Tisdagen den 19 april (Riksdagens protokoll 1966:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 18

ANDRA KAMMAREN

1966

19—20 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 19 april

Interpellationer av:

herr Sjönell ang. inrättande av ett statligt institut för psykisk hälsovård
.....................................................

herr Mundebo ang. brevcensur inom fångvårdsanstalter..........

fru Ryding ang. principerna för utformningen av kommuners utannonsering
av tjänster....................................

Onsdagen den 20 april fm.

Mottagning i riksdagshuset torsdagen den 12 maj, m. m............

Anslag till internationell biståndsverksamhet (forts.)..............

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten
(forts.)..........................................

Förenta Nationernas barnfond (UNICEF)......................

Styrelsen för internationell utveckling (SIDA): Omkostnader......

Fältverksamhet.............................................

Skydd för u-landsinvesteringar................................

Anslag till finansiellt utvecklingsbistånd:

Rilateralt finansiellt utvecklingsbistånd........................

Bidrag till internationella livsmedelsprogrammet................

84
86

Onsdagen den 20 april em.

Utgifterna inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde:

Bidrag till jordbrukets rationalisering, m. m...............

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m.m
1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 18

Nr 18

Innehåll

Sid.

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd......... 121

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling............. 126

Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten m. m................... 127

Rikets allmänna kartverk: Tryckning av kartor m. m............ 130

Naturvård: Ersättningar till markägare m. m................... 132

Markförvärv för naturvårdsändamål, m. m..................... 142

Meddelande om enkla frågor av:

fru Torbrink ang. kontrollen av industriellt tillverkade beredningar

av grönsaker.............................................. 445

fru Renström-Ingenäs ang. signaler för vägunderhållsfordon....... 145

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 20 april fin.

Statsutskottets utlåtande nr 45, om anslag till internationell biståndsverksamhet.
............................................... g

— nr 46, om anslag till finansiellt utvecklingsbistånd.............. 89

— nr 48, ang. anslag till avlöningar och omkostnader för väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.................................... 93

Onsdagen den 20 april em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, rörande utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde........................... 93

Tisdagen den 19 april 1966

Nr 18

Tisdagen den 19 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 13 innevarande
april.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 885.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter allmänna
beredningsutskottets memorial
nr 27.

§ 4

Interpellation ang. inrättande av ett
statligt institut för psykisk hälsovård

Ordet lämnades på begäran till

Herr SJÖNELL (ep), som yttrade:

Herr talman! Den psykiska hälsovården
i vårt land är behäftad med allvarliga
brister. Antalet vårdplatser vid
mentalsjukhusen räcker inte tillnärmelsevis
för att fylla föreliggande behov.
Bristen på läkare, sjuksköterskor och
annan vårdpersonal gör att de som får
plats på dessa inte får den vård som
de borde få och som vetenskapen ger
dem möjlighet till. Det är upprörande
att myndigheterna inte har ansett sig
kunna bevilja tillräckligt med medel för
att bättre kunna hjälpa de människor
det här rör sig om till hälsa.

Minst lika beklagligt är det emellertid
att så ringa intresse har visats från
samhällets sida, då det gäller att förebygga
psykiska sjukdomar. Vårt land är
betydligt sämre rustat i detta avseende

än då det gäller den förebyggande
kroppshälsovården. Ett bevis för detta
är att det inte vad avser den psykiska
hälsovården finns någon motsvarighet
till statens institut för folkhälsan; denna
institution sysslar nämligen enbart
med att söka förhindra uppkomsten av
kroppsliga sjukdomar.

Det framstår som mycket angeläget att
ett institut för psykisk hälsovård inrättas.
Ett sådant skulle få mycket stor
betydelse, när det gäller att hjälpa människor
som ännu inte är sjuka men som
har problem av psykisk art om vilka de
vill rådgöra. Genom att inrätta ett psykhälsoinstitut
skulle man kunna samla
de olika slag av experter som krävs
för att ett gott resultat i förevarande
avseende skall kunna nås. Det behövs
expertis i fråga om t. ex. sociala frågor,
inlärt beteende, psykiatri, medicin,
kirurgi samt måhända också religion,
livsåskådning och filosofi. Institutets
uppgift skulle bl. a. vara att planera
den psykiska hälsovården och utbilda
personal för sådan. Vidare skulle det
övervaka utbildningen av läkare, lärare,
jurister, sjuksköterskor, skolhems- och
mentalsjukhuspersonal, präster, poliser
och andra i sammanhanget väsentliga
grupper, så att de får en grundlig utbildning
i människokunskap och människobehandling.

Med stöd av vad som ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
ställa följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att ta
initiativ till inrättandet av ett statligt
institut för psykisk hälsovård?

Denna anhållan bordlädes.

4 Nr 18 Tisdagen den 19 april 1966

Interpellation ang. principerna för utformningen av kommuners utannonsering av
tjänster

§ 5

Interpellation ang. brevcensur inom
fångvårdsanstalter

Ordet lämnades på begäran till

Herr MUNDEBO (fp), som yttrade:

Herr talman! Enligt gällande lag om
behandling i fångvårdsanstalt får intagen
icke utan tillstånd avsända eller
mottaga brev eller annat skriftligt meddelande.
Lagen ger inga bestämda anvisningar
för brevcensurens utövande;
den talar endast i .allmänna ordalag om
»anstötliga» eller »olämpliga» brev. Det
tillkommer anstaltens styresman att
granska de intagnas brevväxling och
avgöra huruvida det må medgivas intagen
att avsända eller mottaga brev.

Kriminalvårdsstyrelsen har i ett cirkulär
om vård och behandling vid fångvårdsanstalt
utfärdat vissa bestämmelser
om brevväxling. Det sägs bl. a. att
de intagna icke får tillåtas att mottaga
och avsända brev i sådan omfattning,
att det hindrar dem i arbetet eller avsevärt
försvårar erforderlig granskning,
samt att brevväxling mellan intagna
eller mellan intagen och frigiven eller
utskriven får tillåtas endast om särskilda
skäl talar därför. Vidare lämnas
anvisningar om förfarandet vid avsändande
eller mottagande av brev.

Detta cirkulär innehåller emellertid
inte heller några preciseringar om vad
som skall betraktas som anstötligt eller
olämpligt. Tillämpningen av lagen är
också mycket skiftande. Det finns exempel
på att brev med samma innehåll bedömts
olika, inte bara vid skilda anstalter
utan också inom en och samma anstalt
beroende på vem som utövat censuren.
Brevgranskarens egna värderingar
om vad som är anstötligt eller olämpligt
får avgörande betydelse. Frånvaron
av preciserade bestämmelser medför att
de intagna ofta upplever en känsla av
ovisshet och osäkerhet och anser sig bli
behandlade på ett godtyckligt och kränkande
sätt.

Vår kriminalvård bygger enligt lagen
om behandling i fångvårdsanstalt på
grundprincipen att intagen skall behandlas
med fasthet och allvar och med
aktning för hans människovärde. Den
intagne skall vidare få en planmässig
behandling och en sådan behandling att
hans anpassning i samhället främjas och
skadliga verkningar av frihetsförlusten
såvitt möjligt förebygges.

Fråga är om bestämmelserna om brevcensur
står i samklang med dessa riktlinjer;
att tillämpningen av bestämmelserna
inte gör det torde vara obestridligt.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande frågor:

1. Anser statsrådet att nuvarande bestämmelser
om brevcensur är förenliga
med principerna för vår kriminalvård?

2. Anser statsrådet att brevcensuren
kan avskaffas? Om så inte är fallet, vilka
riktlinjer bör då enligt statsrådets mening
gälla för brevcensuren?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. principerna för utformningen
av kommuners utannonsering
av tjänster

Ordet lämnades på begäran till

Fru RYDING (k), som yttrade:

Herr talman! I en av Stockholms
kvällstidningar återfanns den 19 föregående
månad en annons av följande
innehåll:

Fotbollsspelare av div. Il-klass. En
ordinarie tjänst som förste reparatör
vid Emmaboda köpings elverk är till
ansökan ledig för tillträde snarast möjligt.

Sökande skall vara fullt kompetent
att under ansvar på egen hand utföra
förekommande nyanläggnings- och underhållsarbeten
. ..

Tisdagen den 19 april 1966 Nr 18

Interpellation ant;, principerna för utformningen av kommuners utannonsering av
tjänster

För tjänsten gäller ABT, TST och
NPR...

Tjänstebostad finnes.

Ansökian jämte de handlingar sökanden
önskar åberopa skall vara Emraaboda
Köpings Elverk, Kommunalkontoret,
Emmaboda, snarast möjligt till
handa.

Även om man har full förståelse för
att denna ort gärna önskar knyta till
sig en bra fotbollsspelare av div. Il-klass
måste man dock ifrågasätta lämpligheten
av att för en ordinarie kommunal
tjänst som förste reparatör göra en dylik
kombination. Man måste också fråga
sig hur man vid tillsättandet av denna
tjänst bedömer meriterna. En annan
fråga är också, om man i kommunallagen
har stöd för en dylik annonsering
till en kommunal tjänst. Är detta måhända
praxis som tillämpas i den kommunala
självstyrelsens namn?

Enligt min uppfattning är det icke
korrekt med ett dylikt förfaringssätt,
och jag frågar mig osökt: Vad avser man
från kommunens sida? Vill man ha
främst en god fotbollsspelare av div.
Il-klass eller är det en kompetent förste
reparatör man söker, även om denne
inte skulle ha fotbollen som hobby?
Med detta vill jag på intet sätt ha sagt,
att jag är motståndare till att även fotbollsspelare
erhåller goda anställningar.

Med stöd av vad jag anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
Lundkvist få ställa följande fråga:

Vill statsrådet lämna en redogörelse
för principerna för utformningen av
kommuners utannonsering av tjänster?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1966/67 inom

kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till allmänna kultur- och bildningsändamål
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 8

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 120, angående godkännande
av tilläggsavtal rörande ändring i det i
Ottawa den 6 april 1951 undertecknade
avtalet mellan Sverige och Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt
fastställande av bestämmelser angående
handräckning i fråga om inkomstskatter,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 9

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 92, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648), motionen
nr 886, av herr Grebäck m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 96, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap.
14 § föräldrabalken, in. m., motionerna:

nr 887, av fru Gärde Widemar och
herr Sjönell,

nr 888, av herr Hedin m. fl., samt
nr 889, av fru Ryding och herr Hermansson.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Onsdagen den 20 april

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannnen.

§ 1

Justerades protokollen för den 14 innevarande
april.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 120, angående godkännande
av tilläggsavtal rörande ändring
i det i Ottawa den 6 april 1951
undertecknade avtalet mellan Sverige
och Canada för undvikande av dubbelbeskattning
samt fastställande av bestämmelser
angående handräckning i
fråga om inkomstskatter.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott de å bordet vilande
motionerna nr 886—889.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Sjönell, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
inrättande av ett statligt institut för
psykisk hälsovård,

herr Mundebo, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
brevcensur inom fångvårdsanstalter,
och

fru Ryding, till herr statsrådet Lundkvist
angående principerna för utformningen
av kommuners utannonsering av
tjänster.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Mottagning i riksdagshuset torsdagen
den 12 maj, m. m.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Som ett led i firandet av representationsreformens
100-årsjubileum torsdagen
den 12 instundande maj anordnas
en mottagning i riksdagshusets sammanbindningsbana
kl. 11.00. För det
fortsatta arbetet med förberedande av
jubileet vore det av värde att i förväg
få en ungefärlig uppfattning om antalet
deltagare i denna mottagning. Jag
anhåller därför att de kammarledamöter
som avser att närvara ville anteckna
sig på den lista som finns utlagd i kammarens
kapprum. Listan indrages torsdagen
den 5 maj kl. 18.00

Jag får samtidigt meddela att den
frågestund, som enligt den vid sessionens
början utdelade preliminära planen
skulle äga rum torsdagen den 12
maj kl. 14.30, på grund av jubileumsfirandet
flyttas till sammanträdet påföljande
dag. Något kammarplenum hålles
sålunda icke torsdagen den 12 maj.

§ 6

Anslag till internationell biståndsverksamhet
(forts.)

Punkten 1 (forts.)

Riktlinjer för och planläggning av den
internationella biståndsverksamheten

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande förevarande
punkt i statsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till internationell biståndsverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner,

Onsdagen den 20 april 1900 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av

nu komme att fortsättas; och erinrade
herr andre vice talmannen om att denna
överläggning finge omfatta jämväl övriga
punkter i utskottets utlåtande nr
45 samt utlåtandet nr 40. Därvid lämnades
ordet, i enlighet med förut gjord
anteckning, till

Herr NIHLFORS (fp), som yttrade:

Herr talman! Samtidigt som man konstaterar
att enighet föreligger om den
för fyra år sedan av riksdagen antagna
målsättningen för omfattningen av vår
hjälp till u-länderna, 1 procent av nationalprodukten,
måste man med ett
djupt beklagande fastställa, att enighet
inte tycks kunna uppnås om behovet av
att genom en effektiv planering öka ansträngningarna
att så snart som möjligt
uppnå denna bidragsnivå.

Statsutskottets majoritet har i sitt utlåtande
över regeringens anslagsäskanden
i en uppställning redovisat hur det
svenska biståndet ökat nominellt, men
man saknar där en redovisning av hur
relationerna är till ökningen av bruttonationalinkomsten.
Hade en sådan redovisning
framlagts, hade vi tyvärr
måst avläsa ett mer eller mindre marscherande
på stället. Med en sådan minimal
takt framåt skulle vi kanske först
en bra bit in på 2000-talet nå fram till
det önskvärda målet för bidrag till de
underutvecklade länderna. Det skulle
för vårt vidkommande innebära, att
vi knappast effektivt skulle kunna deltaga
i uppnåendet av det mål som man
i alla fall har uppställt, nämligen att
försöka utjämna standardskillnaderna
för individerna på olika delar av vårt
jordklot.

Medan vi år från år diskuterar hur vi
egentligen bara med ett tuppfjät framåt
söker nå vår målsättning, ökar klyftan
mellan de rika och de fattiga länderna.
Endast i ett avseende leder de senare,
nämligen i fråga om snabb folkökning.
Om 35 år, alltså omkring år 2000, beräknas
världens befolkning ha fördubblats.
Framtiden blir helt beroende på de

den internationella biståndsverksamheten

fattiga folkens familjeplanering; om eu
sådan planering ej kommer till stånd,
måste något radikalt ske på detta område.
Ser man t. ex. på tillgänglig statistik,
finner man att befolkningstillväxten
under perioden 1950—1962 varit
1,3 procent i industriländer med
hög levnadsstandard, 1,2 procent i länder
med medelhög levnadsstandard som
t. ex. Japan, medan befolkningsökningen
i Afrika och Asien i övrigt under
samma period varit 2,4 procent per år.

Går man sedan över till att närmare
betrakta utvecklingen av bruttonationalprodukten
under perioden 1950—
1962 är bilden föga uppmuntrande ur
de underutvecklade ländernas synvinkel.
För Afrika och Asien ligger den på
en årlig ökning av en procent, medan
ökningen hos industriländer med hög
levnadsstandard är 4,5 procent och ökningen
i länder med medelhög levnadsstandard
för perioden 7,2 procent per
år i genomsnitt. Med nuvarande tillväxt
vidgas alltså klyftan snabbt. Hur
det skall kunna gå att förändra bilden
är självfallet ett ytterst svårlöst problem.
En expert har sagt att det behövs
framför allt kunskaper och kapital,
d. v. s. teknisk och finansiell hjälp.

I Svenska Dagbladet för i dag har
jag nyss mycket hastigt läst en artikel
av docent Hedberg som bl. a. tar upp
behovet av en mycket snabb ökning avvår
livsmedelshjälp på grund av befolkningsökningen
och den alltjämt
ökande svälten i de underutvecklade
länderna. Jag tycker att artikeln är ett
viktigt led i den fortgående, erforderliga
debatten om hur man för framtiden
bör planera den hjälp till u-länderna
som vi alla är överens om måste till.

Vi från oppositionssidan har vid årets
riksdag krävt en snabbare takt framåt,
en planering så att man redan till nästa
år skall kunna få en plan framlagd för
riksdagen, efter vilken vi kunde rikta
in våra kraftinsatser för att nå målet.

Jag ser i artikeln att en tysk forskare
räknat fram att det behövs en u-hjälp

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

på 25 å 30 miljarder dollar per år för
att överbrygga klyftan till de rika länderna.
Han har också ansett att det behövs
4 miljarder per år till livsmedelshjälp
och 4 miljarder enbart till konstgödsel.
Det visar att man kanske inte
bara kan hjälpa genom färdiga produkter
utan att man framför allt behöver
satsa på en effektivisering av jordbruksnäringen
i de underutvecklade
länderna, där man på många håll har
goda förutsättningar för att bedriva
ett mycket mera resultatgivande jordbruk
än för närvarande.

Beträffande vad som behöver göras
på detta område har vi från oppositionens
sida kunnat ena oss i statsutskottets
utlåtande nr 46 om att kräva ett
uttalande från riksdagen i år att Sverige
skulle vara villigt att till en stor
fond för multilateral livsmedelshjälp
bidraga med 100 miljoner kronor per
år. Även här är det alltså fråga om ett
behov av att redan nu söka binda oss
för en sådan målsättning. Jag tror att
det är viktigt att vi helt enkelt binder
oss för vissa målsättningar på detta
område för att över huvud taget få någon
hållhake på utvecklingen av hjälpen.

När det gäller vårt lands export av
kunskap till u-länderna kan den nyligen
företagna upprustningen av det
centrala biståndsorganet SIDA komma
att betyda mycket för ökat bilateralt
bistånd bl. a. genom utsändande av experter
och genom ökat ianspråktagande
av den expertis som finns inom de
ideella organisationerna, exempelvis
missionssällskapen, vilka långt innan
ordet u-landshjälp uppfunnits gjort betydande
insatser i de trakter, där de
blivit stationerade. Fredskårsrörelsen
är också ett led i denna verksamhet.

Med anledning av motioner bl. a.
från folkparti- och centerpartihåll har
man inom utskottet enats om att som
sin mening uttala, att principen om att
koncentrera vår fältverksamhet geografiskt
till vissa länder inte bör ges en

alltför stel tillämpning, utan att avsteg
bör kunna göras om särskilda skäl talar
härför, framför allt om svenskt, administrativt
och personellt engagemang
inte härvid låses i någon mera betydande
utsträckning. Samma synpunkter gör
sig gällande då Sverige bekostar insatser
i ett område men då verksamheten
utföres av ett FN-organ. Vi har i utskottet
kunnat enas om den uppfattningen
att den fältverksamhet som bedrives
av enskilda humanitära organisationer,
t. ex. missionen, och den statliga
biståndsverksamheten på ett värdefullt
sätt kompletterar varandra. Jag iir
angelägen att understryka att jag sätter
stort värde på det avsnitt i utskottets
utlåtande, där vi både från oppositionssidan
och regeringssidan kunnat
bli eniga om uttalanden, som vi hoppas
skall komma till Kungl. Maj:ts kännedom
genom riksdagens försorg.

Kapitalexporten — till skillnad från
kunskapsexporten, där vi sätter till alla
våra personella resurser och där vi
hoppas att de resurserna skall öka —
har tyvärr inte utnyttjats till fullo. Vi
har olika uppfattningar i fråga om
möjligheterna att från den svenska levnadsstandarden
rycka loss smärre belopp
för att öka möjligheterna att hjälpa
u-länderna. En sektor som vi inte
utnyttjat till fullo är emellertid den kapitalexport,
som kan komma från den
privata sektorn genom investeringar i
u-länderna och därmed ökande möjligheter
till exempelvis en industriell verksamhet,
som kan förbättra sysselsättningsgraden
i dessa länder. Man får väl
säga — och jag tror att många experter
håller med om det — att en ökning
av enskild företagsamhet i u-länderna
är den mest effektiva utvecklingshjälp
som kan åstadkommas.

Här finns emellertid det problemet
att denna form av utvecklingshjälp behöver
ett skydd. I dessa länder förekommer
som alla vet politisk oro. Olika
grupper kämpar om makten, och situationer
kan uppstå som innebär ett

Onsdagen den 20 april 19GG fin.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

hot mot det företag som har etablerat
sig diir. Därför har vi från oppositionens
sida i år liksom tidigare aktualiserat
frågan om ett skydd för investeringar
av svenska företag i u-länderna.
Det kan visserligen sägas att detta har
riksdagen gjort positiva uttalanden om
tidigare. Det kan också sägas att det
har hänt en del sedan sist. Ett förslag
har lagts fram till Världsbanken om ett
multilateralt investeringsgarantisystem,
och man bör kanske vänta och se vad
som händer. Vi har emellertid ansett
att vi inte bara kan vänta — det har
vi gjort länge nog. Jag tror liksom övriga
reservanter vid punkten 11 att utsikterna
ter sig små att man inom rimlig
tid skall nå fram till en lösning genom
att bara vänta och se vad som händer
på det multilaterala biståndsområdet
i vad det gäller investeringsgarantifrågan.

Påtagligt är att såväl Norge som nu
senast Danmark anser det erforderligt
med egna initiativ för att lösa problemet
med skydd för investeringar av
detta slag. I och för sig borde det inte
vara omöjligt att för tids vinnande låna
över de utredningar som lagts till grund
för ställningstagandena i fråga om garantiskyddet
i Norge och Danmark och
applicera deras system på våra förhållanden,
vilka knappast kan tänkas skilja
sig så mycket från de nordiska grannländernas.

Den attityd att vänta och se, som regeringen
och dess utskottsrepresentanter
intagit i fråga om behovet att genom
planering för framtiden påskynda
uppnåendet av målet för våra strävanden
rörande utvecklingshjälpens omfattning,
är svårförståelig. Det går inte
att dölja att det behövs stora insatser
av ekonomiskt och personellt slag för
att uppnå målet. Härför kräves planering.
Samordning av insatserna betyder
också samordning på den organisatoriska
sidan. Administrationen för vår
u-landshjälp, SIDA, är ny, men ändå är
det påtagligt att en kraftig effektivise1*
— Andra kammarens protokoll 1966.

ring bör kunna åstadkommas under
den nya ledningen. Biståndsförvaltningen
i övrigt iir emellertid splittrad
på det sättet att tre departement i regel
är inblandade. Även om det finns
ett nyinrättat samordningsorgan torde
dock risk finnas för att många projekt
försenas i sin planering genom denna
splittring.

Vi har alltså, herr talman, från utskottsreservanternas
sida, framför allt
från center- och folkpartihåll, ansett
att man visserligen inte nu bör ta upp
frågan om SIDA:s organisation — den
är så nyligen antagen — och jag vill
för min personliga del stryka under att
jag tror på möjligheterna att den utvecklas
i rätt riktning. Däremot har vi
ett behov av att kräva, att riksdagen
så snart som möjligt, alltså nästa år,
får en plan för hur verksamheten skall
läggas upp på längre sikt, så att vi
verkligen inom rimlig tid når vårt mål,
en procent av nationalprodukten till
utvecklingshjälpen.

I detta utskottsutlåtande redovisas
andra särmeningar — jag skall endast
beröra ett par. Förenta Nationernas
barnfond har regeringen för sin del ansett
böra få ett belopp på 7,8 miljoner
kronor. Vi har från folkparti- och centerpartihåll
enats om att på denna anslagspost
behövs det en påspädning
med 2,2 miljoner, så att anslaget kan
avrundas till 10 miljoner kronor. Vare
sig den aktivitet på familjeplaneringens
område som UNICEF tänker sig kommer
till stånd eller inte, tror vi att det när
det gäller Förenta Nationernas barnfond
verkligen föreligger ett behov av
ökade medel.

Slutligen vill jag, herr talman, beröra
en sak som väl kan sägas vara ganska
obetydlig i detta stora sammanhang,
beloppmässigt sett, men som inte är
så obetydlig i övrigt, om man skall
bygga under denna verksamhet med bistånd
till u-länderna, nämligen frågan
om anslaget till information. Det ingår
i ett omkostnadsanslag, och regeringen
Nr 18

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

har, jag får väl säga egendomligt nog,
inte velat biträda SIDA:s eget förslag
om hur stor posten under denna rubrik
skall vara utan prutat bort 125 000
kronor. Vi bar från folkpartiets och
centerpartiets sida ansett att man bör
bifalla SIDA:s krav i fråga om storleken
av detta omkostnadsanslag.

Det har berättats för mig ganska nyligen
att SIDA har bl. a. hunnit med
att göra åtskilliga insatser för vidgad information.
En insats, som jag tror har
oerhört stor betydelse för opinionsbildningen
på detta område, är om man
kan få till stånd flera kurser för att
ge en fyllig vägledning i u-landshjälpsproblematiken
för journalister i dagspressen
och kanske även i veckopressen,
ge dem en ökad information, mera
i detalj och kanske också mera utåtriktad.
Det kan tänkas att det skulle
behövas mycket större informationsinsatser,
och av den anledningen anser
jag att det är angeläget att vi följer
SIDA:s rekommendation genom att i
kammaren rösta för den reservation
vid punkten 7 som har nummer 3 och
som innebär en mycket modest uppräkning
med 125 000 kronor av omkostnadsanslaget
för att öka möjligheterna
till effektiv information om u-landsfrågorna.

I övrigt yrkar jag, herr talman, bifall
till reservationerna på de punkter,
där folkpartiet och centerpartiet har
noterat avvikande mening i förhållande
till utskottsmajoriteten.

Därefter anförde:

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Då jag nu skall framlägga
utskottsmajoritetens synpunkter
i fråga om svenskt internationellt bistånd,
kommer jag endast att uppehålla
mig vid de frågor som behandlats
i utskottsutlåtandet nr 45, d. v. s. de som
har handlagts av statsutskottets första
avdelning.

Beträffande den allmänna beskriv -

ningen av läget och behovet av insatser
i u-länderna och Sveriges vilja att
medverka i det. krävande och problemfyllda
men synnerligen angelägna arbetet,
företräder jag inte någon annan
mening än den de tidigare talarna givit
uttryck åt. Visst kan man gripas
av stor pessimism då man ute på
fältet konfronteras med de förhållanden
människorna lever under och då
man samtidigt anar de utomordentligt
stora svårigheter som de olika ländernas
politiska ledningar och administrationer
kämpar med. Det är emellertid
mänsklighetens framtid, således
även vår, som det är fråga om, och
därför måste vi förvisso anstränga oss
och söka efter de bästa medlen och
metoderna för denna verksamhet. Det
borde knappast behöva sägas att Sverige
är och alltid kommer att vara ett
litet biståndsland, men kanske måste
detta ändå framhållas, när vi diskuterar
och tar ställning till vilket ansvar
vi skall ta på oss för att finna en god
metodik för lösningen av de ifrågavarande
problemen. Det kan hända att
det då är nyttigt att ha några siffror
som bakgrund, och jag vill därför lämna
några sådana.

För 1964 beräknar man att den offentliga
u-hjälpen från Västeuropa,
Nordamerika, Japan, Australien och
Zeeland tillsammans, med avseende på
såväl bilateral som multilateral hjälp
uppgick till 6 miljarder dollar. Av detta
belopp bidrog USA med drygt hälften,
medan Sveriges bidrag var 50 miljoner
dollar.

Kommunistländernas insats kan också
vara intressant att notera. Den beräknas
röra sig om någonting mellan
500 och 600 miljoner dollar. Som bekant
kan emellertid innehållet bakom beteckningen
»u-hjälp» vara högst varierande,
så att några jämförelser och
värderingar som endast bygger på dessa
eller liknande siffror är naturligtvis
ganska svåra att göra. Så mycket är
emellertid klart att de stora bidrags -

Onsdagen den 20 april 1906 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av

givarna, enskilda länder såväl som FNorganen,
tack vare sin omfattande verksamhet
skaffar fram ett erfarenlietsmaterial,
positivt och negativt, som ett
land som vårt har all anledning att beakta.
Jag tror att fler än jag har observerat
de rapporter som kom från
USA i går om den synnerligen hetsiga
debatt som där tydligen pågår just nu
om detta lands u-hjiilp. Det finns kanske
anledning för oss att följa denna
diskussion ganska noga.

Trots den strama budget som vi har
att räkna med vid detta års riksdag
kan vi ändå konstatera, att det har föreslagits
en ökning av det samlade bidraget
till internationellt bistånd med
54 miljoner kronor. Till den fullständiga
bilden av våra insatser hör också
de tull- och skattelättnader som innebär
ett inkomstbortfall för statskassan
på ungefär 60 miljoner kronor. I ett
kärvt ekonomiskt läge fortsätter alltså
ökningen av u-hjälpen i ungefär samma
takt som tidigare.

Oppositionen har i stort sett accepterat
regeringsförslaget. De obetydliga
ytterligare ökningar, som föreslås av
oppositionen och till vilka jag strax
skall återkomma, har ingen betydelse
då det gäller takten för att nå det mål
som angetts av en enig riksdag 1961
och som sedan också upprepats flera
gånger. Man vill, som det heter i reservationen,
ha en utredning bestående
av parlamentariker, representanter för
näringsliv och mission samt vetenskaplig
expertis för att undersöka vägarna
för en ökad svensk biståndsinsats. Man
ifrågasätter om organisationen nu är
rätt utformad. Till detta kan sägas att
där har en successiv anpassning skett,
och som utskottsmajoriteten ser det ligger
det inte något märkvärdigt eller
upprörande i att en sådan successiv
anpassning har ägt rum när det gäller
eu verksamhet som denna. Från början
var det ett enskilt, frivilligt arbete
inriktat på u-ländernas problem. Sedan
gick det via Centralkommittén och li -

den internationella biståndsverksamheten

landsberedningen som rådgivande organ
till regeringen, varefter vi fick ett
ökat statligt ansvarstagande med NIB
som huvudman. Detta skedde på hösten
1961, och sedan 1 juli förra året
liar vi nu SIDA som självständigt ämbetsverk
på detta område. Även av uttalandena
i reservationerna verkar det
som om det fanns en allmän uppslutning
kring denna organisation, men
ändå antyds det att det behövs en omprövning
även organisatoriskt.

Vad gäller den departementala anknytningen
så behandlades den frågan
ingående av Kungl. Maj:t, statsutskottet
och här i kamrarna vid föregående
års riksdag, och såvitt statsutskottets
majoritet har kunnat finna har ingenting
inträffat som aktualiserar en ändring
av den ordning som då bestämdes
— i varje fall inte nu.

Beträffande biståndets inriktning och
utformning i teoretisk och praktisk
verksamhet tror utskottsmajoriteten inte
mycket på att den typ av utredningsarbete
som reservationerna talar för
leder till ett bättre resultat än det man
kan nå genom att arbeta och skaffa sig
erfarenheter i de organisatoriska och
administrativa former som nu gäller.
Allt utredningsarbete omfattar värderingar
och analyser av de insatser som
göres och de erfarenheter man når. Så
är även fallet i denna verksamhet, där
arbetet här hemma, på kontoret så att
säga, förvisso sker i samarbete med representanter
för näringslivet, frivilligorganisationerna
och andra statliga organ.

SIDA har tagit initiativ till olika arbetsgrupper
— en del fanns för övrigt
redan före SIDA:s tillkomst — som arbetar
med olika delar av denna problematik.
De grupperna sysslar med familjeplanering,
jordbruksfrågor, byggnadsverksamhet,
bostadsfrågorna i uländerna,
näringsforskningsfrågor, folkbildning
och vuxenutbildning. Det finns
också olika grupper för respektive prioritetsländer.

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

Detta är sålunda en typ av det utrednings-
och utvecklingsarbete som pågår.
Sedan finns det också en annan,
där arbetet är förlagt ute på fältet. Jag
skall strax ge några exempel på sådant
arbete. Men innan jag gör det kan jag
väl konstatera att vi alla är ense om
att ett mycket ingående utrednings- och
planeringsarbete måste bedrivas ute på
fältet för att vi skall undvika missöden
och inpassa vårt bistånd i den
marknad och till de förhållanden som
råder i u-länderna och till de planer
som där finns.

I det arbetet förekommer det att vi
lägger ned åtskillig tid och möda på
sådant som inte leder till någonting,
utan där man till slut säger att efter
vad vi nu funnit, sedan vi studerat saken
närmare, är det alls inte lämpligt
att göra det som vi hade tänkt göra.
Kortsiktigt kan naturligtvis den sortens
utredningsarbete verka negativt. Men
om man ser det i ett längre perspektiv
är arbetet ändå synnerligen värdefullt,
därigenom att man då undviker felaktiga
investeringar, samtidigt som man
samlar erfarenheter som gör att man
sedan snabbare och bättre kan finna
andra och viktigare lösningar. Samtidigt
är det hela tiden fråga om träning
och utbildning av personal på olika nivåer
där ute och här hemma.

En stor trupp är detta förvisso numera,
och den kommer att bli alltmer
effektiv och kunna ta på sig vidgade
uppgifter. Man behöver såvitt jag begriper
inte bygga ut organisationen för
att kunna utveckla vårt bistånd ytterligare
— i varje fall inte alls i proportion
till denna utveckling. Just upplärningen
och insamlandet av erfarenheter
gör att organisationen kan åta sig
fler och större uppgifter.

Erfarenhet skaffar man sig naturligtvis
också i ett land som vårt genom
kontakter med de internationella organen
direkt i aktiv medverkan på möten
och konferenser genom delegater och
genom allt material som samlas i dessa

olika internationella organ, i rapporter
och på annat sätt, samt genom de vetenskapliga
analyser som görs både där
ute och hemma.

Parlamentarikernas roll i detta planerings-
och utvecklingsarbete bedömer
jag personligen som mycket viktig, och
den skulle kanske i och för sig motivera
en dylik parlamentarisk utredning. Men
jag vill påstå att det numera ändå finns
ganska rejäla resurser för riksdagens
ledamöter att spela en sådan roll. Den
del av riksdagens ledamöter — och det
är inte en så liten del — som i de
statsutskottets två avdelningar som
handlägger dessa ärenden, har möjlighet
att vid föredragningar och på annat
sätt studera problemen ganska ingående.
Vid den resa som första avdelningen
företog i Östafrika under tre veckor
förra året samlade man naturligtvis
kunskaper som man omöjligt kunnat få
på annat sätt. Det har här tidigare
också omvittnats vad denna resa betydde.
Detta arbete tror jag alltså betyder
avsevärt mera för påverkan av biståndets
planering än man kan utöva då
man sitter runt ett bord i en parlamentarisk
utredning, där riksdagen blir representerad
med ett fåtal ledamöter.

De tidigare talarna bär ifrågasatt om
man vill en effektiv planering. Ja, förvisso
vill man det. Hela vår utveckling
på detta område organisatoriskt och i
övriga avseenden har ju gått ut på att
åstadkomma en sådan effektiv planering.
Jag tillåter mig att i stället fråga:
Vad vill man med en utredning just
nu, i det läge i vilket vi nu befinner oss
och som är väl känt av dem som står
bakom reservationen? Vill man helt enkelt
genom ett utredningskrav framstå
som mera positiv och progressiv? Majoriteten
har som sagt bedömt att en
utredning i detta läge förvisso inte
skulle befrämja utvecklingen utan verka
olyckligt. Den skulle ta i anspråk de
människor som kan göra mycket större
nytta på annat sätt än genom att sitta
i en sådan utredning. Utredningen skul -

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av

le kanske rent av betyda käppar i hjulet
för utvecklingen just nu.

Jag skall nu ge ett par exempel på den
sorts arbete som jag tror befrämjar våra
intressen och den långsiktiga utvecklingen
mycket bättre än en dylik utredning.
I det samlade projekt som nu förbereds
i Etiopien skall man försöka
befrämja jordbruket på olika sätt, exempelvis
genom växtskyddsåtgärder. Man
tar också upp skogsbruket. Det är expertis
på dessa olika områden som kommer
att arbeta. Man söker alltså på det viset
hjälpa till att utveckla näringslivet i
detta land. Frågor i samband med avsättningen
och förädlingen av de produkter
det här gäller skall man också
studera. Företagsamheten kommer alltså
in i bilden. Hur skall de produkter
som odlas ute på landsbygden kunna
förflyttas till de stora befolkningscentra,
hur skall de kunna förvaras och försäljas?
Det är mycket viktiga frågor som
man här skall söka studera. Hälsovårdsfrågorna
i det område det blir fråga om
skall tas upp till behandling under ledning
av en läkare. Näringsforskningsinstitutet
i Etiopien, som Sverige har
initierat, skall delta i detta arbete. På
samma sätt är det med byggnadsinstitutet
i Addis Abeba — det skall framför
allt verka som byggare av skolor i detta
område. Vidare har åtgärder förberetts
för vuxenutbildningen. En grupp av
folkbildare har studerat problemen, och
fredskårister kommer också in i bilden.
Internationella återuppbyggnadsbanken
kommer även att ge sitt stöd. — Det
rör sig alltså om ett arbete som relativt
snart kan ge oss lärdomar att omsätta på
andra platser.

I Pakistan, för att ta ett annat exempel,
har vi sedan rätt lång tid tillbaka
drivit tre yrkesskolor. En grupp kommer
att värdera skolornas insatser samt
studera möjligheterna till utbyggnad.
En analys skall göras för att utröna om
det lämpligaste är att bygga på med
lärareutbildning och hur verksamheten
vid lärarhögskolorna skall kunna an -

den internationella biståndsverksamheten

knytas till arbetsmarknaden i Pakistan.
Sedan denna analys gjorts skall förslag
framläggas.

Alltså kan man, som utskottsmajoriteten,
konstatera att det inte går att eu
gång för alla fastställa arten av det bistånd
som ger den största utvecklingseffekten,
utan det får bli eu successiv
anpassning.

Jag vill också peka på en annan möjlighet
som Sverige har och som vi även
använt oss av, nämligen att leja bort
projekt för att på det viset gå omkring
problemen när det gäller att anskaffa
experter och biståndsarbetare. Det är
åtskilliga projekt som vi kunnat leja
bort — exempelvis våra kvinnoutbildningsprojekt
i Afrika.

Svenska företag deltar också i verksamheten
på vissa avsnitt, en grupp från
Uppsala universitet står bakom näringsforskningen
i Etiopien o. s. v.

De kontakter som Sverige upprättat
med utvecklingsbankerna i olika länder
och i olika världsdelar öppnar kanaler
för vårt bistånd som kan bli betydelsefulla
och lätta på de bekymmer
som vi har i dag, när det gäller val och
projekt och sättet att genomföra desamma.
— Därmed har jag helt parentetiskt
snuddat vid de ärenden som behandlas
i statsutskottets utlåtande nr 46.

I fråga om den viktiga industrialiseringsprocessen
är ett samarbete med
näringslivet självfallet nödvändigt. Ett
sådant samarbete äger också rum. Det
är ett ömsesidigt utbyte — det är till
nytta för näringslivet och till nytta för
det statliga biståndet. Jag har här en
lista över svenska företag som för närvarande
anlitas för leveranser runtom
i de olika biståndsländerna, och den
visar att det är en inte så liten del av de
svenska företagen som är engagerade.

Samtidigt som man konstaterar att
vårt svenska bistånd i pengar skall ges
utan bindning till varuleveranser eller
tjänster kan man alltså fastslå att svenska
företag anlitas för leverans av både
varor och tjänster. Jag fick härom -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning- av den internationella biståndsverksamheten

dagen uppgiften, att de miljonbelopp
som Sverige anslagit till Världsbanken
är betydligt lägre än de summor som
Världsbanken lämnat för att engagera
svenska företag i u-landsbiståndet. Detta
betyder alltså att de svenska företagen
kunnat göra sig gällande på detta
område, vilket naturligtvis också är
riktigt.

Jag skall inte ytterligare så länge ta
kammarens tid i anspråk, men jag vill
ändå fästa uppmärksamheten på ett par
ting som jag tycker att vi denna dag,
när vi kanske något pessimistiskt och
mörkt målar bilden av vår svenska
u-hjälp, ändå kan uppehålla oss vid.

Jag vill först ta upp familjeplaneringen.
Det har vid flera tillfällen under
denna riksdag funnits anledning att ge
statsrådet Ulla Lindström lovord för
de insatser som hon gjort på detta område
och som nu ser ut att leda till
resultat. Jag vill naturligtvis gärna instämma
i dessa lovord. Jag tror också
att det är viktigt att konstatera att det
uppenbarligen på detta område skett
något av en islossning. Därmed vill jag
inte påstå att vi står nära lösningen av
detta problem, men bara det förhållandet
att det är många länder som börjar
diskutera familjeplaneringen är glädjande.
Det är faktiskt en råd länder
som står i ko för att få svenskt bistånd
på detta område. Det är därvid främst
fråga om varuleveranser, som hör samman
med familjeplaneringen, eftersom
vi har svårt att ställa upp experter på
detta område.

Det kan också noteras att denna fråga
på svenskt initiativ tagits upp i höstens
möte inom DAC. Vi vet alla genom föreliggande
utskottsutlåtande att UNICEF
på sitt möte i maj månad i Addis Abeba
också kommer att ha familjeplanering
på dagordningen.

Ytterligare en sak som jag tycker vi
skall notera är att tanken på en fredskår
i Sverige uppenbarligen har lyckats.
Den första fredskåren är nu ute och gör
en god insats, den andra är under ut -

bildning och den tredje rekryteras för
närvarande. Det är åtskilligt fler sökande
till de platser man skall tillsätta
än vad som kan antas. Detta tyder alltså
på att det finns ett intresse för denna
verksamhet och även på att man bland
de intresserade kan plocka ut sådana
unga människor som verkligen kan göra
en insats på detta område.

Så till anslagsfrågorna. Jag vill påstå
att utskottet är enigt i de stora anslagsfrågorna.
Det är två smärre punkter som
man inte är enig om, och detta gäller
först och främst anslaget till UNICEF.
Självfallet kan man diskutera vad som
är skäligt i detta avseende. Att denna
organisation kan ha användning för
mera pengar vill jag inte bestrida, men
det kan ändå noteras att Sverige redan
innan vi höjde vårt bidrag, vilket nu enligt
utskottets förslag skall ökas med
50 procent, ändå var det land som per
capita gav det största bidraget till
UNICEF och naturligtvis i ännu högre
grad kommer att markera detta förhållande
efter höjningen.

Vad som emellertid är kanske ännu
viktigare att notera än denna jämförelse
med andra länder är, att det inte föreligger
någon som helst risk — vilket
härvidlag har antytts — för att man
skall hindras i sitt arbete med familjeplaneringsfrågorna
genom att man inte
får dessa pengar. Sådana åtgärder kan
ingalunda bli aktuella under den tidsperiod
som detta anslag avser.

Dessutom vill jag tro att om man från
UNICEF skulle komma att vilja ha pengar
för en insats på just detta område,
det vore underligt om ett land som
Sverige inte skulle ställa upp. En sådan
begäran skulle säkerligen bli mycket väl
mottagen i vårt land.

De stora pengarna som vi anslår under
denna punkt går till FN:s utvecklingsprogram,
i vilket de två stora fonderna
nu förenats under UNDP. Sverige
höjer nu sitt anslag till UNDP till 70,2
miljoner kronor och förbinder sig dessutom
-— vilket är värt att observera —

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1900 fm.

Riktlinjer för och planläggning av

att under 1907 och 1908 lämna 80,0
miljoner kronor. Det är en ökning som
tar sikte på att den nya UNDP-fonden
skall få en omfattning av 200 miljoner
dollar. Sverige liar härvidlag som första
land velat göra en sådan utfästelse som
gör denna utbyggnad av fonden möjlig.

Det är också värt att notera att industrialiseringsutvecklingen
är särskilt
beaktad och att en del av pengarna
skall gå till en fond som skall arbeta
särskilt med detta problem.

Jag vill också säga några ord om den
fråga i vilken det föreligger en reservation,
nämligen informationsanslaget
till SIDA. Naturligtvis kan man när
det gäller en sådan sak göra av med
så mycket pengar som reservanterna
föreslår, men jag vill verkligen understryka
att åtskillig information kan
spridas redan detta budgetår. Givetvis
har man möjlighet att bygga ut informationen
då man får det förhöjda anslaget,
ty utskottsmajoritetens förslag innebär
dock att omkostnadsanslaget till
informationsverksamheten ökas med
80 000 kronor.

Som herr Nihlfors nyss sade är det
ytterligt välgörande att SIDA i sin
information inriktar sig på vidareförmedlarna.
Det har också skett. Sådan
verksamhet har ordnats för lärare,
organisationsmänniskor, journalister,
ungdomsledare, folkbildare och representanter
för industrien och näringslivet
över huvud taget. Även läkare och
sjuksköterskor har varit föremål för
sådan bearbetning. SIDA utarbetar material
som kan användas i TV och
radio, och man har också påbörjat förberedelser
för åtskilliga trycksaker.

Den typ av verksamhet som föreslagits
i en motion — att ge ut en broschyr
som skall gå till alla svenska hushåll
— tror SIDA emellertid inte mycket på.
En sådan broschyr kan knappast göra
tillräcklig effekt i förhållande till den
enorma kostnad som den måste kräva,
om den skall bli tillfredsställande. Det
är smärre trycksaker, utformade för

den internationella biståndsverksamheten

speciella grupper om konkreta ting,
som man i stället vill liigga ned möda
på. Man utarbetar exempelvis i samarbete
med Samhällslärarnas förening
eu liten skrift avsedd för skolbruk
— säkert ett mycket nyttigt ting — och
man står till tjänst med ständiga pressmeddelanden
och dylikt. Man förbereder
och har redan färdigställt vissa
stillfilmer och andra audiovisuella hjälpmedel,
som ställs till förfogande för organisationerna
i upplysningsarbetet.
Det finns alltså all anledning att tro
att SIDA med de pengar som föreslås
av utskottet skall kunna utbygga informationsverksamheten
ytterligare.

Vad sedan gäller den viktiga fråga
som tagits upp av alla föregående talare,
skyddet för u-landsinvesteringarna,
tror jag mig vinna mest tid genom att
helt enkelt återge den ordalydelse som
utskottet har stannat för i sitt utlåtande.
Utskottet pekar på att i statsverkspropositionen
»har under första halvåret
1965 frågan om ett multilateralt investeringsgarantisystem
behandlats inom
OECD, som i juni 1965 överlämnat förslag
till ett sådant system till Världsbanken.
Från svensk sida har man aktivt
deltagit i att utforma detta förslag
och kommer att nära följa den fortsatta
behandlingen av frågan inom Världsbanken.
Bankens rapport kan troligen
väntas under innevarande år. Detsamma
gäller rapporten från ett i slutet av
år 1964 tillsatt särskilt nordiskt investeringsgarantiutskott.

När dessa båda rapporter föreligga
torde, såsom i nämnda statsve^proposition
framhållits, förutsättningar ha
skapats för en bedömning av vilka
åtgärder på området, som äro mest
lämpliga för svenskt vidkommande. Utskottet
anser därför välbetänkt, att resultatet
av dessa rapporter avvaktas innan
ställning tages till frågan om införandet
av ett svenskt investeringsgarantisystem».

Jag ber att få hänvisa till detta. Sammanfattningsvis
vill jag understryka att

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

målsättningen för svensk internationell
biståndsverksamhet kvarstår. Dess inriktning
och utformning måste successivt
anpassas efter de erfarenheter som
vinns i aktivt arbete. Det viktigaste är
att vi ser till att det finns resurser
och att vi bedriver detta arbete på det
rätta sättet. Om vi gör det, har vi också
skapat förutsättningar för att snabbast
iTiöjligt uppnå det mål som vi har varit
eniga om.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson
frågar vad vi från oppositionssidan ville
med vår begäran om en plan, när det
enligt hennes uppfattning pågick en så
omfattande planeringsverksamhet inom
SIDA. Då vill jag bara framhålla att
det som fru Lewén-Eliasson redovisade
får betraktas som en naturlig detaljplanering
för vissa avgränsade projekt
— något som reguljärt förekommer i
varje administrations dagliga arbete på
olika områden. Vad vi vill med vår begäran
om utredning är emellertid att få
fram en plan för inriktningen av och
en analys av utvecklingseffekten hos de
olika hjälpformer som nu praktiseras.
Vi syftar alltså i viss mån till något
annat än det som fru Lewén-Eliasson
här gav exempel på och som i och för
sig är naturligt.

Vi vill ha en sådan analys för att
man skall kunna ta ställning till de olika
uppfattningar man har inom olika expertkretsar
om hur de ekonomiska insatserna
skall göras för att bli mest
effektiva.

I fråga om familjeplaneringen ansluter
jag mig gärna till fru Lewén-Eliassons
uttalande om de tidigare insatser
som statsrådet Ulla Lindström har gjort.
Vi fick inom utskottets första avdelning
en redovisning — som nog kan sägas
vara sensationell — rörande den snabba
spridning som intresset för familjeplanering
i u-länderna under de allra se -

naste åren fått. Tidigare har ju försöken
till familjeplanering begränsat sig till
några få områden men nu tycks denna
verksamhet kunna utvidgas på ett tillfredsställande
sätt.

Vidare tycker jag att det från oppositions
sida också bör nämnas att vi
varit eniga på ytterligare en punkt,
även om det inte rört sig om något annat
än att vi har kunnat konstatera att
regeringen så sent som i mars i år beslutat
att utbetala 10 miljoner kronor
till FN:s organ för hjälp åt palestinaflyktingar.
Jag fick i det sammanhanget
speciella informationer, som för mitt
eget vidkommande var mycket intressanta
och givande. Jag vill här bara understryka
att det är glädjande när sådana
beslut kan fattas omgående — jag
höll på att säga utan riksdagens hörande
— därför att de behöver fattas
snabbt.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson
frågade vad reservanterna syftar till
med sin begäran om utredning. Utöver
det som herr Nihlfors har anfört vill
jag gärna tillägga följande.

Mellanpartierna syftar inte till en utredning
om SIDA i dess egenskap av
administrativt organ. Jag har tvärtom
i fredags här i kammaren sagt att jag
menar att SIDA administrativt sett har
nått den grad av stabilitet som man rimligen
kan begära på denna korta tid.
Vad vi vill ha är en plan för samordning
av hjälpverksamheten, som nu är splittrad
på ett flertal departement. Vidare
vill vi ha en så bred nationell uppslutning
som möjligt kring frågan om när
vi skall nå målsättningen en procent
av nationalprodukten — en tidsplan
härför. Det är därför som mellanpartierna
i år inte ställer några större krav
på anslagshöjningar.

Däremot vill jag polemisera mot fru
Lewén-Eliasson när hon säger att mittenpartiernas
förslag är betydelselösa.

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av

Det är uppenbart att fru Lewén-Eliasson
gör det för lätt för sig niir hon går förbi
livsmedelsprogrammet i detta sammanhang
— något som i dag har den allra
största betydelse. Grundtemat i det anförande
som jag höll här i fredags var
ungefär följande.

Vi står inför två ödesfrågor: befolkningstillväxten
och livsmedelsförsörjningen.

Jordens befolkning uppgår i dag till
tre miljarder människor. Två miljarder
lever i u-länderna och en miljard i industriländerna.
Om 30 år kommer u-ländernas
folkmassor att ha ökat med ett
lika stort antal som hela världsbefolkningen
i dag uppgår till. Det betyder att
vid sekelskiftet kommer bakom varje
svensk som äter sig mätt att stå ungefär
300 färgade hungriga människor. FAO
har konstaterat att vi så snart som år
1980 behöver ha fördubblat vår livsmedelsproduktion
om vi skall kunna
upprätthålla den nuvarande försörjningsgraden,
vid vilken i runt tal en
tredjedel av jordens befolkning äter
sig mätt, en tredjedel lever på gränsen
mellan svält och mättnad och en tredjedel
direkt svälter.

Dessa ting måste komma med i bilden
när man diskuterar mellanpartiernas
förslag. I det läget måste u-länderna
få mer av insatser — kapital, teknik och
personal — för att frigöra de latenta
produktionsresurser som utan tvivel
finns. Jag går så långt att jag säger, att
en ökning av livsmedelsproduktionen
och en dämpning av befolkningstillväxten
är de största uppgifterna inom fredsverksamheten
vid sidan av våra nedrustningssträvanden.

Jag vet att det av många skäl är svårt
att få fram en effektiv födelsekontroll.
Vi har hittills inte nått några statistiskt
mätbara resultat. Det är nödvändigt att
nå längre på det området.

För att det inte skall bli något missförstånd
vill jag tillägga, att jag inte
syftar till att vi bör målinrikta den
svenska jordbrukspolitiken på att pro -

den internationella biståndsverksamheten

duccra ett överskott för dessa länder.
Men jag har den bestämda meningen,
att det inom några få år kommer att
vara en självklar solidaritetsförpliktelse,
att alla industriländer som så kan producerar
de livsmedel de själva avser att
konsumera.

•lag tycker, fru Lewén-Eliasson, att
dessa frågor, även om de inte omfattas
av detta utlåtande, måste tas med i bedömningen;
man kan inte bortse från
det som i dag är det hart när viktigaste
i vår u-landshjälp.

Herr PETERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson
frågar vad oppositionen vill uppnå med
en utredning. Ja, vi vill helt enkelt försöka
öka Sveriges möjligheter att på
bästa sätt ge största effektivitet av insatserna
inom de länder där svenska
staten, svensk mission och svenska företag
är villiga att göra insatser. Jag tror
att en mycket viktig fråga är hur man
skall kunna öka hjälpen till självhjälp
för u-ländernas näringsliv. Jag tror också
att humanitära insatser står i god
samklang med dessa strävanden. Vi
måste kraftfullt bidraga till en utbyggnad
av basnäringarna i u-länderna, vilka
ju oftast är jordbruk och boskapsskötsel.
Jag tror att vi från svensk sida
också mera bör beakta, att de industriella
investeringarnas värde för u-länderna
är större än vad som motsvaras av
det direkt investerade kapitalbeloppet,
överförandet av teknisk, ekonomisk och
administrativ sakkunskap har också
stort värde. Dotterbolagen i u-länderna
kommer genom moderbolaget i ett industriland
att kunna dra nytta av det
kontaktnät världen över som moderbolaget
i regel har. På det sättet tror
jag att man kan hjälpa till när det gäller
det svåra problemet med marknadsföringen
av nya produkter.

Över huvud taget avser vi med denna
utredning inte att hjälpa regeringen
i själva planläggningen, utan vi vill
söka former för u-hjälpen som kan ge

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

denna större effekt. Jag tror att man
i större omfattning än nu bör ta näringslivets
resurser och missionens erfarenheter
i anspråk. Härigenom kan vi väsentligt
öka vår u-hjiilp med måttliga
kostnader för samhället.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vidhåller att jag
inte tror att vår u-hjälp i någon högre
grad utvecklas genom att vi gör en utredning
med de där stora svepen. Jag
tror faktiskt att vad som nu främst
krävs är en detaljplanering, av just
den typ jag tillät mig exemplifiera med.

Det är helt enkelt fråga om att lägga
pussel med de erfarenhetsbitar vi får
genom praktiskt arbete och genom en
analys av det som vi då åstadkommer.
De stora idéerna, ideologien och principerna
för vårt svenska bistånd har
ju angivits i proposition nr 100 1962.
Jag har svårt att tro att vi på det planet
kan komma så särskilt mycket längre.
Sedan gäller det ju att arbeta fram
detaljer, och man måste när man talar
om dessa ting ta hänsyn till praktiska
realiteter som t. ex. frågan vilka som
skall göra utredningen, vilka sakkunniga
och experter man skall sätta till
detta och huruvida ett sådant arbete
kan samordnas med annat arbete som
de sysslar med på samma ämnesområde.
Kommer det att befrämja deras
verksamhet och därmed vår u-landsverksamhet
eller kommer det möjligen
att hindra det, om man tar dem i anspråk?
Det är också en sak som jag
menar att man måste ta hänsyn till.

Jag vidhåller, herr Antonsson, att
reservationens förslag är betydelselösa
i jämförelse med takten mot enprocentsomfattningen
av vårt bistånd, dvs.
anslagskravet i kronor räknat. Jag vet
inte med hur många fler promille som
herr Antonsson anser att man kommer
att närma sig detta mål genom att tillstyrka
de anslag som reservationen
yrkar på. Jag bortser från uttalanden

om sådant som vi bör göra i framtiden;
sådana är ju lätta att göra, och de är
ganska betydelselösa. Men när det gäller
vad som konkret föreslås riksdagen
att fatta beslut om i kronor räknat föreligger
inga väsentliga skillnader mellan
utskottets hemställan och reservationen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Utvecklingen inom
länder som vi kallar utvecklingsländer
har under 1960-talet tenderat att bli
föremål för en mer pessimistisk bedömning
än under 1950-talet, i varje fall
i vissa hänsenden. FN-rapporterna på
1950-talet — särskilt från FAO — andades
ju tillförsikt inför framtiden, men
man får väl konstatera att synen på
u-länderna numera präglas av en mer
pessimistisk uppfattning av försörjningssituationen
för folken i de underutvecklade
länderna.

Jag vill understryka att det förefaller
också mig nödvändigt att vi gör
klart för oss vilka insatser vi skall
göra i fortsättningen från vårt lands
sida och hur stora de skall vara.

År 1962 anslöt vi oss till FN-resolutionen,
som innebär att industriländerna
successivt skulle komma fram till
biståndsinsatser som motsvarar en procent
av deras nationalprodukt. Vi föreslog
i det sammanhanget att man skulle
kunna tänka sig en ökning med en promille
per år för att därigenom på några
år kunna nå upp till det fastställda
målet. Det var då ingen orimlig begäran
och är det väl heller inte nu.

Genom riksdagens beslut har vi under
senare år fått en så låg ökningstakt
av u-hjälpen, att det knappast
finns en rimlig chans att uppnå målet
en procent av nationalprodukten inom
en nära framtid. Det är klart att man
kan säga att byteshandelns utveckling
och det allmänna samhällsekonomiska
läget icke talar för en kraftig ökning
av u-landshjälpen, men även om man
beaktar dessa förhållanden, har vi emel -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1960 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

lertid ansett att man borde kunna gå
längre än vad regeringen har föreslagit.
Våra förslag kan betraktas som relativt
måttliga, men också koncentrerade
till områden där behovet iir särskilt
stort.

För att vi nu skall kunna göra den
insats som riksdagen en gång uttalat
sig för förefaller det mig också klokt
att man, som reservanterna förordar,
får till stånd en utredning med representanter
för de politiska partierna, näringslivet,
missionen och vetenskaplig
expertis för att undersöka vägarna fram
till en ökad svensk biståndsinsats.

Herr talman! Jag skall nu övergå till
frågan om det internationella utvecklingsbiståndet.
Anslagen på detta område
räknas upp i oförändrad takt
jämfört med föregående år. Vad som
däremot inte ändrats är relationen mellan
å ena sidan tillgången på kalorier
och skyddsfödoämnen i de underutvecklade
områdena i världen och å andra
sidan den snabba befolkningsökningen
inom dessa områden. Den nuvarande
ökningen av världsbefolkningen innebär
enligt expertisens bedömningar cn
total befolkning på vår planet på sex
miljarder år 2000. Det blir en ökning
av världsbefolkningen med 60—70 miljoner
per år, d. v. s. fem å sex miljoner
per månad. Såsom professor Myrdal
gång på gång har betonat befinner sig
livsmedelsproduktionen i världen inte i
takt med denna snabba befolkningsökning.
Under senare år har livsmedelsproduktionen
per capita stagnerat, och
man kan faktiskt konstatera en minskning
när det gäller t. ex. Asien och Latinamerika.

Utvecklingen i industriländerna har
de tre senaste decennierna karakteriserats
av överskott på livsmedel, och
produktionen har visat tendenser att
öka snabbare än konsumtionen. Detta
har sin grund i att dessa länder har en
relativt låg nativitet. Samtidigt har de
ett rationellt jordbruk och en redan
tidigare hög kalorikonsumtion.

De senaste sju—åtta åren har enligt
FAO:s statistik ingen ökning av livsmedelsproduktionen
skett per individ,
om man betraktar världen som en helhet.
Orsaken är, som jag sade, att vi
har en befolkningsökning i världen,
som i vissa områden är explosionsartad.
.lag vill dock inte dölja att man i
Förenta staterna vidtagit en del produktionsbegränsande
åtgärder på livsmedelssidan.

Detta händer alltså i en värld, där
man räknar med att tre fjärdedelar av
befolkningen i de underutvecklade länderna
är undernärda eller felnärda.
FAO har som redan framhållits räknat
med att man behöver fördubbla produktionen
av livsmedel fram till 1980
och tredubbla den till år 2000, om man
skall ha någon chans att mildra svälten,
någon chans att något förbättra
näringsstandarden.

Det är alltså ett mycket oroande
läge på livsmedelsområdet. Detta läge
har inte minst experter som professor
Myrdal och professor Borgström gång
på gång varnat för. Jag vill inte heller
dölja att det i hög grad också gäller att
avskaffa analfabetism och genomföra
jordreformer som gör att större grupper
verkligen kan få en tryggad besittning
av sin jord för att det skall kunna
bli en effektivisering av produktionen
i många av dessa länder. Det är
ingen hemlighet att man t. ex. i Latinamerika
ofta har en situation på detta
område som politikerna där år efter
år gärna talar om, dvs. de stora jordreformerna.
Det blir emellertid ingenting
av det, och det är inget tvivel om
att detta är ett utomordentligt stort
hinder för en snabbare utveckling av
produktionen av livsmedel i u-länderna.

Även om man kan nå större framgångar
i försöken att hjälpa u-länderna
till en större egen livsmedelsproduktion
— och på lång sikt är det absolut
nödvändigt att satsa på detta mycket
starkt — kan man inte komma ifrån att
det för att hindra en hungerkatastrof

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

utan like i världen är nödvändigt att
livsmedlen från de rika länderna ges
till de hungrande. Det överskott som
funnits i Förenta staterna har räddat
miljontals människors liv. För att belysa
omfattningen av den amerikanska
livsmedelshjälpen kan man nämna siffrorna
beträffande Indien och Pakistan,
där man under budgetåret 1964/65 fått
en livsmedelshjälp till ett värde motsvarande
ungefär 500 miljoner dollar.
Det väldiga leveransprogrammet motsvarar
enbart för Indiens del en medelstor
fartygslast av vete varje dag
under året; detta enorma program inleddes
för övrigt redan i början av
1960-talet.

