Tisdagen den 18 november Sid (Riksdagens protokoll 1969:37)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 37

FÖRSTA KAMMAREN

1969

18—21 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 18 november Sid.

Svar på interpellation av herr Kristiansson, Axel, (ep) ang. skadorna
på jord- och skogsbruk genom extremt väder under år

1969 .................................................... 5

Interpellation av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. skydd, såvitt angår
försvarsväsendet, mot förklaring på otillräckliga grunder om
mental ohälsa ............................................ 10

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) ang. indelningen i valkretsar

vid 1970 års val........................................ 11

av herr Levin (fp) ang. nedläggning av företag.............. 11

av herr Svanström (ep) om femdagarsvecka för värnpliktiga 11
av herr Strandberg (m) ang. statens järnvägars framställning

om taxehöjningar ...................................... 11

av hem Lindblad (fp) om studieresor för statliga företagsnämnder
.................................................. 12

Onsdagen den 19 november

Om förbättrad skovård inom försvaret ........................ 14

Om de propedeutiska kurserna vid samhälls- och rättsvetenskapliga
fakulteter ............................................ 15

Praktiktjänstgöring för samhällsvetare ........................ 16

Om en ökad forskning i marknadsföring och marknadskommunikation
.................................................. 18

Om föräldrautbildning ...................................... 20

Om skolor för psykiskt störda barn............................ 28

Om utredning angående ett nordiskt institut för framtidsforskning
.................................................... 29

Sparbanks rätt till avdrag för avsättning till reservfond........ 31

Riksbankens avdelningskontor .............................. 38

Utredning rörande riksdagsbiblioteket ........................ 48

1 Första kammarens protokoll 196!). Nr 37

Nr 37

Innehåll

Sid.

Om utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering 52

Rättsvården ................................................ 55

Slopande av den nedre åldersgränsen för valbarhet till överförmyndare
................................................ 68

Om en översyn av lagen om vapenfri tjänst.................... 72

Om vissa åtgärder för främjande av övergång till elektrisk drift av

bilar .................................................... 82

Om viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar.......... 89

Om införande av ljudenlig stavning .......................... 92

Torsdagen den 20 november

Svar på enkla frågor:

av herr Hiibinette (m) ang. dubbade bildäck................ 100

av herr Wallmark (m) ang. tillämpningsbestämmelser till kungörelsen
om utbildning vid teknisk fakultet .............. 102

Svar på interpellationer:

av herr Pettersson, Karl, (m) ang. beredskapsarbetenas inplacering
i långtidsplaneringen, m. m....................... 104

av herr Wallmark (m) ang. viss undervisning för yrkesverksamma
studerande .................................... 107

av herr Blomquist (m) ang. översyn av bestämmelserna om
statsbidrag till omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda 110

Fredagen den 21 november

Interpellationer:

av herr Jacobsson, Gösta, (m) om en redogörelse för penning -

politiken och situationen på valutaområdet .............. 113

av herr Schött (m) om åtgärder mot befolkningsminskningen
på Öland, m. m......................................... 114

Meddelande ang. enkel fråga av herr Dahlberg (s) om åtgärder
mot olycksfall i stormfälld skog............................ 115

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 19 november

Statsutskottets utlåtande nr 143, om förbättrad sko vård inom för -

svaret .................................................. 14

— nr 144, om bättre utrustning till värnpliktiga för motion och

fysisk träning .......................................... 15

— nr 145, ang. fördelningen av arbetsuppgifter mellan manlig och

kvinnlig personal inom försvaret.......................... 15

— nr 146, om de propedeutiska kurserna vid samhälls- och rättsvetenskapliga
fakulteter .................................. 15

— nr 147, ang. inträdeskraven vid universiteten................ 16

Innehåll

Nr 37

Sid.

— nr 148, om utredning angående praktiktjänstgöring för samhällsvetare
.............................................. 16

— nr 149, om en ökad forskning i marknadsföring och marknadskommunikation
.......................................... 18

— nr 150, om föräldrautbildning ............................ 20

— nr 151, om skolor för psykiskt störda barn ................ 28

— nr 152, om utredning angående ett nordiskt institut för framtidsforskning
............................................ 29

— nr 153, om besvär över skolstyrelses beslut beträffande tjänstetillsättning
.............................................. 31

—■ nr 154, om utbildningen av sjuksköterskor ................ 31

nr 155, om utbildningen av tjänstemän inom kommunernas

miljö- och hälsovårdsorgan................................ 31

Bevillningsutskottets betänkande nr 58, ang. ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m....... 31

—- nr 60, ang. ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m....................................... 38

— nr 61, ang. ändring i förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)

om automobilskatt........................................ 38

— nr 62, ang. viss skattefrihet för utdelning på aktie i Svensk in terkontinental

lufttrafik aktiebolag (SILA), m. m........... 38

Bankoutskottets utlåtande nr 43, ang. riksbankens avdelningskontor
.................................................... 38

— nr 44, ang. riksdagsbibliotekets uppgifter och ställning inom

det statliga biblioteksväsendet ............................ 48

— nr 45, om utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk

planering .............................................. 52

— nr 47, ang. nybyggnad för riksbankens huvudkontor........ 55

— nr 48, ang. ombildande av vissa ordinarie tjänster i riksbanken
.................................................... 55

Första lagutskottets utlåtande nr 47, ang. rättsvården och om ett
samlat handlingsprogram för bekämpande av brottsligheten .. 55

— nr 49, ang. vissa rättigheter för statslösa personer och politiska

flyktingar .............................................. 68

— nr 50, ang. ändring i giftermålsbalken m. m................. 68

Andra lagutskottets utlåtande nr 73, om en översyn av lagen om

vapenfri tjänst, m. m..................................... 72

— nr 75, om en speciell form av förtidspension .............. 82

— nr 76, om införande av beskattning av sjukpenning och ersättning
från arbetslöshetskassa m. m......................... 82

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53, om vissa åtgärder för främjande
av övergång till elektrisk drift av bilar .............. 82

— nr 55, om klagan över beslut i dispensmål enligt affärstidslagen 89

— nr 56, om viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar.. 89

— nr 57, om regler för trafik med fritidsbåtar................ 91

Jordbruksutskottets utlåtande nr 35, ang. upphandlingen av hundar
för djurförsök ...................................... 91

— nr 36, ang. laxfisket i Mörrumsån.......................... 91

— nr 37, om fria resor för yrkesfiskare...................... 92

— nr 38, ang. utvidgning av systemet med växtförädlingsavgifter 92
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51, om införande av

ljudenlig stavning ........................................ g2

Tisdagen den 18 november 1969

Nr 37

Tisdagen den 18 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 327, i anledning av motioner angående
beräkningen av basbeloppet inom
den allmänna försäkringen; och
nr 328, i anledning av motioner angående
storleken av sjukpenning vid
sjukhusvård, m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 333, i anledning av motioner om
den psykiska hälso- och sjukvården;
samt

nr 334, i anledning av motioner om
avskrivning av statsbidragen till anordnande
av pensionärshem.

Ang. skadorna på jord- och skogsbruk
genom extremt väder under år 1969

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
BENGTSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Axel Kristianssons (ep) interpellation
angående skadorna på jord- och skogsbruk
genom extremt väder under år
1969, erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Axel Kristiansson
har frågat om jag är beredd att redogöra
för de åtgärder som vidtagits eller
som kommer att vidtas för att mildra

verkningarna av de skador som på
grund av extrema väderleksförhållanden
drabbat jord- och skogsbruket.

Som herr Kristiansson framhållit i
sin interpellation har vi redan ett fungerande
skördeskadeskydd. Skyddssystemet
har förbättrats i den takt det
varit praktiskt möjligt. Detta har lett
till ökat medelsbehov för skördeskadeskyddet.
Anspråken på medel till ersättningar
på grund av skador på 1969
års skörd torde bli större än under tidigare
år. För att göra det möjligt att
betala ut skördeskadeersättningar vid
normal tidpunkt har Kungl. Maj:t begärt
att statens jordbruksnämnd och
statistiska centralbyrån före den 1 december
1969 skall komma in med en
beräkning rörande medelsbehovet för
skördeskadeersättningar. Beräkningen
avses ligga till grund för en bedömning,
om ytterligare medel till skördeskadefonden
behöver begäras hos riksdagen.
Jag vill i detta sammanhang vidare erinra
om att lantbruksnämnderna redan
enligt nu gällande bestämmelser har
möjlighet att bevilja låntagare med statliga
lånegarantier lättnader i bl. a.
amorteringsskyldigheten.

Frågan om samhällsstöd vid skador
på skog har utretts av 1968 års stormskadeberedning.
Med anledning av årets
stormskador har regeringen föreslagit
höstriksdagen vissa stödåtgärder som
grundas på beredningens förslag. I första
hand föreslås stöd till inventering
av de inträffade skadorna. Regeringen
föreslår vidare statliga garantier med
sammanlagt 20 miljoner kronor för lån
till bl. a. avverknings- och lagringskostnader
i syfte att underlätta för skogsägare
med likviditetssvårigheter att utan
dröjsmål ta till vara den stormskadade
skogen.

Nr 37

Tisdagen den 18 november 1969

Ang. skadorna på jord- och skogsbruk genom extremt väder under år 1969

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag vill till jordbruksministern
uttala mitt tack för svaret på
min interpellation vilket i och för sig
väl inte innehöll några nyheter men
som vittnar om en positiv inställning
till de problem som jag tagit upp. När
jag säger att det inte innehåller några
nyheter är detta i och för sig inte något
underkännande. Jag är full medveten
om att det inte är så lätt att finna
några nya radikala grepp alt lösa dessa
problem med.

Det är ju riitt naturligt att man i första
hand hänvisar till det fungerande
skördeskadeskydd som vi har och som
undan för undan förbättrats, såsom
jordbruksministern säger. Yad han då
närmast åsyftar är väl det faktum att
vi har en anmälningsplikt som innebär
att alla jordbrukare så att säga är med
i det skyddet, och det är en väsentlig
sak. Ingen blir stående utanför.

Yidare meddelas, att förundersökningar
har gjorts innebärande beräkningar
av medelsbehovet. De skall vara
klara före den 1 december. Jag får väl
närmast tolka detta så att ersättning
kommer att betalas ut oavsett hur stora
skadorna är och även om de belopp
som finns tillgängliga inte skulle räcka.
Interpellationssvaret omnämner vidare
den möjlighet som lantbruksnämnderna
har att lämna amorteringsuppskov.

Även om den objektiva skördeuppskattningen
ännu inte är klar, så kan
man till den del den är det, tillsammans
med den subjektiva skördeuppskattningen,
på goda grunder påstå att
1969 års skörd har varit mycket svag.
Den är den sämsta på 1960-talet, och
man får gå tillbaka till 1955 för att finna
en skörd som var sämre, då endast
obetydligt sämre. Den gången inregistrerades
siffran 2,5 mot i år siffran
2,6. Detta är ett intressant om än dystert
konstaterande, för så sent som i
våras, när vi diskuterade jordbrukets
situation, hade ju expertisen på regeringssidan
den uppfattningen att något
sådant inte kunde inträffa i vår tid.

När man gör dessa jämförelser med
1955, skulle jag nog vilja påstå att
ojämnheten 1 år är större, vilket innebär
att vissa områden i detta land sannolikt
har fått betydligt sämre skörd än
1955. Detta säger klart att situationen
i dag är besvärlig för jordbrukarna på
många håll.

Eu av de bidragande orsakerna till
att jag interpellerade här — dock inte
den avgörande —- var ett uttalande som
jordbruksministern gjorde en gång under
hösten innan skörden var bärgad.
Jag avlyssnade det i en radiointervju.
Frågan var: Hur går det nu med bönderna?
Jordbruksministern svarade att
man hade kommit överens med bönderna
om priserna. Det fanns vidare ett
fungerande skördeskadeskydd, och bönderna
stod en självrisk av 15 procent.
Detta ger ganska lätt en okritisk lyssnare
den uppfattningen att den förlust
som jordbruket gör i detta fall begränsar
sig till de 12—15 procent som självrisken
innebär. Resten har man garantier
för. Jag anser att detta inte är att
tala om hela sanningen. Jag vill inte påstå
att jordbruksministern har velat undanhålla
den, men det går kanske inte
att i en intervju så där hastigt få in
hela biiden. Jordbruket får därtill ta
många risker och förluster ett sådant
här år, av det slag som skördeskadeskyddet
inte täcker. Jag tänker på alla
de utvintringsskador som har förekommit.
Man har fått så på nytt, vilket har
inneburit dubbla utsädeskostnader.
Skördeslcadeskyddet täcker inte på något
sätt dessa kostnader, vilka är rätt
väsentliga och i vissa fall uppgår till
ett belopp kanske lika stort som självrisken.
Jag tänker på de kostnader som
uppstår därigenom att en vallinsådd
exempelvis inte gror eller blir förstörd
av torkan. Även i det fallet kommer en
ytterligare utsädeskostnad in i bilden.
Man får inte heller glömma de arealer
som inte blev sådda under det här året
och som således inte alls kom med i förlustberäkningen.
Det kan vidare ifrågasättas
om inte de normvärden från vil -

Tisdagen den 18 november 1969

Nr 37

Ang. skadorna på jord- och skogsbruk genom extremt väder under år 1969

ka man utgår när självrisken beräknas
alltjämt ligger så lågt att den verkliga
förlusten i realiteten blir större
än självrisken. Så är sannolikt förhållandet,
och det är egentligen från den
nivån som förlusten bör räknas.

Nåja, jag skall återgå till svaret och
vill än en gång säga att det är skrivet
i en positiv anda. Vad gäller jordbruket
är problemet i första hand och omedelbart
ett kreditproblem —- jag vill
poängtera att jag inte är ute efter några
gåvor till jordbruket. Jordbruksministern
sade att lantbruksnämnderna
har befogenhet att lämna uppskov med
amorteringar på garantilån, och det är
naturligtvis gott och väl. En hel del
krediter ligger emellertid betydligt
sämre till, främst rörelsekrediterna,
och därvidlag sitter naturligtvis jordbruket
illa till med hänsyn till gällande
kreditrestriktioner, som är föranledda
av den överhettade ekonomi vi lever
i för närvarande. Det vore ju tacknämligt,
om det kunde ske något slags
åtskillnad, så att det blev lättnader också
på den punkten. Jag tror vidare att
det är angeläget att regeringen följer
denna fråga framåt. Skördeskadeskyddet
utlöses ju normalt inte förrän i
mars månad, och det kan väl knappast
bli tidigare den här gången. Utfallet
härav är i hög grad avgörande för jordbrukets
situation, och det kan hända att
de värsta problemen kommer på vårsidan,
när det är fråga om att skaffa
utsäde och gödning för en ny sådd.

I fråga om skogen, där stormhärjningarna
på många håll varit ödesdigra,
har jordbruksministern presenterat
vissa nyheter, och de är att notera med
tacksamhet. Nu har det ju stormat flera
gånger i rad, och nästan hela landet
har drabbats, så man kan väl säga
att stormskadorna, med den omfattning
som de har fått denna höst, inte bara
är en olycka för den enskilde utan en
nationalolycka. Det är naturligtvis ett
samhällsintresse av stora mått att ta
till vara den stormfällda skogen. Det
är av den anledningen dubbelt tack -

nämligt att notera vad som här har föreslagits
i fråga om krediter, i första
hand för avverkningen. Kompletterat
med den proposition som föreligger om
lättnader beträffande spärrarna för insättning
på skogskonto gör detta att
skogsägaren väl något så när kan klara
den ekonomiska situationen i nuet.
Självfallet uppkommer det svårigheter
framöver, eftersom för många jordbrukare
det egentliga underlaget för den
framtida inkomsten är undanryckt,
jämte återställningskostnader som inte
är så oväsentliga.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
än en gång tacka jordbruksministern
för svaret.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Herr Axel Kristiansson
sade att hans interpellation hade föranletts
av en intervju i Sveriges Radio,
där jag hade uttryckt mig så att den
okritiske lyssnaren kunde få en felaktig
bild av situationen. Jag uttryckte
mig fullständigt korrekt, för det förhåller
sig så att vårt skördeskadeskydd i
princip ger jordbrukaren 15 procents
självrisk. Jag är medveten om att detta
är en utomordentligt invecklad fråga,
och det lär knappast vara möjligt att
i alla detaljer ge en uttömmande redogörelse
för den ens i ett timslångt radioföredrag.
Mitt svar var emellertid helt
korrekt.

Sedan vill jag göra ett par påpekanden
med anledning av herr Kristianssons
inlägg. Bland de faktorer som
kunde inverka ogynnsamt för jordbrukaren
skulle enligt herr Kristiansson
vara den omständigheten att stora arealer
ligger obesådda och att jordbrukaren
då självfallet inte kan få någon ersättning,
eftersom han inte sått någonting
på dessa arealer. Enligt de uppgifter
jag inhämtat är den obesådda arealen
1969 den minsta vi haft. Det kan
alltså inte på något sätt komma att inverka
ogynnsamt för jordbrukaren.

Vidare har jag framhållit i interpel -

Nr 37

Tisdagen den 18 november 1969

Ang. skadorna på jord- och skogsbruk genom extremt väder under år 1969

lationssvaret att Kungl. Maj:t begärt att
jordbruksnämnden och statistiska centralbyrån
snarast möjligt räknar ut hur
mycket pengar som behövs för skördeskadeskyddet.
Vi har inte begärt detta
därför att jordbrukarna löper någon
som helst risk att inte få den ersättning
som de försäkringsmässigt är berättigade
till. Skördeskadeskyddet är ju avsett
att täcka kostnader för katastrofer
av den typ vi upplevt i sommar, och
»försäkringsbolaget» är ett av de bästa
man kan tänka sig, nämligen riksdagen.
Denna har beslutat att betala ut de kostnader
som man försäkringsmässigt kan
komma fram till. Vi räknar med att ha
cirka 150 miljoner kronor tillgängliga
för detta ändamål, och riksdagen har
dessutom utfäst sig att utbetala 75 miljoner
kronor efter anmälan. Det är
möjligt att dessa belopp räcker, men
jag vill vara på den säkra sidan att
riksdagen har fattat sitt beslut redan
när pengarna skall utbetalas. Det var
anledningen till Kungl. Maj:ts uppdrag
åt statens jordbruksnämnd och statistiska
centralbyrån.

Jag har en känsla av att jordbrukets
situation just nu inte är fullt så katastrofal
som här har gjorts gällande. Jag
utläser detta av den omständigheten
att ytterst få jordbrukare begärt anstånd
med amorteringar på sina statliga
lån. Det är möjligt att det ännu är för
tidigt att dra några bestämda slutsatser,
men denna relativt låga siffra tyder på
att läget inte är så katastrofalt som man
vill göra gällande. Möjligheten att få anstånd
med amorteringar har ju inte
hemlighållits. Det har tvärtom varit
tämligen stora rubriker, när uppgifterna
lämnats, om att jordbrukarna har
dessa möjligheter. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att för dem som kommer
i en besvärlig situation och inte
får erforderligt stöd av det obligatoriska
skyddet finns en möjlighet att få behovsprövad
hjälp.

Herr talman! Jag har redan i mitt
svar sagt vad vi tänkt göra för att klara
av situationen men har ändå velat göra

dessa ytterligare kommentarer. Vad gäller
skogssidan vill jag utöver vad jag
sagt i interpellationssvaret tillägga att
då vi senast diskuterade denna fråga för
några veckor sedan, var vi mycket bekymrade
för arbetskraftssituationen
och hur vi skulle klara avverkningen.
Jag har nu glädjande nog fått siffror
som tyder på att man i stort sett kunnat
klara arbetskraftssituationen i de
drabbade länen. I Hallands län, som berör
oss båda, har man för dagen ett
kvarstående behov av 20 huggare, men
det beror på att man inte kan ta emot
dem till följd av brist på bostäder. Situationen
har alltså på detta område
blivit gynnsammare än då vi senast diskuterade
denna fråga.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag vill än en gång
säga att det var ett riktigt grepp när
jordbruksministern var tidigt ute för
att se till att det fanns tillräckligt med
pengar. Jag tvivlar inte alls på »försäkringsbolagets»
likviditet i detta sammanhang.
Kan vi också få pengarna i
god tid, så är det bra. Men däremot är
jag inte alldeles övertygad om att försäkringsskyddet
slår alldeles perfekt
och rättvist. Det slår ofta ojämnt, men
det var inte den saken vi skulle ta upp
till debatt i dag. Man kan väl ändå förutse
att skyddet skall slå jämnare och
rättvisare med den typ av skador som
vi haft i år än när skadorna är föranledda
av exempelvis motsatsen, nämligen
för mycket väta. Då slår det som
regel mera lotteribetonat.

Men, herr jordbruksminister, åter till
den där intervjun! Svaret var korrekt,
säger jordbruksministern. Jag lade väl
på minnet vad som sades, och det gick
ut på att jordbrukaren står 15 procents
självrisk, och sedan är allt i sin ordning.
Men så enkelt är det inte. Jag har
redan anfört att det finns vissa saker
som ligger vid sidan om och som inte
alls blir beaktade, men de är inte oväsentliga
ett sådant år som detta.

Tisdagen den 18 november 1969

Nr 37

Ang. skadorna på jord- och skogsbruk genom extremt väder under år 1969

Så är det en annan sak som jag vill
trycka ännu mera på. Det är just det
faktum att man i praktiken rör sig med
betydligt högre skördevärden än de
normskördevärden från vilka man utgår
i skadesammanhang. Om jordbruksministern
går till en expert på lantbruksnämnden,
en ekonomikonsulent,
och frågar honom om han kan få en
driftkalkyl att gå ihop med de normskördar
som skördeskadeskyddet utgår
ifrån, får han sannolikt det beskedet att
det inte går. Man räknar med åtskilligt
högre värden, och från dessa värden
måste jordbrukarna självfallet känna
förlusten.

Vidare har vi frågan om de osådda
arealerna, som det nu tydligen finns
uppgift om. Det är möjligt att de är
små, totalt sett, men de kan ändå vara
för stora för den enskilde, och jag
skulle vilja tillägga att om situationen
inte hade varit den att man nära nog
varit tvungen att kasta ut utsäde för att
komma med i skördeskadeskyddet, så
skulle de osådda arealerna sannolikt varit
ännu större. Det finns också arealer
som var besådda men som sedan blivit
upplöjda därför att man förmenade att
det inte var någon mening att skörda
den svaga grödan.

Jag tror därför att man inte kan nonchalera
detta. Om man nu skall diskutera
skördeskadeskyddets förträfflighet
borde man på något sätt beakta dessa
förhållanden framöver.

Vad beträffar påståendet att man
skulle ha ett mått på besvärligheterna
i att ytterst få anstånd begärts beträffande
amorteringar, så är det måttet
kanske inte så pålitligt. Jordbruksministern
skulle få ett bättre mått om han
frågade exempelvis centralföreningarna,
hur mycket varuskulderna har
växt. Det är just där man kan utläsa
hur situationen är i dag i jämförelse
med motsvarande tidpunkt ett normalt
år. Jag har inte, herr jordbruksminister,
velat svartmåla. Jag har bara velat
framhålla att situationen sannolikt är
besvärlig i de delar av landet där skör -

den har slagit fel. Dit hör naturligtvis
inte Hallands län.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag noterar först att vi
är helt överens om att ett torrår är
gynnsammare sett ur skördeskadeförsäkringssynvinkel
än ett våtår, då skördeskadeförsäkringen
kan utfalla mycket
ojämnare.

I fråga om normskördeberäkningarna
vill jag bara fästa uppmärksamheten
på att i den skördestatistiska nämnden,
där jordbrukarna är företrädda, pågår
en ständig översyn av problemet med
normskördeberäkningarna. Man försöker
på alla sätt förbättra skördeskadeskyddet
genom att göra en bättre indelning
i ersättningsområden o. s. v. Vi
försöker alltså undan för undan förbättra
hela systemet.

Jag kan inte frångå min uppfattning
beträffande de områden som inte har
blivit besådda och där ersättning inte
lämnas. Just den typ av väderlek som
vi har haft i år har medfört att man
helt enkelt har kunnat beså större arealer.
Så pass mycket bönder är vi båda
två att vi kan utgå från det.

Det är väl alldeles för tidigt att säga
att man skall gå till jordbrukarnas föreningsrörelse
och fråga hur jordbrukarna
har det ställt just nu, ty hur fint ett
år än har varit kommer inte inkomsterna
förrän man har skördat. Problemet
kan rimligtvis ännu inte ha uppstått.
Även om man har fått den bästa
av alla skördar får man inte betalt för
den förrän man har skördat.

En värdemätare på behovet av ersättning
är antalet ansökningar om anstånd
med amortering. Om en lantbrukare ser
att han får en mycket dålig skörd och
har möjlighet att få anstånd med sin
statliga amortering — den möjligheten
står alltså öppen — försöker han i
första hand få den lindringen. Emellertid
har ytterst få begärt denna lindring,
vilket jag tycker är en mätare på situationen.
Det finns alltså inte någon an -

Nr 37

Tisdagen den 18 november 1969

Interpellation ang. skydd, såvitt angår

liga grunder om mental ohälsa
ledning att måla den dystrare än den
är.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag ber självfallet inte
att statsrådet skall gå till centralföreningarna
och göra undersökningar. Jag
sade bara att man där sannolikt bättre
skulle kunna avläsa situationen än i
lantbruksnämnderna. Centralföreningarna
har bättre möjligheter att överblicka
hela jordbruket. I stort sett alla
jordbruk finns registrerade där. Den kategori
som har statliga lån är ju ändå
en begränsad kategori, låt vara att det
kanske är dessa jordbrukare som sitter
med de största skulderna.

Att en lantbrukare inte får betalt för
skörden förrän den är bärgad är naturligtvis
riktigt. Men vi befinner oss i
alla fall ett par månader efter skördetiden,
och jag tror att en avstämning
där nu skulle kunna göras.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 143—155, bevillningsutskottets
betänkanden nr 58
och 60—62, bankoutskottets utlåtanden
nr 43—45, 47 och 48, första lagutskottets
utlåtanden nr 47, 49 och 50, andra
lagutskottets utlåtanden nr 73, 75 och
76, tredje lagutskottets utlåtanden nr 53
och 55—57, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 35—38 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 51.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

150, angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70;

nr 157, med förslag till lag om ändring
i lagen (1929: 77) om trafikförsäkring
å motorfordon;

försvarsväsendet, mot förklaring på otillräck nr

159, med förslag till lag om ändring
i lagen (1927:85) om dödande av
förkommen handling;

nr 160, med förslag till lag om ändring
i lagen (1938:121) om hittegods,
in. m.;

nr 162, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:
370);

nr 163, angående godkännande av
tilläggsavtal rörande ändring i det i
Ottawa den 6 april 1951 undertecknade
avtalet mellan Sverige och Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning i fråga om inkomstskatter,
i dess ändrade lydelse
enligt det tilläggsavtal som undertecknats
i Stockholm den 21 januari 1966;
samt

nr 165, med förslag till förordning
om ändring i traktorskatteförordningen
(1969:297).

Interpellation ang. skydd, såvitt angår
försvarsväsendet, mot förklaring på
otillräckliga grunder om mental
ohälsa

Herr NILSSON, NILS, (ep) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! En människas integritet
är av den mest väsentliga betydelse
för hennes liv. Denna integritet är intimt
förknippad med hennes mentala
tillstånd. Att bli förklarad lida av mental
ohälsa innebär därför en stor förändring
i en människas liv.

För en ung person som på otillräckliga
grunder förklaras lida av psykisk
ohälsa och därmed skiljes från sin
tjänst kan detta vara mycket allvarligt.
Det skapar svårigheter för nytt arbete
och kan innebära en helt förändrad
framtid. Problemet är stort och berör
många delar av vårt samhällsliv. Vissa
fall har berört det militära området.
Här kan nämnas en flyglöjtnant som efter
många år nu synes få upprättelse.

Tisdagen den 18 november 1969

Nr 37

Med hänvisning till det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande fråga:

Finnes inom det militära området
regler som ger tillräckligt skydd för att
inte en person på otillräckliga grunder
förklaras lida av psykisk ohälsa och
därmed skiljes från exempelvis en utbildning? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1094, av herr Åkerlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 136, med förslag rörande beredskapslagring
av olja;

nr 1095, av herr Olsson, Johan, och
herr Mattsson, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 140, med förslag
till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen
(1951:648), m. in.;

nr 1096, av herr Schött, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 140,
med förslag till kungörelse om ändring
i vägtrafikförordningen (1951:648),
in. m.;

nr 1097, av herr Strandberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 140, med förslag till kungörelse om
ändring i vägtrafikförordningen (1951:
648), m. in.;

nr 1098, av herr Tistad m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
140, med förslag till kungörelse om
ändring i vägtrafikförordningen (1951:
648), m. m.;

nr 1099, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 148, med förslag till ändring
i lagen (1920:796) om val till
riksdagen, m. m.;

nr 1100, av herr Briuidin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 151, angående förvärv av aktier i
Uddcomb Sweden AB; och

Meddelande ang. enkla frågor
nr 1101, av herr Werner, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 151, angående
förvärv av aktier i Uddcomb
Sweden AB.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 kammarens
ordningsstadga följande enkla frågor
framställts, nämligen

den 16 november

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet:
»Uppmärksammar Statsrådet
komplikationerna vid sammanförande
av valen 1970 till gemensam valdag
av att exempelvis röstberättigade i
Knivsta och Fjärdhundra kommuner
såsom av informationer från civildepartementet
framgår avses skola rösta vid
primärkommunala val i Uppsala respektive
Enköpings stad, vid landstingsval
i blivande landstingskretsar inom Uppsala
län men vid riksdagsmannaval i
Stockholms respektive Västmanlands
län?

Avser Statsrådet att snarast rätta till
sådana utslag av det administrativa
Krångel-Sverige genom erforderlig reglering
av riksdagsvalkretsarna?»; ävensom den

IS november

av herr Levin (fp) till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet:
»Delar Statsrådet och Chefen för
inrikesdepartementet LO:s åsikt att företagsnedläggelser
bör påskyndas?»;

av herr Svanström (ep) till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet:
»Ämnar Herr Statsrådet vidta
snara åtgärder för införande av femdagarsvecka
för värnpliktiga under
grundutbildning?»;

av herr Strandberg (m) till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Är Statsrådet beredd
följa den hemställan som 6/11
1969 riktats av länsstyrelserna i de fyra

Nr 37

Tisdagen den 18 november 1969

Meddelande ang. enkla frågor
nordligaste länen avseende uppskjutande
av ställningstagande till statens
järnvägars framställning om taxehöjningar
i avvaktan på den mera motiverade
framställning om åtgärder för att
integrera transportpolitiken med regionpolitiken
som länsstyrelserna avser
förelägga Kungl. Maj:t?»; samt

av herr Lindblad (fp) till herr statsrådet
Löfberg: »Vill Herr Statsrådet medverka
till sådana bestämmelser att statliga
företagsnämnder stimuleras till stu -

dieresor som kan ge ledamöter och suppleanter
ökad kunskap om respektive
verks eller företags förhållanden?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.32.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Onsdagen den 19 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: År

1969 den 19 november sammanträdde
kamrarnas valmän för utseende
av en ställföreträdare för riksdagens
ombudsmän för att jämlikt 68 § riksdagsordningen
utse en ställföreträdare
för nämnda ombudsmän efter hovrättsrådet
herr Gunnar Thyresson, som den
5 november 1969 valts till en riksdagens
ombudsman; och befanns efter valförrättningens
slut hava blivit utsedd för
tiden intill dess nytt val under fjärde
året härefter försiggått

kanslichefen herr Carl Bertil Otto
Wennergren med 44 röster.

Axel Strand Bertil von Friesen

G. Ivar Virgin Robert Dockered

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av protokollet
skulle underrättas om detta val samt
anmodas låta uppsätta och till kamrarna
ingiva förslag dels till förordnande
för den valde, dels ock till skrivelse
till Konungen med anmälan om det förrättade
valet.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 150, angående utgifter
på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1969/70, hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge jordbruksdepar -

tementets verksamhetsområde, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 157, med förslag till lag om ändring
i lagen (1929: 77) om trafikförsäkring
å motorfordon;

nr 159, med förslag till lag om ändring
i lagen (1927: 85) om dödande av
förkommen handling; och

nr 160, med förslag till lag om ändring
i lagen (1938:121) om hittegods,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

162, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:
370);

nr 163, angående godkännande av tillläggsavtal
rörande ändring i det i Ottawa
den 6 april 1951 undertecknade
avtalet mellan Sverige och Ganada för
undvikande av dubbelbeskattning samt
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning i fråga om inkomstskatter,
i dess ändrade lydelse enligt
det tilläggsavtal som undertecknats
i Stockholm den 21 januari 1966; ävensom nr

165, med förslag till förordning
om ändring i traktorskatteförordningen
(1969:297).

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1094 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 1095—1098 till lagutskott,

Onsdagen den 19 november 1969

14 Nr 37

Om förbättrad skovård inom försvaret
motionen nr 1099 till konstitutionsutskottet
samt

motionerna nr 1100 och 1101 till statsutskottet.

Om förbättrad skovård inom försvaret

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 143, i anledning av motioner
om förbättrad skovård inom försvaret.

I de likalydande motionerna 1:168,
av herr Ottosson, och II: 180, av herr
Andersson i Örebro, hade yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla, att försvarets intendenturförvaltning
måtte få i uppdrag att
undersöka förutsättningarna för en förbättrad
skovård i enlighet med vad i
motionerna framförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå motionerna 1:168
och II: 180.

Reservation hade anmälts av herr Ottosson
(m), som dock ej antytt sin mening.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! I motionerna 1:168 av
undertecknad och 11:180 av herr Andersson
i Örebro har vi tagit upp frågan
om förbättrad skovård inom försvaret
och hemställt, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
att försvarets intendenturförvaltning
får i uppdrag att undersöka förutsättningarna
för en förbättrad skovård i
enlighet med vad i motionerna framförts.

I det föreliggande utskottsutlåtandet
har denna framställning avslagits med
motiveringen att förhållandet med de
olägenheter som tillhandahållandet av
begagnade skodon utgör för den värnpliktige
är föremål för uppmärksamhet.

Utskottet anför emellertid: »En ändamålsenlig
och väl tillpassad utrustning
är enligt utskottets mening ett

nödvändigt villkor för att soldaten på
bästa sätt skall kunna fullgöra sin uppgift.
Fotbeklädnaden är därvid en viktig
detalj.»

I motionen har påtalats det otillfredsställande
från medicinsk synpunkt
och de fysiologiska besvär som
kan uppkomma genom att en värnpliktig
tvingas använda skodon, som tidigare
begagnats av en eller flera värnpliktiga.
Jag har svårt att förstå att
man i modern tid inom något annat
område av denna storleksordning
skulle tolerera ett dylikt tillvägagångssätt.

Förslaget i motionen innebär att den
värnpliktige vid sin första tjänstgöring
skall tilldelas ny skoutrustning, som
han sedan får behålla. Detta förslag
innebär givetvis en merkostnad för
försvaret, som jag är införstådd med
inte för närvarande kan inrymmas inom
de nedbantade anslag som ställs
till försvarets förfogande. Men jag är
övertygad om att ett beslut i motionens
anda skulle innebära en från komfortoch
trivselsynpunkt så god investering
att ett ökat anslag härför är motiverat.

Av remisshandlingarna framgår att
försvarets intendenturverk hemställt,
att försvarsmedicinska forskningsdelegationen
bör utreda konsekvenserna
av att samma skor eller pjäxor användes
av olika personer, bl. a. när det
gäller uppkomsten och spridningen av
fotsvamp. Man framhåller vidare att
en individuell tillprovning är önskvärd,
vilket innebär betydligt ökat
lästantal i förhållande till dagsläget.

Försök med en sådan individuell tillpassning
av skorna beräknas påbörjas
under budgetåret 1970/71, med en försöksperiod
av fem år. Jag anser att
detta från fysiologisk synpunkt är en
naturlig åtgärd, som bl. a. för den
värnpliktiges prestationsförmåga har
betydelse, men den är, som jag ser det,
endast ett komplement till motionärernas
förslag.

En ytterligare synpunkt är att vi i
vårt land har en skoindustri, som har

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Om de propedeutiska kurserna vid samhälls- och rättsvetenskapliga fakulteter

att kämpa med betydande svårigheter,
bl. a. från sysselsättningssynpunkt. Då
jag förutsätter att försvarets upphandling
skulle avse svensktillverkade skor,
har frågan även en arbetsmarknadsmässig
aspekt.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än utskottet men vill uttala önskemålet,
att de militära myndigheterna
aktualiserar frågan enligt motionärernas
syfte, och att staten är beredd
att ställa erforderliga medel till förfogande
för en sådan åtgärd.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

144, i anledning av motioner om
bättre utrustning till värnpliktiga för
motion och fysisk träning; samt

nr 145, i anledning av motioner angående
fördelningen av arbetsuppgifter
mellan manlig och kvinnlig personal
inom försvaret.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om de propedeutiska kurserna vid samhälls-
och rättsvetenskapliga fakulteter

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 146, i anledning av motion
om de propedeutiska kurserna vid samhälls-
och rättsvetenskapliga fakulteter.

I motionen 1:3, av herrar Ernulf och
Nyman, hade anhållits, att riksdagen i
skrivelse till ICungl. Maj :t måtte hemställa,
att universitetskanslersämbetet
finge utreda förutsättningarna för att
utvidga de propedeutiska kurserna vid
de samhälls- och rättsvetenskapliga fakulteterna
som ett medel jämväl att reglera
tillströmningen med hänsyn till arbetsmarknadens
krav samtidigt som
kurserna finge den inriktning och det
innehåll som anförts i motionen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå motionen
I: 3.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 146 behandlas en motion av
herr Nyman och mig. Vi yrkar i motionen
att universitetskanslersämbetet
skall få i uppdrag att utreda, om universitetens
propedeutiska kurser skulle
kunna användas inte bara som introduktion
till fortsatta studier utan också
som ett urvalsinstrument för att
pröva de studerandes lämplighet för
de studier det är fråga om. Orsaken
till att vi väckt motionen är främst den
mycket starka tillströmningen till
framför allt de samhällsvetenskapliga
fakulteterna men också de humanistiska
och juridiska.

Eftersom utgifterna för undervisning
måste vägas mot andra utgifter för
samhällsändamål — och det finns
många andra angelägna ändamål, t. ex.
sjukvård och handikappvård — så är
det rätt klart att samhället i längden
inte har möjlighet att tillgodose så
stora önskemål om undervisning som
utvecklingen tycks komma att föra
med sig. Vi har ju redan kommit i det
läget att spärrar har införts i vissa
ämnen, vanligen i form av betygsspärr.
Betygsspärren har — åtminstone i viss
mån med rätta ■— kritiserats såsom
varande inte fullt rättvis för bedömandet
av lämplighet för studierna. Man
har talat om andra metoder, test m. m.

Vi har velat peka på en möjlighet
som skulle kunna ha ett visst praktiskt
värde, nämligen att under den
första terminen använda en introduktionskurs
också som urvalsinstrument.
Det här har förekommit redan för
många decennier sedan, t. ex. inom
den juridiska fakulteten, där den propedeutiska
kursen fungerat som ett,
efter vad jag kan bedöma, ganska bra
gallringsinstrument. De som inte passat
för juridiska studier har redan i

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ang. praktiktjänstgöring för samhällsvetare

samband med den kursen fått klart för
sig att de borde övergå till andra studier
och på det sättet sluppit ifrån att
kanske först efter flera år dra den
slutsatsen. Den utspärrning som den s. k.
PUKAS tänker sig är ganska hård i
många enskilda fall, och dessutom
kommer den ofta för sent. Däremot
kan en propedeutisk kurs, som man
får tentera i den första terminen, ge en
ledning för den studerande om hans
lämplighet för studierna. Om han måste
sluta med detta slag av studier, har
han inte förlorat så mycket tid som
blir fallet vid den planerade utspärrningen.
Vi menar därför att det är en
både rationell och human åtgärd att
försöka satsa på dessa kurser.

Statsutskottet anför i sitt utlåtande
som motivering för sitt avstyrkande
främst att frågor om det eftergymnasiala
systemets dimensionering och
struktur för närvarande utreds av 1968
års utbildningsutredning.

Om detta innebär att U 68 kommer
att ta upp frågan om användningen av
de propedeutiska kurserna också som
ett urvalsinstrument är detta i och för
sig glädjande. Jag blir emellertid litet
orolig när jag ser att statsutskottet
några meningar tidigare i sitt utlåtande
framhåller »att syftet med kurserna
endast varit att ge en allmän introduktion
till studierna». Ja, det är möjligen
formellt riktigt men motsvarar
inte helt verkligheten. I vart fall inom
den juridiska fakulteten avslutas fortfarande
den propedeutiska kursen med
en tentamen som är ganska rigorös. Jag
har hört nämnas en spräckningsprocent
på 30—40 procent i skrivningarna.
Det innebär såvitt jag förstår att
kursen fungerar som ett slags förstaterminsspärr
eller urvalsinstrument,
och efter vad jag kan bedöma fungerar
detta system rätt bra från både de studerandes
och universitetens synpunkt.

Jag hoppas, herr talman, att U 68
verkligen kommer att ta upp denna
fråga till en allvarlig bedömning, och
i den förhoppningen avstår jag från

att framställa något yrkande med anledning
av statsutskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 147, i anledning
av motion angående inträdeskraven vid
universiteten, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. praktiktjänstgöring för samhällsvetare Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 148, i anledning av motioner
om utredning angående praktiktjänstgöring
för samhällsvetare.

I de likalydande motionerna I: 469,
av herr Larsson, Thorsten, och 11:558,
av herr Mattsson, hade föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla om utredning av frågan
om praktiktjänstgöring för samhällsvetare
enligt i motionerna anförda riktlinjer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 469 och II: 558.

Reservation hade anförts av herr
Wallmark (m), vilken dock ej antytt sin
åsikt.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Det yttrande som statsutskottet
har avgivit över en centerpartimotion
i detta ärende mynnar ut i avslag
på motionen, och jag har i och för
sig inget annat yrkande. Jag vill emellertid
göra några kommentarer till utskottets
skrivning.

Utskottets skrivning är enligt mitt
förmenande symptomatisk för hela den
utbildningsdebatt som för närvarande
pågår.

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Ang. praktiktjänstgöring för samhällsvetare

Motionärerna har tagit upp en i och
för sig intressant och betydelsefull fråga,
nämligen praktik för samhällsvetare
som ett led i deras yrkesorientering.

Praktik kan ju förekomma på tre olika
sätt. Den förekommer i vissa yrken
som en förutsättning för att få tillträde
till utbildningen, t. ex. barnavårdsutbildningen,
där kravet på praktiktjänstgöring
är ett reguljärt inslag. En annan
form av praktik förekommer inom lärarutbildning
och socionomutbildning,
där praktiken är helt integrerad. Man
kan naturligtvis också tänka sig att vid
universiteten bedriva någon form av
pryoverksamhet, liksom man gör inom
skolväsendet.

Den aktuella motionen har varit på
remiss hos universitetskanslersämbetet,
som hänvisar till U 68, utbildningsutredningen.
Universitetskanslersämbetet
berör den promemoria som U 68 lagt
fram, vari bl. a. behandlas något som
man kallar för »återkommande utbildning».
Utskottet anser att den fråga som
motionen tar upp faller inom ramen för
denna promemoria.

Jag skulle vilja ställa en fråga, och
eftersom utbildningsministern inte är
närvarande här ber jag att herr Mårtensson
är vänlig att besvara den.

U 68 har alltså tagit upp problemet
om »återkommande utbildning» — det
talas ibland om varvad utbildning. Den
nye utbildningsministern Carlsson behandlade
samma fråga på TCO:s utbildningsdagar.
För en kort tid sedan berörde
statsminister Palme frågan i andra
kammaren och sade då att den är av
så stort intresse att utbildningsministrarna
i Europa på sin nästkommande
konferens skall diskutera den. Jag tycker
därför att det finns skäl att be att
få svar på frågan: Vad är det man diskuterar,
och vad är »återkommande utbildning»? U

68 har gjort olika skisser i sin promemoria.
Det hela kallas bl. a. en växelutbildning
mellan yrkesverksamhet och
studier. Om man då avser sådana män 2

Första kammarens protokoll Nr 37

niskor som tagit sin examen, gått ut i
yrkesverksamhet och därefter har behov
av att förnya sina kunskaper är det
inget nytt. Det är sådant som redan nu
förekommer på alla nivåer och som vi
betecknar som »life long learning». Det
tillvägagångssättet är självklart, så det
kan inte vara det som avses.

År däremot avsikten att de studerande
skall vara tvungna att avbryta
sina studier mitt under studietiden för
att utöva två eller tre års yrkesverksamhet
och först därefter få lov att
komma tillbaka och färdigutbilda sig
och få sin examen, så är det verkligen
något nytt.

Eller är avsikten att de studerande,
när de lämnat gymnasiet och innan de
får tillträde till universitet och högskolor,
skall bedriva några års yrkesverksamhet,
så är det också en nyhet.

Om det skall vara ett nytt inslag i utbildningen,
måste det vidare såvitt
jag förstår röra sig om någon form av
obligatorium.

Herr talman! Jag har förgäves försökt
få svar på min fråga, så att vi kan föra
en meningsfull debatt. Man synes vilja
undvika att svara och klargöra vad
man menar. Det är ungefär som när
man diskuterar jämlikhet. Ingen vill
egentligen klart säga vad han menar,
men alla använder ordet. Jag hänvisar
till Ernst Wigforss, som häromdagen
i en intervju sade, att jämlikhet är något
tomt och innehållslöst så länge man
inte vet vad man talar om. Jag skulle
vilja säga att detsamma gäller när vi
här diskuterar »återkommande» eller
varvad utbildning. Vi har ingen aning
om vad det socialdemokratiska partiets
företrädare åsyftar när de använder
detta begrepp utan att sätta någon varubeteckning
på det.

Eftersom utbildningsministern inte är
i kammaren ber jag utskottets talesman
att vara vänlig att förklara vad
han anser att detta uttryck innebär.
Detta är, herr talman, huvudsyftet med
mitt anförande.

Onsdagen den 19 november 1969

18 Nr 37

Om en ökad forskning i marknadsföring

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Herr Wallmarks anförande
bäddar nästan för en stor debatt
i den här kammaren. För egen del är
jag emellertid inte beredd att vid detta
tillfälle ta upp en större debatt kring
detta ämne.

Låt mig emellertid säga att i det föränderlighetens
samhälle som vi lever i,
kommer vi att få uppleva att människor
måste vidareutbilda sig vid olika tillfällen.
Det är en situation som vi kommer
att få ta ställning till.

I fråga om praktiktjänstgöring har
utskottet enhälligt ställt sig bakom
det yttrande som utskottet avgivit. Vi
har där pekat på vad universitetskanslersämbetet
har anfört, bl. a. att ett
system för återkommande utbildning
har skisserats av U 68 och att man håller
på att utarbeta det. Vad det kan
komma att innebära i sin mera slutliga
utformning vet varken jag eller utskottet.
Men mot bakgrund av vad som
händer i samhället måste det ändå
vara av intresse att man inom U 68
tar upp detta spörsmål på sätt som man
tydligen har för avsikt att göra.

