Tisdagen den 19 april Sid (Riksdagens protokoll 1955:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 14

19—20 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 19 april Sid.

Svar på interpellation av herr Persson, Karl, ang. rätten till fiske
vid Blekinge läns södra kust .............................. 3

Interpellation av herr Elofsson, Gustaf, ang. sänkning av sockerpriset
.................................................... 7

Onsdagen den 20 april

Utredning ang. justitiekanslersämbetet .......................... 10

Anslag under elfte huvudtiteln:

Fortbildningskurs för läkare vid barnavårdscentraler ........ 16

Abortförebyggande åtgärder ................................ 21

Understödjande av helikopterflyg .......................... 22

Stockholms stadsmissions nykterhetsvårdsbyrå .............. 32

Hindrande och uppdagande av spioneri m. m............... 37

Utbildnings- och övningsverksamhet vid civilförsvaret ........ 38

Anslag till yrkesundervisningen samt till folkbildningsåtgärder i
övrigt m. in.:

Textilinstitutet i Borås .................................... 39

Folkbiblioteksväsendet ...................................... 43

Utbildning av ungdomsledare .............................. 47

Ungdomens fritidsverksamhet .............................. 49

Instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer .......... 50

Utbyggnad av näringslivet i det norrländska inlandet ............ 50

Översyn av lagen om sterilisering .............................. 55

1 Första kammarens protokoll 1955. Nr 14

Nr 14

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 20 april Sitl

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, om vissa ändringar av konventionen
ang. internationell civil luftfart ........................ 9

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 2,
om utredning ang. justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och
organisation .............................................. JO

Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifterna under elfte huvudtiteln
(inrikesdepartementet) m. m........................... 16

— nr 71, ang. nedläggande av garnisonssjukhuset i Skövde m. m. . . 39

— nr 72, ang. anslag till yrkesundervisningen samt till folkbild ningsåtgärder

i övrigt m. m................................. 39

Bankoutskottets utlåtande nr 17, om utredning ang. utbyggnad av
näringslivet i det norrländska inlandet ...................... 50

— nr 18, ang. fortsatt tillämpning av förordningen om in- och upplåning
vid centralkassa för jordbrukskredit .................. 55

Första lagutskottets utlåtande nr 23, ang. översyn av lagen om sterilisering
.................................................. 55

nr 24, om viss ändring av lagen med särskilda bestämmelser ang.

olovlig befattning med spritdrycker och vin ................ 59

nr 25, ang. ändrad lydelse av 5 § lagen om val av borgmästare
och rådman .............................................. 60

Andra lagutskottets utlåtande nr 26, ang. komplettering av lagen om

förskottering av underhållsbidrag .......................... 60

nr 27, ang. ändring i lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare
med hälsovådligt arbete .......................... 60

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13, ang. förflyttning av Söderbygdens
vattendomstol ........................................ 00

nr 14, ang. ersättning åt ägare av marker, som översvämmas av

vatten från högre belägna markområden m. m............... 60

nr 15, ang. skyldighet för jägare att vara ansvarsförsäkrade . . 60

— nr 16, ang. ändring i 11 kap. vattenlagen .................... 60

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 15, om utredning ang.
orsakerna till den ökade brottsligheten ...................... 60

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, om ändrad lydelse av 4 §

10 mom. förordningen ang. bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter ...................................... 60

nr 33, om fortsatt giltighet av förordningen ang. antidumping och

utjämningstullar ...................................... 60

nr 34, ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen om avdragsrätt
för belopp, som tillförts vissa för prisreglering bildade stiftelser

Jordbruksutskottets utlåtande nr 17, ang. kapitalinvestering i fonden
för låneunderstöd till främjande av beredning och avsättning av
fisk m. m.................

Tisdagen den 19 april 1955

Nr 14

Tisdagen^den 19 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 170, i anledning av väckt motion
angående utredning om boxningssportens
skadeverkningar; och

nr 188, i anledning av väckta motioner
om en utredning angående upprättande
av eu allmän familjerådgivning.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska textilforskningsinstitutet
m. m.;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
m. m.;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till lärarhögskolan
i Stockholm;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt anstånd
för Stockholms stadsmission med skyldigheten
att inlösa vissa lån;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde;
och

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag vördsamt anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen under cirka en månads
tid.

Sundsvalls lasarett den 16 april 1955
.4. Gillslröm

Riksdagsman Anselm Gillström,
Skönsberg, född 1899, har denna dag
intagits på Sundsvalls lasaretts ögonavdelning
för behandling av grå starr och
är på grund härav oförmögen till arbete
från och med ovanstående dag och tills
vidare under minst en månad från denna
dag räknat.

Ovanstående intygas härmed på heder
och samvete.

Sundsvall den 16 april 1955

Ernst Svenson,
lasarettsläkare

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Gillström
på grund av den i läkarintyget omförmälda
sjukdomen vore oförmögen till arbete.

Ang. rätten till fiske vid Blekinge läns
södra kust

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Karl Perssons interpellation angående
rätten till fiske vid Blekinge läns
södra kust, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Karl Persson till mig
ställt följande frågor:

1. År det att förvänta att den pågående
utredningen om införande av tillståndsfri
utsträckningsrätt för inneha -

Nr 14

Tisdagen den 19 april 1955

Ang. rätten till fiske vid Blekinge läns södra kust

vare av fisken vid Blekinge läns södra
kust blir färdig så att proposition kan
föreläggas detta år riksdag?

2. Om så ej anses bli fallet, ämnar
statsrådet vidtaga någon åtgärd för att
de berörda fiskarna även efter den 1 januari
1956 skola kunna göra sina ersättningskrav
gällande?

Den av herr Persson avsedda utredningen
pågår inom jordbruksdepartementet
och kan ej bli färdig på sådan
tid att därav eventuellt föranlett förslag
kan föreläggas årets riksdag. Utredningen
avser att klarlägga om motiv
finns att göra ändring av vissa beslut
som fattats av 1950 års riksdag. Riksdagen
antog då den principen, att fiskerätt,
som grundas på skattläggning, dom,
urminnes hävd eller liknande rättsgrund,
icke skulle ha en förmånligare ställning
än fiskerätt i allmänhet. I den mån den
nya lagstiftningen om rätt till fiske
och om gräns mot allmänt vattenområde
medförde inskränkning i enskild
fiskerätt skulle därför inskränkningen
gälla oberoende av vilken rättsgrund
fiskerätten stödde sig på. Vidare
beslöt riksdagen avslå i motion
väckta yrkanden om att den rätt till
tillståndsfri utsträckning i allmänt vatten,
som gäller för fasta fisken på Blekinge
läns östra kust, skulle gälla även
för den södra kusten. En utredning som
avser att undersöka om avsteg bör göras
i dessa principer måste bli rätt vidlyftig
och tidsödande. Syftet med de motioner
som föranlett riksdagen att begära
denna utredning har främst varit
att samtliga skattlagda ålfisken eller vissa
av dessa skulle få bibehålla den fiskerätt,
som enligt skattläggning tillkommit
dem innan de nya lagarna trädde i
kraft. Enligt uttalande av tredje lagutskottet
borde vidare övervägas om motsvarande
skulle gälla för andra av ålder
bestående fisken än de skattlagda. Under
utredningen måste därför, såvitt
möjligt, klarläggas vilken rätt varje fast
ålfiske på denna kuststräcka haft före
den 1 januari 1951. I anledning härav
har forskningar verkställts i länslantmäterikontorets
arkiv, varefter resultatet
sammanfattats och kartor upprättats. Vi -

dare har upplysningar inhämtats från
de berörda fiskarna och från domsagoarkiv.
Det hittills samlade materialet har
nu överlämnats till kammarkollegiet för
komplettering med upplysningar ur jordeböcker
m. m. Sedan allt material insamlats
skall detta sammanställas och
en förteckning över samtliga fasta ålfisken
på södra blekingekusten upprättas.
Avsikten är att under eftersommaren
i år sammanträden skall hållas med ortsbefolkningen,
varvid förteckningen skall
genomgås kuststräcka för kuststräcka.
Det är nu svårt att överblicka hur lång
tid som därefter kan åtgå för att slutföra
utredningen och att utarbeta de
förslag som kan föranledas av denna.

Den andra av interpellanten ställda
frågan avser ett spörsmål om ändring
av lagen om ersättning för mistad fiskerätt,
m. m., vilken fråga sorterar under
justitiedepartementet. Enligt 2 § i denna
lag skall anspråk på ersättning vid
påföljd av talans förlust framställas hos
fiskevärderingsnämnd före den 1 januari
1956. Jag anser icke att förevarande
utredning utgör skäl för en förlängning
av tidsfristen. Man får alltså räkna med
att Kungl. Maj:t ej kommer att taga något
initiativ till en sådan förlängning.
De innehavare av ålfisken på södra blekingekusten,
som anser att de genom
den nya lagstiftningen fått sin fiskerätt
inskränkt, bär därför att bevaka sin rätt
till ersättning genom att före detta års
utgång anmäla till fiskevärderingsnämnden
att de gör gällande ersättningsanspråk.
Därvid behöver inga belopp angivas
och ej heller utredning förebringas.
Någon slutlig prövning av ersättningsanspråk,
som avser de fasta ålfiskena på
södra blekingekusten, torde ej komma
att företagas innan förevarande utredning
blir klar.

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
Hjalmar Nilson för det utförliga
och tydliga svaret på min interpellation.
När det gäller själva sakfrågan skall jag
inskränka mig till att göra ett par små
reflexioner.

Fiskarna på Blekinge läns södra kust

Tisdagen den 19 april 1955

Nr 14

Ang. rätten till fiske vid Blekinge läns södra kust

ser naturligtvis mycket hellre att de
återfår sin urgamla rätt till tillståndsfri
utsträckning av fisket i allmänt vatten,
än att de skall behöva söka erhålla ersättning
i pengar för sina gamla rättigheter.
Dagligen ser vi ju exempel på
hur det går med ersättningar som lämnas
i kontanta pengar. Förr eller senare
förlorar pengarna i värde. Det är då bra
mycket bättre för dessa fiskare att få
fortsätta med att utöva sitt gamla yrke
och i oförminskad omfattning ha kvar
sina gamla rättigheter.

Jag förstår att när det nu åter kan bli
fråga om att göra en lagändring, måste
man verkställa en så omsorgsfull utredning
som möjligt, så att det inte vid tilllämpandet
av de nya lagreglerna kommer
att uppstå oväntade svårigheter på
samma sätt som det uppträtt betydande
svårigheter vid tillämpningen av 1951
års fiskelag. Ju längre tid utredningen
tar, desto svårare blir det att återgå till
de gamla förhållandena. Redan nu är jag
rädd för att det inte kan gå att i full
utsträckning återge fiskarna den gamla
rätt till tillståndsfri utsträckning som de
en gång haft, ty under årens lopp har
ju förhållandena i viss mån blivit annorlunda
genom alt fiskarna blivit tvingade
att inställa sig efter de nya förhållandena.

Jag vill med dessa ord endast understryka
angelägenheten av att den pågående
utredningen blir klar så fort som
möjligt för att fiskarna i Blekinge snarast
möjligt skall kunna få besked om
vad de bär att rätta sig efter.

Vad sedan beträffar statsrådets svar
på min andra fråga, tolkar jag det så,
att fiskarna nu endast behöver anmäla
till fiskevärderingsnämnden att de har
vissa ersättningsanspråk. De äger sedan
rätt att senare återkomma med utförligare
ansökningar och preciserade belopp
för att få sin rätt tillgodosedd, i den mån
detta inte sker genom de lagändringar
den nya utredningen ger upphov till.

Jag tackar än en gång för svaret.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 178,
angående vissa tjänster vid kommunikationsverken.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 180, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Andersson,
Birger, och herr Elowsson, Nils,
väckta motionen, nr 49G, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr
048).

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betiinkanden nr 32—34
och jordbruksutskottets utlåtande nr 17.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 197, till Konungen i anledning av
väckta motioner angående ändrad lydelse
av 12 § lagen om semester.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition,
nr 191, angående statstjänstemännens löner
under år 1955 m. in.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 497, av herr Persson, Johan, och
herr Johansson, Anders, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till deklaration om fortsatt
tillämpning av tullkoncessioner inom
ramen för allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT);

nr 498, av herrar Magnusson och Arrhcn,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379), m. in.;

nr 499, av herr Bergh, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag

Nr 14

Tisdagen den 19 april 1955

till förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr
379), m. m.;

nr 500, av herr Osvald, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr
379), m. m.;

nr 501, av herr Werner in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september
1928 (nr 379), m. m.;

nr 502, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928
(nr 379), m. m.;

nr 503, av herr Svärd, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. m.;

nr 504, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648);

nr 505, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648);

nr 506, av herr Sanne m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648);

nr 507, av herr Sunne och herr Johansson,
Anders, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648);
och

nr 508, av herr Bergh, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr
648).

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar om anslag för budgetåret
1955/56 till statens priskontrollnämnd
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till avlöningar
inom landsantikvarieorganisationen
m. in. jämte i ämnet väckta motioner; nr

75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till poliskåren i Boden
in. m.;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 8 juni 1951 (nr 457) om särskilt
bidrag till producent av svensk film,
så ock om fortsatt giltighet av samma
förordning, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 80, i anledning av väckt motion om
förhöjd pension åt vissa f. d. befattningshavare,
som på grund av olycksfall i
tjänsten blivit förtidspensionerade;

första lagutskottets utlåtande nr 26, i
anledning av väckta motioner om behörighet
för kvinna att inneha prästerlig
och annan kyrklig tjänst;

tredje lagutskottets utlåtande nr 17, i
anledning av väckta motioner angående
dels vissa åtgärder för begränsning av
älgstammen in. in., dels ökat skydd mot
skadegörelser genom villebråd å gröda
in. m., dels ock förbud mot licensjakt
på älg; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 18, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Lantmäterista -

Tisdagen den 19 april 1955

Nr 14

Interpellation ang. sänkning av sockerpriset

ten: Avlöningar och Omkostnader jämte
i ämnena väckta motioner; samt

nr 19, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till
byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter,
till Bidrag till jordbrukets
rationalisering samt till Skogsvård
m. m.: Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. jämte i ämnena
väckta motioner.

Interpellation ang. sänkning av sockerpriset Ordet

lämnades på begäran till herr
ELOFSSON, GUSTAF, (bf) som anförde:

Herr talman! Vid jordbruksnämndens
förhandlingar med Betodlarnas centralförening
och Svenska sockerfabriksaktiebolaget
om villkoren för sockerbetsodlingen
under år 1955 har överenskommelse
träffats om en sänkning av grundpriset
på sockerbetor från 7: 20 till 7
kr. Sänkningen av detta pris har främst
motiverats därmed, att priset på socker,
tillverkat av inom landet odlade sockerbetor,
ligger väsentligt högre än priset
på importerat socker. Jordbruksprisutredningen
beräknade att självkostnadspriset
för svenskt socker skulle uppgå
till 91 å 92 öre per kg, medan priset
på importerat socker exklusive tull hösten
1954 utgjorde 60 öre per kg. Den
svenska sockerbetsodlingen skulle alltså
åtnjuta ett 50-procentigt gränsskydd.

Betodlarnas organisation har böjt sig
för detta argument och som sagt godkänt
en sänkning av grundpriset på sockerbetorna
för innevarande års odling.
Betodlarna förutsatte givetvis att sänkningen
av betpriset också skulle komma
att slå igenom i sockerpriset, så att sockret
skulle bli billigare i detaljhandeln.
Så synes emellertid inte komma att ske.
Jordbruksnämnden har nu till regeringen
lämnat förslag till reglering av villkoren
för årets odling av sockerbetor
på grundval av den ingångna överenskommelsen,
men i sin framställning till
regeringen har nämnden icke föreslagit

någon prissänkning på socker under motivering
att en viss säkerhetsmarginal är
nödvändig, överenskommelsen mellan
nämnden å ena sidan och å den andra
Betodlarnas centralorganisation och sockerbolaget
väntas sålunda inte medföra
någon sänkning av sockerpriset. Det
sänkta grundpriset på sockerbetor medför
en kostnadsbesparing för sockertillverkningen,
men denna kostnadsbesparing
anses komma att motverkas av höjning
av andra kostnadsfaktorer inom
sockerindustrien.

Sockerbolagets verksamhet regleras
genom kontrakt mellan staten och bolaget.
Kontraktet innehåller vissa regler
för täckning av bolagets kostnader för
socker- och sirapsframställning. Av dessa
kostnader ligger från och med avtalsåret
1955/56 endast betkostnaderna under
direkt statsgaranti. Övriga kostnader
ingår i den s. k. låsta kostnadsposten.
För täckning av dessa senare kostnader
erhåller bolaget ett visst antal öre
för varje kg råsocker, som tillverkas under
året, den s. k. multipeln. Till de
låsta kostnaderna hör bl. a. underhåll,
avskrivningar, löner, förbrukningsartiklar
och kapitalränta. Multipeln, som nu
utgår med 40,15 öre vid en råsockertillverkning
av 300 000 ton, höjes enligt avtalsförslaget
till 41,50 öre. Höjningen beror
på att tre nya poster — kostnader
för melassfrakter, för civilförsvarsanordningar
m. m. samt för räntor —- intagits
i den låsta kostnadsposten. Multipeln
stiger enligt särskilda regler vid
lägre produktion till 43,49 öre per kg
och faller vid större produktion intill
340 000 ton, då den blir 39,38 öre. Kostnaderna
för emballage och bränsle skall
regleras med hänsyn till prisutvecklingen,
varför de överenskomna nmltipelbeloppen
kan komma att justeras längre
fram. Det förefaller anmärkningsvärt,
att sänkningen av betpriset inte skall
komma att följas av en motsvarande
sänkning av sockerpriset. Såväl betodlare
som konsumenter torde säkerligen
ha svårt att förstå en sådan prispolitik.
Trots att betodlarnas kostnader för sockerbetsproduktionen
kommer att stiga
särskilt genom höjning av lönerna åt den

Nr 14

Tisdagen den 19 april 1955

Interpellation ang. sänkning av sockerpriset
anställda arbetskraften inom jordbruket,
får de vidkännas en sänkning av pri -

set på sockerbetor, en sänkning som de
för övrigt frivilligt accepterat. När överenskommelsen
om villkoren för odlingen
väl undertecknats, finner de att sockerindustrien
för egen räkning behåller hela
vinsten av den kostnadssänkning för
denna industri, som det sänkta sockerbetspriset
ger upphov till. Konsumenterna,
som genom tidningspressen erhållit
upplysning om att sockerbetspriset
sänkts, torde helt naturligt ha förväntat,
att detta skulle resultera i sänkt sockerpris
i detaljhandeln. Är det verkligen
ekonomiskt motiverat, att ersättningen
åt sockerbolaget för de s. k. låsta kostnaderna
skall bli så pass hög, att den
helt neutraliserar den kostnadssänkning
för sockertillverkningen, som sänkningen
av grundpriset på sockerbetorna medför?
Om så skulle anses vara fallet, då
måste man ställa den frågan, om det är
rättvist, att sockerbolaget skall få alla
sina kostnadsökningar täckta, medan
sockerbetsodlarna icke får sina kostnadsökningar
täckta utan tvärtom får
minskad nettoinkomst av odlingen.

Under hänvisning till vad jag sålunda
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få framställa
följande frågor:

Anser statsrådet att de av jordbruksnämnden
för år 1955 föreslagna priserna
på sockerbetor respektive socker står
i rimlig proportion till varandra?

Om så icke är fallet, är statsrådet beredd
medverka till att den föreslagna
sänkningen av grundpriset på sockerbetor,
därest denna sänkning genomföres,
kommer att följas av en motsvarande
sänkning av priset på socker?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.19.

In fidem
Per Bergsten

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Onsdagen den 20 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 191,
angående statstjänstemännens löner under
år 1955 m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet dels

den av herr Persson, Johan, och
herr Johansson, Anders, väckta motionen,
nr 497, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående Sveriges anslutning
till deklaration om fortsatt tillämpning
av tullkoncessioner inom ramen för
allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT);

dels ock följande i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379)
m. m. väckta motioner:

nr 498, av herrar Magnusson och Arrhén,
samt

nr 499, av herr Bergh.

Vid föredragning av herr Osvalds
motion, nr 500, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379),
m. m., hänvisades motionen, såvitt angick
förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 17 § lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 501, av herr Werner m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i taxe -

ringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379), m. m.; och
nr 502, av herr Lindblom m. fl., i samma
ämne.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
herr Svärds motion, nr 503, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.

Föredrogos och (hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

504, av herr Bergvall m. fl.,
nr 505, av herr Bergvall m. fl.,
nr 506, av herr Sunne m. fl.,
nr 507, av herr Sunne och herr Johansson,
Anders, samt
nr 508, av herr Bergh,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648).

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 73—80, första lagutskottets
utlåtande nr 26, tredje lagutskottets
utlåtande nr 17 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 18 och 19.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av protokoll
upprättade den 14 juni 1954 av generalsekreteraren
i Internationella civila luftfartsorganisationen
(ICAO) rörande vissa
ändringar av konventionen den 7 december
1944 angående internationell civil
luftfart, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Om utredning ang. justitiekanslersämbetet Föredrogs

ånyo sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
om en utredning angående justitiekanslersämbetets
arbetsuppgifter och organisation.

I de likalydande motionerna nr 212 i
första kammaren av herr Ohlon m. fl.
och nr 211 i andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om en utredning angående justitiekanslersämbetets
arbetsuppgifter och
organisation.

Motionerna hade hänvisats till första
lagutskottet. Enligt överenskommelse
mellan konstitutionsutskottet och första
lagutskottet hade motionerna hänskjutits
till sammansatt konstitutions- och
första lagutskott, vilket utskott i det nu
föreliggande utlåtandet på åberopade
grunder hemställt, att förevarande motioner,
I: 212 och 11:211, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Rylander och Englund samt fru Gärde
Widemar, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa om utredning angående
de justitiekanslersämbetet åvilande arbetsuppgifterna
och vad därmed ägde
samband samt angående den lämpliga organisationen
för dessa uppgifters lösande.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! I detta ärende är det ett
sakförhållande, som inte är föremål för
strid. Justitiekanslersämbetet, som genom
ödets ironi är det ämbetsverk som
skall tillse, att andra svenska ämbetsverk
inte släntrar efter i sina arbetsuppgifter,
har en arbetsbalans som stiger år från
år och antagligen släntrar efter värre än
de flesta. Det tabellmaterial, som finns
i utskottets utlåtande, är ändå på denna
punkt inte fullständigt. Utöver den redo -

visade arbetsbalansen finns det ytterligare
en balans, betingad av den omständigheten
att ämbetet under en följd av
år varit oförmöget att fullgöra den inspektion
av statliga verk, myndigheter
och domstolar, som enligt den uppgjorda
arbetsplanen förutsättes skola avse hela
området inom en tidrymd av tio år.

Är nu detta ett mått på bristande effektivitet
hos ämbetet? Sannolikt är det
inte så, utan det är det naturliga uttrycket
för en ständigt stigande arbetsbörda.
Det är ett fenomen, som vi känner igen
från andra områden inom statsverksamheten.
Det är en parallell till den utveckling
som vi finner på samhällets olika
områden. Den ökade differentieringen av
samhället i dess helhet tar sig uttryck i
en ökad differentiering av statsverksamheten
och har på punkt efter punkt föranlett
ett stigande statligt arbete. Gång på
gång har riksdagen förmåtts att inrätta
nya ämbetsverk, att öka gamla ämbetsverks
storlek eller att medge, att chefen
för ett ämbetsverk får delegera viss del
av sin beslutanderätt till män i sin omgivning.
Våra stora statliga affärsdrivande
verk har ju sålunda vid sidan om sin
generaldirektör en överdirektör.

När vi diskuterar sådana här frågor i
riksdagen, är det ofta så, att det råder
tvist, huruvida vi skall göra en sådan
här utvidgning, huruvida vi skall skapa
ett nytt ämbetsverk, huruvida vi skall
inrätta nya tjänster inom ämbetsverken
o. s. v. Vi har ofta en uppdelning, för
och emot, beroende på skillnad i intresseinriktningen
hos olika element inom
riksdagen, men jag skulle tro att jag kan
formulera det som en allmän regel, att
när någon grupp inom riksdagen är angelägen
om att en ämbetsverksamhet
skall fyllas väl, tvekar gruppen inte att
förorda att man ger ämbetsverket den
utformning, som är erforderlig för att
uppnå tillräcklig effektivitet. Tvisten
gäller således aldrig denna teknik, om
man över huvud taget är angelägen om
framgång på ett visst område, utan tvisten
gäller i vilken grad det är angeläget
att upprätthålla denna statsverksamhet.
Det är således en generell reformteknik
man i detta fall arbetar med, och den
har också i tidigare skeden tillämpats på

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

justitiekanslersämbetet. För några år sedan
bröt vi ut riksåklagarämbetet och
gjorde det till ett särskilt ämbetsverk.

