Tisdagen den 18 mars Sid (Riksdagens protokoll 1958:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 10

14—19 mars

Debatter m. in.

Tisdagen den 18 mars Sid.

Utsträckt motionstid i visst ärende .......................... G

Onsdagen den 19 mars

Skärpta straffbestämmelser för vissa våldsbrott ................ 10

Sjukpenningersättningen till icke förvärvsarbetande husmödrar . . 12

Rening av spillolja i ökad omfattning ........................ 14

Utgifter under fjärde huvudtiteln:

Försvarsanslagens storlek .................................. 17

Personalvårdsorganisationen inom försvaret ................ 19

Anslag till studiebidrag ...................................... 20

Anslag under elfte huvutiteln:

Utrustning m. m. av beredskapssjukhus .................... 21

Statens bakteriologiska laboratorium ........................ 23

Statens sinnessjukhus ...................................... 30

Pensionsunderstöd till förre reparatören A. Jakobssons änka .... 41

Taxering av arbetarbostäder inom jordbruket .................. 43

Höjning av den s. k. artistskatten för utländska medborgare...... 44

Vissa lättnader i inkomstbeskattningen m. m................... 47

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen don 19 mars

Första lagutskottets utlåtande nr 12, om skärpta straffbestämmelser
för vissa våldsbrott ..................................

1 Första kammarens protokoll HK)X. AV in

Nr 10

Innehåll

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5, ang. omprövning av lagen med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens .................. 12

— nr 10, om höjning av sjukpenningersättningen till icke förvärvsarbetande
husmödrar ................................ 12

— nr 11, ang. viss ändring av 105 § lagen om allmän sjukförsäkring
.................................................... 14

— nr 12, om viss ändring av nuvarande tillämpning av sjukkasse taxan

.................................................. 14

— nr 14, ang. ändrad lydelse av 28 § 1 mom. förordningen om erkända
arbetslöshetskassor ................................ 14

— nr 15, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1957 fattade beslut .................... 14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7, om skyddsbestämmelser för
omogna lingon .......................................... 14

— nr 8, ang. vissa spörsmål på fastighetsbildningens område .... 14

Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, ang. försäljning av vissa kronoegendomar
m. m....................................... 14

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 4, om utredning rörande
almanacksprivilegiet m. m........................... 14

— nr 5, om rening av spillolja i ökad omfattning .............. 14

— nr 6, ang. spridning till landsortstryckerier av beställningar å

statligt tryck ............................................ 17

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, om möjlighet för politiska
partier att vid allmänna val utlägga valsedlar i vallokalerna . . 17

— memorial nr 9, med uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse

av § 22 mom. 2 regeringsformen .......................... 17

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna under fjärde huvudtiteln
(försvarsdepartementet) ............................ 17

— nr 8, ang. utgifterna under åttonde huvudtiteln (ecklesiastikdepartementet)
............................................ 20

— nr 11, ang. utgifterna under elfte huvudtiteln (inrikesdepartementet)
.................................................. 21

— nr 42, ang. fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
vissa arbeten ........................................ 41

— nr 43, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet .............. 41

— nr 44, ang. anslag å tilläggsstat II till Flygvapnet: Anskaffning

av flygmateriel m. m....................................... 41

— nr 45, om pension eller understöd åt vissa personer.......... 41

Bevillningsutskottets betänkande nr 21, om viss ändring av anvisningarna
till 24 § kommunalskattelagen .................... 43

— nr 24, om höjning av den s. k. artistskatten för utländska medborgare
................................................. 44

— nr 28, om utlänningars och i utlandet bosatta svenska medborgares
beskattning ........................................ 47

— nr 33, om vissa lättnader i inkomstbeskattningen m. m....... 47

Fredagen den 14 mars 1958

Nr 10

Fredagen den 14 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela, att jag i dag fullgjort
det mig lämnade uppdraget att till Hans
Maj :t Konungen och Hennes Maj :t Drottningen
samt den kungl. familjens övriga
medlemmar framföra kammarens djupt
kända och varma deltagande i den sorg,
som drabbat dem.

Deras Majestäter anmodade mig att
till kammaren framföra ett uppriktigt
och varmt tack för kammarens sålunda
visade deltagande.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Herr talmannen anförde vidare, att
han efter samråd med andra kammarens
talman finge meddela, att med anledning
av Hennes Kungl. Höghet Hertiginnans
av Västergötland begravning instundande
onsdag kamrarnas sammanträden
komme att börja kl. 14 sagda dag.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag vördsamt anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 9 mars—15
mars.

Sundsvall den 11 mars 1958

A. Gillström

Härmed intygas att chefredaktör
Anselm Konrad Gillström, Fredriksbergsgatan
5, Sundsvall, vårdats på
Sundsvalls lasaretts öronavdclning den

9/3—den 11/3 1958 för Papilloma laryngis,
varvid exstirpation utförts.
Sundsvall den 12/3 1958

L. E. Floberg
överläkare öronavd.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
in. m.;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1958/59 av underskottet för
Luftfartsfonden;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
lektorsprebendefastigheter i Linköping; nr

121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Rut
Britta Marianne Eek in. fl.;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet til! kronan
m. in.; och

Nr 10

Fredagen den 14 mars 1958

nr 123, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1957/58 till
Återuppförande av ridhus för livgardesskvadronen.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 117, till Konungen i anledning
av väckta motioner om utredning
i syfte att öppna möjligheter till ekonomisk
ersättning för kommunala fullmäktigeuppdrag.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
79, om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Cuba.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 81,
ang&ende anslag för budgetåret 1958/59
till medicinska högskolan i Umeå m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 85, med förslag till lag om ändrad
lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 21 maj 1954 (nr 296) angående
ändring i lagen den 6 juni 1930
(nr 259) om församlingsstyrelse, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 88,
med förslag till reglering av tomtförhållandena
å den s. k. Drottningholmsmalmen
i Lovö socken av Stockholms län.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
89, med förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 342, av herr Thun
och fru Wallentheim.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: -

nr 80, med förslag till lag om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. in.;

nr 84, angående anslag till inlösen av
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
för budgetåret 1958/59, m. in.;

nr 90, med förslag till ny tulltaxa,
m. m.; och

nr 92, med förslag till förordning om
sjömansskatt, m. in.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:

nr 8, i anledning av väckt motion om
beredande av möjlighet för politiska partier
att vid allmänna val utlägga valsedlar
i vallokalerna; samt

nr 9, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av § 22 mom. 2 regeringsformen; statsutskottets

utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/
57, m. m.;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1958/59;

