Tisdagen den 18 november (Riksdagens protokoll 1969:37)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 37

ANDRA KAMMAREN

1969

18—21 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 18 november

Sid.

Svar på interpellation av herr Gustafson i Göteborg (fp) ang. tillskapande
av en rådgivande grupp för förhandlingarna beträffande

Nordek.................................................... 7

Interpellationer av:

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. granskningen av materiel för skol radioundervisning.

........................................ 8

fru Marklund (vpk) ang. folktandvårdstaxorna................... 9

herr Oskarson (m) ang. statens järnvägars persontrafik på västkustbanan
.................................. 10

Utsträckt motionstid.......................................... 11

Meddelande om enkel fråga av herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. ökning
av sysselsättningsmöjligheterna i domänverkets skogar i Norrlands
inland................................................ 11

Onsdagen den 19 november

Förbättrad skovård innom försvaret............................ 13

Fördelningen av arbetsuppgifter mellan manlig och kvinnlig personal

inom försvaret.............................................. 15

Föräldrautbildning............................................ 16

Skolor för psykiskt störda barn................................. 20

Utredning angående ett nordiskt institut för framtidsforskning....... 21

Besvär över skolstyrelses beslut beträffande tjänstetillsättning....... 23

Riksdagens revisorers framställning med anledning av verkställd

granskning rörande riksbankens avdelningskontor............... 24

Utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering........ 28

1—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 37

Nr 37

Innehåll

Sid.

Meddelande ang. plenum fredagen den 28 november................ 31

Rättsvården och ett samlat handlingsprogram för bekämpande av

brottsligheten.............. 31

Ändring i föräldrabalken m.m................................... 48

Översyn av lagen om vapenfri tjänst, m. m........................ 50

En speciell form av förtidspension............................... 59

Vissa åtgärder för främjande av övergång till elektrisk drift av bilar... 61

Viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar................. 63

Regler för trafik med fritidsbåtar......... 78

Upphandlingen av hundar för djurförsök......................... 82

Införande av ljudenlig stavning................................. 83

Interpellationer av:

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. lokaltrafiken på sträckan Alvesta—Älmhult,
m. m..................................... 89

herr Gustavsson i Ängelholm (s) ang. avskaffande av arreststraffen

inom militärväsendet, m. m................................. 89

herr Westberg i Hofors (s) ang. ökade möjligheter till förvärvsarbete
för kvinnor i orter med tung industri.................. 90

Meddelande om enkla frågor av:

herr Clarkson (m) ang. TV 2-utrustning för Hälsingborg och nordvästra
Skåne............................................. 91

herr Werner (m) ang. åtgärder för upprätthållande av disciplinen i

skolorna................................................. 91

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. en förbättrad postservice på

landsbygden.............................................. 91

fru Thunvall (s) ang. åtgärder för att motverka olyckor i långtradar trafik.

................................................... 91

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. förmånerna inom den allmänna
försäkringen för låginkomsttagare m. fl....................... 91

Torsdagen den 20 november

Svar på frågor av:

herr Werner (m) ang. åtgärder i FN för att få till stånd förhandlingar

mellan Nigeria och Biafra.................................. 92

fröken Ljungberg (m) ang. vänortsförbindelser mellan kommuner i

Sverige och i Nordvietnam................................. 94

fru Marklund (vpk) ang. skatteutjämningsbidraget till kommuner i

de fyra nordligaste länen................................... 96

fru Gradin (s) ang. ändring av normalbeloppen för existensminimum
................................................ 98

Innehåll

Nr 37

Sid.

herr Fridolfsson i Stockholm (m) ang. statens ansvar för åtaganden i
samband med utbyggnad av trafikleder inom storstadsområden 100
fru Marklund (vpk) ang. förbättring av villkoren för viss arbetskraft
vid skyddade verkstäder.............................. 102

fru Ryding (vpk) ang. ersättningen till mentalsjuka för utfört

arbete................................................... 103

fröken Ljungberg (m) ang. vänortsförbindelser mellan kommuner i

Sverige och i utlandet..................................... 103

herr Gustafsson i Uddevalla (s) ang. beslutade stödåtgärder på

fiskets område............................................ 105

Svar på interpellation av herr Thylén (m) ang. enhetlig taxa för rikssamtal
..................................................... 108

Svar på frågor av:

herr Sjöholm (fp) ang. huvudansvaret vid utredning av flyghaverier 109
herr Sjöholm (fp) ang. straffansvaret vid onykterhet i samband med

förande av luftfartyg...................................... 110

herr Hermansson (vpk) ang. anordnande av radiokommunikation

för tågpersonal........................................... 112

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. ombyggnad av viss sträcka av
Europaväg 4 och herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. extra trafiksäkerhetsåtgärder
på vägar med hög olycksfallsfrekvens........ 114

herr Wennerfors (m) ang. åtgärder för att främja simkunnigheten . . 118

herr Persson i Heden (ep) ang. handikappades utbildning........ 120

fru Berglund (s) ang. översyn av bestämmelserna om skolhälsovård.
.................................................... 12i

Svar på interpellationer av:

herr Andersson i Örebro (fp) ang. upphävande eller begränsning av
enskild persons lagliga möjlighet att anordna spel med spelautomat
.................................................. 123

fru Sundberg (m) ang. fluoridering av dricksvatten............... 126

herr Jonsson i Mora (fp) ang. åtgärder för att förhindra att kommunalt
bostadstillägg till folkpension reduceras på grund av höjd

fastighetstaxering......................................... 133

herr Trana (s) ang. kommunalt stöd åt enskilda näringsföretag..... 134

fru Jonäng (ep) ang. förbättrad utbildning av vårdpersonal för

ålderdomshem............................................ 138

Interpellation av herr Bergqvist (s) ang. koncentration av tung immis sionsskapande

industri, m. m................................. 142

Meddelande om enkla frågor av:

fru Dahl (s) ang. studiehjälp åt studerande vid de tekniska aftonskolorna
................................................. I44

Nr 37

Innehåll

Sid.

herr Sjöholm'' (fp) ang. rättspraxis i fråga om den s. k. nödvärns rätten

. . .____........................................ 144

herr Jonasson (ep) ang. ledighet från militärtjänst för deltagande i

'' röjningsarbete i stormskadad skog........................... 144

herr Björck i Nässjö (m) ang. placering av flera ungdomar sam’’
tidigt i samma fosterhem...............................144

Fredagen den 21 november

Interpellation av herr Sjönell (ep) ang. bristen på psykoterapeuter.... 145

Meddelande om enkel fråga av herr Ahlmark (fp) ang. principerna för
val av icke-permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd......... 146

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 19 november

Val av en ställföreträdare för riksdagens ombudsmän............... 12

. Statsutskottets utlåtande nr 143, om förbättrad skovård inom försvaret
................................................... 13

— nr 144, om bättre utrustning till värnpliktiga för motion och

fysisk träning.............................................. 15

— nr 145, ang. fördelningen av arbetsuppgifter mellan manlig och

kvinnlig personal inom försvaret............................. 15

— nr 146, om de propedeutiska kurserna vid samhälls- och rättsvetenskapliga
fakulteter..................................... 16

— nr 147, ang. inträdeskraven vid universiteten................ 16

— nr 148, om utredning angående praktiktjänstgöring för samhällsvetare
................................................... 16

-—• nr 149, om en ökad forskning i marknadsföring och marknadskommunikation.
........................................... 16

— nr 150, om föräldrautbildning............................. 16

— nr 151, om skolor för psykiskt störda barn..................... . 20

t— nr 152, om utredning angående ett nordiskt institut för framtidsforskning
................................................. 21

— nr 153, om besvär över skolstyrelses beslut beträffande tjänstetillsättning
................................................ 23

— nr 154, om utbildningen av sjuksköterskor................. 23

— nr 155, om utbildningen av tjänstemän inom kommunernas miljö och

hälsovårdsorgan........................................ 23

Bevillningsutskottets betänkande nr 58, ang. ändring i kommunalskattelagen,
m. m......................................... 23

-— nr 60, ang. ändring i kommunalskattelagen, m. m................ 24

Innehåll

Nr 37

Sid.

— nr 61, ang. ändring i förordningen om automobilskatt............ 24

— nr 62, ang. lag om viss skattefrihet för utdelning på aktie i Svensk

interkontinental lufttrafik aktiebolag (SILA), m.m............... 24

Bankoutskottets utlåtande nr 43, över riksdagens revisorers framställning
medan ledning av verkställd granskning rörande riksbankens
avdelningskontor .......................................... 24

— nr 44, över riksdagens revisorers framställning med anledning av

verkställd granskning av riksdagsbibliotekets uppgifter och ställning
inom det statliga biblioteksväsendet...................... 28

— nr 45, om utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk

planering................................................. 28

— nr 47, ang. nybyggnad för riksbankens huvudkontor............. 31

— nr 48, ang. ombildande av vissa ordinarie tjänster i riksbanken .... 31

Första lagutskottets utlåtande nr 47, ang. rättsvården och om ett samlat

handlingsprogram för bekämpande av brottsligheten ........... 31

— nr 49, ang. lag om vissa rättigheter för statslösa personer och politiska
flyktingar............................................ 48

— nr 50, ang. ändring i giftermålsbalken m. m..................... 48

Andra lagutskottets utlåtande nr 73, om en översyn av lagen om vapenfri
tjänst, m. m........................................... 50

— nr 75, om en speciell form av förtidspension................... 59

— nr 76, om införande av beskattning av sjukpenning och ersättning

från arbetslöshetskassa m.m............................... 61

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53, om vissa åtgärder för främjande av

övergång till elektrisk drift av bilar ......................... 61

— nr 55, om klagan över beslut i dispensmål enligt affärstidslagen .... 63

— nr 56, om viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar...... 63

— nr 57, om regler för trafik med fritidsbåtar...................... 78

Jordbruksutskottets utlåtande nr 35, ang. upphandlingen av hundar

för djurförsök ............................................ 82

— nr 36, ang. laxfisket i Mörrumsån............................. 82

— nr 37, om fria resor för yrkesfiskare............................ 82

— nr 38, ang. utvidgning av systemet med växtförädlingsavgifter.... 82

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51, om införande av ljud enlig

stavning ............................................ 83

. j a

Tisdagen den 18 november 1969

Nr 37

Tisdagen den 18 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
november.

§ 2

Svar på interpellation ang. tillskapande
av en rådgivande grupp för förhandlingarna
beträffande Nordek

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
har frågat mig om jag är villig medverka
till tillkomsten av en rådgivande
grupp till förhandlarna beträffande
Nordek med representanter för regeringspartiet
och oppositionen enligt de
riktlinjer som anges i interpellationen.

Överläggningar om Nordek kommer
inom kort att inledas mellan regeringsdelegationer
under statsministrarnas
ledning. Dessa överläggningar kommer
att beröra alla frågor som ännu utestår
olösta.

Det är uppenbart av stort intresse att
förutsättningar skapas för att en förhandlingslösning
i Nordekfrågan skall
kunna få en så bred parlamentarisk förankring
som möjligt i den svenska riksdagen.
Jag har också för avsikt att genom
täta kontakter bereda företrädare
för oppositionspartierna tillfälle att följa
förhandlingarnas gång och att kontinuerligt
delge regeringen sina synpunkter
på förhandlingsarbetets uppläggning.
För detta utbyte av informationer
och synpunkter kan olika befintliga
kontaktvägar anlitas: de regelbundet
återkommande partiledaröverlägg -

ningarna, sammanträden i utrikesnämnden,
sammanträden med den svenska
representationen i Nordiska rådets ekonomiska
utskott etc.

Kontaktnätet är så väl utbyggt inom
ramen för vårt parlamentariska system
att jag för närvarande inte kan se något
behov av en särskild kommitté eller
rådgivande grupp för behandling av
Nordekfrågan. En formalisering av meningsutbytet
och en koncentration av
kontakterna till ett enda organ skulle
enligt min mening snarare hämma än
underlätta förhandlingsarbetet.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp) :

Herr talman! Jag tackar hans excellens
statsministern för svaret på herr
Gustafsons i Göteborg interpellation.
Herr Gustafson befinner sig för närvarande
i FN och har bett mig att här ta
emot svaret.

Bakom interpellationen ligger en ärlig
strävan från folkpartiet att genom
något konstruktivt förslag medverka till
att stärka förhandlingsberedskapen inför
det avgörande skedet i de för vårt
land så viktiga Nordekförhandlingarna.
En rådgivande grupp av det slag som
skisseras i interpellationen skulle kunna
fungera ungefär som den stora förhandlingsdelegation
som brukar finnas vid
de flesta förhandlingar och som spelar
en betydande roll för rådgivning men
också för kommunikationen mellan förhandlare
och uppdragsgivare. Det är
mitt intryck att det har ett obestridligt
värde att i ett bestämt organ kunna inhämta
råd men även att i ett visst organ

Nr 37

Tisdagen den 18 november 1969

Interpellation ang. granskningen av materiel för skolradioundervisning

kunna erhålla en återförsäkring för sitt
handlande i besvärliga situationer.

Önskningarna att få vara med och
hjälpa till även med ett enhetligt uppträdande
är särskilt utpräglade i en fråga
som just Nordek, och möjligheten till
ett enhetligt bedömande och uppträdande
bör vara inom bättre räckhåll om
man har ett bestämt rådgivande förhandlingsorgan.
Då skulle också möjlighet
finnas att utnyttja t. ex. den eminenta
expertis på olika förhandlingssitsar
i Nordekförhandlingarna, som herrar
Erlander och Ohlin onekligen besitter.
Att statsministern som är så ny i sitt
ämbete får gå in som huvudagerande i
ett avgörande förhandlingsskede kräver
enligt vår mening en särskild vilja från
alla håll att hjälpa till.

Nu anser statsministern att de olika
kontaktvägar som redan existerar är
tillräckliga. I det läget tror jag inte att
vi skall göra detta till någon stridsfråga.
Vi utgår i stället tills vidare ifrån att
det för oppositionspartierna kommer
att bli möjligt att genom både insyn och
påverkan aktivt deltaga i förhandlingsarbetet
och att det även blir möjligt att
utnyttja de många traditionella organen
på ett sätt som inte är ohanterligt och
ineffektivt. Den formella ordningen får
inte bli någon förstahandsfråga — det
viktiga är att man bäddar för ett enhetligt
uppträdande och når ett positivt
förhandlingsresultat. Därvidlag önskar
jag statsministern lycka till.

Hans excellens herr statsministern
PALME:

Herr talman! Jag vill ta fasta dels på
vad fru Nettelbrandt sade om folkpartiets
ärliga vilja att medverka till en god
lösning av denna fråga, dels på hennes
önskan att detta på intet sätt skall vara
en stridsfråga. Jag har exakt samma mening
som fru Nettelbrandt på denna
punkt.

Det fanns ju så att säga en specialmotivering
för detta förslag, nämligen att
man skulle kunna tillföra en sådan här

rådgivande grupp den eminenta sakkunskap
som herrar Erlander och Ohlin
representerar. För att inga missförstånd
skall uppstå vill jag tala om, att det hade
förekommit vissa kontakter i frågan redan
på statsminister Erlanders tid. Jag
har resonerat med honom, och han har
inte önskat bli med i en sådan här förhandlingsdelegation.
Därmed har ju 50
procent av specialmotiveringen bortfallit.
Jag är övertygad om att vi i annan
form skall kunna ta till vara den stora
sakkunskap som herrar Erlander och
Ohlin besitter, var och en på sitt sätt.

Till sist vill jag säga att jag kommer
att göra mitt bästa för att i de förhandlingsskeden,
som vi kan se framför oss,
hålla företrädare för riksdagens partier
så väl underrättade som möjligt och tillgodogöra
mig de synpunkter som de i
olika lägen kan ha på ett önskvärt förhandlingsresultat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 143—155, bevillningsutskottets
betänkanden nr 58
och 60—62, bankoutskottets utlåtanden
nr 43—45, 47 och 48, första lagutskottets
utlåtanden nr 47, 49 och 50, andra
lagutskottets utlåtanden nr 73, 75 och 76,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 53 och
55—57, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 35—38 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 51.

§ 4

Interpellation ang. granskningen av materiel
för skolradioundervisning

Ordet lämnades på begäran till

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp), som
yttrade:

Herr talman! Sveriges Radio framställer
i betydande utsträckning studiehjälpmedel
för skolradioundervisning -

Tisdagen den 18 november 1969

Nr 37

en. Denna materiel når längre och har i
regel större genomslagskraft än några
andra hjälpmedel som användes i våra
skolor. Inte sällan har dessa hjälpmedel
innehållit kontroversiellt material. Någon
klarhet i fråga om hur granskningen
sker av ifrågavarande hjälpmedel
har ej stått att vinna.

Med anledning härav får jag anhålla
om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande fråga:

Vilken form av läromedelsgranskning
förekommer beträffande undervisningsmateriel,
som framställes av Sveriges
Radio och användes i skolradioundervisningen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 5

Interpellation ang. folktandvårdstaxorna

Ordet lämnades på begäran till

Fru MARKLUND (vpk), som yttrade:

Herr talman! Landstingsförbundet
har hos socialdepartementet framställt
förslag om en kraftig höjning av folktandvårdstaxan.
I skrivelsen föreslås att
taxan preliminärt höjs med 80 procent
fr. o. m. den 1 januari 1970 och att frågan
om ytterligare höjning till självbärighet
tas upp senare.

I Landstingsförbundets skrivelse åberopas
den bakom folktandvårdsorganisationen
liggande propositionen 1938:
127 i vilken bl. a. sägs att tandvården

åt vuxna »---bör avvägas på ett

sådant sätt, att den i huvudsak täcker
de beräkneliga kostnaderna för behandlingen».

Fn grupp av sex norrbottniska tandläkare
verksamma inom folktandvården
har i en skrivelse till socialdepartementet,
vilken refereras i Sveriges Tandläkare-Förbunds
Tidning nr 22 1969 (s.
1183—1184), kraftigt opponerat sig mot
den begärda taxehöjningen. De finner

Interpellation ang. folktandvårdstaxorna

det lika orimligt att kräva att tandvården
skall vara självbärande som att kräva
att annan sjukvård skall vara det och
frågar om ingenting hänt sedan år 1938.
Gentemot argumenteringen i Landstingsförbundets
skrivelse om de låga taxorna
som orsak till den hårda belastningen
på folktandvården skriver de sex tandläkarna:
»Att som grund för höjning av
taxan anföra de långa köerna av vårdsökande
vid folktandvården är cyniskt
i överkant.» De ställer vidare frågan vad
konsekvensen skulle bli av en 80-procentig
taxehöjning och svarar: »Vi vet att
det redan i dag finns stora grupper, som
inte klarar kostnaderna för tandvård
ens inom folktandvården.»

Frågan kan enligt mitt förmenande
inte vara huruvida de nuvarande taxorna
svarar mot kostnaderna för folktandvården.
Det beror alldeles på vilken målsättning
som skall gälla för folktandvården.
Och denna fråga är som bekant under
utredning. En motion om kostnadsfri
ungdomstandvård, som jag varit med
om att väcka, har avvisats av riksdagen
just med hänvisning till pågående utredning
om folktandvården. Det är därför
överraskande att Landstingsförbundet
förbigår det förhållandet att en sådan
utredning pågår och nu hemställer om
att få höja folktandvårdstaxorna redan
fr. o. m. den 1 januari 1970 samt dessutom
anser att frågan om ytterligare
taxehöjning bör tas upp vid ett senare
tillfälle.

Ett ställningstagande till eventuell
höjning av taxorna bör göras först efter
det att folktandvårdsutredningens förslag
framlagts och behandlats. Detta
skulle överensstämma med att riksdagen
vid flera tillfällen avvisat förslag om
kostnadsfri ungdomstandvård just med
hänvisning till pågående utredning om
folktandvårdens målsättning m. m.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Delar statsrådet uppfattningen att

1*—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 37

Nr 37

Tisdagen den 18 november 1969

Interpellation ang. statens järnvägars persontrafik på västkustbanan

en höjning av folktandvårdstaxorna icke
bör ske innan utredningen om folktandvårdens
ställning och målsättning
framlagts och ställning till dess förslag
kunnat tagas?

2. Därest framställningen om höjning
av folktandvårdstaxorna likväl skulle
bifallas, anser statsrådet att i sådant fall
bestämmelser om undantag från taxehöjningen
för ungdom och låginkomsttagare
bör utfärdas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. statens järnvägars
persontrafik på västkustbanan

Ordet lämnades på begäran till

Herr OSKARSON (m), som yttrade:

Herr talman! Enligt uppgifter i dagspressen
planerar SJ en fortsatt nedskärning
av den lokala persontrafiken fr. o.
m. våren 1970 på bl. a. västkustbanan.
Motiveringen är som tidigare vikande
resandeunderlag.

Samtidigt bedriver SJ en omfattande
persontrafik med bussar på Europaväg
6, som löper parallellt med järnvägen,
till ett biljettpris som är mellan en tredjedel
och en fjärdedel av priset för motsvarande
sträcka på järnvägen.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Anser herr statsrådet de angivna förhållandena
vara förenliga med en lämplig
trafikpolitik från SJ:s sida?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 333, i anledning av motioner om
den psykiska hälso- och sjukvården;
och

nr 334, i anledning av motioner om
avskrivning av statsbidragen till anordnande
av pensionärshem; samt

från andra lagutskottet:
nr 327, i anledning av motioner angående
beräkningen av basbeloppet
inom den allmänna försäkringen; och
nr 328, i anledning av motioner angående
storleken av sjukpenning vid
sjukhusvård, m. in.

§ 8

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 150, angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70,

nr 157, med förslag till lag om ändring
i lagen (1929: 77) om trafikförsäkring
å motorfordon,

nr 159, med förslag till lag om ändring
i lagen (1927:85) om dödande av
förkommen handling,

nr 160, med förslag till lag om ändring
i lagen (1938: 121) om hittegods, m. m.,
nr 162, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:370),
nr 163, angående godkännande av
tilläggsavtal rörande ändring i det i
Ottawa den 6 april 1951 undertecknade
avtalet mellan Sverige och Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning i fråga om inkomstskatter,
i dess ändrade lydelse enligt
det tilläggsavtal som undertecknats
i Stockholm den 21 januari 1966, samt
nr 165, med förslag till förordning
om ändring i traktorskatteförordningen
(1969: 297).

Dessa propositioner bordlädes.

Tisdagen den 18 november 1969

Nr 37

§ 9

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 136, med förslag rörande beredskapslagring
av olja, motionerna:
nr 1262, av herr Enarsson, och
nr 1263, av herr Åberg;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 140, med förslag till kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen
(1951: 648), m. m., motionerna:

nr 1264, av herr Andersson i Örebro
m. fl.,

nr 1265, av herr Bohman,
nr 1266, av herr Gustafsson i Stenkyrka,
och

nr 1267, av herr Thglén;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 148, med förslag till ändring i
lagen (1920:796) om val till riksdagen,
m. in., motionen nr 1268, av herr
Polstam m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 151, angående förvärv av aktier
i Uddcomb Sweden AB, motionerna:
nr 1269, av herr Bohman m. fl., och
nr 1270, av herr Hermansson m.fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Utsträckt motionstid
Ordet lämnades på begäran till

Herr MAGNUSSON i Borås (m), som
yttrade:

Utsträckt motionstid

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 162,
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370), måtte
med hänsyn till ärendets omfattning utsträckas
till det sammanträde som infaller
näst efter femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa,
d. v. s. första plenum efter onsdagen den
3 nästkommande december.

Denna hemställan bifölls.

§ 11

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen till-;
ställts en enkel fråga av herr Nilsson
i Tvär ålund (ep) till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet an-:
gående ökning av sysselsättningsmöjligheterna
i domänverkets skogar i Norrlands
inland.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.14.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 37

Onsdagen den 19 november 19C9

Onsdagen den 19 november

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 11 innevarande
november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1969 den 19 november sammanträdde
kamrarnas valmän för utseende
av en ställföreträdare för riksdagens ombudsmän
för att jämlikt 68 § riksdagsordningen
utse en ställföreträdare för
riksdagens ombudsmän; och befanns efter
valförrättningens slut hava blivit utsedd
för tiden intill dess nytt val under
fjärde året härefter försiggått

kanslichefen herr Carl Bertil Otto
Wennergren med 44 röster.

Axel Strand Bertil von Friesen

Ivar Virgin Robert Dockered

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att det nu upplästa protokollet
skulle läggas till handlingarna
ävensom att kanslideputerade skulle
underrättas om detta val samt anmodas
låta uppsätta förslag dels till förordnande
för den valde, dels ock till skrivelse
till Konungen med anmälan om
det verkställda valet.

§ 3

Vid föredragning av Kungl. Maj ds å
bordet vilande proposition nr 150, angående
utgifter på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1969/70, hänvisades
propositionen, såvitt avsåg jordbruksdep
artementets verksamhetsområde,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande

Kungl. Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till lagutskott propositionerna:
nr 157, med förslag till lag om ändring
i lagen (1929: 77) om trafikförsäkring
å motorfordon,

nr 159, med förslag till lag om ändring
i lagen (1927: 85) om dödande av
förkommen handling, och

nr 160, med förslag till lag om ändring
i lagen (1938:121) om hittegods,
m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

162, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:
370),

nr 163, angående godkännande av
tilläggsavtal rörande ändring i det i
Ottawa den 6 april 1951 undertecknade
avtalet mellan Sverige och Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning i fråga om inkomstskatter,
i dess ändrade lydelse enligt
det tilläggsavtal som undertecknats
i Stockholm den 21 januari 1966, och
nr 165, med förslag till förordningom
ändring i traktorskatteförordningen
(1969:297).

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna nr
1262 och 1263;

till lagutskott motionerna nr 1264''—
1267;

till konstitutionsutskottet motionen nr
1268;samt

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

till statsutskottet motionerna nr 1269
och 1270.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Westberg i Ljusdal (fp), till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående granskningen
av materiel för skolradioundervisning,
fru Marklund (vpk), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående folktandvårdstaxorna, och
herr Oskarson (m), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående statens järnvägars
persontrafik på västkustbanan.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Förbättrad skovård inom försvaret

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
143, i anledning av motioner om förbättrad
skovård inom försvaret.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! I de likalydande motionerna
I: 168 och II: 180 som behandlats
av statsutskottet har jag i denna kammare
och min medmotionär herr Ottosson
i medkammaren hemställt om att
försvarets intendenturförvaltning får i
uppdrag att undersöka förutsättningarna
för en förbättrad skovård inom försvarsväsendet.

Värnpliktiga som rycker in till sin
första tjänstgöring och likaså de som
rycker in till repetitionsövning erhåller
tre par skor som tidigare, vilka inte
minst på grund av den långa slitagetiden
har använts av andra personer.

Förbättrad skovård inom försvaret

Från trivselsynpunkt är det naturligtvis
inte så angenämt att behöva använ*
da skor som tidigare burits av andra»
men detta har inte varit det avgörande
för oss när vi skrev vår motion. Det avgörande
har i stället varit att vi velat
försöka medverka till en bättre skovård
inom försvaret över huvud taget. Vad
vi i första hand velat framhålla och
understryka är de fysiska besvär som
ofta uppkommer vid användningen av
begagnade militärskor. Alla som har
varit inkallade vet att det beträffande
kronans äldre skomodeller inte föreT
kommer någon individuell utprovning.
Man måste ha mycket blygsamma krav
för att kunna hävda att så är fallet. :.

Vår uppfattning om militärskornas
passform delas också av chefen för armén
och av arméöverläkaren, vilken i
sitt remissyttrande till utskottet anfört
att orsaken till att skorna inte är lämpliga
är att lästerna är gamla.

Man har på I 3 i Örebro gjort vissa
undersökningar om förekomsten av fysiska
besvär vid utnyttjandet av kronans
skor. Dessa undersökningar har
genomförts av dr Dahlén, också verksam
som ortoped på regionsjukhuset'' i
Örebro, och av deras resultat framgår
klart att de värnpliktiga i mycket stöt
omfattning får problem genom att skorna
är mindre väl anpassade för deras
foder. Dr Dahlén framhåller att soldaten
i dag utsätts för hårda påfrestningar
när han rycker in. Han har att bära
mycket tung utrustning, och för att han
skall kunna undvika skador på fötter,:
ben och rygg förutsätts att han får- skodon
som har god passform och som ger
god stadga för foten. Det är så mycket
mer angeläget att de värnpliktiga som
i dag rycker in får väl avpassade skor
med hänsyn till att de inte har den trär
ning i att gå som tidigare årskullar haft.
Dagens soldater har i mycket hög grad
varit bilburna redan från mycket unga
år, vilket också påpekats från militär^
läkarhåll i olika sammanhang. .....

Såsom jag tidigare nämnde föreligger

Nr 37

Onsdagen den 19 november 19G9

Förbättrad skovård inom försvaret

de! emellertid inte några åsiktsskillnader
mellan motionärerna, remissmyndigheterna
och utskottet i vad gäller
vikten av en god fotbeklädnad för soldaterna.
Detta understryks också särskilt
av utskottet. Därefter framhåller
emellertid utskottet att man nu börjat
arbola på att åstadkomma en bättre individuell
tillpassning av skodon, en försöksverksamhet
som kommer att fortsätta
i större skala under budgetåret
1970/71. Utskottet anser att våra motionsyrkanden
härmed blivit tillgodosedda.

I detta avseende är jag inte överens
med utskottet, .lag tror att utskottet har
tillmätt den pågående försöksverksamheten
med nya skomodeller alltför stor
betydelse. De skodon man nu till viss
del börjat använda är inte individuellt
avpassade för de värnpliktigas fötter,
utan vad man fått fram är en enhetsmodell,
som har olika bredd och längd.
Att det är en avgjord fördel att denna
möjlighet finns skall jag självfallet inte
bestrida. Jag vet också att man håller
på; att försöka få fram en bättre typ.
av ovanläder, som står sig bättre mot
väta och inte töjer sig på samma sätt
som varit fallet med tidigare militärskodon.

Alla de som nu rycker in på repetitionsövningar
utrustas med äldre skor
från kronans förråd. Jag har själv en
hel del erfarenhet av de marschkängor
som man därvid får ut, och de är sannerligen
inte avpassade för att ha på
fotterna. Vi som ryckte in sade ofta till
varandra att vi hade fått ut »pråmar
till skor», och enligt de inkallades uppfattning
är detta en relevant benämning.

I remissyttrandena framhåller man
att nya skor till de nyinryckta skulle
kosta 4,8 miljoner kronor om året, vilket
man menar att vi inte har råd med.
Man anser att det skall föreligga mycket
angelägna behov för att motionärernas
krav på inköp av nya skor till
de nyinryckta värnpliktiga skall kunna

tillgodoses. I denna bedömning har man
emellertid inte tagit hänsyn till sjukvårdskostnaderna.
När en fråga diskuteras
i riksdagen menar utskottet ofta
att den blir alltför kostsam, utan att i
avvägningen ta in sjukvårdsutgifternas
inverkan i det aktuella fallet.

Det framgår alldeles klart av de utredningar
som gjorts att det uppstår
betydande rygg- och höftskador på
grund av användningen av dåliga skor.
Vad det innebär i minskad arbetsinkomst
i det civila för de värnpliktiga
kan man ju också få fram genom dessa
utredningar.

I doktor Dahléns utredning konstateras
att ett nyinryckt förband, som utrustas
med arméns gamla skor, skall
med full stridsutrustning normalt inte
kunna marschera mer än 30,7 kilometer.
Det är rätt avskräckande, ty man
kan ju inte förutsätta att fienden finns
på 30,7 kilometers håll, utan man måste
räkna med att det kan bli nödvändigt
att marschera betydligt längre.

Forskningen är betydelsefull när det
gäller militärskodon. Man har till viss
del satsat på den, men det har inte
skett i den omfattning som vore nödvändigt.
I Sovjet och Canada bedrivs
mycket intensiv forskning på området,
bl. a. för att få fram läder som står
emot väta och kyla. Här i landet har
det vid olika tillfällen under övningar
konstaterats att betydande köldskador
uppstått. Ett så strängt klimat som det
vi har utsätter människan för stora påfrestningar,
och det gäller inte minst
fotterna.

Jag tror att en snabbare utmönstring
av arméns gamla skor även skulle kunna
ge vår svenska skoindustri -—• så
länge den finns kvar — ett inte obetydligt
handtag. Ett genomförande av
förslaget skulle därför vara av betydelse
även från sysselsättningssynpunkt när
det gäller skoindustrin.

Jag anser att det finns all anledning
att ge försvarets materielverk ökat anslag
till inköp av mera individuellt an -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Fördelningen av arbetsuppgifter mellan
svaret

passade skor som bättre lämpar sig för;
soldaternas fötter. Därmed skulle man
som sagt slå två flugor i en smäll: dels
skulle soldaterna få bättre skor och
skadeverkningarna därigenom minskas,
dels skulle vår skoindustri få ett handtag.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
ställde ju inte något yrkande. Jag
vill i alla fall framhålla att det inte
bara är så att alla de gamla skor som
tas ur olika förråd förorsakar de besvär
som beskrivs i motionen. Vad det gäller
är passformen — skorna är helt enkelt
dåligt anpassade till de ganska individuella
fötter som vi allesammans
råkar dras med.

Detta är självfallet inte en fråga som
får nonchaleras — den är ytterst viktig
— och det har utskottet heller inte
gjort. Utskottet har genom ett omfattande
remissförfarande undersökt problemet
från olika synpunkter. Mot bakgrund
av de försök som försvarets materielverk
gjort vid två skilda tillfällen
och inte minst mot bakgrund av beskedet
från chefen för armén, att nya försök
skall påbörjas under budgetåret
1970/71 för att få frågan närmare utredd,
har utskottet kommit till slutsatsen
att det är lämpligast att låta saken
bero till dess de förnyade undersökningarna
genomförts och resultatet
kan avläsas.

Det råder inget tvivel om att det är
angeläget att åstadkomma en förbättrad
skovård för alla värnpliktiga. Jag tror
emellertid inte att ärendet har de proportioner
som motionerna kan ge intryck
av. Utskottet har i alla fall noggrant
prövat frågan och kommit till
slutsatsen att vi bör avvakta de undersökningar
som aviserats och på basis
av resultaten av dessa sedermera kanske
aktualisera frågan på nytt.

Med detta hemställer jag, herr talman,
om bifall till utskottets hemställan.

manlig och kvinnlig personal inom för Herr

ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Som jag sade tidigare
är utskottet och motionärerna tämligen
överens i denna fråga. Men när herr
Mellqvist säger att frågan inte är av så
stor betydelse som motionärerna framhåller,
vill jag anföra en avvikande mening.

Som jag också framhållit måste man
göra en avvägning mellan de direkta
merkostnader det innebär för försvaret
att skaffa fram nya skor och de minskade
kostnader försvaret åsamkas i fråga
om sjukvård. Det framgår av den
utredning som är gjord att betydande
skador för närvarande uppstår på de
värnpliktigas fötter och att kostnaderna
för dessa är högre än vad nya skor
skulle kosta.

Vi får emellertid, som herr Mellqvist
sade, avvakta och se vilket resultat den
fortsatta försöksverksamheten kommer
fram till.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

i 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
144, i anledning av motioner om bättre
utrustning till värnpliktiga för motion
och fysisk träning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Fördelningen av arbetsuppgifter mellan
manlig och kvinnlig personal inom
försvaret

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
145, i anledning av motioner angående
fördelningen av arbetsuppgifter mellan
manlig och kvinnlig personal inom försvaret.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Föräldrautbildning

Herr ROMANUS (fp):

Herr talmän! Den föreliggande motionen
syftar till att skapa ökad jämlikhet
mellan män och kvinnor och till
att utvidga möjligheterna för kvinnorna
att få anställning i försvaret.

Av utskottets utlåtande framgår att
utskottet instämmer i motionärernas
uppfattning och att utskottet av detta
drar slutsatsen att motionen bör avslås.
Detta kan kanske förefalla något förvånande
för den som inte känner till budordet
nr 1 för socialdemokratisk regeringspolitik:
Bifall gärna goda förslag
från oppositionen, bara det sker i den
formen att de först avslås!

I utskottets utlåtande hänvisas till att
ett utredningsuppdrag i frågan kommer
att lämnas till ÖB och att ett utarbetande
av utredningsdirektiven pågår.
Detta låter kanske något mer än det är.
Utredningsdirektiven finns utarbetade,
och utgör två inte helt fullskrivna A 4-ark.

Utskottet har kanske haft litet ont om
tid i sin iver att avstyrka motionen.
Man säger nämligen att utredningsuppdrag
kommer att lämnas till ÖB. I själva
verket är ett uppdrag redan lämnat. Det
skedde den 7 november, medan utskottets
utlåtande är undertecknat den 11
november.

Herr talman! Jag ber att få uttrycka
den förhoppningen att resultatet av denna
utredning kommer lika snabbt som
effektuerandet av utskottsutlåtandet.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 146, i anledning av motion om de
propedeutiska kurserna vid samhällsoch
rättsvetenskapliga fakulteter,

nr 147, i anledning av motion angående
inträdeskraven vid universiteten,
nr 148, i anledning av motioner om

utredning angående praktiktjänstgöring
för samhällsvetare, samt

nr 149, i anledning av motioner om
en ökad forskning i marknadsföring och
marknadskommunikation.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Föräldrautbildning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
150, i anledning av motioner om föräldrautbildning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! I motionerna I: 313 och
II: 347 har vi begärt utredning om och
förslag till plan för försöksverksamhet
med föräldrautbildning, eftersom vi anser
att detta vid det här laget är nödvändigt,
om vi inom rimlig tid skall
kunna nå alla föräldrar som behöver
det med de kunskaper som krävs för
det viktiga arbetet med att uppfostra
barn. Utskottet anser att det som skolöverstyrelsen
för närvarande håller på
med i fråga om föräldrautbildning räcker
och att man kan lita på att denna
skolöverstyrelsens verksamhet i tillräcklig
omfattning kommer att utvidgas.
Med hänvisning till detta avstyrker utskottet
vår begäran.

Jag har inget yrkande i denna fråga,
men jag vill i alla fall kommentera
skolöverstyrelsens yttrande. Det är nämligen,
herr talman, om uttrycket tillåts
mig, ett »god dag — yxskaft». Där står
ytterst litet om vad som i dag verkligen
görs för föräldrautbildning men mycket
om vad som borde, kunde, skulle eller
kunde tänkas göras. Man nämner undervisning
i föräldrakunskap i den obligatoriska
skolan och mellanskolan, i båda
fallen på önske- respektive experiment -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

stadiet. Behovet av undervisning för
dem som redan är eller inom mycket
kort tid skall bli föräldrar är enligt
skolöverstyrelsen ännu sämre tillgodosett.
Det finns bara vissa kurser för föräldrar
som aktivt söker denna utbildning;
det är alltså, som all erfarenhet
säger, de föräldrar som minst behöver
den. För övrigt redovisas fromma förhoppningar
och hänvisas till experiment
gjorda i andra länder. Icke ett
enda konkret besked ges om att någon
ytterligare form av föräldrautbildning
är på väg att startas, och ännu mindre
presenteras någon allmän plan eller
några riktlinjer för vare sig hur utbildningen
skall organiseras, vad den skall
innehålla eller i vilken takt den skall
utbyggas.

I detta läge kan vi motionärer bara
förklara att vi visserligen är glada över
att utskottet säger sig dela vår uppfattning
att föräldrautbildning verkligen är
något mycket betydelsefullt och att den
existerande verksamheten måste utvidgas
men att vi fortfarande inte ser någon
reell anledning att tro att så kommer
att ske. Det är ju inte bara inom
skolan på alla nivåer denna utbildning
behövs, vilket är det enda skolöversty-f
relsen faktiskt utlovar, utan även och
inte minst efter skolan. Detta är nämligen
ett ämne där motivationen för
inlärning egentligen inte uppkommer
förrän vederbörande själv står direkt
inför föräldrakravet i sitt eget liv. Denna
utbildning, som hör till vuxenundervisningens
område mycket mer än till
barnavårdscentralernas eller grundskolans,
har vi fortfarande skrämmande
litet av. Jag vill bara i korthet peka
på två områden där sådan utbildning
alldeles uppenbart saknas.

Det första gäller de invandrade familjernas
barn. Enligt uppgift lär numera
ungefär vart tionde barn i Sverige
ha antingen utländsk far eller utländsk
mot- eller bådadera. I dessa familjer
torde alltså olika uppfattningar
om hur barn bör uppfostras bryta sig

Föräldrautbildning

ännu mera och vålla större svårigheter4
än i vanliga svenska familjer. För alla
parters skull är det väsentligt att sådana
problem kan få tas upp under sakkunnig
ledning och i en något mera objektiv
atmosfär än familjegrälets.

Det är inte min avsikt att påstå att
de svenska åsikterna om barnuppfostran,
i den mån några sådana kan sägas
vara fastlagda, under alla omständigheter
skulle vara de absolut enda riktiga.
Det vore en form av kulturell imperialism,
som jag inte vill vara med om.
Jag tror mig däremot kunna påstå att
dessa svenska åsikter mera konfliktfritt
passar ihop med det svenska samhällets
struktur, sådant det nu en gång ser ut,-och det är förmodligen i alla fall i det
samhället dessa barn skall växa upp.

Inte heller mellan svenska familjer
råder för övrigt total enhetlighet i åsikterna
om hur barn bäst skall fostras,
och även dessa åsikter mår säkert väl
av att formuleras och genomlysas i samtal
med andra föräldrar och s. k. experter.
Denna möjlighet står i dag ytterst
få människor till buds och absolut
inga som inte aktivt söker efter den.

Det andra området där föräldrauppfostran
i dagarna plötsligt har aktualiserats
är de förföljelser av hackkycklingar
i skolan, som en läkare nyligen
har slagit larm om i pressen. Detta fenomen
har givetvis alltid funnits, men
i dagens jätteskolor, där barnen blir så
anonyma, får det särskilt svåra följder
för dem som blir förföljda — och jag
skulle vilja tillägga även för förföljarna;
det kan inte vara nyttigt att inlära
ett sådant beteende.

Här har ropats på undervisning i respekt
för människovärdet som ett botemedel.
En sådan undervisning torde
inte ha stora chanser att nå långt, om
den inte kan bygga på en fast grund
i den uppfostran som ges i hemmen.
Detta ämne är över huvud taget inte
mycket betjänt av rent intellektuell upplysning;
kulturhistoriska informationer
om afrikaner och zigenare eller gene -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Föräldrautbildning

tisk upplysning om rasskillnader eller
brist på rasskillnader torde göra föga
intryck på den som av egna inre behov
drivs att hävda sig mot den som är svagare,
avvikande eller på annat sätt
lämplig att projiciera den egna gruppens
fientlighet på. Botemedlet måste
ligga i gruppsykologi och i att avskaffa
behovet av att hävda sig. Enligt tidningsuppgifter
i dag har i en skola gjorts
experiment med just gruppsykologi
bland barnen för att lära dem detta.
Men man måste också vända sig till föräldrarna.
Föräldrar som känner sin
självkänsla och sin prestige hotade, har
mycket lättare att låta detta gå ut över
avvikande minoriteter, än föräldrar
som känner sig trygga i det avseendet
— det visar sociologiska undersökningar
i många länder. I viss mån måste
hackkycklingbeteendet — mobbing,
som etologerna kallar det — gå tillbaka
på uppförande och åsikter i hemmen.
Ett utmärkt medel att göra föräldrar
mindre osäkra torde vara att låta
dem komma tillsammans med andra föräldrar,
som är lika osäkra. Därigenom
får de uppleva sig själva som en grupp,
som blir värderad trots sin osäkerhet.

Jag anser att den gruppterapeutiska
effekten av den sorts föräldrautbildning
som vi i motionerna har talat för, är
ännu viktigare än den rent intellektuella
upplysningen om barnens olika utvecklingsfaser,
även om den också är
oerhört väsentlig. Vi önskar därför å
det kraftigaste understryka utskottets
skrivning att den verksamhet som redan
finns bör utvidgas. Vi är inte övertygade
om att inte en utredning av ämnet
ytterligare skulle kunna påskynda
utvecklingen och ge ett betydligt stabilare
stöd än de vaga löften som skolöverstyrelsen
ger.

Jag har, herr talman, intet yrkande
att ställa, men vi ämnar återkomma i
denna fråga tills skolöverstyrelsen inte
längre svarar god dag — yxskaft.

I detta anförande instämde herr Roinanus
(fp).

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Motionerna av fru Anér
och mig i denna fråga syftar till samma
mål. Jag skall inte gå in på själva
sakfrågan — det har fru Anér gjort —
utan vill i stället beröra behandlingen
av frågan.

Jag har en annan uppfattning än fru
Anér beträffande skolöverstyrelsens remissvar;
jag anser inte att det är ett god
dag — yxskaft. Som motionär känner
jag mig glad över skolöverstyrelsens
yttrande vari framhålles bland annat
att de i motionerna berörda frågorna
är ”synnerligen väsentliga inte bara
med hänsyn till familjens harmoniska
utveckling utan också med tanke på
det enskilda barnets utveckling och förmåga
att tillgodogöra sig skolans undervisning
och fostran».

Utskottet delar motionärernas uppfattning
om betydelsen av föräldrautbildning
och understryker vikten av att
verksamheten utvidgas.

Skolöverstyrelsen är alltså mycket
positiv, och utskottet uttalar sig positivt,
varpå utskottet avstyrker motionerna
— man avstyrker faktiskt motionerna
i samma mening som man säger
att det är önskvärt att verksamheten utvidgas.

Det första man gör när man läser utskottsutlåtandet
i det avsnittet är att
man dessvärre börjar fundera över hur
det är ställt med logiken. Men när man
sedan ser raden av kloka och logiska
riksdagsmän som varit med om behandlingen
av detta ärende i utskottet, måste
man kanske fundera om inte felet ligger
hos en själv eller om det inte är
fråga om ett missförstånd. Jag tror helt
enkelt att utskottet har missuppfattat
skolöverstyrelsens svar och omfattningen
av skolöverstyrelsens ansvar i denna
fråga.

Utskottet säger: »Som framgår av
skolöverstyrelsens yttrande kan man
räkna med att överstyrelsen kommer
att verka» för en vidgad föräldrautbildning.
Men det har överstyrelsen

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

verkligen inte sagt, utan skolöverstyrelsen
begränsar sina utfästelser till att
gälla skolans undervisning i samlevnadsfrågor
och familjekunskap. Det är
utomordentligt bra i och för sig, men
det täcker ju bara en del av behovet.
Vad blir det av allt det andra: utbildning
av dem som redan är föräldrar eller
är på väg att bli det, föräldrautbildningen
vid barnavårdscentraler
med den utbyggnad av resurserna i
fråga om barnpsykiatrisk expertis som
krävs härför, fortsatt kontinuerlig utbildning
av föräldrar via förskola och
obligatorisk skola, försöksverksamhet,
utbildning av föräldrar till mentalt och
fysiskt handikappade barn, utbyggnad
av familjerådgivningen? Hur skall allt
detta kunna planeras, samordnas och
utvecklas, om vi inte får till stånd en
utredning? Stora delar av denna verksamhet
faller helt enkelt utanför skolöverstyrelsens
kompetensområde.

Skolöverstyrelsen har alltså inte sagt,
att den skall medverka till att vidga
denna verksamhet i annan mån än vad
det gäller utbildningen i skolan. Skolöverstyrelsen
har dessutom mycket
klart i sitt remissvar redogjort för sina
synpunkter på denna fråga och även
tillstyrkt motionärernas hemställan om
en utredning. På skolöverstyrelsen är
man alltså helt på det klara med att det
behövs en planering för att få fram en
uppläggning, utbyggnad och samordning
av föräldrautbildningen. Skolöverstyrelsen
skriver i sitt remissvar:

»So stöder motionärernas hemställan
om

A. en utredning i begränsade former
om och förslag till plan för försöksverksamhet
med föräldrautbildning, bl. a.
vid barnavårdscentraler och förskoleinstitutioner
(barnstugor).

B. att familjerådgivningens arbetsformer
utreds och omprövas ytterligare
varefter de infogas som ett permanent
led i den kommunala och landstingskommunala
basorganisationen på det
sociala området.

Föräldrautbildning

C. att sedan denna utrednings- och
försöksverksamhet ägt rum och resultaten
av utredningen visar att anordningen
är motiverad och ändamålsenlig
gällande statsbidragsbestämmelser
för familjerådgivningen överses.»

Jag delar helt skolöverstyrelsens uppfattning
om nödvändigheten av en utredning,
och jag kan bara beklaga att
statsutskottet inte tillstyrkt utredningskravet,
trots att man är positiv till tanken,
trots att man är medveten om behovet
och trots att skolöverstyrelsen
tillstyrker en utredning.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det ämnesområde som
motionärerna nu aktualiserat är så betydelsefullt
att det kommer att röna
större och större uppmärksamhet framöver.
Det utlåtande från statsutskottet
som vi nu har att behandla är, som har
nämnts ett par gånger tidigare, positivt.
Utskottet instämmer i princip i motionärernas
önskemål men anser att det
arbete som redan pågår är så omfattande,
att det inte finns anledning att nu
ställa krav på ytterligare utredningar.

Låt mig parentetiskt säga, att vi i
statsutskottet har att behandla massor
av utredningsyrkanden. Det är omöjligt
att begära tillsättande av speciella
utredningar på alla dessa skilda områden;
landets utredningslcapacitet klarar
inte av det. Därför måste det i första
hand vara de ämbetsverk, som handlägger
frågorna, som så långt möjligt
har att följa utvecklingen på de skilda
områdena.

Vi skall tolka statsutskottets skrivning
så, att man räknar med att skolöverstyrelsen,
oavsett vad som sägs i
överstyrelsens remissyttrande, även
fortsättningsvis skall arbeta på föräldrautbildningens
mycket viktiga område.
Om detta sedermera inte leder till
önskat resultat, får vi återkomma.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Skolor för psykiskt störda barn

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 11

Skolor för psykiskt störda barn

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
151, i anledning av motioner om skolor
för psykiskt störda barn.

I de likalydande motionerna I: 498 av
fröken Pehrsson och herr Harald Pettersson
samt II: 570 av fru Nilsson m. fl.
hade hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kung], Maj :t anhölle om utredning
angående åtgärder för att stimulera
skolverksamhet av i motionerna beskrivet
slag och att därvid övervägdes frågorna
om huvudmannaskapet och finansieringen
och andra för en dylik skolform
väsentliga frågeställningar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:498 och
TI: 570.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! I motionsparet 1:498
och 11:570 tar vi motionärer upp ett
missförhållande som tyvärr griper omkring
sig alltmer i vårt samhälle. Efter
flera undersökningar kan vi konstatera
att 10—15 procent av barnen och ungdomarna
i vårt land behöver psykiatrisk
vård; för Stockholms vidkommande
ligger siffran betydligt högre. Vi
kan också konstatera att samhällets
möjligheter att tillhandahålla vårdformer
för dem som inte orkar med den
alltmer stressade tillvaro, i vilken barnen
och ungdomarna lever, är helt otillfredsställande.
Jag skall ta exempel från
mitt eget län. Genom undersökningar
har jag inhämtat att man vid barn- och
ungdomspsykiatriska kliniken i Kristianstad
gång på gång, varje vecka,
påminns om den skrämmande brist på
vårdplatser som för närvarande råder.

Bortsett från de möjligheter som står
till buds inom den obligatoriska skolan
för barn med anpassningssvårigheter
står åtta platser, i Höör i Skåne, till förfogande
för ett område som omfattar
Kronobergs, Hallands, Blekinge, Malmöhus
och Kristianstads län.

På barnpsykiatriska kliniken i Kristianstad
har man också märkt en klar
tendens som tyder på att det är problem
i skolan som är orsaken till det
alltmer ökande behovet av vård i detta
avseende. Under ett år har kliniken
i Kristianstad cirka 4 500 besök. Varje
år söker 500—600 nya barn behandling
vid kliniken, och man räknar med att
siffran snart är uppe i 1 000, ett anmärkningsvärt
tal om man ställer det i
relation till invånarantalet i länet, som
är ungefär 270 000 personer. En mycket
stor del av fallen har kommit till
kliniken efter hänvändelse från skolledare,
lärare, skolsköterskor och kuratorer.
Inför detta stora behov av vård
befinner man sig på kliniken i en hart
när hopplös situation. Med detta som
bakgrund har vi motionärer anhållit
om att en utredning skulle göras för att
stimulera skolverksamhet utöver den
som för närvarande står till buds för
sådana elever som inte orkar med den
vanliga skolan.

.lag vill i detta sammanhang också
påpeka att de ogynnsamma förhållanden
som jag beskrivit inte bara berör
eleverna utan också föräldrar och befattningshavare
inom skolan, inte minst
skolledare och lärare.

Skolöverstyrelsen har i sitt remissyttrande
helt ställt sig på motionärernas
sida och bl. a. framhållit, att det finns
elever med psykiska störningar av sådan
art, att de för närvarande icke erhåller
den för dem lämpligaste hjälpen
inom den vanliga skolans ram eller på
annat sätt genom samhällets försorg.

Skolöverstyrelsen påpekar också att
insatser på detta område skulle underlättas,
om skolstyrelserna gavs möjligheter
att vidta åtgärder av det slag som

Onsdagen den 19 november 1969 Nr 37

Utredning ang. ett nordiskt institut för framtidsforskning

vi motionärer pekat på. Skolöverstyrelsen
förordar att en expertutredning tillsätts.

Det är därför med förvåning och beklämning
som jag läser i statsutskottets
utlåtande nr 151, att man inte finner
det behövligt med någon särskild utredning.
Man förutsätter att ansvariga
lokala och centrala myndigheter ständigt
följer utvecklingen och försöker
komma till rätta med ifrågavarande
problem. Det är min uppfattning att utskottet
här har tagit alldeles för lätt på
de problem som har tagits upp i motionen.
Med den omfattning som de problemen
har i dag är det ytterst angeläget
att en utredning kommer till
stånd.

Herr talman! Med vad jag här har
sagt ber jag att få yrka bifall till motionerna
I: 498 och II: 570.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag kan försäkra motionären
och kammarens ledamöter att
statsutskottet icke har tagit lätt på de
problem som motionen aktualiserar.

Med hänvisning till vad utskottet har
anfört i ärendet ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 498
och 11:570; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 12

Utredning ang. ett nordiskt institut för
framtidsforskning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
152, i anledning av motioner om utredning
angående eit nordiskt institut för
framtidsforskning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru ANÉR (fp) :

Herr talman! Ett antal motionärer
från folkpartiet har av riksdagen begärt
att få förutsättningarna för ett nordiskt
institut för framtidsforskning utredda.
Statsutskottet har, med en blank reservation,
avstyrkt denna begäran med
hänvisning till att en sådan utredning
redan är gjord av IYA och att ett förslag
om ett nordiskt institut som har
framställts i Nordiska rådet är på remissbehandling
för närvarande.

Som motionär anser jag det meningslöst
att ställa något yrkande trots den
blanka reservationen, men jag måste
ändå konstatera att utskottet denna gång
har visat litet väl stor försiktighet, när
det helt och hållet överlämnar åt enskilt
initiativ respektive åt Nordiska rådet
att starta ett sådant institut. Framtidsforskning
är dock inte längre något hugskott
eller något science fiction-betonat.
Redan 1965 föreslogs i tidskriften Tiden
ett institut av denna art, låt vara att
det kallades strukturinstitut och skulle
vara helt statligt styrt. År 1967 satte arbetsgrupper
inom Teknologföreningen,
Mekanförbundet och FOA i gång med
olika delprojekt inom framtidsforskningen.

I USA, England, Frankrike, Västtyskland
och Tjeckoslovakien har framtidsforskningsinstitut
redan satts i gång,
liksom i några andra länder, ehuru under
andra namn. Om inte Sverige
respektive Norden har egna institut av
denna sort kommer vi att bli betydligt
handikappade, eftersom kunskap i detta
hänseende i alldeles speciellt hög grad
betyder makt.

I själva verket kan ingen människa i
dag leda vare sig militär eller industriell
utveckling utan att ägna sig åt
framtidsforskning. Det kallas inte så —
det ingår bara som en normal del i arbetet
att undersöka hur utvecklingstrenderna
ser ut för fem, tio, tjugo år framåt.
Politiker kan inte arbeta på kortare
sikt och med mindre hänsyn till hur
omvärlden kring de problem vi försö -

22 Nr 37 Onsdagen den 19 november 1969

Utredning ang. ett nordiskt institut för framtidsforskning

ker ta itu med kommer att förändras
medan vi håller på med problemen.

Nu betyder inte framtidsforskning alls
att man samlar några experter och låter
dem överta ansvaret. Framtidsforskning
i ordets egentliga mening innebär
att för politikerna och väljarna kan
framläggas en rad mer eller mindre
tänkbara förslag med så starkt sakligt
underlag som möjligt. Det kan man inte
göra genom att bara extrapolera vissa
tekniska utvecklingar, eftersom olika
områden ofta visar rakt motsatta utvecklingstendenser
som direkt motsäger
varandra och inte kan förenas inom ett
och samma framtidsmönster. Transportexperterna
tenderar t. ex. att förutsäga
en helt obegränsad ökning i resandet,
medan kommunikationsexperterna anser
att ingen kommer att behöva resa
annat än för nöjes skull, eftersom man
med hjälp av videotelefoner och andra
snabba och lättskötta kommunikationsmöjligheter
kan få kontakt med vem
man vill hur länge och hur fort som
helst utan att förflytta sig. Båda slagen
av experter kan ju inte ha rätt.

Men det gäller inte bara detta. Det
bästa exemplet hittills på framtidsforskning
som är avsedd som ett redskap
för att skapa och forma framtiden, inte
att passivt försöka avslöja den, är den
tjeckoslovakiska boken som finns på
engelska och heter »Humanity åt the
Crossroads» ■—- »Mänskligheten vid skiljevägen»
— som i avsevärd grad bidrog
till januarirevolutionen i Prag och vars
45 medarbetare inte alla är döda eller i
exil.

Där drog forskarna den slutsatsen ur
den tekniska och vetenskapliga utvecklingen,
att man bl. a. måste ge forskare
och tekniker frihet — personlig, andlig
och politisk frihet — annars kan de
inte göra sitt jobb. Ur tekniska fakta
drog man alltså en moralisk och politisk
slutsats som verkligen på intet sätt
var självklar i det rådande tankeklimatet.
På motsvarande sätt kommer frain -

tidsforskningen också i den här delen
av världen att själv framkalla nya politiska
ställningstaganden och ändra de
politiska linjerna. Desto viktigare är det
då att vi har material till att bedöma
vilka frågor som framtiden redan ställer
till oss och vad det är för val som
teknik och forskning mycket snart
tvingar på oss.

Vi måste se upp, så att inte framtiden
totalt hamnar hos de statliga planerarna
och handhas där utan insyn. Vi får inte
heller låta framtidsforskningen bli något
som de mångnationella jätteföretagen
får monopol på, en fara som redan
är mycket näraliggande. Vi måste laga
så att vi får en mänsklig framtidsforskning,
som hela tiden lägger de nya
valmöjligheterna fast och bestämt i väljarnas
händer och som inriktar sig på
att studera sociala och psykologiska utvecklingsalternativ
lika mycket som de
tekniska. Vi får inte låta ta oss på
sängen av sådana nya problem som bioteknikens
möjligheter att påverka livets
början och livets slut, vilket i själva
verket redan har skett, eller av den
maktkamp om havsbottnen som kommer
att bli 1970-talets allvarligaste utrikespolitiska
fråga.

Av dessa och andra skäl talar jag och
mina medmotionärer allvarligt för att
riksdagen själv skall intressera sig för
ett framtidsforskningsinstitut, där de
olika intressegrupperna inom landet eller
i Norden kan balansera varandra
och där insynen i vad som görs är så
fullständig som möjligt. Man har redan
på sina håll i USA och Västtyskland haft
anledning beklaga att vissa delar av
framtidsforskningen alltför mycket
styrs av enskilda intressen. Det skulle
inte vara mycket bättre om den helt
övertogs av staten som en del av den
stora maktkoncentration som bl. a. de
nya datamaskinerna gör möjlig. Vi motionärer
vill ha ett obundet institut, där
inga resultat kan mörkläggas och som i
första hand tjänar den offentliga och

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Besvär över skolstyrelses beslut beträffande tjänstetillsättning

informerade debatten om hur våra
tänkbara och våra önskvärda framtider
kommer att se ut.

Detta, herr talman, ämnar vi fortsätta
med att driva hårt.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Besvär över skolstyrelses beslut beträffande
tjänstetillsättning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
153, i anledning av motioner om besvär
över skolstyrelses beslut beträffande
tjänstetillsättning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman: De motioner som behandlas
i detta utskottsutlåtande är föranledda
av vissa olägenheter som har
med tjänstetillsättningen i skolorna att
göra. Bakom motionernas förslag om en
ändring av skolstadgan med återgång
till tidigare gällande bestämmelser angående
besvär över skolstyrelses yttrande
om viss tjänstetillsättning ligger
både praktiska och principiella synpunkter.

