skattekrona,
är det fara värt att den välvilliga
inställning, som försöksverksamheten
hittills har rönt från målsmännens
sida, kommer att försvagas.

Jag har velat understryka denna oro,
och jag uttalar en förhoppning om
att departementschefen skall följa frågan
på ett sådant sätt, att vad som nu
beslutats bara blir en etapp på vägen.

Fröken OLSSON (s): Herr talman!
Jag skall tillåta mig att begagna tillfället
att uttala min stora tacksamhet
för statsrådets löfte att titta på hjälpklassundervisningen.
Det kan kanske
leda till något.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
Kyling, att jag inte kan finna annat än
att herr Kylings argumentation borde
leda till att man inte skall differentiera
i förtid. Ett skäl är just läroverkspsykosen,
som vi torde komma att få dragas
med ganska länge, så ingrodd som
den är. En annan omständighet är barnens
inställning. Drygt 50 procent väljer
nu den teoretiska linjen, men skulle
barnen få välja fritt, skulle jag tro att
ungefär 75 procent av flickorna och
25 procent av pojkarna skulle välja

122 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Understöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning.

den teoretiska linjen. Men om man inte
differentierar för tidigt, behöver man
inte säga: »Nu skall du välja den eller
den linjen.» Man behöver inte avråda
flickorna som vill läsa språk eller pojkarna
som vill välja praktiska ämnen.
Man kan gå med på att mindre begåvade
barn väljer t. ex. fem timmar tyska
i stället för fem timmar i ett praktiskt
ämne. Det är det enda val de behöver
göra. Finner de efter ett år att
det inte går, behöver de inte byta linje,
utan de kan nästa år endast välja
ett annat tillvalsämne under dessa fem
timmar men för övrigt stanna kvar
i samma klass. Man kan säga till dessa
begåvade, men praktiskt inriktade pojkar,
som man vill ge möjlighet till fortsatta
studier: »Tag tyska ett år till! Har
du fortfarande samma inställning om
ett år, så kan du ta slöjden sedan. Du
kan väl åtminstone göra föräldrarna
och lärarna till viljes med att pröva ett
år med tyska.» Och sedan i åttonde
klassen •—• detta är inte några teoretiska
spekulationer, utan grundar sig
på vad jag själv har varit med om —-när de har läst tyska ett år och det har
gått bra, kan man säga: »Fortsätt ett
år till, så kan du litet tyska. Sedan kan
du gå till 9 y.» När de gått åttonde
klassen vill de själva gå 9 g.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 4.

Understöd åt kommunala anstalter för
yrkesundervisning.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
140, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1953/54 till understöd
åt kommunala anstalter för yrkesundervisning
jämte i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Fröken AGER (fp): Herr talman! Jag
har här avlämnat en motion, där jag
hemställt om en provisorisk omreglering
av statsbidragen till lärarlöner för
den allmänbildande och samhällsorienterande
undervisningen vid yrkesskolorna.
Utskottet har avslagit denna motion
under hänvisning till den utredning
som pågår rörande yrkesutbildningen.
Remissinstanserna, överstyrelsen
för yrkesutbildningen och skolöverstyrelsen,
har bägge ansett, att motionen
borde beaktas. Yrkesskolöverstyrelsen
har till och med framhållit, att man
inte behöver något extra statsanslag för
de ökade utgifterna för undervisning i
de samhällsorienterande ämnena. Skolöverstyrelsen
har också tillstyrkt motionens
begäran och har kommit med
förslag om att man skulle maximera
statsbidraget till tio kronor per undervisningstimme.
Jag hade hoppats, att
statsutskottet skulle godtagit dessa tio
kronor som en provisorisk omreglering
av statsbidraget.

Herr Kyling har i samband med behandlingen
av föregående punkt deklarerat
sin oro för utbildningen i klass
9 y. Jag instämmer varmt häri. Alla
krafter måste sättas in för den samhällsorienterande
undervisningen. Även
yrkesskolorna vill medverka i detta arbete.
Men då får inte yrkesskolorna
heller sättas i strykklass i vad gäller
statsbidrag. Jag förstår att de kommunala
myndigheterna inte har någon
större lust att överflytta en del av dessa
ämnen till yrkesskolorna, när de får
avsevärt mycket mindre statsbidrag än
om den förläggs till enhetsskolan och
folkskolan. Denna fråga är inte enbart
en kommunal angelägenhet utan lika
mycket en riksangelägenhet.

Jag tror inte heller att man på något
sätt befrämjar yrkesundervisningen genom
att vara så njugg med statsbidrag
till yrkesskolorna. Det vore önskvärt
att försöksverksamheten på detta område
kunde utvidgas utöver de nuvarande
försöksdistrikten, men med gällande

Onsdagen den 20 maj 1953 em,

Nr 21.

123

statsbidragsbestämmelser finns det ingen
möjlighet därtill.

Jag kommer givetvis inte här att yrka
bifall till min motion, när statsutskottet
är enhälligt med undantag av
mig, som här har avgivit en blank reservation.
Jag vill endast vädja till departementschefen
att efter den utredning,
som utskottet har syftat på och
som väl kommer att vara färdig i höst,
till nästa års riksdag framlägga ett positivt
förslag om statsbidrag för yrkesskolorna
i denna fråga, varom motionären
bett. Det är vad yrkesskolorna
väntar sig till nästa års riksdag.

Jag har alltså intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1953/54 till civilförsvaret
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående organisationen
av den civila sjukvårdsberedskapen
in. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6.

Avlöningar till häradsskrivarna m. fl.

Föredrogs statsutskottets utlåtande,
nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar till häradsskrivarna
m. fl. jämte i ämnet
väckt motion.

I propositionen nr 160 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 6 mars 1953, föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga

Avlöningar till häradsskrivarna m. fl.

Kungl. Maj:t att vidtaga av departementschefen
föreslagen ändring i personalförteckningen
för häradsskrivarna
m. fl. dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för häradsskrivarna
m. fl., att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1953/54, dels
ock till Häradsskrivarna m. fl.: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 11 190 000 kronor.

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar i fråga om personalorganisationen
i huvudsak, att antalet s. k.
assistenter successivt skulle nedbringas
från 70 till 23 samt att för bestridande
av de mera kvalificerade biträdesgöromålen
och för ledning av arbetet för
övriga biträden i stället skulle inrättas
en kontoristjänst i Ce 13 för varje häradsskrivarkontor.

I en inom andra kammaren av fröken
Wetterström m. fl. väckt motion
(II: 548) hade hemställts, att riksdagen
med anledning av propositionen nr 160
måtte besluta att 45 kontoristtjänster
inom personalorganisationen för häradsskrivarkontoren
skulle utbytas mot
45 kansliskrivartjänster.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 6 mars 1953 angiven
ändring i personalförteckningen för
häradsskrivarna in. fl.;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 548

a) godkänna av utskottet angiven
avlöningsstat för häradsskrivarna m. fl.,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1953/54;

b) till Häradsskrivarna in. fl.: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 11 190 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Bergh, Arrhén, Staxäng, fröken
Elmén, herrar Kyling, Gustafsson i Skellefteå,
Löfroth och fröken Ager, vilka

124

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Avlöningar till häradsskrivarna m. fl.

ansett, att utskottet i punkten II bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med
bifall till motionen 11:548

a) godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för häradsskrivarna m. fl.,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1953/54;

b) till Häradsskrivarna m. fl.: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 11 225 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (h): Herr
talman! Alla är väl ense om att de arbetsuppgifter
som vilar på häradsskrivarkontoren
är. betydelsefulla både för
det allmänna och för den enskilde medborgaren.
Arbetet där måste förlöpa
både snabbt och effektivt, och det är
nödvändigt med en minutiös noggrannhet
hos dem som handhar arbetet. Det
är inte heller bara häradsskrivaren som
skall vara insatt i taxeringsfrågorna,
utan samma krav måste ställas på den
personal som närmast biträder honom.

Visserligen är det väl i detta fall, såsom
när det gäller andra verk och institutioner
i allmänhet, önskvärt och
tacknämligt att rationaliseringar i arbetsbesparande
syfte genomföres, men
inskränkningar i en personalorganisation
bör endast ske i den mån man
verkligen är övertygad om att arbetsresultaten
inte därigenom försämras.
Det är ju också någonting som utredningsmannen
i här förevarande fråga
klart har sagt ut.

Jag skall inte här gå in på den nedskärning
av assistentbefattningarna som
har föreslagits i propositionen — vilken
för övrigt överensstämmer med utredningens
förslag — och som utskottet i
sin tur förordar, även om jag personligen
inte är övertygad om att en så kraftig
reducering, det må vara att den
kommer att ske successivt, är helt lycklig.
När det gäller biträdespersonalen

måste jag emellertid säga att jag är
förvånad över att departementschefen
utan någon närmare motivering har
frångått utredningens förslag. Statsrådet
Hedlund, är, efter vad jag kan se,
inte närvarande här i kammaren. Jag
skulle annars ha varit tacksam, om han
velat tala om vad anledningen egentligen
är till att man förfarit på detta sätt
-—• om det är statsfinansiella skäl eller
något annat som ligger bakom det hela.

I den motion, som jag tillsammans
med några andra kammarledamöter
har avlämnat, har vi närmare redogjort
för våra betänkligheter mot propositionens
innehåll, och jag skall därför inte
här gå in på några detaljer. Men nog är
det väl märkligt att samtidigt som man
reducerar antalet assistenttjänster, alltså
de tjänster i 19 lönegraden som
landskanslistterna upprätthåller, från 70
till 23, eller med 47, anser man att
man utan vidare kan ställa jämförbara
krav i fråga om kunnighet och ansvar
på kontoristerna i 13 lönegraden.

Utredningsmannens förslag om inrättande
av 58 kansliskrivartjänster i 15
lönegraden har departementschefen, såsom
jag nyss nämnde, utan någon som
helst motivering strukit. Inom länsstyrelserna
finns det emellertid arbetsuppgifter
för biträdespersonalen, vilka är
helt jämförbara med dem som åligger
fögderipersonalen, och för de mest kvalificerade
av dessa arbetsuppgifter har
kansliskrivartjänsten inrättats. Man kan
då enligt min mening inte gärna komma
till någon annan slutsats än att dessa
arbetsuppgifter, som inom förvaltningen
i övrigt hänförts till uppgifterna
för befattningshavare i kansliskrivargraden,
här värderas på ett sätt och
inom häradsskrivarorganisationen på
ett annat sätt. Jag menar med andra
ord att man värderar arbetsuppgifterna
lägre, när det gäller häradsskrivarkontoren,
något som är så mycket mer
egendomligt som man tidigare har lagt
samma arbetsuppgifter på landskanslisterna.
Det kan inte vara rimligt och rik -

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

125

tigt att man stryker de föreslagna kansliskrivartjänsterna
och på så sätt åstadkommer
ett hopp från den nuvarande
19 till 13 lönegraden, samtidigt som
man vill skapa en god organisation.

Den kännedom om skatte- och uppbördslagstiftning
som häradsskrivarens
närmaste man på kontoret måste ha,
den mångåriga träning som erfordras
för att arbetsprestationen skall bli fullgod
och över huvud taget de krävande
arbetsuppgifter såsom arbetsledare, vilka
åvilar det första biträdet inom fögderict,
anser vi väl motivera utredningsmannens
förslag om en kansliskrivargrad
för detta biträde.

Det är — det vet jag — mycket svårt
för häradsskrivarna att rekrytera kvalificerad
personal och man kommer säkerligen
aldrig att lyckas härmed, så
länge avancemangsmöjligheter ej kan
erbjudas. För dem som har studentexamen,
examen från handelsgymnasium
eller som genom långvarig tjänst uppnått
erforderlig kompetens, står andra
möjligheter till buds än en relativt underordnad
kontoristtjänst. Följden blir
ju att det uppstår en ständig omsättning
av personalen, vilket i all synnerhet
inom det speciella område som taxerings-
och uppbördsväsendet utgör,
måste bli till skada för arbetet. Det måsde
vara ovärderligt att sådana villkor
beredes personalen, att man kan anställa
fullgod arbetskraft och förmå den
att stanna kvar.

Jag ber sålunda herr talman att starkt
få understryka behovet av kansliskrivartjänster
på häradsskrivarkontoren
och får med dessa ord yrka bifall till
reservationen, d. v. s. inrättande av 45
kansliskrivartjänster och på samma
gång en minskning av motsvarande antal
kontoristtjänser.

Fröken ELMÉN (fp): Herr talman!
Jag vill endast säga några ord emedan
jag står för reservationen till förevarande
utlåtande. Fröken Wetterström
har på ett utmärkt sätt motiverat mo -

Avlöningar till häradsskrivarna m. fl.

tionen och reservationen, och jag vill
bara understryka några saker som fröken
Wetterström redan framhållit. I det
av utredningsmannen avgivna förslaget,
som ligger till grund för propositionen
och enligt vilket de fasta assistenttjänsterna
skall dras in på häradsskrivarkontoren,
förutsättes, att man inom
själva kansliorganisationen skall ha en
kvalificerad biträdespersonal på vilken,
enligt vad man räknat, dessa assistenters
arbetsuppgifter skall överflyttas.
Därför har utredningsmannen ansett,
att man bör ha kansliskrivartjänster
på de större kontoren, vilket är fullt
befogat med hänsyn till de kvalificerade
arbetsuppgifterna. Dessa biträden
kommer där att leda och organisera arbetet.
Det står också i överensstämmelse
med 1947 års biträdesutrednings
uppfattning att detta arbete är så kvalificerat
att man bör inrätta kansliskrivartjänster.

Man måste också, som fröken Wetterström
framhöll, se till attt man verkligen
får en kvalificerad personal och
att man kan behålla den. Redan nu går
personalen i stor utsträckning ifrån häradsskrivarkontoren
till länsstyrelserna
som kan erbjuda bättre befordringsmöjligheter
nämligen upp till 15 lönegraden.
Man tar där gärna emot dessa
befattningshavare, som genom sitt arbete
på häradsskrivarkontor blivit väl
kvalificerade för arbetet på länsstyrelserna.
Blir förhållandena likartade
även i fortsättningen, kommer en allvarlig
försvagning av häradsskrivarkontorens
personalorganisation att
uppstå. Härmed menar jag att allvarliga
svårigheter kan uppkomma vad gäller
häradsskrivarkontorens möjligheter att
gå i land med sina betydelsefulla arbetsuppgifter,
som verkligen är till
gagn både för den enskilde och för det
allmänna.

• Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

126 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 144, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående överförande till
Sverige av vissa sjuka flyktingar m. m.;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den framtida
verksamheten vid Solhems sjukhus;

nr 146, i anledning av väckta motioner
om viss ersättning av statsmedel åt
Clara Johanna Maria Nyström; och

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 13 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 103, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om motverkande i vissa fall

av konkurrensbegränsning inom näringslivet;
samt

2) lag angående ändrad lydelse av
20 § lagen den 28 maj 1937'' (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Propositionen hade såvitt anginge
förslaget till lag om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet.
I fråga om förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den 28
maj 1937 om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar hade
propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.

I samband med propositionen hade
andra lagutskottet till behandling förehaft
tolv i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 398 av herrar Eriksson, Einar, och
Thun, Edvin,

nr 399 av herr Weiland m. fl.,
nr 400 av herrar Söderquist och Andersson,
Axel,

nr 442 av herr Ohlon m. fl.,
nr 443 av herr Nordenson,
nr 444 av herr Ewerlöf m. fl. samt
inom andra kammaren
nr 488 av herrar Henriksson och Gustafsson
i Stockholm (likalydande med
I: 398),

nr 489 av herr Severin i Stockholm
m. fl. (likalydande med 1:399),

nr 490 av herr Sjölin (likalydande
med I: 400),

nr 506 av herr Ohlin m. fl. (likalydande
med I: 442),

nr 507 av herrar Munktell och Nygren
(likalydande med I: 443) och
nr 508 av herr Hjalmarson m. fl.
(likalydande med 1:444).

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna
1:398 och 11:488, 1:400 och
11:490, 1:442 och 11:506, såvitt gällde
den i motionerna under punkt 1. gjor -

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21. 127

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

da hemställan, I: 443 och II: 507, såvitt
avsåge hemställan om ytterligare utredning
innan lagstiftning vidtoges, samt
1:444 och 11:508, och med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet — måtte
för sin del antaga förslaget med den
ändringen att 29 § erhölle av utskottet
angiven lydelse;

B. att motionerna

1) I: 399 och II: 489,

2) I: 400 och II: 490,

3) I: 442 och II: 506, samt

4) I: 443 och II: 507,

i den mån de icke besvarats genom
vad utskottet anfört och hemställt, ej
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I. av herrar Bengtson och Carlsson i
Bakeröd, utan angivet yrkande;

II. av herrar Wistrand och Cassel,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte — med förklaring
att det genom propositionen framlagda
lagförslaget icke kunnat oförändrat
antagas — i anledning av motionerna
I: 444 och II: 508 för sin del antaga
av reservanterna framlagt förslag
till lag om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet; B.

att motionerna

1) I: 398 och II: 488,

2) I: 399 och II: 489,

3) I: 400 och II: 490,

4) I: 442 och II: 506 samt

5) I: 443 och II: 507,

i den mån de icke besvarats genom
vad reservanterna anfört, ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. av herr Lundberg, som ansett, att
utskottet i punkten A bort hemställa,
att riksdagen — med bifall till motionerna
1:398 och 11:488 samt avslag å

motionerna 1:400 och 11:490, 1:442
och II: 506 såvitt gällde den i motionerna
under punkt 1. gjorda hemställan,
1:443 och 11:507 såvitt avsåge
hemställan om ytterligare utredning innan
lagstiftning vidtoges, samt 1:444
och II: 508, och med förklaring att riksdagen
funnit vissa ändringar böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet — måtte för sin del
antaga förslaget med de ändringarna
att 14 och 29 | § erhölle av reservanten
angiven lydelse;

IV. av herrar Jacobsson i Igelsbo och
Sunne samt fru Sandström, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna
1:398 och 11:488, 1:400 och
11:490, 1:443 och 11:507 såvitt avsåge
hemställan om ytterligare utredning innan
lagstiftning vidtoges, samt 1:444
och II: 508, med bifall till motionerna
1:442 och 11:506 och med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet — måtte
för sin del antaga förslaget med den
ändringen att 29 § och bestämmelserna
om ikraftträdandet erhölle av reservanterna
angiven lydelse;

B. att motionerna

1) I: 399 och II: 489,

2) I: 400 och II: 490, samt

3) I: 443 och II: 507,

i den mån de icke besvarats genom
vad reservanterna anfört och hemställt,
ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Enligt Kungl. Maj :ts och utskottets
förslag skulle 1 § lagen om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet erhålla följande
lydelse:

1 §.

I syfte att i vissa fall motverka konkurrensbegränsning
inom näringslivet

Nr 21.

128

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

skall, på sätt nedan stadgas, dels gälla
förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsning,
dels ankomma på näringsfrihetsrådet
att i fråga om konkurrensbegränsning,
som bringas under dess
bedömning, genom förhandling söka
undanröja skadlig verkan därav.

Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning
förstås, att konkurrensbegränsningen
på ett ur allmän synpunkt
otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,
hämmar verkningsförmågan inom
näringslivet eller försvårar eller hindrar
annans näringsutövning.

I det lagförslag, som framlagts i den
av herrar Wistrand och Cassel avgivna
reservationen, hade nämnda paragraf
fått denna avfattning:

1 §.

I syfte att i vissa fall motverka konkurrensbegränsning
inom näringslivet
skall, på sätt nedan stadgas, ankomma
på näringsfrihetsrådet att genom förhandlingar
med näringsorganisationer,
som rådet finner representativa, söka
från dem åstadkomma åtaganden, som
äro ägnade att främja fri konkurrens
och undanröja skadliga verkningar av
konkurrensbegränsningar.

Likaledes skall rådet i fråga om konkurrensbegränsning,
som bringas under
dess bedömning, genom förhandling
söka undanröja skadlig verkan därav.

Y4 § skulle enligt Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag avfattas sålunda:

14 §.

Konungen förordnar för viss tid en
ombudsman för näringsfrihetsfrågor.
Denne skall vara lagkunnig och i domarvärv
erfaren.

I den av herr Lundberg avgivna re -

servationen hade beträffande denna
paragraf föreslagits följande lydelse:

14 §.

Konungen förordnar för viss tid en
ombudsman för näringsfrihetsfrågor.
Denne skall äga särskild insikt i näringslivets
förhållanden.

Slutbestämmelserna hade i Kungl.
Maj:ts och utskottets förslag följande
lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1954 utom såvitt angår de i 2 och 3 §§
stadgade förbuden, vilka träda i tilllämpning
den 1 juli samma år.

I den av herr Jacobsson i Igelsbo
m. fl. avgivna reservationen hade slutbestämmelserna
givits denna lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1954 utom såvitt angår de i 2 och 3 §§
stadgade förbuden, vilka träda i tilllämpning
den 1 juli samma år, samt
gäller till och med den 31 december
1958. Beträffande förseelse mot lagen,
som begåtts under tiden för dess giltighet,
skall dock vad i lagen är stadgat
fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, begärdes, beträffande
föredragningssättet, ordet av

Herr CASSEL (h), som anförde: Herr
talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande nr 32
får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredrages Kungl. Maj :ts i
sagda punkt behandlade lagförslag, sådant
det av utskottet tillstyrkts, paragrafvis
med slutbestämmelser, ingress
och rubrik sist, varefter utskottets hemställan
föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;
samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21. 129

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

Kammaren biföll denna hemställan.

I enlighet med den av kammaren beslutade
föredragningsordningen föredrogs
först punkten A.

Det i punkten förordade lagförslaget.

Efter föredragning av 1 § anförde:

Herr CASSEL (h): Herr talman! Den
som principiellt är anhängare av ett
fritt näringsliv utan statligt förmynderskap
måste naturligtvis utgå ifrån
att detta näringsliv verkligen skall vara
fritt och inte själv binder sig genom
allehanda överenskommelser och andra
åtgärder, som har till syfte att begränsa
den konkurrens som just skulle
utgöra det fria näringslivets styrka
och livsnerv. Vi måste, om vi vill arbeta
för ett fritt näringsliv, också vara
med om att på effektivast möjliga sätt
motverka sådana med det fria näringslivets
grundprinciper oförenliga avarter
som den samhällsskadliga konkurrensbegränsningen
kan innebära. Vi
har därför från vårt håll accepterat
1946 års lag, och vi har gång efter annan
väckt motioner om förstärkning av
monopolbyråns resurser för att göra
dess kartellövervakning effektiv. Vi
tror att den lagstiftningen plus den
självsanering inom kartellväsendet, som
nu är i full gång, egentligen skall vara
tillräckliga medel för att råda bot på
konkurrensbegränsningen under förutsättning
naturligtvis att samhället inte
genom sin regleringslusta skapar och
vidmakthåller ett konkurrensfientligt
ekonomiskt klimat.

På vad sätt verkar det nuvarande
ekonomiska klimatet konkurrensfientligt?
Låt mig, herr talman, ta några
exempel. Genom byggnadsregleringen
kan man effektivare än genom några
konkurrensbegränsningar i världen se
till, att nya företag inte uppkommer.
De får helt enkelt inga lokaler att arbeta
i. Genom priskontrollen skapas
vissa normalpris som alla håller, vare
sig man behöver hålla dem eller inte.
Genom skattepolitiken försvåras det av -

sevärt att skaffa fram ett riskvilligt kapital
i enskilda människors händer.
Därmed hålles nyföretagandet kraftigt
tillbaka. Direktiven för kreditransoneringen
är direkt utformade så, att de
hindrar ny företagsamhet att få kredit.
Alla dessa krokben för det nya företagandet
är ju konkurrenshindrande och
ger de äldre företagen möjlighet att
ganska lugnt sitta i orubbat bo.

Trots vad jag här sagt har vi i princip
ingenting emot att en ny lagstiftning
på detta område under förutsättning
att den får en lämplig utformning.
Ett huvudvillkor för att en sådan
lagstiftning skall bli nyttig och effektiv
är att lagstiftningen utformas så, att
man tar vara på och främjar näringslivets
egen konkurrensvilja och lust att
sanera sig självt. Lagen bör utformas så
att man — som departementschefen
mycket riktigt uttrycker saken — får
till stånd ett förtroendefullt samarbete
mellan staten och de enskilda, så att
departementschefens förhoppning inte
kommer på skam, att de krafter, som
nu stöder självsaneringsverksamheten,
även i fortsättningen skall verka för en
friare konkurrens inom näringslivet.
Det förslag till lag om konkurrensbegränsande
åtgärder vi nu har framför
oss fyller endast delvis dessa villkor.
Av den omständigheten, att vissa representanter
för näringslivet har varit
inkallade till överläggningar, om vars
förlopp ingen utomstående kan yttra
sig, vore det förhastat att dra den slutsatsen,
att näringslivet som sådant har
accepterat lagen. I viktiga delar har näringslivets
representanter reserverat
sig. I andra delar är det inte uteslutet
att de har låtit förmå sig till instämmande,
därför att de eljest hade ätt
frukta ännu hårdare angrepp. Eftersom
det är Konungen och riksdagen som
gemensamt har att stifta lag här i landet
och inte Konungen i samråd med
enskilda korporationer, vill jag bestämt
understryka, att riksdagen vid sitt ställningstagande
har full rätt att betrakta

9 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 21.

Nr 21.

130

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

den träffade överenskommelsen som
om den icke existerade. Vid vårt bedömande
av den föreslagna lagen har
vi utgått härifrån.

Trots denna kritik mot lagens tillkomstsätt
vill vi gärna uttala vårt erkännande
av departementschefens sätt
att utforma lagen så att förhandling —
icke föreläggande med straffsanktion
— har blivit den arbetsmetod som näringsfrihetsrådet
skall använda. Vi är
övertygade om att man på den vägen
slipper ifrån en mängd slitningar som
annars skulle bli oundvikliga och att
man därmed kan nå en positiv och värdefull
medverkan från näringslivet när
det gäller att försöka bli av med samhällsskadlig
konkurrensbegränsning.
Såsom vi i vår motion har föreslagit
borde det utgöra en av huvuduppgifterna
för näringsfrihetsrådet att i intimt
samarbete med näringslivets organ
utforma normer för konkurrensens
utövande, vilka normer skulle få karaktär
av hederskodex på samma sätt som
det så kallade Saltsjöbadsavtalet har på
arbetsmarknaden. Det råder liknande
förhållanden i Amerika, där man då
och då håller så kallade trade practic
conferences, som hålls inför Federal
Trade Commission och syftar till att
få till stånd frivilliga uppgörelser om
konferensförhållanden och om affärsmetoderna
inom olika branscher.

Utskottet har skrivit mycket välvilligt
på den punkten och har understrukit
vikten av denna uppgift, fastän
majoriteten av någon anledning inte
har velat gå med på att skriva in den i
själva lagtexten.

