Tisdagen den 19 april Sid (Riksdagens protokoll 1966:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 18

FÖRSTA KAMMAREN

1966

19—20 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 19 april Sid.

Svar på interpellation av herr Augustsson ang. rätten till semester
vid byte av anställning.................................... 3

Meddelande ang. enkel fråga av herr Dahlén angående arbetet

inom Förenta Nationerna för visst stöd åt afrikanska stater . . 5

Onsdagen den 20 april

Anslag till internationell biståndsverksamhet (Forts.):

Den internationella biståndsverksamheten .................. 6

Förenta Nationernas barnfond ............................ 38

Styrelsen för internationell utveckling .................... 39

Om skydd för u-landsinvesteringar ........................ 41

Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd .................... 42

Bidrag till internationella livsmedelsprogrammet ............ 44

Om restitution av skatt på bensin för motorsågar .............. 46

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor, in. m....... 50

Fortsatt valutareglering...................................... 56

Biksbankens sedelutgivning, m. m............................. 63

Ungdomens bostadsfråga .................................... 70

Om forskning angående ungdomens situation i dagens samhälle . . 70

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr IS

Nr 18

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 20 april

Statsutskottets utlåtande nr 45, ang. anslag till internationell biståndsverksamhet
........................................ C

— nr 46, ang. anslag till finansiellt utvecklingsbistånd.......... 42

— nr 48, ang. anslag till avlöningar och omkostnader för väg och

vattenbyggnadsstyrelsen .............................. 46

Bevillningsutskottets betänkande nr 26, om restitution av skatt
på bensin för motorsågar ................................ 46

— nr 27, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta om

vissa postavgifter ........................................ 50

— nr 28, om ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor, m. in. 50

— nr 29, om rätt till avdrag vid beskattningen för vissa driftslån
inom jordbruket .................................... 55

— nr 30, om viss ändring av 22 § kommunalskattelagen........ 55

— nr 33, ang. tilläggsavtal till avtal med Italien för undvikande

av dubbelbeskattning .................................... 55

Bankoutskottets utlåtande nr 23, ang. fortsatt valutareglering____ 56

— nr 24, ang. särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. m............................................. 63

Jordbruksutskottets utlåtande nr 7, ang. förlängning av giltighetstiden
för 1962 års internationella veteavtal.................. 70

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 24, ang. ungdomens
bostadsfråga ............................................ 70

— nr 25, om rådgivning i televisionen angående vården av utvecklingsstörda
.......................................... 70

— nr 26, om forskning angående ungdomens situation i dagens

samhälle ................................................ 70

— memorial nr 27, ang. överlämnande till statsutskottet av vissa

till allmänna beredningsutskottet remitterade motioner ...... 72

Tisdagen den 1!) april 1966

Nr 18

Tisdagen den 19 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1966/67 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till allmänna kultur- och bildningsändamål
jämte i ämnet väckta motioner.

Ang. rätten till semester vid byte av
anställning

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Augustssons
interpellation angående rätten
till semester vid byte av anställning,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Augustsson har
frågat om jag avser att föreslå ändring
i semesterlagen för att undanröja vissa
konsekvenser av reglerna om kvalifikationsår
m. m.

Semester intjänas genom arbete under
ett kalenderår (kvalifikationsåret)
och åtnjutes under det påföljande året.
Om en arbetstagare slutar sin anställning
innan han hunnit få ut sin semes -

ter, får han i semesterersättning ett
belopp som motsvarar den semesterlön
han skulle ha haft, om han fått ut all
kvarvarande semester.

Arbetsgivaren och arbetstagaren kan
komma överens om att semestern skall
utgå under kvalifikationsåret.

Herr Augustsson pekar på det fallet,
att en arbetstagare slutar en anställning
i slutet av ett kvalifikationsår utan
att ha fått semester för sitt arbete under
det året och därefter omedelbart
tar anställning hos en ny arbetsgivare.
Han får då visserligen semesterersättning
av den förste arbetsgivaren, men
den nye arbetsgivaren är inte skyldig
att låta honom få ledigt så att han kan
utnyttja sin semesterersättning till vad
den är avsedd för, nämligen att sätta
arbetstagaren i stånd att rekreera
sig under en ledighetsperiod. Herr
Augustsson önskar lagändring för att
garantera arbetstagaren rätt till ledighet
i ett fall som det nyss angivna.

Jag vill till en början framhålla, att
om den nye arbetsgivaren tillämpar
semesterstängning så får arbetstagaren
säkerligen ledigt samtidigt med sina
arbetskamrater i den nya anställningen.
I de fall då semester avtalsenligt skall
utgå under kvalifikationsåret blir det
också semester under det första året
i den nya anställningen.

Även om inte något av de nu nämnda
fallen föreligger, torde det ofta
vara möjligt för arbetstagaren att under
det första anställningsåret få en tjänstledighet,
som kan tjäna samma syfte
som semester. I övrigt finns vanligen
möjligheten att arbetstagaren söker
ordna det så, att en lämplig tidrymd
förflyter mellan den dag då han slutar
den tidigare anställningen och den
dag då han tillträder den nya. Under
ledigheten kan han -— vilket också är

Nr 18

Tisdagen den 19 april 1966

Ang. rätten till semester vid byte av anställning

meningen — använda semesterersättningen
från den tidigare arbetsgivaren.

Lagreglerna på detta område är oförändrade
alltsedan vår första semesterlag.
Det torde vara ganska sällan som
de leder till situationer av det slag herr
Augustsson påtalat, och det blir väl
för en och samme arbetstagare knappast
något problem som återkommer.
Det är min uppfattning att de nuvarande
bestämmelserna tillgodoser berättigade
anspråk från arbetstagarnas
sida och att därför någon ändring av
bestämmelserna inte är påkallad.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation.

Socialministern anvisar i sitt svar
flera alternativa lösningar och kommer
så småningom till den slutsatsen, att
det av mig påtalade problemet knappast
kan vara något problem i praktiken
och att någon lagändring därför ej är
påkallad.

Jag medger gärna att det inte är något
stort problem därigenom att det
inte drabbar en stor mängd arbetstagare.
Man kan väl också säga, att arbetsgivarna
i allmänhet har visat tillmötesgående
i denna fråga. Inte desto
mindre är det irriterande för den som
av dessa orsaker faktiskt går miste om
den tänkta sommarsemestern.

Socialministern säger i sitt svar bl. a.
att om arbetsgivaren tillämpar semesterstängning,
så får arbetstagaren säkerligen
ledigt samtidigt med sina arbetskamrater
i den nya anställningen. Ja,
det beror givetvis på vilken typ av arbete
det är fråga om. Se t. ex. på järnbruken!
Där slår man igen hela produktionen
för semester men tar ut så
många man kan för att reparera och
utföra alla de arbeten som bör göras
vid stillestånd. Den som då haft annan
arbetsgivare föregående år får utan diskussion
finna sig i att arbeta under se -

mestern. Har sedan företaget i fråga
brist på arbetskraft, är det inte alldeles
givet att vederbörande får ut någon semester
alls under året — märk väl:
med stöd av lagen.

Att lagreglerna på detta område varit
oförändrade alltsedan vår första semesterlag
verkar både stabilt och
tryggt. Men samhället har, som väl är,
inte varit oförändrat under 30 år. Genom
den allt snabbare strukturella omvandlingen
av vårt näringsliv och genom
vår kroniska brist på arbetskraft
har det visat sig, att det problem som
jag påtalat finns och troligen inte blir
mindre, utan tvärtom.

Herr talman! De 30-åriga bestämmelserna
på detta område borde kanske
ändå putsas litet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 719.

Föredrogs och bordlädes ånyo allmänna
beredningsutskottets memorial
nr 27.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 120, angående godkännande av tillläggsavtal
rörande ändring i det i Ottawa
den 6 april 1951 undertecknade avtalet
mellan Sverige och Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt
fastställande av bestämmelser angående
handräckning i fråga om inkomstskatter.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 720, av herr Jacobsson, Gösta, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 88, med förslag till förordning om
avdrag vid inkomsttaxeringen för avskrivning
på köpekontrakt som avser
fartyg;

Tisdagen den 19 april 1960

Nr 18

nr 721, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Gustafsson, Nils-Eric, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
92, med förslag till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648);

nr 722, av fru Segerstedt Wiberg
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 96, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och 15
kap. 14 § föräldrabalken m. m.; samt
nr 723, av herr Sveningsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 96, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 §
föräldrabalken m. in.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla

Meddelande ang. enkel fråga
fråga denna dag framställts av herr
Dahlén (fp) till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena: »Har några
framsteg gjorts inom FN beträffande
planeringen av stöd åt de afrikanska
stater, som blir lidande på grund av
försämrade relationer till Sydafrika,
Rhodesia och de portugisiska områdena?
Om några verkliga framsteg inte
gjorts, vill då Utrikesministern utlova
förnyat svenskt initiativ eventuellt i
samband med de övriga nordiska staterna
för att söka påskynda frågans behandling?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.09.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Onsdagen den 20 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 och 60 §§ arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1);
samt

nr 137, i anledning av väckta motioner
angående krigsförsäkringen för sjömän.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill först meddela att något arbetsplenum
instundande fredag icke
torde behöva hållas.

Som ett led i firandet av representationsreformens
100-årsjubileum torsdagen
den 12 maj anordnas en mottagning
i riksdagshusets sammanbindningsbana
kl. 11.00. För det fortsatta arbetet
med förberedande av jubileet vore det
av värde att i förväg få en ungefärlig
uppfattning om antalet deltagare i denna
mottagning. Jag anhåller därför att
de kammarledamöter som avser att närvara
ville anteckna sig på den lista som
finns utlagd i kammarens kapprum. Listan
indrages torsdagen den 5 maj kl.
18.00.

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag samtidigt meddela att
den frågestund, som enligt den vid sessionens
början utdelade preliminära
planen skulle äga rum torsdagen den
12 maj kl. 14.00, på grund av jubileumsfirandet
flyttas till sammanträdet
påföljande dag. Något kammarplenum

hålles sålunda icke torsdagen den 12
maj.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 120, angående godkännande av tillläggsavtal
rörande ändring i det i Ottawa
den 6 april 1951 undertecknade avtalet
mellan Sverige och Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt
fastställande av bestämmelser angående
handräckning i fråga om inkomstskatter.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 720 till bevillningsutskottet
och

motionerna nr 721—723 till lagutskott.

Ang. den internationella biståndsverksamheten
(Forts.)

Fortsattes överläggningen vid punkten
1 i statsutskottets utlåtande nr 45 rörande
samtliga punkter i statsutskottets
utlåtanden nr 45 och 46.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Statsutskottet har i utlåtandena
nr 45 och nr 46, som nu behandlas
i ett sammanhang, framlagt
riktlinjer för u-landsbiståndet. Utlåtande
nr 45 gäller ärenden, som behandlats
i första avdelningen av utskottet, och
utlåtande nr 46 sådana ärenden som behandlas
av femte avdelningen.

De synpunkter, som jag här kommer
att anföra, är, herr talman, grundade
dels på föredragningen i femte avdelningen
och dels på de iakttagelser jag
haft tillfälle att göra vid besök för ett
år sedan i en del av dessa u-länder, i
första hand för att studera missionens

Onsdagen de
Ang.

arbete, men varvid jag även kom i kontakt
med FN:s representanter.

Statsutskottet liar vid sin granskning
av statsverkspropositionen iiven haft att
ta hänsyn till bl. a. en omfattande motion
från folkpartiet och centerpartiet.
Vissa av de krav som dessa båda partier
framställt har tillgodosetts av utskottet.
På åtskilliga punkter borde emellertid
en mera bestämd mening uttalats av utskottet,
och vissa mycket angelägna förslag
har fått framföras reservationsvis.

Det är nu sex år sedan FN :s generalförsamling
antog en resolution som uttalade,
att internationellt bistånd och
hjälp med kapital från de ekonomiskt
utvecklade ländernas sida skulle väsentligt
ökas, så att det snarast möjligt motsvarar
cirka en procent av dessa länders
nationalinkomst. Under dessa sex
år har en gradvis stegring skett av den
svenska biståndsinsatsen, men inte i den
takt som mittenpartierna ansett önskvärd.
Jag vill erinra om att folkpartiet
och centerpartiet under en följd av år
krävt betydande förstärkningar utöver
regeringens förslag av den svenska insatsen
för u-länderna. Med ett bifall till
de förslag som framförts från vårt håll
skulle vi i dagens läge haft mycket lättare
att uppnå enprocentsgränscn inom
rimlig tid.

I den gemensamma partimotionen
från mittenpartierna krävs en plan som
anger hur Sverige med de samlade
svenska biståndsinsatserna skall förverkliga
enprocentsrekommendationen.
Denna plan bör bygga på en analys av
utvecklingseffekten hos de olika hjälpformer
som nu praktiseras. Det är nämligen
angeläget inte bara att en kvantitativt
stor hjälpinsats göres, utan även
att insatserna avväges på sådant sätt att
utvecklingen av u-ländernas näringsliv,
höjningen av utbildningsstandarden och
verkningarna i övrigt blir så goda som
möjligt.

Vid motion nr 450 i andra kammaren
har fogats en PM beträffande ekonomisk
hjälp till u-länderna, som tar upp just
effekten av olika hjälpformer. Denna PM

20 april 1966 Nr 18 7

den internationella biståndsverksamheten
bör kunna tjäna som vägledning för det
planeringsarbete som motionärerna förutsatt.
Planen rörande förverkligande
av enprocentsrekommendationen bör
göras upp av en särskild utredning bestående
av parlamentariker, representanter
för näringsliv och mission samt
vetenskaplig expertis. Utredningen bör
tillsättas omedelbart. Härigenom bör
det vara möjligt att underlätta för regeringen
att redan till nästa års riksdag
redovisa sina planer beträffande uppnåendet
av enprocentsmålet. Bland annat
på grundval av utredningens material
bör regeringen till en kommande
riksdag framlägga förslag om hur en
ytterligare stegring av vår biståndsverksamhet
bör utformas.

Att statsrådet fru Lindström i fredags
under debatten hävdade att en sådan
planläggning var orealistisk ändrar inte
på något sätt min inställning i denna
fråga. Fn nackdel med den svenska biståndsverksamheten
har kanske varit
att förvaltningen av biståndet splittrats
på olika myndigheter. Denna
splittring har genom tillkomsten av
SIDA delvis upphävts. Fortfarande
handlägges emellertid den tekniska biståndsverksamheten
av utrikesdepartementet,
de kommersiella insatserna av
handelsdepartementet och de finansiella
av finansdepartementet. Som framhållits
i reservation till utlåtande nr 45
bör statsmakterna på sikt åstadkomma
en samordning av hela biståndsförvaltningen
i ett enda organ. Detta skulle
underlätta genomförandet av en effektiv
planering av insatserna.

Riksdagen har under en följd av år
haft att behandla förslag om åtgärder
som stimulerar u-ländernas handel. I
flertalet u-länder är majoriteten av befolkningen
sysselsatt i jordbruket och
dess binäringar. En ökning av jordbruksproduktionen
framstår såsom något
mycket angeläget. Samtidigt bör
emellertid insatserna för en industrialisering
av dessa länder vidgas väsentligt.
Genom sitt ensidiga beroende av
jordbruket och genom handelsbalansen

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten

av de snabbt växande exportintäkterna
av jordbruksvaror blir det i många fall
omöjligt för u-länderna att företa en
effektiv utveeklingsplanering. U-länderna
måste målmedvetet inrikta sig
på att ge sitt näringsliv en större allsidighet
och anpassningsförmåga. Ett
oroande tecken just nu är att medan
många industriländer uppvisar en mycket
kraftig ekonomisk expansion, fördjupas
flera u-länders ekonomiska svårigheter.
På åtskilliga för u-länderna
livsviktiga råvaror sjunker världsmarknadspriserna.
Dessa förhållanden sammanhänger
sannolikt med den olämpliga
strukturen av u-ländernas näringsliv
och export. Åtgärder för att stimulera
utvecklingen av industrien och
handeln i u-länderna har därför högsta
prioritet. Årets riksdag har fattat beslut
om ändringar i skattelagstiftningen och
avveckling av vissa tullar på tropiska
produkter. Åtgärder av denna art kan
stimulera u-ländernas export. Vi bör eftersträva
att på sikt så långt möjligt undanröja
alla handelshinder för u-länderna.

Kanske ännu mer angeläget är att investeringar
i u-länderna underlättas så
långt detta är möjligt. Ett av de största
hindren för investeringar är de stora
risker, som intresserade företag måste
räkna med i samband med investering
i vissa u-länder, på grund av bristande
politisk eller ekonomisk stabilitet i
dessa.

Riksdagen har under en följd av år
intagit en mycket välvillig inställning
till svenska investeringsgarantier och
bilaterala investeringsskyddsavtal. Att
något initiativ om ett svenskt system
med sådana garantier hittills inte tagits
får väl anses bero på att man från
majoritetens sida avvaktat de förhandlingar
som förts inom bl. a. OECD och
inom ramen för det nordiska samarbetet
och vilka gäller kommersiella investeringsgarantisystem.
Dessa förhandlingar
har emellertid inte lett någonstans
hittills, och det är osäkert om
de kan leda till resultat inom rimlig

tid. Åtskilliga länder har redan ordnat
egna garantisystem. Det borde även för
Sveriges del göras någonting, i avvaktan
på en lösning som omfattar flera
länder gemensamt. I en reservation har
yrkats att förslag skall framläggas till
1967 års riksdag om ett svenskt system
för skydd för investeringar i u-länderna.

I motion 450 i andra kammaren har
begärts att anslaget till FN:s barnfond
(UNICEF) skall höjas med 2,2 miljoner
kronor till sammanlagt 10 miljoner kronor.
Barnfonden har under senare tid
ökat sina insatser, inte minst inom den
förebyggande mödra- och barnavården.
Härigenom har ett mycket starkt ökat
behov av ekonomiska medel uppkommit.
Dessutom ökar behovet av insatserna
starkt i takt med det ökade barnantalet.
Det är min personliga övertygelse
att den humanitära verksamhet
som barnfonden bedriver i mycket hög
grad är i behov av svenskt stöd. Den
höjning som föreslagits i den åberopade
motionen är väl motiverad och bör
genomföras.

Den svenska biståndsinsatsen liar
mycket stor hjälp av svenska frivilliga
organisationer, inte minst när det gäller
att i u-länderna förverkliga de intentioner
som biståndsmyndigheterna
ger. Missionen har t. ex. en mycket
stor erfarenhet av humanitärt u-landsarbete,
en erfarenhet som i åtskilliga
fall grundar sig på mer än 1(1(1 års
kontinuerligt arbete. Det är min bestämda
övertygelse att missionen har
de bästa förutsättningarna för att göra
en humanitär insats i u-länderna från
svensk sida så effektiv som möjligt.
Kunnighet, sparsamhet, förmåga att
handha kontakter — allt detta är rikt
företrätt inom missionen. I förut nämnda
partimotion samt i de likalydande
motionerna av herrar Blomquist m. fl.
i första kammaren och herr Nelander
m. fl. i andra kammaren, har ökade
medel begärts för den verksamhet som
bedrivs av svensk frivilligorganisation
eller svensk mission. Utskottet har i an -

Onsdagen ilen 20 april 1966

Nr 18

Ann. don internationella biståndsverksamheten

ledning av dessa motioner framhållit
att den statliga biståndsverksamheten
på ett värdefullt sätt kompletteras av
den fältverksamhet som bedrives av
enskilda humanitära organisationer,
t. ex. missionen. Utskottet har därför
förutsatt att i den mån sådana enskilda
biståndsgivare begär statliga bidrag
för härför lämpade projekt, så skall
SIDA pröva framställningarna i positiv
anda.

Generaldirektör E. Michanek har i eu
skrivelse till petita för år 1906/67 skisserat
vissa regler för SIDA:s framtida
verksamhet, bland annat den tanken
att organisationen skall koncentrera
sin verksamhet till vissa länder. Enligt
uttalande skulle denna regel gälla
även för SIDA:s samarbete med missionerna.
Vissa undantag har gjorts bl. a.
då det gäller Kongo (Leopoldville) och
Kongo (Brazzaville), där Sverige redan
via FN gjort insatser. Vidare hade NIB
engagerat sig i Mansimou yrkesskola,
varför man anser sig förpliktad att
stödja även denna i fortsättningen.

Däremot har örebromissionen fått
avslag på en ansökan om hjälp till ett
projekt i Centralafrikanska republiken
med motivering att detta land låg utanför
SIDA:s intressesfär. Dock pågår förhandlingar
som jag hoppas leder fram
till att detta projekt kan fullföljas. Missionsrådet
är av den uppfattningen att
SIDA mycket väl kan behöva koncentrera
sina egna ansträngningar till ett
fåtal större projekt i ett begränsat antal
länder. Men då det gäller missionerna,
där SIDA blott spelar rollen som anslagsgivare
och följaktligen inte har något
som helst administrativt ansvar,
torde denna princip inte behöva tilllämpas.

Svensk mission, varhelst den uppträtt,
har varit en heder för det svenska
namnet. Missionärerna och den verksamhet
de bedrivit har utgjort en PRverksamliet,
vilken vårt land i olika avseenden
skördar frukten av.

Då jag var i Kongo förra året förekom
på grund av ett överfall ifrån

Brazzavillerepubliken oro i Leopoldvillerepubliken,
varför vägarna var
spärrade på åtskilliga platser. Det var
emellertid betecknande att så fort som
dessa militärvakter fick vetskap om att
vi var ute i missionens arbete så undanröjde
man alla hinder och vägarna
öppnades så att vi fick fortsätta vår
resa.

Kungl. Maj:t har beräknat ett medelsbehov
av cirka 2 miljoner kronor nästa
budgetår till den fältverksamhet som
hedrives av dessa organisationer. Utskottet
har emellertid erinrat om att
framställningar kan inkomma som
överskrider denna medelsram och anser
att för att tillgodose de ytterligare
krav som framställs bör den reservation
på anslaget Fältprojekt, som beräknas
till cirka 10 miljoner kronor, kunna tas
i anspråk. Syftet med de av motionärerna
begärda anslagshöjningarna är
härmed tillgodosett utan höjning av anslaget.

I statsutskottets utlåtande nr 46 behandlas
det finansiella u-landsbiståndet.
I detta sammanhang har utskottet
haft att behandla en rad motioner om
en ökning av livsmedelshjälpen. Bland
annat begärs i en partimotion från folkpartiet
och centern att Sverige i FN
skall verka för uppbyggandet av en miljardfond
för multilateral livsmedelshjälp,
och att riksdagen skall uttala sin
villighet att anslå 100 miljoner kronor
om året till denna fond. Som omedelbar
åtgärd föreslås att bidraget till livsmedelshjälp
under sjunde huvudtiteln
ökas med 2 miljoner dollar nästa budgetår,
d. v. s. med drygt 10 miljoner
kronor. Liknande krav beträffande budgetåret
1966/67 framställes dels i en
motion av herr Axel Kristiansson in. fl.
i första kammaren och herr Jönsson i
Ingemarsgården in. fl. i andra kammaren,
dels i en motion av herr Arne Geijer
och herr Carl Albert Anderson i
första kammaren.

I samtliga här nämnda motioner har
erinrats om den skriande livsmedelsbristen
i världen och den hunger som

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten

drabbar många av de fattiga ländernas
befolkning. Ett färskt exempel på den
allvarliga livsmedelssituationen har vi
i hungerkatastrofen i Indien. Det material
som presenterats för att uppvisa
bristerna är överväldigande i sin
styrka.

Det är inte bara fråga om att mätta
hungrande människor i syfte att hindra
dem från svält och undergång. Det
är i lika hög grad fråga om att ge dessa
människor tillräcklig näring för att
kunna arbeta effektivt så att de i större
utsträckning kan bidra till sina länders
välfärd. De krav som ställs på arbetskraften
i u-länderna förutsätter att näringsstandarden
höjes. En kraftigt ökad
livsmedelshjälp från de rika ländernas
sida är en förutsättning för att övriga
biståndsinsatser skall kunna ge avsedd
verkan.

Jag vill i det här sammanhanget ge
en eloge till arbetarrörelsen och jordbrukarna
som gemensamt har insett det
stora ansvar som ligger på de människor
som lever på en högre standard
att hjälpa sina medbröder i fattiga länder
till en bättre näringsstandard. Jordbrukarna
har ofta — helt oförskyllt —
fått utstå smälek för att de skulle agera
i eget intresse i den här frågan. Jag
vill slå fast, att de yttranden som fällts
från ansvarigt jordbrukarhåll visar ett
ideellt intresse från jordbruksorganisationerna
förenat med stor sakkunskap
om behovet av en högre näringsstandard
i u-länderna.

Herr talman. Jag ber att senare få
återkomma med yrkanden vid de olika
punkterna.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag tar till orda i denna
debatt i anledning av motionsparet I:
37 och II: 71, vilken motion jag i denna
kammare väckt tillsammans med
andra kammarledamöter. Såsom föregående
talare redan påpekat, syftar motionen
till ett ökat svenskt engagemang
i den internationella livsmedelsförsörj -

ningen med i kronor räknat 10 miljoner.
Motionen är säregen i så motto att
vi anvisat en viss bestämd väg, nämligen
att i Sverige skulle inköpas torrmjölk
till en kvantitet av 5 000 ton för
att därmed lindra livsmedelsbristen.
Just på grund av detta förslag har motionen
i någon mån diskriminerats i
pressdebatten. Jag vill ha sagt redan
här, att det självfallet inte är något
förstahandsintresse att dessa livsmedelskvantiteter
är av svenskt ursprung,
utan det väsentliga är att hjälpen ökas
ut. Till motiveringen för vårt förslag
skall jag återkomma senare.

Världssvälten, som vi nu så ofta talar
om, är självfallet inte någon ny företeelse.
Den har sannolikt funnits mycket
länge. Det nya är väl att vi i dag
har en helt annan kännedom om den
än vi har haft tidigare. Detta faktum
i en tid då behovstillfredsställelsen i ett
flertal länder är ganska väl tryggad
förpliktigar väl oss i än högre grad än
tidigare att här göra en insats. Kommunikationerna
har gjort att vi så att
säga har blivit grannar med världssvälten.
Vi har en god insyn och kännedom
om produktion, konsumtion och befolkningsutveckling.
Det faktum att ett
flertal före detta kolonier har blivit
självständiga länder har också sin betydelse
i sammanhanget, inte på det sättet
att livsmedelsåtgången skulle ökas,
utan så till vida att de kan göra sin röst
hörd på ett annat sätt. Jag tror att det
skulle vara oerhört farligt om deras
existens såsom fria nationer skulle bli
hotad på grund av livsmedelsbrist.

Alla vet vi att prognoserna tyder på
en mycket stark befolkningsökning och
en bristande tillgång på livsmedel.
Många har dövats av den föreställningen
att det skulle finnas fullt tillräckligt
med livsmedel och att problemet egentligen
bara skulle vara ett distributionsproblem.
Klart är väl nu att det inte
enbart är ett distributionsproblem, utan
också en fråga om att livsmedelstillgången
måste ökas. Enligt FAO:s senast
publicerade redogörelse för situationen

Onsdagen <len 20 april 1 !)(>(>

Nr 18

I 1

Ang. den internationella biståndsverksamheten

i fråga om livsmedelsförsörjning och
jordbruk är 19(54/05 det sjunde året i
följd under vilket någon förbättring eller
ökning av livsmedelsproduktionen
per person inte uppnåtts för världen
som helhet. Denna stagnation har två
huvudorsaker, dels den snabba befolkningsökningen
i Latinamerika, Asien
och Afrika, dels att produktionen per
person även i Nordamerika har stagnerat
på oförändrad nivå sedan mitten
av 1950-talet. I genomsnitt har livsmedelsproduktionen
i Västeuropa, Östeuropa,
Sovjetunionen, Nordamerika
och Oceanien stigit med 14 procent sedan
mitten av 1950-talet, medan motsvarande
ökning för Latinamerika,
Fjärran östern, Orienten och Afrika
stannat vid i genomsnitt en procent.
Det är alltså en oerhört stor skillnad i
utveckling, och skillnaden blir ännu
större, om man ser på en längre period,
t. ex. 25-årsperioden efter andra världskriget.
Under denna tid har livsmedelsproduktionen
inom den första gruppen
ökat med 30 procent, medan den andra
gruppen inte visar någon som helst ökning
under den tiden.

Om man skall lindra världssvälten är
det främst två produkter som kommer
i blickfånget. I första hand är det
spannmålen, ty den måste ju vara grunden
i försörjningen. Spannmålen är
därtill lätt att lagra och lätt att distribuera.
Den andra produkten är torrmjölken,
därför att den är det billigaste
födoämne med äggvita, med vilket man
kan komplettera kosten så att den blir
något så när fullvärdig.