Nu sätter emellertid utskottets majoritet
klackarna i marken. Jag har litet
svårt att förstå det. De uppgifter, som
justitiekanslersämbetet har att handlägga,
är till större delen väsentliga uppgifter
inom ramen för den svenska rättsvården.
När det hos oss rått delade meningar
om de statsuppgifter, som vi funnit
angelägna, har det hittills inte rått
någon meningsskiljaktighet om att uppgiften
att skydda rätten och ge den en
tillfredsställande utformning i praxis
inte bara är den historiskt sett första
av samhällets uppgifter utan också den
uppgift, som i en demokrati vid varje
tidpunkt har prioritet bland statsuppgifterna.
Skulle man således vid en allmän
jämförelse bedöma angelägenheten av att
just justitiekanslersämbetets uppgift omsorgsfullt
tillgodoses, så borde ämbetet
ligga i förgrunden.

När jag har försökt att finna en förklaring
till denna återhållsamhet i reformvilja
och obenägenhet att använda
en generell reformteknik just på detta
område, har jag erinrat mig, att i något
av de stencilerade förslag, som vi hade
i utskottet, och i ett antal yttranden
inom utskottet talades det i vändningar,
som en smula påminde mig om de storslagna
och ödesbestämda formuleringarna
i Spinozas metafysik, om justitiekanslersämbetets
odelbarhet. Detta ord med
dess associationer av storhet och majestät
har emellertid försvunnit ur utskottets
utlåtande. Kvar står bara några
bleksiktiga formuleringar, i vilka det uttryckes
en from förhoppning om att det
ändå skall ordna sig med fullgörandet av
ämbetets arbetsuppgifter och att det rent
av skall bli möjligt för ämbetet att inte
bara fullgöra de uppgifter, som ämbetet
för ögonblicket sysslar med, utan också
uppta den avbrutna inspektionsverksamheten.

Den, som obunden i sin position bedömer
utskottsutlåtandet och dess fromma
förhoppningar mot bakgrunden av
den utförliga sakframställning om läget
inom ämbetet för ögonblicket, som ges i

Om utredning ang. justitiekanslersämbetet

reservationen, måste förstå, att utskottets
förhoppningar är byggda på lösan sand.

Jag skall inte, herr talman, nu gå in
på att i detalj belysa dessa frågeställningar
mot bakgrund av reservationen.
Med hänsyn till den fyllighet, som kännetecknar
det redovisade materialet, tycker
jag att det borde vara lätt för riksdagen
att ansluta sig till den ståndpunkt,
som är reservanternas. Jag nöjer mig
därför med att helt kort yrka bifall till
det i reservationen gjorda yrkandet om
bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Den föregående ärade talaren
konstaterade med rätta, att alla
givetvis betraktar det som en tråkig sak,
att justitiekanslersämbetets krafter, trots
säkerligen oerhörda arbetsinsatser, helt
naturligt inte har räckt till för de uppgifter,
som under senare tid strömmat
över det. Huruvida det nu för justitiekanslersämbetet
ställer sig, såsom herr
Englund uttryckte sig, värre än på de
flesta andra håll, är jag inte beredd att
säga, men naturligtvis har det varit bekymmersamt.

Inför detta läge har utskottsmajoriteten
och reservanterna intagit litet olika
ståndpunkter. Herr Englund ville antyda
skillnaden med orden att utskottet satte
klackarna i marken. Jag förstår fortsättningen:
reservanterna har i stället satt
klackarna i taket, menar han. Nej, en
sådan utpräglad skillnad i temperament
förefinns verkligen inte inom utskottet.
Vi har alla varit ense om att det föreligger
ett problem. Reservanterna har
varit redo att begära att vi skulle skriva
till Kungl. Maj :t; utskottsmajoriteten har
sagt: »Låt oss vänta litet och se, hur utvecklingen
förlöper!» Det är däri motsättningen
besticker sig.

Varpå utskottsmajoritetens förhoppningar
bygger är angivet i utskottets
motivering, och det behöver jag här
bara kort erinra om. Man har hoppats
att det genom anlitande av ett förslagsanslag,
alltså ett till beloppet obegränsat
anslag, som står till Kungl. Maj:ts

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Om utredning ang. justitiekanslersämbetet
förfogande, skall kunna sörjas för tillfälliga
arbetskraftsförstärkningar i sådan
omfattning, att — i förening kanske
med litet ökad försiktighet med
att kasta över stora remissuppgifter på
justitiekanslersämbetet — balansen inom
en snar framtid nedbringas till vad som
hos ett ämbetsverk är normalt och naturligt.
Utskottet, som hade förmånen av
mycket ingående föredragningar av och
resonemang med justitiekanslern i detta
ärende, vågar naturligtvis inte ha någon
bestämd mening om huruvida och när
detta kan lyckas, eftersom ett riksdagsutskott
ändå inte kan göra sig riktigt förtroget
med hur arbetsförhållandena gestaltar
sig, men vi fick den känslan att
det i alla fall är mycket sannolikt att
situationen skall kunna reda upp sig, så
att justitiekanslersämbetet inom en beräknelig
framtid skall ha avarbetat balansen.

Men nu kommer reservanterna och säger
att detta är de inte nöjda med. De
kanske till att börja med tvivlar på denna
möjlighet, men dessutom talar de
mycket om att det finns latenta arbetsuppgifter
för justitiekanslersämbetet,
dels sådana ämbetsuppgifter, som redan
nu principiellt åvilar justitiekanslern
men som han inte tillräckligt har kunnat
fullfölja, dels uppgifter som yppar
sig på nya områden. Det har varit intressant
att läsa reservanternas framställning
i detta sammanhang. På sina ställen
förekommer där långa utläggningar
av mycket stort intresse, t. ex. på s. 12.
Det skulle ha varit bra roligt att få höra
någonting av detta i utskottet, men det
ser ut, som om det vore tankar som
reservanterna av någon anledning har
kommit på först efter det att utskottet
fattade sitt beslut.

Nog av, det finns åtskilligt bär som
är intressant. Men jag skulle först och
främst vilja säga om de tankar angående
ökade arbetsuppgifter, som reservanterna
utvecklat, att det till mycket
stor del är fråga om kalkyler, beräkningar,
förmodanden rörande vad som
i framtiden kan bli behövligt att göra.
\idare
vanterna reser varjehanda frågor, som

i och för sig är intressanta men som
efter mitt sätt att se bör angripas från
en helt annan utgångspunkt än det nu
förevarande sammanhanget.

Reservanterna har t. ex. på s. 12 kommit
in på en tankegång som går ut på
att det redan enligt gällande ordning
skulle vara justitiekanslerns uppgift inte
bara att inför domstol bevaka kronans
rätt, utan också att i stor omfattning
bevaka kronans rätt, t. ex. i besvärsväg,
inför administrativa myndigheter, och
reservanterna säger, att det är en verksamhet
som man borde ta fasta på och
som i hög grad borde utvecklas. Det
vore intressant att höra reservanternas
upplysningar om hur det förhåller sig
därmed nu. Såvitt jag vet, är detta ett
område, som kanske teoretiskt faller under
justitiekanslerns funktioner men som
praktiskt knappast har tagits i betraktande.
Jag bär vid något tillfälle hört
den uppgiften att det aldrig har förekommit
exempelvis att justitiekanslern
har anfört administrativa besvär å kronans
vägnar. Sedan är det en annan
fråga, om det kan behövas organ, som
för kronans talan även i administrativa
mål, och om en sådan verksamhet skulle
behöva utvidgas. Ja, därvidlag är jag helt
och fullt med på reservanternas resonemang.
Jag var i fjol med om en reservation
i ett sammansatt konstitutions- och
första lagutskott, vilken gick in för att
man borde sörja för att den enskilde
i administrativa mål borde i större utsträckning
än nu är fallet få möta en
företrädare i partställning för det allmänna.
Visst önskar jag alltså en sådan
utveckling, men jag är högeligen oviss
om huruvida detta problem, som är stort
och vittutseende, bäst löses inom justitiekanslersämbetets
ram genom att de
mångskiftande uppgifter det här är fråga
om omhändertoges av justitiekanslern.
Jag betraktar detta som ett helt
och hållet fristående problem som bör
angripas från sina utgångspunkter.

Likadant är det med frågan om den
ökade tillsyn över ämbets- och tjänstemännen,
som reservanterna är så starkt
intresserade av. Jag har verkligen inte
någon deciderad mening om huruvida

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

det vid sidan av andra tillsyns- och inspektionsorgan,
som vi har i rikt mått,
finns behov av en intensivare verksamhet
från jnstitiekanslersämbelets sida
— eller eventuellt av någon som träder
i justitiekanslerns ställe, om han
inte rår med uppgiften. Men om den saken
skall tagas upp, bör det snarast inte
vara ur den synpunkten att man utreder
justitiekanslersämbetets arbetsbörda,
utan i den formen att man toge upp
frågan om tillsynen över statsmyndigheterna
på bredare bas.

Jag skall stanna vid dessa anmärkningar.
Då herr Englund inte tog upp
någon positiv argumentering, är det ju
onödigt att genmälet blir alltför utförligt.
Jag vill bara till sist säga, att jag hoppas
att det lyckas att nedbringa balansen
till normal omfattning. Men jag vill
visst inte bestrida att det kan visa sig
lämpligt eller nödvändigt att vidtaga vissa
organisatoriska ändringar, att bryta ut
vissa grupper av ärenden från justitiekanslersämbetets
handläggning. Man kan
medge, att det är många olikartade saker
som nu är samlade hos ämbetet. Men behovet
att företa sådana organisatoriska
ändringar har i varje fall inte blivit ådagalagt
för utskottet på sådant sätt, att utskottet
kunnat finna skäl att begära en
ordentlig utredning i saken. Det är ju
ändå, när allt kommer omkring, ganska
sällan som riksdagen griper in och av
egen drift hugger in på det ena eller
andra området av förvaltningen och begär
en utredning om organisation. Men
då jag således för min del inte har varit
med om att skriva till Kungl. Maj:t,
bar det varit under den bestämda förutsättningen,
att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
föst på de problem som
hänför sig till justitiekanslersämbetet och
dess betydelsefulla ställning i vårt rättsliv,
och att Kungl. Maj:t vill medverka
till att vad som kan göras för att lätta
ämbetets arbetsbörda genom att minska
antalet remisser eller på annat sätt och
för att öka dess arbetskrafter också blir
gjort. Jag förutsätter desslikes, att Kungl.
Maj:t vill ha sin uppmärksamhet riktad
på de behov som kan yppa sig att flytta
(iver den ena eller andra gruppen av

Om utredning ang. justitiekanslersämbetet
ärenden från justitiekanslersämbetet till
något annat håll.

Dessutom har det kanske, herr talman,
förefallit mig vara en smula hastigt att
sätta i gång en ny utredning nu. Det är
dock endast sju eller åtta år, som justitiekanslersämbetet
har haft sin nuvarande
omfattning, begränsad genom riksåklagarämbetets
tillkomst, och det kunde
väl vara skäl att något vila på hanen,
innan man tar ett nytt steg.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ENGLUND (fp) kort genmäle:

I denna replik skall jag begränsa mig
till att ta upp två punkter i herr Herlitz’
anförande.

Jag har under utskottsarbetet ställt
mig den frågan, huruvida det egentligen
är nödvändigt att man här i landet har
två klagomurar, som delvis fyller samma
funktion: justitieombudsmannen och justitiekanslern.
Jag är beredd att överväga
en begränsning till en enda sådan klagomur,
men detta kräver ju en ändring av
justitiekanslerns instruktion och påkallar
således i och för sig en utredning.
Men om jag utan en sådan utredning får
göra ett förmodande, så är det, att det
sannolikt kommer att visa sig ändamålsenligt
att justitiekanslern bibehålies vid
en inspektionsplikt gentemot statsmyndigheterna,
som icke kan väntas bli aktualiserad
av klagomål från allmänheten,
en inspektion fotad på en grundlig insyn
i frågor om effektiviteten hos den svenska
statsförvaltningen, en insyn som får
anses vara förefintlig hos justitiekanslersämbetet.
En sådan inspektion kan ju
bli aktuell genom något ärende som underställts
ämbetet. Säkert kommer det i
vissa fall att finnas anledning att fråga
sig, hur hela apparaten på ett visst område
fungerar.

Den andra punkten är att jag tycker
det är betänkligt, när det föreslås att
justitiekanslern skulle i mindre omfattning
än under senare år belastas med
remisser.

JK:s egenskap av kronjurist, d. v. s.
av en man, som bär överblick över

Xr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Om utredning ang. justitiekanslersämbetet
väsentliga sidor av det svenska rättsväsendet,
medför naturligtvis att han är en
mycket värdefull remissinstans för
Kungl. Maj:t i de fall, då Kungl. Maj:t
väger olika skäl mot varandra beträffande
utformningen av vissa lagförslag. Vi
bär visserligen även en annan instans,
lagrådet, men detta kommer först i efterhand.
Jag måste betrakta det som angeläget
att det även framgent finns en instans
till vilken sådana frågor kan hänskjutas
i förhand. Jag är sålunda för min
del inte beredd att vinna en förbättring
i arbetsbalansen genom att begränsa denna
justitiekanslersämbetets uppgift.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Herr Herlitz var inne på
så många tankar beträffande en förändring
av JK-ämbetet, att detta i och för
sig borde vara skäl att företa en sådan
utredning som reservanterna har begärt.
Herr Englund har redan redogjort för
den prekära situation som JK-ämbetet
befinner sig i, och intrycket därav förstärkes
i stora delar av vad herr Herlitz
sade. Vi reservanter anser att denna
utredning bör sättas i gång nu, i huvudsak
därför att det nu pågår en utredning
angående JO-ämbetet. Liksom det
har skett vid tidigare tillfällen, vore
det lämpligt att ha en gemensam utredning
angående JO- och JK-ämbetena. Det
är i alla fall ganska stora områden som
de har gemensamma.

Herr Herlitz nöjde sig med att säga
att det var en tråkig sak att JK:s arbetskraft
inte räckte till för de arbetsuppgifter
som ålegat honom. Det är det
minsta man kan säga, att det är en tråkig
sak. Eftersom vi är ense om att någonting
bör göras för att effektivisera
JK-ämbetet, så hade man väntat sig en
positivare inställning från majoriteten i
utskottet. Denna säger att det är sannolikt
att balansen skall kunna avarbetas,
men under utskottsbehandlingen har
vi i varje fall inte fått höra något skäl
för sannolikheten av att den skulle kunna
avarbetas av sig själv. JK ställde sig
mycket skeptisk till möjligheterna av en
sådan avarbetning och ansåg att det var

ofrånkomligt med en balans år från år.
JK har inte vid något tillfälle under sin
långa tjänstetid på ämbetet fullgjort sin
inspektionsskyldighet, och han ansåg inte
heller att han hade möjlighet att ta
upp några inspektioner. Detta är dock
en uppgift som åligger JK enligt instruktionen,
och både 1939 och 1947 års
utredningar underströk att en mycket
väsentlig del av JK:s arbete består av
att genom inspektioner utöva kontroll
av ämbetsverken.

I den kommitté som avgav sitt utlåtande
1939 satt representanter för den
nuvarande regeringen. Utrikesminister
Undén var ordförande, och statsrådet
Lindell var sekreterare i utredningen.
Denna framhöll mycket kraftigt vikten
av att en regelbunden inspektion av ämbetsverken
företogs åtminstone vart tionde
år. För närvarande sker kontrollen
över ämbetsverken på det sättet att
summariska redogörelser skickas in till
JK-ämbetet och granskas där av en person
med heltidsarbete i annat statsverk.
Han har ett visst arvode för sin granskning.
JK personligen har alltså inte mycket
att göra med kontrollen av ämbetsverket.

Detta beror, som herr Herlitz påpekade,
inte på något fel på JK:s person.
Han är en ovanligt ambitiös och duktig
ämbetsman, men han har fått alltför stora
arbetsuppgifter. Man kan ju hålla på
principen, att ett ämbete skall vara ett
förtroendeuppdrag och vara odelbart,
bara så länge som man inte lastar på
ämbetet en övermänsklig arbetsbörda.
JK har nu inte någon som helst möjlighet
att fullgöra sina skyldigheter enligt
instruktionen. Trots att ämbetet under
både 1951 och 1952 varit så gott som
helt dubblerat genom att även en vikarie
fungerat och därtill varit dubblerat
under cirka hälften av åren 1953 och
1954, har JK inte lyckats avarbeta balansen,
utan den bär vuxit år från år.
Ändå är Kungl. Maj :t redan nu mycket
restriktiv vid sändandet av remisser till
JK.

Herr Englund sade att JK:s förnämsta
uppgift kanske är att vara kronjurist.
Han skall vara regeringens förtroende -

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

man. Det är mycket viktigt med dessa
utlåtanden från JK, som är ett fristående
och opartiskt organ vid sidan om
regeringen. Det måste vara värdefullt för
regeringen att ha tillgång till en sådan
person. Om man begränsar användningen
av hans tjänster på grund av hans
andra arbetsuppgifter, så strider det ju
mot hela ämbetets idé.

Herr Herlitz bad att någon av reservanterna
skulle utveckla vad som står
på s. 12 i reservationen. Jag vet inte, om
jag vill trötta kammaren med att i detalj
gå in på det spörsmålet. Jag vill bara
säga att i JK:s roll som kronjurist måste
ingå att tillvarata kronans intressen i
olika processer. Detta sker för närvarande
i alltför liten utsträckning, och
kronans rätt blir därigenom kanske
många gånger åsidosatt. Vi hade hoppats
att i en utredning även få en
granskning av omfattningen av en kronjurists
uppgifter. Det vore önskvärt att
JK fick möjlighet att på annan person
delegera sin skyldighet att i processer
föra kronans talan, så att kronans rätt
verkligen bleve tillvaratagen.

Redan den omständigheten, att chefskapet
för åklagarmyndigheten 1917
borttogs från JK, visar ju att ämbetet inte
är odelbart. Den kommitté, som avgav
sitt utlåtande 1939 och som siktade
på en framtida uppdelning av ämbetet
på grund av processreformen, sade redan
då att utom chefskapet för åklagarmyndigheten
kunde man ifrågasätta att från
JK ta bort inspektionen över ämbetsverken.
Det finns ingenting i och för
sig som säger att samma person måste
handha inspektionen av ämbetsverken
och fungera som kronjurist

Vi har kommit fram till att situationen
inom JK-ämbetet bör föranleda åtgärder
från statsmakternas sida. JK:s
arbetsuppgifter bör utredas, och det måste
bli eu förändring, så att den person,
som sitter som kronans förtroendeman,
verkligen kan fullgöra de uppgifter som
enligt instruktionen åligger honom. Tidpunkten
är, som jag sade, lämplig nu
med tanke på den pågående JO-utredningen.
Vi reservanter kan inte finna
något skäl att uppskjuta en utredning, vi

Om utredning ang. justitiekanslersämbetet
tror inte att det kommer att ske en förbättring
av sig självt. Förbättringar
kommer sällan av sig själva. Det behövs
utredningar, och det behövs vanligtvis
kraftiga tag för att få förbättringar till
stånd.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att få inlägga en bestämd gensaga mot
vad den föregående ärade talaren sade
om att, då utskottet trodde på möjligheten
av den föreliggande balansens
nedbringande, så hade utskottet inga
som helst grunder för detta sitt påstående,
och om att justitiekanslern själv
inte heller kunde ge några förhoppningar
därom. Jag vädjar till dem som var
med i utskottet att ge mig rätt, då jag
säger att det förhåller sig tvärtom. Vi
resonerade ganska ingående om saken,
vi talade med justitiekanslern, vi funderade
och räknade. Naturligtvis kunde
varken justitiekanslern eller vi på grundval
av de föreliggande siffrorna komma
till några säkra omdömen om att då och
då skulle balansen vara avarbetad, men
det samfällda omdömet från oss och
från justitiekanslern på grundval av det
material, som vi hade framför oss, var
att vi borde satsa på den förhoppningen.
Därvid byggde vi också på att Kungl.
Maj:t skall begagna de möjligheter som
det förhandenvarande förslagsanslaget
ger att nu under en tid öka justitiekanslersämbetets
arbetsmöjligheter, så att balansen
kan nedbringas snarast.

Självklart talar vi inte om balansens
nedbringande till noll. Möjligen har detta
föresvävat fru Gärde Widemar. Det
kan ju inte förekomma i något ämbetsverk
att man liar en balans som är lika
med noll. Någon balans måste man alltid
räkna med.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgiv -

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

na reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Englund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta
konstitutions- och första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Gärde Widemar begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 33.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.

Punkterna 1—109

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 110

Om anslag till fortbildningskurs för
läkare vid barnavårdscentraler

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till avlöningar in. m. inom
förebyggande mödra- och barnavård för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 3 350 000 kronor.

I en inom andra kammaren av fröken
Liljedahl m. fl. väckt motion (11:80)
hade hemställts, att i enlighet med ett
av medicinalstyrelsen framställt förslag
7 000 kronor måtte anslås för en fortbildningskurs
för läkare vid barnavårdscentraler.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte till Bidrag till
avlöningar m. m. inom förebyggande
mödra- och barnavård för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
3 350 000 kronor;

b) att motionen II: 80 icke måtte av
riksdagen bifallas.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Vad beträffar den i motionen II: 80
berörda frågan om anordnande av en
fortbildningskurs för läkare vid barnavårdscentraler
är även utskottet av den
meningen, att en dylik kurs i och för
sig skulle fylla ett visst behov. Utskottet
vill emellertid erinra om att möjligheterna
för läkare att skaffa sig utbildning
i barnpsykiatri är så begränsade,
att det kan ifrågasättas om nu tillgängliga
lärarkrafter förslår för denna nya
uppgift- Då vidare här såsom på andra
områden återhållsamhet måste iakttagas
med statsutgifterna, har utskottet liksom
departementschefen kommit till den
uppfattningen, att behovet av ifrågavarande
kurs inte är så trängande, att medel
för ändamålet nu bör anvisas. Utskottet
kan alltså inte tillstyrka bifall
till motionen II: 80.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herr Ohlon, fröken Andersson,
herrar Sunne och Malmborg i Sköv -

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Om anslag till fortbildning

de, fröken Elmén samt herrar Widén,
Birke och Gustafsson i Skellefteå ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under b
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionen 11:80 i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva tillkänna vad i reservationen
anförts.

I det av reservanterna förordade yttrandet
hade det nyss återgivna stycket
ersatts av följande uttalande:

»Vad beträffar den i motionen 11:80
berörda frågan om anordnande av en
fortbildningskurs för läkare vid barnavårdscentraler
är även utskottet av den
meningen, att en dylik kurs skulle fylla
ett stort behov. Utan tvivel är djupare
insikter hos läkarna önskvärda om den
betydelse, som ökad förståelse för barnens
psyke och reaktionssätt i de tidigare
åldrarna har för en riktig uppfostran
och för att förebygga nervösa rubbningar.
Med hänsyn härtill och då kostnaden
för ifrågavarande kurs — 7 000
kronor — synes kunna rymmas inom
anslagsramen utan höjning av beloppet,
tillstyrker utskottet att motionen bifalles
på det sätt, att riksdagen uttalar atr
av anslaget 7 000 kronor må under nästa
budgetår disponeras för en fortbildningskurs
för läkare vid barnavårdscentraler.
»

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det rör sig här om ett
anslag på 7 000 kronor för anordnande
av en fortbildningskurs för läkare vid
barnavårdscentraler. Det är medicinalstyrelsen
som har framfört önskemål om
detta anslag. Styrelsen anser nämligen
att det är nödvändigt med djupare insikter
hos läkarna om barnens psyke i
de tidigare åldrarna för att arbetet
skall kunna bedrivas effektivt på det
mentalhygieniska fältet. Det är självfallet
fråga om en kortare kurs, och man kan
kanske säga alt den inte kan medföra
så stor fördjupning av kunskaperna, men
den skulle dock innebära att läkarna,
som ju redan har en grund att bygga på,
kan följa med utvecklingen på detta om ‘2

Första kammarens protokoll 1955. Nr 14

$kurs för läkare vid barnavårdscentraler
råde. Som väl alla känner till, anordnas
likartade fortbildningskurser för sjuksköterskorna
vid barnavårdscentralerna,
och vi reservanter menar, att det är
minst lika viktigt att sådana kurser kommer
till stånd för läkarna inom området.

Hälsokontrollen av barn har efter
hand utbyggts, så att .statsbidrag nu utgår
för barn upp till 7 år. Vid undersökningar
har det visat sig att kontrollen
av barnen är ganska allmän upp till
2 å 3 års ålder, men vid något högre
ålder blir det fråga inte bara om hälsokontroll
i fysisk bemärkelse utan också
om den psykologiska och mentalhygieniska
sidan, uppfostringssidan alltså, och
under sådana förhållanden är det önskvärt
att läkarna får både utbildning och
fortbildning på detta område.