Departementschefen är alltså enligt
vår mening med denna förhandlingslinje
inne på en fullt riktig tanke. Vad
vi kritiserar är bara att han inte följt
den linjen helt igenom utan uppenbarligen
utan någon egentlig entusiasm
men, som han själv skriver, för att i någon
mån tillgodose de framställda
önskemålen — något tidigare i utlåtandet
står det att önskemålen framställts

av KF, LO och TCO — brutit ut vissa
sorters konkurrensbegränsningar och
kriminaliserat dem. Jag syftar på förbuden
mot bruttopriser och mot anbudskarteller.

Det är att märka att nyetableringssakkunniga
inte hade föreslagit några
sådana direkta förbud eller att några
saker skulle direkt vara kriminaliserade
och att näringslivets representanter
vid sina förhandlingar hade reserverat
sig på den punkten.

Utan tvivel kan både bruttopriser
och anbudskarteller under vissa omständigheter
vara direkt samhällsskadliga,
men det är väl ätt märka att detta
i det enskilda fallet inte är en förutsättning
för straffbarhet. Även om domstolen
— det gäller här vanliga domstolar
— skulle finna att åtgärden i
själva verket varit till nytta för konsumenterna
därigenom att den lett
till bättre varor eller lägre priser, är
domstolen förhindrad att frikänna svaranden.
Har en fabrikant sagt ifrån att
hans pris inte får underskridas, så är
han därmed fast. Sätter däremot fabrikanten
ett riktpris och kommer detaljisterna
sinsemellan överens om att ej
underskrida detta riktpris, är detta
icke kriminellt men en konkurrensbegränsning
som kan bli föremål för förhandling.
Konsumtionsföreningen i
Stockholm har 800 butiker. Om Konsum
säger åt dessa 800 butiker att de
skall hålla samma pris på skokräm, är
det inte kriminellt, därför att de endast
utgör olika försäljningsställen för samma
rörelse.

Får jag, herr talman, i detta sammanhang
passa på att fråga om det finns
någon av kammarens säkert många
kooperatörer som skulle vilja upplysa
mig, hur KF gör med sina märkesvaror.
Är det inte så att t. ex. Lumalampan
eller Kooperativas kaffe kostar precis
lika mycket var jag än köper det, antingen
det är i Stockholm eller i en
affär ute på landet?

Enligt vad utskottet har funderat ut

131

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

gäller lagen inte tidningsförsäljningen,
därför att tidningarna säljs i kommission.

Jag nämner bara dessa tre exempel
för att ge en liten antydan om hur lätt
det blir att kringgå denna paragraf. I
själva verket torde det bli som så ofta
eljest de menlösa och ofarliga som fastnar
i maskorna, medan de större och
litet fiffigare syndarna vet att klara
sig.

Rent lagtekniskt måste det vara
en svaghet att lagbudet, som ju rätteligen
skulle avse att drabba endast samhällsskadliga
former av bruttopriser,
har utformats så att det drabbar alla
former av sådana priser, även de icke
samhällsskadliga utan till äventyrs nyttiga.

Diskussionen om bruttoprisernas
övervägande skadlighet eller övervägande
nytta är ännu inte avslutad, och
jag skall inte ta upp den frågan i kväll.

Jag vill bara, utan att själv ta någon
ställning för eller emot bruttopriser,
peka på att det kan vara ganska bekvämt
för husmodern att veta, att varan
har samma pris i alla affärer, så
att hon inte behöver infordra offerter
på tandpasta eller tändsticksaskar från
flera håll innan hon bestämmer sig för
köp. Eftersom inte alla bruttopriser är
samhällskadliga och det råder så olika
meningar om dessa priser, vore det riktigare
att inte redan nu kriminalisera
deras användbarhet i och för sig utan
i stället göra dem till föremål för förhandlingar
på samma sätt som andra
konkurrensbegränsningar, som många
gånger kan vara vida farligare för allmänheten.

Jag vill också erinra om Boy och
Lucky Strike och Justitierådet och vad
det kan vara kostar lika mycket hos
olika handlare och kiosker och att den
som underskrider det sålunda fastställda
priset drabbas av högst obehagliga
följder. För en kioskägare måste
det förefalla litet säreget att han måste
hålla bruttopris på tobaksvaror, att han

får hålla bruttopris på tidningar och
tidskrifter, men att han medverkar i
en kriminell handling om han håller
bruttopris på vykort, kex, choklad,
tuggummi och kola. Jag kan förstå att
det för en och annan kioskhandlare
kan gå litet runt i huvudet, när han
skall iaktta alla dessa olika regler.

Bruttosystemets vedersakare brukar
påpeka, liksom utskottet också har
gjort, att om sådana priser inte tilllämpades,
skulle det bli större möjlighet
till priskonkurrens inom handeln
på större orter, där omsättningen per
sysselsatt kan hållas hög och där det
finns många återförsäljare. Att bruttopriserna
många gånger är en fördel för
folk i avlägsna bygder, som därigenom
får samma pris som central- och tätorter,
viftar man ganska lätt bort. Inte
kan väl meningen vara att på detta sätt
införa någon sorts omvänd dyrortsgruppering? Någonstans

i sitt betänkande säger
utskottet att bruttopriset sätts efter den
försäljare som har de högsta kostnaderna.
Ja, men är det då säkert? Måste
man inte också tänka sig att den fabrikant,
som sätter bruttopris t. ex. på
rakkräm, har konkurrenter som också
säljer rakkräm och som det gäller att
bjuda under för att kunna sälja så mycket
som möjligt av den egna varan?
Detta om bruttopriserna.

Sedan har vi anbudskartellerna, som
det också är kriminellt att använda.
Det är klart att anbudskarteller i allmänhet
förefaller att vara en särskilt
svårartad form av konkurrenbegränsning.
Den lantbrukare t. ex., som tänker
bygga sig en ladugård och till den ändan
infordrar anbud från olika byggmästare,
måste bli i högsta grad förgrymmad
om han får veta att anbudsgivarna
har slagit sig ihop och sinsemellan
kommit överens om vem som
skall ha bygget, när han med andra
ord får reda på att de högre anbud han
jämförde med bara var skoj och inte
verkliga anbud.

132 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

Ett sådant förfarande från anbudsgivarnas
sida blir emellertid inte förbjudet
i lagen. Vad som förbjudes är
inte att komma överens utan endast att
komma överens om att komma överens.
En sådan brottsbeskrivning är alltför
diffus och måste leda till orimliga bevisningssvårigheter.

Det är inte heller alltid så att
anbudskarteller är samhällsskadliga.
Ibland kan det förhålla sig tvärtom.
Jag tänker t. ex. på sådana fall, där anbudsgivaren
är mycket svag i förhållande
till köpareparten. Det kan t. ex.
gälla hantverkare eller småindustriidkare,
som skall räkna på eget arbete för
en mycket stor firma som är deras
praktiskt taget enda kund. I ett sådant
fall kan det vara lika naturligt att hantverkarna
eller småindustriidkarna kommer
överens med sina kolleger om ett
samgående som att deras egna anställda
kommer ihop när det gäller utbud
av sin arbetskraft.

Med hänsyn till vad vi nu har sagt
har vi inom högern funnit att förbuden
i 2 och 3 §§ bör utgå ur lagen. Därmed
följer givetvis att en hel del andra lagrum
måste omarbetas eller också utgå
ur lagen. Vi har för den skull måst
utarbeta en helt ny lagtext av det innehåll,
som framgår av den av herr Wistrand
och mig avgivna reservationen
till utskottsutlåtandet, vilken där har
betecknats med II.

Tiderna växlar och vi med dem. Det
kan vara intressant att erinra dem,
som med sådan bravur bekämpar konkurrensbegränsningen
i dess olika former,
om vad som sades i en av överståthållare
Nothin på 30-talet ledd utredning
angående statliga åtgärder i
syfte att stärka företagens konkurrensbegränsande
samarbete. Jag vill tillåta
mig att citera några ord därur. Det var
alltså betänkandet om folkförsörjning
och arbetsfred, som undertecknades
1935 av Torsten Nothin, Elof Ericsson
och Frans Severin. Där sägs bl. a. om
truster och karteller: »När uppmärk -

samheten först fästes vid dessa sammanslutningar,
såg allmänheten i desamma
huvudsakligen ett medel till
oskäliga prishöjningar; man var obekymrad
över de faror för produktionen,
som en okontrollerad konkurrens
innebar.» — »Under de senare åren har
emellertid den uppfattningen alltmera
trängt igenom, att en kartellbildning,
som ej missbrukas kan bliva till stort
gagn för vederbörande näringsgren och
därmed även för det allmänna.» Bland
fördelarna av kartellerna nämns bättre
överblick över tillgång och efterfrågan,
varigenom en reglering av produktionen
kan äga rum till förekommande av
krisartade sammanbrott, möjlighet att
fördela tillverkningen av olika varuslag
på olika producenter och därmed
nedbringa produktionskostnaderna, gemensamma
försäljningsorganisationer,
med resultat att man får ned kostnaderna.
Det är fortfarande herrarna
Nothin, Elof Ericsson och Severin som
talar.

Utredningen var inne på tanken
att genom lagstiftning åstadkomma
tvångsorganisation inom produktionen.
I stället för att låta en överproduktion
komma till stånd med allt ont den för
med sig, säger man, av arbetslöshet för
de anställda och av ekonomiska svårigheter
och fallisemang för affärsföretagen
borde man genom dylika föreningar
söka i tid ordna och reglera
produktionen. Det är som synes, herr
talman, inte bara vårmodet som växlar.
Även modet inom nationalekonomien
kan ha kort varaktighet. Från
vårt håll är vi mycket kritiskt inställda
mot det resultat, som utredningen har
kommit till.

Diskussionen i frågan bygger i långa
stycken på den föreställningen, att detaljhandeln
är en avsigkommen och
föråldrad institution med orimligt höga
kostnader och därmed följande orimliga
marginaler. Jag är övertygad om
att den föreställningen är en smula
världsfrämmande. I själva verket pågår

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21. 133

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

även inom detaljhandeln en livlig rationaliseringsverksamhet,
som skulle ha
nått ännu hättre resultat om detaljhandeln
haft möjlighet att få nya och mera
ändamålsenliga lokaler.

När enskilda företagare eller sammanslutningar
anordnar konkurrensbegränsning
som en ofrånkomlig följd av
en offentlig reglering, kan detta enligt
utskottsmajoriteten inte vara otillbörligt
ur samhällets synpunkt. Statsmakterna,
heter det, har ju i dylika fall
redan vid regleringens tillkomst funnit
att de intressen, som ur allmän synpunkt
talar för den offentliga regleringen,
väger tyngre än de nackdelar som
ingreppet i konkurrensen utgör. Alltså,
man utgår ifrån att statsmakterna i sin
outgrundliga vishet har tänkt på allt
innan de fattat beslut och att därefter
ingenting kunnat inträffa som gjort deras
förtänksamhet om intet. Tankegången
bottnar i den rent katolska föreställningen
om påvens ofelbarhet, fastän
det här gäller ekonomiska och icke
andliga domslut. Har utskottet trots all
den brådska som råder verkligen hunnit
med att pröva riktigheten av de avvägningar,
som statsmakterna en gång
företagit mot belysning av den senare
utvecklingen?

Till sist, herr talman, ber jag att få
rikta en fråga till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet. Den
gäller nyetableringskontrollen. Denna
form av konkurrensbegränsning diskuteras
i departementschefens yttrande,
och på den punkten säger departementschefen
mycket försiktigt och återhållsamt
ungefär så här: »Att närmare
utforma de riktlinjer, som därvidlag
skall gälla, bör emellertid få ankomma
på näringsfrihetsrådet. Jag finner därför
icke anledning att i vidare mån än
jag nu gjort söka antyda hållpunkter
för prövningen eller närmare ingå på
förhållandena i särskilda fall eller inom
olika branscher.»

Statsrådet håller alltså saken i högsta
grad öppen för diskussion och menar,
att det får ankomma på näringsfrihets -

rådet att ta den ställning som rådet efter
moget övervägande kan komma
fram till.

Utskottet instämmer i allt väsentligt
i vad departementschefen har sagt på
denna punkt. I själva verket går emellertid
utskottet betydligt längre och ansluter
sig i långa stycken inte till vad
departementschefen sagt utan till vad
nyetableringssakkunniga uttalat i sitt
betänkande. Jag skall inte uppta tiden
med något längre citat, men jag vill
påpeka att de uttalar att behovsprövning
av nygrundade företag i allmänhet
icke är önskvärd och att om det
skall vara en kompetensprövning bör
denna ske lagstiftningsvägen. Så säger
de till sist: »Vad sålunda anförts bör
dock enligt utskottets mening icke utgöra
hinder för att även behovet av erforderlig
kompetens för näringsidkarna
inom en särskild näringsgren i viss utsträckning
skall kunna beaktas vid den
intresseavvägning, varom nyss talats.
Utskottet anser dock, att särskild varsamhet
därvid bör iakttagas.»

Det är alltså en rätt väsentlig nyansförskjutning
mellan departementschefens
uttalande och utskottets uttalande.
Min fråga till herr statsrådet blir därför
denna: Anser herr statsrådet den
skärpning av uttalandet som utskottet
på detta sätt har gjort lämnar näringsfrihetsrådet
den frihet som herr statsrådet
själv uppenbarligen har avsett
med sina ord?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som avgivits
av herr Wistrand och mig och som
under nr II har fogats till utskottets
utlåtande.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Göteborg (s): Herr
talman! Om jag försöker begränsa mitt
anförande, så grundar det sig inte på
att jag brister i respekt för den stora
betydelse som detta lagförslag har. Det
beror i stället dels på att utskottet på

Nr 21.

134

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

icke mindre än 18 sidor redovisar sin
ståndpunkt till lagförslaget och dels på
att jag för egen del vill visa hänsyn till
den uppmaning som har riktats från
talmannen om att man borde försöka
begränsa inläggen.

Det lagförslag som här förelägges har
sedan länge varit aktuellt, emedan en
del konkurrensbegränsande företeelser
på näringslivets område av mindre tilltalande
slag framträtt. Monopoliseringsbyråns
verksamhet visar här på en
del förhållanden, som ingalunda kan
anses tillfredsställande ur den fria konkurrensens
synpunkt.

Nu är det klart att man kan ha delade
meningar i dessa spörsmål. Det är ju
ett ganska omfattande spörsmål, som
inrymmes i detta lagförslag. Från statsmakternas
sida har man också haft
klart för sig, att det är ett komplicerat
och vanskligt område för en lagstiftning.
Man har inte mycket att stödja sig
på av erfarenhet grundad på egna rön.
Det är emellertid dokumenterat att den
fria konkurrensen egentligen har ett
ganska litet svängrum. Talet om det
fria näringslivet passar inte riktigt in i
sitt sammanhang, i synnerhet inte om
man får titta in bakom kulisserna.

Man liar också från reservanternas
sida framhållit de olägenheter, som den
nya lagstiftningen kan innebära för näringslivet.
Utskottet har ingalunda underlåtit
att beakta detta. Det finns
emellertid grupper i samhället som reservanterna
mycket litet har talat om.
Jag tänker därvid på konsumenterna.
De kräver också ett skydd för att inte
bli onödigt utsatta genom åtgärder från
säljarna och andra som kan tänkas fördyra
varorna. Jag skall inte fördjupa
mig i varför denna lagstiftning har
kommit till. Själva grundtanken i lagstiftningen
är vi ense om, även reservanterna.
Jag vill gärna bekänna, att
lagen är mycket försiktigt utformad.
Den går i kompromissens anda. Det är
inte någon bryskt utformad lagstiftning.
Departementschefens förslag har

i huvudsak lämnats oanmärkt av utskottets
majoritet. Den enda ändring
som har gjorts i själva lagförslaget gäller
29 § som rör straffbestämmelserna.

Herr Cassel har ju här redovisat högerreservanternas
ståndpunkt, och den
har jag egentligen inte så stor anledning
att gå in på. Emellertid gjorde
herr Cassel vissa invändningar beträffande
bruttopriserna och framför allt i
fråga om de straffbestämmelser som reservanterna
föreslår i 2 och 3 § §. Vad
beträffar invändningen i fråga om
brultopriserna behöver jag endast hänvisa
till vad utskottet skriver om den
saken nämligen följande: »I främsta
rummet har det föreslagna förbudet
motiverats med att fasta bruttopriser
och minimipriser motverkar en allmän
rationalisering inom distributionen och
därmed i och för sig möjliga prissänkningar
inom handeln.» Därtill kommer
det förhållandet, att bruttopriserna ju
inte bestäms med hänsyn till framställningskostnaderna
utan att de bestäms
av de återförsäljare, som har de högsta
kostnaderna. Om en återförsäljare kan
sälja en vara billigare på grund av att
han kanske har en mera effektiv service
eller av annan anledning, så får
han inte det med hänsyn till de överenskommelser
som träffats om bruttopriser.

Vad beträffar de förslag högerreservanterna
har framlagt som en ersättning
för förslag till lag om konkurrensbegränsning
innebär det ju enligt dess
1 § att det skall ankomma på näringsfrihetsrådet
att genom förhandlingar
med näringsorganisationer, som rådet
finner representativa, söka av dem utverka
åtaganden, som är ägnade att
främja fri konkurrens och undanröja
skadligt verkande konkurrens. I utskottet
ställde jag till herr Cassel frågan:
Om inte dessa åtaganden kan utverkas,
om alltså inte någon överenskommelse
kan åstadkommas, vad skall då inträffa?
Man saknar i det sammanhanget ett
verkningsfullt instrument för att i de

135

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

fall, där man inte kan komma till rätta
med detta problem, få till stånd en ordentlig
lösning av denna fråga.

Till utskottsutlåtandet har vidare avgivits
en reservation av herr Lundberg,
som gäller 14 §. Den gäller alltså frågan
om ombudsmannen. Herr Lundberg
har sålunda i sin reservation föreslagit,
att ombudsmannen skall ha insikt
i näringslivets förhållanden. I lagförslaget
föreslås, att det skall vara en
juridiskt bildad person. Emellertid vill
jag i detta sammanhang framhålla, att
departementschefen i lagförslaget tillgodosett
herr Lundbergs önskemål genom
vad som stipuleras i 8 §. Där står
det att ordföranden och två ledamöter
skall utses av Konungen, och av dessa
skall en ha insikt i näringslivets förhållanden.
övriga ledamöter i rådet
skall äga insikter i dessa spörsmål. Insikten
i samhälls- och företagsekonomiska
frågor är sålunda väl företrädd i
rådet, och med hänsyn härtill har utskottet
även i detta fall följt den kungl.
propositionen.

Jag erkänner gärna, att det vore åtskilligt
att tillägga i denna fråga, men
med hänsyn till den långt framskridna
tiden hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr KOLLBERG (fp): Herr talman!
För den samhällsåskådning jag företräder
innebär den fria konkurrensen ett
omistligt värde, och det är enligt min
uppfattning ett första rangens intresse
att hålla denna konkurrens levande.
Den bör icke hämmas av konstlade hinder
vare sig från statens sida eller från
näringslivet självt. Om konkurrensen
hämmas, hämmas också en av de väsentligt
framstegsfrämjande krafterna
inom näringslivet. Då får vi icke längre
någon måttstock på företagens effektivitet,
och då har vi gjort oss av med
den enda verkliga kontrollen på att priserna
och kostnaderna hålles nere på
lägsta möjliga nivå.

Det kan ju hända, att man någon

gång för mycket länge sedan trodde, att
konkurrensen var något som sköter sig
helt och hållet självt. Men så enkelt var
det inte. Ser vi på förhållandena här i
landet just nu, så står det klart, att
konkurrensen i vissa fall är hårt ansatt.
Bland annat har staten på många sätt
undergrävt båda de materiella förutsättningarna
för konkurrens och känslan
av betydelsen med konkurrens. Jag
skall inte närmare gå in på detta, men
för min del anser jag det obestridligt,
att de statliga regleringarna under kristiden
och den ekonomiska politiken
över huvud taget varit en kraftigt bidragande
orsak till att konkurrensviljan
slappats hos företagarna själva. Jag
vill naturligtvis inte gå så långt, att jag
menar att konkurrensen försvunnit.
Tvärtom finns det fortfarande något,
som i motsats till forna dagars mördande
— ruinerande — konkurrens
lämpligen kan kallas verksam konkurrens,
och för tillfället är konkurrensen
ganska hård. Men det hindrar inte, att
frågan om vilket skydd som bör beredas
konkurrensen på längre sikt pockar
på sin lösning.

För min del står det klart, att konkurrensen
utgör något så värdefullt för
samhällsutvecklingen, att man inte får
väja för ingrepp. Som jag ser saken —
och jag tror att många har samma uppfattning
— är det ingen tvekan om att
varje åtgärd som verkligen kan stimulera
konkurrensen och återuppliva den
i de fall, där den gått förlorad, är högeligen
önskvärd. Frågan har bara varit
den, och är det fortfarande, hur sådana
åtgärder skall se ut. Vi har tidigare
varit överens om vissa åtgärder därvidlag.
Så sent som 1946 fattade vi som
bekant beslut om en lag om övervakning
av konkurrensbegränsande företeelser
inom näringslivet. Det beslutet
innebar, att en särskild byrå inrättades
i kommerskollegium. Denna s. k.
monopolutredningsbyrå fick dock inga
exekutiva befogenheter och har varken
rätt att döma eller att föra förhandlingar.
Den skall endast vara utredande.

Nr 21.

136

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

Nu föreslås här i dag, att vi skall ta
ett steg till. Vad saken gäller är, att
statsmakterna genom ett administrativt
organ skall ges möjlighet att på ett
mera direkt sätt motverka konkurrensbegränsning
i vissa fall. Det förslag vi
nu skall behandla innebär kort sagt, att
man genom ett lagstadgat värderingsoch
förhandlingsförfarande — en skälighetsprövning
— kompletterad med
två generella förbud, skall söka motverka
konkurrensbegränsning. Med undantag
för nämnda två fall är det alltså
inte tal om att ställa upp några generella
regler om vad man får och inte
får göra med konkurrensen, utan vad
lagstiftningen avser är att bereda ett
statligt organ möjlighet att förhandlingsvägen
ingripa i de fall, då verkningarna
av en konkurrensbegränsning
framstår som mindre önskvärda. Det
skall alltså prövas, i vad mån den konkurrensbegränsning
Pettersson deltar i
och i vad mån den som Andersson biträder
kan anses skadlig, och i de fall
då man finner att exempelvis Anderssons
konkurrensbegränsning är skadlig,
skall man ta upp förhandlingar med
honom och söka förmå honom att upphäva
eller mildra konkurrensbegränsningen.
Däremot skall han inte •— i
motsats till vad nyetableringssakkunnige
föreslår — rättsligen kunna lagforas,
om han sätter sig på tvären.

Ja, så ungefär är det tänkt i princip.
Att man stannat inför en lagstiftning
av denna typ med skälighetsprövning
från fall till fall beror på att man utgått
från den uppfattningen, att det
finns både nyttiga och skadliga konkurrensbegränsningar.
Eller, som departementschefen
uttrycker saken: »I
vårt land råder i stort sett enighet om
att konkurrensbegränsningar icke i och
för sig behöver vara av ondo; de bör
därför motverkas endast i den mån de
ger upphov till skadliga verkningar.»

Men då uppkommer ju den mycket
kinkiga frågan: Vilka verkningar skall
anses skadliga, och vem skall kunna

sättas att skilja agnarna från vetet? Det
är här själva huvudfrågan kommer att
ligga, och hur tänker man sig lösningen
på den? Jo, för att skilja ut de skadliga
konkurrensbegränsningarna från de
nyttiga skall man som bekant tillsätta
ett permanent statligt organ, näringsfrihetsrådet.
Detta råd skall söka undanröja
skadlig verkan av de konkurrensbegränsningar
som bringas under
dess prövning, och med skadlig verkan
menas då, att konkurrensbegränsningen
på ett ur allmän synpunkt otillbörligt
sätt påverkar prisbildningen, hämmar
verkningsförmågan inom näringslivet
eller försvårar eller hindrar annans
näringsutövning. Förutom denna
skälighetsprövning föreslås direkta förbud
mot fasta bruttopriser samt mot
vissa slag av anbudskarteller. Förbuden
skall dock inte vara ovillkorliga, utan
rådet skall kunna ge dispens från dem i
vissa fall.

Jämför man nu de förbud som uppställts
i den föreslagna lagen med skälighetsprövningen
(eller förhandlingsförfarandet
som det också kallas och
som är det dominerande elementet)
finner man liksom två helt olika vägar
att gå vid en lagstiftning. I fråga om
förbuden går man på generella regler.
Det innebär att lagstiftaren klart och
tydligt säger ifrån vad som skall vara
otillåtet. Var och en vet på förhand
vad han har att rätta sig efter. I fråga
om skälighetsprövningen, som ju är
näringsfrihetsrådets väsentligaste uppgift,
finns emellertid inte någon sådan
klarhet från lagstiftarens sida. Lagen
ger bara vissa riktlinjer för rådets
handlande, men överlåter på rådet att
bedöma i det ena fallet och i det andra.
Skälighetsprövningen innebär, kan
man säga, att avgörandena träffas av
lagtillämparen (rådet) och inte av lagstiftaren.

När man som jag fattar den fria konkurrensen
som ett värde i och för sig,
inte som en lämplighetsfråga från fall
till fall, blir det naturligt att en lag -

137

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

stiftning mot konkurrensbegränsning
också skall röra sig med generella regler.
Idealet blir då en lagstiftning som
ges principiellt samma uppläggning
som vår civilrätt för övrigt och som
kan ses som en utbyggnad och komplettering
av de regler som redan finns
t. ex. om näringsfrihet och illojal konkurrens.
Förutom att det förefaller
principiellt riktigare att angripa konkurrensproblemet
på denna väg, vinner
man obestridligen den ovärderliga fördelen
att rättssäkerheten bättre tryggas
än den gör genom det föreslagna administrativa
förfarandet. För de enskilda
som kan tänkas beröras av en lagstiftning
på detta område måste det också
vara en klar fördel att på förhand veta
om åtgärder de tänker vidta är tillåtna
eller ej.

Jag nödgas emellertid, herr talman,
konstatera, att vi — trots ätt vi sedan
1946 har en särskild monopolutredningsbyrå
— inte har tillräckligt utredningsmaterial
för att det skall vara möjligt
att konstruera en generell lagstiftning
av den typ jag åsyftar. Vår kunskap
räcker för närvarande inte till för
att vi skall kunna formulera sådana generellt
verkande lagregler. Det är därför
bara att konstatera att skälighetsprövningens
väg är den tills vidare
enda framkomliga. Men man måste enligt
mitt förmenande se den föreslagna
lagstiftningen mera som en fortsatt utredning
än som en definitiv åtgärd.
Det är därför enligt mitt förmenande
nödvändigt att en omprövning av lagstiftningen
sker mot bakgrunden av de
erfarenheter, som vinns genom näringsfrihetsrådets
verksamhet, förslagsvis
under den i reservationen föreslagna
femårsperioden.

