Tisdagen den 19 april (Riksdagens protokoll 1955:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

ANDRA KAMMAREN

Nr 14

19—20 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 19 april

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Nilsson i Göingegården ang. svårigheter för landsbygdens skoldistrikt
till följd av folkskollärarnas tjänstledigheter för studier 3
herr Carlsson i Stockholm ang. konstfackskolans i Stockholm lokalfråga
................................................ 5

Interpellationer av:

herr Hagberg i Stockholm ang. diskontohöjningens inverkan på

arbetslöshet och hyreskostnader.......................... 9

herr Stenberg ang. skyndsammare behandling av ärenden rörande

restitution av statlig nöjesskatt.......................... 9

herr Ohlin ang. material för belysande av det ekonomiska läget och
utvecklingstendenserna ................................ 9

Onsdagen den 20 april

Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Hedenäset ang. broförbindelse över Torne älv i meller -

sta Tornedalen........................................ 13

fröken Vinge ang. förbättrad utbildning av lantmäteriets kontorspersonal
............................................ 15

Justitiekanslersämbetet .................................... 18

Utgifter under elfte huvudtiteln:

Statens sinnessjukhus: avlöningar.......................... 34

Klinisk undervisning i kirurgi och neurologi vid vissa Stockholms

stad tillhöriga sjukhus.................................. 34

Bidrag till avlöningar m.m. inom förebyggande mödra- och barnavård
................................................ 35

Bidrag till driften av folktandvården........................ 39

Helikopterflyg.......................................... 42

Stockholms stadsmissions alkoholistvård .................... 44

Särskild polisverksamhet mot spioneri m. m................. 48

Verkskyddsmateriel m. m................................. 49

Yrkesundervisning och folkbildning:

Handelsgymnasier ...................................... 59

Textilinstitutet i Borås .................................. 59

Folk- och skolbiblioteken.................................. 62

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 1''t

Nr 14

Innehåll

Sid.

Studieledare för folkbildningsarbetet m. m................... 67

Ungdomsledare ........................................ 69

Ungdomens fritidsverksamhet ............................ 70

Eidrag till instruktörsverksamheten inom ungdomsorganisationer.. 71

Lagen om sterilisering...................................... 72

Orsakerna till den ökade brottsligheten ...................... 82

Interpellation av herr Braconier ang. frivilligt sparande.......... 83

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 20 april

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, om ändringar av konventionen ang.

internationell civil luftfart .............................. 18

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 2, ang.

justi tiekanslersämbetet.................................. 18

Statsutskottets utlåtande nr 11, rörande utgifter under elfte huvudtiteln

(inrikesdepartementet) .................................. 33

— nr 71, ang. nedläggande av garnisonssjukhuset i Skövde m. m. .. 58

— nr 72, om yrkesundervisning samt folkbildningsåtgärder m. m. .. 58

Bankoutskottets utlåtande nr 17, ang. utbyggnad av näringslivet i det

norrländska inlandet.................................... 72

— nr 18, ang. fortsatt tillämpning av förordningen om in- och upplåning
vid centralkassa för jordbrukskredit.................. 72

Första lagutskottets utlåtande nr 23, ang. lagen om sterilisering .... 72

— nr 24, om ändring av lagen ang. olovlig befattning med spritdrycker
och vin........................................ 82

— nr 25, ang. ändrad lydelse av lagen om val av borgmästare och

rådman .............................................. 82

Andra lagutskottets utlåtande nr 26, ang. lagen om förskottering av

underhållsbidrag ...................................... 82

—y nr 27, om ändring i lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare
med hälsovådligt arbete............................ 82

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13, ang. flyttning av Söderbygdens
vattendomstol ........................................ 82

— nr 14, om ersättning för besvär av vatten från högre belägna områden
m. m........................................... 82

— nr 15, om skyldighet för jägare att vara ansvarsförsäkrade .... 82

— nr 16, om ändring i 11 kap. vattenlagen.................... 82

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 15, om orsakerna till den

ökade brottsligheten.................................... 82

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, om ändrad lydelse av förordningen
ang. bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter
................................................ 83

— nr 33, om fortsatt giltighet av förordningen ang. antidumping och

utjämningstullar.................................... 83

— nr 34, ang. ändrad lydelse av förordningen om avdrag för till

prisreglering bildade stiftelser, m. m....................... 83

Jordbruksutskottets utlåtande nr 17, om kapitalinvestering i fonden för

låneunderstöd till beredning och avsättning av fisk m. m....... 83

Tisdagen den 19 april 1955

Nr 14

r.Vi in’,
iiai: \\u

Tisdagen den 19 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 13 innevarande
april.

§ 2

Svar på interpellation ang. svårigheter
för landsbygdens skoldistrikt till följd
av folkskollärarnas tjänstledigheter för
studier

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nilsson i Göingegården
frågat, huruvida jag uppmärksammat
de svårigheter som förordningen
om tjänstledighet för studier för blivande
s. k. 23 ror medfört för skoldistrikten
särskilt på landsbygden och i så fall
vilka åtgärder jag ämnar vidtaga samt
huruvida jag uppmärksammat att de
lärare, som erhåller dessa förmåner,
enligt förordningen ej har någon skyldighet
att fullgöra avsedd tjänst.

Såsom svar härpå vill jag först erinra
om att vid beräkningarna av examinationsbehovet
beträffande folkskolans
lärare hänsyn också måste tagas
till lärarbristen vid högre skolor. Så har
också skett i årets statsverksproposition,
och i tabellerna 1 A och 2 A (s. 435
och 442) har i kolumn 2 redovisats det
beräknade folkskollärarbeliovet för ifrågavarande
ändamål. Det är först i dessa
senaste beräkningar, som skolöverstyrelsen
och departementet på grundval
av undervisningsrådet Lundblads
beräkningar rörande behovet av lärare
för de högre skolorna haft en reell utgångspunkt
vid bedömandet av omfatt -

ningen av detta utbildningsbehov. Givetvis
måste stor osäkerhet vidlåda alla
sådana beräkningar, och bl. a. är det
svårt att i förväg bedöma, i vilken utsträckning
folkskollärare erhåller tjänstledighet
i syfte att genom akademiska
studier eller deltagande i befordringskurser
meritera sig för 23-gradstjänster
eller högre tjänster vid de högre skolorna,
enhetsskolans högstadium inbegripet.

Skolöverstyrelsen införskaffade föregående
år från folkskolinspektörerna
uppgifter om antalet folkskollärare med
tjänstledighet för akademiska studier
läsåret 1953/54. Det visade sig då, att
höstterminen 1953 var 269 lärare tjänstlediga,
varav 150 lärare under hela terminen
och 86 lärare under större delen
av terminen. Motsvarande siffror för
vårterminen 1954 var 301 respektive
162 och 79.

Motsvarande uppgifter har skolöverstyrelsen
nu inhämtat även för innevarande
läsår, och dessa uppgifter avser
också tjänstledigheter för deltagande
i de av skolöverstyrelsen från och
med innevarande budgetår anordnade
befordringskurserna för folkskollärare.
En preliminär sammanställning av uppgifterna
har givit följande resultat.

Tjänstlediga för akademiska studier
höstterminen 1954 var 563 lärare, varav
443 under hela terminen och 80 under
större delen av terminen. Tjänstlediga
för deltagande i befordringskurser samma
termin var 147 lärare. Under innevarande
vårtermin är 571 lärare tjänstlediga
för akademiska studier, varav
430 under hela terminen och 95 under
större delen av terminen. Tjänstlediga
för deltagande i befordringskurser är
innevarande termin 208 folkskollärare.

Nr 14

Tisdagen den 19 april 1955

Svar på interpellation ang. svårigheter för landsbygdens skoldistrikt till följd av

folkskollärarnas tjänstledigheter för studier

Antalet tjänstledigheter av ifrågavarande
art har alltså ökat avsevärt detta
läsår i jämförelse med läsåret 1953/54.
Detta kunde icke förutses 1951, när beräkningarna
av examinationsbehovet
1954 gjordes, vilka låg till grund för
elevintagningen 1952 på studentlinjen,
och ännu mindre kunde behovet förutses
1949, då beräkningarna utfördes i
fråga om intagningen 1950 på den fyraåriga
linjen. Givetvis tas i de årliga
beräkningarna av examinationsbehovet
av folkskollärare, som skolöverstyrelsen
verkställer, också hänsyn till behovet
av vikarier för tjänstlediga lärare, och
departementet liksom skolöverstyrelsen
och den pågående seminarieutredningen
följer med uppmärksamhet förändringarna
i fråga om alla de faktorer,
som inverkar på beräkningarna av folkskollärarbehovet.

Interpellanten framhåller, att det ej
finns några garantier för att folkskollärare,
som åtnjutit tjänstledighet med
B-avdrag för studier, efter studierna
kommer att upptaga undervisning i någon
form. Emellertid är det ju här fråga
om meritering för befordringstjänster,
placerade i högre lönegrad, och det
finns enligt min mening knappast anledning
förmoda, att folkskollärare, som
erhållit tjänstledighet för sådan meritering,
skulle i nämnvärd omfattning
komma att ägna sig åt något helt annat
yrke än lärarens.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
den framställda interpellationen.

Härpå anförde

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min fråga.
Jag vill emellertid gärna framhålla, att
detta svar ger belägg för att den fråga,
jag ställde, faktiskt var betydligt allvarligare
än jag från början trodde med
hänsyn till de siffror, som jag under

hand hade fått fram. De siffror, som
herr statsrådet nu redovisar i sitt svar,
är, tycker jag, utomordentligt klara och
visar hur svårt problemet är. Det behövs
inte mindre än 700 å 800 vikarierande
lärarkrafter landet över.

De svårigheter, som detta förhållande
medför framför allt ute i landsbygdsdistrikten,
har gett upphov till min fråga.
Jag måste säga, att läget är rätt allvarligt
för undervisningen i våra folkskolor
med hänsyn till de vikarier, som
står till buds. Det har från denna talarstol
under denna riksdag vid ett par
tillfällen omvittnats, vilka utomordentliga
nödfallsåtgärder man tvingats tillgripa
för att kunna uppehålla undervisningen.
Man frågar sig ibland, om
verkligen såväl kungl. skolöverstyrelsen
som Kungl. Maj:t är medvetna om den
skada, som undervisningen i folkskolorna
för närvarande tillfogas. Jag skulle
kunna återge valda stycken ur folkskoleinspektörernas
berättelser de senare
åren — framför allt det sistlidna
året — och det gäller hela landet. Jag
skall emellertid inte närmare ingå på
den saken. Jag vill bara erinra om att
inspektören inom Södermanlands östra
inspektionsområde redovisade, att inte
mindre än 52 stycken där under året
anställda vikarier icke var behöriga.
Samma förhållande råder i flera andra
län. Ifrån Skaraborgs län redovisas t. ex.
att 84 personer där undervisar utan
någon som helst behörighet förutom de
pensionärer, som man nödgas anlita.
Ungefär så där är det landet över. Inspektörerna
framhåller i sina årsberättelser,
att de för sin del är ängsliga
över hur detta skall sluta.

Nu säger herr statsrådet i sitt svar,
att man aldrig från början har kunnat
beräkna lärarbehovet. Jag är medveten
om att det givetvis inte är så lätt att
förutse sådant, men jag undrar, om inte
kontakten mellan låt oss säga skoldistrikten
och kungl. skolöverstyrelsen
och i viss mån också ecklesiastikdepar -

Tisdagen den 19 april 1955

Nr 14

Svar på interpellation ang. konstfackskolans i Stockholm lokalfråga

tementet är en smula bristfällig, framför
allt då det gäller medgivande för
folkskollärare att vidareutbilda sig för
s. k. 23-gradstjänster. Jag har från skolöverstyrelsen
fått den uppgiften, att
denna, när det gäller medgivande av
sådan tjänstledighet för lärare, inte har
någon beslutanderätt eller någon kontakt
med vederbörande vare sig lärare,
folkskoleinspektör eller skoldistrikt, utan
skoldistriktet självt beslutar efter inspektörens
tillstyrkan, att vederbörande
ordinarie lärare får tjänstledighet för
vidare utbildning till s.k. 23-gradstjänst.
Vore det inte med hänsyn till fastställandet
av examinationsbehovet vid seminarierna
önskvärt att kungl. skolöverstyrelsen
och även departementet hade
kännedom om hur många folkskollärare
som har tjänstledighet för vidareutbildning? För

skoldistrikten är det ganska besvärligt
att gång på gång tvingas, inte
bara anskaffa vikarier utan också ordna
allt som följer därmed, t. ex. anskaffande
av bostad för vikarien. Den som
har tjänstledighet för vidareutbildning
får ju hela tiden disponera sin tjänstebostad,
och det är som sagt besvärligt
för skoldistrikten att då skaffa ny bostad
åt vikarien. Därtill kommer att detta
är förenat med en hel del kostnader.

Jag har vidare frågat statsrådet, om
han har uppmärksammat den risk som
kan vara förenad därmed, att lärare,
som erhåller dessa förmåner, enligt förordningen
inte har skyldighet att fullgöra
avsedd tjänstgöring. Statsrådet säger
nu att han anser att någon sådan
risk knappast föreligger. Jag är för min
del långt ifrån av samma uppfattning
som statsrådet härvidlag. Jag skulle
kunna åberopa fall, där vederbörande
lärare för mig har förklarat att det inte
alls är säkert att han efter vidareutbildningen
kommer att återgå till hirarbanan
eller att ge sig in på en sådan
undervisning som den, för vilken vidareutbildningen
iir avsedd. När jag fått
höra sådant har jag sagt, att jag finner

det förvånande att man kan resonera
på det sättet, då man med det allmännas
hjälp får denna vidareutbildning.
Det är dock ingen billig utbildning det
här gäller, och det allmänna får vidkännas
rätt avsevärda utgifter för dessa
akademiska studier — jag skulle tro att
kostnaderna i runt tal rör sig om 10 000
kronor för varje lärare. Är det då riktigt
att vederbörande kommer i åtnjutande
av denna förmån utan att samtidigt
av ge någon försäkran om att man
kommer att ägna sig åt den undervisning,
för vilken utbildningen är avsedd?
Jag tycker för min del att det
skulle vara mycket lätt att ordna med
en förbindelse av det slag som förekommer
i liknande fall.

Jag måste också säga att jag är förvånad
över att bestämmelserna inte är
mer restriktiva när det gäller möjligheterna
att komma i åtnjutande av dessa
förmåner. Jag har mig bl. a. bekant
ett fall, där en överlärare, som redan
har fyllt 60 år, från och med höstterminen
förra året undergår en sådan här
vidareutbildning med hjälp av allmänna
medel. En överlärare skall ju vara
organisatör inom sitt område, och vidare
är vederbörande nära nog pensionsmässig,
när han är färdig med sin
vidareutbildning. Kan det vara riktigt
att använda allmänna medel på detta
sätt?

Herr talman! Jag tror att det är värdefullt
att dessa frågor kommer upp till
diskussion, inte minst med hänsyn till
de besvärligheter som landsbygdsdistrikten
får vidkännas. Det skulle säkerligen
gå att med hjälp av vissa åtgärder
eliminera en del av de svårigheter som
uppstått.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. konstfackskolans
i Stockholm lokalfråga

Ordet lämnades på begäran till

Nr 14

Tisdagen den 19 april 1955

Svar på interpellation ang. konstfackskolans i Stockholm lokalfråga

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Carlsson i Stockholm
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställt följande
frågor:

»Har herr statsrådet möjlighet vidtaga
sådana åtgärder att konstfackskolan
kan flytta till andra befintliga lokaler
inom den avtalade tiden före den
1 januari 1957 och om så icke är fallet,

har herr statsrådet för avsikt att förelägga
innevarande års riksdag förslag
till nybyggnad för konstfackskolan och
när kan denna i så fall beräknas bli
färdigställd?»

Då frågan om nybyggnad för konstfackskolan
ankommer på mig att handlägga,
torde jag få besvara interpellationen
och ber då att få meddela följande.

I årets statsverksproposition (bil. 29,
punkten 16) har Kungl. Maj:t på min
hemställan föreslagit riksdagen att till
nybyggnad för konstfackskolan för
nästa budgetår anvisa ett investeringsanslag
av 1,5 miljoner kronor. Detta
är första anslaget för detta ändamål
och avser att möjliggöra arbetets igångsättande
under nästa budgetår. Av
handlingarna till detta ärende — redovisade
på s. 17—19 i den nämnda bilagan
29 till statsverkspropositionen —
framgår, att det är fråga om ett mycket
stort nybyggnadsprojekt, av byggnadsstyrelsen
preliminärt kostnadsberäknat
till 11,2 miljoner kronor, att planeringsarbetet
fortskridit så långt, att byggnadsstyrelsen
beräknar kunna igångsätta
byggnadsarbetet vid årsskiftet
1955/56 samt att styrelsen beräknat en
byggnadstid av cirka tre år.

Jag har inhämtat, att byggnadsstyrelsen
för närvarande dels håller på med
den undersökning av möjligheterna att
beskära byggnadsförslaget, som styrelsen
aviserade i sin anslagsframställning
i höstas, och dels undersöker möjligheterna
att förkorta byggnadstiden.
Sistnämnda undersökning verkställes

efter ett påpekande från Stockholms
stad av de svårigheter för staden som
uppkommer genom att konstfackskolans
nuvarande byggnad måste användas
under ännu några år.

Då konstfackskolan är en stor skola
med i vissa fall mycket utrymmeskrävande
undervisning, har jag ingen möjlighet
att — som interpellanten antytt
i sin första fråga — provisoriskt under
nybyggnadstiden skaffa skolan andra
lokaler för att därigenom kunna för
Stockholms stads räkning tidigare frigöra
nuvarande byggnad. Kungl. Maj:t
har vid första tillfälle efter det att anslagsframställningen
inkommit äskat
medel för att igångsätta byggnationen.
Därest byggnadsstyrelsen skulle finna
möjligheter att förkorta byggnadstiden
eller på annat sätt påskynda det nya
skolhusets iordningställande, är jag för
min del villig att medverka härtill. I
förliandenvarande läge kan några löften
om tidigare avflyttning från den
nuvarande byggnaden ej ges av mig.

Härefter anförde

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation.
Bakgrunden till denna är,
som jag har omnämnt i interpellationen,
de svårigheter som har uppstått och
uppstår vid bebyggandet av Stockholms
city på grund av att konstfackskolan
inte kan rivas ännu på några år. Staden
är genom detta låst i fullföljandet
av sitt byggnadsprogram och tidsschema.
Det går tekniskt icke att utföra
denna byggnation från annat håll än
där man börjat, alltså från Hötorget
söderut. Det är inte så, som man exempelvis
kunde läsa i Aftonbladet i går,
att Hamngatan i dag blir den nya Sveaplatsen
i morgon. Det kommer att
dröja ytterligare ett tiotal år innan denna
nya Sveaplats kan se dagens ljus.

Det tidsschema, som statsrådet här

Tisdagen den 19 april 1955

Nr 14

Svar på interpellation ang. konstfackskolans i Stockholm lokalfråga

drar upp, visar att den nya skolan kan
vara inflyttningsklar först vid årsskiftet
1958/59. Först då skulle alltså rivningen
av den gamla konstfackskolan
kunna påbörjas och i anslutning därtill
den frigjorda tomten kunna börja
bebyggas. Detta är en så omfattande
och tekniskt sett så besvärlig byggnation,
med hela det gatunät, de garage
och annat, som skall vara under dessa
hus, att den även om staden förbereder
den aldrig så noga tar minst fyra
år i anspråk. Alltså tidigast 1962 kan
man tänka sig att få de byggnader färdiga
som skall uppföras på dessa och
söder därom belägna tomter.

Vad kommer detta att förorsaka?

De byggnader som nu är under uppförande
— det är två stycken — beräknas
bli färdiga år 1957. Dessutom tillkommer
ytterligare ett av de mycket
omskrivna höghusen, som skall påbörjas
innevarande år och kan vara färdigt
ett par år senare, alltså 1958 eller
i början på 1959. De som skall flytta
in i dessa byggnader är till största delen
sådana företag som evakuerats från
de hus som nu är rivna. Det är främst
detaljhandlande som får det besvärligast.
Först har de alltså blivit bortkörda
från sina affärslokaler, som många
av dem haft i över hundra år. Fn del
av dessa firmor har förpuppat sin verksamhet
under byggnadstiden, en del
andra har fått hyra i provisoriska lokaler.
Nu skall man äntligen år 1957 eller
något år senare få flytta in i sina nya
lokaler. När de flyttat in i dessa pågår
där en intensiv byggnadsverksamhet
praktiskt taget runt omkring. Kammarens
ledamöter förstår säkerligen allmänhetens
ovilliga inställning till att
besöka ett butikscentrum som endast
är påbörjat. Jag är fullt och fast övertygad
om att dessa rörelser kommer
att föra en mycket tynande tillvaro under
den tid då icke hela detta område
är bebyggt. Det är detta som kommer
att bli så besvärligt för dessa näringsidkare,
som först blivit bortkörda från

sina nuvarande lokaler och sedan äntligen
får flytta i nya lokaler i ett halvfärdigt
område. Den fördröjning på två
å tre år som beror på att konstfackskolan
icke kan flytta enligt det avtal som
upprättats med Stockholms stad, kommer
att för många av dessa rörelseidkare
— såvitt man kan bedöma -— betyda
mycket stora svårigheter för att
inte säga ruin. Efter det årsmöte som
FINN i dagarna hållit — det är en förening
för tillvaratagande av innerstadens
rörelseidkares intressen — har vi
i tidningarna läst om den ängslan för
framtiden som dessa rörelseidkare
känner och som är beroende av den
omdaning som nu sker i Stockholms
city. En av orsakerna till denna ängslan
är just denna propp och den försening
som konstfackskolan utgör. Även
för kommunikationerna i Stockholms
city betyder denna fördröjning mycket
och förorsakar stora kostnader och besvärligheter.

Det är ju inte heller någon idealisk
arbetsplats för skolan själv med all
denna byggnation runt omkring. Var
och en av kammarens ledamöter kan
lätt bilda sig en föreställning om hur
det ser ut och under vilka yttre betingelser
man arbetar i skolan genom atl
göra ett besök på platsen.

När jag framställde denna interpellation
hade jag räknat med att herr statsrådet
skulle kunna anvisa någon möjlighet
att provisoriskt lösa lokalfrågan
för konstfackskolan, så att rivningen
skulle kunna börja nu snart. Det ser
emellertid inte ut att ges någon sådan
lösning. Statsrådets svar i dag visar att
det inte finns några möjligheter att
skaffa skolan provisoriska lokaler under
byggnadstiden. Jag beklagar detta
på det livligaste, och jag vill vädja till
herr statsrådet att undersöka om det
ändå inte finns någon liten möjlighet i
detta avseende. Jag skulle vilja fråga
om det inte finns några lämpliga lokaler
exempelvis på Skeppsholmen eller
i någon av de kaserner och militära

Nr 14

Tisdagen den 19 april 1955

Svar på interpellation ang. konstfackskolans i Stockholm lokalfråga

byggnader i Stockholms centrala delar
som inte längre skall användas för sitt
ursprungliga ändamål. Det har försports,
att exempelvis rikets allmänna
kartverk inom kort skall flytta, och jag
undrar om inte dessa lokaler, jämte någon
provisorisk barack i anslutning
därtill, skulle kunna räcka. Kronan har
ju i annat sammanhang visat sig kunna
bygga baracker för olika ändamål,
och jag vill vädja till herr statsrådet
att överväga, om inte någon sådan möjlighet
skulle kunna yppa sig, så att man
kunde få provisoriska lokaler exempelvis
i närheten av den plats, där den
nya skolan är planerad. Jag tror mig
våga säga, att vilka kostnader som än
är förknippade med detta, blir det inte
så dyrt som en försening av hela citys
färdigställande skulle bli på grund av
att den gamla konstfackskolan inte kan
rivas. Jag tar då givetvis hänsyn till
alla förluster, som såväl enskilda som
det allmänna gör i detta sammanhang.

Jag kan omnämna, att enbart arbetet
med att stötta upp den gamla skolan
för att den inte skulle ramla ihop av sig
själv hittills har kostat Stockholms stad
145 000 kronor. När man nu även blir
tvungen att gräva sig ner på andra sidan
skolan för att få transportvägar
klara till blivande byggnadsplats -—•
detta kommer att bli en nödvändighet
redan innevarande sommar — kommer
det säkerligen att kosta lika mycket
eller kanske mera att stötta skolan även
på den sidan. Men det är ändock de
stora kostnaderna för rörelseidkarna
och för den stora allmänheten genom
de minskade framkomstmöjligheterna
som i detta sammanhang synes mig
vara väsentligast.

Den enda ljuspunkten i herr statsrådets
svar är där han säger, att »därest
byggnadsstyrelsen skulle finna möjligheter
att förkorta byggnadstiden eller
på annat sätt påskynda det nya skolhusets
iordningställande, är jag för min
del villig att medverka härtill». Jag vill
ta fasta på denna positiva inställning i

herr statsrådets svar. Jag vill livligt
hoppas, att den möjligheten skall kunna
förverkligas eller också att herr
statsrådet ytterligare överväger de
möjligheter som jag här nämnt beträffande
ett provisorium, så att skolan
kan komma bort fortast möjligt.

Det är ett livsvillkor för de många
butikerna, som skall flytta in i de under
byggnad varande fastigheterna, att
denna fråga ordnas, så att inte deras
näring hotas. Det är vidare viktigt att
kommunikationerna i stadens centrum
så snabbt som möjligt skall kunna börja
fungera. Slutligen berör denna fråga
hela det nydaningsarbete i Stockholms
city som alltför länge väntat på sin
lösning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionen nr
178, angående vissa tjänster vid kommunikationsverken;
samt

till jordbruksutskottet propositionen
nr 180, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den på bordet liggande
motionen nr 614, av herr Nilsson i
Göteborg m. fl.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 32—
34 och jordbruksutskottets utlåtande
nr 17.

§ 7

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Skellefteå vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa inter -

Tisdagen den 19 april 1955 Nr 14 9

Interpellation ang. diskontohöjningens verkan på arbetslöshet och hyreskostnader
— Interpellation ang. skyndsammare behandling av ärenden rörande restitution
av statlig nöjesskatt — Interpellation ang. material för belysande av det ekonomiska
läget och utvecklingstendenserna

pellation till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående omläggning
av systemet för utbetalning av
familjebostadsbidrag till egnahemsägare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Interpellation ang. diskontohöjningens
verkan på arbetslöshet och hyreskostnader Herr

HAGBERG i Stockholm (k) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Inför besluten att höja
diskontot med en procent, skärpa kreditåtstramningen
och att utge obligationslån
med 4,5 procents ränta, vilka
uttolkats så att regeringen helt övergett
den s. k. lågräntepolitiken till förmån
för den av högern och folkpartiet
sedan åratal begärda högre räntan,
växer oron för att dessa åtgärder kommer
att höja levnadskostnaderna och
hyrorna samt framkalla ny arbetslöshet.
Då ett snabbt besked om regeringens
uppfattning i dessa frågor liksom om
huruvida eventuella åtgärder planeras
för att hindra de med rätta befarade
inflationsfrämjande konsekvenserna ur
alla synpunkter måste anses önskvärt,
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsministern få
framställa följande spörsmål:

Ämnar regeringen tillåta att de genomförda
åtgärderna höjer hyror och
levnadskostnader samt framkallar ny
arbetslöshet, eller förbereder regeringen
några åtgärder däremot, och i så
fall vilka åtgärder?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. skyndsammare behandling
av ärenden rörande restitution
av statlig nöjesskatt

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr STENBERG (fp), som anförde:

Herr talman! Den 13 augusti 1954
anhöll Organisationskommittén för
världsmästerskapen på skidor i Åre
1954 i en till Konungen ställd skrivelse
om restitution av erlagd statlig nöjesskatt.

Den 11 mars 1955 gjordes en förfrågan
i finansdepartementet om när svar
kunde väntas på denna framställning.
Det meddelades då att svar inte kunde
påräknas förrän om två år, eftersom
handläggningen av ärenden av denna
art normalt tar cirka tre år.

Jag hemställer om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande
interpellation:

Vill herr statsrådet medverka till att
behandlingen av ovan berörda ärende
och andra av liknande art kan ske
skyndsammare?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. material för belysande
av det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna Ordet

lämnades på begäran till

Herr OHLIN (fp), som yttrade:

Herr talman! Det ekonomiska läget
i vårt land är för närvarande svåröverskådligt.
I stort sett synes inre
samhällsekonomisk balans ha rått under
1954. Vad den yttre balansen i betalningsförbindelserna
med utlandet beträffar
redovisas för detta år ett mindre
underskott. Någon väsentlig förändring
synes läget i dessa avseenden inte ha
undergått under de senaste månaderna,
men en viss tendens till ökning av investeringsverksamheten
gör sig gällande,
vilket kan medföra ett inflationstryck.
Avtalsförhandlingarna och uppgörelsen
rörande jordbrukspriserna har

Nr 14

Tisdagen den 19 april 1955

Interpellation ang. material för belysande
tendenserna

lett till en viss — ehuru ojämnt fördelad
— inkomsthöjning för stora folkgrupper.
Från regeringens sida har i
detta läge — utöver nyligen beslutade
investeringsavgift och bilaccis — förslag
om tvångssparande utarbetats. Tanken
har tydligen varit att genom extraordinära
åtgärder indra köpkraft, större
delen därav från löntagarna. Sedan
denna tanke på tvångssparande fått
skrinläggas — i varje fall tills vidare -—
har utöver en stark i går beslutad räntehöjning
bl. a. en skattehöjning på företagen
annonserats. Den av oppositionen
år efter år aktualiserade frågan
om skattelättnader åt spararna synes
också äntligen ha upptagits till behandling.

Det är ofrånkomligt att allmänheten
inför dessa kastningar i regeringspolitiken
känner sig rådvill. Hurudant är
egentligen vårt lands ekonomiska läge?
Har något inträffat, som framkallat en
plötslig kris och därför motiverar att
en serie av statliga åtgärder staplas på
varandra? Regeringen har hittills inte
givit någon redovisning av läget som
klargör att detta skulle vara nödvändigt.

Med hänsyn härtill framstår det som
ofrånkomligt att regeringen utan dröjsmål
gör en sådan redovisning och framlägger
den till offentlig och vägledande
debatt i riksdagen. En sådan debatt bör
äga rum innan regeringen själv fattar
ställning till olika skatteförslag och annat
som är under övervägande. Kastningarna
i regeringspolitiken den senaste
tiden visar hur viktigt det är att
en klargörande offentlig diskussion föregår
de ekonomisk-politiska ställningstagandena.

Enligt min mening skulle en sådan
diskussion leda till att föreställningarna
om en krisartad utveckling dämpades
och en lugnare atmosfär skapades.
Detta skulle i och för sig vara välgörande
och skulle göra förutsättningarna
för arbetet på penningvärdets försvarande
gynnsammare.

av det ekonomiska läget och utvecklings En

klok ekonomisk politik förutsätter
att de styrande kan vinna medborgarnas
förtroende för de vidtagna åtgärderna.
En omläggning av politiken från
tvång till samarbete på frivillighetens
grund är angelägen. Jag vill här särskilt
fästa uppmärksamheten på de olika förslag
till uppmuntran av det enskilda
sparandet, som från folkpartihåll framlagts
i riksdagen, ehuru de från regeringspartiernas
sida mött ringa förståelse.

I korthet innebär dessa förslag följande.
Jag nämner först olika åtgärder
som enligt min mening bör kunna vidtagas
relativt snabbt och alltså utan
vidlyftigare utredning.

1. Premiering av vissa former av kontant
sparande genom statliga bidrag i
form av skatterestitution. Förslag i denna
riktning har utarbetats år 1951 av
nuvarande regeringsrådet Klackenberg
och med vissa modifikationer framlagts
i motioner från vårt håll vid höstriksdagen
1951. Den metod för sparstimulans,
som detta förslag innebär, kan
kombineras med garantier mot penningvärdeförsämring
åt sparade belopp.

2. Försäljning av värdefasta obligationer.
Ett försök i begränsad omfattning
skull kunna göras utan att möta
större delen av de svårigheter, som
brukar anföras mot denna tanke.

3. Införande av vissa schablonavdrag
vid inkomstbeskattningen. Jag hänvisar
dels till vårt förslag vid innevarande
års riksdag om något större bottenavdrag
vid inkomst av kapital än vad
regeringen föreslagit och riksdagen
även beslutat, dels till ett liknande avdrag
vid inkomst av eget hem och liknande.

Dessutom bör följande åtgärder, vilka
kräver viss utredning, övervägas:

1. Skattemässiga åtgärder i syfte att
stimulera till användning av system
som ger de anställda andel i vinst, vilken
andel tillfaller dem efter ett visst

Tisdagen den 19 april 1955

Nr 14

Interpellation ang. material för belysande

antal år, eventuellt som tillägg till pension.

2. Frågan i vad mån ökad användning
av bostadsrättsformen vid nybyggnad
av bostadsfastigheter skulle kunna bidraga
till en ökning av det enskilda
sparandet.

3. Ökade möjligheter att placera försäkringsfonder
i aktier och andra realvärden,
vilket bör stimulera försäkringssparande!.

4. Den planerade allmänna pensionsförsäkringen
kan utformas så att sparandet
ökas.

Jag vill även betona att företagsbeskattningens
utformning har betydelse
för sparandets omfattning.

Utöver detta borde en översyn ske
av i utlandet prövade åtgärder att stimulera
det frivilliga sparandet. Bl. a.
vill jag hänvisa till vissa i Västtyskland
gjorda försök i detta syfte.

En diskussion i riksdagen bör emellertid
inte främst inriktas på någon
speciell fråga utan syfta till en belysning
av det faktiska ekonomiska läget
och till en lugn bedömning av frågan
efter vilka allmänna riktlinjer en adekvat
ekonomisk politik bör läggas till
rätta. Frågan om mera speciella åtgärder
bör bedömas mot denna bakgrund.