Jag kan naturligtvis inte ge mig in
på att resonera för statsrådens räkning,
vad de har sagt o. s. v. Det får de svara
för vid något annat tillfälle.

Vad vi i utskottet enhälligt har velat
framhålla är alltså att denna fråga om
återkommande utbildning är av sådant
intresse att den bör tas upp till diskussion,
och så sker ju också i U 68. Om
det sedan skall bli en obligatoriskt återkommande
utbildning och hur den skall
utformas närmare kan varken jag eller
utskottet i dag säga någonting om.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag avsåg inte att ta
upp någon större debatt med herr Mårtensson.
Jag skulle bara vilja ha ett
svar på min fråga, så att vi vet på
vilket sätt vi skall föra diskussionen i

och marknadskommunikation
framtiden. Men uppenbarligen är detta
en så djupt förborgad hemlighet att vad
man avser inte har trängt utanför statsrådskretsen,
inte ens till socialdemokraternas
talesmän i kamrarna. Vi får
väl hoppas att man så småningom lättar
på förlåten, så att man kan informera
även ledamöterna i riksdagen om
vad man menar.

Herr Mårtensson säger att vi lever i
ett föränderlighetens samhälle och att
vi måste utbilda oss vidare. Det är en
truism — därom råder inga delade meningar.
Vad vi diskuterar är formerna
för denna utbildning. Skall det vara
något nytt man nu föreslår måste det
vara fråga om en obligatorisk utbildning.
Vidareutbildning som ett frivilligt
inslag har funnits i alla tider och
kommer, som jag hoppas, att finnas
även i fortsättningen.

Jag måste verkligen säga att det är
en utomordentlig statsminister vi har.
Han lyckas alltså med att samla Europas
utbildningsministrar till en konferens
i ett ämne som ingen vet vad det
innehåller.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Det är inte så att det
inte kommer någon information om hur
förslaget kan tänkas bli utformat. Vad
jag har velat betona är att det i dag i
varje fall för mig inte är möjligt att
presentera vad det kommer att mera
konkret innehålla. Men, herr Wallmark,
den frågan kommer vi säkerligen att få
anledning att diskutera längre fram.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Om en ökad forskning i marknadsföring
och marknadskommunikation

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 149, i anledning av motioner
om en ökad forskning i marknadsföring
och marknadskommunikation.

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Om en ökad forskning i marknadsföring och marknadskommunikation

I detta utlåtande hade utskottet behandlat
de likalydande motionerna I:
ISO, av herr Nyman m. fl., och II: 188,
av herr Ericsson i Åtvidaberg m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa om en
utredning av de ekonomiska, organisatoriska
och personella förutsättningarna
för en ökad forskning i marknadsföring
och marknadskommunikation vid
våra institutioner för högre utbildning
och forskning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 180 och II: 188.

Reservation hade anmälts av herr
Nyman (fp), som dock ej antytt sin
mening.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Statsutskottets andra
avdelning har till detta plenarsammanträde
avlåtit tio utlåtanden över motioner,
som alla avslagits. För egen del
har jag drabbats av tre sådana avslag.
Detta behöver icke uppfattas som att
motionerna är betydelselösa eller fått
en oriktig behandling. Ofta kan det
vara så när motioner behandlas så här
i slutet på året att en hel del inträffat
som gör att huvudsyftet med motionerna
redan uppfyllts eller att den aktualiserade
frågan är föremål för utredning
och liknande. Men det kan ju ändå
många gånger tyckas vara ganska
otacksamt att motionera.

Då det gäller statsutskottets utlåtande
nr 149 i anledning av motionerna I: 180
och II: 188 om ökad forskning i marknadsföring
och marknadskommunikation
har jag antecknat en blank reservation
för att få tillfälle att utveckla några
tankar i ett aktuellt ämne.

Var står svensk marknadsekonomisk
forskning i dag? Den akademiska
marknadsforskningen kan i pengar
uppskattas till 2 å 3 miljoner kronor.
Detta skall jämföras med det statliga
anslaget till högre utbildning och forsk -

ning på cirka 1 000 miljoner kronor för
år 1969, varav en tredjedel avser forskning.

Inom industrin torde högst ett dussin
företag bedriva marknadsmässig
forskning och utveckling av samma
kvalitet som den tekniska, medan ytterligare
några dussin företag gör punktinsatser.
Sammanlagt rör det sig om en
eller annan miljon kronor i kostnader
för industrins forskning, alltså ytterst
blygsamma belopp om man jämför med
andra forskningskostnader.

Än mer kommer skillnaden till synes
om man jämför vad marknadsföringen
i Sverige kostar. Uttryckt i procent
av slutpriset i handeln kan kostnaderna
för marknadsföringen beräknas
uppgå till mer än en tredjedel av
varje omsatt krona. Det skulle innebära
många miljarder kronor för marknadsföringen
av svenska produkter.

Behöver vi vidgad forskning och
ökade möjligheter för att effektivare utnyttja
de stora resurser vi lägger ned
på marknadsföring? Vet vi om insatserna
ger det utbyte man rimligen kan
kräva? Jag för min del anser att detta
är ytterst viktiga frågor för svensk
ekonomi i en alltmera hårdnande konkurrens
med utlandet. Systematisk
marknadsföring byggd på marknadsforskning
anser vi motionärer vara den
faktor som kan ge vår tekniska forskning
och utveckling dess fulla genomslagskraft
och därmed ge oss ökade
möjligheter för ekonomisk tillväxt.

Vår nuvarande marknadsforskning
får betraktas som outvecklad. Den akademiska
forskningen på området saknar
tillräckliga resurser både för självständig
teoretisk grundforskning och
för spridning till företagen av praktiskt
tillämpbara metoder och rön. Just
nu behöver därför resurserna förstärkas
och samordnas då det gäller marknadsföringen.

Av den anledningen har vi motionärer
begärt att de ekonomiska, organisatoriska
och personella förutsättningarna
för ökad forskning i marknadsfö -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om föräldrautbildning
ring och marknadskommunikation vid
våra institutioner för högre utbildning
och forskning skall utredas.

Utskottet delar motionärernas uppfattning
om vikten av marknadsforskning
som en förutsättning för en systematisk
marknadsföring, varigenom den
tekniska forskningen och utvecklingen
skulle få full genomslagskraft. Man pekar
på den arbetsgrupp som forskningsberedningen
tillsatt och det förslag
som den framlagt. Utskottet framhåller
vidare att det kommit till dess kännedom,
att departementet håller på att aktualisera
problemen för att få en lösning
på nordisk bas.

Detta är tillfredsställande. Det är
därför min förhoppning att denna fråga
nu skall falla framåt och att denna
viktiga forskningsgren skall få de resurser
i framtiden som den behöver
och som kan betyda så mycket för
marknadsföring av svenska produkter,
inte minst i utlandet.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Om föräldrautbildning

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 150, i anledning av motioner
om föräldrautbildning.

Till behandling i ett sammanhang
hade utskottet förehaft följande motioner: 1)

de likalydande motionerna 1:313,
av fru Hamrin-Thorell m. fl., och II:
347, av fru Anér in. fl., vari anhållits,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
utredning om och förslag till en plan
för försöksverksamhet med föräldrautbildning
i enlighet med de riktlinjer
som angivits i motionerna; samt

2) de likalydande motionerna I: 492,
av fru Olsson, Elvy, in. fl., samt II: 543,
av fru Jonäng och fru Nilsson, vari yr -

kats, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle begära utredning och förslag
om en plan för utbyggnad av föräldrautbildningen
och en enhetlig organisation
för verksamheten samt förslag
om åtgärder från statens sida för att stimulera
utbyggnaden i enlighet med de
riktlinjer som angivits i motionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 313 och II: 347 samt I: 492 och
II: 543, samtliga motioner i vad de avsåge
en plan för utbyggnad av föräldrautbildningen,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 492 och II: 543 i vad de avsåge
förslag om åtgärder för att stimulera utbyggnaden
av föräldrautbildningen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det vare mig fjärran att
tro att jag vinner så mycket på att tala
för en motion som är avslagen av ett
enhälligt utskott. Erfarenheten har lärt
mig, att detta inte är mycket värt. Men
motionen är min, och det motiverar enligt
min uppfattning några kommentarer
till det utskottsutlåtande som avstyrker
föräldrautbildning.

Jag finner utskottets handläggning
av motionen nonchalant. Läser man ordentligt
igenom den och ser till de riktlinjer
som där har dragits upp, så är
det oförklarligt, varför motionen remitterats
för yttrande enbart till skolöverstyrelsen.
Varför inte efterhöra
t. ex. vad socialstyrelsen anser i en fråga
som denna, och vad Målsmännens riksförbund
anser? Båda dessa remissinstanser
•— bland andra — lär ha erfarenhet
av vad bristande föräldrautbildning
orsakar i vårt samhälle.

Men vi kan titta ett slag på SÖ:s remissvar.
Det har, förmodar jag, tillkommit
därför att motionärerna också bl. a.
tagit upp kravet på en bättre undervisning
i familjekunskap i den obligatoriska
skolan, detta för att lägga en grund

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

som man sedan skall kunna bygga vidare
på -— om man inte i skolan fuskar
bort också familjekunskapen genom att
dela upp den på olika ämnen. Sedan
hemkunskapen fått sina timmar så kraftigt
reducerade, finns det inte mycken
tid kvar för familjekunskap inom ens
det ämnet. Familjekunskapen är inte
heller obligatorisk i grundskolan, vilket
den naturligtvis borde vara.

Skolöverstyrelsen betraktar frågan
om föräldrautbildning som synnerligen
väsentlig, inte bara med hänsyn till familjens
harmoniska utveckling — för
att citera remissvaret — utan också med
tanke på det enskilda barnets utveckling
och förmåga att tillgodogöra sig skolans
undervisning och fostran.

Skolöverstyrelsen lovar vidare att göra
vad den kan, och det är tacknämligt.
Men detta gäller ju enbart skolans område.
Det räcker inte, det säger även
skolöverstyrelsen, ty det är också angeläget
att utöka den föräldrautbildning,
som förekommer vid vissa barnavårdscentraler,
med barnpsykologisk expertis
och skaffa resurser, som ger barnavårdscentralerna
möjlighet att utöva en
uppsökande verksamhet bland de föräldrar
som tidigt släpper kontakten med
dem.

Föräldrautbildningen under moderns
graviditetstid brukar, framhåller skolöverstyrelsen
vidare, centreras till den
praktiska omvårdnaden om barnet, medan
psykologiska frågor beträffande
barnets utveckling under denna period
ännu inte upplevs som aktuella.

Kan man vara mera positiv till en
motion än vad dessa citat från den
enda remissinstans som utskottet haft
att tillgå ger vid handen? Ändock avslås
motionen just med hänvisning till detta
remissutlåtande, vilket jag anser vara
ett anmärkningsvärt förhållande. Det
finns ett uppdämt behov av kunskaper
och information hos de flesta föräldrar
men få möjligheter att tillfredsställa dessa.
Barnavårdscentralerna skulle kunna
vara ett forum. Varför kan inte staten
åtminstone kosta på sig en försöksverk -

Om föräldrautbildning
samhet, i likhet med den som nu åtskilliga
år har bedrivits när det gäller
familjerådgivningen, men med särskild
hänsyn till barnkunskapen på olika stadier? Det

är ju här som på andra områden,
att när en människa direkt upplever sina
bristande kunskaper, då har hon
lättast att tillägna sig det som fattas.
När föräldrarna just står inför uppgiften
att vårda och fostra ett barn, då
fastnar de kunskaper bäst som behövs
på det området.

På barnavårdscentralerna går numera
nästan hundraprocentigt mödrarna
eller fäderna med barnen, och där är
det lätt att få kontakt. Detsamma gäller
mödravårdscentralerna, där en viss undervisning
kan bedrivas.

Vi har inte i vår motion gett oss ut
för att kunna dra upp alla riktlinjerna
för en föräldrautbildning, men vi har
angett efter vilka linjer som försöksverksamheten
skulle kunna bedrivas.

Det är inte lätt att vara förälder i vår
tid, och denna utbildning siktar inte till
att bara mödrarna skall få bättre kunskaper
för att kunna hjälpa barnen, utan
det gäller också lika mycket fäderna.
Jag skulle i det sammanhanget vilja citera
Falstaff Fakir: »Pappa bli kan
varje herre, vara det är mycket värre.»
Men skämt åsido — man blir upprörd
över det bristande intresse som samhället
visar för den undervisning, utbildning,
handledning eller vägledning
— vad man nu vill kalla den — som bör
finnas för föräldrar och familjer. Hur
mycket lastas inte föräldrarna när det
går galet för deras barn och ungdomar?
Familjen är den institution som mer än
de flesta är utsatt för de hastiga förändringarna
i vår tid. Många föräldrar
känner sig osäkra och tafatta inför vad
den nya generationen tar sig till, och de
saknar ofta förmåga till den sammanhållning
som skulle vara till glädje och
nytta för olika generationer. Tror man
på familjen — och det gör väl ändå
de flesta av oss -—• som en god groplats
för barn och ungdom har man inte rätt

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om föräldrautbildning
ätt slå sig till ro med att det nog ordnar
sig. Det är också orättvist att utan vidare
bara klanka på föräldrar som inte
har vett att hålla sina barn och ungdomar
i Herrans tukt och förmaning.

Människovärden över huvud taget är
eftersatt i vårt föränderliga samhälle.
Vad vi begär i vår motion är att åtminstone
en försöksverksamhet skall
ordnas för den del av människovärden
som omfattar stöd åt föräldrar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:313 och 11:347 såvitt
nu är i fråga.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag vill först säga att
utskottet ställer sig synnerligen positivt
till föräldrautbildningen. Om fru
Hamrin-Thorell har fått den uppfattningen
att utskottet skulle ha en ljum
inställning i denna fråga så är det fel.

Vad utskottet haft att ta ställning till
är två motionspar, vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj :t skall begära
utredning om och förslag till en plan
för försöksverksamhet med föräldrautbildning.
Skolöverstyrelsen delar i stort
motionärernas uppfattning och följer
denna fråga med uppmärksamhet. Eftersom
skolöverstyrelsen redan sysslar
med detta problem och följer verksamheten,
finns det all anledning förmoda
att skolöverstyrelsen kommer att ta initiativ,
om så anses erforderligt. Utskottet
menar att man bör klara av denna
sak på det sättet att skolöverstyrelsen
får syssla med frågan.

Om fru Hamrin-Thorell fortfarande
tvivlar på utskottets intresse för problemet,
vill jag gärna säga att vi inom
utskottet naturligtvis förväntar att skolöverstyrelsen
också med uppmärksamhet
följer frågan.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det brister
rätt mycket i utskottets logik, ty

visst är det mycket ologiskt att säga att
motionärerna framför betydande och
väsentliga frågor men sedan sluta med
att avslå motionen.

Man kan inte bara hänvisa till skolöverstyrelsen.
Det är klart att skolöverstyrelsen
har bestämmanderätten över
en utökning av familj ekunskap och införande
av psykologi på högstadiet.
Men skolöverstyrelsen har inte ett dugg
att göra med vad barnavårds- eller mödravårdscentralerna
sysslar med. Det ligger
fullständigt utanför skolöverstyrelsens
befogenhet. Det är just därför som
vi frågar oss om inte utskottet borde ha
intresserat sig för ytterligare åtgärder.
Man kan inte bara lita till skolöverstyrelsen
och hoppas att den skall följa
frågan.

Hur menar herr Mårtensson att skolöverstyrelsen
skall kunna följa frågan
utanför sitt eget område, alltså på områden
där den inte har befogenhet att
bestämma? Det skulle vara intressant
att få veta.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Den finaste och tjusigaste
uppgift en människa kan ställas
inför är att hon blir förälder och får
ta emot ett litet barn, men det är samtidigt
en mycket svår uppgift, som de
allra flesta tyvärr saknar kunskaper om.
Det kan gälla helt praktiska ting, men
jag tänker mera på kunskaper om hur
barnet fungerar och hur det anpassas
i vår påfrestande tillvaro. För detta saknar
föräldrarna kunskaper, och det är
inte föräldrarnas fel. Det är inte deras
ointresse inför sin stora uppgift, utan
vi saknar helt enkelt utbildning på detta
område. Vi kräver numera helt naturligt
utbildning för allt som vi skall
syssla med, men för att bli förälder och
ta hand om sina egna barn krävs det
inte kunskaper och ställs heller inte
möjligheter till förfogande att söka sådana
kunskaper.

Om jag säger att jag är förvånad över
statsutskottets utlåtande över de mo -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

tionspar som tar upp frågan om föräldrautbildning,
är det naturligtvis
mycket milt uttryckt. Jag är nog snarare
litet förskräckt över utskottets negativa
inställning. Har t. ex. de alarmerande
rapporterna om barnmisshandel
alldeles undgått utskottet? I sådana fall
kan man naturligtvis bara ana orsakerna,
men man kan misstänka att det ofta
är okunnighet inför en stor uppgift
som utlöser barnmisshandel. Tänk förresten
på föräldrarnas situation. Den är
inte så enkel. Tänk på den befolkningsomflyttning
vi haft, den pressade och
stressade tillvaro vi har. Föräldrarna
har kanske ett litet barn som skriker.
Det får mat och blir omskött, och föräldrarna
anser själva att de sköter barnet
bra. Ändå är barnet oroligt, och föräldrarna
förstår inte varför. De är pressade
av arbete, av tidigare nattvak och
behöver sova. De blir mer och mer irriterade
över sitt lilla barn och känner
sig dessutom misslyckade som föräldrar.
De griper till aga eller misshandel
— om nu någon kan säga vad som är
skillnaden mellan aga och misshandel.

När misshandeln har skett, vad ropar
vi då efter? Jo, straff och åtgärder. Det
ligger naturligtvis nära till hands: vi
tycker att det är upprörande. Men vi är
alla medansvariga till att föräldrarna
inte har fått lära sig det mest elementära.
Det är förvånande att statsutskottets
andra avdelning, som bara sysslar
med utbildning, inte har kommit på
tanken att det är utbildning som fattas
här.

.lag har förut sagt här i kammaren
när det gäller sjukvård att vi är inne
i en ond cirkel, vi botar och vårdar,
men vi förebygger inte. Detta är ett område
där vi söker bota psykiska skador
som uppstått, men vi försöker inte
att förebygga dem.

Jag vill hänvisa till den undersökning
som Gustav Jonsson gjort och som
har titeln 222 Stockholmspojkar. Undersökningen
visar att inte mindre än
en fjärdedel var i behov av psykisk
vård och att endast en femtedel av det

Om föräldrautbildning

undersökta klientelet var helt symptomfritt.
Betänker vi sedan den stora
betydelse som barndomsupplevelser har
för hela livet, kan vi i varje fall ana
problemets vidd.

Statsutskottets andra avdelning har
skickat motionerna på remiss till skolöverstyrelsen,
som fru Hamrin-Thorell
sade. Jag vill citera något ur SÖ:s remissvar.
Överstyrelsen finner det önskvärt
med en utredning i begränsade
former om och förslag till plan för
försöksverksamhet med föräldrautbildning,
bl. a. vid barnavårdscentraler och
förskoleinstitutioner. So anför också
följande: »Skolöverstyrelsen betraktar
de i motionerna berörda frågorna som
synnerligen väsentliga inte bara med
hänsyn till familjens harmoniska utveckling
utan också med tanke på det
enskilda barnets utveckling och förmåga
att tillgodogöra sig skolans undervisning
och fostran.»

SÖ talar sedan om den försöksverksamhet
som bedrivits i Karlstad och säger
att erfarenheterna av denna är goda.
överstyrelsen har »uppmärksammat
behovet av undervisning i samlevnadsfrågor
och familj ekunskap på alla
nivåer inom skolan och kommer att aktivt
verka för att en ökning av den utbildning
som nu ges kommer till stånd
och kontinuerligt utvecklas».

Det är mycket bra. Det låter bara så
avlägset och ännu litet diffust, det hela.

Men i skolan kan vi bara lägga den
första grunden till en föräldrautbildning,
och det är först senare som den
viktigaste delen kommer in, nämligen
när man står inför att bli förälder. SÖ
tror inte att föräldrarna är motiverade
för undervisning under graviditetstiden
annat än när det gäller rent praktisk
omvårdnad av barnet. Jag är inte
så säker på det. Jag tror faktiskt att
föräldrarna är intresserade både av att
lära sig praktisk omvårdnad och av att
tillgodogöra sig undervisning om hur
barnet fungerar psykiskt. Det är också
nödvändigt att vi får rådgivning på
barnavårdscentralerna. Bättre resurser

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om föräldrautbildning

måste finnas där, t. ex. i form av barn psykologisk

expertis.

Utskottet skriver att det anser det
inte erforderligt att riksdagen hos
Kungl. Maj :t begär utredning och förslag
i fråga om ordnandet av föräldrautbildning.
Utskottet fortsätter: »Ej heller
synes det erforderligt att riksdagen
begär förslag om åtgärder för att stimulera
en utbyggnad av nämnda utbildning.
» Utskottet får ursäkta, men
jag tror faktiskt inte att det riktigt tänkt
igenom den situation som här föreligger,
nämligen att det är omöjligt för
föräldrar att få kunskaper, att barn
misshandlas både kroppsligt och psykiskt
på grund av okunnighet, att undersökningar
visar att så många barn
har psykiska störningar och att det är
vi som har att besluta som har ansvaret
för detta.

Jag vädjar således till kammaren om
ett annat ställningstagande än utskottet
har gjort. .lag yrkar bifall till motionerna
I: 313 och II: 347 samt motionerna
I: 492 och II: 543.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag vill först och främst
till fru Elvy Olsson säga att det naturligtvis
är alldeles riktigt som hon anfört
att barnmisshandel är någonting
fruktansvärt. Men det kan väl ändå
ifrågasättas, om de människor som utövar
barnmisshandel kan förmås delta
i en sådan föräldrautbildning som det
här gäller. I så fall skall denna utbildning
väl göras obligatorisk. Jag tycker
att det kanske är litet drastiskt att dra
fram detta exempel i detta sammanhang,
även om jag har full förståelse
för fru Olssons synpunkter i denna fråga.

Vidare har jag fortfarande litet svårt
att förstå hur man kan göra gällande
att utskottet inte skulle vara positivt
inställt i denna fråga. Skolöverstyrelsen
anför här nämligen att den har
uppmärksammat behovet av undervisning
i samlevnadsfrågor och familje -

kunskap på alla nivåer inom skolan och
att den kommer att aktivt verka för att
en ökning av den utbildning som nu ges
kommer till stånd och kontinuerligt utvecklas.
Det är detta som utskottet knyter
an till när det anför att utskottet delar
motionärernas uppfattning om betydelsen
av vad som i motionerna kallas
föräldrautbildning och finner det
önskvärt att den verksamhet på området
som redan är i gång utvidgas. Det
är just denna verksamhet som skolöverstyrelsen
bedriver.

Vi bedömer det på det sättet, att det
är bättre att skolöverstyrelsen som redan
nu sysslar med denna verksamhet
får en puff för att uppmärksamma detta
problem än att begära en särskild utredning
som skall pröva dessa frågor.
Det är så vi ser det hela och det är mot
den bakgrunden som vi inte anser oss
kunna bifalla de motionsvis framställda
yrkandena. Men gör inte gällande att
utskottet inte skulle ha något intresse
för denna fråga!

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag kan inte riktigt
förstå herr Mårtenssons sätt att läsa vår
motion, ty den del som handlar om föräldrautbildningen
i skolan upptar bara
ett litet stycke på inte mer än tio rader
i slutet av den motionen, under det att
förslaget i motionen om den övriga delen
av föräldrautbildningen upptar en
hel sida. Detta förslag handlar inte uteslutande
om utbildningen i skolan utan
också om vad man skall bygga ovanpå
den grund som läggs i skolan. Såvitt
jag förstår, har ju inte skolöverstyrelsen
någon befogenhet att ta några
initiativ i denna riktning. Utskottet har
ju bara uppehållit sig vid den viktiga
men något korta del av motionen som
handlar om utbildningen i skolan utan
att intressera sig för hela den övriga
delen av föräldrautbildningen. Detta
förslag går ut på någonting annat än
herr Mårtensson nu diskuterar.

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Fru OLSSON, ELVY, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Även herr Mårtensson
är skrämd av rapporterna om barnmisshandel
och kan förstå att jag tar upp
det ämnet, men han frågar sedan: Hur
skall man nå de föräldrar som man
bäst behöver nå? Ja, det är naturligtvis
ett problem. Vi har här i motionerna
talat om utredning och försöksverksamhet,
men jag måste klart deklarera att
jag för min personliga del i detta fall
inte alls är ängslig för ett obligatorium
när det är till stor fördel för barnet.
Man är inte rädd för obligatorium i
andra fall, men när det gäller barnens
bästa, när det gäller föräldrautbildning
eller t. ex. den mycket omtalade förskolan,
då är man plötsligt så rädd för
obligatorium. Det är inte jag, vilket jag
här har deklarerat.

Herr Mårtensson framhåller att vi inte
skall tolka utskottsutlåtandet så att
utskottet är ointresserat av ämnet. Jag
kan hålla med honom om att man med
en välvillig tolkning kan tyda den lilla
bit av undervisning som läggs in i
grundskolan såsom ett visst intresse hos
utskottet och så att någonting kan bli
gjort på sikt. Men det är ändå bara en
liten början på en föräldrautbildning
som man kan få i ämnet hemkunskap,
vilket ju är ett så begränsat ämne tidsmässigt
i skolan, som fru Hamrin-Thorell
här har sagt. Det dröjer ändå några
år innan eleven blir förälder. Föräldrautbildningen
bör man få på ett senare
skede, när det hela är aktuellt. Denna
synpunkt har utskottet inte tagit någon
hänsyn till, trots att den enda remissinstansen
har varit mycket positiv när
det gäller den rådgivning man bör få
när man skall bli förälder och sedan
den hjälp som kan ges föräldrarna t. ex.
genom en utbyggnad av barnavårdscentralerna.
Det är i detta avseende jag
är så, som jag uttryckte mig förut, förskräckt
över att statsutskottet inte har
velat eller kunnat förstå att det inte
räcker med undervisning i skolan; där

Om föräldrautbildning
bör grunden läggas, men uppföljningen
måste ske senare och i andra former.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Situationen är ju den
att när vi här i riksdagen diskuterar
frågor som den vi nu behandlar eller
angränsande frågor, är det i regel kvinnor
som yttrar sig. Läget är åtminstone
det beträffande jämlikheten, att
här gäller inte frågan om man eller
kvinna, utan här är vi alla djupt engagerade
i en angelägen fråga för vårt
folk. Jag har inte något behov av en
längre diskussion i sammanhanget, men
jag vill gärna säga följande.

Om inte vårt folk på något sätt kommer
till rätta med frågan om hur vi
som människor skall kunna leva samman
på ett rimligt och riktigt sätt, hjälper
inte all vår ekonomiska planering.
Den fråga som här har väckts är alltså
av utomordentligt stor betydelse för
vårt folks framtid. Den gäller man och
kvinna lika.

I fråga om flera motioner har jag
observerat en mycket egendomlig situation.
Utskottet säger att motionärernas
uppslag är värdefullt, riktigt och gott.
Remissinstanserna säger att vad som
här har anförts är av riktig art. Så hittar
utskottet ändå någon utväg att förklara
varför det inte föreslår bifall till
motionen. Spelar det någon roll, herr
talman, varifrån ett gott uppslag kommer?
Frågan är väl inte vem som har
rätt utan vad som är rätt. Här är en fråga
av första angelägenhetsgrad som har
väckts från oppositionshåll. Vi befinner
oss på oppositionshåll för närvarande
i den situationen att vi i riksdagen
inte har någon möjlighet att ge
röstmässig tyngd åt de förslag som vi
framför. Men här är ett förslag som de
flesta tydligen anser vara riktigt. Varför
då till varje pris avslå det? Varför
då säga ungefär så här: Det finns organ
i vårt samhälle som arbetar med
frågan på ett effektivt sätt. Vi är alla

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om föräldrautbildning
medvetna om att i den kolossalt dynamiska
förändring som äger rum befinner
sig också riksdagen i en viss fara.
Tendensen är att riksdagens inflytande
minskar, medan utomparlamentariska
aktioner får större betydelse. Det
är verkligen angeläget för oss alla, oavsett
om vi hör till oppositionen eller
till det ledande partiet, att värna om
riksdagens huvudansvar för det svenska
samhällets utveckling.

Mot den bakgrunden tycker jag att
det hade varit riktigt om utskottet hade
sagt: Detta är verkligen en så väsentlig
fråga att vad motionärerna har
anfört borde av riksdagen bifallas.

Jag anser att det finns både saklig
och emotionell tyngd i det förslag som
har framförts, och jag vill deklarera
min anslutning till fru Hamrin-Thorells
yrkande om bifall till motionerna.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Den här frågan berör,
såvitt jag förstår, i vissa avseenden också
tredje avdelningen i statsutskottet.
Vad vi i andra avdelningen har haft att
ta ställning till är de avsnitt av motionerna
som avser utredning och försöksverksamhet
med föräldrautbildningen.

Jag tror att jag sade det förra gången,
men jag vill i så fall upprepa det, att
skolöverstyrelsen framhållit att man
har uppmärksammat behovet av familjekunskap
på alla nivåer i skolan. Utskottet
är enhälligt om att frågan är
av stor betydelse men finner det praktiskt
bäst att skolöverstyrelsen får fortsätta
den verksamhet som pågår och
bygga ut den ytterligare.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Eftersom utskottet är
helt enigt i det här fallet men man ändå
blåser upp vad jag vill kalla en storm
i ett vattenglas, tycker jag att jag bör
deklarera varför vi har blivit eniga i
utskottet. Även centerns och folkpartiets
representanter i utskottet har ju

helt anslutit sig till den mening som
kommit till uttryck i utskottsutlåtande!.
Vid utskottets plenum avgavs inte
ens en blank reservation. Det finns alltså
skäl att anta att här föreligger ett
litet missförstånd.

Utskottet har ju inhämtat yttrande
från en officiell myndighet, som mycket
starkt understryker de synpunkter
motionärerna fört fram beträffande det
område som myndigheten i fråga sysslar
med, d. v. s. samma område som
statsutskottets andra avdelning ägnar
sig åt. Andra avdelningen har enhälligt
sagt sig dela motionärernas uppfattning
om denna frågas betydelse. Den tillfrågade
myndigheten — skolöverstyrelsen
— har uttryckligen förklarat att den
verkar i den riktning som motionerna
talar om. Utskottet förutsätter att skolöverstyrelsen
förverkligar det program
den själv har gjort upp.

Jag måste verkligen säga till motionärerna
att man inte kan begära mer
som motionär än att få sina åsikter tillgodosedda
på detta sätt. Med de formuleringar
vi använder i statsutskottet
är detta en utomordentligt positiv skrivning
— i realiteten en anslutning till
motionernas tanke. Vi bryr oss därför,
herr Sörenson, inte om att föreslå en
särskild skrivelse till Kungl. Maj:t. Verksamheten
är ju i gång, och vi fastlägger
med detta utlåtande att programmet
skall genomföras.

Det är riktigt att motionerna tar upp
vissa andra frågor som inte faller inom
andra avdelningens område — exempelvis
frågor som hör hemma inom barnavårdsområdet
—• och det kan kanske
sägas att det var ett misstag att motionerna
inte klövs så att olika avdelningar
inom statsutskottet fick behandla
dem. Nu har emellertid andra avdelningen
fått dem på remiss, och de delar
som faller inom avdelningens verksamhetsfält
har vi alltså hanterat på
detta sätt.

Även om jag till fullo delar de synpunkter
som anförts av motionärerna i
detta ärende tycker jag inte att jag har

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

någon anledning att gå ifrån det enhälliga
utlåtande som ligger på kammarens
bord. Det säger precis samma sak.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag är tydligen inte så
inne i riksdagens arbetsformer som jag
borde vara, fastän jag har suttit i riksdagen
i 15 år, men jag tycker att det
är högst egendomligt att ett utskott vid
behandlingen av en motion helt enkelt
rumphugger den och tar upp till behandling
bara den del som man anser
hör hemma hos utskottet men låter den
andra delen vara. Det är precis vad
andra avdelningen har gjort i fråga om
denna motion.

Hur skulle denna fråga egentligen ha
behandlats? I detta fall har ingen över
huvud taget uttalat sig om tyngdpunkten
i motionen utan bara om ett litet
stycke av den. Herr Wallmark må kalla
den här diskussionen för en storm i ett
vattenglas; det får stå för herr Wallmarks
egen räkning. Jag tycker i likhet
med herr Sörenson att detta är en mycket
viktig fråga. Den har framförts i
riksdagen flera gånger förut. Jag kan
inte riktigt förstå varför herr Wallmark
säger att utskottet har anslutit sig till
motionärernas tankegångar. Med detta
kommer man ju inte långt. Därmed sätter
man punkt för riksdagens möjligheter
att påverka utvecklingen. Yi har
inte alls varit så förfärligt påstridiga i
motionen. Vi har bara föreslagit en försöksverksamhet.
En sådan försöksverksamhet
— det upprepar jag — har t. ex.
gjorts i fråga om familjerådgivning med
mycket positiva resultat. Under sådana
förhållanden förstår jag inte, varför
inte riksdagen skulle kunna sträcka sig
så långt att den förordar en försöksverksamhet
också på detta område.

Jag anser liksom herr Sörenson och
även fru Olsson att denna fråga är myc -

Om föräldrautbildning
ket viktig. Jag tror att denna bristande
förmåga hos föräldrarna att förstå och
hjälpa sina ungdomar får svåra konsekvenser
för dessa ute i samhället.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag vill än en gång understryka
att det kunde ha varit riktigt
att motionen kluvits och delats på olika
avdelningar. Vad jag har talat om här
är andra avdelningens sätt att hantera
den del som fallit inom andra avdelningens
verksamhetsfält.

Måhända kan, herr talman, vad som
förevarit i detta ärende bli en anmaning
till motionärer att tänka sig för när
de i en och samma motion för fram
förslag som berör flera verksamhetsområden.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten 1
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall til! motionerna
1:313 och 11:347 samt 1:492 och II:
543, såvitt nu vore i fråga; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 150 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om skolor för psykiskt störda barn

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 34.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de rörande
punkten 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:492 och 11:543 i förevarande
del; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om skolor för psykiskt störda barn

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 151, i anledning av motioner
om skolor för psykiskt störda barn.

I de likalydande motionerna 1:498,
av fröken Pehrsson och herr Pettersson,
Harald, samt II: 570, av fru Nilsson
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om utredning angående åtgärder
för att stimulera skolverksamhet av
i motionerna beskrivet slag och att därvid
måtte övervägas frågorna om huvudmannaskapet
och finansieringen
samt andra för en dylik skolform väsentliga
frågeställningar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:498 och 11:570.

Fröken PEHRSSON (ep):

Herr talman! Vi har i de likalydande
motionerna 1:498 och 11:570 skrivit
angående skolor för psykiskt störda
barn. I motionerna har vi anfört:

»Alltmer framkommer det att vissa
miljöer skapar situationer för barn,
vilka inte kan betraktas som acceptabla.
Genom att hemmen under stora delar
av dagen står tomma, och genom det
jäkt och den stress som alltmera råder
finner vi under även ordinära sociala
förhållanden, att allt flera av de unga
inte får en lämplig miljö under sin
uppväxt.

Under sådana förhållanden måste
samhället tillhandahålla vårdformer för
dem som inte orkar med denna livsföring.
»

Vi hemställer i motionerna om en utredning
angående lämpliga vårdformer.

Skolöverstyrelsen anför i sitt yttrande: »Det

finns emellertid elever med psykiska
störningar av sådan art och grad
att de för närvarande inte erhåller den
lämpligaste hjälpen inom den vanliga
skolans ram, vid ungdomsvårdsskola eller
på sätt som ovan angetts.

Det är dessa elever som motionärerna
avser och för vilka bl. a. Kedjeboskolan
tillkommit. Skolans undervisning — inklusive
specialundervisningen — och
dess elevvårdande åtgärder av olika
slag är ej tillräckliga för att ge dessa
elever den hjälp de behöver för sin
anpassning och positiva utveckling. Deras
fritids- och boendemiljö behöver
kunna påverkas, kamratkontakterna
stundom förändras och skolans insatser
behöver följas upp genom fritidsaktiviteter
som planläggs i nära samarbete
med de lärare som svarar för elevernas
pedagogiska handledning. Insatser av
denna art underlättas om skolstyrelserna
ges möjligheter att göra anordningar
av den art som motionärerna åsyftar.
Samarbete med den psykiska barna-
och ungdomsvården är därför angeläget.
För här ifrågakommande elever
som bor utanför storstadsregionerna fö -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Om utredning angående ett nordiskt institut för framtidsforskning

religger f. n. av främst kvantitativa skäl
svårigheter att anordna adekvata vårdformer
i kombination med undervisning.

SÖ tillstyrker motionerna och förordar
att en expertutredning tillsätts för
ändamålet.»

Med hänvisning till vad skolöverstyrelsen
här har sagt ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionerna
I: 498 och II: 570.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Utskottet har här haft
att ta ställning till en besvärlig fråga
som gäller psykiskt störda barn. Skolöverstyrelsen
har tillstyrkt motionerna
men har sagt att det behövs en expertutredning,
som skulle syssla med denna
fråga. Utskottet, som säger sig vara
fullt medvetet om den allvarliga situation
som föranlett yrkandet i motionerna,
menar att här finns förutsättningar
för att de ansvariga lokala och centrala
myndigheterna ständigt skall följa utvecklingen
på området och pröva de
olika vägar på vilka man kan komma
till rätta med detta problem.

Jag skulle tro att problemet inte är
enkelt. Det finns i dag olika möjligheter
att ta hand om psykiskt störda barn.
Ofta söker man kontakt med barnavårdsnämnderna,
som får rycka in. Jag
vill säga att det väl ändå måste vara en
allra sista utväg att placera psykiskt
störda barn på en gemensam skola, men
jag utesluter givetvis inte att så i särskilt
svåra fall måste ske. Utskottet är
alltså fullt medvetet om det allvarliga
i denna situation, men utskottet är också
enigt om att de lokala och centrala
myndigheterna ständigt bör följa upp
utvecklingen och vidta de åtgärder som
anses erforderliga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med därunder
framkomna yrkanden propositioner,

först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om utredning angående ett nordiskt
institut för framtidsforskning

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 152, i anledning av motioner
om utredning angående ett nordiskt institut
för framtidsforskning.

I detta utlåtande hade utskottet behandlat
de likalydanöe motionerna I:
181, av herr Nyman m. fl., och II: 277,
av herr Ahlmark m. fl., vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära, att förutsättningarna för
ett nordiskt institut för framtidsforskning
utreddes.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 181
och 11:277.

Reservation hade anförts av herr Nyman
(fp), vilken dock ej antytt sin
åsikt.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Till detta statsutskottets
utlåtande nr 152 om utredning angående
ett nordiskt institut för framtidsforskning
har jag fogat en blank reservation
för att få anledning att i kammaren
framhålla några synpunkter på
en synnerligen aktuell forskningsfråga.

Efterfrågan på framtidsbedömningar
inom olika samhällssektorer har ökat
starkt under de senaste åren. Inom
teknikens område har vetenskapsmannen
Arthur G. Clarke formulerat satsen
att »när en distingerad men äldre
vetenskapsman säger att någonting är
möjligt, har han troligen rätt. Men när
han säger att någonting är omöjligt, har
han troligen fel.» Detta visar, om än
litet humoristiskt, att människan nu
står inför en period då hon kan utföra

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om utredning angående ett nordiskt institut för framtidsforskning

nästan vad som helst. Ett exempel är
att vi nu har några av våra medmänniskor
på månen.

Det är alldeles uppenbart att människan
då behöver ett medel i sin hand
för att bedöma de framtida konsekvenserna
av sitt handlande. Vi kan nämligen
inte låta framtiden bara bli vad
den blir genom att inte söka dra ut de
sannolika konsekvenserna av de framtida
verkningarna av våra beslut.

Ett sådant medel är framtidsforskning
eller framtidsstudier. I motionerna
1:181 och 11:277 begärs en utredning
om förutsättningarna för att Sverige
i samverkan med de övriga nordiska
länderna skall ha möjlighet att
upprätta ett institut för framtidsforskning.

Då framtidsforskningen, eller som
man på fackspråk nu kallar det futurologin,
ännu är en så pass ny vetenskap,
kan det vara motiverat med en
kort orientering om vad denna forskning
innebär. Framtidsforskningens
uppgift är att få fram en serie alternativ
med ökad sannolikhetsprägel allteftersom
metoderna och underlaget för
prognoserna förbättras. Framtidsforskning
är alltså ett medel att så långt möjligt
forma samhället på det sätt vi önskar.
Här har ju vi politiker en önskan
att få vara med.

Genom framtidsforskning kan man få
fram modeller till hur man bör samordna
insatser på olika områden och
hur man bör fördela de resurser som
står till samhällets förfogande. De områden
som omedelbart framträder som
lämpliga att göra modeller av är utbildning,
forskning och utveckling, social-
och miljövård. Det finns många
andra områden också.

Man kan också säga att framtidsforskning
är en dialog mellan forskare
inom skilda fält. Det kan sägas att tekniken
står för de förändringar vi kommer
att möta i det framtida samhället
och att därför tekniken avgör utvecklingen.
Det är sant, men man får inte
glömma att tekniken styrs och skall

styras av människans önskemål — åtminstone
i viss utsträckning —- och därför
kan man genom att koncentrera sig
på vissa områden få den utveckling
man önskar.

Sociologer kan hjälpa till med att
införskaffa data om vad den stora allmänheten
önskar sig i fråga om samhällets
utveckling och framtid. En annan
grupp vetenskapsmän som också
bör lämna sina data till bearbetning är
biologerna. Dessa varnade tidigt för att
miljöförstöringen skulle följa i industrialiseringens
spår. Men på grund av
att det saknades en koncentrerad framtidsforskning
»glömdes» dessa varningar
bort, kan man grovt säga. Med framtidsforskning
skulle bromsarna ha kunnat
slås till tidigare.

De som främst har nytta av att ta del
av de rapporter som ett institut för
framtidsforskning framlägger, är olika
beslutsfattare och planerare i statlig
och kommunal verksamhet, inom näringslivet
och inom organisationer. Det
torde bli omöjligt att framlägga mycket
exakta rapporter — det väsentligaste
är dock att mycket grova misstag kan
undvikas. Det är lätt att peka på felinvesteringar,
skadliga lokaliseringar etc.,
som nu har blivit följden av att tidigare
beslutsfattare hade felaktiga föreställningar
om den utveckling som faktiskt
följde.

I Sverige har en av Ingeniörsvetenskapsakademien
tillsatt arbetsgrupp redan
inventerat förutsättningarna för en
tvärvetenskaplig framtidsforskning och
lagt fram förslag om ett fristående institut
för studium av de tekniska, ekonomiska
och sociala utvecklingstendenser
som har betydelse för samhället i
stort. En intressentgrupp med företrädare
för näringsliv, förvaltning och
högskolor siktar till att skapa ekonomiska
resurser för att påbörja vissa
forskningsprojekt inom framtidsforskningen.
Vidare har ett nordiskt institut
för framtidsforskning aktualiserats
i Nordiska rådet.

Mycket har alltså hänt sedan motio -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Ang. sparbanks rätt till avdrag för avsättning till reservfond

nen väcktes i januari. Det är motionärernas
förhoppning att framtidsforskningen
här i landet skall få de resurser
som behövs och att ett nordiskt
institut inom en snar framtid grundas.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

153, i anledning av motioner om
besvär över skolstyrelses beslut beträffande
tjänstetillsättning;

nr 154, i anledning av motioner om
utbildningen av sjuksköterskor; samt
nr 155, i anledning av motioner om
utbildningen av tjänstemän inom kommunernas
miljö- och hälsovårdsorgan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. sparbanks rätt till avdrag för avsättning
till reservfond

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 58, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m. jämte motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
1969:99 föreslagit riksdagen att antaga
därvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om
investeringsfonder för konjunkturutjämning; 4)

förordning om befrielse från skattskyldighet
vid fusion inom stadshypoteks-
och bostadskreditinstitutionerna,
m. m.;

5) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt;

6) förordning om ändring i förordningen
den 6 november 1908 (nr 129)
angående en särskild stämpelavgift vid
köp och byte av fondpapper; samt

7) förordning om ändring i stämpelskatteförordningen
den 21 maj 1964 (nr
308).

I propositionen hade bland annat föreslagits
ändrade beskattningsregler i
anslutning till 1968 års riksdagsbeslut
om samordnad banklagstiftning. Förslagen
syftade till en likabehandling i beskattningshänseende
av affärsbanker,
sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa
och ekonomiska föreningar som
inginge i jordbrukskasserörelsen. I denna
avsikt föresloges, att skattesatsen för
sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa
och jordbrukskasserörelsen vid
den statliga beskattningen skulle höjas
till 40 procent och att sparbankernas
rätt enligt 29 § 3 mom. kommunalskattelagen
till viss avdragsgill avsättning
till reservfond skulle slopas.

I anslutning till propositionen hade
väckts följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1: 1062,
av herr Alexanderson in. fl., och II:
1225, av herr Börjesson i Glömminge,
vari yrkats, att riksdagen skulle avslå
propositionen i vad avsåge 29 § 3 mom.
kommunalskattelagen; samt

2) motionen I: 1037, av herr Brundin,
vari anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag
till årets höstriksdag innebärande
införande av samma skattesats för ekonomiska
föreningar som nu gällde för
aktiebolag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte

A) med bifall till Kungl. Maj ds proposition
nr 99 antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ang. sparbanks rätt till avdrag för avsättning till reservfond

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om
investeringsfonder för konjunkturutjämning; 4)

förordning om befrielse från skattskyldighet
vid fusion inom stadshypoteks-
och bostadskreditinstitutionerna,
m. m.;

5) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt;

6) förordning om ändring i förordningen
den 6 november 1908 (nr 129)
angående en särskild stämpelavgift vid
köp och byte av fondpapper;

7) förordning om ändring i stämpelskatteförordningen
den 21 maj 1964 (nr
308);

B) avslå

1) motionerna 1:1062 och II: 1225;

2) motionen 1:1037.

Reservationer hade avgivits

beträffande sparbanks rätt till avdrag
för avsättning till reservfond

1) av herr Jacobsson, Gösta, (m), som
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under A 1 och B 1 hemställa, att riksdagen
— med anledning av motionerna
1:1062 och 11:1225 och med förklarande
att Kungl. Maj :ts proposition nr
99 icke kunnat av riksdagen oförändrad
antagas — måtte antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med den ändringen,
att 29 § 3 mom. erhölle i reservationen
angiven lydelse, vilket förslag
avsåge, att sparbankernas rätt till
skattefri avsättning till reservfond skulle
bibehållas;

beträffande skattesatsen för ekonomiska
föreningar

2) av herr Jacobsson, Gösta, (m) och
herr Magnusson i Borås (m), vilka dock
ej antytt sin mening.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag är ensam reservant
i detta ärende. Det heter ju att ensam
är stark. Tyvärr har sakligheten i min
argumentering inte haft en sådan genomslagskraft
att jag lyckats övertyga
utskottet eller ens en enda utskottskamrat.
Men, herr talman, jag släpper
inte taget ändå.