Fredagen den 14 mars 1958

Nr 10

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/
58 till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m. jämte i ämnet väckt motion;
samt

nr 45, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa personer; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 21, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av anvisningarna till
24 § kommunalskattelagen;

nr 24, i anledning av väckta motioner
om höjning av den s. k. artistskatten för
utländska medborgare;

nr 28, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om utlänningars
och i utlandet bosatta svenska medborgares
beskattning här i riket; samt
nr 33, i anledning av väckta motioner
rörande vissa lättnader i inkomstbeskattningen,
m. in.;

bankoutskottets utlåtande nr G, angående
verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning;

första lagutskottets utlåtande nr 16, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 98 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623), m. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för delgivning av
byggnadsnämnds beslut;

nr 10, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag ur kyrkofonden
till extra utgifter, dels ock motion
om inrättande av särskilda studentprästbefattningar
i Uppsala m. fl. universitetsstäder;
samt

nr 11, i anledning av väckta motioner
om förbud mot plockning av vissa växtarter
för avsalu; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av väckta motioner om ökad
utlåning från fiskerilånefonden för budgetåret
1957/58, m. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
med förslag till ändrad lydelse
av § 31 mom. 1 bankoreglementet.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens första
kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda att
jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren, den 12 mars
1958.

På därom gjord ansökning beviljade
herrar deputerade stenografen hos kammaren
Sven Wickberg tjänstledighet för
studier, räknat från och med den 15 innevarande
mars till och med den 18 instundande
maj. Till vikarie för Wickberg
under förevarande tid antogs reservstenografen
hos kammaren Rolf
Lindborg.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.07.

In fidem
G. II. Berggren

Nr 10

Tisdagen den 18 mars 1958

Tisdagen den 18 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 11 och
den 12 innevarande månad.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 18 mars 1958.

Till justitiedepartementet hade den 14
mars 1958 från överståtliållarämbetet inkommit
fullmakt för redaktören Per-Olof
Hanson, vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
första kammare i stället för avgången
ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs
inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke
någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

T ämbetet:

K. G. Grönhagen

Här skulle antecknas, att herr Hanson,
Per-Olof, utsetts att inträda såsom ledamot
av kammaren i stället för herr Englund,
vilken avsagt sig riksdagsmannabefattningen.

Herr Hanson, Per-Olof, infann sig nu
och intog sin plats i kammaren.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Andersson, Axel Johannes,
för tiden den 17—den 22 i denna månad
på grund av dödsfall i familjen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 80, med förslag till lag om förverkande
av alkoholhaltiga drycker
m. in.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 84,
angående anslag till inlösen av aktier i
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag för
budgetåret 1958/59, m. m.

Ang. utsträckt motionstid i visst ärende

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 90, med förslag till ny tulltaxa m. m.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i Kungl.
Maj :ts proposition nr 90, med förslag till
ny tulltaxa, m. m., hemställer jag, att
kammaren måtte medgiva, att tiden för
avgivande av motioner i anledning av
nämnda kungl. proposition utsträckes
till det sammanträde, som infaller näst
efter femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, beslöt kammaren på särskilda
propositioner att hänvisa ifrågavarande
kungl. proposition till bevillningsutskottet
samt att bifalla herr Lindbloms hemställan
om utsträckning av tiden för avgivande
av motioner i anledning av samma
proposition.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 92, med förslag till förordning om sjömansskatt,
m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till ut -

Tisdagen den 18 mars 1958

Nr 10

skottet från fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning med förslag till
ändrad lydelse av § 31 mom. 1 bankoreglementet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8 och memorial
nr 9, statsutskottets utlåtanden nr
4, 8, 11 ocli 42—45, bevillningsutskottets
betänkande!! nr 21, 24, 28 och 33, bankoutskottets
utlåtande nr (5, första lagutskottets
utlåtande nr 16, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 9—11 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 8.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

82, med förslag till lag om ersättning
för krigsskada å egendom;

nr 91, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § förordningen den
24 maj 1957 (nr 209) angående skatt å
spritdrycker och vin;

nr 93, angående vissa följdfrågor i anledning
av skolstyrelsereformen m. in.;

nr 94, angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid farmaceutiska
institutet;

nr 95, med förslag till lag om upphävande
av lagen den 26 juni 1936 (nr 336)
angående förbud mot förvärv från utlandet
av vissa fartyg;

nr 96, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 495)
om avgifter till välfärdsanordningar för
sjöfolk i hamn;

nr 97, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni
1919 (nr 426) om (lottning i allmän flottled; nr

101, angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalig personal vid örlogsvarven
m. m.; och

nr 103, angående anslag för budgetåret
1958/59 till lärarutbildningskurser för
läroverksingenjörer, m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 46, i anledning av väckta motioner
rörande vissa timplaner för ämnet kristendomskunskap; -

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde
;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående återbäring av vissa
skattebelopp; och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1958/59
till Kontrollstyrelsen: Avlöningar, m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om ersättning
till polisman; och

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 18 § lagen om
ekonomiska föreningar;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 7, i anledning av väckt motion angående
sjukgymnastverksamheten;

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående hyresprissättningen i vissa äldre
fastigheter;

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående omorganisation av statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström
in. m.; och

Nr 10

Tisdagen den 18 mars 1958

nr 10, i anledning av väckt motion angående
billigare elektrisk kraft på Gotland.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 343, av herr Lindblom och herr Johansson,
Anders, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
22 maj 1953 (nr 269) angående byggnadsforskningsavgift,
m. m.;

nr 344, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning om ändrad lydelse av 25 §
och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623); samt
nr 345, av herr Eliasson och herr Andersson,
Alvar, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 25 § och
129 § 8 mom. taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623).

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.06.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Nr 10

Onsdagen den 19 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med talmannen i andra
kammaren och talmanskonferensen får
jag beträffande riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela följande.

De sista arbetsplena före påsk beräknas
äga rum fredagen den 28 innevarande
mars och, om så erfordras, lördagen
den 29 mars. Kamrarna sammanträder
åter onsdagen den 9 april kl. 14.00 för
anställande av gemensamma omröstningar,
varefter kamrarnas sammanträden
kommer att hållas i sedvanlig ordning.
Allt detta gäller under förutsättning
att intet oförutsett inträffar, som
påkallar annan ordning.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
124, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning angående anslag för
budgetåret 1958/59 till Skattecrsättning
till kommunerna, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 82, med förslag till lag om ersättning
för krigsskada å egendom.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 91, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § förordningen den
24 maj 1957 (nr 209) angående skatt å
spritdrycker och vin.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 93, angående vissa följdfrågor i anledning
av skolstyrelsereformen in. m.;
och

nr 94, angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid farmaceutiska
institutet.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

95, med förslag till lag om upphävande
av lagen den 26 juni 1936 (nr 336)
angående förbud mot förvärv från utlandet
av vissa fartyg;

nr 96, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr
495) om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn; samt

nr 97, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19
juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän
flottled.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 101, angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalig personal vid
örlogsvarven m. m.; och

nr 103, angående anslag för budgetåret
1958/59 till lärarutbildningskurser
för läroverksingenjörer, in. in.