För såväl statlig som kommunal myndighetsutövning
har som riktmärke uppställts
att den skall bedrivas så enkelt,
snabbt och ekonomiskt som möjligt utan
att rättssäkerheten eftersätts. Avvägningen
mellan rättssäkerhetskravet och
kravet på enkelhet, snabbhet och billighet
blir i hög grad beroende av ifrågavarande
ärendes beskaffenhet. Ju allvarligare
ingrepp som ifrågasätts i enskilds
rättsliga ställning, desto större beaktande
kräver rättssäkerheten. Detta innebär
i sin tur en mera omständlig, tidsödande
och arbetskrävande handläggning.
Vidare gäller det ytterst vilken trygghetsstandard
man vill kosta på sig.

Avsikten med våra motioner har självfallet
inte varit att minska den enskildes
rättssäkerhet. Genom att de i instansordningen
över skolstyrelserna
handläggande myndigheterna har att i
tjänst under ämbetsansvar pröva varje
tillsättningsärende och besvärsrätten enligt
vårt förslag inte avskärs i sista instans
synes kravet på enkelhet, snabbhet
och billighet få tillmätas särskild
tyngd, helt i enlighet med uttalanden
som riksdagen i fjol gjorde i fråga om
tjänstetillsättning inom skolväsendet efter
hemställan från statsutskottet. Även
riksdagsrevisorerna gjorde ett liknande
uttalande. Jag kan vidare nämna att
skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl.
Maj:t föreslagit ändringar beträffande
tjänstetillsättning vilka går i samma
riktning.

I samband med ett interpellationssvar
i fjol hade jag tillfälle att redogöra
närmare för mina synpunkter i denna
fråga, och jag skall inte belasta kammarens
tid med att upprepa dem. Då nu
justitiedepartementet i samband med
en översyn av förvaltningslagen även
har frågor om besvärsrätten under övervägande,
vill jag endast uttala en förhoppning
om att man därvid tar upp
denna fråga till omprövning.

Med den motiveringen har jag, herr
talman, inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Föredrogs vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 154, i anledning av motioner om
utbildningen av sjuksköterskor, och

nr 155, i anledning av motioner om
utbildningen av tjänstemän inom kommunernas
miljö- och hälsovårdsorgan;
samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 58, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om änd -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Riksdagens revisorers framställning med anledning av verkställd granskning ro

rande riksbankens avdelningskontor

ring i komnmnalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte motioner,

nr 60, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.,

nr 61, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt jämte
motioner, och

nr 62, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om viss
skattefrihet för utdelning på aktie i
Svensk interkontinental lufttrafik aktiebolag
(SILA), m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkanden
hemställt.

§ 15

Riksdagens revisorers framställning med
anledning av verkställd granskning rörande
riksbankens avdelningskontor

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 43, över riksdagens revisorers framställning
med anledning av verkställd
granskning rörande riksbankens avdelningskontor.

Riksdagens revisorer hade i skrivelse
till riksdagen den 27 februari 1969
föreslagit att en förutsättningslös utredning
om betalningsmedelsförsörjningen
under fredsförhållanden skulle verkställas
att tjäna till ledning för ett slutligt
ställningstagande i frågan om riksbankens
kontorsnät. I uppdraget angåves
även böra ingå att undersöka konsekvenserna
av en eventuell nedskärning
eller indragning av lokalkontorsorganisationen
med hänsyn till de övriga
arbetsuppgifter som för närvarande
åvilade denna. Utredningen sades böra
bestå av eller biträdas av experter inom
administrativ rationalisering, samhälls -

ekonomi och bankteknik. Yidare uttalades
att arbetet med hänsyn till personalläget
vid riksbanken borde bedrivas
så skyndsamt att riksdagens principbeslut
i frågan kunde fattas senast år 1971.

En av revisorerna hade anfört reservation
mot revisorernas beslut att framlägga
här angivna förslag.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå riksdagens
revisorers förevarande framställning.

Reservation hade avgivits av herrar
Wirtén och Larsson i Umeå (båda fp),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
riksdagens revisorers förevarande framställning
uppdra åt talmanskonferensen
att föranstalta om utredning rörande
betalningsmedelsförsörjningen och riksbankens
kontorsorganisation i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Revisorerna har i en
skrivelse föreslagit att en förutsättningslös
utredning om betalningsmedelsförsörjningen
under fredsförhållanden
skall verkställas i avsikt tjäna till
ledning för ett slutligt ställningstagande
i fråga om riksbankens kontorsnät.
I uppdraget anges även böra ingå att
undersöka konsekvenserna av en eventuell
nedskärning eller indragning av
lokalorganisationen med hänsyn till de
övriga arbetsuppgifter som för närvarande
åvilar den.

Revisorerna har alltså begärt en utredning
om förhållandena i syfte att
erhålla ett underlag för en säker bedömning
av frågan om fördelar är att
vinna med en omläggning av det nuvarande
systemet. Efter utredning bör ett
principbeslut kunna fattas i frågan år
1971.

Spörsmålet var senast uppe för tio
år sedan, och därefter har det ju hänt

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Riksdagens revisorers framställning med

rande riksbankens avdelningskontor

en hel del, men riksbankskontorens
organisation har inte förändrats under
den tid som förflutit. Arbetsuppgifterna
beträffande sedelhanteringen har ökat,
medan andra arbetsuppgifter har starkt
minskat. Sedelmängden har väl ökat
med cirka 50 procent, men nedgången i
lånehanteringen överstiger 50 procent.
Trots detta har personalstyrkan blivit
större under den här tiden.

Beträffande ett riksdagens eget verk
bör enligt min mening samma krav
ställas på lägsta driftkostnad som då
det gäller andra verksamheter, och genom
den av revisorerna begärda undersökningen
vill man få fram nödvändiga
fakta.

Riksbanksfullmäktige motsätter sig
utredning, men även om deras yttrande
är omfattande synes det inte innehålla
några bärande skäl för att inte verkställa
den utredning som revisorerna
begärt.

Av de yttranden som inkommit från
remissinstanser bör särskild vikt läggas
vid vad som framhållits av Bankföreningen,
eftersom det är den part som
mest beröres av en eventuell omläggning.
Och Bankföreningen anser att för
föreningens del skulle fördelar vara att
vinna på om exempelvis posten tog
hand om sedel- och myntdistributionen.
Bankföreningen är ju den största
kunden hos de riksbankskontor som
finns ute i landet; kontorens huvudsakliga
arbetsuppgift är att ge den service
som bankväsendet behöver. Därför tycker
jag att särskild vikt bör läggas vid
Bankföreningens uttalande. En annan
tung remissinstans är bankinspektionen,
som också har förordat en utredning.

Jag finner att det inte föreligger några
skäl för att riksdagen skulle säga nej
till den utredning som revisorerna begärt.
Det gäller ju bara ett klarläggande
av sakförhållandena. Sedan detta är
gjort kan man besluta om förändringar,
därest så skulle visa sig nödvändigt.

anledning av verkställd granskning rö Om

däremot allt är bra som det är,
finns det självfallet ingen anledning till
några ingrepp. Men att vara rädd för
en utredning som syftar till att klarlägga
de verkliga sakförhållandena och
undersöka möjligheterna att göra besparingar
tycker jag rimmar illa med
de krav vi ställer på all annan verksamhet
här i landet.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till bankoutskottets utlåtande.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Det problem som vi här
diskuterar är inte nytt. Tvärtom har
det vid flera tillfällen varit föremål för
granskning både genom interna utredningar
i bankofullmäktiges regi och
diskussioner i riksdagen.

Den nuvarande uppläggningen av
riksbankens avdelningskontors verksamhet
ute i länen är historiskt betingad.
Mycket har ändrat sig när det
gäller sedelhantering, kreditförsörjning
etc. sedan denna organisation tillkom.
En hel del omläggningar har också vidtagits
för att bringa organisationen
mera i takt med nuvarande förhållanden.

När vi diskuterat denna fråga i bankoutskottet
har vi blivit övertygade om
att riksbanksfullmäktige har ärendet
under kontinuerlig observation och vidtar
sådana åtgärder som kan vara befogade.
Om en särskild utredning tillsätts,
får den i stor utsträckning falla
tillbaka på den expertis och kunnighet
som nu finns inom riksbanken. Därför
har vi haft litet svårt att förstå att något
nytt skulle komma in i bilden genom
en utredning. Inte heller tror vi
att de som med ledning av sådana lämnade
faktiska uppgifter skall ta ställning
kan göra detta på ett bättre sätt
än som kan ske inom riksbanken och
dess beslutande organ bankofullmäktige -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Riksdagens revisorers framställning med anledning av verkställd granskning rö rande

riksbankens avdelningskontor

Detta har lett fram till den skrivning
som utskottet nu presenterar för kammaren.
Utskottet säger där att visst
finns det anledning att kontinuerligt
följa denna fråga, men eftersom så redan
sker har utskottet inte velat tillstyrka
det förslag som framlagts av
riksdagens revisorer om att tillsätta en
särskild utredning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bankoutskottets hemställan.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Regnéll förutsätter
att bankofullmäktige kommer att
vidta de åtgärder som behövs. Men man
sade samma sak för tio år sedan; även
då skulle man avvakta och se om inte
riksbankskontoren kunde tillföras nya
arbetsuppgifter. Ingenting har emellertid
hänt sedan dess med undantag av
att sedelmängden har ökat och övrig
verksamhet minskat med mer än 50
procent.

Skall vi här i riksdagen verkligen
vara så flata att vi bara säger att vi
hoppas på en ändring — för att sedan
återkomma om kanske tio år och konstatera
att ingenting har hänt!

Herr REGNÉLL (m) kort genmäle:

Herr talman! Att ingenting skett i
fråga om riksbankskontorens organisation
under tio års tid är först och främst
inte helt korrekt. Det har redovisats att
en del ändringar har kommit till stånd.

Beträffande den teoretiska delen av
resonemanget kan vidare sägas att det
är troligt att man äntligen skall komma
till något resultat just därför att man
så länge som i tio år har funderat på
denna fråga. Detta kan hävdas lika väl
som den av herr Larsson i Umeå framförda
pessimistiska uppfattningen att
det finns anledning förutsätta att inget
kommer att ske i fortsättningen därför
att så föga har hänt hittills trots att
man funderat i tio år.

Ett teoretiskt resonemang ger inget
besked om vad som egentligen kommer
att hända. Viktigare är väl det konkreta
och i ett remissyttrande lämnade beskedet
att saken befinner sig under
övervägande inom bankofullmäktige.

Herr förste vice talmannen von FRIESEN
(fp):

Herr talman! Jämlikt sin instruktion
skall riksdagens revisorer särskilt undersöka
den sakliga effekten av myndigheternas
medelsdispositioner och
ändamålsenligheten av tillämpade organisationsformer
och arbetsmetoder. De
skall påtala förhållanden som de finner
otillfredsställande och skall fästa uppmärksamheten
på möjligheter till besparing
eller rationalisering.

Min erfarenhet som riksdagsrevisor
— jag har varit riksdagsrevisorernas
ordförande under flera år — är att
man inom den statliga förvaltning som
närmast kontrolleras av Kungl. Maj :t
har ett uttalat sinne för vikten av bedrivandet
av denna rationaliseringsverksamhet.
Det är därför angeläget att
man också inom en institution som i
varje fall formellt lyder under riksdagen
iakttar samma regler. Enligt min
och enligt riksdagsrevisorernas majoritets
uppfattning har så inte varit fallet.

I debatten här har talats om att det
var tio år sedan riksdagen behandlade
frågan om riksbankens avdelningskontor.
Jag har nyss blivit upplyst om —
jag har inte kunnat kontrollera uppgiften
— att det är på dagen tio år sedan
andra kammaren gjorde detta. Vad sade
då riksdagen vid detta tillfälle? Jo, den
uttalade att dessa avdelningskontor
skall bibehållas under förutsättning att
de kan tillföras ytterligare arbetsuppgifter.
På denna sak har — det får man
förutsätta, såsom bankoutskottets ärade
ordförande sade — riksbanken grubblat
i tio år utan att ha kommit till
nämnvärda resultat.

En ökning av verksamhetens omfatt -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Riksdagens revisorers framställning med anledning av verkställd granskning ro

rande riksbankens avdelningskontor

ning har så till vida inträtt som antalet
tjänstemän icke oväsentligt stigit, vilket
jag tror kan anses vara ytterligare ett
belägg för riktigheten i den Parkinsonska
lagen. Några väsentliga nya arbetsuppgifter
har riksbankens avdelningskontor
emellertid inte fått, vilket
också framhålles i de expert- och remissyttranden
som riksdagsrevisorerna
infordrat.

Huvuduppgiften för avdelningskontoren
är att upprätthålla en jämn cirkulation
och fördelning av sedelmängden
i vårt land, vilket förvisso är en viktig
angelägenhet. Men man frågar sig om
det skall vara nödvändigt att anslå mer
än 10 miljoner kronor till denna verksamhet,
då det kan tänkas —• såsom
framhållits av remissinstanserna -—
andra former för utövandet av denna
service. Sålunda har Kreditbanken anmält
sin villighet att handha denna del
av verksamheten. I ett expertutlåtande
uttalas också att det finns anledning
antaga att postbanken eller Sveriges
Kreditbank skulle kunna biträda i detta
avseende.

Denna tanke avvisas av bankoutskottet
som uttalar att det, med de funktioner
som man vill tilldela Sveriges Kreditbank
och postbanken, inte kan vara
lämpligt att de lägger sig i denna verksamhet.
Men som bekant intar dessa
banker en särställning när det gäller
kreditväsendet: de har en mer eller
mindre nära anknytning till staten. Jag
kan inte förstå att det skulle vara omöjligt
att utreda huruvida den ifrågavarande
verksamheten kunnat handhas
också av dessa institutioner.

En annan synpunkt som har gjorts
gällande är att förhållandena under
krig skulle kunna bli sådana, att det
fördenskull vore motiverat att bibehålla
den nuvarande mycket gamla organisationen
av riksbankens avdelningskontor.
Revisorerna har för sin del ansett
att dessa krigsförhållanden måste
bli så exceptionella att hela den för

fredsförhållanden uppbyggda gamla
organisationen inte kan vara tillämplig.
Man skulle härvidlag kunna tänka
sig en speciell beredskapsorganisation
under krigsförhållanden på samma sätt
som när det gäller andra statliga aktiviteter.

Riksdagens revisorer har haft tillgång
inte bara till yttranden från remissinstanser
utan också till utlåtanden
från tre särskilt kvalificerade sakkunniga,
som samtliga ansett att det är
nödvändigt med en mera djupgående
granskning av förhållandena. Bankdirektören
Åke Tollet har i ett yttrande,
som finns fogat till utskottets utlåtande,
mycket energiskt framfört dessa
synpunkter och betonat vikten av att
en undersökning kommer till stånd.
Professor Guy Arvidsson och kanslirådet
Tony Hagström har avgivit ett gemensamt
yttrande i vilket de i viss utsträckning
kritiserar bankofullmäktiges
hållning i denna fråga. Även de är inne
på tanken på en utredning.

Vad är det då som revisorerna begär?
Är det meningen att avdelningskontoren
omedelbart skall avskaffas och
lokalerna upplåtas som något slags allaktivitetshus
e. d., vilket ju är mycket
populärt för närvarande? Visst inte! Vi
har velat få tillgång till en aktuell sakkunskap,
som kan penetrera den här
frågan. Med all respekt för bankoutskottets
ordförandes blåögda tilltro till riksbanksledningens
intentioner i det här
avseendet anser jag det riktigt och
lämpligt att denna utredning kommer
utifrån. Jag skulle på rak arm kunna
skaka fram namn på några personer
med alldeles speciell sakkunskap på de
områden det här gäller, vilka skulle
kunna ställa sig till förfogande. Det
skulle inte heller bli någon särskilt
långvarig eller dyrbar utredning. En av
de sakkunniga har påpekat att den bör
vara klar inom minst ett år.

Med hänsyn till de svårigheter som
har visat sig föreligga för riksbanken

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering

själv och riksbanksstyrelsen att medverka
till den av riksdagen 1959 begärda
utredningen är det all anledning
att ta fasta på vad riksdagens revisorer
här föreslår. Jag finner det mycket
egendomligt att bankoutskottet inte har
kunnat fastna för denna lösning, då det
i alla fall har påvisats så starka grunder
för en utredning som revisorerna
med tillhjälp av remissinstanser och
särskilda sakkunniga har gjort.

I anslutning till vad jag här sagt, herr
talman, hemställer jag om bifall till reservationen.

I detta anförande instämde fru
Eriksson i Stockholm (s) samt herrar
Nilsson i Bästekille (m) och Odhe (s).

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Wirtén och
Larsson i Umeå.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen;
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Där -

vid avgavs 158 ja och 46 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 44, över riksdagens revisorers framställning
med anledning av verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets uppgifter
och ställning inom det statliga
biblioteksväsendet jämte motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Utbyggd statlig prognosverksamhet och
ekonomisk planering

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av motioner om utbyggd
statlig prognosverksamhet och
ekonomisk planering.

I de likalydande motionerna I: 722 av
herr Dahlén m. fl. och II: 851 av herr
Wedén m. fl. yrkades att riksdagen hos
Kungl. Maj:t skulle hemställa om en
parlamentarisk utredning med uppgift
att lägga fram förslag till en förbättrad
och utbyggd statlig prognosverksamhet
och ekonomisk planering i enlighet med
vad som anfördes i motionerna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:722 och
11:851.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (m), Thorsten Larsson (ep),
Wirtén (fp), Vilhelm Erik Carlsson
(m), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep), Larsson i Umeå (fp) och
Stridsman (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:722 och 11:851 hos Kungl.
Maj.t hemställa om en parlamentarisk
utredning rörande förbättrad och ut -

Onsdagen den 19 november 19G9

Nr 37

Utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering

byggd statlig prognosverksamhet och
ekonomisk planering i enlighet med vad
reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid;

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 45 behandlas en partimotion
från folkpartiet angående en utbyggd
statlig prognosverksamhet och ekonomisk
planering. Motionärerna begär en
parlamentarisk utredning, som skall
klargöra problemställningarna och lägga
fram förslag så att riksdagen och näringslivet
får ett bättre underlag för sina
bedömningar.

Också förra året diskuterade vi dessa
problem, och utskottet gav då en utförlig
redovisning av de olika förslagen.
Jag vill hänvisa till vad utskottsmajoriteten
den gången skrev; den anslöt sig
till motionärernas förslag och förordade
en parlamentarisk utredning. Bakom utskottets
skrivning stod emellertid den
borgerliga delen av utskottet. Reservanterna,
som fick riksdagens stöd, antydde
förståelse för stora delar av den motion
som då behandlades men ansåg att
den borde avslås.

Motionärerna upprepar i år i stort
(ett samma krav som förra året, eftersom
vi anser att dessa frågor har sådan
betydelse att åtgärder bör vidtas för att
möjliggöra säkrare bedömningar och
framför allt ett bättre underlag då beslut
i olika riktningar skall fattas. Sedan
motionen avlämnats har statsmakterna
på planeringsområdet vidtagit
vissa åtgärder med anknytning till de
frågor som upptas i vår motion. Vad
det gäller markdispositionen har vi
ansett att den varit behäftad med bristande
information om metoderna och
målsättningen för dess användning. Vi
understryker särskilt det behov som
finns av en översiktlig plan. Den fysiska
riksplaneringen har aviserats bli redovisad
senast 1971, vilket innebär ett till -

mötesgående av de krav som vi ställt i
motionen så till vida som insynen i planeringsarbetet
därigenom förbättras.
De problem som rör samordningen mellan
fysisk planering och annan planering
såväl på det centrala som på det
regionala planet kvarstår ändå. Dessa
problem anser vi bäst kunna behandlas
inom ramen för en utredning, som bör
vara parlamentariskt tillsatt.

Vad gäller den statliga långsiktsbudgeteringen
noterar vi med tillfredsställelse
det uppdrag som budgetutredningen
fått att beakta kraven på ökad långsiktigliet
i budgetprocessen och överväga
metoder för en förbättrad finansiell
planering. Reservanterna, som nu består
av den borgerliga hälften av utskottet,
anser dock att långtidsbudgeten bör
kunna utvecklas i riktning mot en flerårig
rambudget, innehållande en angelägenhetsgradering
av planerade statliga
reformer. Direktiven för budgetutredningen
antyder inte en sådan förändring.
Vårt motionskrav på den punkten,
som vi också framför i reservationen,
kvarstår därför. Vi har ansett att
detta önskemål bör tillgodoses, då man
därigenom skulle få säkrare bedömningsgrunder.
Uppsplittringen av planeringsarbetet
på olika departement
och myndigheter bör enligt reservanternas
mening överses, och man bör
sträva efter att få bättre samordning på
detta område. Därför bör denna fråga
utredas så att förhållandena kan förbättras.

Insyn i planeringsarbetet på ett tidigt
stadium är av synnerligen stor vikt
för en meningsfull debatt i de frågeställningar
som uppkommer. Faktainsamling
kring dessa frågor är därför erforderlig,
och en institution förlagd
utanför Kungl. Maj :ts kansli bör enligt
reservanternas uppfattning kunna prövas.
Reservanterna menar att en grundlig
och förutsättningslös översyn av de
problemkomplex som upptagits i motionen
bör komma till stånd och att en
parlamentariskt tillsatt utredning är

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering

den lämpligaste formen för en sådan
översyn.

De frågor jag här berört är av utomordentligt
stor betydelse för de politiska
beslut som skall fattas. Den regionala
utvecklingen liksom betingelserna
för vårt näringsliv i framtiden är i stort
sett avhängiga av planeringen. Arbetskraftens
användning och dispositionen
av våra tillgångar är politiska frågor
som berör alla i samhället. Vi bör därför
sträva efter att få ett väl underbyggt
material på vilket bedömningar
kan göras.

Även om den av reservanterna förordade
utredningen omspänner ett mycket
stort och i många detaljer svårbemästrat
komplex bör problemen ändå
snarast angripas, om vi skall få det underlag
vi behöver för att de politiska
besluten skall kunna bli verklighetstrogna
och bygga på så sakligt underlag
som möjligt.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
vid utskottets utlåtande.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! De frågor som behandlas
i bankoutskottets utlåtande nr 45 är
kända för de flesta av riksdagens ledamöter;
de behandlades av riksdagen senast
under fjolåret. Motionärernas och
reservanternas krav går ut på en begäran
om tillsättande av en samlad parlamentarisk
utredning varigenom vi
skulle kunna få en bättre statlig prognosverksamhet
och en mer långsiktig
ekonomisk planering.

Vi saknar inte utredningar på de detaljområden
som reservanterna pekar
på, och jag skall strax redovisa en del
av vad som pågår. Låt mig dock först
fästa uppmärksamheten på att avsikten
med den långsiktiga ekonomiska planeringen
i vårt land måste vara att skapa
en gynnsam miljö för en snabb utveckling
mot höjd produktivitet och därmed
också ökad trygghet för oss alla.
En översiktlig plan för markdispositio -

nen krävs nu, och kritik framförs mot
den bristande informationen, metoderna
och målsättningarna för den planering
som bedrivs inom Kungl. Maj :ts
kansli.

Sedan motionerna skrevs har ett
ganska omfattande material från det
hittillsvarande arbetet med den fysiska
riksplaneringen lagts fram. Det har också
klargjorts att en första skiss till en
fysisk riksplanering avses bli framlagd
senast under 1971. Vi menar därför att
motionärernas och reservanternas önskemål
på denna punkt är väl tillgodosett.

Kravet på en statlig långtidsbudget
är också tillgodosett genom den nyligen
tillsatta budgetutredning som bl. a.
skall beakta kraven på långsiktighet i
budgetprocessen. Metoder för förbättrad
finansiell planering skall också utvecklas.
Att i denna situation upprepa
och vidhålla kravet på ytterligare utredning
på detta område finner vi inom
utskottsmajoriteten omotiverat.

Kravet på ändrade metoder i fråga
om arbetskraftsplanering framförs i år
liksom i fjol. Frågan är föremål för
expertutredning inom statistiska centralbyrån,
och vi menar därför att den
inte ytterligare behöver utredas.

Det krav på insyn i planeringsarbetet
som framställs är det givetvis i och
för sig inte något att erinra mot, men
nuvarande praxis kan säkerligen ändå
inte rubbas.

Man hävdar också att planeringsarbetet
är väldigt uppsplittrat — även
herr Larsson i Umeå betonade detta —•
på olika departement och myndigheter
och att det mot denna bakgrund vore
önskvärt med en samordning av den
ekonomiska översiktsplaneringen. Vi
anser nog att den främsta uppgiften
för den centrala planeringen är att samordna
planeringsinsatser på olika delområden
och nivåer och att göra erforderliga
avvägningar.

Flertalet av de problem som aktualiserats
är, som jag försökt framhålla,

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Meddelande ang. plenum fredagen den 28 november — Rättsvården och ett samlat

handlingsprogram för bekämpande av brottsligheten

centrala för den ekonomiska planeringen.
Men de är också föremål för utredningar
och uppmärksamhet i departementen,
i ämbetsverk och inom vetenskapliga
institutioner.

När vi uttalar att vidare utredningsarbete
på här aktualiserade punkter
just nu inte behövs, så menar vi givetvis
inte att vidare utvecklingsarbete
skulle vara omotiverat. Frågorna skall
givetvis följas med uppmärksamhet. Vi
kan emellertid inte anse det lämpligt
att sammanföra alla de olika problemkomplexen
i en enda parlamentarisk
utredning, eftersom problemen är så
skiftande att en utredning med parlamentariker
och sakkunskap från alla
berörda områden skulle bli ohanterlig.

Herr talman! Dessa synpunkter har
lett oss, som i år bildar utskottsmajoritet,
fram till att motionerna bör avslås,
och med det anförda yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 118 ja och 92 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Meddelande ang. plenum fredagen den 28
november

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens sammanträde fredagen
den 28 november blir ett bordläggningsplenum
och tar sin början kl.
14.00.

§ 19

Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 47, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
nybyggnad för riksbankens huvudkontor,
och

nr 48, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
ombildande av vissa ordinarie tjänster
i riksbanken.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 20

Rättsvården och ett samlat handlingsprogram
för bekämpande av brottsligheten Föredrogs

första lagutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av motioner
angående rättsvården och om ett samlat

32 Nr 37 Onsdagen den 19 november 1969

Rättsvården och ett samlat handlingsprogram för bekämpande av brottsligheten

handlingsprogram för bekämpande av
brottsligheten.

I de likalydande motionerna I: 747 av
herr Ferdinand Nilsson m. fl. och II: 855
av herr Dockered m. fl. hemställdes
»att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
hemställa om utredning och förslag
åsyftande erforderliga lagstiftningsåtgärder
m. m. för rättsvårdens effektiva
upprätthållande i enlighet med rättens
och humanitetens principer och med
beaktande av vad i motionen i övrigt
säges».

I de likalydande motionerna 1:752
av herr Sveningsson m. fl. och II: 860
av herr Oskarson m. fl. hemställdes »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en parlamentarisk utredning
som får i uppdrag att med stöd
av forskning och av tidigare utredningar
vunna erfarenheter skyndsamt framlägga
förslag till ett samlat handlingsprogram
för brottslighetens bekämpande».

Utskottet hemställde,

att förevar ande motioner, I: 747 och
II: 855 samt 1:752 och II: 860, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson (fp), Schött (m), Svanström
(ep), Wiklund i Stockholm (fp),
Richardson (fp), Oskarson (m) och
Polstam (ep) samt fru Jonäng (ep),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
förevarande motioner, I: 747 och II: 855
samt 1:752 och 11:860, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning under
parlamentarisk medverkan för att
utarbeta förslag till en samlad aktion i
syfte att effektivisera rättsvården.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Som svar på en interpellation
av fru Eriksson i Stockholm

angående tillsättandet av en kriminalpolitisk
beredning uttalade statsrådet
Kling den 20 maj i år: »Det finns otvivelaktigt
skäl som talar för tillsättandet
av en sådan kriminalpolitisk beredning
som fru Eriksson avser med sin
fråga. Jag anser dock att tiden ännu
inte är mogen för det samlade grepp
som en sådan åtgärd skulle innebära
utan att man åtminstone ytterligare någon
tid bör fortsätta på de partiella reformernas
väg.»

Utskottsmajoriteten intar samma avvaktande
hållning i det utlåtande vi nu
behandlar. Om det yrkande på en parlamentarisk
utredning, som motionsledes
har framförts i båda kamrarna, med
uppgift att framlägga förslag till en
samlad aktion i syfte att effektivisera
rättsvården skriver majoriteten: »I nuvarande
läge anser dock utskottet att
tillräckliga skäl saknas för riksdagen
att ta initiativ till en utredning med de
vittomfattande uppgifter som anges i
motionerna.»

Herr talman! Man har verkligen all
anledning att fråga sig vad det är som
gör att förre justitieministern ansåg att
tiden inte är mogen att försöka få ett
samlat grepp på denna allvarliga utveckling
och vad utskottsmajoriteten
menar när den uttalar att tillräckliga
skäl saknas för att ta initiativ när det
gäller en samlad utredning. Är det så
att brottsutvecklingen ger underlag för
att man kan vänta, eller har det ansetts
att brotten inte är av så allvarligt
slag att man behöver vidta några särskilda
åtgärder? Det skulle vara intressant
att höra vad utskottsmajoritetens
talesman säger om detta.

Jag vill erinra om att den sammanlagda
brottsligheten förra året ökade
med inte mindre än 22 837 fall — 1968
är det senaste år för vilket vi har en
samlad statistik.

Nu är motioner av det slag som vi
här behandlar ingen nyhet för kammaren.
Förra året var det socialdemokraterna
som stod för reservationen och

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Rättsvården och ett samlat handlingsprogram för bekämpande av brottsligheten

då gynnades vi av lotten; i år är det
tvärtom.

I fråga om svårigheten att komma till

rätta med problemet tror jag vi alla är
överens, men i fråga om graden av det
allvar med vilket vi ser på rättsosäkerheten
och otryggheten skiljer sig tydligen
våra uppfattningar. Utskottsmajoriteten
medger att det finns anledning
till oro, medan vi reservanter uttalar
att vi hyser en mycket stark oro
för den tilltagande råheten och brutaliteten
i brottsutvecklingen.

Nu kan det invändas att den senast
tillgängliga statistiken, som avser första
halvåret 1969, visar en nedgång i det
totala antalet brott för första gången
under 1960-talet. Det är i och för sig
glädjande, men det finns tyvärr också
andra siffror i denna statistik som pekar
i en annan riktning. Minskningen i
det totala antalet brott ligger huvudsakligen
på tillgreppssidan. Utan att
vilja göra något bestämt påstående vill
jag säga att det ligger nära till hands
att tro att den aktion mot narkotikahanteringen
som polisen gjorde i början
av året har givit till resultat ett
mindre antal stölder och tillgrepp. Vad
gäller säkerheten till liv och lem och
tryggheten både i bostaden och på allmänna
platser har det däremot skett
en betydande försämring under första
halvåret 1969. Antalet brott mot 5, 6
och 10 §§ i brottsbalken, som gäller
misshandel, har under första halvåret
1969 ökat till 7 749. Under motsvarande
tid 1968 var antalet 6 951 — det har
alltså skett en ökning med 798 fall, eller
11,5 procent. Under de fyra senaste
åren kan vi notera en ökning med 1 695
fall eller 28 procent. Jag anser detta
vara en mycket allvarlig utveckling.

Vi reservanter anser att man med
större allvar än tidigare bör försöka
åstadkomma en högre grad av rättstrygghet
och rättssäkerhet. Särskilt
oroande är tendensen att brottsligheten
tränger allt lägre ner i åldersgrupperna
och att brotten blir allt råare

och brutalare. Vi anser det verkligen
vara hög tid att vi får en utredning
som med stöd av tidigare utredningar
och erfarenheter men framför allt med
stöd av forskning ,— såväl den som vi
bedriver i vårt land som utländsk sådan
— försöker komma fram till en
plan och en enhetlig bedömning av
mål och medel för en samlad aktion
framför allt i brottsförebyggande syfte.

Herr talman! Man har anledning att
fråga sig vad det är som gör att vissa
människor tycks vara mer eller mindre
predistinerade till att bli lagöverträdare.
Vi har på det området många frågetecken.
Vad är det som gör att vissa
människor blir laglydiga, andra inte?
Hur påverkas den unges utveckling av
hemmiljön? Hur inverkar uppfostran?
Vad betyder en stark sammanhållning
och ett starkt familjeband? Hur påverkar
den alltmer tilltagande bristen på
respekt för både religiösa och moraliska
värderingar? Vilken roll kan skolan
spela i förebyggande syfte? I vilken
utsträckning behöver vi ha laglydnadsundervisning
i våra skolor och hur
skall den läggas upp för att få den bästa
effekten? När bör en sådan undervisning
sättas in? Hur påverkas den
unge av kamratkretsen och kamratmiljön?
Vilken roll spelar den allmänna
samhällsmiljön, däri inbegripet också
massmedia? Finns det verkligen något
samband mellan välståndsutveckling
och brottsutveckling, som man ibland
vill göra gällande? Vilka påtagliga nackdelar
har den långa väntetiden mellan
brottets begående och behandlingstillfället?
Hur skulle en snabbare behandling
av framför allt våra ungdomsbrottslingar
kunna vara brottsförebyggande?
Är det sätt på vilket vi bedriver
övervakning effektivt eller över huvud
taget den lämpligaste formen?

Ja, herr talman, jag skulle kunna fortsätta
frågandet mycket längre. Det kan
naturligtvis här göras gällande, att det
inte är någon konst att fråga, och det
är riktigt, men jag tror i alla fall att

-Andra kammarens protokoll 1969. Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

34 Nr 37

Rättsvården och ett samlat handlingsprogram för bekämpande av brottsligheten

det inte är någon som kan ge ett tillfredsställande
eller över huvud taget
något svar på alla dessa frågor. Tycka
kan man, men inte komma med något
konkret besked. Och det är just för att
få fram svar på en del av dessa frågor
som vi har begärt en utredning.

Herr talman! Första lagutskottet gjorde
i september månad en resa till USA,
där vi huvudsakligen ägnade vårt intresse
åt ungdomsbrottsligheten och rehabiliteringen.
Det vare mig fjärran att
här försöka dra några slutsatser av vad
vi där fick se eller höra. USA är ett
stort land, som alla vet, med skilda lagar
och olika bestämmelser i praktiskt
taget varje delstat. Jag vill också säga
att jag för min del är alltför litet insatt
i amerikanska förhållanden för att våga
dra några slutsatser eller göra några
jämförelser mellan USA och vårt eget
land, men låt mig ändå här peka på
några fakta som jag skulle vilja rubricera
som personliga iakttagelser.

Det framgår klart att Amerika tycks
ha samma problem som vi i fråga om
brottsutvecklingen. Den är allvarlig;
särskilt gäller detta ungdomskriminaliteten.
Utvecklingen har också föranlett
en mycket engagerad och intensiv kriminalpolitisk
debatt. Ett flertal undersökningar
och försök har också satts i
gång för att söka utröna brottslighetens
orsaker och hur man skall bekämpa
den. Några drag i detta arbete, såsom
jag uppfattade det, vill jag inte underlåta
att redovisa.

Att några ungdomar råkade träda
utanför lagens råmärken ansågs allmänt
bero på personliga problem, som oftast
var en produkt av grupproblem: familjen,
kamratkretsen. När man skulle behandla
de unga sökte man alltid komma
underfund med bakgrunden, alltså
problemen. Man sökte också inte bara
att komma underfund med den enskildes
problem utan med familjens problem
eller den grupps problem inom
vilken den unga människan hade utvecklats.
Därefter sökte man också vid

behandlingen att lösa problemkomplexet
just i denna miljö och i intim
samverkan framför allt med familjen i
sådana fall där vederbörande hade kontakt
med sin familj.

Man strävade också framför allt vad
beträffar ungdomarna att få till stånd
en snabb behandling. Omedelbart efter
det att vederbörande hade tagits om
hand — dagen efter — sökte man komma
underfund med vilka åtgärder som
skulle vidtas. Därigenom kunde man
förebygga väntetider och den tacksamma
miljö för nya brott som en väntetid
utgör.

Inom anstalterna sökte man lösa den
enskildes problem inom grupparbetets
ram. Gruppterapi var alltså mycket anlitad
och mycket utvecklad. Man sökte
också engagera den intagne, om han nu
var intagen på en vårdanstalt eller i ett
fängelse, i arbetet inom anstalten eller
fängelset. Av den aktiviteten hade man,
efter vad som sades, goda erfarenheter.
Man vågade eller ville dock inte påstå,
att man hade gjort den ena eller andra
bestämda erfarenheten, eftersom försöken
i regel hade pågått mycket kort
tid. Man var därför mycket försiktig
med sina uttalanden.

Ett annat drag som jag också observerade
var den nära samverkan vad beträffar
övervakningen mellan övervakaren
och hans klient. Övervakare fick
inte ha mer än ett visst antal fall, och
det gällde inte bara att kontakta klienterna
då och då utan att verkligen försöka
följa upp den enskilde i hans dagliga
liv, i hans arbete, under hans fritid
o. s. v.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig längre vid detta, men jag har inte
kunnat underlåta att redovisa några
av mina personliga intryck som jag tror
är väsentliga och även riktiga och som
vi bör beakta, när vi själva tar oss an
dessa problem.

Vi har haft en grupp, som nyligen
har gett ut ett betänkande, som har rubricerats
»Samarbete i brottsförebyggan -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

vin

Rättsvården och ett samlat handlingsprogram för bekämpande av brottsligheteii

de syfte», vilket främst tar sikte på
att åstadkomma samarbete mellan olika
organ för alt ta hand om framför allt
ungdomarna. Jag kan inte heller underlåta
att här citera några rader ur detta
betänkande, där jag tycker mig spåra,
att man är inne på samma tankegångar,
som jag här redovisat från de erfarenheter
jag gjorde under Amerikaresan.
I betänkandet sägs bl. a. under rubriken
»Brottsförebyggande arbetet spänner
över vitt fält»:

»Även om man håller sig till praktiskt
rimliga definitioner på begreppet ''förebyggande
av ungdomsbrottslighet’ måste
det brottsförebyggande arbetet och
samarbetet med sådant syfte med nödvändighet
spänna över ett vitt fält.»

Det framhålles också följande: »Men
redan det nära samband som finns hos
många individer mellan lagstridiga
handlingar och tecken på allmänna beteendestörningar,
vilka i och för sig
kan kräva uppmärksamhet från samhällsorganens
sida, ger en vidare innebörd
åt det brottsförebyggande arbetet.
»

Slutligen vill jag anföra ytterligare ett
kort citat: »Därmed måste det förebyggande
arbetet inriktas också på de bakomliggande
faktorerna till kriminellt
eller annat icke önskvärt beteende hos
individerna själva, i deras närmaste
miljö och i den större samhällsmiljön.
»

Herr talman! De! är just dessa tankegångar
som vi uttrycker dels i den motion
som behandlas i första lagutskottets
utlåtande, dels i den reservation
som fogats till utlåtandet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Ett av de allra svåraste
problemen då det gäller att bekämpa
kriminalitet och utveckla rättsvården
till större effektivitet är väl att få verkligt
starkt och omfattande gehör hos
allmänheten för sådana åtgärder och

därmed kostnadstäckning för dessa. Åtgärderna
får ju inte enbart innebära
ett tillfälligt oskadliggörande, som det
ibland med en otäck formulering heter,
av den brottslige utan måste bestå
av konkreta ansatser till verklig rehabilitering
i form av yttre, praktiska
förutsättningar med just detta positiva
syfte. Folk drabbas nu i ökad omfattning
av brott och uppklaringsprocei>
ten är låg. I utskottsutlåtandets tabeller
kan vi läsa om detta, även om siffrorna
i dessa inte alltid ger den sanna bilden
av utvecklingen, eftersom denna
antagligen är värre än vad dessa mimmfsiffror
visar. Det är då kanske förklarligt
och samtidigt från rättsvårdande
synpunkt beklagligt, om negativa
attityder mot nuvarande former av
brottsbekämpande som en följd av denna
utveckling växer fram hos allmänheten
och dess stöd gentemot polisen,
domstolarna, kriminalvården och övriga
rättsvårdande organ minskar. Man
kan också djupt beklaga att denna utveckling
lätt tycks komma somliga att
ifrågasätta t. o. m. den ärliga viljan och
kanske hela inriktningen av våra kriminalpolitiska
strävanden att komma
till rätta med brottsligheten. Man tycks
också lätt förfalla till en ganska primitiv,
kanske till och med hämndlysten,
inställning till dem som begått brott,
om man själv är ett offer för kriminella
handlingar och personligen direkt
lider skada av kriminaliteten.

Ökar alltså de kriminella handlingarna
i frekvens, minskar också förståelsen
för att myndigheterna brukar andra,
så som många av oss tror, lämpligare
och samtidigt humanare behandlingsmetoder
och reaktionssätt vid
brott. I ett klimat, där många, kanske
allt flera, känner sig rättsligt kränkta
och anser sig inte få sin rätt beaktad
på ett rimligt sätt, är det svårare att få
stöd för sådana humanare metoder.

Härtill kommer att utrednings- och
lagföringsarbetet i det enskilda fallet
ofta växer till rena ohanterligheten och

36 Nr 37 Onsdagen den 19 november 1969

Rättsvården och ett samlat handlingsprogram för bekämpande av brottsligheten

att rehabiliteringsarbetet försvåras eller
rent av omöjliggörs därför att med nuvarande
brottsutveckling så många lagöverträdare
hinner dra på sig en mycket
omfattande brottslighet, innan de
avslöjas.

I ett anförande under höstens allmänpolitiska
debatt tryckte jag här i kammaren
på angelägenheten av en mera
profylatisk inriktning av åtgärderna
mot brottsligheten i stort och i enskilda
fall, en inriktning som förordats
även från socialpsykologiskt och kriminologiskt
håll. I det anförandet
nämnde jag sådana namn som Kerstin
Elmhorn och Gustav Jonsson. Det gäller
att mitt i det praktiska arbetet med
dessa problem få till stånd en starkare
betoning av profylax och behandling i
rehabiliterande syfte och att inte så
ensidigt inrikta intresset på de mera
deskriptiva och diagnostiska uppgifterna
inom det kriminalpolitiska fältet,
då brott redan har begåtts. Även om sådana
uppgifter i och för sig är viktiga,
får de inte dominera så starkt, att rehabiliteringsuppgifterna
ställes i bakgrunden.

Med tanke på den förnyade aktualiteten
och uppmärksamheten kring det
sociala arvet och dess betydelse för
uppkomsten av en socialt problematisk,
kanske kriminell livsföring måste
man måhända arbeta i generationer
mera än i individer —- för att tala med
Gustav Jonsson — d. v. s. sätta in lämpliga,
positivt stödjande åtgärder redan
i tidiga barnaår hos dem som fötts i
de kriminella riskzonerna. Gustav
Jonsson medger att man vet mycket om
var skon klämmer men inte särskilt
mycket om hur man klarar av ett skoskav.
Det är här vi måste föra in väl
underbyggda innovationer eller behandlingsalternativ,
kanske genom försöksverksamhet
av den typ som kommittén
för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
skisserade i sitt 1964 avgivna
betänkande »Aktion mot ungdomsbrott».
Jag hade förmånen att som

kommittéledamot vara med om tillkomsten
av detta betänkande. Genom
att se över det betänkandet kan man
kanske något sänka ambitionsgraden i
där framlagda förslag och göra dem
mera praktiskt användbara. Dessa gick
ut på hundraprocentig aktivitet i alla
brottsbekämpande organ i en medelstor
stad under en femårsperiod med en
fortlöpande jämförelse med utvecklingen
i en liknande stad, där motsvarande
organ skulle arbeta ungefär som vanligt.

Jag är övertygad om att det skulle
vara till gagn, om man under parlamentarisk
medverkan gjorde ett målmedvetet
försök till samordning eller
sammanarbetning av de många uppslag
och idéer till nyorientering av de kriminalpolitiska
strävandena i vidsträckt
mening, som tillkommit eller någorlunda
snart kan väntas genom arbetet i en
rad olika statliga utredningar eller på
annat sätt. Tillkomsten 1964 av samarbetsorganet
för åtgärder mot ungdomsbrottslighet
är ju ett framsteg, men dess
uppgifter är dock begränsade till åtgärder
för utökat samarbete, i och för sig
mycket värdefullt. Det pågår inom detta
organ alltså inte en i varje fall mera
omfattande förslags- eller försöksverksamhet
och planering.

Brottsutvecklingen är ägnad att inge
oro. Därom är alla inom första lagutskottet
eniga. Vi reservanter tror att
förslag om en samlad aktion i syfte att
effektivisera rättsvården, gärna eller
helst under samtidig nyorientering, kan
utformas utan att man behöver göra
nya och stora utredningar.

Jag tror för min del också att ett bifall
till vår reservation skulle kunna bli
ett välkommet stöd för vår nye justitieminister
vid hans övervägande av den
interpellationsvis ånyo resta frågan om
en ny lagberedning. Denna skulle visserligen
röra de mera principiella
spörsmålen om brottskatalogens omfattning
och påföljderna vid olika typer
av lagöverträdelser men enligt in -

Onsdagen den 19 november 1969 Nr 37

Rättsvården och ett samlat handlingsprogram för bekämpande av brottsligheten

terpellationens motivering även syfta
till att behandlingsfrågorna skulle kunna
tas upp i sammanhanget.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Fru LöFQVIST (s):

Herr talman! Den oro inför brottsutvecklingen
som reservanterna framför
delas av hela utskottet och kommer
också till uttryck i andra stycket av
utskottets skrivning. Men frågan är om
vi inte i dag kan avläsa resultatet av det
omfattande arbete, som under hela
1960-talet bedrivits på rättsvårdsområdet.
Den preliminära statistiken för
första halvåret 1969 visar nämligen lägre
siffror än vad som redovisades under
samma tid 1968. De visar en nedgång
av såväl brottsbalksbrott, bl. a.
tillgreppsbrott och bedrägeribrott, vilka
anses ha ett direkt samband med
narkotikamissbruket, som av de brottskategorier,
främst grova stölder, vilka
kan antas bäst avspegla den allmänt
preventiva efekten av myndigheternas
arbete.

För första gången sedan 1960 utvisar
statistiken också en nedgång av det
sammanlagda antalet brottsbalksbrott.
Bör inte det sjunkande antalet sådana
brott kunna ses som resultat av det omfattande
arbete på rättsvårdens område
som bedrivits under hela 1960-talet?
Utöver de betydande reformer som har
genomförts beträffande brottsbalken
och genom polisväsendets nya organisation
pågår för närvarande arbete på
partiella reformer beträffande olika delar
av det kriminalpolitiska området.
Bland annat verkställer kommittén för
anstaltsbehandling en översyn av lagstiftningen
om behandlingen av personer
som tagits in på fångvårdsanstalter
och häkten.

Utredningsarbete pågår också beträffande
särskilda brottskategorier.
1968 års brottmålsutredning överväger
åtgärder mot butikssnatterier. Förslag

har också framlagts om avkriminalisering
av fyllerivården. Sakkunniga har
tillkallats för att göra en allmän översyn
av den sociala lagstiftningen på
vårdområdet. Översynen skall bl. a. omfatta
vård- och behandlingsmetoder,
samordning av åtgärder och samarbete
mellan olika samhällsorgan och institutioner.
Även det materiella innehållet
i barnavårdslagen skall överses.

Av särskilt intresse i detta sammanhang
torde vara den verksamhet som
bedrivs av samarbetsorganet för åtgärder
mot ungdomsbrottsligheten. Så sent
som i år har förslag lagts fram om ett
bättre brottsförebyggande samarbete på
det lokala planet. Det förslag som utarbetats
i detta avseende har remissbehandlats
och är nu beroende av Kungl.
Maj :ts prövning.

De anförda åtgärder av skilda slag
som vidtagits eller övervägs i syfte att
åstadkomma förbättringar på rättsvårdens
område får självfallet inte, såsom
framhållits av utskottet, undanskymma
vikten av att uppmärksamheten ständigt
hålls riktad på de angelägna spörs-1
mål det bär gäller eller tas till intäkt
för underlåtenhet att fortsätta ansträngningarna
att minska den omfattande
brottsligheten. Vi är alla överens om att
reformarbetet inom kriminalpolitiken
ständigt måste fortgå.

»I nuvarande läge», heter det i utskottsutlåtandet,
»anser dock utskottet
att tillräckliga skäl saknas för riksdagen
att ta initiativ till en utredning med de
vittomfattande uppgifter som anges i i
motionerna.»

Herr Oskarson frågar varför utskottet
anser att det förhåller sig på detta
sätt »i nuvarande läge». Ja, alla de aktiviteter
som för närvarande är på gång
och som räknats upp får väl anses motivera
att vi inväntar resultaten, och
vi bör naturligtvis även avvakta resultaten
av de utredningsförslag som redan
remissbehandlats. Det är därför som
utskottet inte nu velat rekommendera
en ny utredning.

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Rättsvården och ett samlat handlingsprogram för bekämpande av brottsligheten

Herr Oskarson gjorde också en utflykt
till; USA för att ge oss några synpunkter
på ungdomskriminaliteten där och de
problem som sammanhänger med den.
Mjn reflexion var då närmast att vad
som verkar revolutionerande för amerikanska
förhållanden inte kan verka revolutionerande
enligt vårt sätt att se,
eftersom mycket av detta redan är passerat
hos oss.

Med detta yrkar jag, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att på samma sätt som jag gjort
i utskottet kommentera kriminalstatistiken,
som ju ständigt är ett bekymmer.

De redovisade siffrorna är ju minimisiffror,
och det är inte alls säkert att
statistiken återspeglar hela brottsligheten.
Statistiken grundar sig enbart på
den anmälda brottsligheten, alltså den
brottslighet som kommit till polisens
kännedom. Fru Löfqvist sade att det
ändå fraihgår att det skett en vändning
i utvecklingen, om man jämför 1968
ined 1969, eftersom det är första gången
sedan 1960 som en nedgång av antalet
brottsbalksbrott kan redovisas totalt
sett. Rikspolisstyrelsen har dock uttalat
att det inte är möjligt att med säkerhet
avgöra vilka faktorer som lett till denna
uppbromsning av brottsutvecklingen.

Om man emellertid ser även på detaljstatistiken,
finner man att vissa av
de svårare brotten ökat i antal ganska
stadigt under åren 1966, 1967, 1968 och
1969, räknat på månaderna januari—
juni. Det gäller misshandel, brott mot
frihet och frid, skadegörelsebrott, brott
mot allmän ordning och brott mot allmän
verksamhet. Detta är ju brott av
verkligt allvarlig beskaffenhet, och när
dessa tycks visa klar tendens till ökning,
finns det verkligen anledning att
uppmärksamma detta förhållande, även
om man har anledning att samtidigt

glädja sig åt att det synes ha skett en
begynnande minskning totalt sett av
brottsbalksbrotten.

Herr OSKARSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade inte, fru Löfqvist,
att detta var något revolutionerande,
utan jag sade att det var personliga
reflexioner som jag gjorde under
USA-resan, och dessa står jag naturligtvis
för.

Men det är väl ändå inte så, att vi
passerat allt detta som fru Löfqvist säger.
Det har i varje fall inte gjorts försök
här i landet med allt det som vi
såg i USA, och det kan finnas anledning
för oss att göra liknande försök
på området. Jag behöver bara peka på
de metoder man tillämpar för att ta
hand om de unga och verkligen snabbt
ge den behandling som behövs.

Vi har inte heller haft och har fortfarande
inte ett så nära samarbete mellan
övervakaren och den övervakade
som man har i USA. Det beror på att
vi tillåter en övervakare att ha nästan
hur många fall som helst, övervakarna
i vårt land kan alltså inte följa sina
klienter på samma sätt som övervakarna
i Amerika, vilka är anställda särskilt
för denna uppgift.

Låt mig sedan, herr talman, få peka
på ytterligare en erfarenhet som enligt
min mening stöder vår uppfattning. Det
talades om vilken betydelse ett starkt
familjeband och en gedigen familjesammanhållning
har. Det pekades på och
redogjordes för folkgrupper i Amerika,
inom vilka just familjen är den centrala
punkten, där sammanhållningen är
stark, där släkt- och familjekänslan är
mycket markant utvecklad. Bland dessa
folkgrupper kunde man redovisa en
mycket låg brottsprocent.

Även detta är ett viktigt påpekande,
som vi inte helt skall gå förbi, så mycket
mer som vi nu ser tendenser till att
nonchalera familjens betydelse i olika
sammanhang.

Onsdagen den 19 november 1969 Nr 37

Rättsvården och ett samlat handlingsprogram för bekämpande av brottsligheten

Fru LöFQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först peka på
föreliggande statistik. Om vi över huvud
taget skall förlita oss på statistik
i det ena sammanhanget, måste vi också
göra det i det andra sammanhanget.
Litar vi på 1968 års siffror, får vi väl
också förlita oss på 1969 års siffror så
långt det nu funnits möjlighet att framräkna
dessa. Det är väl ändå såväl herr
Wiklunds i Stockholm som min förhoppning
att dessa siffror skall stå sig
när vi kommer fram till slutresultatet.
Att så inte skulle kunna vara fallet vill
vi inte utgå ifrån redan i dag.

Övervakarinstitutionen här hemma
och övervakarinstitutionen i Amerika
är kanske institutioner av skilda slag.
Det skall jag inte förneka, herr Oskarson.
Men antalet övervakningsfall som
vi tillåter en övervakare att syssla med
här hemma och det antal fall som en
övervakare i Amerika tillätes att syssla
med sammanhänger inte enbart med vederbörande
lands lagstiftning, utan däri
ligger någonting helt annat.

Herr Oskarson ville ge en bild av hur
familjebanden och familjesammanhållningen
tedde sig i USA jämfört med i
Sverige. Visst trycktes det på att familjebanden
var starkare i vissa provinser
och visst visar det sig att det
procentuella antalet brottslingar var betydligt
mindre i dessa områden. Det är
en sak som jag varken har försökt eller
ämnar försöka att förneka. Själv tror
jag fast på de starka familjebanden som
en värdefull faktor på detta område.
Men hur skall vi i den situation vari
vi i dag befinner oss kunna kommendera
människor att iakttaga starkare
familjesammanhållning? Vi önskar en
sådan utveckling och vill försöka allt
för att så skall bli fallet, men jag kan
inte se hur vi på rättsvårdens område
i dag skall kunna åstadkomma det. Enligt
vårt sätt att se och bedöma är det
ingen som tar avstånd från familjebandens
betydelse i sammanhanget.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag sade inte annat än
att de kriminalstatistiska uppgifterna är
svåra att tolka, eftersom de inte täcker
över hela brottsligheten; en anonym,
oregistrerad brottslighet finns säkert i
stor omfattning. Det är endast över den
anmälda brottsligheten vi har någorlunda
aktuell statistik tillgänglig.

Vad jag sedan sade var att om man
går in på enskilda brott, finner man att
vissa av dem — jag betecknade dem
som svårare — visar en tendens till
ökning. Jag medgav däremot utan vidare
att här finns en siffermässig minskning
av den totala brottsbalksbrottsligheten,
om man jämför åren 1968 och
1969. Men ser man på enskilda brott,
finner man som sagt en ökning; det
kan klart konstateras.

Herr OSKARSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Faktum kvarstår i alla
fall enligt statistiken: misshandelsbrotten
har ökat med över 11 procent, om
man jämför första halvåret 1969 med
första halvåret 1968, och det är ju dessa
brott som är de allvarligaste.

Jag gjorde inga jämförelser, fru Löfqvist,
mellan vårt övervakningssystem
och det amerikanska. Jag sade bara att
jag fick det intrycket att övervakarna
i USA verkligen har större möjligheter
än våra övervakare att följa sin klient
både under arbetstid och under fritid.
Vi fick exempel på att de även tog sig
an sina klienter när det gällde transporten
från hemmet till arbetsplatsen
och vice versa. Jag tror inte att det är
många av våra övervakare som har möjligheter
att göra det.

Jag påstod inte heller att Sverige i
fråga om familjebanden skiljer sig från
Amerika. Jag gjorde inga som helst jämförelser
på detta område utan redovisade
enbart vad vi fick höra, nämligen
att vissa folkgrupper — man nämnde
kineserna och vissa orientaliska folk —
som har en stark familjesammanhåll -

40 Nr 37 Onsdagen den 19 november 1969

Rättsvården och ett samlat handlingsprogram för bekämpande av brottsligheten

ning och verkligen håller ihop också
visar en lägre brottsfrekvens.

Jag har alltså inte gjort några som
helst jämförelser; vad jag har gjort är
att jag har redovisat vad vi fick höra.
Sedan får vi naturligtvis sätta den tilltro
till detta som vi vill, var och en för sig.

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! Jag är motionär i detta
ärende, men jag skall försöka fatta mig
mycket kort. Det är en dyster statistik
som är redovisad, det kan vi väl inte
komma ifrån. Det verkar på debatten
som om detta skulle vara en partiskiljande
fråga, men det får det inte vara.
Vi måste utgå ifrån att vi alla har ett
utomordentligt intresse av att se mycket
allvarligt på dessa problem.

Jag vill understryka vad som sagts
här tidigare, nämligen att vi bör söka
finna åtgärder som möjliggör att samhällets
reaktion mot dem som har förövat
brott kommer snabbt. Som det nu
är vet vi att det kan förflyta rätt lång
tid från det att brottet blivit uppklarat
tills påföljden kommer. Under tiden
återvänder den unge -— det är i allmänhet
med dem vi har problem -— till sin
omgivning och kan fortsätta med ett
kriminellt beteende.

Vi har ansett att man borde försöka
med en utredning för att få ett grepp
om dessa förhållanden. Samhället är
föränderligt, och vi har fått nya boendemiljöer;
jag tänker särskilt på de nya
stadsdelar som växer upp, där unga,
produktiva familjer flyttar in, där barnkullarna
i allmänhet är stora och där
gängbildningen givetvis också blir omfattande.
Om någon kriminell person
kommer in i dessa gäng kan han fortsätta
att kriminalisera sin omgivning
även efter det att brottet har uppdagats.
Resultatet blir att brottsligheten
tränger allt längre ned i åldrarna.

Förebyggande åtgärder måste vidtas
i större utsträckning — sådana kan säkerligen
få stor effekt. Här har tidigare
talats om behovet av familjesamman -

hållning, och visst har den stor betydelse.
Jag är övertygad om att aktivisering
av ungdomen genom föreningsverksamhet
eller på annat sätt också är
av stor vikt. En utredning som såg över
alla problemen kanske kunde finna vägar
som ledde till ett bättre sakernas
tillstånd än det vi nu har. Vi måste konstatera
att statistiken är dyster.

Jag har i viss mån påverkats av resultaten
av de kraftiga åtgärder som
riksdagen beslöt vidta för att komma
till rätta med narkotikabrotten. I det
fallet gavs åt polisen bättre resurser,
och situationen blev genast ljusare. Vi
bör nog inte utgå från att alla möjligheter
är tillvaratagna på detta område.

Utskottet anser att tiden ännu inte är
mogen. Detta uttalande ställer jag mig
mycket frågande till. Statistiken är så
dyster och utvecklingen så oroande att
en utredning kanske kan ge anvisning
på åtgärder som skulle ge önskad effekt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Polstam, Persson i Heden och Börjesson
i Falköping samt fru Jonäng (samtliga
ep).

Fru LöFQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Visst är vi alla överens
om att utredningsarbete kan ge vissa
resultat. Det är också anledningen till
att utskottet pekat på det utredningsarbete
som redan pågår, och jag skall
nämna några av de utredningar som arbetar.

Kommittén för anstaltsbehandling inom
kriminalvården arbetar med sina
uppgifter. Även pågår utredning beträffande
särskilda brottskategorier. 1968
års brottmålsutredning överväger åtgärder
mot butikssnatterier. Man får förmoda
att bl. a. förebyggande åtgärder
kommer att föreslås. Utredning på vårdområdet
pågår också; de sakkunniga
gör en översyn av den sociala vårdlag -

Onsdagen den 19 november 1969 Nr 37

Rättsvården och ett samlat handlingsprogram för bekämpande av brottsligheten

stiftningen. Denna översyn skall omfatta
bl. a. behandlingsmetoder, samordning
av olika åtgärder och samarbete
mellan olika samhällsorgan och institutioner.
Likaså skall det materiella innehållet
i barnavårdslagen ses över.

Kan vi inte förutsätta att alla dessa
utredningar för närvarande håller på
med ett arbete som betydligt snabbare
kan leda fram till antagbara resultat
än om vi i dag tillsätter en ny utredning?
Till allt detta kommer att en utredning
njdigen avlämnat sitt betänkande,
vilket har remissbehandlats och
nu ligger under Kungl. Maj :ts prövning.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! För riksdagens del kunde
det väl tyckas som om den diskussion,
som nu förts mellan majoriteten
och minoriteten i första lagutskottet,
tillräckligt har belyst problemet om
brottsutvecklingen och åtgärder för att
förbättra läget för att vi skulle kunna
undvika att ta upp en ny debatt i denna
fråga. Å andra sidan verkar det, när
man behandlar brottsutvecklingen och
kriminalfrågorna över huvud taget —
polisens ställning, möjligheten att öka
de profylaktiska insatserna och en
förstärkning av brottsbekämpningen —
som om man talar på två olika plan.