Eftersom utredningsmaterialet således
inte medger en ingående diskussion
om den kanske väsentligaste frågan
i sammanhanget, nämligen principerna
för lagstiftningens utformning,
skall jag bara komma med några randanmärkningar.
Näringsfrihetsrådet är

ju det centrala i den här föreslagna lagstiftningen.
Det är näringsfrihetsrådet
som skall ha att avgöra, vilka konkurrensbegränsningar
som är skadliga för
samhället och vilka som inte är det.
Det är på rådets handlande som hela
förhandlings- och värderingsförfarandet
hänger. Och det är därför som lagstiftningen
står och faller med rådets
förmåga och sätt att lösa sin uppgift.
Jag tänker nu inte närmast på rådsledamöternas
kompetens; den måste givetvis
vara bästa tänkbara. Jag menar bara
att hur högt kvalificerade rådsledamöterna
än kommer att vara, så kommer
det ändå att finnas risk för att rådets
avgöranden framstår som betänkliga ur
en eller annan synpunkt. Ty man kommer
inte ifrån — och det kan vi alla
vara överens om — att rådets uppgift
inte precis hör till de lättaste. Det går
ju inte att säga nu hur rådet kommer
att fungera. Det finns förstås vissa riktlinjer
uppdragna för rådet, men det är
trots allt endast riktlinjer, det är bara
liksom en ram för rådets handlande.
Att ge det konkreta innehållet kommer
att åligga rådet självt. Och vilket detta
innehåll blir kan därför endast framtiden
utvisa. Jag tror nog att rådet
kommer att med all makt sträva efter
att uppträda konsekvent och rätlinjigt,
men jag tror också, att man utan att
vara pessimist kan tillåta sig att varna
för risken att rådets uppträdande inte
alltid kommer att uppfattas som konsekvent
av dem som berörs. Det ligger
liksom i sakens natur, det hör till all
skälighetsprövning, det hör till all reglering
av förhållandena från fall till
fall. Det är inte alls säkert att Andersson
kommer att ha så lätt att förstå
varför den konkurrensbegränsning han
deltog i bedömdes som skadlig, medan
den som Pettersson var med om accepterades.
Självklart kommer hela lagstiftningen
att vara förfelad, om en
känsla av osäkerhet och godtycke breder
ut sig — vare sig den är motiverad
eller inte.

Nr 21.

138

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

Eftersom vi nu i dag kanske kommer
att stanna för en skälighetsprövning,
så får vi väl också ta den risken. Jag
har velat peka på den dels för att erinra
om att den verkligen finns, dels
för att den i framtiden kan komma att
visa sig vara eu väsentlig nackdel hos
en lagstiftning av den typ som här föreslås.
Men, som sagt, vi får ta risken
och överväga saken på nytt vid den
omprövning av lagstiftningen som jag
anser nödvändig. Strängt taget ligger
det något rätt anmärkningsvärt i detta
att man skall behöva konstatera — nu
då beslut skall fattas om lagstiftning —
att vår kunskap om det område det gäller
inte riktigt räcker till för en allsidig
prövning. Visst är frågan komplicerad
— och det är väl huvudorsaken — men
jag tror ändå att vi kunnat veta bra
mycket mer, om utredningsarbetet
hade skötts på ett annat sätt.

Jag nämnde tidigare monopolutredningsbyrån.
Meningen var ju den, att
den skulle byggas ut successivt. Den
skulle inte bara registrera förekommande
konkurrensbegränsande överenskommelser,
den skulle också göra
särskilda undersökningar och fortlöpande
analyser i syfte att studera konkurrensbegränsningarnas
inverkan på
priser och produktion. Man kunde alltså
hoppas på att det genom byråns arbete
så småningom skulle skapas tillräcklig
klarhet om konkurrensbegränsningarna,
innan man övervägde eventuella
mer definitiva åtgärder.

Men nu inträffar det anmärkningsvärda,
att knappt har byrån hunnit
mer än påbörja sitt arbete, år 1946,
förrän det uppdras åt nyetableringssakkunniga,
år 1948, att utreda behovet av
ytterligare lagstiftning. I och för sig är
väl inte detta så märkligt. Men när det
stod klart att nyetableringssakkunniga
siktade till att lägga fram sitt förslag
inom en nära framtid, då tycker man
förstås att monopolutredningsbyråns
arbete borde ha underlättats och intensifierats
så mycket som möjligt. Man

tycker att det hade varit en rimlig och
konsekvent åtgärd från statsmakternas
sida att t. ex. ge byrån en förstärkning
som den själv begärt. Men så har inte
skett, trots upprepade motioner i saken.

Mycket som en följd av denna njugghet
mot monopolutredningsbyrån —
en njugghet som också kan ses som en
vägran att fullfölja 1946 års beslut —
står vi inte så värst mycket klokare
inför konkurrensbegränsningarna och
deras verkningar än förut. Jag kan
nämna att ännu i den stund då den
.proposition, som vi behandlar i dag,
låg klar, så hade byrån slutfört särskilda
undersökningar endast i tre fall
och analysverksamheten hade inte ens
påbörjats.

Det är mycket av denna anledning
som jag närmast vill se den föreslagna
lagstiftningen som ett slags beslut om
fortsatt utredning. Jag ser den inte som
något definitivt, men jag tror att den
kan vara ett steg på väg mot en riktig
lösning genom att näringsfrihetsrådet
ges tillfälle att närmare studera frågan
någon tid. Men mot bakgrunden av de
erfarenheter som då vinns bör också
en omprövning av lagstiftningens utformning
äga rum.

Herr talman! Jag är alltså beredd att
godta förhandlingsförfarandet tills vidare
i förhoppning att näringsfrihetsrådet
skall kunna lösa sina uppgifter
på ett sätt som fyller anspråken på
rättssäkerhet och att rådet skall förmå
höja sig till en sådan allmän överblick
över näringslivets problem, att även
andra hänsyn kommer att tas än hänsynen
till den kortfristiga verkan av
enstaka, konkurrensbegränsande förfaranden
ur prissynpunkt.

Det framgår av vad jag anfört att jag
skulle anse det synnerligen olyckligt,
om det s. k. näringsfrihetsrådet skulle
komma att ytterligare byggas ut i den
dirigerande riktning som nyetableringssakkunniga
förordar. Strävanden
av den arten har mycket litet att göra
med den yttersta innebörden i den

139

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

fråga vi här behandlar. Den får aldrig
komma att gälla på vilket sätt staten
skall ges större makt och inflytande.
För att våra överväganden och åtgärder
skall ha någon mening fordras det,
att de klart och uppriktigt inriktas på
att skapa större livskraft i ett allt framgent
fritt näringsliv. Då först blir det
någon mening med en lag mot konkurrensbegränsningen.

I den av herr Jacobsson i Igelsbo
m. fl. till utskottets utlåtande fogade reservationen
föreslås bl. a. att lagen ges
en begränsad giltighetstid, till och med
utgången av 1958 och att då, på grundval
av vunnen erfarenhet, omprövning
av frågan skall äga rum. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till den under
punkt IV av herr Jacobsson m. fl. avgivna
reservationen.

Herr EDSTRÖM (h): Herr talman!
Truster och monopol har bestått så
länge mänskligheten har funnits till.
Redan Noak bildade en trust när han
gick in i arken med alla slag av varelser,
och monopol fick han ju också. Och
vad gjorde Josef i Egypten? Det var väl
också en kartell av modernt slag. Att
med lag förbjuda truster och karteller
det går inte, det är som att förbjuda
människor att vara egoister och tänka
på sina egna fördelar; förbud hjälper
inte. Vad skall vi då göra?

Jag vill först deklarera, att jag personligen
är helt emot karteller och monopol
inom näringslivet. Jag anser
dessa vara skadliga, kanske inte som
mången tror — och som herr Nilsson i
Göteborg nyss antydde — för konsumenterna,
i varje fall inte i första hand,
utan det är näringslivet självt som blir
lidande. Jag har tidigare arbetat inom
många karteller såväl i Sverige som
kanske mest utomlands. När kartelltänkandet
tar överhanden går utvecklingen
tillbaka, det är min bistra erfarenhet.
När konkurrensen upphör, då
tappar firmorna lusten att skaffa bättre
varor, att ge en bättre service, billigare

artiklar och betjäna allmänheten bra
och riktigt. Jag har sedan detta blev
klart för mig för många årtionden sedan
bekämpat varje tendens till kartellbildning
inom de företag, där jag har
någonting att säga till om. Jag kan till
och med använda samma kraftiga uttryck
som vid ett tillfälle för tio år sedan
och säga, att jag anser monopol
och karteller vara en kräftskada på
näringslivet, som näringslivet självt
blir mest lidande på. Får dylika företeelser
breda ut sig alltför mycket, leder
de endast till sämre förhållanden
för handel och industri, och de medför
säkerligen ofta maktmissbruk och godtycke.

Jag är övertygad om att ett företag
för att bäst kunna utvecklas måste få
arbeta under frihet och konkurrens,
men friheten skall inte endast gälla
gentemot staten, som jag har sagt
många gånger förut, utan även i möjligaste
mån mot det övriga näringslivet.
Jag har velat säga detta till mina kamrater
i kammaren för att ge den rätta
bakgrunden för mitt ställningstagande
till det nu föreliggande förslaget till
kartellag. Jag är således inte personligen
på något sätt belastad i kartellhänseende.

Vid bedömandet av huruvida en lagstiftning
som den nu föreslagna skall
genomföras måste speciell hänsyn tagas
till vad näringslivet självt har gjort
under de sista åren, alltså vilka motåtgärder
mot samhällsskadliga konkurrensbegränsningar
som det självt har
vidtagit. Dessa åtgärder har säkerligen
varit många och ingripande, och resultatet
har ju också varit gott. Man måste
se till att de frivilliga åtgärderna i fortsättningen
kan vidare utvecklas.

Svårigheterna att utforma en tillfredsställande
lagstiftning på detta område
är uppenbara, och jag är tacksam
mot handelsministern för att han med
så varsam hand gripit sig an problemet.
Hans tanke att genom förhandlingar
komma till rätta med missför -

140 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

hållandena är riktig, och den har vunnit
förståelse inom hela näringslivet.
Inrättandet av näringsfrihetsrådet är
också en lycklig tanke, och det kanske
även den föreslagna »näringsfrihetsgeneraldirektören»
är, även om jag på
den punkten är litet mera tveksam och
hoppas att denne »generaldirektör» inte
skall få någonting att göra, sedan han
har fungerat ett par år och således helt
kan undvaras.

Att dra upp riktlinjerna för nämndens
arbete möter emellertid stora svårigheter.
I synnerhet blir det hart när
omöjligt för rådet att i varje speciellt
fall bedöma, huruvida det föreligger en
samhällsskadlig kartell eller inte. En
överenskommelse, som i dag kan anses
samhällsnyttig, kan i morgon vara samliällsfarlig
och kanske efter någon tid
återigen vara samhällsnyttig. Mycket,
och jag vill nästan säga det mesta, beror
på den personliga ledningen av
kartellen.

.lag vill inte förneka det faktum att
en del av de monopolöverenskommelser
som för närvarande finns är till fördel
och nytta för samhällsekonomien.
Kanske kommer också nya överenskommelser
i samma anda att träffas.
Det är i medvetande härom som man
från lagens bestämmelser undantagit
konkurrensbegränsningar på grund av
organisationsväsendet på arbetsmarknaden.
Även om man således säger att
det är uppenbart att de begränsningar
som t. ex. skapats på arbetsmarknaden
och inom jordbruket är till nytta, så
kan man inte förneka att även dessa
konkurrensbegränsningar kan vara lika
samhällsskadliga som andra företeelser
inom näringslivet. Vi ser ju den dag
som i dag är att maktmissbruk kan
förekomma också på arbetsmarknaden,
och det är ju varje missbruk av en monopolställning
vi vill bekämpa.

Som exempel på svårigheten att bedöma
om en kartell är nyttig för samhället
eller ej kan man ta det mycket
näraliggande exemplet av den inter -

nationella jättekartell, som går under
namnet Schumannplanen. Det är den
största kartell på näringslivets område
som jag känner till, och mången anser
den väl vara mycket samhällsnyttig,
även om vi inte vet hur den kommer
alt verka. Men dess första verkan för
Sverige blev höjandet av ståltullen i
Tyskland, och från vår sida sett kan
väl denna åtgärd inte anses samhällsnyttig.

Svårigheten att skilja på vad som är
samhällsnyttigt eller ej kan också belysas
därav, att om en sammanslutning
av självständiga urmakare kommer till
stånd i syfte att hålla enhetliga priser,
så är ju detta enligt lagen förkastligt.
Men om å andra sidan en fackförening
genom avtal fastställer en enhetlig prislista
inom urmakeribranschen, så är
det tillåtet. Det visar hur nära förhållandena
inom arbetsmarknaden och näringslivet
ligger varandra och att om
man vill lämna frihet på arbetsmarknadsområdet,
så bör man också lämna
största möjliga frihet på näringslivets
område.

Man ifrågasätter om en lagstiftning
av den natur som nu är föreslagen
kommer att leda till önskat resultat.
Enbart den omständigheten att statsmakterna
skapat en speciell lag för att
reglera vissa förhållanden inom näringslivet,
som av hävd varit fria, medför
onekligen känslan av att näringslivet
i onödan kommer att bindas och
att staten vill uppträda som förmyndare
och speciell övervakare av näringsliv
och företagsamhet.

Med den utformning lagen fått kommer
man inte heller att kunna undvika
ett visst godtycke från rådets sida vid
bedömningen av om en konkurrensbegränsning
skall anses som samhällsskadlig
och på grund därav bli föremål
för regeringsingripande eller om
den kan anses värdig att kallas samhällsnyttig.
Det är inte omöjligt att ett
latent motstånd mot lagen redan på
grund härav kommer att utvecklas från

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21. 141

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

näringslivets sida, ett motstånd dikterat
av en allmän ovilja hos den fria
företagsamheten att låta sig klavbindas
av statliga myndigheter. Lagen kommer
säkerligen ej heller att stimulera
till fortsatt självsanering på detta område.
Det vore även olyckligt om företagsamheten
i opposition mot lagen
genom olika manövrer skulle komma
att kringgå lagens bestämmelser. Härigenom
kommer den ej heller att få
den effekt, som både ur samhällets,
konsumenternas och företagarnas synpunkt
är önskvärd.

Även om jag således i princip kan
acceptera lagförslaget såsom ett försök
under några år att komma till rätta
med missförhållanden som existerar
inom näringslivet måste jag emellertid
klart säga ifrån, att införandet av de
båda förbuden mot bruttopris respektive
anbudskarteller är till skada för
lagens lyckliga genomförande. Jag funderade
litet grand och satt och väntade
med spänning på att få höra vad herr
Kollberg skulle säga just om dessa båda
saker, men det fick vi inte höra i hans
anförande. Han kanske vill komplettera
det senare, ty det vore intressant
att få höra folkpartiets ställning på den
punkten. Just på dessa punkter kommer
säkerligen försöken att kringgå lagen
att bli talrika, och det blir nog
svårt att få det att gå in i näringsidkarnas
rättsmedvetande, att det som är
tillåtet och till och med påbjudet på ett
område, nämligen tobakshandeln, skall
vara kriminellt på andra områden. Att
kringgå bruttoprisförbudet är det lättaste
av allt, och jag tror knappast att
det finns någon så dum affärsman i
Sverige, att han inte kan lägga fram
flera förslag som har samma effektivitet
som bruttoprissystemet. Jag anser
för min del anbudskarteller vara förkastliga,
men förbudet mot dem kommer
kanske att sporra flera att rent
av som sport försöka finna likartade
lösningar.

Om dessa båda förbud icke hade fun -

nits i lagen, hade jag kunnat helt acceptera
Kungl. Maj :ts förslag såsom en
försöksverksamhet under några år och
lyckönska handelsministern till ett gott
förslag, men med dessa båda förbud i
förslaget, herr talman, måste jag yrka
på att den reservation, som lämnats av
herrar Wistrand och Cassel, blir godtagen
av kammaren.

Herr NYGREN (h): Herr talman! Jag
har begärt ordet i denna fråga för att
i någon mån söka tolka de synpunkter
och jag vågar säga känslor, som
förefinns inom breda lager av de samhällsgrupper
som i första hand kommer
att beröras av den föreslagna
lagstiftningen. Jag syftar då främst på
köpmän och hantverkare och vissa
andra mindre och medelstora företagare.

Dessa samhällsgrupper tillhör i regel
»de stilla i landet». De gör inte så
mycket väsen av sig. De ropar sällan
eller aldrig på statens stöd och ingripande,
utan de försöker såvitt möjligt
att stå på egna ben. Enskilt och i samverkan
inom sina yrkesorganisationer
söker de tillvarata sina rättmätiga intressen,
och i dessa strävanden har de
särskilt under de senaste åren och årtiondena
allt mer inriktat sig på yrkesreformatoriska
åtgärder.

Man förebrår ibland särskilt handeln
att den inte velat eller inte kunnat
rationalisera sin verksamhet i samma
utsträckning som t. ex. industrien
och jordbruket. Den som något känner
de verkliga förhållandena inom
denna näringsgren och som vill söka
se objektivt på problemen måste emellertid
erkänna, att handelns rationalisering
är förenad med väsentligt
större svårigheter än produktionens.
Inom industri såväl som jordbruk är
det mekaniseringen, som i första hand
möjliggjort framsteg och kostnadsbesparingar.
Inom handeln kan mekaniseringen
av naturliga skäl inte drivas
tillnärmelsevis så långt, ty där spelar

Nr 21.

142

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning- om motverkande av konkurrensbegränsning.

den mänskliga arbetskraften en vida
mer framträdande roll.

Men trots detta har framsteg dock
varit möjliga, och framsteg har även
gjorts och görs alltjämt. Det torde t. ex.
knappast finnes något annat europeiskt
land där självbetjäningssystemet så hastigt
slagit igenom som i vårt land inom
de branscher där detta system är möjligt
att genomföra, detta trots att statliga
regleringar — byggnadsregleringen,
kreditrestriktionerna etc. — lagt stora
hinder och svårigheter i vägen.

Jag tror att man utan att sväva på
målet kan göra det påståendet — och
stå för det — att den svenska detaljhandeln
inom skilda branscher mycket
väl kan uthärda en jämförelse med
samma verksamhet i andra länder. Den
utbildningsverksamhet, som bedrives
av organisationerna inom handeln och
som åtnjuter ett relativt obetydligt stöd
från det allmännas sida, är av imponerande
omfattning. Butikskulturen har
under de senaste årtiondena gjort storartade
framsteg. Utrednings- och forskningsarbete
har utförts av organisationernas
egna organ, och ett omfattande
erfarenhetsutbyte har organiserats
till gagn för rationaliseringsarbetets
fortskridande.

Den svenska detaljhandeln — jag
talar i första hand om den, eftersom
jag bäst känner dess förhållanden —
står vid en internationell jämförelse på
en hög nivå, och den arbetar, vågar
jag påstå, i regel med lägre kostnader
och mindre marginaler än motsvarande
företag i flertalet jämförbara länder,
detta trots att vår svenska löne- och
kostnadsnivå ligger avsevärt högre än
nivån i flertalet av dessa länder.

Det kanske kan tyckas, herr talman,
att dessa mina synpunkter och påpekanden
är ovidkommande för den föreliggande
frågan. Men jag anser inte,
att så är fallet. Det enskilda näringslivet
och enkannerligen den enskilda
handeln har under en följd av år blivit
utsatt för så mycken oberättigad kri -

tik, så mycket misstänkliggörande och
så stor misstro, att det finns all anledning
att i Sveriges riksdag ta upp
detta problem till behandling. Det är
självklart omöjligt att i ett kort anförande
gå in på denna kritik emot
handeln och dess verksamhet. Men jag
vill beklaga att inte nyetableringssakkunniga,
som arbetade under mera än
fem års tid, försökte sig på en mera
ingående analys av frågan hur handeln
fyller sin uppgift. Inte minst hade det
varit värdefullt, om man hade ägnat en
smula tid och intresse åt en jämförelse
på internationell basis. De 1 300 sidor,
som nyetableringssakkunniga presterade
i sitt utlåtande, skulle förmodligen
inte ha behövt utökas så värst
mycket för att vinna utrymme för en
sådan jämförelse. I värsta fall tror jag
nog att man saklöst hade kunnat slopa
ett och annat mindre väsentligt i det
digra betänkandet för att få utrymme
för en rättvisande bild av den svenska
handelns internationella standard.

När nu en ny sakkunnigkommitté
har tillsatts av handelsministern för
att ytterligare utreda vissa problem
inom handeln — jag undviker avsiktligt
att använda det felaktiga och missvisande
uttrycket varudistributionen
— så vore det enligt min mening tacknämligt,
om denna kommitté verkligen
ville vinnlägga sig om att införskaffa
det jämförelsematerial som jag här har
berört.

Jag antydde inledningsvis, att jag
ville söka i någon mån tolka de synpunkter
och känslor, som förefinns
inom de medborgargrupper som i
första hand kommer att beröras av
den föreslagna lagstiftningen. Man
kanske invänder häremot, att den
reaktionen har man ju redan fått del
av då framträdande representanter för
näringslivets centrala organisationer
givit sin anslutning till det inom handelsdepartementet
utarbetade lagförslaget.
Utan att på något sätt ifrågasätta
de agerande organisationsledar -

143

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

nas auktoritet vågar jag dock hävda,
att denna s. k. frivilliga uppgörelse
ingalunda står i överensstämmelse med
uppfattningen inom näringsidkarnas
breda lager. Man måste nämligen, herr
talman, sätta beteckningen frivillig
inom ett mycket kraftigt citationstecken.
Jag har själv tillhört den delegation
inom näringsorganisationerna, som
haft ständig kontakt med våra förhandlare
och som fått detaljerade redogörelser
för förhandlingarnas gång, och
jag vågar med stöd av min personliga
erfarenhet påstå, att kompromissen i
mycket hög grad påminner om ett
diktat. Denna taktik är ju för övrigt
ingen nyhet. Den känns väl igen från
andra s. k. frivilliga överenskommelser.

Nu kan man naturligtvis om det
framlagda lagförslaget säga, att det
i och för sig inte är så farligt ur näringslivets
synpunkt. Den förhandlingslinje,
som i stort sett valts i stället för
tvingande lagstiftning, är givetvis att
föredraga. Men när man tar del av motiveringarna
till lagförslagets olika detaljer,
får man en stark känsla av att
vad som nu föreslås endast är en tämligen
oskyldig början till en längre
gående och mera tvingande lagstiftning.

I Kooperativa förbundets tidskrift
»Vi» har för någon tid sedan publicerats
en artikel med rubriken »Med
klorna indragna», där man förklarar,
att sedan man tagit del av lagförslagets
motivering har man fått klart för sig
att »klorna inte är avklippta — de är
bara indragna». Det är precis samma
intryck som man har fått inom det enskilda
näringslivet. Man fruktar med
all rätt att den relativt oskyldiga spelöppningen
snart kan leda till en planhushållningslagstiftning
av liknande
innebörd som den man nu håller på
att genomföra i vårt grannland Norge.
Mot sådana strävanden vill och måste
näringslivets representanter på det
kraftigaste reagera.

I den motion, som herr Munktell och
jag har avgivit i denna kammare, har
bland annat pekats på den kränkning
av principen likhet inför lagen, som
den föreslagna kartellagstiftningen måste
anses innebära. Det är faktiskt en
av de starkaste känslor, som besjälar
de enskilda näringsidkarna, detta att
man tycker sig vara utsatt för en mot
sina intressen riktad ensidig klasslagstiftning.

Den argumentering man fört om
olikheten i konkurrensbegränsningen på
arbetsmarknaden och i övrigt inom
näringslivet har ganska utförligt bemötts
i vår motion, och jag skall inte
uppta tiden med att här rekapitulera
den. Jag vill endast erinra om att departementschefen
själv erkänner, att
konkurrensbegränsningarna på arbetsmarknaden
»i vissa fall kan ge anledning
till missbruk och missförhållanden».
Det är, som vi också framhållit
i motionen, ganska anmärkningsvärt
att handelsministern under sådana förhållanden
inte har funnit skäl att ange
hur dessa missbruk och missförhållanden
skall kunna undanröjas.

I det föreliggande lagförslaget görs
på ett par punkter, som redan här i
debatten har berörts, avsteg från den
förhandlingslinje, som eljest skall tilllämpas.
Bland annat stadgas absolut
förbud mot s. k. bruttopriser. Såväl i
den motion, som herr Munktell och jag
har avgivit i denna kammare, som i
högerns officiella partimotion yrkas
att dessa förbud icke må lagfästas. Även
de representanter för näringslivet, som
har biträtt överenskommelsen med handelsdepartementet,
har klart uttalat att
de »hellre skulle ha sett att bestämmelser
om bruttopriser och anbudskarteller
inginge bland de i 6 § i utkastet
uppräknade fallen och att sålunda
generella förbud icke komme till
stånd». Slutligen har också lagrådet
i sitt yttrande över lagförslaget anfört
stor tvekan i fråga om bruttoprisförbudet.

144

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

Jag vet väl, herr talman, att det är
en ganska otacksam uppgift att försöka
prestera ett försvar för bruttoprissystemet,
men jag vill dock som min mening
framhålla, att man har varit alltför
hastig med att fälla en förkastelsedom
över detta system, som sedan lång
tid praktiserats inte bara i vårt land
utan även i flertalet andra länder. Den
mycket ingående analys av bruttoprissystemet,
som på nyetableringssakkunnigas
förslag utfördes av professor af
Trolle, gav knappast något belägg för
att all bruttoprissättning är av ondo,
och än mindre har några bevis i den
riktningen framlagts i den här föreliggande
propositionen.

Över huvud taget är det en mycket
vanlig men enligt min mening fullkomligt
felaktig uppfattning, att en
central prissättning måste innebära
onödigt höga priser på varorna. I ett
uttalande för någon tid sedan i tidningen
Vi av direktör Carl Albert Anderson,
chef för Konsumtionsföreningen
Stockholm, framhölls i visst sammanhang
att »en hel del varor kan
i själva verket bli billigare för konsumenterna
med en central prissättning
än om varje detaljhandlare skall kalkylera
med sina egna kostnader och ta ut
priset därefter». Herr Andersons påpekande
är så sant som det är sagt.
Själv har jag sett många exempel på
hurusom helt fria varor ofta varit
föremål för en relativt hög marginalberäkning,
under det att de enhetspriser,
som kalkyleras och fastställes
av ett centralt och ansvarigt organ
inom den ena eller andra branschorganisationen,
i regel är moderata och
väl avvägda. De priskommittéer eller
föreningsstyrelser eller vilket organ
det nu är som handhar gemensamhetsprissättningen
måste alltid ta hänsyn
dels till att prissättningen blir sådan
att den inte frestar till underförsäljning,
dels naturligtvis till konkurrensen
från andra företags och företagsformers
sida.

Och när det gäller av fabrikanterna
fastställda bruttopriser, finns det faktiskt
dokumenterade bevis för att
marginalerna ofta är lägre än vid den
individuella prissättningen.