Med hänvisning till det ovan anförda
hemställer jag vördsamt om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet få
rikta följande interpellation:

Vill herr statsrådet för kammaren
framlägga tillgängligt material, som belyser
det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna,
för att därigenom
möjliggöra en offentlig debatt, som
skulle klargöra aktuella ekonomisk-politiska
frågeställningar, innan regeringen
binder sig för nya krispolitiska åtgärder? Denna

anhållan bordlädes.

av det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna §

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska textilforskningsinstitutet
m. m.;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
m. in.;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till lärarhögskolan i
Stockholm;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt anstånd
för Stockholms stadsmission med skyldigheten
att inlösa vissa lån;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde;
och

nr 194, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
inrikesdepartementets verksamhetsområde; från

allmänna beredningsutskottet:
nr 170, i anledning av väckt motion
angående utredning om boxningssportens
skadeverkningar; och

nr 188, i anledning av väckta motioner
om en utredning angående upprättande
av en allmän familjerådgivning;
samt

från andra lagutskottet, nr 197, i anledning
av väckta motioner angående
ändrad lydelse av 12 § lagen om semester.

§ 12

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:

Nr 14

Tisdagen den 19 april 1955

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1955/56 till statens priskontrollnämnd
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
avlöningar inom landsantikvarieorganisationen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till poliskåren i Boden
m. m.,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i vissa fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv,
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 8 juni 1951 (nr 457) om
särskilt bidrag till producent av svensk
film, så ock om fortsatt giltighet av
samma förordning, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner och

nr 80, i anledning av väckt motion
om förhöjd pension åt vissa f. d. befattningshavare,
som på grund av
olycksfall i tjänsten blivit förtidspensionerade; första

lagutskottets utlåtande nr 26,
i anledning av väckta motioner om behörighet
för kvinna att inneha prästerlig
och annan kyrklig tjänst;

tredje lagutskottets utlåtande nr 17,
i anledning av väckta motioner angående
dels vissa åtgärder för begränsning
av älgstammen m. in., dels ökat
skydd mot skadegörelser genom ville -

bråd å gröda m. m., dels ock förbud
mot licensjakt på älg; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 18, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Lantmäteristaten:
Avlöningar och Omkostnader
jämte i ämnet väckta motioner och
nr 19, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till
byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter,
till Bidrag till
jordbrukets rationalisering samt till
Skogsvård m. m.: Åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland m. m. jämte
i ämnena väckta motioner.

§ 13

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 191 angående statstjänstemännens
löner under år 1955 m. m. tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 14

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 160, med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379), m. in.,
motionerna:

nr 615, av herrar Carlsson i Stockholm
och Birke,

nr 616, av herr Hansson i önnarp
m. fl.,

nr 617, av herr Ståhl,
nr 618, av herr Strandh samt
nr 619, av herrar Edström och Fröding; i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 162, med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, in. in., motionen
nr 620, av herr Cassel;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 170, angående Sveriges anslut -

Onsdagen den 20 april 1955 Nr 14

Svar på interpellation ang. broförbindelse över Torne älv i mellersta Tornedalen

ning till deklaration om fortsatt tilllämpning
av tullkoncessioner inom ramen
för allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) motionen nr 621, av herrar
Rimås och Ähman;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 172, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648) motionerna:
nr 622 och 623, av herr Asp m. fl.,
nr 624, av herrar Cassel och Asp,
nr 625, av herrar Christenson i Malmö
och Carlsson i Stockholm,

nr 626, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl. samt

nr 627, av herrar Hansson i Önnarp
och Andersson i Brämhult; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 174, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § 1 mom. och
8 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om
polisväsendet i riket motionen nr 628,
av herr Larsson i Stockholm.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

§ 16

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Karl Hjalmar Gustafson
f. 20/5 1893 är på grund av akut dermatit
oförmögen till att deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. den 19/4 till den
15/5 1955, vilket härmed intygas.

Stockholm den 19/4 1955
Anders Norman
Bitr. överläkare
S:t Görans sjukhus
Stockholm

Herr Gustafson i Dädesjö beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med denna dag till och med den
15 nästkommande maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.34.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 20 april

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Arvid Nilsson, Lönsboda,
har av mig denna dag undersökts
och därvid befunnits vara av
akut luftvägsinfektion med feber förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. 19/4 t. o. m. 25/4 55.

Intygar; Lönsboda d. 19/4 1955
A. Persson
Prov.läk., Lönsboda

Herr Nilsson i Lönsboda beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från

och med den 19 till och med den 25
innevarande månad.

§ 2

Svar på interpellation ang. broförbindelse
över Torne älv i mellersta
Tornedalen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,

som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
har riktat följande frågor till mig.

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Svar på interpellation ang. broförbindelse över Torne älv i mellersta Tornedalen

1. Bedrivs för närvarande av svenska
myndigheter eller mellan vederbörande
svenska och finska instanser några
underhandlingar eller utredningar om
åstadkommande av broförbindelse över
Torne älv å lämplig plats i mellersta
Tornedalen?

2. Om så icke är fallet, kan några initiativ
i detta syfte vara att emotse från
svensk sida?

Med anledning härav vill jag lämna
följande upplysningar, som grundas på
erhållna uppgifter från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelsen i
Norrbottens län.

För att åstadkomma förbättrade trafikförbindelser
över gränsälvarna mellan
Sverige och Finland har tidigare
vid flera tillfällen förhandlingar förts
mellan de svenska och finska myndigheterna.
Sedan det därvid i slutet av
1940-talet framkommit, att det från
båda hållen syntes mest angeläget att
anordna färjförbindelse dels över
Muonio älv vid Karesuando, dels över
Torne älv vid Pello, godkände Kungl.
Maj:t i december 1948 en överenskommelse
mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och motsvarande finska myndighet
om upprättande av nämnda båda
färjförbindelser. Dessa är sedan ett par
år i bruk.

Sedermera har utförande av ytterligare
en färjförbindelse över Torne älv,
nämligen vid Övertorneå, aktualiserats.
Förslag härtill har i samråd med de
finska vägmyndigheterna upprättats
och är för närvarande föremål för
handläggning enligt vägstadgan. Avsikten
är att söka träffa slutlig överenskommelse
med de finska myndigheterna
om förslagets genomförande och hur
färjdriften i framtiden lämpligen bör
ordnas. Överenskommelsen blir för Sveriges
del beroende av Kungl. Maj:ts
godkännande. Trafiken på denna nya
färjled beräknas kunna sättas i gång
under nästa år.

Slutligen lär länsstyrelsen i Norrbottens
län ha för avsikt att i sitt förslag

till nya flerårsplaner för den statliga
vägbyggnadsverksamheten uppta en
färjförbindelse även över Muonio älv
vid Muonio. Denna trafik skulle då komma
i gång inom de närmaste fem åren.

Denna successiva utbyggnad av färjförbindelserna
synes mig innebära en
välbehövlig förbättring av kommunikationerna
över gränsälvarna. Några aktuella
planer på att bygga en bro över
Torneälven norr om Haparanda föreligger
ej för dagen. Nämnas må att länsstyrelsen
i Norrbottens län i slutet av
förra året avvisade en framställning om
en bro, några mil söder om Övertorneå,
under hänvisning till att företaget ej
nu kunde anses aktuellt, då viktigare
företag för gränsbygdens vägar väntade
på sin lösning. Det upplystes även om
att en eventuell bro borde byggas i
första hand vid övertorneå eller Pello.

Vidare kan framhållas att några frågor
om brobyggen i vad avser gränsälvarna
inte behandlats inom vederbörande
länsvägnämnd.

Om det, sedan bl. a. erfarenhet vunnits
rörande trafikunderlaget m. in.
vid framför allt färjorna vid Pello och
Övertorneå, skulle komma att visa sig
lämpligt att närmare överväga ett brobygge,
torde frågan härom få upptagas
till prövning i vanlig ordning, d. v. s.
exempelvis i samband med uppgörande
eller förnyelse av flerårsplaner för vägbyggnadsverksamheten
i Norrbottens
län. Jag vill dock erinra om att en dylik
brobyggnadsfråga torde böra ses ur
även andra synpunkter än dem, som
vägmyndigheterna närmast har att anlägga.

För dagen synes anledning ej föreligga
att upptaga några underhandlingar
i denna sak med de finska myndigheterna.

Härefter anförde

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Nilson få framföra mitt tack för
svaret på mina frågor.

Onsdagen den 20 april 1955 Nr 14

Svar på interpellation ang. förbättrad utbildning av lantmäteriets kontorspersonal

Med tillfredsställelse noteras den officiella
bekräftelsen på att ytterligare
en färjförbindelse över Torne älv beräknas
bli klar nästa år, likaså att planerna
på en färjförbindelse vid Muonio
börjar mogna. De förbättringar i kommunikationerna
över gränsälvarna, som
detta innebär, är synnerligen välbehövliga.

På samma gång som denna utveckling
är tillfredsställande och utgör vad
som för dagen kan ernås, är det dock
uppenbart att det i längden inte kan
vara tillräckligt med enbart färjförbindelse.
De avbrott i trafiken, som orsakas
höst och vår, medför betydande olägenheter,
som stiger i omfattning i kapp
med bilismens utveckling. Därför borde
på lång sikt frågan om uppförande av
en bro över Torne älv påkalla statsmakternas
intresse. Jag beklagar därför
att för dagen några underhandlingar
icke är aktuella i denna fråga.

Herr statsrådet anför så i slutet av
sitt svar, att en dylik brobyggnadsfråga
torde böra ses ur även andra synpunkter
än dem som vägmyndigheterna närmast
har att andraga. För mitt vidkommande
vill jag däri lägga den meningen,
att det här är fråga om bygder som behöver
all möjlig hjälp för ernående av
ett bättre försörjningsunderlag. Bästa
möjliga kommunikationer är väsentliga
härvidlag. Likaså är de föredömligt
fredliga förbindelser, som alltid rått
över denna gränsälv, värda att ytterligare
förstärkas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. förbättrad

utbildning av lantmäteriets kontorspersonal Ordet

lämnades på begäran till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Fröken Vinge har i en
med kammarens tillstånd framställd

interpellation erinrat om att de alltmera
ökade anspråken på lantmäteriorganisationen
medfört en arbetsbalans,
som redan nu är oroväckande hög i åtskilliga
distrikt och som torde komma
att stiga ytterligare. Vidare har framhållits,
att enligt uttalande av lantmäteristyrelsen
det nuvarande kritiska arbetskraftsläget
kan väntas bli snabbt
förvärrat för att inom kort bli helt
ohållbart, om icke förstärkningsåtgärder
vidtages. Bland de åtgärder, som
därvid kan övervägas, har interpellanten
funnit en förbättrad utbildning av
lantmäteriets kontorspersonal böra särskilt
beaktas, eftersom man därigenom
med en relativt ringa kostnad och på
relativt kort tid kan åvägabringa en
avlastning för den fältarbetande personalen.
Under hänvisning till det anförda
har fröken Vinge riktat följande
frågor till mig, nämligen

1) om jag delar uppfattningen, att
en förbättrad utbildning av lantmäteriets
kontorspersonal vore en klok
rationaliseringsåtgärd;

2) vilka åtgärder jag i så fall ämnar
vidtaga för att lösa denna fråga.

Som svar härpå får jag anföra följande.

Såsom interpellanten anfört berördes
frågan om utbildningen av lantmäteriets
kontorspersonal i årets statsverksproposition,
i det att där anmäldes ett av
lantmäteristyrelsen avgivet förslag i
ämnet. I förslaget uppdrog styrelsen
riktlinjerna för en definitiv utformning
av utbildningen, som hittills endast bedrivits
provisoriskt. Emellertid fann
jag mig icke beredd att tillstyrka förslaget
utan förordade, att utbildningen
av ifrågavarande personal under nästa
budgetår skulle få samma omfattning
som nu.

Jag vill då framhålla, att denna min
ståndpunkt ingalunda innebär en underskattning
av vikten utav att lantmäteriets
kontorspersonal erhåller en
så grundlig utbildning som möjligt.
Tvärtom är jag ense med interpellanten

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Svar på interpellation ang. förbättrad

om att en förbättrad utbildning av denna
personal otvivelaktigt skulle vara
av värde ur rationaliseringssynpunkt,
framför allt genom att en viss avlastning
av rutingöromål från den mera
kvalificerade personalen skulle bli möjlig.
Några särskilda åtgärder är jag
dock icke heller nu beredd att föreslå,
bland annat av det skälet, att dessförinnan
de närmare erfarenheterna av
den nyligen omorganiserade mätningsteknikerutbildningen
torde böra avvaktas.
Såsom lantmäteristyrelsen anfört i
sitt nyssnämnda förslag, synes det nämligen
av ekonomiska skäl önskvärt att
organisatoriskt samordna de båda utbildningsgrenarna.
Jag vill till sist endast
tillägga, att jag givetvis kommer
att med uppmärksamhet följa den vidare
utvecklingen på förevarande område.

Härpå anförde:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Hjalmar Nilson för svaret på
min interpellation. På min första fråga
fick jag ju ett glädjande positivt svar.
Jag är mycket tacksam för att statsrådet
här inför kammaren har deklarerat,
att statsrådet är ense med interpellanten
om att en förbättrad utbildning
av den personal det här gäller skulle
vara av värde ur rationaliseringssynpunkt.

På min andra fråga, vilka åtgärder
statsrådet ville vidta för att lösa denna
fråga, svarade ju statsrådet tyvärr litet
mera obestämt och ville i någon mån
ställa det hela på framtiden, vilket jag
anser vara mycket beklagligt. Arbetsbalansen
inom lantmäteristyrelsen är
redan stor, och den växer och växer.
För ett år sedan beräknade man, när
man uttryckte balansen i antalet arbetsmånader,
att den uppgick till
12 000 arbetsmånader. Förhållandena
tycks vara ganska olika i olika lantmäteridistrikt.
Jag har fått några upp -

utbildning av lantmäteriets kontorspersonal

gifter från en norrlandstidning, Västernorrlands
Allehanda, om förhållandena
i det länet. Där säger man, att
den förut höga diarieförda arbetsbalansen
under 1954 ökade med 13,2
procent. Dett är mycket allvarligt.
Den genomsnittliga väntetiden för allmänheten
är där uppe i fjorton till
femton månader. Vad denna långa väntetid
skall betyda för allmänheten kan
säkerligen många av kammarens ledamöter
vitsorda.

Det har också kommit framställningar
från olika håll till lantmäteristyrelsen
om att denna skall försöka påskynda
utvecklingen. Jag har sålunda observerat
att ett länsförbund av RLF —
nämligen Värmlands —- har skrivit till
lantmäteristyrelsen och helt enkelt begärt,
att den skall skicka dit flera lantmätare,
så att uppdragen kan slutföras
inom rimlig tid.

Nu frågar man sig naturligtvis om
man inte kan få personalen att arbeta
mer. Det tycks emellertid inte finnas
möjlighet att pressa folk mer än dessa
människor redan är pressade, detta
både efter vad lantmäteristyrelsen vitsordar
och efter vad jag ser bland annat
av ett uttalande från en av chefstjänstemännen
inom lantmäteriorganisationen,
nämligen överlantmätaren i
Västernorrlands län, som säger: »Den
tunga arbetsbördan medför i längden
en oroande förslitning av lantmäteripersonalen.
Särskilt bland chefstjänstemännen
har också inträffat allvarliga
sjukdomsfall som orsakats av överansträngning.
» Det sägs att de offrar kvällar
och söndagar på oavlönat övertidsarbete
för att komma till rätta med förhållandena,
men de inkommande arbetsuppgifterna
ökas så mycket att balansen
ändå fortsätter att växa.

Nu förstår jag att statsrådet menar att
detta bland annat är en budgetfråga.
Det är det självfallet. 60 000 kronor är
pengar. Men man måste också komma
ihåg att lantmäteriet även har inkomster.
Det har ju sagts, att det på senare

Onsdagen den 20 april 1955 Nr 14

Svar på interpellation ang. förbättrad utbildning av lantmäteriets kontorspersonal

§ 4

år liar skett en viss förskjutning ifrån
sådana subventionerade legala förrättningar,
där vi allt fortfarande måste
räkna med rena utgifter, till sådana
uppdrag där statsverket taxevägen får
en ersättning som i princip motsvarar
självkostnaderna. Detta är en faktor
som man bör ta med i beaktande när
man bedömer denna fråga.

Nu är det självklart att de åtgärder
jag föreslog i interpellationen inte löser
hela problemet. Men jag är glad att konstatera
att statsrådet är överens med
mig om att åtgärder i den riktning jag
föreslog dock skulle medföra en viss
lättnad, och jag vill vädja till statsrådet
att allvarligt överväga möjligheterna
att snabbt göra någonting på detta
område.

Med detta ber jag att än en gång få
tacka för svaret.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att helt kort få
instämma i vad fröken Vinge sagt i
denna fråga.

Jag tycker det är viktigt att man kan
frigöra lantmätare och tekniker för det
rena fältarbetet och överlåta åt en kvalificerad
kontorspersonal att i större
utsträckning än vad som nu sker bl. a.
ge allmänheten upplysningar och i övrigt
handlägga många uppgifter, som
ställer stora fordringar på kunnande
i specialfrågor. Det vore säkert klokt
och välbetänkt, om man gick in för de
utbildningskurser som fordras för att
denna kvalificerade kontorspersonal
skall kunna motsvara de krav som
bland andra allmänheten har att ställa.
Därför tror jag att de pengar, som det
här är fråga om, på lång sikt skulle
medföra en besparing.

Jag hoppas liksom fröken Vinge, att
statsrådet tar denna fråga under förnyat
övervägande och att det skyndsammast
möjligt kominer en ändring till
stånd på denna punkt.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nå 191, angående statstjänstemännens
löner under år 1955
m. m.

§ 5

Föredrogos var för sig och hänvisades
till bevillningsutskottet motionerna: nr

615, av herrar Carlsson i Stockholm
och Birke samt

nr 616, av herr Hansson i Önnarp
m. fl.

Vid härefter skedd föredragning av
motionen nr 617 av herr Ståhl hänvisades
motionen, såvitt angick det
under 6) upptagna lagförslaget angående
ändrad lydelse av 17 § lagen den
28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Härefter föredrogos följande motioner;
och remitterades därvid

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 618, av herr Strandh samt
nr 619, av herrar Edström och Fröding; till

bankoutskottet motionen nr 620 av
herr Cassel;

till bevillningsutskottet motionen nr
621, av herrar Bimås och Åhman; samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

622 och 623 av herr Asp m. fl.,
nr 624 av herrar Cassel och Asp,
nr 625, av herrar Christenson i Malmö
och Carlsson i Stockholm,

nr 626, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl.,

nr 627, av herrar Hansson i önnarp
och Andersson i Brämhult, samt

Härmed var överläggningen slutad. nr 628, av herr Larsson i Stockholm,

2 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 14

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Justitiekanslersämbetet

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter
statsutskottets utlåtanden nr 73—80,
första lagutskottets utlåtande nr 26,
tredje lagutskottets utlåtande nr 17
samt jordbruksutskottets utlåtande nr
18 och 19.

§ 7

Föredrogs den av herr Hagberg i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till hans excellens herr
statsministern angående diskontohöjningens
inverkan på arbetslöshet och
hyreskostnader.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Stenberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
ang. skyndsammare
behandling av ärenden rörande restitution
av statlig nöjesskatt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Ohlin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
ang. material för
belysande av det ekonomiska läget och
utvecklingstendenserna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av protokoll
upprättade den 14 juni 1954 av
generalsekreteraren i Internationella
civila luftfartsorganisationen (ICAO)

rörande vissa ändringar av konventionen
den 7 december 1944 angående
internationell civil luftfart.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Justitiekanslersämbetet

Föredrogs sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
om en utredning angående justitiekanslersämbetets
arbetsuppgifter och
organisation.

I de likalydande motionerna nr 212
i första kammaren av herr Ohlon m. fl.
och nr 211 i andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om en utredning angående justitiekanslersämbetets
arbetsuppgifter
och organisation.

Motionerna hade hänvisats till första
lagutskottet. Enligt överenskommelse
mellan konstitutionsutskottet och första
lagutskottet hade motionerna hänskjutits
till sammansatt konstitutions- och
första lagutskott.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 212 och II: 211, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Rylander och Englund samt fru Gärde
Widemar, vilka ansett att utskottet bort
föreslå att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t hemställa om utredning angående
de justitiekanslersämbetet åvilande arbetsuppgifterna
och vad därmed ägde
samband samt angående den lämpliga
organisationen för dessa uppgifters lösande.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid:

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Av handlingarna i detta
ärende framgår, att det uppenbarligen
är en mycket gammal historia, en gam -

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

mal surkart skulle man kunna säga. Redan
i mitten av 1930-talet uppstod bekymmer
kring JK-ämbetet och dess organisation.
Redan då förmådde ämbetet
inte gå i land med sina många arbetsuppgifter.
1937 väcktes motioner i
riksdagen — det var bl. a. utskottets
ärade ordförande herr Hallén, som då
hade bekymmer för JK-ämbetet — vari
man yrkade på att justitiekanslern skulle
åläggas en effektiv kontroll på kronans
vägnar över jurisdiktionens och
administrationens handhavande och
tillämpning och begärde en utredning
härom. Det kom också till stånd en
utredning om JO-, MO- och JK-ämbetena
och deras organisation. Tyvärr
kom utredningen egentligen inte med
några riktlinjer för just JK-ämbetets
organisation, beroende på att man då
visste så litet om vilka arbetsuppgifter
den väntade processreformen skulle
komma att medföra för justitiekanslern.

Det blev efter några år ytterligare en
utredning. Den tillsattes 1946, och denna
utredning föreslog en delning av ämbetet:
ett riksåklagarämbete skulle inrättas.
När delningen genomfördes vid
årsskiftet 1947/48 förelåg hos justitiekanslersämbetet
en ganska betydande
balans av oavgjorda ärenden. Man skulle
väl tro, att den balansen skulle kunna
avarbetas med tiden, sedan ämbetet
delats. Men så har ingalunda blivit
fallet. Ralansen har därefter inte kunnat
nedbringas, den har tvärtom ökat.

Detta är den bakgrund, som jag vill
ställa till den här föreliggande frågan.
Om man nu väntar att i utskottsutlåtandet
få något klarläggande besked, hur
det här förhåller sig, så finner man
snart, att man inte alls får detta. Ett
mera slätstruket utskottsutlåtande får
man verkligen leta efter. Det tycks vara
uppbyggt efter den taktiken, att man
skall försöka vifta bort denna allvarliga
fråga med så små ansträngningar som
möjligt. Framför allt aktar man sig för
att gå in i de svåra detaljerna. Detta
gör att jag, herr talman, här måste,

Justitiekanslersämbetet

även med risk att jag blir en aning
vidlyftig i framställningen, lämna en redogörelse
för vad reservanterna har
anfört i den till utskottsutlåtandet fogade
reservationen. Där lämnas nämligen
en mera ingående framställning
över vad detta ämbete har att göra och
hur ämbetet bär lyckats fullgöra sina
arbetsuppgifter.

.Tustitiekanslerns arbetsuppgifter kan
väsentligen indelas i fyra olika grupper.
Den första uppgiften är uppgiften
som kronjurist, d. v. s. att vara regeringens
juridiske rådgivare. Den andra
uppgiften är uppgiften som kronans
högste ombudsman, d. v. s. att i ärenden
av olika beskaffenhet tillvarata statens
intressen. Den tredje uppgiften är
att å statens vägnar öva tillsyn över alla
ämbets- och tjänstemän och beivra av
dem begångna fel. Alla dessa tre uppgifter
är, som framgår av vad jag sagt,
synnerligen viktiga. En fjärde grupp av
uppgifter innefattar diverse uppgifter
av olika slag, och där trängs stort och
smått om vartannat.

Sina olika uppgifter som kronjurist
får justitiekanslern i huvudsak på det
sättet, att från Kungl. Maj :ts kansli yttranden
infordras av honom i olika ärenden.
Remisserna avser i huvudsak enskilda
mål, men det är också omfattande
lag- och författningsförslag som man
vill höra justitiekanslern om. Antalet
av dessa remisser har efter viss nedgång
i förhållande till förkrigsåren under
de senare åren visat en stigande
tendens. Denna justitiekanslerns verksamhet
är, som vi alla förstår, synnerligen
viktig. I och med att statens
verksamhet alltmer ökas och nya områden
tillkommer, uppkommer i växande
grad svårlösta rättsproblem, beträffande
vilka det föreligger behov av att
inhämta yttranden av högt kvalificerade
och opartiska organ. Inom själva
regeringen har vi ju de konsultativa
statsråden, men alla vet hur beträngd
deras tid är och hur svårt de har att
hinna med sina arbetsuppgifter. Det är

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Justitiekanslersämbetet

alldeles uppenbart att så fort det blir
tal om något slags utredning, kan man
inte anlita dessa statsråd, utan då måste
man gå en annan väg och använda just
justitiekanslern, kronjuristen, för att ta
reda på hur det objektivt ligger till.

Med hänsyn till arbetsbalansen hos
justitiekanslern har man länge varit
mycket försiktig med att infordra utlåtande
från honom. Man har varje
gång detta spörsmål uppkommit ställt
sig den frågan, om man kunde låta bli
att höra justitiekanslern, i stället för
vad som skulle ligga närmast till hands,
nämligen att skicka ärendet till justitiekanslern
— för den händelse han har
något att säga.

När det i utskottsutlåtandet talas om
att man skulle kunna vinna en del arbetskraft
o. s. v., om en viss begränsning
iakttoges i fråga om att höra ämbetet
som remissinstans, i anslutning
till vad som förordades av 1937 års
sakkunniga, så verkar detta fullkomligt
verklighetsfrämmande. Det är en återhållsamhet
som man sedan länge ålagt
sig i departementen. Det är intet nytt
som nu hittats på, utan redan 1937 sades
detta, och det har man sedan också
försökt följa, ehuru med växlande framgång.

Justitiekanslern sade, när han var i
utskottet, att det hade alltmer kommit
dithän, att han skjuter ifrån sig och
skickar tillbaka ärenden som han tycker
inte hör till hans område och frågar,
om det är absolut nödvändigt att
han yttrar sig, och så slipper han. Vidare
går det så till att han begränsar
sitt yttrande till sådana delar av ett
lagförslag, som han för sin del anser
vara mera angeläget att han yttrar sig
om. Det är alltså ingen som tror att
man kan vinna något ytterligare på
denna väg. Jag har tvärtom den erfarenheten
från mitt arbete i första lagutskottet,
att det är synnerligen värdefulla
yttranden som kommer just från
denne kronjurist.

Man skall här också räkna med att

allteftersom samhällslivet utvecklas och
det blir allt flera lagar, så blir det också
ett latent behov av att höra JK i
större utsträckning än vad som nu är
fallet. När man bedömer JK:s uppgifter
som kronjurist är det särskilt betydelsefullt
att i vårt land i långt högre
grad än i andra länder det slutliga avgörandet
även i mycket kvalificerade
rättsfrågor lagts i regeringens händer.

Så har vi den andra, stora uppgiften,
nämligen JK:s ställning som kronans
ombudsman. Det kan synas som
om den inte är så betungande, ty om
man ser på statistiken utvisar den, att
det är bara 15 å 20 sådana mål om året,
där JK utövar denna funktion. Jag vill
dock betona att 1939 års utredning
ifrågasatte om inte statliga verk och inrättningar
i större utsträckning än som
då var fallet borde hänvända sig till
JK i sådana ärenden. Att man inte gjort
det måste bero på att JK är så betungad
av andra uppgifter, att man
inte i någon större utsträckning har
vågat anlita honom. Säkerligen hade det
varit till kronans fromma om det hade
kunnat ske.

Vi har här vidare ett nytt och stort
område för JK:s verksamhet som fått
aktualitet, nämligen alla de förvaltningsärenden,
inte minst besvärsmål,
där staten inte har någon särskild företrädare,
trots att det kan vara mycket
stora intressen som därvidlag står på
spel för staten. I det sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 5 vid fjolårets riksdag erinrade
utskottet om de omfattande befogenheter
att föra kronans talan som
tillerkänts JK. Den gången var det nämligen
opportunt att tala om att man
hade en hel del möjligheter att klara sig
med härvidlag, bl. a. JK. Det var då
fråga om att man skulle avslå en annan
motion, som man inte ville bifalla. Men
jag tror att utskottet den gången fick
ganska klart för sig att, även om JK
har befogenheter härvidlag som räcker,
så har inte kanslern praktisk möjlighet

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

att ingripa i den utsträckning som
skulle vara av behovet påkallat. Vi reservanter
vill nu understryka angelägenheten
av att denna viktiga sida av
ombudsmannaskapet blir föremål för
skärpt uppmärksamhet, och det är visst
inte osannolikt att ett bättre bevakande
av kronans intressen i åtskilliga förvaltningsärenden
skulle löna sig och
ge direkt ekonomiskt utbyte för kronan.

I alla tidigare diskussioner och utredningar
om justitiekanslersämbetets
ställning och uppgifter har ämbetets
tillsyn över ämbets- och tjänstemän
spelat en central roll. Det framfördes
i motionerna 1937, att man tydligen
inte var nöjd med den roll som
kanslern spelade i detta hänseende. I
instruktionen förutsättes det att JK skall
skaffa sig material för denna uppgifts
fullgörande framför allt genom inspektioner
hos de olika ämbets- och tjänstemännen
och genom granskning av myndigheternas
årliga arbetsredogörelser. I
intet av dessa avseenden har JK under
senare år kunnat vara fullt effektiv.
Vad sägs om att JK inte på tolv år kunnat
fullgöra någon inspektionsskyldighet,
och då har dock två utredningar
sagt, att det vore en lämplig ordning att
JK inspekterade ämbets- och tjänstemän
i ungefär samma utsträckning som
JO gör det, nämligen vart tionde år?
Vart femte år skulle alltså JK eller JO
komma till de olika ämbets- och tjänstemännen.
Detta har nu inte alls kunnat
ske, och inte heller har en kvalitativ
granskning av arbetsredogörelserna
kunnat ske, om nu detta över huvud
taget är möjligt, då formulären för dessa
redogörelser tillkommit vid olika tider
och egentligen inte medger att man av
dem kan utläsa något. Hela bestyret
med granskningen av arbetsredogörelserna
— det är för övrigt inte alla ämbetsverk
som har att avge sådana ■—
utackorderas till en amanuens i ett annat
verk, som sitter och tittar på dem,
vad han nu kan ha för glädje av det.
Det hela föranleder kanske en eller

Justitiekanslersä mbetet

annan påringning, det är allt. JK har
under sådana förhållanden vid övervakningen
av ämbets- och tjänstemän
uteslutande blivit hänvisad till inkomna
klagomål, ja, han har inte ens medhunnit
att avarbeta dessa ärenden, utan
balansen av dem har under senare år
vuxit. Det är för övrigt intressant att
titta på JK:s verksamhet i detta hänseende
i förhållande till JO:s. Det syns
på s. 13 i utskottsutlåtandet, att JO
tydligen är mera populär som klagoinstans
än JK. Och det kan man förstå,
ty folk vill ju ha svar på sina klagomål
inom rimlig tid. Om man får ett
riktigt svar om två eller tre år är det
inte lika värdefullt som om man får
besked någorlunda fort, och det har
JK med den arbetsbörda han har inte
kunnat prestera.

Enligt reservanterna är det alltså
nödvändigt att man på ett eller annat
sätt gör en översyn av arbetsförhållandena
hos justitiekanslersämbetet för att
kunna komma till en vettig och lämplig
ordning. Jag är för min del inte absolut
övertygad om att man härvidlag
i fortsättningen skall hålla på den regel
som de två tidigare utredningarna
gått in för, nämligen att JO och JK
skulle inspektera växelvis i ungefär
samma omfattning. Det är möjligt att
man skulle kunna inskränka JK:s inspektion
något, men detta kräver i så
fall en utredning. Det pågår också för
närvarande en utredning om JO:s organisation
och arbetsuppgifter, och då
är det klart att de, som sitter och utreder
denna fråga — jag hör till dem
— faktiskt bör få reda på om JO skall
vara den som huvudsakligen skall inspektera
ämbets- och tjänstemän på
det civila området, eller om JK också
skall göra det — därom vet vi ingenting.
Skall man förfara som hittills, så
skall han tydligen inte göra det. Men
skall man å andra sidan följa de tidigare
utredningarnas yttranden, så skall
han göra det — och i de utredningarna
har bland annat suttit män av sådan

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Justitiekanslersämbetet

valör som utrikesminister Undén. Han
var ordförande i en av dem. Vad dessa
utredningar rekommenderat, kan man
sålunda inte bara vifta bort.

Hur som helst är det uppenbart att
staten måste ha möjligheter att på ett
lämpligt sätt utöva tillsyn över sina
ämbets- och tjänstemän. Den granskningen
kan inte helt få ankomma på
riksdagens ombudsmän enbart. Sker
det, anser jag att Kungl. Maj:t gör sig
alltför beroende av riksdagen. Det ar
möjligt att man kan utveckla systemet
med arbetsredogörelser, så att de säger
mera1 än för närvarande, men den
saken bör i så fall bli föremål för utredning,
i vilken även den organisatoriska
sakkunskapen får bli hörd.

Det nuvarande tillståndet beträffande
JK:s tillsyn över ämbets- och tjänstemännen
anser reservanterna inte vara
tillfredsställande. I det sammanhanget
kan nämnas att justitiekanslern under
de senaste åren haft att utföra en hel
del specialutredningar i särskilt invecklade
och svårutredda ärenden, i
vilka det påståtts att ämbets- och tjänstemän
gjort sig skyldiga till fel och
försummelser. Jag vill här bara erinra
om sådana saker som de omfattande
Unman- och Högbroforsutredningarna.
Om det kommer ett ärende av sådan
storleksordning, är det givet att detta
rubbar cirklarna. Om justitiekanslern
även i framtiden får sådana extra uppgifter,
vet vi inte, eftersom vi inte kan
skåda in i framtiden, men det torde
vara realistiskt att räkna med att sådana
fall kommer att uppstå även framdeles.
Vi skall nämligen inte tro, att
vi kan fortsätta att bygga upp vårt
samhälle så att det blir alltmera fulländat
i socialt och ekonomiskt hänseende,
samtidigt som vi på det rättsliga
området kan nöja oss med en organisation
från i stort sett ett annat
århundrade. Det går inte. Även rättsväsendet
måste utvecklas.