Vid föredragning av den av herr
Lindblom och herr Johansson, Anders,
väckta motionen, nr 343, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 22 maj 1953 (nr 269) angående
byggnadsforskningsavgift, hänvisades
motionen, i vad den avsåg den del av
propositionen, som hänvisats till statsutskottet,
till detta utskott samt i övrigt
till behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 344, av herr Spelz, samt
nr 345, av herr Eliasson och herr Andersson,
Alvar.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 46—51, första
lagutskottets utlåtanden nr 14 och 15,

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Om skärpta straffbestämmelser för vissa våldsbrott

jordbruksutskottets utlåtanden nr 1 och eljest angrepp mot den personliga integ7
samt allmänna beredningsutskottets ut- riteten, samt att arbetet måtte bedrilåtanden
nr 7—10. vas så skyndsamt, att förslag i frågan

- kunde föreläggas 1959 års riksdag.

Om skärpta straffbestämmelser för vissa
våldsbrott

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av väckta
motioner om skärpta straffbestämmelser
för vissa våldsbrott.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
199 i första kammaren av herrar Eliasson
och Siindin samt nr 241 i andra
kammaren av herrar Hedlund och Larsson
i Hedenäset. I motionerna, vilka voro
likalydande, hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla att — i anslutning till pågående
prövning av straffrättskommitténs
förslag till brottsbalk — en översyn
i skärpande riktning måtte komma
till stånd i fråga om straffbestämmelserna
rörande brott, som innefattade våld
mot person eller eljest angrepp mot den
personliga integriteten, samt att arbetet
måtte bedrivas så skyndsamt, att förslag
i frågan kunde framläggas för 1959 års
riksdag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 199
och II: 241, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats en reservation
av fru Nilsson, herrar Arvidson
och Onsjö samt fru Lidman-Frostenson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 199 och II: 241, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att — i anslutning till pågående prövning
av straffrättskommitténs förslag
till brottsbalk — en översyn i skärpande
riktning måtte komma till stånd i
fråga om straffbestämmelserna för brott,
som innefattade våld mot person eller

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Den stigande brottsligheten
är ett svårt problem, som kräver
ökad uppmärksamhet i fråga om både
lagstiftning och andra åtgärder. Visserligen
dominerar förmögenhetsbrotten,
och särskilt motorfordonstillgreppen
kulminerar i brottsstatistiken, men i synnerhet
på senare tid har förmärkts en
ökad tendens till grövre våldsbrott. Nästan
varje dag innehåller tidningarna notiser
om överfall på gamla orkeslösa personer
och om rån och rånförsök bl. a.
mot taxichaufförer för att man skall
komma över deras dagskassor.

Allt detta är ägnat att inge allmänheten
en känsla av osäkerhet och rädsla.
Jag skall berätta ett exempel. För en tid
sedan kom jag gående Drottninggatan
på väg mot riksdagen. Vid hörnet av
Brunkebergsgatan och Drottninggatan
stod en dam och såg rådvill ut. »Ni
kanske tycker att jag är barnslig», sade
hon, »men jag står och överväger om jag
skall våga gå Brunkebergsgatan upp till
busshållplatsen.» Klockan var inte mer
än 10.30 på kvällen, och jag tyckte därför
att det inte borde vara någon risk.
Hon sade, att det inte var mer än en
vecka sedan ett par blev rånade på den
gatan. Det kan kanske tyckas vara ett
utslag av överdriven ängslan, men denna
dam var inte ensam om att känna sig
osäker på gatorna en kväll i centrala
Stockholm. Ungefär samtidigt publicerades
en SIFO-undersökning, enligt vilken
inte mindre än 49 procent av de tillfrågade
i storstäderna kände sig hotade till
liv och lem, om de måste gå ut ensamma
en kväll.

En bidragande orsak är, som utskottet
framhåller, polismaktens bristande
resurser. Uppklarandeprocenten för
samtliga brott har t. ex. i Stockholm
sjunkit från 35 procent år 1950 till 27,3
procent år 1956. Den ringa risken för
upptäckt ökar helt naturligt brottslingarnas
känsla av att de kan operera gans -

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Nr 10

Om skärpta straffbestämmelser för vissa våldsbrott

ka ostört. Skyndsamma åtgärder för att
öka polisens effektivitet är därför av nöden.
Vid konferensen om ungdomsbrottsligheten
har också framhållits, att frågan
om en effektivare polismakt är den
i dagens läge angelägnaste när det gäller
att bekämpa kriminalitet och andra
yttringar av asocialitet.

Detta är emellertid inte bara ett storstadsproblem.
Upprörande brist på respekt
för andras liv och egendom utgör
de många överfallen på orkeslösa gamla.
Många av dessa frågar sig i dag, om
de skall våga bo kvar i sina kanske ensligt
belägna stugor. Allmänhetens skarpa
reaktion mot den råhet i sinnelaget, som
sådana brott vittnar om, är förståelig,
och det är inte underligt att man kräver
strängare straff för sådana brott. Det
kan hända att det är riktigt, som utskottet
skriver, att det redan nu finns möjlighet
att utmäta stränga straff, men
straffrättskommittén, som var en expertkommitté
av jurister, har i sitt betänkande,
framlagt 1953, funnit alt straffet för
misshandelsbrotten bör skärpas.

Jag ber att få citera ett par rader av
straffrättskommittén som återgivits i utskottets
utlåtande. Kommittén har sagt:
»Vad straffet angår ha enligt kommitténs
mening våldsbrotten — i den mån de
icke medfört död eller svår kroppsskada
— hittills bedömts alltför lindrigt,
särskilt i jämförelse med förmögenhetsbrotten.
Förslaget öppnar därför möjlighet
till strängare ingripanden mot våldsverkarc.
»

Man kan inte bortse ifrån att risken
för upptäckt men också vetskapen om
stränga straff kan ha en god allmänpreventiv
verkan när det gäller personer,
som planlägger brott av detta slag. Vi
reservanter anser därför att det hade varit
riktigt att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en översyn i fråga om de
straffbestämmelser, som gäller brott mot
person, samt begära förslag härom till
nästa års riksdag.