När man behandlar första lagutskottets
utlåtande nr 47 är både majoritet
och minoritet överens om att brottsutvecklingen
är ägnad att inge oro eller,
som minoriteten säger, »ägnad att inge
mycket stark oro».

Men går man bara några veckor tillbaka
i tiden och ser på vad som från
regeringshåll sades i denna fråga i remissdebatten,
finner man att regeringen
tycks ha en annan och något mer
legär bedömning av hela problemet. Det
är med anledning härav som jag skulle
vilja ta upp en del frågor och ställa
dem direkt till regeringens nye justitieminister,
som inte hade tillfälle att i
remissdebatten närmare uttala sig på
denna punkt.

2* — Andra kammarens protokoll 1969.

Jag tog i remissdebatten upp frågan
om den ökande brottsligheten och betonade
att vi inte kan komma ifrån att
äldre människor känner en växande
otrygghet. Inte minst vi som bor i Stockholm
märker att allt fler av de gamla
och kanske till och med yngre människor
känner både olust och rädsla
för att efter mörkrets inbrott ge sig ut
på områden, där man vet att polisbevakningen
inte är tillfredsställande. Det
är framför allt rädslan för de grova
våldsbrotten som här slår igenom.

När denna fråga aktualiserades i remissdebatten
fick vi emellertid från regeringens
sida, enkannerligen statsministerns,
ett meddelande om att enligt
hans mening förhållandena i Sverige
jämfört med förhållandena i andra länder
på kontinenten var hyggliga. Jag
tror uppriktigt sagt att det är ganska
farligt att använda en sådan eufemistisk
formulering när man vill försöka
beskriva detta allvarliga område.

Jag tror också att alla de människor,
som hyser en befogad skräck för vad
som kan hända dem under dygnets mörka
timmar, känner en ökande olust, om
den allmänna attityden från regeringens
sida är att förhållandena är ganska
hyggliga.

Jag kan inte heller finna — hur jag
än läser statistiken över brottsutvecklingen
under de senaste tio åren — att
man kan komma ifrån att utvecklingen
har gått åt fel håll. Det förhållandet
som fru Löfqvist pekade på, nämligen
att vi under första halvåret 1969 sett
en viss glädjande nedgång, förändrar
inte helhetsbilden för en längre period.
Yi hade en nedgång mellan åren 1960
och 1961 också, men under tioårsperioden
1958—1968 var det en utomordentligt
kraftig ökning. De verkligt grova
brotten — mord, dråp och misshandel
varav döden följt — har nästan fördubblats,
från cirka 8 000 till cirka
16 000. Yare sig man känner en personlig
osäkerhet och oro inför utvecklingen
eller bara logiskt och kyligt tar
Nr 37

42 Nr 37 Onsdagen den 19 november 1969

Rättsvården och ett samlat handlingsprogram för bekämpande av brottsligheten

del av det statistiska material som föreligger,
kan man inte påstå att förhållandena
i Sverige är hyggliga.

Statsministerns uttalande om att situationen
är »hygglig» skulle jag gärna
vilja höra den nye justitieministern
kommentera för att utröna om han delar
första lagutskottets uppfattning —
majoritetens eller minoritetens — eller
ansluter sig till den allmänna formulering
som regeringens främste talesman
använde.

Statsministern sade sig också vara
övertygad om att polisen kommer att
fortsätta ansträngningarna att upprätthålla
en elementär gatufrid. Den formuleringen
inger ännu större olust. Kan
det verkligen vara meningen -— denna
fråga ställer jag direkt till justitieministern
— att polisens målsättning på
detta område endast är att upprätthålla
elementär gatufrid? Är det inte så att
polisens elementära uppgift är att upprätthålla
fullständig gatufrid? Även på
den punkten skulle jag vilja ha ett klarläggande
av justitieministern.

Jag vill slutligen gärna instämma i
herr Wiklunds anförande. Han berörde
framför allt behovet av en mera bestämd
inriktning på profylaktiska
åtgärder då det gäller brottsbekämpning.
Men det hindrar naturligtvis inte
att vi också måste ta upp det vanliga
problemet om behovet av ökade personella
och ekonomiska resurser på det
polisiära området. Vi har inom moderata
samlingspartiet i många år hävdat
att man borde ha någon form av kvarterspolis.
Vi anser att just förefintligheten
av en kvarterspolis är ett led i
en brottsförebyggande verksamhet. Vi
vet — jag vill sluta mitt anförande med
detta — att den poliskår vi har är duktig
och synnerligen effektiv. Å andra
sidan vet vi också att den inte räcker
till för att klara sina uppgifter. Slutsatsen
kan inte bli någon annan än att
det fattas personella resurser. Jag vill
därför i anslutning till detta ärende
ställa ytterligare en fråga till justitie -

ministern, som naturligtvis är tvungen
att dra upp riktlinjerna för sin egen
syn på dessa problem. Är justitieministern
beredd att verkligen tillgodose de
önskemål om ökade ekonomiska och
personella resurser på polisväsendets
område som oppositionen har slagits
för under många år?

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Denna fråga är inte direkt
ny för kammaren. Vi har faktiskt
år efter år haft debatter i samma ämne.
Jag misstänker att vi, även om vi skulle
utsträcka detta till en stor och lång
debatt, har små utsikter att ändra varandras
ståndpunkter i denna fråga.

Herr Oskarson har i stort sett anfört
de argument som han framförde till
stöd för en liknande framstöt förra året,
men han har ökat ut dem med en liten
resebeskrivning från USA för att ge ytterligare
näring åt sin ståndpunkt. Det
är väl många gånger med utlandsresor
som med statistiska uppgifter: vi använder
dem gärna mera till stöd för
de uppfattningar vi har än för att få
en mer allmän belysning av problemet.
Det är så lätt och frestande att plocka
fram detaljer som stöder just den uppfattning
man har.

Herr Oskarson berättar om sina erfarenheter
där borta, om den utomordentligt
snabba behandling man där gav
ungdomsbrottslingarna och om den hänsyn
man tog till orsakerna till ungdomsbrottsligheten
då den berodde på familjeförhållanden
och förhållandena i
den samhällsmiljö den brottslige levde
i. Detta är ju knappast något som är
överraskande för oss här hemma i Sverige.
Vad som däremot överraskade oss
en smula var att mycket av den snabba
behandling som man där ger ungdomsbrottslingarna
inom domstolarnas ram
avser sådana fall som vi handlägger
inom barnavårdsnämnden, d. v. s. förseelser
som aldrig kommer inför domstol
här i Sverige, därför att de är att
hänföra till vad man förr kallade van -

Onsdagen den 19 november 1969 Nr 37

Rättsvården och ett samlat handlingsprogram för bekämpande av brottsligheten

art. När det är missförhållanden i hemmet
som gör att barnen behöver omhändertas,
behandlas alltså sådana fall
inom domstolsväsendets och fängelseväsendets
ram i Amerika, men det är
knappast något som vi eftersträvar.
Även jag kan alltså där finna saker och
ting som stöder min uppfattning.

Som herr Dockered mycket riktigt
sade borde detta inte vara en partipolitiskt
skiljande fråga, eftersom vi alla
delar oron inför den ökande brottsligheten.
Det är inte där skiljelinjen går,
utan det är väl snarare så, att vi har
olika stark tro på den ena eller den
andra metoden, och kanske har reservanterna
en viss övertro på utredningars
förmåga att komma till rätta med
missförhållanden. Vi har haft och har
på gång eu rad utredningar som behandlar
mycket viktiga delproblem inom
detta väldiga komplex. En del utredningar
har redan lagt fram förslag,
och vi hoppas att inom en snar framtid
få se resultatet i form av propositioner.
Andra utredningar väntas snart
lägga fram sina förslag. Fru Löfqvist
har här redogjort för en hel rad av
de utredningar som är på gång. Vi som
tillhör utskottets majoritet menar alltså,
liksom vi gjorde som reservanter
förra året, att vi är mer betjänta av att
se vilka resultat i form av åtgärder
som de arbetande och de nyligen avslutade
utredningarna kan få innan vi
sätter i gång en mera allmänt omfattande
stor utredning som spänner över
hela fältet.

Herr Wiklund i Stockholm anförde
en rad synpunkter, som vi väl i stort
sett är överens om: betydelsen av allmänpreventionen
och betydelsen av att
skapa en opinion bland allmänheten
för en humaniserad behandling av människor
som begått brott. Han pekade
på en hel del sådana ting som vi alla
är överens om och som just har föranlett
en råd av de utredningar som nu
har lagt fram förslag eller som väntas
komma med sina förslag inom kort.

Mycket av det som han anförde kan
alltså lika gärna åberopas som argument
för att vi bör lugna ner oss och
inte tillsätta en ny utredning.

Herr Wiklund sade dock en sak som
kanske var ny, nämligen att en begäran
från riksdagen om en utredning skulle
kunna vara ett stöd för den nye justitieministern
i hans framtida verksamhet.
Mot bakgrund av den väldiga aktivitet
som har förevarit inom justitiedepartementet
och som har resulterat
i hela den rad av utredningar på vilkas
resultat vi nu väntar tror jag knappast
att justitieministern behöver den
skjuts som en sådan begäran från riksdagen
skulle innebära.

Det har i debatten talats rätt mycket
om den oroande utvecklingen, men man
har också dröjt vid den glädjande och
kanske något överraskande utveckling
som vi har kunnat skönja i år med en
påtaglig minskning av brottsbalksbrotten.
Man har olika uppfattningar om
vad denna utveckling kan bero på, och
ingen vågar säga med säkerhet, varifrån
den kan härleda sig. Rimligen bör
väl polisens ökade aktivitet för att komma
till rätta med narkotikabrotten ha
haft någon inverkan, men utskottet har
också pekat på att det under 1960-talet
har genomförts en rad betydande reformer
— det kan hända att verkningarna
av en del av dem nu börjar visa
sig. Det kan också vara olika sammanfallande
orsaker.

När man blickar ut över hela problemkomplexet
och ser vad som har
gjorts tycker jag man får en känsla av
att vad vi nu bör göra är att låta de
förslag som har kommit fram leda till
beslut i riksdagen om åtgärder och att
vi sedan bör avvakta effekten av dem.
Sedan kan det hända att vi i framtiden
behöver göra en mer allomfattande
utredning. Om reservanterna fortsätter
år efter år att göra en sådan
framställning, är det sannolikt att de
så småningom kommer att bli bönhörda.
Utskottsmajoriteten anser dock att

44 Nr 37 Onsdagen den 19 november 1969

Rättsvården och ett samlat handlingsprogram för bekämpande av brottsligheten

det just för dagen inte finns anledning
att tillsätta någon sådan utredning.

Jag ansluter mig till alla delar till
vad fru Löfqvist har anfört, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OSKARSON (m) kort genmäle:

Hérr talman! Fröken Bergegren säger
att jag har åberopat vissa erfarenheter,
som vi har gjort i USA, som bevis
för att min uppfattning om motionen
och reservationen skulle vara riktig.
Ja, det vore märkvärdigt om jag
inte skulle göra det när jag finner vissa
erfarenheter som stöder min uppfattning.
Det är väl helt naturligt att jag
åberopar dessa erfarenheter. Jag tror
att även fröken Bergegren skulle göra
på samma sätt.

Fröken Bergegren säger att vi här redan
har den snabba behandling, som
jag pekade på, men att den förekommer
inom barnavårdsnämnderna. Men
hur är det med möjligheterna till snabb
behandling inom barnavårdsnämnderna,
fröken Bergegren? Även där får man
vänta på behandlingen. Vi har inte tillräckliga
resurser, och vi har inte de
hem där vederbörande egentligen borde
placeras, och därför förekommer det
långa väntetider på många håll också
inom barnavårdsnämnderna. Detta är
alltså inget argument mot vad jag sade
om att man i Amerika tillämpar en
mera effektiv snabbehandling av ungdomsbrottslingar
än vi kan åstadkomma.

Sedan vill jag vända mig mot detta
prat om att det redan finns en mängd
utredningar på gång och att det därför
inte är lämpligt att tillsätta en ny utredning.
Alla dessa utredningar som
här har nämnts tar upp var sitt delproblem
av detta stora problemområde.
Vad vi har tryckt på inte bara i år
utan även tidigare är att det behövs ett
samlat grepp. Det jag citerade ur det
senaste betänkandet stöder den uppfattningen
att det problemkomplex som

ligger bakom är så vittomfattande och
så svårhanterligt, att man verkligen
måste ta hjälp av erfarenheter och
forskning för att kunna uppställa ett
handlingsprogram.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Även jag vill vända mig
mot fröken Bergegrens påstående, att
vi skulle ha påyrkat en särskilt stor och
omfattande utredning nu. Det är i varje
fall inte min tolkning av reservanternas
ståndpunkt. Enligt min mening är det
fråga om ett försök att plocka ihop de
mer realiserbara förslag som under senare
år har kommit från olika utredningar
— jag tänker bl. a. på förslaget
med rubriken »Aktion mot ungdomsbrott»,
som kom 1964 — och försöka
sammanbaka dessa olika realiserbara
förslag.

Jag tror för min del inte att man för
att ta ett samlande grepp behöver göra
en stor och omfattande utredning, utan
det räcker med en samordnande grupp
som försöker ta ut det som är användbart
och föra fram det till bedömning
här i riksdagen, så att vi kan effektivisera
brottsbekämpandet.

Fröken BERGEGREN (s) kort genmäle: Herr

talman! Det är intressant att
konstatera att herr Oskarsons parti gärna
kräver ökade resurser åt samhället
men sällan vill vara med om att betala
när räkningen kommer. Ökade resurser
åt barnavårdsnämnderna och åt polisväsendet
är i stor utsträckning en fråga
om hur mycket skattebetalarna vill satsa
på detta område. Genom omfattande
utredningar skapar vi minsann inga
ökade resurser.

Herr Wiklund i Stockholm säger att
han ingalunda har avsett någon stor
och omfattande utredning. I så fall
måste han ha läst reservationen mycket
dåligt. Av den framgår att man vill ha
en sammanfattande utredning som skall

Onsdagen den 19 november 1969 Nr 37

Rättsvården och et f samlat handlingsprogram för bekämpande av brottsligheten

omfatta såväl mål som medel vad beträffar
dessa problem, och i så fall är
man inne på ett mycket omfattande område.
Därför borde nog herr Wiklund
ha skrivit en egen reservation och närmare
preciserat vad han menar med sitt
krav på utredning.

Herr OSKARSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste tyvärr komma
igen med anledning av att fröken
Bergegren säger, att moderata samlingspartiet
gärna är med om att kräva
ökade resurser men att vi inte skulle
vara med om att ge ökade anslag.

Hur är det, fröken Bergegren? Vi
har i motioner till årets riksdag lagt
fram konkreta förslag vad beträffar både
en förstärkning av polisen och resurserna
härför. Vi har också lagt fram
förslag i fråga om förstärkning av kriminalvården
och att även medel ställs
till förfogande för en upprustning på
det området. Vad fröken Bergegren sade
var alltså direkt felaktigt.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra
mig i denna fråga, därför att jag anser,
att utskottet har följt den linje som
man bör följa i sådana här sammanhang.
Ingen utredning i detta land har
löst några problem. En övertro på utredningar
håller på att kväva det
svenska samhället. Den uppfattningen
har jag gett till känna förut.

Det som retar mig mest är emellertid
den jämförelse mellan förr och nu som
herr Oskarson så vältaligt har gjort. Vi
skall komma ihåg att om man ser på
statistiken, finner man, att den förändras
av någonting som är ganska väsentligt,
nämligen av att polisen i dag har
blivit så mycket mera effektiv än den
var exempelvis när jag var ung. Slagsmål
m. m. förekom då ute på landsbygden,
men det skulle aldrig falla någon
in att resonera om det vid en domstol
eller i andra sammanhang. Fjärdingsmannen
gick hem, när han anade att

det skulle bli bråk. Därför skulle man
om all statistik på detta område kunna
använda ett fult ord. Statistiken kommer
emellertid inte att förändra sakläget
i och för sig, men statistiken visar
kanske, att polisen nu håller på att
komma i kapp och hinna med att . ta
upp sådant som den förr fick försumma.
Därför kan man förklara först en
uppgång och sedan en nedgång på detta
område.

Det är givet att vi alla är angelägna
om att brott skall kunna förhindras-på
något vis. Vi skall komma ihåg att om
man i dag gör det minsta brott någonstans
ute i det svenska samhället mot
person eller egendom gör tidningar* radio
och TV detta bekant för hela folket.
När sådant hände förr, var det ingen
människa som visste om det utom den
närmaste kretsen. Därför är all statistik
på detta område felaktig.

Jag håller med om vad man säger om
familjeband m. m. Men vilken politik
för vi? Vill eller kan vi hålla ihop familjen?
Här har vi en annan uppfattning.
Jag håller med om att familjemiljön
troligen spelar en viss roll, kanske
till och med en betydande roll. Men när
herr Oskarson vill hänföra brotten till
vissa social- och rasmiljöer tror jag
han kommit in på en mycket farlig väg.
Det förhåller sig inte heller på det .sättet.

Jag har under något år hållit på in,ed
litet .läsning av rättshistoria avseepde
de senaste 400 åren. Om. herrarna och
damerna som tror att vi har haft. ett
mycket fint samhälle förr toge del .av
rättshistorien skulle de bli förskräckta.
Med anledning av talet om miljö ber jag
att få läsa upp ett trehundraårigt utjåtande
av det sekreta utskottet beträffande
brottsfrågor.

Det står bl. a. »att dhet .Kongl. fteductions-Collegium
hafver tvärt emot
1655 åhrs stadgas 27 § försåldt åthskillige
godz uthan Hans Kongl. Maij>:tz
nådige villie och vetskap, hvilket Hans
Kongl. Maij:tt rättsvijsligen hafver änd^-

4G Nr 37 Onsdagen den 19 november 1969

Rättsvården och ett samlat handlingsprogram för bekämpande av brottsligheten

rat och sådana kiöp förklarat af intet
värde, som och att samma godz skulle
till Hans Kongl. Maij :tt och Cronan erkiennas.
2. Att den förra ReductionsCommissionen
har låtit dhe kiöpegods
för löhner och ofruchtbara capitaler
opåtalde, när kiöparen allenast upvist
klart kiöpebref och qvittence på contante
penningar, där och nu helt annorlcdes
finnes, att icke allenast sådana
kiöp för löhner eller andra pretensioner
äre af Hennes Maij:tt Dråttning
Christina vordne förbudne, uthan och,
det som mer ähr, att inga penningar äro
lefvereradhe, fast så i kiöpebrefvet är
infört.»

Det här gällde alltså adeln. Menar
herr Oskarson att adelns miljö, fostran
m. m. var så undermålig att sådana
brott kan förklaras därav? Det rörde
sig inte om småsaker utan om mycket
stora domäner som kunde omfatta socknar.
Enligt min mening måste man beteckna
detta som ett ganska grovt brott.

Jag vill också påpeka för herr Oskarson
att det förekom tortyr här i landet
till 1780-talet. Det fauns också enskilda
fängelser m. m. Eftersom slottsherren
inte behövde tillkännage vilka brott som
begåtts, vilken tortyr han utsatt olika
människor för eller hur många som
dog efter tortyr och fängelsevistelse är
det klart att man kan säga att det
är en mycket hård tid nu. Jag skulle
vilja rekommendera herr Oskarson att
läsa de gamla landshövdingeberättelserna
och undersöka de gamlas förhållanden
och se efter hur många brott som
begicks på det området. Utredningarna
fördröjer nog det hela, och därför
vill jag rekommendera herr Oskarson
att sluta med att tala om den ökade
ungdomsbrottsligheten och att jämföra
mellan förr och nu, för att i stället
gripa sig an med de uppgifter som
finns. Ungdomen i dag kan ibland se
hur somliga tar flera miljoner kronor
utan att det beivras. Det rör sig om
s. k. lagligt brott varvid pengarna kan
tas från de fattigaste. Men om samma

unga människa går in på ett kafé och
tar litet mat eller några wienerbröd, så
har han eller hon ett hårt straff att
vänta.

Nej, vi måste tänka om beträffande
frågan om brott och straff. I det fallet
lever vi ännu kvar i 1500- och 1600-talen. Hela vår lagstiftning och vårt
juridiska tänkande är anpassat efter ett
tidigare samhälle, som vi nu borde ha
kommit ifrån. Nu måste vi sträva efter
en lagstiftning och en rättstillämpning
som siktar framåt. Därvidlag tror jag
att vår ungdom, och speciellt den studerande
ungdomen, är positivt inställd.
De unga protesterar då och då, och vi
anser det vara allvarligt. Men det är
naturligt att de gör det. När vi var unga
fick vi inte den utbildning och de kunskaper
om vad som händer i det svenska
samhället som våra dagars ungdom
får, och jag ser de ungas protester i
dag som ett uttryck för större kunnande
och ett mera humanistiskt synsätt.
De protesterar mot det gamla, som utan
tvivel var mycket klassbetonat. Ungdomen
vill ha ett riktigare och numera
rättvist samhälle.

Jag anser att vi gagnar allas gemensamma
önskemål bäst genom att säga
nej till förslaget om en ny utredning.
Däremot förutsätter jag att man både
inom justitiedepartementet och på andra
håll försöker att i handling rätta
till vad som tidigare brustit och finna
en väg som leder ut ur de svårigheter
som vi brottas med i föränderlighetens
samhälle, svårigheter som man givetvis
kommer att få brottas med även i
framtiden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OSKARSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är alltid roligt och
intressant att lyssna på herr Lundberg,
och det har varit intressant att
göra det i dag också. Men vad herr
Lundberg talar om nu är något annat

Onsdagen den 19 november 1969 Nr 37

Rättsvården och ett samlat handlingsprogram för bekämpande av brottsligheten

än vad vi skall diskutera, nämligen första
lagutskottets utlåtande nr 47.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Detta var ett märkligt
uttalande av herr Oskarson. Jag trodde
att diskussionen rörde sig om brott,
straff och brottsförebyggande verksamhet.
Om den diskussion herr Oskarson
för bara är teoretisk, så har jag missförstått
saken. I så fall skulle det givetvis
ha varit betydligt bättre med en utredning
om vad herr Oskarson syftar
till med sin teori. Jag hoppas verkligen
att herr Oskarson i fortsättningen försöker
att se på dessa problem något annorlunda
än han nu tycks göra.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Jag har just fått underrättelse
om att justitieminister Geijer
befinner sig i Egypten. Han kan då naturligtvis
inte på regeringens vägnar
infinna sig och svara på mina tre konkreta
frågor. Jag vill därför ändra deras
adress och ställa dem till regeringens
representant statsrådet Carl Lidbom,
som ju tillika varit rättschef inom
justitiedepartementet. Jag hoppas att
han verkligen skall lägga sig vinn om
att ge ett konkret och gärna kortfattat
svar på mina i och för sig enkla frågor.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill bara för fröken
Bergegren läsa upp en del av vad som
står i reservationen. Såsom jag uppfattat
den syftar den till att sammanföra
de olika tillgängliga forsknings- och utredningsresultaten
till en helhet. Det
heter där nämligen följande: »Utredningen
bör med stöd av tillgängliga
(bär kursiverat) utrednings- och forskningsresultat
— inhemska som utländska
— söka komma fram till en enhetligare
bedömning av såväl mål som medel
och skapa underlag för en upprustning
av barnavårds-, polis-, åklagar- och
domstolsorganisationerna, som kan möjliggöra
en snabbare och effektivare

handläggning hos de olika myndigheterna.
»

Det är möjligt att fröken Bergegren
läser reservationen på ett annat sätt
än jag, men jag kan inte hävda annat
än att den syftar till att man skall försöka
få ut praktiska resultat av redan
föreliggande material.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
och jag läser tydligen reservationen
med olika behållning. Jag tycker
att dess formulering tyder på att man
vill ha en synnerligen omfattande utredning.
Enligt min uppfattning bör
man, om man vill nå resultat, utgå från
det utredningsmaterial som redan föreligger
och genomföra delreformer. Jag
vidhåller därför att herr Wiklund något
bättre borde ha tänkt över innebörden
i det som han skrivit under och
kanske också borde ha läst igenom motionen
något noggrannare. Då skulle han
ha fått klart för sig att det är fråga
om ett synnerligen svepande formulerat
och allomfattande uppdrag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Oskarson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Alexanderson
m. fl.

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ändring i föräldrabalken m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Oskarson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 120 ja och 93 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 21

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om vissa rättigheter för statslösa personer
och politiska flyktingar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22

Ändring i föräldrabalken m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i giftermålsbalken m. m.

Genom en den 27 juni 1969 dagtecknad
proposition, nr 119, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag
till bl. a. lag om ändring i föräldrabalken.

I detta lagförslag var 19 kap. 8 § första
stycket så lydande:

(Nuvarande lydelse)

Till överförmyndare skall väljas en
i praktiska värv väl förfaren svensk
man eller kvinna, som uppnått tjugufem
års ålder, överförmyndare kan ej
den vara som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 119, såvitt avsåge
19 kap. 8 § första stycket föräldrabalken,

B. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i övrigt.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson (fp), Schött (m), Svanström
(ep), Richardson (fp) och Wiklund
i Stockholm (fp) samt fru Kristensson
(m) och fru Jonäng (ep), vilka
ansett att utskottet under A bort hemställa,

att riksdagen måtte avslå förevarande
proposition, nr 119, såvitt avsåge
19 kap. 8 § första stycket föräldrabalken.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Vad gäller ändringen i
föräldrabalkens regler om överförmyndare
har jag reserverat mig mot att den
nuvarande nedre åldersgränsen om 25
år för valbarhet till övermyndare slopas
och ersätts med krav på att den
som uppdraget avser är myndig. Lagrådet
har avstyrkt att åldersgränsen slopas,
bl. a. under hänvisning till personliga
kvalifikationer —- såsom praktisk
erfarenhet, omdömesgillhet och vidsynthet
— som en överförmyndare bör ha.

Huvudmotiveringen för mitt ställningstagande
när det gäller valbarhetsåldern
är att överförmyndaren har en
domstolsliknande funktion — han fattar
sina beslut ensam. Det bör alltså
vara en överensstämmelse mellan valbarhetsåldern
för lagfaren domare och
för överförmyndare. För lagfaren do (Föreslagen

lydelse)

Till överförmyndare skall väljas en
i praktiska värv väl förfaren, myndig
svensk medborgare, överförmyndare
kan ej den vara som är i konkurstillstånd
eller är förklarad omyndig.

Unsdagen den 19 november 1969

Nr 37

maré gäller 25 år som nedre valbarhetsgräns,
och jag anser att samma åldersgräns
bör fortsätta att gälla för
överförmyndare.

Den mening som utskottets majoritet
har uttalat, att valet av överförmyndare
görs av kommunernas fullmäktige
och att detta innebär en garanti för att
endast lämpliga personer väljs, anser
jag vara inkonsekvent och irrelevant i
sammanhanget. Jag har fullt förtroende
för kommunalfullmäktiges kompetens
och kunnande. Men när nu utskottsmajoriteten
ser kommunalfullmäktige som
en garant, varför anser då utskottsmajoriteten
att en överförmyndare skall
vara myndig? Är det vid den gränsen
slut på förtroendet för kommunalfullmäktige?
Jag frågar mig var man hamnar
om man drar ut konsekvenserna
av utskottsmajoritetens argumentation.

Med dessa ord yrkar jag, herr talman,
bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Wiklund
j Stockholm (fp).

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Propositionen nr 119
innehåller förslag till en rad lagändringar,
vilka huvudsakligen är konsekvensändringar
av riksdagens beslut
om reformer av de allmänna underrätternas
organisation. Den har heller inte
föranlett delade meningar i utskottet
utom på en enda punkt, nämligen 19
kap., 8 § första stycket i föräldrabalken,
där reservanterna vill ha kvar den tidigare
åldersgränsen.

Det kan på sätt och vis vara konsekvent
av dem som tidigare motsatte sig
en sänkning av åldersgränsen för exempelvis
nämndemän, men nu tog riksdagen
beslutet om slopandet av åldersgränserna
för valbarhet till riksdagsman
naupp drag, kommunala förtroendeuppdrag
och uppdrag som nämndemän.
Då tycker jag'' att det är konsekventare
att även i detta fall följa med och slopa
åldersgränsen, eftersom detta också är

Ändring i föräldrabalken m. m.

ett uppdrag som baseras på ett kommunalt
val. Den motivering som lagutskottet
anförde den gången, nämligen
att det inte bara är åldern som är avgörande
när man väljer för dessa uppdrag
utan att det också fordras en hel
del andra kvalifikationer samt det faktum
att det är kommunerna som genomför
dessa val borde utgöra en garanti
för att man väljer människor som
är lämpliga för uppdraget. Detta gäller
givetvis också valet av överförmyndare.

Utskottet har för sin del inte funnit
anledning till annat än att yrka bifall
till propositionen i dess helhet, det vill
säga inkluderande också bestämmelserna
om val av överförmyndare. Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Wiklund i Stockholm
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Alexanderson
in. fl.

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Översyn av lagen om vapenfri tjänst, m.

damöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wiklund i Stockholm begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 126 ja och 80 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23

Översyn av lagen om vapenfri
tjänst, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 73, i anledning av motioner
om en översyn av lagen om vapenfri
tjänst, in. m.

Andra lagutskottet hade behandlat
tre till lagutskott hänvisade motioner
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:346
av herr Werner och II: 393 av fru Bydin
g m. fl, i vilka yrkades »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begär
utredning och förslag till ändring
av lag om vapenfri tjänst, Kungl. Maj :ts
kungörelse med vissa bestämmelser om
vapenfria tjänstep liktiga, samt av
Kungl. Maj:ts instruktion för vapenfrinämnden
i enlighet med de i motionen
framförda synpunkterna, i huvudsak
innebärande:

A. den nuvarande formuleringen i §
1 vapenfrilagen ''djup samvetsnöd’ slopas,

B. de vapenfrias tjänstgöringsmöjliglieter,
vapenfrilagens § 2, utökas och
kompletteras med i motionen framförda
synpunkter,

G. vapenfrinämnden utökas med en
ledamot som representant för de ickereligiösa
värnpliktsvägrarna,

D. myndigheterna ålägges lämna bätt -

re information än för närvarande om
vapenfri tjänst till de värnpliktiga vid
inskrivningarna,

E. de vapenfria tjänstepliktigas tjänstgöringstid
fastställes till cirka 400 dagar,
eller lika med vad som gäller för
huvuddelen av vanliga värnpliktiga»;

2) motionen I: 390 av fru Segerstedt
Wiberg.

Utskottet hemställde,

att förevarande motioner, nämligen

1) motionerna 1:346 och 11:393
samt

2) motionen 1:390,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! I sitt utlåtande nr 73
har andra lagutskottet utförligt behandlat
våra motioner 1:346 och 11:393,
men tyvärr har det dragit den slutsatsen
att det inte behövs någon som helst
ändring eller översyn av lagen om vapenfri
tjänst. I nämnda motioner har vi
begärt utredning och förslag till ändring
av denna lag på en del konkreta
punkter, i huvudsak innebärande följande.

Först och främst önskar vi helt slopa
den nuvarande formuleringen i 1 § om
»djup samvetsnöd». Här åberopar utskottet
vad vapenfrinämnden vid remissbehandlingen
har anfört, nämligen
att någon tvekan om vilken situation
som lagstiftaren åsyftar inte yppats hos
de tillämpande myndigheterna. Utskottet
stöder sig på detta uttalande och anser
att en fast praxis föreligger, varför
det inte vill tillstyrka motioner i detta
stycke.

Men, herr talman, de senaste åren
har en omfattande diskussion ägt rum,
inte minst i pressen, just om vad som
egentligen kan menas med »djup samvetsnöd»,
och från många håll har ifrå -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

gasatts hur man skall definiera detta
begrepp. Lagen kräver härvidlag att
»bruk av vapen mot annan — —• —
skulle medföra djup samvetsnöd — —
—». Tydligen har man tänkt sig två
oberoende förutsättningar. För det
första måste varje form av vapenbruk,
oavsett hurudan situationen må vara,
stå i strid med vederbörandes allvarliga
övertygelse. För det andra måste vapenbruk
mot annan medföra »djup samvetsnöd».
Detta sistnämnda villkor är
emellertid mer oklart än det första.
Hur skall begreppet tolkas, och hur
skall man kunna skilja mellan »samvetsnöd»
och »djup samvetsnöd»?

I utskottets utlåtande återfinns också
ett utdrag ur vapenfrinämndens remissyttrande,
där det sägs att det »måste
vara en svår och grannlaga uppgift
att i det enskilda fallet söka utröna, om
den värnpliktige till sitt sinnelag är sådan
som lagstiftaren förutsatt för att
vapenfri tjänst skall kunna beviljas honom.
Denna svårighet ligger i sakens
natur och är ofrånkomlig vilket uttryck
man än väljer för den situation, som
lagstiftaren velat beskriva med uttrycket
''djup samvetsnöd’.»

Enligt min uppfattning borde begreppet
»djup samvetsnöd» helt slopas. Det
måste kunna vara tillfredsställande att
i detta fall endast ha en formulering
som säger att vapenbruk strider mot vederbörandes
allvarliga och personliga
övertygelse. Att man får djupa skuldkänslor
för något som man gjort, att
man har samvetskval måste tolkas som
att man liar en stark upplevelse av att
det man gjort är galet. Det innebär
alltså att man inte bara helt ytligt utan
djupt och allvarligt känner att det man
gjort står i strid med ens övertygelse
om vad som är rätt. Men detta är just
vad lagen kräver i det första villkoret,
och varför då komplicera det hela ytterligare
med att också skriva in formuleringen
»djup samvetsnöd»?

Det kan väl inte vara så att man vill
referera till själva smärtan, själva plå -

Översyn av lagen om vapenfri tjänst, m. m.

gan som man skulle kunna känna till
följd av vad man har gjort? Skulle det
första villkoret tala om vederbörandes
övertygelse och det andra, den djupa
samvetsnöden, om hur stark smärta
som skulle kunna uppstå, om staten
tvingade vederbörande att bruka vapen?
I så fall skulle troligen det senare
villkoret uppfyllas av de flesta s. k.
normala människor, det visar erfarenheterna
inte minst från det senaste
världskriget. Och finns det över huvud
taget många människor som kan använda
vapen mot andra, fullt medvetet
döda andra, utan att känna allvarliga
moraliska skrupler? Om lagen ställde
detta villkor skulle sannolikt bortåt 90
procent av svenska folket uppfylla kravet
för att bli befriad från värnplikt.

Man skulle kunna fortsätta länge med
att diskutera tolkningen av begreppet
»djup samvetsnöd» och den verkliga innebörden
därav, om djupet är av stipulerad
nivå o. s. v. Jag och många med
mig tror dock att ingen kan lämna ett
entydigt besked i denna fråga. Som
jag tidigare nämnt hade det därför varit
riktigast att tillmötesgå vårt motionskrav
att slopa denna formulering i
1 § vapenfrilagen.

Sedan till vårt andra önskemål, utökning
och komplettering av de vapenfrias
tjänstgöringsmöjligheter. Här kan
jag fatta mig kortare. I motionerna har
nämnts några nya områden för tjänstgöring,
t. ex. att vapenfria med tillräckliga
kvalifikationer borde beredas tillfälle
att fullgöra fredstjänst på fältet i
u-länderna, vidare att möjligheter borde
beredas för tjänst hos ideella föreningar
— fredsorganisationer, politiska
och religiösa organisationer samt
nykterhetsorganisationer.

Utskottet erinrar om att regeringen
förra året tillkallade en sakkunnig för
att utreda frågan om utbildning av vapenfria
tjänstepliktiga och vanliga
värnpliktiga för internationell biståndsverksamhet,
men i övrigt ställer sig utskottet
negativt till andra undersök -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

översyn av lagen om vapenfri tjänst, m. m.

ningar av nya tjänstgöringsområden.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att
den kontinuerligt bevakar de nuvarande
tjänstgöringsområdena och prövar
de olika förslag till nya alternativ som
läggs fram. Kommer man alltså att pröva
detta nya alternativ om t. ex. arbete i
ideella organisationer? .Tåg tror att det
skulle vara ändamålsenligt med en samlad
undersökning och inte minst med
en samlad redovisning av vad mankommit
fram till på detta område. Utskottet
borde enligt min mening inte heller
ha ställt sig negativt till den punkten i
våra motioner.

Den tredje konkreta fråga som vi har
tagit upp är att vapenfrinämnden borde
utökas med en ledamot för de ickereligiösa
värnpliktsvägrarna. Utskottet
anför att ledamöterna av nämnden inte
skall företräda någon viss åsikt i vapenfrifrågan.
Samtidigt erinras om att
föredragande departementschefen vid
vapenfrilagens tillkomst uttalade att det
är angeläget att olika intressen blir allsidigt
representerade i nämnden och
att några ledamöter självfallet borde ha
anknytning till yrkesområden som skulle
göra dem lämpliga att bedöma bärigheten
av samvetsbetänkligheter mot
vapenbruk som åberopas av den sökande.

Detta resonemang går inte riktigt
ihop. Jag bestrider inte att representanterna
för de religiösa åskådningarna
är mycket väl lämpade att förstå och
pröva bärigheten av de religiösa vapenvägrarnas
skäl. Däremot — och det vet
jag av vad som berättats mig —- har
dessa ledamöter oerhört svårt att fatta,
att en icke-religiös människa, en ateist,
skulle ha någon bärighet för sin anhållan,
för sin uppfattning att han icke vill
bruka vapen. De icke-religiösa värnpliktsvägrarna
anser sig i dag inte ha
samma betingelser som de religiösa, och
när utskottet avstyrker vår motion i
denna del med formuleringen »att det
inte finns skäl att införa regler om att
Kungl. Maj:t skall utse ledamöter och

suppleanter i nämnden från viss eller
vissa intressegrupper» rimmar väl detta
dåligt med departementschefens uttalande
»att det är angeläget att olika
intressen blir allsidigt representerade i
nämnden». Även i detta avseende borde
alltså utskottet ha beaktat vårt motionskrav.

Vår näst sista punkt handlar om bättre
information om vapenfri tjänst. I
detta avseende har enligt utskottets
upplysning på s. 16 fr. o. m. halvårsskiftet
vissa åtgärder vidtagits för att
få en bättre ordning till stånd. Vårt
krav i motionen från januari månad
var alltså fullt berättigat. Givetvis skall
informationen från myndigheternas
sida vara objektiv -— i den mån det nu
går att tala om objektivitet i detta sammanhang.
Frågan om bättre information
bör därför följas och ägnas uppmärksamhet.
Måhända kan vårt krav
vara tillgodosett, men det lär väl tiden
få utvisa.

När det gäller den sista punkt som
vi tagit upp i motionen — tjänstgöringstidens
längd — vill jag hänvisa till
vad utskottet säger på s. 17 och 18 om
att vapenfrilagstiftningen är betingad
av respekten för individens åsiktsfrihet.
Jag kan helt instämma i detta. Men
det var väl inte meningen att man med
en längre tjänstgöringstid samtidigt
skulle införa en diskriminering —
många upplever det som en sådan -—
därför att de inte frivilligt underkastar
sig det socialt accepterade tvånget att
utbilda sig i vapnens bruk. Nog måste
det anses vara korrekt att man utreder
denna fråga. Man kan givetvis tänka
sig varierande tjänstgöringstider på
samma sätt som för andra värnpliktiga
beroende på tjänstgöringens och utbildningens
art. Men att man spikar fast
en så mycket längre utbildningstid för
dessa värnpliktsvägrare bara därför att
de är vapenfria tjänstepliktiga måste
av dem upplevas som en diskriminering.

Vårt krav om utredning borde också

Onsdagen den 19 november 19G9

Nr 37

på denna punkt ha behandlats mer positivt
av utskottet.

Herr talman! Med vad jag anfört ber
jag att få yrka bifall till motionerna
I: 346 och II: 393 i deras helhet.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Andra lagutskottet behandlar
i sitt utlåtande nr 73 dels motionen
I: 390 av fru Segerstedt Wiberg,
dels motionsparet I: 346 och II: 393 som
fru Ryding nu talat för. Dessa motioner
har det gemensamt att det däri yrkas
på en översyn av lagen om vapenfri
tjänst som riksdagen antog år 1966.

Fru Segerstedt Wiberg tar i motion
1:390 upp frågorna om tjänstgöringens
art och längd samt de bedömningar
som måste ligga till grund för frikallelse
från vapentjänst.

Såsom fru Ryding anförde ställer man
i kommunistmotionen samma krav men
har där satt upp dem i olika punkter.
Även den utmynnar i att en översyn av
denna lagstiftning bör komma till stånd.
Såsom fru Ryding sade har man i kommunistmotionen,
liksom i fru Segerstedt
Wibergs motion, tagit upp tjänstgöringsmöjligheterna.
Man tycker inte
att det är tillräckligt med de former av
tjänstgöring som de vapenfria nu har
möjlighet att utföra. De bör ges möjligheter
till viss tjänstgöring i u-länderna.
Man vill vidare ge de ideella organisationerna
möjlighet att ta emot de vapenfria
och ge dem en vettig och enligt
deras uppfattning god utbildning. Man
diskuterar även möjligheterna att som
i Norge ge de vapenfria rätt att stanna
kvar i sina civila arbeten och räkna
detta som tjänstgöring för totalförsvaret.

När vapenfrinämnden har beviljat en
ansökan överförs ärendet till arbetsmarknadsstyrelsen,
som är det organ
som skapar utbildningsmöjligheterna.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i sitt re -

Översyn av lagen om vapenfri tjänst, m. m.

missyttrande till utskottet i fem punkter
sammanfattat vad man anser vara
avgörande när det gäller att skapa
tjänstgöring för de vapenfria:

»1. Den tjänstgöring vapenfri tjänstepliktig
(vtp) har att göra skall vara
betydelsefull för samhället i såväl krig
som fred.

2. Vtp skall göra sådan tjänst som
han med hänsyn till sin civila utbildning
och allmänna fallenhet kan anses
bäst lämpad för.

3. Hänsyn tas i möjligaste mån till
vtp :s önskemål.

4. Utbildningsmyndigheten skall äga
resurser att på effektivt sätt administrera
samt utbilda och handleda vtp.

5. Lönsamhetsaspekt — för att
minska utbildningskostnader och få till
stånd en likartad behandling av vtp bör
varje myndighet ta emot grupper om
minst 8—10 vtp.»

Mot bakgrund av detta har man
fr. o. m. detta budgetår skapat möjligheter
för de vapenfria värnpliktiga att
få t. ex. vårdtjänster. Av de ungefär 700
som detta budgetår har beviljats vapenfri
tjänst är det 151 som nu är utplacerade
i vårdtjänst. Man placerar också
ut de vapenfria på olika länsarbetsnämnder
inom arbetsvärden, på ungdomsvårdsskolor,
och på annat liknande
sätt försöker man ordna en utbildning
som givetvis inte bara skall ta den
värnpliktige i anspråk under viss tid
utan framför allt leda till att den värnpliktige
under krigstid kan ha en samhällsnyttig
uppgift inom totalförsvaret.

Vad gäller möjligheterna att fullgöra
tjänst hos ideella organisationer anser
arbetsmarknadsstyrelsen och även utskottet
att 2 § i lagen redan nu är så
utformad, alt den ger möjlighet för de
värnpliktiga att arbeta inom ideella organisationer,
men hittills har ingen sådan
organisation anmält något intresse
för att utnyttja vapenfria värnpliktiga
i sin verksamhet.

Som fru Ryding här har nämnt väntar
man att en pågående utredning, som

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Översyn av lagen om vapenfri tjänst, m. m.

skall bli klar i början av nästa år, skall
dra upp riktlinjer beträffande möjligheterna
att placera vapenfria värnpliktiga
i tjänstgöring i u-land. Det kanske
viktigaste i hela utbildningsfrågan är
vad arbetsmarknadsstyrelsen anför, att
det i första hand måste gälla en utbildning
som är till nytta även i framtiden
och kan räknas som en utbildning för
tjänstgöring inom totalförsvaret.

När det gäller tjänstgöringstidens
längd har utskottet funnit att den nuvarande
relationen är riktig, inte minst
därför att många icke vapenfriförklarade
på specialtjänster inom försvaret
tjänstgör under 540 dagar. Differensen
framstår alltså inte som särskilt stor
om man jämför med tjänstgöringstiden
på olika håll inom försvaret.

Huvudfrågan för motionärerna och
enligt vad jag kunde märka av fru Rydings
anförande även för henne är väl
kriteriet för möjlighet att få vapenfri
tjänstgöring. På vilket sätt skall man
kunna avgöra att en person på grund
av djup samvetsnöd icke kan delta i övningar
i vapnens bruk?

Jag håller med fru Rj''ding om att
största delen av det svenska folket, som
under så många år varit befriat från
krigshandlingar, är mer eller mindre
samvetsömma inför tanken på att med
vapen i hand angripa en annan människa,
men jag håller inte med henne
om att det skulle vara lättare att bedöma
arten av samvetsnöd om uttrycket
»djup samvetsnöd» togs bort ur lagen.
Skulle vi följa motionärernas och fru
Rydings linje, så att alla för vilka vapenbruk
strider mot en allvarlig övertygelse
skulle bli befriade från vapentjänst,
tror jag att vapenfrinämnden
skulle få en ännu mer grannlaga uppgift
att fastställa vilka som skulle bli befriade.
Om alla som på grund av allvarlig
övertygelse inte vill använda vapen
eller över huvud taget delta i försvaret
skulle bli befriade, skulle det också innebära
att man av politiska skäl kunde
slippa vapentjänst.

Denna fråga har aktualiserats under
de senaste åren, kanske mest på grund
av en organiserad agitation mot tjänstgöring
i försvaret. Det finns en motståndsgrupp
som av politiska skäl uppmanar
ungdomar att helt enkelt totalvägra,
en inställning som har sin grund
i att man icke vill godkänna vårt lands
säkerhetspolitik. Den diskussion som
denna grupp har föranlett har medfört
en markant ökning av ansökningarna
om befrielse från vapentjänst och en
ökning av antalet totalvägrare. Gruppens
agitation utmynnar i en uppmaning
att vägra att genomgå värnpliktstjänstgöring
eller över huvud taget delta
i försvaret. Detta är en vägran att rätta
sig efter ett i laga demokratisk ordning
fattat beslut, och fru Ryding menar väl
inte att den svenska riksdagen skall
acceptera sådana bevek elsegrunder?
Jag vill direkt fråga fru Ryding, om
hon identifierar sig med dem som av
politiska skäl agiterar för att ungdomar
i värnpliktsåldern skall revoltera mot
lagstiftningen om allmän värnplikt.

När man tar del av denna propaganda
finner man att huvudtanken är att
det skall väckas en opinion mot försvaret
över huvud taget. Denna kategori
av människor uppmanar till totalvägran,
som ju medför fängelsestraff,
och hoppas på det sättet kunna väcka
opinion mot försvaret och mot vår säkerhetspolitik.
Också infiltration anbefalles.
De värnpliktiga uppmanas att
göra värnpliktstjänstgöring men där utöva
en infiltration bl. a. genom diskussioner
för att skapa ett motstånd mot
försvaret. Man tvekar inte ens att föreslå
användning av båda dessa vägar,
så att den värnpliktige börjar sin tjänstgöring
och driver infiltration så länge
det går och sedan, när det inte längre
lyckas, totalvägran Allt i syfte att undergräva
försvarsviljan.

För min del ser jag en sådan propaganda
som det stoff varav man skapar
quislingar. Är det den gruppen av värnpliktsvägrare
som fru Ryding har i tan -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

karna när hon talar om dem som på
grund av en allvarlig övertygelse inte
kan bära vapen?

Gruppen av totalvägrare har visserligen
ökat men utgör ändå inte någon
särskilt betydelsefull grupp i vårt samhälle.
Antalet totalvägrare var 64 år
1967 och 112 år 1968, och utvecklingen
under år 1969 pekar mot en fördubbling.
Många av dessa har emellertid begärt
anstånd med det straff som de har
fått, eftersom de vill avvakta utredningen
om möjligheter att göra tjänst i uland.

Såsom framgår av den statistik som
är införd i utskottsutlåtandet är det
inte någon anmärkningsvärt stor grupp,
i förhållande till alla dem som är inkallade
varje år, som söker vapenfri tjänst;
det är sedan 1967 omkring 2 000 personer.
Varje år utbildas dock omkring
50 000 värnpliktiga genom grundutbildningen
och omkring 100 000 genom repetitionsövningar.
Under juni och juli i
år var det 28 000 värnpliktiga som
ryckte in, och av dem vägrade 134 att
fullgöra vapentjänst. Endast omkring
en halv procent av den kontingenten
har alltså vägrat att bära vapen.

Det är således inte fråga om någon
dominerande grupp, men vi hyser väl
alla förståelse för de ungdomar som
känner samvetsnöd, djup samvetsnöd,
inför detta att bära vapen mot sina
medmänniskor. Ett uttryck för denna
förståelse utgör också nu gällande lagstiftning,
vilken innebär att man inte
vill tvinga dem som av djup samvetsnöd
icke anser sig kunna bära vapen
att handla mot sitt samvete. Denna undantagslagstiftning
visar att vi vill ge
dem som så djupt känner motvilja mot
att bära vapen möjlighet att göra andra
insatser inom totalförsvaret.

En jämförelse mellan dem som av
olika skäl vägrar att bära vapen och
dem som frivilligt arbetar inom vårt
totalförsvar ger vid handen, att omkring
en miljon människor frivilligt
deltar i försvarsverksamheten. Om vi

Översyn av lagen om vapenfri tjänst, m. m.

ställer detta antal i relation till dem
som uppträder som vapenvägrare, finner
vi att den senare gruppen är tämligen
obetydlig.

Andra lagutskottet anser liksom remissinstanserna
att denna lagstiftning
är så utformad att den har gett utrymme
för generositet gentemot dem som
av samvetsnöd känner att de icke kan
bära vapen. Utskottet finner av den anledningen
inte skäl för att nu tillsätta
en utredning för översyn av lagstiftningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Om vi ser på den statistik
som finns över alla ansökningar
om vapenfri tjänst, kan vi konstatera
att det har inträffat stora förändringar
under den senaste mätbara treårsperioden.
ökningen av antalet ansökningar
är markant. Till en del kunde detta
förutses redan när riksdagen fattade
beslut om ny lag om vapenfri tjänst,
som kom till 1966, men det är inte precis
någon hemlighet, att ökningen vida
överträffat den prognos som man då ansåg
sig kunna göra.

Jag har tillhört vapenfrinämnden sedan
dess tillkomst den 1 oktober 1966.
Det mest intressanta är emellertid inte
att antalet ansökningar i och för sig
har ökat så påtagligt utan fastmer de
motiveringar som anförts i en ökad utsträckning.

Av statistiken framgår att vapenfrinämnden
under år 1967 biföll 89 procent
av inkomna ansökningar, år 1968
första kvartalen år 1969 siffran blivit
drygt 70 procent medan för de tre
så låg som 58 procent. Prövningen av
inkomna ansökningar till vapenfrinämnden
sker inte annorlunda 1969 än
1967; vill man söka påvisa någon förändring
står det helt klart att nämndens
kapacitet, erfarenhet och kunnande
närmast borde motivera en ännu

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

översyn av lagen om vapenfri tjänst, m. m.

säkrare hantering av de många ärendena
än vad som rimligen kunde begäras
när verksamheten startade 1966.

I takt med det snabbt stigande antalet
ansökningar har nämnden ökat antalet
utredare. Detta är inte minst viktigt
eftersom det beträffande dem som
utarbetar det material på vilket nämnden
skall fatta beslut — jag utgår från
att ingen i kammaren hyser den befängda
uppfattningen att utredarna har
någon beslutsfunktion — måste ställas
mycket höga krav på objektivitet, omdöme
och kontaktförmåga.

I realiteten har det inkommit en
mängd ansökningar som egentligen —
bedömt enbart efter lagens innehåll ■—
kunde ha besparats vapenfrinämnden.
Jag förringar inte motiv eller personliga
skäl, utan grundar min uppfattning
på innebörden av riksdagsbeslutet
år 1966. Men vi känner alla till att
det finns ansökningar vilkas enda huvudmotiv
är politiska ståndpunktstaganden.
Det sägs klart ifrån att man i
och för sig inte känner ovilja mot dödandet,
men man vill själv bestämma
sina fiender. Man talar om att det
svenska samhället styrs av Wallenberg
medan riksdag och regering är lakejer.
Från dessa utgångspunkter — där dock
länder och system på önskelistan starkt
varierar — bestäms handlingslinjen för
den enskilde sökanden, som också kan
åberopa förhoppningar att känna lättnad
och befrielse om bara den rätte
ideologiske inkräktaren anmäler sig.
Den ideologiska frändskapen är, även
i ett befarat krigsläge, starkare än lusten
att hjälpa till med det nuvarande
samhällets eventuella försvarsinsatser.

Genom vapenfrinämndens kansli,
dess omfattande utredningsarbete och
beslutsfunktioner löper en mängd ärenden
som återspeglar tidens händelser.
Efter tragedin i Tjeckoslovakien år
1968 ökade antalet sökande som stärkts
i övertygelsen om det goda i att ha ett
icke-vålds-försvar. Denna enligt min
mening sympatiska grundinställning

motiverar dock inte någon vapenfri
tjänst i lagens nuvarande form. Men från
de mest skilda utgångslägen och med de
mest olika motiveringar strömmar på
samma sätt in ansökningar som måste
avvisas. Detta sker naturligtvis inte
helt utan komplikationer. Dessa tar sig
uttryck i anmälningar till JO, riktade
mot såväl enskilda utredare som vapenfrinämnden.
Under år 1968 fördelade
sig de åtta JO-anmälningarna så,
att fyra var riktade mot enskilda utredare
och fyra mot nämnden. Dessutom
skedde ett betydande antal överklaganden
hos Kungl. Maj :t. Rättssäkerheten
är därmed tryggad även för dem
som anser att nämnden inte har vägt
in alla åberopade skäl i sitt beslut.

Det mest förvånande är emellertid
inte vare sig dessa grupper som jag
här kort omnämnt eller de som ställer
för långtgående krav på sin placering
när den vapenfria tjänsten erbjudes,
Jag förstår till fullo de ungdomar som
t. ex. vill göra en insats i något utvecklingsland
men hos vilka ambitionen
ofta överskuggas av bristande språkkunskaper
eller av en utbildningskapacitet
som innebär att en sådan insats
blir meningslös. Det får ankomma
på herr Mellqvists pågående utredning,
om sådana möjligheter skall föreligga
framöver. Om sådana insatser skall
medges kan det näppeligen ske på andra
premisser än de som gäller för exempelvis
SIDA:s personal. Symtomatiskt
för denna grundinställning är den mycket
begåvade regissör och författare
som efter att ha dömts till fängelse för
totalvägran gav uttryck för den meningen
att han i stället skulle ha velat
resa till Tanzania och gräva diken. Mig
veterligt har han inte grävt några diken
i Sverige, och man frågar sig vad
Tanzanias medborgare har gjort för
ont, eftersom de skulle begåvas med
sådana dikesgrävare. Om denne man
hade placerats i u-landstjänst, skulle
han självfallet ha kunnat uträtta goda
insatser på det kulturella området;

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

även det området måste ju fogas in i
vår kontakt med u-länderna.

Den stora svårigheten ligger närmast
i det faktum att åtskilliga sökande av
vapenfri tjänst har fått den uppfattningen
att de har att välja mellan vapentjänst
och vapenfri tjänst. Upplysningen
på det området har haft det
motigt, och de flesta vet inte om att
vapenfri tjänst bygger på ett undantag
i lagstiftningen. Låt mig emellertid
medge att det ändå har skett och sker
en del på detta område. Men den sparsamma
upplysningen från samhällets
sida har kommit i bjärt belysning, när
en riksorganisation för de värnpliktiga
och dess sympatisörer slösat med
sina råd och uppslag på varierande avstånd
från vad lagen egentligen innebär.
Jag skall inte närmare ingå på den
frågan men anser det vara en smula
genant, i varje fall för riksdagens ledamöter,
att riksdagens beslut får den
presentation som har beståtts vapenfrilagen
under de senare åren.

Slutligen vill jag göra ett konstaterande
i anslutning till de väckta motionerna
och utskottets utlåtande. Den
lag vi stiftade 1966 kan rimligen inte
vara så perfekt alt den inte behöver
någon översyn eller justering. Vad jag
närmast syftar på är tjänstgöringstidens
längd, som sannerligen är värd
att fundera över. Jag tycker dock att
man kan invänta ytterligare erfarenheter
av både tjänstgöringens längd och
placeringsmöjligheterna för de vapenfria,
möjligen också de nya bedömanden
som riksdagen under hand kan vilja
väga in vid avgörandet om vapenfri
tjänst. Därför har jag för dagen inga
invändningar mot utskottets utlåtande.

När det gäller nämndens sammansättning
och kraven på en företrädare
där för vapenvägrarna, så är väl det en
överflödig debatt som förs. Samtliga ledamöter
i nämnden kan ju endera själva
vara vapenvägrare eller ha starka
sympatier för vapenvägrarnas situation.
Men de personliga sympatierna -— eller

översyn av lagen om vapenfri tjänst, m. m.

antipatierna, om sådana eventuellt finns
är en helt underordnad sak, eftersom
riksdagen har uppställt regler för
nämndens handlande. Och vi måste försöka
undvika att få något som närmast
liknar partsförhandlingar.

Det har också framförts ett motionskrav
om slopande av beteckningen
»djup samvetsnöd». Denna fråga var
uppe till behandling i riksdagen år
1966 i anledning av en motion, som
emellertid inte bifölls. Min erfarenhet
är att man i lagstiftningen behöver begreppet
»djup samvetsnöd» eller — om
det är ordvalet som åsyftas — ett begrepp
med samma innebörd. Samvetsnöd
inför dödandet hoppas jag verkligen
finns hos åtskilliga tusental värnpliktiga
utöver dem som anmäler sig
hos vapenfrinämnden. »Djup samvetsnöd»
är ett förstärkt uttryck, som vi i
nämnden av erfarenhet anser oss behöva,
och jag kan därför bara understryka
de skäl för dess bibehållande
som utskottets föredragande, fröken
Sandell, tidigare givit klart uttryck för.

Jag önskar till sist i riksdagsprotokollet
få infört ett erkännande för saklig
och objektiv upplysning i vapenfrifrågorna
till Svenska freds- och skiljedomsföreningen,
som förstått att pedagogiskt
hantera dessa frågor. Jag vill
ha sagt detta, så att inte enbart för lagstiftarna
negativa effekter av sådan
upplysning skall noteras i denna kammare
utan också insatser som är värda
respekt. Att detta tillägg är uttryck för
en rent personlig bedömning hindrar
inte att jag velat bringa det till kammarledamöternas
kännedom.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Enligt min uppfattning
hade utskottets talesman, fröken Sandell,
inte några sakskäl att åberopa när
hon bemötte mitt anförande. Hon menade
liksom också herr Lindkvist nyss
gjorde att formuleringen »djup samvetsnöd»
behövs och därför bör behållas.
Däremot ville eller kunde hon

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

översyn av lagen om vapenfri tjänst, m. m.

inte definiera begreppet på ett entydigt
sätt. Det är väl ändå meningen att vår
lagstiftning skall kunna tolkas på ett
entydigt sätt.

Med anledning av fröken Sandells
frågor till mig vill jag säga att det är
ganska egendomligt att en socialdemokratisk
riksdagsledamot tar upp sådana
spörsmål, eftersom vapenvägran med
olika motiveringar förekommit i alla
tider och även i framtiden kommer att
finnas. Fröken Sandell borde förstå
detta, inte minst med tanke på sitt eget
partis historia. Därutöver anser jag att
det bör finnas en rätt att hysa olika
meningar om försvarspolitiken. Man
skall inte alltid, så snart man inte tänker
på samma sätt som vår försvarsminister
eller överbefälhavare, behöva bli
kallad quisling. Fn sådan benämning
anser jag vara upprörande och innebära
en beskyllning som knappast är
värd att bemöta. Den är i högsta grad
oberättigad.

Fröken Sandell talade vidare om politiska
skäl. Vad åsyftas med detta uttryck?
Etiska och moraliska skäl godkänns
ju i detta sammanhang. Menar
fröken Sandell att politik inte skulle ha
något att göra med moral? Har de två
begreppen olika innebörd i detta sammanhang
och för fröken Sandells politiska
uppfattning?

I övrigt vill jag framhålla att vår motions
sakliga syfte är att få till stånd
ändringar i nu gällande vapenfrilag på
några punkter, så att den enligt vår
uppfattning bättre skulle motsvara tidens
krav. Vi har presenterat vår syn
på hur lagen bör utformas, och det är
detta som frågan gäller.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag noterar att fru Ryding
inte velat identifiera sig med de
grupper som jag här förut åberopat och
som av politiska skäl helt vill motarbeta
vårt försvar.