Sedan kommer jag till den fjärde
gruppen av uppgifter, och där kan jag

fatta mig kort. Den gruppen består av
arbetsuppgifter av den mest skiftande
natur. Man frågar sig ofta hur dessa
l,PPgifter kunnat hamna hos en så hög
tjänsteman som justitiekanslern. Jag
skall emellertid inte orda mycket därom.
Den intresserade kan läsa om de
sakerna i den reservation, som avgivits
till förevarande utskottsutlåtande.
Att arbetsuppgifterna hamnat hos
justitiekanslern sammanhänger delvis
med att vi här i landet inte har ministerstyrelse.
En sak som i andra
länder klaras av justitieministern måste
här behandlas av regeringen, och
detta har blivit för tungrott, varför en
del av arbetsuppgifterna måst föras
över på justitiekanslern, som ju är en
mycket hög tjänsteman. Dessutom
klingar det vackert i utlandets öron
att ifrågavarande ärenden handlägges
av justitiekanslern. Ett typiskt exempel
där är de s. k. böteskonventionsärendena
— till övervägande del bestående av
mycket enkla ärenden, som handlägges
av en ordinarie landsfiskal som extra
uppdrag. Jag tror att han tjänar omkring
200 kronor i månaden på arbetet,
vilket ju tyder på att det inte är alltför
betungande. En del av dessa ärenden
måste emellertid justitiekanslern
själv handlägga, och det arbetet tar
enligt hans egna beräkningar tio till
tolv dagar om året. Detta är kanske
i och för sig en bagatell, men det är
inte en bagatell att ta tio till tolv dagar
av en så hög tjänstemans arbetstid.

Reservanterna har funnit att justitiekanslersämbetet
för närvarande brottas
med mycket stora svårigheter, när
det gäller att hinna med alla viktiga
arbetsuppgifter. Man kan inte heller
med fog antaga att mängden av arbetsuppgifter
kommer att sjunka i mera
väsentlig grad på något område. Tvärtom
kan man räkna med att det kommer
att uppstå ett ökat behov av att
anlita justitiekanslern, efter hand som
samhällslivet utvecklas, nya lagar tillkommer
och nya ingrepp göres i den

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

enskildes rättssfär. Under sådana förhållanden
förefaller det oss uteslutet
att räkna med att inom den nuvarande
organisationsramen kan avarbetas den
stora balans som uppstått under årens
lopp och som tillkommit trots att ämbetet
vissa år har varit dubblerat och
under några år varit dubblerat åtminstone
under ganska avsevärd tid. Inte
nog med att denna balans skulle kunna
avarbetas, utan enligt vad som framgår
av föreliggande utskottsutlåtande, skulle
det inom något år kunna komma
därhän, att justitiekanslern skulle kunna
börja uppta inspektionsverksamheten
också. Det förefaller som om man
inte visste vad man här talade om.

Justitieombudsmannen tillbringar för
närvarande fyra långa veckor på resor
i samband med inspektioner. Härtill
kommer också några dagar för att
förbereda inspektionerna och ytterligare
någon tid för efterarbete med
anledning av de gjorda iakttagelserna
vid inspektionerna o. s. v. Skall man
nu göra som utredningarna förordat
— utrikesminister Undén har som sagt
deltagit i den ena — nämligen kräva
att justitiekanslern skall bedriva inspektion
i motsvarande utsträckning
som JO, så förstår väl alla att detta är
både teoretiskt och praktiskt omöjligt.
Var skall man ta de erforderliga sex
veckorna ifrån, sedan den nuvarande
arbetsbalansen är avarbetad?

Nej, här kräves givetvis en utredning
med anlitande av bl. a. organisationsexperter.
Man kanske rent av får kräva
en ytterligare delning av ämbetet. Det
är möjligt, men jag tror inte att man
kan göra någonting på ett så enkelt
och lättvindigt sätt, som bär föreslås,
och bara räkna med att det hela skall
reda upp sig på ett enda år, när man
bär står inför en situation som egentligen
är densamma som den som förelegat
sedan mitten på 1930-talet, detta
trots att ämbetet har delats en gång
under mitten av 1940-talet.

Som jag nämnde bar ämbetet varit

Justitiekanslersämbetet

dubblerat och inte nog med det, utan
det har måst förstärkas genom särskilda
föredragande och utredningsmän.
Men trots detta — det redogör
reservanterna närmare för på s. 15,
varför jag inte skall trötta med att gå
in på alla sådana detaljer — är det
självfallet att den redan ökade ramen
för ämbetet totalt sprängts härigenom.
På s. 15 i utlåtandet ser man hurusom
under de senaste tre åren det har
varit ett ovanligt stort överskridande
av anslagssumman, det senaste året
med inte mindre än en tredjedel.

Men allt detta vore väl ändå inte så
farligt; vi vet att vi tidigare har måst
klara oss med åtskilliga bristfälliga organisationer.
Under en kristid måste
man faktiskt göra det, men det tråkiga
med just dessa missförhållanden är, att
de varit och, så vitt man kan se, kommer
att bli bestående om inte en radikal
ändring sker. Det är angeläget att
en ämbetsman sådan som justitiekanslern
inte är som ett jagat villebråd i
skogen utan har någon möjlighet att
skaffa sig en överblick över sina arbetsuppgifter
och att se efter vad man
kan göra även i organisatoriskt hänseende.
Den press, varunder JK för
närvarande arbetar, utesluter varje
möjlighet till en sådan överblick och
till ett initiativ från hans sida.

Nu vill jag i sanningens namn också
säga — detta är alls inte någon
misskreditering av justitiekanslern,
som jag sätter högt — att självfallet
är den befattningshavare, som suttit
med denna stora arbetsbörda i 18 års
tid, knappast rätte mannen att göra
om organisationen. Den uppgiften bör
anförtros åt någon som kommer utifrån
och så att säga ser på det hela utan
att vara insnörd i de nuvarande förhållandena
på det sätt som den chefsämbetsman
måste bli, som varje dag
kämpar för att hålla arbetsbördan inom
någorlunda rimliga gränser.

Reservanterna tilltror sig inte att
utan den utredning, som vi hemställer

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Justitiekanslersämbetet

om, kunna uttala någon mening om
efter viika linjer en lösning ur de nuvarande
svårigheterna kan sökas. Vi
har emellertid sagt, och det står jag
för, att det föreligger inte ett sådant
samband mellan JK:s olika arbetsuppgifter,
att det är nödvändigt att
samme höge ämbetsman fullgör dem
alla. Uppgifterna att vara kronans juridiske
rådgivare, att företräda kronans
ekonomiska intressen och övervaka
ämbets- och tjänstemän på statens
vägnar — alla dessa uppgifter är
var och en helt fristående och behöver
inte sammankopplas.

Ett ytterligare skäl för att man nu
skulle göra en utredning är, att utredning
redan pågår beträffande riksdagens
ombudsmän. Dessa spörsmål
har tidigare utretts samtidigt och det
är för övrigt nästan omöjligt att utreda
den ena frågan utan att snegla också
på den andra. Slutligen är naturligtvis
denna faktiska dubblering, som här
ägt rum år efter år, ett indicium på
att man måste angripa roten till det
onda och inte bara fortsätta att år
efter år, under 15 till 20 års tid, tro
på en bättre framtid, en lugnare framtid,
när justitiekanslern inte behöver
anlitas så mycket.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag har inte alls för
avsikt att följa i den föregående talarens
fjät och göra en så förnämlig rundmålning
av justitiekanslersämbetet och dess
ställning i nutiden som han har presterat.
Jag skall i stället begränsa mig till
att så kortfattat som möjligt ange en
motivering för utskottets avslagsyrkande.

Först vill jag gärna bekänna att vi
nalkades denna motion med en viss
skepsis. Själv har jag en känsla av att
den kanske i vissa avsnitt kan uppfattas
såsom en sista dyning av de svallvågor,

som man på visst håll under den senaste
valrörelsen ville driva upp i den s. k.
rättsrötestriden. Jag anförde detta inför
en prominent ledamot av herr vice
ordförandens parti, och han medgav att
det låg något däri. Detta skymtar också
fram i motiveringen till reservationen,
där det talas om statens växande befogenheter
och den allt större angelägenheten
att kunna utöva en effektiv
inspektion och kontroll av statens ämbets-
och tjänstemän.

Det är alldeles rätt som talaren sagt
och motionen utvecklar, att det är en
allvarlig balans och en växande arbetsbörda
inom detta ämbete. Men vi skall
då också observera, att detta sammanhänger
mycket med den omständigheten,
att Kungl. Maj :t gång efter annan
kan anmana justitiekanslern att prestera
utredningar, som är tidsödande och
besvärliga och inte alltid omedelbart
anknyter till ämbetet utan beträffande
vilka man vill utnyttja J. K:s förnämliga
kapacitet på det juridiska området över
huvud taget. Jag är övertygad om att
om man kunde begränsa dessa tidskrävande
remisser skulle åtskilligt vara
vunnet.

Vi säger också tydligt ifrån, att genom
en åtminstone tillfällig förstärkning
av arbetskraften bör en avbalansering
kunna göras. Vi tänker då inte
bara på en ökad takt i behandlingen av
ärendena nu, utan det som försenar behandlingen
är, som vi finner, ofta rester
som ligger kvar och surnar och som
man behöver mer arbetskraft för att
kunna avverka.

I det sammanhanget skulle jag vilja
påpeka, att det för utskottet är en viktig
synpunkt, att vi nu kan få mobilisera
en extra personalreserv för att åstadkomma
en avverkning. Jag känner inte
till vilka utsikter det finns att få den
förstärkning av förslagsanslag, som är
erforderlig. Vi vet, att sedan några
år praktiseras det förfarandet, att framställningar
om ökade förslagsanslag under
pågående budgetår underställs fi -

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

nansdepartementets prövning, och det
är förmodligen mycket nödvändigt. Jag
vill i alla fall uttala den förhoppningen,
att man gör ett undantag för justitiedepartementet,
när det gäller förstärkningen
av JK:s arbetskraft. Skulle den
av sparsamhetsskäl tänkas i en framtid
bli begränsad, så hänger hela vårt
resonemang i luften — då har man och
får man inte den arbetskraft som erfordras.
Jag har ingen anledning att
misströsta i det stycket, men jag vill
i alla fall redan nu betona, att riksdagen
säkert är mycket uppmärksam
och intresserad på den punkten, och
jag tror inte att några svårigheter kan
tänkas uppstå.

Herr vice ordföranden framförde
projektet om en utredning. Han menade,
att om man ser på vad JK har att
göra, finner man det vara i vissa stycken
så olikartade ting, att man mycket
väl kan tänka sig en uppdelning. Ja,
det kan man, men då kan man säga på
samma sätt angående många departement.
Det finns departement, där arbetsuppgifterna
för departementschefen
är synnerligen skiftande, men ingen
kommer på den originella idén att sätta
till ett halvt dussin departementschefer
inom ett och samma departement. Ju
flera de blir, desto mindre blir självklart
deras auktoritet. Jag har den uppfattningen,
att JK-institutionen som ett
av rikets högsta ämbeten skall vara representerad
av en man, och han skall
handlägga uppgifterna. Det är inte
värre för honom än för eu departementschef,
som har eu väldig ström
av ärenden, vilka han dock i sista hand
måste själv handlägga och avgöra. Jag
tycker inte att ett delegerande skall få
uttunna och försvaga detta höga ämbetes
auktoritet. Vi skall inte plottra sönder
det på något sätt.

Herr vice ordföranden sade: Varför
skall vi inte nu kunna gå till en grundlig
revision av hela ämbetet, när JO och
MO är föremål för utredning? Men med
dessa förhåller det sig på ett helt annaf

Justitiekanslersämbetet

sätt, framför allt med JO, om jag inte
är fel underrättad. Där är det fråga om
att nyskapa i stor omfattning, men vad
JK beträffar har ingen ifrågasatt något
sådant, utan man begränsar sig till att
framhålla, att det är angeläget att arbetet
bedrives under de mest rationella
förhållanden. Därför tycker jag nog
att jämförelsen haltar avsevärt.

När man tycker att arbetsbelastningen
är för stor, vill jag säga, att mycket
av den verksamhet, som man skjutsar
över på JK, kunde läggas på de konsultativa
statsråden. Är det inte enklare,
att man tänker sig en utökning av de
konsultativa statsrådens antal än att
plottra sönder JK-ämbetet?

Jag skall som sagt inte ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk i samma
omfattning som den föregående talaren,
utan jag vill sluta med att be, att kammaren
måtte biträda utskottets förslag.
Vi har inte velat säga, att det under
inga förhållanden kan tänkas en revision,
men vi menar: Låt oss först få
röra oss med den erforderliga kvalificerade
arbetskraft, som ytterligare måste
tillföras ämbetet, och när detta arbete
är färdigt efter något år eller så,
kan vi bättre överblicka situationen och
se, om det är erforderligt att i alla fall
skrida till något slags reformatorisk
omläggning.

Med dessa ord, herr talman, hemställer
jag om bifall till utskottets hemställan.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag liar inte mycket att
säga med anledning av vad herr Hallén
framhöll — jag kände till hans tankegångar,
om vi nu skall kalla dem så.
Herr Hallén har försökt att förminska
problemet — ungefär som när man ser
i galen ända på en kikare; klart är att
föremålet då kan bli rätt litet.

Men när herr Hallén kastar sig över
tanken att tillsätta flera konsulter, tycker
jag att han visar en oerhörd hurtfriskhet
för att kringgå den sjuka punk -

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Justitiekanslersämbetet

ten. Han vill införa flera konsulter och
han vill få statsrådet Sköld att vara särskilt
misskundsam — hur nu det skall
gå till — mot justitiedepartementet. Jag
har aldrig varit utsatt för den starka
påfrestning som det måste utgöra att
tala med statsrådet Sköld om extra anslag,
men jag föreställer mig, att när
man kommer och visar på anslag, som
är överskridna med en tredjedel, är det
väl inte så roligt. Jag misstänker dock,
att när det varit litet si och så i 15 till
20 år, så skulle t. o. m. en sådan som
statsrådet Sköld kunna säga: Skall vi
inte se litet närmare på problemet och
undersöka, om vi inte kan genomföra
en radikal förändring.

Utskottsordföranden säger, att han
inte vill gå in på några detaljer. Det
är just felet, att utskottet inte velat göra
detta, men man måste göra det förr
eller senare. Herr ordföranden sade,
att detta ämbete bör skötas av en person.
Samtidigt har vi påpekat att det
finns tre eller fyra väsentliga arbetsuppgifter
som inte i och för sig måste
handläggas av samme man. Jag kan
nämna att redan när riksåklagarämbetet
inrättades, var frågan om vem som
skulle ha tillsynen över ämbetsmännen
föremål för mycket olika meningar och
mycket dividerande. Det är således
inte en sak som på något sätt är självklar.

Inledningsvis sade ordföranden något
som smärtade mig att höra, även om
det inte var någon nyhet för mig, nämligen
att denna motion har liksom kommit
från fel håll; hade den inte gjort
det, skulle tydligen riksdagen ha kunnat
fundera på saken. Jag skall inte
ange några namn, men jag vill tala om
att jag redan vid flera tillfällen har hört
det sägas: »Hur kunde folkpartiet göra
en partimotion av detta''?», precis som
om det inte skulle kunna komma något
riktigt och gott från folkpartiet.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande det sista

vill jag säga att det vore ju sorgligt, om
det inte skulle kunna komma något gott
från nästan alla partier. Men jag förstår,
om den framstöt, som här skett,
av många uppfattas som en yttring av
den kampanj mot den s. k. rättsrötan
som ännu bedrives men som verkar att
lida mot sitt slut.

Herr vice ordföranden talade här
om mina »tankegångar, om man nu
skall kalla det så». Det är klart att man
kan definiera saker och ting mycket
olika, och vill herr vice ordföranden
karakterisera sina motståndares resonemang
såsom något annat än tankar,
må han göra det. Det är en omdömesoch
smakfråga som jag inte vill lägga
mig i.

Jag skulle gärna vilja veta, varför
herr vice ordföranden tycker att det är
så häpnadsväckande att man ifrågasätter
en framtida utökning av antalet
konsulter i regeringen. En sådan utökning,
som ju redan skett vid flera
tillfällen, innebär i varje fall inte några
revolutionerande förändringar, allra
minst i jämförelse med den linje som
herr vice ordföranden här företräder.

Jag tyckte att herr vice ordföranden
ondgjorde sig litet väl mycket över storleken
av överskridandeanslaget. Han
bör väl snarast vara glad över detta,
ty det vittnar om med vilken nitälskan
justitiekanslern arbetar och hurusom
han med alla tillgängliga medel söker
utöka arbetskraften på det sätt som är
nödvändigt.

Enligt min mening bör vi först vänta
och se, i vad mån ämbetet kan klara
sig med den förstärkning som nu sker
och avarbeta balansen. Under tiden bör
vi hålla tillbaka en del icke nödvändiga
remisser. Senare, när vi kan överblicka
läget, får vi ta ställning till frågan, om
det är erforderligt med reformer av
annat slag.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Den fråga som här be -

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

handlas är en ganska svår organisationsfråga,
som skiljer sig från andra
liknande frågor. När det i ett ämbetsverk,
vilket som helst, blir så, att arbetsbördan
stiger och balansen ökar,
brukar det inte vara så konstigt att
ordna saken, även om man kanske till
en början håller igen med tanke på
motviljan mot att utöka ämbetsverkens
antal och storlek. Men till slut blir man
ändå tvungen att göra en utökning, och
då sätter man till en ny byrå eller dylikt;
ibland kanske det till och med
inrättas ett nytt ämbetsverk.

I detta fall ställer det sig annorlunda,
ty justitiekanslersämbetet är ju inte något
vanligt ämbetsverk. Vid den stora
utredning om justitiekanslersämbetets
organisation, som gjordes för ungefär
tio år sedan, betonades — liksom även
skett i andra sammanhang — att justitiekanslersämbetet
av ålder har en utpräglat
personlig karaktär. Det är inte
ett ämbetsverk, där det är någorlunda
likgiltigt, om ett ärende avgöres på
första byrån, andra byrån eller åttonde
byrån, utan det är en viss person, justitiekanslern,
som skall och bör sätta
sin prägel på verket. Frågan är då, om
man nu skall behöva förändra denna
karaktär hos justitiekanslersämbetet enbart
därför att ämbetet befinner sig i
ett besvärligt läge med en stor arbetsbalans
trots alla de förstärkningar av
arbetskrafterna som skett och trots den
utomordentliga nitälskan och omsorg,
med vilken ämbetets innehavare, såsom
här omvittnats, sköter sitt viktiga
värv. Jag tror, att utskottsmajoriteten
bar alldeles rätt och att det skulle vara
till stor fördel, om man kunde försöka,
ännu så länge åtminstone, att bibehålla
ämbetets karaktär och klara svårigheterna
genom olika slags förstärkningar.
I ett par av de senaste anförandena frågades,
om detta av statsfinansiella skäl
skulle gå att genomföra. Som svar härpå
vill jag först erinra om de siffror,
som just herr Rylander och de andra
reservanterna dragit fram. Av dem

Justitiekanslersämbetet

kan man inhämta, att ämbetet faktiskt
i huvudsak har varit dubblerat under
två hela år, 1951 och 1952, då särskilt
stora utredningar pågick. Dessutom bar
avsevärda förstärkningar vidtagits även
under åren därefter i fråga om toppen,
så att säga. Stora tillskott har också
medgivits beträffande föredragandetjänster.
Det framgår vidare av reservanternas
egna siffror, att i årets statsverksproposition
har anslaget för ämbetet
uppräknats med över 20 000 kronor.
Jag kan tillägga, att detta har skett
utan någon begäran i petita för att
markera, att man behövde ta i anspråk
mera pengar. Om inte denna uppräkning
av anslaget skulle räcka till, får
man göra på samma sätt som under en
rad tidigare år, nämligen använda sig
av överskridanden. Jag kan försäkra
kammaren, att det icke kommer att
möta några svårigheter från regeringens
sida att få erforderliga förstärkningar.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag skall villigt medge,
att den i ärendet anförda reservationen
ingalunda är svagt motiverad. Anledningen
till att jag inte velat ansluta mig
till densamma är emellertid huvudsakligen
den, att justitiekanslern själv inför
utskottet uttalat den förhoppningen,
att det med sådana fortsatta arrangemang
som av utskottsmajoriteten nu
rekommenderats och till vilka herr
justitieministern tycks ställa sig mycket
välvillig, skulle vara fullt tänkbart, att
ämbetets balans inom något år vore
nedbringad till en sådan omfattning, att
justitiekanslern kunde återuppta sina
givetvis i och för sig önskvärda inspektioner.
Jag har under sådana förhållanden
i likhet med utskottsmajoriteten
velat vila på hanen i fråga om en eventuell
utredning ännu något år.

.Tåg kan i detta sammanhang nämna,
att jag från början ville ha sista meningen
i utskottsmotiveringens sista
stycke formulerad något annorlunda el -

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Justitiekanslersämbetet

ler sålunda: »Utskottet är därför icke
berett att nu tillstyrka», o. s. v. Att detta
»nu» borttogs i den slutliga justeringen
ansåg jag mig kunna bära med
jämnmod, då den bakomliggande tanken
i alla fall torde bli densamma.

I fråga om justitiekanslerns inspektionsverksamhet
tror jag nog, att man
med hänsyn till ämbetets många och
stora uppgifter, vilka jag för min del
helst skulle vilja ha kvar odelade, kanske
får finna sig i att denna hans verksamhet
inte kan få samma regelbundna
rutinkaraktär som justitieombudsmannens.

Herr talman! Jag inskränker mig till
det nu sagda och biträder herr Halléns
yrkande om bifall till utskottets utlåtande.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag hade ursprungligen
inte tänkt deltaga i denna debatt. Jag
hade så mycket mindre anledning att
göra det efter det utomordentliga anförande,
med vilket första lagutskottets
ordförande, borgmästare Rylander, inledde
debatten. Vad som i första hand
uppkallade mig att ändå begära ordet
var ett uttalande av min gamle värderade
vän konstitutionsutskottets ordförande.
Dessa nu nämnda båda herrar
hade ju ett intressant meningsskifte i
början av denna ganska långa debatt.

Innan jag kommer till vad min vän
herr Hallén yttrade, skall jag emellertid
också dra fram en annan motivering för
mitt uttalande i denna diskussion, nämligen
att jag är motionär i frågan. Det
har visserligen en smula defamerande
sagts, att eftersom det är en partimotion
från folkpartiet är det inte så mycket
att fästa sig vid. Jag tolkar i varje fall
det senaste replikskiftet mellan herr
Rylander och herr Hallén på det sättet,
att det verkligen har gjorts sådana uttalanden,
vilka för mig, som dock numera
är ganska gammal riksdagsman,
ter sig egendomliga och rätt förvirrande.

Jag hade äran att förra året sitta som
ledamot i det dåvarande sammansatta
konstitutions- och första lagutskottet
under ordförandeskap av herr Rylander,
som — jag tror att jag har uttalat
det förut, och jag vill gärna säga det
ännu en gång också här i kammaren —
på ett förtjänstfullt sätt skilde sig från
denna sin uppgift. Han tog nämligen
då han inte — som kammaren väl vet
— i främsta rummet är partiman utan
framstående jurist och utskottsordförande,
som sin huvuduppgift vid det tillfället
att försöka sammanjämka olika
meningar inom utskottet och åtminstone
på vissa punkter få fram ett utlåtande,
som liksom alla kompromisser hade dessas
prägel av jämkningar från olika
håll; sådana kompromisser är i alla
fall nödvändiga och nyttiga inom det
arbete, som bedrivs i detta hus. Efter
herr Halléns anförande i dag fick jag
knappast det intrycket, att en motsvarande
strävan gjort sig gällande inom
1955 års sammansatta konstitutionsoch
första lagutskott, vilket dock bland
sina ledamöter räknar så prominenta
personer som både konstitutionsutskottets
ordförande och dess vice ordförande,
ett resultat, som för konstitutionsutskottets
egen del skulle kunna tolkas
som en utarmning av detta samtidigt
arbetande utskott, men, herr talman,
andra tolkningar är ju också möjliga.

Jag kommer så till de ord, som min
ärade vän herr Hallén yttrade. Om jag
fattade det rätt hade han åberopat ett
kort privat samtal, som han hade haft
med — som han sedermera uttryckte
det — en »prominent» medlem av kammaren.
Jag vet verkligen inte om jag
är någon prominent medlem av denna
kammare; det ankommer knappast på
mig att fälla några värdeomdömen i detta
avsende. En sak är jag emellertid
absolut säker på, och det är att jag
mycket flyktigt hade ett litet samtal
med herr Hallén här ute i kapprummet,
där herr Hallén mycket riktigt fällde
de ord han upprepade här inför kam -

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

maren. Sedan måste emellertid herr
Hallén totalt ha missförstått den reaktion
som jag visade efter hans uttalande.
Han tycks ha tolkat denna min reaktion
som ett instämmande i tesen att
nu har den här rättsdebatten börjat
tona av, nu är det bara några efterdyningar
kvar. Jag kommer att mycket
snart ta min ärade vän konstitutionsutskottets
ordförande ur denna villfarelse.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att en tidningsuppgift i dag
meddelar, att en för mig utomordentligt
central fråga, nämligen pensionen åt
biskopen och förutvarande professorn
Helander av allt att döma kommer att
behandlas av denna kammare nästkommande
onsdag. Jag kommer självfallet
att i ett anförande då motivera min
ståndpunkt i denna fråga, som på olika
sätt ter sig i hög grad upprörande för
mig. Då jag står som författare till motionen
har jag ett alldeles speciellt engagemang
i frågan. Mer skall jag inte
vid detta tillfälle yttra om den saken.
Jag vill bara konstatera, att herr Hallén
grundligt tar miste om han tror, att mitt
eller mitt partis intresse för rättsfrågorna
håller på att slockna eller att våra
reaktioner endast blir några svaga dyningar,
som så småningom kommer att
ersättas av lugnt vatten. Tvärtom har
jag den känslan, herr Hallén, att dessa
dyningar kommer att förvandlas till
svallvågor, ja, t. o. in. till eu storm, som
jag tror kommer att skaka om även så
framstående personer som min värderade
vän konstitutionsutskottets ordförande.

Jag lyssnade till den lilla duellen i
början av denna debatt, om jag nu skall
använda ett så krigiskt uttryck om två
framstående civilpersoners meningsutbyte.
Jag överlämnar åt kammaren att
själv fälla det slutliga omdömet vem av
de båda herrarna som bär kunde åberopa
de starkaste sakskälen. I egenskap
av motionär och i egenskap av en person
som i någon mån har deltagit i utformandet
av denna motion fick jag

Justitiekanslersämbetet

otvivelaktigt det intrycket, att de starka
sakskälen låg på den förste talarens
sida. Samma intryck fick jag då jag
i går kväll för första gången hade tillfälle
att läsa sammansatta konstitutionsoch
första lagutskottets utlåtande nr 2.
Det är visserligen riktigt att utskottsmajoritetens
utlåtande är kortare än reservationen,
men det är ju inte alltid så,
atl ett kort utskottsutlåtande innebär ett
alldeles speciellt sakligt och väl avvägt
omdöme i en viss mycket viktig fråga.

Jag har ingenting annat att säga i
anslutning till utskottsutlåtandet och de
båda anföranden som här har hållits,
kompletterade med de mycket intressanta
uttalandena av två framstående
jurister, nämligen justitieministern och
häradshövding Fröding, än att det förefaller
mig som om samtliga konservativa
partier i denna fråga enat sig i ett bestämt
ställningstagande. Jag noterade
med en viss tillfredsställelse att herr
Fröding gav det erkännande åt reservationen
som jag förstår att en framstående
jurist måste ge. Jag är honom
tacksam för detta, trots att han från
sina utgångspunkter funnit anledning
att ställa sig på den motsatta sidan.

Jag beklagar att en mycket framstående
jurist och statsrättslärd i första
kammaren inte heller har kunnat ta
ställning till förmån för reservanternas
yttrande. Förmodligen beror det — med
den ingående kännedom jag har om den
aktade senatorn — på att han själv i
denna fråga inte står som motionär och
inte skrivit någon liten bok i detta ärende.
Detta är bara en förmodan — jag
vet inte om den är riktig eller inte —
men jag tycker mig ha spårat ett liknande
sammanhang tidigare.

Jag står här, herr talman, och tittar
i utskottsutlåtandet, och jag finner att
jag bär strukit under en mening som
står längst ner på första sidan. Denna
mening har jag då jag läste detta i går
kväll alldeles särskilt haft anledning att
tänka över. Det står där: »Därjämte
åligger det justitiekansler!! att, enligt

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Justitiekanslersämbetet

vad därom är stadgat i tryckfrihetsförordningen,
vaka över tryckfriheten.»
Det rör alltså 1 § i det åsyftade stadgandet.
Eftersom tryckfrihetsförordningen
och dess tillämpning är en sak som ligger
mig alldeles särskilt varmt om hjärtat,
och eftersom jag hade äran att tillhöra
det konstitutionsutskott som fick
behandla det helt nya förslaget till
tryckfrihetsförordning som riksdagen så
småningom antog såsom vilande, skulle
jag också här vilja foga ett par reflexioner
till justitiekanslerns befattning med
tryckfrihetsärenden.

Då jag väl känner innehållet i den
berömda paragraf 90, är det självfallet
inte min avsikt att komma med
några som helst nedsättande omdömen
om en framstående ämbetsman, men
jag förmodar, herr talman, att det kan
vara tillåtet att ge även justitiekanslern
ett erkännande. Detta gäller dock kanske
mindre denna fråga än en annan,
med vilken jag under innevarande år
har sysslat. Det var en fråga som rör
vårt rättsmedicinalväsende. Jag riktade
en enkel fråga för några månader sedan
till statsrådet Hedlund. Jag vill bestämt
försäkra, att det icke på något sätt är
statsrådet Hedlunds skuld, att det blev
något gjort i denna sak. Det är i stället
justitiekansler Alséns förtjänst, att det
verkligen blev rätsida på förhållandena,
så att den högsta ledningen av vår
rättsmedicinska organisation har blivit
hyfsad på ett sätt som överensstämmer,
förefaller det mig, med vad riksdagen
själv har uttalat.

Men, herr talman, jag återkommer till
tryckfriheten. På den punkten är jag
inte lika övertygad om att ämbetet i
alla avseenden har vidtagit de åtgärder,
som kan befinnas lämpliga och riktiga.
Jag är gammal god vän med en förutvarande
ledamot i första kammaren,
väl känd i publicistkretsar, nämligen
doktor Knut Petersson. Han gjorde
på sin tid en uppmärksammad insats
i första kammarens nu snart, hoppas
jag, tillhändalupna historia. Han

har också inlagt mycket stora förtjänster
om tryckfriheten i vårt land. Han
var en av de sakkunniga som sysslade
med förarbetet till tryckfrihetsförordningen.
Han har i likhet med mig suttit
juryman i tryckfrihetsmål vid rådhusrätten
i Göteborg, där vi bl. a., som jag
tidigare har påpekat inför kammaren,
hade äran att ta ställning till ett åtal
som var vill jag minnas anhängiggjort
av herr justitiekanslern. Dr Petersson
är alltså en på detta område högt kompetent
man. Jag läser dagligen den tidning,
vars ansvarige utgivare han är.
Det väckte stor förvåning hos mig, då
jag en tidig morgon i denna tidning
fann en mycket stor annons, innehållande
en del otvivelaktigt ganska kränkande
omdömen om herr justitekansler
Olof Alsén. Jag undrade hur det egentligen
stod till med min gamle vän Knut
Petersson, som hade tagit in en sådan
sak. Besinnade han inte de konsekvenser
som detta måste få för honom själv?
Han riskerade ju själv ett åtal i frågan.
Men några dagar senare fann jag på
insändarspalten — alltså denna spalt
där »Vän av ordning», »Vän av rättvisa»,
»Daglig trafikant på fjärde linjen»,
»Orolig fader till åtta barn» uppträder
— en insändare undertecknad
av en person som uppgav sig vara Konungens
justitiekansler. Jag trodde faktiskt
först, att det var någon sorts mycket
tidigt aprilskämt, att det var någon
som ville skoja med justitiekanslern.
Men då jag sedan läste tidningens egen
redaktionella kommentar, togs jag snart
ur denna villfarelse. Jag tillhör själv,
herr talman, en familj där man ganska
väl känner till ämbetsmannaansvaret
och kraven på ämbetsmännens uppträdande.
Jag måste säga att på den kanske
förhistoriska tid, då det ännu inte
existerade någon socialdemokratisk permanent
regering med eller utan allians
med något bondeförbund, på denna efterblivna
tid alltså, då Hjalmar Branting,
F. V. Thorsson, Nils Edén, Arvid
Lindman och andra regerade, skulle en

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

sådan insändare, en motsvarighet till
den stående insändaren i det berömda
Grönköpings Veckoblad av f. d. majoren
A. von Peiland varit en omöjlighet.
Vi vet att tiderna förändras och vi med
dem. Det är möjligt att denna nya sedvänja
är den som passar den nya tiden.
Som en av tillskyndarna till tryckfrihetsförordningen
måste jag emellertid
säga, att det hade förefallit mig naturligare
om man i en sådan sak, då man
är övervakare av tryckfrihetsförordningens
bestämmelser, hade iakttagit
de föreskrifter som också finns angivna
härutinnan.

Herr talman! Detta har i motsats till
herr Halléns första anförande kommit
att bli ett långt anförande, men den
starka upprördhet som jag har känt i
en fråga som denna må vara en ursäkt
för att jag har hållit på något längre
än jag brukar göra.

Självfallet blir min slutsats i anledning
av utskottets utlåtande ett yrkande
om bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! .lag får verkligen lov
att säga här inför kammaren, att herr
von Friesen onekligen imponerar genom
den, jag vill inte säga intellektuella
rörighet, men i alla fall rörlighet,
som han här ger exempel på. Han hinner
lekande lätt med att på en liten
stund ge en blomsterhyllning — förmodligen
högst förtjänt — till vice ordföranden,
och han hinner konstatera
den eventuella utarmning av konstitutionsutskottet
som sker genom att utskottet
skickar hela sitt presidium till
sammansatta utskottet. Det blir vår sak
att svara för vår arbetsbörda, herr von
Friesen, och den saken tror jag kommer
att reda sig alldeles utmärkt. Herr
von Friesen hinner vidare underställa
kammarens omdöme frågan, huruvida
han hör till de prominenta ledamöterna
eller icke. Den saken får väl kammaren
ta sig en ny funderare på. Han ger

Justitiekanslersämbetet

sig också in på frågan om biskop Helanders
dom, hans pension o. s. v. —
och det är egentligen mycket roligt att
höra allt detta — liksom han också gör
sina utflykter i fråga om rikets olika
regeringar. Han klarade av Branting
och var inne på koalitionsregeringen.
Dock vill jag säga att man nog bör visa
en viss varsamhet. Detta att i kritisk
och raljant ton nämna ledamöter av
medkammaren och fälla förklenande
omdömen om dem är inte riktigt fair
play, och jag är säker på att herr von
Friesen med sitt känsliga omdöme instämmer
i detta.