Bakom den föreliggande propositionen
ligger den nya banklagstiftningen
som trädde i kraft den 1 januari 1969.
Den innebär att sparbankerna likställs
med andra bankinstitut på så sätt att
sparbankerna ges möjlighet att på likartade
villkor driva alla inom bankväsendet
förekommande rörelsegrenar.

Som sparbanksman har jag alltid varit
en smula tveksam om den väg för
sparbankernas rörelse som sålunda beträtts
är den riktiga. Jag menar nämligen
att sparbankerna såsom hittills
framför allt borde koncentrera sig på
bostadskrediter samt krediter för lokala
småföretagare, lantbrukare och enskilda
småsparare men överlåta den allmänna
bankverksamheten åt affärsbankerna.

Därmed må emellertid vara hur som
helst. Riksdagen har i denna del fattat
sitt beslut och släppt Barabbam lös, om
jag får uttrycka det så. I praktiken blir
kanske skillnaden inte så stor, med
vissa undantag. Vad det nu gäller är
förslagen i propositionen 99, vilka går
ut på likabehandling i beskattningshänseende
av affärsbanker och sparbanker.
Jag har ingenting att erinra mot att i
detta syfte skattesatsen vid den statliga
beskattningen för sparbankerna, sparbankernas
säkerhetskassa och jordbrukskasserörelsen
höjes till 40 procent.
Likabehandlingen ligger här i sakens
natur, den är logisk och konse -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Ang. sparbanks rätt

kvent. Sparbankerna bör ha samma
skattesats som övriga bankinstitut. Här
finns inga meningsskiljaktigheter.

Vad jag däremot opponerat mig emot
är propositionens förslag att sparbankernas
rätt till visst avdrag för avsättning
till reservfond skall slopas. Förslaget
i denna del är alls icke ägnat att
åstadkomma den åsyftade likabehandlingen
i beskattningshänseende mellan
affärsbanker och sparbanker — detta
enligt min mening. Här föreligger tvärtom
en fundamental skillnad mellan
sparbankerna och affärsbankerna. De
förras enda möjlighet att verkställa avsättningar
till reservfond i enlighet med
sparbankslagstiftningens krav är att
göra avsättningar till en sådan fond,
medan affärsbankerna har andra utvägar.
Någon annan möjlighet står över
huvud taget inte sparbankerna till
buds. Det är därför rimligt och riktigt
att sparbankerna får bibehålla den hittillsvarande
rätten att inom vissa gränser
skattefritt göra avsättningar till reservfond.
Jag upprepar och stryker under
att detta är sparbankernas enda
möjlighet att med obeskattade medel
bygga upp det egna kapital som sparbankslagen
kräver.

I detta sammanhang vill jag också erinra
om att sparbankerna är allmännyttiga
företag utan egna vinstsyften. Hela
vinsten utgör en säkerhet för insättarna.
Om propositionen i denna del godtages
blir sparbankerna i fortsättningen
hänvisade till att uteslutande bygga
upp det egna kapitalet med beskattade
medel.

Affärsbankerna har däremot möjligheter
att genom nyemissioner successivt
bygga upp det erforderliga kapitalet
med hjälp av de skattelättnader som
Annell-lagen erbjuder. Affärsbankerna
har här en förmån, även om den är
tidsbegränsad, som inte står sparbankerna
till buds. Jordbrukskassorna har
motsvarande förmån då de erhåller en
stor del av sitt kapital genom avdragsgilla
återbäringar. Skillnaden ligger på
det rent associationsrättsliga planet.

3 första kammarens protokoll 1D6D. Nr 37

till avdrag för avsättning till reservfond

Utskottsmajoriteten bagatelliserar den
bristande likställigheten mellan affärsbankerna
och sparbankerna som kommer
att uppstå genom att ifrågasätta
om nuvarande regler för sparbankernas
avsättning till reservfond egentligen har
någon praktisk betydelse för sparbankerna.
Jag medger att förhållandena
här kan vara varierande. För vissa sparbanker
är betydelsen ringa, men för
andra är den större. Genom övergångsbestämmelserna
att sparbankerna till
utgången av år 1973 har möjlighet att
tillämpa äldre bestämmelser i fråga
om kraven på egna fonder erkänner departementschefen
i viss mån indirekt
att det här föreligger en bristande likställighet
mellan sparbankerna och affärsbankerna.
Vad jag åsyftar är att
åstadkomma en reell likställighet mellan
sparbanker och övriga bankinstitut
i anda och sanning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till min
reservation nr 1.

I detta yttrande instämde herrar Ingvar
Andersson (m), Mattsson (ep), Vilhelm
Erik Carlsson (m), Skärman (fp)
och Schött (m).

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag vill säga ytterligare
några ord angående denna fråga, som
har föranlett reservation och som har
berörts av herr Gösta Jacobsson. Det
gäller sålunda sparbankernas rätt att
avsätta skattefria medel till reservfond,
om det erfordras för att uppfylla kapitaltäckningskraven.
I praktiken är detta,
särskilt med hänsyn till den fortgående
inflationen och expansionen, en
nödvändig utgift för rörelsens utveckling
i enlighet med tidens krav. Den rätten
föreslås nu slopad. Jag har emellerlertid
inte kunnat finna att utskottet anfört
något annat skäl härför än att det
ifrågasätter om denna rätt har någon
praktisk betydelse. Det uttalandet går
emellertid inte väl ihop med fortsättningen
i utskottets skrivning, där ut -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ang. sparbanks rätt till avdrag för avsättning till reservfond

skottet framhåller att de gamla reglerna
skall få gälla övergångsvis ett par år.

Jag kan försäkra att rätten har stor
praktisk betydelse för ett inte obetydligt
antal sparbanker. Det är ett behov
som inte kan tillgodoses genom övergångsbestämmelser
utan är av långsiktig
natur. Utskottet tycks ha trott på ett
påstående i en departementspromemoria,
som emellertid har blivit tillrättalagt
under remissbehandlingen. Utskottet
har också litet tidigare i betänkandet
nämnt möjligheten för sparbank att
tillgodose kapitaltäckningskravet genom
att uppta förlagslån. Detta är likställt
med egna fonder när det gäller kapitaltäckningskravet
men medräknas inte
när det gäller skattefrihet för erforderlig
avsättning till reservfonden. När en
sparbank expanderat så starkt att de
egna fonderna inte räcker till, kan den
sålunda provisoriskt klara situationen
genom att ta upp ett förlagslån. Detta
måste så småningom återbetalas, och på
längre sikt är det givetvis nödvändigt
att de egna fonderna förstärks. Då är
gällande skatteregler av värde och har
också tillämpats i åtskilliga fall.

Situationen i landets sparbanker är i
många fall sådan att man i gamla tider,
när kostnaderna var låga och marginalen
mellan in- och utlåningsräntor var
större än nu, samlat ganska stora fonder.
Under nuvarande förhållanden är
det emellertid knappast möjligt att utvidga
rörelsen i takt med samhällets
utveckling och samtidigt av beskattade
medel avsätta tillräckliga belopp för
fonderna för att kravet på kapitaltäckning,
motsvarande omsättningsökningen,
skall tillgodoses. Fonderna kommer
därför efter hand att minska i relation
till omslutningen, och sparbankerna
kan komma in i den farozon där deras
fortsatta utveckling hämmas.

Propositionens och utskottets ståndpunkt
innebär i detta avseende ett klart
favoriserande av affärsbankerna, som
kan utnyttja andra skattebefrielseregler
för utökning av sitt kapital. Jag är
ganska förvånad över att ett nästan

enhälligt bevillningsutskott har velat ge
affärsbankerna denna favorisering och
därigenom minska möjligheterna till
den ganska sunda konkurrens på kreditområdet
som nu råder, men där de
stora affärsbankerna hotar att i många
avseenden bli övermäktiga.

Herr talman! Jag instämmer i kravet
på bifall till reservationen.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Jag avser att uppehålla
mig enbart vid den del av utskottets
betänkande som behandlar min motion
1:1037. Den har en liten förhistoria.
Under den allmänna motionsperioden i
år väckte jag tillsammans med herr
Åkerlund i denna kammare en motion,
som syftade till att få en sådan ändring
i kommunalskattelagen att samma skattesats
skulle gälla för ekonomiska föreningar
som för aktiebolag.

I det betänkande som bevillningsutskottet
avgav med anledning av den
motionen yrkades avslag på motionen
med motiveringen att det i en promemoria
i finansdepartementet hade angivits
att det inte längre fanns skäl att
vidmakthålla den skillnad i beskattning
som hittills gällt mellan ekonomiska
föreningar och aktiebolag och att man
således kunde vänta sig ett Kungl. Maj ds
förslag i frågan.

Så kom propositionen men upptog
inte något sådant förslag. Jag fick då
särskilt tillstånd att på nytt väcka motion
i samma ärende. Nu föreligger åter
ett utlåtande, och jag konstaterar att
det enligt utskottet inte längre finns
några skäl att vidmakthålla skillnaden.
Det finns alltså, herr talman, ingenting
som skiljer utskottets uppfattning från
vad som framförts i motionen. Jag finner
därför inte anledning att längre uppehålla
mig vid själva sakfrågan, eftersom
jag inte har något att argumentera
mot.

Jag kan emellertid inte underlåta att
anmäla att jag finner det betänkligt att
utskottet »förutsätter att Kungl. Maj:t

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Ang. sparbanks rätt

ägnar det av motionären aktualiserade
spörsmålet uppmärksamhet och avstyrker
därför bifall till motionen». Jag
finner detta vara ett uttryck för en
otrolig kraftlöshet. Utskottet har uppenbarligen
en egen mening, men lika uppenbart
är att det inte har någon egen
vilja. Eller är underdånigheten så stor
att man inte vågar säga ut sin mening?

Detta är långt ifrån det enda exemplet,
det är ett ibland många på att det
föreligger åsiktsgemenskap mellan utskott
och motionärer, men likväl yrkar
utskotten avslag på väckta motioner —
uppenbarligen i något slags rädsla för
att besvära Kungl. Maj :t med riksdagens
mening.

Det är dock i denna kammare och
i medkammaren som Sveriges politik
skall formas och beslutas. Det är inte
otillständigt av riksdagen att ge Kungl.
Maj :t till känna riksdagens mening. Om
utskotten arbetar på det sätt som nu
sker underminerar de enligt min mening
riksdagens konstitutionella ställning.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till motionen I: 1037.

Herr ÅKERLUND (in):

Herr talman! Herr Brundin har redan
sagt det mest väsentliga som enligt min
mening behöver sägas i fråga om den
diskriminatoriska beskattningen av aktiebolag
och ekonomiska föreningar. Det
är bara en allmän synpunkt som jag
skulle vilja tillägga, eftersom jag själv,
som herr Brundin sade, var motionär i
januariupplagan av motion 1: 1037.

Det brukar nämligen heta i den allmänna
press- och propagandadebatten
om de stora varuhusen, att Domus lyckats
bäst i konkurrensen. Jag är för
egen del inte i stånd att avgöra om detta
är rätt eller fel, men alldeles uppenbart
är att Kooperativa förbundet har
skattemässiga fördelar i sin kapitalanskaffning,
som de i bolagsform arbetande
privatföretagen inte har. Dessa fördelar
är ingalunda betydelselösa i en

till avdrag för avsättning till reservfond
tid när lånemöjligheterna är så starkt
begränsade som fallet nu är. En av
dessa fördelar är den nu aktuella 32-procentiga
företagsskatten. Jag tycker att
KF självt skulle betacka sig för en dylik
ideologiskt betonad hjälp i dagens
samhälle — KF är ju inte precis något
småföretag i vanlig mening. För tydlighetens
skull vill jag framhålla att de
jordbrukskooperativa företagen, som ju
drivs som ekonomiska föreningar, får
betraktas som ett särfall i detta skattehänseende
med tanke på jordbruksregleringens
konstruktion.

I övrigt biträder jag herr Brundins
yrkande.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Bevillningsutskottet är
praktiskt taget enhälligt när det gäller
den föreliggande propositionen. Herr
Gösta Jacobsson har velat ge uttryck fölen
egen mening. Jag tycker att herr Jacobssons
kritik var hovsam, och jag är
övertygad om att herr Jacobsson har
klart för sig — han gav uttryck för
detta också — att det i praktiken inte
har så särdeles stor betydelse om hans
yrkande skulle vinna bifall. Men det
är klart att det, när det gäller den fondbildning
som det här har talats om, kan
sägas att det är förståeligt att institutioner
som haft en skatteförmån vill behålla
den. Bankinspektionen säger emellertid
att man, om paritet skall råda
mellan olika institutioner och olika former
av bankverksamhet, rimligen inte
kan bibehålla skattefrihet för denna
fondbildning, ty det gäller ju här skattefriheten
och då blir det en extra favör
för sparbankerna. Den myndighet
som ändå har översynen över hela detta
område säger nämligen att kravet
på skattefrihet inte går att förena med
det krav på paritet mellan olika former
av bankverksamhet som eftersträvas i
propositionen.

Vidare har vi väl när det nu gäller
att åstadkomma en samordning — och
utskottsmajoriteten tycker att man har

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ang. sparbanks rätt till avdrag för avsättnin:
lyckats bra därmed i och med föreliggande
proposition — i och för sig gjort
ett framsteg på området, något som jag
anser vara värt att understryka.

Om beskattningen av de ekonomiska
föreningarna sade herr Brundin att bevillningsutskottets
sätt att behandla
ärenden skulle komma att undergräva
riksdagens anseende. Ja, månntro det,
herr Brundin! Han sade att utskottet
borde ge till känna för Kungl. Maj:t
vad utskottet tänkt. Tyvärr ger riksdagen
nästan vid varje plenum till känna
vad utskotten har skrivit. Enligt mitt
sätt att se är det att undergräva riksdagens
auktoritet. Skall ett utskott ge
uttryck för sin mening, bör det ske i
en skrivelse till Kungl. Maj:t, och då
bör det vara en utformad mening som
utskottet hävdar. Bevillningsutskottet
har i regel vunnit resonans för sina
skrivelser, men jag känner till ett par
fall där Kungl. Maj:t inte vidtagit några
åtgärder. Jag beklagar det, ty jag
står på utskottets linje. Jag vill framhålla
att detta har inträffat endast i
ett par fall under de tio år som jag
haft förmånen att vara med i utskottet.

Men ledamöterna kan vara övertygade
om att om man i tid och otid, i ärende
efter ärende skriver till Kungl. Maj :t,
mister dessa skrivelser sin skärpa, och
det är på denna punkt jag anser att
riksdagen har sitt anseende att bevara.

Jag tycker att herr Brundin bort vara
nöjd med vad utskottet här har skrivit
— om han inte varit den kraftnatur
som han gav uttryck åt i talarstolen —
när utskottet anför att det utgår ifrån
att Kungl. Maj:t uppmärksammar ärendet.
Vi finner det nämligen inte ändamålsenligt
att vederbörande utskott utformar
lagtexter utom i alldeles speciella
fall. Vi hävdar att det bör ske
en utredning och en samordning när
det gäller så viktiga saker som våra
skatter. Man kan ju diskutera avvägningen
av skatterna på våra ekonomiska
föreningar. Även om det fanns skäl härför
tidigare, kanske skälet inte är lika
starkt nu. Alltså, säger utskottet, utgår

till reservfond

vi från att Kungl. Maj:t funderar på
detta.

Vi är inte rädda för att besvära regeringen.
Jag vet inte om kammaren har
fått den uppfattningen att bevillningsutskottet
alldeles särskilt aktar sig för att
ge till känna sin mening och ta egna
initiativ. Kanhända har ledamöterna
den uppfattningen. Då är det ju bara
beklagligt. Men om riksdagen inte har
den uppfattningen, kan det inte vara
befogat med sådana yttranden som dem
herr Brundin nyss framförde.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande menade att jag var
hovsam i mitt anförande. Det kanske
jag var, men jag var inte så hovsam att
jag medgav, vilket herr John Ericsson
gjorde gällande, att denna avsättning
til! reservfond spelar en mycket liten
roll för sparbankerna. Tvärtom sade
jag att den för vissa sparbanker spelar
en mindre roll, medan den för andra
har en större betydelse. Att så är fallet
har omvittnats av herr Alexanderson.

Herr John Ericsson talade också om
att syftet med detta förslag var att uppnå
paritet mellan olika former av banker,
mellan affärsbanker och sparbanker.
Men det är detta jag menar att
man inte gör. Tvärtom blir sparbankerna
sämre ställda än affärsbankerna.

När vi behandlade detta ärende i bevillningsutskottet
framfördes bland annat
några synpunkter som Svenska
bankföreningen, som ju företräder affärsbankerna,
hade anfört. En jämförelse
hade gjorts mellan förräntningskravet
före skatt på det egna kapitalet
för en affärsbank och en sparbank.
Bankföreningen hade kommit till det
resultatet att för en åttaårsperiod avkastningsbehovet
skulle vara 51,2 miljoner
kronor för affärsbanken och 40
miljoner kronor för sparbanken.

Sparbanksföreningen å sin sida har

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Ang. sparbanks rätt

underkänt denna siffergymnastik. Enligt
dess beräkning skulle i stället det
totala avkastningskravet under en femårsperiod
— man har räknat med en sådan
— vara 28,6 miljoner kronor för affärsbankerna
och 40 miljoner för sparbankerna.
Detta visar att det föreligger
en ojämnhet.

Jag kan inte uttala mig om vad som
är rätt i den här saken •—■ Sparbanksföreningen
har gjort sin jämförelse och
affärsbankerna har gjort en annan.
Trots detta vill jag slå fast att affärsbankerna
vid en nyemission enligt Annell-lagen
erhåller viss skattelättnad,
medan sparbankerna, som arbetar utan
eget vinstsyfte, inte kommer att åtnjuta
någon som helst lättnad i beskattningen,
när de använder den enda väg
som står till buds och fullgör lagenliga
avsättningar till reservfonden. Detta
är den lilla skillnaden, herr John
Ericsson!

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Jag vill till bevillningsutskottets
ordförande säga att jag inte
särskilt utpekat bevillningsutskottet,
utan när jag talade om »att det ofta
händer» så avsåg jag riksdagens utskott
i allmänhet.

I motionen yrkar jag på att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skall
anhålla om förslag innebärande införande
av samma skattesats för ekonomiska
föreningar och aktiebolag. Det är
ett klart yrkande. Bevillningsutskottets
ordförande säger att riksdagen verkligen
inte skulle vinna anseende på och
inte heller få någon skärpa i sitt agerande
genom att ständigt och jämt
föreslå skrivelse till Kungl. Maj:t, och
jag delar den uppfattningen. I den här
frågan har utskottet en mening, men
herr Ericsson anser uppenbarligen att
riksdagen skulle vinna skärpa i sin attityd
just genom att avslå den motion
som innehåller ett yrkande vars mening
utskottet delar. Det tycker jag är
ett egendomligt tankeslut.

till avdrag för avsättning till reservfond

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt i fråga om sparbanks rätt till
avdrag för avsättning till reservfond,
därefter särskilt angående punkten B 2
i utskottets hemställan samt vidare särskilt
avseende utskottets hemställan i
övrigt.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
avsåge sparbanks rätt till avdrag
för avsättning till reservfond, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till densamma, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Gösta Jacobsson vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
58 såvitt avser sparbanks rätt till avdrag
för avsättning till reservfond, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ang. riksbankens avdelningskontor
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 23.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjordes angående utskottets
hemställan i punkten B 2 propositioner,
först på bifall till densamma samt vidare
på bifall till motionen 1:1037; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 60, med anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 61, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt jämte
motioner; och

nr 62, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om viss skattefrihet för utdelning på
aktie i Svensk interkontinental lufttrafik
aktiebolag (SILA), m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. riksbankens avdelningskontor

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 43, över riksdagens revisorers
framställning med anledning av verkställd
granskning rörande riksbankens
avdelningskontor.

Riksdagens revisorer hade i skrivelse
till riksdagen den 27 februari 1969 föreslagit,
att en förutsättningslös utredning
om betalningsmedelsförsörjningen under
fredsförhållanden skulle verkställas
att tjäna till ledning för ett slutligt ställningstagande
i frågan om riksbankens
kontorsnät. I uppdraget hade angivits
även böra ingå att undersöka konsekvenserna
av en eventuell nedskärning
eller indragning av lokalkontorsorganisationen
med hänsyn till de övriga arbetsuppgifter
som för närvarande åvilade
denna. Utredningen sades böra
bestå av eller biträdas av experter inom
administrativ rationalisering, samhällsekonomi
och bankteknik. Vidare hade
uttalats, att arbetet med hänsyn till personalläget
vid riksbanken borde bedrivas
så skyndsamt, att riksdagens principbeslut
i frågan kunde fattas senast
år 1971.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå riksdagens
revisorers förevarande framställning.

Reservation hade avgivits av herr
Wirtén (fp) och herr Larsson i Umeå
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av riksdagens revisorers förevarande
framställning måtte uppdraga åt
talmanskonferensen att föranstalta om
utredning rörande betalningsmedelsförsörjningen
och riksbankens kontorsorganisation
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Riksbanken har utöver
huvudkontoret i Stockholm 23 avdelningskontor,
ett i varje residensstad.
De äldsta kontoren kom till redan på
1820-talet, så det är förvisso en organisation
med aktningsvärd ålder i den
svenska förvaltningsfamiljen. Det är
därför inte heller så underligt att det

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

ifrågasatts om den nuvarande organisationen
motsvarar vår tids krav på lönsamhet
och rationalitet. Debatten om
riksbankens avdelningskontor, deras
vara eller icke vara, har sedan 1930-talets mitt seglat upp med mer eller
mindre jämna mellanrum.

Senast diskuterades frågan i Sveriges
riksdag 1959. Riksdagen beslöt då att bibehålla
systemet med avdelningskontor,
kanske främst därför att man inte hade
något ordentligt utrett alternativ. Riksdagsbeslutet
innehöll emellertid också
ett konstaterande att avdelningskontoren
måste få väsentligt ökade arbetsuppgifter
om de skulle bibehållas i fortsättningen.

Under åren som gått sedan dess har
det diskuterats om man till avdelningskontoren
skulle föra över exempelvis
den statliga bostadslånegivningen och
bestyret med återbetalningen av de statliga
studiemedlen. Tio år efter beslutet
kan konstateras att försöken att tillföra
riksbankens avdelningskontor nya
arbetsuppgifter blivit resultatlösa. Ur
denna synpunkt har således avdelningskontorens
raison d’étre försämrats. Mot
det påståendet kan visserligen anföras
att en 50-procentig ökning av sedelrörelsen
har ägt rum under motsvarande
period. Riksdagsrevisorerna har gjort
följande bedömning, vilken jag citerar:
»Den totala reella arbetsbelastningen
har snarast minskat samtidigt som personalen
har vuxit i antal.»

Riksbanksfullmäktige bestrider riksdagsrevisorernas
bedömning i rätt aggressiva
ordalag och annat var kanske
inte att vänta. Yi har i utskottet konstaterat
att påstående står mot påstående.
Men för oss reservanter förefaller det
vara en riktig bedömning riksdagsrevisorerna
kommit fram till, nämligen att
tiden nu är inne att tillsätta en förutsättningslös
utredning om betalningsmedelsförsörjningen
under fredsförhållanden,
vars resultat kan ligga till grund
för ett ställningstagande i fråga om riksbankens
kontorsnät. Även övriga funk -

Ang. riksbankens avdelningskontor
tioner, av mer sekundär art, hos riksbankens
avdelningskontor bör tas med
i utredningsarbetet.

Det yrkandet har även stöd från några
betydelsefulla remissinstanser.

Funderingarna om att rationalisera
betalningsmedelsförsörjningen går för
närvarande i huvudsak i två riktningar.
Den ena är att minska antalet avdelningskontor
och den andra att överflytta
riksbankens regionala verksamhet
på andra institutioner, då i första hand
postverket.

Bankinspektionen menar att den sistnämnda
vägen bör undersökas och hänvisar
till det utbredda kontorsnät som
posten förfogar över. Ett ställningstagande
kräver emellertid, enligt bankinspektionen,
ingående utredningar och
därför yrkar den på att sådana snarast
kommer till stånd. Det yrkandet stämmer
överens med vad vi reservanter
anfört.

Svenska bankföreningen anser att en
överflyttning av sedel- och myntdistributionen
till postverket skulle »medföra
icke oväsentliga fördelar i form av
större lättillgänglighet och kortare
transporter». Bankföreningen har ingenting
att invända mot en sådan omläggning,
men motsätter sig en reducering
av avdelningskontoren om riksbanken
alltfort skall ombesörja betalninsmedelsförsörjningen.

Sveriges Kreditbank anser däremot
att »en koncentration av uppgifter —-— — till ett fåtal betalningscentraler
bör kunna ske utan större olägenheter
för de kreditinstitut som nu utnyttjar
riksbankens avdelningskontor».

De av riksdagsrevisorerna hörda experterna
tillstyrker också att frågan
om riksbankens avdelningskontor snarast
utredes. Professor Arvidsson och
kanslirådet Hagström i industridepartementet
säger i sitt gemensamma utlåtande:
»Redan ytliga överväganden
synes dock ge vid handen, att det är
högst osannolikt att den optimala lösningen
av sedelförsörjningsfrågan skul -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ang. riksbankens avdelningskontor
le vara den nuvarande, huvudsakligen
historiskt betingade lokalkontorsorganisationen.
»

Herr talman! Med det anförda tycker
jag mig — om ock kortfattat —
ha dokumenterat det välmotiverade i att
begära en utredning i det här ärendet,
och jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag hoppas att kammaren
tillåter mig att ta något litet längre
tid i anspråk i detta ärende.

Som den föregående talaren nämnde
har riksbankens lokala kontorsorganisation
flera gånger varit en riksdagsfråga
sedan 1930-talet. 1933 års revisorer
ifrågasatte i sin berättelse en utredning
om huruvida driftkostnaderna
skulle kunna minskas genom en enklare
personalorganisation, genom koncentrering
av rörelsen eller på annat sätt.
Propån föranledde inget riksdagens beslut
1934. 1943 års bankoutskolt uttalade
i anledning av diskussionen om inrättandet
av en statlig affärsbank att
det låg nära till hands att riksbankens
kontorsorganisation inlemmades i den
nya banken. I principbeslutet 1949 om
inrättandet av Sveriges Kreditbank ingick
också detta som en del, men det
fullföljdes inte, främst på grund av att
man ansåg de organisatoriska svårigheterna
stora och att man hade en lägre
värdering av besparingseffekten. Kontorens
framtid skulle fortsättningsvis
utredas.

År 1952 gjorde riksbanksfullmäktige
en framställning till riksdagen, grundad
på dåvarande riksbankschefen Lemnes
utredning. Denna utredning gick ut på
att man borde undersöka möjligheterna
att tillföra kontoren nya arbetsuppgifter
innan kontorsfrågan definitivt avgjordes.
Ur bankoutskottets utlåtande
1952 ber jag, herr talman, att få citera
följande:

»Det torde få erinras om att avdelningskontoren
tillkommo på en tid då

kreditmarknaden i vårt land var väsentligt
mindre utvecklad än för närvarande.
En kontorsindragning synes därför
ur denna synpunkt numera kunna ske
utan väsentliga olägenheter för allmänheten.
På grund härav bör enligt utskottets
mening — med hänsyn till de
betydande kostnaderna för riksbankens
avdelningskontor — en allmän indragning
av kontoren allvarligt övervägas,
därest icke vid den fortsatta undersökningen,
såsom av utredningsmannen
framhållits, nya uppgifter kunna överföras
till avdelningskontoren från andra
statliga organ, såsom vissa länsorgan i
residensstäderna, med besparingar för
det allmänna som följd. Om en sådan
överflyttning emellertid icke skulle visa
sig fördelaktig, synes man enligt utskottet
icke kunna undgå att återupptaga
frågan om indragning av kontoren till
förnyad prövning.»

Under mellantiden fram till 1959 arbetade
riksbankens organisationskommitté,
vars promemoria låg klar i december
1958. Kommittén medgav att
större koncentration av riksbankens lokala
organisation skulle medföra arbetstekniska
fördelar och minskade kostnader.
Ny distriktsindelning med endast
tio avdelningskontor, presenterad som
en skiss, skulle enligt kommittén möjliggöra
en personalminskning med 40
tjänster samt minskade fastighets- och
förvaltningskostnader. Man anförde naturligtvis
också vissa nackdelar, längre
transportvägar för avnämarna, försämrad
kvalitet på utelöpande sedlar, sämre
övervakningsmöjligheter för riksbanken,
förfång för myndigheter och
allmänhet; men, tilläde organisationskommittén,
skulle man bygga upp en ny
organisation från grunden, borde samhället
inte sträcka sin centralbanksmässiga
service längre än till förutnämnda
skiss.

Vi är slutligen framme vid 1959. Utöver
vad som tidigare förekommit är
innebörden av 1959 års riksdagsbeslut
enligt min mening av vikt för bedömningen
av föreliggande ärende. Utöver

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

vad herr Wirtén här sagt ber jag att få
citera vad riksdagen sade vid detta
tillfälle.

»En bedömning av frågan om den
lämpliga distriktsindelningen ställer sig
för närvarande knappast lättare än 1952
---men det synes utskottet uppenbart
att kontoren måste få väsentligt
ökade arbetsuppgifter för att de skall
kunna behållas i nuvarande omfattning
på längre sikt. Utskottet vill understryka
angelägenheten av att utredningar
rörande möjligheterna att tillföra avdelningskontoren
ytterligare arbetsuppgifter
från statsförvaltningen snarast
igångsättes och redovisas för riksdagen.
Detta utredningsarbete måste sannolikt
omfatta stora delar av den lokala statsförvaltningen
och således företagas i
annan ordning än den hittills inom
riksbanken verkställda utredningen. Det
torde få ankomma på fullmäktige i riksbanken
— som förutsättes fortlöpande
och ingående uppmärksamma förändringarna
i avdelningskontorens arbetsuppgifter
och framlägga förslag till en
anpassning av kontorsorganisationen
härefter ■— att taga initiativet härtill
och göra de hänvändelser till Kungl.
Maj:t som i anslutning härtill kan visa
sig erforderliga.

Först när dessa undersökningar slutförts
kan klart överblickas vilka arbetsuppgifter
riksbankens avdelningskontor
kommer att få på längre sikt. Utskottet
vill betona, att utredningarna, bl. a. med
hänsyn till den betydande pensionsavgången
vid riksbanken under 1960-talet,
bör slutföras skyndsamt, eftersom
ett lägligt tillfälle att inskränka organisationen
då erbjuder sig.»

I avvaktan på slutförandet av sådana
undersökningar föreslog utskottet att
man skulle behålla kontoren oförändrade
tills vidare.

Denna lilla tillbakablick avslutar jag
med att återge vad riksbanksfullmäktige
1961 yttrade till Kungl. Maj:t i
samband med frågan om förvaltningen
av de statliga bostadslånen.

Fullmäktige framhöll att den succes -

Ang. riksbankens avdelningskontor
siva minskningen och avvecklingen av
»den utlåning som tidigare i betydande
omfattning förekommit vid avdelningskontoren
både til! affärsbankerna och
allmänheten lett till att de centralbanksmässiga
uppgifterna blivit otillräckliga
som arbetsunderlag för en lokalorganisation
av denna storlek. Visserligen steg
uppgifterna i fråga om sedel- och myntförsörjningen,
men då samtidigt en del
av den socialt betonade utlåningsrörelsen
var under avveckling, blev det totalt
fråga om en fortgående reduktion
av arbetsuppgifterna. Om ej riksbanken
i takt med denna utveckling erhöll nya
uppgifter, skulle arbetsvolymen efter
hand minska så, att det ekonomiskt kunde
bli svårt att motivera deras behållande.
»

Herr talman, jag ber om ursäkt för
dessa långa citat, som jag emellertid
ansett det vara av visst värde att få anföra
i detta sammanhang.

Vi skriver nu 1969. Då inget initiativ
tagits från annat håll, har riksdagens
entydiga uttalande 1959 föranlett revisorerna
att uppta ärendet till granskning.
Av granskningen framgår att ansträngningar
gjorts att vidga kontorens
arbetsuppgifter. Någon samlad redovisning
av försöken och deras — med undantag
för de statliga bostadslånen —
negativa resultat har inte tillställts riksdagen.
Av kontorens gamla arbetsuppgifter
har — under åren 1958—1967 som
granskningen avser — främst kassarörelsen
vuxit avsevärt. Denna förbättring
balanseras emellertid av en kraftig
minskning av in- och utlåningen av
icke-riksbanksmedel. Undersökningarna
har i varje fall inte kunnat påvisa
någon väsentlig ökning av den totala
arbetsbelastningen. Någon ändring härvidlag
är med hänsyn till en planerad
centralisering av lånerutinerna i samband
med databehandling inte sannolik.

Under undersökningsperioden har
personalen ökats med 16 procent. Driftkostnaderna
1967/68 utgjorde 10,4 miljoner
kronor, exklusive pensions- och

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ang. riksbankens avdelningskontor
socialförsäkringar samt vissa andra centrala
merkostnader. En betydande pensionsavgång
inträffar om några år, ett
förhållande som bankoutskottet 1959
fäste stor vikt vid, såsom framgick av
det citat jag anförde.

Även efter riksbanksfullmäktiges under
granskningsarbetet till revisorerna
framförda synpunkter på ämnet framstod
en omprövning av frågan inom
den av riksdagen angivna tidtabellen
som motiverad. Detta ståndpunktstagande
föranledde ett remissförfarande för
att få frågan allsidigt belyst.

Riksbankens grundmotiv för bibehållandet
av den lokala kontorsorganisationen
är att betalningsmedelsförsörjningen,
en önskvärd service till kreditoch
näringsliv, samt säkerhets- och kvalitetsaspekter
på sedelhanteringen bäst
tillgodoses genom nuvarande organisation
inom riksbanken. Denna uppfattning
grundar sig inte på en förutsättningslös
systematisk undersökning om
den bästa lösningen av sedeldistributionsfrågan
genom utnyttjande av moderna
och tekniska hjälpmedel, hävdar
en av experterna, ett påpekande som
riksbanken för övrigt vidgår såsom riktigt.

Fullmäktige ifrågasätter att någon total
besparingseffekt kan nås, om penningdistributionen
flyttas över till postverket
som föreslagits. Bankinspektionen
hävdar motsatsen, även med kvarliggande
hos riksbanken centralt av
vissa övervaknings- och kontrolluppgifter
genom lämpliga rapporteringsformer.

Även Svenska bankföreningen talar,
som här förut nämnts, om avsevärda
fördelar med ett sådant arrangemang.
Postverket, som är kritiskt i vissa avseenden,
anmäler i motsats till vad man
gjorde tidigare inte något intresse men
påtar sig uppgiften under förutsättning,
att man får kostnadstäckning för hanteringen.

Av sex länsstyrelser som hörts har en
— summa en — förordat att nuvarande
kontorsnät skall bibehållas tills länsin -

delningsreformen lösts. Två länsstyrelser
slår av beredskapsskäl vakt om sina
respektive kontor, nämligen Malmö och
Luleå. Två länsstyrelser är positiva till
en kontorsrationalisering, och den sjätte
slutligen uttalar sig direkt för att
frågan skall ingående prövas.

Beträffande revisorernas utredningsyrkande
säger sig bankinspektionen
med sitt yttrande just ha velat understryka
behovet av en sådan utredning,
och de experter som hörts har framfört
samma mening. Om remissinstansernas
yttranden inte utmynnar i en
entydig slutsats i enlighet med de krav
som bankoutskottet har på en sådan,
så har de ändå, synes det mig, en bestämd
slagsida som ger stöd åt revisorernas
ståndpunkt.

Att genomtränga riksbanksfullmäktiges
utförliga till utskottet ingivna yttrande,
som givetvis först i och med utlåtandet
har blivit tillgängligt, till det
räcker på intet sätt mina resurser. Men,
herr talman, trots detta aktstyckes stora
tyngd är det svårt att mot bakgrund
av vad som tidigare har förevarit finna
riksbanksfullmäktiges ovilja mot en
utredning riktigt rimlig. Fördelen av att
efter en utredning också få frågan avförd
från dagordningen anser jag för
min egen del skulle vara ett intresse i
sig. När fullmäktige utgår från såsom
odiskutabelt att den nuvarande ordningen
är den bästa och att en utredning
följaktligen vore meningslös är det dock
ett partsuttalande.

Bankoutskottets utlåtande, ehuru negativt,
uppfattar jag som vänligt och
hovsamt mot revisorerna. Med litet motstridiga
ordvändningar andas utlåtandet
en bestämd förväntan om ändringar
i kontorsnätet. Vid genomläsningen
frapperas man dock av en sak: utskottet
berör icke med ett ord riksdagsbeslutet
år 1959 och dess mycket bestämda
uttalanden. Må det tillåtas mig att
uttala att jag finner det anmärkningsvärt.

Bankoutskottet avstyrker revisorernas
utredningsförslag, enär revisorerna

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

inte har lyckats göra troligt att en radikal
förändring av det nuvarande sedelhanteringssystemet
med bibehållen service
skulle medföra några fördelar ur
samhällsekonomisk synpunkt. Det har
knappast varit revisorernas ambition
att leda detta i bevis. Vi inskränker oss
till att uttala att det inte synes vara
uteslutet. Jag poängterar att revisorerna
icke framfört någon mening om huruvida
nuvarande kontorsorganisation
skall bibehållas oförändrad, mer eller
mindre radikalt reduceras eller om en
lösning skall sökas efter andra vägar.
Det är i avsikt att få tänkbara möjligheter
till kostnadsbesparingar, deras olika
konsekvenser, för- och nackdelar
förutsättningslöst klarlagda och prövade
som revisorerna i sin skrivelse till
riksdagen har föreslagit en utredning av
frågan. Det anser jag, herr talman, vara
i överensstämmelse med våra åligganden
som revisorer, och då ingen förändring
av sakläget i stort har skett sedan år
1959 också i överensstämmelse med
riksdagens beslut samma år.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att tala om utskottsutlåtandet — jag är
enig med utskottets majoritet och biträder
dess yrkande. Att jag har bett att
få ta till orda i detta sammanhang beror
på att jag önskar göra en liten anteckning
till protokollet.

I bankofullmäktiges vid detta utlåtande
fogade skrivelse på s. 13 finns
ett uttalande som lyder: »De sedlar som
riksbanken utfärdar är att anse som
riksbankens skuldsedlar gentemot allmänheten.
» Det är så riktigt som det
är sagt. Jag har vid flera tillfällen just
varnat för en penningpolitik som inneburit
att riksbanken satt sig i skuld
alltför mycket vid sin sedelutgivning.
Därför gläder jag mig åt detta uttalande
med tanke på de framtida debatterna
om riksbankens penningpolitik.

Ang. riksbankens avdelningskontor
En äldre kollega i bankoutskottet,
herr Gustaf Henry Hansson i Göteborg,
brukade vid diskussionerna om sedelutgivningsrätten
alltid hävda att en sedel
är en skuldförbindelse. Han skulle
säkert ha glatt sig åt just detta uttalande.
Det vore utmärkt om bankoutskottets
övriga ledamöter kommer till samma
insikt som bankofullmäktige om sedelns
rätta natur och drar konsekvenserna
därav, när vi går till de penningpolitiska
debatterna.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! I en skrivelse till riksdagen
den 27 februari i år har riksdagens
revisorer föreslagit, att en förutsättningslös
utredning om betalningsmedelsförsörjningen
under fredsförhållanden
skall göras och läggas till
grund för ett slutligt ställningstagande
vad gäller riksbankens kontorsnät. Revisorerna,
som har inhämtat remissyttranden
från flera håll, åberopar särskilt
bankinspektionens och Svenska
bankföreningens yttranden samt yttranden
från olika experter som revisorerna
anlitat, på sätt fru Wallentheim
här har redogjort för.

Bankofullmäktige avstyrker en allmän
utredning om betalningsmedelsförsörjningen
och riksbankens kontorsnät
men anmäler att t. ex. ändrade
postkommunikationer påverkat arbetsförhållandena
vid vissa avdelningskontor.
Riksbanken har därför under senaste
året övervägt frågan om partiella
förändringar av kontorsnätet men låtit
dessa överväganden vila i avvaktan på
riksdagens ställningstagande till den av
revisorerna föreslagna utredningen.

En genomgång av handlingarna visar
strax att kärnpunkten i ärendet är betalningsmedelshanteringen.
Det är därför
naturligt att man, före ett ställningstagande
till revisorernas förslag,
söker få en uppfattning om betalningsmedelshanteringen
och hur den nu fungerar.
Fungerar den i stort sett tillfredsställande?
Det är en fråga som

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ang. riksbankens avdelningskontor
man då ställer sig. Nästa fråga blir:
Yad är att vinna på en övergång till
ett annat system, när det gäller att förmedla
betalningsmedlen? Såvitt jag
kunnat finna har varken riksdagens revisorer
eller andra anfört några egentliga
anmärkningar mot riksbankens och
dess avdelningskontors skötsel av dessa
uppgifter. Ur den synpunkten skulle
det således inte vara behövligt att vidta
några åtgärder. Grunden för den föreslagna
utredningen synes i stället vara
den, att man anser att kostnaderna för
riksbankens kontorsnät skulle kunna
minskas, om för betalningsmedelsförsörjningen
anlitades andra distributörer
än riksbankens nuvarande avdelningskontor.

Mot denna tanke har bankofullmäktige
argumenterat, och det finns ingen
anledning för mig att här upprepa dessa
argument då de redan är tillgängliga
i de tryckta handlingar som hör
till ärendet. Beträffande den sista promemorian
från riksbanken, som fru
Wallentheim ansåg vara stor och tung
att sätta sig in i, vill jag bara nämna
att den enligt uppgift blev tillgänglig
för revisorerna i maj månad i år.

Självklart är väl dock att på vilket
sätt betalningsmedelsförsörjningen än
ordnas, drar den med sig kostnader som
måste betalas. I det sammanhanget är
faktiskt poststyrelsens remissvar intressant
—• fru Wallentheim berörde det i
någon mån och erinrade om att poststyrelsen
inte var så positiv nu som den
varit tidigare till ett övertagande av
sedel- och myntdistributionen. Det har
väl sina skäl. Poststyrelsen anför bl. a.
att en radikal begränsning av riksbankens
kontorsnät skulle medföra allvarliga
svårigheter att försörja vissa postanstalter
med betalningsmedel och avsevärt
öka postverkets kostnader för
penningtransporter, bevakning, ränteförluster
m. m. Poststyrelsen förutsätter
också att om till postverket skulle
överflyttas sedel- och myntdistributionen,
så skall ersättning utgå för de kostnader
som postverket åsamkas. I en del

andra remissyttranden — jag minns
inte om det var bankinspektionens eller
Svenska bankföreningens — finns en
underförstådd mening att man kanske
önskar en utvidgad service i samband
med detta. Det är svårt att tänka sig
att vartenda postkontor skulle ingå i
det system som förmedlar betalningsmedel.
Poststyrelsen säger dock i sitt
yttrande att man inte kan göra avsevärda
inskränkningar i det antal institutioner
som förmedlar betalningsmedel.
Då får vi en försämrad service.
Den vill också ha betalt, och det är naturligt.
Jag har en stark känsla av att
det skulle bli mycket svårt att ta fram
dessa kostnader, som skulle fördelas
mellan postverkets olika rörelsegrenar
— t. ex. sedeldistributionen, som skall
betalas av riksbanken. Man får därvidlag
räkna med ganska ingående förhandlingar
innan man når ett slutligt
resultat.

I poststyrelsens remissvar finns också
en annan sak, som jag tycker är av
stort intresse. Poststyrelsen säger bl. a.,
att om riksbanken framdeles skall svara
för penningdistributionen, bör riksbanken
behålla sina avdelningskontor
i ungefär nuvarande omfattning. Vad
som särskilt intresserar är att poststyrelsen
här berör frågan om vem som
skall svara för betalningsmedelsdistributionen.
Betalningsmedelsförsörjningen
är en mycket viktig angelägenhet,
och jag anser därför att det måste ställas
mycket stora krav på denna verksamhet
med hänsyn till säkerhet, kvalitet
och även till servicefunktionen. I
princip anser jag det därför riktigt att
riksbanken svarar för en så betydelsefull
uppgift som distributionen av betalningsmedel
fram till vad jag vill kalla
konsumenten. Därför bör man noga
tänka sig för innan annat distributionssystem
eller annan distributör övervägs.
Om riksbanken behåller den serviceuppgift,
som betalningsmedelsdistributionen
är, blir säkerligen bl. a. säkerhets-
och kvalitetsaspekterna väl bevakade.

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

I den debatt som har förts har det ju
framkommit en del synpunkter. Både
herr Wirtén och fru Wallentheim var
inne på den historiska bakgrunden till
riksbankens avdelningskontor och den
verksamhet som bedrivs av dem. Herr
Wirtén talade om att man får gå tillbaka
till år 1820, då man byggde upp
nätet — och det är naturligtvis alldeles
riktigt. Men det förhåller sig väl på
samma sätt med stora delar av vår förvaltning.
Jag tycker att vi här bör tänka
på att vår länsindelning är lika
gammal, och hur den skall utformas
i framtiden är ju för närvarande under
diskussion. Just det förhållandet att
riksbankens kontorsnät härrör från
1820 och är knutet till länsindelningen
bör enligt min mening vara ett skäl
för att kontorsnätet inte ändras förrän
frågan om länsindelningen prövas.

Fru Wallentheim berörde också riksbankens
andra verksamhetsgrenar och
utlåningen till allmänheten. Trots allt
förhåller det sig väl på det sättet att
riksbankens betydelse när det gäller
kreditgivning till näringslivet långt före
riksdagens beslut 1959 varit ganska begränsad.
Det har väl mera varit på det
sättet att riksbanken haft en utlåning
av en viss social karaktär.

Med anledning av påståendet att bankoutskottet
har glömt bort vad som
sagts 1959 vill jag bara påminna om att
vi faktiskt åberopar det i vårt utlåtande.
På s. 2 i utlåtandet kan följande
läsas: »En utgångspunkt för revisorerna
har varit bankoutskottets uttalande
år 1959 — —- —.» Vi har alltså inte
glömt detta uttalande, utan vi har påmint
om det.

Det finns naturligtvis många synpunkter
som kan anföras i detta ärende.
Bankoutskottet har, som framgår av
dess utlåtande, för sin del inte kunnat
tillstyrka revisorernas förslag om en
sådan utredning som föreslagits av dem,
även om bankoutskottet helt naturligt
noga har studerat revisorernas synpunkter.
Men detta innebär inte — och
det har utskottet klart utsagt — att ut -

Ang. riksbankens avdelningskontor
skottet för all framtid binder sig vid
att riksbankens kontorsnät skall vara
oförändrat. Ändrade postkommunikationer
och förändringar av riksbankens
egen organisation kan — som vi tidigare
nämnt — föranleda ändringar av
kontorsnätet. Så kan också bli fallet,
om det blir — som jag nyss antydde
— en ändrad länsindelning eller om
den utredning, som nu görs av kreditinstitutens
organisationer om ett datastyrt
system för betalningsförmedling
skulle få till resultat att t. ex. den utelöpande
sedelstocken skulle kunna
minskas.

Bankoutskottet har alltså här intagit
en hållning som inte hindrar bankoutskottet
att pröva dessa frågor i framtiden.
Jag tycker att detta bör vara en
ganska betydelsefull upplysning med
hänsyn till vad som här tidigare nämnts
beträffande utskottets uttalande 1959.