Det är ganska intressant att läsa referat
av det betänkande som 1953 års psykologkommitté
avlämnade i går och som
finns refererat i dagens tidningar. Kommittén
understryker just vikten av en
utbildning som denna särskilt för dem
som har hand om barna- och ungdomsvården
liksom för dem som arbetar inom
den skolpsykologiska verksamheten.

Utskottet säger — och principiellt ståtutskott
och reservanter på samma sida
— att även majoriteten anser att en dylik
kurs i och för sig skulle fylla ett
»visst» behov. Det är nog det minsta
man kan säga, jag tror den skulle fylla
ett mycket stort behov. Emellertid tvivlar
utskottet på att tillgängliga lärarkrafter
förslår för denna uppgift. Det vore
ganska intressant att veta, varpå utskottet
stöder detta sin uttalande, ity att det
ju, som jag nämnde, är medicinalstyrelsen
som har begärt kursen. .Tåg föreställer
mig att denna styrelse bör veta, hur
det förhåller sig med möjligheterna att
få en sådan kurs att fungera.

Man kommer också med den gamla, eller
kanske alltför nya historien om återhållsamhet
med statsmedel. Jag är den
första att erkänna nödvändigheten därav,
men jag betonar att det här rör sig
om endast 7 000 kronor, vilka eventuellt
kan rymmas inom anslagsramen, ty denna
post ingår i ett mycket stort anslag.

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Om anslag till fortbildningskurs för läkare vid barnavårdscentraler

För att kunna anordna kursen behövs
dock riksdagens stöd. Jag förnekar inte
att också 7 000 kronor är pengar, men
pengarna kommer till en vettig användning,
och även utskottet anser ju att
ett visst behov föreligger.

Reservanterna anser det vara så betydelsefullt,
att läkarna får tillfälle att
vidareutbilda sig och ta del av utvecklingen
speciellt inom barnpsykologi och
barnpsykiatri, att vi yrkar — och jag
skall be att få göra detta yrkande till
mitt, herr talman — bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det är, som fröken Andersson
sade, här fråga om ett relativt
litet anslag på endast 7 000 kronor. Man
kan naturligtvis säga att det är en bagatell
i en huvudtitel med i runt tal 533
miljoner kronor, och även i förhållande
till det anslag som det nu närmast gäller,
3 350 000 kronor, kan man ju säga
att dessa 7 000 inte betyder så mycket.
Det är svårt att ha någon annan mening,
om man ser dessa siffror i relation till
varandra.

Nu är det emellertid en gång så, att
när de olika styrelserna och verken till
departementen inger sina petita, i detta
fall medicinalstyrelsen, har denna föreslagit
en hel rad åtgärder, som skulle
vara lämpliga att vidtaga. Så har man
i vederbörande departement fått sitta
och gallra och väga, hur mycket som
skall kunna gå på den eller den huvudtiteln.
Härvid har också denna kurs fått
läggas åt sidan, inte därför att vederbörande
departement och, som det nu närmast
gäller, utskottet skulle vara likgiltiga
för fortsatt upplysning på detta område,
utan därför att denna kurs inte
har fått plats inom anslagsramen. Medicinalstyrelsen
har föreslagit flera olika
kurser och anordningar, förstärkningar
på skilda områden, om vilka Kungl.
Maj :t har måst säga, att detta kan vi
inte ta för närvarande, utan det får vi
ligga på och se, hur det kan bli i fortsättningen.

Man måste ju säga, att om det nu är

fråga om ett litet belopp, så är det också
fråga om en mycket liten verksamhet.
Man kan ju inte påstå att det gäller någon
särskilt angelägen sak och hävda
att vården här skulle liksom försämras,
om denna kurs inte kommer till stånd.
Kursen är ju avsedd för 20 deltagare under
3 dagar. .lag är personligen ingalunda
emot upplysning i allmänhet och inte
heller när det gäller fortbildning och
upplysning av läkare. Jag vill försäkra
att inte heller utskottet i sin helhet är
emot detta, men vi har gått ut ifrån att
då Kungl. Maj :t har vägt denna fråga
och funnit att man får avstå åtminstone
för denna gången, har vi i utskottet sagt
oss att vi inte har någon anledning att
gå emot Kungl. Maj:ts förslag. Det är
väl inte uteslutet — jag rent av hoppas
det — att man ett kommande år skall
kunna sätta i gång en sådan här verksamhet,
men det får man ta ställning till
vid det tillfället.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag
under denna punkt.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Den föregående ärade
talaren ansåg att när nu Kungl. Maj :t har
måst säga nej till många andra kurser,
som har begärts av vederbörande myndighet,
så var det helt naturligt att det
blev avslag även för denna kurs i barnpsykiatri.
Han gjorde vidare gällande
att det var fråga om en liten verksamhet.
Det är en liten fråga och ingen stor
och angelägen sak, sade han. Till detta
vill jag säga att våra läkares barnpsykiatriska
utbildning ju, enligt vad som
är allmänt omvittnat, är eftersatt i vårt
land och att planer är å bane att åstadkomma
förbättringar just på denna
punkt. En av de detaljer, som ingick i
den förbättrade läkarutbildning, varom
riksdagen fattade beslut någon gång i december
i fjol, gällde just utbildningen av
barnpsykiatriker. Vi har på detta område
föga tradition att falla tillbaka på.
Man har skyllt på att det inte funnits ett
tillräckligt antal vetenskapligt utbildade
krafter vid universiteten för att bygga

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Om anslag till fortbildningskurs för läkare vid barnavårdscentraler

ut utbildningen på detta område. Medicinalstyrelsen
har därför begärt, att det
under en övergångstid skulle sättas i
gång med utbildningskurser för läkare
i barnpsykiatri.

Detta är ju en obetydlig sak ekonomiskt
sett, men jag skulle föreställa mig
att för våra barnavårdscentraler är den
fråga, som vi nu diskuterar, av ganska
fundamental betydelse. Det är lustigt att
läsa i utskottets utlåtande, att utskottet
grundar sin negativa inställning framför
allt därpå, att det råder brist på läkare
som skulle kunna svara för denna utbildning.
Det blir ju liksom ett perpetuum
mobile: vi har brist på läkare, och
då gör vi den bristen ännu större genom
att inte ordna utbildning. Det hade
varit riktigare att resonera på ett rakt
motsatt sätt: därför att det råder brist
på läkare och barnpsykiatriker, är det
angeläget att vi under åtminstone ett
övergångsskede ordnar sådana här kurser,
så att läkare, vilka skall fästas vid
barnavårdscentralerna, skall få någon
utbildning i ämnet i fråga. Det är tydligen
också på det sättet som medicinalstyrelsen
har resonerat. Jag har därför
mycket svårt att förstå den skrivning,
som utskottet har levererat.

Alla skäl talar för att riksdagen bifaller
reservationen och att alltså Kungl.
Maj :t får fullmakt att anordna en kurs
i barnspsykiatri. Ekonomiskt sett har
ärendet liten räckvidd. Någon ökning av
anslagssumman är nämligen icke erforderlig.

Jag ber. herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag vill understryka vad
den föregående talaren sagt, speciellt att
detta är en ganska viktig fråga för våra
barnavårdscentraler, låt vara att denna
kurs bara kan ta emot 20 läkare per år.
Men om den får pågå under kanske en
följd av år, så kommer det dock att bli
en ganska avsevärd del av våra barnläkare,
som blir delaktiga av denna undervisning.
Ett faktum är att våra barnläkare
— och däribland också naturligtvis

läkarna vid våra barnavårdscentraler —
har en otillräcklig utbildning, för att nu
inte säga ingen utbildning alls, i barnpsykiatri.
Därmed följer också en betydande
svårighet för läkarna att omhänderha
sådana frågor, som speciellt gäller
barnens uppfostran. Läkarna får på det
området bli autodidakter och empiriskt
inhämta de regler, som de bör handla
efter.

Även enligt min uppfattning har utskottet
presenterat en ganska egenartad
motivering. Det säges att lärarkrafterna
inte skulle räcka till. Men om man studerar
den plan, som medicinalstyrelsen
har uppgjort för denna kurs, finner man
att den omfattar tre timmars undervisning
i barnpsykologi och tre timmars undervisning
i barnpsykiatri. Det synes
mig uppenbart att även om det är ont
om lärarkrafter, kan de räcka till för
tre timmars undervisning i barnpsykiatri.
De tre timmarnas undervisning i
barnpsykologi kan sannolikt lämnas av
någon annan än läkare.

Till slut vill jag framhålla att, som reservanterna
påpekar, detta anslag kan
rymmas inom det anslagsbelopp, som utskottet
har tillstyrkt på denna punkt. Det
är alltså inte fråga om någon ökning av
anslaget, utan riksdagen behöver endast
ge Kungl. Maj:t rätt att av anslaget anvisa
7 000 kronor för detta ändamål. Det
synes mig då vara mycket snålt av utskottets
majoritet att inte kunna gå med
på denna viktiga och tämligen billiga
anordning.

Jag instämmer därför, herr talman, i
yrkandet om bifall till reservationen.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte säga många
ord i denna fråga utan vill endast påpeka,
att all vetenskaplig och framför
allt praktisk erfarenhet ger vid handen,
att ju tidigare eu särprägling hos ett
barn upptäcks, desto liittare är det alt
komma till rätta med barnets svårigheter
och få in det på rätt spår igen.

När det här begärs anslag till en kurs
för läkare vid barnavårdscentralerna, är
jag inte så optimistisk, att jag tror att vi

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Om anslag till fortbildningskurs för läkare vid barnavårdscentraler

genom denna kurs kan få till stånd eu
verklig utbildning'' i barnpsykiatri. Utbildningen
vid kursen kan emellertid
kanske bli tillräcklig för att läkarna vid
barnavårdscentralerna i tid skall kunna
upptäcka, om ett barn är särpräglat, och
då kan ju barnet remitteras till de barnpsykiatriska
rådgivningsbyråer som inrättats
och där man kan la närmare hand
om barnet.

Jag tycker det är ganska beklagligt att
statsutskottets majoritet vid sin gallring
mellan nödvändiga och mindre nödvändiga
anslag kommit att stanna för att just
detta lilla anslag skulle vara obehövligt.
Jag tror att man genom den här föreslagna
utbildningskursen kan vinna betydligt
större värden än vad de 7 000 kronor
det här är fråga om representerar.
Det kan gälla att redan från början få
in barnen på rätt spår, så att de kan
växa upp til! livsdugliga och goda samhällsmedborgare.
Om ett barns särprägel
inte upptäcks i tid, riskerar man att
det längre fram i livet kan få stora svårigheter
och att det kan bli förenat med
betydande utgifter för det allmänna att
hjälpa en sådan människa till rätta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSON, IWAR, (s):

Herr talman! Jag har kanske inte så
mycket att invända mot den senaste talarinnans
argumentering, utan jag begärde
ordet, när herr Huss påstod, att tre
timmars undervisning i detta ämne skulle
kunna medföra så stora fördelar för
kursdeltagarna. Jag är inte särskilt insatt
i den barnpsykiatriska vetenskapen,
men jag bär deltagit i många andra kurser
och vet därifrån, att om deltagarna
skall ha någon behållning av undervisningen,
måste de föra anteckningar som
de sedan studerar närmare. Jag ifrågasätter
därför, om inte den kunskap, som
det här är fråga om, kan meddelas i de
tidskrifter och det tryck som otvivelaktigt
finns inom denna vetenskap.

Vi var inom tredje avdelningen tveksamma,
om denna kurs skulle kunna fylla
en så stor uppgift som man velat

göra gällande. Det var, fröken Andersson,
anledningen till att vi använde uttrycket,
att den skulle fylla »ett visst behov».
Jag håller för min del på att den
formuleringen är riktig.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Det är kanske riktigt,
som den föregående talaren framhöll,
att det kan synas, som om det vid en
kurs som omfattar tre timmar barnpsykologi
och tre timmar barnpsykiatri inte
skulle kunna meddelas så värst mycket
kunskaper av värde för läkarutbildningen
och att dessa kunskaper måhända
i stället skulle kunna spridas genom
tidskriftsartiklar. All erfarenhet lär dock
att den personliga undervisningen av lärare
med praktisk erfarenhet och den
direkta kontakten mellan lärare och lärjungar
inte bara inom den medicinska
undervisningen utan även på andra fält
ger betydligt mer än mer eller mindre
torra referat eller mer eller mindre
grundliga diskussioner i tidskriftsartiklar.
Man får besinna att de läkare, som
det här är fråga om, dock bär hunnit förvärva
en viss praktisk erfarenhet av hithörande
ting. Om de efter inhämtandet
av denna grundläggande praktiska erfarenhet
får vissa riktlinjer i fråga om
barnpsykiatrien litet mer noggrant angivna
av en lämplig lärare, kan detta
komma att spela en rätt stor roll för
deras fortsatta verksamhet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föreslagits i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering'', i
anledning varav uppsattes samt efter gi -

Onsdagen ilen 20 april 1955

Nr 14

ven varsel upplästes ocli godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
110, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna ill—113

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11b

Anslag till abortförebyggande åtgärder

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Abortförebyggande åtgärder
för budgetåret 1955/50 anvisa ett
förslagsanslag av 175 000 kronor.

Herr GÖRANSSON (fp):

Herr talman! Frågan om abortförebyggande
åtgärder bar varit föremål för
överläggning i riksdagen för några veckor
sedan i ett annat sammanhang. Det
var när första lagutskottet avgav sitt
utlåtande över ett par motioner, vari yrkades
en översyn av abortindikationerna.
Utskottets ledamöter hade i vissa
punkter olika meningar, men det rådde
en samstämmig uppfattning om att i
fall man skall komma till rätta med
abortfrågan måste det tillgripas kraftigare
åtgärder än som för närvarande är
fallet, och framför allt måste man satsa
pengar på abortförebyggande åtgärder.
Det är för övrigt en åtgärd, som har
rekommenderats under tjugu år, redan

Anslag till abortförebyggande åtgärder
under trettiotalet när befolkningskommissionen
sysslade med spörsmålet vad
som skulle göras för att nedbringa antalet
aborter. Inrikesministern ställer
också i sin proposition sig välvillig till
tanken att intensifiera verksamheten vid
rådgivningsbyråerna och uppskattar i
likhet med abortutredningen det understödjande
arbete, som utföres vid dessa
byråer.

Det belopp, som står till förfogande
för kuratorerna vid rådgivningsbyråerna
för att avhjälpa omedelbara och överhängande
hjälpbehov, uppgår till 75 000
kronor. Hela abortklientelet omfattar
emellertid tusentals människor. Nu har
dessa byråer vissa andra medel till förfogande
i form av anslag från landsting
och kommuner — jag vet inte hur
stora de kan vara — men jag vill i anslutning
till vad som påpekades för
några veckor sedan framhålla, att ett
enhälligt lagutskott på den punkten uttalade,
att vi måste göra mycket mer än
vi hittills har gjort för att avvärja det
samhällsonda, som här existerar, och för
att hjälpa människor, som befinner 6ig
i en olycklig situation, utan dessa operativa
ingrepp. Fördelen med den ekonomiska
hjälp och det understöd, som
lämnas vid rådgivningsbyråerna, är också
att klientelet omedelbart kan få den
ekonomiska hjälpen på byråerna och
icke behöver vända sig exempelvis till
socialvårdsbvrån och där på nytt för
främmande människor rulla upp sitt
olycksöde.

När inrikesministern nu är närvarande
här i dag, har jag velat erinra om
detta. Jag har självfallet inget yrkande
på denna punkt men en önskan att inrikesministern,
när abortutredningens
förslag skall upptagas till en närmare
behandling i departementet, som jag förmodar
under höstens lopp, måtte beakta
att vi här har att göra med en företeelse
i vårt samhällsliv, där mänskliga och
etiska skäl gör att vi på allt sätt får
försöka att minska det antal operationer,
som företages för att hjälpa människor
i ett nödläge, operationer som i
många fall icke kan karakteriseras på
annat siitt än såsom nödlösningar.

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Anslag till understödjande av helikopterflyg
Häri instämde herr andre vice talmannen
Lodenins (bf).

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! För någon tid sedan
bebådade statsrådet Lindström en utredning
angående familjerådgivning över
huvud taget, och meningen torde vara
att denna utredning skall syssla även
med problem av denna art. Först sedan
utredningen kommit fram med några
förslag kan vi tänkas komma att ta upp
ärendet till behandling på nytt.

Herr GÖRANSSON (fp):

Herr talman! Med anledning av den
upplysning, som inrikesministern nu
lämnat, måste jag ju säga, att det hela
verkar litet brydsamt och beklämmande.
Vi hade nog inom utskottet tänkt oss
— i varje fall hade jag gjort det — att
man efter så många år skulle komma
fram till åtgärder av mera direkt och
omedelbar natur. Materialet finns samlat
i abortutredningen. Om denna fråga
skall bakas in i en del andra frågor om
familjerådgivning o. s. v., misströstar jag
om att den förutsättning, som vi uppställde
i första lagutskottets utlåtande,
nämligen att snabba och effektiva åtgärder
skulle vidtagas, kommer att inställa
sig, Jag vet ingenting närmare om utredningen
angående familjerådgivningen,
men jag betecknar upplysningen som
överraskande och kanske även ägnad
att väcka bekymmer.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Punkterna 115—125

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 126

Anslag till understödjande av helikopterflyg Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Understödjande av helikopterflyg
för budgetåret 1955/5(5 anvisa ett
förslagsanslag av 200 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Surine
(1:91), och den andra inom andra
kammaren av herrar Bimås och Boija
(11:120), hade hemställts, att riksdagen
måtte bevilja ett förslagsanslag på 12 000
kronor, som skulle möjliggöra en periodisk
placering av en helikopter i Norrköping,
avsedd att stå i beredskap för
angelägna transporter i Östergötlands
skärgård.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:91 och 11:120 till Understödjande
av helikopterflyg för budgetåret 1955/
56 anvisa ett förslagsanslag av 200 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson och Sunne, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:91 och 11:120 till Understödjande
av helikopterflyg för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 212 000 kronor.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Tillsammans med herr
Karl Andersson i denna kammare har
jag fogat en reservation vid denna
punkt, som ju gäller understödjande av
helikopterflyg.

När Kungl. Maj:t år 1951 uppdrog åt
flygförvaltningen att utreda frågan om
möjligheterna att använda helikopterflyg,
förutsattes att förvaltningen hade
sin uppmärksamhet riktad på angelägenheten
av förbättrade anordningar inom
hela landet för att vid behov kunna bispringa
befolkningen i glest bebodda
trakter. Uppdraget avsåg alltså en utredning
rörande en på helikopterflygning
grundad undsättnings- och räddningstjänst,
särskilt möjligheterna att vid
sjukdomsfall eller isolering på grund av
väderleksförhållanden och dylikt kunna
bispringa befolkningen i landets glest be -

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Anslag till understödjande av helikopterflyg

bodda trakter. Utredningen kom fram
till att helikoptern väl skulle lämpa sig
för våra norrländska förhållanden, där
tillgången på landningsplatser för konventionella
flygplan är mycket begränsad.
Men man hade också sin uppmärksamhet
riktad på skärgårdarna, och flygförvaltningen
rådgjorde därför inte bara
med länsstyrelserna i Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län, utan
också med länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands och Östergötlands län.
Dessa sistnämnda länsstyrelser framhöll
behovet av flygtransport med helikopter
vid inträffade svåra sjukdoms- eller
olycksfall i skärgården under den s. k.
förfallstiden, d. v. s. då isen hindrar båtförbindelse
och varken bär eller brister.

Länsstyrelsen i Östergötlands län
framhöll bl. a., att många skärgårdsbor
blir helt isolerade under längre eller
kortare tid varje år, då isarna inte är
körstarka. En helikopter skulle bli värdefull
vid räddnings- och undsättningstjänst,
särskilt efter inträffade sjöolyckor
vid kusten. Det skulle också stå i
god överensstämmelse med det allmännas
intressen, att befolkningen i skärgården
tillgodosåges på ett sätt som kunde
medverka till att minska bortflvttningen
från öarna.

För närvarande finns genom flvgförvaltningens
försorg sjuktransportplan
för ambulansflygning baserade i Luleå,
Östersund och Hägernäs. Dessutom är
helikopter placerad i Kiruna och Hägernäs.
Det finns också flera andra platser
där helikopterflygning lönar sig, och
Östermans Aero Aktiebolag har placerat
helikopter där. I Norrland kommer helikoptern
till användning under vissa delar
av året, främst under snösmältningsoch
islossningstiden, då det är svårt med
landningsmöjligheterna för flygambulanser.
Man räknar med att dessa perioder
årligen omfattar ungefär två månader,
kanske något mer. Denna beredskapstjänst
bekostas helt av statsmedel,
och det är att märka att även ersättning
för själva flygtimmarna utgår av statsmedel.

För oss som bor i län vid ostkusten
med skärgårdar, vågar jag säga att skär -

gårdarna är vårt norrlandsproblem. Inträffar
sjukdoms- eller olycksfall ute på
de isolerade öarna under den tid då isen
varken bär eller brister, kan det vara så
gott som omöjligt att inom rimlig tid få
den vårdbehövande under läkarvård.
.lag har i min motion omnämnt ett sådant
fall, som inträffade förra året. Den
sjukes anhöriga kunde inte få ut någon
läkare och vände sig därför till Östermans
här i Stockholm. Kostnaden för
en flygning dit ut skulle emellertid bli
cirka 1 800 kronor, och man måste avstå.
Läkare kom inte, och den sjuke avled senare.
Det är möjligt att utgången i alla
fall blivit sådan, men om läkare kunnat
komma inom rimlig tid, skulle kanske
ändå en möjlighet till räddning ha kunnat
föreligga.

Under påskferien hörde jag talas om
ett annat fall ute i skärgården. En man
snavade i en båt, slog huvudet i båtkanten
och föll över bord. Hans kamrater
fick upp honom så gott som genast.
Man sökte få ut läkare, men de svåra
förhållandena i skärgården just då gjorde
att någon läkare inte kunde komma
ut. Man kontaktade också i detta fall Östermans,
men det visade sig att flygningen
till denna ö skulle kosta ungefär
2 000 kronor, och de anhöriga kunde
inte ikläda sig en sådan kostnad. Utgången
blev också här, att mannen dog
innan läkare kunnat komma ut.

Det beräknades att flygningen från
Stockholm skulle kosta 500 kronor i
timmen, men om en helikopter kunde
placeras t. ex. i Norrköping under den
svåra tiden, så var flygbolaget villigt att
tillgodogöra sig endast 160 kronor per
flygtimme, detta under förutsättning att
en beredskapsersättning av 12 000 kronor
garanterades för en månad framåt.
Det är klart att läkare snabbt skulle
kunna komma till undsättning, om en
sådan stationering av helikopter kunde
ordnas, och flygresorna skulle inte bli
dyrare än att sjukkassorna, efter den
nya sjukförsäkringslagens ikraftträdande
i januari 1955, borde kunna betala kostnaderna,
vilket de ju är befriade från i
Norrland.

Jag har fått flera brev från personer,

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Anslag till understödjande av helikopterflyg

bosatta där ute på öarna. De skulle bli
synnerligen glada, om motionen kunde
bifallas och de därigenom skulle få den
säkerhet, som vinnes genom att en helikopter
placeras i deras närhet under
den särskilt svåra tiden, när isen varken
bär eller brister. Under den tiden kan
de inte komma fram inomskärs utan
måste fara utomskärs, soin det beter,
och då tar transporter till läkare alldeles
för lång tid.

Jag skall återge valda stycken av ett
brev från en man vid kustbevakningen.
Han skriver på följande sätt: »Då isen
på sina håll ej är gångbar och på andra
ställen för hård alt forcera med våra båtar,
står man ju maktlös. Detta även i
sådana fall då spaningsuppdrag utanför
jstäcket vore påkallade. Vi ha i Häradskärsområdet
så gott som hela ostkustens
fiskeflotta samlad här plus en hel del
blekingar under fiskeperioden januari—
april. Skulle någon olycka inträffa, som
kräver snabb transport till läkare eller
sjukhus, förstår envar att kritiska situationer
kan inträffa, vilka endast en flvgtjänst
kan bemästra. Helikoptern skulle
således ej enbart bli till gagn för den bosatta
befolkningen å öarna utan även för
flera hundratal fiskare från andra håll.
I samverkan med tullverkets kustbevakning
och dess kustpostering vid Fyrudden,
som är utrustad med radiostation
och jämt bemannad, skulle en helikopter
kunna utföra ett positivt arbete under
vintern till gagn för alla parter.» —
»Det har», säger han vidare, »inträffat
fall då vederbörande bar fått vara utan
både läkare och medicin. Det är dock
för sent att åstadkomma hjälpmedel då
olyckorna inställt sig. Och det bör kommas
ihåg att det här gäller människoliv,
som bör räddas. Ser man nu på den psykologiska
effekten en helikopter utgör,
finner man att öborna ju inges en trygghetskänsla
av för den omhuldade stadsbon
oanade mått. Och följden av en helikopter
i berörda områden skulle säkerligen
bli att tankarna på flyttning in till
närmaste stad eller tätort skingrades. En
skärgård utan fast bosatt befolkning skulle
få konsekvenser inom flera områden.
Jag tänker nu först på rekryteringen till

våra marina bevakningsuppgifter, där
för närvarande skärgårdsbon utgör eu
ovärderlig tillgång.»

