Tisdagen den 19 januari Sid (Riksdagens protokoll 1965:3)

Nr 3

FÖRSTA KAMMAREN

1965

19 januari

Debatter m. m.

Tisdagen den 19 januari Sid.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m................. 3

Meddelande ang. enkel fråga av herr Skärman ang. avdrag för preliminär
A-skatt å kompensation för förhöjd pensionsavgift .... 78

1 Första kammarens protokoll 19G5. Nr 3

V ?. / \ i

>.•.•20’.~

, ’

-.sy/ ^-ut;

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

Tisdagen den 19 januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, anmälde,
att han infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 11, 12
och 13 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse, vilken jämte därvid
fogat läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Till komplettering av mitt telegram
av igår angående iråkad sjukdom översänder
jag härmed läkarintyg, av vilket
framgår, att ledigheten måste utsträckas
till den 29/1 1965.

Brämhult den 11/1 1965.

Torsten Andersson

Riksdagsman Torsten Andersson i
Brämhult, som av mig behandlas för
lunginflammation, är oförmögen att deltaga
i riksdagsarbetet till och med den
29/1 1965 intygas.

Brämhult den 11/1 1965.

Olof Wretborn
provinsialläkare

Kammaren beviljade herr Andersson,
Torsten, fortsatt ledighet till och med
den 29 januari.

Statsverkspropositionen ni. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, angående statsverkets tillstånd och
behov under budgetåret 1965/66.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Ilerr talman! Den som helt oförberedd
kom att lyssna på årets trontal
måste inledningsvis ha ingivits före -

ställningen att vi här i landet rör oss
bra nära sjunde himlen. Efter att ha
påvisat att Sverige har betrotts med
ännu ett ärofullt internationellt uppdrag,
nämligen på Cypern, tecknar regeringen
en lysande bild av vårt välstånd.
Det ekonomiska framåtskridandet
har varit snabbt under det gångna
året och produktionens expansionskraft
högre än tidigare. Bostadsbyggandet
och de offentliga investeringarna
har likaså fortsatt att kraftigt öka. Folk
har tjänat mycket pengar och har alltså
haft mer att köpa för.

Sedan kom ju i trontalet också en
liten negativ parentes om tilltagande
knapphet på arbetskraft och kapital,
vilket meddelande måhända förde åhöraren
ner i femte eller kanske rentav
i fjärde himlen. Men besöket blev kortvarigt,
ty redan i den följande meningen
fick han eller hon veta, att tack
vare regeringens ingripande bevarades
stabiliteten i utvecklingen. Sjunde himlen
skymtade åter för den intresserade
lyssnaren till denna regeringens egen
värdering av sin verksamhet.

Säkert är emellertid att liknande lustkänslor
knappast framkallas hos svenska
folkets flertal ens av de allra skickligaste
av regeringens PR-män, om innebörden
av den nya finanspolitiken
i alla dess schatteringar går upp för
medborgarna. Vem vill inte satsa på utvecklingen?
Vem vill inte att staten
skall ställa ekonomisk stimulans till förfogande
på alla de områden där nya
och bättre livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter
kan nås? Det vill ju
alla. Kostnaden måste emellertid betalas,
och då uppstår hos medborgarna
den pinsamma frågan om avvägningen.
Och meningarna om den avvägning,
som gjorts mellan vad som är önskvärt
och vad som med hänsyn till kostnaden
är riktigt, är förklarligt nog delade.

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Inte minst är detta förståeligt, när budgetens
utgiftssida, såsom sker i år, stiger
med 4 miljarder och det ändå av
allt att döma måste bli nödvändigt med
nya skattehöjningar redan om ett år.

Statskassan tillförs visserligen för
det budgetår som propositionen avser
genom skattehöjningar 750 miljoner
kronor, men de med dessa höjningar
förbundna sänkningarna i den direkta
skatten faller ut först under 1966. För
helt budgetår räknat blir statskassans
behållning av årets skattereform reducerad
till 250 miljoner kronor. Det betyder
ett inkomstbortfall för budgetåret
1966/67 på inte mindre än 500 miljoner
kronor. Redan en blick på det material
som finns bifogat finansplanen
gör klart att det troligen icke är tillräckligt
med dessa 250 miljoner som
man då kommer att ha kvar för att
täcka det årets kostnadsökningar.

Det skulle vara intressant att höra
hur finansministern har tänkt sig den
situationen. Valet att då skapa balans
genom ökad upplåning eller genom att
göra kraftfulla beskärningar på utgiftssidan,
vilket ju ibland tycks vara svårt
även för herr Sträng, eller att återigen
höja skatterna torde inte bli lätt. I en
inflationistisk period eller inför risker
av en sådan är dock en ny skattehöjning
den troliga lösningen.

När finansministern i finansplanens
tabellariska sammanställningar söker
framställa sin skattereform som en skattesänkningsreform
för det stora flertalet
inkomstgrupper, så målar han i själva
verket en hägring med en hägrings skiftande
egenskaper: att vara bedårisk och
lockande, men ack, så svårgripbar! Innan
man vet ordet av är den upplöst i
luft, och det är troligen vad som här
kommer att ske. När de föreslagna skattesänkningarna
skulle komma att verka
för hela året, då räcker inte pengarna,
och nya skatter måste till.

Vad 1965 beträffar får för övrigt
hushållen nära nog enbart uppleva skattehöjningar.
Skattelättnaderna dröjer i
stort sett till nästa år. Under 1965 får

ensamstående inkomsttagare redan vid
10 000 kronors årsinkomst en skattehöjning
på 83 kronor, och vid 30 000
kronors inkomst är höjningen uppe i
207 kronor. Gifta utan barn får vid
10 000 kronors inkomst en skattehöjning
på 89 kronor; vid 30 000 kronor
blir höjningen 235 kronor. Gifta med ett
barn får verkligen vid 10 000 kronors
inkomst en skattesänkning på hela 3
kronor, men sedan blir det höjningar;
35 kronor vid 15000 och 142 kronor
vid 30 000. Först familjer med flera
barn kan redan i år genom barnbidraget
väntas få en mindre sänkning under
20 000-kronorsinkomsten, men därutöver
får även tvåbarnsfamiljerna skattehöjning.

Därtill bör observeras att till dessa
siffror, som alltså gäller situationen under
1965, kommer de skattehöjningar
som slopandet av avdragsrätten för
folkpensionsavgiften medför och som i
år verkar med full kraft.

Det är givetvis omöjligt att diskutera
den s. k. skattereform som utgör kärnan
i årets statsverksproposition på annan
grund än finansplanens uppgifter.
Propositionen har ju ännu inte kommit
kammarens ledamöter till handa.

I och för sig innebär den en viss
överföring från direkt till indirekt skatt
i enlighet med vad som har påyrkats
från flera håll, även från vår sida tidigare,
men årets skattereform innehåller
ju därutöver en klar skattehöjning
och åtskilliga andra komponenter.

Det måste då allmänt beklagas att finansministern
inte har ansett sig nu
kunna ta steget över till en verklig, rationell
nydaning av vårt skattesystem
utan tydligen är så förtjust i det lapptäcke,
som han har, att han nöjer sig
med att sy på nya lappar. Gång efter
annan har det dock visat sig hur nött,
föråldrat och för vår tid orealistiskt
det nuvarande skattesystemet är. Ändringarna,
tilläggen och undantagen har
med åren blivit så många att skattelagstiftningens
paragrafdjungel med anvisningar,
tolkningar och direktiv snar*

Tisdagen den 19 januari 19G5 fin.

Nr 3

torde kunna tåla en viss -— visserligen
lätt — jämförelse med åtminstone den
enklare uppbyggnaden av materien.

För att genomföra sin nya skattereform
har finansministern inte behövt
någon stor utredning. Han har satt ihop
reformen efter eget tyckande och då
plockat åt sig en del goda uppslag från
allmänna skatteberedningen. Tyvärr
har han lämnat två av de stora målsättningarna
för en skattereform helt
åsido, nämligen att lätta skatteprogressionen
för fysiska personer och att ge
näringslivet och då inte minst exportindustrien
en viss stimulans.

Det var med de största förväntningar
man i alla kretsar motsåg en starkt behövlig
lättnad av skatteprogressionen
i den direkta beskattningen. Den har
— ej minst på grund av den oavbrutna
penningvärdeförsämringen — lett till
alldeles orimliga skattebelastningar på
näringsliv och administration och påtagligt
hämmat intresset hos den enskilde
för ökade arbetsinsatser. »Det
måste löna sig att arbeta» är ett tema,
som blivit mer än en politisk slogan.
Att ta på sig extra arbetsuppgifter, öka
sina ansträngningar och därmed bidraga
både till sitt eget bästa och till
samhälleligt framåtskridande lockar inte
tillnärmelsevis lika mycket, när skatten
redan vid ganska låga årsinkomster
tar så stor del av extraförtjänsterna
som nu är fallet. Redan en måttlig inkomstförhöjning
vid 20 000—30 000 kronors
inkomst äts till 40—50 procent
upp av skatten. Konkurrensen mellan
allmän administration och näringsliv
är inom flera grupper knivhård, och de
löneförespeglingar som därvid måste
ges tekniker och andra anställda i litet
högre tjänstemannaklasser är förbluffande.
Det har sagts mig att allmänna
företag, som måste rätta sig efter
fastställda löneplaner, numera kringgår
dessa, då så behövs, genom att i sådana
fall inrätta arvodesbefattningar,
där man kan betala friare. Den anställdes
favör av de ståtliga lönelyft som
bjuds och ges på olika håll inskränkes

Statsverkspropositionen m. m.
ju till endast en mindre del av den stora
höjningen.

Åt hela detta problem ägnar årets
statsverksproposition med dess nya
skattereform ingen uppmärksamhet
värd att nämna. Utjämningen av den
s. k. skattepuckeln är självklart glädjande.
Folkpartiet har tidigare med skärpa
vänt sig emot denna oformlighet, men
utjämningen rättar till endast en ringa
del av progressionens nackdelar. Finansministern
noterar också själv kort
och gott i finansplanen: »Marginalskatten
förblir i huvudsak opåverkad» av
skatteförslagets utformning.

Det är litet svårt att av resonemangen
i finansplanen fånga in finansministerns
verkliga uppfattning om det vidare
reformbehovet på marginalbeskattningens
område. Jag ber därför nu
att få ställa en fråga till honom, och
jag hoppas att han får möjlighet att
svara när bombardemangen i andra
kammaren mojnar av: Anser finansministern
alltjämt att en rejäl lättnad i
den progressiva beskattningen utgör ett
av huvudmålen för en definitiv skattereform? I

finansplanen förklarar statsrådet
Sträng, att kostnadsutvecklingen hittills
inte har hindrat näringslivet att bevara
sin internationella konkurrenskraft.
Han tycks emellertid själv vara böjd
för att kursivera ordet hittills, eftersom
han undantar näringslivets nyinvesteringar
i maskiner och inventarier från
höjningen av omsättningsskatten. Åtgärden
är naturligtvis befogad. Men något
skäl mot skatteberedningens reformförslag
är naturligtvis inte det förhållandet,
att det hittills gått bra för exportindustrien.
Jag skulle vilja säga
så alt det gått bra trots och inte tack
vare den socialdemokratiska skattepolitiken.
Frånsett det svenska näringslivets
förmåga till rationaliseringar och
andra kostnadsnedspressande åtgärder
har ju kostnadsstegringen i konkurrentländerna
också varit avsevärd. Det har
på senare år rätt en utpräglad internationell
högkonjunktur — med något un -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
dantag — som naturligtvis i llög grad
underlättat utrikeshandeln. Men att
framför allt vår exportindustri med en
annan skattepolitik kunnat nå en ökad
konkurrenskraft förefaller så självklart,
att det närmast är genant att behöva
nämna det här i kammaren. En av de
stora fördelarna med mervärdeskatten
ligger ju i att den svenska industriprodukten
kan gå ut ur landet helt utan
den skattebelastning som den nu måste
dras med.

Jag är också en smula förvånad över
finansministerns uppfattning att mervärdeskatten
insatt i skatteberedningens
sammanhang skulle innebära en så
stark övervältring av skattebördan från
näringsliv till hushåll, att han därför
inte kan acceptera beredningens skattereform.
Tillåt mig en rent principiell
fråga: Det kan väl ändå inte vara möjligt
att den svenska industrien av ren
välgörenhet själv bär kostnaderna för
energiskatt, oms på investeringar och
förbrukningsartiklar o. d.? Sådana saker
ingår ju redan nu i produktionskostnaderna
och påverkar därigenom
priset, d. v. s. kunden. Redan nu betalas
sådana kostnader av hushållen.

Den del av skatterna som vid export
skulle frånräknas kommer väl i första
ledet att övergå på den svenska konsumtionen.
Men i och med att avlyftningen
leder till en förstärkt svensk export,
stegrad industriproduktion, högre
skatteunderlag o. s. v. finns det starka
skäl anta att åtgärden blir till nytta
för det svenska folkhushållet och leder
till ytterligare standardstegring för
dess medlemmar i stället för —■ som finansministern
tycks vilja göra gällande
— tvärtom.

Inte minst med hänsyn till dessa två
nyss nämnda målsättningar som tappats
bort i regeringens reform — frågorna
om skatteproduktionen och viss
industribeskattning — är det ytterligt
angeläget att inte årets budgetförslag
markerar ett slopande av tanken på en
reell och enhetligt uppbyggd skattereform
att ersätta dagens planlösa plott -

rande, som redan för länge sedan upphört
att göra rätt för benämningen system.
Man bör ha rätt att ställa kravet
att den fortsatta bearbetning av problemet
som finansministern ställt i utsikt
bedrives med allra största skyndsamhet.

Möjligheten till provisorisk särbeskattning
från 1966 hälsar folkpartiet
med tillfredsställelse. Förslag härom har
tidigare framförts från vår sida, och
det är vår uppfattning att den frivilliga
särbeskattningen kan bli ej blott av
stor betydelse för en rättvisare beskattning
av förvärvsarbetande makar, utan
därtill också ge nyttiga erfarenheter rörande
verkningarna av särbeskattningen
över huvud taget. Däremot har jag
svårt att förstå varför en höjning av
förvärvsavdraget skulle omöjliggöra eller
starkt försvåra en eventuell framtida
övergång till allmän särbeskattning.
Förvärvsavdrag finns ju redan. För min
del tror jag att en övergång till allmän
särbeskattning skulle komma att innebära
så avsevärda förändringar i skattesystemet
att de besvär som ett höjt
förvärvsavdrag skulle medföra bleve relativt
ringa.

Stödet till kommunerna, kommunalskatteavdraget
och den omredigerade
folkpensionsavgiften liksom vissa spörsmål
berörande bensinskatten och punktskatterna
m. in. är avsnitt som jag får
tillfälle att ta upp i annat sammanhang
och inte nu skall förlänga debatten med.
Jag vill bara kort och gott anmärka att
det föreliggande förslaget tydligen markerar
ett definitivt slut på folkpensionsavgiften
som en avgift. Den har blivit en
skatt som andra, kanske jag skall säga
en grundskatt. När avdragsrätten i fjol
togs bort betraktades detta som ett kortvarigt
provisorium, vilket om ett år
skulle komma att ersättas med arbetsgivaravgiften.
Det var i varje fall vad
man allmänt ansåg. Nu skjuts även den
på framtiden. Det är minst sagt uppseendeväckande
att den viktiga frågan om
avgiftsprincipens slopande på folkpensioneringens
område framföres utan
någon grundligare utredning än den fi -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

nansministern själv eventuellt anlitat
inom departementet.

Årets statsverksproposition utgår ifrån
att åtminstone innevarande år kommer
att uppvisa en bestående högkonjunktur.
Det föreligger ingen större anledning
att betvivla denna prognos. Att skatteunderlagets
ökning för budgetårets senare
hälft skulle stanna vid 4 procent
är det nog ingen som tror på, såvida
inte något alldeles extremt inträffar.
Även om en ökning av budgetens inkomstsida
kan uppstå genom en stegring
av skatteunderlaget utöver de 4
procenten, kommer detta att till största
delen förtäras av tillkommande utgifter,
bl. a. höjda generella tillägg till statstjänstemännens
löner. Det är därför
tveksamt om inkomstökningen lämnar
några väsentliga överskott till finansministern.
Något större utrymme för
nya utgifter lär det knappast ge såvitt
man nu kan bedöma.

I den offentliga debatten har årets
budgetförslag kritiserats som samhällsekonomiskt
svagt, eftersom starka prisstegringsrisker
föreligger. Någon tvekan
behöver inte heller råda om de prisstegringar
som kommer att bli följden —
5 procent, kanske 5 1/2 eller mer. Reaktionen
vid nästa års löneförhandlingar
lär inte utebli med de följdverkningar
vartill detta i sin tur kan föranleda.

Regeringen kan rimligen inte ha varit
blind härför. I propositionen har antytts
att om det visar sig behövligt skall
åtgärder vidtas för att söka komma åt
denna prisstegring om den blir mycket
stor. Vilka åtgärderna skall bli sägs inte.
Det är väl sannolikt i anslutning härtill
som handelsministern i går tillkännagav
ett visst hot om förstärkt prisövervakning.
Han skall ingripa mot klart
obefogade prisstegringar. Men att i varje
enskilt fall avgöra vad som är befogade
eller icke befogade prisstegringar
är inte lätt, särskilt om det blir många
anmärkningar och många företag och
butiker som skall undersökas.

En inflationistisk utveckling styrs för
övrigt såvitt jag kan förstå knappast av

Statsverkspropositionen m. m.
s. k. obefogade prisstegringar, vilka jag
alltså ingalunda försvarar — tvärtom.

Jag tror att inflationsproblemet är
mer än detta. Och numera är ju inflationen
ingen tillfällig prisstegringsföreteelse
utan en reguljär företeelse i vårt
land. En penningvärdeförsämring pågår
oavbrutet år från år.

När man ser tillbaka på penningvärdets
fall under de senaste 20 åren frågar
man sig, hur i all rimlighets namn
de makthavande kunnat låta en sådan
utveckling få fortgå. Regeringen kan ju
inte sakna intresse för problemet ■— det
kan jag inte föreställa mig. Vad är det
då som gör att man inte har kunnat
med kraft ingripa för att på ett så tidigt
stadium som möjligt försöka hejda denna
fortgående tendens? Är det förmågan
som saknas? Eller modet att gripa in?
Är det därför man låtit det rulla?

Någon reell möjlighet för andra än regeringen
att effektivt gå till motanfall
mot en inflationistisk utveckling lär inte
föreligga. Denna fråga har tidigare
varit uppe till debatt här i kammaren
vid flera tillfällen, och därvid har, bl. a.
från folkpartiets sida, både i anföranden
och motioner, framförts eu del uppslag
till åtgärder, som kunde ingå bland
de s. k. inflationshämmande åtgärderna.
Dessa uppslag har dock inte kunnat
prövas eftersom regeringen och dess
riksdagsgrupp visat sig ointresserade.

Kravet på ett målmedvetet grepp mot
inflationen består. Vi hävdar att regeringen
handlar ansvarslöst om den bara
låter utvecklingen fortgå som hittills.
Jag ber att än en gång få hänvisa till
ett par, tre av folkpartiets tidigare framförda
uppslag. Först har jag då den
tanke som framkom redan strax efter
krigsslutet och som vi sedan flera gånger
fört fram i motioner under 1950-talet,
nämligen förslaget om ett ekonomiskt-socialt
råd för den ekonomiska
planeringen, där representanter för regering
och riksdag, kommunförbunden,
näringslivets och arbetsmarknadens intresseorganisationer
samt oberoende expertis
finge bedöma det samhällsekono -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
miska och konjunkturpolitiska läget i
syfte att ställa objektiva informationer
till förfogande, bl. a. inför stundande
avtalsförhandlingar. Det är vår tro att
ett från regeringen mer fristående sådant
råd skulle ge den offentliga debatten
ett fylligare och omedelbarare material
än det befintliga statliga planeringsrådet,
som regeringen tillsatt och
från vilket man utåt inte hör ett knyst.

En annan av folkpartiet tidigare föreslagen
åtgärd med värdefasta lån i någon
form borde efter de utredningar
som gjorts och den debatt som förekommit
prövas utan dröjsmål.

En tredje åtgärd är en effektiv stimulans
för ett ökat sparande. Från bankhåll
har tveklöst vitsordats, att sådan
stimulans till ökat enskilt sparande
verkligen är av stor betydelse för sparresultatet.
Icke förty har regeringsmajoriteten
avvisat alla de olika förslag i
denna riktning som under senare år
framförts från oppositionen. Allt detta
vittnar om en oförklarlig motvilja från
regeringens sida att ge sig ordentligt i
kast med de problem som frågan gäller.
Kravet på en ändrad attityd från regeringens
sida i denna fråga delas — av
årets skattedebatt att döma — numera
tydligen även av inflytelserikt folk som
politiskt står regeringen nära.

Även om en särskild utrikesdebatt inom
någon månad kommer att anordnas,
måste jag, herr talman, till sist få erinra
om det internationella lägets allvar.
Framför allt gäller detta Förenta Nationerna.
Att denna för världens fredliga
samlevnad alldeles oumbärliga organisation
i dagarna lever på konstgjord
andning vet vi alla. Redan med vad som
skett bar FN starkt förlorat sin prestige,
vilket kan få vittgående följder inte
minst bland de nya statsbildningarna i
Afrika och Asien. Allt beror dock på
den vidare utvecklingen i New York.
Avgörandet där kan falla när som helst.
Man trodde att det rent av skulle vara
denna vecka. Jag läste emellertid i dagens
tidningar att det måhända blir
först i nästa vecka.

Med tillfredsställelse har noterats att
vissa nya försök att förhindra ett sammanbrott
på sistone gjorts från svensk
sida, visserligen resultatlöst liksom andra
försök men det bar dock varit ett
aktivt försök igen. Svenska regeringen
och den svenska FN-representationen
skall veta att de vid förnuftiga ansträngningar
i detta syfte har Sveriges folk
odelat bakom sig. Det bör dock sägas
ut, att om rullgardinen helt dras ned
och valet kommer att stå mellan ett
klart uppgivande av FN :s statuter å ena
sidan och ett upprätthållande av FNstadgan
å den andra, så måste Sverige
såvitt jag ser saken lägga sin röst för
det senare alternativet. Land och riken
är ju i dagens värld inga slutna rum,
även om en del försöker skapa sådana.
Världens länder och folk är sammanbundna
numera på ett helt annat sätt än
för bara några årtionden sedan, beroende
av varandra och av varandras göranden.
Sverige kan aldrig mer, även
om någon så skulle vilja, göra sig oberoende
av världen i övrigt.

Därför, herr talman, vilar dagens remissdebatt
om skatter och reformer i
vårt land i hög grad på förutsättningen
att fred alltjämt skall råda i världen,
att det globala samarbetet kan bestå och
att FN såsom ett verksamt fredsbevarande
instrument kan fortsätta med sin
viktiga uppgift.

Herr talman! Jag hemställer att Kungl.
Maj :ts proposition nr 1 remitteras till
vederbörande utskott.

Herr VIRGIN (h) :

Herr talman! Vi börjar visserligen att
bli härdade, men jag tror i alla fall att
det var många som fick en högst obehaglig
överraskning, när regeringen
häromdagen presenterade sitt inkomstoch
utgiftsförslag för nästa budgetår.
I en tid med goda konjunkturer, full
sysselsättning och lugna yttre och inre
förhållanden hade vi nog trott, att statens
affärer skulle ha kunnat klaras
utan så stora ökningar av statsutgifter -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

na att väldiga skattehöjningar måste
föreslås.

Men vi tog fel. Riksdagen har nu fått
ett förslag att ta ställning till som innebär
den våldsammaste utgiftsexpansion
som vårt land någonsin har upplevat.
Regeringen vill öka de totala utgifterna
för 1965/66 med inemot 4 miljarder
kronor. Det betyder en totalbudget
på över 29 miljarder kronor. I
nominella belopp är ansvällningen av
statsutgifterna under den senaste tioårsperioden
gigantisk. För budgetåret
1955/56 uppgick driftbudgeten till 11
miljarder kronor. Nu upptar utgifterna
där 28 miljarder kronor, d. v. s. en
ökning med 17 miljarder kronor på tio
år. Till bilden hör också att utgiftsökningarna
accelererar. De har varit särskilt
snabba under den senare hälften
av perioden — alltså de senaste fem
åren -— då statsutgifterna har stigit med
13,2 miljarder kronor.

Man undrar vad vi har kvar för finansiella
reserver, om vi skulle bli
ställda inför oväntade och stora påfrestningar.

Räknat i fast penningvärde är stegringen
100 procent under de tio åren.
Den skall ställas i relation till en produktionsökning
på mellan 40 och 50
procent. Staten har alltså undan för
undan lagt beslag på allt större andel
av det som vi alla tillsammans har skapat
i nya värden. Den offentliga sektorn
har målmedvetet givits företräde
och de enskilda människorna har liksom
det privata näringslivet fått mindre
och mindre möjligheter att genom sparande
och egna insatser bidra till produktionsökningen
och få direkt del i
dess värden.

De stegrade utgifterna har måst finansieras
med ständigt ökade skatter
och avgifter. I början av tioårsperioden
utgjorde de direkta skatterna den dominerande
delen. Trots upprepade höjningar
räckte de emellertid inte till,
utan det blev nödvändigt att också i
ökande utsträckning finansiera de statliga
utgifterna med indirekta skatter.

Statsverkspropositionen m. m.

Internationellt sett intar vårt land en
tätposition i fråga om de direkta skatternas
höjd. De ligger på en nivå, som
inte kan lyftas högre utan att skadeverkningarna
skulle få orimliga proportioner
och som knappast skulle ha kunnat
upprätthållas, om vi hade haft kvar
vårt gamla uppbördssystem. Det är källskatten,
som har gjort det höga skatteuttaget
möjligt, dels genom att denna
form garanterar att skatterna verkligen
inflyter, dels — och framför allt — genom
att den lägger en dimslöja över vad
som verkligen sker.

I och med det nu framlagda förslaget
om höjningen av omsättningsskatten
till 9,9 procent torde vi också i
fråga om indirekt beskattning kunna
framgångsrikt tävla om tätplatsen med
jämförbara länder. I fråga om det totala
skattetrycket har Sverige en föga
ärorik men obestridlig topplacering.

Följden har blivit att skattetrycket för
den enskilde är verkligt betungande.
Detta gäller generellt. Det går inte längre
att på saklig grund hävda, att det
enbart är »de rika och få» som är hårt
belastade. Den snabba inkomstutvecklingen
och det envisa fasthållandet vid
ett skattesystem, som är konstruerat i
en tid med annan samhällsstruktur och
annat löneläge än i dag, har medfört att
marginalskattens press är en bister
verklighet också för helt vanliga inkomsttagare.
Progressionen i skattesystemet
har i stora delar överlevt sig
själv. Det förefaller som om dess huvuduppgift
för närvarande skulle vara
att garantera att skattetrycket ständigt
och automatiskt skall stiga, alltså utan
att riksdagen skall behöva tillfrågas,
och detta även om inkomsttagarnas
reella inkomster inte ökat. Det fallande
penningvärdet sköter om detta.

Enligt finansministerns egen redovisning
— såsom den nu föreligger — omfattar
den progressiva beskattningen
omkring hälften av alla gifta inkomsttagare
och, får man väl förmoda, eu
ännu större del av de ogifta. Marginalskatten,
som är så betydelsefull för

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

sparförmåga och arbetsvilja, blir alltså
extra hög för flertalet inkomsttagare i
vårt land.

Kravet på en skattereform, som dämpar
eller förhindrar en automatisk skärpning
av beskattningen och som ger stimulans
åt sparande och arbetsvilja, har
därför med åren blivit allt starkare och
fått en allt vidare anslutning från både
löntagare och näringsliv. Även regeringen
erkände för några år sedan behovet
av förändringar och lät detta ta sig uttryck
i tillsättandet av och direktiven
för den allmänna skatteberedningen.
Och så fick då denna under några år
utgöra bromsen för alla förslag, som —
inte minst från högerpartiets sida —-framfördes om välmotiverade förbättringar
i skattesystemet.

När skatteberedningen i våras framlade
sitt betänkande, hade enighet på
väsentliga punkter uppnåtts mellan
kommitténs representanter för såväl de
demokratiska partierna som arbetsmarknaden
och näringslivet. Remissinstanserna
var i stort sett positiva och
tendensen i den kritik som framfördes
var väl närmast, att beredningen inte
varit tillräckligt radikal, t. ex. i fråga
om minskningar i progressionen. Man
borde alltså ha kunnat förvänta sig, att
regeringen skulle lägga fram förslag om
en skattereform på grundval av beredningens
betänkande. Vad som i stället
skett är att regeringen helt har nonchalerat
utredningen och nu framlägger ett
förslag, som inte bara innebär att skattereformen
skjuts åt sidan utan som
också i viktiga avseenden går skatteberedningen
emot och som försvårar eller
omöjliggör att ens vid en senare tidpunkt
anknyta till dennas förslag. Den
skattemodell, som regeringen föreslår,
löser inga av problemen. Den konserverar
i stället missförhållanden som redan
finns — i vissa fall förstärker man
deras effekt och inför därtill nya ur både
praktisk och principiell synpunkt
betänkliga moment.

Jag uttalade i höstens remissdebatt
farhågor för att valutgången skulle föl -

jas av en vänsterglidning i vårt lands
politik som skulle ta sig uttryck i ett
ökat hänsynstagande till kommunistiska
önskemål. Det förnekades bestämt från
socialdemokratiskt håll, att så skulle bli
fallet, men regeringens handlande på
den här punkten kan knappast förklaras
på annat sätt.

Det nya förslaget har av sina tillskyndare
i den offentliga debatten presenterats
som ett skattesänkningsprogram.
Ser vi det samlat ■— och det måste
vi naturligtvis göra — kan intet vara
felaktigare. Då innebär det väldiga skattehöjningar,
utöver dem som kommer
automatiskt i alla fall.

Finansplanen anger de nya extra
skatteskärpningarna till 750 miljoner
kronor för budgetåret. I själva verket
kommer det att bli fråga om mer. Man
höjer nämligen omsättningsskatten redan
den 1 juli 1965 och tar på det sättet
under budgetårets första halvår,
d. v. s. senare delen av 1965, netto in
nära 1 000 miljoner kronor, och detta
sker genom en beskattning av sådan
typ att den direkt åstadkommer höjda
priser och kostnader. Den skattehöjningen
får verka ett halvår tillsammans
med andra faktorer som också kommer
att höja prisnivån. Först därefter,
den 1 januari 1966, skall lägre skatteskalor
börja tillämpas — skatteskalor
som vid nuvarande löneläge skulle verka
så att det totala ökade uttaget för
budgetåret begränsades till 750 miljoner
kronor.

Men det kommer att ha hänt en hel
del under tiden. En standardsänkning
är varken trolig eller avsedd — alltså
måste prisstegringen kompenseras genom
högre löner. De belopp, som de nya
skatteskalorna skall tillämpas på, blir
därför betydligt högre, även om reallönen
inte skulle öka alls och så blir
skattesiinkningen cn chimär. Påståendet
i finansplanen att flertalet familjer
kan räkna på en skattesänkning är därför
missvisande. I betalningen av de
nya, väldiga pålagorna kommer de allra
flesta inkomsttagarna att få delta.

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

Högerpartiet vill sikta mot ett skattealternativ,
som i varje fall försöker tillgodose
de krav som skatteberedningen
nådde enighet om och som innebär en
reducering av marginalskatten och
minskad progrcssivitet. Vi vill bryta
den automatiska skatteskärpning, som
ett sjunkande penningvärde medför,
ocli det går mycket bra genom att indexreglera
ortsavdrag och skatteskalor,
på sätt skatteberedningen var inne på.
Vi vill också att hänsyn skall tas till
barnens levnadskostnader vid beskattningen
på samma sätt som man tar hänsyn
till de vuxnas. Ortsavdrag för barn
ger en mera rättvis fördelning av skattebördan
än vad som någonsin kan
uppnås med barnbidragshöjningar.

Vi vill finna former för en ordentlig
standardförbättring åt de folkpensionärer,
änkor och invalider, som står
utanför ATP-systemet. Vi kommer att
anvisa hur detta skall kunna ske utan
att skattebetalarna skall behöva drabbas
av nya skattehöjningar. Vi lägger
stor vikt vid att beskattningen :år en
sådan utformning att enskilt sparande
uppmuntras och gynnas, och detla i en
sådan omfattning — genor.: skattepolitiken
och på annat sätt — alt det nuvarande
väldiga statliga tvångssparandet
undan för undan kommer att kunna
ersättas av ett allmänt personligt sparande.

Ett högst skrämmande intryck får
man av finansplanens behandling —• eller
brist på behandling, vilket man vill
—• av prisutvecklingen och riskerna för
en skärpt inflation. Ändock pekar alla
de faktorer och prognoser som redovisas
i planen och som utvecklas i nationalbudgeten
entydigt på att nu är risken
överhängande för att kostnadsutvecklingen
skall glida in i banor där den
inte längre går att hålla under kontroll.
De flesta av oss minns nog de svårigheter
och skadeverkningar som uppkom
när regeringen i början av femtiotalet
släppte taget och lät den s. k. engångsinflationen
rulla igång. Spåren borde
förskräcka.

Statsverkspropositionen m. m.

Nu har det pågått en förhållandevis
kraftig inflation under en följd av år.
Orsakerna till den kan huvudsakligen
sökas på kostn.adssidan och inom landet.
De internationella inflytelserna har varit
av underordnad betydelse och kan
inte gärna åberopas som förklaring eller
ursäkt. Regeringen har ensam ansvaret
för att den inte har velat, eller i varje
fall inte har lyckats, hålla tillbaka utgiftsstegringen
och för att den inte har
fört en politik, som mera kunde ha stimulerat
arbetsvilja och sparande. Nu
förefaller det emellertid som om man
totalt hade tappat kontrollen över penningvärdet
och helt enkelt resignerat
inför de ständiga kostnadsökningarna.
Man tillåter sig t. o. m. att ytterligare
driva på prishöjningen genom de ökade
skatterna.

Det görs ofta gällande att en viss inflation
är det pris som man måste betala
för att kunna hålla en full sysselsättning.
Hur det än kan vara med den
saken, så kan man väl ändå inte rimligen
i dagens läge påstå att en kraftigt
skärpt inflation skulle från den utgångspunkten
vara erforderlig. Det är väl
tvärtom på det sättet att om det vill sig
illa så kan inflationen få en rakt motsatt
effekt genom att minska vår internationella
konkurrenskraft.

Det är vanskligt att bedöma hur kraftiga
prisstegringar vi kan behöva räkna
med om budgetförslaget antas, men sakuppgifterna
i finansplanen tillsammans
med tidigare erfarenheter pekar på en
prisstegring fram till budgetårets slut på
mellan 7 och 8 procent, och då erfordras
ändå att situationen kan hållas under
kontroll. Detta är en så betydande
inflation, att den mycket väl på ett avgörande
sätt kan minska våra exportmöjligheter
— om inte också våra konkurrenter
fångas in i ett liknande kostnadsstegringsmönster.

Finansplanen uttalar sig på den här
punkten litet dunkelt — jag vet inte om
det är med avsikt eller inte. Man säger
sä här; jag citerar men förenklar satsen
något: »Fn fortsättning på de gynnsam -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ma avsättningsförhållandena för vår export
förutsätter att omsorgen om prisoch
kostnadsutvecklingen i de kontinentaleuropeiska
länderna inte skall där
föranleda sådana restriktiva åtgärder av
ekonomisk och politisk art att efterfrågans
tillväxt pressas ned under det tempo
som motsvarar ett fullt utnyttjande
av produktionsresurserna.»

Man menar väl, såvitt jag kan förstå,
att man förutsätter en ekonomisk politik
i dessa länder som siktar mot full
sysselsättning. Ja, det kan man måhända
förutsätta, men det är väl ändå inte
särskilt troligt att detta skulle behöva
innebära en lika väldig prisstegring och
därmed följande kostnadsökning för industrien
i dessa länder som den som vi
håller på att bädda för här. Storbritannien
har ju dessutom redan vidtagit just
sådana restriktiva åtgärder och det kommer
för en oviss, men sannolikt inte
så kort tid framöver, att delvis skärma
av den marknaden för vår del. Inflationsutvecklingen
kan inte undgå att
väcka allvarliga farhågor för den fortsatta
gynnsamma tillväxten av vår export.
Den har också betydande skadeverkningar
i vår egen interna ekonomi.

Hur många investeringar är det inte,
som nu för tiden görs, där kalkylen går
ihop bara genom att man grundar den
på antagandet om en fortsatt betydande
inflation. Det innebär i praktiken att
det blir någon annan som får vara med
och betala. Det betyder också en extra
press uppåt på kostnadsnivån som smittar
ut över hela fältet — det finns mycket
åskådningsmaterial på detta t. ex.
inom bostadsbyggandet — och det leder
till en felinriktad användning av resurserna.

Inflationen innebär vidare en ur inga
aspekter önskvärd fullständigt godtycklig
förmögenhetsomfördelning i samhället.
Penningspararen berövas frukterna
av sitt sparande. Sparklimatet blir över
huvud taget betydligt kärvare och detta
är sannerligen inte så egendomligt. Småsparandet
är i vårt land traditionellt
främst inriktat på penning- eller för -

säkringssparande. Den från mer eller
mindre officiellt håll bedrivna sparpropagandan
siktar också nästan uteslutande
mot ett sådant sparande. De
utsikter som i dag kan erbjudas penning-
och försäkringssparare är direkta
förluster som ingalunda kan täckas av
ränteavkastningen även om den inte
skulle beskattas, vilket som bekant dock
i allmänhet sker.

Vi har från högerpartiets sida vid
upprepade tillfällen betonat nödvändigheten
av en ekonomisk politik som underlättar
och stimulerar det frivilliga
sparandet för att därigenom möjliggöra
en snabbare produktionsökning och för
att åstadkomma en spridning av det
personliga ägandet. Vi har också föreslagit
en serie åtgärder för att öka aktieutbudet.
Därigenom skulle man uppnå
dels större möjligheter för småspararen
att vinna en värdesäker placering, dels
åstadkomma ett allt vidare utbrett direkt
delägarskap i näringslivet med alla
de fördelar och den personliga tillfredsställelse
som detta skulle föra med sig.
Sådana åtgärder måste nu framstå som
mer angelägna än någonsin. Betecknande
är emellertid att finansplanen inte
med ett ord berör möjligheterna och
villkoren för det enskilda sparandet.
Man har tydligen bestämt sig för att
helt lita till att tvångssparandet via APfonderna
och på annat sätt skall lösa
alla kapitalanskaffningens problem.

Vi har från vårt håll vid flera tillfällen
under de senaste åren uttalat farhågor
för framtiden med anledning av
att industriinvesteringarna stagnerat sedan
1961. Det skedde visserligen på en
nivå, som då kunde sägas vara hög, men
så är inte längre förhållandet. I fjol
infördes ett 10-procentigt skatteavdrag
på maskininvesteringarna för att om
möjligt bryta stagnationen. I finansplanen
säger man nu att skatteavdraget
»bör ha bidragit till en uppgång». Ja,
det kan man tycka och det är ju möjligt
att finansdepartementet här stöder
sig på några egna undersökningar, men
i den rapport från konjunkturinstitutet

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

som senast publicerades —• oktoberrapporten
— redovisades ingen sådan
höjning eller ens tendens till höjning.
Alla är emellertid överens om att en
investeringsuppgång är nödvändig, i det
fallet svävar inte heller finansplanen
på målet.

Svaren på den rundfråga som riktats
till industrien angående dess planer för
1965 sägs också ställa en sådan uppgång
i utsikt. Vad man kan stå frågande
inför är om den kan bli tillräcklig.
Sedan rundfrågan gjordes har förslaget
om indragning av det extra skatteavdraget
framlagts, och man vet ju inte hur
detta kan komma att påverka investeringsviljan.
Om avdraget hade en stimulerande
effekt när det fanns, så bör
det rimligtvis få en dämpande effekt
att det tas bort.

Industriinvesteringarnas alldeles vitala
betydelse för de fortsatta framstegen
borde enligt min mening ha lett
till mindre brådska i att skärpa beskattningen
igen. Om det nu — vilket redan
det är högst tveksamt — över huvud
taget skall vara skatt på investeringar.
Skulle det nämligen visa sig att uppgången
inte blir av den omfattning som
man räknat med och som är önskvärd,
går det inte så snabbt att få en förbättring
till stånd. Skulle däremot mot förmodan
investeringslusten vara för kraftig
så är den lättare att dämpa, t. ex.
med de penningpolitiska medel, som vi
har god erfarenhet av.

Ett bestämt villkor som man måste
uppställa är att kreditmarknaden skall
kunna tillgodose de krav som investeringsökningen
måste komma att ställa.
En investering kräver ofta som komplement
ett ökat rörelsekapital. Likaså
kommer den ökade aktivitet inom näringslivet
som man räknar med och
inte minst den aviserade kostnads- och
prisstegringen att fordra större tillgång
på rörelsemedel över hela fältet. Den
kreditmarknadskalkyl som görs i finansplanens
nationalbudget verkar mot
denna bakgrund helt orealistisk och

Statsverkspropositionen m. m.
visar ingen väg till hur det erforderliga
kreditutrymmet skall skapas.

Totalintrycket av budgetförslaget är
inte gott. Om det genomföres och om de
uppgifter som lämnas i finansplanen är
åtminstone i stort sett korrekta, så kommer
prisnivån att stiga avsevärt och
samhällsekonomien över huvud taget
att utsättas för alltför stora påfrestningar.
Arbetsmarknaden utvisar en överfull
sysselsättning och arbetskraft börjar
saknas i allt större omfattning, detta
även på områden som är av vital betydelse
för vårt lands fortsatta framsteg
och för en utlovad och erforderlig
social omvårdnad.

I den situationen är det meningslöst
att hänge sig åt önskedrömmar om att
det kanske ordnar sig i alla fall. Krafttag
är behövliga. Jag tror att det är
nödvändigt att man äntligen gör klart
för sig, att bostadsfrågan inte kan lösas
bara genom att hålla ett väldigt bostadsbyggande
igång, även om detta
skulle överstiga samhällets resurser och
omöjliggöra en ekonomisk balans. Det
blir allt mera ofrånkomligt, om stora
samhällsekonomiska vådor skall kunna
undvikas, att anpassa efterfrågan
och att sanera bostadsmarknaden genom
en avveckling av hyressubventionerna
och ett avskaffande av hyresregleringen
snarast.

Herr talman! Jag ber att få yrka på
remiss av statsverkspropositionen till
vederbörliga utskott.

Herr BENGTSON (ep):

Ilcrr talman! Remissdebattens fria
former ger oss möjligheter att ta upp
till debatt vad helst vi önskar, ehuru
utgångspunkten är den statsverksproposition,
som framlades av regeringen
den 12 januari i år. Eftersom den ekonomiska
situationen i vårt land och i
andra länder spelar så stor roll för vad
som skall skrivas i statsverkspropositionen,
kommer debatten att röra sig
över vida fält.

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Det gångna året var också ett händelserikt
år i politiskt avseende. Inte
endast valet med dess mångfald av
olika politiska händelser, utan också
Wennerströmaffären, räntehöjningar
och en rad andra politiska händelser
satte sin prägel på 1964.

Stolta löften avgavs under valrörelsen,
i synnerhet av regeringspartiet,
som under devisen »Mot nya djärva
mål» utlovade att ställa till rätta alla de
besvärligheter i form av bostadsbrist,
trängsel och bristsituation på en mängd
områden, som uppkommit under regeringen
Erlanders styre.

Förmodligen har arbetet med att reparera
de olägenheter, som uppkommit
under denna tid, påbörjats. Bostadsbyggandet
ökas från 85 000 lägenheter per
år till 88 000, u-landshjälpen ökar, som
vanligt, med några promille i relation
till bruttonationalprodukten, väganslagen
ökar i vanlig takt o. s. v.

Jag skall emellertid inte klandra regeringen
för några speciella saker just
nu, utan bara påvisa att det är oförmågan
att planera i stort som ställer till
en massa av de svårigheter vi har nu.
Det saknas inte en hård hand, men det
saknas en fast hand för att leda vårt
lands ekonomiska utveckling.

Varför ingriper inte då oppositionen
och försöker rätta till vad som brister,
kan man ha skäl att fråga sig. Ja, oppositionen
arbetar visst för att försöka
förbättra på olika områden. Ibland misslyckas
den, ibland lyckas den. Man
måste emellertid beakta under vilka
svårigheter oppositionen arbetar. Jag
skall inte nu speciellt tala om skillnaden
mellan regeringens möjligheter genom
att den till sitt förfogande har ett
stort och skickligt kansli och de små
resurser som i det avseendet föreligger
för oppositionspartierna. Jag skall
bara hänvisa till att när regeringen lägger
fram sitt förslag till budget, så innehåller
ju inkomstsidan i regel en för
skattebetalarna obehaglig situation -—
staten måste ta in pengar genom inkomstskatt,
omsättningsskatt, ofta höj -

da avgifter och dylikt. Utgiftssidan är
däremot för vissa grupper medborgare
en behagligare sida; den innehåller
förbättringar av olika slag, höjda anslag
o. d. Först när dessa förslag har
kungjorts och fått en väldig publicitet i
TV, radio och press och när enskilda
människor för sin del har räknat ut hur
det hela kommer att utfalla för deras
del, så blir det oppositionens tur att
lägga fram de ändringsförslag den finner
nödvändiga. Det är en ganska otacksam
uppgift för den som inte varit med
vid planeringsarbetets början.

Herr talman! Jag har önskat göra
dessa generella anmärkningar innan jag
börjar tala om årets budget.

Vid uppgörandet av årets budget har
finansministern i likhet med flera år
tidigare haft den gynnsamma utgångspunkten
att den svenska ekonomien under
1964 befunnit sig i ett skede av god
expansion. Enligt de preliminära beräkningarna
har den totala produktionen
ökat med drygt 5,5 procent. De
två viktigaste faktorerna för framstegstakten
är ökningen av vår utrikeshandel
och expansionen av näringslivets
investeringar, främst i form av lageruppbyggnad.
Den sammanlagda exportvolymen
ökade år 1964 med 9,5 procent
mot 8,4 procent år 1963.

Som alltid är det av största intresse
att studera hur investeringarna utvecklats
under det gångna året. Man finner
åter att det främst är investeringar som
till stor del är beroende av politiska
beslut som ökat mest. Det är kommunernas
investeringar, som ökat med
10,5 procent, och bostadsbyggandet som
ökat med 9 procent. Det mycket allvarliga
är dock att industriens investeringar
under fyra år i följd legat på ungefär
oförändrad nivå. Industriens investeringar
är ju en väsentlig förutsättning
för hur produktionsutvecklingen skall
bli i framtiden. Jag betraktar det som
i högsta grad oroande med det stillestånd
— som ju ofta bruka betraktas
som tillbakagång — som nu varit rådande
under fyra år. Det går inte att

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

som finansministern synes göra trösta
sig med att investeringarna stiger på
bostadssidan och hos kommunerna.
Kan inte industriens investeringar öka,
så hamnar vi i en prekär situation. Nu
antas industriens investering stiga med
cirka 6,5 procent. Det vore ju innerligt
väl om detta antagande verkligen infriades,
men någon säkerhet på den
punkten föreligger inte. Man har varit
optimistisk också tidigare i finansplanen,
men det har inte blivit några ökningar
av dessa investeringar. Det är
svårt att säga vilka åtgärder som bör
vidtas, men nog är det ett allvarligt observandum
för regeringen att industriens
investeringar inte utvecklats gynnsamt.

Bostadsbyggandet har under en lång
följd av år varit en av de mest uppmärksammade
och omdiskuterade företeelserna
i vårt samhälle. På många
platser i vårt land är väntetiden fortfarande
mycket lång för att få en bostad,
och klagomålen är givetvis högljudda.
Än en gång vill jag betona att
inte endast nyproduktionen av bostäder
bör beaktas, utan man måste också ta
itu med rivningsraseriet, så att det verkligen
blir ordentliga nettotillskott på
bostadsmarknaden. Här har vi åter ett
exempel på regeringens oförmåga att
planera. Det kunde ha varit betydligt
bättre på bostadsmarknaden om regeringen
hade varit mera förutseende.

En intressant men oroande utveckling
redovisas i finansplanen på sidorna
9 och 10 vad det gäller stegringen
av bostadskostnaden. Med reservation
för att något entydigt mått på kostnadsstegringen,
rensat 1)1. a. från kvalitetsförbättringar
visserligen inte kan
erhållas, redovisas att hyresnivån per
kvadratmeter hostadsvta i enskilda fastigheter
med statliga lån skulle för fastigheter
färdigställda 1963 ha legat cirka
27 procent över nivån för hyrorna
i fastigheter färdigställda första halvåret
1959. De statliga räntebidragen har
visserligen nedbringat kapitalkostnaderna,
så att dessa inte inverkat på de
faktiskt utgående hyrorna, men en kost -

Statsverkspropositionen m. m.
nadsstegring på så kort tid av 27 procent
är dock anmärkningsvärd. Utan
ingående undersökningar är det inte
möjligt att fastställa vilka som varit
de mest pådrivande faktorerna för kostnadsökningen
— och jag vill inte lasta
någon i detta fall. En av orsakerna till
kostnadsstegringen kan man givetvis
finna i att löneglidningen för byggarbetarna
under 1964 varit så stor, men det
är givetvis också många andra faktorer
som inverkat.

Hur det hela nu förhåller sig så är
bostadskostnaderna ett mycket allvarligt
problem för många människor i
vårt land. I en del fall har en bostadssökande
kunnat få en lägenhet, men hyreskostnaden
och ibland också insatsen
har ofta varit så höga att man inte
kunnat acceptera bostaden av kostnadsskäl.

Det tredje avsnitt av bostadsfrågan
som jag i korthet vill beröra i dag är
den fördelning av lägenheterna mellan
olika delar av landet som bostadsstyrelsen
nu företagit. Enligt denna skulle
storstäderna få en ökning med 7 500
lägenheter i förhållande till år 1964,
men länen i övrigt skulle få en minskning
med 14 000 lägenheter. Naturligtvis
behöver storstäderna nu fler lägenheter,
men vad är det för sorts lokaliseringspolitik
som ligger i denna fördelning,
och har man tillräckligt beaktat
behovet av bostäder på de platser
där industrien och i synnerhet exportindustrien
expanderar.

Jag skulle vilja tillägga ytterligare eu
viktig sak i fråga om bostadsbyggandet.
Om man skulle göra en undersökning
bland alla de människor som bor i dessa
väldiga hyreshus som arkitekterna
skapat på olika håll i värt land och som
fått namnet »Långkorven», »Ormen
Långe» och liknande och fråga människorna
i dessa hus hur de helst skulle
vilja bo, skulle ett mycket stort antal
säkert förklara, att vad de strävar efter
är att få eu egen villa så småningom.
Vad som hägrar för dem som ett framtidsmål
är således en egen småstuga.

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Det önskemålet borde man söka mer
beakta vid utformningen av bostadspolitiken.

Med den bakgrund som jag här visat
upp till byggnadskostnadernas stegring
har emellertid svårigheterna för människorna
att skaffa sig ett eget småhus blivit
allt större. Om en person fortsätter
att spara något år stegras samtidigt
byggnadskostnaderna så mycket att man
kanske kommer i den situationen att
det belopp som man har sparat inte
minskar lånebehovet, utan man kanske
står på samma nivå i fråga om lånebehov,
ja, lånebehovet har kanske t. o. m.
ökat.

Herr talman! När det gäller att bedöma
den svenska ekonomiska utvecklingen
uttalar finansministern en varning.
I finansplanen sägs det nämligen: »Risk
föreligger således för ett övertryck i
den svenska ekonomien under 1965,
som — om inga motåtgärder vidtages —
kan rubba balansen i vår utrikeshandel
och medföra en kostnadsutveckling, som
äventyrar det svenska näringslivets internationella
konkurrensförmåga.»

Frågan är då om regeringen med
framläggandet av årets statsverksproposition
i början av år 1965, som vid
sitt slut kommer att innefatta förmodligen
mycket hårda avtalsuppgörelser,
verkligen har framlagt en budget som
är anpassad till den ekonomiska situationen.
Det är den enligt min uppfattning
inte. Tvärtom kan den bli mycket
inflationsdrivande. Jag skulle inte vilja
använda det uttryck som har använts i
vissa debatter, att det rent av ligger
dynamit i den framlagda statsverkspropositionen,
men nog finns det incitament
till en farlig prisutveckling, som
kan leda till en stark inflation.

Det skattesänkningsförslag som är
framlagt kommer som bekant att verka
något senare, men den stora höjningen
av omsättningsskatten måste ju påverka
lönehöjningarna. Verkningarna av att
folkpensionsavgiften inte får dras av
vid deklarationen kommer att få fullt
genomslag, över huvud taget tycker jag

inte det är så glädjande att höra finansministerns
rätt defaitistiska inställning
till lönestegringar och inflationsdrivande
faktorer av andra slag.