Man tror sig också veta att det var
Förenta staternas hot om att inställa
livsmedelshjälpen till Indien och Pakistan
som ganska snabbt gjorde slut
på den indisk-pakistanska konflikten.
Dessa siffror kanske inte är aktuella
så lång tid framåt. Vi vet att den
amerikanska kongressen på förslag av
president Johnson för några dagar sedan
beslutade om en ytterligare ökning
av livsmedelssändningarna till
Indien.

Man måste konstatera att det är nödvändigt
både med en utveckling i de
fattiga länderna mot en ökad egen produktion
av livsmedel och en ökad livsmedelshjälp
från de rika länderna.
Dessa metoder kompletterar varandra,
och de debattörer som i diskussionen
om livsmedelshjälpen från industriländerna
vädrar fackintressen och försöker
sätta livsmedelshjälpen i något slags
motsatsställning till ökad produktion i
u-länderna är ute i ogjort väder. Båda
åtgärderna behövs.

Jag vill gärna, liksom herr Antonsson,
understryka att det finns ingen som på
svenskt ansvarigt jordbrukarhåll anser
att det är ett jordbrukarintresse att
inrikta svenskt jordbruk på en produktion
med överskott regelmässigt.
Att man har en produktion som på
grund av variationen kan ge vissa överskott,
som det kan vara av värde att

sälja utomlands och naturligtvis också
— om det finns möjligheter därtill
— avsätta på en marknad, där det kanske
inte finns kommersiella förutsättningar
men som man vill ge livsmedelshjälp,
är väl i och för sig inget
märkligt. Man har väl aldrig ur jordbrukssynpunkt
betraktat det som i och
för sig naturligt och riktigt att man
skall sikta mot en export av livsmedel
såsom ett självklart inslag i svensk
jordbrukspolitik. Det är inte det problemet
gäller.

Problemet är väl i stället följande:
Kan vi, om majoritetens i jordbruksutredningen
förslag skulle realiseras, verkligen
betrakta det som realistiskt att vi
i vårt land till varje pris försöker pressa
ned produktionsvolymen inom
svenskt jordbruk så att det ger vårt
land en självförsörjningsgrad av 80
procent i slutet av 1970-talet, när vi
vet att det enligt FAO:s rapporter behövs
en fördubbling av livsmedelsproduktionen
till den tidpunkten, om en
någorlunda hygglig utveckling av världens
livsmedelstillgångar skall kunna
uppnås? Är det inte verklighetsfrämmande
att till varje pris vilja ta upp en
diskussion om att pressa ned vår egen
livsmedelsproduktion? Vi skall givetvis
inte eftersträva någon export, men den
centrala frågan är om vi av politiska
och moraliska skäl år 1980, när miljoner
människor kappas om matbitarna, kan
gå ut med våra tallrikar och säga: »Vi
skall be att få köpa 20 procent av vårt
livsmedelsbehov.»

I den situation som då råder är de
rika länderna av politiska och humanitära
skäl helt enkelt tvingade att göra
allt för att ställa sina överskott till förfogande
för att förhindra en hungerkatastrof
i u-länderna. Detta, herr talman,
är någonting annat än det skäl
som ständigt åberopas i diskussionen,
nämligen att förutsättningarna för en
livsmedelsinsats är att man har något
slags producentintresse. Det tror jag är
att felbedöma situationen.

Jag medger att det kan finnas anled -

Onsdagen den 20 april 1906 fm.

Nr 18

Iliktlinjer för och planläggning av

ning att iiven överväga frågan, huruvida
vi år 1980 — om vi skulle få eu
egen självförsörjningsgrad av 80 procent
— kan köpa livsmedel till lägre
priser än vi själva kan producera dem.
Frågan kan diskuteras, men för mig är
det inte den centrala frågan. Förstahandsfrågan
är ändå om vi av politiska
och moraliska skäl kan handla så att vi
i stor utsträckning blir beroende av import
av livsmedel i ett läge, när miljoner
människor hotas av hungerkatastrof.

Utvecklingsländerna, som har ett
mycket stort behov av att importera kapitalvaror
som de inte själva kan producera,
kan naturligtvis inte använda
någon större del av sina exportinkomster
för att importera livsmedel. De tre
stora internationella organisationerna
Fria fackföreningsinternationalen, Internationella
kooperativa alliansen och
Jordbruksorganisationernas internationella
federation har i sitt omfattande
uttalande till förmån för en ökad internationell
livsmedelshjälp påpekat, att
man måste stärka den internationella
betalningssituationen för u-länderna
genom olika åtgärder. Dessa tre organisationer
är samtidigt helt på det klara
med att det inte är möjligt att förverkliga
det önskemålet i någon större
utsträckning, och de framhåller:

»Följaktligen kan endast en del av
livsmedelstillförseln till utvecklingsländerna
väntas komma att gå via vanliga
kommersiella kanaler, och livsmedelshjälpen
som ett väsentligt led i programmen
för internationellt ekonomiskt
samarbete måste därför ytterligare utvecklas.
» Dessa tre internationella organisationer
har också i sitt uttalande
påtalat att livsmedelshjälpen skall vara
kontinuerlig.

I de partimotioner som väckts från
centerparti- och folkpartihåll har vi
velat tillgodose dessa synpunkter. Vi
har själva kommit till den uppfattningen
att det är nödvändigt att man från
svensk sida verkligen gör en kraftin -

den internationella biståndsverksamheten

sats för att förstärka den internationella
livsmedelshjälpen. Vi har därför föreslagit,
vilket också framgår av reservationen,
en internationell storfond
med årliga tillskott av storleksordningen
en miljard dollar. Fn sådan fond bör
inrättas genom FN och dess organ för
att motverka svälten i u-länderna. Bidragen
till fonden bör kunna ges både
i form av livsmedel och i form av valuta.
På detta sätt skulle vi också kunna
få till stånd en mera omfattande
multilateral hjälp, vilket vi från svensk
sida sagt oss eftersträva.

Vad vi kräver är alltså att Sveriges
representation i FN och dess organ bör
ta initiativ för att vi skall få till stånd
en sådan här miljardfond, och vi har
därför föreslagit, att riksdagen nu skall
uttala sig för att, om en sådan internationell
miljardfond kommer till stånd,
vårt land skall vara berett att ställa ett
belopp motsvarande 100 miljoner kronor
per år till förfogande.

Jag måste säga att jag är mycket förvånad
över att fru Lewén-Eliasson betecknar
detta såsom varande av ringa
betydelse. Jag tycker ett sådant initiativ
ändå måste, om man vinner förståelse
för det, kunna ha en stor effekt
för att öka insatserna på detta område,
där situationen är som mest svårartad,
mest akut.

Här har nu i statsutskottet socialdemokraterna
och högerns representanter
avvisat detta förslag. Man hänvisar
bara till att om en sådan här allmän
aktion kommer till stånd för att bygga
ut det internationella livsmedelsprogrammet,
då förutsätter man, att regeringen
lägger fram förslag till riksdagen
om en ökad medelsanvisning.

Men är det inte, herr talman, en
ganska märklig passivitet från socialdemokrater
och högermän att säga, att
vi inte vill ta något initiativ för att
lindra hungerkatastrofer för människor
framöver, men om andra länder gör en
sådan insats, skall vi vara beredda att
överväga en större insats för vår del?

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

Jag tycker knappast att den passiviteten
är värdig vårt land med dess insatser
i olika hänseenden och med de
traditioner som vi ändå har i fråga om
biståndsinsatser. Jag tycker inte vi skall
nöja oss, herr talman, med den positionen
att vi låter andra gå i spetsen på
detta område. Varför skulle vi inte
kunna ta ett initiativ för att öka ut
detta livsmedelsprogram? Varför skulle
vi inte kunna göra det och samtidigt
förklara att vi är villiga att avsevärt
öka våra insatser?

I reservation nr 2 har vi också framställt
ett yrkande om större bidrag till
det internationella livsmedelsprogrammet
för de närmaste budgetåren. Här
föreligger också förslag från vissa motionärer
vid sidan om mellanpartierna.
Jag vill peka på att i första kammaren
har LO:s ordförande Arne Geijer och
herr Carl Albert Anderson och i denna
kammare herr Hansson i Skegrie väckt
motioner som går ut på att man skall
höja anslaget till de internationella livsmedelsprogrammet
för den kommande
perioden. Jag måste framhålla, herr talman,
att det ter sig för mig mycket
märkligt, att utskottets majoritet inte
på något sätt har visat ett tillmötesgående
mot dessa motioner från olika
håll, inte alls visat intresse för en ökad
aktivitet med hänsyn bl. a. till att den
internationella fackföreningsrörelsen,
den internationella kooperationen och
jordbrukarnas internationella organ här
har gjort en framstöt på det internationella
planet. Företrädare för LO, TCO,
Kooperativa förbundet och jordbruksorganisationerna
har också i höstas
uppvaktat jordbruksministern och regeringen
för att få till stånd ökade insatser
på detta område.

Utskottets majoritet, socialdemokrater
och högermän, avstyrker förslaget
utan vidare och menar att vi inte skall
göra mera på detta område. Om andra
länder tar något initiativ skall vi överväga
saken, men själva skall vi inte
ställa oss i spetsen. Man får också i

detta sammanhang komma ihåg, att
dessa tre internationella organisationer
genom sitt omfattande och världsomspännande
arbete ofta har mycket nära
kontakt med situationen i de svältande
länderna. De har experter som kan
bedöma behovet liksom också möjligheterna
till hjälpinsatser. Jag beklagar
att utskottsmajoriteten inte har kunnat
tillstyrka motionskraven om höjda anslag
för det internationella livsmedelsprogrammet
under den kommande treårsperioden.

Reservanterna har föreslagit att bidraget
till det internationella livsmedelsprogrammet
skall fördubblas för
vart och ett av åren 1966, 1967 och
1968, d. v. s. att det skall höjas från
2 miljoner dollar till 4 miljoner dollar.
Detta innebär en ökning av anslaget
till 20,7 miljoner kronor för nästa
budgetår, vilket således utgör en fördubbling
jämfört med Kungl. Maj:ts
och utskottsmajoritetens förslag.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Då jag vid punkten 8
i statsutskottets utlåtande nr 45 har antecknat
en blank reservation, är det
inte för att ge uttryck åt en avvikande
mening utan i stället för att, i anslutning
till fempartimotionen II: 331 från
riksdagens Kristna grupp, få framföra
några synpunkter.

I utrikesdepartementets huvudtitel
har statsrådet gjort ett uttalande, som
citerats i motionen och som jag också
i detta sammanhang gärna vill understryka.
Uttalandet lyder:

»Att söka tillvarata de stora fonder
av idealitet som finns hos ungdomen,
inom missionen och i folkrörelserna är
säkerligen en riktig biståndspolitik. Inom
missionen finns också samlad en
praktisk erfarenhet av ganska exceptionellt
slag . .. Den överblick över hela
biståndsfältet, som SIDA nu fått,
kommer säkerligen att ge verket anledning
att tacksamt notera det kompletterande
u-landsbistånd, som främst

Onsdagen den 20 april 1960 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av

missionen men även kooperationen och
fackföreningsrörelsen satsar medel pä.

I den män sådana enskilda biståndsgivare
hemställer om statliga bidrag
för härför lämpade projekt, hör S1I)A
— liksom Kungl. Maj:t hittills — pröva
framställningarna i positiv anda.»

För en tidning uttalade sig helt nyligen
SIDA:s generaldirektör på följande
sätt:

»SIDA:s erfarenhet av missionssällskapens
utbildnings- och hälsovårdsverksamhet
har gett en växande insikt
om att deras humanitära arbete är värt
stöd . . . Missionärernas insatser inom
utbildning och hälsovård är en typ av
verksamhet som ligger väl i linje med
det statliga biståndsarbetet. Denna del
av deras arbete är att betrakta som ett
led i u-landshjälpen och det är naturligt
att missionsverksamheten då får
statligt stöd. Så sker på olika sätt inom
många länder.»

Vi noterar sådana uttalanden med
tacksamhet och glädje. De står i ganska
bjärt kontrast till det mottagande som
mötte vår första gemensamma motion
1960 om att någon del av den svenska
bilaterala hjälpen skulle kunna detacheras
till svensk missions projekt på
sjukvårdens, yrkesutbildningens och
skolundervisningens områden. Det genmäldes
då att sådan hjälp inte fick
ha någon som helst kristen etikett. Missionens
osjälviska arbete har emellertid
blivit alltmera känt och uppskattat,
och det är som sagt enbart glädjande.
Kanske har riksdags- och utskottsrepresentanters
besök ute på fältet haft
god inverkan när det gällt att vidga
synsättet på denna verksamhet.

I år är det 100 år sedan de första
svenska missionärerna utsändes. Det
skedde när Evangeliska Fosterlandsstiftelsen
upptog mission i Eritrea och Etiopien.
Svensk missions humanitära arbete,
som har pågått samtidigt med den
evangeliskt inriktade, har således en
hundraårig tradition.

FN:s första u-landsprojekt upptogs in -

den internationella biståndsverksamheten

te förrän i början av 1950-talet. Det
kallades Haiti-missionen och leddes av
svensken Ansgar Rosenborg. Den förste
u-landsarbetaren var sålunda svensk,
och FN kallade betecknande nog hans
arbete för »en mission».

Styrelsen för internationell utveckling
har av statsrådet föreslagits få medel
till de projekt som man tror sig
klara, och SIDA själv vill koncentrera
denna hjälp till sex länder, där mera
teknisk biståndsverksamhet bedrives,
och därjämte till nio länder där mindre
biståndsinsatser pågår och bör fullföljas.
I vår nämnda motion godtar vi
denna huvudprincip men önskar att
man inte bör vara absolut bunden vid
densamma i varje detalj.

Redan i det förgångna har också
SIDA i fråga om samarbetet med missionerna
medgivit vissa undantag, bl. a.
då det gällt Kongo (Leopoldville) och
Kongo (Brazzaville), där Sverige redan
via FN har gjort insatser. NIB hade
vidare engagerat sig i Mansimou yrkesskola,
varför man anser sig förpliktad
att i fortsättningen stödja även denna.

Däremot har örebromissionen fått avslag
på en ansökan om hjälp med 1,2
miljon kronor till ett undervisningsoch
allmänsjukhus i Gamboula i Centralafrikanska
republiken, med motiveringen
att detta land ligger utanför
SIDA:s intressesfär. Jag tycker att med
det uttalande i denna sak som statsutskottet
har gjort, och som jag förmodar
också kommer att bli riksdagens, bör
frågan kunna tas upp till ny prövning.
Statsutskottet menar nämligen att tilllämpningen
inte bör vara alltför stel,
utan att även andra länderval bör kunna
diskuteras, särskilt om administrationen
inte blir för vidlyftig vare sig
i Sverige eller ute på fältet. Jag tycker
att detta är en godtagbar modifiering.

Vad beträffar bidrag till svensk mission,
till sjukhus, skolor o. d., i ett
land där SIDA kanske inte arbetar men
där missionen har en mångårig och väl

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

stabiliserad verksamhet, blir det inte
någon administrationsverksamhet att
nämna om för SIDA, varför sådana fält
väl bör kunna rymmas inom ramen
för det av statsutskottet gjorda välvilliga
uttalandet.

Varhelst svensk mission har uppträtt
har den varit en heder för det svenska
namnet. Missionärerna och den verksamhet
de bedrivit har utgjort en god
PR för vårt land, som vi i olika avseenden
nu skördar frukten av.

När det gäller de bidrag som under
de senaste fem, sex åren har gått via
svensk mission har SIDA:s generaldirektör
meddelat att bidragen för 1961/
62 utgjorde sammanlagt 253 000 kronor,
för 1962/63 535 000 kronor, för 1963/64
1 798 000 kronor, för 1964/65 720 000
kronor och för första delen av budgetåret
1965/66 200 000 kronor.

Vi hade i vår motion nr 331 hemställt
att för detta ändamål, alltså genom
SIDA till svensk mission, skulle
avsättas ytterligare en miljon kronor. I
mittenpartiernas motion nr 450 yrkades
på ytterligare tre miljoner kronor.
Utskottet har inhämtat att det vid innevarande
budgetårs utgång enligt vad
som beräknas kommer att finnas en
reservation på 10 miljoner kronor och
att SIDA har budgettekniska möjligheter
att härav tillgodose inkommande, väl
berättigade och lämpliga förslagsprojekt
från missioner och frivilligorganisationer.

Då således enligt statsutskottets mening
möjligheter finns att tillgodose i
motionen angivna och av SIDA prövade
önskemål utan höjning av anslaget,
kan vi vara tillfredsställda med den
skrivelse till Kungl. Maj:t som utskottet
föreslår. I denna del ansluter jag mig
således till utskottets förslag.

I fråga om biståndsverksamhetens
målsättning om en procent av den sammanlagda
nationalinkomsten, antagen
av riksdagen 1962, ansluter jag mig
till reservationerna 1 a) och b).

I övrigt, herr talman, yrkar jag bifall

till de reservationer där mitt namn förekommer.

Frågan om hjälpen till utvecklingsländerna
handläggs ju, förutom av första
avdelningen i statsutskottet, också av
den femte avdelningen, nämligen när
det speciellt gäller det finansiella biståndet.
Detta redovisas i utlåtandet nr
46, till vilket vi har fogat två reservationer,
nr 1 a och 2, som jag senare
kommer att yrka bifall till.

Det är, herr talman, inga överord
då den första av dessa reservationer inleds
med påståendet: »Världens försörjningsproblem
inger oro.» Alla är säkert
också eniga om fortsättningen: »Ansvaret
för dess lösning måste delas av
alla nationer.»

Allvarligt i högsta grad är att livsmedelsproduktionen
per person för
världen i dess helhet har stagnerat. Det
finns folkrika regioner i världen där
livsmedelsproduktionen per capita nu
är lägre än för 25 år sedan. Om livsmedelsförsörjningen
för den ständigt
ökande befolkningen skall kunna klaras
och näringsstandarden i de fattiga länderna
i någon mån skall kunna förbättras,
behöver den totala livsmedelsproduktionen
i världen fördubblas under
de närmaste 15 åren fram till år
1980 och tredubblas till år 2000. Det är
i sanning allvarliga prognoser som alla
industriländer, enkannerligen de mera
välbärgade, måste ta ad notam.

Det förslag som framskymtat från
jordbruksutredningens majoritet om
särskilda åtgärder utöver den — man
kan väl nästan säga »naturliga» — årliga
minskningen av jordbruksenheterna
i vårt land, måste enligt min mening
omsorgsfullt omprövas. Det är med hänsyn
till den världsnöd som kan befaras,
mycket tvivelaktigt.

Frågan är vad som kan göras dels
på längre sikt, dels på kortare sikt i
fråga om livsmedelshjälpen. På längre
sikt måste naturligtvis u-ländernas eget
jordbruk i görligaste mån byggas ut
och organiseras. Därför måste också

Onsdagen den 20 april 1960 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av

den s. k. halvsvälten, den permanenta
undernäringen, som är ett stort hinder
för uppbyggnadsarbetet i u-liinderna,
avhjälpas. Också livsmedelsbiståndet
måste sålunda få en utvecklingsbefrämjande
inriktning. Denna linje fullföljs
ju även i det internationella livsmedelsprogrammet.
Men det råder också en
fruktansvärd akut hungersituation i åtskilliga
av de fattiga länderna. Därför
måste alla tillgängliga resurser mobiliseras
och nyttiggöras i internationell
samverkan.

I mittenpartiernas gemensamma motion
11:450 yrkas att vårt land skall

1 FN verka för åstadkommande av en
miljardfond för multilateral livsmedelshjälp
och att Sverige skall utfästa sig
att varje år bidraga med 100 miljoner
kronor till denna fond. Som en första
åtgärd bör det belopp vi nu ger till
FN:s livsmedelshjälp ökas från 10 miljoner
till 20 miljoner kronor. Hjälpen
skall kunna ges både i kontanta pengar
och i form av livsmedel. Reservationen

2 till statsutskottets utlåtande nr 46
anger att i fråga om livsmedlen bör
prisläge och leveransmöjligheter få avgöra
var inköpen skall ske.

Utskottsmajoriteten menar att det
samhällsekonomiska läget och bristen
i bytesbalansen hindrar en ökning av
u-hjälpen. Vi anser däremot att behovet
av snar hjälp är ytterst trängande
och har därför inräknat de föreslagna
högre biståndsbeloppen i vår alternativa
budget. Jag är viss om att den höjning
vi föreslår också har stöd hos en mycket
stor del av Sveriges folk.

Med det anförda som motivering kommer
jag, herr talman, att senare yrka
bifall till reservationerna 1 a och 2 vid
statsutskottets utlåtande nr 46.

I detta anförande instämde herrar
Berglund och Keijer (båda fp).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Som ett omdöme om
diskussionen hittills kan jag väl kosta
på mig konstaterandet, att det inte fö -

den internationella biståndsverksamheten

religger några delade meningar om behovet
av hjälp i ii-länderna. Nej, på
den punkten råder samstämmighet —
det som skapar debatten är vissa avvägningsfrågor,
där mittenpartiema på
en del punkter bjudit något mer än
det framlagda regeringsförslaget innebär.

Den princip som vi bygger våra insatser
på är väl också i dag allmänt
antagen. 1 sak siktar vi till att ge hjälp
till självhjälp, att bereda utvecklingsländerna
möjlighet att utnyttja sina naturliga
betingelser till att skapa förutsättningar
för ett materiellt rikare liv.
Vi har ju i vårt eget land gjort den
erfarenheten, att en nation genom insatser
på olika områden kan förvandlas
från ett u-land till en välfärdsstat.
Det är inte så många årtionden sedan
svält och nöd var dagliga gäster i
hundratusentals svenska hem, men genom
uppbyggnad av näringslivet och
genom att på ett rationellt sätt utnyttja
de olika betingelserna har vi kunnat
ändra förhållandena.

Den omständigheten, att u-länderna
i dag ligger åtskilliga decennier efter
oss och att uppgiften att hjälpa dem
kan förefalla hopplös vid eu jämförelse
mellan deras levnadsstandard och vår,
får i och för sig inte betyda att man
kastar yxan i sjön. Jag tror att det lönar
sig att arbeta. Men när vi gör dessa
insatser får vi å andra sidan hela
tiden komma ihåg att vårt land i det
större sammanhanget ändock är en
ganska liten stat. Det är därför som
de djupa brösttoner som anförts mot
utskottsmajoriteten förefaller något malplacerade.
Jag tänker framför allt på
att herr Eliasson i Sundborn avslutade
sitt anförande med en anklagelse mot
utskottsmajoriteten för att den skulle
vara alltför passiv.

Jag vågar försäkra herr Eliasson att
vi ingalunda är passiva. Men dessa frågor
måste ju ses i ett något större sammanhang.
Sverige kan inte ensamt lösa
u-ländernas problem, utan vi måste

2 G

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

samordna våra insatser med andra nationers
gärningar. Det är ändå ingen
hemlighet att vi på olika avsnitt genom
multilateral och bilateral verksamhet
har gjort och är beredda att göra betydande
insatser.

Tyvärr nödgas vi konstatera — såsom
framgår av sjunde huvudtiteln —
att det har inträtt en viss avmattning
i andra länders vilja till insatser på detta
område och att det har skett en viss
begränsning i beviljandet av medel.
Självfallet hade det varit önskvärt om
andra länder i likhet med Sverige årligen
hade ökat sina insatser. Detta hade
bättre korresponderat med de uttalanden
som gjorts om att målsättningen
skall vara ett bidrag på en procent
av nationalprodukten.

När man i denna kammare resonerar
om denna målsättning, en procent av nationalprodukten,
glömmer man en mycket
viktig passus i anslutning till den
deklaration som gjorts. Vi har nämligen
inte uttalat att vi ensidigt skall höja
bidraget till en procent av nationalprodukten,
utan att vi skall i gemenskap
med andra nationer bygga upp vår
hjälp och följa med i utvecklingen på
detta område. Men det förutsätter en
internationell insats av motsvarande
storleksordning från övriga mera utvecklade
länder.

Detta var innebörden av uttalandet
om en procent av nationalprodukten
som målsättning för våra u-landsinsatser.
Herr Eliassons uttalande, att utskottsmajoritetens
skrivning att man
förväntar sig att Kungl. Maj:t, därest
andra nationer gör en insats, skall vända
sig till riksdagen och begära ytterligare
medel skulle vara ett uttryck för
orkeslöshet från utskottsmajoritetens sida,
korresponderar alltså inte med de
synpunkter som ligger bakom detta uttalande.

I diskussionen inom utskottet om vilka
åtgärder som borde vidtas fanns
även med i blickfånget en hemställan
från Förenta nationernas generalsekre -

terare U Thant till de olika länderna
om att dessa skulle göra en större insats
för att begränsa svälten i världen.
Det var mot bakgrunden av denna hemställan,
som vi utformade vår skrivning
i utskottets utlåtande, där vi förutsatte
att även Sverige för den händelse att
det kommer till stånd en internationell
aktion, som siktar till att för stunden
genom speciella åtgärder avhjälpa svälten
ute i världen, skulle göra en insats.
Om de medel, som står till Kungl. Maj :ts
förfogande, därvid inte skulle räcka
för en motsvarande insats från svensk
sida, förutsätter vi att Kungl. Maj :t
förelägger riksdagen en proposition, i
vilken äskas de medel som kan anses
erforderliga för ändamålet.

Det är alltså, herr Eliasson, inte fråga
om undanflykter eller om någon
brasklapp för att dölja vår passivitet,
utan om uttryck för ett aktivt intresse
att göra något på detta område.

När det gäller hjälpens utformning
har mittenpartierna ett yrkande om
100 miljoner kronor. I anslutning till
denna fråga kom herr Eliasson in på
jordbruksutredningens väntade betänkande.
Vore det inte mera ändamålsenligt
att diskutera jordbruksutredningens
betänkande mot bakgrunden av de
synpunkter som däri presenteras i stället
för att lägga upp debatten i anslutning
till vad vi skall göra i internationellt
biståndsarbete? Det är inte säkert,
herr Eliasson, att en ökad jordbruksproduktion
i Sverige utgör den
bästa hjälpen för utvecklingsländerna.

En framstående representant för Indien
har vid ett tillfälle givit uttryck åt
den meningen att det är värdefullare
med en båtlast gödningsämnen än med
en båtlast säd till Indien, ty båtlasten
gödningsämnen skulle ge den indiska
befolkningen möjligheter att mera rationellt
sköta sitt eget jordbruk och
därigenom — vilket jag tror är betydelsefullt
—■ vinna ett bättre resultat
för framtiden. En insats nu i form av
livsmedel är givetvis i högsta grad be -

Onsdagen den 20 april 1900 fin.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av

lijärtansvärd när man ser världssvälten,
men om man liar en avvägningsfråga
framför sig, bör man enligt mitt
sätt att se inte helt och hållet glömma
framtiden. Insatsen med livsmedel är
en stundens hjälp som icke båtar för
morgondagen, och det är ändock mot
framtiden vi skall rikta blickarna.

Därför är det inte helt uteslutet, herr
Eliasson, att ett jordbruk, som ger 80
procents täckning av det svenska folkets
livsmedelsbehov, från utvecklingsländernas
synpunkt kan vara att föredra,
eftersom vi då på ett mera rationellt
sätt kan utnyttja den arbetskraft
som finns inom det svenska näringslivet
och den vägen göra insatser, som
gör det möjligt för u-ländernas befolkning
att utnyttja sina egna naturliga betingelser
för utveckling i olika avseenden
och därigenom skapa sig ett bättre
och varaktigare underlag för svältens
bekämpande.

Jag tror inte att man så enkelspårigt
som herr Eliasson gjorde kan se
på denna problematik, ty vill man bygga
för framtiden, måste man se till att
utvecklingsländerna får möjlighet att
utnyttja sina egna tillgångar. Därför
har vi menat att hjälp till självhjälp
hela tiden måste vara det väsentliga i
de svenska insatserna, och den bör efter
måttet av vår förmåga göras så effektiv
som möjligt. Det finns i vår bilaterala
verksamhet exempel på att man
med små medel har nått betydande resultat,
bl. a. på yrkesutbildningens område.
Genom våra multilaterala insatser
på olika håll har vi också medverkat
i ett uppbyggnadsarbete, som kan vara
av betydelse för dessa människors framtid.

Jag tror att detta är den aspekt vi
bör lägga på problemet, om vi någon
gång skall ha en chans att skåda en
ljusning för utvecklingsländernas innebyggare,
ty vi skall inte leva i den
föreställningen att vi här möter ett kortsiktigt
problem, som genom en speciell
punktåtgärd kan lösas. Det är fråga om

den internationella biståndsverksamheten

ett mycket långsiktigt arbete, som kommer
att kräva såväl materiella som personella
insatser, inte bara av Sverige
utan även av andra länder. Härvidlag
bör vi givetvis utnyttja våra resurser
i den utsträckning som är möjligt. Det
som nu förordas i propositionen tillhör
de avvägningar som alltid måste
ske när man skall bedöma möjligheterna
att göra insatser på olika områden.
Men mot bakgrund av budgetläget i allmänhet
och handelsbalansen i synnerhet
förefaller det mig som om regeringen
på ett lyckligt sätt har skilt sig från
sin uppgift.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! När mittenpartierna kan
åberopa uttalanden av framstående experter
— jag har bl. a. nämnt Myrdal
och Borgström — när den internationella
fackföreningsrörelsen, kooperationen
och jordbruksorganisationerna kräver
iatt man skall göra en större insats
på det internationella området för att
möta den hungerkatastrof som hotar
i u-länderna, då har socialdemokraterna
och högern i statsutskottet ändå velat
avvakta. Det är detta jag kallar passivitet,
herr Lindholm. Det är passivitet att
säga att om det blir en samlad internationell
aktion, skall Sverige också överväga
en ökning av sina insatser.

Vad vi motionärer har begärt är att
det skall skapas en stor fond och att
Sverige skall ta initiativ i FN-organen.
Detta är en skillnad i ställningstagandet
som inte bör suddas ut.

Vidare säger herr Lindholm att jag
för ett enkelspårigt resonemang, när
jag talar om Indien. Det vore bättre att
sända gödningsämnen i stället för livsmedel
till Indien, menar herr Lindholm.
Men, herr Lindholm, när det på
grund av svår missväxt befaras en akut
livsmedelskris kan man inte klara sig
med gödningsämnen. Sådana är bra att

Nr 18

Onsdagen den 20 april 196(5 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

ha för att kunna åstadkomma bättre
skörderesultat ett kommande år. I och
för sig råder det väl inget motsatsförhållande
mellan sändningarna med gödningsämnen
och livsmedelshjälp. Att
Förenta staterna under ett budgetår kan
ge livsmedelshjälp åt Indien för många
hundra miljoner svenska kronor vittnar
väl om att sådan hjälp är nödvändig. Det
ligger ingen motsägelse mellan att skicka
livsmedel för att undvika akuta
hungerkatastrofer och att satsa på utveckling
av u-ländernas jordbruk. Båda
insatserna är viktiga. Jag vill också understryka
att man genom livmedelshjälp
inte heller får störa den växande jordbruksproduktionens
marknad inom uländerna.

Herr Lindholms försök att skapa ett
motsatsförhållande mellan ifrågavarande
båda hjälpformer tycker jag är alldeles
missriktat.

Jag skall inte vidare diskutera jordbruksutredningen.
Vad jag här framhållit
— och står för — är att svenska
jordbrukare inte har något intresse av
en omfattande export av jordbruksprodukter.
Det andra problemet — det som
jag bedömde såsom ett politiskt och
moraliskt problem för hela svenska folket
— är frågan, om vi år 1980 skall gå
ut i världen och säga: Nu vill vi köpa
20 procent av den mat vi behöver —
detta i en värld, där situationen är sådan
att miljoner människor hotas av
svältdöden, om inte alla industriländer
gör allt för att ställa till förfogande
hela sitt överskott?

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi har ju inom utskottet
stött förslag om vissa belopp till livsmedelsfonden,
och vi har därvid uttalat
att Sverige, om det görs en särskild
aktion, givetvis skall delta i den. Det
var ju rent principiellt som jag här diskuterade
utformningen av hjälpen.

För ett land som vårt, vilket har små
resurser, blir det hela alltid en avvägningsfråga.
Vi måste fråga oss vad

som på sikt medför det bästa resultatet.
Även om jag är järnbruksarbetare och
herr Eliasson är jordbrukare, borde vi
båda inse att en upprustning av jordbruket
i u-länderna på sikt ger en bättre
försörjning än om man utnyttjar sina
resurser för en tillfällig livsmedelshjälp.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Hem talman! Jag konstaterar bara
att herr Lindholm inte läst motionerna
och inte förstått vad det hela rör sig om.
Det internationella livsmedelsprogrammet
går ju ut på att både ge livsmedelshjälp
och att — inte minst — göra insatser
för att utveckla u-ländernas jordbruk.
Om jag inte är alldeles felaktigt
underrättad, är det en linje som man
inte minst i Förenta staterna alltmer
börjar följa. Vi motionärer är helt ense
med all expertis om att det här krävs
ett både-och. Det föreligger alltså inget
motsatsförhållande, herr Lindholm,
utan vi måste göra allt som är möjligt
för att stödja u-ländernas ansträngningar
att öka sin egen livsmedelsproduktion.
De hjälpinsatser i form av livsmedelssändningar
till u-länderna som
behövs för att undvika akuta hungerkatastrofer
kommer att kräva ett utnyttjande
av alla de resurser industriländerna
har i fråga om överskott.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Jag konstaterar med en viss tillfredsställelse,
att herr Eliasson i Sundborn
nu går ifrån sin argumentering i det
första inlägget, där han mot bakgrunden
av de förhållanden som råder ute i
världen starkt kritiserade tanken på eu
minskning av jordbruksproduktionen i
Sverige. Om jag fattade herr Eliasson
rätt i hans senaste anförande, delar han
min uppfattning att en upprustning av
jordbruket i utvecklingsländerna på
längre sikt ger det bästa resultatet. Det
måste betyda att vår förmåga att vidga
hjälpen till dessa länder ökar, därest
vi på det mest rationella sättet utnyttjar

Onsdagen den 20 april 1966 fn».

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av

den disponibla arbetskraften i de delar
av näringslivet som har möjlighet att
skapa de ting som fordras för en rationalisering
av u-ländernas jordbruk.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Stig Dagerman skrev en
gång några rader som kunde tjäna som
en sporrande riktpunkt även för våra
ansträngningar att bekämpa den mänskliga
nöden i u-länderna, som vi ju nu
alltmer börjar lära känna både till format
och art. Jag tänker på de ofta citerade
orden: »En hungrande människa
mindre betyder en broder mer.»

Svälten och befolkningstillväxten i
dessa länder är dock så stor, att denna
enkla och i och för sig riktiga princip
för medmänsklig solidaritet mot u-ländernas
folk inte inom rimlig tid tycks
kunna omsättas i praktiken. Folkökningen
går så snabbt, att man i varje
fall inte inom rimlig tid synes kunna
komma i kapp och såsom ett nettoresultat
av ansträngningarna få till stånd en
verklig minskning av världssvälten. Inkomstklyftan
mellan utvecklade och underutvecklade
länder vidgas ständigt,
eftersom utvecklingstakten i de underutvecklade
länderna minskar i jämförelse
med utvecklingstakten i industriländerna
och massfattigdomen i u-länderna
därigenom stiger.

Grupper av hungrande människor i
ett u-land kan vi visserligen mätta och
därigenom kanske få dem att uppleva
tillvaron på ett annat sätt och rent av
medverka till att också de börjar kunna
förverkliga litet av broderskapets
ideal i sina egna relationer till andra
människor. Men samtidigt ökar i växande
takt tillskottet av hungrande människor.
I slutet av detta århundrade
räknar man med att världens befolkning
kommer att ha fördubblats, en fördubbling
som huvudsakligen faller på
u-länderna och som vi måste räkna
med även om vi kan sprida kännedom
om födelsekontroll och familjeplanering
i dessa länder. Med denna takt måste

den internationella biståndsverksamheten

redan om 15 år, såsom bl. a. herr Nelander
framhöll, livsmedelstillgångarna
fördubblas för att man skall kunna föda
den växande befolkningen och åstadkomma
en mycket blygsam förbättring
av näringsnivån i dessa länder.

När läget är detta kan man fråga
sig, om skillnaden i hållning egentligen
är så stor mellan de vita i Sydafrika
och övriga vita folk om man bortser
från apartheidpolitiken såsom etablerad
åskådning och praktiserad reaktion
mot de färgade. Vi kan i varje
fall inte säga att de sociala rättviseideal
vi finner förpliktande i våra ansträngningar
att trygga vårt eget samhälles
medborgare ens teoretiskt sätter
sin prägel på vårt tänkande kring ulandsproblemen.
Den breda massan vet
om den skriande bristen på praktisk
solidaritet gentemot de färgade folken
liksom dess konsekvenser, bl. a. i form
av växande risk för krig — ett raskrig
är inte uteslutet — och inser att
även vi har del i denna brist, men den
är knappast villig att utan vidare låta
denna vetskap påverka sin inställning
till att utföra mera av verkliga handlingar
för att uttrycka en växande solidaritet
mot u-ländernas folk, särskilt
inte om det skulle bli fråga om verkliga
uppoffringar som påtagligt minskar
vår förmånsställning. I stort sett
är det alltjämt fråga om välgörenhet,
allmosor och hjälp, inte om solidaritet,
enkel rättvisa eller avbetalning på de
vitas skuld mot de färgade folken. Det
är mot denna bakgrund som från mittenpartiernas
sida väckts förslag om
en utökning av det internationella livsmedelsprogrammet
såsom ett ringa bidrag
till ansträngningarna att få till
stånd ökade internationella insatser för
u-länderna.

Först när vi kommit så långt att vi
betraktar det som naturligt att visa
samma grad av solidaritet mot den lidande
människan internationellt som vi
gör nationellt, finns någon utsikt att de
oerhörda problem som u-länderna stäl -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer for och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

ler oss inför skall kunna, om inte bemästras
så dock kanske åtminstone börja
lösas.

Det skorrar därför en smula illa när
man från regeringshåll emellanåt betonar
att Sverige gör mer än andra, t. ex.
för apartheidpolitikens offer, eller att
vi kommit först i fråga om den eller
den åtgärden. Jag tänker bl. a. på den
debatt som jag den 4 mars hade med
statsrådet Lindström i denna kammare
om de skyldigheter vi i humanitetens
namn har gentemot apartheidpolitikens
offer, och också på de uttalanden som
enligt uppgift statsrådet Palme gjorde
nyligen inför en engelsk publik, då
upplysningar lämnades om av regeringen
meddelade beslut — beslut som vi
i och för sig har anledning att vara
tacksamma för — om stöd åt raspolitikens
offer. Men vi här hemma kanske
lämpligen kunde ha nåtts av dessa
upplysningar på andra vägar än via
de engelska nyhetsbyråerna.

Vår nation är extra privilegierad med
en levnadsstandard som är bland de
högsta i världen och extra gynnad
även på det sättet att Sverige har haft
fred i 150 år. En sådan nation kan man
egentligen inte jämföra med andra i
fråga om prestationer när det gäller bistånd
till hårt drabhade folk. Man kan
faktiskt fordra mer av en så speciellt
gynnad nation som den svenska än av
andra. När vi med våra goda förutsättningar
gör vissa prestationer, är det
alltså ingenting att yvas över. Om vi
vore beredda att påtagligt minska steglängden
i vår egen utveckling för att
på det sättet öka dessa prestationer
och starkare manifestera internationell
solidaritet, kunde man möjligen föra
ett resonemang som det antydda, men
inte nu. Helst borde man helt avhålla
sig från sådana jämförelser. Blir det
fråga om en prioritering mellan å ena
sidan vår inre solidaritet med våra egna
nödställda och vårt eget behov av
utveckling och å andra sidan krav på
internationell solidaritet och dess prak -

tiska förverkligande, måste man givetvis
tillse att våra internationella insatser
inte får hindra oss från att aktivt spela
vår roll i det stora ekonomiska samarbetet
med andra länder och från att
därigenom ekonomiskt och i övrigt verka
som en allt starkare främjare av
u-ländernas inre utveckling till självförsörjning
och demokrati. En egen
sund ekonomi är förutsättningen för
verkligt stabilt stöd åt andra. Detta
är givetvis en utomordentligt svår avvägningsfråga,
eftersom den internationella
ekonomiska utvecklingen ständigt
fortskrider. Vi bör göra våra insatser
utan att vi därigenom försämrar våra
möjligheter att fortsätta och att utöka
dessa insatser. Det är bl. a. av detta
skäl — prövning av prioriteringsfrågorna
då det gäller egna och u-ländernas
behov — som vi från vårt håll rest kravet
på en bättre samordning av de
svenska u-landsinsatserna. Den utredning
som vi påyrkat gäller för övrigt
inte bara samordningsbehovet, utan helt
naturligt också planläggningen av insatserna
i syfte att öka dessa. När man
säger att det även i andra länder finns
en likartad administrativ splittring då
det gäller u-landsproblematiken, är detta
förhållande i och för sig inget belägg
för att vår nuvarande ordning är
den riktiga och godtagbara.

Då det gäller att klarlägga arten av
föreliggande behov och frågan om hur
dessa skall kunna mötas genom svenska
insatser liksom möjligheterna att lämna
största möjliga medverkan, vore det
naturligt att man närmare knöt an till
den svenska utrikesrepresentationen i
dessa länder. Jag tillhör inte dem, herr
talman, som kritiserar att personal från
SIDA reser ut till de länder och platser,
där etableringsbehov och andra behov
gör sig gällande, för att bilda sig
en egen uppfattning av de aktuella förutsättningarna
för en insats. Men jag
skulle likväl vilja rikta uppmärksamheten
på de brohuvuden för svensk vilja
till insatser i u-länderna som våra am -

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av

bassader i dessa länder kunde eller
egentligen borde vara. Fru Lewén-Eliasson
var inne på vikten av att vi samordnar
våra insatser med vederbörande
u-lands egna planer. Man kunde säkert
utnyttja våra ambassader långt bättre
därvidlag om man gav dem en viss
ökad utrustning med personal, speciellt
lämpad för bedömning, planering och
verkställighet av åtgärder inom ramen
för vårt intresse att stimulera utvecklingen
av livsmedelsproduktion, industri,
skolor o. s. v. i dessa länder. Vi
har socialattachéer i några få av de
industriellt starkt utvecklade länderna.
Hur vore det att knyta vad man kanske
kunde kalla projekt- eller projekteringsattachéer
till några av våra ambassader
i u-länderna, t. ex. i Kongo, Tanzania,
Indien eller något annat sådant uland?
Givetvis skulle det var fråga om
verkliga experter för de antydda uppgifterna,
och de behövde inte tjänstgöra
mera permanent. Kanske man kunde begränsa
insatserna till exempelvis en
treårsperiod.

Herr talman! Jag skall bara beröra
ytterligare en av reservationerna, nämligen
reservation nr 3 i utskottets utlåtande
nr 45. Det gäller information
om u-landsproblematiken. Skall vi kunna
öka insatserna för att åtminstone i
någon ringa mån medverka till dessa
problems lösning, är det nödvändigt att
långt starkare än hittills påverka människor
till förmån för sådana ansträngningar.
Det gäller att stärka opinionsbildningen.
En mera upplyst och medveten
opinion är förutsättningen för
ökade u-landsinsatser. Det har väckt
uppmärksamhet att regeringen tydligen
inte avser att ta initiativ till några insamlingsåtgärder
i anslutning till FN:s
generalförsamlings rekommendation av
den 7 december 1965 att göra FN-dagen
den 24 oktober till flyktingdag med
särskild inriktning på de bortåt 13 miljoner
flyktingarna i Asien och Afrika,
alltså människor vilkas situation är
svår, inte bara därför att de tillhör

den internationella biståndsverksamheten

ett u-land utan därför att de drivits
bort från sina hemländer, t. ex. från
Sydafrika, Rhodesia, Mocambique, Angola
och andra afrikanska stater. Tanken
att företa en hela världen omfattande
och starkt koncentrerad insamlingsaktion
för flyktinghjälp den 24 oktober
inrymmer en utomordentlig chans till
opinionsbildning och kunde skapa ett
tillfälle för folk här hemma att ge
praktiska uttryck för solidaritet med uländernas
plågade folk i varje fall vad
gäller de stora grupper medborgare i
vårt land som tycker att vi gör för litet
eller att det oftare bör lämnas tillfällen
liknande det av FN rekommenderade
att mera personligt och alldeles
anonymt avstå från egna tillgångar till
förmån för u-länderna. I Danmark tycks
u-landsengagemanget vara större än hos
oss att döma av t. ex. det förhållandet,
att detta land gick före då det gällde
en viss skärpning i hållningen gentemot
apartheidpolitiken och i fråga
om att skapa ett eget nationellt system
för garantier till investeringar i företag
inom u-länderna. Den danska regeringen
är också, som man kan vänta
sig, starkt engagerad i den av FN förordade
aktionen »blitz-drive» för att
genom en koncentrerad, snabbverkande
aktion, genom bössinsamling på gatorna
och i husen under några timmar den
24 oktober samla pengar till flyktingarna.
Avsikten är som sagt att så skall
ske över hela världen. De danska postoch
telegrafstationerna skall t. ex. engageras
att fungera som baser för insamlingsarbetet.
Staten är alltså engagerad
på ett högst påtagligt sätt i denna aktion.

Det opinionsbildande värdet av den
FN-inspirerade aktionen genom dess
koncentration och internationella bredd
kanske kan bli t. o. m. större än insamlingsresultatet
i pengar räknat. Men
detta tillfälle till ökad information och
opinionsbildning i u-landsfrågorna skall
enligt uppgift inte utnyttjas från regeringens
sida, därför att man den da -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

gen i stället skall ägna uppmärksamhet
åt en annan i och för sig viktig internationell
verksamhet och ämnar ta upp
flyktingproblemet kanske först nästa
år. Man försummar därmed en chans
till påverkan av stor psykologisk betydelse.
Så mycket angelägnare är det
då att stärka informationsaktiviteten rörande
u-landsproblemen på andra vägar.
Jag ansluter mig av detta och naturligtvis
av andra skäl, som utskottsreservanterna
anfört, till reservationen
med yrkande om ytterligare 125 000
kronor till publikationstryck m. m.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1 a och b, 2,
3 och 5 i statsutskottets utlåtande nr 45
samt till de båda reservationerna i statsutskottets
utlåtande nr 46.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Vi har i dag att diskutera
vår underutvecklade hjälp till
u-länderna. Vi vet så väl att inte ens
hälften av jordens befolkning äter sig
mätt, att miljoner människor dör i
hunger och sjukdomar — sjukdomar
som ändå går att bota. Medicinerna
finns, men ofta inte för de människor
som behöver dem. Jag vill också erinra
kammaren om att det för närvarande
finns 15 miljoner spetälska människor i
vår värld, människor som praktiskt taget
ruttnar bort bara för att det fattas
disulfontabletter. Det var först på 1940-talet som man fann ett verksamt botemedel
för den fruktansvärda sjukdomen.
Men tror ni att det stod i all
världens tidningar att här har man
funnit ett läkemedel med vars hjälp
man kan utrota jordens äldsta kända
sjukdom? Nej, det omtalades endast med
de små rubrikerna. Vi nutidsmänniskor
är iu upptagna av så mycket annat —
t. ex. om den eller den månraketen kan
nå upp till månens baksida. Många människor
drömmer om att upptäcka främmande
världar, när vi inte ens har upptäckt
vår egen värld. Vi vet att miljoner
människor svälter och ändå gör vi

så litet. Vi vet att Amerika, Europa och
Sovjet lägger ned lika mycket på sina
militära rustningar som hela den övriga
världens befolkning har att leva
på. Men är det inte många gånger så,
att när vi läser dessa siffror i våra
tidningar blir det bara siffror för oss.
Vi tänker inte på att det döljer sig människor
bakom siffrorna.

Jag har många gånger sagt till mig
själv: Tänk om det vore med u-landshjälpen
ungefär som med fotbollsspelet,
att man i halvtid skulle byta planhalva,
så att vi fick leva därute och samtidigt
känna till hur man lever i andra s. k.
civiliserade länder som Sverige.

I en ungdomsdiskussion i julas sades
att vi i Sverige inte lägger ned mer på
u-Iandshjälpen än på vispgrädde under
ett års tid. Herr Carlsson i Tyresö talade
bl. a. om att det var skandalartat
att vi inte gör mera. U-landshjälpen
är vår tids största fråga. Det har många
gånger tidigare från denna talarstol
ställts frågan: Hur kan ni drömma om
att bygga upp en social välfärdsstat när
ni är omgivna av miljoner hungrande
människor? Vad kan det bero på att det
är på detta vis? Jag tror att det är engagemanget
som fattas hos de flesta av
våra medborgare. Allt detta har många
gånger bara blivit siffror i en budget.
Vad som fattas är ett levande engagemang.

Jag tror att vi från svensk sida måste
koncentrera vår u-landshjälp. Vi måste,
såsom mycket riktigt har sagts från
flera experter, koncentrera hjälpen till
ett fåtal länder.

Vi i Sverige kan aldrig drömma om
att på något sätt tävla med andra länder
om månraketer och annat sådant
strunt. Vad vi kan tävla om är att bli
ett föregångsland i fråga om u-landshjälpen.

Därför smärtade det mig djupt, när
jag här i dag har hört vissa talare göra
jämförelser och framhålla hur mycket
Sverige skänker i jämförelse med andra
länder. Som jag sagt en gång tidigare

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Nr 18

:i:i

Riktlinjer för och planläggning av

här, kan det för mig aldrig bli fråga
om en tio i topp-liga. Vi kan inte försvara
oss med att andra länder skänker
eller gör så litet som möjligt. Sverige
har förmånen att gå före alla andra
länder och visa hur man bygger upp
fred och frihet för kommande tider.

Då vi tog med Sudan bland länderna
för vår biståndsverksamhet kom vi
upp i 28 sådana länder. Det har från
visst håll sagts, att man kan beteckna
detta som en strilkannepolitik. Vi kan
givetvis inte skänka så mycket som de
flesta u-landsvänner skulle vilja göra.
Därför måste vi, som jag sade, koncentrera
vår hjälp.

Varför har man inte kunnat skänka
mera pengar och göra mera? Jo, någonstans
i utskottsutlåtandet finner man
ett uttalande om att erfarenheten har
visat att den knappa tillgången på kvalificerad
personal för olika arbetsuppgifter
begränsat utvecklingen av biståndsverksamheten.
Jag vill med anledning
därav hävda att det i våra u-länder
finns kvalificerade människor. Därute
finns t. ex. i missionens tjänst av
Röda korset utbildade sjuksköterskor
som kan hjälpa men som många gånger
hindras att göra det, därför att det fattas
pengar. Det kan kanske synas väl patetiskt
att i detta sammanhang citera ur
ett brev som jag fick häromdagen, där
en missionssjuksköterska, en Röda korssyster
från Östersund, skriver så här:
Att säga till en fattig: »för dig finns det
ingen utväg, du får gå hem och do», det
orkar man knappast med när man är
född hemma i Sverige.

Jag skulle också vilja uttrycka saken
så: för oss som har fått förmånen att
leva i utvecklingsländerna och inte
längre betraktar dessa människor som
enbart siffror och dylikt och som har
sett all denna nöd, är det uppenbart att
något måste göras. Som det också mycket
riktigt sagts från denna talarstol
gäller det att engagera människorna i
vårt eget land.

Jag tror inte att vi med vår utveck2
— Andra kammarens protokoll 1966.

en internationella biståndsverksamheten

lingshjälp i t. ex. ett land som står mig
mycket nära, nämligen Etiopien, når så
många människor med det stora flotta
sjukhus vi har byggt i Addis Abeba som
vi skulle vilja hjälpa. Jag tror för min
privata del att det vore bättre att utbilda
massor av hälsovårdsarbetare som
gick ut i byarna och t. ex. talade om att
det är flugorna som sprider baciller, att
det är på avföringen man skall strö
kalk etc. Med den takt i vilken sjukdomar
och nöd utvecklas tjänar det inte
så mycket till att bygga ett stort flott
sjukhus. Man får bara år för år se hur
köerna utanför sjukhuset växer och blir
allt längre. Man står kanske i Addis
Abeba och ser i munnarna på de små
barnen, att trollkarlen har med rostiga
spikar plockat bort tandavlagringar,
därför att det är där sjukdomen har sitt
föste etc. Jag vill inte bestrida att barnen
många gånger kanske blir botade på
sjukhuset. Men sedan återvänder de till
de byar varifrån de kommer och där
smittas de av andra sjukdomar — en
evig ond cirkel.

Tidigare i dag har jordbrukets oerhörda
vikt berörts. Vi vet att 90 procent
av u-världens befolkning lever av jordbruk,
men på ett miserabelt sätt och i
så gammalmodiga former, att de tegar
man besår och sedan försöker skörda
inte alls ger vad man skulle kunna vänta
sig. Vi måste alltså med all kraft
satsa på det svenska jordbruket, så att
det kommer att kunna exportera, lära
ut erfarenheter och sända ut en del av
sin materiel. Det går inte längre, som
sker i vissa av dessa länder, att plöja
med en pinne. Här behövs nyare och
rationellare metoder. Jag tror det var i
går som ett fartyg, lastat med torrmjölk,
avgick från Göteborg till Indiens
svältande folk. I en tidning läste man,
att samma fartyg skall föra med sig
socker hem till Sverige, för att fartyget
inte skall gå på tomgång hem — på »lätten»
som man säger på sjömansspråk.
Då frågar man sig: Vad är detta för en
utvecklingshjälp? Sockret kostar i Sve Nr

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

rige ungefär 1 krona per kilo att tillverka,
medan det i Indien med dess dåliga
kommunikationer och primitiva
tillverkningssätt kostar ungefär 1: 35 kr.
Ändå skall vi importera socker från
detta svältande land.

Varför är inte människorna mera engagerade?
Fru Lindström sade en gång
att ingen hade klappat tillräckligt hårt
på hennes port i kanslihuset. Hon trodde
inte att det fanns denna väldiga
opinion i Sverige. Vi diskuterade varför
då inte fru Lindström gör mera för
att väcka denna opinion. Det är dock
fru Lindström som är tillsatt för att leda
opinionen beträffande utvecklingshjälpen
i vårt land. Fru Lindström sade i
sitt senaste anförande i denna kammare,
att riksdagsmännen skulle resa ut och
tala om u-hjälp. Jag skulle i dag vilja
säga: Tänk om fru Lindström, jag och
ytterligare några verkligen skulle fara
ut tillsammans. Jag tror att vi skulle
samla massor av människor. Tillsammans
tror jag att vi genom diskussioner
hland människorna säkert skulle kunna
engagera dem för en utvidgning av
u-landshjälpen, ty människor ute i landet
frågar sig ändå, varför man inte
gör mera i form av reklam, propaganda
och upplysning.

Tyvärr är det så att människor som
verkligen reser ut till ett u-land och vill
göra något förlorar rösträtten, får det
svårare med avseende på tjänstårsberäkning,
förlorar skolmåltider för sina
barn o. s. v. En småskollärarinna som
skall tjänstgöra i ett u-land får ett statligt
bidrag på 8 500 kronor. I Sverige
får hon ungefär 18 500 kronor i lön.
Varför skall de människor som vill resa
ut och göra någonting inte i stället hjälpas
och premieras?

Varför kan vi inte med kraft genomföra
statliga investeringsgarantier för de
industrier som verkligen vill satsa på
u-länder? Jo, det är nämligen så att
vissa med delvis socialistisk uppfattning
säger att vi inte skall tjäna på
dessa länder utan bara g» dem pengar

för att de sedan själva skall få sköta
sina angelägenheter. För min del tror
jag att det hör till det allra betydelsefullaste
under 1960-talet att vår industri
får sådana investeringsgarantier, att det
lönar sig för den att sätta utvecklingsvärldens
industri på fötter. När man
frågade aderton större svenska företag
i fjol, varför de inte hade vänt sig till
u-länderna med olika projekt, svarade
två tredjedelar av dem, att de vid några
tillfällen hade beslutat att avstå från
sådana projekt, därför att de var rädda
för nationaliseringar och förluster till
följd av revolter och andra oroligheter.

Det är, enligt min mening, också viktigt
att den statliga och den frivilliga
och industriella hjälpen koncentreras
och går hand i hand.

Många gånger kan man fråga sig vad
människor här i landet, som skänker
pengar till frivilliga insamlingar, har för
garantier för att hjälpen verkligen kommer
dit där man sagt att den skall sättas
in. Jag avser här inte sådana organisationer
som Röda korset, Rädda barnen
eller Lutherhjälpen. Där är det ingen
tvekan om att pengarna går dit de
skall. Men vi har haft en del andra insamlingar
här i landet. Jag har själv
varit delaktig i en. Och när jag sedan
reste ut för att studera det projekt som
det då var fråga om, erfor jag att man
i vederbörande land hade dragit in
en lika stor summa som Sverige hade
skänkt. De pengarna hade kanske gått
till militära rustningar eller liknande.

Det är därför mycket viktigt vad herr
Wiklund här framhöll, nämligen att de
svenska beskickningarna bör bli ambassadörer
i u-landshjälpen, att de bör fungera
som kontrollorgan som ser till att
insamlade medel kanaliseras på rätt
sätt. Jag skall erkänna att jag därvidlag
har bytt åsikt. Jag ångrar nu att jag pläderade
och röstade för att vi inte skulle
ha någon beskickning i Sudan. Men jag
är inte sämre människa än att jag kan
ändra mig, och nu tycker jag det vore
brr om vi upprättar ambassad i

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av

Khartoum och därigenom för en behövlig
kontroll över de 35 miljoner kronor
som finansdepartementet har förmedlat
dit.

I dag har det talats om vikten av
födelsekontroll, och jag tycker det är
mycket anmärkningsvärt att man beträffande
anslaget till den särskilda
barnfonden bara har begärt en så blygsam
ökning, fastän vi ju är medvetna
om den oerhörda befolkningsexplosionen
och ser vilken katastrof vi går emot
ute i stora världen.

Vid den Kristna gruppens gudstjänst
i dag talade en av mina riksdagskolleger
om hur han en gång hade fått
punktering på sin cykel. Han hade inte
tillfälle att laga den då, och därför
pumpade han några tag så att han kunde
fortsätta att åka ett stycke, varefter
han pumpade igen o. s. v. Ungefär så
tycker jag att den svenska u-landshjälpen
fungerar för närvarande. Vi pumpar
in pengar då och då, men vi gör
inte den där stora inpumpningen som
behövs. Nu säger många att det var
inte meningen att göra den stora samlade
insatsen under 1960-talet, men jag
vill hävda att Sveriges riksdag har sagt
ifrån, att vår målsättning är att under
1960-talet komma upp till en u-landshjälp
av en procent av nationalinkomsten.
Nu har vi bara nått upp till 3/io procent.

Herr Lindholm gjorde jämförelser
med andra länders insatser, och herr
Eliasson i Sundborn sade att vi successivt
skall nå upp till en procent av nationalinkomsten.
Ja, låt vara successivt,
men målsättningen måste dock vara att
nå dithän under 1960-talet. Hur kommer
det att bli i framtiden, när våra barnbarnsbarn
läser historia? Skall det då
i historieböckerna stå att under 1960-talet konstruerade man den största
atom- och vätebomben, och det var då
vi nådde upp till månen med våra raketer
etc.? Det vore väl bra mycket
roligare om man i framtidens historieböcker
kunde läsa att då gick det lilla

den internationella biståndsverksamheten

landet Sverige före alla andra länder
för att ge en effektiv hjälp åt u-länderna,
inte med hänsyn till vad andra länder
gjorde utan på grund av vad man själv
ville göra.

1 våra partiprogram står det mycket
talat om internationell solidaritet, och
inget parti kan undgå att ta ställning
till u-landsfrågorna. De går tvärsigenom
partierna. Men när jag — utan att citera
vad som står i den socialistiska
internationalens olika proklamationer
vid förstamajdemonstrationer — ser på
den nål som många av mina kolleger
bär här i kammaren, där det står »Fred
och frihet», vill jag fråga: Hur tror ni
det skall kunna bli fred och frihet i
världen om ni inte går i spetsen? Ni
är folkets utvalda ombud och har att
gå i spetsen för en vidgad u-landshjälp.

Jag skulle givetvis här kunna yrka
bifall till mina motioner. De betecknas
ju av vissa talare som överbud. Framtiden
får väl visa vad som har varit
överbud eller inte. För mig kan inga
pengar vara stora nog, om man vet att
man därmed kan rädda människoliv.

Med hänsyn till vad jag i början av
mitt anförande har sagt vill jag plädera
för bifall till motionen 207 i denna
kammare av herr Hermansson m. fl. I
min egen motion har jag sagt att den
enprocentiga målsättningen måste uppnås
senast år 1970. Herr Hermansson
och hans kamrater vill i stället ha 1969,
och jag säger givetvis ju förr desto bättre.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till de likalydande motionerna 1:158
och II: 207, innebärande att utvecklingshjälpen
måste planeras och preciseras
så att målsättningen en procent förverkligas
inom detta årtionde.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson frågade
för en stund sedan, om reservanternas
avsikt är att genom ett utredningskrav
framstå som mer positiva till

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

u-hjälpen än andra. Jag tror att den
frågan är felställd. Är det något som
klart framgår av denna debatt och av
de olika förslag som debatten bygger
på, så måste det vara att intresset för
och den positiva hållningen till u-hjälpsfrågan
går över både partigränser och
andra gränser. Sedan kan vi givetvis
ha olika meningar om hur insatserna
skall göras för att ge bästa möjliga resultat.