I en skrivelse år 1947 från statens
priskontrollnämnd till chefen för dåvarande
folkhushållningsdepartementet
berör nämnden prissättningen på
olika kaffeblandningar. Man meddelar
att detaljhandelsmarginalen år 1938,
alltså före krigets utbrott, på detaljhandlarnas
egna kaffeblandningar genomsnittligt
låg vid 90 öre per kg men
att den dock i många fall uppgick till
betydligt över 1 krona. För KF:s märkesblandningar
var marginalen samtidigt
65 öre per kg och för Hakonbolagets
märkesvarukaffe 61 öre per
kg. Orsaken till dessa lägre priser och
mindre marginaler var helt enkelt den,
att såväl KF :s som Hakonbolagets kaffeblandningar
salufördes och prisannonserades
som märkesvarukaffe. Före
kriget uppgick försäljningen av märkesvarukaffe
till cirka 20 procent av
den totala kaffeförsäljningen här i landet.
I dag torde märkesvarukaffet utgöra
mellan 80 och 90 procent av allt
kaffe som försäljes. Kan man då anse
att bruttopristillämpningen har varit
av samhällsskadlig beskaffenhet och till
konsumenternas nackdel? Jag kan det
i varje fall inte.

Det finns andra fall, där en bruttoprissättning
otvivelaktigt har medverkat
till en minskning av marginaler
och utförsäljningspriser. Sålunda torde
en stor del av herrkonfektionens frammarsch
under 1920- och 1930-talen få
hänföras till det intensiva försäljningsarbete,
som då igångsattes från vissa
fabrikanters sida och där hjälpmedlet
vid sidan av goda kvaliteter var en
mycket omfattande annonsering med
angivandet av bruttopriser, vilka inkluderade
en ganska snäv återförsäljarmarginal.
Jag kan för att ta några
konkreta exempel peka på sådana artiklar
som Collijns »55-an» och »65-

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21. 145

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

ar.» m. m. liksom på Junex’ produkter
och Algots mans- och pojkkläder.
På livsmedelsområdet kan nämnas fabrikantnamn
sådana som Findus och
andra, vilka likaledes genom en intensiv
prisannonsering har möjliggjort en
för konsumenterna fördelaktig utveckling
i prishänseende. Bruttopriset har
faktiskt här varit en starkt medverkande
faktor i en dynamisk utveckling mot
ökad produktion, större produktionsserier,
massdistribution och lägre konsumentpriser.

Man kanske nu kan invända att den
uppgift, som jag i detta fall vill tilllägga
bruttopriserna, borde kunna övertagas
av de riktpriser, som åtminstone
tills vidare alltjämt skall vara tillåtna.
För artiklar av det slag, som det här
är fråga om, tror jag emellertid inte
att en sådan annonsering av riktpriser
kan åstadkomma samma effekt som en
fabrikantannonsering av bruttopriser,
vilken dessutom förenas med fabrikantens
direkta varumärkning och prisangivelser
på varorna i fråga.

När nyetableringssakkunniga på sin
tid tillkallades var det ju i första hand
nyetableringskontrollen som skulle
granskas. Sedan dess har de sakkunnigas
direktiv i hög grad vidgats, men
man bör inte förbigå det som var det
ursprungliga motivet till utseendet av
de sakkunniga.

I ufskottsutlåtandet erinras om att
statsmakterna år 1932 avböjde att genomföra
legala kompetensvillkor inom
handeln och hantverket, och denna
ståndpunkt anser man nu kan åberopas
även när det gäller den enskilda
nyetableringskontrollen. Jag kan inte
underlåta att erinra om att dåvarande
chefen för handelsdepartementet inte
bara avböjde att framlägga förslag om
legala kompetensvillkor utan också direkt
rekommenderade näringslivets organisationer
att själva söka lösa denna
fråga. Det var också först härefter som
arbetet med att organisera en enskild
nyetableringskontroll igångsattes. Detta

är inte någon oväsentlig faktor, men
utskottet har föredragit att med tystnad
förbigå densamma.

Jag skall inte uppta tiden med en utförlig
motivering för nyetableringskontrollen.
Men jag vill peka på den mycket
negativa ståndpunkt, som den nuvarande
handelsministern har intagit
till frågan. I det fallet kan jag inte riktigt
dela herr Cassels uppfattning. Den
ståndpunkt, som handelsministern intagit,
har han drivit så långt, att han
återkommer till det förslag om »omvänd
bevisbörda», som nyetableringssakkunnigas
majoritet ville tillämpa
både på detta och på andra områden
av konkurrensbegränsning. Utskottets
majoritet säger sig inte kunna dela denna
uppfattning. Men lag tillåter mig
fråga, hur man eljest skall tolka departementschefens
uttalande när han
säger: »Det allmänna argumentet, att
nyetableringskontroll erfordras för en
rationell utveckling av en bransch eller
för att stärka den enskilda handelns
ställning gentemot andra företagsformer
finner jag i varje fall ej vara ägnat
att ge övervikt åt skälen för enskild
nyetableringskontroll. Det måste därutöver
fordras ytterligare omständigheter,
som i det föreliggande fallet ger
särskild tyngd åt motivet för kontrollen.
Ett sådant skäl utgör den omständigheten,
att det förebringas utredning
om att nyetableringsregleringen medför
en sådan rationalisering inom branschen,
att distributionskostnaderna sänkes
och att en väsentlig del av rationaliseringsvinsten
kommer konsumenterna
till godo.»

Är det inte ganska uppenbart, herr
talman, att man här lägger bevisskyldigheten
på dem, som handhar nyetableringskontrollen
?

Att utskottsmajoriteten genom sitt
skrivsätt ytterligare skärpt den negativa
inställningen till enskild nyetableringskontroll
finner jag i likhet med
herr Cassel ytterligt beklagligt, och jag
har mycket svårt att tro att detta stånd -

10 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 21.

Nr 21.

146

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

punktstagande står i god samklang med
den s. k. frivilliga överenskommelse,
som träffats mellan handelsdepartementets
och näringslivets representanter.

Herr talman! Jag skulle helst vilja
sluta mitt anförande med ett yrkande
om ett rent avslag på utskottets förslag
och ett bifallsyrlcande till punkt 1 i
den av herr Munktell och mig i denna
kammare väckta motionen nr 507. I
frågans nuvarande läge anser jag emellertid
ett sådant yrkande vara meningslöst
och jag tillåter mig därför att yrka
bifall till den av herrar Wistrand och
Cassel avgivna reservationen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Sedan
åtskilliga år har statsmakterna
haft sin uppmärksamhet riktad på de
överenskommelser, som har förelegat
inom det enskilda näringslivets olika
branscher i syfte att minska eller helt
upphäva den fria konkurrensen. Dessa
överenskommelser har föranlett statsmakterna
att besluta om särskild lagstiftning,
i första hand för att vinna
kännedom om dessa företeelsers art
och karaktär. Detta sker genom den
s. k. monopolutredningsbyrån, där man
registrerar dessa avtal. Denna registrering
är i princip offentlig. En del av
dessa kartellavtal och andra överenskommelser
har inte förmått stå emot
offentlighetens ljus och har därför blivit
upphävda. Men av denna registreringsverksamhet
framgår också tydligt,
att ett utomordentligt stort antal
kartellavtal alltjämt är i kraft, vilket
innebär att enskilda företagare funnit
det ändamålsenligt att begränsa eller
ibland rent av upphäva konkurrensen.

Denna registreringsverksamhet har
sålunda medfört vissa positiva resultat,
men statsmakterna har ändå funnit en
ytterligare utbyggnad av lagstiftningen
nödvändig. Man har tillkallat särskilda
sakkunniga, de s. k. nyetableringssakkunniga.
Dessa avlämnade på sin tid
ett betänkande. När detta betänkande

offentliggjordes, kunde man märka en
större livaktighet inom det enskilda näringslivet.
Den s. k. självsaneringen tog
fart. Den har otvivelaktigt gett vissa
resultat.

Nu har vissa representanter för högern
gett till känna den meningen, att
ytterligare lagstiftning i stort sett är
onödig om man bara ger sig tid. Om
man inte har så bråttom, kommer nog
självsaneringen, säger man, att klara
de här föreliggande problemen. Jag
tror inte, att det är en realistisk bedömning.
Det fordras nog ytterligare
åtgärder, vilket också har föreslagits i
den proposition som kammaren nu har
till behandling.

Det är glädjande för mig att konstatera
den stora anslutning som förslaget
har fält. Det bör utgöra en garanti för
att det står en överväldigande majoritet
bland Sveriges folk bakom denna
lagstiftning. Såsom den nu är utformad
bär den utan tvekan prägel av en kompromiss,
där man tagit hänsyn till de
uppfattningar som hävdats av en minoritet
bland de sakkunniga. Detta
innebär att man, i motsats till vad majoriteten
och de sakkunniga föreslagit,
har avstått från tvingande bestämmelser.
Dessa bestämmelser skulle ha inneburit
att om man hade förhandlat med
en företagare eller en företagargrupp
om att upplösa bindningar i olika former,
kartellavtal och dylikt, och vederbörande
vägrat att efterfölja en myndighets
anmaning, skulle lagen ge möjlighet
att förelägga vederbörande att
upplösa dessa konkurrensbegränsningar.
Dessa tvingande bestämmelser har
emellertid utmönstrats ur det nu föreliggande
lagförslaget.

Att de tvingande bestämmelserna har
försvunnit ur lagen har sin alldeles särskilda
historia. Bakgrunden är ju den,
att de sakkunniga delade upp sig i två
läger. Av remissinstanserna avstyrkte i
stort sett alla näringsorganisationer
majoritetsförslaget, medan löntagar-,
tjänstemanna- och konsumentorganisa -

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om

tionerna livligt tillstyrkte samma förslag.
I denna situation kunde man
ställa frågan, om det över huvud taget
fanns några möjligheter att åstadkomma
en breddning av det underlag som
stod bakom en sådan lagstiftning. Det
är klart, att även om man erhållit åtskillig
kunskap om dessa företeelser,
erkänner jag gärna, att det återstår
många ting ätt söka klarhet i med hänsyn
till den omfattning som dessa åtgärder
har fått med åren.

Nu hade emellertid den traditionella
utredningen ägt rum, i vilken vederbörande
delade sig i två grupper. Likaså
hade den sedvanliga remissen företagits.
Det gällde då hur man skulle
förfara för att om möjligt utröna, om
det inom det enskilda näringslivet
kunde föreligga ett intresse för en uppgörelse
eller en sammanjämkning av
åsikterna. Det var om detta som man
försökte få upplysning.

Nu ser vi i en av reservationerna,
nämligen den av herrar Wistrand och
Cassel, att man funnit den arbetsmetod
som kom till användning anmärkningsvärd.
Jag har tidigare i första
kammaren frågat en representant för
högerpartiet vilken metod som vederbörande
skulle ha ansett lämplig eller
om man på grund av formella skäl
skulle ha avstått ifrån att skapa klarhet
om huruvida det inom det enskilda
näringslivet fanns intresse för att lösa
dessa frågor i samförstånd. Jag fick intet
svar.

Vad som har ägt rum är, att man till
vissa branschorganisationer ställde en
del frågor om hur man inom organisationerna
såg på här föreliggande frågekomplex
och vilka möjligheter som
fanns att komma fram till en positiv
lösning. Jag har i propositionen refererat
de besked som vi i detta sammanhang
fick. Dessa gav emellertid till resultat,
att vi fann anledning att fortsätta
överläggningarna för att komma
fram till en precisering av parternas
ståndpunkter. Eftersom det rörde in -

Nr 21. 147

motverkande av konkurrensbegränsning.

vecklade krångliga frågor, var det nödvändigt
att ha reda på de olika faserna
under dessa överläggningar. Det hela
slutade med en uppteckning, där vederbörande
förklarade att de kunde ansluta
sig till en lagstiftning, som föreskriver
ett förliandlingsförfarande,
men att de inte ville rekommendera
några tvingande bestämmelser i denna
lagstiftning.

Denna uppteckning karakteriserade
nu herr Nygren som typisk för de uppgörelser,
som under senare år har träffats
emellan näringslivet och staten.
Han sade, att det här var fråga om ett
typiskt diktat ifrån statsmakternas
sida. Efter vad jag har sett från reklam
och på annat sätt har herr Nygren kommit
till kammaren såsom representant
för det fria näringslivet. Han skall alltså
bevaka näringslivets intresse av frihet
och den enskildes möjlighet att
hävda sig mot eventuella företeelser inom
näringslivet som innebär begränsningar
av hans rörelsefrihet, låt mig
säga t. ex. en framgångsrik företagares
frihet. Nu karakteriserar alltså herr
Nygren detta förfarande så, att det är
ett diktat från regeringens sida. Detta
är emellertid långt ifrån ett diktat;
denna uppteckning ger bara ett uttryck
för att man från vissa branschorganisationers
sida hyser den meningen, att
man kan förfara så och så — jag tar
för givet att dessa organisationer representerar
den övervägande majoritetens
mening.

Varför ville vi nu ha reda på detta?
Jo, helt enkelt av den anledningen, att
skulle man komma med ett alternativ,
som byggde på en förhandlingslinje
och uteslöt de av de sakkunniga förordade
tvångsmässiga förfarandena, så
måste man mötas av förståelse och av
en vilja till positiva insatser. Annars
vore det tämligen meningslöst att förorda
ett förfarande, eftersom man inte
kunde tänka sig någon verklig vilja
från näringslivets sida att uppnå positiva
resultat.

148 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

I och med att man fick sådana besked,
så kunde man utarbeta ett alternativ
till det majoritetsförslag, som
förelåg från de sakkunniga. Eftersom
regeringen hade bestämt sig för och
ansåg det vara ändamålsenligt att
åstadkomma en positiv lösning, så gick
det inte att följa minoriteten hland de
sakkunniga, vilken intog en rent negativ
ståndpunkt, något som alltså ur regeringens
synpunkt var otillfredsställande.
Då gällde det alltså att få fram
ett besked om huruvida man såg någorlunda
lika på dessa frågekomplex och
om man hade möjlighet att komma
fram till någon samstämmighet i värderingarna,
när det gällde t. ex. samhällsskadlig
verkan av dessa bindningar.
Detta gjorde man glädjande nog.

Om den anda som besjälade herr
Nygrens anförande här i kammaren
skulle, såsom han gjorde gällande, vara
förhärskande inom näringslivet, då befarar
jag att även om riksdagen antar
denna lag, kommer vi inte att nå det
positiva resultat som jag har fått ett
tämligen säkert besked om att näringslivet
har en vilja att söka uppnå. Det är
ganska egendomligt att en företrädare
för ett parti, som säger sig värna det
enskilda näringslivets frihet att konkurrera,
här kan gå emot ett förslag, som
tar så stor hänsyn just till de synpunkter
som framförts av det enskilda
näringslivet.

I propositionen finns upptagna två
slag av konkurrensbegränsningar, som
är belagda med tvingande bestämmelser.
Det gäller bruttopriser och anbudskarteller.
Jag har sökt att i medkammaren
skildra varför man härvidlag
har intagit den ståndpunkt man gjort
från regeringens sida. Man sade sig att
dessa båda former av konkurrensbegränsning
är så stötande, att det är föga
troligt att det finns någon som kan försvara
dem. När man står här i kammaren
och talar om bruttopriser får jag
närmast det intrycket, att man talar om
riktpriser. Bruttoprissättningen med -

för, att om en företagare underskrider
detta pris blir han avstängd från leverans.
Han förlorar således friheten att
bedöma sina egna kostnader. Han får
inte alls någon stimulans att pressa
sina kostnader genom att vinna fler
kunder, genom att tala om att han driver
sin butik så billigt, ty då får han
inga varor.

När herr Nygren försvarar bruttoprissättningen
har han tydligen en annan
uppfattning än flertalet av de företrädare
för det enskilda näringslivet,
som jag har träffat under den senaste
tiden. Dessa har enstämmigt förklarat,
att man inte längre tillämpar bruttoprissättning.
Man tillämpar inte någon
avstängning om man bryter mot bruttoprissättningen
Det är ett förgånget skede.
Men här uppträder herr Nygren till
försvar för dessa rena bruttopriser.

Jag vill tillägga, herr talman, att riktpriserna
är någonting helt annat. Där
ges det möjlighet för den enskilde att
underskrida de fastställda priserna,
men han får inte överskrida dem. Dessa
priser är alltså av helt annan karaktär.

Jag behöver inte offra många ord på
den andra delen av de konkurrensbegränsande
åtgärderna som är förbjudna,
nämligen anbudskartellerna. Det har
väl framgått klart och tydligt, att det
inte är så värst många som vill försvara
denna som jag tycker utomordentligt
stötande. företeelse inom vårt ekonomiska
liv.

Man har dessutom förfarit så pass
varsamt vid utformandet av denna lagstiftning,
att i den mån det kan visas
att den eventuella förekomsten av
dessa två slag av konkurrensbindningar
inte har samhällsskadlig verkan kan
man få dispens ifrån förbudet. Denna
anordning har jag trott innebära att
man kan nå tämligen snabba resultat.

Nu har det visserligen sagts i första
kammaren, att regeringen inte bara
skall söka snabba resultat utan också
de bästa resultaten. Till det vill jag
bara foga den kommentaren att vi, som

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21. 149

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

hyser den meningen att det är ofrånkomligt
med ingripanden från statsmakternas
sida emot konkurrensbegränsning
i dess olika former, har nog
den bestämda uppfattningen, att om
man kan begränsa näringsfrihetsrådets
arbete till att avse dispenser från
bruttopriser och anbudskarteller, blir
den arbetsuppgiften relativt ringa i förhållande
till det arbete rådet skulle få
om inte dessa förbud hade funnits. Därmed
ges också möjlighet för denna myndighet
att på ett helt annat sätt ägna tid
åt det stora och omfattande problem,
som ligger i kartellerna och liknande
konkurrensbegränsningar. Det är därför
jag har trott att man gagnar det
hela bäst med denna utformning.

Både herr Cassel och herr Edström
har här sagt, att det är så lätt att kringgå
dessa båda förbud och att det finns
så många metoder att använda för att
nå samma resultat. Herr Edström trodde
för sin del att det inte finns någon
företagare eller affärsman, som inte
kan upptäcka dessa möjligheter. Ja, det
tyder på att man har —• om det är så
illa ställt — en benägenhet att på ett
otillbörligt sätt utnyttja en organiserad
maktställning. Det var ju detta vi skulle
försöka komma åt, och jag beklagar livligt
om man fortfarande har en dylik
mentalitet. Vi hade verkligen trott att
man med denna lagstiftning skulle
stödja de krafter inom det fria näringslivet
som vill en sanering, en sanering
av det slag som herr Edström också
förklarade i längden bli bäst för näringslivet
självt liksom för konsumenterna
och allmänheten.

Det har givits många exempel på hur
befängt denna lagstiftning kommer att
verka. Man anför alla möjliga exempel,
och man talar bland annat om att
denna lagstiftning inte kommer att
möjliggöra att man tar den hänsyn,
som i vissa fall skulle vara behövlig.
Det är klart att det kanske ligger taktik
i att man inte talar om de stora
företagen, utan att man helst hänvisar

till en företagare, som inte har några
anställda eller kanske har en eller två
anställda, och säger: Nog är det bra
hårt att denne skomakare, som sysslar
med reparationer och kanske inte har
högre lön än sina anställda eller sin
anställde, skall behöva komma under
denna lagstiftning. Jag vill då erinra
om att endast om det är kartellavtal,
som är så konstruerade att de på ett
otillbörligt sätt gynnar vederbörande,
skall de drabbas av lagbestämmelsen.
Det är klart att det skall finnas plats
för att ta hänsyn till sociala skäl, men
man har också att väga det allmänna
intresset, och det är därför jag i propositionen
har sagt att man får fara varsamt
fram när man tillämpar dessa bestämmelser.
I propositionen har jag
nästan systematiskt intagit den ståndpunkten,
att detta nya näringsfrihetsråd
skall få största möjliga frihet och
därmed också få utforma dessa tilllämpningsbestämmelser
på det bästa
sättet.

Det finns åtskilliga andra ting som
man nu har anfört. Exempelvis har
man sagt, att det ju helt strider emot
lagstiftningens anda, att staten genom
tobaksmonopolet tillämpar bruttopriser
vid försäljning av tobak. Ja, det är
riktigt. Nu kanske det inte har samhällsskadlig
verkan på samma sätt som
andra bruttopriser. Det är lika säkert
att själva bruttoprissättningen uppkommit
därför att man tagit sociala
hänsyn till utövarna, alltså tobakshandlarna.
Men jag vill erinra om att det pågår
en utredning, i vars direktiv man
har skrivit in att det bör undersökas,
om inte tobaksmonopolet bör gå ifrån
den bruttoprissättning man nu tillämpar,
och längre kan vi inte komma för
tillfället. Det är alltså så, att man undersöker
möjligheterna att komma
ifrån denna bruttoprissättning, som
kommit till, så långt jag har uppfattat
det, därför att man vill skydda dessa
tobakshandlare och alltså vill ta sociala
hänsyn i ett visst givet läge.

150 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

Nu säger herr Cassel, att vad som är
riktigt i dag kanske är oriktigt i morgon;
det har givits många exempel på
det. Men när herr Cassel tar ett exempel
för att bevisa sitt påstående, hämtar
han det från en utredning på 1930-talet, som sysslade med frågor om avsättningsförhållanden
o. dyl. och kom
fram till att det kanske vore rimligt
med en viss bindning i karteller. Det
var emellertid fråga om karteller med
offentlig insyn och samhällsnyttiga
karteller som skulle öka avsättningen,
och det var inte enskilda som skulle
bestämma hur kartellerna skulle utformas.
Det är ju en helt annan sak. Nu
passade också herr Cassel på att säga,
att hans parti tog avstånd från hela
detta kommittébetänkande, eftersom
det hade långtgående konsekvenser.
Jag skulle tro att herr Cassel var angelägen
att erinra om det. Jag vet inte
precis vad det var fråga om för utredning,
men jag frågade herr Severin,
som sades vara ledamot av kommittén,
och han gav mig dessa besked. Jag tycker
alltså inte att det exempel herr
Cassel åberopade var så lyckat i detta
sammanhang.

Herr Cassel ställde en direkt fråga
till mig, hur jag ser på utskottets skrivning
om nyetableringskontrollen. Jag
har närmast fått den uppfattningne, att
det bara föreligger en skenbar motsättning,
eftersom utskottet säger att det i
allt väsentligt tillstyrker propositionen.
Det finns kanske en liten nyansskillnad
därför att utskottet i sin skrivning har
velat ta hänsyn till olika omständigheter,
kanske föreliggande motioner,
och det händer ju ofta att en skrivning
från ett riksdagsutskott uppvisar nyansskillnader
gentemot propositionen.
Jag har emellertid inte funnit, att man
skall tolka utlåtandet som om det skulle
uttrycka väsentligen någonting annat
än det som sägs i propositionen.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att man med denna lagstiftning
naturligtvis löper en viss risk att miss -

lyckas och inte nå det syfte, som man
har trott sig kunna nå. Det innebär då
att man har bedömt läget felaktigt och
att det besked man har fått från näringslivet
inte skulle ha den tyngd och
hållfasthet, som man har trott att detsamma
skulle ha. Om ett dylikt misslyckande
måste inregistreras sedan
denna lag har varit i kraft ett par år,
finner jag det i och för sig vara
beklagligt.

Från oppositionen har det sagts, att
denna lagstiftning bara är en oskyldig
början, på vilken man lockar ut näringslivet,
och sedan kommer den verkligt
genomgripande lagstiftningen. Detta
är väl att se spöken på ljusan dag.
Till herr Nygren liksom de andra som
hyser denna uppfattning vill jag gärna
säga, att om näringslivet nu får chansen
att undre sådana former som är
skisserade i propositionen förhandla
om dessa ting, har det möjlighet att
med argumentering och dokumentering
bevisa, att de gällande konkurrensbegränsningarna
inte är av samhällsskadlig
karaktär. Om näringslivet inte kan
övertyga om den saken utan måste erkänna
att dessa bindningar har en
skadlig verkan och näringsfrihetsrådet
ger denna mening till känna men vederbörande
företagare som står för kartellen
eller bindningen inte böjer sig
för rådets utslag, anser jag att åtskilligt
tyder på att statsmakterna och allmänheten
inte kommer att nöja sig med det
beskedet, utan då kommer de att av en
allmän opinion tvingas ta nya steg
framåt, och då blir det säkerligen
tvångsbestämmelser. Det borde vara en
angelägen uppgift för alla dem, som
menar att konkurrensen har en mission
att fylla, att visa att utvecklingen inte
blir den jag senast har skildrat. Det är
min livliga förhoppning att det skall
vara möjligt att under dessa former
finna så tillfredsställande lösningar, att
vi kan uppnå resultat utan att behöva
införa alltför många tvingande bestämmelser.
.Tåg vill därför uttala min till -

151

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

fredsställelse om kammaren följer andra
lagutskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr CASSEL (h) kort genmäle: Herr
talman! Jag förstår att herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
kan känna sig en aning bitter när han
råkar ut för kritik i den situation, då
han tycker sig ha gjort sitt allra bästa
för att få fram en frivillig överenskommelse.
Jag tror också på statsrådets
uppriktiga önskan om samförstånd
med näringslivet. Men, herr statsråd,
det kan inte bli tal om förhandlingar
mellan två parter som inte är jämbördiga.
Näringslivet kan inte sätta hårt
mot hårt när det kallas till förhandlingsbordet.
Det är staten ensam som
bestämmer innehållet i lagstiftningen,
och näringslivet har bara att rätta sig
efter den lagstiftningen. Därför är näringslivets
förhandlare inte fria, när de
kommer till förhandlingsbordet. De
kan inte tala och agera annat än under
trycket av den känslan att om de inte
accepterar, så får de en ännu besvärligare
lagstiftning än de skulle kunna
få på förhandlingens väg. Ett sådant
accepterande under hot om någonting
som innebär, jag vill inte säga trängande
fara, men dock en hårdare bindning
än man möjligen skulle kunna förhandla
sig till, är ingalunda detsamma
som en frivillig uppgörelse.

Det kan inte hjälpas, att riksdagen,
åtminstone riksdagens opposition, känner
sig en aning satt ur spel och kommer
att tänka litet grand på de deviser,
som under karolinska enväldet brukade
stå på grindstolparna: I herremän
faren icke så fort, vad göras skall är
allaredan gjort. Detta om sättet för tillkomsten.

Herr SJÖLIN (fp): Herr talman! Jag
tänker inskränka mig till att anföra
några synpunkter i anslutning till mo -

tion nr 490. Min motion syftade till
att inom den nya lagens ram ge olika
hantverkargrupper en organisatorisk
möjlighet att under sund konkurrens
skydda sitt yrke. Jag hänvisade därvid
till det danska licitationsförfarandet.

Som jag framhöll i motionen torde
det nämligen vara otvivelaktigt att en
hänsynslös och osund konkurrens i
dessa fall leder till förhållanden, som ur
samhällsekonomiska synpunkter måste
betecknas som otillfredsställande. Vad
man enligt min mening då borde sträva
efter var att garantera en fri konkurrens
men samtidigt skapa förutsättningar
för en fullgod pris- och kvalitetskombination.