Beträffande världslagren av spannmål
kan man säga att 1965 var en vändpunkt
i fråga om den internationella
överskottssituationen. USA hade vid tiden
omkring 1960 regelmässigt ett övergångslager
av brödsäd på 40 miljoner
ton. Trots relativt goda skördar under
1960-talet har dessa lager nu minskat.
Den 1 juli 1966 beräknas Förenta staterna
ha ett övergångslager på ungefär
18 miljoner ton. Det är ganska exakt
den kvantitet som man betraktar som

ett normalt övergångslager från ett
skördeår till ett annat. Som jämförelse
kan nämnas att en normal veteskörd i
USA uppgår till 36 miljoner ton, d. v. s.
det dubbla. I Kanada har det skett en
liknande utveckling, övergångslagren
har också där minskat mycket starkt
och beräknas nu uppgå till 12 miljoner
ton, eu siffra som är 50 procent lägre
än den var vid slutet av 1950-talet. Vad
beträffar den andra produkten, nämligen
torrmjölken, kan konstateras att det
i USA år 1964 fanns ett lager på 350 000
ton torrmjölk, som var inköpt av statliga
myndigheter i prisstödjande syfte.
Enligt senare beräkningar har dessa lager
minskat till 75 000 å 80 000 ton.
Samtidigt har Indien på grund av ökad
livsmedelsbrist anmält ett behov av
130 000 ton torrmjölk. Samtidigt kan
nämnas att Indiens behov av vete är 10
å 15 miljoner ton.

Jag sade att jag skulle närmare motivera
varför vi i de nämnda motionerna
föreslagit inköp av svensk torrmjölk.
Det läge som råder beträffande tillgången
på torrmjölk på världsmarknaden
är ett motiv. Därtill kommer ett annat,
nämligen att om man köper torrmjölk
av svenskt ursprung får man torrmjölk
som är av sådan kvalitet att den tål att
transporteras och distribueras. Den
svenska torrmjölken är färsk, vilket det
inte finns garantier för, om man köper
torrmjölken på världsmarknaden. Jag
vill ha sagt att ett sådant förfarande
har tillämpats tidigare. I slutet av 1965
vände sig Indien i sin utomordentligt
besvärliga situation till en rad länder
med begäran om hjälp i form av livsmedelssändningar.
Den gången sände
Sverige 4 100 ton mager torrmjölk. Det
partiet representerade då ett värde av
omkring 7 miljoner kronor inklusive
frakt, och leveransen finansierades dels
med återstoden av de pengar som fanns
i insamlingen »Sverige hjälper», dels
med ett lika stort belopp av statsmedel.
Motionen syftar alltså närmast till ett
uppföljande av vad som tidigare har
praktiserats med gott resultat. Jag skul -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1960

Ang. den internationella biståndsverksamheten

le också tro att beloppet 7 miljoner för
den kvantiteten rimmar ganska väl med
dagens världsmarknadspris på torrmjölken.

För undvikande av missförstånd och
onödig polemik vill jag ha sagt, herr
talman, att jag självfallet är införstådd
med att man icke kan klara livsmedelsförsörjningen
i u-länderna genom att
distribuera de kvantiteter livsmedel som
finns — en ökning är ofrånkomlig om
livsmedlen skall räcka till, och i första
hand måste livsmedlen helt naturligt
produceras i de länder där de skall konsumeras.
Men i nuvarande situation betraktar
jag denna direkta hjälp såsom
mycket angelägen, i varje fall som en
övergångsform.

Herr talman! Jag skall sluta med det
sagda. Jag finner att i reservation vid
punkten 2 i statsutskottets utlåtande nr
46 har inrymts ett tillstyrkande av denna
motion så långt att jag är till freds.
Därmed öppnas såvitt jag förstår alternativa
möjligheter för en hjälp antingen
direkt med pengar eller genom inköp
av livsmedel av svenskt ursprung.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! När Förenta Nationernas
generalförsamling år 1960 antog
den s. k. enprocentsresolutionen väcktes
många förhoppningar världen över.
De blev inte mindre av att man samtidigt
proklamerade 60-talet som ett utvecklingsdecennium.
60-talet skulle
medföra avgörande insatser för u-ländernas
utveckling. Det lovade bli en
internationell hjälpinsats av samma
slag som Marshallhjälpen hade haft
för Västeuropa.

Nu har halva »utvecklingsdecenniet»
gått och man kan se vad som hänt. Det
ger verkligen anledning till besvikelse
och pessimism. U-hjälpen har stagnerat
och minskar faktiskt, om man ser till
dess realvärde. Sedan 1961 har kapitalflödet
från industriländerna till u-länderna
legat på ungefär oförändrad nivå.
Fortsalt svag utveckling har präg -

lat de flesta u-länderna, och eftersom
industriländernas snabba ekonomiska
utveckling fortgått har klyftan mellan
de rika och de fattiga folken vuxit.
Detta är den bistra sanningen om hur
det gått hittills under »utvecklingsdecenniet».

Kapitalflödet från industriländerna
till u-länderna ligger för närvarande på
8 å 9 miljarder dollar om året, varav
6 miljarder kommer från offentliga instanser
i OECD-staterna; däri ingår gåvor,
lån och krediter. Att märka är då
att 40 procent av dessa 8 å 9 miljarder
dollar återgår till givarländerna i form
av räntor och amorteringar. U-ländernas
skuldbörda växer snabbt, varför en
allt större del av den hjälp de får återgår
till industriländerna som räntor och
amorteringar, vilket betyder en relativ
minskning av den effektiva insatsen av
nettot illflödeskapital.

Samtidigt härmed försämras penningvärdet.
Nationalinkomsten i industriländerna
ökar snabbt. U-ländernas
handel kvarblir på en låg nivå och under
senare år till försämrade råvarupriser.

Man noterar med besvikelse att det
stora maskineri som byggts upp efter
världshandelskonferensen i Geneve
1964, UNCTAD, ännu inte har lett till
några egentligt positiva resultat utan
arbetar i stort sett i tömning.

Följden av dessa faktorer sammantagna
är att klyftan växer mellan de rika
och de fattiga folken. Orsakerna härtill
kunde länge utvecklas. En faktor är
den gamla välkända, att u-länderna ännu
har för litet att sälja till industriländerna;
de har för få sortiment, för
få attraktiva varor, frånsett råvaror. En
annan faktor är de rubbningar som inträtt
i betalningsbalansen i en rad stora
industriländer, t. ex. för dollarn och
pundet. Det begränsar u-lijälpen eftersom
denna har ett självklart sammanhang
med ett lands interna ekonomi.

Ytterligare en faktor är de västeuropeiska
handelsblock som har uppstått
— EFTA och EEC -— som inom sig

Onsdagen den 20 april 19(>6

Nr 18

1.1

Ang. den

snabbt utvecklar handeln, men vilkas
handel med omvärlden, inklusive u-Iänderna,
visar en svagare stegringstakt.

Paradoxalt nog har också det förbättrade
politiska klimatet mellan öst
och väst blivit en bidragande orsak till
stagnationen i u-hjälpen. Det kalla kriget
vidmakthöll en politisk spänning
mellan öst och väst som gjorde att båda
parter sökte sympatier och good-will
i u-länderna, och det resulterade bl. a.
i en ökad u-bjälp.

Man måste också konstatera att i de
flesta industriländer har uppstått interna
debatter om mål och metoder för
u-hjälpen, en rannsakande översyn som
visar osäkerhet och dämpar hjälpinsatsernas
stegring. Den intresserade kan ta
del av ett färskt arbete på engelska av
en svensk vetenskapsman, professor
Göran Ohlin, som gör en analys över
nuläget i hela OECD-kretsen och den
debatt som pågår om u-hjälpen i industriländerna.

Det är väl för mycket sagt att viljan
att hjälpa u-länderna sviktar. Men det
är i dag inte längre givet att u-hjälpen
skall successivt och självfallet fortsätta
att öka. Den entydigt positiva inställning
som vi tycker oss märka i den
svenska opinionen är ingalunda genomgående
i industriländerna.

Enprocentsresolutionen och beslutet
om utvecklingsdecenniet har alltså
inte blivit någon milstolpe i positiv
mening. Snarare verkar det som om
industriländerna i dag står vid en vändpunkt
i denna fråga. Det kan innebära
en tid av eftertanke, en bättre planering
och nya ansatser, men resultatet
kan lika gärna bli en fortsatt stagnation.
Det är svårt att egentligen urskilja
tendensen.

Den svenska inställningen härvid kan
endast vara att i all möjlig mån söka
bidra till att bryta stagnationen. Vi
kan emellertid inte våga hoppas att insatserna
i fråga om u-hjälpen inom
överskådlig tid skall göra att klyftan
mellan fattiga och rika börjar smalna.
Vi får tills vidare vara nöjda om den

internationella biståndsverksamheten
inte fortsätter att vidgas. Redan detta
kommer att kräva en myckel stark
höjning i fråga om hjälpinsatsen. När
Sverige ökar sitt bistånd med cirka SO
miljoner kronor om året är det naturligtvis
högst otillfredsställande ur denna
synpunkt. Vi når med den takten
inte den enprocentiga andel av nationalproduktionen
som är uppställd som
ett mål, eftersom vårt eget välstånd,
våra egna resurser, växer snabbare.
Men man konstaterar att den svenska
ökningstakten bär sin motsvarighet
praktiskt taget överallt i världen.

I rättvisans namn måste man betona
att när det gäller den multilaterala insatsen
genom FN-familjen ligger Sverige
mycket bra till i förhållande till
andra länder. Men detta är klen tröst,
därför att de stora industriländerna låter
SO å 90 procent av sitt bistånd till
de underutvecklade länderna ske på
tvåsidig basis — endast till en ringa del
lämnas biståndet multilateralt genom
FN-familjen och de internationella organen.
Sverige har en balans med cirka
hälften på vardera linjen. Om vi siktar
till att snabbare framöver öka vårt
bistånd — vilket jag anser vara tvingande
angeläget och väl förenligt med
våra resurser — då bör vi satsa relativt
starkare på den multilaterala linjen.
Detta kan ske utan någon ny, total översyn
av hela biståndsarbetet. Det krav
härom som framförts av motionärer och
reservanter förefaller onödigt och skulle
i värsta fall försena en stegring av
ökningstakten. Under sin nya ledning
har SIDA skött sig förtroendeingivande,
och dess sätt att ha hand om den bilaterala
biståndsinsatsen verkar målmedvetet
och effektivt.

Jag hade tillfälle att i höstas i Förenta
Nationernas generalförsamling se
vissa svenska initiativ som berörde biståndsarbetet.
Jag nämner i samband
med sammanslagningen av Särskilda
fonden och EPTA — en i och för sig
utmärkt administrativ sak — hur Sverige
då tillsammans med fem andra länder
föreslog en höjning av anslagsmålet

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten

till 200 miljoner dollar årligen att uppnås
i en snar framtid, en resolution
som enhälligt antogs, alltså även av industriländerna.

Inom ramen för denna nya fond, Utvecklingsprogrammet,
anslås särskilda
medel för att främja industrialiseringssyften.
I dagens handlingar finner ledamöterna,
att en halv miljon dollar
upptagits som anslag från Sverige för
detta syfte. Jag förutsätter att detta anslag
kommer att gradvis höjas efter
hand som man får erfarenhet av hur
Utvecklingsprogrammet skall fungera
på det industriella fältet.

Ett annat initiativ, där Sverige spelade
en framträdande roll, gällde ett
närbesläktat fält, nämligen Förenta Nationernas
insats för att främja industrialiseringen
i u-länderna. Resultatet
blev där, kan man säga, en ny giv, en
ny ansats genom att man beslöt skapa
ett organ som skall ha hand om dessa
insatser, en väsentlig utvidgning och
förstärkning av det industriorgan som
tidigare under några år hade funnits.
Resolutionen härom och det eniga beslutet
väckte stark tillfredsställelse i
u-länderna, och eftersom industriländerna
står bakom kan man också räkna
med att de finansiella åtaganden beslutet
innebär kommer att infrias.

Jag tror att det är viktigt och på tiden
att FN väsentligt vidgar sin insats
för industrialisering i u-länderna och
hjälper till med den service, de studier
och de förarbeten som detta innebär.

I riksdagens utrikesdebatt den 23
mars sade en talare— herr Holmberg
— att innan u-länderna kan bygga upp
en industri »måste livsmedelsproblemen
få sin lösning». Först därefter skulle
tiden vara inne att börja bygga upp
en industri. Jag tror att detta är en
vilseledande prioritering. I alla händelser
ger det uttryck för en motsättning
mellan jordbruk och industri i uländerna
som är onödig och ofruktbar.
Självklart måste de yttersta ansträngningar
göras för att utveckla u-ländernas
jordbruk och förbättra deras för -

sörjning. Jordbruksnäringen kommer
under oöverskådlig tid att vara huvudkällan
för försörjning och sysselsättning
i de flesta u-länder. Men för att
detta skall kunna lyckas fordras också
en viss nivå av industrialisering och en
växande industriell kapacitet. Eetecknande
för jordbruket i u-länderna är
den svaga avkastningen. Om vi ser på
Indiens jordbruk ger det i avkastning
kanske hälften av vad jordbruket i
Kina ger och en tredjedel eller mindre
av det japanska jordbrukets avkastning.
Men länder med hög avkastning i jordbruket
kännetecknas också av en samtidigt
högt utvecklad industriell teknik,
som behövs för försörjningen med verktyg,
maskiner, lagringsmöjligheter,
konstgödning, kommunikationer o. s. v.

I detta sammanhang vill jag uttrycka
tillfredsställelse över det avtal Sverige
i år ingått tillsammans med Internationella
utvecklingsfonden (IDA) och
Pakistan om gemensam finansiering av
ett spannmålslagringsprojekt i Östpakistan.
Det avser att bygga fem siloanläggningar
med en lagringskapacitet om
över 300 000 lön, främst för importerad
spannmål. Kostnaden uppgår till 200
miljoner kronor, varav hälften kommer
genom kredit från Internationella utvecklingsfonden,
25 miljoner genom en
svensk kredit på för mottagarlandet
goda villkor, och resten tillskjuter Pakistan
självt. Detta projekt tar sikte på
en vital sektor i strävan att skapa bättre
försörjning. I länder som Pakistan, Indien
och flera andra u-länder går ofta
30—40 procent av spannmålen till spillo
genom dåliga lagringsförhållanden,
insekter, mögel, parasiter och andra
skadeverkningar. Moderna siloanläggningar
blir här en strategisk faktor för
en bättre livsmedelsförsörjning.

Metoden att genomföra detta projekt
i samverkan mellan Sverige, IDA och
mottagarlandet har väckt internationell
uppmärksamhet och betygsattes nyligen
i brittiska Economist som ett mönster
av effektiv och smidig u-hjälp.

Med tillfredsställelse läser man lika -

Onsdagen de:

Ang.

ledes i finansdepartementets huvudtitel
om ett svensk-indiskt projekt av motsvarande
karaktiir som är under utarbetande,
förberett av en indisk-svensk arbetsgrupp
med sikte på att uppföra
spannmålssilos för 175 000 ton i fyra
hamnstäder i Indien.

Denna introduktion i Indien av moderna
spannmålssilos bör medföra en
betydande förbättring för mottagning
och behandling av importerad spannmål
och bidra till en gynnsammare
livsmedelsförsörjning.

Jag har nämnt detta som exempel på
konstruktiva, snabbverkande insatser i
vår u-hjälp.

I dagens biståndsdebatt ges med rätta
stark betoning på livsmedelshjälpen
för att avverka akut hunger och svält
och på längre sikt utveckla jordbruket.
Det är självfallet att denna betoning
kommer fram just nu. Dels finns risk
för en väldig hungerkatastrof i stora
delar av världen mot slutet av seklet, ett
hot som alltmer kastar sin slagskugga
framför sig, och dels har man en akut
bristsituation som främst uppmärksammats
genom läget i Indien.

Det är banalt att säga att vi skall
göra vad vi kan i dessa stycken. Jag
noterar att våra företrädare för jordbruksnäringen
i fredags och i dag inte
velat sammankoppla u-hjälpen med vår
inhemska jordbrukspolitik. Ansatser i
den vägen har skett i den offentliga debatten.
Det är tillfredsställande att de
inte upprepas i riksdagen. Läget i uländerna
får självfallet inte bli en förevändning
för att upprätthålla en för
stor, oekonomisk produktion av svenska
jordbruksprodukter. Det varken gagnar
oss eller u-länderna. Huvudlinjen
måste även här vara att livsmedelshjälpen
skall bli en hjälp till självhjälp.

Här finns det ett internationellt organ
att bygga på inom Förenta Nationerna,
nämligen Internationella livsmedelsprogrammet
— World Food Programme
— som dels syftar till att avhjälpa
akut livsmedelsbrist, dels ut -

l 20 april 1900 Nr 18 15

den internationella biståndsverksamheten
veckla jordbruket och som i hög grad
baseras på s. k. projektbasis.

Motionärer och reservanter från centern
och folkpartiet förordar nu att en
ny stor livsmedelsfond skall skapas med
en miljard dollar om året och att Sverige
skulle satsa 100 miljoner kronor om
året. Det dras i motionen upp vissa
riktlinjer för hur en sådan fond skulle
arbeta.

Vid läsningen av motionen och reservationen
uppstår det en oklarhet som
jag vill försöka stimulera reservanter
och motionärer att skingra. Det talas
hela tiden som om förslagsställarna menar
att det bör skapas en ny fond av
annan typ men med samma syfte som
Internationella livsmedelsprogrammet.
Menar ni det, eller menar ni helt enkelt
bara att man bör snabbare utbygga Internationella
livsmedelsprogrammet ?

Detta program har haft en treårig
försökstid sedan 1963. Det har nu enligt
beslut i höstas av FN:s generalförsamling
och FAO i Rom permanentats.
I samband därmed har målsiffran höjts
från tidigare 100 miljoner dollar för
tre år till 275 miljoner för tre år. Vid
bidragskonferensen i januari detta år
garanterades omedelbart över 200 miljoner
dollar. Jag vill minnas att en bidragskonferens
skall hållas vartannat
år, så om knappt två år får man ytterligare
ett tillfälle att diskutera och, om
så behagas, höja målsiffran.

Detta är ett självklart objekt för
svensk hjälp. Regeringen föreslår också
10 miljoner, som tillstyrks av statsutskottet,
medan reservanterna vill dubbla.
Samtidigt vill reservanterna att riksdagen
nu skall uttala sig för ett anslag
på 100 miljoner om året.

Jag skulle gärna vilja veta, vilken bedömning
som ligger bakom denna siffra
en miljard dollar. Vilka beräkningar
har gjorts? Jag vill erinra om att
generalsekreterare U Thant i slutet av
1964 uppvaktades av tre internationaler
— Fria fackföreningsinternationalen,
Internationella kooperativa alliansen

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten

och Jordbruksorganisationernas internationella
federation, den s. k. gröna internationalen
— som företräder tillsammans
300 miljoner medlemmar, producenter,
löntagare och konsumenter. I
samtliga dessa var svenskar antingen
ordförande — Arne Geijer och Mauritz
Bonow — eller vice ordförande: agronom
Paul Grabö.

Men dessa tre internationaler vågade
inte sträcka sig på långt när så långt
som våra reservanter i dag. De satte
upp siffran 200 miljoner dollar om året
som mål med hänvisning till vad man
»kunde förutse i fråga om storleken av
tillgängliga resurser». När chefen för
livsmedelsprogrammet Mr. Boerma
skulle precisera beloppet nöjde han sig
med 275 miljoner dollar för treårsperioden.

Främst mot bakgrunden av de tre internationalernas
framställning väcker
det förvåning att dagens reservanter nu
på ett bräde föreslår 1 miljard dollar.
Jag skulle vilja veta vilka bedömningar
och beräkningar som ligger bakom denna
femdubbling av vad de tre internalionalerna
föreslagit. Eller har man
helt enkelt höftat, eller satt upp ett
mycket avlägset mål i fjärran?

I alla händelser måste jag avråda
riksdagen från att godta reservanternas
krav att Sveriges delegater i FN och
FAO i nuläget skall föra fram sådana
förslag. Jag tror det skulle vara orealistiskt
och verka som ett slag i luften.
En riktigare metod är att gå fram stegvis
med etappvisa höjningar av livsmedelsprogrammets
målsiffra; annars kan
det lätt bli en chimär eller en resolution
av samma typ som enprocentsresolutionen.

I konsekvens med detta anser jag det
helt olämpligt att riksdagen i dag skulle
uttala sig för och binda sig för svenska
bidrag om 100 miljoner årligen till
livsmedelsprogrammet. Jag tror det är
olämpligt bl. a. därför att man på ett
helt annat sätt måste avväga våra insatsers
fördelning mellan livsmedelshjälp,
utveckling av jordbruket, utbygg -

nad av industrier och anslag till övriga
FN-organ. Jag tycker att reservanternas
förslag i denna del mer verkar demonstration
än genomtänkta propåer.

Däremot, herr talman, instämmer jag
självfallet helt i syftet att Sverige i denna
liksom i andra delfrågor inom uhjälpen
skall spela en pådrivande roll
och handla därefter också i sin bilaterala
u-hjälp. Här befinner vi oss, anser
jag, bara i början av vad vi bör sikta
till i fråga om våra insatser för de fattiga
folken.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Möller gav mig i
viss mån en eloge för att jag inte blandade
ihop livsmedelsbristen ute i världen
och den svenska jordbrukspolitiken.
Jag är självfallet glad över det erkännandet.
Det har inte varit min avsikt
att göra det, ehuru det visst kan
finnas ett samband.

När emellertid herr Möller provocerar
mig att tala om en alltför stor och
oekonomisk svensk jordbruksproduktion
kan jag inte underlåta att säga, att
det kanske i den värld som herr Möller
skisserade kan bli svårt att importera
de livsmedel vi skulle behöva i vårt
land enligt den nya jordbrukspolitiken.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Biståndshjälpen och
missionen —- ämnet berördes i fredags
av flera talare och har berörts även i
dag.

Statsutskottet har i utlåtandet nr 45
under punkt 8, Fältverksamhet, behandlat
motionsparet I: 366 och II: 331, där
just detta ämne behandlas.

SIDA vill koncentrera sin verksamhet
till ett visst antal länder. Denna koncentration
är givetvis vällovlig med
tanke på resurserna, men den ram som
SIDA härmed uppställer bör inte vara
absolut bindande. Vi motionärer menar
att »om starka skäl finns bör man kun -

Onsdagen den 20 april 1900

Nr 18

Ang.

na gå utanför denna ram såväl geografiskt
som med hänsyn till ämnesområden».

Det iir glädjande att se alt utskottet
delar denna uppfattning och framhåller
att »principen om länderval icke bör
ges eu alltför stel tillämpning och att
avsteg bör kunna ske om särskilda skäl
talar härför».

Redan i propositionen noterade man
följande ord av statsrådet Ulla Lindström:
»Att söka tillvarata de stora fonder
av idealitet som finns hos ungdomen,
inom missionen och i folkrörelserna,
är säkerligen en riktig biståndspolitik.
Inom missionen finns också
samlad en praktisk erfarenhet av ganska
exceptionellt slag ... Den överblick
över hela biståndsfältet som SIDA nu
fått kommer säkerligen att ge verket
anledning att tacksamt notera det kompletterande
u-landsbistånd som främst
missionen men även kooperationen och
fackföreningsrörelsen satsar medel på.»

Utskottet följer på sid. 19 upp denna
syn och säger, som herr Carlsson för
en stund sedan påminde om: »Utskottet
finner den fältverksamhet som bedrives
av enskilda humanitära organisationer
t. ex. mission och den statliga biståndsverksamheten
på ett värdefullt sätt
komplettera varandra. Utskottet förutsätter
därför i likhet med statsrådet, att
i den mån sådana enskilda biståndsgivare
hemställer om statliga bidrag för
härför lämpade projekt SIDA prövar
framställningarna i positiv anda.»

Den miljon, som vi motionärer önskat
höja anslagsposten med, behövs.
Men jag tar fasta på vad utskottet säger,
att reservationerna under anslaget till
Fältprojekt är så stora, att det föreligger
budgettekniska möjligheter att tillmötesgå
de önskemål, som framföres
bl. a. i motionerna.

Herr talman! Jag skulle med mitt anförande
framför allt i dag vilja ge kammaren
ett exempel på praktiskt samarbete
mellan Svenska kyrkans mission
och SIDA. År 1964 fick missionen

2 Första kammarens protokoll 1966. Nr IS

den internationella biståndsverksamheten
640 000 kronor ur anslaget till humanitärt
bistånd till utbyggnad av realskolan
i Manarna i Rhodesia. År 1965 gavs
ur samma anslagspost 410 000 kronor
till utbyggnad av realskolan i Chegato
i samma land. Kyrkans mission bar sedan
början av 1900-talet sökt lösa skolfrågan
för ett glesbebyggt landsbygdsområde
i Rhodesia lika stort som halva
Götaland. Det har försetts med bottenskola,
omfattande klasserna 1—5, i några
fall kompletterade med klasserna
6—8. Mellan 80 och 90 procent av alla
barn i detta område får denna elementära
undervisning, vilken för upp till
den standard som finns i klass 6 i vårt
skolsystem. Däremot har det varit ytterst
dåligt beställt med möjligheterna
för den afrikanska befolkningen till
fortsatt skolgång. Men genom detta samarbete
med SIDA har det blivit möjligt
att bygga ut skolan i Manarna, så att
eleverna där kan föras fram till ett
tionde skolår och i Chegato till ett tolfte
skolår. För studentexamen fordras
ytterligare två års skolgång.

Jag har funnit en uppgift för år 1964
som innebär att 117 736 afrikaner i hela
Rhodesia under det året gick i klass
1, medan endast 35 gick i klass 14,
d. v. s. studentklassen. Jag tycker att
detta säger mer än något annat om hur
behövligt det är med fortsatt utbyggnad
av det skolväsende, som byggts upp
från svenskt håll i Rhodesia.

Herr talman! År inte detta jag berört
— missionens skoluppbyggnad och det
stöd denna verksamhet fått — ett exempel
på vad statsrådet Lindström menar
med »riktig biståndspolitik»? Missionen
har fått hjälp med dyrbara byggnader.
Den fackkunskap och erfarenhet,
som missionens tekniker och lärare
besitter, borgar för att anslagen blir
väl använda. Och det väsentligaste:
med svenskt bistånd hjälps Rhodesias
folk fram till en högre skolbildning,
vilket i sin tur — hoppas vi — skall
påskynda deras väg mot medborgerliga
rättigheter.

18 Nr 18 Onsdagen den 20 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten
Herr CARLSSON, HARRY, (fp) kort

genmäle:

Herr talman! Bara ett kort svar på
herr Möllers fråga!

Den skrämmande bild, som herr Möller
tecknade av läget i u-länderna, är
alldeles riktig — det är ett beklagligt
förhållande. Jag beklagar också, liksom
herr Möller, att u-hjälpen ser ut att
minska undan för undan och att klyftan
ökar mellan rika och fattiga folk.

När det gäller den miljardfond, som
vi berört i vår motion och i reservationen,
förhåller det väl sig på det sättet,
såvitt jag förstår — jag har inte varit
representant i FN och jag känner därför
inte så noga till hur man där resonerar
— att det finns en fond, som vi
anser bör ökas väsentligt. Om det skall
ske på det sättet, att man bildar en ny
fond, eller bygger på den redan befintliga
fonden, är av underordnad betydelse.
Huvudsaken är att det blir större
effektiv hjälp till u-länderna genom
denna fond — det är det vi syftat till
med vårt yrkande.

Herr MÖLLER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Carlssons uttalande
fyller mig med stor förvåning. Det
är ju en väldig apparat som lian så där
nonchalant avfärdar. Här har man strävat
att bygga ut ett program som redan
finns i en organisation som varit verksam
tre år på försöksbasis och som FN
och FAO nu beslutat att permanenta —
det är det Internationella livsmedelsprogram
som redan är i funktion. Men
herr Carlsson säger: »Huruvida det
skall vara kvar eller om en ny fond
skall startas är likgiltigt.»

Så lättsinnigt kan man inte umgås
med dessa problem, och reservationen
försvagas också om det ligger så lösliga
resonemang bakom.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har den uppfattningen
att herr Möller försöker förvilla

tankegångarna i detta sammanhang. Det
beror väl på att han i största möjliga
utsträckning vill vara regeringstrogen.

Beträffande vårt förslag i fråga om
denna stora livsmedelsfond uttrycker
reservationen tydligt, att vi skall uppmana
vår representation i FN att verka
iör att det föreslagna biståndet skall
komma till stånd.

Beträffande den andra frågan, där vi
vill öka anslaget med två miljoner kronor
så är det ett första steg att visa vår
välvilja att mätta de människor i denna
värld som svälter. Det är, herr Möller,
meningen med motionen och reservationen.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror mig vara införstådd
med att FN redan i höstas diskuterade
åtgärder för att vidga denna
fond. Vi menade att Sverige kraftigt
skall uttala sin villighet att vara med
om en ökning av den hjälp, som fonden
kan ge i ett mycket kritiskt läge; en
hjälp som då bör komma till stånd så
snabbt som möjligt.