Herr talman! Jag har just nu inte något
mer att anföra och ber därför att
få yrka bifall till bankoutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 43.

Häri instämde herr Larsson, Nils
Theodor, (ep).

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Låt mig säga några ord
i anledning av herr Larfors’ yttrande.

Han sade att sedelhanteringen är en
av huvuduppgifterna för riksbankens
avdelningskontor. Ingen vill bestrida
det. Men att kassarörelsen har vuxit
med 50 procent, mätt efter antalet räknade
sedlar, kan ju inte innebära en
proportionell ökning av arbetsbelastningen,
eftersom man i stor utsträckning
använder maskiner för detta arbete.
Det finns förresten en motsägelse
i vad fullmäktige har anfört på den här
punkten. Man säger på ett ställe att
sedelräkningen med nödvändighet skulle
ha medfört väsentlig personalökning,
om maskinella hjälpmedel inte stått till
förfogande. På ett annat ställe säger
man att just hanteringen av betalnings -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ang. riksbankens avdelningskontor
medlen har föranlett en ökning av antalet
bankexpeditörstjänster.

I enlighet med den nya instruktionen
skickar revisorerna numera ut primärmaterialet
— den första granskningspromemorian
—- på remiss. Visst
har jag läst remissyttrandena. Men det
yttrande som bankoutskottet har begärt
från riksbanksfullmäktige och som ingått
direkt till utskottet har jag givetvis
inte sett förrän nu. Det är möjligt att
den som läser det sistnämnda yttrandet
mening för mening inte kan finna några
avvikande meningar där.

Revisorerna har naturligtvis inte givit
sig in på avvägningar i olika detaljfrågor,
men i huvudfrågan står meningar
mot varandra. Mot den uppfattning
postverket uttalat och som har
mera ingående berörts står den mening
som uttalas av de hörda experterna.
Jag vill nämna att en av experterna
är knuten till industridepartementet,
en till Sveriges Kreditbank, och den
tredje är professor i nationalekonomi
vid universitetet i Lund. Jag förutsätter
att detta är personer med sakkunskap
på området.

Herr Larfors sade att det väl i alla
fall är rimligt att man avvaktar länsindelningsreformen.
Den är dock lagd
på is, och det är en ganska allmän föreställning
att den kommer att dröja
avsevärd tid. Så mycket mindre tyngd
tycker jag att talet om länsindelningsreformen
har med tanke på att det
från länsstyrelsehåll har anförts att det
icke kan anses motiverat med ett riksbankens
avdelningskontor i varje residensstad.
Riksbankens nuvarande lokala
kontorsorganisation drar betydande
kostnader, och riksdagsrevisorerna har
enligt sin instruktion att se över på
vilka områden samhällsekonomiska besparingar
kan göras. Naturligtvis har
vi inte uttalat någon uppfattning om de
olika kontorens skötsel, utan de synpunkter
jag nyss anfört har varit avgörande.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Herr Larfors påpekade
mycket riktigt att bankoutskottet inte
har stängt dörren för förändringar av
riksbankens avdelningskontor. Det är
förvisso riktigt. Det existerar en ganska
generös skrivning i detta avseende.

Herr Larfors framhåller också att det
gäller att tänka sig noga för innan man
gör någon förändring, vilket just är det
som vi reservanter anser. Men för att
kunna göra en god bedömning av problemet
krävs ett bra faktaunderlag. För
att få fram detta är det nödvändigt, såvitt
jag kan förstå, att tillsätta en utredning,
som belyser problemet något fylligare
än vad som hittills har skett.

Herr Larfors drog parallellen med
länsförvaltningen och påpekade att
även den är gammal. Påståendet är naturligtvis
riktigt. Men som han också
sade är ju länsförvaltningen föremål
för stark debatt liksom också riksbankens
avdelningskontor. Skillnaden är
den att det beträffande länsförvaltningen
pågår och redan utförts ett mycket
intensivt utredningsarbete. Där finns
ett faktaunderlag för bedömningar i
fortsättningen. Ett sådant faktaunderlag
saknas i detta ärende. Därför tycker
jag att den enda logiska konsekvensen
av herr Larfors’ parallell med länsförvaltningen
är att man såsom vi gjort
bör kräva en utredning för att få fram
fakta även i detta ärende.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! I sin replik till mig tog
fru Wallentheim upp några punkter,
som ger mig anledning att göra några
kommentarer. Först vill jag ta upp frågan
om sedelhanteringen. Min kanske
något enkla synpunkt där är att vi när
det gäller en så väsentlig sak som rikets
sedlar och mynt bör vara mycket måna
om att hanteringen sköts på ett mycket
gott sätt. Vi bör vara så pass måna om
denna hantering att vi är beredda att

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

kosta på den litet mer än vi kanske
skulle behöva göra om vi valde det
absolut enklaste sättet. Vi bör se till att
sedelhanteringen sker under former,
som kanske kan kallas litet gammalmodiga
men som ändå täcker de säkerhetskrav
som bör omge våra pengar.

Fru Wallentheim omnämnde de två
promemoriorna. Låt mig kalla dem den
första riksbankspromemorian och den
andra. Jag syftade faktiskt på den andra.
Den delgavs riksdagens revisorer i
maj månad, vilket jag nu fått bekräftat.
Den har alltså varit tillgänglig. Den
har kanske inte skickats vidare till revisorerna.
Det kan jag inte yttra mig
om, ty det är en sak som ligger hos
riksdagens revisorers kansli.

Både fru Wallentheim och herr Wirtén
kom sedan in på vad jag hade sagt
beträffande länsindelningen. Herr Wirtén
anförde att jag borde ha tolkat förhållandena
på så sätt att man nu borde
göra en utredning om riksbankens kontor
därför att vi har en utredning som
arbetar med frågan om länsindelningen.
Det är klart att man kan tänka så.
För min del har jag tyckt att man i
stället först bör se hur länsindelningen
blir innan vi utreder riksbankens kontorsnät.

Till slut sade fru Wallentheim några
ord, som kanske skulle kunna tolkas
så att bankoutskottet tyckt att revisorerna
har handlat fel. Det har vi absolut
inte tyckt. Det finns inte någon som
helst anledning att hysa sådana tankar.
Riksdagens revisorer har handlat
efter sina föreskrifter och instruktioner.
De har att föra fram synpunkter
till riksdagen i de fall där de anser det
vara motiverat. Det är vad som har
skett. Sedan är det riksdagens sak att
ta ställning till revisorernas propåer,
och det är vad som nu skall ske.

Jag vill klart säga ifrån att bankoutskottet
ingalunda har ansett att revisorerna
förfarit felaktigt. Det är helt i
sin ordning att revisorerna har handlat
så som de har gjort.

Ang. riksbankens avdelningskontor

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej— 27.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ang. utredning rörande riksdagsbiblioteket Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 44, över riksdagens revisorers
framställning med anledning av
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
uppgifter och ställning inom
det statliga biblioteksväsendet jämte
motioner.

Riksdagens revisorer hade i skrivelse
till riksdagen den 27 mars 1969 föreslagit,
att riksdagen skulle föranstalta
om en omprövning av riksdagsbibliotekets
ställning och uppgifter inom det
statliga biblioteksväsendet, grundad på
en allsidig bedömning av riksdagens,
statsförvaltningens och den samhällsvetenskapliga
forskningens behov av
biblioteksresurser. Utredningen borde
enligt revisorernas mening vara förutsättningslös
i organisatoriskt hänseende
och därvidlag omfatta tre huvudalternativ,
nämligen bibehållande av bibliotekets
ställning som ett riksdagens
verk, dess uppgående i den inre riksdagsförvaltningen
och dess överflyttning
till statsverket. Särskild hänsyn
hade angivits böra vid de organisatoriska
övervägandena tagas till konsekvenserna
för riksdagens litteraturförsörjning.
Den föreslagna utredningen
ansåges böra tillsättas genom riksdagens
försorg och få parlamentariskt inslag
samt bedrivas i samråd med statskontoret
och statens råd för vetenskaplig information
och dokumentation.

En minoritet, bestående av fyra revisorer,
hade, såsom framginge av ett till
skrivelsen fogat protokollsutdrag, reserverat
sig mot revisorernas beslut. Reservanterna
hade föreslagit, att frågan om
ökad samordning mellan riksdagsbibliotekets
och övriga statliga biblioteksenheters
arbetsuppgifter och frågan om
riksdagsbibliotekets inordnande i den
inre riksdagsförvaltningen närmare
skulle utredas med utgångspunkt i att
riksdagen behölle huvudmannaskapet
för riksdagsbiblioteket. Utredningen
borde enligt reservanterna tillsättas av
riksdagen samt bedrivas under med -

verkan av riksdagsbiblioteket och riksdagens
förvaltningskontor och i samråd
med statens råd för vetenskaplig
information och dokumentation.

I anledning av framställningen hade
väckts

dels de likalydande motionerna I:
1033, av herr Alexanderson och fröken
Mattson, samt II: 1190, av herr Wennerfors,
vari yrkats, att framställningen
icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd,

dels ock de likalydande motionerna
I: 1034, av herr Ernulf m. fl., samt 11:
1189, av herr Johansson i Trollhättan
och herr Tobé, vari föreslagits, att riksdagen
vid behandlingen av framställningen
skulle uttala, att huvudmannaskapet
för riksdagsbiblioteket fortfarande
borde ligga hos riksdagen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av riksdagens
revisorers förevarande framställning
med avslag på motionerna I:
1033 och 11:1190 samt med bifall till
motionerna 1:1034 och 11:1189 uppdraga
åt talmanskonferensen att föranstalta
om utredning rörande riksdagsbiblioteket
i enlighet med vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PALM (s):

Herr talman! Det kan synas vara
ganska små frågor som tas upp i dessa
sammanhang, men de är inte utan betydelse
om man tar hänsyn till att det
är riksdagsrevisorernas uppgift att kontrollera
statsförvaltningen i största allmänhet,
rationaliseringssynpunkter etc.

Jag vill rikta kammarledamöternas
uppmärksamhet på att riksdagsrevisorerna
inte varit eniga i den aktuella
frågan. Majoriteten bland revisorerna
har föreslagit att det skulle göras en
förutsättningslös utredning med parla -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

mentariskt inslag beträffande riksdagsbiblioteket
och att denna utredning
skulle ske i samråd med statskontoret
och statens råd för vetenskaplig information
och dokumentation. Majoriteten
säger vidare att resultatet av denna utredning
skulle ligga till underlag för ett
principiellt ställningstagande av riksdagen
senare. Man vill alltså ha en förutsättningslös
utredning.

Minoriteten säger sig inte vilja ha
en förutsättningslös utredning, utan vill
redan nu slå fast att riksdagen under
alla förhållanden skall vara huvudman
för det bibliotek som vi så småningom
skall omskapa med anledning av den
stora författningsreformen, nybyggnation
o. s. v. Minoriteten vänder sig således
mot en förutsättningslös utredning.

Majoriteten av revisorerna stöder sig
på en hel del tunga remissinstanser,
framför allt statskontoret, som är det
främsta rationaliseringsorgan vi har
inom statsförvaltningen och som anser
att det skulle vara betydelsefullt att
göra en utredning utan denna begränsning
i detta sammanhang.

Mot den bakgrunden skulle det —
eftersom jag tyvärr var förhindrad att
delta i utskottssammanträdet men väl
har lyssnat till föredragningarna i riksdagsrevisionen
— vara intressant att
få höra skälen till att utskottet beslutat
i enlighet med minoritetens förslag,
d. v. s. att utredningen inte skall göras
helt förutsättningslös.

Herr talman! Jag är rädd att jag,
trots det besked jag kommer att få på
denna punkt, blir tvungen att yrka bifall
till riksdagsrevisorernas hemställan.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! Inför sitt ställningstagande
till riksdagens revisorers förslag
om tillsättande av en utredning om
riksdagsbibliotekets framtida ställning
har utskottet haft tillgång till ett mycket
rikt material av yttranden och synpunkter
om riksdagsbibliotekets uppgifter
och om hur man skulle kunna

4 Första kammarens protokoll 1969. Nr 37

Ang. utredning rörande riksdagsbiblioteket
inordna det i det statliga biblioteksväsendet.
Av dessa yttranden framgår att
remissinstanserna, med undantag av
styrelsen för riksdagsbiblioteket, har uttalat
sig för en utredning. Men det finns
faktiskt från varandra avvikande synpunkter
på hur utredningen skall göras.
Dessa har särskilt redovisats i två
frågor, nämligen dels frågan om huvudmannaskapet
för biblioteket och dels
frågan om hur och av vem utredningen
skall göras.

Som herr Palm redan nämnt redovisades
när riksdagens revisorer behandlade
ärendet bland dem olika meningar
om huvudmannaskapet. Fyra av
revisorerna reserverade sig och ansåg
att riksdagen skulle behålla huvudmannaskapet.
Naturligtvis kan man anföra
synpunkter för inordnande av riksdagsbiblioteket
i annan statlig biblioteksverksamhet,
men det gäller också
att pröva om sådana synpunkter är tillräckligt
starka för att riksdagen skall
avhända sig huvudmannaskapet.

Liksom förvaltningskontoret har bankoutskottet
inte kunnat finna tillräckligt
starka skäl att redovisa för ett ändrat
huvudmannaskap för riksdagsbiblioteket.
När denna fråga prövas måste
man, som jag ser det i varje fall, i första
hand bedöma den med iakttagande av
hur riksdagens egna intressen bäst kan
bevakas, och de kan bäst bevakas om
riksdagen behåller huvudmannaskapet.

Ofta har här i riksdagen talats om ledamöternas
ökade informationsbehov.
Riksdagen har också under senare år
vid flera tillfällen fattat beslut av olika
slag för att söka tillfredsställa dessa
ökade behov hos våra riksdagsmän.
Sannolikt kommer kraven på lättillgänglig
informationslitteratur att ytterligare
öka i framtiden, då riksdagens ledamöter
får arbetsrum i nära anslutning till
riksdagens övriga lokaler. Att riksdagen
skulle avstå från huvudmannaskapet
strax innan så sker, anser jag vara
inkonsekvent. Det är ju inte heller, internationellt
sett, något ovanligt att parlamenten
har sina egna bibliotek.

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ang. utredning rörande riksdagsbiblioteket

Om riksdagen i dag delar bankoutskottets
mening att riksdagen skall behålla
huvudmannaskapet för riksdagsbiblioteket,
är det väl också följdriktigt
att utredningen om bibliotekets framtida
ställning, dess organisation och
samarbete med andra bibliotek, görs av
en parlamentariskt sammansatt kommitté,
vars medlemmar utses av talmanskonferensen.
Att sedan utredningskommittén
har rätt att anlita experter
säger sig självt. Men jag tycker det är
fel att riksdagen skulle ge direktiv om
att utredningsarbetet skall göras i samråd
med andra institutioner när riksdagen,
som jag här nyss nämnde, kanske
anser att den skall behålla huvudmannaskapet.

Herr talman! Jag har redan tidigare
yrkat bifall till utskottets hemställan
och ber bara att få bekräfta detta yrkande.

Herr PALM (s):

Herr talman! Riksdagsrevisorernas
majoritet säger ju inte nej i fråga om
huvudmannaskapet för biblioteket framöver.
Men vad riksdagsrevisorernas majoritet
vill är att utredningen får ske
så förutsättningslöst att den kan ge
svar på frågan om vi skall ta huvudansvaret
även i fortsättningen eller
inte.

Här finns ett grundligt material som
bakgrund. Av de lån som i dag förekommer
är det bara en femtedel som
riksdagens ledamöter svarar för, medan
över hälften av lånen går till forskningen
och den övriga delen till statsförvaltningen.
Då har det varit naturligt
— jag har varit en av dem som
drivit den linjen bland riksdagsrevisorerna
— att ställa sig frågan: Är det så
rationellt, när vi nu kanske skall bygga
ett nytt riksdagshus och då en omläggning
av hela organisationen kan bli
aktuell, att med den bakgrund som utlåningen
visar, under alla förhållanden
binda oss vid en ordning efter de linjer
utskottet här föreslår? Vi vet att

kungl. biblioteket har resurser att klara
en hel del, och det byggs ett nytt universitet
i Frescatiområdet, varvid man
borde kunna åstadkomma en ökad samordning.

Som det sades i det förra ärendet har
vi här haft möjlighet att gå ut till remissinstanserna
innan frågan slutligt
behandlas i revisionen, vilket gör att
vi har bra mycket mera underlag än
man kanske hade för några år sedan i
olika ärenden. Jag vill bara erinra om
vad statskontoret säger i sin skrivning:
»Bland annat mot bakgrund av riksdagens
förestående flyttning till nya lokaler
finner statskontoret det angeläget,
att en omprövning av riksdagsbibliotekets
ansvarsområde och organisatoriska
särställning kommer till stånd
i huvudsak efter de riktlinjer som skisseras
i promemorian. Om riksdagen så
finner lämpligt, är statskontoret berett
att i samband med översynen av bibliotekets
organisation även pröva frågor
rörande huvudmannaskap och verksamhetsform
för riksdagsbiblioteket.»

Statskontoret sysslar som bekant med
rationaliseringsfrågor över hela statsförvaltningen,
och när statskontoret
tycker att denna fråga är värd att pröva,
borde det väga mycket tungt.

Sedan har vi riksbibliotekarien i
kungl. biblioteket som också starkt stöder
riksdagsrevisionens majoritet. Här
några skäl som anförs:

1. Billåneservice och depåverksamhet
har givit det samlade bokbeståndet
större flexibilitet och starkt reducerat
betydelsen av var olika materialgrupper
förvaras.

2. Statsmakterna har från och med
budgetåret 1965/66 givit KB preliminära
resurser för en institutionstjänst
för Stockholms universitet. Denna har
som ett led i en experimentverksamhet
i anslutning till riksbibliotekariens förslag
av 1963 även utnyttjats som institutionstjänst
för ett femtontal statliga
verk och institutioner utom universitetet.
Dessa har efter spontan hänvändelse
biståtts vid t. ex. katalog, bind -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

nings- och gallringsfrågor. Erfarenheten
har klart visat att en dylik verksamhet
i större skala skulle medföra
en betydande rationaliseringsvinst och
att KB är fullt kapabelt att svara för
den.

3. KB:s bibliografiska verksamhet
har utbyggts och det är utan tvivel
möjligt att i centraliserande syfte inlemma
ytterligare katalog- och bibliografiuppgifter
häri, bl. a. genom att
överta uppgifter från andra institutioner
— under förutsättning givetvis att
tillräckliga personal- och lokalresurser
ställes till förfogande.

Det är väl alldeles självklart att om
riksdagsrevisionen skall fungera, måste
vi lyssna på organ av det slag som jag
här citerat. Att utskottet denna gång
tyvärr kommit att hamna på minoritetssidan
— och den mera konservativa
sidan — tar jag som ett uttryck för
vår egen ovilja att rationalisera vår
egen verksamhet, medan vi glatt och
oförfärat går till aktion på många andra
områden. Det hade funnits en chans
att här göra en förutsättningslös utredning.

Häri instämde fru Wallentheim (s).

Herr LARFORS (s):

Herr talman! Herr Palm tar upp frågan
i vad mån riksdagsbiblioteket utnyttjas
av riksdagsledamöterna själva
eller av andra.

Det är rätt, som herr Palm säger, att
riksdagsbiblioteket är så pass intressant,
att det utnyttjas av många andra,
forskare, studerande, andra statliga organ
än riksdagen. Själv ser jag inte detta
som något hinder eller något fel.
Jag anser det ganska självklart och riktigt
att biblioteken är öppna, så att de
som har intresse av och behöver det
material som finns i biblioteken kan
komma åt det. Numera är det rätt länge
sedan den tid då viktiga bibliotek var
slutna så att endast ett fåtal människor
kom in i dem.

Vad som för mig är väsentligt i det -

Ang. utredning rörande riksdagsbiblioteket
ta fall är att om riksdagen har ett bibliotek,
vars primäruppgift är att tillgodose
riksdagens ledamöters och dess
tjänstemäns behov, då tycker jag att
riksdagen själv skall vara huvudman
för det biblioteket.

Det är inte bara fråga om att köpa
in böcker och ställa upp på hyllor och
katalogisera. Det är bl. a. fråga om personalen.
Det kan ha sin betydelse även
i en så praktiskt betonad fråga att riksdagen
själv genom sina organ kan bestämma
vilken personalorganisation
riksdagen skall ha för sitt bibliotek.
Jag erkänner att detta är en detalj i det
hela, men det är en praktisk fråga som
jag har tagit upp för att visa att riksdagen
kan påverka även sådana om
man behåller huvudmannaskapet för
biblioteket.

Herr Palm ifrågasätter om inte riksdagen
först borde göra en förutsättningslös
utredning och sedan ta ställning
till huvudmannaskapet. Man kan
givetvis göra så. Men är det inte mera
korrekt att redan nu ställa riksdagen
inför frågan om huvudmannaskapet, så
att riksdagen får avgöra den, än att sätta
i gång en utredning som när den sedermera
redovisas kanske visar sig vara
ett arbete till stor del i onödan därför
att riksdagen ändå vill behålla sitt huvudmannaskap
över biblioteket?

Jag tycker att vi rensar fältet för utredningens
arbete, om vi tar upp en
principdiskussion om huvudmannaskapet,
som vi gjort här, och därefter fattar
realbeslut i ärendet.

Innan jag slutar vill jag erinra om
att även om man från riksdagens sida
skulle behålla huvudmannaskapet över
riksdagsbiblioteket, så innebär ju inte
detta att man för all framtid skall ha
alla böcker och allt material i det provisoriska
riksdagshuset eller i det blivande
permanenta riksdagshuset. Jag
är övertygad om att herr Palm med de
kunskaper som han har på detta område
är medveten om att man räknar
med att lägga en del av bokmaterialet
i bokförråd utanför de hus i vilka riks -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planerin:

dagen framdeles kommer att inrymmas.

Jag vil! också erinra om att riksdagens
revisorer själva i sitt yttrande varit
medvetna om att riksdagen trots allt
har behov av ett eget bibliotek. Om jag
inte missminner mig, så talar riksdagens
revisorer på ett ställe om att riksdagen
behöver ett eget referensbibliotek.

Herr PALM (s):

Herr talman! Bara ett par ord! Herr
Larfors’ senaste anförande visar med
all tydlighet, hur viktigt det hade varit
om utredningen fått vara förutsättningslös.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen
yttrade, att därunder yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock, av herr Palm, att kammaren skulle
godkänna riksdagens revisorers förslag.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Om utbyggd statlig prognosverksamhet
och ekonomisk planering

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av motioner om
utbyggd statlig prognosverksamhet och
ekonomisk planering.

I de likalydande motionerna I: 722,
av herr Dahlén m. fl., och II: 851, av
herr Wedén m. fl., hade yrkats, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t skulle anhålla
om en parlamentarisk utredning med
uppgift att lägga fram förslag till en
förbättrad och utbyggd statlig prognosverksamhet
och ekonomisk planering i
enlighet med vad som anförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hem -

ställt, att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 722 och II: 851.

Reservation hade anförts av herrar
Åkerlund (m), Thorsten Larsson (ep),
Wirtén (fp), Vilhelm Erik Carlsson
(m), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep), Larsson i Umeå (fp) och
Stridsman (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 722 och II: 851
hos Kungl. Maj :t anhålla om en parlamentarisk
utredning rörande förbättrad
och utbyggd statlig prognosverksamhet
och ekonomisk planering i enlighet med
vad reservanterna anfört.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Den svenska ekonomin
har nått en hög utvecklingsgrad. Det
har skett i samverkan mellan många
goda krafter, som det nu inte finns anledning
att diskutera. Men en bland
många andra förutsättningar för en vidareutveckling
av vår ekonomi är en
förbättrad prognostisering, planering
och samordning av statliga, kommunala
och privata verksamheter.

I de folkpartimotioner som nu skall
diskuteras redovisar motionärerna en
rad uppslag om hur förbättringar i detta
avseende kan uppnås, främst inom
den offentliga sektorn. Motionärerna
konstaterar inledningsvis att den ekonomiska
planering som förekommer i
vårt land ännu är ofullständig och administrativt
splittrad.

Motionsuppslagen berör sådana punkter
som att de ekonomiska långtidsutredningarna
byggs ut, så att utvecklingen
i stora drag blir belyst enligt
några alternativa antaganden, och vidare
att dessa utredningar görs rullande.
För att långtidsutredningarna skall
få bättre informationsvärde i den politiska
debatten bör de kompletteras med
viktigare politiska slutsatser från regeringens
sida om vilket av de möjliga
alternativen för den ekonomiska ut -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Om utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering

vecklingen regeringen anser mest realistiskt
och vilken politik den således
avser att söka förverkliga.

Andra punkter som behandlas i motionerna
är en kort- och långsiktig planering
av arbetsmarknaden, den ekonomiska
planeringens anknytning till stabiliseringspolitiken,
de regionala utvecklingstendenserna
och behovet av en
statlig översiktlig plan för markdispositionen.

Det vore mycket att säga om var och
en av dessa punkter, men med hänsyn
till att de finns utförligt redovisade i
motionerna och att de belystes mera ingående
vid föregående års debatt i samma
ärende nöjer jag mig med denna
kortfattade presentation av de uppslag
som sammantagna kan resultera i
en mer användbar och därmed också
mer produktionsfrämjande ekonomisk
planering.

Men för att vi skall nå den målsättningen
måste planeringsinstrumenten
vidareutvecklas, och det anser vi reservanter
i likhet med motionärerna sker
bäst i en parlamentarisk utredning.

Sedan dessa motionsyrkanden fördes
fram första gången för snart två år sedan
har, som påpekats i utskottsutlåtandet,
en del utredningsarbete i enlighet
med motionernas intentioner påbörjats.
Därigenom har motionerna redan
lett fram till vissa begränsade resultat.
Låt mig som exempel peka på
den fysiska riksplanering som är under
arbete i civildepartementet. Om den
måste sägas att trots det delmaterial
om metodstudier m. m. som presenterades
i somras så arbetar planeringsgruppen
alltfort utan möjlighet till någon
insyn, och tycks så göra ända fram
till år 1971, då en skiss skall presenteras.
Den arbetsformen står i strid med
de berättigade krav på ökad insyn under
planeringsarbetets gång som också
reses i motionerna.

Med tillfredsställelse kan vi också
notera att en utredning nyligen tillsatts
med uppdrag att göra en översyn av
det statliga budgetsystemet. Av direkti -

ven framgår att vissa krav i motionerna
därvidlag har beaktats.

Kvar står emellertid många andra utredningsuppgifter
på planeringens område,
och den slutsatsen kommer egentligen
också utskottsmajoriteten fram
till när den säger: »Sammanfattningsvis
vill utskottet understryka, att en vidare
utvidgning av former och metoder för
den ekonomiska prognos- och planeringsverksamheten
självfallet är motiverad.
»

Herr talman! Min slutsats blir att en
utredning bör tillsättas med uppgift att
framlägga förslag om en förbättrad och
utbyggd statlig prognosverksamhet och
ekonomisk planering. Jag yrkar därför
bifall till reservationen.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! När kammaren i år behandlar
folkpartiets motion om utbyggd
statlig prognosverksamhet och ekonomisk
planering är situationen i ett avseende
helt förändrad. Lottningen i utskottet
har nämligen fallit så att bakom
årets utskottsutlåtande står de som 1968
var reservanter i ärendet, den socialdemokratiska
halvan av utskottet. Detta
förhållande bör för undvikande av
missförstånd noteras, då årets reservanter
i sin reservation talar om att utskottet
1968 anslöt sig genomgående
till de synpunkter och förslag som motionärerna
då framfört. Riksdagen hade
dock inte samma mening utan biträdde
då reservanternas förslag.

Vad gäller årets utskottsutlåtande bör
också noteras att reservanterna av allt
att döma instämmer i att vad som framförts
i de motioner som kammaren nu
behandlar till stor del överensstämmer
med de synpunkter och förslag som
upptogs i motsvarande motioner till
1968 års riksdag. Det är alltså i stort
sett samma yrkanden vi skall ta ställning
till.

Enigheten mellan utskottets lottmajoritet
och reservanterna i detta avsnitt
av utskottsutlåtandet gör att det inte

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering

finns så särskilt mycket nytt i år att
diskutera ur principiell synpunkt. Därom
är jag överens med herr Wirtén. De
principiella aspekterna reddes upp dels
i den socialdemokratiska reservationen
till 1968 års utskottsutlåtande, dels under
fjolårets debatt och då främst genom
herr Palms mycket klarläggande
debattinlägg, vilket jag inte bara vill
hänvisa till utan också instämma i.

Naturligtvis har både motionärerna
och årets reservanter efter ett års betänkande
kommit fram till några nya
synpunkter och argument, men det förändrar
inte nämnvärt helhetsbilden.
Alla är vi naturligtvis medvetna om att
sättet för prognosverksamhetens och
den ekonomiska planeringens bedrivande
inte är statiskt. Herr Wirtén påtalade
just att här måste ske förändringar.
Det är självklart att vartefter
man vinner erfarenheter eller konstaterar
att nya eller ändrade behov föreligger
beaktar man dessa omständigheter
och förbättrar metoderna. På samma
sätt vidgas också, när så befinns
erforderligt, målsättningarna för prognosverksamheten
och den ekonomiska
planeringen. Olika meningar finns naturligtvis
om målsättningen och metoderna
för prognosverksamheten och
den ekonomiska planeringen, men att
så är fallet innebär inte att behov nu
föreligger för tillsättande av en parlamentarisk
utredning.

Som exempel på hur prognosverksamheten
och den ekonomiska planeringen
bevakas av organ, som bär ansvaret för
denna aktivitet, vill jag erinra om den
av finansministern nyligen tillsatta utredningen
om en översyn av det statliga
budgetsystemet. Bland de många
uppgifter som ålagts denna utredning
återfinnes bl. a. frågan om budgetens
långsiktiga verkningar och att mot bakgrund
av erfarenheterna av den långtidsbudget
som årligen upprättas överväga
metoderna för en förbättrad finansiell
planering.

På samma sätt bedrivs arbetet även
inom andra delar av prognosverksam -

heten och den ekonomiska planeringen.
Allt syftar till att få fram mera tillförlitliga
prognoser och en än bättre ekonomisk
planering. Jag är också övertygad
om att vi kommer att få det. Riksdagen
får redan nu undan för undan
redovisningar av prognosmaterial —
det har också vidimerats i reservationen
till utlåtandet — och även rapporter
i anslutning till den ekonomiska planeringen
inom olika områden. Det pågår
en ständig utveckling. För min del
är jag inte alls övertygad om att vi
skulle nå fram till ett bättre och snabbare
resultat genom en parlamentarisk
utredning. Denna bristande övertygelse
om behovet av att tillsätta en parlamentarisk
utredning ligger också bakom utskottsmajoritetens
avslagsyrkande.

Herr Wirtén nämnde att det snart är
två år sedan dessa motioner väcktes
första gången och att det under den tiden
har hänt en del, så att motionernas
syften i viss mån blivit tillgodosedda.
I vårt parlamentariska liv kan en idé
kanske också komma från flera håll.
Jag är övertygad om att det även utan
dessa motioner hade tagits initiativ till
förändringar och förbättringar i prognosverksamheten
och den ekonomiska
planeringen.

Något behov av att här utöver vad
som redan sagts diskutera motionerna
och ta upp detaljfrågor har jag inte,
vare sig för egen eller för utskottsmajoritetens
del. Jag kan som herr Wirtén
hänvisa till den redovisning som härvidlag
lämnats föregående år och även
hänvisa till det utlåtande som utskottet
avgivit i år. Mot bakgrund av vad
som där anförts anser jag att detaljdiskussionen
kan vara till fyllest.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 45.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen
jämlikt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr andre
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

47, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
nybyggnad för riksbankens huvudkontor;
och

nr 48, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
ombildande av vissa ordinarie tjänster
i riksbanken.

Ang. rättsvården
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. rättsvården

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 47, i anledning av motioner
angående rättsvården och om ett
samlat handlingsprogram för bekämpande
av brottsligheten.

Till behandling i ett sammanhang
hade utskottet förehaft

dels de likalydande motionerna I:
747, av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl.,
och 11:855, av herr Dockered m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen skulle hos
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag åsyftande erforderliga lagstiftningsåtgärder
m. m. för rättsvårdens
effektiva upprätthållande i enlighet
med rättens och humanitetens principer
och med beaktande av vad i motionerna
i övrigt anförts,

dels ock de likalydande motionerna
I: 752, av herr Sveningsson m. fl., och
II: 860, av herr Oskarson m. fl, vari
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en
parlamentarisk utredning, som finge i
uppdrag att med stöd av forskning och
vunna erfarenheter från tidigare utredningar
skyndsamt framlägga förslag till
ett samlat handlingsprogram för brottslighetens
bekämpande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:747
och II: 855 samt I: 752 och II: 860, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson (fp), Schött (m), Svanström
(ep), Wiklund i Stockholm (fp),
Richardson (fp), Oskarson (m), Polstam
(ep) och fru Jonäng (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hem -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ang. rättsvården

ställa, att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:747 och 11:855
samt 1:752 och 11:860, i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
under parlamentarisk medverkan
för att utarbeta förslag till en samlad
aktion i syfte att effektivisera rättsvården.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Under den vid första
lagutskottets utlåtande fogade reservationen
återfinns hälften av utskottets
ledamöter, bland dem jag. Med anledning
härav ber jag att få säga några ord.

I den allmänpolitiska debatt som fördes
här i kammaren den 29 och 30 oktober
berörde jag i korthet första lagutskottets
septemberresa till USA för
studium av främst rättsvården och den
kriminologiska forskningen där. Jag var
därvid inne på såväl den amerikanska
som den svenska brottsstatistiken.
Då liksom nu vill jag understryka att
även vår brottsstatistik är djupt oroande.
Antalet brottsbalksbrott steg här
mellan åren 1960 och 1968 med nära 70
procent. För år 1968 beräknas antalet
sådana brott till drygt 491 000, vilket
innebär en ökning från närmast föregående
år med inte mindre än 54 000
brott eller med 12,4 procent. Statistiken
utvisar för övrigt under senare år en
genomsnittlig ökning av brottsligheten
med cirka 10 procent. Särskilt oroande
är ökningen av den grova brottsligheten
och att brottsligheten tränger allt längre
ned i åldersgrupperna. En alltmer
utbredd våldsmentalitet och en bristande
vilja, stundom oförmåga, bland en
del ungdomar att skilja på rätt och orätt
är ett olycksbådande tecken.

Ett dystert kapitel är också den låga
uppklarningsprocent av brott som vi
nödgas konstatera. Enligt senast tillgängliga
siffror är uppklarningsprocenten
33,6 för samtliga brottsbalksbrott
och 21,6 för tillgreppsbrotten. Detta innebär
ju att två tredjedelar av samtliga
brottsbalksbrott och nära fyra femtedelar
av tillgreppsbrotten förblir oupp -

klarade. Nämnda siffror avser antalet
uppklarade och ouppklarade brott i
förhållande till antalet hos polisen anmälda
brott. Vi bör emellertid alla vara
medvetna om att numera många brott
aldrig anmäls till polisen. En anmälan
anses meningslös. Allt fler har kommit
underfund med att polisen saknar resurser
att klara upp fallen. Resignerat
avstår man från att anmäla brotten,
varigenom risken för brottslingen att
åka fast minskar och brottsligheten
helt naturligt ökar ytterligare.

Såväl utskott som reservanter framhåller
att narkotikamissbruket och den
brottslighet som föranledes därav har
ökat kraftigt under de senaste åren och
att detta förhållande är i hög grad oroande.
Jag vill för egen del med skärpa
understryka detta och vill i sammanhanget
erinra om att det hos den amerikanska
kriminalexpertisen är en allmän
uppfattning att omkring 50 procent
av de allvarligare brotten i USA har begåtts
av narkotikamissbrukare.

Brottsstatistiken i Sverige för första
halvåret 1969 visar för första gången
sedan 1960 en nedgång i antalet brottsbalksbrott.
Anledningen till denna nedgång
anses vara att polisen sedan januari
1969 har bedrivit en samlad aktion
mot narkotikabrottsligheten. Enligt
rikspolisstyrelsen har denna aktion
i väsentlig utsträckning inverkat
på brottslighetens utveckling. Ett studium
av halvårsstatistiken visar dock
att vissa brott alltjämt har ökat starkt,
exempelvis antalet misshandelsfall från
6 900 till 7 700.

Det torde inte vara erforderligt att
här i denna kammare närmare utveckla
vilken skrämmande omfattning
brottsligheten i vårt land har. Vi påminns
ju alla dagligen därom genom
nyhetsmaterialet i TV, radio och tidningar.
Ja, ett faktum är att många
medborgare i vårt land, särskilt många
äldre, ofta känner personlig oro för sin
säkerhet, sitt liv och sin egendom. Ett
obestridligt faktum är att vi ej har
lyckats med en av samhällets främsta

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

uppgifter, nämligen just denna att skydda
medborgarna mot övervåld. I detta
sammanhang vill jag understryka angelägenheten
av att polisen ges ökade
resurser. Den tidigare åberopade aktionen
mot narkotikabrottsligheten, vilken
aktion möjliggjordes genom vissa
välbehövliga förstärkningar av polisen,
visar att det kan löna sig.

Det vore orätt att påstå att statsmakterna
inte har gjort någonting för att
råda bot på det onda. Vidtagna åtgärder
har emellertid visat sig otillräckliga.
Vissa utredningar har verkställts.
Andra pågår. Men vad som enligt motionärer
och reservanter saknas är en
rejäl samordning av samhällets åtgärder
på rättsvårdens område.

Därför har utskottets samtliga borgerliga
ledamöter i sin reservation
framhållit att en utredning med parlamentarisk
medverkan bör tillsättas för
att skapa underlag för ett samlat grepp
på samhällets åtgärder för brottslighetens
bekämpande. Vi bör kunna komma
fram till en enhetligare bedömning
av både mål och medel, utmynnande i
väl underbyggda förslag och beslut om
erforderlig upprustning av bl. a. barnavårds-,
polis-, åklagar- och domstolsorganisationerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Häri instämde herr Virgin (m).

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Alla klagar på vädret
men ingen gör någonting åt det, brukar
det heta.

I början av 1950-talet redovisades
varje år 200 000 brottsfall som kommit
till polisens kännedom. 1960 var antalet
276 000, 1963 noga räknat 308 850, 1966
var det 410 000, och man räknar med
att det i år rör sig om inemot halva
miljonen. Denna utveckling är synnerligen
anmärkningsvärd. Jag tvekar inte
att säga att brottsligheten har vällt fram
över detta arma land på ett så för -

Ang. rättsvården
skräckligt sätt att ingen väl kunnat tänka
sig det förut.

Allra tråkigast är att av de grova brott
som kommit till polisens kännedom
blev 35 procent uppklarade år 1960. För
tillgreppsbrotten var motsvarande siffra
21,3. 1963 var procenttalen 33,8 för
grova brott och 21,5 för tillgreppsbrott.
1966 var uppklaringsprocenten 32,7 respektive
21,5. Detta innebär i verkligheten
att tjuvnad i detta land i fyra fall
av fem bedrivs utan att någonting görs
åt det. På det viset får det ändå inte
fortsätta!

Det har blivit uppmärksammat att det
under den senaste tiden har skett en
svag ansats till återhämtning, och man
har gjort vad man kunnat för att åstadkomma
en liten blomma av detta. I
själva verket drunknar den lilla förbättringen
i den genomgående utvecklingen,
vilken framgår av de siffror jag
nyss nämnde. Det väsentliga är ökningen
sedan början av 1950-talet, och därvidlag
är det ju inte fråga om småsaker.
En fördubbling av den första siffran
jag nämnde skulle betyda 400 000 brott,
och det antalet uppnåddes 1966. Sedan
dess har vi rutschat utför ganska kraftigt.

Det sägs att det framför allt är de
grövre brotten som har ökat. Det är
riktigt, enligt statistiken. Men vilken
redovisning har vi i statistiken? Jo, vi
har en ganska utförlig redovisning, ehuru
inte fullständig, vad beträffar egendomsbrotten.
Varför? Det är inte uppmuntrande
med bara 21 procent uppklarade
brott. Varför blir de redovisade?
Jo, det beror på att det här är fråga
om försäkringsfall. Man får med
andra ord inte ut försäkringen om man
inte polisanmäler. Lindrigt övervåld,
enklare hemfridsbrott eller liknande
finns det ingen försäkring mot. Om
man går till polisen, svarar den i regel:
Ja, vi kan naturligtvis anteckna brottet,
men vi hinner inte med någon utredning.
Det är svar som jag har fått
då jag i några fall har velat göra anmälningar,
och det är svar som andra

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ang. rättsvården

har fått och vittnat om. Det säger någonting.
Det är inte uppmuntrande att
gå till polisen och göra anmälningar
om man får det svaret, och man går
inte dit en gång till. Det betyder således
att det finns en bortfallsprocent av
folk som aldrig vänder sig till polisen,
för »det tjänar ingenting till». De grova
våldsbrotten blir emellertid redovisade.
Beträffande dessa brott är det en markant
ökning, tror jag det sägs i propositionen
och i utskottsutlåtandet. Ja, ökningen
är markant därför att den blir
redovisad.

Polisen har ju en funktion i detta
sammanhang, och den funktionen bedöms
litet olika. Jag nöjer mig med att
konstatera att polisens övertidstimmar
har ökat under de senaste åren. Beträffande
antalet övertidstimmar har jag
inte de allra färskaste siffrorna — och
jag tror inte heller att de finns redovisade
i offentligt material — men jag
har tagit del av vad polismyndigheterna
i distrikten säger. De säger så här:
Vi har tagit ut alla övertidstimmar som
vi får ta ut. Vi har fått en skrivelse som
säger att vi inte får ta ut mer än så
och så många övertidstimmar, annars
kostar det för mycket. — Som var och
en förstår kan det under sådana förhållanden
naturligtvis inte bli så stor
ökning. I ett polisdistrikt som jag råkar
känna till, eftersom jag är bosatt
inom det distriktet, var övertidstimmarna
helt enkelt slut när man kom till den
1 oktober i år. Så enkelt var det! Samtidigt
vet var och en som något litet
sysslat med dessa frågor att vinterhalvåret
redovisar en mycket starkare
brottslighet än sommarhalvåret, vad det
nu beror på. Statistiken visar alltid
högre siffror under vintermånaderna.
Polisen i det distrikt som jag talar om
— och jag har hört att läget är likartat
på andra håll — har följaktligen
inga övertidstimmar att sätta till. Ja,
tacka för att övertidstimmarna då inte
ökar. Men 2,5 miljoner övertidstimmar
om året är ändå inte så litet utan ett
rätt väsentligt antal. Övertiden kostar

mycket pengar, och man frågar sig om
inte ett utbyggande av polisorganisationen
skulle kunna leda till bättre förhållanden.

Alla säger att läget inte är bra. Som
jag sade i början av mitt anförande klagar
alla över brottslighetsklimatet, men
man har så olika meningar om vad
det är för sorts gradmätare som används
i detta fall.

Jag konstaterar att polischeferna på
länsplanet inför 1969/70 års budget
kom med en framställning, av vilken
framgick att de ville ha 2 537 nya tjänster.
Länsstyrelserna hyvlade av siffran
något och stannade för 2 404. Men rikspolisstyrelsen
hade fått budgetdirektiv
från finansdepartementet. Man kände
kanske inte till förhållandena — det
hela tyder på det — eller också var
man inte riktigt lydig. Men rikspolisstyrelsen
prutade, under hänvisning till
budgetdirektiven, antalet tjänster ned
till 970. I propositionen föreslogs ungefär
500.

Det är klart att rikspolisstyrelsen i
viss mån tjänstgör som stötdämpare åt
departementet. Det förstår jag, och det
kan väl behövas, men jag frågar: År
det samma behov som bedöms i de
olika fallen? År det samma behov av
polisförstärkning som ena gången ger
500 och andra gången 2 500 tjänster?
Jag är tveksam därvidlag. Jag har en
känsla av att själva grundvärderingen
är mycket olikartad. Annars skulle man
inte komma så alldeles galet. Det kan
inte bli så att den ene uppskattar behovet
till fem gånger mer än den andre.

Jag är inte villig att svälja vare sig
de uppgifter departementsbudgetdirektiv
eller länsplanspolischefer lämnar,
utan det kan finnas fel på bägge hållen.
Men vi som står inför brottslighet
av den omfattning som det här är fråga
om måste säga oss att situationen
är mycket besvärlig när ansvariga myndigheter
bedömer behovet så olika. Jag
tycker att det är fundamentalt i denna
situation att man saknar enhetliga
grundvärden.

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Vi har enhetliga grundvärden när det
gäller folkstyret, vi har haft det hittills
när det gäller försvaret, men när det
gäller polisen brister det. Någonting
saknas. Hur mycket rättssäkerhet skall
vi ha i vårt land? Skall vi ha det på
det sättet som en professor i branschen
sade för en tid sedan, nämligen att vi
skall leva med den kriminalitet vi har,
eller skall vi försöka åstadkomma en
återgång till de förhållanden som rådde
i begynnelsen av denna regerings
verksamhet? Hur skall vi ha det?

Det är mycket svårt för oss riksdagsmän
att ta ställning till detta problem.
Vi kan konstatera att rättsvården har
försämrats katastrofalt under denna
tid, men vi tycks inte kunna uppnå
enighet om i vilken omfattning det
skall rättas till. Man kan naturligtvis
rätta till förhållandena på ett sätt som
man redan har tillämpat, nämligen att
man ändrar på statistiken. Man säger
att en viss typ av brottslighet inte skall
ingå under en viss post i statistiken.
Man flyttar över den till någonting annat.
På så sätt kan man få ned siffrorna
något litet.

I stort sett är vi på det klara med att
det fanns en tid då det talades om att
egendom var stöld. Mycket egendom
blir stulen nu, och det bestraffas, som
jag sade, endast i ett fall av fem. Det
har talats om att vi levde i ett tjyvsamhälle.
Nog har tjuvnaden ökat i vårt
land, det visar statistiken alldeles klart.
Jag påpekade att statistiken har sina
skavanker, men den ger inte för höga
siffror.

Vi måste se bort från de låsta positionerna
har det sagts. Jag för min del
är villig att resonera om vilket gemensamt
värde som helst, bara resonemanget
leder till resultat. Men jag är
inte villig att göra avkall på den enskilda
människans rätt att få lagens
skydd till liv och egendom mot övervåld
och misshandel, som måste beivras.
Polisen får inte vara nödsakad att
säga till rättssökande människor: »Vi
hinner inte med detta.» Polisen får inte

Ang. rättsvården

säga: »Ställ er i kön där och vänta.»
Rättssäkerheten kräver någonting annat.
Rättssäkerheten kräver också att
var och en har rätt till skydd. Detta är
ett jämlikhetskrav. Den som har blivit
lindrigt misshandlad har samma rätt till
lagens skydd som den som blivit halvt
ihjälslagen. Vi kan inte gradera, utan
jämlikheten skall gälla även på rättsvårdens
område.