Man kan inte komma ifrån att beställarna-köparna
i dessa fall mycket ofta
har en betydligt starkare ställning än
säljarna-leverantörerna. Vad som hindrar
den fria prisbildningen är att köparna
i förhållande till säljarna har en
ställning, som faktiskt kan jämföras
med ett köparmonopol. Köparna behöver
nämligen inte inbördes konkurrera
som i andra fall. Det är då naturligt,
att man från hantverkarnas sida organisatoriskt
vidtagit motåtgärder.

Vid avvägningen av de olika intressena
har det därvid synts mig som om
den föreslagna lagstiftningen i 3 § något
ensidigt slog ned på hantverksgruppernas
i och för sig naturliga strävan
att skydda sig och sitt yrke. Jag hade
då tänkt mig att man på något sätt skulle
i lagen bereda möjlighet till ett anbudsförfarande
under näringsfrihetsrådets
överinseende i enlighet med vad som
skett i Danmark genom det s. k. licitationsförfarandet.

Det förefaller mig som om utskottet
i princip skulle vara ense med mig när
det i sitt utlåtande påvisar, att det föreligger
viss möjlighet att utan ändring
i 3 och 4 §§ tillämpa ett förfarande
liknande det danska licitationssystemet.
Detta skulle då ske på så sätt,
att företagarna inom viss bransch träffade
avtal om ett sådant förfarande,

152 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

varvid man dock hade att tillse, att avtalen
utformades så, att de uteslöte
varje möjlighet till samråd och samverkan
i prishänseende före anbudens avgivande.
Däremot synes det mig ur alla
synpunkter lämpligt, och jag utgår ifrån
att det även är utskottets mening, att
de som skall delta i en licitation, d. v. s.
avge anbud, på förhand samlas till ett
möte för att t. ex. vid en byggnation
överlägga om ritningar, beskrivningar
och de allmänna och speciella förutsättningarna
för anbudet. Givetvis kan det
inte tillåtas att även priset då diskuteras.
Ett dylikt sammanträde före anbudens
avlämnande är nämligen synnerligen
lämpligt, även ur beställarens synpunkt
för att tillförsäkra denne anbud
som baserats på samma förutsättningar.
Självklart är, att beställaren måste tillförsäkras
rätt att vara närvarande vid
dessa sammankomster och delta i vad
man skulle kunna kalla för hyfsningen
av anbudsekvationen.

Är man överens om att hantverkarna
kan ordna sina angelägenheter på detta
sätt och att det överensstämmer med
den föreslagna lagen, har jag för min
del intet att invända. Jag har då nått
motionens syfte: licitation godtas och
förfarandet ställes även indirekt under
näringsfrihetsrådets kontroll.

Till slut skulle jag endast vilja uttala
den förhoppningen, att de kommunala
myndigheterna, som ju för närvarande
inom byggnadsbranschen är de stora
och dominerande beställarna, kommer
att anlita licitationsförfarandet om de
olika hantverkargrupperna ordna sina
angelägenheter på det sätt, som jag skisserat.
Det skulle säkerligen vara olyckligt,
om man på detta håll sökte utnyttja
sin monopolställning till att spekulera
i en eventuell tillfällig vinst baserad
på illojal konkurrens. Denna
vinst skulle säkert i det långa loppet
komma att visa sig rätt så dyrköpt.

Herr MUNKTELL (h): Herr talman!
Efter att så många synpunkter fram -

förts på frågan, kan jag fatta mig kort.
Jag skall ta upp ett par saker, som inte
har berörts förut.

Jag skulle först vilja beröra det s. k.
monopolistfallet. Detta karakteriseras
enligt lagtexten av att »en företagare
eller en till följd av gemensamma ägareintressen
sammanhållen grupp av företagare
inom en viss näringsgren svarar
för en väsentlig del av företagsamheten
i landet eller del av landet». Går man
närmare till motiven, finner man, att
departmentschefen övervägt, att ensamföretagaren
borde svara för en övervägande
del av omsättningen men att han
stannat vid att redan om en företagare
eller företagargrupp svarar för 40 procent
av omsättningen måste man räkna
med att han till följd av »teknisk och
kommersiell överlägsenhet eller andra
omständigheter intar en ställning av
så dominerande natur att förhandlingar
bör kunna påkallas». Det förtjänar
särskilt att uppmärksammas, att detta
icke behöver gälla omsättningen i hela
landet. Det betonas uttryckligen att förhandling
bör kunna påkallas också då
monopolsituationen gäller del av landet,
t. ex. ett landskap eller ett län.

Först och främst vill jag säga att man
här använder beteckningen monopol i
en mycket vidare bemärkelse än vid
vanligt språkbruk. Detta måste betecknas
som felaktigt särskilt som ordet
»monopol» i det allmänna medvetandet
har så att säga en belastning. Den nedsättande
innebörd, som ordet otvivelaktigt
hos stora befolkningsgrupper har,
kommer därmed att drabba många som
i realiteten icke alls är monopolister.

Förhållandet är ju helt enkelt det att
om ett företag genom skickliga tillverkningsmetoder,
hög kvalitet, god service
o. s. v. lyckas tillvinna sig en stark
ställning på marknaden, så betecknas
resultatet som monopolism, oavsett om
prissättningen är skälig eller ej. Jag vill
här erinra om det enhälliga uttalandet
i utredningen om ekonomisk efterkrigsplanering
hösten 1945. Där sägs orda -

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21. 153

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

grant att »kommissionen vill starkt understryka
att förekomsten av organiserad
samverkan mellan företag eller av
företag med monopolistisk ställning på
marknaden icke i och för sig är en anledning
till ingrepp från samhällets
sida. Tvärtom», säger kommissionen,
»kan en samverkan eller en sammanslagning
av smärre företag till större
enheter i vissa fall vara en förutsättning
för en rationalisering av produktion
och distribution.» Då är det väl
minst sagt egendomligt att om en företagare,
i fri konkurrens och utan att
vidtaga konkurrensbegränsande åtgärder,
till följd av att han är tekniskt
skickligare och kommersiellt duktigare
har lyckats komma upp till 40 procent
av omsättningen i en del av landet, då
skall han a priori anses utöva konkurrensbegränsning,
som ifrågasättes vara
skadlig. Det är uppenbart att en sådan
regel måste verka hämmande på initiativkraft
och handlingsvilja.

Herr Nilsson i Göteborg betonade
starkt att det låg i konsumenternas intresse
att man fick fram effektiva och
kommersiellt och tekniskt skickliga företag
för att på det sättet få billiga och
bra produkter.

Jag skall också ta upp ett par mera
rättsligt betonade synpunkter. Jag erinrar
då först om att det finns fall, där
man uttryckligen accepterar konkurrensbegränsningar
framför allt på arbetsmarknaden.
Att man undantagit
arbetsmarknadens parter från lagförslaget
motiveras ju bland annat särskilt
med det förhållandet att två s. k. likaberättigade
parter här står emot varandra.
Men detta resonemang är mycket
vilseledande. Det som väsentligen
åstadkommer konkurrensbegränsningarna
på avtalsmarknaden är ingalunda
avtalen mellan arbetsmarknadens parter,
utan konkurrensbegränsningarna
har ju redan uppstått genom de avtal,
som träffas mellan individerna i de
olika lägren. Det är arbetsgivarnas inbördes
överenskommelse att endast kol -

lektivt träffa avtal om lönerna, som skapar
konkurrensbegränsningen på deras
sida, och det är avtalet mellan arbetarna
inbördes att endast kollektivt utbjuda
sin arbetskraft som konstituerar
deras konkurrensbegränsning.

Med det nu sagda har jag givetvis
icke pläderat för någon lagstiftning på
detta område. Jag vill endast konstatera,
i anslutning till vad herr Nygren
sade, att man tillämpar helt olika betraktelsesätt
på likartade företeelser endast
därför att de uppträder på skilda
områden av samhällslivet och till synes
i olika former.

När jag säger likartade företeelser
vill jag i anslutning till ett av herr Edströms
exempel erinra om att även från
ledande teoretiskt socialdemokratiskt
håll har klart sagts ifrån att det inte
finns någon principiell skillnad mellan,
som Nils Karleby sagt, å ena sidan »en
sammanslutning mellan självständiga
skomakeriidkare i syfte att hålla enhetliga
priser» och å andra sidan »en fackförening
som genom avtal fastställer enhetliga
löner inom ett yrke». Det sägs
klart ifrån att det är ingen principiell
skillnad. Det kan inte vara fråga om
annat än att om man i legalt hänseende
behandlar likartade företeelser olika,
råkar principen om medborgarnas likhet
inför lagen i fara.

Jag skulle också ur mera rättslig synpunkt
vilja påpeka, hur oerhört lösligt
och diffust denna lag är skriven. Vid
beskrivningen av t. ex. monopolistfallen
talas det om en väsentlig del av
omsättningen i en del av landet.
Väsentlig skall då vara 40 procent. Varför
skall det vara 40 procent? Det är
oerhört godtyckligt. Vad är en del av
landet utöver ett landskap eller ett län?
Det hela är mycket diffust och måste
bli mycket svårt att tillämpa, i varje
fall att tillämpa konsekvent.

Handelsministern talade t. ex. om hur
det skulle ställa sig för t. ex. skomakerifabrikanter.
Först om de på ett ur allmän
synpunkt otillbörligt sätt påverka -

154 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

de prisbildningen skulle man ingripa.
Detta uttryck att det »på ett ur allmän
synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen»,
är ju så oerhört lösligt, och
det måste ge utrymme för mycket, mycket
olika tillämpningar.

En annan hithörande synpunkt är
att enligt propositionen skall näringsfrihetsrådets
beslut att vägra dispens
från sådana generella förbud inte kunna
överklagas. Enligt nyetableringssakkunnigas
betänkande skulle nämndens
beslut kunna hänskjutas till regeringsrätten
för prövning. Det är uppenbart
att det ur rättssäkerhetssynpunkt måste
vara farligt med ett administrativt organ,
vars beslut inte alls kan överklagas.
.Tåg skall inte här ta upp tiden med
ytterligare exemplifiering ur den diffusa
lagtexten, men nog måste man
medge att det ligger mycket i vad som
sagts därom att en allmän osäkerhet
på detta sätt lätt kan uppkomma inom
företagarvärlden. Detta kan inte vara
till nytta för effektiv produktion och
vilja till nya initiativ. Det hade säkerligen
varit mycket bättre om sådana
bär ärenden kunnat handläggas av allmän
domstol eller specialdomstol, så
att man varit tryggad för en lagtillämpning,
som varit oberoende av politiska
och ekonomiska konjunkturer.

Jag tror att det ur principiella synpunkter
varit lyckligt med en mera
ingående utredning inte minst av rättssäkerhetsproblemet,
men som frågan
ligger till i kväll ber jag, herr talman,
att med samma motivering som herr
Nygren få instämma i hans yrkande.

Herr ÅQVIST (fp): Herr talman! När
man tar del av innehållet i propositionen
nr 103 med förslag till lag om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet och det
utskottsutlåtande vi nu har att behandla,
får man en känsla av hur
svårt det är att på den praktiska verkligheten
tillämpa en sak, som fått den

ekonomiska vetenskapens stämpel om
godkännande över sig. Man talar om
näringslivet och tar det som ett enda
begrepp, men ändå inrymmer detta begrepp
en hel del företag från de allra
största ner till de minsta, ja, ända ner
till sådana företag som drivs av en
enda person. Det blir ju under sådana
förhållanden en hel del gränsfall, som
måste bli mycket svåra att klara upp
med eu lagstiftning sådan som denna.
Och det är väl, förmodar jag, i känslan
av att man får gå varsamt fram som
departementschefen bibehållit idén om
näringsfrihetsrådet, som skulle få i sin
makt att förhandla och i mycket stor
utsträckning laga efter lägligheten. Jag
skall be att få återkomma till detta litet
längre fram.

Emellertid skulle jag först vilja klara
upp en sak, nämligen frågan om anbudskartellerna.
Jag tror inte att jag
blottar någon hemlighet om jag säger,
att åtminstone inom den del av näringslivet,
som fått lov att bygga och
blivit utsatt för dessa karteller, har man
sett med mycket skeptiska ögon och
känt en stigande irritation när man
funnit att de anbud, som man trodde
man infordrat från de fria företagarna
enskilt, från början varit en
överenskommelse. Det är klart att även
beträffande detta område det kan
finnas vissa gränsfall utav samararbete
som kan innebära väsentliga
besparingar, men i det stora hela
tror jag att vi kan vara ense om att
systemet med anbudskarteller är av
ondo. Det har inte heller såvitt jag kan
förstå rört sig så mycket om den frågan
i dagens diskussion. Allmänheten kommer
ju för övrigt inte så mycket i kontakt
med dessa former av konjunkturbegränsning
utan mera med de former
som går under benämningen bruttopriser.

Såvitt jag känner till och förstår
är bruttoprissystemet till stor del
en produkt av den moderna förpackningsindustrien;
i vart fall har denna

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

155

Lagstiftning om

industri på ett avgörande sätt medverkat
till bruttoprissystemets utbredning.
Om man skall ge sig in på en värdering
härvidlag är det ju uppenbart, att någon
större konkurrens inom distributionen
knappast kan möjliggöras om
man upprätthåller bruttoprissystemet.
Ur konsumentsynpunkt får man väl
säga, att det ändå verkar konserverande
på vissa marginaler eftersom marginalerna
är fastställda, över huvud taget
kan detta system hindra rationalisering
inom detaljhandeln. Förbudet
mot bruttopriser kommer därför såvitt
jag kan förstå att under alla förhållanden
leda till lägre priser, men man
kommer dessutom att få se andra verkningar
av detta förbud, som man kanske
inte har tänkt sig. Det är onekligen
så att om marginalerna går ned, kommer
detta att gå ut över vissa distributörer,
och dessa distributörer är i
regel de små; det blir alltså de som
kommer att få sitta emellan.

Det råder givetvis en viss övertro, ja,
jag skulle vilja säga en viss vidskepelse
i fråga om skadeverkningarna av detta
system. Det är väl ingen som tror
att om inte bruttoprissystemet rått på
rökverk skulle någon person sprungit
långa vägar till en järnvägsstation
för att köpa cigarretter något öre billigare
än i boden bredvid. På samma
sätt är det med en hel del kemiska
artiklar såsom tvål och tandkräm och
liknande saker, som numera tillhandahålls
i olika affärer, ty det är väl ingen
som tror, att husmödrar skulle springa
benen av sig för att tjäna en tioöring
här eller där.

Jag sade att ett upphävande av bruttoprissystemet
förmodligen kommer att
medföra lägre priser för konsumenterna,
och det är givetvis av den orsaken
man föreslagit det. Men människorna
här i landet är ju inte bara konsumenter.
De är också producenter, och det
är givet att det som jag vill kalla för
de sociala verkningarna av ett upphävande
av bruttoprissystemet kommer

motverkande av konkurrensbegränsning.

att gå ut över de mindre distributörerna.
Jag råkar själv vara verksam i ett
företag, som till stor del arbetar inom
distributionen, och jag måste därför
säga, att nog kommer de större distributörerna
att klara sig. De har alltid
möjligheter att själva sätta sina priser
enhetligt och att annonsera på ett helt
annat sätt än vad den enskilde företagaren
kan göra. Det föreligger givetvis
stor skillnad mellan olika enskilda
distributörer. Det är stor skillnad mellan
ett större varuhus i Stockholm och
smärre handlande i landsorten. De
stora distributörerna kan annonsera,
och det är det som gör verkan, när det
gäller att få varorna kända och förmedlade.

För min del har jag den uppfattningen,
att den annonsering om riktpriser
som vissa fabrikanter kan göra,
aldrig kommer att bli lika effektiv som
en direkt annonsering om ett bestämt
utförsäljningspris. När det gäller riktpris,
finns det stora tillfällen för fabrikanter
med egen detaljförsäljning och
möjligheter att själva bestämma utförsäljningspriserna
att genom olika prispolitiska
åtgärder förekomma den anannonsering
och den reklam, som övriga
företagare gör, vilka icke befinner sig
i samma goda situation. Det skulle därför
inte förvåna mig, om vi framdeles
får ett visst socialt problem på detta
område att klara upp, och det är kanske
i känsla härav som handelsministern
är så försiktig, när det t. ex. gäller
borttagande av den statliga bruttoprissättningen
på tobaksvaror. Här är
som bekant stadgat straff för sådant,
vars motsats inom den enskilda företagsamheten
kan komma att bli bestraffad.

Kanske kan man genom det inrättade
näringsfrihetsrådet komma till
rätta med förhållandena härvidlag. Jag
skulle tro, att om detta råd — där ordföranden
uppenbarligen kommer att ha
stort inflytande — sammansättes av
lämpligt, kunnigt och klokt folk, finns

156 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

det utsikter för att man skall kunna
undvika de sociala svårigheter och vådor,
som eventuellt kan följa med ett
ovillkorligt förbud mot bruttoprissättning.

Det är ett par andra observationer
man har anledning göra vid genomläsningen
av utskottets utlåtande. Innan
utskottsutlåtandet kom, rådde stor tveksamhet
om hur försäljning i kommission
över huvud taget skulle komma att
bedömas. Nu har utskottet avgivit sitt
utlåtande, som inte ger rum för några
tvivel i det avseendet. Det skulle ju
också ha varit ganska underligt, om
man kunnat göra ett så kraftigt ingrepp
i äganderätten, som det måste innebära
att förbjuda en ägare att själv
bestämma utförsäljningspriset på en
vara.

I ett par väckta motioner hade man
tagit upp denna fråga, när det gäller
försäljning av tidningar och böcker,
och som utskottet nu svarat i sitt utlåtande
skulle innebörden vara, att försäljning
i kommission är undantagen
från det förbud mot bruttoprissättning,
som lagen innehåller. Nu är givetvis
kommissionsförsäljningen inte så betydelsefull,
när det gäller andra områden,
som beträffande tidningar och
böcker, men jag vill dock påpeka, att
den icke är alldeles obetydlig. Under
vissa perioder, t. ex. när det råder kapitalknapphet,
har den tvärtom väsentlig
betydelse.

En annan reflexion som man gör
gäller frågan om departementschefens
inställning till den statliga jordbruksregleringen.
Man har ju väntat att den
saken skulle komma att vålla speciella
svårigheter, och man var därför ganska
spänd på hur den frågan skulle klaras.
Man får därvidlag till livs en del rätt
lustiga formuleringar, som påminner
något om vad en berömd statsrättslärare
i Uppsala förkunnade för ett 30-tal år sedan. Man får t. ex. läsa följande
i reservationen till sakkunnigbetänkandet:
»Jordbruksföreningarna fyller of -

fentligträttsliga funktioner vid sidan av
privaträttsliga.» Departementschefen är
själv inte så mycket sämre, när han
meddelar, »att den statliga jordbruksregleringen
är ej otillbörligt prishöjande,
eftersom den avser att skydda samhälleliga
intressen även med risk av högre
priser». Här har tydligen omsorgen om
konsumenternas intressen plötsligt fått
vika för samhällets, och det är inte
utan att man för sig själv ser alla de
konsumenter, som nyss varit föremål
för så mycken omsorg, plötsligt borttrollade.

Ett sådant resonemang som att jordbruksregleringen
skulle vara undantagen
bara därför att den har en viss
statlig karaktär kan man knappast vara
med om. Om det är olämpligt med
bruttoprissystem över huvud taget, därför
att det motverkar konkurrens, så
blir inte saken bättre av att sådana
bruttopriser uppehälles med något
slags statlig sanktion eller statlig medverkan.
På ett sådant område får man
nog betrakta staten som en privatperson,
som inte får anlägga några andra
och för sig fördelaktigare synpunkter
än vad de enskilda får göra. Framför
allt får naturligtvis inte staten begära
att få inta någon undantagsställning.

Principen om likhet inför lagen bör
gälla på detta område och inte någon
slags princip »tlie king can do no
wrong» när det gäller statens uppträdande
på det privaträttsliga området.
Den har inte varit godtagen i Sverige
förut och bör inte få gälla på ett område
som detta.

Detta, herr talman, är bara några
spridda reflexioner som jag tycker jag
haft anledning att göra vid genomgången
av detta ärende. En del av
dessa synpunkter återfinns i den reservation,
som hem Jacobsson i Igelsbo
in. fl. har avgivit; en del andra återfinns
inte. Med dessa ord, herr talman,
ber jag emellertid få ansluta mig till
dem som yrkat bifall till denna reservation.

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21. 157

Lagstiftning'' om motverkande av konkurrensbegränsning.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp): Herr
talman! Då jag jämte ett par ledamöter
av andra lagutskottet har fogat en reservation
till utskottets utlåtande skall
jag be att få säga några ord.

Det har redan tidigare i debatten
omvittnats, att då det har gällt konkurrensbegränsande
åtgärder, som vi anser
vara otillbörliga och skadliga, så
är detta ett mycket besvärligt område
att lagstiftningsvägen reglera. Det föreliggande
lagförslaget innebär att vissa
åtgärder kan vidtagas mot konkurrensbegränsning
inom näringslivet. Sådana
är bland andra förbud mot det s. k.
bruttoprissystemet och anbudskartellerna.

Den politiska meningsriktning som
jag tillhör har ansett sig böra godta
dessa båda generella förbud likaväl
som vi godtar att ett näringsfrihetsråd
inrättas för att motverka övriga konkurrensbegränsande
åtgärder. I motioner
från folkpartihåll har framhållits att,
på grund av att monopolutredningsbyrån
inte blivit utbyggd på det sätt som
ursprungligen avsetts, har byrån inte
kunnat fullgöra sina åligganden i den
utsträckning som 1946 års lag förutsatte.
Ett bättre underlag för bedömande
av konkurrensbegränsningarnas
verkningar skulle eljest nu ha kunnat
föreligga.

Den fria konkurrensen är en generellt
verkande, reglerande mekanism av
utomordentlig betydelse för det ekonomiska
livet, och konkurrensen är i sig
själv en betydande garanti för att oekonomiska
former försvinner ur näringslivet
och att en självförnyelse äger rum.
Det nu framlagda förslaget skiljer sig
från det av nyetableringssakkunniga
framlagda bland annat därutinnan, att
nyetableringssakkunniga velat ge näringsfrihetsrådet
både dömande och förhandlande
funktioner; det föreliggande
förslaget ger rådet endast förhandlande
funktion. Yi anser att det därför bör
kunna godtagas.

Emellertid anser vi att den föreslagna

lagstiftningen bör begränsas till viss
tid. Vi föreslår i reservationen att den
bör gälla endast till och med den 31
december 1958. Man skulle under denna
tid ha vunnit de erfarenheter som är
erforderliga för att bedöma, huruvida
lagens verkningar varit sådana som man
velat vinna.

I folkpartimotionerna framliålles att
det inom vissa branscher kan finnas
skäl för en kompetensprövning när det
gäller nya företag inom t. ex. detaljhandeln
och framför allt inom hantverket.
Den nyetableringskontroll det här
är fråga om gäller inte behovet av nya
företag utan endast en viss prövning
av kompetensen vid bedömningen av
här åsyftade områden i sådana fall, där
eljest förluster och sämre service kan
befaras. Vi anser naturligtvis att näringsfrihetens
princip så långt som möjligt
bör upprätthållas, men vi anser det
inte strida däremot, att behovet av kompetens
för rörelseidkare inom vissa
näringsgrenar beaktas. Genom att näringsfrihetsrådet
finns bör man kunna
vara trygg för att kompetensprövningen
inte missbrukas.

Det har tidigare påpekats här, och nu
senast av herr Åqvist, att man åberopat
att vissa statliga regleringar i och för
sig fört med sig konkurrensbegränsande
åtgärder och sålunda inte skulle bli
föremål för näringsfrihetsrådets insyn.
Från folkpartiets sida kan vi inte godtaga
en sådan uppfattning, utan vi anser
att det bör vara näringsfrihetsrådets
uppgift att granska alla konkurrensbegränsande
åtgärder och därvid
se efter, huruvida de verkligen är betingade
av vad staten har bestämt rörande
statliga regleringar.

Vi har framhållit att det inte kan vara
förenligt med en opartisk inställning,
om det allmänna utan vidare
skulle förutsätta att konkurrensbegränsningarna
har ett sådant samband med
statliga regleringar att de, som departementschefen
säger, i flertalet fall skulle
betraktas som en ofrånkomlig konse -

158 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

kvens av den statliga regleringen och
därför i praktiken undantas från övervakning.
Den allmänna principen om
likhet inför lagen, som är av grundläggande
betydelse för vår samhällsbyggnad,
måste respekteras och utgöra
en grundval för näringsfrihetsrådets
verksamhet.

Till detta, herr talman, skulle jag endast
vilja lägga att det givetvis finns
organisationer, som är till för att upprätthålla
vissa gruppers sociala och
ekonomiska standard, och de bör kunna
tolereras. Vi har ju hela arbetsmarknaden,
och vi får tänka oss att det är berättigat
att såväl jordbrukare som hantverkare
och fiskare bör kunna få sammansluta
sig för att behålla en rimlig
social och ekonomisk standard.

Herr talman! Med vad jag här har
sagt tillåter jag mig att yrka bifall till
reservationen nr IV, som är avgiven av
mig själv samt herr Sunne och fru
Sandström.

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
När man åhört denna diskussion skulle
man väl kunna säga, att den varit variationer
på ett tema, nämligen deklarationen
att man vill ha konkurrens och
frihandel. Men man har ändå haft en
känsla av att grundtonen i de olika
anförandena liksom inte har passat in.

Som anhängare av en fri konkurrens
i detta land får jag beklaga att läget
inom vissa delar av handeln är sådant,
att vi tvingas till en lagstiftning
■— det skulle ha varit önskvärt att man
sluppit ifrån det. Lagens syfte är ju att
skydda den svagare parten, konsumenterna,
och det är näringslivet självt
som tvingat fram lagstiftningsåtgärderna
genom att inte ta hänsyn till de olika
intressen som man i detta sammanhang
får lov att tänka på.

Den svenska kooperationen har hrutit
mycket av monopoltendenser och —
man får väl säga så —• osund handel i
detta land, men kooperationens omfatt -

ning är tyvärr inte så stor, att den
kunnat verka fullt ut på alla områden.

Då det gäller själva den princip man
här har diskuterat och då man talat om
den skadliga konkurrensbegränsningen
inom det fria näringslivet och inom
statlig verksamhet vill jag deklarera, att
jag anser det vara självklart att när man
nu vidtar en lagstiftning på detta område,
så måste exempelvis den handel
som bland annat här har påtalats —
tobakshandeln •— saneras. Tobakshandeln
är i nuvarande situation en provkarta
på alla de företeelser av skadlig
konkurrensbegränsning som vi kan
ha i vårt land. Därför anser jag det
naturligt att vi nu, när finansministern
tagit initiativ till en sanering av tobakshandeln
— som man numera borde
ändra namn på och kalla för diversehandel
— hälsar detta med tillfredsställelse.
Vi förutsätter att man verkligen
sanerar tobakshandeln och får
bort den värsta — jag skulle vilja använda
ett mycket hårt ord, men jag får
väl säga provkartan på hur man inte
skall förfara inom handeln.