I den finansplan som avlämnades i
januari 1963 sade finansministern beträffande
löneutvecklingen följande,
som jag citerar: »Det var därmed tredje
året i följd som lönesumman i samhället
steg med 10 procent eller mera.
Det är klart, att en ökning i denna takt
i varje fall på sikt inte är förenlig med
samhällsekonomisk balans.» Det var således
åren 1960, 1961 och 1962 som här
avsågs.

Under de två senaste åren har tillväxten
i den taxerade lönesumman varit
cirka nio procent, och den beräknas
för 1965 också bli nio procent. Jag vill
gärna fråga finansministern, eller kanske
statsministern, som är närvarande
här och förmodligen skall företräda regeringen
i första kammaren, hur man
nu ser på löneutvecklingen och den
samhällsekonomiska balansen. Jag tar
upp den frågan därför att man med
tanke på den höjning med 50 procent av
omsättningsskatten som regeringen nu
föreslår och de därmed följande prishöjningarna
kan förmoda att det vid avtalsuppgörelserna
kommer att bli mycket
hårda kompensationskrav. Detta är
ytterligare ett exempel på att regeringen
inte har det fasta grepp om den ekonomiska
utvecklingen som kan skapa
samhällsekonomisk balans. En sådan balans
skapar man inte genom att på känt
regeringsmanér plåstra på en lapp här
och där när en kritisk situation uppstår,
utan den når man genom att på
längre sikt föra en förutseende politik,
anpassad efter vårt lands resurser, utan
att av opportunistiska skäl då och då
vidta åtgärder som behagar väljarna.

När omsättningsskatten infördes betonades
det att den var konstruerad som
en lågprocentig skatt, men nu har den
tredubblats och närmar sig tio procent
utan att dess konstruktion förändrats.
Anser regeringen att man kan fortsätta
med skatten utan att ta hänsyn till att

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

helt andra förutsättningar nu är för
handen?

Det är på skatteområdet som den rikligaste
förslagsfloran här i riksdagen
blomstrar. De flesta idéer som framförts
på skatteområdet har emellertid avvisats
med hänvisning till den skattekommitté
som arbetat under åtskilliga år.
Finansministern hesiterar emellertid
inte att föregripa ställningstagandet till
skattekommitténs förslag. Förra året föreslog
han och genomdrev att folkpensionsavgiften
inte längre skulle vara avdragbar
vid deklarationen, och nu möblerar
han glatt om i skattesystemet utan
att ta slutgiltig ställning till hur vårt
skattesystem skall utformas.

Det är emellertid glädjande att finansministern
nu föreslår genomförande av
flera skatteavvecklingar som centern
motionerat om åtskilliga gånger. Borttagandet
av skatten på grammofonvaror,
socker och sirap o. dyl. hälsas med tillfredsställelse.
Likaså är det glädjande
att finansministern nu använder den
skatteinkomst som centern anvisade förra
året, nämligen två öres skattehöjning
på cigarretterna. Den åtgärden är inte
bara skattepolitiskt motiverad, utan den
har sin stora betydelse också för folkhälsan.
Trots tobaksbolagens, inklusive
det svenska tobaksbolagets, intensiva
reklam för rökning har dock 18 miljoner
amerikaner slutat röka efter det att
den sensationella cancerrapporten publicerades.
Det är med tillfredsställelse
jag konstaterar att finansministern i
denna fråga tydligen helt ändrat åsikt
sedan förra året, då han avvisade centerns
förslag om två öres skattehöjning
på cigarretterna med att detta skulle
vara orättvist mot en grupp som skulle
få betala mer genom att skatten lades
på en viss vara.

Det skatteförslag som finansministern
nu framlagt innebär vissa förbättringar
för låginkomstgrupperna. Av de 3,5
miljoner inkomsttagare som redovisats
i tabellen i finansplanen har inte mindre
än cirka 2 miljoner mindre än 15 000
kronor i årsinkomst. Även om man tar

2 Första kammarens protokoll 1905. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.
hänsyn till alla de faktorer som orsakat
icke fullt betalda arbetsår, är det dock
en stor grupp av inkomsttagarna som
får nöja sig med en ganska ringa lön
för sitt arbete. Det är emellertid inte endast
de förbättringar i skattesystemet
som finansministern föreslagit som är
det väsentliga. Hela det socialdemokratiska
tänkandet måste, om man får döma
av finansministerns uttalande, ha
förändrats i fråga om låginkomstgrupperna.
När centern vid åtskilliga tillfällen
förut har fört fram låginkomstgruppernas
problem i motioner, så har
förslagen avvisats med att detta var problem
som man egentligen inte kunde
komma åt; då stötte man på besvärligheter
när det gäller arbetsmarknadens
frihet, och det var inte möjligt att göra
någonting i detta avseende. Nu talar finansministern
i stället om att medlen
är många då det gäller att förbättra låginkomstgruppernas
situation. Förändringen
är sfi anmärkningsvärd att jag
vill citera vad finansministern sagt.
Hans uttalande på denna punkt lyder:
»Eu höjning av de låga förvärvsinkomsterna
framstår som ett av politikens
centrala mål. Medlen härför är många;
den solidariska lönepolitiken, effektivare
insatser för utbildning, omskolning
och rörlighet på arbetsmarknaden, en
generellt hög expansionstakt inom hela
ekonomien. Även om dessa medel utnyttjas
med ökande effekt kvarstår
emellertid behovet att även använda
skattesystemet för att utjämna inkomstolikheterna.
»

Vi får verkligen hoppas att socialdemokratiska
partiet vill fullfölja denna
finansministerns vackra tanke. Eftersom
en höjning av de låga förvärvsinkomsterna
framstår som ett av politikens
centrala mål — att döma av det
yttrande jag nyss citerade —■ finns det
ju på ett område möjligheter att omedelbart
visa denna generositet. Förhandlingarna
med jordbrukarna pågår
just nu, och på det området finns en av
de stora låginkomstgrupperna. Även om
en del av jordbrukarna kan ha höga in -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

komster, har vi ju ett system som gör
det möjligt att differentiera priserna.

I ännu ett avseende har finansministern
tillmötesgått centerförslag, i det
att en bättre kommunal skatteutjämning
föreslås. En effektiv skatteutjämning
är ett rättvisekrav men också ett
viktigt led i en aktiv lokaliseringspolitik.

Regeringen är inte beredd att ta ställning
till familjebeskattningen på grundval
av nu föreliggande utredningsmaterial
i annan mån än att det allmänna
barnbidraget föreslås höjt från den 1
juli 1965 med 200 kronor till 900 kronor.
Höjningen av barnbidragen har ju
tidigare framförts av centern och folkpartiet,
och det är bara att notera med
tillfredsställelse att regeringen nu tillmötesgått
våra förslag. Det är också en
god sak att regeringen föreslår att möjlighet
öppnas till frivillig särbeskattning
av arbetsinkomst redan för inkomståret
1966. Jag har observerat orden
»av arbetsinkomst» ■— man kan
undra vad regeringen då tänker göra
på familjebeskattningens område för
andra inkomsttagare.

Finansministerns behandling av skattefrågan
i dess helhet företer en underlig
karusell. Skatteberedningen hade
bestämda direktiv för vad den skulle
göra, och den fick dessutom ett åläggande
att vara färdig med sitt arbete
till viss tid. Beredningen fullföljde det
uppdrag den fått och avlämnade även
betänkandet före den utsatta tiden. Några
resultat blev det dock inte av dess
mödosamma arbete. Finansministern
sade att han inte ville förhasta sig, och
den ståndpunkten kan man ju inte
klandra även om den i viss mån stred
mot åläggandet för skatteberedningen
att avlämna sitt betänkande före en viss
tid. Men därefter förefaller det som om
finansministern inte varit rädd för att
förhasta sig. Det förslag som han nu
själv snickrat ihop innebär ju ganska
avsevärda förändringar. Nu är det som
bekant en stor olägenhet, om man ofta
skall ändra på skattebestämmelserna,

och det hade varit högeligen angeläget
att vi fått ett skattesystem som kunde
väntas bestå under ett antal år. Som
förhållandet nu är, kvarstår ovisshet
på åtskilliga punkter. Familjebeskattningen
är inte utformad, vem som
skall betala folkpensionsavgiften är inte
klarlagt, mervärdeskatten skall bli
föremål för överarbetning, och jag förmodar
att alla skatteberedningens förslag
kommer att underkastas ytterligare
överväganden. Svenska folket får således
inte någon klarhet om hur beskattningen
skall utformas i framtiden. Därför
är det också befogat att beteckna
finansministerns förslag till skatteomläggning
som ett lappverk. Trots den
kritik som jag nu riktat mot förslagen
anser jag det dock värdefullt att finansministern
har sagt att frågan om
mervärdeskatten skall bli föremål för
överarbetning, liksom för övrigt alla
skatteberedningens förslag.

Som vanligt ligger inte finansministerns
starkaste motivering för skatteförslagen
på att de skattetekniskt skulle
vara så mycket bättre utan på att pengarna
måste skaffas fram till utgifter
som beslutats och ytterligare utgifter
som föreslås i statsverkspropositionen.
Finansministern beräknar att budgetutfallet
skall bli att ett lånebehov på närmare
en miljard kronor föreligger. Det
är således inte något starkt budgetförslag
som framlagts, i synnerhet när man
betänker att det presenteras under en
högkonjunktur med stor risk för ytterligare
inflation. Finansministerns beräkningar
brukar dock innebära kraftiga
felmarginaler, under de senaste
åren alltid i samma riktning. Om jag
tar några exempel så räknade finansministern
i statsverkspropositionen för
budgetåret 1963/64 med ett underskott
på 1 018 miljoner. Utfallet blev ett underskott
på 86 miljoner. För budgetåret
1962/63 beräknades i statsverkspropositionen
ett överskott på 21 miljoner
men i kompletteringspropositionen ett
underskott på mer än 700 miljoner. Resultatet
blev ett överskott på 327 mil -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm

Nr 3

joner. Jag skulle kunna ge ytterligare
exempel, som visar att tendensen har
varit densamma under åtskilliga år.

I årets statsverksproposition har
dock finansministern, det måste jag erkänna,
hållit sig på mera realistisk
grund i det att han beräknat att tillväxten
i den taxerade lönesumman kommer
att uppgå till omkring 9 procent.
Eftersom den för lågt uppskattade lönehöjningen
varit en av de största orsakerna
till finansministerns felkalkyleringar
och ett försök nu gjorts att
rätta till denna felkälla, kan man inte
hoppas att totala budgetunderskottet
skall decimeras i samma utsträckning
som under tidigare år. För andra hälften
av budgetåret är sannolikt den förmodade
lönehöjningen med 4 procent
alltför lågt uppskattad, men det kan
man inte klandra finansministern för,
då man inte gärna kan gå ut till lönemarknadens
parter och säga, att vi
tror att det med höjda avtalslöner och
löneglidningar skall bli t. ex. 9 procents
höjning. Det är troligt att höjningen blir
större än 4 procent, en förmodan som
finansministern knappast heller torde
protestera emot. Finansministern har
dock i en debatt häromdagen försvarat
sig med att han heller inte tagit upp
kostnaden för eventuellt höjda statstjänarlöner.
Till detta är att anmärka,
att även om kostnaden för eventuellt
höjda statstjänarlöner inte är upptagen
på utgiftssidan, kan inte den utgiftsposten
ta i anspråk hela beloppet av de
inkomster som en höjning på den övriga
lönemarknaden skulle medföra.

Med dessa reflexioner har jag vänt
mig mot det axiomatiska resonemang
som regeringen ofta för i samband med
budgeten, då man vill liksom låsa fast
allting vid vad regeringen har föreslagit.
Regeringen lägger fram en statsverksproposition,
och från den får inga
avvikelser göras. Föreslår oppositionen
en sak som kostar pengar, så kräver regeringen
omedelbart att motsvarande
belopp skall anskaffas på något sätt.
Man vill således betrakta regeringens

Statsverkspropositionen m. m.
förslag som en likare, från vilken inga
avvikelser får göras. Har ett annat parti
avvikande uppfattning om ett anslag,
så kallas det överbud eller underbud.
Enligt min uppfattning har andra partier
all rätt att komma med förslag som
innebär både ökade och minskade statsinkomster.
Centern kommer givetvis vid
sin bedömning av budgetförslaget i år
såväl som tidigare att sakligt granska
de förslag som framlagts och sedan
framföra sina uppfattningar, även om
de i många fall avviker från regeringens.

Det är inte möjligt att redan nu ta
ställning till alla detaljerna i statsverkspropositionen,
utan detta får ske under
den allmänna motionstiden och efter
det att respektive propositioner avlämnats.
På ett par områden kan man emellertid
notera att regeringen föreslagit
mycket önskvärda förbättringar, dock
inte tillräckliga. Centern och folkpartiet
har arbetat intensivt för att få upp
idrottsanslaget, och förra året ville dessa
båda partier fastställa anslaget till
20 miljoner. Det lyckades dock inte,
socialdemokraterna sade nej. I år har
emellertid regeringen föreslagit 20 miljoner
till idrotten, och det noteras med
tillfredsställelse.

Det andra området jag avser är kultursidan.
Under åtskilliga år har regeringen
fört en försumlig politik på kulturområdet,
och vid många tillfällen har
jag kritiserat den för dess ljumhet för
kulturintressena. Nu har man verkligen
tagit sig samman och föreslagit en del
mycket välbehövliga förbättringar. Man
får hoppas att detta intresse kommer
alt bestå så att kulturintressena inte
skall behöva arbeta på sparlåga.

Herr talman! Jag skall inte beröra
flera avsnitt av budgeten just nu utan
i stället tala om vårt lands ställning till
några internationella problem. Jag tänker
bara beröra tre speciella problem,
då jag förmodar alt utrikesdebatt kommer
att hållas senare. Fredsfrågan och
livsmedelsbristen är de svåraste internationella
problem vi bär att kämpa

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
med. Att livsmedelsbristen är så stor
att åtskilliga miljoner människor i världen
dör av svält, känner vi väl till, och
vi vet att svårigheterna ökar varje år
på grund av jordens hastigt ökande befolkning.
Vårt lilla land kan inte i större
utsträckning medverka till att lösa
livsmedelskrisen, men det är vår oavvisliga
plikt att göra vad i vår förmåga
står. Vi kan ge vår medverkan på olika
sätt; dels genom vår hjälp till u-länderna
och dels genom att inom vårt eget
land uppehålla en livsmedelsproduktion,
vilken som ett minimum bör uppställa
målet att förse vårt lands innevånare
med livsmedel. I diskussionen om
det svenska jordbruket är det ofta kortsiktiga
och snävt nationella intressen
som gör sig gällande. Med den skriande
bristen på livsmedel i världen bör inte
vårt land ta i anspråk någon del av de
alltför knappa tillgångar som produceras
i andra delar av världen. Vi kan
utan svårighet producera tillräckligt
med livsmedel åt vårt lands innevånare.
Skördeutfallet måste på grund av de
skiftande väderleksförhållandena bli
olika från år till år, och om vi ett år
skulle få ett överskott som kan exporteras,
så är det ingenting att beklaga sig
över, utan vi kan i stället glädja oss åt
att ha dragit vårt strå till stacken vid
avhjälpande av livsmedelsbristen i världen.
Om jordbruksministern eller någon
annan av regeringens ledamöter ämnar
deltaga i denna debatt och vill ta upp
frågan, skulle jag vilja fråga om han
anser det vara fel, om vi under vissa år
kan exportera någon kvantitet livsmedel
och därmed i visserligen ringa men
dock i någon mån ge mat åt hungrande
medbröder i andra länder.

En annan sida av denna sak är att
också vi i varje fall när det gäller vissa
produkter kan råka i bristsituationer.
Vi har t. ex. haft vissa oroande tendenser
på kalvköttsmarknaden. Djupfrysningen
är en bra metod, men det har
visat sig att konsumenterna inte gärna
vill ha djupfryst kött. Detta har lett till
att man exempelvis i Italien inte nöjer

sig med djupfryst utan i stället transporterar
levande kalvar, avsedda för
slakt, per flyg från Kanada för att kunna
få en fullgod kalvköttskvalitet. Det
kan bli den dag då vi kommer i samma
situation. Om ett sådant förfarande blir
billigare än att ge svenska jordbrukare
skäligt betalt för sitt arbete kan ju ifrågasättas.
Vid de förhandlingar som nu
pågår om provisoriskt avtal för jordbruket
bör man också beakta sådana faktorer
och helst också tänka på låginkomstgruppernas
problem, som jag talat om
tidigare och som finansministern betonat
i finansplanen. Och varför inte sträva
efter den solidariska lönepolitiken
även på detta område? Det finns all anledning
att ge jordbrukarna skäligt betalt
för deras arbete.

När det gäller vårt lands insatser för
u-landslijälpen har centern och folkpartiet
länge strävat efter att den skall bli
avsevärt förbättrad, men socialdemokraterna
och högern har hållit tillbaka.
Det är åtskilliga år sedan centern föreslog
att målsättningen för vår u-landshjälp
skulle vara att komma upp till en
insats lika med 1 procent av bruttonationalprodukten.
Motionen om denna
målsättning avslogs första året, men den
bifölls senare. Det har emellertid gått
mycket sakta fram mot denna enprocent.
För närvarande motsvarar våra
bidrag 0,3 procent av bruttonationalprodukten.
I en ironisk ton karakteriserar
den socialdemokratiska tidningen
Aftonbladet insatserna på följande sätt:
»Under 1960-talet har den svenska uhjälpen
faktiskt stigit med flera promille
varje år. De senaste budgetåren visar en
förbluffande jämnhet; ett år ökade beståndet
med fyra promille, de två senaste
åren visar vardera fem promilles ökning.
Det måste vara dessa siffror som
utlöser regeringens belåtna kommentarer:
Sedan den svenska u-hjälpen tog
fart 1960 har den utvecklats snabbt. —
Det skall till ett betydande mått av
självbelåtenhet för att formulera en dylik
sats.» Någon hårdare bedömning av
regeringens åtgärder för u-länderna kan

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

knappast ges. Om nu regeringen anser
sig inte kunna gå längre, kunde man
väl liålla inne med det som Aftonbladet
kallar de självbelåtna kommentarerna.

Då utgångspunkten för remissdebatten
är statsverkspropositionen, har jag
huvudsakligen talat om denna, men jag
skall, herr talman, avslutningsvis säga
några ord om en sak som berör utrikespolitiska
förhållanden. Jag avser framför
allt de svårigheter som Förenta Nationerna
just nu kämpar med. Indonesiens
utträde ur organisationen är i
högsta grad att beklaga. De svenska
strävandena har alltid varit att ge organisationen
största möjliga universalitet,
och vi har ju haft den glädjen att se
dessa önskemål alltmer förverkligade.
När FN bildades år 1945 var medlemsantalet
51 länder, de s. k. signatärmakterna.
1952 hade medlemsantalet inte
stigit till mer än 60, men det uppgår nu
efter Indonesiens utträde till 114. Flertalet
länder på jorden som har möjlighet
därtill är medlemmar i Förenta Nationerna.
Även om Indonesiens tillhörighet
till FN inte är av så imponerande
betydelse, är det dock allvarligt att
ett land har så ringa ansvarskänsla att
det utträder ur organisationen. Det har
ställts i utsikt att landet kanske ganska
snart ämnar bli medlem igen, och det
får man verkligen hoppas.

Betalningskrisen i Förenta Nationerna
är mycket allvarlig — allvarligare än
de flesta kan föreställa sig. I den diskussion
som pågår i detta ämne i tidningarna
åberopas ofta artikel 19 i Förenta
Nationernas stadga, och det är ju
mycket riktigt att enligt denna artikel
kan de länder berövas sin rösträtt som
inte har fullgjort sina betalningar till
organisationen. Det kan dock vara av
intresse att se på utgångspunkten för
hur ekonomiska frågor behandlas. Det
står inte i artikel 19 utan i artikel 17.
De avgifter som betalas till FN delas
upp i två sektioner. De ordinarie avgifterna,
som används till sekretariatet
och en del liknande utgifter, beräknas
efter ett ganska invecklat system, huvud -

Statsverkspropositionen m. m.
sakligen baserat på ländernas produktion,
inte på invånarantalet. Därutöver
lämnas rätt avsevärda summor i form
av frivilliga bidrag, som ju länderna
själva bestämmer, och sedan kommer
den stora stridsfrågan, nämligen kostnaderna
för Kongo, Ghaza, Cypern och
sådant och vem som skall fullgöra betalningarna
därvidlag. Det står i artikel IT
att generalförsamlingen skall granska
och fastställa organisationens budget,
och vidare står det att kostnaderna för
organisationen skall bestridas av medlemmarna
enligt av generalförsamlingen
uppgjord fördelning. Följaktligen
skulle ju medlemmarna, även om det
inte gäller direkta kostnader för sekretariatet
och sådant, vara skyldiga att
betala också kostnaderna för Kongo
och dylikt, under förutsättning att beslut
har fattats i generalförsamlingen
eller i säkerhetsrådet.

Sovjetunionen och en del andra länder
hävdar att man inte har varit nöjd
med det sätt på vilket detta har utformats
och att man därför inte har skyldighet
att betala dessa kostnader. Man
har nogsamt betalat de ordinarie räkningarna
— om man skall kalla dem
så — för 1964. Detta är den känsliga
situation som har uppstått inom Förenta
Nationerna. Vad den kommer att leda
till kan vi inte avgöra. Det har ju
lämnats olika besked både från den ena
och den andra sidan. Om det skulle
bli så att generalförsamlingen beslutar
att Sovjetunionen med flera länder inte
får lov att rösta, har det visserligen inte
varslats om att dessa länder kommer
att utträda ur organisationen, men att
deras arbete skulle komma att te sig
på ett helt annat sätt är alldeles klart.
Om Förenta staterna förlorar omröstningen,
så att Sovjetunionen får lov att
rösta i fortsättningen, har det varslats
om att man från amerikansk sida inte
kan betrakta anslagsgivningen med samma
allvar som tidigare. Förenta staterna
kommer att i mycket stor utsträckning
decimera sina frivilliga bidrag,
om saken skulle ta eu sådan vändning.

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Det är möjligt att vi har en klarare
syn på detta när utrikesdebatten kommer,
och därför skall jag inte behandla
den saken just nu, utan jag ber att få
instämma i de yrkanden som tidigare
har framställts om remiss av statsverkspropositionen
till vederbörliga utskott.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall i varje fall
för tillfället avstå ifrån att foga några
reflexioner till de utrikespolitiska funderingar
som framförts av ett par av de
föregående talarna, bland annat av det
skälet att vi har små möjligheter att påverka
den bekymmersamma krisen i
FN genom inlägg här i första kammaren.
Vi får se vad de närmaste dagarna
har i sitt sköte, då det på ett eller
annat sätt måste ske ett ställningstagande
i Förenta Nationerna.

Jag föreställer mig att de som lyssnat
till vad som i huvudsak upptagit de
föregående tre talarnas inlägg måste
ha känt sig åtskilligt förvirrade. Här
har framhållits att vi har en bedrövligt
svag budget, en budget som med säkerhet
kommer att leda fram mot inflation.
Å andra sidan har i varje fall två
talare med mycket stor kraft uppehållit
sig vid hur hård den budget som vi
nu går att behandla är gentemot skattebetalarna.
Dessa två synpunkter kan
icke förenas.

Så splittrad och så besynnerlig och
förvirrad som oppositionen tycks vara
är den väl knappast ändå. Den måste
vara bättre än den har velat visa sig
här i dag. Jag återkommer till mitt
gamla klagomål — jag tror att om man
lyssnade till det, skulle oppositionens
talesmän få något av kraft och något av
möjlighet att framföra sina synpunkter
— nämligen att remissdebatten borde
förläggas efter motionstidens utgång.
Nu är det frestande för oppositionens
talesmän att framföra dessa disparata
synpunkter utan något inbördes sammanhang.
Hade vi samtidigt opposi -

tionens egna förslag och alternativ att
diskutera, skulle deras inlägg vinna åtskilligt
i fasthet. Det är därför ganska
svårt att nu ta upp vad de har anfört.
Jag skall dock åtminstone rikta några
frågor, som oppositionens talesmän kan
få fundera på.

Herr Bengtson var ju i stort sett välvillig
mot de förslag som har ställts
och han framhöll många av dem såsom
varande ett accepterande av centerpartiets
förslag. Jag noterar detta samtidigt
som jag noterar herr Virgins påstående,
att våra förslag är en följd av
den kommunistiska valframgången i
höstas. Jag skulle tro att varken herr
Bengtson, som tillskriver sig en del av
budgetförslagets utformning, eller herr
Virgin, som tror att kommunisterna har
påverkat oss, bedömer situationen riktigt.
Ta budgeten för vad den är, nämligen
ett uttryck för hur regeringspartiet
bedömer den nuvarande ekonomiska
och politiska situationen!

Den fråga som jag vill rikta till herr
Bengtson är motiverad av att han trots
sin i stort sett välvilliga inställning ändå
gjorde en mängd ironiska kommentarer.
Förslaget var ett lappverk, och
vi hade inte genomfört den stora genomgripande
skattereform som skatteberedningen
hade föreslagit. Jag vill
då fråga herr Bengtson, om herr Bengtson
menar, att det skulle ha varit bättre
att ha genomfört den 13-procentiga mervärdeskatten?
Skulle det ha varit bättre
att ha undvikit det stöd som budgeten
faktiskt innebär för de låginkomstgrupper
som herr Bengtson säger sig ömma
för? Är det inte bättre, att man har
försökt att genomföra skatteförslaget, låt
vara som ett provisorium men dock som
ett provisorium som överensstämmer
med de tankelinjer som jag föreställer
mig att centerpartiet och socialdemokratien
är ense om. Skulle det ha varit
bättre, herr Bengtson, att genomföra ett
förslag, vars innebörd varit en våldsam
utökning av skatteindrivningsställena?
Många jordbrukare skulle ha hamnat i
den positionen. Jag tror att herr Bengt -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

son vid närmare eftertanke kommer att
säga sig, att det är väl att finansministern
har gjort som lian har gjort och
hyfsat till förslaget, och då tycker jag
att det var onödigt att strö omkring sig
ironiska kommentarer om lappverk
o. s. v.

Herr Virgin hade en avdelning, där
han skildrade hur fruktansvärt hårt
skattetrycket skulle komma att drabba.
Omedelbart efter det att han gjort detta
påstående övergick han till att skildra
vilken inflationsdrivande kraft -— han
ville inte begagna ordet dynamit —
vilken kraft till inflationsutveckling
som budgeten innebär. Ja, herr Virgin,
det är ganska djärvt av en högerrepresentant
i denna kammare att komma
och tala om risker för inflation,
sedan det har varit en valrörelse, där
högerns huvudsakliga krav har varit att
man med omedelbar verkan skulle dela
ut 2 miljarder kronor utan någon motprestation
i form av höjda skatter. En
våldsam ökning av köpkraften var innebörden
i högerns kampanj under valrörelsen.
Det är då inte så konstigt att
man inte tror att man har hört rätt, när
samma högerpartis representant här
uppträder och försöker göra gällande
att det är regeringen som skulle verka
inflationsdrivande med sin budget. Vi
har i varje fall inte tillnärmelsevis riktat
ett sådant attentat mot stabiliteten i
den svenska ekonomien som högern hade
för avsikt att göra. Till min överraskning
fann jag att herr Virgin även
snuddade vid eu fortsättning, eftersom
han i en av sina satser hade en tanke
som låg väldigt nära ett fullföljande av
denna högerns attack.

I övrigt känner man ju igen högern
bättre nu. Högern försöker åter att framställa
sig som det stora skattesänkningspartiet.
Det var samma tongångar
som under åren 1956, 1957 och 1958
otvivelaktigt ledde till vissa framgångar
och kanhända gör det nu också. Jag
vet inte hur känsliga en del marginalväljare
mellan de borgerliga partierna
är. Kraftiga skattesänkningar var mo -

Statsverkspropositionen m. m.
dellen för högern under dess blåaste
tid, men det tog en ända med förskräckelse
när folk verkligen upptäckte
vad som var förutsättningen för en
kraftig skattesänkning, nämligen en väsentlig
reducering av det som vi med
gemensamma krafter hade byggt upp av
kulturell, social och ekonomisk standard.

Herr Virgin hade för dagen inga sådana
projekt att redovisa. Det enda jag
kunde uppfatta var att han gick in för
en kraftig reducering av bostadsbyggandet.
Man skulle inte försöka avskaffa
bostadsbristen genom en utsträckning
av bostadsbyggandet utöver vad de ekonomiska
resurserna medgav. Han rekommenderade
att subventionerna skulle
bort och en ytterligare förstärkt hyresstegring
genom hyresregleringens
borttagande. Får högern framgång i sina
idéer om att en skattesänkning är
det viktigaste, är jag övertygad om att
det kommer att gå precis som förra
gången. Åren 1956 till 1960 skedde en
ständig stegring av attackerna mot välfärdspolitiken.

I denna situation har herr Lundström
det givetvis rätt besvärligt. Han måste
ju å ena sidan säga att regeringen har
misskött sig beträffande kampen mot
inflationen. Det är förskräckligt så vi
sköter oss. Alla regeringar tycks misssköta
sig på den punkten. Tiden räcker
inte till, men jag kanske kan komma
tillbaka i en replik. Jag skall därför nöja
mig med att konstatera att herr
Lundström vill att skattetrycket skall
minskas, men han har inget recept för
sänkningen av utgifterna, och han är
livligt förskräckt för en ökning av de
offentliga lånen. När jag hörde herr
Lundström kunde jag inte låta bli att
tänka på vad en nationalekonom, som
sannerligen inte står socialdemokratien
nära, sade häromdagen i Nationalekonomiska
föreningen. Jag tog citatet
med mig, herr Lundström, ty jag visste
att jag skulle möta herr Lundström i debatten
och jag var övertygad om att han
skulle passa på herr Dahméns beskriv -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ning. Det stämde precis. Herr Dahmén
sade: »I dag när herr Sträng lägger
fram sin räkning förfasar sig oppositionen.
Det är så dags. Den borde lämpligen
rannsaka sig själv och förfasa sig
över sin egen överbudspolitik i riksdagen.
Den egendomliga dubbelmoral oppositionen
tillämpar gör inget gott intryck
på väljarna.» Detta citat är ju
ett argument som måste verka förkrossande
för folkpartiet, som bara tänker
på vilket intryck man gör på väljarna.
Genom sin hållningslöshet när det gäller
inflation och minskad upplåning,
sänkta skatter och ökade utgifter kan
man inte göra ett gott intryck på väljarna.
Det är en tragedi utan like, men
jag kan inte hjälpa att mitt hjärta är
ganska förhärdat mot herr Lundström.

Därmed tror jag att jag nästan har
svarat på vad herrarna haft att komma
med. Jag säger att så ynkligt kan det
inte vara i verkligheten. Det hade varit
bättre för er, om ni i dag hade haft
era egna motioner att falla tillbaka på
i stället för att spekulera på det verklighetsfrämmande
sätt som ni gjort här.

Jag skall tillåta mig att göra en analys
av det sätt på vilket vi betraktar
budgeten. Det är klart att budgeten består
av en massa olika, stora och små
frågor, där man försöker komma till
det bästa möjliga resultatet i varje fråga.
Men dessutom är ju budgeten otvivelaktigt
ett försök att ge uttryck för
en sammanhängande uppfattning. Den
sammanhängande uppfattning som, såvitt
jag förstår, präglar vår budget är
den uppfattning som den socialdemokratiska
partikongressen gjorde sig till
talesman för i juni 1964. Allt tal om
några sidoinflytelser från herr Bengtson
eller herr Hermansson faller på att
det allra mesta som återfinnes i budgeten
fanns redan i juni månad angivet
vid partikongressen och naturligtvis
fanns under valrörelsen.

Jag tillät mig att i två anföranden
vid socialdemokratiska partikongressen
redovisa vad som enligt min uppfattning
för närvarande är socialdemokra -

tiens huvuduppgifter. Jag sammanfattade
det hela i två punkter. Först och
främst gäller det att skapa förutsättningar
för en ekonomisk expansion i
syfte att ta vara på alla de möjligheter
till snabba ekonomiska framsteg och
bättre levnadsvillkor som den tekniska
och vetenskapliga utvecklingen erbjuder.
Den andra målsättningen är en beslutsam
vilja att i det föränderliga samhälle
som uppstår, om man driver fram
utvecklingen, värna om den enskilda
människans trygghet och slå vakt om
den sociala rättvisan. Det var det tema
som jag försökte driva under valrörelsen.

Låt oss se på den första målsättningen.
Har det lyckats socialdemokratien
att föra en politik som befrämjar den
ekonomiska utvecklingen? Det finns de
som inte tror det, och jag hörde ännu
för ett år sedan ett svagt eko av alla
domedagsprofetior, när folkpartiets vice
ordförande hade för sig att vår produktionsutveckling
hade stagnerat. 1
själva verket har vi under 1960-talet
upplevt en snabbare ekonomisk expansion
än någonsin tidigare. Hittills har
vi under 1960-talet fått uppleva en samlad
produktionsstegring med 22 procent.
Det är intressant att konstatera en så
kraftigt ökad framstegstakt i ett land
där nivån redan tidigare var mycket
hög. När man jämför och talar så mycket
om det tyska undret, det franska
undret, det schweiziska undret o. s. v.,
tror jag att de som gör detta borde jämföra
utvecklingen i vårt land med utvecklingen
i dessa länder. Vi står oss
inte dåligt. Speciellt under 1964 hade
vi ett rekordår, en produktionsökning
på 5,5 procent, en exportökning på 9,5
procent och en kraftig förbättring av
valutareserven.

Det är klart alt det är många omständigheter
som bidragit till denna utveckling.
Vi känner dem: freden, rika naturtillgångar,
duglighet och arbetsvilja
hos svenska folket. Vi har naturligtvis
också haft nytta av att det varit en dynamisk
utveckling av världsekonomien.

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

Men å andra sidan skall vi inte tro att
den förda politiken varit betydelselös.
Under den tid då vi haft en produktionsstegring
på 22 procent har vi kunnat
glädja oss åt en reallöneökning för
den svenske industriarbetaren med 20
procent. Man kan se hur konsumtionen
stiger, hur varaktiga konsumtionsföremål
som bilen vinner ökad köpmarknad
hos nya grupper av befolkningen. Det
är en följd av att industriarbetarens reallön
under denna tid stigit med 20 procent.
Men det som man kanske inte alltid
observerat är att samtidigt som detta
skett har investeringarna, sparandet för
framtiden ökat i ännu snabbare takt.
Det glömmer man kanske. Man tror att
vi lever upp allt vad vi förtjänar, att vi
inte tänker på framtiden. Det kan då
vara en tröst att konstatera, att år 1956
gick 29,6 procent av den svenska nationalprodukten
till bruttoinvesteringarna,
en mycket hög siffra, överträffad endast
av några få länder i världen. Men denna
höga siffra hade till 1963 stigit till
32,5 procent. Det betyder att nära en
tredjedel av det som vi producerar går
antingen till ersättning av förslitna maskiner
och uttjänta byggnader eller också
till en nyproduktion, i varje fall till
ett sparande. Jag tror det är viktigt att
man har detta klart för sig, ty det har
självfallet inneburit en uppoffring.

Det är klart att det för många människor
skulle te sig som ytterst önskvärt
att få en omedelbar höjning av sin konsumtion
och att de tycker att det vore
underbart om man kunde öka konsumtionen
i samma takt som industriproduktionen
växer eller i kanske ännu
snabbare takt.

Min aktade vän landshövdingen i Gävleborgs
län skildrade — när han drev
sin valrörelse — i förföriska toner, hur
underbart det skulle vara att få soffan
i vardagsrummet nystoppad åt vardagsmänniskan
eller att företa en utlandsresa
till Kanarieöarna eller vart det nu
var. Vidare uppehöll han sig särskilt
vid barnens pianolektioner. Ja visst är
det underbart att kunna få en kraftig

Statsverkspropositionen m. m.
ökning av den privata konsumtionen,
och visst finns det många människor
som tycker att det är dumt att man
skall tvingas att spara för framtiden på
sätt som sker. Men, ärade kammarledamöter,
i samma ögonblick som man följde
det receptet skulle man otvivelaktigt
ha sagt nej till att använda budgeten för
att bereda utrymme för de investeringar
som i och för sig är nödvändiga. Därvid
tänker jag inte bara på de statliga
investeringarna — fastän det är dem
som denna kammare i första hand har
att ansvara för —- utan jag tänker också
på budgetens användbarhet för att
skaffa utrymme på lånemarknaden, utrymme
för bostadsbyggande, utrymme
för investeringar för kommunerna och
icke minst utrymme på lånemarknaden
för en normal långivning till industrien.

Om vi skall kunna fortsätta att gå
framåt i samma snabba takt som under
de senaste fyra åren måste vi ha möjlighet
att rationalisera och förnya vår
produktionsapparat, bygga ut en stor
basorganisation av vägar, kraftverk,
skolor o. s. v. Så har det varit förr. Det
är detta som regeringen har fått använda
huvudparten av sin övertalningsförmåga
för att hävda. Detsamma gäller i
dag. Det går inte att komma förbi att
det för många människor ter sig motsägelsefyllt
att det blir så pass litet kvar
i lönekuvertet, när ekonomien ändå går
framåt så snabbt, men det är detta ständiga
avvägningsproblem som oppositionen
tycks vara fullständigt befriad från.
Hur mycket har vi råd att låta konsumtionen
stiga? Hur mycket har vi råd att
avstå för att bygga för framtiden, varförutan
de framtida konsumtionsökningarna
skulle bli utomordentligt små,
i varje fall i ett så arbetskraftfattigt
land som Sverige, där en växande del
av produktionsresultatet måste användas
till en utbyggnad av de produktiva
resurserna.

Ibland säger man: Det är gott och
väl! Ni bygger era skolor, era vägar
och allt det andra som samhället har
användning för, men industrien har

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
stagnerat! Två av talarna har uppehållit
sig särskilt vid detta. Till det skulle
jag vilja säga: Industrien har stagnerat
om man tar den procentsats som
industriinvesteringarna utgör av nationalprodukten,
ty siffran är ungefär
oförändrad. Men, ärade kammarledamöter,
nationalprodukten har hela tiden
varit i ständigt stigande. Håller vi
samma procentsats — och ingen lär väl
kunna bestrida att så skett — innebär
detta en ständig ökning av industriinvesteringarna
i absoluta tal, och de är
mycket höga i Sverige.

Jag använde under valrörelsen vissa
siffror som visade industriinvesteringarna
för 1962. Nu är siffrorna för 1963
tillgängliga, och jag skall be att få läsa
in dem i kammarens protokoll för att
visa hur verklighetsfrämmande talet om
att den svenska industriens investeringar
skulle befinna sig i någon sorts farozon
är. Om man räknar siffrorna i
dollar per invånare, uppgick industriinvesteringarna
i Belgien år 1963 till
98 dollar, i Frankrike till 100, i Holland
till 91, i Norge till 95 och i Storbritannien,
där man då hade förmånen
att ha en högerregering, till 65 dollar
per invånare. Fn väsentlig del av Storbritanniens
svårigheter måste ju bero
på en kuriös ekonomisk politik under
tidigare år. Västtyskland hade 120 dollar.

Var låg Sverige? Högst av Europas
stater med 123 dollar per invånare! Det
är inte mycket över Västtyskland, men
den svenska industrien drog ändå i fråga
om utbyggnadstakt en liten aning
förbi, och det har den gjort under åtskilliga
år. Det är alltså felaktigt att
utgå från att den svenska industrien
inte skulle få någonting med av dessa
tankar på att byggandet för framtiden
är så väsentligt.

Det är emellertid klart att vi i denna
kammare och i detta hus har ett
speciellt ansvar för vad vi gör med de
investeringar för framtiden, som vi beslutar
om. Ta utbildningen! Det är klart
att man kan förfasa sig, när man ser

att ecklesiastikdepartementets huvudtitel
i år stiger med 800 miljoner kronor.
Är det någon som vill stiga upp och
säga att detta är fel? Är det någon som
vill komma upp och säga att grundskolans
utbyggnad är felaktig eller att det
är felaktigt att vi siktar på en gymnasiereform
som innebär att vi, som för
närvarande tar emot omkring 50 procent
av en årskull i gymnasiet, fackskolor
och liknande utbildningsgrenar, år
1970 skall ta emot mellan 75 och 80
procent? Är det fel att vi, som ännu
hösten 1954 hade 10 000 studenter vid
de filosofiska fakulteterna vid våra universitet,
i dag har 37 000? Är det fel
att ecklesiastikdepartementet för närvarande
planerar för att man år 1970,
d. v. s. bara om några få år skall kunna
ta emot 80 000 studenter? Den studiesociala
reform som vi beslutade i
någorlunda enighet — visserligen mot
högern —■ kostar i år 753 miljoner kronor.
Det är mycket pengar, men är det
fel att göra denna satsning? Vuxenutbildningen
sättes i centrum. Siffran på
dess nuvarande omfattning är nästan
chockartad. Vi har nämligen för närvarande
1 procent av labour force —
d. v. s. den arbetsföra delen av befolkningen
— i utbildningskurser för att
göra den mer vuxen i den sig ständigt
förändrande arbetsmarknaden. Nog vet
vi att detta kostar pengar, och nog
vore det en angelägen uppgift även för
oppositionens talesmän att säga att det
här gäller en kraftanspänning. Man får
ingenting gratis, men vill vi göra denna
väldiga investering för framtiden,
som en utbyggnad av utbildningen för
med sig, en investering som vi ju inte
får någon betalning för förrän år 1975
eller kanske år 1980, får vi vara beredda
att ta de ekonomiska konsekvenserna
av vår ambition på denna punkt.

Det är klart att man har rätt att ställa
frågan om man bör satsa mindre eller
om ambitionsgraden är för hög. Nej,
säger vi, men oppositionen, som ju är
så orolig för skattetrycket och samtidigt
för utvecklingen på lånemarkna -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

den, kan ju ställa sig denna fråga. Vi
menar att vi gör en investering på framtiden
som vi, som beslutar om den, kanske
inte kommer att få någon nytta av
men som nästa generation måste få en
otrolig nytta av. Samtidigt är det ett
rättfärdighetskrav att man öppnar möjligheter
för en vettig utbildning för
människorna.

Man kunde, lierr talman, välja fler
exempel. Jag har valt detta exempel på
investeringar, som är nödvändiga för
att vi skall kunna hålla en snabb framstegstakt
även i fortsättningen.

Den andra delen av den sats, som
partikongressen enade sig om, var att
man måste tänka på de låglönegrupper
och på de människor som alltjämt har
det besvärligt. När det gäller folkpensionärerna
råder det ingen strid. En
höjning av folkpensionerna i år kostar
mycket pengar. Ingen vågar väl tänka
sig att man skulle reducera denna höjning.
Nå, men hur är det med arbetsmarknadspolitiken?
Är det inte orimligt
att i dagens situation lägga fram
en budget som innebär att 1 000 miljoner
kronor anslås till arbetsmarknadspolitiska
åtgärder? Vi svarar nej. För
det första har vi stora områden i landet

— inom Norrbotten och andra delar
av landet — där det trots högkonjunkturen
alltjämt finns en betydande arbetslöshet.
För det andra har vi områden
i landet, där det mitt i högkonjunkturen
förekommer en strukturarbetslöshet
beroende på omvandlingen
av näringsgrenar o. s. v. För det tredje
har vi —• vilket man ibland glömmer
bort — bland anslagen till arbetsmarknadspolitiska
åtgärder väldiga belopp
som är avsedda för de handikappade.
Vi har tiotusentals handikappade, vilkas
ofta fruktansvärda belägenhet vi
nu — jag skall villigt medge för sent

— börjar ta på allvar. De sysselsättningsfrämjande
åtgärderna för dem
kostar kolossala summor. .Tåg skall
strax nämna dem. Vi har en omskolningsverksamhet,
som man ibland kanske
inte tror på, men man bör kanske

Statsverkspropositionen m. m.
ändå observera följande siffra. Under
tiden 1 juli 1963—1 juli 1964 fick 22 000
människor i detta land s. k. starthjälp.
Mellan 5 000 och 6 000 av dessa människor
bodde i norra Norrland, och de
fick starthjälp för att stanna kvar i
norrlandslänen och börja en ny sysselsättning.
Det är alltså inte sant om man
försöker göra gällande att dessa 22 000
personer enbart var sådana som ville
flytta bort.

Hur gick det nu för dessa 22 000 människor?
Efter ett år hade tre av fyra
fortfarande ett förvärvsarbete som gav
dem en hygglig försörjning. Allenast 5
procent var arbetslösa. De övriga var
fortfarande under utbildning eller i beredskapsarbete.
Är icke detta väl använda
pengar? Man kan väl knappast
finna någon mer stimulerande siffra på
hur vettigt det är att även under en
högkonjunktur satsa pengar på en verksamhet
sådan som starthjälpen till arbetslösa
eller människor som riskerar
att bli arbetslösa.

Beredskapsarbetena kan man väl inte
minska, vilket många begär, så länge
vi i norrlandslänen har en arbetslöshet
som icke är övervunnen.

Jag snuddade ett ögonblick vid de
handikappade, och jag tror att det kan
vara välmotiverat att inte bara snudda
vid hur stor del av arbetsmarknadsanslagen
som för närvarande går till dem.
Anslagen på skolhuvudtiteln för utbildning
av de handikappade har under de
senaste åren ökat från 8 miljoner kronor
till 17 miljoner kronor. Socialhuvudtitelns
anslag till handikappade har
ökat från 46 till 110 miljoner kronor,
men den stora ökningen faller på sysselsättningsfrämjande
åtgärder för de
handikappade. Där är det fråga om en
trettiodubbling av anslaget, alltså från
7 miljoner kronor till 210 miljoner kronor.
Vad betyder inte detta för de enskilda
människorna och för deras anhöriga?
Men det betyder väl också någonting
för den produktion, där man
nu kämpar för att med hjälp av dessa
210 miljoner kronor få in dessa liandi -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
kappade i ett meningsfyllt och nyttigt
arbete. Är det någon som vill stå upp
och säga: »Vi har inte råd med dessa
210 miljoner kronor — vi måste ha ner
skatten och därför skall detta belopp på
210 miljoner kronor, som är avsett uteslutande
till arbetsmarknadspolitiska åtgärder
när det gäller de handikappade,
pressas ned.» Nej, jag tror inte att någon
vågar göra det, och jag tror inte att
någon vågar komma på någon annan
idé än att det både för den enskilda
människan och för samhället i stort är
till stor välsignelse att vi har råd och
möjligheter att här göra en helhjärtad
insats.

Vi talar så mycket om expansion.
Vårt land befinner sig i en snabbare expansion
än de flesta andra länder, men
det finms — som jag redan snuddat vid
— rader av områden som inte följer
med i expansionstakten — jag talade
om Norrland, om avfolkningsbygderna
o. s. v. Självfallet vill de kommuner som
finns där ge åt sina medborgare någonting
av samma standard som de kommuner
kan göra som har lyckan att befinna
sig i expansionens trollcirkel. Men
om detta skall vara möjligt, måste vi
andra hjälpa dem. Det är anledningen
till att vi i år föreslår en ökning av bidragen
från staten till de fattigare kommunerna
med 400 miljoner kronor. Det
är en mycket stor summa. Är det någon
som då står upp och säger: »Vi har inte
råd att ta dessa 400 miljoner kronor»?
Jag skulle vilja se om det är någon som
kan komma på den idén.

Realinkomsterna har stigit kraftigt i
vårt land — med cirka 20 procent under
1960-talet — men vi vet att det alltjämt
finns många människor som lever
i en verklig låglönemiljö. Skatteberedningen
har visserligen visat upp att vi
inte skall ta statistiken alltför bokstavligt,
då många av'' dem som betecknas
som låglöntagare är sådana som inte
haft full sysselsättning under året, d. v. s.
studerande och sjuka och liknande kategorier,
men det är tillräckligt att vi vet
att det finns 700 000 människor som har

en inkomst på mellan 10 000 och 15 000
kronor om året. Det är ganska få av
dessa 700 000 människor som skall utmönstras
därför att de är studerande
eller sjuka. Vi kan inte definitivt komma
förbi att det finns människor som
verkligen kämpar med besvärligheter
därför att de tillhör låglönegrupperna.
Vi har sagt oss att en höjning av de låga
inkomsterna är nödvändig, och vi har i
statsverkspropositionen också på det
sätt som nyss här lästes upp anfört på
vilka vägar detta bör ske. Vi vet att
man från LO betraktar detta som en av
sina väsentligaste uppgifter, men vi vet
vilka stora svårigheter som här möter.

Det effektivaste sättet att stödja låglönegrupperna
är självfallet full sysselsättning,
hög expansionstakt, utbyggnad
av utbildningen och en aktiv arbetsmarknadspolitik,
men vi kan inte komma
förbi att skattepolitiken också måste
komma in i bilden. Vårt skatteförslag
som vi har presenterat innebär ett hänsynstagande
till den låglöneproblematik
som jag här anfört. Förslaget utsattes
till en början för våldsamma angrepp.
Till och med folkpartiets ledare var
uppe och talade om »nivelleringssträvanden».
Vi betraktar inte detta som
ett skällsord, om man därmed menar
att vi eftersträvar en jämnare inkomstutveckling
i vårt land, men vad som
fordras för att vi verkligen skall uppnå
ett resultat på detta område är en långsiktig
viljeinriktning för politiken.

Herr talman! Jag bär begagnat de minuter
som stått till buds för att så kort
som möjligt presentera vad som enligt
min mening och vad som enligt regeringens
mening ligger bakom den budget,
som kammaren nu och under resten
av vårriksdagen har att behandla.
Den är ett uttryck för socialdemokratiens
strävan, och vi kommer att fullfölja
denna strävan även under de kommande
åren.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet mig inte ha påyrkat
några sänkta skatter för närva -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

rande. I det avseendet måste herr Erlander
ha hört något han önskade höra
men som jag inte sagt. Inte heller har
jag vägrat betala några kostnader som
behövs för reformer som vi varit med
på. När statsministern ställer frågan:
Var det fel, vet jag inte om han har
någon anledning att ställa den till folkpartiet.
Då det gäller skolreformen, de
handikappade, vuxenutbildningen och
över huvud taget kösamhällets olika
aspekter, där vi varit en pådrivande
kraft, är vi givetvis beredda att betala
vad det kostar.

Nu är det emellertid så att budgeten
inte bara består i att betala automatiska
kostnadsstegringar. Där finns även andra
saker, och det är i det sammanhanget
jag livligt beklagat, att man inte gjort
en total skattereform och tagit ett rejält
grepp. Det skulle nämligen enligt
min uppfattning i högre grad tillgodosett
olika intressen som man bör tillgodose
än den begränsade reform som
statsrådet Sträng nu föreslagit.

De nya djärva mål, som utlovades i
den socialdemokratiska valpropagandan,
avspeglar sig på ett märkligt sätt i
budgeten. Man levererar förslag som
höjer skatten med 750 miljoner och söker
inbilla folk — bl. a. genom tabellerna
—• att det är fråga om en skattesänkning.
Som herr Virgin sade kan
man ju inte utskilja grupp för grupp av
skattedragare, utan man måste ta budgeten
som en helhet.

Eftersom det är herr Erlanders regering
som gör denna framställning av
vad skattereformen innebär, så förstår
ju var och en här närvarande att detta
omöjligt kan vara för att det skall göra
något gott intryck på allmänheten -han är ju inte sådan! .lag har reagerat
mot denna felaktiga framställning. Det
är allt i det sammanhanget.

Av de 750 miljonerna faller 500 miljoner
bort året efteråt. Var skall regeringen
ta dessa 500 miljoner? Det talar
man inte om — man nämner infe frågan.
Vi har att räkna med ytterligare
höjda statstjiinarlöner med hänsyn till

Statsverkspropositionen m. m.
den inflation och de direkta skattestegringar
som kan väntas. Och man har
alltså redan 500 miljoner mindre, som
måste någonstans tas. Att regeringen inte
säger någonting om det, är naturligtvis
inte heller för att allmänheten kanske
skulle bli oroad om man tog upp
det problemet?

Det är tillfredsställande att herr Erlander
är så irriterad över dessa påpekanden,
att han inte berör denna rätt
viktiga fråga i sitt anförande utan nöjer
sig med ett beklagande över att man förfasar
sig.