.lag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation, som jag
och andra ledamöter fogat till första
lagutskottets utlåtande nr 12.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! När utskottsmajoriteten
föreslagit, att de motioner det här är
fråga om inte bör föranleda någon riksdagens
åtgärd, så beror det inte på att
vi inte med oro har sett på den utveckling
som förekommit och som fru Nilsson
här har närmare exemplifierat.
Även utskottsmajoriteten har med beklagande
sett på denna utveckling och
är ense med motionärerna och reservanterna
om att det är anledning att
från det allmännas sida göra vad som
göras kan för att vända utvecklingen i
eu annan riktning. Det är bara när det
är fråga om de medel, som närmast bör
ifrågakomma, som vi har en annan mening.

Motionerna går ut på en skärpning
av straffen. I det avseendet har utskottet
konstaterat, att det inom ramen för gällande
straffsatser finns tillräckliga möjligheter
för att reagera strängt. Jag
skall inte gå närmare in på de olika
strafflatituderna — de är angivna i utskottets
utlåtande — men jag skall bara
nämna, att även för de lindrigaste
formerna av misshandel kan ådömas upp
till ett års fängelse. Därmed är emellertid
inte heller sagt, att de nuvarande
straffbestämmelserna är tillfredsställande
i alla avseenden. Tvärtom har det
varit erkänt sedan ganska lång tid tillbaka,
att de är i behov av omarbetning,
och en sådan har också skett inom ramen
för den allmänna genomgång av
strafflagens brottsbestämmelser, som har
verkställts genom straffrättskommitténs
försorg. Det föreligger sålunda, som även
motionärerna påpekat, ett förslag till
nya straffbestämmelser. Det bar vilat
några år i avvaktan på strafflagsberedningens
förslag men har nu upptagits
till behandling inom justitiedepartementet.
Man kan således vänta ett förslag
på grundval av detta kommittébetänkandc
inom en niira framtid. Under sådana
förhållanden bar det, enligt vad
utskottet ansett, inte funnits någon anledning
för riksdagen att i detta liige
påkalla någon särskilt åtgärd. Jag skall
kanske tillägga, att de mest påfallande

Xr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Ang. sjukpenningersättningen till icke förvärvsarbetande husmödrar

bristerna i nuvarande bestämmelser inte
består däri, att man inte kan utdöma
så stränga straff som egentligen skulle
vara påkallade. Tvärtom är det väl kanske
så, att nuvarande bestämmelser i
vissa fall leder till alltför stränga straff.
De gällande straffbestämmelserna är
nämligen så avpassade, att de är lielt
beroende på skadans beskaffenhet. Det
finns fall när det uppstått svåra skador
av ett missliandelsbrott utan att omständigheterna
ändå varit sådana, att de
påkallat särskilt strängt ingripande. 1
dessa fall har domstolarna haft svårigheter
att komma till rimliga resultat.
De nya bestämmelserna är uppbyggda
på ett motsvarande sätt, som införts i
fråga om vissa andra brottstyper och
som lämnat domstolarna större möjlighet
att med hänsynstagande till alla olika
omständigheter bedöma, huruvida ett
brott skall betraktas som grovt, ringa eller
höra till den så att säga normala formen.

Det är ju att förvänta, att det kommer
att framläggas en proposition om detta
i en nära framtid, men underlag för en
sådan aktion, som motionärerna här har
yrkat, finns enligt majoritetens mening
för närvarande icke.

Utskottet har vidare påpekat, att det
viktigaste som kan göras från samhällets
sida, är att se till att polismakten förstärkes,
eventuellt även att ungdomsoch
barnavården får de resurser, som
erfordras för att ingripa effektivt mot
ungdomsbrottslingarna. Dessa ingripanden
ligger således på det plan, som gäller
åtgärder mot brottsligheten över huvud
taget och kanske inte direkt kan
hänföras till speciellt våldsbrottens område.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra

propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av väckt motion angående utredning för
verkställande av omprövning av lagen
med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. sjukpenningersättningen till icke
förvärvsarbetande husmödrar

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av väckta
motioner om höjning av sjukpenningersättningen
till icke förvärvsarbetande
husmödrar.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 15
i första kammaren av herrar Norliriff
och Öhman samt nr 14 i andra kammaren
av herr Senander.

I motionerna, vilka voro likalydandc,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om sådan ändring av sjukpenningersättningen,
att den för icke förvärvsarbetande
husmödrar utginge med
sex kronor om dagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:15 och 11:14,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr talman! I den motion, som behandlas
i detta utlåtande, hemställes
om en höjning av grundsjukpenningen
för icke förvärvsarbetande husmödrar
från nuvarande 3 till 6 kronor per dag.
Jag vill, herr talman, något litet motivera
denna motion.

Husmödrar, som icke har förvärvsarbete,
kan inte som övriga kvinnor med
inkomst genom ökade inkomster flyttas
upp i högre sjukpenningklass. Vi anser
att värdet av hemarbetet underskat -

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Nr 10

Ang. sjukpenningersättningen till icke förvärvsarbetande husmödrar

lats vid bestämmandet av sjukpenningklass.
Enligt en statlig utredning för ett
par år sedan värderades husmorsarbetct
i ett hem med två barn till 5 000 kronor
om året. Skulle denna värdering av husmorsarbetet
gälla vid placering i sjukpenningklass,
skulle hon vara berättigad
till 8 kronor per dag. Då hon emellertid
endast erhåller en grundsjukpenning
av 3 kronor per dag, förstår var
och en att vid en icke förvärvsarbetande
husmors sjukdom uppstår stora ekonomiska
bekymmer och svårigheter. I
den åberopade utredningen om värdet
av husmors arbete i hemmet utgår man
från fast hjälp under året. Är hemhjälpen
tillfällig, blir den betydligt dyrare.
I bästa fall kan man erhålla sådan för
tre kronor i timmen, och vad detta blir
per dag är lätt uträknat. Sjukpenningen
tacker således endast en timmes hemhjälp
per dag.

Att sjukpenningen var låg för icke
förvärvsarbetande husmödrar, underströk
departementschefen redan vid lagens
tillkomst, och vid remissbehandlingen
av lagen förordade ett flertal remissinstanser
en högre sjukpenning för
ifrågavarande husmödrar.

Nu påpekar utskottet att eu icke förvärvsarbetande
husmor kan ta en frivillig
tilläggsförsäkring upp till 6 kronor
per dag men att denna möjlighet i
ringa omfattning utnyttjas. En frivillig
försäkring blir i regel betydligt kostsammare
för den försäkrade än en obligatorisk,
och tillhör familjeförsörjaren de
lägre inkomsttagarna, så orkar han helt
enkelt inte med att betala premierna
för en sådan försäkring. Och det är just
dessa familjer, för vilka de stora svårigheterna
uppstår vid husmors sjukdom.