Sedan jag gjort denna deklaration vill
jag, efter att ha åhört diskussionen här
i kväll, säga några ord om högerns ställning.
Det började med herr Cassel,
som gjorde några vackra och sirliga
utsvävningar men som när det gällde
att försöka komma till rätta med de
problem lagstiftningen avser gav intryck
av att högern vill använda någon
sorts moralisk upprustning för att få
bukt med problemen.

Jag skulle till herrar Cassel, Nygren
och Munktell bara vilja anföra att vi
har haft så mycket tal om moralisk upprustning
på det här området, att konsumenterna
tyvärr inte kan vänta tills
herrarna har upprustat moralen inom
vissa kretsar i det här landet, ty skadorna
blir för stora innan man hinner
klara den uppgiften. När man tar
till tvingande åtgärder beror det ju
bara därpå, att om man inte bakom de
åtgärder som skall vidtagas har möjlig -

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21. 159

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

heter till ett rent förbud blir nog det
hela ett slag i luften. Såsom statsrådet
Ericsson här har framhållit är ju lagen
mycket försiktigt hållen, och det är
med särskild beräkning. Men när jag
hörde herr Nygren tala hade jag en
känsla av att man här har gått och trott
för mycket på herrarnas goda vilja och
moral och att det kanske hade varit
önskvärt att man hade gått längre i det
här sammanhanget. Herr Munktell kom
i sitt anförande in på rättsfrågan, och
jag förstår naturligtvis herr Munktells
resonemang när han talar om likhet inför
lagen m. m. Jag har läst herr Munktells
böcker på det här området, och
jag får ju förstå att det är naturligt
att han skulle komma fram med den
saken här, men likheten inför lagen
kräver väl även att konsumenterna som
utsätts för vissa mindre lämpliga åtgärder
ifrån en producents sida, måste
skyddas, och likheten inför lagen är
väl i det avseendet sådan, att den skall
gälla för näringslivet men den skall
även gälla för konsumenterna. I det
avseendet bör högern nog inte känna
sig ha alltför rätt i det här sammanhanget.

Jag skall inte fortsätta denna diskussion.
Jag får bara uttala den förhoppningen,
att den lagstiftning som
här föreligger skall göra det möjligt för
oss att komma till rätta med problemen
och skall vara en allvarlig tankeställare.

På en punkt har jag anfört en avvikande
mening, och jag vill säga varför.
Inom näringsfrihetsrådet skall vi
ju ha en ordförande och en vice ordförande
som skall vara lagfarna, lagkunniga
och i domarvärv erfarna, som
det sägs, men utöver detta skall vi
enligt fjortonde paragrafen ha en ombudsman,
och Kungl. Maj :t föreslår att
Konungen för viss tid skall förordna
en ombudsman för näringsfrihetsfrågor.
Denne skall vara lagkunnig och i
domarvärv erfaren. Men när det gäller
de här frågorna måste det väl vara rik -

tigt och lämpligt att man mera trycker
på att denne ombudsman skall ha kunnighet
i näringslivets olika förhållanden
och kunna bedöma hur näringslivet
och handeln fungerar. Därför har
jag föreslagit att vi skulle tillmötesgå en
motion vari det yrkas att vi skall ha en
ombudsman med särskild insikt i näringslivets
förhållanden. Jag vill bara
påpeka att denna förändring inte utesluter
att, om det finns en jurist med
kunnighet i näringsförhållanden, denne
skall ha möjlighet att få den här befattningen.

Jag tror också att man, när man ger
sig in på en lagstiftning på det här
området, inte skall tro att det i främsta
rummet bara skall vara fråga om lagtolkningsfrågor.
Det gäller här även
andra för näringslivet viktiga områden,
som måste bedömas ur annan än juridisk
synpunkt.

Herr talman! Jag ber med det här att
få yrka bifall till utskottets förslag med
undantag för 14 §, där jag yrkar bifall
till den av mig anförda reservationen.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):
Herr talman! Med hänsyn till den sena
timman eller rättare sagt kanske den
tidiga timman skall jag avstå ifrån att
gå in på hela det komplex av frågor
som döljer sig bakom det föreliggande
lagförslaget och endast vidröra en enda
punkt, som ligger mig särskilt varmt om
hjärtat och där jag har en avvikande
mening ifrån utskottets, nämligen frågan
om bruttoprissystemet, så som det
tillämpas.

Jag skall villigt erkänna att vissa former
av bruttopriser försvårar en effektiv
priskonkurrens inom detaljhandeln.
Jag vill heller inte bestrida att orsakerna
till att bruttopriser fått anhängare
inom vissa branscher och grenar
av detaljhandeln är att söka i det förhållandet,
att även företagare inom enskild
företagsamhet, enkannerligen detaljhandeln,
vill söka en viss trygghet
och mildra verkningarna av en rent

160

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

förödande priskonkurrens, som man
särskilt under förkrigstiden hade ledsamma
erfarenheter av. Detta inte sagt
som ett försvar för alla bruttopriser,
utan endast som en förklaring till
bruttoprissystemets utveckling. Detta
system måste alltså ses som en del av
den totala svenska samhällsekonomien.

Men lika visst som att en del bruttoprissättning
förlamar konkurrensen i
sista ledet av distributionskedjan, lika
fel måste det vara att generellt fördöma
bruttopriserna i deras helhet. Man bör
ej bortse från de allmänna fördelar som
en prismärkt och prisannonserad vara
kan ha för konsumenterna genom en
ökad trygghet och genom att de slippa
söka i olika affärer för att i de flesta
fall till slut finna att man förlorar på
gungorna vad man tjänar på karusellen,
man slipper från känslan av överbetalning;
detta ger af färsinnehavaren ett
skydd mot prutning och det merarbete
detta innebär vid försäljningen samt
ger en ökad kvalitets- och servicekonkurrens.

Bruttoprissystemet har onekligen, såvitt
jag förstår, många fördelar särskilt
i branscher med ett rikt varusortiment.
Enbart arbetet med kalkylation och
prismärkning i dessa branscher skulle
orsaka en betydande merbelastning och
därmed förenade kostnader, som i det
långa loppet drabbar konsumenterna.
Särskilt vid ofta och hastigt inträdda
prisförändringar belastas detaljhandeln
onödigt hårt. I stället för att endast
fabrikantledet behöver kalkylera varan
får de tusentals försäljningsställena utföra
detta vart för sig. Dessutom torde
i stort sett konkurrensen bli hårdare
för märkesvaror om brutto eller riktpriser
finns angivna, ty det finns väl
ändock ytterst få varor, där icke någon
konkurrerande fabrikation uppträder
på marknaden. Det ligger givetvis, som
här påpekats tidigare, i tillverkarnas
eget intresse att priserna hålles nere
vid lägsta tänkbara nivå, så att varan
får största möjliga konkurrenskraft.

Många exempel kan framdragas då en
firma annonserat en viss vara med
fasta bruttopriser och det redan dagen
efter uppträtt en annan firma med en
likvärdig vara till billigare pris, vilket
omedelbart nödgat den första firman att
sänka sitt pris. Detta priskrig har sedan
blivit orsaken till en viss prisnedgång
över hela linjen på liknande varor.

Herr Nygren nämnde t. ex. från livsmedelsområdet,
hur den genomsnittliga
marginalen för ett bruttoprissatt märkesvarukaffe
legat väsentligt under den
genomsnittliga marginalen för kaffe.
Det är för övrigt inom livsmedelsområdet
icke ovanligt att man kan konstatera,
att detaljhandelsavansen och därmed
också priset är lägre för de riktprissatta
eller bruttoprissatta varorna
än för de fria.

Jag kan vidare i detta sammanhang
omnämna, att då möbelutredningen,
vilken som ordförande hade en av dem
som sysslat mer än de flesta med dessa
problem, nämligen riksdagsledamoten
Ulla Lindström, år 1947 avlämnade sitt
betänkande, så fastslog utredningen »att
skälen för en bruttoprissättning voro
så vägande, att utredningen rekommenderade
införande av bruttoprissättning
på stapelvaror». Utredningen konstaterar
vidare: »Ur konsumentsynpunkt

måste eu sådan prissättning vara att
föredra.» Och så tillägger man: »Man
vet att priset i varje fall har någon form
av auktorisation, och den osäkerhet när
det gäller priserna, som möbelköparen
nu känner, skulle genom en bruttoprissättning
minskas.»

Man menar givetvis inte att underskridandet
av dessa bruttopriser skulle
medföra avstängning, men de betraktas
ändock som så fasta att de kan
riksannonseras och tillämpas över hela
landet. Utredningens förslag mynnade
ut i att bruttoprissättning (d. v. s. att
fabrikanten sätter ut möbelns utförsäljningspris)
genomföres, framför allt på
s. k. stapelvaror. »Det kan antas», heter
det, »att rationaliseringar i industrien

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21. 161

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

därigenom kommer konsumenterna till
godo genom lägre pris i möbelhandeln.»

Ja, så lät det år 1947 i en statlig utredning
med en expert som ordförande.
Jag tror att det finns underlag för att
vi redan nu bör vara inställda på att
lagstiftningen på detta område icke blir
så gammal. Uppfattningarna växlar, och
denna sak har, även ur konsumenternas
synpunkt, så många både för- och nackdelar
att jag tror det vore lyckligast
om frågan lades på is och finge ligga
till sig.

Mot bruttoprissystemet anföres ofta
att handelns marginaler baseras på
kostnadskalkyler, hämtade från sådana
företag som har de högsta distributionskostnaderna.
Jag har den erfarenheten
från åtskilliga branscher att märkesvarorna
som regel har den lägsta handelsmarginalen.
Så snart en vara får
en stor marknad finns det alltid någon
konkurrerande tillverkare, som pressar
ned priset, och i de flesta fall blir det
på bekostnad av handelsmarginalen.
Denna betydelsefulla konkurrens skulle
försvinna om bruttoprissystemet slopades.

I stora företag med omfattande butiksnät,
många gånger uppbyggt på fabrikation,
central upphandling och ett
stort antal försäljningsställen, skulle enhetliga
detaljhandelspriser vara tilllåtna.
Men om samma varor distribuerades
genom fristående affärer, skulle
icke en enhetlig prissättning få förekomma.
Detta kan väl ändå inte vara
riktigt.

Det gäller att inte generalisera vare
sig i det ena eller andra fallet, då man
skall bedöma bruttoprissättningens inverkan
på prisbildningen. Man kan
mycket väl, såsom jag här gjort, påvisa
fall, då annonserade bruttopriser har
haft en för konsumenterna gynnsam
effekt på prisbildningen. Det synes mig
emellertid som om övervägande skäl
talade för bruttoprissystemet, och jag
tror i varje fall att det är all anledning
att betänka sig både en och två gånger,

innan man i denna del genomför den
tilltänkta lagstiftningen. Ett förbud mot
bruttopriser kan mycket lätt få en verkan
som är rakt motsatt den avsedda.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
alla de aspekter som i övrigt kan anläggas
på denna fråga. Jag har inte något
yrkande, utan jag har endast velat
framhålla de synpunkter på bruttoprissystemet
som jag här anfört.

Herr STENBERG (fp): Herr talman!
När jag har begärt ordet i detta ärende,
har jag inte avsett att ta upp detsamma
i hela dess vidd och ingå på alla de
problem som sammanhänger med en
lagstiftning på det svårbedömbara och
komplicerade område som det här gäller.
Därför lämnar jag också helt därhän
frågan om bruttopriser och anbudskarteller.
Jag vill i stället beröra
en fråga, där näringsfrihetsrådet skall
få pröva, om verksamheten kan anses
vara samhällsskadlig och konkurrensbegränsande.
Jag tänker på nyetableringskontrollen.

Det är givetvis svårt att här ta upp
en fråga som skall bli föremål för prövning
av det tilltänkta näringsfrihetsrådet,
men anledningen till att jag dock
gör det är att departementschefen i motiven
för lagstiftningen uttrycker sig
mycket nyanserat när det gäller nyetableringskontrollen.
Så har nämligen
skett från handelsministerns sida i fråga
om de olika distributionsformer som
nu finns.

Jag vill i detta sammanhang först
helt allmänt säga några ord om den
enskilda handelns nyetableringskontroll.
I huvudsak uppfattas den väl utifrån
sett såsom något som tar hänsyn
till två ting, nämligen dels behovsprincipen
och dels kompetensprincipen. När
det gäller behovsprincipen är jag givetvis
på det klara med att den kan
föranleda misshälligheter. Jag vet att
denna princip har tillämpats i mycket
liten utsträckning, men trots detta vill
jag fråga handelsministern, om han an -

11 — Andra kammarens prciokoll 1953. Nr 21.

162 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

ser att tillämpningen av densamma
inom nyetableringskontrollen har haft
någon särskild konkurrensbegränsande
verkan.

I dagens allmänna debatt om handelns
problem intar, såvitt jag förstår,
rationaliseringen av distributionen en
mycket uppmärksammad plats. Ett led
i denna rationalisering är bl. a. att butiksenheterna
göres ekonomiskt bärkraftiga.
Sker inte så, minskas handelns
möjligheter att skaffa sig sådana
hjälpmedel som kan vara nödvändiga
för att på ett rationellt och bättre sätt
betjäna allmänheten, kunderna. I fråga
om handelns distributionsformer har
man också i den allmänna debatten
framhållit, att medan det här i landet
för 50, 60 år sedan behövdes en person
för att betjäna tjugo, behövs det i
dag en som betjänar fem. Man gör med
andra ord gällande, att distributionen
tar i anspråk en alltför stor del av arbetskraften,
men i själva verket är väl
dessa siffror ett utslag av att det nu
kräves bättre service än tidigare.

Jag tycker att detta även är något
som talar för att det i viss mån behövs
en nyetableringskontroll. Om denna
skötes på ett förståndigt sätt, behöver
den inte vara särskilt konkurrensbegränsande.
Så länge det inom distributionen
finns olika företagsformer,
exempelvis en stark konsumentkooperation,
behöver inte den enskilda handelns
nyetableringskontroll vara av någon
avgörande betydelse när det gäller
konkurrensbegränsningen.

Det torde inte heller vara handelsministern
främmande att vi som arbetar
inom den enskilda handeln har under
en följd av år fått etablera en formlig
kapplöpning om de lokaler som
ställts till handelns förfogande. Den
statliga byggnadsregleringen har sålunda
varit långt mer konkurrensbegränsande
än den enskilda handelns nyetableringskontroll.

Med detta har jag velat understryka
att nyetableringskontrollen inte bör i

alltför hög grad sättas i skottgluggen
när det gäller frågan om vad som är
konkurrensbegränsande.

Jag skall inte onödigt förlänga debatten
med att här gå närmare in på kompetensprincipen,
men jag vill framhålla
att det bör vara ett samhällsintresse, att
vissa kompetenskrav reses i fråga om
dem som skall driva affärsverksamhet.
Med våra dagars ofta mycket väl tillrättalagda
undervisningsväsende kan
det inte vara något problem att ordna
undervisning och kurser, som ger en
viss kompetens åt dem som vill ägna
sig åt handel och hantverk. Jag anser
därför att kompetensprincipen i viss
mån bör få göra sig gällande.

Jag har velat beröra dessa problem
av den anledningen att departementschefen
härvidlag har i rätt stor utsträckning
accepterat de synpunkter
som framförts av nyetableringssakkunniga.
Detta är en aning förvånande,
eftersom departementschefen på en del
andra punkter intagit en ståndpunkt
som rätt mycket avviker från de sakkunnigas,
avvikelser som gjort att jag
uppskattar departementschefens ställningstagande.

Jag kommer så in på avvägningsfrågan,
huruvida nyetableringskontrollen
skall få gälla, om en statlig reglering
ligger bakom. Som exempel kan jag
nämna, att jordbruksnämnden i ett remissyttrande
velat göra gällande, att
det mesta av det som har med jordbruksregleringen
att göra skall vara
undantaget från lagen. Jag finner det
anmärkningsvärt, att denna åsikt i viss
mån fått stöd av departementschefen.
Jag är dock tacksam för vad departementschefen
har sagt angående distributionen
av jordbruksprodukterna.

Det är väl allmänt bekant, att man
har en rätt stark nyetableringskontroll
över exempelvis mejerirörelsens mjölkdistribution.
Skulle det på något sätt
vinna stöd i denna lagstiftning eller
att denna kontroll skall ställas utanför
lagstiftningen, kan jag inte finna att

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om

det är rättvisa inför lagen. Det skulle
i praktiken kunna betyda, att jordbruket
får ha en sträng kontroll över exempelvis
mjölkhandeln och inte tillåta
vare sig enskilda eller konsumentkooperativa
företag att handla med mjölk,
men att mejerirörelsens butiker samtidigt
skulle få plocka in så gott som
hela specerihandelns varusortiment,
vilket med den nya hälsovårdsstadgan,
som vi fick för en tid sedan, nu är möjligt.
Folkpartiet kräver också, att det
skall bli bestämt utsagt, när riksdagen
nu skal! besluta i denna fråga, att man
skall hålla på likhet inför lagen även
i detta sammanhang.

Jag har velat något vidröra dessa frågor,
även om de inte ingår med något
generellt förbud i den nu föreslagna
lagstiftningen och handelsministern
kanske^därför inte vill svara på vad jag
frågat 7-om före näringsfrihetsrådets
prövning.

Det har i debatten uttalats vissa betänkligheter
angående de förhandlingar,
som förts mellan å ena sidan handelsdepartementet
och å andra sidan näringslivets
representanter. Resultatet är
ju ingalunda fullständig enighet, eftersom
reservationer har avgivits från näringslivets
sida. Vid dessa förhandlingar
har väl liksom vid alla andra såväl
givits som tagits.

Varför har då näringslivet i viss utsträckning
accepterat lagen? Mig förefaller
detta ganska naturligt efter den
deklaration, som jag var i tillfälle att
höra handelsministern avge i första
kammaren. Han sade ungefär att med
den sammansättning riksdagen har, och
jag tror också han sade med den sammansättning
regeringen har, är det ingen
hemlighet att vi kunnat driva denna
lagstiftning ännu hårdare om vi velat,
men att vi i stället velat gå på kompromissens
väg. Om denna deklaration
även har uttalats vid förhandlingarna
och om jag med den hårda vägen får
förstå den omvända bevisbördan och
att man skulle få ett näringsfrihetsråd

Nr 21. 163

motverkande av konkurrensbegränsning.

som skulle vara dels förhandlande, dels
föreläggande, dels dömande, så förstår
jag mycket väl att näringslivets representanter
accepterat det nu framställda
förslaget i den utsträckning de har
gjort. Jag tror mig också veta att näringslivet
vid dessa förhandlingar fått
vissa löften om att frågor som berörs
av den nu föreslagna lagstiftningen
skall undantas från den statliga priskontrollen
i den mån denna nu berör
områden som faller under denna lag.
Det torde väl vara bekant att den statliga
priskontrollen har gått längre än
man vill låta denna lagstiftning göra.
Jag skulle vilja nämna som exempel
det avtal, som träffats med den kemisktekniska
industrien. Där har man inte
stannat vid förbud mot bruttopriser
utan även i avtalet förbjudit riktpriser.
Jag skulle gärna vilja höra, om handelsministern
vill bekräfta detta löfte
angående viss inskränkning av den
statliga priskontrollen, så snart denna
lag träder i kraft. Det är ganska angeläget
att vi kan klara ut varför näringslivet
i viss mån accepterat det nu framlagda
förslaget.

Jag skall till sist bara uttala förhoppningen
att näringsfrihetsrådet, som
med all säkerhet kommer till, kommer
att verka på ett sådant sätt, att vi förhandlingsvägen
kommer att nå goda
och positiva resultat.

Det kanske kan hänföras till den
skämtsamma sidan av saken, att åttonde
paragrafen i lagen förskriver, att
näringsfrihetsrådet skall omfatta tre
representanter från näringslivets sida,
tre representanter för konsumentintressena
men en ordförande och två
ledamöter, som inte får företräda vare
sig företagar-, konsument- eller löntagarintressen.
Det torde bli ganska svårt
att finna de tre personer, som blir de
avgörande i näringsfrihetsrådet.

Herr CARLSSON i Bakeröd (bf): Herr
talman! Jag har till detta utskottsutlåtande
fogat en blank reservation, detta

164 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

närmast med anledning av en detalj
som finns i detta lagförslag och som jag
vill fästa uppmärksamheten vid.

Att det behövs en lag som förhindrar
vissa arter av konkurrensbegränsning
kan väl knappast med framgång förnekas.
Det har ju tidigare vid flera tillfällen
diskuterats åtgärder mot skadliga
monopol- och kartellbildningar. Yi
har ju också redan nu en lag, som i
viss mån berör dessa frågor. Den utformning,
som det nu föreliggande lagförslaget
har fått, kan nog också i stort
sett anses vara tillfredsställande.

Lagen avser ju att förhindra sådan
konkurrensbegränsning, som ur det allmännas
synpunkt kan anses skadlig och
som förhindrar andras näringsutövning.
Detta skall i vissa fall ske genom förbud.
En fördel med detta lagförslag är
emellertid att en del frågor, som skall
bedömas, först skall bli föremål för förhandlingar
mellan näringsfrihetsrådet
och vederbörande sammanslutning. Härav
följer, tror jag, att de flesta av de
frågor, som näringsfrihetsrådet får att
behandla, torde kunna lösas vid förhandlingsbordet.

Emellertid kan man fråga sig om lagen
på vissa punkter är tillräckligt effektiv
eller tillräckligt tydlig. I tredje
paragrafen stadgas förbud för företagare
att utan tillstånd av näringsfrihetsrådet
räffa överenskommelse om samverkan
mellan olika företagare i vad
gäller anbud å försäljning av förnödenheter
eller utförande av tjänster. Detta
är givetvis i och för sig riktigt. Men det
är inte bara vid försäljning som sådan
konkurrensbegränsning kan anses vara
skadlig utan också i vissa fall då det
gäller inköp. Om t. ex. en sammanslutning
av industrier på skogsförädlingens
område träffar avtal om de priser som
skall betalas för råvaran — för skogen
-—• så kan ju dessa företagare kanske i
vissa fall skaffa sig alltför höga vinster
utan att man därmed kommer i konflikt
med denna ''ag. Jag tror att man
på olika områden inom affärslivet

kan träffa på fall, då man kan möta
s. k. anbudskarteller, som inte bara strävar
efter att höja sina försäljningspriser
utan också ganska målmedvetet arbetar
på att pressa ned sina inköpspriser
för att på detta sätt öka sin vinstmarginal.
Förhållandena kan stundom
vara sådana, att vederbörande säljare är
tvingad att avyttra sin vara, även om
han erhåller ett förlustbringande pris.
Det förefaller mig som om också konkurrensbegränsning
av detta slag borde
falla under lagen. Huruvida lagen omfattar
också sådan konkurrensbegränsning
är ganska tvivelaktigt, i varje fall
säges det inte ut i lagtexten, vilket jag
för min del anser vara en brist i denna
lag.

Åt jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
har ägnats en ganska stor uppmärksamhet
i en del motioner och även
i debatten här i kväll. Det har framhållits,
att näringsfrihetsrådet bör behandla
dessa organisationer på samma
sätt som andra näringsgrenar utan hänsyn
till huruvida samband med jordbruksregleringen
utgör motiv för eventuella
konkurrensbegränsande åtgärder.
Ett sådant påpekande förefaller mig
vara ganska onödigt, då ju departementschefen
på detta område har gjort
mycket bestämda uttalanden och näringsfrihetsrådet
har att beakta varje
skadlig konkurrensbegränsning.

Jag tror för övrigt inte att den verksamhet,
som bedrivs av jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse, eller de
insatser, som dessa organisationer gjorde
för folkförsörjningen under krigsoch
avspärrningstiderna, kan anses som
skadliga för samhället. Jag beklagar
djupt om herrar Åqvist och Jacobsson i
Igelsbo och andra gjort motsatta erfarenheter.

Det skulle givetvis vara mycket att
säga om detta lagförslag. Många detaljer
här kan man naturligtvis diskutera,
men med hänsyn till den långt framskridna
tiden skall jag avstå därifrån.
Lagen är ju ny, och i den mån den

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21. 165

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

kan behöva kompletteras eller ändras i
den ena eller andra riktningen, kommer
väl riksdagen, hoppas jag, att vidtaga
nödiga åtgärder i detta syfte.

Jag har, herr talman, för dagen inte
något yrkande.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Det
har här ställts ett par frågor till mig.
Närmast är det en fråga som ställts av
herr Stenberg. Han undrade huruvida
det från departementets sida lämnats
löften till de s. k. underhandlarna
att priskontrollnämnden skulle upphöra
för den händelse man fick en lagstifning
av nu föreliggande karaktär.

Frågan är berättigad i så måtto att vi
från departementets sida givit det beskedet,
att det är klart att man måste
klara en gränsdragning mellan dessa
båda organs kompetensområden. Jag
har inte för avsikt att här, utöver vad
som sagts i propositionen och delvis
överförts till andra lagutskottets utlåtande,
redogöra för den tänkta ordningen.
Så mycket är väl dock alldeles klart
att det skulle framstå som ganska egendomligt,
om priskontrollen inom områden
av mycket stor betydelse för konsumenterna
skulle upphävas så snart
man konstaterat att konkurrensbegränsning
förekommer i den branschen.
Denna enligt min mening alldeles orimliga
princip har ju hävdats i vissa av
motionerna. Skulle man tillämpa den
ordningen, skulle ju detta — om denna
lag antages — innebära en förmånsställning
för de branscher som har karteller,
ty de skulle då slippa ifrån priskontrollen.
Någon sådan anordning kan
ju aldrig komma i fråga, och jag förutsätter
att man inte heller ställer krav
på något dylikt. När näringsfrihetsrådet
blir tillsatt så är det alldeles självklart
att i den mån som priskontrollen upptäcker
att det föreligger ett konkurrensbegränsande
avtal så skall inte priskontrollen
själv ingripa och sänka priserna,
utan den skall anmäla detta för -

hållande till näringsfrihetsrådet. Detta
är vad som rimligen kan begäras. Jag
tror inte att det är ändamålsenligt att
binda detta nya råds handlingsfrihet
genom uttalanden från den bänk jag
nu befinner mig i.

