Tisdagen den 18 oktober (Riksdagens protokoll 1966:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 28

ANDRA KAMMAREN

1966

18—21 oktober

Debatter m. m.

Tisdagen den 18 oktober

Hälsningsanf örande............................................

Minnesord över avliden ledamot av kammaren....................

Meddelande ang. sammanträdestider, m. ........................

Interpellationer av:

herr Hermansson ang. svenska företags verksamhet i utlandet.....

herr Nilsson i Gävle ang. genomförandet av bostadsbyggnadspro grammet.

................................................

herr Lorentzon ang. sysselsättningsläget i Ådalen................

herr Mundebo ang. bostadsproduktionen i de områden där bostadsbristen
är störst...........................................

herr Rimmerfors ang. körkortsindragningarna...................

herr Wiklund i Stockholm ang. ökade biståndsinsatser åt flyktingar i

Afrika...................................................

herr Gustafsson i Skellefteå ang. igångsättningen av bostadsbyggandet
herr Nelander ang. gemensamma samlingar i gymnasium och fackskola
...................................................

herr Nelander ang. dyrortsgrupperingens inverkan på statstjänstemannens
löner............................................

herr Keijer ang. framställning av talböcker till blinda studenter...
herr Börjesson i Falköping ang. undersökning rörande förekomsten

av främmande ubåtar på svenskt territorialvatten.............

herr Nilsson i Tvärålund ang. bostadsbyggandet.................

herr Hamrin i Kalmar ang. en ökad samordning av insatserna på

handikappområdet.........................................

herr Lindkvist ang. bostadsbyggandet..........................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Wiklund i Stockholm ang. urvalsprinciperna för vård på sjukhus
herr Kellgren ang. den allmänna tilläggspensionen för i Sverige bosatta
medborgare från övriga nordiska länder.................

herr Björkman ang. utlandssvenskarnas rösträtt.................

herr Oskarson ang. personalpolitiken inom statens järnvägar......

1_Andra kammarens protokoll 1966. Nr 28

Sid.

Nr 28

Innehåll

Sid.

herr From ang. åtgärder för att förhindra stölder från militära vapen och

sprängämnesförråd..................................... 23

herr Josefson i Arrie ang. publicering av remissvaren på 1960 årsjord bruksutredning.

........................................... 23

herr Källstad ang. frihet från återbetalningsskyldighet beträffande

vissa studiemedel i samband med lärarstrejken................ 24

herr Petersson ang. utredningen om avgiftsfri fiskerätt för jordbrukare
i Norrbottens läns lappmarker....................... 24

fru Holmqvist ang. tillämpningen av stadgande om hävande av adop ti

vförhållande.............................................. 24

herr Wikner ang. vissa militärtransporter....................... 24

Onsdagen den 19 oktober

Interpellationer av:

fru Nettelbrandt ang. beskattningen av folkpensionärers extrainkomster.
.............................................. 25

herr Jonsson ang. förbättrade pensionsförmåner för vissa folkpensionärer
.............................................. 25

herr Westberg ang. vuxenutbildningen......................... 26

herr Rimmerfors ang. statsbidrag till Sveriges Dövas Riksförbunds

tidning............................................... 28

herr Nordgren ang. åtgärder mot driftsnedläggelse inom industrien 29
herr Börjesson i Falköping ang. hänsynstagande till de handikappade

vid övergången till högertrafik.............................. 30

herr Grebäck ang. omorganisationen av den statliga och statsunderstödda
verksamheten på jordbrukets och trädgårdsnäringens område
................................................. 34

herr Carlshamre ang. antagningen av studerande vid samhällsvetenskapliga
fakulteter och i vissa humanistiska ämnen............ 32

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nordstrandh ang. förutsättningarna för undervisningen vid det

nya gymnasiet............................................ 34

herr Holmberg ang. lokaliseringsmedlens användning............. 34

herr Nordstrandh ang. det organisatoriska underlaget för löneförhandling
................................................. 34

herr Turesson ang. igångsättningen av bostadsbyggandet under

september månad 1966..................................... 34

herr Nilsson i Gävle ang. igångsättningen av byggnadsarbeten..... 34

Fredagen den 21 oktober

Interpellationer av:

herr Bengtson i Solna ang. den långsiktiga kommunala investerings planeringen.

.............................................. 35

herr Nihlfors ang. höjning av anslagen till SECO, m. m.......... 35

Meddelande om enkel fråga av herr Andersson i Örebro ang. utredningen
om användningen av engångsförpackningar............... 37

Tisdagen den 18 oktober 1966

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober

Kl. 11.00

§ 1

Hälsningsanförande

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Jag hälsar kammarens ärade ledamöter
välkomna till årets höstsession, som
härmed förklaras öppnad.

§ 2

Minnesord över avliden ledamot av
kammaren

Herr TALMANNEN yttrade:

Under kammarens sommaruppehåll
har en av våra kamrater gått ur tiden.
Harald Larsson i Hedenäset avled den
13 augusti av skador som han ådrog sig
vid en trafikolycka.

Larsson invaldes i riksdagen år 1953
och har sedan 1958 varit verksam inom
statsutskottet. Under kortare perioder
har han också deltagit i konstitutionsutskottets,
andra lagutskottets och allmänna
beredningsutskottets arbete.

I sin hemort var Harald Larsson sedan
många år en ledande kommunalman
och beklädde bl. a. posterna som
ordförande i kommunalfullmäktige och
i skolstyrelsen. Sedan år 1950 tillhörde
han landstinget, där han var verksam
inom bildningsutskottet och lasarettsdirektionen.
Larsson var också ledamot
av åtskilliga styrelser och deltog i flera
statliga utredningar.

I riksdagen ägnade Harald Larsson
speciellt intresse åt ungdoms- och skolfrågor
samt jordbrukets problem. Han
efterlämnar bland oss minnet av en dugande
och kunnig ledamot, som med
energi och fasthet hävdade sin uppfattning
i olika frågor men samtidigt visade
stor förståelse för andras mening.
Vi lyser frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 3

Meddel. ang. sammanträdestider, m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
en preliminär plan för sammanträden
under höstsessionen. Därav framgår
bl. a. att den första frågestunden
äger rum torsdagen den 27 oktober med
början kl. 16.30. Då besvaras frågor som
inlämnats senast kl. 12.00 fredagen den
21 oktober. Under återstoden av höstsesssionen
hålles frågestunder varje
torsdag kl. 16.30; den 8 och 15 december
börjar plena dock kl. 10.00.

Höstens »remissdebatt» kommer att
hållas tisdagen den 1 november kl.
10.30 med eventuell fortsättning påföljande
dag, onsdagen den 2 november
kl. 10.00. Sessionens sista arbetsplenum
har utsatts till torsdagen den 15 december
kl. 10.00. Om så erfordras på grund
av skiljaktiga beslut sammanträder
kamrarna även fredagen den 16 december
kl. 11.00.

Före oktober månads utgång kommer
kammarens ledamöter att tillställas sedvanliga
tidsplaner för behandlingen i
kamrarna av utskottsutlåtanden.

Till kammarens ledamöter har vidare
utdelats förteckningar över dels propositioner
avsedda att föreläggas höstsessionen,
dels uppskov till höstsessionen
med behandlingen av vissa ärenden.

Omedelbart efter detta plenums slut
demonstreras den nya voteringsanläggningen.
Till ledning vid denna demonstration
har utdelats dels en kortfattad
beskrivning över anläggningen i dess
helhet och dels en detaljerad beskrivning
av ledmöternas platsutrustningar.

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober 1966

i 4

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
angående den i § 32 riksdagsordningen
föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll

hållet inför statsrådet
och t. f. chefen för justitiedepartementet
Hermansson den 14 oktober
1966.

Till justitiedepartementet har den 26
augusti och den 11 oktober 1966 från
länsstyrelserna i Norrbottens och Västernorrlands
län inkommit fullmakter
för komministern Arne Lindberg, Kalix,
och redaktören Bengt Wiklund, Härnösand,
som vid nya röstsammanräkningar
blivit utsedda till ledamöter av riksdagens
andra kammare i stället för avgångna
ledamöter av denna kammare.

Vid granskning av fullmakterna, som
företagits inför t. f. chefen för justitiedepartementet
och i närvaro av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret, har någon anmärkning
mot fullmakterna ej framställts.

Detta protokoll och de granskade fullmakterna
skall överlämnas till andra
kammaren.

Enligt uppdrag:

Margit Hirén

Vid detta protokoll var fogade de däri
omförmälda fullmakterna för komministern
Arne Lindberg, Kalix, och redaktören
Bengt Wiklund, Härnösand,
att inträda såsom ledamöter av kammaren
för tiden till den 1 januari år 1969
efter respektive herr Larsson i Hedenäset
och herr Kärrlander.

Herr talmannen meddelade, att herrar
Lindberg och Wiklund i Härnösand
intagit sina platser i kammaren.

§ 5

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna namnbevis: Kungl.

Patent- och Registreringsverket
har denna dag på därom gjord ansö -

kan godkänt släktnamnet Dockered för
Johansson, Gustaf Robert, född 11 04 22
— 571, kyrkobokföringsförs. östad P,
Johansson, Inga Alice, f. Svensson, född
13 08 19 — 572, östad P.

Kopia av detta namnbevis har tillställts
vederbörande pastor för anteckning
i kyrkobok.

Stockholm den 27 september 1966.

Eva Hagström

§ 6

Herr talmannen meddelade, att fröken
Olsson, herrar Werbro och Persson
i Heden samt fröken Sandell enligt till
kammaren inkomna läkarintyg vore
sjukskrivna, fröken Olsson under tiden
den 10 innevarande oktober—den 12
nästkommande november, herr Werbro
från och med den 12 oktober tills vidare,
herr Persson i Heden under tiden
den 2 oktober—den 10 november och
fröken Sandell under tiden den 13—
den 23 oktober.

Fröken Olsson, herrar Werbro och
Persson i Heden samt fröken Sandell
beviljades erforderlig ledighet från riksdagsgöromålen.

§ 7

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare
Härmed begäres ledighet från riksdagsgöromålen
för deltagande i jordbruksutskottets
studieresa till Amerikas
Förenta Stater för tiden 18—31 oktober
1966 för

herr Hansson i Skegrie,

» Lindström,
fru Lindskog,
herr Antby,

» Arweson,

» Eliasson i Moholm,

» Persson i Skänninge,

» Nilsson i Lönsboda,

» Jonasson,

» Trana,

» Hedin,

Tisdagen den 18
Interpellation ang.

herr Eskilsson,

» Johansson i Simrimshamn,

» Rimås,
fru Lindberg,
herr Dahlgren,

» Björk i Påarp,

» Jönsson i Ingemarsgården.
Stockholm den 4 oktober 1966

Nils G. Hansson
(Ordförande)

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 17—•

23 oktober för deltagande i en av Europarörelsens
riksdagsgrupp anordnad
studieresa till Bonn, Geneve och Strasbourg.

Malmö den 7 oktober 1966

Sigfrid Löfgren

Till Riksdagens andra kammare
Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden den 18—

21 oktober 1966. Jag avser att under
denna tid befinna mig på en studieresa
i USA.

Stockholm den 19 september 1966
Ola Ullsten

Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad anhåller om tjänstledighet
från höstessionens början t. o. m.
den 23 oktober för att deltaga i den
studieresa till Bonn, Strasbourg och
Geneve som anordnas av Europarörelsens
riksdagsgrupp och äger rum 17—
23 oktober.

Stockholm den 13 oktober 1966

Blenda Ljungberg

Till Riksdagens andra kammare
För deltagande i en av Europarörelsens
svenska råd anordnad resa till
Bonn m. fl. platser anhåller jag om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
18—21 oktober 1966.

Sundsvall den 15 oktober 1966

Bo Martinsson

1* — Andra kammarens protokoll

oktober 1966 Nr 28

svenska företags verksamhet i utlandet

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
18—22 oktober då jag på grund av
studieresa till Strasbourg och Genéve
vistas utomlands under denna tid.

Kalix den 12 oktober 1966

Ingvar Svanberg

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag för vistelse utomlands
hemställa om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 18—22 oktober.

Stockholm den 15 oktober 1966

Gunnar Hedlund

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 18—30
oktober för deltagande i FN:s generalförsamling.

New York den 12 oktober 1966

Ingemund Bengtsson

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad, ombud vid Förenta
Nationernas generalförsamling, anhåller
härmed om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden 18 oktober t. o. m. 3
november.

New York den 13 oktober 1966

S. G. W. Wahlund

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 8

Interpellation ang. svenska företags
verksamhet i utlandet

Ordet lämnades på begäran till

Herr HERMANSSON (k), som yttrade:

Herr talman! »Svart vecka i Nimba.
Kring en svensk industri i ett u-land,
Lamco i Liberia» var titeln på ett program
i svensk television den 2 oktober
1966. Dess uppgifter var en chock för
många människor och det har utlöst en
Nr 28

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober 1966

Interpellation ang. svenska företags verksamhet i utlandet

omfattande diskussion. Här avslöjades
anmärkningsvärda förhållanden som på
annat sätt icke kommit till den svenska
allmänhetens kännedom. I ett företag
som väsentligen drivs i svensk regi, där
dominerande svenska kapitalintressen
gjort stora investeringar och där många
svenskar är sysselsatta slås en strejk
ned med metoder som vi anser tillhöra
en förfluten tid då ett brutalt arbetsgivarvälde
härskade. Gendarmer och militär
används för att bryta strejken, arbetare
som betraktas som särskilt aktiva
avskedas från sina anställningar, vräks
från sina bostäder och deporteras från
området.

Svenska företag i utlandet betraktas
av många som representanter för Sverige.
Man måste ställa frågan: Hur uppfattar
folken i Afrika, Asien, Sydamerika
o. s. v. vårt land utifrån det stora
engagemanget i Liberia och särskilt efter
vad som hände i Nimba under »den
svarta veckan» i juli 1966? Bedömer de
den officiella svenska politiken som nykolonialistisk?
Uppfattar de skillnaden
mellan svenska kapitalintressen, ofta
förbundna med internationella truster,
och den starka opinion i vårt land som
vill föra en politik byggd på solidaritet
med de fattiga folken?

Hur svenska företag uppför sig i utlandet
är icke deras ensak. Deras handlingar
faller, med rätt eller orätt, tillbaka
på vårt land. Deras investeringar
sker också av medel som de enligt ett
modernare betraktelsesätt icke ensamma
har rätt att bestämma över.

Under det senaste årtiondet har en
stark tillväxt skett av svenska företags
investeringar i utlandet. Enligt riksbankens
statistik över beviljade tillstånd
till direkta investeringar i utlandet har
den värdemässiga omfattningen av denna
tillståndsgivning närmare fyrdubblats
1955—1965 från 137 till 538 miljoner
kronor per år. Detta motsvarar en
ökning av investeringstakten som är
närmare dubbelt så snabb som stegringstaktsn
för de inhemska industri -

investeringarna under samma tid. Antalet
svenska dotterföretag i utlandet
inklusive rena försäljningsbolag beräknas
för närvarande uppgå till drygt
1 000.

Kännedomen om de totala svenska
kapitalinvesteringarna i utlandet är
emellertid bristfällig. Det finns ingen
fullständig kartläggning av de svenska
utlandsföretagen och deras verksamhet.
Att händelserna i juli vid Lamco kom
till den svenska opinionens kännedom
verkar närmast bero på en tillfällighet.