Det är klart att man, som fru Ryding
stiger, har rätt att hysa olika meningar

om vår försvarspolitik. Men när man
tar detta som förevändning för att icke
fullgöra av samhället fastställda förpliktelser,
vilka har till syfte att skapa säkrare
förhållanden för svenska folket i
en krigssituation, och när man använder
sin politiska uppfattning som argument
för att motarbeta i demokratisk
ordning fastställda regler i svensk lag,
så menar jag att detta inte enbart är
utslag av en moralisk inställning, innebärande
att man är emot krig och emot
användande av vapen, utan att det finns
andra skäl för handlandet i bakgrunden.
Och det är skäl som vi, med den
lagstiftning som gäller, icke kan godtaga.

Om fru Ryding anser att man av politiska
skäl skall ha rätt att vägra värnplikt,
då skall hon säga det och inte
försöka gå bakvägen genom att luckra
upp gällande lagstiftning rörande möjligheterna
till vapenfri tjänst. Vill man
få till stånd en annan ordning när det
gäller vårt försvar och vår värnplikt
skall man motionera i dessa frågor och
inte försöka att nå resultat på bakvägar.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag tar inte ställning
till hur den ena eller andra gruppen
gör. Vad mig själv beträffar har jag
aldrig fått möjlighet att vägra värnplikt,
eftersom jag aldrig varit inkallad. Men
vad jag tar ställning till är hur gällande
vapenfrilag skall se ut, och jag vill upprepa
att det är den sakfrågan vi diskuterar.

Jag konstaterar med beklagande att
fröken Sandell tydligen skarpt skiljer
mellan å ena sidan politik och å andra
sidan moral och etik. Det tycker jag
enbart är till fröken Sandells nackdel
— det går enligt min mening inte att
särskilja dessa frågor.

Vidare anser jag att fröken Sandell
talat om något helt annat än det som
våra motioner gäller. Till dessa andra
frågeställningar kan vi återkomma vid
ett senare tillfälle. De hör inte samman

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

med denna debatt eller med de yrkanden
som vi ställt i våra motioner och
som avstyrkts av andra lagutskottet.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
fru Ryding, att när man motionerar om
att alla som känner att det strider mot
deras allvarliga övertygelse att bära vapen
skall kunna befrias från vapentjänst,
så måste detta innebära att man
räknar in dem som av politiska skäl
vill avstå från värnpliktstjänstgöring.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:346 och 11:393; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24

En speciell form av förtidspension

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 75, i anledning av motioner
om en speciell form av förtidspension.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
I: 230 av herr Werner och II: 259 av fru
Marklund m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade föreslagits, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer att
frågan om komplettering av socialförsäkringssystemet
med en speciell förtidspensionsform
blir föremål för utredning
och att förslag härom förelägges
riksdagen».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 230 och II: 259 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

En speciell form av förtidspension

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! När vi i vår motion
har yrkat på en utredning för att finna
former för att komplettera nuvarande
socialförsäkringssystem med en speciell
förtidspension, är det framför allt
två principer som har väglett oss: för
det första omtanken om den enskilda
människan före omtanken om pensionssystemet,
för det andra principen om
kompensation för ett medfött eller ådraget
handikapp.

Såväl i direktiven till pensionsförsäkringskommittén
som i kommitténs betänkande
om pensionstillskott kan man
skönja tankegångar vilkas konsekvens
blir att i nuvarande system inte får införas
några principiella nyheter. I direktiven
talas till och med om grundläggande
principer.

Men ett faktum som framför allt fattiga
och handikappade grundligt fått
känna av är att där principerna tränger
in och tar makten kommer människorna
i kläm. Förtidspensioneringen utgör
det område där vi under årens lopp
har kunnat studera detta fenomen särskilt
ingående. Märk väl — det gäller
inte bara för de unga handikappade
som med nuvarande system inte kan få
någon ATP-del, utan det gäller också
för dem som blivit handikappade efter
kanske 30 års slit eller mera i hårda
och tunga arbeten. Jag vill erinra om
det brev till regeringen från 47 förtidspensionerade
gruvarbetare från Malmberget
som har offentliggjorts i dagarna.
»Yi kan inte leva på våra förtidspensioner
från LKAB. De är under normerna
för bidragen från socialvården
i Gällivare kommun och existensminimum»,
säger dessa arbetare. I Gällivare
och Malmberget finns i dag 130 förtidspensionerade
gruvarbetare, många av
dem förtidspensionerade på grund av
en av de grymmaste arbetssjukdomar

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

En speciell form av förtidspension

som existerar, silikosen eller stendammlungan.

När man har läst ett sådant brev ter
sig pensionsförsäkringskommitténs förslag
om pensionstillskott som en plåsterlapp
och inte som någon fullständig
lösning, vilket tydligen både utskottet
och kommittén tror. Kommittén är inte
beredd att föreslå förbättringar utöver
pensionstillskotten för dem som invalidiserats
i unga år. Kommittén kan dock
tänka sig att det blir aktuellt med en
slutbedömning av de speciella pensionsproblemen
för alla dem som invalidiserats
i unga år och detta i samband
med att kommittén fått ytterligare utredningsdirektiv
att göra en översyn
av betydelsefulla familjepensionsfrågor.

Låt mig säga att ordet slutbedömning
inger mig allvarliga farhågor. När en
kommitté skall arbeta under direktiv
som innebär att själva systemet inte får
rubbas, då kan man inte vänta sig någon
slutbedömning av problemkomplexet
som sådant. Jag tror att det är nödvändigt
att riksdagen klart säger ifrån
att ATP-systemet inte får vara någon
oöverstiglig mur, genom vilken man
stänger ute de unga handikappade och
de förtidspensionerade från möjligheten
till aktiv meddelaktighet i samhället.
Vem i denna församling skulle vilja
säga att den som bara har en folkpension
att leva på kan utöver livets nödtorft
få del av exempelvis dagens kulturutbud?
Eller anser man den principen
vara riktig att den som blivit handikappad
och förtidspensionerad före
folkpensionsåldern inte skall ha andra
krav på livet än enkel kost och trångboddhet?
År det kanske rent av så,
att enligt socialdepartementets mening
skall på detta område den privata välgörenheten
komplettera statens och
samhällets insatser?

Den statistik som återges i andra lagutskottets
utlåtande är talande nog: av
de 2 070 förtidspensionerade som fanns
i januari 1967 och som var under 20 år
hade inte någon enda tilläggspension

och av de 5 599 som var under 25 år
hade bara 48 tilläggspension. Det var
alltså 5 551 unga handikappade som endast
hade folkpensionen att leva på.
Gör man samma analys beträffande dem
som var under 40 år, finner man att de
uppgick till 18126. Endast 580 hade
tilläggspensionsdel. Det var alltså 17 546
som inte hade annat än folkpension att
leva på.

Redan av tidigare undersökningar
framgår att det inom överskådlig tid
inte kommer att bli något större antal
som får en någorlunda stor tilläggspensionsdel.
Riksdagens upplysningstjänst
gjorde på vår begäran en framräkning
i samband med att förslaget om pensionstillskott
presenterades i riksdagen.
Man konstaterade att år 1968 skulle endast
58 700 av inalles 645 000 pensionärer
uppnå en tilläggspensionsdel om
1 800 kr. eller högre. Den stora majoriteten
kommer alltså att för lång tid
framöver ha mycket blygsamma tilläggsbelopp
utöver sin folkpension. Och vad
beträffar de drygt 17 540 unga handikappade
med förtidspension utan tillläggsdel
som jag omnämnde förut, torde
de ha små möjligheter att finna ett
arbete — om nu deras hälsotillstånd
skulle förbättras — som, om de skulle
insjukna igen, kan tänkas ge dem någon
större tilläggspensionsdel.

Som vi redovisat i våra motioner har
man alltid i vårt lands folkpensionssystem
sammankopplat strävandena att
bereda ekonomisk trygghet under ålderdomen
med strävandena att skapa
ekonomisk trygghet vid invaliditet. Vårt
folkpensionssystem har alltså hela tiden
varit ett kombinerat ålders- och
förtidspensionssystem. Så var det också
i Danmark ända fram till april 1966.
Då skilde man dessa bägge pensionsformer
åt i var sin lag, och samtidigt
införde man skilda bedömningsgrunder.
Varför gjorde man det? Jo, därför
att den dåvarande socialdemokratiska
regeringen i Danmark hade lyssnat på
dem som hade de allra största erfaren -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Vissa åtgärder för främjande av övergång till elektrisk drift av bilar

heterna av den pensionsordning som
tidigare tillämpats, nämligen de handikappade
själva. Redan i mitten av 1950-talet hade Landsforeningen af vanfpre
genom de samverkande invalidorganisationerna
gjort sig till talesman för att
en revision av folkeforsikringsloven
borde ske. Föreningen grundade sitt
ställningstagande på två principer: bedömningsgrunderna
vid fastställande av
pension och åtskillnad mellan åldersoch
invalidpensionslagstiftningen. Enligt
organisationens uppfattning var de
två pensionärsgruppernas behov olika.
Danmarks nya invalidpensionslag vilar
också på helt andra principer än föregående
lagstiftning. Invalidpensionen
räknas som en ersättning för förlusten
av arbetsförmåga. Den bygger alltså på
principen om kompensation för ett svårt
handikapp.

Andra lagutskottet anför i sitt yttrande
över våra motioner att utredningsuppdrag
av det slag vi har efterlyst
redan anförtrotts pensionsförsäkrings^
kommittén. Herr talman! Jag har inte
lyckats tolka situationen så välvilligt
som utskottet gjort. Huvudfrågan är
nämligen, om pensionsförsäkringskommittén
kan gå utanför de snäva utredningsdirektiv
som ursprungligen gavs.
Såvitt jag förstår kan den rimligen inte
göra detta. Utredningen måste alltså
söka finna en lösning inom det nuvarande
folkpensionssystemet. Men det är
mot detta vi vänder oss. Vi har sagt i
våra motioner att det behövs en speciell
förtidspensionsform, och då måste man
som i Danmark åtskilja folkpensionssystemet
och förtidspensionssystemet, i
varje fall principiellt. Administrativt
och försäkringsmässigt kan naturligtvis
det hela inordnas under lagen om allmän
försäkring.

Men om pensionsförsäkringskommittén
redan har bundit sig för principen
att införa generella lösningar som omfattar
alla pensionärer torde möjligheterna
vara små att få kommittén att
utan tilläggsdirektiv, grundade på riks -

dagens uttalande, frångå sin tidigare
principiella uppfattning.

Herr talman! Med de motiveringar
som jag här lämnat ber jag att få yrka
bifall till motionerna I: 230 och II: 259.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Utskottet liar inte motsatt
sig det resonemang som motionärerna
har fört i sina motioner, och jag
ber därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:230 och 11:259; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 25

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 76, i anledning av motioner
om införande av beskattning av sjukpenning
och ersättning från arbetslöshetskassa
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26

Vissa åtgärder för främjande av övergång
till elektrisk drift av bilar

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av motion om
vissa åtgärder för främjande av övergång
till elektrisk drift av bilar.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagens första kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr
382, av herr Ernulf.

I motionen hemställdes

»att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utredning och förslag
till lagstiftning och skattepolitiska
åtgärder för att främja övergång till
elektrisk drift av bilar, särskilt inom
tättbebyggda områden».

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Vissa åtgärder för främjande av övergång till elektrisk drift av bilar

Motionen hade hänvisats till bevillningsutskottet,
såvitt avsåge skattepolitiska
åtgärder, och i övrigt till lagutskott.

Utskottet hemställde,
att motionen I: 382, såvitt nu var i
fråga, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ernulf och Sellgren (båda fp), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionen I: 382, såvitt nu var i fråga,
hos Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning rörande lagstiftningsåtgärder
för att främja övergång till eldrivna
bilar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Vid tredje lagutskottets
utlåtande nr 53 är fogad en reservation
av herr Ernulf och mig.

Rent allmänt kan man säga att utskottet
har skrivit mycket välvilligt om
motionen 1:382. Vi reservanter delar
dock inte utskottets mening att den utredning
som krävs i motionen kan göras
av den av Kungl. Maj:t nyligen tillsatta
utredningen om kontroll av miljöfarliga
produkter m. m. Utredningen
kommer så småningom att kunna behandla
frågan om användningen av sådana
drivmedel för bilar som bedöms
som miljöfarliga, men så många akuta
och brådskande frågor torde vara i
trängande behov av översyn att frågan
om bilarnas avgaser kan tas upp först
om mycket lång tid.

Vi reservanter har därför hemställt
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en
särskild utredning om lagstiftning för
att främja en övergång till eldrivna bilar.
Om denna utredning skall göras i
kanslihuset eller på annat sätt anser vi
kan överlämnas till Kungl. Maj:ts bedömande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag skall avstå från att
ta upp någon diskussion med herr Sellgren,
eftersom den utredning som föreslås
i motionen — att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär skyndsam
utredning rörande lagstiftningsåtgärder
för att främja övergång till eldrivna
bilar — kan göras av den kommitté
som Kungl. Maj:t redan tillsatt för kontroll
av miljöfarliga produkter m. m.
Kommittén är helt oförhindrad att ta
upp dessa frågor till behandling, och
då kan det förefalla överflödigt att begära
en ny utredning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Sellgren
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Ernulf och Sellgren.

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar

kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sellgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 164 ja och 40 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 27

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av motioner
om klagan över beslut i dispensmål enligt
affärstidslagen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 28

Viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av motioner
om viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 349 i
första kammaren av fru Hultell samt nr
401 i andra kammaren av fru Sundberg
och fru Mogård.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om föreskrifter
som ålägger fabrikanter av tvätt- och
rengöringsmedel att på förpackningen
deklarera halten av fosfater».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 349 och II: 401 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Tredje lagutskottet fö -

reslår i sitt utlåtande nr 56 att motionen
II: 401 av fru Mogård och mig skall
avslås av riksdagen. Då ingen reservation
finns fogad till utlåtandet tar jag
mig friheten att anlägga några synpunkter
på frågan.

I vår motion har vi föreslagit, att
»riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om föreskrifter som
ålägger fabrikanter av tvätt- och rengöringsmedel
att på förpackningen deklarera
halten av fosfater».

En bagatellfråga — tycker kanske
många. En fråga av utomordentligt stor
betydelse, inte minst principiellt —■
tycker andra. Frågan är om inte regeringen
och miljövårdsberedningen har
den sistnämnda uppfattningen. Det är
väl inte helt och hållet en slump att
miljövårdsberedningen i går hade en
presskonferens, vid vilken just tvättmedlens
effekter på vattnet togs upp till
diskussion. I Dagens Nyheter läser vi i
dag: »Naturvårdsverket får årlig deklaration
om tvättmedel.» Detta är rubriken
till en artikel vars första mening
lyder: »Tvättmedelsföretagen har lovat
att deklarera sina produkter — för naturvårdsverket.
» Det är intressant att i
dagens tidning se vad naturvårdsverkets
generaldirektör Valfrid Paulsson svarade
på frågan: »Finns det någon chans
för konsumenten i dag att få hjälp med
att hitta fram till den lyckligaste avvägningen
mellan tvätteffekts- och miljövårdsönskemål?»
-—- »En svår och invecklad
fråga, sa Valfrid Paulsson på
tisdagens presskonferens. Inte ens experter
kan svara på den i dag. En motion
om införande av innehållsdeklarationsplikt
har just enhälligt avslagits
av tredje lagutskottet. Det är ingen
framkomlig väg. Naturvårdsverket fortsätter
att rekommendera kombinationsmetoden.
»

Låt mig säga att tanken bakom vår
motion var på intet sätt att andra åtgärder
när det gäller att lösa problemen
med vattenförstöringen skulle
minska.

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar

Miljövård är något ganska nytt i vårt
land. Miljöpolitiken är ännu nyare. Men
så ny att vi behöver vara rädda för
praktiskt handlande är den inte. Kanske
är lagutskottets utlåtande ett uttryck
för rädsla. Vi motionärer kräver
i motionen ett praktiskt handlande, inte
ett teoretiskt ställningstagande av typ
»antagande av europeisk vattenvårdsstadga»
eller ekonomiskt av typen »låt
oss freda vårt samvete med ökat bidrag
till reningsanläggningar». Vi motionärer
kräver i stället att konsumenterna,
medborgarna i detta land, familjerna,
de tvättande själva, skall få avgöra i
vilken grad de vill medverka till vattenförstöringen.

Att fosfater förstör vatten vet vi. De
tjänstgör som gödningsmedel och bidrar
till igenväxning med åtföljande
syrebrist i vattnet. Inte minst vissa delar
av Mälaren utgör skrämmande exempel
på resultatet av utsläpp av vatten
som inte befriats från fosfater. Fullständiga
reningsverk för man fram som
det i särklass effektivaste medlet att bli
fri fosfatutsläpp. Jag vill här deklarera
att vi alla som sysslar med miljövård
och säkert också alla konsumenter är
helt ense om detta. Inte minst viktigt
är det att då också humanutsläppet renas.
Men vi har inte den miljard som
det minst skulle kosta att bygga alla
dessa reningsverk. Och, herr talman,
tills det sker måste vi begränsa utsläppet.
Vi kan aldrig få bort allt, men —
och det är utomordentligt väsentligt ■—
tillväxten i våra vattendrag är direkt
proportionell mot utsläppet.

»För varje tvätt växer vår kloak»,
har någon sagt. Detta är de förutsättningar
under vilka vi måste arbeta.
Varje miljövänlig åtgärd innebär en förbättring,
och varje enstaka konsuments
val av tvättmedel påverkar syresituationen
i recipienten och vattenförstöringen.

Men våra tvättmedel innehåller inte
bara fosfat, säger någon. De innehåller
också tensider, soda, natriumsulfat, per -

borat och silikat, NTA, enzymer, optiska
vitmedel m. m. Men det är fosfat — eller
vetenskapligt uttryckt natriumpolyfosfat
— som är boven i dramat, ett
drama som vem som helst av oss kan
följa i närmaste vattendrag. Det är ett
drama vars utveckling vi själva kan påverka
genom vårt val av tvättmedel.
Den rätten har motionärerna velat hävda
genom motionen.

Vad säger nu remissvaren? För att
få in dem i protokollet tar jag mig friheten
att föredra delar av dem.

Statens institut för konsumentfrågor
anser att om det inte skulle gå att få till
stånd en frivillig varudeklaration finns
det anledning överväga att ge någon
myndighet befogenhet att påbjuda innehållsdeklaration
för tvätt-, disk- och
rengöringsmedel, vari bl. a. fosfatinnehållet
skulle redovisas.

Naturvårdsverket är betydligt mer
negativt. Verket framhåller att den enskilde
konsumenten bör ha rätt att göra
sitt val av tvättmedel med hänsyn till
pris och tvätteffekt. —• Jag ställer mig
frågan, om naturvårdsverket har påtagit
sig rätten att bedöma, vilka faktorer
som skall ligga till grund för konsumenternas
val av produkter. Det finns
tusentals konsumenter som tycker att
såväl pris och tvätteffekt som miljövänlighet
bör ligga till grund för valet
av tvätt- och rengöringsmedel.

Kemikontoret är det mot konsumenterna
i särklass mest negativa organet.
Det säger helt enkelt att det utan vidare
kan påstås att antalet så kvalificerade
konsumenter att de kan bedöma saken
torde vara begränsat och att en generell
deklarationsskyldighet för tillverkarna
samtidigt skulle vara förknippad
med praktiska svårigheter.

Det är ganska förvånande att konsumentinstitutet
samtidigt har släppt ut
en fullständig förteckning över och redogörelse
för sina undersökningar angående
fosfathalten i tvättmedel. För
åtminstone alla de vanligaste tvättmedlen
finns det exakt redogjort inte bara

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar

för den procentuella andelen fosfat
utan också för exakt hur mycket fosfat,
i gram räknat, som går ut i avloppsvattnet
vid tvättning av 4 kilo med
just det tvättmedlet. Det verkar onekligen
som om inget som helst samarbete
förekom mellan konsumentinstitutet
och Kemikontoret.

Låt mig emellertid sluta med en mera
angenäm remisskrivelse, den från Kooperativa
förbundets styrelse: »Kooperativa
förbundets styrelse finner den av
motionärerna föreslagna skyldigheten
för fabrikanterna att på tvättmedelsförpackningarna
ange fosfathalten i respektive
tvättmedel vara ett logiskt inslag
i den önskvärda informationen och
har sålunda i princip ingen invändning
mot att sådana föreskrifter utfärdas.
»

Skall vi i vårt handlande förutsätta
att konsumenterna är obildbara, då behövs
ingen konsumentupplysning. Det
är en åsikt som kommer klart fram i
Kemikontorets remisskrivelse. Tvivlar
någon av oss på att majoriteten av alla
skolbarn efter införandet av en miljövårdsvecka
känner till fosfatens betydelse
för vattenförstöringen? Vi har i
höst upplevt att lokala sektioner av unga
fältbiologer har delat ut protestskrivelser
i tusental till husmödrarna utanför
våra livsmedelsbutiker med protester
mot vissa namngivna tvättmedel
som har hög fosfathalt. I Sigtuna ordnade
kvinnorna själva en protestaktion.
Sigtunafjärdens igenväxning var
den direkta orsaken till aktionen.

Av någon underlig anledning vill
emellertid myndigheterna undvika att
konsumenterna själva får ta ställning.
Jag kan inte underlåta att ställa mig
frågan, vems intressen man här tillvaratar.
Inte är det svenska folkets! Är det
storfabrikanternas?

I en annan presskonferens yttrade generaldirektör
Valfrid Paulsson i tvättmedelsfrågan
— jag citerar ur den nya
tidskriften Teknik och Miljö: »Kan
vi bara få ned fosfathalten i dem» —

de tvättmedel som har huvuddelen av
marknaden — »med några procentenheter,
så uppväger det många gånger
om förskjutningar uppåt av fosfathalten
i specialtvättmedel. Vad vi måste
kontrollera är att de aggressiva tvättmedlen
inte får för stor marknadsandel.
»

Herr talman! Just våra upplysta och
miljövårdsmedvetna konsumenter skall
bidra till detta —• det är ju konsumenterna
som styr marknaden. Generaldirektör
Paulsson talar om några procents
sänkning av fosfathalten — hur
kan man då säga att det är utan betydelse
vilket tvättmedel konsumenterna
själva väljer? Vi vet att halten i dag
varierar mellan 7 och 40 procent. Enligt
undersökningar som konsumentinstitutet
har gjort ger det mest miljövänliga
medlet tillverkat av en svensk
firma — Glykocid — som inte har ekonomiska
resurser för marknadsföring
med helsidesannonser — 7 gram fosfat
per fyra kilo tvätt, medan de stora koncernernas
omreklamerade tvättmedel
ger 35 gram, alltså fem gånger så mycket
fosfat.

Vilka skäl anför nu utskottet för att
inte gå med på vårt krav om deklaration
av fosfathalten? Enligt min mening
inga skäl! De skäl utskottet för fram
borde i stället tala för ett bifall till motionen.

Utskottet säger att det är tveksamt,
om deklaration av fosfathalten skulle
få någon större betydelse från naturvårdssynpunkt.
Man säger inte att den
kommer att få det, men man säger att
det är tveksamt.

Utskottet säger vidare att en begränsning
av fosfattillförseln bäst tillgodoses
genom åtgärder från ansvariga myndigheters
sida. Detta innebär väl inte
att inte också andra åtgärder skulle kunna
verka miljöförbättrande.

Angående produktutvecklingsarbetet
med nya och bättre tvättmedel säger
tredje lagutskottet: »Detta produktutvecklingsarbete
kan naturligtvis antas

3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 37

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Viss varudeklaration på tvättmedelsförpackmngar

bli påskyndat om konsumenterna genom
ökade kunskaper om närsaltproblematiken
i större utsträckning efterfrågar
mindre miljöfarliga produkter.
I informationen om närsaltproblemen
kan därför den föreslagna skyldigheten
att deklarera fosfathalten anses vara ett
önskvärt inslag.» Men motionen avstyrks
på grund av vad sålunda anförts!

Jag kan inte i utskottsutlåtandet hitta
några skäl som talar för ett avslag
på motionen. Att Kemikontoret i sitt
remissvar för producenternas talan är
självklart, men jag ställer frågan, hur
konsumenterna skall kunna komma till
tals och — allra svårast — hur de skall
kunna komma till tals i riksdagen och
regeringen.

Herr talman! Miljön gäller människan
och hennes livssituation inte bara
i dag utan också i framtiden. Om jag
får vara litet vanvördig vill jag säga
att rena skjortor på herrar riksdagsmän
är en nog så viktig sak, men rent
vatten är betydligt viktigare, och det
är vår stora politiska uppgift att åstadkomma
det. Att ni likväl får rena skjortor
svarar de konsumenter för vilkas
omdöme och miljökunskaper så starkt
misstänkliggörs genom tredje lagutskottets
utlåtande nr 56.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 401 i denna kammare.

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Behandlingen av frågan
om tvättmedlens roll i vattenförstöringen
och åtgärder däremot ser ut att bli
alltmera egendomlig.

Det förhåller sig naturligtvis inte så,
att man inte är enig om att det är ett
allvarligt problem. Tillkomsten av de
syntetiska fosfatrika tvättmedlen har på
tio år ökat fosformängden från 1,6 gram
per person och dygn till cirka 4 gram,
vilket innebär att närsalttillskottet i
våra sjöar och vattendrag har kraftigt
ökat och därmed igenväxningen.

Stor enighet råder också om att vi
måste bygga ut våra vattenreningsverk,

så att de förmår avskilja fosfor. Men det
tar lång tid, och det går inte överallt
och frågan är: Vad skall vi göra under
tiden? (Den frågan ställer sig också
naturvårdsverket.) Där varierar beslutsamheten
på ett mycket intressant sätt.

Om jag får börja så att säga nedifrån
i samhället, förhåller det sig så, att en
växande skara konsumenter kräver åtgärder,
från förbud till innehållsdeklaration.
Vi har nyss hört att det t. o. m.
går så långt att de demonstrerar, vilket
jag tycker är glädjande.

Vissa affärer och af färskedjor har på
eget initiativ rensat bort de fosfatrikaste
tvättmedlen ur sina sortiment.
Färghandlarnas riksförbund har engagerat
sig för att marknadsföra tvättmedel
från en fabrik, en liten fabrikant,
som envist tillverkar fosfatfattiga
tvättmedel. Den fabrikanten deklarerar
sedan en lång tid tillbaka fosfathalten
på sina paket. Kooperativa förbundet
har beslutat att innehållsdeklarera,
d. v. s. också ange fosfathalten på sina
produkter. Vissa fabrikanter inser tydligen
det berättigade i kravet från konsumenterna
att få en fosfatdeklaration.
Massmedia har hårt engagerat sig i kampen
mot de fosfatrika tvättmedlen. Jag
rekommenderar dem, som inte tror mig
när jag säger att det förhåller sig så,
att börja klippa artiklar om tvättmedel.
Ni lär få skaffa er många pärmar.

Från visst ansvarigt håll hävdar man
att detta väl inte i och för sig är så
förfärligt intressant. Debatten är så
osaklig. Jag ber att få citera naturvårdsverkets
generaldirektör som en gång
uttryckte sig på följande sätt: Tvättmedelsdebatten
får det att löddra sig
i öronen på mig.

Men det intressanta är att utöver dessa
kanske osakkunniga och osakliga
människor — det som naturvårdsverket
för övrigt har kallat miljövårdslobbyn
-— också vissa statliga organ har
engagerat sig. Statens pris- och kartellnämnd
har i år givit ut dels Pris- och
kartellfrågor, som den ger ut i samar -

Onsdagen den 19 november 1969 Nr 37 67

Viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar

bete med näringsfrihetsrådet, dels sin
lilla skrift Prisaktuellt, och i båda ger
man information om fosfaternas skadligliet.

Jag kanske inom parentes får nämna
att i Pris- och kartellfrågor står det
faktiskt att 40 procent av närsaltutsläppet
kommer från tvättmedel. Det
är något som Kemikontoret, såsom det
citeras i utskottsutlåtandet, betvivlar.

Man påpekade också från pris- och
kartellnämnden att konsumenten får betala
två gånger: först för de fosfater
som finns i tvättmedlen och sedan för
de kostnader som det drar att få dem
borttagna i reningsverket.

Vi har ett annat statligt organ, konsumentinstitutet,
som har utgivit Tvättboken,
där fosfathalten i olika tvättmedel
tas upp till behandling. I en tabell
ger man uppgifter om vad som ingår
i de olika märkena.

I den motion som vi nu behandlar
har man som ett led i ökad information
om närsaltproblematiken — inte
som någon sorts generalbotemedel —
velat föreslå ett åläggande för fabrikanterna
att deklarera fosfathalten i sina
tvätt- och rengöringsmedel. Det är naturligtvis
beklagligt att perborathalten
inte medtagits, men jag kan meddela
att perboratet enligt de uppgifter, som
i januari fanns tillgängliga på ansvarigt
håll, inte inom någon avsevärd tid
skulle kunna innebära skada. Som bekant
finns det nu, bara ett halvår senare,
andra åsikter.

Utskottet hemställer alltså om avslag
på motionen och stöder sig därvid på
naturvårdsverket och Kemikontoret,
som jag vill påpeka är ett branschorgan.
Det är inte lämpligt och möjligt
med deklaration, heter det.

Följande skäl anförs. Det påstås sakna
större betydelse från vattenvårdssynpunkt.
Innebär detta att vi i fortsättningen
skall underlåta att vidta åtgärder
som bara har en begränsad effekt
— t. ex. när det gäller trafiksäkerheten? -

En fosfatdeklaration kan bli vilseledande
om man inte samtidigt fastställer
doseringen, heter det vidare. Men
det hjälper väl inte att fastställa en dosering
ty man måste väl om den skall
få effekt också kontrollera att den följs.
Vi har doseringar beträffande våra läkemedel,
men det finns ingen som helst
garanti för att inte en människa med
svår huvudvärk tar tio tabletter i stället
för de två som etiketten anger.

Man säger också att fosfathalten måste
uppges per kilo tvättgods. Det var
synd att Allt i Hemmets novembernummer
kom litet för sent med hänsyn till
naturvårdsverkets yttrande över den
här motionen. Nu kan man alltså köpa
Allt i Hemmets novembernummer och
där läsa en vetenskaplig undersökning
om fosfathalten per kilo tvättgods. Det
arbetet är alltså redan gjort.

Kemikontoret anger som ytterligare
skäl att det är så svårt och arbetsamt
med deklaration för fabrikanterna.
Skulle de syssla med sådant finns det
risk för att produktutvecklingen eftersätts,
heter det. Argumentet behöver
verkligen inte bemötas. Jag har aldrig
sett ett bättre exempel på den obotfärdiges
förhinder.

Det finns enligt min mening, och jag
tror också att många hyser den åsikten,
inget som helst tvivel om att det
är möjligt att deklarera fosfathalten.
Vi motionärer anser att det av två skäl
är nödvändigt med åläggande. Liksom
det finns medborgare i enskild och offentlig
tjänst som måste tillrättaföras
eftersom de inte fungerar på ett korrekt
sätt i samhället, finns det naturligtvis
företag mot vilka man måste ingripa.
Det är ingenting särskilt märkvärdigt
med detta. Samhällsorganen har
ansvaret för att en verksamhet som bedrivs
i samhället är oskadlig och helst
till nytta för oss alla. Vissa tvättmedelsfabrikanter
måste tvingas att åtminstone
deklarera vilka miljöfarliga
ingredienser deras produkter innehåller
och i vilken grad. Jag tror inte det

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Viss varudeklaration på tvättmedelsförpacknmgar

är nödvändigt att anföra så synnerligen
många exempel på inkorrekt handlande
av vissa fabrikanter. Var och en
som läst tvättmedelsreklam vet vad det
rör sig om. För att slippa nämna några
fabrikantnamn skall jag be att få citera
Staffans stollar som enligt min mening
på ett utmärkt sätt uttrycker vad det
handlar om: »Mina damer, får jag presentera
det nya tvättmedlet med blå
dunster.»

Jag ber att få ta ett annat exempel.
Man hävdar som bekant att fosfatlialten
omöjligt kan sänkas i någon större
omfattning. Utskottet hänvisar till naturvårdsverkets
promemoria i vilken
det framhålles att problemet med reduktion
av fosfathalten ännu inte är
slutligt löst. Då frågar jag mig hur
det kommer sig att fosfathalten i olika
tvättmedel varierar så oerhört mycket.
Hur är det möjligt att ett medel 1966
hade 28 procents fosfathalt medan den
i våras uppgick till 52 procent för att
efter litet polemik och bråk i pressen
gå ned till 40 procent? Det förefaller
mig som om man bara ägnade sig åt
att åka hiss. Jag skulle bra gärna vilja
veta vilka sakliga skäl som kan anföras
för en sådan ändring av fosfathalten.

Det viktigaste skälet för obligatorisk
fosfatdeklaration är dock följande. Den
livliga miljödebatten har väckt en stor
opinion. Inte minst många husmödrar
är intresserade av att få göra en insats
på vattenvårdens område genom användning
av miljövänligare medel. Hur
skall de kunna välja efter sina kunskaper
och sin vilja att göra en insats, då
tvättmedelsinformationen mera går ut
på påståenden som »med blå och gröna
kraftkorn», »tvättar vitare än vitt», »låg
fosfathalt» etc.? De har fått höra att det
är bråttom med åtgärder, men när det
kommer till vad de kan bidra med, så
avfärdar man dem. Så också i utskottsutlåtandet,
där utskottsmajoriteten med
gillande citerar naturvårdsverket, som
skrivit: »På sikt torde, enligt verkets
mening, en begränsning av fosfattillför -

seln bäst tillgodoses genom åtgärder
från ansvariga myndigheters sida.» Detta
betyder alltså i klartext: Håll er borta;
det här sköter vi!

Nu har naturvårdsverket lyckats
komma därhän att verket för egen räkning
skall få uppgifter från fabrikanterna
rörande fosfathalt och en del annat.
Enligt naturvårdsverkets mening
skall allmänheten lämpligen informeras
via en film. De som är litet mera
insatta, nämligen fackfolk och aktiva
miljövårdare, skulle enligt naturvårdsverket
lämpligen kunna nås av ett informativt
kompendium i dessa frågor.

Kemikontoret konstaterar att en deklaration
naturligtvis kan ge sakkunnigt
folk information, men flertalet är
dess värre inte så kvalificerade. Detta
är en skrämmande syn på vad demokrati
innebär. Det är faktiskt inte överheten
som skall avgöra vad som skall
diskuteras eller göras och vad som skall
stå utanför eller ovan diskussion. Det
är vi alla som skall göra det. Jag tror
inte att ansvariga myndigheter eller
andra skall ge sig in på att betygsätta
allmänheten.

Sammanfattningsvis vill jag alltså
säga följande: Ett åläggande om deklaration
av fosfaterna i tvättmedlen skulle
innebära en, som det visat sig nödvändig,
press på vissa företag att söka
utveckla sina produkter till mera miljövänliga
sådana. Om de måste deklarera
fosfathalten är de också tvungna,
ifall de anser sig tvingade att hålla en
hög fosfathalt, att motivera varför och
att klart ange de faktorer som kompenserar
detta samt utsätta sig för konsumenternas
dom. Konsumenterna, som
länge har fått höra alarmerande rapporter
om tillståndet i våra sjöar och
vattendrag och som i allt större utsträckning,
glädjande nog, vill göra sin
insats, har rätt till insyn, kontroll, ett
eget val, och detta förutsätter information,
d. v. s. innehållsdeklaration.

Nu kan det hävdas och hävdas förvisso
att det är bättre med frivilliga

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar

överenskommelser. Ja, det är det i allmänhet.
Men den takt som hittills hållits
då det gäller frivilliga överenskommelser
mellan de parter det här gäller
— där den ena parten i stort sett intar
ståndpunkten »hit men inte en millimeter
längre», och den andra parten inskränker
sig till vänliga önskemål — är
förskräckande låg. Man får lov att bestämma
sig: Är det bråttom eller inte?
Vill man att alla skall hjälpa till, eller
vill man det inte? Svenska folket har
bibringats den föreställningen att det
är bråttom, och allt fler kräver åtgärder.
Vi har möjlighet att nu vidta en åtgärd.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
II: 401.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Jag skall bara ta upp
en enda punkt i förevarande utskottsutlåtande.
Utskottet hänvisar till en utredning
rörande kontrollen av miljöfarliga
produkter, och jag råkar sitta
med i den utredningen, vars direktiv
återfinnes på s. 10 i utskottets utlåtande.
Jag ber att få återge dem mycket
kort:

»En huvudlinje för lagstiftningen bör
vara att den som importerar eller här i
landet tillverkar en produkt som kan
misstänkas ha miljöfarliga egenskaper
eller som innehåller ämnen med ofullständigt
kända effekter skall kunna
åläggas att redovisa vilka ämnen som

ingår i produkten---. Man kan

emellertid inte räkna med att alla produkter
som behövs i samhället skall
kunna befrias från miljöskadliga ämnen.
Målet bör i sådana fall vara att så
långt möjligt säkerställa en användning
och destruktion som överensstämmer
med tidsenliga miljövårdskrav.»

Ett säkerställande av en användning
som tillfredsställer tidsenliga miljövårdskrav
kan inte inskränka sig till
att avse enbart myndigheternas möjligheter
till kontroll. Sådana möjligheter

måste också läggas i konsumenternas
händer utan någon form av censur.

Eftersom vi emellertid ännu inte har
en lag som överensstämmer med direktiven
för denna utredning, yrkar jag
bifall till förevarande motioner. Detta
yrkande skulle inte behövas om en lag
av denna innebörd redan fanns, men
jag tycker att vi inte skall vänta på att
den blir genomförd.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Damernas engagemang
och entusiasm i denna fråga är inte att
ta miste på, och jag vill gärna ge uttryck
för min uppskattning av detta
engagemang. Miljöpolitiken diskuteras
emellertid i ovanligt hög grad under
affekt. Det är utomordentligt angeläget
att vi försöker få ned debatten på marken
i dessa frågor. Jag medger gärna att
de är allvarliga, men man slår i viss
mån in öppna dörrar när man vill tyda
utskottets utlåtande så, att utskottet inte
skulle vara medvetet om alla de risker
som finns för förorening av våra vattendrag,
speciellt på grund av tvättmedel.
Jag kan försäkra att så är fallet,
även om vi inte är helt överens med
motionärerna om hur man skall gå till
väga för att få ordning på förhållandena
inom detta område.

Jag vill bara först konstatera att vi är
överens om betydelsen av en snabb utbyggnad
av de fullständiga reningsverken.
Det är en utomordentligt viktig
uppgift. Låt mig i detta sammanhang
säga att jag tror att det är den enda
möjligheten att komma till rätta med
fosforproblemet i våra vattendrag. Fosforhalten
har av forskare och vetenskapsmän
valts som indikator vid mätning
av föroreningar av olika slag. Fosforprocenten
är inte bara ett uttryck
för innehållet av fosfor utan också för
vattnets föroreningsgrad över huvud taget.
Låt oss säga att man i stället hade
valt kväve, kalium eller något annat
ämne. Jag försäkrar att allmänhet och
motionärer då skulle ha kastat sig över

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar

kväve och kalium och gjort dessa ämnen
till bovar i dramat.

. Jag har arbetat med växtnäringsproblem
i fyrtio år och tror mig från jordbruket
kunna dra slutsatser om hur fosfor
verkar som växtnäringsämne. Det
har nämligen sedan hundra år tillbaka
drivits försök på detta område. Ingen
skall tro att en minskning av fosforhalten
från 40 till 20 procent spelar någon
avgörande roll för igenväxningen av
våra vattendrag. Fosfor är i detta sammanhang
inte en minimifaktor. Tillväxten
påverkas av det samspel mellan olika
växtnäringsfaktorer, såsom t. ex. kväve
och kalium m. fl. Om tillräckligt med
fosfor finns i vattendraget är det andra
ämnen, speciellt kväve, som spelar den
avgörande rollen för igenväxningen. Hur
mycket fosfor man än sedan matar på,
påverkar detta ändå inte tillväxten. Det
är den erfarenhet vi har från jordbruket.
Om man tillfört 200 kg superfosfat
per ha till vetegröda, så är det inte säkert
att det växer bättre när man ökar
tillförseln upp till 400 eller 500 kg per
ha. Andra växtnäringsfaktorer måste till
såsom komplement.

Jag kanske inte skulle uppehålla mig
vid detta; ni anser måhända att det inte
har med frågan att göra. Men det har
det i avgörande grad, ty hela debatten
om fosforns betydelse i detta sammanhang
har — det är min åsikt — blivit
snedvriden. Detta beror helt enkelt på
att forskarna råkat välja fosforn som
indikator i detta fall.

Därmed är inte sagt att utskottet inte
tror att det är angeläget att minska fosforhalten
i tvättmedlen. Det finns andra
avsnitt där fosforn spelar en roll — det
gäller exempelvis omsättningen i reningsdammar.
Men då är det angeläget
att vi inför det s. k. tredje steget, så att
vi får en närsaltreduktion, så att fosforhalten
effektivt kan reduceras.

Det ligger en viss fara i denna övervärdering
av fosforns roll, som vattenförorenande
faktor, därför att man kan
föreställa sig, att om vi bygger höggra -

diga reningsverk, så är all rättfärdighet
uppfylld. Men vi kommer inte åt en del
giftiga ämnen, och dessutom har oljan
i alltför stor utsträckning förbisetts i
debatten. Jag syftar på de oljeutsläpp
som kommer in i avloppsledningarna
och som går ut i reningsdammarna och
förhindrar omsättningen genom att syretillförseln
förhindras. Därvidlag tror
jag också det är utomordentligt angeläget
att forskare och vetenskapsmän
och även naturvårdsverket har sin uppmärksamhet
riktad på detta problem.
Det är en allvarlig fråga, som jag inte
märkt varit uppe till mera ingående diskussion.
En och annan forskare har pekat
på det, men det förtjänar ökad uppmärksamhet.

Vi tillmäter i tredje lagutskottet naturvårdsverkets
remissvar en avgörande
betydelse vid vår bedömning. Vi gör
det av den anledningen att det ju är
riksdagen som har beslutat inrätta naturvårdsverket
och givit detta verk
myndighet att öva tillsyn över miljöområdet
och se till att lagarna efterlevs.
Naturvårdsverket, som alltså har denna
övervakande uppgift, säger nu att vi bör
vänta, eftersom vi ännu vet för litet. Jag
tror att naturvårdsverkets konstaterande
är riktigt — vi vet fortfarande alldeles
för litet om dessa frågor. Men vi
skall naturligtvis vidtaga åtgärder i alla
de fall där situationen är någorlunda
klar och vidtaga åtgärderna snabbt.

Nu säger man emellertid från naturvårdsverkets
sida: Låt oss försöka på
frivillig väg! Jag har här ett alldeles
färskt tidningsurklipp där ett meddelande
från miljövårdsberedningen redovisas
och i vilket det bl. a. heter:

»Tvättmedelsfabrikanterna har frivilligt
gått med på att till naturvårdsverket
lämna en årlig redovisning om mängden
förbrukade tensider, fosfater, NTA och
perborater. Detta meddelades vid miljövårdsberedningens
sammanträde på tisdagen.
Upplysning kommer också att
lämnas till verket om andelen fosfater
resp. NTA i varje enskild produkt.»

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar

Därefter nämns att förslaget om att fosfatmängden
också skall anges på tvättmedelspaketen
enhälligt avvisas av tredje
lagutskottet.

Jordbruksministern hade ställt några
frågor till miljövårdsberedningen, och
denna svarar bl. a. på följande sätt:

»Den statliga konsumentupplysningen
om tvättmedel diskuterades också.
Här underströks att såväl tvätteffekt
som miljöpåverkan skall belysas och
bedömas. Man väntar att naturvårdsverket
får ansvaret för upplysningsverksamheten.
»

Jag är helt ense med miljövårdsberedningen
om att det behövs en intensiv
upplysningsverksamhet på dessa
områden. Vi klarar inte problemen genom
en deklaration på tvättmedelspaketen.
Det innebär inte något underkännande
av våra husmödrars omdöme, om
vi anser att det är för mycket begärt
att medborgarna i gemen skall ha sådana
kunskaper i kemi att de kan förstå
vad som står i en dylik deklaration.
Där skulle kanske komma att stå P„0E
eller fosfat eller fosfor. Hur skall en
husmor kunna veta skillnaden mellan
fosfor och fosfat? Det ena är ett mineral
och det andra ett salt. Inte kan de
det. Det väsentliga är att här kommer
en kompletterande upplysningsverksamhet
till stånd och att man kan servera
denna på ett sätt som gör den begriplig.
Inte kan man av en husmor
fordra att hon skall ha tre betyg i kemi
eller något liknande för att klara upp
detta. Här behövs givetvis en konsumentupplysningskampanj
i naturvårdsverkets
regi. Denna måste läggas upp
på ett vettigt sätt.

Herr talman! Det är några av dessa
synpunkter som har lett utskottet fram
till dess ställningstagande, nämligen att
man i första hand på frivillig väg bör
försöka lösa problemet. Vi vet också att
företrädarna för tvättmedelstillverkningen
har förklarat sig villiga att avge
varudeklarationer. Detta betyder inte
som fru Mogård sade att vi i tredje lag -

utskottet inte har något förtroende för
konsumenterna, utan vi litar på de ansvariga
myndigheterna och då närmast
naturvårdsverket.

Men vad gör motionärerna själva? Ni
går till Kungl. Maj :t och begär att
Kungl. Maj :t utan vidare skall utfärda
en kungörelse. Jag förmodar att ni i
det fallet förutsätter att Kungl. Maj:t
frågar naturvårdsverket på vilket sätt
kungörelsen skall utformas. Ni tycks
själva — åtminstone fru Mogård — inte
ha större tillit till konsumenterna, eftersom
ni anser det nödvändigt att vända
er till Kungl. Maj:t. Vi i utskottet
säger oss ha förtroende för naturvårdsverket
och förväntar att detta skall fullgöra
sina skyldigheter och utöva tillsyn,
eftersom verket är tillsyningsmyndighet
för dessa saker. Naturvårdsverket
får alltså försöka att klara upp saken
så gott det nu går — allt under
benägen uppsikt av riksdagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan.

Fru SUNDBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Sakskäl, talade herr
Grebäck om, men jag hittade inte ett
enda sakskäl till varför tredje lagutskottet
har avstyrkt motionen. Utlåtandet
är en direkt nedvärdering av »husmödrarnas»
omdömesförmåga. Varför
tvättar bara husmödrar? Vi använder
ordet konsumenter — det finns herrar
som tvättar själva.

Får jag fråga herr Grebäck om en
sak: Hur kan en lantbrukare känna till
SAE och DIN-hästkrafter, som kommer
från statens maskinprovning? Är det inte
svårare än för en husmor att lära sig
vad fosfat är? Dessutom vet vi att majoriteten
av husmödrarna genom den
utomordentliga upplysning som drivits
genom konsumentverkets försorg redan
känner till fosfatens verkan.

Vi vet för litet i dessa frågor, sade
herr Grebäck. Ja, herr Grebäck vet nog
ganska litet, om han har fått den uppfattningen
att det bara är fosfathalten

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Viss varudeklaration på tvättmedelsförpackmngar

som bestämmer vattnets föroreningsgrad.
Det är och förblir varken kalium
eller kväve i första hand, utan det är
syrehalten, och den har det inte talats
om här. Syrehalten påverkas däremot
direkt av fosfattillsatsen. Denna har en
mycket viktig funktion i detta fall.

Sedan säger herr Grebäck också: Om
vi tvättar med 20- eller 40-procentig fosfathalt
spelar ingen roll. Men varför
drivs då denna kampanj från miljövårdsberedningen,
från naturvårdsverket,
från konsumentinstitutet och från
konsumenterna själva för att sänka fosfathalten
i tvättmedlen om den inte
spelar någon roll?

Nej, herr Grebäck, vi har inte övervärderat
fosfatproblemet och det är
över huvud taget icke några sakskäl
som underbygger tredje lagutskottets
avslagsyrkande på motionen. Det är en
nedvärdering av de konsumenter som
vill ta ställning i miljövårdsfrågor.

Fru MOGÅRD (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få upprepa
vad fru Sundberg sade. Om en debatt
blir affektladdad är det inte säkert att
det beror på den ena parten; det kan
lika väl bero på att den andra parten
kommer med mycket klena argument.
Det tycker jag att vi har upplevt rätt
mycket av här.

Herr Grebäck påpekar att vi är rörande
överens om att vi måste bygga ut reningsverken.
Ja, det är vi verkligen, och
jag tror att både fru Sundberg och jag
talade om det i våra första anföranden.
Men sedan kommer herr Grebäck med
en nyhet. Det är i och för sig spännande
med tvättmedelsdebatten, ty varje dag
lär man sig något nytt. Vad herr Grebäck
sade om att forskare och experter
hade råkat välja ut fosfor som mätare på
sjöars föroreningsgrad är emellertid en
rätt fantastisk upplysning, som jag tycker
bör lämnas till de ansvariga myndigheterna,
eftersom de så idogt sysslar just
med fosfater och fosfor.

Vidare framhåller herr Grebäck att ut -

skottet tillmäter naturvårdsverkets yttrande
stor betydelse, och det är ju rimligt.
Det vore kanske också rimligt att
tillmäta konsumentinstitutets yttrande
stor betydelse. Jag vet inte om naturvårdsverket
är överordnat konsumentinstitutet
och t. ex. statens pris- och kartellnämnd;
det är en av de gåtor jag för
ögonblicket grubblar över.

Frivilliga överenskommelser har jag
ingenting emot, bara det går fort. Naturvårdsverkets
yttrande över motionerna
fick jag i min hand den 19 september. I
det sades att naturvårdsverket nu hade
uttryckt ett önskemål om att tvättmedelsfabrikanterna
skulle vara så vänliga
att lämna över en deklaration av vad
tvättmedlen innehöll till naturvårdsverket.
Naturvårdsverkets önskan blev uppfylld,
det fick vi reda på i går. Då hade
fabrikanterna tydligen bestämt sig för
att så skall vi ha det. En annan gång
kanske man inte får sin önskan uppfylld,
men då är det bara att fortsätta
att önska, antar jag. Jag tycker faktiskt
att det rimliga vore att en myndighet
som naturvårdsverket ställde krav på
sådana upplysningar.

Slutligen är det väl ändå en missuppfattning
att husmödrar skall behöva tre
betyg i kemi. Jag vet inte vad de skall
ha för examen för att kunna läsa varudeklarationer
på lingonsylt och köttbullar
o. s. v. Vi har redan i dag innehållsdeklarerade
tvättmedel, och jag har ännu
icke sett någon husmoder som inte
har kunnat förstå deklarationerna. Jag
är icke högfärdig nog att säga att jag för
min del klarar det, men de andra klarar
det icke.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Fru Sundberg tror, att
jag underskattar fosforns roll och att jag
menar att fosfor som föroreningsfaktor
inte skulle ha någon betydelse. Jag har
över huvud taget inte uttalat mig om
det; jag har bara sagt att man använder
fosfor som mätare på föroreningen i

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar

vattendrag, som en indikator helt enkelt.
Något skall man ju ha att mäta den
med. Ju högre fosforhalten är, desto
mera föroreningar finns det. Dessutom
har det varit en enkel metod att mäta
just fosforhalten.

Att det inte spelar någon roll om ett
tvättmedel innehåller 40 procent eller
20 procent fosfor har jag inte påstått i
den meningen, att det inte skulle vara
önskvärt att sänka fosforhalten i tvättmedlen.
Jag har bara betonat att det
inte kommer att spela någon roll för
igenväxningen av vattendragen, eftersom
man räknar med att 40 procent av
den fosfor som finns i våra vattendrag
härrör från fosfor i tvättmedel medan
60 procent kommer från annat håll. Tog
vi bort all fosfor ur tvättmedlen, skulle
det ändå vara tillräckligt mycket fosfor
kvar i avloppsvattnet för att garantera
maximal igenväxning av våra vattendrag.
Så enkelt är det.

Vi i tredje lagutskottet är inte några
motståndare till en varudeklaration.
Tvärtom rekommenderar vi en sådan i
vårt utlåtande, men vi menar att man
bör försöka få den till stånd på frivillig
grund.

Av konsumentinstitutets remissvar
framgår att varudeklarationsnämnden
har tillsatt en arbetsgrupp som har till
uppgift att utarbeta normer för varufakta
om tvättmedel. I dessa varufakta
avses fosfatinnehållet bli redovisat. Vi
har konstaterat detta i tredje lagutskottet
och vill gärna avvakta resultatet härav
innan vi begär tvångsåtgärder. Detta
är, tycker jag, ett rimligt ståndpunktstagande
från utskottets sida.

Sedan är jag naturligtvis en aning förvånad
över att två representanter för
moderata samlingspartiet inte hyser den
ringaste tilltro till det enskilda näringslivets
vilja och förmåga att hjälpa till
med att lösa dessa problem. Det är ju
ett enda misstroende mot dess goda vilja
i detta sammanhang, som ni har givit
uttryck åt.

3*—Andra kammarens protokoll 1969.

Fru SUNDBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Mitt inlägg skall bli
kort, och jag skall inte svara på den
sista delen av herr Grebäcks anförande
— herr Grebäck känner till min inställning
där.

Visst kan man använda och använder
även fosfor som mätinstrument på
vattnets reningsgrad, men den officiella
och vetenskapligt godkända BSs-faktorn,
d. v. s. syreupptagningsförmågan,
är vad som finns i alla direktiv till hälsovårdsnämnder
och reningsverk. Man
undersöker också fosfathalten därför
att man vill mäta avloppsreningens effekt.

Låt mig ställa en fråga. Menar herr
Grebäck att vi redan har nått den maximala
tillväxten vid ett värde som ligger
så långt under det nuvarande fosforutsläppet,
att en minskning av fosfaten
i avloppsvattnet inte skulle innebära
en minskning av tillväxten? Det
är att klart deklarera att på grund av
vårt humanavfall, toalettavfall, har vi
ändå så stark tillväxt att det andra inte
spelar någon roll.

Jag sade i mitt första anförande att
det är direkt proportionalitet mellan
fosfatutsläppet och tillväxten. Det innebär
att varje förändring nedåt när
det gäller förbrukning av fosfathaltiga
tvättmedel innebär en förbättring av
vårt vatten — denna vill jag ge konsumenterna
möjlighet att medverka till.
Livsmedelstillsatser måste deklareras. I
fråga om dem har ingen ansett att det
skall vara frihet för livsmedelsfabrikanterna
utan konsumenten anses ha rätt
att välja och veta vad det är som han
eller hon köper.

Fru MOGÅRD (m) kort genmäle:

Herr talman! Helt plötsligt tycker jag
mig spåra en viss argumentnöd, när
herr Grebäck i slutet av sitt anförande
använder sig av en sådan insinuation,
eller vad jag skall kalla det. Jag bemötte
ett sådant eventuellt påstående redan
i mitt huvudanförande. Både herr
Nr 37

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar

Grebäck, jag och ytterligare många i
denna kammare bar en stark tilltro till
ett fritt näringsliv. Men tilltron är inte
så stark att vi, om vi ser någon gren
eller någon del av näringslivet bära sig
illa åt, säger att »vi tror att det nog
skall ordna sig till slut». Vi anser att
samhället måste sätta gränser och avgöra
vad som är tillåtet eller inte. Jag
•— och jag förmodar även herr Grebäck
— hyser tilltro till de flesta människor
på denna jord, och ändå upptäcker vi
till vår sorg att vissa måste tillrättaföras.

Jag har tröttnat i min tilltro till vissa
tvättmedelstillverkare, när jag t. ex. har
fått läsa att ett företag, efter att ha anmälts
för näringsfrihetsombudsmannen
på grund av sin annonsering om blå
och gröna kraftkorn, svarar: »Den tekniska
beskrivningen av innebörden av
förändringarna är intetsägande för flertalet
konsumenter» — där har vi det
där med tre betyg i kemi igen — »därför
har företaget valt att åskådliggöra
förändringar och förbättringar genom
att tillsätta blå och gröna tvättmedelskorn.
»

Menar herr Grebäck verkligen att vi
i vårt parti och ni i ert parti skall ha en
sådan tilltro till näringslivet att vi accepterar
en sådan varudeklaration?

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte min uppgift
att stärka fru Mogård i tron på det enskilda
näringslivet; det får andra sköta,
om.

Eftersom fru Sundberg inte släpper
taget vill jag på tal om fosforn säga att
jag delar utskottets uppfattning att det
är angeläget att sänka fosforhalten i
tvättmedlen. Visst är det väl det! Vad
jag varnat för är en övertro på att det
kommer att utgöra något slags lösning
av problemet med föroreningen av våra
vattendrag. Det förvillar debatten över
huvud taget om man så intensivt betonar
fosforns roll i detta sammanhang
och försöker göra gällande att varudeklarationen
skulle ha en så kolossalt

stor betydelse. Men jag skall gärna erkänna
att detta kan vara ett hjälpmedel
i de många fall då avloppsvattnet
inte kommer att passera reningsverk.
Därför är det angeläget att använda alla
medel för att minska fosforhalten.

Jag tror inte att det finns någon anledning
att ge upp hoppet om att vi
skall komma till rätta med dessa problem.
Debatten är i full gång och opinionsbildningen
pågår. Det vore väl
konstigt om inte konsumentupplvsningsåtgärder
av olika slag och samhällets
medverkan på alla punkter skulle leda
till att alla som använder tvättmedel
blir medvetna om föroreningsriskerna.
Jag är övertygad om att dessa åtgärder
kommer att leda till resultat.

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Tillåt mig att i denna
debatt angående varudeklaration av
tvätt- och rengöringsmedel få göra några
korta reflexioner.

Först vill jag konstatera det högst
märkliga i att man, efter den debatt
som under flera år förts om nedsmutsningen
av våra vattendrag, inte långt
tidigare kommit fram till en ordentlig
varudeklaration på alla tvättmedel. Det
är mycket man skulle vilja veta av en
sådan deklaration. För min del anser
jag det inte vara tillräckligt med en deklaration
av fosfathalten. Det är endast
en del i detta sammanhang. En fullständig
deklaration av innehållet i tvättmedlen
och av tvättmedlens inverkan
på olika material borde vara en självklar
sak.

Utskottet anser det vara tveksamt om
deklarationen av fosfathalten skulle ha
någon större betydelse ur naturvårdssynpunkt.
Detta påstående är väl ändå
att underskatta ansvarskänslan hos dem
som använder dessa tvätt- och rengöringsmedel.

Det måste emellertid med skärpa påpekas,
att en mycket bred information
måste gå ut till konsumenten om den
dominerande negativa roll som närsal -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar

terna spelar för föroreningarna i våra
vattenområden. Denna information jämte
en fullständig varudeklaration skulle
enligt min mening starkt påverka det
produktutvecklingsarbete som otvivelaktigt
utförs hos tvättmedelstillverkarna.

Det är att hoppas, att varudeklarationsnämnden
påskyndar sitt arbete
med att få fram normer för varufakta
om tvättmedel och att dessa normer
kommer att omfatta hela innehållet i
tvätt- och rengöringsmedelspaketet.
Även den utredning som skall behandla
frågan om kontroll av miljöfarliga produkter
m. m. bör, om den nu skall syssla
med detta problem, arbeta med största
skyndsamhet. Det hastar verkligen
med dessa uppgifter.

Herr talman! Jag har inget yrkande
men har velat ge till känna dessa synpunkter.

Herr EKSTRÖM (s):

Herr talman! Den arbetsordning vi
har här i riksdagen kan emellanåt leda
till ganska underliga situationer. Under
den allmänna motionstiden i år väcktes
flera motioner i närbesläktat ämne. Med
hänsyn till motinernas olika hemställan
blev de remitterade till olika utskott.
Sålunda har riksdagen redan behandlat
ett utlåtande från allmänna beredningsutskottet,
nr 40, med rubriken »Utlåtande
i anledning av motioner om åtgärder
för att minska fosfathalten i tvättmedel».
Var befann sig fruarna Sundberg
och Mogård då det utlåtandet behandlades?
Det var väl vid det tillfället man
skulle ha tagit upp debatten.

Den motion som nu behandlas berör
ju ett mycket begränsat område, nämligen
viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar.
Jag håller helt med fru
Nilsson om att det är en mycket begränsad
hemställan man här gör, nämligen
om varudeklaration beträffande fosfat.
Men inte nog med detta. Vi har tidigare
innevarande riksdag behandlat ett

utlåtande från andra lagutskottet, nr 67,
med rubriken »Om lagstiftning för kontroll
av hälsofarliga ämnen och produkter».
Vidare har vi behandlat andra lagutskottets
utlåtande nr 68 med rubriken
»Om åtgärder för att begränsa spridningen
av giftiga preparat». Nu finner
man det tydligen lämpligt att återigen
dra upp hela debatten om fosfat. Det är
väl med anledning av att den stora tidning
i detta land, som numera slutat
skriva så mycket om Vindelälven och
i stället skriver mera om fosfater och
som nyligen har döpt tredje lagutskottet
till fosfatadvokaterna, i dag har en
artikel som motionärerna kopplat på.