Jag har inte deltagit i debatten om
investeringarna. Jag är fullt medveten
om att industriinvesteringarna stannat
på en mycket hög nivå, men vad som
varit oroande under de senaste åren är
att de stannat eller sjunkit något. Stillestånd
är oftast tillbakagång, och det är
alltså ingen god tendens. Det är därför
vi under de sista årens debatter varit
inne på denna fråga. Jag måste hålla
med om att kalkylerna i nationalbudgeten
över hur industriinvesteringarna
skall stiga under nästa budgetår förefaller
mycket otillförlitliga. Det är möjligt
att antagandena är riktiga, men de
är verkligen inte något att bygga ett
stort resonemang på, tycker jag.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern säger sig
finna motsättningar i att vi från högerpartiet
dels kritiserar skattehöjningarna
och dels påpekar inflationsfaran. Nej,
herr statsminister, det finns ingen motsättning
i det resonemanget! Tror man
det, är man offer för ett föråldrat tänkande.
Inflationsfaran i dagens situation
beror inte på varubrist, den beror
på trycket av stegrade kostnader. Dessa
har man tappat kontrollen över eller
tycks komma att tappa kontrollen över.
Problemet löser man inte genom att ytterligare
öka kostnaderna på så sätt att
man inför skatter som har en direkt
prisstegrande effekt. Del hjälper inte
heller att ropa på polis när priserna
stiger, vilket man nu tycks vara inne på.

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

En av de mest inflationsdrivande faktorerna
i samhället är bostadsbyggandet,
det tycks alla sansade bedömare vara
överens om. Det är mycket som tyder
på att bostadsbyggandet nu håller på att
få ta en orimligt stor del av samhällets
resurser i anspråk. Man lever ju, när allt
kommer omkring, inte bara av bostäder.
Det finns ändamål i samhället, som det
kan vara ännu viktigare att inte svältföda.
När detta är sagt måste man tilllägga,
att bostadsproduktionen naturligtvis
inte bara kan bedömas efter de
kostnader man lägger ned på den. Det
är volymen som är avgörande. Om man,
som vi gjort i otaliga år, kräver en avvecklad
hyresreglering och låter bostadsbyggandet
få äga rum på lika villkor
under verklig konkurrens, är vi för
vår del övertygade om att vi anvisat en
väg till en tillräckligt stor bostadsproduktion
som på sikt skulle ske utan ett
oskäligt inkräktande på andra viktiga
samhällssektorer. Då först kan man tala
om bostadsbyggandet som del i en riktig
välfärdspolitik.

Statsministern medger inte att industriinvesteringarna
har stagnerat utan
säger, att andelen i bruttonationalprodukten
hela tiden varit lika stor. Jag
tror inte det är en fullt korrekt framställning.
Om man räknar industriinvesteringarnas
volym och alltså tar hänsyn
till kostnadsstegringen, finner man
en klar stagnation under flera år.

När statsministern påstår, att talet
om industriinvesteringarna i farozonen
är verklighetsfrämmande, förefaller det
mig som om statsministern inte hade
läst finansplanen. Den säger: »Eftersom
verkningarna av denna investeringsuppgång»
— alltså under åren 1958—■
1961 — »nu måste antas vara i avtagande
och med hänsyn till den knapphet
på arbetskraft, som är att vänta på både
kort och lång sikt, framstår dock en
förnyad investeringsuppgång som nödvändig,
för att takten i produktionsökningen
och vår internationella konkurrenskraft
skall kunna bibehållas.»

Det tycker jag är ett helt annat språk.

Jag vill så bestämt bestrida att de
förslag som högerpartiet lagt fram, om
de ses samlade — och det måste man
självfallet göra — skulle äventyra samhällsbalansen.
Vi siktar på alla sätt till
en annan ekonomisk modell än den socialdemokratiska.
Vi siktar till ett samhälle
med lägre skatter och den stimulans
till arbetsvilja och produktion som
detta skulle innebära och vi siktar till
ett minskat tvångssparande och ett ökat
enskilt sparande.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Han excellens statsministerns
anförande andades som vanligt
en mycket stor belåtenhet med allting
som har skett. Det har varit en
strålande utveckling, det har gått framåt
i alla avseenden. Det vore ju också
väldigt bra om detta helt och hållet
överensstämde med realiteterna, men
när man börjar granska vad som har
sagts kommer man till något annorlunda
slutsatser. Jag vill dock säga, att
om produktionen ökar med fyra procent
och mera per år, skall då inte detta
skapa förutsättningar för att vi skall
kunna uträtta någonting i vårt samhälle?
Jag måste säga att det måste vara
en regering som handhar sitt fögderi
på ett mycket dåligt sätt, om man inte
kan få fram någonting av denna goda
utveckling.

Som vanligt fick man av statsministerns
anförande känslan att denna goda
produktionsutveckling har skapats
av en socialdemokratisk regering. Det
har vi diskuterat många gånger. Det är
emellertid inte så att socialdemokratisk
politik skapar produktionsstegringarna.
utan det gör hela vårt näringsliv, bestående
av industriarbetare, jordbrukare,
tjänstemän och hela raden av övriga
arbetare. Dessa bär grundlagt vårt välstånd,
och detta har regeringen sedan
möjligheter att fördela på lämpligaste
sätt.

Till och med industriens investeringar
var statsministern belåten med, trots

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

att herrVirgin citerade finansministerns
uttalande att en förnyad investeringsuppgång
var nödvändig för att vi skall
kunna öka produktionen och klara oss
i konkurrensen om exporten. Är det
inte längre riktigt så god kontakt mellan
statsministern och finansministern,
eftersom det skrivs en sak i finansplanen
och sägs en annan i talarstolen här?

Det är glädjande att industriarbetarnas
reallöner stigit med 20 procent under
de senaste fyra åren — det instämmer
jag i — men, herr statsminister, hur
har det varit med löneutvecklingen
över huvud taget? Enligt de uppgifter
som står här skulle vi ha haft en cirka
40-procentig höjning av den taxerade
inkomsten av tjänst. Det stämmer dåligt
överens med den 20-procentiga reallönehöjningen.
Det är någonting som
glappar. Det glappet kan vi också diskutera,
och då hamnar vi omedelbart i
inflationsdiskussionen.

Statsministern frågar om vi borde ha
tagit en mervärdeskatt på 13 procent?
Det får ses i förhållande till hur regeringen
sköter sitt arbete. Jag förstår
mycket väl att statsministern befinner
sig i en snårskog av en massa olika åtgärder
och att han gärna vill uppehålla
sig i debatten vid dessa. Man kan
komma med många olika frågor och
exempel, men det är så att vi har en
produktionsapparat som framställer en
viss kvantitet och vi har råvaror, arbetskraft
och kapital för den, och då är
det regeringens sak att planlägga detta
på bästa möjliga sätt. Det har den inte
gjort. Den bedriver en konjunkturpolitik
som inte leder till rätt resultat. Man
får lappa på med kreditrestriktioner,
räntehöjningar och dylikt. Det är inte
god planering.

I televisionen fick väljarna en gång
före valet ställa frågor. Det var politiker
som skulle avge svaren, men det
fanns också en nationalekonomisk expert
med. Man frågade honom om del
är en riktig planering, om man har
trängsel, köer och andra besvärligheter.
Nej, sade denne expert. Det är inte en

Statsverkspropositionen m. m.
god planering, för då skulle man inte
ha det på det sättet. Om igen återkommer
vi till denna planering, som statsministern
inte velat tala om.

Vi frågade intensivt under valrörelsen
vad som menas med »nya djärva
mål». Ja, vi fick det svaret en gång,
att det var att reparera allt det som
inte kunnat göras ordentligt under den
nuvarande regeringens styre. Vi kanske
kan få mera besked om det nu.

Jag skulle gärna vilja fråga ytterligare
om låglönegrupperna. Det är bra
att vi är intresserade av dem, både
statsministern och jag. Är det inte så
att vi skall ta med dem alla? Just i
denna situation kan vi tänka oss att
jordbrukargrupperna blir välvilligt behandlade,
eftersom de obestridligt tillhör
en låglönegrupp. På den punkten
torde vi vara eniga, eftersom vi är ense
om nödvändigheten av förbättringar
för låglönegrupperna.

Jag har frågat om flera saker. I fråga
om löneutvecklingen vill jag fråga statsministern,
om han har samma uppfattning
som finansministern uttalade
för ett par år sedan, att en sådan löneutveckling
som vi haft icke är förenlig
med samhällsekonomisk balans. Kan vi
fortsätta på samma sätt som tidigare?
Därmed intet sagt mot löntagarna. De
skall ha sin andel av produktionsökningen,
det vill jag starkt understryka.

Det är åtskilliga fler saker som jag
har frågat om men som inte har besvarats.
Jag skulle speciellt vilja ta upp
frågan om omsättningsskattens konstruktion.
Det går inte gärna att bibehålla
den med den höjd skatten nu har
nått.

Statsministern frågade om jag inte
var nöjd med vissa punkter. Ja, det är
klart att jag vill att idroltsanslagen och
kulturanslagen skall ökas. Vad det skulle
ha att göra med någon kommunistisk
politik fattar jag inte. Jag har inte
nämnt kommunisterna i mitt första anförande.
Vi behöver helt enkelt dessa
ökade anslag, och beror det på centerpartiet
kommer vi att öka dem ytter -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ligare även om socialdemokraterna på

sedvanligt sätt håller tillbaka.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Bengtson var ledsen
över att jag inte begagnade tillfället
att presentera de nya djärva mål som
socialdemokratien säger sig arbeta för.
Herr Bengtson måste ha varit i varje
fall andligen frånvarande under mitt
anförande — på annat sätt kan jag inte
förklara denna brist på observans.

Jag var ofin nog att påstå att det inte
var mycket att säga om de tre borgerliga
talarna och att de väl fick överlägga
med varandra. Därför skulle jag i stället
ägna mig åt att skissera den socialdemokratiska
politiken, och så gjorde
jag det. Jag tog upp tre speciella områden:
utbildningspolitiken, arbets marknadspolitiken

och den speciella del
av arbetsmarknadspolitiken som gäller
de handikappade.

Jag tillät mig framhålla att målsättningen
på dessa områden är oerhört
djärv. Även för ett rikt land som Sverige
innebär vilken som helst av de siffror
jag anförde en stor insats. Jag skall inte
trötta med att upprepa siffrorna — de
finns ju i protokollet. Vid det samtal jag
hade tillfälle att för en tid sedan föra
med den brittiske ekonomiministern var
kanske det som gjorde det största intrycket
på honom uppgiften om hur
många av de människor som riskerar
att bli arbetslösa eller är arbetslösa vilka
blir föremål för en vuxenutbildning och
omskolning. Här drivs en dynamisk politik
till gagn för den enskilde medborgaren
men också för produktionen och
hela samhällslivet.

Det är klart att jag kan ge herr Bengtson
ytterligare undervisning i det här
ämnet, eftersom han är så vetgirig. Partiet
har emellertid startat en särskild
kurs, öppen även för icke partimedlemmar,
och herr Göran Karlsson kan säkert
ge uppgift om närmaste upplysningscentrum.
Om herr Bengtson går

igenom den kursen, tror jag inte vi behöver
resonera längre om det här, och
vi slipper då höra småspydiga uttalanden
om nya djärva mål. De är djärva —
på den punkten delar jag högerkritikernas
uppfattning — därför att de innebär
en stor anspänning av samhällets
resurser. Vi ställer ändå upp dem, därför
att vi tror att man en gång i framtiden
kommer att få rik valuta, och samtidigt
lämnas ett solidariskt stöd till
människor som i dagens samhälle befinner
sig i svårigheter.

Därmed tror jag att jag har besvarat
herr Bengtsons frågor. Han påstod, herr
talman, att jag befann mig i busksnåren.
Det är väl ett område där han är mera
hemma än jag, så jag skall inte ifrågasätta
hans kompetens att bedöma den
saken, men jag gjorde verkligen ansträngningar
att tala om de stora linjerna,
och jag är ledsen över att min pedagogiska
förmåga inte står i proportion
till ärligheten i mina avsikter.

Herr Virgin gör ändå ett försök att
föra en debatt. Han har ett recept för
hur vi skall komma ur vårt dilemma,
nämligen en väsentlig nedskärning av
bostadsbyggandet. Han vill sänka skatterna,
men han vet att en skattesänkning
innebär påfrestningar på ekonomien,
och hans recept är nedskärning av bostadsbyggandet.
Vi kommer här tillbaka
till de diskussioner som vi med så stort
intresse förde med herr Hjalmarson och
herr Svärd, och vi får se om vi inte kominer
att klara diskussionerna nu också.

Om högern vill att vi i dagens situation
skall sänka skatterna och om högerns
recept för att vi skall få utrymme
för skattesänkningar är att skära ned
bostadsbyggande, slopa hyresregleringen
och höja hyrorna, kommer herr Virgin
att möta motstånd, och jag hoppas
att han tänker på att de gamla försöken
att föra en reaktionär högerpolitik inte
var särskilt framgångsrika.

Herr Lundström säger nu att han inte
med ett ord har sagt att skatterna borde
sänkas. Ja, min uppfattningsförmåga
måste vara i nivå med herr Lundströms

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

pedagogiska förmåga. Jag kunde inte
finna annat iin att herr Lundström sade
att regeringen har försummat att sänka
företagsbeskattningen och försummat att
sänka progressiviteten. Var skall pengarna
tas? Skall de tas ur felmarginalerna?
Någon måste betala sänkningarna.

Herr Lundström måste väl vara ute
efter ettdera av de tre ting som jag
nämnde i början. Han vill sänka skatterna
för företagen och de högre inkomsttagarna.
För att få pengar till det
kan han föreslå att staten lånar ytterligare
pengar, vilket alltså betyder ökad
inflationsrisk. Han kan också säga att
han varken vill höja skatterna eller höja
upplåningen, och då måste han ju ta
bort något av de ändamål som pengarna
används till. Livet är inte så invecklat
som det kan te sig. Det finns inga
andra utgångar ur rävlyan där herr
Lundström är instängd. Jag väntar med
spänning på att få höra vilken utgång
han väljer — han kan ju inte dela upp
sig och slinka ut genom alla tre utgångarna.

Detta var innehållet i herr Lundströms
anförande. Han har inte velat
sänka några skatter. Fanns det då ingen
realitet bakom talet om att sänka företagsbeskattningen?
Fanns det ingen realitet
bakom talet om att sänka progressiviteten?
Om herr Lundström menar
att det inte var så han tänkte, utan bara
så han talade, då är det lättare att komma
överens med honom, men det hade
varit bättre om herr Lundström tänkt
innan han steg upp i talarstolen.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar hans excellens
herr statsministern för hans rekommendation
till mig att gå in i en
studiecirkel och studera dessa saker.
Vi är gamla folkbildarc båda två, och
det är ju många nyttiga ting som man
kan lära sig i cn studiecirkel. Jag behöver
emellertid inte nu följa statsministerns
råd, ty jag har av statsminis 3

Förslå kammarens protokoll 1965. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.
terns senaste anförande fått bestyrkt
ungefär vad jag förmodade.

Vi frågade intensivt under hela valrörelsen
vad som menades med »Mot
nya djärva mål». Vi fick aldrig något
riktigt tillfredsställande svar. Nu är jag
tacksam för att statsministern deklarerat
att detta »Mot nya djärva mål» är
ett försök att reparera vad som tidigare
har brustit i planeringen ifrån den
socialdemokratiska regeringen. Det har
inte varit bra på studieområdet, men
nu har man förbättrat det, säger statsministern.
Det har heller inte varit bra
på andra områden, men nu har man
tagit itu med dem. Det är alltså detta
som är innebörden i »Mot nya djärva
mål». Då är vi emellertid tillbaka till
vad jag inledde mitt anförande med.
Jag behöver således inte besöka någon
studiecirkel, eftersom jag här av statsministern
själv fått bestyrkt vad man
egentligen menar med »Mot nya djärva
mål».

Beträffande förhållandena på studieområdet
kanske jag får tillägga att vi
inte riktigt är överens. Hade de förslag
som centern tidigare kommit med gått
igenom hade vi nämligen åtminstone
i vissa avseenden fått till stånd ytterligare
förbättringar på detta område.

Herr talman! Det fanns väl mycket
som jag frågade om tidigare som statsministern
inte ansåg sig ha tid att besvara
i dag. Men detta är ju inte sista
dagen vi bedriver politik, och det blir
kanske möjlighet under riksdagens lopp
att återkomma till saken. Jag vill dock
framföra ett tack för att vi nu fått besked
om vad »Mot nya djärva mål» innebär.
Det är således att reparera vad
regeringen Erlander har försummat tidigare
på olika områden.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är mycket möjligt,
herr statsminister, att jag är en dålig
pedagog. Jag trodde dock att det framgick
att mitt resonemang om både progressiviteten
och om företagsbeskatt -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ningen fördes som en polemik mot finansministerns
uttalande i finansplanen.
Det gällde hans förklaring varför
han ansett det omöjligt eller onödigt att
nu genomföra skatteberedningens förslag
i fråga om företagsbeskattningen.
Även mitt uttalande i fråga om progressiviteten
gjordes i samband med ett beklagande
av att man inte nu kunnat ta
upp denna fråga, vilket skulle ha kunnat
ske om man hade fått ett reformförslag
som hade varit mera omfattande
och fullständigt och verkligen blivit
ett nytt skattesystem, vilket det nu
framlagda förslaget inte är. Här har
nämligen herr Sträng nöjt sig med att
endast reformera vissa saker.

Löftena om »Mot nya djärva mål»
måste naturligtvis förverkligas på något
sätt i förslag till reformer. Regeringen
har också, såsom herr Bengtson
nyss sagt, föreslagit vissa reformer. Åtskilliga
av dessa, och inte så få, består
i att regeringen anammat uppslag som
tidigare framförts av oppositionen, särskilt
centerpartiet och folkpartiet under
många år, men som regeringen tidigare
inte velat förverkliga. Det gäller
t. ex. pensionärernas årliga standardtillägg
och stödet åt de handikappade,
där statsministern var vänlig nog
att medge att man kanske hade börjat
för sent. Det gäller också åtskilliga andra
av de problem som här varit uppe.
När dessa reformer betecknas som ett
förverkligande av löftena »Mot nya
djärva mål», så är ju visserligen äran
av att förslagen framlagts den socialdemokratiska
regeringens -— det skall
ingen bestrida — men vad som egentligen
skett är att man i mångt och
mycket har gett efter för det tryck som
förekommit från oppositionens sida.

Till sist, herr statsminister, vill jag
säga en sak litet vid sidan av detta.
Jag har många gånger funderat över
hur långt man kan gå i fråga om skattehöjningar.
Vi vet nu att man kan gå
åtskilligt längre än vad man trodde
möjligt för ett par tre årtionden sedan.
Då trodde man ju att det fanns en viss

gräns, över vilken man inte kunde gå.
Vi vet i dag att man den gången satte
gränsen för lågt. Nu har vi i fråga om
skatterna nått en topp. Vilka möjligheter
finns det då att fortsätta med
skattehöjningarna? Jag föreställer mig
att någonstans finns det ett optimum i
förhållande till inkomststegringarna.
Detta är en debatt som vi kanske inte
kan ta upp i dag, men det skulle vara
intressant att någon gång få ta upp denna
fråga till dryftande.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har över huvud taget
inte tagit ställning till bostadsbyggandets
omfattning på annat sätt än att
det rimligen inte bör få vara större än
vad samhällsekonomien tål. Jag vill fråga
om herr statsministern har någon
annan uppfattning.

Vad vi från vår sida däremot bestämt
har tagit ställning till och krävt i många
år är att vi skall rätt utnyttja de resurser
som samhället avsätter till bostadsbyggandet.
Detta är möjligt endast
genom att sanera bostadsmarknaden och
genom att komma fram till den marknadshushållning
som är ett så viktigt
kännetecken i högerns samhällsbild
och som har visat sig vara så överlägsen
på alla andra områden inom den
ekonomiska verksamheten.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det gläder mig mycket
att herr Virgin alltså nu lämnar en dörr
öppen beträffande bostadsbyggandet.
Men då återstår frågan: Hur skall det
nu gå för herr Virgin? Nu är han i samma
situation som herr Lundström, nämligen
att han å ena sidan vill sänka skatterna,
å andra sidan inte vill öka upplåningen.
Inflationsrisken utmålas ju
fortfarande som betydande. Men samtidigt
går han in för en sänkning av skatterna.
Han har alltså genom det sista
anförandet slagit undan möjligheterna

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

att föra den debatt som han började att
föra.

Till herr Bengtson vill jag säga, att
vi på många vis försökte kungöra vad
vi menade med våra nya djärva mål. Vi
hade exempelvis en affisch, där det i
finstil fanns en redovisning av alla
punkter vi ville realisera om vi fick
makten. När man reser omkring så mycket
som vi partiledare gör är det klart
att man inte hinner stanna och läsa vad
som står på affischerna •— det kan jag
förstå — men jag påstår att det är alldeles
felaktigt att vi inte gjort vårt yttersta
för att klargöra innebörden. Det
är inte först i dag jag gör detta, utan
det skedde under hela vår valrörelse.

Men jag tog inte till orda för att säga
detta — det är väl tämligen likgiltigt
vad herr Bengtson observerat och inte
observerat under en valrörelse -— utan
för att framhålla att vi måste ha klart
för oss att önskelistor kan vi allesammans
ställa upp. Det kan ju inte vara
någon konst att säga att det vore bra
om vi byggde t. ex. 200 000 lägenheter
per år. Det är ingen konst att säga att
vi kan dela ut 2 miljarder till folkpensionärerna.
Alla kan ställa upp långa
önskelistor — det kräver ingen större
fantasi. Däremot fordras det en konstruktiv
fantasi när önskelistorna skall
realiseras. Då kan det ofta vara besvärligt
och det kan fordras en viss expertis
för att komma fram till ett vettigt
resultat. Men det går också — jag är
övertygad om att alla riksdagens partier
skall kunna utarbeta ganska goda
förslag i olika avseenden, om de har
tillräckligt med kanslipersonal.

Den springande punkten — det säger
jag till alla tre — är dock inte att ställa
upp önskelistor och inte ens att utarbeta
förslagen utan att bereda ekonomiskt
utrymme för dessa förslags realiserande
så att deras förverkligande inte betyder
katastrof eller besvärligheter för
landet. Det är väl ingen konst att säga
att vi skall öka bostadsbyggandet till
95 000 lägenheter, om man inte tar någon
hänsyn till vilka ekonomiska konse -

Statsverkspropositionen m. m.

kvenser det måste få. Herr Virgin har
naturligtvis alldeles rätt i att man måste
anpassa bostadsbyggandet till det ekonomiska
utrymme som finns, men skillnaden
mellan oss och högerpartiet är att
vi sätter in våra krafter på att vidga
detta utrymme. Vi accepterar inte verkligheten
i ett statiskt samhälle genom
att säga att det inte går att bygga en
enda bostad mer än man just nu kan
åstadkomma, utan vi säger: Låt oss söka
förändra denna verklighet, låt oss göra
den mera produktionsvänlig, låt oss försöka
stegra produktionen inom landet
så att det blir möjligt att öka även bostadsbyggandet.
Det är däri djärvheten
består. Den ligger icke i önskelistornas
framställande, icke ens i att framlägga
utarbetade förslag — djärvheten ligger
helt och hållet i vilken satsning på
framtiden man vågar göra när det gäller
att skapa utrymme för raden av önskemål.

Och det är därom denna diskussion
rör sig. Herr Bengtson har sökt få det
till att diskussionen skulle gälla de pågående
jordbruksförhandlingarna. Herr
Bengtson, vi har över huvud aldrig i
denna kammare tagit upp en diskussion
om förhandlingar som pågår — ännu
mindre i ett så ömtåligt ärende som
det här kan vara fråga om.

Herr Bengtson yttrade att vi inte har
någon fast hand över ekonomien. Jag
uppfattade inte riktigt vad han sade —
jag skall studera det ytterligare när protokollet
kommer — men det verkade
som om han ansåg att en fast hand var
en hand som höll avtalsrörelserna i styr.
Herr Bengtson skakar på huvudet ■— då
har jag alltså missuppfattat hans yttrande,
och det är bra. Vi har nämligen
den uppfattningen att det inte kan bli
tal om någon dirigerad avtalsrörelse.
Om det är detta de borgerliga menar
med en fast hand vill jag gärna från
regeringens sida deklarera att arbetsmarknadens
parter hittills har visat
stort omdöme vid handläggningen av
dessa angelägenheter, och jag är övertygad
om att resultatet inte skulle bli

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

någon förbättring av det ekonomiska
läget om statsmakterna blandade sig i
förhandlingarna.

Jag tror, herr talman, att jag har svarat
på praktiskt taget alla frågor som
gjorts, i den mån det varit frågor. Dagens
debatt tillhör väl inte de debatter
som sätter världen i gungning. Jag tror
inte att den kommer att lämna några
särskilt intresseväckande spår efter sig.
När jag hörde herrarna på den borgerliga
sidan kunde jag inte hjälpa att jag
tänkte på vad Dagens Nyheter, skrev
den 16 januari: Det kommer att bli lätt
för väljarna att upptäcka skillnaden
mellan socialdemokrati och borgerlighet,
en borgerlighet som befriat sig själv
från föråldrade tabun, kritstreckstänkande
och skattekverulans. Vad blir det
då kvar av borgerligheten, herr talman!

Herr LAGER (k):

Herr talman! I motsats till de föregående
talarna i årets remissdebatt skall
jag avstå från att granska budgetförslaget
på ett mera genomträngande sätt.
Vårt partis kritik av budgeten framföres
i andra kammaren, och jag tycker
att det är onödigt att dubblera denna
kritik. Med tanke på den förestående
författningsreformen får vi väl också
börja vänja oss vid att betrakta riksdagen
som en enhet.

Jag skall alltså begränsa mig till några
rätt allvarliga brister i regeringsförslaget,
som framför allt drabbar de anställda
inom näringslivet. De reformförslag
som jag syftar på och som inte
tagits upp i statsverkspropositionen
har det goda med sig att de inte kostar
några pengar i egentlig mening på samma
sätt som anslag på andra områden
i budgeten.

Lat mig emellerid först få säga några
ord i anslutning till den förda diskussionen,
huruvida några nya och djärva
mål har uppställts i budgetförslaget eller
inte. Vi var väl alla en smula nyfik
na på årets statsverksproposition just
med tanke på detta, om den skulle inne -

halla nya och djärva målsättningar. Jag
kunde inte för min del finna några sådana
vare sig nya eller särskilt djärva
mål vid den första genomläsningen av
statsverkspropositionen. Nu har vi kanske
olika uppfattningar om vad som
menas med nya och djärva mål. Statsministern
konkretiserade och nämnde
tre saker i statsverkspropositionen,
nämligen utbildningen, kampen mot arbetslösheten
och hjälpen åt de handikappade.
De stora reformerna på utbildningens
område kan väl knappast
betecknas som nya. Det nya låg väl
egentligen i den stora anslagshöjningen
för att genomföra beslut som fattats i
fjol och tidigare. Kampen mot arbetslösheten
intensifieras, och hjälp ges i
ökad utsträckning till omskolning av
människor som f. n. är arbetslösa eller
som söker arbete på arbetsmarknaden.
Detta är väl egentligen ingenting nytt
och inte heller så särskilt djärvt, tv det
är så vitt jag förstår ett stort bekymmer
hur man skall kunna öka mängden av
arbetare och andra anställda. När det
gäller hjälpen åt de handikappade är
det väl — såsom statsministern erkände,
om jag inte missförstod honom —
bara fråga om en reparation av tidigare
försummelser.

Jag skulle i all anspråkslöshet vilja
peka på några målsättningar, som inte
heller de är nya och särskilt djärva
men som ändå i djärvhet mäter sig med
vad som föreslagits i statsverkspropositionen;
de kan dock vara viktiga nog
för den vanliga arbetsmänniskan i vårt
land.

Först skulle jag vilja uttrycka några
önskemål om förhållandena i arbetslivet,
människornas ställning i produktionslivet.
Under de senast 40 åren har
mer eller mindre intensivt förts en diskussion
om demokratiens utvidgning
till att gälla också produktionslivet eller,
om man så vill, näringslivet. Denna debatt
började redan på 1920-talet. Den
avstannade ett tag i slutet på 1930-talet
och under kriget, men den har kommit
tillbaka med ökad intensitet under de

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

senaste åren. Hela denna diskussion
och de statliga utredningar som den
föranlett och som tillfört diskussionen
nytt material har emellertid inte lett till
några mera anmärkningsvärda praktiska
resultat. Den lilla reducering av
kapitalägarnas suveränitet i och över
företagen, som åstadkommits, har skett
tack vare de fackliga organisationernas
insatser, inte på grund av statsmakternas
initiativ eller med deras medverkan.
I en mycket intressant artikelserie
som löper i en av våra största dagstidningar
noterar en i folkpartiet aktivt
verkande ung man följande: »Åt kapitalets
innehavare har hela beslutanderätten
anförtrotts, men de människor
som arbetar i företaget har endast det
inflytandet över löner och anställningsförhållanden
som fackföreningen mödosamt
kämpat sig till.» Jag tycker det
är sant som det är sagt. Hela demokraliseringsprocessen
i vårt samhälle har
lämnat förhållandena i produktionslivet
oberörda. En annan skribent i samma
diskussionsserie, låter en textilarbetare,
säga sin mening i följande ord: »Jag
har arbetat här i 30 år, men vi har
inte kommit den industriella demokratin
en millimeter närmare.»

Inte bara vi kommunister utan också
andra har framfört förslag vid olika
tillfällen om att demokratien bör vidgas
till att omfatta också arbetslivet.
Oftast har dessa förslag avspisats med
motiveringen att alla sådana frågor i
första hand måste lösas genom frivilliga
överenskommelser mellan arbetsmarknadens
parter. Jag tycker emellertid
att erfarenheterna visar att det
inte går att lösa dessa frågor enbart på
den vägen. År det rimligt att till fackföreningsrörelsen
överlämna hela bördan
att på detta fält driva utvecklingen
framåt? Vi tycker inte så. Arbetarrörelsens
samlade krafter skall sättas
in, både de fackliga och de parlamentariska.

Resultatet av 1964 års val till andra
kammaren gav majoritet i riksdagen för
arbetarrörelsen. Det finns ingen an -

Statsverkspropositionen m. m.
ledning antaga att denna majoritet kommer
att försvinna i framtiden. Den enda
risk för att så kan ske är, såvitt
jag kan se, om arbetarväljarna bibringas
uppfattningen att den parlamentariska
majoriteten ger ringa resultat just
på det viktigaste området, det som jag
här har antytt. Det är ett vägande skäl
för att verkligen uträtta någonting i
detta sammanhang.

Tillåt mig att ställa några saker under
diskussion. Det är mycket möjligt
att de inte är helt realiserbara eller ens
väl genomtänkta, men det får väl i så
fall bli kommande utredningars sak
att göra detta arbete grundligare. Jag
vill emellertid ändå nämna några ting
som skulle kunna vara om inte annat så
dock smakbitar på företagsdemokrati.
Vi har någonting som kallas för företagsnämnder
reglerade i ett avtal mellan
arbetsmarknadens båda huvudparter.
Dessa företagsnämnder diskuteras rätt
mycket. Kan det inte tänkas att flytta
in dem i lagstiftningen för att därmed
ge dem en större auktoritet än de för
närvarande har? De skulle då också
kunna få vidgade befogenheter. Det
vore väl rimligt om dessa nämnder hade
beslutanderätt exempelvis över företagens
sociala fonder samt över tillsättande,
avskedande och omplacering av
arbetsledare. Vidare vore det rimligt
om företagsnämnderna hade rätt att
kräva en ordentlig information av företagsledningarna
om planeringen av produktionen
och andra ting, innan besluten
fattas. Som det utvecklat sig hittills
blir det i allmänhet en efterhandsinformation,
vars kvalitet blir beroende
av vilket intresse företagsledningen har
och vilket värde den tillmäter en sådan
information.

För det andra borde nog aktiebolagslagen
ges en översyn och ändras så att
de anställda genom sina organisationer
finge rätt och möjlighet att granska
företagens planer och räkenskaper, antingen
på egen hand eller genom anlitade
sakkunniga.

För det tredje bör karensdagarna vid

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

sjukdom och olycksfall avskaffas snarast
möjligt. Nu kom det här om dagen
en notis i pressen som meddelade
att en arbetsgrupp, sammansatt av män
från Landsorganisationen och socialdemokratiska
partiet, skulle ta sig an den
här saken. Arbetsgruppen har socialministern
till ordförande, och det tycker
jag är bra. Det återstår då bara
att hoppas att denna arbetsgrupp kommer
fram till praktiska förslag till lösning
av frågan, så att beslut om karensdagarnas
avskaffande vid sjukdom kan
läggas fram för riksdagens avgörande
redan i år. Det är inte en dag för tidigt
att så sker, och det skulle liksom
i fråga om hjälp åt de handikappade
innebära att regeringen och riksdagsmajoriteten
hämtade in många års försummelser.

Låt mig så för det fjärde nämna en
sak som av och till aktualiserats, en
sak som diskuterades mycket livligt på
sin tid men som numera har kommit
bort ur diskussionen utom vid enstaka
tillfällen när en akut situation uppstått.
Jag tänker på lagen om kollektivavtal
och lagen om arbetsdomstol, och de
har ju också litet grand med företagsdemokrati
att göra. Under senare år
har de s. k. vilda strejkerna tilldragit
sig en viss uppmärksamhet och åtminstone
i något fall varit föremål för vetenskaplig
analys. Låt mig bara nämna
ett enda exempel på hur denna lagstiftning
kan verka.

För något år sedan — jag erinrar mig
inte så noga vilket — förekom en vild
strejk på Lindholmens varv i Göteborg.
Sedermera dömdes ett 70-tal arbetare
till böter på vardera 200 kronor. Vad
var strejkens orsak? En arbetare hade
inställt sig vid stämpeluret en morgon
kl. 7.13. Tidsfristen hade gått ut 7.12.
Han kom alltså inte mer än en minut
och kanske knappt det för sent till sitt
arbete. På gården mötte han en kollega
som hade kommit i rätt tid men som
var på väg ut, tv han skulle gå hem eftersom
han inte kände sig bra. Dessa
båda bytte stämpelkort och raderade

bort numren. Varför? Jo, för att den
som kommit en minut för sent inte
skulle gå miste om 57 kronor i helgdagsersättning.
Brottet upptäcktes och bägge
arbetarna fick avsked. Som protest lade
deras kolleger ned arbetet för en stund.

Det är klart att detta var ett brott
mot vad som stadgas i kollektivavtalslagen,
men att släpa 70 människor inför
domstol och döma dem till 200 kronors
böter vardera för den där minuten och
den lilla förseelse som begåtts tycker
jag är ganska oriktigt. Det finns inga
rimliga proportioner mellan brott och
straff i ett sådant här fall. Domstolen
har naturligtvis dömt efter lagen — det
tvivlar jag inte ett ögonblick på — så
ur den synpunkten finns det väl ingenting
att säga, men kanske borde hela
lagen ges en översyn. Det har visst
skett en gång sedan den stiftades 1928,
och det kunde nog vara på sin plats att
modernisera den och bringa den i överensstämmelse
med den rättskänsla som
vi har nu.

De undersökningar som gjorts beträffande
de vilda strejkerna — och
det är bland annat vid sådana tillfällen
som den här lagen tillämpas ■— har
visat att det ofta bland de anställda
förekommer missnöje med företagsledningen,
som begår psykologiska och
andra missgrepp, och så en vacker dag
inträffar en episod som kommer missnöjet
att flamma upp i en konflikt. Det
är dock bara de som går ut i strejken
som blir åtalade och dömda, inte de
personer som är de ursprungliga upphovsmännen
till den situation som uppkommit.
En översyn av denna lagstiftning
skulle också vara ett led i strävandena
att nå det som statsministern talade
om här alldeles nyss, nämligen
trygghet åt den enskilde och social
rättvisa.

Det skulle ha varit ett djärvt initiativ
om en ordentlig genomgång och
granskning av vårt militärväsende hade
ställts i utsikt. Jag har tidigare i denna
kammare varit för att man skulle åstadkomma
en bättre civil insyn i hela mi -

Tisdagen den 19 januari 19G5 fm.

Nr 3

litärväsendet. Det är väl litet oegentligt
att en sådan sektor i vårt samhällsliv
som tar så mycket pengar i anspråk
från budgeten i huvudsak är undandragen
allmän civil insyn. Det utvecklas
inom militärväsendet uppenbarligen vissa
företeelser som inte kan vara tilltalande.
Nog är det litet löjligt att några
dussin vuxna karlar skall behöva böja
knä för eu regementschef bara därför
att denne är kort till växten — jag menar
den fysiska växten. Nog är det upprörande,
som tidningarna berättade häromdagen
att den sannolika orsaken till
en flygolycka med dussintals offer var
att de militära myndigheterna inte hade
givit anvisning till den civila luftfarten
om vissa belysningsanordningar vid en
flygplats som begagnas av det civila
flyget. Jag tror att hela militärväsendet
behöver en ordentlig genomkörare. Faror
uppstår naturligtvis för att byråkrati
växer fram och att slentrian med
anförtrodda medel utvecklas. En mot
folket rätt avig attityd kan utbildas.
Ett sådant djärvt grepp på detta område
skulle enligt min mening vara påkallat.

Tillåt mig så, herr talman, att få göra
ett par kommentarer, som jag tycker
är av värde, till två av de tal som hölls
när denna riksdag öppnades. I sitt trontal
den 12 januari säger Konungen: »För
att trygga freden krävas dock framsteg
i nedrustningsfrågan, särskilt beträffande
åtgärder för att hindra kärnvapnens
spridning.» I det svarstal som denna
kammares talman höll knöt han an
till detta uttalande och förklarade:
»Risken för ytterligare spridning av
kärnvapen har snarast ökat och åtgärder
för att motverka denna tendens ter
sig mer än någonsin nödvändiga.» Båda
dessa uttalanden är högst auktoritativa.
De kan väl inte tolkas på något
annat sätt än att riksdagen och regeringsmaktens
främsta företrädare motsätter
sig att vårt land kompletterar
sin vapenutrustning med kärnvapen.
Om Sverige skulle skaffa sig kärnvapen
betydde detta nämligen utan tvivel eu

Statsverkspropositionen m. m.

spridning av detta vapen. Det måste
även innebära att Sverige motsätter sig
planerna på den s. k. multilaterala
kärnvapenflottan inom Nato, som har
diskuterats mycket livligt i den europeiska
pressen under de senaste veckorna.
Det skulle med andra ord betyda
att de förslag och linjer som vi och
flera med oss vid upprepade tillfällen
har framfört nu skulle vinna gehör.
Ingen kan vara mer tillfredsställd med
detta än vi.

Slutligen vill jag bara göra ett litet
tillägg till detta inlägg i årets remissdebatt.
Det rör en utrikespolitisk fråga,
och jag kan tänka mig att den återkommer
i annat sammanhang om det blir
någon utrikesdebatt i år. Jag anser den
emellertid vara så pass viktig att det är
försvarbart att ta in den i denna diskussion
och därmed också i kammarens
protokoll. Vad jag syftar till är det sedan
många år efterfrågade svenska
initiativet till att åstadkomma en normalisering
av förbindelserna mellan
vårt land och Tyska demokratiska republiken.
I praktiskt taget alla kretsar i
vårt land erkänner man denna statsbildnings
existens. Bara det officiella
Sverige blundar för denna företeelse i
det centrala Europa. Jag tycker det är
på tiden att Sverige erkänner denna
statsbildning. Några reella skäl för att
undvika ett sådant erkännande finns
enligt min mening inte. Däremot skulle
ett sådant steg från svensk sida inte
bara väcka uppmärksamhet utan även
befrämja en återgång till normala förhållanden
i hela Centraleuropa.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än det som tidigare talare har
ställt, nämligen om remiss av propositionen.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Jag skall i ett så kort
anförande som möjligt försöka anlägga
några synpunkter på den budget som
liar förelagts riksdagen. Man förvånar
sig kanske litet över den debatt som

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
hittills har ägt rum i denna kammare,
eftersom de borgerliga partierna inte
har utövat en mera hårdhänt kritik av
regeringens budget. För egen del är jag
avsevärt mer tillfredsställd med årets
budget än den som förelåg då jag senast
deltog i remissdebatten. Självklart
skulle jag kunna ta upp t. ex. u-hjälpsfrågan
såsom skedde vid det senaste
tillfället då jag deltog i en sådan debatt.
Jag skall inte göra det denna gång. Det
får inte tydas så att jag skulle vara
tillfredsställd med vad regeringen föreslagit
här. Tvärtom är jag av samma
mening som jag varit tidigare, nämligen
att regeringen när det gäller u-hjälpen
iir alltför återhållsam.

Låt mig i stället säga några ord om
budgeten i övrigt. Budgeten måste anses
som svag — och jag hoppas att finansministern
själv är medveten om
detta — särskilt om man betraktar den
i förhållande till rådande konjunkturläge
och konjunkturutsikterna för resten
av 1965. Bland våra ekonomiska spåmän
råder en allmän enighet om att vi
har att emotse en fortsatt högkonjunktur
under hela 1965. Mot den bakgrunden
måste den framlagda budgeten te
sig såsom ganska svag. Det kan inneböra
— vilket väl finansministern inte
heller är helt främmande för -— att vi
får en inflation av större omfattning än
som varit vanligt under senare år.

Finansministern kalkylerar med en
upplåning av en miljard kronor, och
det är kanske det mest betänkliga i den
ekonomiska situation som vi nu befinner
oss i. Vi går emot en fortsatt penningvärdeförsämring,
starkare än de
närmast föregående åren, och det kan
få återverkningar på många sätt och
på många områden. Visserligen utgår
finansministern ifrån — även om det
inte uttryckligen sägs — att inkomstutvecklingen
för statsverket skall bli
gynnsammare än budgeten anger. Vi
har alltså en underskattning av inkomstutvecklingen,
kanske en systematisk
och medveten underskattning. Men den
trösten är ganska klen att vi kommer

att få större inkomster än beräknat,
då vi samtidigt får hålla i minnet att
i budgeten inte inkalkylerats några ökade
lönekostnader för de statsanställda
och man säkert kan utgå ifrån att dessa
ökade kostnader under 1965 kommer
att röra sig om några hundra miljoner
kronor.

Den konstruktion som budgeten fått
vid detta tillfälle och som oppositionen
betecknat som rörig innebär ju att man
både ger och tar. Vad man ger är skattefavörer
till vissa inkomsttagare, samtidigt
som man genomför en skatteskärpning,
främst i form av en ökad
omsättningsskatt. Från borgerligt håll
har mycket skarpt kritiserats den uppläggning
av budgeten som innebär att
man skapar ökade kostnader för konsumenterna
genom en ganska stark
höjning av omsättningsskatten, en kraftigare
ökning än som ägt rum sedan omsättningsskatten
först genomfördes. Det
är riktigt att så är förhållandet. Men
mot bakgrunden av den ekonomiska
situation som vi har att förvänta kan
jag inte se någon annan möjlighet än
den som finansministern har valt, nämligen
att genomföra den skatteskärpning
som bär föreslås. Det är ekonomiskt
sett en nödvändighet, även om
en skattehöjning alltid måste te sig som
ovälkommen för konsumenterna, oavsett
om den har formen av en ökad
omsättningsskatt eller om den har formen
av en skärpning av den direkta
beskattningen.

Vi inom löntagarorganisationerna
kan aldrig bortse från de ekonomiska
sammanhangen. Vi är på det klara med
att om inflationen inte skall drivas alltför
långt och gå alltför snabbt, måste
man möta verkningarna av inkomstutveckling
och skattelindringar på de
sätt som här har skett. Det är helt enkelt
ofrånkomligt. Vi kommer ändå, som
jag har sagt, att få en försämring av
penningvärdet under 1965. Men då är
det lyckligt, menar jag, att budgeten
har fått den konstruktion som den nu
har, att den ändock tillgodoser de låga

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

inkomstgrupperna i betydligt högre
grad än fallet är då man kommer högre
på inkomstskalan, ty omarbetningen av
skalorna för den direkta beskattningen
tillgodoser de kategorier i samhället
som har låga inkomster. Det är nödvändigt,
ty när vi diskuterar är de låga
inkomsterna, låglönegrupperna, en realitet
i det svenska samhället. Jag menar
för egen del att det är nödvändigt för
samhället att vi, när den ekonomiska
utvecklingen medger detta, går den vägen
att vi lättar trycket främst för de
låga inkomsttagarna. Samhället kan bidra
till att göra detta, om vi inom Sveriges
riksdag väljer de vägar och de
metoder som är möjliga för oss. Här
gäller det inte bara de låga inkomstgrupperna
och de enskilda inkomsttagarna,
utan här kommer också familjepolitiken
in i bilden. Barnfamiljerna
behöver mera än hittills hjälpas till en
bättre ställning.

När man nu har kritiserat vad som
finns i budgeten och beklagat att det
innebär inflation och en ökad belastning
för konsumenterna skulle jag vilja
erinra om remissdebatten vid den
senaste höstriksdagens början. Vad var
det man då mycket hårt drev från den
borgerliga oppositionens sida?Jo, man
ville ha en radikal omläggning av skattesystemet
omedelbart, ett införande av
mervärdeskatten. Jag har i egenskap av
representant för Landsorganisationen
sagt att vi inte är mogna för detta. Det
krävs olika utredningar om mervärdeskattens
verkningar innan man kan ta
ett sådant steg. Men vid höstriksdagens
remissdebatt var det eu ganska hård
strid om detta.

När man nu kritiserar verkningarna
för konsumenterna av den framlagda
budgeten kan man ställa sig frågan:
Nå, om vi nu i stället hade genomfört
mervärdeskatten omedebart, skulle det
ha gjort saken bättre för löntagarna?

Självfallet inte! Tv ur konsumenternas
synpunkt skulle mervärdeskattens
genomförande nu ha betytt mycket värre
saker än vad den höjda omsättnings -

Statsverkspropositionen in. m.
skatten och budgeten i övrigt innebär,
framför allt för de låga inkomstgrupperna.
Mervärdeskattens genomförande
skulle ha medfört att omsättningsskatten
som nu går upp till 9 procent i stället
skulle ha ökat till 13 procent. Det
skulle icke ha inneburit någon förbättring
i ortsavdraget, vilket inte heller
budgeten gör, men den innehåller
andra skattereformer som har samma
effekt som om ortsavdraget hade höjts.
Något sådant finns inte med i skatteberedningens
yrkande som skulle genomföras
i samband med införandet av
mervärdeskatten. En höjning av barnbidraget
till 800 kronor skulle enligt
skatteberedningen ha ägt rum i samband
med mervärdeskattens införande.
Men i den budget som föreligger föreslås
att barnbidraget skall fastställas
till 900 kronor, alltså ett betydligt bättre
läge för barnfamiljerna.

Skatteberedningen föreslog en skattesänkning
på den direkta beskattningen
med samma belopp som det som nu
föreslås i budgeten, nämligen 750 miljoner
kronor. Men jag vill här erinra
om att då det gäller den direkta beskattningens
sänkning har en omarbetning
av skattetabellerna ägt rum. Skatteberedningen
utgick från helt andra skattetabeller
än dem som finansministern
nu föreslår i sin budget. Vad han föreslår
är att sänkningen av den direkta
beskattningen främst skall komma de
låga inkomstgrupperna till del.

Vidare föreslog skatteberedningen att
bensinskatten skulle höjas med fyra öre.
Finansministern föreslår fem öre, en
skillnad med ett öre, och ändå signaleras
nu att det kommer att bli stor politisk
strid i riksdagen om bensinprisets
höjning.

Det råder ingen tvekan om •— ifall
man jämför med vad den borgerliga
oppositionen sagt vid höstriksdagen och
i den offentliga debatten — att om mervärdeskatten
införts omedelbart skulle
detta för konsumenterna och främst för
de låga inkomsttagarna ha varit ett betydligt
sämre alternativ än det som

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
denna budget innebär. Jag tror det är
nyttigt att ha detta i åtanke. När jag
lyssnade till en av oppositionens talare
i denna kammare, nämligen herr Bengtson
— han brukar ju alltid se så lycklig
ut när han håller sina egna anföranden
— märkte jag att han såg speciellt
lycklig ut vid detta tillfälle. Det
förvånar mig inte, tv finansministerns
förslag tillgodoser i olika avseenden
herr Bengtsons valmän i mycket hög
grad, eftersom jordbrukarbefolkningen
räknar sig till de låga inkomstgrupperna
i samhället. Herr Bengtson har således
egentligen inte någon anledning
alls att opponera sig. Han har anledning
att vara mera tillfredsställd med den föreliggande
budgeten än vad jag har.

Det finns naturligtvis mycket att säga
om budgeten i övrigt, men jag skall här
begränsa mig till att säga att till det
mycket positiva i den föreliggande
budgeten kan räknas den höjning av
anslaget för arbetsmarknadspolitiken
som nu skett. Vi befinner oss i en högkonjunktur
med en sysselsättning som
är högre än någonsin och en större
brist på arbetskraft än vi varit med
om kanske under hela efterkrigstiden.
Men vi behöver betydande belopp för
att driva arbetsmarknadspolitik. När
man nu höjt summan till en så hög
nivå som skett vid detta tillfälle så är
detta nödvändigt för att vi så effektivt
som möjligt skall kunna föra arbetsmarknadspolitik,
kanske nu inte främst
för att bereda sysselsättning åt arbetslösa
utan för att flytta och omskola folk
och över huvud taget vidta åtgärder
som möjliggör för näringslivet att få
ett ökat antal anställda som man nu
behöver inom praktiskt taget alla branscher
av den svenska industrien.

Jag skulle vilja säga ett ord om en
annan positiv sak i den föreliggande
budgeten. Den har redan nämnts indirekt.
Jag avser den kommunala skatteutjämningsreform
som föreslås. När
man talar om beskattning i detta land
talar man mest om den statliga be -

skattningen, men vi skall alltid ha i
minnet att för de lägre inkomsttagarna
och för inkomsttagare på vad man kan
kalla för medelnivå har den statliga
beskattningen alltid andrahandsbetydelse,
medan den kommunala beskattningen
är långt mera kännbar, tv dessa
inkomsttagare betalar betydligt större
skattesummor till kommunen än till
staten. Den kommunala beskattningen
har en tendens att öka mycket snabbt.
Där ligger vi redan på ett riksgenomsnitt
av över 17 kronor, vilket är ett
högt belopp. Tendensen är väl den att
om sjukvårdskostnaderna fortsätter att
stiga och landstingen skall få sina önskemål
och behov tillgodosedda, dröjer
det inte många år förrän landstingsskatten
ligger på ett genomsnitt av 10
kronor. Sammantaget är alltså den kommunala
beskattningen av stor betydelse,
och det är därför nödvändigt att
man från samhällets sida, från statens
sida vidtar åtgärder som innebär att
den kommunala utdebiteringen kan hållas
på en så låg nivå som möjligt. Den
utjämningsreform som nu föreslagits är
välkommen och nödvändig, och det är
också en sak att ta i beaktande då vi
talar om ett omedelbart genomförande
av mervärdeskatten.

Låt mig sedan sluta med att säga ati
gårdagens besked från regeringen,
främst från handelsministern, om en
ökad prisövervakning var välkommet!
Det var helt enkelt nödvändigt, och om
inte det initiativet hade tagits av regeringen
själv, skulle regeringen snart ha
fått höra av oss från löntagarorganisationernas
sida, ty situationen är den att
en sådan övervakning är nödvändig.

Med anledning av vad herr Lager berörde
om sjukförsäkringens karensdagar
skulle jag allra sist vilja säga att
frågan om karensdagarna är mycket
viktig men att situationen med sjukförsäkringen
är den att sjukförsäkringen
även i övrigt är mogen för en överarbetning,
tv de dagersättningsbelopp
som nu utgår från försäkringskassan är

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

inte heller tillfredsställande utan bör
bringas i nivå med de förhållanden som
i dag råder.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! I dagens situation borde
ju en person, som har tillhört de frisinnade
och folkpartiet i mer än fyra
årtionden, känna sig närmast uppskakad
och fråga sig vad man egentligen är
för en figur, d. v. s. inte så mycket beroende
på den debatt som har förts här
i dag utan mera med tanke på om man
söker svaret på frågan hos det visserligen
yngsta men av allt att döma mest
tvärsäkra och i varje fall det mest visionära
av alla våra statsråd — ja, kammarens
ledamöter förstår att jag menar
herr Olof Palme. I ett nyligen publicerat
uttalande förklarar denne unge visionär
att folkpartiet i stort sett har
samma program som det socialdemokratiska
partiet och att folkpartiet i
varje läge söker ligga det socialdemokratiska
partiet så nära som möjligt.
Liberalismen och mittenalternativet är,
förklarar han hurtfriskt som vanligt,
egentligen inte något alternativ utan endast
en »pop»-variant till den socialdemokratiska
politiken. Det hela luktar
socialism så lång väg att herr Palme
redan i rubriken ställer frågan: »Är
Ohlin socialdemokrat?»