Med anledning av mitt omdöme, att
den här motionen kanske ändå kan betraktas
såsom en sista dyning av de
svallvågor, som man från somliga håll
försökte driva upp i förra valrörelsen
i och med rättsrötestriden, säger herr
von Friesen med sann och uppriktig
indignation, att jag inte skall gå och
inbilla mig att folkpartiets intresse för
rättsordningen och dess skydd på något
sätt skall komma att tonas ned. Nej,
Gud ske lov, det skall vi hoppas att det
inte gör, men herr von Friesen kan
gärna lägga på minnet, att intresset för
rättsordningens upprätthållande och
skyddande i vårt land och kampanjen
om den s. k. rättsrötan är två skilda
saker.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall inte länge utsträcka
denna debatt. Det är närmast
ett par yttranden av herr Hallén, som
uppkallar mig, såsom kammaren väl
förstår.

•lag vill instämma med herr von Friesen
i att efter herr Rylanders yttrande
envar, som dessutom har läst reservationen,
väl måste medge att skiilen för
reservanternas yrkande är utomordentligt
starka. Jag lyssnade uppmärksamt
till vad justitieministern, herr Fröding
och herr Hallén hade att säga, och jag
måste komma till den slutsatsen, att innehållet
i deras anföranden var mera

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Justitiekanslersämbetet

lätt gods än de tunga argument som
finns i reservationen och som anfördes
i herr Rylanders yttrande.

Det är uppenbart att justitiekanslersämbetet
för närvarande inte kan hinna
med vad som vore önskvärt att få utfört.
Det har redovisats att den ordning
som råder är otillfredsställande.
Man har redovisat att det är många
olikartade uppgifter det gäller. Alla är
överens om att det är viktiga saker,
men av någon anledning vill majoriteten
i utskottet ändå inte att man skall
utreda hur detta verkligen skall kunna
vridas rätt, så att man uppnår den effektivitet
som uppenbarligen är önskvärd.
Det gäller ju viktiga sidor av
det rättsvårdande arbetet.

Men, herr talman, jag lämnar den
saken, efter den utförliga belysning den
har erhållit, för att göra en reflexion
med anledning av herr Halléns yttrande.
Herr Hallén uppträdde här som
den goda smakens företrädare, vilket
han ju gör ibland. Jag vet inte om han
nu har avlägsnat sig ur kammaren för
att slippa höra kommentarerna till
hans uppträdande som mentor. Herr
Hallén säger, att folkpartiets rättsrötekampanj
är någonting som väl här har
avsatt sina sista svallvågor. Herr Hallén
anser det alltså befogat att på detta
sätt karakterisera den serie av interpellationer
och motioner som de senaste
åren kommit från vårt håll för
att effektivisera det rättsvårdande arbetet
i landet. Herr Hallén aktar inte för
rov att, trots att det från vårt håll
många gånger betonats att vi tar avstånd
från talet om rättsröta i Sverige,
ändå på detta försåtliga sätt lägga i vår
mun något som han vet vara osant. Ja,
herr Hallén, det är ju också god smak,
naturligtvis.

Vi har betonat att det finns konkreta,
viktiga uppgifter att lösa för att uppnå
en effektivisering av rättsvården. Vi
har riktat in uppmärksamheten på dem,
och vi kan vid det här laget, herr Hallén,
hänvisa till erfarenheten beträffan -

de frågan huruvida denna aktion har
visat sig vara sakligt grundad eller icke.
Det är för att peka på några fakta härvidlag
jag har begärt ordet.

Sedan folkpartiet, särskilt herr Waldemar
Svensson i Ljungskile, år 1953
reste vissa av dessa spörsmål och gjorde
det på sådant sätt, det vågar jag väl
säga fastän herr Svensson är min partikamrat,
att det väckte mycket stor och
berättigad uppmärksamhet, inträffade
för det första att en utredning om de
administrativa frihetsberövandena, som
riksdagen begärt långt tidigare men
som Kungl. Maj:t inte gjort något åt,
äntligen blev tillsatt. För det andra inträffade
att riksdagen — trots att det
kom motioner därom från folkpartihåll,
vilket ju för närvarande tycks vara en
belastning — beslöt att uttala önskemål
om en utredning om justitieombudsmannainstitutionen.
Det var år 1954.
Sedan inträffade det visserligen att
riksdagen avslog motionerna om en utredning
rörande regeringsrätten och
vissa därmed sammanhängande frågor,
men inför den diskussion som ägde
rum på sommaren 1954 förklarade
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
att han tänkte tillsätta en sådan
utredning, och den torde också nu
ha kommit till stånd. För det fjärde har
vi detta krav på en utredning om effektivisering
av justitiekanslersämbetet.
Jag vågar väl säga att kammarens ledamöter,
de må nu tillhöra majoriteten
eller minoriteten, ändå bör vara överens
om en sak, nämligen att det material
som här föreligger och de tankegångar
som herr Rylander utvecklat är
sakligt grundade. Det är något som
kräver uppmärksamhet, det är faktiska
problem. Försöken att karakterisera en
aktion, som strävar efter en bättre ordning,
på det sätt herr Hallén här har
gjort, gör man klokast i att inte karakterisera
som de förtjänar, ty då är jag
rädd att man skulle komma litet utanför
vad herr Hallén skulle beteckna som
god smak.

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Sedan har vi från folkpartihåll framställt
ytterligare särskilt ett yrkande,
vilket ännu inte har kommit mera fram
i centrum. Jag skall inte ta upp det nu.

Om man på detta sätt kastar en blick
tillbaka på de konkreta förslag och yrkanden
som kommit från vårt håll, ser
man hur flera av dem av regeringen
och riksdagen accepterats såsom berättigade.
Debatten i dag visar det sakligt
starkt grundade i förslaget om justitiekanslersämbetei.
Hur kan då herr Hallén
karakterisera ett ärligt arbete för
att effektivisera rättsvården så som han
här har gjort? Det gäller ju något så
enkelt som att det i ett rättssamhälle
som det svenska, som säkert förtjänar
beteckningen rättssamhälle mer än de
flesta andra länders och som jag tror
kan mäta sig med vilket annat lands
rättssamhälle som helst, ändå alltid
finns vissa brister, vissa ting som kan
göras bättre. Det gäller om man skall
söka förbättra det som ännu inte är
riktigt bra, om man skall ge de människor
som sysslar med dessa uppgifter
så goda arbetsbetingelser som möjligt.
I det arbetet har vi ansett insatser
och initiativ från vårt håll vara synnerligen
väl motiverade. Vill man på andra
håll ta litet mera slött och slappt på det
hela, skjuta på åtskilligt, säga att det
kan ordnas längre fram, så kan vi i
folkpartiet inte göra någonting åt den
saken. Men herr von Friesen har alldeles
rätt när han säger att man från
vår sida har att vänta ett ständigt fortsatt
och mycket stort intresse för dessa
spörsmål. Den svenska riksdagen har
enligt min mening i stort sett goda traditioner
när det gäller arbetet med dessa
spörsmål. Det är min tro att riksdagen
om några år skall kunna hänvisa
till praktiska resultat inte bara på de
punkter där avgöranden redan skett
utan också på ytterligare punkter, där
reformer behövs.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels

Justitiekanslersämbetet

ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rylander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, soin vill, att kammaren bifaller
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Rylander begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgå vos 152 ja och 55 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Utgifter under riksstatens elfte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungi. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/5C under
elfte huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
in. in.

3—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 14

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Statens sinnessjukhus: Avlöningar — Klinisk undervisning i kirurgi och neurologi

vid vissa Stockholms stad tillhöriga sjukhus

Punkterna 1—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har en blank reservation
fogad vid den här punkten. Jag
har inte något yrkande att ställa. Man
måste säga att här har blivit en väsentlig
förstärkning av sinnessjukvårdspersonalen,
och utskottet ställer sig i fortsättningen
mycket förstående för en
vidare förstärkning av denna personal.

Men vad jag skulle vilja yttra bara
några ord om är det som har framkommit
i en motion, nämligen att man här
i år liksom i fjol föreslår att bland
skötarna utbyta kvinnliga tjänster mot
manliga. Man motiverar det med att det
är brist på kvinnliga sökande. Jag tycker
att det är beklagligt att en tillfällig
bristsituation skall göra att man
framdeles måste binda sig för manliga
skötare. Det beklagliga är naturligtvis
att det här är olika löner, att de manliga
står två lönegrader över de kvinnliga.
Varför, kan man fråga, då det visar
sig — det uttalas från flera håll —
att kvinnor har en utomordentlig god
läggning för detta arbete och lämpar
sig bra för det. Men, som sagt, när man
nu skall utannonsera tjänsterna måste
man annonsera »manliga eller kvinnliga».
Vore det här lika lön, skulle man
kunna annonsera och sedan ta ut de
sökande som är lämpliga, vare sig de
är manliga eller kvinnliga.

Vad jag bara här skulle vilja varna
för är alltså att man på grund av denna
tillfälliga brist framdeles binder sig
för manliga tjänster i onödan, vilket
kanske skulle få ett menligt inflytande
på arbetet i fortsättningen.

Som jag sade från början, herr tal -

man, har jag inte något yrkande. Jag
ville bara dra fram dessa synpunkter.

Häruti instämde fröken Ager (fp).

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 27—55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56

Klinisk undervisning i kirurgi och neurologi
vid vissa Stockholms stad tillhöriga
sjukhus

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Vi är några motionärer
i denna kammare och i medkammaren
som har väckt en motion, som statsutskottet
har avstyrkt. När vi väckte motionen
var vi ju klart medvetna om att
utgången måste bli den som statsutskottet
har kommit till. Det finns ju en
bestämmelse som stadgar, att budgetfrågor
måste avgöras under vårsessionen,
och utredningen är ju inte avslutad.
Men det som föranledde oss att
väcka denna motion var, att vi kände
ett behov av att göra en påstötning till
den utredning, som på riksdagens initiativ
kom till i juni månad 1953 och
som gällde delproblemet om professuren
på hjärtkliniken vid Södersjukhuset
i Stockholm.

Vi har ju fått ett besked då utskottet,
efter vad som framgår av handlingarna,
anser sig kunna konstatera att departementschefen
under april månad kommer
att få ett förslag i ärendet från utredningskommittén.
Det är ju tacknämligt
att få inregistrera detta. Det är tacknämligt
framför allt ur den synpunkten,
att sedan man, avsiktligt eller inte —
jag vet ingenting därom — vilat på
hanen i det närmaste ett helt år, lyckas
man, sedan man vid årsskiftet fått
en ny ordförande i denna delegation,

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Bidrag till avlöningar m. m. inom förebyggande mödra- och barnavård

att på knappt fyra månader ge en redogörelse
för resultatet.

I början av 1954 hade nämligen saken
avancerat så långt, att läkarkollegiet
vid karolinska institutet tillstyrkt
inrättande av professuren. Hade delegationens
ledning under 1953 och 1954
ägnat sig åt vad riksdagen ville ha utrett
i detta sammanhang och inte ansträngt
sig för att »finna» andra utvägar,
som riksdagen över huvud taget
inte hade bett att få utredda, tvivlar jag
inte på att vi i dag skulle ha kunnat
fatta ett avgörande beslut.

Den kritik som jag här har framfört
gäller inte statsrådet, och den gäller
inte den nuvarande ordföranden i delegationen,
men den gäller den förhalning
över närmare ett år som har skett
under den gamla ledningen.

Som ärendet nu ligger till har jag,
herr talman, intet yrkande. Jag förstår
att statsutskottet inte har kunnat komma
till något annat resultat, men jag
känner ett behov av att i detta sammanhang
ställa en fråga till statsutskottets
tredje avdelning, och jag hoppas att
herr Rubbestad är vänlig att besvara
den frågan.

När statsutskottet år 1953 fullt enhälligt
uttalade, att utskottet fann det
som hade anförts i motionerna vara
beaktansvärt, var vi alla överens om det
i riksdagens båda kamrar. Statsutskottet
ville emellertid inte ta ställning till
frågan förrän man kunde överblicka
kostnaderna, och det är en synpunkt
som jag väl förstår.

Min fråga gäller nu, om statsutskottets
avstyrkande — som väl egentligen
är grundat på formella skäl — innebär
något avståndstagande eller någon
glidning från 1953 års beslut, eller om
utskottet står kvar på samma linje som
1953 och alltjämt anser en lösning av
denna fråga vara angelägen, om omkostnaderna
visar sig rimliga och överkomliga.

Jag hoppas att herr Rubbestad är
vänlig och svarar mig på den frågan,

och jag hoppas att svaret blir sådant
att jag blir nöjd och kan säga, att statsutskottet
och jag förstår varandra tämligen
väl.

I detta yttrande instämde herr von
Friesen (fp).

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! På herr Olssons fråga,
om statsutskottets tredje avdelning står
på samma linje nu som 1953, vill jag
bara svara, att vi inte har haft någon
anledning att ändra ståndpunkt i detta
hänseende. Jag vill emellertid erinra
om att frågan ännu inte är så klar att
utskottet kunnat ta ställning till den.

Vilken orsaken kan vara till denna
fördröjning känner jag inte det ringaste
till, men det har ju bebådats i utskottets
utlåtande, att utredningens förslag
kommer att framläggas för Kungl. Maj :t
nu i april månad. Sedan blir det naturligtvis
i första hand Kungl. Maj:t som
får ta ställning till hur frågan skall
lösas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag är fullt nöjd med
herr Rubbestads besked. Jag skall inte
på detta stadium av ärendets behandling
yttra någonting om orsakerna till
att utredningen har långdragits på detta
sätt, fastän såväl statsrådet som motionärerna
vet tämligen mycket i det
avseendet.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 57—109

Vid utskottet hemställt bifölls.

Punkten 110

Bidrag till avlöningar m. m. inom förebyggande
mödra- och barnavård

Kungl. Maj:t hade (punkt 119, s.
317—321) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till avlöningar m. m. inom före -

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Bidrag till avlöningar m. m. inom förebyggande mödra- och barnavård

byggande mödra- och barnavård för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 3 350 000 kronor.

I en inom andra kammaren av fröken
Liljedahl in. fl. väckt motion
(11:80) hade hemställts, att i enlighet
med medicinalstyrelsens förslag 7 000
kronor måtte anslås för en fortbildningskurs
för läkare vid barnavårdscentraler.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Bidrag
till avlöningar m, m. inom. förebyggande
mödra- och barnavård för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 3 350 000 kronor;

b) att motionen 11:80 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Sunne
och Malmborg i Skövde, fröken Elmén
samt herrar Widén, Birke och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett att
utskottet under b) bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionen
II: 80 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det är en reservation
fogad till denna punkt. Det gäller barnavårdscentralerna.

Vi känner alla till det utomordentliga
arbete som utföres vid barnavårdscentralerna.
Barnavården har utvecklats
på ett utomordentligt sätt. Den har
framskridit mera under den tid som
barnavårdscentralerna varit i verksamhet
än vad den gjort under flera hundra
år förut. Det är ingen som inte inser
fördelarna härav, men vården har huvudsakligen
gällt kroppsvården och den
har till största delen avsett spädbarn.
De problem som vi har i dagens situation
rör sig mera på det psykiska planet.
Det gäller många gånger uppfost -

ringsfrågor, det gäller barnneuroser,
och vi känner alla till hur sådana sedan
många gånger slår ut i svåra ungdomsproblem.

De läkare som arbetar på barnavårdscentralerna
har i många fall inte den
kunnighet i mentala frågor som de skulle
behöva för att kunna bistå föräldrarna.
Nu har emellertid från medicinalstyrelsen
begärts ett anslag på 7 000 kronor
för att ge läkare vid barnavårdscentralerna
en kompletteringskurs i
mentalhygien. Detta har departementschefen
inte tagit upp, men i en motion
har man begärt detta belopp på 7 000
kronor för att kunna sätta i gång dylika
kurser, som är av mycket stor betydelse.
Beloppet är därtill så blygsamt, att man
inte behöver uppräkna anslaget med
motsvarande summa, men det fordras i
alla fall ett beslut av riksdagen för att
kurserna skall kunna komma till stånd.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den reservation som
är fogad vid denna punkt av herr Ohlon
m. fl.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Det är ju inte något
stort belopp som det här är fråga om.
Det gäller 7 000 kronor. Motionen syftar
till att det genom dessa kurser skall bli
möjligt för läkarna att ge råd och anvisningar
till föräldrar, hur de skall
fostra sina barn, särskilt i de yngre
åldrarna.

För min del tror jag knappast det
finns möjlighet att bibringa läkare undervisning
om hur de skall ge råd och
upplysningar i alla möjliga detaljer och
i alla möjliga situationer. Det får väl
ändå vara så, att föräldrarna litet grand
själva funderar på hur de skall fostra
sina barn utan att behöva undervisning
av läkare i den saken.

Utskottet har dessutom konstaterat,
att det är mycket svårt att få lärare för
dylika utbildningskurser och att det
därför inte blir lätt att kunna ordna
några sådana.

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955
Bidrag till avlöningar m. m. inom förebyggande mödra- och barnavård

Vi har den meningen att föräldrarna
själva får försöka fundera ut, hur de
skall fostra sina barn på ett riktigt sätt,
utan att staten genom sina insatser skall
behöva lära dem i varje detalj hur detta
skall ske.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets uttalande.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad lärarna beträffar
bör ju medicinalstyrelsen från början,
när den föreslog dessa kurser, ha varit
medveten om huruvida det finns
lärarkrafter eller inte till dessa kurser.

Vi känner alla till att problemen i
dag är helt annorlunda än förr och att
utvecklingen går oerhört snabbt framåt
i samhället. Familjeproblemen blir andra
i dag än de varit, och det uppstår
problem just när det gäller barnens
mentala sida. Det kan vi inte bortse
ifrån, herr Rubbestad. Där behövs
många gånger läkares hjälp. Läkarna
bör därför få den kompletterande utbildning
som är erforderlig för att de
skall kunna bistå föräldrarna. Erfarenhetsmässigt
vet vi att det föreligger
mycket stora svårigheter just på detta
område.

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Jag vill understryka
vad fröken Elmén sagt i detta ärende.
Den förebyggande barnavården i vårt
land har, sedan den igångsattes 1938,
kommit så långt att beträffande barn
i åldern 0—1 år, de s. k. spädbarnen,
94 procent av barnen står under hälsokontroll.
Det kroppsliga hälsotillståndet
har alltmera förbättrats, och Sverige
kan sedan flera år tillbaka berömma
sig av att ha den lägsta spädbarnsdödligheten
i världen. Då det gäller
hälsokontroll av barnen i åldrarna 1—7
år, är emellertid inte övervakningen
så utbyggd som man skulle önska.

I en särskild utredning gällande år
1952 sökte medicinalstyrelsen komma
till en uppfattning om i vilken utsträck -

ning man börjat med hälsoövervakningen
i olika åldersklasser i städerna och
på landsbygden.

I städer utanför landsting saknade en
av städerna övervakning från 3-åringar
och uppåt, och en stad saknade övervakning
från 5-åringar och uppåt.

Jag skall inte trötta kammaren med
uppräkning av hela siffermaterialet
utan endast göra ett par påpekanden.
Man talar om centraler av typ I och
centraler av typ II samt stationer. Centraler
av typ I är läkarmottagningar,
som förestås av specialutbildade läkare.
Vid centraler av typ II bär man läkare,
som inte har pediatrisk utbildning.
Vid stationerna förestås vården av
tjänsteläkare, d. v. s. provinsialläkare.
Överallt har man övervakning när det
gäller barn i åldern 0—1 år och i de
allra flesta fall även för barn i åldern
1—2 år, men för barn från och med
2 år sjunker övervakningen undan för
undan ganska oroväckande. Då det
gäller centraler av typ I förekom övervakning
av 2-åringar vid 86 procent
av antalet centraler, medan övervakning
av 5- och 6-åringar endast förekom
vid 41 procent av antalet centraler. Då
det gäller centraler av typ II — det
är läkarmottagningar, som förestås av
läkare utan specialutbildning i pediatrik
— förekom övervakning av 2-åringar vid 81 procent av centralerna,
medan siffran för 5-åringar var 26 procent
och för 6-åringar 16 procent. Beträffande
stationerna, som förekommer
på landsbygden och i allmänhet förestås
av provinsialläkarna, har övervakning
ordnats för 2-åringar i 72 procent av
antalet stationer, medan 5-åringar övervakas
vid 22 procent och 6-åringar endast
vid 16 procent av antalet stationer.
Den stora skillnaden för ordnandet
av hälsokontroll för äldre småbarn
vid t. ex. centraler av typ I och typ II
ger tydliga belägg för att icke specialutbildade
läkare i viss mån är obenägna
åtaga sig hälsokontroll av dessa
barn.

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Bidrag till avlöningar m. m. inom förebyggande mödra- och barnavård

I sin motivering för anslagsäskandet
på denna punkt säger medicinalstyrelsen
bl. a.: »Verksamheten vid barnavårdsorganen
bör nu, sedan det kroppsliga
hälsotillståndet hos barnen blivit
alltmer förbättrat, utvidgas att omfatta
andra områden inom den förebyggande
barnavården, framför allt mentalhygienen.
De särskilda mottagningar för barn
med uppfostringssvårigheter och neurolabila
symtom, för vilka medel anvisats
sedan budgetåret 1952/53, ha hittills
kunnat anordnas endast i ganska blygsam
omfattning. Detta beror till en viss
grad på de vid barnavårdsorganen anställda
läkarnas stora arbetsbörda, men
även på osäkerhet hos läkarna beträffande
hur verksamheten skall uppläggas
och bedrivas. Djupare insikter hos
läkarna om den fundamentala betydelse,
som ökad förståelse för barnens psyke
och reaktionssätt i de tidigare åldrarna
har för en riktig uppfostran och
för att förebygga nervösa rubbningar,
äro önskvärda, för att läkarna skola
kunna utföra ett resultatrikt arbete på
det mentalhygieniska området bland
föräldrar och barn.»

Medicinalstyrelsen påpekar också, hurusom
denna verksamhet skulle ha betydelse
för den fortsatta vården av barnen
i skolåldern, då det vore värdefullt
att ha reda på hur de reagerat i olika
situationer under de tidigare barnaåren.

Jag måste uttala min förvåning över
det uttalande av utskottet, som herr
Rubbestad påpekade och som lyder:
»Utskottet vill emellertid erinra om att
möjligheterna för läkare att skaffa sig
utbildning i barnpsykiatri är så begränsade,
att det kan ifrågasättas om nu
tillgängliga lärarkrafter förslår för denna
nya uppgift.» Att möjligheterna för
läkarna att skaffa sig utbildning är så
begränsade, är väl ett tillräckligt motiv
för att en sådan kursverksamhet, som
medicinalstyrelsen föreslagit, kan anses
vara av behovet påkallad. Genom
den skulle man kunna avhjälpa de vär -

sta bristerna. Beträffande lärarkrafterna
kan jag hålla med fröken Elmén om
att utskottet ser väl pessimistiskt på
den saken. Det gäller här i första hand
en kursuppläggning på 18 timmar fördelade
på olika lärare. Fortbildningskurser
av det slag som här förordas
skulle med säkerhet vara av utomordentligt
stort värde.

Inom skolhygienen har genom skolöverstyrelsens
försorg under en följd
av år ordnats liknande kurser såväl
för läkare som sjuksköterskor. De erfarenheter
man vunnit genom denna kursverksamhet
har varit, att intresset för
förbättrad skolhygien väsentligt ökat
hos dem som deltagit i kurserna, och
det har givetvis i hög grad befrämjat
skolhälsovården.

Jag är övertygad om att en fortbildningskurs
av det slag det här gäller
kommer att ha samma verkan, och med
hänsyn till mentalhygienens stora betydelse
redan under småbarnsåldern
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som avgivits av
herr Ohlon m. fl.

I detta anförande instämde fru
Ewerlöf (h), fröken Höjer (fp) och
fru Sjöstrand (fp).

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen,
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervävande
ja besvarad. Fröken Elmén begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
110:o) i utskottets utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

Den, den ej vill, röstar
Nej;

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Liljedahl begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 124 ja
och 90 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna ili—115

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 116

Bidrag till driften av folktandvården

Kungl. Maj:t hade (punkt 125, s.
337—340) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att vid beviljande
av statsbidrag till folktandvård
i stad utanför landsting tills vidare
medgiva de avvikelser från eljest gällande
grunder, som bedömdes oundgängligen
nödvändiga, dels ock till Bidrag
till driften av folktandvården för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 8 400 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sunne m. fl. (1:324) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Höjer in. fl. (11:268), hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära en omedelbar
allsidig utredning angående folktandvårdstaxan
samt att av utredningen
föranlett förslag måtte underställas
riksdagen.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vid

Bidrag till driften av folktandvården

beviljande av statsbidrag till folktandvård
i stad utanför landsting tills vidare
medgiva de avvikelser från eljest
gällande grunder, som bedömdes
oundgängligen nödvändiga;

b) till Bidrag till driften av folktandvården
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 8 400 000
kronor;

II. att motionerna I: 324 och II: 268
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

HÖJER (fp):

Herr talman! Statsutskottet anser i
detta sitt utlåtande under punkt 116,
att det varit så många utredningar angående
folktandvården, att den sittande
kommittén bör få framlägga det slutliga
resultatet av sina överväganden i
taxefrågan, innan ytterligare utredningar
angående samma ämne påbörjas.

Vi motionärer anser, att folktandvårdstaxan
inte bör höjas med först
cirka 20 procent, därefter med 30 procent
och med kanske ytterligare 30
procent om någon månad utan att riksdagen
haft tillfälle att ta ställning till
frågan om man vill bibehålla 1937 års
sakkunnigas fördelningsprincip efter
allt som hänt i kostnadsfrågan. Här
gäller det hälso- och sjukvård. Utskottet
har inte varit intresserat av denna
fråga och inte heller finns det någon
reservant, men jag tar mig ändå friheten
att tala litet mera i denna sak,
herr talman.

Det är ju så, att 1937 års sakkunniga,
som lade fram förslag om hur taxan
skulle beräknas, gjorde det relativt vagt.
De har sagt att förslaget skall följa
självbärighetsprincipen och har samtidigt
sagt, att detta skall gälla materialkostnad
och beräknad kostnad för arbetstid.
Kostnad för lokaler hör väl
också till självkostnaderna, men den
nämndes inte.

Efter den principen arbetar man nu.

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Bidrag till driften av folktandvården

1946 års folktandvårdssakkunniga sade
i fråga om taxan, att om 1937 års sakkunnigas
princip skulle tillämpas behövdes
det en cirka 20-procentig höjning
1948. Detta betänkande var utsänt
för yttrande till huvudmännen och Sveriges
tandläkarförbund, och alla dessa
ansåg, att om självbärighetsprincipen
skulle upprätthållas behövdes det 1948
en större höjning än 20 procent. Men
medicinalstyrelsen ville 1951 inte förorda
mer än 20 procent, eftersom styrelsen
ansåg att redan då var tandvårdskostnaden
för den enskilde så
pass betungande, att man inte ville höja
taxan ytterligare. Socialstyrelsen instämde
i de synpunkter som anfördes
av medicinalstyrelsen, och Kungl. Maj :t
fastställde den 7 december 1951 en
taxehöjning med cirka 20 procent.

Sedan kom under senare hälften av
1954 frågan åter på tal. Den aktualiserades
då genom en framställning från
medicinalstyrelsen. Den framställningen
var grundad på ett förslag av en utredning
inom en avdelning av medicinalstyrelsen,
en kommitté, som i utlåtandet
kallas »den sittande kommittén»,
vars ordförande var dåvarande
tillförordnade byråchefen för tandvårdsavdelningen
— han sitter väl
knappast kvar i kommittén nu — och
med honom representanter för huvudmännen
och tandläkarförbundet. Det
är just på den punkten jag ställer mig
frågande. Tandvården har i högsta grad
visat sig vara en de! av den allmänna
hälso- och sjukvården. Man har alla
skäl att förmoda att vanskötta tänder,
illa lagade tänder etc. lägger grunden
till en rad allvarliga sjukdomar såsom
ledgångsreumatism och därav föranledda
hjärtåkommor, svåra ansiktsneuralgier
m. m. Frågan är nu i all korthet:
Skall vi i all tysthet medan vi genomför
god och billig hälso- och sjukvård
på alla andra områden låta den viktiga
del, som heter tandvård, kraftigt fördyras
utan att riksdagens ansvariga,
d. v. s. en parlamentarisk kommitté,

varit med och gjort upp förslag om hur
kostnaden skall drabba den enskilde?

Nåväl, medicinalstyrelsen förordade
1954 en ytterligare höjning med 30 procent,
men kommittén som verkställt utredningen
ansåg cirka 60 procent vara
mer riktigt, om självbärighetsprincipen
skulle upprätthållas. Kommittén är
dock icke nöjd med sin utredning;
man måste få fram ett mera exakt förslag
med sikte på de enskilda posterna.
Om man skall fortgå på denna väg ämnar
medicinalstyrelsen uppdra åt denna
lilla »inomhuskommitté» att framlägga
mera differentierade förslag till en
taxehöjning. Resultatet härav har blivit,
att socialstyrelsen tillstyrkt den av medicinalstyrelsen
föreslagna höjningen och
Kungl. Maj :t har också beslutat att den
skall träda i kraft från den 1 april 1955.
Här har alltså skett en kraftig avgiftsstegring
på ett område som berör hela
svenska folket och snart sagt varje enskild
individ.

Sedan skall jag gå över till att tala
om mödrahjälpen.

Hur sker socialstyrelsens beräkning
av bidragen till tandvård i samband
med mödrahjälpen? Jo, avgörande för
den som söker mödrahjälp är hennes
ekonomiska förhållanden och antalet
barn hon har att dra försorg om — en
schablonmässig beräkning med utgångspunkt
från inkomstförhållanden
utan hänsyn till kostnaderna. Mödrahjälpsnämnderna
har dock möjlighet
att i viss mån men icke i någon större
utsträckning ta hänsyn till omkostnaderna
i det enskilda fallet.

Mödrahjälpen under 1953 utgick i 40
procent av alla fall till tandvård med i
genomsnitt 100 kronor per vårdfall och
moder, som erhöll sådan tandvård.
Sammanlagt erhöll 31 000 mödrar
mödrahjälp, varför sålunda 12 400 erhöll
tandvård. Det är alltså en mycket
stor fråga det här gäller, speciellt om
kostnaden nu skall höjas till 160 kronor
eller mera. Som alla vet har vi beslutat
i år att jämfört med förra året

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

sätta ned anslaget till mödrahjälp med
halva beloppet. Vi ha också tidigare i
år beslutat att beträffande mödrahjälpen
övergå till principen med kontantbelopp
— på ett undantag när, nämligen
tandvården. Beträffande den har
det ansetts lämpligt att mödrahjälpsnämnden
utfäster sig att lämna hjälp
til! tandvård, som betalas först sedan
behandlingen skett, varvid man får
hålla sig inom den beslutade summan.

Jag vill här påminna om att i de
fall där tandvårdsklinik saknas har
man gjort upp en s. k. socialvårdstaxa
med privatpraktiserande tandläkare.
Denna taxa var 150 procent av den vanliga,
och efter den höjning med 30 procent
som skedde den 1 april i år är den
alltså höjd ytterligare.

Vi har i motionen nr 268 i denna
kammare hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära en
omedelbar allsidig utredning angående
folktandvårdstaxan samt att av utredningen
föranlett förslag måtte underställas
riksdagen. Vi känner oss
inte alls säkra på att medicinalstyrelsens
lilla utrednings förslag — om det
nu blir en höjning på ytterligare 30
procent — kommer att föreläggas riksdagen.
Vi anser att det här inte bara
gäller vilken höjning av tandvårdstaxan
som skall ske. När nu de för hela
svenska folket oundvikliga utgifterna
för hälsovård höjts så avsevärt, sedan
riksdagen tog ställning till frågan hur
kostnaden för tandvården skall fördelas,
anser vi det vara på tiden att riksdagen
på nytt i en parlamentarisk kommitté
utreder frågan huruvida vi skall
ha kvar självbärighetsprincipen. Är det
den enskilde eller kommunen eller staten
som skall bära kostnaderna? Detta
synes oss i allra högsta grad vara en
angelägen riksdagsfråga, som omedelbart
bör förberedas av en parlamentarisk
kommitté.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
2G8 i denna kammare.

Bidrag till driften av folktandvården

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Av det anförande, som
fröken Höjer nyss hållit, har kammarens
ledamöter fått klarhet i att det här
gäller mycket komplicerade frågor. Det
är då självklart att utskottet inte utan
vidare har kunnat gå med på motionens
yrkande, särskilt som det sitter
en kommitté och utreder taxefrågorna
i tandvården. Detta är anledningen till
att utskottet har avstyrkt motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock
på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna, och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Höjer begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
116 :o) i utskottets utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri som föranledes av bifall till
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten gjorda
hemställan.

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Understödjande av helikopterflyg

Punkterna 117—125

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 126

Understödjande av helikopterflyg

Kungl. Maj:t hade (punkt 135, s. 358
—361) föreslagit riksdagen att till Understödjande
av helikopterflyg för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 200 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sunne (I: 91) och den andra inom andra
kammaren av herrar Rimås och
Boija (II: 120), hade hemställts att riksdagen
måtte bevilja ett förslagsanslag
på 12 000 kronor, som skulle möjliggöra
en periodisk placering av en helikopter
i Norrköping, avsedd att stå i
beredskap för angelägna transporter i
Östergötlands skärgård.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 91
och 11: 120 till Understödjande av helikopterflyg
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson och Sunne, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 91 och II: 120 till Understödjande av
helikopterflyg för budgetåret 1955/56
anvisa ett förslagsanslag av 212 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BOIJA (fp):

Herr talman! Riksdagen behandlade
i fjol en fråga om helikopterflyget i
vårt land, dess stationering och utveckling.
På denna punkt, nr 126, finns
en reservation av herrar Karl Andersson
och Sunne, som ansett att utskottet
bort tillstyrka motionerna I: 91 och
II: 120 rörande anslag på 12 000 kronor

till helikopterflyg i Östergötlands skärgård.