Herr MÖLLER (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi bör fortsätta att öka
vår insats, därom råder tydligen enighet
bland alla talare som här haft ordet.

Jag vill emellertid ställa följande
fråga: Skall vi bygga på den befintliga
fonden och dess program, eller är det
någonting nytt som ni vill skapa? Ni
företer tecken på att vara ganska oense
inbördes på den punkten.

.Tåg tolkar dock herr Carlssons senaste
uttalande närmast så, att ni till huvudsaklig
del ämnar bygga på den redan
etablerade fonden. Då blir det inte
fråga om att bygga något nytt, utan bara
bygga vidare på det som redan pågått
under några år.

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 18

11)

Ang.

Herr WERNER (k):

Herr talman! En av de mest brännande
och väsentliga frågorna i dag iir
relationerna mellan de rika och fattiga
länderna. I allt större utsträckning har
de rika staterna blivit medvetna om
det egna ansvaret för u-ländernas situation
och fortsatta utveckling.

U-landsbiståndet har blivit det officiella
Sveriges bidrag till de fattiga
länderna. År 19G2 fattades det högtidliga
beslutet att öka biståndet till u-länderna
till en procent av bruttonationalprodukten.
Någon tidsram inom vilken
man skulle uppnå detta mål fastställdes
dock inte. Trots att flera år har gått sedan
dess har vi med den hittills långsamma
ökningstakten inte nått längre
än till en biståndssumma av mellan 0,2—
0.3 procent av bruttonationalprodukten.
Fortsätter vi i samma långsamma takt
kommer det att ta ytterligare ett par årtionden
innan målsättningen en procent
är förverkligad.

Vi har i vår motion i detta ärende
bl. a. hänvisat till vad professor Gunnar
Myrdal framhöll inför FAO:s konferens
i Rom hösten 1965, där han
bl. a. yttrade: »Ingen av de rika nationerna
bidrar till utvecklingen av de underutvecklade
länderna med någonting
ens i närheten av det som de är villiga
att ge ut för viktigare nationella ändamål.
Man kan jämföra med militärutgifterna.
De måste nu för hela världen
uppgå till betydligt över 200 miljarder
dollar eller över 1 000 miljarder kronor,
om, vilket ur ekonomisk synvinkel är
på sin plats, vi inräknar vad ekonomerna
kallar potentialkostnaderna, d. v. s.
inkomstbortfallet för de inkallade, för
att inte tala om vilken nationalekonomisk
förlust det innebär att en så stor
del av den vetenskapliga och tekniska
arbetskraften är bunden i improduktiva
sysselsättningar. Tyvärr använder
också flertalet av de underutvecklade
länderna en alltför stor del av sina
knappa resurser till militära ändamål.
Men huvudparten av nämnda summa
förbrukas av de rika länderna; deras

en internationella biståndsverksamheten
militärutgifter är större än den sammanlagda
nationalinkomsten i alla ickekommunistiska
underutvecklade länder
tillsammans.»

Det är tyvärr ett faktum, att kapitalutflödet
från de utvecklade till de underutvecklade
länderna inte har ökat,
utan takten har saktat av. Det har också
sagts för en stund sedan av herr
Möller. Även i statsverkspropositionerna
1965 och 1966 har detta förhållande
uppmärksammats, och det har framhållits
att detta inger oro. Klyftan mellan
u-ländernas levnadsstandard och industriländernas
vidgas fortfarande.

Efter detta konstaterande hade vi
väntat förslag om en kraftig ökning av
de svenska biståndsinsatserna. Så är
emellertid inte fallet. Vår biståndsinsats
kommer enligt regeringens förslag
inte att uppgå till mer än 0,3 procent av
bruttonationalprodukten nästa budgetår.

Från regeringshåll brukar det gentemot
förslagen om en snabbare ökning
av biståndssummorna invändas, att
opinionen inte är mogen för en sådan
politik. Däremot ifrågasätter man aldrig,
att samma opinion skulle vara mogen
för kraftiga ökningar av militärenslagen.
Det har emellertid stått regeringen
och socialdemokratien fritt under
många år att med sitt stora inflytande
bedriva en intensiv agitation för
ett ökat bistånd till de fattiga länderna
och därmed göra opinionen mera »mogen».

För att vi inom rimlig tid skall kunna
förverkliga målsättningen en procent
av bruttonationalprodukten i svenska
biståndsinsatser, anser vi det angeläget
att riksdagen fastställer en tidsplan.
Som ett minimikrav måste ställas, att
denna målsättning uppnås under 1960-talet.

Detta skulle kräva en höjning av biståndet
med cirka 0,2 procent av bruttonationalprodukten
per år. Hänsyn måste
givetvis tas till det samhällsekonomiska
läget, varvid särskild betydelse
måste tillmätas bytesbalansens utveck -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten

ling. Med anledning av de aktuella problemen
för vår bytesbalans kan en höjning
till cirka 0,4 procent av bruttonationalprodukten,
eller med i runt tal
100 miljoner kronor utöver vad regeringen
föreslagit, accepteras för budgetåret
1966/67. En så ringa ökning
måste emellertid betraktas som en engångsföreteelse
och som ett första steg
till att föra upp ökningstakten till det
nödvändiga tempot. Enligt vår mening
bör de svenska biståndsinsatserna under
1970-talet ökas i mycket snabbare
takt.

Enligt den uppfattning som råder inom
vårt parti och inte minst inom vårt
ungdomsförbund, liksom långt utanför
dess gränser, är det en viss risk att
fixera biståndet till en procent. Denna
siffra kan komma att uppfattas som
den yttersta gränsen för vad vi över
huvud taget bör sträva efter på detta
område och därmed bli ett hinder för
en verklig förbättring. Vi anser att det
är en alltför snäv målsättning. Det bör
vara fullt möjligt att under en 10-årsperiod
steg för steg bygga ut u-landsbiståndet
till 5 procent av bruttonationalprodukten.
Hur detta ekonomiskt
skall möjliggöras är dels en teknisk
fråga och dels en fråga om de samlade
resursernas disponering. Den fortsatta
stegringen av nationalprodukten ger utrymme
för ökade insatser utan att detta
i och för sig leder till att befolkningens
standard behöver sänkas i det egna
landet. En annan användning av anslagen
till det militära försvaret, som jag
här för några veckor sedan har gett
uttryck för, öppnar också nya möjligheter
till ökad satsning på u-landsbislåndet.

Det svenska u-landsbiståndet bör betraktas
i vidare mening. Ett första mål
för biståndet måste vara att en procent
av bruttonationalprodukten uppnås allra
senast vid slutet av 1960-talet och att
biståndet får helt andra dimensioner
under 1970-talet.

Till sist ett par ord till herr Gillström,
som i debatten bär i fredags på -

pekade att vi som har motionerat om
en anslagsökning inte har sagt under
vilka punkter den skall läggas. Anmärkningen
kan i och för sig vara befogad.
Men om herr Gillström hade läst vår
motion hade han sett att vi där säger,
att det för enskilda riksdagsledamöter
är mycket svårt att med säkerhet avgöra
hur en anslagsökning bör fördelas
under ett visst budgetår för att ge största
möjliga effekt. Därför hemställer vi
till utskottet att noggrant undersöka den
bästa fördelningen av detta tillskott.
Svårare var inte förklaringen. Vi anser
att utskottet måhända lättare kan göra
den bedömningen än vi som enskilda
riksdagsledamöter kan göra.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till motionsparet I: 158 och II: 207
under denna punkt och får sedan anledning
att återkomma till yrkanden
under övriga punkter.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT,
(s):

Herr talman! Till det internationella
livsmedelsprogrammet har i årets statsverksproposition
anvisats ett belopp av
10,35 miljoner kronor, som i dollar
motsvarar i runt tal 2 miljoner.

I en motion nr 292 i denna kammare
har herr Arne Geijer och undertecknad
kommit med den blygsamma begäran
att beloppet måtte höjas med motvärdet
av 1 miljon dollar, alltså till i runt tal
15,5 miljoner kronor. Reservanterna
har i sin tur ytterligare höjt detta belopp
med motvärdet av 1 miljon dollar.

Jag skall inte gå in på hjälpbehoven.
De har omvittnats både i propositionen
och i flera debattinlägg i denna kammare.
Jag skall heller inte diskutera utformningen
av hjälpen. Den har också
berörts i denna kammare. Däremot vill
jag med några ord beröra bakgrunden
till denna framställning även om den
också delvis har behandlats i de förut
gjorda debattinläggen.

Det har erinrats om att initiativet till
denna framställning på sin tid togs av

Onsdagen de:

Ang.

de tre internationella organisationerna
Fria fackföreningsinternationalen, Internationella
kooperativa alliansen och
Jordbruksorganisationernas internationella
federation. Denna framställning
fullföljdes sedan på det nationella planet
i flera länder av de nationella medlemsorganisationerna
och i Sverige
uppvaktades regeringen med en gemensam
skrivelse från DO, TCO, KF, RLF
och Sveriges lantbruksförbund. Detta
skedde så sent som den 19 maj förra
året, och där hemställde man om ett
betydligt utökat svenskt bidrag till det
internationella livsmedelsprogrammet.

Herr Möller har redan berört att man
vid FN:s generalförsamling så sent som
i december förra året och samtidigt
med FAO:s generalkonferens beslöt att
förlänga det internationella livsmedelsprogrammet
utan angiven tidsgräns för
att därmed göra det till ett permanent
internationellt organ, samtidigt som
man vill öka dess omfattning framför
allt genom frivilliga bidrag från de deltagande
länderna. Man ville höja bidraget
från 100 miljoner dollar för försöksperioden
1963—1965 till 275 miljoner
dollar för den närmast liggande
treårsperioden. Förenta staterna hade
förbundit sig att svara för hälften av
bidraget i varor och för 40 procent av
det finansiella bidraget inom ramen
för det totala beloppet 275 miljoner
dollar för den angivna perioden. Det
sades då också, att bidragen från vissa
länder skulle bli avhängiga av att
även andra länder deltog i rimlig utsträckning.

Vid budgetkonferensen i FN den 18
januari i år angav ett antal länder, däribland
också vårt Iana, storleken av
sina bidrag till livsmedelsprogrammet
för nästa treårsperiod. Tyvärr uppnåddes
inte det tänkta beloppet 275 miljoner
dollar, utan man stannade vid 205
miljoner dollar, varav 140 miljoner dollar
i form av varor, 33 miljoner dollar i
utlovade tjänster, kanske främst frakter,
samt 32 miljoner dollar 1 finansiellt
bidrag. Amerika — rättare sagt För -

l 20 april 1966 Nr 18 21

den internationella biståndsverksamheten
cnla staterna — svarar för 130 miljoner
dollar och Kanada för 27,5 miljoner
dollar av totalsumman 205 miljoner
dollar. Även om ytterligare bidrag kommer
att ges från länder, som inte liar
preciserat sin ståndpunkt, kan det
konstateras att ett snabbt uppnående av
målsättningen 275 miljoner dollar för
de närmast kommande tre åren knappast
synes kunna påräknas.

Jag hyser all aktning för utskottets
strävan att hålla igen på statsutgifterna,
men jag kan inte dela utskottets uppfattning
på denna punkt. Jag vill inte
vara med om dess förslag att följa regeringspropositionen.
Jag tycker att propositionens
belopp är litet. Jag vill inte
acceptera någon överbudspolitik men
anser ändå av många skäl, att man borde
söka göra en ytterligare höjning med
cn miljon dollar för att därigenom
åstadkomma en stimulans och en animering,
dels hos de länder som har
fastställt sina bidrag, dels och kanske
framför allt hos de länder som inte har
preciserat sina bidrag. Jag är helt medveten
om att en miljon dollar inte eliminerar
de skriande behoven, men beloppet
kan dock vara en stimulans för
andra länder att höja sina bidrag. Summan
en miljon dollar kan därför ge åtskilligt
mera än vad man räknar med
utgör motvärdet till det beloppet i dag.
Det kan föranleda andra länder till ökade
insatser och vi har därför tillåtit
oss att i denna kammare motionera om
en höjning av beloppet.

Givetvis kan ingen garantera att så
blir följden, men vi känner väl även i
det här landet till vad den nationella
prestigen betyder. Det kan leda till ett
ökat resultat. Vi kommer genom detta
självfallet aldrig att tillfredsställa hela
behovet. Det skulle dock bli en betydande
hjälp och det är därför som vi har
väckt denna motion.

När vi kommer till yrkandena, kommer
jag, herr talman, att yrka bifall till
motion nr 292 i denna kammare och
den likalydande motionen nr 571 i
andra kammaren.

Onsdagen den 20 april 1966

22 Nr 18

Ang. den internationella biståndsverksamheten

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! .lag skall väsentligen
beröra ett par detaljer i det stora frågekomplex
som det här gäller.

Dessförinnan vill jag dock understryka
vad som sagts om nödvändigheten
av att stimulera det enskilda kapitalet
till investeringar i u-länderna och att
vidta åtgärder för att i görligaste män
underlätta möjligheterna därtill. På
många håll i u-länderna — kanske de
Hesta — har man klart för sig att man
behöver det enskilda kapitalet från näringslivet
i i-länderna. Tyvärr tycks
det ännu på officiellt håll här i Sverige
finnas en misstrogen och avog inställning
till de enskilda investeringarna
och deras betydelse som en pådrivande
faktor i utvecklingsarbetet. Alla utländska
investeringar betraktas tydli -

gen generellt som utsugning.

Den uppfattningen är helt säkert
missvisande. Varje vinstgivande investering
ger ett tillskott till u-landets
ekonomi, som säkerligen överstiger den
till i-landet hemtagna vinsten, och det
tillskottet för u-landet behövs väl i en
tid med raskt ökande skuldsättning och
stora räntekostnader, trots en synnerligen
låg ränta, för att u-länderna verkligen
skall kunna nå fram till att i enlighet
med de planer som ligger bakom
projekten inom en mer eller mindre avlägsen
framtid överta de utbildningsoch
forskningsanstalter o. s. v. som man
i såväl u-land som i-land med rätta
har velat vara med om att sätta i gång
och gärna vill driva i samarbete fram
till den dag då u-landet självt skall
kunna överta dem. Även om projekten
på lång sikt kommer att höja u-landets
standard ger de väl som regel inte någon
synnerlig ekonomisk avkastning
under de första åren. Då ger de kanske

bara ökade driftkostnader, som u-landet
skall skaffa fram medel till, vilket
många gånger är mycket svårt.

Allt som kan göras för att höja u-lan -

dets ekonomiska situation är sålunda
angeläget. De enskilda investeringarna
spelar härvidlag en mycket stor roll.

Herr Virgin talade i fredags om våra
sedan länge framförda yrkanden om
investeringsgarantier för att minska förlustriskerna
vid investeringar från näringslivets
sida. Jag vill i det sammanhanget
erinra om att USA i mycket
stor utsträckning lämnar finansiella
garantier enligt sitt Investment
Guarantee Program och genom sin
Agency for International Development
lämnar garantier på 50(1—800 miljoner
dollar om året, väsentligen för investeringar
i u-länderna, allt inom en total
garantiram av 5 miljarder dollar. Garantierna
gäller inte mot devalvering
av utländsk valuta, utebliven betalning
eller normala kommersiella förluster,
men de gäller bl. a. vid förlust av egendom
genom expropriation, nationalisering
eller konfiskation samt vid skada
eller förstörelse av fast eller lös egendom
på grund av krig, revolution eller
uppror. Jag är övertygad om att åtgärder
i den här riktningen från svensk
sida skulle vara en stimulerande åtgärd
av stor betydelse för det enskilda svenska
kapital som kan tänkas ha intresse
för investeringar i u-länderna.

Det som jag framför allt vill beröra
är familjeplaneringen, d. v. s. barnbegränsningen,
som jag antydningsvis berörde
också i remissdebatten. Det är
en mycket viktig uppgift att ge sig i
kast med. Det är emellertid alltid svårt
att bedöma vad insatserna på det området
verkligen betyder. Vad betyder
t. ex. en allmän standardhöjning som
sker samtidigt? Betyder den kanske i
och för sig mera än de åtgärder man
vidtar?

I en bok som i dag recenseras i en
av våra tidningar sägs att den primära
insatsen bör ske i form av livsmedelshjälp.
En hungrig människa som arbetar
med utsvultna dragdjur på en utarmad
jord kan inte producera livsmedel
för att avhjälpa svälten, och han
kan svårligen fås att intressera sig för
sådana subtiliteter som familjeplanering.

En mycket stor tillförsel av livsme -

Onsdagen de
Ang.

del utifrån är viktig. Ur den synpunkten
ter sig ju, såsom här redan tidigare
har sagts, det program som regeringen
tycks ha för vår framtida jordbruksproduktion
föga ändamålsenlig ur global
synpunkt; herr Möller har tidigare i
dag varit inne på den frågan och har
haft en annan mening. Jag kan inte förstå
annat än att om vi minskar vår jordbruksproduktion
måste vi köpa ur de
lager som finns ute i världen och från
vilka även u-länderna måste tillgodose
sitt behov av livsmedel, och vi liar råd
att köpa till bättre priser än de. Jag
skulle återigen kunna hänvisa till den
där artikeln i dagens tidning, och jag
ifrågasätter om man inte får lov att
tänka om med hänsyn till vår jordbrukspolitiks
betydelse i de internationella
sammanhangen.

Men åter till familjeplaneringen. T
remissdebatten sade jag att jag kände
mig illa berörd av den skrytsamma ton
med vilken denna del av biståndsverksamheten
behandlades i statsverkspropositionen.

Några citat kan exemplifiera vad som
irriterat, t. ex. detta: »Därvid skulle då
familjeplaneringen och den praktiska
yrkesundervisningen, där Sverige har
erkänt effektiva metoder att lära ut,
ges en superprioritering.» Ett annat citat:
»Sverige har den unika positionen
bland FN:s medlemsstater att kunna
erbjuda de överbefolkade länderna
ett praktiskt bistånd med familjeplanering,
undervisning och preventivmedel,
vilket andra länder på givarsidan ryggar
för av hänsyn till en inhemsk opinion
som av religiösa eller andra skäl
motsätter sig detta.» Vidare: »Det har
också möjliggjort för Sverige att i olika
internationella sammanhang befinna
sig i ledningen för den opinion»
o. s. v. »I sin tur har detta fäst uppmärksamheten
på Sverige som ett möjligt
biståndsgivande land att vända sig
till för länder där befolkningsutvecklingen
är alarmerande.» »Det synes angeläget
att Sverige med hänsyn till denna
sin nyckelställning lägger ner stora

i 20 april 191)15 Nr 18 23

den internationella biståndsverksamheten
ansträngningar på att söka tillmötesgå
de framställningar om tekniskt bistånd
på familjeplaneringsområdet som kommit.

Allt detta är riktigt, kanske med undantag
av uppgifterna att vi skulle ha
effektiva metoder att lära ut på familjeplaneringens
område. Den som läser
detta och hör om det måste få uppfattningen
att vi har gjort storverk på
området och att om vi bara får hållas
några år så är problemen lösta.

För mig var det, herr talman, mot
bakgrunden av dessa uttalanden i statsverkspropositionen
en stor lättnad att
erfara den mycket ödmjuka ton som
SIDA:s generaldirektör använde när
han i ett föredrag här i huset i januari
redogjorde för SlDA:s verksamhet över
huvud taget och även för dess insatser
på detta område. Han sade: »Tyvärr
har vi inte möjlighet att på detta område
göra ens tillnärmelsevis så mycket
som vi är beredda att betala för.
Återigen saknar vi personal och tekniskt
kunnande.» Observera orden om
brist på tekniskt kunnande — jag tror
att konstaterandet är riktigt. »Vi är
faktiskt noviser, då det gäller att sprida
barnbegränsningens teori och praktik
bland u-ländernas illitterata människomassor.
Vi trevar oss fram.» Detta
är ju inte precis detsamma som att vi
skulle ha effektiva metoder att lära ut.
»De svenska biståndsprojekten i Pakistan
och Ceylon har utvecklats vidare.
I Pakistan har vi fått spela en
roll för att få fram en storartad plan.
---I Ceylon har det svenska projektet
fått en viktig roll att spela i
en landsomfattande utbildningskampanj
för medicinalpersonal.» Och så kommer
till sist: »Men de största fältinsatserna
har hittills gjorts av amerikanska institutioner,
finansierade av Ford- och
Rockefellerstiftelserna. De har utfört
forskningar, försök ocih utredningar i
en rad olika länder och inspirerat och
lett nationella program. De har satt in
pengar på personalutbildning hemma i
Amerika vid olika vetenskapliga insti -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten

tutioner. Åtskilligt bär också gjorts av
internationella familjeplaneringsorganisationer»
o. s. v.

Ja, herr talman, jag var glad över
att få ta del av detta generaldirektörens
anförande. Det visar en ödmjukhet inför
en stor och viktig men svår uppgift,
och jag tror att den ödmjukheten
är motiverad. Den ger också en riktigare
bild av hur denna vår mycket viktiga
insats ändå i realiteten är inplacerad
i de stora sammanhangen. Men det
ger också ett uttryck för en vilja att
driva verksamheten vidare med kraft
och med energi, om inte i den fasta
förvissningen så dock i den goda förhoppningen
att nå resultat. Generaldirektören
har emellertid också klart för
sig och har gjort klart för sina åhörare,
att det finns de som har gjort mer än
vi, sådana som kan det här ämnet bättre
än vi, trots att de kommer från ett land
där den officiella inställningen ända
fram till på allra sista tiden har varit
avogt inställd till hela denna verksamhet.

Jag tycker att också den saken kunde
ha fått komma fram i statsverkspropositionen.
Denna ger i själva verket en
alldeles för storslagen bild av vår egen
position i sammanhangen.

Vidare skall jag säga några ord om
SIDA:s experter, där jag också har varit
kritisk.

NIB och nu SIDA liar varit nya ämbetsverk
med för vårt land, i varje fall
för våra statliga ämbetsverk, nya uppgifter.
Vi saknar erfarenheter av verksamhet
i u-länderna till skillnad från
de forna kolonialländerna, som obestridligen
äger sådan. Vi måste bygga
upp sådana erfarenheter från grunden.
Om vi t. ex. skall bedriva utbildning
och utvecklingsarbete inom jordbruket
i det tropiska Afrika behöver vi experter
med tillräckliga erfarenheter just
från tropiska Afrika. Sådana specialister
utbildas inte i en handvändning.
Helt säkert har man rätt när man påstår
att SIDA i fråga om utbildningsfrågor
på högre nivå hittills huvudsak -

ligen intresserat sig för utbildning av
u-landsstudenter.

Över huvud taget måste det betyda
ett stort och betydelsefullt arbete att
skaffa oss erforderlig expertis och på
egna erfarenheter byggt kunnande. Det
måste betyda nya friska — ja, varför
inte ungdomliga — insatser, och det
måste betyda ett flerårigt för att inte
säga mångårigt brottande med uppgifterna.
Det kan inte vara någon mening
att satsa på överåriga pensionärer
om man vill nå resultat. Då blir det
ett kalkbrott redan från början. Några
långa, genomlevda och alltså på egna
iakttagelser byggda erfarenheter kan
inte samlas och för längre tid bevaras
inom verket. Det kan inte vara riktigt.

Jag vet att SIDA lägger ned stort
arbete på att försöka rekrytera god personal.
Och ändå måste man konstatera
att ibland lyckas man få god personal,
ibland inte. Så är det ju överallt, så
även inom SIDA, där jag ändå tror att
man anstränger sig mycket just för att
välja ut de bästa. Ibland kan man naturligtvis
fråga sig vem som sköter urvalet
och hur det sköts. Också det är
en viktig fråga.

Inom SIDA, liksom inom alla andra
verksamheter, är det naturligtvis också
svårt att fullgöra de uppgifter som
man har sig förelagda på ett sätt som
kan tillfredsställa alla. För SIDA är det
alldeles särskilt svårt, med nya uppgifter
av vilka vi saknar erfarenhet och
med den allmänna uppmärksamhetens
strålkastarljus ständigt riktat på sig.
Visst måste det kännas olustigt, med
alla de goda föresatser man har och
verkligen försöker följa, när man får
höra i brev från dem på fältet om nödvändigheten
att påtala rådande missförhållanden
— att vi gör det själva
är det ingen som bryr sig om, säger
man. Man kritiserar rekryteringen av
medicinska och andra s. k. experter.
Även om det är förståeligt att SIDA
haft stora svårigheter och även om mycket
har blivit bättre, är fortfarande
långsamheten och nonchalansen i per -

Onsdagen den 20 april 19(50

Nr 18

Ang.

sonalärenden en ständig källa till upprördhet,
säger man.

Ja, herr talman, jag vet själv av erfarenhet
från fältet hur olika saker och
ting kan te sig därute och vid skrivbordet
i Stockholm. Den bristande eller
den långsamt fungerande kontakten
med hemlandet och den på ömse sidor
förefintliga svårigheten att på likartat
sätt bedöma uppträdande situationer är
naturligtvis alltid eu källa till förargelse.
Man skulle kanske därför inte
fästa alltför stort avseende vid sådana
uppgifter som dem jag lämnade nyss.
Men det synes i alla fall berättigat att
konstatera att SIDA alltjämt kämpar
med svårigheter, men att situationen
synes vara på god väg att förbättras.

Herr talman! Detta har varit en
blandning av ros och ris. Jag hoppas
att SIDA skall finna sin form som ett
effektivt fungerande ämbetsverk, och
bakom all den kritik jag framställt ligger
en varm önskan om framgång för
verket i dess viktiga uppgifter.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i de yrkanden som i fredags framställdes
av herr Virgin.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! När jag lyssnat till denna
debatt kanske jag skulle ha behov
av att komplettera den med ett par
reflexioner. Jag bär inte så mycket att
säga utöver vad herr Yngve Möller sade
i sitt som jag tyckte mycket utförliga
och välavvägda inlägg. Men på ett par
punkter vill jag komplettera honom.

Här har en talesman för reservationsblocket
— jag tror det var herr
Harry Carlsson —- efterlyst eu plan för
hur regeringen tänker sig kunna realisera
det enprocentsmål som 1962 års
riksdagsbeslut var ett uttryck för.

Vid målsättningen 1962 var man
utomordentligt angelägen att tala om
att planen fick fullföljas i den takt som
de allmänekonomiska förutsättningarna
gav möjligheter därtill. När man nu
kräver en plan vore det ju frestande

den internationella biståndsverksamheten

att fråga förslagsställarna, om de för
sin del är beredda att göra planen fullständig,
d. v. s. inte bara ställa yrkanden
om att vi skall komma upp till en
procent av nationalinkomsten.

Herr Werner preciserade sig så till
vida att han ville att detta mål skulle
uppnås före år 1970. Det skulle således
betyda att vi från den insats vi gör i
dag på — jag tar det ur minnet — 330
å 340 miljoner kronor skulle upp i den
dryga miljarden —■ en miljard och däröver
200 eller 300 miljoner. Eller rättare
sagt — vi skulle vara beredda att
anslå en miljard extra till u-hjälpen
under den femårsperiod vi har framför
oss.

Flyttar man målet litet längre fram
i tiden, kan man slå av något på denna
ökningstakt. Men önskar man planen
realiserad, skall man också vara på det
klara med vilka konsekvenser det har
och vad man behöver göra för att realisera
planen. Herr Werner var i det
avseendet så pass fullständig att han
anvisade en reduktion på försvarshuvudtiteln.
Enkelt uttryckt skulle detta
innebära, att om vi minskar försvarshuvudtiteln
med en miljard i dag och
sedan håller den i detta relativa underläge,
skulle man kunna lösgöra pengar
för en ökning av u-landshjälpen.

Men detta är ändå inte riktigt jämförbart,
eftersom våra insatser för u-landshjälpen
praktiskt taget till sista kronan
slår på valutareserven, vilket jag
inte utan vidare vill översätta när det
gäller försvarets kostnader. Men de övriga
som talat för planering här i dag
har inte på samma sätt som herr Werner
velat exponera sina uppfattningar
på denna punkt, och jag förstår det.
Det är naturligtvis enklare att säga att
detta önskar vi genomfört, och sedan
får andra ta konsekvenserna av programmet.

Om jag i korta ord skulle beskriva
hur jag skulle kunna tänka mig hur detta
program snabbt skulle kunna genomföras
med de målsättningar som
framförts, d. v. s. fram till 1970, så är

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten

det helt enkelt fråga om att sänka den
svenska privata konsumtionen med ungefär
en miljard kronor för att få utrymme
för den extra insats på utvecklingshjälpens
område, som det skulle
bli fråga om.