Det är väl inte helt utan att många
av oss, när vi söker uppslag till nya
och bättre former för vårt bistånd till
u-länderna, ibland grips av en känsla
av vanmakt. Med risk att bedöma fel
på grund av bristande kunskap om
dessa mycket svåröverskådliga problem
kan man ju inte värja sig mot intrycket
att all världens utvecklingshjälp,
till vilken Sverige ger ett förvisso mycket
blygsamt bidrag, inte räcker till för
att på minsta sätt minska klyftan i fråga
om ekonomisk standard mellan rika och
fattiga länder. Det bästa man vågar
säga är väl att hjälpen hindrar klyftan
från att vidgas riktigt så snabbt som
den annars skulle göra.

Om denna beskrivning av situationen
är korrekt — och jag fruktar, herr talman,
att den är det — måste kravet
på största möjliga effektivitet i u-hjälpsinsatserna
få absolut prioritet.

Den direkta effekten av de hjälpinsatser
vårt land kan göra kommer alltid
att vara ringa i jämförelse med det
omätliga behovet. Om det verkligen
skall bli något av, måste åtgärderna
vara självgenererande, måste de utlösa
kedjereaktioner i mottagarländerna.
Från vår egen inhemska lokaliseringspolitik
vet vi att knappast någonting
har större förmåga att utlösa sådana
kedjereaktioner än industriinvesteringar.
Jag har inte intrycket att vårt land
gör allt som kan göras för att stimulera
till och underlätta sådana investeringar
i u-länderna. Vi har tidigare i
andra sammanhang diskuterat hur den
svenska skattepolitiken i vissa fall

t. o. m. sätter käppar i hjulen för uländernas
egna försök att med förmånliga
skatteregler uppmuntra utländska
investeringar. Jag finner det också onödigt
trögt att inte vilja genast ta itu
med frågan om investeringsgarantier,
som kunde trygga svenska företags insatser
i u-länder mot orimliga och oberäkneliga
politiska risker. Att skjuta
undan detta problem med hänvisning
till en väntad rapport från Världsbanken
om ett eventuellt blivande multilateralt
garantisystem gör intryck av
den obotfärdiges förhinder, så mycket
mer som ingen på allvar tycks tro att
det inom överskådlig tid verkligen blir
något av med det multilaterala initiativet.

Över huvud taget måste vi göra rent
hus med alla fördomar mot utvecklingshjälp
på kommersiell grund. Det är
inget fel på en affär för att båda parter
tjänar på den — tvärtom är väl
det den finaste och bästa sortens affärer.
Vi har anledning att på allt sätt
mobilisera även intresset att göra goda
affärer som en mäktig drivkraft i
arbetet att hjälpa utvecklingsländerna
till en snabb utveckling.

Jag vill, herr talman, också foga någon
synpunkt till vad som redan
sagts om behovet av en mångfaldigt
ökad livsmedelshjälp till de svältande
folken. Det låter bestickande när det
sägs att vårt bästa bidrag på detta område
är dels att medverka till en rationell
jordbruksproduktion i u-länderna,
dels att genom livsmedelsimport
från dessa länder hjälpa dem att öka
sin export. Jag tror att detta resonemang
bygger på missuppfattning av
den faktiska situationen. Det är självklart
att vi på allt sätt skall medverka
till utbyggnad och rationalisering av uländernas
eget jordbruk. Men det är
väl ändå inte sannolikt att de allra tätast
befolkade u-länderna någonsin kan
bli helt självförsörjande med livsme del.

Vi bör tänka på att de länder som
i dag producerar ett överskott av livs -

Onsdagen den 20 april 1960 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av

medel inte alls är u-länder utan några
av de högutvecklade och jämförelsevis
glest befolkade industriländerna, som
rimligen —- om de inte känner sitt ansvar
inför världssvälten — kunde ha
samma intresse som vi av att öka sin
industriproduktion på jordbruksproduktionens
bekostnad och som veterligen
också i några fall har givit uttryck åt
ett sådant intresse av att minska sitt
överskott och i stället producera mera
industrivaror.

Här har talats om att Sverige borde
ta initiativ till en internationell miljardfond
för livsmedelshjälp. Jag vill, herr
talman, ifrågasätta om vi inte borde
gå ett steg längre och ta initiativ till
en internationell överenskommelse om
solidariskt ansvar för världens livsmedelsförsörjning.
Ett minimiinnehåll
i en sådan överenskommelse måste väl
bli att alla länder, som rimligen så
kan, svarar för sin egen försörjning
och inte går ut och konkurrerar med de
sämre lottade om de knappa tillgångar
som är kvar sedan varje livsmedelsproducerande
land täckt sitt eget behov.

Jag anser inte, herr talman, att det
är att otillbörligt förvandla u-hjälpsdebatten
till en inrikes jordbruksdebatt,
om jag erinrar om att vi i vårt land
ännu har tid att betänka oss innan vi
vidtar åtgärder som minskar vårt lands
möjligheter att bära sin del av ansvaret
för att alla människor skall få tillräckligt
att äta.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag finner det angeläget
att säga några ord i denna debatt.
Det är synnerligen svårt för utomstående
— om också intresserade — människor
att verkligen sätta sig in i ulandsproblematiken,
eftersom denna företer
ett så färgrikt spektrum av frågeställningar
och tusentals olika försök
att komma den svältande världen till
hjälp. Det rör sig om finansiellt och
tekniskt och om bilateralt och multilateralt
bistånd, över huvud taget gäller

den internationella biståndsverksamheten

det alla de olika faktorer som bidrar
till att skapa ett samhälle. 1 vårt eget
samhälle kan t. ex. inga åtgärder företas
isolerat utan man måste spela
över ett stort fält.

I vårt eget land har vi stora möjligheter
att se bristerna i utvecklingen. I
förra veckan diskuterade vi som bekant
väganslagen. En ledamot av denna kammare
kan lätt konstatera, om en väg
är dålig eller bra. Men om det gäller
en stig i Tanzania, som behöver byggas
ut till en transportväg även för tyngre
förnödenheter, är det inte fullt så lätt
att bli på det klara med behovet. Jag
tror därför att den resa som statsutskottets
första avdelning gjort var
utomordentligt nyttig. Det har anförts
kritik mot riksdagsledamöters resor.
Vi har dock i denna och i tidigare debatter
fått höra redogörelser från dem
som varit ute i världen och studerat
u-landsproblematiken, och dessa vittnesbörd
har gjort att jag blivit övertygad
om att det varit synnerligen väl
använda pengar. Vi behöver få se världen
från andra utsiktspunkter än Mallorca
och Kanarieöarna, och jag tycker
att det vore olyckligt om riksdagen
verkligen skulle ta intryck av den kritik,
som i detta sammanhang från olika
håll förekommit.

Jag skall även något beröra målsättningen
en procent av nationalprodukten
till u-länderna. Det har talats så mycket
om detta spörsmål, att det kanske
inte finns mycket kvar att anföra, men
jag vill ändå, herr talman, med några
ord kommentera frågan.

Om en sådan 20-procentig höjning,
som nu föreslås, i fortsättningen upprepas
varje år, skulle vi uppnå siffran
en procent av nationalprodukten i mitten
av 1970-talet. Jag tror att vi måste
sträva efter att komma fram tidigare
till detta mål, och jag håller även för
troligt att vi inte kan stanna vid denna
gräns.

Jag har redan tidigare framhållit
detta. Jag vill även hänvisa till vad

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den

herr Carlsson i Tyresö ganska nyligen
skrivit i en Tiden-artikel, nämligen att
det är mycket rimligt att tänka sig att
industriländerna kommer att eftersträva
att ge en procent i bidrag och en
procent i »mjuka lån». Frågan om »mjuka
lån» är kanske dock inte så enkel,
eftersom återbetalningar redan nu uppgår
till 40 procent av de pengar som
nu går till u-länderna.

Jordbrukspolitiken har i dag varit
uppe till diskussion. I och för sig är
det naturligt att vi producerar så mycket
vi kan för att människorna i världen
skall slippa svälta, men i stort sett
är detta ett distributionsproblem. I Indien
och i Pakistan saknas hamnar och
anordningar för att lagra de livsmedel
som skeppas dit. Sverige har alltså
gjort en riktig insats när vi byggt silos
för att lagra spannmål.

Denna fråga har naturligtvis också en
annan aspekt. Det avgörande spörsmålet
är om vi inom ett visst område skall
subventionera en viss vara för att det
skall produceras mer. Det råder brist
på många olika saker här i världen. Om
vi överför resonemanget från jordbruket
till industriens område, vill jag hävda
att väl ingen tänker sig att vi skall subventionera
verkstadsindustrien för att
den exempelvis skall kunna lämna jordbruksmaskiner
till u-länderna. Nej, vägen
måste naturligtvis vara en annan.
Vi måste kunna hjälpa länderna att
efterfråga varor som de kanske inte
själva kan producera. När denna efterfrågan
infinner sig kommer också producerandet
i gång. Om vi för över detta
resonemang t. ex. till pappers- och
massaindustrien, inser vi lätt att en
ökad läskunnighet i världen ögonblickligen
skulle skapa en mycket stor efterfrågan
inom detta område.

Däremot tror jag att vi — som det
sagts tidigare — kan exportera mycket
av vårt kunnande, t. ex. svensk jordbrukskooperation
och organisationsförmåga.
Man behöver sakkunnig hjälp att
odla jorden. Den förre KF-chefen Albin

internationella biståndsverksamheten

Johansson visade i en artikel i en tidning
— vars namn jag tyvärr har glömt

— vad det skulle kunna betyda för
världens livsmedelsförsörjning om man
förde en mera rationell jordbrukspolitik.
Det var inte småsaker. Därtill kommer
kanske problemet med distributionen
inom de egna länderna. Producentkooperationen
har härvidlag mycket
att lära ut; kanske är det på den
punkten som insatsen framför allt skall
sättas in.

Herrar Hansson i Skegrie, Arne Geijer
och Carl Albert Anderson har framlagt
en motion med förslag om att ytterligare
medel skall anvisas till det internationella
livsmedelsprogrammet. Givetvis
är det så vi måste gå fram. Härvidlag är
jag ganska nöjd med vad utskottet har
skrivit. Frågan är internationellt uppmärksammad
och kommer alltså upp
den vägen. Det är självklart att också
Sverige skall göra sin insats i detta
avseende. Det vore emellertid bra, om
man kunde skilja den jordbrukspolitiska
debatten från u-lijälpsdebatten. Detta
skulle gagna både svensk jordbrukspolitik,
u-ländernas folk och de svenska
konsumenterna.

Jag vill, herr talman, beröra en annan
fråga i detta sammanhang. Statssekreterare
Krister Wickman väckte ju stor
uppståndelse på Industriförbundet när
han i oktober vinkade med kalla handen
mot den s. k. bundna hjälpen eller

— som han uttryckte det — tanken att
vi skall lämna subventioner till industrien.
Hans resonemang återkom i
finansministerns skrivning i statsverkspropositionen.
Industrien har som bekant
betecknat uttalandet som en kalldusch
och frågat, om staten verkligen
vill ha samarbete med industrien i
u-hjälpen.

Här rör det sig givetvis om mycket
komplicerade frågor. Det är emellertid
alldeles självklart att vi behöver industriens
medverkan när det gäller u-ländernas
uppbyggnad, inte för exploatering
i gammal bemärkelse utan som en

Nr 18

Onsdagen den

Riktlinjer för och planläggning av

insats av folk som verkligen kan sin
sak. Det visar sig också att u-länderma
själva iir intresserade av att utländsk
industri kommer till dem. Vad jag skulle
önska vore att man förde en mer flexibel
debatt, att man inte låste sig i absoluta
åsikter. Svensk industri bör uppmuntras
att göra en insats. Det är bara
att hoppas att det internationella kreditgarantisystem
som nu är på väg kommer
att täcka de önskemål man i dessa avseenden
kan ha och att vi så småningom
också får detta system här i Sverige.

I dagarna har det kommit ett betänkande
från en utredning, som bär
gjorts inom SIDA om folkbildnings- och
vuxenutbildningsinsatser i Östafrika.
Det rör sig om ett projekt på cirka 3
miljoner kronor per år och 12 miljoner
kronor i ett engångsanslag. Vi kommer
härmed in på ett annat samarbetsområde,
nämligen svensk folkbildningsinsats.
ABF gjorde för ett par år sedian
ett program om dessa ting, och IOGT
har planerat en folkhögskola i Kenya.
Ifrågavarande utredning inom SIDA tar
upp dessa projekt till behandling och
bygger ut det till att avse även andra
saker. Det gäller således samarbete på
ett vidare fält.

Det finns, herr talman, en aspekt på
detta sammanhang som jag tror det är
viktigt att uppmärksamma, nämligen
att det är ett sätt att aktivisera människor
ute på fältet till en insats. För att
förstå denna aspekt behöver vi bara
tänka på hur vår egen demokrati kommit
till. Det är i själva verket våra folkrörelser
som givit näring åt vår demokrati.
Genom denna biståndsverksamhet
kanske man indirekt också kan vara
med om att bygga upp en demokrati i
de nybildade stater, som egentligen har
ganska stora svårigheter i detta avseende.

En annan sida är att man kanske kan
engagera svenska folkrörelser i u-landshjälpen.
Vi har härvidlag alltför länge
varit för mycket beroende av experter
på hög nivå. För några år sedan förde

den internationella biståndsverksamheten

fru Lindskog här i riksdagen fram tanken
på juniorexperter. De kom sedan att
kallas biträdande experter. Senare, herr
talman, har vi fått fredskåren. Även om
dess namn inte är särskilt lyckat, är det
en bra verksamhet som fredskåren bedriver.
Förslaget om fredskåren väckte
ju ett visst motstånd när det framlades.
Man talade till och med föraktfullt om
att svenska ungdomar skulle resa ned
och kratta löv i bushen. Nu är det emellertid
19 personer som bär åkt till Etiopien
och Zambia. Denna grupp är som
vi vet den andra i ordningen. Nästa omgång
kommer tydligen att gälla Tanzania.
Meningen är att man två gånger om
året skall sända ut 60 personer och att
man i framtiden skall ha omkring 250
ute på fältet. Det är ju mest yngre människor
på arbetsledarnivå som det rör
sig om. Är det inte ganska tjusigt, herr
talman, att tänka sig att dessa människor
nu håller på att bygga upp ungefär
20 skolor i Etiopien. Efterfrågan på
fredskårsarbetare är ganska stor, och
erfarenheterna av deras arbete har ju
hittills varit de bästa.

Jag har varit med om att underteckna
en motion om bidrag till missionen. Jag
vill om den bara säga att jag ser den
som en opinionsyttring. Riksdagen har
ju redan tidigare uttalat sig positivt i
denna fråga — och gör det i än högre
grad i år. Jag har därför ingen anledning
att anföra någonting utöver vad
utskottet har sagt i det sammanhanget.
Jag vill dock på detta motionsförslag
bl. a. anlägga precis samma synpunkter
som de jag framfört på andra folkrörelsers
initiativ i u-länderna, nämligen
att man också över missionen kan nå
ganska långt i personkontakt och enskild
aktivitet. Jag tror följaktligen att
man i framtiden måste ge ännu mer till
missionen. Det rör sig ju här bara om
några miljoner i den stora satsning som
vi ändå är beredda att göra.

Vi har ju, herr talman, under senare
år talat rätt mycket om storleken av
vår penninginsats. Det är klart att detta

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

också är ett problem som behöver lösas.
Även om jag ibland tyckt att man
slagit an brösttoner när man velat att
vi skall ge ännu mer, vill jag inte förringa
det patos som då kommit till uttryck.
Jag har själv sådant patos. Jag
menar att det är nödvändigt att öka våra
insatser. Det är nödvändigt att denna
fråga får absolut prioritet i vår politik,
men man måste naturligtvis också ha
klart för sig var dessa pengar skall tas.
Ett bidrag på 1 procent av nationalprodukten
betyder t. ex. en omsättningsskatt
på ca 2 procent. Man skulle vinna
mer respekt om man i samband med
talet om ökning av bidraget också
nämnde något om var pengarna härtill
skall tås.

Det är alltså nödvändigt att här göra
avvägningar. Finansministern, som
främst skall göra dessa avvägningar,
får kanske den svåraste uppgiften av oss
framöver. Men vi måste göra dem —
jag vill understryka det, herr talman —
riksdagen har till sist ansvaret att föra
fram u-hjälpen.

Men en annan fråga i detta sammanhang
är lika stor — jag höll på att säga
större. Det gäller frågan om de personella
insatserna. Som generaldirektör
Michanek vid flera tillfällen påpekat,
måste det bli en naturlig sak att människorna
i detta land går ut i u-landshjälpen.
Det måste bli så att det blir
naturligt att man i sin utbildning och
sin karriär ger åtminstone ett par tre
år — helst något mer — för en u-landsinsats.
Detta måste genomsyra hela vårt
samhälle. Vi kan här i riksdagen besluta
om statens insatser, men kommunerna
och svenskt näringsliv har lika stora
uppgifter. Att ha deltagit i u-landshjälpen
måste utgöra en merit och inte en
vit fläck på meritlistan. Denna fråga
berör naturligtvis också tjänsteårsberäkningen,
pensionspoäng och liknande
ting.

Hur svårt det kan vara att för dessa
uppgifter lösgöra människor från deras
arbete belyser ett exempel från väst -

kusten. Man hade fått tag i en kunnig
fiskeriexpert, som reste till Tunisien.
När han begärde tjänstledighet för ytterligare
ett år, avslogs denna ansökan av
hans egen organisation, och han måste
alltså återvända till Sverige. Man frågar
sig: Var detta verkligen nödvändigt?
Och om det var nödvändigt, är det ett
bevis på hur svårt det är att få folk att
stanna en längre tid i u-landshjälpen.
Vår personlinsats beror naturligtvis rätt
mycket på den tid som var och en kan
stanna. Om en person är ute i tre år
i stället för två år, betyder det att hans
arbetsinsats ökar med en tredjedel. Och
sammanlagt är det ganska mycket. Mycket
tid går t. ex. bort för inlärningen;
u-landsarbetarna behöver en »inkubationstid».

Detta, herr talman, leder mig in på
en annan sak, nämligen på frågan om
utbildningen här hemma av u-landsarbetare.
En artikel i dag i en av våra
stockholmstidningar belyser den frågan
på ett mycket sakkunnigt sätt. Här finns
en mycket egendomlig företeelse. När vi
skulle skicka folk till fredskårsarbete.
blev det helt plötsligt nödvändigt att utbilda
personalen i tre månader. Men när
vi skickat ut experter på hög nivå har
de — höll jag på att säga — bara fått ett
litet brev på fickan om vart de skall
åka någonstans. Det är naturligtvis lika
viktigt att den som har hög utbildning
får veta litet om det land som han eller
hon skall åka till. Jag tror att det är nödvändigt
att man snabbt tar upp frågan
om utbildningen av u-landsarbetare.
Det är en rekommendation som jag vill
skicka med mitt anförande.

Låt mig till slut sammanfatta vad jag
sagt i detta avseende. U-landshjälpen
måste bli ett naturligt inslag i svenskt
samhällsliv. Det bör inte i framtiden
vara märkvärdigare att resa till Östafrika
eller Pakistan för att utföra några
års arbete där än att ta plats på en
annan ort i landet än på den där man
händelsevis blivit född. Det finns idealitet
bakom u-landshjälpen, men denna

Onsdagen den 20 april 1900 fm.

Nr 18

>11

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

har också en annan aspekt. Fattigdomen
ute i världen kan lika litet som fattigdomen
inom landet vara utvecklingsfrämjande.
Den saken var även herr
Lindholm inne på. Det som vi i industriländerna
nu ger ut till u-länderna
i form av bidrag'' och lån kommer självklart
i sinom tid åter i form av ökad
handel. Lika litet som adeln en gång
kunde leva isolerat och rikt utan att
ta hänsyn till arbetarklassen kan länder
isoleras att leva kvar i rikedom eller
fattigdom. Alla kommer att tjäna på att
utvecklingen drivs framåt. Men det som
bör göras, bör göras fort.

När jag i fredags lyssnade på u-hjälpsdebatten
i första kammaren — och även
när jag lyssnat på den här i dag — fick
jag en känsla av att man etablerat något
av en samlingsregering i denna
fråga. Enigheten är alltså mycket stor,
och de reservationer som avgivits är
egentligen bara krusningar på ytan. Jag
tänker emellertid, herr talman, yrka bifall
till en av reservationerna, nämligen
nr 3 vid punkten 7. Den rör SIDA:s
informationsavdelning, och man begär
där en ökning av anslaget med 125 000
kronor. Jag hade ett liknande yrkande
när det gäller anslag till FN-förbundet,
och eftersom man här talar om en samordning
mellan SIDA och FN-förbundet
i informationsverksamheten, tycker jag
att det är konsekvent att stärka hela
detta område. Herr talman! Jag yrkar
alltså bifall till den reservationen och
till utskottets hemställan i övrigt.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Svensk verksamhet i uländer
är ingen ny företeelse. Svenska
missionärer — det har vi hört flera
gånger i dag — har i mer än hundra
år gjort stora insatser av medicinskt
och kulturellt värde. Likaså har svensk
företagsamhet sedan länge varit väl
etablerad i många av dessa länder. Den
organiserade svenska biståndsverksamheten
har emellertid i sin nuvarande utformning
endast några få år på nac2*
— Andra kammarens protokoll 1966.

ken. Ocli liksom fallet är när det gäller
nykomlingar kan man inte vänta
sig att den redan från början skall vara
färdig till organisation och utformning.

Högerpartiet har i sin partimotion
hemställt om en allsidig utredning för
att utröna vilka riktlinjerna för den
fortsatta biståndsverksamheten bör bii.
Bakgrunden till denna begäran är en
övertygelse om att den snabba utvecklingen
på biståndsverksamhetens område
liksom de nya erfarenheter som
fortlöpande görs kan komma att fordra
andra åtgärder från svensk sida än
dem som redan är planerade. Jag skall,
herr talman, i det följande be att få
belysa några av de områden som ligger
till grund för denna uppfattning.

Den centrala uppgiften för svenskt
bistånd måste vara att samordna egna
nationella resurser med kraven och behoven
hos u-länderna. Vilka är då våra
resurser? Den frågan borde vara lättare
att besvara än frågan om var våra insatser
skall göras.

När det gäller våra finansiella resurser
skulle jag vilja erinra om vad statsrådet
Lindström sade i denna fråga
under remissdebatten, nämligen att nationalproduktens
tillväxt och den politiska
viljan att inteckna denna tillväxt
med ökade belopp för u-hjälpsändamål
är två obekanta variabler, och vi vet
inte i dag hur de kommer att kombineras;
vi gör antaganden, det är allt.
— Den första variabeln kan inte SIDA
göra någonting åt, men när det gäller
den politiska viljan vore det väl magert
om inte Sveriges riksdag skulle ha en
del att säga till om. Den bör inte behöva
bygga på antaganden.

Det är ju så att vi har en fastställd
ram av ekonomiska tillgångar i detta
land. Inom denna ram gör vi fördelningar.
Ett större anslag till u-landsbistånd
måste följdriktigt kombineras med
besparingar på andra områden — det
är ett faktum vi inte kan komma ifrån.
Jag ser det som en viktig uppgift för
Xr IS

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

SIDA att kraftigt verka för denna fördelning,
så att vi inom en rimlig framtid
kan följa FN:s rekommendation om
biståndsprocenten. Det fordras som herr
Svensson i Kungälv nyss sade en allsidig
och kraftig information på detta
område.

Sverige har som ett högindustrialiserat
land utomordentliga tillgångar i vårt
kunnande. Våra tekniker, jordbrukare
och medicinska personal liksom vår
administration står även internationellt
sett på en mycket hög nivå. Dock räcker
det inte med att konstatera detta.
Det är nämligen i dag ett problem att
kunna få disponera dessa människor,
att få disponera just dem man helst
vill ha till arbetet i fråga. Idealitet är
nog bra och ofta nödvändig, men gedigna
kunskaper om de förestående arbetsuppgifterna
är absolut nödvändiga.
Den kanske viktigaste uppgiften är väl
där att ge u-landsarbetare insikt om
omöjligheten att överföra svenska värderingar
och svenskt tänkesätt till länder
med helt annan kulturell och administrativ
bakgrund. Vi måste utbilda
våra blivande u-landsarbetare med hänsyn
till dessa förhållanden, och denna
utbildning måste komma till stånd innan
de reser. Dessutom har en sådan
u-landsarbetare rätt att kräva att tjänstgöring
i u-Iand i merithänseende inom
alla områden värderas på samma sätt
som tjänstgöring inom vårt eget lands
gränser. Ingen bör då ur befordringssynpunkt
behöva avstå från internationellt
biståndsarbete.

Här vill jag passa på att påminna om
att samhället inte visar något större
intresse för dem, som arbetar i svensk
industri i u-länder; de har inte rösträtt
i det egna landet. Herr Svensson
i Kungälv framförde ju betydelsen av
att samhället på alla sätt stöder våra
u-landsarbetare.

Höga krav måste givetvis ställas på
planeringen av ett u-landsarbete. Naturligtvis
betydde koncentrationen av NIB
till SIDA en rationalisering när det gäl -

ler administrationen. Vi får dock inte
låsa oss fast vid den uppfattningen att
SIDA måste fungera på samma sätt
för all framtid. Påfallande är, när man
gör en jämförelse, att FN:s organ till
sin organisation och funktion — jag
vill alldeles särskilt understryka det
sistnämnda — är föremål för kontinuerliga
förändringar. Den snabba befolkningsutvecklingen
i världen och den
ökande klyftan mellan industriländer
och u-länder tvingar fram en dynamisk
biståndsverksamhet. Det tvånget kan
inte heller vi komma ifrån.

Arbetsuppgifter saknas inte för framtiden.
Jag nämnde förut vikten av att
ta till vara den erfarenhet som svensk
industri har av u-landsarbete, och jag
vill påtala betydelsen av att underlätta
en vidare utbyggnad av denna verksamhet,
särskilt som u-ländernas myndigheter
ofta utövar ett starkt tryck på
svensk exportindustri. Jag anser att
det är nödvändigt att vi i vårt land
kompletterar den internationella konventionen
rörande skydd för utländsk
egendom med nationella investeringsgarantier.
Många andra länder har gjort
detta, och det finns knappast någon
möjlighet för oss att ytterligare öka
vårt näringslivs arbete i u-länderna
utan att ge detta samma stöd. Den föreslagna
utredningen bör också undersöka
möjligheterna till övriga handelsstimulerande
åtgärder. Det måste vara
självklart att vi skapar förbättrade möjligheter
för att kommersiellt och industriellt
bidra till att öka takten i uländernas
ekonomiska utveckling.

Men, herr talman, vår svenska biståndsverksamhet
kan inte, vilket vi
kanske märkt här i dag, diskuteras utan
att man tar upp frågan om världens
livsmedelsförsörjning. Denna har aktualiserats
kanske först och främst genom
hungerkatastrofen i Indien men
också genom det resonemang som förs
när det gäller utformningen av den
svenska jordbrukspolitiken. Inför den
enorma befolkningsökningen med en

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av

fördubbling av jordens befolkning under
de kommande fyrtio åren måste vi
öka livsmcdelstillgången samtidigt som
vi med en aktiv familjeplaneringspolitik
försöker minska befolkningstillväxten.
AU öka livsmcdelstillgången betyder
dock icke enbart att öka produktionen.

Det finns en annan sida av problemet
som endast indirekt berörts i organisationen
SII)A:s verksamhet. Jag tänker
då på den för oss ofattbart stora förstöringen
av redan befintliga livsmedel
som äger rum just i de områden där
livsmedelsbristen är som störst. I Indien
räknar man med att över en tredjedel
av tillgängliga livsmedel förstörs genom
bristfällig lagring. I subtropiska
länder skördas spannmålen under torrtid
och måste sedan under regntiden
förvaras i lufttäta behållare för att inte
röta eller andra fuktskador skall göra
dem otjänliga till föda, en lagring som
största delen av världens länder inte
har möjligheter till. Givetvis sker denna
lagring bäst i silos. Det är påfallande
att FN inom sin multilaterala biståndsverksamhet
ser byggandet av sådana
som en väsentlig uppgift, men även för
vår del måste SIDA i sitt framtida
planeringsarbete överväga de möjligheter
som finns för Sverige att lämna
direkta lån med gynnsamma amorterings-
och räntevillkor till de länder
där livsmedelsförstöringen är så stor
att frågan om 10 procent av vår egen
självförsörjningsgrad trots allt blir en
droppe i världshavet, om än en viktig
droppe.

En av Indiens jordbruksexperter har
deklarerat att om varje grossist, by och
familj kunde lagra livsmedel lufttätt
skulle det inte finnas någon spannmålsbrist
i landet som inte kunde hävas
genom inhemsk omfördelning. Detta
skall ses mot bakgrunden av det faktum
att 100 miljoner människor där i
dag lider av svält.

På samma sätt måste man också betrakta
den allvarliga bristen på konst -

den internationella biståndsverksamheten

gödsel i u-länderna. Dessa länder förbrukar
sammanlagt mindre än en tiondel
av all världens handelsgödsel. Behovet
är praktiskt taget obegränsat, men
med tanke på transportkostnaden och
förekomsten av råvaror för sådan framställning
i praktiskt taget alla länder
kommer i framtiden en inhemsk produktion
att vara det enda realistiska.
En sådan startar sällan av sig själv,
och såväl experter som kapital krävs för
att på det sättet kunna höja livsmedelsproduktionen.

Herr talman! Jag har velat ta upp
dessa frågor därför att när man talar
om svensk jordbrukspolitik ur internationell
synpunkt märker man en tendens
till att vår primära åtgärd för att
avhjälpa livsmedelsbristen i världen
skall vara att vi underlåter att importera
livsmedel till oss själva. Detta må
kunna vara till en hjälp, men vi får
inte bortse från det ytterligt stora krav
u-länderna har rätt att ställa på oss när
det gäller deras möjlighet att öka sin
egen livsmedelsproduktion och att kunna
lagra den till vad den är avsedd för,
nämligen människoföda. Det skall därför
bli av stort intresse att följa upp
det regionala utvecklingsprojektet i
Etiopien.

Inför de stora förhoppningar som
kommer till synes i SIDA:s redogörelse
för projektets utformning må det tilllåtas
mig att lägga några synpunkter
på det tydligen uppgivna lantbruksproj
ektet i Algeriet. I årets statsverksproposition
har bidraget skurits ned
med 700 000 kronor, och man har deklarerat
att projektet skall avvecklas.
När jag samtidigt läste rapporterna därifrån
blev jag onekligen förvånad. Det
gäller inte bara att misstanken kom
fram att det liar brustit åtskilligt i planering
och kanske också i genomförande
av projektet. Man ställer ändå tydligare
frågan: Måste det brista härvidlag
även i framtiden?

Enligt den plan för den fortsatta
verksamheten där som fastställdes som -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

maren 1964 skulle den svenska insatsen
främst inriktas på undervisning
och utbildning, med andra ord ungefär
samma målsättning som föreligger när
det gäller Etiopien-projektet. Man får
bara hoppas att SIDA har lärt av erfarenheterna.
En av de viktigaste måste
vara kunskapen om att det biståndsmottagande
landet är och fungerar annorlunda
än vårt eget, och det som
passar här kanske inte ens är acceptabelt
där borta.

Då foderväxtodling vid farmen skulle
vara lämplig bestämde man sig bland
annat för att ha mjölkkor. De för animalieproduktionen
nödvändiga byggnaderna
skulle komma från Sverige. Ritningarna
godkändes också här i berörda
instanser. Men i Algeriet sade
man nej. Där ville man endast ha byggnader
av inom landet vanlig standard.
Dessutom gjorde man på svenskt håll
en nog så viktig upptäckt: invånarna
i Algeriet dricker inte gärna mjölk.
Man får hoppas att husdjursexperten i
Etiopien har klart för sig det landets
dryckesvanor.

I februari 1965 bestämde man sig för
att lägga ned den kvarvarande verksamheten
på farmen. Avvecklingen skulle
vara slutförd i och med detta års utgång.
Då började emellertid vissa positiva
resultat att visa sig. Ungefär fem
miljoner kronor har Sverige lagt ned,
varav cirka en miljon på maskiner och
redskap. De goda resultaten visade sig
i en ökad kunskap i maskinskötsel, en
fortgående rationalisering av driften
men först och främst på försöksodlingarna.
Det har där visat sig att man vid
rationell bearbetning och gödsling av
jorden, användande av lämpliga sorter
och rätt anpassad såtid har kunnat få
mycket goda skördar även vid s. k.
torrodling, dvs. utan bevattning, ungefär
en tre- till femdubbling beroende på
spannmålssorten. Detta lägger man nu
ned. Att det kunde varit aktuellt för tre
år sedan kan jag förstå. Nu undrar jag
bara varför de positiva resultat som

man trots allt har vunnit, även om de
kanske inte motsvarat de förhoppningar
man hade, skall hindras att komma
Algeriet till godo.

Detta var ett kanske negativt exempel
på vikten av noggrann planering.
Kontinuitet är om inte annat så ur ekonomisk
synpunkt ett krav som vi har
rätt att ställa på SIDA:s verksamhet.
Kanske beror bristen på sådan på att
den statliga biståndsverksamheten trots
allt ännu saknar en enhetlig ledning. Vi
är, som jag sade, medvetna om att en
omorganisation inte omedelbart kan
vara helt färdig, men vi vill starkt understryka
att den av oss begärda utredningen
måste ha som en mycket viktig
uppgift att utröna huruvida en ytterligare
samordning av administrationen
under ett departement skulle innebära
en förstärkning av SIDA:s kapacitet. Vi
vill också framhålla vikten av att ansvarsfördelningen
mellan departementen
och SIDA:s uppföljande verksamhet
blir helt klarlagd. Med de stigande ekonomiska
krav som kommer att ställas
från SIDA:s håll måste det klart kunna
fastställas vilka fordringar vi kan ställa
på effektiviteten av de ekonomiska
insatserna. Ingenstans är det så lätt att
få ut för litet av pengarna som i fråga
om internationellt bistånd. Därför är
goda insikter i u-ländernas funktion
och hjälpbehov inte bara av administrativt
värde utan även av ekonomisk betydelse.
Det väsentliga är trots allt inte
bara storleken av våra resurser utan
vad vi kan ge för dem.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i reservationerna 1 a, c och d vid punkten
1.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman. Jag vet inte om jag har
så mycket att replikera. Det mesta av
vad fru Sundberg sade var sådant som
vi i stort sett kan vara överens om. Som
jag framhöll i mitt första inlägg har vi
något av en »samlingsregering», och det

Onsdagen den 20 april 1900 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av

jungfrutal som fru Sundberg höll var ett
utmärkt tal och en utmärkt illustration
till att vi är ganska eniga i detta stora
och betydelsefulla ärende. .lag begärde
närmast ordet för att säga något om den
begärda utredningen.

Två avdelningar inom statsutskottet,
första och femte avdelningen, är nu inkopplade
på arbetet med u-landshjälpen.
Det betyder att 35—40 personer i
riksdagen får ta del av vad som händer
i fråga om u-landshjälpen. Vi har dessutom
SIDA och dess styrelse, där de
olika partierna och större organisationerna
är representerade. Det betyder
att vi säkerligen har över 50 människor
som mycket ingående kan följa u-hjälpen.
Är det då inte orimligt att tänka
sig att vi skall lia en utredning om
u-hjälpen, efter det att vi har haft
SIDA:s organisation bara något år?
Innebär det inte att man sätter käppar
i hjulet? Den önskan, som man kanske
framför allt från oppositionens sida har,
att följa med vad som händer kan man
lika väl tillgodose inom riksdagsutskott
och inom SIDA. Därför är en sådan här
utredning bara till förfång. Vad man
nu behöver är arbetsro. SIDA behöver
arbetsro för att kunna framlägga de förslag
detta verk kan utarbeta. Oppositionen
har alla möjligheter att föra fram
sina synpunkter i dessa sammanhang.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag tror att vi är ganska
överens om att u-landsbiståndet ännu
inte har funnit sin slutgiltiga form. Det
utgår ju nu i huvudsak på basis av bilaterala
avtal mellan länderna men dessutom
i viss utsträckning i multilateral
form och i form av privat finansiering.
Även om det kan finnas försvar för
både bilaterala och privata insatser, är
tyvärr dessa ofta ingalunda fria från
berättigade anmärkningar.

Jag har därför för min del den uppfattningen
att man nog bör sikta till att
mera samordna biståndsverksamheten
i Förenta Nationernas och dess speciella

den internationella biståndsverksamheten

organs regi. Genom en sådan samordning
skulle mera kontinuerliga och målmedvetna
insatser kunna göras. Hjälpen
skulle kunna fördelas mera i proportion
till de verkliga behoven i de mottagande
länderna, utan att dessa skulle kunna
klaga över att man gör något slags inblandning
i deras angelägenheter.
Glädjande nog tycks det också som om
krafter vore i gång för att ordna livsmedelsprogrammet
så som jag här har
antytt.

Utskottet säger beträffande en motion
som jag har varit med om att väcka i
denna kammare att, därest en allmän internationell
aktion skulle komma till
stånd med avseende på en ytterligare
utbyggnad av det internationella livsmedelsprogrammet
förutsätter utskottet
att Kungl. Maj:t gör framställning till
riksdagen om medelsanvisning i erforderlig
omfattning. Det har här sagts
i denna debatt att detta uttalande av
utskottet innebär ett försök från dess
sida att smita ifrån ansvaret att ta ställning
till motionsyrkandet om en förstärkning
av livsmedelsprogrammet. Jag
skall inte säga något om den tolkningen.
Jag vill bara uttala den förhoppningen
att man, därest det skulle bli en sådan
internationell aktion som man här tänker
sig, är beredd att stå vid de ord som
man har sagt i utlåtandet. Jag tror nämligen
att det bara är en tidsfråga, innan
man kommer att på allvar försöka internationellt
lösa detta livsmedelsprogram.

Om jag är rätt underrättad är förberedelserna
i gång och har varit det rätt
länge i syfte att utrusta FN-organen på
detta område med möjligheter att uppsamla
partierna på världsmarknaden
och få till stånd en gemensam distribution
till u-länderna. Det har under
åren 1903—1965 pågått försöksverksamhet
med ett sådant samordnat livsmedelsprogram.
Ungefär 75 länder har deltagit
med insatser på ungeför 95 miljoner
kronor i varor och tjänster. Nu planerar
man, såvitt jag vet, en fortsättning

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

av programmet med samma inriktning
men i en väsentligt större omfattning
för åren 1966—1968.

Jag tror att denna verksamhet kommer
att innebära ett tvång för industriländerna
att lämna eventuella överskott
på livsmedel till just detta gemensamma
försörjningsprogram. Kontinuiteten i
fråga om livsmedelshjälpen är nämligen
utomordentligt viktig för att u-länderna
skall kunna inordna hjälpen i sina egna
utvecklingsprogram.

Vi är nog alla medvetna om att det är
en synnerligen besvärlig och dessutom
mycket stor sak, om man internationellt
kan ta hand om detta — inte minst därför
att 1975, såsom påpekats tidigare,
livsmedelstillgången behöver vara 80
procent större än nu och att den beträffande
de animaliska produkterna
måste vara 120 procent större än den
nuvarande.

En utomordentligt intressant sak i
detta sammanhang är, att man t. o. m. är
i färd med att försöka reglera de s. k.
världsmarknadspriserna till förmån för
u-landsbiståndet. Det har sitt alldeles
särskilda intresse för de länder som är
inne på tanken att minska sin egen livsmedelsproduktion
och lita på världsmarknaden
i tron att där kunna köpa
billigt. Inom ramen för Kennedyförhandlingarna
överväger man nu nämligen
att till u-länderna överflytta de
fördelar som hittills har kommit köpkraftiga
länder till godo genom de s. k.
realisationspriserna, vilka har gällt på
världsmarknaden. Dessa vinster avser
man således att flytta över till u-länderna
med deras icke köpkraftiga efterfrågan.

Enligt den källa där jag fått dessa
uppgifter skall man åstadkomma detta
genom en rad världsvida avtal. Det är
då meningen att industriländerna skall
betala höga priser på världsmarknadsvarorna,
varvid vinsterna härav inte
skall gå till exportländerna utan till FNorganet,
för att detta i sin tur med dessa
vinster skall kunna nedsätta priserna

på de varor som skall gå till u-länderna.
Enligt min mening är detta en utomordentligt
intressant konstruktion, ty
den innebär att man indirekt tvingar de
rikare industriländerna att genom sin
import hjälpa till att förbättra u-ländernas
livsmedelstillgång.

Det är förklarligt att denna fråga har
kommit upp internationellt, då det mycket
stora engagemang som Förenta staterna
har haft inte längre kan fortsätta.
Förenta staterna vill nu att världen i övrigt
skall hjälpa till och att det då skall
ske på detta sätt. Hur det sedan går för
de länder som spekulerar i en billig
världsmarknad genom att köpa, som det
heter, billiga livsmedel därifrån, är som
Kipling sade, en annan historia.

Därför är det nog klokt att inte lova
för mycket när det gäller import av billigt
socker och annat, fastän det för
dagen ser ut att vara något av Höga
visan i regeringspartiets livsmedelspolitik.

Jag är fullt medveten om att u-landshjälpen
innefattar många komponenter
utöver livsmedelshjälpen, men jag skall
inte här ingå på dem, ty det har andra
gjort. Jag skall begränsa mig till livsmedelsprogrammet.
Det är nämligen
min bestämda uppfattning att införsel
av livsmedel utifrån på s. k. icke-kommersiell
basis ännu under långa tider
kommer att vara det primära i biståndsaktionerna.
Även om en del utvecklingsländer
har ökat sin inhemska livsmedelsproduktion
ganska snabbt, räcker
det ändå inte på långa vägar för
att balansera den folkökning som samtidigt
sker.

Jag fick i dag i min hand ett meddelande,
där det stod att OECD:s utskott
för utvecklingshjälp varit samlat
i Paris under påskveckan. Då hade man
diskuterat dessa frågor och bl. a. konstaterat
att utvecklingshjälpen hittills i
första hand varit avsedd att stimulera
industrialiseringen, men nu måste den
ges en ny inriktning, sade man, och i
stor utsträckning användas till en ök -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av

ning av u-ländernas livsmedelsproduktion.
I det sammanträdet deltog även
eu delegation från Förenta staterna,
och även där framhölls nödvändigheten
av att öka jordbruksproduktionen,
inte blott i u-länderna utan också i industriländerna,
för att minska faran
för livsmedelsbrist. Man sade i sammanhanget:
»Uppfattningen om ständiga

överskottslager av jordbruksprodukter
måste nu grundligt revideras.»

Som jag nämnde är man här i landet
ingalunda inställd på att öka produktionen,
utan siktar i stället på att minska
den. Kontrasten mot vad OECD:s
utskott uttalat är sålunda mycket stor,
och några kommentarer därutöver behöver
jag inte göra. Såvitt jag förstår
kommer vi i framtiden inte att tillåtas
sitta på en piedestal och lita på en billig
världsmarknad. Övriga länder kommer
säkerligen att begära att vi skall
delta i de indirekta subventionerna genom
att betala de importpriser som man
internationellt åsätter produkterna. Vi
kommer inte att tillåtas göra några vinster
här uppe, samtidigt som människor
i andra länder svälter ihjäl.

Det är mycket sällan som jag har
anledning att instämma med herr Rubin,
och jag skall inte heller nu göra
något direkt instämmande, men jag vill
knyta an till ett uttalande som jag tycker
det finns anledning att understryka.
Herr Rubin sade att man en gång
i en avlägsen framtid borde kunna läsa
i historieböckerna att under 1960-talet
fanns det ett litet land som hette Sverige
och som hjälpte till att försörja
svältande människor ute i världen. Ja,
det vore väl, om man kunde läsa det.
Men tänk om historiens dom i stället
blir att det fanns ett land som hette
Sverige och som i rådande situation
skar ned sin jordbruksproduktion för
att leva på det lilla överskott som fanns
men vilket så väl behövdes i de länder
där människor svalt ihjäl.

Den snabba folkökningen i dessa länder
är ett gissel för dem, och det är

den internationella biståndsverksamheten

oerhört svårt för en familjeplanering.
Därför är det ofrånkomligt att se saken
som den är och i fiirsta hand under
lång tid ännu försöka sätta livsmedelstillförseln
som det primära. Det är inte
bara bristen på kalorier som är en katastrof
för dessa människor, utan det
är ännu värre för dem att den mat de
får är alldeles undermålig. Det är framför
allt bristen på äggvita som är det
svåra problemet. Vi har här i vårt land,
om jag är rätt underrättad, en försörjning
av äggvita med ungefär 52 gram
per person och dag. De u-länder som
vi här talar om har en tillförsel av 7
gram per dag. Det är denna brist i iiggviteförsörjningen
som förorsakar arbetsoförmåga,
nedsatt energi etc. Den
skapar ett tillstånd som gör att den
mänskliga arbetsinsatsen i mycket hög
grad beskärs. Därför får man räkna
med att dyrbara investeringar i maskiner,
i industrien i övrigt, i kommunikationer,
i undervisning etc. kan bli
dåligt utnyttjade om inte en bättre näringsstandard
kan ges dessa människor.
Det kan bli ungefär som att köra
en dyrbar motor med ett undermåligt
bränsle, och det gör man inte. Den
nyckelposition som en tillräcklig näringstillförsel
intar motiverar mitt påstående
att det primära under lång tid
ännu i hela denna biståndsinsats måste
vara livsmedelsprogrammet.

Jag vill inte motsäga förra statsrådet
Lindholm när han framhöll att man här
borde inrikta sig på att i stället skicka
konstgödsel till dessa människor. På
lång sikt skulle jag tro att det är riktigt,
men det hjälper inte alls i dagens situation
— i varje fall hjälper det relativt
litet. Jag skall nämna ett exempel som
bevisar detta.

Ökningen av livsmedelsproduktionen
i dessa länder i Fjärran Östern var 1952
—1960 ungefär 2,9 procent. Samtidigt
ökade produktionen i EEC-länderna
med 2,8 procent, alltså inte fullt så mycket.
Därför kan man säga att de förstnämnda
länderna inte bär släpat efter.

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

Om man vore så optimistisk att man
trodde att dessa u-länder skulle kunna
öka med inte 2,9 utan 4 procent — det
är alldeles otroligt och kan inte vara
praktiskt möjligt — måste man ändå
därutöver ha en livsmedelstillförsel på
icke kommersiell basis fram till 1980
som är tre gånger så stor som nu —
trots att där sker nästan en fördubbling
av den egna produktionen. Tillförseln
av konstgödsel i all ära, men den hjälper
inte för dagen och inte för de närmaste
åren utan först på lång sikt.

Att man framöver måste satsa på en
bättre jordbruksteknik i dessa länder
är självklart. Men vi skall också ha
klart för oss att det inte går att införa
den teknik som tillämpas inom vårt
jordbruk eller inom jordbruk i andra
länder, där man nått lika långt som vi.
Nej, det behövs en jordbruksteknik som
kan passas in under de förhållanden
som råder i ifrågavarande länder —
en teknik som gör att det stora befolkningsöverskottet
i dessa länder kan tillvaratas
i produktionsapparaten.

Analfabetismen utgör vidare ett hinder
för livsmedelsproduktionen i u-länderna.
Framför allt behövs det i dessa
länder en jordbruksreform för att de
mänga jordbrukarna där skall kunna få
större intresse av att producera —- de
bör alltså känna att de äger torvan de
brukar.

Detta är åtgärder som måste vidtagas
på lång sikt men som inte får lämnas
utanför bilden.

Herr talman! Jag skall till sist ta upp
ett tidningsuttalande. Det har bemötts
tidigare, men jag går in på det därför
att ifrågavarande synpunkt är ett så kärt
argument i den propaganda regeringspartiet
bedriver. Uttalandet stod för
några dagar sedan att läsa i en ledande
artikel i den tidning som jag förmodar
numera är regeringspartiets huvudorgan.
Det heter: »Bönderna i väst skulle producera
allt vad de orkar för FN:s internationella
matfond. Det listiga i en
sådan lösning är, att den ger de rika
länderna en omedelbar belöning; spe -

ciellt bönderna i de rika länderna har
hälsat förslaget med glädje. Se bara hur
vår egen bondeförbundare Gunnar Hedlund
med darr på stämman erbjuder de
svenska böndernas tjänster i kampen
mot svälten.»

Det är, som jag sade, tydligen på detta
sätt slipstenen skall dras när det i denna
fråga gäller jordbrukarna och centerpartiet.
Jag ber emellertid att bestämt
få avvisa dessa beskyllningar. Krav på
att ett oräntabelt jordbruk skulle upprätthållas
för att Sverige därigenom
skulle kunna skicka livsmedel till u-länderna
har icke framförts och kommer
icke att framföras från centerpartiet
och säkerligen inte heller från jordbrukarhåll.
Har de som för detta tal egentligen
tänkt igenom vad det skulle betyda? Jo,

det skulle betyda att vi skulle
upprätthålla oräntabla jordbruk i vårt
land trots att avkastningen inte skulle
svara mot mer än halva den timlön vederbörande
kunde få i annan produktion.
Dessa underbetalda människor
skulle med andra ord till betydande del
få bära u-landshjälpen. Jag tror inte
att något parti vill ta på sig ansvaret
för en sådan
är något helt annat om vi, trots vår
starkt sjunkande produktion, är beredda
att avstå tillfälliga överskott till
u-länderna.

En helt annan historia är det också
att vi inom centerpartiet inte kommer
att acceptera regeringspartiets program
att nedbanta Sveriges livsmedelsförsörjning
så långt att vi permanent skall uppträda
som konkurrenter till de svältande
folken om världens helt otillräckliga
livsmedelstillgångar i så stor utsträckning
som skulle svara mot en femtedel
av vårt försörjningsbehov. Det är något
som regeringspartiet självt får försöka
att försvara — om nu detta över
huvud taget är möjligt.

I detta anförande instämde herrar
Gomér, Persson i Heden och Johansson
i Växjö (samtliga ep).

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! U-hjälpen iir ett verksamhetsområde,
som geografiskt omfattar
ett 80-tal länder och som innehållsmässigt
omspänner alla mänskliga
aktiviteter från hantverk till avancerad
atomfysik, från familjeplanering till
konstgödsel och silos, som vi nyss diskuterat.
Vi svenskar har att göra med
dessa u-hjälpens mest olikartade verksamhetsgrenar
— ehuru vi begränsar
oss till ett tjugutal mottagarländer —
och det är omöjligt att i en riksdagsdebatt
föra ett nyanserat resonemang
om den samlade u-hjälpens utvecklingseffekt.
Jag vågar påstå, att det inte heller
går att göra detta i en sådan kommitté
av parlamentariker, missionärer,
näringslivsrepresentanter och vetenskapsmän,
som i reservationerna 1 a,
1 b och 1 c föreslås skall tillsättas. Meningen
med en sådan kommitté skulle
enligt vad som uttalas vara att analysera
utvecklingseffekten av olika svenska
projekt. Detta kräver ett mätsystem
som kan tillämpas på sinsemllan myckel
olika u-hjälpsbranscher, om jag får använda
ett så kommersiellt uttryck. Inte
ens inom FN har man, enligt vad man
själv anser, ännu fått fram godtagbara
normer för sådana systematiska mätningar
och värderingar av FN-hjälpens
egna biståndsprojekt. Arbetet på sådana
mätmetoder bedrivs f. n. på beställning
av ECOSOC. Tills vidare gör man försöksvisa
s. k. evalueringar genom att
skicka ut »missions» — i detta sammanhang
ett slags värderingsnämnder
— till begränsade avsnitt av en viss
verksamhet.

Detta gör att jag finner det fullständigt
uteslutet att en svensk kommitté
— hur den än skulle sammansättas
och även om den fick mycket mera tid
på sig än det snålt tillmätta halvår eller
däromkring, som reservanternas förslag
i realiteten innebär — skulle kunna
göra en sådan analys av utvecklingseffekten,
att den i enlighet med vad
reservanterna föreslår kunde bli väg -

ledande för en ny plan för u-hjälpen,
som regeringen enligt samma beställning
skulle kunna förelägga nästa års
riksdag. Även högerns representanter
liar fastnat för denna idé men lägger i
den önskade kommitténs uppdrag huvudvikten
vid en ny utredning av den
svenska biståndsverksamhetens administration,
om vilken riksdagen fattade
beslut så sent som i fjol. Mittenpartiernas
yrkanden går emot detta. De vill
i stället att utredningen skall betygsätta
den biståndsverksamhet som äger rum.
Det skulle bli ganska svårt för dem
som nu sitter i kanslihuset att skriva
direktiven för denna tänkta utredning,
ja, svårt även för oppositionspartierna,
om de fick makten och myndigheten
att göra det själva.

Det vore enligt min mening en annan
sak, om man verkligen ville prioritera
u-hjälpen i förhållande till andra av
samhällets större åtaganden, om man
verkligen ville väga u-hjälpens kostnader
mot nya reformer, som väntas bli
föreslagna av pågående utredningar,
och göra en inbördes angelägenhetsgradering
av större utgiftsposter i statsbudgeten
för att få tillräckligt utrymme för
en snabbare ökning av svensk u-hjälp.
Något sådant allvarligt engagemang,
som tar även uppoffringarna med i bilden,
har emellertid inte något parti
föreslagit; såvida jag inte skall räkna
herr Rubin som ett parti, som det ju
görs ibland. Herr Wiklund snuddade
visserligen vid tanken, då han nämnde
möjligheten av att minska steglängden
i vår egen inre utveckling, men hans
brösttoner riktade sig helt mot regeringen.
Huruvida han ville verka för
att folkpartiet gör en sådan prioritering
av u-hjälpen i förhållande till inre reformer
framgick inte alls.

Nej, i stället nöjer man sig med att
i olika inlägg kritisera påstådda förseningar
i arbetet. Man tycks mena att de
planer som statsmakterna har fastställt
inte har hunnit utföras. Jag antar att
man syftar på SIDA:s reservationsme -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

del, som dock är väl intecknade för
kommande projekt; det vill jag säga
herr Nelander, som hoppades få dem
för missionens räkning.

Man talar om förseningar och andra
nackdelar, som skulle uppstå genom
att biståndsförvaltningen är splittrad
på flera departement, och hävdar att
en sådan bristande samordning »måste»
hindra och försena praktiska arbetsinsatser,
utan att såvitt jag vet ha
minsta belägg för att så har varit fallet.

Ett handelsdepartement, som sköter
tullfrågorna inklusive tullarna på ulandsvaror,
har varje utvecklat industriland.
Ett finansdepartement som
övar inflytande på den internationella
finanshjälpen har alla civiliserade län der.

Den svenska biståndsförvaltningen
har nu fått en väl konsoliderad uppbyggnad.
Den sorterar under utrikesdepartementet,
där den naturligen hör
hemma, och samarbetar med de andra
departement som måste ha intresse för
och inflytande på vissa sidor av uhjälpen
genom en interdepartemental
beredning. Den fungerar bra. Inga fältprojekt
har försinkats genom tvister
mellan några departement. Att det
ibland föreligger olika uppfattningar i
inrikes administrationsfrågor är självklart.
Det finns över huvud taget ingen
samhällsaktivitet här i landet som inte
synas i sömmarna av minst två departement:
fackdepartementet och finansdepartementet.
Jag vågar därför påstå att
talet om u-hjälpens splittring numera
är oberättigat.

Jag vill också göra några reflexioner
om livsmedelshjälpen. Det är naturligt
att flera talare här och många andra
som inte har talerätt i riksdagen, liksom
jag själv gör kan känna sig skakade
av vetskapen om att så många
människor svälter i u-länderna, när vi
själva är ett välnärt folk, där flera dör
av fetma och övergödning än av undernäring.

Men Sverige är samtidigt ett litet
land. Även om vi skänkte bort all den

mat, som vi under ett år maximalt skulle
kunna framställa ur våra egna grödor
och ur våra fiskevatten, skulle det
inte räcka till att mätta u-ländernas
900 miljoner permanent hungriga invånare
under längre tid än en eller två
dagar av årets 365. Detta är bara ett
grovt mått på behovet av livsmedelshjälp
i katastrofsituationer, men jag
anför det därför att herr Eliasson i
Sundborn nyss i ett debattinlägg stod
här med sin »tallrik» för importerad
mat.

Inte heller har Sverige några nämnvärda
möjligheter att lämna tekniskt
bistånd till en rationellare jordbruksdrift
inom u-länderna. Herr Hansson i
Skegrie yttrade några riktiga ord om
detta problem. Vi har inga egna erfarenheter
av jordbruk i tropiskt och
subtropiskt klimat. Svenska agronomer
måste fortbilda sig under ett par år i
exempelvis Israel, innan de kan göra
någon riktig nytta i u-land. Frågan är
då, om vi kan använda våra resurser
till något annat bistånd som får större
effekt, därför att vi har speciella förutsättningar
att bispringa därmed. Det
kan vi faktiskt. Ett sådant område är
familjeplaneringen, som har nämnts i
många olika sammanhang. Om vi i någon
ringa mån verkligen skulle lyckas
medverka till att minska befolkningstrycket
i u-världen framöver — i någon
ringa mån säger jag, men det är ju
inte heller fråga om att svensk livsmedelshjälp
skulle kunna bli annat än
ringa i förhållande till behovet — skulle
det indirekt vara detsamma som en
livsmedelshjälp, eftersom minskad konsumtion
och minskad efterfrågan på
födoämnen får samma verkan som ökad
tillgång på sådana. Jag ställer här dessa
två ting bredvid varandra därför att
jag menar, att man inte bör se frågan
om livsmedelshjälp isolerad utan sätta
in — i ett vidare sammanhang — reservanternas
förslag om fördubblade
anslag till internationella livsmedelsfonden
och förslaget att Sverige i prin -

Onsdagen den 20 april 19(i(i fin.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av

ci|> skall utfästa sig all ställa 100 miljoner
till förfogande för samma ändamål.
I och för sig är ingetdera förslaget
orimligt med hänsyn till det omättliga
behov som alla, oberoende av partitillhörighet,
känner till och beklagar
och om man bortser från den svenska
inrikesekonomien, som ju alla riksdagspartier
samtidigt hjälper till att inteckna
till bristningsgränsen, med utgifter
för välfärd och till förmåner som
vi beviljar oss själva. När regeringen
har stannat vid att föreslå en tredubbling
av tidigare anslag till internationella
livsmedelsfonden har det varit
i överensstämmelse med fondens egen
rekommendation. Men samtidigt håller
vi dörren öppen för en eventuell ökning
av det treårsbidrag, som vi har utfäst
oss att lämna. Det är nämligen inte
riktigt, som herr Hansson i Skegrie
sade, att utskottet försöker »smita undan»
det motionsyrkande som pekar på
denna möjlighet. Redan i statsverkspropositionen,
som skrevs före motionen,
framhålles det »att en ökad medelsanvisning
för de följande två budgetåren
bör kunna aktualiseras när erfarenheter
av den nu väsentligt utvidgade verksamheten
föreligger». Jag tycker därför
att det är försvarligt att för närvarande
avvisa reservationerna till statsutskottets
utlåtande nr 46.

Reservanterna uttrycker sig mycket
varsammare om svensk livsmedelshjälp
in natura än vad man gjorde i de motioner,
till vilka reservanterna i huvudsak
ansluter sig. Det är bra, ty motionärerna
rörde sig verkligen med en
ganska tvivelaktig argumentering. När
herr Hansson i Skegrie klagar över den
debatt, som förekommit i tidningarna
kring centerpartiets utspel i fråga om
livsmedelshjälpen, får han väl hålla i
minnet, att man i denna debatt utgått
från de föreliggande motionerna, och
motionärerna gick i sin argumentering
vida längre än vad herr Hansson i
Skegrie gjorde här.

Herr Eliasson i Sundborn började

den internationella biståndsverksamheten

sitt anförande med att säga, att ingen
på ansvarigt svenskt jordbrukarhåll vill
att vi skall inrikta vår jordbruksproduktion
på export av livsmedel till uländerna.
Men enligt den motion, som
undertecknats av herr Hansson i Skegrie
— och han är tongivande, vill jag
tro — och flera av herr Eliassons partivänner,
har man beräknat att de 10
miljoner kronor, med vilka man vill
öka anslaget till livsmedelsfonden utöver
Kungl. Maj :ts förslag, skulle användas
för en sändning av 5 000 ton
mager torrmjölk, producerad i Sverige
till en kostnad av, som det anges i motionen,
1:60—2 kronor per kilo. »Inköpet
bör ske till inom landet gängse
priser», säger samma motionärer. När
motionen trycktes var det svenska priset
kr. 3: 50 per kilo torrmjölk, medan
de utländska noteringarna varierade
mellan 1 krona och 1: 40. Den kvantitet,
som man skulle kunna köpa på
världsmarknaden för dessa pengar, skulle
alltså kunna bli tre gånger så stor
som den kvantitet svensk torrmjölk vi
skulle kunna ge in natura för samma
kostnad.

Det är väl ändå så, att åtaganden om
livsmedelshjälp i form av svenska varor
måste inpassas i den allmänna
svenska jordbrukspolitiken. Det betyder
i praktiken, att den del av produktionen
som framställs för biståndsändamål
skulle få samma stöd i form av införselavgifter,
exportbidrag o. s. v. som
de varor får vilka konsumeras här
hemma eller exporteras kommersiellt.
Det betyder i sin tur, att kostnaderna
för de svenska produkterna skulle komma
att ligga ett gott stycke över världsmarknadspriserna.
Man gör sig inte
skyldig till någon »spekulation i en billig
världsmarknad», herr Hansson i
Skegrie, om man pekar på det faktum,
att u-länderna för närvarande skulle
kunna få mycket större varukvantiteter,
om Sverige ställde resurser till förfogande
för inköp av livsmedel på
världsmarknaden, och slapp att få så -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1960 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

dana livsmedel från Sverige. Det är ett
faktum, att man helt kan bortse från
verkningarna på världsmarknaden av
en ökning eller minskning i Sveriges
handel med jordbruksprodukter — detta
alldeles oavsett vad sådana förändringar
på världsmarknaden kan innebära
för utvecklingsländerna. År 1964/
65 utgjorde Sveriges andel av världens
totala veteproduktion mellan 3 och 4
promille. Vår veteimport uppgick samma
år till en halv promille av världsproduktionen.
Jag tror alltså att vi med
fördel redan från början skulle ha kunnat
operera bort u-hjälpen ur den jordbrukspolitiska
debatten. Då hade också
herr Hansson i Skegrie sluppit tidningsskriverier
som han inte tycker om.