Att placera icke förvärvsarbetande
husmödrar i en högre sjukpenningklass
i obligatoriet kan väl inte möta sådana
oöverstigliga hinder, att en dylik åtgärd
omöjliggöres.

Utskottet, som avstyrker motionen,
framhåller dock att det inte vill förringa
de svårigheter som uppstår, då
icke förvärvsarbetande husmor drabbas
av sjukdom och minderåriga barn finns

i familjen. Nej, svårigheterna vid husmors
sjukdom, då minderåriga finns
som skall ha vård, är mycket stora,
detta i synnerhet om ekonomien är
svag. De utgifter, som man betalar för
hemhjälp, är nämligen inte avdragsgilla
vid skatt, medan däremot hemhjälpen
som erhåller denna inkomst får den beskattad.

Departementschefen yttrade vid lagens
tillkomst att grundsjukpenningens syfte
var att endast lämna viss hjälp vid
sjukdom. En höjning av denna hjälp
från 3 till 6 kronor per dag vore i alla
fall en dubbel hjälp mot vad som nu utgår.

Herr talman! Med detta hemställer jag
om bifall till motionen.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Det är klart, att om
man som motionärerna har som utgångspunkt
att sjukpenningen skall täcka
det inkomstbortfall en icke förvärvsarbetande
hustru får vid sjukdom, så kan
man komma fram till det förslag motionärerna
framlägger. Nu har emellertid
inte sjukpenningen tillkommit för att
täcka en inkomstförlust, och inte heller
skall den icke förvärvsarbetande
hustrun genom sjukpenningen få ersättning
för kostnaden för hjälp i hemmet,
utan de 3 kronorna har tillkommit för
att täcka den utgift som en sjukhusvistelse
kan innebära. Därutöver har man
ju i lagen sagt att det finns tillfälle till
frivillig försäkring, men denna möjlighet
är, som utskottet säger, i ringa mån
utnyttjad. Vi har mycket svårt att förstå
att denna frivilliga försäkring inte
utnyttjas mera. Det kan inte bero på
den avgift som det här är fråga om.

Om vi emellertid skulle tillmötesgå
motionärerna får vi bryta sönder hela
sjukförsäkringen i vad det gäller dessa
3 kronor. Vi kan inte höja bidraget till
husmödrarna utan att det blir en generell
ändring över hela linjen. Vad det
innebär ekonomiskt, har utskottet inte
fått någon bild av.

Vi vet också att det skall komma eu
proposition med diverse ändringar i

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Om rening av spillolja i ökad omfattning

sjukförsäkringslagen. Vi menar att vi
väl får invänta den nya proposition
som nu är signalerad för att se vad den
kan ge för förbättringar på olika delar
av sjukförsäkringens område.

Utskottet vill med denna motivering
yrka avslag på motionerna, och jag ber
att få instämma med utskottet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till den i ämnet väckta motionen I: 15;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 105 § lagen
om allmän sjukförsäkring;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av nuvarande tillämpning
av sjukkassetaxan;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 28 § 1 mom.
förordningen den 14 december 1956 (nr
629) om erkända arbetslöshetskassor;
samt

nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1957 vid dess
fyrtionde sammanträde fattade beslut,
dels ock i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckta motioner
om skyddsbestämmelser för omogna
lingon; och

nr 8, i anledning av väckt motion om
hänskjutande till 1954 års fastighetsbild -

ningskommitté av vissa spörsmål på fastighetsbildningens
område.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
4, i anledning av väckt motion om utredning
rörande almanacksprivilegiet
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om rening av spillolja i ökad omfattning

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
väckta motioner om rening av spillolja i
ökad omfattning.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
30, av herr Johansson, Anders, m. fl.,
och 11:34, av herr Lothigius och fru
Sandström, hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning angående
möjligheterna för ökad spilloljerening
i syfte att spara valuta samt att i ökad
utsträckning tillgodose landets oljeförsörjningsbehov
i beredskapslägen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:30 och
II: 34 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! I min egenskap av motionär
skall jag bo att i all korthet få
säga några ord i den här frågan. Jag
har inte haft tillfälle att delta i något
utskottsarbete och kan följaktligen inte
hänvisa till någon reservation, men ber
att få anknyta till den reservation som

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Nr 10

avgivits av herr Lothigius i andra kammaren.

Beredningsutskottets avstyrkande av
de föreliggande motionerna var måhända
väntat, men icke förty ger det anledning
till vissa reflexioner. Efter att ha
tagit del av utskottets motivering för
avslaget får man faktiskt en känsla av
att vi här i landet kommit i ett högst
förunderligt läge. Det lönar sig inte längre
att tillvarata våra egna tillgångar.
Vårt höga omkostnadsläge medför icke
endast att vi i fråga om våra egna exportartiklar
har ytterst svårt att hävda
oss på utlandsmarknaden i konkurrensen
med andra nationer, som har lägre
framställningskostnader än vi har, utan
också att vi kan köpa de förnödenheter
vi behöver billigare utifrån än om vi
själva skulle framställa dem här hemma.
Denna omständighet har givetvis
vissa fördelar med sig, men också vissa
nackdelar. Följden blir nämligen att
vi i det gemensamma folkhushållet inte
kan använda åtskilliga reella värden
som vi förfogar över. De går förlorade.
Jag skall bara ta ett par exempel för
att belysa detta påstående.

Gallringsvirket från våra skogar exempelvis
var för blott några få år sedan
ett mycket värdefullt tillskott till vår allmänna
bränsleförsörjning. I dag har
detta virke inte längre något egentligt
värde. Tvärtom låter man det ligga och
ruttna bort i skogen. Det betalar sig inte
att tillvarata det. Vi köper som bekant
oljan och därmed också värmen billigare
och bekvämare utifrån.

Men inte nog med detta. Vi har på
sina håll i landet riktiga beståndsskogar,
som det blir för dyrt att avverka, måhända
på grund av att de inte ligger så
väl till och transporterna utefter vägarna
blir för dyra.

Så håller det på att bli med åtskilliga
av våra tillgångar här i landet. Det är
inte utan spänning man emotser den
dag, då det kanhända inte längre lönar
sig att bryta vår järnmalm där uppe i
Norrland. Den (lagen kanske kommer.