Man torde kunna säga att sedan riksdagen
i fjol beslutade om understöd till
helikopterflyget har man vunnit sådana
erfarenheter, att denna verksamhet nu
bör kunna utbyggas till att omfatta även
andra delar av vårt land, inte bara
övre Norrland utan också våra kusttrakter.
I vår motion, nr 120, har vi i
första hand tänkt oss att man skulle
kunna skapa bättre möjligheter för att
på ett snabbt och effektivt sätt vid sjukdom
och katastrofsituationer av annat
slag, såsom olyckor och eldsvådor,
bringa hjälp till den ute på öarna i Östergötlands
skärgård bosatta befolkningen.

Det finns flera exempel på vilka svårigheter
man kan ha där ute. I februari
förra året inträffade ett svårt sjukdomsfall.
Det fanns inte möjlighet, bl. a.
på grund av issituationen, att transportera
den sjuka till läkare. Det var omöjligt
att använda båt, och att utnyttja
flyget i detta läge för den enskilda familj
det gällde visade sig alltför kostsamt
— det hela skulle ha gått på omkring
1 800 kronor. Följden blev att när
läkare, först efter tolv timmar, kom
fram till den sjuka, kunde hennes liv
inte räddas. Det är inte säkert att livet
kunnat räddas även med snabb hjälp,
men det inträffade visar dock vilka
utomordentliga svårigheter man har att
brottas med där ute på öarna.

Tillgång till en effektiv ambulanstjänst
är av stort värde när det gäller
att bispringa sjuka och skadade människor
i glest bebodda trakter och ute
i våra skärgårdar. De flesta av oss som
bor inne i städerna har ingen aning om
vad det kan vara fråga om. Vi kan ju
på några minuter komma både till läkare
och sjukhus. Det är, tycker jag, helt
enkelt vår plikt att under de tider på
året, då isen varken bär eller brister
och isoleringen är fullständig, ge dessa
människor de möjligheter som helikoptern
erbjuder att nå förbindelse med

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

läkare vid sjukdom. Dessutom finns det
ett annat område, nämligen brandtjänsten,
som på ett effektivt sätt skulle kunna
utnyttja en helikopter.

Erfarenheterna säger oss att flygets
insats ofta är livsavgörande, vilket också
underströks av departementschefen
i propositionen till förra årets riksdag.
Enligt vad vi erfarit skulle Östermans
aero aktiebolag kunna ställa en helikopter
till förfogande med placering i
Norrköping under en månad på året,
då situationen är som allra svårast, och
kunna betjäna den skärgårdsbefolkning
som det här är fråga om. Dessa 12 000
kronor är ju en relativt liten summa
när det gäller att på detta sätt stå
människor till tjänst. Själva flygkostnaderna,
som uppgår till cirka 100 kronor
i timmen, skulle kunna betalas av sjukkassorna.

Genom ett friskt initiativ de senaste
dagarna från Östergötlands brandkårsförbund
kommer i samband med dess
årsmöte den 18 maj en helikopter att
förhyras från Östermans för demonstrationsflygningar
just i de områden det
här gäller. Man skall då inte bara ordna
sjuktransporter, utan man har också
tänkt sig att visa flyget i brandberedskapens
tjänst. Ett anslag som möjliggör
denna demonstration har beviljats
av Brandkårernas riksförbund men
även från landstinget i Östergötlands
län. Vi är övertygade om att denna
demonstration ytterligare kommer att
visa vilket utomordentligt tekniskt
hjälpmedel helikoptern är vid transporter
av detta slag.

Det finns naturligtvis, herr talman,
många andra synpunkter på denna fråga
men jag behöver kanske inte utveckla
den mer. Jag vill alltså vädja till
kammaren att stödja den till denna
punkt i utlåtandet fogade reservationen,
som jag ber att få yrka bifall till.

Herr förste vice talmannen .SKOGLUND
(h):

Herr talman! Alla de skäl som herr

Understödjande av helikopterflyg

Boija anfört för att man skulle på ett
bättre sätt betjäna skärgårdens befolkning
i nödsituationer kan jag instämma
i, men däremot delar sig våra meningar
i fråga om hur man lämpligast bör organisera
den verksamhet det här gäller.

Det förefaller mig som om man bör
ha en huvudman, vilken samtidigt har
hand om sjukvården. I Stockholms län
har man ordnat saken på ett sätt, som
jag tror är mycket föredömligt. Där har
nämligen landstinget träffat ett avtal,
som möjliggjort att man kan rekvirera
både helikopter och annan luftfarkost
vid sjukdomsfall. Landstinget svarar till
stor del för kostnaderna, och man underhandlar
för närvarande med sjukkassorna
om i vilken utsträckning dessa
skall delta i kostnaderna.

Jag vill tänka mig saken så, att av
motionärerna herrar Sunne och Rimås,
vilka ju båda tillhör Östergötlands
läns landsting, och varför inte
även jag, mycket väl skulle kunna föra
fram det yrkandet, att landstinget tar
upp denna fråga till allvarligt övervägande.
Landstinget i Östergötlands län
bär redan en kommitté, som sysslar
med skärgårdens särskilda problem.

Jag vill också föreslå att Östergötlands
läns landsting tar kontakt med
landstinget i norra Kalmar län och kanske
även med landstinget i Södermanlands
län. Man torde även i skärgården
där hysa ett mycket stort intresse för
frågan.

Herr talman! Det råder alltså ingen
skiljaktighet i fråga om önskvärdheten
av att försöka föra denna fråga framåt,
utan skiljaktigheten hänför sig till hur
man på ett praktiskt och riktigt sätt
skall lösa problemet. Eftersom jag tycker
att den väg, som jag nyss redogjort
för, är den lämpligaste, kan jag inte biträda
motionen i den form den här föreligger,
utan jag yrkar bifall til! utskottets
hemställan.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! De problem som Öster -

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Bidrag till Stockholms stadsmission för viss alkoholistvårdande verksamhet

götland har att brottas med när det
gäller sjukvården i skärgården, äger
samma aktualitet i norra Kalmar län.
Skärgården där är ju minst lika utbredd,
och vi får förstå den oro som
invånarna hyser under vintern vid
blotta tanken på ett sjukdomsfall, för
att nu inte tala om de havande kvinnorna,
som måste känna stor oro inför
utsikten att kanske inte kunna få
den vård de behöver, när tiden är inne.

Jag vill för min del förorda den av
herr förste vice talmannen skisserade
lösningen, att Östergötlands och norra
Kalmar läns landsting tar kontakt med
varandra. En lösning av problemet
skulle bli av stor betydelse för att skärgårdens
folk skall kunna bo kvar och
känna trivsel.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Jag tror inte heller att
någon principiell skillnad föreligger
mellan mig och herr förste vice talmannen
i denna fråga. Jag vill beträffande
organisationen bara säga, att i
Norrbotten har ju länsstyrelsen — om
jag är riktigt underrättad — svarat för
saken och ordnat förläggningen i samarbete
med de militära myndigheterna.
Detsamma skulle naturligtvis kunna bli
förhållandet i Östergötlands län, där
man har en flygflottilj i Norrköping, i
vilken en förläggning säkert går att
ordna.

Beträffande förhållandena i Stockholms
län har det sagts mig i dag, att
det där föreligger ett förslag till avtal
mellan landstinget och Östermans om
denna sak, varvid beredskapskostnaden
per månad — det skulle röra sig om
tre månader per år — skulle bli densamma
som i Östergötland, nämligen
12 000 kronor.

Jag kan ju få uttrycka den förhoppningen,
att landstinget med det snaraste,
om det nu skall lösa detta spörsmål, tar
upp det och verkligen för det till en
lösning. Jag tror, att vi här har att göra
med en mycket väsentlig fråga för fol -

ket ute på öarna; det gäller deras trygghet.
Det torde också vara mycket välplacerade
pengar. Dessutom har man
ju från regeringshåll uttryckligen sagt
ifrån, att om det försöksflyg, som man
har haft uppe i Norrbottens län det
senaste året, utfaller väl — och det har
det gjort — är man beredd att utbygga
denna flygverksamhet för just det ändamål,
som här berörts.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Det är nog ingen som
bestrider, att detta är en mycket viktig
fråga för sjukvårdens ordnande. Vi har
varit fullt medvetna om det i utskottet.
Det är emellertid inte bara i Östergötland
och i Småland, som denna fråga
är aktuell, utan det är runt om alla våra
kuster, inte minst på Västkusten med
dess många öar och skär. Utskottet menar,
att vi inte är beredda att ta ståndpunkt
till var vi skall göra vår insats.
I stället bör Kungl. Maj :t pröva var
behovet är mest angeläget och framlägga
de förslag, som befinns lämpliga.
Vi har nämligen förutsatt, att Kungl.
Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på
denna fråga och försöker i mån av tillgång
på kapital och andra resurser göra
vad som är möjligt för att klara skivan.

Det är med denna motivering utskottet
avstyrker den nu föreliggande
motionen. Jag ber att få yrka bifall till
utskottets utlåtande.

Punkterna 12 7—153

Vad utskottets hemställt bifölls.

Punkten 154

Bidrag till Stockholms stadsmission för

viss alkoholistvårdande verksamhet

Kungl. Maj:t hade (punkt 163, s. 416)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Bidrag till Stockholms stadsmission

Stockholms stadsmission för viss alkoholistvårdande
verksamhet för budgetåret
1955/56 anvisa ett anslag av 10 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Göransson m. fl. (1:228) och den andra
inom andra kammaren av herr Rimmerfors
m. fl. (11:345), hade föreslagits,
att riksdagen måtte besluta att anslaget
till Stockholms stadsmissions
nykterhetsvårdsbyrå för budgetåret
1955/56 måtte utgå med 20 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 228 och 11:345 till Bidrag till Stockholms
stadsmission för viss alkoholistvårdande
verksamhet för budgetåret
1955/56 anvisa ett anslag av 10 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Slinne, Jacobsson, Skogland i
Doverstorp och Malmborg i Skövde,
fröken Elmén samt herrar Widén, Onsjö
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:228 och 11:345 till Bidrag
till Stockholms stadsmission för viss
alkoholistvårdande verksamhet för budgetåret
1955/56 anvisa ett anslag av
20 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Sedan år 1948 bedriver
stadsmissionen nykterhetsvårdande
verksamhet. Denna verksamhet bär
vuxit ut mycket och har tydligen varit
starkt anlitad. Antalet konsultationer
har stigit från 182 stycken första halvåret
1948 till 903 stycken under samma
halvår 1953. Var och en förstår, att
kostnaderna måste stiga i samma takt.
Med medicinkostnader m. m., som också
ökat starkt, har utgifterna gått upp

för viss alkoholistvårdande verksamhet

från 14 052 kronor år 1948 till 31 671
kronor. Man kan säga, att de nästan har
tredubblats. Statsanslaget, som från början
satts till 10 000 kronor, är alltjämt
detsamma. Nu begär socialstyrelsen, att
man skall fördubbla statsanslaget till
20 000 kronor. Detta har departementschefen
inte velat gå med på.

Det är här fråga om en verksamhet,
som man tycker helt ligger i linje med
1954 års riksdagsbeslut om nykterhetsvård.
När det här finns en institution,
som tydligen har utfört ett mycket gott
arbete, menar man, att det ligger i riksdagens
intresse att verksamheten kan
fortsättas och byggas ut vidare.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen, som
alltså begär ett anslag av 20 000 kronor
till stadsmissionens nykterhetsvårdsbyrå.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag måste i egenskap av
motionär beklaga, att statsutskottet inte
har ansett sig böra förorda motionen
om en viss höjning av anslaget till stadsmissionens
nykterhetsvårdsbyrå. Man
hänvisar till statsfinansiella skäl. Sålunda
har man ingenting att erinra mot
behovet som sådant. Jag ber, herr talman,
att åtminstone få konstatera det
med tillfredsställelse.

Jag kan dock inte annat än beklaga,
att en anslagsökning av så blygsam omfattning
— det gäller här en ökning
med 10 000 kronor — skall behöva stryka
på foten och det i en tid, när vi
mer än någonsin varit överens om att
ge nykterhetsvården ett extra stöd. Jag
skulle inte ha sagt så mycket därom
— och jag skall inte bli mångordig över
huvud taget — om det gällt en ny och
oprövad insats, men, som fröken Elmén
redan påpekat, har denna nykterhetsvårdsbyrå
redan arbetat i åtta år och
det framgångsrikt och på ett personligt
och mycket värdefullt sätt. Den står
under medicinsk ledning av doktor

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Bidrag till Stockholms stadsmission för viss alkoholistvårdande verksamhet

Helge Knöös med biträde av ytterligare
två läkare och två sköterskor.

Det kan möjligen invändas, att detta
väsentligen är ett stockholmsintresse.
Det kan då vara lämpligt att nämna att
så ingalunda är fallet. Man kan av statistiken
finna att nära 20 procent av
klientelet utgöres av människor, som
hör hemma i landsorten, och även
många av de övriga, som alltså är skrivna
i Stockholm och som har kommit
på glid, kanske i vissa fall så långt, att
man kan tala om att de har i socialt
avseende lidit skeppsbrott och behöver
omhändertas och hjälpas till rätta, har
kommit från landsorten.

Jag har, herr talman, velat peka på
dessa förhållanden och vädjar till kammaren
att bifalla reservationen. Statsbidraget
på 10 000 kronor har, såsom
här nämnts, utgått sedan 1948, men
under denna tid har verksamheten mer
än fördubblats och kostnaderna har
stigit i än starkare takt och mer än fördubblats.
För att ta ett konkret exempel
så utgjorde utgifterna för förra budgetåret
i runt tal 32 000 kronor. Mot dessa
pengar svarar bara två inkomstposter,
nämligen statsbidraget på 10 000 kronor
och återbetalade avgifter för läkarvård,
vilka avgifter uppgår till ungefär 3 700
kronor. Det betyder att nykterhetsvårdsbyråns
verksamhet, som ju i högsta
grad är en samhällelig angelägenhet,
har medfört ett rent underskott på inte
mindre än 18 000 kronor.

Motionärerna menar att det är en
gärd av rättvisa, synnerligast med tanke
på penningvärdets fall sedan 1948, att
det sker en uppskrivning av anslaget,
och vi menade oss vara mycket blygsamma,
när vi bara begärde en ökning
med 10 000 kronor i stället för med de
18 000 kronor som underskottet utgör.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häruti instämde herr Hoppe (s).

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag skulle egentligen ha
kunnat nöja mig med att instämma med
herr Rimmerfors.

Jag tror att det är en mycket förnämlig
nykterhetsvårdande verksamhet som
bedrives av Stockholms stadsmission.
Jag har vid denna riksdag röstat emot
en del ganska stora anslag, vilka med
olika motiveringar har begärts för nykterhetsfrämjande
arbete. Förslagen har
nämligen varit utformade på ett sådant
sätt, att jag inte varit övertygad om att
man skulle uppnå de resultat som avsetts.
Här är det, såsom herr Rimmerfors
redan framhållit, fråga om en verksamhet
som bedrivits med stor framgång
och som präglas av ett mycket
starkt personligt engagemang. Jag har
därför i detta fall ansett mig kunna vara
med om det högre anslaget, och jag
skulle gärna se att kammaren biföll
detta yrkande.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Det är väl ingen som
vil! bestrida att Stockholms stadsmission
har utfört ett gott arbete för nykterhetsvården
i Stockholm. Men vi bör
inte glömma bort att det med anledning
av fjolårets riksdagsbeslut i nykterhetsfrågan
har utanordnats betydande belopp
till de olika nykterhetsnämnderna,
som också skall bedriva verksamhet i
nykterhetsvårdande syfte. Det anslag,
som sålunda har tilldelats nykterhetsnämnderna,
har ungefär fördubblats i
förhållande till fjolårets och utgår nu
med 3 600 000 mot 1 750 000 förra året.
Man får väl också förutsätta att nykterhetsnämnden
här i Stockholm, när den
nu fått ökade ekonomiska resurser för
sin verksamhet, på allt sätt utvidgar sitt
nykterhetsvårdande arbete och sålunda
i viss utsträckning kan avlasta uppgifter
från Stockholms stadsmission.

Det är ur dessa synpunkter som utskottet
har sett saken. Utskottet anser
att vi redan har offrat så mycket pengar
på den nykterhetsvårdande verksamheten,
att man inte gärna kan gå med

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Bidrag till Stockholms stadsmission för viss alkoholistvårdande verksamhet

på ytterligare anslag. Visserligen kan
det invändas, att det här är fråga om
ett mycket litet belopp, men om statens
utgifter på olika punkter skall ökas
med små belopp, så blir den samlade utgiftsökningen
ändå ganska stor. Det är
detta utskottet velat undvika, när vi
förordat att motionen icke bifalles.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Då jag tagit mig friheten
att begära ordet också i denna fråga,
har det varit för att till min ärade vän
herr Rubbestad säga, att han nog har
fel, när han anser att det här gäller en
anslagsfråga bland många andra, där
man inte kan vara så säker på resultatet.
Jag har själv under många år i
Göteborg sysslat med vård av alkoholskadade
människor, nämligen i min
egenskap av förtroendeläkare i Kamratföreningen
Länken, och när det gäller
Stockholms stadsmission kan jag i likhet
med herr Rimmerfors omvittna, att
de små medel, som för närvarande utgår
till det verkligt betydelsefulla medicinska
och sociala arbete som stadsmissionens
nykterhetsvårdsbyrå utför,
är väl använda pengar. Med travestering
av ett mycket berömt uttalande
i ett annat sammanhang skulle jag
vilja säga, att man aldrig har för så litet
pengar kunnat nå så stora resultat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag har inte, herr von
Friescn, sagt att de pengar som stadsmissionen
får inte skulle komma till
nytta — det gör de säkert. Jag har
bara erinrat om att nykterhetsnämnden
i Stockholm, som väl också kan ges vitsord
om att befrämja nykterhetsvården,
i år har fått ett mycket betydande anslag
och att man under sådana förhållanden
inte kan plottra bort pengar på
alla möjliga organisationer. Det skulle

ju kunna komma mycket väl motiverade
förslag om anslagsökningar på den
ena och andra punkten, och även om
det i varje fall vore fråga om ett litet
belopp, så skulle det samlade beloppet
kunna bli så stort, att det bröt sönder
den budgetram som vi har att röra oss
inom. Det är detta som utskottet har
velat undvika.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! När detta anslag första
gången beviljades, hade den motion
som var upphovet till att saken behandlades
varit ute på remiss. Flera remissorgan
uttalade då ungefär detta, att det
av principiella skäl vore tveksamt om
man skulle ge sig in på att lämna statsbidrag
till en verksamhet sådan som
denna, som trots allt i första hand avser
Stockholms stad. Ehuru det restes
betänkligheter, kom ett bidrag att utgå.
Vi har väl också nu anledning att fråga
oss, om inte stadsmissionen hellre
borde be Stockholms stad att ge den
slant som man nu begär av staten.

På nästa punkt har vi ett anslag till
en riksomfattande organisation. Namnet
nämndes också av herr von Friesen,
Länkarna. Denna riksomfattande organisation
får 15 000 kronor. För egen
del vill jag deklarera, att om man hade
haft att välja mellan att höja anslaget
till Stockholms stadsmission och att
höja anslaget till Länkarna skulle jag
utan tvekan rösta för det senare.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall endast till den
siste ärade talaren säga, att den organisation,
som jag syftade på och som jag
har arbetat med, icke är centralorganisationen
Sällskapet Länkarna utan en
sorts utbrytning härur som är verksam
framför allt på Västkusten och som kallas
Kamratföreningen Länken. Jag tror
att man på de håll på västkusten, där

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Kostnader för särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande av spioneri

m. m.

man intresserar sig för dessa ting, skulle
kunna vitsorda, att just därför att det
är frivilligt arbete kan de små medlen
nå så goda resultat. Då jag har sysslat
med dessa ting i 20 eller 25 år vill jag
kalla denna metod den mest löftesrika
av alla när det gäller att bota alkoholskadade
människor. Det behövs inte
alltid stora riksorganisationer. Huvudsaken
är att det finns människor, som
är villiga att träda till och arbeta för
dessa saker. Det är då man vinner de
allra bästa resultaten.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag har all respekt för
herr Rubbestads både ekonomiska kunnighet
och sparsamhetsnit. Men nykterhetsnämnden
i Stockholm får som alla
andra nykterhetsnämnder igen 60 % av
sina egna utgifter för alkoholistvård.
Det är inte så alldeles lätt att ur dessa
medel utanordna stöd till andra organisationer.
Det i detta sammanhang avgörande
är att socialstyrelsen prövat
dessa anslagsäskanden och för sin del
efter en tydligen noggrann prövning
föreslagit Kungl. Maj:t att lämna ett
anslag på 20 000 kronor i stället för
10 000.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
154 :o) i utskottets utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 129 ja och 82 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 155—184

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 185

Kostnader för särskild polisverksamhet
för hindrande och uppdagande av
spioneri m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 198, s. 474)
föreslagit riksdagen att till Kostnader
för särskild polisverksamhet för hindrande
och uppdagande av spioneri
in. m. för budgetåret 1955/56 anvisa ett
förslagsanslag av 6 558 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Norling (I: 263) och den andra inom
andra kammaren av herr Senander
(II: 299), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att förevarande anslag
under budgetåret 1955/56 måtte utgå
med oförändrat belopp, 6 455 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 263 och II: 299 till Kostnader för
särskild polisverksamhet för hindrande
och uppdagande av spioneri m. in. för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 6 558 000 kronor.

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag har här en motion,
vari jag yrkat avslag på den höjning
av anslaget till den s. k. säkerhetspolisen
som föreslås och som belöper
sig till 103 000 kronor.

Yi har tidigare anfört vår synpunkter
beträffande anslaget i dess helhet,
varför jag inte nu skall gå in på det.
Vi har främst vänt oss emot att riksdagen
skall anslå ett så betydande belopp
som cirka 6,5 miljoner kronor
utan att riksdagen har kännedom om
hur pengarna används.

Vi har också kritiserat säkerhetspolisens
metoder i olika sammanhang.
Jag vill särskilt erinra om — och det
kanske förtjänar att tänkas på i detta
sammanhang — att t. o. m. regeringsledamöter
ställdes under övervakning
av säkerhetspolisen under krigsåren.

För dagen vill jag emellertid bara
understryka vad som framkom under
den senaste spioneriaffären, nämligen
att hemliga polisen tycks koncentrera
sig på ett slags spionage- och tjallarverksamhet
mot hederliga arbetare,
som fallet var bl. a. i Bofors, medan
man låter utländska kontrollanter tämligen
fritt fara omkring i våra krigsindustrier.
Framgångarna för säkerhetspolisen
skulle förmodligen bli större
om den sökte spioner i andra kretsar
än inom arbetarklassen. Vi har
emellertid, som jag tidigare nämnt, nu
inskränkt oss till att yrka avslag på
höjningen av anslaget.

Utskottet förklarar nu att man inhämtat
upplysningar rörande innebörden
av förslagen under denna punkt.
Detta anser alltså utskottet vara skäl
nog att avstyrka motionen. Utskottet
finner det följaktligen vara i sin ordning,
att riksdagen får bevilja miljonanslag
till en verksamhet, som praktiskt
taget ingen vet någonting om.

Herr talman! Vi har alltjämt den
4 — Andra kammarens protokoll

Verkskyddsmateriel m. m.

uppfattningen, att riksdagen bör veta
till vilka ändamål pengarna till hemliga
polisens verksamhet används, och
därför ber jag att få yrka bifall till den
av oss inlämnade motionen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag vill meddela, att
tredje avdelningen i statsutskottet gjort
sig mycket noga underrättad om vad
säkerhetspolisen använder dessa pengar
till. Jag måste säga att vi vid denna
undersökning blivit övertygade om att
det är erforderligt med den personaluppsättning
som används vid övervakningen.
Därför har vi för vår del ansett
oss kunna tillstyrka detta förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 186—203

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 204

Verkskyddsmateriel m. m.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Under denna punkt har
Kungl. Maj:t föreslagit ett reservationsanslag
av 300 000 kronor för inköp av
verkskyddsmateriel, och förslaget har
biträtts av statsutskottet.

Enligt vad jag inhämtat avser detta
anslag även att bestrida kostnaderna
för den utbildning som skall förekomma
i statliga verkskydd. Jag vill i

1955. Nr 14

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Verkskyddsmateriel m. m.

samband med denna anslagsfråga fästa
kammarens uppmärksamhet på att civilförsvarsstyrelsen
så sent som hösten
1954 utfärdade bestämmelser om organiserandet
av s. k. skolverkskydd. Bestämmelserna
om dessa skolverkskydd
innebär inte blott en ganska betydande
investering från såväl statens som kommunernas
sida för nyanskaffning av
för skolverkskyddet föreskriven materiel.
Det innebär även nya eller ökade
kostnader för stat och kommun för
utbildning av denna personal.

Jag har ställt mig undrande till vad
anledningen kan vara att just nu åtgärder
vidtages för att bygga upp en
organisation för skolverkskyddet. Är
det verkligen påkallat att civilförsvarsstvrelsen,
under den tid då staten ivrigt
manar de statliga myndigheterna
och kommunerna att begränsa sina utgifter,
nu ålägger skolornas huvudmän
materielanskaffning och andra kostnader
av denna art?

Det är med anledning härav, herr
talman, som jag med förvåning har
observerat denna märkliga aktivitet
från civilförsvarsstyrelsens sida vid en
tidpunkt, då civilförsvarets framtida
utformning befinner sig under omprövning
och då behovet av investeringar
och utgifter för nya ändamål särskilt
noga bör prövas.

Jag skulle därför vara tacksam om
ledamoten av denna kammare herr
Lindholm, som utreder frågan om civilförsvarsutbildningen,
kunde meddela
någonting om bakgrunden till de åtgärder
som det nu är fråga om, särskilt
när det gäller utbyggnaden av
skolverkskyddet och utbildningen av
skolverkskyddspersonal, och huruvida
dessa åtgärder är ofrånkomliga.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är ju så att jag
har sysslat litet grand med civilförsvarsutbildningsfrågor,
och herr Gustafsson
i Stockholm har i sitt anförande
ställt en fråga till mig i anslutning till

det anslag som riksdagen har att ta
ställning till på den förevarande punkten.

Jag vill för min personliga del bara
ge det svaret, att jag inte tänker föreslå
någon som helst utbildning av skolverkskyddspersonal,
detta av den anledningen
att skolorna ju skall utrymmas
om det händer någonting. När
skolorna är utrymda och det inte finns
något folk där, kan det såvitt jag kan
förstå icke heller föreligga något egentligt
behov av ett skolverkskydd.

Då jag lyssnade till herr Gustafssons
uttalande här, fann jag hos honom samma
oro som man möter i många andra
fall. Jag har under det gångna året
ganska ingående följt den utbildning
som bedrivs inom civilförsvaret. Jag
har under åtskilliga kvällar suttit och
lyssnat på de instruktionskurser som
har hållits för civilförsvarspliktigt
folk, och jag har också avlämnat en
PM om den allmänna civilförsvarsutbildningens
slopande.

Det är helt naturligt att man, när
man studerar allt som sker inom civilförsvaret,
inte kan begränsa sin uppmärksamhet
enbart till utbildningsfrågan,
utan också tittar litet grand på
den organisation som finns. Nu har jag
ju inte direkt med organisationsfrågorna
att göra i min utredning, men jag
tror att det på vissa avsnitt går att ordna
det på ett sådant sätt att man genom
en organisatorisk åtgärd kan befria
folk från att sitta och lyssna på
mer eller mindre värdefulla föreläsningar
om vad man skall göra i händelse
av krig.

Det pågår ju för närvarande en utredning
— under ledning av landshövding
Löfgren — som har till uppgift
att framlägga ett förslag till ny civilförsvarsorganisation.
Utan att vilja föregripa
den utredningen anser jag att
det inte är ur vägen att man i anslutning
till den diskussion om civilförsvaret,
som förs ute i landet och
framför allt i tidningspressen, lanserar

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

en synpunkt som man kommer fram
till då man tvingas att syssla med
civilförsvarsfrågorna litet mer ingående,
såsom jag har gjort.

När jag har gått runt kväll efter
kväll och lyssnat på civilförsvarsföreläsningar
— jag kan nämna att jag
gjorde det under en månads tid här i
Stockholm alla kvällar från och med
måndagen till och med fredagen i varje
vecka — är det klart att jag också har
fått ett intryck av hur civilförsvaret
arbetar, och även om det kanske låter
en smula hårt måste jag nog säga att
den erfarenhet jag hittills har haft
leder mig mera till tanken på Don
Quijote än på de uppgifter som åvilar
civilförsvaret.

Av den diskussion som har förts
framför allt i tidningspressen men även
ute bland allmänheten framgår det ganska
klart och tydligt att civilförsvaret
för närvarande lider av en förtroendekris.
Man har inte det förtroende till
denna organisation som man egentligen
borde ha med hänsyn till dess arbetsuppgifter.

Oberoende av om vi vill eller inte
måste vi ju vidta förberedande åtgärder
för att skydda människorna från de
verkningar som ett krig kan åstadkomma.
Men det är också helt naturligt att
man då kan diskutera om vad som är
det mest ändamålsenliga.

Såvitt jag kan förstå är det de erfarenheter
som folk i allmänhet har
fått, då de har deltagit i civilförsvarets
utbildningskurser, som har skapat underlaget
till den brist på förtroende
som faktiskt finns. Det är ju ganska
märkligt att civilförsvaret alltjämt, efter
en tioårig verksamhet, utgör ett
främmande element i det svenska folkets
medvetande. Jag vet inte om det
är själva namnet som gör det. Det är
ju ofta på det sättet att ordet får makt
över tanken, och det är nog på många
håll så att man har lagt en mera militär
tonvikt på civilförsvaret än det
med hänsyn till arbetsuppgifterna

Verkskyddsmateriel m. m.

skulle ha. Om man i stället hade kallat
det för civilskyddet hade kanske ordets
makt över tanken lett mera direkt på
de reella arbetsuppgifterna, och det
hade kanske också medverkat till att
ute bland folk i allmänhet skapa mera
förståelse för denna nödvändiga och
för oss alla så betydelsefulla verksamhet.

Jag tror också att man inom civilförsvaret
har gått litet för långt i fråga
om att organisera i detalj. När det gäller
ett sådant avsnitt som utrymningstjänsten
har man sålunda namneligen
inskrivit alla och angivit vart de skall.
Allting är alltså klart för utrymningen,
och det ser mycket bra ut på papperet,
men, mina damer och herrar, det
förutsätter ju att man vet hur ett krig
utvecklar sig. Jag tror för min personliga
del att detta är ett område där vi
måste improvisera, improvisera och
återigen improvisera. Vi måste skapa
en ledarkader inom civilförsvaret, som
behärskar fältet så väl att den kan
vidta nödvändiga improvisationer för
att på ett förnuftigt sätt genomföra de
arbetsuppgifter som man har. Det är
därför jag menar att det kanske måste
ges större utrymme åt dessa tankar i
det planläggningsarbete som bedrivs.

Det finns även en annan aspekt på
denna fråga. När man läste den senaste
utredningen, som hade verkställts av
överbefälhavaren i samråd med civilförsvarsstyrelsen,
fick man kanske i
början en liten chock vid tanken på
att från Stockholm skulle evakueras
750 000 människor och att alla städer
med över 15 000 invånare skulle bli
föremål för en betydande utrymning.
Där ställs man såvitt jag kan förstå
inför problem av jätteformat som väl
ingen i detta land egentligen tänkt
igenom riktigt ordentligt. Å andra sidan
var det med en viss förvåning
jag iakttog att man i detta betänkande
glömt ett så pass viktigt och betydelsefullt
verk som arbetsmarknadsstyrelsen.
Den omnämnes inte i betänkandet.

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Verkskyddsmateriel m. m.

Om vi skulle drabbas av olyckan att
komma i ett krig är det väl ändå inte
civilförsvarsstyrelsen som skall sköta
hela den civila livsföringen, utan också
arbetsmarknadsstyrelsen har för det
svenska folkhushållet mycket väsentliga
arbetsuppgifter i ett sådant läge.
Då jag studerade detta betänkande fick
jag ett intryck av att även överbefälhavaren
känner en viss oro inför det
nuvarande läget, och jag tror det är
denna oro som kommit till uttryck i att
han blandat sig i denna diskussion. Då
får man emellertid inte i den diskussionen
tappa bort arbetsmarknadsstyrelsen.

I vårt land har vi dels en civilförsvarspliktslag
och dels, när det av krig
eller utomordentliga förhållanden så
påfordras, en tjänstepliktslag. Båda dessa
lagar förutsätter var för sig att man
ganska fritt skall kunna disponera över
det svenska folket och utnyttja tillgängliga
krafter på de områden där de
är mest lämpliga, men lagarna är icke
samordnade till en enhetlig funktion.
Civilförsvarsstyrelsen kalkylerar med
att den för att tillgodose sitt behov skall
ha omkring 800 000—1 000 000 människor
till sitt förfogande för olika ändamål.
Men det är ju samma människor
som arbetsmarknadsstyrelsen skall förfoga
över för att tillgodose sin verksamhet,
och här kommer man in på
två organs kompetensområden. Vem är
det som bestämmer rörande förfogandet
över dessa människor? Det är samma
människor det gäller i båda fallen. Man
har inte en cirkel av folket för arbetsmarknadsstyrelsen
och en annan vid
sidan om — som man har för krigsorganisationerna
exempelvis — för civilförsvarsstyrelsen,
utan dess bortåt en
miljon människor tränger också in i
samma människomassa. Det är där jag
tror man kommer att möta utomordentligt
svårbemästrade problem om man
inte i tid har sin blick uppmärksamt
riktad på desamma.

Jag skall bara ta ett litet exempel

som kan ge en blixtbelysning av de
svårigheter man kan möta. Låt oss antaga
att vi på ett ställe har en mycket
viktig industri, vars drift är beroende
av att det finns två maskinister. Låt oss
vidare antaga att dessa maskinister förolyckas.
Vi gör då tankeexperimentet
att en annan fabrik har ett par man i
överskott. Arbetsmarknadsstyrelsen säger:
De männen tar vi och flyttar till
den fabrik som mist sina maskinister,
ty den är ur folkförsörjningens synpunkt
så betydelsefull att vi måste ha
den i gång. Då kommer civilförsvarschefen
och säger: Det går inte, ty dessa
två män har jag disponerat för arbetsuppgifter
inom civilförsvaret. Vem är
det som skall slita denna tvist? Den
punkten är oklar, och problem av denna
art kommer att möta gång på gång
om man inte i tid uppmärksammar
dessa spörsmål. Det är därför jag för
min del anser det enda riktiga vara
att redan från begynnelsen skapa sådana
förutsättningar, att en avvägning
kan göras mellan de olika önskemål
som tränger sig på och att det därvid
kan tillses att det för tillfället mest angelägna
önskemålet blir tillfredsställt.