Herr talman! Jag har antecknat så
många ting som jag skulle vilja bemöta.
Jag är medveten om att jag ändå kommer
att förbigå en hel del av tidsnöd
eller glömska. Framför mig har jag en
anteckning med anledning av herr Nelanders
anförande. Han började med
att citera det positiva uttalandet i utskottets
utlåtande om bistånd genom
missionen. Han var medveten om att
det finns en sådan skrivning också i
statsverkspropositionen. Han tycktes
mena att den innebar en sinnesändring
i jämförelse med den tid då vi, enligt
hans uppfattning, icke kunde acceptera
någon u-hjälp med »religiös etikett».
Jag vill säga att jag aldrig varit med
om någon tid, då vi uppställt ett sådant
krav för u-hjälpen. Men vad vi har varit
noga med är att u-hjälpen icke skall
förknippas med religiös påverkan. I det
samarbete, som numera pågår mellan
SIDA och missionen, håller man på
denna princip. Missionen gör så stora
värdefulla och humanitära insatser på
många områden, att det statliga stödet
väl kan satsas på detta och inte på något
evangelisationsarbete. Herr Nelander
antydde också i sitt anförande ett
fall som rörde ett land i Afrika, Centralafrikanska
republiken, som skulle
blivit ogint behandlat av SIDA. .lag

skulle tro att vi tänker på samma fall,
nämligen en läkarstation som planerades
av örebromissionen. Herr Nelander
hoppades på en omprövning av SIDA:s
beslut. Jag vill gärna ta detta exempel
som utgångspunkt; tv det illustrerar på
ett utmärkt sätt var gränsen bör dras
mellan enskild verksamhet i frivilligorganisationer
och statsunderstödd
verksamhet. Jag skall ta några minuter
i anspråk just för detta problem. Frivilligorganisationer,
bland dem missionen,
kan få stöd med statsmedel för
verksamhet i länder där vårt biståndsorgan
SIDA har egna större hjälpinsatser
i gång eller i övrigt har goda möjligheter
att följa de enskilda organisationernas
arbete. Men Centralafrikanska
republiken är inte ett sådant land.
Det ligger utanför den nuvarande redan
alltför stora kretsen av länder, som
SIDA försöker koncentrera, och landet
saknar för övrigt svensk officiell representation,
vilket ytterligare försvårar
kontrollen — en diplomatisk representation
som man för övrigt enligt
herr Wiklunds önskemål borde kunna
koppla in mera på u-hjälpsfrågorna.

Statligt stöd förutsätter vidare, att
projektet i fråga står i överensstämmelse
med mottagarlandets egna prioriteringar
och har förtur på dess önskelista.
Man ger inte statsbidrag till planering
av sådana projekt, och statsbidraget
uppgår aldrig till hela kostnaden
för projektet. Det måste ankomma
på det enskilda initiativet att undersöka
förutsättningarna innan ansökan
om bidrag ingives. Man får inte som i
det aktuella fall herr Nelander tog upp
framlägga en begäran om belopp som
täcker 100 procent av beräknade kostnader
för hela anläggningen. Jag tror
att det är mycket viktigt att här understryka
principen att frivilligorganisationen
— initiativtagaren, huvudmannen
— själv måste svara för en betydande
del av kostnaderna och aldrig
kan påräkna att få sina anläggningar
helt betalda med statsmedel — det

Onsdagen den 20 april 190(5 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av

framgår ju också av själva benämningen
statsbidrag. Men med dessa kriterier
har ändå missionen och frivilligorganisationerna
fått ett ökat stöd av skattepengar.
När herr Nelander här räknade
upp de olika budgetåren och vad
som hade utbetalats för dessa ändamål,
kan jag gärna lägga till det innevarande
budgetåret, under vilket vi räknar
med att komma upp till 4—5 miljoner
kronor för sådant stöd. De olika
missionssällskapen ligger därvid långt
framme i fråga om beviljade anslag.

Herr Nihlfors tog bl. a. upp reservation
nr 3 med krav på högre anslag till
upplysningsverksamhet inom SIDA.
Han ville för sin del ha de 125 000 kronorna
till journalistkurser i u-landsfrågor.
Motiveringen till reservationen
är emellertid en helt annan och enligt
min mening ganska svag. När man i
reservationen säger, att de frivilliga organisationerna
får vidkännas stora kostnader
för att de sprider kunskap om
u-hjälpsproblemen och i det syftet behöver
hjälp av SIDA, skulle jag vilja
genmäla att just det stora intresse, inte
minst från ungdomens sida, för internationella
frågor, som dessa frivilliga
organisationer vill ta vara på med sin
upplysningsverksamhet om u-hjälpsproblemen,
samtidigt utgör den bästa näring
för frivilligorganisationernas egen
verksamhet och tillväxt som man kan
föreställa sig. Därför ligger det i hög
grad i deras intresse att lägga ned en
del resurser just på kunskaper om uhjälpsproblemen.
Den stora efterfrågan
på material på detta fält, som man talar
om i reservationen, bör snarast
vara en stimulans för frivilligorganisationerna
att aktivera sina egna medlemmar
i upplysningsverksamheten.
Herr Nihlfors pläderade för en, som
han sade, »mycket modest» uppräkning
med 125 000 kronor. Jag vill då analogt
säga att det också har gjorts en mycket
modest prutning på anslaget.

Fru Sundberg jungfrutalade, och jag
vill gärna instämma i den komplimang

den internationella biståndsverksamheten

som herr Svensson i Kungälv framförde
för ett klart och trevligt anförande.
Hon uppehöll sig hl. a. vid ett av den
svenska u-hjälpens tidigare sorgebarn,
farmen i Algeriet. Indirekt gav fru
Sundberg belägg för att hållningen till
detta projekt numera ändrats. Det är
rätt intressant att konstatera detta efter
allt det ståhej som på sin tid förekom
om trasiga skördetröskor och annat
vid denna Algeriet-farm. De algeriska
myndigheterna önskar nu ivrigt
att få behålla svenska tekniker på denna
farm och tillmäter farmen en så betydelsefull
roll i landets ekonomiska uppbyggnad,
att man t. o. in. funderar på
att begära tekniskt bistånd från annat
land för att kunna fortsätta att driva
denna goda svenska produkt.

Jag tog upp denna detalj därför att
den visar hur man kan få ompröva en
uppfattning, när det gäller u-hjälp, och
att allt inte är vad det synes vara. Man
får därför kanske ibland vara försiktig
med kritik ty man kan finna att det
som såg besvärligt ut i början till ett
annat år kan visa sig ha varit en icke
oriktig investering.

Till de repliker, som jag anser att jag
måste göra, hör också en till herr Wiklund,
som drog upp en del frågor beträffande
flyktingpolitiken. Det har inte
mycket värde i och för sig att dementera
hans påstående att den danska regeringen
gick före oss när det gällde
hjälp till apartheidpolitikens offer. Det
gjorde den inte. Men det betyder så
litet vilken som var först. Jag vill emellertid
säga herr Wiklund att det inte förhåller
sig så att min kollega, statsrådet
Palme, meddelade några »beslut» i London,
som rörde den svenska medelsanvisningen
till apartheidoffren, och som
han bara fått läsa om i tidningarna.
Palme använde inte ordet »beslut», men
på förfrågan meddelade han efter kontakt
med oss i Stockholm att Sverige
inte var inställt på att dra in den halva
miljon kronor till Defense and aid-organisationen,
vilket organisationen fruk -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

tade vid den då aktuella underrättelsen,
att dess lokalorganisation i Sydafrika
blivit förbjuden.

Herr talman! Jag förstår, på grund
av att så många nu varit framme hos talmannen,
att jag får ytterligare en omgång
repliker. Jag skall därför sluta och
bara säga som avslutning på alla dessa
krav om utredning, att om jag tillhörde
oppositionen skulle jag i stället ha kommenterat
de mycket utförliga principdeklarationer,
som redan finns presenterade
i styrelsens för internationell utveckling
riksdagspetita och de bedömningar
av dessa principer med instämmanden
och en och annan avvikelse som
gjorts i statsverkspropositionen. De
skulle ha kunnat ge anledning till en
fruktbar diskussion bär i riksdagen om
olika sorters bistånd, val av länder och
prioriteringar, en diskussion som nu
bara förs i SIDA:s styrelse. Jag skall för
resten inte säga »bara», därför att den
förs ganska betryggande där också. I
SIDA:s styrelse sitter ju en del kloka
riksdagsmän och f. ö. alla de olika
sorters sakkunniga som herr Eliasson
pläderar för skall ingå i den nya utredning
han vill ha.

Jag anser alltså, herr talman, att vi
med förtroende bör kunna acceptera
den planeringsverksamhet som nu pågår
inom nya SIDA.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! När statsrådet fru Lindström
i sin replik till mig nämnde upplysningsverksamheten
tog hon det ordet
i sin mun att prutningen — som jag
hade kritiserat på omkostnadsanslaget
till nackdel för informationsverksamheten
— var »modest», därför att det
rörde sig om så små pengar. Allra sist
sade fru Lindström att det fanns så
många sakkunniga personer i SIDA:s
styrelse. Då vill jag bara erinra om att
det var SIDA som föreslog det som vi

reservanter nu föreslagit riksdagen,
nämligen det höjda anslaget för informationsverksamhetens
breddning. Det
tycker jag inte skulle behöva vara någon
prestigefråga; även medlemmar av
regeringspartiet borde kunna biträda
detta krav.

Det viktiga är emellertid om vi kan
få fram en plan för framtiden. Det verkar
på statsrådet som om det vore
absolut omöjligt just i detta sammanhang.
Det fanns inte experter och det
var till och med så svårt att skriva
direktiven att även mittenpartierna enligt
uppgift skulle stupa på den uppgiften.
Jag vill då anmäla intresse från
mittenpartiernas sida att överta direktivskrivningen,
om regeringen bara ger
oss i uppdrag att göra en sådan och
sedan sätta i gång den utredning för en
framtida planering som vi anser behövas.
På det sättet kan vi bredda regeringsunderlaget
i det hänseendet.

Det förekommer långtidsplanering på
alla möjliga områden i vårt samhälle.
Försvarsorganisationen är upplagd efter
flerårsplaner och även för vägväsendet
finns en planering. Visserligen
får man räkna med vissa avsteg från
tid till annan, men en fast planering
med sikte mot ett bestämt mål måste väl
vara något att sträva efter. Och även
om man från regeringssidan skulle ha
svårt att skaffa tillräckligt med sakkunniga
experter på det område det här
gäller, är vi från oppositionssidan beredda
att hjälpa till att ganska kvickt
plocka fram sådana experter.

Herr WIKLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lindström
och flera av hennes vänner här i kammaren
säger gärna, att de som visar
ett klart och likväl svalt och balanserat
engagemang i dessa frågor talar med
»brösttoner» och använder patetiska
tonfall. Jag tror nog att svenska folket
tycker att man från regeringens sida
borde visa litet mera engagemang i dessa
frågor. Det skulle säkert också vara

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläKgning av

klädsamt med litet mera patos i dessa
frågor hos det ansvariga statsrådet själv;
jag tycker f. ö. det knappast i en debatt
av denna allvarliga beskaffenhet passar
med sådana omdömen som här använts.

Det är väl för mycket begärt att en
enskild riksdagsman skall vara beredd
att ge ett klart och avvägt besked beträffande
prioriteringen mellan våra
egna behov och sådana u-landsbehov
som man finner sig böra tillgodose. Denna
prioritering är ju så svår att göra
att statsrådet Lindström säger att det
över huvud taget inte går att utreda
den. Kanslihuset tycks vara den enda
plats där det är möjligt att göra denna
avvägning.

Vi motionärer vill verkligen försöka
ta ut 1 procent av bruttonationalprodukten,
och utredningen skulle just anvisa
vägar för att nå fram till en u-landshjälp
av den omfattningen. Jag anser
att det nu är utredningens sak att försöka
göra prioriteringen.

Såvitt jag kan förstå förekommer för
övrigt redan nu en prioritering.

Vad beträffar statsrådet Palmes uttalanden
i England har jag endast läst vad
svenska tidningar skrivit därom, och
det har tydligen blivit något felreferat.
Det är tyvärr inte första gången som
statsrådet Palme sagt något utomlands,
vilket sedan återgivits felaktigt av tidningarna.
Därför tycker jag att det
hade varit bäst om upplysningarna lämnats
i Sverige, där det väl ändå är lättare
att kontrollera att inga missförstånd
och felreferat skall uppstå.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lindström erkänner
att situationen i vissa områden
i världen är skakande. Det gäller närmast
Indien som hotats av en hungerkatastrof
och där framför allt den amerikanska
hjälpen varit nödvändig för att
avvärja detta hot.

För att försvara den passivitet som visats
från högerns och socialdemokra -

den internationella biståndsverksamheten

tiens sida säger statsrådet Lindström
att man bör ta ett internationellt initiativ
för att avsevärt öka resurserna dels
i fråga om livsmedelshjälpen vid akuta
hungersituationer, dels också — och det
är det inte minst viktiga — för att hjälpa
u-länderna att utveckla sitt eget jordbruk.
Sedan framhåller emellertid fru
Lindström att Sverige är ett litet land,
att vi inte har mycket att ge i fråga om
jordbruksprodukter, fisk o. s. v. Men det
är inte det problemet gäller! Det är inte
meningen att miljardfonden och Sveriges
bidrag på 100 miljoner kronor
framför allt skall användas för en
svensk jordbruksexport utan man skall
väl först utnyttja de livsmedelsöverskott
som finns i världen och sedan försöka
göra insatser också på det tekniska området.
Fru Lindström slår alltså in öppna
dörrar i detta sammanhang.

Vidare sade hon att Sverige inte har
mycket att bidraga med på det tekniska
området. Jag undrar om den karakteristiken
är riktig när det gäller t. ex. lagringsteknik,
marknadsföring, kooperation
och annat som spelar så stor roll
för att utveckla jordbruket i u-länderna.

Fru Lindström ansåg att det i fråga
om exporten fanns en motsättning mellan
reservanterna och vissa motionärer.
Det kan jag inte alls förstå. Jag upprepar
att svenskt jordbruk aldrig har ifrågasatt
att bli en exportnäring. Vad problemet
gäller är huruvida Sverige bör
pressa ned sin jordbruksproduktion till
80 procent år 1980 och därigenom också
bli ett importland i fråga om jordbruksprodukter
i en situation, där världssvälten
kommer att vara ett så enormt problem.

Dessutom påstod fru Lindström att
vissa motionärer — jag har haft kontakt
med dem och därför tillåter jag mig
svara fru Lindström — hade ifrågasatt
att de köp av torrmjölk som eventuellt
skulle äga rum i Sverige skulle ske till
ett pris som är dubbelt så högt som det
vanliga priset för u-hjälp. Det är en alldeles
orimlig argumentation från stats -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

rådets sida. 4 000 ton torrmjölk har ju
redan köpts av SIDA för att skickas till
Indien, och då har man väl inte betalat
mer än gängse pris. Enligt de informationer
jag har fått direkt från mejeriorganisationernas
ledning här i landet
ligger grossistpriset på 3: 36, men mejeriorganisationerna
är villiga att även i
fortsättningen sälja till ett pris som ligger
vid världsmarknadsnivån, vilken rör
sig om 1: 50.

Det är alltså inte fråga om att några
motionärer skulle begära att svenskt
jordbruk skall ha mera betalt för en
överskottskvantitet till u-län derna än
vad som gäller på den vanliga marknaden.
I reservationen har vi också understrukit
att inköpen bör från fall till fall
ske på lämpligaste sätt och till rimliga
kostnader.

Ilerr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tänker att statsrådet
fru Lindström observerade det positiva
uttalande jag gjorde beträffande utvecklingen
av samarbetet med missionen
som jag uppskattar mycket. Jag anförde
några exempel vad beträffar valet av
länder på att SIDA hade gått ifrån den
snävare ramen och tagit med ytterligare
länder. Dessutom nämnde jag ett fall där
SIDA inte medgivit bidrag, nämligen till
Örebromissionen för dess undervisnings-
och allmänsjukhus i Centralafrikanska
republiken.

Med anledning därav säger nu statsrådet
Lindström att det finns vissa skäl
till att man inte kunde lämna bidrag,
nämligen bl. a. att Sverige inte har något
sändebud ackrediterat i Centralafrikanska
republiken. Men vår legation i
Leopoldville är väl också ackrediterad
för Centralafrikanska republiken; åtminstone
har SIDA upplyst om att det
förhåller sig på det sättet.

Vad jag begärde i mitt anförande var
att fallet skulle tas under omprövning.
Jag vill nu ytterligare meddela att denna
mission redan har genom NIB fått anslag
till en tandläkarklinik och genom

UD till en husmodersskola just i det berörda
landet.

Det bör väl dock fästas avseende vid
det enhälliga statsutskottets uttalande
om att det bilaterala biståndet inte bör
ges alltför stel tillämpning. Avsteg bör
kunna ske, om särskilda skäl talar därför,
framför allt om svenskt administrativt
och personellt engagemang icke härvid
kräves i någon mera betydande utsträckning.
Detta är alltså såvitt jag kan
förstå ett nytt uttalande av ett enhälligt
statsutskott som SIDA givetvis bör ta
hänsyn till.

Vidare sade statsrådet något om att
det utvidgade samarbetet med missionen
inte beror på någon sinnesändring. Det
vill jag inte uttala mig om. Men det kanske
inte betyder så mycket; huvudsaken
är att utvecklingen bar gått i denna
riktning. Jag blev emellertid något förvånad
när statsrådet framhöll att den
reservation för SIDA:s räkning på 10
miljoner kronor, som beräknas förefinnas
vid budgetårets utgång, skulle vara
väl intecknad för andra projekt. Uttalandet
skedde med syftning på mig, och
det skulle alltså inte vara troligt, att
missionen skulle kunna erhålla något
bidrag av dessa reservationsmedel.

Det blir givetvis SIDA:s sak att pröva
detta, men jag vill dock erinra om att
statsutskottet har fått dessa upplysningar
av SIDA och statsutskottet skriver att
om framställningar inkommer om bidrag
för sådana ändamål som det här
gäller, bör det finnas möjlighet att inom
ramen för anslaget till fältverksamhet
tillmötesgå dem.

Jag förutsätter alltså att SIDA på nytt
prövar dessa frågor.

Herr PETERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att statsrådet
Lindström är överens med oss andra om
att vi måste ha en effektivt organiserad
u-landshjälp. Våra resurser är så små
och hjälpbehovet så stort att detta är
ett oeftergivligt krav.

Statsrådet Lindström sade att det är

Onsdagen den 20 april 1900 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

orimligt att nu tänka sig en ny utredning
om u-landshjälpen, och att det också
är olyckligt att förslaget om en utredning
väckts. Personligen är jag övertygad
om att det mesta på u-landshjälpens
område, såväl i fråga om kostnader
som hjälpformer, ligger framför oss.
För min del tror jag därför att vi har
anledning att »fortlöpande» se till att
vi kommer in på bästa spår. Jag kan
inte alls förstå att det är orimligt att
tänka sig en utredning i syfte att öka
möjligheterna att uppnå högsta effektivitet
hos hjälpverksamheten, varvid
även företrädare för svensk mission och
svenska företag bör komma med i bilden.

Jag tror personligen att just detta att
försöka hjälpa upp u-ländernas basnäringar
är utomordentligt viktigt. Härvidlag
finns också stor erfarenhet inom
de frivilliga organisationerna och näringslivet
— en erfarenhet som samhället
bör utnyttja när man lägger fram
förslag om hur insatserna skall sättas in.

När det gäller spörsmålet om SIDA
och hur SIDA samarbetar med utrikesdepartementet,
handelsdepartementet
och finansdepartementet skulle jag vilja
fråga: Menar verkligen statsrådet Ulla
Lindström att man i all framtid skall
räkna med att denna splittring skall
fortsätta? Är det otänkbart att SIDA tar
ansvaret för ett samlat förslag till hjälpåtgärder
och att SIDA sedan också får
se till att det antagna programmet förverkligas? Jag

anser det i och för sig beklagligt
att det behövs en utredning av dessa
frågor eftersom SIDA är ett så nytt organ,
men tyvärr är det nödvändigt.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill instämma med
herr Eliasson i Sundborn att ifall det
skall exporteras livsmedel från Sverige
bör detta ske till priser som här i landet
gäller för sådana exportvaror. På
den punkten gav ju herr Hedlund så

klart besked i remissdebatten, att det
inte borde kunna uppstå något missförstånd.

När jag här tog upp frågan om jordbruket
var det därför att det i den argumentation
som bedrivs för att försvara
nedbantningen av jordbruket säges,
att centerpartiet och jordbrukarna vill
upprätthålla oräntabla jordbruk för att
fortsätta med en överskottsproduktion.
Det är mot beskyllningen att vilja
upprätthålla oräntabla jordbruk som vi
vänder oss. Och att exportera produkter
från ett jordbruk som är fullt räntabelt,
är väl inget fel.

Men därifrån och till att försvara ett
nedbringande av vår egen jordbruksproduktion
till 80 procent — såsom
statsrådet tydligen är beredd att göra —
är ett mycket långt steg. Jag vill ställa
den direkta frågan till statsrådet: Hur
kan man motivera åtgärden att nedbringa
vår produktion till 80 procent,
när man samtidigt säger sig vara intresserad
av u-ländernas problem? Menar
statsrådet verkligen att vi skall profitera
på u-länderna genom att från marknaden
dra bort livsmedel som de så innerligt
väl behöver?

Statsrådet klargjorde själv det omöjliga
i en sådan ståndpunkt, när hon
sade att även om vi skänkte bort hela
den svenska livsmedelsproduktionen,
skulle det ändå bara vara en droppe i
hela u-landshjälpen. Hur kan man då ha
samvete att ytterligare försämra u-ländernas
mycket prekära situation, som
även regeringen tydligen är medveten
om?

Det skulle vara utomordentligt intressant
att få ett klart besked om hur man
på regeringssidan i detta sammanhang
motiverar nedbantningen av det svenska
jordbruket.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet fru Lindström
sade att alla önskar en utvidgad
u-landshjälp, men ingen anvisar några
ekonomiska eller andra vägar för att

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

finansiera den. Personligen vill jag mycket
bestämt deklarera att vi måste vara
realister nog att förstå, att om vi vill
öka u-landshjälpen, måste vi klargöra i
vilken utsträckning vi vill avstå från
läkare, tekniker, forskare och kapital
inom vårt eget land. Det är en realistisk
frågeställning som vi inte kommer ifrån.
Vi kan inte bara hävda att vi skall öka
hjälpen. Vi måste ha dessa andra konsekvenser
klara för oss.

Den frimodiga optimism som annars
brukar känneteckna statsrådet fru Lindströms
anföranden föreföll att i mycket
hög grad saknas i dag. Jag tyckte mig
nästan på punkt efter punkt spåra defaitism
i vad hon sade, om man drog ut
konsekvenserna av hennes inställning.
Nu har väl fru Lindström inte den uppfattningen,
men om man nagelfar hennes
anförande, kan man dra den slutsatsen
att hon anser att eftersom problemen
är så stora och Sverige är ett så
litet land, så tjänar det bra litet till att
vi ökar våra ansträngningar.

Så kan man naturligtvis inte resonera.
Hur skulle det se ut om vi resonerade
på samma sätt t. ex. när det gäller
freds-, nedrustnings- och kärnvapenfrågorna
o. s. v.? Tänk om vi då sade att
problemen är så stora och Sverige är så
litet, att om vi försöker göra en insats
så blir det ändå bara skärvor!

Jag tycker att man alltför mycket betonar
den synpunkten, när man sätter
in u-landshjälpen i sitt samhällsekonomiska
sammanhang, och det var detta
jag tillät mig i mitt huvudanförande att
beteckna som välståndsegoism. Jag erkänner
att eu hänvisning till samhällsekonomiska
synpunkter står att läsa
även i den reservation som jag själv
undertecknat, men om vi verkligen bäres
upp av en vilja att hjälpa, så är det
felaktigt att säga att vår egen valutareserv,
bytesbalans och standardhöjning
inte får rubbas. Så får vi inte resonera.

Hur skulle det se ut om vi i vårt eget
inhemska reformarbete resonerade på
det sättet och sade att vi kan i princip

besluta om t. ex. ökad semester, arbetstidsförkortning
eller bättre villkor åt
folkpensionärerna, men vi genomför åtgärderna
endast under förutsättning att
det inte medför någon negativ effekt
samhällsekonomiskt?

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Lindström för de vänliga orden. Men
jag vill gärna ställa en direkt fråga, eftersom
jag märkte att statsrådet och jag
har samma uppfattning, nämligen att
det i Algeriet har vänt sig till det bättre.
Farmen där är utrustad med jordbruksmaskiner
av olika slag. Där finns en
modern verkstad och en utbyggd arbetsorganisation.
För att fullfölja den svenska
insatsen begär man därifrån en så
ringa arbetskraft som tre personer —
en chef, en jordbrukstekniker och en
verkstadstekniker.

Med tanke på den stora summa som
Sverige redan har investerat men också
med tanke på den hjälp som det har
visat sig att farmen speciellt ur odlingssynpunkt
har kunnat innebära för det
näraliggande jordbruket undrar jag, om
statsrådet står fast vid sin inställning att
den svenska insatsen i detta fall skall
läggas ned. Det är nästan desperation
som präglar myndigheterna där nere
när de, som statsrådet sade, har begärt
multilateralt bistånd. Ganska betecknande
är vad jag hörde av en person som
deltagit i verksamheten, nämligen att
den blivande chefen, som är algerier
och kallas Monsieur le Président, har
svårt att inte stå på kullarna och ropa
ut sina order. Han glömmer bort att
lantarbetarna använder maskiner och
inte hör vad han säger.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara inlägga en
stillsam men dock gensaga mot ett begränsat
avsnitt i statsrådet Lindströms
anförande. Det gällde redogörelsen för

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

de villkor som skall vara uppfyllda för
att statligt stöd skall kunna utgå till
hjälpprojekt som drivs av missionen
och av frivilligorganisationer av olika
slag. Det sades bl. a. att ett av villkoren
är att verksamheten inte skall vara förenad
med religiös påverkan.

Nu är det inte min avsikt att kräva
att vi skall utbetala statsbidrag för evangelisationsverksamhet
i vanlig mening.
Men jag tycker ändå att ett villkor som
detta, om man driver det hårt, är litet
farligt. Det innebär nämligen att man
skulle med statsbidragsbestämmelser
förmå missionssällskapen att svika eller
förneka sin egen innersta, centrala motivering.
Om man vet någonting om
missionen, så är man nog på det klara
med att all verksamhet inom dess ram
— den må vara aldrig så humanitär,
aldrig så praktisk — innerst har samma
centrala missionsmotivering och alltid
har ett evangelisationssyfte. Jag tror
inte att man skall försöka förmå missionen
att förneka den motiveringen.

För övrigt tycker jag att vi kanske
kunde kosta på oss erkännandet att
även missionens centrala religiösa och
etiska förkunnelse och fostran är en uhjälpsinsats
av betydande mått och av
stort praktiskt värde. Den höjning av
folkens andliga nivå som blir följden
av den verksamheten är nämligen i och
för sig en utmärkt grund för förbättring
även av de materiella villkoren i de länder
där missionen arbetar.

Herr RUBIN (mbs) kort genmäle:

Herr talman! Först måste jag uttrycka
min ledsnad över att statsrådet Lindström
bryter talarlistan när bara tre
eller fyra talare återstår. Jag menar att
vi först borde ha haft tillfälle att lyssna
till herr Hermansson och andra i denna
fråga initierade. Jag tycker att man
skulle sluta upp med den där gamla taktiken
att bryta talarlistan när en kommunist
skall tala.

Statsrådet Lindström visste inte, om

hon skulle betrakta mig som parti eller
inte. Jag skulle i detta fall vilja hoppas
att herr talmannen betraktar mig som
parti och partiledare — jag skulle då
kanske kunna få förlängd replik.

Nu betraktar jag mig icke som något
parti för att få den replikrätten, utan
bara som en av representanterna för alla
de människor här i landet som vill ha
en vidgad u-landshjälp. Socialdemokratiska
partiets ungdomsförbund — här i
kammaren representerat av sin ordförande
— liksom centerns och folkpartiets
ungdomsorganisationer ropar på en
vidgad u-landshjälp.

Trots allt vad fru Lindström i dag
sagt finner vi att även hon stundtals
vill att vi skall vidga u-landshiälpen.
När denna fråga diskuterades under remissdebatten
i januari framhöll fru
Lindström att »hungern och andra lidanden
i u-länder innebär en utmaning
mot vår välmåga». Hon yttrade också:
»Det är riktigt att vi borde ha råd att
ge mer.»

Fru Lindström anser att den politiska
viljan är synnerligen viktig i detta
sammanhang. Då frågar jag: Är fru
Lindström beredd att föra fram denna
politiska vilja, även om den skulle gå
ut över skattsedlarna? Detta är nämligen
en mängd av vårt lands medborgare
beredda att göra. Är fru Lindström
villig att gå i spetsen för en vidgad
u-landshjälp eller inte?

Jag tror — och denna min åsikt delas
säkerligen av många — att fru Lindström
är besjälad av en vilja att hjälpa
till härvidlag. Men jag tror samtidigt
att fru Lindström har alltför omfattande
arbetsuppgifter, då hon inom regeringen
skall handlägga såväl familjefrågorna
som u-landsfrågorna. Skulle fru
Lindström kunna tänka sig att lämna
1''amiljefrågorna för att helt ägna sig åt
u-landshjälpen, vilken — som fru Lindström
själv sagt — måste betecknas som
1960-talets största fråga och som därför
fordrar ett eget ministerium och en engagerad
minister?

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill börja med herr
Rubin, som var ledsen över att jag tagit
till orda nu, före de besjälade människor
som står kvar på talarlistan. Men
jag kommer, herr Rubin, att lyssna till
herr Hermansson och övriga efterföljande
talare med lika stort intresse som
jag lyssnat till dem som tidigare yttrat
sig. Och eftersom jag fått inlägg
från tio talare att bemöta bara efter detta
anförande, är det kanske klokt att
vi tar diskussionen i ett par ronder.
Jag kan ju komma igen även senare -—-det är inte menat som något hot.

När herr Rubin frågar efter min politiska
vilja, svarar jag att jag givit uttryck
för denna i mitt inlägg under remissdebatten,
som herr Rubin också
citerade. Denna min vilja har inte ändrats
i något avseende. Men det räcker
inte med min personliga vilja och inte
heller med att herr Rubin som ensam
partiledare tycker att vi skall höja skatten,
utan hela riksdagen måste ha samma
inställning, om vi skall kunna presentera
räkningen för folket.

Herrar Nihlfors och Petersson berörde
var på sitt sätt frågan om en utredning,
och jag vill sammankoppla dessa
inlägg. Herr Nihlfors sade att han var
beredd att låta mittenpartierna skriva
direktiven. Men det är ju borgerlig
samverkan som jag bör räkna med i
detta sammanhang, eftersom det finns
tre reservationer som går ut på att en
utredning skall verkställas. Och det utredningskrav
som herr Petersson gjorde
sig till talesman för har ju en helt
annan motivering än mittenpartiernas.
Nu preciserade herr Petersson kravet
genom att säga att det behövs en fortlöpande
planläggning och utredning av
u-hjälpen framöver och en effektivisering
av verksamheten. Ja, den utredning
som beställts enligt högerreservationen
skall vara klar så att regeringen
kan lägga den till grund för en plan att
föreläggas nästa års riksdag. Och är det
fråga om fortlöpande utredning blir det

ju en dubblering av SIDA:s styrelse,
som skall sköta den fortlöpande detaljplaneringen.

Herr Wiklund ville liksom herr Rubin
att jag skulle lägga in mera patos
i mina uttalanden och han kände sig
sårad över att jag hade talat om brösttoner.
Detta hade dock en rent individuell
adress. Jag menar visst att man
när man verkligen känner ett behov av
att »brösta av» också skall få göra det.
Men herr Wiklund riktade i sitt första
anförande en rad förmaningar till mig
med anledning av att jag tidigare hade
redogjort för vad Sverige gjorde och
ville göra. Enligt mina anteckningar
från detta tidigare anförande sade han
bl. a. att det skorrade illa när vi talade
som om vi gjorde mer för apartheidpolitikens
offer än andra länder gör.

Herr Wiklund var inte heller nöjd
med att man i London hade fått reda
på att vi inte skulle dra in anslaget till
Defence and Aid. Detta borde ha tillkännagivits
här i Stockholm. Defence
and Aid hade emellertid riktat en fråga
till herr Palme, när denne var i London,
och under sådana förhållanden
kunde det väl inte vara fel att ge detta
lugnande besked, särskilt om man ömmar
så för apartheidpolitikens offer
som herr Wiklund gör.

I detta sammanhang vill jag ta upp
vad herr Nelander anförde. Han kunde
inte bli riktigt på det klara med var
reservationsanslagen till SIDA skulle
finnas. Med hänvisning till utskottets utlåtande
menade han, att utskottet skulle
ha destinerat dem till missionen. Men
SIDA räknade redan i sina petita med
att få reservationsanslag på mellan 10
och 15 miljoner kronor den 1 juli i år.
Från denna utgångspunkt begärde SIDA
endast en ökning med 6 miljoner kronor
för kommande budgetår och räknade in
dessa reservationsanslag i planerna för
nästa budgetår.

Ändå har det under året avsatts ett
belopp på ett par miljoner kronor att
användas för missionsprojekt efter sam -

Onsdagen den 20 april 1900 fm.

Nr 1H

(il

Riktlinjer för och planläggning av

ma noggranna prövning som man underkastar
alla anslag inom SIDA. Sådana
överväganden sker ständigt beträffande
framkomna projekt. Herr Nelander
kan väl inte uppfatta statsutskottets
skrivning på det sättet att SIDA skulle
avhända sig alla normala prövningsmöjligheter
så snart ett projekt kommer från
missionen. Det är inte meningen, och
det kan väl inte herr Nelander själv
anse.

I detta sammanhang vill jag, återigen
med adress till herr Wiklund, påpeka
att vi har anslagit pengar för humanitära
ändamål till flyktingar vid sidan
om det flyktingprogram, som han tycker
är så magert och som enligt hans
mening borde fyllas på med en insamling
i höst i samband med flyktingdagen.
Vi har bland anslagen till humanitära
ändamål lyckats skrapa ihop reservationsanslag,
som SIDA kunde tänkas
avvara, för att ge dem till arabflyktingarna.
Med oförändrade anslag skulle
annars en hel årskull barn bland dem
ha blivit utan skolgång och livsmedelsransonerna
skulle ha nedskurits. Dessa
flyktingar har sålunda fått 10 miljoner
kronor, varav huvuddelen kommer från
reservationsanslag inom SIDA.

Detta är också delvis en förklaring
i anledning av vad herr Nelander anförde.

Innan jag avslutar replikerna till
herr Petersson vill jag ta upp hans
något patetiska fråga, om vi för all
framtid skall fortsätta på samma bristfälliga
sätt som nu med både handelsdepartementet
och finansdepartementet
inkopplade på u-hjälpen. Jag har
inte godtagit att det är något »bristfälligt»
handläggande av dessa ärenden
och jag kan därför inte utgå från hans
premiss. Jag vill också påminna om
att det var föregående riksdags beslut
— låt vara ett majoritetsbeslut — att
administrationen i fortsättningen skall
vara upplagd på detta sätt. Det är bara
herr Peterssons parti som nu vill göra
om administrationen. Mittenpartierna

den internationella biståndsverksamheten

har uttryckligen uttalat att de inte önskar
att den av dem begärda utredningen
skall ta upp denna fråga. Det var av
denna anledning jag tyckte det var
litet svårt att tänka sig att herrar Petersson
och Nihlfors tillsammans skulle
skriva utredningsdirektiven.

Herrar Eliasson i Sundborn, Antonsson
och Hansson i Skegrie har helt naturligt
tagit upp livsmedelsfrågorna. Jag
vill börja med att påpeka för herr Antonsson
att jag ingalunda velat ge intrycket
att jag tycker att Sverige är
ett för litet land för att det skall löna
sig att öka vår u-hjälp — långt därifrån.
Jag menar att vi skall öka vår u-landshjälp
efter måttet av våra krafter och
att inga ansträngningar är förgäves.
Det var endast när det gällde leveranserna
av svenska jordbruksprodukter
som jag tog ett exempel för att visa
hur litet dessa betyder i förhållande
till världsmarknaden och efterfrågan
från u-ländernas sida.

Herr Eliasson i Sundborn menade att
det är skillnad mellan det problem, som
rör framtiden och som skulle utredas,
och det krav som nu ställdes på 10
miljoner kronor utöver regeringens
förslag till internationella livsmedelsfonden.
Jag ger honom rätt i detta, men
jag har också fört argumentationen
efter två linjer. Jag har vänt mig just
mot herr Eliassons överbud på 10 miljoner
kronor och påvisat att motionärerna
— som reservanterna i huvudsak
har anslutit sig till — har velat
använda dessa 10 miljoner kronor för
inköp av 5 000 ton torrmjölk i Sverige.
Den andra frågan gäller principuttalandet
för ett anslag om 100 miljoner kronor
till en blivande miljardfond. Det är
klart att det här om något rör sig om
utvecklingseffekten. Skulle man inte litet
närmare utreda formerna för en sådan
hjälp och hur den skall nyttjas,
om man nu skall ha en utredning som
analyserar utvecklingseffekterna? De
båda yrkandena går liksom inte ihop,
fast de står i samma motion.

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

Herr Hansson i Skegrie ställde en
direkt fråga: »Skall vi profitera på
dessa länder genom att dra ifrån världsmarknaden
livsmedel, som de kan komma
att behöva?» Har jag uppfattat denna
fråga rätt? — Herr Hansson i Skegrie
nickar instämmande. Då vill jag
erinra honom om att jordbruksprodukter
inte är det enda som u-länderna
saknar. De har behov av alla de konsumtionsvaror
som vi normalt importerar,
detta för att kunna bygga ut sin
produktionsapparat med olika sorters
maskiner och råvaror, som kan köpas
från utlandet. Skulle då vi i Sverige i
analogi med resonemanget om jordbruksprodukterna
sluta upp att importera
alla de varor som u-länderna behöver?
I så fall skulle vi tvingas återgå
till självhushållningen, själva halka
efter i den ekonomiska utvecklingen
och följdriktigt även få mindre resurser
att hjälpa u-länderna.

Den uppfattning som är regeringens
och utskottsmajoritetens går ut på
att vi som katastrofhjälp skall lämna
FN och u-länderna kontanter att köpa
livsmedel för där dessa är billigast.
Tillfälliga svenska jordbruksöverskott
blir då bara ett tillägg i marginalen.
Till den hjälp till självhjälp som på
längre sikt är enda räddningen för
u-länderna bidrar vi bättre med sådant
tekniskt bistånd — däri vill jag ge herr
Eliasson rätt — som rör växtförädling,
insemination, konstgödning o. s. v. —
.lag förbisåg att nämna detta i mitt tidigare
anförande; av tidsbrist och
glömska. — Det är alltså fråga om sådana
objekt som är av strategisk betydelse
för dessa länders försörjning.

Jag skall emellertid inte lämna herr
Eliasson i sticket riktigt ännu. Han
gjorde fortfarande gällande att det inte
var fråga om att subventionera de svenska
jordbruksvaror som skulle gå till
u-länderna, att ingen hade påstått något
sådant och att jag refererade fel.

Jag har motionen framför mig —
herr Eliasson har inte undertecknat

den, men herr Hansson i Skegrie har
gjort det — och där står att inköpet
»bör ske genom ett statligt organ som
regeringen bestämmer och till inom
landet gängse priser». Den torrmjölk
som gick till Indien fick vi för kr. 1: 40
per kilo. Detta pris kan tyckas ligga nära
värlsmarknadspriset men var ju
subventionerat genom bidrag från jordbrukets
regleringskassor — och vilka
som betalar till dem, vet vi också.

Fru Sundberg stiillde till mig en fråga
som bottnar i ett missförstånd. Hon
frågade, om jag stod fast vid min inställning
att SIDA skall sluta upp med
att driva farmen i Algeriet. Jag vill
påpeka att jag inte bär någon inställning
i den frågan. Det är SIDA som är
administrerande organ, och jag skall
skicka frågan vidare till SIDA. Trots
allt tal därom i tidigare debatter finns
det inget ministerstyre i dessa sammanhang.

Inte minst av den anledningen tror
jag att herr Rubin inte skulle vinna
särskilt mycket på en uppspaltning av
mina arbetsområden. I varje fall tycker
jag att han borde fråga någon annan
än mig, om en sådan uppspaltning skulle
kunna öka u-hjälpens totala omfång
eller inte.

Herr PETERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lindström
ironiserade litet grand över mitt uttryck
»fortlöpande utredning». Jag medger
gärna att uttrycket var mindre lyckat.
Vad jag menade var att den nu
föreslagna utredningen säkerligen inte
blir den sista vi måste tillsätta om ulandshjälpen.
Jag tror för min del att
nya svårigheter och nya erfarenheter
även i framtiden kommer att ge anledning
till utredningar om u-hjälpen. I
min första replik uttryckte jag det på
det sättet, att jag är övertygad om att
på u-landshjälpens område det mesta,
både i fråga om kostnader och hjälpformer,
ligger fraipför oss.

Däremot är jag övertygad om att fru

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

Lindström missförstod min fråga när
det gäller utrikesdepartementet, handelsdepartementet
och finansdepartementet
och intresset i allmänhet för ulandshjälpen.
Min fråga var, om fru
Lindström tycker att det är orimligt
att tänka sig att SIDA har på sitt ansvar
att avge ett samlat förslag och
att sedan se till att det beslutade programmet
blir förverkligat. Jag kan inte
finna att den frågan blev besvarad.
Vad beträffar frågan om skillnader och
nyanser i uppfattning mellan folkpartiet,
centern och högern när det gäller
denna utredning, så har vi inom högern
hårdare än folkpartiet och centern
tryckt på att det redan nu behövs
en utredning om biståndsverksamhetens
organisation. I folkpartiets och centerpartiets
motivering sägs det bl. a., att
man anser att ytterligare någon tids
erfarenhet bör vinnas innan biståndsverksamhetens
organisation tas upp till
förnyad prövning. Men det hindrar ju
inte att vi inom högern kan ha vår
uppfattning.

Herr WIKLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag ifrågasatte var
lämpligheten av att yvas över att Sverige
uträttar mer än andra länder —
kanske rent av mest av alla — då det
gäller att stödja apartheidpolitikens
offer. Jag har självfallet inte vänt mig
mot att regeringen gör utspel och framlägger
förslag om den ena eller andra
åtgärden för att öka u-landshjälpen. Det
är självuppskattningen av våra insatser
jämfört med andra länders insatser som
jag vände mig mot.

Redan i mitt första anförande betonade
jag hur värdefullt det var att man
genom att begagna reserverade medel
hos SIDA har ökat hjälpen till flyktingarna.
Men det, herr talman, behöver
ju inte utesluta en anslutning till den
internationella insamlingsaktion, som
företas under några timmar på FN-dagen
på rekommendation av FN i den
resolution av december månad, som

jag tror att Sverige var med om att
rösta fram. Det ena behöver inte förskjuta
det andra.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som statsrådet
sade, att u-länderna även behöver
annat än livsmedel. Det är alldeles
självklart. Det är också alldeles riktigt
att vi bör köpa varor från u-länderna,
framför allt varor som vi inte själva
kan producera. Det har vi alltid gjort,
och det bör vi göra även i fortsättningen.
Det är dock ett faktum, att för
dessa människor svälten är det största
problemet. Det dröjer inte mer än tio
år tills hungerkatastrofen är en fruktansvärd
realitet. Det kominer vi inte
ifrån. Samtidigt med denna utveckling
ute i världen planerar man i vårt land
att lägga ned en tredjedel av våra nu
odlade åkrar. Därigenom försätter man
oss i en beroendeställning och tvingar
oss att köpa mat på världsmarknaden,
mat som skulle kunna gå till u-länderna.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lindström
och jag skall kanske inte mer diskutera
den svenska jordbrukspolitiken. Vi är
i princip överens om att frågan om vår
u-hjälp inte direkt sammanhänger med
den svenska jordbrukspolitiken. För
mig är det dock ett politiskt-moraliskt
problem, om vi själva i en situation med
växande världssvält år 1980 bör importera
20 procent av vårt livsmedelsbehov.
Motionärerna har visserligen skrivit
»gängse priser» — och jag medger att
det uttrycket kan tolkas litet felaktigt
— men de har ju också talat om ett
pris som är ungefär hälften av grossistpriset
på torrmjölk. På den punkten
finns inga meningsskiljaktigheter mellan
oss. Därmed kan vi lämna den saken.

Men, herr talman, jag tycker ändå
att det är ett ganska viktigt initiativ

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

som mittenpartierna tagit när de föreslagit
en internationell storfond på en miljard
dollar per år. Det nuvarande livsmedelsprogrammet
— World Food Program
— har, om jag inte minns fel, nu
kommit upp till siffran 275 miljoner
dollar för en treårsperiod. Vad vi siktar
till är en internationell fond på en
miljard dollar per år dels för livsmedelshjälp,
dels för hjälp till utveckling
av u-ländernas jordbruk och att Sverige
skulle förpliktiga sig att årligen
bidra med 100 miljoner kronor härav.

Denna diskussion mellan statsrådet
Lindström och mig borde väl inte sluta
utan att vi från statsrådets sida får en
förklaring till varför hon anser att man
inte bör biträda ett sådant förslag. Jag
förmodar att fru Lindström inte vill
bestrida att behovet föreligger. Varför
skulle Sverige då inte kunna ta detta
initiativ i FN? Varför skulle vi inte
kunna gå i spetsen för detta betydelsefulla
internationella initiativ? Är det
behovet som saknas enligt fru Lindströms
uppfattning? Eller är det några
alldeles speciella skäl som gör att Sverige
lämpligen inte bör ta detta initiativ?
Jag tycker att dessa begrepp borde
klaras ut, innan debatten på denna
punkt är slut.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Till herr Petersson vill
jag gärna säga, att jag liksom han inte
tror att den utredning som kan komma
nästa gång blir den enda på detta
område. I USA har man från 1950-talet
och fram till nu haft inte mindre än
åtta kommittéer som utrett frågan om
u-landshjälpen. Våra uppfattningar skiljer
sig så till vida, att jag inte anser
att det just nu föreligger några problem
som kan lösas med en utredning av det
slag herr Petersson förordar.

Jag vill vidare säga att jag inte finner
den ansvarsfördelning mellan SIDA och
departementen orimlig som riksdagen
beslutade i fjol.

Beträffande herr Wiklunds krav på
insamlingsaktioner i höst för att visa
vår beredvillighet att hjälpa flyktingarna
vill jag säga att det ju bara är en
fråga om teknik. Det berör inte volymen
av vår hjälp. Vi har föredragit att
ge flyktinghjälp i form av statsmedel
som tas från skattepengar framför att
starta en ny »Sverige hjälper»-aktion.
Alla insamlingar vi har på olika områden
för olika behjärtansvärda ändamål
trängs — det vet varenda riksdagsman
— på kalenderårets schema, och
man får ställa sig i ko i flera år för att
få göra en insamling över Radiohjälpen.
Jag tycker att detta är en teknisk fråga
som inte hör in i sammanhanget, när
man talar om viljan att hjälpa.

Både herr Hansson i Skegrie och
herr Eliasson i Sundborn har däremot
efterlyst viljan till hjälpåtgärder mot
svälten framöver. Det bär framgått tydligt
av vad jag sagt i tidigare anföranden
att också jag — ja kanske främst
jag — inser behovet av hjälp framöver
när svälten kommer.

Herr Eliasson frågar om Sverige inte
skall ta initiativet till en miljarddollarfond.
För tre år sedan inrättades denna
livsmedelsfond. Den skulle då enligt internationellt
beslut om målsättningen
bli 100 miljoner dollar. Nu bär man
fattat beslut om utökning av fonden till
275 miljoner dollar — man går stegvis
uppåt. Jag betraktar det som orealistiskt
att nu i början av denna nya treårsperiod
från svensk sida väcka förslag
om ökning av fonden till 1 miljard
dollar, vilket är lika mycket som hela
den internationella multilaterala biståndsvolymen
uppgår till. Men jag är
övertygad om att alla de, som är något
så när unga i denna riksdag, kommer
att få uppleva att denna trappstege
bär uppför i allt större och större kliv,
och dessa alla kommer att få vara med
om att bevilja mycket mer pengar till
u-länder än de i dag kan föreställa sig.
Själv motser jag den tiden med tillförsikt
till vår biståndsvilja.

Nr 18

Riktlinjer för och

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Denna debatt
inte bara de anslag som under nästa
bugetår skall ges till internationell biståndsverksamhet.
Den gäller även den
större frågan om vårt lands hela förhållande
till de fattiga folken och den
tredje världen.

När det gäller den allmänna uppfattningen
om läget i de s. k. underutvecklade
länderna råder numera en viss
samstämmighet. Det är sålunda erkänt
— jag lånar här en beskrivning av en
f. d. ledamot av den svenska regeringen
och av riksdagen som är erkänd som
sakkunnig — »att massfattigdomen i
de underutvecklade länderna är nästan
ofattbar; att det finns sjukdomar och
analfabetism; att inkomstklyftan mellan
utvecklade och underutvecklade
länder inte bara är mycket vid, utan
också ständigt Tidgas; att utvecklingstakten
i de underutvecklade länderna
under senare år faktiskt tenderar att
minska i stället för att öka; att livsmedelsproduktionen
per invånare i de
underutvecklade områdena är lägre än
den var före kriget; att närmare två
tredjedelar av befolkningen i de underutvecklade
länderna lider av hunger
och/eller undernäring; att livsmedelsproduktionen
inte bär hållit jämna steg
med befolkningsökningen i Sydamerika,
Asien och Afrika under senare år; att
oavsett vilka framsteg som görs för att
sprida kunskapen om födelsekontroll
kommer världens befolkning i alla fall
att fördubblas till i slutet av detta århundrade
och denna befolkningsökning
förekommer huvudsakligen i de underutvecklade
länderna; att följaktligen
deras livsmedelstillgångar måste mycket
mer än fördubblas bara för att upprätthålla
deras nuvarande, mycket otillfredsställande
näringsstandard; att den
nuvarande livsmedelsmängden redan
1980, bara femton år från nu, måste
fördubblas för att föda den växande befolkningen
och åstadkomma en mycket

den internationella biståndsverksamheten

blygsam förbättring av deras näringsnivå.
»

Vilka slutsatser drar nu vi av vår
ökade kunskap om dessa förhållanden?
Professor Gunnar Myrdal som jag citerade
hyser åsikten, att man ingenstans
i de rika länderna behandlar hjälpen
till -de underutvecklade länderna
som en stor social och ekonomisk fråga.
Man betraktar den inte från andra utgångspunkter
än å ena sidan relativt
obetydlig välgörenhet och å andra sidan
nationella intressen. Ingen av de
rika nationerna bidrar till utvecklingen
av de underutvecklade länderna med
någonting ens i närheten av det som de
är villiga att ge ut för viktigare nationella
ändamål. Man kan jämföra med
militärutgifterna. De rika ländernas militärutgifter
är större än den sammanlagda
nationalinkomsten i alla ickekommunistiska
underutvecklade länder
tillsammans. För Sverige är proportionen
mellan militära utgifter och internationella
biiståndsutgifter nu som 14:1.

Jag tror att denna kritik från experterna
är riktig och befogad. Det visar
sig också att varken regeringen eller
de tre borgerliga partierna är beredda
att i år gå med på någon större ökning
av biståndet till de fattiga länderna. Vad
de vill acceptera är inte mycket mer
än en uppräkning i förhållande till det
fallande penningvärdet och nationalproduktens
ökning. På den punkten har
vi alltså faktiskt ett slags samlingsregering
som herr Svensson i Kungälv
uttryckte sig. Det visar inom parentes
sagt hur dålig politiken blir med en
samlingsregering och är alltså också
ett inlägg i den debatten.

Statsrådet Lindström sade förut att
inget parti vill lia en prioritering av
u-hjälpen. Om hon syftade på de partier,
vilkas representanter talat i debatten
innan hon yttrade sig, var det
riktigt. Vi har däremot föreslagit en
prioritering av u-hjälpen på så vis, att
riksdagen nu skulle besluta, att vi före

3 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 18

Onsdagen den 20 april 1906 fm.
planläggning av

gäller

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

1960-talets utgång skall nå beslutade 1
procent av nationalprodukten. Det innebär
en prioritering, och vi är villiga att
ta de följder som detta innebär. Jag
tror att det måste vara ett grundläggande
fel, om man betraktar anslagen till
internationell biståndsverksamhet som
ett slags restpost som möjligen kan tillgodoses
när övriga behov har fått sitt.

Man måste i stället vända på frågan
och ta de problem, som skapas av den
alltmer fördjupade klyftan mellan rika
och fattiga länder, till utgångspunkt
vid utformningen av hela vår aktuella
politik och framför allt vår framtidspolitik.
Inget program för den sociala
och politiska utvecklingen i vårt eget
land eller i Västeuropa kan bli realistiskt,
om de fattiga ländernas problem
inte är en av dess utgångspunkter. Det
finns, och det är en självklarhet, ingen
nationellt isolerad framtid för något
land, inte heller för det svenska samhället.
Vår och de ännu fattiga ländernas
framtid är gemensam.

Den svenska politiken gentemot de
underutvecklade länderna måste bestämmas
av vår skyldighet att visa solidaritet
med deras ansträngningar att
befria sig från utländskt och inhemskt
förtryck, att göra slut på den koloniala
utplundringen och inleda en progressiv,
d. v. s. socialistisk utveckling. De
fattiga folkens egen kamp är givetvis
den avgörande faktorn i denna process.
Men insikten härom får självfallet inte
stå i vägen för insatser från Sveriges
sida av stöd och bistånd. Dessa är självklara
och nödvändiga både som återbetalning
av rikedomar som vårt land
tidigare tillägnat sig genom deltagande
i den koloniala utplundringen och som
kompensation för den utplundring som
fortfarande pågår.

Ett absolut minimikrav måste vara
att vårt land upphör att genom olika
statliga och privata åtgärder försvåra
de fattiga ländernas utveckling. Detta
förutsätter bl. a. från statens sida omedelbart
avskaffande av de tullar och

skatter, som fortfarande drabbar vissa
produkter från dessa länder och därigenom
håller tillbaka konsumtionen
och försvårar en förbättring av produkternas
prisläge.

Vi bör vidare aktivt stödja arbetet
för att skapa ett internationellt system
av råvaruavtal och priskompensation
som kan garantera köpkraften hos exporten
av råvaror från de fattiga länderna
och möjliggöra högre inkomster för

dem. Stödet till vår egen produktion av
primärvaror, framför allt livsmedel,
måste vidare ges en sådan utformning
att u-ländernas produktion och export
inte som nu diskrimineras.

Kravet att de fattiga ländernas utveckling
i varje fall inte får försvåras har
sin tillämpning även på den privata
svenska kapitalexporten, d. v. s. i huvudsak
investeringar i produktionsföretag
i de koloniala och före detta koloniala
länderna. Jag har den åsikten att
svenska investeringar i utlandet bör
underkastas statlig kontroll via valutaregleringen.
Tillåtelse för investeringar
i u-länderna bör lämnas endast när
dessa kan infogas som en integrerande
del i dessa länders egna ekonomiska
utvecklingsplaner.

Högern och folkpartiet vill framför
allt »hjälpa» de fattiga folken genom
att öka den kapitalistiska utsugningen
av dem. De hyser en naiv tro på att endast
en utveckling som följer det svenska
mönstret kan lösa problemen. I själva
verket är det emellertid en utveckling
som redan dominerats av inflytandet
från monopol och storfinans, som skapat
de nuvarande svårigheterna.

De folk som redan lidit så svårt genom
kapitalistisk utplundring är inte
beredda att än en gång anförtro sin
framtid till utländska finansiärer. De
vill själva skapa sitt öde. Man må ursäkta
dem om de inte hyser någon särskild
tilltro till husen Wallenberg och
Johnson, även om deras basområde är
det neutrala och välordnade Sverige.

En avgörande ingrediens i den bor -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

gerliga u-landspolitiken, som den bär
presenterats här i kammaren i dag och
som den förekommer i reservationerna,
är kravet på garantier och skydd för
svenska privata investeringar i u-länderna.
Företagen vill först ha hjälp
från staten genom en samordning med
den samhälleliga biståndsverksamheten
för att med sina investeringar kunna
tränga in i olika länder, där de anser
sig kunna få högre profit på kapitalet
än om det investeras här hemma.
Men inte nog härmed. Genom de borgerliga
partierna begär de nu också att
staten skall garantera deras investeringar
mot att folken i de fattiga länderna
själva tar hand om den nationella
rikedomen. Det bör sägas rent ut
att detta krav är uttryck för en mycket
avancerad tilltagsenhet från kapitalexportörernas
sida. Det finns ingen
som helst anledning varför det svenska
samhället skall garantera en fortsatt utplundring
av de fattiga folken.

När det i reservationen vid punkten
11 påstås att »skydd för svenska investeringar
i dessa länder kunde bli ett
betydelsefullt inslag i våra ansträngningar
att där påskynda utvecklingen»
är detta påstående helt ogrundat. Det
vore en utomordentligt farlig väg vårt
land skulle beträda om det på detta
sätt lät engagera sig för privata kapitalintressen.
Det skulle kunna leda till
konsekvenser som kan äventyra ett gott
förhållande mellan vårt land och de
fattiga länderna.

Tillåt mig också alt i detta sammanhang
uttrycka en viss förvåning över
den orkeslöshet hos de svenska kapitalisterna
som kommer till uttryck i kravet
på investeringsgarantier. I min ungdom
lärde jag mig av professor Ohlin
och andra nationalekonomer, att risktagande
var någonting typiskt för kapitalismen
och uttryck för dess progressiva
natur. Nu vill man bara ta
hand om profiterna och anser att staten
skall ta riskerna. Får man tolka
den uppfattningen som ett erkännande

av alt kapitalismen nu inte kan existera
utan stöd från en socialdemokratisk
regering?

Den långsiktiga målsättningen för vår
politik är att fullständigt avskaffa Sveriges
deltagande i den koloniala utplundringen
i olika former av de fattiga
länderna. Den aktuella målsättningen,
som inte står i motsättning till
långtidspolitiken, är att vårt land på
olika sätt ger de fattiga länderna ett
positivt stöd i deras ansträngningar att
bygga upp bättre levnadsvillkor för
sina medborgare.

En viktig del av detta aktiva biståndsprogram
bör vara genomförande av de
båda förslagen på utvecklings- och handelskonferensen
i Geneve om uppställandet
av bestämda målsättningar för
importen av både råvaror och färdigvaror
från de underutvecklade länderna
och om tullfrihet för dessa länders
industrivaror. Det är givetvis önskvärt
att en internationell överenskommelse
uppnås om importmål och tullbefrielse,
och vårt land bör aktivt arbeta härför.
Men det är också möjligt för oss
att själva uppställa vissa målsättningar
för importen från u-länderna liksom
att bevilja de föreslagna tullättnaderna.
Detta borde ske omedelbart.

Beträffande de direkta svenska anslagen
till biståndsverksamhet anser vi
att riksdagen nu bör fatta beslut om
att målsättningen 1 procent av bruttonationalprodukten
till internationell biståndsverksamhet
bör uppnås senast i
slutet av 1960-talet. Detta är ett minimikrav.
Det är nödvändigt med ett sådant
beslut för att vi skall få en snabbare
ökning än under de senaste åren.
Jag kan inte finna att statsutskottet anfört
något som helst bärande argument
mot ett sådant beslut. Man säger i sitt
utlåtande att en »fastlåsning på förhand
av den årliga ökningen av biståndsverksamheten»
inte kan rekommenderas
av utskottet. Men vem har
föreslagit det? Vad vi har föreslagit är
en ökning under en fyraårsperiod som

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den

för oss upp till den beslutade målsättningen.
Statsutskottet skriver att man
»snarast möjligt» vill uppnå den beslutade
nivån. Men har ett sådant uttalande
någon som helst mening om
man skjuter förverkligandet av målsättningen
över till 1970-talet?

Vi skulle egentligen vilja ha en mycket
snabbare ökning av biståndsinsatserna.
Det bör vara en målsättning att
komma upp till något sådant som 5
procent av bruttonationalprodukten i
ekonomisk utvecklingshjälp. Det är ungefär
lika mycket som för närvarande
går till militära rustningar. Vi måste
komma över den nuvarande tröskeln i
fråga om biståndsverksamheten så att
debatten börjar ta upp den helt avgörande
frågan: Är inte det rimliga att
vår egen standard hålles oförändrad,
medan ökningen av bruttonationalprodukten
helt användes för bistånd till de
fattiga länderna så att de inom rimlig
tid kan hinna fatt oss?

De konkreta förslag vi har ställt om
ökade anslag i år är blygsamma jämfört
med behoven, men omfattande jämfört
med den obetydliga ökning som
statsutskottets samtliga partier vill gå
med på. Vi har föreslagit en ökning för
nästa budgetår med sammanlagt 100
miljoner kronor. Det skulle föra upp
biståndsinsatsen till 0,4 procent i stället
för 0,3 procent av bruttonationalprodukten
som ett första steg att infria
våra gemensamma utfästelser. Ingen
kan rimligen påstå att inte besparingar
kan göras på andra områden, varigenom
utrymme kan skapas för ökad biståndsverksamhet.
Vi har också konkret
föreslagit var nya pengar kan tas,
nämligen genom ökad skatt på bolagsvinster
och på stora förmögenheter.