Men låt mig återgå till spilloljan. Vi
har nu praktisk erfarenhet av och tydliga
belägg för att man genom en tek -

Om rening av spillolja i ökad omfattning
nisk rening kan till hela tre fjärdedelar
återvinna en produkt som i förbrukningshänseende
är fullt jämförlig med
förut oanvänd olja. Vi har numera här
i landet åtskilliga sådana reningsverk.
Även statliga verk har i viss utsträckning
anlitat dessa reningsverk till full
belåtenhet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
säger sålunda, att styrelsen sedan
år 1952 har låtit rena spillolja. För den
oljetyp styrelsen huvudsakligen använder
innebär denna rening en vinst av
hela 13 öre/kg. Styrelsen har inga
ogynnsamma erfarenheter av omraffinerad
olja.

Här gäller det alltså inte längre frågan,
huruvida det går eller inte går att
rena, utan frågan är, om statsmakterna
vill att vi skall utnyttja en inhemsk tillgång,
en egen produkt i stället för att
låta pengarna gå ut ur landet, varigenom
vår förut dåliga handelsbalans ytterligare
försämras.

Det skulle med andra ord vara en betydande
nationalvinst vi skulle kunna
göra genom ett mer allmänt reningsförfarande,
ty det är sannerligen inga små
kvantiteter som det här rör sig om. Tänk
bara på flygvapnet och våra övriga motoriserade
försvarsgrenar, på statens
järnvägar och våra industriella anläggningar
och på vår ständigt stigande bilpark!
Det är oerhörda kvantiteter olja
som förbrukas utan att komma till förnyad
användning. Under 1956 importerade
vi 100 miljoner kilo dylika smörjoljor
till ett värde av över 50 miljoner
kronor, och denna import är självfallet
i dag åtskilligt större än för ett par år
sedan.

Vi skulle genom en rening kunna
återvinna för förnyat bruk cirka 75 å 80
miljoner kilo av denna kvantitet och
därigenom åt landet bevara 35 å 40 miljoner
kronor, kanske ännu mera. Menar
man måhända att detta belopp är alltför
litet för att det skall föranleda någon åtgärd
från statsmakternas sida?

Jag skall inte ytterligare argumentera.
.lag vill endast hänvisa till vad jag redan
har sagt, nämligen att det skulle innebära
en nationell vinst om vi kunde
bevara pengarna inom landet och att

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Om rening av spillolja i ökad omfattning
detta även ur beredskapssynpunkt skulle
inge en viss trvgghet vid ett orostillfälle.

Alldenstund det inte föreligger någon
reservation, skall jag emellertid inte
ställa något yrkande om avslag på utskottets
förslag.

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! Redan 195G var denna
fråga aktuell. Vad man då lade största
vikten vid var beredskapssynpunkten.
Utskottet sade då bl. a. att Kungl. Maj:t
hade vidtagit en rad åtgärder för lagring
av olja, vadan beredskapssynpunkten
inte var så synnerligen angelägen. Sedan
den dagen har vi fått till stånd en
lagring av olja. Det som alltså 1956 var
en förmodan har nu blivit en verklighet.
Om riksdagen då hade någon grund
för sitt beslut att avvakta Kungl. Maj:ts
åtgärder på området, så torde det i dag
finnas ännu starkare motiv för att icke
vidtaga några åtgärder, eftersom det nu
visat sig att Kungl. Maj:t nu har gjort
det.

Den andra frågan gäller metoderna för
rening av olja. Man säger inte detta direkt
i motionen, utan man talar om möjligheterna
för en utökad spilloljerening.
.lag måste erkänna, att när ärendet behandlades
sist, var vi i tvivelsmål om huruvida
en sådan rening av spillolja verkligen
kunde ske på sådant sätt, att man
fick fram en produkt som var förstklassig
och fullt jämförbar med annan olja.
Jag tror mig kunna säga att vi i utskottet
har blivit övertygade om att man nu
löst detta problem. Framför allt förefaller
det som om fabriken i Jönköping hade
kommit till klarhet om metoden, så
att man nu kan framställa renad olja,
likvärdig med den man få i handeln.

Om detta problem således är löst, återstår
väl bara att propagera för användandet
av denna produkt. Flera remissinstanser
har svarat att de inte gärna
vill gå in för den renade oljan. Om man
nämligen har dyrbara maskiner, vill
man vara på den säkra sidan och använda
en olja som man kan lita på. Det gör
att man ställer sig tveksam i vissa fall,

då tvekan egentligen inte borde förefinnas.
Att övervinna en sådan tvekan bör
väl vara en uppgift för företagen själva.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
har följt denna fråga med
största uppmärksamhet och följer den
fortfarande. Den förklarar också i remissyttrandet
att den tagit del av försöksverksamheten
i Jönköping och för
sin del funnit produkten ganska tillfredsställande.

Sedan är det en mycket märklig sak
jag skulle vilja nämna. I utskottet blev
jag mycket förvånad, då denna kom före.
Det står i utlåtandet att det är olikheter
i uppfattningarna om lönsamheten
mellan exempelvis järnvägsstyrelsen och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. »Dessa
olikheter har uppgivits sammanhänga
med bl. a. att järnvägsstyrelsen erhåller
sin olja till ett lägre pris och kan använda
sin spillolja såsom bränsle.» Det är
ju rätt egendomligt att järnvägsstyrelsen
kan få sin olja till ett lägre pris —- efter
vad som uppgivits ett betydligt lägre
pris — än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kan köpa olja för. Det tycks finnas
två sorters prisbildningar i detta
land. Jag säger det bara därför att jag
tror det är ett förhållande som förtjänar
att fästa uppmärksamheten vid. SJ
kan ju visserligen använda oljan som
bränsle, medan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
renar den.

En viss propaganda bedrivs av Skandinaviska
oljecentralen, och jag kan inte
förstå annat — det är också utskottets
mening — än att en sådan propaganda
bör fortsätta. Man måste sedan övertyga
konsumenterna om att den vara de får
är förträfflig. Inom utskottet har vi blivit
övertygade om att svårigheterna nu
är övervunna. Jag tror således att man
med det största lugn kan avvakta de resultat
som vederbörande företag kommer
till.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Herr Wolgast och jag är
tydligen överens om att det inte längre
är något problem att rena oljan — den
saken är alltså klar och omvittnad -—

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Nr 10

utan vad vi syftar till är att förmå vår
största förbrukare, som i detta fall är
staten, att använda renad olja. När ett av
våra verk, exempelvis väg- och vattenbvggnadsstyrelsen,
kan använda oljan
med en vinst på hela 13 öre per kilo, frågar
man sig, varför inte också våra övriga
statliga verk kan göra detsamma.

Jag har den uppfattningen att det är
bekvämlighetsskäl som gör det. Man vill
inte ta befattning med en sådan olja.