Efter att ha läst och begrundat detta
borde man ju ha anledning fråga sig
varför herr Lundström från folkpartiet
och varför herr Torsten Bengtson från
centerpartiet nyligen inlett denna knivkastning
och varför den största av statsministrar
ansett det nödvändigt att försöka
tillrättavisa, varna och förmana
dem. Om det hade varit på det sätt, som
herr statsrådet Palme påstår, borde
det ju här i kammaren ha räckt med
att herr Erlander förklarat och stillsamt
och tåligt undervisat, medan herrar
Lundström och Bengtson suttit i
sina bänkar, andäktigt lyssnande till
alla dessa visdomsord och då och då
nickande samförstånd, tv — alltjämt en -

Statsverkspropositionen m. m.
ligt herr Palme — vi vill ju egentligen
i folkpartiet och tydligen också centerpartiet,
eftersom man där ansluter sig
till mittenalternativet, ingenting högre
och bättre än att vara så nära varandra
som möjligt — herr Erlander som den
höga, lysande ljusgestalten och de nyss
nämnda herrarna som hans ständiga
skuggor. Eller kanske skulle man kunna
använda en annan bild och likna
dessa folkpartister och centerpartister
vid små månar som i och för sig är
mörka men som lånar sitt ljus från den
strålande solen.

Åtminstone borde detta gälla folkpartiets
företrädare herr Lundström. Kanske
ställer det sig något annorlunda
med herr Bengtson, ty herr Palme har
några alldeles speciella ord att säga om
centerpartiet och centerpartiledarens
starka ställning.

Det låter på detta sätt: »Centerpartiet
är trots sin idélöshet det enda borgerliga
parti, som — inom en begränsad
intressesfär —• visat en mycket klar
målmedvetenhet och viljeinriktning. Det
skapar respekt även bland dem som
tycker mycket olika.» Man frågar sig då
genast vem det är som tycker mycket
olika. Det kan ju inte vara herr Palme.
Han har ju, som jag nyss påpekat, förklarat
mittenalternativet vara en marginell
»pop»-variant av den socialdemokratiska
politiken. Inte är väl en »popsvariant
något som skrämmer herr Palme,
som ju i andra, visserligen mera
ungdomliga, sammanhang har talat sig
mycket varm för »popen».

Nu är det kanske en visionärs rött
att se vitt där han i går endast såg
svart — och tvärtom. Jag har inte
bara ett bestämt minne av utan också
en bestämd förvissning om att denna
mycket klara målmedvetenhet och viljeinriktning
som herr Palme i den
nämnda artikeln, som publicerades i
förra veckan, karakteriserade centerpartiet
med är en helt ny syn, som troligast
tillkommit för att skapa ett större
avstånd mellan folkpartiet och centerpartiet.
.lag hade nämligen tillsam -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

mans med herr Bengtson nöjet — om
jag får kalla det så — att i början av
valrörelsen träffa statsrådet Palme vid
en liten debatt nere i Småland. Jag kan
inte erinra mig att han då hade någon
enda vacker mening att säga om folkpartiet
och att han egentligen inte heller
hade mycket till övers för centerpartiet.
I varje fall talade han inte om
centerpartiets målmedvetenhet och viljeinriktning.
I stället menade han nog
att detta parti närmast kunde liknas vid
en skock yra höns eller vid får utan
herde. Herr Hedlund som den starke
mannen var den gången totalt borta ur
bilden. När herr Bengtson protesterade
häremot genom att — som det populärt
heter — bl. a. »hosta» något om
partiets starka insatser i koalitionsregeringen,
kom det ett mycket snabbt
svar från herr Palme. Svaret innebar ett
klart besked om att då hade centerpartisterna
varken haft ett eget mål eller
en egen vilja. De hade inte haft några
som helst möjligheter till egensinniga
utflykter, ty, yttrade herr Palme, över
dem vilade då herr Erlanders fasta
hand hindrande dem från att avvika
från den socialdemokratiska linjen.

Det var ju synd att statsministern
lämnade denna kammare, tv det skulle
ha varit mycket intressant att ha fått
ett besked från honom, om han delar
herr Palmes uppfattning i denna sak.
Var det verkligen på det sättet att herr
Erlander, medan han regerade tillsammans
med herr Hedlund, fick hålla herr
Hedlund i kragen hela tiden för att
hindra denne från att ställa till några
konster. Jag har från i varje fall centerpartihåll
många gånger hört det påståendet
att man var mycket självständdig
och hade ett stort inflytande inom
regeringen. Det skulle därför ha varit
mycket intressant att få veta om det
återgivna hade varit i statsministerns
säck, innan det hamnade i herr Palmes
påse.

Låt oss emellertid lämna visionärens
krumsprång och komma fram till hans
slutsats. Efter att ha ytterligare sökt

slå fast folkpartiets följsamhet till socialdemokratien
utbrister herr Palme
på detta sätt: »Socialdemokratisk politik
bör rimligen bäst bedrivas av socialdemokrater.
» Ja, det är så sant som det
är sagt. Man bör emellertid lägga märke
till att han inte skriver »socialistisk»
politik utan »socialdemokratisk». Då
inställer sig omedelbart frågan: Vad
menas med socialdemokratisk politik?
År den socialdemokratiska politik, som
har tillämpats sedan lång tid, ändå inte
en blandning, där socialismen utgör för
de yngre socialdemokraterna en frestande
men för de övriga en föga serveringsduglig
del. I blandningen ingår
också — det har konstaterats vid flera
tillfällen — åtskilliga lån inte minst
från liberalismen. Under de många år
som jag har fått vara med i denna kammare
har det hänt otaliga gånger — det
har det också talats om tidigare i dag
— att folkpartiförslag har lagts fram,
skarpt kritiserats och avslagits för att
förr eller senare — oftast förr — komma
tillbaka som socialdemokratiska regeringsförslag,
lovsjungna för sin klokhet,
framsynthet och förträfflighet.

Alla dessa exempel och mycket mera
därtill leder mig fram till en slutsats
som måste vara minst lika god som
herr Palmes, nämligen den, att en liberal
politik rimligen bäst bör och kan
bedrivas av liberaler.

Nåja, detta förklarar ju också till
sist det rimliga i att herr Lundström
och varför inte också herr Bengtson i
dag har kritiserat regeringen och redovisat
andra uppfattningar än dem som
dikteras från regeringen.

När statsministern var uppe här så
var det väl oundvikligt att lägga märke
till hur han talade om att det år efter
år hade varit ständiga attacker från oppositionens
sida, där man förde en helt
annan politik än den socialdemokratiska.
Herr Erlander kallade den några
gånger för överbudspolitik. Han betecknade
folkpartiet och de övriga som en
ansvarslös opposition som aldrig ställde
sig frågan: Har vi råd? Det fram -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

gick att han ansåg att det rådde en stark
motsättning mellan regeringen och oppositionen
i allmänhet och kanske folkpartiet
i synnerhet.

Statsministern frågade också vid detta
tillfälle, om det var fel att vi nu har
så många fler elever i gymnasiet och
att vi har så många fler studenter vid
våra universitet. Detta intresserade mig
särskilt, eftersom jag sedan länge sitter
i statsutskottets andra avdelning.

Vem har sagt att det har varit något
fel? Har det inte varit på det sättet
i stället, att man från alla partier har
varit överens när det gäller dessa ting?
Och man kanske till och med vågar påstå,
att när det gäller den åttonde huvudtiteln
saknas det minsann inte pådrivare.
Vi hade i fjol inte mindre än
drygt 300 motioner att behandla inom
statsutskottets andra avdelning. Det tyder
väl på att intresset just för dessa
saker är mycket starkt även utanför
den socialdemokratiska kretsen.

Det är alldeles riktigt som statsministern
påpekade, att man beträffande
åttonde huvudtiteln i år når upp till
4,2 miljarder kronor, vilket innebär en
ökning med 800 miljoner. Nu skall man
emellertid komma ihåg att åtskilligt av
detta är automatiska utgiftsökningar,
framför allt beroende på löneökningar
men också på beslut som riksdagen redan
tidigare har fattat. Jag tänker bl. a.
på fjolårets beslut angående gymnasiereformen.

Man kan i åttonde huvudtiteln få en
ganska god bild av den våldsamma ökningen
av det obligatoriska skolväsendet.
Vad vi måste se till är emellertid
att detta inte bara stannar på papperet
och att vi bygger nya skollokaler, utan
också att vi gör någonting åt det som
skall hända inne i dessa lokaler. Därför
beklagar man nu, att när skolöverstyrelsen
hade yrkat på 1,8 miljon för utvecklingsarbete
inom skolan så har
ecklesiastikministern prutat ned anslaget
till hälften. På samma sätt möter det
från skolfolkets sida mycket stark kritik
alt ecklesiastikministern inte har vi -

Statsverkspropositionen in. m.

sat någon större förståelse, när det gäller
den obligatoriska pedagogiska biblioteksverksamheten
i grundskolan. Det
kan man läsa i Svensk lärartidning,
som finner att detta egentligen är ett
område som är försummat och att det
är högst nödvändigt att någonting sker.

Statsutskottets andra avdelning hade
i höstas förmånen att få göra en resa i
Ryssland för att titta på det ryska skolväsendet.
Det som kanske imponerade
mest på oss av de saker de hade att visa
var just den centrala plats som skolbiblioteket
hade fått även i deras åttaåriga
grundskola. Det var en självverksamhet
bland ungdomarna där som var
mycket imponerande, och man tänkte
nog litet var för sig själv att man skulle
önska att det också hade varit möjligt
att få se liknande saker i den svenska
grundskolan.

Sedan innehåller naturligtvis åttonde
huvudtiteln också många trevliga och
angenäma om inte precis överraskningar
så i varje fall saker att iakttaga.
Jag tänker då närmast på att man nu
ger de handikappade — vi har hört så
mycket talas om dem i dag — möjligheter
till studier även på gymnasienivå.

När det sedan gäller kultur- och bildningsfrågor
har jag en känsla av att vi
även i år kommer att få många som vill
bättra på det som finns i ecklesistikministerns
förslag. Det gäller nog också
stödet till konstnärerna. Vi hade i fjol
en ganska animerad debatt beträffande
den där uppfinningen som kallades för
konstnärsbelöningar. Några kritiserade
denna uppfinning rätt starkt, men
vi fick från regeringshåll veta att det
var en utomordentlig sak och att de
som inte förstod hur utomordentlig den
var tänkte galet. Nu kan man i åttonde
huvudtiteln läsa, att ecklesiastikministern
själv konstaterar att konstruktionen
av konstnärsbelöningarna inte var
så särdeles lycklig och han föreslår att
man skall ändra en del på den, samtidigt
som man ökar antalet belöningar.

.lag tror inte att det räcker med den

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ändring som han föreslår, men jag
skall inte gå djupare in på det då jag
vet att det finns andra i denna kammare
som kommer att ägna sig speciellt
åt denna sak.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Tyvärr har jag inte varit
i tillfälle att åhöra hela herr Axel
Anderssons anförande, men jag har fått
det refererat för mig, och eftersom han
ägnat min ringhet så stor uppmärksamhet,
tycker jag artigheten kräver att jag
svarar.

En reservation måste jag dock göra.
Man har berättat för mig att herr Axel
Andersson inledde med att säga, att efter
40 år som frisinnad och folkpartist
står man här och undrar vad man är
för slags figur egentligen. På den punkten
kan jag inte hjälpa herr Axel Andersson.
Den självanalysen får han försöka
bedriva med egen kraft.

I övrigt refererade han en diskussion
vi hade i Småland, där han inte tycks
ha hört på riktigt. Vi diskuterade centerpartiets
uppträdande, och jag sade,
att så länge centerpartiet befann sig i
koalition, var man med om att bedriva
en hyfsad finanspolitik, men när man
kom ut på egen hand — och framför
allt sedan man etablerade närmare kontakt
med folkpartiet -— kom man att
ansluta sig till den ansvarslösa överbudspolitik,
som alltid varit folkpartiets
kännemärke. Det tycker jag är en
någorlunda riktig beskrivning av situationen.

Vidare har herr Axel Andersson uppmärksammat
ett litet inlägg som jag
skrivit i Vecko-Journalen. Dess innebörd
är mycket enkel. Man ville att jag
skulle uttala mig om borgerlig samling
på grundval av en undersökning som
utförts. Jag försökte driva den mycket
enkla tesen, att det väsentliga inte gäller
de organisatoriska konstellationerna
på den borgerliga sidan, antingen
man nu mittsamverkar eller profilskapar
eller samlar sig i största allmänhet

för att ställa upp på slagfältet i akt
och mening att komma åt socialdemokratien.
Det väsentliga är om man kan
samla sig kring ett klart genomfört alternativ
till den socialdemokratiska politiken,
som man är beredd att gå ut
och presentera för väljarna, att stå för
och slåss för och att detta alternativpräglas
av en genomtänkt samhällsåskådning.
Det ankommer naturligtvis
inte på mig att forma det programmet.

I den vevan hade jag ju anledning att
något beröra den förskjutning som har
skett i framför allt folkpartiets position.
Herr Axel Andersson uppehöll sig
vid historien, och det var inte många
år sedan som folkpartiet hade två huvudangreppslinjer
mot socialdemokratien:
Den ena var att man tillät den offentliga
sektorn att växa alltför snabbt,
den andra att man borde sänka skatterna.
I valrörelse efter valrörelse framfördes
som huvudkrav, att skatterna
måste sänkas och att staten måste hållas
tillbaka; den offentliga sektorn fick
inte växa utöver en viss andel av de
totala resurserna i samhället.

På den tiden var herr Axel Andersson
fullt på det klara med vad en frisinnad
och folkpartist var för en figur.
Det var en person, som kämpade i första
hand för lägre skatter. Men numera
tycks en viss osäkerhet ha inträtt — och
det har vi just upplevt i dagens debatt
— därför att man lagt sig till med
att kräva allt mera statsutgifter och
gärna vill kamma åt sig äran när ett
anslag höjs. Samtidigt fortsätter man
ju att klaga över skatterna. Man kan
inte riktigt bestämma sig för vilken
linje man skall driva egentligen. Och så
slutar det hela med att man å ena sidan
försöker ge intryck av att man vill öka
utgifterna och driva en aktiv reformpolitik
och samtidigt å andra sidan försöker
ge sken av att man vill sänka
skatterna och minska det offentligas
åtaganden. Slutsatsen av detta vajande
av och an blir, att man i stort sett
snällt och vänligt sluter upp bakom regeringspolitiken,
såvitt jag kan förstå.

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

Det är klart att jag kan behjärta om
herr Axel Andersson i det läget känner
sig litet vilsen, och jag tror inte heller
att det precis motsvarar önskemålen
och drömmarna hos dem som vill ha ett
genomtänkt och slagkraftigt borgerligt
alternativ utformat till den socialdemokratiska
politiken. De som önskar det
alternativet får i stället se just marginella
varianter.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort

genmäle:

Herr talman! Det är väl inte att undra
på att man börjar fundera över vad
man är för slags figur när man plötsligt
får läsa en artikel, där man så att säga
ställs på samma nivå som herr Palme.
Jag hade aldrig i mina vildaste drömmar
kunnat tänka mig att vi skulle komma
på samma våglängd.

Herr Palme och jag har redan mötts
åtskilliga gånger i debatter, och jag
har aldrig funnit att vi har varit övejens.
Herr Palme har basat på och slagit
med stora släggor mot mig och folkpartiet,
och jag har försökt att slå tillbaka
med så stora släggor som jag har
haft tillgång till. Det tyder ju inte på
någon följsamhet gentemot socialdemokratien,
fastän herr Palme nu säger att
vi snällt och beskedligt sluter upp omkring
den.

Märkvärdigt nog fanns det i samma
nummer av Vecko-Journalen, där den
här artikeln stod att läsa, ett porträtt
av den riktige kronprinsen, inte den
socialdemokratiske kronprinsen. Man
fick onekligen en viss känsla av samhörighet
dem emellan och tyckte det
var statsmannaord som herr Palme yttrade.
Men i dag måste jag verkligen
opponera mig på det bestämdaste. Herr
Palme var kanske inte inne när jag
visade att jag faktiskt fick medhåll av
statsministern, som konstaterade vilken
väsentlig skillnad det ändå är mellan
liberalism och socialdemokrati.

.lag har kanske några år kvar inom
folkpartiet, och jag hoppas att jag får

Statsverkspropositionen m. m.
tillbringa de åren som liberal och inte
behöver följa herr Palme som en skugga -

Herr statsrådet PALME:

Det är alldeles riktigt att jag har
haft glädjen åtskilliga gånger att möta
herr Axel Andersson i debatter på olika
ställen, och vi har väl slagit med
släggor mot varandra, om man vill kalla
det så.

Vilka släggor är det då som herr
Axel Andersson har använt? Jo, det
har varit det orimliga skattetrycket,
nödvändigheten av att spara på statens
utgifter, det orimliga i att staten tilläts
utbreda sin verksamhet på alla möjliga
håll. Jag å min sida talade för den offentliga
sektorn, för en ökning av statsutgifterna
till en mängd olika ändamål
och för nödvändigheten att betala dem
via skatter. Så stod vi där och »kastade
verklighetens stenar över det dike som
tron grävt», såsom någon har sagt. Det
var två olika ideologiska uppfattningar
som stod mot varandra.

Men inte talar herr Andersson i dag
om att den offentliga sektorn växer för
snabbt, inte kan han — om han vill betala
alla sina ökade statsutgifter -—- säga
att skattetrycket är för högt, inte kan
han klaga över statens vidgade verksamhet,
eftersom folkpartiet ju ständigt kräver
att statens verksamhet skall vidgas
ytterligare. Vad som har hänt efter de
där debatterna, som herr Axel Andersson
talade om, är att herr Andersson
har rört sig över till vår sida. Skall
det betyda att han definitivt gått över,
eller skall det betyda att han tillfälligt
så att säga har lagt sina tidigare släggor
i malpåse? Det får framtiden utvisa.
Vi får se det när motionerna läggs fram.

De första dagarna sedan statsverkspropositionen
lagts fram var man oerhört
aggressiv inom folkpartiet och talade
om en socialistisk nivelleringspolitik,
som skulle bekämpas. Om man
hörde herr Lundström i dag, fann man
emellertid bara någon liten justering

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

här och där i regeringens förslag, och
vi får väl se vad det blir för släggor i
framtiden. Jag är övertygad om att herr
Axel Andersson alltid kommer att känna
sig som liberal. Han var förut liberal
på den moderata, litet konservativa
sidan, men det behöver inte hindra att
begreppet liberal kan undergå en ganska
hastig förändring.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! När herr Palme och jag
möttes senast resonerades det inte —
i varje fall inte från min sida — om
skattetrycket och om den offentliga sektorn.
Vad herr Palme och jag den
gången främst diskuterade var faktiskt
utbildningsfrågor och vissa detaljer i
kösamhället. Jag följde inte så noga hela
tiden vad herr Bengtson och herr Palme
tvistade om, och det är möjligt att de
sysslade litet även med skatternas storlek
och andra sådana ting. Men herr
Palme försöker nu vika undan på samma
sätt som han vikit undan från sitt
uttalande beträffande centerpartiet i
koalitionsregeringen.

Jag ser att herr Bengtson nu kommit
in i kammaren igen, och jag är säker
på att han erinrar sig att herr Palme
använde ungefär de orden, att centerpartisterna
hade varit riktigt snälla och
hyggliga i koalitionsregeringen. Men
det berodde inte, sade herr Palme, på
deras egen vilja, utan på att statsministern
hade hållit en sådan fast hand
över dem. Jag kommer ihåg, herr Palme,
att herr Bengtson sade, att han vid något
tillfälle skulle tala om detta för
statsministern och fråga honom om
herr Palme här verkligen förde statsministerns
talan.

Om man använder den taktiken att
man kryper ifrån det man sagt, herr
Palme, blir det en skral debatt.

Till sist bara en liten blygsam fråga,
herr Palme. Vad skall man med malpåsar
till för släggor?

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Axel Andersson
är kvar vid den debatt som vi en gång
hade i Mariannelund. Den gällde graden
av ansvarighet i centerpartiets finanspolitiska
strävanden. En sak är att centerpartiet
drev sina olika intressen i
koalitionsregeringen. En annan sak är
att man alltid höll sina krav inom ramen
för den budgetpolitik som regeringen
i varje särskilt läge kunde ställa
sig bakom. Min fråga var då om inte
centerpartiet kommit under dåligt inflytande
när det anslöt sig till en överbudspolitik
som bra mycket påminde
om den som folkpartiet fört.

I övrigt har jag inte fått något svar på
min fråga, var folkpartiet kommer att
ställa sig, om man i stort sett kommer
att acceptera regeringens politik eller
om man kommer att försöka utarbeta
något alternativ. Den frågan kanske
inte herr Axel Andersson är i stånd att
besvara i dag. Vi får väl se när folkpartiet
grubblat färdigt och skall lägga
fram sin politik i sina motioner. Jag
vill bara i dag konstatera dels den väldiga
skillnad, som finns i folkpartiets
allmänna angreppspunkter i dag mot
för några år sedan, och dels att det
friska mod, med vilket man angrep vad
man kallade för en socialistisk nivelleringspolitik
den dag som budgeten
framlades, nu har förbleknat. Nu tycks
man tydligen vara beredd att i stort
sett acceptera budgeten sådan den är
med litet små marginaländringar här
och där.

Detta är något mycket väsentligt som
hänt bara på en vecka. Om det beror
på centerpartiets modererande inflytande
eller inte vet jag inte, men det är
i varje fall intressant.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Palme, att i den mån jag har något
inflytande när det gäller utformningen
av folkpartiets politik kan jag

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

val säga så pass mycket, att vi kommer
att acceptera regeringens politik
i den mån den följer en liberalistisk inställning.
Och det är inte så litet!

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Dialogen mellan herr
Axel Johannes Andersson och herr Palme
var tydligen avsedd att för åhörarna
klargöra skillnaden mellan socialdemokratisk,
liberal, socialistisk och folkpartistisk
politik. Det blev nu inte så
mycket konkret av det hela. Fortfarande
svävar många i tvivelsmål om vari
den egentliga skillnaden ligger. Men
om herr Palme eller herr Andersson
hade gått över till att försöka illustrera
skillnaden genom att hänga upp resonemanget
på det konkreta beviset på en
socialistisk politik eller en socialdemokratisk
politik, nämligen finansplanens
förslag om de framtida skatterna, kanske
vi hade fått skillnaden klarare för
oss.

Finansminister Sträng har, som det
redan har sagts tidigare här i dag, gans
ka effektivt torpederat skatteberedningens
förslag till rättvisare skatter. Hur
definitiv sänkningen av beredningens
flaggskepp är framgår inte klart av finansplanen,
men i sinom tid kommer
väl skattepropositionen och uppdagar
den verkliga målsättningen för regeringens
högskattepolitik.

Emellertid har vi nu ändå ett visst
material att röra oss med. Vi vet att vi
får en ny nioprocentig omsättningsskatt.
Det är frestande att jämföra den nioprocentiga
omsättningsskatten med exempelvis
skatteberedningens förslag om
en mervärdeskatt, som ju får beräknas
till 11,5 procent om den skall räknas ut
på samma sätt som den nioprocentiga
omsättningsskatten.

Det är alltså här fråga om en skillnad
på 2,5 procent mellan herr Sträng
och skatteberedningen. Men då skall
hänsyn tas till att beredningen kompenserade
sin högre indirekta beskattning
genom att 1)1. a. föreslå att omsättnings 4

Första kammarens protokoll 1965. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.

skatten på industriens och näringslivets
investeringsvaror skulle avskaffas. Det
skulle för näringslivet i pengar räknat
ge en skattelättnad om 600 ä 700 miljoner
kronor. Man skulle alltså kunna
säga att mervärdeskatten på detta sätt
»reduceras» med 1 procent. Därtill föreslog
skatteberedningen att man skulle
avskaffa energiskatten och övriga
punktskatter. Även detta innebär en
skattelättnad till ett belopp om cirka
600 miljoner kronor, vilket också kan
översättas till 1 procent av mervärdeskatten.

Med andra ord skulle skillnaden mellan
herr Strängs höjda omsättningsskatt
om 9 procent och skatteberedningens
mervärdeskatt — med den grova beräkning
som här gjorts — inskränka sig
till cirka 1/2 procent.

Mot denna bakgrund skall finansministerns
mycket blygsamma sänkningar
av den direkta skatten bedömas. Regeringen
söker nu — kanske inte så mycket
här i kammaren som när propositionen
presenterades i radio —• framställa
detta som en stor och omfattande
lindring av den statliga inkomstskatten.
Det skorrar verkligen falskt då
den totala lättnaden ju i själva verket
inskränker sig till endast 730 miljoner
kronor, medan skatteberedningen för
sin del stannat vid en minskning av den
statliga inkomstskatten med omkring
2 000 miljoner kronor under en viss
tidsperiod. Även på denna punkt är
alltså skatteberedningens förslag långt
överlägset finansministerns egenhändigt
hopsnickrade förslag.

Fn annan sak som kan utläsas ur det
sparsamma material som vi har till vårt
förfogande är att den förändring av
folkpensionsavgiften, som finansministern
föreslår, kommer att försvåra en
övergång till arbetsgivaravgifter. Det är
gott och väl att man sänker folkpensionsavgiften
för vissa lägre inkomsttagare
med 180 kronor, men vid en framtida
omläggning till arbetsgivaravgift
kommer detta att leda till en ännu större
övervältring på lägre inkomsttagare

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

än vad skatteberedningens förslag skulle
ha medfört. Nu går det att klara den
saken, åtminstone till viss del, genom
att höja folkpensionsavgiften till låt oss
säga 8 procent — alltså ungeför en fördubbling.

Man kan fråga sig om inte herr
Sträng här antingen byggt upp ett hinder
för en omläggning till arbetsgivaravgifter
eller helt enkelt skapat sig ett
framtida motiv för ytterligare skärpning
av den individuella folkpensionsavgiften.
Det får vi veta när nästa års
statsverksproposition kommer att framläggas.

Skatteberedningens förslag om indexreglering
av skatteskalan och av ortsavdragen
tycks herr Sträng sakna varje
intresse för. Man letar efter motiven
för detta bristande intresse. En nära
förklaring ligger i det enkla förhållandet
att 1 procent i uppgång av priserna
innebär inemot 100 miljoner kronor
per år i faktisk skatteskärpning. Bara
under år 1965 innebär detta en dold
skatteskärpning om mellan 600 och 700
miljoner kronor, och för budgetåret
1965/66 får herr Sträng dessutom in
750 miljoner kronor i helt nya skatter.
Det leder alltså till en höjd skattenivå
med kanske 1 400 miljoner kronor. Man
kan uttrycka saken så, att själva skattesystemet
underminerar finansministerns
vilja att hålla tillbaka inflationen,
då ju ökad inflation ger ökade statsinkomster.

Slutligen — även det har sagts tidigare
— manövrerar finansministern så
att skattehöjningarna träder i kraft sex
månader före skattesänkningarna. Denna
metod är minst sagt uppseendeväckande,
tv den medför att alla barnlösa
familjer och flertalet barnfamiljer får
höjda skatter under budgetåret 1965/66.

Dessutom innebär den konstruktion,
som skatteomläggningen fått, att marginalskatterna
höjes i flera inkomstlägen.
Visserligen ser man av finansplanen att
den s. k. skattepuckeln skall opereras
hort genom att man sänker procentuttaget
i skatteskikten närmast över det

lägsta — man sänker det inte så mycket,
men man sänker det dock. Vad finansministern
ger med den ena handen
tar han emellertid tillbaka med den
andra, bl. a. genom att höja folkpensionsavgiften,
en höjning som främst
drabbar de inkomsttagare som borde
få en verklig skattelättnad. Det är just
dessa grupper som finansministern förespeglar
verkliga skattelättnader genom
att förändra skatteskalan. Marginalskatten
påverkas också av den underliga
konstruktion av kommunalskatteavdraget
som finansministern helt
egenhändigt har fogat ihop. Dessutom
— och det är särskilt viktigt — kommer
progressiviteten att öka i inkomstskikten
18 000 kronor och uppåt.

Egentligen innebär nykonstruktionen
ett extra statligt ortsavdrag, men ett
ortsavdrag som varierar efter inkomsten
och som dessutom varierar efter utdebiteringen
i kommunen. Ju högre kommunalskatten
är, desto mindre blir det
extra ortsavdraget. Man skulle kunna
säga att det är fråga om en omvänd
skatteutjämning, som i stort sett missgynnar
Norrland och gynnar de delar
av södra Sverige som har låg kommunalskatt
och ofta högt skatteunderlag.

Vad kan då vi inom oppositionen göra
för att få ett vettigare skattesystem
än det som finansministern nu föreslagit?
Och vad kan vi göra sedan finansministern
dessutom uttalat sig på
ett sätt som innebär att han inte vill,
eller kanske inte kan, realisera skatteberedningens
förslag?

Ja, den saken är klar att vi inte i dag
kan lägga fram något förslag om en
mervärdeskatt, eftersom remissmyndigheterna
självfallet anfört många synpunkter
som det kan vara nödvändigt
att beakta, men som vi hitintills inte
kunnat ta del av. Detta hindrar dock
inte att vi håller på att en mervärdeskatt
måste ersätta omsättningsskatten
så snart som möjligt, och jag hoppas
att finansministern har den saken klar
för sig.

Även om finansministern nu, genom

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

att undvika att höja skattetrycket på
näringslivets investeringar i maskiner
och inventarier, visar att han begripit
hur viktigt det är att hålla den sidan
utanför skatterna, har vi ju ändå kvar
de 6 procenten i omsättningsskatt på
investeringarna och alltså en onödigt
hög kostnad för näringslivet. Omsättningsskatten
är fortfarande, med sin
konstruktion, till allvarlig nackdel
främst för våra exportföretag därför att
den särskilt drabbar deras investeringar,
vilket en mervärdeskatt inte kommer
att göra.

Nu säger finansministern — och
statsministern sade i sitt anförande här
detsamma i vissa avsnitt — att vår exportindustri
klarar sig bra och att handelsutbytet
blivit positivt. Då menar han
tydligen att den gynnsamma konjunkturen
för våra stapelvaror — t. ex. malmen
— skall få fördunkla det förhållandet
att våra förädlingsindustrier
kämpar med svårigheter i konkurrensen
med utländska företagare, exempelvis
pappers- och verkstadsindustrierna.

Men det är inte bara de indirekta
skatterna som verkar kostnadsökande
för näringslivet. Dag för dag blir det
allt vanligare att i första hand s. k. högavlönade
tjänstemän och experter begär
löner med utgångspunkt från vad de
får kvar sedan skatten är betald. Det
resonemanget har spritt sig till allt
fler och större kretsar och undan för
undan drivit upp lönerna och därmed
kostnaderna för industrien och näringslivet
i stort. En viktig åtgärd för att
motverka en inflationsutveckling, betingad
av dessa förhållanden, är därför
att man sänker de direkta skatterna
långt mer än finansministern föreslagit.
Att vi inom högerpartiet kommer att
liigga fram förslag i den riktningen, det
är i varje fall givet.

Sedan kommer vi naturligtvis att motarbeta
det illa övertänkta förslaget om
nytt kommunalskatteavdrag. Det är inte
bara det att man ger avdrag för kostnader
som inte föreligger, utan också
det att man, som jag tidigare sade, ger

Statsverkspropositionen m. m.
högre avdrag till dem som är gynnade
av en låg kommunalskatt. Den rimliga
vägen för att klara detta problem är
väl helt enkelt att man höjer ortsavdragen
så att alla skattskyldiga blir ihågkomna.

Finansministern räknar med en prisstegring
på 5 procent under år 1965.
Med all säkerhet blir det 6 å 7 procent.
Denna våldsamma inflation åstadkommer
en automatisk skatteskärpning utan
att riksdagen fattar några som helst
beslut därom. Det problemet hade allmänna
skatteberedningen beaktat, och
det är också ett problem som högerpartiet
i flera år tagit upp i riksdagen. Vi
har begärt just vad skatteberedningen
föreslagit, nämligen att hänsyn skall
tas till den beräknade inflationen fram
till 1970 under vilken tid det nya skattesystemet
utformas. Inte heller den saken
har finansministern någon som
helst förståelse för. När det gäller tiden
efter 1970 krävde skatteberedningen
också ett förslag om indexreglerade
ortsavdrag, för att man i framtiden
skulle kunna hindra en orättmätig skatteskärpning.
Det är väl ingen tvekan om
att ett system med indexreglering skulle
ha en gynnsam effekt även i lönehänseende.
Borde inte finansministern,
åtminstone med hänsyn till den effekten,
kunna fundera på att genomföra
en indexreglering även om det måste
kosta på att avstå från en orättmätig
inkomst?

Herr talman! Jag har uteslutande uppehållit
mig vid skattefrågan därför att
regeringens skatteförslag i årets budget
är det mest extrema uttrycket för
att samhället håller på att omdanas i
socialistisk riktning. Vi inom högerpartiet
resor av politisk övertygelse motstånd
mot denna utveckling. Den ökade
tolerans mot socialdemokratiska tongångar,
som då och då kommer till uttryck
från de andra båda oppositionspartierna,
gör att vi måste ta på oss en
så mycket större del av det verkliga oppositionsarbetet.
Det är i själva verket
en både lockande och stimulerande upp -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
gift, i synnerhet som den inte kräver
någon saklig förändring av vår politik
eller inställning utan innebär ett fullföljande
av de riktlinjer efter vilka
högerpartiet hitintills arbetat.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Bokförlaget Sträng &
Co. har som vanligt vid denna tid på
året berikat vår litteratur med en ny
stor boksamling — rekordartad till volym
och innehåll. Författaren — identisk
med förläggaren — skiljer sig från
andra konstnärer på ett markant sätt.
Han skriver själv förordet till skapelseverket.
Han intalar sig att han ingen
hänsyn tar till kritikerna. Han lämnar
inget utrymme för delförfattarna att
tala om vad de eventuellt skulle vilja
framföra ytterligare. Priset på hans
produkt verkar också vara hans ensak.
I förberedande syfte i den egenmäktiga
demokratiens anda ger han order
om vissa utredningar på parlamentarisk
basis. I samma demokratiska anda

— med herr Hermansson som rådgivare

— spolar han bort sina egna direktiv.

Även om det är så att författarens

och förläggarens närmaste — hans valmän
— är till antalet många och följer
med i svängarna, borde större hänsyn
tagas till näringslivet, som för ett fortsatt
välstånd måste spela med på strängarna.

Herr talman! Låt mig trots det inledningsvis
anförda — eller kanske just
därför — få uttrycka min beundran
för en finansminister, som har detta
kvantum av självförtroende, som aldrig
sätter sitt ljus under skäppan, som
ibland på ett vettigt sätt siar om framtiden
och som dessutom är en mycket
charmig personlighet.

Det skulle vara av intresse att något
beröra de olika huvudtitlarnas innehåll,
men andra har redan gjort det
och flera kommer att göra det, och inte
minst av den anledningen kommer jag
uteslutande att uppehålla mig vid finansplanen.

Vad man först konstaterar är vårt
lands beroendeställning till den konjunkturutveckling
som sker i vår omvärld.
Industriens betydelse för ett fortsatt
utvecklingsbart välstånd måste följas
upp med inhemska åtgärder, så anpassade
att företagens konkurrenskraft
upprätthålles och stärkes. Vad som skett
i England får inte bli enbart föremål
för en saklig kritik av brutna EFTAtraktater
utan så mycket mer ett observandum
av ett läge som i sämsta fall
kan drabba vårt eget land. Även om
det i finansplanen redovisas en fortsatt
stegring av industriens expansionstakt,
utgör de konkurrenshämmande
faktorerna en verklighet som vi inte på
något sätt får nonchalera.

Vid en jämförelse finner vi att årets
budget omfattar cirka en fjärdedel av
den samlade nationalprodukten. Av detta
framgår de budgetpolitiska åtgärdernas
betydelse. Statens utgifts- och inkomstpolitik
måste smidigt anpassas till
konjunkturförhållandena. Att i nuvarande
konjunkturläge föra en budgetpolitik
som fordrar en statlig upplåning
på en miljard kan inte anses försvarbart.
Detta för med sig, att nuvarande
ränte- och kapitalpolitik i bästa
fall kommer att bli bestående, och
med en eventuell sämre utveckling än
den som förutspås i finansplanen kommer
kapitalpolitiken att bli ännu mera
restriktiv och kommer helt naturligt att
negativt drabba näringslivet. Lägger
man till detta en bestående energiavgift
och en föreslagen omsättningsskatt,
som drabbar produktionen, så kan med
ändrade konjunkturförhållanden i våra
exportmottagande länder svårigheter
uppstå för vårt näringsliv.

De finanspolitiska åtgärderna får enligt
mitt förmenande icke karakteriseras
av den tröghet i tiden, som budgetpolitiken
med herr Strängs förebådade
handlande kan åstadkomma. När man
vet att de penningpolitiska åtgärderna
—- ränte- och kreditrestriktioner —
slår hårt och orättvist, måste man med
någon form av utgiftsbeskattning, som

Tisdagen den 19 januari 1905 fm.

Nr 3

verkar snabbt, på ett bättre sätt än vad
som nu sker kunna styra såväl en deflation
som en inflation.

På samma sätt, herr talman, som riksdagen
en gång i tiden skapade riksbanken
med dess befogenheter därför att
några småkungar inte kunde sköta statens
kassakista, borde man kunna delegera
riksdagens beslutanderätt till vissa
begränsade områden, naturligtvis till
ett riksdagens eget organ. Helt säkert
skulle detta föra med sig en sundare
och stabilare ekonomisk utveckling.

På beskattningens område har vågorna
svallat höga under den senaste tiden,
och det kan väl i fråga om principer
närmast liknas vid en fäktningsarena.
Skatteberedningen gjorde enligt
direktiven en omfördelning av det som
rymdes inom 1964 års ram. Den automatiska
inkomstökningen under tiden
fram till år 1970, som beräknas till cirka
C miljarder, tillkom det inte utredningen
att vidröra, allt i enlighet med
direktiven. Finansministern går nu sina
egna vägar i fråga om såväl avvägningen
mellan direkt och indirekt skatt
som när det gäller konstruktionen av
en utgiftsbeskattning. Efter de avhopp
som har skett, vilka jag beklagar, finns
det ingen anledning att vara trogen mot
otrogna partners. I princip vill jag
dock uttala förhoppningen om att vi
när vågsvallet har lagt sig gemensamt
skall finna en konstruktion i fråga om
den indirekta beskattningen, som stimulerar
företagsamheten och ger reella
sparinöjligheter för enskilda människor.

Statsrådet Sträng framhöll vid den
av ABF anordnade budgetdiskussionen,
att införandet av arbetsgivaravgifter för
finansiering av socialutgifterna med all
säkerhet skulle skjutas långt in i en
framtid. Motiveringen var, att det i ctl
sådant system med den beräknade produktionsökningen
på 3 å 4 procent inte
skulle finnas utrymme för löneökningar.
Låt mig då fråga: Håller man från socialdemokratiskt
håll på att ompröva
sin inställning Ii 11 ATP-pensionens fi -

Statsverkspropositionen m. m.
nansiering? I bägge fallen blir det ju
löntagarna som får avstå en del av sin
lön. Är det måhända så, att talet om
trygghet för ålderdomen och vid sjukdom
nu får en annan politisk innebörd? Av

finansplanen framgår att bebådade
nya skatteskalor i samband med
det schablonmässiga kommunalskatteavdraget
kommer att ge en skattelättnad
för de lägre inkomsttagarna. Detta
hälsar jag med mycket stor tillfredsställelse.
Låt mig i den frågan något
kommentera skatteberedningens förslag.

Först vill jag betyga min högaktning
för skatteberedningens ordförande, presidenten
Hedborg. Han lyckades med
det hart när otroliga, att trots att det
i många avsnitt var mycket divergerande
uppfattningar bland utredningens
ledamöter i stort sett knyta det
samman till ett enhetligt och enhälligt
beslut. Hans arbete borde ha rönt en
större förståelse än vad som blev fallet.
Jag förmodar att herr Sträng under
utredningens gång på intet sätt
var främmande för de förslag, som med
den av statsrådet pressade tiden avlämnades.

Vad har inträffat på en till synes given
signal av någon? Herr Geijer tog
vid Arosmässan avstånd från skatteberedningens
förslag och fick ett instämmande
av socialdemokraten herr
Sträng. Den mest tungt vägande argumenteringen
var, att nödig hänsyn icke
tagits till de lågavlönade grupperna.
Om man har följt diskussionen under
de senaste åren, måste man finna detta
vara ett nyvaknat intresse.

.lag försökte i skatteberedningens
slutskede i fråga om socialutgifternas
finansiering tala för ett förslag, som i
stora delar sammanfaller med det förslag
som presenterats i finansplanen.
Var fanns det största motståndet mot
detta förslag? För det första fanns det
hos L O-representanten, doktor Meidner,
och för det andra hos dåvarande
statssekreteraren, nuvarande NIB-che -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
fen Michanek, som var kallad till utredningen
såsom expertföredragande.

Nu vill jag fråga — ja, vem skall jag
fråga? Låt mig fråga dem som sitter
på statssekreterarbänken och som antagligen
även i detta sammanhang har
någon uppgift att fylla samt be dem
att föra den frågan vidare: Vem representerade
dessa två? Var det regeringen?
Var det LO? Var det sig själva
de representerade, eller ingenting alls?
Med vad som alltså har skett, där solidaritet
och samverkan, som statsministern
så många gånger har talat om, inte
tycks stå i någon högre kurs hos de
två stora, får det väl bli som herr Hermansson
uttryckte sig i en TV-intervju
—- han uttalade där sin glädje över att
»skatteberedningens förslag nu hade
hamnat i papperskorgen».

Inom centerpartiet kommer vi att
sakligt pröva de olika förslagen samt
den finansiering som vi anser vara skälig
och ändamålsenlig. Kostnaderna för
ett eventuellt ökat reformarbete, som
vi kanske kommer att föreslå, måste
rymmas inom vårt budgetförslag. Det
måste betraktas, som jag ser det, som
en hederssak att den samhällsservice
som människorna kräver och som föreslås
från ett parti även motsvaras av
förslag på betalningssidan.

Förutom de på grund av tidigare fattade
beslut givna utgiftsökningarna
samt de automatiska kostnadsstegringarna
finns i statsverkspropositionen eu
del nyheter som är värda att kommentera
och värdera.

Det nya som kräver mera pengar utgöres
bl. a. av ökade barnbidrag med
200 kronor för varje barn, vilket för
med sig en utgiftsökning på 340 miljoner
kronor. Barnbidragshöjningen är
ett realiserande av ett från centerpartiet
tidigare framfört krav. Tar man
hänsyn till såväl konsumtionsprisindex
som standardindex, blir resultatet en
nollställning till 1965 av 1948 års barnbidrag,
som uppgick till 290 kronor.

Folkpensionärernas berättigade krav
på en årlig standardhöjning plus det

indexmässiga tillägget har trots socialdemokraternas
tidigare motstånd tvingats
fram på ett rättfärdigt sätt på grund
av att vi har en valrörelse i vårt land.

Av riksdagsbeslut framtvingad kommunal
utgiftsexpansion har för många
kommuner förorsakat inte bara en försämrad
ekonomi, utan även en ökad
utdebitering, som med hänsyn till det
variabla skatteunderlaget för den enskilde
i mycket hög grad snedvridit
skattebördan.

Det i finansplanen aviserade skatteutjämningsförslaget
är glädjande. Jag
noterar även på tillgångssidan finansministerns
propåer att större hänsyn
skall tagas till kommunernas skatteunderlag
än som skett i den konstruktion
som skatteutjämningskommittén
föreslår.

För oss, som under åratal arbetat för
en kommunal skatteutjämning, bevisas
att en rättvis och realistisk politik ger
resultat. En detalj i helheten må omnämnas.
En flerårig riksdagsskrivelse
till regeringen om höjning av statsbidragen
till skolmåltiderna har äntligen
hörsammats. I finansplanen anges en
uppräkning för detta ändamål från nuvarande
16 miljoner till 80 miljoner
kronor. Även detta bevisar att det lönar
sig att inte alltid rösta med socialdemokraterna.

Höstriksdagens beslut om lokaliseringspolitiken
och utgiftsåtagandena
återfinnes i finansplanen. Centerpartiet,
som mer än andra kämpat för denna
frågas lösning, menar att det är en
god början. Vi ämnar fortsätta arbetet
att övertyga skrivbordsteoretikerna,
var de än finns, att det faktiskt förekommer
ett geografiskt Sverige utanför
deras egen skrivbordssfär.

Lokaliseringspolitiken och dess utformning
avgöres även av beslut på
andra områden. Den bostadspolitik som
föreslås kommer att i negativ riktning
drabba lokaliseringslänen. En sådan lokaliseringspoliti.
sk
givetvis vi inom centerpartiet inte att
acceptera.

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

Jag förmodar, herr talman, att jordbruksministern
inte skulle ta skada, om
han i lokaliseringspolitisk anda, innan
han lägger fram propositionen om en
ny jordlagstiftning, skulle studera de
näringspolitiska förhållandena i de
kommuner, där bolagen och domänverket
till övervägande del äger skogen
utan att det där finns någon förädlingsindustri.

Låt mig även rekommendera ett studium
av dessa kommuner på basis av
den nu pågående fastighetstaxeringen.
Om intresse förefinns, utgör även inkomsttaxeringarna
i dessa kommuner
ett lärorikt studiematerial i lokaliseringspolitiska
frågekomplex.

Herr talman! Med hänsyn till att
statsministern tidigare i dag har i alla
tongångar lovordat det som skett och
det som kommer att ske, skulle det väl
inte vara förmätet att till honom överräcka
en liten blomma i form av ett ord
av Topelius. Det lyder så här: »Så bar
den kloka hunden en kaka bröd i munnen
som ville han säga: ingen nöd, nog
skall jag skaffa eder bröd!»

Herr talman! Studerar man socialdemokratiska
partiets nya djärva mål i finansplanen,
finner man att det nya och
djärva redan tidigare har förts fram av
andra partier.

Hur utgifter, uppgående till den icke
blygsamma siffran 28 miljarder, skall
täckas finns det måhända anledning att
återkomma till. Detsamma torde vara
förhållandet i fråga om nya reformförslag.

I den förvissningen ber jag, herr talman,
att i vederbörlig ordning få yrka
remiss av statsverkspropositionen till
vederbörande utskott.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! När man kommer till
tals så här långt ned på talarlistan är
det kanske att fresta ledamöternas tålamod
för mycket om man börjar redan
från början. .lag skall emellertid inte gå

Statsverkspropositionen m. m.
så långt tillbaka i tiden som herr Axel
Andersson och herr Palme och dra upp
något som har inträffat i valrörelsen eller
i något annat sammanhang. Jag håller
emellertid med herr Holmberg i det
avseendet, att deras meningsutbyte inte
gav så mycket. Skiljelinjerna mellan
herr Axel Andersson och herr Palme
blev inte klarlagda på annat sätt än att
det befanns att herr Axel Andersson
fortfarande tillhörde folkpartiet och
herr Palme socialdemokraterna. De får
väl klara upp gränslinjerna så småningom.

Vad jag tog fasta på i de första anförandena
var att såväl herr Lundström
som herr Virgin i varje fall ville ge uttrvck
åt den överraskning de kände när
de tog del av trontalet och statsverkspropositionen.
överraskningen var väl
närmast att knyta till att utgiftshöjningarna
var så stora — de uppgick till gott
och väl 4 miljarder kronor. Men det kan
väl ändå knappast ha varit någon större
överraskning i budgeten i övrigt. Vi
har ju redan fattat beslut om sådana
kostnadshöjningar som måste slå igenom
i den budget finansministern skulle
presentera. Om besluten inte var fattade
hade man ändå i bestämd form
uttalat nödvändigheten av reformer som
också kommer att bli kostnadskrävande.

Herr Bengtson uttalade att han inte
hade någon anledning att vara särskilt
kritisk. Han skulle närmast vilja vara
vänlig. Ändå rusade han igenom hela
förslaget som en utförslöpare och rev
med sig det mesta för att sedermera
samla ihop det och konstatera, att
mångt och mycket var ju sådant, som
centerpartiet redan tidigare föreslagit
och som nu alltså skulle finna sin lösning.
Men trots det kom han fram till
att det bara blir fråga om att lappa ytterligare
på det där som var underlätet
tidigare. Det är svårt att förstå vad som
egentligen ligger bakom sådana uttalanden.
Herr Bengtson talar mycket fort,
ibland så fort att man ifrågasätter om
»tänket» hinner med; i varje fall är det

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
inte alltid man hinner med att sortera
ut det som är väsentligt och det som
man utan vidare kan lämna därhän.

Jag fattar emellertid att han konstaterade
att inkomstsidan i budgeten var
litet obehaglig. Det förde också med sig
vissa svårigheter för oppositionen när
den skulle komma med sina förslag, eftersom
den ju inte har samma möjligheter
som regeringen att anlita experter
för utredningar och sådant som behövs
för att lägga fram förnuftiga förslag
på inkomstsidan. Det enda han
kunde fastställa var att möjligheten att
ta till den höjning av cigarrettpriset som
finansministern nu föreslår hade upptäckts
av centerpartiet redan för ett år
sedan. Det var ju det enda som hade
kunnat klaras utan någon mera märkvärdig
och ingående utredning.

Herr Bengtson glömde emellertid alldeles
bort att förslaget nu är motiverat
av att det föreslås en 3-procentig höjning
av omsättningsskatten, och denna
utgår såvitt jag vet inte på tobaksvaror
och inte heller på bensin. Det har föranlett
regeringen att föreslå en höjning
av cigarrettpriset med 2 öre per cigarrett
och av bensinpriset med 5 öre per
liter. Det är något mer än vad en 3-procentig höjning av omsättningsskatten
skulle ha betytt på dessa varor, men
höjningen har i alla fall föranletts av
förslaget om en höjd omsättningsskatt.

Utgiftssidan är, konstaterar herr
Bengtson, mycket behagligare. Och den
behagligheten har oppositionspartierna,
i varje fall folkpartiet och centerpartiet,
ganska länge utnyttjat till det
yttersta. Därför ligger det en hel del
i att det som nu återfinnes i statsverkspropositionen
är sådant som centerpartiet
och folkpartiet tidigare har aktualiserat,
ty de har ju omsorgsfullt
försökt täcka hela det fält som över huvud
taget skulle kunna tänkas vara behagligt
och därför tidigare rest förslag
som nu tagits upp i statsverkspropositionen.
Om det väcks exempelvis 1 000
motioner om året, av vilka flertalet förmodligen
kommer från oppositionspar -

tierna, vore det märkvärdigt om det
inte bland dem skulle finnas något som
vore värt att ta vara på. Även om allt
inte kunde genomföras alldeles omedelbart,
kunde ju ändå den tidpunkten
komma då något kunde föras fram från
regeringens sida. Det tillhör nämligen
regeringens — och förmodligen även
regeringspartiets — uppgift att sörja
för att man inte föreslår till genomförande
något annat än vad man anser
sig kunna klara med det man kan åstadkomma
på den mindre behagliga inkomstsidan.

Herr Bengtson sade också, att omsättningsskatten
hade tredubblats trots att
den från början var tänkt som en lågskatt.
Men talet om en tredubbling var
väl ändå en felsägning. Omsättningsskatten
var från början 4 procent, och
9 procent är alltså inte en tredubbling.
Det är något mer än en fördubbling,
nämligen en förhöjning med 125 procent.

Herr Bengtson konstaterade vidare
vid sin genomgång av budgeten något
som han ansåg kunna karakteriseras
som en självgodhet hos regeringspartiet,
inom vilket man alltid ansåg sig ha
gjort det rätta. Det var väl inget fel i
detta konstaterande. Av de uttalanden
som gjorts i olika sammanhang bör man
väl kunna få ut att man utgår från att
det inte föreslås något annat än det man
anser vara motiverat och praktiskt genomförbart.
Jag spårade emellertid ingenting
i herr Bengtsons anförande, som
skulle kunna ha karaktär av blygsamhet.
Förmodligen företräder han väl
för sitt partis del ungefär samma uppfattning,
nämligen att man föreslår vad
man utgår ifrån vara riktigt och klokt
om det kunde genomföras. Jag vill inte
ifrågasätta annat än att varje parti i
sina förslag har denna utgångspunkt.
Även om ett förslag som, framfört fristående,
inte kan genomföras beroende
på andra faktorer, utgår jag i alla fall
från att när förslaget aktualiseras man
vill betrakta det som något som så småningom
bör kunna genomföras och då

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

leda till bättre resultat på förhandenvarande
område än som tidigare varit
fallet.

Herr Sundin föreföll vara mycket tillfredsställd
med att ordföranden i skatteberedningen
med stor ansträngning
hade lyckats få samtliga i beredningen
deltagande att i stort sett enas om ett
förslag. Det är emellertid kanske det
som är felet, att man ansträngt sig att
få enighet om ett förslag, som, när det
skulle föras ut, inte kunde vinna en anslutning
som var erforderlig för att finansministern
skulle kunna godtaga det.
Det hade kanske varit lika bra att få
frågorna belysta ur olika synpunkter i
stället för att sträva efter något som
kunde leda till enighet inom kommittén
men som sedan inte kunde vinna
anslutning i remissbehandlingen. Det är
inte alltid det bästa att uppnå enighet.