Så långt brevskrivaren. Nu har ju visserligen
utskottet skrivit välvilligt, som
det heter, och förutsatt, att Kung], Maj:t
har sin uppmärksamhet riktad på saken.
Tillsammans med några ledamöter motionerade
jag i samma sak år 1951, och
även då skrev utskottet lika välvilligt,
alt Kungl. Maj:t skulle ha sin uppmärksamhet
riktad på saken. Nu har det gått
fyra år, och uppmärksamheten har hittills
inte varit särskilt stor. Detta ständiga
uppskov för ju med sig, att fler och
fler människor lämnar öarna där ute och
flyttar in till fastlandet. Som det påpekas
i det brev, som jag nyss citerade,
kan detta inte ur några synpunkter vara
tillfredsställande.

Vi reservanter anser, att de gynnsamma
erfarenheter, som man har av räddningstjänsten
med helikopter, bör leda
till att den successivt utbvgges till att
omfatta hela landet. Ett första steg vore
då, att riksdagen bifaller yrkandet i motionen.
Det gäller i alla fall en förhållandevis
liten summa, som avser ett behjärtansvärt
ändamål.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig och herr Karl Andersson
vid denna punkt av utlåtandet
fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Utan tvivel är det en
mycket angelägen uppgift att försöka bistå
människor, som av en eller annan
anledning råkar i svårighet på grund av
isolering under den mörka delen av året.
Utskottet har också understrukit, att det
är en angelägen uppgift att följa denna
fråga och även såvitt möjligt utveckla
den verksamhet med helikopterflyg, som
nu försöksvis har varit i gång under ett
år. När riksdagen beslutade helikopterflyg
har man utgått från att Norrland befinner
sig i en särställning, och kammaren
får väl ändå medge att så är fallet.
Såvitt man kan döma av erfarenheterna
under den korta tid, som verksamheten
har pågått, har den utfallit väl, men ti -

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Anslag till understödjande av helikoptertlyg

den torde få anses alltför kort för att
man skall våga göra ett bedömande på
längre sikt.

Anledningen till alt utskottet inte bär
kunnat tillmötesgå motionärerna blir
nog uppenbar, om jag återger klämmen
i motionerna. 1 dessa har hemställts, »att
riksdagen beviljar ett förslagsanslag på
12 000 kronor, som skulle möjliggöra cn
periodisk placering av en helikopter i
Norrköping, avsedd att stå i beredskap
för angelägna transporter i Östergötlands
skärgård».

Vi är alls inte på det klara med att
riksdagen skulle vara beredd att här anvisa
ett förslagsanslag på 12 000 kronor
utan några vidare undersökningar från
statsmakternas sida. .lag rent av ifrågasätter,
om Östergötlands skärgård är den
skärgård som bör komma i främsta rummet
när det gäller att bryta isoleringen.
.lag skulle tro att — om man undantar
Norrland — Stockholms skärgård utgör
det största problemet. Där är det den
längsta vägen från sjukhusen på fastlandet
ut till öarna, och där råder tidvis de
största svårigheterna. Stockholms löns
landsting har under flera år försökt att
bryta den isolering, som uppstått vintertid,
dels med vanligt flyg och dels på senare
tid med helikopterflyg. Landstinget
har nedlagt rätt stora pengar på detta
område, och jag tror också att det har
gjort en mycket god insats. Jag vill ifrågasätta,
om inte motionären herr Sunne
skulle ha vunnit mycket mer, om han i
Östergötlands läns landsting nedlagt sin
energi på att komplettera de sjuktransporter,
som där är organiserade, med sådana
här anordningar. Detta hade kanske
nog legat närmast till hands.

Om staten utan vidare skulle bevilja
12 000 kronor för Östergötlands läns
landsting, kan nog ifrågasättas, om man
skipar den rättvisa, som man ändå försöker
göra vid anslagsanvisningar — jag
vill inte påstå att det alltid lyckas, men
i varje fall försöker man att göra det.

Inom utskottet bar vi inte kunnat biträda
de synpunkter, som motionären
har givit uttryck åt, främst med hänsyn,
till landstingens uppgifter. Det är visserligen
här fråga om ett frivilligt åtagande

av landstingen, men det ligger nära till
hands att de fullgör denna uppgift. Därtill
kommer den betydelse sjukkassorna
har när det gäller att ersätta .sjuktransporter,
vilket ställer frågan i ett annat
läge än tidigare.

Vi har sagt, att Kung]. Maj:t utan tvivel
följer utvecklingen på detta område,
och skulle det visa sig att åtgärder inte
kan vidtas enbart av Östergötlands läns
landsting, finns den möjligheten att göra
påpekanden hos Kungl. Maj:t, som i sin
tur har att pröva ärendena och gå till
riksdagen, om det befinnes vara erforderligt.
Detta är en säkrare väg än om en
motionär här yrkar på att medel skall
anvisas för än det ena än det andra ändamålet.

Jag vill sluta med att försäkra både
reservanterna och kammaren att utskottet
ingalunda är likgiltigt inför dessa
uppgifter, men utskottet har ändå att följa
de regler och den praxis vid anslagsgivningen
som har gällt och gäller. Därför
har utskottet inte kunnat annat än
yrka avslag på den motion, som här föreligger.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Det kanske kan synas
underligt, att jag i denna fråga har reserverat
mig till förmån för en motion,
som avser en samarittjänst i Gryts skärgård
i Östergötlands län. Att jag gjort
det, bottnar kanske djupast i rent personliga
erfarenheter. Jag är kanske en
av de få i denna kammare, som har
upplevt skärgården vintertid. Det är
ofantligt inånga som gör det på sommaren,
men på vintern är det kanske inte
så synnerligen inånga som är tvungna att
göra det.

Jag har femton vintrars erfarenhet av
vad det vill säga att vara isolerad på eu
ö. På sommaren, när flyttfåglarna anländer
och när badgästerna kommer, är ön
ett paradis, men när isen gastkramar ön
och vinterstormarna härjar över skärgården,
är det inte alltid så lätt att leva
där. Detta har gjort att jag har kunnat
ansluta mig till det förslag, som molionii -

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Anslag till understödjande av helikopterflyg

rerna här har ställt, och jag ser saken
så att när vi nu har kommit så långt,
att vi med teknikens hjälp har möjlighet
att histräcka människor i nöd uie i
isolerade skärgårdar, bör vi söka utsträcka
denna räddningstjänst över hela
vårt land.

Det är alldeles riktigt, som utskottets
ärade talesman här har anfört, att Norrland
måste komma först, eftersom Norrland
har en särställning. Det är ingen
som har haft något att invända emot detta.
— Norrland har fått komma först.
Norrland har kanske nu någorlunda
hjälpligt sin samarittjänst ordnad. Därnäst
bör, säger min vän Gustaf Karlsson,
Stockholms skärgård komma i fråga.
Men inom utskottet har upplysts, att
Stockholms läns landsting redan har
ordnat sin räddningstjänst ganska tillfredsställande
och att Stockholms skärgård
följaktligen fått denna fråga löst.
Då är det enligt mitt sätt att se närmast
Östergötlands och norra Smålands skärgårdar,
som nu kan komma i fråga. Vi
har ju i den bohuslänska skärgården
dess bättre inte is regelbundet varje
vinter, men under de senaste femton
åren har vi haft osedvanligt många isvintrar,
och under den nu sist förflutna
vintern har det varit ganska besvärligt
med issituationen. Man har inte kunnat
använda något färdmedel, därför att isen
varken burit eller brustit, och helikoptern
har för första gången såvitt jag vet
fått rycka in för att transportera sjuka
till läkare. Helikoptern var då stationerad
i Göteborg, och det var möjligt att
få den, men utan den hjälpen hade den
sjuke vid det tillfället inte kunnat erhålla
läkarvård. En del öar var isolerade från
fastlandet i tre veckor, och landstingets
ambulanstjänst kunde inte få förbindelse
med folket på öarna.

Vad jag avser är att man skall utveckla
denna tjänst så att vi skall få en verklig
samarittjänst längs efter hela vårt
lands kuster med skärgård. Jag förstår
att utskottet nog har samma inställning.
Skillnaden är, såvitt jag förstår, endast
att utskottet i förlitande på Kungl. Maj:t
har ansett att Kungl. Maj:t skall utföra
detta utan att riksdagen behöver ta nå -

got ytterligare initiativ. Vi tror givetvis
alla på Kungl. Maj:t, men jag har tänkt
att det inte skulle skada saken, om riksdagen
ville göra en liten framstöt för
att kanske något kunna påskynda utvecklingen.

Jag har velat ange dessa skäl, och jag
her, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s) kort

genmäle:

Herr talman! Min gamle och gode vän,
den klare och kalle herr Andersson i
Rixö, har nu gripits av en varm medkänsla
med de människor som har blivit
isolerade, och det förstår jag. Jag går,
gunås så visst, inte heller fri från vare
sig temperament eller känsla. Men här
är det väl på det sättet, att denna känsla
kan föra litet för långt ifrån de praktiska
linjerna, och jag vill göra gällande
att herr Karl Andersson har råkat ut för
detta, ty han säger, att nu är det ordnat
i Stockholms skärgård, vilken som han
säger är den angelägnaste, och det är vi
också eniga om. Nu behövs det inte göras
mera där, säger han, och då är det
angelägnaste Östergötlands skärgård.

Jag undrar nu, vilka konsekvenser det
skulle få i Stockholms läns landsting till
hösten, om vi skulle bifalla denna motion.
De har ordnat detta, men det finns
ju ingen rimlig anledning, att om staten
ordnar saken i Östergötlands län, den
inte skulle göra det i samtliga landstingsområden,
och vi tycker alt man måste
beakta denna konsekvens. Vi vill se, i
vad mån landstingen kan och vill klara
upp saken. Utskottet är överens med motionärerna
och reservanterna om att
man bör utveckla möjligheterna att bryta
isoleringen för människor som kommer
i svårigheter, men det finns kanske
något delade meningar om de linjer som
skall följas. Vi vill nog hålla på att de
initiativ som här skall tagas hör gå över
Kungl. Maj:t och i varje fall inte genom
en direkt medelsanvisning från ett förslagsanslag
til! en viss plats, då man inte
där har förhållandena klara.

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Anslag till understödjande av helikopterflyg

Herr FRANZON (s):

Herr talman! .lag tror att jag fattat
motionären och reservanten herr Sunne
riktigt att han menar att vissa skärgårdskommuner
kan ur kommunikationssynpunkt
ha det lika besvärligt som norrlandskommunerna.
Jag har stor erfarenhet
från Stockholms läns skärgård av att
kommunerna där vintertiden inte har
det vidare bättre. ställt än i Norrland,
och då kommer man in på frågan om
vem som skall betala för flygningarna. I
Norrland bestrider staten inte endast ersättningen
till helikopterflyget per flygtimme,
utan staten betalar också ersättning
till Östermans Aero Aktiebolag för
den s. k. bercdskapstjänsten. I propositionen
nr 59 år 1954 säger ju departementschefen
ifrån att sjukkassorna inte
heller skall belastas med kostnaden per
flygtimme. Nu har Stockholms läns
landsting ett avtal med Östermans Aero
Aktiebolag angående helikopterflyg vid
de tillfällen då flygambulansen vid Hägernäs
inte kan tjänstgöra. Vi har haft
denna helikopter till vårt förfogande under
tre månader på vintern, men frågan
om ersättningen till bolaget är inte klar.
Vi har inget anslag till mera beredskapsersättningar,
vi har betalt 100 kr. per flygtimme,
men centralsjukkassan i Stockholms
län har från och med i år övertagit
ansvaret för denna ersättning per flygtimme,
men på landstingets bord ligger ett
krav ifrån Östermans Aero Aktiebolag på
12 000 kronor per månad under dessa
tre månaders tid för s. k. beredskapstjänstgöring.
Vi har ännu inte tagit
ståndpunkt till den frågan. Vi har gjort
framställning till sjukkassan om att den
skulle åtaga sig en högre ersättning per
flygtimme, och sjukkassan svarar, att
det kanske är riktigt, men att den inte
kan ta vilka kostnader som helst. Om
man skulle räkna om dessa 12 000 kronor
till en kostnad per flygtimme, så blir
det säkerligen 100—500 kronor per flygtimme.

Jag har nu begärt ordet, herr talman,
för alt säga att detta måste ordnas på
något sätt, så att sjukkassorna får bestämda
direktiv om hur mycket de får
ersätta av kostnaden för helikopterfly -

get, och att frågan, om man inte kan
komma fram på den vägen, får lösas på
annat sätt. Jag tycker att reservanterna
har rätt, då de gör gällande att staten
måste åta sig kostnaderna för beredskapstjänsten
även i andra delar av landet
än Norrland. Även utskottsmajoriteten
säger ju att ifrågavarande räddningstjänst
bör successivt utbyggas och att
man därvid bör söka sig fram. Jag tycker
därför att man, såsom reservanterna
föreslår, gott kan börja med Östergötlands
läns skärgård, även om där inte
förekommer lika stora påfrestningar
som i Stockholms läns skärgård, och sedan
får de andra länen gemensamt ta
upp frågan och se vad som kan göras.
Det bästa kanske vore att statsmakterna
ger sjukkassornas tillsynsmyndighet
sådana direktiv att sjukkassorna ger en
större ersättning till landstingen för utgifter
på detta område. Enligt de uppgifter
jag har fått från tillsynsmyndigheten,
riksförsäkringsanstalten, är man där
för närvarande mycket ovillig att gå med
på större ersättning än med 160 kronor
per flygtimme. I så fall måste staten ge
landstingen ersättning för de kostnader
som beredskapstjänsten medför.

Med denna min syn på frågan bär jag
ingenting emot att yrka bifall till reservationen.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Den sista upplysningen
i herr Franzons anförande var ju ganska
värdefull, tv den visar hur frågan
i själva verket ligger till i Stockholms
läns landsting. Detta landsting har inte
gjort mer än något annat landsting, och
man har där den uppfattningen att det
är staten som skall betala för beredskapstjänsten.
Detta landsting har visserligen,
enligt vad jag sett i handlingarna,
sedan år 1950 betalat 3 000 kronor
om året för en räddningstjänst, men den
avser ambulansflyget, och denna överenskommelse
utgår i augusti månad i
år; det är inte säkert att den kommer
att förnyas.

Jag är i likhet med herr Franzon av
den uppfattningen att det är staten som

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Anslag till understödjande av helikopterflyg

bör betala beredskapstjänsten. Från
sjukkassehåll bär försports att man där
anser att kassorna bör betala ersättningen
för utförda flygtransporter med 160
kronor per flygtimme då en sådan transport
är oundgängligen behövlig. Men om
vi skulle rekvirera en helikopter från
Stockholm i förekommande fall till Östergötlands
skärgård kom det att kosta
minst 500 kronor per flygtimme, och
man kan naturligtvis förstå, att detta
skulle medföra en alltför stor belastning
på sjukkassorna.

När jag här har nämnt att det behövs
en helikopter för transporter i Östergötlands
skärgård, så har min tanke varit
den att dess verksamhetsområde
skulle omfatta även en del av Södermanlands
skärgård och den småländska
skärgården ungefär ned till Västervik.
Därmed skulle man tillgodose de aktuella
behoven för hela denna del av skärgården,
där det på vintern ofta råder
sådana förhållanden att förbindelserna
med fastlandet endast kan upprätthållas
med hjälp av helikopter. Det finns just
inga andra delar av denna kuststräcka
som behöver komma i fråga för detta
slag av räddningstjänst, och man behöver
alltså inte befara att det skulle komma
framställningar om anslag för samma
ändamål från en mängd andra län
i denna del av landet.

Jag ber att ännu en gång få understryka
att Stockholms läns landsting tills
vidare bara har betalat flygtransporter
med 160 kronor per flygtimme och att
de 3 000 kronorna gäller flygambulanstjänsten
och inte helikoptertjänst. Landstinget
har ännu inte betalat någon helikoptertjänst
och troligen blir det sjukkassan,
som kommer att betala den.

Jag vill i detta sammanhang citera ett
uttalande i proposition nr 59 till 1954
års riksdag. Herr statsrådet, som jag nu
ser är här närvarande, uttalade bl. a.:
»Tillgången till en effektiv ambulansflygtjänst
är av utomordentligt stort värde,
då det gäller att bispringa sjuka och
skadade personer. Särskilt i de mera
glest bebodda trakterna i landet och i
skärgårdarna, där befolkningen åtminstone
tidvis lever isolerad, har möjlig -

heterna att på ett snabbt och för den
sjuke bekvämt sätt organisera sjuktransporter
med flygplan varit av största betydelse
och ofta livsavgörande.» Och
han säger vidare: »För alternativet att
grunda en räddningstjänst på av statsmedel
anskaffade helikoptrar talar
främst, att möjligheterna till samordning
med den militära organisationen
kan väntas medföra relativt små administrations-
och personalkostnader.» Jag
måste säga att dessa herr statsrådets uttalanden
faktiskt tyder på att det är
hans tanke att ifrågavarande verksamhet
bör utsträckas till alla de delar av landet
där den är av behovet påkallad, men
att han just i det sammanhanget inte
har velat gå längre än att genomföra
räddningstjänsten i Norrland.

Jag har, herr talman, inte hört något
i debatten, som kunnat komma mig att
ändra mening, utan jag ber alltjämt att
få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSON, IWAR, (s):

Herr talman! Jag ber först och främst
att få understryka vad herr Karlsson i
Munkedal anförde, nämligen att vi i
varje fall inom tredje avdelningen av
statsutskottet hyser ett livligt intresse för
att denna fråga bringas till en mera vittgående
lösning än den hittills har fått.
Jag erinrar om att det var på tredje avdelningens
förslag som räddningstjänsten
i Norrland kom till stånd, och det
bevisar ju att vi hyser intresse för saken.

Att vi inte kunnat tillstyrka motionärens
yrkande beror på att hans framställning
var alltför lösligt hopkommen.
Motionären har inte heller i sitt anförande
här berört frågan om huvudmannaskapet
och om vem som skulle handha
verksamheten. Inte heller i reservationen,
vare sig i motiveringen eller i
klämmen, har han på något sätt angivit
hur därmed skulle förfaras.

Vad sedan herr Franzons resonemang,
beträffar så är det ett hittills olöst problem
hur stor del av kostnaderna för
flygningarna som sjukkassan bör betala,
men jag instämmer med herr Franzon

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Anslag till understödjande av helikopterflyg

om att det är synnerligen önskvärt att
det snarast möjligt klarlades vad sjukkassan
skall betala.

Men jag återkommer till motionen, och
jag måste i likhet med herr Karlsson i
Munkedal säga, att så lösligt som den är
formulerad, kan vi väl inte gärna bifalla
reservationen. Trots att jag hyser
livligt intresse för denna verksamhet och
förstår skärgårdsbefolkningens svårigheter,
yrkar jag utan minsta tvekan bifall
till utskottets förslag.

Herr SUNNE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte gå med på
vad den föregående ärade talaren sade
om att motionen är lösligt formulerad.
Huvudmannaskapet borde naturligtvis
ordnas för oss precis som det är gjort
i Norrland, där länsstyrelserna har träffat
överenskommelser med staten och
med Östermans. .lag kan inte förstå att
jag hade behövt vidröra den saken. Här
vore det kanske bättre med länsstyrelsen
än med landstinget, eftersom vi i Östergötland
har en stor stad som står utanför
landstinget.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! När jag tillsammans med
några andra ledamöter i denna kammare
i slutet av 1940-talet väckte en motion,
där vi hemställde om utredning angående
helikopterflyg för räddningstjänsten
framför allt i övre Norrland, kunde
vi tacksamt notera, att statsutskottet enhälligt
tillstyrkte denna hemställan. Utredningen
kom till stånd, och dess resultat
redovisades av Kungl. Maj:t år
1951. Det hela ledde till att helikopterflyg
stationerades i Kiruna och i Östersund.
Men tyvärr har ännu inte något
sådant flyg stationerats i Västerbottens
län, där det framför allt behövs för lappmarken.
Här diskuteras nödvändigheten
av helikopterflyg i räddningstjänsten
särskilt för de områden där man inte
kan komma till undsättning på annat
sätl. Det är ju naturligt att man därvid
tänker, utöver Norrlands fjällvärd och
glesbebyggda områden, även på öarna i

vårt lands skärgård, där befolkningen
under vissa tider av året är avstängd
från möjligheten att få hjälp vid sjukdom
eller olycksfall. Men tyvärr har vi
fortfarande uppe i Västerbottens län stora
områden, som väntar på att få eu
station för räddningstjänst. Jag behöver
bara nämna en kommun i Västerbotten
— Vilhelmina med sina 87 kvadratmil är
större än Skaraborgs län. I Västerbotten
har vi också Tärna, Sorsele och Stensele.
Inte minst på grund av de nu pågående
sjöregleringarna, inom dessa områden
som gör att isarnas bärighet vintertid
blir sämre och sämre, så att befolkningen
där, som saknar andra framkomlinga
färdvägar, ofta kommer i en mycket svår
situation.

Herr talman! Jag begärde ordet främst
för att vädja till Kungl. Maj:t att vid
kommande utbyggnader av helikopterflyget
även tänka på Västerbotten, så att
en räddningstjänst stationeras där.

Jag kommer, herr talman, att rösta
med reservationen, ty jag har den bestämda
uppfattningen att när det gäller
att rädda människoliv måste samhället
gripa in, om den enskilde inte ekonomiskt
mäktar det, och genom räddningstjänsten
försöka att ge folket en lugnare
och tryggare tillvaro. Detta är tillräcklig
motivering för mig att stödja reservationen
även om starka skäl kan anföras
från utskottets majoritet. Det belopp som
det här rör sig om, 12 000 kronor, tror
jag är välplacerade pengar. Jag hoppas
alt Kungl. Maj:t tar frågan under förnyat
övervägande och försöker ordna det så
att iiven folket i Västerbottens fjällvärld
kan få bättre hjälp vid de sjukdomsfall
och olycksfall som inträffar i ödebygderna
under de tider av året, när man inte
kan nå dem på annat sätt än genom helikopterflvg.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman: Vad herr Sunne nyss
läste upp ur fjolårets statsverksproposition
ger ju klart vid handen, att regeringen
anser det vara utomordentligt
angeläget att ordna sjuktransporter med
helikopter. Jag anser att det överhuvud -

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Anslag till understödjande av helikopterflyg

taget är nödvändigt för det allmänna
att inskrida för att bryta isoleringen för
avlägset boende människor och för folk
ute i kustbandet under tider när de har
svårt att annars komma fram. Detta gäller
naturligtvis i all synnerhet vid sjukdomsfall.
För den skull har ju också en
försöksverksamhet igångsatts. De försök
som nu pågår i Norrbotten började dock
så sent som i höstas. Så långt man i dag
kan se har emellertid försöken utfallit
väl, och skall det vara någon mening
med en försöksverksamhet, måste man
naturligtvis fullfölja verksamheten, om
försöken ger anledning därtill. Min mening
är i varje fall att så bör ske. I ett
sådant sammanhang kommer givetvis
frågan om helikopterflyg åt både Västerbottens
lappmark och kustbandet upp till
behandling.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag anser att landstinget
bör vara huvudman, och jag går ut ifrån
att landstinget i Östergötlands län liksom
också Kalmar läns norra landsting kommer
att organisera sådan verksamhet,
om det finns utsikter att få statsbidrag.
Detta innebär givetvis, att även Stockholms
läns landsting får möjligheter till
statsbidrag. I den mån sjukkassan kommer
att ingripa ekonomiskt, kommer väl
detta att gälla hela landet. Jag förmodar
att det blir lika i alla landstingsområden.

Sedan kommer jag till det som jag närmast
begärt ordet för att säga. Utskottets
talesman har mycket kraftigt poängterat,
att utskottet inte kunde tillstyrka ett förslagsanslag
på ytterligare 12 000 kronor.
Men vad är skillnaden? Utskottet föreslår
ett förslagsanslag på 200 000 kronor,
reservanterna föreslår ett förslagsanslag
på 212 000 kronor. Skillnaden avser
beloppet. Det är inte alls någon skillnad
i anslagens form eller användning.
Man bör kunna bifalla reservanternas
förslag lika gärna som utskottets. I båda
fallen gäller det ett förslagsanslag. Skillnaden
är 12 000 kronor.