Man kan göra det — fortfarande teoretiskt
och hypotetiskt —- på flera olika
vägar. Man kan presentera nya höjningar
av skatterna och beröva svenska
folket en köpkraft och en efterfrågan
på en miljard kronor, vilket skulle betyda
friställda resurser för att därmed
kunna föra ut resurserna i utvecklingshjälpen.
Man kan tänka sig en avveckling
av subventionerna i snabbare takt,
vilket skulle innebära en prisstegring,
och på den vägen skulle man då ta
ifrån de svenska konsumenterna den
miljard som det är fråga om. Man kan
— fortfarande teoretiskt och hypotetiskt
— tänka sig att man dämpar ner
bostadsbyggandet och de kommunala
investeringarna för att på den vägen
reducera den efterfrågan, som man
måste reducera om man skall få utrymme
för en snabbare takt för utvecklingshjälpen.

Det skulle förvåna mig, herr talman,
om dessa plankrävare är beredda att
ange vilket alternativ av dessa grovt
skisserade program som jag har tillåtit
mig anföra, som man önskar se förverkligat,
program som är nödvändiga
om man realistiskt vill genomföra vad
man önskar. Eljest blir det en diskussion
i lufttomt rum, en önskebetonad
diskussion, man kan säga en diskussion
för publiken, dock utan att den skulle
vara så ärlig som en diskussion inför
publiken bör vara. När man kräver
denna planering är jag därför tvingad
att efterlysa vad man är beredd att
göra för att kunna realisera den snabba
utbyggnaden.

Jag kan inom parentes säga, att när
vi på regeringsplanet varit tvingade
att se på dessa frågor, har vi blivit
tvingade göra alla dessa avvägningar,
och ingen torde ändå kunna bestrida att
vi — i utomordentligt besvärande bud -

gettider och tider som varit besvärande
med hänsyn till vår bytesbalans, och
det är ju och kommer att vara så i vart
fall 1966 och 1967 och om jag skulle
vara riktigt försiktig kanske fram till
år 1970 — ändå velat ge utvecklingshjälpen
en viss prioritet. Det finns
inga andra anslag med de procentuella
påslag som utvecklingsanslaget haft
under de senare åren. Det är klart prioriterat,
även om man skulle önskat en
ännu starkare prioritet, men då måste
det bli de konsekvenser som jag här
talat om.

Det är ytterligare en synpunkt i denna
debatt som jag vill uppehålla mig
vid. Jag tror att det var herr Carlsson
som anförde sin olust över splittringen
av u-landshjälpens handläggning.
Han framhöll att det var inte mindre
än tre departement, nämligen utrikesdepartementet,
handelsdepartementet
och finansdepartementet, som hade ett
visst ansvar för utvecklingshjälpens
handläggning.

Herr Carlssons synpunkter kan vid
ett snabbt överslag förefalla tilltalande.
Man har ju allmänt en känsla inte
bara på detta område, utan på många
andra, av att ärendena blir mer rationellt
handlagda om allt samlas under
en hatt.

Nu måste emellertid utrikesdepartementet
vara en väsentlig faktor när det
gäller utvecklingshjälpen. Det är helt
naturligt eftersom vi baserar alla våra
engagemang på den administrativa organisation
som utrikesdepartementet
har byggt upp runt om i vår värld. När
det gäller utvecklingshjälp som har
med handelspolitiken att göra — jag
tänker på kreditgarantierna för svensk
export — finns det en större sakkunskap
inom handelsdepartementet än inom
något annat departement. I den mån
utvecklingshjälpen innebär en renodlat
finansiell hjälp — låt mig säga de
investeringsgarantier som har diskuterats
—- kommer det in en del praktiska
synpunkter på finansiella bilaterala
engagemang. I en del fall rör det

Onsdagen de» 20 april

Nr 18

Ang.

sig om räntor och avskrivningar på
lån i den finansiella hjälpen där finansdepartementet
med sina underlydande
organ har de bästa resurserna att göra
en riktig bedömning.

Sedan gäller det att förena denna
sakkunskap så att man icke tappar
bort sammanhanget. För det bär vi den
biståndsberedning som arbetar inom
kanslihuset och som noggrant prövar
alla dessa frågor. Där sitter representanter
för de olika departementen, och
utvecklingsbiståndets organ SIDA har
sin generaldirektör med bland ledamöterna.

Jag har velat säga detta därför att
det förekommer mycket osakkunnigt
tal om att en hopslagning skulle innebära
en rationalisering. Det blir ingen,
rationalisering, utan det blir i stället
risk för sämre effekt. Jag är övertygad
om att den bästa organisationen på
området är den vi för närvarande har
etablerad.

Jag skulle vidare, herr talman, vilja
säga några ord om investeringsgarantien.
Det har ju efterlysts att vi skulle
lämna en statlig garanti för de politiska
risker som ett företag kan råka ut
för vid investeringar i u-länderna. Jag
vet att man på sina håll i världen använder
investeringsgarantierna i den
enligt min mening mindre trevliga tävlingen
om att tillförskaffa sina egna intressen
ett försteg före andra intressen.
Var och en som objektivt bedömer
detta måste emellertid så småningom
finna att man genom att med investeringsgarantier
och andra favörer tävla
om vem som — i sista hand på skattebetalarnas
bekostnad — skall expandera
mest i utvecklingsländerna råkar in
i ett läge där små länder blir sämst
ställda, eftersom de inte har ekonomiska
möjligheter att konkurrera med
de stora länderna. Dessutom kommer
man ifrån vad som måste vara den
grundläggande förutsättningen för all
sund konkurrens, nämligen att företagen
skall tävla med pris och kvalitet
och inte med stöd från regeringarna.

den internationella biståndsverksamheten

Det där har vi begripit i åtskilliga är.
Följaktligen har vi i de internationella
institutionerna försökt driva fram överenskommelser
på internationell bas för
att rädda den likställighet i utspelet,
som iir så avgörande och som är absolut
avgörande för små länder. Vi har
varit med om att driva fram en Bernkonvention
i den riktningen, och vi
har i OECD arbetat mycket aktivt fölen
internationell ordning beträffande
investeringsgarantier. Ett förslag från
OECD ligger nu under bearbetning i
världsbanken. Förslaget går ut på att
man på multilateral bas skall lösa problemet
efter internationellt accepterade
regler.

Jag menar att det är opåkallat i en
sådan situation att kräva att Sverige
skall göra någonting alldeles speciellt
därför att andra länder har gjort det.
Vi hävdar tveklöst att problemet bör
lösas i ett internationellt sammanhang
med ett likartat utspel.

Jag är medveten om att våra vänner
i Norge sedan 1963 har samhälleliga
garantier för investeringar i utvecklingsländerna,
men jag är också medveten
om att de på tre år inte har lämnat
garantier för mer än 7,7 miljoner
norska kronor. Jag vet också att det på
den danska riksdagens bord ligger en
proposition om att utrikesministern
skall ha möjlighet att upp till en limit
av ett par hundra miljoner danska kronor
få lämna kreditgarantier. När emellertid
nu arbetet på det internationella
planet har forcerats och ett förslag ligger
under behandling i världsbanken
tycker jag att det är riktigare att där
sätta in den svenska insatsen för att
åstadkomma, som jag uttryckte mig,
en internationell rättsordning på området.

Debatten har även rört sig rätt mycket
om den speciella livsmedelshjälpen.
Vi har under denna treåriga försöksperiod
satsat, om jag minns rätt,
ungefär 10 miljoner i svenska kronor
eller 2 miljoner dollar. Den proposition
som föreligger och som utskottet har

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten

anslutit sig till innehåller ett förslag
om att vi för nästa budgetår skall göra
en insats med samma belopp som vi
tidigare gjort under tre år — det är således
en ganska kraftig uppräkning. Det
betyder att den procentuella svenska
insatsen kommer i relation till den insats
vi gör i IDA, det speciella biståndsorgan
som administreras såsom
en underorganisation till Världsbanken.
Vi bär blivit specifikt uppmärksammade
— och där är jag vittnesgill, eftersom
jag varje år deltar i konferenserna
•— på att det lilla Sverige gör
en insats som står i särklass med hänsyn
till landets storlek. Tyvärr har vi
hittills varit ensamma om den extra
insatsen där. Vi har nu ställt vår insats
i livsmedelshjälpen i relation till
detta, och jag menar att det är ett uttryck
för att det inte är fråga om någon
snål behandling.

Tanken har ju varit att livsmedelshjälpen
till 50 procent skulle gå ut in
natura i form av livsmedel och till 50
procent i pengar. För vår del har det
blivit fråga om spannmål och vetemjöl,
fiskkonserver, vegetabiliska oljor och
torrmjölk. Det är väl också vad man
med hänsyn till naturliga förhållanden
kan räkna med i fortsättningen.

Det har gjorts gällande att denna insats
skulle ha ett specifikt sammanhang
med den svenska jordbrukspolitiken.
Jag fäste mig framför allt vid att Axel
Kristiansson, som fick ett erkännande
av Yngve Möller för att han inte hade
sammankopplat de båda frågorna, i sin
replik var angelägen att tala om att
det trots allt fanns ett samband. Och
nog har jag ärligt talat inte kunnat uraktlåta
att iaktta hur man på jordbrukarhåll
och andra håll i allmänna formuleringar,
som också har förekommit
i denna debatt, har sagt: »Är det anständigt,
att vi konsumerar de livsmedel
som den svältande världen behöver?»
Detta är sagt mot bakgrunden
av det jordbruksprogram som för en
övergångstid utarbetats med målet att
självförsörjningsgraden skall minskas

till cirka 80 procent. Även om man således
med läpparnas bekännelse säger
att man inte här gör någon sammankoppling,
är ändå hjärtats känslor så
starka att denna sammankoppling då
och då kommer till uttryck — och det
har den även gjort i dagens debatt. Jag
är inte alls överraskad över detta —
jag skulle vara mycket mer överraskad
om motsatsen vore fallet.

Vi har i fråga om möjligheten att
exportera livsmedel av naturliga skäl
ett begränsat varusortiment att röra
oss med. Vår överproduktion, i den
mån den tar sig uttryck i överskott på
fläsk, kött och smör och sådana artiklar,
kan vi aldrig exportera till dessa
tropiska länder. Transportförhållanden,
kylarrangemang och mycket annat
hindrar oss att göra det. Vi kan emellertid
ge pengar — det är jag den
förste att understryka. Svårigheterna
för oss att exportera livsmedel visar
sig bl. a. däri att man från bestyrelsen
för Worlds Food Program inte har
kunnat ta emot 50 procent livsmedel
i den svenska insatsen. Man har inte
heller kunnat ta emot livsmedel upp
till 50 procent när det gäller de andra
ländernas insatser. Man har följaktligen
ett underskott av kontanter, och
man har begärt att Sverige skall konvertera
sin livsmedelspost till rena kontanter,
ty det är pengar man i första
hand har användning för.

Sedan kan vi naturligtvis — det är
riktigt — med stor respekt tala om den
nöd som råder ute i världen, men vi
får därför inte vara alltför snabba i
våra slutsatser. Jag gjorde i höstas en
resa i ett av dessa speciella utvecklingsländer
i Afrika, och nog fick jag
det intrycket att en insats på utsädesområdet,
konstgödningsområdet och
redskapsområdet vore en bättre insats
än en uppbyggnad av en permanent
livsmedelshjälp till dessa länder. Vi
måste satsa på att dessa länder skall
kunna försörja sig själva. Har man som
gammal jordbruksminister och lantarbetare
haft tillfälle att se brukningsme -

Onsdagen den 20 april 19(iö Nr 18 29

Ang. den internationella biståndsverksamheten

toderna med
dragare
växt
1500-jned

ga dem om de har något begrepp om
vad utsäde, växtförädling och konstgödning
innebär, blir man på del klara
med att det är på denna punkt som
den slora insatsen måste göras.

Jag vill anföra ytterligare ett exempel
för att få denna debatt på ett mera
realistiskt plan. Det är sant, som har
sagts, att Nordamerikas förenta stater
under den senaste tiden har tagit upp
en del av den jordbruksmark, som de
med hänsyn till produktionsbegränsningens
krav har lagt ner under de senaste
decennierna. Men det bör kanske
också sägas att den areal av brukningsbar
jordbruksmark, som amerikanerna
bär lagt ner i produktionsbegränsande
syfte, är åtta gånger större än hela vårt
lands öppna och brukningsbara jordbruksjord.
Jag tycker att man sätter
problemet riktigare på plats, om man
har klart för sig vad det egentligen
här är fråga om.

Jag vill, herr talman, också säga till
herr Kaijser att om han tycker sig finna
en avoghet från regeringens sida eller
från regeringen närstående håll mot
ett engagemang för svenska investeringar
i utlandet, så har han inte underlag
för detta. Vi har varit ett av de aktiva
länderna när det gällt att åstadkomma
en internationell ordning. Jag hade
möjligheter att som representant för
Sverige som nummer två av industrinationerna
underteckna en konvention
förra hösten om skiljedom i investeringstvister
— en ganska värdefull sak
med hänsyn till att en privat investerare
kan komma i konflikt med utvecklingslandets
administration. Det gäller
att kunna skapa en rättssäkerhet för
hur ett sådant skiljedomsförfarande
skall gå till. Också där har Sverige varit
en av de första nationerna att inta
en positiv hållning.

I nder fjolårets världsliandelskonfe -

rens väckte Sverige förslag — som vi
endast fick England med på — om någonting
som på fackspråket kallas för
supplementär finansiering. Jag skall
med enkla ord ge ett exempel på vad
det kan innebära. Eftersom en av de
svåra frågorna från de råvaruproducerande
länderna är att de av och till får
stora variationer i sin export, som kan
ställa dem inför utomordentligt besvärliga
problem, gäller det enligt vår mening
att åstadkomma ett försäkringssystem
som kan utjämna dessa variationer
och ge de exporterande råvaruländerna,
som i detta fall är utvecklingsländerna,
en möjlighet att basera
sin ekonomi på tryggare och stadigare
utgångspunkter. Det förslaget ligger nu
under behandling i Världsbanken. Det
är därför inte med sanningen överensstämmande
att göra gällande att det ligger
något slags principiell avoghet från
regeringens sida om vi inte skyndar på
alla beställningar som vi mottar i hithörande
frågor.

Det finns dessutom en synpunkt som
man inte helt får glömma bort, nämligen
att utvecklingslandet för exportören
alltid är en mjuk marknad. Har
denne garantier bakom sig från samhället,
har han möjligheter att sälja
lättare. Han behöver inte kämpa om
marknaden på samma sätt som han får
göra på de s. k. hårda marknaderna.
Det betyder inte att vi skall vara förhindrade
att penetrera olika marknader
och göra oss gällande på dem, men
det är viktigt att vi inte i entusiasmen
över detta bäddar för den svenska industrien
som ännu är stark, därför att
den har varit ute i hårda vindar. Det
är ett allmänt samhällsekonomiskt intresse
att kämpa och vara konkurrenskraftig
på de hårda marknaderna, ty i
det långa loppet är detta det enda som
håller.

I sista hand är ju all utvecklingshjälp
— med investeringar i utvecklingsländerna
— en fråga om kapitalexport.
Detta är i sin tur en sak som direkt avspeglar
sig i vår bytesbalans. Vi hade

åsnan och kamelen som
för primitiva redskap, som vi
ifrån i detta land någon gång på
—1600-talen — och har man talat
dessa jordbrukare och försökt frå -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten

år 1965 ett minus i bytesbalansen på
drygt en miljard, och vi kommer att få
det även detta år. Vårt stora problem
är följaktligen att inom rimlig tid —
jag hoppas inom de närmaste åren —
återställa jämvikten i bytesbalansen.
Det kommer att bli en besvärlig arbetsuppgift
och en långt ifrån populär politik
att göra det. Men det måste ju ligga
i botten, när man bedömer utvecklingshjälpen,
när man är beredd att säga:
Låt oss gå fram snabbare på utvecklingshjälpens
område. Det är ju en sak
som direkt slår igenom i bytesbalansen.
När man säger: Låt oss liberalisera
för den kapitalexport som är nödvändig,
med en ökad intensitet i fråga om
investeringar i dessa länder som följd
— då måste man också komma ihåg att
allt får tas i den takt vi orkar med. Det
tror jag är den enda möjligheten om
det skall hålla i det långa loppet.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Om jag skulle tro den
bild herr finansministern i sitt senaste
anförande har skisserat av den svenska
ekonomiens möjligheter att hjälpa utvecklingsländerna,
skulle det betyda
att man i mycket långsammare takt än
hittills vill angripa dessa problem ifrån
regeringspartiets sida. Herr statsrådet
talar inledningsvis om att vi får skära
ned exempelvis konsumtionen med en
miljard för att nå det uppsatta målet.
Men är detta riktigt? Skall man gå in
på hela den problematiken, måste man
också ta med oppositionspartiernas förslag
vad gäller den ekonomiska utvecklingen
i vårt samhälle. Vi bar i olika
sammanhang mycket bestämt sagt ifrån
att vi inte alls anser att denna utveckling
sker i rätt riktning. Jag tror med
andra ord att det är felaktigt att så där
enkelt säga: Skär ned konsumtionen
med en miljard, så kan vi nå denna
målsättning! Som jag ser det måste det
riktiga vara att på det ekonomiska området
bedriva en politik, som dels ger
möjligheter till en ökning av national -

produkten, dels ock ger grunden för en
annan ordning än det senaste budgetårets
utveckling vad gäller bytesbalansen
och de ökade lagren inom våra
egna industrier. Låt oss bara hoppas
att när vi diskuterar dessa problem,
herr finansminister, man även ser tillbaka
på den politik som har förts under
de gångna åren och som i och för
sig är orsaken till att vi hamnat i det
läge där vi för närvarande befinner oss.

Sedan några ord om handläggningen,
som nu är fördelad på olika departement.
Jag vill inte säga annat än att
en kommande utredning måhända kan
komma fram till ett förslag om större
administrativ enkelhet. Kanske kan
man uppdra åt finansministern att
handlägga alla dessa frågor, för att man
på det sättet skulle kunna nå dels en
bättre planläggning, dels också ett
snabbare effektuerande av de olika förslagen.
Vi har från vår sida bara påpekat
dagens förhållanden, och vi förmodar
att man i en framtid skall kunna
komma till en annan tingens ordning.

Låt mig, herr talman, sedan säga några
ord om de garantier som vi här har
begärt för att svenska industrier skall
kunna etablera sig i utvecklingsländerna.
I fredagens debatt sade jag — vilket
finansministern också mycket riktigt
påpekat — att OECD i denna fråga
överlämnat ett förslag till Världsbanken.
Jag är också medveten om att statsmakterna
i vårt land här har medverkat
på ett positivt sätt. Samtidigt är vi
väl alla i denna kammare också införstådda
med att det tar lång tid att nå
resultat då de många nationerna skall
vara med.

Som finansministern har påpekat har
också de oss närstående länderna genomfört
detta förslag även om den
norska garantien inte gäller högre belopp
än 7,7 miljoner norska kronor.
Inte heller Danmark har lämnat den
garanti som skulle vara nödvändig men
har ändå, herr finansminister, gått längre
på den här vägen i positiv riktning

Onsdagen de:

Ang.

in vad man har gjort i Sverige, ty danskarna
har ju lämnat en viss garanti. Utöver
detta vill jag nämna att det ju är
fråga om en försäkring och ingenting
annat för de industrier som här skall
utnyttja denna garanti.

Avslutningsvis vill jag bara nämna
något om livsmedelshjälpen. De motionskrav
som har framförts från mittenpartierna
har understötts av de fackliga
organisationerna och flera än dessa.
Detta har även herr Carl Albert Anderson
här ifrån talarstolen omvittnat.

För min personliga del vill jag bestämt
understryka att livsmedelsfonden
kopplar jag inte på något sätt ihop med
svensk jordbrukspolitik. Det underströk
jag även i fredagens debatt. Inte minst
efter den resa som första avdelningen
av statsutskottet gjorde i några av utvecklingsländerna
ser jag saken på det
sättet att det är massor av människor

— jag behöver inte ange antalet i procent,
tv förhållandet är ju allmänt känt

— som för närvarande svälter, och vi
vet att befolkningstalet i världen kommer
att öka, jag höll nästan på att säga
katastrofalt fram till 1970- och 1980-talen. Det måste då vara en humanitär
och rättfärdig uppgift för oss alla att
vi i väntan på att utvecklingsländerna
via maskiner, gödning o. s. v. skall bli
självförsörjande ser till att människorna
medelst denna fond i mindre utsträckning
än hittills skall behöva
svälta.

Häri instämde herr Carlsson, Harm,
(fp).

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har kanske inte anledning
att göra annat än några korta
reflektioner i anledning av herr Sundins
inlägg. Herr Sundin frågar om det
är riktigt, att därest vi lämnar ifrån oss
en miljard mer till utvecklingsländerna,
då blir det en miljard mindre till
den svenska konsumtionen. Jag måste
ännu en gång understryka att detta är
en riktig uppfattning, och jag tror att

i 20 april 1900 Nr 18 31

den internationella biståndsverksamheten
vem som helst bör kunna förstå det. Det
går ju inte att komma förbi det med
något allmänt tal, utan sådan är situationen.

Herr Sundin säger att det bär med
bytesbalansen och annat är en sak som
man bör se i samband med oppositionens
förslag, det är ett resultat av den
politik som har förts, vi skulle ha fört
en annan politik så hade vi inte suttit
i denna situation. Ja, allt detta är ett
allmänt talesätt som åtminstone jag till
leda har hört så oändligt många gånger.

Den politik som vi har presenterat
har i allt väsentligt accepterats av riksdagen,
även av riksdagens oppositionspartier.
På några avgörande punkter
har jag inte kunnat hitta någon förändring
annat än ett allmänt tal, vari görs
gällande att det blir så och så om man
gör så och så. Däremot har herr Sundin
och hans partivänner i början av
detta års riksdag presenterat ett konkret
förslag, åt vilket vid det tillfället
gavs rätt mycken offentlighet, nämligen
kravet på en sänkning av kommunalskatten.
Centern begärde att regeringen
till höstriksdagen detta år skulle
vara färdig med en proposition om en
kommunalskattesänkning. För att kommunerna
inte skulle kunna lida någon
nöd när detta förslag genomfördes,
skulle statskassan sulagera kommunerna
för skattebortfallet. Ja, regeringen
räknade på detta centerpartiförslag.
Om vi skulle följa centerns intentioner
och offerera förslaget till höstriksdagen
skulle det betyda en ny utgift för statskassan
på 1 700 miljoner kronor. Ingen
som helst täckning för detta bud finns.

I samma andedrag om inte precis i
samma motion krävs ju den rullande
flerårsplaneringen, som det brukar heta
när centerns representanter går upp
i talarstolarna, så att man vet vad man
kostar på sig och håller sig inom ramen
för de möjligheter vi har. Centern
är ju hur moralisk och ansvarskännande
som helst i det ögonblick dess representanter
talar allmänt i talarstolarna,
men hur rimmar detta med förslaget

Onsdagen den 20 april 1966

32 Nr 18
Ang. den internationella biståndsverksamheten

om kommunalskattesänkning? Jag skulle
naturligtvis inte ha tagit upp denna
fråga, tv den har ingenting i u-hjälpsdebatten
att göra, men jag kunde inte
låta bli det, eftersom herr Sundin i sitt
anförande sade att situationen skulle ha
varit annorlunda än den är i dag om
oppositionens förslag vunnit gehör.

På tal om garantierna för industriinvesteringar
anförde jag att ett par av
våra nordiska broderländer har givit
sig in på sådana garantier. För det ena
landet har det liten betydelse, och vad
gäller det andra landet vet vi ännu inte
vad som kommer ut av garantisystemet.
För svenskt vidkommande har
emellertid följande skett. Utan dessa
specifika investeringsgarantier har
svensk industris investering i utvecklingsländerna
under de senaste tre åren
hållit sig i beloppen lägst 120 miljoner
och högst 160 miljoner svenska kronor
varje år. Problemet är litet annorlunda
tör oss än vad det är för våra nordiska
broderländer.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om det var
jag som tog upp problemet med ekonomien
i vårt samhälle, ty i finansministerns
första yttrande drog han ju de paralleller
som jag sedan hade anledning
att ta upp till skärskådande.

Finansministern sade att våra förslag
utgörs av allmänna talesätt. Ja, herr
finansminister, är oppositionens förslag,
som vi i detta sammanhang inte
närmare skall penetrera eftersom det
finns tillfälle härtill senare, bara ett
allmänt talesätt, vill jag returnera detta
finansministerns påstående genom
att säga att även finansministerns propåer
då måste vara allmänna talesätt
och ingenting annat.

Jag vill sedan bara säga några ord
om de oerhört ökade utgifter som skulle
bli följden av centerpartiets förslag
om ett särskilt avdrag vid den kommunala
beskattningen. Ja, herr finansminister,
det går att läsa motionen. Vi krä -

ver i första skedet ingenting annat än
att ortsavdragen höjes, eftersom regeringens
ekonomiska politik inte ger utrymme
att skapa den rättvisa i kommunalbeskattningen
för de lägre inkomstlagarna
som vi eftersträvar. Därför utgör
motionen om schablonavdrag i den
kommunala beskattningen ett principförslag,
och jag förmodar att när det
kommer upp till behandling så kommer
finansministern att stödja det på samma
grunder som i fråga om hans egen
proposition om schablonavdraget i den
statliga beskattningen. Man kan ju tydligt
läsa ut att anledningen till att det
sistnämnda avdraget infördes var att
åstadkomma en skattelättnad åt de lägre
inkomsttagarna i vårt samhälle. Som
alla känner till, är förhållandet det att
i nuet — och än mera i en framtid —
är inte den statliga beskattningen utan
den kommunala den hårdaste för de
enskilda människorna.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Naturligtvis har herr
Sundin all rättighet att ställa yrkanden
om bifall till förslag som kostar både
en, två och tre miljarder, men det skulle
ju se bra ut om han också i anslutning
därtill talade om var pengarna skall tas.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är kanske inte riktigt
tillfredsställande för den konkreta
belysningen av ett ämne att debatten
kommit att delas upp med många dagars
mellantid, såsom nu har skett i
fråga om kamrarnas u-hjälpsdebatt.
Jag hade tillfälle att i fredags utveckla
och underbygga högerns förslag rörande
u-hjälpen. För att det vid en fortsatt
debatt i dag skulle vara möjligt för
en åhörare att följa med borde egentligen
resonemanget upprepas i sin helhet.
Jag skall avstå från det och nöjer
mig med att hänvisa till kammarens
protokoll, som nu varit tillgängligt ett
par dagar.

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 18

Ang. den internationella biståndsverksamheten

Emellertid vill jag beröra ett par
punkter i finansministerns anförande.
Finansministern sade att kravet på en
plan för u-hjälpens framtida omfattning
och inriktning är nästan orimligt att
ställa, om man inte samtidigt praktiskt
taget talar om hur planen skall se ut.
Jag förstår inte det resonemanget. Det
är naturligtvis regeringen som har att
göra upp de planer och förslag som
riksdagen beställer, och det är klart att
det går att belysa konsekvenser och alternativ
även i det här fallet. Man kan
för övrigt fråga: Vad är det för nyttigheter
som inte går att undvara, som
har offrats för att möjliggöra den uhjälp
som nu äger rum? Hjälpen har
kunnat utvecklas efter en plan som regeringen
väl har, även om någon sådan
inte har redovisats. Sedan vill jag gärna
hålla med om att en ökning av
uihjälpen kräver en annan ekonomisk
politik, mera återhållsam och över huvud
taget mera balanserad än den som
har förts, men det finns anledning att
återkomma till det i ett annat sammanhang.

Finansministern sade vidare att investeringsgarantierna
har använts i en
mindre trevlig tävlan mellan nationerna
om vad som på skattebetalarnas bekostnad
skall expandera, men att denna
metod är felaktig och att företagen bör
kämpa med pris- och kvalitetsvapnen.
Detta är naturligtvis riktigt, men hur
ett investeringsgarantisystem fungerar
är främst en fråga om hur det tillämpas
av den regering eller myndighet som
handlägger det. Från vår sida har inte
krävts att garantisystemet — lika litet
som det system med bindning av hjälpen
som vi också har förordat — skall
tillämpas på annat sätt än att det neutraliserar
inverkan från faktorer utanför
investerarens inflytande, inklusive
olämpliga åtgärder från andra staters
sida. I fredags frågade jag statsrådet
Lindström utan att få svar, om man kan
hoppas på något resultat inom överskådlig
framtid av den utredning beträffande
multilaterala investeringsga 3

Första kammarens protokoll 1966. Nr 18

rantier som OECD har framlagt. Jag
får kanske nu fråga statsrådet Sträng
om han har någon åsikt på den punkten.
Jag ställer frågan därför att erfarna
bedömare entydigt har förklarat att
sannolikheten är mycket liten för ett
resultat inom rimlig tid och att det
därför torde vara nödvändigt att ordna
ett nationellt investeringsgarantisystem,
om man över huvud taget tror på den
formen av hjälp åt näringslivets investeringar.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Finansministern ville
i sitt inlägg, då det gällde den fråga
jag talat om, diskvalificera dem som
i någon mån har med jordbruk att
göra från att tala ärligt beträffande
u-hjälpen. Jag försökte ju i varje fall
säga att förstahandsangelägenheten
inte var att placera svenska livsmedel
utan att hjälpen verkligen utökas. När
det gäller hjälp med pengar eller direkt
hjälp vill jag hänvisa till att strax efter
det vår motion skrivits kom det en begäran
om hjälp inte bara med pengar
utan också med livsmedel.