Vad som meddelas till offentligheten
angående de aktuella kapital- och vinstströmmarna
mellan olika länder är också
otillräckligt. För en saklig bedömning
av frågan om svenska kapitalintressens
vinster på investeringar t. ex. i
de fattiga länderna är det angeläget att
en detaljerad offentlig redovisning årligen
sker.

Av ännu större betydelse för att bedöma
den utplundring som sker av länderna
i den tredje världen och av svenska
vinster på denna utplundring är
emellertid att utförligt material föreligger
om utrikeshandeln och om förändringen
i priserna på de varor som förekommer
i handeln med dessa länder.

Den pågående diskussionen aktualiserar
ett problem som redan tidigare
förts fram, nämligen om en strängare
kontroll och sovring av svenska företags
investeringar i utlandet. Förslag
har ställts om att investeringar i u-länderna
bör tillåtas endast om de samordnas
med respektive länders offentliga
utvecklingsplaner. De aktuella händelserna
har visat att ett sådant krav inte
är tillräckligt; frågan måste också ställas
om förhållandena på arbetsmarknaden
och inom samhällslivet i respektive
länder.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens statsministern få
rikta följande frågor:

Vill statsministern redogöra för regeringens
allmänna syn på relationerna

Tisdagen den 18 oktober 1966 Nr 28 7

Interpellation ang. genomförandet av bostadsbyggnadsprogrammet — Interpellation
ang. sysselsättningsläget i Ådalen

mellan Sverige och de fattiga länderna
sådana dessa kommer till uttryck i
svenska företags verksamhet och i handelsförbindelserna
mellan länderna?

Vill regeringen ta initiativet till en utförlig
kartläggning av de svenska kapitalinvesteringarna
och av svenska företags
verksamhet i utlandet samt till en
detaljerad offentlig redovisning av kapital-
och vinstströmmarna mellan Sverige
och andra länder?

Vill regeringen ta initiativet till en
strängare kontroll och sovring av svenska
företags investeringar i utlandet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. genomförandet av
bostadsbyggnadsprogrammet

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Gävle (k), som yttrade
:

Herr talman! Den allvarliga eftersläpning
i bostadsbyggandet, som särskilt
gäller för storstadsområdena, har skapat
en stark besvikelse och oro hos de bostadssökande.
En viktig orsak till eftersläpningen
är kreditsvårigheter och
svårigheter att erhålla byggnadskreditiv.
Detta är anmärkningsvärt, eftersom
det var i enlighet med regeringens eget
förslag som riksdagen fattade sitt beslut
om bostadsbyggandets omfattning.
Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
förklarade under årets bostadsdebatt,
att regeringen var fast besluten
att genomföra sitt bostadspolitiska
program för innevarande år.

Den kommunistiska riksdagsgruppen
ansåg att regeringens bostadsbyggnadsprogram
snarare var under- än överdimensionerat.
Den föreslog sålunda ett
med 6 000 lägenheter utvidgat bostadsbyggnadsprogram.
Oavsett skäligheten i
de olika bedömningarna kvarstår, att
riksdagen borde kunna utgå från att regeringsförslagen
vilar på hållfasta av -

vägningar om resursernas fördelning
för olika samhällsbehov. Men bostadsbyggnadsprogrammet
om inalles 92 000
lägenheter hade uppenbarligen icke garanterats
och de erforderliga kapitalresurserna
icke ställts till förfogande.
Först när läget blev så allvarligt att det
var politiskt omöjligt att låta det hela
få fortgå — igångsättningen av nybyggandet
hade då sjunkit till drygt 30 procent
inom storstadsområdena — vidtog
regeringen åtgärder i syfte att få i gång
en ökad produktion. Den ryckighet
inom bostadsbyggandet som sålunda
präglar kapitaltillförseln kommer ofelbart
att leda till ytterligare fördyring
av produktionen och höja hyrorna.

Det som nu tilldrar sig det största intresset
är huruvida regeringens vidtagna
åtgärder verkligen tryggar genomförandet
av bostadsbyggnadsprogrammet
för innevarande år. Särskilt storstadsområdena,
där eftersläpningen är mest
markant, har behov av klara besked på
denna punkt.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill statsrådet uttala sig om förutsättningarna
för ett genomförande av det
av riksdagen antagna bostadsbyggnadsprogrammet
för innevarande år och redovisa
de åtgärder regeringen vidtagit i
detta syfte?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. sysselsättningsläget i
Ådalen

Ordet lämnades på begäran till

Herr LOKENTZON (k), som yttrade:

Herr talman! De senaste industrinedläggningarna
i Ådalen har djupt
skakat befolkningen inom området, även
om inrikesministern vid ett besök i
Kramfors den 13 juni i år gav en för -

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober 196C

Interpellation ang. sysselsättningsläget i Ådalen

varning om att ca 1 000 anställda i Ådalen
skulle komina att förlora sina gamla
anställningar inom de närmaste åren.
Redan nu stoppas driften vid Svanö
sulfatfabrik, varvid 285 anställda avskedas.
Hallstanäs träsliperi med 175
anställda upphör. Ledningen för Sandvikens
sulfatfabrik med 220 anställda
meddelar att även denna fabrik skall
nedläggas. År 1904 nedlade SCA sulfatfabriken
i Nensjö och 190 arbetare avskedades.
För något år sedan mekaniserades
timmerskiljet vid Sandslån. Där
tidigare 600 anställda sysselsattes utföres
arbetet nu av 125 arbetare.

Trots denna utveckling i Ådalen är
skogsindustrien fortfarande den dominerande
basindustrien med flera men
förhållandevis små enheter. Av de fem
sågverk som nu är i drift kommer troligen
om någon tid endast att finnas
kvar ett. Disponent Johan Paues, chef
för Väja-Dynäs sulfatfabrik, skrev nyligen
i NCB-Nytt, inforinationsorgan för
Norrlands skogsägares cellulosaaktiebolag:
»I industri-Ådalen finnes nu sex
massaproducerande fabriker. Sett mot
virkesförsörjningsläget och nuvarande
anspråk på fabriksstorlek antages, att
det i Ådalen bör finnas högst två massaproducerande
enheter. Utvecklingen
kan tyvärr tänkas medföra att det framdeles
finnes eu stor cellulosaindustri i
Ådalen. Av de befintliga sex massafabrikerna
är det endast Väja-industrien
som är i ett sådant utvecklingsskede
och modernitetsgrad, att den kan utgöra
basen för en fortsatt utbyggnad. De övriga
fem massaenheterna fordrar så
stora investeringar, att om någon av
dem skulle väljas för fortsatt expansion
fordras total nybyggnad och nedläggning
av den hittillsvarande industrien.»

Om dessa fabriksnedläggningar får
fortsätta utan att en ersättningsindustri
ordnas kommer Ådalen att läggas öde
och bli en industrikyrkogård.

Dessa sysselsättningssvårigheter har
sedan länge varit kända för regeringen.
De nu inträffade fabriksnedläggelserna

bär varit signalerade sedan lång tid
tillbaka. Påpekanden har i skilda sammanhang
gjorts i riksdagen om sysselsättningsläget
i Ådalen och frågan om
ersättningsindustrier har aktualiserats.
Frågan kan därför med så mycket större
skärpa ställas vilka åtgärder regeringen
vidtagit och ämnar vidtaga med anledning
av den nu uppkomna situationen.

De hittills uppnådda resultaten av
lokaliseringsinitiativen skall givetvis
icke förringas. En mindre metallindustri,
Vinemars AB, med 75 anställda
startades år 1963. Kramforsverken, som
skulle bli en ersättningsindustri för den
nedlagda Nensjöfabriken, upphörde efter
endast två års verksamhet. En snickerifabrik
har genom lokaliseringsstöd
kunnat vidga driften till 125 anställda.
Men sådana resultat är naturligtvis helt
otillräckliga. Den privata företagsamheten
har bevisat sin oförmåga att klara
folkförsörjningen inom området. De
privatägda företagen genomför hårdfört
sina koncentrationsåtgärder, synbarligen
utan att bekymra sig om hur det
går för de anställda. Uppnådda vinster
bär gett dem möjligheter till utlandsinvesteringar.
Den slutsats som nu måste
dras är att det behövs genomgripande
statliga åtgärder för att få ersättningsindustrier
till Ådalen, som kan trygga
en varaktig sysselsättning av betydelse.
Staten måste därför ikläda sig hela ansvaret
för att sysselsättningsproblemen
för Ådalen får sin lösning.

Ådalen tillhör landets högskatteområden.
Men befolkningens flertal hör
till de lågavlönade. Genom utflyttningen
har ålderssammansättningen blivit snedvriden.
Andelen äldre arbetare ökar.
Särskilt för dessa ter sig situationen
dyster.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande frågor:

Vilka omedelbara åtgärder avser
statsrådet att vidtaga i anledning av

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober 1966

Interpellation ang. bostadsproduktionen i

fabriksnedläggelserna i Ådalen för att
bereda sysselsättning åt de avskedade,
samt

överväger statsrådet några åtgärder i
syfte att till Ådalen förlägga ersättningsindustrier,
exempelvis verkstadsindustrier,
som på längre sikt och i en större
omfattning kan förbättra sysselsättningsläget
i Ådalen?

Denna anhållan bordlädes.

§ H

Interpellation ang. bostadsproduktionen
i de områden där bostadsbristen är störst

Ordet lämnades på begäran till

Herr MUNDEBO (fp), som yttrade:
Herr talman! 1966 års bostadsbyggnadsprogram
har fastställts till 92 000
lägenheter. I årets statsverksproposition
framhöll inrikesministern att denna
plan bör ha »karaktären av ett garanterat
minimiprogram». Om utvecklingen
i fråga om samhällsekonomi och arbetsmarknad
möjliggjorde detta skulle
Kungl. Maj :t äga besluta om ytterligare
ökning av låneramen. Vidare framhöll
inrikesministern att bostadsbehovets
lokala variationer bör beaktas vid fördelningen
av den statsfinansierade produktionen:
»Det framstår som särskilt
angeläget att tillgodose behovet av bostadsbyggande
i storstadsområdena, där
bristen på bostäder är starkt framträdande,
samt i orter med ett expansivt
näringsliv.»

Statsutskottet underströk i sitt av
riksdagen godkända utlåtande dessa
synpunkter. Sålunda framhöll utskottet
bl. a. att »en igångsättning av minst
92 000 lägenheter i år får betraktas som
mycket angelägen». Dessutom framhölls
att utskottet biträder departementschefens
uttalande att krafigare produktionsinsatser
behövs i områden med bostadsbrist:
»Vid den regionala fördelningen
av bostadslånemedel bör alltså myndigheterna,
i enlighet med vad som har anförts
i propositionen, ta särskild hän -

de områden där bostadsbristen är störst

syn till föreliggande bostadsbrist i storstadsområdena
och andra tätorter samt
till det bostadsbehov som uppkommer i
samband med näringslivets expansion.»

De siffror som hittills publicerats
om bostadsbyggandets omfattning under
år 1966 ger emellertid anledning till
oro. Årets bostadsbyggnadsprogram
kommer inte att kunna fullföljas. Inte
heller beaktas de givna riktlinjerna rörande
bostadsbyggandets regionala fördelning.
Under perioden januari—
augusti 1966 påbörjades i de s. k. månadskommunerna
37 609 lägenheter i
alla hus mot 45 123 under samma tid
1965, dvs. produktionen har minskat
med 16 procent. I Storstockholm uppgick
minskningen till 32 procent och i
göteborgsområdet till 22 procent. Endast
i Malmö—Lund-regionen kunde en
obetydlig ökning noteras.

Storstockholms planeringsnämnd räknade
med en igångsättning av 20 000
lägenheter under år 1966. Vid kvoteringen
skars detta program ned till

15 500, vartill kommer 700 icke statligt
belånade lägenheter, dvs, sammanlagt

16 200 lägenheter för regionen. Under
januari—augusti har man fått i gång
ca 5 600 lägenheter eller omkring 35
procent av programmet. Detta innebär
att man under de fyra sista månaderna
behöver sätta i gång mer än 10 000 lägenheter
i Storstockholm. Sannolikt torde
slutsiffran för året stanna vid högst
13 000 lägenheter, dvs. en väsentligt
lägre nivå än det av statsmakterna nedbantade
programmet och endast två
tredjedelar av det program som planeringsnämnden
betraktade som erforderligt.

Härtill kommer att igångsättningen
kommer att få en ogynnsam fördelning
under året. Byggandet är för litet i
synnerhet under de tre första kvartalen
och en för stor andel av årsprogrammet
kommer på sista kvartalet. I 1966
års statsverksproposition framhöll inrikesministern
att han betraktade det som
en angelägenhet av stor vikt att söka få

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober 1966

Interpellation ang. körkortsindragningarna

till stånd en så gynnsam säsongfördelning
av igångsättningen som möjligt.
Detta har misslyckats, och 1966 års bostadsbyggande
kommer liksom tidigare
års att präglas av en ogynnsam fördelning.
Detta har medfört att byggnadsindustrien
i dag befinner sig i en kris.
Vissa länsarbetsdirektörer har framhållit
att man måste räkna med förhöjda
arbetslöshetstal inom byggnadssektorn i
vinter. Som exempel kan också nämnas
att AB Svenska bostäder, som ägs av
Stockholms stad, enligt pressuppgifter
i början av oktober redan friställt 120
arbetare och 12 arbetsledare.

1966 års bostadsbyggnadsprogram
kommer sålunda inte att kunna fullföljas.
Den regionala fördelningen av
byggandet motsvarar inte behoven, säsongfördelningen
är ogynnsam, risken
för vinterarbetslöshet och driftstörningar
är betydande, likaså risken för längre
byggtider, högre kostnader och högre
hyror. Särskilt allvarligt är att bostadsproduktionen
har minskat i de områden
där bostadsbristen är störst. De redan
langa bostadsköerna i storstadsområdena
och i andra områden med expansivt
näringsliv kommer att ytterligare förlängas.

Jag anhåller om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få framställa följande
interpellation:

Vilka åtgärder avser regeringen att
vidta för att genomföra den av riksdagen
beslutade målsättningen att särskilt
tillgodose behovet av bostadsbyggande
i de områden där bostadsbristen är
störst?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. körkortsindragningarna Ordet

lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade:

Herr talman! Körkortsindragningar -

na är otvivelaktigt en nödvändig åtgärd,
både med hänsyn till rattfylleristen
själv och hans eventuella offer. En konsekvent
genomförd indragning av körkortet
måste framstå som en ur trafiksäkerlietssynpunkt
ofrånkomlig följd av
en så uppenbar ansvarslöshet som framförande
av motorfordon i alkoholpåverkat
tillstånd. Medvetandet om denna
risk bör också verka varnande för dem
som är medvetna om sitt beroende av
alkohol och samtidigt yrkesmässiga eller
privata motorförare. Principen »ingen
sprit vid ratten» torde bakom sig ha
en fullständigt enhällig svensk opinion.

För att eu körkortsindragning skall
ha denna dubbla effekt, nämligen den
pedagogiskt avskräckande och skyddseffekten,
synes det vara av särskild
vikt att avståndet i tid inte blir alltför
stort mellan förseelsen och körkortsindragningen.
På denna punkt tycks för
närvarande åtskilligt vara att önska.