Det är inte en bagatell när gamla
hotas av ständig fara om de bor ensamma.
De må vara ensamma ute i bygderna
eller i stadslägenheter, där ensamheten
kan vara lika stor. Det får
inte bagatelliseras att efter mörkrets
inbrott våldsmän av olika slag kan husera
såsom verkligen sker i rikets huvudstad
därför att polisen inte räcker
till. De många aldrig polisanmälda fallen
av övervåld, väskryckningarna, velocipedstölderna
och de s. k. billånen
kan inte bagatelliseras utan det måste
konstateras att det gäller allvarliga brott
mot det bud som säger: Du skall icke
stjäla.

Man har velat avkriminalisera fylleriet,
och visst kan fylleri liksom narkotikamissbruk
bottna i sjukdom. Men
de som blir utsatta för obehag, otrevnad,
våld och hot av människor i den
situationen har rätt till skydd.

Sedan går man rätt långt beträffande
kriminalvården, och man säger att
vi skall göra mera för den öppna kriminalvården.
Vi skall försöka tömma
anstalterna och skicka ut människorna.
Ja, gör det, men gör det på statens ansvar
för de risker man utsätter människorna
för. Låt det inte bli så, att frivårdare
får husera ungefär såsom det
har påpekats i bra många fall. I Uppsala
var det någon som hade blivit dömd för
en del inbrott. Han var bara 20 år, och
han fick villkorlig dom. Detta fattade
han som ett frikännande. Han blev så
glad att han gick ut och stal en bil.
Med den for han och firade tillsammans
med några bekanta den lyckliga
händelsen. Resultatet blev att han ställde
till med en liten bilolycka. Hade han

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ang. rättsvården

inte ställt till med denna bilolycka
på slutet, hade väl bara bilen blivit anmäld
som försvunnen, men nu råkade
han så att säga i klammeri, och därför
fick man klart för sig vad som skett.
Inte får det vara på det sättet! Människorna
äger rätt att ha sin egendom,
sina cyklar och bilar i fred.

Hemma i mina trakter, i Kungsängen,
händer det visst att folk polisanmäler
när de har försäkrat. Men det händer
ganska sällan att vederbörande åker
fast. Det beror inte på att polisen är
dålig. Poliserna arbetar och sliter så
mycket de orkar, men de hinner inte
med. Det finns någonting som heter
trafikpolis, och det är klart att den är
otillräcklig och behöver förstärkas, men
den stoppar i alla fall en och annan bil
ibland. Det har hänt flera gånger att
det i dessa bilar hittats tjuvgods från
sommarstugor. Då har personer blivit
fast för egendomsbrott, därför att de
samtidigt råkat begå någon mindre trafikförseelse.
Det finns ingenting ont
som inte har någonting gott med sig.
Jag är glad att det kan göras någonting,
även om det händer slumpvis.

Men, säger man då, och det säger
man troligen om en liten stund här:
Inte hjälper det väl med bara polis.
Kan polisen åstadkomma allt? Nej, naturligtvis
kan den inte det. Förr i världen
kunde hemmen åstadkomma mer
än nu. Innan vi hade den fria uppfostran
fick folk lära sig ett och annat om
både rätt och orätt. Och i skolan fick
de lära sig innebörden av tio Guds bud
m. m. Det är en väldig skillnad nu med
den fria uppfostran och med religionsundervisning
som undervisar om religioner
i stället för om rätt och orätt.
Jag vill understryka att detta inte underlättar
polisens arbete.

Man skall inte begära att polisen skall
kunna träda i hemmens ställe eller i
skolans ställe. Man måste säga klart att
polisen får fylla sina begränsade uppgifter
och att hemmen dock har ett
ansvar för sin ungdom. Skolan skall
inte bara vara skoldemokrati utan ock -

så lära respekt för samhällsordningen,
respekt för lag och ordning i detta
land.

Jag måste säga att jag inte är uppbyggd
av tanken att man skall maka på
en hel del paragrafer som har med lag
och ordning att göra i en riktning som
gör det lättare att bryta mot lag och
ordning. Då är man på fel väg. Jag tror
inte att man på det viset rättar till saken.
Man borde i stället försöka hålla
fast vid lag och ordning.

Men det är min uppfattning. Jag begär
inte alls att alla skall dela den
uppfattningen, men jag skulle vara glad
om denna fråga kunde angripas allsidigt,
om man verkligen gick in och
verkligen försökte resonera med varandra.
Hur kommer det sig att man på
kanslihuset anser att lag och ordning
kan upprätthållas med den och den
polisstyrkan, medan poliserna själva
har en annan uppfattning? Jag har redan
sagt att jag inte vill ge någondera
något vitsord, men jag vill understryka
att man måste komma fram till en gemensam
värdering, även om vad som
är lag och ordning, så att man verkligen
håller fast vid att människor har
rätt i detta land att vara fredade till
person och egendom. Jag tycker det är
någonting fundamentalt.

Utifrån de grunderna borde man sedan
kunna resonera sig fram till hur
man skall organisatoriskt ordna och
effektivera en rättsvård som numera
haltar på det sätt jag nyss nämnde, så
att i begynnelsen av denna regerings
verksamhet redovisades årligen 200 000
brottsfall och nu ungefär 500 000. Det
skulle vara bra om man inte bara bromsade
takten i denna förfärliga utveckling
utan också kunde uppnå mera av
laglighet och mindre av brottslighet.

Jag vill anknyta något till vad broderskaparna
i Uppsala län pekade på.
Förr hade vi Fattigsverige, där människorna
verkligen hade det svårt, nu har
vi socialvård och social trygghet i detta
land, och det vi inte har skall vi
bygga ut — men varför skall vi inte

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

ge individuell trygghet till liv och egendom? Jag

tycker det vore någonting att arbeta
för. Förutsättningen är dock att
vi menar detsamma med denna trygghet.
Vi måste mena att människor skall
kunna åtnjuta trygghet till person. Där
diskuteras det inte så mycket, man
bara lägger fingrarna emellan och ger
villkorliga domar och sådana där saker.
Detta med ägandet är såvitt jag
förstår ännu ömtåligare. I detta samhälle
finns dock lagfången egendom,
och den skall skyddas. Detta är ju primära
uppgifter för samhället. Kunde vi
komma fram till att få detta problem
allsidigt belyst, kunde vi få redovisade
de motiveringar och skäl, som de som
tycker annorlunda än jag lagt fram,
och få dem värderade och avvägda mot
de andra, kunde vi komma fram till en
gemensam målsättning på det sättet, då
skulle vi kunna resonera lugnare och
bättre. Men som det nu är vet man bara
en sak, och det är att den flod av
brottslighet fortsätter som under några
årtionden vällt fram över detta land och
som statistiken redovisat — låt vara
bristfälligt.

Från dessa utgångspunkter måste jag
hoppas att vi får en parlamentarisk utredning
av lekmän, som sätter sig tillsammans
och resonerar och diskuterar
och som företräder olika synpunkter,
väger dem mot varandra och försöker
komma till resultat. Den skulle kunna
fastställa en målsättning som gjorde att
myndigheter i detta land inte behövde
komma till så fullständigt olika resultat
när de bedömer dessa frågor.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till den vid utskottets utlåtande
avgivna reservationen.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
yttrade flerfaldiga gånger i sitt
mycket långa anförande, som till sist
utmynnade i en hemställan om bifall
till reservationen, att vi inte får baga -

Ang. rättsvården
tellisera de problem som behandlas i
första lagutskottets utlåtande nr 47.

Jag vill framhålla att både vi som
tillhör majoriteten i utskottet och som
alltså yrkar bifall till utskottets hemställan
och reservanterna ser på utvecklingen
med mycket stort allvar.
Detta var väl också en av anledningarna
till att en riksdagsdelegation, i vilken
också herr Schött ingick, nu i höstas
besökte Amerika. Jag lyssnade med
mycket stort intresse till herr Schött
både i dag och under remissdebatten.
Det skall villigt erkännas att vi fick en
hel del erfarenheter i USA att ta med
oss hem. Men det som är särskilt värt
att lägga på minnet, inte bara för oss
som sysslar med kriminalvård i utskottet
utan också för alla riksdagsledamöter
som har att ta ställning till frågor
liknande denna, är att vad vi speciellt
bör studera är den forskning, de behandlingsmetoder
och annat som man
tillämpar i Amerika. För övrigt är det
ganska svårt att dra några direkta paralleller
mellan denna stora kontinent
och vårt land där en hel del av USA:s
sociala problem och rasmotsättningar
inte finns.

Vi får ta ställning till förhållandena
som de är, och det är ingen tvekan om
— det erkänner vi i utskottets utlåtande
—• att brottsutvecklingen är ägnad
att inge oro. Vi säger att antalet brottsbalksbrott
fortsatt att stiga i oförminskad
takt under 1968, och vi säger att
vi på allvar måste diskutera, hur vi
skall förfara i dessa frågor.

Men jag tror, herr Ferdinand Nilsson,
att det är ganska väsentligt att vi
så att säga ordentligt vet vad vi diskuterar.
Vi har en statistik när det gäller
brottsbalksbrottens utveckling, och
denna visar en fortsatt ökning. Jag tror
också att det är värdefullt att ta del av
den redogörelse som lämnades av våra
främsta experter på rättsvård och kriminalvård
vid en kurs som justitiedepartementet
hösten 1965 anordnade
för jurister som var verksamma vid
domstolarna. Kursen ägde rum med an -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ang. rättsvården

ledning av den nya brottsbalken med
ändrat påföljdssystem som ersatte den
äldre lagstiftningen. Dessa föreläsningar
kom ut i bokform. Boken har nu
givits ut i en andra upplaga som är
väsentligt moderniserad så att den täcker
förhållandena i dag. Jag tror att vi
skall göra klart för oss, herr Ferdinand
Nilsson, speciellt när man talar
om enbart brotten i storstäderna och
huvudstäderna, att förhållandena inte
riktigt är sådana överallt.

Professor Knut Sveri har studerat
den registrerade brottsligheten under
perioden 1950 till 1966. Under den tiden
har brottsligheten fördubblats. Han
anser att det vore både naivt och orealistiskt
att uppfatta detta som ett rent
statistiskt fenomen utan verklighetsbakgrund.
Kriminalpolitiskt gör man
såldes klokast i att utgå från att ökningen
i den registrerade brottsligheten
motsvaras av en ökning i den reella
brottsligheten.

Ökningen gäller, enligt professor
Knut Sveri, i första hand egendomsbrotten
och bland dessa framför allt
tillgreppsbrotten —• stöld, snatteri och
tillgrepp av motorfordon med undantag
av motorcyklar. Brott mot person —
misshandel — samt sedlighetsbrott visar
ingen ökande tendens av betydelse.
Det har gått tre år sedan den statistiken
upprättades. Vi har sedan dess fått
en kraftig ökning av antalet grova
våldsbrott, men professor Sveri har inte
ansett sig böra ändra sitt omdöme i
den nya upplaga av boken som kommit
ut.

Totalökningen under 1960-talet beror
så gott som uteslutande på en ökning i
landdistriktens registrerade brottslighet.
Kriminalpolitiskt måste således utvecklingen
i landdistrikten uppmärksammas.

Brottsökningen har, framhåller professor
Knut Sveri, i första hand sin
grund i en ökning av antalet tonåringar
som förövar tillgreppsbrott. Ett förbättrat
kriminalitetstillstånd kan följaktligen
komma till stånd endast genom att

man finner fram till åtgärder som förebygger
brottslighet från 10—12-årsåldern
och uppåt. Speciell uppmärksamhet
bör ägnas åldersgrupperna mellan
10—12 och 16—17 år som har de största
såväl absoluta som relativa antalen
tillgreppsbrottslingar av alla åldersklasser.

Det är klart att detta är en rent kvantitativ
uppfattning av brottsligheten.
Vill man bringa ned antalet brott är
konklusionerna ganska självklara. Men
det finns också en kvalitativ aspekt på
brotten som ännu så länge är outforskad
och som väl först nu har tagits upp
i den kriminalpolitiska debatten. Man
har i den ofta tryckt på att antingen
får man avkriminalisera en del mera
bagatellartade brott och i stället koncentrera
sig på ligabrottslighet av typen
checkbedrägeri, kassaskåpsstölder, kvalificerade
rån o. s. v. Man måste också
ge den rättssociologiska forskningen
väsentligt ökade resurser liksom den
kriminologiska behandlingsforskningen.

Det anförda går måhända något vid
sidan av utskottets utlåtande, men jag
anser det ganska viktigt att vi har den
faktiska situationen i Sverige klar för
oss så som vi kan dra slutsatserna av
de statistiska resultaten under åren
1950—1966 samt den utveckling som
skett efter 1966. Brottsligheten ökar
med cirka tio procent årligen, eller ungefär
samma ökning som man dess värre
haft på andra håll i världen.

Vi som tillhör utskottsmajoriteten —
det vill jag särskilt understryka — ser
allvarligt på denna utveckling. Dessa
frågor har tidigare diskuterats i riksdagen,
1966, 1967 och 1968 samt vid
årets vårriksdag, då justitieminister
Kling svarade på en interpellation i
andra kammaren, vilken just gällde frågan
om vi behöver en samlad plan för
behandlingen av brottsligheten. Justitieministern
sade då att han ansåg att
det i en framtid kanske kunde vara motiverat
men att tillfället inte var inne
just nu. Utskottsmajoriteten delar den
uppfattningen. Vi tycker att man bör

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

lägga märke till att för första gången
sedan 1960 utvisar statistiken en nedgång
av det sammanlagda antalet brottsbalksbrott.
Man har speciellt riktat blicken
på den samlade aktion mot narkotikabrottslighet
som polisen bedrivit sedan
januari 1969 och som har medfört
att ett betydande antal narkotikabrott
avslöjats och ett mycket stort antal narkotikabrottslingar
lagförts.

Den preliminära statistiken för första
halvåret 1969 visar en nedgång både
på brottsbalksbrott, med bl. a. tillgreppsbrott
och bedrägeribrott som
följd och som anses ha direkt samband
med narkotikamissbruk, och på andra
brottskategorier, främst grova stölder,
som kan anses bäst spegla aktionens
allmänpreventiva effekt. Man kan inte
heller vara säker på att inte det sjunkande
antalet brottsbalksbrott också kan
hänföras till att ett omfattande arbete
på rättsvårdens område har bedrivits
under hela 1960-talet. Vi har fått den
nya brottsbalken, polisväsendets nya
organisation, en lång rad utredningar
är på gång, och vi har fått en översyn
av behandlingslagstiftningen rörande
fångvårdsanstalter och häkten samt utredning
om särskilda brottskategorier.
Vi har framför allt — och det tycker
jag man bör trycka på — fått samarbetsorganet
för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten.
Det är ett samarbetsorgan
som på det lokala planet, ute i de
landskommuner där man enligt professor
Sveri främst måste rikta uppmärksamheten
mot problemet, kan göra en
samordnad insats. I år har också framlagts
förslag om bättre samarbete på
det lokala planet. Det har remissbehandlats
och kommer att föreläggas
riksdagen i en proposition.

Vi anser med andra ord att mycket
redan har satts i gång och att vi har
fått så pass goda erfarenheter av en
del punktinsatser som gjorts, att vi kan
förvänta så många nya förslag och resultat,
att vi i dagsläget — trots frågans
mycket allvarliga aspekter — bör avvakta
och inte nu ta ställning till en

Ang. rättsvården
samordnad parlamentarisk utredning.
Det är sant att reformarbetet ständigt
måste fortgå inom kriminalpolitiken,
men vi anser att i nuvarande läge saknas
tillräckliga skäl för riksdagen att
ta initiativ till en utredning med de
verkligt vittomfattande uppgifter som
anges i motionen.

Därmed ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till första lagutskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det var bra att få höra
att så många ser så allvarligt på detta
problem. Jag hade emellertid blivit
ännu gladare om fröken Mattson samtidigt
hade sagt att den lilla krusning
på ytan som en tillfällig nedgång i antalet
anmälda brottsfall är, inte får
ge oss någon anledning att förtröttas
i kampen mot de stora förändringarna
-— förändringar från 200 000 till 500 000
brottsfall.

Fröken Mattson åberopade en auktoritet
som sagt att brott mot person inte
ökar. Ja, det är riktigt — enligt statistiken.
Men det sammanhänger med att
sådana brott inte går på försäkring.
Egendomsbrotten blir anmälda därför
att man har försäkring mot sådana.

Jag försökte i mitt långa anförande
— som tydligen var så långt att det
tröttade — klarlägga att statistiken inte
är rättvisande beträffande våldsbrotten
därför att det inte finns försäkring mot
våld. När polisen inte klarar av utredningarna,
blir det inte så många anmälningar.

Beträffande ungdomsbrottsligheten
instämmer jag i vad fröken Mattson
sade, och jag vill betona att det ger stöd
för min uppfattning att det har med
uppfostran och skola att göra att ungdomsbrottsligheten
visar en så tråkig
tendens. Jag har denna uppfattning
och kan inte komma ifrån den.

Sedan sade fröken Mattson att jag
fäste mig för mycket vid vad som hän -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ang. rättsvården

de i storstäderna. Det gör jag inte,
men det vore orätt av oss som företräder
landsbygden att alldeles gå förbi
storstadsförhållandena. Jag har här
framför mig uttalanden av polischefer
i Uppsala, Enköping och Tierp. Dessa
orter är centralorter för rättsvården i
en hel stor räjong. Det är således fråga
om en mycket blandad sammansättning.
Enligt polismästaren i Uppsala
medför de nedprutningar i äskandena
som skett att man inte ens kan täcka
behovet av arbetskraft som går förlorad
på grund av arbetstidsförkortningen.
Samtidigt konstaterar kriminalinspektör
Lindblad i Uppsala att brotten där ökar
mycket kraftigt.

För Enköpingsdistriktet råder samma
förhållanden. Dagens arbetsstyrka
räcker inte för de 7 000 övertimmar per
år som fordras av polisdistriktets 50
anställda. Enligt direktiven får man
inte beordra fler övertimmar.

Tierpsdistriktet omfattar en stor
landsbygd. Där har brottsligheten fördubblats
på tre år. Statistiken visar att
polisens resurser är alldeles otillräckliga.

Fröken Mattson, jag har inte försummat
landsbygden för Stockholm, utan
jag har försökt fördela gracerna någorlunda
lika. Jag har goda skäl för min
uppfattning att denna fråga verkligen
inte är något som man tills vidare kan
vänta med, som fröken Mattson ville,
om jag förstod henne rätt. Vi måste sätta
i gång och försöka få den gemensamma
nämnaren, målsättningen att överensstämma,
d. v. s. att de trygghetskrav
som samhället reser verkligen företräds
på likartat sätt av myndigheterna
i kanslihuset och av polismyndigheterna
ute i länen. Det är alldeles nödvändigt
att vi får en rimlig värdering därvidlag.
På detta vis kan det inte få fortsätta.

Fröken Mattson sade att hon såg
mycket allvarligt på situationen. Det
tror jag att hon gör, hon har säkert
sett tillräckligt av detta i Västsverige
och inte bara på kurser i Stockholm.

Under sådana förhållanden borde vi
kunna enas om att problemet kräver
en granskning och kräver att man sätter
i gång ganska snart — det har redan
gått tillräckligt mycket tid förlorad.
Det fanns en tid, då första lagutskottets
majoritet och ibland dess minoritet
— »ej lika falla ödets lotter» —
men i varje fall den del av utskottet
som företrätt regeringen många gånger
understrukit att regeringen med uppmärksamhet
följt utvecklingen under
dessa år. Det måtte ha varit en bedrövlig
sysselsättning för regeringen, ty det
är icke uppbyggligt att studera den utveckling
som här ägt rum på brottslighetens
område. Man kan inte i längden
fortsätta med att så att säga förtrösta
på att regeringen följer det hela med
uppmärksamhet, utan frågan är om
inte riksdagen kunde säga: »Vi tycker
att regeringen skall titta på detta och
försöka komma till en målsättning när
det gäller att vidta åtgärder, så att vi
verkligen kan ta igen allt vad vi har
förlorat under de årtionden då detta inte
har skötts på det sätt som borde
ha skett.»

Herr SCHÖTT (m) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Mattson började
med att något beröra vår resa till
USA och tog upp frågan huruvida några
jämförelser kunde göras mellan
brottsligheten där och i vårt land. Jag
tillät mig i mitt anförande i den allmänpolitiska
debatten på denna punkt att
framhålla följande: »Att jämföra förhållandena
borta i USA med våra egna, är
alltid vanskligt. Härför fordras en ingående
kännedom som kan innehas av
den som i likhet med kammarens ärade
talman har mångårig erfarenhet av
USA men som ej kan förvärvas av en
tillfällig besökare. Till bilden hör ju
främst att USA inte är ett land utan
många länder. Den oroväckande brottsligheten
där borta bör också ses mot
bakgrunden av att det amerikanska
samhället med sin mycket blandade be -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

folkning och sina rasoroligheter har
mer komplicerade problem än vårt, att
det är ''tuffare* än vårt och har en avsevärt
mindre utvecklad socialvård.»
Jag finner att fröken Mattson och jag
på denna punkt har samma bedömning.

Vidare tillät jag mig också denna
gång understryka hur angeläget det är
att vi satsar mer på kriminologisk forskning
— därom blev jag starkt övertygad
under denna studieresa. Nog om
den!

Av fröken Mattsons anförande framgick
att brottsligheten här i Sverige
inte längre begränsades i huvudsak till
storstäderna utan att vi träffade på den
överallt i hela landet. Detta gör ju inte
problemen mindre.

Vi bör kanske inte heller glömma att
problemen i viss mån ökat genom den
stora invandring som ägt rum. Utan att
förfalla till någon rasism vill jag säga
att den omständigheten att det här i landet
finns så många utlänningar av vilka
en del ännu ej hunnit smälta in i vårt
samhälle ju inte minskar polisens arbetsbörda.

Många har väl ställt sig frågan, om
vi inte har en felaktig fördelning av
samhällets resurser. Vi är stolta över
den välfärd som råder i vårt land, men
är det då inte sorgligt att vi just på
detta mycket väsentliga område inte
nått längre och att vi inte kan garantera
medborgarna ett ordentligt rättsskydd? Vi

från moderata samlingspartiet har
många gånger motionerat och krävt en
förstärkning av polisens resurser. Dessa
har i viss mån ökats men icke tillräckligt.
Vi har också berört flera detaljer,
bl. a. hur önskvärt det vore att
få systemet med kvarterspolis infört i
våra större städer. I detta sammanhang
vill jag, eftersom jag tidigare talade om
den låga uppklaringsprocenten, säga
att det inte innebar någon kritik mot
polisen. Jag vill gärna ge den all erkänsla,
ty den arbetar plikttroget och
man är ofta imponerad av den stora
skicklighet som ådagaläggs — jag tän 5

Första kammarens protokoll 1969. Nr 37

Ang. rättsvården
ker inte minst på att synnerligen allvarliga
brott mycket snabbt blir uppklarade.

Förbättringen i statistiken under
första halvåret 1969 har berörts något.
Vi får emellertid inte ta denna förbättring
till intäkt för att resurserna skulle
kunna minskas eller att det verkligen
är fråga om en rejäl förbättring.
Vi har alltjämt långt kvar, innan vi
når ett tillfredsställande tillstånd.

I vår reservation har vi avslutningsvis
framhållit att stor vikt bör läggas
vid den brottsförebyggande verksamheten
och att det bör ligga i utredningens
uppdrag att föreslå åtgärder, som
kan vara ägnade att kanalisera medborgarnas
och framför allt ungdomarnas
impulser och aktiviteter i en positiv
och konstruktiv riktning.

Jag hyser den uppfattningen att denna
fråga inte borde vara partiskiljande
och utgår från att vi har en gemensam
målsättning. Vi på den borgerliga
sidan som är reservanter i utskottet
anser emellertid att tiden nu är inne
för att äntligen få ett samlat grepp på
denna fråga. Vi kan inte dröja längre.
Situationen är för allvarlig till det.

Herr talman! Än en gång ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Den nedgång i antalet
brottsbalksbrott som finns dokumenterad
i statistiken och i första lagutskottets
utlåtande är verkligen ingen krusning
på ytan. Det är fråga om en faktisk
minskning, och även om den måhända
är tillfällig — det vet man än så länge
ingenting om —• vill jag mycket starkt
stryka under att det är den samlade aktionen
mot narkotikabrottsligheten, sedan
januari 1969, som har visat sig ge
mycket goda effekter. Jag tycker att
man bör understryka detta.

Brottsligheten är störst i städerna,
men den ökar speciellt ute i landskommunerna.
Därför vill jag verkligen om -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ang. rättsvården

igen trycka på samarbetet i brottsförebyggande
syfte och den stencil med
förslag som en arbetsgrupp har lämnat
till justitiedepartementet i början av
detta år. Den föreslår att det i de orter
som länsstyrelsen bestämmer skall finnas
samarbetsorgan mot ungdomsbrottslighet,
och det är just kategorin
ungdomsbrottslingar som professor Sveri
speciellt trycker på. I samarbetsorganet
skall alltid finnas företrädare för
polismyndighet, barnavårdsorgan och
skola, men dessutom skall andra myndigheter
bli företrädda om de berörs
av verksamheten. Jag tycker att detta
förslag mycket väl går ihop med synen
på var man skall bekämpa brottsligheten
ute på fältet. Det är någonting helt
nytt. Jag tror att det vore värdefullt
om man avvaktade erfarenheterna av
denna och andra delreformer innan
man går in för en samlad översyn.

Jag kan för övrigt framhålla att den
nedgång i statistiken som har omnämnts
motsvaras av en liknande nedgång
i kriminalvårdsstyrelsens siffror
för anstaltsklientelet och beläggningen.
Enligt de statistiska uppgifterna om de
inskrivna den 1 november 1969 — alltså
för endast 14 dagar sedan — har det
skett en ändring från föregående år.
Det gäller både den slutna och den öppna
vården. Också här kan man konstatera
en nedåtgående tendens, även om
jag i detta läge inte skall trötta med
några flera statistiska uppgifter.

Jag hoppas att jag missuppfattade
sista delen av herr Schötts anförande.
Jag tror att det vore väldigt olyckligt,
om det får stå oemotsagt att våra invandrare
svarar för ökningen av antalet
brott. Alla utredningar som har
gjorts visar nämligen att brottsfrekvensen
inte är högre bland invandrarna
än bland de svenska medborgarna. För
vissa grupper invandrare är den t. o. m.
lägre. Det är någonting som vi i sanningens
intresse också bör föra in i
denna debatt och som för min del mynnar
ut i ytterligare ett yrkande om bifall
till första lagutskottets utlåtande.

Herr SCHÖTT (m) kort genmäle:

Herr talman! För att börja med vad
fröken Mattson slutade med vill jag
framhålla att jag finner det glädjande,
om det verkligen förhåller sig så, att
den omständigheten att vi har fått en
stor mängd utlänningar in i landet icke
har påverkat brottsligheten här. Jag
måste dock säga att jag finner uppgiften
något överraskande.

Beträffande nedgången av brottslighetssiffrorna
för 1969 menar jag att vi
nog inte bör fästa så stort avseende vid
den. Vi måste komma ihåg att siffrorna
ändå alltjämt är så utomordentligt
höga att det krävs ordentliga åtgärder.

Jag vill vitsorda vad fröken Mattson
sade om att samarbetsorganet för åtgärder
mot ungdomsbrottsligheten har ett
mycket stort värde, och jag vill understryka
angelägenheten av att man från
kommunalt håll verkligen understödjer
detta arbete. Sådana samarbetsorgan
skall finnas på orter som länsstyrelsen
bestämmer. Tyvärr visas dock på kommunalt
håll inte alltid tillräckligt stor
förståelse för detta arbete. Vid sammanträde
för bara några dagar sedan
fann jag till någon förvåning att det
fortfarande brister i fråga om förståelsen
för att polisen här har stora intressen
att bevaka för det allmänna bästa.

Fröken Mattson underströk hur värdefull
den förstärkning av polisen som
skett sedan januari 1969 har varit när
det gällt att bekämpa narkotikabrottsligheten.
Jag tycker att det säger oss
en hel del, och jag hoppas att fröken
Mattson kan hjälpa till, så att det blir
ytterligare förstärkningar åt polisen.
Över huvud taget hoppas jag att vi, när
vi tar del av statsbudgeten för nästa år,
skall finna att den innebär att polisen
får avsevärt ökade resurser. Detta är
nämligen, såvitt jag förstår, det mest
betydelsefulla när det gäller att komma
till rätta med brottsligheten.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att det är ytterligt
väsentligt att vi en gång för alla

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

slår fast detta: alla utredningar som har
gjorts angående brottsbalksbrotten här i
landet visar att våra invandrare icke
svarar för större procentuell andel av
kriminaliteten än de svenska medborgarna
— för vissa invandrargrupper är
procentandelen t. o. m. mindre; för övrigt
blir många invandrare så småningom
svenskar. Att man ibland tvivlar på
att det förhåller sig så beror väl på att
en del av de stora rånen utförs av utlänningar,
att en del av narkotikalangarna
icke är svenska medborgare, o. s. v. Det
är kanske därför man har fått denna
falska föreställning. Våra invandrare
bidrar icke till att höja den svenska
brottsstatistiken, snarare tvärtom.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Denna debatt har nu
pågått en bra stund, och det brukar ju
vara så när dessa rättsfrågor behandlas.
Jag kunde för min del ha nöjt mig
med att instämma i vad reservanterna
har uttalat, men i egenskap av motionär
måhända det kan tillåtas mig att
säga några ord.

Bekämpandet av brottslighet, att
skapa en större och bättre rättssäkerhet,
är något mycket angeläget. Det är,
kan man tycka, frågor som inte borde
vara på något sätt politiskt färgade
utan ett bekymmer av sådant slag som
partierna i riksdagen mycket lätt skulle
kunna enas om.

Rikspolischefen ställde för några år
sedan i något sammanhang frågan: Om
vi inte kan skapa en större och starkare
rättssäkerhet i detta land, om inte
medborgarna kan känna en större
trygghet till liv och egendom, vad är
då allt annat värt som vi gemensamt
har skapat i vårt land? Detta är en berättigad
fråga. Som vi har sagt vid tidigare
tillfällen är vad som tillhör ordningens
upprätthållande i vårt samhälle
något av det mest betydelsefulla
av våra gemensamma angelägenheter.
Det är inte lätt att i alla utredningsyrkanden
som framställes i riksdagen

Ang. rättsvården
finna något som är så viktigt och så
betydelsefullt som yrkandena i de båda
motioner som behandlas i detta utskottsutlåtande
och som ligger till
grund för reservanternas förslag.

Det händer rätt ofta att det vid olika
tillfällen görs jämförelser mellan Sverige
och andra länder. Här har i debatten
talats en del om erfarenheter
från Amerika. Jag har ingenting att
erinra mot vad som därvid har sagts i
dagens debatt. Men vi skall inte glömma
att vårt land är ett litet land. Man
tycker att här borde finnas alla möjligheter
för samhället att hålla en bättre
ordning när det gäller rättstryggheten
än vad nu är fallet. Sverige kan inte
härvidlag jämföras med de stora länderna
i världen.

Rättstryggheten utgör ett samhällsavsnitt
där misslyckandet är större än
på något annat område. Det är ofta
man träffar enskilda människor utanför
riksdagen som helt oberoende av
politisk färg anser att samhället borde
ha en möjlighet och en skyldighet att
vidtaga sådana åtgärder, att brottsutvecklingen
kommer att gå i motsatt
riktning än den nu har gjort under en
lång följd av år.

Den halva av utskottet som utgör
majoriteten erkänner att brottsutvecklingen
är ägnad att inge oro, och även
utskottsmajoriteten konstaterar att ökningen
av brotten är särskilt markant
beträffande de grövre och mera svårutredöa
brotten.

I rikspolisstyrelsens petita för nästa
budgetår redovisas — såsom har framhållits
i debatten -— att på grund av
den samlade aktionen mot narkotikabrottsligheten
så har det preliminärt
blivit en nedgång i brottsligheten bl. a.
när det gäller tillgreppsbrott och bedrägeribrott,
grova stölder o. s. v. För
första gången, sägs det, sedan år 1960
utvisar statistiken också en nedgång
av det sammanlagda antalet brottsbalksbrott.
Även om både utskottsmajoritet
och reservanter använder dessa
uttalanden finns det skäl att inte ha

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Ang. slopande av den nedre åldersgränsen för valbarhet till överförmyndare

alltför bråttom att utnyttja siffrorna i
rikspolisstyrelsens petita. Meningarna
är nämligen tyvärr starkt delade om
huruvida det i verkligheten har varit
ett minskat antal brottsbalksbrott under
första halvåret i år. Det kanske
inte ens har varit en sådan stilla krusning
på ytan som man har talat om
här.

Uppklaringsprocenten är mycket låg
och folk blir alltmer medvetna om att
ingenting händer även om brottet anmäls
— brottet blir ändå ouppklarat.
Som en följd härav blir den dolda
brottsligheten allt större. Den brottslighet
ökar över vilken inte finns någon
statistik. Vad Ferdinand Nilsson
uttalat i detta avseende är fullt riktigt.

Det bör även framhållas att rikspolisstyrelsen
har påpekat att under juli
och augusti i år en försämring av narkotikaläget
åter har noterats. Läget är,
uttalas det i petitaskrivelsen, ytterst
labilt och ännu långt ifrån under kontroll.
Även om det har uträttats en del,
och även om, såsom framhållits i debatten,
ganska många utredningar arbetar
på detta område, är det ändå angeläget
och erforderligt med en samordning
av samhällets åtgärder på
rättsvårdens område, vilket reservanterna
betonat.

Herr talman! Även jag ber att få yrka
bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 54.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 49, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om vissa rättigheter för
statslösa personer och politiska flyktingar,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. slopande av den nedre åldersgränsen
för valbarhet till överförmyndare

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 50, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i giftermålsbalken m. m.

På grundval av propositionen 1969:
44 hade riksdagen under årets vårsession
fattat beslut om en reform av de
allmänna underrätternas organisation
(1LU 38).

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1909
Ang. slopande av den nedre åldersgränsen för valbarhet till

Genom en den 27 juni 1969 dagtecknad
proposition, nr 119, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till följdändringar i ett flertal lagar,
som byggde på den nuvarande uppdelningen
av underrätterna i häradsrätter
och rådhusrätter. De föreslagna följdändringarna
avsåge i stor utsträckning
terminologiska jämkningar, som föranleddes
av de nya benämningar som
införts inom underrättsorganisationen,
men det föresloges också sakliga jämkningar
i olika författningar.

I föräldrabalken hade föreslagits vissa
ändringar i reglerna om överförmyndare.
Ändringarna i 19 kap. 8 § första
stycket föräldrabalken innebure bland
annat, att den nuvarande nedre åldersgränsen
om 25 år för valbarhet till
överförmyndare skulle slopas och ersättas
med krav på att den som uppdraget
avsåge vore myndig.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 119, såvitt avsåge
19 kap. 8 § första stycket föräldrabalken,

B. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i övrigt.

Reservation hade anförts, vid utskottets
hemställan under A, av herrar
Alexanderson (fp), Schött (m), Svanström
(ep), Richardson (fp) och Wiklund
i Stockholm (fp), fru Kristensson
(m) samt fru Jonäng (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen måtte
avslå förevarande proposition, nr 119,
såvitt avsåge 19 kap. 8 § första stycket
föräldrabalken.

överförmyndare

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Under vårsessionen
fattade riksdagen beslut om en reform
av de allmänna underrätternas organisation.
Yad som nu föreslås är huvudsakligen
en rad följdändringar i ett
flertal lagar som bygger på den hittillsvarande
uppdelningen av underrätterna
i häradsrätter och rådhusrätter. Inom
första lagutskottet har det vid
handläggandet av detta ärende rått
enighet om alla punkter utom en, nämligen
i fråga om den lägre åldersgränsen
för valbarhet till överförmyndare.

Utskottet föreslår i enlighet med
propositionen att nuvarande åldersgräns
om 25 år slopas och ersätts med
krav på att den som uppdraget avser
skall vara myndig. Ändringen anges ha
samband med riksdagens tidigare beslut
att slopa de särskilda åldersgränserna
för valbarhet till riksdagsmannauppdrag,
kommunala förtroendeuppdrag
och uppdrag som nämndemän.
Beslutet om nämndemännen fattades i
våras i samband med underrättsreformen.

Det finns emellertid anledning erinra
om att en avsevärd minoritet då ansåg
att frågan om sänkning av valbarhetsåldern
för nämndemän borde övervägas
först i samband med spörsmålet
rörande åldersgränsen för juridiskt utbildade
domare m. fl. och att det ej
var påkallat att ta upp denna fråga
separat. Nåväl, riksdagen beslöt i våras
en sänkning av valbarhetsåldern för
nämndemännen från 25 år till myndighetsåldern.
Men att ta detta till motivering
för att fatta samma beslut när
det gäller valbarhetsåldern för överförmyndare
kan enligt min och övriga
reservanters mening ej vara riktigt. Vi
framhåller att det föreligger en väsentlig
skillnad mellan uppdragen som
nämndeman liksom riksdagsman och
kommunal förtroendeman och uppdraget
som överförmyndare. Skillnaden är
den att överförmyndaren har att ensam
fatta sina beslut.

70 Nr 37 Onsdagen den 19 november 1969

Ang. slopande av den nedre åldersgränsen för valbarhet till överförmyndare

Det bör uppmärksammas att lagrådet
för sin del avstyrkt förslaget om slopande
av nuvarande åldersgräns. I sin
motivering erinrar lagrådet om vad
som framhölls vid överförmyndarinstitutionens
tillkomst beträffande de personliga
kvalifikationer som en överförmyndare
borde ha. Det heter där, att
»bland annat borde han besitta ett visst
större mått av praktisk erfarenhet, omdömesgillhet
och vidsynthet för att
kunna rätt sätta sig in i de omyndigas
vitt skilda levnadsförhållanden och behov».
Även överförmyndarens mer allmänt
rådgivande verksamhet betonades.

Lagrådet framhåller vidare att överförmyndaren
fattar sina beslut ensam
och därvid har en domstolsliknande
funktion. Mot denna bakgrund menar
lagrådet att den som alldeles nyss uppnått
myndig ålder oavsett kvalifikationer
i övrigt inte är särskilt väl skickad
att vara överförmyndare. Lagrådet
anser att så länge för lagfaren domare
gäller kvalifikationskravet att ha fyllt
25 år, bör motsvarande nedre åldersgräns
för överförmyndare bibehållas.

Vi reservanter delar helt lagrådets
uppfattning, och vi vill understryka
att den praktiska erfarenhet, omdömesgillhet
och vidsynthet som måste krävas
av en överförmyndare, den kan
ingen ha skaffat sig förrän ett antal år
förflutit sedan han själv blev myndig.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Som vi ser i utlåtandet
och som framgått av herr Schötts anförande
är det endast beträffande förslaget
om slopande av det särskilda
kvalifikationskravet att en överförmyndare
skall vara 25 år som det råder
delade meningar i utskottet. I förslaget
till lagtext i detta hänseende heter
det att till överförmyndare skall väljas
en i praktiska värv väl förfaren, myn -

dig svensk medborgare. Majoriteten i
utskottet menar att den föreslagna ändringen
rimmar väl med riksdagens tidigare
fattade beslut beträffande valbarhet
till riksdagsmannauppdrag och
kommunala förtroendeuppdrag samt
uppdrag som nämndemän.

Lagrådet har, som herr Schött erinrade
om, med hänvisning till det särskilda
krav som ställs på en överförmyndare
ansett att 25-årsgränsen borde
bibehållas, i varje fall så länge den
gäller för lagfaren domare. Samma resonemang
fördes i utskottet under vårriksdagen
när det var fråga om nämndemännen.
Vi fick dock vid det tillfället
uppgifter om att också för lagfaren
domare fanns anledning räkna med förslag
om att det särskilda kvalifikationskravet
om fyllda 25 år skulle tas bort,
eller att det i varje fall övervägdes i departementet,
även om det givetvis i dessa
fall på grund av studietiden för juristerna
inte skulle ha så stor praktisk
betydelse. Vi vet dock att underåriga
domare får dispens från detta krav i
nuläget, och det talar väl för att denna
åldersgräns kommer att tas bort även
där.

överförmyndare, liksom nämndemän,
utses av de kommunala fullmäktigeförsamlingarna.
Utskottet hävdar att det
är en borgen för att sådana personer
utses som anses ha möjligheter att klara
uppgiften, oavsett om det är en ungdom
vid 20 års ålder eller en person
med flera år på nacken. Fullmäktige
har för övrigt all anledning att vara
särskilt noggranna vid val av överförmyndare
enär de är medvetna om att
rätten ställer krav på att det utses kvalificerade
personer.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SCHÖTT (in):

Herr talman! Jag vill än en gång understryka
att det är en väsentlig skillnad
på valbarhetsåldern för nämndeman
och valbarhetsåldern för överför -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Ang. slopande av den nedre åldersgränsen för valbarhet till överförmyndare

myndare. Den som i våras var med om
att ta bort detta särskilda valbarhetsvillkor
på 25 år för nämndeman bör
här mycket väl kunna rösta för att
man bibehåller det när det gäller överförmyndare.
Det är dock en alldeles
speciell karaktär på detta uppdrag. Jag
vill understryka att överförmyndaren
bär att ensam fatta mycket viktiga avgöranden.
Jag tycker att omtanken om
myndlingar och andra bör bjuda till
denna försiktighet.

Man säger att man skall lita på fullmäktige.
Det är fullmäktige som skall
välja vederbörande, och man väljer ingen
sådan där ung man. Då menar jag
att det bör föreligga överensstämmelse
mellan våra gällande bestämmelser och
verkligheten. Anser vi — och det gör i
varje fall jag och många med mig —
att minimiåldern i detta fall bör vara
25 år, då finns det ingen anledning att
ta bort den nuvarande bestämmelsen.

Herr talman! Än en gång ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! De fullmäktigeförsamlingar
som har att förrätta detta val
ser väl ändå till att det utses personer
som verkligen är kvalificerade. De är
medvetna om att det ställs stora krav
när det gäller denna befattning. Jag
kan bara erinra om att överförmyndaren
skall följa förmyndarnas verksamhet
och vara beredd att ge råd, om det
skulle uppstå några problem. Han skall
varje år till rätten överlämna uppgifter
rörande tillsynen över förmyndarnas
förvaltning under föregående år.

Fullmäktigeförsamlingarna vet vad
det är fråga om, när de har att välja innehavare
av dessa uppgifter. Det heter
ju i lagen att överförmyndare när som
helst kan entledigas av rätten om han
inte behärskar uppgiften. Detta är ytterligare
något att uppmärksamma för
de församlingar som förrättar valet. Jag
tror inte att det finns någon risk i detta
hänseende. Det kan i vissa fall in -

träffa att en ung man eller kvinna anses
ha de nödiga kvalifikationerna, men
jag tror att det kommer att bli sällsynt
att man väljer en person som nyligen
blivit myndig. I vissa fall kan det dock
inträffa, och jag tycker inte att man
då skall lämna dem utanför möjligheten
att bli valda till överförmyndare.

Herr SCHÖTT (in):

Herr talman! Herr Svedberg har i
sitt anförande understrukit hur betydelsefull
överförmyndarposten är. överförmyndaren
skall ge råd åt förmyndare
och andra och hjälpa dem. Kan
det då vara rimligt att ta bort den nuvarande
lägre åldersgränsen — 25 år?

Föreligger det verkligen något behov
att ta bort denna gräns? Jag kan inte
finna det. Jag vill än en gång erinra om
att lagrådet avstyrkt. Här säger man
att fullmäktigeförsamlingarna får ta ansvaret.
Ärade kammarledamöter! I nuvarande
stund är ansvaret vårt.

För min del bjuder ansvaret att än
en gång yrka bifall till reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Det är svårt att förstå
herr Schötts resonemang i det här hänseendet.
När fullmäktigeförsamlingarna
vet att det ställs stora krav på överförmyndarna,
ser de också till att det
kommer fram kandidater och väljes
personer som verkligen kan klara uppgiften.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och för -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1909

Om en översyn av lagen om vapenfri tjänst

klarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen och avslås
alltså propositionen nr 119 såvitt
avser 19 kap. 8 § första stycket föräldrabalken.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 56.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten B.

Om en översyn av lagen om vapenfri
tjänst

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 73, i anledning av motioner
om en översyn av lagen om vapenfri
tjänst, m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat tre
till lagutskott hänvisade motioner nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:346,
av herr Werner, och II: 393, av fru Ryding
in. fl., i vilka yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle begära
utredning och förslag till ändring
av lag om vapenfri tjänst, Kungl. Maj :ts
kungörelse med vissa bestämmelser om
vapenfria tjänstepliktiga samt av Kungl.
Maj :ts instruktion för vapenfrinämnden
i enlighet med de i motionerna framförda
synpunkterna, i huvudsak innebärande: A.

att den nuvarande formuleringen
i § 1 vapenfrilagen ’djup samvetsnöd’
slopades,

B. att de vapenfrias tjänstgöringsmöjligheter,
vapenfrilagens § 2, utökades
och kompletterades med i motionerna
framförda synpunkter,

C. att vapenfrinämnden utökades med
en ledamot som representant för de
icke-religiösa värnpliktsvägrarna,

D. att myndigheterna ålades lämna
bättre information än för närvarande
om vapenfri tjänst till de värnpliktiga
vid inskrivningarna,

E. att de vapenfria tjänstepliktigas
tjänstgöringstid fastställdes till cirka
400 dagar, eller lika med vad som gällde
för huvuddelen av vanliga värnpliktiga; 2)

motionen I: 390, av fru Segerstedt
Wiberg, i vilken föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om en översyn av lagen om vapenfri
tjänst.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, nämligen 1)

motionerna I: 346 och II: 393 samt

2) motionen I: 390,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Om en översyn av lagen om vapenfri tjänst

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag är väl medveten om
att jag inte kan påverka utskottet men
vill ändå knyta några funderingar till
dess utlåtande. Utskottet finner att allt
är tämligen väl beställt vad det gäller
den vapenfria tjänsten. Denna utskottets
åsikt har framförts i en utförlig skrivelse,
och för det arbetet och den uppmärksamheten
är jag tacksam.

Det förefaller mig dock som om utskottet
förbisett åtskilligt av väsentlig
betydelse för frågan. Man har inte observerat
den starka kritiken ute i samhället
mot uttrycket »djup samvetsnöd».
Utskottet accepterar i stället helt vapenfrinämndens
förklaring att jag har fel i
mitt påstående att uttrycket djup samvetsnöd
som villkor för vapenfri tjänst
kan tolkas på olika sätt. Jag vidhåller
dock att det är ett diffust uttryck och
ber att som stöd för mitt påstående få
hänvisa till bl. a. vad professor Harald
Ofstad säger om just den formuleringen.

I uppsatsen Grundvalen för värnpliktsvägran
i boken Värnpliktsvägran
— en mänsklig rättighet, skriver
han att det ingenstans utsagts hur
begreppet samvetsnöd skall uttolkas.
Inte heller sägs hur man skall skilja
mellan samvetsnöd och djup samvetsnöd.
Han kommer efter ett ingående
resonemang — jag skall inte ta upp
tiden här med att referera det — fram
till att begreppet är så diffust att lagen
bör ändras på denna punkt.

Också professor Ivar Nelson vill ha
eu ändring och föreslår liksom professor
Ofstad att beslut om vapenfri tjänst
skall grundas på sökandens allvarliga
personliga övertygelse. Man skulle då,
anser han, på ett bättre och öppnare
sätt kunna få veta av vilken anledning
den sökande begär befrielse från att
bära vapen.