Jag beklagar att statsutskottet inte
har tillmötesgått vår begäran om att
öka biståndsanslagen med 100 miljoner
kronor fördelade på det sätt som utskottet
med sin sakkunskap anser ge
största möjliga effekt. Det borgerliga
kravet i reservationen på en stor ut -

internationella biståndsverksamheten

redning anser vi meningslöst för närvarande.
Vad som behövs är inte ytterligare
utredningar utan politiska
ställningstaganden. Det finns inga tekniska
svårigheter att öka våra anslag
exempelvis till FN:s utvecklingsprogram,
till dess barnfond, till det internationella
livsmedelsprogrammet eller
till internationella utvecklingsfonden.
Det handlar om politisk vilja, och den
kan alla ledamöter, om de vill, visa i de
följande omröstningarna.

För vår del kommer vi vid omröstningarna
att stödja varje konkret förslag
om ytterligare anslag till den
internationella biståndsverksamheten.
Dessutom kommer vi att ställa under
omröstning förslag om ett principuttalande
om att målsättningen 1 procent
av bruttonationalprodukten till internationell
biståndsverksamhet skall uppnås
allra senast i slutet av 1960-talet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna 1:158 och 11:207.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Hermansson, som
annars framträder som en modern och
välslipad politiker, gör i denna debatt
ett gengångaraktigt intryck, när han
frammanar en spöklik värld av utsugare
och utsugna. Jag skall nu inte fördjupa
mig i det, men på en punkt vill jag
motsäga herr Hermansson, nämligen i
fråga om hans beskrivning av den önskan
om visst investeringsskydd som har
framförts reservationsvis.

Herr Hermansson påstår att det
svenska näringslivet, de svenska företagen
som han uttrycker sig, nu begär
statens, skattebetalarnas, skydd mot
förluster på sina investeringar. Han säger:
Numera skall företagarna bara ta
vinsten, riskerna skall skattebetalarna
ta.

Detta, herr Hermansson, är en alldeles
felaktig beskrivning av vad frågan
gäller. Det har aldrig från något håll
framställts önskemål om att samhället,

Onsdagen den 20 april 1900 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

skattebetalarna, skall överta de normala
företagarriskerna. Risken för att
en rörelse som etableras i ett u-land
går dåligt, inte blir riintabel, att företaget
går med förlust och verksamheten
måste nedläggas står som vanligt investerarna
själva.

Men det finns i vissa av dessa länder
en annan risk varmed man inte i
förväg kan kalkylera, nämligen risken
alt t. ex. herr Hermanssons meningsfränder
kommer till makten och utan
vidare socialiserar hela det till ifrågavarande
u-land förlagda företaget, så
att hela investeringen går förlorad på
en enda gång. Det är mot den typen av
svårberäknade eller ibland oberäkneliga
speciella risker av politisk natur
som man yrkar ett skydd, inte mot de
vanliga företagarriskerna.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle
:

Herr talman! De svenska företagarna
är alltså mycket mer anspråksfulla än
folk vanligen vill tro. De begär inte att
samhället skall garantera den vinst som
de skall få, utan de begär att det svenska
samhället skall garantera hela det
kapital som de satsar för investeringar
och som de i sin tur under ett antal år
vill ta ut profiten på. Jag tycker det är
mycket mer anspråksfullt än om det
bara gällde vinsten.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle
:

Herr talman! Nej, herr Hermansson,
det är inte detta som de svenska företagarna
begär. De begär inte garantier
vare sig för vinsten eller för kapitalet
annat än mot en alldeles speciell risk,
den politiska risken, att man tar ifrån
dem helt och hållet vad de har investerat
i ifrågavarande u-land. Man kan
förlora sitt kapital, därför att rörelsen
inte går som man har tänkt sig. Det
händer alla företagare, och det har man
inte begärt någon garanti för utan en -

dast för den politiska risken. Det är en
mycket viktig distinktion.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Ja, herr Carlshamrc, jag
är fullt på det klara med vad det gäller,
vilken risk som de svenska företagarna
och högern är rädda för, nämligen
att folken i de fattiga länderna själva
skall ta hand om de nationella rikedomarna.
Jag ger er rätt i att den
risken är mycket stor. Men jag ser ingen
som helst anledning för det svenska
samhället att garantera först vissa års
utsugning av dessa fattiga folk och sedan.
att de svenska kapitalisterna skall
få tillbaka hela sitt kapital. Det finns
ingen som helst anledning för det
svenska samhället att ställa sig som garant
mot de fattiga folkens intressen.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Denna långa debatt har
klart givit vid handen att u-landslijälpen
sannerligen inte är någon fredlig
idyll av skyddad verksamhet. Det är en
veritabel kapplöpning med svälten —
mänsklighetens skamligaste och vanligaste
dödsorsak. Anledningen är ju att
vi, 30 procent av mänskligheten, med
gott samvete tar hand om fem sjättedelar
av världens samlade resurser, och
låter de 70 procenten av mänskligheten
slåss om den resterande sjättedelen,
detta medför i sin tur att också denna
dag, när vi slutat debatten, 100 000
människor har skördats av svältens
dagsmeja. Jag tror man måste ha denna
verklighet aktuell när man diskuterar
åtgärder och anslag i detta sammanhang.
De av oss som inte har fått
göra utskottsresor men som har fått
förmånen att tjänstgöra i u-länder och
mött svältens verklighet i medmänniskors
uttorkade kroppar — vi har en
kuslig förnimmelse av att tiden är kort
och mycket dyrbar. Professor Gunnar
Myrdal sade i höstas vid FAO-konfe -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

rensen kort och kraftfullt: »Våra prognoser
på kort sikt pekar mot världskatastrof»,
och han torde precis mena
vad han säger.

Naturligtvis måste vårt bistånd sättas
i relation till vår samhällsekonomi
och dess utveckling, men när man avväger
olika ändamål inom den samhällsekonomiska
ramen får man ständigt
komma ihåg, att vår förpliktelse
att hjälpa till i mänsklighetens just nu
mest angelägna ärende väger tungt.

I detta allvarliga biståndsarbete måste
det vara väsentligt att all sakkunskap
samverkar från början. Därför kan
jag inte låta bli att varmt rekommendera
den utredning med bredast möjliga
representation som motionärerna
och reservanterna föreslår för att planera
en effektivisering av våra biståndsinsatser.

Mycket har redan behandlats och jag
skall i fortsättningen endast uppehålla
mig vid två frågor.

Låt mig först säga några ord om samverkan.
Det finns i utlåtandet, och det
har också yttrats från talarstolen i dag,
många vänliga ord om missionens och
de många frivilliga humanitära hjälporganens
insatser. Det har sagts att de
är ett värdefullt komplement till de
statliga insatserna, vilket naturligtvis är
sant. Jag vill å de humanitära organisationernas
vägnar i detta sammanhang
gärna betyga, att vi känner en avsevärt
förbättrad kontakt och kommunikation
med den statliga biståndsmyndiglieten.
Man söker och får anslag för
väsentliga projekt. De 2 miljoner som
är avsatta till enskilda organisationers
humanitära verksamhet är visserligen i
minsta laget, men med tanke på de reservationer
som det talas om i utlåtandet
finns det fortfarande avsevärda möjligheter.
Det nämnes i utlåtandet 10
miljoner kronor och det finns alltså
mycket pengar kvar att nyttja,

Jag tror emellertid att samarbetet
mellan staten och de frivilliga hjälporganen
bör vara ömsesidigt. Inte bara

så, att frivilliga organisationer anhåller
om och får bidrag till sina projekt, utan
också så, att SIDA delegerar uppdrag
åt de frivilliga organisationerna. Jag
vet att detta skett i något fall, exempelvis
när det gällde de politiska flyktingarna
från Rhodesia; här blev det
ju en utmärkt lösning.

I detta sammanhang var det skada,
att statsrådet fru Lindström inte bemötte
herr Carlshamres inlägg beträffande
gränsdragningen mellan mission
och humanitär verksamhet. Det är en
mycket vansklig gränsdragning. Gränsen
är sannerligen flytande. Man vet
inte var missionen slutar och det enbart
humanitära börjar. Alltsedan Frälsarens
dagar har sjukvården och den
tjänande handen varit förkunnelse —
förkunnelse av kärlekens evangelium.

För ett par år sedan vistades jag en
tid i Nepal i Himalaya, ett litet land
som är avstängt från omvärlden. Kristendomen
är där förbjuden så till vida
att man inte får sprida den kristna läran
genom förkunnelse och dop. Men
United Mission, de olika kyrkornas gemensamma
hjälporgan där, driver sjukhus
och skolor. Det har visat sig att
kristendomen är på frammarsch just
tack vare detta humanitära arbete. Det
torde vara omöjligt att skilja ut den
materiella hjälpen från den ideologiska
— och jag tror det är fel att göra
det. Bakom våra ambitioner att hjälpa
ligger en ideologi som vi väl är ganska
angelägna om att förmedla till det
folk vi hjälper. Först då kan hjälpen
bli självhjälp.

Jag anser det angeläget med en ömsesidig
samverkan mellan staten och de
frivilliga hjälporganen. Flera av de senare
är ju också inlemmade i stora internationella
organisationer med kanaler
till alla världens hörn. Den svenska
Lutherhjälpen, som jag känner bäst, är
representerad både genom Kyrkornas
världsråd och Lutherska världsförbundets
humanitära organ Lutheran World
Service. Dessa båda organ täcker med

Onsdagen den 20 april 1906 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläRRninR av

sina organisationer praktiskt taget hela
världen.

Dessa organisationer åtnjuter också
ett mycket stort förtroende på alla håll.

I Tanzania har t. ex. landets regering
och FN:s flyktingkommissarie uppdragit
åt Lutheran World Service att administrera
hela flyktinghjälpen i landet
genom sitt organ på platsen, Tanganyika
Christian Refugee Service.

Ett annat fält där samverkan i dag
är ytterligt aktuell är Indien. Där är
möjligheterna att göra effektiva insatser
stora, och där föreligger ett enormt
hjälpbehov. Den svåra livsmedelsbrist
som blev en följd av de uteblivna monsunregnen
i fjol har skapat en livsmedelsbrist
som hotar 100 miljoner människor,
av vilka man kallt räknar med
att 10 miljoner kommer att do av svält.
Årets skörd beräknas till 35 procent av
den normala. Det betyder ett bortfall
av 12 miljoner ton ris och andra vegetabilier
— i en situation där landets
befolkning i år ökar med 12 miljoner
människor.

Här har Kyrkornas världsråd i samarbete
med de ortodoxa kyrkorna gjort
upp stora och väl genomtänkta planer,
vilket skedde vid en konferens i februari
i Geneve med deltagande av alla
de kristna kyrkorna, där alltså även
den ortodoxa och den romerska kyrkan
var representerade. Man har organiserat
dels en katastrofhjälp med 3 500
livsmedelscentraler och dels en konstruktiv
hjälp som omfattar brunnsborrningar
i tusental, konstgödsling, utrustning
med jordbruksredskap samt kurser
i traktorskötsel m. in. Även familjeplaneringen
är med i bilden, vilket
kan vara värt att notera. Det gör jag
själv med synnerligen stor tillfredsställelse,
eftersom just familjeplaneringen
har anledning att höra samman med
kyrkornas hjälpverksamhet. Där om någonsin
behövs en ideologi, som säger
att det är rimligt, mänskligt och kristligt
att inte sätta fler barn till världen
än män kan försörja —- en inställning

den internationella biståndsverksamheten

som ju ingalunda är självklar och naturlig
i dessa andra kulturkretsar.

För de svenska insatserna i Indien
svarar Lutherhjälpen, och i denna skulle
också SIDA i brist på egen personal
och organisation — och det råder ju en
sådan brist -— kunna ha en kanal för
biståndsverksamhet. Jag tycker nog att
staten i sådana lägen inte behöver hesitera
inför den totala kostnaden, om
de humanitära organisationerna bidrar
med de personella resurserna. Det som
man kan få för pengar är det billigaste.
Men de humanitära, personliga krafter
som arbetar av idealitet får man inte
för pengar. Jag tror som sagt att en
samverkan mellan statliga och frivilliga
organisationer skulle gagna alla
parter. Det borde också vara naturligt
att denna samverkan komme till stånd
redan på planeringsstadiet. Därmed
skulle också informationen om u-landsarbetet
lättare nå allmänheten, och detta
är det sista jag vill säga ett par ord
om — informationen.

Det gäller ju inte bara att informera
om nöden i världen, även om det är
mycket viktigt. Jag tror inte att den informationen
kan göras nog skakande.
Den bästa informationen om nöden får
man genom att se den med egna ögon
— då glömmer man den aldrig. Det talade
ordet däremot går in genom det
ena örat och ut genom det andra, som
bekant.

Det räcker alltså inte bara med information
om nöden och den planering
som man har. Vad folk vill veta
är resultatet — vad det egentligen har
blivit av alla dessa miljoner i skattepengar.
Vad har det blivit för resultat
av fredskårsverksamheten i Zambia
och Etiopien? Vad har det blivit för
resultat av familjeplaneringspröjektet
på Ceylon, kooperationsprojektet i
Bombay eller papperstekniska institutet
i Saharanpur i Indien? Jag betvivlar
inte att det finns rapporter och uppgifter
om allt detta, men folk känner
inte till det. Det är mycket viktigt att

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

människor får se att det blir resultat
av de uppoffringar som görs. Det är
svar på sådana frågor som skall till för
att opinionen för u-landshjälp skall bestå
och växa.

Jag vill sluta med några rader ur en
artikel i en studenttidning: »Vi inser
att förhållandena i u-länderna är en
skam för mänskligheten. Vi vill så gärna
arbeta för att våra insatser skall bli
större. Men ge oss då information om
vad vi vill uppnå, hur det utvecklats
och vad vi har uppnått. Annars är det
så lätt att tvivla och att bli förtvivlad.»

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till vad reservanterna anfört
under punkt 1 a), c) och d).

Herr HECTOR (k):

Herr talman! Vi har talat mycket om
hjälp i allmänhet till en underutvecklad
värld i stort och många gånger haft
svårt att finna konkreta svar på frågorna:
Hur skall hjälpen sättas in? Var
skall den sättas in? Och när skall den
sättas in? Då är det en tröst att veta att
det just nu i alla fall finns en punkt där
problemet kan konkretiseras som i en
brännpunkt. Motion nr 446 i denna kammare
pekar därpå. Den hemställer om
ett förslagsanslag om en miljon kronor
till en ambulans eller alternativt ett
sjukhus i Vietnam och närmare bestämt
i de områden där byarna nu håller på
att utplånas av superbombare och napalm.
Denna ambulans kan realiseras
tämligen omgående, blott medel ställs
till förfogande.

I övrigt behövs inte många ord för att
motivera och skildra behovet av denna
hjälp därborta. Alla ord riskerar ändå
att brinna sönder i harm, förkvävas i
avsky över vad som händer där just nu.
Och vi måste riskera att denna lilla gest,
som vi kan göra, måhända bara kan
uppfattas som ett hån av de folk där
borta, som nu håller på att gå under
av den västerländska civilisationens
välsignelser.

Utskottet synes i anledning av motion

11:446 vilja vältra över hela frågan på
Röda korset. Ja, Röda korset har ju
möjligheter att tekniskt och organisatoriskt
lösa denna fråga. Men här gäller
det själva medelsanskaffningen. När
man redan förut i princip varit inne
på linjen att ställa medel till Röda korsets
förfogande och då inga tekniska eller
formella hinder numera finns, kan
väl denna hjälp väsentligt utökas, t. ex.
på det sätt som föreslås i den nyssnämnda
motionen.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! På detta stadium av debatten
kan det vara dags att slå fast tre
ting:

för det första att statsmakterna enhälligt
antagit en målsättning som innebär
att vi sagt oss vara beredda att avstå
1 procent av vårt välstånd till u-länderna; för

det andra att vi, sedan vi antog
den målsättningen, ännu knappast kommit
ens i närheten av den;

för det tredje att en nu enhällig opposition
inte längre accepterar detta tillstånd
— man kräver en plan för hur enprocentslöftet
till FN skall infrias, en
plan som regeringen säger nej till.

Vad som upprepats i debatt efter debatt
sedan u-hjälpsfrågan blev en riksdagsangelägenhet
i början av 1960-talet
och som framhållits även i dag är att
den socialdemokratiska regeringen —
ofta understödd av högern — lagt fram
sina förslag. De har när det gäller det
svenska tekniska biståndet varit mer
eller mindre väl och ofta mycket knapphändigt
motiverade i NIR:s —- nu
SIDA:s -— petita. Mittenpartierna och
enskilda motionärer har hänvisat till de
enorma behoven och ansett regeringens
förslag otillräckliga. Regeringens försvarslinje
har varit att det inte funnits
projekt för mer pengar eller att kraven
inte varit någonting annat än oansvariga
överbud.

Sedd mot bakgrunden av det fantastiska
problem de industrialiserade län -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av

derna med sin utvecklingsinsats försöker
lösa, kan debatten under de gångna
åren måhända te sig löjlig. När miljontals
människor svälter ihjäl i Asien, kan
det tyckas likgiltigt om vårt bidrag till
FAO:s livsmedelsprogram blir några
miljoner kronor större eller mindre —•
de flesta kommer ju att svälta ihjäl i alla
fall. När de flesta barn som föds till
världen dör efter några år eller pinas
av sjukdomar, vad spelar det då för roll
om Sveriges bidrag till FN:s barnfond
blir en eller annan miljon större eller
mindre? De flesta får ju ändå ingen
människovärdig tillvaro. När den ekonomiska
utvecklingen i u-länderna trots
alla de insatser som ändå görs går så
långsamt eller ibland står stilla, vad
skulle då svensk industri kunna åstadkomma
med några företag? När jordens
befolkning växer med omkring hundra
miljoner per år — framför allt i de
underutvecklade områdena — vad spelar
det då egentligen för roll om vi med
vår famljeplanering kan begränsa befolkningsökningen
med några tiotusental? Detta

sätt att resonera kan låta bestickande,
men det är knappast höjden
av realism eller klokhet. Det är snarast
— även om det är vanligen förekommande
— ett sätt att söka komma ifrån
sitt ansvar. Utvecklingsarbetet i stor
skala har knappast börjat. Vi vet att perspektiven
är hisnande, att möjligheterna
att nå skönjbara resultat är små. Men
ingenting tyder på att vi inte med varje
miljon vi sätter in i effektiva biståndsinsatser
kan skapa en bättre tillvaro för
människorna i de länder vi satsar på att
hjälpa. Därför måste vi självfallet fortsätta
vårt arbete.

Men vi måste ha en målsättning för
vad vi skall göra. Förre utrikesministern
Östen Undén sade för några år sedan
i en u-landsdebatt att det väl inte kan
vara meningen att vi över lag skall ha
u-ländernas behov som måttstock på
våra insatser, och detta hade han naturligtvis
rätt i. Behoven är för enorma och
3* — Andra kammarens protokoll 1966.

den internationella biståndsverksamheten

dessutom ofta för okända för att kunna
utgöra någon användbar målsättning för
våra insatser.

Utgångspunkten måste vara våra egna
resurser. Detta måste vara måttstocken
när det gäller den vilja vi kan mobilisera
hos oss själva och hos väljarna när
det gäller att avstå något av resurserna
för egen del.

I dag har vi knappast någon sådan
egen målsättning. Vi har antagit FN:s
enprocentrekommendation, men detta
löfte är ganska värdelöst så länge det
inte säger något om när vi skall ha nått
denna nivå. Det säger dessutom ingenting
om hur vårt bistånd skall vara sammansatt
och om i vilka former det skall
ges.

Det är självklart att varje land vid
sidan av denna allmänna deklaration —
om man nu menade allvar när man antog
den — måste ha egna mer detaljerade
planer för hur det skall komma
upp i den eftersträvade biståndsnivån.

Det är en sådan plan oppositionen i
år har begärt men socialdemokraterna
tyvärr sagt nej till. Statsrådet Lindström
gjorde detta i förra veckan i första kammaren
med hänvisning till att man med
en sådan plan skulle låsa riksdagen vid
att varje år anslå vissa medel helt oberoende
av de konjunkturpolitiska förutsättningarna
och av om det fanns projekt
att satsa pengar på. Detta är — fruktar
jag — ett sätt att medvetet missförstå
vad vi begärt.

Vad vi kräver är att regeringen inte
bara ett år i taget utan på sikt skall redogöra
för riksdagen hur man tänker
nå det uppsatta målet. Detta måste givetvis
innebära att man i den långsiktiga
budgetplaneringen räknar med ulandshjälpen
som en av de tunga posterna
— inte att man som nu inte räknar
med den alls.

Men det väsentliga i vårt resonemang
är kanske de diskussioner om effektivitet,
som vi för i en teoretisk studie vilken
vi fogat till vår motion. Vi har i
denna uttalat att ett utvecklingsprojekts

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

värde måste bedömas med hänsyn till
dess utvecklingseffekt för u-landet i förhållande
till den kostnad det innebär
för givarlandet. I vår teoretiska studie
har vi rangordnat olika biståndsformer
just med hänsyn till deras utvecklingseffekt.

Självfallet är det i praktiken omöjligt
att med någon precision fastställa olika
åtgärders resurskrav och utvecklingseffekt.
Men en sådan indelning, rätt använd,
ger ändå en värdefull vägledning,
och den måste under alla förhållanden
vara överlägsen ett val på måfå mellan
olika biståndsformer.

Vi har av vårt arbete dragit flera
praktiskt-politiskt viktiga slutsatser. Vi
har sagt oss att ett projekts utvecklingseffekt
inte alltid står i ett givet förhållande
till vad det kräver i insatser över
statsbudgeten.

Vi har vidare funnit att det inte föreligger
några sakliga motsättningar mellan
olika biståndsformer, förutsatt att
man utesluter de direkt dåliga. En form
som kräver en motprestation av mottagarlandet
kan vara minst lika effektiv
som en som inte gör det. En på kommersiella
villkor grundad insats kan ge en
utvecklingseffekt i minst lika stor utsträckning
som en ren gåva.

En ytterligare slutsats som vi dragit
är att behoven i u-länderna är så sammansatta,
att man inte kan utesluta en
hjälpform med viss utvecklingseffekt
till förmån för en som har större effekt.
Man kan t. ex. inte föra det resonemanget
— såsom många gör — att Sverige
skulle satsa sina resurser uteslutande
på insatser för familjeplanering.
Detta skulle nämligen innebära att andra
resurser, som är till nytta för u-länderna
men som inte kan utnyttjas just
i familjeplaneringssammanhang, skulle
förbli outnyttjade.

Vi har också dragit slutsatsen att vi
i dag inte alls utnyttjar den biståndskapacitet
vi har ens inom ramen för de
anslag vi nu ger över budgeten. Vi kan
göra flera saker till: vi kan fortsätta

att avveckla tullar på U-landsprodukter
— även de tullar som är låga, vi kan
arbeta på att få till stånd prisstabiliserande
åtgärder beträffande råvaror,
vi kan genomföra bättre exportkreditförsäkringar,
vi kan införa skydd för
investeringar och vi kan genomföra
skattelättnader som stimulerar näringslivet
till vidgade etableringar i u-länderna.

Det finns också på flera punkter redan
pågående projekt som behöver mera
pengar. Med en annan avvägning
mellan våra egna behov och u-ländernas
skulle vi därvidlag kunna göra insatser.
Livsmedelsförsörjningen har diskuterats
utförligt i dag, och den är ett av
dessa områden. Enligt min mening är
det ett ganska sofistikerat och verklighetsfrämmande
resonemang att säga —
vilket har hörts från några håll — att
vi inte skall satsa på att ge livsmedelsgåvor
till u-länderna utan på att förbättra
deras jordbruksproduktion. Det
är alldeles självklart att det måste röra
sig om både — och. Det går inte att kräva
av de nya staterna att de samtidigt
som de dras med en enorm undernäring
— vilket gäller många u-länder,
framför allt i Asien — skall vara kapabla
att utveckla sin industri — inte heller
sin jordbruksnäring.

En inventering av alla biståndsformer
genom vilka Sverige kan göra en
insats och en plan för i vilken ordning
och omfattning dessa skall genomföras
har givetvis också sina politiska nackdelar.
Hade vi gjort upp en sådan plan
år 1962, då vi antog enprocentsregeln,
hade regeringen inte kunnat karakterisera
alla avvikelser från sina egna förslag
som godtyckliga överbud. Hade
man inte lyckats fullfölja planen, hade
man måst förklara varför. Man hade
tvingats ta konsekvenserna av en annan
fördelning av de samlade resurserna
mellan våra egna behov och u-ländernas
än den nuvarande, därför att
löftet för fyra år sedan till FN nödvändiggjort
en annan fördelning.

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1906 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

Vi som trots allt har framhärdat i
att varje år begära några miljoner kronor
mer än regeringen i anslag till ulandshjälpen
har ofta anklagats för att
föra demonstrationspolitik, även om
denna anklagelse inte har varit så vanlig
i dag. Jag skall gärna acceptera att
det har varit en form av demonstration
— men en positiv demonstration.
När jag förra året föreslog att vi skulle
satsa 50 miljoner kronor mera till FN:s
särskilda fond, var jag lika övertygad
om att riksdagen skulle avslå detta förslag
som om att FN hade behövt pengarna.
Mittenpartierna har år efter år
föreslagit småhöjningar av regeringens
hud med 10—15—20 miljoner kronor,
trots att de på förhand har vetat att
varje försök att få igenom en enda krona
utöver vad regeringen själv föreslagit
varit dömt att misslyckas. Försöken
har varit medvetna demonstrationer
— demonstrationer för mera
pengar till folk som svälter eller halvsvälter,
demonstrationer för ekonomisk
utjämning mellan den privilegierade
del av mänskligheten som vi tillhör och
de massor av jordens befolkning som
kämpar för social rättvisa, politisk stabilitet
och rätten att äta sig mätt. Vi
tar gärna på oss ansvaret för dessa demonstrationer.
Den socialdemokratiska
regeringen får för sin del ta på sig
ansvaret för den avvägning som gjorts
av hur stor del av våra resurser som
skall användas för en ökning av välståndet
här hemma och hur mycket vi
skall satsa för att hjälpa människor undan
svältdöd och social misär.

Om ungefär 14 dagar kommer emellertid
även socialdemokraterna att demonstrera.
Ulla Lindström och hennes
regeringskolleger och partikamrater
kommer då att marschera under förstamajbanderoller
med krav på solidaritet
över gränserna, med uppmaningar till
kamp mot världssvälten, med krav på
ökat stöd till ekonomisk utveckling av
de nya staterna. Jag har ett förslag; jag
förmodar att även det är orealistiskt,

men jag tänker framställa det i alla fall.
Det förslaget innebär: Vänta inte med
att demonstrera mot regeringens ulandspolitik
till dess att besluten om
vår u-landshjälp redan är fattade! Gör
det i dag medan det ännu finns en reell
möjlighet att påverka de svenska insatsernas
omfattning! Gör det genom att
rösta för den reservation som föreslår
10 miljoner mer till FN:s program mot
världssvälten än vad regeringen velat
gå med på!

Gör det genom att rösta för den reservation
som till flyktinghjälpen vill
ge 3 miljoner kronor mer än regeringen!
Demonstrera genom att rösta för
den reservation som föreslår ungefär
2,5 miljoner mer än regeringen till
FN:s barnfond!

15 miljoner svenska kronor för att
lindra världssvält och nöd. Det är inte
myckel. Det är inte mycket mer än en
gest, en demonstration. Men för u-länderna
är pengar — även om det bara
rör sig om 15 miljoner svenska kronor
— trots allt mer värda än banderoller.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Ullstens uppläggning av vad som
skulle göras, tyckte jag sannerligen att
han på den ekonomiska sidan var ytterst
blygsam, ty det intryck som hans
anförande gav om de insatser som vi
borde göra är att de sannolikt kommer
att kosta en väsentlig del av vår nationalinkomst.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Den långa debatt, som
bl. a. har visat den stora vikt som alla
tillmäter denna fråga, hade jag från
början inte tänkt blanda mig i. Men,
herr talman, så sent som i lördags, den
16 april, hade jag tillfälle att vid en
skolavslutning i Hammenhög lyssna till
en agronom, som under två år arbetat
i Tunisien. Han redogjorde för sina intryck
av den svenska biståndsverksam -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

heten, och han visade även ett stort antal
bilder från denna verksamhet. Därför
anser jag mig ha ganska färska intryck
av vad man har att röra sig med
där ute. Efter föredraget och visningen
av bilderna hade jag tillfälle till personligt
samtal med honom. Jag frågade
honom på vilket sätt och på vilka områden
vi skulle hjälpa till.

Han var mycket försiktig i sina uttalanden
— det skall jag gärna erkänna.
Han ansåg att de tekniska projekt,
som vi har satt i gång där nere,
borde slutföras och inte tillåtas avstanna
på grund av brist på medel. Jag
frågade honom rakt på sak huruvida
vi i så fall inte behövde hjälpa till även
med livsmedel. Han svarade att behovet
av sådan hjälp visserligen var stort i
Afrika men att problemet var än svårare
i Indien. Detta kände vi ju redan
tidigare till.

Ett intressant inslag i de bilder som
nämnda person visade var den nya fiskehamnen
i Kelibia-distriktet, som är
ett svenskt biståndsprojekt och som
kommer att ge fiskarna där nere helt
andra möjligheter i deras yrkesutövning.

Det gläder ett svenskt hjärta att de
pengar vi anslår verkligen blir till hjälp
åt människor som är i behov därav.

Det visades också bilder från områden,
som tidigare varit helt värdelösa
men där man genom bevattning hade
fått »öknen att blomma».

Jag tror att alla sådana projekt är den
största hjälp som vi kan ge ifrågavarande
länder. Att däremot, som man
ibland har tänkt sig, skänka pengar direkt
vore rena vansinnet, ty de skulle
aldrig komma till avsedd användning,
d. v. s. till hjälp åt dem som är i behov
av den.

Jag såg också bilder som var ganska
beklämmande. De fattiga beduinerna —
ökennomaderna eller vad man nu vill
kalla dem — som hade varit ute och
arbetat på jordbruken fick vid skördeperiodens
slut återvända till hem —

märk väl jag sade »hem» — som i många
fall bestod av en riskoja med fuktiga
lerväggar, en hydda så eländig, att vi
här i Sverige inte skulle kunna hysa
djur i den utan att riskera åtal efter
anmälan från djurskyddsinspektörerna.
Det var deras lott, mina vänner.

Således kan man utan överdrift säga,
att behoven är omättliga. Frågan är
bara på vilket sätt vi skall hjälpa och
med hur mycket vi kan hjälpa.

Det har i dag varit en nästan irriterad
diskussion om huruvida vi skall
hjälpa dessa människor med livsmedel
eller inte. Jag skall inte fördjupa mig
i det problemet, eftersom jag i remissdebatten
den 20 januari i år gick in
ganska grundligt på det problemet, och
den som så önskar kan i protokollet
läsa vad jag sade den gången. Jag skall
endast snudda vid problemet i dag.
Det är riktigt som det har sagts i debatten,
att vi måste se långt in i framtiden.
Men det går inte att säga till dessa
människor, att det om tio, femton
eller tjugo år kommer att bli en lycklig
tid, ty då har de svultit ihjäl. Det
skulle ingen i denna kammare kunna
säga om han blev skickad ut som sändebud
till dessa folk. Därför tror jag
att vi måste räkna med att hjälpa dessa
människor med livsmedel i dag, om de
över huvud taget skall överleva, lika
väl som vi skall hjälpa dem att öka
jordbruksproduktionen i framtiden.
Jag tror inte att den ena saken utesluter
den andra, även om vi under de senaste
åren varit vana vid att Amerika
hjälpt dessa människor med livsmedel.

För några år sedan, mina vänner,
diskuterade man på fullt allvar både
här hemma och ute i världen frågan
om vad man skulle göra med Amerikas
väldiga spannmålsöverskott. 1 dagens
läge kan Amerika med oförändrat skördeutfall
och oförändrat hjälpbehov
hjälpa ett år till i samma omfattning
som hittills. Därefter måste Amerika
börja tänka på sina egna beredskapslager.
Det är den enkla sanningen om

Onsdagen (len 20 april 1900 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av

situationen i (lag, och den går det inte
att blunda för.

Hur allvarlig situationen i Amerika
är belyses även därav, att medan man
tidigare haft en s. k. jordbank, ur vilken
staten betalat farmarna för att de
icke besått en viss del av sin jord, har
man i år gett dem nya uppdrag: beså
större areal jord så att de kan skaffa
fram mera livsmedel för att hjälpa de
människor som svälter! Vi brukar här
hemma i Sverige vara tio, femton år
efter Amerika. De problem som i (lag
skymtar i Amerika kommer också hit
om ett antal år. Jag tror då att det
vore klokt att vi redan i dag tog hänsyn
härtill och inte bara väntade på att
det hela skall ordna upp sig någon
gång. Det ordnar inte upp sig, om vi
inte gör någonting åt det.

Mitt helhetsintryck av debatten är,
att det inte finns någon i denna kammare
som inte är positivt inställd till
u-landshjälpen. Man har tvistat litet om
detaljer. Jag säger med full avsikt detaljer,
ty om det stora målet har det
rått full enighet. Detta har också erkänts
av alla talare på några få undantag.
Det var väl någon som sade, att
statsutskottets majoritet hade visat sig
passiv, när den inte velat tillstyrka förslaget
om att vi skulle ta initiativet till
en internationell fond på en miljard
dollar, vartill vi skulle bidraga med 100
miljoner.

Mina vänner! Jag skall gärna säga
att det i utlåtandet står klart och tydligt
angivet, att om det kommer initiativ
från en av de stora staterna i världen
— och initiativet bör väl ändå
komma från någon av dessa stater —
så är vi beredda att ta vår del av ansvaret.
Jag hade från början tänkt säga
att socialdemokraterna får svara för sig
själva, men det har ju statsrådet fru
Lindström redan gjort. Hon har klart
sagt ifrån, att om det kommer ett sådant
förslag, så är vi fullt beredda att
ta vår del av de ekonomiska förpliktelser
det för med sig. Det finns inget

den internationella biståndsverksamheten

parti i denna kammare som inte kommer
att inta den ståndpunkten. Därför
tycker jag att det är ganska onödigt
att säga, att ett par partier är mycket
positivt inställda, medan de andra är
passiva.

Herr Antonsson sade i en replik, att
om vi skulle lämna ett sådant anslag
på 100 miljoner kronor, så fick vi också
räkna med att avstå från någonting.
Det tycker jag var riktigt och ärligt
sagt. Om någon i denna talarstol säger
att vi kräver ytterligare 100 miljoner
kronor och att vi är bättre än de andra,
så bör han på samma gång säga
ifrån att man är med på att avstå från
egna förmåner. Då får vi underlag för
en klar och saklig diskussion. Annars
tycker jag att det haltar något på det
området. Vi har ändå en möjlighet till.
Jag har lyssnat på människor som säger:
»Sedan jag betalat min skatt, och
därmed bidragit till u-hjälpen, är jag
icke skyldig göra något mera.» Jag delar
inte den uppfattningen. Alla vi i
denna kammare och många andra ute
i landet som anser — med rätta — att
den hjälp vi ger inte räcker till på alla
områden, har möjlighet att personligen
offra något av vad vi själva har. Det
skulle inte skada om t. ex. de som köper
alkohol sparade in en hundralapp
på det. Det vore ingen skada skedd om
de pengarna kunde gå till andra och
ädlare ändamål. Detsamma gäller dem
som använder nikotin och konsumerar
en massa cigarretter som jag inte tror
är till någon större nytta.

På många områden kunde vi alla avstå
något av det vi i dag anser att vi
behöver, utan att vi på något sätt skulle
ta skada av det. De pengarna kunde
vi skänka t. ex. till Lutherhjälpen, där
vi vet att de kommer i rätta händer.
Jag har själv den erfarenheten sedan
många år. Jag får ett postgiroinbetalningskort
av den med jämna mellanrum;
jag brukar skicka tillbaka det
med ett bidrag. Jag har aldrig ångrat
detta, och jag är fullt beredd att fort -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

sätta med det, och tillsammans med
mig borde många människor ute i landet
göra det. På det sättet kunde ju de
som anser att samhällets hjälp i dag är
för liten personligen bidra till att i
någon mån förbättra den och därtill få
erfara glädjen att personligen ha offrat
någonting för att göra en insats för
människor som har det sämre än vi.

Lika litet, herr talman, som jag vill
övervärdera den hjälp vi ger till u-länderna,
lika litet vill jag vara med om
att nedvärdera den. Det är tyvärr så här
hemma i Sverige att vi gärna vill nedvärdera
våra egna insatser. Jag tror att
vi utan överdrift kan säga att vi gör så
gott vi kan, och efter måttet av våra
ekonomiska resurser är vi säkerligen
alla besjälade av viljan att öka dessa
anslag även i framtiden. Det var detta
jag vill ha sagt i dag, herr talman.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag skall fatta mig kort.
Jag vin emellertid inte nonchalera de
senare talarna på listan, såsom herr
Rubin trodde att jag skulle komma att
göra.

Herr Hermansson påpekade att hans
parti är inställt på att fullfölja enprocentsmålet
under detta decennium och
han har föreslagit att 100 miljoner kronor
skulle tas från ökad skatt på bolagsvinster
och stora förmögenheter.
Jag vill erinra om att 1 procent av nationalprodukten
i dag motsvarar 1 070
miljoner kronor, och jag tror inte att
någon beskattning av de två objekt
han nämnde — bolagsvinster och stora
förmögenheter —■ kan uppgå till det
beloppet.

Han talade också i en replik till herr
Carlshamre om att de svenska företagen
»utsuger u-länderna» och att de
därför inte är förtjänta av något skattebetalarstöd
i form av investeringsgarantier.
Jag vill gärna säga att jag inte delar
hans mening på denna punkt. Jag
menar att det finns mycket värdefullt

tekniskt kunnande som den svenska
industrien via sina företag i u-länderna
kan ställa till u-ländernas förfogande,
och den svenska regeringen är inte
emot att införa någon form av investeringsgaranti,
när ett sådant bra förslag
föreligger. Jag menar att den beställning
av ett förslag från regeringen som
herr Carlshamres parti för fram i en
reservation är överflödig. Vi väntar ju
redan i år ett förslag från Världsbanken
om ett sådant multilateralt garantisystem,
och vi föredrar under alla förhållanden
ett multilateralt system med
mera utsträckt riskfördelning när man,
som jag hoppas, skall få bevittna ett
privat kapitalflöde inte bara i de starkaste
u-länderna utan även i de svagare,
som bäst behöver kapital.

Herr Hector vill ha pengar till en leverans
av ambulanser till Vietnam. Jag
vill i korthet säga att just leveranser
av ambulanser till Vietnam var Västtysklands
största u-landsskandal häromåret.
Man gjorde en stor leverans av
tyska ambulanser, som nu står och rostar
på fälten, därför att det fanns tillräckligt
med amerikanska ambulanser
där och inga reservdelar till de tyska.
Veterligt är ambulanser inte det angelägnaste
i detta tragiska krig.

Herr Werner efterlyste kanaler som
kan samordna Indien-hjälpen. Jag vill
då påpeka att förre partiledaren för det
parti herr Werner tillhör — herr
Heckscher, som numera är ambassadör
i Indien är en bra sådan samordnare —
och i ett brev av den typ, som cirkuleras
genom utrikesdepartementet, skrev
han nyligen att någon utbredd hungersnöd
av den typ herr Werner talade om
inte finns i Indien för närvarande. Hur
situationen kan bli under sommarmånaderna,
skriver han, kan inte med visshet
förutses. Men på ledande håll har
man goda förhoppningar om att just
tack vare den utländska hjälp man får
kunna undvika den nödsituation som
annars troligen skulle ha uppstått, säger
han. Herr Heckscher efterlyser ock -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 19G6 fnu
Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

så en mera balanserad diskussion här
hemma.

Till sist vill jag bara säga till herr
Ullsten att jag med vilja förbigått den
motion han omnämnde i sitt inlägg.
Där har han naivt talat om hur man
skulle dela upp alla u-landsprojekt i
fem olika grupper med indelning i bra,
mindre bra och dåliga, och efter utvecklingseffekten
göra en prioritering
av projekten. Jag tror att den sortens
försök — om något — är ett sätt att
hålla tillbaka ökningstakten för u-hjälpen.

Herr WERNER (h) kort genmäle:

Herr talman! Med all respekt för herr
Heckscher måste jag säga att jag betvivlar
den uppgift han kommer med.
Jag har visserligen inte sett skrivelsen,
men av statsrådet fru Lindström fick
jag den uppfattningen att den innehöll
att det ännu inte rådde någon svält men
att man kunde befara att en sådan skulle
komma. Vi har dock 3 500 livsmedelscentraler
i gång som dagligen utspisar
500 000 människor i de berörda områdena.
Detta är faktiskt uppgifter som vi
bör ta ad notam. Det är därför mycket
väsentligt att vi redan nu ingriper, innan
den stora katastrofen kommer. Monsunregnen
skar i fjol ned årets skördeutsikter,
och självfallet kommer svälten
och nöden att undan för undan förvärras.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Vad gäller den kommunistiska
motionen om ett anslag på en
miljon kronor, som skulle gå till medicinsk
hjälp i Vietnam, så har vi föreslagit
att pengarna skall användas endera
till en ambulans eller till ett sjukhus.
Jag tror inte att det är någon större
risk för att ett sjukhus står och rostar
ned utan att komma till användning i
nuvarande läge.

Statsrådet fru Lindström påstod att
de svenska kapitalistiska företag, som

är verksamma i u-länderna, inte utsuger
dessa länder och deras befolkning. Jag
är mycket förvånad över det uttalandet
från en socialist.

Beträffande finansieringen av det konkreta
förslag vi ställt om en höjning av
u-hjälpen med 100 miljoner kronor i år
anser vi att denna höjning skall tas ut
genom ökad skatt på bolagsvinster och
större förmögenheter. De konkreta skatteförslag
vi har ställt räcker mycket väl
till den höjning som vi har föreslagit.

När det sedan gäller det mera långsiktande
program som syftar till att föra
upp det svenska internationella biståndet
till en procent av bruttonationalprodukten,
d. v. s. till mellan 1 000 och
1 500 miljoner kronor om fyra år, har
jag själv i mitt föregående inlägg givit
uttryck för den uppfattningen att detta
belopp skulle finansieras av bruttonationalproduktens
ökning. Jag sade då också
att vi måste komma fram till en diskussion
av följande frågeställning: Är
det inte rimligt att vi behåller vår standard
oförändrad och använder hela ökningen
av bruttonationalprodukten för
hjälp till de fattiga folken?

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet fru Lindström
sade att hon hade förbigått att studera
vår motion, vilket är synd. Om fru
Lindström hade läst denna och tagit
upp den till diskussion, tror jag att vi
hade kunnat få ett ganska intressant
meningsutbyte till stånd. Vad vi talar
om i denna motion är helt enkelt att
man skall försöka att ha en helhetssyn
på hela vår biståndsverksamhet, att man
skall göra en inventering av alla de möjligheter
till bistånd som vi har och då
inte bara nöja sig med dem, som skall
göras över den offentliga sektorn, utan
även ha med t. ex. näringslivets investeringar.
Vi har endast gjort en skiss, ty
vi kunde inte göra den utredning som
vi har begärt att regeringen skall göra.
Men med hjälp av en analys av effekten

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den internationella biståndsverksamheten

av de olika biståndsformerna skulle man
kunna få fram åtminstone en preliminär
plan för hur man på effektivast möjliga
sätt skulle kunna nå upp till en procent
av nationalprodukten, alltså hur man
vid varje givet tillfälle, med utnyttjande
av en viss given ekonomisk ram, skulle
kunna sätta in sådana biståndsformer
som ger den för u-länderna största utvecklingseffekten.

Jag kan inte förstå att ett sådant resonemang
skulle vara så orimligt som
fru Lindström vill göra gällande.

Däremot vill jag instämma i vad fru
Lindström sade när hon vände sig mot
herr Hermanssons resonemang, som
både hon och en tidigare talare karakteriserade
som något förlegat. Jag skall
citera en känd internationell expert på
u-landsfrågor Arthur Lewis som sysslar
mycket med just dessa problem. Han
skrev i en artikel för en tid sedan följande:
»Under 30- och 40-talen genljöd luften
av smädelser mot utländska investeringar,
men på 1960-talet är tidningarna
i Europa och Nordamerika fulla av annonser
i vilka de nyligen självständiga
staternas regeringar erbjuder utländska
investerare oräkneliga incitament, inklusive
skattebefrielse», för att de skulle
komma och investera i deras länder.
Varför gör man det? Ja, det är knappast
för de västerländska företagarnas blå
ögons skull utan självklart därför att
man från u-ländernas sida, även om
herr Hermansson inte vill hålla med om
det, menar att privata investeringar är
en effektiv form av bistånd. Därför att
de löser ett av u-ländernas svåra problem:
att få in mer utländsk valuta. Det
löser också ett annat problem nämligen
att få utbildning av arbetskraft samt ett
tredje problem, att få arbetstillfällen och
därmed skapa efterfrågan, vilket ju i uländerna
precis som hos oss är en förutsättning
för att man skall kunna
bringa den industri att expandera som
är absolut nödvändig för att man skall
kunna få någon utvecklingseffekt i dessa
länder.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att kammarledamöterna otåligt väntar
på denna långa debatts avslutning —
debatten började ju redan förra fredagen
— och nu vill gå till votering. Jag
skall inte fresta tålamodet så många
minuter. Jag kan utlova att votering
kommer att äga rum före middagspausen.
Jag tror inte att vad jag har på
hjärtat kommer att uppkalla någon till
replik eller debatt.

I statsutskottets utlåtande nr 46 finns
en blank reservation av utskottets högerledamöter,
och jag vill endast lämna en
kort kommentar till protokollet för att
denna reservation inte skall hänga i luften.
Den gäller utvecklingskrediten till
Sudan. I statsverkspropositionen meddelades
att ett avtal om denna kredit på
35 miljoner kronor skulle undertecknas,
vilket sedermera skett. Av beloppet hänförde
sig 25 miljoner kronor till anslag
för budgetåren 1964/65 och 1965/66.
Återstoden, 10 miljoner kronor, lämnas
med förbehåll för att riksdagen senare
anvisar erforderliga medel.

Vid behandlingen av utrikesdepartementets
huvudtitel här i kammaren anmälde
vi att vi ställde oss tveksamma
till denna kredit under de, milt uttryckt,
oroliga förhållanden som råder i Sudan.
Ingen kunde i debatten motsäga våra
uppgifter om det brutala inbördeskrig
som pågår mellan norra och södra Sudan.
Nu får riksdagen emellertid tillfälle
återkomma till detta i samband
med dechargedebatten som väntas äga
rum i nästa vecka.

Slutligen vill jag säga några ord om
en motion angående SIDA. I anledning
av regeringens förslag om anslagen till
SIDA väckte herr Magnusson i Borås
och jag en motion, där vi framhöll, att
utgifterna för resor utgör en betydande
del av omkostnadsanslaget. Det är självfallet
angeläget att de pengar vi anvisar
kommer till bästa möjliga användning i
u-länderna bl. a. genom att resorna i
mesta möjliga utsträckning samordnas

Onsdagen den 20 april 1960 fm.

Nr 18

Riktlinjer för och planläggning av

och att kostnaderna för flygresor begränsas.
Det kan synas vara en obetydlig
post i det stora sammanhanget, men
jag tror att det är angeläget att den allmänna
opinionen inte bibringas uppfattningen
att pengarna användes på ett
sätt som inte överenstämmer med biståndsverksamhetens
syfte.

•lag inregistrerar med tillfredsställelse
att utskottet i sitt utlåtande förutsätter
att SIDA genom olika åtgärder i möjligaste
mån söker begränsa dessa kostnader,
och jag vill uttrycka en förhoppning
att SIDA tar utskottets utlåtande
på denna punkt ad notam.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag vill uttala den allra
största tillfredsställelse med det allt
starkare intresset inom Sverige och den
svenska riksdagen för u-landshjälpen.
Jag skulle gärna ha velat deltaga i debatten,
men jag fann att så många andra
talade att jag inte hade anledning att
göra det. Jag kan emellertid inte undgå
att med några ord beröra det förbehåll
som man vid upprepade tillfällen fått
höra och som även statsrådet Lindström
i dag har framfört, att man måste akta
sig för att ge pengar till missionen i
den mån de kan användas till religiös
verksamhet.

Jag vill då först upprepa vad jag tidigare
har sagt, att exempelvis det missionssällskap
som står mig närmast,
Svenska Missionsförbundet, har gjort
undersökningar som givit vid handen
att av alla de medel som ställts till dess
förfogande för arbete i u-länder går
ungefär tre fjärdedelar till sådana uppgifter
som också skulle ha direkt välsignelse
av SIDA såsom verksamhet som
man inte på något sätt behöver vara
oense om, även med de strikta och klara
begränsningar som SIDA har.

.lag vill ge ett exempel på erfarenheter
som jag har fått när jag varit i dessa
länder. Jag har då inte varit tillsam -

den internationella biståndsverksamheten

mans med stora delegationer i stora
städer eller orter, utan jag bar ensam
tillsammans med erfarna missionärer
besökt det inre av landet, t. o. m. så avlägset
belägna trakter att vi fått gå hela
dagar till fots för att komma fram dit.
När man kommer dessa infödingar in
på livet finner man att de lever kvar i
sådan hedendom och under sådan trollbundenhet
att det även i nådens år 1960
inträffar att en inföding åläggs att bevisa
sin trohet till stammen genom att
tömma eu burk med gift. Det är inte
alls längesedan under detta år som jag
fick höra att man i ett distrikt, där vår
mission verkar, hade ålagt en av de
infödda att tömma en burk med eu giftdryck.
Om han vore rättrogen skulle
han inte ta skada därav. Han låg givetvis
död nästa morgon.

Nu frågar jag statsrådet Lindström:
Skall vi verkligen driva vår i Sverige
nu så omfattande religionsfrihet så långt
att vi hellre låter dessa infödingar leva
kvar i hedendom och trolldom än ställer
medel till förfogande för missionen
när den utför sitt kulturella arbete? Är
vi så rädda för att svenska missionärer
skulle kunna bibringa dessa infödingar
en kristen kultur i stället för den hedendom
och trolldom som råder där?
Jag skulle tro att en överväldigande majoritet
av svenska folket klart skulle ta
ställning för att det inte vore någon
risk att ställa pengar till missionens
förfogande, även om det skulle inträffa
att någon krona av dessa medel skulle
kunna gå till utförandet av en kristen
kulturgärning av sådan art att man
skulle komma åt den hedendom och
trolldom som fortfarande har ett så förskräckande
grepp om folken.

Jag är ytterligt tacksam för att det
blivit en kraftig omsvängning i fråga
om inställningen till missionen, men
jag tror att det kan vara farligt att man
driver saken så långt att man i religionsfrihetens
namn gör de begränsningar
som jag här har omnämnt.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Riktlinjer för och planläggning av den i:

Herr TALMANNEN yttrade:

Propositioner framställes först beträffande
utskottets hemställan, därefter
beträffande utskottets motivering och
om så erfordras beträffande reservationsvis
föreslaget tillägg till utskottets
hemställan.

Hemställan

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1 a) av
herr Per Jacobsson m. fl.; samt 3:o)
bifall till utskottets hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionerna I: 158 och II: 207 i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hermansson begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Hermansson votering, i anledning
vanav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 1 :o) i statsutskottets utlåtande
nr 45 antager reservationen 1 a)
av herr Per Jacobsson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till
motionerna I: 158 och II: 207 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp -

ernationella biståndsverksamheten

läst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hermansson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 106 ja och 11 nej,
varjämte 101 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) i utskottets utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 a) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 105
ja och 106 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1 a) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Motiveringen

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av motiveringen
i reservationen 1 b), dels ock på godkännande
av motiveringen i reservatio -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1006 fm.

nen 1 c); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Petersson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren beträffande
punkten 1 :o) i statsutskottets utlåtande
nr 45 godkänner den i reservationen
1 b) av herr Per Jacobsson
m. fl. anförda motiveringen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
motiveringen i reservationen 1 c) av
herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 74 ja och 35 nej, varjämte
110 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt den
i reservationen 1 b) av herr Per Jacobsson
m. fl. anförda motiveringen.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Förenta Nationernas barnfond
(UNICEF)

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(bilaga 5, punkt C 2, s. 26 och 27)
att till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av
7 800 000 kr.

Förenta Nationernas barnfond (UNICEF)

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de förenämnda båda likalydande
motionerna I: 368 av herrar Bengtson
och Lundström samt II: 450 av herrar
Ohlin och Hedlund, i vilka hemställts
bl. a. att riksdagen måtte till
FN:s barnfond (UNICEF) anvisa ett
med 2,2 milj. kr. förhöjt anslag, eller
10 milj. kr.,

dels de förenämnda båda likalydande
motionerna I: 158 av herrar Werner
och Adolfsson samt 11:207 av herr
Hermansson m. fl., i vilka hemställts
bl. a. att riksdagen måtte höja de för
budgetåret 1966/67 under tredje huvudtiteln
uppförda anslagen till internationell
biståndsverksamhet med 50 milj.
kr.,

dels ock förenämnda motion 11:456
av herr Eubin, vari hemställts bl. a. att
riksdagen måtte höja de för budgetåret
1966/67 under tredje huvudtiteln äskade
anslagen till internationell biståndsverksamhet
med 100 milj. kr., fördelade
med 50 milj. kr. till bistånd genom
internationella organ och 50 milj. kr.
till bilateralt tekniskt bistånd.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:368 och 11:450, 1:158
och 11:207 samt 11:456, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Förenta
Nationernas barnfond (UNICEF) för
budgetåret 1966/67 på driftbudgeten under
tredje huvudtiteln anvisa ett anslag
av 7 800 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Harry Carlsson, Dahlén,
Thorsten Larsson, Johan Olsson,
Ståhl, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Antonsson och Nelander, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 158 och II: 207 ävensom II: 456 samt
med bifall till motionerna I: 368 och
II: 450, samtliga motioner såvitt nu var

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Styrelsen för internationell utveckling (SIDA): Omkostnader

i fråga, till Förenta Nationernas barnfond
(UNICEF) för budgetåret 1966/67
anvisa ett anslag av 10 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i denna
punkt.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Vid denna punkt har
jag i en motion förordat ett större stöd,
nämligen ett bidrag på 50 miljoner kronor.
Jag kommer inte att nu yrka bifall
till motionen men vill i korthet återge
vad Förenta Nationerna skriver i sin
deklaration om barnets rättigheter:

»BARNET, som hungrar, skall mättas,
det sjuka barnet skall vårdas, det
kroppsligt eller själsligt defekta barnet
skall hjälpas---—.

BARNET måste få hjälp före alla andra
i svåra tider.»

Jag är tacksam för att anslaget till
Förenta Nationernas barnfond ökats
men anser att ökningen är otillräcklig.
Jag hoppas dock att detta är en god
början och säger i övrigt som herr
Svensson i Kungälv en gång sade i en
tidigare u-landsdebatt: Måtte vi en gång
komma ifrån att diskutera anslagens
storlek!

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i denna
punkt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Antonsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) i utskottets utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 126 ja och 91 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 4—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Styrelsen för internationell utveckling
(SIDA): Omkostnader

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt C 6, s. 32 och 33) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
1 630 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de förenämnda båda likalydande
motionerna 1:368 av herrar Bengtson
och Lundström samt 11:450 av herrar
Ohlin och Hedlund, i vilka hemställts
bl. a. att riksdagen måtte för budgetåret
1966/67 till Styrelsen för internationell
utveckling (SIDA) anvisa ett
med 75 000 kr. till 1 705 000 kr. förhöjt

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Nr 18

Styrelsen för internationell utveckling (SIDA): Omkostnader

förslagsanslag, varav 175 000 kr. måtte
utgå till publikationstryck in. in.,
dels de förenäinnda båda likalydande
motionerna I: 158 av herrar Werner
och Adolfsson samt 11:207 av herr
Hermansson m. fl., i vilka hemställts
bl. a. att riksdagen måtte höja de för
budgetåret 1966/67 under tredje huvudtiteln
uppförda anslagen till internationell
biståndsverksamhet med 50
milj. kr.,

dels förenämnda motion 11:456 av
herr Rubin, vari hemställts bl. a. att
riksdagen måtte höja de för budgetåret
1966/67 under tredje huvudtiteln äskade
anslagen till internationell biståndsverksamhet
med 100 milj. kr., fördelade
med 50 milj. kr. till bistånd genom internationella
organ och 50 milj. kr. till
bilateralt tekniskt bistånd,

dels en inom andra kammaren av
herrar Björkman och Magnusson i Borås
väckt motion (11:444),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Rubin m. fl. väckt motion (II: 457),
vari hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
åtgärder snarast för att hos allmänheten
väcka intresse för biståndet till utvecklingsländerna
genom dels utgivning
av en broschyr med i motionen angivet
innehåll för distribution till alla hushåll
och eleverna vid samtliga skolor,
dels kompletterande information i radio
och TV.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:158 och 11:207
samt II: 456 ävensom I: 368 och II: 450,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
samt 11:444, till Styrelsen för internationell
utveckling (SIDA): Omkostnader
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under tredje huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 630 000 kr.;

b) att motionen 11:457 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Harry Carlsson, Dahlén,
Thorsten Larsson, Johan Olsson,
Ståhl, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Antonsson och Kelander, vilka ansett
att utskottet under a) bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 158 och II: 207 samt II: 456, med bifall
till motionerna 1:368 och 11:450,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
samt med avslag å motionen II: 444,
till Styrelsen för internationell utveckling
(SIDA): Omkostnader för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 1 705 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! I denna punkt, som
gäller SIDA:s omkostnader, ber jag att
få yrka bifall till den vid punkten avgivna
reservationen.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! I en motion har jag föreslagit
utgivandet av en broschyr »Vad
freden kräver», som närmare skulle förklara
för svenska folket vilket stort behov
som föreligger av den hjälp det
här gäller. Den broschyren skulle sedan
följas upp av program i TV och radio
o. s. v. Av vad vi hört här i dag i denna
kammare framgår att det är av oerhörd
vikt att svenska folket verkligen förstår
den katastrof som den stora nöden ute
i världen innebär. Jag hemställer om
bifall till min motion II: 457.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Fältverksamhet

och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nihlfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
7:o) mom. a) i utskottets utlåtande nr
45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nihlfors begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 143 ja och 75 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 457;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Rubin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
7:o) mom. b) i utskottets utlåtande nr
45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen 11:457.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Rubin begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
160 ja och 17 nej, varjämte 42 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 8

Fältverksamhet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt C 7, s. 33—60) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 60 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de förenämnda båda likalydande
motionerna I: 368 av herrar Bengtson
och Lundström samt II: 450 av herrar
Ohlin och Hedlund, i vilka hemställts
bl. a.

att riksdagen måtte uttala att bidrag
till biståndsverksamhet genom FN-organ,
svensk mission och svensk exportindustri
liksom bilateralt finansiellt bistånd
skulle kunna ske även i länder
där SIDA ej bedreve verksamhet, samt
att riksdagen hemställde att åtgärder
vidtoges för att möjliggöra ett fastare
samarbete mellan ungdomsorganisationerna
och SIDA, som handhade fredskårsverksamheten,

Onsdagen den 20 april 1960 fm.

Nr 18

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Blomquist m. fl. (1:366) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nelander in. fl. (11:331), i vilka hemställts
bl. a. att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte ge till känna vad
i motionerna anförts i fråga om den
svenska bilaterala hjälpen till u-länder
genom svenska frivilligorganisationer
och svensk mission,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eskilsson m. fl. (1:68) och den andra
inom andra kammaren av herr Rubin
in. fl. (II: 108),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Werner och Adolfsson (I: 377) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hector m. fl. (11:446), i vilka
hemställts att riksdagen måtte till utrustning
av svensk ambulans och/eller
sjukhus till Vietnam som förslagsanslag
anvisa 1 000 000 kr.,

dels en inom andra kammaren av
herrar Börjesson i Falköping och
Eriksson i Bäckmora väckt motion
(11:3),

dels de förenämnda båda likalydande
motionerna I: 158 av herrar Werner
och Adolfsson samt 11:207 av herr
Hermansson m. fl.,

dels förenämnda motion 11:456 av
herr Rubin,

dels ock en inom första kammaren
av herrar Torsten Andersson och Hilding
väckt motion (1:367).

Utskottet hemställde,
a) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:158 och 11:207,
1:366 och 11:331, 1:368 och 11:450
samt 11:456, samtliga motioner i vad
de avsåge medelsanvisningen, ävensom
1:377 och 11:446, till Fältverksamhet
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under tredje huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 60 000 000 kr.;

Fältverksamhet

b) att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:366 och 11:331 samt
1:368 och 11:450, samtliga motioner i
vad de avsåge biståndsbidrag till länder
utanför den prioriterade länderkretsen,
i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört;

c) att motionen 11:3 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

d) att motionerna 1:68 och 11:108
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

e) att motionerna 1:368 och 11:450,
i vad de avsåge bidrag till småföretagsverksamhet,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

f) att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 368 och II: 450, i vad
de avsåge fredskårsverksamheten, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

g) att motionen I: 367 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Nelander.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

RUBIN (mbs):

Herr talman! Jag har i en motion begärt
att riksdagen måtte bevilja ett anslag
till Evangeliska fosterlandsstiftelsen
för byggandet av en skola i Massaua.
Det är jämnt 100 år sedan de tre första
missionärerna landsteg där -—- det
var nämligen den 15 mars 1866.

Jag finner att man kan celebrera olika
jubileer i detta land, genom att t. ex.
ge ut frimärken m. m., men när svensk
mission har 100-årsjubileum märker
man från samhällets sida inte mycket.
De tre första missionärerna var föregångare
till den svenska utvecklingshjälpen,
och många skulle ha satt stort
värde på om riksdagen visat sin uppskattning
inte enbart av missionen utan
av alla dessa människor som frivilligt
givit sig ut i främmande världsdelar
med den kanske största tanke vi män -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Fältverksamhet

niskor kan hysa, nämligen att hjälpa
andra medmänniskor.