Ett par graverande exempel har nyligen
relaterats i pressen. I det ena fallet
gällde det en yrkeschaufför som
dömts till skyddstillsyn för ett egendomsbrott.
Han fick hjälp att reda upp
sitt liv, startade på nytt och fick ett
chaufförsjobb med god inkomst. Ett och
ett halvt år efter förseelsen kom kallduschen
i form av en körkortsindragning,
som på en gång slog sönder allt
som den milda domen och den goda
skyddstillsynen hade byggt upp. Skyddskonsulenten
i hans län säger om just
detta fall:

»Ett av de många exempel, där samhället
hjälper med den ena handen och
stjälper med den andra. Ingen prövar
hur den dömde klarar sin återanpassning,
vilken verkligt avgörande betydelse
ett körkort kan ha. I det här fallet
är det ju ingen tvekan om att den bästa
hjälpen är att låta mannen behålla sitt
körkort. Allt som nu åstadkommes är
ju att han frestas att ge upp, att köra
olovligt och bli brottsling på nytt. För
oss skvddskonsulenter är detta med körkortsindragningarna
ett gissel. Varje

Tisdagen den 18 oktober 1960

gång drar vi det kortaste strået. Man far
se tragedier utspelas.»

Samme skyddskonsulent drar upp ett
annat exempel. Det gäller en ung pojke,
som efter sin dom utbildat sig till bilmekaniker.
Efter ett ars trägen utbildning
var han klar med sin kurs, lycklig
och glad. Och just då drogs körkortet
in! Först då!

Man kan förstå åtgärden i båda dessa
fall, om den hade vidtagits omedelbart.
Då hade en ansökan om nytt körkort
kunnat läggas in, när en lämplig prövotid
hade gått.

Säkerligen finns det förklaringar till
dessa eftersläpningar. Icke desto mindre
måste systemet te sig stötande, såväl
ur rättssäkerhetssynpunkt som ur rent
mänskliga synpunkter, då det gäller att
upprätta och socialt återanpassa en
människa som kommit vilse. Vad man
mest av allt ville efterlysa vore en bättre
kontakt mellan de människovårdande
organen, exempelvis i form av nykterhetsnämnder
och skyddsorgan å ena
sidan samt länsstyrelser och domstolar
å andra sidan. Om de ovan relaterade
uppgifterna är riktiga, är såväl snabbare
behandling av indragningsärendena
som bättre kontakt mellan myndigheterna
av behovet påkallade.

Mot bakgrunden av det ovan anförda
ber jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få ställa följande
frågor:

Vill herr statsrådet medverka till att
avståndet i tid mellan en förseelse, som
medför körkortsindragning, och själva
körkortsindragningen förkortas, så att
inte den sociala anpassningen åratal
efter domen äventyras eller helt raseras
genom en plötslig indragning av körkortet
i ett läge där detta enligt skyddsmyndigheterna
inte längre synes motiverat? Vill

herr statsrådet likaledes medverka
till att en bättre kontakt i sådana
fall upprättas mellan de dömande och
de människovårdande myndigheterna?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 28 It

§ 13

Interpellation ang. ökade biståndsinsatser
åt flyktingar i Afrika

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKLUND i Stockholm (fp),
som yttrade:

Herr talman! I årets statsverksproposition
(Bil. 5: Utrikesdepartementet,

sid. 29) betonas, att »de afrikanska flyktingproblemen
alltjämt är utomordentligt
grava och skulle utan omfattande
och oavlåtligt bistånd utifrån leda till
kaotiska förhållanden på många håll».
Vid tidpunkten för denna propositions
avgivande uppskattades antalet flyktingar
i Afrika till över 400 000. I fortsättningen
heter det: »De för framtiden
största latenta riskerna i Afrika är emellertid
koncentrerade till kontinentens
södra del, där de vita minoriteterna i
det längsta och i strid mot både förnuft
och humanitet söker upprätthålla sitt
herravälde.»

Utslaget i den internationella domstolen
i Haag i juli i år i målet angående
den sydafrikanska unionens förvaltning
av mandatet över Sydvästafrika
väckte djupaste besvikelse i vida kretsar,
samtidigt som det betecknades i ett
uttalande den 18 juli 1966 av dåvarande
premiärministern H. F. Verwoerd som
en stor seger för Sydafrika och borde,
ehuru självfallet helt utan grund, ha
uppfattats även som ett indirekt godkännande
av apartheidpolitiken. Vad
som kan följa i förlängningen av en sådan
inställning och tolkning av detta utslag
kan inte förutses. Tecken tyder
dock redan på en hårdnande politik
från Sydafrikas sida gentemot Sydvästafrika,
där man därmed måste räkna
med en skärpt tillämpning av apartheidpolitiken.
Helt nyligen tillkännagavs
den sydafrikanska regeringens beslut
att införa en retroaktiv strafflagstiftning
som medel att undertrycka politiskt
obekväm opinion. Ett formligt inlemmande
av Sydvästafrika i den sydafrikanska
unionen anses vidare av specialister
på de politiska förhållandena i

11 Nr 28 Tisdagen den 18 oktober 1966

Interpellation ang. igångsättningen av bostadsbyggandet

södra Afrika vara ett steg, som inte
skulle te sig främmande för unionens
ledare. Motåtgärder för att avvärja en
möjlig utveckling av antytt slag framstår
därför som ytterst angelägna. Utrikesminister
Torsten Nilssons uttalande
i FN den 10 oktober 1966 att Sydafrika
förverkat varje rätt att administrera
Sydvästafrika och att tiden är inne för
FN att ta tillbaka mandatet kan bidraga
därtill och bar säkerligen stöd i en bred
svensk opinion. Den av utrikesministern
samtidigt aktualiserade frågan om
sakbehandling i FN:s säkerhetsråd av
sanktionskommitténs rapport om Sydafrika
är också av största vikt och bör
från svensk sida drivas till ett om möjligt
positivt resultat på alla de vägar
som kan stå till buds.

Det torde vara rimligt antaga att
Haag-domstolens utslag varit ägnat att
starkt öka oron bland befolkningen i
Sydvästafrika och även i Sydafrika.
1''öljden torde bli att flyktingströmmarna
från dessa territorier nu också kan
komma att öka. Läget i de portugisiska
områdena i Afrika och i Rhodesia är
också sadant, att man inte har anledning
vänta sig en minskning av flyktingarna
från dessa. Dessa omständigheter
aktualiserar behovet av beredskapsåtgärder
för snabba biståndsinsatser
från Sverige för den händelse det
politiska läget i Afrika skulle ytterligare
försämras med starkt ökade flyktingströmmar
som säker konsekvens.

Med vårt lands traditioner, då det
gäller katastrofberedskap, och med den
extra betoning flyktingfrågan fått i ulandshjälpen
under 1960-talet och kommer
att få på FN-dagen den 24 oktober
i år samt det sålunda labila och krisartade
läget i södra Afrika, där flyktingsituationen
redan i statsverkspropositionen
betecknades som riskfylld,
framstår behovet av planering av en
hjälpberedskap som angeläget. Den
svenska flyktinghjälpen i södra Afrika
har hittills bilateralt främst gällt stöd
till skolutbildning för flyktingungdom

samt vad gäller den multilaterala hjälpen
anslag till dels FN :s flyktingkommissariat,
dels den särskilda FN-fonden
till bistånd åt apartheidpolitikens offer.
Däremot föreligger veterligen inte något
svenskt katastrofhjälpprogram att tilllämpas
vid en kraftigt ökad flyktingström
i södra Afrika.

Med hänvisning till vad sålunda anförts
får jag härmed anhålla om andra
kammarens tillstånd att till statsrådet
fru Lindström få rikta följande frågor:

1. Har regeringen sin uppmärksamhet
riktad på det behov av ökade biståndsinsatser
åt flyktingar från Sydafrika,
Sydvästafrika, Rhodesia och de
av Portugal behärskade områdena i Afrika,
som på grund av den växande
oron i dessa länder och områden snabbt
kan komma att aktualiseras?

2. Om så är fallet, har regeringen
förberett eller är det dess avsikt att i beredskapssyfte
planlägga hur sådana insatser
från Sveriges sida skall utformas
och kunna genomföras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. igångsättningen avbostadsbyggandet Ordet

lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp),
som yttrade:

Herr talman! Igångsättningen av bostäder
under 1965 kritiserades emedan
den inte främjade en lämplig säsongfördelning
av byggandet. Under år 1964
igångsattes i runt tal 62 000 lägenheter
under andra och tredje kvartalen. Under
motsvarande tid 1965 igångsattes
endast 45 000 lägenheter. I stället förekom
en forcerad igångsättning under
fjärde kvartalet 1965, då igångsättningen
uppgick till drygt 32 000 lägenheter,
vilket innebär en ökning med 10 000 lägenheter
i jämförelse med sista kvartalet
1964. Mer än en tredjedel av 1965 års
kvot igångsattes under fjärde kvartalet.

Tisdagen den 18 oktober 1966 Nr 28

Interpellation ang. igångsättningen

En sådan koncentration av igångsättningen
till årets sista månader fyller
inte anspråken på god planering.

Denna uppfattning delades även av
inrikesministern. I en interpellationsdebatt
i andra kammaren den 24 mars
1966 yttrade lian bl.a. följande: »Jag
vill gärna medge att koncentrationen av
igångsättningen till fjärde kvartalet
1965 är en olycklig företeelse, som kommer
att medföra stark anspiinning av
byggnadsmarknaden under våren och
försommaren. Därför är det angeläget
att vi gör allt för att få en gynnsammare
säsongfördelning av igångsättningarna
i år, och förutsättningarna härför
bedöms vara relativt goda.»

1 bostadsdebatten i andra kammaren
den 31 mars upprepade statsrådet Johansson
kritiken mot igångsättningen
under 1965. Han erinrade om att man
sagt att den igångsättning som skedde i
fjol inte var tillfredsställande. »Den meningen
delar jag», framhöll statsrådet,
»och den har jag givit uttryck åt i ett
interpellationssvar tidigare. Vi eftersträvar
nu en bättre planering.» Statsrådet
framhöll vidare att han hoppades
»att igångsättningen skall kunna ske i år
ungefär på samma sätt som 1964, alltså
med cirka 10 000 lägenheter under första
kvartalet, 30 000 under andra, 30 000
under tredje och resten under sista
kvartalet. Det hoppas vi skall vara en
god igångsättning med möjligheter till
ett väsentligt ökat vinterbygge.» Inrikesministerns
program innebar således en
igångsättning med 22 000 lägenheter under
sista kvartalet i år.

Trots att inrikesministern den 24
mars ansåg att förutsättningarna för
en gynnsammare säsongfördelning av
igångsättningen under 1966 var relativt
goda, måste man nu konstatera att årets
igångsättning ur den synpunkten är
sämre än den var under 1965. Den totala
igångsättningen under första halvåret
uppgick till sammanlagt 31 500 lägenheter,
d. v. s. 8 500 lägenheter mindre
än det program för första halvåret

av bostadsbyggandet

som inrikesministern skisserade i bostadsdebatten.

För månaderna juli—augusti har uppgifter
om igångsättningen kunnat erhållas
endast beträffande de s. k. månadskonmiunerna.
I dessa, som brukar svara
för cirka 88 procent av bostadsproduktionen,
uppgick igångsättningen till
9 192 lägenheter. Den totala igångsättningen
under juli—augusti i år kan sålunda
inte gärna ha överstigit 11 000 lägenheter.
Den sammanlagda igångsättningen
under januari—augusti bör sålunda
ha uppgått till cirka 42 500 lägenheter.
Det betyder att om det av riksdagen
antagna bostadsbyggnadsprogrammet
för 1966 skall fullföljas, måste nära
50 000 lägenheter påbörjas under månaderna
september—december.

Även om de siffror jag angett för juli
—augusti är ofullständiga, är det tydligt
att fördelningen av igångsättningen
under innevarande år blir ännu sämre
än den var under fjolåret. Minskningen
under första halvåret blev cirka 19 procent
i jämförelse med samma tid i fjol.
Det hela blir inte bättre när man vet att
nedgången var störst i de tre storstadsområdena,
där igångsättningen minskade
med 30 procent i jämförelse med
första halvåret 1965.

Såväl under 1965 som under innevarande
år kan således fördelningen under
året av igångsättningen av nya bostäder
sägas vara högst otillfredsställande.
En alltför stor andel av årsprogrammet
påbörjas under årets sista månader,
vilket som inrikesministern framhöll i
interpellationsdebatten medför en stark
anspiinning av byggnadsmarknaden under
våren och försommaren. Det är
därför högst angeläget att igångsättningen
i fortsättningen får en ur säsongsynpunkt
bättre fördelning.

Under hänvisning till ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet lämna kammaren
eu redogörelse för vilka åtgärder rege -

2*—Andra kammarens protokoll 19G0. Nr 28

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober 1966

Interpellation ang. gemensamma samlingar i gymnasium och fackskola

ringen ämnar vidtaga för att igångsättningen
av bostäder i fortsättningen
skall fördelas bättre under året än som
varit fallet under 1965 och innevarande

år?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. gemensamma samlingar
i gymnasium och fackskola

Ordet lämnades på begäran till

Herr NELANDER (fp), som yttrade:

Herr talman! För det nya gymnasiet
liksom för fackskolan förutsattes att gemensamma
samlingar skulle anordnas
vid ett eller två tillfällen per vecka för
samtliga skolans elever eller — där detta
på grund av lokalbrist inte kunde ske
samtidigt — för större grupper av elever.

I gymnasiepropositionen 1964 uttalade
departementschefen: »Liksom GU
och FU finner jag det angeläget att gymnasiets
och fackskolans behov av en för
hela eller en stor del av skolan gemensam
samling tillgodoses ... Stor frihet
bör ges i skolan att inom ramen för allmänna
— t. ex. i läroplanen givna —
riktlinjer utforma verksamheten. I några
yttranden synes vissa uttalanden av
GU närmast ha tolkats så, att enligt utredningens
mening ämnen med etisk
eller religiös anknytning inte borde få
beröras vid gemensam samling. För
egen del tolkar jag inte GU på detta
sätt. Jag anser att i den mån samlingar
ägnas mer allmänna ämnen och frågor,
som inte omedelbart berör skolans arbete
eller planerna härför, kan och bör
dessa självfallet inte begränsas till vissa
ämnesområden eller generellt utesluta
andra. Av vikt är emellertid att den gemensamma
samlingen varken genom
sitt innehåll eller sin utformning strider
mot vad som är förenligt med vissa
elevers religiösa uppfattning eller inställning
i livsåskådningsfrågor överhuvud
. . .»

Läroplanen för gymnasiet 1965 anger:
»Sådana samlingar bör förekomma
vid 1—2 tillfällen per vecka ... Samlingen
bör ske på sådan tidpunkt under
arbetsdagen att flertalet elever och lärare
kan delta ... Även om samlingen
aktualiseras av bestämda informationsbehov
bör den utformas på ett allsidigt
sätt och anknyta till olika sidor av skolans
och samhällets liv.»

I årets kungörelse i samma ärende
(1966:114) föreskrives: »Utöver föreskrivet
antal lektioner få anordnas gemensamma
samlingar för information,
m. m. Beslut om gemensam samling
meddelas av rektor.»

Det synes mig som om departementschefens
ovan citerade uttalande om det
angelägna behovet av gemensam samling,
riksdagens på särskilda utskottets
förslag grundade beslut att »i gymnasiet
och fackskolan och så långt detta
är möjligt och lämpligt även i yrkesskolan
bör anordnas gemensamma samlingar
...» samt läroplanens föreskrift
att »sådana samlingar bör förekomma
vid 1—2 tillfällen per vecka» i författningen
på administrativ väg förändrats
och kommit i motsatsförhållande till
fattade beslut och föreskrifter. Jag anser
att gemensamma samlingar — utöver
den rent informativa karaktären
-—• har en viktig uppgift att befästa samhörigheten
och gemenskapen inom skolan
och ger rektor möjlighet att på ett
visst sätt prägla sin skola.