Finansministern anser vidare att det
inte finns något samband mellan livsmedelstillgång
i världen och svensk
jordbrukspolitik. Jag kan inte se annat
än att om Sverige skall importera
livsmedel måste dessa tas från de otillräckliga
livsmedelstillgångarna ute i
världen. Vi importerar kanske från oss
näraliggande länder så långt det är
möjligt, men inte ens Danmark ätr
självförsörjande utan måste för sin animalieproduktion
till och med i viss
mån brandskatta u-länderna på äggviterika
födoämnen.

Finansministern angav oriktigt arealen
i USA till åtta gånger den svenska
åkerarealen. Såvitt jag är riktigt underrättad
gällde det 20 miljoner hektar i
USA, och det är ungefär sex gånger
den svenska arealen. Även om man odlar
vete på alla dessa hektar, i den mån

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten

de nu är lämpliga för detta, går det
icke att där producera mera vete än
den kvantitet varmed lagren har minskats
under det senaste året. Och vi vet
att åtgången på livsmedel kommer att
öka enormt även framöver.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern sade
att det inte var riktigt om jag hade fått
uppfattningen att regeringen eller den
närstående kretsar hade en avog inställning
mot investeringsgarantier. Men
det kan inte vara så egendomligt om
man får den uppfattningen — jag tänker
på de uttalanden som statssekreterare
Wickman gjorde i Industriförbundet
den 18 oktober och vidare på den
omständigheten att Sverige var det enda
bland industriländerna som lade
ner sin röst när FN :s generalförsamling
förra året på förslag av Dahomey,
Tanzania och Turkiet antog en rekommendation
bl. a. om att vidtaga alla
nödiga åtgärder för att främja strömmen
av enskilda investeringar till uländer.
Det är väl inte så egendomligt
om man då får den uppfattningen att
regeringen har ett mindre intresse för
detta.

Vidare vet vi att det tar tid när man
inom OECD försöker överenskomma om
möjligheterna att på internationell väg
skapa ett tillvägagångssätt; att finansministern
hänvisar till detta tyder på
att han tycker om att skynda långsamt.
Våra grannländer har på detta område
gjort vissa positiva försök. Ett av dessa
är färdigt och ett annat håller på att
starta. Där har man alltså tyckt sig ha
anledning att skynda något snabbare.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det har i de sista inläggen
ställts några frågor till mig.

Herr Virgin frågade när jag trodde
att behandlingen i Världsbanken av
OECD-rapporten skulle ge något resultat.
Vi har underrättats om att Världs -

banken redan i år skulle vara beredd
att avge en rapport. Sedan kommer
det ju att hänga på om de skilda länderna
är beredda att godkänna den internationella
överenskommelsen. Från
svensk sida är vi intresserade därav och
kommer att göra vad vi kan för att den
skall bli en verklighet.

Till herr Axel Kristiansson vill jag
som allra hastigast säga att man ju
måste se dessa frågor i deras rätta proportioner.
Det jordbruksprogram som
har åstadkommit en sådan adrenalinutsöndring
på sina håll inom centerpartiet
innebär en reduktion av självförsörjningsgraden
till 80 procent av
vår jordbruksproduktion, dock med en
övergångstid som — om jag minns rätt
— rör sig om ett tiotal år eller någonting
sådant. Det är ju här inte fråga om
en anpassning för enskilda produkter,
utan det är fråga om den totala självförsörjningsgraden.
Men även om det
skulle innebära en självförsörjning till
80 procent bara på brödspannmål skulle
vår efterfrågan när det gäller den
internationella exporten bara bli några
tiondelar av en promille; mer är det
inte. Därför skall detta inte ses som en
fråga som gäller världssvältens vara eller
inte vara; det är helt ojämförbara
storheter. Skulle jag våga göra en gissning
i fråga om framtidens produktionsinskränkning
skulle jag vilja säga
att den knappast kommer att beröra
produktionen av brödspannmål inom
det svenska jordbruket utan andra och
mera arbetskrävande produkter, såsom
animalieprodukter, vilka vi — som jag
sade i mitt första inlägg — näppeligen
har några möjligheter att få avsättning
för på de heta latituder som det här
är fråga om.

Till herr Kaijser skulle jag vilja säga
att han inte fullständigt refererade den
omröstning som han åberopade i sitt
anförande. I resolutionen fanns det ett
par paragrafer som vi kort och gott,
med de motiveringar som jag har anfört,
inte ansåg borde komma med. Vi
fick inte gensvar när det gäller detta

Onsdagen den 20 april 1966

Nr 18

Ang.

vårt yrkande. Vi lade ned vår röst, men
i den slutliga omröstningen om hela
resolutionen, inklusive dessa paragrafer,
var även Sverige med om att ge
sitt bifall. Skall man redovisa en historisk
tilldragelse i fråga om denna resolution,
är man tvingad att göra det
med den komplettering som jag här
har givit.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Finansministern kan
väl ändå inte bortse från att en nedskärning
av den svenska jordbruksproduktionen
med 20 procent år 1970 eller
år 1975 — årtalet är likgiltigt — innebär
att inemot två miljoner människor
inte har sin försörjning här i landet
på livsmedel av svenskt ursprung. Det
innebär att kanske tio miljoner indier
kunde leva på den kvantitet som dessa
två miljoner svenskar konsumerar av
importerade livsmedel.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! jag förstod inte alls
herr Kristianssons resonemang. Det är
ju här inte fråga om att vi skall gå ned
till noll, utan det är fråga om att göra
en reduktion av den svenska jordbruksproduktionens
avkastning med kanske
10 å 12 procent. Så illa är väl inte herr
Kristiansson underrättad om fakta i
målet, detta sagt eftersom jag har lagt
märke till att herr Kristiansson är ute
och för en livlig agitatorisk verksamhet
i dessa frågor. Om han skulle vara så
illa underrättad, är jag högst oroad.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Även finansministerns
siffror innebär ju en reduktion med 10
ä 12 procent, och det är ganska väsentligt.
Till och med en reduktion av den
storleken måste medföra att minst en
miljon svenskar skall försörjas med
importerade livsmedel.

den internationella biståndsverksamheten

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Sedan man nu har diskuterat
de stora linjerna i biståndsverksamheten
en stund här i kammaren,
skall jag be att under ett par minuter
få belysa en liten detalj i det stora
problemkomplexet.

Under punkten 8 i statsutskottets utlåtande
nr 45 redovisas ett par motioner,
I: 68 och II: 108, angående anslag
till Evangeliska fosterlandsstiftelsen för
uppbyggande av en skolbyggnad i
hamnstaden Massaua i Eritrea. I motionerna
påminnes om att Fosterlandsstiftelsen
i år firar hundraårsminnet av
missionsverksamhetens påbörjande i
Etiopien. Den 15 mars 1866 landsteg
nämligen de första svenska missionärerna
just i hamnstaden Massaua, och det
’,ar flera av riksdagens ledamöter som
hade tillfälle att den 15 mars i år delta
i den minneshögtid på Konserthuset
varmed Fosterlandsstiftelsen högtidlighöll
liundraårsminnet av denna stora
händelse. Vid detta tillfälle framhölls
bl. a. av Etiopiens ambassadör i Stockholm
den stora uppskattning och tacksamhet
varmed missionens verksamhet
i Etiopien under de gångna hundra
åren omfattades av landets regering.

Från olika håll har man här i debatten
redan omvittnat det stora värdet av
missionens verksamhet i utvecklingsländerna,
framför allt inriktad på sjukvård
och undervisning. I Massaua, där
de första missionärerna landsteg, bedrivs
även sådan verksamhet. Där finns
under svensk ledning en mindre skola,
i vilken barn av alla religioner undervisas.
Skolbyggnaden är emellertid i dåligt
skick, och den måste rivas och ersättas
med en ny. En ny skola bär också
planerats, men hittills har byggandet
inte kommit i gång på grund av brist
på pengar för ändamålet.

I våra motioner har vi därför hemställt
om ett anslag på 300 000 kronor
till Fosterlandsstiftelsen för uppförande
av en skolbyggnad i Massaua. Motionerna
avstyrkes visserligen av statsutskottet,
men med en mycket välvillig mo -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. den internationella biståndsverksamheten

tivering. Utskottet hänvisar till att SIDA
har möjlighet att bevilja anslag för ändamålet,
om det fyller kriteriet på tekniskt
bistånd i vanlig ordning. Utskottet
tillägger också att Fosterlandsstiftelsen
inte begärt något anslag för skolbyggnaden.
Den senare omständigheten
kanske beror på att missionen inte haft
för vana att bygga sin verksamhet på
statliga bidrag, utan i stället litat till
den storartade offervilja som missionsvännerna
sedan gammalt visat.

Mot bakgrunden av statsutskottets
välvilliga skrivning tänker jag inte yrka
bifall till själva motionsyrkandet om
anslag. Jag nöjer mig, herr talman, med
att uttala förhoppningen att när Evangeliska
fosterlandsstiftelsen enligt statsutskottets
anvisning gör en framställning
till SIDA om bidrag till skolbyggnaden
i Massaua, så skall framställningen
behandlas positivt och leda till önskat
resultat.

I detta anförande instämde herr Svenungsson
(h).

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Vid statsutskottets utlåtande
nr 46 har avlämnats en blank
reservation av utskottets högerledamöter
med anledning av att under punkten
1 angående bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
har berörts bland annat
också avtalet om en kredit av 35
miljoner kronor till Sudan. Anslag härför
finns för budgetåren 1964/65 och
1965/66 med 15 respektive 10 miljoner
kronor, och ytterligare 10 miljoner kronor
skall komma att anvisas ett senare
budgetår. För nästa budgetår begärs
alltså inga pengar.

Jag skall inte ta upp denna kreditgivning
till Sudan till diskussion i dag,
då frågan om Sudan kommer upp i annat
sammanhang senare i vår, men jag
vill säga att vi inte delar uppfattningen
att Sudan under pågående inbördeskrig
bör erhålla den här redovisade krediten.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! På grund av en för mig
oturlig omständighet kunde jag i fredags
inte behålla min plats på talarlistan.
Det skulle ha varit frestande att i
dag gå in i polemik mot en del av vad
som sagts, men nu kommer jag så sent
att jag inte skall göra det.

Orsaken till att jag begärt ordet, herr
talman, är att jag med anledning av
några uttalanden från regeringsbänken
vill göra en deklaration hur vi ser på
utvecklingsbiståndets framtida växt.

Enligt mittpartiernas mening är tiden
inne att skapa underlag för det
svenska utvecklingsbiståndets planmässiga
tillväxt. Statsmakterna fastlägger
planer för t. ex. bostadsbyggande, försvar
och vägväsende. Avvikelser från
dessa planer blir emellanåt nödvändiga,
vilket inte hindrar att just fastläggande
av planer medverkar till att dessa ändamål
får en hög angelägenhetsgrad.
Man måste redovisa särskilda skäl för
avvikelser.

Enligt vår mening måste utvecklingsbiståndet
behandlas på likartat sätt.
Först när en plan antagits av riksdagen
kan vår u-hjälp få en verklig chans att
växa på ett sätt som ger uttryck för den
solidaritet med de ekonomiskt sämst
lottade människorna som är naturlig för
det stora flertalet av det svenska folket.
Svenskt utvecklingsbistånd skall inte
längre behandlas som en sak bland
många andra utan måste flyttas fram
till den grupp av ändamål för vilka man
gör en planering.

För alla som hävdar att vårt land
måste ta ett väsentligt ansvar för att efter
måttet av sina resurser bidra till att
lindra hungersnöden i världen och skapa
större ekonomisk jämlikhet är det
uppenbart att statsmakterna bör planera
u-landshjälpens växt på längre sikt.

Vi beklagar att regeringen avvisar
denna tanke.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! När debatten började i
fredags hade jag på grund av utlands -

Onsdagen den 20 april 1900

Nr 18

Ang. den internationella biståndsverksamheten

resa inte möjlighet att vara närvarande,
och jag skall därför inte ingå på alla
problem som behandlats, även om jag
säger liksom herr Dahlén att det skulle
varit intressant att bemöta en del av
dessa synpunkter. Jag vill därför bara
understryka centerns anslutning till den
deklaration som herr Dahlén just avgivit.

Vi har från centerns och folkpartiets
sida under åtskilliga år varit pådrivande
i fråga om u-landshjälpen, och vi har
även fått gehör i det att den enprocentiga
målsättningen som riksdagen en
gång fastställde har vi fått fastslagen.
Men vi har många invändningar att
göra när vi yrkar på bättre u-landshjälp.
Man har sagt att vi inte har tillräckligt
med tekniker själva. Man har
sagt att det inte finns planläggning och
anfört alla möjliga skäl för att inte ge
en större u-landshjälp. Jag vill bara
kommentera detta på det sättet att om
vi skall se frågan på detta sätt kommer
vi icke att få någon nämnvärd u-landshjälp,
utan u-landshjälpen måste bli —
som herr Dahlén sade —- en planlagd
aktion, där man målmedvetet fortsätter
på samma linjer för att verkligen ge
u-landshjälp. Även om det förekommer
stora fluktuationer och kanske instabilitet
i de länder som skall ha hjälpen,
behöver inte Sveriges insatser svänga
på samma sätt, utan vi bör kunna fastställa
en ordentlig plan för u-landshjälpen.

Därmed, herr talman, har jag endast
velat understryka innehållet i herr Dahléns
deklaration.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Efter herr Möllers mycket
intressanta och initierade redogörelse
för biståndsarbetet, sett ur internationell
synvinkel, och efter finansministerns
anförande kan jag fatta mig
mycket kort.

Jag vill endast konstatera att herr
Möllers fråga om vad reservanterna avser
med sitt yrkande beträffande en

miljardfond för multilateral livsmedelshjälp
lämnats obesvarad.

Såväl reservanterna som herr Carl
Albert Anderson har ansett det betydelsefullt
att vårt land föregår med gott
exempel och därmed stimulerar andra
länder till motsvarande insatser. Finansminister
Sträng bär med sitt förslag
om avveckling av vissa tullar —
som i detta avseende motsvarar en
hjälpinsats om cirka G0 miljoner kronor
-— försökt ge ett sådant gott föredöme
som reservanterna efterlyst, tyvärr
hittills med klent resultat. Man
hör därför inte övervärdera våra möjligheter
att med gott resultat tjäna som
föredöme.

Statsutskottets majoritet hyser naturligtvis
samma varma önskan som
övriga ledamöter att vi skall kunna göra
en verkningsfull insats för att hjälpa
de svältande människorna ute i biståndsländerna.
Herr Möllers anförande
visade att det inte räcker att anslå
pengar — de måste också få en meningsfylld
användning.

Utskottets majoritet har inte heller
ansett sig kunna helt lättvindigt vifta
undan de starka samhällsekonomiska
skälen eller invändningen att särskild
vikt bör tillmätas bytesbalansens utveckling,
som departementschefen såväl
i propositionen som i sitt anförande
har påpekat. Vi har därför ansett att
det föreslagna utvecklingsbiståndet
med detta som bakgrund kan anses väl
avvägt.

Jag kommer därför, herr talman, att
vid det slutliga avgörandet beträffande
statsutskottets utlåtande nr 46 yrka bifall
till utskottets hemställan på samtliga
tre punkter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner beträffande punkten
1 i statsutskottets utlåtande nr 45
komme att framställas först angående

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Anslag till Förenta Nationernas barnfond

utskottets hemställan, därefter — om
så erfordrades — rörande motiveringen
samt beträffande ett tillägg till utskottets
hemställan.

I fråga om utskottets hemställan, fortsatte
herr förste vice talmannen, hade
yrkats

l:o) att densamma skulle bifallas;

2:o), av herr Virgin, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Per Jacobsson m. fl. vid punkten
avgivna, med a betecknade reservationen;
samt

3:o), av herr Werner, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
I: 158 och II: 207, såvitt nu
vore i fråga.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Dahlén och Virgin begärde
votering, i anledning varav, och sedan
till kontraproposition därvid antagits
bifall till det av herr Virgin framställda
yrkandet, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45 punkten

l, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson

m. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—72;

Nej — 64.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Anslag till Förenta Nationernas
barnfond

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Förenta Nationernas barnfond
(UNICEF) för budgetåret 1966/67
anvisa ett anslag av 7 800 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de båda likalydande motionerna
I: 158, av herrar Werner och Adolfsson,
samt II: 207, av herr Hermansson m. fl.,
i vilka hemställts bland annat, att riksdagen
måtte höja de för budgetåret
1966/67 under tredje huvudtiteln uppförda
anslagen till internationell biståndsverksamhet
med 50 miljoner kronor,

dels de båda likalydande motionerna
1:368, av herrar Bengtson och Lundström,
samt II: 450, av herrar Ohlin och
Hedlund, i vilka anhållits, utom annat,
att riksdagen måtte till FN:s barnfond
(UNICEF) anvisa ett med 2,2 miljoner
kronor förhöjt anslag, eller 10 miljoner
kronor,

dels ock motionen II: 456, av herr
Rubin, såvitt nu vore i fråga.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 368 och II: 450, I: 158
och II: 207 samt II: 456, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till För -

Onsdagen den 20 april 1960 Nr 18 39

Anslag till styrelsen för internationell utveckling

enta Nationernas barnfond (UNICEF)
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under tredje huvudtiteln anvisa ett
anslag av 7 800 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Harry Carlsson, Dahlén,
Thorsten Larsson, Johan Olsson, Ståhl,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors, Antonsson
och Helander, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 158 och II: 207 ävensom II: 456 samt
med bifall till motionerna I: 368 och
II: 450, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Förenta Nationernas barnfond
(UNICEF) för budgetåret 1966/67
anvisa ett anslag av 10 000 000 kronor.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 41.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 4—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Anslag till styrelsen för internationell
utveckling

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Styrelsen för internationell
utveckling (SIDA): Omkostnader för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 1 630 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de båda likalydande motionerna
I: 158, av herrar Werner och Adolfsson,
samt II: 207, av herr Hermansson m. fl„
i vilka hemställts bland annat, att riksdagen
måtte höja de för budgetåret
1966/67 under tredje huvudtiteln uppförda
anslagen till internationell biståndsverksamhet
med 50 miljoner kronor,

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Anslag till styrelsen för internationell utveckling

dels de båda likalydande motionerna
I: 368, av herrar Bengtson och Lundström,
samt II: 450, av herrar Ohlin och
Hedlund, i vilka anhållits, utom annat,
att riksdagen måtte för budgetåret 1966/
67 till Styrelsen för internationell utveckling
(SIDA) anvisa ett med 75 000
kronor till 1 705 000 kronor förhöjt förslagsanslag,
varav 175 000 kronor skulle
utgå till publikationstryck m. m.,
dels motionen II: 444, av herr Björkman
och herr Magnusson i Borås,

dels motionen II: 456, av herr Rubin,
såvitt nu vore i fråga,

dels ock motionen II: 457, av herr
Rubin m. fl.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:158 och 11:207 samt II:
456 ävensom 1:368 och 11:450, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
samt 11:444, till Styrelsen för internationell
utveckling (SIDA): Omkostnader
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under tredje huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 630 000 kronor;

b) att motionen II: 457 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Per Jacobsson, Harry Carlsson, Dahlén,
Thorsten Larsson, Johan Olsson, Ståhl,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors, Antonsson
och Nelander, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under a
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 158 och II: 207 samt II: 456,
med bifall till motionerna I: 368 och
II: 450, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, samt med avslag å motionen II:
444, till Styrelsen för internationell utveckling
(SIDA): Omkostnader för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 1 705 000 kronor.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid denna punkt.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. a framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45 punkten
7 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 18

medelst omröstningsapparat; och befunnes
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —95;

Nej — 40.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. b gjorda hemställan.

Punkterna 8—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Om skydd för u-landsinvesteringar

I de likalydande motionerna I: 368,
av herrar Bengtson och Lundström,
samt II: 450, av herrar Ohlin och Hedlund,
hade hemställts bland annat, att
riksdagen måtte begära förslag till nästa
års riksdag om svenskt system för
skydd för investeringar i u-länderna.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 368 och II: 450, såvitt
nu vore i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Per Jacobsson, Virgin,
Harry Carlsson, Dahlén, Thorsten Larsson,
Åkerlund, Johan Olsson, Bohman,
Ståhl, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Antonsson, Helander och Petersson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 368 och II: 450, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till 1967 års riksdag
om svenskt system för skydd för
investeringar i u-länderna.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Om skydd för u-landsinvesteringar

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45 punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 64.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1966/67 till finansiellt utvecklingsbistånd
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd I

propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att dels godkänna
de av departementschefen i statsrådsprotokollet
över finansärenden för
den 3 januari 1966 angivna riktlinjerna
för finansiellt utvecklingsbistånd under
budgetåret 1966/67, dels ock till Bilateralt
finansiellt utvecklingsbistånd för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 110 000 000 kronor.

Till behandling i samband med punkterna
1 och 2 i detta utlåtande hade
utskottet förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Axel Kristiansson m. fl. (1:37)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.
(11:71), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte 1. medgiva, att Sverige
förbunde sig att —• utöver övriga
åtaganden —- för vart och ett av åren
1966, 1967 och 1968 lämna bidrag till
Internationella livsmedelsprogrammet
med 5 000 ton mager torrmjölk eller den
kvantitet torrmjölk av större fetthalt
som i kostnadshänseende svarade häremot;
2. till Bidrag till Internationella
livsmedelsprogrammet för budgetåret
1966/67 anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 10 miljoner
kronor förhöjt reservationsanslag av
20 350 000 kronor; samt 3. bemyndiga
Kungl. Maj :t att efter samråd med företrädare
för jordbruket inom landet inköpa
den torrmjölk varom här vore
fråga;

dels två likalydande motioner, väcta
den ena inom första kammaren av

herrar Werner och Adolfsson (I: 158)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hermansson m. fl. (11:207), i
vilka motioner, såvitt nu vore i fråga,
anhållits, att riksdagen måtte höja de å
riksstaten för år 1966/67 uppförda anslagen
till internationell biståndsverksamhet
med 50 miljoner kronor för
sjunde huvudtiteln;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Carl-Albert Anderson och herr
Arne Geijer (I: 292) samt den andra
inom andra kammaren av herr Hansson
i Skegrie (11:571), i vilka motioner
föreslagits, att riksdagen skulle under
anslaget till Bidrag till det Internationella
livsmedelsprogrammet för budgetåret
1966/67 anvisa ett belopp lika
med motvärdet till 3 miljoner dollar
eller 15,5 miljoner kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Bengtson och Lundström (I:
368) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund
(II: 450), i vilka motioner, såvitt nu
vore i fråga, yrkats att riksdagen skulle
begära, att regeringen måtte giva sin
representation i vederbörande internationella
organ i uppdrag att kraftfullt
verka för en gradvis uppbyggnad av i
motionerna föreslagna program och
miljardfond för multilateral livsmedelshjälp;
att riksdagen skulle uttala, att
Sverige vore villigt att till en sådan
fond för livsmedelshjälp bidraga med
100 miljoner kronor per år; samt att
som en omedelbar åtgärd anslaget till
det för FAO och FN gemensamma
internationella livsmedelsprogrammet
skulle höjas från föreslagna 2 miljoner
dollar till motvärdet av 4 miljoner dollar
för år 1966, varav i princip hälften
i form av svenska livsmedel.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:158 och 11:207 samt

Onsdagen den 20 april 19(i6

Nr 18

Ang. bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

I: 368 och II: 450, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna de i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 3 januari
1966 angivna riktlinjerna för finansiellt
utvecklingsbistånd under budgetåret
1966/67,

b) till Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
110 000 000 kronor;

2. att motionerna 1:368 och 11:450,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t angående uppbyggnad av en miljardfond
för multilateral livsmedelshjälp
och årliga bidrag till en sådan
fond, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Harry Carlsson, Dahlén,
Thorsten Larsson, Karl-Erik Eriksson,
Johan Olsson, Ståhl, Eliasson i Sundborn,
Nihlfors, Antonsson och Helander,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

1. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 158 och II: 207 ävensom med bifall
till motionerna 1:368 och 11:450,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna de av reservanterna angivna
riktlinjerna för finansiellt utvecklingsbistånd
under budgetåret
1966/67,

b) till Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
110 000 000 kronor;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:368 och 11:450 såvitt nu
vore i fråga, dels i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
giva sin representation i vederbörande
internationella organ i uppdrag att
kraftfullt verka för det av reservanterna
föreslagna programmet avseende

en miljardfond för multilateral livsmedelshjälp,
dels ock uttala, att Sverige
vore villigt att till en sådan fond bidraga
med 100 000 000 kronor per år;

b) av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Bohman och Björkman, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:158 och 11:207.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation a.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att därunder yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Carlsson, Harry, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; samt

3:o), av herr Werner, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:158 och 11:207, såvitt nu
vore i fråga.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Harry, begärde votering,
i anledning varav, och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 46 punkten
1, röstar

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. bidrag till internationella livsmedelsprogrammet

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Harry Carlsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Harry,
begärde rösträkning verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —93;

Nej — 40.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Nilsson, Ferdinand, anmälde, att
han röstat ja men dock markerats såsom
frånvarande.

Punkten 2

Ang. bidrag till internationella livsmedelsprogrammet Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva att Sverige förbunde
sig att för vart och ett av åren 1966,
1967 och 1968 lämna bidrag till internationella
livsmedelsprogrammet med
2 000 000 dollar, dels ock till Bidrag till
Internationella livsmedelsprogrammet
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 10 350 000 kronor.

Under förevarande punkt hade utskottet
till behandling förehaft de under
punkten 1 omnämnda motionerna, såvitt
nu vore i fråga.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall

till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:37 och 11:71,
1:292 och 11:571, 1:158 och 11:207
samt 1:368 och 11:450, sistnämnda fyra
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) medgiva, att Sverige förbunde sig
att för vart och ett av åren 1966, 1967
och 1968 lämna bidrag till Internationella
livsmedelsprogrammet med
2 000 000 dollar,

b) till Bidrag till internationella livsmedelsprogrammet
för budgetåret 1966/
67 på driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 10 350 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Harry Carlsson, Dahlén, Thorsten Larsson,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson,
Ståhl, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Antonsson och Nelander, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:37 och II:
71, 1:292 och 11:571 samt 1:158 och
II: 207 ävensom med bifall till motionerna
1:368 och 11:450, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga,

a) medgiva, att Sverige förbunde sig
att för vart och ett av åren 1966, 1967
och 1968 lämna bidrag till Internationella
livsmedelsprogrammet med
4 000 000 dollar,

b) till Bidrag till internationella
livsmedelsprogrammet för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under sjunde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 20 700 000 kronor.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT,

(s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
I: 292 och II: 571.

Onsdagen den 20 april 1900

Ang. bidrag

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att därunder yrkats

1 ro) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Carlsson, Harry, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
samt

3ro), av herr Anderson, Carl Albert,
att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna I:
292 och II: 571.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse de
härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till herr Harry Carlssons yrkande.

Herr Anderson, Carl Albert, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 46 punkten 2 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den vid punkten avgivna reservationen,
röstar

Nr 18 45

till internationella livsmedelsprogrammet

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föranledes av bifall till motionerna
I: 292 och II: 571.

Då emellertid herr Anderson, Carl
Albert, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —36;

Nej —23.

Därjämte hade 82 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt sitt utlåtande nr 46 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Harry,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 43.

Ja;

Onsdagen den 20 april 1966

46 Nr 18
Om restitution av skatt på bensin för motorsågar

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till avlöningar
och omkostnader för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för budgetåret 1966/
67, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om restitution av skatt på bensin för
motorsågar

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 26, i anledning av väckta
motioner om restitution av skatt på
bensin för motorsågar.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:9, av
herr Sundin, samt II: 15, av herr Larsson
i Hedenäset och herr Larsson i
Norderön,

2) de likalydande motionerna 1:61,
av herr Wanhainen m. fl., och II: 96,
av herr Hammarsten m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 521,
av herr Johan Olsson, samt 11:614, av
herr Eriksson i Bäckmora och herr
Börjesson i Falköping, ävensom

4) de likalydande motionerna I: 533,
av herr Strandberg och fröken Stenberg,
samt 11:643, av herr Nordgren
m. fl.