Det heter i utskottsutlåtandet att frågor
av detta slag får avgöras av SIDA.
Ja visst — det begriper väl envar att
SIDA skall säga sitt härvidlag. Men det
hade varit av värde om riksdagen så
att säga av sig själv ställt ifrågavarande
belopp till förfogande. Om någon
fyller femtio år, eller som i detta fall
hundra år, brukar ju inte vederbörande
behöva komma och be om hjälp utan
tvärtom bli föremål för uppvaktning.
De människor jag talar om tillhör inte
heller dem som brukar be om hjälp.

Dock anser jag att utskottet behandlat
motionen välvilligt och att det av
de inlägg som gjorts här i dag klart
framgått att man är beredd att stödja
missionen i framtiden. Mot bakgrund
av denna välvilliga tolkning förstår vi
att SIDA kommer att tillmötesgå den
anhållan som redan är på väg, och jag
ställer därför inget yrkande.

Herr HECTOR (k):

Herr talman! Med hänvisning till tidigare
framförd motivering ber jag att
få yrka bifall till de likalydande motionerna
1:377 och 11:446 om humanitär
hjälp till Vietnam.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Under punkten 8 i statsutskottets
utlåtande nr 45 behandlas en
motion, som jag väckt tillsammans med
herr Eriksson i Bäckmora. Vi begär i
denna att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttalar sig för att, utöver
den hjälp som redan lämnats, humanitär
hjälp till Vietnam ges i form av
minst en svensk ambulans. Vi har i
motionen framhållit angelägenheten av
att all möjlig humanitär hjälp måtte
bringas till de båda stridande parterna
och till civilbefolkningen i Vietnam.

Behovet av ambulanser är mycket stort,
och det är därför angeläget att alla åtgärder
vidtages för att möjliggöra utsändandet
av svensk ambulans till Vietnam.

Då motion II: 446 i stort sett överensstämmer
med min och herr Erikssons
i Bäckmora motion och då i motion
11:446 även begärs ett förslagsanslag
om 1 miljon kronor till utrustning
av en svensk ambulans eller av ett sjukhus
i Vietnam, kommer jag att stödja
denna motion vid en omröstning.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna
1:377 och 11:446; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Hector
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
8:o) mom. a) i utskottets utlåtande nr
45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till motionerna
1:377 och 11:446.

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

räkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 173 ja och 19 nej, varjämte 25
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b—g

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 9 och JO

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Skydd för u-landsinvesteringar

I de förenämnda båda likalydande
motionerna 1:368 av herrar Bengtson
och Lundström samt 11:450 av herrar
Ohlin och Hedlund hade hemställts
bl. a. att riksdagen måtte begära förslag
till nästa års riksdag om svenskt system
för skydd för investeringar i u-länderna.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 368 och II: 450, såvitt nu var i fråga,
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Virgin, Harry Carlsson,
Dahlén, Thorsten Larsson, Åkerlund,
Johan Olsson, Bohman, Ståhl, Eliasson
i Sundborn, Nihlfors, Antonsson, Helander
och Petersson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 368 och II: 450, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till 1967 års riksdag
om svenskt system för skydd för
investeringar i u-länderna.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 5 av herr Per
Jacobsson m. fl.

Skydd för u-landsinvesteringar

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nihlfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) i utskottets utlåtande nr 45, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 104 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Anslag till finansiellt utvecklingsbistånd Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
46, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1966/
67 till finansiellt utvecklingsbistånd
jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Punkten 1

Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

Kungl. Maj:t hade (bilaga 9, punkt
E 1, s. 88—101) föreslagit riksdagen att
dels godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet angivna riktlinjerna
för finansiellt utvecklingsbistånd
under budgetåret 1966/67, dels
ock till Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 110 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Axel Kristiansson m.fl. (1:37)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.
(II: 71), i vilka motioner hemställts att
riksdagen måtte 1. medge att Sverige
förbunde sig att — utöver övriga åtaganden
— för vart och ett av åren 1966,
1967 och 1968 lämna bidrag till Internationella
livsmedelsprogrammet med
5 000 ton mager torrmjölk eller den
kvantitet torrmjölk av större fetthalt
som i kostnadsliänseende svarade häremot;
2. till Bidrag till Internationella
livsmedelsprogrammet för budgetåret
1966/67 anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag med 10 milj. kr.
förhöjt reservationsanslag av 20 350 000
kr.; samt 3. bemyndiga Kungl. Maj:t att
efter samråd med företrädare för jordbruket
inom landet inköpa den torrmjölk
varom här vore fråga;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Werner och Adolfsson (I: 158) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Hermansson m.fl. (11:207), i vilka
motioner såvitt nu var i fråga hemställts
att riksdagen måtte höja de å
riksstaten för år 1966/67 uppförda anslagen
till internationell biståndsverksamhet
med 50 milj. kr. för sjunde huvudtiteln; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Carl Albert Anderson och Arne Gei -

jer (I: 292) samt den andra inom andra
kammaren av herr Hansson i Skegrie
(11:571), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte under anslaget till
Bidrag till internationella livsmedelsprogrammet
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett belopp lika med motvärdet till
3 milj. dollar eller 15,5 milj. kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Bengtson och Lundström
(I: 368) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Ohlin och Hedlund
(11:450), i vilka motioner såvitt
nu var i fråga hemställts att riksdagen
måtte begära att regeringen gåve sin
representation i vederbörande internationella
organ i uppdrag att kraftfullt
verka för en gradvis uppbyggnad av i
motionerna föreslagna program och
miljardfond för multilateral livsmedelshjälp;
att riksdagen måtte uttala att
Sverige vore villigt att till en sådan
fond för livsmedelshjälp bidraga med
100 milj. kr. per år; samt att som en
omedelbar åtgärd anslaget till det för
FAO och FN gemensamma internationella
livsmedelsprogrammet måtte höjas
från föreslagna 2 milj. dollar till motvärdet
av 4 milj. dollar för år 1966, varav
i princip hälften i form av svenska
livsmedel.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:158 och 11:207 samt
I: 368 och II: 450, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga,

a) godkänna de i statsrådsprotokollet
angivna riktlinjerna för finansiellt utvecklingsbistånd
under budgetåret 1966/
67,

b) till Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
110 000 000 kr.;

2. att motionerna 1:368 och 11:450,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t angående uppbyggnad av en miljardfond
för multilateral livsmedels -

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Nr 18

Bidrag

hjälp och årliga bidrag till en sådan
fond, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Harry Carlsson, Dahlén,
Thorsten Larsson, Karl-Erik Eriksson,
Johan Olsson, Stähl, Eliasson i Sundborn,
Nihlfors, Antonsson och kelander,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Majrts förslag samt motionerna
1:158 och 11:207 ävensom med bifall
till motionerna I: 368 och II: 450, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga,

a) godkänna de av reservanterna angivna
riktlinjerna för finansiellt utvecklingsbistånd
under budgetåret 1966/67,

b) till Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
110 000 000 kr.;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 368 och II: 450, såvitt nu
var i fråga, dels i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t gåve sin
representation i vederbörande internationella
organ i uppdrag att kraftfullt
verka för det av reservanterna föreslagna
programmet avseende en miljardfond
för multilateral livsmedelshjälp,
dels ock uttala att Sverige vore
villigt att till en sådan fond bidra med
100 000 000 kr. per år;

b) av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Bohman och Björkman, utan
angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1 a) av herr Harry
Carlsson m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

till internationella livsmedelsprogrammet

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1 a); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eliasson i
Sundborn begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) i utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a) av herr Harry Carlsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 73 nej, varjämte
30 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkten 2

Bidrag till internationella livsmedelsprogrammet Kungl.

Maj:t hade (punkt E 2, s. 101)
föreslagit riksdagen att dels medge att
Sverige förbunde sig att för vart och
ett av åren 1966, 1967 och 1968 lämna
bidrag till internationella livsmedelsprogrammet
med 2 000 000 dollar, dels
ock till Bidrag till internationella livs -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 fm.

Bidrag till internationella livsmedelsprogrammet

medelsprogrammet för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
10 350 000 kr.

Under förevarande punkt hade utskottet
till behandling förehaft de under
punkten 1 omnämnda motionerna såvitt
nu var i fråga.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:37 och 11:71, 1:292 och 11:571,
1: 158 och II: 207 samt 1: 368 och II: 450,
sistnämnda fyra motioner såvitt nu var
i fråga,

a) medge att Sverige förbunde sig att
för vart och ett av åren 1966, 1967 och
1968 lämna bidrag till internationella
livsmedelsprogrammet med 2 000 000
dollar,

b) till Bidrag till internationella livsmedelsprogrammet
för budgetåret 1966/
67 på driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 10 350 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Harry Carlsson, Dahlén, Thorsten Larsson,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson,
Ståhl, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Antonsson och Helander, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 37 och II: 71,
I: 292 och II: 571 samt 1:158 och II: 207
ävensom med bifall till motionerna
I: 368 och II: 450, sistnämnda fyra motioner
såvitt nu var i fråga,

a) medge att Sverige förbunde sig att
för vart och ett av åren 1966, 1967 och
1968 lämna bidrag till internationella
livsmedelsprogrammet med 4 000 000
dollar,

b) till Bidrag till internationella livsmedelsprogrammet
för budgetåret 1966/
67 på driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 20 700 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 2 av herr Harry
Carlsson m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Harry Carlsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 130 ja och 82 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Nr 18

§ 8

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till avlöningar
och omkostnader för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för budgetåret 1966/
67.

Vad utskottet hemställt bifölls.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.19.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 20 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Bidrag till jordbrukets rationalisering,
m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Med anledning av motion
II: 307 som framburits av mig och
herr Persson i Heden vill jag anföra

några synpunkter. Vi har i motionen
föreslagit sådan ändring av föreskrifterna
till lantbruksnämnderna, att arrendatorer
i större utsträckning än vad
som nu är fallet skall kunna erhålla bidrag
till byggande av spannmålstorkar.
Möjligheterna för arrendatorer att få
bidrag för torkanläggningar är betydligt
sämre än möjligheterna att erhålla
bidrag till ensileringssilos och gödselvårdande
anläggningar. Såvitt jag förstått
beror detta kanske främst på att jordbrukarnas
rationaliseringssträvanden
fortskridit så snabbt, att arrendelagstiftningen
inte hunnit följa med i utvecklingen.

De nuvarande bestämmelserna framstår
som mycket underliga sett mot bakgrunden
av de bestämda uttalanden om
en fortsatt och ökad storleksrationalisering
inom jordbruket som ständigt
göres. En arrendator kan erhålla bidrag
till »smärre torkanläggningar», som det
heter i bestämmelserna. Detta innebär
i praktiken att en arrendator kan få bidrag
till en anläggning som kan betjäna
en gård på exempelvis 40 å 50
tunnlands storlek, under det att en arrendator
som brukar den dubbla arealen
och för vilken anläggningen kanske

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

betyder väsentligt mycket mer ur rationaliseringssynpunkt,
inte har rätt till
något bidrag. Vi anser att det skulle vara
relativt enkelt att genomföra en ändring
av detta förhållande. Man behöver
egentligen bara ge lantbruksnämnderna
ökade befogenheter och därmed ökat
ansvar. Jag tror att lantbruksnämnderna
mycket väl skulle kunna klara av
detta.

Utskottet har med stöd av remissyttranden
avstyrkt motionen. Remissinstanserna
har hänvisat till att 1960 års
jordbruksutredning väntas framlägga
förslag även angående denna del av
rationaliseringsförslaget.

Sedan utskottet behandlade detta
ärende, har 1960 års jordbruksutredning
lättat en del på sina hemligheter. Dess
ordförande, landshövding Netzén, har
redogjort för vad utredningsmajoriteten
kan väntas föreslå när det gäller
inriktningen av den framtida jordbrukspolitiken.
Regeringen har också med
anledning av en speciell socialdemokratisk
studiegrupps arbete under mycket
uppmärksammade former tagit
ställning till den del av förslaget som
utredningsmajoriteten sålunda väntas
framlägga. I vissa avsnitt har regeringen
mycket detaljerat redovisat sina
ställningstaganden, innan utredningen
slutfört sitt arbete. Men om utformningen
av den framtida rationaliseringsverksamheten
och statens medverkan därvidlag
har man inte sagt någonting.

Jag vill bestämt påstå, att det måste
vara rätt brådskande att tala om för
de unga inom jordbruket vilka möjligheter
det i framtiden kommer att finnas
att anskaffa det kapital som kommer
att krävas för driften av det högrationaliserade
jordbruk vi skall ha. Jag anser
i varje fall detta vara betydligt mer
brådskande än att tala om för konsumenterna
vad mjölken kan komma
att kosta en bit in på 1970-talet.

Eftersom vi i dag har förmånen att ha
jordbruksminister Holmqvist närvarande
i vår kammare vill jag passa på att

fråga honom om orsaken till att regeringen
inte har kunnat ingående redovisa
sin inställning till statens medverkan
i rationaliseringsverksamheten inom
jordbruket, trots att man ansett det
vara riktigt att redan nu diskutera prisfrågorna
ganska ingående. När jordbruket
i förra veckan diskuterades i
första kammaren fördes en rätt omfattande
debatt under punkten 19. Om förhållandet
skulle bli detsamma bär i dag,
väntar jag givetvis gärna tills den punkten
behandlas med att få svar på min
fråga.

Herr talman! Jag har inget yrkande
beträffande vår motion. Jag vill bara
helt kort konstatera att det möjligen blir
anledning att återkomma till denna fråga
redan nästa år.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 16—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland m. m.

. Kungl. Maj:t hade (bilaga 11, punkten
Cll, s. 49—51) föreslagit en anslagshöjning
med 1 950 000 kr. till 9 100 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1. II: 740 av herr Dahlgren m. fl.;

2. I: 616 av herr Sveningsson, likalydande
med II: 761 av herr Magnusson
i Tumhult m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte fastställa att högsta
statsbidragsprocenten skulle vara 25 %
av kostnaden samt till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 7 150 000
kr.

Onsdagen den 20 april 19GG cm.

Nr 18

Bidrag till produktionsbefriimjande åtgärder i Norrland m. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: G1G och II: 761, såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 9 100 000 kr.,

b) avslå motionerna 1:616 och II:
761, såvitt avsåge yrkande om ändrad
bidragsprocent, samt

c) lämna motionen 11:740 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson och Isacson samt fru
Sundberg, vilka ansett att utskottet under
a) och b) bort hemställa, att riksdagen
måtte

a) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna I: 616 och II: 761,
såvitt nu var i fråga, till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 7 100 000
kr.,

b) med bifall till motionerna I: 616
och II: 761, såvitt avsåge förslag om
ändrad bidragsprocent, i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening ge till känna
vad reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Vi har inom högerpartiet
hela tiden betraktat KR-verksamheten
på jordbruksområdet såsom en
försöksverksamhet. Detta har vi visat
också genom det ställningstagande som
vi nu gjort och som innebär att KRverksamheten
bör fortsätta. Vi vill inte
ha till stånd någon inskränkning av
verksamheten eller minskning av anslaget,
men vi önskar å andra sidan inte
heller att anslaget skall räknas upp. Vi
är medvetna om att av den lämnade redovisningen
framgår att man nått goda
resultat, men vi är övertygade om att

det finns andra erfarenheter att göra.
Man kan exempelvis förvänta att jordbrukare
med jordbruk som ligger utanför
de KR-områden som nu är fastställda
kommer att visa mindre intresse att
genomföra den rationalisering som de
annars normalt skulle vidtaga, detta
av det enkla skälet att de väntar sig att
KR-områdena så småningom skall utvidgas
och att de själva också skall
kunna komma i åtnjutande av de förmånligare
bidrag som utgår för denna
verksamhet.

Vi har också kunnat konstatera att
kostnaderna för att genomföra denna
rationalisering ständigt varit i stigande
i högre grad än andra kostnader. Även
om det beror på att man har givit sig
in på större och vidlyftigare byggnation,
kanske ibland t. o. m. vissa experiment,
har utvecklingen ändå givit oss
anledning påpeka att man bör ha kostnaderna
under uppsikt.

Vi vill vidare erinra om att dessa KRjordbruk,
i händelse av en annan jordbrukspolitik
skulle kunna bli mycket
priskänsliga. Jag vet att man på KRjordbruken
delvis har specialiserat sig
på fläskproduktion och potatisodling,
men den huvudsakliga delen av KRjordbruken
är inriktad just på mjölkproduktion.
Skulle det signaleras en ny
jordbrukspolitik kan detta komma att
betyda att KR-jordbruken får vidkännas
förluster; kostnadsläget är nämligen så
pressat att dessa jordbruk inte tål nämnvärda
sänkningar av priserna. Och dessa
jordbrukare bär ju trots allt även
satsat egna pengar, och det är dessa
egna pengar som de i första hand
kommer att förlora.

Vi på högerhåll har föreslagit att
bidragsprocenten i fråga om KR-verksamheten
skall sänkas. Vi menar att
pengarna därigenom kommer att räcka
till flera projekt. KR-jordbrukarna kommer
ändå att ha fördelen av en förmånligare
behovsprövning än vid andra rationaliseringsåtgärder.
Det kan ge anledning
att göra noggrannare beräk -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

ningar just för att bevaka de kostnadsstegringar
som jag tidigare nämnde. 40
procent kan inte för riksdagen vara någon
helig siffra; vi bär ju tidigare sänkt
procentsatsen från 48 till 40.

Å andra sidan är naturligtvis inte det
anslag det här gäller av någon .särskilt
betydande storleksordning. Vi är övertygade
om att när man skall sätta in den
stora rationalisering på jordbrukets område
som vi alla väntar och som har
aviserats av utredningen, så kommer
dessa miljoner inte att räcka långt —
då kommer siffrorna att bli väsentligt
högre. Jag tror därför att resultatet
från hela jordbruksutredningen bör avvaktas
innan man utökar anslaget.

Härvidlag har alltså vi från högerhåll
ställt oss avvaktande. Utskottet har
inte velat göra detta, men däremot har
utskottet intagit en avvaktande hållning
när det gäller en motion som påyrkat eu
utvidgning av KR-områdena. Då har
utskottet velat invänta de erfarenheter
som kunde komma att göras.

Herr talman! Enligt min mening borde
utskottet ha handlat på samma sätt
i denna fråga, och jag ber därför att få
yrka bifall till reservationen nr 2 vid
punkten 19.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag brukar av princip
inte besvära kammarens ledamöter med
att argumentera för motioner, vilka har
avstyrkts av ett enigt utskott, men eftersom
i detta fall förhållandena så avsevärt
har ändrats från det att motionen
skrevs och tills den i dag behandlas av
kammaren, anser jag mig ha goda skäl
för ett avsteg i detta avseende.

Det gäller motion nr 740 i denna kammare,
vari hemställes om erforderliga
utredningar för att de koncentrerade
rationaliseringsinsatserna inom jordbruket
från och med nästa år skulle
kunna utvidgas att omfatta jämväl
skogs- och mellanbygderna i mellersta
och södra Sverige. Anledningen till denna
begäran var grundad på det förhål -

landet, att departementschefen hade uttalat
att verksamheten i de fyra nordligaste
länen, där denna KR-verksamhet
nu har bedrivits, visat goda resultat.
Då borde enligt min mening landet
i övrigt inlemmas i denna rationaliseringsverksamliet.
Så långt motionen.

När jag sedermera tog del av landshövding
Netzéns redogörelse över majoritetsgruppens
ställningstagande i 1960
års jordbruksutredning, blev jag betänksam
om riktigheten i att väcka
denna motion — det vill jag gärna bekänna.
Betänksamheten blev inte mindre
då jordbruksministern hade gjort
sin presentation av den framtida jordbrukspolitiken,
så som den hade utformats
av en socialdemokratisk studiegrupp,
och som kort sagt innebar att
prisutvecklingen på jordbruksprodukter
skulle dämpas, lägre priser skulle
sättas på vissa varor; det skulle bli billigare
mjölk, billigare margarin och billigare
socker. Studiegruppen framhöll:

»-----för att möjliggöra en successiv

minskning av produktionsvolymen och
en snabbare strukturomvandling måste
stor återhållsamhet iakttagas med prishöjningar
på jordbruksprodukter», samt
vidare att »en krympning av produktionen
och återhållsamhet med det inhemska
prisstödet ökar möjligheterna
att deltaga i det internationella ekonomiska
samarbetet».

Efter dessa uttalanden stod det alldeles
klart, att ovissheten för den framtida
jordbruksproduktionen i landet var
större än någonsin. Man hade från högsta
ort signalerat prispressande åtgärder,
dels för att påskynda nedläggningstakten,
dels syftande till en minskning av
produktionen till förmån för en större
import av livsmedel. I denna nya situation
var min betänksamhet så stor,
att det för mig stod alldeles klart att
motionen inte borde godtas. Dess bättre
behöver jag inte här i dag yrka avslag
på densamma -— ett insiktsfullt jordbruksutskott
har klarat den nog så viktiga
detaljen.

Onsdagen den 20 april 1960 em.

Nr 18

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

.lag vill emellertid gärna inför kammaren
säga att inin ändrade uppfattning
helt hänför sig till det bistra ekonomiska
klimat som kan utläsas i de
gjorda deklarationerna. Det skulle i ett
sådant läge vara ansvarslöst av mig att
medverka till att ytterligare ett antal
jordbrukare i andra delar av landet
skulle skuldsätta sig genom rationaliseringsinvesteringar
i företag om vilkas
bärighet man ingenting vet. Enligt min
bestämda uppfattning måste rationaliseringsåtgärder
alltid grundas på ekonomiska
kalkyler, där man baserar bärigheten
på det troliga produktionspriset
och där slutresultatet skall kunna
förränta och amortera placerat kapital
i samma utsträckning som om detta
kapital placerats i andra objekt.

En sådan bedömning är under nuvarande
förhållanden omöjlig att göra, eftersom
man ingenting vet om de prispressande
åtgärdernas storlek. Jag är
visserligen medveten om att jordbruksministern
i ett interpellationssvar sedermera
har sagt att »det är angeläget
att även i fortsättningen beakta behovet
för en snabb och effektiv rationalisering
i de jordbruksbygder i Norrland
där förutsättningar finns för ett bestående
jordbruk». Han har emellertid
tillagt att jordbruksproduktionen vid rationella
enheter skall vara lönsam.

Hur det skall vara möjligt att göra
dessa företag med deras stora investeringar
lönsamma i samband med prispressande
åtgärder är för mig en gåta,
och jag tycker att det skulle vara intressant
om jordbruksministern ville ge
en definition på begreppet rationellt
jordbruk. Hur är det beskaffat, och vilken
rimlig avkastning skall ett sådant
företag ge sin brukare? Det skulle vara
mycket värdefullt med en sådan definition,
eftersom det i jordbruksdebatten
hittills från visst håll gärna poängterats
att det svenska jordbruket som
helhet är mycket orationellt. Med ledning
av de statliga insatser som nu har

gjorts framför allt i de fyra norrlandslänen
borde ett besked kunna lämnas.

Om jordbruksministern för sin del
vill göra gällande att KR-jordbruken i
Norrland är rationella enheter, i den
mån de är färdigrationaliserade, kanske
man kan få utgå från det antagandet att
de produktpriskostnader som där finns
för exempelvis mjölkframställning bör
vara desamma som de produktpriser
jordbrukarna behöver för en lönsam
mjölkproduktion.

Så länge ingen klar definition lämnats
av vad som menas med rationella
jordbruk och hur dessa skall kunna
fungera som rationella enheter då man
använder prispressande åtgärder, finns
det tyvärr ingen anledning för mig att
medverka till att de koncentrerade rationaliseringsinsatserna
förs ut på allt
större områden. Jag beklagar verkligen
uppriktigt det ovissa förhållande som
nu har uppstått, och jag förstår alla
jordbrukare som i denna ovisshet om
vad en framtida prispress kan medföra
inte vidtar de rationaliseringsåtgärder
som de i normala fall skulle ha
gjort.

Man har alltså skapat en situation
som i själva verket motverkar den målsättning
som bl. a. jordbruksministern
säger sig ha, nämligen ett effektivt och
rationellt jordbruk. Följden blir att det
dröjer länge innan man kan få fram de
åsyftade billiga livsmedlen. Möjligen
kan denna jordbrukspolitik leda till att
man skapar sämre levnadsbetingelser, i
första hand för dem som med statens
bistånd och välsignelse har skuldsatt sig
för att åstadkomma rationaliseringar
av sina företag men där möjligheten till
bärighet ryckts undan genom prispressande
åtgärder.

Jag vill som min mening gärna framhålla
att den framtida jordbrukspolitiska
målsättningen i stället måste stimulera
till rationaliseringsåtgärder som
höjer produktionen och minskar omkostnaderna
samtidigt som dessa åtgär -

4—Andra kammarens protokoll 1906. Nr i8

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

der garanterar brukaren en god lönsamhet.
Först då kan man garantera
konsumenten billigast möjliga livsmedel
samtidigt som man hos den nya generationen
jordbrukare bygger upp en
framtidstro på det svenska jordbruket
som näringsgren.

Herr talman! På grund av utskottets
ställningstagande till min motion har
jag inte något yrkande, utan jag delar
utskottets uppfattning att vi i nuvarande
läge bör lämna motion nr 740
utan åtgärd.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall först be att på
utskottets vägnar få kvittera den tacksamhet
som den ärade motionären här
ådagalade. Jag hoppas att övriga motionärer,
som har fått sina motioner avslagna,
visar sig lika tacksamma under
den fortsatta debatten.

Under senare år har vi just på förevarande
punkt haft delade meningar
dels beträffande det belopp som har
anslagits till dessa åtgärder, dels beträffande
bidragsprocenten. I stort sett
har samma reservanter återkommit varje
år.

När jag lyssnade på den ärade talesmannen
för reservanterna fann jag
emellertid att hans motivering närmas!
talade för ett bifall till utskottets förslag.
Han sade nämligen att kostnaderna
har stigit under senare år på KRjordbruken.
Det borde, såvitt jag förstår,
logiskt ha lett till att man inte
skall pruta på anslaget, om det hela
alltså är dyrare nu än förr. Framför
allt bör man inte minska bidragsprocenten.
Så vitt jag är riktigt underrättad
har dessa KR-j ordbrukare, trots att
de erhåller ganska stora bidrag, ändå
svårt att få debit och kredit att gå ihop.
Jag har ibland uppfattat det så att tack
vare att dessa jordbrukare i allmänhet
är duktiga karlar, som själva kan bygga
om en hel del på sina gårdar allteftersom
den ökade arealen det fordrar, klarar
de hjälpligt den finansiella börda

som de måste ta på sig. Denna rationaliseringsåtgärd
skall nämligen genomföras
i sin helhet på en gång, vilket jag
tycker är litet felaktigt. Det är mycket
möjligt att man sedan viss erfarenhet
vunnits bör se över bestämmelserna, och
kanske något mildra detta krav. Det
skulle hjälpa dem som jag vet nu har
svårigheter.

Såvitt jag begriper finns det inte skäl
för någon nedbantning av vare sig anslaget
eller bidragsprocenten. Hittilldags
har väl också övervägande skäl
talat för att vi bör fortsätta denna försöksverksamhet
— jag tror att den bör
kallas så. Den är ett försök att göra
vissa gårdar till ett föredöme, till ett
slags demonstrationsobjekt, som i sin
tur kan stimulera storleksrationaliseringen
i de bygder där gårdarna ligger.
Jag hoppas för min del att dessa åtgärder
inte åstadkommer att annan rationaliseringsverksamhet
på något sätt blir
eftersatt.

Utskottets majoritet har alltså den
uppfattningen — att vi bör fortsätta
med denna verksamhet för att avvakta
utvecklingen och se hur det kommer
att te sig framdeles. Någon utvidgning
av verksamheten utöver den som företogs
i fjol har vi som sagt inte velat
göra. Vi har ansett att man först bör
avvakta hur verksamheten kommer att
slå ut i de nya bygder till vilka den
utvidgades i fjol.

Jag ber, herr talman, med det sagda
att få yrka bifall till vad utskottet anfört
på denna punkt.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Den nionde huvudtiteln
för följande budgetår, som vi nu behandlar
här i kammaren, kännetecknas
av en avvaktande hållning inför det att
jordbruksfrågan nästa år kommer upp
till behandling i ett större sammanhang.
Detsamma kan väl sägas om utskottets
utlåtande, där man i stort sett ansluter
sig till propositionens förslag.

Högerreservanterna yrkar på förelig -

Onsdagen den 20 april 1906 om.

Nr 18

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

gande punkt att bidragsprocenten i fråga
om de koncentrerade rationaliseringarna
skall siinkas från 40 till 25
procent, d. v. s. till samma procentsats
som i regel tillämpas vid rationaliseringsarbetet
i övrigt.

Här är emellertid fråga om en verksamhet
som försiggår under i många
fall mindre gynnsamma betingelser, och
från början var faktiskt bidragsprocenten
högre än den som nu föreslås i propositionen.
Man har sänkt den från 48
procent till 40 procent.

Inom den meningsriktning jag företräder
har vi ansett det rimligt att man
får fortsätta som hittills i avvaktan på
de beslut som kan bli resultatet av den
stora jordbruksutredningens förslag.
Jag vill emellertid säga att om det för
framtiden skall finnas kvar jordbruk i
de områden där KR-verksamheten nu
bedrivs — och det kommer säkerligen
att vara befogat — får vi anledning
finna oss i att offra en hel del på upprustningen
av dessa jordbruk.

Jag har, herr talman, med detta velat
deklarera varför vi från vårt håll
har anslutit oss till det förslag som omfattas
av majoriteten i utskottet, och
jag ber att få yrka bifall till detsamma.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! KR-områdena, som de
populärt kallas, är ju någonting relativt
nytt, även om denna verksamhet
pågått i Norrland några år. I fjol beslutade
utskottet att utöka området med
Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands
län samt landskapet Dalsland. I
dessa bygder har vi naturligtvis ännu
inte hunnit se så mycket av verksamheten,
utan vi får avvakta hur den slår
ut.

1965 års riksdagsbeslut innebar även
att den genomsnittliga bidragsprocenten
sänktes från 48 till 40 procent för
samtliga rationaliseringsinsatser av detta
slag, dock icke för markköpen.

Det är klart att KR-verksamheten kräver
stort kapital och betydande insat -

ser av samhället, men jag tror ändå att
det är felaktigt att redan nu avfärda
den som olämplig. Man måste nog pröva
verksamheten en längre tid. Givet är
också att det måste bli en ökad medelsanvisning
dels på grund av att verksamheten
alltmer arbetats fram inom
de tidigare områdena, dels därför att
man utvidgat områdena.

Det kan naturligtvis råda delade meningar
om huruvida KR-jordbruken
skall ha en högre bidragsprocent än övriga,
men detta är en sak som får följas
med uppmärksamhet. Så småningom
får vi väl se resultatet av KR-verksamheten.
Men om man vill få till stånd
bättre brukningsenheter, måste det satsas
på rationaliseringsverksamheten
över lag. Jag vill understryka, att man
inte bör utestänga några områden,
exempelvis skogs- och mellanbygderna,
från möjligheterna att få del av KR-insatserna
genom att kanske endast vissa
orter favoriseras. Man bör pröva denna
utväg även i skogs- och mellanbygderna.
Vi behöver nog också beträffande
rationaliseringsbidragen och lånen gå
in för en mera allmän satsning genom
lantbruksnämnderna, och jag tror att
detta är mycket riktigare i det nuvarande
läget än att handla enligt regeringsförslaget
— åtminstone såsom detta förslag
har presenterats i press, radio och
TV.

Vi är naturligtvis allesammans intresserade
av en rationell användning av
resurserna inom jordbruket, men om
vi vill ha rationella företag skall vi
också ha klart för oss vad detta kräver.
Här behövs ett omfattande rationaliseringsstöd
från samhällets sida —
på den saken får det inte prutas. Vidare
krävs givetvis en prisnivå som
medför företagsekonomisk lönsamhet
för jordbrukets utövare. För min del
kan jag inte förstå regeringen, som menar
att priserna på jordbruksprodukter
inte skall få följa med i den allmänna
prisutvecklingen. Hur skall en ung
människa under sådana förhållanden

100

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Bidrag till produktionsbcfrämjande åtgärder i Norrland m. m.

kunna intressera sig för att starta ett
jordbruk och hur skall man kunna skapa
bärkraftiga enheter? Finns det något
större intresse för detta, om vederbörande
inte får del av standardstegringen? Jag

tror att den senaste tidens signaler
från regeringen har skrämt många
ungdomar, och detta inger enligt min
mening stora farhågor. Hur det än förhåller
sig med antalet av dem som för
närvarande arbetar inom jordbruket
behövs det en nyrekrytering, och då
får man inte skrämma bort ungdomarna
på detta sätt.

Regeringens valtaktiska spekulationer
i denna fråga kan också leda till att
man äventyrar försörjningen, vilket kan
bli dyrt för konsumenterna. Om vi
kommer i en situation då vi ständigt
måste köpa livsmedel därför att det
föreligger brist här i landet, vet nog
de utländska säljarna att ta bra betalt.
Då får vi se hur det går med priserna!

En annan sak är att genom denna
politik skulle stora delar av skogs- och
mellanbygderna lamslås, vilket medför
att kommunerna råkar i mycket besvärliga
förhållanden. Inom kommunerna
är också oron stor för närvarande. Här
borde man, även om man helt bortser
från de jordbrukspolitiska spörsmålen,
samtidigt ha satt in kraftiga lokaliseringspolitiska
åtgärder.

Med detta menar jag, att när vi diskuterar
dessa frågor skall vi inte pruta
på det rationaliseringsstöd som föreslås.
Även om KR-verksamheten kan ha
sina sidor, skall vi ha klart för oss att
om vi skall få till stånd en utveckling
mot bättre enheter inom jordbruket
och ett rationellt jordbruk, så måste vi
också stödja KR-verksamheten.

Herr talman! På denna punkt ansluter
jag mig till herr Hanssons i Skegrie
yrkande.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jag tänker inte här diskutera
den framtida jordbrukspolitiken

utan vill bara säga några ord i anledning
av reservationen 2.

Denna högerns reservation är minst
sagt förvånande. Reservanterna kritiserar
Kungl. Maj:t för att vara alltför generös,
samtidigt som man från deras
håll i press, radio och ute på fältet anklagar
regeringen för att vilja ta livet
av jordbrukarna och jordbruksnäringen.
Framför allt skulle detta vara fallet
i Norrland och inom de områden i
landet för vilka det speciella anslag vi
här diskuterar är avsett. Hur vill man
ha det egentligen? Här göres stora ansträngningar
för att pröva jordbrukets
möjligheter inom berörda områden,
men det ogillas av högerns representanter.

De särskilda rationaliseringsinsatser
som detta anslag möjliggjort under de
år anslaget utgått har utan tvivel varit
högst betydelsefulla, inte bara för de
jordbrukare som blivit delaktiga av stödet
utan också för de organ som har
haft hand om bidragsverksamheten. Det
har visat sig att rationella enheter kan
ge en hygglig lönsamhet även i delar
av landet där betingelserna för jordbruk
inte är de allra bästa.

När reservanterna åberopar den förestående
reformeringen av vår jordbrukspolitik
som skäl för ett lägre anslag
och en minskad bidragsprocent,
talar just samma skäl för att inte nu, inför
en eventuellt mera genomgripande
omläggning rucka på de regler som
tillämpas för beviljande av detta stöd.

Vad beträffar höjningen av anslaget
med de föreslagna 2 miljonerna motiveras
detta främst av fjolårets beslut
att vidga det geografiska område inom
vilket denna verksamhet skall bedrivas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag framhöll redan från
början att vi i högerpartiet vill avvakta
utvecklingen. Vi har ingen som helst
tanke på att avveckla denna försöks -

Onsdagen den 20 april 1900 em.

Nr 18

101

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland in. ni.

verksamhet, och jag underströk bara
att vi för närvarande inte vill utvidga

den.

Herr Lundmark sade att vi talat om
att man vill ta livet av jordbrukarna,
framför allt i Norrbotten. Det har vi
alls inte gjort. Men vi är övertygade
om att man inte åstadkommer någon
väsentlig rationalisering genom att
välja ut ett fåtal handplockade objekt,
som betyder mycket litet i det stora
jordbrukssammanhanget men som kan
medföra alt andra jordbrukare inte vidtager
några rationaliseringsåtgärder,
därför att deras bidragsmöjligheter dels
är mindre och dels betydligt hårdare
behovsprövade. Det är fullt förståeligt
att dessa jordbrukare tänker: Vi dröjer
en tid, så kommer nog KR-verksamheten
också hit till vårt område.

Även med den föreslagna takten kommer
KR-verksamheten att bli av mycket
liten omfattning, om man ser till
jordbrukets totala behov. Vi bör därför,
såsom jag nämnde, avvakta resultaten
av 19C0 års jordbruksutredning. Och
då räcker det ingalunda med miljoner,
utan vi får nog räkna med miljarder.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det kan val inte vara
avsikten att vi varje vecka skall här i
riksdagen ha en stor principdebatt om
jordbrukspolitiken. Men eftersom en del
talare direkt har vänt sig till mig med
frågor och åtminstone en av dem särskilt
har omnämnt att jag är närvarande
i kammaren, har jag ansett det nödvändigt
att svara på dessa frågor.

Herr Sundkvist överraskade mig, när
han efterlyste en fylligare redogörelse
beträffande rationaliseringsverksamheten
från bl. a. den socialdemokratiska
studiegruppen i jordbruksfrågor. När
vi hittills har diskuterat de olika åtgärderna
inte bara under senare år, utan
även ur historiska perspektiv, har i allmänhet
socialdemokratien blivit beskylld
för att alltför mycket tala om ra -

tionalisering och driva på när det gällt
en omställning. Därför är jag verkligen
förvånad över att herr Sundkvist inte
har observerat att det alltjämt är en bärande
tanke i det socialdemokratiska
jordbruksprogrammet att man genom
en omställning av jordbrukets struktur
skall kunna nå fram till bättre och stabilare
villkor för den jordbrukande befolkningen.
Men det säger sig självt,
herr Sundkvist, att man inte i ett allmänt
jordbruksprogram kan uttala sig
mera preciserat om t. ex. arrendatorernas
rätt till lån för torkar o. s. v., utan
det får sparas till mera detaljerade beskrivningar.

Herr Dahlgren har, tycker jag, visat
en rörande försiktighet. Såsom ledamot
av riksdagen har han i januari 1966
funderat över vilka förändringar som
borde föreslås i fråga om KR-verksamheten.
Därvid har han funnit att det
kunde vara anledning att utvidga verksamheten
till vissa andra områden i lan det.

Vi skulle också kunna uttrycka
hans ståndpunkt så att det skulle föreligga
behov av att ge ett generösare
bidrag till jordbrukets rationalisering.
Man skulle således även på andra håll
än i Norrland kunna påräkna att få bidrag
med 40 procent när det gäller att
etablera sig som jordbrukare.

Sedan herr Dahlgren tänkt denna tanke
har jordbruksministern, landshövding
Netzén och vissa andra personer
också uttalat sig i jordbruksfrågorna.
Då blir herr Dahlgren så ledsen att han
säger: »Nej, det får vara med rationaliseringen;
jag kan verkligen inte stå till
svars med att vidhålla de idéer som jag
gav uttryck åt i januari månad. Jag kan
för min del inte vara med om att ge
bidrag med 40 procent till en jordbrukare,
utan nu rekommenderar jag att
man väntar och ser.»

Rationaliseringsvinsten inom jordbruket
tillfaller ju ändå jordbrukarna,
men herr Dahlgren vill att man skall
avstå från att rationalisera. Man skall
ha klart för sig hur nattsvart allt ter

102

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.
Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

sig för jordbruket, och därför skall
man avstå från att göra någonting.

Ja, nog skulle det vara ett nobelt
uppträdande. Men det kunde eljest funnits
större anledning att antaga att herr
Dahlgren fått betänkligheter ur andra
synpunkter. Hade herr Dahlgren accepterat
att vi på lång sikt kanske får inrikta
oss på en självförsörjning vid 80
procent och från den utgångspunkten
kommit fram till att det finns anledning
att inte så envist hålla kvar jordbruk i
skogsbygder, då hade det varit logik i
hans resonemang. Men det är inte det
motivet som herr Dahlgren har, utan
det är någonting helt annat. Han vill
som sagt inte ge en jordbrukare ens den
föreställningen att med ett bidrag på 40
procent skulle han ha utsikt att kunna
klara sig på sitt jordbruk. Jag måste
säga att detta herr Dahlgrens motiv tror
jag inte mycket på.

Sedan frågade herr Dahlgren: Vad
är ett rationellt jordbruk? Menar herr
Dahlgren att jag skulle stå här i kammaren
och beskriva, hur ett rationellt
jordbruk skall se ut? Vore det inte bättre
att herr Dahlgren hade ögonen med
sig, när han färdas i det svenska landskapet,
och försökte bilda sig en uppfattning
om vilka jordbruk som kan anses
vara rationella? — Men vill herr
Dahlgren ha en mera teoretisk utveckling
av denna fråga hänvisar jag till
professor Hjelms utredning om lantbrukets
effektiviseringsvägar, där det finns
flera modeller avseende såväl animalieproduktion
och vegetabilieproduktion
som blandad produktion inom företaget.
Herr Dahlgren kan där ta del av
vissa uppställda modeller och utifrån
det materialet försöka bilda sig en uppfattning
om vad som kan vara rationellt.

Jag tror inte någon begär att vi — det
har vi i varje fall hittills inte kunnat
göra — skall entydigt precisera vad som
är ett rationellt företag. I den mån vi
försökt göra det har vi i regel använt
förenklade begrepp. Så sade man t. ex.

på sin tid, att ett jordbruk på 10 hektar
skulle anses vara »bärkraftigt». Man sade
inte att det just av denna anledning
skulle vara effektivt eller rationellt, men
man menade att det skulle vara bärkraftigt,
så att det åtminstone under en
skicklig jordbrukares ledning skulle
kunna ge en hygglig inkomst. Det var
ju egentligen en mycket opreciserad
målsättning, ty den öppnade naturligtvis
förutsättningar för en produktionsinriktning
av vitt skilda slag.

Jag kan således inte härvidlag villfara
herr Dahlgrens begäran om en detaljerad
beskrivning.

Sedan till frågan om prispress, som
tydligen kommer att följa oss hela vägen
framöver. Man har konstruerat ett
ord, prispress, som man finner synnerligen
slagkraftigt.

Prispress förekommer redan i det nuvarande
systemet, herr Dahlgren! För
att hindra överproduktion av vissa varor
tillgriper vi extra pålagor som skall
dämpa lusten hos jordbrukarna att producera.
Så är det med slaktdjursavgifterna
— ett typiskt exempel — som ju
tar bort en stor del av den vinst som
jordbrukaren har kalkylerat med att
kunna tillgodogöra sig.

Jag vågar hävda att de pålagor vi
dras med i dag för att kunna finansiera
en stor överproduktion av jordbruksprodukter
och bli av med den på export
är det förnämsta exemplet på prispress.
Jordbrukarna ställs här på ett mycket
handgripligt sätt inför detta problem.

Hur har saken uttryckts av jordbruksutredningen?
Jo, jordbruksutredningen
har formulerat sin målsättning så, att
priserna på jordbrukets produkter i
fortsättningen inte bör stiga fullt så
snabbt som priserna på andra konsumtionsvaror.
Detta skulle innebära en
försiktig realprissänkning för jordbrukets
produkter. Därvid anknyter man
faktiskt i viss mån till den utveckling
vi haft i vårt land under de senaste decennierna.
Det betyder att jordbruket
även i fortsättningen får behålla större

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1906 em.

102

Bidrag till produktionsbcfrämjande åtgärder i Norrland m. m.

kan i rationaliseringsverksamheten utan

delen av produktivitetsvinsterna, vilket
onekligen bör kunna frammana en ytterligare
lust till rationalisering.

Det är ungefär så vi skall se den deklaration
som majoriteten i 1960 års
jordbruksutredning har gjort på denna
punkt. Någonting annat är det inte tal
om.

Då säger herr Jonasson: Skall nu inte
producentpriserna inom jordbruket få
lov att stiga lika kraftigt som priserna
på andra varor? Herr Jonasson menar
således att vi nu skulle uttala oss för en
kraftigare höjning av priserna på jordbrukets
produkter än den vi haft under
de senaste åren. Jag tror inte att konsumenterna
kommer att bli särskilt förtjusta
inför ett sådant perspektiv, ty
producentpriserna på jordbruksprodukter
är egentligen inte att jämföra med
konsumentpriser — producentpriserna
är ju partipriser och skall rätteligen
jämföras med andra partipriser. Gör vi
det finner vi att jordbrukets partipriser
stigit kraftigare än partipriserna för
andra varor, och jordbruksutredningen
räknar tydligen med att så kan komma
att ske även i fortsättningen.

Herr Jonasson har dock tydligen en
annan uppfattning. Det vore intressant
att få veta hur mycket mera han räknar
med att priserna skall stiga framöver.
Han tycks nämligen vilja gå längre än
vad jordbruksutredningens majoritet
gjort, eftersom han betecknar dess förslag
såsom prispressande och vill ha en
generösare behandling i detta avseende.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till dessa direkta svar, som jag givit i
anslutning till frågor som ställts.

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Jag förstår mycket väl,
i synnerhet efter att ha hört jordbruksministerns
genmäle, att han blev överraskad
av vad jag framhöll. Han blev
nämligen så överraskad, att jag inte ens
fick något riktigt svar på min fråga.
Jag hade frågat om anledningen till att
man inte hade talat om statens medver -

i stället hade ansett det vara mera angeläget
att ingående behandla de speciella
prisfrågorna.

Anledningen till att jag tog upp denna
fråga var kanske inte främst att jag
ville ha uppgifter om så speciella förhållanden
som arrendatorernas möjligheter,
utan vad jag i allra högsta grad
efterlyste var vilka kapitalanskaffningsmöjligheter
som kommer att finnas för
jordbrukarna i framtiden. Det är ju
även jordbruksutredningens mening att
det skall finnas kvar ett effektivt och
gott jordbruk även i fortsättningen och
det jordbruk som vi då bibehåller kommer
att bli mycket kapitalkrävande.

Det är på denna punkt som de unga
människor, vilka planerar att stanna
kvar i jordbruket i framtiden, är angelägna
om att få ett besked. Redan med
den rationaliseringstakt vi haft under
de senaste åren — vilken vi alla bör
vara ense om har varit mycket hög —
har det förelegat betydande kapitalanskaffningssvårigheter
för jordbruket, i
synnerhet för unga personer som skall
starta ett jordbruk. För den händelse
de även skall köpa sitt jordbruk är problemen
i mitt hemlän så pass stora, att
de unga strängt taget inte längre kan
vara med och konkurrera.

Det är på denna fråga som jag efterlyser
ett svar lika väl som man kunnat
ge besked i spörsmålet om hur prisutvecklingen
eventuellt kan komma att
bli framåt mitten av 1970-talet, då dess
verkningar kommer att slå igenom fullt
ut.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag tycker att det är
märkligt att jordbruksministern skall
behöva gå längre än vad som verkligen
sagts i denna fråga för att söka komma
till rätta med vissa frågor, som det
är nödvändigt för honom att gå in på.
Jordbruksministern påstår att jag skulle
ha sagt att priserna på jordbrukets
produkter måste stiga kraftigare än på

104

Nr 1&

Onsdagen den 20 april 1966 em.
Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

andra varor. Varifrån har jordbruksministern
fått detta?

Jordbruksministern och regeringen
bar i stället uttalat att man skulle få
lägre prisstegringar på jordbruksprodukter
än på andra varor. Jag bar för
min del menat att man i förväg inte
skall uttala sig om dessa förhållanden,
eftersom det torde vara för tidigt att
nu göra det. Det är många faktorer som
inverkar på detta. Dit hör bl. a. regeringens
möjligheter att föra en ekonomisk
politik som inte föranleder prisstegringar
på olika slags varor. Det är
på detta område som vi har att söka
boven i dramat, även om man inom regeringen
inte vill erkänna detta. På denna
punkt måste vi avvakta utvecklingen
innan vi klart kan bedöma dessa frågor.

Jag har, herr jordbruksminister, icke
uttalat att vi skall ha kraftigare stegringar
av jordbrukspriserna än av några
andra priser, men jag tycker också
att det är fel att det, såsom regeringen
hävdar, skall hållas mera dämpade priser
på detta än på andra områden. Ledstjärnan
måste väl ändå vara att ha en
prisnivå som täcker kostnaderna. Man
kan också fråga sig, om jordbruksministern
avser jordbrukets produktpriser
eller de priser som konsumenterna fär
betala.

Vill man försöka skapa ändamålsenliga
och rationella jordbruk, vilket är
ett gemensamt intresse för oss alla, tror
jag inte att det skall ske genom prispress.
Vi bör hellre stimulera fram en
verksamhet som verkligen leder till ett
för både konsumenter och producenter
godtagbart resultat.

Jordbruksministern yttrade i en debatt
i första kammaren för drygt 14 dagar
sedan att konsumenterna och producenterna
omöjligtvis kan ha samma
intressen i detta avseende. För min del
finner jag det inte alls omöjligt. Det är
dock regeringens och samhällets sak att
på dessa områden stimulera fram en
utveckling som ger jordbrukarna en

skälig ersättning för ett positivt och
riktigt arbete i samhällets tjänst, på
samma gång som man åstadkommer
minsta möjliga utgifter för konsumenterna.

Enligt min mening skall vi inte heller
stämpla skogs- och mellanbygden
som varande helt utan möjlighet att
göra sig gällande. De kanske kan komma
till sin rätt även i en framtid.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kanske får förtydliga
mig ytterligare om herr Jonasson
skall kunna svara på min fråga. Han
sade nämligen att han menade att jordbrukspriserna
skulle få stiga lika kraftigt
som andra priser. Då gjorde jag ett
försök att få reda på vad herr Jonasson
jämför med. Jag konstaterade att
jordbrukspriserna — det vill säga avräkningspriset
till jordbrukaren — har
stigit kraftigare än andra partipriser
men icke så kraftigt som konsumentprisindex.
Nu frågar jag ännu en gång
herr Jonasson: Menar herr Jonasson att
jordbrukets producentpriser skall stiga
lika kraftigt som konsumentpriserna
stiger i landet? Jag hoppas att jag har
formulerat frågan så klart, att herr Jonasson
nu kan ge ett besked.

Herr Jonasson erinrade också om att
jag hade sagt att det råder ett motsatsförhållande
mellan producenter och
konsumenter. Jag skall gärna upprepa
det: det råder ett motsatsförhållande
precis på samma sätt som mellan anställda
— arbetare och tjänstemän —
och företagen som de arbetar i — företagsledningens
intressen, ägarintresset
eller arbetsgivaren, om vi så vill uttrycka
det. Det är alldeles självklart att
konsumenterna alltid har intresse av
att köpa livsmedlen billigt. Naturligtvis
är det också berättigat att jordbrukaren
hävdar sin rätt att få en skälig ersättning
för sitt arbete och att detta
tar sig uttryck i krav på att priserna
på jordbruksprodukter skall höjas.

Nr 18

105

Onsdagen den 20 april 1906 em.

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

Det är väl ganska naturligt att konstatera
att dessa motsatta intressen
finns. Jag kan hålla med om så mycket
som att det naturligtvis är önskvärt
att denna konflikt kan bringas till en
lösning, att vi så att säga kan åstadkomma
en avvägning mellan dessa intressen.
Så bär vi gjort hittills, och det
måste vi försöka finna möjlighet till
också i framtiden. Denna avvägning
kan förmodligen dock inte göras på sådant
sätt som herr Jonasson och vissa
andra extrema talesmän för jordbruket
skulle önska, utan man får söka nå
fram till kompromisser, som förmodligen
inte sträcker sig så långt som herr
Jonasson egentligen vill.

Som svar till herr Sundkvist kan jag
kanske nöja mig med att påpeka, att en
av de mest framskjutna punkterna i det
socialdemokratiska programmet är just
kravet på rationalisering. I punkten 3
står det nämligen:

Genom en snabb rationalisering skall
möjligheter skapas för jordbrukarna att
uppnå en tillfredsställande inkomststandard.

Det heter vidare att den statliga rationaliseringspolitiken
aktiveras ytterligare.
Därefter kan man i texten läsa
hela motiveringen för detta program.

Det är således alldeles felaktigt, herr
Sundkvist, att säga att rationaliseringsfrågorna
inte tagits med i programmet.
De är med, och de har t. o. m. fått en
mycket framskjuten plats i det.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för rådet att läsa professor
Hjelms utredning. Rådet är emellertid
obehövligt. Det är ganska länge sedan
jag tog del av den utredningen.

Vidare uppehöll sig jordbruksministern
vid några elementära faktorer i
den nuvarande jordbrukspolitiken, som
jag emellertid inte tycker det finns någon
anledning att nu närmare gå in på.
Jag betecknar emellertid inte de nuvarande
slaktdjursavgifterna som en pris4*
— Andra kammarens protokoll 1966.

press. Jag skulle i stället vilja beteckna
dem som en avlastningsmekanism i det
nu löpande jordbruksavtalet, en avlastningsmekanism
för export av ett överskott
som betalas av jordbrukarna, inte
av konsumenterna.

Vad sedan prispressen beträffar, är
det ju ändå så, att den skall sättas in
efter ett visst antal år, om nedläggningstakten
inte har varit tillräckligt hög.
Det är på denna punkt, herr statsråd,
som jag menar att ovisshet råder, och
det är här jag menar att jordbruksministern
också kommer fram till ett felaktigt
slutresultat rörande prispressens inverkan
på det rationella jordbruket. Det
s. k. rationella jordbruket har gjort rationaliseringsinvesteringar
byggda på
produktpriskalkyler, som inte längre är
giltiga när prispressen sätts in, och
man har kvar kostnaderna för dessa investeringar
samtidigt med att prispressen
medför sänkt lönsamhet. Man kan
betvivla att vederbörande i sådant läge
kan klara både förräntning och amortering
av företagsskulden. Innehavaren av
det s. k. orationella jordbruket, som arbetar
med små kapitalinvesteringar och
små skulder, kommer bildligt talat att
dra åt svångremmen och arbeta ett par
timmar till för att genom ökad produktion
åstadkomma den inkomsthöjning
som han måste ha när de prispressande
åtgärderna sätts in. Man kanske rent av
skulle kunna uttrycka saken på följande
sätt: ett högt omkostnadsläge uppstår i
det rationella företaget, eftersom den
rationella produktion som man efterlyser
alltid måste betala avskrivningar
på nya byggnader och förränta höga
anskaffningsvärden.

Man kan sannerligen dessutom fråga
sig, om de personer som skall administrera
och arbeta i sådana komplicerade
och ofta specialinriktade företag, kommer
att nöja sig med en så låg ersättning
för sitt arbete som den nuvarande
generationen inom jordbruket har. Hur
priskänsliga dessa specialinriktade företag
kan vara visas ju på ett ypperligt

Nr IS

106 Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

sätt av lantbrukshögskolans beräkningar
rörande djuruppfödning i stor skala.
Man har kommit fram till att en produktion
av 1 000 slaktsvin i varje omgång
med dagens produktpris inte tål större
prissänkning än 3 procent. Vid denna
treprocentiga sänkning blir företagarvinsten
plus minus noll. Jag tror att det
är angeläget att man beaktar även dessa
synpunkter.

Jordbruksministern talade helt flyktigt
om en 80-procentig självförsörjningsgrad
och de överskottsproblem
som kunde uppstå. För att det inte skulle
uppstå några sådana problem, skulle
man sätta in de prispressande åtgärderna.
Ja, då skulle jag vilja säga, att skillnaden
mellan den nu diskuterade framtida
socialdemokratiska jordbrukspolitiken
och exempelvis amerikansk jordbrukspolitik
väl består däri, att amerikanerna
har insett jordbrukets framtida
betydelse. Jag erinrar om att president
Johnson i sitt budskap till kongressen i
februari om den amerikanska jordbrukspolitiken,
insatt i ett globalt sammanhang,
underströk att en kursändring är
aktuell för världens jordbruk, eftersom
kapplöpningen mellan befolkningsökningen
och livsmedelsproduktionen inte
har utvecklat sig gynnsamt. USA:s överskottslager
av livsmedel har under senare
år varit en ovärderlig tillgång i kampen
mot hungern. Dessa överskott är nu
små. Allt detta har omvittnats förut i dag
i debatten om utvecklingsländerna. Det
amerikanska jordbruksdepartementet är
i dag engagerat i en rad projekt och planer
som syftar till att ytterligare förbättra
jordbrukarnas villkor, att bevara
en levande landsbygd och att göra klart
för ungdomen i Förenta staterna att en
god framtid väntar även dem som är
beredda att bruka den amerikanska jorden.
Detta, herr statsråd, anser jag vara
skillnaden mellan den amerikanska och
den nu skisserade svenska jordbrukspolitiken.

Det är inte min avsikt att medverka
till att skapa pessimism. Jag har alltid

haft en stark tro på svenskt jordbruk
och framför allt på svenska jordbrukare,
som i många situationer visat sig vara
vuxna de uppgifter som förelagts dem.
Jag tror att jordbrukarna skall klara
även kommande situationer. Men det
kan inte vara riktigt att man genom detta
tal om införande av prispressande
åtgärder medverkar till att många som
skulle ha kunnat bli duktiga jordbrukare
nu kanske söker sig över till andra näringsgrenar.
Och nu, herr statsråd, talar
jag om den generation som skall
komma och inte om de jordbrukare
som nu sitter på de gårdar, vilka en
gång i framtiden kommer att försvinna,
därför att ingen ung jordbrukare är beredd
att slå sig ned på dessa arealmässigt
alltför små gårdar, och här sker
och har alltid skett en naturlig storleksanpassning
alldeles av sig självt.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vi har ju, herr jordbruksminister,
ett avtal som reglerat
jordbrukspriserna hittills. Jag tycker att
vi kan vara nöjda med det. Jag vill inte
att man långt i förväg skall göra uttalanden
om vare sig lägre eller högre priser
i förhållande till det som nu gäller.
Vilka priser vi skall få måste den framtida
situationen få visa, och priserna
kommer ju att bli beroende av hur
många andra frågor löses.

Sedan är det väl ändå så, att en prispress
inte kan lösa dessa problem. Ty
skall man få de unga att träda till, måste
man, som herr Dahlgren sade, stimulera
fram rationella enheter, och det gör man
inte genom att nu tala om en sådan
här prispress.

Det var ytterligare en sak som jag
vill vända mig mot. Jordbruksministern
talade om »herr Jonasson och andra
rent extrema talesmän» för jordbruket.
Jag vill säga, herr jordbruksminister,
att om vi får denna lägre produktion av
jordbruksprodukter och har svårt att få
de unga att satsa på jordbruk i framtiden,
så kommer vi att bli i mycket

Onsdagen den 20 april 190(5 emu

Nr 18

101

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

stort behov av import av livsmedel. I
det läget får vi också betala. De andra
är inte dummare än att de tar betalt
för varorna i den situationen — det
kan vi vara övertygade om. Om mitt
resonemang i dagens situation är mer
jordbrukarvänligt än jordbruksministerns,
så är det alldeles säkert på sikt i
ännu högre grad mer konsumentvänligt
än regeringens.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Ilerr talman! Den debatt som nu förs
ligger litet utanför den punkt i huvudtiteln
som vi tidigare bär diskuterat.
Jag vill därför säga att jag i detta inlägg
icke företräder utskottets majoritet utan
endast mig själv.

Jag hade inte tänkt begära ordet, men
jag gör det därför att herr statsrådet tyvärr
inte korrekt redovisade vad utredningen
sagt; han slutade sin redovisning
på en lämplig punkt. Men jag skall fortsätta
redovisningen sedan.

Jag vill emellertid först ta upp den
lilla anspelning herr statsrådet gjorde,
då han antydde att herr Dahlgren nu
var så försiktig att han inte ens vågade
stå för det han tidigare yrkat på. Jag
lyssnade på debatten i första kammaren
under denna punkt, då herr Svanström,
som väl är medmotionär till herr Dahlgren,
talade på ungefär samma sätt. Han
sade att det har spritt sig en oro bland
jordbrukarna nu, och att man därför
inte bör locka dem att göra större investeringar
än vad de tror sig kunna
göra. Herr statsrådet raljerade ganska
mycket med den oro som spritt sig ute
bland jordbrukarna, och jag förstod att
han menade att herr Dahlgren gripits
av samma oro. Ja, hur är det med den
oron, herr statsrådet?

Jag har här en P.M. där jordbruksutredningens
majoritet redogör för en del
av sina förslag, t. ex. om nedbantningen
av produktionen till 80 procent, om åtgärder
syftande till prispress, om slopande
av småbruksstödet, om införande
av marknadsbalanserad prissättning etc.

Jag föreställer mig att den socialdemokratiska
studiegruppen och dess studieledare
har läst dessa saker. Utredningen
säger nämligen: »Vi räknar med att de
medel för omläggning av den jordbrukspolitiska
målsättningen som vi föreslår
skall få en betydande effekt på jordbrukarnas
långsiktiga planering redan
genom att våra förslag blir offentliggjorda
---av förslagens remissbe handling

och av ett eventuellt riksdagsbeslut.
»

Vad betyder detta utredningens uttalande?
Jo, det betyder just att man är ute
för att utså oro bland jordbrukarna.
Man säger alltså att redan offentliggörandet
av utredningens förslag skall påverka
jordbrukarnas planering. Varför
då? Jo, för att jordbrukarna skall minska
produktionen, sälja sina gårdar till
lantbruksnämnderna, söka sig en annan
sysselsättning, lägga ned en miljon hektar
åker etc. Vem är det alltså som är
ute för att utså oro bland jordbrukarna?
Jo, det är utredningsmajoriteten själv
och de som står bakom denna. Därför
bör man förstå den försiktighet som
herr Dahlgren här lade i dagen. Utredningsmajoriteten
har tänkt sig att redan
dessa förslag skulle kunna utså oro, vilket
tyvärr också har lyckats. Andra får
försöka att lugna jordbrukarna så gott
detta nu går.