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! Jag har försökt framhålla
att anledningen till att det lönar
sig för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att använda renad olja är den, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får
betala ett pris som är högre än det som
t. ex. järnvägsstyrelsen får betala för
oljan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 0,
i anledning av väckta motioner om
minskning av kostnaderna för det .statliga
trycket genom tryckeribeställningars
spridning till landsortstryckerier,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande och memorial:

nr 8, i anledning av väckt motion om
beredande av möjlighet för politiska
partier att vid allmänna val utlägga valsedlar
i vallokalerna.

Utskottets hemställan bifölls.

nr 9, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av § 22 mom. 2 regeringsformen.

Det i detta memorial införda vilande
grundlagsändringsförslaget antogs.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande

2 Första kammarens protokoll 1938. Nr 10

Ang. försvarsanslagens storlek
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Vid detta utlåtande hade fogats ett särskilt
yttrande av herrar Ohlon, Axel Johannes
Andersson, Anders Johansson,
Malmborg, Wedén och Nihlfors.

Punkten 1

Ang. försvarsanslagens storlek

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja fästa
kammarens uppmärksamhet på ett särskilt
uttalande, som återfinnes i slutet
av statsutskottets utlåtande. Vid riksdagens
början väcktes i denna kammare
en motion, ävenså en likalydande
motion i andra kammaren, som påyrkade
vissa besparingsåtgärder inom den
del av fjärde huvudtiteln som hade förelagts
riksdagen. Dessa avsåg sådana
detaljer som låg utanför den senare
träffade försvarsuppgörelsen.

Jag och flera med mig anser att åtskilliga
av dessa förslag till besparingar
fortfarande har giltighet, men vi har det
oaktat uraktlåtit att i statsutskottet ställa
några yrkanden i enlighet med motionerna.
Vi ville inte få skenet emot
oss att på något sätt vilja rubba på den
enligt vårt förmenande mycket värdefulla
uppgörelse i försvarsfrågan, som
hade träffats emellan de olika partierna.
Jag vill säga detta, även om de punkter
det här gäller i stort sett faller utanför
uppgörelsen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.
.lag har endast velat göra denna deklaration.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Vad herr Ohlon sagt ger
anledning till ett par reflexioner.

I''olkpartiets mycket omtalade besparingsaktion
griper in på tolv olika punkter
i den mycket lilla del av fjärde liu -

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Ang. försvarsanslagens storlek
vudtiteln, som föreligger till behandling
i dag. Av det särskilda yttrande, som
avgivits av folkpartiets representanter i
statsutskottet, framgår att de — för att
undvika missförstånd —- avstått från
att reservera sig till förmån för de yrkanden
som framställts i motionen. Ingen
skall emellertid tro, att det inom utskottet
sagts någonting som skulle innebära
att man förmenar någon rätten att
ha egna meningar i dessa frågor, allra
minst i detaljfrågorna, på grund av den
stora partiuppgörelsen. Någon sådan
uppfattning har inte hävdats från något
håll inom avdelningen. Däremot har det
sagts — eftersom herr Ohlon har berört
saken, kanske jag får nämna det — att
om besparingsaktionen i detta fall i
denna huvudtitel hade vidhållits och om
den hade vunnit kamrarnas bifall, skulle
den med hänsyn till de speciella förhållandena
i år inte ha inneburit besparingar
utan sannolikt kostnadsökningar på
huvudtiteln i sin helhet. De förslag till
definitiva beslut som nu föreläggs gäller
tillsammans endast 167 miljoner kronor.
Det återstår alltså att i ett senare sammanhang
under fjärde huvudtiteln besluta
om utgifter på drygt 2,5 miljarder
kronor.

Om vi i dag, såsom motionärerna
åsyftat men inte vidhåller, skulle ha
sänkt anslagen i de tolv punkterna, skulle
det ha inneburit, att vi i åtminstone
tio fall hade minskat på rena förslagsanslag,
således anslag som får överskridas.
En sådan nedprutning skulle inte
ha betytt någonting alls eftersom den
kompletteringsbudget, som vi har att
vänta inom kort, ändock kommer att föra
upp totalsumman till 2,7 miljarder.
Motionärerna har i fråga om denna huvudtitel
liksom i fråga om övriga huvudtitlar
satt in sin besparingsaktion på förslagsanslag,
som får överskridas och som
måste överskridas, om de är för snävt
tilltagna. Sannolikt måste det då bli
fråga om ett deficit att täcka i budgetredovisningen
vid årets slut, utanför de
2,7 miljarderna. På det sättet skulle man
genom den föreslagna besparingsaktionen,
om den fullföljts och accepterats
av riksdagen, i realiteten icke ha sparat

något på utgifterna utan tvärtom ha ökat
försvarets totalsumma.

Jag har, herr talman, velat påpeka detta
intressanta faktum. Det är också detta
som är det väsentliga i de invändningar
som rests inom utskottet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag konstaterar med
glädje att man, såsom herr Gillström
här underströk, från utskottets sida anser,
att den uppgörelse i försvarsfrågan,
som träffats på högsta nivå, icke utesluter
att andra synpunkter eller förslag
kan framföras från riksdagens ledamöter.
Det är faktiskt på det sättet,
att det nästan anses som en majestätsförbrytelse
eller som ett utslag av utanför
riksdagen verkande krafter, som
egentligen inte har med försvarsfrågans
sakliga behandling att göra, om man
dristar sig att framföra synpunkter, som
kanske inte helt ligger i linje med den
officiellt och på högsta nivå accepterade
uppfattningen.

Jag anser för min del att det ur demokratisk
synpunkt skulle vara en mycket
farlig utveckling, därest riksdagsmännen
mer eller mindre skulle förvandlas
till sådana, som blott säger ja
och amen, medan de stora frågorna avgörs
av några få utvalda på högsta nivå.
En dylik utveckling kan icke vara
riktig i ett demokratiskt land. Jag noterar
därför med glädje de synpunkter
i detta sammanhang, som utskottets talesman
här anfört.

Herr OHLON (fp) :

Herr talman! Det var en tråkig erfarenhet
som herr Dahl gav uttryck åt,
då han sade, att uppgörelsen i försvarsfrågan
har träffats på högsta nivå utan
att gemene man inom de olika riksdagsgrupperna
haft tillfälle att göra sina
synpunkter gällande. Det är väl i så
fall en erfarenhet som herr Dahl har
gjort inom sin egen partigrupp.

Inom den partigrupp, som jag tillhör,
har förfaringssättet varit helt annorlun -

Onsdagen den 19 inars 1958 fm.

Nr 10

Anslag till personalvårdsorganisationen inom försvaret

da. Där har partiledaren haft oavbruten
kontakt med gruppens medlemmar och
låtit dem framföra sina synpunkter.
Enighet har därigenom vunnits på ett
tidigt stadium mellan samtliga ledamöter
av gruppen.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få intyga att
precis samma procedur har följts inom
den grupp som jag tillhör. Statsministern
har inte verkat på egen band, utan
gruppen har givit honom fullmakt, och
han har haft gruppens förtroende när
det har gällt det beslut som har fattats.