I motionerna 1:61 och 11:96 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att individuell restitution skulle ske
av skatt å bensin, som förbrukades av
motorsågar i skogsbruket, genom återbetalning
årligen till vederbörande
skogsarbetare från och med budgetåret

1966/67, att avräknas mot automobilskattemedel,

att Kungl. Maj:t därefter skulle få utarbeta
nödvändiga regler och anvisningar
om restitutionsförfarandet, samt

att kungl. skogsstyrelsen skulle bemyndigas
att vara kontrollmyndighet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:9,
av herr Sundin, samt 11:15, av herr
Larsson i Hedenäset och herr Larsson
i Norderön, om restitution av skatt å
bensin för skogsbrukets motorsågar,

2) de likalydande motionerna I: 61,
av herr Wanhainen m. fl., och 11:96,
av herr Hammarsten m. fl., om restitution
av skatt å bensin för skogsbrukets
motorsågar,

3) de likalydande motionerna I: 521,
av herr Johan Olsson, samt II: 614, av
herr Eriksson i Bäckmora och herr
Börjesson i Falköping, om restitution
av skatt å bensin för motorsågar, ävensom 4)

de likalydande motionerna 1:533,
av herr Strandberg och fröken Stenberg,
samt 11:643, av herr Nordgren
m. fl., om restitution av skatt på bensin
för motorsågar,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Enär jag är en av de
motionärer i denna kammare som har
yrkat på en direkt restitution av skatt
på motorsågbränsle, alltså att riksdagen
redan nu skall ta ställning och bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda tillämpningsföreskrifter
för en sådan restitution,
ber jag att få anlägga några synpunkter.

Vi har i dag väldigt mycket diskuterat
hjälpen till utvecklingsländerna, vilken
i och för sig är en angelägen fråga.
Vad jag anser vara lika angeläget är

Onsdagen den 20 april 1900

Nr 18

Om restitution av skatt på bensin för motorsågar

att de största orättvisorna i beskattningshänseende
för grupper och enskilda
människor så långt möjligt avskaffas
och att rättvisa skipas. Skogsarbetarna,
som utför ett tungt arbete i skogen,
har alltsedan motorsågarna kom
till användning betalat skatt på förbrukat
bränsle till motorsågarna. Bensinskatten
har ursprungligen utgått för underhåll
och byggande av allmänna vägar
och detta är även i dag motiveringen
för att skatten uttas, men motorsågen
i drift i skogen kan inte anses slita
på eller förbruka några vägar. Vi menar
därför att denna skattepålaga, som
f. n. är 52 öre plus den skattehöjning
på 5 öre som senast beslutades av riksdagen,
alltså sammanlagt 57 öre per
förbrukad liter, skall restitueras.

Jag vill erinra om att samma fråga
behandlades vid 1964 års riksdag, närmare
bestämt den 24 april, med anledning
av motioner, bl. a. en som jag själv
hade väckt. Det är nu nästan exakt två
år sedan. Tidigare hade 1958 års riksdag
tagit ställning i samma ärende.
1959 års riksdag beslöt att hänvisa frågan
till 1953 års trafikutredning. År
1964 anförde bevillningsutskottet att finansdepartementet
höll på att förbereda
en utredning i hithörande frågor och
att även detta ärende skulle bli föremål
för utredning.

I år säger bevillningsutskottet i stort
sett samma sak, även om man kanske
kan medge att dess skrivning nu är välvilligare
än åren 1959 och 1964. Utskottet
skriver att den bilskatteutredning
som nu arbetar även skall ta upp
frågan om huruvida restitution av skatt
på motorsågbränsle i fortsättningen
skall kunna ernås. Utskottet tillägger
att bilskatteutredningen troligen skall
kunna avge sitt förslag under loppet av
år 1967 och att detta tidigast kan bli
föremål för proposition till 1968 års
vårriksdag. Ändrade regler skulle då
kunna tillämpas från den 1 juli 1968.
Även om nu utredningen skulle komma
med ett positivt förslag, så att det verkligen
införes restitution av skatt på mo -

torsågbränsle, så har frågan ändå varit
föremål för riksdagsbehandling i tio
år utan resultat, och skogsarbetarna har
hela tiden måst betala denna orättmätiga
och orättvisa skatt.

Jag vill med några ord belysa hur vi
motionärer har ansett att frågan borde
kunna lösas. Efter olika beräkningar
har man fått fram att den genomsnittliga
bensinförbrukningen för motorsåg
torde ligga mellan 0,5 och 0,7 liter per
skogskubikmeter — siffran är litet obestämd
på grund av den utveckling som
sker i och med att huggarna går över
till att även kvista virket med motorsåg.
Vi motionärer anser nu liksom vi
gjorde 1964 att kontrollen av förbrukat
antal liter bensin borde anknytas
till avverkade skogskubikmeter. Det
har också gjorts andra beräkningar efter
de testningar av motorsågar som
statens maskinprovningar har gjort.
Därvid har det visat sig att förbrukningen
vid tomgång är 0,3 liter per timme
och vid intensivt kapningsarbete
mellan 1,9 och 2,0 liter per timme. På
grundval härav kan man räkna med att
fast anställda skogsarbetare, som arbetar
cirka 250 dagar om året, förbrukar
1 000 å 1 200 liter bensin per år. Med
nuvarande skatt på bensin innebär detta
att den årsanställde skogsarbetaren
betalar mellan 500 och 600 kronor per
år i skatt för den bensin motorsågen
förbrukar.

I vår motion har vi föreslagit en individuell
restitution och att tillämpningsföreskrifterna,
som jag tidigare
nämnde, skulle utfärdas av Kungl. Maj :t
efter hörande av det ämbetsverk som
Kungl. Maj:t anser vara kapabelt att
bedöma dessa ting, exempelvis skogsforskningsinstitutet
eller skogsstyrelsen.

Vi hade i vår motion också tagit upp
frågan om intyg av arbetsgivare, där
vederbörande arbetstagare skulle få angivet
hur många skogskubikmeter han
avverkat under det föregående kalenderåret,
d. v. s. i det här sammanhanget
lika med taxeringsåret. Jag vill utveck -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Om restitution av skatt på bensin för motorsågar

la detta förslag något och erinra om att
taxeringsmyndigheterna redan nu måste
utöva en ganska sträng kontroll över
den mängd bränsle som vederbörande
huggare har yrkat avdrag för och jämföra
den med inkomsten från det egentliga
huggningsarbetet. Man skulle med
fördel på de kontrolluppgifter som redan
finns kunna sätta in ytterligare en
kolumn, där arbetsgivaren skall fylla i
antalet avverkade skogskubikmeter. Virket
mäts ju alltid på något sätt, och för
en skogsman är det en enkel sak att
evalvera över en betalningsenhet till en
annan, t. ex. kubikfot eller löpfot till
skogskubikmeter. Arbetsgivaren skulle
alltså på kontrolluppgiften ange antalet
avverkade skogskubikmeter, och
taxeringsnämnden skulle kontrollera
uppgifternas riktighet; man behöver
givetvis inte befara att arbetsgivarna
medvetet skulle lämna felaktiga uppgifter.

För restitutionens utbetalande erfordras
det kanske sedan en liten blankett
som skulle bifogas deklarationen. Jag
tänker mig att blanketten i stort sett
skulle ha samma funktion som den nuvarande
arealbidragsblanketten men
givetvis vara mycket enklare än denna
blankett. Arbetstagaren skulle där själv
ifylla antalet avverkade skogskubikmeter.
Givetvis skulle taxeringsnämnden
kolla dessa uppgifter mot kontrolluppgifterna
och intyga att uppgifterna på
blanketten är riktiga. Som utbetalande
myndighet har vi i motionen angett
skogsvårdsstyrelserna i länen; givetvis
skulle blanketterna med taxeringsnämndens
intyg översändas till dessa styrelser.

När det gäller åtgången av bensin
skulle varken taxeringsmyndigheten eller
arbetstagaren själv lämna uppgifter,
utan detta skulle årligen bestämmas
centralt t. ex. av skogsforskningsinstitutet
eller arbetsstudieavdelningarna inom
de skogsföretag där man studerar
sådana bär frågor. Sedan skulle restitution
lämnas efter åtgångstalet per
skogskubikmeter.

För den oinvigde kan detta verka
mycket krångligt. Men så är det inte
utan metoden är mycket enkel.

Jag vet att man på sidan om har diskuterat
möjligheterna att använda färgad
bensin etc. Men även om den möjligheten
skulle finnas, är vi väl medvetna
om att detta bl. a. skulle inbjuda
till brott — man skulle ha rätt att köpa
färgad bensin till motorsågarna och
kunde då frestas att använda sådan bensin
även i en mopedtank eller för annat
ändamål. Det påstås att systemet med
färgad bensin tillämpas i Danmark men
jag har inte kunnat kontrollera detta
och hur systemet fungerar. Skulle systemet
vara användbart från andra
synpunkter vore det givetvis bra, men
det finns ju så många slags motorfordon
som kan gå även på den färgade
bensinen att jag inte tror särskilt mycket
på denna möjlighet — ett restitutionsförfarande
med den kontroll vi
angivit i motionen och som jag även nu
försökt utveckla torde vara det enklaste
och bästa system som kan åstadkommas.

Som jag tidigare nämnde, herr talman,
har utskottet enligt min mening
skrivit ännu vänligare i år än 1964. Det
kunde därför tyckas att man inte haft
anledning att vara missnöjd, men jag
måste tyvärr anmäla missnöje med
hänsyn till den kraftiga fördröjningen
av frågans avgörande •— som vi nu ser
det blir dröjsmålet drygt två år innan
lösningen är klar. Och när frågan i alla
fall redan har behandlats under åtta
år, varvid man alltid positivt har lovat
en utredning, kan det inte hjälpas att
jag även denna gång, herr talman, måste
yrka bifall till motionerna nr I: 61
och II: 96.

Häri instämde herr Lokander (s).

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det har väckts flera
motioner i år i detta ärende än vad
tidigare varit fallet. Bland motionärerna
är herr Wanhainen den mest ener -

Onsdagen den 20 apri 1 19(i(i

Nr 18

Om restitution av skatt på bensin för motorsågar

giske och mest otålige. Han säger att
lian inte är nöjd med behandlingen av
detta ärende. Men faktum är att utskottet
har gått motionärerna till mötes så
långt som det över huvud taget är möjligt
att göra i nuvarande situation. En
sittande utredning berör förevarande
spörsmål, och det händer väl ytterligt
sällan att riksdagen fattar beslut utan
att ett förberett förslag föreligger —
det har hänt, men inte när det gäller
så pass komplicerade saker som det
här är fråga om.

Hela frågeställningen uppkommer på
grund av bestämmelserna om att skatt
på drivmedel skall restitueras i fråga
om allt som inte berör vägväsendet.
Det är min livliga förhoppning att
den nu arbetande utredningen verkligen
funderar på om det är värt att ha
kvar detta system; det blir allt mer
besvärligt i hanteringen. Av motionären
har vi fått höra att det skulle vara
en enkel match att införa ett restitutionssystem.
Man behöver, säger han,
bara en liten blankett. Det låter väldigt
insmickrande, men hur mycket av arbete
och kontroller skulle den blanketten
föranleda — det vill jag fråga
herr Wanhainen — även om blanketten
är mycket liten?

Herr Wanhainens resonemang utgick
från att det inte skett några förändringar
i lönesättningen — om jag fattade
honom rätt. Han talade om att
skogsarbetarna nu under tio år har belastats
med denna orättvisa skatt. Jag
tror inte att det är rätt att se saken
på det sättet. Nya metoder i avverkningen
måste väl ha påverkat lönerna.
Det är väl inte bara drivmedlen som
kostar pengar, utan även anskaffningen
av motorsågar kostar pengar. Jag
föreställer mig att detta redskap ökar
produktiviteten, alltså avverkningen
per man. Om det då inte skett någon
förändring i lönesättningen i förhållande
till tidigare — vilket jag inte vet —
innebär detta skatteuttag ingen särskild
belastning på arbetarna. Man kan säga
att det är en belastning för skogsindu 4

Första kammarens protokoll 1966. Nr IS

strien, men det är orätt alt säga, såsom
herr Wanhainen, att skogsarbetarna
ensamma har haft denna skatt som en
börda under tio år.

Om vi skall ha kvar specialdestinationen
för skatt på bensin och drivmedel
över huvud taget, är jag utan tvekan
inställd på att pengar restitueras
även när det gäller motorsågarna. Men
detta skall nu utredas. Personligen
tror jag att vi är mogna för en allmän
reform. Därför får herr Wanhainen
och andra motionärer ursäkta oss när
vi säger att vi först vill avvakta utredningens
resultat, för att kunna bedöma
hur vi lämpligen bör lösa dessa frågor.
Vi kan inte gärna fatta beslut på grundval
av ett förslag väckt av enskilda motionärer.

Jag hemställer om bifall till utskottets
betänkande.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Herr Ericsson talade
om den lilla blanketten — den skulle
väl med hänsyn till att vi har så gott
om massa kunna göras litet större.

Kontrolluppgifterna fordrar redan en
blankett av en storlek som jag här har
i min hand. Den blanketten kan utan
vidare rymma en kolumn där arbetsgivaren
intygar hur många skogskubikmeter
vederbörande har huggit per avverkningssäsong.
Vi har vidare en vackert
färgad blankett för arealbidragen
— den blanketten byter färg varje år
och är ibland grön. En i princip likadan
blankett med en kolumn för arbetstagarens
egna uppgifter och dessutom
en kolumn där taxeringsnämnden intygar
riktigheten av uppgifterna kunde
användas. Taxeringsnämnderna är ju
redan inbegripna i den här kontrollen
när det gäller avdrag för avskrivning
av motorsågarna, reparationer och
bränsleåtgång. Man använder där visserligen
vissa schabloner med hänsyn
till inkomsten från det egentliga liuggningsarbetet.
Men taxeringsnämnderna
måste bilda sig en uppfattning om hu -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor, m. m.

ruvida inkomsterna kommer från huggningsarbete
eller dagsverksarbete, där
motorsågar har använts eller ej. Jag
kan inte se att det skulle bli något merarbete
för taxeringsnämnderna, om dessa
även samtidigt kollade huruvida uppgifterna
angående avverkat skogskubikmeterantal
är riktiga. Jag tror tvärtom
att dessa uppgifter skulle på visst sätt
underlätta taxeringsnämndernas kontroll
när det gäller bränsleåtgången, ty
bränslekostnaderna skall ju ändå alltid
dras av som kostnad för intäkternas
förvärvande.

Jag vill som exempel ta en fast anställd
skogsarbetare som förtjänar
20 000 kronor och visa hur mycket som
avgår om man använder schablonregler
här. Enbart bränslekostnaden för motorsågen
utgör då cirka 1 400 kronor
per avverkningssäsong. Taxeringsnämndernas
schablon, åtminstone i
Norrbottens län, innebär att avdrag
medges med 7 procent av inkomsten
från det egentliga huggningsarbetet.
Avskrivningarna uppgår till cirka 400
kronor — sågen avskrivs för närvarande
på tre år. Man får dessutom räkna
med mellan 200 och 300 kronor i
kostnader för nya kedjor och övriga
reparationer, i synnerhet med hänsyn
till att motorsåg börjat användas vid
kvistning. Kostnaderna per år för en
motorsåg — alltså avbränningarna för
arbetstagaren — ligger mellan 2 000
och 2 500 kronor lågt räknat. För den
som får sin såg förstörd kan det bli väsentligt
högre kostnader, men jag tar
normalfallet för en årsarbetare.

Eftersom herr Ericsson gick in på
lönepolitiken här vill jag säga att motorsågkostnaderna
har medfört att
skogsarbetaren de facto har fått bekosta
hela rationaliseringen i skogen så
långt det gäller motorsågar. Rationaliseringsarhetet
har inte givit något
egentligt netto åt skogsarbetaren på
grund av att han själv har fått bära
alla kostnader för motorsågen — för
själva sågen, bränslet o. s. v.

Herr talman! Jag har inte blivit över -

tygad av vad herr Ericsson anförde,
och jag yrkar därför fortfarande bifall
till motionerna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan komme att
framställas först särskilt angående
punkten 2 samt därefter särskilt rörande
utskottets hemställan i övrigt.

Sedermera gjordes i enlighet med de
avseende punkten 2 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna 1:61 och 11:96;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 27, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående bemyndigande för Kungl.
Maj:t att besluta om vissa postavgifter
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Om ökat rättsskydd för den enskilde
i skattefrågor, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 28, i anledning av väckta
motioner om ökat rättsskydd för den
enskilde i skattefrågor, m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:205,
av herr Isacson m. fl., och II: 273, av
herr Ringaby m. fl.,

Onsdagen den 20 april 1900

Nr 18

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor, m. m.

2) de likalydande motionerna 1: 502,
av herr Eric Carlsson, och 11:027, av
herr Jonasson,

3) de likalydande motionerna 1:520,
av herr Harald Pettersson in. fl., och
II: 010, av fröken Elmén in. fl., samt

4) motionen 11:204, av herrar Dahlgren
och Gustafsson i Stenkyrka.

I motionerna I: 502 och II: 027 hade
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära, att tiden för
avlämnande av självdeklaration för enskild
person och oskiftat dödsbo måtte
framflyttas till den sista februari.

I motionerna 1:520 och 11:010 hade
anhållits, att riksdagen måtte i .skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
på sätt i motionerna anförts och
förslag till riksdagen om åtgärder syftande
till att förbättra den enskildes
rättssäkerhet i skatteärenden.

I motionen 11:204 hade yrkats, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag
om senareläggning av sista dagen för
inlämning av självdeklarationer och om
förenkling av deklarationsblanketterna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A. beträffande rättsskyddet för den enskilde
i skattefrågor

att de likalydande motionerna I: 520,
av herr Harald Pettersson m. fl., och
11:010, av fröken Elmén m. fl., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; B.

beträffande tidpunkten för avlämnande
av självdeklaration

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:502,
av herr Eric Carlsson, och 11:627, av
herr Jonasson, samt

2) motionen 11:264, av herrar Dahlgren
och Gustafsson i Stenkyrka,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

4f Första kammarens protokoll 1966. Nr

C. beträffande ersättning till ledamot
av prövningsnämnd

att de likalydande motionerna 1:205,
av herr Isacson m. fl., och 11:273, av
herr Ringaby m. fl., måtte, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet i betänkandet anfört, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A. beträffande rättsskyddet för den enskilde
i skattefrågor

av herrar Elofsson, Lundström, Erik
Filip Petersson, Enarsson, Ottosson,
Gustafson i Göteborg och Vigelsbo, fru
Nettelbrandt samt herrar Eriksson i
Bäckmora och Söderström, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till de likalydande motionerna
I: 526, av herr Harald Pettersson m. fl.,
och 11:610, av fröken Elmén m. fl., i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
och förslag till riksdagen om åtgärder
syftande till att förbättra den
enskildes rättssäkerhet i skatteärenden;

B. Beträffande tidpunkten för avlämnande
av självdeklaration

av herrar Elofsson, Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Vid detta betänkande är
fogad en reservation vilken huvudsakligen
bygger på motion II: 610 och motsvarande
i första kammaren. Det är välbekanta
saker som tidigare har behandlats
i riksdagen, men de är icke
desto mindre ytterst viktiga — att rättssäkerheten
för den enskilde i skattefrågor
tryggas så långt som det nu låter
sig göra.

Jag skall inte gå in på de motiv och
de problem som döljer sig bakom motionen
och reservationen, ty jag förutsätter
att de är välkända och inte behöver
upprepas. Det påvisas från ut18 -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor, m. m.

skottets sida att en hel del av detta är
föremål för utredning, och i något fall
har en utredning blivit färdig. Men
här är det så många problem, och de
berörs mer eller mindre sekundärt av
än den ena än den andra utredningen.
Vi har därför i reservationen särskilt
tagit fasta på behovet av en samlad
översyn och en systematisk granskning
av taxeringsförfattningarna utifrån
önskemålet att nå den största möjliga
rättssäkerheten även i enskilda fall.

En sådan utredning skall självfallet
ta fasta på och samarbeta med de utredningar
som pågår. Om man skall vänta
år från år dröjer det säkert oerhört
länge innan hela frågan blir behandlad.
För varje år blir dessutom deklarations-
och taxeringsfrågan allt mer
invecklad för det stora flertalet skattskyldiga.
Därför bör vi söka få till
stånd en förenkling och förbättring på
detta område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ELOFSSON (ep):

Herr talman! När det gäller reservationen
i detta ärende instämmer jag helt
i vad föregående talare sade. Jag skall
alltså inte ta upp tiden med någon ytterligare
argumentation.

Men jag har jämte två andra ledamöter
avgett en blank reservation, och jag
skall be att få säga några ord om varför
denna tillkommit. Som alla vet är
tiden alltid knapp när man skall avge
deklaration. Den skall vara avlämnad
senast den 15 februari. Jag har gjort
vissa undersökningar om man kan tänka
sig att något förlänga den fristen och
har då fått uppgifter om att det eventuellt
kan tänkas att man skulle kunna
utsträcka tiden till den 1 mars. Folket
ute i bygderna opponerar sig mycket
mot den korta tid man har på sig om
taxeringsnämnden gör avsteg från deklarationen.
För det mesta får man ett
par, tre dagar eller ibland fem dagar

på sig att svara på ganska invecklade
saker, som man själv många gånger inte
begriper. Då får man vända sig till
sakkunniga för att få hjälp. Detta skapar
en viss irritation. Man skulle få
litet mera tid på sig om tiden flyttades
15 dagar.

Det är här inte fråga om annat än utredning.
Jag hoppas att finansministern
kan tillmötesgå önskemålet så långt, att
han kan undersöka huruvida det är
möjligt att förlänga fristen något.

Vi vet också att det är mycket knapp
lid för dem som skall yttra sig över vad
taxeringsintendenten har anfört eller
som skall överklaga. På bara några dagar
skall man dels kontrollera om man
haft rätt och dels bemöta taxeringsintendentens
påståenden på alla punkter.
När det talas om att med hänsyn till
rättssäkerheten göra en översyn tycker
jag man borde ge deklaranten en inte
alltför kort tid både för avlämnande av
deklaration och för bemötande av vad
som anförs mot deklarationen.

Deklaranten borde också få sakkunnig
hjälp till sitt förfogande. Det har talats
många gånger i denna kammare om
att länsstyrelserna har tillgång till all
sakkunskap de behöver och att därför
också deklaranten borde få juridisk
hjälp.

Jag inser emellertid till fullo att detta
inte kan ske bara genom att det begärs
i en motion, utan det måste naturligtvis
göras en utredning i frågan. Jag
har jämte herr Vigelsbo och herr Eriksson
i Bäckmora fogat en blank reservation
till betänkandet för att påpeka, att
det nog ganska snart borde sättas i
gång en utredning på denna punkt, alldenstund
deklarationsblanketterna är
så krångliga och lagarna ändras så ofta
att den vanliga människan inte kan följa
med som hon borde göra när det gäller
dessa viktiga saker.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
tiden längre. Jag ber liksom föregående
talare att få yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 20 april 1906

Nr 18

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor, m. m

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Vid föregående års riksdag
behandlades så sent som den 17
november motioner med ungefär samma
innebåll som de nu föreliggande molionerna
angående den enskildes rättssäkerhet.
Riksdagen följde då en reservation
av herr Ericsson m. fl., som med
hänvisning till pågående utredningar
yrkade avslag på motionerna.

Vad som har inträffat sedan dess är
att den kanske i första hand åberopade
uiredningen, JO-utredningen, blivit färdig
och i sitt betänkande tagit upp en
del av de frågor som behandlas i motionerna.
Bl. a. föreslås att JO-ämbetet
skall utöka sina inspektioner och att
länsstyrelserna skall få viss skatteexpertis
som skall biträda enskilda personer
i skattemål och över huvud taget
ge deklaranterna anvisningar när det
gäller deklarationen.

Med hänsyn till att utredningens förslag
nu är ute på remiss och att det
väntas en proposition till hösten men
också med hänsyn till andra pågående
utredningar finns det i dag inte någon
anledning för riksdagen att begära en
ytterligare undersökning inom ett område
där det pågår så grundliga utredningar.
Jag vill därför yrka bifall
till utskottets betänkande på denna
punkt.

När det gäller tiden för avlämnande
av deklarationer har vi att göra en besvärlig
avvägning. Å ena sidan är det i
och för sig förståeligt att enskilda människor
vill ha mer tid för att utarbeta
och avlämna sina deklarationer, även
om jag är alldeles säker på att många
skulle arbeta med sina deklarationer
ännu den sista juni om tiden flyttades
anda till den 1 juli. Å andra sidan måste
det också ges tid för taxeringsarbetet.
I den diskussion som föregick utskottets
ställningstagande var man täml''gen
enig om att tiden för taxeringsarbetet
redan är så knapp, att man inte
kan tänka sig en senare dag för deklarationens
inlämnande än den 15 februari.

Jag vill också peka på utskottets välvilliga
skrivning. Utskottet hänvisar till
ftt det finns möjlighet att medge att
deklarationen avlämnas senare, om särskilda
skäl föreligger. Utskottet uttalar
också att taxeringsmyndigheterna liberalt
bör tillämpa möjligheten att i fortsättningen
ge sådan dispens.

Med hänvisning till detta ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan på samtliga punkter.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det var ett uttalande av
herr Arne Pettersson som föranledde
mig att begära ordet, nämligen då herr
Pettersson sade att om man också sköt
fram tiden för avlämnande av deklarationer
till den 1 juli skulle ändå många
människor plocka med sina deklarationer
den sista juni.

Ja, det är möjligt, herr Pettersson,
men detta är inte bakgrunden till motionerna
1:502 och II: 627 av mig och
herr Jonasson. Motionerna har ett reellt
motiv, nämligen att deklarationsblanketterna
ter sig ganska besvärliga för
många människor. Detta gör att man
inte vågar lämna sin deklaration utan
att ha fått hjälp med den. Man vet att
ett oavsiktligt fel kan bli ganska dyrbart.
Det kan i ena fallet leda till böter
för oaktsamhet och i andra fallet
till att man får betala för hög skatt. Av
det skälet är tyvärr många människor
i dag beroende av hjälp för att kunna
lullgöra sin deklarationsplikt.

Det är också svårt att deklarera innan
man fått arbetsgivaruppgifter. Dessa
skall vara avlämnade till den lokala
skattemyndigheten senast den sista januari,
och i regel sänds också en kopia
till vederbörande arbetstagare. Jag känner
emellertid till arbetsgivare som
skickat över dessa uppgifter den 7 februari
i samband med avräkningen för
föregående månads avlöning. Det innebär
att man har en vecka på sig att deklarera,
och det leder till att vissa svårigheter
uppstår.

Onsdagen den 20 april 1966

54 Nr 18

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor, m. m.

Praktiskt taget varje deklarant är i
dag beroende av riksskattenämndens
och länsstyrelsens anvisningar i fråga
om avdrag för omkostnader — det kan
gälla kostnader för resor, verktygsslitage,
bortaliggning o. s. v. Vi har erfarenhet
av att länsstyrelserna tyvärr
publicerar riksskattenämndens normer
alltför sent.

Av dessa skäl har jag sagt mig att det
borde vara möjligt att avlämna deklarationen
senast den sista februari. Därigenom
skulle deklaranterna få längre
tid på sig. Man skulle då kunna utnyttja
den möjlighet till hjälp som finns,
och man skulle slippa besvära taxeringsnämnderna
med att begära uppskov
med deklarationens avgivande.

Den liberala tolkning, som utskottet
enligt herr Arne Pettersson här har
gjort, kan väl anses innebära att förlängning
alltid skall medges när sådan
förlängning begärs. Mot den bakgrunden,
herr talman, frågar jag mig: Varför
då inte ta steget fullt ut och gå in
för att förlänga tiden för deklarations
avlämnande till den sista februari?

Med detta, herr talman, yrkar jag
bifall till motionerna 1:502 och 11:627
samt II: 264.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! I detta betänkande behandlas
några olika spörsmål. Det som
har föranlett reservationen är frågan,
om den enskilde skall ha rättsskydd i
skattefrågor. Man har i reservationen
hänvisat till JO-utredningen. Även utskottets
ärade talesman hänvisar till
denna utredning.

Eftersom jag hade äran att sitta med
i denna utredning vill jag gärna anföra,
att vi i utredningen hade långa diskussioner
om dessa problem, men det var
tveksamt, om vi enligt direktiven för
utredningen hade att ta ställning till
just denna fråga, trots att konstitutionsutskottet
till oss hade översänt en motion
i samma syfte som den nu föreliggande
har i detta sammanhang.

Det är en gammal, i regeringsformen
intagen paragraf, § 113, som här spökar.
Den innehåller någon form av
skydd för skattemän. Det har ju haft
till resultat att taxeringsmyndigheternas
åtgöranden i materiellt hänseende
inte kan från den enskilde deklarantens
sida bli föremål för prövning av
JO.