Jag kan tillägga att man då också
skulle komma betydligt närmare den
europeiska rättighetsförklaringen och
resolutionen om samvetsfrihet, där det
heter att »militärpliktiga personer som
av samvetsskäl eller av allvarlig över -

tygelse utifrån religiösa, etiska, moraliska,
humanitära, filosofiska eller liknande
skäl vägrar att utöva vapentjänst
skall åtnjuta personlig rätt att bli befriade
från skyldigheten att utföra sådan
tjänst».

Det kan givetvis tyckas onödigt att jag
på detta sätt uppehåller mig vid en detalj,
men det är en detalj av stor betydelse
för många unga människor.

Studentprästen i Göteborg, pastor
Daniel Sanden, skrev i våras att kravet
på djup samvetsnöd privilegierar på ett
otillbörligt sätt de religiösa vapenvägrarna.
Han fann att statistiken bekräftar
hans påstående och ställde frågan
varför politikerna håller fast vid det
kravet. »Är det möjligen», frågade han,
»därför att här finns ett praktiskt, kautschukartat
begrepp som kan användas
för att försvåra vapenvägran av den typen
av ''farliga’ pacifister som inte nöjer
sig med känslor utan klart redovisar
politiska och rationella övertygelser?
Kan inte samma samvetsnödsklausul
underlätta vapenvägran för ''ofarliga''
pacifister, hyperkänsliga, blödiga, samvetsplågade
individer, vars enda motiv
för vapenvägran är den personligt upplevda
avskyn för att döda?»

Personligen är jag inte böjd att vara
så kritisk mot de blödiga som pastor
Sandén, men jag är i likhet med honom
övertygad om att det skulle vara klokt
att genom en översyn av lagstiftningen
bättre ta vara på fredsviljan hos vapenvägrarna
och låta den kanaliseras i ett
uppbyggande, fredsbevarande arbete
och att ge vapenvägrarna tillfälle till
meningsfyllt arbete. Vad gäller deras
tjänstgöring har den inte hittills blivit
så vittomfattande som man hade anledning
hoppas efter debatten i denna
kammare 1966. Inom vårdyrkena har
givits fler möjligheter, men i övrigt är
man nu på väg mot färre tjänstgöringsområden
än tidigare. Det är svårare för
dem som önskar arbeta inom fredsrörelsen
att få tillstånd till det, för att
ta ett exempel.

Ett av de områden som utskottet sär -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om en översyn av lagen om vapenfri tjänst

skilt nämner är brandtjänsten inom civilförsvaret.
Men just där har många av
de vapenfria råkat i samvetskonflikt när
de börjat sin tjänstgöring. Det är för vapenvägraren
ofta ovisst om han skall
få en tjänstgöring som han anser att
han för sitt samvete kan godta eller om
han skall bli ådömd fängelse. Många
har placerats på civila tjänster, men
ibland har de erhållit en sådan tjänst
först efter det att de ådömts fängelsestraff
eller av nåd befriats från detta.
Praxis är med andra ord inte så klar
som man skulle kunna tro av utskottets
utlåtande. Särskilda problem uppstår
just för dem som får brandtjänst inom
civilförsvaret.

I min motion nämnde jag att ansökan
från de etiska vapenvägrarna oftare
avslås än ansökan från de religiösa.
Jag har alltså gjort samma iakttagelse
som pastor Sanden. Den bekräftas av
den statistik som finns i utskottets utlåtande.
Avslagen har under de tre första
kvartalen varit 25 för dem som ansökt
om vapenfri tjänst av religiösa motiv,
medan avslagen varit 340 för de etiskt
motiverade ansökningarna. För de religiösa
var bifallen 427 och för de etiska
176. Detta kan vara sakligt motiverat,
men det är naturligt att det väcker
misstro och misströstan bland dem som
ansöker om befrielse av etiska skäl.

Förslaget, att de etiska värnpliktsvägrarna
skulle få en företrädare i vapenfrinämnden,
avvisas av utskottet med
hänvisning till att nämnden har domstolsliknande
funktion. Av det skälet,
säger man, bör inte en viss åsikt vara
företrädd i nämnden. Men de religiösa
rörelserna är väl representerade inom
nämnden och vad beträffar dess domstolsliknande
karaktär och funktion är
det bekant för var och en som suttit i
en vanlig nämnd att nämndens styrka
ofta är just den att där finns företrädare
för olika yrken, åsikter och samhällsområden.
Kunskapen om hur man
har det inom en grupp eller ett yrke
och hur man där ser på en viss fråga
kan vara av stor och ibland avgörande

betydelse när nämnden fattar sitt beslut.

Jag skulle inte ta kammarens tid i anspråk
om inte detta ämne vore av så vital
betydelse för många av våra ungdomar.
De som vägrar att göra värnplikt
gör det ofta för att de intensivt upplever
dagens problem och med vånda ser
på den utveckling som präglas av kostnadskrävande
kapprustningar i förening
med ökad nöd. Deras upplevelser
kommer dem att tvivla på det traditionella
försvaret, därmed inte sagt att deras
tvivel är eller bör tolkas som uttryck
för någon form av asocial inställning.
Samhället kan inte vara betjänt
av att tvinga dem till handlingar som
står i strid med deras övertygelse. Inte
heller är samhället betjänt av att kriminalisera
handlingar som vuxit fram
ur en fredsvilja, som bygger på en positiv
vilja att arbeta i en konfliktförebyggande
verksamhet.

För att förstå den viljan måste man
ta hänsyn till läget ute i världen. Vi
accepterar också — enligt min övertygelse
med rätta — att unga män från
andra nationer reagerar mot sitt lands
försvarsmakt och mot tvånget att döda.
Kring dessa frågor och kring möjligheten
att försvara friheten med andra
medel än det konventionella försvaret
pågår överallt en debatt. En sådan debatt
med starkt internationellt inslag
anordnades för någon månad sedan i
Kungälv av den internationella fredsbyrån.
Representanter för svenska försvarsmyndigheter
deltog glädjande nog
i denna debatt.

Med tanke på att den värnpliktiga
ungdomen ställs inför alla dessa oerhört
svåra och pressande problem och med
tanke på ungdomens engagemang i ulandsproblematiken
beklagar jag att vapenfrinämnden
i sitt yttrande intar en
så relativt snäv hållning. Den framhåller
som väsentligast att landet skall ha
ett väpnat försvar. Den åsikten delas
av en överväldigande majoritet svenskar,
men nog kan denna majoritet också
vara generös vid sin behandling av

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Om en översyn av lagen om vapenfri tjänst

det fåtal som av övertygelse inte kan
dela denna allmänt omfattade åsikt. Jag
skulle vilja ha en försäkran om att man
ingalunda vill kriminalisera eller nedvärdera
dem som efter moget övervägande
och av övertygelse vägrar att göra
värnplikt i vanlig ordning och därför
begär att få vapenfri tjänst.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag hör till dem som
suttit med i andra lagutskottet när föreliggande
ärende behandlats, och jag har
icke funnit motiv för någon reservation
utan fullt instämt i andra lagutskottets
uttalande. Jag skulle därför
vilja säga ett par ord med anledning
av det resonemang som dels förs i motionerna
och dels har upprepats i debatten
här i kammaren.

Motionärerna vänder sig mot uttrycket
»djup samvetsnöd» och menar att
det är så diffust att det fördenskull
är mycket svårt att använda som riktlinje
vid bedömningen av frågor om
befrielse från vapentjänstgöring för en
grupp människor. I stället för detta uttryck
erbjuder man ordet »övertygelse».
Det skulle vara ganska intressant
att höra, om inte »övertygelse» är ett
minst lika diffust uttryck som någonsin
»samvetsnöd» eller »djup samvetsnöd».
Man frågar: Vem kan avgöra om
någon har djup samvetsnöd? Med anledning
härav vill jag fråga: Vem kan
avgöra om någon är verkligt övertygad
om det som han säger? Man löser
inte detta problem alls, utan flyttar
över det till en annan ordgrupp som
det sedan gäller att definiera. Att det
är två filosofer som har försökt sig
på att göra detta, understryker bara det
omöjliga att definiera både det ena och
det andra.

I föreliggande motioner har föreslagits
att de s. k. etiska vägrarna skulle
få en företrädare i vapenfrinämnden,
eftersom de s. k. religiösa vägrarna har

två företrädare. Det sista kan vara riktigt
ur en synpunkt, nämligen att det i
nämnden finns en frikyrkopräst och en
statskyrkopräst. Men att dessa skulle
vara företrädare speciellt för de religiösa
vägrarna, är en orimlighet. De
skall inte vara företrädare för någon
grupp av värnpliktsvägrare, utan de
skall objektivt försöka komma fram
till hur pass allvarligt menad en vägran
att göra krigstjänst och deltagandet
i utbildning för krigstjänst i själva verket
är. Man kan då fråga sig, vem som
skulle utse företrädare för de s. k. etiska
vägrarna och hur denne skulle se ut till
skillnad från dem som företräder de
religiösa vägrarna. Det är klart att det
vore mycket enkelt, om en representant
för FNL-grupperna här i landet valdes
— då vore saken klar. Men det är inte
detta frågan gäller — och det menar inte
heller motionären som nu har talat.
När jag sade några ord i utskottet om
det här, underströk jag att det kunde
finnas behov av en översyn men mera
av formell än reell karaktär. Jag vill
nämligen i det här sammanhanget ha
en annan vokabulär.

De s. k. vapenfria värnpliktiga delas
upp i två grupper. Den ena kallas kristna
eller religiösa vapenvägrare, och den
andra kallas för etiska vapenvägrare —
precis som om de kristna eller religiösa
vapenvägrarna inte skulle vara etiska
vapenvägrare! Vad är det för hokus
pokus man tror motiverar deras övertygelse
och deras vapenvägran om inte
etiska skäl?

Som lagen nu är erkänner den en
etisk motivering. Sedan må den bygga
på en kristen samhällsetik eller på något
annat slags etik — men vilken? Det
är synd att motionärerna inte talat om
vilken etik i motsats till den kristna
etiken som vapenvägrarna skulle bygga
sin övertygelse på. En av de möjligheter
som står till buds och som är
aktuell i det här sammanhanget är en
kommunistisk samhällsetik som de s. k.
etiska vägrarna företräder.

Den kommunistiska samhällsetiken

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om en översyn av lagen om vapenfri tjänst

är ganska okänd för de flesta människor
här i landet. Jag vill rekommendera
ett studium av den i Preobrajenskijs
skrift Moral och klassnormer,
eller Bucharin i Den materialistiska historieuppfattningen
eller hos någon annan
av de kommunistiska etiker som
har framlagt sina synpunkter. Den etiken
tror jag emellertid inte att ansvarskännande
personer i Sverige kan godkänna,
ty den etiken går ut på att man
givetvis skall vägra allt försvar för ett
kapitalistiskt land — och bland dessa
länder inryms även ett land av den demokratiska
karaktär som Sverige har
— men man kan för glatta livet slå
ihjäl vem som helst som motsätter sig
den kommunistiska samhällsåskådningen.

Menar man verkligen att vi bör ha en
lagstiftning som möjliggör krigstjänstvägran
av etiska skäl på dessa grunder?
Vill man redovisa de grunder på vilka
människor kan få befrielse från utbildning
i vapnens bruk? Jag tycker inte
alls om utbildning i vapnens bruk, och
jag har gudskelov inte själv utbildats
till att bruka vapen. Men det får väl,
som en viss person sade, vara någon
ordning i det hela.

Jag kan inte heller acceptera den
motivering man använder när man vädjar
för denna grupp av samhällsmedborgare,
som jag och flera tusen med
mig tillhör, att den skall få ett angenämt
och meningsfyllt arbete. Varför
skall krigstjänstvägrare ha ett mera meningsfyllt
arbete än de som utbildar sig
i vapentjänst. Ingen skall tro att majoriteten
av dem som utbildar sig i vapnens
bruk anser att det är ett meningsfyllt
arbete de utför. De prilliga
deviser som är så vanliga skulle inte
målas på bilar, mössor, rockar och
skjortor, när de värnpliktiga muckar,
om de hade en känsla av att de ryckte
ut från ett meningsfullt arbete i krigsmaktens
tjänst. Nej, majoriteten av de
unga pojkarna får inte någon meningsfylld
tjänst.

Det är värt att ge de unga män -

niskorna en möjlighet till vapenfri
tjänst. Jag har ingenting emot det. Men
de allvarliga krigstjänstvägrarna har ju
en övertygelse, som här anges, och för
den borde de premieras. Bara de som
utbildar sig i krigsväsendet behöver inte
ha någon övertygelse. Huvudsaken
är att de utbildar sig.

Det andra skälet till att jag har ansett
det vara nödvändigt med en översyn
är följande. Först undersöker vapenfrinämnden
människornas allvar på
denna punkt. Det är riktigt. Men när
nämnden har funnit att allvaret är sådant
att det står i överensstämmelse
med lagens ord -— en human lagstiftning
— då tilldelar man de djupt övertygade
en straffsats för att de ger uttryck
åt sin övertygelse. De får betydligt
längre tjänstgöringstid än övriga
värnpliktiga. Det står i lagen, herr
Bengt Gustavsson, så det tjänar ingenting
till att förneka det.

För att komma till ett slut på mitt
anförande vill jag framhålla att de som
nu blir utsatta för den humana prövning
som vapenfrinämnden i Sverige
utsätter dem för skall vara mycket
tacksamma och glada över att vi har
en sådan human och kristlig behandling
av människor. Har man en övertygelse,
kan man i detta speciella fall
få följa den. Det kan inte hjälpas att de
sedan blir bestraffade en smula. Det får
de ta med lugn och ro.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag tvekar naturligtvis
att ta till orda efter det ytterst stimulerande
anförande som nyss har hållits
och efter det anförande som fru Segerstedt
Wiberg höll. Även hennes anförande
var, vågar jag säga, baserat på
en övertygelse.

Jag vill göra några små reflexioner
i all enkelhet med anledning av vad
som har anförts i motionerna och i debatten
här.

Värnplikten såsom begrepp innebär
utan tvekan ett mycket långt gående

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Om en översyn av lagen om vapenfri tjänst

tvång för den manliga delen av landets
befolkning. Det är ganska självklart —
det är inget nytt påfund — att många
av de värnpliktiga försöker hitta en anledning
att komma ifrån detta tvång.
.lag delar nog herr Kilsmos uppfattning
att endast ett mindre antal av de värnpliktiga
finner utbildningstiden meningsfylld.
Men om det nu är ett tvång
som de ansvariga myndigheterna i landet
har varit överens om att ålägga den
ena halvan av svenska folket, måste det
rimligen från rättvisesynpunkt vara så
att de som underkastar sig detta tvång
känner att alla blir lika behandlade. I
det sammanhanget får det av naturliga
skäl inte ens i den allra humanaste lagstiftning
vara alltför lätt att smita undan
tjänstgöringen. Det skulle utan tvekan
uppfattas på ett sätt som inte skulle
gagna den svenska försvarsanda som
jag, vilket kammarens ledamöter så väl
känner till, då och då ordar om här.

Med hänsyn till den utformning som
lagen har fått och efter den prövotid
under vilken den har tillämpats vågar
jag påstå att vapenfrinämnden i sitt
arbete har eftersträvat att så grundligt
som möjligt ta ställning till de omständigheter
som föreligger i de enskilda
fallen.

Eftersom jag i all enkelhet och då i
egenskap av suppleant i vapenfrinämnden
har haft tillfälle att se hur behandlingen
av dessa ärenden går till
vågar jag också påstå att det inte är
något fuskverk som bedrivs på detta
område. De som är satta att bedöma
dessa frågor gör det med tillbörligt
iakttagande av det allvar och ansvar
som var en förutsättning för lagen.

Vi är ännu inte färdiga att göra en
ändring av lagens bestämmelser om
»djup samvetsnöd». Naturligtvis kan
man säga att vi här rör oss med en
diffus definition på ett begrepp som
det av naturliga skäl är svårt att definiera,
men jag tror att den praxis som
har utvecklats på detta område ger
ganska goda garantier för en likvärdig
bedömning över hela landet.

Det är min fasta förvissning att vi
måste vandra vidare på den inslagna
vägen. Det är fel att hävda att företrädare
för vissa riktningar skall placeras
i nämnden. Det är riktigare att
se nämnden i sin funktion såsom en
domstol som är besjälad av viljan att
bedöma dessa frågor så riktigt och rimligt
som det bara går att göra. Eftersom
allt mänskligt har sin begränsning
kan självfallet fel i bedömningen
göras, men då finns ju som alla känner
till en överklagningsmöjlighet hos
Kungl. Maj :t.

Man har, inte i den här debatten
men vid andra tillfällen, hävdat att utvecklingen
på detta område inger oro;
att alltför många av de värnpliktiga
ungdomarna prövar den här vägen.
Min erfarenhet är att det inte finns
något fog för detta påstående. Vi har
väl också observerat att det finns organisationer
som medvetet driver de
unga att i vissa lägen söka vapenfri
tjänst. Det har inte kunnat undgå vapenfrinämnden
att sådan verksamhet
bedrivs. Vi har observerat att det har
resulterat i att de som söker sådan
tjänst förstår att på ett mycket skickligt
sätt i sina ansökningar lägga orden
så att man kommer fram till bedömningen
»djup samvetsnöd» ur antingen
religiös eller etisk synpunkt. Vi
kan inte undgå att på grund av en systematisk
utformning av ansökningarna
särskilt uppmärksamma sådana ansökningar,
eftersom de är så förvillande
lika. Detta nämnt, herr talman, som ett
exempel på att man i detta frihetens
samhälle får vara medveten om att sådan
verksamhet kan bedrivas.

Enligt mitt förmenande är, herr talman,
tidpunkten ännu inte inne att
göra en översyn av dessa frågor. Det
behövs ytterligare någon tid av försöksverksamhet
i tillämpningen av lagen.

Eftersom motionären inte hade något
yrkande, har inte heller jag det.
Jag anser det vara riktigt att tillstyrka
utskottets förslag.

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om en översyn av lagen om vapenfri tjänst

Herr BLOMQUIST (m) :

Herr talman! Man kan säga det positiva
om de nu aktuella motionerna —
och även om den debatt som följt på
utskottets utlåtande — att riksdagen
på detta sätt har fått anledning till den
första granskningen av den vapenfrilag
som vi fattade beslut om våren
1966.

Andra lagutskottet presenterar i sitt
enhälliga utlåtande en verkligt seriös
behandling och grundlig redovisning
i anledning av de synpunkter och förslag
som är framförda i motionerna.
Punkt för punkt har de blivit genomgångna.
Ingenting har lämnats obeaktat.
Remissinstanserna har lämnat
mycket uttömmande upplysningar, som
enligt min mening blivit redbart redovisade
i utlåtandet.

Jag respekterar som alltid fru Segerstedt
Wiberg och de synpunkter
som hon lägger fram här i kammaren.
Jag känner igen tankegångarna från
den debatt som vi förde för tre och
ett halvt år sedan. Hon visar sin uppenbara
vilja att söka förstå de ungdomar
som inte kan acceptera värnpliktens
idé och som gör front emot
den uppfattningen att enda sättet att
lösa de mellanfolkliga tvisterna skulle
vara att göra det med vapen.

Nu tar fru Segerstedt Wiberg upp
frågor som är förknippade med begreppet
djup samvetsnöd i § 1 i vapenfrilagen.
Så länge vi har haft lagstiftning
om vapenfri tjänst har villkoren
för denna varit knutna till samvetsreaktioner
hos den värnpliktige inför
vapenbruket. Någon tvekan om vilken
situation lagstiftaren menar har inte
framkommit hos de tillämpande myndigheterna
under hela denna tid. Visst
vet jag att det finns människor som
vänder sig mot allt tal om samvete och
samvetsupplevelser. Jag skall inte säga
att detta gäller fru Segerstedt Wiberg.
Jag kan hålla mig till den av henne
citerade norske professorn Harald Ofstad
och många av hans adepter här
i landet. Det är emellertid min bestäm -

da uppfattning att för flertalet av de
unga människor som det här är fråga
om är det naturligt att få sin samvetsupplevelse
prövad, under förutsättning
att den för dem är äkta och sann.
Självfallet är det en svår och grannlaga
uppgift att få klarhet i samvetsfrågor.
Men, fru Segerstedt Wiberg, en
präst vet kanske ändå något om det.
Denna svårighet ligger för övrigt i sakens
natur och är ofrånkomlig, vilket
uttryck man än använder för det rekvisit
som i lagen formuleras »djup samvetsnöd».

Utskottet menar att eftersom motionärerna
inte avsett att få till stånd någon
saklig ändring av § 1 i lagen kan
deras förslag till omformulering inte
tjäna något rimligt syfte. Detta är, fru
Segerstedt Wiberg, inte ett uttryck för
att vi har nonchalerat frågan och inte
velat gå på djupet med den. Herr Kilsmos
inlägg visar ändå att det förekommit
någon debatt och något tänkande
i utskottet även på denna punkt.

Fru Segerstedt Wiberg kom in på
frågan om tjänstgöringsområden. I det
sammanhanget har man också tagit upp
tjänstgöringstidens längd. Båda dessa
frågor måste ses, som antytts tidigare
i dag, utifrån den motivering som finns
i vapenfrilagen, nämligen att den vapenfrie
ur samhällets synpunkt skall
göra en insats som är likvärdig med
de värnpliktigas inom totalförsvarets
ram. Notera detta, fru Segerstedt Wiberg!
Det hör ihop med respekten för
just dessa människor, och fru Segerstedt
Wiberg är ju mån om att det skall
visas respekt för dem. Man har varit
noga med att de vapenfria inte skall
utsättas för risken för nedvärdering av
sina uppgifter i samhällets tjänst. Som
departementschefen sade 1966 och som
nu utskottet understryker måste tjänstgöringstiden
anpassas så att den medger
effektiv utbildning till kvalificerade
tjänstgöringsuppgifter under krigstillstånd.

Beträffande tjänstgöringsområdena
framgår tydligt av arbetsmarknadssty -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Om en översyn av lagen om vapenfri tjänst

relsens remissvar att man hos AMS
verkligen strävar efter att göra utbildningen
mera meningsfylld och effektiv
och att man därvid prövar nya vägar,
bland annat en del av det som har
nämnts i dessa motioner. Jag vill bara
tillägga att den s. k. Mellqvistska utredningen
angående biståndsutbildning
närmar sig sitt slut och att resultatet
väntas i början av nästa år.

Personligen tyckte jag att formuleringen
var litet oförsynt när jag läste
fru Segerstedt Wibergs motion första
gången. Men jag skall inte svara på något
oförsynt sätt, utan jag skall bara
när det gäller nämndens ammansättning
be att få säga, att följande sitter i
vapenfrinämnden: Ordförande är en
domare som är ledamot av den högsta
administrativa domstolen här i landet.
Ledamöter är representanter för LO,
TCO och SACO, för folkrörelserna, för
psykologisk sakkunskap och — gunås
— för kyrka och frikyrka. Dessutom
är det fem riksdagsledamöter. Vare nog
sagt om detta.

Yi har skrivit i utlåtandet att nämnden
är ett organ av domstolsliknande
karaktär, som strikt har att hålla sig
till gällande lagstiftning. Jag tänker
mig att fru Segerstedt Wiberg av egen
erfarenhet vet att ledamöterna i en sådan
nämnd verkligen strävar efter att
vara objektiva vid bedömningen av
varje ärende. Beträffande misstanken
att här skulle ske någon mannamån
därför att de s. k. etikerna har flera
avslag än de vilkas ansökningar är religiöst
motiverade vill jag bara säga
följande. Jag tror att fru Segerstedt
Wiberg vet att statistiken präglas av
det ökade antalet etiker som kommer
med politiska motiveringar, vilka ju
inte kan godtas enligt lagen. Detta är
redan antytt av herr Svanström. Men
jag kan försäkra — det är återigen en
försäkran om objektivitet och rättstrygghet
— att vartenda sådant ärende
behandlas i vanlig ordning, lika grundligt
som alla andra. Det är — det var
den försäkran jag fattade att fru Seger -

stedt Wiberg ville ha — icke fråga om
någon nedvärdering av dessa ungdomar.
Respekt för andras åsikter är väl
självklar i en demokrati.

Herr talman! Det har inte förekommit
något yrkande. Jag förutsätter att
kammaren delar utskottets uppfattning.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Herr Blomquist fann
att min motion var oförsynt mot nämnden.
Det beror väl på i vad mån man
vill känna sig träffad. Vad jag begärde
var att man skulle få in någon som
stod närmare de s. k. etiska vapenvägrarna
än man får med den sammansättning
som nu finns. Jag tänkte mig att
man kanske skulle ha någon med från
Vapenvägrarnas förening eller liknande
som bättre förstår ungdom. Riksdagsmän
i all ära, men en del av oss
är av könet diskriminerade när det gäller
att förstå dessa problem, och en del
har kommit till något högre ålder än
dem för vilka problemen är aktuella.

När vi begär en översyn skulle jag
kunna tänka mig att man inte bara
stannar för den s. k. etiska motiveringen.
Var drar herr Blomquist gränsen
mellan etik och politik? Det är mycket
svårt att göra. Jag vet inte hur man
skall dra gränsen och samtidigt tänka
också på den djupa samvetsnöden. Som
jag framhöll tidigare visar vi förståelse
för vissa som har politiska eller religiösa
eller andra skäl — men de är från
andra länder. Jag tycker att där måste
finnas ett visst sammanhang i behandlingen
av de främmande och våra egna.

En präst vet kanske något om samvetsnöd,
sade herr Blomquist, och det
har jag utgått från. Det var därför jag
speciellt fäste mig vid att studentprästen
i Göteborg ansåg att de s. k. religiösa
vägrarna gynnades på bekostnad
av de andra. Han tog i mycket hårt, och
jag antar att en studentpräst sysslat med
dessa problem.

Herr Blomquist betonade att utskottet
givit frågan en seriös behandling, och

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om en översyn av lagen om vapenfri tjänst
jag är, som jag sade tidigare, tacksam

för det. Jag hoppas att man även i fortsättningen
skall visa hela frågan stort
allvar, för det är en svår fråga för de
unga, mycket svår, och det gäller väl
framför allt att de inte skall känna sig
utsatta för en nedvärdering.

Jag har ännu inte fått svar av någon
på hur begreppen samvetsnöd och djup
samvetsnöd skall tolkas. Jag har själv
haft anledning att fundera på detta,
för även jag, herr Blomquist, har velat
ta denna fråga med ett visst allvar. Jag
har kommit fram till att den europeiska
rättighetsförklaringen faktiskt täcker
problemställningarna mer och bättre än
den formulering som man nu har. Det
tycker jag man borde ta hänsyn till om
en översyn kommer till stånd.

Jag är som sagt, herr talman, övertygad
om att man behandlat frågan med
allvar, men jag har litet svårt att följa
den typ av allvar som herr Kilsmo visat.
Han menade att det var för kommunister
och FNL-are som man begärde
befrielse. Ingenting i FNL-rörelsens
arbete tyder väl på att man är emot
vapen eller vägrar att bära vapen. Detta
sätt att resonera förefaller mig inte tyda
på någon seriös tolkning av vad jag
föreslagit.

Visst finns det ett behov av översyn,
anser herr Kilsmo, men han vill ha en
översyn från andra utgångspunkter.
Han vill inte ha en uppdelning i kristna
och etiska vägrare. Det kan jag hålla
med honom om, men detta är ingen
uppdelning som jag har stått fadder till,
utan den uppdelningen har kommit genom
den historiska utvecklingen. Jag
finner den vara ungefär lika tokig som
herr Kilsmo. Jag vet inte hur man den
vägen skall kunna precisera samvetsnöden.

Vad slutligen angår frågan att nämnden
skall ha en domstolsliknande karaktär,
så har jag inte förnekat det. Jag
har inte förnekat att det skall röra sig
om ett objektivt bedömande. Men där
återkommer jag till erfarenheter från
de vanliga nämnderna, att ju mer er -

farenhet som finns representerad i en
nämnd, ju lättare är det att få en rättvis
bedömning. Det är det som gör att
kravet på en något annorlunda sammansättning
av nämnden kommit fram.
Det är inte av misstro mot dem som
sitter där utan för att utöka erfarenheten
inom den nämnd som arbetar nu.

Herr BLOMQUIST (m) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller nämndens
sammansättning tror jag att det är
bäst att fru Segerstedt Wiberg talar med
försvarsministern när han om tre år
skall utse en ny nämnd. Jag hoppas att
han då kan undvika könsdiskriminering
och att han inte tar med alltför många
gubbar och figurer som över huvud taget
inte begriper något i dessa frågor.

Så var det frågan om gränsen mellan
etik och politik. Man skulle kanske
kunna dra en gräns så här. Det finns
etiska vägrare som under inga omständigheter
kan tänka sig att bära vapen.
Men sedan finns det sådana som kallar
sig etiska vägrare men har politiska
motiv och som erkänner att de kan bära
vapen — att de för att kämpa för en
annan ordning, ett annat samhälle, är
beredda att gripa till vapen. Vi möter
sådana, fru Segerstedt Wiberg, gång på
gång och i mycket stor utsträckning i
vapenfrinämnden. Jag tror att vi skall
vara tacksamma för att vi i lagen har
denna klara distinktion som här gör
det möjligt att säga nej.

Vi är, som herr Svanström sade, inte
beredda att i dag göra någon ändring
på denna punkt.

Beträffande frågan om att de religiösa
gynnas åberopar fru Segerstedt Wiberg
en kollega till mig. Jag har också
varit studentpräst för den delen. Men
jag måste få den uppfattningen att fru
Segerstedt Wiberg tillskriver mig ett
för stort inflytande i vapenfrinämnden
om hon tror att jag på något sätt skulle
föra de religiösa vägrarnas talan. Jag
har sett min uppgift så att jag skall vara
synnerligen vaksam just emot de reli -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Om en översyn av lagen om vapenfri tjänst

giösa vägrarna och granska dem utifrån
min kunskap i denna fråga. Jag håller
med herr Kilsmo om att vi inte skall
göra för stor skillnad mellan religiösa
och etiska vapenvägrare. Det rör sig,
som jag sade i mitt första anförande,
om samvetsreaktioner, om samvetsupplevelser,
som innerst inne torde vara
tämligen likartade.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Det har förekommit en
del sakfel i debatten. Jag betraktar dem
som bockar i marginalen och skall inte
vidröra fler än ett av dem eftersom herr
Kilsmo noterade min huvudskakning
och nämnde mitt namn.

Det är faktiskt inte så att vapenfria
värnpliktiga är missgynnade tidsmässigt.
De värnpliktiga är uppdelade i
olika kategorier — en del har längre
och en del har kortare utbildningstid.
De vapenfria har en av de längre utbildningstiderna,
men den avviker i
stort inte från andra värnpliktigas utbildningstid.
Jag vet att det finns vapenfria
värnpliktiga som arbetar för en
förkortad utbildning, men jag har också
i debatt mött sådana som har varit i
djup samvetsnöd och sagt att de inte
vill ta upp någon diskussion om värnpliktstiden.
Det väsentliga för dem är
att önskemålet om vapenfri tjänst tillmötesgås
i så maximal utsträckning som
möjligt.

De vapenfria värnpliktiga slipper i
regel repetionsövningar. Tiden för deras
tjänstgöring på året är heller inte
inpassad så att det är risk för att värnplikten
kolliderar med deras studier,
vilket ibland kan vara ett problem för
andra värnpliktiga. Det är helt fel att
räkna dagar och påstå att de vapenfria
är speciellt missgynnade i detta
avseende, ty det är de inte.

Sedan tyckte jag kanske att min vän,
herr Kilsmo, slog över något. Han gör
ju det ibland, och det är väl charmen
med honom. Han påstod att de etiska

6 Första kammarens protokoll 1969. Nr 37

värnpliktsvägrarna var burna av något
slag av kommunistisk etik. Ja, visst
finns det värnpliktsvägrare som är
stridslystna till tusen, och är beredda
att göra vapeninsats i andra länder men
inte vill tjäna det här samhället. Men
det finns också de som på annat sätt
befinner sig i en besvärlig situation.

Detta är ett svårt problem. Tänk vad
de gör det lätt för sig som försöker
hänga upp samvetet på lagtext! Tänk
om det vore så enkelt att det gick att
lösa dessa problem med språklära, om
jag får uttrycka mig så. Krigssamhället
och fredssamhället är egentligen samma
samhälle. Det är ju fredssamhällets resurser
som krigssamhället och beredskapsapparaten
vilar på. Den som absolut
vill ställa sig utanför att göra en positiv
insats i beredskapshänseende, han
måste nästan — för att travestera en
musicaltitel — stoppa världen och hoppa
av.

Naturligtvis är det samhällets skyldiget
att maximalt respektera vissa
människors betänkligheter, men det kan
också vara motiverat att politikern någon
gång redovisar sitt samvete. Jag är
rädd för att förlänga debatten — jag
vet att det inte är populärt, andra viktiga
saker skall avgöras i dag — men
något av en redovisning av det politiska
samvetet borde också någon gång
få komma fram. Jag skall försöka.

Samlevnaden mellan folken kan regleras
på flera sätt. Jag kan nämna tre
tillstånd i förhållandet folken emellan:
krig är ett, positiv fred är ett annat,
vanlig fred — grundad bl. a. på försvarsansträngningar
— är ett tredje.
Det sämsta förhållandet är naturligtvis
krig, och det bör undvikas med varje
till buds stående medel.

Positiv fred är givetvis något som
bör eftersträvas. Med positiv fred menas
ett förhållande där länderna är så
integrerade, kulturellt och ekonomiskt,
att krig är omöjligt. Man kan säga att
det är någonting som i supermaktblockens
tidevarv ligger oändligt fjärran.
Men vår nordiska historia är full av

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

krig mellan nordiska länder. För inte
längre sedan än 1905, alltså under detta
sekel, var det ganska nära att krig kunde
ha utbrutit mellan brödrafolken i
Norden. Något sådant är dess bättre nu
helt uteslutet. Man kan säga att här råder
en positiv fred, och det är värt att
sträva efter även i andra sammanhang.

Mellan positiv fred och krig finns
någonting som heter fred, grundad på
andra medel, varav '' försvaret är ett.
Den formen av fred har vi åtnjutit i
vårt land i halvtannat sekel. Som ett
medel för en sådan fred kan man tänka
sig två former av försvar: den ena
formen är avvärjningsförsvar och den
andra är vedergällningsförsvar. Avvärjningsförsvar
är naturligtvis det bästa
— det är vad vi har och skall ha. Det
har dock den nackdelen — om jag får
uttrycka mig så — att det kräver mycket
folk. Eftersom jag betraktar ett avvärjningsförsvar
som den bästa formen
av försvar, hoppas jag verkligen att så
många som möjligt i samtal med sina
samveten skall finna det möjligt att
göra värnplikt. Om så många som möjligt
eftersträvar detta, underlättas samhällets
möjligheter att visa maximal
hänsyn till dem som samvetsmässigt
befinner sig i en särskilt svår situation.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning
bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 75, i anledning av motioner om
en speciell form av förtidspension; samt
nr 76, i anledning av motioner om
införande av beskattning av sjukpenning
och ersättning från arbetslöshetskassa
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om vissa åtgärder för främjande av

övergång till elektrisk drift av bilar

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 53, i anledning av motion
om vissa åtgärder för främjande av
övergång till elektrisk drift av bilar.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagens första kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr
382, av herr Ernulf. I motionen hade anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning och
förslag till lagstiftning och skattepolitiska
åtgärder för att främja övergång
till elektrisk drift av bilar, särskilt inom
tättbebyggda områden.

Motionen hade hänvisats till bevillningsutskottet,
såvitt avsåge skattepolitiska
åtgärder, och i övrigt till lagutskott.

Tredje lagutskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl
hemställt, att motionen I: 382, såvitt nu
vore i fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ernulf (fp) och Sellgren (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionen I: 382, såvitt nu vore i fråga,
hos Kungl. Maj :t måtte hemställa om
skyndsam utredning rörande lagstiftningsåtgärder
för att främja övergång
till eldrivna bilar.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Den föreliggande motionen
är intressant, och det ligger mycket
arbete bakom den. Motionärerna
tror att övergång till eldrift av bilar är
ett sätt att i praktiken komma till rätta
med luftföroreningsproblemet. Utskottet
avstyrker motionen, och jag tror att utskottet
gör alldeles rätt i det. Det är få
ämnen man vet så mycket om som just
elektrisk drift av bilar, och framstående
tekniker som jag haft kontakt med
anser den elektriska bilen helt orealis -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Om vissa åtgärder för främjande av övergång till elektrisk drift av bilar

tisk. Om man skall lyckas, måste man
få fram ett system med trådlös överföring
av elektrisk energi, då man för
närvarande inte kan förutse någon rimlig
lösning av batteriproblemet. Batterierna
är för tunga, och man kan heller
inte köra någon längre sträcka med
dem. Det hade nog varit mer realistiskt
om motionären satsat på atomdrivna
bilar.

I utskottets utlåtande berör man
emellertid grundfrågan om luftförorening
från bilar ur mycket vidare synpunkter,
och det är i den frågan, herr
talman, som jag vill göra några kommentarer.

När det gäller dieselmotorerna redovisas
i utskottsutlåtandet att vi fått vissa
nya bestämmelser, bland annat om
plombering av insprutningspumpen.
Dessa bestämmelser är förvisso ett steg
i rätt riktning. Vi vet ju att många dieselbilförare
trodde att effekten skulle
avsevärt ökas om man ökade bränsleinsprutningen.
Detta torde dock tekniskt
sett vara felaktigt.

Dieseldriften är mycket mera miljövänlig
än bensindriften när det gäller
koloxidutsläppet. Enbart detta skulle
vara ett skäl för en mera allmän övergång
till dieseldrift av personbilar. För
närvarande finns, såvitt jag vet, på den
svenska marknaden bara två personbilsmärken
med dieseldrift. När det
gäller koloxiden kan man alltså konstatera,
att mycket skulle stå att vinna med
en mera allmän övergång till dieseldrift.
Jag tror att det skulle vara av
värde om de ansvariga myndigheterna
tog upp denna fråga med våra svenska
bilfabrikanter, som har en dominant
ställning på den svenska marknaden,
och även med importörerna.

Det finns emellertid, herr talman, ytterligare
ett problem när det gäller dieseldriften,
och det är den typ av bränsle
man använder. Transportföretaget
inom Storstockholmsregionen har numera
gått över till s. k. lätt bränsle, och
motivet härför har varit uteslutande
miljöfrågorna och luftföroreningarna.

61 Första kammarens protokoll 11)69. Nr 37

Det är ju så, att bensinens andra problem,
förutom koloxiden, är blyet. Dieselbränslet
orsakar mindre koloxidproblem
men har ett annat, nämligen svavelhalten.
Storstockholmsföretaget har
sedan någon tid helt gått över till s. k.
lätt bränsle, d. v. s. närmast flygfotogen
i stället för dieselolja, för bussarna.
Detta bränsle innehåller 5 promille
svavel mot 31/2 procent, eller 35 promille,
i vanlig dieselolja. Det lätta
bränslet är någon ettöring dyrare per
liter, men vi har nu kommit till den
punkt när vi i det svenska samhället
är beredda att satsa ekonomiskt på varje
liten miljöförbättring. En mycket lätt
åtgärd, som omedelbart skulle bidra till
bättre luft i vårt samhälle, skulle vara
att obligatoriskt föreskriva att endast
s. k. lätt dieselbränsle skulle få säljas.

Med dessa ord, herr talman, har jag
försökt framhålla två möjliga åtgärder
för att betydligt minska luftföroreningarna
från bilarna: dels en mera allmän
övergång till dieseldrift, dels ock en
obligatorisk föreskrift om att endast
lätt dieselbränsle får användas.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Luftföroreningen genom
bilarnas avgaser omfattas inte av
reglerna i den nya miljöskyddslagen,
eftersom denna bara gäller störningar
av olika slag från fast egendom. I den
allmänna miljödebatten har emellertid
frågan om bilavgasernas hälsofarlighet
blivit alltmer uppmärksammad. Hälsofarligheten
beror, såvitt man vet, framför
allt på att bilavgaserna innehåller
koloxid, kolväten, nitrösa gaser samt
en tjärprodukt, benpyren, som uppstår
vid ofullständig förbränning. Härutöver
innehåller avgaserna ungefär 200 olika
ämnen, vilkas verkan vi inte vet så
mycket om.

I detta sammanhang vill jag särskilt
fästa uppmärksamheten på den risk som
enligt många experters mening föreligger
för att en del ämnen i bilavgaserna
skall framkalla lungcancer —

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om vissa åtgärder för främjande av övergång till elektrisk drift av bilar

främst gäller det den tjärprodukt jag
nyss nämnde. Mycket tyder på att bilavgaserna
är en av orsakerna till den
markanta ökningen under senare år av
antalet lungcancerfall i Sverige. I detta
sammanhang är det intressant att konstatera
att antalet lungcancerfall i förhållande
till folkmängden år 1965 —
det senaste år för vilket jag kunnat erhålla
statistiska uppgifter — var drygt
tre gånger så stort i de tre största städerna
i vårt land som på landsbygden.
Det är alltså en mycket betydande övervikt
för de största städerna när det gäller
lungcancerfallen. Visserligen kan
väl här en del andra faktorer också spela
in. Tobaksrökning är kanske något
vanligare i de tre största städerna än
i landet i övrigt, och även oljeuppvärmningen
spelar naturligtvis en roll.
Jag vill inte påstå att det är vetenskapligt
bevisat att den stora frekvensen av
lungcancer i de tre största städerna
har samband just med bilavgaserna,
men det har gjorts en del intressanta
rön vid experiment med försöksdjur.
Man smittade ett antal möss med influensavirus
och sedan — lekmannamässigt
uttryckt — sprutade man outspädda
bilavgaser på dem. Då fick dessa
möss lungcancer. Det är klart att
forskningsresultat när det gäller djur
inte utan vidare kan överflyttas på
människor och att sådana resultat ofta
är svårtolkade, men så mycket kan sägas
att det finns en risk för att bilavgaserna
i viss utsträckning är cancerframkallande.
Men även om vi bortser
från detta, medför bilavgaserna så
många hälsorisker genom svavlet, blyet
och mycket annat att särskilda motåtgärder
är påkallade.

I reciten till utskottsutlåtandet lämnas
en mycket intressant och belysande
framställning beträffande dessa hälsorisker,
och jag skall därför inte här uppehålla
mig vid dem. Men jag anser att
slutsatsen bör vara, att det är en angelägen
uppgift att motverka de luftföroreningar
som bilavgaserna skapar.

Det är också med tillfredsställelse

jag konstaterar, att utskottets skrivning
är välvillig mot min motion om åtgärder
för att främja övergång till elektrisk
drift av bilar. Utskottet uttalar att det
har en klart positiv inställning till motionens
syfte.

Jag har inte heller någon invändning
mot vad utskottet yttrar om möjligheterna
att förbättra situationen i fråga
om luftföroreningarna genom trafikreglering,
stadsplaneringsåtgärder och en
ökad satsning på snabba och bekväma
kollektiva trafikmedel. De skärpta bestämmelser
om avgasrenare på bilarna
som utfärdats under de senaste åren
har naturligtvis också en positiv verkan.
Men jag tror inte att man helt kan
lösa problemet genom de angivna åtgärderna.

Effekten av den förbättrade avgasreningen
kommer sålunda av allt att döma
att ganska snart ha gått förlorad
genom att antalet bilar stadigt ökar.
Det kan inte vara rimligt att vi i längden
skall finna oss i att luften i våra
större städers centrala delar inte bara
är illaluktande och obehaglig på annat
sätt utan också medför hälsorisker. Därför
behövs det enligt min mening radikala
åtgärder för att motverka luftföroreningar
genom bilavgaserna.

Min slutsats av vad jag nu har sagt är
att det på teknikens nuvarande ståndpunkt
bara finns ett effektivt sätt att
eliminera de hälsorisker som bilavgaserna
medför, nämligen att radikalt begränsa
användningen av förbränningsmotorer,
åtminstone i de större städei’-nas centrala delar. En metod att uppnå
detta är att främja övergången till elektriskt
drivna bilar. Även andra miljövänliga
framdrivningsmedel än elektricitet
kan naturligtvis tänkas, och de bör
givetvis fritt få konkurrera med elbilarna.
Den mest realistiska lösningen
inom räckhåll är kanske att godtaga
även en s. k. hybridbil, eller något vackrare
uttryckt, allbil med såväl elmotor
som förbränningsmotor. Något förenklat
uttryckt kan man säga att en sådan
allbil är avsedd för eldrift inom tätt -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Om vissa åtgärder för främjande av övergång till elektrisk drift av bilar

bebyggda områden, där förbränningsprodukter
inte bör få släppas ut, medan
den i övrigt framdrivs på konventionellt
sätt med bensinmotor. Arbetet
på att konstruera en sådan bil pågår
bl. a. i Amerika. Jag tror att det finns
utsikter att även vår inhemska bilindustri
skulle kunna frambringa sådana
bilar.

Nu nämnde herr Berglund i sitt anförande
att han hade talat med framstående
tekniker, som påstår att elbilen
är helt orealistisk. Jag vet att mycket
stora svårigheter är förenade med
konstruktionen av en konkurrenskraftig
elbil. Men för att något bemöta herr
Berglunds, som jag tycker, väl generella
påstående vill jag läsa upp ett meddelande
som jag har fått från Svenska
elverksföreningen och som rör elektriska
bilar.

»Enligt styrelsens och arbetsgruppens
uppfattning» — det är alltså fråga om
föreningens styrelse och en arbetsgrupp
som den har tillsatt — »är det angeläget
att redan på basis av nuvarande
teknik, t. ex. i fråga om ackumulatorer,
få till stånd en begränsad tillverkning
av elbilar och att få dessa insatta i
praktisk drift. Härigenom skulle det bli
möjligt att för en större allmänhet demonstrera
elbilens främsta företräden
— tyst och luktfri drift utan farliga avgaser
—- samtidigt som industrins intresse
för en vidare utveckling skulle
stimuleras.»

Jag vill även erinra om att det t. ex.
i England finns 20 000—25 000 elektriska
bilar i praktisk drift. Vidare arbetar
General Motors i Amerika sedan flera
år på att konstruera en allbil. Företaget
lär räkna med att om några år ha
sin konstruktion färdig.

Gentemot herr Berglunds yttrande vill
jag också nämna att Styrelsen för teknisk
utveckling i Sverige som sannolika
utvecklingsvägar i fråga om elektriska
bilar uttalar: »På kort sikt (2—5 år)
förefaller en utveckling av konventionella
blyackumulatordrivna elfordon
för distributionstrafik, som handikapp -

fordon och dylikt, att ha ett tillfredsställande
marknadsunderlag.» På medellång
sikt (4—10 år) bör hybridfordon,
alltså allbilar, kunna utvecklas.
Dessutom skisserar man en ytterligare
utveckling längre fram i tiden.

I en artikel i ERA — en tidskrift som
utges av Föreningen för elektricitetens
rationella användning ■— skriver överingenjör
Sture Colding i Stockholm
bl. a. att av de större tekniska problemen
med elbilar återstår ett, nämligen
livslängden hos zink-luft-batteriet eller
vikten hos blybatteriet. Det förra bör
nog ej betraktas som »Science fiction»,
som representanten för en större biltillverkare
uttryckte sig i radio nyligen,
framhåller herr Colding vidare. Ett försöksexemplar
finns redan i drift i Sverige.