Herr BERGH (li):

Herr talman! Att argumentationen i en
fråga som denna kan bli känslobetonad

framgick speciellt av vad herr Karl Andersson
i Rixö sade i sitt första anförande
och senast av vad herr Svedberg från
Västerbotten sade. Men om detta är både
naturligt och förklarligt, kan det ju
inte därmed sägas om oss andra, som
håller på utskottets linje, att vi inte skulle
behjärta svårigheterna för de människor
som det här är fråga om. Det
finns ju, om man så vill, svart på vitt
på den saken i majoritetens skrivning.
Men hur mycket man än behjärtar de
svårigheter som helikopterflyget avser
att avhjälpa, måste man ändå begära att
få veta något om hur verksamheten tankes
ordnad, innan man utsträcker den
såsom motionärerna och reservanterna
föreslår. När det finns så pass oklara
punkter som frågan om själva organisationen,
är ju redan detta en anledning
till att vänta och se. Innan organisationsfrågan
är utredd är det onekligen, trots
vad herr Karl Andersson sagt, litet egendomligt
att man här begärt ett förslagsanslag,
därför att ett sådant fall skall
ju dock förknippas med anslagsgrunder,
så att man vet hur anslaget skall förbrukas.

Reservanternas förslag är alltså något
oklart, och jag vill i detta sammanhang
stryka under vad statsrådet Hedlund
nyss sade, nämligen att den verksamhet,
som riksdagen beslöt i fjol, har pågått
bara några månader och att man, innan
man utvidgar denna i och för sig behjärtansvärda
verksamhet, väl ändå måste
ha någon tids erfarenhet för att bedöma,
vilken organisation som är den
lämpligaste. Därtill kommer, att frågan
om hur kostnaderna skall fördelas, genom
direkta anslag och via sjukkassorna,
inte är löst.

Jag menar alltså, herr talman, att lika
väl som jag i fjol röstade för att vi skulle
få helikopterflyg i Norrbotten, måste
jag vara positivt inställd till liknande
anordningar i andra delar av landet.
Men när vi har börjat experimentera ut
en organisationsform där uppe, bör vi
låta erfarenheterna från denna verksamhet
komma fram, innan vi fortsätter. Så
snart så skett är jag för min del beredd
att stödja tillkomsten av helikopterflyg

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Anslag till understödjande av helikopterflyg

inte bara i Östergötlands skärgård, utan
också i de andra skärgårdarna i landet.
Men nu ligger inte frågan så till, att man
gärna kan biträda reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord med anledning av herr Anderssons
anförande. Han sade att det inte är
någon skillnad mellan reservanternas
yrkande och utskottets yrkande i fråga
om förslagsanslagets innebörd. Men det
måste väl ändå föreligga den skillnaden,
att i fråga om de 200 000 kronorna, som
utskottet tillstyrker, föreligger det ett avtal
och uppdragna linjer för verksamheten,
under det att man inte vet någonting
om användningen av det anslag på
ytterligare 12 000 kronor som reservanterna
förordar. Det måste enligt mitt
sätt att se vara en mycket väsentlig skillnad.

Jag förstår mycket väl, att herr Franzon
yrkar bifall till reservationen. Han
vill gå köksvägen och för Stockholms
läns landsting få del av kakan. Det begriper
jag mycket väl, så det var ingen
överraskning för mig, men jag tycker
kammaren bör ta under övervägande om
man verkligen på det sättet skall ordna
denna sak eller om man inte hellre bör
gå den traditionella vägen att först göra
en undersökning, så att man får reda på
vad det skall kosta.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag skulle vilja vända
mig med en replik mot herr Berghs yttrande.
Herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet yttrade nyss, att
erfarenheterna visat sig vara mycket
gynnsamma, och det är väl en klar deklaration
om att man redan nu från
Kungl. Maj:ts sida ser att frågan har sin
speciella aktualitet. Detta borde väl så
mycket mer motivera ett bifall till den
reservation som här föreligger. Det gäller
inga stora belopp, men man skulle vinna
en viss trygghet för befolkningen
inom Östergötlands skärgård.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag är delvis förekommen
av herr Svedberg. Jag tänkte också
gentemot herr Bergh säga, att inrikesministern
ju uttalade, att man hade
mycket gynnsamma erfarenheter av helikopterflyget.
Under sådana förhållanden
behöver man väl inte invänta ytterligare
resultat.

Man frågar hur det skall organiseras,
men den frågan blir väl aktuell först
när saken är beslutad. Östermans uppger,
att de har möjlighet att ställa en
helikopter till förfogande — som motionär
sökte jag kontakt med dem och fick
då det beskedet. Sedan måste det väl bli
en förhandlingssak mellan å ena sidan
Kungl. Maj:t och länsstyrelsen eller
landstinget — vilken det nu är som skall
bli huvudman — och å andra sidan helikopterbolaget.
Den saken anser jag inte
på något sätt bör ligga i vägen.

Jag vill emellertid påpeka, att det är
av mycket stor vikt att någonting göres
snart. Den ständiga avflyttningen från
skärgården gör, att om man dröjer för
länge, finns det just inte något folk kvar,
och då är det ju ingen idé att ordna med
allt detta.

Herr BERGH (h) kort genmäle:

Herr talman! Man torde kunna påstå,
att både herr Sunne och herr Svedberg
lägger in litet mera i statsrådet Hedlunds
yttrande än vad man rimligen kan göra.
Han sade, såsom herrarna refererade, att
erfarenheterna var gynnsamma, men det
betyder väl ändå inte utan vidare att
vi har tillräckliga erfarenheter. Frågan
är här i vad mån vi har erfarenheter att
bygga på när det gäller att finna den
lämpliga organisationen för helikopterflyg
i Östergötlands skärgård. I fjol
hade vi en bestämd organisationsplan
att ta ställning till, när det gällde anordningarna
i Norrbotten. Men varken
motionärerna eller reservanterna har
presterat något i den vägen här, och
hur gynnsamma erfarenheterna än iir av
den verksamhet som pågår i Norrland,
säger de i och för sig ingenting om vilken
organisationsplan herrarna tänkt

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Anslag till Stockholms stadsmissions nykterhetsvårdsbyrå

sig i detta fall, trots att de begär ett
förslagsanslag.

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(bf):

Herr talman! Jag har närmast begärt
ordet i denna fråga för att med några
ord tala om, varför jag inte kan följa
reservationen, trots att jag tillhör Stockholms
läns landsting.

Jag tycker att detta är mera en principfråga
än en anslagsfråga. Det gäller
en ökning på 12 000 kronor, och nog
förefaller det mig att man skulle frångå
riksdagens principer och praxis om man
beviljade ett anslag för att medverka till
helikopterflyg inom ett visst speciellt
område, innan man vet vare sig hur organisationen
skall bli eller hur ersättningen
skall utgå.

Herr Franzon redogjorde, tyckte jag,
mycket bra för hur saken ligger till i
Stockholms län, men det framgick att det
inte är klart vad sjukkassan skall betala.
Kostnaden fördelar sig på ersättning
för den beredskap som skall hållas
och ersättning per flygtimme. Vi är väl
alla överens om — jag har inte hört
någon annan mening — att denna fråga
måste ordnas så, att alla de som är i
behov av hjälp skall kunna få all den
hjälp de behöver. Men nog förefaller
det mig som om det bör klarläggas hur
betalningen skall utgå.

Vad särskilt beträffar Östergötlands
läns landsting förefaller <Jet mig att
detta landsting skulle kunna handla på
samma sätt som Stockholms läns landsting
har gjort. Jag kan inte förmoda att
12 000 kronor om året under någon tid,
till dess frågan är klarlagd, skulle spela
någon större roll för Östergötlands läns
landsting, men att just för detta område
nu fatta ett beslut i enlighet med reservanternas
förslag, då hela den långa
kuststräckan har praktiskt taget samma
behov, förefaller mig vara att gå händelserna
i förväg. Det är i anledning
därav, som jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med

de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
126, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sanne begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 45.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 127—153

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 154

Anslag till Stockholms stadsmissions
nykterhetsvårdsbyrå

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Stockholms stads -

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Anslag till Stockholms stadsmissions nykterhetsvårdsbyrå

mission för viss alkoholistvårdande
verksamhet för budgetåret 1955/56 anvisa
ett anslag av 10 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Göransson
m. fl. (1:228) och den andra
inom andra kammaren av herr Rimmerfors
in. fl. (II: 345), hade föreslagits, att
riksdagen skulle besluta, att anslaget till
Stockholms stadsmissions nykterhetsvårdsbyrå
för budgetåret 1955/56 skulle
utgå med 20 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 228 och II: 345 till Bidrag
till Stockholms stadsmission för viss alkoholistvårdande
verksamhet för budgetåret
1955/56 anvisa ett anslag av
10 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Sunne, Jacobsson, Skoglund i
Doverstorp och Malmborg i Skövde, fröken
Elmén samt herrar Widén, Onsjö,
och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
228 och 11:345 till Bidrag till Stockholms
stadsmission för viss alkoholistvårdande
verksamhet för budgetåret
1955/56 anvisa ett anslag av 20 000 kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Uen fråga vi här behandlar
är ingen stor fråga, men den är dock
av betydelse på det område den berör.
Det anslag det här gäller till Stockholms
stadsmissions nykterhetsvårdsbyrå har
utgått alltsedan denna verksamhet startades
år 1948. Anslaget har utgått oförändrat
med 10 000 kronor per år. Verksamheten
är emellertid inte oförändrad,
utan den har flerdubblats under den lid
som har gått. Under första halvåret 1918
hade man på byrån 182 konsultationer,
och år 1953 hade man under samma tid
:t Första kammarens protokoll 1955. Nr 14

903 konsultationer. Vid byrån har anställts
läkare, sjuksköterskor och annan
personal, och byrån har alltså möjlighet
att bedriva en fullständigt sakkunnig och
ur alla avseenden vederhäftig rådgivning
och hjälpverksamhet på detta område.
Det är alldeles självfallet att kostnaderna
ökat i motsvarande grad.

Av statsverkspropositionen framgår
att kungl. socialstyrelsen hos Kungl.
Maj:t föreslagit en ökning av anslaget
till 20 000 kronor, vilket yrkande även
framförts i motionerna 1:228 och II:
345. Att yrkandet om höjning gjorts av
socialstyrelsen bör vara en borgen för
att verksamheten anses ligga i linje med
den upprustning av nykterhetsvården,
som beslutats av 1954 års riksdag.

Det gäller här en verksamhet som av
statsmakterna bedömes som synnerligen
angelägen, och jag tror jag vågar säga
att alldeles oavsett vilken ståndpunkt
man har beträffande de nykterhetspolitiska
åtgärderna, är man enig om att
alla de åtgärder bör vidtagas och alla de
resurser utnyttjas, som kan stå till förfogande.
Det är ju också ett område, där
statsmakterna har lämnat och kommer
att lämna mycket betydande ekonomiska
anslag.

Jag tror också att man vågar säga att
det på detta område kommer att bli
svårt för de officiella organ, som skall
handha verksamheten i fortsättningen,
att fylla de personella resurserna. Det
är därför i hög grad angeläget att se till
att det organ, som har en samlad erfarenhet
och som redan är i verksamhet,
också får möjlighet att fortsätta denna
verksamhet och om möjligt utöka densamma.
Samtidigt får man ju också därmed
möjlighet att stimulera frivilligt
verksamma krafter på detta område, vilket
inte heller bör underskattas.

Jag ber, herr talman, att med denna
korta motivering få yrka bifall till den
vid denna punkt fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag skulle vilja med några
ord bringa i erinran tillkomsten av
detta anslag. Det tillkom 1947 på grund -

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Anslag till Stockholms stadsmissions nykterhetsvårdsbyrå

val av en enskild motion, som av utskottet
remitterades till dåvarande nykterhetsvårdsutredningen
med landshövding
Bergquist som ordförande. I sitt yttrande
anförde nykterhetsvårdsutredningen
ganska kritiska synpunkter mot
förslaget att staten skulle lämna anslag
på detta sätt till ett dylikt mera isolerat
företag, men utredningen förordade
ändå ett engångsanslag till verksamheten
såsom ett slags experimentverksamhet.
Man ville se vad den kunde
komma till för resultat. Utskottet gick
på den motiveringen med på att förorda
bifall till den motion som då hade väckts
om att stadsmissionen skulle få ett anslag
på 10 000 kronor.

År 1948 hade anslaget inte upptagits
i huvudtiteln, men en motion väcktes
om att det skulle beviljas. Utskottet upprepade
då ännu en gång sin motivering
att detta måste betraktas som »en experimentverksamhet
under den pågående
utredningen», såsom utskottet ordagrant
skrev. När utredningen blivit färdig
och riktlinjerna för verksamheten
klarlagts, kunde man alltså räkna med
att inget anslag skulle utgå till stadsmissionen.

Nu har emellertid Kung. Maj:t, och
då närmast inrikesministern, i huvudtiteln
sedan 1949 tagit upp ett anslag
för detta ändamål. Ingen bestrider naturligtvis
att denna verksamhet fyller
en uppgift. Utskottet har därför också
tillstyrkt det av Kungi. Maj:t begärda
anslaget. Den av motionärerna och reservanterna
anförda motiveringen för en
anslagshöjning strider emellertid uppenbart
mot den motivering som riksdagen
hade när anslaget första gången
beviljades. Om man konsekvent skulle
följa den argumentation som fördes 1947
och 1948 borde man egentligen yrka avslag
redan på det i huvudtiteln upptagna
anslaget på 10 000 kronor. Ingen ämnar
nu naturligtvis göra det, men mot
den anförda bakgrunden bör det väl
vara klart att vi inte gärna kan vara med
om att öka anslaget. Utskottet kan så
mycket mindre medverka härtill som
det har den uppfattningen, att om det
behövs ett ökat anslag bör stadsmissio -

nen kunna få pengar från Stockholms
stads anslag för nykterhetsvård, vartill
staten bidrager med betydande belopp.
Man bör enligt utskottets mening inte
utan vidare utvidga anslagsgivningen
till en så lokalt begränsad verksamhet
som det här är fråga om.

Med dessa ord som motivering för utskottets
hemställan ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr GÖRANSSON (fp):

Herr talman! Jag skall tillåta mig att
knyta några korta reflexioner till herr
Karlssons i Munkedal anförande.

Jag vill då först påpeka, att den institution
som det här gäller är en pionjärinstitution
i vad gäller inrättandet av
medicinska lijälpstationer för alkoholister.
Den började sin verksamhet 1947. I
det betänkande som avgavs år 1948 av
nykterhetsvårdskommittén framhölls, att
detta exempel borde vinna efterföljd både
i Stockholm och på andra orter i landet,
att det alltså borde inrättas särskilda
kliniker vid sjukhusen.

Herr Karlsson i Munkedal anser nu att
detta anslag egentligen inte längre borde
utgå därför att riksdagen i sin argumentering
1947 och 1948 utgick ifrån att det
skulle vara ett engångsanslag. Herr
Karlsson anser visserligen att det inte
kan komma i fråga att nu helt avslå detta
anslag men han menar, att stadmissionen
bör nöja sig som hittills med 10 00(1
kronor.

Vad riksdagen anförde 1947 och 1948
kan väl emellertid inte vara absolut bindande
i år. Då stod man vid begynnelsen
av en verksamhet, om vars framtida
utveckling man inte hade så stor kännedom.
Sedan har det ursprungliga experimentet
i Stockholm vunnit efterföljd i
både Stockholm och landsorten. Särskilt
i Stockholm har det inrättats flera kliniker
vid sjukhusen för alkoholskadade.
Den klinik, som det här närmast gäller,
är emellertid av ett särskilt slag, då den
drives av en privat institution. Denna
åsamkas årligen en förlust av 18 000—
20 000 kronor för att kunna hålla verksamheten
i gång.

Utskottsmajoriteten använder enligt

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Anslag till Stockholms stadsmissions nykterhetsvårdsbyrå

min mening en alltför yvig argumentering
för att avvisa förslaget om höjt anslag.
Utskottet säger, att med hänsyn till
den återhållsamhet som är ofrånkomlig
i nuvarande statsfinansiella läge och under
hänvisning till vad som ges åt nykterhetsnämnderna
finner sig utskottet inte
kunna tillstyrka bifall till en uppräkning
av anslaget från 10 000 till 20 000
kronor. Jag tycker nog att utskottet använder
ett onödigt kraftigt vapen för att
skjuta sönder motionärernas begäran om
denna anslagsökning.

Vad skulle inträffa om stadsmissionen
lade ned sin byrå? Jo, de som för närvarande
söker sig till stadsmissionen
finge då naturligtvis söka sig till de kliniker
som finns vid S:t Eriks och S:t
Görans sjukhus samt Södersjukhuset.
Men nu är det ju så med dessa alkoholister,
som det ofta är med människor som
kommit i kläm på ett eller annat sätt,
att de är väldigt misstänksamma mot det
allmännas organ. Det är därför angeläget
att det finns en möjlighet för dem att så
att säga slinka in och få hjälp utan att
behöva vända sig till det allmänna. Förhållandet
är detsamma när det gäller lagöverträdare
av olika slag. Denna misstänksamma
inställning mot det allmännas
organ må vara hur ogrundad som
helst, men faktum är att den finns. Några
av de hjälpsökande som nu vänder
sig till stadsmissionen skulle troligen
vända sig till de vanliga klinikerna vid
sjukhusen, men en hel del skulle säkert
utebli. Därigenom skulle vi gå miste om
den chans som vi alla betraktar som så
värdefull, nämligen att över huvud taget
komma i kontakt med det klientel som
är i behov av hjälp.

Stadsmissionen har inte sagt att de
tänker lägga ned denna verksamhet, ehuru
den, som jag nämnde, medför en direkt
årlig förlust på 18 000 å 20 000 kronor,
vartill kommer att en mängd pengar
går ut i form av understöd, hjälp till inackordering
o. s. v. Stadsmissionen har
alltså inte dragit sig undan med hänvisning
till sill hårt ansträngda ekonomi,
utan den fortsiitter att driva denna klinik,
som är behövlig och som bör understödjas.

Det är en pionjärverksamhet som här
bedrives, och den bedrives så billigt, att
det inte finns någon möjlighet att kunna
uppbringa i vårt land en klinik som klarar
sig med så små resurser. Den tillhandahåller
hjälp åt 416 alkoholister vid
2 000 besökstillfällen för en kostnad för
det allmänna av 10 000 kronor. Det har
ibland förvånat mig hur staten ofta intar
en rätt avvisande hållning till privata
institutioners hjälpverksamhet. Staten
är beredd alt betala pengar till sina egna
institutioner, och det går rätt stora belopp
dit, men när enskilda institutioner
erbjuder sig att frivilligt lämna en fullgod
hjälp, därest staten lämnar ett litet
bidrag, så är det ett, såsom jag tycker,
alltför ofta återkommande drag från statens
sida, att man säger att någon ökning
av bidraget inte kan komma i fråga.

Anslaget till stadsmissionen bestämdes
år 1947 till 10 000 kronor. Det har därefter
inte någon gång uppräknats, trots
penningvärdets fall. Att socialstyrelsen
under många år påyrkat en ökning bör
i och för sig vara en garanti för att verksamheten
är behövlig och bör fortsättas.
Arbetet bedrives vidare i nära samarbete
med nykterhetsnämnden i Stockholm
och åtskilliga kommunala myndigheter.

När jag så ser på framtiden, ter sig för
mig — det vill jag inte undanhålla kammaren
— det som kommer att ske i höst
rätt oroväckande. Man får brev och man
får besök av hustrur och andra, som
undrar hur det egentligen skall bli. Vi
kan ju inte hoppas annat än att farhågorna
skall visa sig ogrundade, men i
allt fall bör vad som kan göras för att
hjälpa också bli gjort. När nykterhetsnämnderna
nu kunnat få 3,6 miljoner
kronor under föregående punkt i betänkandet,
tycker jag nog att staten under
den punkt, som vi nu diskuterar, bör visa
sin erkänsla mot stadsmissionens ständigt
förlustbringande verksamhet, som
är av stor social betydelse, genom att gå
med på en ökning av anslaget med 10 000
kronor. Man säger i dag, och det med
full rätt, att nykterhetsfrågan i detta nu
iir vårt lands stora sociala fråga.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Anslag till Stockholms stadsmissions nykterhetsvårdsbyrå

Herr ANDERSON, IWAR, (s):

Herr talman! Det är väl ingen som vill
bestrida att denna organisation har en
mycket betydelsefull uppgift. Men vid
utskottsbehandlingen slog det mig, att
det här dock är fråga om en organisation
inom Stockholms stad och som alltså
inte omspänner hela landet. Den närmast
efterföljande punkten i utlåtandet
gäller bidrag till Länkrörelsen. Den rörelsen,
som utövar en mycket välsignelsebringande
verksamhet över hela landet,
får inte mer än 15 000 kronor i anslag,
och Stadsmissionen, som nu föreslås
få ännu mer, är som sagt en organisation
inom Stockholms stad. Utskottet
har frågat ledningen inom stadsmissionen,
om den någonsin har gjort framställning
till Stockholms stad om anslag.
Vi har fått ett nekande svar på den frågan.
Jag vill erinra om detta sakförhållande.
När herr Göransson sedan kritiserar
utskottet för att det åberopar ekonomiska
skäl, så kan jag delvis ge herr
Göransson rätt i att det här gäller ett
ganska obetydligt belopp, bara 10 000
kronor. Men om stadsmissionen gjorde
en framställning till stadsfullmäktige i
Stockholm, så är det måhända möjligt
att stadskollegiet där inte är så njuggt
på pengar, som staten nödgas vara i detta
fall.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Vi har inom tredje avdelningen
sökt att komma fram till ett
så enigt utskottsutlåtande som möjligt,
och mitt namn återfinnes endast under
denna reservation. Anledningen till att
jag biträtt reservationen är att i det försämrade
läge, som vi befarar skall inträffa
på nykterhetens område i höst,
bör alla goda krafter mobiliseras för att
åtminstone i någon mån hjälpa människorna
i de svårigheter, som med all säkerhet
kommer att möta. Jag ber därför,
herr talman, att få stryka under vikten
av att i detta läge stadsmissionen får
tillräckliga ekonomiska resurser för att
kunna fortsätta och fullfölja sin nykterhetsvårdande
verksamhet.

När man säger att Stockholms stad
också har skyldighet att lämna ekonomiskt
stöd, skall jag inte bestrida det.
Men det är väl ändå på det viset, att
det är så många människor från hela
landet som samlas i Stockholm och av
olika anledningar behöver tas om hand.
Detta motiverar till fullo att vi i år ger
det av reservanterna tillstyrkta anslaget.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Boman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
154, röstar

Ja;

Det, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Boman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Anslag till hindrande och uppdagande av spioneri m. m.

Ja — 91;

Nej — 44.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 155—184

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 185

Anslag till hindrande och uppdagande av
spioneri m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 263 och
II: 299 till Kostnader för särskild polisverksamhet
för hindrande och uppdagande
av spioneri m. m. för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
6 558 000 kronor, vilket innebar en anslagshöjning
av 103 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:263,
av herr Norling, och II: 299, av herr Senander,
hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att förevarande anslag under
budgetåret 1955/56 skulle utgå med
oförändrat belopp, 6 455 000 kronor.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Under denna punkt föreligger
en kommunistisk motion, i vilken
vi yrkar att samma anslag, som utgår
under innevarande budgetår, också
skall fastställas för nästa budgetår.

Med den motion, som här föreligger,
har vi önskat fästa uppmärksamheten på
den utveckling, som denna polisorganisation
fått. När denna polisverksamhet
tillkom för att ersätta den under kriget
av polisministern tillsatta säkerhetstjänsten,
anslogs 1,5 miljon kronor för dess
verksamhet. Anslaget är för närvarande
uppe i G 455 000 kronor, och med föreslagen
ökning kommer det att stiga till
6 558 000 kronor. Under tio år har anslaget
till denna verksamhet mer än fyrdubblats
och utgör nu omkring två tredjedelar
av det anslag, som utgick till den
år 1945 upplösta säkerhetstjänsten.

Utskottet säger i sitt utlåtande till motionen,
att det inhämtat upplysningar om

hur de anvisade anslagen utgår till polisorganisationen.
Utskottet har icke något
att invända mot detta och inte heller
mot den begärda ökningen av anslaget.

Ja, det är nog gott och väl att utskottet
får reda på hur de anslagna medlen
användes, men utskottet har i likhet med
Kungl. Maj :t inte kommit med någon redovisning
till den anslagsbeviljande parten,
nämligen riksdagen. Med vetskap
om hur denna polisorganisations företrädare
svällde ut och erhöll höga anslag
utan att riksdagen, då som nu, visste
vartill pengarna användes, är det väl
inte att förundra sig över om vi anser
att riksdagen någon gång och i någon
form borde få en redovisning över hur
anslagen användes.

Ansåg Kungl. Maj :t och riksdagen år
1945, att 1,5 miljon kronor var tillräckligt
för att omedelbart vid krigsslutet
starta den nya polisorganisationen
för att hemligt övervaka landets säkerhet,
är det ofattbart att, efter fred i tio
år, denna organisation skulle kräva två
tredjedelar av de anslag, som dåvarande
säkerhetspolis uppbar, när Sverige var
omgivet av krigförande stater på alla sidor.

Med denna korta motivering vill jag,
herr talman, yrka bifall till motionen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Under min första riksdagstid
— jag var då ledamot av medkammaren
— var det vid ett tillfälle en
av de äldre ledamöterna, som stod upp
och sade: »Det jag nu skulle vilja säga
passar inte i tryck. Jag måste därför
avstå från att yttra mig.»