Såsom utskottets ärade ordförande
här har framhållit är debatten på detta
område många gånger synnerligen vilseledande.
Man söker misstänkliggöra de
myndigheter och organ som arbetar för
att komma till rätta med problemen. När
man nu helt underkänner den behandling
som denna fråga fick i går i regeringens
miljövårdsberedning blir jag
verkligen förvånad. Nu har vi ju kommit
ytterligare ett steg på väg mot att
kunna lösa problemen genom frivilliga
överenskommelser. Därför är jag lika
förvånad som utskottets ordförande när
man nu vill vidta lagstiftningsåtgärder.

Fru Mogård sade att man får lära sig
någonting nytt varje dag. Fru Mogård
har ju ganska intensivt deltagit i denna
debatt i den tidning jag tidigare nämnde.
I en av sina artiklar sade fru Mogård
att institutet för vatten- och luftvårdsforskning,
IVL, tydligen är mera
industrivänligt än miljövänligt. Det är
en insinuation som inte kan få stå alldeles
oemotsagd. När man från institutets
sida ville informera fru Mogård om
att detta är ett forskningsorgan, i vilket
näringslivet ingår som den ena parten
och staten som den andra, avböjde hon.
Det hade ju varit ett utsökt tillfälle, tycker
jag, att få lära sig något även den
dagen.

IVL är ett forskningsorgan. Jag förstår
att fru Mogård sammankopplar Ke -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Viss varudeklaration på tvättmedelsförpacknmgar

mikontoret med IVL, men jag vill bestämt
protestera mot detta. IVL tillkom
genom ett avtal den 14 oktober 1965
mellan staten och Stiftelsen Industrins
vatten och luftvårdsforskning, och den
senare stiftelsen blev särskilt bildad för
funktionen som huvudman för industrins
åtaganden. Här bedrivs alltså en
grundforskning. Att utskottets ordförande,
som fru Mogård påstår, gör insinuationer
om näringslivets bristande intresse
för att komma till rätta med problemen
tycker jag att fru Mogård kan
godta, men jag tycker det är litet underligare
när hon insinuerar att ett statligt
organ, som har tillkommit i samarbete
med industrin, skulle vara mer industrivänligt
än miljövänligt.

Herr talman! Det finns mycket att
säga om detta. Jag blev litet förvånad
över att fru Sundberg var så angelägen
att citera vad som står nederst på s. 11
i utskottsutlåtandet: »I informationen
om närsaltsproblemen kan därför den
föreslagna skyldigheten att deklarera
fosfathalten anses vara ett önskvärt inslag.
» Sedan hoppade hon över resten,
såsom utskottets ordförande har erinrat
om. Vi kanske bör läsa in till protokollet
även vad som står sedan: »Av konsumentinstitutets
remissvar framgår att
varudeklarationsnämnden tillsatt en arbetsgrupp
som har till uppgift att utarbeta
normer för varufakta om tvättmedel.
I dessa varufakta avses fosfatinnehållet
bli redovisat.» — Jag kan sluta
citatet där.

Att tredje lagutskottet har intagit denna
ställning beror inte på att vi inte
skulle rätt uppfatta vilken miljöfara som
fosfaten innebär. Vårt ställningstagande
innebär inte heller att vi anser att man
bör minska ansträngningarna för att få
fram mindre miljöfarliga ämnen, men
vi tror att det väsentliga vi kan göra är
att se till att samhället skapar reningsverk
som gör att fosfaterna inte får den
miljöfarliga verkan de nu har. Nyligen
har det lämnats en uppgift om att man
vid två reningsverk i Stockholms stad

har minskat fosfathalten med 93—94
procent.

I utskottsutlåtandet erinras om miljökontrollutredningen.
I miljökontrollutredningen
sitter även fru Anér. Jag blev
litet förvånad över att hon menar att
utredningen skulle önska få skrivelser
från riksdagen till Kungl. Maj :t med anledning
av motioner. Om fru Anér
sätter sig ner och tänker lugnt — vilket
ju fru Anér gör just nu — tror jag hon
finner att det skulle vara bättre för utredningen
att vi finge klara problemen
i den takt som vi räknar med. Med hänsyn
till den press som råder på miljökontrollutredningen
föreställer jag mig
att vi tämligen snart kommer med resultat.
Det kan hända att fru Anér redan
vid kommande sammanträde får ta ställning
till vissa förslag om åtgärder.

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Herr Ekström har tydligen
mindre intresse för sakfrågan än för
att mångordigt uttrycka sin förvåning
över åsikter som framförs av andra personer
och visa i allra högsta grad hoppfull
håg när det gäller myndigheter och
myndigheters agerande. Det kan väl ändå
inte vara så att man över huvud taget
inte får granska och diskutera och
fundera över vad myndigheter gör. Det
är väl inte meningen att vi skall sitta vid
sidan och passivt beskåda naturvårdsverket,
som man föreställer sig är som
en bikupa där bina arbetar och sliter.
Jag kan inte tänka mig att herr Ekström
allvarligt menar att vi skall göra det och
se vad som kommer ut av det.

Jag kan inte gå in på allt som herr Ekström
tog upp. En del av det var feluppfattat,
och det är väl ingen mening att
ta upp tiden med sådant. Ett par saker
vill jag emellertid bemöta.

Första gången herr Ekströms förvåning
kom till uttryck gällde det min motion
om tvättmedel som behandlades i
våras. Den nu behandlade motionen
handlar om innehållsdeklaration av fosfater,
medan det i den tidigare motio -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar

nen begärdes utredning om åtgärder för
att minska fosforhalten i tvättmedel. Jag
skall ärligt säga att jag kan mer nu än
i våras, och följaktligen är jag mer ofta
uppe i talarstolen. Jag var som bekant
ny i riksdagen, och jag hade fått lära
mig att man vackert fick sitta kvar i
bänken när det inte fanns någon reservation
för ens motion. Dessutom var jag
ganska nöjd med utskottets skrivning i
våras, som var mycket positiv. Den gick
ut på att om det kan visas att det finns
andra fullgoda tvätt- och diskmedel, bör
man allvarligt överväga att lagstifta om
begränsning av den tillåtna fosfathalten.
Det var ju relativt positivt.

Vad det i dag handlar om är att informera
konsumenterna om vad tvättmedlen
innehåller. Det är självklart att
vi alla — även herr Ekström — ibland
halkar in på att vissa tvättmedel är mer
fosfatrika än andra, men poängen är att
konsumenterna skall kunna få reda på
det och själva välja, om de skall smutsa
ner våra vatten i samband med tvätt.

Jag var tyvärr upptagen av att begära
ordet när herr Ekström talade om mig
igen. Då var det tydligen fråga om en informationskonferens
i riksdagen där jag
inte hade visat mig, vilket skulle tolkas
så, att mitt intresse för frågan bara dyker
upp då och då.

Det är riktigt att jag inte var på den
informationskonferensen — generaldirektör
Paulsson har påpekat det för mig
i radio —■ och jag skäms självfallet för
det. Jag påpekade emellertid för honom,
och jag påpekar nu för herr Ekström,
att problemet är inte att informera mig,
utan att informera konsumenterna.

Herr EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag märkte redan tidigare
att fru Mogård inte lyssnade när jag anförde
vissa synpunkter. Det var ingalunda
någon konferens jag talade om, utan
det var fru Mogårds artikel i Dagens Nyheter
den 18 juli 1969, där fru Mogård
skriver: »IVL-representanter har tidigare
i miljövårdsfrågor — t. ex. kvicksil -

verutsläppen från cellulosaindustrin —
uppträtt på ett sådant sätt att det kan
uppfattas som mera industri- än miljövänligt.
»

Fru Mogård sade här att hon har lärt
sig mer om detta nu än hon kunde i
april. Jag förstår att hon har bedrivit
intensiva studier under sommaren. Då
vore detta ett ypperligt tillfälle för fru
Mogård att ta tillbaka den beskyllning
som hon har riktat mot det halvstatliga
företaget och dess forskare.

Fru MOGÅRD (m) kort genmäle:

Jag tar ingalunda tillbaka den, eftersom
den bygger på artiklar publicerade
av en person som framträdde som IVLrepresentant,
jag vill minnas 1966. Jag
skall vid tillfälle visa detta för herr Ekström,
så kan vi sedan diskutera, vilka
slutsatser man skall dra.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort.
Med anledning av herr Ekströms inlägg
vill jag säga, att om man vill ge
konsumenterna vissa rättigheter, innebär
det inte att man misstänkliggör vare
sig miljövårdsberedningen eller olika
statliga institutioner. Det är som om
man förutsätter att det finns ett motsatsförhållande
mellan konsumenterna
och våra miljövårdande organ. Jag tror
inte alls det. Det är samarbete vi måste
ha, och jag hoppas att ingen kan tyda
vad jag i dag har sagt som om jag på
något sätt ville misstänkliggöra dessa
organisationer och deras arbete.

Däremot kan jag — och det har jag
rätt att göra — ställa mig främmande
till vissa synpunkter som man för fram
i speciella frågor.

Låt mig tillägga en sak, nämligen att
vi har, vilket framgick av presskonferensen
i går, fått våra tvättmedelsfabrikanter
att lova att deklarera fosfatlialten
— till naturvårdsverket. Jag är inte
säker på att de hade gjort ens detta,
om inte vår motion hade förelegat, så
att i och för sig är det bra.

>78

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Regler för trafik med fritidsbåtar

Men naturvårdsverket har tyvärr ingen
informationsavdelning. Enligt vad
jag nu tror mig veta, har man en informationstjänst,
men denna är av brist
på medel icke tillsatt utan sköts av någon
annan i verket. All efterlyst information
skall ändå gå genom verket i
stället för direkt ut till konsumenterna
som vi vill.

Herr EKSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tycker att debatten
blir på något sätt bättre ju längre den
pågår. Nu talar nämligen fru Sundberg
om samarbete. Det sätt på vilket vissa
tidningar har behandlat denna fråga
under senare tid är sannerligen inte uttryck
för något samarbete. Det har förekommit
ett ständigt misstänkliggörande
av statliga organ och myndigheter som
sysslar med dessa frågor. Det som i går
meddelades av miljövårdsberedningen
måste tas som ett bevis på samarbete.
Nu har fabrikanterna lovat att de skall
lämna årliga uppgifter om mängden i
detta avseende.

Jag kan försäkra fru Sundberg att
miljövårdskontrollutredningen kommer
att infordra samma uppgifter. Varför
skulle vi då vara så angelägna om att
nu fordra en lagstiftning om varudeklaration?
Vi får väl försöka gå fram
på dessa vägar, och då skall fru Sundberg
få se att vi också skall kunna nå
ett resultat.

Emellertid vet forskarna fortfarande
inte vilka verkningar ett ämne som
t, ex. NTA har. Detta är inte så enkelt
söm fru Sundberg menar. Det har visat
sig ha korrosionseffekter på tvättmaskinerna.
Fråga konsumentinstitutet!

Dessa problem är inte så enkla som
fru Sundberg vill ge sken av. Fru Sundberg
försöker här ge intrycket av att
ha verkligt stor sakkunskap. När man
lyssnar på dem som trängt in i dessa
problem djupare, finner man emellertid
ätt det finns diametralt motsatta uppfattningar
på detta område.

Jag yrkar fortfarande bifall till tredje
lagutskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:349 och 11:401; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Sundberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 349 och II: 401.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Sundberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 155 ja och 35 nej,
varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 29

Regler för trafik med fritidsbåtar

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av motioner
om regler för trafik med fritidsbåtar.

Tredje lagutskottet hade behandlat

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 147 i
första kammaren av herr Brundin och
nr 165 i andra kammaren av herr Thylén
m. fl.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning av
frågor angående trafik med motordrivna
s. k. fritidsbåtar».

Utskottet hemställde,

att motionerna 1:147 och II: 165 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr THYLÉN (m):

Herr talman! I tredje lagutskottets utlåtande
nr 57 har behandlats motionen
II: 165 i vilken hemställs om utredning
rörande regler för trafik med motordrivna
s. k. fritidsbåtar.

I motionen framförs önskemål på
grund av den nu så stora produktionen
av fritidsbåtar, bl. a. av plast, och den
trängsel som för varje år blir allt större
i våra farleder och som skapar trafikproblem.
Vi har i motionen också berört
skillnaderna då det gäller landtrafik
och sjötrafik. I fråga om landtrafik
finns det ju vissa bestämmelser.
Beträffande t. ex. mopedkörning skall
ungdomarna ha fyllt 15 år för att få
köra, trots att det rör sig om en så pass
lätt motorcykel. I motionen har vi också
framfört önskemål om typbesiktning
och kontrollbesiktning och även härvidlag
gjort jämförelser med bestämmelserna
för landtrafiken.

Tredje lagutskottet har infordrat en
rad remissyttranden som ligger till
grund för ett avslagsyrkande. Rent allmänt
måste jag, herr talman, uttrycka
en viss förvåning över att remissinstanserna
i många fall är tveksamma
trots att det, som sagt, för varje år blir
allt större trafikproblem, i synnerhet

Regler för trafik med fritidsbåtar

när det gäller de motordrivna s. k. fritidsbåtarna.

De remissorgan som yrkat avslag på
motionens hemställan om en utredning
har bl. a. som ett starkt skäl åberopat
en icke oroväckande skadestatistik.
Man talar också om den kontroll som
sker. Men i många av remissyttrandena
har man också talat för den i motionen
begärda utredningen, särskilt då remissinstanserna
i Stockholms skärgård
samt östra kustbevakningsdistriktets
chef. På Ostkusten och i Stockholms
skärgård finns uppenbarligen just de
problem som vi har berört i vår motion.

Jag tycker det är lämpligt att i detta
sammanhang nämna en artikel som
återfanns i dagstidningarna söndagen
den 27 juli i år. Göteborgs-Tidningen
skrev då: »En sjuårig pojke ligger svårt
skallskadad på regionsjukhuset i Linköping.
Han påkördes av en 11-åring,
som med sin pappas plastbåt i full fart
körde rakt in i den eka som 7-åringen

rodde. —---Pojken i plastbåten var

så liten att han inte ens såg ekan över
båtkanten!»

Detta är ju ett talande bevis för att
vi i framtiden kommer att få ännu större
problem med båttrafiken. Personligen
är jag ingen vän av restriktioner,
men den mer eller mindre fullständiga
friheten på detta område i framtiden
— i motionen kallar jag den för fullständig
frihet — finner jag mycket oroande.
Utskottet framhåller dock att någon
fullständig frihet inte kan sägas
råda och hänger upp det påståendet på
ett antal lagar och författningar, t. ex.
sjölagen, sjötrafikförordningen, sjötrafikkungörelsen,
lagen om säkerhet på
fartyg etc. Likaså tar utskottet fram bestämmelser
i sjölagen rörande ovarsamhet
och onykterhet till sjöss samt
förordningen beträffande vårdslöshet i
sjötrafiken. Det finns sålunda ett stort
antal bestämmelser som reglerar fritidsbåtarnas
framfart på sjön. Jag tvivlar
emellertid starkt på att dessa bestämmelser
ensamma utgör ett tillräck -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Regler för trafik med fritidsbåtar

ligt starkt preventiv. Vi måste helt säkert
i framtiden få en annan ordning
till sjöss. I stället tror jag — och därvidlag
instämmer jag i de önskemål som
framförts — att vi av statsmakterna
borde få ytterligare stöd till propaganda
och upplysning. Den verksamheten
bedrives nu intensivt av sjösportorganisationerna
och, speciellt, av sjövettskommittén.
Detta är emellertid inte tillräckligt.
Enligt min mening når nämligen
propagandan tyvärr inte ut till
den grupp ungdomar soin sjösportorganisationerna
och sjövettskommittén
skulle kunna nå. Det är just de ungdomar
som nåtts av denna propaganda
som har det största intresset av att på
sjön uppträda hyfsat och i enlighet med
lag och ordning.

Den utredning vi har föreslagit i motionen
skulle, menar jag, kunna diskutera
fram åtgärder som ligger i linje
med motionens önskemål. Jag anser att
utskottet i sitt utlåtande blundar för
framtiden. Vi skall ha klart för oss att
vi framöver får större båtar med kraftigare
motorer och högre farter samt en
ännu mera intensiv trafik, inte minst
också på grund av den ökade fritiden
och de större möjligheterna för människorna
att skaffa sig fritidsbåtar. Varje
medborgare oavsett ålder och kunskaper
har där frihet att utnyttja möjligheterna.
I vår motion har vi bl. a.
velat ha en åldersgräns nedåt. Även åtgärder
för vuxna kan bli aktuella.

Likaså skall vi vara på det klara med
att detta inte bara har med fart att göra.
En person med gott om pengar kan
t. ex. köpa en mycket stor fritidsbåt
och uppträda tämligen obehindrat på
havet med den. Han kan köpa ett över
20 meter långt fartyg och ha 40 — 50
—- 60 människor ombord. Det finns därvidlag
inga restriktioner för honom.

Jag vill ställa detta förhållande mot
den restriktiva bestämmelse, som tillkom
för några år sedan och som bl. a.
innebär att det är förbjudet för en erfaren
fiskare att en söndag frakta ut

några spinnfiskare till deras fiskeställe,
såvida han inte kan presentera papper
på sina kunskaper. Vi skall inte i denna
kammare ifrågasätta kunskaperna
hos fiskare och andra kustbor med
motsvarande bakgrund samtidigt som
en pojke i 15-årsåldern kan få utföra
transporter av den typ jag nämnt utan
påföljd. Sådana lagbestämmelser kan
inte befrämja ordning och reda på havet
i framtiden.

Utskottet skriver dessutom visserligen
i slutklämmen om ansvarighetsfrågan,
men jag vill påpeka att det inte
finns någon föreskrift om att ansvarighetsförsäkring
skall tecknas. Det är ändå
i det sammanhanget fråga om säkerheten
till liv och lem. Det kan bli fråga
om svåra skador, vilka är kostsamma
att ersätta, något som det i många fall
inte finns ekonomisk täckning för.

Jag vill fråga utskottets talesmän, som
tagit ganska lätt på denna uppgift, om
det måste inträffa stora olyckor för att
en ändring som den föreslagna skall
komma till stånd. I ett av remissyttrandena
berörs olycksfallsstatistiken, som
ligger ganska oförändrad år efter år,
men vi vet också att det händer mycket
som icke registreras i denna statistik.
Det inträffar många olyckor längs kusterna
under sommarmånaderna som
aldrig kommer fram till de myndigheter,
vilka yttrat sig i detta fall.

I vad gäller i motionen åberopade
önskemål om typbesiktning och kontrollbesiktning
av fritidsbåtar erkänner
jag villigt att detta är något som våra
svenska båtfabrikanter på frivillighetens
väg föredömligt skött och propagerat
för. Organet Svenska båtinstitutet
gör härvidlag ett banbrytande och mycket
skickligt arbete. Detta skulle emellertid
utan tvivel ha kunnat utnyttjas
av och ligga till grund för en utredning.

Såsom motionär är jag tacksam för
att utskottet ändå tagit så pass allvarligt
på denna fråga att man remitterat den
till ganska tunga organ på området. De
problem som finns och som kommer

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

att öka mycket kraftigt har därvid på
nytt aktualiserats. Remissmyndigheterna
har också yttrat sig i många nya frågor,
t. ex. om begränsningar i rätten
att framföra motorbåtar i badvikar
o. s. v., för att förhindra olyckor. Jag
hade varit tacksam om alla sådana angelägenheter
som förts fram i remissyttrandena
hade kunnat tagas upp i en
utredning, där de kunde ha sammanställts
och bearbetats.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till motionerna
1:147 och 11:165.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att denna fråga är av sådan vikt att
det finns all anledning att följa den med
uppmärksamhet. Å andra sidan har vi i
tredje lagutskottets utlåtande påpekat
att det på en hel mängd olika områden
pågår ett intensivt utvecklings- och utredningsarbete,
som kan förväntas leda
till resultat i detta sammanhang.

Herr Thylén frågade om det skulle behöva
inträffa en större olycka innan
man beslutar sig för att genomföra åtgärder
för att förhindra att sådana uppkommer.
Han tänkte väl då närmast på
införande av skyldighet för båtförare
att ha kompetensbevis.

Förslaget att införa förbud för dem
som inte uppnått viss ålder att föra sådana
här båtar avstyrks emellertid av
flertalet remissinstanser. Remissinstanserna
har gjort sitt ställningstagande
med ledning av den utredning som sjöfartsstyrelsen
genomfört, omfattande perioden
1959—1968. Denna visar att frekvensen
av olyckor med fritidsbåtar,
som orsakats av barn eller där barn eller
ungdomar under 15 år tagit aktiv del,
inte ökat. Det påpekas vidare att av totalt
41 båtolyckor där minderåriga varit
förare, hänför sig inte fler än 12 —
alltså mindre än en tredjedel — till motorbåtar.
Därför anser remissinstanserna
att det för närvarande inte föreligger
tillräckliga skäl att skärpa kraven och

Regler för trafik med fritidsbåtar

införa kompetensintyg. Sjöfartsstyrelsen
har emellertid till uppgift att följa utvecklingen
på detta område och är ålagd
att framföra förslag till lösningar, om
det skulle visa sig att förhållandena försämras.

Herr talman! Med hänsyn till den livliga
utredningsverksamhet på detta område
som pågår inom en mängd instanser
har utskottet inte funnit anledning
att tillstyrka motionerna, och jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Herr THYLÉN (m):

Herr talman! Jag vill helt kort påpeka
för utskottets talesman, att av de remissinstanser
som yttrat sig är det just chefen
för östra kustdistriktet och polischefen
i Stockholms polisdistrikt som
framfört önskemål om en åldersgräns.
Jag brukar inte ha så mycket till övers
för den sidans synpunkter när det gäller
förhållandena till sjöss, men i detta fall
måste jag säga att jag delar de framförda
åsikterna.

Vi bör också aktualisera en annan fråga.
Sjösportens samarbetsdelegation
väckte redan 1962 hos kommunikationsdepartementet
tanken på införande av
en åldersgräns för förande av båt. Departementet
förde frågan tillbaka till
samarbetsdelegationen som 1964 —-alltså två år efter det att frågan väckts
— förklarade sig ha samma åsikt som
tidigare. Frågan vilar alltså i kommunikationsdepartementet,
och vi väntar
på ett besked.

Som jag tidigare framhållit är jag
ingen större anhängare av ökade restriktioner.
Men vi måste ha denna fråga under
uppsikt. Frågan om åldersgräns för
förande av båt är liksom frågan om farten
till sjöss av en sådan betydelse att vi
förväntar oss ett besked.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motio -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Upphandlingen av hundar för djurförsök

nerna 1:147 och II: 165; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 30

Upphandlingen av hundar för djurförsök Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av motioner
angående upphandlingen av hundar för
djurförsök.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! I de motioner som detta
utskottsutlåtande behandlar har vi motionärer
tagit upp upphandlingssystemet
med hundar för djurförsök. Det lär förekomma
att mindre nogräknade människor
stjäl hundar och katter och sedan
säljer dessa för djurförsök. Det lidande
som dessa djur får utstå är känt. Ägarnas
lidande och ovisshet när deras djur
försvunnit är också föreståeliga.

Att sådana affärer förekommer kan
inte vara tillfredsställande. Detta oskick
måste stävjas. För djurförsök behövs
cirka 3 000—4 000 hundar och cirka
8 000 katter per år. Hittills har dessa i
huvudsak köpts från enskilda personer.

Vid dessa inköp tillämpas kontrollåtgärder
för att några stulna djur inte
skall kunna komma med. Denna kontroll
tycks emellertid inte ha varit tillräcklig.
Här har vi motionärer pekat på ytterligare
åtgärder för att uppnå en effektivare
kontroll. Vi har föreslagit att såväl
skattekvitto som registreringsmärke alltid
skall uppvisas vid försäljning av
hundar. Vid försäljning från kennel bör
i de fall, då individuell registreringsskyldighet
för hund ej föreligger, i stället
krävas intyg från distriktsveterinären.

Utskottet har behandlat denna motion
mycket välvilligt och är också införstått

med rådande förhållanden. Vid behandlingen
har det särskilt pekats på att man
i allt större utsträckning gått in på att
föranstalta om uppfödning av försöksdjur
från egna uppfödningsanstalter
med statligt stöd. Därigenom skulle inköpen
från annat håll inte längre bli erforderliga.
Utskottet har förutsatt en sådan
utveckling och förutsätter vidare att
alla kontrollåtgärder som är möjliga
vidtas i avvaktan på att detta skall bli
klart. Jag vill starkt understryka detta.

Jag har biträtt utskottets förslag men
lämnat en blank reservation. Jag har
gjort detta för att få uttala den förhoppningen
att de förslag som framlagts i
motionerna verkligen också skall prövas
vid den kontroll som sker vid inköpen.
Även om egna uppfödningsanstalter
en gång kan upprättas dröjer det
kanske länge innan vi kommer dit. Till
dess måste kontrollapparaten fungera
så effektivt som möjligt för att undvika
att stulna djur kommer med.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utöver utskottets hemställan.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
utskottet anfört ber jag att få yrka bifall
till dess hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 31

Föredrogs vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 36, i anledning av motioner angående
laxfisket i Mörrumsån,

nr 37, i anledning av motioner om
fria resor för yrkesfiskare, och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utvidgning av systemet
med växtförädlingsavgifter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

§ 32

Införande av ljudenlig stavning

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av
motioner om införande av ljudenlig
stavning.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:873 av fru Lindström m. fl. och
II: 992 av fru Eriksson i Stockholm
m. fl. hemställdes att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en
översyn av de nuvarande stavningsreglerna,
vilken kunde leda fram till en
ljudenlig stavning inom en icke alltför
avlägsen framtid.

Utskottet hemställde,

att de likalydande motionerna 1:873
och II: 992 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Eriksson i Stockholm (s), herrar Eric
Peterson (fp), Larsson i Borrby (ep)
och Eimås (fp) samt fru Frsenkel (fp),
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna 1:873 och
II: 992 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den senaste svenska
stavningsreformen genomfördes år 1906.
Det var Fridtjuv Bergs mycket djärva
proposition som då accepterades av
riksdagen. År 1912 trängde den nya stavningen
in i Kungl. Maj:ts kansli, men
Svenska akademien försökte — vilket
är naturligt —- bromsa mycket länge och
höll på dt i ställt för tt, särskilt när det
gällde perfekt particip. Man ville alltså
att ett misslett barn skulle stavas med
dt liksom ett förfört justitieråd o. s. v.

Denna 1906 års reform var en delreforrm
Man gick visserligen mot en mer
ljudenlig stavning än tidigare, men man

fullföljde inte denna tanke konsekvent.
Det gjorde att det 1919, 1920 och 1926
följde motioner, då väckta av socialdemokrater.
Förslaget av år 1919 gick igenom
i andra kammaren men bromsades
i första kammaren. Det har alltså tydligen
ansetts som något radikalt att föreslå
en ny stavning — ända till nu.

År 1931 riktades en interpellation till
dåvarande ecklesiastikministern Stadener;
det var Ture Nerman som då var i
farten. Han frågade om ecklesiastikministern
var beredd att genomföra en
stavningsreform. Statsrådet Stadener
svarade inte helt ovilligt, men då som
nu var inte tiden mogen. Sedan kom frågan
upp 1943. Det var också då socialdemokrater
som motionerade, men även
— tror jag — representanter för högern,
bondeförbundet och folkpartiet. Då
fanns det stor förståelse för en sådan reform,
men 1943 rådde det krig ute i
världen, och man menade nog att man
inte hade den ro som man behövde för
att befatta sig med saken, och så avslogs
förslaget.

Motiveringen för en stavningsreform
har alltid varit dels att stavningen skulle
bli lättare, dels att man skulle kunna
närma sig de andra nordiska språken i
stavningen, dels också att man skulle
kunna slippa att använda så lång tid för
undervisning i rättstavning i skolan.
När motioner i frågan kommer igen i
dag föreligger precis samma skäl för en
sådan reform, och de är förstärkta på
ett par punkter, önskemålet att vi skall
närma oss de andra nordiska språken är
starkare i dag, eftersom vi nu är mer inställda
på att få ett närmande mellan
de nordiska staterna för att kunna uppträda
gemensamt och för att förstå varandra.
Det är naturligt att även en stavningsreform
har sin plats i detta samarbete.

Behovet av en reform är också större
därför att vi i dag upplever någonting
som inte förekom när reformen genomfördes
år 1906: vi har synnerligen
många invandrare från en rad olika länder.
Det är inte ovanligt att det i en

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Införande av ljudenlig stavning

skolklass finns många nationaliteter; det
kan gälla lågstadiet, där man skall lära
barnen att läsa, och det kan gälla några
år framåt, då de redan kan en hel del
men skall lära sig ett nytt språk. Det är
alltså ett skäl för en förenklad stavning
som är förstärkt i dag.

Allmänna beredningsutskottet har avstyrkt
motionerna, men det finns en reservation
fogad till dess utlåtande nr 51.
Den innebär inte direkt ett bifall till motionsyrkandet,
bara i så måtto att det
hemställs att riksdagen skall ge Kungl.
Maj :t till känna att en översyn bör göras
av stavningen med beaktande av en större
ljudenlighet, med samtidig hänsyn
tagen till språkförståelse och nordisk
språkgemenskap, och att detta uppdrag
bör kunna lämnas till något av de organ
— statliga eller icke statliga — som följer
språkvård och pedagogisk utveckling.

Om man jämför utskottsmajoritetens
motivering med reservanternas, måste
man få mycket svårt att förstå att de har
kunnat stanna vid olika slutsatser: i det
ena fallet att motionskravet bör avstyrkas,
i det andra att riksdagen bör ge
Kungl. Maj :t till känna att det vore riktigt
att nu göra en översyn av stavningen.

När jag skall motivera mitt ställningstagande,
bifall till reservationen,
gör jag det genom citat ur utskottsmajoritetens
motivering. Där står för
det första att språkutvecklingen ger »anledning
att uppmärksamma frågan om
reformer av stavningssättet». Detta är
alldeles riktigt, det kan jag instämma i.
För det andra står det att detta »bör ske
genom fortlöpande åtgärder och initiativ
från organ som svarar för språkvård
och pedagogisk utveckling». Det har jag
inte heller något att invända mot. Vi säger
tvärtom att uppdraget att se över
stavningen borde kunna lämnas till de
organ som har språkvården om hand.
För det tredje står det i det utlåtande
som avstyrker motionen att man vill
ändra stavningen så att det också blir

en anpassning till den nordiska språkgemenskapen.
Det sammanfaller helt
med reservationen. Man säger också
att man är angelägen att »Nämnden för
svensk språkvård bereds tillfälle att i
samråd med de övriga nordiska språknämnderna
medverka i ett sådant arbete».
Orden »sådant arbete» kan väl
inte betyda annat än vad reservationen
vill, nämligen en översyn av stavningen,
annars är det helt oförståeligt vad
de skulle innebära.

I utskottsutlåtandet uttrycks alltså
ingen tveksamhet om behovet av en
stavningsreform; man vet bara inte hur
långt man vill gå och säger att stavningsreformen
inte får medföra att
det blir svårt att läsa vad som är skrivet
eller att det blir svårare att förstå
vad norrmän och danskar skriver O. s. v.
Inte på något ställe säger man att en
stavningsreform är opåkallad.

Jag tror att motståndet mot motionerna
beror på att utskottet har läst
dem på det sättet att man menade att
de syftade till en så konsekvent ljudenlig
stavning att det som skrevs skulle
bli svårbegripligt. Man har också skojat
och sagt: Vems ljud skall man efterlikna
—• är det skåningens, naturligtvis
föraktade språk, göteborgarens piggare
eller den utomordentliga stockholmska
dialekten? Jag förstår att utskottsmajoriteten
har varit bekymrad över
att någonting skulle kunna hända som
gjorde det svårt att läsa och förstå det
tryck som vi sedan får här i riksdagen.
Man har kanske sett framför sig ordet
»själ» som kunde röra sig om sälar eller
andar eller ha något att göra med
tjuvnad. Ämnet är som sagt som upplagt
för kåserier, och man kanske rent
av var rädd att göra sig litet löjlig. Det
är jag inte rädd för, och jag lyckas ju
ofta med det.

Underligt nog förlitar sig utskottsmajoriteten
inte alls på skolöverstyrelsen.
Den tror visserligen att skolöverstyrelsen
skall »fixa» detta men tror inte
skolöverstyrelsen när den i sitt yttran -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

de säger att den vill ha en översyn. Lärarförbundet
imponerar inte heller på
utskottsmajoriteten — det vill också ha
en översyn. Utskottet kryper i stället
så nära Svenska akademien som möjligt.
Det är ett bättre sällskap, tycker
man, än både lärarna och skolöverstyrelsen.

Jag tror dock inte att utskottsmajoriteten
känner samma tröst som Svenska
akademien har känt när den talat om
att det var ett stavningsmöte för hundra
år sedan, och det var verkligen utomordentligt.
Jag kan väl aldrig tro att utskottsledamöterna
är så förtjusta i vad
som hände då, att de tycker att detta
räcker även i dag. Jag vill inte för ett
ögonblick tro att de känner samma rysning
inför den Bergska reformen 1906
som Svenska akademien att döma av
sitt yttrande tycks göra. »Gjord gärning
står ej att ändra», skriver Svenska akademien.
Och den ruskiga gärning som
avses är den reform som gjorde att gott,
glatt o. s. v. numera stavas med tt i
stället för med dt.

Jag tycker nog att svenska moderna
riksdagsmän visar en något för långsam
reaktion, om de i likhet med Svenska
akademin anser att det som hände
1906 var olyckligt och att det borde
räcka med det som hände 1869 och av
den anledningen avstår från att mer än
60 år efter den senaste reformen göra
en översyn av det svenska språkets stavning.

I sin motivering anför utskottet att
det behövs en stavningsreform o. s. v.,
men man tror att skolöverstyrelsen skall
genomföra den av sig själv trots att man
samtidigt fått beskedet att skolöverstyrelsen
icke kan genomföra den reformen
av sig själv. Detta är inte konsekvent.
Jag tycker därför att ledamöterna än
en gång bör läsa reservationen. Man
skall då säkerligen finna att den inte
innehåller några förslag som kommer
att välta kulturen — på sin höjd kommer
det att förorsaka en storm i Svenska
akademins vattenglas.

Införande av ljudenlig stavning

Med hänvisning till att det är en samling
relativt moderna människor som
sitter i andra kammaren — den är väl
åtminstone lika mycket i takt med tiden
som den församling som satt här 1919 —
vill jag hemställa att kammaren beslutar
att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall ge
till känna den meningen, att det är dags
— stavas d-a-g-s i dag, kanske på annat
sätt längre fram — att göra en översyn
av stavningen för att underlätta skolarbetet,
för att hjälpa de människor
med ett annat modersmål som kommer
hit och för att vi skall följa med tiden
litet grand. Kunde inte det vara roligt
för riksdagen?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fröken ÅSBRINK (s):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har i denna fråga — den kan
förvisso vara ytterst kontroversiell, och
vi har av den föregående talarens utförliga
historik fått veta hur ofta och ingående
den har debatterats — inhämtat
yttranden och bygger sitt utlåtande på
de yttranden som inkommit från skolöverstyrelsen,
Sveriges Lärarförbund
och Svenska akademien.

Skolöverstyrelsen lägger psykologiska
synpunkter på den pedagogiska sidan
av denna fråga och talar med rätta
om fördelen av att man nu rent psykologiskt
ser mer liberalt på de svårigheter
som en rad elever har att stava rätt.
Därmed är dessa svårigheter inte något
vägande skäl för en reform. Det
behövs mycken ytterligare forskning för
att belysa frågan, huruvida de ordblinka
skulle vara hjälpta av en reform som
närmade skriftspråket till talspråket.
Men skolöverstyrelsen påpekar samtidigt
riskerna för att språkförståelsen
och läsbarheten skulle minska genom
införande av ett förenklat stavningssätt.

So pekar också på den utomordentliga
vikten av en nordisk och internationell
anknytning.

Om man läser Sveriges Lärarför -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Införande av ljudenlig stavning

bunds yttrande finner man, att förbundet
säger både — och. Man påpekar där
emellertid, att samhörigheten mellan orden
bör komma fram, och man pekar
även på det nordiska sambandet. Man
säger också, att det vore lämpligt med
en översyn — under förutsättning att
man utgår ifrån vad som sägs i motionen,
nämligen att syftet är att åstadkomma
en ljudenlig stavning. Om detta
skall vara avgörande är enligt Lärarförbundet
en översyn nödvändig.

Svenska akademien fick sig några
slängar i det föregående inlägget trots
att den utgör en språkvårdande instans
i vårt land, och jag vet inte, att den
skulle ha misskött den uppgiften, även
om den inte har valt att acceptera alla
nyheter. Akademien talar alldeles tydligt
om, att det inte är fullt så enkelt
som det låter, när man i motionen talar
om att vi skall närma stavningen till
talspråket; det är talspråket, som är det
större problemet i detta sammanhang.
Man ger en rad konkreta exempel som
är ytterst intressanta. Hur skall man
ljudenligt stava skära, skar, skörd, skåra
— eller varför inte Skara? Man varnar
för faran i detta. Man anför också

— det kan vara lugnande för den som
anlägger pedagogiska aspekter på detta

— att det är ordbilden, synbilden, som
en elev först får inpräglad. Därefter
kommer stavningsövningarna. Man säger,
att en genomförd ljudenlig stavning
skulle få förödande följder för den nordiska
språkgemenskapen, och man pekar
på de redan förefintliga nordiska
språknämndernas uppgift att bevaka
dessa frågor.

Herr talman! Utskottet har efter noggrant
övervägande, trots att utskottet
från sin ordförande utsatts för beskyllningar
att vara urmodigt, efterblivet
och vårdslöst i överläggningarna i denna
fråga — en ganska unik situation! —
funnit att det inte ur humanitär eller
språkvårdande synpunkt föreligger olägenheter
av så vittgående art att ändringar
måste företas; vi anser nämligen

att man först och främst skall fråga sig,
om någon människa, någon elev i någon
skola, skadas av den ordning vi har —
då finns det genast ett tungt vägande
skäl att vidta förändringar.

Vi har också besinnat ■—• den sidan
av saken kommer man aldrig ifrån —•
de ekonomiska konsekvenser som skulle
bli följden av att nytt material för
grundskolan och för den gymnasiala
.skolan måste framställas. Hela strömmen
av skolböcker skulle plötsligt vara
absolut oanvändbar, om man finge en
reform till stånd. Vi har så många ekonomiska
krav på samhället av i dag att
just detta knappast kan anses vara av
primär betydelse.

Det finns organ, som svarar för språkvård
och pedagogisk utveckling i vårt
land. Initiativ till reformer som är nödvändiga
bör komma från dem.

Reservationen företer en för utskottsmajorileten
kanske glädjande likhet med
utskottets utlåtande. Det beror dock på
att reservanterna har närmat sig utskottsmajoriteten.
Som kammarens ledamöter
kan se yrkades i motionen på
en ljudenlig stavning »inom en icke alltför
avlägsen framtid». Reservationen

har avlägsnat sig från motionen och

närmat sig utskottets skrivning, och det
får väl majoriteten känna sig hedrad av.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 51 med däri framställt yr kande.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
fröken Åsbrinks hela yttrande, men när
hon säger att en reform skulle bli så dyr
talar hon ett språk som jag förstår.
Bygger man på den grunden, borde
man emellertid inte ha skrivit i utlåtandet
att skolöverstyrelsen och andra
organ följer frågan och kommer att föreslå
en reform när de tycker att det är

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

lämpligt. Detta tal är dubbeltungat —
antingen vill man ha en reform eller
också vill man inte ha det.

Det har varit nog svårt att med ledning
av utlåtandet förstå vad utskottsmajoriteten
menar, och det blev absolut
inte klarare genom fröken Åsbrinks anförande.
Hon tog bestämt avstånd från
förslaget av ekonomiska skäl, och det
kan jag som sagt förstå, men argumentationen
hänger inte ihop. Man borde
i så fall ha skrivit mycket snävare.

Fröken ÅSBRINK (s) kort genmäle:

Herr talman! Ingen i riksdagen eller
i förvaltningen över huvud taget kan
undgå att vid sidan av de principiella
motiveringarna också beakta vilka ekonomiska
konsekvenser ett förslag skulle
få. Det ekonomiska argumentet innebär
bara ett fullständigande av den belysning
frågan har fått genom diskussionen
i allmänna beredningsutskottet.

Fru FR7ENKEL (fp):

Herr talman! Fröken Åsbrink sade
att man måste ta hänsyn till läsförståelsen
och att man när man lär barn läsa
och stava utgår från synbilden. Det är
alldeles riktigt. Jag skulle gärna vilja
inbjuda fröken Åsbrink och kammarens
övriga ledamöter att komma till våra
två läskliniker vid min skola. I den ena
lär vi de utländska barnen att skriva
och läsa svenska, och i den andra kliniken
undervisar vi nybörjare som inte
har så lätt att läsa och skriva.

Vi gör det med naturmetoden. Jag är
ledsen att jag här inte har några planscher
med mig. Vi visar emellertid upp
en plansch t. ex. med en bild av en get,
och så säger alla: »Get, get, get.» Så
håller man upp en ny plansch, som
visar ett ljus, och alla säger: »Ljus,
ljus, ljus.» Så visar man upp en ny
plansch med en bild av ett hjärta, och
alla säger: »Hjärta, hjärta, hjärta.» På
detta siitt kan lärarinnan visa upp 18
planscher med bilder av saker vilkas

Införande av ljudenlig stavning

benämningar uttalas med j men som
skrivs på olika sätt. Jag kan försäkra
fröken Åsbrink att det inte är lätt att
förklara för utländska barn eller nybörjare
att get stavas med g, ljus med lj,
hjärta med hj och jätte med j.

Svenska akademien har sagt att man
visserligen kan beklaga att det finns 18
sätt att stava j-ljudet men att det till
övervägande del beror på de från andra
språk inlånade orden. Varför i all världen
kan vi då inte förenkla stavningen
av de svenska ord som vi använder?
År det något fel att stava j-ljudet på
samma sätt i alla svenska ord? Jag förstår
inte att det skulle kunna hämma
läsförståelsen.

I reciten citeras ett uttalande, att
ingen stavningsreform, hur genomgripande
den än är, kan innebära den
slutliga lösningen. Nej, tacka för det!
Språket är och skall vara levande. Talspråket
är levande och varför skall inte
också skriftspråket vara levande och
anpassas efter talspråket? På alla andra
områden moderniserar och rationaliserar
vi, men när det gäller svensk stavning
har vi inte gjort det på hundra år,
bortsett från en liten obetydlig reform
för 63 år sedan.

Fröken Åsbrink sade på tal om ordblindheten
att man inte kan göra någonting
åt den. Jag håller med om att
det är en besvärlig sak, som vi verkligen
skulle behöva debattera i något
annat sammanhang. Nu är det i alla fall
inskrivet i den nya undervisningsplanen
att man skall vara liberal, och det
är lättare att liberalisera, om vi kan
bli ense om ett sådant stavningssätt att
inte en del stavar med lj, andra med hj

o. s. v.

Vad pengarna beträffar tror jag inte
det är så farligt om vi nu beslutar en
modernisering, eftersom vi ändå inte
blir färdiga med en stavningsreform
förrän vi får en ny skolreform och nya
läroböcker. Det får vi nu så ofta, att
det inte behöver vara något problem.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Införande av ljudenlig stavning

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Jag skall bara kortfattat
anföra några synpunkter i denna fråga
för att inte upprepa vad som redan har
sagts.

Att vi har en onödigt svår stavning
har jag märkt när jag har undervisat i
folkskolan i sexton år. Behövs det verkligen
ett tiotal olika sätt att stava till
sje-ljudet? Borde man inte kunna införa
en förenkling t. ex. så, att stj och skj
skrivs bara med sj? Nog kunde man
stava stjärna med sj utan att det skulle
missförstås, och nog skulle man väl likaså
kunna stava skjuta med sj.

Därmed är inte sagt att den översyn
som reservationen syftar till skulle ge
till resultat att vi fick ett enda sätt att
stava sje-ljudet. Jag skulle tro att man
i stället finner att det fortfarande kommer
att behövas ett par tre eller kanske
t. o. m. fyra olika sätt. Jag kan på den
punkten lugna fröken Åsbrink, som var
bekymrad för stavningen av skära,
skar, skör, skåra — och även Skara,
om jag inte fattade det fel. Det skall säkert
även efter en översyn gå att klara
upp den stavningen utan svårigheter.

För övrigt tror jag att fröken Åsbrink
har missförstått reservationen. Det är
ingalunda så, att i reservationen krävs
en fullständigt ljudenlig stavning. Jag
skall be att få föredra några rader ur
reservationen på s. 7 i utlåtandet: »Vid
en översyn av stavningsreglerna bör en
större ljudenlighet eftersträvas samtidigt
som en avvägning sker mellan förenklingskravet
och krav på språkförståelse.
» Vidare sägs det i reservationen att
flera andra hänyn bör tas vid översynen.

Jag tycker att reservationen har en
mycket försiktig och mjuk skrivning
och att kammaren därför inte borde
hysa några större farhågor för att bifalla
den.

Låt mig i alla fall få anföra ytterligare
ett exempel, ett mycket praktiskt sådant,
som visar behovet av en förenkling
av stavningen. Det gäller proble -

met med dubbelteckning av konsonanter,
som kanske erbjuder den allra
största svårigheten vid stavningen av
svenska språket. Kunde man inte göra
den mera konsekvent och låta t. ex.
ordet »kunde» stavas med två n liksom
»kunna» och »kunnat».

Jag vill slutligen hänvisa till att skolöverstyrelsen
och Sveriges Lärarförbund
tillstyrkt kravet på en översyn av
stavningen, och jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Eriksson i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Eriksson i Stockholm
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 126
ja och 61 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Interpellation ang. lokaltrafiken på sträckan Alvesta—Älmhult, m. m. — Interpellation
ang. avskaffande av arreststraffen inom militärväsendet, m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 33

Interpellation ang. lokaltrafiken på
sträckan Alvesta—Älmhult, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Enligt de ändringar som
planeras i trafiken i samband med tidtabellsskiftet
den 31 maj 1970 kommer
lokaltrafiken på sträckan Alvesta—
Älmhult helt att ombesörjas av landsvägsbussar
på busslinjerna Älmhult—
Växjö och Älmhult—Vislanda. Sistnämnda
linje utdrages till Alvesta och
vidare tillkommer för delen Vislanda—
Alvesta vissa turer som ingår i planerad
ersättningstrafik på bandelen Vislanda
—Karlshamn.

Nämnda åtgärder innebär sålunda,
att transporter i inte obetydlig omfattning
överföres från järnväg till landsväg.
Bl. a. kommer ca 150 skolbarn att
beröras av omläggningen. Den nya ordningen
medför nackdelar i väsentliga
avseenden. En avsevärd förlängning av
restiden blir sålunda följden. Med tåg
mellan Älmhult och Alvesta erhålles en
restid om cirka 50 minuter, övergången
till busstrafik innebär för bär ifrågavarande
sträcka en utökning av restiden
till cirka 90 minuter. Avsevärda
sträckor av de vägar som de tidigare
nämnda busslinjerna trafikerar har
trots en hård trafikbelastning mycket
låg standard. Trots energiska ansträngningar
av bl. a. de kommunala organen
inom området torde det dröja åtskilliga
år innan nya vägar kommer att byggas.
Ovissheten i detta avseende förstärks
naturligtvis genom de kraftiga reduceringar
i byggandet av länsvägar som
bl. a. Kronobergs län enligt planerna

inom statens vägverk måste räkna med
under åren fram till 1974, om dessa
planer kommer att förverkligas.

Mot denna bakgrund ger här berörda
trafikomläggningar anledning till allvarliga
betänkligheter även när det gäller
trafiksäkerheten. Det krävs krafttag
för att de höga olyckstalen på vägarna
skall kunna nedbringas. Att i ett sådant
läge överföra såväl person- som godsbefordran
från järnväg till landsväg är
oacceptabelt.

Med hänvisning till vad som anförts
hemställer jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få ställa
följande frågor:

1. Är statsrådet medveten om de ökade
risker ur trafiksäkerhetssynpunkt
som uppstår genom att transporter
överföres från järnväg till landsväg?

2. Vill statsrådet utifrån de trafiksäkerhetserfarenheter
som finns medverka
till att järnvägstrafiken upprätthålles i
nuvarande omfattning på den sträcka
som redovisas i interpellationen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 34

Interpellation ang. avskaffande av arreststraffen
inom militärväsendet, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s),
som yttrade:

Herr talman! Medan svensk civil kriminalvård
och rättskipning kännetecknas
av ständigt pågående reformer i syfte
att mera lägga tonvikten vid vård än
vid straff, bygger det militära straffsystemet
alltjämt på gamla värderingar
om brott och straff. Arreststraffen t. ex.
hör enligt min mening en gången tid
till och bör med det snaraste avskaffas.

Jag är medveten om att påföljder av

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

det ena eller andra slaget även i framtiden
måste ingå i det militära systemet,
men all erfarenhet pekar på att arreststraffen
snarare bidrar till en fixering
vid en social eller psykologisk disharmoni
än till att acceptera de lagar och
förordningar som anger ramen för civil
och militär samlevnad.

Den som i det civila t. ex. straffas för
rattfylleri — och kanske i berusat tillstånd
förorsakat svåra trafikolyckor —
får som straff en månads vedhuggning
på en öppen anstalt. Den nyinryckte
värnpliktige som råkat ut för en fylleriförseelse
buras in i en liten trång arrestlokal
på t. ex. sex dagar. Den får han
lämna bara en timme dagligen för promenad
med vakt. Läkare och psykologer
har vittnat om de psykiska skador
sådana påföljder fört med sig. I många
fall har arrestanten i ren panik sökt begå
självmord. Han har inte orkat med
det cellstraff som lagen bjuder.

Sedan åtta år tillbaka arbetar en utredning,
militärstraffsakkunniga, med
en översyn av straff- och disciplinmedel
inom militärväsendet. I riksdagsberättelsen
anges att denna utredning väntas
bli slutförd i början av detta år. Vi har
snart nått slutet av år 1969. Det är mig
obekant om komplikationer tillstött som
ytterligare kommer att förlänga utredningsarbetet.
Det borde emellertid vara
möjligt att även under pågående utredningsarbete
företa delreformer. Ett avskaffande
av arreststraffen torde lämpa
sig väl för en sådan delreform.

Under åberopande av vad jag nu anfört
hemställer jag att till statsrådet och
chefen för justitiedepartementet få ställa
följande frågor:

1. När väntas militärstraffsakkunniga
vara klara med sitt utredningsförslag?

2. överväger statsrådet att vidta åtgärder
under nästa års riksdag i syfte att
ersätta de militära arreststraffen med
modernare påföljder för mindre förseelser
under militärtjänstgöring?

Denna anhållan bordlädes.

§ 35

Interpellation ang. ökade möjligheter till
förvärvsarbete för kvinnor i orter med
tung industri

Ordet lämnades på begäran till

Herr WESTBERG i Hofors (s), som
yttrade:

Herr talman! Arbetslösheten bland
kvinnor är speciellt påtagbar på de s.k.
bruksorterna. Visserligen har möjligheten
för kvinnor att få arbete inom den
tyngre industrin betydligt förbättrats
under senare år, men ändock kvarstår
deras förhållandevis små valmöjligheter
i fråga om yrken på omnämnda orter.
Dessutom är konkurrensen om arbetstillfällena
betydligt större än normalt.

Vid bruksorterna, d. v. s. järnbrukssamt
pappers- och massaindustrierna,
erbjuds till allra största del enbart 3-och 4-skiftsarbete även för de kvinnliga
arbetssökande. Detta förhållande är ytterligare
en faktor som speciellt för
kvinnor med hemmavarande barn gör
det ännu svårare för dem att få ett
lämpligt arbete.

Med hänsyn till att industrier av den
typ som här nämnts till stor del arbetar
på export, är det av största vikt att de
kan behålla den yrkesvane arbetaren,
icke minst ur nationalekonomisk synpunkt.
Möjligheten att behålla arbetsstyrkan
och att nyanställa arbetstagare
verkar att bli betydligt svårare genom
att allt fler familjer söker sig till industriorter,
där möjligheten för hustrun
att få arbete är lättare än på orter med
tung industri.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att genom statliga
stödåtgärder underlätta etablering
eller utvidgning av för kvinnlig arbetskraft
lämpade lättare industrier även till
orter utanför det s. k. stödområdet och
med i huvudsak tung industri?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

§ 36

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 338,
till Konungen angående val av ställföreträdare
för riksdagens ombudsmän;

dels ock till riksdagens förordnande,
nr 339, för herr Carl Bertil Otto Wennergren
att vara ställföreträdare för
riksdagens ombudsmän.

§ 37

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 154, med förslag till särskilt
olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.,
och

nr 166, med förslag till lag om ändring
i lagen (1919: 367) om fri rättegång.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 38

Anmäldes följande motioner:

nr 1271, av herrar Magnusson i Borås
och Enarsson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 129, med förslag
till ändring i kommunallagen (1953:
753) m. m.,

nr 1272, av herr andre vice talmannen
Cassel, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 143, med förslag till lag
om ändring i stadgan (1952: 618) för
Nordiska rådet.,

nr 1273, av herrar Lindahl och Gadd,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 148, med förslag till ändring i
lagen (1920: 796) om val till riksdagen,
m. m., och

nr 1274, av herr Nilsson i Agnäs
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 148.

Dessa motioner bordlädes.

§ 39

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Clarkson (m), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående TV 2-utrustning
för Hälsingborg och nordvästra
Skåne,

herr Werner (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående åtgärder för upprätthållande
av disciplinen i skolorna,
herr Eriksson i Bäckmora (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående en
förbättrad postservice på landsbygden,
fru Thunvall (s), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder för att motverka
olyckor i långtradartrafik, samt
herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående förmånerna
inom den allmänna försäkringen för
låginkomsttagare m. fl.

§ 40

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.00.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Torsdagen den 20 november

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. åtgärder i FN för att
få till stånd förhandlingar mellan Nigeria
och Biafra

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Werner har frågat
mig, om jag överväger några åtgärder
i FN för att få till stånd förhandlingar
mellan parterna i den tragiska Nigeria—
Biafrakonflikten.

Som svar vill jag säga, att vår FNrepresentation
deltagit i överläggningar
som ägt rum i FN i samband med den
pågående generalförsamlingen för att
finna vägar att främja en fredlig lösning.
Ambassadör Åström har bl. a. haft
ingående samtal med generalsekreteraren
och de nigerianska delegaterna i
FN liksom med delegater från länder
som erkänt Biafra. Han har också varit
i kontakt med den biafranska delegation
som uppehållit sig i New York. Resultatet
av samtalen har dock blivit detsamma
som förra året, nämligen att det bekräftats
att erforderligt stöd saknas för
frågans upptagande till behandling i
FN. Inte minst är det de i detta sammanhang
särskilt viktiga afrikanska staterna
som motsätter sig en diskussion.

Vidare anförde:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr utrikesministern för svaret, som
emellertid inte är särskilt entusiastiskt.
Då var det minsann annat krut i det tal
i Uppsala härförleden, som nu är ute i
biåsväder. Där sades det klart ut unge -

fär följande: Vi anser det som vår plikt
att ta ställning mot orättvisorna i världen,
och vi fördömer alla slags handlingar
som ökar folkens bördor och bidrar
till att öka redan befintliga motsättningar.
Jag hoppades att utrikesministern
skulle kunna hålla det talet också
när det gäller Nigeria—Biafrakonflikten.
Rollerna där är som vi vet ombytta.
Nordvietnam har stöd av Kina och
Sovjet, Biafra har Sovjet och England
till fiender. Men detta bör givetvis inte
hindra oss i våra ambitioner.

De afrikanska staterna motsätter sig
frågans behandling, säger utrikesministern,
men fyra stater har ju ändå erkänt
Biafra. Och om det nu är omöjligt att
väcka frågan i Generalförsamlingen, så
finns det ju andra fora i FN, t. ex. Kommittén
för de mänskliga rättigheterna.
Dit hänvände sig Biafra 1968, när man
anklagade Nigeria för folkmord och
hänvisade till ett väldokumenterat memorandum.

Oavsett vad den internationella observatörsgruppen
säger om kriget är det ju
ett oomtvistat faktum att 30 000 människor
från östregionen massakrerades
1966, främst från Nordnigeria, och över
en och en halv miljoner människor
flydde till östprovinsen, alltså det nuvarande
Biafra. Detta kan betecknas som
inledningen till folkmord. Med detta i
minnet kan man förstå att biafranerna
inte hoppas att kunna nå särskilt hyggliga
villkor vid en kapitulation. Detta
vet säkert också England, när man där
nu skall öka sina vapenleveranser. Man
måste veta att en militär lösning innebär
att ett folk kommer att gå under.

Redan nu har man anledning konstatera
att Biafrakonflikten är den värsta

Torsdagen den 20 november 1969 Nr 37

Svar på fråga ang. åtgärder i FN för att få till stånd förhandlingar mellan Nigeria
och Biafra

tragedin efter andra världskriget. Två
miljoner människor har dukat under,
och mellan 1 000 och 2 000 människor
dör varje dag. I nuvarande situation
måste man ju ändå gripa efter halmstrån,
herr utrikesminister, och skulle
man då inte kunna tänka sig att låta
frågan gå till Kommittén för de mänskliga
rättigheterna? Jag tycker att vi inte
kan nöja oss med att bara hänvisa till
att gjorda försök inte har lett till resultat.
Har man en humanitär inställning,
så kan man inte bara låta kriget ha sin
gång och tragedin nå sin fullbordan,
utan vi måste med alla till buds stående
medel få slut på kriget.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag är verkligen förvånad
över herr Werners utbrott inför de
för oss ytterligt begränsade möjligheterna
att få upp frågan om Nigeriakonflikten
i Förenta nationerna. Jag
har ju sagt att vi har gjort alla möjliga
försök under hand att få upp frågan
men att det visat sig att det inte finns
möjligheter att få den erforderliga majoriteten
för att frågan skall tas upp på
dagordningen. Det är ju detta som herr
Werner frågat om, och jag har lämnat
ett svar på hur det förhåller sig i det
avseendet.

När det sedan gäller uttalandena om
det fruktansvärda som inträffar i Nigeria—Biafra,
så har väl vi inom den
svenska regeringen inte stuckit under
stol med vår mening därvidlag. Yi har
tagit upp det i Förenta nationerna. Vi
har tagit upp det vid de gemensamma
nordiska utrikesministermötena. Vi har
vid alla tillfällen inte bara sagt vår mening
om det fruktansvärda som inträffar
där utan dessutom på alla sätt försökt
humanitärt bistå den civilbefolkning
som så hårt drabbats av striderna.
Och vi bevakar frågan, inte bara i FN.
Vi bevakar den vid de sammanträden
som äger rum mellan de nordiska utri -

kesministrarna, vi har tillsatt en särskild
tjänstemannagrupp som skall följa
frågans utveckling och vi deltar slutligen
i den s. k. Haaggruppen, där det
finns representanter för praktiskt taget
alla västeuropeiska stater; det är endast
England och Frankrike som inte deltar.
I gruppen ingår även representanter
för Förenta staterna och Canada. Alla
de länder som kan anses vara de största
bidragsgivarna i fråga om den humanitära
hjälpen är alltså med.

Vi gör således praktiska insatser för
att komma den hårt drabbade befolkningen
till humanitär hjälp. Vi har dessutom,
som jag framhållit, försökt få upp
frågan i Förenta nationerna, men därvidlag
har det visat sig att det inte finns
praktiska möjligheter att uppnå ett resultat.
Jag förstår inte vad herr Werner
anser att vi skall göra härutöver.

Dessutom menar vi alltfort att man
om möjligt skall undvika att vidtaga
åtgärder som kan hindra oss från att
komma den hårt drabbade befolkningen
till humanitär hjälp.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag förstår att utrikesministern
har gjort en hel del i detta
ärende, men samtidigt återstår det mycket
att göra. Och det humanitära i all
ära — det är något som jag verkligen behjärtar
— men det krävs en politisk
lösning, och den måste åstadkommas
vid förhandlingsbordet. Det är därför
jag tror att vi ändå måste arbeta mera
politiskt i denna fråga.

Jag tror att det skulle bli större möjligheter
att få till stånd förhandlingar,
om regeringen uttalade sig för biafranernas
självbestämmanderätt, protesterade
mot vapenleveranserna och på nytt
och på nytt försökte att i FN få igenom
en resolution om eld upphör. Även om
man inte har garantier för framgång,
så måste man likväl kämpa i rättfärdighetens
namn.

94 Nr 37 Torsdagen den 20 november 1969

Svar på fråga ang. vänortsförbindelser mellan kommuner i Sverige och i Nordvietnam -

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Bara ett par ord ytterligare
till herr Werner.