I slutomgången i utredningen lät jag
för min del med tanke på den tveksamhet,
som rådde huruvida utredningen
hade att ta ställning till denna fråga,
nöja mig med ett särskilt yttrande. I
detta särskilda yttrande framhåller jag
att det finns anledning att ta allvarligt
på detta problem, och jag är därför inte
helt tillfreds med vad herr Arne Pettersson
här har anfört. Jag tror att det
skulle vara högst angeläget att man nu,
sedan JO-utredningen är slutförd och
definitivt inte har tagit upp denna fråga,
i en särskild utredning kunde lösa
dessa problem.

Jag skall därför, herr talman, be att
få instämma i det yrkande om bifall
till reservationen som här tidigare
framställts av herr Erik Filip Petersson.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! När det gäller den fråga,
som herr Svanström var inne på,
har ju den utredning han åberopade
inte ansett sig böra ta ställning därtill
utan sagt att frågan om skydd för skattemän
bör tas upp i samband med en
allmän översyn när det gäller ämbetsmannaansvaret.

Till herr Eric Carlsson vill jag bara
säga, att vi kan vara alldeles överens
om att det föreligger besvärligheter i
samband med deklarationernas avlämnande.
Jag skulle tro att man bäst kommer
till rätta med problemet, om man
angrep det hela från servicesidan, ty
vad som brister är inte, tror jag, så
mycket tiden, utan det brister — som
herr Carlsson själv uttryckte det — i
möjligheterna att få sådan hjälp att de -

Onsdagen den 20 april 1966

Nr 18

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor, m. m.

klaranten på förhand kan känna sig
skyddad, innan deklarationen inlämnas.

Vad beträffar tiden för avlämnande
av deklarationer gäller det här — som
framgick av utskottsdiskussionen —
den ytterligare svårigheten att på den
ytterligt knappa tid som står till förfogande
klara taxeringsarbetet i olika
instanser. Det är vid den avvägningen,
herr Carlsson, som utskottet har stannat
för att det är klokast att behålla
den tidigare tidpunkten för deklarationens
avlämnande. Sedan skall väl
herr Carlsson och jag kanske på annat
sätt kunna hjälpas åt att förbättra servicen
för deklaranterna och på den vägen
komma fram till en bättre lösning
av ett besvärligt problem.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevaran de betänkande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten A förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Elofsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med A betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
28 punkten A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Elofsson in. fl.
vid betänkandet avgivna, med A betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Petersson, Erik
Filip, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—73;

Nej — 65.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes enligt de rörande
punkten B framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:502
och 11:627 samt 11:264; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkten
C.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 29, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för vissa driftslån inom jordbruket; nr

30, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av 22 § kommunalskattelagen
; samt

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal med ändring och komplettering
av avtalet den 20 december 1956
mellan Sverige och Italien för undvi -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. fortsatt valutareglering

kande av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. fortsatt valutareglering

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl.
Majrts proposition angående fortsatt
valutareglering jämte motioner i ämnet.

I en den 25 februari 1966 dagtecknad
proposition, nr 43, vilken hänvisats till
bankoutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag,
dels begärt riksdagens samtycke till
förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande
departementschefen förordat;

dels velat inhämta riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat
förslag till förordning om fortsatt giltighet
av valutaförordningen den 5 juni
1959 (nr 264).

Den tid, för vilken förordnande om
fortsatt valutareglering avsåges bliva
meddelat och valutaförordningen äga
fortsatt giltighet, var den 1 juli 1966—
den 30 juni 1967.

Till utskottet hade även hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr
656 i första kammaren av herr Lundström
och nr 808 i andra kammaren av
herr Ståhl m. fl., vari yrkats, att riksdagen
vid sin behandling av Kungl.
Maj :ts proposition nr 43 skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
i syfte att åstadkomma en väsentlig
uppmjukning och förenkling av
valutaregleringen och belysa de problem,
som skulle aktualiseras vid ett
slopande av densamma,

dels ock de likalydande motionerna
nr 657 i första kammaren av herr

Strandberg samt nr 807 i andra kammaren
av herrar Björkman och Bengtson
i Solna, vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 43.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

A. med avslag på motionerna 1:657
och II: 807 samtycka till förordnande
om fortsatt valutareglering i enlighet
med vad som förordats i den förevarande
propositionen;

B. , vad beträffade det genom propositionen
framlagda förelaget till förordning,
i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

C. besluta, att motionerna 1:656 och
11:808 icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

1. av herrar Hilding, Berglund och
Hy Itänder, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under C hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 656 och II: 808 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
i syfte att åstadkomma en väsentlig
uppmjukning och förenkling av valutaregleringen
och belysa de problem, som
skulle aktualiseras vid ett slopande av
densamma; samt

2. av herr Gustaf Henry Hansson och
herr Åkerlund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationerna angivits,
samt att utskottet bort under A och
B hemställa, att riksdagen måtte

A. med bifall till motionerna I: 657
och 11:807 avslå förevarande proposition
i vad den avsåge begäran om riksdagens
samtycke till förordnande om
fortsatt valutareglering;

B. besluta, att propositionen, i vad
den avsåge inhämtande av yttrande
över vid densamma fogat förslag till

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 18

förordning, icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,

(h):

Herr talman! När kammaren för en
tid sedan diskuterade jordbruksfrågor
uttalades om flera av de motioner som
då förekom att de hade varit så länge
och så ofta förekommande att de kunde
betecknas som följetonger.

Den proposition om valutareglering
som vi i dag har att ta ställning till är
också en följetong. År efter år förekommer
den här i jummarcn och år efter
år beslutas det av majoriteten att bifalla
Kungl. Maj:ts proposition under
protester från oppositionen.

I riksbankens berättelse för år 1965
lämnas en ingående redogörelse för
valutaregleringen under detta år. Av
redogörelsen framgår, att regleringen
numera tillämpas mycket liberalt. En
hel del transaktioner är helt fria och
andra framställningar bifalles nästan
undantagslöst. Det huvudsakliga som
står kvar är handeln med värdepapper.

Som skäl för ett bibehållande av denna
kontroll anföres i propositionen att
den utgör ett väsentligt ekonomisktpolitiskt
instrument i den ekonomiska
politiken här i landet. Detta är ett påstående
som jag för min del anser vara
felaktigt.

Man kan också fråga sig, vad som
skulle komma att hända om man släppte
denna sista rest av valutareglering.

Å ena sidan skulle svenskar kunna
köpa utländska värdepapper, vilket
otvivelaktigt medför att valutareserven
kommer att minska, då ju inköpen förutsätter
likvid i utländsk valuta. Men
sådana inköp kan i dagens läge endast
ske i mycket begränsad omfattning,
därför att de måste göras med egna
medel och det får betraktas som uteslutet
att någon kan påräkna lån i bank
härför.

Å andra sidan skulle utlänningar
kunna köpa svenska värdepapper, vil -

Ang. fortsatt valutareglerinK
ket i sin tur skulle medföra att valutor
flyter in till valutareserven.

Man kanske därför skulle kunna vara
så optimistisk att man räknar med att
plus och minus tar ut varandra, eller
i varje fall att differensen inte blir så
stor att den kan ha något som helst inflytande
på den svenska ekonomiska
politiken.

Bland de argument, som man möter
när det är fråga om att släppa till
svenska värdepapper till utlänningar,
är det ett som det inte kan skada att vi
här tar upp. Det görs gällande att utländska
inköp av svenska aktier skulle
kunna leda till att utlänningar skulle
få ett dominerande inflytande i svenska
bolag. Nu är det emellertid så, att
enligt svensk lag får inte mer än högst
en femtedel av aktierna i ett bolag ägas
av utlänning. Lägger jag härtill att utländsk
medborgare så långt jag har mig
bekant icke får tillhöra svensk bolagsstyrelse
annat än efter särskilt tillstånd,
så torde det vara väl sörjt för att utlänningar
inte kan komma att dominera
svenska bolag.

Så långt jag kan förstå överdriver
riksbanken, regeringen och utskottsmajoriteten
farhågorna för vad som
skulle kunna hända om även värdepappershandeln
släpptes fri. Det är ju den
sista resten av valutaregleringen som
därmed skulle försvinna och jag anser
för min del att tiden är mogen för en
total avveckling.

Med hänvisning till vad jag här har
anfört yrkar jag, herr talman, bifall till
reservation nr 2.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Liksom herr Hansson
kan jag inledningsvis erinra om att vi
deltar i ett repetitionsmöte. Argumenten
är relativt välkända, och det är risk
för att det blir upprepning på många
punkter.

På en punkt har dock argumenteringen
från utskottsmajoritetens sida

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. fortsatt valutareglering
detta år kompletterats. Det förekommer
nämligen i utskottets skrivning,
liksom i propositionen och även i finansplanen,
hänvisningar till att för
närvarande flera västeuropeiska länder,
liksom USA, funnit anledning till
åtgärder i syfte att begränsa kapitalrörelserna
över gränserna.

Den oinitierade kan nästan få intrycket,
att man genom dessa exempel vill
påvisa, att de här länderna nu har
följt i Sveriges spår, eftersom vi har
haft valutareglering ända sedan 1939.
Riktigt så förhåller det sig dock inte.
Det är visserligen riktigt, att i ett antal
länder vidtagits åtgärder för att begränsa
kapitalrörelserna. För två av
de fem länderna gäller emellertid, att
huvudsyftet varit att begränsa kapitalufflödet.
Den svenska regleringen har
till främsta uppgift att hindra att kapital
kommer in i landet utifrån. För
två andra länder är heller inte förhållandena
helt jämförbara med situationen
i vårt land. Endast Schweiz har
sagt sig ha ungefär samma motivering
för en reglering som Sverige. Men då
bör det också erinras om att den regleringen
betraktas som tillfällig. Den
svenska valutaregleringen hade vid sin
tillkomst för snart 30 år sedan också
karaktären av en temporär åtgärd, men
numera är den mera permanent än någon
annan reglering. Den har dröjt sig
kvar från andra världskrigets dagar.

Det bör väl också tilläggas, att det
stora kapitalinflödet i Schweiz inte är
en följd av kommersiella förhållanden
i första rummet. Vi är i vårt land ingalunda
obekanta med den dragningskraft
som Schweiz utövar på olika kategorier
av ägare till kapital.

Regeringen är — herr Gustaf Henry
Hansson belyste det — benägen att
övervärdera valutaregleringens roll såsom
en stabiliserande faktor i vår ekonomi.
Den restriktiva kreditpolitik som
vi för i Sverige skulle omintetgöras eller
allvarligt rubbas om vi inte behåller
regleringen för att förhindra ett
inflöde av kapital, säger man. Det brut -

tobelopp det därvid är fråga om i båda
riktningarna är av underordnat intresse.
Det är nettoresultatet som är det
väsentliga, vilket också herr Gustaf
Henry Hansson påpekade. Redan nu får
vi genom att betalningarna i samband
med utrikeshandeln är fria stora inflöden
av kapital under en restriktiv kreditpolitik
genom den s. k. förskjutningsposten.
Förra året var den hela
en miljard kronor. Det finns nog inte
skäl att antaga att nettoresultatet för
fria kapitalrörelser på längre sikt skulle
komma upp ens i närheten av denna
siffra. Skulle så lik''^ bli fallet, har
man på bankföreningshåll framkastat
tanken att en eventuellt behövlig restriktivitet
skulle kunna komma till
stånd genom något slags överenskommelse
mellan riksbanken och affärsbankerna
eller genom rekommendationer
som riksbanken utfärdar.

Regeringspartiets inställning till valutaregleringen
får lätt ett drag av isolationism
över sig i en tid då vi uttalar
oss för värdet av en större gemensam
marknad i Europa och hoppas på
en utveckling i den riktningen. Vi kan
inte ställa oss utanför den internationella
integrationsprocessen. Fråga är om
den positiva inställning till integrationen
i allmänhet som vi så ofta uttalar
oss för i olika läger i längden låter sig
förenas med en negativ attityd i fråga
om kapitalmarknadernas internationalisering.

Valutaregleringen brukar också försvaras
med en hänvisning till att den
tillämpas mycket liberalt. Det är väl
i och för sig riktigt att det förhåller sig
så, men det är också ett skäl för att
inte behålla den.

Valutaregleringens långa historia visar
till fullo att det inte är så lätt att
i riksdagen vinna gehör för tanken att
valutaregleringen skall avskaffas. Det
är med denna reglering som det gärna
blir med regleringar: man tror inte att
det går att avvara den när man väl blivit
van vid den. Det förefaller därför
som om en utredning med uppgift att

Onsdagen den 20 april 1900

Nr 18

bl. a. klarlägga verkningarna av valutaregleringens
avskaffande skulle ha en
uppgift. Kanske skulle den kunna ge
övertygande besked om att riskerna inte
är så stora som man föreställer sig,
besked som övertygar även dem som
hittills har stiillt sig avvisande. Vi har
därför i år begärt en utredning.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid punkten C i utskottets
utlåtande fogade reservationen nr 1.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Till de synpunkter som
anförts av herr Gustaf Henry Hansson
och som jag i allt väsentligt biträder
vill jag foga ytterligare några ord.

Varje gång riksbanksfullmäktige begär
förlängning av valutalagen —■ i år
27:e gången i följd — redovisas i j>ropositionen
yttranden av några remissinstanser.
I regel är det samma instanser;
i år är det riksgäldsfullmäktige,
sparbanksföreningen och bankföreningen.
Jag förstår uppriktigt sagt inte meningen
med att fråga riksgäldsfullmäktige
och sparbanksföreningen om detta.
Mig veterligt har de inga eller blott helt
obetydliga utlandsaffärer. Några synpunkter
på frågan redovisar de inte. De
har bara inga invändningar att göra mot
regeringens förslag.

Däremot har bankföreningens medlemmar
utlandsaffärer — och stora sådana.
Bankföreningen begär år efter år
att valutaregleringen skall slopas och
försöker med gamla och nya argument
få riksdagen att förstå vilken skada valutaregleringen
gör vårt land, bl. a. genom
att skada dess nuvarande ekonomiska
system. Den som däremot förstår
detta bra är kommunistledaren herr
Hermansson, som nyligen begärt skärpning
av valutaregleringen — detta gamla
nazistiska påfund!

Om sakliga argument har någonting
att betyda för vårt arbete i riksdagen,
borde inte synpunkter från den enda
remissinstans som har verklig praktisk
kunskap och erfarenhet av finansiella

Ang. fortsatt valutareglerinK
utlandsaffärer avfärdas på det korthuggna
sätt utskottet och departementschefen
gör. De borde i stället enligt
min mening omsorgsfullt prövas för att
få utrönt, om det inte kan ligga någon
sanning i vad som sägs år efter år från
bankföreningens sida om skadeverkningarna
av valutaregleringen för landets
del. Detta görs inte, och det är en
allvarlig underlåtenhetssynd.

Sedan ett par år har bytesbalansen
visat en oroande försämring, samtidigt
som valutaställningen inte reflekterar
denna försämring. Finansministern
återkommer i föredrag efter föredrag
till denna försämring av bytesbalansen.
Senast gjorde han det i denna kammare
för några timmar sedan, och han var i
Karlstad i lördags och höll ett anförande,
i vilket lian framhöll att bytesbalansens
problem är den avgörande frågan
för vad vi har råd till i vårt land. Trots
valutaregleringens förbud mot skuldsättning
i finansiellt ordnade former
utomlands anger riksbanken en betydande
svensk upplåning utomlands, uppenbarligen
i förtäckta eller för valutastyrelsen
oåtkomliga former. Valutaregleringen
är alltså i detta hänseende
från de synpunkter utskottsmajoriteten
företräder ett dåligt eller otillräckligt
instrument och bidrar måhända till att
förvrida bilden även av den svenska
kreditmarknaden, liksom den gör det i
fråga om valutaställningen.

Jag vill därför i detta sammanhang
fästa uppmärksamheten på ett näraliggande
problem.

Riksdagen har på förslag i en motion
beslutat att riksbanken, som själv förklarat
sig villig därtill, skall biträda vid
den s. k. kreditmarknadskalkylens uppgörande
för att frågan om den utländska
upplåningen skall kunna bättre utrönas
och bedömas. Som bekant är det
närmast konjunkturinstitutet som är ansvarigt
för kreditmarknadskalkylen.
Konjunkturinstitutet har framhållit att
förutom assistans från riksbanken även
bankföreningens hjälp skulle kunna
vara värdefull. Konjunkturinstitutets

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. fortsatt valutareglering
tanke är enligt min mening alldeles riktig,
men naturligtvis kan det ifrågasättas
om det finns skäl för bankföreningen
att engagera sig, om inte också en
genomlysning av valutaregleringens
verkningssätt över hela området kommer
till stånd. Blir detta däremot fallet,
torde bankföreningen med sin erfarenhet
kunna lämna nyttiga bidrag
till kreditmarknadskalkylens förbättring.

Ytterligare har också chefen för
Stockholms Enskilda Bank, herr Marc
Wallenberg Jr, i en artikel i Ekonomisk
revy vitsordat valutaregleringens
skadeverkningar. Enligt min mening
kan man inte utan vidare bortse från
vad ledningen för en bank med så goda
utländska kontakter som denna anför
om de hinder för utvecklingen av kapitalströmmarna
i bägge riktningarna
över gränserna, som valutaregleringen
utgör. Denna motiveras, säger herr Wallenberg,
med behovet att öva kontroll
över saldi som kanske aldrig ens behöver
uppkomma i kapitalströmmarna
över en årsperiod men hindrar de senares
volymökning och bankernas vinstmöjligheter
på valutaområdet.

Jag har tidigare från synpunkten att
tillföra landet valutainkomster kritiserat
riksbankens placeringspolitik för
valutorna. Jag talar därmed inte om
dess guldpolitik, som jag skall återkomma
till i ett senare anförande. Riksbanken
köper nu utländska skattkammarväxlar
och statsobligationer till miljardbelopp,
och räntorna därav täcker inte
ens penningvärdefallet på placeringarna.
År ut och år in blir så pengarna liggande
låsta; en högst betydande del av
vårt rörliga utlandskapital blir »lagt för
fäfot», ett låst saldo. Det är en utomordentligt
steril politik som banken för.

I all affärsverksamhet gäller att kapitalet
skall arbeta, vara i rörelse. Riksbanken,
som är en centralbank, skall
inte själv driva affärerna men väl övervaka
dem; det är affärsbankers, företags
och privatpersoners sak att göra
affärerna. Men valutaregleringen — och

för den delen även riksbankens guldpolitik
— lägger hinder i vägen. Det är
beklagligt att utskottsmajoriteten inte
märker statens döda hand över ett viktigt
instrument när det gäller att tillföra
vårt land nya guld- och valutatillgångar.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till reservation 2 av herr Hansson
och mig.

1 detta anförande instämde herr
Strandberg (h).

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Det är riktigt som tidigare
talare sagt, att denna fråga återkommer
år från år — men detta beror
ju på att lagens giltighetstid är begränsad
till ett år i taget. Jag instämmer alltså
i vad tidigare talare mycket kraftigt
understrukit, att detta är en följetong

— men jag anser att de föregående talarna
inte åberopat några som helst nya
synpunkter vilka kunde ge utskottets
majoritet anledning att på någon punkt
ändra sitt ställningstagande.

Jag vill erinra om att utskottet inte
har ändrat sin uppfattning sedan frågan
behandlades vid förra årets riksdag.
Även i år instämmer utskottet helt
i departementschefens uppfattning att
valutaregleringen — till den del den nu
främst är i funktion, nämligen i fråga
om värdepappershandeln över gränserna
— utgör ett mycket väsentligt ekonomiskt-politiskt
instrument som står samhället
till buds när det gäller att uppnå
de allmänt omfattade målen för den ekonomiska
politiken.

Utskottet vill också vid detta tillfälle
framhålla den liberalisering som under
senare år skett i den praktiska tillämpningen
av valutaregleringen. Detta faktum
erkänns ju även av reservanterna.

Måhända är det också av betydelse
att här påpeka att mycket stora delar
av betalningarna till och från utlandet

— det omnämns även av departementschefen
i propositionen — i praktiken
inte är underkastade någon som helst
begränsning genom valutaregleringen;

Onsdagen den

de löpande betalningarna är som bekant
helt undantagna från regleringen.

Tillstånd till finansiell upplåning i utlandet
bar vidare lämnats för fartygsbyggen
till mycket betydande belopp.
Detsamma gäller finansiering av svenska
investeringar i utlandet liksom finansiering
av utländska dotterbolags
verksamhet i Sverige.

Det torde, herr talman, vara onödigt
att i denna debatt — som sagt årligen
återkommande — ingå på några som
helst bemötanden av de synpunkter som
föregående talare framfört, utan jag
hänvisar till det sagda och till utskottets
utlåtande, samt ber att på alla punkter
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Det får väl anses vara
ett ganska bekvämt sätt att debattera,
när man åberopar vad departementschefen
har anfört och helt enkelt förklarar
att vad oppositionen sagt icke
kan tillmätas någon som helst betydelse.

Jag har försökt sätta mig in i denna
fråga och kommit fram till en uppfattning
om vad som skulle kunna inträffa,
därest valutaregleringen helt och hållet
försvann. Påståendet att den är ett väsentligt
ekonomiskt instrument står
kvar och upprepas år efter år, men för
mig skulle det vara mycket intressant
att få reda på vad man i detta fall avser.
Jag vore tacksam att få det verifierat
— jag har ju den uppfattningen att
det inte vore så farligt att slopa regleringen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Det är måhända inte
så lätt att tillmötesgå herr Hanssons
önskemål såsom talesman för oppositionen.

Inom utskottet har vi inte på något
sätt eller i något stycke nonchalerat
de synpunkter oppositionen framfört
— vi har behandlat dem i våra moti -

20 april 1960 Nr 18 Öl

Ang. fortsatt valutareglering
veringar vid utskottsbehandlingen. Jag
skall inte nu försöka redovisa de olika
aspekterna, men jag vill säga att det
här gäller bedömningsfrågor — oppositionen
bedömer läget annorlunda än
vi som delar regeringens uppfattning.
Det må vara oss förlåtet om vi åberopar
vad departementschefen säger med
hänvisning till det yrkande som framställts
av riksbanksfullmäktige. Fullmäktige
har ju gjort en hemställan och
departementschefen har redovisat detta,
och vi ansluter oss helt till de synpunkterna.
Vi anser fortfarande att valutaregleringen
spelar en mycket betydelsefull
roll för den ekonomiska utvecklingen
i vårt land.

Herr Hansson i Göteborg må gärna
säga att vi har fel därvidlag. Vi anser
vår bedömning riktig och han menar
att den är oriktig, men detta är som
sagt en bedömningsfråga.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Det är ju inte första
gången vi deltar i en sådan här debatt.
Om jag inte missminner mig alltför
mycket har under årens lopp precis
samma resonemang förts. Det har alltid
varit omöjligt att mjuka upp valutaregleringen.
År efter år har vi kunnat konstatera
att riksbanken har släppt den
ena detaljen efter den andra, och nu
återstår bara värdepappershandeln. Om
riksbanken har kunnat släppa exempelvis
alla de betalningar som hänför sig
till handeln med det resultatet att restposten
i valutabalansen visar en ökning
på icke mindre än bortåt en miljard
kronor, förefaller det mig, med den inställning
jag har till värdepappershandeln,
att man mycket väl skulle kunna
släppa också den sista resten.

Herr Ståhle kan inte övertyga mig,
och jag kan inte övertyga herr Ståhle.
Under sådana förhållanden återstår väl
ingenting annat än att vi får komma
igen. Kanske man så småningom skall
finna att denna sak inte är så farlig
som majoriteten vill göra gällande.

5 Första kammarens protokoll 1966. Nr 18

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. fortsatt valutareglering

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag delar herr Hanssons
mening att detta inte är så farligt som
oppositionen vill göra gällande. Vi har
från vår sida mycket kraftigt påpekat
att det under årens lopp har skett en
mycket väsentlig liberalisering i fråga
om tillämpningen av valutaregleringen.
Jag ser att herr Hansson ruskar på huvudet,
men han använde ändå själv uttrycket,
att vi får väl tro att det »inte
är så farligt».

Vi tror inte att det är någon farlig
sak. Genom den uppluckring som skett
under årens lopp är det inte mycket
kvar, men vi bedömer frågan så, att
den del som finns kvar har en väsentlig
betydelse i vår politiska bedömning
här i landet, om den ekonomiska politiken.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Herr Ståhle säger att
inga nya synpunkter har framkommit.
Jo, herr Ståhle, det har framkommit
nya synpunkter på dessa frågeställningar.
Men tittar man på vad regeringen
har för motiv för sitt ståndpunktstagande,
sitt envisa fasthållande vid
valutaregleringen, finner man följande
ord om: »...nödvändigheten av regleringar
av detta slag så länge som konjunkturläge
och andra betydelsefulla
betingelser för den ekonomiska politiken
varierar länderna emellan.» Det
kommer de att göra i alla tider framöver,
och det har de gjort i hundratals
år tillbaka i tiden. Konjunkturläget kan
aldrig vara lika i alla länder. Med den
anförda motiveringen kan man ha en
valutareglering hängande kvar i sekler.
Där finns ingenting nytt i en sådan argumentation.

Däremot är det något nytt i den argumentation
som kommer från herr
Marc Wallenberg Jr när han nu framhåller
med skärpa, att man bör använda
de penningkapital som vi har i form
av våra valutareserver och inte bara
låta dem ligga stilla år ut och år in.

Detta är, som jag ser det, en väsentlig
ny synpunkt i detta sammanhang. Indirekt
erkänns detta också i sista meningen
i tredje stycket på sidan 10 i
Kungl. Maj:ts proposition, där det heter:
»Under år 1964 genomfördes därjämte
en väsentlig liberalisering av valutaregleringens
tillämpning i fråga om
de kommersiella krediterna.»

Det är steg i den riktning som vi
önskar. Man skall ta bort allting som
onödigtvis hindrar. Det är vårt önskemål
i fråga om valutaregleringen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
yttrade, att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas först särskilt
beträffande punkterna A och B av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan samt därefter särskilt i fråga
om punkten C.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkterna A och B framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Gustaf Henry Hansson
och herr Åkerlund vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23 punkterna
A och B, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 20 april 1966

Nr 18

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Henry
Hansson och herr Åkerlund vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 27.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr andre vice
talmannen enligt de rörande punkten
C förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Hilding m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
andre vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposrtion av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hilding m. fl
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —86
Nej —26.

Därjämte hade 29 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
inr 24, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte
motioner i ämnet.

I en den 25 februari 1966 dagtecknad
proposition, nr 44, vilken hänvisats
till bankoutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning; dels

medgiva, att riksbanken för tiden
den 1 juli 1966—den 30 juni 1967
finge fritagas från skyldigheten att vid
anfordran inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för riksbanken att före utgången
av denna tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar, om förhållandena
gåve anledning till detta.

Det förslag i fråga om riksbankens
sedelutgivningsrätt, som framlagts i
propositionen, innebar, att särskilda bestämmelser
om undantag från riksbankslagens
föreskrifter härom skulle
gälla även för tiden den 1 juli 1966—
den 30 juni 1967. Maximibeloppet för

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

sedelutgivningsrätten hade föreslagits
höjt från 9 700 till 9 900 miljoner kronor.

Till utskottet hade även hänvisats de
i anledning av propositionen väckta likalydande
motionerna nr 658 i första
kammaren av herr Åkerlund och nr 809
i andra kammaren av herr Carlshamre,
vari hemställts, att riksdagen måtte uttala,
att riksbankens metalliska kassa
borde förstärkas med lägst 300 miljoner
kronor under år 1966.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1. antaga det genom propositionen nr
44 framlagda förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning;

2. med bifall i övrigt till nämnda proposition
medgiva, att riksbanken finge
för tiden den 1 juli 1966—den 30 juni
1967 fritagas från skyldigheten att vid
anfordran inlösa av banken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse,
med rätt dock för riksbanken att före
utgången av denna tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar, om förhållandena
gåve anledning till detta;

3. besluta, att motionerna 1:658 och
II: 809 icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Åkerlund, som ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under 3 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:658 och 11:809 i skrivelse till
fullmäktige i riksbanken uttala, att riksbankens
metalliska kassa borde förstärkas
med lägst 300 miljoner kronor under
år 1966.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! I detta bankoutskottets
utlåtande begäres riksdagens medgivande
dels till befrielse för riksbanken
att inlösa sina sedlar med guld, dels

också att få ge ut sedlar med ett till
200 miljoner kronor förhöjt belopp.

Även om önskemål om inlösensbefrielse
och om mera sedlar återkommer
så regelbundet varje år, att det kan
tyckas ogörligt att utvinna nya synpunkter
på de frågeställningar som är
förknippade därmed, dyker i detta
sammanhang ändå alltid upp händelser
och motiv av intresse från det ena
året till det andra.

Jag skall för min del peka på ett par
sådana.