En remissdebatt är alltid ett slags frågesport.
Nu hade herr Sundin ingen att
fråga, eftersom det inte var någon närvarande,
som i varje fall omedelbart
kunde besvara frågorna. Det var särskilt
en sak som han ville veta. Vad representerade
de experter från kanslihuset
som anlitades i skatteberedningen?
Ja, säger man experter, ligger väl däri
ett tillräckligt svar. Dessa representerar
ju inte någon politisk uppfattning utan
är t. ex. skatteexperter. Experterna från
socialdepartementet anlitades, förmodar
jag, för att undersöka möjligheterna fölen
annan form att finansiera socialförsäkringsutgifterna.

Jag begär inte att herr Sundin skall
fatta detta som ett svar från min sida,
tv jag vet inte om det har kunnat ligga
något annat bakom, men jag har i varje
fall aldrig betraktat dem som kommit
från kanslihuset som annat än experter
i de kommittéer, som jag har haft nöjet
att medverka i.

Herr Virgin konstaterade att Sverige
ligger i toppen i fråga om beskattningens
böjd. Det är möjligt att detta är riktigt
om man granskar beskattningen
mycket ensidigt, men det blir inte så
självklart att vi ligger i toppen, om vi

Statsverkspropositionen m. m.
tar hänsyn till att en mycket stor del
av det som vi tar in skattevägen sedan
går tillbaka igen som ett slags transfereringsposter
när det gäller ändamål, som
på andra håll finansieras på annat sätt.
Det är ju ändå en kolossalt stor del av
budgetomslutningen som går tillbaka till
skattebetalarna för att åstadkomma en
utjämning, som såvitt jag förstår egentligen
inte någon vill motsätta sig.

Jag får villigt erkänna, att även jag
tyckte att fyra miljarder var en kraftig
höjning av utgifterna på en gång. Det
betyder ändå en höjning med 15 procent.
Det står dock i finansplanen att
av dessa fyra miljarder går hälften tillbaka
till skattebetalarna i olika transfereringsposter.
Det framhålles vidare
att det skulle behövas ganska starka inkomstökningar,
om man skulle kunna
tillgodose alla de önskemål som kommit
till uttryck under den senaste tiden, och
det tycker jag alltså att man måste vara
beredd på. Arbetsmarknadspolitiken har
fordrat ganska stora belopp trots högkonjunkturen,
beroende på att de områden
där arbetsförmedlingen så att säga
praktiskt taget klarar sig själv inte sträcker
sig över hela landet. I Norrland men
även på vissa andra platser är det nödvändigt
med mycket kostnadskrävande
åtgärder för att ge sysselsättningsmöjligheter
också på dessa orter genom omskolning,
omflyttning eller lokalisering
av lämpliga industrier. Vi fattade sent
i höstas beslut om att 60 miljoner kronor
skulle utgå i direkta bidrag och 100
miljoner kronor i form av lån till lokaliseringsverksamliet
med hopp om att
denna skulle medverka till ökad sysselsättning
inom sådana områden där nu
svårigheter råder.

1958 års socialförsäkringskommitté
uttalade som sin mening att folkpensionskostnaderna
till den del de icke
liingre var inkomstprövade borde betalas
av staten och att kommunerna följaktligen
borde befrias från sin andel av
dessa kostnader. Man konstaterade samtidigt
att detta förslag icke kunde genomföras
vid den tidpunkten, eftersom

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

förslaget i övrigt innebar så stora nya
utgifter, att det inte gick att flytta över
alltsammans på en gång. Nu har finansministern
tagit fasta på riksdagens anslutning
till denna princip och föreslår
att staten skall överta dessa kostnader.
Kostnaderna uppgår till något över 300
miljoner kronor, men det är ingen ny
utgift för det offentliga, tv kommunerna
har tidigare betalat dessa kostnader,
som nu direkt skall bestridas av staten.
Visst kunde man väl vara beredd på att
det budgetförslag som presenterades —
om finansministern ansåg sig kunna ta
fasta på vad som tidigare uttalats —
skulle medföra kraftiga utgiftshöjningar.

Jag vet nu inte om det varit möjligt
att av denna debatt få någon större ledning
vid bedömande av det ena eller
andra förslaget. Riksdagsmännen har
kanske haft .anledning att följa den debatt
som redan tidigare har förts och
därigenom fått vissa möjligheter att bedöma
förslagen i vidare mån än som
kunnat ske med ledning av vad som
sagts här i dag. Debatten har här rört
sig om mera generella ting eller också
varit begränsad till vissa avsnitt.

Det är nu en vecka sedan budgetförslaget
framlades. Under tiden fram till
dagens remissdebatt har det kommenterats
och också betygsatts i pressen.
Det har också redan diskuterats vid två
tillfällen, i Nationalekonomiska föreningen
och i ABF. I den senare diskussionen
deltog bland andra ekonomer
från arbetsmarknadens parter.

Finansministern har vid dessa tillfällen
varit flitigt i elden, och man är
väl för närvarande på det klara med
hur budgetförslaget uppfattats och bedömts
bland allmänheten. Han bär förmodligen
därför kunnat få en god bild
av detta och även kunnat räkna ut efter
vilka principer kritiken skulle läggas
upp i remissdebatten, och han har därför
försökt att få fram någonting för ett
effektivt bemötande av kritiken. Jag vet
inte om han har fått så mycket stoff
ännu, men för dem som vill räkna sig
till opponenterna är det givetvis en för -

del att läget ändå har kunnat klarläggas
under den gångna tiden fram till i dag.
Meningsbrytningarna mellan de mera
avancerade ger ju alltid en vägledning
för ett ställningstagande för alla — och
dit räknar jag även mig själv — som
saknar experternas utbildningsunderlag
och erfarenheter som stöd vid bedömningen
av den betydelse de många olika
i totalkomplexet ingående faktorerna
skall tillmätas vid den slutliga värderingen
av budgetförslaget.

Det är inte så många av dem, som
yttrat sig, som givit uttryck för den meningen
att det skulle vara en stark budget
som det här är fråga om. Flertalet
synes ha den uppfattningen att den är
svag, alltför svag med hänsyn till både
dagsläget och de i finansplanen redovisade
prognoserna avseende utvecklingen
under tiden fram till budgetårets utgång
1966. Inte ens finansministern
själv har använt beteckningen »stark»
om sin budget, men jag förmodar att
han anser att den byggts upp med beaktande
av vad som med hänsyn till
föreliggande omständigheter kan vara
försvarbart.

De föreslagna utgiftsökningarna har i
stort sett accepterats. Totalt rör det sig,
som jag tidigare sagt, om nära 4 miljarder
kronor. Om man bortser från de
automatiska kostnadshöjningarna, är de
nu framlagda förslagen vilka medför
ökade kostnader till det väsentliga bundna.
Även om de inte är bundna till beloppen,
är de liksom fastslagna i princip
genom tidigare uttalanden eller låt
oss säga utfästelser. Såsom sådana utfästelser
betraktar jag exempelvis uttalandet
från regeringens sida, att man
accepterar förslaget om årliga höjningar
av folkpensionsbeloppet och höjningen
av barnbidragen, men också uttalandet
om kommunernas andel i folkpensionskostnaderna.
Självfallet har
alla uttalanden om en positiv medverkan
till ytterligare förbättringar i berörda
frågor — oavsett om de gjorts här i riksdagen
eller i annat sammanhang — medverkat
till att finansministern funnit sig

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

höra acceptera förbättringar av detta
slag, och konsekvenserna härav framgår
ju av finansministerns budgetförslag
när det gäller utgiftssidan, där kostnaderna
är beräknade. På inkomstsidan
bär de höjningar upptagits som varit
nödvändiga för att täcka de kostnader
som blir följden av den frikostighet,
kan man kanske säga, vi ansett oss kunna
vara med på från olika håll för att
tillgodose i och för sig väl motiverade
önskemål.

Den automatiska ökningen av statsinkomsterna
beräknas till 2 700 miljoner
kronor. De föreslagna skattepolitiska
åtgärderna väntas ge brutto 1 200 miljoner
kronor, och lånebehovet uppskattas
till omkring 1 miljard kronor.

De skattepolitiska åtgärderna innebär
naturligtvis betydelsefulla förändringar
i förhållande till vad som nu
gäller. Omsättningsskatten föreslås
höjd med 3 procent från den 1 juli, och
i samband därmed sker en viss omläggning
av några delar av punktbeskattningen.
Bensinskatten höjs med 5 öre
från den 1 juli. Tobaksskatten höjs
från samma datum med 2 öre per cigarrett.
Viss justering av skatteskalorna
föreslås, att tillämpas dock först
från den 1 januari 1966, och samma
tidpunkt är angiven för schablonavdraget
för kommunalskatt, som skall
uppgå till minimum 4 500 kronor för
gifta och 2 250 kronor för ensamstående.

Effekten av de skattepolitiska åtgärderna
efter avräkning av vad som är
minusposter och konsekvenskostnader
blir netto 750 miljoner kronor för budgetåret
1965/66 men sjunker till 260
miljoner kronor när de kommer att
tillämpas under ett helt budgetår. Att
det blir större överskott det första året
beror ju på att skattesänkningarna inträder
först från och med den 1 januari
1966 och alltså kommer att gälla endast
under halva budgetåret.

Man kan säga att uppfattningarna
om de föreslagna skattepolitiska åtgärderna,
sådana de har kommit till ut -

Statsverkspropositionen m. m.
tryck, går mera isär än beträffande de
redovisade utgiftsökningarna. Här är
det väl främst skatteberedningens förslag
som tycks vara alternativet vid
kritiken av finansministerns förslag.
Det kan väl kanske betraktas som ganska
naturligt, att de som tidigare givit
sin anslutning till skatteberedningens
förslag har ett behov av att i detta sammanhang
ge till känna att beslut icke
nu bör fattas som lägger hinder i vägen
för en i alla avseenden allsidig och
objektiv prövning av skatteberedningens
förslag längre fram. Begränsas kritiken
till detta så är det väl ingenting
att säga.

Vid bedömningen av de samhällsekonomiska
verkningarna av budgetförslaget
har de i finansplanen redovisade
prognoserna avseende den ekonomiska
utvecklingen under tiden till budgetårets
utgång 1966 utlöst farhågor för
att budgeten kommer att ge stimulans
åt inflationstendenserna. Högkonjunkturen
väntas bestå, likaså arbetskraftsbristen.
Den taxerade lönesumman beräknas
öka med 9 procent under 1965
och med 4 procent under 1966. Prisstegringen
kan bli hela 5 procent för
innevarande år. Tveksamheten om möjligheterna
att styra utvecklingen inför
dessa perspektiv kan vara förklarlig,
tv avtalsförhandlingarna kring årsskiftet
1965—1966 kan knappast undgå att
påverkas av en sådan utveckling, om
den nu blir faktisk. Det kommer nämligen
att vara många som räknar med
att de 9 procenten i inkomstutvecklingen
skall återspeglas i deras egen
inkomst, men dessa 9 procent innefattar
ju också, därför att den avser den
totala lönesumman, nytillkommen arbetskraft
och sådan arbetskraft som
flyttar från lågavlönade områden till
bättre betalade områden. Det kommer
säkerligen att uppfattas så att det är
9 procent det är fråga om, men det blir
säkert många som inte kommer att kunna
räkna sig till godo en sådan lönehöjning
under 1965. Vi har problemet
med låglönegrupperna, som helt natur -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ligt kommer att tillhöra dem som fått
eu mindre höjning än det statistiska
genomsnittet.

Att lånebehovet stiger till omkring
en miljard är väl i och för sig inte särskilt
oroande vid en totalomslutning i
budgeten på 29 miljarder. Det kan inte
ha så stor betydelse om det blir 500
miljoner eller en miljard. Det kan man
alldeles säkert räkna med ligger inom
felmarginalen. Det som kommer att bli
avgörande är förmodligen de rent psykologiska
faktorerna, reaktionen inför
den utveckling man väntar sig.

Ett besvarande av frågan om budgetförslagets
styrka är enligt min mening
i mindre grad beroende av det redovisade
siffermaterialet och det beräknade
utfallet. Helt avgörande för svaret blir
reaktionerna inför storleken av utgiftsökningarna,
prisstegringarna och den
väntade inkomsthöjningen. Tendenser
till inflationsförväntningar kan man
redan spåra exempelvis på börsen, där
kurshöjningarna har varit mycket kraftiga
de senaste dagarna. Visserligen
kan man läsa i tidningarna att det är
de oerfarna som har låtit sig förledas
till att betala för mycket, men det vet
man inte i dag. Det kan hända att de
oerfarna får de erfarna med sig, och
följaktligen kan det bli en stigande tendens
som av alla uppfattas som någonting
som siar om inflationstendenser.

Farhågorna för en utveckling i inflatorisk
riktning kan varken bekräftas
eller vederläggas i dag. Tyvärr anser
jag mig inte beredd att utan vidare avvisa
farhågorna för att det kan bli ett
problem innan året är slut. Detta inte
bara därför att det kommer att finnas
många som inte kan räkna sig till godo
den inkomsthöjning på 9 procent, som
man här räknar med. Prisstegringarna
kan bli högre, och låglönegrupperna
kan släpa efter ytterligare, oavsett om
de tillhör lönearbetarna eller har sin
plats i jordbruket eller på annat fält
inom näringslivet, där möjligheten att
följa med i den allt starkare takten i
prisutvecklingen inte är god.

Jag tror emellertid att det finns en
annan psykologisk faktor som man får
ta hänsyn till. Jag tänkte på det redan
under det lilla meningsutbyte som ägde
rum mellan herr Axel Andersson och
statsrådet Palme. Där gick man så långt
tillbaka i tiden som förra hälften av
1950-talet, då centern var med i regeringen
och i ett eller annat sammanhang
fick beteckningen som vänligt och
trevligt att ha att göra med. Det betyget
skulle väl ha kommit från herr
Palme, och jag tror det var riktigt då.
På 1950-talet var det antagligen inte
lika hårda strider som i dag, men det
rörde sig inte heller om dessa stora
siffror på den tiden när det gällde utvecklingen
under ett år, om vi nu bortser
från tiden omedelbart efter Koreakrisen.

Hur skulle man kunna räkna med att
centerpartiet är likadant i dag som för
åtta eller nio år sedan"? Man har väl
följt med i utvecklingen, blivit aggressivare
och mera mån om att försöka
till det yttersta tillvarata sina intressen,
eftersom man tycker att detta är
tendensen hos alla andra. Det är därför
i och för sig inte så märkvärdigt, tycker
jag, om man inom centern är låt
oss säga litet mera aggressiv i dag i sin
politiska inriktning än man tvingades
vara under den tid då man skulle ta
ansvaret såsom medlemmar i regeringen.
Det behövde inte vara statsministern
som var den dämpande faktorn. De
ansvariga i regeringen kände sig, tror
jag, tvingade att ta hänsyn till de samlade
resurserna och inte ställa större
anspråk än som kunde vara försvarbara
med hänsyn till förhållandena under
den tiden. Jag tror det har skett en
allmän utveckling i riktning mot större
aggressivitet och oförnöjsamhet, och
inte utan skäl.

När vi talar om en reallönehöjning
för löntagarna på 20 procent under de
senaste 4 åren, är det naturligtvis statistiskt
riktigt, men när man bedömer
vad detta i och för sig innebär, måste
man komma ihåg att detta inte är det -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

samma som om man fått den 20-procentiga
lönehöjningen vid en tidigare tidpunkt.
Nu har hela samhället förändrats,
och man kan inte leva på den
standard man gjorde tidigare. Då var
hjälpsamheten människorna emellan en
helt annan. En förvärvsarbetande kvinna
kunde få hjälp i hemmet av vänner
och bekanta utan att det behövde kosta
så mycket. I dag är alla som skall ha
någon hjälp hänvisade till den kostnad
hjälpen nu betingar. Den har ju följt
med i den allmänna utvecklingen. Den
fulla sysselsättningen gör att ingen behöver
arbeta för underpris — om man
inte är jordbrukare eller bor i de områden
som har litet besvärligt av andra
skäl än de rent psykologiska.

När vi kostaterar att det har skett
starka höjningar av folkpensionerna
under senare år och att barnbidragen
har höjts, får vi ta hänsyn till att en
folkpensionär i dag inte kan klara sig
på samma sätt som han kunde på den
tiden när folkpensionerna var små.
Då fanns det billiga bostäder och stora
möjligheter att in natura skaffa en hel
del sådant som var nödvändigt för livsuppehället.
Dessa möjligheter finns inte
i dag. Familjerna har spritts. De
håller inte samman på samma sätt som
förr och kan inte hjälpa varandra, och
de gamla kan i allmänhet inte räkna
med ett handtag från barnen, då dessa
finns på annan plats. Den hjälp de skall
ha kostar pengar också för dem.

Visst skall vi ha statistik, men när vi
skall göra en allmän värdering av vad
som skett, tror jag vi måste ta hänsyn
också till sådana faktorer, som verkar
i den andra riktningen och medför
högre kostnader och som man inte behövde
räkna med förr i tiden för alla.
Jag bortser därvid från alla dem som
tycker, att standardhöjningen ovillkorligen
kräver en bil. Det är inte alla
som behöver bilen, men vill man ha den,
tycker jag man skall ha rätt att hålla
den, fastän det är klart att det inkräktar
på annat som man skulle behöva.
Valfriheten har gjort att man väljer det

Statsverkspropositionen m. m.
man tycker är trevligt, i varje fall för
en tid. Men det är inte sådana varugrupper
jag tänker på i detta sammanhang.
lag tänker på vad som är
nödvändigt för livets uppehälle och
nödtorft.

Herr talman! Jag har ingenting emot
remissen och ansluter mig till tidigare
yrkanden.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Även om man använder
många ord, så är ju språket ofullständigt.
Jag tror att herr vice talmannen
på en del punkter inte har tolkat
riktigt det som jag avsåg att säga, och
det har kanske också blivit något missförstånd.

Vad jag försökte framhålla i mitt
första anförande var något som statsministern
i sitt sista inlägg, som vi då
inte kunde bemöta, hade karakteriserat
så, att det gällde att skapa största
möjliga utrymme för att få olika nyttigheter.
Det kan man ju säga, men jag
skulle vilja uttrycka det så, att man
alltid bör sträva efter att skapa möjligheter
för en hög produktion och därefter
planera så väl som möjligt, så att
allting står i överensstämmelse med de
möjligheter produktionen ger. Den anmärkning
jag ville framföra innebar
att jag inte ansåg att socialdemokratiska
partiet hade gjort så. Det har ibland
av opportunistiska skäl fallit undan,
vilket har åstadkommit eu snedvridning.

Herr förste vice talmannen sade då,
att jag ändå hade erkänt att en del saker
var bra och att detta inte gick bra
ihop med resonemanget om en pålappning.
Nej, om man t. ex. avskaffar skatten
på grammofonvaror, så är den borta,
och det innebär ingen pålappning.
Avskaffar man skatten på socker, som
sades vara en tillfällig skatt, är det ock -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
så ett rent drag och ingen pålappning.
Men om regeringen sedan för en konjunkturpolitik
som leder till en del
onormala förhållanden, så att man måste
lappa på genom att införa restriktioner
i penningpolitiken, menar jag att
det inte är en välplanerad politik.

När jag sade några få ord om cigarrettskatten,
avsåg jag närmast att erinra
om att finansministern, när vi föreslog
en sådan skattehöjning, avböjde förslaget
med motiveringen att det inte
kunde vara rättvist att lägga en skatt
bara på de grupper som röker. Det
skälet skulle ju kunna kvarstå också nu,
men ändå har finansministern ansett
det möjligt att föreslå en höjning.

Ordet självgodhet använde jag inte.
Det var ett citat ur den socialdemokratiska
tidningen Aftonbladet, så jag hämtade
inte ordet självgodhet ur min egen
vokabulär.

Slutligen vill jag säga, att jag håller
med herr förste vice talmannen om att
en del har förändrats sedan 1950-talet.
Inte minst har det socialdemokratiska
partiet förändrats. Då hade man en
mycket bestämd strävan att inte åstadkomma
någon inflation, och från det att
koalitionsregeringen tillträdde den 1
oktober 1951 och fram till juni månad
1954 förekom ingen prisstegring. Då
kom vi mycket väl överens med socialdemokraterna
när det gällde att driva
en sådan politik. Nu har den saken ändrat
sig, och min anklagelse gällde att
regeringspartiet faller undan för en del
opportunistiska skäl och därigenom vid
olika tillfällen åstadkommer en snedvridning
av politiken.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Om jag fattade förste
vice talmannen rätt, sade han att det
kan vara en fördel att man inte blir
enig inom en utredning. Ja, det är möjligt
att förste vice talmannen ser på utredningsarbetet
på det sättet, men jag
tror ändå att han måste ge mig rätt i
att det var en positiv sak att man kunde

nå en viss enighet i en utredning av
den här arten, som spänner över så
mycket och vars förslag får så stora
konsekvenser.

Sedan vill jag göra ytterligare en kommentar.
Herr Strand säger att experter
ju bara är experter. Jag hoppas att det
nu inte sitter några experter kring väggarna,
som kan känna sig förfördelade
av detta uttryck. Men även om dessa
skatteexperter inte gör politiska bedömningar,
så måste väl en statssekreterare
i socialdepartementet, tillika
ordförande i socialpolitiska kommittén,
betraktas såsom något mer än bara expert
när det gäller socialdemokratisk
politik.

Vad gäller doktor Meidner, som jag
anser vara LO:s representant, vill jag
bara upprepa, att jag förmodar att han
satt i utredningen på uppdrag av LO:s
ordförande herr Geijer och borde ha tagit
nödig hänsyn till det som sedermera
icke tilltalade herr Geijer, nämligen behandlingen
av de låga inkomsttagarna.
Här vill jag rekommendera ett studium
av doktor Meidners reservation till beredningsförslaget,
som innebär att progressionen
skall minskas på bekostnad
av lägre ortsavdrag än enligt majoritetens
förslag och uttag av en procent iner
i omsättningsskatt. Det må vara mig
förlåtet, herr talman, om jag säger att
man på det hållet måste ha fått ett nyvaknat
intresse för de lågavlönade i
vårt samhälle.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr förste vice talmannen
Strand tycks inte vilja acceptera
den överraskning som jag gav uttryck
för i mitt tidigare anförande över
att utgifterna i den nu framlagda budgeten
är så stora. Hans tankegång tycks
vara att vi inom oppositionen skulle
vara medskyldiga. Det är, tycker jag,
märkligt att höra ett sådant påstående
framfört av en framstående representant
för ett parti som brukar tillgodoskriva
sig förtjänsten av alla framsteg

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

i samhället, inte bara sådana framsteg
som är politiskt betingade utan alla
andra också. Nu tycks man inte vara
lika ivrig att ta ansvaret för vad som
sker.

Påståendet är dessutom direkt felaktigt.
Högerpartiet har varje år föreslagit
och kommer att göra det även i
år, liksom jag hoppas också i fortsättningen,
åtgärder som skulle leda utvecklingen
i en annan riktning.

Vidare uttalade herr Strand sig om
transfereringsposterna i budgeten och
sade att dessa främst skulle vara förklaringen
till vårt extremt höga skattetryck
i jämförelse med andra länder.
Bortsett från att transfereringsposter
torde finnas i betydande utsträckning
även i andra länder — jag har inga
siffror tillgängliga, så jag kan inte ange
något belopp — kan man inte avfärda
dem så enkelt som att bara säga att de
egentligen inte spelar någon roll i budgeten.
Det gör de i hög grad. Mycket
tyder på att dessa poster har en inflationsdrivande
effekt, som i så fall måste
kompenseras med andra, ofta mindre
gynnsamma finanspolitiska åtgärder.
Dessutom är det klart att det skattetryck
de medför inte alls är betydelselöst. Det
har nämligen en direkt negativ effekt
på arbetsviljan och sparsamheten, för
att inte tala om dess verkan att driva
upp priserna på ett sätt som sannerligen
inte gagnar någon, inte heller den
som mottar transfereringsposterna.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag underströk i mitt
första anförande att jag inte räknade
med att herr Bengtson skulle ansluta
sig till regeringspolitiken och ge den
sitt erkännande. Det har jag inte begärt.

Oppositionen har naturligtvis en fördel
gentemot regeringspartiet i det avseendet
att man kan utläsa utfallet av
vad regeringen har föreslagit och riksdagen
godtagit. Oppositionens förslag
finns ju bara på papperet, och ingen

Statsverkspropositionen m. m.
kan tala om hur de skulle ha verkat.
Därför kan väl självgodheten vara minst
lika omtvistad i de olika fallen. Det har
inte varit någon dålig utveckling. Följaktligen
tycker jag det finns skäl att
säga att den varit fördelaktig. Då måste
det väl ändå i någon mån ligga i den
ekonomiska politikens förtjänst att så
blivit fallet.

Herr Sundin säger att han vänder sig
mot mitt konstaterande, att det skulle
ha varit en fördel om man hade redovisat
de olika uppfattningarna i skatteberedningens
förslag. Han hävdar att
det i fråga om ett så stort förslag alltid
är fördelaktigt om man kommer fram
till enighet. Ja, om det finns ett verkligt
underlag för enigheten. Herr Sundin
säger själv att ordföranden lagt ned
ett stort arbete för att åstadkomma
enighet Jag konstaterar därav att enigheten
kommit till stånd utan att det
fanns ett faktiskt underlag för den. Det
kan ju inte vara någon större fördel.
Det har ju också under remissförfarandet
visat sig att meningarna är delade
om möjligheten att genomföra skatteberedningens
förslag sådant det nu föreligger.

Beträffande experterna kan det väl
ligga mycket i att om man får en statssekreterare
som expert är det i varje
fall en expert med stor auktoritet. Han
är dock inte ditsatt som politisk företrädare,
utan skall väl som andra experter
närmast tillvarata de intressen
som han har att bevaka, alltså för sitt
departement eller kanske för regeringen
som helhet.

Till herr Virgin vill jag säga att det
nyligen framlagts en redovisning över
skattetrycket i olika länder, där man
tagit hänsyn till vad som ligger i skatterna
och gjort en värdering därefter.
Jag tror att denna jämförelse framlagts
av Sunt Förnuft eller i någon proposition
— jag minns inte riktigt var och
har i varje fall inte materialet tillgängligt
hör. Av denna redovisning framgick
att skillnaden i skattetrycket är relativt
liten. Det rör sig om en skillnad på eu

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
procent eller i varje fall ett mycket litet
procenttal, om man tar hänsyn till
vad som ligger i respektive utanför skatterna
hos oss och i andra länder.

Jag har inte beskyllt högern för att
ha varit med om de utgiftshöjningar
som, jag höll på att säga provocerats
fram men i varje fall ansetts såsom
önskvärda. Jag noterade särskilt att det
var centerpartiet och folkpartiet som
stod för dem. Jag är fullt på det klara
med att högern i stort sett fört en konsekvent
politik när det gällt att hålla
skatterna nere. Det enda avsteg som
man har kunnat konstatera i fråga om
inställningen till sådant var när högern
tyckte att man skulle spara på skatten
men använda ATP-miljonerna för något
som man tyckte var en ändamålsenlig
utgift.

Fru MYRDAL (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
årets remisdebatt för att något beröra
ett problemkomplex som har aktualiserats
av statsverkspropositionen, nämligen
reformerandet av familjebeskattningen,
där jag åtagit mig en viss frivillig
bevakningstjänst.

Innan jag går in på den frågan vill
jag dock göra en kort kommentar till
något som onekligen ligger mer i världshändelsernas
mitt, nämligen FN:s öde.
FN:s finansiella kris är ju för allom
uppenbar. Men den beror inte enbart
på den uppmärksammade akuta striden
om hur vissa kostnader skall täckas,
utan den har också ett mer permanent
inslag. Vi får i vår egen statsverksproposition
en ganska chockerande påminnelse
om den oerhört smala ram, inom
vilken FN:s ordinarie budget är inträngd,
då vi finner att vårt eget anslag
till den inte behöver gå upp till
mer än omkring 10 miljoner kronor.
Jag vet naturligtvis att vi på annat sätt
bär en hel del kostnader för FN-aktioner,
och jag har heller inte något ändringsförslag
i finansiella former att
framföra men väl ett politiskt önske -

mål: att vi i debatten om FN:s nödläge
måtte angripa även problemet om
hur världsorganisationens ekonomiska
grundval skall kunna stärkas på ett
långsiktigare, regelmässigt sätt, så att
generalsekreteraren inte skall behöva gå
på tiggarstråten för hart när varje ny
aktivitet och begära frivilliga bidrag,
det må gälla ett forsknings- och utredningsorgan
eller något annat.

Den relativt hårda kritik, som de borgerliga
partierna ägnat finansministerns
skatteförslag, har ju lämnat den del
som avser familjebeskattningen tämligen
oskadd. Detta är naturligtvis en indikation
på att Sträng varit rättvis i
sitt underbetyg åt den delen av skatteberedningens
förslag. Det kan inte läggas
till grund för en reform i vårt moderna
samhälle.

Men för att kunna bedöma både nu
vad som föreslås i finansplanen och senare
de alternativ från andra partier,
som förebådats i dagens anföranden,
måste vi först ha klarhet om huvudlinjen
för det genomgripande reformverk
i fråga om familjebeskattningen, som vi
alla väntar på. Målsättningen är dock
numera gemensam för mycket stora
skikt av opinionen. Syftlinjen mot framtiden
— visionen, om man så vill, av
ett skattesystem med rättvisa för familjen
—• måste vara den bakgrund mot
vilken vi bedömer alla förslag. Den är
ingen utopi, även om vägen till målet
kan vara lång. Vad den fordrar är ju
helt enkelt ett skattesystem som är neutralt
i fråga om kön — där skall icke
vara kvinna eller man — neutralt i fråga
om civilstånd — där skall inte vara
premiering av äktenskapet i och för sig
— neutralt i fråga om hur gifta personer
fördelar sin tid mellan förvärvsarbete
och hemarbete -— där skall inte
förekomma premiering av det ena och
bestraffning av det andra. Skattesystemet
skall tvärtom byggas som ett skydd
för valfriheten. Den enda punkt där
familjebeskattningen — eller rättare
kontantfördelningen mellan familjegrupperna
—- inte skall verka neutralt

Tisdagen den 19 januari 1905 fni.

Nr 3

— det är vi överens om — gäller barnförsörjningen.
Den skall stödjas.

Det nuvarande skattesystemet är da
groteskt felkonstruerat — jag måste använda
ett så starkt ord — i samtliga
dessa hänseenden. Kanske syndar det
minst mot neutraliteten i fråga om kön;
i lagens mening beskattas ju män och
kvinnor lika som inkomsttagare. Men
förvärvsavdraget — avsett som något
slags omkostnadsbidrag då hemarbetet
sa att säga »försummas» för förvärvsarbete
— gäller bara för kvinnor. Detta
är en kvarleva från 1800-talstraditionen
med uppdelning på mannen som
försörjare och hustrun som hemvårdare.

Men vidare tolkas i den allmänna debatten
föranstaltningarna inte så korrekt
i enlighet med lagens mening. Det talas
alltid i sambeskattningsdiskussionen om
mannens inkomst som det normala, medan
hustruns inkomst blir betraktad
som den mer eller mindre extra, till yttermera
visso alltid exemplifierad som
den lägre. Detta går igen i rubriken för
skatteberedningens tabeller liksom i en
skattetabell som Stockholms stad gratis
delat ut tillsammans med våra skattsedlar.
Men vad kolumnerna gäller —
och det finns ju inskrivet i våra lagar

— är de olika fall då antingen bara den
ena maken eller även den andra har
förvärvsinkomster, detta utan könsskillnad.
Här nöts alltså oupphörligt in
en gammal slentrian om försörjningstänkandet.
När den förekommer i offentligt
tryck måste vi fordra ändring;
även om jag gärna skall medge att jag
nog också säger fel ibland.

Betydligt allvarligare är naturligtvis
att skattesystemet inte förhåller sig neutralt
i fråga om civilstånd. Medan alla
väntar på att den nya gränsdragningen
skall gå mellan barnfamiljer och andra,
går gränsen fortfarande mellan gifta
och ensamstående utan hänsyn till
barn, annat än i specialfallet ofullständiga
familjer. Hur orimligt äktenskapet
varit premierat och särskilt vilka statssubventioner
som utgått till gifta män,

5 Första kammarens protokoll 19<>5. AV 3

Statsverkspropositionen m. ni.

vilka velat reservera en kvinnlig arbetskraft
för sig i hemmet, har väl inte
stått klart för allmänheten förrän under
det senaste årets lika häftiga som
hälsosamma familjebeskattningsdebatt.
För det har ju inte annonserats offentligt
— exempelvis inte i rådgivningsbroschyren
för bosättningslån — att vid
äktenskaps ingående den make, som
fortsätter att ha arbetsinkomst medan
den andra maken ingen har och ingen
tar, får en årlig subvention från det allmänna,
en subvention som blir större
ju högre inkomsten är: från omkring
G00 kronor vid 6 000 kronors inkomst
till 1 G80 vid 20 000, 2 G00 vid 30 000 och
över 3 000 kronor vid en inkomst någonstans
mellan 40 000 och 50 000 kronor.
Detta är en tröskeleffekt som det
praktiskt taget aldrig talats om, ett extra
bidrag från det allmänna som i vanligaste
fall män kan tillskansa sig helt
enkelt genom att ingå äktenskap, och
som generaldirektör Sterner har kallat
ett »bidrag till vård av friska karlar»;
det fordras eu mans mod för att prägla
ett sådant uttryck — jag vågar bara citera
det! Men skulle den andra maken
också fortsätta att ha förvärvsarbete,
blir vinsten mindre och bytes rentav i
sin motsats redan om bägge har ungefär
16 000 kronor i inkomst. Mot detta
vanligen förekommande »hustrubidrag»
ter sig ju barnbidragen ganska blygsamma.
Och det är knappast en värdering
som något parti torde vilja stå för.

Skattesystemet är inte heller neutralt
i fråga om förvärvsarbete eller när det
gäller gift kvinna. Omfattningen av
straffbeskattningen på deras arbetsvillighet
har väl inte heller gått upp för
allmänheten förrän debatten — observera
inte utredningarna — rivit upp saken.
Därvidlag har systemet varit felkonstruerat
i två riktningar. Den ena
är effekten av den mer tekniska sambeskattningen,
alltså sammanslagning,
tudelning och .skatteskalor. Detta berör,
som så många gånger sagts, egentligen
bara inkomsttagare på en relativt hög
nivå. Men det är naturligtvis i alla fall

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 19G5 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
groteskt — det är nog även här det rätta
ordet — när blotta faktum att makar
lever i äktenskap, fastän bägge förvärvsarbetar,
kan leda till extra skatter
om ett par tusen i vad man kan kalla
ganska typiska lärarfamiljer och
fem, sex, sju tusen i de högre tjänstemannaklasserna,
för att inte tala om
den ännu större straffskatt som det privata
näringslivets än högre inkomstmöjligheter
medför. De berörda personerna
är få, men det gör naturligtvis
inte principen mindre felaktig.

Den andra felkonstruktionen är den
tröskeleffekt som uppstår genom att
hustruns ortsavdrag redan är utnyttjat
på mannens inkomst, och hon själv
därför inte får något eget bottenavdrag
på det hon förtjänar, om hon väljer att
ta ett förvärvsarbete. Denna effekt är
starkt kännbar särskilt i de lägre inkomstgrupperna.
Konstigt nog förbigås
denna utan tvivel olustskapande och arbetshämmande
effekt, när man ofta i
diskussionen om sam- och särbeskattning
bara jämför förvärvsarbetande gifta
med ensamstående — och bevisar att
i de lägre inkomstgrupperna de gifta
aldrig skattar mer än de ensamstående
— precis som om man hade valet
fritt att växla civilstånd fram och tillbaka.
Det dynamiska elementet består
ju i att man kan välja förvärvsarbete
eller inte. Det är den valfriheten som
tröskeleffekten hämmar, inte bara till
kvinnornas utan också till arbetsmarknadens
men.

Nu måste vi med verklig uppskatt
ning notera att finansplanens förslag
bjuder rättelse på en av dessa skattesystemets
ömma punkter genom förslaget
om frivillig särbeskattning, som ju
också löntagarrepresentanterna i skatteberedningen
förordat. Vi måste därutöver
betyga finansministern vår respekt
för att han med en påtaglig uppfinningsrikedom
har försökt angripa
de i skattesystemet inbyggda orättvisorna
också från den andra ytterkanten
genom de olika förslagen att hålla
de små inkomsttagarna skadeslösa för

verkningarna av oms-ökningen och
givetvis mest av allt därför att han genom
att öka barnbidragen har inriktat
en stor förbättring direkt på barnfamiljerna.

Dock måste det framstå som en beklaglig
ofullkomlighet att i förslaget
om det garanterade beloppet för kommunalskatteavdrag,
schablonavdraget
liar satts olika för gifta och ogifta, även
precis med samma summor som ortsavdraget,
så att detta i praktiken kommer
att bli fördubblat än en gång för
gifta män utan förvärvsarbetande hustru.
Det hade varit önskvärt att vid införandet
av denna nyhet avdraget kunnat
konstrueras utan sådan favorisering
eller rent av man förmått dra gränsen
i stället mellan barnförsörjarna och
de andra. Det senare alternativet har
väl taxeringsmässigt varit för svårt,
men faktum är att vi fått ännu en snedbelastning
i själva skattestrukturen att
arbeta bort. Detta sagt i den principiella
klarhetens namn; jag inser mer
än väl, såsom jag nyss antydde, att det
i solidaritetens namn varit en bjudande
plikt att söka åstadkomma kompensation
för de av den indirekta skattehöjningen
hårdast drabbade grupperna
relativt långt ned på inkomstskalan.

Som slutomdöme står att de modifikationer
som införts å ena sidan är positiva
till sina verkningar för omfördelning
mellan sociala grupper och å
andra sidan inte alltför mycket försvårar
den nya giv i familjebeskattningen
som vi alla väntar på. Med det dubbla
greppet — vissa förmåner till de
små inkomsttagarna, särskilt barnfamiljerna,
och vissa till de marginellt
betydelsefulla arbetsinsatser som lärarinnor,
sjuksköterskor in. fl. kan göra
— har finansministern så att säga pacificerat
den mest personligt färgade
argumenteringen i familjebeskattningsfrågan.

Då bör vi kunna övergå till en mer
rationell och samtidigt mer teknisk argumentering
för att få bort de konstitutiva
orättvisor som fortbestår. Jag vill

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

gärna stå upp och vittna inte bara för
mig själv utan — jag är övertygad därom
— för alla riksdagskvinnor, att det
faktum att vi nog hör till dem som
kan vinna på förslaget om frivillig särbeskattning,
ifall vi är gifta, ingalunda
kommer att pacificera oss, d. v. s. dämpa
vår iver att göra oss till talesmän
för de fortfarande bestående och större
orättvisornas avskaffande. De gäller
i första hand barnförsörjarna men i
andra hand alla yrkesarbetande makar,
särskilt nu i de lägre inkomstskikten.

I själva verket bär finansministern
genom sitt förslag att redan nu höja
barnbidragen till 900 kronor skapat en
väsentlig förutsättning för att hyfsa
hela ekvationen om familjebeskattningen.
Inga stora delar av den kaka som
skulle omfördelas vid en rationell omläggning
behöver tas i anspråk för det
allmänna konsumtionsbidraget till barnen.
Barnbidraget måste naturligtvis
hållas uppe på en nivå där det kompenserar
familjerna för särskilda kostnadsökningar,
men det är nu så att
säga redan inskrivet i budgeten och
kan väl få sina mer automatiska ökningar
betalda på samma sätt. Det som
kan sparas vid genomförandet av en individuell
särbeskattning kan alltså disponeras
för andra åtgärder i barn- och
arbetsmarknadsvänlig riktning, t. ex.
differentierade barnbidrag och framför
allt vårdnadsbidrag för barn i de yngre
åldrarna. Och det är ju inte småsmulor,
detta som det allmännas subventioner
till äktenskapen nu drar utan någon
differentiering med hänsyn till
barnförekomst; ett par miljarder i förlust
för statens och kommunernas skatteintäkter
är det ungefär fråga om. Det
borde vara självklart att samhället för
dessa summor kunde köpa ett bra mycket
effektivare familjestöd än det som
nu fås som valuta för de pengarna. Att
detta måste vara målet har ju framför
allt herr Geijer i dag påmint oss om.

Givetvis kan inte hela rationaliseringen
genomföras i ett svep. Det finns

Statsverkspropositionen m. m.
alltför många människor som har lagt
upp sitt liv på grundval av de hittills
gällande villkoren. Många familjer t. ex.
med äldre hustrur skulle bli lidande.
Övergångsformerna vid ett gradvis men
systematiskt fortskridande förverkligande
av särbeskattningen blir därför
av stor vikt både sakligt och mänskligt
men även politiskt. Det finns många
uppslag att arbeta med, men jag vill
gärna bidra med ännu ett, som inte
skulle behöva rasera någon av de bestående
förmånerna men ändå vrida
systemet mera i rätt riktning, nämligen
en provisorisk reform i tre led. Mitt
förslag är att slopa förvärvsavdraget •—
det som nu är maximerat till 2 000 kronor
— att behålla det nuvarande extra
ortsavdraget med 2 250 kronor för icke
förvärvsarbetande make men att höja
ortsavdraget för alla förvärvsarbetande
individer, såväl män som kvinnor, gifta
och ogifta. Ekvationen går naturligtvis
inte statsfinansiellt ihop så elegant
att det individuella bottenavdraget skulle
kunna fördubblas. Antingen måste
ortsavdraget därför höjas med ett mindre
belopp eller också måste större skatteintäkter
skapas genom att skatteskalorna
jämkas. De måste ändå jämkas
när vi skall få medel till de nya familjestöden,
som bl. a. skall ersätta förvärvsavdraget.
Men grundidén för övergångskonstruktionen
vore att höja det skattefria
bottenavdraget för alla med förvärvsinkomster
och därmed framför
allt skydda de lågavlönade och ändå
låta de av nuets hustrur, som varken har
förvärvsarbete eller barn och som mest
är äldre, sitta i orubbat bo.

Herr talman! Vårt land tillhör världens
allra mest avancerade nationer
såväl i fråga om produktionsresultat
som social rättvisa men även när det
gäller klarsynt insikt om sammanhangen
i det sociala maskineriet. Det är oss
därför inte värdigt att alltför länge till
bevara en 1800-talsideologi i fråga om
familjeförsörjning och familjebeskattning.
Det bör inte vara omöjligt att vinna
en bröd enighet inom de olika par -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
tierna både för en ny målsättning och
för praktiskt konstruerade övergångsformer.
Vi bör därför med spänning
och stora förhoppningar invänta den av
finansministern nu bebådade översynen
av familjebeskattningen och av hela
frågan om en utbyggnad och samordning
av familjestödet. För Socialsverige
har detta nu blivit en av de mest centrala
frågor där det ännu återstår för
oss att satsa på en grundreform.

Herr talman! Jag yrkar såsom föregående
talare har gjort remiss av statsverkspropositionen
i vanlig ordning.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Debatten här i kammaren
har nu gått två varv med två talare
från varje oppositionsparti varvid den
ekonomiska politiken och de av finansministern
bebådade skatteförslagen utförligt
behandlats. Det är svårt att vid
denna sena tidpunkt av debatten tillföra
densamma något nytt, och jag tycker
det kan vara lämpligt att övergå till
några mer speciella frågor och önskemål.

Naturligtvis kunde det vara frestande
att tolka den reaktion och den överraskning
som man i många av näringslivets
organisationer kände, när det stöd
klart att skatteberedningens med stor
möda åstadkomna kompromissförslag
inte togs upp av finansministern som
grund för en skattereform. Skatteförslaget
var ju ett resultat av gjorda kompromisser
från skilda håll, ett resultat av
givande och tagande, och man trodde ju
att de parter som hade deltagit i denna
beredning hade accepterat dess för- och
nackdelar, och att det således borde
finnas ett brett underlag för förslagets
förverkligande. Det är ju med en med
viss besvikelse blandad förvåning man
nu konstaterar att så inte blivit fallet.
Man får bara hoppas att förslaget efter
den översyn av vissa av förslagets skilda
delar som finansministern har bebådat
kommer åter till kammaren och kommer
att ligga till grund för en skattereform.

Jag vill, herr talman, ta upp ett par
speciella spörsmål. Ett av dem är lokaliseringspolitiken.
Frågan om näringslivets
lokalisering kommer även vid årets
riksdag att ägnas stort intresse. I statsverkspropositionen
har framlagts förslag
till lokaliseringspolitiska åtgärders
förverkligande enligt de av höstriksdagen
uppdragna riktlinjerna. Ett av motiven
för att jag tar upp denna fråga
här är att jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på de svårigheter som Kopparbergs
län brottas med när det gäller
utflyttningen från länet och utglesningen
av landsbygden. Det kan vara motiverat
att för kammaren ännu en gång
understryka, att utflyttningsproblemet
inte är ett specifikt problem endast för
det norra stödområdet utan att det även
finns andra områden i vårt land som
har samma svårigheter.

Vid lokaliseringsdebatten i december
ägnades stödområdets avgränsning stort
intresse. Från flera håll påvisades —
såväl vid utskottsbehandlingen som vid
kammardebatten — nödvändigheten av
att det lokaliseringspolitiska stödet inte
hårt fastlåses vid den geografiska gränsen
för det norra stödområdet utan att
Kungl. Maj:t skall ha möjlighet att i
särskilda fall lämna stöd åt orter utanför
detta område. Denna möjlighet bör
enligt min åsikt få en generös tillämpning,
speciellt för stödområdets gränskommuner,
och detta gäller alldeles särskilt,
anser jag, när stödområdets gräns
skär ett län mitt itu, som fallet är i fråga
om Kopparbergs län. Denna uppdelning
av länet kan naturligtvis föranleda betydande
problem för länsmyndigheterna
när det gäller att föreslå riktlinjer för
stödåtgärdernas fördelning inom länet.
Det är naturligt att kommunerna utanför
stödområdet kan anse sig missgynnade,
framför allt om de har samma
svårigheter som kommunerna innanför
gränsen.

Bankoutskottet gav i sitt utlåtande
över lokaliseringspropositionen uttryck
för sådana tankegångar. Utskottet fann
det naturligt att man särskilt söker föl -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

ja utvecklingstendenserna i de områden
som gränsar till norra stödområdet
och uttryckte meningen att Kungl. Maj:t
under försöksperioden, alltså de fem
åren, skall äga att företaga mindre förändringar
av gränserna, om detta skulle
befinnas påkallat.

I en motion från dalabänken påvisade
vi i höstas den ogynnsamma befolkningsutvecklingen
även i den södra delen
av Dalarna under 1960-talet, och
jag underströk detta i mitt debattinlägg
i december. Norra delen av Dalarna
faller ju inom det norra stödområdet,
men delar av södra Dalarna visar en
liknande tendens i fråga om befolkningsutvecklingen.

Sedan utvecklingen under 1964 nu efter
årsskiftet kan bedömas säkrare,
finns det ännu större anledning att från
vårt län understryka det nödvändiga i
att gränsen för lokaliseringsstödet för
Dalarnas vidkommande inte fastlåses
till det i lokaliseringspropositionen angivna
stödområdet. Det finns numera
tvärtom stor anledning att även inräkna
andra delar av Kopparbergs län i
detta område. Utflyttningen från länet
liar ökat och nådde under 1964 en siffra
som enligt tillgängliga uppgifter torde
röra sig om cirka 4 000 personer.
Den preliminära siffran för nettoutflyttningen
är 2 700, men av gammal erfarenhet
vet man att den siffran kommer
att stiga. De definitiva siffrorna torde
komma att uppgå till omkring 4 000.
Två tredjedelar av denna utflyttning
faller på den södra delen av Dalarna.
Knligt statistiska centralbyrån leder
Kopparbergs län bland Sveriges alla
län i utflyttningsfrekvens. Även om den
relativa befolkningsminskningen ännu
är störst i länets norra delar, sa svarar
den södra länsdelen numerärt för större
delen av utflyttningen, och de lokaliseringspolitiska
åtgärderna bör därför inte
begränsas till det norra området. Jag
hoppas att chefen för inrikesdepartementet
och det centrala lokaliseringsorganet
beaktar detta vid lokaliseringsåtgärdernas
praktiska utformning.

Statsverkspropositionen m. m.

Denna flexibla anpassning av lokaliseringspolitiken
till det faktiska behovet
av stöd motiverar även, anser jag,
er. utökning av stödramarna utöver de
av departementschefen föreslagna. Det
förslag från riksdagsbehandlingen i höstas
om en utökning av ramen för investeringsbidragen
från de av departementschefen
föreslagna 60 miljonerna
till 75 miljoner kronor för budgetåret
1965/66 finner jag personligen ha skäl
för sig. Det finns naturligtvis ännu inte
något säkert underlag för bedömningen
av det totala medelsbehovet för lokaliseringsstödet
i framtiden. Först sedan
försöksverksamheten varit i gång någon
tid kan detta behov bedömas med
större exakthet. Om det då skulle visa
sig att en lokaliseringspolitik som ger
gott resultat har behov av större belopp,
t. ex. för investeringsbidragen, får väl
medelsanvisningen för dessa bidrag anpassas
därefter.

Jag anser även att det förslag som
folkpartiet och centerpartiet framlade
i höstas om att kreditstödet, utöver de i
statsverkspropositionen föreslagna direktlånen
ur en fond, utökas med industrigarantilån
upp till sammanlagt 50
miljoner kronor för budgetåret 1965/66
är välmotiverat. Det samspel mellan industrigarantilån
och lån av fondmedel
som föreslogs av den Näslundska kommittén
anser jag ha många fördelar. Vid
ett ökat behov av kreditstöd kan lämpligen
garantilåneramen utökas, varigenom
det vidgade kreditstödet inte belastar
statsbudgeten.

Jag vill även, herr talman, när lokaliseringspolitiken
nu snart skall få sin
praktiska utformning, än en gång framhålla,
att valet av de orter som skall
komma i åtnjutande av lokaliseringspolitiskt
stöd inte bör låsas fast i ett alltför
snävt centralortstänkande. Även om
jag instämmer i vad departementschefen
uttryckte i höstens proposition,
nämligen att eu lämplig framgångslinje
vid den fortsatta lokaliseringspolitiken
bör vara alt välja orter, till vilka stöd
skall utgå, bland konmmnblockscentra,

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. ra.

hör enligt milt förmenande stöd aven
lämnas till andra orter med goda utvecklingsmöjligheter.
Även härför gavs
uttryck i propositionen i höstas, men
jag vill undestrvka det nu. I det norra
stödområdet är kommunblocken till ytinnehållet
mycket stora med betydande
avstånd mellan tätorterna. Det är naturligtvis
angeläget att man underlättar befolkningens
möjligheter att på nära håll
få en god kommunal och enskild service
och rikligare urval av arbetstillfällen
genom att sträva efter att förlägga
mindre och medelstor industri till
sådana orter.

Beträffande lokaliseringsverksamhetens
organisation anser jag nu liksom i
höstas att till det centrala lokaliseringsorganet
bör knytas en lokaliseringsdelegation
med företrädare för näringsliv,
kreditväsen och kommuner. Lokaliseringsorganet
får därigenom möjlighet
att tillgodogöra sig den sakkunskap
som finnes inom samhället beträffande
företagsetablering och företagsutbyggnad.

Herr talman! Jag vill sedan ta upp
en alldeles speciell fråga, när det gäller
skatterna och skattepolitiken. Det
är önskemål som jag tidigare gelt uttryck
åt i denna kammare. Skatteberedningen
föreslog i sitt betänkande att vid
en sådan betydande höjning av den allmänna
indirekta beskattningen som införandet
av en mervärdeskatt skulle innebära
borde samtliga punktskatter,
utom de på sprit och tobak och de som
drabbade bilismen, avskaffas.

Vid den avsevärda höjning av den
allmänna varuskatten som nu föreslås
hade det enligt min mening varit önskvärt
att göra rent hus med i varje fall
alla de punktskatter som ur nationalekonomisk
synpunkt ger relativt litet
utbyte. Finansministern föreslår emellertid
slopandet endast av några punktskatter,
nämligen på socker och sirap,
grammofonskivor, tandkräm o. s. v. men
låter andra stå kvar, t. ex. skatten på
guld- och silvervaror, choklad och konfektyrer
och på s. k. tekniska artiklar.