Men om man ställer den frågan, huruvida
priskontrollen kommer att upphöra
vid ett tillfälle, då näringsfrihetsrådet
fattat ett beslut om att rekommendera
upplösning av kartellerna, vill jag
ju aldrig komma i fråga, och jag förutsäga,
att om vederbörande bransch accepterar
rådet, varigenom en fri konkurrens
sålunda uppstår, jag skulle
kunna tänka mig den möjligheten att
vederbörande myndigheter, både näringsfrihetsrådet
och priskontrollnämnden,
skulle finna det alternativet tänkbart,
att man slopade priskontrollen för
att avvakta vilket resultat som uppnås
genom kartellernas upphävande. Men
finns den allmänna priskontrollen kvar
vid sådan tidpunkt, ehuru beslutet trätt
i kraft, och ingenting händer och man
alltjämt håller kanske oskäligt höga priser,
då skall priskontrollnämnden enligt
min mening ha rätt att ingripa, ty då
har trots den träffade överenskommelsen
mellan vederbörande företagare och
kartellerna inte något påtagligt resultat
uppnåtts. Detta gäller under förutsättning
att det inte bevisas att det
inte finns några oskäliga priser. Vad nu
anförts är emellertid ett rent teoretiskt
resonemang. Jag vill inte att det skall
uppfattas som bindande för någon av
de myndigheter jag här talat om.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ÅQVIST (fp) kort genmäle: Herr
talman! Herr Carlsson i Bakeröd frågade
bl. a. om jag gjort den erfarenheten,
att jordbruksnäringen inte skulle
varit till nytta för landet under kriget.
Jag tycker att frågan var mycket egendomligt
ställd. Vilken näring i detta

166 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

land är det som icke blott var nyttig
under kriget utan alltjämt gör sin nytta
och insats? Frågeställningen avser
emellertid inte detta utan huruvida
jordbruksnäringen som sådan skall inlaga
något slags undantagsställning
gentemot övriga näringsgrenar i riket
när det gäller spörsmål om konkurrensbegränsning.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Det
skulle inte förvåna mig om de som lyssnat
på denna debatt vid det här laget är
benägna att säga: »En har väl hört det
mesta» och att de börjar se fram emot
debattens avslutning. Jag skall därför
endast beröra ett par punkter.

Jag hoppas, att handelsministern inte
bara har lyssnat på debatten för att
eventuellt gå i svaromål utan också har
gjort det — och kommer att göra det —■
för att begrunda de synpunkter som här
kommit fram och eftersinna om inte
ytterligare någon modifikation i den allmänna
attityden från myndigheternas
sida kan befinnas motiverad. Jag förutsätter,
att handelsministern inte känner
sig bunden av det »avtal» som träffats
och förhindrad att låta sig påverkas av
vad som förekommit i debatten.

I fråga om de speciella problemen
skulle jag vilja helt kort understryka
vad herr Åqvist framhöll för en stund
sedan. Man har mycket svårt att frigöra
sig från det intrycket, att handelsministern
har en känsla av att staten icke kan
göra fel. Det är bl. a. det som skiljer handelsministerns
syn på detta spörsmål
från den som jag anlägger. Om handelsministern
ville erkänna, att näringsfrihetsrådet
kanske kan göra misstag och
att staten kan göra missgrepp i sin
reglerande verksamhet, skulle handelsministern
vara mindre benägen att draga
så bestämda slutsatser som han gör
på vissa punkter. Jag skall återkomma
med ett exempel strax.

Det är alldeles klart, vilket herr Åqvist
också underströk, att om man avstår
från anspråk på att staten, som dock

representeras av bristfälliga människor,
är ofelbar, då bör man också ha lätt att
avstå från kravet på att åt staten och
dem, som har med staten att göra, skall
ges en undantagsställning. Vill myndigheterna
i framtiden handla i den andan,
att det erkänns att staten icke skall ha
undantagsställning, tror jag åtskilligt är
vunnet. När handelsministern så starkt
betonar, att vi nu får se om det blir gott
resultat med detta och att det i annat
fall blir tvångsbestämmelser, så skulle
jag vilja säga till handelsministern:
Vänd inte detta uttalande bara till ena
sidan. Säg lika gärna: Nu får vi se om
vi har skapat ett organ och kan få dit
människor, som kan sköta det på rätt
sätt, så att vi får gott resultat. Men även
här tycks handelsministern mena, att
om det inte blir gott resultat, är det
självklart därför att näringslivet inte
har uppträtt med tillräcklig hänsyn till
samhällsintresset. Jag tror verkligen det
är motiverat att säga, att det är två parter
som måste samverka i rätt anda, om
vi skall uppnå avsedda resultat. Det
hade varit klokare om handelsministern
hade avstått från att här i dag komma
med detta hot, att om företagen inte i
tillräcklig grad fogar sig, kommer det
att krävas och införas tvångsbestämmelser.
Varför inte ge båda parterna
tillfälle att nu under de närmaste åren
göra det bästa möjliga av det försök,
som bär organiseras, i stället för att
redan i dag i förväg vara färdig med
ett uttalande, som innebär ett hot?

Antag, herr handelsminister, att de
parter, som gjort en överenskommelse,
trots förhandlingarna med näringsfrihetsrådet
inte kan komma överens med
detta. Antag att de säger, att de inte
kan finna att näringsfrihetsrådet —
eventuellt delat i flertal och mindretal
— på något sätt visat att denna överenskommelse
strider mot samhällsintresset.
Då tycks handelsministern finna det
vara alldeles självklart, att det är näringsfrihetsrådet
som har rätt, och om
det uppkommer några sådana fall skall

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21. 167

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

man omedelbart vara beredd att dra
den slutsatsen, att näringslivets företag
inte vill samarbeta i tillräcklig grad.
Jag vill även där säga, herr handelsminister:
Det kan vara lämpligt att avvakta
och se! Kanske visar det sig efter
ett år, att i en del av de fall, där man
inte kunde komma överens, låg det
mycket sakligt befogat i vad de i överenskommelsen
deltagande företagarna
anförde, och att näringsfrihetsrådets
beslut grundats på en felbedömning och
att rådet ser klarare ett år senare. Det
behövs alltså även där litet mindre av
tron att staten och dess organ inte kan
misstaga sig och litet mera vilja att bedöma
båda parterna med vetskap om
att de är bristfälliga liksom vi alla är.

Enligt min mening är det — och det
har uttryckts av flera föregående talare
— ytterst väsentligt att näringsfrihetsrådet
och dess ombudsman låter leda
sig av en strävan att undvika att en
känsla av rättsosäkerhet framkommer.
Många remissinstanser har framhållit,
att det med detta system med skälighetsprövning
är nästan oundvikligt att
risker för rättsosäkerhet framträder. Så
mycket angelägnare är det då, att man
verkligen strävar att undvika detta så
långt det går. Och här, herr handelsminister,
har vi verkligen ett exempel
där det kan vara berättigat att i dag inte
bara uttrycka allehanda förväntningar
om att man inom näringslivet skall
göra så och så, utan där det kan vara
berättigat att uttrycka en förväntan, som
särskilt vänder sig mot den andra av de
berörda parterna, och säga: låt oss hoppas.
Jag hoppas att handelsministern
instämmer i detta. Det skulle ju vara
värdefullt om handelsministern som avbalansering
av sina tidigare något ensidiga
förhoppningar kunde instämma i
förhoppningen, att näringsfrihetsrådets
ledande krafter skall låta sig ledas av
en strävan att undvika att skapa någon
känsla av rättsosäkerhet. Detta borde
vara en verkligt central och levande
förhoppning från regeringens sida, inte

en sak som är avklarad med en mening
i statsrådsyttrandet i propositionen,
utan en sak som mycket väl kan förtjäna
att understrykas under debatten
här i dag.

I fråga om gränsdragningen till priskontrollen
säger handelsministern, att
han inte vill precisera den. Han medger
alltså, att vi lämnas i oklarhet om den
saken. Jag kan förstå att det är en svår
fråga, men i ett avseende förefaller det
mig att man ändå skulle kunna säga
något, nämligen att priskontrollen, herr
statsråd, väl icke får bibehållas en enda
dag längre inom ett område än vad som
kan vara motiverat på grund av de allmänna
förutsättningarna, alltså varumarknadernas
utseende, varutillgångens
riklighet i förhållande till behov o. d.
Om man kommer till den slutsatsen —
och där känner ju handelsministern vår
mening •— att varumarknaden har det
utseendet, att det nu inte längre finns
behov av en sådan krisbetonad priskontroll,
så bör den naturligtvis avskaffas.
Frågan huruvida där förekommer eller
icke förekommer konkurrensbegränsningar
kan icke få inverka på frågan om
priskontrollens vara eller icke vara, ty
denna fråga bör ju handläggas av näringsfrihetsrådet.
Skulle man däremot
säga, att det visserligen är sant att varumarknaden
nu återgått till det normala
och att det i stort sett råder konkurrens
inom detta område men att det i alla
fall finns en del konkurrensbegränsande
överenskommelser och att det därför
kan vara bra att vi har kvar priskontrollen
samtidigt som vi inför det nya
organet, näringsfrihetsrådet, ja då, herr
talman, har man skapat ett system som
till sin innebörd och till sin anda klart
strider mot den överenskommelse, eller
vad man skall kalla det, som statsrådet
träffat med dessa näringsorganisationer.
Visserligen kan man säga, att näringsfrihetsrådet
inte har någon makt att tvinga
organisationerna. Nej, det har det inte,
men när näringsfrihetsrådet har kommit
till en viss punkt i förhandlingarna, kan

168 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

det skicka över papperen till priskontrollnämnden,
och priskontrollnämnden
har möjlighet att införa tvingande bestämmelser.
Då har vi av kombinationen
näringsfrihetsråd och priskontrollnämnd
fått ett system som närmast är
hårdare än det som majoriteten i nyetableringssakkunniga
vill ha. Jag vågar
därför hoppas, herr talman, att handelsministern
är överens med mig om
att man inte får så att säga på en bakväg
ge myndigheterna långtgående
maktbefogenheter genom att låta priskontrollen
vara kvar som ett radikalt
hjälporgan till näringsfrihetsrådet.

I fråga om konkurrensbegränsningarna
på arbetsmarknaden skall jag bara
tillåta mig säga, att vi säkert alla i kammaren
är överens om att misbruk kan
förekomma. Enligt min mening bör dessa
saker vara föremål för samhällets
uppmärksamhet på andra vägar än genom
denna lagstiftning. Men det kommer
väl en dag, herr statsråd, då det
är lämpligt att utreda i vilken utsträckning
missbruk kan anses förekomma
på arbetsmarknaden. Det är alldeles
klart att samhället inte kan säga, att det
visserligen förekommer missbruk men
att man inte har intresse för att söka
avhjälpa det. Frågan är mycket svår,
och det är därför jag bara reser den
här. Det kan vara naturligt att man vid
lämpligt tillfälle ser på frågan, vilken
omfattning sådant missbruk kan ha
som sammanhänger med överenskommelser
på arbetsmarknaden. Jag vill än
en gång betona, att denna fråga enligt
min mening bör behandlas efter andra
linjer än den föreliggande lagstiftningen,
och jag ansluter mig därför till propositionens
uppfattning i detta väsentliga
avseende.

Till sist, herr talman, vill jag göra
ytterligare två små påpekanden. Statsrådet
sade att om näringslivet nu har
fått en chans att visa, att överenskommelserna
inte är av samhällsskadlig karaktär,
så bör de göra det. Om de inte
kan övertyga myndigheterna, får de

vara beredda på konsekvenser. Det var
väl en felsägning, herr statsråd? I så
fall lägger jag ned min talan, ty vem
gör sig inte skyldig till felsägningar?
Tyvärr gör jag det ganska ofta. Men
eljest är detta uttalande av statsrådet ett
typiskt uttryck för tankegången om den
omvända bevisbördan. Har verkligen
statsrådet plötsligt övergått till nyetableringssakkunnigas
majoritets ståndpunkt
till den omvända bevisbördan?

Enligt min mening är det av yttersta
vikt att det här slås fast, att det dock
finns organisationsfrihet här i landet
inte bara för vissa folkgrupper utan för
alla. Om staten vill hävda att vissa organisationer
icke är tillåtna, är det staten
och dess organ som skall göra sannolikt,
att överenskommelserna icke står i
överensstämmelse med samhällsnyttan.
Det gäller att undvika glidningar i tankegången
på en så väsentlig punkt.

Enligt min mening kan man aldrig
komma därhän, att alla folkgrupper i
landet har lika organisationsrätt och
samma ställning inför lagen, om man
inte håller fast vid vad jag sade om bevisbördan.
I praktiken kommer nämligen
kraven att ställas mera på vissa näringsgrenar
än på andra. Ålägger man
hithörande organisationer att bevisa,
att deras verksamhet inte är skadlig
eller till och med att den är nyttig, i
stället för att lägga bevisbördan hos
myndigheterna, då har man i själva
verket delat svenska folket i två kategorier:
de som har organisationsrätt
och de som inte har det.

Det är väl alldeles klart att vi måste
sträva till det yttersta att vidmakthålla
ett tillstånd som innebär likhet inför lagen,
och jag beklagar därför att inte regeringen
och utskottet har velat starkare
framhäva, att alla näringsgrenar skall
behandlas lika. Utskottet vidhåller vad
statsrådet har sagt, att om vissa konkurrensbegränsningar
är en förutsättning
för en offentlig reglerings tillämpning
eller också en ofrånkomlig och
förutsedd följd av denna, skall de un -

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21. 169

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

dantagas. Det har emellertid påpekats i
motion och reservation från vårt håll,
att även om en organisation har ett
visst ofrånkomligt samband med en statlig
reglering, följer ju inte därav att
denna organisations verksamhet i allo
är av sådan art, att den bör vara undandragen
sådan här övervakning. Antag
alt organisationen är en ofrånkomlig
följd av regleringen men att den använder
metoder som man inte bör använda.
Då skall väl denna organisation,
hur intimt den än är förknippad
med den statliga regleringen, ändå göras
till föremål för övervakning och
kontroll från näringsfrihetsrådets sida.
Om man har erkänt detta kan jag inte
inse, varför det skulle vara uppenbart
att i flertalet fall de överenskommelser,
som har något samband med de statliga
regleringarna, bör utan vidare undantagas.
Varför inte i stället säga rent ut att
samtliga konkurrensbegränsande överenskommelser
i princip är på samma
villkor underkastade näringsfrihetsrådets
prövning och sedan lita på att näringsfrihetsrådets
ledamöter har tillräckligt
med sunt omdöme, så att de
kan ta den hänsyn till den offentliga
regleringens betydelse i sammanhanget
som i varje särskilt fall är naturlig? Varför
inte undanröja varje möjlighet till
misstanke att man här försöker ge vissa
näringsgrenar en annan ställning än andra?
Det skulle undanröja känslan av
att man kanske här mäter med olika
mått, om man, i stället för att göra sådana
här antaganden om »flertalet fall»
och dylikt, ville gå rakt på sak och säga,
att samtliga konkurrensbegränsande
överenskommelser i princip är underkastade
kontroll av näringsfrihetsrådet
på samma villkor, och sedan läte det
bli en tillämpningsfråga, i vad mån den
ena eller andra statliga regleringen inverkar.

Her talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Jacobsson i Igelsbo
in. fl.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Det
är många talare i den här debatten som
sagt, att de har en känsla av att detta
är invecklade saker och att det vore
klokt att låta denna nya institution få
stor frihet vid sina bedömningar och
avväganden. Men när man hör herr
Ohlin får man en känsla av att han kan
det allra mesta och har mycket bestämda
uppfattningar och uttalar mycket
bestämda meningar, nästan så att man
kan få den uppfattningen, att han gör
samma fel som jag, när han klandrar
mig för att jag uppträder alldeles för
bestämt och uttalar mina meningar så,
att jag bara lägger skulden på ena sidan
o. s. v.

Det är ju så, herr Ohlin, att när jag
talade om ett gott resultat utgick jag
ifrån att om man inte når ett sådant
gott resultat, är ju inte problemställningen
precis den som herr Ohlin sökte
göra gällande. Jag har utgått ifrån att
ett sådant läge kan uppkomma, att detta
nya näringsfrihetsråd fattar ett beslut,
men att de rekommendationer som rådet
då gör till vederbörande parter åtlydes
inte. Det är i detta läge, när representanterna,
alltså från det enskilda
näringslivet, från löntagare och konsumenter,
enar sig om en rekommendation
men denna rekommendation inte
följs av de parter, som har en konkurrensbegränsning,
som jag menar att
man har rätt att säga, att då har vi kommit
i ett läge, då denna lagstiftning är
otillräcklig, och då skall man anmäla
detta förhållande till Ivungl. Maj:t, som
får överväga saken. Det var i det sammanhanget
jag sade, att om det går så
illa tror jag, att den allmänna opinionen
driver fram en lagstiftning med
tvingande bestämmelser.

Jag vill gärna ha sagt till herr Ohlin,
även om det kan urskuldas honom att

170 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

han haft en otrolig arbetsbörda på sista
tiden och inte hunnit läsa propositionen,
att detta är intet hot framkastat i
en sen timme i riksdagen. Det finns redan
uttalat i propositionen på sid. 98.
Jag tycker nog det har litet för mycket
med taktik att göra, när man försöker
sig på en sådan här attack.

Herr Ohlin måste erkänna att man
här ger, som jag tillät mig uttrycka det,
de krafter inom näringslivet, som vill
sanera, en chans att undvika en tvingande
bestämmelse så långt som möjligt.
Den rättsosäkerhet som skulle inträda,
skulle ju bestå däri att man kunde bli
kallad till förhandling inför näringsfrihetsrådet;
det kan väl ändå inte
sätta samhället i gungning eller göra
att man skulle känna sig rättslös. Det är
detta som man i allmänhet rekommenderar
med de två undantag som vi tidigare
diskuterat här i kväll.

Vad gäller priskontrollen och hur
den kommer att tillämpas vill jag hänvisa
till att det avlämnats en proposition,
som kommer att behandlas här,
där riktlinjerna för priskontrollnämndens
verksamhet uppdragits. Det är
ingalunda avsikten att här gå förbi
riksdagen, som herr Ohlin antydde, och
förstärka näringsfrihetsrådet med en
extra priskontroll. Man har sagt klart
och tydligt ifrån, att det skall vara en
klar kompetensdragning mellan dessa
båda statliga organ.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag är förvånad över handelsministern.
Jag har verkligen läst denna
proposition och också läst det yttrande
som handelsministern hänsyftar på,
men inte blir väl saken bättre för att
handelsministern har sagt detsamma i
propositionen som här. Poängen i min
kritik var inte att handelsministern funnit
på det nu. Vad jag kritiserade var
att handelsministern uttryckte denna
uppfattning. Jag har inte misstänkt handelsministern
för att han kommit plöts -

ligt till denna uppfattning. Jag tycker
det är värre att — som jag har utgått
ifrån — handelsministern har denna
uppfattning efter att ha tänkt igenom
frågan. Den repliken förstod jag mig
alltså inte på.

Men handelsministern upprepar nu
att om näringsfrihetsrådet kommer till
en viss slutsats och de som deltar i
överenskommelsen inte utan vidare fogar
sig, kommer ett tillstånd med en
tvingande lagstiftning att tvinga sig
fram. Jag tycker att om man gör en lagstiftning,
som säger, att vederbörande
statliga organ inte skall ha makt att
tvinga igenom åtgärder utan skall förhandla
sig fram, bör det innebära att
inte den ena parten måste underkasta
sig och träffa överenskommelse under
hot. Det verkar som om det blivit en
vana hos regeringen, att man alltid skall
förhandla under ett sådant hot. Vad
herr handelsministern här säger innebär
ju, att visserligen skall näringsfrihetsrådet
inte ha någon sådan makt,
som var ifrågasatt av majoriteten, men
i själva verket bör näringslivets företagare
i alla fall betrakta det så, att om
de inte fogar sig, kommer det att bli en
lagstiftning, som blir tvingande. Jag
tycker, att det hade varit naturligare,
om man hade sagt: Låt oss pröva oss
fram och se, hur långt man kommer
med förhandlingar! Ofta blir det i de
fall, där överenskommelse inte uppnås,
lämpligast att avvakta, hur den allmänna
opinionens tryck kommer att
bli. Låt oss då se, om det kanske efter
en tid visar sig, att i något fall har
myndigheterna misstagit sig om vad
som är samhällsintresse, och i andra
fall har företagarna gjort det. Det
tycker jag vore naturligare i stället för
att, som handelsministern gör, utmärkt
illustrera herr Åcjvists tes, att man utgår
ifrån att staten kan aldrig göra något
misstag. Om man formellt avstår från
makten tycks det bara vara på papperet,
men i verkligheten vill man ha makten
att diktera.

171

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

Herr LÖFGREN (fp): Herr talman! Jag
skall inskränka mig till att säga bara
ett par ord beträffande frågorna om
bruttopriser och riktpriser, eftersom de
i debatten omnämnts på ett sätt, som
kanske behöver förtydligas något. Inom
flera branscher har det förekommit en
bruttoprissättning, varigenom konsumenterna
bevisligen haft förmån. Jag
kan, utöver vad som här förut anförts,
nämna att det inom möbelbranschen
med all säkerhet förhåller sig så, att
konsumenterna fått en direkt fördel
genom att betydande märkesvaror påverkat
prisutvecklingen.

Nu förklarar herr statsrådet med all
rätt, att det nya begreppet inte innebär
bruttopriser utan riktpriser, om det
icke föreligger villkor, att priserna ej
får underskridas. Och i så fall skulle
det ej föreligga några tillkommande
nackdelar genom den nya lagen för
sådana fall då producenten ej tillämpar
krav på att priserna ej får underskridas.
Tyvärr finns det nog en risk
för att detta inte är alldeles riktigt,
men det kommer kanske att bero på
med vilken förståelse näringsfrihetsrådet
behandlar hithörande spörsmål.

Det ligger i begreppet riktpris, att
det tydligt skall anges, att priset inte
får underskridas. Jag hoppas detta inte
skall leda till att vi kommer tillbaka till
prutsystemets förkastliga tidsepok. Sådant
skulle kunna medföra krav på eljest
obefogade högre riktpriser eller på
övergång till den nettoprissättning från
producenten, varvid det inte är otänkbart,
att konsumenterna skulle komma
i sämre läge. Jag vill därför här bara
uttala den förhoppningen, att näringsfrihetsrådet
skall visa sådan förståelse
vid den praktiska tillämpningen av begreppet
riktpris, att oberäknade olägenheter
inte uppstår, vare sig detta kräver
särskilt tillstånd enligt 4 § eller kan
ordnas på annat sätt.

Herr ADOLFSSON (bf): Herr talman!
Under denna långa debatt har opposi -

tionen gått till angrepp mot det föreliggande
förslaget och tror sig därmed
ha gått näringslivets ärenden. Faktum
är emellertid, att det förekommit resonemang
mellan statsrådet och representanter
för näringslivet, innan
propositionen utarbetades och lades
fram till riksdagen. Man säger från
oppositionens sida, att det är anmärkningsvärt,
att regeringen och ett statsråd
tar upp dylika resonemang. Jag
måste säga, att jag tycker inte alls att
det är märkvärdigt utan tvärtom berömvärt,
att man i en sådan här känslig
och delikat fråga tar upp resonemang
med de parter som berörs och
försöker att med dem komma överens
om en vettig lösning. Statsrådet bör inte
kunna klandras för en sådan sak. Om
däremot regeringen och statsrådet i
maktfullkomlighet lagt fram ett sådant
förslag utan att höra vederbörande
parter, hade man kanske kunnat ha
skäl att säga, att det varit anmärkningsvärt,
men inte i det läge, vari frågan
nu befinner sig. Jag tror därför, att
man lugnt kan säga, att de representanter
ifrån såväl jordbruk som industri,
handel och hantverk, som förut
diskuterat denna sak, säkerligen har
bedömt dessa frågor ifrån de rent praktiska
synpunkterna, hur man skall lösa
dessa problem utan alltför stora svårigheter
och alltför stora misshälligheter
från alla sidor sett.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av Kungl.
Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag
till lydelse av 1 § dels ock på antagande
av den lydelse av paragrafen, som
föreslagits i den av herrar Wistrand
och Cassel avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

172 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning.

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
1 § i andra lagutskottets föreliggande
lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
1 § i det lagförslag, som framlagts i
den av herrar Wistrand och Cassel avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Edström begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
173 ja och 23 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 1 §.

2—13 §§.

Godkändes.

Ii § föredrogs; och anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den av mig
avgivna reservationen.

Herr NILSSON i Göteborg (s): Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens avfattning dels
ock på godkännande av det förslag till
lydelse av paragrafen som framlagts i
den av herr Lundberg avgivna reservationen;
och godkände kammaren utskottets
förslag.

15—33 §§.

Godkändes.

Sedan slutbestämmelserna föredragits,
yttrade:

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp): Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
reservation IV.

Herr NILSSON i Göteborg (s): Herr
talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till slutbestämmelser dels ock
på antagande av den lydelse av slutbestämmelserna,
som föreslagits i den
av herr Jacobsson i Igelsbo m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Jacobsson i Igelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
slutbestämmelserna i andra lagutskottets
föreliggande lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
slutbestämmelserna i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Jacobsson i
Igelsbo in. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jacobsson i Igelsbo begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 124 ja och 75 nej, varjämte 1

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

173

av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt slutbestämmelserna
enligt utskottets förslag.

Lagens ingress och rubrik.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303)
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 27 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 192, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till
Lag

om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).
Härigenom förordnas, att prisregleringslagen
den 30 juni 1947, vilken jämlikt
lag den 9 maj 1952 (nr 209) gäller
till och med den 30 juni 1953, skall äga
fortsatt giltighet till och med den 30
juni 1954.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 460 av herr Ewerlöf m. fl. och
nr 461 av herr Ohlon m. fl. samt
inom andra kammaren

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

nr 575 av herr Hjalmarson m. fl. och

nr 576 av herr Ohlin m. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med avslag å
förevarande motioner I: 460 och II: 575
samt I: 461 och II: 576, såvitt motionerna
avsåge ändring i det framlagda
lagförslaget, bifalla förevarande proposition; B.

att motionerna I: 460 och II: 575,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet under A. hemställt eller i motiveringen
anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna 1:461 och 11:576,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet under A. hemställt eller i motiveringen
anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ahlberg, Sunne, Jacobsson i Igelsbo,
fru Sandström och herr Cassel, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte

A. antaga följande förslag till

Lag om fortsalt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).

Härigenom förordnas, att prisregleringslagen
den 30 juni 1947, vilken
jämlikt lag den 9 maj 1952 (nr 209)
gäller till och med den 30 juni 1953,
skall äga fortsatt giltighet till och med
den 31 december 1953;

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna att riksdagen biträdde vad
den förhandlingsdelegation, som tillkallades
den 21 november 1951 med
uppdrag att undersöka hur priskontrollen
i fortsättningen borde gestaltas, anfört
rörande tolkningen av viss bestämmelse
i punkt 2 av det förslag till direktiv
för den fortsatta prisreglerande
verksamheten som underställts riksdagen; C.

i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
riksdagens mening uttala att — därest
prisregleringslagen funnes böra förlängas
efter den 31 december 1953 —
en bättre samordning mellan närings -

174

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

frihetsrådets och priskontrollnämndens
verksamhet borde åstadkommas i huvudsaklig
anslutning till vad reservanterna
i denna del anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KOLLBERG (fp): Herr talman!
Med en omskrivning av ett beryktat
talesätt skulle man kunna säga, att bibehåller
man en statlig reglering tillräckligt
länge, så framstår den till slut
som oundgänglig. Jag undrar om inte
just detta håller på att ske med priskontrollen.