Med stöd av vad jag ovan anfört ber
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra följande frågor:

1. Vill herr statsrådet bekräfta tidigare
fattade beslut, att gemensamma
samlingar i gymnasium och fackskola
bör anordnas vid 1—2 tillfällen per
vecka?

2. Anser herr statsrådet, att det finns
schematekniska hinder för förverkligande
av dessa samlingar?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober 1966

§ 16

Interpellation ang. dyrortsgrupperingens
inverkan på statstjänstemannens löner

Ordet lämnades på begäran till

Herr NELANDER (fp), som yttrade:

Herr talman! Av statistiska centralbyråns
prisgeografiska undersökning,
som överlämnades till regeringen i december
1965, framgår med all önskvärd
tydlighet att nuvarande dyrortsgruppering
är behäftad med stora brister. En
betydande utjämning i dyrortshänseende
har ägt rum under tiden mellan
den föregående prisundersökningen av
1951 och den nu företagna. Undersökningen
visar bl. a. att kommunblockens
dyrhetstal nu ligger närmare Stockholms
än vid tidigare undersökningar.
Vidare framgår, att tio kommunblock i
ortsgrupp 3 och tjugosex kommunblock
i ortsgrupp 4 uppvisar dyrhetstal som
motsvarar eller överstiger Stockholms.
Stockholms dyrhetstal har satts till
1 000. En tredjedel av kommunblocken
med hälften av landets befolkning har
erhållit indextal 970—1 029. Drygt hälften
av blocken med två tredjedelar av
landets befolkning har erhållit indextal
960—1 039. Drygt 90 procent av befolkningen
bor i kommunblock med
dyrhetstal 940—1 059.

Av ovanstående redogörelse torde
framgå, att tiden nu är mogen för eu
avveckling av hela systemet med dyrortsgruppering.
T ett flertal motioner
under senare år har hemställan också
gjorts härom, dock utan egentliga resultat.

Vid de avtalsförhandlingar, som i år
ägt rum mellan företrädare för arbetsgivaren/staten
och statstjänstemannaorganisationerna,
har frågan på nytt aktualiserats
av arbetstagarparten. Förslag
framfördes bl. a. om höjning till dyrort
5 av Gotland och en del av Stockholms
förortskommuner samt också förslag
om att avskaffa hela dyrort 3. Gotland
uppvisar enligt undersökningen ett dyrhetstal,
som med 11 enheter överstiger
Stockholms, vilket tyder på cirka 1 pro -

cent högre levnadskostnader där än
i Stockholm. Statens avtalsverk kunde
emellertid inte acceptera de framförda
förslagen.

Mot bakgrund av resultaten av SGB:s
prisgeografiska undersökning och det
berättigade i exempelvis höjning av
Gotland till dyrort 5 framstår avtalsverkets
negativa hållning i dessa frågor
som anmärkningsvärd. Årets avtalsförhandlingar
ledde över huvud taget inte
till någon förändring av gällande ortsgruppering.

Kungl. Maj :t har i proposition
1963: 54 uttalat, att syftet med 1964 års
dyrortsundersökning skulle vara att ge
underlag för en revision av den gällande
lönegrupperingen. En sådan revidering
har också förutsatts av 1958 års
B-riksdag. Även mot bakgrund härav
framstår arbetsgivarpartens passivitet
vid årets avtalsförhandlingar beträffande
denna fråga som ytterst anmärkningsvärd.

Upprördheten är stor i tjänstemannaleden
över att en sådan uppenbar orättvisa
som felaktiga dyrortsplaceringar
får fortsätta år efter år. T pengar räknat
kan det skilja flera tusen kronor i årslönen
mellan exempelvis ortsgrupp 3
och 5. En »felplacering» upplevs därför
som djupt orättvis.

Även med hänsyn till att de statliga
B- och C-löneplanerna inte är ortsuppdelade,
vilket däremot är fallet med
A-löneplanen, samt det faktum att personal,
som vid verksutflyttningar från
dyrort 5 till lägre dyrort, kan få behålla
den högre dyrortslönen, framstår
det nuvarande dyrortssystemet som synnerligen
förlegat och orättvist. Det är
vidare i de lägsta löneklasserna som
skillnaderna är störst mellan högsta och
lägsta dyrort. Det är således bl. a. de
lågavlönade, som på så sätt särskilt
hårt drabbas av rådande geografiska
lönedifferentiering.

Den regionala lönedifferentiering som
finns inom den privata sektorn påverkas
i stor utsträckning av marknadslöneskäl.
Det bör övervägas om inte ett

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober 1966

Interpellation ang. framställning av talböcker till blinda studenter

lönesystem, där marknadslöneprinciper
i stället för behovslöneprinciper fick
vara avgörande för eventuella differentieringar
i lönesättningen, är att föredra
framför nuvarande dyrortssystem.
Vid en avveckling av den statliga ortsgrupperingen
bör givetvis förhandlingar
upptas mellan arbetsmarknadsorganisationerna
i syfte att dels underlätta
övergången till ett nytt system, dels på
olika sätt kompensera statstjänstemän
bosatta i områden med särskilt höga
levnadskostnader t. ex. Norrland.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för civildepartementet
få ställa följande frågor:

1. Av vilken anledning företogs vid
årets avtalsförhandlingar om statstjänstemannens
löner ingen revision av nu
gällande ortsgruppering, särskilt mot
bakgrund av de resultat som framlagts
av 1964 års dyrortsundersökning?

2. överväger statsrådet att låta utreda
frågan om en avveckling av dyrortsgrupperingen
till förmån för införande
av marknadslönesättning för de statligt
anställda tjänstemännen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. framställning av talböcker
till blinda studenter

Ordet lämnades på begäran till

Herr KEIJER (fp), som yttrade:

Herr talman! Skolöverstyrelsen begärde
i sina petita för budgetåret 1966a
67 att 750 000 kr. skulle anvisas till De
Blindas förening för framställning av
talböcker till blinda studenter. Denna
framställning grundade sig på en utredning
som skolöverstyrelsen låtit utföra
angående behovet av läroböcker för
blinda.

Framställningen — som i riksdagen
fick stöd av folkpartiet och centerpartiet
— avslogs av riksdagsmajoriteten.

En bidragande orsak till detta var att

universitetskanslersämbetet i sitt yttrande
över skolöverstyrelsens äskanden
hade förordat lektörssystemet. Enligt
universitetskanslersämbetet skulle lektörssystemet
ställa sig billigare än talbokssystemet.

Det är emellertid uppenbart att talbokssystemet
medför avsevärda fördelar
jämfört med lektörssystemet. Det är inte
säkert att lektorer alltid finns till hands
för blinda som vill bedriva studier. Studierna
kan med talbokssystemet bedrivas
vid olika tider på dygnet, även vid
sådana tider då det kan vara svårt att
anskaffa lektorer. Repetitioner underlättas.
Inte heller skall man bortse ifrån
att det för den blinde känns stimulerande
att kunna bedriva sina studier
utan att direkt vara beroende av en
utomstående person.

Därtill kommer att viss litteratur under
alla förhållanden måste framställas
i blindskrift eller på band. Uppslagsverk,
såsom lexika o. d., kan svårligen
ersättas med lektorer. Detsamma gäller
i stor utsträckning tabeller och liknande
referensmateriel.

Även universitetskanslersämbetet har
nu funnit att talböckerna är nödvändiga
jämsides med lektorerna.

I universitetskanslersämbetets petita
för budgetåret 1967/68 anföres bl. a. att
ämbetsverket haft överläggningar med
företrädare för skolöverstyrelsen och
De Blindas förening samt representanter
för ämbetsverkets kurslitteraturkommitté.
Dessa överläggningar har givit
vid handen att möjligheterna för
blinda eller synskadade att bedriva högre
studier bör underlättas genom att
dels lämpliga talböcker står till förfogande,
dels hjälp av lektorer kan påräknas.
Universitetskanslersämbetet finner
det starkt motiverat att åtgärder på
båda dessa områden vidtas. Ämbetsverket
anför vidare att även ett generöst
bidragssystem kan ha en mycket begränsad
räckvidd men att ett sådant
system kommer att spela en synnerligen
betydelsefull roll för de därav berörda.

Tisdagen den 18 oktober 19G(i Nr 28 17

Interpellation ang. undersökning rörande förekomsten av främmande ubåtar på
svenskt territorialvatten — Interpellation ang. bostadsbyggandet

Universitetskanslersämbetets kurslitteraturkonnnitté
har gjort en undersökning
beträffande läroböcker i tolv
akademiska läroämnen och på grund
härav gjort en rekommendation beträffande
vilka kursböcker, som kan bedömas
särskilt lämpade för talboksframställning.
Skolöverstyrelsen har för
ändamålet äskat visst anslag i sina petita
1967/68.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor: 1.

Delar ecklesiastikministern den
uppfattning som framkommit från bl. a.
De Blindas förenings, skolöverstyrelsens
och universitetskanslersämbetets
håll, att möjligheterna för blinda eller
synsvaga att bedriva högre studier bör
underlättas bl. a. genom att lämpliga
talböcker står till förfogande?

2. Om så är fallet, kommer ecklesiastikministern
att medverka till att
erforderliga medel ställs till förfogande
för framställning av dessa talböcker?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. undersökning rörande
förekomsten av främmande ubåtar
på svenskt territorialvatten

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! De ubåtar som under
senare tid upptäckts på svenskt territorialvatten
har av naturliga skäl väckt
stor uppmärksamhet och även stark oro
bland den stora allmänheten. Självfallet
medför upptäckter av detta slag en rad
spekulationer, vilka är ägnade att mer
förvirra än att upplysa. Med hänsyn till
vissa spionaffärer som uppdagats i
vårt land har vissa kretsar ansett det
självklart att ubåtarna är östeuropeiska

eller sovjetiska. Dessa mer eller mindre
kategoriska påståenden har dock tillbakavisats
från sovjetiskt håll.

Inte minst mot bakgrunden av att
man i spekulationerna riktar mer eller
mindre direkta beskyllningar mot vissa
länder anser jag det vara ytterst värdefullt
att en grundlig undersökning kring
upptäckterna av främmande ubåtar i
våra territorialvatten kommer till stånd.
Jag utgår ifrån att försvarsmakten redan
vidtagit alla de försiktighetsåtgärder
som är påkallade vid dylika tillfällen.
Huruvida några undersökningar
gjorts kring denna fråga bär inte kommit
till allmänhetens kännedom.

Då man således alltjämt står frågande
inför dessa händelser är det enligt min
uppfattning angeläget att grundliga undersökningar
genomföres på området
och att redogörelse för dessa så långt
möjligt också lämnas åt allmänheten.
På så sätt kunde framför allt ovissheten
skingras och eventuella fortsatta spekulationer
i ärendet upphöra.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande frågor:

Har man inom försvarsdepartementet
planerat att göra undersökningar om
de främmande ubåtar som upptäckts på
svenskt territorialvatten?

Om så är fallet, är statsrådet villig
att informera allmänheten om resultatet
av undersökningarna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Interpellation ang. bostadsbyggandet

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! De utredningar som
gjorts beträffande bostadsbyggandet visar
behovet av långsiktig planering och
jämn ökning av bostadsproduktionen.

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober 1960

Interpellation ang. bostadsbyggandet

Statsmakterna har vid olika tillfällen
uppmanat kommunerna att genomföra
en långsiktig planering för bostadsbyggandet.
Kommunerna har gjort aktningsvärda
försök att efterkomma de
statliga önskemålen. Den statliga planeringen
har emellertid inte fungerat på
ett tillfredsställande sätt. Kommunförbundet
har haft anledning att påtala
ryckigheten i bostadsbyggandet och
riksdagen har fäst uppmärksamheten
på bostadsbyggandets kreditförsörjning.
1965 års riksdag poängterade i skrivelse
till Kungl. Maj :t och till fullmäktige
i riksbanken att försörjningen med kreditiv
för bostadsbyggandet har avgörande
betydelse för en kontinuerlig och
störningsfri produktion och därmed indirekt
för utvecklingen av produktionskostnaderna.

Igångsättningen av lägenheter under
år 1965 blev trots riksdagens åtgärder
avsevärt förskjuten. Mindre än
40 000 lägenheter igångsattes i flerfamiljshus
under de tre första kvartalen,
mot mer än 52 000 år 1964. Fördelningen
mellan kvartalen 1965 blev:

l:a kvartalet 11242

2;a » ............ 14 237

3;e » 14195

4:e » 25 760

Denna bild av bostadspolitisk ryckighet
var ägnad att inge oro. De under det
fjärde kvartalet igångsatta lägenhetsbyggena
kunde komma att inverka ofördelaktigt
på igångsättningen under år
1966. Oron avspeglade sig i det av riksdagen
under våren godkända utlåtandet
nr 1 från det sammansatta stats- och
bankoutskottet, där det påtalades att
en från sysselsättningssynpunkt ändamålsenlig
säsongmässig fördelning av
byggstarterna bör eftersträvas. Man poängterade
också det angelägna i att kreditpolitiken
utformas så, att krediter
kanaliseras till bostadsbyggandet i en
utsträckning som är nödvändig för att
den uppställda planen skall kunna fullföljas.

Under 1966 har emellertid situationen
ytterligare förvärrats enligt vad
man kan utläsa av hittills publicerad
statistik för igångsättningen under de
första kvartalen. Även om de siffror som
redovisats ännu måste omges med reservationer
kan man utläsa att antalet
påbörjade lägenheter i flerfamiljshus,
som under de tre första kvartalen 1964
och 1965 var omkring 52 000 resp.
40 000, under motsvarande tid 1966 var
drygt 35 000. Även om småhusbyggandet
inte är med i dessa beräkningar kan
man konstatera, att om riksdagens och
regeringens målsättning om 92 000 lägenheter
skall kunna uppnås, krävs det
att den redan 1965 höga igångsättningen
under årets sista månader blir ännu
större.

Den under vårriksdagen av statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
uttalade förhoppningen om en fördelning
av igångsättningen med 10 000
lägenheter under det första kvartalet,
30 000 under det andra, 30 000 under
det tredje och resten under det sista
kvartalet har inte kunnat infrias. Ett
stort antal människor är oroade av bostadsbyggnadssituationen
och det är
väsentligt att den blir klarlagd och att
de planerade eller vidtagna åtgärderna
redovisas.

Med hänvisning till det anförda liemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

Är statsrådet beredd att lämna en redogörelse
för bostadsbyggnadsprogrammets
situation?

Vilka åtgärder har vidtagits för att
den av vårriksdagen antagna miniminivån
om igångsättning av 92 000 lägenheter
skall kunna uppnås?

Vilka åtgärder har vidtagits för att
eliminera den ryckighet som präglat
bostadsbyggandet under åren 1965 och
1966?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober 1960

§ 20

Interpellation ang. en ökad samordning
av insatserna på handikappområdet

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som
yttrade:

Herr talman! Samhällets insatser för
de handikappade medför besvärliga
samordningsproblem. Redan på det
kommunala planet sker en uppsplittring
av handikappfrågorna på ett stort
antal organ: socialnämnden med dess
olika underavdelningar, barnavårdsnämnden,
skolstyrelsen, fastighetskontoret,
bostadsförmedlingen och brandkåren.
På landstingsnivån handhas frågor
sammanhängande med handikappade
av hälso- och sjukvårdsstyrelserna,
centralstyrelserna för vård och undervisning
av utvecklingsstörda barn
m. fl. I den statliga förvaltningen griper
handikappfrågorna över flera av
departementen, nämligen justitiedepartementet,
socialdepartementet, ecklesiastikdepartementet
och inrikesdepartementet.
En motsvarande uppspaltning
på verken finns.