Dessa punktskatter utgör en ur konkurrenssynpunkt
svår belastning för de
branscher som drabbas av dem, enär
varorna liksom tjänsterna kommer i ett
högre prisläge. Detta blir speciellt kännbart
nu när omsättningsskatten höjs
med 50 procent. Framför allt i konkurrensen
med jämförbara branscher
framträder denna olägenhet i alldeles
särskilt hög grad. Guldsmedsbranschen
t. ex. har ju en svår konkurrens med
andra gåvobranscher som t. ex. porslins-,
keramik- och glasbranscherna
men även andra. Guldsmedsbranschens
varor har inte större lyxkaraktär än
många av varorna från dessa branscher.
Departementschefen motiverar ju bibehållandet
av t. ex. skatten på guld- och
silvervaror med att det är varor av lyxkaraktär.

Vi har i vart land många skickliga
konsthantverkare som arbetar med ädla
metaller, t. ex. silversmeder. Värdet
av de konstprodukter som de framställer
bestämmes huvudsakligen av den
konstnärliga utformningen och det yrkesskickliga
arbetet. Värdet av materialet,
silvret, som ingår i varan utgör
i regel en mindre del av den färdiga
varans pris. Resultatet av punktskatten
blir emellertid att det i huvudsak är det
konstnärliga utövandet och arbetsinsatsen
som beskattas med ett påslag av 25
procent utöver omsättningsskatten som
nu kommer upp till 9 procent. Här behandlas
konstnärligt skapande verksamhet
av hög klass helt diskriminerande i
förhållande till annan konstutövning,
bara för att arbetsmaterialet är silver,
och ändå är silvret ett utsökt vackert
material, inte speciellt dyrt. Det lämpar
sig bättre för vissa produkter än
något annat material. Låt mig som exempel
nämna kyrksilver. Jag tycker att
detta är något att tänka på i en tid då
staten rätt generöst understöder annan
konstnärlig verksamhet.

Låt mig för övrigt säga att det inte
är skattepolitikens uppgift att i detalj
styra människornas konsumtionsval. I
den allt högre levnadsstandard som vi

Tisdagen den 19 januari 19(15 fm.

Nr 3

får i vårt land bör var och en ha allt
större möjligheter att kosta på sig varor
som ligger över livets nödtorft. Låt
då människorna i största utsträckning
utan statens pekpinne välja fritt var de
vill lägga sin standardhöjning. Jag vänder
mig mot den konsuintionsstyrande
effekt som en del av dessa punktskatter
har.

Dessutom bör framhållas att de branscher
som drabbas av punktskatterna
belastas med ett betydande merarbete
med skattens handliavande, inkassering,
redovisning och med hela kontrollsystemet,
och detta medför ökade kostnader
utöver dem som företagen har
med den allmänna varuskatten. Detta
innebär också nackdelar i förhållande
till andra närliggande branscher.

Herr talman! Jag vore tacksam om
dessa synpunkter bleve beaktade vid
riksdagsbehandlingen av de spörsmål
som jag här dragit upp.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag skall börja med att
med några ord beröra den konjunkturbedömning
som ligger till grund för finansplanen.
I likhet med konjunkturinstitutet
och departementschefen tror
jag att den rådande högkonjunkturen i
vårt land kommer att fortsätta under
större delen av år 19G5. Att överhettningssvmtom
alltjämt förekommer, särskilt
i vissa större befolkningscentra,
är påtagligt. Sådan är den aktuella situationen,
och den kräver självfallet sin
metodik. Det finns emellertid åtskilliga
bedömare som menar att en viss konjunkturförsvagning
är på väg på det internationella
planet och kommer att göra
sig gällande under senare delen av
året. Främst synes konjunktursammanhangen
i Västeuropa, som vårt land är
mest beroende av, berättiga till en dylik
bedömning. Alla är ense om att den allmänna
åtstramning inom den ekonomiska
politiken i England, som kommit
till stånd under labourregeringen de senaste
månaderna, kommer att medföra

Statsverkspropositionen m. m.
en minskad efterfrågan och resultera i
en tillbakagång för den svenska exporten
på den viktiga engelska marknaden.
Det är att märka att denna marknad
tar emot inte mindre än 13 procent
av vår totalexport. Men vi får inte
heller förbise den påtagliga åtstramning
som samtidigt ägt rum på vissa
håll på den europeiska kontinenten. Jag
vill trycka på detta starkare än som
gjorts i finansplanen. Jag syftar på den
åtstramningspolitik som på grund avkostnadsutvecklingen
blivit nödvändig
främst i Italien, där åtgärder vidtagits
av närmast deflatorisk karaktär, men i
någon mån även i Frankrike. Också i
Schweiz och Holland har till skydd för
penningvärdet måst vidtagas åtgärder
för att dämpa efterfrågetrycket. Vår export
till dessa länder kan inte undgå att
röna inverkan av de åtgärder som vidtagits.

Finansministern sätter uppenbarligen
sin lit till Västtyskland, där högkonjunkturen
alltjämt är obruten och där
man kan vänta en fortsatt gynnsam efterfrågeutveckling
och därmed ett gynnsamt
klimat för vår export dit. Jag tror
att han i huvudsak har rätt, men man
måste alltid hålla i minnet att inget land
har så dystra erfarenheter av inflation
som just Västtyskland och att det för
samtliga politiska partier där står klart
att penningvärdets bevarande är ett primärt
mål som är viktigare än varje annat.
Västtyskland kommer sannolikt inte
att tillåta sig några övertramp i den
ekonomiska politiken. Genom sina åtaganden
inom EEC är man dessutom avtalsmässigt
förpliktad att föra en ekonomisk
politik som någorlunda överensstämmer
med motsvarande politik i
Frankrike och Italien och övriga EEGländer.
EEC har till skillnad från EFTA
som bekant en solidarisk finanspolitik.
Det är alltså inte alldeles säkert att
Västtyskland kan komma att som marknad
för vår export ersätta det exportbortfall
som kan äga rum i England,
Italien och Frankrike.

Jag vill i detta sammanhang också

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

erinra om att EEC snart får sin gemensamma
yttre tullmur klar och att
tullhindren för vår export i vissa hänseenden
blivit större än tidigare. Därtill
kommer att vår jordbruksexport efter
hand kommer att lida avbräck av
den gemensamma jordbrukspolitiken
inom EEC. Denna kommer väl — om
jag inte minns fel — att sätta i gäng
den 1 juli i år.

Jag har med det anförda framför allt
velat peka på att vår export efter hand
kan komma att stöta på svårigheter och
att det därför ligger makt uppå att hålla
tillbaka kostnadsinflationen härhemma,
om våra exportnäringar skall kunna
upprätthålla sin konkurrenskraft på
världsmarknaden. Det är att märka att
en försämring i kostnadsrelationerna i
förhållande till vissa viktigare konkurrentländer
inträtt redan under år 1964.
Jag vill erinra om att stegringen av konsumentprisindex
under nämnda år här
hemma varit inte mindre än 3,4 procent.

Risken för att förtroendekrisen för
det brittiska pundet kan leda till en devalvering
kan inte betraktas som helt
utesluten. Förefintligheten av denna
risk bör mana oss alla till särskild försiktighet
för vårt lands del. England är
ett trist kapitel till följd av de skador
som avtalsbrottet i oktober vållat EFTA,
inte minst på förtroendeplanet. Den till
viss del självförvållade pundkrisen i
slutet av november har tvingat labourregeringen
till deflationistiska åtgärder
som kan komma att försvåra den erforderliga
snara förnyelsen av den industriella
apparaten i Storbritannien och
förlänga behovet av den 15-procentiga
skyddstull som infördes i oktober. Därför
kan man fråga om de löften kommer
att infrias som från brittisk sida givits
om en snar avveckling av denna skyddstull
med de olägenheter den skapar för
den svenska exportindustrien. Ur svensk
synpunkt är det angeläget att avvecklingen
kan ske snarast möjligt. Ju längre
tullen kvarstår, desto större blir skadeverkningarna
för oss. Jag hoppas att

handelsministern inte förtröttas när det
gäller att tillvarata de svenska intressena
i detta hänseende. Sedan måste
man utgå från att britterna är en genial
nation med stora slumrande reserver
av nervkraft och fantasi och att de
under en klok ledning skall förmå taga
sig samman — det kräver uppoffringar
— och genomföra en förnyelse på
eftersatta områden av det ekonomiska
livet. Den brittiska industrien får inte
underskattas. På många områden står
den redan på loppen.

Vidare skulle jag till finansministern
— som tyvärr är frånvarande — vilja
rikta frågan, vilken målsättning som
numera gäller för den ekonomiska politiken
i vårt land. Ännu vid tidpunkten
för avgivandet av stabiliseringsutredningens
betänkande för några år sedan
angavs målet för den ekonomiska
politiken vara en stigande levnadsstandard,
en hög, jämn och produktiv sysselsättning
och ett stabilt penningvärde,
även om man kanske svävade litet
på målet om vilket som var det primära.
Finansministern tog visserligen inte
någon nämnvärd notis om stabiliseringsutredningens
med så mycken möda
åstadkomna rekommendationer, men
likväl spikades för varje år i finansplanen
det uppställda målet som rättesnöre
för den ekonomiska politiken, senare
med tillägget »hög tillväxttakt i vår
ekonomi». Men de höga ambitionerna
för penningvärdets del har uppenbarligen
blivit mindre och mindre, tyvärr.

Redan i fjol hade jag i remissdebatten
anledning påtala en förskjutning i
den officiella målsättningen. Finansministern
talade i finansplanen inte längre
om stabilt penningvärde, något som
i och för sig var förklarligt, sedan
han medverkat till en 25-proeentig penningvärdeförsämring
under loppet av
några få år. Han angav målet i stället
vara »sunda statsfinanser inom ramen
för en balanserad ekonomi». Det var
tydligen den balanserade ekonomien
som för honom var det väsentliga. Men,
herr talman, det är oroande att konsta -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

tera alt den ambitiösa målsättningen ytterligare
försvagats i årets finansplan.
Finansministern talar förvisso om hur
viktigt det är att kunna fullfölja reformpolitiken
och ge utrymme för en nödvändig
investeringsökning under bevarad
balans i utrikeshandeln, men så
tillägges det att nettoeffekten av de finanspolitiska
åtgärder som föreslås
väntas bli framför allt en minskning i
den privata konsumtionens uppgång;
verkningarna härav torde bli att efterfrågeöverskottet
reduceras i sådan grad
att den samhällsekonomiska balansen
nöjaktigt kan behållas. Jag kan icke
fatta detta annorlunda än att finansministerns
ambitioner i fråga om vakthållningen
om penningvärdet numera inskränker
sig till att den samhällsekonomiska
balansen nöjaktigt — observera
uttrycket! — kan upprätthållas.
Detta är, tycker jag, något av att sticka
svansen mellan benen.

Hur stämmer detta överens med finansministerns
yttrande i annat sammanhang
härom dagen att han vill med
näbbar och klor bekämpa inflationen?
Jag skulle kanske inte ha fäst mig så
mycket vid förskjutningen i uttryckssätten,
om inte ordvalet samtidigt hade
motsvarats av de faktiska politiska åtgärderna,
sådana dessa kommer till uttryck
i budgeten. Jag hänvisar till att
finansministern tydligen med jämnmod
accepterar en beräknad höjning av
prisnivån under 1965 med 5 procent,
inklusive effekten av höjda skatter —
utan skatter skulle höjningen bli 3,3
procent — samt till de förslag till utgiftsökningar
som framlägges. I realiteten
räknar finansministern med att
denna beräknade höjning närmast är
formell och att uppgången av konsumentprisindex
kan bli åtskilligt högre,
eftersom han baserar sina beräkningar
på en löneförhöjning av I procent, ehuru
han har klart för sig att denna höjning
till följd av löneglidning kan bli
icke oväsentligt större. 1 konjunkturrapporten
anges siffran 5,8 procent som

Statsverkspropositionen m. m.

höjning av kostnadsnivån och det kan
tänkas att det blir ännu mer.

Jag betvivlar inte att finansministern
är medveten om att den ekonomiska
stabiliteten i vårt land inte är hundraprocentig
utan att densamma snarare
är resultatet av vad jag skulle vilja kalla
en vådlig balansakt. Han talar om risken
för övertryck i ekonomien och om
hur viktigt det är att göra en lämplig
avvägning mellan konsumtion och sparande,
och han talar om investeringsinriktningen
inom det av realkapitalbildningen
givna utrymmet. Men det är
mycket som tyder på att finansministern
helt enkelt och cyniskt menar att
en penningvärdeförsämring på cirka 3
å 3,5 procent om året inte är så farlig

— det är det pris som måste betalas för
den fulla sysselsättningen eller för den
höga framstegstakten — så länge den
yttre balansen icke äventyras och valutareserven
upprätthålles någorlunda
intakt.

Inom parentes vill jag fästa uppmärksamheten
på att valutareserven
visserligen under det senaste året ökat
med 800 miljoner kronor men att den
trots detta knappast kan anses betryggande
ställd i relation till utrikeshandelns
ökade omfattning — den motsvarar
mindre än tre månaders import.

Finansministern talar förvisso kloka
ord om riskerna för pris- och kostnadsstegringar,
som negativt kan påverka
vår utrikesbalans och valutaställning
och därmed rycka undan grundvalen
för våra ekonomiska framsteg. Men det
förefaller bara vara ord. Att spararna
får vidkännas en årlig kraftig åderlåtning
genom penningvärdeförsämringen,
saknar han uppenbarligen intresse för

— det talas aldrig om den saken. Fn
medveten penningvärdeförsämring är
alltid till syvende og sidst ett vilseledande
av spararna — som jag ser det.

Det mest oroväckande tycker jag är
att finansministern — efter mönster av
forna tiders militärläkare — endast har
ett enda recept mot alla sjukdomar på

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 19G5 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

det ekonomiska livets område, nämligen
skattehöjningar. Det är enligt finansministern
tydligen alltid ödesbestämt att
det statliga utgiftstrycket är av sådan
styrka, att en försämring av budgetbalansen
endast kan undvikas genom ytterligare
inkomstförstärkning — som
det alltid heter när det är fråga om att
lägga ökade bördor på skattebetalarna.
Om man anför betänkligheter mot ökade
skatter, betecknas det som obefogat
och som kverulans. Samtidigt med de
.statliga skattehöjningarna kommer den
starka höjningen av kommunalskatterna.
Många kommuner närmar sig härvid
gränsen för vad som kan uttas och
håller på alt slå huvudet i »skattetaket»
— skulle jag vilja uttrycka det.

Det ekonomiska förnuft, som tidigare
i allmänhet satte sin prägel på kommunernas
hushållning, har i någon mån
efterträtts av s. k. höga ambitioner. Man
vill ha lika fint i varje kommun eller finare
än man har i kommunerna intill.
Jag vill dock gärna medge att kommunerna
har sina ekonomiska bekymmer
på grund av den starka inflyttningen på
sina håll. Men de skapar sig ibland också
själv egna bekymmer. Det är skattebetalarna
som här som eljest får sitta i
kläm.

För min del anser jag i likhet med
stabiliseringsutredningen att utgiftsexpansionen
såsom sådan inom den offentliga
sektorn — stat och kommun
tillika med det forcerade bostadsbyggandet
— är den mest framträdande
primära orsaken till inflationen. För
budgetåret 1965/66 skulle enbart statsbudgeten
svara för en utgiftshöjning på
4 miljarder. Det är en siffra som förskräckte
t. o. in. förste vice talmannen
Strand, enligt vad han för en stund sedan
upplyste. Finansministern själv är
huvudpersonen i inflationsdramat därigenom
att han sköter den blåsbälg som
underhåller och sätter fart på inflationsbrasan.
Han ser till att inflationsbrasan
även på sikt hålles vid liv. I likhet
med andra talare vill jag framhålla
riskerna för att man effektivt bäddar

för en stor engångsinflation vid årsskiftet
1966/67 med en ny betydande skattehöjning
också då som följd. Det missnöje
bland löntagarna, som kan ha frodats
på grund av en mer eller mindre
oförmånlig lönesättning, kommer då i
avtalsrörelserna naturligtvis att blomma
ut i full styrka.

Det är enligt min åsikt en samhällsekonomisk
irrlära att göra gällande att
inflationen är det pris som måste betalas
för den fulla sysselsättningen och
den höga framstegstakten. Det bästa kan
bär lätt nog bli det godas fiende. Inflationen
är alltid ägnad att minska
framstegstakten på längre sikt. Man förbiser
ofta att det centrala problemet i
dag inte är en hotande arbetslöshet utan
bristen på arbetskraft. Problemställningen
har därmed i hela vårt samhälle
i grund förändrats. Den fulla sysselsättningen
torde numera kunna upprätthållas
utan nämnvärd försämring av penningvärdet.

Den andra boven i inflationsdramat
— om jag får kalla det så — är i dag
inte i så hög grad fullsysselsättningssamhället
utan välfärdssamhällets forcerade
ansvällning. Jag vill bara hänvisa
till att mer än en tredjedel av de
totala statsutgifterna utgöres av s. k.
transfereringar, som alla resulterar i en
snabb konsumtion och ökad efterfrågan.
Den statliga utgiftsexpansionen är
således en farlig inflationsfaktor, även
om utgifterna täckes av nya och ökade
skatteinkomster. Skall den fortsatta penningvärdeförsämringen
kunna effektivt
bekämpas, måste denna utgiftsexpansion
kunna hållas någorlunda under
kontroll samt statsfinanserna saneras
med tanke på framtiden. Jag drar mig
inte för att använda uttrycket behovet
av sanering av statsfinanserna.

Uppgifterna om att en priskontroll
är under planläggning är ett illavarslande
tecken. Det är någonting som regeringar
i alla länder brukar tillgripa när
de ställt till med oordning i den egna
samhällsekonomien.

Hans excellens statsministern fällde

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

ett märkligt yttrande tidigare i dag. Han
sade att han icke accepterade verkligheten
när det gällde bostadsbyggandet.
»Das lässt tief blicken», som tyskarna
säger, herr statsminister. Inflation framkallas
därav att man inte håller sig inom
ramen för samhällets resurser, d. v. s.
icke accepterar verkligheten.

Englands exempel är enligt mitt sätt
att se en varningssignal även för oss.
Även om vår situation givetvis inte är
jämförlig med Englands, kan vad som
hänt i England också hända här hemma
om det vill sig illa och vi inte rättar
munnen efter matsäcken.

Konserten på det samhällsekonomiska
pianot spelas som bekant fyrhändigt. Vi
har två pianister, finansministern och
riksbankschefen. Samspelet mellan de
båda förefaller ibland gå något knaggligt.
Stundom får man nästan intrycket
att den ene är flera takter efter den
andre eller att de rent av spelar olika
melodier. Medan penningpolitiken har
haft en konjunkturåtstramande effekt
— det svenska diskontot har ju höjts
två gånger, från 3,5 till 5 procent — har
finanspolitiken snarare verkat stimulerande
på den ekonomiska aktiviteten.
Om detta varit ett så lyckosamt resultat
av samspelet överlämnar jag åt kammarens
ledamöter att avgöra.

Arbetsmarknadspolitiken har förvisso
varit ett viktigt och värdefullt hjälpinstrument
i konserten och har gjort en
positiv insats inom konjunkturpolitiken.
•lag skall gärna sluta med att ge denna
politik mitt erkännande.

Herr ELOFSSON (ep):

Herr talman! Den remissdebatt, som
nu pågått rätt många timmar, har behandlat
olika spörsmål om statsverkets
inkomster och utgifter. Man kan gott
säga att den haft mycket att bjuda på.
När man hörde statsministerns vältalighet
hur pengarna skall användas förstod
man att merinkomsterna på fyra
miljarder redan är placerade. Man kan
ju fråga sig: Finns det då ingen möjlighet
att vid ett tillfälle när inkomster -

Statsverkspropositionen m. in.

na flödar i landet, göra besparingar för
att slippa de skattehöjningar som finansministern
har föreslagit?

Jag vet ju att det alltid frågas efter
var man skall börja. Skall vi minska
folkpensionerna eller barnbidragen eller
var skall vi göra besparingar? Det
är självklart att de frågorna är värda
ett beaktande. Bidragen är ju av mycket
stort värde för dem som erhåller
dessa. Men jag undrar i alla fall om det
inte finns andra områden, som man kan
slå ned på. Jag tänker närmast på byggnadsområdet.

Jag vill inte säga att inte alla människor
skall ha en bostad, om där finns
möjligheter till det, men jag kan inte
underlåta att påpeka vad jag tycker är
felaktigt. Kanske andra tycker tvärtom,
det vet jag inte, men jag undrar om
inte bristen på lägenheter, särskilt i
Stockholm är beroende på att man river
prima fastigheter bara därför att man
inte får höja hyran. Man säljer då tomten
till en byggmästare, och denne uppför
en ny och större fastighet på den,
som ger en merinkomst.

Är det riktigt att göra så när det varenda
dag ropas efter lägenheter och
man får vänta i flera år på att få en bostad? Enligt

ett klipp ur en stockholmstidning,
som jag har här, begär en herre
som heter Hedman i en skrivelse rivningsförbud
omedelbart på en fastighet.
Han talar om att 6 000 lägenheter står
tomma i Stockholm. Jag vet inte om
detta är riktigt, men det återgavs i
stockholmstidningar, och jag har inte
sett något bemötande.

Varför blir det så? Den hyresreglering
som har funnits i flera år är så
konstruerad att den inte ger fastighetsägarna
den merinkomst som andra företagare
i landet har kunnat få. Hyran
bestäms efter det år fastigheten är
byggd och får inte vara högre. På så
sätt har man ingen annan väg att gå än
att riva fastigheten, även om den mycket
väl är beboelig, och bygga en ny,
där man kan ta ut en bättre hyra. Jag

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

undrar om detta är en riktig väg att gå.
.lag ställer frågan direkt till finansministern:
Vore det inte bättre att låta hyran
stiga åtminstone i takt med stegringen
på andra områden, så att den
som äger en fastighet får motsvarande
inkomster, även om fastigheten är litet
äldre?

Detta florerar nog inte bara i Stockholm.
Sådan spekulation, att man säljer
en äldre fastihget till en byggnadsföretagare
eller ett bolag, som river den och
bygger en större till vilken de lånar
pengar av staten, förekommer nog över
hela landet, och det går sedan ut över
de mindre småhusen. Följden blir att
man samlar ihop människorna i de
större samhällena, och landsbygden blir
avfolkad.

Jag kan inte hjälpa att jag måste påpeka
att det inte är någon som vill ha
en bebyggelse bara i stora samhällen
och städer. Jag tror att vi alla vill ha
bebyggelse även ute på rena, rama landsbygden.
Visserligen slås jordbruken
ihop och avfolkas i allt större skala.
Men vi skall inte glömma att det kan
komma år då vi är tacksamma för att
vi har ett jordbruk som kan försörja
det svenska folket. Blir landsbygden en
gång avfolkad är det inte så lätt att få
i gång en ny jordbruksproduktion. Det
vore bättre att låta hyrorna även i gamla
fastigheter stiga något mer än vad de
gör för att på så sätt bevara de gamla
bostäderna tills man fått fram tillräckligt
med nya byggnader. Med den uppsikt
som finns över marknaden tror jag
inte det vore någon risk för att folk
skulle stoppas in i bostäder som inte
fyller måtten.

Finansministern har föreslagit att vi
i år skall bygga 88 000 lägenheter. Det
är en mycket stor byggnadsproduktion.
Men finns det arbetskraft? Jag tvivlar
på det. Arbetskraften är ju nästan omöjlig
att skaffa, det gäller särskilt ute på
landet. Människorna flyttar in till städerna
där de har bättre möjligheter, och
på så sätt blir landsbygden helt avfolkad.

När man nu ser på de skatter som
finns här i vårt land kan man ju säga
att om det skapas utgifter får det också
skapas inkomster för att klara dessa.
Finansministern har föreslagit punktbeskattningar.
Sådana har vi haft förut,
och dem vill han öka på för att på så
sätt skaffa fram de pengar han behöver
för att finansiera det hela.

Man ser då att han vill höja förrnögenhetsskattegränsen
från 80 000 till
100 000 kronor. Samtidigt har det emellertid
påbjudits att vid de taxeringar
som nu pågår eller snart är avslutade
skall man höja fastighetstaxeringarna
med mellan 30 och 35 procent. Det blir
på det sättet inte någon som helst skattelättnad.
Om taxeringsnämnderna höjer
förmögenheterna över en natt och
lägger på 35 procent, vad har då den
skattskyldige att göra? Jo, han får betala
skatten, och förmögnare tror jag
inte han blir genom detta.

Det är självklart att det är kännbart
alt höja omsättningsskatten från nuvarande
6 procent till 9 procent, och särskilt
kännbart är det för jordbruket. Vi
vet ju alla att en jordbruksmaskin slits
mycket kraftigt och därför inte står sig
så länge. Man köper en traktor för
15 000 eller 20 000 kronor. När man har
kört med den två år eller kanske tre är
den sliten och man måste byta bort den,
tv reparationer är väldigt dyra. Då uppstår
frågan vad man får för den gamla
traktorn. När den skall säljas igen måste
det betalas ny omsättningsskatt för den.
Det förekommer inte på några andra varor
iin sådana förbrukningsartiklar det
här gäller att man betalar omsättningsskatt
så länge det finns en stump kvar
av maskinen. Jag har påtalat detta förut
och har talat med finansministern om
saken. Han säger bara att om han kan
få en riktig kontroll så håller han naturligtvis
med om att det inte bör vara
skatt på skatt så länge det finns en bit
kvar, men han fortsätter likväl därmed.

Jag skulle därför kunna tänka mig att
man skulle ändra så att omsättningsskatten
gällde endast nya varor. Det

Tisdagen den 19 januari 1965 fin.

Nr 3

tror jag skulle vara till stor hjälp särskilt
för de jordbruk som är stenbundna
och där maskinerna slits mycket
hårt.

Vi ser av statsbudgeten att nationalinkomsten
ökar och att man räknar med
att den utvecklingen skall fortgå. Jag
anser dock att man hör vara ganska försiktig.
Det synes som om regeringen helt
och hållet byggde på att de högkonjunkturer
som vi haft under många år kommer
att fortsätta, men vi har sett varningarna.
Man räknar med att prisläget
under första delen av detta år skall vara
stabilt, men på längre sikt vågar man
inte ha några synpunkter på dessa ting.
Jag anser att det är ett ganska allvarligt
spörsmål. Prisstegringarna kommer automatiskt.
Det kan vara ganska farligt
att fortsätta på den vägen att man tror
att det går bra bara vi kan hålla priserna.
Om vi får konkurrens med andra
länder efter hand som de kan repa
sig så kan det bli mycket besvärligt.

Jag skulle också vilja fråga varför
inte jordbruket skall ha något avtal. Vi
har nu kört ett helt år utan att veta hur
det går med förhandlingarna. Där arbetas
på ett avtal, men något resultat
har det inte blivit. Jag undrar vilken
yrkesgrupp som skulle nöja sig med sådant
som just jordbrukarna får göra i
närvarande stund. Nu skjuter man pa
saken och säger att handelsavtalen inte
är klara, att man inte vet om man skall
tillhöra den ena delegationen eller den
andra när det gäller utrikeshandeln,
och därför hänger allt i luften. Vi vet
inte ett dugg vart det hela bär hän. Jag
tror att det skulle vara mycket kärkommet
för det svenska jordbruket om
de förhandlingar som pågår fortast möjligt
kunde avslutas så att vi får ett besked
om hur avsikten iir att det skall
vara i framtiden. Som den nu är vet vi
faktiskt ingenting. Det sägs endast att
man måste avvakta till handelsavtalen
är klara.

Jag ser inte handelsministern här nu.
I annat fall skulle jag ha velat fråga
honom om han kunde lämna kamina -

Statsverkspropositionen m. m.

ren en redogörelse för hur det ser ut
i fråga om utbyteshandeln med andra
länder i dag. Man får aldrig några direkta
besked om dessa saker, och det
är något som jag tycker att vi borde ha.

Då jag lovat herr talmannen att inte
hålla på längre än till klockan 17 skall
jag inte uppehålla tiden mer. Jag vill endast
säga att den gamla regeln alltid har
varit att när man hade stora inkomster
och pengarna flödade in till den enskilde
individen så skulle man spara,
tv det kunde komma sämre tider. Jag
undrar om inte detta tema också kunde
användas beträffande statsbudgeten.
Om det kommer in en massa pengar är
det för den skull inte nödvändigt att
springa livet av sig för att finna ett
hål att stoppa dem i.

Jag slutar, herr talman, med att säga
att det är nödvändigt för såväl den enskilde
medborgaren som staten att spara
medan det är goda tider. Jag tror
nämligen att det kanske inte dröjer så
länge förrän tiderna blir sådana att vi
kan få svårigheter med finanserna när
det gäller både statskassan och den enskilde.

Jag ber, herr talman, att få yrka remiss
av statsverkspropositionen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

2, angående utgifter på tilläggsstat
11 till riksstaten för budgetåret 1964/65;

nr 7, med förslag till lag om behörighet
att utöva veterinäryrket in. in.;

nr 10, angående försäljning av viss
kronan tillhörig mark in. in.;

nr 12, med förslag till lag angående
iindrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli
1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag;
och

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Meddelande ang. enkel fråga

nr 13, angående livränta till vissa personer.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning angående lönegradsuppflyttning
av en tjänst som bankokommissarie.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 24, av herr Jansson, Erik, om den
framtida användningen av Haga slott;

nr 25, av herr Augustsson och herr
Larsson, Lars, om fria läroböcker m. m.
i vissa skolor;

nr 26, av herr Gustavsson, Bengt,
in. fl., angående de studiesociala förmånerna
för elever i real- och flickskolor; nr

27, av fru Segerstedt Wiberg m. fl.,
om inrättande vid medicinska fakulteten
i Göteborg av en laboratur i reumatologi; nr

28, av herr Edström m. fl., om
ändring av bestämmelserna angående
lån till byggande av sjukhem;

nr 29, av herr Pettersson, Harald,
m. fl., om ändring av bestämmelserna
angående lån till byggande av sjukhem;

nr 30, av herr Nilsson, Ferdinand,
in. fl., angående statsbidrag till storstadsregionernas
tunnelbanebyggen;

nr 31, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
vatten- och avloppsanläggningar;

nr 32, av herr Olsson, Johan, och herr
Svanström, om förberedande åtgärder
för viss upprustning av vägar;

nr 33, av herr Petersson, Erik Filip,
om befrielse för pensionärer från inträdesavgift
vid installation av telefon;

nr 34, av herr Elofsson m. fl., om
statsbidrag till vissa tobaksodlare;

nr 35, av herr Isacson och herr Gustafsson,
Nils-Eric, angående avskrivningsunderlaget
för skogsbilvägar;

nr 36, av herr Nilsson, Ferdinand,
in. fl., angående bensinskattens höjd;

nr 37, av herrar Lager och Adolfsson,
om avskaffande av karensdagarna vid
ersättning från försäkringskassa;

nr 38, av herr Mårtensson och fru
Carlqvist, angående bostads sanitära utrustning; nr

39, av herr Sörlin, om höjd övre
gräns för lån ur kronotorparnas inventarielånefond;
samt

nr 40, av herr Hjorth m. fl., om nya
former för hedersbevisning för lång och
trogen tjänst inom det statliga verksamhetsområdet.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Skärman (fp) till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet: »Är

det riktigt med hänsyn till förra årets
riksdagsbeslut om pensionsavgifterna
att nu göra avdrag för preliminär Askatt
på den kompensation för förhöjd
pensionsavgift, som skall utbetalas enligt
Kungl. Maj:ts kungörelse den 9 oktober
1964, nr 611?»

Kammaren åtskildes kl. 17.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

Tisdagen den 19 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts proposition nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1965/66, m. m.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Försvarsministern har
förklarat att han redan i början av detta
år ämnar tillsätta en försvarsutredning
som får till uppgift att framlägga
förslag beträffande försvarets kostnadsram
för de närmaste budgetåren.

Sedan 1958 har sådana fleråriga försvarsbeslut
varit gällande, och jag är
medveten om att de gett möjlighet till
en effektivare långtidsplanering. Men
partiöverenskommelserna har även haft
den effekten att all försvarsdebatt såväl
i riksdagen som ute bland folket praktiskt
taget upphört. I och för sig måste
det betecknas som mycket märkligt att
en enda huvudtitel i vår riksstat på det
sättet undantages från nära nog all debatt
och att denna huvudtitel oavsett
konjunkturskiftningar tillätes att ständigt
öka.

För min personliga del vill jag uttala
förhoppningen att den form av partiuppgörelser,
som hittills har tillämpats,
skall efter utgången av nu gällande avtal
höra en förgången tid till och att regeringen
förelägger riksdagen sina förslag
på samma sätt här som då det gäller
andra huvudtitlar. Det utesluter inte
en försvarsutredning sammansatt efter
parlamentariska regler.

När jag begärt ordet i denna debatt
är det närmast för att framlägga några
synpunkter på en speciell försvarsfråga,
nämligen fredsutbildningen.

Vi har här i landet en fredsutbild -

ningsorganisation som till sin yttre ram
är i stort sett oförändrad sedan den allmänna
värnplikten infördes. Den bygger
alltså i huvudsak på de regementen
och motsvarande, som då tillkom och
som vid den tiden flyttades från de
gamla lägerplatserna och in till städerna.
Den kraftiga befolkningsomflyttningen
och vapenspecialiseringen har
emellertid medfört att den gamla anknytningen
till hembygden inte längre
kan bibehållas, varför de värnpliktiga
får fullgöra sin tjänst långt borta från
hembygden.

Man måste ställa sig frågan om denna
gamla fredsorganisation nu längre håller
måttet. Det finns flera skäl till en
sådan fråga.

Det gamla kasernbeståndet vid'' våra
fredsförläggningsorter är i sådant skick
att det knappast längre kan anses erbjuda
människovärdiga bostäder, inte ens
för en uppväxande ungdom som skall
härdas för krigets alla strapatser. En
modernisering av kasernbeståndet har
påbörjats. Den kommer att dra betydande
kostnader men ändå ge ett mycket
klent utbyte. Alla som sysslat med
ombyggnad av gamla fastigheter vet fuller
väl, att det blir bättre och billigare
att riva rasket och bygga nytt.

Ett annat skäl är att vapenutvecklingen
medfört krav på allt större övningsfält.
Riksdagen har under senare år fått
pröva förslag om nya stora och dyrbara
övningsfält, och krav ställes på utökning
av redan befintliga. Det är ingen
hemlighet att propåer finns om utvidgningar
av övningsfält vid våra fredsförband
för ett 50-tal miljoner kronor,
förslag som troligen successivt kommer
att föreläggas riksdagen. Även om 50
miljoner kronor i en stat på i runt tal
4 miljarder kan anses utgöra en bagatell,
kan det ändå medföra väsentliga
problem att vid de regementsorter, som

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Statsverkspropositionen m. n\.

expanderar starkt, skaffa fram erforderliga
markområden utan att det äventyrar
respektive städers expansion och
vållar alltför stort intrång på den civila
verksamheten.

Man har även anledning att fråga sig,
om det över huvud taget längre är möjligt
att av rättviseskäl för utbildning inkalla
all manlig ungdom och med i
stort sett samma utbildningstid.

Likaså måste man ställa den frågan,
om det inte borde finnas en möjlighet
att på hemorten ordna någon form av
vapenutbildning på fritid för dem som
skall användas i lokalförsvaret, exempelvis
i hemvärnets regi, varvid de kan
behålla sina vardagliga fredliga uppgifter.

En följd av detta resonemang är naturligtvis
att de, som tas från sin civila
gärning till militär utbildning under
längre eller kortare tid, bör erhålla en
bättre kompensation för sitt inkomstbortfall
och inte bara de knappt tilltagna
snuspengar som nu utgår.

I försvarskostnaderna bör redan nu
medräknas det produktionsbortfall som
inkallelsen av cirka 50 000 rekryter och
cirka 100 000 repetitionsövande per år
medför; och det blir ingalunda några
småsummor.

Fick de inkallade en ordentlig kompensation
för sitt inkomstbortfall skulle
de militära myndigheterna även tvingas
till en bättre hushållning med de inkallades
tid och till att bättre utnyttja utbildningstiden.

Vad jag med det anförda velat komma
till är att försvarsministern skyndsamt
bör göra en översyn av vår fredsutbildningsorganisation.
Detta bör ske innan
alltför mycket skattemedel slösats bort
på ombyggnad och reparation av gamla
kasernbyggnader, som hellre bör
skatta åt förgängelsen, och innan alltför
mycket värdefull mark tagits i anspråk
för militära övningsfält. En sådan utredning
kan måhända ge vid handen
att det ur utbildningssynpunkt är bättre
med ett mindre antal utbildningsorter,
som har tillfredsställande övningsom -

råden vilka möjliggör samövning mellan
olika vapenslag.

Låt mig sedan, herr talman, övergå
till en annan viktig samhällsfunktion
som under senare år varit föremål för
livlig debatt, .särskilt under den gångna
hösten i radio och TV, nämligen sjukvården.

.lag tänker inte här ta upp frågan, om
sjukvården råkat in i en kris — den debatten
har hittills varit ganska ofruktbar.
Nej, orsaken till att jag nu vill beröra
sjukvårdens problem är bland annat
en anmälan från ecklesiastikministern,
att han omkring den 10 mars ämnar
förelägga riksdagen ett förslag om
sjuksköterskeutbildningens organisation.

Med beklagande måste konstateras att
det förslag på den punkten, som framlagts
av de tillkallade sakkunniga, lider
av så betänkliga brister att det inte bör
läggas till grund för en proposition.
Skall det över huvud taget bli möjligt
för sjukvårdshuvudmännen att bemästra
de svåra personalproblemen, är det
nödvändigt att vi får in en annan anda
på våra sjukhus, en laganda och en
bättre känsla av gemenskap.

Utredningens förslag innebär på det
hela taget att den gamla isoleringen av
sjuksköterskekåren består. Vad vi nu
behöver är att alla tillgängliga resurser
på ett förnuftigt sätt används för att utbilda
de olika slags personalgrupper
som vår sjukvård behöver.

I denna utbildning har vi två allvarliga
flaskhalsar, dels bristen på lärare,
dels bristen på praktikplatser. Det är
därför oundgängligen nödvändigt att vi
hushållar med de tillgångar vi har, och
det gäller inte minst de små ungdomskullar
som under de närmaste åren
kommer ut i förvärvslivet. Det kommer
därför att bli nödvändigt att vi får en
samordnad vårdyrkesskola. Jag tror
även att en sådan utformning av vårdyrkesutbildningen
skulle på ett väsentligt
sätt bidra till att det kastväsen som
trots allt glömt sig kvar inom sjukhusväggarna
kunde försvinna. Den personliga
kontakten mellan olika elevgrup -

Tisdagen den 19 januari 19C5 em.

Nr 3

per redan under utbildningstiden måste
verka välgörande, och den gemensamma
skolan bör på ett bättre sätt ge
dem känslan av att de utbildas för ett
arbetsområde där lagarbete är ofrånkomligt.

Även om utredningskommittén lyckats
pressa ned utbildningstiden eu
aning har det skett på bekostnad avkvaliteten.
De sjuksköterskor som den
föreslagna sjuksköterskeskolan skulle
lämna ifrån sig blir en sämre produkt
med mycket begränsad användbarhet,
och det kommer att krävas en fortsatt
utbildning. Frågan om vidareutbildningen
har kommittén lämnat helt olöst.
Därtill kommer att man varit helt ovetande
eller lämnat obeaktad den nya utformningen
av grundskolan och fackskolan,
med vilka en vettig samordning
måste ske. Framför allt måste vi på ett
bättre sätt än nu ta till vara den ungdom
som vid 16 års ålder slutar grundskolan
och som ämnar ägna sig åt ett
vårdyrke.

Om ecklesiastikministern nu lägger
fram eu proposition som innebär att
sjuksköterskeutbildningen fortfarande
skall bedrivas fristående från annan
vårdyrkesutbildning, försvåras därmed
den samordning som måste anses ofrånkomlig.

Landstingsförbundet utreder för närvarande
en sådan samordnad vårdyrkesutbildning,
och det är enligt min
mening bättre med ett års uppskov med
förslaget om sjuksköterskeutbildningens
organisation än att vi skall få ett
förslag som sedan för lång tid framöver
försvårar en vettig samordning.

Medan jag sysslar med sjukvårdsfrågorna
vill jag även ta upp rationaliseringsproblemet.
En läkare som ofta och
gärna brukar föra sina synpunkter om
sjukvårdens bristfälligheter till torgs i
Svenska Dagbladet har de sista dagarna
tagit upp frågan om läkarnas inställning
till frågan om rationaliseringar.
Han tillbakavisar talet om läkarna som
rationalseringsmotståndare med hänvisning
till vad som skelt genom till 6

Första kammarens protokoll lildlt. Xr II

Statsverkspropositionen in. ni.
komsten av nya antibiotika exempelvis
på tuberkulosens och scharlakansfeberns
område. Hans artikel visar på ett
otvetydigt sätt att artikelförfattaren inte
vet så värst mycket om sjukhusrationalisering,
och är okunnigheten lika
stor bland alla hans kolleger är det förmenta
motståndet ganska förklarligt.
Ingen vill eller kan bestrida den påverkan
på vårdtiden som tillkomsten av
bl. a. penicillinet medfört. Men vår rationalisering
av sjukvårdsorganisationen
kan ju rimligen inte bara bestå i att
vi sitter ned och väntar på att nya
epokgörande undermediciner skall upptäckas.

Utan tvekan har sjukvårdshuvudmännen
ett brinnande intresse för genomförbara
rationaliseringar inom sjukvården.
Tyvärr möts vi av många gånger
oöverstigliga hinder.

Finns det exempelvis någon industriföretagare
i detta eller i något annat
land som kan tänka sig sitt företag uppbyggt
så att varje avdelningschef vid
sidan av sitt jobb i företaget och i dess
lokaler får bedriva privat rörelse? Så
sker på våra sjukhus. Klinikchefen har
att svara för vården av på hans klinik
intagna patienter, men vid sidan härav
har han, och inte bara han utan även
hans underläkare, sin privata mottagning
som huvudmannen inte har något
reellt inflytande över.

Den starka specialiseringen vid våra
centrallasarett är knappt mer än 20 år
gammal. Med undantag av våra undervisningssjukhus
fanns det i början av
40-talet endast en eller två överliikaravdelningar
på våra lasarett. Då var
det inte så svart att ordna samarbetet.
1 dag har de flesta centrallasaretten 15
—20 olika överläkaravdelningar, och
de har eu utgiftsstat på omkring 20 å
30 miljoner kronor per år. Sjukhusdirektören
eller chefsläkaren och inte
minst sjukhusdirektionerna har ytterst
små befogenheter att lägga sig i hur eu
överläkare organiserar läkarvården pa
sin avdelning. Cheferna för några nyckelavdelningar,
1. ex. röntgenavdelning -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Statsverkspropositionen m. m.
arna och centrallaboratorierna, kan genom
sin uppläggning av arbetet påverka
hela arbetsrytmen på sjukhuset.

Egentligen är det ett under att det
hela fungerar så väl som det trots avsaknad
av verklig ledning ändå gör.

Att förhållandena är som de är beror
naturligtvis i hög grad på de säregna
ersättningsnormerna för läkarnas prestationer;
de har dels fast lön och dels
privatpraktik, varvid inkomsten av den
sistnämnda med undantag av en bråkdel
går till dem själva. Denna ersättningsform
bidrar naturligtvis i hög
grad till den obalans vi i dag har i fråga
om tillgång på läkare till vissa viktiga
funktioner, exempelvis på våra narkosavdelningar,
samt när det gäller
långtidssjukvård och inte minst när det
gäller mentalsjukvård. Eftersom dessa
läkares möjlighet att hålla öppen mottagning
i vissa fall är obefintlig och i
andra fall ytterst begränsad, blir tillgången
på läkare för dessa discipliner
mycket otillfredsställande. På andra områden
kan inkomsterna däremot flyta
in i en strid ström. Det är naturligtvis
långt ifrån klokt att en underläkare vid
ett lasaretts röntgenavdelning många
gånger kan komma upp till högre inkomster
än professorn i radiologi vid
ett undervisningssjukhus. Som ett exempel
kan jag nämna att en vikarierande
läkare vid ett mellansvenskt lasarett
under år 1961 på fem veckor tjänade i
runt tal 25 000 kronor, däri inräknat lön
och inkomster av öppen mottagning.
Siffrorna har vederbörande själv verifierat
såsom liggande till grund för den
semesterersättning han var berättigad
att utfå.

Hur påverkar nu dessa ersättningsförhållanden
arbetet på våra sjukhus?
Jo, tyngdpunkten av arbetet på en sjukavdelning
kommer att ligga på förmiddagspasset,
därför att det i regel är då
läkarna ägnar sig åt den slutna vården
för att sedan ila till sina öppna mottagningar.
Fram på kvlillskvisten blir det
åter tid till ett nytt besök på avdelningen.
Frågan är om det inte vore me -

ra rationellt att ha särskilda läkare som
svarar för den slutna vården och andra
som klarar den öppna vården på våra
sjukhus.

I dag brottas ett trettiotal sjukvårdshuvudmän
med problem som i stort sett
är tämligen lika inom respektive landstingsområden.
Som ett exempel kan jag
nämna att alla sjukhusbyggare i dag
grubblar över om en sjukhusavdelning
bör ha 20, 30, 50 eller kanske rent av
80 vårdplatser och hur avdelningarna
bör vara organiserade. Någon egentlig
undersökning om detta problem finns
inte, utan alla famlar i mörkret.

Den idébank som efterlyses för att
hjälpa huvudmännen med detta och
andra problem saknas i stort sett. Någon
samordning av sjukvårdens rationaliseringsorgan
har vi inte fått, snarare
en splittring genom tillkomsten av
Sjura. I dag måste vi verkligen fråga
oss om regeringens förslag och riksdagens
beslut vid föregående års riksdag
att bygga ut Sjura ytterligare var så
välbetänkt. Förutom Sjura har vi Centrala
Sjukvårdsberedningen — CSB —-och Landstingsförbundets organisationsavdelning.
Dessa tre borde naturligtvis
samordnas till ett enda effektivt
organ med statens och landstingsförbundets
stöd. Först då kan vi på ett
effektivt sätt tillvarata det fåtal rationaliseringsexperter
inom olika områden
som står till förfogande.

Vad jag med denna del av mitt anförande
har syftat till är en vädjan till socialministern
att snarast ta detta för
vår sjukvård så allvarliga problem under
förnyad prövning.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Man kan säga att världen
av i dag ter sig som en kokgryta.
Liknelsen verkar ju rätt aktuell, när vi
just nu kommer från våra middagsbord,
men jag tänker inte på en vanlig kokgryta,
utan jag tänker mera på en vår
tids övertrycksgryta, där allting sönderkokas
och blir färdigt på en bråk -

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

del av den tid som förr behövdes men
samtidigt med en explosionsrisk, ett väsen
och en oberäknelighet av tidigare
aldrig skådat mått.

Tyvärr följs här sällan kunskap och
klokskap åt. Alltför ofta saknas båda.
Vi får vara tacksamma så länge vi får
sitta på parkett vid framförandet av detta
vår tids internationella drama. Om
lämpligheten att därvid betala platsbiljetten
ordentligt genom ett effektivt ulandsstöd
finns lyckligtvis blott en mening
inom vår riksdag. Men minst lika
viktigt, som det är att det görs, är därvid
hur det görs. Vi vet av gammal erfarenhet
att det bästa sättet att skaffa
sig oförsonliga fiender är att ge gåvor
på ett olyckligt sätt. NIB:s hittillsvarande
politik kan här med rätta kritiseras.

Har vi nu så bra som det tyvärr alltför
mycket skrvtes över i vårt av krig,
revolutioner och större olyckor än så
länge skonade »Välståndssverige»? Vi
har ju bostadskris. Vi har sjukvårdskris.
Vi har fängelser och förvaringsanstalter
för asociala element överfulla och
vi toppar internationellt självmordsfrekvensen.
Vi har hundratusentals sjuka
och åldringar, som ligger i sina hem och
inte får den vård de behöver. »Det tysta
lidandet i de små stugorna» är mera vår
tids signaturmelodi än gamla förkättrade
tiders, och vi har en råhet i ungdomsbrottsligheten
som aldrig tidigare.
Samtidigt med detta äger vi en allmän
social och teknisk standard, som helt
enkelt är fantastisk, inkomster i pengar
som flödar och en självuppskattning
som till och med en romersk kejsare
skulle ha avundats oss. Det är som en
tavla av Picasso, där färgerna och formerna
vrenskas och bryts. Den är fängslande
att se på, men knappt ägnad att
lugna sinnet.

Vad är det då för fel? Ja, vi som är
mitt uppe i äventyret har väl svårt att
se objektivt och klart, vare sig vi kritiserar
eller försvarar. Såväl bostadskrisen
som sjukvårdskrisen är ju dock,
om vi tänker efter, lika gamla som vår

Statsverkspropositionen m. m.
socialdemokratiska regering. Båda har
vuxit parallellt i styrka och oböjlighet.
Det ser inte ut som om någon av dem
skulle kunna brytas utan den andres
fall. Är de fåror som regeringen har
skurit med sina gamla inkörda plogbillar
så djupa och snedskurna att de ej
kan jämnas för ny sådd -— ja, då är det
på tiden med ny bonde på torpet.

Vad bostadskrisen beträffar har den
berörts av andra talare så mycket att
jag i detta avseende ej vill säga något.
Jag vill bara konstatera att den fortfarande
blir värre och värre med längre
bostadsköer inom storstadsområdena.
Orättvisorna blir allt större och större
mellan det s. k. bostadsfrälset och övriga.
De som inte kan få någon bostad
betalar stora skatter för att andra skall
få det så billigt som möjligt. Ingen
bättring lovas, varken beträffande möjligheten
att få bostad eller utsikterna till
större rättvisa.

Beträffande sjukvårdskrisen utlovas
lika litet någon bättring. Det föreligger
brist på läkare, sjuksköterskor, barnmorskor,
sjukgymnaster, arbetsterapeuter,
kuratorer, tandläkare och tandsköterskor,
kort sagt på nästan all utbildad
sjukvårdspersonal. I storstadsområdena
har man även börjat få brist på icke utbildad
personal. Sjuksköterskebristen
är dock allra störst. Den är också i stort
sett ensam skyldig till att så stora och
många sjukhusavdelningar står stängda
året om med en markerad topp på sommaren.

Att läkarbristen praktiskt inte kommit
alt betyda så mycket beror på att
läkarna till skillnad från de flesta andra
medborgare inte har någon reglerad
arbetstid. Om så skulle ha varit — om
deras jour- och passtjänst skulle ha bedömts
som t. ex. kommunalarbetarnas
—- då skulle inte ens dubbelt så många
liikare, som det antal vi har, kunnat klara
den obligatoriska tjänsten inom dagens
sjukvård. Flertalet av våra unga
läkare i dag har en arbetsvecka på 80
timmar. Märk väl: för läkarna liksom
för de sjuka har veckan 7 dagar ellei

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 19C5 em.

Statsverkspropositionen m. m.

rättare sagt 7 dygn och dygnet har 24
timmar. Det är sådant som våra arbetstidsmedvetna
tjänstemän och arbetare
inom olika fack, som har reglerad arbetstid,
borde ha klarare för sig.

Här närmar vi oss vad som liksom i
ett nötskal är serviceyrkenas problematik
i vårt samhälle, där veckosluten av
flertalet betraktas som en helig fritid
som det skulle vara ett helgerån att inte
kunna få oavkortat ägna åt familj och
hem. Tyvärr är det nu så, att man sjuknar
lika ofta på lördagar och söndagar
som andra dagar och av veckans 168
timmar inryms blott något mer än cirka
eu fjärdedel inom den reglementerade
15 timmars arbetsveckan. Tre fjärdedelar
av oss insjuknar på olaga tid ur arbetstidslagstiftningssynpunkt.
Det bara
är så.

Det finns väl ingen personalorganisation
inom sjukvården, som mera har
varit beredd till rationalisering och effektivisering
än just läkarna. Hittills har
de också utfört åtskilligt på det området.
Det bör herr Söderberg betänka i sin
kritik. Herr Söderbergs nyss framförda
exempel anser jag för min del vara rätt
ensidigt utvalda och knappast representativa.
Vi bör komma ihåg, vilka
kostnader det skulle bli för det allmänna,
om läkarna också skulle ha
reglerad arbetstid.

Sjuksköterskeyrket är ur många synpunkter
än mer arbetstidskrävande och
mer fysiskt ansträngande. Man blir under
tjänsten mer bunden, och det är
därför också på detta område som den
största bristen har uppstått, varigenom
de omfattande sjukhusstängningarna
nödvändiggjorts. Det går helt enkelt inte
att underlåta ge sjuksköterskorna samma
arbetstidsreglering som andra motsvarande
kvinnliga yrken. Det är det
första villkoret för att göra yrket mer
attraktivt. Deras arbetstid måste regleras
bättre, även om det är svårt i fråga
om ren sjukvårdspassning. Vi har ingen
brist på sjuksköterskor inom sådana arbetsområden,
där arbetstiden är reglerad;
jag tänker på sådana arbetsupp -

gifter som industrisköterskors, skolsköterskors,
mottagningssköterskors och
laboratoriesköterskors. Det är på sjukvårdsavdelningarna
med nattpassning,
kvällstjänst och oregelbunden arbetstid
som det brister. Det är ganska naturligt,
ty det är ju sådana platser som framför
allt de gifta kvinnorna har så svårt
att åtaga sig.