Jag kommer sedan fram till den detalj,
i fråga om vilken statsrådet tyvärr
inte refererade helt riktigt. Han
gjorde i alla fall ett avbrott på ett lämpligt
ställe. Det var när herr Dahlgren
eller herr Jonasson talade om prispressen.
Då svarade statsrådet att det redan
nu finns en prispress genom slaktdjursavgifterna.
Nej, slaktdjursavgifterna bör
lämpligen inte dragas in i det sammanhanget,
även om jag tillstår att de är
prispressande. Den prispress, som vi nu
bär och har haft sedan tio år tillbaka,
ligger i att jordbrukspriserna icke har
följt konsumentprisindex under de senaste
tio åren. Så långt är det alldeles
riktigt. De har följt konsumentprisin -

108 Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Bidrag till produktionsbcfrämiande åtgärder i Norrland m. m.

dex på ett avstånd av ungefär 0,2 procent.
Utredningen säger att det i fortsättningen
bör vara en avvikelse på
0,2 procent från konsumentprisindex.
Från jordbrukarhåll räknar man emellertid
med att kunna ta tillbaka den lilla
skillnaden i form av rationaliseringsvinster,
varför man i och för sig inte
bör kalla detta för någon prispress.
Slaktdjursavgifterna får vi i fortsättningen
behålla i alla fall, varför den
prispress som jordbrukarna här själva
tar på sig är frivillig.

Men här avbröt sig herr statsrådet.
Han framhöll att jordbruksutredningen
bara säger att prisutvecklingen inom
jordbruket icke skall tillåtas att följa
med i samma takt som konsumentprisindex.
Så långt är allt riktigt. Det skall
vara en avvikelse på 0,2 procent. Men,
såsom herr Dahlgren påpekade i sitt
senaste anförande, utredningen säger
sedan att man efter en tid av tre år
skall göra en översyn. Finner man då att
verkningarna av de insatta åtgärderna
icke har lett fram till att tillräckligt med
åker blivit nedlagd, att produktionsvolymen
inte har fallil tillräckligt, skall
andra åtgärder vidtagas, däribland prispolitiska
syftande till en prispress. Detta
sker först efter tre år. Men det är allvarligt
nog, herr statsråd, att jordbrukare,
som står i begrepp att investera
betydande summor i sina nya jordbruk,
har att se fram emot risken av en prispress
efter tre år.

Detta är något av det mest inkonsekventa
som på länge bär skrivits på ett
papper. Här uppmuntrar man först
jordbrukarna att sätta in nytt kapital
och därtill ett mycket stort kapital i
större gårdar, att köpa jord, utvidga
byggnaderna, att investera etc. etc. Därefter
hotar man dem med prispress,
och denna drabbar även de jordbrukare
som välvilligt bär följt dessa nya
riktlinjer och vågat att investera pengar.
Något mera inkonsekvent får man nog
leta efter. Tyvärr finns det berättigad
anledning för jordbrukarna att vara för -

siktiga, vilket de redan har blivit. Det
sägs att lusten redan gått tillbaka för
investeringar in. m.

Jag har i huvudsak velat rätta till
vad jag tycker bör rättas till, men eftersom
herr statsrådet tydligen gärna diskuterar
vill jag ta upp ytterligare en
fråga. Jag läste häromdagen i en tidning
att herr statsrådet reste omkring
och drack kaffe hos jordbrukarna i sitt
hemlän, och det första han sade till vederbörande
värd var: Sätt nu i gång och
skäll ut mig! Det är inte meningen att
vi skall göra det, utan jag hoppas att
vi skall kunna föra en saklig vederhäftig
debatt med herr statsrådet om
dessa mycket viktiga frågor.

Jag bär fäst mig vid något som jag
gärna vill ha statsrådsord på. I den
debatt som togs upp omedelbart efter
den 14 mars — framför allt i tidningarna
— har man talat om att mjölkpriset
skall falla med 20 öre, sockret med 1
krona etc., och man har framställt
detta som om det skulle kunna ske
omedelbart praktiskt taget. Även vissa
statsråd har tyvärr lagt ut texten på
samma sätt. Jag förstår att inför höstens
val kan det vara bra om folk vill fatta
det så, men herr statsråd, så är det
väl ändå inte? När tror herr statsrådet
att de 20 örena på mjölken blir en realitet?
Om jag kan räkna rätt blir det om
tio år, d. v. s. 1975. Förr blir det väl inte,
eller hur?

När det gäller sockerpriset låter det
nog förnämligt att säga att vi skulle
kunna basera vår sockerförsörjning på
ett världsmarknadspris av 34 öre när det
kostar 1: 34 att producera det i Sverige.
Jag undrar om regeringen, om den får
fortsätta, verkligen vågar bygga den
svenska sockerförsörjningen på någonting
så osäkert som vad världsmarknadspriset
är just nu på socker. Skulle
ni verkligen våga lita på detta sockerpris
på 34 öre på världsmarknaden? Det
finns inget annat land, såvitt jag vet,
som gör det, utan de länder som har
permanenta och relativt stora import -

Onsdagen den 20 april 19(5(5 em.

Nr 18

109

Bidrag till produktionsbefrämjandc åtgärder i Norrland m. m.

behov har träffat långsiktiga avtal med
leverantörsländerna, där priset icke är
34 öre utan 95 öre. Jag skulle förmoda
att en svensk regering som handlar
med ansvar icke vågar försätta oss i
det läget, att vi skulle bli permanent
beroende av sockerimport utan att lia
träffat ett långsiktigt avtal med ett leveransland.
En regering som skulle
handla på annat sätt tar inte det ansvar
man har rätt att kräva. Därför undrar
jag, herr statsråd, om ni inte är
litet långt ute i ytterkanterna när ni
lovar ett sockerpris efter världsmarknadsmodell.
Ni får nog vara beredda
på att det blir väsentligt liögre.

Eftersom herr statsrådet har tillsatt
en utredning om sockret vill jag i all
stillsamhet erinra om att en vara, som
vi kommer att få brist på och som det
redan är tendens till brist på, är köttet.
Jag skulle tro att det kommer att bli ett
ganska högt köttpris så småningom ute
i världen därför att det lär vara brist
på flera håll. För närvarande är det
så, i varje fall i våra sockerbetsodlande
distrikt, att vi har sålt mjölkkorna och
skaffat köttdjur i stället som vi föder
upp på de biprodukter betodlingen ger.
Den dag då statsrådet tänker krympa
eller lägga ned en stor del av betodlingen
kommer även köttproduktionen att
minska avsevärt i detta land. Det s. k.
billiga sockret kommer i viss mån att
uppvägas av ett väsentligt högre köttpris
för konsumenterna. Det ena hänger
ihop med det andra. Det är inte så enkelt
som man vill göra gällande när
man är ute och talar på sammanträden
eller som tidningsredaktörerna vill låta
påskina när de ibland slår upp sina
stora rubriker.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är naturligtvis tacksam
för herr Hanssons i Skegrie inlägg
— åtminstone för vissa av avsnitten i
det. Sedan herr Hansson givit till känna
att han har samma mening som jag

behöver jag inte säga mer om herr
Dahlgrens underliga konstruktion av ett
begrepp, som skulle kallas en avlastningsmekanism
och som ingalunda har
något med prispress att göra. Åtgärden
verkar pressande på lönsamheten för
jordbruket. Hur man över huvud taget
skulle kunna komina till någon annan
uppfattning är för mig obegripligt.
Men jag behöver kanske inte orda vidare
härom.

Jag avbröt inte mitt citat i avsikt att
vilseleda. Jag redogjorde för det aktuella
ställningstagandet. Sedan talade
herr Hansson om vad han menade skall
inträffa, om vi efter tre år finner att
denna politik inte har lyckats, d. v. s.
om de positiva åtgärderna för att flytta
över resurser från jordbruk till andra
näringar inte skulle ha givit något resultat.
Om man under denna treårsperiod
inte har kunnat se en utveckling
i positiv riktning anser utredningen att
man får överväga andra åtgärder och
anger att prispressande åtgärder då
kan komma i fråga, om man vill uttrycka
det så. Vi är alltså överens om vad
som sagts. Vad som då återstår ar att
herr Dahlgren och många andra i dag
är oroade över vad som kan konuna
att inträffa i en oviss framtid. Vi får
dock många tillfällen att återkomma till
diskussioner om jordbrukspolitik. Jag
tror inte att vi nu kan fastlägga något
som kan bli bestående sex eller tio år
framöver. Principlinjer dragés upp, men
självfallet får det bli återkommande
överläggningar om hur priserna skall
justeras vid varje särskild tidpunkt.
Därför tycker jag nog, herr Hansson
och herr Dahlgren, att oron är överdriven
när man i dag talar om prispress.

Jag noterade vidare att herr Hansson
ansåg att vi inte skulle skälla så mycket
på varandra. Han tyckte att vi mera
trivsamt skulle sitta och dricka kaffe
tillsammans och resonera lugnt och sakligt.
Det kan jag gärna vara med om,,
men det må förlåtas mig, herr Hansson»

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1960 em.

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

om jag ändå får det intrycket när jag
läser tidningarna, att det finns de som
vill skälla även på jordbruksministern
men kanske i ännu högre grad på landshövding
Netzén som bär fått bära hundhuvudet
för det förslag som nu diskuteras.

Jag skall inte eftersträva en lång debatt
i dessa frågor. Jag kanske ändå något
måste korrigera en del uppgifter som
har lämnats här om den amerikanska
jordbrukspolitiken. Jag hade tillfälle att
under hösten besöka Amerika och ta del
av hur den amerikanska jordbrukspolitiken
är upplagd. Herr Dahlgren gav en
antydan om att man i Amerika hade
prövat om jordbrukspolitiken och nu
skulle börja producera för att möta det
växande livsmedelsbehovet ute i världen.
Och vi såg framför oss att det nu
hade hänt något där borta som vi noga
måste följa och ta intryck och lärdom
av. Men vad är det som har hänt, herr
Dahlgren? Jo, att presidenten har deklarerat,
att man i Amerika är beredd
att hålla en produktionsreserv, som
kan sättas in om så skulle behövas. Vad
utgöres den produktionsreserven av?
Jo, av den jordbank på 25 miljoner
hektar odlad jord för vilken man betalar
ersättning till jordbrukarna för
att de skall avstå från att beså den. Det
tänker man fortsätta med även i framtiden,
herr Dahlgren, alltså att hålla
dessa 25 miljoner hektar utanför produktionen.
Vad som har hänt är en
liten förhöjning av risodlingen — man
har sålunda gett signaler till en viss
ökning av den areal som man skall
odla ris på — men i övrigt har ingenting
hänt. Presidenten har vidare deklarerat
att det i Amerika finns 130
miljoner hektar odlingsbar mark som
man också är beredd att odla upp, om
det skulle visa sig, att vi står inför ett
allvarligt svältproblem i världen, att det
blir en befolkningsutveckling som kräver
speciella åtgärder.

Det är de deklarationer som är gjorda,
men hittills har vi, herr Dahlgren, inte

sett några praktiska uttryck för en ändrad
inställning i Amerika. Och jag vill
betyga att problemet för Amerika alltjämt
är att finna avsättning för sin
överskottsproduktion. Det problemet
framstår fortfarande som ett centralt
spörsmål där borta.

Sedan några ord till herr Jonasson.
Han vill inte göra några uttalanden.
Därför skall jag bara be honom läsa vad
han sade i sitt första inlägg. Nu har han
tydligen anledning att korrigera sig
på den punkten. I övrigt har jag inte
något att invända mot den försiktighet
som han visar när det gäller att bedöma
den framtida prisutvecklingen. Jag tror
liksom han att det finns anledning att
inte binda sig alltför hårt därvidlag. Där
tycks herr Jonasson i varje fall acceptera,
att man inte skall kräva en följsamhet
med konsumentprisindex, och
det betecknar jag som ett framsteg.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att
herr statsrådet ville förenkla åtgärderna
i Förenta staterna. Vi har kanske fått
olika uppgifter. Jag för min del har fått
uppgifter om att man har direkt uppmanat
jordbrukarna att öka produktionen
i Förenta staterna, inte bara av ris
utan även av vårvete och jag vill minnas
ytterligare en annan produkt. Man
är nog där inställd på en ökning av
produktionen. Man har gått ifrån den
tidigare negativa inställningen till produktionsutvecklingen
och är nu positivt
inställd till denna. Vi har kanske som
sagt fått olika uppgifter.

Jag saknade i herr statsrådets uttalande
nu en tidtabell över prissänkningarna
som skall inträffa på mjölk och
socker.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet tycker
att jag hyser en överdriven oro, när jag
talar om prispress. Men, herr statsråd,
anledningen till detta tal om prispress

Onsdagen den 20 april 1900 em.

Nr 18

111

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

har ju varit uppgiften om den framtida
jordbrukspolitik som bl. a. jordbruksministern
varit med om att skissera. Felet
kan därför inte vara mitt att denna oro
har uppstått.

Sedan talade jordbruksministern om
Amerikas förenta stater. Jag kanske inte
ar rätt bedömare av vad som sker där.
Det är möjligt att jordbruksministern
genom sitt besök där har fått en riktig
bild av de verkliga förhållandena. Vad
jag har gjort här i dag är att i vissa
delar referera presidentens budskap till
kongressen i februari, och jag trodde
för min del att det skulle vara giltigt.
Amerika har i år ändå exporterat ett
halvt års veteskörd till det svältande
Indien. Detta betyder att den odlingsreserv
som jordbruksministern talat om
ganska snart torde ha försvunnit. Den
kommer att helt utnyttjas för framställning
av livsmedel åt världens svältande
folk. Då kan man fråga sig, om vi här
i dag över huvud taget har anledning
att tala om överskott och överskottsproblem.
Frågeställningen borde kanske
tvärtom vara: Var kan vi köpa livsmedel
i den framtida värld, som under
u-landsdebatten i dag blivit så utomordentligt
tecknad kanske speciellt då av
herr Antonsson i fredagens anförande.
Jag tror att det där tecknats en allmängiltig
och riktig bild av de framtida
problem som vi kommer att få brottas
med.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Av jordbruksministerns
inlägg att döma fick jag det intrycket
att också han har den uppfattningen,
som man i övrigt kan spåra i viss tidningspress,
att jordbruket skulle vara
boven i prisstegringsdramat. Jordbruket
ges skulden till stegringen av livsmedelspriserna,
enligt vissa gruppintressens
uttalanden.

Men ser man på de utredningar som
finns tillgängliga kan man konstatera
motsatsen. En italiensk tidning t. ex. har
gjort jämförelser mellan livsmedelspri -

ser i några av Europas huvudstäder.
En matkorg som innehöll livsmedel för
en persons veckobehov kom i kostnadshänseende
i .Sverige på femte plats om
man räknar det antal timmar en person
får arbeta för denna matkorg. Detta är
också logiskt, ty detta jämförelseobjekt
är det avgörande när det gäller den allmänna
standardutvecklingen. Frankrike
och Italien placerade sig som god
etta.

Vidare kan nämnas att av den krona,
som konsumenten betalar för olika förnödenheter
Utgöres livsmedelskostnaderna
endast 27 öre. Av dessa 27 öre
går endast 8 öre direkt tillbaka till dem
som producerar livsmedel inom det
.svenska jordbruket. Därav bör man väl
ändå förstå att prisstegringarna på jordbruksprodukter
icke har någon nämnvärd
betydelse.

Av konsumentens livsmedelskrona avser
27 öre kostnaden för råvaror som
kommer från det svenska jordbruket.
Kostnader för förädling, distribution
och liknande belöper sig till 28 öre.
Livsmedel som inte kommer från vårt
jordbruk, på grund av import o. d., ingår
med 36 öre, medan omsättningsskatten
uppgår till 9 öre av denna krona.
Endast 27 öre av enkronan går alltså
tillbaka till jordbruket. Jag tycker dock
att detta är siffror som är klarläggande
och säger en hel del om det svenska
jordbrukets rationalisering.

Ingen har väl motsatt sig en rationalisering
av jordbruket. Faktum är att
strukturrationaliseringen och rationaliseringen
av driften där har gått väsentligt
fortare än vad som förutsågs då
riktlinjerna för jordbruket drogs upp
1947. Bara på tio år har arbetskraften
inom jordbruket minskat med 36 procent,
och ändå har produktiviteten under
samma tid förbättrats med i genomsnitt
5,4 procent per år, d. v. s. 0,7 procent
mer än inom industrien.

Vidare har det hävdats att vi måste
komma ifrån subventionerna till det
svenska jordbruket. Vårt jordbruk sub -

112

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

ventioneras oerhört mycket, har det
sagts. Detta är ett felaktigt påstående.
För en stund sedan nämndes här hur
man i Amerika nu odlar upp sina jordbankar
igen. Jag har fått samma uppgift.
Jordbruksministern har tydligen fått
andra uppgifter. Just det amerikanska
jordbruket erhåller 196 kronor per år
och invånare i subvention. För Frankrikes
del är siffran 178, för Västtyskland
138 och för England 87 kronor.
Jordbruket i Sverige får 40 kronor per
år och invånare i s. k. subventioner —
men det är en öppen fråga om det är
subventioner till jordbruket eller till
konsumenterna.

Det har också sagts att det grälas i
tidningarna om dessa frågor. Ja, det gör
man från olika håll. Inte minst grälas
det i de tidningar som står herr statsrådet
nära.

Aftonbladet hade tisdagen den 15
mars —■ dagen efter att landshövding
Netzén redovisat några delresultat från
1960 års jordbruksutredning — en helsida,
s. 15, där man presenterade ett
jordbruk i Skåne. Det var Barsebäck,
en egendom om 3 374 hektar åker plus
skog — alltså 7 000 tunnland åker. Där
stod med jätterubriker att ägaren till
detta jordbruk är jordbruksministerns
favoritbonde. Men det är väl ändå inte
meningen att vi skall komma dithän när
det gäller storleken på de svenska jordbruken?
I så fall blir det inte många
jordbruk kvar. Av de övriga sifferuppgifter
som nämndes framgår också att
det svenska jordbruket i så fall inte heller
kommer att ge så värst mycket i
skattehänseende.

Slutligen vill jag fråga jordbruksministern
vad han anser vara prispress i
dessa sammanhang. Inom parentes vill
jag säga, att jag inte betraktar slaktdjursavgifterna
som prispressande. De
är i stället ett instrument för att hålla
priserna uppe. Vad skulle priserna på
vissa slaktdjur vara i dag, om vi inte
hade haft slaktdjursavgifterna? De är
ju till för att vi skall kunna subventio -

nera en export av jordbruksprodukter.
Och det är inte staten som betalar de
pengarna, utan det gör jordbrukarna
själva.

Menar alltså jordbruksministern att
en s. k. prispress skulle främja jordbrukets
effektiviseringsprocess?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! På den sista frågan vill
jag svara att jag trodde att spörsmålet,
huruvida slaktdjursavgifter och andra
pålagor var prispress eller inte, var avklarat.
Den saken kan vi väl lämna därhän,
herr Persson i Heden. Men jag tror
att många jordbrukare uppfattar dem
som en ganska svår belastning.

Jag har tidigare nämnt ett exempel
från en gård här i Mellansverige. Det
gällde en jordbrukare som har 12 mjölkkor
och rekrytering till den besättningen.
Han får också ungdjur som går till
slakt. Han har två modersuggor och
svarar själv för uppfödningen av grisarna
på gården. Hans avgifter för slakten
av svinen och ungnöten och de kor
som han slog ut uppgick till 2 200 kronor
om året. Denne man, som har en
årsinkomst på 14 000—15 000 kronor,
har faktiskt inte råd att subventionera
exporten så mycket som han får göra.
Jag trodde, herr Persson i Heden, att
man hade kommit därhän att man även
på jordbrukarhåll uppfattade dessa avgifter
som en belastning, som någonting
som man hade anledning att försöka
komma bort ifrån. Jag noterar tyvärr
att det dröjer kvar föreställningar
av den art som herr Persson här ger
uttryck åt och att det därför kommer
att bli rätt svårt att komma överens i
dessa frågor.

Men jag begärde också ordet för att
inte den här debatten skall sluta utan
att jag gett svar på de frågor som herr
Hansson i Skegrie ställde till mig. Det
var frågan om priserna på vissa produkter.
Om jag avstod från att säga någonting
skulle det kunna uppfattas som

Onsdagen den 20 april 1900 cm.

Nr 18

113

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

att jag var obenägen att gå in på en
sådan diskussion.

Jag vill för det första konstatera att
när det gäller sockerbetsodlingen här i
landet och förädlingen av socker, så har
jag svårt att föreställa mig att det spörsmålet
skall kunna bli en stridsfråga
mellan konsumenter och jordbrukare i
vårt land. Ty det är dock endast tio,
kanske femton tusen jordbrukare i Skåne,
på Öland och på Gotland som sysslar
met betodling och därjämte cirka
2 000 fabriksarbetare som har sin utkomst
vid sockerbolagets anläggningar.
Det är klart att dessa kategorier kan ha
ett visst intresse av odlingen eller förädlingen
av socker. Men alla andra i
vårt land — konsumenter, arbetare och
tjänstemän eller bönder — får ju lov
att vara med om att betala det dyra
sockerpris som vi har i Sverige. Jag
tycker att vi skulle kunna ta ställning
till en sådan fråga utan att behöva gräva
ner oss i motstridiga positioner mellan
jordbrukare och konsumenter. Det
är ett faktum alt vi kan nå ganska betydande
besparingar för det svenska folkhushållet,
om vi kan krympa den svenska
betodlingen och ta in mera socker
utifrån.

Herr Hansson vill ha exempel på länder
som kan klara sig genom att importera
socker utifrån. Får jag lov att hänvisa
till Norge? För ett år sedan kunde
svenskar åka över gränsen och köpa
svensktillverkat socker i Norge för halva
det pris man betalar här hemma. Där
har vi ett exempel, herr Hansson, på
att ett land som inte har egen sockerbetsodling
ändå kan försörja sitt folk
och göra det till billigare priser än vad
vi gör. Om vi kan bringa ned priset
med, låt oss säga, så litet som ett öre
per kilo, betyder det dock 3 miljoner
kronor för det svenska folkhushållet.
Vi konsumerar nämligen 300 000 ton
socker om året. Och om vi accepterar
herr Hanssons påstående att vi på längre
sikt får räkna med ett högre importpris
på socker, tror jag det är realistiskt

att räkna med att det i så fall blir vid

00 till 80 öre för kilo. Vi kan bestämma
oss för vilket alternativ som helst. Vi
kommer ändå att kunna göra en besparing
på låt oss säga 30—40 öre för kilo,
om vi väljer att importera socker. Jag
vet inte vad utredningen kommer till
men jag tycker att sockerpriset är en
viktig sak. Här har vi ett exempel på en
fråga där det borde varit möjligt att få
förståelse för det berättigade i konsumenternas
anspråk på lägre priser. Det
är ett område där man utan tvivel har
möjlighet att sänka priset.

Beträffande mjölk och smör frågade
herr Hansson hur snabbt prissänkningarna
skall ske. Jag tycker det är för
tidigt för mig att deklarera någon uppfattning
i den frågan. Jag får se vad
utredningen kommer att föreslå i fråga
om utvecklingstakten. Enligt vad jag
förstått finns det en majoritet som menar
att vi på fem år kan avveckla 5/- av
den prisutjämning vi har i dag. Jag vet
för dagen inte om det kan vara den
rätta takten, men nog skall vi efter hand
kunna få en viss relativ sänkning av
mjölkpriset och en höjning av smörpriset
— jag tror det är riktigt att göra
en sådan justering.

Det kan finnas anledning att säga
några ord även om köttet.

Herr Hansson i Skegrie utgår från att
om korna i Skåne inte kan äta betblast
på grund av att det inte skulle odlas
sockerbetor i Skåne, så kunde detta påverka
köttpriset. Men inte bestäms köttpriset
här i landet, herr Hansson, av
edra produktionskostnader nere på Söderslätt,
utan det är många faktorer
som spelar in, och därför tror jag inte
det gör vare sig till eller från om korna

1 Skåne inte kan äta betblast.

Jag skulle snarast tro att det vore positivt
om vi kunde köpa litet mera kött
utifrån än vad vi gör i dag — så som
priserna ligger till i dag vore det en
direkt fördel att importera vissa kvantiteter.
Vi behöver således inte känna oro
för om ett slopande av sockerbetsod -

114

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

lingen skulle medföra en något lägre
köttproduktion här i landet — jag tror
inte det vore till skada för oss. Och vi
är ändå överens om att ur försörjningssynpunkt
kan vi klara oss med något
mindre än full produktion även i fråga
om kött.

Herr talman! Jag lovar att inte återkomma,
sedan jag nu svarat på dessa
frågor.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort genmäle: Herr

talman! Det är tydligen ännu
inte riktigt klarlagt med dessa slaktdjursavgifter.
Jag håller med om att
slaktdjursavgifterna många gånger är
betungande för en jordbrukare. Men
varför har de införts? Jo, i ganska stor
utsträckning därför att vi har dessa
stora s. k. svinfabriker på flera håll här
i landet, vilka producerar på löpande
band och i stor utsträckning baserar sin
produktion, inte på inhemskt foder utan

1 stor utsträckning på importerat foder.
Detta leder till en överproduktion.

Om det inte importerades 400—500
miljoner kilo kraftfoder per år, skulle
vi inte heller ha en sådan överproduktion.
Man kan också leka med tanken
— som framförts i debatten — om differentierade
slaktdjursavgifter, så att de
som baserar sin produktion på importerat
foder drabbades hårdare. Under
sådana förhållanden skulle vi få större
rättvisa.

Slutligen konstaterar jag att herr
statsrådet inte svarade på frågan, om
han menar att en s. k. prispress på
jordbruket skulle främja jordbrukets effektiviseringsprocess.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet upprepade
talet om att en jordbrukare med
så och så många hektar kunde förlora

2 000 kronor på slaktdjursavgifterna.
Men inom det socialdemokratiska par -

tiet har ni ju ingenting emot att det
startas s. k. industrimässig produktion
här i landet av fläsk, kött, mjölk etc. Då
kommer exportförlusterna att bli precis
lika stora i fortsättningen, även om vi
minskar produktionen vid de s. k. ordinära
jordbruken. Läggs det i en bygd
ned ex. tio jordbruk, som ettvart producerat
låt mig säga 20 grisar, men det
sedan byggs en s. k. svinfabrik i samma
bygd — vilket ni som sagt inte har någonting
emot — får man kanske en produktion
på 1 000 eller 2 000 grisar i stället,
och förlusterna för de ordinära
jordbrukarna vad gäller exportöverskottet
blir lika stora i fortsättningen.

Jag tycker alltså att herr statsrådet
skall sluta att föra detta tal, ty påståendet
håller inte vid en ordentlig granskning.

När det vidare gäller sockerbetsodlingen
contra köttproduktionen vill jag
erinra om att man väl ändå tänkt sig
att i de bygder, där det intensivaste
jordbruket bedrives, i fortsättningen bibehålla
jordbruksdriften. Enligt vad
man uttalar skulle denna kunna fortsätta
i varje fall i slättbygderna.

Var har man tänkt producera kött
och mjölk i vårt land, om man icke
skall skapa förutsättningar för denna
verksamhet i de bygder där man avser
att det framtida jordbruket skall vara
lokaliserat?

Den dag när sockerbetsodlingen
krymps ned kommer att innebära en
oerhörd omvandling i hela detta vårt
mest intensiva jordbruk. Kan jordbruksministern
ge exempel på vad man kunde
sätta in i stället för denna odling och
hur vi över huvud taget skulle kunna
bibehålla några djur i jordbruket inom
dessa bygder? Jag tror att detta, såsom
jag framhållit, hänger samman på det
sättet att det som man tror sig vinna
genom att ta bort den ena faktorn kommer
att förloras på en annan.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag har en känsla av

Onsdagen den 20 april 1960 om.

Nr 18

115

Bidrag till produktionsbefriimjande åtgärder i Norrland m. m.

att kammaren med välvilja ser att jag
fattar mig kort.

Vi är som bekant i färd med att behandla
jordbruksutskottets utlåtande nr
1, punkten 19, om produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland in. in. På
denna punkt har högern reserverat sig
för ett förslag, som utskottet i övrigt
är enigt om att avstyrka. Högern vill
att jordbrukarna i Norrland endast
skall få 25 procents genomsnittligt bidrag
till rationaliseringsåtgärder, medan
majoriteten vill att de skall få 40
procent.

Men centerpartiet har tydligen ett
behov av att få till stånd en jordbrukspolitik
debatt en gång i veckan framöver
och ställer därför frågor till herr
statsrådet för att få i gång en sådan
diskussion.

Jag skall inte nu ta upp sakfrågorna,
eftersom jag antar att vi kommer att få
tillfälle att göra detta nästa år. Det verkar
dock som om herr Hansson i Skegrie
inte gör klart för sig innebörden i
det förslag, som utredningen lagt fram,
i vilket man uttalar att priserna på
jordbrukets produkter icke skall få stiga
i samma takt som priserna på andra
varor. Det uttalas i förslaget att man,
för den händelse att man icke kunnat
nedbringa produktionsvolymen till 80
procent inom ett visst antal år, får diskutera
ytterligare åtgärder, varvid även
prispolitiken skulle komma i fråga.

Herr Hansson i Skegrie! Kom ihåg
att det bakom detta förslag står 17 av
utredningens 24 ledamöter. Bland dessa
17 befinner sig en ledamot, som herr
Hansson och hans partivänner ofta anför
att de har ett fördjupat samarbete
med, nämligen folkpartisten Waldemar
Svensson i Ljungskile. Skulle det inte
vara lämpligt, herr Hansson, att ni tog
och diskuterade med herr Svensson vad
han menar i dessa frågor?

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
förlänga debatten utan ber med
dessa ord att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Vad kammaren nu
egentligen behandlar iir eu reservation
från högerpartiet, om vilken man från
regeringspartiet i första kammaren i
kanske något föraktlig ton uttalade att
den var som en följetong. Denna följetong
har i varje fall haft en sådan angelägenhet,
att det med den som grund
varit möjligt att bygga upp en ganska
stor jordbrukspolitik debatt.

Inte heller jag skall, herr talman,
länge upptaga kammarens tid. Jag skall
bara precisera några frågor, som jag
vill ställa till herr statsrådet. Denne
sade för en stund sedan att USA inte
är i färd med att ompröva sin jordbrukspolitik.
Jag har i fackpressen funnit
en helt annan uppfattning, nämligen
att man i USA blivit på det klara
med att försörjningsmöjligheterna i
världen är för små, varför man håller
på att lägga om sin jordbrukspolitik.

Jag tror inte att det, såsom herr
statsrådet framhöll, är överskottsproblemen
som i dag är det avgörande,
och jag ville gärna få angivet varifrån
han erhållit denna uppgift. Dessutom
har producentprisindex i USA under
det senaste året stigit mycket kraftigt,
vilket talar för att man skulle ha ett
visst intresse för att öka sin jordbruksproduktion.

Man har också under debatten delvis
berört de förslag som föreligger på detta
område. Vi behandlar nu jordbruksrationaliseringen.
Jag har i olika sammanhang
bedömt utredningsförslaget
vad det gäller rationalisering så att
man skall använda moroten genom att
ge avgångsvederlag men också piskan
genom att ta fram en prispress. Man
skall först försöka frammana en vikande
tendens hos jordbrukspriserna. Lyckas
man inte därigenom åstadkomma
rationalisering tillräckligt snabbt, skall
man ta till prispressen.

Såvitt jag förstår måste detta få precis
motsatt verkan. De som är skuldsatta,
d. v. s. de som har följt de stat -

116 Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

liga direktiv som lantbruksnämnderna
har gett dem, kommer att få svårigheterna,
ty de har de fasta kostnaderna,
men med en prispress berövar man dem
inkomsterna. Däremot har de, som har
varit försiktiga och inte följt intentionerna,
kanske en bättre ekonomisk
ryggrad och kan därför kanske rida ut
den, som man alltid hoppas, tillfälliga
krisen.

.lag vill instämma med den talare
som tidigare sade att den näring, om
vilken man från början påstår att den
löper risk att utsättas för en prispress
med dålig lönsamhet som följd, har
mycket små möjligheter att locka ungdomen
till sig. Hur jordbrukarna kommer
att reagera kanske vi fick en praktisk
tillämpning av vid ett jordbrukarsammanträde
i Norrbotten i förra veckan,
där man gjorde ett uttalande i
vilket bl. a. sades:

»Beträffande det extra mjölkpristilllägget
(s:a 9,5 öre under 1965 i Norrbotten)
har det sagts, att det skall få
utgå oförändrat under tre år och sedan
omprövas. Vad det sedan blir av detta
för mjölkproducenterna i Norrland så
avgörande stöd är sålunda höljt i dunkel,
och så länge oklarhet råder på den
punkten torde fortsatt rationalisering
av jordbruket i övre Norrland inte vara
att påräkna.»

Denna reaktion har kommit från
jordbrukarnas egna led, och den bekräftar
ungefär vad jag sade i mitt
första anförande.

Det har talats om den presentation
av de olika förslagen som har getts.
Man har emellertid ensidigt presenterat
de förmåner som konsumenterna
skulle få. Litet hårt trängt glider regeringspartiet
åt sidan och säger exempelvis
som jordbruksministern gjorde
i första kammaren att, även om konsumentpriserna
på k-mjölk sänks, skall
det inte behöva betyda sänkta priser
till producenterna, eftersom smörpriset
skall höjas. Varken statsrådet eller
jag tror att detta är möjligt att genom -

föra. Innan producenterna kan få det
fulla pris som det talas om måste det
göras ett ganska kraftigt ingrepp i
mjölkproduktionen, exempelvis genom
borttagande av mellan 300 000 och
400 000 mjölkkor. Vad man däremot
inte har fått reda på är var ungefär inkomsten
för en brukare av ett rationellt
jordbruk skall ligga, och det är något
av det mest väsentliga.

Jag skulle vilja se jordbrukspolitiken
utformad så att beredskapen i första
hand skulle vara tryggad. Våra reserver
skall utnyttjas optimalt, och man
kan därvidlag inte använda schablonregler.
Det måste också finnas trygghet
för den som ägnar sig åt näringen. Naturligtvis
är detta precis lika generellt
hållet som de andra uttalandena, men
det är i alla fall en målsättning som
klart ger besked om att vi inte kan
tala om SO procent och inte heller i dag
precisera var produktionen över huvud
taget skall ligga.

Jag tror att denna debatt nu kan avslutas.
Vi kan vänta med att göra våra
bedömningar tills vi får se 1960 års
jordbruksutredning.

Avslutningsvis, herr talman, skulle
jag till statsrådet Holmqvist vilja ställa
den frågan, huruvida man inte även i
första kammaren har delat ut det lilla
blad som skall vara någon sorts bruksanvisning,
i vilken svenska folket skall
få reda på hur frågorna handläggs i
Sveriges riksdag. När man öppnar den
stämmer uppgifterna i alla fall inte
överens med de initiativ som regeringen
tagit i jordbruksutredningen. Det
finns ingen plats för regeringsdeklarationer
innan utredningens resultat ligger
färdigt och innan man har kommit
till remissbehandlingen. Man skall få
regeringens uppfattning den dag då regeringen
lägger fram sin proposition.

Herr talman! För att återgå till vad
jag började med vill jag understryka,
att den försiktighet som de flesta har
uttalat i denna fråga styrker mig i uppfattningen
att reservationen är riktig.

Onsdagen den 20 april 1960 em.

Nr 18

117

Bidrag till produktionsbefrämjandc åtgärder i Norrland m. m.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Den jordbrukspolitiska
debatten i år har en oroväckande tendens
att upprepa sig själv. Vi tycks inte
komma längre med den. Jag skulle därför
vilja dra mitt strå till stacken, sä
åt! vi om denna debatt skall fortsätta
under vårriksdagen skall få ytterligare
något att diskutera om som jag tror
borde ha ett visst intresse.

Jordbruksministern talade här om
att den resursomflyttning från jordbruket
till andra näringsgrenar som nu pågår
är så viktig och att den måste fortgå
i snabbare takt. Det talet hör man
ofta från socialdemokratiskt håll, från
majoritetens håll. Professor Lindbeck
brukar också framhålla vad vi vinner
på att flytta arbetskraft från en lågproduktiv
näringsgren som jordbruket till
de högproduktiva.

Jag skall inte alls bestrida, att det
ligger en riktig tanke bakom en sådan
resursomflyttning, tv vi måste ju utnyttja
resurserna så effektivt som möjligt.
Detta kan vi göra genom att flytta
resurser från en lågproduktiv till en
högproduktiv näringsgren. Vi kan också
genom rationaliseringsåtgärder göra
en lågproduktiv näringsgren högproduktiv.

Men vad jag efterlyser i detta sammanhang
är en samhällsekonomisk kalkyl.
En sådan har jag frågat representanter
för utredningen om, men de svarar
att en sådan samhällsekonomisk kalkyl
kan man inte presentera som visar
vad vi har att vinna på att i allt snabbare
takt driva på överflyttningen av
arbetskraft från jordbruket till de s. k.
högproduktiva näringarna. Då blir det
ju endast lösa påståenden, när man säger
att vi nu har så mycket att vinna på
denna omflyttning. Samhället har förut
vunnit oerhört mycket på överflyttningen
av resurser från landsbygdsnäringarna
till industrien, men vi har kramat

ut möjligheterna härvidlag i så pass stor
utsträckning, att samhället inte längre
vinner någonting på att öka takten i
denna process. Detta är jag helt övertygad
om, och jag tror det är mycket
lätt att visa det. Låt oss säga att vi skulle
kunna åstadkomma nedläggning av 2 000
brukningsdelar utöver de 10 000 som
nu årligen slås ut. Vad skulle den samhällsekonomiska
behållningen bli av
detta? Av berörda jordbrukare kan 1 000
alldeles säkert inte skolas om. De 2 000
människor det rör sig om utför vid sidan
om sina jordbruk andra arbeten av
olika slag som i alla händelser måste
utföras. Vinsten kanske blir att 200—
300 man kan överföras till en högproduktiv
näring. Vad kostar det? Arealen
måste föras ur jordbruksproduktionen.
Vi skall plantera skog på den. Det kostar
1 000 kronor per hektar. Jordbruksproduktionen
faller bort, låt oss säga att det
betyder 400 kronor per hektar. Därefter
måste vi skaffa bostäder, skolor och annan
service åt den omflyttade arbetskraften.

Jag är ganska övertygad om att professor
Lindbecks uttalande att vi vinner
100 000 kronor genom att flytta
en småbrukare till en högproduktiv näring
inte har något som helst ekonomiskt
underlag, men han borde naturligtvis
ha presenterat en kalkyl, innan
han påstod något sådant. Det är inte
utan att jag kommer att tänka på ett uttryck
från första världskriget. Jag tror
det var Clemenceau som använde det,
nämligen att krig är en för allvarlig sak
för att överlämnas till militären. Jag
tror att samhällsekonomi är en alldeles
för allvarlig sak för att överlämnas åt
nationalekonomer. De bör inte oemotsagda
få göra påståenden av detta slag
utan jag skulle vilja lägga jordbruksministern
på hjärtat att låta jordbruksutredningen,
innan den justerar resultatet
av sitt arbete, göra en sådan samhällsekonomisk
kalkyl som jag här har
talat om.

När vi ändå håller på att resonera eko -

118 Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

nomi skulle jag vilja säga några ord om
sockernäringen. Det har sagts att vi
skulle vinna så förfärligt mycket på att
lägga ned den produktionsgrenen också.
Resursomflyttningar sker alltid inom
en näringsgren och i mycket hög
grad även inom jordbruket genom utövarnas
egna åtgärder. Låt jordbrukarna
klara dessa resursomflyttningar i stort
sett själva! Jag känner mycket väl till
sammankopplingen med statsstödet när
det gäller socker, men jag är ganska
övertygad om att skåningarna kommer
att bemästra den där situationen ganska
bra. Låt dem sköta resursomflyttningen,
vare sig de föredrar att producera
oljeväxter eller vill fortsätta att producera
socker och kött. Jag tror inte
att samhället skall lägga sig alltför mycket
i det där.

Herr Hansson i Skegrie sade att vi
skall föra en saklig och objektiv debatt
med jordbruksministern. Det är jag
också angelägen om att göra. Jag kommer
att tänka på en historia av Salon
Gahlin om de där två damerna som var
ute och promenerade. Den ena säger till
den andra: »Ja se en man måste en
kvinna ha, man kan ju inte skylla allt
på regeringen.»

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Samtliga talare hittills,
om jag undantar statsrådet Holmqvist,
representerar producenterna. Jag har
inte samma kunskaper i jordbrukspolitiken
som dessa talare; för oss konsumenter
förefaller jordbrukspolitiken ofta
rätt krånglig och komplicerad. Men
jag vågar ändå som konsument göra ett
inlägg.

Vi hade ju en debatt i förra veckan
om regeringens utspel i fråga om jordbrukspolitiken,
och jag avhöll mig då
från att diskutera innehållet i utspelet.
Men det var inte utan att man som konsument
spärrade upp ögonen den 14
mars när man fick veta att livsmedelspriserna
skulle bli så avsevärt mycket
lägre. Man tog sockret som exempel.

Fabrikspriset på socker är i dag cirka
1: 30. Genom att lägga ned sockerproduktionen
i landet skulle vi kunna importera
socker för cirka 34 öre per kilo,
sades det. Men man spärrade upp ögonen
ännu mycket mera när man så småningom
fick höra en del andra fakta
om socker, t. ex. att det ändå varit stora
svängningar på sockermarknaden under
de senaste åren. 1963 låg världsmarknadspriset
på socker på 1: 75 per
kilo, och för närvarande ligger det för
cirka två tredjedelar av sockermarknaden
på omkring 90 öre per kilo. Sedan
fick vi också veta, att Indiens låga sockerpris
beror på att sockret i viss mån
är subventionerat och på att landet behöver
valuta. Då är det inte utan att
man som konsument spärrar upp ögonen
ännu mer och börjar undra, om detta
exempel har sin motsvarighet även
beträffande de andra varorna. Vi konsumenter
är för övrigt inte bara intresserade
av vad sockret och de andra varorna
kommer att kosta under de närmaste
åren, utan vill också gärna veta
vad de kommer att kosta 1970, 1980 och
även längre fram i tiden.

Jag skall inte ställa någon direkt fråga,
men man funderar ändå på om detta
utspel avser kort sikt eller om det avser
lång sikt.

När jag bland alla dessa talare som
är producenter begärt ordet i egenskap
av konsument kan jag inte låta bli att
beröra vad statsrådet nämnde beträffande
motsatsförhållanden. Mycket beror
givetvis på vad man menar med
motsatsförhållanden mellan producenter
och konsumenter, men nog är det väl
så att konsumenterna är intresserade av
att landet har ett konkurrenskraftigt
och rationellt jordbruk, som kan drivas
så lönsamt som möjligt men ändå kontinuerligt
och utan tvära kastningar ge
oss livsmedel till rimliga priser.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt be -

Onsdagen den 20 april 1906 em.

Nr 18

119

Bidrag till produklionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

gära ordet mer i denna debatt, men
eftersom herr Wennerfors tog upp
sockerfrågan, så vill jag tala om för
herr Wennerfors att vi inom jordbruksutredningen
har undersökt vad sockret
kostade i genomsnitt under en tioårsperiod.
Vi har konunit fram till att det
har kostat 60 ä 65 öre i genomsnitt under
den senaste tioårsperioden. Men det
är klart att det finns vissa svängningar.

Herr Wennerfors ställde sedan frågan,
jag förmodar till jordbruksministern,
hur mycket maten kommer att kosta år
1970. Jag tror inte att jordbruksministern
kan svara på den frågan —■ det har
inte ens utredningen vågat sig på. Mycket
kan hända på detta område, och jag
tror inte att man i dag skall fråga hur
mycket livsmedlen kommer att kosta
år 1970.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag har noterat att herr
Persson i Skänninge i en mycket liten
parentes och med lägre röst sade att det
är klart att det kan förekomma stora
prissvängningar. Det tycker jag är värt
att notera. Sådana har förekommit, och
vi vet inte hur det kommer att bli med
den saken i fortsättningen.

Naturligtvis är det mycket svårt att
uttala sig om priserna år 1970 och 1980,
men vårt pris inom landet har väl ändå,
även om det varit relativt högt, hållit
sig på ungefär samma nivå. Men blir vi
beroende av priserna ute i världen kan
vi räkna med större svängningar.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Med anledning av det
uttalande herr Persson i Skänninge
gjorde beträffande det ställningstagande
som Waldemar Svensson i Ljungskile
i visst avseende skall ha gjort i
jordbruksutredningen vill jag framhålla,
att man har anledning att vänta med
att tillskriva personer i en utredning,
som ännu inte avlämnat sitt förslag,
ståndpunkter som ännu ej blivit till ful -

lo slutgiltigt fixerade. Jag har velat säga
detta eftersom herr Svensson inte är
medlem av kammaren och således inte
har möjlighet att här komplettera eller
korrigera herr Perssons uttalande. Han
har väl mig veterligt inte heller varit
medlem av den socialdemokratiska studiegruppen.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! I den senaste frågan
har naturligtvis herr Antby rätt; herr
Waldemar Svensson har inte varit med
i den socialdemokratiska studiegruppen.
När jag sade att herr Hansson i
Skegrie skulle kunna diskutera med
herr Svensson i Ljungskile så tänkte
jag att det kunde ske på annan plats
än här i riksdagen. Men, herr Antby,
den PM jag har här är justerad och
klar, och den står 17 ledamöter, däribland
Waldemar Svensson i Ljungskile,
bakom. I den fastslås den jordbrukspolitiska
målsättningen.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till det senaste som
herr Persson i Skänninge framhöll vill
jag bara säga att man i regel slutgiltigt
justerar en utredning när hela materialet
är samlat och lägges på bordet.
Då skriver den som inte i alla avseenden
är överens med utredningen
sitt särskilda yttrande eller sin reservation.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att jag inte
gör herr Persson i Skänninge besviken,
eftersom han tydligen sätter mycket
stort värde på herr Svensson i Ljungskile.
I fråga om sockret hade vi att votera
om tre förslag, ett sämre, ett melianalternativ
och ett bättre. Det sista
innebar i stort sett det som nu gäller,
dock med en viss begränsning. I denna
votering vann jordbrukargruppen, som
den kallas. Bland majoriteten i denna

120

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

fråga återfanns herr Svensson i Ljungskile
och vissa partivänner till herr
Persson i Skänninge. Detta kanhända
något korrigerar den uppskattning herr
Persson har lärt sig att hysa för herr
Svensson i Ljungskile. I övrigt är denna
uppskattning alldeles riktig.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Under den tid som herr
Waldemar Svensson befann sig här i
kammaren var det mycket intressant att
höra honom diskutera jordbruksfrågor,
herr Hansson i Skegrie. Jag har därför
med mycket stort intresse lyssnat
till honom. Vad han har diskuterat i
jordbruksutredningen vill jag inte ett
ögonblick bestrida.

Vad herr Hansson i Skegrie här säger
om sockret är alldeles riktigt, men
denna fråga tog vi inte ställning till i
utredningen utan sade då att den får
utredas i annan ordning, vilket även
har skett. Men bakom den prispolitiska
målsättningen står förutom folkpartiets
representant 17 av de 24 ledamöter
som fanns med i jordbruksutredningen,
vilka framhöll att om det visar
sig att man inte får ned produktionen
till 80 procent som är målet, måste
priserna diskuteras.

Herr Hansson i Skegrie och centerpartisterna
går nu upp i talarstolen och
säger: Här har socialdemokraterna

framställt ett förslag som skapar oro
bland de svenska bönderna. Men vi är
tydligen inte bara socialdemokrater i
den majoritet som står bakom förslaget.
Jag har, herr Hansson i Skegrie, en
känsla av att orsaken till den oro som
skapats bland jordbrukarna i dag inte
är utredningsförslaget utan det gnäll
som centerpartiets representanter vid
olika tillfällen både här och på stämmor
och möten ute i landet gjort sig skyldiga
till. Jag tror att detta gnäll skapar mera
oro än det förslag som utredningen här
presenterat.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är tydligt att här
gäller det att korrigera vad som varit
och icke varit. Vid voteringen om sockret,
herr Persson, förelåg inget krav
på en utredning. Det var först efter voteringen
— vid nästa sammanträde —•
som det lades fram en skrivning vari
det stod talat om krav på utredning.
Om man skulle följa den vanliga gången
beträffande utredningar skulle man ha
skrivit betänkandet med hänsyn till den
votering som vann. Detta skedde inte
av någon anledning. Det blev en utredning
i stället.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag lovar att hålla mig
till ämnet. Om det är som herr Wennerfors
tydligen uppfattat det, att man
skall deklarera sin ställning i frågan,
är jag »undantagsgubbe», och vart man
räknas då är väl avliängigt av hur stor
man är i maten.

Jag begärde ordet därför att alla undergångsprofetiorna
gjort mig väldigt
förvirrad. I måndags satt jag i lantbruksnämndens
sammanträde och översände
en lång rad ansökningar om nya
KR-objekt från mitt hemlän. Vi jämtar
är ju kända för att härstamma från
gamla hästhandlare, och det skulle förvåna
mig om inte även dessa lägger
rent affärsmässiga synpunkter på de företag
de tänkt sätta i gång.

Jag anar nästan att det härvidlag förekommer
en stark oro, inte den oro
som det talats om tidigare, utan en annan,
som jag vill tala om: man iir förskräckt
över att jordbruksministerparet
Netzén—Holmqvist skaffat sig en inte
obetydlig goodwill bland KR-jordbrukarna.
De har en känsla av att de utför
ett arbete som ger dem mera och
att de gör en större insats i vårt näringsliv.
Jag tror att det är den oron
som svävar över andarna i detta hus i
kväll.

121

Onsdagen den 20 april 1906 em. Nr 18

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd

Herr WENNERFORS (Ii):

Herr talman! Kammarens ledamöter
må ursäkta, men mig veterligt liar man
väl aldrig tidigare fött veta så mycket
om innehåll, interna förhandlingar, antal
tillhörande majoriteten samt voteringar
i en utredning som ännu inte
justerats.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom, a och b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Moholm begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
19:o) mom. a) och b) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Carl Eskilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Moholm begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 185 ja och 33 nej.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. c

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 20—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd

Under punkten D 7 (s. 82—86) hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att för
nästa budgetår anvisa ett belopp av
20 178 000 kr.

Utskottet hade i samband härmed behandlat
följande till utskottet remitterade
motioner, nämligen

1. II: 57 av herrar Hansson i Skegrie
och Josef son i Arrie;

2. 1:239 av herr Ferdinand Nilsson
m. fl., vari hemställts, dels att av för
skördeskadeskydd avsedda medel årligen
ett belopp av högst 2 milj. kronor
ställdes till förfogande för utbetalning
av individuellt prövade skördeskadebidrag,
dels att hos Kungl. Maj :t framställning
gjordes om utredning avseende
möjligheten att göra anslutningen till
skördeskadeskyddet obligatorisk oavsett
anmälningsplikten beträffande alla
jordbrukare som hade att lämna bidrag
till skördeskadefonden, samt dels att
likaledes i skrivelse till Kungl. Maj:t begärdes
utredning och förslag om komplettering
av skördeskadeskyddet med
möjligheter till lån till jordbrukare
drabbade av skördeskador i enlighet
med vad i motionen sades;

3. 1:601 av herrar Eskilsson och
Isacson somt II: 751 av herrar Hedin
och Eliasson i Moholm.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) anse motionerna II: 57 samt I: 601
och 11:751 ävensom 1:239, sistnämnda
motion såvitt avsåge utredning om möjligheten
av obligatorisk anslutning till
skördeskadeskyddet, besvarade med vad
utskottet anfört,

b) lämna utan bifall motionen I: 239,
såvitt avsåge skördeskadelån,

122

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd

c) avslå motionen I: 239, såvitt den ej
behandlats i det föregående,

d) till Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 20 178 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Cad Eskilsson, Hermansson,
Gunnar Pettersson, Isacson,
Hansson i Skegrie, Antby, Nilsson i
Lönsboda och Persson i Heden samt fru
Sundberg, vilka ansett att utskottet under
c) bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionen 1:239,
såvitt i övrigt var i fråga, besluta att årligen
ett belopp av högst 1 000 000 kr.
måtte ställas till förfogande för utbetalning
av individuellt prövade skördeskadebidrag; b)

av herrar Cad Eskilsson, Hermansson,
Isacson, Hansson i Skegrie,
och Persson i Heden samt fru Sundberg,
vilka ansett att utskottet under b) bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionen I: 239, såvitt nu var i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag om komplettering
av skördeskadesystemet med
möjligheter till skördeskadelån.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Efter den nära två och
en halv timmar långa jordbrukspolitiska
debatten tror jag kammaren nu hoppas
att vi i raskare takt skall kunna angripa
de övriga delfrågorna.

Den punkt som vi nu skall behandla
gäller skördeskadeskyddet. Detta har
starkt kritiserats under de år som gått,
men det erkännes nog allmänt att det
varit mycket betydelsefullt och att man
ganska väl har lyckats lösa en tidigare
mycket svår fråga, som årligen återkom
i riksdagen.

Vid systemets införande 1961 fanns en
hd del svagheter. Men ingen ny reform
är vid sin start fulländad. Under de år
som har gått har en hel del förbättring -

ar införts. Åtskilliga återstår ännu att
göra, vilket bl. a. framgår av de motioner
som utskottet haft att behandla.
Frågorna om inordnandet i systemet
av senmognande grödor och om obligatorisk
skördeskadeanmälan liksom om
möjligheten att göra anslutningen obligatorisk
oavsett anmälningsplikten är
under utredning och resultaten kommer
snarast att redovisas.

En fråga som ej är till fyllest är emellertid
medelstilldelningen för de behovsprövade
bidragen, för vilket ändamål
anvisas 400 000 kronor per år. Dessa
bidrag fördelas efter ansökan till enskild
sökande som ej kommit med vid
den första prövningen. Trots att strataområdenas
gränser undergått justeringar
gång efter annan har alltid många
utanför dessa områden haft svåra skördeskador.
Därför är ett större anslag erforderligt.
Vid en föredragning i jordbruksutskottet
av en representant för
skördeskadenämnden framhölls också
att minst en miljon kronor erfordrades
för dylika bidrag.

Behovsprövningen är givetvis svår att
göra då man har många sökande och
medlen ej på långa håll räcker till. Det
kan nämnas att 1962 var det totalt 6 733
sökande till dessa behovsprövade bidrag,
av vilka lantbruksnämnderna hade
hänfört 1 402 till angelägenhetsgrad 1.
Av dessa erhöll endast 309 bidrag. 1963
var det totalt 1 550 sökande, av vilka
191 hade placerats i angelägenhetsgrad
1. Av dessa erhöll 133 bidrag. Siffrorna
för 1964, de senaste som föreligger, var
1 204 sökande, av vilka 271 hade placerats
i angelägenhetsgrad 1 och av dessa
erhöll 182 bidrag. Man kan gå ut från att
samtliga som blivit placerade i angelägenhetsgrad
1 också hade varit i mycket
stort behov av bidrag.

Storleken på de beviljade bidragen
har också blivit starkt beskuren då det
tillgängliga anslaget varit för litet. Det
är detta som reservanterna har beaktat
när de anser en uppräkning av anslaget
till en miljon kronor behövlig.

Onsdagen den 21) april 1900 em.

Nr 18

123

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
4 a av herr Carl Eskilsson in. fl.

Herr HANSSON i Skegric (ep):

Herr talman! Jag tror att man allmänt
är överens om att själva idén med
skördeskadeskvddet var en god idé. I
varje fall var detta system avsett att vara
en förbättring av det som gällde tidigare.
Men jag tror att man i början inte
hade någon aning om vilken svår uppgift
det var att åstadkomma ett effektivt
skördeskadeskydd. Trots att det nu har
varit i tillämpning under åtskilliga år
måste man säga att det ännu lämnar
mycket övrigt att önska. Men vi får väl
hoppas att bristerna i detsamma kan botas,
allteftersom dessa blir uppenbara,
och att detta skördeskadeskyddet bättre
skall göra skäl för sitt namn än det gör
just nu. Jag är mycket väl införstådd
med den svåra uppgift det måste vara
att utforma en skördeskadeförsäkring
eller ett skördeskadeskydd som skall
kunna täcka de många oberäkneliga och
olikartade skador som kan inträffa inom
ett jordbruk. Jag tror därför att man
i princip bör vara positivt inställd till
systemet och bara hoppas på att det
skall bli sådana förbättringar i systemet
att det kan bättre accepteras än det
gör i dag.

Det signaleras ju nu i år också förslag
till vissa förbättringar, och de är
berättigade. En brist i systemet har visat
sig i år i samband med sockerbetsskörden,
som inte kunde inpassas under
skyddet på grund av en viss brist i
bestämmelserna. Men det har lovats att
det skall undersökas hur man skall komma
till rätta med det, och jag hoppas
att det så småningom skall leda till ett
positivt beslut i detta avseende också.

Vad man framför allt anmärker på är
de ojämna och oberäkneliga utslagen av
dessa skaderegleringar. Det är många
jordbrukare som trots att de har råkat
ut för betydande skador ändock icke
kommer i åtnjutande av någon ersätt -

ning. Så länge detta system sålunda inte
fungerar bättre än det gör nu rent tekniskt,
är det nödvändigt med vissa som
jag vill kalla hjälpinstrument vid sidan
om. Ett sådant hjälpinstrument är att
man borde ha högre belopp för de individuella
skaderegleringsfallen. För detta
ändamål finns 400 000 kronor tillgängliga
nu. Det säger sig självt att det
är alldeles för litet. Det har, som föregående
talare sade, träffats en kompromiss
om en höjning av beloppet till en
miljon kronor. Denna kompromiss har
accepterats, även om vissa av reservanterna
tycker att beloppet borde varit
större.

Utöver denna höjning har en del reservanter
menat att ett system med
skördeskadelån också borde införas,
även det som ett hjälpinstrument till
dess att själva skördeskadeskyddet är
bättre utbyggt än vad det är i dag. När
man så småningom lyckats åstadkomma
sådana kompletterande förbättringar av
skördeskadeskyddet som vi här har pekat
på, hoppas jagatt de föreslagna hjälpinsatserna
som reservanterna förordat
skall kunna nedbringas eller rent av
tas bort igen. Men som jag sade är det
med nuvarande brister i detta skördeskadesystem
nödvändigt att ha dessa
hjälpinstrument vid sidan om.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till reservationerna 4
a) och 4 b) av herr Eskilsson m. fl.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Herr Eliasson i Moholm
och jag har framlagt en motion om
obligatorisk skördeskadeanmälan, vari
vi begär en skyndsam utredning av
Kungl. Maj:t. Detta är en fråga som
framförts år efter år och som jag anser
är mycket viktig. Vi pekar på att det
redan nu är synnerligen många lantbrukare
som lämnar motsvarande upplysningar
i de s. k. arealstatistiska uppgifterna,
vilka lämnas i juni. Man skulle
alltså kunna bygga ut detta system och
låta alla lämna motsvarande uppgifter.

124

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 eni.

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd

Fördelen skulle bl. a. vara den, att man
kommer ifrån svårigheten för jordbrukare
att avgöra, om de över huvud taget
behöver söka skördeskadeersättning.
Skador kan inträffa mycket sent och
det kan när tiden för anmälan utgår
vara svårt att veta hur det slutliga skördeutfallet
blir.

Utskottet hänvisar till att frågan är
föremål för utredning och att resultatet
kan väntas inom den närmaste tiden.
Frågan har uppenbarligen, efter att ha
tagits upp under så många år, fallit
framåt, och vi motionärer får väl lita på
att den snart löses och får vara till freds
med vad utskottet har skrivit.

I reservationen 4 a) talas det om de
individuellt prövade bidragen. Jag skulle
vilja betrakta dessa som ett nödvändigt
ont, tv det innebar en stor fördel
att få det nuvarande skördeskadesystemet.
Det är nämligen ett objektivt system;
man kom ifrån den tidigare subjektiva
bedömningen vid ersättning på
grund av skördeskada. Jag tycker som
sagt att detta är en verkligt stor fördel,
men det ifrågavarande komplementet är
ändå, som herr Hansson i Skegrie sade,
nödvändigt, detta därför att vi ännu har
betydande brister i skördeskadesystemet.
Vissa brister har redan tidigare
blivit eliminerade och man får hoppas
att systemet framdeles blir allt bättre.

Rent principiellt måste man säga att
denna form av individuellt prövade bidrag
skall ha måttlig omfattning. För
närvarande utgår 400 000 kronor, men
enbart med hänsyn till penningvärdets
fall är en uppräkning motiverad. Om
man nu bestämmer sig för att göra en
uppräkning, bör man ta redan på vilka
behov som finns och blivit anmälda av
lantbruksnämnderna. Jag tycker att den
kompromiss som träffats om en miljon
kronor kan anses vara skälig.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till reservationen 4 a).

Tanken på att komplettera skördeskadesystemet
med lån är inte ny.
Bl. a. har jag som motionär tagit upp

tanken för åtskilliga år sedan och då
med en utformning som skulle innebära,
att man gav något som kan kallas
skördeskadeförskott under den höst
skördeskadan inträffar, ett skördeskadeförskott
som skulle tas upp som intäkt
vid deklaration. Vid amortering av
skördeskadeförskottet skulle motsvarande
avdrag få göras. Det skulle således
vara ett speciellt konstruerat lån. En
sådan konstruktion borde kunna övervägas
vid den utredning som föreslås i
reservationen 4 b). En fördel därmed
skulle vara att man finge en utjämning
av inkomsterna och att tillskottet kom
när det behövdes. De skördeskadebidrag
som utfaller kommer tyvärr ofta alldeles
för sent, i allmänhet inte förrän
långt in på året efteråt. Det är ju under
det år skadorna uppstår som man behöver
en komplettering av inkomsten.
Jag anser att detta är mycket starka
skäl för att vid sidan av skördeskadeskyddet
ha en form av lån, hur det nu
skall utformas. Jag vill alltså livligt tillstyrka
bifall till reservationen 4 b).