Detta innebär att en fullständig överblick
över problemfältet praktiskt taget
är omöjlig för såväl myndigheterna
som de handikappade. Kontinuiteten i
behandlingen av ett fall avbryts av de
trångt satta kompetensgränserna myndigheterna
emellan. Oklarheten i ansvarsfördelningen
inbjuder till passivitet
inför befogade förändringar.

Den av regeringen tillsatta handikapputredningen
bör verkställa en ingående
granskning av den offentliga
förvaltningens funktionsmöjligheter på
handikappvårdens område. Syftet med
en omorganisation bör vara att samla
handläggningen på ett färre antal organ
och vid behov skapa ändamålsenliga
samarbetsorgan. Klarare gränser för de
olika statliga och kommunala myndigheterna
bör dras upp. På det kommunala
planet bör t. ex. ansvaret för handikapparbetet
läggas på ett enda organ,

som även får uppsökande uppgifter.
Centralt kan samordningen t. ex. åstadkommas
genom en handikappbyrå under
socialdepartementet. En del av samordningsproblemet
för de rörelsehindrade
skolbarnen kan lösas genom inrättandet
av konsulenttjänster vid skolöverstyrelsen.

Handikapputredningen har visserligen
enligt sina direktiv till uppgift att
bl. a. utreda vissa samordningsfrågor.
Detta berör dock bara den statliga sektorn.
Såsom jag tidigare framhållit
finns betydande samordningsproblem
även på landstingsnivå och primärkommunalt.
Det synes mig angeläget att handikapputredningen
tar itu även med
dessa samordningsproblem.

Handikappvårdens genomgående problem,
den bristande samordningen, möter
inte minst inom forskningsområdet.
Ett flertal olika institutioner, privatpersoner
och grupper är sysselsatta med
grundforskning, utvecklingsarbete och
försöksverksamhet av olika typer.

Svenska centralkommittén för rehabilitering
är för närvarande ett av huvudorganen
för denna forskning. S\CR
bedriver forskning rörande stödjebandage
och proteser, särskilt för neurosedynskadade
barn, samt teknisk utvecklings-
och produktionsverksamhet
och har en informationscentral för
svenska och utländska resultat. Det är
ett samarbetsorgan för de flesta av handikapporganisationerna,
för Landstingsoch
Stadsförbunden samt för staten.

Norrbackainstitutet är ett annat viktigt
organ för handikappforskningen,
speciellt dess protestekniska forskningslaboratorium.

En tredje institution är statens arbetsklinik,
som har forskningsuppgiften
inskriven i instruktionerna men
som på grund av brist på personal inte
har möjlighet att fullgöra någon mer
omfattande forskning.

Handikapporganisationerna utför utvecklingsarbete
rörande de tekniska
hjälpmedlen för respektive kategorier.

Skolöverstyrelsen har planer att stu -

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober 1966

Interpellation ang. bostadsbyggandet

dera pedagogiska nyheter för kursverksamheten
bland de handikappade. Den
rent medicinska forskningen om olika
handikapp är nu givetvis en uppgift för
de medicinska fakulteterna.

För att lösa mängden av besvärliga
samordningsproblem kunde man tänka
sig att inrätta ett handikappinstitut. Till
detta skulle föras så mycket som är
praktiskt möjligt av den medicinska,
fysiologiska, psykologiska, sociala, pedagogiska
och tekniska forskningen och
utvecklingsverksamheten på detta område.
Både studiet av handikappen och
metoderna att kompensera dem bör innefattas
i institutets uppgifter. En internationell
informationscentral kunde
knytas till institutet, som bör få en nordisk
anknytning, eftersom de nordiska
ländernas problem på detta område är
likartade och eftersom man på det sättet
kan anlita mera specialiserade och
dyrbara resurser än vad som annars
varit möjligt.

Det är synnerligen angeläget att en
samordning av handikappforskningen
kommer till stand. Vikten av en utökad
forskning beträffande de handikappade
har senast efterlysts av undervisningsrådet
Sixten Marklund på Förbundets
för specialundervisning kongress i
Norrköping nyligen. För att forskningen
skall bli effektiv krävs emellertid
enligt min mening en sådan samordning
som skulle kunna ske genom det
av mig ovan skisserade handikappinstitutet.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ställa följande frågor: 1.

Delar statsrådet uppfattningen att
en ökad samordning av insatserna på
handikappområdet, såväl beträffande
forsknings- och utvecklingsarbetet som
beträffande övriga åtgärder på det statliga
och kommunala planet är önskvärd
?

2. Om så är fallet, vilka åtgärder av -

ser statsrådet att vidtaga för att åstad
komma denna samordning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Interpellation ang. bostadsbyggandet

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDKVIST (s), som yttrade:

Herr talman! Under flera år har bostadsfrågan
intagit en framträdande
plats i den svenska samhällsdebatten.
Dess angehigenhetsgrad har snarare
ökat än minskat under åren. Betydelsen
av ett högt och utvecklingsbart bostadsbyggande
med iakttagande av ökade
krav i fråga om såväl utrymmes- och
utrustningsstandard som olika miljöoch
servicefunktioner har i hög grad
präglat den politik som förts. Utan att
närmare redovisa de stora investeringar
och insatser av olika slag, som gjorts
på området, skall några uppgifter lämnas
för perioden 1960—1965, vilka bekräftar
bostadsbyggandets omfattning
och betydelse i samhällsekonomien.

Under ovannämnda period fattade
riksdagen beslut om igångsättning av
sammanlagt 465 000 lägenheter, inklusive
de bostäder som påbörjats utan
statligt stöd. Den verkliga igångsättningen
blev emellertid väsentligt högre
eller 518 000 lägenheter. Antalet färdigställda
lägenheter under åren 1960_

1965 uppgick till 483 000, inrymmande
tillhopa 1 820 000 rumsenheter. Under
samma tid ökade investeringarna i bostäder,
räknat i 1959 års priser, från
4 022 miljoner kronor till 5 317 miljoner
kronor, d. v. s. 32 procent. Bostadsinvesteringarnas
andel av de totala investeringarna
i byggnader och anläggningar
har under de aktuella åren pendlat
mellan 34 och 36 procent, medan
deras andel av bruttoinvesteringarna
legat strax över eller strax under 20
procent respektive år. Enbart under de
sex första aren av 1960-talet har unge -

Tisdagen den 18 oktober 1966

Nr 28

fär en femtedel av vårt lands befolkning
kunnat flytta in i nya bostäder.

Med dessa anförda siffror som underlag
kan det konstateras att det reella
bostadsbyggandet under perioden
1960—1965 överträffat den av riksdagen
fastställda målsättningen i fråga
om produktionsomfattningen. Den faktiska
igångsättningen under den berörda
perioden överstiger målsättningen
med inte mindre än 53 000 lägenheter.
Detta antal motsvarar hela igångsättningen
av flerfainiljslägenheter så sent
som 1959. Det är viktigt att hålla i minnet
dessa fakta, eftersom den politiska
debatten i bostadsfrågan oftast präglas
av ovilja eller oförmåga att grunda
framförda åsikter på sakligt underlag.
Det finns således officiella fakta och
resultat att tillgå för den som vill ge
en rättvis bild av den förda bostadspolitiken.

Dessa sakliga konstateranden utesluter
dock inte påtagliga brister vid genomförandet
av bostadsbyggandet,
främst under innevarande år. Det har
vid upprepade tillfällen hävdats, att bostadsproduktionen
delvis varit fellokaliserad
med hänsyn till efterfrågan.
Från regeringens sida har också i olika
sammanhang framhållits angelägenheten
av en geografisk förskjutning av
bostadsbyggandet till storstadsområdenas
förmån. De ansträngningar som
hittills gjorts för att öka dessa regioners
relativa andel av landets totala bostadsbyggande
har emellertid varit otillräckliga.
Tvärtom har storstadsområdenas
situation ytterligare försämrats
under den gångna delen av 1960-talet.
Som nedan visas kvarstår även under
1966 denna disproportion mellan målsättning
och handlande.

Hela riket
Storstadsområdena
Storstockholm
Göteborgsregionen
Malmö—Lund-regionen

Interpellation ang. bostadsbyggandet

Mot bakgrunden av de tidigare redovisade
positiva produktionssiffrorna för
perioden 1960—1965 framstår onekligen
årets ryckiga bostadsbyggande som
besvärande. Riksdagen har — på förslag
av regeringen — fastställt årets
igångsättning till 92 000 lägenheter.
Denna målsättning ligger, trots de höga
siffrorna, något under fjolårets och väsentligt
lägre än 1964 års igångsättning,
som var 96 800 lägenheter.

Redan 1964 uppträdde störningar på
kreditmarknaden med svårigheter att
upprätthålla högsta kontinuitet i bostadsbyggandet.
Sedan dess har kreditsituationen
successivt försämrats. Under
innevarande år har bostadskreditmarknaden
tidvis fungerat dåligt, vilket
medfört att bostadsbyggandet hakat
upp sig. Detta framgår med önskvärd
tydlighet av nedanstående tablå, vari
redovisas antalet påbörjade lägenheter
i flerfamiljshus i hela landet under månaderna
januari—september åren 1965
och 1966 samt den absoluta och relativa
förändringen mellan dessa båda år.

Under årets tre första kvartal igångsattes
som synes närmare 4 300 eller
11 procent färre lägenheter i flerfamiljshus
än under samma tid 1965.
Hårdast har storstockholmsområdet
drabbats, för vilket kan noteras en
minskning med 25 procent jämfört med
fjolåret. Särskilt oroande är naturligtvis
att minskningen är mest markerad
inom de regioner, som uppvisar den
största bostadsefterfrågan. Med hänsyn
till att 1965 års redovisade igångsättning
var mycket starkt koncentrerad till
fjärde kvartalet är naturligtvis årets
situation i realiteten ännu sämre än
vad som framgår av sammanställningen
nedan.

Förän dring

19(15	196(1	absolut	i procent
39 651	35 388	— 4 261	— 10,7
13014	11 350	— 1 664	— 12,8
6 759	5 041	— 1 718	— 25,4
3 246	2 936	— 310	— 9,6
3 009	3 373	+ 364	+ 12,1

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober 1966

Interpellation ang. bostadsbyggandet

Beträffande igångsättningen av smålnislägenheter
föreligger endast uppgifter
för de s. k. månadskommunerna.
Grovt räknat torde dock i runt tal 17 300
lägenheter i småhus ha påbörjats i hela
landet under månaderna januari—september
1966, vilket är att jämföra med
ungefär 19 500 igångsatta småhuslägenheter
1965.

Totalt har således ungefär 52 700 lägenheter
påbörjats i flerfamiljshus och
småhus t. o. in. utgången av september
månad i år. Det innebär att det under
årets sista kvartal krävs eu igångsättning
av drygt 39 000 lägenheter för att
1966 års bostadsbyggnadsprogram skall
kunna genomföras. Ett så pass högt påbörjande
torde knappast vara möjligt
att förverkliga och ter sig dessutom —
särskilt om det sker till priset av en
fortsatt kraftig kostnadsstegring — ytterligt
diskutabelt. Då kan det vara vettigare
att dämpa takten av igångsättningen
så att det finns ett garanterat
samband mellan bostadsbyggandet och
dess finansiering och planera så att
årets eftersläpning kan hämtas in inom
några år.

Bristen på byggnadskreditiv har medfört
att eljest startklara projekt inte har
kunnat påbörjas eller bar måst avbrytas.
Etappbyggen i pågående serieproduktion
har visserligen kunnat fullföljas,
men då kreditiv har saknats för
nästa etapp, har de fortsatta byggnadsarbetena
stoppats upp med betydande
kostnadsstegringar som följd. Resultatet
härav har i sin tur blivit högre insatser,
hyror och boendekostnader över huvud
taget, vilket drabbar konsumenterna.
Detta har dessutom skett i en situation
när det höga ränteläget och den pågående
subventionsavvecklingen redan
liar medfört hyreshöjningar inom stora
delar av vårt bostadsbestånd. Även om
igångsättningen för närvarande sker i
ganska normal omfattning och även om
den snabbt accelererar under återstoden
av året, kvarstår dock det faktum,
att 1966 års bostadsproduktionsplane -

ring i jämförelse med framför allt åren
närmast efter 1960 för byggnadsföretagare,
byggherrar, anställda, kommunala
förtroendemän m. fl. och ytterst givetvis
även bostadskonsumenterna, inneburit
många obehagliga överraskningar. Till
detta kommer att de negativa verkningarna
härav i vissa fall torde kunna avläsas
först efter ganska lång tid.

Byggnadskostnadernas snabba utveckling
representerar i dag ett allvarligt
såväl bostadspolitiskt som samhällsekonomiskt
problem. De har hittills under
1960-talet uppvisat en år från år
successivt stigande ökningstakt, delvis
till följd av skärpningar i den indirekta
beskattningen. Mellan januari 1960
och januari 1963 steg således byggnadskostnadsindex
med 11,9 procent eller
med i genomsnitt 4 procent per år, medan
motsvarande stegring från januari
1963 till januari 1966 var 16,3 procent
dvs. genomsnittligt 5,4 procent per år.
Mellan januari och juli i år var motsvarande
ökning 2,9 procent, vilket tyder
på att vi under 1966 kan få en total
kostnadsstegring av kanske samma storlek
som under fjolåret eller med cirka
6 procent. Det rådande höga kostnadsläget
inom bostadssektorn begränsar
starkt möjligheterna för familjer med
ordinära inkomster att öka sin bostadsstandard.
Småhuslägenheter torde i dag
med få undantag kunna förvärvas endast
av familjer i relativt goda inkomstlägen.
En sådan utveckling står inte i
samklang med våra bostadspolitiska
målsättningar och kräver därför närmare
beaktande.

Åter kan konstateras, att vi saknar ett
förpliktande samband mellan den bostadspolitiska
målsättningen och dess
finansiering. För några år sedan uppträdde
liknande symtom, vilket redan
då försvårade en jämn och rationell bostadsproduktion.
Vissa erfarenheter tyder
på att det under senare år har uppstått
en viss snedvridning på investeringssidan,
vilken när det gäller byggnadsverksamheten
i allt för hög grad

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober 1966

favoriserar saneringsobjekt, påkostade
villor och fritidsstugor, banker, bensinstationer
samt omfattande investeringar
i samband med nya centrumbildningar
och storvaruhus. Denna befarade snedvridning
har säkerligen underlättats
genom byggnadsregleringslagens avveckling
1963. Därigenom avhände sig
regeringen det instrument som samordnade
byggresurser och kreditkapacitet.
Den fullmaktslag, som vi fick i
stället och som ger Kungl. Maj :t möjlighet
förordna att igångsättningstillstånd
skall inhämtas av arbetsmarknadsmyndighet
innan byggnadsarbete påbörjas,
har först i år, och då efter delvis ändrad
lydelse, tillämpats i syfte att hålla
tillbaka en ur allmänna synpunkter
mindre angelägen byggnadsverksamhet.
En kritisk granskning av kreditinstitutens
fördelning av byggnadskreditiv
skulle kanske visa att man från bankhåll
visat mindre god följsamhet beträffande
statsmakternas intentioner
och politiska beslut. Detta ger i så fall
anledning till förväntningar, att regeringen
ägnar denna centrala fråga den
allra största uppmärksamhet.