Det är inte utan att jag just nu besjälas
av ungefär samma känsla. Jag
tror inte att denna fråga bör diskuteras.
Själva saken är mest betjänt av att vi
utan vidare resonemang avslår motionen
och bifaller utskottets förslag.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
förslag.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag beklagar att det, som
herr Karlsson i Munkedal egentligen

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Anslag till utbildnings- och övningsverksamhet vid civilförsvaret

skulle ha velat säga, inte passar i tryck
och nöjer mig för övrigt med att instämma
i hans yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 186—190

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 191

Anslag till utbildnings- och övningsverksamhet
vid civilförsvaret

Under punkten 204 av elfte huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Utbildnings- och övningsverksamhet för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 6 850 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Sundelin och Boman (1:346) och den
andra inom andra kammaren av herr
Stranclh m. fl. (II: 410), hade föreslagits,
att riksdagen till Utbildnings- och övningsverksamhet
under förevarande anslagspunkt
för budgetåret 1955/56 skulle
anvisa ett förslagsanslag av 5 850 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 346 och 11:410 till Utbildningsoch
övningsverksamhet för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
6 850 000 kronor.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Under denna punkt föreligger
en motion, som går ut på reduktion
med en miljon kronor av ansla -

get till civilförsvarets utbildnings- och
övningsverksamhet.

I utskottets utlåtande kan man läsa
mellan raderna att utskottet varm sympatiserar
med motionen, men med hänsyn
till att det finns en regering som
man måste understödja så vill inte utskottet
bifalla motionen. Det synes utskottet
inte uteslutet, att en kostnadsminskning
av en miljon »kan komma att
erfordras för att sänka anslagsbelastningen
till vad som motsvarar medelsanvisningen».
Man räknar alltså med ett
överskridande av anslaget, om motionen
skulle bifallas. Jag får säga att det är
ganska betänkligt, att utvecklingen har
drivit därhän.

Nu föreligger ju en utredning, som
föreslår att den allmänna civilförsvarsutbildningen
skall slopas. Det är klart
att ett sådant slopande skulle medföra
högst avsevärda besparingar. Utredningen
har inte visat hur stora belopp det
skulle röra sig om, men man måste väl
ändå räkna med att besparingarna skall
bli minst lika stora som den av motionärerna
påyrkade anslagsminskningen,
sannolikt större.

Jag har den uppfattningen att en verkligt
effektiv besparing på detta område
kan ske endast genom att riksdagen anvisar
ett minskat anslag, och därför yrkar
jag bifall till motionen, herr talman,
som går ut på att för budgetåret 1955/
56 måtte anvisas ett förslagsanslag av
5 850 000 kronor för utbildnings- och övningsverksamhet,
d. v. s. en reduktion
med en miljon kronor.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Skulle man här deklarera
sin innersta önskan, så måste jag
nog säga att jag gärna velat instämma
med den föregående ärade talaren. Emellertid
har utskottet anfört en hel del
omständigheter, som liksom tvingar till
ett annat ställningstagande.

Därtill kommer att hela civilförsvaret
är föremål för utredning, och när jag
nu har begärt ordet skulle jag personligen
vilja passa på tillfället att vädja
till inrikesministern, att han måtte med -

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

verka till att denna utredning snarast
möjligt blir färdig, så att man på allvar
får ta upp hela denna fråga och granska
lämpligheten av de linjer, efter vilka
verksamheten nu bedrives och hur man
skall tänka sig att i framtiden bedriva
den. Man hyser misstro i mycket djupa
led mot denna verksamhet, och det är
inte bra som det är.

Jag har emellertid nu ingenting annat
att göra än att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 192—222

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 223

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 71, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående nedläggande
av garnisonssjukhuset i Skövde
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1955/56 tiH yrkesundervisningen
samt till folkbildningsåtgärder
i övrigt in. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Anslag till textilinstitutet i Borås

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till textilinstitutet i
Borås för budgetåret 1955/56 anvisa ett
förslagsanslag av 100 900 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland
annat en uppflyttning av de vid textilinstitutet
anställda facktfärarinnorna
samt spinn- och vävmästarna med två
löneklasser eller från löneklasserna 19
—22 till löneklasserna 21—24.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr
Sjölin m. fl. väckt motion (11:58), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att även facklärare vid textilinstitutet i
Borås med inplacering i löneklasserna
25—28 skulle erhålla uppflyttning två
löneklasser och alltså inplaceras i löneklasserna
27—30;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Magnusson m. fl. (1:315) och
den andra inom andra kammaren av
herr Lundqvist m. fl. (II: 255), i vilka
hemställts, att riksdagen till Bidrag till
textilinstitutet i Borås för budgetåret
1955/56 enligt ett av överstyrelsen för
yrkesutbildning framställt förslag ville
anvisa förutom av departementschefen
föreslagna 100 900 kronor dels 2 800 kronor
för facklärarnas löneförbättring,
dels 1 500 kronor för extralärares och
assistenters löneförbättring eller sammanlagt
105 200 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å
motionerna 1:315 och 11:255 samt II:
58, till Bidrag till textilinstitutet i Borås
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 100 900 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Hesselboin, Arrhén, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Anslag till textilinstitutet i Bor&s

anledning av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med bifall till motionerna 1:315
och 11:255 samt 11:58, till Bidrag till
textilinstitutet i Borås för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
105 200 kronor.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Textilinstitutet i Borås
intar i så måtto en säregen ställning
inom vår yrkesundervisning, att institutet
inte har någon egentlig huvudman.
Institutets verksamhet finansieras till
stor del genom att staten och landstinget
lämnar bidrag, väsentligen till lärarlöner
vid institutet.

Vid institutet finnes inrättade sju fasta
lärartjänster, vilka är placerade i en
lönegrad som motsvarar 25 lönegraden

1 det statliga avlöningsreglementet. Denna
löneställning har dessa lärare haft
sedan löneregleringen 1948. Sedan dess
har ju en hel del hänt på löneområdet.
Bland annat, att motsvarande lärarbefattningar
vid statliga och kommunala
yrkesskolor har fått en lönelyftning på
två lönegrader. Det är klart att denna
nya situation för institutets vidkommande
har kommit att innebära, att det haft
svårigheter att dra till sig eller behålla
kvalificerade lärare i konkurrens med
andra yrkesskolor, som kunnat erbjuda
bättre lönevillkor.

Landstinget i Älvsborgs län har tagit
konsekvenserna av denna utveckling och
för sin del beslutat att lämna institutet
ett ökat bidrag, som skulle möjliggöra
för institutet att behålla kvalificerade
lärare genom att ge dem samma lönegradsplacering
som vid de statliga och
kommunala yrkesskolorna. Landstinget
har alltså höjt sitt bidrag så att det skulle
motsvara hälften av det aktuella anslagsbehovet,
som sammanlagt uppgår
till 5 516 kronor. Men landstinget bär
därvid fäst det villkoret att staten skulle
lämna samma bidrag, eller i runt tal

2 800 kronor utöver tidigare utgående
bidrag, vilket alltså skulle möjliggöra
för institutet att klara denna sak.

Man kan naturligtvis diskutera, huruvida
det villkor, som landstinget knutit
till sin bidragsgivning, är rimligt eller

inte. Men det har väl landstinget lärt sig
av riksdagen, som också då och då brukar
ställa sådana villkor för sin bidragsgivning.
Hur som helst kan inte landstingets
bidrag få den avsedda effekten,
om inte riksdagen lämnar samma bidrag.

överstyrelsen för yrkesutbildning har
år efter år i sina petita äskat anslagsökning,
som skulle göra det möligt att ge
de sju fasta lärarna vid institutet den
löneställning, som nu är aktuell. Men
först i år har departementschefen gått
med på en sådan bidragsökning, fastän
han stannat för att endast fyra lärartjänster
skulle erhålla denna löneökning,
vilket innebär att de tre manliga yrkeslärarna
ställes utanför.

Ungefär likartad är bilden när det är
fråga om extra lärare och assistenter vid
institutet. Institutet kan inte heller när
det gäller denna arbetskraft konkurrera
med de kommunala yrkesskolorna och
har därför svårigheter att få kvalificerade
extra lärare och assistenter. Landstinget
i Älvsborgs län har härvid sagt
att det vore rimligt, om institutet finge
ytterligare 3 000 kronor till förfogande,
och landstinget har erbjudit sig att för
sin del satsa 1 500 kronor under villkor
att staten satsar lika mycket. Men till
detta har departementschefen sagt nej.

Utskottet har vid sin behandling av
denna fråga anslutit sig till departementschefens
ståndpunkt utan att i sitt
utlåtande ingå på någon diskussion av
de synpunkter, som i föreliggande motion
har anförts, och alltså utan någon
närmare motivering.

Jag skall, herr talman, inte gå in på
vad textilindustrien betyder för vårt
lands näringsliv. Det torde i detta sammanhang
vara överflödigt. Jag vill endast
konstatera att ett livsvillkor för att
denna industri skall kunna följa med i
utvecklingen och i den alltmer hårdnande
konkurrensen från andra länder är,
att textilinstitutets verksamhet inte försvåras
utan att institutet får möjligheter
att arbeta effektivt även i fortsättningen.
För att institutet skall kunna göra
detta, är det nödvändigt att man till institutet
kan knyta kvalificerade lärar -

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

krafter. Då vi här har möjlighet att genom
ett så pass blygsamt belopp som
3 400 kronor från statens sida ge institutet
möjlighet att effektivt bedriva sin
verksamhet, har jag och några andra ledamöter
i utskottet ansett att motionerna
i denna del borde bifallas.

Jag skall, herr talman, sluta med att
yrka bifall till den reservation, som är
avgiven under denna punkt vid utskottets
utlåtande.

I detta anförande instämde herr Arrhén
(h).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kan instämma med
herr Hesselbom i att det här rör sig om
en säregen skola. Men när herr Hesselbom
därefter fäste avseende vid att
Älvsborgs läns landsting till sitt anslagsbeslut
bundit det villkoret, att även riksdagen
höjer statsanslaget, kan jag inte
följa herr Hesselbom längre. Jag är övertygad
om att herr Hesselbom själv förstår,
att om vi mera allmänt skulle följa
en sådan linje, skulle det i fortsättningen
inte bli den svenska riksdagen, som
bestämde, utan landstinget i det ena eller
andra länet, allteftersom landstinget
till sina bidrag knöt sådana villkor, som
det här är fråga om. Nu tror jag för all
del inte, att herr Hesselbom själv skulle
vilja gå så långt i sina tankegångar.

Nu har denna skola under årens lopp
fått rätt stora anslag, och i år har departementschefen
föreslagit en höjning
med omkring 10 procent. Det är 10 400
kronor som tillföres skolan i form av
nya pengar.

Det är ur de synpunkter, som jag här
har antytt, som utskottet och vederbörande
avdelning inom utskottet har sett på
dessa ting.

Jag är övertygad om att de flesta i
denna kammare — för att inte säga alla
— skulle kunna vara med på en ytterligare
justering uppåt av anslagen, men
herr Hesselbom, som själv sitter i statsutskottet,
vet ju att vi brukar få gå fram
etappvis. Vi brukar få gå från klarhet
till klarhet, om jag skall använda det ut -

Anslag till textilinstitutet i Borås
trycket, och vi kan inte uppfylla alla
önskemål på en gång.

Här har nu vissa lärare fått den löneställning,
som har ansetts önskvärd. Det
är ju beklagligt, att man inte kunnat la
med alla lärarna, men vi hoppas att det
skall kunna ske så småningom. Det väsentliga
är emellertid, att anslaget har
kunnat höjas. Jag är övertygad om att
många av våra skolor och inrättningar
skulle vara tacksamma, om de kunde få
notera en så pass stor förhöjning som
med i runt tal 10 procent från det ena
året till det andra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HESSELBOM (s) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av herr Näsströms
anförande vill jag endast erinra
om att det villkor, som landstinget har
uppställt för sin bidragsgivning, endast
är ett fullföljande av den princip, som
riksdagen har accepterat, nämligen att
för dessa lärartjänster skall bidrag utgå
med hälften från staten och hälften från
landstinget. Den principen har utskottet
även i år accepterat fast endast beträffande
de fyra lärartjänster, för vilka utskottet
har tillstyrkt löneförhöjning.
Men utskottet har inte varit konsekvent
i sitt ställningstagande genom att utskottet
inte tagit med de tre manliga lärarkrafterna
och inte heller extralärarna
och assistenterna.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! När herr Hesselbom säger,
att vi genom att medverka till en
löneförhöjning för vissa lärare vid skolan
men inte för andra skulle ha gjort
avsteg från vad som skulle betingas av
en verklig jämförelse med det statliga
lönesystemet och lärare vid vissa statliga
skolor, så är detta ett misstag. Enligt
vad jag har mig bekant, måste det
fastslås, att det inte föreligger full jämförbarhet
mellan de olika lärargrupperna
vid denna skola och dem som herr
Hesselbom tänkte på. Möjligheten till
jämförelse är större beträffande de fyra

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Anslag till textilinstitutet i Borås

lärare, som nu får löneförhöjning, men
beträffande de övriga tre torde det vara
mycket svårt att påvisa en verklig möjlighet
till sådan jämförelse. Vi har i ecklesiastikdepartementet
i samråd med civildepartementet
bedömt dessa lönefrågor
ur rent löneteknisk synpunkt, och
vi har inte kunnat komma till annat resultat
än att det skulle uppstå vissa risker
för att krav skulle resas även från
andra lärargrupper, om vi tillmötesgick
önskemålen om en uppflyttning även av
de återstående tre lärarna. Vi har därför
inte vågat oss på det.

När herr Näsström säger, att han hoppas
att det kanske skall komma i en annan
omgång, vill jag svara, att frågan
naturligtvis kommer att bli föremål för
en ny ingående prövning i den mån ytterligare
framställningar göres. Nu har
emellertid en tjänsteförteckningsrevision
nyligen genomförts, och även om dessa
lärartjänster inte direkt omfattades av
den så kan jag utan tvekan säga, att den
prövning som vi har gjort i departementet
har så intimt samband med
tjänsteförteckningen, att vi har ansett
att det, tvärtemot vad herr Hesselbom
säger, skulle vara att frångå tjänsteförteckningen
till förmån för dessa lärare,
om vi skulle höja deras avlöning. Vi har
sålunda inte ansett oss kunna vidtaga
en sådan höjning.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! När man bedömer lärarkrafterna
vid en skola av så speciell art
som den ifrågavarande, är det givet att
man kan konstruera fram skillnader. Jag
vill emellertid säga, att dessa lärare måste
ha en lång teoretisk utbildning och
en mycket lång praktisk utbildning och
att det alltså ställes mycket stora krav på
dem. De tre lärare som det gäller är utomordentligt
väl förtjänta och mycket
skickliga, vilket har vitsordats från
många håll.

Jag har för min del svårt att följa
med i det resonemang som chefen för
ecklesiastikdepartementet här framfört,
vilket resonemang ju också omfattats av
utskottsmajoriteten. När såväl styrelsen

för skolan som Älvsborgs läns landsting
och överstyrelsen för yrkesutbildning
har prövat denna fråga och har ansett
det rättmätigt med en löneförhöjning,
har jag för min del svårt att förstå, vilka
ytterligare skäl man skulle kunna få
fram för att en lönelyftning skulle komma
till stånd. Vi måste dock betänka,
att dessa lärares löner icke har höjts
sedan år 1948. Om man i fortsättningen
skall kunna få behålla dessa utomordentliga
krafter vid skolan, är en lönelyftning
nödvändig.

Nu kanske man säger, att detta belopp
är så litet, att det inte är mycket att
strida om. Saken har emellertid en principiell
sida, och det är just den som
herr Hesselbom tidigare har berört, att
skolan saknar huvudman. Denna sak har
ju inte kunnat ordnas därför att det för
närvarande pågår en utredning om yrkesskolorna
och speciellt då de typer
det här gäller, och så länge den inte är
klar kan man inte lösa denna fråga utan
måste falla tillbaka på de gamla bestämmelser
om uppdelning av kostnaderna,
som har gällt sedan 1868, då skolan startades.
Det är därför det är så angeläget,
att riksdagen och staten nu fullföljer den
gamla praxis som har tillämpats sedan
den tiden för att man skall kunna få
rätsida på detta problem. Det är också
därför, herr talman, som jag vädjar till
riksdagen, att den måtte följa reservationen
i detta fall.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hesselbom begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 72 punkten
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 13—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Anslag till folkbiblioteksväsendet

Under punkten 317 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att godkänna
av departementschefen förordade
ändrade grunder för statsbidrag till
dels kommunala och med dem likställda
folkbibliotek, dels ock skolbiblioteken
att gälla, såvitt anginge de förra biblioteken,
från och med den 1 januari 1956
och i fråga om de senare biblioteken från
och med den 1 juli 1955 samt att till
Understöd åt folkbiblioteksväsendet för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 8 588 500 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom första kammaren av
herr Svärd väckt motion (I; 310), vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts förslag under åttonde
huvudtiteln punkt 317 måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag till ändrade grunder
för statsbidrag, i vad avsåge skolbiblioteken,
samt för budgetåret 1955/
56 till Understöd åt folkbiblioteksväsendet
anvisa ett förslagsanslag av 6 760 500
kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Anslag till folkbiblioteksväsendet

Axel Andersson m. fl. (1:56) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Vinge m. fl. (II: 27);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Gärde Widemar in. fl. (1:216) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (11:263);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Pettersson och Elmgren (I:
55) samt den andra inom andra kammaren
av fröken Vinge m. fl. (11:56), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att elevavgifter vid av skolöverstyrelsen
anordnad biblioteksskola icke
skulle utgå, räknat från 1 juli 1955, samt
att anslaget till bibliotekskurser skulle
höjas med 7 000 kronor till 67 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) godkänna av departementschefen
förordade ändrade grunder för statsbidrag
till kommunala och med dem likställda
folkbibliotek, att gälla från och
med den 1 januari 1956;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionen
I: 310, såvitt här vore i fråga, samt motionerna
1:56 och 11:27 godkänna av
departementschefen förordade ändrade
grunder för statsbidrag till skolbiblioteken,
att gälla från och med den 1 juli
1955;

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionen I: 310,
såvitt här vore i fråga, samt motionerna
1:55 och 11:56 till Understöd åt folkbiblioteksväsendet
för budgetåret 1955/
56 anvisa ett förslagsanslag av 8 588 500
kronor;

d) i anledning av motionerna 1:216
och II: 263 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört beträffande
biblioteksförhållandena vid
fångvårdsanstalterna.

Enligt en vid punkten avgiven, med
2 a betecknad reservation hade herrar

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Anslag till folkbiblioteksväsendet

Arrhén, Skoglund i Doverstorp och Birke
ansett, att utskottet bort i mom. b och
c hemställa, att riksdagen måtte

b) med bifall till motionen 1:310, såvitt
här vore i fråga, samt med avslag å motionerna
1:56 och 11:27 besluta avslå
Kungl. Maj:ts förslag om godkännande
av de av departementschefen förordade
ändrade grunderna för statsbidrag till
skolbiblioteken, att gälla från och med
den 1 juli 1955;

c) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionen I: 310, såvitt
här vore i fråga, samt med avslag
å motionerna 1:55 och 11:56 till Understöd
åt folkbiblioteksväsendet för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 6 760 500 kronor.

Enligt en annan, med 2 b betecknad
reservation hade herrar Ohlon, Boman,
Sundelin, Bengtson, Malmborg i Skövde,
Svensson i Ljungskile, Hoppe och
Widén samt fröken Vinge ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort i mom. c hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:55 och 11:56 ävensom med
avslag å motionen I: 310, såvitt här vore
i fråga, till Understöd åt folkbiblioteksväsendet
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 8 595 500 kronor.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! På denna punkt föreligger
en motion, nr 310 i denna kammare,
och jag skall be att få säga några korta
ord om den.

Det är naturligtvis inte tu tal om annat
än att alla ledamöter av denna kammare
är varmt intresserade för en upprustning
av skolbiblioteken, men med
hänsyn till »den återhållsamhet som i
rådande statsfinansiella läge är ofrånkomlig»,
för att citera ett betänkande
av statsutskottet, som nyss behandlats,
kan man komma till det resultatet, att
det i nuvarande läge skulle vara av ekonomiska
skäl lämpligt, att de gällande
grunderna för skolbiblioteksverksamheten
tills vidare bibehölles. Detta skulle

innebära, att man bibehölle anslaget på
nuvarande nivå och därigenom gjorde
en besparing på 1 828 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få hemställa
om bifall till den vid punkten fogade
reservationen nr 2 beträffande vad som
hemställts under a).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Kungl. Maj:t har framlagt
ett förslag rörande understöd åt
folkbiblioteksväsendet som är av mycket
stor betydelse för främjande av denna
verksamhet. Man föreslår här att bidragen
skall utgå efter nya grunder. Detta
gäller även statsbidragen till skolbiblioteken.
Vad dessa beträffar framgår
av en tabell i utskottsutlåtandet att statsbidraget
nu skall utgå med högst fem
kronor, d. v. s. normalbeloppet, för varje
elev t. o. m. ettusen elever, med fyra
kronor för varje elev därutöver t. o. m.
tretusen elever, med tre kronor för varje
elev därutöver t. o. m. sextusen elever
samt med två kronor för varje elev utöver
sistnämnda antal elever. Det är ju
detta som är det väsentliga i det nya
förslaget, och härigenom kommer statens
kostnader att öka avsevärt, nämligen
med 1 828 000 kronor.

Ute i kommunerna har man länge väntat
på denna reform av understödet till
folkbiblioteksväsendet, och såvitt man
kan förstå har Kungl. Maj:t nu försökt
framlägga ett förslag, som täcker de olika
önskemål som har varit synliga på
detta område. I samband med propositionen
har väckts en del olika motioner
rörande olika punkter. Jag skall inte gå
närmare in på dessa frågor — jag tror
att man måste se förslaget såsom en helhet
för att kunna ta ställning till det.

Vad beträffar de reservationer som avgivits
på denna punkt har herr Arrhén
yrkat bifall till reservationen, betecknad
2) a), enligt vilken ett förbilligande
skulle åstadkommas. Detta förbilligande
kan ju emellertid inte ske på annat
sätt än genom att en viss försämring
kommer till stånd i en rad kommuner.
Även utskottet har ansett att den föreslagna
beräkningsgrunden lider av vis -

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

sa brister så till vida som de ekonomiskt
svagaste kommunerna kanske inte får
den hjälp som de borde få. Statsbidraget
är ju förbundet med det villkoret att
kommunen ställer ett lika stort belopp
till förfogande, och det kan tänkas att
det finns vissa små kommuner, som
med hänsyn till sina totala omkostnader
inte anser sig ha råd att anslå så mycket
till biblioteksväsendet. Men dessa är
nog undantagen som bekräftar regeln,
och vi får väl se, hur den föreslagna ordningen
kommer att verka.

I stort sett torde förslaget ändå få
sägas vara väl genomtänkt, och att det
kommer att medföra en verklig lyftning
av vår biblioteksverksamhet råder det
nog intet tvivel om. Utskottsmajoriteten
tror att detta är ett stort steg och ett steg
i rätt riktning, och vi är övertygade om
att förslaget kommer att tillgodose det
syfte som han här velat främja. Utskottsmajoriteten
har därför, herr talman, inte
bara velat tillstyrka förslaget, utan den
önskar också framhålla att vi är glada
över att Kungl. Maj:t har kommit med
detta förslag som bör leda till en stor
förbättring.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag på samtliga nu förevarande
punkter.

Herr OH LON (fp):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
man tar del av den kungl. propositionen
i fråga om anslag till biblioteksväsendet.
Kungl. Maj:t har här tillmötesgått
önskemål och synpunkter som
motionsledes har framförts de senaste
åren, och Kungl. Maj:t är all tacksamhet
värd för att Kungl. Maj:t nu har övergått
från förut tillkännagivna avsikter
till handling.

Men samtidigt som jag vill uttrycka
min glädje över den kungliga propositionen,
vill jag framhålla, att det är en
punkt, där man kan ställa sig frågande,
en punkt som utgör en anomali i vårt
utbildningsväsende. Det finns nämligen
någonting som heter statens biblioteksskola,
förlagd till skolöverstyrelsen. I
statens biblioteksskola utbildas bibliote -

Anslag till folkbiblioteksväsendet

karier för folkbiblioteken. Kompetenskraven
är i första hand att ha avlagt akademisk
examen, närmast en filosofie
kandidatexamen, eller att ha visat en
motsvarande duglighet, så att man kan
få dispens. Men dessutom uppställes såsom
villkor för fast anställning i biblioteksväsendet,
att de sökande skall, efter
sin akademiska utbildning och bibliotekstjänstgöring
under ett halvår, genomgå
statens biblioteksskola. Först när eleverna
gjort det kan de få platser i biblioteksväsendet.
I allmänhet kommer de då
inte högre än i 19 lönegraden och åtskilliga
får nog förbli i denna lönegrad
hela livet igenom. Det är alltså ganska
blygsamma villkor, som erbjudes dessa
befattningshavare med en lång utbildning
bakom sig.