Anledningen till att man vill ha detta
tillägg är dels de brister i systemet som
förut påtalats, dels också att självrisken
är ganska hög. Den är så hög, att om det
rör sig om en skada som något understiger
självrisksumman, varvid således
inget bidrag utgår, kan man ändå ha
lidit ett så kraftigt inkomstbortfall att
det kan bli utomordentligt besvärligt.
Det är just då man tillfälligt behöver ett
tillskott genom lån på ett eller annat
sätt.

Jag yrkar således bifall till reservationerna
4 a) och 4 b).

Hen'' PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Som kompensation för
att det varit en lång debatt som förts
här skall jag lova att fatta mig kort.

Den fråga vi nu diskuterar är inte ny.
Vi har debatterat den nästan varje år.
Självfallet vore det bästa systemet en
individuell försäkring, men det går inte
att ordna på grund av de höga admini -

Onsdagen den 20 april 1900 em.

Nr 18

125

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd

strationskostnader som det skulle föra
med sig. Jag är säker på att om man
utgår från tanken på individuella bidrag,
så kommer man så småningom att
bryta sönder systemet. Ju större beloppen
blir och ju mer pengar som delas
ut, desto större blir nämligen kravet på
att undersöka huruvida vederbörande
har skött sitt jordbruk, om han har sått
på våren o. s. v. och inte själv har medverkat
till skadans uppkomst. Ett sådant
system tror jag skulle vara mycket
olyckligt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan att inte för närvarande
öka på de 400 000 kronorna.

Vad lånen beträffar kan man väl säga
att vi har haft en del erfarenheter av

dem. Innan vi fick skördeskadeskyddet
utgick nämligen lån vid vissa skördeskador,
och det är väl inte alldeles obekant
att många jordbrukare då hamnade
i den situationen att de fick mycket
besvärligt att klara amorteringarna på
lånen. Framställningar gjordes också
vid åtskilliga tillfällen om att få lånen
avskrivna. Jag tror inte att man hjälper
jordbrukarna på det sättet.

Jag är fullt på det klara med att systemet
nu inte är tillräckligt effektivt,
men det har redovisats i propositionen
att man håller på att bygga ut systemet
och att göra det bättre än vad det är för
närvarande.

Herr talman! Jag ber att även på
denna punkt få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord i anledning av vad herr Persson i
Skänninge anförde om att vi tidigare
har haft dåliga erfarenheter av skördeskadelånen.

Det är klart att om man under en
följd av år får dålig skörd, så medför det
att många lantbrukare blir tvungna att
ta det ena lånet på det andra, och då
kan de självfallet få betydande svårigheter.
Men jag vill peka på den kon -

struktion som jag tidigare nämnde om,
nämligen att ge lånen i form av skördeförskott
som utgår till den som behöver
det under ett år då skada inträffat, och
sedan får vederbörande göra avdrag när
han amorterar lånet. En sådan anordning
skulle motverka den negativa effekt
som herr Persson talade om.

En utredning av dessa frågor borde
kunna klara ut hur ett sådant system
skulle kunna byggas upp.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4 b);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
31 :o) mom. b) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 b) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.

126 Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Därvid avgavs 137 ja och 77 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
31 ro) mom. c) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 a) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo&itionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 103 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. d

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 32—53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling

Kungl. Maj :t hade under punkten F 13
(s. 131—133) föreslagit en anslagshöjning
med 20 000 kr. till 610 000 kr.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två motioner, nämligen 1:603
av herr Eskilsson m. fl. och II: 749 av
herr Gustafsson i Kårby m. fl., i vilka
likalydande motioner hemställts, att
riksdagen måtte under nionde huvudtiteln
till Bidrag till viss praktisk vetenskaplig
växtförädling bevilja ett bidrag
av 70 000 kr. till Algot Holmberg & Söner
AB.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:603 och 11:749, till Bidrag till viss
praktiskt vetenskaplig växtförädling för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 610 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Hermansson, Isacson,
Persson i Heden och Sundkvist samt
fru Sundberg, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 603 och
II: 749, till Bidrag till viss praktiskt
vetenskaplig växtförädling för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
650 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
bl. a. frågan om förhöjt bidrag
till Algot Holmberg & Söner AB
för forskning rörande sädessorter som
är resistenta mot skördeskador. Man
vill ha fram sorter som är vad man
kallar för groningströga. Det har visat
sig framför allt under det senaste året,
med det väder vi då hade i varje fall i
Mellansverige och när vi använde den
nya falltalsmetoden, att det skulle vara

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Nr 18

127

Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten in. in.

av stor betydelse för jordbruket om nya
sorter komme fram.

Algot Holmberg & Söner AB har
arbetat med detta. Vissa framsteg har
gjorts, och dessa är även officiellt erkända.
Bolagets resurser är emellertid
begränsade och bolaget har inte möjligheter
att bedriva arbetet i den takt
som skulle behövas.

Forskningsrådet har ansett det vara
riktigt med ett förhöjt bidrag och kommer
kanske självt att ge visst bidrag.
Även forskningsrådets resurser är
emellertid begränsade, och bidraget
kanske inte kan lämnas ännu på en tid.

Därför anser jag, herr talman, att
det vore lämpligt att riksdagen ginge
med på det förhöjda bidrag som föreslås
i reservationen 5, och jag ber att
få yrka bifall till denna reservation.

I detta anförande instämde herr
Gustafsson i Kårby (ep).

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Det är väl ingen som bestrider
värdet av den förnämliga verksamhet
som Algot Holmberg & Söner AB
bedriver. Men utskottsmajoriteten tycker
ändå, att när jordbruksministern har
föreslagit en 50-procentig höjning av
bidraget, så skulle både regeringen och
riksdagen kunna vara försvarade med
detta.

Nu stöder sig motionärerna på att
forskningsrådet har tillstyrkt motionerna.
Styrelsen för lantbrukshögskolan
har emellertid ställt sig mycket
tveksam till om det skall utgå bidrag
av statsmedel till denna verksamhet.
Statsrådet har gått en medelväg, vilket
vi tycker är vettigt. Och när det talas
om att resurserna är otillräckliga, vill
jag framhålla att så är fallet även i
kanslihuset.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag vill erinra om att
den förhöjning av anslaget, som före -

slås i propositionen, avser helt annan
forskning än den som behandlas i motionen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Moholm begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
54 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna 55—113

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 114

Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten
m. m.

Under punkten I 10 (s. 233—235)
hade Kungl. Maj :t föreslagit en anslagsökning
med 380 000 kr. till 4 057 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två till utskottet hänvisade,
likalydande motioner, nämligen 1:337
av herr Wikberg m. fl. och II: 759 av
herr Larsson i Norderön m. fl., i vilka

128 Nr 18

Onsdagen den 20 april 1906 em.

Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten m. m.

motioner hemställts, att riksdagen måtte
besluta att höja det under nionde huvudtiteln
I. Lantmäteri- och kartväsendet
10. Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten
m. m. angivna anslaget med 300 000
kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:337 och 11:759, till Rikets allmänna
kartverk: Kartarbeten m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 4 057 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Hansson, Hermansson, Gunnar Pettersson
och Isacson, fru Hultell, herrar
Antby, Nilsson i Lönsboda, Sundkvist
och Persson i Heden samt fru Sundberg,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 337 och II: 759, till
Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten
m. in. för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 4 357 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Till jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 har vid punkten 114 fogats
en reservation, vilken innebär ett
bifall till motionerna I: 337 och II: 759
om höjning av anslaget till kartarbeten.
Jag har begärt ordet i egenskap av motionär
i en fråga, vid vilken det finns
anledning att lägga stor vikt.

Även vid föregående års riksdag väcktes
eu motion om förstärkning av detta
anslag. Därvid redovisades en rad uppgifter
för vilka en ekonomisk karta och
en modern topografisk karta är nödvändiga.
De medel som en snabbare
kartläggning nu skulle kräva torde på
längre sikt medföra en samhällsekonomisk
vinst och tjäna till att ge förbättrad
grund både för det allmännas och
privata företagares planering.

Kartverket har beräknat att det för

att åstadkomma en minskning av den
totala kartläggningstiden med ett år
behövs en förstärkning av anslaget med
400 000 kronor. Departementschefen
och utskottets majoritet har bara gått
med på en höjning av 100 000 kronor.
Man har anledning att förvåna sig över
att regeringen och dess parlamentariska
underlag inte har insett vikten av
att planeringsresurserna på detta område
ges en tillfredsställande storlek.
När vi på alla områden arbetar för planering
och rationalisering är det av
vikt att vi inte skapar flaskhalsar genom
att fördröja kartläggningsarbetet,
som har betydelse för planeringen
i så många olika avseenden.

Kraven på en snabbare kartframställning
i vårt land är starka från olika
håll, särskilt beträffande vissa norrIandslän,
Kopparbergs län och skånelänen.
Inom skogsbruket och jordbruket
krävs med den snabba omvandling,
som pågår, en ökad planering.
Redan har takten i skogsbruks- och
jordbruksrationaliseringen bromsats
upp av att man inte haft tillräckliga
planläggningsresurser.

Nu signaleras dessutom en ny jordbrukspolitik,
som väl bl. a. kommer att
syfta till en snabbare rationalisering.
Därvid måste man antaga att det uppstår
ett ökat behov av ekonomiska kartor.
Fritidsutredningen har visat att antalet
fritidshus kommer att fördubblas inom
några få år. Även i detta sammanhang
krävs ett omfattande kartmaterial. Vägväsendets
utveckling och de militära
förändringarna skapar också behov av
ett tillförlitligt kartmaterial.

Från kartverkets sida gör man allt
vad man kan inom ramen för sina resurser
för att möta efterfrågan. Kartverkets
chef har också vid ett flertal
tillfällen — bl. a. vid jordbruksutskottets
besök på verket — lämnat redogörelser
för hur en ökad utbyggnad avolika
delar av verksamheten inom verket
kan bidraga till att förbilliga och
rationalisera arbetet i senare skeden.

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Nr 18 129

Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten m. m.

En ökad satsning på kartframställningen
lönar sig i det långa loppet.

Herr talman! Härmed ber jag få yrka
bifall till reservation nr 6.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Vid denna punkt står
mitt namn under reservationen av herr
Hansson m. fl., och jag vill i allt väsentligt
instämma i vad herr Larsson i
Norderön här anfört.

Vad vi reservanter önskar är att
300 000 kronor utöver vad departementschefen
har föreslagit skall ställas
till kartverkets förfogande för kartarbeten.
Reservanterna ansluter sig i
detta avseende till kartverkets egna
beräkningar. Det är i första hand fråga
om en snabbare framställning av den
ekonomiska kartan, vilket speciellt är
en angelägenhet — såsom redan nämnts
—• för vissa län norröver; alldeles särskilt
kommer kanske Jämtlands län i
blickpunkten.

För lantmäteriet och för jordbruksrationaliseringen
är tillgången till modernt
kartmaterial av utomordentligt
värde. Den av kartverket och reservanterna
föreslagna blygsamma anslagshöjningen
är, som jag ser det, synnerligen
välmotiverad.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Jönsson i Ingemarsgården och Tobé
(båda fp).

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Utskottets majoritet är
enig med reservanterna om vikten av
att kartläggningsverksamheten intensifieras.
Det gäller främst framställningen
av den ekonomiska kartan, såsom
redan framhållits. Vad vi nu diskuterar
är frågan, om ett visst anslag under
rubriken Kartarbeten skall höjas med
100 000 eller 400 000 kronor.

Kartverkets anslag har varit föremål
för en mycket stark höjning i årets bud -

get med totalt 1 414 000 kronor. Således
har anslaget för utrustning höjts med
325 000 kronor till 1,5 miljoner kronor,
anslaget för avlöningar med 551 000
kronor till 9 771 000 kronor, anslaget
för omkostnader med 56 000 kronor till
749 000 kronor och anslaget för kartarbeten
— vari här diskuterade anslagspunkt
ingår — med 380 000 kronor till
4 057 000 kronor.

Kartverket har således icke blivit
styvmoderligt behandlat. Under de senaste
åren har dessutom skett en kraftig
upprustning i samband med inflyttningen
i nya lokaler. Allt detta har förvisso
gett kartverket ökade möjligheter
att intensifiera arbetet även med den
ekonomiska kartan.

En vidare förstärkning av personalen,
vilket de ytterligare 300 000 kronorna
närmast torde avse, måste bedömas
på något längre sikt än den tid
som beräknats för att klara 1961 års
kartläggningsprogram. Vi skall ha klart
för oss att det här gäller specialutbildade
tekniker, som det råder brist på.
En förstärkning av kartverkets personal
kan innebära motsvarande förlust
inom lantmäteriet eller annat lika betydelsefullt
område.

Hur angeläget det än kan vara att
påskynda arbetet med den ekonomiska
kartan, framför allt för de tre nordligaste
länens del, bör det av nyssnämnda
skäl vara riktigt att invänta kartverkets
översyn av 1961 års kartläggningsprogram,
innan man gör några extraordinära
insatser.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Norderön begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

Andra kammarens protokoll 1966. Nr 18

130 Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Rikets allmänna kartverk: Tryckning av kartor m. m.

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
114 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Nils Hansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Norderön begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 107 ja och 100 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 115 och 116

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 117

Rikets allmänna kartverk: Tryckning av
kartor m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Jag har mitt namn under
det särskilda yttrande som avgivits
vid denna punkt. Avsikten med detta
särskilda yttrande är att särskilt understryka
vad utskottet säger i ett par meningar
i sitt utlåtande, där det heter:
»Utskottet förutsätter dock, att Kungl.
Maj:t följer tillämpningen av systemet
med uppmärksamhet samt vidtar de åtgärder
som kan erfordras för att un -

danröja de brister i systemet som kan
visa sig föreligga. Med hänsyn till vad
i ärendet framkommit synes bl. a. prissättningen
i fråga om officiella kartor
och särtryck vara i behov av en viss
översyn.»

Det finns dock, herr talman, speciella
orsaker till att jag begärt ordet för
att helt kort anföra några synpunkter.
Jordbruksutskottet har under vintern
och våren varit i tillfälle att göra studiebesök
hos såväl Svenska reproduktions
aktiebolaget som kartverket. Vi
besökte kartverket efter det att dessa
ärenden slutbehandlats inom utskottet.
Mina iakttagelser på SRA och kartverket
gjorde mig nog litet betänksam.
Båda dessa institutioner — om man får
kalla dem så — har ju statlig karaktär;
SRA bedrivs i bolagsform, och kartverket
är ett ämbetsverk. Vad jag främst
fäste mig vid var att man i SRA och
på kartverket i mycket stor utsträckning
sysslade med samma saker. Det
förekom kartritning på båda ställena.
Kartritning är ju i stor utsträckning
ett manuellt arbete, och därför kanske
det i och för sig inte är så mycket att
säga om det. Men vad jag främst reagerade
mot var att man på båda platserna
hade dyrbara maskiner som utförde
en del av kartritningsarbetet, maskiner
som enligt de uppgifter vi fick på kartverket
kostade bortåt en halv miljon
kronor per styck.

Under förutsättning att dessa maskiner
utnyttjas till sin fulla kapacitet på
båda ställena finns det kanske inte anledning
till någon gravare kritik. Men
om de inte utnyttjas fullt, är det ur
rationaliseringssynpunkt mycket olämpligt
att två statliga institutioner investerar
stora belopp i maskiner på det
sätt som här skett.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande, men jag har gärna velat påpeka
de iakttagelser jag gjort och som
medfört att jag anser att det finns ytterligare
anledning att understryka utskottets
uttalande och att Kungl. Maj:t

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Nr 18

131

Rikets allmänna kartverk: Tryckning av kartor in. in.

i allra högsta grad bör ha sin uppmärksamhet
riktad på tillämpningen av
systemet.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Bakgrunden till det särskilda
yttrande vi nu diskuterar är en
trepartimotion, som herr Larsson i Norderön
framburit i denna kammare och
som även jag undertecknat. I denna
motion begärs en översyn av nu gällande
bestämmelser för kartproduktionen
och framläggande av nya regler, syftande
till en friare avgiftsbelagd disposition
av det allmänna kartmaterialet.

Med hänsyn till det ökade behovet av
kartor av olika slag — ett behov som
kan väntas bli ännu större i framtiden
— är det en mycket angelägen fråga
som berörs i motionen. Att behovet av
kartor ökat beror på planeringen inom
samhället i stort, på jordbrukets och
skogsbrukets rationalisering, på den
ökande turismen, på utvecklingen inom
nationalsporten orientering och på en
ökad användning av särtryck av olika
slag i böcker och vetenskapliga publikationer.
Att den nuvarande ordningen
för framställning och marknadsföring
av kartor — vilket huvudsakligen sker
genom det statliga företaget SRA — inte
fungerar tillfredsställande bestyrks såväl
av rikets allmänna kartverk som av
kartverkskommissionen som har yttrat
sig i detta ärende. Båda tillstyrker, med
undantag för två reservanter i kartverkskommissionen,
en översyn av nu
gällande system.

Kommissionen pekar framför allt på
tre frågor som bör tas upp till översyn:
för det första kartornas vidareanvändning
i form av särtryck, för det andra
karttryckets decentralisering och för
det tredje ersättningsprinciperna.

Man anser att den alltmer ökande användningen
av vårt kartmaterial ger
anledning till omprövning av rätten till
vidareanvändning av de officiella kartorna
och att lokaliseringsmässiga skäl
talar för en spridning av karttrycket.
5* — Andra kammarens protokoll 1966.

Ur försvarssynpunkt anser man att det
är särskilt angeläget att man får en
spridning till Norrland. Man kritiserar
också det nuvarande prissättningssystemet.
Kartverket har anfört ungefär samma
synpunkter som kartkommissionen,
och när det gäller prissättningssystemet
vill man återgå till det tidigare systemet,
ett royaltysystem.

Kartverket har också berört den fråga
som herr Sundkvist talade en del om,
nämligen samordningen mellan rikets
allmänna kartverk och SRA. Kartverket
framhåller att ansvaret för framställning
och marknadsföring av kartor för
närvarande är delat mellan dessa olika
verk och därmed också mellan två olika
departement, jordbruksdepartementet
och handelsdepartementet.

Det finns alltså, herr talman, starka
skäl för den översyn som motionärerna
bär begärt, skäl som jag inte ytterligare
behöver gå in på, eftersom de har redovisats
i utskottsutlåtandet och i remissyttrandena.

Utskottet har inte direkt tillstyrkt
motionen, men utskottets skrivning innebär
ändå i ganska stor utsträckning
ett tillmötesgående av motionärernas
och de tillstyrkande remissmyndigheternas
önskemål. Utskottet vitsordar
alltså behovet av en översyn, även om
man inte nu direkt förordar en sådan
översyn utan bara säger att Kungl.
Maj:t bör följa denna fråga uppmärksamt.
Men utskottet pekar ändå på att
bl. a. prissättningen behöver ändras.

I det särskilda yttrandet, nr 2, av herr
Nils Hansson m. fl., har man ytterligare
och mera kraftfullt än utskottet gjort
framhållit behovet av en översyn av det
nuvarande systemet. Med hänsyn till
den skrivning som alltså gjorts framför
allt i det särskilda yttrandet avstod jag
från att i utskottet reservera mig till
förmån för motionen och anslöt mig i
stället till det särskilda yttrandet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Nr 18

132

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Naturvård: Ersättningar till markägare m. m.

Punkterna 118—135

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 136

Naturvård: Ersättningar till markägare
m. m.

Under punkten K 4 (s. 261—263)
hade Kungl. Maj :t föreslagit en oförändrad
medelsanvisning av 3 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1. 1:609 av herr Arne Pettersson
m. fl., och II: 754 av herr Henningsson
m. fl. i vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
att det måtte uppdras åt statens naturvårdsnämnd
att med användande av
medel som anvisats under rubriken
»Ersättningar till markägare m. m.»
träffa uppgörelse med AB Kullabergs
natur så att tillträdet till området befriades
från avgift;

2. I: 613 av herr Skärman, likalydande
med II: 766 av herr Tobé m.fl.;

3. 1:617 av herr Sveningsson, likalydande
med II: 762 av herr Magnusson
i Tumhult m. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta c) att avslå Kungl. Maj :ts hemställan
om att till Naturvård: Ersättningar
till markägare m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kr.; d) att av behållningen
på domänverkets markfond anvisa
3 milj. kr. till fonden för ersättning
till markägare.

Utskottet hemställde, att riksdagen

måtte
a)	lämna motionerna	I: 609	och
II: 754	utan åtgärd,
b)	avslå motionerna	I: 613	och

II: 766, såvitt de avsåge viss vidgad
medelsanvändning,

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1: 613 och II: 766 samt motionerna 1: 617

och II: 762, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, till Naturvård: Ersättningar
till markägare m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag av
3 000 000 kr.,

d) lämna motionerna I: 617 och II: 762
utan bifall, såvitt de avsåge ianspråktagande
av domänverkets markfond för
nämnda ändamål.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson och Isacson samt fru
Sundberg, vilka ansett att utskottets
hemställan under c) och d) bort lyda
sålunda:

»c) med avslag å Kungl. Maj :ts framställning
och motionerna 1:613 och
II: 766 samt med bifall till motionerna
I: 617 och II: 762, samtliga motioner såvitt
nu är i fråga, medge att medel ur
domänverkets markfond får användas
för ersättningar till markägare m. in. i
anledning av naturvårdslagen och att
för budgetåret 1966/67 får disponeras
3 000 000 kr. ur sagda fond för det i
statsverkspropositionen angivna ändamålet
Naturvård: Ersättningar till

markägare m. m.»

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Hansson i Skegrie, Harald Pettersson
och Jonasson.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HENNINGSSON (s):

Herr talman! Under punkt 136 behandlas
motion nr II: 754, som väckts
av en del riksdagsmän från Skåne och
vari begäres att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om att det må uppdragas åt statens
naturvårdsnämnd att med användande
av de medel som anvisats under denna
rubrik träffa uppgörelse med Aktiebolaget
Kullabergs natur om att inträde
till området Kullaberg befrias från avgift.

Herr talman! År 1965 motionerade
samma riksdagsmän i samma kammare
om detta. Vi begärde då en utredning

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Nr 18

i :u

Naturvård: Ersättningar till markägare in. m.

om att det underbart vackra området
Kullaberg skulle göras tillgängligt för
besökare utan avgift. Vi gjorde det därför
att vi ansåg att allt tal om värdet
av att ha tillgång till vacker natur inte
bara skall vara en fras, utan att man
verkligen borde visa att man menade
något med de orden, då man från olika
politiska partier sade sig förstå värdet
av att människorna i våra städer och
samhällen får möjlighet att komma ut
i naturen.

Vi beklagar i dag att denna framställning
avslogs. Jag är övertygad om att
den utredning som då begärdes till alla
delar hade varit befogad och jag kommer
här senare att bevisa detta. Det
kan heller inte vara någon hemlighet
för kammarens ledamöter att behovet
av fritidsmark är på ett särskilt sätt
markerat i det folkrika Skåne. Vi trodde
därför att en motion som denna skulle
komma att bifallas, eftersom alla partier
vid olika tillfällen hade uttalat ett
så starkt intresse för fritidsfrågorna.
Men tyvärr gick det inte så, utan motionen
avslogs den gången. Jag förmodar
att mänga av denna kammares ledamöter
besökt Kullaberg, och jag tänker
därför inte beskriva detta områdes
utsökta värde som utflyktsmål för nutidens
jäktade människor. Den övervägande
delen av besökarna av området
kommer till Kullaberg för utsiktens
skull och söker sig därför till toppen
av berget, dvs. upp till fyren. Området
vid fyren är sedan många år helt
i statens ägo. Däremot ägs det område
som ligger mellan fyren och Mölle samhälle
av Aktiebolaget Kullabergs natur,
som förvärvade området omkring 1915.
Strax därefter stängdes vägen med stadiga
grindar, vilka bevakades så att
ingen släpptes in på området utan att
betala avgift.

Ett stort antal invånare i bygden protesterade
redan då mot denna åtgärd,
men utan resultat. Som en protest vände
man sig med en petitionslista till
länsstyrelsen, men även detta var, som

sagt, utan resultat. Grindarna är numera
borta, men vakterna är kvar.

Att denna avstängning varit ett irritationsmoment
för allmänheten under
alla dessa är går inte att förneka. Luggude
häradsrätts protokoll vittnar vältaligt
härom. Jag har i min hand utdrag
från domstolsförhandlingar, där elva
personer dömts till böter därför att de,
såsom det sagts, egenmäktigt har tagit
sig in på ett område som ur allmän synpunkt
är ett typiskt område där man
inte föranleder någon skada och därför
fritt borde få passera enligt allmänna
rättsprinciper.

Herr talman! Just häri ligger en oerhört
viktig princip som jag ber riksdagens
ledamöter att beakta. Vi måste
ha klart för oss att fara uppstår för
all vår kontakt med naturen, om Sveriges
riksdag accepterar att ägare till
mark, som gränsar intill vackra och
attraktiva fritidsområden, skall givas
rätt att utan någon form av tillstånd
stänga av en tillfartsväg, därtill den
enda som leder till ett sådant område,
och ta ut avgift av alla passerande, helt
enligt eget godtycke.

Nu sägs det i ett remissvar från länsstyrelsen
att vägen aldrig hänförts till
begreppet allmän väg. Nej, men det är
riktigt bara till hälften. När bolaget
stängde vägen fanns inte begreppet allmän
väg. Detta begrepp kom, om jag
inte minns fel, först på 1930-talet. Tidigare
var det vägsamfälligheter som
skötte vägarna. Men, ärade kammarledamöter,
obestridligt är att det funnits
väg, farbar för hästfordon upp till fyren
från Mölle by i mer än 400 år. Detta
var nämligen en förutsättning för att
Kullens fyr, som togs i bruk redan
1561 och då skapade sitt ljus genom eldning
med stenkol som bröts i Höganästrakten,
skulle kunna fungera. Och det
fanns också en sådan väg. Däremot kan
det inte bestridas att vägen sedan 1915
underhållits av bolaget.

Låt oss emellertid fortsätta tankegången!
På många ställen i vårt land

134 Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Naturvård: Ersättningar till markägare m. m.

är badstränderna längs havskusterna
avskärmade av jordbruksmark och de
enda vägar som leder ned till stränderna
är s. k. markvägar, vilket är liktydigt
med enskild väg. Vad händer om
en markägare avgränsar sin mark med
ett enkelt staket eller ett trådstängsel
och t. ex. om söndagarna bevakar vägen
och kräver godtycklig betalning för
att de badande vill passera ned till havet?
Enligt de domslut som avkunnats
beträffande Kullaberg har personer som
tagit sig in på området utan att betala
den avgift som bolaget begärt dömts
till dryga böter och skadestånd.

Jag kan inte tänka mig att det är
riksdagens mening att vi som en lagstiftande
församling skall befrämja en fortsättning
på en sådan utveckling. Herr
talman! Av den orsaken tror jag att utskottet
inte tänkt på de konsekvenser
som ett godtagande av dessa principer
kan innebära. Om man hade gjort det,
är det ytterligt förvånande att inte någon
form av invändning rests från något
håll, t. ex. i form av en reservation.

Jag kan inte heller underlåta att uttala
min förvåning över att utskottet
inte i något avseende tagit hänsyn till
Malmöhus läns landstings remissvar.
Detta är så klart och entydigt avfattat
att värdet av detsamma inte kan ifrågasättas.
Därtill är det undertecknat av
en person — Emil Ahlqvist — vars kvalifikationer
är både kända och erkända
här i riksdagen. Detta remissvar, som
innebär ett klart tillstyrkande av motionen,
har helt nonchalerats. Däremot
har man tydligen satt länsstyrelsens
svar mycket högt. Ur demokratisk synpunkt
— och den får vi aldrig bortse
från — sätter jag personligen ett remissvar
från förvaltningsutskottet i ett
landsting skyhögt över ett från länsstyrelsen.
I länsstyrelsen är det en persons
uppfattning som kommer till uttryck,
ingenting mera.

I detta sammanhang anser jag det
angeläget framhålla att länsstyrelsen i
Malmöhus län i denna fråga har ett för -

flutet som kanske kan verka hämmande
när det gäller förändringar av det bestående.
Redan 1922 hade en person
som stämts till Luggude häradsrätt hos
rätten anhållit att målet skulle förklaras
vilande i avvaktan på slutgiltigt beslut
i anledning av en hos Konungens befallningshavandeanhängiggjord
ansökan
om förpliktigande för bolaget att borttaga
ifrågavarande grindar. Denna anhållan
avslogs av rätten, och svaranden
dömdes till 200 kronors böter för egenmäktigt
förfarande samt att gottgöra bolaget
för dess utgifter i målet med kronor
127: 16.

Ärade kammarledamöter! Jag ber att
få påpeka att 200 kronor år 1922 kanske
var en femtedel av en årslön. Sedan
dess har flera sådana framställningar
riktats till Konungens befallningshavande
men alltid med samma negativa resultat.
Så nog har länsstyrelsen ett förflutet
i frågan.

Med tanke på det sagda, som kan styrkas
genom utdrag ur domboken i Luggude
häradsrätt, anser jag det märkligt
att ta del av länsstyrelsens skrivning
som redovisas på sid. 124 i utskottsutlåtandet,
näst sista stycket: »Efterforskningar
härstädes och hos vägförvaltningen
i länet har icke givit något som
helst stöd för påståendet att vägen till
fyren varit allmän och upplåten för allmänt
begagnande fram till år 1914 eller
att densamma skulle ha avstängts nämnda
år.»

För att ytterligare belysa denna skrivning
ber jag att få citera domstolsprotokollet
från den 30 oktober 1922, där
det om en svarande, Johan Paulsson
säges: »Enär svaranden genom vad sålunda
ligger honom till last är förvunnen
att hava själv tagit sig rätt samt
uppsåtligen förövat skada å bolagets
grindar, prövar häradsrätten, som lämnar
utan bifall svarandens yrkande, att
målet måtte förklaras vilande i avbidan
på slutligt beslut över en hos Konungens
befallningshavande anhängigjord
ansökan om förpliktande för bolaget att

Onsdagen den 20 april 1900 em.

Nr 18

135

Naturvård: Ersättningar till markägare m. m.

borttaga ifrågakomna grindar, rättvist
döma honom----.»

Klart synes sålunda framgå av domstolsutslaget
att grindarna varit en verklighet
även om de som sagt numera är
borta. Och det finns inte bara detta utslag,
utan ytterligare fem från år 1922.

Jag kan inte bekräfta att vägen någonsin
har benämnts allmän, ty som
jag tidigare sagt tillkom detta begrepp
först sedan bolaget förvärvat området.
Däremot kan jag med kartmaterial, som
också är tillgängligt för länsstyrelsen,
klart påvisa att vägen var markerad
på karta redan 1834 — jag har en sådan
karta. Detta kan inte heller vara
för länsstyrelsen okända förhållanden.

Bland allmänheten har, så länge jag
minns, den uppfattningen varit rådande
att länsstyrelsen i Malmöhus län år
1915 givit AB Kullabergs natur tillstånd
att stänga vägen och för dess befarande
uppta avgift. Med den utgångspunkten,
herr talman, begärde jag hos riksdagens
upplysningstjänst kopior på den
handling som bolaget åberopat för erhållande
av sådant tillstånd. Likaledes
begärde jag kopia av länsstyrelsens tillstånd,
om sådant hade utfärdats. Till
upplysningstjänsten lämnades då från
länsstyrelsen besked om att någon sådan
anhållan om tillstånd att avgiftsbelägga
vägen från Mölle by upp till
Kullabergs topp icke hade ingivits till
myndigheten.

Bolaget har således aldrig haft någon
juridisk rätt, utfärdad av någon instans,
att stänga vägen. Ändå har den varit
stängd i över 50 år. Skall detta vara
lagligt riktigt, får vi kanske snart säga
farväl till alla former av friluftsliv och
besök på andra marker, som inte äges
av stat, kommun eller landsting. Det
finns sålunda all anledning att uppmärksamma
konsekvenserna av det fall
det här gäller.

Det har också i remissvaren framhållits
att området på Kullaberg endast
under en kort tid av året är avgiftsbelagt.
Ja, förhåller det sig verk -

ligen så? Enligt uppgifter, lämnade
av den person som svarar för vakthållningen
på området, börjar man
varje år vid påsktiden — jag förmodar
dock att man inte gjort det i år på
grund av de speciella förhållanden som
rått — att ta upp avgift och fortsätter
därmed t. o. in. oktober månads utgång
alla dagar då vädret är sådant att besökarnas
antal kan beräknas bli så
stort att avgifterna inbringar mera än
vakthållningen kostar. Detta innebär
att om det är så dåligt väder att man
inte kan räkna med ett större besöksantal,
t. ex. vid regn, storm eller
t. o. in. snöstorm, står området fritt för
vem som helst, även för fattigt folk.

För att ytterligare belysa mentaliteten
i fråga om detta område på Kullaberg
vill jag referera ännu ett samtal.
Jag frågade vid samma tillfälle
vaktchefen hur stor avgift man krävde
för exempelvis en stor buss med passagerare
som ville besöka fyren. Jag
fick till svar att man för en stor
buss fick betala 30 å 40 kronor, för
en mindre buss 20 å 25 kronor och
för en särskilt liten buss kanske 15
kronor.

Jag frågade också, om det inte kunde
kännas litet hårt för dem som stod
vakt att även om det kom en eller
flera bussar med folkpensionärer kräva
en avgift av 75 öre per person, och
jag fick då till svar: Ja, är det folkpensionärer
och de säger som det är
att de har ont om pengar, så nog kan
det hända att vi släpper in dem utan
avgift.

Är det inte i hög grad förnedrande
med en sådan ordning? Jag tycker att
detta pågått så länge, att det bör vara
på tiden att en ändring kommer till
stånd.

Från bolagets sida har i olika sammanhang
framhållits att man inte tar
ut mer i avgifter än vad som går åt
för områdets skötsel. Med anledning
därav vill jag göra en liten anmärkning.
Bolagets verksamhetsberättelser

136

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Naturvård: Ersättningar till markägare m. m.

-—• jag har dem här — visar att man
under åren 1960—1964 har haft inkomster
på tillsammans kronor
1 154 174: 70. Vakthållningen har under
samma tid kostat kronor 163 784:38.
Sedan man betalt den som man påstår
mycket betungande vakthållningen återstår
ändå den lilla nätta summan av
noga räknat kronor 990 390:32. Det är
väl ingen som tror att bolaget har det
svårt med ekonomien.

Det finns både golfbana och tennisbana
inom området. Båda banorna är
ganska kostsamma i underhåll, men
det är synnerligen blygsamma inkomster
som dessa dyrbara anläggningar
inbringar. 1960 uppgick inkomsterna
av golf- och tennisbanorna till den
stora summan av kronor 161:75. 1961
var motsvarande inkomster jämt 500
kronor. För de följande åren t. o. m.
1964 har de som hyr golf- och tennisbanorna
inte betalt något arrende för
dessa banor. Det behövs tydligen inte.

Nej, det är naturligtvis en betydligt
bättre affär att ta kronor 2: 25 för
varje bil och 75 öre för varje passagerare
eller annan besökare. För en bil
med fyra passagerare får man betala
6 kronor för att färdas en vägsträcka
av 3 kilometer upp till utsiktspunkterna,
vilka — det vidhåller jag fortfarande
— ligger på av svenska staten
ägd mark. Man får således betala en
extra vägskatt av 2 kronor per kilometer
för att komma upp till fyren.

Herr talman! Mycket mer skulle
kunna tilläggas. Det finns en sak som
kommit på slutet, som jag vill delge
kammarens ledamöter. När jag visste
att staten köpt ett markområde där
uppe tänkte jag att det skulle vara intressant,
om jag kunde få tag i köpekontraktet,
eftersom jag förmodade att
staten inte varit så tokig när den köpte
marken, att den inte såg till att få
farbar väg till fyren. Jag skaffade en
kopia av köpekontraktet av år 1842,
och jag skall härmed be att få läsa
en del av detta.

»§ 1

J. A. Brink, såsom egare till KronoSkatte-Rusthållshemmanet
No 1, Kullagård,
vill härmedelst, för sig och
blifvande egare till detta hemman
medgifva, att Kongl. Maj:t och Kronan
må, ifrån och med år 1842 räknadt,
i everldliga tider oqvaldt ega och begagna
en å Charta affattad, för Fyr
Inrättningen vid Kullen utsynt större
tomtplats af tillsammans 21.444 quadratalnar,
deruti inbegripen en förut
afstådd tomt af 3.000 quadrat-alnar,
med rättighet derjemte till farbar väg
öfver nämnda hemmans egor till och
ifrån berörde Båk---.»

Staten har således en gång köpt marken
och fått rätt att befara vägen.
Kungl. Maj :t har alltså denna rätt. Sedan
stänger bolaget och tar betalt av
varje svensk medborgare som färdas
där. Är det någon som kan finna att
detta är rimliga och riktiga förhållanden?
Man betalade 24 riksdaler banko,
för tomten och dessutom 8 riksdaler
banko för fortsättning för all framtid.
Detta har sedan på grund av penningvärdets
försämring resulterat i att arrendet
nu utbetalas en gång om året till
AB Kullabergs natur med 1 012 kronor
per år. Likafullt är vägen stängd
för den som vill komma upp till fyren.

Herr talman! Det är dessa förhållanden
som jag anser orimliga. Jag är väl
medveten om att det kostar pengar att
sköta ett område som detta, och jag
var därför inställd på att man skulle
kunna träffa en rimlig uppgörelse, så
att bolaget fick ersättning för de utgifter
som är befogade. Jag kan emellertid
inte gå med på att de som besöker
fyren och platsen där uppe skall
betala forskning som bedrivs i Lund
och en hel del annat ovidkommande.
Jag har ingenting emot forskning, men
den skall betalas på ett särskilt sätt.
Den skall inte betalas av dem som vill
besöka vår fria och friska natur.

Herr talman, med det sagda ber jag

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Nr 18

137

Naturvård: Ersättningar till markägare m. m.

att få yrka bifall till motionen 754 i
denna kammare.

I detta anförande instämde herrar
Lundberg, Adamsson, Svenning, Fridolfsson
i Rödeby, Bengtsson i Landskrona,
Björk i Påarp och Wikner samt
fru Löfqvist (samtliga s).

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Jag är medveten om
att frågan om ersättning till markägare
för naturvårdande åtgärder har diskuterats
åtskilligt i kamrarna under
årens lopp. I första kammaren liknades
denna debatt häromdagen vid en
följetong — dock skulle ingen följetong
löpa utan att det hände något i
de olika avsnitten.

En förändring sker i dag kontinuerligt
i den allmänna uppfattningen om
värdet av grönområden, fritidsreservat
och strövområden. Tidigare betraktades
den svenska skogen enbart
ur produktionssynpunkt, men i dag
ser man den som ett värdefullt och
nödvändigt komplement till tätortsbebyggelse
och stadsområden. Till dessa
tätorter säljer domänverket skogsmark
mot god kontant ersättning, för vilka
medel man skall göra andra inköp.
Dessa inköp göres i dag i mycket högre
grad än tidigare med ansvar för
landskaps och kusters krav på skydd
av natur och växtlighet. Att dessa medel
fick användas till ersättning åt
markägare i ovannämnda fall är i dag
ingen orimlighet. Vi ser det endast
som en utvidgning av domänverkets
redan verkställda och synnerligen
uppskattade åtgärder i naturvårdande
syfte.

Reservanterna anser att något särskilt
reservationsanslag inte behövs för
denna utgift, eftersom markfondens medel
genom ett riksdagsbeslut skulle kunna
disponeras. Beträffande användningen
av markfonden med dess nuvarande
cirka 30 miljoner kronor torde det föreslagna
anslaget på 3 miljoner kronor

på intet sätt verka begränsande på fondens
allmänna inköpspolitik eller handlingsfrihet.
Länsstyrelsernas sammanlagda
krav på 28 miljoner kronor för ersättning
till markägare talar sitt tydliga
språk om de krav som ur naturvårdssynpunkt
kommer att ställas i framti den.

Inför dessa utsikter anser reservanterna
att nya vägar måste prövas för
denna finansiering.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr
7 vid punkten 136. Senare kommer jag
att med samma motivering yrka bifall
till reservationen nr 8.

Låt mig sedan också säga några ord
i en annan fråga som herr Henningsson
tog upp, nämligen yrkandet i motion
II: 754. Utskottet har enhälligt avstyrkt
bifall till motionen. Jag vill samtidigt
erinra om att allmänna beredningsutskottet
förra året också enhälligt avstyrkte
en liknande motion.

Låt mig då börja med att redogöra
litet för de verkliga förhållandena på
Kullaberg. Efter att ha lyssnat på herr
Henningssons redogörelse kan kammarens
ledamöter annars tro att Kullaberg
utgöres av ett högt berg på alla kanter
inhägnat av staket och med låsta grindar,
där en allsmäktig vakt medelst höga
avgifter hindrar svenska folket att
utnyttja en av de vackraste platser vårt
land äger. Så är inte fallet. När jordbruksutskottet
enhälligt har beslutat föreslå
riksdagen att lämna motionen utan
åtgärd, har det inte skett utan att utskottet
noga har satt sig in i de verkliga
förhållandena.

När Krapperups fideikomiss 1914 utbjöd
en del av Kullaberg till försäljning,
lockades ett flertal spekulanter
från såväl Sverige som Danmark och
Tyskland av områdets stenrikedom. Man
började också bryta sten. Åtskilliga naturvårdsintresserade
personer lade märke
till detta och ansåg att en sådan förstöring
av en unik natur inte kunde få
fortsätta ohämmad. Man slog sig därför
tillsammans och bildade ett bolag,

138 Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Naturvård: Ersättningar till markägare m. m.

Kullabergs natur, som inköpte området.

I dag har nära tre fjärdedelar av bolagets
aktier donerats till Kungl. fysiografiska
sällskapet i Lund, somalltsåhar
bestämmanderätt över området. Jag vill
gentemot herr Henningsson framhålla
att den forskning som sällskapet där
bedriver i zoologi, botanik, geologi och
arkeologi och andra ämnen icke är
finansierad med inträdesavgifterna. Detta
framgår tydligt av bolagets kassaredovisning.

Men den väsentliga frågan för oss här
i dag är vad det är för inträdesavgifter
och vad de användes till. Först och
främst finns det i dag — och jag tycker
att det är dagens situation vi skall
diskutera — inga grindar till området.
Vid den enda vägen finns det emellertid
en vaktstuga, där man under de dagar
då det kan väntas stor besöksfrekvens
tar upp en avgift på 75 öre per person
— som jag vågar påstå att dagens folkpensionärer
också har råd att betala!
Som vi hörde tas denna avgift upp endast
under sommartid samt vissa lördagar
och söndagar under vår och
höst. Inkomsterna från dessa avgifter
belöpte sig under förra året till omkring
220 000 kronor. För dessa medel
har ledningen under högsäsong anställda
11 personer och under lågsäsong 2.
Detta säger en del om det arbete och de
kostnader som nedläggs för att hålla
Kullaberg vackert, rent och försett med
alla tänkbara bekvämligheter för de besökande.

Jag vill påpeka att dessa 75 öre betalar
vi för att vi skall få njuta av inte
bara utsikten utan även dessa lättnader
och dessa bekvämligheter som
iordningställts för oss. Det är promenadstigar,
vilsoffor, särskilt iordningställda
förstklassiga badplatser och fiskeplatser.
Vidare cirka 1 000 avgiftsfria
parkeringsplatser som i motsats
till vad som sägs i motionen icke är
belägna på statens mark. Ytterligare
har man iordninggjort badbassäng för

barn och badhytter. Allt detta utan
kostnad. Ett värdshus, kiosker och servering
finns också. Dessutom har man
en hjortpark och ganska gott om vilda
rådjur.

Statens mark utgör 7 900 kvadratmeter
runt fyren, varav största delen är
inhägnad och disponeras av fyrpersonalen
som privat egendom.

Naturligtvis skulle statens naturvårdsnämnd
kunna stå för dessa uppgifter,
men, herr talman, det finns
ytterligare en viktig synpunkt som jag
här vill nämna och som inte har berörts.
Jag sade att det finns en enda
väg upp till fyren. Redan nu är denna
väg trots avgiftsbeläggning så trafikerad,
att en ytterligare kraftig utökning
av trafikintensiteten inte är möjlig under
de stora besöksdagarna. I stället
skulle fordras en ny väg av ett helt annat
format som skulle betyda ett kraftigt
ingrepp i naturen. Dessutom skulle
man nödgas iordningställa många
fler parkeringsplatser som man i så fall
skulle bli tvungen att avgiftsbelägga.
Den enskilde besökaren skulle icke vinna
på en sådan anordning. Kullaberg
skulle förlora.

Statens naturvårdsnämnd har också,
herr talman, i sitt remissvar avstyrkt
bifall till motionen och hävdat att det
inte är orimligt att den allmänhet som
besöker ett område av ifrågavarande
slag får betala för de anordningar som
besöksfrekvensen kräver. Jag vill också
hänvisa till länsstyrelsens remissvar.
Jag tror att landshövding Netzén tillhör
en av vårt lands mest intresserade
naturvårdare.

Allra sist vill jag säga något om herr
Henningssons uppläsning av köpekontraktet
från 1842. Några månader efter
att detta köpekontrakt slöts hade man
en lantmäteriförrättning. Den låg sedan
till grund för bildandet av tomt till
fyrplats och fyrvaktarbostad. I den lantmäteriförrättningen
finns inga bestämmelser
om vägrätt. Den vägrätt som
enligt 1842 års köpebrev tillerkändes

Onsdagen den 20 april 196G em.

Nr 18

139

Naturvård: Ersättningar till markägare m. m.

köparen, d. v. s. staten, är att betrakta
som enbart rätt till utfartsväg för fyrplatsen,
enär vägbehov då inte förelåg
för någon annan än markägaren. Att
nu tolka in någon annan innebörd i
denna av staten förvärvade vågrätt är
orimligt och helt stridande mot rådande
rätt och praxis.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
utskottets utlåtande i vad det gäller
mom. a) i punkt 136.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Det är ju ingen svårighet,
fru Sundberg, att ur verksamhetsberättelserna
få redovisning för vad
de olika sakerna har kostat. Berättelserna
är inte senare än från år 1960—
1964.

Jag har mycket väl reda på hur inkomsterna
ser ut. Däremot är det svårare
att följa utgifterna, men vad vakthållningen
kostar, fru Sundberg, går det
klart att läsa ut ur dessa papper.
Det behöver man inte berätta några
sagor om.

För mig gäller detta, fru Sundberg,
en princip. Jag begriper inte heller hur
man kan ha mod till att säga att den
skrivning som jag här har refererat inte
skulle vara riktig. Jag har genom riksdagens
upplysningstjänst fått gällande
avtal från den försäljning av mark till
staten som skedde 1842. Jag har här en
kopia av handlingen, och det är ingen
svårighet att läsa vad som där står:
»— — — med rättighet derjemte till farbar
väg öfver nämnda hemmans egor
till och ifrån berörde Båk -— —- —.»

Att sedan hävda att en lantmäteriförrättning
inneburit något annat går ändå
inte, ty lantmäteriförrättning kan väl
inte ändra på vad som står i köpebrevet.

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra om att
jag inte sade att bestämmelsen inte
gällde. Jag sade bara att vid ifrågava -

rande tidpunkt rådde andra rättsliga
förhållanden, som man inte kan åberopa
i dag. Vill man emellertid göra det
är väl praxis att man vänder sig till en
domstol och inte till Sveriges riksdag.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Fru Sundberg menar
således att om vi som riksdagsledamöter
finner att det råder fullständigt
avvita förhållanden på ett område, så
skall vi inte vara karlar och kvinnor
till att ta upp problemet och lösa det
själva, utan vi skall gå till domstol.
Men vad är det domstolarna rättar sig
efter, fru Sundberg? Jo, det brukar vara
riksdagens beslut och inte mycket annat.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag hade inte direkt
tänkt lägga mig i diskussionen om Kullaberg
utan begärde ordet närmast för
att knyta några kommentarer till den
andra fråga som är aktuell under denna
punkt, nämligen reservationen vad gäller
anslaget.

Låt mig emellertid i fråga om Kullaberg
säga att jag blev något förvånad
över att på min bänk finna ett remissyttrande
från Malmöhus läns landsting,
medan jag saknade de övriga remissutlåtandena.
Jag förstod emellertid
anledningen när herr Henningsson sade,
att vad länsstyrelsen i Malmöhus
län uttalar behöver man inte bry sig
om. Jag inser alltså varför det utlåtandet
inte fanns på våra bänkar.

Vad så beträffar ersättningen till
markägare har ju reservanterna sagt nej
till departementschefens förslag om ett
anslag på 3 miljoner kronor, att användas
för ersättningar till markägare som
lider intrång och avbräck till följd av
naturvårdsåtgärder. Reservanterna föreslår
att samma belopp i stället skall
tas ur domänverkets markfond.

Jag vill påpeka att reservanternas
förslag innebär att helt nya principer

140 Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Naturvård: Ersättningar till markägare m. m.

skulle tillämpas för användandet av domänverkets
markfond. Sedan åtskilliga
decennier tillbaka har gällt att de medel
som kommer in genom försäljning
av staten tillhörig och av domänverket
förvaltad egendom skall placeras i
markfonden, varefter fondens medel enligt
av riksdagen givna direktiv skall
användas till förvärv av annan skogseller
jordbruksegendom. Det synes mig
näppeligen vara riktigt att enbart på
grundval av en motion, utan närmare
redovisade sakliga skäl, helt plötsligt
slå in på nya vägar och avhända domänverket
dessa medel. Vad man kan önska
i detta sammanhang är i stället att den
inköpsverksamhet som bedrivs av domänverket
sker i samförstånd med lantbruksnämnderna
och lantbruksstvrelsen,
så att domänverket icke hindrar
eller besvärar jordbrukets rationalisering.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Antby uttrycker
sin förvåning över den stencilerade
skrift, som i går låg på kammarledamöternas
bord. Ja, herr Antby, jag är
mycket mer förvånad över att utskottet
inte kunde återge detta mycket korta remissyttrande
i dess helhet under det att
man i stället lämnade synnerligen stort
utrymme åt alla negativa yttranden.

Jag hör dessutom efter fru Sundbergs
påståenden om den allvarliga debatt,
som man fört om detta ärende, till min
förvåning att det över huvud taget icke
förekommit någon diskussion i utskottet.
Denna uppgift är ganska belysande.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vid riksdagens början
väcktes motioner både från högerpartiet
och från centerpartiet, i vilka begärdes
att reglerna för dispositionen av domänverkets
markfond skulle ändras så att
denna fond också skulle få användas

för naturvårdsändamål, fritidsändamål
etc. Behandlingen av dessa motioner bär
i varje fall i denna del av utskottet uppskjutits
till höstsessionen. Detta betyder
att vi nu inte kan ta ställning till dessa
ändringar i domänverkets disposition
av markfonden.

Det är därför, så som vi inom centerpartiet
sett frågan, icke möjligt att nu
ta pengar från markfonden förrän man
ändrat dispositionsreglerna. Detta lär
såvitt jag förstår innebära att det, om
riksdagen skulle bifalla reservationen
vid denna punkt, knappast torde finnas
några pengar tillgängliga för vare sig
ersättningar till markägarna eller markförvärv
till naturvårdsändamål. Ärendet
måste handläggas i den ordningen att
riksdagens skrivelse går till Kungl.
Maj :t, men Kungl. Maj :t kommer då att
finna att man icke har några möjligheter
att anvisa pengar förrän reglerna
ändrats.

Vi har inom centerpartiet också, såsom
jag påpekat, den meningen att reglerna
för markfonden bör kunna ändras
så att denna kan få användas för de angivna
ändamålen. Såsom jag framhållit
är detta dock icke praktiskt möjligt
förrän reglerna ändrats, vilket föranlett
oss att till denna punkt foga ett särskilt
yttrande. Vi biträder dock i övrigt
utskottets mening.

Riksdagen liar tidigare uttalat sig
om domänverkets inköpspolitik och har
förutsatt att man i denna bör beakta
möjligheterna att inköpa naturvårdsoch
fritidsområden. Principen är följaktligen
redan berörd och det återstår
bara att ändra reglerna för fonden för
att man skall få en ökad frihet att i
fortsättningen disponera dessa medel.
Detta kan dock, som sagt, icke ske förrän
under höstriksdagen.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan på
denna punkt.

Vad gäller den speciella frågan om
Kullaberg framgår det av utskottets utlåtande
att denna fråga behandlats även

Onsdagen den 20 april 196(1 era.

Nr 18

141

Naturvård: Ersättningar till markägare in. in.

av föregående ars riksdag, vilken inte
fann att raotionsyrkandet borde bifallas
utan tvärtom beslöt att avslå det.

Såvitt vi kunnat finna har det icke inträffat
något sedan dess som kan föranleda
något ändrat ställningstagande.
Alla remissinstanser — utom såsom herr
Henningsson nämnde en — har avstyrkt
en sådan ändring, och det är fråga om
remissinstanser som är kända för naturvårdsintresse.
Utskottet har funnit remissinstansernas
motiveringar så pass
bärande, att vi icke ansett oss i år kunna
rekommendera riksdagen något annat
beslut.

Herr Henningsson anser också att utskottet
inte tillräckligt noga har behandlat
denna fråga. Vi hade ju handlingarna
från förra året och årets handlingar,
de avstyrkande remissinstansernas yttranden,
att ta ställning till. Många
gånger har väl utskottet endast sådana
handlingar att gå efter och får bedöma
frågorna efter inkomna remissvar.

Vidare menar herr Henningsson att
utskottet inte tillräckligt bär redovisat
remissvaren, framför allt inte det från
Malmöhus läns landsting. Herr Henningsson
har därför själv låtit duplicera
detta och dela ut det. Vad är det för
något i detta remissvar som utskottet
inte har refererat? Såvitt jag kan finna
är det ingenting som på något sätt stärker
uttalandet i och för sig. Det enda vi
inte har refererat är att förvaltningsutskottet
talar om att det har beslutat
avge ett yttrande. Vi har sett att det
gjort det. Man meddelar också att man
har fått ärendet på remiss. Det har vi
också sett — annars hade man aldrig
kunnat avge något yttrande. Någon särskild
styrka för motionen kan väl inte
rinnas genom att anföra bara dessa ting.

Jag vill sedan understryka att detta
remissvar har duplicerats och utdelats
iv herr Henningsson själv, eftersom det
naturligtvis knappast kan få vara en
princip att motionärerna begär att riksdagen
skall få sig alla remissvar tilldelade
utöver den redovisning som finns

i utskottsutlåtandet. Det går inte att
göra så.

Jag ber därför herr Henningsson ursäkta
att han inte får någon specialbehandling
av sina motioner. I stället vill
jag försäkra honom att utskottet har
avstyrkt bifall till hans motion under
samma enkla och värdiga former som
det avstyrker alla andra motioner som
det anser skall avslås.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag tycker att herr
Hansson i Skegrie gör sig skyldig till
felet att bevisa för mycket när han säger:
»Vi har avstyrkt bifall till denna
motion som vi avstyrker alla andra.»
Visst finns det en tendens till att avslå
alla motioner, men herr Hansson bevisar
också med sitt eget resonemang
att han icke har tagit del av dessa motioners
innehåll. Därmed är jag på det
klara med behandlingen. Den förra motionen
avsåg nämligen en utredning av
de förhållanden som är gällande för
Kullaberg. Denna motion gällde inte det,
herr Hansson, utan något annat. Jag ber
herr Hansson själv ta reda på vad den
rörde sig om.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag har läst handlingarna
från i fjol och har väl reda på att
herr Henningsson då begärde utredning.
Kanske var det därför att denna begäran
avslogs förra året som herr Henningsson
i år ändrade sig från utredningskrav
till ett annat krav för att få
motionen behandlad i ett annat utskott,
i tro att hans motion där skulle behandlas
bättre. Jag har för min del läst igenom
handlingarna, herr Henningsson.

Jag sade att vi har avstyrkt bifall
till herr Henningsson motion på samma
värdiga sätt som vi avstyrker alla andra
motioner som bör avslås. Det bör hans
motion också.

Härmed var överläggningen slutad.

142 Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Markförvärv för naturvårdsändamål, m. m.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 609
och II: 754; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Henningsson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
136 :o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 609 och II: 754.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Henningsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 131 ja och 73 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. c och d

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fru Sundberg begärde emel -

lertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
136:o) mom. c) och d) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Sundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 180 ja och 32 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Punkterna 137—157

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 158

Markförvärv för naturvårdsändamål,
m. m.

Kungl. Maj:t hade under punkten
I E: 3 (s. 280—281) föreslagit att den
delfond under domänfonden, varå naturvårdsobjekt
i kronans ägo skulle redovisas,
även för nästa budgetår tillfördes
2 500 000 kr.

Utskottet hade i samband härmed behandlat,
i återstående del, de till utskottet
liänskjutna, likalvdande motionerna

Onsdagen den 20 april 1900 em.

Nr 18

143

1:617 av herr Sveningsson och 11:762
av herr Magnusson i Tumhult m. fl.,
vari hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte besluta e) att avslå
Kungl. Maj:ts hemställan om att till
Markförvärv för naturvårdsändamål,
m. m., för budgetåret 1966/67 anvisades
ett investeringsanslag av 2 500 000 kr.
samt f) att av behållningen på domänverkets
markfond anvisades 2 500 000 kr.
till Markförvärv för naturvårdsändamål.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag ,
samt med avslag å motionerna I: 617
och II: 762, såvitt nu var i fråga, till
Markförvärv för naturvårdsändamål,
in. m., för budgetåret 1966/67 anvisa ett
investeringsanslag av 2 500 000 kr.,

b) lämna motionerna 1:617 och
II: 762 utan bifall, såvitt de avsåge
ianspråktagande av domänverkets markfond
för nämnda ändamål.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson och Isacson samt fru
Sundberg, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 617 och II: 762,
såvitt nu var i fråga, medge att medel
ur domänverkets markfond finge användas
för statens förvärv av ur naturvårdssynpunkt
värdefull mark och att
för budgetåret 1966/67 2 500 000 kr.
finge disponeras ur sagda fond för det
i statsverkspropositionen angivna ändamålet
Markförvärv för naturvårdsändamål,
m. m.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Hansson i Skegrie, Harald Pettersson
och Jonasson.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

SUNDBERG (h):

Herr talman! Med tidigare anförd motivering
ber jag att få yrka bifall till
reservationen vid denna punkt.

Markförvärv för naturvårdsändamål, m. m.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen giav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Sundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
158:o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Sundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 175 ja och 31 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 159—168
Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 189
Lades till handlingarna.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr tal -

144

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966 em.

mannen att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
fredagen den 22 innevarande
april.

§ 2

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1966/
67 till kostnader för övergång till högertrafik
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 50, i anledning av väckt motion om
pension åt fiskmästare John Jonasson,
och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till de
svenska utlandsförsamlingarna m. m., i
vad propositionen avser anslag för budgetåret
1966/67;

bevillningsutskottets betänkande nr
12, i anledning av väckt motion rörande
fördelning av kostnaderna för högertrafikens
genomförande;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av väckt motion
angående tillämpningen av svenska
straffregler för utomlands begångna gärningar,

nr 24, i anledning av väckta motioner
om viss kombination av påföljder för
brott, och

nr 25, i anledning av väckt motion
om säkerhetsåtgärder beträffande vissa
nöjesanläggningar;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av väckt motion om
indexreglering av de allmänna barnbidragen,

nr 40, i anledning av väckta motioner
om vissa familjepolitiska åtgärder, och
nr 42, i anledning av väckt motion
om översyn av bestämmelserna om reseersättning
från den allmänna sjukförsäkringen; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om vad
som är fast egendom,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om företagsinteckning
in. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 29, i anledning av väckta motioner
om uppskov med omläggningen till hönr
30, i anledning av Kungl. Maj:ts
gertrafik,

proposition angående bidrag till de
svenska utlandsförsamlingarna m. m. i
vad propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet,

nr 31, i anledning av väckt motion om
ändring av vägtrafikförordningens bestämmelser
om förmyndaransvar,

nr 32, i anledning av väckta motioner
angående vissa preskriptionsbestämmelser
i vattenlagen,

nr 33, i anledning av väckta motioner
angående de hygieniska bestämmelserna
för import av vilt, och
nr 34, i anledning av väckt motion
om traktorsläpvagns utrustande med
varningsskylt; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 28, i anledning av väckta motioner
om ökat samhälleligt stöd till motorsport
bland ungdom, och

nr 29, i anledning av väckta motioner
angående flygutbildningen m. m.

§ 3

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

131, till fullmäkige i riksbanken
angående användande av riksbankens
vinst för år 1965;

nr 132, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
i anledning av motioner om
en matrikel över riksdagens ledamöter;
och

nr 133, till fullmäktige i riksgäldskontoret
i anledning av motion om rengöring
av riksdagshusets fasader och
gavlar.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

Onsdagen den 20 april 1966 em.

Nr 18

145

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 och 60 §§ arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1);
och

nr 137, i anledning av väckta motioner
angående krigsförsäkringen för sjömän.

§ 4

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
890, av fru Ryding, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 113, med
förslag om förbättrad sjukpenningförsäkring.

Denna motion bordlädes.

§ 5

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
30 april—8 maj 1966, för att som delegat
kunna deltaga i ett internationellt
seminarium för anställda i offentlig
tjänst, vilket avhålles i Wien under
nämnda tid.

Stockholm den 20 april 1966

Rosa Andersson

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet för deltagande i
dels Europaråds-församlingens vårsession
den 2—6 maj 1966, dels en av
Europarådets sociala utskott anordnad
konferens i Berlin för parlamentariker
specialiserade på hälsovårdsfrågor den
10—12 maj 1966 (och i anslutning därtill
sammanträde med sociala utskottet).

Stockholm den 19 april 1966

Daniel Wiklund

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 6

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

fru Torbrink, till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
kontrollen av industriellt tillverkade
beredningar av grönsaker, och

fru Renström-Ingenäs, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående signaler för
vägunderhållsfordon.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.57.

In fidem

Sune K. Johansson