Det finns emellertid i detta sammanhang
också en annan fråga som dyker
fram, och det är den förtroendefråga
jag tidigare omnämnde. Nog kommer
det väl att bli ganska villrådigt och nog
kommer det väl att bli bristande förtroende
för en instans, om samma människa
med stöd av två olika lagar kallas
till två olika arbetsuppgifter. Nog kommer
väl den personen att stå där och
undra vad han skall göra. Jag frågar
mig därför om man inte måste göra en
ganska radikal omläggning och samordning
av dessa två intressen.

Jag tror inte man kan hålla på att
lappa på det gamla täcket, utan man
måste gå till grunden med det hela. I
den diskussion som nu förs vill jag då
föra fram den tanken, att man helt enkelt
avskaffar den nuvarande civilförsvarsstyrelsen
och bygger ut arbets -

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

marknadsstyrelsen med ytterligare en
avdelning, som får till sin uppgift att
handlägga de civilförsvarsfrågor som
kan förekomma. Därigenom vinner man
dels att det blir en gemensam ledning
och dels att hela verksamheten kan
samordnas. Dessutom får man till sitt
förfogande praktiskt taget gratis hela
den arbetsmarknadsorganisation med
länsarbetsnämnder, arbetsförmedlingar
in. m. som finns.

Jag tror emellertid att man måste
göra en viss omläggning på ytterligare
en punkt för att lösa förtroendefrågan.
Ute i kommunerna finns i dag civiiförsvarsnämnder,
som dock egentligen
inte har fullmakt att uträtta någonting.
Jag tror att man bör företa en omgestaltning
på detta område och ge civilförsvarsnämnderna
samma ställning
som övriga nämnder och styrelser inom
kommunerna. Därigenom skapas också
en naturligare anknytning till den kommunala
förvaltningen. Därest olyckan
skulle drabba oss, bör inte folk tvingas
att vända sig från de organ, som de
normalt brukar vända sig till i fredstid,
och helt plötsligt ställas inför främmande
människor med vilka de kanske
aldrig haft någon kontakt och som de
inte hyser samma förtroende för som
för de mera traditionella organen.

Genom en samordning med arbetsmarknadsstyrelsen
skulle man också få
bättre kontakt med näringslivet liksommed
den kommunala förvaltningen. Men
av den största betydelsen i detta samband
är kanske att människorna skulle
känna samma förtroende i sitt handlande
som de gör i sin normala levnad
under fredstid när de vänder sig
till ett kommunalt organ.

Herr talman! När man diskuterar civilförsvarets
framtida organisation tror
jag inte man kommer ifrån cn diskussion
om de problemställningar som jag
här i någon mån har berört utan att gå
in i detalj. Man kan nämligen inte ha
det så ordnat, att det finns två instanser
med samma kompetensområde. Frå -

Verkskyddsmateriel m. m.

gan måste ordnas på ett radikalare sätt
som medger en bättre samordning än
nu mellan de olika intressen som finns
i samhället.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Civilförsvaret här i
landet är föremål för utredningar från
tre olika håll. Vi har 1953 års civilförsvarsutredning,
vidare den Lindholmska
utredningen, vilken såsom framgick
av vad herr Lindholm själv sade i sitt
nyss hållna anförande har att avgränsa
sig till utbildningsfrågorna, och slutligen
statens organisationsnämnd. Alla
dessa tre instanser skall i samarbete
med varandra försöka komma underfund
med vad som bör göras i dessa
frågor. Det har ju innan utredningarna
tillsattes och även senare förekommit
mycket kritik.

Herr Gustafsson i Stockholm ställde
här en fråga till enmansutredaren av
utbildningsfrågorna, och denne uppehöll
sig i sitt svar i huvudsak vid frågor
som ligger utanför hans utredningsområde.
Detta får väl, såsom han själv
antydde, uppfattas som ett diskussionsinlägg,
vilket 1953 års civilför sv Boutredning
bör beakta i den omfattning
som nu gällande direktiv för utredningen
ger möjlighet till. Jag hade nog ett
intryck av att herr Lindholm sträckte
sig litet längre än den skinnfällen räcker.
Jag måste för egen del säga att vi
medan denna utredning pågår måste
anse oss absolut förhindrade att ge uttryck
åt någon mera bestämd åsikt om
hur civilförsvaret bör vara organiserat
i framtiden.

Jag betraktar det också som olämpligt
att försvarsstaben och civilförsvarsstyrelsen
i sin promemoria givit till
känna hur de anser att utrymningsfrågorna
bör lösas. Denna promemoria
har regeringen för övrigt i sin tur remitterat
till 1953 års utredning för yttrande.
Där har de liksom tagit ut litet
i förskott av vad 1953 års utredning
kan komma till, och jag tyckte att också

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Verkskyddsmateriel m. m.

herr Lindholm försökte ta ut i förskott
något av vad som kan komma att föreslås
av utredningen.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Till herr Gustafsson i
Stockholm skulle jag vilja säga, att regeringen
inte har tagit ställning till huruvida
det skail bii någon utbildning i
skolverkskydd. Det blir en fråga som
vi får ta upp senare. Däremot vet jag
ju att civilförsvarsstyrelsen är inställd
på att en sådan utbildning skall anordnas.

Vad sedan frågan om förtroendet för
civilförsvaret beträffar, så fattar jag
herr Lindholm på det sättet att han
menade att allmänheten inte har en så
positiv inställning till civilförsvaret
som man skulle kunna önska. Det är
möjligt att han har rätt på den punkten,
det skall jag inte yttra mig om.
Däremot vill jag säga ifrån, att det är
uppenbart att civilförsvaret här i Sverige
liksom väl på de flesta andra håll
ute i världen befinner sig i vad man
kan kalla för en brytningsperiod. Civilförsvaret
är ju överallt tämligen nytt
i sin nuvarande gestalt. Till det kommer
att det har inträffat för civilförsvaret
revolutionerande händelser inom krigstekniken
under senare tid. Jag syftar
då naturligtvis på tillkomsten av de
nya förstörelsemedlen, de fruktansvärda
atom- och vätebomberna med deras
förödande verkan för storstäder och
andra platser. Jag syftar också på den
snabbare flyghastigheten och den därigenom
uppkommande kortare förvarningstiden
för befolkningen mot ett
kommande fientligt flyganfall. Allt detta
är ju nära nog revolutionerande ting
för ett civilförsvar, förhållanden som
den arbetande civilförsvarsutredningen
naturligtvis måste lägga till grund för
sitt arbete.

Jag har bara velat påpeka dessa förhållanden,
att vi alltså världen över
torde befinna oss i en brytningstid vad
civilförsvaret beträffar.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Det var ju intressanta
synpunkter herr Lindholm framförde
i sitt anförande, men jag vill i likhet
med herr Åkerström säga, att det nog
bleve mycket svårt att komma fram på
de linjerna. Jag vill nöja mig med att
säga att vi har två utredningar för civilförsvaret,
och vi får väl avvakta och
se vilka förslag de kommer med och
vad remissmyndigheterna har att yttra
över de olika förslagen. Sedan får ju
riksdagen möjlighet att ta ståndpunkt.
Intill dess anser jag att vi utan vidare
kan ta det förslag som här föreligger.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till vad
statsrådet Hedlund här anförde säga,
att det gläder mig att regeringen inte
har tagit ståndpunkt till denna skolverkskyddsorganisation.
Men jag vill
hänvisa till att man från civilförsvarsstyrelsens
sida i september månad 1954
skickade ut anvisningar för anordnande
av ett sådant skolverkskydd. Det har
tydligen skett utan att regeringen varit
engagerad, och det finner jag vara
ganska anmärkningsvärt.

Man säger också i dessa anvisningar
hur det hela skall vara organiserat.
Det skall vara ledning, verkskyddsledare,
ersättare, brandtjänst osv., och det
framgår även hur denna skolverkskyddsorganisation
skall planläggas.
Men vi befinner oss nu i ett läge då
hela organisationen är under omprövning.
Man är väl ganska klar över att
man i varje fall i tätorterna inte lär
kunna bedriva någon skolverksamhet
under krig utan att man då får evakuera
dessa skolor. Om det då tjänar nå -

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

gonting till att nu skaffa detta material
och kosta på de pengar som fordras för
utbildningen och uppbyggandet av denna
organisation, det är detta jag har
ställt mig mycket tveksam till i det
läge som nu är.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Man säger här att jag
har tagit ut i förskott och sträckt mig
något längre än skinnfällen räcker. Jag
vill bara på den punkten säga, att som
ledamot av andra kammaren har jag
väl ändå den obestridliga rätten att
framföra synpunkter på ett spörsmål,
som är föremål för en ganska ingående
debatt i vårt land. När jag har studerat
denna fråga har jag faktiskt kommit
till det resultatet, att man inte kan
komma ifrån arbetsmarknadssynpunkten,
och om utvecklingen går i den riktningen
att vi tvingas acceptera de synpunkter
som ÖB har lagt på sin utredning,
blir arbetsmarknadssynpunkten
ännu mera markerad än den har varit
tidigare. Det är därför som jag menar
att man på något sätt måste genomföra
en samordning med arbetsmarknadsstyrelsen
och dess arbete. Man kan inte ha
så ordnat i vårt land att man har två
instanser som förfogar över en väsentlig
del av det svenska folkets arbetskraft
var och en för sig, utan det måste
samordnas, och det har icke skett hittills.

Det var kanske naturligt att de utredningar
som gjordes före 1948, innan
arbetsmarknadsstyrelsen blev ett fast
ämbetsverk på samma sätt som i dag,
glömde bort arbetsmarknadsstyrelsen i
diskussionerna. Men jag tycker inte att
man borde glömma den nu.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Med anledning av departementschefens
konstaterande, att
civilförsvaret befinner sig i ett brytningsskede,
har jag behov av att göra
en kompletterande reflexion. Hans
konstaterande är fullständigt riktigt,

Verkskyddsmateriel m. m.

både med hänsyn till militärtekniken,
som herr statsrådet påpekade, men också
med hänsyn till hela det beträngda
investeringsläge, som över huvud taget
råder här i landet. Med hänvisning till
vad utskottet skrivit under en föregående
punkt beträffande civilförsvaret
måste man fråga sig, om det är riktigt
att medan allt flyter på detta område
och utredningar pågår förbruka pengar
i den skala som man här gjort.
Nog får man förstå att det bidrager till
den förtroendekris, som efter vad herr
Lindholm med full rätt konstaterat råder
beträffande civilförsvaret, att man
i ett läge, då man inte vet, vilka krav
som den moderna militärtekniken kommer
att ställa på t. ex. skyddsrumsbyggandet,
för specialskyddsrum och allmänna
skyddsrum disponerar dels statliga
medel, dels kommunala medel i en
så betydande omfattning som det här
är fråga om, samtidigt som mycket stora
allmänna investeringsändamål totalt
måste eftersättas.

Här konstateras under punkt 200 i
utlåtandet, att man icke är bunden vid
en viss utbyggnadstakt utan att man på
centralt håll har möjlighet att göra de
förskjutningar, som befinns påkallade.
Jag skulle därför vilja hemställa till
herr statsrådet att resa ut i landet och
titta på en del av de jag vågar säga
oerhört påkostade skyddsrumsanläggningar
som här utföres samtidigt som
skolor och andra ändamål, som är i
högsta grad angelägna, måste stå på
väntelistan. Kan detta byggande verkligen
vara riktigt i ett läge, där vi icke
vet vilka krav som kommer att ställas
på dessa byggnationer och om vi över
huvud taget i ett kritiskt läge kommer
att få användning för dem, än mindre
om de fyller sitt ändamål? Som herr
Lindholm påpekade tror jag att det
även i detta stycke finns anledning till
allvarlig självrannsakan från både civilförsvarsstyrelsens
sida och de myndigheters,
under vilka civilförsvarsstyrelsen
sorterar.

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Verkskyddsmateriel m. m.

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! Vi har ju kommit att ta
upp en principdebatt på den sista
punkt i utlåtandet, som rör civilförsvaret,
fastän kammaren redan har beslutat
beträffande samtliga övriga
punkter om civilförsvaret. Det kanske
är litet oegentligt. Jag erkänner för min
del, att vi befinner oss här i en litet
underlig situation. Vi har över hela
linjen bifallit Kungl. Maj:ts förslag, vilka
i sin tur bygger på civilförsvarsstyrelsens
anslagsäskanden. Men nu är det
så, som herr Lindholm erinrade om, att
civilförsvarsstyrelsen tillsammans med
arméstaben har utarbetat en promemoria,
som tyder på att man inom civilförsvarsstyrelsen
har ändrat uppfattning
angående planläggningen av civilförsvaret.
Jag''menar att vi har faktiskt
beslutat på grundval av förslag
från civilförsvarsstyrelsen, som denna
styrelse kanske inte står för i dag. Jag
har funderat på om inte det riktigaste
hade varit att återremittera hela frågan
så att utskottet kunnat inhämta civilförsvarsstvrelsens
yttrande, huruvida
styrelsen nu vill ha en annan anslagsfördelning
på grund av sin ändrade
uppfattning angående planläggningen.

Det är ju synnerligen värdefullt att
detta ämne diskuteras och att alla möjliga
synpunkter kommer fram. Men å
andra sidan tycker jag nog liksom herr
Åkerström, att det kanske kan vara
risk med att alltför mycket diskutera
detta inför öppen ridå. I varje fall är
det uppenbart, att det bidrar till att öka
den misstro och den villrådighet, som
otvivelaktigt finns bland dem som arbetar
inom civilförsvaret.

Beträffande den promemoria som nu
har gjorts upp av civilförsvarsstyrelsen
och arméstaben, är det ju framför allt
de senaste erfarenheterna om vätebombens
verkningar, som har gjort, att man
så att säga börjat tänka om. Jag har
emellertid för min del kommit till den
uppfattningen, att den promemorian
kanske inte är så märklig till sitt sak -

liga innehåll, utan mera med hänsyn
till sin tillkomst och framför allt publicering.
Det pågår ju som här sagts utredning,
och jag är själv med i 1953
års civilförsvarsutredning. Det är ganska
ovanligt, att man inom ett verk
utan kontakt med en pågående parlamentarisk
utredning sätter i gång en
s. k. utredning och offentliggör och gör
reklam för de resultat man kommit till
på sådant sätt, att allmänheten fått den
uppfattningen, att nu är civilförsvarsproblemet
löst. Så enkelt är tyvärr inte
det hela. Promemorian har inte, så vitt
jag förstår, bidragit till att minska den
misstro och villrådighet som otvivelaktigt
finnes bland dem som arbetar
inom civilförsvaret. Allmänheten frågar
sig nu hur man skall handla.

Detta är en utomordentligt allvarlig
fråga. Vi vill inte offra ett enda öre
mer på civilförsvaret än som är nödvändigt,
men å andra sidan vill vi inte
ta några onödiga risker. Det är så
många avvägningsfrågor — herr Lindholm
har varit inne på detta — och så
utomordentligt besvärliga saker, att vi
nog får lugna oss så att vi åtminstone
tänker igenom dem litet grand innan
vi kommer med förslag.

Som det tidigare sagts går ju promemorian
ut på att man skall utrymma
95 procent av bl. a. Stockholms stad
och andra städer ner till 15 000 invånare.
Det är förfärligt lätt sagt och
mycket enkelt att komma med sådant
program. Men vi måste tänka igenom
i vad mån det över huvud taget är möjligt
att realisera en sådan sak, hur nödvändig
den än kan vara. Jag tror att
vi inte har annat att göra än att tills vidare
arbeta efter de linjer som vi har
gått in för. Så förfärligt revolutionerande
omvälvningar i planläggning och
organisation tror jag inte är möjliga
att åstadkomma.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Som lekmannarepresentant
i civilförsvarsstyrelsen och som

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

ledamot av en tidigare utredning på
civilförsvarets område skall jag be att
få säga några ord.

Det har från herr Lindholms och
herr Ståhls sida talats om en förtroendekris
vad beträffar civilförsvaret.
Jag tror inte man skall överdriva innebörden
av det ordet. Det kanske ändå
är på det sättet när man ser på civilförsvaret,
att intresset stiger och sjunker
i förhållande till läget i världen.
Så snart vi tror, att det blir litet lugnare,
ser vi gärna efter, om vi kan få ned
kostnaderna för detta ändamål, och det
är i och för sig inte något fel i det.

Vad som närmast föranledde mig att
begära ordet var herr Ståhls uttalande
om att det för närvarande sker felinvesteringar
i fråga om skyddsrummen.
Jag tycker nog att i det avseendet
har både herr Lindholm och herr Ståhl
varit litet för snabba i sina omdömen.
Det är alltid lätt att vara efterklok,
och den revolutionerande utveckling
som faktiskt skett och som statsrådet
omnämnde beträffande bland annat vätebomben
har inte varit möjlig att förutse
tidigare.

Jag vill också till herr Ståhl säga att
de skyddsrum som vi bygger i berg
kommer att bereda ett gott skydd åtminstone
i vissa situationer även emot
t. o. m. vätebomber. Jag skall sedan
inte gå in på att det kanske blir svårt
att få ut folket ur dessa skyddsrum, men
att det är stabila saker som åstadkommes
är säkert.

Det är alldeles klart — därom är jag
ense med herrarna — att man får bedöma
läget ifrån de nya erfarenheter
och rön som göres, men det är detta
som de sittande utredningarna skall
göra. Det vare mig fjärran att förmena
herr Lindholm att i kammaren komma
med så många förslag som helst till
lösning av dessa problem, men den
riktiga gången måste vara, som herr
Åkerström sade, att när det sitter den
Löfgrenska utredningen som skall brottas
med dessa problem, får vi såsom vi

Verkskyddsmateriel m. m.

brukar göra avvakta det resultat som
utredningen kan komma till.

Vidkommande civilförsvarsstyrelsens
promemoria tycker jag inte heller att
styrelsens åtgärd skall betraktas som
alltför, skall vi säga, problematisk. Jag
betraktar det inte som någon belastning
för styrelsen att den gjort denna
utredning på eget bevåg. Snarare kan
man säga att det vittnar om en viss
initiativförmåga. Vad som här skett är
bara såvitt jag förstår, att när denna
promemoria redovisats till chefen för
inrikesdepartementet, kommer den i
vanlig ordning —- vilket kanske redan
skett — att remitteras till den sittande
utredningskommittén. Sedan kan man
alltid diskutera, hur intim kontakten
borde ha varit mellan styrelsen och
utredningskommittén i detta fall.

Jag har velat anföra den synpunkten,
herr talman, att man inte bör vara
alltför snabb med sina omdömen både
när det gäller civilförsvaret över huvud
taget och civilförsvarsstyrelsens åtgärder
i detta fall, utan göra så, som eljest
är kutym — avvakta det resultat som
de sittande utredningarna kan komma
till. Tids nog blir det då tillfälle att ta
upp dessa saker i riksdagen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill först säga till
herr Lindholm, att han missuppfattade
mig när han påstod att jag skulle sagt
att han för sin del hade sträckt sig
längre än skinnfällen räckte. Jag sade
bara att om vi skulle sträcka oss så
långt i utredningen som herr Lindholm
tänkte sig, så skulle utredningen
nog sträcka sig längre än skinnfällen
räckte, med andra ord gå utöver sina
direktiv.

I sitt sista anförande uttalade herr
Thapper att han tyckte det var bra att
civilförsvarsstyrelsen gjort sin utredning.
Men, herr Thapper, är det en
utredning man har gjort? Det ligger
så till att 1953 års utredning, där jag
är med, sysslar precis med detta och

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Verkskyddsmateriel m. m.

gör en verklig utredning. Men vad försvarsstaben
och civilförsvarsstyrelsen
gjort betraktar inte jag som en utredning,
utan det är ett par man som satt
sig vid ett skrivbord och haft tillgång
till en del statistik, och så har man
skisserat hur man tycker det bör vara,
ifall det eller det inträffar. Jag måste
säga mig att uttrycket »utredning» innehåller
något mycket mera än denna
begränsade arbetsuppgift som är en
skrivbordsprodukt och ingenting annat.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag skall inte tvista
med herr Åkerström om vi skall kalla
det utredning eller något annat. Det
har underordnad betydelse. Vad det
innehåller är ändå ett försök till en
bedömning av en vätebombs verkningar
över vårt samhälle. Säg att det är
en bedömning. Men vad man här kan
tvista om är om detta inte skulle fallit
under den nuvarande utredningskommitténs
arbete. Jag tycker att på den
punkten är inte någon större skada
skedd, när ändå materialet ställs till
utredningskommitténs förfogande.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är bara en synpunkt
jag vill anföra i anslutning till
herr Thappers uttalande att jag skyndat
för fort med mitt yttrande och att jag
borde ha väntat på de andra utredningarna.

Om man är beredd att acceptera vad
som framkommit i överbefälhavarens
utredning är det ostridigt att jag har
rätt när jag säger, att denna fråga berör
hela arbetsmarknaden. En förutsättning
för att förslaget skall kunna genomföras
är att man kan omställa hela den svenska
arbetsmarknaden. Det är ändå ett
problem som i första hand angår arbetsmarknadsstyrelsen
som sådan.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Till herr Lindholm vill
jag säga — jag har sagt det redan förut

—■ att jag har inte något att invända
emot att han kommer med ett sådant
förslag som att arbetsmarknadsstyrelsen
kopplas in. Om detta förslag är riktigt
eller oriktigt kan jag inte för dagen bedöma.
Det är möjligt att herr Lindholm
kan göra det. Jag menar att man på den
punkten får avvakta det resultat, som
utredningen kommer till.

Det är väl riktigt att det har hänt en
en del, sedan vi inom 1945 års civilförsvarsutredning
sysslade med dessa ting
— bl. a. har ju arbetsmarknadsstyrelsen
tillkommit som statligt verk — men
det må de nuvarande sakkunniga få ta
ställning till, som jag sade förut.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 205—222

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 223

Lades till handlingarna.

§ 13

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nedläggande av
garnisonssjukhuset i Skövde m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Yrkesundervisning och folkbildning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
72, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1955/56 till yrkesundervisningen
samt till folkbildningsåtgärder
i övrigt m. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Understöd åt handelsgymnasier — Bidrag till textilinstitutet i Borås

Punkten 8

Understöd åt handelsgymnasier

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet vid
denna punkt i det enda syftet att fästa
uppmärksamheten vid och stryka under
en opinionsyttring, som utskottet har
givit till känna och som ur min synpunkt
och ur de motionärers synpunkt,
som anmält sig i detta ärende, är alldeles
särskilt värdefull.

Den omständigheten, att Jönköpings
handelsgymnasium inte heller i år kunnat
komma i fråga för statsbidrag, kan
självklart inte framkalla några glädjeyttringar
på håll, där man haft och
har tillfälle att närmare följa utvecklingen
av denna i alla avseenden föredömligt
uppbyggda och ledda läroanstalt.
Vi kände oss besvikna i fjol, vi
känner oss besvikna också i år, detta
därför att det föresvävat oss att det
det dock förefunnits rätt starka sakskäl
för ett ställningstagande som inneburit,
att Jönköpings handelsgymnasium
fått prioritet denna gång. Jag
vill rikta uppmärksamheten på att vårt
handelsgymnasium alldeles särskilt
strikt har iakttagit de bestämmelser
som gäller för statsunderstödda handelsgymnasier.
Det tycks mig som om
den omständigheten borde ha kunnat
på ett lämpligt sätt premieras, så att
skolan redan nu fått komma i åtnjutande
av statsbidrag. Nu har emellertid
utskottet, som jag nyss sade, givit
till känna en mening här, som jag skulle
vilja fästa uppmärksamheten vid och
ge min livliga anslutning till. Utskottet
säger att det förväntar, att departementschefen
nästa år låter Jönköpings
handelsgymnasium komma upp i den''
grupp, som åtnjuter statsbidrag, med
det goda detta innebär. Det ligger häri
en klar anvisning och en bestämd uppfordran;
jag vill som sagt stryka under
detta.

Jag har, herr talman, i detta sammanhang
icke något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 9—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Bidrag till textilinstitutet i Borås
Kungl. Maj:t hade (punkt 303, s. 600
—603) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 100 900 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av
herr Sjölin m. fl. väckt motion (II: 58),
vari hemställts att riksdagen måtte besluta,
att även facklärare vid textilinstitutet
i Borås med inplacering i löneklasserna
25—28 skulle erhålla uppflyttning
två löneklasser och alltså inplaceras
i löneklasserna 27—30,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Magnusson m. fl. (I: 315) och
den andra inom andra kammaren av
herr Lundqvist m. fl. (11:255), i vilka
hemställts att riksdagen till Bidrag till
textilinstitutet i Borås för budgetåret
1955/56 enligt överstyrelsens för yrkesutbildning
förslag ville anvisa förutom
av departementschefen föreslagna
100 900 kronor dels 2 800 kronor för
facklärarnas löneförbättring, dels 1 500
kronor för extralärares och assistenters
löneförbättring eller sammanlagt
105 200 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:315 och 11:255 samt 11:58, till Bidrag
till textilinstitutet i Borås för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 100 900 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Hesselbom, Arrhén, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Bidrag till textilinstitutet i Borås

måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med bifall till motionerna
I: 315 och II: 255 samt II: 5’8
till Bidrag till textilinstitutet i Borås
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 105 200 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Man får väl säga, att
den fråga som behandlas under punkt
12 i föreliggande utskottsutlåtande inte
hör till storleksordning nummer ett.
Inte desto mindre är den av den vikt
att jag vill säga några ord om densamma.
För textilinstitutet i Borås och
dem denna fråga gäller är den viktig
nog. Såväl motionärernas ståndpunkt
i frågan som reservanternas i utskottet
har mycket starka skäl för sig synes
det mig. ökningen av anslagssumman
med 4 300 kronor är ju synnerligen
blygsam men skulle likväl för
institutet betyda en icke ringa förbättring.

Textilbranschen kämpar som alla vet
en hård kamp för närvarande; på den
saken skall här inte spillas många ord.
Vi kan erinra om att mekanisering och
effektivisering utan höjning av arbetsstyrkan
av statsmakterna i skilda sammanhang
rekommenderats som vägen
ur down-läget. Vi tror att hög teknisk
standard är en av vägarna till förbättrad
lönsamhet. Men det är ju solklart
att rationaliseringen främst åvilar
teknikerna, och därför gäller det
att tillse att utbildningen för dessa blir
så effektiv som möjligt och att de yppersta
lärarkrafter kommer att stå till
förfogande. Både vid Lennings i Norrköping
och i Borås studerar nu ungdom
som dyrt får betala sina studier.
Jag känner inga motsvarande allmänna
statsunderstödda läroanstalter, där eleverna
får betala så höga terminsavgifter
— 500 kronor per läsår — som
vid textilinstituten. Därav bör åtminstone
följa, menar vi då, att de har

tillgång till de allra bästa lärarkrafter.
Jag vill visst inte påstå, att så nu inte
är fallet, men vi hävdar, att de lärare,
som här arbetar — det gäller ju tre
lärares löneuppflyttning — har alla
skäl för sig.

Det bör även påpekas att anslaget
till lärare och assistenter vid Borås
textilinstitut är lägre än det som utgår
t. ex. vid de kommunala yrkesskolorna.
Jag kan omöjligen inse det rimliga
i att denna lilla grupp av lärare skall
behöva avstå från den höjning i lön,
som praktiskt taget alla lärare i motsvarande
ställning kommit i åtnjutande
av.

Jag skall, herr talman, inte här ingå
på textilinstitutets ekonomi och vad
landstinget anslår, utan bara konstatera,
att den sak det här gäller är en
angelägenhet, som jag tror sträcker
sig över hela vårt land. Det är angeläget
att de bästa krafter knyts till den
tekniska utbildning som här ges, och
en förutsättning för detta är ju att
tjänsterna är infogade i riktiga och
skäliga löneklasser. Kungl. överstyrelsen
för yrkesutbildning har ju även
med skärpa framhållit detta.

Vi anser det synnerligen angeläget
att lönesättningen vid textilinstitutet i
Borås blir sådan, att institutet inte bara
kan behålla de lärarkrafter som nu
arbetar där utan också, vad det gäller
nyrekrytering av välkvalificerade krafter,
måste man kunna knyta till institutet
det bästa som står att få här
i landet. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som under punkt 12 i statsutskottets utlåtande
nr 72 avlämnats av herrar Hesselbom
och Arrhén m. fl. Den lilla
summa det gäller, eller höjning från
100 900 kronor till 105 200 kronor, är,
jom vi ser saken, synnerligen väl motiverad.

Häruti instämde herr Sjölin (fp).

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Då jag vid denna punkt

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

har väckt en motion, har jag anledning
att här understryka betydelsen av förslaget
i den reservation som avgivits
och som herr Gustafsson i Borås här
talat för.

Beträffande textilinstitutet i Borås
har vi år efter år återkommit med motioner,
i vilka vi hemställt om större
anslag än vad som f. n. utgår. Vi har
också tagit upp frågan om institutets
omorganisation, så till vida att det
skulle få en huvudman. Närmast har
det då varit meningen att respektive
Älvsborgs läns landsting och Norrköpings
stad skulle bli huvudmän för
instituten i Borås och Norrköping. Om
den saken pågår nu en utredning, och
jag tror att det föreligger vissa möjligheter
att få frågan uppklarad, eftersom
förhandlingar nu upptagits. Redan
1948 förklarade sig vårt landsting i
Älvsborgs län villigt att övertaga huvudmannaskapet
för textilinstitutet i Borås,
och vi hoppas och tror att den
saken skall kunna ordnas.

Här gäller det en mindre fråga, som
det dock enligt min mening är ett rättvisekrav
att ordna upp, nämligen att
rätta till det förhållandet, att ett par
vid institutet anställda lärare blivit
bortglömda i lönehänseende. Att så är
fallet framgår även av skrivningen i
förevarande utskottsutlåtande, där det
heter: »Ett av överstyrelsen för yrkesutbildning
framlagt förslag om höjning
med två löneklasser även för facklärarna,
som nu är placerade i 25—28
löneklasserna, samt om ökning med
1 500 kronor av det för närvarande
med 3 500 kronor uppförda bidragsbeloppet
för avlönande av extra lärare
och assistenter har departementschefen
däremot ansett sig icke böra biträda.»

Som alla vet arbetar textilindustrien
med stora svårigheter. Man bär i det
sammanhanget bl. a. diskuterat frågan
om ökat tullskydd för vår industri, men
jag tror inte att någon berörd part är
inställd på att gå den vägen. I stället
vill man genom större rationalisering

Bidrag till textilinstitutet i Borås

skapa en förbättring av våra konkurrensmöjligheter
inom landet. Därvidlag
är det främst fråga om utbildning av
tekniker och arbetsledare vid Borås
textilinstitut.

Vår hemmaindustri producerar ungefär
två tredjedelar av alla de produkter
vi konsumerar inom landet, och
resten importeras. Den fråga vi ställs
inför är då: Skall vi släpa efter på
industriens område och i detta fall låta
importen överta vår textilmarknad, eller
skall vi ge textilindustrien ökade
möjligheter att hävda sig? Vi motionärer
utgår ifrån att det här gäller att
få kvalificerat folk till textilindustrien,
och en förutsättning härför är i sin
tur att vi har kvalificerade lärare. Vi
anser det därför olämpligt att, som här
skett, skapa en känsla av begången
orättvisa i lönesättningen, så att berörda
befattningshavare känner sig eftersatta
på grund av att de sedan flera
år tillbaka har haft sina löner fastlåsta.

Herr talman! Med understrykande av
vad den föregående ärade talaren
framhållit och med hänvisning till yrkandet
i vår motion II: 255 ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som vid punkt 12 i här förevarande
utskottsutlåtande avgivits av herr Hesselbom
m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Hagård (h) och Andersson i Hyssna
(s).

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Det krav som rests
från motionärernas sida i fråga om
anslagssummans storlek måste ju betraktas
som mycket blygsamt. Hade
det bara gällt dessa 1 500 kronor hade
nog avdelningen liksom statsutskottets
majoritet utan alltför stora samvetsbetänkligheter
kunnat gå motionärerna
till mötes. Vi har samma uppfattning
som de, att det i fråga om denna skola
såväl som alla andra skolor är önskvärt
att få så goda lärarkrafter som

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Understöd åt folkbiblioteksväsendet

möjligt. Därom råder inga delade meningar.
Men vi har en känsla av att
denna fråga dock har en vidare betydelse.
Detta är nämligen uteslutande
en löneteknisk fråga och den har genomgått
den vanliga prövningen i departementet.
Utskottet har inte velat
rucka på Kungl. Maj:ts förslag, då
detta skulle kunna medföra konsekvenser,
särskilt nu sedan allmänna tjänsteförteckningsrevisionen
är genomförd i
sin helhet.