Utskottets hemställan innebär att motionen
inte skall föranleda någon riksdagens
åtgärd, eftersom Kungl. Maj:t
nyligen tillsatt en utredning om kontroll
av miljöfarliga produkter m.m. och
denna utredning kommer att behandla
också frågan om användningen av sådana
drivmedel för bilar som kan vara
farliga för miljön. Orsaken till att jag
inte kan ansluta mig till utskottets hemställan
är att den nämnda utredningen
har så många andra angelägna och
brådskande uppgifter att syssla med att
jag är rädd att frågan om bilavgaserna
inte kan bli behandlad förrän om ganska
lång tid. Dessutom ligger väl frågan
om bilavgaserna något vid sidan av
problemet med de miljöfarliga produkter
som industrin i viss utsträckning
tillverkar och som försäljs på marknaden
för helt andra ändamål.

Jag tror att det är viktigt att vi så
snart som möjligt tar ställning till problemet
om bilavgaserna. Ett eventuellt
förbud mot förbränningsmotorer på fordon
i tätorterna kan uppenbarligen inte
genomföras utan en ganska lång övergångsperiod.
Man måste konstruera eldrivna
fordon, man måste få i gång tillverkningen,
och redan befintliga fordon
kan inte utan vidare förvisas från tät -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om vissa åtgärder för främjande av övergång till elektrisk drift av bilar

orterna. Men just för att övergångsperioden
inte skall behöva bli alltför lång
är det angeläget att ta principiell ställning
så fort som möjligt. Ett principiellt
ställningstagande skulle kunna stimulera
vår bilindustri att satsa på en konstruktion
av miljövänliga bilar. Ju längre
tid som behövs för att genomföra en
åtgärd, desto viktigare är det att sätta i
gång med förberedelserna och planeringen
snarast möjligt. Jag har därför i
min reservation hemställt att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär en särskild utredning
om lagstiftning för att främja
en övergång till eldrivna bilar. Om utredningen
skall ske inom kanslihuset
eller på annat sätt är en fråga som jag
anser bör överlämnas till Kungl. Maj :t
att bedöma.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Först bara en allmän
deklaration. Tredje lagutskottet är intresserat
av att söka göra hela vår miljö
så ofarlig som möjligt. Vid behandlingen
av en rad frågor har utskottet visat
att det går på en positiv linje när det
gäller att åstadkomma förbättringar i
detta avseende.

Beträffande den nu föreliggande frågan
understryker utskottet i sitt yttrande
att luftföroreningarna utgör ett allvarligt
problem och att avgaserna är
svåra i tättbebyggda samhällen, särskilt
i storstäderna. Utskottet är positivt inställt
till att man skall försöka att så
mycket som möjligt eliminera skadeverkningarna
av de föroreningar som
bensin- och oljedrivna fordon medför.
Utskottet anvisar också vissa vägar genom
att påpeka möjligheten av ökad
satsning på den kollektiva trafiken. Genom
trafik- och stadsplanerande åtgärder
kan man även åstadkomma förbättringar
i önskvärd riktning. Vidare kan

ändringar i lagstiftningen leda till förbättringar,
t. ex. nya regler för bilavgasernas
verkningar. Man kan med andra
ord tvinga bilindustrin till att åstadkomma
förbättrad rening av avgaserna.

Det har ju också gjorts en hel del
från regeringens och riksdagens sida genom
förslag vid olika tillfällen, som
riksdagen enhälligt har antagit och som
medfört förbättringar i olika avseenden.
Således har bl. a. AB Atomenergi
fått i uppdrag att bedriva utvecklingsarbete
under en expertgrupps ledning,
och det arbetet pågår. Vidare har, som
herr Berglund påpekade, införts vissa
bestämmelser om plombering av bränsleinsprutningspumpen,
för att ta ett annat
exempel. Riksdagen har under de
senaste åren antagit ytterligare ett par
förslag som nu praktiskt genomförs i
vårt land.

Det är klart att elbilarna skulle vara
bra ur miljöskyddssynpunkt. Det vill
jag gärna instämma med herr Ernulf i,
och det råder inga delade meningar på
den punkten. Vad det råder delade meningar
om är möjligheten att inom en
överskådlig framtid kunna realisera
tanken att få fram elbilar som kan drivas
inte bara någon eller ett par mil
utan en längre sträcka. Så länge vi inte
har elbilar som kan gå längre sträckor
finns det inte heller möjlighet att få
till stånd en lagstiftning av den innebörd
som herr Ernulf föreslagit.

Detta betyder inte att vi inte vill satsa
på utveckling och forskning på detta
område. Tvärtom rekommenderar vi
att så sker. Staten satsar, som jag redan
har erinrat om, en hel del på sådan
forskning. Utvecklingsbolaget har sålunda
gripit sig verket an med att utveckla
elbilar och batterier, och vi
väntar med intresse på att man så småningom
skall kunna nå resultat på det
området. Staten har alltså inte lämnat
något oförsökt. Därför anser jag att den
syn på hela denna fråga som utskottet
har är väl underbyggd och att det i dag
inte går att komma längre.

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om vissa åtgärder för främjande av övergång till elektrisk drift av bilar

Utskottet har också sagt att den utredning
som har tillsatts beträffande
miljöfarliga produkter som en av sina
arbetsuppgifter måste ha att titta även
på detta område.

Reservanterna säger att de vill ha två
motorer i sin allbil, en för eldrift och
en för bensindrift, d. v. s. den ena motorn
skall kunna användas när man kör
inne i tätorterna, medan den andra
skulle användas för långfärder. Uppriktigt
sagt, herr Ernulf, tror jag inte på
den allbilen. I varje fall tror jag inte att
den kan bli verklighet inom överskådlig
tid, därför att dels är det fråga om kostnader,
dels fråga om att utveckla den så
att den inte bara blir en önskedröm
utan får något av realism över sig.

Visst lever vi i en värld där den tekniska
utvecklingen går med snabb fart,
och jag tror inte att det finns några
gränser i det avseendet. Herr Ernulfs
önskemål kan måhända så småningom
förverkligas. Efter vad vi nu kan se
finns det dock ingen chans att nå dithän
under vad jag skulle vilja beteckna
en överskådlig tid.

Herr Berglund hade ett intressant inlägg
i vilket han redogjorde för synpunkter
som jag tror är riktiga. Jag tror
i likhet med honom att vi genom att
allmänt övergå till lättare dieseloljor
skulle kunna åstadkomma åtskilligt.
Det är en av de vägar som man får
pröva. Här får man gå fram på olika avsnitt
för att nå bästa möjliga resultat.
Vår tanke är att miljön skall göras så
hygglig som möjligt både i våra städer
och annorstädes. Jag är fullt medveten
om att den täta biltrafiken i tätorterna,
framför allt i storstäderna, är ytterst
besvärlig. Därför bör vi inte försumma
att göra så mycket som är möjligt på
detta område. När utskottet säger att
det inte tror att en utredning skulle vara
vägen att lösa problemen anser vi att
det finns väl underbyggda motiv för
detta påstående.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag har naturligtvis
med tillfredsställelse noterat den positiva
inställning som utskottsmajoriteten
har till önskemålet att få bättre
luft i storstäderna. Jag tycker emellertid
att man, genom den åtgärd som reservanterna
föreslår, något mer skulle
påskynda utvecklingen i önskvärd
riktning än om man, som utskottsmajoriteten
föreslår, hänvisar motionen
till en utredning som kommer att syssla
med en mängd andra frågor och
som förmodligen först om ganska lång
tid kan ta itu med bilavgaserna.

Herr Göran Karlsson säger att våra
meningar är delade framför allt i fråga
om möjligheterna att inom en överskådlig
framtid få elektriska bilar som
kan drivas även längre sträckor. Det
är kanske inte så stor skillnad mellan
våra åsikter därvidlag. Jag tror att det
kommer att ta rätt lång tid innan man
kan få elektriska bilar, som kan drivas
så långa sträckor att man kan fara runt
hela landet enbart på elektrisk motor.
Av denna anledning anser jag att vi
bör godta den s. k. hybridbilen eller
allbilen med såväl elektrisk motor som
bensinmotor. Men herr Karlsson tror
inte att man inom överskådlig framtid
kan få fram någon sådan bil.

Jag vill ändå nämna att General Motors
för en tid sedan presenterade 26
miljövänliga experimentbilar, fullt körklara.
De fordonen har såväl elektrisk
motor som bensinmotor. De är inte
färdiga för storproduktion ännu, men
de finns alltså som experimentbilar.
Inom General Motors har man sysslat
rätt länge med denna fråga och har
räknat med att få fram säljbara bilar
om några år — kanske fem år eller
möjligen ännu tidigare.

Litet grand förvånade mig herr
Karlssons skepsis mot möjligheten att
få fram elektriska bilar. Staten har ändå
satsat på ett arbete inom Kalmar
Verkstads AB just i detta syfte. Orsaken
till att staten lägger ned mycket pengar
på detta projekt är väl att staten

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om vissa åtgärder för främjande av övergång till elektrisk drift av bilar

verkligen hoppas att det skall ge resultat.
Det är riktigt att man i Kalmar
framför allt satsar på fordon för distributionstrafik,
d. v. s. den s. k. El-Tjorven,
av vilken man har ett par exemplar
färdiga. Men man har också samarbete
med tillverkare av batterier i
syfte att få fram mer ändamålsenliga
sådana.

Jag tror inte att man skall underskatta
den betydelse för den fortsatta
utvecklingen som ett ställningstagande
från riksdagen har. Om statsmakterna
säger ifrån att de vill ha en begränsning
av bilavgaserna i städernas centrala
delar kommer det att bli en stimulans
såväl för den industri som
drivs på statligt initiativ som för den
privata industrin att arbeta på detta.
Med de ganska goda resultat man nått
både i utlandet och i Sverige tycker
jag att det vore önskvärt om man kunde
driva frågan hårdare än utskottsmajoriteten
vill göra.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Om man kunde lagstifta
om en snabbare utveckling på
området skulle jag också kunna gå med
på det. Men här är det fråga om teknisk
utveckling, och även om man har
stor tilltro till teknikens möjligheter
kan ju inte en lagstiftning i detta fall
tvinga fram en snabbare utveckling på
elbilområdet. Herr Ernulf säger själv
att staten har satsat på Kalmar Verkstads
AB för att där försöka åstadkomma
både bilbatterier och eldrivna bilar.
Ja, det är precis vad vi säger, så
jag tycker att herr Ernulf i sitt senaste
anförande talade mer för utskottets
förslag än för sin egen tankegång om
lagstiftning.

Här har ändå samhället via de resurser
vi har att påskynda utvecklingen
försökt göra så mycket som möjligt.
Men man kan som sagt inte åstadkomma
någonting bara genom att sätta till
en utredning och säga att nu skall det
ordnas någonting. Man skall ge ekono -

miska möjligheter för forskarna att på
teknisk väg försöka åstadkomma förbättringar,
och det är vad som skett.
Det blir inte radikalare, herr Ernulf,
bara därför att man skulle sätta till en
utredning. Snarare är det väl risk för
att den utredningen skulle sitta och
diskutera och att det inte gjordes någonting
under den tiden.

Herr Ernulf tog också upp frågan
om det arbete som General Motors har
gjort. När man inte ens i Amerika med
de väldiga tekniska resurser man där
har på området har kunnat komma
längre än att man har några bilar på
experimentstadiet, så är det väl ingen
som tror att vi genom en svensk lagstiftning
skulle kunna tvinga fram en
snabbare utveckling på det här fältet.
Även om ambitionen är aldrig så behjärtansvärd
— vi är överens på den
punkten, herr Ernulf — tror inte jag
att man via en lagstiftning kan påskynda
detta arbete. Från dessa utgångspunkter
vågar jag säga att den
linje som utskottet har valt är realistisk
och leder framåt. Jag tror inte att
herr Ernulfs förslag om lagstiftning
skulle föra saken ett tuppfjät framåt.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag hoppas verkligen
att herr Karlsson inte tror att jag menar
att man skall lagstifta att nu skall
det finnas elektriska bilar, och så kommer
sådana hux flux fram. Det har jag
naturligtvis inte sagt.

Men herr Karlsson säger att majoritetens
linje att överlämna frågan till
miljöproduktutredningen leder framåt
till den rätta lösningen, medan reservanternas
förslag, att man i en särskild
utredning —- gärna inom departementet
— klarar upp vårt ställningstagande
till frågan om avgaserna, inte är
realistiskt. Jag tror det är svårt att
hävda att man för en fråga fortare
framåt genom att lägga den hos en utredning
som inte hinner syssla med
den på några år, än genom att man tar

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Om viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar

upp den direkt i departementet. Det är
alltså skillnaden mellan våra förslag.

Jag tror fortfarande att det är viktigt
att statsmakterna säger ifrån att
vi vill ha förbränningsmotorerna i deras
nuvarande skick bort från stadskärnorna
och att vi, så snart de tekniska
förutsättningarna föreligger, är
inställda på att vidta åtgärder i den
riktningen. Säger vi det klart och tydligt,
ger vi en stimulans att skynda på
arbetet med de tekniska konstruktionerna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen,
som för en stund ånyo övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej —19.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 55, i anledning
av motioner om klagan över beslut
i dispensmål enligt affärstidslagen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 56, i anledning av motioner
om viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 349 i
första kammaren av fru Hultell samt nr
401 i andra kammaren av fru Sundberg
och fru Mogård. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa om föreskrifter som
ålade fabrikanter av tvätt- och rengöringsmedel
att på förpackningen deklarera
halten av fosfater.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 349 och II: 401
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag har ett förflutet i
detta ärende, vilket gör att jag inte kan
stillatigande låta saken passera. Jag har
i Europarådets kulturkommitté delta -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar

git i behandlingen av frågor om vattenvården
och i någon mån medverkat i
tillkomsten av den europeiska vattenvårdsstadgan
som undertecknades i
Strasbourg den 9 maj 1968. Samtidigt
gick startskottet till en allmän europeisk
vattenvårdskampanj. Den kommer
att kulminera 1970, som blir europeiskt
naturvårdsår. Initiativtagaren
var en eldsjäl, belgaren Housiaux.

Jag har också varit ordförande i
den svenska nationalkommittén för den
europeiska vattenvårdskampanj en, vilken
kommitté den 20 mars i år anordnade
en konferens här i riksdagshuset
om vattenvården under deltagande av
ett stort antal riksdagsmän.

Mot denna bakgrund kan jag inte
underlåta att säga några ord. Vattnet
är förutsättningen för allt liv. Människan
har dess värre stora försyndelser
på sitt samvete gentemot moder jord.
En av de värsta försyndelserna är
onekligen vattenförstöringen. Inte
minst har vattenklosetterna mycket på
sitt samvete, om uttrycket tillätes. Alla
tillhör syndabockarnas stora skara:
staten, kommunerna, industrierna,
lantbruket och enskilda. Civilisationen
har här blivit sin egen fiende. Statsmakterna
har sitt ansvar. Det måste
medges att alla vi syndare inte agerar
i berått mod. Vi har tidigare inte förstått
bättre, inte förstått vad som hänt
och vad som håller på att hända.

Men, dess bättre, andarna har nu
börjat vakna. Vi inser problemets vidd.
Det gäller nu att driva en aktiv vattenvård
under hela folkets medverkan.
Vattnet i våra sjöar, älvar och åar, i
Östersjön, Öresund, Kattegatt och Skagerack
måste vara rent. Vi har fått ett
naturvårdsverk, och vi måste aktivera
samhällets insatser.

Det är utifrån dessa perspektiv som
de föreliggande motionerna av fru
Hultell i denna kammare samt av fru
Sundberg och fru Mogård i andra kammaren
måste ses. Motionärerna är ute
i ett angeläget ärende, om de också
agerar på ett begränsat avsnitt.

I motionen hemställs att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om föreskrifter, som ålägger
fabrikanter av tvätt- och rengöringsmedel
att på förpackningen deklarera
halten av fosfat. Tredje lagutskottet
anser i likhet med naturvårdsverket
och kemikontoret att det är tveksamt
om en dylik deklaration av fosfathalten
skulle få någon större betydelse
ur naturvårdssynpunkt. Det låter sig
säga. Andra remissinstanser har varit
mera positiva till motionernas syfte.

.lag skulle tro att en deklaration på
tvättmedelspaketet i detta fall kan ha
sin betydelse. Men kanhända bör en
annan väg väljas. Det finns kanske
bättre metoder. För att få till stånd en
större insats krävs ett aktivt samarbete
mellan konsumenter, myndigheter
och näringslivet. Ett omfattande forskningsarbete
pågår hos tvättmedelstillverkarna
själva, vilka säkerligen gör
allt vad på dem ankommer för att finna
en positiv lösning som tillgodoser
miljövårdens krav.

Industrins bekymmer på denna
punkt måste ses med förståelse. Jag
tycker å andra sidan att lagutskottet
trots sitt sympatiuttalande ställt sig
alltför negativt till motionerna som avstyrkts.
Jag tycker att det skulle varit
trevligare om utskottet visat större
förståelse, något som innebär ett engagemang,
en positiv nyansering. Därför
skulle jag vilja ställa ett eget yrkande,
nämligen att motionerna I: 349
och 11:401 måtte överlämnas till den
sittande utredningen rörande kontroll
av miljöfarliga produkter m. m. för
övervägande vid fullgörandet av dess
uppdrag.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Mot herr Jacobssons
allmänna synpunkter på miljöfrågan
har jag ingenting att erinra, utan där
står vi på samma ståndpunkt. Men när
vi kommer in på det som utskottets
utlåtande handlar om, kan jag inte va -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

Om viss varudeklaration på tvättmedelsförpackningar

ra riktigt lika positiv som herr Jacobsson,
detta närmast med hänsyn till
yttranden och remissvar från de myndigheter
som tredje lagutskottet tillfrågat.

Naturvårdsverket har i sitt svar sagt
ifrån att det givetvis inte är halten av
fosfat som är av betydelse i sammanhanget,
utan det är fosfatmängden i
tvättluten. Denna är också beroende på
doseringen som varierar allt efter olika
typer av tvättmedel, vattnets hårdhet
o. s. v. Ingen skall tro att naturvårdsverket
skulle ha något emot att man
vidtar åtgärder för att förbättra miljön.
Men varken verket eller andra
remissinstanser tror på möjligheten att
man via dessa i motionerna föreslagna
ändringar skulle kunna åstadkomma
några förbättringar.

Sveriges kemiska industrikontor anför
att deklarationen av fosfathalten i
tvättmedel egentligen helt skulle sakna
betydelse. Konsumentinstitutet anser
för sin del att det, om man inte kan
lösa frågan på frivillig väg, kan vara
anledning att påbjuda en innehållsdeklaration.
Det är det mest positiva
som har sagts. Men alla instanser som
har yttrat sig har inte den tilltron till
etiketten och vad innehållet på den
betyder när det gäller att upplysa folk
som köper tvättmedel.

Utskottet har ingenting emot att man
försöker åstadkomma milj ovänligare
tvättmedel, men utskottet menar att det
är rimligare att samhället bevakar detta
samt att vi inte löser problemet genom
att sätta en varudeklaration på
etiketten.

Herr Gösta Jacobsson ansåg att utskottet
var alltför negativt och att det
hade varit trevligare om vi hade ställt
oss mer positiva. Ja, herr Jacobsson,
det vet vi alla då vi motionerar att det
är trevligare om utskottet tillstyrker
våra motioner. Men dessvärre är det
väl ofta så att motionerna är av den
arten, även om man tar upp i och för
sig intressanta och viktiga spörsmål
till behandling, att de inte kan bifallas.

Tredje lagutskottet har på helt sakliga
grunder kunnat peka på att man inte
uppnår något resultat med motionärernas
önskemål. Följaktligen har utskottet
tvingats ställa sig så negativt som
herr Jacobsson påstår, men jag vågar
säga att det är på sakliga grunder.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att hela den konsumentpolitik
som man i dag bedriver
går ut på ökad upplysning om varudeklaration.
Här ställer sig utskottet
emot en sådan varudeklaration.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att därunder yrkats

dels att utskottets hemställan skulle
bifallas,

dels ock, av herr Jacobsson, Gösta,
att kammaren skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att de
ifrågavarande motionerna måtte överlämnas
till den pågående utredningen
rörande kontroll av miljöfarliga produkter
in. m.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 57, i anledning
av motioner om regler för trafik
med fritidsbåtar, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av motioner angående
upphandlingen av hundar för
djurförsök;

nr 36, i anledning av motioner angående
laxfisket i Mörrumsån;

Onsdagen den 19 november 1969

92 Nr 37

Om införande av ljudenlig stavning
nr 37, i anledning av motioner om
fria resor för yrkesfiskare; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utvidgning av systemet
med växtförädlingsavgifter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om införande av ljudenlig stavning

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 51, i anledning
av motioner om införande av ljudenlig
stavning.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
873, av fru Lindström m. fl., och II: 992,
av fru Eriksson i Stockholm m. fl., hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en översyn
av de nuvarande stavningsreglerna,
vilken kunde leda fram till en ljudenlig
stavning inom en icke alltför avlägsen
framtid.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
1:873 och 11:992 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av fru
Eriksson i Stockholm (s), herrar Eric
Peterson (fp), Larsson i Borrby (ep)
och Rimås (fp) samt fru Frsenkel (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:873 och 11:992 i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva till
känna vad reservanterna anfört.

I sitt yttrande hade reservanterna förordat,
att en översyn skulle ske av stavningen
med beaktande av en större
ljudenlighet med samtidig hänsyn tagen
till språkförståelse och internordisk
språkgemenskap och att detta uppdrag

skulle lämnas till något av de organ,
som redan hade att följa språkvård och
pedagogisk utveckling.

Herr PETERSON, ERIC, (fp):

Herr talman! Detta utlåtande har tillkommit
med anledning av motioner av
fru Lindström m. fl. i denna kammare
och fru Eriksson i Stockholm m. fl. i
andra kammaren och gäller en stavningsreform.

Det är intressant att studera remissyttrandena.
Både skolöverstyrelsen och
Sveriges lärareförbund har en radikal
syn på en stavningsreform och anser i
sina remissyttranden att tiden är mogen
att nu göra en omfattande översyn
av stavningsreglerna. Svenska akademien
hävdar däremot, med erinran om
det värdefulla som skedde på det nordiska
rättskrivningsmötet för hundra
år sedan och med visst beklagande av
reformen 1906, att någon ändring inte
bör ske.

Språkutvecklingen i vårt land ger
faktiskt anledning till uppmärksamhet,
och frågan om en reform av stavningsreglerna
är aktuell. Givetvis kan man
säga att någon genomgripande reform,
som leder fram till full ljudenlighet,
inte är eftersträvansvärd och inte heller
önskvärd. Man kan emellertid inte
införa en stavningsreform utan att resultatet
blir ökad ljudenlighet. Givetvis
bör skriftspråket utgöra en broms på
språkutvecklingen. En svensk författare
har talat om »hur trängd sagan blivit
och hur förorenad ordens ström

har blivit av slang och smuts»---.

Avsikten kan naturligtvis — med tanke
på dialekt och slangspråk — inte vara
att vi skall övergå till helt ljudenlig
stavning. Frågan bör dock uppmärksammas.
Både utskottets majoritet och
dess minoritet, som jag tillhör, har den
uppfattningen.

I reservationen sägs att inget organ
i dag har som sin uppgift att göra en
sådan översyn som begärs i motionerna.
Uppdraget borde kunna lämnas till

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

de organ, statliga eller inte statliga,
som svarar för språkvård och pedagogisk
utveckling.

För att ännu en gång återgå till ljudenligheten
förmodar jag att en av anledningarna
till att utskottet varit delat
■är att man varit rädd för att det skulle
kunna bli svårigheter vid anknytning
till främmande språk och ett internationaliserat
ordförråd. Man har också
varit rädd för att en bättre överensstämmelse
mellan de nordiska språken
inte skulle kunna uppnås. Sådana svårigheter
borde kunna överbryggas, även
om man gör en översyn av stavningsreglerna.
En sådan översyn kunde ju
göras i samråd mellan t. ex. de nordiska
språknämnderna.

Utskottets majoritet går på avslag av
motionerna och säger i slutet av sin
skrivning: »Utskottet anser sig kunna
förutsätta att skolöverstyrelsen tar de
initiativ i stavningsfrågan vartill detta
arbete och undervisningens krav i övrigt
kan föranleda.» Men i reciten på
s. 5 skrivs om behandlingen av detta
ärende år 1943: »Utskottet erinrade
slutligen om att frågan om modernisering
och förenkling av rättskrivningsnormerna
redan underställts Kungl.
Maj :ts prövning genom framställning
från folkskollärarkårens skriftspråkskommitté.
Utskottet hemställde att motionerna
ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.» Men så finns
en liten anmärkning: »Det må här anmärkas,
att Kungl. Maj:t sedermera
fann den av folkskolans lärarorganisationer
i februari 1943 ingivna framställningen
inte föranleda någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.»

Skillnaden mellan de båda uppfattningarna
är att reservanterna vill göra
ett tillkännagivande under det att utskottsmajoriteten
yrkar avslag.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag tror det var Harry
Martinson, som i något sammanhang

Om införande av ljudenlig stavning
talade om »kungen av eng-ljudet och
prinsen av sje-ljudet». Som tekniker
och därmed utåt sett representant för
det rationella och kallt pragmatiska tänkandet
borde jag väl närmast ansluta
mig till motionärernas krav på en översyn
av de nuvarande stavningsreglerna
i syfte att få fram en ljudenlig stavning.
När jag emellertid inte vill ansluta mig
till fru Erikssons i Stockholm reservation,
vilken biträtts av några av mina
partikolleger, så är det av erfarenhetsskäl.

Självfallet vore det olyckligt om talspråket
och skriftspråket skulle utveckla
sig vart för sig och kanske gå olika
vägar, avskärma sig från varandra.
Men förutom en sådan utveckling på
det, skall vi säga horisontella planet
eller nutidsplanet, så har vi en vertikal
utveckling, på djupet eller tidsmässigt.
Jag har för ett par årtionden sedan,
då det inte fanns så mycket till
övers vare sig av pengar eller intresse
för miljö- och naturvård, sökt hävda
följande tanke. I och med höjd levnadsstandard,
genom avlastning av det tunga
arbetet, ökad produktion och ökad fritid,
måste intresset mer och mer rikta
sig utåt mot naturen och krav ställas
på en människovänligare miljö, som vi
därför måste se om i god tid. Jag tror
mig ha blivit sannspådd.

På samma sätt tror jag den ökade
standarden och framför allt fritiden
kommer att rikta intresset mer och
mer mot kunskapen om det som varit,
om förfäderna, om deras levnadsförhållanden,
om deras tänkesätt och om
deras litteratur. Jag har några gånger
haft förmånen att få hjälpa människor
med att forska om sina förfäder. En
erfarenhet har jag bl. a. därvid fått.
När det gäller handskrifter går det en
gräns för amatörens läsförmåga när
man kommer så långt tillbaka i tiden
— till omkring skiftet mellan 1700- och
1800-talen — att de skrivkunniga i landet
använde tyska eller tyskinspirerade
skrivtecken. Utan specialstudier går
där en läsgräns. Många av våra välut -

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om införande av ljudenlig stavning
bildade ungdomar vägrar t. o. m. att läsa
tryckta handlingar och böcker med
vad man kallar psalmboksstil.

Detta har kanske inte direkt med
stavningen att göra. Men om man låter
skriftspråkets anpassning till talspråket
ske för snabbt och radikalt, kan
man på samma sätt råka ut för att det
nystavade skriftspråket avviker så mycket
från de föregående generationernas
skriftspråk att man har svårt att läsa
det gamla eller att man finner språket
så ålderdomligt att man förlorar intresset
för det. Därtill kommer svårigheten
att slå fast vilket som är det nya riksspråket,
ty trots radio och television
varierar talspråket rätt mycket mellan
olika delar av landet, framför allt när
det gäller uttalet, och det är ju just
uttalet, ljudenligheten som motionärerna
vill ha som norm för stavningen.
Alla vet hur mycket lättare det är att
läsa nordisk litteratur än t. ex. att höra
och förstå en heldansk teater eller ett
danskt föredrag.

Av detta och andra värderingar drar
jag således den slutsatsen att man bör
vara synnerligen försiktig när man moderniserar
skriftspråket. Kanske kan
man på kort sikt göra det enklare för
barnen, om de får stava och skriva lika
slarvigt som många av dem talar. Men
på längre sikt gagnar man säkerligen
varken dem eller vården av vårt ganska
rena och enhetliga tal- och skriftspråk.
Av denna anledning yrkar jag
bifall till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 51 såsom varande det
som bäst tillvaratar de synpunkter jag
velat göra mig till tolk för.

Herr talman! Jag började med att citera
Harry Martinson. Under några år
har jag haft min verksamhet där nere
i Blekinge på gränsen till Skåne, där
Harry Martinson framlevat sin barndom.
Jag har därför inte kunnat undgå
att intressera mig för hans utveckling.
Få har haft en så fattig start. Jag skall
inte relatera hans utveckling från övergivet,
bortauktionerat fattighusbarn
över olika erfarenheter som sjöman och

luffare och en som drabbats av sjukdom
till klarhet och nu ledamotskap
av Svenska akademien. Skulle jag önska
något i samband med denna motionsbehandling
vore det att vi vårdade
vårt svenska språk på samma varsamma
sätt som Harry Martinson — han
har i sitt skriftställeri lyckats hålla
språket klart och skönt och skapat
språkliga nybildningar som på ett naturligt
sätt kunnat växa in i ett levande
språk.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Skärman talade
här av erfarenhet när det gällde stavningen.
Jag vill anmäla att jag också har
en viss erfarenhet som sträcker sig 40
år tillbaka i tiden, när jag började som
lärare i en fyrklassig B2-skola uppe i
skogsbygden. Jag hade visserligen klart
för mig efter fyra seminarieår i Uppsala
i skuggan av den höga akademien
där att jag stod på bottenplanet, vid
nedersta steget av en trappa som ledde
upp till kunskapens väldukade bord,
men redan på detta bottenplan hade vi
stackare en ambition: vi ville ge våra
elever i varje fall ett matbestick så att
de skulle kunna ta för sig, om de händelsevis
någon gång kom fram till det
fint dukade bordet. Detta bestick skulle
liksom är vanligt med ett bestick innehålla
tre delar: att kunna läsa, skriva
och räkna. Döm om min häpnad, när
jag fann att rättskrivningen i denna
skolform tog sex till åtta lärartimmar
i anspråk i veckan! Det blev inte så
värst mycket över till undervisning på
detta sätt. Herr Skärman får förlåta
mig, om jag inte fullt delar hans uppfattning
om pietet mot det gamla och
om möjligheten att lära barnen läsa
gamla texter och gammal stil. Det finns
faktiskt andra saker som trängs på
schemat och som kanske är nödvändigare
i våra dagar. Det förvånar mig
mycket att man inte just på detta område
har försökt att rationalisera.

Rättskrivningens stavningsregler —-

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

och de ymnigt förekommande undantagen
— är kanske flera än någon här
föreställer sig. I en gammal rättskrivningslära,
som jag letade fram häromdagen,
har jag funnit att för fem olika
ljud och två ljudsammansättningar har
svenska språket inte mindre än 58 olika
sätt att stava. Det är inte så litet. Rekordet
innehas av j-ljudet, som stavas
på 18 olika sätt. Sje-ljudet ligger inte
långt efter med 15 olika sätt, enligt vad
jag kunnat finna. Den stora svårigheten
när det gäller att lära eleverna rättskrivning
utgör emellertid medljudens
dubbelteckning.

.lag hade i min första undervisningsavdelning
en gosse i fjärde årskursen
som hette Johan och var en duktig och
begåvad pojke. Han läste bra, han kunde
på ett utmärkt sätt redogöra för läst
text, han skrev utmärkta uppsatser och
var för övrigt mycket duktig, men han
kunde inte lära sig stava. Det var fel
på hans visuella minne. Han kunde inte
se orden för sig.

Jag flyttade från skolan efter två år.
Han stannade och blev så småningom
färdig med sin skolgång. Jag träffade
honom i höstas, då jag besökte den
kommun där han numera är verksam
som framstående kommunalman, något
av kommunalråd. Han blev glad när jag
kom och hälsade på honom på kommunalkontoret.
Han visade mig bl. a. en utredning
som han hade gjort om kommunens
sociala verksamhet. Jag läste
den och fann att det var en mycket bra
utredning, men till min fasa såg jag att
spåren av min undervisning hade försvunnit.
Det gamla tragglandet om att
»alltid stavas alltid med två 1» och
»aldrig stavas aldrig med två 1» tycktes
inte ha gått in i hans huvud.

Nåja, Johan klarade sig i alla fall.
Man lägger väl inte heller samma vikt
vid stavningen nu som man gjorde för
40 år sedan. Det retade mig mycket att
jag måste ge Johan ett lågt betyg i
svenska därför att han inte kunde stava.

Svenska akademien har yttrat sig
över motionen. Om denna motion inte

Om införande av ljudenlig stavning
har varit till någon annan nytta, har
den åtminstone berett akademien glädje.
Den har fått åberopa det präktiga
rättsskrivningsmötet för 100 år sedan
och dessutom fått tillfälle att än en
gång bryta staven över Fridtjuv Berg
och hans rättsstavningsreform för snart
65 år sedan. Svenska akademien har
inte ofta sådan glädjeämnen.

Svenska akademien har läst motionen
på ett sätt som inte är hedrande för
akademien. Den påstår att i motionen
föreslås en ljudenlig stavning. Det kan
man nog komma till, om man läser motionen
med en ensidig inställning, men
så är inte meningen. Såsom tydligt
framgår av den av fru Nancy Eriksson
m. fl. lämnade reservationen vill vi få
en översyn och en förenkling av den
svenska stavningen, alltså inte en helt
ljudenlig stavning. Någonting sådant
kan man naturligtvis aldrig komma
fram till.

Jag vill i detta fall åberopa att de två
stora och verkligt kunniga remissorganen,
nämligen skolöverstyrelsen och
Sveriges lärarförbund, båda har ansett
att tiden nu är mogen att göra en omfattande
översyn av stavningsreglerna.
Svenska akademien däremot anser att
en sådan översyn inte bör ske. Akademien
har som sagt använt tillfället till
att beklaga sig över den Bergska stavningsreformen
för snart 65 år sedan.

Jag vill bara tillägga att utskottsmajoriteten
och reservanterna är ense i
sak; ingen egentlig skillnad råder i
sak mellan dem. Det är bara det att utskottsmajoriteten
anser att vi kan fortsätta
med små reformer. Sådana har ju
skett — detta åberopas i reciten, där
det står att stavningen av ord då och
då ändras. I Svenska akademiens ordlista
av år 1921 har faktiskt stavningen
av tre främmande ord ändrats, och i
nästa upplaga av år 1950 har stavningen
av fem eller sex ord ändrats. Fortsätter
man i den takten — alltså ungefär
ett ord vart femte år — så kommer
denna stavningsreform onekligen att ta
viss tid.

Onsdagen den 19 november 1969

96 Nr 37

Om införande av ljudenlig stavning

Dessutom är det nog mycket svårt att
få till stånd den samordning som erfordras.
Skall man kunna genomföra en
stavningsreform där hänsyn tas till
nordiska synpunkter, till undervisningen
i främmande språk och till behovet
av en enklare stavning, som ger bättre
utrymme för andra och angelägnare ämnen
på skolschemat, torde man få lov
att göra en sakkunnig översyn av hela
stavsättet.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen av fru Eriksson i
Stockholm m. fl.

I detta anförande instämde fru Lindström
(s) och fru Wallentheim (s).

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Det kanske kan synas
som om debatten här i kammaren i dag
kan vara en strid om ord. Självklart är
det också så, eftersom det gäller stavningen
av våra svenska ord. Det kan
även vara så ur den synpunkten att
skillnaden mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna är ganska liten, i
varje fall i den skrivning som här föreligger.

Men går man tillbaka till motionen,
finner man att kravet där är betydligt
mera långtgående än de talare som här
varit uppe velat framhålla och även
sträcker sig betydligt längre än som
framgår av den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen. Man kräver i motionen
en stavningsreform som skall
leda fram till ljudenlighet inom en icke
alltför avlägsen framtid. Jag tycker att
det är litet orättvist att läsa akademiens
utlåtande och sedan ställa detta
emot det som man här pläderat för och
mot det som man pläderar för i reservationen.
Vad akademien uttalat sig
över är motionens kläm, där kravet på
ljudenlighet starkt hävdas.

Herr talman! Jag ber att i stort sett
få instämma i det som sades av herr
Skårman. Talspråket genomgår en ständig
förändring. Det är också självklart

att skriftspråket följer talspråkets utveckling
så nära och så parallellt som
möjligt. Utskottsmajoriteten menar att
det skall ske en naturlig anpassning av
de båda uttrycksmedlens möjligheter att
förmedla budskap människorna emellan.
Vi tror att en ständigt fortgående
anpassning är mycket bättre än en radikal
reform.

En sådan kan inte heller den i och
för sig vara bestående; den kräver efter
några år ytterligare en översyn. Därför
är det inte rätt att gå den vägen.
Vårt språk utvecklas så pass snabbt att
en radikal reform genomförd i dag
skulle vara omodern om några år. Dessutom
tror vi att en radikal reform i
enlighet med motionärernas önskemål
saknar förankring inte bara i remisssvaren,
vilka kan läsas på olika sätt,
utan lika mycket bland den allmänna
opinionen. Jag tror inte att man med
så särskilt stor glädje skulle ta emot en
stavningsreform, som vore inriktad på
ljudenlighet.

Men även om det skulle vara önskvärt
att kanske gå något snabbare än
vi gör nu •— jag kan hålla med om att
det är önskvärt att så sker — måste
man vid bedömningen av om det skall
vara en radikal reform eller en successiv
reform se litet grand på kostnaderna.
Vad skulle det kosta att genomföra
en sådan förändring som motionärerna
önskar? Ja, det är svårt att
säga, men jag är övertygad om att ett
beslut i den riktningen skulle dra ekonomiska
resurer från många andra områden
som vi i dag anser vara angelägna.

Det kan också finnas pedagogiska
skäl som talar för en stavningsreform,
men inte heller av pedagogiska skäl
finns det någon anledning att gå in för
en ljudenlig stavning.

Jag vill peka på vad remissinstanserna
har sagt i denna fråga. Skolöverstyrelsen
säger i sitt utlåtande att de
undersökningar som har företagits under
senare år visar att de flesta felen
och de mest svåravhjälpta stavningsbe -

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

svaren i väsentligt lägre grad är förknippade
med ljudenligheten än med
andra faktorer. De dominerande stavningsproblemen
förekommer i den typ
av ord som har dubbeltecknade medljud
och i ersättningsord. I utskottsutlåtandet
finns sifferuppgifter som
belyser detta. Bara drygt 11 procent av
stavfelen härrör från sådana fel som
sammanhänger med ljudenlighet, olikheten
i uttal och skrift, medan 46 procent
av stavfelen härrör från dubbelteckningar
och 41 procent från ersättningsord.
Svårigheterna att översätta
talspråket till skrift är inte så stora
som motionärerna vill göra gällande.

Ett annat skäl att inte driva ljudenligheten
för långt är naturligtvis den
ökande internationaliseringen av vårt
språk och inte minst behovet av en
ökad språklikhet mellan de nordiska
länderna. Det skulle väl ändå vara ytterst
olyckligt om vi började försvenska
alla utländska låneord och stava
dem Ijudenligt. Vilka svårigheter skulle
inte uppkomma, om vi ensamma här
i Sverige skulle börja skriva de engelska
eller tyska orden på vårt eget sätt?
Jag tror att det skulle göra den ena
villan värre än den andra. Det skulle
innebära att vi visserligen förenklar
undervisningen de första två—tre åren
i skolan men definitivt försvårar den
när studierna av främmande språk
börjar. Vad skulle t. ex. våra vänner
norrmännen säga om vi helt plötsligt
började stava Norge Ijudenligt? Jag vill
erinra om programmet i TV i söndags
där programledaren mycket bestämt
framhöll hur viktigt det var att när vi
talar om Norge inte säga »Norje» utan
uttala namnet med ett tydligt g, så som
det stavas. Jag vet inte vad våra vänner
på andra sidan gränsen västerut
skulle säga om vi helt plötsligt skulle
börja stava Norge med j.

Motionärerna tycks vara mycket radikala
i sin motion. Men hur är det
med radikaliteten när det gäller stavningen
av deras egna namn? Då man
studerar historien om vårt språks ut -

Om införande av ljudenlig stavning
veckling finner man att även den store
stavningsreformatorn Fridtjuv Berg
hade en ganska säregen stavning av
sitt namn.

En av kvällstidningarna i dag har
som rubrik att Nancy inte får stava
sitt namn med s i riksdagen. Jag vet
inte vad som hindrar henne från att
göra det. Om man nu är så radikal att
man tycker att vi skall stava Ijudenligt
finns det naturligtvis ingenting som
hindrar att man stavar sitt namn på
det sätt som man själv önskar att hela
svenska språket skulle stavas. Det finns
väl ingenting som hindrar Nancy
Eriksson att stava sitt förnamn med s
och sitt efternamn med x. Det finns
väl heller ingenting som hindrar en
annan motionär att stava sitt efternamn
med å i stället för med e som
det står under motionen. Det finns väl
heller ingen som sätter sig emot att
den tredje motionären i andra kammaren
stavar sitt namn med j i slutet,
som det uttalas, i stället för med g, som
det skrivs. Och varför inte ersätta w
i den femte motionärens efternamn
med ett enkelt vl

Det kan förefalla lätt att vara radikal,
men vi måste nog vara litet försiktiga
med språket — vårt förnämsta
kommunikationsmedel. Även om jag
vet att många av er väntar på andra
kommunikationsmedel, anser jag att
det dagliga kommunikationsmedlet,
vårt språk, är så viktigt att man inte
får hasta när det gäller reformer på
den här punkten.

En avvägning av stavningsreformer
— som också vi i utskottsmajoriteten
har anslutit oss till — måste alltid göras
med hänsyn tagen till kravet på
språkförståelse och läsbarhet. En ljudenlig
stavning skulle medföra en försämring
därvidlag.

Från pedagogiska synpunkter kan
det emellertid vara nödvändigt att undan
för undan införa nya stavningssätt.
Utskottsmajoriteten förutsätter att
skolöverstyrelsen tar de initiativ som
blir erforderliga, varför något initiativ

Nr 37

Onsdagen den 19 november 1969

Om införande av ljudenlig stavning
från riksdagens sida inte är nödvändigt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Jag är litet förvånad
över utskottets talesman; han har hela
tiden talat om motionen och ljudenlig
stavning. Vem har yrkat bifall till den?
Vi har yrkat bifall till den reservation
som är fogad vid utskottets utlåtande,
och det är något helt annat. Visserligen
har jag undertecknat motionen i
denna kammare, men det innebär inte
att jag är anhängare av en helt genomförd
ljudenlig stavning. Däremot anser
jag att en ordentlig översyn av stavningen
måste göras, om man över huvud
taget skall kunna ta de hänsyn
som även utskottets talesman anser
nödvändiga.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Peterson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 51, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Peterson, Eric,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej — 33.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få lämna ett meddelande
angående plena de två närmaste fredagarna,
nämligen i denna vecka, den
21 november, och i nästa vecka, den
28 november.

Det synes ej bli nödvändigt att hålla
arbetsplenum dessa två fredagar. Kammaren
håller alltså endast bordläggningsplena
fredagen den 21 och fredagen
den 28 i denna månad. De börjar
kl. 14.00.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 338,
till Konungen angående val av ställföreträdare
för riksdagens ombudsmän;

dels ock till riksdagens förordnande,
nr 339, för herr Carl Bertil Otto Wennergren
att vara ställföreträdare för
riksdagens ombudsmän.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

154, med förslag till särskilt
olycksfallsskydd för rf npliktiga m. fl.;
och

Onsdagen den 19 november 1969

Nr 37

nr 166, med förslag till lag om ändring
i lagen (1919: 367) om fri rättegång.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1102, av herr Jacobsson, Gösta,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 129, med förslag till ändring
i kommunallagen (1953:753)
m. m.;

nr 1103, av herr Eriksson, Einar, och
herr Palm, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 148, med förslag till
ändring i lagen (1920: 796) om val till
riksdagen, m. m.; samt

nr 1104, av herr Svenungsson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 148, med förslag till ändring i
lagen (1920: 796) om val till riksdagen,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.43.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemett

100

Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Torsdagen den 20 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad, som i dag intagits på
Lunds lasarett för gallstensbesvär, anhåller
om sjukledighet från dags datum.

Lund den 19/11 1969

Thorsten Larsson

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Larsson,
Thorsten, på grund av sjukdom
vore oförmögen till arbete.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 329, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m. jämte
motioner;

nr 330, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 331, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt
jämte motioner; och

nr 332, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om viss skattefrihet för utdelning på

aktie i Svensk interkontinental lufttrafik
aktiebolag (SILA), m. m.

Ang. dubbade bildäck

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING
erhöll ordet för att besvara herr Hubinettes
(m) fråga angående dubbade
bildäck, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 13 november,
och anförde:

Herr talman! Herr Hiibinette har frågat
mig om jag anser att användandet
av s. k. dubbade bildäck strider mot
vägtrafikförordningen och därmed är
olagligt.

Enligt 3 § 4 mom. vägtrafikförordningen
skall anordningar, som till
skydd mot slirning anbringas på bil,
vara så beskaffade, att de ej skadar
vägen. Trafiksäkerhetsverket har bemyndigats
meddela närmare bestämmelser
om anordningar som avses i
nämnda paragraf. Verket har föreskrivit
att om dubbar används samtliga
däck skall vara dubbade. Verket har
sålunda godtagit att dubbdäck används.
Pågående undersökningar av vilket slitage
dubbdäcken gör på våra vägar kan
självfallet medföra att frågan om reglering
av användningen av dubbdäck får
omprövas. Därvid måste naturligtvis
också trafiksäkerhetsintressena beaktas.

Herr HtfBINETTE (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på den fråga jag
ställt. Som alla känner till har under
sista tiden en ganska livlig diskussion
ägt rum i pressen om vad som är riktigt
och vad som är oriktigt i fråga om
dubbade bildäck.

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37

101

Det har sagts i eu expertrapport från
statens väginstitut att vägarna får ett
slitage utöver det normala i storleksordningen
ungefär 40—50 miljoner kronor
om året på grund av dessa däckstyper.
Då har man dragit den konklusionen
att eftersom slitaget är så stort
skulle vägtrafikförordningens 3 § träda
i funktion. Användandet av dubbar på
bildäck skulle betraktas som en skada
på vägen och därmed vara olagligt.

Här står väl uppgift mot uppgift.
Trafiksäkerhetsverket säger å sin sida
att det är givet att man skall ha dubbade
däck.

Jag vill inte själv ta ställning i denna
fråga, men det är onekligen intressant
att studera uppgifterna i denna
expertrapport från statens väginstitut.
Där är man inte lika övertygad om säkerhetsmomentet
i dessa dubbade däck.
Man säger att de är bra på is och packad
snö. De ger då en ökad friktion.
Men i annat väglag kan de tvärtom
försämra friktionen. Det blir risk för
s. k. aquaplaning genom att de dubbade
däcken sliter upp vägbanan på grund
av att bilarna går i ungefär samma spår.
Det blir därmed förslitningar och fördjupningar
där vatten lägger sig. Då
kan »aquaplaning» uppträda.