Men dessutom gäller här att staten, i
motsats till vad som är fallet beträffande
andra kurser, avkräver eleverna med
deras blivande blygsamma löneinkomster
en avgift. Den är visserligen inte stor
— 250 kronor — men vad som på detta
sätt inflyter till statsverket har ju inte
heller en sådan storlek att det kan betyda
någonting för statens affärer. Man
räknar med att avgifterna ger staten
7 000 kronor årligen. Jag tycker att det
är ganska obilligt att man skall ålägga
speciellt dessa människor en särskild avgift
för en utbildning som är föreskriven
för erhållande av offentlig tjänst.
Att avgiften på sin tid tillkommit beror
på att tillströmningen till biblioteksväsendet
har varit mycket livlig — speciellt
har denna verksamhet varit uppskattad
av kvinnorna —- och att man har
haft ett större antal sökande än man har
kunnat ta emot. I dagens situation med
brist på intellektuell arbetskraft på snart
sagt alla verksamhetsområden är det inte
längre någon särskilt stor tillströmning
av kvalificerat folk till biblioteksväsendet.
Bara den omständigheten att
man ålägger dessa elever en avgift i motsats
till vad som gäller för andra verksamhetsområden
utgör en psykologiskt
motverkande faktor, som säkert avskräcker
många från att ge sig in på biblioteksbanan.

I en reservation b) under punkt 22

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Anslag till folkbiblioteksväsendet

har yrkats, att den statliga kursavgiften
skall tas bort, vilket medför en anslagsökning
med 7 000 kronor. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till reservation
b) under föreliggande punkt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Ohlons anförande vill jag bara säga,
att vi i avdelningen och utskottet var
ganska överens om att vi så småningom
bör avskaffa samtliga de elevavgifter,
som ännu tas ut vid olika institutioner
i landet. Men vi var också överens
om att vi inte kunde genomföra
detta på en gång utan måste följa det
successiva framåtskridandets väg.

Jag tror att de elevavgifter som vi
här talar om inte är bland de mest betungande
elevavgifter vi har kvar i landet
vid olika undervisningsanstalter.
Man kan säga att 7 000 kronor inte är
någon stor penningsumma, när den totala
ökningen här närmar sig tre miljoner
kronor, men det är ju ändå så
att även de små beloppen höjer summan.
Här är det dessutom kanske inte
så mycket fråga om beloppet, utan det
gäller mera en princip.

Jag vill åter erinra om att vi varit
överens om att så småningom avskaffa
alla sådana här elevavgifter. Jag hoppas
också att detta skall kunna ske om
vi ser tiden an.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
varje moment av utskottets i den
nu föredragna punkten gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. b förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i motsvarande del av den av herr

Arrhén m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i punkten 22 mom. b i sitt utlåtande
nr 72, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Arrhén m. fl.
vid punkten avgivna reservationen i
denna del.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Einar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 13.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I avseende på mom. c, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Arrhén, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i motsvarande
del av den av honom m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; samt
3:o), av herr Ohlon, att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom in. fl. anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan i nu förevarande
del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i punkten 22 mom. c i sitt utlåtande
nr 72, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 90;

Nej — 35.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. d hemställt.

Punkterna 23—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33

Anslag till utbildning av ungdomsledare

Under punkten 330 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Utbildning av ungdomsledare för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 381 500 kronor.

Anslag till utbildning av ungdomsledare

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Svärd (1:321) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hagberg i Malmö m. fl. (II: 343), i vilka
hemställts, såvitt här var i fråga, att
riksdagen måtte vid behandling av punkt
330 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 161 250 kronor för
budgetåret 1955/56 till Utbildning av
ungdomsledare.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte —- med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:321 och 11:343, såvitt
här vore i fråga — till Utbildning av
ungdomsledare för budgetåret 1955/56
anvisa ett reservationsanslag av 381 500
kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Arrhén, Skoglund i
Doverstorp och Birke ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionerna
1:321 och 11:343, i vad avsåge ifrågavarande
anslag, samt till följd därav
hemställa, att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 321 och II:
343, såvitt här vore i fråga — till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 161 250 kronor.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Under denna punkt liksom
under de två följande upptas till behandling
vissa frågor, som har sammanhang
med de åtgärder beträffande ungdomens
fritidsverksamhet, som ansluter
sig till fjolårets beslutade åtgärder i nykterhetsbefrämjande
syfte. Vi hade i fjol
stora debatter om dessa ting. Det finns
därför knappast anledning att vid denna
tidpunkt ta upp ett nytt meningsutbyte.
Jag bara erinrar om att vi redan då deklarerade,
att vi hade en principiellt annan
syn på dessa problem. Vi ville inte
ha verksamheten så sprittrad som den
skulle bli med dessa nya budgetrubriker,
utan vi ville förlägga förstärkningen av

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Anslag till utbildning av ungdomsledare
anslaget till ett annat håll, nämligen till
främjande av ungdomens idrottsverksamhet.

Detta är anledningen till att det från
mitt parti bär har väckts en motion, nr
321, vari föreslås under den föreliggande
rubriken nedsättning av reservationsanslaget
till 161 250 kronor, vilket innebär
en besparing på 220 250 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vi är väl allesammans
besjälade av en viss oro för vad som
kommer att hända på nykterhetsområdet
instundande höst. Jag tror att vi
aldrig tidigare varit i så stort behov av
utbildade ungdomsledare som just nu.

Vad nu gäller denna motion har man
i besparingssyfte, säger man, föreslagit
ett väsentligt lägre belopp än vad Kungl.
Maj:t har gjort. Man anser att det skall
utgå efter ungefärligen samma grunder
som tidigare och att det inbesparade
beloppet nu bör ställas till riksidrottsförbundets
förfogande. Man kan ha olika
uppfattningar härom. Jag skall inte försöka
påvisa att vi i utskottet har hittat
någon patentlösning. Det gäller här ett
så vidlyftigt ämne, ett så omfångsrikt
område, att man kanske inte får använda
alltför stora ord. Emellertid tror jag
att vi är i mycket starkt behov just
av dessa ungdomsledare. Ungdomen vill
ha ledare, som den kan se upp till, människor
som kan ordna ungdomarnas fritidsverksamhet
på ett förnuftigt sätt, och
detta är ju också syftet med detta anslag.

Jag har i princip intet att invända
emot Riksidrottsförbundet, men när det
gäller dess nykterhetsvårdande verksamhet
har jag nog vissa betänkligheter. När
det går notiser genom pressen om att
man i Fotbollsförbundet ordnar middagar
med 60-kronorskuvert o. d., misstänker
jag att det inte bara är fråga om mat,
utan också om något annat. Jag tror inte
att dylikt är någon god reklam för detta
förbund, utan vi får nog förlita oss till
andra krafter, om vi skall komma någon
vart på detta område.

Ute i praktiskt taget varje kommun
finns det dess bättre ungdomar eller
äldre personer, som är intresserade för
ungdomen och som vill åta sig dessa
uPP&Hter, men de behöver ekonomisk
hjälp från statens sida och de behöver
en viss skolning. Vi tror att det belopp,
som Kungl. Maj :t här har äskat, inte är
för högt. Är det något fel på det, så är
det nog åt andra hållet.

Jag vill säga, herr talman, att jag för
egen del beklagar, att en sådan här motion
över huvud taget har kommit fram
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Det förefaller mig ganska
klart vad högern avser med sina reservationer
under denna punkt och de
två följande. Högern behöver dessa pengar
i sina adderingsoperationer för att
vid riksdagens slut kunna påvisa, att
det hade gått att sänka skatten, om man
följt högerns förslag.

Jag tycker, att om man har en sådan
uppfattning, kan man lika gärna säga
det klart och tydligt, och jag måste för
min del säga att den förefaller ganska
ungdomsfientlig. Man talar vackra ord
om ungdomens fostran och de ungas
framtid, men när det sedan gäller att ge
anslag fäster man större vikt vid att
sänka skatten huvudsakligen för de större
inkomsttagarna.

Det har påvisats klart i nykterhetskommitténs
betänkande, att de ungdomar,
som tillhör olika ungdomsorganisationer,
har visat sig betydligt bättre i
nykterhetsavseende än andra ungdomar,
varför ungdomsorganisationernas verksamhet
uppenbarligen är nykterhetsbefrämjande.

Det har anförts från herr Arrhéns sida
att högern hellre ville ge anslag till
idrotten, och det skulle jag mycket gärna
tillstyrka, om det nu verkligen vore
så. Men har reservanterna yrkat att man
skulle ge detta belopp till idrottens främjande?
Nej, man har mera som i en
brasklapp sagt att man velat ge större
anslag till idrotten, men det sker inga -

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Anslag till ungdomens fritidsverksamhet

lunda med det anslag man här sparar in i Malmö m. fl. väckta likalydande inotiopå,
utan det blir åtskilligt mindre, och nerna 1:321 och 11:343, i vilka hemhögern
får en nätt liten besparing på ställts, såvitt här var i fråga, att riksda 1

192 650 kronor. Om herr Arrhén skulle gen måtte avslå vad Kungl. Maj:t hem ha

velat ge också det beloppet till idrot- ställt under punkt 331 i åttonde huvudten,
hade det varit mera konsekvent än titeln till Bidrag till ungdomens fntidsvad
som nu föreslås. verksamhet;

Jag vill slutligen säga, herr talman, deis ock tv& likalydande motioner,

att ungdomsorganisationernas betydelse väckta den ena inom första kammaren

är mycket stor. Dessa organisationer ar- av herr Hansson (1:97) samt den andra
betar under avsevärda svårigheter, stör- jnom andra kammaren av herrar Geze -

re svårigheter än många andra organisationer,
ty i en ungdomsorganisation är
avgångsprocenten så stor, att medlemskåren
ganska snabbt förnyas. Jag känner
till en av de större ungdomsorganisationerna,
och i den är avgångsprocenten
20 % per år — jag skulle tro att det är
ganska normalt för andra också. På fem
år har alltså en så gott som fullständigt
ny medlemskår kommit till. Detta medför
ett mycket omfattande skolningsarbete,
och därför anser jag det fullt befogat
med det anslag som föreslås här, och
jag vill varmt förorda att det beviljas.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 36

Anslag till ungdomens fritidsverksamhet

Under punkten 331 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade

Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att till
Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor.

T samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels de under nästföregående punkt
angivna, av herrar Svärd samt Ilagberg

4 Första kammarens protokoll 1965. Nr li

Hus och Stenberg (II: 86).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte -— med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 321 och II: 343, såvitt
här vore i fråga —• till Bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor;

II. att motionerna I: 97 och II: 86 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Arrhén, Skoglund i Doverstorp och Birke,
vilka ansett, att utskottet bort under
I. hemställa, att riksdagen måtte — med
avslag å Kungl. Maj:ts förslag — bifalla
motionerna I: 321 och II: 343, såvitt här
vore i fråga, och till följd härav besluta,
att förslagsanslaget till Bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet icke skulle
uppföras å riksstaten för budgetåret
1955/56.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag yrkar här bifall till
den vid punkten fogade reservationen
med hänvisning till vad jag tidigare anfört
under föregående punkt. Reservationen
innebär en besparing på 1 miljon
kronor.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
som har sagts i det föregående her jag
få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Anslag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer — Om utbyggnad av
näringslivet i det norrländska inlandet

yrkanden, som därunder framkommit
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 37

Anslag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer

Under punkten 332 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer för budgetåret
1955/50 anvisa ett anslag av 302 400 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft de under punkten 35
angivna, av herrar Svärd samt Hagberg
i Malmö m. fl. väckta likalydande motionerna
1:321 och 11:343, i vilka hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen
måtte avslå vad Kungl. Maj:t hemställt
under punkt 332 i åttonde huvudtiteln
till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationerna.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte — med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:321 och 11:343, såvitt här
vore i fråga —- till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
anslag av 302 400 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Arrhén, Skoglund i Doverstorp och Birke,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte —- med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag —• bifalla motionerna
1:321 och II: 343, såvitt här vore
i fråga, och till följd härav besluta, att
anslaget till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer
icke skulle uppföras å riksstaten för
budgetåret 1955/56.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare
på godkännande av den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 38—47

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48

Lades till handlingarna.

Om utbyggnad av näringslivet i det
norrländska inlandet

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
om utredning angående utbyggnad
av näringslivet i det norrländska
inlandet.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 153 i första kammaren avherrar
Persson, Helmer, och Öhman samt
nr 192 i andra kammaren av herr Holmberg
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om skyndsamt tillsättande av
en utredning angående utbyggnad av
näringslivet i det norrländska inlandet
samt att vid utformandet av utredningens
direktiv de i motionerna framförda
synpunkterna måtte beaktas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 153
och II: 192 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Öl

Om utbyggnad

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Förra veckan behandlades
våra motioner om Torpshammar och
Byske. I det gäller det problemet för
hela det norrländska inlandet. I vår
motion hemställes om speciella åtgärder
för att bygga ut näringslivet i Norrlands
inland. Situationen inom nämnda område
av Norrland har under senare år
så tillspetsats, att det torde vara ofrånkomligt
med kraftiga samhälleliga åtgärder
för att få fram ett stabilare försörjningsunderlag.

Man kan med fullt fog säga att förhållandena
på folkförsörjningens område
i Norrlands inland har utvecklat sig till
ett kristillstånd. Detta understrykes också
av de flesta remissinstanser med all
tydlig skärpa. Sålunda uttalar samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen,
att »näringslivet i Norrlands inland
visar så oroande tendenser, att största
skyndsamhet är nödvändig». Med
»skyndsamhet» menas då helt naturligt
omedelbara samhälleliga åtgärder för
att vända utvecklingen i annan riktning.

Ur samarbetsdelegationens yttrande
framgår dessutom att landskommunerna
i Västerbottens lappmark har ca 30 procent
högre kommunal utdebitering än
genomsnittet för landskommunerna i hela
landet, att skatteunderlaget för Jämtlands
läns landsting enligt 1954 års taxering
minskade med 6 procent jämfört
med 1953 och att denna nedgång var den
största bland samtliga län.

Jag fortsätter och refererar ur samma
källa: Folkmängden i Västerbottens lappmark
är ca 8 tusendelar av landets folkmängd,
men den årliga virkestillväxten
är 00 tusendelar av hela landets, och
75 tusendelar av den utbyggbara vattenkraften
finns inom nämnda område.
Förhållandena är tämligen likartade med
det norrbottniska inlandets. Vidare framgår
det ur samma källa, att de norrländska
företagarföreningarna under senare
år i realiteten fått mindre statliga anslag
iin tidigare och att man måhända icke
skall stå främmande för att beträda andra
viigar för näringslivets utbyggnad, ex -

av näringslivet i det norrländska inlandet
empelvis förläggning av statligt ägda företag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har infordrat
yttranden från 18 kommunalnämnder
i länets inland. Flertalet av dessa
tillstyrker utredningsförslaget. De ger
uttryck för allvarliga bekymmer beträffande
kommunernas möjligheter att vid
sjunkande skatteunderlag fullgöra sina
funktioner och åtaganden.

Om det nu skall bli en utredning, uttalar
samarbetsdelegationen för de fyra
norligaste länen, att den måste inriktas
på konkreta åtgärder, att det måste bli
en snabbutredning och att problemen
icke får skjutas på en mer eller mindre
oviss framtid. Detta kan man understryka.
Vår motion och våra yrkanden
har inte avsett något annat än att få
fram konkreta besked, att göra slut på
det politiska manövrerandet med utredningar
som syftar till att dämpa folkopinionen.

En hel del remissinstanser har inte
tillkännagivit någon entusiasm för utredningskravet.
Jag har tolkat detta bl. a.
som ett uttryck för en hel del brustna
illusioner beträffande resultatet av alla
de många norrlandsutredningar, som
har förekommit. Det bör nog påpekas
att uteblivna resultat inte kan läggas utredningarna
till last. Ansvaret för att inte
mera blivit uträttat faller främst på
riksdagsmajoriteten och de regeringar,
som under årens lopp vägrat att tillmötesgå
de många konkreta och kloka
förslag som dock har serverats av många
utredningar. Man må tillsätta vilken utredning
som helst, den må arbeta hur
snabbt och perfekt som helst, men om
de avgörande instanserna, riksdagen och
regeringen, gör litet eller ingenting alls
för att i praktiken genomföra de ställda
förslagen, så bör det stå klart, var felen
är att söka.

Bankoutskottets attityd är den gamla,
d. v. s. den negativa. Kanhända att mitt
omdöme är för onyanserat. Måhända att
man borde tillfoga, alt radikalismens
anda på något sätt har gripit bankoutskottet.
Nu skall vi, enligt detta utskott,
göra slut på det evinnerliga utredandet

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Om utbyggnad av näringslivet i det norrländska inlandet

om norrlandsproblemen, nu skall det bli
handling och bara handling. Och de nya
handlingsinstanserna skall bli arbetsmarknadsstyrelsen,
länsstyrelserna och
andra lokala organ.

Ja, nog måste jag säga att exempelvis
arbetsmarknadsstyrelsen söker vara storordig.
Men enligt vad jag kan förstå har
den redan visat tillräckliga prov på
misslyckanden i fråga om näringslivets
utbyggnad i Norrland. Visst hjälpte den
Töreutredningen att tigga och be privata
företagare att starta industri i Töre.
Men resultatet blev dock att statens
skogsindustrier till slut fick övertaga
Töreverket. Det var ju riktigt och fullt
i sin ordning.

Nu säger arbetsmarknadsstyrelsen att
den gjort ständiga försök att tillföra området
nya arbetstillfällen. Men nog borde
höga vederbörande i arbetsmarknadsstyrelsen
i objektivitetens namn säga, att
i nittionio fall av hundra har den misslyckats.
Hittills har den totalt misslyckats
med problemet Kramfors och med
allt det väsentligaste i Norrland. Givetvis
bortser jag då från åtgärder, som
arbetsmarknadsstyrelsen vidtagit för att
sätta i gång med beredskapsarbeten. Och
här vill jag understryka, att det beror
sannerligen inte på att det i arbetsmarknadsstyrelsen
skulle sitta odugligt folk
— rutinmässigt, tekniskt och organisatoriskt
sett. Nej, det gör det inte. Men
här handlar det ju ändock om att se
sanningen i vitögat. Det vägrar arbetsmarknadsstyrelsen
att göra. Det vägrar
också en rad länsstyrelser i Norrland
att göra. Det låter i sitt handlande leda
sig av en borgerlig livssyn. Och så länge
detta får bli riktningsgivande även för
riksdagsmajoriteten, så länge får människorna
i Norrland och i dess inland brottas
med dessa ständiga problem med
sysselsättningarna.

I dag är det ett ofrånkomligt faktum
att det norrländska näringslivets allsidiga
utbyggnad kräver ett helgjutet statligt
engagemang. Detta är den enkla sanning
som riksdagsmajoriteten av olika
skäl vägrar att acceptera. Men folkmassorna
i Norrland och inte minst i inlandet
har för länge sedan begripit detta.

När vi nu vill ha en utredning om det
norrländska inlandets försörjningsproblem,
menar vi att direktiven också måste
utformas från denna utgångspunkt. Har
man detta som utgångsläge, kommer en
utredning att snabbt ge resultat. Men en
utredning, vilken skulle ta som utgångsläge,
att det privata kapitalet skulle kunna
spela den primära rollen, skulle komma
att misslyckas — den skulle bara bli
en upprepning av gamla misstag. Och
nu önskar verkligen folket i Norrland
att det skall bli slut med misstagen. Nu
måste det bli handling efter linjer som
redan är prövade som realistiska och
framkomliga.

Att utbygga näringslivet i det norrländska
inlandet innebär att man samtidigt
på ett bättre sätt löser frågan om
arbetskraft till skogsbruket. Ytligt betraktat
kan det förefalla, som om detta
resonemang vore fullt av motsättningar.
Jag medger att det kan finnas motsättningar
i resonemanget, men i så fall är
det dialektiska motsättningar. Ingen
skall försöka inbilla mig att vi kan lösa
arbetskraftsfrågan för skogsbruket genom
att skapa fram en renodlad skogsarbetarbefolkning
i det norrländska inlandet.
Om 10—15 år kommer det då
knappast att finnas några ungdomar som
stannar kvar i hembygden. Detta faktum
är inte främst beroende av att skogsarbete
skulle vara något förskräckligt. Tvärtom
anser jag att skogsarbetet med goda
arbets- och lönevillkor är lika bra som
något annat arbete. Men man kan inte
åstadkomma eu blomstrande och mot
tidens krav svarande samhällsbildning
genom att försöka göra hela befolkningen
i en socken till skogsarbetare. Det
fordras också att andra grenar av näringslivet
finnes och utvecklas. Detta är
ju inte minst viktigt med hänsyn till att
alla människor inte har fysiska förutsättningar
att bli goda skogsarbetare. Det
är också viktigt ur den synpunkten att
den kvinnliga ungdomen i större utsträckning
skall få möjlighet att stanna
kvar i hembygden.

Meningen är ju inte att jag i detta sammanhang
skall leverera en fullständig
avhandling på temat. Jag kan därför av -

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Om utbyggnad

sluta avsnittet med att säga, att de som
pläderar för en politik, som syftar till
att ekonomiskt fullständigt underminera
existensen av norrländska småbruk, bidrar
samtidigt till att skärpa arbetskraftsproblemet
inom skogsbruket.

Statens skogsindustrier planerar att
bygga upp en ansenlig förädlingsindustri
i det västerbottniska inlandet. Det är
mycket bra, men inte alls tillräckligt för
Västerbottens behov. Skogsarealerna i
det norrbottniska inlandet är ännu större.
Varför inte göra samma sak i Norrbotten?
Varför inte — för att nämna ett
exempel — pröva den frågan inom andra
län av det norrländska inlandet?

Småsågverken i det norrbottniska inlandet
är rätt många och spela en betydande
roll. För att dessa småsågverk
skall kunna fortsätta sin verksamhet
fordras två väsentliga saker. För det
första måste de få tillgången på råvara
säkrad, och för det andra måste de kunna
få god avsättning för avfallsprodukterna.
Ägarna av småsågarna har icke
själva ekonomiska resurser att exempelvis
bygga upp en massafabrik i inlandet.
Med tanke på den starka tillväxten av
klenvirke anser vi det inte uteslutet att
Statens skogsindustrier skulle bygga upp
en dylik industri och därmed också underlätta
för småsågarna att bli av med
sågavfallet.

I det norrliindska inlandet kan man skapa
fram blomstrande samhällen och samtidigt
säkra arbetskraft till skogsbruket.
Den svenska ekonomien är ytterst beroende
av skogsbrukets utveckling. Därför
ligger det i folkflertalets intresse att
staten griper in på allvar för att inte
det norrländska inlandet skall avfolkas.
Allt tal om att länsstyrelserna, arbetsmarknadsstyrelsen
och inlandskommunerna
själva skall kunna klara den uppgiften
är bara nonsens. Hela utvecklingen
har bekräftat detta omdöme.

Med det sagda yrkar jag, herr talman,
bifall till motionen nr 153 i första kammaren
och nr 192 i andra kammaren.

Herr SUNDVIK (s):

Herr talman! Det iir riktigt som herr
Persson nämnde, att bankoutskottet

av näringslivet i det norrländska inlandet
har remitterat dessa motioner för yttrande
till samtliga länsstyrelser i norrlandslänen
liksom till samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen och
till arbetsmarknadsstyrelsen.

De flesta remissinstanserna understryker,
att näringslivets utbredning i det
norrländska inlandet är otillfredsställande,
och anser att positiva åtgärder
bör vidtagas, men de uttalar också att
problemet redan utretts så många gånger
att det inte är mycket mera som kan
förväntas framkomma genom en ny utredning.

Arbetsmarknadsstyrelsen säger att företagarföreningarna
där uppe har gjort
förtjänstfulla insatser, och samarbetsdelegationen
anser att företagarföreningarna
och organisationerna nu bör utrustas
med ekonomiska resurser för att det
verkligen skall bli något resultat av de
utredningar som är gjorda.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar,
att verkliga förhållandet är att
den norrländska trävaruindustriens kapacitet
är så väl utbyggd, att det verkligt
svåra problemet för närvarande är
att kunna skaffa erforderlig råvara för
de industrier som redan finns. Därför är
det tydligt att man i dessa norrländska
bygder behöver andra industrier. Länsstyrelsen
erinrar dock samtidigt om alt
i Västerbottens län under senare år nedlagts
två stora sulfitfabriker, örviken
och Robertsfors, samt ett av de större
exportsågverken, Norrbyskär.

Dessutom framhåller man att påståendet
i motionerna, alt när det gäller inlandet
ingen egentlig utbyggnad av näringslivet
ägt rum, torde åtminstone vad
beträffar Västerbottens inland vara betydligt
överdrivet. Enligt av länsstyrelsen
och Västerbottens företagarförening
genomförda företagsräkningar har företagsbildningen,
särskilt i fråga om den
mindre företagsverksamheten, tvärtom
varit ganska livlig.