Jag vill göra herr Werner uppmärksam
på att de fyra stater i Afrika som
erkänt Biafra har, med kännedom om
förhållandena i FN, inte gjort ett försök
att ta upp denna fråga i Förenta nationerna.
De har liksom Sverige tagit
underhandskontakter, men de har kommit
till samma resultat som vi, trots att
de erkänt Biafra som stat. Och detta kan
väl ändå säga herr Werner någonting
om de politiska möjligheterna att förverkliga
de önskemål som han här nyss
gav uttryck åt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. vänortsförbindelser
mellan kommuner i Sverige och i Nordvietnam Ordet

lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Fröken Ljungberg har
frågat mig, om jag vill »i upplysande
syfte utveckla den — enligt tidningsreferat
— uttalade tanken, att intresset för
utrikespolitiken skulle breddas genom
etablerandet av vänortsförbindelser
mellan kommuner i Sverige och i Nordvietnam».

Vid en paneldebatt i Uppsala den 11
november fick jag en fråga om huruvida
det skulle ha ett värde för den nordiska
biståndsinsatsen i Nordvietnam om
kommuner upprättar vänortsförbindelser
med kommuner i Demokratiska republiken
Vietnam. Jag sade som svar
på denna fråga att jag bejakar tanken
på att svenska kommuner och städer
skulle skaffa sig vänorter i Nordvietnam.
Bakgrunden till mitt positiva svar

på frågan är min principiella övertygelse
att vänortsidén är värd att uppmuntras
som ett medel att öka kännedomen
om och förståelsen för förhållandena i
främmande länder.

Vidare anförde:

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern
för det svar jag har fått. Det
var verkligen »i upplysande syfte» —
som jag uttryckte det — jag ställde denna
fråga. Anledningen var att man i ett
tidningsreferat kunde läsa följande —
jag ber att få citera det, eftersom det
har betydelse för innebörden av min
fråga. En lektor X frågade utrikesministern
om han »tyckte att Uppsala
skulle skaffa sig en vänort i Nordvietnam
för att på så sätt föra ned politiken
på ett lägre plan, som han sade.

— Är det bättre för biståndet om vänorter
etableras mellan kommunerna i
Nordvietnam och Sverige, frågade han.

Det tyckte utrikesministern verkade
vara en bra idé. Att bredda intresset för
utrikespolitiken måste vara ett berömvärt
syfte, ansåg han.»

Jag har inte själv kunnat verifiera
riktigheten av detta referat, eftersom
jag inte var närvarande då utrikesministern
yttrade sig. Jag har emellertid
frågat personer som var närvarande,
och ingen har förnekat att orden föll så.
Därför var det angeläget att höra, om
utrikesministern verkligen menade att
syftet att »bredda intresset för utrikespolitiken»
skulle verka pådrivande
på kommunernas vänortsförbindelser.
Det vore på sin plats att tala om vad
vänortsförbindelser är, herr utrikesminister,
men tiden är för knapp för att
jag skall kunna göra det. Dessutom vet
utrikesministern det lika bra som jag.

Jag ville ha ett svar »i upplysande
syfte», eftersom utrikesministern faktiskt
har blivit objekt för missförstånd
och feltolkningar med en nästan hero -

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37

Svar på fråga ang. vänortsförbindelser mellan kommuner i Sverige och i Nord vietnam -

stratisk ryktbarhet som resultat. Jag var
därför angelägen om att utrikesministern
skulle ta avstånd från tanken att
han, med den auktoritet som han besitter,
så att säga hos svenska kommuner
skulle initiera vänortsförbindelser på
grundval av hänsynstagande till utrikespolitiska
ställningstaganden. Jag hoppas
att jag får uppfatta utrikesministerns
svar på detta sätt, men det är inte
helt klart. Här berörs också biståndsinsatsen,
men om den saken får jag väl
tala med en regeringskollega till utrikesministern;
frågan rör kommunernas
kompetensförhållanden.

Menar utrikesministern att det är ett
allmänt intresse att människor i vårt
land är internationellt upplysta, då förstår
jag honom. Men tar utrikesministern
avstånd från tolkningen att syftet
med kommunala vänortsförbindelser
skall vara — bl. a. och i vissa fall — att
bredda det utrikespolitiska intresset?

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Som jag redan sagt i
svaret anser jag det alldeles självklart
att vänortsförbindelser ökar kännedomen
om och förståelsen för förhållandena
i främmande länder. Det är en erfarenhet
som jag tror att man ganska
allmänt har gjort. Vad jag svarade vid
debatten i Uppsala var att jag ansåg
att även vänortsförbindelser med orter
i Nordvietnam skulle bidra till att bredda
det utrikespolitiska intresset.

Vi har erfarenheter på detta område.
110 städer i Sverige har vänorter i de
nordiska grannländerna. Omkring 20
städer har vänorter i andra länder i
Europa, främst i Storbritannien, Västtyskland
och Frankrike. 6 svenska städer
har vänorter i Förenta staterna.
Utom i Europa upprätthålles vidare
vänortsförbindelser med städer i Algeriet,
Indien, Japan och Tunisien. Jag
har aldrig hört att det har gjorts några
invändningar häremot. Dessa vänorts -

förbindelser tror jag har bidragit till
att bredda intresset för utrikespolitik i
detta land.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag tycker fortfarande
att utrikesministern svävar på målet —
jag ber om ursäkt för uttrycket. Vänortsförbindelser
såsom de har etablerats
och i den omfattning som utrikesministern
nämnde har inte motiverats
med hjälpinsatser — av skäl som jag
senare i dag skall återkomma till —
utan syftet med dem har varit att främja
ett internationellt interkommunalt
samarbete. I regel har de upprättats
med orter i olika länder som haft något
så när likartad näringsgeografisk
struktur, historia, kultur o. s. v. och
man har försökt att öka värdet av det
ömsesidiga utbytet genom att delge varandra
erfarenheter från respektive kommuner.
Det är karakteristiskt att man
inte alltid — annat än mellan de nordiska
vänorterna —- har haft regelbundna
möten utan man har gjort besök
hos varandra. Man har menat att
detta har bidragit till att stärka vänortsförbindelsen
och vidga kommunmedborgarnas
intresse för förhållanden
ute i världen.

Om regeringen skall behålla sin
grundlagsenliga rätt att sköta utrikespolitiken
bör syftet med vänortsförbindelserna
inte vara att bredda intresset
för utrikespolitiken.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Fröken Ljungberg talade
själv om att vi har kontakter med
en hel rad städer i olika länder, och
hon framhöll att detta bidrar till att
öka kunnandet om länderna. När jag då
säger att detta ökade kunnande rent allmänt
måste öka intresset och kunskapen
om utrikespolitik begriper jag uppriktigt
sagt inte att fröken Ljungberg
inte kan inse det.

96 Nr 37 Torsdagen den 20 november 1969

Svar på fråga ang. skatteutjämningsbidraget till kommuner i de fyra nordligaste
länen

Sedan säger fröken Ljungberg att det
är fråga om förbindelser mellan städer
och kommuner som har liknande kultur
och kan ha gemensamma intressen
på grund av liknande struktur o. s. v.
Men, fröken Ljungberg, hur förhåller
det sig med de vänorter som svenska
städer har i Algeriet, Indien, Japan och
Tunisien, för att ta några exempel?
Tror inte fröken Ljungberg — jag fick
det intrycket att hon medgav det — att
just dessa förbindelser på det kommunalpolitiska
och kulturella området
ökar kännedomen om och förståelsen
för förhållandena i de vänorter som är
belägna i dessa olika länder? Kan det
förhålla sig annorlunda med Nordvietnam
än exempelvis med Algeriet? Jag
kan inte inse att så kan vara fallet.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! När jag nyss gick förbi
regeringsbänken hörde jag ordet »tjafs»
nämnas. Ord och begrepp är synnerligen
betydelsefulla när det gäller officiella
ställningstaganden, och jag tror
att även regeringens medlemmar är
medvetna om att formuleringarna är av
en viss vikt när det gäller att fatta
kommunala beslut. Det var detta jag
syftade på. När en kommun beslutar att
etablera vänortsförbindelser skall den
inte göra det på grundval av en angelägenhet
som har samband med utrikespolitiska
frågor. Det kan medföra
ganska stora risker för oss att börja
med kommunal utrikespolitik.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. skatteutjämningsbidraget
till kommuner i de fyra nordligaste
länen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Fru Marklund har frågat
mig, om jag avser att ta något initiativ
med anledning av den starka
minskningen av skatteutjämningsbidraget
vid hög utdebitering till kommunerna
i de fyra nordligaste länen för år
1970.

Bidraget vid hög utdebitering är endast
en del i vårt skatteutjämningssystem.
Effekten av detta bidrag skall därför
bedömas i samband med den andra
och väsentligare delen i systemet, nämligen
bidraget vid brist på skattekraft.
Att det av fru Marklund omnämnda bidraget
är lågt har sin förklaring i att
medelutdebiteringen i riket, som är utgångspunkt
för beräkningen, numera är
hög. De sjunkande bidragen vid hög
utdebitering i de fyra nordligaste länen
visar alltså att skattetrycket där
närmar sig det som gäller för landet i
genomsnitt, vilket till icke ringa del
beror på att skatteutjämningssystemet i
sin helhet fungerar rätt väl.

Vidare anförde:

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret på min fråga.
Han hänvisar där till de bidrag som
utgår vid bristande skattekraft och summerar
att skatteutjämningssystemet i sin
helhet fungerar rätt väl.

När frågan om kommunal skatteutjämning
behandlades vid 1965 års riksdag
påtalades i en motion från mitt parti
de orimliga konsekvenser som skulle
kunna följa av systemet med den s. k.
flytande utdebiteringsgränsen, vilken
ändras med ledning av medelutdebiteringen
i riket. Jag kan nu inte finna
annat än att just dessa konsekvenser
har uppkommit.

Av statistiska centralbyråns preliminära
uppgifter om de år 1970 utgående
bidragen fördelade på län framgår, att
skatteutjämningsbidraget till de fyra
nordligaste länen minskar med ca 12,7

Torsdagen den 20 november 1969 Nr 37

Svar på fråga ang. skatteutjämningsbidraget till kommuner i de fyra nordligaste
länen

miljoner kronor eller med 36 procent
i förhållande till föregående års bidrag.
Anledningen härtill är, såsom finansministern
sade, att den genomsnittliga
kommunala totalutdebiteringen i dessa
län inte ökat lika starkt som riksgenomsnittet.
Det var just dessa konsekvenser
som man varnade för i den av mig
nämnda motionen.

I den debatt som fördes här i riksdagen
om den kommunala skatteutjämningen
illustrerades konsekvenserna av
systemet också från centerpartihåll. I
den remissbehandling som föregick beslutet
förordade en majoritet av remissinstanserna,
däribland kommunförbunden,
en fast utdebiteringsgräns. Med
hänsyn till att det nu visat sig att systemet
åtminstone i en av sina delar lett
till de konsekvenser som vi förutsett
tycker jag inte att det är omotiverat att
fråga efter iniativ som motverkar dessa.

Riksdagen beslutade i våras om en
utredning i syfte att åstadkomma en
från kommunernas synpunkt gynnsammare
kostnadsfördelning mellan stat
och kommun. Utan att en sådan utrednings
arbete därmed skulle föregripas
kunde man väl tänka sig att finansministern
skulle kunna föreslå en höjning
av åtminstone de extra skatteutjämningsbidragen.
Det var ett initiativ i
denna riktning jag hade i tankarna när
jag framställde min fråga till finansministern.
Det framgår nu av det svar jag
fått att finansministern inte umgås med
några sådana planer.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tror att jag kan
dämpa fru Marklunds oro med att anföra
några kompletterande synpunkter.
I fråga om den kommunala utdebiteringen
i vårt land har det skett en utveckling,
som har inneburit att de mycket
väsentliga skillnader i kommunal
utdebitering som vi var vana vid förr
i tiden nu i stor utsträckning har elimi -

nerats. De fyra nordliga länens skogskommuner
har tack vare den kommunala
skatteutjämningen regelmässigt en
utdebitering som icke nämnvärt skiljer
sig från utdebiteringen i Mellansveriges
och södra Sveriges tätorter. Den börjar
hålla sig vid omkring 22, 23 eller 24
kronor, oavsett om man tittar på Västerås,
Uppsala eller Norrköping eller om
man tittar på skogsbygdskommunerna
i norr. Detta är en effekt av den kommunala
skatteutjämningen. Vi skulle i
norr ha haft helt orimliga och enorma
utdebiteringar, om vi inte hade haft
den kommunala skatteutjämningen.

Som jag sade i mitt svar är bidraget
vid hög utdebitering endast en del i
vårt skatteutjämningssystem. Bidraget
för svag skattekraft är det stora bidraget.
Om man därför skall se på kommunernas
ekonomi i anknytning till bidraget,
måste man bedöma dessa båda
bidrag i ett sammanhang.

Det är riktigt att bidraget för hög
utdebitering från 1968 till 1970 har
sjunkit med 20 miljoner från 48 miljoner
till 28 i de fyra länen. Men det är
en följd av att man har fått en normaliserad
utdebitering. Däremot har bidraget
på grund av brist på skattekraft
ökat under de här åren från 265 miljoner
1968 till 327 miljoner 1970, d. v. s.
med 62 miljoner. Salderingen ger således
vid handen att de fyra nordligaste
länen kommer att få drygt 40 miljoner
mera i skatteutjämningsbidrag 1970 än
vad de fick 1968. Det är således en helt
annan utveckling än den jag tyckte föresvävade
fru Marklund. Om man ser
denna utjämning på det sätt som man
skall göra tror jag alltså att det bör
kunna lugna fru Marklund.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag är tacksam för finansministerns
omsorger om min eventuella
oro, och jag är särskilt tacksam
för att finansministern ville ge sig tid

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 37

Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Svar på fråga ang. ändring av normalbeloppen för existensminimum

att ytterligare kommentera de i min fråga
påtalade förhållandena.

Finansministern kallar skatteutjämningsbidraget
för det lilla bidraget. Det
kan man väl göra, men det lilla bidraget
har haft stor betydelse för norrlandskommunerna,
vilka genomgående
har haft en hög utdebitering. De har
behövt denna ersättning som ett nödvändigt
tillskott.

Ifrågavarande kommuner har i allmänhet
ett vikande skatteunderlag, och
då betyder minskade bidrag vid hög
utdebitering att den kommunala utdebiteringen
återigen måste höjas. Min
oro går väl närmast ut på att vi då
kommer in i någon sorts kommunal
skatteskruv, i fråga om vilken jag efterlyser
motverkande åtgärder.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. ändring av normalbeloppen
för existensminimum

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Fru Gradin har frågat
mig, om jag avser att företa en sådan
ändring av normalbeloppen för existensminimum,
att dessa kan komma att
överstiga kommunernas normer för socialhjälp
och därmed medge ökat hänsynstagande
till vederbörandes faktiska
kostnader för uppehälle jämte obligatoriska
utgifter såsom underhållsbidrag
till minderåriga barn.

Normalbeloppen för existensminimum
fastställs årligen av centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden.
Därvid beaktar nämnden såväl ökningen
i levnadskostnaderna som Svenska
kommunförbundets senaste interkommunala
ersättningstaxa för socialhjälp.
Den ram inom vilken normalbeloppen
kan bestämmas vidgades genom beslut
av riksdagen för endast ett år sedan.

Jag vill betona att normalbeloppen kan
frångås av olika skäl, t. ex. vid höga bostadskostnader,
dietkost, underhåll till
make och barn som ej bor hemma.
Även i annat fall får existensminimum
bestämmas högre än normalbeloppet,
om särskilda skäl föreligger.

Vidare anförde:

Fru GRADIN (s):

Herr talman! Bakgrunden till denna
fråga är helt enkelt att socialarbetare
och andra samhällsarbetare upplever
beloppen för existensminimum i de olika
dyrorterna som så låga, att de utgör
ett hinder för det sociala rehabiliteringsarbete
som skall utföras beträffande
ett stort antal människor. Många av
dem, som har vistats på våra fångvårdsanstalter
eller är alkoholskadade och
som skall försöka att ta nya tag i tillvaron,
tappar sugen därför att de blir
satta på existensminimum. Det är fortfarande
särskilt svårt för ensamstående,
ty de drabbas hårdast och det görs
mera sällan undantag för dem när det
gäller prövning om ändring av existensminimum.

I Stockholm betyder det att man skall
klara sig på 6 400 kronor per år, och
det säger sig självt att man måste vara
en mycket god ekonom om man skall
kunna klara livets nödtorft på den
summan. Får man däremot hjälp av socialvården
blir det en helt annan standard,
även om den inte är bättre än
att vederbörande knappt kan hålla näsan
ovanför vattnet.

En annan grupp som drabbas hårt
och som blir socialt handikappad är de
frånskilda männen som i skilsmässosituationen
är den part som får avstå
från vårdnaden av barnen och lämna
bostaden och som också blir efter då
det gäller underhållsplikterna. Man blir
satt på existensminimum och råkar i
misär ekonomiskt. Jag menar självfallet
inte att föräldrar inte skall ha gemensamt
ansvar för barnen, men jag

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37

Svar på fråga ang. ändring

tror att man bör se till att båda parterna
kan leva vidare efter skilsmässan.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag fäste mig vid att
fru Gradin vid ett par tillfällen sade
att »man blir satt på existensminimum».
Jag har litet svårt att förstå vad som
menas med detta. Existensminimum är
ju någonting som bara aktualiseras när
arbetsgivaren drar av preliminärskatt
på inkomsten. Om den situationen uppstår,
att det som blir kvar sedan arbetsgivaren
dragit av preliminärskatten
framstår såsom alldeles för litet att existera
på, bör vederbörande göra en aktiv
handling genom att vända sig till den
lokala skattemyndigheten och begära
att få sitt existensminimum skyddat.
Det ger ett annat intryck om saken presenteras
på detta sätt. Det är det rätta
sättet och så redogjorde jag också för
frågan. Om man alltså hos den lokala
skattemyndigheten begär att bli skyddad
från alltför starka preliminärskattavdrag
begär man existensminimum.

Det är riktigt att det finns ett maximibelopp,
satt till 6 400 kronor här i
Stockholm. Men till detta lägger den
lokala skattemyndigheten också ortsavdraget,
som för denne ensamstående iir
2 250 kronor, varför den ensamståendes
existensminimum i det av fru Gradin
åberopade fallet blir 8 650 kronor.

Nu är det klart att inte heller 8 650
kronor ger så särskilt stora möjligheter
till någon angenäm tillvaro, det kan
vem som helst inse. Ibland kan det bli
ovanligt knapert att klara sig. Men då
har den lokala skattemyndigheten, när
den behandlar fallet, möjligheter att om
vissa kriterier är för handen höja beloppet
för existensminimum.

Beloppet omprövas varje år, varvid
man tar hänsyn till kostnadsändringar
enligt konsumentprisindex. Man kan naturligtvis
även ta vissa andra hänsyn.
Det här är ju inte en vetenskap som är
för evigt fastspikad. Men man har haft

av normalbeloppen för existensminimum

ett intresse av att få hygglig korrespondens
mellan kommunernas normer för
socialhjälp och de normer för existensminimum
som skattemyndigheterna och
i sista hand kronofogdemyndigheterna
konfronteras med.

Nu finns det någonting som heter
interkommunal clearingtaxa för socialhjälp,
som är uppgjord mellan kommunerna
och är tillgänglig på kommunförbundet.
När jag har gjort jämförelser
mellan den interkommunala socialhjälpstaxans
normer och existensminimums
normer, har jag lagt märke till att
i de allra flesta fall, speciellt i de fall
som åberopades av fru Gradin, är existensminimum
högre än de interkommunala
clearingnormerna.

Jag är medveten om att det är mycket
svårt att uppställa normer för socialhjälp
för kommunerna. De har friare
möjligheter att bedöma det enskilda
fallet, och följaktligen finns det säkerligen
åtskilliga fall där man bedömer
socialhjälpen generösare än vad normerna
för existensminimum representerar,
men det finns naturligtvis också
exempel på motsatsen. Vi har inte haft
något annat att rätta oss efter än de
av kommunerna själva uppgjorda interkommunala
normerna för socialhjälpen,
och vi har anpassat existensminimum
efter dessa.

Men detta är som sagt något som revideras
varje år, och vi har också i finansdepartementet
och bland skattemyndigheterna
en ambition att försöka
anpassa reglerna efter verkligheten som
den utvecklar sig. Det är den kanske
litet mer optimistiska avslutning jag kan
ge på den här kommentaren till fru
Gradins inlägg.

Fru GRADIN (s):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag inte uttryckte mig korrekt när
det gällde existensminimum. Men finansministern
och jag tycks i alla fall
vara överens om att det kan ha sina
problem att leva inom existensmini -

100 Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Svar på fråga ang. statens ansvar för åtaganden i samband med utbyggnad av trafikleder
inom storstadsområden

mums ram. Därför skulle jag bara vilja
vädja om att man omprövar den ram
inom vilken dessa normalbelopp kan
fastställas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. statens ansvar för
åtaganden i samband med utbyggnad av

trafikleder inom storstadsområden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm har frågat mig vilket ansvar
staten har för fullgörandet av
åtaganden i samband med utbyggnad
av trafikleder inom storstadsområden.

Staten har i första hand ansvaret för
stabilitet i samhällsekonomin. Med utgångspunkt
härifrån får såväl finanssom
kreditpolitiken hanteras samtidigt
som vid fördelningen av tillgängliga resurser
storstadsintressen får avvägas
mot de intressen som anmäler sig från
andra delar av landet. Tiden för genomförandet
av eventuella åtaganden
— i detta fall åtaganden från statens
sida, som det har gjorts gällande — får
bestämmas med hänsyn till vad jag nyss
anfört.

Vidare anförde:

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (m):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på min fråga.

Jag aktualiserade frågan när det offentliggjordes
att finansdepartementet
stoppat möjligheterna att bygga nödvändiga
kommunikationsleder inom
Storstockholmsregionen. Det har här i
Stockholm träffats en överenskommelse
enligt vilken regionala myndigheter
skall överta pendeltrafiken och därige -

nom befria staten från det alltmer
växande trafikunderskottet på SJ:s förortsbanor.
I gengäld skall staten lämna
bidrag till tunnelbanornas utbyggnad.
Det var alltså en ömsesidig överenskommelse,
herr finansminister. Men häromdagen
kom chockbeskedet att staten
backar ur uppgörelsen. Det blir
inga höjda anslag.

För att klara den besvärliga situation
som uppkommit genom detta statens
agerande har man från kommunalt
håll begärt att med lån få finansiera
tunnelbanornas utbyggnad, men också
det önskemålet viftar finansministern
bort. Skälet till regeringens ståndpunkt
är omsorgen om samhällsekonomin.
Men kan man verkligen så där utan vidare
hoppa av från en träffad överenskommelse?
Har man inget ansvar gentemot
sin motpart? Trafikanläggningar
är en förutsättning för bostadsbyggandet,
och statens handlingssätt i detta
fall kommer att resultera i att bostadsnöden
i Storstockholmsregionen —
som har landets längsta bostadskö —
kommer att ytterligare öka.

Ett annat skäl för att bryta den träffade
överenskommelsen tycks vara regionalpolitiskt
betonat. Enligt pressen
har finansministern hävdat att det bör
ske »en naturlig dämpning av storstadsregionen».
Men, herr finansminister,
om regeringen vill att folk skall bo kvar
i glesbygden, så skall väl detta åstadkommas
med aktiv lokaliseringspolitik,
alltså genom att se till att människor
har tillgång till arbete på sina hemorter.
Man skall väl inte då driva lokaliseringspolitik
så att man försämrar trafikförsörjningen
för de människor som
bor i storstadsregionerna. Det måste
vara ett bakvänt resonemang. Under
inga omständigheter kan det rubriceras
som en naturlig dämpning.

För närvarande pågår det här i Storstockholmsområdet
ett omfattande tunnelbanebygge.
Man utför förarbeten,
spränger tunnlar etc. Och i den situa -

Torsdagen den 20 november 1969 Nr 37 101

Svar på fråga ang. statens ansvar för åtaganden i samband med utbyggnad av trafikleder
inom storstadsområden

tionen drar sig staten utan förvarning
undan en gjord utfästelse i ett ingånget
avtal. Man slänger grus i Storstockholms
förvaltningsmaskineri så det
knastrar lång väg. Är det verkligen meningen
att den ena parten skall kunna
gå ifrån en träffad överenskommelse?
Har inte staten något ansvar?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! När jag fick denna fråga,
sade jag mig att det inte var ett
spörsmål lämpligt att besvara under en
frågestund. Möjligen kunde det tas upp
i en interpellation. Jag har också ett
minne av att det finns en interpellation
framställd i frågan. Därför skall jag nu
också nogsamt avhålla mig från att ingå
på någon vidlyftig argumentering. Det
är inte meningen att man skall göra det
i ett frågeinstitut. Där skall man ställa
en kort fråga och få ett kort svar. Därför
skall jag nu inskränka mig till att
säga följande.

Herr Fridolfsson i Stockholm återkom
gång på gång till att staten inte
står för sin uppgörelse utan backar ur
den träffade överenskommelsen. Men
statens representanter vid förhandlingsbordet
har inför mig och kommunikationsministern
deklarerat, att det självfallet
inte finns någon kalender eller
någon tidtabell för denna uppgörelse.
Staten kan naturligen inte skriva fast
sig för någon tidtabell eller kalender.
Detta är den ena frågan. Den andra,
som jag väl också kan besvara inom
ramen för frågeinstitutet, är denna:
När man ersätter delar av tunnelbanebygget
— alltså utbyggnader och sådant
som motsvarar vägbyggen — så
sker det från den utgångspunkten att
det skall göras på samma premisser
som staten finansierar kommunernas
gatu- och vägbyggande. Det gäller därvidlag
genomfartsleder som är avsedda
för den allmänna rikstrafiken, allt -

så den genomgående trafiken. Och det
finns de som satt frågetecken för om
vissa av dessa tunnelbanor skall betecknas
som sådana genomfartsleder eller
hänföras till de gatu- och vägarbeten
som normalt faller på alla städer i samband
med bostadsutbyggnaden, d. v. s.
de normala exploateringskostnaderna.

Herr talman! Jag skall, fastän det är
ganska svårt, avhålla mig från att utveckla
detta vidare, ty jag tycker inte
att vi skall föra långa ekonomiska debatter
eller andra debatter som får karaktären
av interpellationsdebatter i anslutning
till enkla frågor.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (in):

Herr talman! Det är säkerligen riktigt
att kommunala instanser inom Storstockholmsregionen
inte kan kräva staten
på de pengar man behöver vid en
viss tidpunkt. Men om andan i detta
avtal kan väl inget tvivel råda, och är
det ett gentlemen’s agrcement, så bör
det väl även gälla i politiska sammanhang.

Jag vill påminna om att i 1962 års
valrörelse byggde socialdemokraterna
här i Stockholmsregionen sin valrörelse
på att Järvafältet i andanom skulle bebyggas.
Talesmän för regeringspartiet
utvecklar gärna visioner, och Järvafältets
bebyggande under en viss tidsperiod
var tydligen en vision — mera
dröm än verklighet. Utvecklingen därvidlag
beror på regeringens handlande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Om herr Fridolfsson i
Stockholm lyckas tränga sig fram bland
sina partivänner av litet högre dignitet
även debattmässigt i en kommande
allmänekonomisk debatt eller i en remissdebatt,
så skall jag gärna diskutera
även de frågor som herr Fridolfsson
nu senast tog upp.

102 Nr 37 Torsdagen den 20 november 1969

Svar på fråga ang. förbättring av villkoren för viss arbetskraft vid skyddade verk
städer

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (m):

Herr talman! Jag är väl medveten om
att jag debattekniskt ligger långt under
finansminister Sträng. Jag har alltid
beundrat hans förmåga att lägga orden
rätt och göra tungt vägande inlägg. Mitt
inlägg gällde dock en aktuell sak. Finansministern
kan därför inte slå undan
benen på mig hur enkelt som helst,
genom att framhålla att jag debattekniskt
inte står på en sådan nivå att
mina yttranden är nog intressanta.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill inte utsträcka
min jämförelse så långt att jag ifrågasätter
herr Fridolfssons i Stockholm
hörsel. Men jag gjorde ju aldrig någon
jämförelse mellan mig och herr Fridolfsson,
utan det var mellan herr Fridolfssons
partivänner och herr Fridolfsson
som jag gjorde jämförelsen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. förbättring av villkoren
för viss arbetskraft vid skyddade
verkstäder

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Fru Marklund har frågat
mig om jag är beredd att ta något
initiativ för att även de arbetstagare vid
skyddade verkstäder, som inte berörs av
träffat avtal, skall få en materiell förbättring.

Den i år träffade överenskommelsen
om löne- och anställningsvillkor för arbetstagare
vid skyddade verkstäder tillförsäkrar
majoriteten av arbetstagarna
väsentligt förbättrade löne- och anställningsvillkor.
Övriga, som har beräknats
utgöra en fjärdedel av samtliga arbets -

tagare, har i flertalet fall två tredjedels
eller hel förtidspension.

Enligt vad jag erfarit har Svenska
landstingsförbundet i dagarna beslutat
att tillsätta en särskild arbetsgrupp med
uppgift att lägga fram förslag beträffande
lönesättningen för de arbetstagare
det här gäller. Med anledning härav finner
jag inte påkallat att ta några initiativ
i den riktning fru Marklund åsyftat.

Vidare anförde

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga.
I och för sig är jag mycket nöjd med
beskedet om att Landstingsförbundet har
beslutat tillsätta den arbetsgrupp som
inrikesministern talar om. Jag vill hoppas
att den arbetar så, att man snart
kommer till rätta med de missförhållanden
som redan har uppenbarat sig när
det gäller dessa människor, som inte berörs
av den nu träffade överenskommelsen
och de lönelyft som den innebär.
Jag vill också gärna säga att jag betraktar
denna överenskommelse som ett
mycket stort steg framåt. Kommunalarbetareförbundet
har här gjort en mycket
god insats.

Vad jag tänkte på när jag ställde min
fråga var det förhållandet att det alltid
vid gränsdragningar blir fråga om bedömningar,
som alltför ofta blir godtyckliga.
På det sättet drabbas många
människor, och det utspelas många
gånger rena tragedier. Det är i det sammanhanget
jag anser att samhället bör
gripa in, och det är i detta syfte jag har
efterlyst initiativ från inrikesministern.
Effekten av denna för majoriteten mycket
fina överenskommelse får inte bli
att huvudmännen för denna verksamhet
sållar ut en grupp människor, som därigenom
inte får de rättigheter som avtalet
innebär.

Inrikesministern hänvisar i sitt svar
till att de övriga — d. v. s. de som inte

Torsdagen den 20 november 1969 Nr 37 103

Svar på fråga ang. ersättningen till mentalsjuka för utfört arbete — Svar på fråga
ang. vänortsförbindelser mellan kommuner i Sverige och i utlandet

omfattas av överenskommelsen — vilka
beräknas utgöra en fjärdedel av arbetstagarna,
har två tredjedels eller full
förtidspension. Emellertid finns det
brister också inom förtidspensionssystemet.
Det hade jag så sent som i går
anledning att tala om, och jag skall
därför inte bry mig om att i detta sammanhang
gå närmare in på det. Redan
det förhållandet att det finns brister
också inom detta system gör dock att
man måste skynda på med att lösa problemet
även för dessa människor, som
har en tredjedel av normal arbetsförmåga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. ersättningen till
mentalsjuka för utfört arbete

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
om jag överväger något initiativ i syfte
att uppnå enhetliga bestämmelser rörande
ersättningar till vårdbehövande mentalsjuka
som i terapeutiskt syfte bereds
arbete hos enskilda eller företag.

I maj i år bemyndigade Kungl. Maj:t
socialstyrelsen att meddela föreskrifter
om psykiskt sjuka och psykiskt utvecklingsstörda
patienters deltagande i arbetsdrift
och sysselsättningsterapi vid
sjukhus eller annan vårdinrättning.
Häri innefattas även det av fru Ryding
aktualiserade problemet.

Socialstyrelsen utreder för närvarande
dessa frågor, och erforderliga föreskrifter
kommer att meddelas.

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min enkla fråga.

Det är verkligen på tiden att de skan -

dalösa förhållanden som i dag råder för
många människor i berörda kategorier
dras fram i ljuset, men ännu angelägnare
är det att en rättelse sker. Larm från
läkare och andra -— vilket har förekommit
den senaste tiden — skall inte först
behövas. Det måste alltså finnas fasta,
på förhand spikade normer, så att inte
längre sådana exempel kan offentliggöras
som under de senare månaderna.

Det finns i dag patienter som arbetar
tillsammans med andra arbetstagare och
gör praktiskt taget samma arbetsinsats,
men som avlönas med endast en bråkdel
av normal lön. Det finns också patienter
i familjevård som under många år arbetat
på en gård utan någon som helst
kontant ersättning.

Mot bakgrunden av vad jag sagt är
det tacknämligt att socialstyrelsen nu
äntligen utreder dessa frågor och att erforderliga
föreskrifter med det snaraste
utfärdas. Jag vore tacksam om socialministern
ville bekräfta att sådana föreskrifter
inte kommer att omfatta enbart
de ekonomiska problemen utan också
klargöra vilket arbete som är meningsfylld
terapi. Hårt arbete utan nämnvärd
betalning är givetvis ingen terapi och
borde inte få förekomma ens mot skälig
betalning.

Jag tackar än en gång för det positiva
svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag kan svara ja på fru
Rvdings fråga; utredningen har till uppgift
att se över hela fältet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. vänortsförbindelser
mellan kommuner i Sverige och i utlandet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST, som yttrade:

104 Nr 37 Torsdagen den 20 november 1969

Svar på fråga ang. vänortsförbindelser mellan kommuner i Sverige och i utlandet

Herr talman! Fröken Ljungberg har
frågat mig om jag anser det förenligt
med kommunala uppgifter och kommunal
kompetens att etablera s. k. vänortsförbindelser
mellan svenska och utländska
kommuner i syfte att bredda
intresset för utrikespolitik.

Frågan om en viss kommunal åtgärd
faller inom den kommunala kompetensen
eller inte avgörs efter rättslig prövning
— i sista instans i regeringsrätten
— på besvär av kommunmedlem över
kommunens beslut.

Vidare anförde:

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag skulle önska att jag
uppriktigt kunde tacka statsrådet Lundkvist
för svaret, men det är mycket svårt
när det inte på någon punkt vidgar mina
kunskaper.

Jag tror att vi har rätt att kräva av
chefen för civildepartementet att han
har en uppfattning i den fråga som jag
har ställt. Och det är om uppfattningen
jag har frågat. Jag tillät mig att samtidigt
ställa en fråga till utrikesministern
och en till civilministern. Det gjorde jag
i det mycket hedervärda syftet att herrarna
skulle kombinera svaren så att
de blev upplysande för kommunerna. Ty
denna fråga har aktualitet, herr statsråd.
Den debatteras i många kommuner på
grundval av motionsinitiativ som har
tagits.

Vi kan naturligtvis alltid gå omvägen
över regeringsrätten, men nog vore det
bra om man inom regeringen var något
så när överens om vad man tycker i detta
sammanhang. Jag vill erinra om att i
det svar jag nyss fick av utrikesministern
nämndes att den fråga som utrikesministern
fick i Uppsala gällde, om det
var av värde för den nordiska biståndsinsatsen
i Nordvietnam att kommuner
upprättade vänortsförbindelser, och den
tanken bejakade utrikesministern.

Statsrådet Lundkvist vet mycket bättre
än jag att vänortsförbindelserna har

en annan karaktär. De är mig veterligt
inte rättsligt prövade, men de förekommer
i så stor utsträckning att man väl
måste tala om godkänd praxis. Det tycker
jag är en ganska god utväg. Frågan
om ekonomiskt bistånd är däremot rättsligt
prövad och beslut härom har upphävts
av regeringsrätten. Alltså kan man
inte komma fram på den väg som utrikesministern
antydde. Statsrådet Lundkvist
hänvisar emellertid enbart till en
rättslig prövning i varje särskilt fall.
Det är naturligtvis också en form av
upplysning — men inte säger det något
om vad statsrådet själv anser.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Även om jag föreställer
mig att Sveriges kommunalmän vet att
frågor som gäller den kommunala kompetensen
i dessa avseenden i sista instans
prövas av regeringsrätten och alltså
inte avgörs av Kungl. Maj:t, tycker
jag ändå att det var riktigt att svara
fröken Ljungberg såsom jag gjorde med
hänsyn till det sätt, på vilket hon hade
ställt sin fråga. Jag skall emellertid gärna
anlägga några personliga synpunkter
på frågan om vänortsförbindelser över
huvud taget, vilket jag kan göra mot
bakgrunden av egna erfarenheter av
vänortssamarbete, vilka jag gjort som
kommunalman.

Jag vill börja med att ansluta mig till
vad utrikesministern rent principiellt
uttalade om vad han ansåg vara värdefullt
i vänortssamarbetet, nämligen att
detta kan medverka till att bredda insikter
och kunnande hos svenska medborgare
om förhållanden i andra länder.

Våra städer har tagit många kontakter
med andra länder inte bara i Norden
utan, såsom utrikesministern också hänvisade
till, även med en rad nationer
på andra håll runtom i världen. Man
har genom utväxling av inte minst ungdomar
skapat förutsättningar för många
människor att komma ut och lära känna
förhållanden i andra länder och att

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37 105

Svar på fråga ang. beslutade stödåtgärder på fiskets område

få erfarenheter, som de kan ta med sig
hem. Jag har aldrig när jag varit med
om att arrangera denna typ av vänortsarbete
hört att man på något sätt sagt
till dem som reser ut att de inte får intressera
sig för de utrikespolitiska förhållandena
i länderna i fråga. Jag har
föreställt mig att när man arrangerat
vänortsutbyte har det betraktats som
allmänt värdefullt, att den som deltar
lär känna förhållandena över huvud taget
i olika länder.

Vi är väl allmänt intresserade av att
bredda intresset för utrikespolitik. Om
man när man är ute och reser inom ramen
för vänortsarbetet också fångar in
sådana aspekter på problemen, är väl
detta bara att notera såsom något i och
för sig utomordentligt värdefullt. Principiellt
delar jag alltså helt den inställning
som utrikesministern givit uttryck
för. Reellt tror jag också att det fungerar
ungefär på detta sätt när våra kommuner
engagerar sig i denna typ av utbyte.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag tror inte alls att det
är i överensstämmelse med kommunal
praxis att man vid vänortsutbyte på något
sätt begränsar de deltagandes rätt
att tala om vissa frågor. Men här gäller
det ju, herr statsråd, om man tvärtom
skall uttala att det är angeläget att de
som deltar i vänortsutbytet skall intressera
sig för utrikespolitiska frågor. Jag
undrar om detta är en kommunal angelägenhet.
Vad jag frågar om är alltså
syftet med detta arbete.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Hur kommunerna lägger
upp sitt vänortssamarbete betraktar jag
i hög grad som en kommunal självstyrelseangelägenhet.
Det skulle i varje fall
vara mig fjärran att från denna talarstol
komma med några pekpinnar till Sveriges
kommuner om hur de skall lägga
upp sitt vänortssamarbete. I den mån

kommunerna lägger upp vänortssamarbetet
på ett sådant sätt att de skulle riskera
att komma i konflikt med den kommunala
kompetensen ankommer det inte,
såsom jag redan påpekat, ytterst på
regeringen att fatta ett avgörande, utan
en sådan fråga får prövas av regeringsrätten.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Efter det sista svar jag
fick är jag helt överens med herr statsrådet.
Men då återstår frågan: Ankommer
det på regeringen att animera kommuner
till sådana åtgärder som sedan
måste prövas av regeringsrätten?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. beslutade stödåtgärder
på fiskets område

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Gustafsson i Uddevalla
har frågat om jag är beredd
medverka till att de stödåtgärder för fiskerinäringen,
som riksdagen beslöt i våras
med anledning av näringens kritiska
situation, kan träda i tillämpning så
snabbt att åtgärderna får avsedd effekt.

De stödåtgärder till fisket herr Gustafsson
åsyftar har till en del redan
genomförts. Sedan den 1 juli i år har
låneansökningar beviljats av fiskeristyrelsen
med sammanlagt 4,7 milj. kr. av
totalt tillgängligt belopp på 14 milj. kr.
Vidare har behandlats en del ansökningar
om särskilt omställningsbidrag till
fiskare. Flertalet sådana ansökningar är
emellertid hos länsarbetsnämnden i Göteborgs
och Bohus län för yttrande. Jag
räknar med att dessa ansökningar behandlas
snarast möjligt när remissvaren
kommit in. Betydande personalförstärk -

4*—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 37

106 Nr 37 Torsdagen den 20 november 1969

Svar på fråga ang. beslutade stödåtgärder på fiskets område

ningar har skett vid fiskeristyrelsen och
lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus
län, som haft det största antalet ansökningar
om stöd. Förstärkningarna
har gjorts för att ansökningar om lån
och bidrag från fiskare skall kunna behandlas
snabbt.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för
det svar jag har fått.

Västkustfisket har sedan ett par år
tillbaka befunnit sig i en akut krissituation.
När den hotade att få allvarliga
följder, handlade regeringen med berömvärd
snabbhet. Den sittande fiskprisutredningen
fick behandla frågan
om kortsiktiga åtgärder med förtur.
Förslag kom som remissbehandlades
och lades till grund för proposition nr
41, som riksdagen antog den 25 april i
år.

Sedan har den byråkratiska apparaten
malt mycket långsamt. Det tog sin
tid innan tillämpningsföreskrifter kom.
Det är två statliga myndigheter som
handlägger frågan. Lantbruksnämnden
bereder ansökningarna och fiskeristyrelsen
beslutar efter hörande av en särskild
tillsatt nämnd.

Det visade sig att lantbruksnämnden
inte på långa vägar hade de personalresurser
som krävdes för att i tid bereda
alla ansökningar som kommit in.
Detta befarade lantbruksnämnden redan
i våras och anmälde saken. Men
det egendomliga var att fiskeristyrelsen
enligt vad som försports avstyrkte
den framställning om personalförstärkning
som lantbruksnämnden först lämnade
in. Detta har föranlett onödigt
dröjsmål. Självfallet har lantbruksnämnden
först klarat av de lättaste
ärendena i hopp om att få personalförstärkning
för att därefter effektivare
kunna ge sig i kast med de återstående.

Nu har sju månader gått sedan riksdagsbeslutet.
Obehandlade i Göteborgsoch
Bohus län är 63 ansökningar om
konsolideringslån, 88 ansökningar om
rationaliseringslån, 39 om kombinationslån,
100 om omställningsbidrag och
ett 20-tal om fiskredskapslån. Dessutom
har man fått skjuta på vissa andra
brådskande ärenden.

Man räknar med att de sista lånen
inte kan hinna behandlas förrän omkring
1 april nästa år. Detta anser jag
vara oacceptabelt. Visserligen har numera
viss personalförstärkning skett vid
lantbruksnämnden, men den är otillräcklig
eftersom den kommit så sent.

Jag utgår ifrån att herr statsrådet,
med det intresse för fiskerinäringen
som han visat och som är allmänt omvittnat,
kommer att se till att sådana
personalförstärkningar sker att onödigt
dröjsmål undvikes. Svaret tyder också
på detta.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag skulle icke velat gå
upp efter herr Gustafssons i Uddevalla
vänliga avslutning, men jag vill icke
låta det här stå oemotsagt att lantbruksnämnden
skulle ha motarbetats av
fiskeristyrelsen i denna fråga. Jag tror
att det är mycket olyckligt att sprida
sådana felaktiga påståenden. Det som
skedde var ju att riksdagen i våras fattade
beslut om dessa hjälpåtgärder för
fisket. De trädde i kraft den 1 juli i år,
och som gammal, stabil ledamot av
statsutskottet vet ju herr Gustafsson i
Uddevalla, att man inte anställer några
befattningshavare innan riksdagen fattat
de beslut regeringen föreslagit, ty
ingen annan än riksdagen anvisar några
medel till nya befattningshavare.

Departementet har faktiskt bevakat
denna fråga hela tiden, och har undan
för undan försökt att få kvalificerad
personal. Det viktigaste för mig har varit
att konsolideringslånen lämnas så
fort som möjligt, ty det är ju dessa som

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37 107

Svar pa fråga ang. beslutade stödåtgärder på fiskets område

kan hjälpa fiskarna ur den verkligt
akuta situationen. På detta område har
vi också haft stor framgång. Det rör sig
emellertid om invecklade frågor. För
närvarande har vi tre fiskerikonsulenter
som inte gör någonting annat än
ägnar sig åt detta. Jag räknar alltså
med att förmånerna skall kunna lämnas
så snart som möjligt, men jag tror att
det är riktigt att utgå ifrån att vi inte
kan ha slutfört arbetet förrän i början
på nästa år. Det gäller då framför allt
omställningsbidragen, men det gäller
också vissa konsolideringslån. Det är
nämligen fråga om rätt tidsödande saker.

Får jag sammanfattningsvis säga vad
vi har gjort för att klara situationen. Vi
har förstärkt organisationen med 11
särskilda fiskeriombud för att ärendena
skall kunna behandlas snabbt. Fiskarna
är ju ofta långt ute i farvattnen
och därför svåra att komma i kontakt
med. De kommer oftast in till hamnen
vid veckoskiftet och då har man dessa
ombud. Vi har också förstärkt organisationen
genom att tillsätta ytterligare
tre fiskerikonsulenter, och fiskeristyrelsen
har fått en mycket kvalificerad
befattningshavare som skall ägna sig åt
dessa frågor. Det har vidare beviljats
30 000 kronor till arvodesanställd biträdeshjälp.
Jag anser därför att vi för
dagen inte kan tillsätta mer personal,
men hoppas att vi skall kunna klara
den här reformen på ett tillfredsställande
sätt.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag ifrågasätter om det
kan vara rimligt att det efter ett beslut
som fattats på våren och efter mycket
kort förberedelse skall behöva ta ett år
innan de åtgärder vidtas som dock
skulle sättas in mycket snabbt. Det är
klart att man inte kan anställa personal
förrän riksdagen har fattat beslut,
men jag framhöll att beslut fattades
den 25 april. Den första förstärkningen
ägde rum i september, och vidare skul -

le en fiskerikonsulent anställas den 1
november. Denne fick emellertid tjänstledighet
en viss tid för att kunna avsluta
sina studier, och han har ännu
inte börjat sitt arbete. Faktum är att
personalsituationen vid lantbruksnämnden
är sådan att just de lån som statsrådet
ansåg vara så nödvändiga inte
kan hinna behandlas förrän fram på
vårkanten, enligt de uppgifter jag fått.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Det är felaktigt att använda
detta tillfälle till budgetdebatt
och budgetframställning för lantbruksnämnden
i Bohuslän, och därför skall
jag inte gå in på denna fråga. Jag vill
emellertid framhålla att det när riksdagen
fattade beslut om konsolideringslånen
och alla kungörelser skulle utfärdas
inte fanns 180 konsolideringslån för
behandling, utan de kom ju in undan
för undan.

Sedan är det ju inte bara att dela ut
200 000 till ett båtlag för att man tycker
att de har blå ögon, utan det är fråga
om att verkligen göra en grundlig undersökning.
Det är tidsödande, och det
kan inte vem som helst göra. Den personal
som man nu försökt få fram är
utbildad och lämplig just för denna
uppgift. Jag upprepar att de 11 fiskeriombud
som vi fått fram har varit till
ovärderlig hjälp, likaså de andra som vi
har anställt för denna verksamhet.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag är helt överens med
herr statsrådet om att det är viktigt att
beredningen sker grundligt. Detta gäller
både konsolideringslånen och inte minst
rationaliseringslånen, då det är rätt
mycket kompletteringar som behövs och
som visar sig vara mycket värdefulla.
Men just av den anledningen är det så
mycket mer nödvändigt att erforderlig
personal ställs till förfogande.

Härmed var överläggningen slutad.

108 Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

§ 10

Svar på interpellation ang. enhetlig taxa
för rikssamtal

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Thylén har frågat
mig om jag är beredd att medverka till
en utredning för att möjliggöra en enhetlig
samtalstaxa för rikssamtal i vårt
land.

Ett genomförande av en enhetlig rikssamtalstaxa
skulle medföra en stor ökning
av antalet samtal över längre avstånd.
För att möta denna ökning skulle
krävas en avsevärd utbyggnad av förbindelsenätet
över hela landet. En sådan
utbyggnad skulle i sin tur kräva
stor insats av såväl kapital som andra
resurser under en längre tidsperiod.
Även om det i och för sig skulle vara
tekniskt möjligt att införa en enhetlig
rikssamtalstaxa skulle det sålunda redan
med hänsyn till resursanspråken
inte vara möjligt att för närvarande genomföra
en sådan taxeändring.

En konsekvens av den av herr Thylén
ifrågasatta taxereformen skulle bli
en höjning av taxorna för de kortväga
rikssamtalen.

Jag vill i sammanhanget nämna, all
televerket för en tid sedan tillsatt ett
arbetsgrupp för att se över nuvarande
taxesystem. Därvid skall också övervägas
en eventuell minskning av antalet
avståndsklasser för rikssamtal.

Vidare anförde

Herr THYLÉN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det snabba svaret på min interpellation.
Jag är emellertid inte nöjd med svaret.

Tanken med min interpellation, herr
statsråd, var att det nyligen avlämnade
regeringspaketet i Norrlandsfrågorna
skulle kunna tillföras en ny idé för att
ge bland annat det norrländska näringslivet
nya och bättre framtidsutsikter.

En av de stora nackdelarna är just de
höga kostnader som är förenade med
kommunikationer mellan Norrland och
de övriga delarna av landet. I min interpellation
jämför jag bl. a. med posttaxorna,
som är enhetliga i landet oavsett
vägsträcka.

Eftersom utbyggnaden av telenätet är
i det närmaste genomförd finns all anledning
att till diskussion ta upp denna
idé. Jag vet att det finns en mycket
stark opinion i Norrland för att man
skall kunna få fram tankegångar i enlighet
med min interpellation. Det är
just därför som jag har fört fram utredningstanken.

Det blir ju inte fördelar bara för det
norrländska näringslivet. Intresset blir
givetvis större från industrier belägna
i södra och mellersta Sverige, eftersom
förbindelserna och kontakterna kan underlättas
ytterligare.

Herr kommunikationsminister! Jag
kan inte dela uppfattningen i interpellationssvaret
att det skulle behövas ytterligare
utbyggnad och att samtalens
antal, som det står här, säkerligen kommer
att öka. Jag tror inte att det finns
så mycket motiv för det. Skulle vi sänka
posttaxorna, tror jag inte att folk
börjar skriva fler brev. Det är samma
sak här. Om det skulle bli dessa möjligheter
och någon i landet skulle få
sänkta taxor, tror jag inte att man spontant
skulle ringa mer. Det är väl ändå
litet långsökt att anföra sådana argument
mot den idé jag fört fram.

Det är emellertid min förhoppning
att den arbetsgrupp som statsrådet talar
om i sista stycket av det skrivna
svaret och som även har till uppgift
att minska antalet taxegrupper, skall
kunna redovisa tankar och idéer om
en enhetlig rikssamtalstaxa. Den frågan
diskuterades för övrigt här i riksdagen
så sent som för en vecka sedan, och
då redovisades samma tankegångar.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37 109

§ 11

Svar på fråga ang. huvudansvaret vid
utredning av flyghaverier

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig om jag anser det skulle vara
ändamålsenligt att göra rikspolisstyrelsen
till huvudansvarig utredare vid flyghaverier.

De grundläggande bestämmelserna om
undersökning av luftfartsolyckor finns
i luftfartslagen och luftfartskungörelsen.
Dessa grundar sig i sin tur på den
s. k. Chicagokonventionen. Olyckshändelser
och olvckstillbud inom den civila
luftfarten utreds av undersökningskommissioner,
som tillsätts av luftfartsverket
och i vilka juridisk och teknisk
sakkunskap skall vara företrädd. I allvarligare
fall, närmast av katastrofkaraktär,
tillsätter Kungl. Maj :t s. k. särskild
undersökningskommission. Kungl.
Maj :t har vidare möjlighet att — då så
anses påkallat — förstärka av luftfartsverket
tillsatt undersökningskommission
med en eller flera ledamöter. I övrigt
gäller bl. a. att viss utredningsverksamhet
i fråga om smärre olyckshändelser
och tillbud utförs inom luftfartsinspektionens
haverisektion.

Utredningen av luftfartsolyckor är inte
primärt en uppgift av polisiär natur.
Utredningens uppgift är att klarlägga
orsakerna till aktuella olyckor eller
olyckstillbud för att därigenom få möjlighet
att förebygga liknande händelser
i framtiden. Verksamheten utgör en
integrerad del av det flygsäkerhetsarbete,
för vilket luftfartsverket såvitt avser
den civila luftfarten bär det primära
myndighetsansvaret.

I haverikommissionernas utredningsarbete
anlitas även polismyndigheterna.
Enligt It kap. 11 § luftfartslagen skall
utredningsarbetet ske i samråd med polismyndighet
eller åklagare som i saken
leder förundersökning. Där sägs vidare

att luftfartsverket, i avvaktan på att
kommissionen börjar sitt arbete, skall
företa åtgärder i samråd med polisen
för att säkerställa utredningen. Kan utredningen
inte fullföljas på annat sätt,
får kommissionen enligt 11 kap. 12 § i
lagen påkalla utredning genom polismyndighet.
Luftfartslagstiftningen förutsätter
alltså medverkan mellan kommissionen
och polisen i utredningsarbetet.
Den praxis vid bedrivande av
haveriutredning som nu tillämpas beträffande
samarbetet mellan haverikommission
och polismyndighet torde, såvitt
för mig är känt, fungera utan anmärkning.
Det kan här erinras om att
i princip samma ordning gäller vid utredning
av militära flyghaverier. Frågan
om en obligatorisk medverkan av
polismyndighet vid utredning av sådana
flyghaverier har nyligen prövats av
Kungl. Maj:t, som genom beslut den 17
september 1969 lämnat en framställning
härom utan åtgärd.

Jag är inte beredd att föreslå någon
ändring i gällande ordning för utredningsverksamheten
på detta område.
Denna ordning överensstämmer för övr
rigt i allt väsentligt med allmänt vedertagna
internationella principer.

Herr andre vice talmannen övertog''
ledningen av förhandlingarna.

Härefter anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar för detta
långa och utförliga svar — och eftersom
otack är världens lön vill jag samtidigt
säga att jag tycker att svaret var alltför
långt. Svar på enkla frågor bör också
vara enkla.

Det problem jag fört fram i min fråga
har länge varit aktuellt, och det har
framstått som alltmer anmärkningsvärt
att polisen inte är med vid dessa utredningar.
Det är dock polisen här i landet
som har hand om brottsplatsundersökningar
och även undersökningar av
större olyckshändelser. Polisen har en
expertis därvidlag som det skulle vara
av värde att få inkopplad.

110 Nr 37 Torsdagen den 20 november 1969

Svar på fråga ang. straffansvaret vid onykterhet i samband med förande av luftfartyg

Polisen vill själv också vara med —
det utelämnade statsrådet i sin långa
förklaring. Rikspolischefen skrev den
28 augusti 1968 till JO och framhöll att
rikspolisen gärna ville deltaga i dessa
utredningar, och polisen har t. o. in.
förklarat sig villig att inrätta en särskild
avdelning med expertis på detta
område. Dessutom har JO — det framgår
inte heller av svaret — i en skrivelse
så sent som den 3 januari 1969 förklarat
att han för sin del anser att det
är nödvändigt att polisen medverkar
i dessa utredningar.

En särskild aspekt på frågan är att
om polisen blir inkopplad förenklas
procedurfrågorna angående blodprovstagning
och obduktion. Det som kritiserats
är ju bl. a. att det inte tas blodprov
eller företas obduktion i dessa
fall. Det hade blivit enklare att vidtaga
dessa åtgärder om polisen varit inkopplad.

Statsrådet säger att systemet fungerat
utan anmärkning. Jag kan inte dela
denna uppfattning, och jag beklagar
alltså att svaret är negativt. Jag anser
att utredningarna skulle komma att bedrivas
på ett bättre och effektivare sätt
om polisen obligatoriskt kopplades in.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag skall i stort sett inte
kommentera herr Sjöholms inlägg på
annat sätt än att svarets längd möjligtvis
kan bero på att spörsmålet har den
karaktären att det borde ha framförts
i interpellationens form.

Herr Sjöholm påstår att det i svaret
inte står någonting om JO:s framställning.
Jag utgår emellertid från att herr
Sjöholm har samma utskrift av svaret
som jag själv, och där står det i slutet
av näst sista stycket: »Frågan om en
obligatorisk medverkan av polismyndighet
vid utredning av sådana flyghaverier
har nyligen prövats av Kungl.
Maj:t, som genom beslut den 17 september
1969 lämnat en framställning här -

om utan åtgärd.» Det var, herr Sjöholm,
JO:s framställning.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Ja, man kan ju inte
veta vems framställning som avses. Men
efter det besked som statsrådet nyss
lämnade konstaterar jag att vi är ense
på denna punkt.

Min fråga var av den karaktären att
den kunde besvaras med ja eller nej.
Jag har fått sådana svar ibland och varit
fullt tillfredsställd med dem. Statsrådet
kunde alltså ha svarat enbart nej.
Jag tycker att de enkla frågorna och
svaren på dem i stort sett skall vara av
den karaktären.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. straffansvaret vid
onykterhet i samband med förande av
luftfartyg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
chefen för justitiedepartementet om
han vill överväga tillskapandet av en
motsvarighet till rattfyllerilagen gällande
vid förandet av luftfartyg. Frågan
har överlämnats till mig för besvarande.

För såväl civil som militär luftfart
finns lagbestämmelser som föreskriver
nykterhet vid utövande av tjänstgöringen.
Dessa bestämmelser är straffsanktionerade.
Fängelsestraff kan utdömas.

I luftfartslagstiftningen har inte införts
en promilleregel av det slag som
ges i trafikbrottslagen. I stället har, när
det gäller civil luftfart, uppdragits å!
luftfartsverket att i samråd med socialstyrelsen
meddela föreskrifter som in -

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37 111

Svar på fråga ang. straffansvaret vid onykterhet i samband med förande av luftfartyg

skränker förares och annan besättningsmedlems
rätt att förtära alkohol före
och under flygning. Enligt dessa föreskrifter
får alkoholförtäring inte ske
under flygning eller, med visst begränsat
undantag, under de åtta timmar som
närmast föregår flygning. Under tiden
mellan åtta och 24 timmar före flygning
föreskrivs stor återhållsamhet.
Liknande föreskrifter har för den militära
luftfartens del meddelats av chefen
för flygvapnet.

Nu gällande regler fungerar enligt de
civila och militära luftfartsmyndigheternas
bedömning tillfredsställande. I
en framställning till Kungl. Maj:t har
emellertid JO under åberopande av nya
rön inom alkoholforskningen gjort gällande,
att tiden för förtäringsförbudet
bör utsträckas till tolv timmar. Kungl.
Maj :t har förra månaden överlämnat
JO:s framställning till luftfartsverket
för vidare prövning i samråd med chefen
för flygvapnet, socialstyrelsen, övriga
berörda myndigheter och organisationer
samt de civila lufttrafikföretagen.

Man bör avvakta resultatet av dessa
överväganden, innan slutlig ställning
tas till frågorna om förtäringsförbud
och om promilleregel. Det kan vidare
framhållas att lagstiftningen om nykterhet
i vägtrafik för närvarande ses över
av kommittén angående trafiknykterhetsbrott.
Också resultaten av denna
översyn, som väntas bli klar senast under
år 1970, bör avvaktas.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar även för detta
svar. Om jag var litet vanvördig nyss
vill jag nu framhålla, att jag naturligtvis
respekterar att svaren är så grundliga
och utförliga. Det är i och för sig
berömvärt, men jag tror ändå att vi har
kommit in på fel väg när det gäller
enkla frågor.

Det finns mycket rigorösa bestämmel -

ser i fråga om rattfylleri, och det är
rätt; jag skulle för min del gärna se
att de var ännu mera skärpta. Då är det
ganska egendomligt att vi har inte fullt
så rigorösa bestämmelser beträffande
flygplan. Ett onyktert förande av flygplan
är ju en allmänfarlig verksamhet
av inycket grav beskaffenhet, som kan
orsaka väldiga olyckor, för att inte säga
katastrofer. Det borde inskärpas att all
trafik är oförenlig med alkohol. Där
borde dras en skiljelinje, vare sig det
gäller framförande av bilar eller av tåg
eller flygplan.

År 1965 — om jag minns rätt — lade
1957 års trafiknykterhetskommitté fram
ett förslag om att vi för flyget i princip
skulle ha en motsvarighet till rattfyllerilagen.
Det skulle alltså finnas bestämmelser
som sanktionerade rätten
att ta blodprov och alkotest, vilket nu
inte är fallet.