Så kommer vi till personalvårdsproblemet.
Dör finns mycket att göra: daghem
för barnen, service för behövlig
tillfällig hjälp i hemmet, lämplig bostad,
kanske också parkeringsplats och
annat som behövs för att göra tjänsten
attraktiv.

Så liar vi skattefrågan. En gift sköterska
frågar inte efter bruttolönens
storlek, när det blir fråga om huruvida
hon skall gå i tjänst eller ej. Hon frågar
efter nettot. Så länge som kostnader för
inkomstens förvärvande inte får hundraprocentigt
avdragas för en gift kvinna,
så är det svårt för en gift kvinna att
åtaga sig arbetet. Skatt och hembiträdeslön
understiger föga bruttolönen,
vartill kommer att ett hushåll utan husmors
ledning alltid blir dyrare i drift.

ålan har sökt en väg att lindra bristen
genom att överföra vissa arbetsuppgifter
till annan personal. Man har dels
börjat utbilda nya personalkategorier
— operations-, röntgen- och radioterapiassistenter,
tekniska assistenter, laboratorieassistenter
etc. — dels tillsatt
kontorsbiträden för att lätta expeditionstjänsten,
dels också överfört sjukvårdsuppgifter
till undersköterskepersonal
som samtidigt fått bättre utbildning
— allt enligt den Thapperska utredningens
förslag. Tyvärr är det så, att
samtidigt måste man för att klara läkarbristen
överföra uppgifter från läkarna
till sjuksköterskorna, vartill kommer att
teknik och vetenskap oavbrutet ger nya
och ofta omfattande nya arbetsuppgifter
åt sjuksköterskorna. Att tro att man
genom minskade arbetsuppgifter skulle
kunna minska sjuksköterskebehovet med
något mer än allra högst 10 procent är
enligt min uppfattning helt orealistiskt.

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

Nej, det finns bara en enda väg, och
den måste vi beträda vare sig vi vill
eller inte, ty det är den enda väg som
leder till att bristen avskaffas, nämligen
att utbilda flera — så många att det dels
täcker de nya tjänster som årligen inrättas,
dels den bortfallsprocent som
verkligen förefinnes och dessutom så
stort årligt tillskott att bristen så småningom
hävs.

Statens offentliga utredningar, nr
64:65, har gjort en beräkning av behovet
för att man 1975, alltså först om
tio år, skulle ha uppnått jämvikt och
hävt bristen. Man har kommit till slutsatsen,
att därför skulle fordras minst
4 000 nya elever årligen, under förutsättning
att man kunde minska sjukskötersketätheten
med 10 procent.

Även detta är enligt min uppfattning
optimistiskt. Enligt andra beräkningar
som jag har varit med om att göra tidigare,
inte minst i Skåne, har vi kommit
till den uppfattningen att det behövs
4 000 nyutbildade sjuksköterskor årligen,
och det är ju så att om vi vill ha
4 000 nyutbildade sjuksköterskor om
året måste vi i våra skolor ha cirka
4 400 platser.

Som ett exempel på hur vi har det i
dag vill jag nämna, att det sista året
som man har fullständiga uppgifter om
— det var 1961 — utbildades 1 550 nya
sjuksköterskor. Därjämte kom tillbaka
cirka 750, som tidigare hade varit i
tjänst men avgått. Det blev tillsammans
2 300 sjuksköterskor. Samtidigt avgick
1 850. Nettot blev alltså bara 450. Samtidigt
inrättades ungefär 800 nya tjänster.

Så länge man fortsätter på detta sätt,
måste det bli värre år efter år. Det är
givet att man här gärna skyller på varandra,
eftersom man har många ansvariga.
Sjukvårdshuvudmännen skyller på
staten och vice versa. 1 båda fallen
måste man emellertid enligt min uppfattning
ta krafttag. Minst ytterligare
två statliga skolor måste inrättas och
minst fyra, fem andra behövs. Därjäm -

Statsverkspropositionen m. m.

te måste vi ha en utökning av intaget
överallt i de gamla skolorna, där så är
möjligt. Men det allra viktigaste är dock
att under några år framåt fördubbla intaget
till skolan för högre utbildning av
sjuksköterskor. Där har vi själva nålsögat,
ty utan fler tillgängliga lärarkrafter
kan det omöjligen bli fler sjuksköterskor.

Medicinalstyrelsen kunde den 1 april
1964 registrera antalet lasarettsvårdsplatser
i landet till cirka 47 700. Av dessa
utnyttjades cirka 44 800. Cirka 2 900
stod tomma på grund av sjuksköterskebristen,
ibland med någon annan bimotivering.
»Vädring» var t. ex. ett typiskt
sådant svepskäl. I september 1964
hade vi 3 500 vårdplatser tomma. Dessa
hela året om outnyttjade vårdplatser
innebär ett outnyttjat investeringskapilal
på mellan 200 och 300 miljoner kronor.
Men än viktigare är de ökade kostnader
för det allmänna, som därigenom
förorsakas genom ökade sjukpenningutgifter
och mer förlorad arbetstid, därigenom
att den sjuke ej får erforderlig
behandling och därför blir sjuk längre
än som skulle behövas; än betydelsefullare
för den sjuke själv.

Under somrarna har vi det etter värre.
Då är samtliga kroppssjukhus i landet
nästan till hälften stängda. Man kan
fråga sig om detta verkligen är vettigt
när vi samtidigt har stora köer sjuka
framför sjukhusportarna, som väntar på
intagning, samt stora köer ungdomar
framför portarna till våra sjuksköterskeskolor,
som ej kan tas in för utbildning.
Detta om något måste väl ändå
kallas bristfällig organisation och ett
bristfälligt förutseende hos ansvariga
myndigheter. Även om ansvaret i någon
mån ligger hos de lokala myndigheterna,
kan man dock inte komma ifrån, alt
huvudansvaret tungt vilar på regeringen,
i all synnerhet som detta inte är något
som kommit på sistone. Det har blivit
värre och värre i tjugo års tid. Ända
sedan 1940-talet har vi märkt hur bristen
på sjuksköterskor har utvecklats.

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag minns mycket väl hur jag för mer
än tio år sedan var uppe med andra
landstingsmän i medicinalstyrelsen och
anhöll om tillstånd att få utbygga vår
sjuksköterskeskola i Lund. Vi fick avslag.
Vid ungefär samma tidpunkt ville
man göra detsamma i Linköping, men
de fick också avslag.

Lyckligtvis finns det vissa ljuspunkter.
Genom teknikens och vetenskapens
hjälp kan sjukvårdstid och sjukhustid
förkortas. Vi kan alltså hjälpa fler sjuka
på samma antal vårdplatser och ofta
även bättre än förr. Vi vårdar också
många sjuka bättre hemma. Den fortsatta
kraftiga utbyggnaden av den sociala
hemhjälps verksamheten är glädjande,
antalet hemsamariter och hemvårdarinnor
har betydligt ökat, och för
närvarande får cirka 100 000 åldringar
och invalider på så sätt hjälp i hemmen.

Här skall socialminister Aspling ha
ett tack för den stimulans som han utövar.
Måtte han även effektivare ta itu
med sjukvårdskrisen beträffande den
slutna vården, så att även den så småningom
minskas i stället för att ökas.
Han intar här en nyckelposition — liksom
inrikesministern då det gäller bostadsbristen.

Sjukvårdskrisen får inte bli den permanenta
katastrof som man befarade i
en TV-debatt nyligen. Generaldirektör
Arthur Engels dystra prognos bör bli
en bjudande maning att i gemenskap, i
samarbete de olika ansvariga sjukvårdsmyndigheterna
emellan, skapa förutsättningar
för en lösning av problemet.

Men allra först måste den högre utbildningen
av sjuksköterskor fördubblas.
Det är det första steget, och här är
staten ensam ansvarig. Synnerligen oroande
ter det sig att dessa senaste kurser
för högre utbildning av sjuksköterskor
ej gått fullsatta på grund av brist på sökande
elever. Orsakerna härtill måste
nödvändigtvis analyseras och elimineras.
Ligger möjligen ett löneproblem
bakom? I så fall är det oundgängligen
nödvändigt att detta löses.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Edström och jag
kan vara överens just på den punkten,
att det är den socialdemokratiska regeringen
som i viss mån är skuld till sjukvårdskrisen
i vårt land. Men vi är kanske
inte överens på riktigt samma sätt.
Tv, herr Edström, på den tiden då herr
Edström började att som underläkare
deltaga i sjukhusvården, fanns det över
huvud taget inte någon sjukvårdskris
på det sätt som vi har nu, helt enkelt
av det skälet att människorna inte hade
råd att tas in på sjukhus. Tack vare
den socialdemokraitska regeringen har
vi nu fått ett sådant ekonomiskt läge i
detta land, att praktiskt taget alla människor
har möjligheter, såvitt det ankommer
på ekonomien, att få del av
den sjukvård som ges.

I dag var det riksdagsmannen Edström
som talade, men jag förmodar
att professor Edström också är medlem
av Sveriges läkarförbund. Där har det
funnits otaliga tillfällen att medverka
till att läkarbristen för länge sedan skulle
ha blivit avhjälpt. Men, herr Edström,
tvärtom har det varit så i den organisationen,
att man gång på gång motsatt
sig eu utökning av läkarutbildningen.
Man har också motsatt sig en import
av läkare från andra länder. Man
har över huvud taget inte velat medverka
till att på detta avsnitt försöka
avstyra en sjukvårdskris.

Vi kan också vara överens på en annan
punkt, den som gäller våra sjuksköterskor.
Dessa har utan tvivel en
hård arbetsuppgift. Men, herr Edström,
det är inte heller någon hemlighet att
när man på diverse olika sjukhus försökt
att införa treskift, i Örebro och
Ludvika liksom på en del andra håll,
har man, trots det uttalande som gjorts
av Sjuksköterskeförbundets ordförande
å sjuksköterskornas vägnar, icke velat
vara med och medverka till en sådan
organisation.

Jag är fullt på det klara med att sjukvården
måste vara så organiserad, att
människor som arbetar inom den tving -

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

as arbeta på obekväm arbetstid. Men
det är också alldeles självklart, att när
vi andra människor kräver en allt längre
fritid så skall alla de människor —
inte bara sjuksköterskor —■ som nu arbetar
inom serviceyrkena ha rätt och
möjlighet att kräva en högre ersättning
för sådant arbete. Jag konstaterar emellertid
i dag, att i varje fall inte herr Edström
så starkt poängterar lönefrågans
betydelse i detta sammanhang som man
tidigare har gjort från folkpartiets sida.
Herr Edström nöjer sig i dag med att
enbart tala om skattefrågan. Jag förstår
honom. Tv om man kan konstatera, att
sjuksköterskornas inkomster i dag ligger
någonstans mellan 20 000 och 25 000
kronor om året och sedan ser på finansplanen
och konstaterar att personer
med den inkomsten befinner sig inom
den övre delen, rent av den övre fjärdedelen,
bland alla inkomsttagare i
detta land, så måste det vara ganska
svårt att längre driva tesen om sjuksköterskorna
såsom någon låglönegrupp.

Vi har den konstruktionen beträffande
sjuksköterskornas löner att dessa
bestäms icke av riksdagen, utan genom
förhandlingar mellan de olika parterna.
Vi kan inte komma ifrån att det system
som existerar är ytterst stelbent, beroende
på att vi från Landstingsförbundets
förhandlares sida inte har kunnat
få fram en lösning som innebär att de
grupper som har det hårdaste och
tyngsta arbetet, d. v. s. sjuksköterskorna
på operations- och narkosavdelningar
samt inom långtidssjukvården, skall
kunna fä en bättre ersättning än de
andra. De grupper som är svårrekryterade
skulle alltså ha möjligheter att få
större ersättning. Detta förslag har inte
vunnit beaktande i sjuksköterskornas
egen organisation. Så länge vi inte har
en vettig ordning även i detta avseende,
är det naturligt att alla sjuksköterskor
söker sig till de lättaste arbetsuppgifterna.
Först i andra hand tar de sig an
de tyngre arbetsuppgifterna, eftersom

Statsverkspropositionen m. m.

de ändå inte får någon högre ersättning
för dem.

Beträffande herr Edströms tal om att
kroppssjukhusen är till hälften stängda
under sommaren tycker man att han
som läkare närmare borde ha undersökt
förhållandet innan han uttalat sig.
Tv det vore väl ännu orimligare om
man exempelvis i industristaden Västerås
under juli månad, då Asea, Metallverken
och andra industrier har semester
och då staden praktiskt taget är
tömd på folk, skulle tvinga läkare och
sjuksköterskor att hålla sjukhuset i
gång utan patienter i sängarna. Om vi
i dag har låt oss säga 1 000 personer
antecknade på ett lasaretts kirurgiska
avdelnings väntelista, varav de flesta
skall gallopereras, och kallar in dem vid
midsommartiden, så skulle det visa sig
att det bara är en liten procent av dem
som vill tas in just då, och de kommer
att ha alla möjliga förklaringar till att
de önskar vänta till senare tidpunkt.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Söderberg sade,
att det för 40 år sedan inte rådde någon
sjukvårdskris i landet och att detta
berodde på att människorna då inte hade
råd att söka sjukvård. Det är tack
vare regeringen, som folk så småningom
fått råd att söka sjukvård.

Jag var läkare redan för 40 år sedan.
Jag kan intyga att människorna
även då hade råd att söka sjukvård. Avgifterna
var inte oöverkomliga — det
brukade kosta tre kronor om dagen att
ligga på ett sjukhus, och vi hade det
ganska väl organiserat på den tiden.

Det är helt andra förhållanden än de
regeringen skapat som gjort att det blivit
annorlunda nu. Att människorna nu
söker läkarvård i större utsträckning
än förr beror helt och hållet på upplysning
och bättre teknik. Människorna
har på ett annat sätt kommit till insikt
om att man kan få hjälp, och läkarna
har också fått andra möjligheter

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1905 em.

Statsverkspropositionen m. m.
att hjälpa. Det är därför som människorna
i dag söker sjukvård i högre grad
än tidigare. Det har den regering som
sitter inte ett enda dugg med att göra.
Det förhåller sig likadant i alla länder
vare sig det gäller socialdemokratiens
Sverige eller de konservativas England
eller andra kulturländer — utvecklingen
är precis densamma överallt.

Vad som nu hegärs är emellertid att
regeringen i dagens .Sverige skall organisera
sjukvården så, att människorna,
när de nu kommit underfund med
att de kan få hjälp och att läkarna kan
hjälpa, skall kunna få den hjälp de behöver
det är ju dör som det brister.

Herr Söderberg nämnde någonting
om att läkarna och även sjuksköterskorna
motsatt sig en ökad utbildning av läkare
och sjuksköterskor. Kära herr Söderberg,
det är en gammal fackföreningsmentalitet
som läkarna — liksom
murarna och många andra fackföreningsanslutna
— låtit lägga sig till last
under tidigare årtionden. Men för närvarande
motsätter sig läkarna icke detta.
Att de periodiskt gjort på samma sätt
som våra murare och byggnadsarbetare
— det är mänskligt och förklarligt —
men i dag existerar detta inte.

Herr Söderberg säger vidare, att det
är ganska naturligt att det behöver finnas
endast hälften så många vårdplatser
i Västerås på sommaren, när staden
avfolkas på grund av industrisemestrarna.
Men, herr Söderberg, det är likadant
på de platser, dit semesterfirarna
förflyttar sig under semestern. Det förhåller
sig likadant på västkusten, där
det under sommaren finns fem till tio
gånger sfi många människor som under
vintern. Där finns också på samma sätt
.stängda vårdavdelningar under semestertiden.

Jag håller med herr Söderberg om,
att det finns motiv för en viss differentiering
av sjuksköterskelönerna med
hänsyn till arbetets tyngd och ansvar
o. s. v. Jag är fullt överens med honom
om att det vore lyckligt om en sådan
differentiering kunde genomföras, ty de

arbetsuppgifter som t. ex. sjuksköterskorna
inom kronikervården har är
tunga och besvärliga. Jag tycker därför
att det är motiverat att sådana kategorier
får en något högre lön än de sköterskor
som har ett lättare arbete. Jag
anser också att man bör tänka på det
större ansvar, som vissa sköterskor har.
Det finns sjuksköterskor som har ansvar
för 30 eller JO sängar och som
dessutom har under sig en personalstyrka
som är lika stor. Bör inte den
som är chef för en sådan personalkategori
ha mer betalt än den som inte
har ett sådant chefskap? Jag är fullt
överens med herr Söderberg om att det
finns anledning att tänka över detta
problem och där söka få förändrade
förhållanden till stånd.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Olika talare har framhållit
den frihet beträffande ämnesval,
som medgives inom remissdebattens
ram. Även jag tänker utnyttja denna
frihet till att kommentera ett par olika
avsnitt av .statsverkspropositionen.

Inrikesdepartementets huvudtitel inledes
i år med en påminnelse om att
arbetet med indelningen av landet i
kommunblock fullbordades under 1904
efter ett omfattande förberedelsearbete.
Verksamheten i de nya blocken har
börjat komma i gång så smått omkring
årsskiftet. Man har antagit reglementen
och valt samarbetsnämnder och därigenom
skapat de yttre förutsättningarna
för ett mera intimt samarbete mellan
kommunerna. På de flesta håll har förberedelsearbetet
gått bra, även om föret
varit litet kärvt i portgången här och
var. På många håll motser man nu samarbetet
inom kommunblocken med stora
förväntningar. Arbetsuppgifter behöver
inte saknas när det gäller planering och
samarbete över kommungränserna i en
lång rad angelägna uppgifter, t. ex. beträffande
bebyggelseplanering med allt
vad därtill hörer. Helt naturligt hör vår
inrikesminister till dem, som väntar sig

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

mycket av den nya kommunala indelning,
som i så hög grad har präglats av
hans eget intresse och ambitioner. »En
rationellare avgränsning av de primärkommunala
enheterna innebär gynnsammare
betingelser för ändamålsenligt
samhällsbyggande och en aktiv lokaliseringspolitik»,
säger statsrådet Johansson
i inledningen till sin huvudtitel.

Den pågående kommunindelningen
utgör alltså ett led i strävandena att ge
kommunerna bättre förutsättningar att
lösa sin uppgifter bl. a. när det gäller
lokaliseringsverksamheten. Men om
kommunblocken skall motsvara dessa
förväntningar, måste regeringen också
ge dem andra förutsättningar för utveckling
än bara en ny administrativ
indelning. I mitt eget län har det sannerligen
inte saknats en aktiv lokaliseringspolitik
under senare år, och den
har också resulterat i en klart förbättrad
tendens i befolkningsutvecklingen.
Men bostadsbristen inom de flesta större
orterna — centralorterna i de nya kommunblocken
— lägger bestämda hinder
i vägen för en kraftigare expansion.
Från både länsmyndigheter och kommunalt
håll har det därför begärts möjligheter
att bygga flera bostäder under
1965 än under föregående år.

Bostadsstyrelsens besked i förra veckan,
att bostadskvoten skall minskas
ute i den s. k. landsorten medan den
skall ökas i storstadsregionerna kom
därför som en fullständig chock för
dem, som arbetar för en gynnsam lokaliseringsutveckling
ute i landet. Inom
mitt eget län skall bostadskvoten minskas
med cirka 900 lägenheter eller ungefär
25 procent, under det att länsmyndigheterna
hade räknat med en ökning
av cirka 1 000 lägenheter. Situationen
iir likartad i de flesta län utanför storstadsregionerna.
Den kommer att medföra
svårigheter för alla strävanden
runtom i landet att lokalisera ny företagsamhet
till olika delar av landet.

De reducerade bostadskvoterna för
länen utanför storstadsregionerna betyder
inte bara att ett mindre antal bo -

Statsverkspropositionen m. m.
städer än beräknat kan byggas. De kan
också medföra sysselsättningsproblem
inom byggnadsindustrien och spoliera
ansträngningarna att planera byggnadsverksamheten
på längre sikt. De verkar
alltså i rakt motsatt riktning mot att
öka planmässigheten på detta område.
Talet i statsverkspropositionen om att
skapa gynnsammare betingelser för en
aktiv lokaliseringspolitik genom den
nya kommunindelningen skorrar därför
falskt i öronen, när centrala ämbetsverk
samtidigt genom sina beslut rycker undan
grunden för eu sådan utveckling.

Jag har själv varit anhängare av förslaget
om eu ny kommunindelning så
länge detta har diskuterats och jag har
försökt att medverka härtill i det kommunala
arbetet i mitt eget hemlän. Men
jag liar också varit medveten om att
den nya organisationen inte bara innebär
fördelar. Vi kommer att förlora väsentliga
värden när de gamla kommunerna
försvinner och kommunblocken
omvandlas till nya verkliga storkomnniner.
Då kommer förutsättningarna
och möjligheterna att försvagas för det
som varit själva hjärtnerven i vår folkliga
självstyrelse, nämligen den enskildes
medverkan i det kommunala arbetet.

Jag satt och tänkte på detta när vi
hade vårt sista sammanträde i fjol i
kommunalfullmäktige hemma i min
egen lilla kommun. Jag såg mig omkring
på mina kamrater i fullmäktige och
kunde konstatera, att de väl utgjorde
ett rätt vanligt genomsnitt av uppsättningen
i en fullmäktigeförsamling i en
landskommun. Där satt bönder och
nämndemän med långvarig erfarenhet
både från egna företag och kommunalt
arbete. För en del av dem var det eu
förpliktande tradition att göra en kommunal
insats såsom det alltid varit ute
i bygderna bland jordbrukets folk. Där
satt hantverkare och arbetare — de
flesta utan vare sig kommunala traditioner
eller så omfattande skolutbildning
men i gengiild i besittning av ett
levande intresse för sin hemkommun

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 era.

Statsverkspropositionen m. m.
och dess utveckling. Där satt kvinnliga
ledamöter med olika politisk tillhörighet
sida vid sida och följde med intresse
vad som förekom vid sammanträdet.
Jag gjorde den reflexionen att
när den nya kommunsammanslagningen
drabbar oss om ett par år, blir det bara
utrymme för en handfull av de nuvarande
30 ledamöterna att få vara med i
den nya kommunens verksamhet.

Vi får tyvärr göra samma erfarenhet
här som i andra sammanhang när
man skapar regioner och block för att
göra samhällslivet mera rationellt. Antingen
det sker på det ekonomiska området
eller — som nu — i kommunala
sammanhang, minskar detta den enskilda
människans möjligheter att göra
sin insats. Vi måste beklaga detta, ty
den mänskliga faktorn betyder så mycket
för trivseln och samlevnaden i vårt
samhälle.

Den offentliga debatten under hösten
och på det nja året har i hög grad kretsat
kring bristen på kvalificerad arbetskraft
inom olika avsnitt av samhällsarbetet.
Debatten har också fått en avspegling
i dagens remissdebatt. Inom
sjukvården har den personalbrist, som
berörts av de båda föregående talarna,
varit kännbar sedan många år tillbaka,
och det förefaller snarast som om brislen
skulle öka i stället för att minska
trots alla ansträngningar att öka utbildningskapaciteten.
Detsamma är förhållandet
på skolans område. Här har vi
ju varit med om en mycket livlig reformverksamhet
under de senaste åren.
Men när det gäller att förverkliga det
stora reformprogrammet, kämpar man
på många håll med stora svårigheter
bl. a. på grund av bristen på lärare av
olika slag. I stället för examinerade lärare
får man ofta nöja sig med personal
med mycket varierande utbildning och
inte så sällan med unga studerande utan
någon som helst pedagogisk utbildning.
Svårigheterna varierar inom olika delar
av landet. I höstas kom ett nödrop
från Stockholm, som förr i tiden hade

lättast att dra till sig väl kvalificerad
personal. Under hösten saknades det
omkring 500 kompetenta lärare i huvudstaden.
Annars är väl bekymren
störst i avlägsna landsbygdsdistrikt, där
skolväsendet inte är så väl utvecklat
som på mera centralt belägna orter. Jag
kan exemplifiera förhållandena med
några siffror från mitt eget län. Av de
ämneslärartjänster som tillsattes genom
lärarförmedlingens medverkan i Östergötland
under förra läsåret och höstterminen
1964, saknade ungefär 50 procent
formell kompetens för sin tjänst. Av förmedlade
folk- och småskollärartjänster
saknade ungefär 25 procent formell
kompetens. Dessa siffror gällde tjänster
för hel termin eller helt läsår. När det
var fråga om kortvariga vikariat, var
förhållandena ännu ogynnsammare.
Som redan sagts var det oftast i de
mera ocentralt belägna skolorna som
man fick klara sig med helt outbildade
lärare.

I hela landet lär det för närvarande
saknas cirka 1 000 småskollärare och
cirka 1 500 folkskollärare på lag- och
mellanstadiet. Denna brist är betydligt
större för båda dessa lärarkategorier än
ett år tidigare. Mot bakgrunden av dessa
uppgifter frågar man sig hur framtidsutsikterna
ter sig beträffande lärartillgången
och vilka åtgärder man ämnar
vidtaga från regeringens sida för
att förbättra den nuvarande situationen.

Riksdagen behandlade frågan om lärarutbildningen
senast i maj månad i
fjol. I den proposition som låg till grund
för riksdagens beslut föreslogs en tillfällig
utökning av folkskollärarutbildningen
medan småskollärarutbildningT
en krymptes i jämförelse med tidigare
år. Ecklesiastikministern ansåg det
nämligen »på ett övertygande sätt klarlagt,
att examinationsbeliovet av småskollärare
efter hand skulle komma att
minska». Minskningen skedde framför
allt genom att den treåriga utbildningsgången
begränsades trots bestämda protester
från riksdagens sida. Därigenom

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

utestängdes ett stort antal i och för sig
välkvalificerade lärarkandidater från
möjligheten att bli småskollärare.

Det är alltid svårt att se in i framtiden,
men sällan torde en prognos om
lärarbehovet ha varit så missvisande
som den som låg till grund för regeringens
förslag så sent som i våras. Det var
utan tvekan ett stort misstag att begränsa
utbildningsmöjligheterna för t. ex.
småskollärare, så som skedde då. Å
ena sidan visade sig bristen på lärare
vara betydligt större hösten 1964 än föregående
år. Å andra sidan har antalet
födda barn visat en märklig och glädjande
ökning såväl under 1963 som
1964. År 1963 föddes sålunda cirka
113 000 barn och under fjolåret enligt
de preliminära uppgifterna vid årsskiftet
121 000 barn. Det innebär bara för
dessa båda år att födelsetalet överträffar
tidigare prognoser med ungefär
17 000 barn. Med hänsyn till de stora
årskullarna under 1940-talet har man
också anledning att räkna med att den
glädjande tendensen i födelsesiffrorna
skall fortsätta under de närmaste åren.

Detta kommer emellertid att kräva
ett betydligt större antal lärare än vad
man räknade med så sent som förra våren.
Först kommer det att gälla lärare
på grundskolans låg- och mellanstadium
men så småningom lärare av alla kategorier.

Ecklesiastikministern anger också i
inledningen till åttonde huvudtiteln att
han räknar med ett betydligt större personalbehov
än enligt tidigare uppskattningar.
Kommer detta att innebära att
man går ifrån tanken på nedläggning
av seminarier ute i landet som väl var
ledmotivet för beslutet om lärarutbildning
så sent som förra våren? Man får
uttrycka den förhoppningen, att de nya
uppskattningarna blir mera hållbara än
de föregående. När man känner födelsetalen
för varje år och kan räkna fram
hur många barn det blir i de olika årsklasserna,
så borde man kunna anpassa
utbildningsvolymen efter dessa förutsättningar.
Det borde inte vara omöjligt

Statsverkspropositionen m. m.
att utbilda tillräckligt många lärare för
att fylla det verkliga behovet, ty det
brukar aldrig saknas intresserad ungdom
som vill beträda lärarbanan. Detta
är en nödvändig förutsättning för att
reformverksamheten inom skolans område
skall få ett innehåll som vi alla
önskar och hoppas. I själva verket står
och faller möjligheterna att genomföra
den nya skolan med frågan om vi kan
få fram tillräckligt många och tillräckligt
väl utbildade lärare på olika stadier.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! När man behandlar
statsverkspropositionen så är det ganska
naturligt att ämnesområdet kommer
att variera efter de olika talarnas framträdanden,
och det är väl närmast
omöjligt för regeringen att bevaka alla
de olika frågor som kommer upp. Det
gläder mig emellertid att jordbruksministern
just nu finns här i kammaren,
inte därför att jag kommer att ta upp
någon stor jordbruksdebatt — det tillkommer
inte mig — utan därför att jag
i jordbruksdepartementets del i statsverkspropositionen
har funnit några intressanta
ting. I denna återfinnes bl. a.
anslag till naturvården, och eftersom
detta är ett av mina specialintressen så
skulle jag inledningsvis vilja ägna några
ord åt den saken.

Intresset för naturvård hänger intimt
samman med den ökade fritid
som människorna har fått. Man söker
sig mer och mer ut i naturen. Det är
ett angeläget behov som på det sättet
kan tillfredsställas. Det förefaller mig
då riktigt, att alla de goda krafter som
arbetar för att öka intresset förses med
tillräckliga ekonomiska resurser.

Näturvåirdsnämnden har föreslagit
en ökning av det statliga anslaget för
detta ändamål, och departementschefen
har i viss mån gått med på dessa ökningar.
Det som jag finner en smula
anmärkningsvärt är naturvårdsnämndens
förslag till uppdelning av anslagen
på de bägge frivilliga organisatio -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Statsverkspropositionen m. m.

ner, som länge verkat här i landet och
som gärna vill fortsätta att verka. Ett
samgående mellan de bägge organisationerna
är naturligtvis ingalunda
otänkbart, utan bör vara en arbetshypotes
för framtiden. Förhandlingar är
även avsedda att tas upp inom den närmaste
tiden i syfte att få till stånd en
samordning av verksamheten. Jag kan
därför inte dela den uppfattning, som
kommit till uttryck i naturvårdsnänmdens
skrivning, där man säger att det är
bättre att satsa på en av organisationerna.
Beträffande Samfundet för hembygdsvård
finner jag det angeläget understryka,
att denna organisation, som
under en lång följd av år bedrivit ett
intensivt upplysnings- och propagandaarbete,
även i framtiden bör få
möjligheter att i ökad takt bedriva sådan
verksamhet.

Jag skulle därför finna det synnerligen
angeläget, om herr jordbruksministern
kunde ägna en tanke åt detta
när så småningom det anslag, som riksdagen
kommer att bevilja för ändamålet,
av Kungl. Maj:t skall fördelas på
dessa bägge organisationer.

I samband med detta har jag sedan
gammalt en säl oplockad med jordbruksministern.
Vi hade för några år
sedan en diskussion om förekomsten
av säl i våra vatten och i samband med
detta den skadegörelse som sälarna
åstadkommer. Nu föreslås här en ökning
av den premie för avskjutning av
säl, som tidigare utgått. Jag skulle i anslutning
till detta vilja på nytt anföra
mina synpunkter om att man nog i
görligaste mån, efter en anpassning av
naturintressena emot de yrkesintressen
som bl. a. fiskarna självfallet har, bör
söka hålla stammen av säl på en något
så när hyfsad nivå, innebärande att inte
alltför stora förluster åsamkas fiskarna.

Det har sagts av en man, som har
bedrivit en ganska omfattande undersökning
i detta sammanhang, att det är
troligt att värdet av den fisk, som sälarna
konsumerar, är lika med den

mängd fisk som införes av fiskare till
samtliga hamnar i Östersjön. Är detta
riktigt rör det ju sig inte om några
småsaker. Man får därför inte helt
bortse ifrån de synpunkter som näringslivet,
i detta fall fiskarna, företräder
här.

I samband med naturvården skulle
jag också vilja nämna något om bevarandet
av byggnadsminnesmärken. Det
anslaget faller emellertid på ecklesiastikdepartementet.
Jag har nog den
meningen, att statsmakterna borde vara
lite mer generösa. Jag har bl. a. ett
önskemål att den gamla Vasaborgen i
Kalmar skulle kunna bli föremål för en
ytterligare upprustning. Byggnadsstyrelsen
har föreslagit ett belopp på
250 000 kronor för att nu rädda den
inre borggårdens fasader. Detta har
emellertid inte tillgodosetts, och jag
vill uttala den förhoppningen, att det
skall bli möjligt att inom en inte alltför
avlägsen framtid se till att detta
förnämliga byggnadsminnesmärke kan
på ett anständigt sätt rekonstrueras
och bevaras för framtiden.

Herr talman! Jag lovade att inte ta
upp någon jordbruksdebatt, men jag
liar fortfarande några synpunkter att
anföra under jordbruksdepartementets
huvudtitel. När det gäller jordbrukets
yrkesskolor har jordbruksministern —
liksom ecklesiastikministern när det
gäller folkhögskolorna — inte heller i
år velat gå in på en bidragsgivning, likvärdig
med vad t. ex. övriga yrkesskolor
får. Emellertid konstaterar jag med
tacksamhet och tillfredsställelse, att ett
provisoriskt anslag, liknande det riksdagen
biföll till folkhögskolorna i fjol,
i år föreslås av jordbruksministern för
jordbrukets yrkesskolor. Jag hoppas
att detta betraktas som ett provisorium
och att det skall bli möjligt att till nästa
år få fram förslag om en ny och
bättre tilldelning av statliga bidrag till
denna verksamhet.

Till sist skulle jag på den punkten
vilja säga att i en tid, då alla människor
med fog kräver trygghet, är det

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

inte heller egendomligt att jordbrukets
folk har behov av samma känsla av
trygghet för sin näring och sin inkomst
och av likaberättigande i sin yrkesutövning.
Jag skall emellertid inte
ta upp den debatten. Jag förutsätter att
vi får möjlighet att återkomma till den
under vårens lopp.

Herr Eskilsson nämnde nyss om den
oro, som ute i landet har konstaterats
i fråga om fördelningen av bostadsbyggandet
i den kvot, som nyligen
publicerats av bostadsstyrelsen. Jag
instämmer i de synpunkter herr Eskilsson
anförde. Jag kan för Kalmar
län anföra, att länsbostadsdirektören
uppskattat att länet, för att tillmötesgå
det behov som en utbyggd industrialisering
—- vilken glädjande nog ser ut
att komma i Kalmar län — behöver,
skulle ha haft 2 500 bostäder under innevarande
år. Nu får man endast 1 500,
det blir alltså en betydande försämring
i jämförelse med de optimistiska förhoppningar
som man ute i landsorten
haft.

Beträffande folkhögskolorna, som jag
nyss berörde, kan man konstatera, att
ecklesiastikministern inte heller i år
anser sig kunna lägga fram ett definitivt
förslag till ny anslagsgivning. Det
är emellertid där, liksom när det gäller
lantbrukets yrkesskolor, glädjande
att kunna konstatera, att det provisoriska
bidrag, som beslöts vid fjolårets
riksdag återkommer. Till nästa år utlovas
dessutom efter företagen utredning
eu omprövning av dessa frågor.

Eftersom jag i denna kammare vid
upprepade tillfällen tagit upp folkhögskolans
problem skall jag bär tillåta mig
att uttala min tillfredsställelse över att
man tydligen nu i departementet har
kommit fram till att den svenska folkhögskolan
har en framtid och att det
är en angelägen uppgift för staten att
alltfort stödja både rörelseskolor och
landstingsägda skolor.

1 statsverkspropositionen, vars formella
remiss iir den egentliga anledningen
till denna debatt, finns det ett

Statsverkspropositionen m. m.

betydande avsnitt som handlar om fosterlandets
försvar. Även i fråga om försvaret
har jag tidigare i någon mån deltagit
i debatter i denna kammare och
i vissa fall därvid blivit svårligen missförstådd.
I vissa tidningar har jag
stämplats som en försvarsnihilist, beredd
tydligen enligt vederbörande skribenters
mening att offra landet åt främmande
makter. Jag begagnar detta tillfälle
till att kraftigt invända mot sådana
påståenden.

När jag har diskuterat försvarsproblemen
har det inte varit utrustningen, inte
miljonernas och miljardernas mångfald,
som främst varit i mina tankar,
utan jag har sett saken från mänskliga
aspekter med utgångspunkt från de
värnpliktigas förhållanden. Vi har i
vårt land en försvarsmakt som vad gäller
människorna utan tvivel vilar på
försvarsviljan hos den värnpliktiga delen
av det svenska folket. Det är säkert
angeläget att ta allvarligt på den sidan
av saken. Man kan när det gäller försvarsintresset
inte utan vidare bortse
från de värnpliktiga och den behandling
som de blir utsatta för i samband
med övningar av olika slag. De meddelanden
som nyligen har gått genom
pressen beträffande den så kallade knäfallsöversten
ger anledning till några
kommentarer.

Jag har väldigt svårt att inse det berättigade
i att om en officer inte har
tillgång till en kulle, sten eller stubbe,
skall den värnpliktiga truppen i stället
falla på knä. Enligt riksdagens egen
ombudsman, MO, har vederbörande officer
ej handlat felaktigt. Jag är inte
övertygad om att den värnpliktiga manliga
ungdomen i detta land har samma
uppfattning. Jag är tvärtom av den bestämda
meningen att sådana händelser
som denna allvarligt försvårar den uppslutning
ifrån alla läger som vi rimligen
hör ha omkring ett folkförsvar, ett försvar
som inte kan vara baserat på disciplin,
än mindre på kadaverdisciplin,
utan som måste vara fotat på ett ömsesidigt
förtroende, eu vilja att göra en

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Statsverkspropositionen m. m.

avgörande insats för ett land som vi
sätter så stort värde på och som vi vet
ger oss så mycket.

I detta sammanhang vill jag också
beröra de kasernförhållanden som fortfarande
finns vid de fasta förläggningarna.
Jag har genom riksdagens upplysningstjänst
efter vänligt tillmötesgående
av kungl. fortifikationsförvaltningens
kasernbyrå fått en fullständig uppgift
om hur de olika kasernernas tillstånd
för närvarande är. Av denna sammanställning
framgår sammanfattningsvis
att så gott som hela det bestånd som är
uppfört eller ombyggt före 1942, uppges
vara i behov av helrenovering, vilket
gör att man kan antaga att för armén
75 363 kvadratmeter logementsyta,
motsvarande 31,7 procent av det totala
förläggningsbehovet, är omodernt.

Jag har också här ett urklipp från
Dagens Nyheter av den 2 april 1964.
Tidningen refererar en artikel som
fältläkaren vid arméledningen dr Siegfrid
Urwitz skrivit i Svenska läkartidningen
under rubriken »Vårt militära
lort-Sverige».

I den artikeln påpekar dr Urwitz, enligt
Dagens Nyheters referat, att den ökning
av anslaget till iståndsättning av
kaserner som försvarsministern i fjol
tog upp i en proposition till riksdagen
är att hänföra enbart till uppkommen
kostnadsfördyring. Han ifrågasätter om
de i sista hand ansvariga till fullo insett
betydelsen av en god hygienisk
standard i våra kaserner. Han anför
bl. a.: »När infanteriets stridsskola i
Kvarn utanför Linköping besiktigades
den 11 september 1962 före avsedd inflyttning
upptäckte försvarets sjukvårdsstyrelses
representanter att tvättrummens
tappställen saknade varmvatten.
»

Av denna framställning torde framgå
att det fortfarande är mycket att önska
i fråga om förbättring av den värnpliktiga
personalens förläggningsförhållanden.
Det är väl ostridigt att inom den
privata bostadssektorn, ute i de enskilda
hemmen, har mycket skett under de

senaste 20—30 åren. Det är då inte rimligt
att de värnpliktiga under den tid
som de är förlagda i militärtjänst inte
skall ha tillgång till ungefär motsvarande
standard när det gäller hygieniska
förhållanden. Fortfarande förlägges
många värnpliktiga i stora rum med
mycket folk i varje. Även detta är ganska
otidsenligt.

När jag tidigare har anfört detta i
olika sammanhang, har man sagt: »Du
skall veta att krig inte är någon lekskola.
Det är bara nyttigt, om det skulle bli
allvar, att ungdomarna får lära sig hur
det kan vara i fält.»

Jag har själv, bl. a. under beredskapstjänstgöring
under det andra världskriget,
i betydande utsträckning genomgått
praktiskt taget alla de faser av utbildning
som man rimligen kan begära
av en vanlig värnpliktig, och jag har
en stark känsla av att det som man anför
i fråga om allvaret i utbildningen
är riktigt, men det innebär väl ändå
inte att de värnpliktiga i fredstid skall
dras med sådana hygieniska och andra
förhållanden i förläggningen som inte
på ett rimligt sätt motsvaras av den
standard som finns ute i hemmen. Det
räcker nog med att de på manövrer får
finna sig i bedrövliga förhållanden, som
självfallet ingår i de moment som skall
ge realism åt de militära övningarna.

Med dessa sista synpunkter, herr talman,
har jag velat peka på hur angeläget
det är för ett land, vars försvar bygger
på värnplikt, att man i fråga om påtagliga
materiella förhållanden liksom
genom den psykologiska behandlingen
av de värnpliktiga får till stånd ett förtroendefullt
samarbete, ägnat att öka
försvarsviljan i landet.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Om man har varit så vårdslös att
man har missat TV-tid och referenstid
och missat kammaren, är det ingen
större uppoffring, herr talman, att lova
att man skall inskränka sig till kortast
möjliga anförande. Jag kan dessutom

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

lova att göra det därför att jag förmodligen
får anledning åtskilliga gånger
under den här riksdagssessionen att
återkomma till det spörsmål som jag
tänkte säga några ord om.

Det är en viktig händelse när en
statsbudget läggs fram. Budgeten omfattar
en fjärdedel av nationalinkomsten,
och räknar man med kommunernas
utgifter, kommer man väl till en tredjedel.
Det har sagts tidigare i dag, att om
partierna hädanefter arbetar som de
gjort hittills, så blir vår strävan att försöka
tillgodose allt större behov, och
då måste vi också ta konsekvensen i
form av de ökade utgifter som följer.

Det är glädjande att konstatera, att de
stora reformer som nu föreslås kommer
att få väsentlig betydelse för ungdomar,
för pensionärer och många andra.
Vi som är ledamöter av bevillningsutskottet
får inte tillfälle att granska
anslagen, utan vår uppgift blir att se
till att skaffa inkomsterna på det mest
ändamålsenliga sättet. Det lär också
vara en rätt betydelsefull uppgift, så vi
får väl finna oss i att utskottet inte kan
bestämma om anslagen.

Vad som hänt sedan vi sist hade en
budgetdebatt är att regeringen tagit
ståndpunkt till skatteberedningens förslag
om beskattningen av fysiska personer.
Kortfattat innebar beredningens
förslag två väsentliga nyheter: dels en
övergång till mervärdeskatt och dels införande
av socialförsäkringsavgifter,
som skulle betalas av företagarna, varjämte
egna företagare skulle betala
egenavgift.

I finansplanen framhålls nu att mervärdeskatten
från rent skattetekniska
synpunkter representerar en väl genomtänkt
och elegant skatteform. Det är,
som hörs, ett mycket gott betyg. Det
sägs vidare att ett av skälen till att regeringen
inte kunde godkänna beredningens
förslag är att det skulle medföra
en omfördelning av skattebördan
från företag till enskilda i sådan utsträckning,
att regeringen inte är beredd
att acceptera detsamma.

Statsverkspropositionen m. m.

Man hänvisar till att utredningen har
anfört, att arbetsgivaravgifterna i väsentlig
utsträckning skulle övervältras
på löntagarna genom begränsning i det
lönestegringsutrymme som produktivitetsutvecklingen
eljest skulle medge.
Det innebär med andra ord att utrymmet
för löneförhandlingarna framöver
skulle krympa. Vidare säger man att
de administrativa uppgifterna vid en
mervärdebeskattning skulle bli av betydande
storleksordning och att vi har
brist på personal för sådana uppgifter.

Det blir den internationella utvecklingen
som får avgöra när frågan om
en mervärdeskatt kan aktualiseras på
nytt. Det innebär att finansministern
varken accepterar mervärdeskatt eller
socialförsäkringsavgifter. Han föreslår
i stället en höjning av den nu gällande
varuskatten och en omläggning av pensionsavgifterna,
han rätar ut den s. k.
puckeln i skatteskalan, och han inför
ett nytt schablonavdrag vid den statliga
beskattningen, inte den kommunala.
Allt utom det sistnämnda sammanfaller

1 princip med vad allmänna skatteberedningen
har föreslagit — det väsentliga
i dess förslag är nämligen övergång
från direkt till indirekt skatt, och
det har finansministern följt. Han erkänner
också att han har tagit intryck
av de huvudlinjer som har dragits upp
av allmänna skatteberedningen, som
enhälligt har förordat en ytterligare
förskjutning från direkt till indirekt
skatt. Det förefaller som om riksdagen
skulle vara tämligen ense på den punkten,
och det är ju, ärade ledamöter, ett
mycket viktigt ställningstagande.

Vad som nu föreslås i fråga om inkomstförstärkning
skulle jag vilja kalla
för nöjaktigt. Eftersom jag har lovat
talmannen att fatta mig kort, skulle jag
kunna förenkla det hela ytterligare och
säga att finansministerns förslag beträffande
ökningen av indirekta skatter
innebär att staten tar in ytterligare

2 miljarder kronor. Skatteberedningens
förslag, vid den tidpunkt då förslaget
var helt genomfört, innebar ytterligare

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Statsverkspropositionen m. m.

4 miljarder. Att denna matematik stämmer
framgår också därav att finansministern
nu föreslår en höjning av omsättningsskatten
från 6 till 9 eller räknat
på annat sätt 10 procent. Om man
tar siffran 13 för allmänna skatteberedningens
förslag, innebär det alltså att
finansministern gått halva vägen. Mot
slutresultatet av finansministerns beräkningar
kan jag inte ha några invändningar.

Jag skulle sammanfattningsvis vilja
säga att herr Strängs metod är praktikabel.
Jag vill inte bestrida att det går
att använda en sådan metod. Finansministern
har lyckats få en sluteffekt,
som jag för min del inte har någon anledning
att invända mot. Det är emellertid
klart att jag inte till alla delar
kan godkänna hans argumentering i finansplanen.
Jag tror inte det är riktigt,
när han säger att möjligheterna till lönehöjningar
vid framtida löneförhandlingar
kommer att inskränkas väsentligt,
om vi fått socialförsäkringsavgifter.
Vad är det som händer? Vi föreslår
att man skall ta från företagarna
ungefär 1 miljard på det sättet att de
skall få skattelättnader bl. a. med 700
miljoner på energiskatten, skatten på
investeringar och liknande genom att
de betalar eu motsvarande summa till
sina anställda i form av socialförsäkringsavgift.
Detta i sin tur skall medföra
att på skattsedeln bortfaller två poster
när det gäller den direkta skatten,
nämligen dels pensionsavgiften och
dels grundskyddsförsäkringsavgiften.
En sådan metod innebär att löntagarna
i sina avlöningskuvert får motsvarande
högre summa. Det är obestridligt.
När man alltså gör gällande att detta
förslag skulle omöjliggöra kommande
löneförhandlingar, är det för mycket
begärt att jag skall kunna godkänna
en sådan argumentering när det gäller
en reform som rent materiellt är
så väsentligt mycket mindre än vad
ATP-reformen var; jag var en av dem
som argumenterade för ATP- reformens
genomförande under tio års tid innan

beslutet fattades, och jag har även efteråt
polemiserat mot dem som sade att
efter ATP är det lönestopp. Det blev
det visst inte.

När man vill försvara mervärdeskattens
införande, sker det med den uttryckliga
motiveringen, att de små inkomsttagarna
skall garderas för belastningen
genom att man inför socialförsäkringsavgifter.
Därigenom får de lägre
inkomsttagarna full kompensation
för mervärdeskattens höjd utöver varuskatten.
Detta vidhåller jag bestämt,
och det finns ingenting i den argumentation
som här har förts som föranleder
någon ändrad ståndpunkt från min
sida. Men märk väl att reformen inte
kan genomföras med mindre än att den
kompletteras med socialförsäkringsavgifter.
Om inte så sker, blir det en onödig
favör för företagarna. Den neutraliseras
emellertid nu genom socialförsäkringsavgifterna.
Det är klart att man
kan säga att avgifter av detta slag förr
eller senare kommer att övervältras på
löntagarna, konsumenterna. Det kan
inte förnekas att så blir förhållandet.
Vi har ju inte här i landet ett så statiskt
näringsliv att man kan säga att
det ena sker då och det andra då. Fördelen
med denna reform hade varit,
att man fått bort debiteringen av grundskyddsförsäkringsavgifterna,
som är
obligatoriska, och den starkt degressivt
verkande folkpensionsavgiften. Propositionens
förslag lättar 180 kronor per
fysisk person, medan en familj med
15 000 kronors inkomst fortfarande har
kvar över 400 kronor i pensionsavgift.
Jag tycker det hade varit bättre om arbetsgivarna
fått betala det.

När jag säger att jag i stort kan ansluta
mig till det resultat regeringen
har uppnått genom sin proposition och
den metod den har använt gör jag det
därför att förslaget lättar bördan för
de allra sämst ställda, och det anser
jag vara riktigt.

Det signaleras intressanta förslag i
finansplanen, som vi får anledning att
syssla med senare, och jag skall där -

Tisdagen den 19 januari 19fi5 em.

Nr 3

för inte nu ge någon kommentar till
vad som har föreslagits. Låt mig bara,
herr talman, framföra en synpunkt.

Finansministern säger att han skall
ytterligare utreda frågan om mervärdeskatt
och socialförsäkringsavgift. Han
vill pröva om denna metod är framkomlig,
men han vill ha en överblick
över verkningarna, och det är ju skäligt.
Om man inte är övertygad om att
det går att genomföra en sak, skall man
ju undersöka saken vidare.

Det lär ha väckts en motion från folkpartiet
med krav på ett parlamentariskt
inslag i den utredning finansministern
har signalerat. Jag behöver inte nu göra
något uttalande om den motionen —
det blir kanske tillfälle för mig att göra
det senare — men jag känner ett starkt
behov av att rekommendera finansministern
att rationalisera vårt kommittéväsen
på det sättet att han nu upplöser
allmänna skattesystemutredningen; den
utredningen har nog gett vad den kan
ha att ge. Det är bara ett tillägg jag vill
göra: ordföranden i denna utredning
har utomordentliga kunskaper och borde
ur samhällsnyttans synpunkt tas i
anspråk även framöver. Om han kunde
förenas med övriga sakkunniga i finansdepartementet
och ta ledningen eller i
varje fall medverka vid den fortsatta
utredningen, så tror jag att det vore ett
gott grepp.

Finansministern anför i finansplanen
ett argument för att han vill göra sa
som han nu har föreslagit, och det är
att han inte tror att skatteberedningens
förslag var praktiskt genomförbart,
d. v. s. att den här reformen inte kunde
genomföras i etapper. Jag har en känsla
av att detta är det argument som har
den största tyngden. Vid närmare eftertanke
finner man kanske att den svenska
riksdagen inte kan bemästra ett frågekomplex
på det sättet, när man har
en systematisk ordning som giiller tre,
fyra år framöver.

Jag vill inte som herr Palme framträda
såsom visionär, men jag har eu
kiinsla av att de ytterligare 2 miljarder,

7 Första kammarens protokoll 1965. Xr .?

Statsverkspropositionen m. m.
som vi har i sikte, kommer att behövas
om ett antal år, och enligt mitt sätt att
se kan vi inte fortsätta med den nuvarande
metodiken, innebärande att vi
har en allmän varuskatt som kontrolleras
bara av den som betalar in konsumenternas
pengar, d. v. s. i ett led. Mervärdeskattens
förnämare konstruktion
— en omsättningsskatt som inbetalas av
ett antal men ändå inte höjer slutresultatet
— innebär en säkrare garanti än
den nuvarande varuskatten för att konsumenternas
betalningar kommer det
allmänna till godo.

Men jag har ingen anledning att påstå,
att frågan nu ställs som ett antingen
— eller, eftersom finansministern
har sagt att han skall ytterligare utreda
problemet. Har man den uppfattningen,
finner jag det logiskt att man fortsätter
utredningen, och så får riksdagen
ta emot vad som kan komma att
presenteras.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag delar till fullo den
uppfattning som bevillningsutskottets
ordförande givit uttryck åt när det gäller
ställningstagandet beträffande de
två stora frågorna om socialförsäkringsavgifternas
finansiering och om mervärdeskatten.
Det innebär icke att jag
delar finansministerns uppfattning enligt
ett yttrande vid ABF:s budgetstämma,
att utrymme inte skulle finnas för
några löneökningar om detta sker.