Frågan om en mera permanent reglering
av sedelutgivningsrätten återkommer
i år igen i utskottets utlåtande, såsom
fallet varit de senaste sju, åtta
åren. Utskottet önskar i all enighet att
något skall åtgöras för att få denna
fråga reglerad. Även jag har biträtt detta
önskemål, hur hopplöst jag än inser
det vara att få något vettigt resultat av
utskottets begäran under rådande förhållanden.
Med varje år som går blir
utskottets skrivning alltmer hjälplös.
Det har i sanning kommit ett patetiskt
drag över vad där sägs. Nu knyter utskottet
sina förhoppningar till myntkommittén,
som enligt sina direktiv
sägs vara »oförhindrad» att behandla
spörsmålet rörande guldmyntfoten och
riksbankens skyldighet att inlösa sedlar
med guld.

I sitt nyligen avgivna betänkande
»Ny myntserie» har myntkommittén
visligen aktat sig för att bränna sina
fingrar på så intrikata saker. Jag förstår
myntkommittén, och den har min
sympati. Sällan har väl en kommitté
varit så i avsaknad av förutsättningar
att lösa guldmyntfotens problem som
myntkommittén är.

Utskottet säger sig vidare kunna förutsätta
att bankofullmäktige alltfort är
inriktade på revision av riksbankslagen
som bl. a. torde beröra sedeltäckningsbestämmelserna.
Ja, ödmjukare
än så kan det knappast sägas att något
torde bli gjort av riksdagens verk på
befallning av riksdagen. Inte ens ordet
»borde» kommer till användning.

Onsdagen den 20 april 1966

Nr 18

Det kan naturligtvis med viss rätt
sägas att jag inte bort biträda en utskottsskrivning
som jag tycker är så
from som denna, utan att jag bort göra
en egen skrivning, men, herr talman,
jag vill ''bara säga att jag helt enkelt
inte orkar. Det är som att tala till en
vägg eller i ett vacuum. Däremot kommer
jag med praktiska förslag till närmande
av problemet genom att skapa
förutsättningar för reglering av sedelutgivningsrätten.
Jag skall återkomma
till den saken strax, men först ett par
ord om ökningen av sedelutgivningsrätten! Den

har i år begränsats till 200 miljoner
kronor. Riksbanksfullmäktige säger
i sin skrivelse t. o. m. att det egentligen
inte skulle behövas någon ökning
alls i år, utan att nu gällande maximibelopp
lär kunna bibehållas oförändrat.
Det tycker jag är ett betydelsefullt uttalande,
ty det är första gången på
mycket länge som riksbanksfullmäktige
säger att de verkligen förmår någonting
i detta hänseende i stället för dessa
meningslösa uttalanden att »rörelsen»
eller »omsättningen» bestämmer behovet
av sedlar, som vi brukat trakteras
med hittills.

Jag tycker att riksbanken borde ha
varit karl för sin nya hatt den här
gången och avstått från att begära ökning,
men tyvärr har den gamla slentrianen
krupit in igen med en begäran
att, när man i alla fall måste begära
en förlängning av lagen, en mindre höjning
av sedeltaket, förslagsvis med 200
miljoner till 9 900 miljoner kronor kunde
vara lämplig.

Det är synd, tycker jag, att inte riksbanken
frestat lyckan med ett oförändrat
tak, inte minst med tanke på de löne-
och andra inkomstökningar som
svenska folket är i färd med att bevilja
sig i år.

Jag har för min del valt att inte i år
pruta på bankofullmäktiges begäran,
men jag har i min reservation framhållit
att jag gör det under förutsättning

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
att fullmäktige för en så stram likviditetspolitik
att förutsättningarna för en
restriktiv kreditpolitik effektivt förbättras.
Jag måste dock säga att jag inte är
över hövan optimistisk på den punkten
sedan sammansatta stats- och bankoutskottet
i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 1 om krediter till bostadsproduktionen
fallit undan för bostadsintressenternas
krav på krediter. Det
är omöjligt att nå effektiva resultat med
penning- och kreditpolitiska medel när
inflationsfrämjande undantag från regeln
om restriktivitet beslutas på viktiga
områden.

I punkt 2 i utskottets kläm föreslås
fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa
sedlarna med guld. Det är nödvändigt
att medge detta för närvarande.
Det är också min mening. Men det är
alldeles klart att förutsättningarna för
ett återupptagande av inlösen kan vara
bättre eller sämre, beroende på om man
har guld eller inte. I vårt fall är det
ovanligt illa beställt, eftersom vi har
mycket litet guld både absolut sett, i
förhållande till den väldiga sedelmängden
och vid en internationell jämförelse.

Utskottets majoritet förklarar sig veta
att guldbehållningen endast på längre
sikt kan bli av betydelse för inlösen av
sedlarna. Ja, kanske det — jag vet inte
för min del. Men när utskottet säger
att något starkare samband mellan sedelinlösen
och guldkassa inte synes föreligga
måste jag protestera. Sambandet
kan väl vara starkt utan att en sedelinlösen
ligger nära i tiden, ja i själva
verket är förefintligheten av guldkassa
ett villkor för sedelinlösen.

Men det kan väl också finnas andra
skäl för att stärka guldkassan och börja
med det omedelbart. För mig är det
de internationella skälen som väger
tyngst. Jag är, tror jag, väl medveten
om de problem och svårigheter som är
förenade med en, som jag bedömer det,
absolut nödvändig snar förstärkning av
guldkassan. Till de skäl som bär spe -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

lar in räknar jag också behovet av att
bli av med valutaregleringen, som diskuterats
tidigare i dag.

Just därför att jag förmenar att vi
behöver mera guld men att detta är
svåråtkomligt anser jag att vi måste
närma oss problemet om guldanskaffningen
försiktigt. Jag förordar ett femårsprogram
med guldköp av 300 miljoner
kronor om året som lämpligt avvägt
och skäligt. Det önskemålet bör kunna
förstås och respekteras utomlands. Eftersom
jag rätt nyligen i denna kammare
redovisat även andra skäl för min
uppfattning, skall jag i dag avstå från
att ytterligare utveckla mina synpunkter
i frågan.

Däremot har jag anledning att i detta
sammanhang beröra en annan fråga av
valutateknisk art. Jag syftar här på
konsekvenserna av det beslut som bl. a.
vårt land i fjol fattade om ökning av
kvoterna i Internationella valutafonden,
såväl de generella som de selektiva.

Jag erinrar om att vi i fjol ökade vår
insats i Internationella valutafonden
med 388 miljoner kronor till sammanlagt
1 163 miljoner kronor. Sedan nu de
generella kvothöjningarna beslutats av
tillräckligt många stater — två tredjedelar
av medlemmarna i fonden — har
den nya ordningen trätt i kraft i mars
i år. Internationella valutafondens kreditgivningskapacitet
har därmed avsevärt
höjts bl. a. genom medverkan från
svensk sida.

Denna medverkan har dock gått längre
än jag för min del vill godta. Det
kan därför ha sitt intresse att studera
hur det kan gå till i verkligheten och
ibland går till att dra nytta av Internationella
valutafondens kreditgivningskapacitet,
en nytta som vårt land hittills
aldrig haft.

Som sedelärande exempel kan tjäna
Englands sätt att skaffa sig krediträtt
i Internationella valutafonden. De därvid
erforderliga åtgärderna vidtogs betecknande
nog först i förra månaden.
England skulle teckna sin generella

kvothöjning om 25 procent. Någon selektiv
kvothöjning, som vi gjorde i fjol,
tecknar England icke. Härför krävdes
inbetalning av 122,5 miljoner dollar i
guld till Internationella valutafonden.
Då Bank of England inte önskade skilja
sig från något av sitt eget guld, gjordes
en trekantstransaktion med Västtyskland.
Det blev Internationella valutafonden
som fick sitta emellan. Den fick
sälja 122,5 miljoner dollar av sitt guld
till tyska förbundsbanken mot D-mark.
England köpte därefter av Internationella
valutafonden dessa D-mark mot
pund sterling och använde D-marken
till att av tyska förbundsbanken köpa
det guld, som internationella valutafonden
tillhandahållit. Därmed hade tyska
förbundsbanken kommit ur bilden, och
för dess del hade status quo ante inträtt.

Kvar står att England på denna omväg
mot pund sterling i papper fått
köpa, eller om man så vill, låna 122,5
miljoner dollar i guld av Internationella
valutafonden — guld som bl. a. vi
med våra knappa tillgångar fått lov att
i god tid dessförinnan inbetala till Internationella
valutafonden vid våra
kvothöjningar, närmare bestämt 97 miljoner
kronor. Genom denna transaktion
har England utan verklig egen insats
fått en ny krediträtt i Internationella
valutafonden om inte mindre än
550 miljoner dollar, och det är detta
som så att säga är pudelns kärna.

Om vi i analogi härmed skulle tänka
oss som ett exempel att en svensk bank
skulle inbjuda till en nyteckning, varvid
en av styrelseledamöterna i banken
— som tillika vore aktieägare men saknade
kontanter att delta i nyteckningen
— toge upp ett lån i banken i kraft
av sitt förtroendeuppdrag för att kunna
bevara sin relativa maktställning i
banken genom aktieteckningen, skulle
vi nog tycka en del om den moraliska
sidan därav. Men om därav dessutom
följde det underbara att styrelseledamoten
i fråga med aktieteckningen automatiskt
finge i sin egen bank en

Onsdagen den 20 april 19(i(i

Nr 18

<17

niira fem gånger så stor krediträtt som
aktieteckningen, skulle vi därom använda
ett ord som jag inte vill uttala
då jag inte vill ha det i protokollet.
Det skulle nämligen kunna tolkas
som ett avogt uttalande om en vänskapligt
sinnad nation, som jag i själva
verket i hög grad värderar. Men man
må inte förtänka mig som medlem i ett
konservativt parti om jag har svårt för
att svälja att jag på indirekta vägar
skulle få vara med att finansiera exempelvis
socialiseringen av samma av
mig högt aktade nations järn- och stålindustri.

Jag tillät mig i fjol uttala min stora
uppskattning av Internationella valutafondens
insatser och vårt lands nytta
därav men varnade samtidigt för att en
internationell organisation som internationella
valutafonden inte får otillbörligt
utnyttjas. Den måste stå höjd över
misstanken att använda tvivelaktiga metoder
i sin verksamhet. Jag beklagar att
jag i år nödgas ge uttryck åt nya betänkligheter
i den vägen efter vad som
har förevarit. Detta är för mig ett skäl
för min ståndpunkt i guldfrågan. Det
är ägnat undergräva tilltron till fonden
om berättigad kritik kan riktas mot dess
sätt att handha sin nuvarande verksamhet.
Men även för frågan om det internationella
penningsystemets framtida
gestaltning har det stor betydelse att
principerna för fondens verksamhet
tveklöst kan omfattas av dess medlemmar.

Nyligen, d. v. s. i förra månaden, har
medlemmarna i den s. k. tioländersklubben
haft överläggningar i Paris, och
nya sådana står omedelbart inför dörren
i Washington om en eventuell reformering
av det internationella penningsystemet,
med bl. a. det i varje fall
uttalade syftet att öka den s. k. internationella
likviditeten. Jag skall inte gå
in på en behandling av sakfrågan, det
räcker med att konstatera att Frankrike
icke är införstått med de idéer som
presenteras från Internationella valutafondens
personal och stöttas av vissa

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
av tioländersgruppens medlemmar.
Frankrikes linje är enkel och klar. Den
går ut på att guldet iir enda godtagbara
grundval för det internationella penningsystemet
och att, om den internationella
likviditeten skall ökas, vilket
enligt Frankrikes mening icke för dagen
är erforderligt, är en guldprishöjning
det rätta medlet. Jag utgår då från
att Frankrike avser en generell guldprishöjning,
men därvidlag tycks en
viss oklarhet råda i den franske presidentens
uttalade uppfattning.

Nyligen har också på mycket sakkunnigt
håll utanför Parisklubbens
krets framhållits att om nuvarande internationella
inflationsrörelse får fortgå,
en guldprishöjning torde bli ofrånkomlig.
Jag har för min del icke uttalat
någon mening och gör det icke heller
i dag, vare sig om lämplighet eller
sannolikhet av en allmän guldprishöjning.
Jag menar endast att vi i denna
fråga bör se om vårt hus och höja vår
beredskap.

Finansminister Sträng har i årets finansplan
beklagligtvis gjort vissa oklara
uttalanden om den internationella likviditeten
och om en valutareform. Vägledande
för den svenska uppfattningen
säges vara att den åsyftade reformen
av det internationella penningsystemet
bör vara expansiv till sin syftning och
verkan på världsekonomien samt innebära
en viss nedtoning av guldets roll
i betalningssystemet. Klart är detta icke,
då en generell guldprishöjning otvivelaktigt
öppnar möjligheter till expansion,
men en sådan väl knappast kan vara
vad finansministern pläderar för, när
han talar om nedtoning av guldets roll.

Hur skall då det uttalade syftet nås?
Skall vi ge ännu mera krediter till Internationella
valutafonden än de 1 163
miljoner kronor i dragningsrätter som
vi redan gett och betala in ännu mera
av vårt knappa guld till Internationella
valutafonden? Vem skall sedan låna
pengarna av Internationella valutafonden?
Kan vi få veta det?

Jag har redan i remissdebatten an -

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
mält att jag inte delar herr Strängs uppfattning;
jag vill bekräfta det i dag. De
idéer och tankar som presenteras i diskussionen
om en reform av internationella
penningsystemet är enligt min
mening ännu så länge omogna och bör
därför inte komma till utförande innan
de i grund genomarbetats, så att de kan
vinna en allmän anslutning. Det kan
de inte för närvarande, och då kan det
inte heller bli något allomfattande internationellt
penningsystem, på sin höjd
ett regionalt sådant. Det avgörande förutsättningen
är helt enkelt inte för handen,
när Frankrike inte vill, och har
skäl för sin ståndpunkt.

För vår del är det emellertid nödvändigt
att kunna genomföra vårt varuutbyte
med främmande länder, driva handel
och göra affärer på det internationella
fältet under den tid som närmast
ligger framför oss, till dess linjerna
har klarnat. Men då måste vi också vara
beredda, vilken väg utvecklingen än
kommer att ta.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen,
som innebär att guldkassan i
år bör förstärkas med 300 miljoner
kronor.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I bankoutskottets förevarande
utlåtande nr 24 behandlas
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 med
förslag till lag om särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.

Utskottet påpekar i sitt utlåtande att
riksbankens rätt att utge sedlar sedan
lång tid reglerats genom provisorisk
lagstiftning som trätt i stället för riksbankslagens
motsvarande stadgande.
Den provisoriska lagstiftningen förlängs
genom årliga beslut.

Utskottet vill även i år understryka
angelägenheten av att en permanent
reglering av sedelutgivningsrätten kommer
till stånd. Utskottet är fullständigt
enigt om detta uttalande, och vi hörde
också i herr Åkerlunds anförande nyss

att även han tryckte mycket starkt på
den punkten, att vi förväntar oss något
resultat vad gäller den utredning
som riksbanksfullmäktige har sysslat
med under flera år.

Riksbanksfullmäktige har i år hemställt
att maximibeloppet för sedelutgivningen
höjs från nuvarande 9 700
miljoner kronor till 9 900 miljoner kronor.
Denna ökning av beloppet tillstyrkes
även av departementschefen.

Om jag minns rätt är det första gången
utskottet har kunnat enas på denna
punkt. Som vi hörde av herr Åkerlund
nyss har även han — om jag skall använda
uttrycket — kommit på bättre
tankar och ansluter sig till riksbanksfullmäktiges
bedömning av läget: att
man behöver denna uppräkning.

Vad slutligen angår riksbankens skyldighet
att vid anfordran lösa in utgivna
sedlar med guld biträder departementschefen
riksbanksfullmäktiges förslag
om befrielse från denna skyldighet
för tiden 1 juli 1966—30 juni 1967. Det
är givetvis banken obetaget att liksom
nu återuppta inlösningen av bankens
sedlar före utgången av denna tid, om
förhållandena skulle ge anledning till
detta. Även på den punkten har utskottet
i år blivit enigt och tillstyrker vad
som i propositionen hemställes.

I fråga om fördelningen av riksbankens
tillgångar mellan guld och utländska
statspapper föreligger en reservation
av herr Åkerlund, som han just nu
mycket ingående motiverat med stora
utsvävningar om förhållandena ute i
världen. I den reservationen föreslår
herr Åkerlund att riksbankens metalliska
kassa bör förstärkas med lägst 300
miljoner kronor under år 1966.

Vi har här i kammaren tidigare under
året haft tillfälle att överlägga i
denna fråga i samband med bankoutskottets
utlåtande nr 8, som gällde
granskning av riksbankens styrelse och
förvaltning för år 1965, då även finansministern
fick möjlighet att inför kammaren
redovisa sin syn på denna fråga.
Det kan alltså vara tämligen ointressant

Onsdagen den 20 april 1900

Nr 18

för kammaren att ta upp en ny debatt
på den punkten, då vi så nyligen och
så ingående diskuterat denna problematik.

Utskottet vill genom sitt utlåtande i
år liksom tidigare uttrycka sitt förtroende
för riksbankens ledning och dess
bedömning i detta avseende. Jag tror
det skulle vara mindre lyckligt om riksdagen
lämnade direktiv åt riksbanksfullmäktige
beträffande placeringspolitiken
utöver de regler som redan är
uppställda i för riksbanken gällande
författningar.

Med detta ber jag, herr talman, få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Herr Ståhle sade på tal
om sedelutgivningsrätten att jag skulle
ha kommit på bättre tankar. För min
del vill jag ställa frågan om de bättre
tankarna gäller mig eller riksbanken.
Eftersom det är riksbanken som närmat
sig min ståndpunkt om återhållsamhet
i fråga om utgivning av nya sedlar, räknar
jag det så att det är riksbanken
som kommit på bättre tankar.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Det blir en bedömningsfråga,
som så många andra frågor
vi diskuterar här i kammaren. Jag bedömde
det på mitt sätt, med hänvisning
till att vi under många år aldrig
har fått herr Åkerlund med på en begäran
om en ökning av sedelmängden.
Även om höjningen är begränsad denna
gång till 200 miljoner, så gäller det
i alla fall 200 miljoner. Därför har jag
en känsla av att herr Åkerlund anslutit
sig till den linje vi representerade, och
därför tillät jag mig — utan att på något
sätt ha någon undertanke — att
säga att jag tror att herr Åkerlund kommit
på bättre tankar.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Vid ett tidigare tillfälle,
då frågan om sedelutgivningsrätten

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
var uppe, var riksbankens bud 800 miljoner
kronor, och jag gick med på 600.
Det var i och för sig en ökning, men
en lägre sådan.

I fjol begärde riksbanken 500 miljoner
kronor, och jag gick med på 400,
ett underbud.

Nu har riksbanken emellertid krupit
ned så nära oförändrat belopp att riksbanken
säger att vi faktiskt skulle kunna
klara oss med beloppet oförändrat.
När man så ändå begär 200 miljoner,
kunde jag naturligtvis ha prutat 100 på
det, men i stället har jag i reservationen
skrivit in en förutsättning för min
medverkan till denna 200 miljoners ökning,
nämligen att den inte får tas till
intäkt för att underlåta att föra en restriktiv
likviditetspolitik.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag nämnde i mitt tidigare
anförande att majoriteten i bankoutskottet
genom sin inställning visar
förtroende för riksbankens ledning. Jag
har en känsla av att riksbankens restriktivitet
i fråga om sedelutgivningen
i år beror på att man gjort den bedömningen
att man i dagens läge inte behöver
öka sedelomloppet med mer än
200 miljoner. Det styrker väl vår uppfattning
att vi har anledning att lita på
riksbankens ledning, och jag anser att
herr Åkerlund närmat sig vår bedömning
på den punkten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
beträffande punkterna 1 och 2
samt därefter särskilt i fråga om punkten
3.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna 1 och 2 hemställt.

Sedermera gjordes enligt de rörande
punkten 3 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Ang. ungdomens bostadsfråga — Om forskning angående ungdomens situation
i dagens samhälle

hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 7, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
förlängning av giltighetstiden
för 1962 års internationella veteavtal,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. ungdomens bostadsfråga

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning
av väckta motioner aingående
ungdomens bostadsfråga.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 108, av herr Werner, och II: 145,
av herr Jansson m. fl., hade föreslagits
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa om skyndsam utredning
av ungdomens bostadsförhållanden,
innefattande bland annat frågan
om obligatorisk kommunal rumsförmedling
inom storstadsregionerna,
upprättandet av normalkontrakt för
möblerade rum samt införande av samma
statliga låmeformer för ungdomshotell
som för studentbostäder.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 108 och
II: 145 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de motioner som behandlas i
detta utskottsutlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 25,
i anledning av väckta motioner om rådgivning
i televisionen angående vården
av utvecklingsstörda, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om forskning angående ungdomens
situation i dagens samhälle

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 26, i anledning
av väckta motioner om forskning angående
ungdomens situation i dagens
samhälle.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats de likalydande motionerna
1:343, av herr Johan Olsson och herr
Thorsten Larsson, samt II: 410, av herr
Boo m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta
om åtgärder för en grundläggande
och kontinuerlig forskning om ungdomens
situation i dagens samhälle i
det syfte, som angivits i motionerna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna
1:343 och 11:410 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Svanström, Sörenson, Hamrin i Kalmar,
Rimås, Johansson i Skärstad och
Josefson i Arrie, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen

Onsdagen den 20 april 1900

Nr 18

Om forskning angående ungdomens situation i dagens samhälle

med bifall till motionerna 1:343 oeh
II: 410 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om åtgärder för em grundläggande
och kontinuerlig forskning om
ungdomens situation i dagens samhälle
i det syfte, som angivits i motionerna.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
förevarande utlåtande nr 20
behandlas ett motionspar, nr I: 343 och
II: 410, som handlar om ungdomens situation
i dagens samhälle. I motionerna
hänvisas till de snabbt ändrade förhållanden
som betyder mycket inte
minst för ungdomens anpassning. Motionärerna
pekar på att numera var
tredje person i åldern 15—19 år går i
skola. För 30 år sedan gällde motsvarande
om var sjuttonde. Massmedia,
inte minst TV, påverkar ungdomen, men
man vet föga om de konfliktsituationer
detta kan medföra gentemot den gamla
familjens normer.

Motionärerna vill gärna se ungdomsfostran
som en friskvård och anser att
man tidigare i olika sammanhang i hög
grad har varit inriktad på att ta hand
om sådana ungdomar som kan betraktas
som missanpassade. Det är alltså en
väsentligt mera positiv anda i dessa motioner
än hos dem som ser som en uppgift
enbart att ta hand om sådana ungdomar
som på grund av trycket av de
nya ovana förhållandena och andra betingelser
har kommit på glid.

I utskottsutlåtandet redovisas ett remissyttrande
från statens ungdomsråd.
Rådet anser, liksom motionärerna, att
ungdomsfrågorna efter hand måste komma
att betraktas ur en rad andra aspekter
än de rent preventiva. Ungdomsrådet
anser det utan tvivel vara värdefullt
om ungdomens anpassning till arbete i
vårt snabbt föränderliga samhälle ägnas
systematisk uppmärksamhet.

Utskottet för sin del hänvisar till det
förhållandet att liknande motioner har
behandlats vid upprepade tillfällen och
anser att det inte finns anledning att

företa en särskild utredning i detta sammanhang,
eftersom eif antal utredningar
nu arbetar med dessa problem.

Till utskottsutlåtandet har fogats en
reservation, i vilken framhålles att åtgärder
för en grundläggande och kontinuerlig
forskning om ungdomens situation
i dagens samhälle är angelägen.
Reservanterna anser att de nuvarande
insatserna på området är värdefulla
men att mera vittsyftande åtgärder bör
vidtagas för att infoga olika undersökningar
i ett större forskningsprogram.
Reservanterna anser slutligen att den
forskning som 1962 års ungdomsutredning
bedriver är värdefull för utformningen
av stödet till ungdomsorganisationerna,
men den berör endast hur organisationerna
fungerar, ledarutbildningen
samt attityder hos deltagare och
ledare. Man uppfattar utredningen såsom
en temporär företeelse. Vad motionärerna
och således även reservanterna
är ute efter är en kontinuerlig forskning,
en forskning som ständigt skall ha
uppmärksamheten riktad på de problem
som uppstår i det här sammanhanget
och som undan för undan kan ge förslag
till åtgärder.

Med stöd av det anförda ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Att utskottet inte har
kunnat tillstyrka de motioner som har
väckts och som kräver åtgärder för en
grundläggande och kontinuerlig forskning
om ungdomens situation i dagens
samhälle beror på att utredningsläget
är sådant att dessa önskemål ändå kan
väntas bli beaktade. Jag hänvisar till
vad som i utlåtandet står om 1962 års
ungdomsutredning. Utredningen har i
sitt betänkande lämnat en redogörelse
för verkställda pågående eller planerade
undersökningar på detta område. Av
större relevans är dock det faktum att
1962 års ungdomsutredning i sitt slutbetänkande
kommer att ta upp hela

Nr 18

Onsdagen den 20 april 1966

Om forskning angående ungdomens situation i dagens samhälle

frågan om behovet av och förutsättningarna
för en intensifierad ungdomsforskning.
Utredningen lär därvid också
komma att ta upp frågor om åtgärder
för att trygga en kontinuerlig ungdomsforskning
i de avseenden som motionärerna
har efterlyst. Forskningen väntas
omfatta betydelsefulla sektorer av det
vida forskningsfält som ungdomsproblemen
utgör. Med anledning härav har
utskottet ansett det lämpligt att avstyrka
motionerna.

Motionärerna säger att utredningen
är att uppfatta såsom en temporär företeelse.
Självfallet! Man får väl hoppas
att varje utredning skall vara en temporär
företeelse. Det arbete ungdomsutredningen
sysslar med och de förslag
den kan väntas framlägga berör ju möjligheterna
att skapa en kontinuerlig
forskning, vilket ju är vad som åsyftas i
motionerna. Utskottet anser att reservanternas
och motionärernas önskemål
därmed är beaktade och att konkreta
resultat inom kort kan väntas.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets utlåtande.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag är tacksam för de
synpunkter utskottets talesman nu utvecklat
och för hans trosvissa förhoppningar.
Emellertid har vi reservanter i
utskottet inte låtit oss övertygas av dessa
synpunkter utan trots allt avgett reservationen,
och jag ber att på nytt få
yrka bifall till densamma.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med därunder framkomna y.rkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svanström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 26, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Svanström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —96
Nej —43.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets memorial nr
27, angående överlämnande till statsutskottet
av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner, bifölls
vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

131, till fullmäktige i riksbanken
angående användande av riksbankens
vinst för år 1965;

nr 132, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
i anledning av motioner om en
matrikel över riksdagens ledamöter;
samt

Onsdagen den 20 april 1966

Nr 18

nr 133, till fullmäktige i riksgäldskontoret
i anledning av motion om rengöring
av riksdagshusets fasader och
gavlar.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1966/67 till kostnader för övergång till
högertrafik jämte i ämnet väckta motioner; nr

50, i anledning av väckt motion
om pension åt fiskmästare John Jonasson;
och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bidrag till de
svenska utlandsförsamlingarna m. m., i
vad propositionen avser anslag för budgetåret
1966/67;

bevillningsutskottets betänkande nr
12, i anledning av väckt motion rörande
fördelning av kostnaderna för högertrafikens
genomförande;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion
angående tillämpningen av svenska
straffregler för utomlands begångna
gärningar;

nr 24, i anledning av väckta motioner
om viss kombination av påföljder
för brott; och

nr 25, i anledning av väckt motion
om säkerhetsåtgärder beträffande vissa
nöjesanläggningar;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av väckt motion
om indexreglering av de allmänna
barnbidragen;

nr 40, i anledning av väckta motioner
om vissa familjepolitiska åtgärder;
och

nr 42, i anledning av väckt motion
om översyn av bestämmelserna om reseersättning
från den allmänna sjukförsäkringen; -

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
vad som är fast egendom;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om företagsinteckning
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 29, i anledning av väckta motioner
om uppskov med omläggningen till
högertrafik;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till de
svenska utlandsförsamlingarna m. m.
i vad propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet; nr

31, i anledning av väckt motion
om ändring av vägtrafikförordningens
bestämmelser om förmyndaransvar;

nr 32, i anledning av väckta motioner
angående vissa preskriptionsbestämmelser
i vattenlagen;

nr 33, i anledning av väckta motioner
angående de hygieniska bestämmelserna
för import av vilt; och

nr 34, i anledning av väckt motion
om traktorsläpvagns utrustande med
varningsskylt; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

28, i anledning av väckta motioner
om ökat samhälleligt stöd -till motorsport
bland ungdom; och

nr 29, i anledning av väckta motioner
angående flygutbildningen m. m.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag erinrar om att kammaren nu på
fredag, den 22 dennes, icke håller arbetsplenum
utan endast bordläggningsplenum,
kl. 14.00.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.40.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL «OKT*. STHIM nu