JO kom med på ett hörn i statsrådets
svar, men han blev inte nog utförligt
refererad. JO har nämligen också
i princip krävt en motsvarighet till
rattfyllerilagen, men det sade statsrådet
ingenting om; jag tror att jag har lyssnat
tillräckligt noggrant till svaret för
att våga påstå det. Justitieombudsmannen
föreslog att flygplansförare inte
skulle få förtära alkohol under viss tid
före flygning, men denna regel ville
han komplettera med att man skulle ha
rätt att ta blodprov och alkotest. Det
är just denna tanke jag är inne på.
Det borde vara rimligt att ha lika hårda
bestämmelser för förare av flygplan
som för automobilförare.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag vill bara göra ett
förtydligande med anledning av herr
Sjöholms påpekande om 1957 års trafiknykterhetskommittés
betänkande.
Denna kommitté tog såvitt jag kan erinra
mig inte upp något förslag om en
promilleregel i det sammanhang vi nu
talar om. Jag anser för övrigt att de

112 Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Svar på fråga ang. anordnande av radiokommunikation för tågpersonal

regler vi nu har på detta område är mer
skärpta än vad som skulle ha följt av en
sådan tanke.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Min uppgift om att denna
trafiknykterhetskommitté skulle haft
den meningen har jag hämtat ur ett yttrande
från justitieombudsmannen till
Konungen. I detta biträdde justitieombudsmannen
— som jag sade — uppfattningen
att man borde ha ordnat
saken på det sättet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på fråga ang. anordnande av radiokommunikation
för tågpersonal

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat mig om jag avser att ta initiativ
för att lösa frågan om radiokommunikation
mellan tågpersonal och stationspersonal
vid statens järnvägar samt motsvarande
kommunikationsmöjlighet mellan
lok- och annan tågpersonal på järnvägstågen
i syfte att söka förebygga olyckor.

SJ har sedan våren 1966 prövat radiokommunikation
(linjeradio) mellan en
tågdirigeringscentral och tåg eller arbetslag
på malmbanan mellan Riksgränsen
och Kiruna. Erfarenheterna av proven
har i stort varit gynnsamma. Man
har dock haft vissa störningsproblem att
lösa, varjämte det från funktions- och
driftsäkerhetssynpunkt bedömts angeläget
att komplettera utrustningen med
anordningar, som medger bl. a. automatisk
angivelse av tågens position vid
samtal med tågledningen.

Linjeradion på sträckan Riksgränsen
—Kiruna kompletteras och förbättras

för närvarande i angivna hänseenden,
samtidigt som linjeradiosystem byggs ut
på sträckan Kiruna—Luleå. Innan åtgärder
vidtas för en mera intensifierad
utbyggnad av linjeradio, vill SJ ha något
års erfarenhet av driften på malmbanan
av den sålunda kompletterade utrustningen.
För SL-trafiken kommer dock
under instundande vinter en provisorisk
radioutrustning att installeras på
pendeltågen. Denna provisoriska radiokommunikation
kommer — sannolikt redan
under vintern 1970—1971 -— att ersättas
av en permanent linjeradio inom
SL:s trafikområde.

Linjeradion är endast ett av medlen
för att höja trafiksäkerheten inom SJ.
Jag vill i sammanhanget erinra om den
sedan några år pågående utbyggnaden
av ett system för fjärr blockering. Systemet
— som är mycket kostnadskrävande
— innebär att signaler och växlar fjärrmanövreras
från en tågledningscentral
med spårplan, vilken visar tågens lägen
och signalernas ställning. Utbyggnaden
av fjärrblockeringen kommer planenligt
att fullföljas under de kommande
åren.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Bakgrunden till min fråga
är dels järnvägsolyckan nyligen vid
Upplands Väsby då fyra mäninskor omkom
och stora materiella skador anställdes,
dels den långvariga diskussionen
om införande av linjeradio på tågen.
Denna fråga kan i sin tur inte isoleras
från bemanningsfrågan och den kraftiga
nedskärning av lokpersonalen som
ägt rum.

Någon slutgiltig rapport har inte offentliggjorts
om olyckan vid Upplands
Väsby. Följande förefaller emellertid
klart: För det första hade olyckan inte
behövt inträffa om loket hade varit bemannat
med två man. För det andra
hade den heller inte behövt inträffa om
tåget haft linjeradio. Någon kan in -

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37 113

Svar på fråga ang. anordnande av radiokommunikation för tågpersonal

vända att man alltid kan diskutera
olycksorsaker och vad som skulle ha
hänt om inte detta inträffat o. s. v. Men
här rör det sig om två åtgärder där SJ :s
medvetna politik varit avgörande.

Det kan också anföras att sådana åtgärder
som införande av automatiskt
tågstopp och automatisk hastighetsbegränsning
är avgörande när det gäller
att skapa en större säkerhet. Men detta
ändrar inte vad som kan sägas om katastrofen
den 10 november och hur den
skulle ha kunnat undvikas.

SJ har bedrivit en mycket hård politik
för att skära ned arbetsstyrkan på
loken. Hur mycket man därigenom har
sparat vet jag inte, men säkerligen rör
det sig om tiotals miljoner kronor per
år. Olika meningar har anförts om denna
minskning av lokbemanningen. Obestridligt
är emellertid att den inneburit
en starkt ökad press på lokförarna, som
har ett synnerligen ansvarsfullt arbete.
Det borde också varit självklart att en
sådan minskning av bemanningen måste
kombineras med säkerhetsåtgärder och
andra åtgärder för att underlätta arbetet,
exempelvis i form av linjeradio, och
i högre tempo än bemanningen minskas.

För två år sedan, i november 1967,
svarade dåvarande kommunikationsministern
på en liknande fråga av en medlem
av den kommunistiska andrakammargruppen.
Han framhöll att det nu
fanns tekniskt godtagbara lösningar av
problemet. Han tilläde: »SJ avser därför
att innevarande budgetår påbörja lokalradioanläggningar
även för Stockholms
lokaltrafikområde och för sträckan
Stockholm—Göteborg. En successiv ytterligare
utbyggnad av sådana anläggningar
planeras för framtiden.»

Detta sade alltså en kommunikationsminister
för två år sedan. Samtidigt som
jag tackar för dagens svar måste jag
framhålla att det inte säger mer än svaret
för två år sedan, snarare mindre eftersom
det inte nämner sträckan Stockholm—Göteborg.

Har tiden stått stilla inom SJ? Två frå -

gor som måste besvaras är följande:
Skall det verkligen behöva ta så lång tid
att komma från påbörjande till färdigställande?
Vilken tidplan finns för att
skapa ett färdigt system av linjeradio för
statens järnvägar?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag skall inte kommentera
den tragiska händelsen i Upplands
Väsby den 10 november, eftersom utredningen
härom fortfarande pågår. Inte
heller skall jag kommentera herr Hermanssons
inlägg i den del som avser
SJ :s personalpolitik. Denna ligger såvitt
jag förstår helt inom ramen för de överenskommelser
som träffas mellan de
parter på arbetsmarknaden, vilka här
kommer i fråga.

Beträffande den fråga som herr Hermansson
i slutet av sitt inlägg tog upp,
nämligen att det för två år sedan, såsom
jag förutsätter från denna talarstol, lämnades
besked om att planer var på gång
för införande av lokalradio, kan jag i
dag göra den kommentaren att denna
uppgift är helt riktig. Under den tid som
därefter gått har det emellertid visat sig
att man i arbetet på att utforma ett sådant
system mött vissa svårigheter, som
jag nu inte närmare skall gå in på. Jag
kan emellertid också meddela att jag
inhämtat, att statens järnvägar avser att
införa radiokommunikationsmöjligheter
även inom tågen i takt med att linjeradiosystemet
mellan tågdirigeringscentral
och tåg byggs ut.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Kommunikationsministern
vill inte kommentera frågan om statens
järnvägars personalpolitik, vilket
är synd. Oavsett om ett fackförbund
godkänt vissa åtgärder måste riksdagen
och regeringen kunna diskutera och fälla
omdömen om en personalpolitik som
genomförs, särskilt när den tycks leda
till problem och svårigheter för berörda
personalgrupper. Jag vill alltså beklaga

114 Nr 37 Torsdagen den 20 november 1969

Svar på frågor ang. extra trafiksäkerhetsåtgärder på vägar med hög olycksfallsfrekvens -

att kommunikationsministern inte vill
ta ställning till denna fråga.

Statsrådet sade vidare att det har stött
på vissa svårigheter att lösa de frågor
som den förutvarande kommunikationsministern
för två år sedan lovade att
man skulle ta itu med. Jag tror att det
är nödvändigt att närmare gå in på detta
förhållande, eftersom kommunikationsministern
för två år sedan sade att det
då fanns tekniskt godtagbara lösningar
av problemet att införa linjeradio för
tåg. Jag har inte i pressen eller annorstädes
sett uppgifter om att sådana svårigheter
skulle ha inträtt att det arbete
som kommunikationsministern för två
år sedan utlovade inte skulle ha kunnat
påbörjas.

Faktum är att vi enligt vad som framgår
av det lämnade svaret befinner oss i
ungefär samma läge som för två år sedan.
Den nuvarande kommunikationsministern
ger exakt samma löften —
han undviker bara att lova att något
skall göras på sträckan Stockholm—Göteborg,
vilket däremot statsrådet Lundkvist
gjorde för två år sedan.

Kommunikationsradio är ju numera
vanlig i många sammanhang. Varför
finns den inte på tågen? Jag tror att allmänheten
vill ha ett svar på denna fråga.
Tiotals miljoner kronor har sparats
in genom minskning av lokpersonal.
Borde inte dessa pengar ha använts för
att lösa t. ex. frågan om linjeradio? Det
behövs en utförlig redogörelse för vad
det är som gjort att de löften som gavs
av kommunikationsministern för två år
sedan ännu inte har infriats.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Det ligger en skillnad i
vad som enligt vad jag inhämtat sades
för två år sedan och det som det finns
anledning att säga i dag. Det är skillnad
mellan att ha en teknisk lösning färdig
och att ha den i full drift. Jag tror
emellertid att det arbete som SJ nu bedriver
och som jag har gjort mig under -

kunnig om också sker i sådan takt att
det skall vara möjligt att snart få se ett
godtagbart resultat.

När herr Hermansson i slutet av sitt
senaste inlägg nämner linjen Stockholm
—Göteborg, så vet jag att detta är en
av de linjer som blir högprioriterad i
det ögonblick denna teknik kan sättas
i funktion.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag vill bara göra ytterligare
en kort kommentar. Att man hade
börjat med ett system av linjeradio på en
del av malmbanan nämndes självfallet
av kommunikationsministern redan i
svaret 1967. Man började med denna —
om jag inte minns fel —■ 1966, d. v. s.
året förut. I övrigt gav kommunikationsministern
mycket preciserade löften om
att man under innevarande budgetår,
1967/68, skulle påbörja lokala radioanläggningar
även för Stockholms lokaltrafikområde
och för sträckan Stockholm—
Göteborg.

Nu hoppas jag bara att de löften som
den nuvarande kommunikationsministern
givit i dag skall visa sig vara litet
mer realistiska än dem som gavs av hans
företrädare i ämbetet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på frågor ang. extra trafiksäkerhetsåtgärder
på vägar med hög olycksfallsfrekvens Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig om jag överväger
att vidta några extra trafiksäkerhetsåtgärder
på vägar som visat särskilt
hög olycksfallsbelastning. Vidare har
herr Westberg frågat mig om jag är

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37 115

Svar på frågor ang. extra trafiksäkerhetsåtgärder på vägar med hög olycksfalls frekvens -

beredd att vidta någon särskild åtgärd
— t. ex. beviljande av extra anslag —
för att möjliggöra en ombyggnad av
den trafikfarliga sträckningen av väg
E 4 mellan Norrala och Enånger.

Arbetet med att förbättra trafiksäkerheten
på vägarna är inriktat på dels
långsiktiga, dels kortsiktiga åtgärder.
Till de långsiktiga åtgärderna hör fullständig
ombyggnad av vägar eller vägkorsningar.
Vid planeringen för sådana
åtgärder sker en samordning med den
övriga väg- och trafikplaneringen, varvid
kravet på hög trafiksäkerhet beaktas
tillsammans med övriga planeringsfaktorer.
I de direktiv som min företrädare
lämnade i våras inför den nu
pågående revideringen av flerårsplanerna
underströks bl. a. angelägenheten
av att trafiksäkerhetsaspekten särskilt
beaktas.

Långsiktiga trafiksäkerhetsåtgärder
av angivet slag kräver vanligtvis en
avsevärd tid för planering, projektering
och byggande. Det kan därför vara nödvändigt
att vidta kortsiktiga åtgärder i
avvaktan på ett definitivt undanröjande
av olycksfallsskapande faktorer. Sådana
åtgärder syftar bl. a. till att ge trafikanten
en bättre information om standarden
och utseendet på vägen. För
den ansvariga vägmyndigheten på fältet
är sådana åtgärder ständigt aktuella
och blir utförda allteftersom behov
uppstår. Väghållaren får kunskap om
trafiksäkerhetsläget genom den löpande
tillsyn som sker och genom rapportering
om inträffade, polisutredda olyckor.
Bland åtgärder som här kan bli
aktuella kan nämnas justering av skevning,
vägbreddning inklusive utläggning
av vägrenar, siktbefrämjande åtgärder,
uppsättning av markeringspilar,
reflexstolpar och räcken, uppsättning
av varningsmärken och översyn av placeringen
av befintliga märken, översyn
och ny målning av kant- eller mittlinjer
o. s. v. I sammanhanget är även olika
former av trafikregleringar aktuella.

Vad slutligen gäller den aktuella de -

len av väg E 4 synes denna i och för
sig inte ha nämnvärt större olycksfrekvens
än övriga likartade delar av vägen
i Gävleborgs län. Ett mera definitivt
undanröjande av trafikfällorna — genom
ombyggnader av aktuella delar av
vägen — kan med hänsyn till investeringarnas
omfattning ske först på något
längre sikt. Det rör sig här om investeringar
i storleksordningen 200 miljoner
kronor enbart för detta län. Beträffande
de ytterligare åtgärder av mera kortsiktig
karaktär som bör vidtas pågår
inom vägverket en analys av de senaste
årens trafikolyckor. Med hänsyn till den
uppmärksamhet som vägverket och trafiksäkerhetsverket
ägnar dessa spörsmål
anser jag någon åtgärd från min
sida för närvarande inte nödvändig.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret.
Trafikdöden går hårt fram på våra vägar.
I synnerhet visar helgoffrens antal
en oroande tendens att öka, och läget
är nu sådant att mera effektiva åtgärder
måste sättas in i kampen mot trafikolyckorna.
Att trafikgeneralen framträder
i radio och TV med varningar och
förmaningar kan ha sin betydelse men
det är inte tillräckligt. Många olyckor
beror på slarv och fortkörning av bilisterna
och i det hänseendet kan trafikpropaganda
vara av en viss betydelse.
Men många av trafikolyckorna
sker på grund av att våra vägar brister
i fråga om trafiksäkerhet. Statistiken
visar att somliga av våra riksvägar och
Europavägar har delsträckor som är
mycket olycksbelastade.

Ett skrämmande exempel härpå är
E 4 på sträckan Norrala—Enånger. Den
delen har också kommit att kallas
»Dödens väg». Den har under årens
lopp krävt många människoliv till följd
av sina trafikfällor. Vägen i fråga har
svåra kurvor och backkrön som gör

116 Nr 37 Torsdagen den 20 november 1969

Svar på frågor ang. extra trafiksäkerhetsåtgärder på vägar med hög olycksfallsfrekvens -

praktiskt taget alla omkörningar på en
sträcka av 2,5 mil livsfarliga. Trafikanter
som inte känner till de djupa svackor
som döljer sig bakom till synes
ofarliga backkrön inser inte riskerna
av att göra omkörningar. Så dyker det
upp en mötande bil varpå det händer
en olycka. Från december 1966 till november
i år har det på E 4 mellan Norrala
och Enånger krävts 14 dödsoffer
och 80 personer har skadats mer eller
mindre. Herr talman! Det kan inte få
fortsätta på detta sätt utan att man vidtar
åtgärder för ökad trafiksäkerhet.

Vägverket är också för sin del medvetet
om trafikriskerna på vägen men
räknar kallt med att den måste vara i
samma skick i ytterligare tio år. Men,
herr talman, detta kan inte tillåtas. Här
måste, om inte annat, punktinsatser
göras för att få bort de värsta trafikfällorna.
Enligt min mening måste medel
omedelbart ställas till förfogande.
Att vänta i tio år synes mig vara att
nonchalera de svåra missförhållanden
som hittills krävt alldeles för många
människoliv.

Av statsrådets svar märker jag att
han inte avser att vidta några åtgärder,
vilket jag måste beklaga, ty sådan vägen
nu är medför den alltför stora risker
i trafikhänseende.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Även jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret.
För övrigt kan jag instämma i vad herr
Eriksson i Bäckmora yttrat.

Siffrorna över dödsolyckor på vägarna
inger allvarlig oro, sade kommunikationsministern
till en tidning härom dagen.
Jag delar den oron och vill gärna
instämma i den vädjan som kommunikationsministern
riktade till alla trafikanter
om att vara försiktiga och följa
trafikreglerna. Om vi inte lyckas minska
antalet olyckor kan det, enligt statsrådets
uttalande till tidningen, bli nödvändigt
att ta till hårdhandskarna med
lagstiftning och nya förbudsregler. Men

innan sådana åtgärder aktualiseras måste
vi enligt min mening göra allt vad
vi kan för att eliminera olycksfallsriskerna.

En mycket viktig och angelägen åtgärd
i det sammanhanget är att förbättra
vägnätet. Detta är särskilt angeläget
beträffande de vägsträckor som på
grund av påtagliga brister är mycket
olycksdrabbade. Dit hör den del av E 4
som jag omnämnt i min fråga. Den vägsträckan,
som är cirka 3 mil lång, har
under de senaste åren krävt många
dödsoffer och många skadade, precis
som herr Eriksson här anförde. Jag
tycker nog att kommunikationsministern
är litet nonchalant när han säger
att olyckorna på denna vägsträcka inte
synes ha varit särskilt mycket värre än
på likartade delar av vägar i Gävleborgs
län. Det är nog inte riktigt överensstämmande
med verkliga förhållandet.
Det är riktigt att denna väg har
börjat kallas »Dödens väg».

Även om en förbättring av vägen —
dit hör även ljusare och mera halkfri
beläggning, som vi diskuterade i förra
veckan —- inte löser hela problemet, så
vet varje trafikant vilken betydande
roll vägförhållandena spelar för trafiksäkerheten.
Det är även ur denna synpunkt
synnerligen angeläget att vi satsar
hårdare på en upprustning av vägnätet.
Även om inte kommunikationsministern
i dag kan ge oss något löfte
om snabba åtgärder i syfte att förbättra
den aktuella vägsträckan, hoppas jag
att statsrådet skall ha denna synpunkt
med i bilden när han går att pröva fördelningen
av väganslagen. Jag menar
liksom herr Eriksson att vi inte kan
sätta oss att vänta tio år innan man
undanröjer de farliga trafikfällorna på
denna väg. Det måste ske mycket, mycket
snabbare.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Inledningsvis vill jag,
för att vi inte skall missförstå varandra

Torsdagen den 20 november 1969 Nr 37 117

Svar på frågor ang. extra trafiksäkerhetsåtgärder på vägar med hög olycksfallsfrekvens -

och för att inte heller någon utanför
denna kammare skall missförstå oss,
konstatera vårt gemensamma intresse
av att om möjligt försöka se till att varje
trafikolycka undviks. Vi har inga
som helst delade meningar om det
olyckliga i allt som nu händer dagligdags
på våra vägar. Det gäller emellertid
för statsmakterna att med de resurser
som vi har, och som inte är outtömliga,
försöka att från tid till annan göra
det bästa möjliga av situationen, och i
dag diskuterar vi vägarna.

När jag i svaret har konstaterat att
den vägdel som frågeställaren nämner,
nämligen Norrala—Enånger —• den är
26 km lång — inte synes ha nämnvärt
större olycksfrekvens än övriga, likartade
delar av vägen i Gävleborgs län,
bygger jag inte det uttalandet bara på
någon egen tro. Jag har försökt samla
in uppgifter om motsvarande svåra vägdelar
i Gävleborgs län, och jag har då
funnit två vägsträckor som kan sägas
vara i stort sett i samma skick som den
här nämnda, nämligen en 34 km lång
sträcka mellan Gävle och Hamrånge
samt en 20 km lång sträcka mellan Enånger
och Hudiksvall. Materialet är inte
stort, men det är i alla fall framtaget i
det aktuella länet.

När man ser på siffrorna över antalet
olyckor mellan den 1 januari 1966 och
den 1 oktober 1969 -—- alltså inte fullt
tre år —■ visar det sig att det på sträckan
Gävle—Hamrånge förekom olyckor
med personskador för 62 personer och
enbart materialskador i 92 fall. På sträckan
Norrala—Enånger, som vi diskuterar
nu och som omfattar 26 km, förekom
under samma period 46 olyckor
med personskador och 75 med enbart
materialskador. För sträckan Enånger
■—Hudiksvall, 20 km, redovisas 35 olyckor
med personskador och 53 med enbart
materiella skador. Om man då med
dessa tre exempel räknar fram antalet
olyckor per kilometer, så får vi för
sträckan Gävle—Hamrånge under den
aktuella perioden 4,5 olyckor per kilo -

meter, för Norrala—Enånger 4,6 och
för sträckan Enånger—Hudiksvall 4,4.
Det är detta som ligger bakom min föregående
reflexion.

Jag har också sagt i mitt svar, att om
vi inom hela Gävleborgs län skulle utföra
de arbeten som vi alla säkert önskar
få utförda för att förbättra trafikförhållandena,
så skulle det kosta 200
miljoner kronor. Om vi däremot koncentrerade
oss enbart på den vägsträcka
som vi här diskuterar, alltså Norrala
■—Enånger, och gör den till en önskeväg,
så skulle de 26 kilometerna kosta
30 miljoner kronor. Då har man ju rätt
att ställa frågan — jag upprepar att vi
inte här skall tala i sådana termer för
länge, eftersom omgivningen kan tro
att vi räknar liv och personskador i
kronor och ören, vilket vi inte gör —
om vi skall lägga ut 30 miljoner kronor
på alla de 26-kilometerssträckor vi kan
hitta runt om i landet och som har
samma utseende som den väg vi här talar
om. Då hamnar vi utanför alla ekonomiska
ramar som över huvud taget
kan uppställas.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Kommunikationsministern
hämtar litet tröst i det förhållandet
att vi har även andra vägsträckor i
länet som uppvisar en besvärande
olycksstatistik. Men om så är fallet bör
också de sträckorna bli föremål för åtgärder.
Om jag uppfattade statsrådets
siffror rätt, så visade de dock att den
sträcka som vi i dag diskuterar har en
olycksfallsfrekvens på 4,6 per kilometer
och att det var den högsta procenten.

Vad sedan beträffar antalet trafikdödade
hade statsrådet inga siffror.
Jag har redovisat 14 dödsoffer på den
aktuella vägsträckan, och jag betvivlar
att det i Gävleborgs län finns någon
mer väg som på så kort tid och sträcka
uppvisar lika många dödsoffer. Jag vill
gärna tillägga att jag är mycket glad
över att jag inte har fler sådana siffror

118 Nr 37 Torsdagen den 20 november 1969

Svar på fråga ang. åtgärder för att främja

att redovisa. De siffror jag redan anfört
är ju alldeles tillräckligt allvarliga.

Men, herr statsråd, jag anser att vi
inte kan låta det bero och underlåta att
göra punktinsatser. Vi vet ju ändå att
på denna vägsträcka finns svåra kurvor
och backkrön. Skall det verkligen vara
omöjligt att anslå några tiotal tusen
kronor för att schakta undan jordmassor
och räta kurvor och kanske få en
annan dosering för att rädda människoliv?
Jag kan inte tro att det blir fråga
om så stora ekonomiska belastningar
att vi inte har råd att göra sådana insatser
för att framdeles spara människoliv,
som eljest går förlorade. Har vi
inte nu en statistik som visar tillräckligt
många dödsoffer? Måste vi vänta
ytterligare tio år för att få förbättringar
vidtagna på denna väg? I så fall befarar
jag att vi kommer att få räkna
upp antalet döda på ett sätt som varken
statsrådet eller jag vill uppleva.

Slutligen hemställer jag att statsrådet
försöker intressera vägmyndigheterna
för att göra punktinsatser på
denna vägsträcka för att få bort de
värsta trafikfällorna.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att komunikationsministern
finner det motiverat med högre
anslag till vägarna i Gävleborgs län, inte
bara till den vägsträcka jag nämnt om
utan även till andra vägar. Det visar
ju att vägarna i länet behöver upprustas.
Jag noterar med tillfredsställese
att kommunikationsministern slår fast
detta.

Även jag fäste mig emellertid vid att
kommunikationsministern, när han
gjorde sin jämförelse mellan vägsträckorna,
inte tog med uppgifterna om antalet
dödsfall. Vad som är särskilt upprörande
är ju att så många människor
skall behöva do på en väg därför att
den har de brister som herr Eriksson i
Bäckmora här påtalat.

Kommunikationsministern säger, att

simkunnigheten

om man skulle göra denna sträcka till
en mönsterväg, så skulle det kosta 30
miljoner kronor. Men, herr statsråd, vi
har inte begärt att sträckan i första
hand skall göras till en mönsterväg.
Om vissa punktinsatser kunde göras för
att avhjälpa de värsta bristerna, så
skulle detta enligt vår mening vara ett
stort steg framåt. Och jag vädjar än en
gång till komunikationsministern att
medverka till sådana insatser och att
detta sker snart.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Det är just punktinsatser
av det slag man här talat om
som vi skall göra i det här aktuella
området och i andra områden. Men
jag upprepar att det är fråga om punktinsatser.
Det kan tyvärr inte på denna
vägdel i första omgången bli fråga om
förbättringar för 30 miljoner kronor.
Punktinsatser har emellertid också sitt
stora värde.

Härmed var överläggningen slutad.

g 15

Svar på fråga ang. åtgärder för att
främja simkunnigheten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Wennerfors har
frågat mig vilka åtgärder jag tänker
vidta för att svenska folket på sikt
skall bli ett mer simkunnigt folk.

Jag vill först erinra om att den gällande
läroplanen för grundskolan föreskriver
att skolan skall meddela viss
simundervisning eller också sörja för
att eleverna på annat lämpligt sätt ges
tillfälle att delta i simskola på fritid
eller under sommarferierna. Av betydelse
för att detta syfte skall nås är

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37 119

Svar på fråga ang. åtgärder för att främja simkunnigheten

bl. a. att lärarna — i första hand på
låg- och mellanstadiet — själva är simkunniga.
Då vissa brister på denna
punkt framkommit i fråga om lärarkandidaterna,
har Kungl. Maj:t genom
ett beslut nyligen öppnat en möjlighet
att förstärka simundervisningen vid
lärarhögskolorna. Den snabba ökningen
av antalet simbassänger påverkar också
simkunnigheten i positiv riktning.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! För att rädda människor
i samhället från trafikdöden vidtar
vi en mängd åtgärder. Problemet är bara
att trafikfrågorna är så komplicerade
att vi inte vet om de åtgärder som
vi vidtar är de riktiga.

När det gäller att rädda människor
från alkoholdöden är det ungefär på
samma sätt. Vi vidtar en mängd åtgärder,
men vi vet inte om dessa åtgärder
är de absolut riktiga.

Men när det gäller att vidtaga åtgärder
för att förebygga drunkningsdöden
är det inte lika komplicerat. Det
gäller ju bara att lära människorna att
simma, och det bästa är att lära de
unga människorna att simma när de
går i skolan.

Är det inte märkligt att vi i vårt utvecklade
samhälle, med ett så utbyggt
skolväsende och med en så förnämlig
idrotts- och gymnastikverksamhet, skall
ha ett så stort antal drunkningsolyckor
per år? År 1967 var antalet 363. För
de senaste två åren är siffrorna glädjande
nog lägre — de ligger under 300
— men de är ändå alldeles för höga.

Uppgifter visar att simkunnigheten
är dålig bland de värnpliktiga; det är
15—20 procent som inte kan simma.
Simkunnigheten bland blivande lärare
har också visat sig vara dålig. I två
klasser lärarkandidater vid en norrländsk
lärarhögskola visade det sig att
40 procent inte kunde simma.

Vilka åtgärder tänker utbildnings -

ministern då vidtaga? Ja, i hans svar,
som jag ber att få tacka för, pekas på en
hel del positiva åtgärder, även om man
inte får den uppfattningen att det gäller
verkliga krafttag. Det tycker jag är beklagligt.

Om jag nu, herr statsråd, skall uppfatta
åtgärderna i fråga som krafttag —-det är ju alltid fråga om hur man tolkar
saker och ting — skulle jag vilja ställa
en följdfråga: Om vi fr. o. m. nu vidtar
ordentliga åtgärder för att förbättra
simkunnigheten, vad händer då med de
årsklasser som icke får vara med om
denna förbättrade simundervisning?
Det är faktiskt fråga om 500—600 unga
människor, och vi vet att 10—15—20
procent av dem inte lär sig simma, trots
att det kanske förekommer en viss simundervisning
i skolan.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Herr Wennerfors och
jag är säkerligen överens om att detta
är ett angeläget problem. Jag vill emellertid
nämna några siffror som visar en
ganska positiv tendens. Antalet drunkningsolyckor
har faktiskt, sett i ett
längre perspektiv, mycket kraftigt gått
ned: från under årtiondet 1930—1940
nio per 100 000 invånare till under tiden
1960—1967 fyra per 100 000 invånare.
Men fyra är också det ett för högt
tal.

Eftersom herr Wennerfors tog upp de
grupper som inte lär sig simma i skolan,
vill jag erinra om att — enligt den statistik
jag har tillgänglig — 90 procent
av de värnpliktiga som rycker in är
simkunniga och att en tredjedel av de
återstående lär sig att simma under militärutbildningen.

Jag vill också peka på att vi har ungefär
3 500 sommarsimskolor, som spelar
en betydelsefull roll. Vad de materiella
förutsättningarna beträffar har vi
88 inomhusbassänger, av vilka 27 har
anlagts under de tre senaste åren. Av
78 utomhusbassänger har 29 anlagts

120 Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Svar på fråga ang. handikappades utbildning

under de tre senaste åren. Här har vi
alltså genoin aktiva åtgärder från kommuner,
ibland med statliga insatser, skapat
bättre förutsättningar. Jag hoppas
att den positiva trend som vi trots allt
har snabbt skall kunna drivas uppåt —
eller i det här fallet snarare nedåt.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Om det är 90 eller 85
eller 80 procent av de värnpliktiga som
kan simma spelar kanske inte så stor
roll. Vad jag fäste mig vid var däremot
statsrådets uppgift att de som inte kan
simma kommer att få lära sig det under
militärutbildningen. Det är tyvärr en
sanning med stor modifikation, eftersom
en mycket stor del av de värnpliktiga
i dag rycker in efter det att
sommaren är slut, nämligen den 18
augusti. Då är det ofantligt mycket svårare
för förbanden att ordna denna simundervisning.

Av utbildningsministerns andra inlägg
fick jag emellertid en känsla av att
allt skall göras för att simkunnigheten
skall bli avsevärt bättre, och det hälsar
jag med stor tillfredsställelse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på fråga ang. handikappades
utbildning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Persson i Heden
har frågat om jag vill medverka till att
de svårt handikappade som saknar någon
som helst utbildning erhåller sådan
och när det i så fall blir möjligt att vidtaga
dessa åtgärder.

Statsmakterna har under de senaste
åren starkt prioriterat utbildning och
kulturell verksamhet för handikappade,

bl. a. genom beslutet om specialskolan
och tillkomsten av gymnasie- och fackskoleutbildningen
i Örebro. Även i höstens
budgetarbete prövas förslag som innebär
ett fullföljande av denna politik
på handikappområdet. Jag vill bl. a. erinra
om att handikapputredningen nyligen
lagt fram ett betänkande med förslag
till anordnande av särskild mellanskoleutbildning
för svårt rörelsehindrade.

För att spåra upp barn med handikapp
fordras ett effektivt rapporteringssystem.
En utveckling av existerande åtgärder
har föreslagits av handikapputredningen.

Jag vill slutligen framhålla att det
också är en uppgift för arbetsmarknadsutbildningen
att hjälpa vuxna handikappade
med utbildningsproblem.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för det svar han har lämnat på min fråga.
Jag noterar med glädje beskedet att
det i höstens budgetarbete prövas ytterligare
förslag till åtgärder inom olika
områden till stöd för de handikappade.

Av statsrådets svar framgår emellertid
inte huruvida han tämligen omgående
vill vidta speciella åtgärder för att bereda
de handikappade som inte har fått
någon som helst eller i varje fall mycket
ringa utbildning möjlighet att erhålla
sådan. Statsrådet nämner handikapputredningen
och det betänkande som den
har lagt fram beträffande utbildningen
för handikappade. Det har emellertid visat
sig att ett antal människor i detta
land — det gäller inte barn utan vuxna
människor i 20-års åldern och ända upp
i medelåldern — är synnerligen handikappade
i fråga om utbildning. De har
inte fått utbildning ens på det mest elementära
stadiet; de är varken läs- eller
skrivkunniga. Det är utan tvekan skrämmande
interiörer som har blottats bl. a,
genom den handikappforskning som har

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37 121

Svar på fråga ang. översyn av bestämmelserna om skolhälsovård

bedrivits vid Göteborgs universitet. Den
har givit vid handen att 200—300 människor
inte har fått denna elementära utbildning.

Min fråga till statsrådet gällde därför,
om han ville medverka till att skapa
möjligheter för dem att få denna grundläggande
utbildning för att de därigenom
skulle kunna föra en mera människovärdig
tillvaro. Jag är tacksam för
det svar som har lämnats, men jag vill
gärna ha ett ytterligare klarläggande i
fråga om utbildningen för den speciella
grupp som jag här åsyftar.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! De förhållanden beträffande
de handikappade som under de
senaste månaderna redovisats har gjort
ett mycket starkt intryck på mig och,
tror jag, på alla ledamöter av denna
kammare. De måste av oss uppfattas som
en utmaning till kraftfullare insatser.
Jag vill gärna säga till herr Persson i
Heden att med de krav på solidaritet
som ställs i dagens svenska samhälle kan
vi inte acceptera sådana förhållanden.

I fråga om det allmänna handikappproblemet
är det önskvärt med en integrering
i det vanliga skolsystemet så
långt detta är möjligt — det gäller både
fysiskt och psykiskt handikappade. Men
det finns grupper av handikappade för
vilka vi mycket okonventionellt får
överväga vilka insatser som kan göras
just på grund av att dessa grupper är så
gravt eftersatta.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag delar statsrådets
uppfattning att de handikappade så
långt det är möjligt bör undervisas i
den vanliga skolan. Att detta ofta går
bra har vi exempel på från den grupp
som statsrådet säkerligen också känner
till, de neurosedynskadade barnen. Genom
ett utomordentligt gott samarbete
mellan neurosedynföreningen, de lokala
skolmyndigheterna och skolöverstyrel -

sen har vi lyckats placera 60—70 av dessa
barn i den vanliga skolan med utmärkt
resultat.

Även de vuxna handikappade utan utbildning
eller ringa sådan bör så att
säga på hemmaplan få den utbildning
som behövs. Det är emellertid oerhört
svårt att lösa detta problem för de människor
som bor i glesbygder med långa
avstånd såsom i G-, S-, AC- och BDlänen.
Det är därför inte bara utbildningsområdet
som berörs; det måste bli
en samordning mellan olika aktiviteter
om problemen skall kunna lösas.

Jag vill notera med tillfredsställelse
att statsrådet är villig att ytterligare ompröva
förhållandena härvidlag enligt
tilläggssvaret till min fråga. Jag förväntar
mig att man därvid också med det
snaraste kommer att vidta åtgärder i linje
med vad min fråga syftar till.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på fråga ang. översyn av bestämmelserna
om skolhälsovård

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Berglund har frågat
mig, om jag med hänsyn till det merarbete
i form av t. ex. elevvårdskonferenser
och ökad uppmärksamhet i narkotikafrågan,
som ålagts skolans hälsovårdspersonal,
är beredd företa en översyn av
de bestämmelser som gäller skolhälsovården.

Jag vill erinra om att frågan om elevvården
behandlas i de riktlinjer som regeringen
under år 1968 utfärdat för
skolöverstyrelsens arbete för främjande
av goda arbetsförhållanden i skolan.
I dessa riktlinjer uttalades bl. a.
att olika befattningar och deras funktioner
i elevvården skulle kunna behöva

122 Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Svar på fråga ang. översyn av bestämmelserna om skolhälsovård

granskas. Inom skolöverstyrelsens arbetsgrupp
för samverkan i skolan planeras
nu ett försök med intensifierad
elevvård i skolan. Projektet skall bl. a.
syfta till att söka skapa en mentalhygienislct
riktig skolmiljö. Denna undersökning
bör kunna ge erfarenheter av betydelse
för bedömningen av frågan om resurserna
för elevvården.

Vidare anförde:

Fru BERGLUND (s):

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern
för svaret på min fråga. Jag
bedömer detta svar som positivt även
från skolhälsovårdssynpunkt, eftersom
skolläkarvården är en viktig del av elevvården.

I dagens läge ställs det stora krav på
både den förebyggande och den behandlande
skolhälsovården. Vi har väl
inte på detta område riktigt hunnit med
i den snabba utveckling som ägt rum
inom skolan. Det saknas ofta skolläkare,
vilket kan bero på den nuvarande bristen
på provinsialläkare men också på
det f. n. gällande arvodessystemet, som
bygger på ersättning per elev. Detta
medför att skolläkararbetet inte är så
attraktivt.

Vid en undersökning som gjordes i
Stockholms stad läsåret 1968/1969 framkom
att elevantalet per läkare var mycket
varierande. Den läkare som hade det
största antalet skötte om drygt 5 500
elever, medan läkaren med det minsta
antalet hade 120 elever. Man gjorde också
en jämförelse mellan läkarnas relativa
arbetsinsatser och fann därvid
t. ex. att skillnaden härvidlag för en
läkare med 4 000 elever och en läkare
med 2 000 elever uppgick till 100 procent.

Skolsköterskans arbetsuppgifter är
synnerligen varierande, och hennes socialmedicinska
insatser har ökat under
de senaste åren. Att åstadkomma kontakt
med eleverna, deras lärare och deras
hem är en betydelsefull uppgift för

skolsköterskan, inte enbart för att övervaka
kontrollbarn och för att uppspåra
missbrukare av olika slag utan också
för att ge stöd och hjälp åt många »vanliga»
elever. Med det elevantal som i
skolstadgan föreskrivs för heltidsanställd
skolsköterska i grundskolan,
1 500 elever, är det i dag nästan omöjligt
för henne att sköta sitt arbete på
ett från skolhälsovårdssynpunkt tillfredsställande
sätt.

I skolstadgan föreskrivs också att
distriktssköterskan i kommuner med
mindre än 20 000 invånare skall medverka
i hälsovårdsarbetet inom grundskolan.
Detta innebär att 60 procent av
skolsköterskorna har distriktsskötersketjänster.
Den nuvarande lokaliseringen
av skolenheter till centralorter liksom
det förhållandet att man nu har fler
årskullar i skolorna än förr innebär att
det blir en anhopning av elever till vissa
områden. Skolstadgans föreskrift om ett
befolkningsunderlag på mindre än
20 000 personer är otidsenlig. Denna
norm borde i stället gälla antalet elever
per distriktssköterska.

Jag slutar med en förhoppning om att
det inte skall dröja alltför länge innan
vi får en skolhälsovårdsorganisation
med arbetsformer, som möjliggör ett
uppnående av de målsättningar som
skolhälsovården i dag har.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag vill bara göra ett
tillägg, som kan vara positivt från fru
Berglunds synpunkt, nämligen att denna
fråga tagits upp i en motion till
Landstingsförbundets kongress och
även diskuterats där. Här finns alltså
en möjlighet att frågan kan föras framåt
i den riktning som fru Berglund antytt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Justerades protokollet för den 12 innevarande
november.

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37 123

§ 19

Svar på interpellation ang. upphävande
eller begränsning av enskild persons
lagliga möjlighet att anordna spel med
spelautomat

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat mig, om jag avser att lägga
fram förslag om sådana ändringar i
lotteriförordningen att enskildas lagliga
möjlighet att anordna spel med spelautomat,
t. ex. s. k. enarmade banditer,
upphävs eller kraftigt begränsas.

Nöjesanordningar som mekaniska
spelapparater faller i princip under lotteriförordningens
bestämmelser. En hel
del svårigheter har emellertid uppkommit
vid tillämpningen av bestämmelserna
i dessa sammanhang. Problemen har
uppmärksammats av utredningen rörande
tillsyn över lotteriverksamhet. Utredningen
kommer att framlägga sina förslag
i början av nästa år. Jag räknar
med att dessa förslag skall läggas till
grund för en proposition till 1970 års
riksdag om de ändringar som behövs i
lotteriförordningen.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lange för svaret. Orsaken till att jag
tagit upp denna sak i min interpellation
är den utveckling som ägt rum här
i landet när det gäller spridningen av
»enarmade banditer». I somras läste jag
följande rubrik i tidningen Arbetet:
»Sverige blir ett nytt Las Vegas?» Under
denna rubrik skrev tidningen bl. a.:
»Bara under de senaste två åren har
närmare 10 000 spelautomater av typen
enarmade banditer sålts i landet. Ägarna
kammar hem stora vinster. Det finns
inte någon kontroll på hur mycket apparaterna
ska ge i utdelning till spelarna.
»

Man kan då fråga: Är detta verkligen
sant? Ja, jag har under sommaren undersökt
hur det ligger till inom spelbranschen
i Sverige, och jag har då tyvärr
måst konstatera att utvecklingen
går åt detta håll. I dag finns det spelautomater
uppställda på alla möjliga
platser, som man över huvud taget inte
kunde räkna med när lotteriförordningen
fastställdes 1939. Spel pågår för fullt
även i sådana fall då förutsättningarna
i 1 § och 2 § lotteriförordningen på intet
sätt är uppfyllda.

Det är uppenbart att spelautomaterna
är inkomstbringande för ägarna; det
visar den ökade importen. Av statistiska
centralbyråns rapporter framgår att år
1967 importerades till Sverige spelautomater
och andra spel för cirka 4 miljoner
kronor, år 1968 för över 10 miljoner
och t. o. m. september månad 1969
för 13,3 miljoner. I dessa belopp ingår
givetvis flera typer av spel, men det visar
sig att spelautomater som inte i utdelning
ger pengar eller polletter inte
alls är efterfrågade i dag. Det är bara
de »enarmade banditerna» som går att
sälja.

För några år sedan var spelautomater
i huvudsak utplacerade på hotell och
restauranger, där det anordnades spel
i samband med dans. Men i dag finner
vi »enarmade banditer» på bensinmackar,
garage, biljardsalonger, privata
klubbar och arbetsplatser. Jag tycker
att det är särskilt bedrövligt att dessa
spelautomater skall kunna ställas upp
på arbetsplatser, man placerar dem i
rum med texten »Privat» över dörren.
Insatserna på dessa s. k. klubbar per
spelomgång är ofta obegränsade.

När jag frågat polisen varför man inte
ingriper, eftersom det inte kan vara
rimligt att vem som helst kan få hålla
spelhall, svarar polisen att såsom lagen
är utformad kan apparatinnehavarna
klara sig genom att sätta upp skylten
»Privat».

Polisen har inte tillräckligt med personal
för att kunna kontrollera detta,
liksom inte heller för att kontrollera

124 Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Svar på interpellation ang. upphävande eller begränsning av enskild persons lagliga
möjlighet att anordna spel med spelautomat

vem som går in och spelar. Om man har
besökt dessa spelhallar, vet man också
att ingen frågar efter om man är medlem
eller ej; bara man har intresse för
spel får man komma in.

I varje spelhåla finns s. k. enarmade
banditer. Insatserna varierar mellan 1
krona och 6 kronor och högsta jackpot
är 1 500 kronor. Det står klart att den
ende som tjänar pengar, och därtill stora
pengar, är ägaren av automaten. Spelautomaterna
har tre hjul med 20 markeringar
per hjul. Det möjliggör 8 000 olika
kombinationer. Av dessa är 1 468
vinstkombinationer. Drar man 8 000
gånger finns det teoretiskt två möjligheter
att få jackpot, om nu inte apparaten
är plomberad.

Systemet är enkelt och effektivt: varje
gång apparaten släpper ifrån sig en
vinst äter den genast upp den flerdubbelt.
Det är inget tvivel om att det här
rör sig om humbug och bondfångeri.

Det är också underligt att myndigheterna
har accepterat och tillåtit arrangemanget
med privata och enskilda
klubbar. Tidigare föreställde man sig
att begreppet »privat» var förknippat
med hemmet eller någonting rent personligt
och att det sannerligen inte kunde
användas för en lokal där s. k. medlemmar
skulle få lov att idka strängt
förbjuden verksamhet.

Statsrådet Lange säger i sitt interpellationssvar
att problemen har uppmärksammats
av den pågående utredningen
rörande tillsyn över lotteriförordningen.
Men en hel del svårigheter
har uppkommit vid tillämpningen av
bestämmelserna i dessa sammanhang.
Jag kan förstå att det, som statsrådet
säger, finns betydande problem, ty annars
hade väl polis och åklagarmyndigheter
slagit till och stoppat den alltmer
utbredda hasardindustri som »enarmade
banditer» har medfört här i landet.

Jag har i dag varit i kontakt med polisen
i Stockholm, och där har man den
uppfattningen att det enbart här i sta -

den finns mer än 1 000 illegala spelautomater
i bruk. Ett par väl kvalificerade
krafter från polisen hade avdelats
för att göra en undersökning. För tre
veckor sedan slog man till och lade beslag
på några apparater. Men som jag
tidigare sade har inte polisen tillräckliga
resurser för dessa uppgifter. Med
hänsyn till de sociala skadeverkningarna
— kvinnor ringer ofta till polisen
och berättar att männen spelat bort
pengar på »enarmade banditer» i någon
spelhåla — borde det emellertid sättas
in kraftåtgärder för att förhindra att
enskilda personer etablerar sig som spelklubbsägare.

Jag besökte i höstas Amerika och där
har man på förslag av senator Robert
Kennedy i så gott som samtliga stater
förbjudit spelautomater; det är endast
i staten Nevada och Las Vegas som spel
förekommer. De som har intresse i denna
bransch har nu sökt sig hit till vårt
land. Jag såg i en kungörelse om en bolagsordning
att ett av de största amerikanska
företagen från Chikago har etablerat
sig i Stockholm. Det är klart att
man i nuvarande läge har intresse av
att komma in på den svenska marknaden.

Detta är en bekymmersam utveckling,
dels ur ordningssynpunkt och dels med
hänsyn till de sociala vådorna. Jag vill
därför fråga statsrådet, om man kan
förvänta att verkligt kraftfulla åtgärder
vidtas för att lösa dessa problem.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag delar helt herr Anderssons
i Örebro uppfattning om spelautomater,
vilka jag vill beteckna som
en form av hasardspel med i många fall
sociala verkningar som följd.

För några år sedan påtalade jag i en
motion dessa förhållanden och har personligen
också därefter sökt att följa
utvecklingen. Det är uppenbart att de
olika formerna av hasardspel tenderar
att öka kraftigt, och området tillförs

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37 125

Svar på interpellation ang. upphävande eller begränsning av enskild persons lagliga
möjlighet att anordna spel med spelautomat

dessutom nya slag av spelautomater,
som visat sig vara lättåtkomliga för privatpersoner
och mycket inkomstbringande.
Dit hör de s. k. enarmade bandierna.
Hur lätt det är att kringgå lotteriförordningen,
vars § 2 anses vara
tillämplig på spelautomater, har interpellanten
redan redogjort för.

Det mest oroande i sammanhanget
är den våldsamma ökningen av antalet
importerade spelautomater under de
senaste åren. Det visar att verksamheten
kan florera nära nog fritt. Med
hänsyn till det relativt höga pris som
dessa apparater betingar är det uppenbart
att spelomsättningen måste inbringa
mycket stora vinstsummor för
innehavarna av dem. Enligt uppgift har
flera personer gjort sig stora förmögenheter.
Denna ökning av spelautomatverksamheten
med de tragedier som i
många fall drabbat och kommer att
drabba spelare aktualiserar i hög grad
kraftåtgärder från samhällets sida.

I sammanhanget bör också beaktas
den allt större spridning som spelhåleverksamheten
fått åtminstone i våra
större städer. Även denna illegala verksamhets
skadeverkningar i form av ekonomisk
misär, alkoholism, familjesplittring,
ja till och med självmord måste
föranleda en större vaksamhet från
samhällets sida. Under alla förhållanden
måste största uppmärksamhet ägnas
åt hasardspel i vilken form det än
må förekomma. Enligt min uppfattning
kan man endast lagstiftningsvägen komma
till rätta med dessa problem.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tycker lika litet som
interpellanten om den spelverksamhet
som han vänt sig mot i interpellationen.
Jag tror förresten att den klart ogillas
av de allra flesta. Som herr Andersson
i Örebro observerat får heller inte enligt
gällande lotteriförordning denna
spelform användas utan särskilt till -

stånd av Kungl. Maj:t eller av myndigheterna
i vissa fall. För att sådant tillstånd
skall lämnas måste vissa förutsättningar
uppfyllas. Jag är medveten
om att detta till trots man inte har kunnat
undvika att berörda spelautomater
förekommer — kanske såsom här sagts
i växande utsträckning.

Detta inger ju oro. Såväl enligt min
uppfattning som herr Anderssons
måste vi söka komma till rätta med
missförhållandena. Jag har därför förvissat
mig om att den sittande lotteriutredningen
har sin uppmärksamhet
riktad på dessa problem. Innan utredningen
slutfört sitt uppdrag, är det
emellertid inte möjligt för mig att hysa
någon bestämd uppfattning om vilka
åtgärder som kan vara lämpliga och
möjliga att vidta för att undanröja missförhållandena.
Varken herr Andersson
eller herr Börjesson i Falköping hade
för övrigt någon lösning att föreslå,
och det betraktar jag som naturligt.
Men jag hoppas att vi redan under vårriksdagen
skall kunna ta ställning till
motåtgärder mot dessa missförhållanden.

Låt mig, herr talman, bara tillägga
att trots min egen mycket negativa inställning
till de berörda spelautomaterna
anser jag att såväl herr Andersson
som herr Börjesson gör sig skyldiga till
betydande överdrifter, när de söker
skildra de sociala och ekonomiska konsekvenserna
av denna spelform. Vi får
väl ändå inte glömma att det finns allvarligare
förseelser och brott att uppmärksamma
och beivra. Jag tror över
huvud taget inte att man gagnar saken
genom att i det här sammanhanget utmåla
konsekvenserna i så mörka färger
som interpellanten och särskilt herr
Börjesson gjorde.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Statsrådet Lange säger
att han känner samma oro för den här
utvecklingen som jag gör — vilket jag
också har haft klart för mig — och att

126 Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Svar på interpellation ang. fluoridering av dricksvatten

problemet har uppmärksammats av den
pågående utredningen. Jag tror emellertid
inte att jag gjorde mig skyldig till
några betydande överdrifter när jag
skildrade rådande förhållanden. Jag refererade
till vad polisen i Stockholm
har uppgivit, och därutöver har jag
inte särskilt betonat de sociala vådorna.

Statsrådet framhåller vidare att jag
inte själv har framfört något förslag till
lösning av problemet. Det är naturligtvis
svårt att göra detta i en interpellation,
men jag vill säga att om vi kunde
få samma bestämmelser som i staten
Illinois’ Criminal law and procedure
för den här typen av »enarmade banditer»,
så att erhållen vinst endast kan
användas för fortsatt spel, skulle nog
intresset för den här formen av spel
upphöra.

Dessa spelautomater utgör självklart
ett stort problem, och jag hoppas att
man snabbt kan komma till klarhet om
hur man skall kunna få stopp på verksamheten.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
det löfte statsrådet gav om
att vi redan under nästa års vårriksdag
skall få ta ställning till ett förslag
om en lag genom vilken man skall försöka
komma till rätta med den här formen
av osund verksamhet.

Jag har den bestämda uppfattningen
att jag inte på något sätt överdrev
svartmålningarna när jag talade om allvaret
i rådande förhållanden. Jag vidhåller
därför vad jag sade i mitt förra
anförande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 20

Svar på interpellation ang. fluoridering
av dricksvatten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Sundberg har frågat,
om jag har övervägt att ompröva
tillståndsgivningen beträffande fluoridering
av dricksvatten.

Fru Sundberg menar att det skulle
finnas risk för att vissa personer genom
fluoridering av dricksvatten får
i sig större mängd fluor än som är
rekommendabelt. Det skulle vidare enligt
fru Sundbergs uppfattning vara
principiellt felaktigt att tillsätta ett kemiskt
medel i vattenledningsvattnet.

Det är anledning understryka att
fluor är ett i naturen allmänt förekommande
ämne. Det finns i varierande
koncentration i allt vatten och i praktiskt
taget varje födoämne. Ingen människa
kan därför undgå att dagligen
tillföra kroppen en viss mängd fluor.
Man bör alltså inte jämföra fluor med
olika syntetiska och för kroppen främmande
ämnen, som kommer till användning
för olika ändamål.

Vattnets naturliga halt av fluor varierar
i Sverige från en obetydlighet
upp till 5—10 gånger de värden som
nu är fastställda för tillsättning av fluor
till dricksvatten. Jag kan nämna att
dricksvattnet i Uppsala sedan snart
100 år tillbaka har en fluorhalt som
ungefär motsvarar den för vattenfluoridering
rekommenderade. Det har inte
under alla dessa år konstaterats något
sjukdoms- eller skadefall som kan
hänföras till fluorförekomsten.

Fluoridering av dricksvatten bygger
på en avvägning som är till individens
och samhällets nytta. Det är miljoner
människor runt om i världen som i dag
dricker vattenledningsvatten som tillförts
fluor. Det bör också framhållas
att fluoridering av dricksvatten står i
samklang med rekommendationer som
lämnats av världshälsovårdsorganisationen
(WHO). Vid organisationens senaste
sammanträde antogs en resolution
som direkt rekommenderar medlemsstaterna
att där så är möjligt införa
fluoridering av vattenledningsvattnet.

Enligt min mening finns det ingen

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37 127

Svar på interpellation ang. fluoridering av dricksvatten

anledning att ompröva bestämmelserna
om tillstånd för tillsättning av fluor
till vattenledningsvatten.

Vidare anförde:

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret på min interpellation,
även om jag hade hoppats
att i svaret finna litet mer än elementa
om fluor.

Min interpellation till socialministern
angående eventuell omprövning av tillståndsgivningen
innebär inte att jag inte
delar socialministerns åsikt angående
fluorens stora betydelse som kariesförebyggande
medel. I sitt svar säger
socialministern: »Fluoridering av

dricksvatten bygger på en avvägning
som är till individens och samhällets
nytta.» När det gäller den avvägningen
har vi emellertid olika åsikter. Låt
mig här angripa problemet från två
synpunkter, varav den etiska är den
för mig mest väsentliga.

Samhället bör — med lagstiftning,
forskning, kontrollåtgärder och rådgivning
— svara för att vi får så bra produkter
som möjligt. Samtidigt som dessa
åtgärder vidtas måste samhället givetvis
garantera att produkterna inte
för individen eller samhället i övrigt
har någon negativ verkan.

I debatten om fluoridering görs jämförelser
med vattenkloreringen, vilket
måste vara oriktigt. Kloreringen syftar
endast till en sak, nämligen att ge oss
ett bättre vatten. Utan klorering skulle
vårt vatten ha alltför hög bakteriehalt
och i många fall vara helt hälsovådligt.
Om forskning eller erfarenheter skulle
visa att klorering utgör ett hot mot individen,
skulle man försöka att genom
andra, mindre hälsovådliga tillsatser rena
vårt vatten. Syftet kvarstår: konsumenterna
bör erbjudas ett så rent och
bra vatten som möjligt.

Fluorideringen av vattnet kan aldrig
få den effekten. Den innebär en klar

försämring av vattnets kvalitet. Man använder
en livsviktig produkt som distributör
för ett annat medel, vilket för
många människor kan vara av stor positiv
betydelse, för andra rent skadligt.
Och det viktigaste är att man fråntar
individen all rätt att själv avgöra i vad
mån han eller hon vill utnyttja det
distribuerade ämnet, i detta fall natriumfluorid.
Tvångsmedicinering är ett
ord som har använts, och jag kan inte
underlåta att kalla fluorideringen så.

Det är också intressant att konstatera
att denna tvångsåtgärd till stor del har
tillgripits på grund av en yrkeskategoris
fordringar — tandläkarna — vars
ivrigaste förespråkare i detta fall är
professor Yngve Eriksson. Jag kan förstå
professor Eriksson som yrkesman
och förstår att man lyssnar till hans
argument, vilka ligger till grund för
alla ansökningar om kommunal fluoridering.
Fluor har ju stor betydelse när
det gäller profylaxen mot karies. Däremot
är det svårare att förstå att socialministern,
som skall föra hela svenska
folkets talan, ger efter för kraven
på att den av odontologerna önskade
minskningen av kariesfrekvensen skall
åstadkommas genom att skära alla människor
från de med enbart löständer
till de helt kariesfria, över en kam.
Det är nämligen vad man gör genom att
tillstyrka fluoridering.

Inte minst märkligt förefaller mig
socialministerns svar med hänsyn till
vad som anfördes som slutavsnitt i
kungl. medicinalstyrelsens meddelande
nr 113 om fluorens användning i kariesprofylaxen:
»Det får dock anses
fullt möjligt att den pågående intensiva
forskningen kan finna vägar, som
icke endast kan komplettera utan även
ersätta vattenfluorideringens kariesförebyggande
verkan.»

Det var min förhoppning att socialministern
i sitt svar skulle ha kunnat
redogöra för i vad mån den pågående
intensiva forskningen hade funnit vägar
för att inte bara komplettera utan

128 Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Svar på interpellation ang. fluoridering av dricksvatten

även ersätta vattenfluorideringens kariesförebyggande
verkan. Det vore intressant
om socialministern här ville redogöra
litet för den saken. Om ingenting
händer, är det risk för att allt fler
kommuner kommer att pådyvla sina
invånare ett preparat, som under Ut
dernas lopp har använts mest som råttgift.

Vår omgivningshygien utgör ett växande
problem. I luft, vatten och genom
vår föda får vi i oss allt fler produkter
av främmande slag. Vi måste i möjligaste
mån ge människorna möjlighet
och rätt att begränsa och kontrollera
sitt eget intag av gifter. Det är samhällets
skyldighet däremot att vara observant
och underlätta för oss att göra
vårt val. Den personliga integriteten får
inte åsidosättas, allra minst när det inte
är nödvändigt. Och det är inte nödvändigt
i dag här i Sverige. Det finns
andra sätt att råda bot mot karies. Inte
minst kostfrågorna borde uppmärksammas
i högre grad. Man kan använda
sig av pensling och sköljningar, och
det finns fluortabletter. Varför upplyses
vi inte om forskningsresultaten i
detta avseende och varför kan vi inte
själva få välja? Varför kan man inte
sköta behandlingen genom skolorna?
Det är ju i första hand för barn som
fluorbehandling är önskvärd. Varför
vill man inte diskutera alternativen?

Ty trots allt har fluorideringen sina
risker. Och nu kommer jag till de medicinska
argumenten mot en fluoridering
av vårt dricksvatten.

Mycket intressant är att i detta fall
ta del av det norska socialdepartementets
utredning. Departementet har i huvudsak
byggt sin fluorrekommendation
på de medicinska resultat som kommit
fram genom jämförelse mellan populationen
i områden med hög naturlig halt
av fluor respektive låg halt av fluor.
Mycket liten skillnad i olika sjukdomsfrekvenser
har påvisats, och i inget fall
finns belägg för att fluorhalten skulle
ha någon annan betydelse än att det

i vissa fall uppstått bruna emaljfläckar
på tänderna.

Men det rör sig hela tiden om naturligt
fluor som i naturen och i källvatten
mest förekommer som kalciumfluorid
och — vilket inte är minst viktigt
— i samband med andra kalciumsalter.
Kalcium kan användas som motgift
mot fluor, och den gemensamma förekomsten
förhindrar skador i större utsträckning.
Jag vill helt enkelt uttrycka
saken så, att det är den kemiska miljön
som påverkar fluoridjonernas verkan
på människokroppen. Vattenfluorideringen
däremot sker med natriumfluorid,
som är lättlösligt och direkt joniserande,
med betydligt större förutsättningar
att tas upp av kroppen.

Intressant i det norska departementets
utredning är också en redogörelse
för vad som inträffade när en amerikansk
restaurang råkade använda natriumfluorid
som bakpulver. 52 personer
förgiftades och 11 dog. Där har vi ett
direkt exempel på giftverkan av natriumfluorid
— låt vara givetvis i större
doser än vad som någonsin planerats
för svenska vattenledningar.

Det har talats om svårigheten att dosera
fluor, vilken jag tror är mycket
liten. Däremot är det omöjligt att kontrollera
vattenkonsumtionen — och den
är i stigande. Jag menar därmed inte
att vi dricker mer vatten; vi dricker
snarare mindre. Men vi använder oss
alltmer av torkade produkter. Frystorkat
kaffe kan tillverkas på fluoriderat
vatten, vilket sedan industas. Det innebär
att själva vattenmolekylerna försvinner,
medan resten blir kvar. Så
späds pulvret vid konsumtion ånyo
med vatten — givetvis med tillsatt
natriumfluorid. Genast har vi en dubblering
av dosen.