I det sammanhanget ställde jag i mitt
förra yttrande en fråga till socialdemokraterna.
Jag hade trott att några statsråd
skulle finnas här i kammaren vid
tillfället, men de uteblev. Nu finns åtminstone
två statsråd här i kammaren,
och jag förmodar att de är medansvariga
för den statsverksproposition som
avlämnats, även om de kanske fått avstå
rätt mycket som de skulle ha önskat
genomföra. Jag upprepar därför
min fråga ordagrant i enlighet med det
stenogram som upptogs av mitt förra
yttrande: Håller man från socialdemo -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Statsverkspropositionen m. m.

kratiskt håll på att ompröva sin inställning
till ATP-pensionens finansiering?
Jag tänker då på finansieringen av
grundtryggheten. I bägge fallen blir det
ju löntagarna som får avstå en del av
sin lön. Har måhända talet om trygghet
vid ålderdom och sjukdom nu fått en
annan politisk innebörd från regeringens
sida?

Utöver detta ber jag, herr talman,
att få instämma med Kinna-Ericsson,
när han säger att tiden nu torde vara
inne att upplösa allmänna skatteberedningen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det har under dagens
lopp sagts åtskilligt om vad som står i
statsverkspropositionen och lika mycket
om vad som inte står där. Jag vill i
likhet med en del av de föregående talarna
beta på några olika vallar, och
jag ber att få börja med ecklesiastikministerns
område, i synnerhet som han
nu råkar vara inne i kammaren.

På den huvudtiteln förebådas en proposition
om lärarutbildningen, och därför
får vi nöja oss med klumpsummor
för anslagen till åtskilliga läroanstalter.
Till dem hör de husliga seminarierna,
institutioner som dock är av vital
betydelse för den husliga utbildningen
här i landet, vilken i sin tur har en
hart när oöverskattlig betydelse särskilt
i tider då det för varenda familj är väsentligt
att husmodern kan förvalta
pengar.

Det må vara hänt att man får ge sig
till tåls med en omedelbar utbyggnad
av hela vårt utbildnings- och undervisningsväsende.
Vilka anstalter och institutioner
som skall få prioritet utgör i
alla fall en avvägningsfråga. Tyvärr finner
man i statsverkspropositionen inte
några bevis för att statsmakterna ämnar
infria sitt mångåriga löfte att rusta upp
lokalerna för de husliga seminarierna
med undantag för ett enda som jag
skall återkomma till.

År 1961 beslöt riksdagen att förstat -

liga hela utbildningen av hushållslärare,
textillärare, barnavårdslärare etc. Det
sades redan då att lokalerna på de flesta
ställen var i trängande behov av ombyggnad,
nybyggnad och tillbyggnad.
Det enda seminarium som höll måttet
var det som ligger i Umeå. I Göteborg
har en ny byggnad påbörjats, men det
är redan klart att den är projekterad i
för liten skala. Den kommer inte att
räcka för den nu beräknade elevtillströmningen.
På de två andra platser
där det finns hushållsseminarier, nämligen
Stockholm och Uppsala, råder direkt
oefterrättliga förhållanden. Lokalerna
är trånga och spridda på olika
ställen, och såväl lärare som elever
arbetar under oerhört svåra förhållanden.
Jag vågar påstå att knappast någon
läroanstalt i detta land kan uppvisa något
liknande i förhållande till sin betydelse.
Här byggs högskolor och fackinstitutioner.
Universiteten utvidgas och
upprustas och yrkesskolorna får sitt.
Detta är i och för sig bra — det är inte
fråga om någonting annat. På det husliga
området tas det däremot inte ett
spadtag med undantag för Göteborg.
Hur länge skall hela denna skara av
flickor, som önskar utbilda sig till hushållslärarinnor,
textillärarinnor, barnavårdslärarinnor
etc., behöva vänta för
att få utbildningsanstalter, som svarar
mot de mest elementära kraven på en
tidsenlig utbildning. Man blir ibland
litet tvehågsen och undrar, om inte i
alla fall denna utbildning anses så oviktig
och periferisk, därför att den uteslutande
siktar på flickor och husmödrar,
att statsmakterna kan negligera den
år efter år. Det vore intressant att få
veta, om det löfte som statsmakterna
gav för fem år sedan har kommit längre
än till pappersstadiet, om det ens har
kommit dit. Finns det ens ritningar och
skisser färdiga eller har man kommit
längre i planeringen?

Herr talman! Det må vara hänt att
jag beskylls för att kverulera på kvinnornas
vägnar, men jag ämnar vara
istadig och fortsätta. Vi har nu byggt

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Kr 3

upp en alldeles ny skola med eu helt
ny organisation. 1 denna skola är eleverna
till minst 50 procent kvinnliga
och lärarna också för den delen. När
toppen skall byggas upp på denna skolpyramid,
har man dock helt och hållet
bortsett från den kvinnliga representationen.
Vi har i pressen sett ett
fotografi av styrelsen på nio män plus
en generaldirektör och hans ställföreträdare,
som också är manliga. Bilden
är så manligt mörk som endast ett biskopsmöte
kan vara. Det finns inte en
enda kvinna bland styrelsens ordinarie
ledamöter. Bland de nio suppleanterna
finns en ensam kvinna. Det har roat
mig att efterforska vad dessa herrar representerar
för att möjligen få en förklaring
till varför ingen kvinna har ansetts
värdig att bryta deras rad. Rättvisligen
vill jag påstå att det finns ett
par områden, där det torde vara svårt
att hitta en lämplig kvinnlig kandidat.
Dessa områden motsvaras dock av andra,
där det skulle gå bra att plocka fram
flera kvinnor.

Dessutom kan man ifrågasätta vad
denna skolöverstyrelse egentligen skall
göra. Det finns en utmärkt vacker information
om dess arbetsuppgifter. Jag
kan inte inse att av styrelseledamöterna
fordras någon speciellt manlig begåvning,
inte ens den manliga erfarenhet
som traditionsenligt lär ska finnas. När
man tittar i denna lilla broschyr finner
man förresten, att det är lika illa
över hela linjen. Man hittar upp till tio
stycken kvinnor av sextio personer, som
har att syssla med organisation och administration.
Där finns ett enda kvinnligt
skolråd och fyra undervisningsråd
bland hela denna skara.

För övrigt är det inte mycket bättre
beställt ute i landet. Som en sammanfattning
kan jag säga att hela vår skola
tycks uteslutande ledas av män. Är det
så man vill ha det eller har inte de som
väljer och utnämner ens tänkt tanken
att det skulle vara lämpligt att ta med
några kvinnor? Har man glömt bort att
det skulle kunna gå att söka i deras

Statsverkspropositionen m. m.
led ? Vilken himmelsvid skillnad är det
inte mellan utvecklingen i Sverige i detta
hänseende och den i Förenta staterna.
Där har president Johnson med
energi fullföljt Kennedys planer att direkt
leta upp och plocka fram lämpliga,
kunniga och energiska kvinnor till höga
befattningar inom administrationen.
Man har t. o. in. ansett det så viktigt
att få tillgodogöra sig kvinnornas erfarenheter
och synpunkter, att man har
inrättat poster för dem där sådana tidigare
inte fanns. Presidentens närmaste
»man», heter det ju. Det är ju betecknande
att man inte ens kan hitta ett
adekvat ord på svenska för denna person.
Om jag skulle säga herr Edenmans
närmaste kvinna, låter det ju nästan
suspekt. Nåväl, presidentens närmaste
»män» när det gäller en hel del av dessa
utbildnings- och undervisningsfrågor
och även sådana frågor som konsumentfrågor
är faktiskt kvinnor. Hos oss
råder dock fortfarande, tycker jag, en
mycket beklaglig slentrian. Det finns ett
mycket svall intresse för att försöka
leta rätt på lämpliga kvinnliga representanter.

Ändå har det kommit ut en fin röd
bok, utgiven av en arbetsgrupp inom det
socialdemokratiska partiet och med
statsministerns välsignelse, som heter
»Kvinnans jämlikhet, ett framtidsprogram».
Är det bara en fras som till intet
förpliktar? I varje fall märker man alltför
svaga spår av detta framtidsprogram
i statsverkspropositionen.

Jag skall inte skärskåda det här programmet
i alla dess detaljer, tv det medger
inte tiden, men jag vill uppehålla
mig vid ett enda avsnitt, nämligen det
som gäller barnfamiljerna och vårdnaden
om barnen, och ställa det delvis mot
det program som vi inom folkpartiet
har ställt upp. Jag förmodar att det är
nya djärva mål i stil med den paroll
som lanserades i valrörelsen som man
siktar till också i denna programförklaring.
Mig förefaller de kanske inte
djärvare än att de har framförts flera
gånger från vår sida i debatten kring

100

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Statsverkspropositionen m. m.
familjepolitiken och nu borde vara mogna
att förverkligas.

För att målet i praktiken skall nås
och för att en rimlig fördelning skall
ske av våra tillgångar mellan dem som
har vårdnaden av barnen och dem som
endast har sig själva att försörja — de
må vara gifta eller ogifta. Det är där
gränsen skall dras, alltså mellan dem
som har försörjningsplikt mot barn och
dem som inte har det. — Med denna
utgångspunkt får man inte ensidigt inrikta
sig på ett eller flera delproblem
utan se stödet åt barnfamiljerna i hela
sitt sammanhang. Då kommer man jämsides
med det direkta ekonomiska stöd
som t. ex. barnbidraget utgör — jag instämmer
livligt i finansministerns förslag
om höjning av detta — också in
på skattepolitiken. Rent principiellt
tycks man vara fullt ense om att det är
förnuftigt och riktigt att de som har
vårdnaden om barnen får ersättning i
någon form. Vidare har väl alla kommit
till den uppfattningen att de direkta
konsumtionsutgifterna för barnen bör
täckas. Fn tredje punkt, där vi tydligen
kan enas, är om ett socialförsäkringsskydd
för dem som vårdar barnen i
likhet med det som de förvärvsarbetande
har. Det vill säga att det djärva mål
som vi bör inrikta oss på är att ge varje
kvinna och man, vare sig vederbörande
arbetar i hemmet eller ute på arbetsmarknaden,
rätt till en egenpension
som bör byggas in i socialförsäkringsskyddet.
Ett på den grunden genomfört
system skulle i en framtid göra vårt nuvarande
system, där många kvinnors
pension är bunden till mannens, överflödigt.
Detta system har också vållat
stor bitterhet på många håll, därför att
det i dess nuvarande utformning rymmer
vissa orättvisor. En änka med inkomst
och kanske egenpension får ett
inte obetydligt tillskott till dessa, medan
hennes granne som lever på ett
mycket lägre ekonomiskt plan antingen
blir alldeles utan eller får en obetydlig
pension från samhället. Flera andra
besynnerliga konsekvenser vidlåder

dessutom systemet, men dem skall jag
inte gå in på nu. Att en övergång till ett
egenpensionssystem innebär stora svårigheter
får man givetvis ha klart för
sig, men dessa borde med god vilja och
klokt förutseende kunna övervinnas och
reformen genomföras etappvis.

Vårdnadsbidraget för dem som arbetar
hemma med barnen är också ett
problem för barnfamiljerna som vi flera
gånger diskuterat i riksdagen, men
vi har alltid mötts av skepsis och misstroende.
Vårt förslag kan knappast vara
så förfärligt verklighetsfrämmande,
eftersom det nu också blivit en viktig
punkt i det socialdemokratiska familjepolitiska
program som har lagts fram.
Naturligtvis fordrar även det problemet
ett grundligt förarbete, innan lösningen
kan infogas i hela det familjepolitiska
programmet. I vilken proportion skall
t. ex. vårdnadsbidraget stå till barnbidraget,
och hur länge skall det utgå?
Dessa delproblem och flera andra måste
bli föremål för en grundlig utredning,
och den bör ske snart. Av tidningarna
att döma kommer en utredning att tillsättas,
och det återstår endast att rekommendera
denna att ta upp de förslag
som folkpartiet har framfört i
riksdagen under de senaste åren. Jag utgår
naturligtvis ifrån att det blir eu parlamentarisk
utredning.

En viktig faktor — kanske den viktigaste
— när det gäller barnfamiljernas
ekonomiska ställning är det val som
makarna träffar mellan hemarbete och
förvärvsarbete. Det valet ställer sig oerhört
svårt. Till de mest försvårande faktorerna
hör den skatt som familjen får
betala och den låga nettovinst som familjen
gör, om båda makarna arbetar
borta. Från och med 1949, då sambeskattningssakkunniga
avgav sitt betänkande,
har riksdagen med Ingrid Gärde
i spetsen — hon var redan då reservant
för särbeskattning — begärt utredning
av denna fråga utan att vinna minsta
gehör. F''örslaget har mötts av en fullständigt
nedgörande kritik och ansetts
orealistiskt och befängt. Hur befängt det

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

101

anses ha varit kan kammarledamöterna
läsa sig till i riksdagsprotokollen. Finansministern
har ibland överträffat sig
själv i fråga om spetsfundiga formuleringar
i dessa riksdagsdebatter. När inte
tjat hjälpte, försökte vi inom oppositionen
en annan utväg. Vi begärde frivillig
särbeskattning i likhet med vad
Norge hade. Det förslaget har också
mötts av opposition från regeringspartiets
sida och har inte bifallits. Det kunde
— har man sagt — bara gälla några
futtiga procent av de familjer, där båda
förvärvsarbetar, i synnerhet efter den
ändring med tudelning av inkomsterna
som under tiden införts och som självfallet
lindrade sambeskattningens effekt
för det stora llertalet. Frivillig särbeskattning
ville man alltså för ett par år
sedan inte vara med om. Men nu har
finansministern, vilket man konstaterar
med tillfredsställelse, aviserat att särbeskattning
kommer att bli möjlig för
dem som så vill. Då återstår bara att
konstatera, att även herr Sträng kan
bättra sig, vilket oppositionen gläder
sig åt lika helhjärtat som vår Herre i
himmelen över en syndare.

Men självfallet är denna delreform
inte till fyllest. Det räcker inte med att
undanröja straffbeskattningen för den
sista grupp, som lider därav. Det återstår
mycket mer. Tröskeleffekten finns
kvar för dessa familjer, och de dubbla
ortsavdragens roll i systemet är betydande.
Tröskeleffekten inträder även
vid mycket måttliga inkomster, när bägge
makarna arbetar. Det förhållandet
gör främst att de gifta kvinnorna inte
kan fylla arbetskraftsbristen i önskvärd
utsträckning. Skattesystemet hämmar
med andra ord arbetsviljan, och någon
verklig valfrihet existerar inte. Därför
erfordras nu en särskild utredning just
i denna sär- och sambeskattningsfråga.
Denna har inte utförts av allmänna
ska ttebered ningen.

Frivillig särbeskattning är alltså inte
till fyllest, men det skall onekligen bli
intressant att se hur många som väljer
särbeskattning och hur många som

Statsverkspropositionen m. m.
kommer att finna det fördelaktigt att ta
ett arbete utom hemmet, detta med hänsyn
tagen även till andra hämmande
faktorer.

Höjda förvärvsavdrag så länge vi har
det nuvarande systemet kvar finner vi
inom mitt parti vara ofrånkomliga. Tyvärr
fick jag inte tillfälle att höra fru
Myrdals anförande, men jag har nu i
kväll fått ta del av det, och jag kan instämma
i nästan allt vad hon sade. Min
respekt och beundran för finansministerns
finurlighet är kanske inte så stor
som hennes, men det är min innerliga
förhoppning att fru Myrdal kan omvända
herr Sträng till sin egen rätta tro. Jag
kan inte avväga — det skulle aldrig
falla mig in att göra det, och fru Myrdal
sade ungefär detsamma — genom
vilket system som rättvisa kan skapas
mellan de familjer som har vård om
barn och de äkta makar eller ensamstående
som endast har sin egen livsföring
att sköta. Att det finns ett system
som är bättre än det nuvarande är
uppenbart. I iikliet med fru Myrdal lovar
jag att bråka vidare, även om de
kvinnliga riksdagsledamöterna säkert
kommer att gynnas genom den frivilliga
särsbeskattningen. Tyvärr har inte mitt
bråk samma räckvidd som fru Myrdals,
men med många goda krafters hjälp
bör vi snarast få en utredning, med bra
förslag.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Denna dag är i första
hand finansministerns dag och vi fackdepartementschefer
brukar ju få rikliga
tillfällen att under riksdagens gång
återkomma till många av de specialfrågor
som man har snuddat vid här. När
jag nu i alla fall hört fru Hamrin-Thorell
vill jag på två punkter bemöta henne
och vederlägga henne.

Den ena frågan gällde de husliga seminariernas
byggnadsfråga. Jag delar
hennes uppfattning att den är viktig.
•lag delar hennes uppfattning att förhållandena
i Umeå är tillfredsställande.

102

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Kanske man kan säga att förhållandena
också i varje fall tillfälligtvis är tillfredsställande
här i Stockholm med de
nyförhyrda lokaler som skolköksseminariet
fått, och i Göteborg, fru HamrinThorell,
är läget det, att vi trots en
oerhört hård konkurrens mellan olika
byggnadsföretag — Göteborg tillhör de
allra mest utsatta orterna i riket när det
gäller trycket på byggnadsfronten —
tillsammans med finansministern gjort
en gradering, och vi har till och med
låtit Göteborgs seminarium för huslig
utbildning gå före några synnerligen
viktiga vetenskapliga institutioner. Det
är väl ett bevis på att regeringen verkligen
värderar denna sektor av utbildningsväsendet
mycket högt. Påståendet
att Göteborgsseminariets lokaler, när de
blir färdiga, inte kommer att räcka till
för den nu beräknade intagningen har
jag dessutom aldrig någonsin hört talas
om.

När det gäller vår gemensamma hemstad
Uppsala vill jag erinra om att för
några dagar sedan invidges ett statligt
seminarium eller i varje fall togs lokalerna
i bruk för utbildning av barnavårdslärare.
Detta är i varje fall en
god början. I Uppsala är läget det att
skolbyggnadsfronten är oerhört hårt
pressad, universitetsfronten i kanske
ännu högre grad, och dessutom håller
vi på att bygga en lärarhögskola. Det
är, fru Hamrin-Thorell, alldeles självklart
att man måste ha någon turordning,
och där har jag inte tvekat ett
ögonblick att låta den gamla fackskolan
stå över när det gäller de projekt som
jag tidigare bär räknat upp.

Det är ju synd att herr talmannen inte
kan delta i denna debatt, eftersom
hans kompetens i amerikansk politik
och amerikanska förhållanden är så väldokumenterad.
Fru Hamrin-Thorell säger
att hela vår skola leds av män. Hon
försöker få första kammaren att tro,
att manssamhället har sin allra starkaste
position just i skolans värld. Det
är precis tvärtom. Finns det någon offentlig
sektor där kvinnorna är framåt

och väl framme, är det skolområdet.
Läget är ju detta att antalet kvinnliga
lärare ökar procentuellt termin efter
termin, och när det gäller skolöverstyrelsen
tror jag jag vågar påstå att det
knappast finns något statligt verk, som
i sina toppbefattningar har så många
kvinnor — en avdelningschef för den
centrala undervisningsavdelningen, 2 å
3 byråchefer och undervisningsråd, om
jag inte alldeles misstagit mig, och
dessutom ett tiotal i byrådirektörs- och
liknande ställning samt konsulenter.

Vad sedan Amerika beträffar är det
faktiskt så, att man där har ett helt annat
problem. Där talar man om en femininisering
av hela skolväsendet. I Amerika
finns problemet att få män att ägna
sig åt skolan. 90 å 95 procent av alla
aktiva pedagoger i grundskolor eller
motsvarande obligatoriska skolor är
kvinnor. Jag tycker inte att det är någonting
katastrofalt eller någonting att
i och för sig oroa sig för, men kom inte
och tala om Amerika som ett idealland
när det gäller fördelningen mellan könen
inom skolan! Själva anser amerikanarna
inte detta.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort

genmäle:

Herr talman! För det första ber jag
att få utrycka min glädje och tillfredsställelse
över löftet att ecklesiastikministern
vill fortsätta med utbyggnad och
nybyggnad av de husliga seminarierna.
Jag vågar försäkra att tillståndet inte
är så utomordentligt bra som ecklesiastikministern
vill förespegla första
kammaren vare sig då det gäller vår
gemensamma hemstad Uppsala eller
Stockholm. Det har varit så bottenlöst
dåligt att det självfallet tar tid att bygga
ut denna utbildning. Det är väl därför
som herr Edenman är så glad och tacksam,
att han kommit ett litet stycke på
väg.

Ecklesiastikministern missförstod mig
nog beträffande min skildring av Förenta
staterna. Jag sade aldrig att det

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

103

var inom deras skolväsen som denna
fördelning skett mellan män och kvinnor,
utan jag sade, att presidenten fullföljt
Kennedys intentioner att placera
kvinnor i toppbefattningar i administrationen.

Jag misstänkte nästan att ecklesiastikministern
och hans närmaste män
egentligen hade gjort en tabbe i fråga
om representationen inom skolstyrelsen,
där det inte finns en enda kvinnlig
ledamot. Jag måtte väl veta lika bra
som någon annan, hur stort antalet
kvinnliga lärare är inom skolan, och det
är inte det som problemet gäller. Förresten
nämnde jag detta i mitt anförande,
liksom också antalet elever. Men det
är just på de ledande befattningarna
inom skolan som det saknas kvinnlig
representation, vilket har uppmärksammats
inom samtliga kvinnoorganisationer
och av nästan vem som helst av de
ledande kvinnor, som ecklesiastikministern
kan önska tala med. Här borde
man kunna tänka sig en kompletterring
för att använda sig av kvinnornas erfarenheter
och kunskaper.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell säger
att tillståndet inom de husliga seminarierna,
i varje fall när det gäller
lokalfrågan, är bottenlöst otillfredsställande
eller har varit det. Detta är nog
riktigt. Det är här också fråga om en
sektor som i hundratals år har varit
privat i allra högsta grad. Staten har
så sent som för 4—5 år sedan kommit
in på scenen. Jag har inte sagt att förhållandena
är tillfredsställande, men
jag tycker att takten i upprustningen
av de husliga seminarierna inte är så
oerhört dålig till och med jämförd med
den oerhört snabba utvecklingen på
universitetens bvggnadsområde.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Låt mig först framföra
ett varmt tack till vår nyvalda och vär -

Statsverkspropositionen m. m.

derade talman, som visar mig den personliga
vänligheten att släppa upp mig
i talarstolen en kvart före kl. 10 efter
att tidigare personligen ha fattat ståndpunkten
att bryta förhandlingarna i
första kammaren kl. 10. Han har med
sin erfarenhet från kammarbänken väl
reda på att jag har litet svårt att sluta
inom en kvart när jag kommit i talarstolen.
Det är också möjligt att jag provocerar
några av kammarens ledamöter
att svara. Jag är emellertid tacksam för
välviljan och har velat understryka
detta.

Det är egentligen inte för att bemöta
fru Hamrin-Thorell som jag tar kammarens
tid i anspråk, men hon hade
i sitt senaste anförande den utsökta
älskvärdheten att tala om finansministerns
spetsfundiga formuleringar — och
jag förutskickar också funderingar —
i fråga om familjebeskattningen. Kanske
skulle jag be att få erinra om att
jag fortfarande har den uppfattningen,
att den svenska sambeskattningen är
—■ liksom de flesta finansministrar —
väsentligt bättre än sitt rykte, vilket
emellertid inte utesluter att det finns
anledning att ompröva familjebeskattningens
problem. Att fru Hamrin-Thorell
kanske har gjort fruktlösa framställningar
i den riktningen under de
senaste fyra åren får väl betraktas som
en följd av att vi under denna tid haft
en stor skatteutredning som behandlat
dessa problem. När förslaget nu kom
från skattekommittén, anser jag för min
del att detta mycket kontroversiella familjebeskattningsproblem
inte var tillräckligt
genomarbetat och penetrerat
för att vi skulle ha anledning att ta
någon ståndpunkt till denna fråga nu.
Därför föreligger det ett regeringsbeslut
om att familjebeskattningen skall
bli en av de frågor som blir föremål för
förnyad utredning under finansdepartementets
ledning. Jag anser att det är
klokast att välja den vägen, eftersom
vi under efterkrigstiden haft inte mindre
än tre parlamentariska utredningar
som har lidit skeppsbrott på denna, som

104

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Statsverkspropositionen m. m.

jag sade, så kontroversiella fråga. Då är
det väl också ganska naturligt och riktigt
att man under den fortsatta utredningen
om familjebeskattningen får litet
erfarenhet om ett annat system, och
det har faktiskt varit ett av motiven för
det förslag som jag har tillåtit mig att
annonsera, nämligen att längre fram under
riksdagen komma tillbaka med en
proposition om en frivillig särbeskattning.

Efter att ha sagt detta skulle jag
emellertid, eftersom jag ser herr Lundström
i bänken, göra ett försök att svara
honom på en fråga. Jag hade inte
tillfälle att själv avlyssna honom, men
jag hade möjligheter att här utanför
för en stund sedan följa hans anförande
i TV, och jag tycker att den fråga
han ställde kräver ett svar från min
sida.

Herr Lundström säger att när skatten
nu höjes med 750 miljoner kronor för
nästa budgetår, är detta så att säga en
engångslättnad och att det budgetår,
som följer därefter, inte ger samma
netto till statskassan som här har redovisats
— det stannar vid 250 miljoner
kronor, och herr Lundström uttryckte,
om jag förstod honom rätt, en viss oro
inför denna förutsedda försvagning av
finanspolitiken för det budgetår som
kommer efter det budgetår vi i dag
talar om. Jag har i andra kammaren
tillåtit mig att säga, att när man gör
upp en budget bör det finnas en viss
harmoni med den aktuella ekonomiska
utvecklingen. Det är alltid mycket svårt
att spå, framför allt om framtiden, och
här är man tvingad att spå om en ekonomisk
utveckling. Talar jag med ekonomer
av facket, vågar de sig på spådomar
för 1965 men inte längre, och jag
kan självfallet inte våga mig på att dra
slutsatser för tiden ända fram till 1967.
Vad jag för dagen kan säga är att finanspolitiken
under 1965 är stram och
återhållande och bör väl vara det med
hänsyn till det spänningsläge vi har i
samhällsekonomien under 1965. Det kan
vidare sägas att den blir lättare under

1966 — om den blir oförsvarligt lätt eller
inte, har vi kanske vid riksdagens
slutreglering litet större möjligheter att
bedöma. Om jag skulle försöka spå om
hur situationen ter sig för budgetåret
1966/67, ger jag mig ut på alltför svag
is för att över huvud taget våga säga
någonting i dagens debatt.

Jag har ibland funderat över detta
problem och sagt som så, att det finns
vissa utgiftsposter som blommar ut
med full verkan under nästa budgetår.
En sådan utgiftspost är bl. a. den under
fjolåret beslutade förstärkningen av
studiebidragen, som kommer att slå ut
i sin fulla kraft under nästa budgetår
och belasta nästa års budget med en
plussiffra på ett par hundra miljoner
kronor, men därmed har den haft full
verkan. Det betyder att det inte blir
fråga om en ytterligare plussiffra på
200 miljoner kronor för det budgetår
som kommer efter nästa, och i detta
fall bör det alltså finnas eu rimlig besparingsmöjlighet.
Å andra sidan ligger
förmodligen under budgetåret efter
nästa en ny försvarsuppgörelse på
bordet med vad den kan komma att innebära.
Vi vet ingenting om huruvida
den innebär ett initialmässigt krav på
ökade utgifter i förhållande till det normala
eller en initialmässig möjlighet till
reducerade utgifter. Det är därför rätt
fåvitskt att här ta upp en diskussion
om vad som kommer att ske under detta
budgetår. Det är inte här fråga om något
lättsinne eller någon nonchalans,
utan var och en som funderat över denna
fråga måste ge mig rätt — utan att
hemfalla till användandet av uttrycket:
var (lag har nog av sin egen plåga —
om jag säger: »Vänta med den diskussionen
ett år framåt, ty då blir det mer
realism med det hela!»

■lag ser inte herr Torsten Bengtson i
hans bänk, och följaktligen har jag inte
möjligheter att bemöta ett par synpunkter
i hans inlägg, som det vore
lockande att närmare utveckla. Däremot
sitter herr Virgin troget och träget i
sin bänk, och jag vill gärna ta upp ett

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

105

par synpunkter som lian anfört i sitt
inlägg. Herr Virgin presenterade sina
bekymmer över statsverksbudgeten ur
den synpunkten att vi bär en utgiftsexpansion
— och det är riktigt att vi bär
en sådan; den utgör nära 4 miljarder
kronor — och herr Virgin drog den
slutsatsen att »staten lägger beslag på
allt mer och mer». Det är i och för sig
inte så mycket av fräschör över den
argumenteringen, om man ser den som
högerpartiets traditionella argumentering,
men jag har ett behov att rensa
upp litet grand av slagord och nedärvda
klyschor. Jag vill inte beskylla
herr Virgin för klysclifabrikation, men
jag vill säga att detta var i högerns
partikansli en omtyckt sport för några
år sedan. När jag vill rensa upp detta,
vill jag göra det på det sättet att jag
erinrar om att utgiftsexpansionen i allt
väsentligt hänför sig till sådana områden,
där antingen herr Virgin säger:
»Det är rätt, vi står bakom finansministern»,
eller där det är fråga om sådana
transaktioner som innebär att
man tar pengar av vissa grupper och
ger dem till andra grupper.

När det t. ex. gäller försvarskostnaderna
behöver jag inte befara någon
kritik från herr Virgins sida, kanske inte
heller när det gäller expansionen av
folkpensionskostnaderna, trots att dessa
ökar med över en halv miljard. Jag kan
möjligen befara kritik — men jag är
inte alldeles säker på det — om jag ser
på utbildningssektorn, på forskning och
kultur, där utgifterna expanderar med
560 miljoner kronor. Jag tror inte heller
jag kan räkna med någon kritik från
herr Virgins sida, om jag ser på utbyggnaden
av vägnätet och våra telekommunikationer.
Möjligen får jag kritik från
herr Virgin för de insatser, som vi nu
föreslår till hjälp för barnfamiljerna,
men jag är inte alldeles säker på den
punkten heller. Till hälso- och sjukvården
går eu kvarts miljard. Det är möjligt
att herr Virgin kommer att mobilisera
avvikande meningar när det gäller
mina kommande förslag om en radikal

Statsverkspropositionen m. m.

skatteutjämning, finansierad av staten,
de svenska primär- och landstingskommunerna
till godo.

På dessa punkter har vi den egentliga
utgiftsexpansionen. Är det riktigt att
beteckna dem med uttrycket att staten
lägger beslag på allt mer och mer? Naturligtvis
är så inte fallet. Om staten
fungerar som en transfereringsanstalt,
som tar in pengar av svenska folket och
lämnar ut pengar till svenska folkel
igen, i det senare fallet i dess egenskap
av folkpensionärer och barnfamiljer,
har ju staten inte lagt beslag på pengarna
utan överlämnat dem till andra som
är destinerade som mottagare. Dessa
transfereringar i årets budget representerar
i runt tal 2 miljarder av ökningen
på bortåt 4 miljarder. Den andra hälften
av ökningen förutskickade jag att
herr Virgin och jag är ganska eniga om.
Det gäller totalförsvaret, vägarna och
några andra ting. Tar man hänsyn härtill
blir det ju en annan bild av det hela
än den man fick av herr Virgins presentation
av ett allvarligt problem tidigare
här i dag.

Att tillåta sig att gissa herr Virgins
ståndpunkter är djärvt, eftersom herr
Virgin är relativt nv i denna kammare
och därför inte riktigt bär bildat en personlig
skola i fråga om uppfattningar.
Herr Virgin är dock representant för
ett högerparti, och vi har en gammal
och god erfarenhet av vad det menar i
politiska ting. .lag skall därför tillåta
mig att försöka göra en sådan gissning.
Detta aktualiseras också just av hans
slåndspunktstagande i bostadsfrågan.

Enligt televisionen, som vid är vittnesgill,
yttrade herr Virgin ungefär att
bostadsfrågan löser man inte med ett
högt bostadsbyggande utan genom att
man tar bort hyresreglering och räntesubventioner.
Jag ber att få understryka,
att regeringen inte sitter fastlåst i
några absoluta positioner. De senare
åren har präglats av vissa avvecklingar
på subventionssidan och vissa justeringar
på hyressidan, men vid varje tillfälle
har dessa avvecklingar gått i takt

106

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Statsverkspropositionen m. m.

och harmoni med vad tiden lämpligen
gett oss möjlighet till.

■lag vet inte om högerpartiet reagerar
så onyanserat, att partiet i överensstämmelse
med vad herr Virgin yttrade tänker
sig att man skall ta hort räntesubventioner
och hyresreglering utan någon
övergångsform. Jag kan ju erinra
om att inom nyproduktionen i dag svarar
lågräntan mot en kostnad på i runt
tal 20 kronor per kvadratmeter golvyta.
Tar man bort räntesubventionen, får
man för en normal bostad på låt oss
säga tre rum och kök en omedelbar och
brutal hvresstegring på 1 500 eller 1 600
kronor per år. Av den lön som för närvarande
utgår till stora grupper av vårt
folk skulle 10 procent tas ifrån dem med
en gång i form av en hyresstegring. Om
man är —- och detta har anförts från
oppositionens sida i dag i andra kammaren
— rädd för att denna budget laddar
upp revanschtankar från löntagarnas
sida med konsekvenser olustiga för
den samhällsekonomiska balansen, är
jag alldeles övertygad om att en så onyanserat
presenterad lösning av bostadsbristen
osvikligen skulle medföra samma
resultat. Låt oss åtminstone se på
denna fråga i det tidsmässiga perspektiv,
som är nödvändigt för att inte ställa
till några tokigheter, som vi sedermera
ångrar.

Jag vill understryka att den budget
som nu serveras medför en åtstramning
av den privata konsumtionen under
1965. Kan den realiseras i sina olika
avsnitt, betyder den en möjlighet till en
privat konsumtionsökning med 2,5 procent
mot 4 procent under 1964. Jag talar
nu om de aktiva grupperna. För
folkpensionärer och kanske även för
barnfamiljer gäller andra procentsatser.
Jag tror inte att det är klokt att ytterligare
skärpa åtstramningen. Jag är nog
beredd att säga att vi här har gått så
långt som man rimligen kan begära.

Herr Virgin yttrade att högerns förslag,
som kommer att motionsledes presenteras
för offentligheten om en vecka,
kommer att ge besked om högerns po -

litik. Vi väntar med stort intresse på
dessa förslag. Att det blir en kraftig
attack mot bostadsbyggandet är vi väl
på det klara med. Mina försök till varningar
påverkar säkert inte herr Virgins
medbröder och medsystrar. Därom
är jag övertygad. Jag förutskickar
att man väl också kominer att vilja föreslå
vissa skattesänkningar, även om
det är svårt att bota inflationsrisker
med den köpkraftspåspädning som ytterligare
skattesänkningar innebär. Det
är ju möjligt att man kommer med besparingar,
och det enda jag skulle vilja
skicka med på vägen — till den verkan
det hava kan — är att jag vore tacksam
om det blir verkliga besparingar och
inte fönsterskyltningsbesparingar av
den sort jag har erfarenhet av från tidigare
— typen »stryk 10 procent på
varje verks omkostnadsanslag» utan att
se efter vad detta i själva verket innebär.

Vi skall naturligtvis med intresse se
på och bemöta ett alternativ till regeringspolitiken,
även om det blir en återgång
till »tagelskjortefilosofin», som med
viss framgång lanserades av firman
Hjalmarson & Svärd — före den dagen
vi hade glädjen att se herr Virgin såsom
ledamot av denna värderade kammare.
Vi skall med intresse se på ett
sådant förslag även om det innehåller
de tongångarna. Ja, jag skulle kanske
kunna chockera herr Virgin med att
säga: Varför skall det inte vara de tongångarna?
Jag tror det finns respons
hos en icke så liten grupp bland det
svenska folket för en återgång till den
gamla högerlinjen. Det är folk som ogillar
reformpolitik, kretsar där social bostadspolitik,
ålderdomstrygghet och lika
ekonomisk chans till utbildning är tämligen
likgiltiga saker, och där frågeställningarna
i stället domineras av tanken:
Är det inte bättre att vi får skattesänkningen?
I dessa kretsar domineras
diskussionen av obehaget att vara skattskyldig
med den konstruktion av skatten
vi har i dag, i vilken de bättre ställda
inkomstgrupperna — det är jag den

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

107

förste att erkänna — får känna på skattepolitikens
konsekvenser.

Jag skall inte förneka att jag tror att
det finns ett visst underlag även för sådana
synpunkter i vårt land, där vi har
representanter för olika politiska meningsriktningar
— tyvärr, kan jag säga,
eftersom vi sätter värde på en opinion
som är reformvänlig och reformvillig.
Men jag kan inte komma ifrån att den
fräna högerattityden gick bra under
1950-talet. Den gick så bra att högerpartiet
blev det största politiska borgerliga
partiet — ända till dess kammen växte
för snabbt och en korrigering blev
ofrånkomlig.

Nu brukar man säga att historien har
en benägenhet att upprepa sig, men
man kan naturligtvis göra en avvägning
innan kammen växer alltför snabbt. Så
mycket skall jag ändå i rättvisans intresse
erkänna att en återgång till den
gamla mörkblå linjen skulle ge partiet
en profil, som kanhända skulle motsvara
vad vissa kretsar i detta samhälle
vill ha hos det parti för vilket de lägger
sin röst.

Det är naturligtvis riskabelt att stå
här och stimulera herr Virgin till en
återgång till den politiska filosofi, som
man när väljarna korrigerade den 1960
tog ett bestämt avstånd ifrån. Det finns
risker även ur mina synpunkter, och de
riskerna är framför allt betingade av
att det ju finns ett annat parti i detta
hus, som har en alldeles förbluffande
benägenhet att följa med i dessa tankegångar
— när det går bra för högerpartiet.
Vi har på senaste tiden fått en dokumentation
av detta i form av en mycket
intressant citatsammanställning i
den i och för sig fina och intressanta
publikationen Tiden. .lag föreställer mig
att åtskilliga av kammarens ledamöter
har läst och studerat den.

När jag nu ger en viss rekommendation
till herr Virgin att arbeta för en
politisk profil — därför att jag tror det
kunde ha sitt intresse emedan det alltid
finns folk som iir attraherade av det —
har det sina risker om herr Virgin blir

Statsverkspropositionen m. m.

så lyckosam, att han får även det andra
borgerliga partiet, folkpartiet, med sig.
Men den risken får vi ta. Vi tror ändå
i sista hand att det skall finnas tillräckligt
med folk som ställer sig bakom en
progressiv reformlinje och det arbetsprogram
och den linje, som socialdemokratien
kan sägas ha varit bärare av,
så reformpolitiken hävdar sig gott även
i fortsättningen.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för att han hade vänligheten
att komma hit och svara på
en av de två frågor jag ställde. När jag
upprepat den andra kanske han också
svarar på den.

Mitt resonemang om skattesänkning
har varit följande: Om man talar om
en skattesänkning så menar man väl
att det skall vara en skattesänkning
som skall bestå mer än ett år. Det är
delade meningar om det som nu föreslås;
det är för en del en skattesänkning
men inte för andra. Men efter ett
år kommer emellertid denna s. k. skattesänkning
— som ju också innebär en
skattehöjning — att minska statens inkomster
med 500 miljoner kronor. Detta
belopp är mycket pengar, även om
utgiftsökningen i budgeten är 4 miljarder.
Så stor blir den kanske inte alla
år.

Jag frågade vad finansministern då
gör, och jag har fått ett svar. Det är
svårt att svara på det, säger herr
Sträng, tv det finns inte någon expertis
som vågar förutsäga konjunkturutvecklingen
och hur situationen är 1966/
67. Han anser alltså att man skall avvakta
och diskutera frågan då den
kommer. Väntar man, säger herr
Sträng, så får man lite mera realism i
det hela. Det är klart att om man väntar
får man så småningom reda på
hur läget blir. men när vi nu talar om
eu skattesänkning, så tycker jag nog
att det är en betydande realism att
konstatera att risken för en ny skatte -

108

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Statsverkspropositionen m. m.

höjning är ganska stor, eftersom det
skatteprogram som nu framläggs innebär
att inkomsterna efter det berörda
budgetårets slut minskar med 500 miljoner
kronor. Att det helt plötsligt skulle
falla bort utgifter av den storleksordningen
är väl inte uteslutet. Det är
inte heller helt uteslutet att normala
inkomster sväller alldeles förfärligt
just det året. Men risken för motsatsen
finns också.

Jag hade även en annan fråga till
finansministern som jag hoppades att
han skulle besvara, när bombardemanget
i andra kammaren hade börjat
mojna, vilket det gjort vid det här laget.
Jag förde ett resonemang om marginalbeskattningen
och noterade att
det inte kunnat ske någon ändring av
marginalbeskattningen frånsett förbättringen
på puckeln, men att frågan om
en definitiv skattereform skulle bearbetas
vidare. Detta har ju utlovats. Då
hoppades jag att bearbetningen skulle
ske snabbt och innefatta alla de problem
som har uppställts i skatteberedningens
betänkande och alltså även
frågor, där man nu ansett att man inte
kunnat gå med på beredningens lösning.

Det var efter läsningen av finansplanen
jag noterade, att jag hade svårt att
fatta hur finansministern egentligen
ser på frågan om en lindring av den
progressiva direkta beskattningen. Det
tyckte jag kunde vara intressant att få
veta, varför jag ställde följande fråga:
Anser finansministern att en reell lättnad
i den progressiva beskattningen utgör
ett av de väsentliga målen i en
kommande definitiv skattereform? Jag
vore tacksam om finansministern ville
svara på den frågan.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag borde kanske tacka
herr Sträng för hans bekymmer och
omsorger om högerpartiet, och jag
skulle kanske göra det också om jag
trodde att de var helt altruistiska. Det

gör jag dock inte, utan vi får nog söka
förståelse och stöd på annat håll.
Jag hoppas emellertid att ingen och
allra minst finansministern skall behöva
sväva i tvivelsmål om vad vi i högerpartiet
vill när motionerna i laga
ordning hunnit utformas och avlämnas.
Att vi nu i dag, några dagar efter
statsverkspropositionens offentliggörande,
skulle ha vårt alternativa program
utformat i detalj är väl ändå för
mycket begärt. Vi kommer emellertid,
hoppas jag, att kunna klart redovisa i
vilken riktning vi vill länka samhällsutvecklingen.

Nu vet finansministern lika väl som
alla andra att politiska förändringar i
ett så stabilt samhälle som vårt måste
ske så småningom. Det är alltså inriktningen
och utvecklingen åt ett visst
håll som man från oppositionens sida
främst bör visa upp. Högerpartiet siktar
då mot ett samhälle med enskilt
ägande — ett så spritt ägande som över
huvud taget är möjligt — och ett samhälle
med ett begränsat statligt inflytande
— om vi nu för ögonblicket
skall hålla diskussionen bara på det
ekonomiska fält som dagens debatt
närmast rört sig på.

Statsminister Erlander yttrade tidigare
i dag i en replik till mig, som jag
då inte hade tillfälle att besvara: Vi
godkänner inom regeringen inte verkligheten.
Jag trodde att det var en felsägning,
men det verkar faktiskt som
om finansminister Sträng inte heller
skulle vilja godkänna verkligheten.
Skulle det vara rätt bedömt så tror jag
nog att verkligheten i längden inte
heller kommer att godkänna herrar
Erlander och Sträng.

Ett exempel på detta är finansplanens
behandling av kreditmarknadsproblemet.
Jag skulle vilja fråga finansministern
om detta. Vi vet att kreditpolitiken
har varit restriktiv ganska
länge, men det har i viss mån kunnat
kompenseras bl. a. genom att de kommersiella
krediterna har kunnat växa.
Nu torde dessa möjligheter vara fullt

Tisdagen den 19 januari 19<i5 em.

Nr 3

109

idnyttjade. I själva verket räknar nationalbudgeten
med att det skall bli ett
bortfall av sådana krediter.

Vidare säger man där att den strama
penningpolitiken under år 1964
begränsade framför allt kreditgivningen
till näringslivet. Ja, det kan man
verkligen säga. Den minskades år 1964
med 500 miljoner kronor. Samtidigt
bör till bilden att industriens tillstånd
till obligationsemissioner, som år 1962
uppgick till 900 miljoner kronor, år
1963 minskade till 500 miljoner kronor
och år 1964 till 400 miljoner kronor.

Finanspolitiken, sådan den tar sig
uttryck i budgetförslaget, är i högsta
grad inflationsdrivande. Skulle alltså
någon möjlighet finnas att ändock hålla
inflationsutvecklingen under något
så när kontroll, måste såvitt jag förstår
penningpolitiken göras restriktiv.
Nationalbudgeten säger försiktigt att
man inte kan utesluta behovet av en
fortsatt restriktiv kreditpolitik. Nej,
det är nog bäst att inte göra det. Men
då måste man alltså fråga: Vad står
kvar av möjligheterna att få till stånd
en så stor ökning av industriens investeringar
som alla, även finansministern
i finansplanen, är fullständigt
överens om? Såvitt jag begriper mycket
litet. Här är det alltså en flykt från
verkligheten som inte är särskilt övertygande.

Herr statsrådet STRÄNG:

Låt mig i allra största korthet, herr
talman, bara svara på de båda senaste
inläggen.

När herr Lundström säger att den
skattesänkning som man nu gör bör bestå
längre än ett år, är det väl högst
önskvärt att han blir sannspådd på den
punkten. Men så länge som budgeten
har sin funktion i samhällsekonomien
och så länge som vi har en oviss framtid
framför oss säger jag nu som jag
sade i telcvisionsanförandet i valrörelsen
— det anförande som tydligen herr

Statsverkspropositionen m. m.
Holmberg, som nu intresserat sitter och
lyssnar i bänken, helt missförstod om
jag rätt uppfattade herr Holmbergs inlägg
i TV härförleden. Jag tillät mig då
säga i en diskussion med herr östman,
när lian frågade mig om jag skulle
höja skatterna för bilismen och om jag
skulle höja skatterna över huvud taget,
att det finns ingen finansminister i
världen som kan ställa ut några löften
på den punkten. En finansminister är
inte så barnslig. Jag tycker hela frågan
är naiv. Eftersom vi lever i ett föränderligt
samhälle kan man inte ställa ut
några löften i det avseendet. Det går
an att läsa protokollet från televisionsdebatten
— jag har det t. o. m. med
mig här i bänken — om herr Holmberg
vill korrigera vad han tillät sig
säga inför Sveriges TV-tittare för någon
vecka sedan.

Jag säger detsamma till herr Lundström:
Det finns ingen finansminister
som ställer ut skattesänkningslöften åt
vare sig det ena eller andra hållet. Vad
vi kan säga nu är att vi levererat ett
skattesänkningsförslag mot den bedömning
som vi har om samhällsekonomien
för nästa budgetår. Hur det blir budgetåret
efter nästa budgetår tycker jag att
vi bör diskutera om ett år då vi, såsom
jag hoppas, skall ha nöjet att åter mötas
här i kammaren.

Herr Lundström var något förvånad
över att jag nu kommit in i denna kammare
och överlevt bombardemanget i
andra kammaren. Jag kan trösta herr
Lundström med att det inte var något
tyngre artilleri som där fyrades av i
dag. Jag är tämligen oskadd.

Sedan ställde herr Lundström fråga
nr 2. Är det inte, frågade han, önskvärt
med en reell lättnad i den progessiva
beskattningen? Som svar kan jag
upprepa vad jag redan i förmiddags
sade i andra kammaren: Den progressiva
skatten ger i dag statskassan 3 000
miljoner kronor. En »reell lättnad» borde
väl vara hälften av denna skatt,
d. v. s. vi skulle ha möjlighet att statsfinansiellt
avstå från 1 500 miljoner.

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag tror inte att dessa möjligheter föreligger
inom en näraliggande framtid.

Om jag sedan också skulle svara herr
Virgin, så skall jag inskränka mig till
att försöka ge ett kort svar på hans sista
fråga: Hur skall vi lösa kreditmarknadens
problem? Ja, det är självfallet
vårt bekymmer under 1965 på samma
sätt som det varit det under 1964. Vi
har gjort ett ärligt försök med den
framlagda budgeten. På de områden
som regeringen har möjlighet att kontrollera,
nämligen de statliga investeringarna
och bostadsbyggandet, representerar
ökningstakten för de statliga
investeringarnas vidkommande cirka
tre procent och för bostadsbyggandets
vidkommande något mellan en och två
procent, och detta vid en trolig ökning
av nationalprodukten med fyra procent.
Därför menar jag att det bör finnas
ett visst utrymme för de investeringar
som herr Virgin efterlyser och
som jag på ett mycket bestämt sätt också
har givit prioritet i den finansplan
som har avlämnats.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret. Jag förmodar att finansministern
med »ärligt försök» bl. a.
avser vad som i nationalbudgeten skildras
så här: »Sambandet mellan den
ekonomiska utvecklingen och kredittransaktionerna
är så komplicerat och
svårtolkat, att det är omöjligt att bedöma
i vad mån en kreditgivning av
nämnd storlek är förenlig med samhällsekonomisk
balans.»

Ett sådant uttryck som »omöjligt att
bedöma» går det alltid bra att krypa
bakom.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Låt mig klara av en
rent formell och kanske också konstitutionell
fråga.

Finansministern skriver inte nationalbudgeten.
Han liar till sin hjälp och
till sitt förfogande en samling ekono -

miska experter. Nationalbudgeten är en
produkt, utarbetad av konjunkturinstitutet
och av den ekonomiska avdelningen
i finansdepartementet under
rådgivning av ekonomer från Organisationssverige.

Finansministern drar vissa slutsatser
av detta och skriver sedan ett politiskt
dokument under rubriken Finansplan.
Därför blir det inte vid varje tillfälle
full harmoni och överensstämmelse mellan
nationalräkenskapernas formuleringar
och formuleringarna i de dokument
som finansministern signerar.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag betraktar det svar
jag fick närmast som en undanflykt.
Hur det nya skattesystem skall se ut
som skall utredas nu beror ju på de intentioner
som finansministern har när
han sätter till och leder denna utredning.
Då tycker jag inte det är för
mycket begärt att man får reda på vilka
intentioner han har eller i varje
fall vilken allmän syn han har på frågan,
om det är möjligt att i ett definitivt
skattesystem ta med en lindring av
marginalbeskattningen, som ju inte har
kommit med i den mer tillfälliga och
provisoriska reform som herr Sträng
i den här omgången föreslår.

Det här är en fråga av betydande intresse
inte bara för löntagarna utan
också för arbetsgivare av alla slag, även
den statliga. Som det nu är måste arbetsgivarna
på grund av marginalskattens
verkan betala mycket stora lönehöjningar
för dem som kommer upp i
löner på 25 000—35 000 kronor och därutöver,
fastän den anställde bara får
en starkt beskuren del av höjningarna.
När det gäller löner till högre tjänstemän
är det såvitt jag kan förstå en betydande
belastning både för den statliga
arbetsgivaren — som dock får igen
en del av pengarna ■— och för näringslivet
att betala sådana löner. Därför är
detta ett spörsmål av mycket stort allmänt
intresse.

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

Jag hade hoppats att herr Sträng velat
avslöja hur han rent allmänt ser på
denna fråga, i stället för att bara fästa
sig vid ordet »rejäl» och säga att det
måste innebära en sänkning med 50
procent.

Herr statsrådet STRÄNG:

Låt oss, herr Lundström, leka med
tanken att det relativt snart blir utrymme
för en ny allmän skattesänkning
—- det är en stimulerande tanke att leka
med, även för mig. Jag kommer väl då
att agera ungefär likadant som jag har
gjort i år.

Först vill jag emellertid understryka
att 73 procent av Sveriges skattebetalare
har årsinkomster under 20 000 kronor.
Mer än 50 procent av alla familjer
har årsinkomster under 20 000 kronor,
och den progressiva beskattningen
blir aktuell för familjerna när de kommer
över 20 000-kronorsstrecket. Skatteutspelet
i år innebär dels en reduktion
av den progressiva beskattningen

Statsverkspropositionen m. m.
till en kostnad av 770 miljoner kronor,
dels vissa operationer med folkpensionsavgifter
och schablonavdrag för
kommunalutskylderna, som för dem
som har en inkomst under 20 000 kronor
medför skattesänkningar.

Låt mig kort sammanfatta det så, att
om vi kommer i den lyckliga situationen
att det finns utrymme för nya skattesänkningar,
så tror jag det får bli ett
både-och — man får se på den progressiva
skatten men inte glömma den
hälft av svenska folket för vilken skatteprogressionen
är helt likgiltig. Det får
bli en fördelning.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 22.28.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL BOKTR. STHLM 1965