Vi har nu levat under priskontroll
i ett decennium, och det har väl knappast
kunnat undvikas, att detta salt sitt
spår i vårt tänkande. Både för oss här
i riksdagen, som har att besluta om
priskontrollens öde, och för den stora
massan av konsumenter har det liksom
blivit svårare att inse, att vi mycket väl
klarar oss utan priskontroll och att
priskontrollen rent av kan vara ett
hinder t. ex. för de prissänkningar,
som man talar så ivrigt för. Vi har på
något vis vant oss vid priskontrollen.
Det är också symptomatiskt, att den
förlängning av prisregleringslagen, som
skett år från år, har genomförts med
en successivt förändrad och uttunnad
motivering. Det är faktiskt ett stort steg
från priskontrollens införande som en
nödåtgärd i ett läge av varubrist till
ett användande av priskontrollen som
ett ekonomiskt-politiskt instrument under
lönestoppets dagar och till dess
nu föreslagna uppgift som något slags
beredskapsåtgärd inför ett eventuellt
konjunkturomslag.

Jag vill inte på något vis lägga huvudvikten
vid den formella sidan av
saken. Men jag anser det ändå befogat
att erinra om att prisregleringslagen
inte är en lag vilken som som helst.
Den är en fullmaktslag, och Kungl.
Maj :t har rätt att förordna om en sådan
lags tillämpning endast vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, eller

eljest under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden. Därmed är ju
strängt taget uttryckligen frånsagt bl. a.
att priskontrollen inte får användas
som ett ordinarie instrument för regeringens
ekonomiska politik.

Jag vill emellertid som sagt inte låta
denna formella sida dominera. Men
man kommer ändå inte ifrån att detta
är den bakgrund mot vilken frågan
om en fortsatt förlängning av prisregleringslagen
måste ses. Och det betyder
bl. a. att skall en förlängning ske,
så måste motiveringen härför vara synnerligen
stark. Det kräver själva lagens
karaktär av fullmaktslag. För min de!
kan jag dock inte finna, att finansministern
åstadkommit någon sådan motivering.
Man har kanske rent av en
känsla av att finansministern inte ansett
det nödvändigt att prestera någon
motivering alls. Noga besett nöjer han
sig med en förklaring om att det med
hänsyn till ovissheten om konjunkturerna
kan vara bra att ha priskontrollen
i beredskap.

Det är väl ingen tvekan om att ett
bibehållande av priskontrollen i sådant
syfte rimmar rätt illa med lagens
karaktär av fullmaktslag. Man får väl
ändå anse, att dagens ekonomiska läge
skiljer sig väsentligt från den bristsituation
som en gång motiverade priskontrollens
införande. Det framgår om
inte annat så av finansministerns egen
skildring i årets statsverksproposition.
Framför allt är det emellertid om man
ser saken ur praktisk ■—- och inte formell
-—- synpunkt som det mest betänkliga
i ett fortsatt prisreglerande framstår.
Jag skall inte ta upp tiden med
att citera några av alla yttranden om
priskontrollens verkningar. Men det är
påfallande hur enig man varit under
de år som gått om att en statlig priskontroll
gärna blir ett osmidigt och
schematiskt verkande instrument för
prisbildningen.

Särskilt på senare tid har det visat
sig att priskontrollen rent av försenat

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

175

eller försvårat de prissänkningar som
det funnit tendens till och att den över
huvud taget försvårat anpassningen till
den nya situation som uppstått genom
att varubristen i många fall förbvtts
i varuöverflöd och konkurrensen hårdnat.
Det som man hela tiden sagt om
priskontrollen har alltså visat sig vara
riktigt. Det kan fördras som en tillfällig
nödåtgärd, men som ett instrument
i normala tider duger den inte.
Då blir den bara alltför lätt snarare
till skada än till nytta för konsumenterna.
Desperata aktioner i stil med dem
som nyligen företagits mot tryckkokare
och mopeder kan för all del se tilltalande
ut för den stora allmänheten,
men det är också allt. De har mycket
litet att göra med priskontrollens inverkan
på prisnivån i stort. Man får
alltså ha klart för sig att den statliga
priskontrollen under tider som de nuvarande
ingalunda är den värnare om
konsumenten som man så gärna vill
göra den till. Det beror naturligtvis inte
på att det skulle brista i priskontrollnämndens
vilja eller över huvud taget
i syftet med priskontrollnämnden. Det
beror på systemet som sådant. Hur
man än anstränger sig lär man inte
kunna uppnå annat än mycket begränsade
resultat med eu detaljreglering av
denna typ. Moped- och tryckkokaraktioner
är och förblir, om man får uttrycka
sig så, bröd och skådespel. De
mera väsentliga verkningarna skulle säkert
inte te sig lika tilltalande för allmänheten
— om de kunde uppenbaras.

Jag kan inte förstå annat än att tiden
är gott och väl mogen för ett avskaffande
av priskontrollen. Som en
kvarleva från krigsåren duger den inte
i det nuvarande läget, och som en
kvarleva från krigsåren kommer den
heller inte att duga för att möta de
eventuella konjunkturstörningar, som
kan uppkomma i framtiden. Det är väl
vid det här laget uppenbart, att priskontroll
är ett synnerligen trubbigt och
ofullkomligt vapen t. ex. mot inflation.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Självklart vill jag inte bestrida att
konjunkturerna uppvisar många ovissa
drag. Det gör de nu, och jag tar säkert
inte fel om jag säger att de alltid kommer
att göra det. Det förhåller sig väl
så, att vad vi så gärna vill lägga in i
begreppet normala tider existerar inte.
Hur normala tiderna än blir kommer
den ekonomiska framtiden ändå alltid
att te sig oviss. Vi måste nog ständigt
räkna med risk för ekonomiska störningar.
Och det är ju för att bemästra
dem som vi har något som kallas ekonomisk
politik.

Även om finansministern sålunda
obestridligen har rätt i att det kan uppstå
störningar i konjunkturerna under
det kommande året, så innebär ju inte
det att en avveckling av priskontrollen
skulle betyda att den ekonomiska
beredskapen mot en eventuell kris raserades.
Ty priskontrollen har aldrig
hört till de ordinarie instrumenten för
den ekonomiska politiken!

Lika angeläget som jag anser det vara
att regeringen med all kraft motarbetar
och mildrar verkningarna av en eventuell
störning i konjunkturerna, lika
litet anser jag det därför finnas några
hinder för en omedelbar avveckling
av priskontrollen. Regeringen kan fortfarande
tillgripa alla de åtgärder som
ligger inom ramen för dess befogenheter,
och det finns ingen anledning att
anta att dessa inte skulle vara tillräckliga
för att än en gång klara krisen.
Om det skulle bli så illa att vi råkade
in i en situation, liknande den som var
för handen då priskontrollen en gång
infördes, kan givetvis en fullmaktslag
åter tillgripas. Självfallet kan regeringen
också när som helst i vanlig ordning
förelägga riksdagen förslag om åtgärder,
som den anser erforderliga för att
bemästra en uppkommen situation. Vad
jag motsätter mig är att man liksom av
bara farten rider vidare på en från
krigsåren kvarlevande fullmaktslag. Någon
gång måste d.enna lag sättas ur
kraft, och jag kan inte se varför det inte

17G Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

skulle kunna ske nu. Yore jag pessimistiskt
lagd skulle jag kanske också säga,
att sker det inte nu, så sker det aldrig.
Finansministern föreslår i propositionen
att prisregleringslagen skall förlängas
»på sedvanligt sätt». Skall vi
tolka detta som något för framtiden
olycksbådande, något som tyder på att
det trots alla bedyranden om motsatsen
är avsett att priskontrollen kommit för
att stanna? Men vi får väl ändå hoppas
att det inte är så illa menat.

Herr talman! För bara några år sedan
framhöll priskontrollnämnden i ett
yttrande som sin bestämda uppfattning,
att statlig priskontroll gärna blir ett
osmidigt och schematiskt verkande instrument
för prisbildning och att den
på grund av att den rent av kunde försvåra
eller försena prissänkningar borde
avvecklas, så snart varuförsörjningen
blivit rikligare. Denna rikligare varuförsörjning
föreligger i år, och jag
vill därför instämma i reservanternas
yrkande om att priskontrollnämnden
skall avvecklas redan vid årsskiftet.
Jag hemställer alltså, herr talman, om
bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr CASSEL (h): Herr talman! Den
fråga, som i denna tidiga morgonstund
skall avgöras, synes mig framträda
i en alltför blygsam skepnad, en
skepnad som är ägnad att förleda oss
att tro, att frågan har mindre betydelse
än den rätteligen bör tillmätas. Sådant
problemet nu presenteras för riksdagen
gäller frågan, huruvida prisregleringslagen
skall förlängas till den 31
december 1953 eller till den 1 juli 1954.
I själva verket gäller saken något helt
annat, nämligen om ett statligt förmynderskap
över det ekonomiska livet i
form av priskontroll skall ingå som ett
permanent led i den ekonomiska politiken
under normala tider eller inte. Den
som i dag röstar för en förlängning till
den 1 juli 1954 har medverkat inte till

en förlängning på ett år utan till en förlängning
på obestämd tid.

Den situation, som framkallade krav
på prisreglering, karakteriserades av
omedelbar krigsfara och en varuknapphet
som inbjöd till spekulationer i starka
prisstegringar. Ingen kan väl förneka
att dagens läge är helt annorlunda och
att vi i dag har uppsjö på varor i de
flesta branscher, svårt att sälja och vikande
priser. På en utpräglad säljarnas
marknad har priskontrollen måhända
en mission att fylla. På en utpräglad
köparmarknad eller ens på en balanserad
marknad har den det inte.

Hela uppläggningen i propositionen
ger vid handen att man partout skall
ha priskontrollen till ett instrument
för att pressa ned varupriserna och
därmed höja reallönerna. Resonemanget
påminner mig något litet om kommunisternas
berömda valaffisch härom
året: Upp med lönerna, ned med priserna.

Med detta vill jag inte ha sagt, att
det inte kan finnas områden där priserna
är onödigt höga och där de skulle
kunna pressas ned utan att de som arbetar
inom produktionen av just dessa
varor måste få sina löner reducerade.
På vilka områden kan detta vara fallet
i en situation, där köparnas marknad
råder? Jo, uppenbarligen bara på sådana
områden där den fria konkurrensen
mellan producenter eller distributörer
satts ur kraft genom konkurrensbegränsningar.
Genom den lag om motverkande
av konkurrensbegränsning
inom näringslivet, som nyss antagits
av riksdagen, hoppas vi kunna klara
den saken. För det ändamålet behövs
ingen priskontroll. Yi skall väl inte ha
två lagar och två uppsättningar med
verkställighetsorgan som skall arbeta
med samma sak?

Jag vill erinra om en artikel i den
kooperativa tidskriften Vi, där man säger:
»Å andra sidan kan det under
fredstid i ett samhälle, där det råder
ekonomisk balans, inte finnas mer än

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

177

ett motiv för en .statlig priskontroll:
förekomsten av konkurrensbegränsningar
och monopolistisk prissättning. I den
mån den nya lagstiftningen effektivt
motverkar dylika företeelser blir sålunda
priskontrollen överflödig. Det
hade varit önskvärt, att också detta
sagts klart ut i propositionen. En administrativ
dubbelkontroll — näringsfrihetsråd
och priskontrollnämnd — framstår
som ologisk och onödig.»

Finns det på en köparmarknad eller
på en balanserad marknad någon annan
situation, då säljarparten skulle ha
möjlighet att tillskansa sig obehöriga
vinster på köparnas bekostnad? Nej,
det gör det uppenbarligen inte, därför
att säljarna här möter den härskara av
sakkunniga och svårfjällade priskontrollanter
som de svenska husmödrarna
utgör. Om det finns olika fabrikat i
marknaden, vilkas priser kan jämföras
med varandra, så kommer ju den säljare
ohjälpligt till korta vars priser
ligger för högt i förhållande till konkurrenternas.

Det säregna är att priskontrollen, som
ju skulle vara ett skydd för konsumenterna
mot uppskörtning, i stället många
gånger har blivit ett skydd för producenterna
mot konkurrensen. Jag hörde
häromdagen en fabrikant säga: »Tag
för guds skull inte bort priskontrollen
på min vara, då börjar den där eländiga
konkurrensen igen. Nu har vi ett pris
som vi rättar oss efter allihop, och det
ligger högre än det pris skulle göra
som den värste konkurrenten skulle ta
och tvinga oss andra till, om priskontrollen
komme bort.»

På det sättet har priskontrollen på
många områden satt priser, som i realiteten
har samma verkan som de bruttopriser,
vilka det vid äventyr av hårda
straff är förbjudet att använda enligt
lagen om konkurrensbegränsning. Just
genom priskontrollen tar man död på
den fria konkurrensen, som man i
andra sammanhang med all rätt vill
uppmuntra.

12 — Andra kammarens protokoll 1953. }

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Övertron på priskontrollens välsignelse
bygger på den föreställningen, att
det finns ett objektivt sett riktigt pris,
som utgöres av självkostnaderna plus
vissa procentuella pålägg för risker och
vinst. Detta är inte i överensstämmelse
med förhållandena på en fri marknad
med ohämmad konkurrens. Där är det
inte givet att varje producent skall ha
betalt för sina självkostnader, men det
är heller ingenting som hindrar att en
speciellt duktig producent både får betalt
för sina självkostnader och en betydlig
vinst men ändå kan underbjuda
sina mindre skickliga konkurrenter och
därmed tvinga dem till rationaliseringar.
Det är just denna chans till vinst
som belöning för en nyskapande insats,
som driver utvecklingen framåt. Att ta
bort den vore att hålla vårt ekonomiska
framåtskridande tillbaka, till men för
alla men framför allt till men för de
ekonomiskt minst välställda.

Man gör sig inom regleringslystna
kretsar överdrivna föreställningar om
priskontrollnämndens förmåga att fastställa
det rätta priset på en vara. Med
hänsyn både till direktivens utformning
och till nämndens sammansättning blir
det naturligt, att nämnden sätter så
låga priser som den själv anser vara
möjligt. Men vad händer om priset
blir för lågt? En möjlighet är att varan
försvinner ur marknaden. Att detta inträffade
var cn av anledningarna till att
USA tvingades ta bort priskontrollen.
En annan konsekvens kan bli att fabrikanten
visserligen fortsätter med sin
fabrikation, men att denna lämnar för
litet netto, med påföljd att företaget i
en nedåtgående konjunktur inte har
några reserver och därför snart nog
tvingas slå igen och skicka i väg sina
anställda.

Det måste vara ett gemensamt intresse
för företagsledning, tjänstemän och arbetare
att det egna företaget är starkt.
Härpå vilar i sista hand de anställdas
trygghet. Priskontrollen kan genom en
felkalkyl, för vilken staten inte tar nå7r
21.

178 Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

got ekonomiskt ansvar, undergräva soliditeten
lios ett i övrigt välskött företag.
Är det så alldeles givet att det verkligen
är ett arbetar- och tjänstemannaintresse
att skapa och vidmakthålla en
sådan otrygghet?

Det synes ibland som om priskontrollnämnden
skulle vara tämligen belåten
med förhållandena inom produktionsledet.
Däremot har man med frenesi inriktat
sig på handeln, som utsättes för
en ytterligt negativ kritik och onyanserat
beskylles för att arbeta dyrt och
med orimligt stora marginaler. Man
plockar ut enstaka varor som ger hög
avans, men glömmer att se på kollektionen
i dess helhet, glömmer att vad
köpmannen förlorar på gungorna måste
han ta igen på karusellen.

I den reservation, som är fogad till
utlåtandet, är folkpartister och högermän
rörande ense, medan bondeförbundets
representant i utskottet valde att
rösta med majoriteten. Läser man bondeförbundets
tidskrift Svensk Politik
ser man att där återfinnes en högst intressant
och värdefull artikel av herr
Werner, som mycket skarpt går till rätta
med priskontrollen. Jag skall bara citera
några ord. När han slutar av sin
artikel säger han: »Det är just i denna
växande maktfullkomlighet, prestigelystnad
och ofta bristande speciell sakkunskap
hos ett centraldirigerande statligt
organ, som det kan ligga en utomordentlig
fara.»

Det är ju en nog så kritisk inställning
mot hela detta system. Det är då förvånande
att t. ex. herr Bengtson i Danderyd,
som satt med i utskottet, utan
vidare accepterade priskontrollens förlängning
först under den motiveringen,
att man kan ju inte hoppas att i och
med att ett krig tar slut allting blir normalt
igen. När vi andra påpekade för
honom att åtta år förflutit sedan kriget
log slut, sade han: »Ja, men det slår i
regeringsdeklarationen att vi skall ha en
priskontroll. Om det står det, är det
klart att vi måste ha det.» Det vore in -

tressant om några betrodda representanter
för bondeförbundet här i kammaren
skulle vilja tala om för oss andra vad
som är bondeförbundets officiella politik,
om det är herr Werners eller om
det är herr Bengtsons.

Herr talman! Enligt min mening befinner
vi oss nu i den situation, som
priskontrollnämnden 1947 syftade på
när den i ett yttrande, som herr Kollberg
tidigare citerade, talade om den
tidpunkt, då priskontrollen skulle kunna
avskaffas. Jag finner därför att tiden nu
är inne att avskaffa priskontrollen. Gör
vi det inte nu, så lär vi väl aldrig bli av
med den. Det hade kunnat ske från den
1 juli i år om Kungl. Maj:t hade beaktat
de tidigare framställningar, som kommit
från vårt håll. Nu måste vi ha en
övergångstid på ett halvår, och därför
får vi nöja oss med att låta den sluta
den 31 december 1953.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Ahlberg
in. fl. vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):
Herr talman! Den statliga priskontrollen
har varit ett instrument bland
många för den ekonomiska politiken
i Sverige sedan åtskilliga år tillbaka.
Riktlinjerna för denna priskontroll har
bestämts utifrån målsättningar, som
varit gällande för den allmänna ekonomiska
politiken. Ändrade betingelser
för samhällsekonomien har sålunda påverkat
såväl utformningen som tillämpningen
av den allmänna priskontrollen
under dess fjortonåriga tillvaro. Väsentligt
olikartade uppfattningar föreligger
otvivelaktigt beträffande inställningen
till frågan om en statlig priskontroll
liksom till frågan om åtskilligt
annat på den ekonomiska politikens
område.

Låt mig emellertid redan från början
slå fast, att även den som tror på
värdet av en statlig priskontroll i dagens
situation oförbehållsamt medger,

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21. 179

att en verkligt fri konkurrens vid god
varutillgång är den utan tvekan effektivaste
priskontrollen. Tyvärr ges det
inte överallt svängrum för en fri prisbildning.
Den utveckling som ägt rum
framför allt på handelns område har
inte överallt präglats av en stark vilja
till priskonkurrens. Man eftersträvar
på många håll inom näringslivet en
prisbildning, som visserligen är fri
från allmän insyn och statlig reglering,
men som är så mycket starkare påverkad
av en helt privat priskontroll. Det
är en priskontroll, där den ena av parterna,
nämligen konsumenterna, inte
har någon som helst talan.

I propositionen nr 192 föreslås att
prisregleringslagen skall förlängas ytterligare
ett år. Beträffande direktiven
för priskontrollnämnden föreligger ett
av en enig förhandlingsdelegation underskrivet
förslag. Motiveringarna för
dessa direktiv har emellertid gått isär.
Jag vill endast konstatera, att bakom
den motivering, som har skrivits under
bl. a. av priskontrollnämndens ordförande,
står både LO:s och TCO:s representanter
i delegationen. Detta kanske
ändå borde utgöra en tankeställare
framför allt för de folkpartister och
högermän, som anser sig företräda speciellt
tjänstemannaintressen och som
kanske t. o. in. har invalts på rena löntagarlistor.
Här föreligger onekligen en
fråga, där löntagare av olika kategorier
har ett gemensamt intresse, nämligen
att samhället inte faller undan
för krav på frihet för vissa grupper att
ta ut oskäliga vinster på konsumenternas
bekostnad. Nog skulle det väl ändå
vara ganska uppseendeväckande om
andra kammaren i dagens situation
skulle biträda en reservation som skulle
innebära priskontrollnämndens avskaffande
från årsskiftet. Minst av allt
skulle väl detta medverka till att skapa
en sådan situation inför höstens avtalsförhandlingar,
som kan resultera i förnuftiga
uppgörelser. Det allmänna osälcerhetstillståndet
ute i världen motive -

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

rar väl också att man även på det här
området har en viss beredskap, en synpunkt
som jag framför allt tycker att
de som inte ett ögonblick hesiterar inför
de svindlande summorna på fjärde
huvudtiteln borde ha en viss förståelse
för.

Frågan om priskontrollens avveckling
har på sistone sammankopplats
med planerna på en ny lagstiftning
emot karteller och andra former av
konkurrensbegränsning. När nu båda
kamrarna har fattat ett positivt beslut
i den frågan, finns det kanske därför
ingen anledning att uppehålla sig vid
de andra argumenten som tidigare har
framförts mot priskontrollen. Jag skall
i stället med några ord beröra frågan
om priskontrollen för den närmaste
framtiden och den uppgift den kan ha
att fylla med tanke på den lagstiftning
som man här nyss har antagit.

Beträffande priskontrollens ställning
till den nya lagstiftningen om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet råder det
utan tvivel starkt delade meningar. Reservanterna
i andra lagutskottet bygger
tydligen sitt ställningstagande på något
som många betraktar som en illusion,
nämligen att det inom hela näringslivet
finns en allmän och stark vilja till
sanering i kartellträsket. Jag hoppas
att reservanterna har rätt, men jag tror
att de tyvärr har fel. I varje fall bjuder
väl säkerheten att man avvaktar
eventuella gynnsamma resultat av denna
lagstiftning innan man avrustar
priskontrollen. Och under övergångstiden
finner jag i motsats till andra
talare här självklart att priskontrollen
måste få ta befattning med prissättningen
på sådana områden där det
existerar monopol och karteller. Motsatsen
skulle ju innebära det som statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
antydde, att företagare på den
kartellfria sektorn av näringslivet
skulle kunna undslippa ingripanden av
priskontrollen genom att åstadkomma

180 Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

en sådan prissamverkan som den nya
lagen har kommit till för att förhindra.
Att direkt inbjuda till detta borde vid
framstå såsom orimligt för alla, men
för reservanterna i andra lagutskottet
är denna bakvända åtgärd tvärtom rekommenderad.

Att den nya monopollagen inte kan
ersätta priskontrollen synes mig fullkomligt
uppenbart. Så är t. ex. monopollagens
tillämpningsområde avsevärt
snävare begränsat än tillämpningsområdet
har varit och för närvarande också
är i fråga om priskontrollen. För
att bedöma behovet av en fortsatt priskontroll
är det angeläget att erhålla en
mera konkret bild av vad som kommer
att ske när kartellsamverkan skall förhindras
genom det nya näringsfrihetsrådet.
I reservationen talas det om den
självsanering som har förekommit inom
näringslivet. Men nog skulle det väl
ändå ha varit önskvärt att t. ex. från
herr Nygrens sida få höra något om
inte hara hur många avtal som har
upphävts, utan kanske framför allt vilka
praktiska ekonomiska verkningar
som detta haft med sig. Sammanfattningsvis
vill jag alltså hävda att en avveckling
av nuvarande priskontroll
icke är försvarbar med hänvisning till
den nya lagstiftningen. Utöver de skäl
som departementschefen anfört skulle
jag vilja framhålla följande.

Först och främst borde någon erfarenhet
vinnas av den nya lagens effektivitet
innan man avskaffar priskontrollen.
Säkrare bedömningsgrunder är
erforderliga beträffande möjligheterna
att medelst enbart förhandlingar komma
till rätta med samhällsskadlig konkurrensbegränsning.
Vidare är det väl
angeläget att få titta på prisutvecklingen
på sådana områden där förhandlingar
icke kan upptagas på grund av
begränsningar i lagens tillämpningsområde.
Sist men inte minst viktigt: vi
vill ha någon uppfattning om utvecklingen
på sådana områden där bruttoprissättningen
blir förbjuden genom la -

gen men där sannolikt prisnomineringar
av andra slag, såsom herr Edström
antydde, kan komma att ersätta
de förbjudna bruttopriserna.

Med hänvisning till ovissheten rörande
dessa väsentliga frågor kan inte
jag såsom konsumentrepresentant vara
med om en avveckling av priskontrollen
vid kommande årsskifte, såsom förordas
i reservationen, och inte heller
vara med om att inskränka priskontrollens
självständighet vid prövning av
priser och marginaler på kartellområdena.
Den statliga priskontrollen har
allt fortfarande en viktig uppgift att
fylla på de områden där en privat priskontroll
i skiftande former uppehåller
eu konstlad och alltför hög kostnadsnivå.

Att priskontrollen även i fortsättningen
skall avvecklas på områden
med full varutillgång, med fri konkurrens
och med rimliga vinstmarginaler
är däremot eu självklar sak.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Göteborg (s): Herr
talman! Den föregående talaren har befriat
mig från uppgiften att motivera
utskottets utlåtande. Han har nämligen
i stor utsträckning anfört samma synpunkter
som jag ämnat göra, och jag
kan därför nu inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Stenberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 33, röstar

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21. 181

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 111 ja och 78 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet
m. in., i vad propositionen hänvisats
till konstitutionsutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor om
det mindre och medelstora handelstonnaget
jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 259, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning angående anslag för budgetåret
1953/54 till kostnader för genomförande
av en behovsprövning på
bostadsmarknaden; samt

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

från jordbruksutskottet:

nr 270, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag till
lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
för budgetåret 1953/54 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 271, med anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till statens
hingstdepåer och stuteri jämte i ämnet
väckt motion.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 148, i anledning av väckt motion
om gratifikation åt filosofie studeranden
J. A. Lodin;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ombesörjande i
vissa fall av den undervisning, från vilken
distriktsöverlärare befriats, jämte
i ämnet väckt motion;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid
blind- och dövskolorna jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid de
allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner m. m.;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statsbidrag till
anordnande samt om- och tillbyggnad
av ålderdomshem jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 154, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1952/53;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående mottagande av

182

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

den till staten testamenterade egendomen
Harpsund; och

nr 15G, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
tomt för uppförande av en byggnad för
italienska institutet i Stockholm;

bevillningsutskottets betänkande nr
47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. in.;

första lagutskottets memorial nr 40,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av
Genévekonventionerna den 12 augusti
1949 angående skydd för krigets offer,
dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om ändring i 1 och 27 kap.
strafflagen, m. m., dels väckta motioner
angående domarpersonalens rekrytering
och anställningsförhållanden,
dels ock väckta motioner angående
skärpt lagstiftning om straff för bilstölder,
m. m.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 26, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

jordbruksutskottets utlåtande och
memorial:

nr 36, med anledning av väckta motioner
angående åtgärder för främjande
av lagring utav drivmedel för jordbrukstraktörer;
och

nr 37, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om Kungl.
Maj:ts proposition angående särskilda
stödåtgärder för hästaveln m. m.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.22 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 53

916424