Inte minst betydelsefullt torde detta
vara när det gäller spädbarnsuppfödningen.
Allt fler spädbarn uppfödes
med vällingpulver. Skulle detta pulver
ha tillverkats i en kommun med fluoriderat
vatten och sedan komma till an -

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37 129

Svar på interpellation ang. fluoridering av dricksvatten

vändning och spädas ut i en kommun
med fluoriderat vatten, så får det barn
det gäller per dygn i sig precis 100 procent
mer natriumfluorid än ett barn
som äter välling vilken inte tillretts
på fluoriderat vatten. Amerikanska undersökningar
visar att ett barn som är
uppfött under spädbarnsåldern med
vällingpulver har 30 gånger mera fluor
i kroppen än ett barn som ammats.

Tillståndsgivningen framstår som särskilt
märkvärdig, om man tar hänsyn
till hur liten marginalen är för överdosering.
I ett utlåtande som avgivits av
dåvarande medicinalstyrelsen heter det
att först efter en lång tids tillförsel av
fem till tio gånger de fluordoser som
ger en begynnande emaljfluoros kan
skadlig påverkan iakttagas på nästa organ:
skelettet. Men det är allvarliga saker
det. Och jag undrar hur man kan
tillåta tillsättandet av en produkt med
en så liten säkerhetsmarginal när man
inte vet något om konsumtionens storlek.
Beträffande övriga tillsatser på
livsmedelssidan krävs ju marginaler av
helt annan storleksordning. Låt mig
erinra om cyklamatet som gavs i injektion
i 500 gånger starkare dos än
vanligt. Resultatet har sedan skador påvisats
blivit att preparatet skall förbjudas.
Samma sak gäller DDT. Här fanns
alternativa preparat, och DDT förbjöds
trots att direkta negativa verkningar inte
visat sig på människan.

I dag vet vi att det tar 20 år innan
man kan konstatera skelettskador åstadkomna
av fluor. Undersökningar har
visat samband mellan fluoridering och
kromosomskador. Men att här dra fram
alla negativa medicinska effekter är
inte mycket lönt, ty fluorideringens förespråkare
hävdar alltid att man inte
behöver ta någon hänsyn till dessa resultat.
Jag vågar ändå påstå att det
borde vara medicinarna och toxikologerna
som yttrade sig om de medicinska
verkningarna av ett preparat, medan
det är odontologernas sak att yttra
sig om dess verkan på tänderna.

Vi vet att 15 000 amerikanska läkare
för över tio år sedan i en skrivelse fördömde
vattenfluorideringen. Enligt vad
jag har hört har Frankrike avstyrkt
fluoridering, likaså Västtyskland, Danmark,
Österrike och England. Om Sverige
och Norge har högre kariesfrelcvens
än andra länder skall vi gå till
grunden för att finna orsaken, men vi
skall inte tvinga människorna till en
konsumtion, vars riskverkan är påtaglig,
när alternativ finns. Dessa alternativ
hade jag hoppats få höra någonting
om. Det är fortfarande min förhoppning
att socialministern vill redogöra
för dem.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill instämma i och
kraftigt understryka fru Sundbergs uppfattning
att det är principiellt felaktigt
att tillsätta ett kemiskt medel i vattenledningsnätet.
Vi har ju under 1960-talet
fått alltför skrämmande exempel på vad
medicinskador innebär; jag behöver väl
inte åberopa vad jag för en stund sedan
anförde om neurosedynskadorna i vårt
land som en följd av en viss medicins
förtärande. Här gäller det en viss medicinering,
tvångsvis.

Fluor är sannerligen inget oskyldigt
medel, utan en medicin — ett gift. Man
har gjort försök på djur för att utröna
hur fluor inverkar på organismen, och
dessa försök har klart visat mycket stora
skadeverkningar, inte bara på de djur
som utsatts för försöken utan också på
fostren. Måhända har doseringen varit
ganska stor, men försöken ger ändå vid
handen vad fluor är för någonting: det
är en giftig medicin.

Sedan riksdagen lämnade tillstånd till
fluoridering av dricksvatten — om jag
minns rätt var det år 1962 — har ytterligare
exempel kommit fram på skadeverkningar
av fluoridering. Att tvinga
människor att inta en medicin -— att
kort och gott föreskriva tvångsmedicinering
— är väl i högsta grad anmärkningsvärt
och felaktigt. Fluor finns ju,

5 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 37

130 Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Svar på interpellation ang. fiuoridering av dricksvatten

som fru Sundberg påpekade, inte bara i
det vatten man dricker, utan man tvingas,
eftersom vatten är en viktig beståndsdel
vid livsmedelsberedningen,
jämt och ständigt att medicinera, även
om man inte skulle behöva det.

Jag begärde ordet för att kraftigt understryka
att det skulle vara av stort
värde, om statsrådet ville ta upp frågan
igen och ompröva rätten till fiuoridering
av dricksvatten. Det är inte säkert
att alla kommuner som har infört fiuoridering
besitter de tekniska resurserna
för att kunna så att säga peppra in fluor
i dricksvattnet på ett sådant sätt att dosen
hålls under gränsen för omedelbara
skadeverkningar. Det kan tänkas uppstå
fel, så att många människor blir förgiftade
på en gång, om inte med fruktansvärda
skador som följd för tillfället
så dock med påtagliga verkningar.

Med tanke på de erfarenheter vi har
vunnnit av medicinskador o. d. är det
nog hög tid att ompröva beslutet om
vattenfluoridering.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! I den ofta starkt betonade
skrämselagitation som man möter på
detta område har fluoren ibland jämförts
med cyklamat, DDT och t. o. m.
neurosedyn. Alla dessa jämförelser är
grovt missvisande, eftersom de sistnämnda
substanserna är syntetiskt framställda,
komplicerade organiska ämnen
som är nya i människans miljö i motsats
till fluor som förekommer i alla vatten
och födoämnen och är en naturlig, väl
prövad miljöfaktor.

Fru Sundberg kan vara lugn beträffande
fluorfrågan. Den har varit föremål
för seriösa och grundliga utredningar
runt om i världen under hela
1950-talet och hela 1960-talet. Framstående
parlamentariker och jurister har
inte bara inhämtat uppgifter från vetenskapsmän
och experter på fluorfrågan
utan också prövat de invändningar som
har gjorts av motståndare till fiuoride -

ring. Efter noggrann prövning och
framlagda fakta och synpunkter har resultatet
i alla dessa fall blivit en klar
rekommendation av vattenfluoridering
såsom en för folkhälsan nyttig åtgärd
vilken ej medför skadliga biverkningar.

Allt detta konfirmerades genom det
uttalande som Världshälsoorganisationen
gjorde vid sitt sammanträde i Boston i
somras — en klar rekommendation till
medlemsstaterna att undersöka möjligheten
att som en beprövad hälsofrämjande
åtgärd fluoridera vattnet. Även
representanter från de länder, i vilka
man enligt fru Sundberg nu omprövar
frågan, ställde sig bakom denna rekommendation.

Jag tycker faktiskt att fru Sundberg
mera borde rikta sin oro mot olika livsmedelstillsatser.
Vi kommer inom kort
att få ett utredningsförslag om en betydligt
strängare livsmedelslagstiftning.

Man skall komma ihåg vad det här är
fråga om. Över hundra miljoner människor
runt om i världen dricker i dag
vatten som tillförts fluor. I det här landet
dricker säkerligen en halv miljon
människor vatten med ungefär den
mängd fluor som är rekommenderad att
tillföras det vattenledningsvatten som
inte håller en naturlig fluorhalt. Det gäller
med andra ord att återställa en jämvikt
som av olika skäl har gått förlorad,
bl. a. genom nya vattenreningsverk där
vtvattnet har en väsentligt lägre fluorhalt
iin exempelvis det gamla källvattnet
eller det vatten som kommer från
vattentäkter. I fru Sundbergs eget distrikt
finns områden där människorna
dricker vatten med en fluorhalt som ligger
betydligt ovanför de värden som här
är aktuella. Jag nämnde Uppsala, jag
skulle också kunna ta Eskilstuna som ett
annat exempel.

Det finns anledning, herr talman, att i
denna fråga verkligen föra fram sakargumenten
och upplysa om vad frågan
gäller, eftersom den är väsentlig om man
vill åstadkomma förbättrad tandstatus
för människorna. Erfarenheterna är,

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37 131

Svar på interpellation ang. fluoridering av dricksvatten

det vet säkerligen fru Sundberg mycket
val, utomordentligt goda. Sköljningar
och andra åtgärder är kompletterande
viktiga inslag i munhygienen för att förstärka
motståndskraften mot kariesangrepp.

Jag kan nämna -— det finns anledning
att göra det, eftersom fru Sundberg berörde
frågan — att effekten av fluortillförsel
genom barnvälling för närvarande
är föremål för undersökningar. Av
vad som hittills framkommit har någon
skadlig inverkan av en för vattenfluoridering
rekommenderad fluorhalt icke
kunnat konstateras.

Herr talman! Jag skall icke förlänga
debatten. Herr Persson i Heden ställde
frågan, om jag nu är beredd att ompröva
beslutet i detta avseende, och jag
ber därvidlag att få hänvisa till mitt
svar. Socialstyrelsen avser, inte minst
på grundval av Världshälsoorganisationens
omfattande och innehållsrika rekommendation,
att informera och ge
upplysning på ett aktivt sätt. Jag har
en känsla av att det föreligger ett behov
härav, inte minst sedan jag hört de inlägg
som nu förekommit.

Fru SUNDBERG (in):

Herr talman! Låt mig börja med att
säga att jag inte koncentrerar min oro
till några enstaka produkter. Min oro
för vår situation när det gäller människornas
intag av gifter genom luft, vatten,
livsmedel eller något annat medium
omfattar alla tänkbara områden — inte
minst livsmedel — och det tror jag att
socialministern vet.

Världshälsoorganisationen sände en
gång ut en rekommendation till världens
länder att använda DDT för att motverka
malarians spridning. Jag undrar om
vi på svenskt håll i dag i Världshälsoorganisationen
skulle stödja en sådan
rekommendation? Mot denna organisations
rekommendation står läkare och
vetenskapsmän över hela landet.

Eftersom socialministern nämnt
exemplen Uppsala och Eskilstuna vill

jag ställa en direkt fråga. Finns det
några konkreta forskningsresultat beträffande
situationen i Uppsala eller Eskilstuna
i jämförelse med andra städer?
Med forskningsresultat menar jag i detta
sammanhang undersökningar av tandemaljen
och av skelettet på barnen i dessa
städer. Vi vet nämligen att det för
genomförande av de senare undersökningarna
krävs mycket starka röntgendoser
som man inte utan vidare utsätter
populationen för.

Socialministern talade fortfarande om
sakskäl. Visst finns det människor i vårt
land som använder vatten med hög naturlig
fluorhalt. Jag försökte emellertid
klargöra att fluoren i detta fall vanligtvis
förekommer som apatit d. v. s. som
kalciumfluorid. Vid fluoridering är det
däremot fråga om tillsättande av en lättlöslig
fluorid.

De tekniska resurserna i vårt land är
stora, men jag fick fortfarande inget
svar på frågan, om de inte är så stora,
att vi som ett alternativ till ett obligatorium
kan tänka oss en kariesprofylax
genomförd på andra sätt. Socialministern
gick bara förbi min fråga om användning
av tabletter o. d. genom att
beteckna dem som kompletterande. Jag
vill fråga om socialministern frångått
uttalandet av Arthur Engel, vilken hade
skrivit förordet till den tidigare
nämnda boken, att man i forskningen
också skall syfta till att finna medel som
kan ersätta vattenfluoridering. Jag tror
att svenska folket skulle uppskatta att få
en bekräftelse från socialministern på
att man numera inte syftar till att finna
åtgärder som skall ersätta vattenfluorideringen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Efter fru Sundbergs inlägg
tvingas jag åter begära ordet. P.iksdagen
har fattat ett beslut, fru Sundberg,
i denna fråga. Det är då egentligen uppseendeväckande
att från denna talarstol

5* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 37

132 Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Svar på interpellation ang. fluoridering av dricksvatten

få höra denna skrämselpropaganda.
Det vill jag notera till protokollet.

Jag skall inte gå in på alla argument.
De flödar, fru Sundberg. Jag vill rekommendera
alla de vetenskapliga och
forskningsmässiga rapporter och resultat
som föreligger. Men det är typiskt
för denna argumentation, att man rycker
loss vissa bitar för att söka skapa
oro och skrämsel.

Fru Sundberg säger, att visst har vi
naturligt fluorhaltigt vatten, men detta
är ett kemiskt tillsatsämne. Det är, fru
Sundberg, hundraprocentigt bevisat att
den fluor som tillsätts är av precis samma
art som den som finns i alla naturliga
dricksvatten.

Herr talman! Jag vill bara tillägga ännu
en sak. Vi har i detta land anledning
att alltid kritiskt granska allt. Vi har anledning
att pröva. Vi har anledning att,
mot bakgrunden av erfarenheter på
andra områden, vara försiktiga. I denna
fråga har vi prövat. I denna fråga
har vi verkligen varit grundliga. När
vi kommit fram till uppfattningen att
tiden är mogen för en fluoridering av
vattenledningsvattnet, där fluorideringen
är alltför ringa för att nå upp till
en naturlig fluorhalt, så har det verkligen
skett efter seriösa överväganden,
det kan jag försäkra fru Sundberg. Vi
tjänar inte folkhälsan genom en skrämselagitation.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag försökte i mitt inlägg
betona de etiska synpunkterna eftersom
de är de mest väsentliga. Jag
tycker att det är beklagligt om man
menar att jag därmed verkat i någon
skrämselpropagandas tecken. Vi talar
bär om de mänskliga rättigheterna. Det
verkar som om de mänskliga rättigheterna
bara skulle gälla att få saker och
ting. Jag tycker att man i de mänskliga
rättigheterna också borde lägga in människors
önskan att slippa olika saker.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill stryka under
vad socialministern sade i sitt senaste
inlägg om att vi har all anledning att
vara kritiska och försiktiga. Detta är
alldeles riktigt, och det är därför som
man är skeptisk eller rent av bekymrad
— jag vill än en gång framhålla det —
över den allmänna medicinering som
sker genom fluoridering av dricksvattnet.
Det är onekligen medicinering. Vi
behöver, som det har sagts, vara försiktiga.
Vi har som jag sade tidigare oändligt
många bekymmersamma och stora
och allvarliga erfarenheter av vad en
medicinskada kan åstadkomma. Även
i samband med neurosedynkatastrofen
sades det att detta medel var prövat och
därför gavs det tillstånd till dess distribuering.
Men vad hände? Jag vill dock
i detta sammanhang starkt stryka under
att jag inie vill jämföra denna fråga med
vare sig neurosedyn eller DDT eller allt
vad statsrådet uppräknat.

Men i princip måste vi vara motståndare
till allt vad tvångsmedicinering heter,
alldenstund det finns möjlighet att
förhindra tandröta på annat sätt än
genom fluoridering. Det finns som här
sagts tidigare en mängd medel. Varför
skall man då gå tvångsvägen och tvinga
människorna att använda medel som de
inte vill ha eller ens behöver?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag fann anledning säga
att det var fråga om skrämselpropaganda.
När man i argumentation från
fru Sundbergs sida blandar in bl. a.
DDT, är man vid sidan av en saklig debatt.

Jag vill understryka att socialstyrelsen
nu kommer att trycka Världshälsoorganisationens
omfattande rapport
och ge den all möjlig spridning i landet.
Den är av stort värde för upplysningen
i detta fall.

Vad beträffar tvångsmedicinering,
herr Persson i Heden, har jag starkt un -

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37 133

Svar pa interpellation ang. åtgärder för att förhindra att kommunalt bostadstillägg
till folkpension reduceras på grund av höjd fastighetstaxering

derstrukit att det här helt enkelt är fråga
om att genom fluortillförsel åstadkomma
en jämvikt som av olika skäl
har gått förlorad i vattnet. Detta kan
inte sägas vara en tvångsmedicinering.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill understryka vad
jag sade att det finns människor som
är motståndare till detta, och när det
finns medel som kan ersätta inblandning
av fluor i dricksvatten torde det
vara riktigt att använda dem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 21

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att förhindra att kommunalt bostadstilllägg
till folkpension reduceras på grund
av höjd fastighetstaxering

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonsson i Mora
har frågat, om jag är beredd att vidta
några åtgärder som gör att folkpensionärernas
kommunala bostadstillägg inte
kommer att reduceras genom den höjning
av fastighetsvärdena som 1970 års
fastighetstaxering kommer att medföra.

Resultatet av den pågående fastighetstaxeringen
kan överblickas först ett
gott stycke in på nästa år. Avsikten är
att de frågor som hänger samman med
de nya taxeringsvärdenas inverkan på
inkomstprövade pensionsförmåner skall
tas upp till prövning i positiv anda så
snart erforderligt underlag föreligger.

Vidare anförde:

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret på min interpellation.
Det kan också vara anledning

att uttala tillfredsställelse över att svaret
kom så snart; jag ställde min interpellation
i förra veckan.

Jag tar i min interpellation upp de
problem som på grund av resultatet av
den pågående fastighetstaxeringen kan
väntas uppstå för många folkpensionärer
som äger en fastighet. Taxeringsvärdet
kan komma att bli höjt och därigenom
i viss män komma att påverka
det komumnala bostadstillägget eller annan
inkomstprövad pensionsförmån.
Efter den ändring av reglerna som årets
riksdag beslöt kan en ensamstående
pensionär få ha en sidoinkomst av 2 000
kronor och en förmögenhet på 30 000
kronor och ett gift par få ha en sidoinkomst
av 3 000 kronor och en förmögenhet
på 45 000 kronor utan att
detta påverkar deras rätt till fullt bostadstillägg.
Det kan då vara så, att i
deras förmögenhet ingår en fastighet
eller kanske en fritidsstuga. Genom en
höjning av taxeringsvärdet kan förmögenheten
i många fall komma att stiga,
så att den överstiger de angivna gränsvärdena.
Detta skulle betyda att en reduktion
av bostadstillägget kan bli följden
genom att en del av den överskjutande
förmögenheten räknas som inkomst
och läggs till den övriga inkomsten.
Resultatet skulle i så fall bli att
förmögenheten formellt ökar och därmed
minskar bostadstilläggets storlek
utan att pensionären reellt får någon
inkomstökning. Många anser att ett sådant
resultat inte kan vara rimligt.

Det är därför ganska naturligt om det
bland pensionärerna uppstått en viss
oro hur denna fråga kommer att utveckla
sig. Det rör sig om en ganska
stor grupp. Det är över 600 000 pensionärer
som har kommunala bostadstillägg
och som alltså räknas till de lägsta
inkomstgrupperna. Jag har fått belägg
för oron genom många personliga samtal
med pensionärer, och den har också
märkts i tidningarnas insändarspalter.
Det var för att om möjligt få ett lugnan -

134 Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Svar på interpellation ang. kommunalt stöd åt enskilda näringsföretag

de besked på den här punkten som
jag ställde min interpellation till socialministern.

Statsrådet säger nu i sitt svar, att resulatet
av den pågående fastighetstaxeringen
kan överblickas först ett gott
stycke in på nästa år, och det är jag
fullt införstådd med. Det har dock antytts
att höjningarna av taxeringsvärdena
i vissa fall kan komma att bli avsevärda.

Vidare säger statsrådet Aspling i sitt
svar: »Avsikten är att de frågor som
hänger samman med de nya taxeringsvärdenas
inverkan på inkomstprövade
pensionförmåner skall tas upp till prövning
i positiv anda så snart erforderligt
underlag föreligger.»

Jag betraktar svaret som tillfredsställande,
och jag hoppas att de farhågor
som kommit till uttryck från pensionärernas
sida skall visa sig ogrundade,
att alltså höjningarna av taxeringsvärdena
i och för sig inte skall få en
negativ inverkan på de inkomstprövade
pensionsförmånerna. Jag vill tillä gga
att det kan finnas anledning att vid den
utlovade prövningen även beakta att de
nuvarande förmögenhetsgränserna inte
varit föremål för någon justering sedan
de fastställdes 1965.

Jag ställde en konkret fråga, och jag
har fått ett konkret och positivt svar av
statsrådet. Jag skall därför inte förlänga
debatten med att diskutera sakfrågan;
den får vi kanske anledning att återkomma
till när vi så småningom får se
resultatet av den omprövning som statsrådet
i sitt svar har utlovat. För dagen
nöjer jag mig med att tacka för det positiva
svar som statsrådet lämnat på
min interpellation.

Chefen för socialdepartementet, lierr
statsrådet ASPLING:

Herr Jonsson i Mora var tillfredsställd
med mitt svar på hans interpellation
och jag skulle ha kunnat nöja mig med
det tack han riktat till mig, men jag
vill göra ett litet tillägg.

Jag utgår ifrån att riksförsäkringsverket,
i likhet med vad som skedde i
anslutning till 1965 års fastighetstaxering,
kommer att utfärda anvisningar
till försäkringskassorna angående handläggningen
av ärenden rörande inkomstprövade
pensionsförmåner. Anvisningarna
torde, liksom år 1965, komma
att klargöra att de nya taxeringsvärdena
inte skall påverka utgående
pensioner. Det finns således inte någon
anledning till oro för att pensionsbeloppen
skall minska till följd av den nya
fastighetstaxeringen. Vad gäller nya
pensioner finns det möjlighet att tilllämpa
nu gällande taxeringsvärden i avvaktan
på den höjning av förmögenhetsgränserna
som visar sig vara motiverad
med anledning av fastighetstaxeringen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 22

Svar på interpellation ang. kommunalt
stöd åt enskilda näringsföretag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Trana har frågat
mig, om kommunalrättskommitténs direktiv
såvitt gäller uppdraget att precisera
den kommunala kompetensen i fråga
om stöd åt enskilt näringsliv och att
överväga regler om återgång av olaga
kommunala beslut har oförändrad giltighet
och om jag i så fall är beredd
att uttala att arbetet med detta uppdrag
bör påskyndas.

Kommunerna har självbestämmanderätt
inom ramen för sin kompetens.
Huruvida viss kommunal åtgärd faller
inom kompetensen eller inte avgörs
efter rättslig prövning som kommer till
stånd på besvär av kommunmedlem
över kommunens beslut.

Genom statsmakternas beslut år 1964

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37 135

Svar på interpellation ang. kommunalt stöd åt enskilda näringsföretag

om riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik
har slagits fast att det är ett
riksintresse och därför väsentligen en
statlig uppgift att verka för den från
samhällssynpunkt lämpligaste lokaliseringen
av näringslivet. I samband med
1964 års beslut uttalade statsmakterna
att kommunala subventioner som syftar
till att påverka enskilda företags lokalisering
och utvidgning inte borde förekomma.
Samtidigt förutsattes att en utredning
om gränserna för kommunernas
kompetens härvidlag skulle komma till
stånd.

Utredningen anförtroddes kommunalrättskommittén
som år 1965 fick i uppdrag
att göra en översyn av den kommunala
kompetensen över huvud taget.
Enligt direktiven bör kommittén bl. a.
söka skapa ett regelsystem som hindrar
att kommunala subventioner lämnas i
syfte att påverka enskilda företags lokalisering
och utvidgning. Som herr
Trana framhåller har i direktiven särskilt
understrukits önskvärdheten av att
legala möjligheter skapas att tvinga fram
återgång av olaga kommunala beslut.
Någon ändring har inte skett i fråga
om den principiella ståndpunkt som
statsmakterna enligt vad jag nyss sagt
tagit till kommunala åtgärder i lokaliseringspolitiskt
syfte. Det föreligger därför
inte heller anledning att ge kommunalrättskommittén
andra eller ändrade
direktiv för ifrågavarande uppdrag.

Herr Trana har — med hänvisning
till ett aktuellt fall där en kommun
gjort utfästelser om industrisubvention
■— framhållit angelägenheten av att utredningen
snarast blir färdig. Jag delar
till fullo denna uppfattning. Kommunalrättskommittén
har vid sidan av
kompetensfrågan utrett en rad olika
spörsmål. Sedan år 1965 har kommittén
sålunda lämnat inte mindre än sex betänkanden.
Ytterligare ett väntas senare
i år. Vid sidan av dessa utredningsuppdrag
har emellertid kompetensfrågan
enligt vad jag inhämtat getts

ett dominerande utrymme. Att utredningen
ändå dragit ut på tiden sammanhänger
uppenbarligen med att frågan
om den kommunala kompetensen
och om återgång av kompetensöverskridande
kommunala beslut innefattar en
rad ytterst komplicerade frågor som rör
den kommunala självstyrelsen. Kommittén
har nu avslutat alla övriga utredningsuppdrag
och ägnar sig alltså uteslutande
åt den kommunala kompetensen.
Enligt vad jag inhämtat kommer
arbetet att avslutas under år 1970.

Vidare anförde

Herr TRANA (s):

Herr talman! Låt mig, innan jag kommenterar
civilministerns svar på min
interpellation, för vilket jag tackar, ta
upp ett principiellt resonemang om bakgrunden
till interpellationens framställande.

När jag framställde mina frågor till
civilministern om huruvida de till kommunalrättskommittén
i mars 1965 utfärdade
tilläggsdirektiven rörande precisering
av den kommunala kompetensen
beträffande stöd till det enskilda
näringslivet fortfarande har aktualitet,
så var, som alla förstår, den direkta anledningen
det genom press och övriga
massmedia sedan mitten av september
över hela landet ökända fallet med
uppgörelsen mellan Hede kommun och
ett tjänstemannakonsortium inom
Svensk metallförädling i Östhammar.
Fullföljandet av denna uppgörelse, såsom
den var tänkt, skulle medföra att
min hemstad, känd för sitt bristande
industriunderlag, skulle mista den största
av sina fåtaliga industrier, vilket
självfallet ingav en stark känsla av oro
såväl för staden som för det 60-tal anställda
som berördes och kände sina
existensmöjligheter hotade.

Jag räknade inte med att via interpellationen
få någon lösning på detta
speciella fall, eftersom ett ingripande
sorterar under inrikesdepartementet

136 Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Svar på interpellation ang. kommunalt stöd åt enskilda näringsföretag

och arbetsmarknadsmyndigheterna. Vad
jag ville få belyst var den principiella
frågan om hur man på regeringshåll i
dag ser på de nuvarande oklara förhållandena
i fråga om den kommunalrättsliga
kompetensen beträffande stöd
till industrietablering. Sedan proposition
nr 185 år 1964 angående riktlinjerna
för en aktiv lokaliseringspolitik
antogs av riksdagen har det väl för de
flesta stått klart, att statsmakterna påtagit
sig ansvaret för den industriella
lokaliseringsutvecklingen inom landet.
Även regeringsrättens agerande i besvärsmål
har styrkt denna uppfattning.
Men man kommer inte ifrån att det
ändå råder en egendomlig dualism i
lagstiftningen på detta område.

De nuvarande kompetensreglerna utformades
1948 och bygger på principen
att de kommunala åtgärderna skall
tillgodose allmänna, till kommunen
knutna intressen. Man avsåg därmed
att möjliggöra en fortsatt anpassning
av kommunernas befogenheter till samhällsutvecklingens
krav. Att avgränsa
området för kommunernas kompetens
överlämnades liksom tidigare åt rättspraxis.
Det ansågs bland sakkunniga
att den kommunala kompetensen vidgades.
Rättspraxis har emellertid inte
varit entydig och klar. Svårigheten synes
ligga i att få en klar definition av
vad som skall tillåtas inrymmas i det
även i 1965 års tilläggsdirektiv till kommunalrättsutredningen
givna direktivet,
att det liksom hittills bör vara »en kommunal
angelägenhet att främja näringslivets
utveckling inom kommunen».

Det nuvarande tillståndet har visat
sig vara en varböld på det kommunalrättsliga
planet på grund av att beslutsverkställigheten
gjorts beroende av om
besvärstalan föres. Detta har medfört
att många kommuner har chansat för
att få industrier och även lyckats med
det. Ibland har det emellertid hänt att
man då har kommit ur askan i elden,
eftersom det senare har visat sig att
dessa industriföretag saknat möjlighe -

ter att av egen kraft fortbestå och vidareutvecklas.
Många sådana kommunala
engagemang har betytt kännbara
förluster för de agerande kommunerna
och som en följd därav också meningslösa
och kännbara bördor för skattebetalarna.

Samtidigt som man gör dessa konstateranden
kan man inte komma ifrån att
det av hävd har funnits ett skäl, som i
vissa fall har tillåtit kommunal satsning
på det enskilda näringslivet. Det skälet
har varit att man därigenom avsett att
förhindra eller avhjälpa en arbetslöshetssituation.
Men man bör observera att
åtgärderna i princip endast varit tillåtna
då det gällt att förhindra och mildra
en mera omfattande arbetslöshet. De har
i princip varit otillåtna, om det gällt
att genom kommunal satsning på enskilda
företag ge dessa möjligheter att
skapa nya och flera arbetstillfällen. Det
är inte att undra på att dessa bestämmelser,
som till sin negativa del har
blivit villkorliga på grund av att rättstillämpningen
genom bindningen till
besvärsinstitutet i stor utsträckning
satts ur spel, har föranlett ett ganska
utbrett kommunalt lindanseri. Det är
därför hög tid att klara och entydiga
lagbestämmelser, som omöjliggör att
olaga beslut kan vinna laga kraft eller
tvinga till återgång av sådana beslut,
snarast kommer till stånd.

Civilministern har i svaret på min
interpellation utan några reservationer
i huvudsak instämt i det synsätt på det
kommunala rättsläget i berörda avseenden
som jag själv har gjort mig till tolk
för. Statsrådet understryker att grunderna
för de år 1965 till kommunalrättsutredningen
utfärdade tilläggsdirektiven
beträffande översyn av den kommunala
kompetensen är orubbade.
Statsrådet understryker därvid särskilt,
med hänvisning till vad jag anfört i
interpellationen, önskvärdheten av att
legala möjligheter skapas för att tvinga
fram en återgång av olaga kommunala
beslut. Civilministern delar också till

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37 137

Svar på interpellation ang. kommunalt stöd åt enskilda näringsföretag

fullo den i interpellationen framförda
uppfattningen om angelägenheten av
att kommunalrättskommittén snarast
blir färdig med sitt uppdrag, och han
förklarar sig ha inhämtat att utredningens
resultat kan förväntas ligga
klart nästa år.

Svaren på mina frågor är alltså till
alla delar positiva, och jag tror att eu
stor skara kommunalmän över hela
landet har anledning att uttala sin tillfredsställelse
över det. Som interpellant
framför jag ett varmt tack till statsrådet,
samtidigt som jag uttalar förhoppningen
att utredningens resultat kommer
att bli klart och entydigt och till
nytta för den fortsatta kommunala
självstyrelsen.

Låt mig slutligen på förekommen
anledning belysa halten av de beskyllningar
mot Östhammars stad som efter
det att jag framställde min interpellation
har förekommit i tidningspressen
och vilka som upphovsman har chefen
för det industrikonsortium som träffade
avtalet med Hede kommun. Jag nöjer
mig med ett eller ett par exempel.

I en intervju i Svenska Dagbladet
den 29 oktober kunde man läsa följande:
»Östhammar borde stämma ned tonen,
menar dir. — ---. Man har inte

ens ordnat vatten till företaget utan
det körs i tankvagnar till industriområdet.
Först då företaget börjar rasa
ihop på allvar kommer kommun och
regering springande. Inrikesminister
Eric Holmqvist kunde inte tänka sig lokaliseringsstöd
till företaget vid Roslagskonferensen
i våras. Nu är han
tydligen mer positiv.»

Gentemot detta vill jag erinra om
vad som anföres i interpellationen,
nämligen att staden — först Öregrund
och efter kommunsammanslagningen
Östhammar — ända sedan 1961 har
försökt att på de vägar och med de
medel som stått till buds hjälpa företaget
i dess utvecklingsplaner. Stadens
förhandlare har dock mer och mer befästs
i den uppfattningen att företags -

ledningen inte har velat medverka till
egna åtaganden utan endast har varit
ute efter kommunala subventioner.
Uppfattningen om denna företagsmentalitet
får även stöd av det uttalande
som direktören i Stockholms läns företagareförening
gör i samma tidningsintervju,
där han uttalar: »Den förutvarande
ledningen med---i spet sen

har inte givit föreningen möjligheter
att hjälpa till med lokaliseringsbidrag.
Yi har fått vänta utanför dörren.
Och så har det hållit på i tre år.»

Det starkaste stödet för uppfattningens
riktighet har konsortiet självt givit
genom att avpressa en liten Norrlandskommun
med kanske ett tusental
skattedragare en förbindelse, som kostar
dem 2 270 000 kronor, räntekostnaderna
oräknade, och dessutom ansvaret
för ett borgensåtagande på en halv miljon
kronor.

I det i interpellationen omnämnda
till östhammars stad ställda kravbrevet
— för att inte använda ett starkare uttryck
— som är daterat den 15 april
1969 och undertecknat av det ifrågavarande
företagets direktör heter det:
»Det har visats ett stort intresse från
kommuner ute i landet att förmå företaget
att etablera sig i respektive kommuner.
Tydligen är vårt företag attraktivt
såtillvida att vi har en god ekonomisk
ställning, god likviditet ocli kan
uppvisa ett gott resultat.» Mot bakgrunden
av denna självdeklaration är det
mer än en som undrar över med vilka
medel man lyckas att inom en tidrymd
av mindre än sex månader försätta ett
solitt företag i sådana omständigheter
att det inställer betalningarna.

Svensk metallförädling har hittills erhållit
sitt vatten genom en vattenledning
från en av staden borrad brunn till
ett pris av 25 öre per kubikmeter. Tyvärr
har vattnet icke varit tjänligt till
dricksvatten, utan sådant har anskaffats
i särskild ordning. Men staden har sedan
månader tillbaka preliminära kostnadsberäkningar
för framdragande av

138 Nr 37 Torsdagen den 20 november 1969

Svar på interpellation ang. förbättrad utbildning av vårdpersonal för ålderdomshem

vatten och avlopp liggande klara. Arbetena
har preliminärt kostnadsberäknats
till 300 000 kronor. Kostnaderna för
önskvärda gaturegleringar i anledning
av ledningsarbetena har beräknats till
135 000 kronor. Därtill kommer kostnader
för planering av den utvidgade tomten
i ett bergområde, och den sammanlagda
preliminära kostnaden har beräknats
till mellan 800 000 och 1 000 000
kronor. Men staden har självfallet inte
kunnat föranstalta om dessa arbetens
påbörjande så länge företagsledningen
intagit en undanglidande position när
det gällt egen medverkan och allra
minst sedan det blev klart vad företaget
i verkligheten fordrade av staden för
att stanna på platsen.

I en intervju i Upsala Nya Tidning
den 9 oktober har direktören för företaget
uttryckt sin uppfattning på följande
sätt: »östhammar har haft lika
stora möjligheter som andra kommuner
att hjälpa. Skulle det ha varit fråga om
kryphål i lagen har Östhammar haft
samma möjligheter att finna kryphål.
Läget i dag skulle därmed ha varit helt
annat.» Kommentarerna ger sig själva,
herr talman.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 23

Svar på interpellation ang. förbättrad utbildning
av vårdpersonal för ålderdomshem Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Jonäng har frågat
mig, om jag vill ta initiativ till åtgärder
för att åstadkomma en förbättring av
utbildningen av vårdpersonal för ålderdomshem.

För utbildning av sådan vårdpersonal
finns i dag kurser på olika nivåer, bl. a.
för grundutbildning av vårdbiträden,

utbildning av undersköterskor och utbildning
av föreståndare för ålderdomshem
och öppen åldringsvård. Antalet
kurser för grundutbildning av vårdbiträden
kan beräknas bli närmare 20
procent större under innevarande läsår
än under det föregående. Vid årets kurser
finns mer än 2 000 elevplatser. Det
bör framhållas att skolöverstyrelsen —
i den mån kommunerna begärt att få
anordna sådana kurser — bifallit framställningarna.
Överstyrelsen har därjämte
i skilda sammanhang för kommunerna
framhållit nödvändigheten av att
kursverksamheten ökas. Vidare har
Svenska kommunförbundet nyligen rekommenderat
kommunerna att ge oavkortade
löneförmåner under kurstiden
åt personal som efter viss tids verksamhet
inom åldringsvård genomgår grundutbildningskurs.

För att den sociala åldringsvårdens
behov av sjuksköterskeutbildad arbetskraft
skall kunna tillgodoses har statsmakterna
i samband med den nyligen
genomförda omläggningen av sjuksköterskeutbildningen
infört en särskild
linje i åldringsvård för vidareutbildning
av sjuksköterskor till föreståndare för
ålderdomshem och för verksamhet i öppen
åldringsvård. Behovet av sådan arbetskraft
bör även i viss mån kunna tillgodoses
genom den samtidigt införda
möjligheten att inom linjen för vidareutbildning
av sjuksköterskor i medicinsk
och kirurgisk sjukvård välja långtidsvård
som alternativ under slutskedet
av utbildningen.

Slutligen vill jag erinra om att de
riktlinjer för yrkesutbildningsdelen av
mellanskolan som riksdagen antog förra
året innebär att vårdutbildningen
skall utvidgas successivt även i fortsättningen.
Jag räknar med att såväl de centrala
som de regionala skolmyndigheterna
strävar efter att förverkliga dessa
intentioner också i fråga om utbildningen
för åldringsvård.

Vidare anförde:

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37 139

Svar på interpellation ang. förbättrad utbildning av vårdpersonal för ålderdomshem

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret på min
interpellation om åtgärder för förbättrad
utbildning av vårdpersonal för ålderdomshem.

Svaret är mer en redogörelse för kända
fakta än ett svar på den fråga jag
ställt. När jag läser redogörelsen får jag
en känsla av att statsrådet inte till fullo
insett det alarmerande i utbildningssituationen,
speciellt vad gäller vårdbiträden
för ålderdomshemmen. I en artikel
i Socialt Forum skriver sekreterare
Björk i Svenska kommunförbundet att
90 procent av vårdbiträdena vid ålderdomshemmen
inte har vårdyrkesutbildning.
Det innebär att cirka 7 000 heltidsanställda
och cirka 3 000 deltidsanställda
vårdbiträden saknar yrkesutbildning.
I mitt län har en sammanställning
gjorts som i stort verifierar
dessa uppgifter. Av 631 anställda inom
åldringsvården saknar 502 yrkesutbildning.
Det finns naturligtvis variationer
mellan olika kommuner och landsting,
men jag undrar ändå om inte statsrådet
anser dessa siffror vara alarmerande.
Måste inte mera kraftfulla åtgärder vidtas
för att förbättra situationen?

Vad kan det bero på att så många
saknar utbildning? Vi har naturligtvis
det ökade antalet åldringar och därmed
också ett ökat antal vårdplatser vid ålderdomshemmen
: mot cirka 39 000 platser
år 1955 står cirka 55 000 platser i
år. Standarden på vården och på ålderdomshemmen
har förbättrats, och detta
medför ett stegrat behov av personal.
Detta jämte den relativt stora personalomsättningen
borde ha observerats på
ett tidigare stadium och utbildningen ha
planerats därefter. Nu har detta inte
skett. Desto mer angeläget är det att
bristerna avhjälps med det snaraste och
att man centralt och kommunalt — i
både landsting och kommuner — samarbetar
för att göra utbildningsplaneringen
ändamålsenlig.

Uppgiften i svaret att antalet kurser

för grundutbildning av vårdbiträden
skulle öka med 20 procent under innevarande
läsår jämfört med föregående
är kanske inte så intressant som uppgiften
om det beräknade elevantalet.
Man vet ju inte om dessa kurser blir
genomförda. Statsrådet säger i sitt svar
att man har beräknat elevplatsantalet
till mer än 2 000, men Svenska kommunförbundet
räknar med 1 700.

För läsåret 1968/69 planerades den
totala vårdbiträdesutbildningen bli fördelad
med 13,6 procent för åldringsvården
och 86,4 procent för sjukvården.
Siffran 13,6 procent blev emellertid inte
verklighet, utan andelen stannade vid
10,6 procent. För läsåret 1969/70 beräknas
åldringsvårdens andel i utbildningen
stiga till ca 17 procent. Det är givetvis
ett framsteg, men som jag ser det ett
alltför litet framsteg. 1 Socialt Forum
har man gjort ett överslag och med utgångspunkt
i antalet vårdplatser och
vårdbiträden funnit att åldringsvården
i själva verket skulle behöva 25—30
procent av utbildningen.

Det intressanta problemet i sammanhanget
— som det enligt min mening
borde ligga utbildningsministern varmt
om hjärtat att söka lösa — är frågan om
varför man inte lyckats rekrytera personalen
till de för läsåret 1968/69 planerade
kurserna, trots att så många som
90 procent saknar utbildning. Jag tror
att det behövs analyser som klarlägger
orsakerna till den dåliga rekryteringen.
Hur ser personalen på sitt behov av utbildning?
Det måste med säkerhet sättas
in en ökad upplysning. Det är otillfredsställande
om en speciell yrkesgrupp
halkar efter i utbildningen; det
skapar ökade klyftor i stället för tvärtom.

Man kan också fråga sig hur kurserna
planeras. Tas det hänsyn till att många
är gifta och har familj och därmed har
svårare att ta sig ifrån? Måste man kanske
dela upp kurserna på kortare perioder?
Bör utbildningen decentraliseras?
Utgår ersättning under utbildnings -

140 Nr 37 Torsdagen den 20 november 1969

Svar på interpellation ang. förbättrad utbildning av vårdpersonal för ålderdomshem

tiden? Kommunförbundet har ju rekommenderat
kommunerna att ge oavkortade
löneförmåner under utbildningstiden,
och det är ett positivt förslag.
Man kan vidare ifrågasätta, om inte
kurserna för sjukvårds- och för åldringsvårdsutbildning
kan samordnas
och få en gemensam läroplan och därmed
en enklare organisation.

Det finns många frågor i detta sammanhang
som måste analyseras och
klarläggas för att man skall kunna få
till stånd en bättre utbildning och ett
större intresse för utbildningen.

Jag måste tillstå att jag är litet förvånad
över utbildningsministerns svar
— jag hade väntat mig att en ny och
ung utbildningsminister skulle vara ivrig
att få gripa sig an ett problem som
detta och inte skulle tillåta att en yrkesgrupp
halkade efter i utbildningen. Om
man vill sträva mot större jämlikhet
människor emellan är det lämpligt att
här vidta konkreta åtgärder, i synnerhet
när man ser att klyftan växer mellan
sjukvårds- och åldringsvårdspersonalen.
Det rör sig om en relativt liten
grupp, men desto angelägnare och kanske
också lättare borde det vara att vidta
åtgärder så att den inte isoleras genom
bristfällig yrkesutbildning.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Om jag förstått debatten
rätt har den rört utbildningen av alla
personalkategorier för ålderdomshemmen.
Jag begärde ordet för att understryka
behovet av utbildning av framför
allt föreståndarinnorna vid ålderdomshemmen.

Det verkar som om det vore nästan
omöjligt att höja utbildningskapaciteten
för denna del av vårdpersonalen. Under
många år har det varit så att ungefär
50 procent av föreståndarinnorna vid
ålderdomshemmen inte har haft adekvat
utbildning. Med de krav som måste
ställas på framför allt dem som har det
främsta ansvaret för dessa hem är detta
givetvis otillfredsställande. Vem som än

har ansvaret för denna utbildning hoppas
jag att procentsatsen skall kunna
höjas väsentligt. För ålderdomshemmens
skötsel betyder en adekvat utbildning
kolossalt mycket, även om den givetvis
inte är en fullgod garanti för att
åldringarna där får en bra vård.

Jag upprepar att ungefär 50 procent
av föreståndarinnorna — och procentsatsen
har tydligen minskat under de
senaste åren — har utbildning. Detta
är inte tillfredsställande.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Min redogörelse för det
faktiska läget skall inte tolkas som att
jag är nöjd med situationen. Jag är
verkligen inte nöjd med den vare sig på
detta område eller på en rad andra områden
inom utbildningsväsendet. Men
jag tror det vore fel att med hurtfriska
utttalanden i en interpellationsdebatt
skapa intrycket att problemen lätt skulle
kunna lösas.

Det problem som fru Jonäng kom in
på mot slutet av sitt anförande är allmängiltigt
för hela vuxenutbildningen.
Det är tyvärr så att vi med de nuvarande
insatserna inte når de grupper som
vi kanske allra helst skulle se utnyttja
möjligheten till utbildning på äldre dagar.
Jag tror att mycket kraftfulla insatser
måste krävas om vi skall nå fram
till dem. När vi i riksdagen framlägger
förslag om dessa stora och kostnadskrävande
åtgärder förstår jag att jag
har en hängiven supporter i fru Jonäng,
och det inkasserar jag i förväg med
uppskattning.

Det går inte att komma ifrån att det
splittrade huvudmannaskapet medför
vissa problem. Men jag vill understryka
vad jag sade i svaret, att skolöverstyrelsen
i den mån kommunerna begärt
att få anordna kurser har bifallit framställningarna.
Överstyrelsen har också
framhållit nödvändigheten av att denna
kursverksamhet utökas.

Jag vill till herr Svensson i Kungälv

Torsdagen den 20 november 1969 Nr 37 141

Svar på interpellation ang. förbättrad utbildning av vårdpersonal för ålderdomshem

säga att det är riktigt att ålderdomshemsföreståndarna
i dag har en bristfällig
utbildning. Skolöverstyrelsen har
på försök prövat en ettårig kompletteringskurs
på ett par orter, avsedd att ge
utbildning åt dem som tjänstgör som
ålderdomshemsföreståndare utan att ha
föreskriven utbildning. På grundval av
erfarenheterna från denna försökskurs
utarbetas nu en slutgiltig läroplan, som
vi beräknar kunna införa på ett antal
orter från och med hösten 1970.

Till fru Jonäng, som tog upp frågan
om vårdbiträdena, vill jag nämna att
det inom mellanskolans ram är aktuellt
att införa en gemensam utbildning för
å ena sidan sjukvårdsbiträden och undersköterskor
vid sjukhus samt å andra
sidan vårdbiträden och undersköterskor
vid ålderdomshem. Denna gemensamma
utbildning kommer sedan att kunna
kompletteras med en utbildning som
ger sjuksköterskekompetens.

Beträffande vuxenutbildningen inom
åldringsvården, som fru Jonäng mest
uppehöll sig vid, gäller att behovet av
särskilda studiegångar inom åldringsvården
kommer att beaktas vid samarbetet
med mellanskolan.

Jag kan till slut lämna den glädjande
upplysningen att huvudmännen under
de senaste veckorna visat ett påtagligt
intresse för att öka antalet sjuveckorskurser
för vårdbiträden. Detta gäller
den grupp som fru Jonäng särskilt pekade
på och som har behov av särskilda
insatser.

Som sammanfattning vill jag säga att
jag inte är nöjd med läget men att det
görs insatser på detta område. Till de
stora principiella frågorna kommer vi
att få återvända många gånger i denna
kammare under de närmaste åren.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag finner utbildningsministerns
senaste inlägg mera tillfredsställande,
och jag konstaterar att utbildningsministern
inte är nöjd med den utbildningssituation
som i dag föreligger

inom åldringsvården. Vad jag efterlyste
var kanske inte först och främst hurtfriska
uttalanden utan mera av konkret
handling i denna fråga.

Jag noterar också att sjuveckorskursernas
antal kommer att ökas. I den
situation som vi i dag har, där 90 procent
av vårdbiträdena saknar yrkesutbildning,
måste vi gå in för dessa sjuveckorskurser.
Jag tror också att det
har framlagts förslag om att dessa kurser
delas upp så att de kan bli mer
attraktiva och lämpade också för kategorin
gifta kvinnor, vilka har svårt att
skaffa sig utbildning. Jag noterar likaså
att det eventuellt kommer att inrättas
särskilda studiegångar inom åldringsvården.

Jag tycker att siffran 90 procent outbildade
vårdbiträden verkligen är
skrämmande. Det är ett stort problem,
att de kurser som var planerade föregående
år inte kunde genomföras i avsedd
omfattning. Det är kanske på denna
punkt, som utbildningsministern sade,
som det stora problemet ligger. Vi
kan emellertid inte acceptera den nuvarande
situationen, utan måste också
ta itu med och analysera orsakerna till
denna.

Jag tror att vi är helt överens om utbildningens
betydelse, och vi behöver
kanske inte diskutera den. I dagens utbildningssamhälle
måste man verkligen,
när man konstaterar att en speciell yrkesgrupp
har en stor brist i sin yrkesutbildning,
sätta in kraftfulla åtgärder
för att försöka avhjälpa denna. Annars
blir resultatet att vi medverkar till att
vidga klyftorna i vårt samhälle. En yrkesutbildning
innebär ju trygghet och
säkerhet för människan, och det är en
nödvändig grund att ha. Det kan inte
heller vara tillfredsställande att utbildningsklyftan
skall vara så stor som den
är just mellan vårdbiträden inom sjukvården
å ena sidan och vårdbiträden
inom åldringsvården å den andra sidan.
Vidare är det självklart att en
yrkesutbildning även innebär trygghet

142 Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Interpellation ang. koncentration av tung

för dem som bor på ålderdomshemmen
och deras anhöriga. Det är riktigt som
herr Svensson i Kungälv sade, att möjligheterna
till en adekvat vård ökar betydligt
i och med en ökad utbildning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 24

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott Kungl. Maj:ts å
bordet vilande propositioner:

nr 154, med förslag till särskilt
olycksfallsskvdd för värnpliktiga m. fl.,
och

nr 166, med förslag till lag om ändring
i lagen (1919:367) om fri rättegång.

§ 25

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen
nr 1271;

till utrikesutskottet motionen nr
1272; samt

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 1273 och 1274.

§ 26

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående lokaltrafiken
på sträckan Alvesta—Älmhult,
m. m.,

herr Gustavsson i Ängelholm (s), till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående avskaffande av
arreststraffen inom militärväsendet,
m. m., och

herr Westberg i Hofors (s), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående ökade möjligheter
till förvärvsarbete för kvinnor i orter
med tung industri.

immissionsskapande industri, m. m.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 27

Interpellation ang. koncentration av tung

immissionsskapande industri, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BERGQVIST (s), som yttrade:

Herr talman! Vi har under de senaste
åren upplevt en intensiv debatt kring
lokaliseringen av tyngre immissionsskapande
industrier i områden med stora
förutsättningar för rörligt friluftsliv och
fritidsbebyggelse. Värö, Trosa, Kvicksund
och Kode är några exempel på
platser där konflikt fritidsliv—industri
varit kännbara. Vi står nu bl. a. inför
två nya sådana beslut på Västkusten:
dels förläggningen av ett eventuellt
raffinaderi till Brofjorden, dels placeringen
av plutoniumfabrik intill Sannäs
i Tanum.

De senare anläggningarna är båda
immissionsskapande och innebär risker
för relativt stor omgivningspåverkan.
De är tänkta att placeras i områden av
utomordentligt värde för turism och
fritidsliv. De kan båda, om de realiseras,
bli kärnpunkter för större industriområden
och därmed påverka den
grundläggande infrastrukturen inom
stora områden.

I detta skede är det av stort allmänt
intresse att få höra regeringens syn på
de principer man vill tillämpa på lokaliseringar
av denna art, oavsett om frågorna
kommer att bedömas av regeringen.
Civilministern har tidigare vid en
presskonferens innan beslutet om Värö
fattades (den 13 november 1967) uttalat
följande principer: »Genom att koncentrera
industrier med besvärande omgivningspåverkan
— det gäller sålunda
inte all industri — till ett begränsat antal
områden kan större delar av kusterna
hållas öppna för friluftslivet och
andra med industrin konkurrerande in -

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37 143

Interpellation ang. koncentration av tung immissionsskapande industri, m. m.

tressen. En sådan koncentration bör
därför vara målsättningen för en planering
av kusten.»--—»Detta är

synpunkter och värderingar som arbetsgruppen
(riksplanegruppen) redan
nu kommit fram till och som regeringen
i princip ansluter sig till.»

I och med att man inom regeringen
startat förberedelser inför en fysisk
riksplanering får detta tas som uttryck
för att lokaliseringar av typ kärnkraftverk,
massaindustrier och oljeraffinaderier
måste prövas utifrån ett riksintresse
med tanke på dessa anläggningars
omfattande regionala och nationella
verkningar, innan beslut om etablering
fattas.

I jämförelse med en utspridning innebär
koncentrationsprincipen att man
kan begränsa föroreningsskapande industriers
miljöpåverkan och att flera
industrier på samma plats har större
möjligheter att öka reningen av olika
utsläpp genom gemensamma anläggningar.
I och med att det på Västkusten
redan nu finns 7—8 stora industriområden
med omfattande markreserver
för nya industrier, finns det anledning
att ifrågasätta öppnandet av ännu flera
industriområden av denna typ. Motsättningen
mellan sysselsättningskrav
och fritidsintressen är ju skenbar så
till vida, att den allt övervägande delen
av industrin, mätt i antal sysselsatta,
inte medför några allvarliga störningar
på den fysiska miljön. Att säga
nej till förorenande industrier på ömtåliga
kustområden betyder därmed inte
att man säger nej till fler sysselsättningsmöjligheter.

För närvarande fattas beslut på regeringsnivå
i ett ärende av OK-typ
först när en detaljplan föreligger. Dessförinnan
har man köpt mark, satt i
gång utredningar och projekteringar
etc. inom både kommun och företag.
Det framstår allt tydligare ett klart behov
av att pröva lokaliseringsfrågan redan
innan tillstånd till ett markförvärv
ges. Av denna anledning är det

av stort intresse att få veta regeringens
syn på denna problematik. Även om
vi nu har en bygglagutredning, som kan
komma att analysera detta spörsmål,
är det väsentligt att regeringen redan
nu prövar tidpunkten för samhällets
planprövning.

En ny bygglag, liksom en fysisk riksplan,
kommer att dröja, och skall man
döma av bl. a. riksplanegruppens arbetsrapporter
förefaller det vara ett
klart behov av snabba administrativa
förändringar på denna punkt, eftersom
industriföretagen och kraftproducenterna
har planer på att i allt större utsträckning
etablera sig i kustområden
den allra närmaste tiden. Civilministerns
planer på snabba initiativ till förändringar
i denna fråga är därför av
utomordentligt allmänt intresse.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för civildepartementet
få ställa följande frågor:

1. Är civilministern beredd att stödja
principen om koncentration av tung
immissionsskapande industri till ett fåtal
platser, förtätning av dessa områden
och motverkande av exploatering av
nya områden inom särskilt de södra
och västra kustregionerna?

2. Anser statsrådet det tillfredsställande,
att beslut kring tunga industrianläggningar
först avgörs i och med att
en detaljplan för industriområdet prövas,
i stället för att detaljplaneringen
startas först sedan man prövat om en
lokalisering är förenlig med regeringens
planeringsprinciper?

Denna anhållan bordlädes.

§ 28

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 329, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den

Torsdagen den 20 november 1969

144 Nr 37

28 september 1928 (nr 370), m. in.
jämte motioner;

nr 330, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 331, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt
jämte motioner; och

nr 332, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om viss skattefrihet för utdelning på
aktie i Svensk interkontinental lufttrafik
aktiebolag (SILA), m. m.

§ 29

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 164, angående godkännande
av fördrag om förhindrande av spridning
av kärnvapen, överlämnats till
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 30

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 142, angående förvärv av aktier
i AB Kabi och Apoteksvarucentralen
Vitrum Apotekare AB, motionerna:
nr 1275, av herr Holmberg m.fl.; och
nr 1276, av fru Nettelbrandt m.fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 148, med förslag till ändring
i lagen (1920: 796) om val till riksdagen,
m. m., motionen nr 1277, av herr
Nilsson i Agnäs m. fl., samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 152, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om
insättning på skogskonto, m. m., motionen
nr 1278, av herrar Börjesson i
Falköping och Persson i Heden.

Dessa motioner bordlädes.

§ 31

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

fru Dahl (s), till herr statsrådet Moberg
angående studiehjälp åt studerande
vid de tekniska aftonskolorna,
herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående rättspraxis i fråga om den
s. k. nödvärnsrätten,

herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående ledighet från militärtjänst
för deltagande i röjningsarbete i stormskadad
skog, och

herr Björck i Nässjö (m), till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående placering av flera
ungdomar samtidigt i samma fosterhem.

§ 32

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.29.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 21 november 1969

Nr 37 145

Fredagen den 21 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 13 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 164, angående godkännande
av fördrag om förhindrande
av spridning av kärnvapen.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 1275
och 1276;

till konstitutionsutskottet motionen
nr 1277; samt

till bevillningsutskottet motionen nr
1278.

§ 4

Föredrogs den av herr Bergqvist (s)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för civildepartementet
angående koncentration
av tung immissionsskapande industri,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Interpellation ang. bristen på psykoterapeuter Ordet

lämnades på begäran till

Herr SJÖNELL (ep), som yttrade:

Herr talman! Enligt gjorda beräkningar
lider cirka en halv miljon människor
i Sverige av så svåra psykiska

störningar, att de är handikappade i
arbetslivet eller uppvisar svåra störningar
i sina kontakter med omgivningen.
Trots att de psykiska problemen
berör så många är den psykiska
hälso- och sjukvården det mest eftersatta
av alla vårdområden. Det finns
ca 500 läkare i psykiatri — det beräknade
behovet är 2 400. Ett stort antal
tjänster är vakanta. Vid vissa sjukhus
har en psykolog hand om över 1 000
patienter. Många psykiatrer saknar utbildning
i psykoterapi. Den som söker
psykoterapeutisk hjälp får i regel vänta
upp till två år.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden
är det anmärkningsvärt att utbildningen
av psykoterapeuter saknar statligt
stöd i vårt land. Möjligheterna att
få tillgång till psykoterapeutisk vård
blir eu fråga om ekonomiska resurser.
Endast de högre socialgrupperna har
möjlighet att själva anlita psykoterapeuter
på privat väg. De psykiska problemen
torde emellertid vara lika stora
i de lägre inkomstgrupperna.

Det är ytterst angeläget att statligt
stöd ges till utbildning av psykoterapeuter.
Den utbildning som nu ges av
vissa privata organisationer förmår inte
täcka behovet. Det kan heller inte förväntas
att den förändring av läkarutbildningen
som nyligen genomförts
kommer att förbättra situationen mer
än till en liten del.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att vidta
några åtgärder för att häva bristen på
utbildade psykoterapeuter?

Denna anhållan bordlädes.

146 Nr 37

Fredagen den 21 november 1969

§ 6

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 36, i anledning av proposition om
kommunalt partistöd,

nr 37, i anledning av motioner angående
samhällsplaneringen i den del
dessa avser rätten att utbekomma allmänna
handlingar i stadsplaneärenden,
och

nr 38, i anledning av motioner om
inrättande av kommundelsråd och andra
åtgärder för att stärka den kommunala
självstyrelsens medborgerliga förankring; statsutskottets

utlåtanden:
nr 156, i anledning av motioner om
överförande av värnpliktiga jordbrukare
m. fl. till lokala försvarsförband,
nr 157, i anledning av motioner om
åtgärder för att demokratisera försvaret,

nr 158, i anledning av motion angående
möjligheterna att inom försvaret
ersätta cykeltolkning med andra
transportsätt,

nr 159, i anledning av motioner om
dels en statlig transportorganisation för
inrikesflyget, in. m., dels en översiktlig
plan för inrikesflygets utbyggnad,
nr 160, i anledning av motioner rörande
det svenska allmänflyget, m. m.,
och

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om sjömansförmedlingen
och sjömanshusen;

bevillningsutskottets betänkande nr
63, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående riktlinjer för omorganisation
av den centrala skatteförvaltningen
jämte motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 46, i anledning av motioner angående
ägandeförhållandena inom
skogsnäringen, och

nr 49, i anledning av framställning
från riksdagens revisorer angående
omorganisation av revisorernas kansli;

första lagutskottets utlåtande nr 51,

i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förbud
mot professionell boxning m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 74, i anledning av motioner om
en allmän översyn av lagen om allmän
försäkring,

nr 77, i anledning av motioner om
ersättning från den allmänna försäkringen
för behandling av missbildningar
i ansiktet,

nr 78, i anledning av motioner om
jourskyldighet för läkare, och

nr 79, i anledning av motioner om
differentierade avgifter vid ålderdomshem; tredje

lagutskottets utlåtande nr 58,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
lagen (1959: 517) om förlängning av tiden
för vissa servitut;

jordbruksutskottets utlåtande nr 39,
i anledning av motioner angående användande
av domänverkets vinstmedel
för fritidsanläggningar; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

52, i anledning av motioner angående
naturvården inom de svenska
fjällområdena, och

nr 53, i anledning av motioner angående
skyddet för de svenska nationalparkerna.

§ 7

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Ahlmark
(fp) till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena angående principerna
för val av icke-permanenta medlemmar
av FN:s säkerhetsråd.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem

Sune K. Johansson