Med hänvisning till vad som anförts
främst i fråga om innevarande års bostadsproduktion
och dess besvärliga
konsekvenser hemställes om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Vilka åtgärder ämnar statsrådet
vidta för att åstadkomma en jämnare
bostadsproduktion?

2. Om statsrådet anser att kreditgivningen
till det egentliga bostadsbyggandet
fungerat och fungerar otillfredsställande,
vilka åtgärder planeras då för att
uppnå bättre synkronisering mellan
fastställd målsättning och dess finansiering? 3.

Vilka åtgärder ämnar statsrådet
vidta för att främja en relativt sett ökad
bostadsproduktion i storstadsområdena? 4.

Vill statsrådet ange hur regeringen

Interpellation ang. bostadsbyggandet

ämnar påskynda ett högre och kontinuerligt
bostadsbyggande och främja utvecklingen
mot mera rationella produktionsmetoder? Denna

anhållan bordlädes.

§ 22

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 309, till Konungen i
anledning av väckta motioner om utbildning
av dagbarnsvårdare.

§ 23

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 129, angående ny organisation
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
in. m., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 24

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tio enkla frågor, nämligen av:

herr Wiklund i Stockholm, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående urvalsprinciperna för
vård på sjukhus,

herr Kellgren, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
den allmänna tilläggspensionen för
i Sverige bosatta medborgare från övriga
nordiska länder,

herr Björkman, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
utlandssvenskarnas rösträtt,

herr Oskarson, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående personalpolitiken inom
statens järnvägar,

herr From, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
åtgärder för att förhindra stölder
från militära vapen- och sprängiimnesförråd,

herr Josefson i Arrie, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdeparte -

Nr 28

Onsdagen den 19 oktober 1966

mentet angående publicering av remisssvaren
på 1960 års jordbruksutredning,
herr Källstad, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
frihet från återbetalningsskyldighet
beträffande vissa studiemedel i
samband med lärarstrejken,

herr Petersson, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående utredningen om avgiftsfri fiskerätt
för jordbrukare i Norrbottens
läns lappmarker,

fru Holmqvist, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angå -

ende tillämpningen av stadgande om
hävande av adoptivförhållande, samt
herr Wikner, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
vissa militärtransporter.

§ 25

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.24.

In fidem

Snne K. Johansson

Onsdagen den 19 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 129, angående ny organisation
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
m. in.

§ 2

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Hermansson, till hans excellens
herr statsministern angående svenska
företags verksamhet i utlandet,
herr Nilsson i Gävle, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående genomförandet av bostadsbvggnadsprogrammet,

herr Lorentzon, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
sysselsättningsläget i Ådalen,
herr Mundebo, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
bostadsproduktionen i de områden
där bostadsbristen är störst,

herr Rimmerfors, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
körkortsindragningarna,
herr Wiklund i Stockholm, till statsrådet
fru Lindström angående ökade
biståndsinsatser åt flyktingar i Afrika,
herr Gustafsson i Skellefteå, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående igångsättningen av
bostadsbyggandet,

herr Kelander, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående gemensamma samlingar i
gymnasium och fackskola,
herr Kelander, till herr statsrådet och
chefen för civildepartementet angående
dyrortsgrupperingens inverkan på statstjänstemännens
löner,

herr Iieijer, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående framställning av talböcker till
blinda studenter,

herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående undersökning rörande
förekomsten av främmande ubåtar
på svenskt territorialvatten,

Nr 28

Onsdagen den 19 oktober 1966

Interpellation ang. beskattningen av folkpensionärers extrainkomster — Interpellation
ang. förbättrade pensionsförmåner för vissa folkpensionärer

herr Nilsson i Tvärålund, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående bostadsbyggandet,

herr Hamrin i Kalmar, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående en ökad samordning av insatserna
på handikappområdet, samt

herr Lindkvist, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
bostadsbyggandet.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 3

Interpellation ang. beskattningen av
folkpensionärers extrainkomster

Ordet lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade: Herr

talman! Skatte- och bidragsreglerna
är i ett särskilt fall uppenbart
felaktigt utformade. Det gäller behandlingen
av folkpensionärer med små extrainkomster.
Marginalbelastningen på
dessa inkomster är orimligt stor. I
några fall kan en pensionär som höjer
sin sidoinkomst över en viss nivå t. o. m.
förlora mer i skatt och bortfallande bidrag
än vad extraförtjänsten inbringar.
Hans ökade insats i produktionen belönas
således med sänkt standard.

Dessa effekter beror på att följande
ogynnsamma verkningar inträffar ungefär
samtidigt, när pensionären höjer sin
extrainkomst.

1. De inkomstprövade förmånerna
(kommunalt bostadstillägg, hustrutilllägg
och äldre änkepensioner) avtrappas
och försvinner.

2. Det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga
urholkas och upphör.

3. Skatt börjar utgå. Redan vid mycket
låga extrainkomster börjar kommunalskatt
utgå. Vid obetydligt högre sidoinkomster
får även statsskatt betalas.

Det är svårt att hävda annat än att

gällande regler är felkonstruerade.
Riksdagen har under en följd av år fått
ta ställning till krav på att reglerna
måste överses, men ännu har ingen
översyn verkställts.

De nya tabeller som riksskattenämnden
utfärdade i våras angående avtrappningen
av det extra skatteavdraget
innebär ingen avgörande förbättring
av de arbetande pensionärernas situation.
Marginalbelastningar på över
100 procent av sidoförtjänsten är således
fortfarande ingen ovanlighet.

Samhället är i behov av ökade arbetsinsatser
från pensionärerna. Många pensionärer
vill också arbeta extra men avskräcks
då de känner till skatte- och
bidragsreglernas utformning. Dessa regler
hindrar alltså samhällets strävan att
stimulera de pensionärer som så vill till
extra arbete.

Genom ATP-pensionerna — som ju är
skattepliktiga — kommer alltfler pensionärer
i det läget att de drabbas av
bestämmelserna.

Många pensionärer har redan insett
det orimliga i den stora marginalbelastningen.
Kraven på en rättvis behandling
i skatte- och bidragshänseende
växer för varje dag. Det är ett alltmer
angeläget socialt krav att bestämmelserna
ändras.

Med hänvisning till motiveringen anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till en
reform av gällande skatte- och bidragsregler,
som förhindrar orimliga avbränningar
på extraförtjänster som folkpensionärerna
skaffar sig?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4

Interpellation ang. förbättrade pensionsförmåner
för vissa folkpensionärer

Ordet lämnades på begäran till

Nr 28

Onsdagen den 19 oktober 1966

Interpellation ang. vuxenutbildningen

Herr JONSSON (fp), som yttrade:

Herr talman! Det finns fortfarande
ett stort antal pensionärer som trots de
pensionsförbättringar som genomförts
under senare år måste leva under mycket
knappa förhållanden. Jag avser de
pensionärer som blott har sin folkpension
samt inga eller obetydliga sidoinkomster,
t. ex. i form av ATP eller annan
tjänstepension. Enligt min uppfattning
måste samhället överväga snara
åtgärder för att förbättra dessa pensionärers
situation. De starka prisstegringarna
under senare tid har ytterligare
förvärrat situationen för denna kategori.

Det finns olika vägar att nå detta
mål. En möjlighet är att utbygga de »naturaförmåner»,
i form av service och
institutionell eller öppen vård, som
samhället erbjuder pensionärerna.

Jämsides med en utbyggnad av den
sektorn förefaller det mig klart att man
i nuläget måste överväga en förbättring
av de sämst ställda pensionärernas kontanta
förmåner. Detta kunde — som tidigare
föreslagits från folkpartiets sida
— ske i form av ett särskilt pensionstillskott.

Genom ett sådant tillskott till folkpensionen
får dessa pensionärer en
rättvis del av standardstegringen i samhället,
samtidigt som deras valfrihet
ökar.

Olika synpunkter kan anföras på hur
ett sådant pensionstillskott skall konstrueras,
med vilka belopp det skall utgå
och om det skall vara inkomstprövat
eller ej.

Nödvändigt är emellertid att detta
reformkrav drives med kraft. En viktig
målsättning i vårt reformarbete måste
vara att förbättra relationena mellan de
sämst ställda folkpensionärerna och övriga
grupper i samhället.

Pensionsförsäkringskommittén har
enligt tilläggsdirektiv till uppgift att
behandla även frågan om en förbättring
av förmånerna för de sämst ställda
pensionärerna. Det är enligt min mening
angeläget att pensionsförsäkrings -

kommittén inte dröjer med att framlägga
förslag i frågan.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få ställa följande
fråga:

När kan man räkna med att pensionsförsäkringskommittén
kommer att lägga
fram ett förslag till förbättrade pensionsförmåner
för de pensionärer som
till huvudsaklig del måste lita till folkpensionen
för sin försörjning?

Denna anhållan bordlädes.

Interpellation ang. vuxenutbildningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr WESTBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! Den dynamiska samhällsutvecklingen,
teknikens snabba
framsteg och näringslivets strukturomvandling
skapar ett stort behov av olika
former av vuxenutbildning. Men det
är också ett självklart rättvisekrav att
de som i sin ungdom inte fick chansen
till den utbildning de önskade nu ges
utbildningsmöjligheter. 80 procent av
dagens vuxna har folkskola som enda
utbildning; de genomförda skolreformerna
för ungdom kan skapa barriärer
mellan yngre gynnade och äldre missgynnade
generationer, om inte de äldre
får del av den utbildningsstandard de
själva hjälpt till att bygga upp.

Det är svårt att exakt ange hur många
som i dag deltar i det vi vanligen kallar
vuxenutbildning. Yrkesutbildningsberedningen
har i sitt tidigare i år avlämnade
betänkande, Yrkesutbildningen,
uppskattat antalet vuxenstuderande
enligt följande: studieförbunden cirka
1 miljon deltagare i studiecirklar, varav
i målinriktade studier cirka 100 000,
yrkesskolornas deltidskurser cirka
100 000, omskolningsverksamhet cirka
40 000, folkhögskolor, vuxenläroverk
och kvällsgymnasier cirka 20 000 samt

Nr 28

Onsdagen den 19 oktober 1966

100 000-tals deltagare i intern utbildning,
korrespondenskurser och radiooch
TV-undervisning. Beredningen ansåg
för sin del att det för närvarande
inte fanns möjligheter att göra några
realistiska beräkningar beträffande omfattningen
av den framtida vuxenutbildningen.
Alla siffror som rör den
kvantitativa utvecklingen på detta område
tyder emellertid på en kraftig och
oavbrutet accelererande ökning av antalet
vuxenstuderande.

Enigheten är relativt stor inom de
flesta politiska läger om målet inom
vuxenutbildningen: att i största möjliga
utsträckning bereda vuxna samma
möjligheter till utbildning som nu ges
ungdomen. Uppfattningarna går emellertid
isär om medlen att nå detta mål.

Såväl 1960 års gymnasieutredning i
dess betänkande Vuxenutbildning i
gymnasium och fackskola som yrkesutbildningsberedningen
har tänkt sig
en vuxenutbildningsorganisation som i
alltför stor utsträckning hämtat sin förebild
i barn- och ungdomsskolan. De
båda utredningarna har förutsatt i betydande
omfattning lärar dominerad eller,
om man så vill, lärarledd undervisning
med lärare, klassanordningar,
gruppindelning, timplan och läroplan,
prov och kontrollmetoder som för barn
och ungdom i det reguljära skolväsendet.
Utredningarna synes ha haft svårt
att frigöra sig från det gamla klassrumstänkandet
och redovisar därför
mycket litet pedagogiskt nytänkande.
I de båda betänkandena har föga hänsyn
tagits till de vuxenstuderandes speciella
situation: de är ofta gifta, de
har i de flesta fall försörjningsplikt, de
kommer av ekonomiska skäl sannolikt
att under lång tid framöver vara hänvisade
till studier på fritid eller deltid,
de bedriver ofta målinriktade studier
och deras studiebakgrund är högst skiftande
och individuell. Allt detta talar
för att de måste beredas eu undervisning
avpassad efter deras egna möjligheter
och förutsättningar; pedagogiken

Interpellation ang. vuxenutbildningen

blir en helt annan än den i barn- och
ungdomsskolan.

Det är emellertid inte bara de nyss
nämnda förhållandena som talar för en
annan pedagogik inom vuxenundervisningen.
Också knappheten på resurser
gör det nödvändigt att organisera studierna
så rationellt som möjligt. Med
hänsyn till den lärarbrist vi nu har förefaller
det vara omöjligt att organisera
vuxenundervisningen som helt eller
till största delen lärarledd. Bristen
på ämneslärare uppgår i runt tal till
7 000. Långtidsbudgeten för den reviderade
finansplanen av år 1966 upptar
härutöver för femårsperioden 1966—
1971 ett ökat behov av 19 000 lärare. Då
lärarna synes fördela sig efter skolform
skulle en utpräglad lärarledd vuxenundervisning
till stor del komma att resultera
i en omskiktning i lärarkåren,
vilken med hänsyn till lärarnas fria
valmöjligheter sannolikt i sista hand
kommer att drabba grundskolans högstadium
mest. Enligt min mening vore
det olyckligt om en kommande vuxenutbildningsreform
i något avseende
skulle komma att missgynna de nyligen
beslutade skolformerna grundskola,
fackskola och gymnasium. Andra vägar
måste väljas för att tillgodose de vuxenstuderandes
berättigade krav på av
samhället bekostad utbildning.

För att tillgodose såväl vuxenpedagogiska
som samhällsekonomiska krav synes
det vara en framkomlig väg att i
långt större omfattning än vad nu är
fallet inom utbildningsväsendet ta lärarersättande,
förproducerade och tekniska
hjälpmedel i undervisningens
tjänst: studiepaket, självinstruerande

material, programmerad undervisning,
radio-TV-undervisning, korrespondenskurser
etc. Dessa medel finns redan i
marknaden, men svårigheten synes vara
att komponera de rätta beståndsdelarna
av dem i undervisningssyfte. De
många utredningar som under senare
år utifrån olika utgångspunkter arbetat
med vuxenutbildningsfrågorna förefal -

Nr 28

Onsdagen den 19 oktober 1966

Interpellation ang. statsbidrag till Sveriges Dövas Riksförbunds tidnin;

ler inte att i tillräcklig omfattning ha
beaktat dessa problemställningar.

Inför den reform på vuxenutbildningsområdet
som aviserats till nästa
års riksdag är det ytterst angeläget att
dessa frågeställningar blir aktualiserade
och belysta. Det finns i stort sett två
olika möjligheter att välja mellan för
att lösa vuxenutbildningsproblemen.
Antingen väljer man en vuxenutbildning
i huvudsak uppbyggd efter mönster
från barn- och ungdomsskolan eller
också en utbildningsform som till
största delen är avpassad efter de studerandes
egna förutsättningar och möjligheter
och som inte i någon större utsträckning
tar redan knappa lärarresurser
i anspråk. Det förra alternativet
skulle med stor sannolikhet medföra
arbetssvårigheter för ungdomsskolan.
Det senare alternativet, som i huvudsak
skulle vara baserat på lärarersättande
undervisningsmetoder och i stor
utsträckning ta massmedia i sin tjänst,
möjliggör studier för alla vuxna som
så önskar oberoende av boendeort och
kan därför smidigt anpassas till den
vuxnes speciella situation. Det möjliggör
också ett pedagogiskt utvecklingsarbete,
som på sikt skulle komma även
barn- och ungdomsskolan liksom folkbildningsarbetet
till godo. Med det förra
alternativet finns också risker för
spärrar till undervisningen. Vi skulle
kunna få en urvalsskola för vuxna. Det
senare alternativet däremot medför stora
utbildningsmöjligheter för alla som
har intresse av och förutsättningar för
att vidareutbilda sig. Givetvis skulle det
innebära en kraftigt utbyggd radio-TVundervisning,
eventuellt i kombination
med korrespondensstudier, men också
på detta område har utvecklingen gått
mycket långsamt i vårt land. Det är
därför angeläget att även dessa frågor
blir beaktade vid den kommande utformningen
av radions och televisionens
framtida verksamhet.