Jag vill erinra om att vi har likartade
skolformer med likartade statsbidrag
och som i viss mån står i samma
beroendeställning gent emot staten.
Det är helt naturligt att inte heller de
kan falla vid sidan av en eventuell åtgärd
sådan som här föreslås. Jag kan
exempelvis peka på Lennings tekniska
skola i Norrköping, Konstfackskolan,
slöjdskolan i Göteborg och en hel del
andra sådana skolor. Det är därför
helt naturligt att utskottet inte har
velat ge sig in på en löneteknisk bedömning
av dessa frågor, ty i så fall
var det omöjligt för utskottet att veta
var man hamnat. Vi har ansett att det
bör ankomma på Kungl. Maj :t att pröva
en sådan fråga som denna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den beträffande
denna punkt avgivna reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sjölin begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
12 :o) i utskottets utlåtande nr 72,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 13—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Understöd åt folkbiblioteksväsendet

Kungl. Maj :t hade (punkt 317, s. 618
—634) föreslagit riksdagen att godkänna
av departementschefen förordade
ändrade grunder för statsbidrag till dels
kommunala och med dem likställda
folkbibliotek, dels ock skolbiblioteken
att gälla, såvitt anginge de förra biblioteken,
från och med den 1 januari 1956
och i fråga om de senare biblioteken
från och med den 1 juli 1955, samt att
till Understöd åt folkbiblioteksväsendet
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 8 588 500 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom första kammaren av
herr Svärd väckt motion (J: 310), vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts förslag under
åttonde huvudtiteln punkt 317 måtte
avslå Kungl. Maj :ts förslag till ändrade
grunder för statsbidrag, i vad avsåge
skolbiblioteken, samt för budgetåret
1955/56 till Understöd åt folkbiblioteksväsendet
anvisa ett förslagsanslag av
6 760 500 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Axel Andersson m. fl. (1:56) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Vinge m. fl. (II: 27),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Gärde Widemar m. fl. (1:216) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (11:263),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Pettersson och Elmgren
(1:55) samt den andra inom andra
kammaren av fröken Vinge m. fl.
(II: 56), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta att elevavgifter vid av
skolöverstyrelsen anordnad biblioteksskola
icke skulle utgå, räknat från 1 juli
1955, samt att anslaget till bibliotekskurser
skulle höjas med 7 000 kronor
till 67 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) godkänna av departementschefen
förordade ändrade grunder för statsbidrag
till kommunala och med dem
likställda folkbibliotek, att gälla från
och med den 1 januari 1956;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionen
I: 310, såvitt här vore i fråga, samt motionerna
I: 56 och II: 27 godkänna av
departementschefen förordade ändrade
grunder för statsbidrag till skolbiblioteken,
att gälla från och med den 1 juli
1955;

c) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionen
I: 310, såvitt här vore i fråga, samt
motionerna 1:55 och 11:56 till Understöd
åt folkbiblioteksväsendet för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 8 588 500 kronor;

d) i anledning av motionerna 1:216
och II: 263 i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet anfört beträffande
biblioteksförhållandena vid
fångvårdsanstalterna.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Arrhén, Skoglund i Do -

Understöd åt folkbiblioteksväsendet

verstorp och Birke, vilka ansett att utskottet
bort under b) och c) hemställa,
att riksdagen måtte b) med bifall till
motionen 1: 310, såvitt här vore i fråga,
samt med avslag å motionerna 1: 56 och
11:27 besluta avslå Kungl. Maj:ts förslag
om godkännande av de av departementschefen
förordade ändrade grunderna
för statsbidrag till skolbiblioteken,
att gälla från och med den 1 juli
1955; och c) i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och med bifall till motionen
1:310, såvitt här vore i fråga,
samt med avslag å motionerna 1: 55 och
II: 56 till Understöd åt folkbiblioteksväsendet
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 6 760 500 kronor;

b) av herrar Ohlon, Boman, Sundelin,
Bengtson, Malmborg i Skövde,
Svensson i Ljungskile, Hoppe samt Widén
och fröken Vinge, vilka ansett att
utskottet bort under c) hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:55 och 11:56 ävensom med
avslag å motionen I: 310, såvitt här vore
i fråga, till Understöd åt folkbiblioteksväsendet
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 8 595 500 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Enligt Kungl. Maj:ts
förslag, som blivit tillstyrkt av statsutskottet,
skall grunderna för statsbidrag
under nästa budgetår ändras i
vad avser skolbiblioteken. Detta kommer
att medföra betydande kostnadsökningar
för staten. Även om upprustningen
av biblioteken måste betraktas
som mycket önskvärd, anser reservanterna
att de nuvarande grunderna med
hänsyn till det statsfinansiella läget
bör bibehållas även i fortsättningen.
Detta skulle innebära att anslagen icke
behöver uppräknas och att man här
alltså kan göra en betydande besparing.

Med dessa få ord ber jag, herr tal -

Nr 14

Onsdagen den 20 april 3 955

Understöd åt folkbiblioteksväsendet

man, att få yrka bifall till reservationen
av herr Arrhén m. fl.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
flera var för sig mycket betydelsefulla
frågor. Vi får en reform av
statsbidragsbestämmelserna när det gäller
folkbiblioteken, innebärande en förenkling
och rationalisering, som jag
tror att många kommunalmän kommer
att hälsa med stor tillfredsställelse.
Vi får också en upprustning av våra
skolbibliotek. På den punkten har alla
statsutskottets ledamöter utom högerrepresentanterna
yrkat bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Det förslag som Kungl. Maj:t och
statsutskottet har lagt fram anser jag
visst inte idealiskt, men det innebär
dock ett mycket stort steg på vägen
mot en förbättring av förhållandena
beträffande våra skolbibliotek. Jag kan
inte hjälpa att jag finner det litet
symptomatiskt att högern gång på gång,
just när det gäller anslagen till folkbildningsarbetet,
har en så negativ inställning.
Jag beklagar detta och tar
mycket bestämt avstånd från den reservation,
som här framförts av herr
Arrhén m. fl.

Frågan om skolbiblioteken var ju
föremål för motioner vid föregående
års riksdag, bl. a. en partimotion från
folkpartiet. Vi framhöll där att det
gällde ett gammalt önskemål från skolöverstyrelsen,
från lärarorganisationerna
och från skolkommissionen.
Denna sade så här: »Biblioteket bör
vara skolans hjärtpunkt. Dess roll kommer
för framtidens skola att vara betydligt
större än den i allmänhet varit
i skolan hittills.»

Vi talar i denna folkpartimotion om
hur biblioteken kan, genom att ställa
till ungdomens förfogande goda böcker,
bli en motvikt mot seriemagasinens

lockelser. Vi talar om biblioteken som
ett hjälpmedel i skolans vanliga fortlöpande
undervisning. Man vill ju, vilket
är mycket betydelsefullt, i den nya
skolan lära eleverna att arbeta på egen
hand och själva ta reda på litet av vad
de behöver veta, och för det behövs
goda bibliotek. Detta har man sedan
länge insett för läroverkens vidkommande.
Det kan behövas en upprustning
där också. Medan läroverken dock
har bibliotek, har det i många av våra
skoldistrikt hittills saknats skolbibliotek.

Vi sade i fjol i folkpartimotionen, att
det är vår bestämda uppfattning, att
en lösning av denna fråga inte kan
uppskjutas utan allvarliga risker för
den svenska folkskolans standard, och
vi förväntade, att förslaget efter bearbetning
så snart som möjligt skulle
komma på riksdagens bord. Jag är därför
glad åt det förslag som nu kommit,
och trots att jag på en del punkter skulle
velat ha en viss annan utformning,
vill jag i denna del helt ansluta mig
till utskottets inställning.

Från skolbiblioteken kommer jag
över till biblioteksskolan — den institution
alltså, som ger så att säga
slututbildningen åt våra bibliotekarier
vid folkbiblioteken. För att komma in
i denna biblioteksskola skall man i regel
ha avlagt akademisk examen, och
man får först genomgå en tids oavlönad
elevtjänstgöring, varigenom man
får praktisk biblioteksutbildning. Under
hela denna tid växer alltså studiekostnaderna.
Sedan skall man som en
avslutning deltaga i den av skolöverstyrelsen
anordnade sexmånaderskursen.
Förutom kostnader, som eleverna
då regelmässigt har för att uppehålla
sig i Stockholm, skall de betala en kursavgift
på 250 kronor — den kommer
som en toppbelastning på de övriga
kostnaderna.

Vi är en del motionärer från olika
partier, som ansett detta vara orimligt.
Det visar sig att kostnaderna för stats -

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

verket, om man skulle avskaffa dessa
elevavgifter, komme att bli ungefär
7 000 kronor. Jag vill vädja till kammarens
ledamöter att på den punkten
bifalla reservationen av herr Olilon
m. fl.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Herr Birke fattade sig
mycket kort om det föreliggande förslaget
om förstärkning av anslagen till
folkbiblioteksväsendet, framför allt då
i vad det gäller skoländamål. Jag skall
också fatta mig mycket kort, men jag
hoppas verkligen att inte högern över
lag står bakom herr Birkes yrkande.
Jag har svårt att tänka mig i varje fall
att de ledamöter av partiet i denna kammare,
som har sin verksamhet på skolans
område, skulle kunna ansluta sig
till herr Birkes ståndpunkt.

Denna reformverksamhet kan vi ju,
herr talman, inte uppskjuta. Den följer
av övriga reformer på skolans område.
Skolbiblioteket intar en mycket central
plats i den moderna undervisningen,
och det kanske får ännu större betydelse
i morgondagens skola. Jag tycker
för min del att högern kunnat söka ett
utlopp för sin besparingsaktion på
andra punkter av riksstaten. Det är inte
riktigt att göra en sådan på denna speciella
punkt.

Jag delar alltså de synpunkter, som
fröken Vinge har anfört på denna punkt.
Fröken Vinge har emellertid också yrkat
bifall till en reservation, som skulle
innebära att man inte avgiftsbelade
kurserna för biblioteksskolans elever.
Visserligen kan det, lierr talman, sägas
att det här gäller ett litet belopp,
men å andra sidan får väl inte de olika
beloppens storlek vara avgörande för
i vilken ordning avgifterna på olika
utbildningsvägar skall tagas bort. Det
gäller dessutom här en mycket kort
kurs — om jag inte missminner mig,
omfattar den endast sex månader —
och den kommer på ett mycket sent

Understöd åt folkbiblioteksväsendet

stadium av kursdeltagarens utbildningsbana.
Många av eleverna torde därför
redan ha anställning vid bibliotek, från
vilka de således är tjänstlediga. Man
kan t. o. in. förutsätta att åtminstone
en del av dem får behålla någon del
av sin lön under kurstiden.

Herr talman! Med hänsyn härtill och
till den stora ko, som nu väntar på
förbättringar av studiebidrag och på att
avgifterna för olika slag av utbildning
skall avskaffas, så har utskottet inte
kunnat finna det motiverat att redan
nu införa avgiftsbefrielse från den speciella
utbildning det här gäller.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
uppenbarligen stött sitt avslagsyrkande
beträffande motionen därpå, att man
inte, när det gäller frågan om avgifternas
borttagande, bör utvälja denna utbildning
framför hela raden av andra
utbildningsvägar.

Jag vill först och främst erinra om
att vi på avdelningen och utskottet över
huvud taget har ett mycket stort och
levande intresse för att utvecklingen
skall gå i den riktningen, att utbildningsvägarna
blir i stort sett avgiftsfria,
och det är väl inte för mycket
sagt att vi redan med en viss frimodighet
har gett oss i kast med den uppgiften,
att ta bort avgifterna. Nu är det
bara fråga om i vilken ordning man
skall fortsätta. Vi som står för reservationen
har menat, att det finns alldeles
särskilda skäl för att man skall ta just
denna utbildningsväg. Det förhåller sig
så, att det ställs, såvitt jag kan förstå,
förhållandevis mycket höga krav på
kompetens hos dem, som vill bli bibliotekarier.
De skall ha filsofie kandidatexamen
ocli dessutom på denna bibliotekskurs,
en ganska dyrbar utbildning
alltså. När de sedan kommer ut blir de
placerade — vill jag minnas — i 19 lönegraden.
Kostnaderna för utbildningen

5 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr lb

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Understöd åt folkbiblioteksväsendet

tycker vi icke står i rimligt förhållande
till den lön, som de får. Detta kan väl
på sitt sätt sägas vara en motivering för
att man inte onödigtvis skall göra denna
utbildning dyr. Detta är det ena.

Det andra är vad saken skulle kosta
staten. Vår avdelnings ärade och kloke
ordförande menar, att man, när det
gäller utväljandet av de utbildningsvägar
som skall göras avgiftsfria, inte får
låta kostnaderna vara avgörande. Vi
vet allesammans, att vi haft stor lust
att ta bort andra och större avgifter,
men vi har varit tvungna att säga nej.
Ett borttagande måste nämligen ur statsfinansiell
synpunkt vara något rätt betänkligt.
Det har som antytt då varit
fråga om ganska stora summor. Ur
statsfinansiell synpunkt kan emellertid
inte 7 000 kronor betyda något. Vi tycker,
herr talman, att det kan vara rimligt,
att de, som måste skaffa sig en så
dyr utbildning, kan få denna påbyggnad,
bibliotekskursen, gratis. Jag yrkar,
herr talman, bifall till reservationen av
herr Ohlon m. fl.

Överläggningen var härmed slutad.
På därå given proposition biföll kammaren
till en början utskottets i mom.
a) gjorda hemställan.

Beträffande mom. b) framställde
herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Arrhén m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Eriksson i Stockholm begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
22:o) mom. b) i utskottets utlåtande
nr 72, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) a) av herr Arrhén
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fru Eriksson i Stockholm
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
179 ja och 19 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Slutligen gav herr andre vice talmannen
propositioner rörande utskottets
hemställan i momentet c), nämligen
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan
i denna del; 2:o) bifall till den
av herr Arrhén m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del; samt 3:o)
bifall till den av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr
andre vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Vinge begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits propositionen
om bifall till reservationen av
herr Ohlon m. fl. följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
22:o) mom. c) i utskottets utlåtande
nr 72, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Onsdagen den 20 april 1955 Nr 14

Utbildning av studieledare för folkbildningsarbetet in. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Vinge begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 131 ja och 56 nej, varjämte
21 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. d)

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 23—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Utbildning av studieledare för folkbildningsarbetet
m. m.

Kung], Maj:t hade (punkt 326, s. 641
•—643) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 88 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Norman m. fl. (I: 69)
och den andra inom andra kammaren
av fru Sjöstrand m. fl. (11:85), i vilka
hemställts att riksdagen måtte bevilja
ett anslag av 50 000 kronor att ställas till
skolöverstyrelsens förfogande för utbildnings-
och fortbildningskurser för
musiklärare.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ls förslag
samt med avslag å motionerna 1: 69
och 11:85, till Utbildning av studieledare
inom folkbildningsarbetet in. m.
för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 88 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av fröken Vinge.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

VINGE (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlade
utskottet bl. a. en motion, där
man har begärt ökade anslag för utbildnings-
och fortbildningskurser av
musiklärare. Utskottet har avslagit denna
motion. Jag har anslutit mig till utskottets
uppfattning. Vi har hänvisat
till att man på nästföljande punkt i denna
proposition har vidtagit en höjning
med så mycket som 400 000 kronor.
Den punkten avser bidrag till studieförbunden
för organisations- och administrationskostnader.
Men ur detta anslag
får också anslag utgå för det ändamål
som avses i förevarande motion.
Det är detta som är anledningen till att
jag har varit med om att avslå motionen.
Nu har det framhållits, att det är
risk för att studieförbunden kommer
att anse, att de behöver hela detta anslag
för sin organisationsverksamhet
och att de inte kommer att anslå några
medel till dessa kurser. Därför vill jag
på detta sätt via kammarens protokoll
rikta en vädjan till åtminstone de största
studieförbunden att anslå medel till
åtminstone någon sådan kurs, då jag
anser ändamålet mycket behjärtansvärt.
Jag har intet annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag.

Fru SJÖSTRAND (fp):

Herr talman! Detta är ett gammalt
önskemål. Jag beklagar, att både departement
och utskott varit så kallsinniga
inför denna begäran om ekonomiskt
bistånd till kurser för lärare i
musikcirklar. Bakom denna motion står
en rad riksdagsledamöter från fyra
olika politiska partier. Motionen påvisar
med all tydlighet det stora behov
av lärare som föreligger för den grundläggande
undervisningen såväl i musik -

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Utbildning av studieledare för folkbildningsarbetet m. m.

cirklar som vid musikskolor. Liknande
framställningar har gjorts vid tidigare
tillfällen i riksdagen. Samma önskemål
har ganska klart uttalats av skolöverstyrelsen,
folkbildningsutredningen,
musikutredningen, folkbildningsförbunden
och musikskolorna, d. v. s. från
alla dem som sysslar med den frivilliga
musikundervisningen och som nu faktiskt
står rådlösa inför bristen på lärare.

Medan denna begäran gång på gång
avslås växer skarorna av musikintresserad
ungdom, som vill ha undervisning
och handledning. Om särskilt anslag
för denna verksamhet var välmotiverat,
när frågan först bragtes på tal,
är behovet i dag skriande. Kommunerna
har på många håll visat sig mycket
intresserade och offrat åtskilligt med
pengar för detta ändamål. Men den
värsta bristen kvarstår i alla fall, den
som kommunerna inte själva kan klara,
nämligen bristen på lärare, bristen på
personer som har sådan pedagogisk utbildning
att de kan undervisa. Just den
grupp ungdomar, som har lust och intresse
att samla sig kring en så trevlig
och förnämlig fritidssysselsättning som
musik, just den gruppen lämnar vi utan
hjälp.

Nu hänvisar utskottet till att anslaget
för utbildning av kommunala musikledare
höjts med 4 000 kronor. Men vad
förslår det? De kommunala musikskolorna,
som för övrigt inte står under
studieförbunden, torde ha tillsammans
minst 500 lärare, och då är 4 000 kronor
som en droppe i havet. Vidare höjs
bidraget till studieförbunden för organisation
och administration med 400 000
kronor, som fröken Vinge påpekade.
Detta är naturligtvis i högsta grad tacknämligt.
Av detta anslag, sägs det, må
utgå bidrag till studieledarkurser även
i musik. Sker detta? Jag vågar svara
nej. ABF, som är det största förbundet
och får de flesta slantarna och därför
borde kunna ordna åtminstone någon
kurs för musikledare, hade 1953 ingen
musiklärarkurs utan endast en kurs för

sångledare. Under hand har jag hört,
att det inte heller i år blir någon kurs
för instrumentalmusiklärare. Även om
man vågade anta att ABF och exempelvis
IOGT, som har visat ett mycket
stort musikintresse, ordnade var sin sådan
kurs, hur långt skulle dessa kurser
förslå, när det är flera hundra lärare
som saknar utbildning?

I utskottsutlåtandet sägs att denna utbildningsfråga
bör inordnas i ett större
sammanhang. På vad sätt och när? Det
hade varit bättre, om utskottet till en
början sagt ifrån, att av det ökade bidraget
till studieförbunden skall en del
användas till musikledarkurser, eller
skrivit, att utskottet förutsätter, att så
skall ske. När ingenting sagts om detta,
blir det som det förut varit och ingen
förbättring sker på detta viktiga och,
jag skulle vilja säga, levande område.
Här behöver man inte agitera för att
få deltagare till cirklarna, som man
måste göra på många andra områden.
Här strömmar ungdomen till själv.

Herr talman! Med tanke på alla dem
inom folkbildningsarbetet och den
folkliga musikundervisningen, som med
så stora uppoffringar av egen tid och
egna krafter på många håll tagit ansvaret
för denna verksamhet utan någon
som helst uppmuntran från statsmakterna,
och framför allt med tanke på
den ungdom, som i musiken söker sin
fritidsverksamhet, yrkar jag bifall till
motion nr 85 i andra kammaren.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, söm
följde av bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 32—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Punkten 35

Utbildning av ungdomsledare

Kungl. Maj:t hade (punkt 330, s. 647)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
reservationsanslag av 381 500 kronor.

1 detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Svärd (I: 321)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg i Malmö m. fl.
(11:343), i vilka hemställts, såvitt här
var i fråga, att riksdagen måtte vid behandling
av punkt 330 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 161 250 kronor för budgetåret
1955/56 till Utbildning av ungdomsledare.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte — med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 321 och II: 343, såvitt här vore ifråga
— till Utbildning av ungdomsledare för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 381 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Arrhén, Skoglund i Doverstorp och
Birke, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:321 och
II: 343, såvitt här vore i fråga — till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 161 250 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr BIRKE (h):

Herr talman! När riksdagen under
förra året hade att ta ställning till den
nya nykterhetspolitiken förelåg det
också förslag till främjande av ungdomens
förenings- och fritidsverksamhet.
Kungl. Maj:t begärde vid det tillfället
inle mindre än 2,6 miljoner kronor för
skilda ändamål. Bl. a. begärdes 1 miljon
kronor till ungdomens fritidsverk -

samhet, 381 500 kronor till utbildning
av ungdomsledare och 302 400 kronor
för bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationerna samt
250 000 kronor för utrustning av vissa
föreningslokaler.

Från högerns sida anmäldes vid det
tillfället vissa betänkligheter mot dessa
väl högt tilltagna belopp. Det ansågs
att anslaget till utbildning av ungdomsledare
var väl högt beräknat, eftersom
man inte hade några erfarenheter av
de resultat, som ungdomsledarkurserna
syftade till. Den ståndpunkt vi intog
förra året i dessa frågor har vi inte
funnit anledning att frångå. Det statsfinansiella
läget är fortfarande av den
art att alla de besparingar som är möjliga
måste vidtagas.

Detta får nu inte fattas så, att vi på
vårt håll inte skulle vilja veta om något
samhällsstöd till ungdomens fritidssysselsättning.
Det är ett problem som
fordrar allvarlig uppmärksamhet. Det
stöd och den ekonomiska hjälp, som
man från samhällets sida bör ge på
detta område, bör under nuvarande
omständigheter tilldelas de organisationer,
där ungdomsverksamhet sedan
gammalt har bedrivits, så att det finns
garantier för att pengarna verkligen
kommer ungdomen till godo. En splittring
av anslaget kan jag för min del
inte anse vara tillrådlig. Det anslag som
reservanterna under denna punkt vill
tillstyrka bör oavkortat gå till Sveriges
riksidrottsförbund.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid punkt 35
fogade reservationen av herr Arrhén
m. fl.

Häruti instämde herr Hagberg i
Malmö (h).

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! De anslagsfrågor som
här föreligger till behandling handlades
ju — som herr Birke påpekade
— även i fjol av utskottet. Vi hade
inom utskottet då samma motioner att
behandla som i år.

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

Vi hörde här av herr Birke, att man
i det parti som han representerar inte
har ändrat uppfattning. Det har man
inte heller gjort från utskottets sida.
Jag yrkar således bifall till utskottets
förslag på denna punkt.

Detta anslag tillhör dem som utgår
till förmån för en intensifiering av
ungdomsverksamheten. Anslaget kom
till i samband med den stora nykterhetsreform
som beslöts under föregående
år och som i år skall träda i tilllämpning.
Herr Birke angav som motiv
för sitt yrkande angelägenheten att
spara. Är det i detta speciella fall så
säkert? Om man genom detta anslag
kanske skulle kunna spränga en hel del
gäng och dylikt och i stället leda in
ungdomen på sundare banor och därmed
också i någon mån minska tillströmningen
till ungdomsanstalter och
ungdomsvårdsskolor, då kunde det tänkas
att man indirekt gjorde en besparing
i detta fall. Det är således inte alls
säkert att man genom att strypa en
sådan här verksamhet når en effektiv
besparing.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 36

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet Kungl.

Maj:t hade (punkt 331, s. 647)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
förslagsanslag av 1 1)00 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft fyra motioner.

I de under nästföregående punkt angivna,
av herrar Svärd samt Hagberg i
Malmö m. fl. väckta, likalydande mo -

tionerna I: 321 och II: 343, hade hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen
måtte avslå vad Kungl. Maj:t
hemställt under punkt 331 i åttonde
huvudtiteln till Bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:321 och 11:343,
såvitt här vore i fråga — till Bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:97 och 11:86
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Arrhén, Skoglund i Doverstorp och
Birke, vilka ansett att utskottet under I.
bort hemställa att riksdagen måtte —
med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
— bifalla motionerna I: 321 och II: 343,
såvitt här vore i fråga, och till följd härav
besluta att förslagsanslaget till Bidrag
till ungdomens fritidsverksamhet
icke skulle uppföras å riksstaten för
budgetåret 1955/56.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

GEZELIUS (h>:

Herr talman! Den 16 juni 1954 hemställde
Sveriges riksidrottsförbund hos
Kungl. Maj:t, att förbundet i fråga om
villkoren för erhållande av bidrag ur
anslaget till ungdomens fritidsverksamhet
skulle jämställas med av överstyrelsen
godkänt studieförbund. Den 18
november 1954 förklarade skolöverstyrelsen
i avgivet yttrande, att den fann
Riksidrottsförbundet med hänsyn till
sin omfattning och organisation ägnat
att bli huvudman för här avsedd fritidsverksamhet
samt att enligt överstyrelsens
uppfattning riksdagens medverkan
vore erforderlig för ändring av
de i 1954 års kungörelse antagna bestämmelserna
om huvudmannaskap.

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer

Emellertid ansåg överstyrelsen det vara
lämpligt, att frågan om en ändring av
sistnämnda bestämmelser skulle äga
rum först efter utgången av innevarande
budgetår. Starka skäl synes mig
föreligga för en motsatt uppfattning,
således för den meningen, att Riksidrottsförbundet
för sin omfattande
verksamhet till främjande av ungdomens
fritidsverksamhet erhåller ställningen
som huvudman redan nu, då
verksamheten skall planläggas och organiseras
och då man söker finna formerna
för verksamhetens bedrivande.
Omkring 1/5 av alla fritidsgrupper har
idrott på sitt program, och Riksidrottsförbundet
har redan i åtskilliga fall
fungerat som rådgivare när det gällt
programutformning, bidragsgivning etc.
Detta har skett därför att Riksidrottsförbundet
startat förberedelserna för
sin verksamhet tidigare än de andra
förbunden.

De synpunkter som legat till grund
för herr Stenbergs och min motion har
icke godtagits av utskottet. Utskottet
har avstyrkt motionerna därför att man
inte velat föregripa den prövning som
förutsattes äga rum efter utgången av
innevarande budgetår.

Då jag av skilda skäl har anledning
att förmoda, att motionärernas önskemål
kommer att tillmötesgås under
nästa budgetår, har jag, herr talman,
icke något yrkande.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Med hänvisning till
vad jag yttrade under punkt 35 ber
jag nu att få yrka bifall till reservationen
under punkt 36 av herr Arrhén
m. fl.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels

ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 37

Bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer

Kungl. Maj :t hade (punkt 332, s. 648)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
anslag av 302 400 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft de under punkten
35 angivna, av herrar Svärd samt Hagberg
i Malmö m. fl. väckta, likalydande
motionerna I: 321 och II: 343, i vilka
hemställts, såvitt här var i fråga, att
riksdagen måtte avslå vad Kungl. Maj :t
hemställt under punkt 332 i åttonde
huvudtiteln till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisatiotionerna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte — med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:321 och 11:343, såvitt här vore i
fråga — till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer
för budgetåret 1955/56 anvisa ett anslag
av 302 400 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Arrhén, Skoglund i Doverstorp och
Birke, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte — med
avslag å Kungl. Maj:ts förslag — bifalla
motionerna 1:321 och 11:343, såvitt
här vore i fråga, och till följd härav
besluta att anslaget till Bidrag till
instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer
icke skulle uppföras å
riksstaten för budgetåret 1955/56.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

BIRKE (b):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Arrhén
in. fl.

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Lagen om sterilisering

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag ber att yrka bifall
till utskottets förslag.

Punkterna 38—47

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48

Lades till handlingarna.

§ 15

Föredrogos vart för sig bankoutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckta motioner
om utredning angående utbyggnad av
näringslivet i det norrländska inlandet
och

nr 18, i anledning av Kungl Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen
den 30 maj 1952 (nr 325) med särskilda
bestämmelser om in- och upplåning vid
centralkassa för jordbrukskredit.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Lagen om sterilisering

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående en översyn av lagen
om sterilisering.

Första lagutskottet hade till behandling
föreliaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 77 i första kammaren av
fru Wallentheim m. fl. samt nr 97 i
andra kammaren av fru Torbrink m. fl.

I motionerna, vilka voro likalvdande,
hade hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla om en översyn

av steriliseringslagen med beaktande av
vissa i motionerna närmare angivna
synpunkter.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:77 och 11:97, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av fru Sjöström-Bengtsson, fru
Wallentheim och fru Eriksson i Stockholm,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa att riksdagen, med bifall till
förevarande motioner 1: 77 och II: 97,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en översyn av steriliseringslagen
med beaktande av i reservationen
anförda synpunkter;

2) av herr Lundqvist; utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Som reservant ber jag
att få kommentera utskottsutlåtandet
och reservationen med några ord.

I den motion som reservanterna stöder
sig på krävs en utredning angående
steriliseringslagen med sikte på
några punkter där man vill ha en
ändring genomförd.

I den första av dessa punkter föreslås
att man i steriliseringslagen skall
kunna åberopa en indikation som man
nu har i abortlagen, nämligen s. k. förutsedd
svaghet, som alltså skall kunna
ligga till grund för en steriliseringsansökan.

I den andra punkten föreslår vi att
en kvinna, som har ansökt om sterilisering,
i vissa fall skall kunna få sådan
utan att mannen får höras.

I den tredje punkten föreslås att
man i de fall, där hustrun skulle kunna
få sterilisering på grund av att hon
är så svag att hon inte anses kunna
gå i land med en graviditet till under
de sociala förhållanden under vilka
hon lever, skall kunna bifalla en hemställan
från mannens sida om att han

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

skall bli steriliserad, förutsatt att också
hustrun vet om det.

Den första frågan, om möjlighet till
sterilisering på grund av förutsedd
svaghet, var uppe till debatt redan när
steriliseringslagen kom till. Den har
nu ansetts värd att tas upp till utredning;
det är medicinalstyrelsen och
kuratorsföreningen som har denna inställning.
Befolkningskommissionen ansåg
på sin tid att man borde ha möjlighet
till sterilisering också på denna
indikation. Det är alltså inte ett krav
som har kommit upp i dag, och det är
inte heller någonting som inte längre
har aktualitet, utan det är en sak som
medicinalstyrelsen anser böra utredas
närmare och eventuellt komma med i
en ny steriliseringslag.

Som en invändning emot förslaget
om möjlighet till sterilisering på samma
grunder som gäller för abort har
det anförts av utskottet — och även
av andra som har haft invändningar —
att en sterilisering är så pass mycket
allvarligare än en abort, eftersom en
sterilisering gäller för hela livet, att
man därför bör ha så mycket större
betänkligheter mot att gå med på en
sterilisering. Om en kvinna blir steriliserad,
säger man, har hon inga möjligheter
att sedan skaffa sig flera barn.

Jag tycker att det är värt att titta
på den tabell som är fogad vid utskottsutlåtandet.
Där ser man att åldern för
sterilisering i det stora flertalet fall
är ganska hög. Den största åldersgruppen
är 35—39 år, och det finns en hel
del fall även i åldrarna däröver. Det
är ju inte många år kvar för vederbörande
kvinnor att få barn på, och
det gäller här i stor utsträckning kvinnor
som redan har många barn och
som lever i erbarmliga förhållanden,
socialt sett, och har det besvärligt på
allt sätt. De är så belastade och så prövade,
att en graviditet till skulle vara
omöjlig för dem att gå i land med, och
de kan få abort, men om man inte
direkt kan påstå, att förlossningen är

Lagen om sterilisering

så riskabel för dem att livet står på
spel kan de inte bli steriliserade. Det
kan hända att de kommer igen nästa
år för att på nytt begära abort, och
då kanske de har fått sin hälsa så
pass försämrad att de vid det tillfället
kan få bli steriliserade.

Motionärerna tycker, att om man har
sett att det är fråga om ett fall där
alla måste säga sig att det är ohyggligt
mycket man kräver av den kvinnan
för att hon skall gå i land med sina
uppgifter, om man vet att hon kommer
igen med en ny abortansökan, så
vore det rimligt att man såg på fallet
på samma sätt som man gör när det
gäller en abort och att man redan från
början tog hennes fall så allvarligt att
man gav henne sterilisering.

Detta är ju inte någonting som vem
som helst skall kunna bevilja, utan
medicinalstyrelsen skall enligt förslaget
vara med om saken. Det förutsätts alltså
att det skall göras en ingående prövning.
Det kan inte komma att gälla alltför
många fall, och man har inte att ta
hänsyn till de betänkligheter som föreligger
när det gäller abort och som
innebär att det är ett liv som går till
spillo, ett foster som dödas. Tvärtom,
genom att kvinnan blir steriliserad
hindrar man ett nytt tillfälle då abort
kommer i fråga. Detta kan ju inte ha
någon som helst betydelse för vår befolkningsfråga.
för nativiteten. Det kan
inte vara på dessa hårt belastade människor
som denna fråga skall ligga så
tungt.

Det andra påpekande vi har gjort rör
tillåtelse för en man att steriliseras
när han själv anhåller därom. Sterilisering
på medicinsk grund kan ges för
en kvinna när hon har en alltför stor
arbets- och ansvarsbörda sig pålagd och
kanske har fält denna stora börda därigenom
att mannen inte orkar med att
försörja en stor familj. Jag måste därför
säga, att det är litet upprörande
när man i utskottsutlåtandet skriver:
»Det måste emellertid fasthållas, att i

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Lagen om sterilisering

här förevarande situationer den direkta,
utlösande orsaken till sterilisering
dock är hustruns belägenhet och
att operationen — antingen den skulle
företas å henne eller å mannen — uteslutande
syftar till att skona hennes liv
och hälsa.»

Man vill alltså fastslå, att det är något
fel på dessa kvinnor. Det är egentligen
deras fel att de inte orkar med
ännu en graviditet. Man kan alltså inte
sterilisera mannen då det egentligen
är kvinnans fel. Skulle man döma ut
en kvinna för att hon inte själv kan
försörja en stor familj, inte kan gå i
land med att passa på en kanske kroniskt
sjuk man och därtill skaffa sig
barn efter barn, då skulle inte många
kvinnor kunna betraktas som fullvärdiga
här i landet. Vad dessa kvinnor
får stå ut med är det, som väl är,
ytterst få som behöver gå igenom, och
det är ytterst få som skulle klara upp
det. Det är alltså för hårt och dömande
i tonen då man säger att mannen inte
kan steriliseras, tv det är i alla fall
fel på kvinnan. Jag tycker utskottet
borde skämmas över denna skrivning.
Den var ännu värre från början; den
har sedan gjorts litet hyggligare, men
andemeningen är alltjämt lika hård.
Det vore bättre att man sade, att mannens
fortplantningsförmåga är tabu, ty
det är det man menar. Den bör bevaras
även om en kvinna stupar, även
om en familj dras ner i det största
elände, även om en barnskara mister
sin mor och blir utan tillsyn, även om
familjen upplöses. Allt detta är småsaker
i jämförelse med det nu ifrågasatta
ingreppet mot en man som, märkväl,
själv ansöker om att få bli steriliserad.
Jag tycker detta är en ganska
kränkande inställning.

Även i fråga om sådana här fall har
befolkningskommissionen ansett att
man skulle få lov att medge sterilisering
för den av kontrahenterna som
var villig att underkasta sig ingreppet.
Medicinalstyrelsen vill också ha en

grundlig utredning av frågan. Det är
alltså inte heller på denna punkt några
motionärer som är ensamma om att
fundera över dessa spörsmål och tro
att en utredning av frågan och en eventuell
lagändring skulle kunna hjälpa,
utan bl. a. vår högsta medicinska myndighet
är också intresserad av detta.