I rapporten görs även en annan reflexion,
som jag inte heller tycker är
helt oväsentlig — den uppfattningen
hade jag själv när dessa däck kom —-nämligen att man helt naturligt anpassar
hastigheten efter de säkerhetsmoment
som man tycker sig ha inbyggda
i sitt fordon. Utan dubbade däck
men med vanliga vinterdäck håller man
kanske en hastighet av 60 kilometer i
timmen. Sedan sätter man på dubbade
däck, och då ökar man hastigheten i
samma mån som man känner sig säkrare,
låt oss säga till 90 kilometer i
timmen. Därmed har man eliminerat
den extra säkerheten av dubbdäcken.
Då befinner man sig åter i samma farozon.
Väginstitutet säger att skadeverkningarna
blir mycket större om en kollision
inträffar vid den högre hastighe 7

Första kammarens protokoll 1D6V. Nr 37

Ang. dubbade bildäck
ten. Hade man hållit en lägre hastighet
med odubbade däck, hade skadorna
blivit mindre. Det tror jag är en
riktig reflexion. Å andra sidan kan naturligtvis
omedelbart svaras att folk
ändå inte skulle hålla 60 kilometer i
timmen med de odubbade däcken, utan
skulle köra 90 kilometer i alla fall. Då
blir ju riskerna dubbelt så stora. Ja,
det är klart att det där kan man diskutera.

En sak som är mycket intressant i
rapporten och som jag tycker man bör
beakta är att man skall se de 40—50
miljoner kronor som det kostar vägverket
att reparera vägarna i relation
till vad man kunde få ut genom att
på annat sätt använda dessa pengar
plus de pengar som läggs ned på dubbade
däck. Förutom de nämnda miljonerna
kostar dubbdäcken några hundra
miljoner kronor. Använder man dessa
några hundra miljoner kronor till åtgärder
för befrämjande av trafiksäkerheten,
skulle man få ut ganska mycket
av pengarna. Dessutom skulle man icke
obetydligt kunna höja vägstandarden
och på det sättet nå ett visst trafiksäkerhetsmoment.

Jag har inte så mycket att tillägga.
Jag är inte jurist och kan inte bedöma
svaret från juridisk synpunkt när där
står att »trafiksäkerhetsverket har bemyndigats
meddela närmare bestämmelser».
Det är klart att Kungl. Maj:t
kan bemyndiga ett verk att göra en sådan
här översyn. Men jag tycker nog att
man bör anpassa texten just i denna
paragraf i vägtrafikförordningen på ett
annat sätt till de förhållanden som nu
råder, så att några tvivelsmål i framtiden
inte uppstår om vad som är lagstridigt.
Den justeringen av förordningen
kanske kommer nu när trafiksäkerhetsverket
har fått bemyndigande.
Det får vi väl hoppas på.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

102

Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Ang. tillämpningsbestämmelser till kungörelsen
om utbildning vid teknisk
fakultet

Herr statsrådet MOBERG erhöll ordet
för att besvara herr Wallmarks (m)
fråga till herr statsrådet och chefen för
utbildningsdepartementet angående tilllämpningsbestämmelser
till kungörelsen
om utbildning vid teknisk fakultet, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 7 november, och yttrade:

Herr talman! Herr Wallmark har
frågat chefen för utbildningsdepartementet
om tillämpningsbestämmelser
till kungörelsen den 23 maj 1969 om
utbildning vid teknisk fakultet kommer
att utfärdas och, om så är fallet, om
chefen för utbildningsdepartementet
vill medverka till att de tekniska högskolorna
och studentkårerna vid dessa
— i motsats till vad som skedde när
kungörelsen utfärdades — bereds tillfälle
att framföra sina synpunkter och
förslag såväl på kungörelsen som på
tillämpningsbestämmelserna. Enligt
fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara frågan.

Det ankommer på universitetskanslersämbetet
att meddela de tillämpningsföreskrifter
till kungörelsen om utbildning
vid teknisk fakultet som kan
behövas.

Innan kungörelsen om utbildning vid
teknisk fakultet utfärdades, fick bl. a.
Sveriges Förenade studentkårer och de
tekniska högskolorna tillfälle att framföra
synpunkter på ett utkast till kungörelsen.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret på min
fråga. Jag har tagit upp den här saken
därför att den kungörelse som finns
har vållat vissa bekymmer.

Jag har förståelse för att man vill
försöka samordna de olika utbildningskungörelserna
och få reglerna någorlunda
lika. Studierna vid teknisk högskola
är emellertid av en helt annan ka -

raktär än de egentliga universitetsstudierna,
och därför har vi också haft
en särskild stadga för de tekniska högskolorna.
När den nya kungörelsen
kommit ut har det också visat sig att
det finns anledning att sätta en rad
frågetecken för den. Det är möjligt att
det var så bråttom i maj månad att
departementet inte hann skicka ut något
förslag för yttrande. När statsrådet
säger att SFS och de tekniska högskolorna
fick tillfälle att framföra sina synpunkter,
så är det väl en sanning med
väldigt stor modifikation. Om jag är
rätt informerad, och jag tror att jag är
det, så fick SFS ett utkast den 27 maj
och skulle svara den 29 maj senast kl.
16. Hos Chalmers, där jag har kontrollerat
saken, var försändelsen ställd till
förvaltningschefen personligen, och
han fick samma tidsfrist.

Emellertid var det inte för yttrande
utkastet utsändes. På papperet står det
stämplat »Korrektur», och vidare finns
där antecknat »För granskning». I båda
fallen har mottagarna följdriktigt
uppfattat situationen så att de fick tillfälle
att göra eventuella tekniska justeringar.
SFS hade över huvud taget ingen
möjlighet att yttra sig i frågan, eftersom
man hade fullmäktigesammanträde
under perioden i fråga. Chalmers
satte sin jurist på att granska utkastet,
varefter det skickades tillbaka med
några små ändringar, såvitt jag förstår.

Yad som sägs i svaret om att de tekniska
högskolorna och studentkårerna
har fått framföra synpunkter kan därför
näppeligen vara korrekt. Någon remissbehandling
har inte skett. Ej heller
universitetskanslersämbetet har haft
tillfälle att yttra sig. Detta är vad som
har passerat, och det finns kanske inte
anledning att rota mera i det. Jag
tycker dock att det finns skäl att tala
om hur det i verkligheten har förfarits.

Vi har alltså fått en ny stadga — sådan
den nu ser ut — och min konkreta
fråga var, med hänsyn till att man inte
kan anpassa så olikartade studieförhållanden
till varandra, om statsrådet är
beredd att medverka till att UKÄ i sam -

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37

103

Ang. tillämpningsbestämmelser till kungörelsen om utbildning vid teknisk fakultet

råd med berörda parter — och därmed
menar jag i första hand såväl de
tekniska högskolorna som studentkårerna
vid dessa — utarbetar tillämpningsföreskrifter.

När det talas så mycket om demokrati,
så är det litet anmärkningsvärt, herr
talman, att varken berörd myndighet
eller berörda studentorganisationer vid
de tekniska högskolorna får chansen
att avge ett sakligt yttrande i en sådan
här angelägenhet. Men vad som
brustit går ju, som jag sade, att rätta
till, om statsrådet är villig att medverka
härtill.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Wallmark sade måste jag tyvärr
til! protokollet läsa in de data som gäller
i det här fallet. Jag har låtit undersöka
vad som har hänt.

Utkastet till kungörelsen om utbildning
vid teknisk fakultet utsändes torsdagen
den 22 maj 1969 till bl. a. SFS,
de tekniska högskolorna och universiteten.
I den remissen angavs att eventuella
erinringar mot utkastet skulle göras
senast torsdagen den 29 maj 1969 kl.
16.00. Man hade alltså inte två dagar
på sig, som herr Wallmark säger i sin
kommentar till mitt svar, utan man hade
sju dagar. Det är i och för sig en
kort tid, men det är ofta så att vi måste
lämna en så pass kort tidsfrist för
att ha möjlighet att få fram de nya
kungörelserna till budgetårsskiftet, då
de nya bestämmelserna skall träda i
kraft. Detta är inget anmärkningsvärt.

Herr Wallmarks påstående att ordet
»granskning» i detta fall skulle ha tolkats
på ett begränsat sätt strider mot
all erfarenhet. Vi använder alltid denna
formulering, och vi skriver, som jag
tidigare sagt, i remisser att eventuella
erinringar får framföras inom viss tid.
Då har vi alltså räknat med att det inte
bara kan vara formella utan även sakliga
erinringar. Vi har inte i det här
fallet förfarit på annat sätt än vi och
andra departement brukar förfara.

Att vi i detta fall låtit bestämmelserna
få kungörelsens form är helt i överensstämmelse
med en allmän tendens i
vårt arbete i kanslihuset, nämligen att
decentralisera så mycket som möjligt
av beslutanderätten. När man går över
från en stadga, som kan innehålla en
rad detaljer, till en kungörelse möjliggör
man nämligen för den underställda
myndigheten att utfärda de anvisningar
som kan bli erforderliga med anledning
av att kungörelsen är kortare än den
tidigare stadgan. Självfallet förutsätter
då regeringen att så blir fallet.

I den konkreta fråga som herr Wallmark
aktualiserat ankommer det på
kanslersämbetet att, om det så finner
lämpligt, utfärda tillämpningsföreskrifter
till den kungörelse som nu är fastställd.
Mig veterligt förfar kanslersämbetet
i denna som i alla andra liknande
frågor, innan man utfärdar kungörelsen;
man tar kontakter med dem som
är närmast berörda. Jag kan inte se
annat, herr Wallmark, än att det förfarande
som här har tillämpats är en
praktisk tillämpning av den ökade demokratisering
av beslutsfattandet, som
vi alla är ense om, och inte motsatsen,
som herr Wallmark ville antyda.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Om det skulle innebära
demokrati att man får sju dagar på sig
för att avge yttrande, då ger jag kanske
inte så mycket för demokratin. Jag kan
inte bestrida statsrådets påstående att
ärendet gick ut på remiss den 22 maj
— det kan jag inte, eftersom jag inte
varit på departementet och granskat
handlingarna. Jag har emellertid varit
i kontakt med Chalmers, där man bekräftat
att handlingarna inte var ställda
till Chalmers utan till förvaltningschefen
personligen, vilket innebär att de
icke registrerats. De kom förvaltningschefen
till handa den 27 — vi skall
kanske tala med postverket? Även SFS
har sagt att de fått handlingarna den
27, så också där har förmodligen postverket
missat.

104

Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Ang. beredskapsarbetenas inplacering i långtidsplaneringen, m. m.

Som positivt i statsrådets svar på min
fråga vill jag tolka uppgiften att universitetskanslersämbetet
kommer att ta
kontakt med de tekniska högskolorna
för att efterhöra huruvida tillämpningsbestämmelser
är erforderliga. I så fall,
herr talman, har denna enkla fråga nått
sitt syfte.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. beredskapsarbetenas inplacering
i långtidsplaneringen, m. m.

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Karl Petterssons (m) interpellation angående
beredskapsarbetenas inplacering
i långtidsplaneringen, m. m. och nu
anförde:

Herr talman! Herr Karl Pettersson
har frågat inrikesministern om han är
beredd att utarbeta sådana riktlinjer
för beredskapsarbetenas inplacering i
ordinarie planer att ordinarie totalanslag
icke minskas inom de sysselsättningssvaga
regionerna. Herr Pettersson
har också frågat, om inrikesministern
är beredd att medverka till att den för
väganslagen i Jämtlands län aktuella
situationen ändras på så sätt att ett
visst beredskapsarbete utföres utöver
planeringsramarna för åren 1973 och
1974.

Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

Inom länsstyrelserna och vägverket
upprättas nu flerårsplaner för vägbyggandet
på landsbygden och fördelningsplan
för statsbidragsgivningen till städernas
väg- och gatubyggande under
perioden 1970—1974. Till ledning för
detta arbete ligger förutom bestämmelserna
i vägstadgan direktiv som lämnats
av Kungl. Maj :t.

Enligt direktiven skall planerna ba -

seras på en trafikpolitisk angelägenhetsgradering
av väg- och gatubyggnadsbehoven.
Objektens samhällsekonomiska
lönsamhet skall i första hand
vara avgörande för prioriteringen.

I direktiven konstateras emellertid
också att beredskapsarbetena under senare
år utgjort en betydande del av
vägbyggandet på landsbygden och att
detta torde bli fallet även under nästa
flerårsplaneperiod. Flerårsplanerna bör
därför upprättas även med hänsyn härtill.
De skall alltså innefatta — förutom
projekt inom ramen för den ordinarie
vägbyggnadsverksamheten — även från
trafikpolitisk synpunkt angelägna projekt
av sådan storlek, art och lokalisering,
att de arbetskraftsresurser som arbetsmarknadsmyndigheterna
kan önska
sätta in på beredskapsarbeten inom
vägväsendet utnyttjas på bästa sätt.

Den i vägstadgan fastlagda principen,
att de aktuella vägbyggnadsprojekten
skall tas in i flerårsplanerna i den ordning
som betingas av angelägenhetsgraden,
innebär att, om ett objekt utförs
med andra medel än de ordinarie,
dessa ordinarie medel kan användas
för nästa företag i turordningen. Detta
företag behöver inte nödvändigtvis ligga
i samma län.

Eftersom flerårsplanerna och fördelningsplanen
ännu inte är fastställda,
går det för dagen inte att säga vilka
objekt som kommer att ingå i planerna
för Jämtlands län. Ännu mindre går
det att säga något om omfattningen av
väginvesteringarna år 1973 eller 1974
— vilket som bekant kommer att bestämmas
av 1972 resp. 1973 års riksdagar
— eller om situationen på arbetsmarknaden
i Jämtlands län om tre
till fyra år. Om arbetsmarknadsmyndigheterna
vid den tidpunkten önskar sysselsätta
ledig arbetskraft i vägbyggen,
ankommer det på vägverket att ställa
lämpliga objekt till förfogande.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till kommunikationsministern

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37

105

Ang. beredskapsarbetenas inplacering i långtidsplaneringen, m. m.

för svaret på den interpellation som
jag med kammarens tillstånd ställt till
inrikesministern. Bakgrunden till interpellationen
var en skrivelse från vägverket
till vägmyndigheten och länsstyrelsen
i Jämtlands län. Skrivelsen gav
besked om att en miljon kronor år
1973 och två miljoner kronor år 1974
för brobygge vid Ammerälven utefter
riksväg 87 avförts från flerårsplanen för
nämnda år med motivering att arbetena
skall utföras som beredskapsarbeten.

Flerårsplanen för dessa år minskas
därmed med nämnda belopp. I flerårsplanerna
och beredskapsplanen för länet
finns andra aktuella projekt. Avsikten
med beredskapsarbetena har varit
att utöver befintliga ordinarie arbeten
skapa sysselsättningsmöjligheter för arbetskraft
som inte kan beredas arbete
inom den ordinarie arbetsmarknaden.

På grund av ett dylikt förfaringssätt,
som jag här relaterat, kan inte en sådan
målsättning uppfyllas. Genom att
ett ordinarie arbete utförs som ett beredskapsarbete
skapas inga nya sysselsättningsmöjligheter.
Antalet sysselsatta
blir härigenom oförändrat.

I svaret säger kommunikationsministern
att planerna enligt direktiven skall
baseras på trafikpolitisk angelägenhetsgrad
och att de samhällsekonomiska
lönsamhetskraven i första hand skall
vara avgörande för prioriteringen.

I vägplanerna för Jämtlands län finns
sådana projekt. På grund av den snabba
omändringen av virkestransporterna
genom flottledsnedläggelserna är behovet
för en förbättring av vägnätet mycket
stort, varför en uppflyttning av andra
projekt till högre angelägenhetsgrad
helt faller inom de angivna direktiven.
En sådan ändring medför att flerårsplanerna
för länet kunnat bibehållas
oförändrade för de två åren.

I det sammanhanget skulle jag också
vilja peka på att det i svaret sägs att,
om ett objekt utförs med andra medel
än de ordinarie, dessa ordinarie medel
kan användas för nästa företag i turordningen.
Men kommunikationsminis -

tern påpekar att detta företag inte nödvändigtvis
behöver ligga i samma län.
Med anledning av detta kan man fråga
sig, vad det då blir för ändring i sysselsättningsgraden
inom länet genom
en sådan förflyttning. Som jag tidigare
sagt blir det ingen hjälp till ökad sysselsättning
av ett sådant beredskapsarbete.

Det är också värt att uppmärksamma
att statens vägverk har, i samband med
att investeringsramarna för den kommande
femårsperioden 1970—1974
gjorts upp, klart givit uttryck för en
hårdare satsning på storstadsregionernas
vägar på bekostnad av övriga områdens
vägar. Detta innebär bl. a. att
de ordinarie väganslagen för Jämtlands
län under nämnda period kommer att
skäras ned högst betydligt.

För åren 1970 och 1971 blir det en
nedskärning från planerat 16 miljoner
kronor till 12,4 miljoner kronor respektive
från 13,5 miljoner kronor till 10,1
miljoner kronor totalt. För det primära
länsvägnätet, vari ej ingår riksvägarna,
kommer anslagen att minska från 10
miljoner kronor år 1970 till 2,7 miljoner
kronor 1974. Samtidigt bortfaller
ordinarie vägmedel till sekundära vägar
och ödebygdsvägar.

Vägförvaltningen inom länet, som under
senare år i första hand strävat efter
att bygga om riksvägar och primära
länsvägar, kommer med den ändrade
resursfördelningspolitiken att sakna
möjligheter att bygga om det sekundära
vägnätet, som fått stå tillbaka under
åren och därför befinner sig i ett mindre
gott skick. Turistnäringen och skogsbruket
är beroende av ett fungerande
sekundärt vägnät. Ytterligare fördröjningar
i en utbyggnad av dessa vägar
måste allvarligt försämra situationen
för dessa näringar och minska inkomstmöjligheterna
för den bofasta befolkningen.

I slutet av svaret säger kommunikationsministern
att på grund av att flerårsplanerna
och fördelningsplanen ännu
icke är fastställda går det för da -

106

Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Ang. beredskapsarbetenas inplacering i långtidsplaneringen, m. m.

gen inte att säga vilka objekt som kommer
att ingå i planerna för Jämtlands
län. Jag hade inte begärt något angivande
av vilka projekt som skulle inrymmas
i planerna, utan jag ställde
frågan huruvida man från regeringens
sida är beredd att medverka till att det
berörda beredskapsarbetet skall utföras
utöver planeringsramarna för åren 1973
och 1974. Det kan inte anses vara något
svar på den frågan när kommunikationsministern
påstår att det inte går
att säga något om omfattningen av väginvesteringarna
åren 1973 och 1974. Jag
vil! ännu en gång ställa frågan till regeringen
: Är regeringen beredd att medverka
till att det berörda beredskapsarbetet
skall utföras utöver planeringsramarna
för åren 1973 och 1974?

I svaret pekas också på att det inte
heller går att säga något om situationen
på arbetsmarknaden i Jämtlands
län om tre till fyra år. Som svar på
detta vill jag hänvisa till att Jämtlands
län har haft den procentuellt största
utflyttningen under det senaste decenniet
och trots detta har stor arbetslöshet.
Befolkningen i Jämtlands län uppgick
den 31 december 1960 till 139 918
personer och den 1 januari 1969 till
127 921, således en minskning under
åtta år med 12 000 invånare.

Enligt Länsplanering 67 pekar den
spontana utvecklingen mot befolkningssiffran
112 000 år 1980. Målsättningen
enligt Länsplanering 67 är 139 000 invånare
1980. För att uppnå den målsättningen
krävs fram till 1980 inom
basnäringarna jordbruk, skogsbruk och
industri 4 800 nya sysselsättningstillfällen.

Under senare tid har det i olika sammanhang
framhållits att det är högkonjunktur
inom landet och brist på arbetskraft.
Detta är icke fallet inom
Jämtlands län. Trots att det nästan dagligen
flyttar arbetskraft i de bästa åldrarna
till andra områden i vårt land
visar statistiken stegrade siffror för arbetslöshet
och för antalet sysselsatta i

beredskapsarbeten, omskolning m. m.
inom länet.

I mitten av september 1969 var antalet
arbetslösa inom länet 789 mot 857
i mitten av oktober, en ökning med 68.
Beredskapsarbetena sysselsatte i septemper
663 och i oktober 763, en ökning
med 100. I omskolning var i september
873 och i oktober 1 014 personer,
en ökning med 141. I skyddad verkstad
arbetade i september 156 och i
oktober 158, en ökning med 2, och såsom
arkivarbetare i september 110 mot
114 i oktober, en ökning med 4. Tillsammans
var således 315 fler arbetslösa
och insatta i beredskapsarbeten
m. fl. sysselsättningar i oktober 1969
än i september.

I svaret anförs att beredskapsarbetena
under senare år utgjort en betydande
del av vägbyggandet och att detta
torde bli fallet även under nästa flerårsperiod.
Jag håller fullt och fast med
kommunikationsministern om den saken
och vill också deklarera att utan
utförda beredskapsarbeten på vägområdet
skulle Jämtlands län inte ha haft
dagens vägnät. Under senare år har
nämligen andelen vägar som utförts
som beredskapsarbete inom länet väsentligt
överstigit andelen vägar utförda
med ordinarie anslag. För detta och
för ökade sysselsättningsmöjligheter är
vi givetvis tacksamma. Tidigare har
dock detta förhållande inte haft till resultat
att de ordinarie arbetena minskat,
utan beredskapsarbetena har medfört
ökad sysselsättning. Genomförs de
i den tidigare nämnda skrivelsen signalerade
åtgärderna, kommer detta inte
att bli fallet i fortsättningen.

Från regeringens sida har det ju blivit
högst aktuellt med åtgärder för Norrland.
Senast visades regeringens intresse
vid det s. k. utspelet i Luleå. Givetvis
är vi tacksamma för att några
av de utlovade åtgärderna genomförs,
men vi som bor i inlandet och framför
allt vi i Jämtlands län anser att inlandet
blivit i hög grad misslottat i dessa

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37

107

Ang. viss undervisning för yrkesverksamma studerande

avseenden. Vi är inte på något sätt
avundsjuka på övriga delar av Norrland,
men det verkar som om det område regeringen
finner beaktansvärt är Norrlands
kustland. Under den tid lokaliseringsstödet
har verkat har Jämtlands
län under fyraårsperioden fått 4,8 procent
av utgående stöd till stödområdet.
En så liten andel kan inte accepteras i
fortsättningen. För att den i planeringen
uppsatta målsättningen skall uppnås
måste förstärkta åtgärder sättas in. Det
räcker inte med löften. Om inte snabba
åtgärder vidtages, kommer det gamla
ordspråket att slå in: Medan gräset
gror dör kon.

Som jag tidigare sagt, har beredskapsarbetena
varit till stor nytta inom länet,
men sådana åtgärder som borttagande
av arbetsprojekt från fler år splanen
för vägbyggandet inom Jämtlands
län kommer inte att stärka tilltron till
regeringens tal om intresse för stödåtgärder
åt Jämtlands län och övriga delar
av Norrlands inland.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att kommentera den del av herr
Petterssons inlägg som rörde sambandet
mellan ordinarie planer och beredskapsarbeten.
Jag vill i det avseendet
framhålla att flertalet projekt som nu
utförs av arbetsmarknadspolitiska skäl
har en sådan samhällsekonomisk lönsamhet,
att de eljest inte skulle ha verkställts
förrän relativt långt fram i tiden.

Jag upprepar att det är omöjligt för
mig att besvara herr Petterssons fråga
och här ge något löfte om vad som
kommer att hända 1973 eller 1974. Det
må vara 1972 respektive 1973 års riksdag
som skall ha rätten att bestämma
över det. För den vinter som vi nu är
inne i kan jag emellertid ge herr Pettersson
besked. Under innevarande vinter
utförs beredskapsarbeten på det
jämtländska vägnätet för kostnader i
storleksordningen 30 miljoner kronor,

vilket är avsevärt mer än tillgängliga
ordinarie medel.

Herr PETTERSSON, KARL, (in):

Herr talman! Jag vill erinra om att
jag i mitt tidigare inlägg framhöll att
vi uppskattar de stora summor som i
form av beredskapsarbeten av vägbyggen
har tillförts länet. I det avseendet
är också statsrådets upplysningar beträffande
vinterns insatser helt och hållet
riktiga och ur sysselsättningssynpunkt
är dessa insatser mycket värdefulla.

Anledningen till att jag ställde frågan
om regeringen är beredd att lämna ett
besked hänger samman med att regeringen
har varit beredd att lämna skriftligt
besked på att de här pengarna tagits
ur planen. Det har väckt mycken
irritation inom länet och har varit uppe
till behandling i länsstyrelsens planeringsråd,
där man såg mycket allvarligt
på situationen. Jag tror att man
också i annat sammanhang kan komma
att ta upp denna fråga.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. viss undervisning'' för yrkesverksamma
studerande

Herr statsrådet MOBERG, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Wallmarks (m)
interpellation angående viss undervisning
för yrkesverksamma studerande,
fick nu ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Wallmark har frågat
chefen för utbildningsdepartementet
om han vill medverka till att de studerande
som önskar studera vid sidan
om sitt förvärvsarbete får möjlighet till
undervisning med långsam studiegång
både under dagtid och kvällstid samt
att sådan undervisning meddelas i
samtliga universitetsorter. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det
på mig att besvara frågan.

108

Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Ang. viss undervisning för yrkesverksamma studerande

Jag utgår från att herr Wallmark i
sin fråga avsett möjligheterna till undervisning
för deltidsstuderande vid
filosofisk fakultet.

Jag vill erinra om att jag i proposition
1969: 4 angående utbildningens organisation
vid filosofisk fakultet framhöll
att det borde åligga universitetsmvndigheterna
att sörja för att deltidsstuderande
erhåller en lämpligt upplagd
utbildning. Detta ansvar ålades
myndigheterna genom kungörelsen den
28 mars 1969 om utbildning vid de filosofiska
fakulteterna.

Kungörelsen trädde i kraft den 1
juli 1969. Det är enligt min mening
ännu för tidigt att bedöma hur de nya
riktlinjerna fungerar.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för svaret. Anledningen till att
jag tagit upp denna fråga är den samlade
önskan och viljan att hjälpa de
vuxna att förverkliga sina studieönskemål.
Det har sagts från regeringens sida
vid ett flertal tillfällen, att vuxenutbildningen
är den stora reform man skall
satsa på.

En förutsättning för att de vuxna över
huvud taget skall kunna studera är att
reella tillfällen till studier bereds dem.
Den del av utbildningsområdet som jag
har tagit upp i denna interpellation
omfattar universiteten, men jag vill bara
inom parentes tillfoga att samma
problematik finns även inom skolväsendets
område.

Jag har inte granskat alla ämnen vid
alla universitet —• det skall jag villigt
erkänna. Men jag kan bara konstatera
att det finns en betydande grupp ungdomar
— åtskilliga tusen; enbart i denna
försöksverksamhet är det flera hundra
— som har fem års yrkespraktik
och är minst 25 år. Det finns alltså
sammanlagt åtskilliga tusen som avser
att vidareutbilda sig vid sidan av sitt
yrkesarbete. Jag tycker att det är en
berömvärd aktivitet, och den skall

stödjas på alla möjliga sätt. De gör en
fullgod arbetsprestation och sin del i
produktionen, samtidigt som de förkovrar
sig till bättre insatser och naturligtvis
också till personlig glädje för
sig själva.

Då är det ett mycket rimligt krav att
man ser till att studierna organiseras
på ett vettigt sätt. Det finns alltför
många freltventa ämnen som de måste
studera på kvällarna. Man har föreläsningar
fyra kvällar i veckan, och därtill
ganska intensiva studier. I praktiken
är det inte möjligt att förena dessa
två saker, om man inte skall försumma
sitt arbete eller misslyckas med
sina studier.

För denna grupp som är föremål för
försöksverksamhet tycker jag att det är
alldeles speciellt viktigt att man har en
långsam studiegång. Det vore oerhört
tråkigt över huvud taget om denna försöksverksamhet
skulle visa sig ge ett
mycket dåligt resultat på grund av att
studierna är för hårt organiserade.

Dessa studerande är emellertid ännu
så länge i minoritet i jämförelse med
dem som är berättigade att gå till universiteten
och som, antingen de nu
har en examen tidigare eller inte, vill
fördjupa eller förnya sina kunskaper.
Man har naturligtvis ett rimligt krav
på en viss fritid för andra aktiviteter.
Om man vill förverkliga sina intentioner
att stödja vuxenundervisningen, är
det enligt min uppfattning nödvändigt
att organisera den på ett sådant sätt
att det inte uppstår ett oöverstigligt
hinder för ungdomarna.

Herr talman! Detta är bakgrunden
till att jag har tagit upp denna fråga.
Det svar jag fått av statsrådet är synnerligen
legärt. Det är för tidigt att
veta något om detta, menade han.

Jag hade väntat att statsrådet, som
jag förmodar har intresse av dessa frågor,
skulle ha svarat att han givetvis
skall undersöka detta problem och driva
på så att universitetsmyndigheterna
förverkligar det som står i kungörelsen.

Torsdagen den 20 november 1969

Nr 37

109

Ang. viss undervisning för yrkesverksamma studerande

Det får inte bara vara en tom pappersparagraf
som inte leder någonstans.

Låt mig sluta, herr talman, med att
mera konkret fråga statsrådet Moberg:
År statsrådet beredd att via sina organ
ta kontakt med universitetsmyndigheterna
i avsikt att driva på dem att redan
till vårterminen få i gång långsam
studiegång i flertalet av de frekventa
ämnena?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Det finns för mig ingen
anledning att särskilt understryka regeringens
intresse för vuxenutbildningen;
detta intresse har kommit till uttryck
i en rad sammanhang. Det var
väl egentligen inte det som denna specifika
debatt skulle gälla. Herr Wallmark
kan med tillförsikt se fram mot den
kommande statsverkspropositionen för
att få nya bevis på regeringens vilja
att här verkligen åstadkomma ännu
bättre förhållanden än hittills.

Låt mig emellertid säga några ord
om vad som har påbörjats i höst vid de
filosofiska fakulteterna i detta avseende.
Cirka 2 000 elever har anmält sin
avsikt att från och med detta läsår studera
på deltid. Som framgår av propositionen
nr 4 vid vårriksdagen, där frågorna
om utbildningens organisation
vid dessa fakulteter behandlades, åligger
det myndigheterna att sörja för att
de som anmäler sig för deltidsundervisning
erhåller en lämpligt upplagd
utbildning. Det föreligger två möjligheter.
Vid sådana institutioner som har
tillräckligt stort studerandeantal för att
kunna bilda självständiga grupper kan
dylik undervisning anordnas. Så har
skett i höst inom ett flertal institutioner
vid universiteten i Stockholm, Lund,
Uppsala och Göteborg. Naturligt nog är
det Stockholm som dominerar. Det
finns här en kurs i engelska för 1 och
2 betyg, i fysik för 1 betyg, i historia
för 2 betyg, i informationsbehandling
för 1 betyg, i litteraturhistoria för 1
betyg, i matematik för 1 betyg, i statistik
för 1 betyg och i statskunskap

för 1 betyg, för att ta Stockholm som
exempel.

Dessutom påpekade jag i våras när
denna fråga debatterades att i de ämnen
där man inte har tillräckligt stort
elevantal för att kunna anordna särskilda
kurser åligger det myndigheterna
att se till att eleverna i fråga får
ett individuellt studieprogram som kan
möjliggöra för dem att förena utbildning
med annan verksamhet.

Jag vill dessutom erinra om att vi i
våras gav i tilläggsuppdrag till studiemedelsutredningen
att i sitt arbete med
översynen av gällande regler för studiemedel
även beakta de problem som
uppkommer när antalet deltidsstuderande
växer. Såvitt jag förstår finns därför
beredskap för att vidtaga de förändringar
som kan bli erforderliga om
och när antalet deltidsstuderande växer.

Herr Wallmark ställer nu frågan om
jag vill ta kontakt med universitetskanslersämbetet
för att se till att kurser
av den förstnämnda typen i ökad
omfattning kommer till stånd redan till
vårterminen. Jag skall i och för sig
mycket gärna ta kontakt med universitetskanslern
och diskutera denna fråga
med honom. Jag är övertygad om att
såväl universitetskanslersämbetet som
de olika universiteten gör förberedelser
i den mån det finns underlag för
detta. Den information jag fått från
universitetskanslersämbetet innebär att
varje framställning om att ordna sådan
särskild undervisning har bifallits.
Ingen har fått avslag.

Jag tror, herr Wallmark, att vi kan
se ganska optimistiskt på framtiden när
det gäller denna fråga. Såväl universiteten
själva som myndigheterna och departementet
är besjälade av en önskan
att när förutsättningar föreligger ytterligare
utvidga denna organisation.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Jag tar fasta på det
löfte som statsrådet gav. Enligt min
mening är det angeläget, när man diskuterar
deltidsstudier, att verkligen

Nr 37

Torsdagen den 20 november 1969

Ang. översyn av bestämmelserna om statsbidrag till omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda

hålla isär s. k. normal studiegång och
långsam studiegång. Som jag sade förut
skall jag inte nämna ett antal ämnen
som jag finner vara aktuella utan
bara ta som ett typiskt exempel en kurs
som går liksom tvärs över ett väldigt
stort område, nämligen den propedeutiska
kursen i juridik. Den finns som
kvällskurs, men då skall eleverna läsa
fyra kvällar i veckan. När man ringer
och får besked om detta, lägger man
på luren, och så blir det ingenting mer!

Ute i näringslivet finns ett stort antal
personer som skulle behöva komplettera
sina kunskaper men som inte faller
inom ramen för försöksverksamheten.
De är också sådana som skulle
behöva läsa men som inte kan läsa
annat än i långsam studiegång. Mer
än två kvällar i veckan kan man rimligen
inte begära att människor som
är aktiva i sitt arbete skall ägna åt studier,
förutom alla läxor som kommer
till. Den typen av utbildning berör
många många tusen ungdomar. De skriver
inte och anmäler sig, så det registreras
inte hur många de är. Om
så skedde, skulle det ju vara möjligt
att starta kurser med ledning av dessa
siffror. Det är genom att starta kurserna
och informera om dem som man
kan dra till sig hela denna grupp.

Herr talman! Efter statsrådets positiva
uttalande är jag förvissad om att
den här frågan kommer att lösas, så
att vad som gäller inte blir bara en
tom paragraf, och det är jag glad för.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. översyn av bestämmelserna om
statsbidrag till omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda

Ordet gavs därpå till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som förklarat sig ämna vid
detta sammanträde besvara herr Blom -

quists (m) interpellation angående
översyn av bestämmelserna om statsbidrag
till omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda, och nu anförde:

Herr talman! Herr Blomquist har frågat
om jag har för avsikt att låta verkställa
en översyn av bestämmelserna
om statsbidrag till omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda och i så fall
i vilket sammanhang.

Den nya lagen angående omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda, som
trädde i kraft den 1 juli 1968, har medfört
en väsentlig utbyggnad av undervisningen
och en kraftig ökning av antalet
lärare. Träningsskola har införts
för elever som inte kan följa undervisningen
i grundsärskolan men som kan
delta i annan undervisning och träning.
Erfarenheterna av denna nya undervisningsform
är mycket uppmuntrande.
Utbyggnaden av undervisningen
har fortsatt under innevarande läsår.
De senaste årens utbyggnad av verksamheten
har också aktualiserat vissa
frågor rörande skolornas förläggning.
Särskolorna förläggs i allt flera fall i
anslutning till eller inom grundskolans
anläggningar.

Mot bakgrunden av den snabba utvecklingen
och de vunna erfarenheterna
finns det enligt min mening skäl att
nu se över statsbidragsbestämmelserna
på området. Det kommer att ske i anslutning
till den översyn av bidragsreglerna
för det allmänna skolväsendet
som har påbörjats inom utbildningsdepartementet.

Herr BLOMQUIST (in):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Aspling för det positiva svaret på min
interpellation. Alltsedan riksdagsbehandlingen
av den nya lagen angående
omsorger om de utvecklingsstörda har
jag följt dennas praktiska tillämpning.
Jag vet att statsrådet väl känner den
stora satsning som landstingen har
gjort på det här området och även är
införstådd med de ekonomiska svårig -

Torsdagen den 20 november 1969 Nr 37

Ang. översyn av bestämmelserna om statsbidrag till omsorger om vissa psykiskt

utvecklingsstörda

heter landstingen har att fullfölja de
åtaganden som lagen initierar. Därför
gläder det mig att statsbidragsbestämmelserna
nu skall ses över.

Statsrådet tar i sitt svar upp skolsidan,
och min fråga gäller också den,
men jag hoppas att det kommer att ske
en successiv översyn av alla de andra
områdena som berörs av omsorgslagen.
Låt mig bara helt kort med ett enda
exempel visa att det behövs.

Socialstyrelsen framhåller med skärpa
att vårdhemmen för utvecklingsstörda
skall ordnas som s. k. inackorderingshem,
upptagande 6—10 platser.
Till dessa inackorderingshem utgår enligt
statsbidragsbestämmelserna inte
något anläggningsbidrag, medan sådant
utgår om vårdhem av konventionell typ
byggs. De nuvarande bestämmelserna
motverkar enligt mitt förmenande på
detta sätt den nya vårdformen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Iiungl. Maj :ts propositioner:

nr 154, med förslag till särskilt
olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.;
och

nr 166, med förslag till lag om ändring
i lagen (1919:367) om fri rättegång.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
motionerna nr 1102—
1104.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 164, angående godkännande av fördrag
om förhindrande av spridning av
kärnvapen.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1105, av herr Skärman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
nr 142, angående förvärv av aktier i AB
Kabi och Apoteksvarucentralen Yitrum
Apotekare AB; samt

nr 1106, av herr Virgin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
142, angående förvärv av aktier i AB
Kabi och Apoteksvarucentralen Vitrum
Apotekare AB.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.57.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

112

Nr 37

Fredagen den 21 november 1969

Fredagen den 21 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 164, angående godkännande av fördrag
om förhindrande av spridning av
kärnvapen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 1105 och 1106.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 36, i anledning av proposition om
kommunalt partistöd;

nr 37, i anledning av motioner angående
samhällsplaneringen i den del dessa
avser rätten att utbekomma allmänna
handlingar i stadsplaneärenden;
samt

nr 38, i anledning av motioner om
inrättande av kommundelsråd och andra
åtgärder för att stärka den kommunala
självstyrelsens medborgerliga förankring; statsutskottets

utlåtanden:
nr 156, i anledning av motioner om
överförande av värnpliktiga jordbrukare
m. fl. till lokala försvarsförband;

nr 157, i anledning av motioner om
åtgärder för att demokratisera försvaret; nr

158, i anledning av motion angående
möjligheterna att inom försvaret
ersätta cykeltolkning med andra transportsätt; nr

159, i anledning av motioner om
dels en statlig transportorganisation för

inrikesflyget, m. m., dels en översiktlig
plan för inrikesflygets utbyggnad;

nr 160, i anledning av motioner rörande
det svenska allmänflyget, m. in.;
samt

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om sjömansförmedlingen
och sjömanshusen;

bevillningsutskottets betänkande nr
63, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riktlinjer för omorganisation
av den centrala skatteförvaltningen
jämte motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 46, i anledning av motioner angående
ägandeförhållandena inom skogsnäringen;
samt

nr 49, i anledning av framställning
från riksdagens revisorer angående omorganisation
av revisorernas kansli;

första lagutskottets utlåtande nr 51, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag til lag om förbud
mot professionell boxning m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 74, i anledning av motioner om
en allmän översyn av lagen om allmän
försäkring;

nr 77, i anledning av motioner om
ersättning från den allmänna försäkringen
för behandling av missbildningar
i ansiktet;

nr 78, i anledning av motioner om
jourskyldighet för läkare; samt

nr 79, i anledning av motioner om
differentierade avgifter vid ålderdomshem; tredje

lagutskottets utlåtande nr 58, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i lagen

113

Fredagen den 21 november 1969 Nr 37

Interpellation om en redogörelse för penningpolitiken och situationen på valutaområdet -

(1959:517) om förlängning av tiden
för vissa servitut;

jordbruksutskottets utlåtande nr 39,
i anledning av motioner angående användande
av domänverkets vinstmedel
för fritidsanläggningar; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

52, i anledning av motioner angående
naturvården inom de svenska fjällområdena;
samt

nr 53, i anledning av motioner angående
skyddet för de svenska nationalparkerna.

Interpellation om en redogörelse för
penningpolitiken och situationen på
valutaområdet

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Under den senaste tolvmånadersperioden
t. o. m. oktober 1969
har den svenska valutareserven minskat
med 2 682 miljoner kronor. På ett
år har valutareserven nedgått med cirka
40 procent. Motsvarande minskning ett
år tidigare var 347 miljoner kronor.
Trots förhoppningar att den under oktober
verkställda uppvärderingen av
den tyska D-marken och det därmed
inträdda relativa lugnet på den internationella
valutamarknaden skulle resultera
i ett återflöde av valutor till vårt
land, har motsatsen blivit fallet. Under
oktober sjönk valutareserven sålunda
med 75 miljoner kronor. Icke minst detta
torde utgöra ett observandum.

Utvecklingen är så mycket mera anmärkningsvärd
som riksbanken iakttagit
en allt restriktivare penningpolitik
innefattande mycket kännbara kreditrestriktioner
och ett osedvanligt högt
diskonto tillika med en skärpt kontroll
av valutarörelserna. Å andra sidan har
den sålunda bedrivna penningpolitiken
icke följts upp av finanspolitiken, och

ett betydande budgetunderskott torde
vara att emotse.

Allt flera iakttagare frågar sig: Vad
beror den pågående långvariga valutautströmningen
på? Beror kapitalutströmningen
främst på förändrade betalningsförhållanden
med utlandet eller
är orsakerna av mera djupgående karaktär?
Någon närmare analys av de
underliggande orsakerna har veterligen
icke skett. Valutastatistiken belyser endast
ofullständigt förhållandena och
riksbankens information på området
är ytterst knapphändig. Detta är med
hänsyn till valutareservens betydelse för
samhällsekonomin och för våra möjligheter
till internationellt samarbete att
beklaga.

Sveriges riksbanks årsbok för år 1968
innehåller en i och för sig värdefull
specifikation av vissa huvudposter i betalningsbalansen
belysande dels de löpande
transaktionerna omfattande handelsbalansen,
sjöfartsnettot, turistnetto,
övriga tjänster och transfereringarna,
dels kapitaltransaktionerna omfattande
bl. a. de direkta investeringarna i utlandet
och övriga privata kapitaltransaktioner,
vartill kommer den s. k. restposten.

Men huru vissa av dessa poster utvecklat
sig under de senaste månaderna
därom saknas närmare uppgifter.
Att bytesbalansen visat underskott är
i och för sig inte ägnat att inge oro så
länge exporten har en tillfredsställande
utveckling.

Den stigande exporten har uppenbarligen
nödvändiggjort en ökad kreditgivning
till utlandet.

Enligt uppgift skulle ökningen i de
svenska företagens nyinvesteringar i
utlandet endast utgöra en mindre del
av den totala valutaförlusten.

Valutareservens sammansättning är
av betydelse. Hur stor del av valutabehållningen
utgöres av utländska skattkammarväxlar
i samband med internationella
krediter åt USA, England och
Frankrike, som riksbanken varit med

114

Nr 37

Fredagen den 21 november 1969

Interpellation om åtgärder mot befolkningsminskningen på Öland, m. m.

om? Finnes anledning att tro att vissa
fordringar är mer eller mindre infrusna?
I vilken utsträckning förekommer
depositioner av eurodollar?

Under åberopande härav tillåter jag
mig att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
rikta frågan, huruvida
statsrådet är beredd att lämna
riksdagen en närmare redogörelse för
den på senare tid förda penningpolitiken
och för den aktuella situationen
på valutaområdet, innefattande en analys
av orsakerna till den fortgående avtappningen
av valutareserven.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om åtgärder mot befolkningsminskningen
på Öland, m. m.

Ordet lämnades härefter till herr
SCHÖTT (m), som yttrade:

Herr talman! Ölands invånarantal är
sedan länge stadigt sjunkande. År 1950
uppgick öns befolkning till 25 900. 1965
hade den minskat med 17 procent till
21 500 för att vid senaste årsskifte vara
nere i 20 600. År 1980 väntas invånarantalet
ha stabiliserat sig omkring
19 000.

Flertalet av dessa siffror återfinns i
Länsplanering 1967 för Kalmar län och
återges också i en av Kalmar läns södra
landsting verkställd utredning om
Ölandsbron och turismen. I denna utredning
anges också att folkminskningen
avser hela ön och att tätorterna i
genomsnitt drabbas nästan lika hårt
som glesbygden.

Vidare anges att andelen invånare i
produktiv ålder under överskådlig tid
liksom nu beräknas till ca 60 procent.
Förvärvsintensiteten år 1965 uppges till
40 procent och den direkt tillgängliga
arbetskraftsreserven till minst 10 procent
av befolkningen eller mer än 2 000
personer, till större delen hemmafruar.

Helt naturligt inger den fortgående
befolkningsminskningen på Öland oro.
Särskilt stark känns denna oro bland
kommunalmännen på ön, som har stora
svårigheter att hålla den kommunala utdebiteringen
på rimlig nivå.

Stora förväntningar har fästs vid
Ölandsbrobygget, som nu pågår för fullt
och beräknas vara klart 1972.

Enligt den tidigare nämnda turistutredningen
väntas brobygget bl. a. innebära
att under högsäsongen antalet bilturister
på Öland kommer att mer än
fördubblas. Klart framgår att det fordras
en kraftig upprustning på ön av både
vägnät och turistanläggningar.

Landstinget har i höst beslutat ett avsevärt
stöd åt Ölandsturismen men utan
tvekan fordras även statlig hjälp. För
närvarande utgår statligt lokaliseringsstöd
till turistanläggningar inom det
s. k. norra stödområdet. En ändring så
att dylikt stöd kan utgå även till turistanläggningar
på Öland bör snarast ske.

På Öland är man djupt besviken över
att man trots statsmakternas beslut om
byggandet av Ölandsbron ej fått några
löften om industrilokaliseringar. Sådana
bedömer man som absolut erforderliga
om den pågående befolkningsminskningen
på ön skall kunna hejdas.
Det framhålles att samtidigt med beslutet
om brobygget borde man ha inlett
en lokaliseringssatsning på Öland,
men denna satsning har tyvärr uteblivit.

Med anledning av vad som anförts
hemställes om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Vilka lokaliseringspolitiska åtgärder
avser regeringen vidtaga för att hejda
befolkningsminskningen på Öland och
säkerställa en gynnsam utveckling av
öns näringsliv?

Även denna hemställan bifölls.

Fredagen den 21 november 1969

Nr 37

115

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga den 20 november framställts av
herr Dahlberg (s) till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet:
»Vilka åtgärder ämnar arbetarskyddsstyrelsen
vidtaga för att nedbringa
dödsolyckorna inom skogsbruket med
speciell hänsyn till olycksfallsrisken i
stormfälld skog?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Geinert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969