Med hänvisning till vad sålunda anförts
anhåller jag om kammarens med -

givande att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet ställa följande
frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
de möjligheter som finns att lösa
vuxenutbildningsfrågan genom en kraftigt
utbyggd radio-TV-undervisning i
kombination med korrespondensundervisning
samt utnyttjande av övrigt lärarersättande
och förproducerat material,
allt i syfte att hushålla med de
knappa lärarresurserna och att göra undervisningen
tillgänglig för alla intresserade
vuxna?

2. Avser herr statsrådet att i den kommande
propositionen om vuxenutbildningen
beakta dessa frågeställningar
och förorda en lösning av vuxenutbildningsfrågan
i linje med det i interpellationen
skisserade förslaget?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. statsbidrag till Sveriges
Dövas Riksförbunds tidning

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade:

Herr talman 1 De döva utgör en grupp
handikappade som är särskilt isolerade
från andra människor i samhället.
De kan som regel inte meddela sig med
andra annat än genom åtbördsspråk eller
skriftligen. De är berövade möjligheterna
att kunna höra på radio. De
kan tillgodogöra sig TV-programmen
blott i mycket begränsad utsträckning.
De är i stor utsträckning hänvisade till
kontakter med varandra.

Sveriges Dövas Riksförbund bedriver
en intensiv verksamhet för att underlätta
de dövas existens och bryta deras
isolering. Ett av dessa medel är utgivandet
av tidningens SDR-kontakt, som
har utkommit i 76 år. Denna tidskrift
har varit av stort värde och till mycken
glädje för de döva.

Onsdagen den 19 oktober 1966

Nr 28

Interpellation ang. åtgärder

Tidningen har under senare år arbetat
under pressade ekonomiska förhållanden.
I våras föreslog skolöverstyrelsen
ett anslag på 50 000 kr. till SDRkontakt.
Förslaget stöddes av motioner
i riksdagen. Beklagligtvis avslog riksdagens
majoritet detta behjärtansvärda
förslag.

I nummer 6—7 av tidningen, som
kom ut i somras, kungjordes den för de
döva bittra nyheten att SDR-kontakt
inte längre kunde utkomma. Detta väckte
stark förstämning, såväl bland de
döva som bland handikapporganisationer,
press och allmänhet.

Genom frivilliga bidrag — och ett
extra anslag på 30 000 kr. från skolöverstyrelsen,
som gick åt till att täcka
tidigare underskott på tidningen — har
man nu lyckats utge ännu ett nummer
av SDR-kontakt.

Det är emellertid alltjämt en synnerligen
oviss fråga hur det skall gå med
SDR-kontakt i framtiden. Det torde
ställa sig utomordentligt svårt att fortsätta
att ge ut tidningen kontinuerligt,
i förlitan på frivilliga bidrag.

För ett jämförelsevis blygsamt belopp
— omkring 50 000 kr. — kan man
säkerställa utgivningen under ett år.

Det vore enligt min mening väl använda
pengar.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet ställa följande
fråga:

Avser herr statsrådet att föreslå statsbidrag
till Sveriges Dövas Riksförbunds
tidning SDR-kontakt, så att tidningens
fortsatta utgivning säkerställs?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. åtgärder mot driftsnedliiggelse
inom industrien

Ordet lämnades på begiiran till

mot driftsnedläggelse inom industrien

Herr NORDGREN (h), som yttrade:

Herr talman! År 1964 förekom varsel
om driftsinskränkning eller driftsnedläggelse
för 114 företag inom industrien.
Antalet av de varslade åtgärderna berörda
arbetstagare uppgick till 3 753.
Motsvarande siffror var 1965 betydligt
högre eller 164 respektive 7 407. Under
innevarande år har denna utveckling
till det sämre ytterligare accentuerats.
För de nio månader, för vilka nu finns
statistiska uppgifter, uppgår sålunda
antalet företag som varslat om driftsinskränkning
eller driftsnedläggelse till
321 och antalet berörda arbetstagare till
12 928.

En del av dessa driftsinskränkningar
och driftsnedläggelser har givetvis
sin grund i pågående strukturrationalisering.
En icke obetydlig del torde
emellertid bero på regeringens ekonomiska
politik, som inneburit kreditsvårigheter
och därmed likviditetssvårigheter
för företagen. Även skattefrågan
spelar i detta sammanhang en väsentlig
roll.

Särskilt för de berörda arbetstagarna
måste utvecklingen te sig oroväckande.
Även om de flesta av dessa kanske ganska
snart genom arbetsmarknadsverkets
försorg kan erbjudas annan anställning,
uppstår dock betydande omställningsproblem,
då vederbörande i allmänhet
ej kan beredas anställning i hemorten
utan måste förflyttas till annan ort. För
äldre personer står kanske inte ens denna
lösning till buds.

Åberopande det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till hans
excellens statsministern ställa följande
fråga:

Vilka åtgärder ämnar regeringen vidtaga
för att i möjligaste mån förhindra
nedläggning av sådana företag, som i
och för sig är lönande men som på
grund av kreditsvårigheter eller andra
speciella omständigheter kan tvingas
begränsa eller inställa driften?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 28

Onsdagen den 19 oktober 1966

§ 8

Interpellation ang. hänsynstagande till
de handikappade vid övergången till
högertrafik

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Vi har i vårt land över
en halv miljon svårt fysiskt och psykiskt
handikappade människor i produktiv
ålder, cirka 30 000 svårt handikappade
barn samt en mycket stor del
av våra cirka 850 000 folkpensionärer
som på ett eller annat sätt lider av ett
handikapp.

Trots att en hel del åtgärder vidtagits
för att underlätta situationen för dessa
av ett oblitt öde drabbade människor
kan man utan överdrift påstå, att så
gott som alla handikappgrupper alltjämt
är eftersatta när det gäller samhällets
omsorger om dem. De organisationer
som bildats för att hävda de
handikappades intressen på olika områden
utgör förvisso värdefulla instanser
inom handikappvården över huvud
taget. Allmänt omvittnas emellertid
från dessa organisationers sida att samhällets
åtaganden är otillräckliga. En
hel del arbete måste med andra ord
nedläggas från organisationers sida för
att ständigt fästa statsmakternas uppmärksamhet
vid de många problem som
de handikappade har att brottas med.

Inför den stora trafikomläggningen
nästa år kommer speciella problem att
uppstå för de handikappade. Förutom
de svårigheter som av naturliga skäl
uppstår för alla medborgare i samband
med högertrafiken måste självfallet
människor med olika slag av handikapp
vara särskilt utsatta för de risker som
trafikreformen medför under lång tid.
Enligt min mening har statsmakterna
i alltför liten utsträckning uppmärksammat
dessa frågor. De anslag som beviljats
kan betecknas som alltför njugga
med hänsyn till den stora gruppen handikappade
som genom trafikomlägg -

ningen kommer att utsättas för mycket
stora faror.

Jag vill här särskilt nämna de blinda,
som genom olika hjälpmedel kan röra
sig på gator och vägar som de lärt känna.
Emellertid finns redan nu uppenbara
brister när det gäller planeringen.
Vid farliga övergångsställen, där ljussignaler
är uppsatta för att underlätta
trafikanters möjligheter att korsa vägen,
är endast i några enstaka fall dessa ljussignaler
kompletterade med ljudsignaler
med hänsyn till de blindas svårigheter
att komma över gatan. Vid trafikomläggningen
kommer skyltar att byta
plats liksom hållplatser etc.

Det är uppenbart att alla dessa ändringar
kommer att innebära ytterligare
problem för t. ex. blinda som mer eller
mindre vant sig vid att ta sig fram
efter nuvarande placeringar. Enligt min
uppfattning borde man ta tillfället i akt
att i samband med de många ombyggnader,
som måste företas i samband med
högertrafikreformen, ägna särskild hänsyn
till de handikappades svårigheter.
Nuvarande samhällsplanering kan inte
sägas vara handikappvänlig. När en stor
reform genomförs har man anledning
att fästa uppmärksamhet vid dessa
bristfälligheter och rätta till dem, särskilt
då själva trafikomläggningen i och
för sig kommer att medföra speciella
risker för handikappade människor.

Förutom blinda kommer också rörelsehindrade
människor i specialbyggda
fordon självfallet att löpa betydande
risker i trafiken. Stora problem uppstår
även för de mer eller mindre psykiskt
handikappade som vant sig vid
vänstertrafik och ganska obehindrat kan
röra sig på gator och vägar. Dessa människor
äger i många fall inte den anpassningsförmåga
och den uppmärksamhet
som trafikreformen kräver.

Med hänvisning till ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ställa följande frågor: Har

regeringen för avsikt att inför

Onsdagen den 19 oktober 1966

Nr 28

Interpellation ang. omorganisationen av den statliga och statsunderstödda verksamheten
på jordbrukets och trädgårdsnäringens område

trafikomläggningen anslå tillräckliga
medel för att t. ex. vid övergångsställen
komplettera ljussignaler med ljudsignaler
för underlättande av de blindas möjligheter
att komma fram i trafiken?

I vilka avseenden ämnar regeringen
ta särskild hänsyn till den stora gruppen
handikappade för vilka trafikomläggningen
kommer att medföra särskilt
stora risker?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. omorganisationen av
den statliga och statsunderstödda verksamheten
på jordbrukets och trädgårdsnäringens
område

Ordet lämnades på begäran till

Herr GREBÄCK (ep), som yttrade:

Herr talman! Vid 1965 års riksdag
fattades ett principbeslut om en omorganisation
av den statliga och statsunderstödda
rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets och trädgårdsnäringens
område. Frågan om den närmare
utformningen av den nya organisationen
skulle utredas i särskild ordning.
Den tillsatta utredningen — 1965
års lantbruksorganisationsutredning —
avgav sitt betänkande i början av förra
månaden. Av detta framgår att den
förestående omorganisationen får väsentliga
följdverkningar med avseende
på den verksamhet som hushållningssällskapen
bedriver och särskilt då de
arbetsuppgifter, vilka är av kontinuerlig
karaktär. Enligt 1965 års riksdagsbeslut
väntas en proposition, grundad
på organisationsutredningens förslag,
bli föremål för behandling av riksdagen
under 1967 års vårsession.

Då riksdagen fattade sitt principbeslut
uttalades, att den nya organisationen
kan förväntas bli genomförd tidigast
den 1 juli 1967. I enlighet med ut -

redningsdirektiven har organisationsutredningen
utformat sina förslag med
utgångspunkt från att den nya organisationen
skall genomföras den 1 juli
1967. Detta medför att den tid som står
till hushållningssällskapens förfogande
för att anpassa sig till den nya situation
som då uppkommer blir oerhört knapp.
Deras verksamhet, räkenskaper m. m.
är knutna till kalenderåret. En hel del
av den verksamhet, som hushållningssällskapen
bedriver på växtodlingsområdet,
är helt naturligt ansluten till vegetationsåret
och måste under alla förhållanden
fullföljas och avslutas, om
inte den aktivitet som påbörjats inom
detta område skall bli helt värdelös.
Utan tvivel skulle omorganisationen
kunna genomföras på ett både bättre
och smidigare sätt om den fått anstå till
den 1 januari 1968, detta även med tanke
på den stora grupp av anställda hos
sällskapen, som inte är personalförtecknad.

Med hänsyn till den ovisshet och oro
inför framtiden, som nu gör sig gällande
inom hushållningssällskapen, såväl i
dess ledning som bland personalen, vore
det värdefullt med en förhandsorientering
av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
om statsrådet kan
tänka sig ett uppskov med ikraftträdandet
av omorganisationsbeslutet, åtminstone
vad gäller hushållningssällskapen,
till den 1 januari 1968, eller om statsrådet
icke finner detta möjligt, hur i så
fall omorganisationen skall kunna genomföras
utan att påbörjade, värdefulla
arbetsuppgifter spolieras.

Såsom ytterligare exempel på den
brådska som kännetecknar handläggningen
av detta ärende vill jag anföra
följande. Enligt riksdagens nämnda
principbeslut skall hushållningssällskapen
inte längre utse ledamöter i lantbruksnämnderna.
Enligt beslutet skall
i stiillet sällskapets inflytande på valet
av ledamöter utövas genom samråd med
landstingen, vilka har att utse 4 leda -

Nr 28

Onsdagen den 19 oktober 1966

möter i nämnderna. I en på jordbruksministerns
uppdrag till landstingen redan
i somras utsänd skrivelse har expeditionschefen
i jordbruksdepartementet
framfört önskemålet att landstingen
måtte i god tid före 1 juli 1967 utse sina
ledamöter i de nya nämnderna. Åtskilliga
landsting torde också under de
nyligen avslutade landstingsmötena ha
utsett dessa ledamöter. I expeditionschefens
skrivelse har emellertid ingenting
sagts om nyssnämnda samråd mellan
landsting och sällskap vid utseendet
av ledamöter. Ej heller har sällskapen
underrättats om att det kunde bli aktuellt
för landstingen att utse ledamöterna
redan i höst. Följden har blivit att något
samråd mellan landsting och hushållningssällskap
icke förekommit i de fall
där valen redan ägt rum.

Enligt min uppfattning har hela frågan
rörande omorganisationen av den
statliga och statsunderstödda rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets
och trädgårdsnäringens område i onödigt
hög grad forcerats. Det skulle avgjort
vara till fördel, om beslutet rörande
den nja organisationen finge träda
i kraft under sådana former, att genomförandet
tidsmässigt kunde ske i nära
anslutning till de arbetsformer under
vilka hushållningssällskapen under en
lång följd av år bedrivit sin verksamhet.

Under åberopande av det anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ställa följande frågor: Vill

statsrådet lämna en redogörelse
för de skäl som motiverar den brådska,
som karaktäriserar handläggningen av
frågan om omorganisationen av den
statliga och statsunderstödda verksamheten
på jordbrukets och trädgårdsnäringens
områden?

År statsrådet med hänsyn til] förefintliga
svårigheter beredd att föreslå
ett uppskov med ikraftträdandet av omorganisationsbeslutet? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. antagningen av studerande
vid samhällsvetenskapliga fakulteter
och i vissa humanistiska ämnen

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARLSHAMRE (h), som yttrade:

Herr talman! Enligt 1965 års riksdagsbeslut
skall den fortsatta planeringen
av universitets- och högskoleexpansionen
utgå från ett beräknat antal studerande
i början av 1970-talet av cirka
87 000. Inom denna totala utbyggnadsram
har även angivits vissa riktmärken
för fördelningen av antalet studerande
på olika fakulteter.

Universitetskanslersämbetets beräkningar
rörande antalet närvarande studerande
höstterminen 1965 i de samhällsvetenskapliga
ämnena visar emellertid
att utb\rggnadsprogrammet överskridits
redan före riksdagens beslut i
ärendet. Även inom vissa humanistiska
ämnen har de av statsmakterna stipulerade
ramtalen sprängts — ramtal som
skulle motsvara 1972 års beräknade studenttillströmning.