Den tredje fråga vi tagit upp är bestämmelsen
att en gift kvinna inte får
steriliseras utan att mannen vet om
det. I utskottet har sagts att det är
kränkande för äktenskapets idé att en
kvinna skulle vara med om en sterilisering
utan att mannen visste om det.
När man resonerar på det sättet glömmer
man emellertid en sak. Vad har
inte kränkts beträffande äktenskapets
idé i de äktenskap det här är tal om!
I dessa fall där motionärerna velat
hjälpa gäller det hustrur, vilkas män
är alkoholiserade hustruplågare, alltså
män som inte känner något ansvar för
sin familj och som har ett så pass besvärligt
humör att hustrun inte skulle
våga tala om för mannen att hon ämnar
begära sterilisering. Det händer att
kvinnor ansöker om sterilisering men
tar tillbaka ansökan därför att de inte
vågar tala om saken för mannen. Man
kan säga som det sades i utskottet,
nämligen att sådana äktenskap bör
upplösas. Ja, det är lätt sagt, men i
andra fall prisar vi ju en hustru som
vill hålla ihop ett äktenskap där det
finns flera barn. Det kan finnas ljuspunkter
också i sådana här äktenskap.
Kan vi då inte i alla fall ge dem det
stöd som en sterilisering skulle vara
för kvinnan? Det är inte otänkbart att
förhållandet mellan man och hustru
i många fall kan bli bättre om man
inte behöver frukta ett havandeskap
än om man alltid har det hängande
över sig som en skräck. Med den spänning
som därav följer i förhållandet
tror jag inte att man skonar mannen
och familjen mera genom att hindra
kvinnan att bli steriliserad utan mannens
vetskap.

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Från motionärernas håll har man
sagt, att dessa ansökningar naturligtvis
skulle prövas och tillstyrkas av medicinalstyrelsen.
Det har också framhållits
att prövningsinstansen borde
vara enig för att medgivande skulle
lämnas till en sterilisering utan mannens
vetskap.

I alla dessa fall är det fråga om besvärliga
förhållanden. Det är inga frågor
som man avfärdar lätt. Det vet motionärerna
också. Därför begär de en
utredning, som i alla punkter tillstyrks
av medicinalstyrelsen och i flera punkter
av socialstyrelsens majoritet. Det
man i utskottet har anfört emot detta
är, att man inte skall lösa sociala missförhållanden
genom en sterilisering.
Det är ingen som vill det heller. Men
vi vet att ekonomisk hjälp inte löser
alla besvärligheter, och vi vet också
att för den som bor i en enslig bygd
och har stor familj är en skilsmässa
ingen praktisk realitet, åtminstone inte
för dem som det nu gäller. Man kan
inte sitta här och säga att så skulle
de ha gjort och så skulle de inte ha
gjort. Den utväg de ber om skulle vi
kunna hjälpa dem med, när vi inte kan
hjälpa dem på annat sätt. Man har från
utskottet och även från socialstyrelsens
minoritet sagt, att man har aversion
mot sterilisering i onödan. Man
menar att det är modernare nu att
ransonera de fall då man skali tillåta
sterilisering. Ja, men vilka fall är det
man ransonerar? Om vi ser på tabellerna,
framgår det att de fall där man
ransonerat steriliseringen — det har
inte berörts här — gäller anstalsvårdade.
I de fallen har man fått en annan
syn. Man anser inte längre att de
sinnesslöa eller på annat sätt handikappade
människor, som är intagna på
andra anstalter, skall steriliseras. Man
ser också att siffrorna där gått ned
oerhört, i synnerhet för männen. Den
frågan har vi inte tagit upp till diskussion,
men jag tycker mig finna att
det är på grund av den aversionen mot

Lagen om sterilisering

sterilisering som minoriteten i socialstyrelsen
har ställt sig avvisande emot
en utvidgning av indikationerna för
sterilisering.

Vi vill som sagt bara ha en utredning,
och i det utredningskravet stöds
vi av experterna, medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen. Det blir alltså inga
fruktansvärda konsekvenser av ett bifall
till motionen. Det är bara det att
man i år skulle kunna ta upp ett spörsmål
som har varit uppe tidigare, som
måste komma igen senare och som
verkligen fordrar en lösning efter andra
linjer än de som nu finns i den nuvarande
steriliseringslagen, som dock
har några år på nacken.

Vi vill alltså gärna att kammaren bifaller
reservationen, inte för att det
i år kan betyda så mycket, eftersom
reservationen fallit i första kammaren,
men därför att man skulle visa att man
allvarligt förstår de besvärligheter som
finns här, om man inte avvisar dem
alltför fördomsfullt.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande, varunder herr talmannen
återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde fru Västberij (s),
fröken Olsson (s) och fru LewénEliasson
(s).

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Det är inte länge sedan
riksdagen behandlade en motion,
vari man ville skärpa kraven för erhållande
av abort på socialmedicinska
indikationer. Då visade både utskottet
och riksdagen större generositet än
motionärerna, och man fick behålla
möjligheten till abort på dessa indikationer.
Det liade varit önskvärt att utskottet
visat samma vidsynthet i denna
sak, som ju tillkommit för att man skall
skapa samklang mellan abort- och steriliseringslagarna.
Det har man inte
gjort.

Reservanten fru Eriksson har ju redogjort
för de olika förslagen i denna

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Lagen om sterilisering

motion. De är i och för sig kanske
små men dock livsviktiga. Jag skall
inte uppehålla mig vid detta. Jag vill
bara göra en liten personlig utvikning.
När det gäller människans rätt att få
leva vidare i nya generationer är vi alla
överens. Man vill ha fram sunda och
friska människor, det är vi överens
om. Jag vill bara i all enkelhet önska,
att de som styr världens och folkens
öden för närvarande också må ha detta
i åtanke när de tar sådana redskap i
sin tjänst som atomvapen och vätebomber.
Vi vet att verkningarna av dessa
explosioner ändå kan göra människorna
sterila eller få menlig inverkan på
arvsmassan. Där får inte den enskilde
medborgaren ha någonting att säga till
om, där står han maktlös. Denna motion
är tillkommen för att förebygga ytterligare
skadeverkningar för den enskilda
människan i fall där det kanske
skett tragedier förut i familjerna.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
bara yrka bifall till reservationen.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Fru Eriksson har ingående
belyst denna fråga från motionärernas
synpunkt. Jag har till utskottsutlåtandet
fogat en blank reservation.

När man här för några dagar sedan
diskuterade abortproblemet och lagstiftningen
på detta område, tryckte
man ganska hårt på att det här i alla
fall gällde fostrets liv. Det gällde huruvida
denna nya varelse, som skulle
komma till världen, vid en viss tidpunkt
helt enkelt skulle berövas livet.
Men i detta fall då det gäller sterilisering
har man icke kommit så långt
som till ett foster, utan här har man
anledning att gripa in på ett tidigare
stadium, där det väl inte kan bli fråga
om att vilken osakkunnig människa
som helst skall ingripa.

Anledningen till att jag har intresserat
mig för frågan och med stort intresse
följt de föredragningar som förekom -

mit i utskottet och de diskussioner som
har ägt rum är att jag sedan flera år
sitter med i en mödrahjälpsnämnd. Vi
har där tillfälle att följa familjernas
utveckling år efter år på grundval av
ingående rapporter från barnavårdsnämnden.
Man kan då i många fall
konstatera, att å ena sidan modern i
en familj med ett mindre antal barn
icke har för avsikt att återgå till arbetet
efter barnafödseln, medan någon
motsvarande passus inte kan återfinnas
när det gäller mödrar till fyra—
fem barn, som ofta befinner sig i tryckta
ekonomiska och sociala omständigheter.
Vi får också rapporter om hur
vederbörande familjefar handlar, och
det visar sig i många fall att han helt
enkelt har överlåtit åt modern att ta
hand om familjens försörjning. Vidare
kan man konstatera att barnen ofta
får klara sig själva så långt de kan på
grund av att modern är upptagen av
arbete.

Jag har då många gånger ställt mig
den frågan, om det inte i sådana fall
finns möjlighet att utnyttja steriliseringslagen,
men såvitt jag förstår är
det ganska svårt att få densamma tilllämpad.
Det sägs, att man inte på
grund av rent sociala missförhållanden
och på grund av vissa individers uppträdande
kan ändra om lagstiftningen
på detta område. Men när åren går och
man finner att det här förhållandet
återupprepas gång efter annan, då frågar
man sig om det verkligen med nuvarande
lag är så lätt att få steriliseringsfrågan
löst för en familj, där enligt
min mening behov föreligger.

Jag tror det skulle vara önskvärt om
man efter läkares tillrådan kunde få
ett ingrepp till stånd som medför att
en kanske icke alltid önskvärd utökning
av familjen förebyggs, så att modern
kunde få större möjlighet att ägna
tillsyn åt de barn som redan är i
livet; här anser jag nog att samhället
bör ha möjligheter att ingripa i större
utsträckning iin som skett hittills.

Onsdagen den 20 april 1055

Nr 14

Sedan tillkommer naturligtvis en del
andra saker och ting. Det har framgått
av föredragningarna att man under
den tid då lagen varit i tillämpning
har gjort vissa erfarenheter som
kan ge anledning till vissa negativa
synpunkter på nu gällande lag. Jag har
då kommit till den slutsatsen, att någonting
borde göras på denna punkt,
och jag har varit inne på den linjen,
att man eventuellt skulle kunna företa
en förutsättningslös utredning över
hela fältet. Det har då svarats mig,
att det icke är möjligt så som motionen
nu är utformad.

Jag har samma uppfattning som fru
Eriksson i Stockholm, att vi i längden
inte kommer förbi denna fråga utan
att det måste komma till stånd en ny
undersökning och utredning angående
denna lagstiftning. Även om motionen
nu faller här i denna liksom i första
kammaren, förutsätter jag att den kan
återkomma i någon form ett annat
år. Men jag skulle också vilja hemställa
till vederbörande departementschef
att föranstalta om en rent förutsättningslös
utredning, byggd på de erfarenhet
man gjort under lagens tilllämpning,
hittills, och bygga ut lagstiftningen
vidare, så att en del av de
synpunkter som motionärerna här har
framfört kunde bli beaktade.

Då jag alltså inte kan få fram den utredning
som jag önskar, kan jag tyvärr
icke ställa något yrkande i dag.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag hade egentligen
inte tänkt delta i den här diskussionen,
men när jag suttit och lyssnat har jag
inte kunnat underlåta att be att få säga
några få ord i anledning av vad som
här har yttrats.

Fru Eriksson i Stockholm har klart
och redigt redogjort för de tre huvudpunkterna
i motionerna angående översyn
av lagen om sterilisering. Motionärerna
önskar en socialmedicinsk indikation
införd i steriliseringslagen, de

Lagen om sterilisering

vill få igenom en bestämmelse, att
hustrun kan få bli steriliserad utan
mannens vetskap, och de vill slutligen
att sterilisering får företas på mannen
efter ansökan i stället för på hustrun
då medicinska indikationer föreligger
för ingrepp på henne. Jag skall be att
få ta upp dessa tre punkter en efter en.

Jag måste då först erkänna, att jag
ryggar tillbaka inför tanken att man
av sociala skäl skulle tillämpa steriliseringslagen
på rättskapabla personer.
Enligt en tidigare uppfattning var steriliseringsingrepp
relativt ofarliga, och
detta görs också gällande i motionen.
Jag vågar inte ta ställning till det, men
jag vill göra gällande att man i detta
sammanhang inte får negligera de psykiska
konsekvenserna av en sterilisering.
Kan det inte väcka känslor av
mindervärde att veta att man är steril
och kan inte medvetandet att barnalstringsförmågan
för alltid upphört ha
allvarliga följder? Verkningarna av ett
steriliseringsingrepp kan endast i undantagsfall
upphävas, men de sociala
situationerna kan växla snabbt och
radikalt. Jag ser på detta ungefär på
samma sätt som jag ser på en abortsituation.
I en socialstat, som vi ju
lever i, bör det vara möjligt för samhället
att ingripa så att man inte skall
behöva tillgripa sterilisering på grund
av sociala missförhållanden. Fru Eriksson
i Stockholm framhöll, att det här
gäller de svåra fallen. Självfallet är det
så. Det är säkerligen i allmänhet mycket
svåra förhållanden som ligger bakom
i dessa fall.

Vad den andra punkten angår, att
hustrun skulle kunna få sterilisering
utan mannens vetskap, tror jag, att
detta skulle ytterligare skärpa svårigheterna
makarna emellan.

Slutligen vill jag beträffande den
sista punkten som motionärerna yrkar
på, nämligen att då medicinska indikationer
föreligger för ingrepp på hustrun
sterilisering får företas på mannen
efter ansökan, då säga, att jag

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Lagen om sterilisering

har väldigt svårt att följa detta resonemang.
Skulle det innebära en nedvärdering
av kvinnan att hon, om hon
behövde och önskade det, bleve steriliserad?
Jag kan inte se saken på annat
sätt än att man i detta fall måste betrakta
mannen och hustrun såsom av
varandra oberoende individer. Hela deras
livssituation kan ju förändras. De
kan skiljas. Fru Eriksson i Stockholm
sade, att det kan finnas ljuspunkter
även i svåra äktenskap, ja, men om
skilsmässa kommer till stånd, är det
orimligt att tänka sig att mannen då
han ingår ett nytt äktenskap skulle vara
steriliserad i ett tidigare äktenskap.

Herr talman! Med dessa motiveringar
ber jag få ansluta mig till utskottets
förslag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill vända mig mot
det sista, som fru Ewerlöf sade om att
det kan tänkas, att det blir skilsmässa
och att mannen gifter om sig. Det kan
lika väl tänkas, att hustrun gifter om
sig. I ett sådant fall som vi här diskuterar,
är kanske mannen invalid, svårt
sjuk eller alkoholist och kan inte klara
sin försörjningsbörda. Hustrun har kanske
fått klara försörjningsbördan och
fått passa mannen. Det är väl då synnerligen
troligt, att hustrun skulle ha
möjlighet att gifta om sig och då eventuellt
vill ha flera barn. När det finns
möjlighet för kvinnan att bli steriliserad
på grund av att hon inte kommer
att orka med flera barn, är det väl inte
orimligt, om mannen, ifall han representerar
den svagare delen i äktenskapet
i sådana fall som ovan nämnts, blir
steriliserad i stället. Skall då hustrun,
på grund av den svåra försörjningsbörda
som pålagts henne på grund av
mannens oförmåga att klara det hela,
ligga närmare till att bli steriliserad,
vilket hon ju kan få tillstånd till, än
den man, som i det fall det här gäller
skulle kunna komma i fråga, vilket ju

skulle ske efter ingående prövning.
Mannen är kanske invalid och super
upp invalidpensionen och sätter det
ena barnet efter det andra till världen.
Att mannen i sådana fall som detta
skall ha möjlighet att fortplanta sig är
det betänkliga. Härvidlag är vi inne på
felaktiga tankegångar.

Herr LUNDQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det talas om att man
på grund av sociala skäl inte skulle
kunna företa sådana ingrepp som det
här är fråga om. Verkligheten visar ju
att man måste göra det. Enligt min mening
är det fråga om en utredning, i
vilken omfattning en förändring av lagstiftningen
på detta område kan behövas.
Vi kan inte komma ifrån att vi
måste ha en lag på detta område. Det
har vi konstaterat. Det är ingen som
i dag vågar ifrågasätta, att denna lag
är fullständigt onödig, utan det är
uppenbart, att här behövs en utredning
i vad mån den behöver förändras i ena
eller andra stycket.

Talet om de psykologiska konsekvenserna
föreställer jag mig är nog mera
ett teoretiskt resonemang. Om man
kommit dithän, att makarna är överens
om sterilisering av ena maken och
läkarna å sin sida tillstyrker, då är det
fråga om en medveten begränsning av
familjeutvecklingen i den familjen, som
kanske på andra håll motsvaras av en
frivillig begränsning, vilket vi kan konstatera
i de flesta familjer i det här
landet, där man har litet ansvarskänsla
både för förutsättningarna att försörja
familjen och de konsekvenser som fru
Torbrink här berört.

Vad beträffar sterilisering av mannen
anser jag, att en sådan inte skulle
vara ur vägen under förutsättning att
saken bedömdes av läkare och att
mannen själv på nykter kaliber kommit
underfund med att det vore till fördel
för både honom och familjen. Det
tror jag inte vore någon större uppoffring
i detta fall. Jag kanske själv

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

ser mera krasst på den saken, men jag
tror det är ärligt och praktiskt att säga
som det är.

Fru EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman^ Jag vill bara säga fru
Eriksson i Stockholm, att jag har svårt
att fatta hela hennes resonemang. Jag
undrar om inte en effektiv och vettig
preventivmedelsrådgivning borde sättas
in här på ett sådant sätt, att man
kunde balansera förhållandena på bättre
sätt än som nu sker.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Sedan det nu talats så
mycket i detta ärende och kanske i all
synnerhet efter det att första kammaren
enligt vad det sagts utan ens en
votering har antagit utskottsutlåtandet,
så skulle jag kanske inte behöva säga
så mycket om det.

Fru Ewerlöf har framfört några synpunkter
som utskottet haft, och även
fru Eriksson i Stockholm har haft vänligheten
att redogöra inte bara för reservationen
utan även för vad utskottet
anfört.

Jag skall bara säga helt kort, att det
naturligtvis förhåller sig så, att hela
denna fråga om en socialmedicinsk indikation
får en betydligt större tyngd,
när det gäller ingrepp som är av betydelse
för hela livet. Jag skall inte
utbreda mig vidare om det. Jag skall
bara referera till vad Svensk kuratorsförening
sagt, alltså en förening av kuratorer
som närmast har med dessa
hjälpsökande kvinnor att göra. De har
sagt att en sterilisering är ett synnerligen
allvarligt ingrepp, som visar sig
kunna ha en svårt hämmande verkan
även i fall, där sterilisering i och för
sig varit väl motiverad. Sålunda har
det förekommit ärenden, där kvinnor,
trots att de själva vid ansökningstillfället
intensivt önskat steriliserande åtgärd,
efteråt företett allvarliga psykiska
och psykosomatiska rubbningar, vilka

Lagen om sterilisering

utlösts av steriliseringen. Dessa erfarenheter
har gjort, att man numera så mycket
som möjligt undviker att söka abort
och sterilisering samtidigt, eftersom en
kvinna i föreliggande tillstånd i allmänhet
icke är i sådan sinnesstämning,
att hon är kapabel att ta ställning till
en sådan fråga. Dessa erfarenheter har
gjorts även beträffande kvinnor, som
befunnit sig högt uppe i ålder, 44—45
år, då man tycker att det inte borde
göra dem så mycket, och kvinnor, som
fått barn tidigare. Alltså, detta gör att
man måste vara mycket försiktig med
detta, men jag vill visst inte påstå att
inte saken kan diskuteras, och att det
naturligtvis finns fall med upprepade
graviditeter som ter sig stötande. Jag
tror emellertid att man skall vara försiktig
och att man skall gå fram på
andra vägar i dessa fall.

Sedan kan jag inte alls förstå, hur
fru Eriksson i Stockholm kan ta sådana
ord i sin mun som att utskottet
skulle skämmas och allt vad hon sagt
om vad vi anfört beträffande om mannen
skulle steriliseras i stället för kvinnan.
Hon sade bland annat att mannens
fortplantningsförmåga skulle vara
tabu. Ja, fru Eriksson, och även kvinnans!
Vi vill att både mannens och
kvinnans fortplantningsförmåga skall
vara tabu så långt möjligt är. Man
måste alltså se dessa två människor
som två självständiga människor.

Fru Eriksson i Stockholm åberopade
med sådan glädje de tillstyrkande myndigheterna,
men var så snäll och titta
efter, vad de har sagt! Då finner man
att deras utlåtanden är fulla av invändningar.
Medicinalstyrelsen säger t. ex.
på den första punkten: »Den nya bestämmelsen
skulle innebära, att sterilisering
finge ske, då det kunde antagas
att kvinnans kroppsliga eller själsliga
krafter skulle allvarligt nedsättas genom
ytterligare havandeskap. Att få
fasta normer för tillämpningen av en
sådan bestämmelse skulle otvivelaktigt
bli ganska svårt.»

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Lagen om sterilisering

I punkten om att man skulle sterilisera
mannen i stället för kvinnan säger
medicinalstyrelsen: »Även här kommer
emellertid samma svårigheter att uppstå
vid bedömningen, huruvida tillstånd
skall meddelas eller inte», och så anför
man ett exempel på en man som led
av lungtuberkulos. Familjen i övrigt var
det inget fel på, men hustrun hade blivit
litet nedsliten, och det var fara för
att hon kunde bli ytterligare nedsliten.

Jag tycker man skall vara väldigt försiktig,
när man går in på en sådan sak
.som att beröva någon förmågan till
fortplantning.

Vad slutligen angår den sista frågan,
ifall man skulle gå bakom mannens
rygg och utan att han vet om det tilllåta
en sterilisering, så är det alldeles
klart att det förekommer fall, då ansökningen
tas tillbaka därför att mannen
fått reda på den. Men är det verkligen
ett äktenskap att hålla på, är det
något som kan utvinnas i framtiden av
ett äktenskap, där splittringen är sådan
att man inte kan tala om en sådan
sak, i all synnerhet när man kommer
till familjer som har flera barn tidigare?
Det är ju sådana det ofta gäller. Även
här vill jag åberopa medicinalstyrelsen,
när den säger: »Konsekvenserna på
längre sikt kunna dock bli svåra att
överblicka. Om maken vid fortsatt eller,
beträffande hemskild kvinna, återupptagen
samlevnad förr eller senare
får vetskap om saken, vilket väl knappast
kan undvikas, kan kvinnans konfliktsituation
i förhållande till honom
bli ännu värre och ge anledning till
kverulans och svåra trakasserier från
hans sida, eventuellt även våldshandlingar.
»

Jag kan inte förstå hur man kan
komma fram till att här döma ut vad
utskottet sagt på det sätt som fru Eriksson
i Stockholm har gjort, då man vill
påstå att vi här har visat en oerhörd
ensidighet. Jag kan försäkra fru Eriksson
— och det tror jag var det allmänna
intrycket vid utskottets behandling —

att utskottet handlade denna fråga med
en stor finkänslighet just därför att vi
vet att det betyder så mycket, hur hela
denna fråga löses.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde fröken Liljedahl
(fp).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet
därför att man kunde få en felaktig
föreställning av utskottsordförandens
citat av medicinalstyrelsens yttrande.
Vad jag har sagt är att medicinalstyrelsen
vill utreda frågan. Det har sagts,
att detta bör utredas snarast möjligt.
Man hade naturligtvis inte sagt att det
borde utredas, om detta varit en självklar
sak. Det har talats om de invändningar
som rests, men det är dock fråga
om ett utredningskrav som ställts mycket
bestämt.

Sedan var det utskottsordföranden
som sade att jag uttryckt mig klumpigt
om utskottsbehandlingen. I det avseendet
vill jag bara säga, att det jag reagerat
mot är att den utlösande orsaken
till sterilisering skulle vara hustruns
belägenhet, att operationen uteslutande
skulle syfta till att skapa skydd för hennes
liv och hälsa; det är detta jag reagerat
mot, ty det är en fullkomligt ensidig
bedömning. Operationen syftar
inte bara till att skona hennes egen
hälsa utan är en åtgärd till hela familjens
nytta. Det är den dömande inställningen
som jag inte kan låta bli
att reagera emot.

Sedan kan man naturligtvis inte nu
realdiskutera allt detta. Vi vill först ha
en utredning, ty vi anser frågan så
komplicerad att en utredning behövs,
vilket också de myndigheter gör som
vill ha en översyn av lagstiftningen.
Vad jag återgivit är bara vad medicinalstyrelsen
sagt.

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Fru TORBRINK (s) kort genmäle:

Herr talman! Här talas det så vackert
om kvinnorna och deras förmåga
att till det yttersta göra sin plikt för
barnens fostran o. s. v., och det är något
alldeles rätt och riktigt. Men har vi
verkligen kommit så långt att vi tar
dessa saker på allvar. Jag har i likhet
med herr Lundqvist tillhört en mödralijälpsnämnd
ända sedan dess tillkomst
och fått titta litet bakom kulisserna och
se många tragiska fall, där det mången
gång varit önskvärt att få till stånd
sterilisering, inte för afl undandra platsen
eller orten eller landet människor
utan för att möjliggöra för mödrarna
att leva helhjärtat för de barn som redan
fanns i familjen. Jag kan ta ett
vanligt vardagsexempel, där vi i barnavårdsnämnden
fick ta hand om en
familj, där barnen inte utvecklats bra,
där hustrun var fullkomligt nedsliten
med en blodprocent, som låg nästan
nära katastrofen. Hon önskade sterilisering,
men mannen ville inte ge sitt
samtycke därtill, varför hon inte drev
saken till sin spets. Det är kanske inte
så lätt att begära skilsmässa och ingå
nytt äktenskap och få barn i det; det
är kanske inte så lätt som det är sagt.
För övrigt är det därvidlag inte fråga
om någon splittring i äktenskapet utan
endast fråga om att mannen inte har
möjlighet att skaffa sig den hjälp som
behövs för att han skall kunna begränsa
familjens storlek. Man levde inte i något
olyckligt äktenskap i och för sig,
men det var svåra förhållanden för
makan och modern. Där skulle en sterilisering
vara en välsignad sak. Att det
kan bli psykologiska konsekvenser för
steriliserade människor vill jag inte
ifrågasätta, men det finns väl människor
som är depressiva till sin natur,
och kanske följer sådant även med en
barnskara, som växer vederbörande
(iver huvudet därför att man inte kan
få sterilisering. Jag vill alltså bara säga
att det finns vardagstragedier, som vi

Lagen om sterilisering

i detta sammanhang kanske inte tänker
så mycket på som vi borde göra.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag hade kunnat nöja
mig med att bara instämma i vad herr
Rylander här anfört, men det är ändå ett
par saker, som jag i detta sammanhang
med några ord vill belysa och ytterligare
understryka.

Enligt vår nuvarande lagstiftning
måste makens yttrande inhämtas över
gjord steriliseringsansökan, och detta
vill motionärerna ha ändring på. Utskottet
har på sidan 20 i förevarande
utlåtande redovisat sin syn på denna
fråga och skriver där följande, som jag
tycker är värt alt få fört till protokollet:
»Härtill kommer, att, om mannen
senare får kännedom om att hustrun
utan hans vetskap steriliserats, vilket
vid fortsatt samlevnad mellan makarna
i längden knappast kan undvikas, detta
lär vara ägnat att ytterligare skärpa
konflikten mellan makarna.»

Motionärerna och reservanterna har
också redovisat sin syn på detta problem
och säger på sidan 21 i utlåtandet
följande: »Utskottet finner sålunda

styrkt, att en möjlighet bör medgivas
för bifall till steriliseringsansökan i
dessa fall, ehuru makens yttrande ej
inhämtats.»

Här står sålunda synsätt mot synsätt.
Man kan naturligtvis på båda sidor förebringa
skäl för sina ståndpunkter,
men jag skall inte här ingå på något
teoretiserande och än mindre på något
moraliserande. Jag har emellertid åtskilliga
praktiska erfarenheter av dessa
ting, och de är av en art, som gjort mig
mycket skeptisk mot det som motionärerna
och reservanterna här talar för.
Sociala och personliga förhållanden är
ju inte något statiskt utan något dynamiskt,
d. v. s. de kan förändras -—
och som väl är ändras de också i många
fall. Jag tänker här speciellt på ett par
fall, som jag nu ser för min inre syn.
Männen där var alkoholister men kom

6 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr lrt

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Orsakerna till den ökade brottsligheten

i kontakt med Föreningen Länkarna,
och genom ett energiskt arbete och ett
vänligt tillmötesgående plus en människokärlek
i dess yttersta kraft fick
de hjälp att bli nya människor. Låt oss
tänka oss att dessa män i 35-årsåldern
efteråt hade fått reda på att hustrun
utan mannens vetskap ansökt om och
blivit steriliserad! Jag vill knappast
tänka på de djupgående tragedier, som
då hade kunnat utspelas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av fru SjöströmBengtsson
m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 17

Föredrogos vart för sig
Första lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av lagen med särskilda
bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin
och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den
5 april 1949 (nr 114) om val av borgmästare
och rådman;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av väckta motioner
om viss konplettering av lagen om
förskottering av underhållsbidrag och
nr 27, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om förlängd
semester för vissa arbetstagare
med hälsovådligt arbete; samt
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckt motion
angående förflyttning av Söderbygdens
vattendomstol,

nr 14, i anledning av väckta motioner
om beredande av ersättning åt
ägare av marker, som översvämmas eller
besväras av vatten från högre belägna
markområden, in. in.,

nr 15, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för jägare att vara
ansvarsförsäkrade och

nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i 11 kap. vattenlagen, dels
ock en i anledning av propositionen
väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 18

Orsakerna till den ökade brottsligheten

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning
av väckta motioner om utredning angående
orsakerna till den ökade brottsligheten.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Utskottet har kommit
till den uppfattningen att de väckta
motionerna om utredning angående orsakerna
till den ökade brottsligheten är
ganska betydelsefulla, men trots detta
har utskottet icke ansett sig kunna bifalla
dem.

Vi har i vår motion nr 462 i denna
kammare hemställt om en dylik utredning,
men motionen är mycket kortfattad.
Vi talar bara om att brottsligheten
ökar och säger att detta bl. a.
torde bero på de stora barnkullarna efter
krigsåren — det är ju de åldrarna
som är mest mottagliga för asocial påverkan
— samt att det föreligger stor
risk för att brottsligheten framdeles
kommer att öka i ännu snabbare takt.
Vi anser att hithörande problem bör
utredas ingående och har bara talat om

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Interpellation ang. åtgärder i syfte att vinna ökad kunskap och kännedom om det
frivilliga sparandets art och omfattning

brottsligheten, inte speciellt om ungdomsbrottsligheten,
även om det ur
efterkrigsårens stora barnkullar växer
fram en avskräckande ungdomsbrottslighet.
Man behöver bara nämna alla
de bilstölder som nu förekommer. Ett
par ynglingar gjorde t. ex. för någon
tid sedan inbrott i en utställningslokal
och stal en bil, med vilken de sedan
körde in i bergväggen i närheten av
Norrköping. Bilstölderna har på sistone
blivit någonting, som nära nog hör till
ordningen för dagen. En 17-åring stod
t. ex. nyligen inför Roslags häradsrätt
åtalad för inte mindre än 135 förseelser.
Hur vi skall råda bot på sådana
tendenser, kan jag inte säga.

Utskottet framhåller att den saken
bör vara en fråga, som forskningen får
ägna sig åt, och att vi endast på den
vägen kan komma fram till de rätta
orsakssammanhangen. Jag har ingenting
att erinra mot det resonemanget,
och jag har ingenting emot att man
sätter in all energi och alla resurser
för att få fram forskningsresultat beträffande
orsakerna till den ökade
brottsligheten. Utskottet säger att det
kan inte göras någonting åt frågan innan
den slutbehandlats i respektive
departement. Det brukar annars vara
vanligt att man från utskottets sida
hemställer, att Kungl. Maj :t ägnar all
den uppmärksamhet man kan åt spörsmålet
i fråga.

Det är endast detta jag skulle vilja
säga, herr talman. Jag tycker det hade
varit logiskt, om utskottet sagt detta
och inte endast uttalat sig så här mera
taint. .lag förstår mycket väl att för
närvarande ingenting är att göra åt saken,
men jag tror det finns anledning
för Kungl. Maj :t att ägna all den uppmärksamhet
som är möjlig åt detta problem,
om vi på något sätt skall kunna
råda bot på missförhållandena.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 19

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § 10 mom.
förordningen den 23 oktober 1908 (nr
128) angående bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter,

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 12 maj 1950 (nr 164) angående
rätt för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar
och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr
71) om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för belopp, som
tillförts vissa för prisreglering bildade
stiftelser, m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 17,
med anledning av väckta motioner om
kapitalinvestering i fonden för låneunderstöd
till främjande av beredning
och avsättning av fisk m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden och utlåtande
hemställt.

§ 20

Herr TALMANNEN anförde:

Jag får meddela, att kammarens
nästa plenum äger rum fredagen den
22 april med början kl. 13. Då kommer
två gånger bordlagda ärenden att
företagas till avgörande.

§ 21

Interpellation ang. åtgärder i syfte att
vinna ökad kunskap och kännedom om
det frivilliga sparandets art och omfattning Ordet

lämnades på begäran till

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Interpellation ang. åtgärder i syfte att vinna ökad kunskap och kännedom om det

frivilliga sparandets art och omfattning

Herr BRACONIER (h), som yttrade:

Herr talman! Den nyckelställning för
ett säkert framåtskridande som ett frivilligt
sparande intar blir allt tydligare.
Såväl från teoretiskt som praktiskt
håll understrykes allt oftare, att frivilligt
sparande icke kan ersättas av
någon form av tvångssparande.

Våra kunskaper om det frivilliga
sparandets spridning och omfattning
och om dess olika former är tyvärr
ytterst otillfredsställande. Vissa statistiska
data står att finna i den officiella
statistiken. Av särskilt värde torde den
redovisning vara, som de 84 största
sparinstituten månatligen lämnar.

Dessa data förefaller emellertid, hur
värdefulla de än är, knappast tillräckliga
som en utgångspunkt för en någotsånär
säker bedömning av den centrala
ekonomiska faktor det frivilliga
sparandet utgör.

Med anledning av ovanstående får
jag hemställa om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet rikta följande
fråga:

Överväger statsrådet några åtgärder
i syfte att göra kunskapen och kännedomen
om det frivilliga sparandets art
och omfattning större och säkrare?

Denna anhållan bordlädes.

Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner; nr

198, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar;

nr 199, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig
fast egendom, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 200, med anledning av Kungl.

Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Lindring
i mindre bemedlades kostnader för

djursjukvård jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 201, med anledning av Kungl.

Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till lappfogdarna
m. fl. jämte i ämnet väckt
motion.

§ 23

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 629, av herrar Senander och
Johansson i Stockholm, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 159, angående
avgångsåldern för befattningshavare
underkastade SPA-reglementet

§ 22

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 195, med anledning av väckta motioner
om ökad medelsanvisning för
budgetåret 1954/55 till Fiskerilånefonden; nr

196, med anledning av Kungl.

Denna motion bordlädes.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.07.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 55
505344