Detta visar att länsstyrelsen i Västerbottens
län verkligen bär gjort något,
och jag tror, att om man nu vill nå snabba
resultat, bör kommunerna, landstingen
och företagarföreningarna ta initiativ
på grundvalen av de utredningar som

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Om utbyggnad av näringslivet i det norrländska inlandet

redan finns. Det kan liända att man också
behöver vissa andra förberedande åtgärder,
t. ex. en undersökning av befolkningsunderlaget,
för att komma fram till
vilka industrier som kan tänkas ha en
framtid och ett berättigande där uppe.
Jag tror dessutom —- såsom jag framhöll
vid debatterna i dessa frågor under fredagen
— att kommunerna bör förvärva
välbelägen tomtmark, so till att kommunikationerna
dit blir goda o. s. v., om
man verkligen skall nå någonting på den
här vägen.

Utskottet har alltså med anledning av
rcmissyrkandena om motionärernas yrkande
på en ny utredning kommit till
slutsatsen, att vad som behövs inte är en
utredning, utan andra åtgärder som kan
leda till uppkomsten av industrier i det
norrländska inlandet.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag vill för det första
säga till herr Sundvik, att samtliga remissinstanser
har uttalat att någonting
måste göras för att de norrländska inlandet
skall komma ur sitt kristillstånd
— det kan inte bortresoneras. De har
också pekat på hur otillfredsställande
befolkningsutvecklingen är.

Nu menar utskottets talesman, att man
inte kan vinna någonting genom en utredning,
med linjen i mitt tidigare antörade
var, att frågan är vad slags utredning
det gäller. Det skall inte bara
bli fråga om en inventering och kartläggning
av vilka små och stora industrier
man skall bygga, utan det avgörande
måste vara utgångsläget för utredningen
och de direktiv den får. När
det under alla dessa årtionden har stått
fullkomligt klart, att den enda och radikala
vägen för att lösa dessa frågor är
att staten engagerar sig mycket starkt,
då måste detta vara riktningsgivande för
en sådan utredning — och det har icke
varit riktningsgivande för de flesta utredningar
hittills. Jag undantar givetvis
utredningarna om Norrbottens järnverk

och om Statens skogsindustrier, men de
hade ju sådana direktiv att detta faktiskt
var den röda tråden. Så måste det
också bli när det gäller bland annat det
norrländska inlandet — eljest hänger
man sig bara åt illusionsmakeri och
medverkar till att bedra folket bland annat
uppe i det norrländska inlandet.

Utskottet säger vidare — jag kan inte
underlåta att ta upp detta — att en utredningsman
tillsatts, som skall inventera
samtliga olösta norrlandsfrågor.
Utan att jag därmed uttalar någon underskattning
av utredningsmannens personliga
kvalifikationer ber jag att få
gratulera riksdagen till hur det hela
kommer att gestalta sig, med de direktiv,
som här har givits. Efter det att den
stora norrlandsutredningen hade avgivit
sitt slutbetänkande stod det klart, att
järnvägsfrågan för praktiskt taget hela
den norrländska kusten var olöst. Norrlandskommittén
hade gjort kostnadsberäkningar
beträffande större delen av
dessa sträckor. Vidare har det varit lokala
utredningar. Järnvägsstyrelsen har
gjort utredningar, och riksdagen har
haft att år efter år ta ställning till dessa.
Det är alltså inte obekant för riksdagen,
att dessa mycket grundläggande problem,
efter att i nära femtio år ha diskuterats
i riksdagen, ännu icke är lösta.

Nog är det därför ett skoj att tillsätta
en särskild utredning för att få fram
icke lösta norrlandsproblem, när det
redan står klart för riksdagen vilka väsentliga
frågor, som icke är lösta.

Beträffande vad länsstyrelsen i Västerbottens
län uttalat i fråga om råvaran,
vill jag hänvisa till att Statens
skogsindustrier nu bygger upp en omfattande
förädlingsindustri i Västerbottens
inland. Detta är tacknämligt och
viktigt. Det är bland annat den omständigheten
vi tagit såsom utgångsläge för
att en undersökning bör ske, om inte
Statens skogsindustrier skulle kunna göra
samma sak i Norrbotten och i andra
delar av det norrländska inlandet.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 18, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om fortsatt tillämpning
av förordningen den 30 maj 1952 (nr
325) med särskilda bestämmelser om inoch
upplåning vid centralkassa för jordbrukskredit,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om översyn av lagen om sterilisering

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av väckta
motioner angående en översyn av lagen
om sterilisering.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 77 i första kammaren av
fru Wallentheim in. fl. samt nr 97 i andra
kammaren av fru Torbrink m. fl. 1
motionerna, vilka voro likalydande, hade
hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om en översyn av
steriliseringslagen med beaktande av
vissa i motionerna närmare angivna
synpunkter.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:77 och 11:97,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av, utom
annan, fru Sjöström-Bengtsson, fru Wallentheim
och fru Eriksson i Stockholm,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:77 och 11:97, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en
översyn av steriliseringslagen med beaktande
av i reservationen anförda synpunkter.

Om översyn av lagen om sterilisering

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Utskottets principiella
uppfattning angående steriliseringsoperationens
allvarliga innebörd för individen
delas helt av reservanterna. Någon
meningsmotsättning inom utskottet finns
följaktligen inte därom, att ett steriliseringsingrepp
för att vara försvarbart
icke bör få tillgripas, förrän andra utvägar
att ge den nödvändiga hjälpen är
uttömda och utsiktslösa.

I motionen har begärts en översyn av
steriliseringslagen för att i tre olika avseenden
ompröva de nu gällande bestämmelserna.
Man siktar till ett införande
också i steriliseringslagen av begreppet
»den förutsedda svagheten».
Denna förändring är tänkt endast och
allenast som ett instrument för att ge
hjälp åt enstaka socialt, mentalt och fysiskt
hårt pressade flerföderskor. För
sterilisering på svaghetsindikation krävs
enligt tillämpningsföreskrifterna starkare
skäl än för abort. En kvinna, för vilken
ett avbrytande av havandeskapet är
fullt indicerat på grund av svaghet, får
ofta sin bifogade ansökan om sterilisering
avslagen, trots att vid handläggningen
av ärendet medicinalstyrelsens
expertis är fullt enig om att en upprepad
graviditet är för kvinnan olämplig
och riskabel. Man måste med andra ord
vänta, till dess en tillräcklig täckning
enligt lagen föreligger. En lagbestämmelse,
som helt utesluter en profylaktiskt
starkt motiverad åtgärd vid en tidpunkt,
då kvinnans kvardröjande reservkrafter
kan stöttas under och bevaras till gagn
för henne själv och de barn hon redan
har, kan reservanterna inte finna annat
än inhuman och otillfredsställande.

Utskottsmajoriteten anser att en hypotetisk
bedömning av det enskilda fallets
framtidsutsikter och resurser innesluter
en alltför osäker grund för den beständighet
i motivläget, som man vill ha
fastlagd. Självfallet kan man inte i detta
sammanhang lika litet som i många andra
komma längre än till en väl underbyggd
sannolikhetsprognos, men det är
dock experter som skall göra den prognosen,
först och främst den intygsskrivande
läkaren, socialutredaren och sist

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Om översyn av lagen om sterilisering
medicinalstyrelsens nämnd, där varje
ledamot var för sig går igenom alla i
ärendet föreliggande fakta. Lägger man
därtill den allmänt försiktiga inställning,
som med all rätt finns i dessa ting,
kan reservanterna knappast tro, att risken
för missbruk kan vara särskilt stor.

Man framför i utskottsutlåtandet varningar
mot de allvarliga psykiska och
somatiska rubbningar, som steriliseringsopererade
kvinnor visat, och man anför
dessa rubbningar som ett motiv att avvisa
motionen i detta stycke. Jag vågar
för min del med stöd av bl. a. läkaruttalanden
tro att det i många av dessa
fall kan vara fråga om personer, som
genom sin läggning lätt råkar i depressionstillstånd.
Om de icke steriliserats,
hade ett avslag eller någonting annat
kunnat förr eller senare ha utlöst samma
sjukdomsbild. Det argumentet tycker jag
för min del inte heller kan tillmätas något
avgörande värde, eftersom inget material
redovisats, där steriliseringsoperationen
för de hårt pressade flerföderskor,
som det här är tal om, haft den
rakt motsatta effekten och medfört en
oändlig lättnad och en ökad psykisk hälsa.
Funnes den lagliga möjlighet, som reservanterna
åstundar och som vi vill
ha utredd, skulle helt visst många aborter
kunna undvikas och ansträngningarna
att förmå kvinnan att bära fram barnen
verkligen leda till resultat. Det är,
synes det mig, att föredra att inte tända
ett liv, som man en gång kanske nödgas
avbryta med den nödlösning som en
abort innebär. Redan 1938 förordade
befolkningskommissionen en s. k. blandad
indikation, d. v. s. att man utöver
andra omständigheter i fallet också skulle
ta hänsyn till familjens välfärd genom
att beakta de missförhållanden som kunde
föreligga. Socialstyrelsens majoritet
säger i sitt nu föreliggande remissyttrande,
att de erfarenheter, som socialstyrelsen
vunnit sedan 1941, bestyrkt uppfattningen,
att ett verkligt behov för en
uppmjukning föreligger, och tillstyrker
en utredning. Medicinalstyrelsen, som
erfarenhetsmässigt får anses besitta stor
kompetens på detta område, verifierar
också behovet av en utredning och till -

lägger att den snarast bör komina till
stånd.

I motionen har upptagits den likaså tidigare
väckta frågan om att då medicinska
indikationer föreligger för mannen,
skall sterilisering få företagas på
honom, om han själv ansöker därom.
Utskottsmajoriteten avvisar denna tanke
helt och hållet. Huvudmotiveringen
synes vara att alldeles oavsett orsakssammanhanget
mellan mannens bristande
arbets- och försörjningsförmåga och
hustruns belastning och successiva nedslitning
måste en steriliseringsoperation
ändå alltid syfta till att skona kvinnans
liv och hälsa och följaktligen bör göras
på henne. Till yttermera visso understryker
utskottsmajoriteten detta genom att
framhålla att en man och en kvinna är
två självständiga, av varandra oberoende
individer. Reservanterna har för sin
del svårt att förstå att denna självklara
deklaration kan underbygga den meningen,
att en operation av livsvarig natur,
tekniskt och medicinskt vanskligare för
kvinnan än för mannen, undantagslöst
skall göras på en kanske i grunden frisk
och sund kvinna, därför att omständigheterna
är sådana, att ett fortsatt barnafödande
bör undvikas. Jag kan för min
del inte finna annat än att ulskottsmajoritetens
motivering är motsägelsefull,
då man tidigare här kräver respekt
för fortplantningsförmågan som en
mänsklig rättighet och anför det som ett
argument mot sterilisering på klena,
livshotade kvinnor, men samtidigt finner
ingreppet vara riktigt på en kvinna,
vars svårigheter och besvär helt förorsakas
av mannens inkapacitet. Jag kan
för min del inte erinra mig något enda
jämförligt sammanhang, där man gör avsteg
från eller ifrågasätter den orubbliga
principen att en skada skall avhjälpas
eller förebyggas genom åtgärder, inriktade
på de bakomliggande och utlösande
orsakerna.

Reservanterna har också framhållit att
mänskligt sett är sannolikheten för att
en kvinna i ett sådant här fall kommer
att stå inför en ny familjebildning större
än för mannen. Jag vill understryka att
jag talar om fall, i vilka mannen själv

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

ansöker om att få bli steriliserad. Reservanterna
kan inte anse annat än att
när en man, som av olika skäl blir arbetsoförmögen,
som inser sin bristande
förmåga att kunna försörja flera barn
och själv ansöker om att bli steriliserad,
han också borde ha rätt till en sådan
laglig möjlighet. .lag vill också understryka
att detta aldrig kan rubriceras som
enbart en kvinnofråga. Det är ett allvarligt
problem sem berör båda makarna.
Det är inte så många, men det är ganska
skakande fall under en relativt lång tids
erfarenhet vid handläggningen av dessa
ärenden, som har föranlett motionens
sista avsnitt. Att det finns flera kvinnor
än man kanske är benägen att tro, som
lever i skräckfyllda och svåra äktenskapliga
förhållanden, ger ganska ofta återkommande
presskildringar belägg för.

Reservanterna finner önskemålet om
en undantagsregel från det ovillkorliga
kravet på mannens yttrande i vissa steriliseringsärenden
vara välmotiverat.
Den samhörighet och den öppenhet mellan
makarna, som utskottsmajoriteten,
och naturligtvis också reservanterna finner
det angeläget att slå vakt om, är i
dessa fall för länge sedan tillspillogiven.
Att här försöka konstruera upp någonting,
som det inte finns minsta underlag
för, kan knappast vara realistiskt. Det
är helt visst så, att först när kvinnan
nått den yttersta gränsen för sin prestationsförmåga,
tar hon ett så desperat steg
som att insända en steriliseringsanhållan
till medicinalstyrelsen utan makens
vetskap. Utan en sådan undantagsregel
är dessa djupt beklagansvärda kvinnor
helt utlämnade.

Reservanterna anser att full trygghet
mot missbruk kan vinnas genom att omgärda
bestämmelsen med anvisningar av
innebörd, att den endast skall komma
till användning, då det av synnerliga
skäl befinnes till fullo styrkt som uppenbart
olämpligt, att mannens yttrande inhämtas,
och att prövningsinstansen skall
vara om saken enig. I båda dessa sista
avseenden har samtliga remissinstanser
ställt sig positiva.

.lag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Om översyn av lagen om sterilisering

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att betvivla att reservanterna känner sig
övertygade om att det är erforderligt
med en utvidgning av möjligheterna till
sterilisering i enlighet med motionärernas
yrkande. Men jag har vid ärendets
behandling fått den uppfattningen, att
reservanterna mera stöder sitt ståndpunktstagande
på förhållanden, som är
rådande vid den aktuella tidpunkt, när
en eventuell ansökan om sterilisering ingives
men att man något blundar för
de förhållanden, som kan komma att inträda
i en framtid, eller med andra ord
för huruvida det besvärliga förhållande,
man kan åberopa, är av den art, att
det kommer att bli bestående.

Fru Wallentheim slutade sitt anförande
med att hänvisa till att remissinstanserna
hade tillstyrkt förevarande motioner,
och jag vill inte säga att det är
felaktigt — det föreligger ju faktiskt tillstyrkan
från remissinstansernas sida.
Men om man närmare granskar remissinstansernas
tillstyrkan, blir man kanske
inte så alldeles övertygad om att remissinstanserna
själva är övertygade.

Jag vill först erinra om att socialstyrelsens
majoritet visserligen tillstyrkt
motionerna men att det inom styrelsen
finns en minoritet på tre ledamöter, som
lika bestämt har avstyrkt och som
t. o. m. säger, att om det skulle göras någon
ändring i lagen, vore det mera motiverat
att skärpa den nuvarande indikationen
än att vidga den.

Medicinalstyrelsen tillstyrker visserligen
en utredning, men jag har knappast
av medicinalstyrelsens yttrande kunnat
utläsa att den tillstyrker en utredning
i enlighet med motionärernas yrkande.
När det gäller det primära yrkandet i
motionen om införandet av en socialmedicinsk
indikation säger ju medicinalstyrelsen,
att det ovtvivelaktigt skulle bli
ganska svårt att få fasta normer för tilllämpningen
av en sådan bestämmelse, och
då steriliseringsingreppet som regel förhindrar
all framtida fortplantning och
således är av mycket genomgripande
betydelse för såväl individen som samhället,
borde en vidgning av indikatio -

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

Om översyn av lagen om sterilisering
nerna i detta avseende icke ske utan en
föregående grundlig utredning av frågan.

Medicinalstyrelsen är alltså inte övertygad
om att det är lämpligt att införa
denna indikation, och jag frågar mig
då här: Vad är det då man skall utreda?
Man skall utreda, huruvida de svårigheter,
som föreligger vid det aktuella tillfället,
kommer att bli bestående. Jag undrar,
hur den utredning skall arbeta som
skall pröva detta.

Vid ärendets behandling inom utskottet
nämndes från motionärernas sida en
hel del exempel som skulle motivera införandet
av denna indikation. Jag får
säga att ett exempel var sådant, att om
man endast såg på förhållandet vid den
tidpunkt, när ansökan ingavs, kunde det
vara stark motivering för att ansökan
skulle beviljas. Men frågar man sig vidare,
om dessa förhållanden kommer
att bli bestående under någon längre
tid, pekar exemplet snarare på att de
med till visshet gränsande sannolikhet
relativt snabbt kan försvinna. Detta gjorde
mig ytterligt betänksam mot införandet
av en vidgad indikation.

Nu säger fru Wallentheim att det i
denna lag finns mera skärpta bestämmelser
än i abortlagen. Jag får säga att
detta är fullt naturligt. I abortlagen avses
ju som regel en engångsföreteelse.
När det gäller sterilisering är det fråga
om en för livet bestående åtgärd. Jag
borde kanske i detta sammanhang också
nämna att Svensk kuratorsförening bestämt
avstyrkt det primära yrkandet om
införandet av den nya indikationen. Visserligen
tillstyrkes de två andra avsnitten,
dock utan någon som helst motivering.

Vad beträffar den andra punkten,
nämligen att steriliseringsansökan skulle
kunna bifallas utan att makens yttrande
inhämtades, så antydde fru Wallentheim
här ett exempel, som hon mera utförligt
framlade i utskottet. Man kan tänka sig
fall, där familjeförsörjaren är alkoholist
och praktiskt taget inte bidrar till familjens
försörjning. Hustrun önskar sterilisering
men vågar inte lägga in ansökan,
därför att hon är rädd för ma -

kens reaktion. Och fru Wallentheim säger
i detta sammanhang att i ett sådant
äktenskap har ju gemensamheten redan
tidigare gått förlorad. Ja, det är just det
som jag anser vara så betänkligt. Jag frågar
mig nämligen, vad det då finns för
garanti för att detta äktenskap kommer
att bestå. Kan det vara rimligt att hustrun
i ett sådant fall livsvarigt skulle offra
sig för en, jag skulle vilja säga, ovärdig
make utan någon som helst garanti för
att äktenskapet inte inom kort tid går
sönder, så att hon får möjlighet att ingå
ett annat äktenskap?

När man tar ståndpunkt till yrkandena
i motionen, bör man nog inte enbart
tänka på de besvärliga förhållanden som
kan vara rådande vid tidpunkten för en
ansökans ingivande, utan man måste också
fråga sig, hur länge dessa förhållanden
kan beräknas bli bestående. Man
bör vara försiktig med att tillåta sterilisering
av orsaker som kan vara så
tillfälliga, att vederbörande riskerar att
under ett långt liv i onödan behöva, såsom
minoriteten i socialstyrelsen och kuratorsföreningen
uttrycker saken, lida
av psykiska hämningar till följd av vetskapen
om att vara steril.

Jag vill till sist endast säga, att när
de nu gällande bestämmelserna infördes,
hade de varit föremål för mycket noggant
övervägande. Den steriliseringsindikation,
som reservanterna nu vill ha införd,
var på förslag redan då. Men efter
noggrann prövning och på grundval av
ungefär de synpunkter, som jag här bär
anfört, ansågs det icke förståndigt att
vidga indikationerna på ifrågavarande
sött. Jag skulle vilja tillägga, att om någonting
har inträffat sedan dess, så är
det väl snarast det, att samhället numera
har större förutsättningar att snabbt avhjälpa
de besvärligheter som kan föreligga.
Om det alltså inte ansågs rådligt,
när den nu gällande steriliseringslagen
antogs, att införa de bestämmelser, som
reservanterna här föreslår, så anser jag
att det i dag är ännu mindre rådligt
att på det sättet vidga steriliseringsindikationerna.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

Ilerr HUSS (fp):

Herr talman! När nu frågan om en
översyn av steriliseringslagen har kommit
på kamrarnas bord, erinrar sig säkert
ledamöterna av denna kammare den
debatt som fördes, när vi för en tid sedan
diskuterade frågan om en översyn
av abortlagen. Där förelåg ju dock en
nyligen avslutad utredning. Denna utredning
hade visserligen inte haft till uppdrag
att föreslå några lagändringar, men
den hade ändock haft till riktpunkt att
framlägga så mycket material som möjligt
för att belysa frågans nuvarande läge.
Rent analogimässigt och rättvisemässigt
vore det väl inte ur vägen, att
man nu även underkastade steriliseringslagen
en liknande översyn som den som
redan kommit den ungefär jämnåriga
abortlagen till del. Det är också enligt
min uppfattning litet överraskande, att
utskottet avvisar förslaget om en översyn
med den motiveringen att utskottet
inte funnit anledning till lagändring. Det
är väl i alla fall den begärda utredningen,
som skall ge vid handen om lagändringar
är behövliga, och inte utskottet
efter en helt ytlig utredning.

Granskar man utskottets motivering
på denna punkt, så finner man att utskottets
motivering ingalunda är så
hundraprocentigt negativ som klämmen,
vilken ju går ut på ett avslag på motionen.
Det heter på tal om möjligheten att
mannen vid samtycke därtill skall kunna
steriliseras i stället för hustrun, att
»utan tvivel kunna stundom sociala skäl
tala för en sådan ordning». Mot detta uttalande
ställer emellertid utskottsmajoriteten
det argumentet, att operationen
uteslutande syftar till att skona kvinnans
liv och hälsa och att man i förevarande
hänseende måste betrakta man
och hustru som två självständiga, av varandra
oberoende individer. Men, herr
talman, vi har ju redan en liknande indikation
i både abort- och steriliseringslagarna,
nämligen den eugeniska indikationen,
som medger såväl abort som sterilisering,
när fara är alt mannen genom
arvsanlag kan komma att överföra .sjukdom
till avkomman. Det är alltså även i
det fallet frågan om åtminstone teore -

Om översyn av lagen om sterilisering
tiskt sinsemellan självständiga varelser,
som varit avgörande för om operationen
skall få komma till stånd eller inte,
och därför faller enligt min mening argumentet,
att man i detta fall när det
gäller förhållandet mellan man och
hustru inte skall kunna gå samma principiella
väg.

Herr talman! Då det enligt min uppfattning
måste rent principiellt sett vara
betänkligt att avslå en framställning om
en utredning, som har tillstyrkts av vår
högsta medicinska myndighet, vill jag
för min del ansluta mig till yrkandet om
bifall till reservationen.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Huss’ anförande endast säga, att
när han börjar med att erinra om att det
inte är utskottet, utan en utredning, som
skall konstatera, om här behövs någon
lagändring eller inte, så är det naturligtvis
alldeles riktigt, men om ett utskott
skall föreslå riksdagen att begära
en utredning, så måste vi väl tro att den
utredningen skall leda till något resultat,
och jag har i varje fall den bestämda
uppfattningen, att om inte utskottet, så
i varje fall kammaren bör avgöra, om
utredningen skall komma till stånd eller
inte. Det är ingenting annat som utskottet
har föreslagit att kammaren skall besluta
om.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med föreliggande
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fru Sjöström-Bengtsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av lagen med särskilda
bestämmelser angående olovlig

Nr 14

Onsdagen den 20 april 1955

befattning med spritdrycker och vin;
samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 5
april 1949 (nr 114) om val av borgmästare
och rådman.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 26, i anledning av väckta motioner
om viss komplettering av lagen om förskottering
av underhållsbidrag; och
nr 27, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om förlängd
semester för vissa arbetstagare med hälsovådligt
arbete.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckt motion
angående förflyttning av Söderbygdens
vattendomstol;

nr 14, i anledning av väckta motioner
om beredande av ersättning åt ägare av
marker, som översvämmas eller besväras
av vatten från högre belägna markområden,
m. m.;

nr 15, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för jägare att vara
ansvarsförsäkrade; samt

nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i 11 kap. vattenlagen, dels
ock en i anledning av propositionen
väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 15,
i anledning av väckta motioner om utredning
angående orsakerna till den
ökade brottsligheten, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen
den 23 oktober 1908 (nr 128)
angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ls
proposition med förslag till förordning.
om fortsatt giltighet av förordningen
den 12 maj 1950 (nr 164) angående rätt
för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar;
samt

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för belopp, som tillförts vissa
för prisreglering bildade stiftelser, m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 17, med anledning
av väckta motioner om kapitalinvestering
i fonden för låneunderstöd
till främjande av beredning och avsättning
av fisk in. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 195, med anledning av väckta motioner
om ökad medelsanvisning för
budgetåret 1954/55 till Fiskerilånefonden; nr

196, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner; nr

198, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar;

nr 199, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig

Onsdagen den 20 april 1955

Nr 14

fast egendom, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 200, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Lindring
i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 201, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda

hemställan rörande anslag till lappfogdarna
m. fl. jämte i ämnet väckt motion.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.02.

In fidem
Per Bergsten