Att universitetsmyndigheterna hittills
inte vidtagit några åtgärder för att vid
berörda fakulteter skära ned intagningen
av studerande till »1972 års» nivå
har sina givna förklaringar. Kanslersämbetetet
begärde redan i sina petita
för innevarande budgetår en utredning
i spärrfrågan men fick inte något gensvar
från statsmakterna. Ecklesiastikministern
uttalade tvärtom i prop. 141
år 1965, att det inte kunde anses rimligt
»att abrupt införa en spärr framför de
filosofiska fakulteterna».

Med hänsyn till att preliminära siffror
för intagningarna hösten 1965 måste
ha varit tillgängliga vid tidpunkten för
propositionens behandling i riksdagen,
förefaller departementschefens resonemang
på hithörande punkter inte helt
konsekvent. Några spärrar skulle inte
införas, men utbyggnadsprogrannnet
fick heller inte överskridas. Beträffande
den sistnämnda punkten uttalade departementschefen
i 1965 års proposition

Onsdagen den 19 oktober 196C

Nr 28

Interpellation ang. antagningen av studerande vid samhällsvetenskapliga fakulteter
och i vissa humanistiska ämnen

följande: »För egen del räknar jag med
att studieintresserade inte skall hindras
från vidareutbildning av någon annan
begränsning än som betingas av lärartillgången
och det investeringsutrymme
som ges med utgångspunkt i den ekonomiskt
politiska avvägningen av samhällets
totala resurser.» Denna avvägning
konkretiserades på annat ställe i
samma proposition i det utbyggnadsprogram,
som riksdagen sedermera fastställde.

Riskerna för en icke önskvärd utveckling
på den högre utbildningens
område är nu uppenbara. 1965 års riksdagsbeslut
kan tolkas så, att universitetsportarna
kommer att stängas sedan
87 000 studerande tagits emot, varvid
det överlämnas helt åt slumpen att sörja
för urvalet av de sökande. Å andra sidan
är riktlinjerna för den fortsatta utbyggnaden
i viss mån tvetydiga, vilket kan
leda till en studenttillströmning utöver
det fastställda utbyggnadsprogrammet,
utan att för den skull erforderliga resurser
ställs till universitetsorganisationens
förfogande.

Åberopande det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
ställa följande frågor:

1. Var herr statsrådet, då proposition
nr 141 1965 behandlades av riksdagen,
medveten om att de i propositionen
föreslagna ramtalen för antagning av
studerande vid samhällsvetenskapliga
fakulteter och i vissa humanistiska ämnen
redan överskridits?

2. Anser herr statsrådet att tillströmningen
av studerande till nämnda fakulteter
och ämnen kan få fortsätta att
svälla utöver de i 1965 års riksdagsbeslut
angivna ramtalen utan att motsvarande
ökade resurser ställes till universitetens
förfogande?

3. Om så inte är fallet, vilka åtgärder
avser herr statsrådet att föreslå för att
förhindra att urvalet av studerande i

nämnda fakulteter och ämnen kommer
att ske helt slumpartat?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 932, av herr Larsson i Umeå m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 127, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., och

nr 933, av herrar Nordgren och Regnéll,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 127.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Med hänvisning till mitt uppdrag som
svensk delegat vid 1966 års generalförsamling
i Förenta Nationerna anhåller
jag härmed om befrielse från riksdagsarbetet
under tiden den 22 oktober—20
december 1966.

Stockholm den 19 oktober 1966

Einar Rimmerfors

Till Riksdagens andra kammare

Då jag som ordförande i en inom
utrikesdepartementet verksam statlig
utredning avser att vistas i USA 25 oktober—10
november anhåller jag härmed
om ledighet från riksdagsarbetet under
denna tid.

Stockholm den 19 oktober 1966

Gunnar llelén

Kammaren biföll dessa ansökningar.

Nr 28

Fredagen den 21 oktober 1966

§ 13

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Nordstrandh, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående förutsättningarna för undervisningen
vid det nya gymnasiet,
herr Holmberg, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
lokaliseringsmedlens användning,

herr Nordstrandh, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående det organisatoriska underlaget
för löneförhandling,

herr Taresson, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
igångsättningen av bostadsbyggandet
under september månad 1966, och
herr Nilsson i Gävle, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående igångsättningen av
byggnadsarbeten.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.11.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 21 oktober

Kl. 14.00

§ 1

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet de å
bordet vilande motionerna nr 932 och
933.

§ 2

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Nettelbrandt, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
beskattningen av folkpensionärers
extrainkomster,

herr Jonsson, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
förbättrade pensionsförmåner för
vissa folkpensionärer,

herr Westberg, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående vuxenutbildningen,

herr Rimmerfors, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartemen -

tet angående statsbidrag till Sveriges
Dövas Riksförbunds tidning,
herr Nordgren, till hans excellens
herr statsministern angående åtgärder
mot driftsnedläggelse inom industrien,
herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående hänsynstagande
till de handikappade vid övergången
till högertrafik,
herr Grebäck, till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
omorganisationen av den statliga
och statsunderstödda verksamheten
på jordbrukets och trädgårdsnäringens
område, samt

herr Carlshamre, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående antagningen av studerande
vid samhällsvetenskapliga fakulteter
och i vissa humanistiska ämnen.

Kammaren biföll dessa framställningar.

Nr 28

Fredagen den 21 oktober 1960

Interpellation ang. höjning av anslagen till SECO, m. m.

§ 3

Interpellation angående den långsiktiga

kommunala investeringsplaneringen

Ordet lämnades på begäran till

Herr BENGTSON i Solna (h), som
yttrade:

Herr talman! Vid Svenska stadsförbundets
kongress i juni 1966 uppmärksammades
frågan om samhällsplaneringens
utbyggnad och organisation på
länsplanet. Från inrikesminister Rune
Johanssons sida gjordes därvid gällande
att den långsiktiga kommunala investeringsplaneringen
på många håll var
relativt bristfällig och att en mera målmedveten
långtidsplanering skulle vara
till fördel både för kommunerna själva
och för samhällsekonomien i stort.

En sådan ordning förutsatte enligt inrikesministern
en genomarbetad länsplanering,
som bl. a. medgav möjligheter
till erforderliga justeringar av kommunernas
behovsberäkningar. Avvägningar
i detta syfte angavs inte kunna
ske annat än inom ramen för en statlig
verksamhet bedriven av berörda länsmyndigheter.
I enlighet härmed ansågs
länsstyrelserna böra åläggas att
närmare formulera de länsanspråk, som
sedan bl. a. skulle bilda underlag för
det statliga budgetarbetet i fråga om
fördelningen av befintliga resurser.

Vid kongressens slut gjorde Stadsförbundet
ett uttalande i form av en allvarlig
vädjan till statsmakterna »att vid de
avgöranden, som nu förestår i fråga om
samhällsplaneringens utbyggnad och
organisation på länsplanet, bygga vidare
på den kommunala självstyrelsens
grund till gagn för det fria folkstyret».
Dessförinnan hade kritiska röster höjts
mot det av inrikesministern skisserade
systemet, som ansågs kunna leda till
en icke önskvärd urholkning och försvagning
av kommunernas självbestämmanderätt
rörande samhällsplaneringsfrågor.

Inrikesministern har sedermera överlämnat
en departementsskrivelse till
riksrevisionsverket angående personalförstärkningar
med anledning av denna
utökade planeringsverksamhet inom länen.
I en bifogad promemoria anges
vissa riktlinjer för verksamheten, som
i sak överensstämmer med vad inrikesministern
tidigare uttalat i detta ärende.

Enligt vad jag kunnat utläsa ur det
av inrikesministern framlagda materialet
förefaller de av kongressen yppade
farhågorna motiverade. Det bör tilläggas
att inrikesministerns presentation
av denna fråga är alltför knapphändig
för att ge möjlighet till någon entydig
tolkning av dess egentliga innebörd.
Med hänsyn till ärendets utomordentliga
vikt är det förvånansvärt att departementschefen
uraktlåtit att offentliggöra
ett mer preciserat och genomarbetat
utredningsmaterial.

Under åberopande av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ställa följande frågor:

1. År herr statsrådet villig att lämna
kammaren en ingående redogörelse för
de åtgärder som statsrådet avser att genomföra
för att åstadkomma viss centralisering
av den långsiktiga kommunala
investeringsplaneringen, ävensom
för de utredningar som legat till grund
för herr statsrådets ställningstaganden?

2. Anser herr statsrådet att en utvidgning
av den översiktliga planeringen i
länen, på sätt här är fråga om, kan genomföras
utan att därmed kommunernas
självbestämmanderätt i väsentlig
grad begränsas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4

Interpellation ang. höjning av anslagen
till SECO, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NIHLFORS (fp), som yttrade:

Herr talman! Samhället har under se -

36 Nr 28 Fredagen den 21 oktober 1966

Interpellation ang. höjning av anslagen till SECO, m. m.

nare år fäst allt större avseende vid elevernas
egen medverkan på olika områden
inom skolans värld. I det nya gymnasiet
och fackskolan är avsikten att
eleverna skall spela en aktiv roll i skolsamhället
och undervisningen. Eleverna
skall vara representerade i de samarbetsnämnder,
som behandlar disciplinoch
trivselfrågor. Representanter för
eleverna skall dessutom kunna delta i
ämnes- och klasskonferenser, då pedagogiska
frågor behandlas.

Denna representation kommer att ske
genom elevrådet i skolan. Stora krav
ställs därför på elevrepresentanter och
elevråd.

För att denna elevmedverkan skall
fungera väl krävs en omfattande informations-
och utbildningsverksamhet.
Ansvaret för denna vilar till största delen
på Sveriges elevers centralorganisation,
SECO.

SECO spelar även en viktig roll när
det gäller uppbyggnaden av elevråd i
skolor där sådana f. n. saknas. Särskild
vikt måste fästas vid SECO:s medverkan
till startandet av elevråd på grundskolans
högstadium.

På den senaste tiden har SECO:s betydelse
på ytterligare ett område uppmärksammats.
På ett synnerligen förtjänstfullt
sätt och trots minimala administrativa
resurser lyckades SECO omedelbart
efter den nyligen utbrutna arbetskonflikten
på skolområdet organisera
upp en själv verksamhet bland eleverna.
Denna självverksamhet har medfört
att arbetskonfliktens negativa verkningar
för den tredje parten, eleverna,
väsentligt har kunnat begränsas. Det är
svårt att se hur ordnad skolgång hade
kunnat upprätthållas om SECO, dess
distriktsorganisationer och de lokala
elevråden inte hade funnits.

SECO:s svagaste länk har länge varit
den dåliga kontinuiteten på det lokala
planet. Det är mot den bakgrunden man
får se de under flera år återkommande
motionerna i denna kammare om bidrag
för reseinstruktör för SECO. Om

organisationen hade haft tillgång till
en sådan instruktör hade man stått betydligt
bättre rustad inför den nu aktuella
lärarkonflikten. Som framhävts
i motioner de senaste åren skulle den
instruktör som SECO sökt bidrag för
ha som huvudsaklig uppgift att resa
runt till skolorna och bilda nya elevråd
samt se till att de fungerande elevråden
får hjälp i sitt arbete. Mot bakgrund
av att statsmakterna under flera år nekat
SECO bidrag till en sådan instruktör
är det anmärkningsvärt att man i
den nu pågående konflikten sätter allt
sitt hopp till eleverna och deras insatser.

Utan att på något sätt förringa de
storartade insatser som elevorganisationerna
gjort under den aktuella konflikten
bör man vara medveten om att
elevråden inte har resurser att kunna
hålla uppe verksamheten under någon
längre period. Strävan måste nu vara
att hjälpa SECO och elevråden så att
man kan upprätthålla verksamheten så
länge som möjligt.

Till SECO utgår sedan flera år ett
särskilt anslag under åttonde huvudtiteln.
Anslaget uppgår för budgetåret
1966/67 till 60 000 kr. Skolöverstyrelsen
hade begärt att anslaget skulle ökas till
100 000 kr. vilket departementschefen
dock motsatte sig. Folkpartiet och centerpartiet
samt enstaka riksdagsledamöter
ur andra partier stödde vid riksdagsbehandlingen
förslaget att organisationen
skulle få 100 000 kronor.

Om SECO skulle ha erhållit anslag
enligt de vanliga regler som gäller för
anslag till ungdomsorganisationer, skulle
organisationen ha erhållit inte mindre
än 200 000 kr. Nu har man emellertid
ansett att en del av SECO:s verksamhet
är att betrakta som facklig, varför
anslag inte kunnat beviljas enligt
de vanliga reglerna.

Jag vill inte bestrida att viss del av
SECO:s verksamhet kan betraktas som
»facklig». Denna elevfackliga verksamhet
skiljer sig dock från facklig verk -

Nr 28

Fredagen den 21 oktober 1966

Interpellation ang. höjning av anslagen till SECO, m. m.

samhet av sedvanligt slag. Organisationen
bär ju inte att tillvarata elevernas
ekonomiska intressen gentemot en arbetsgivare,
utan snarare att t. ex. tillvarata
elevernas gemensamma intressen
bl. a. då en situation som den nu pågående
arbetskonflikten uppstår.

Oavsett vilket betraktelsesätt man
vill anlägga på SECO:s karaktär som
ungdomsorganisation, är det emellertid
uppenbart att det anslag som hittills utgått
till organisationen är alltför lågt
och i längden inte ger organisationen
möjlighet att tillfredsställande sköta de
uppgifter, som direkt eller indirekt av
samhället pålagts SECO.

Att man från skolöverstyrelsens sida
hyser förtroende för SECO framgår
bl. a. av att överstyrelsen i samband
med den aktuella konflikten givit bidrag
till SECO för särskilda ändamål,
bl. a. utgivandet av tidningen »Konflikt-Extra»,
som går ut till samtliga
elever.

De insatser som SECO hittills gjort
i konflikten har åsamkat organisationen
stora kostnader, vilka inte täcks av
anslaget för innevarande budgetår eller
av de särskilda anslag, som skolöverstyrelsen
hittills utgivit. Det vore enligt
min mening befogat att ge SECO ett tillläggsanslag
för innevarande budgetår.

Därjämte anser jag att tiden nu är
mogen att ge SECO ett så stort anslag
att organisationen får tillfälle att bl. a.
skaffa sig ett effektivt fungerande centralt
kansli. Detta kan ske genom en
kraftig höjning av organisationens anslag
fr. o. m. budgetåret 1967/68.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet ställa följande
frågor:

1. År ecklesiastikministern beredd
föreslå ett tilliiggsanslag för innevarande
budgetår för de merkostnader som
orsakas SECO genom dess befattning
med arbetskonflikten på skolområdet?

2. Kan man räkna med alt ecklesia -

stikministern kommer att föreslå ett
kraftigt höjt anslag till SECO för budgetåret
1967/68?

3. Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
i övrigt vidtaga för att vid en
långvarig konflikt möjliggöra för eleverna
att fortsätta självstudier?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 130, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv, samt

nr 131, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 60 a och 61 §§ kommunala
vallagen den 6 juni 1930 (nr 253).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
angående bemyndigande för riksdagens
förvaltningskontor att vidtaga
vissa ändringar i personalförteckningen
för riksbanken.

§ 7

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag om förlängd
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
22—28 oktober 1966 på grund av
min studieresa i USA.

Stockholm den 21 oktober 1966

Ola Ullsten

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 8

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Andersson

Nr 28

Fredagen den 21 oktober 1966

i Örebro till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
utredningen om användningen av
engångsförpackningar.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.06.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 66
614827