Vad jag har velat framhålla är, att
om en ledamot av en grupp i riksdagen
har en annan uppfattning än den, som
man har på högsta nivå — och som visserligen
stöds av respektive parti — så
bör han inte anses soin fredlös eller
som en majestätsförbrytare. En sådan
uppfattning förekommer nämligen på sina
håll vid bedömningen av riksdagsledamöternas
inställning till den uppgörelse,
som har träffats.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 2—89

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 90

Anslag till personalvårdsorganisationen
inom försvaret

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Personalvårdsverksamhet m. m.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 327 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lars Larsson in. fl. (I:
44) och den andra inom andra kammaren
av herr Alemijr in. fl. (II: 53), hemställts,
att riksdagen måtte fatta beslut,
att personalvården inom försvaret skulle
organiseras i huvudsaklig överensstämmelse
med överbefälhavarens förslag
och att erforderliga medel härför
skulle anvisas.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 44 och II: 53, till Pcrsonalvårdsverksamhet
in. in. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 327 000 kronor.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! I den preliminära försvarsliuvudtitel,
som presenterats riksdagen,
har det icke ansetts möjligt att
föreslå genomförande av den personalvårdsorganisation
inom försvaret, om
vilken överbefälhavaren den 2 oktober
1957 lade fram förslag. Statsutskottet
har icke ansett sig i stånd att med anledning
av de motioner, som väckts i
frågan, inta eu annan ståndpunkt än
departementschefen.

När utskottet finner det angeläget, att
personalvårdsorganisationen inom försvaret
utformas på ett sådant sätt, att
verksamheten kan bedrivas effektivt och
rationellt, kan jag såsom en av motionärerna
instämma i detta uttalande. Behovet
av en utbyggd personalvård och
en fast organisation för denna är så angeläget,
att många skäl talar för att frågan
nu efter många års olika utredningar
och förslag bör bringas till en slutlig
lösning, .lag vill anföra ett par skäl.

Den nuvarande organisationen, vars
grunddrag fastställdes genom 1942 års
försvarsbeslut, betraktas som ett provisorium.
De förändringar, som har vidtagits
under den senaste tioårsperioden,
har varit ganska blygsamma. Det nu föreliggande
förslaget har mottagits välvilligt
och i slort sett tillstyrkts i remissyttrandena
från såväl personalorganisationerna
inom försvaret som talesmän
för de värnpliktiga.

De mänskliga insatserna får inte undervärderas
då det gäller att nå effektivitet
i eu tid, då försvaret i mycket
stor utsträckning präglas av den tekniska
utvecklingen. För de värnpliktiga
måste den militära miljön tillgodose
skäliga behov av socialt och ekonomiskt
skydd liksom sysselsättning under fritiden
o. s. v. Tar man hänsyn till att

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Anslag till studiebidrag
även den civila miljön är underkastad
snabba förändringar samt att de värnpliktiga
nu gör sin första tjänstgöring
vid lägre ålder än tidigare årgångar
gjorde, så är det lätt att förstå att skillnaden
mellan det civila livet och militärtjänsten
måste uppfattas som större
nu än den uppfattades under tiden kring
det sista kriget. Anpassningen till militärtjänstgöringen
försvåras. Därför är
det icke till fyllest att, samtidigt som
samhället gör stora insatser för att underlätta
ungdomarnas anpassning i vårt
normala samhällsliv, resurserna är ganska
bristfälliga under den tid, då påfrestningarna
ofta är större.

Den föreslagna utbyggnaden måste
även för den fast anställda personalen
te sig angelägen. Denna personal har
särpräglade arbetsförhållanden, och ett
icke obetydligt moment av osäkerhet
kommer nu att göra sig gällande, då det
talas om förbandsindragningar och därmed
säkerligen ökade personalomflyttningar.

Den ram inom vilken våra försvarskostnader
skall hålla sig — 2 700 miljoner
— borde utan vidare kunna ge utrymme
åt den föreslagna personalvårdsorganisationen,
vilken medför kostnadsökningar
på cirka 600 000 kronor.

Jag kan möjligen förstå att det av
praktiska och kanske också formella
skäl har varit svårt att nu föra fram
frågan till en lösning. Men jag vill understryka
att man till kommande år inte
får tolka överenskommelsen om våra
försvarskostnader så snävt, att det inte
skall finnas möjlighet till en sådan omfördelning
som tillgodoser personalvårdens
utan tvivel mycket berättigade upprustning.

Herr talman! Med hänsyn till frågans
läge i dag avser jag icke att ställa något
yrkande utöver statsutskottets.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 91—110

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 111

Lades till handlingarna.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. in.

Punkterna 1—139

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 140

Anslag till studiebidrag

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Studiebidrag och stipendier för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 65 255 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Mannerskantz (1:227)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Svensson i Krokstorp och Hedin
(II: 277), i vilka hemställts, såvitt
här var i fråga, att riksdagen måtte till
Studiebidrag och .stipendier för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
47 255 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 227 och II: 277, såvitt här vore
i fråga, till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 65 255 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Arrhén, Skoglund i Doverstorp och Nilsson
i Göingegården samt fröken Karls -

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Nr 10

Anslag till utrustning m. m. av beredskapssjukhus

son, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:227 och 11:277, såvitt
här vore i fråga, till Studiebidrag och
stipendier för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 47 255 000 kronor.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det finns ingen större
anledning att nu ta upp någon debatt
angående detta ämne, eftersom det tidigare
under denna session har varit föremål
för kommentarer. Jag inskränker
mig därför till att yrka bifall till den
reservation som avgivits vid denna
punkt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vi har ju resonerat om
den här frågan i olika sammanhang, och
inte heller jag tror därför att vi behöver
ge oss in i någon längre diskussion
i dag.

Vad det här framför allt gäller är de
bidrag som utgår till ungdomar i 16—
17-årsåldern. Jag tror att en stor majoritet
i Sveriges riksdag är överens med
departementschefen om det förslag han
framlagt på denna punkt.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna l''i1—190

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 191

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—S

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Anslag till utrustning m. m. av beredskapssjukhus I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:176 och
11:199, i vad de berörde förevarande
anslag, till Utrustning m. m. av beredskapssjukhus
vid krig eller krigsfara för
budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 176 av
herr Jacobsson m. fl. och II: 199 av herr
Anderson i Sundsvall m. fl. hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att förevarande
anslag måtte uppföras med 575 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Slåhl, Gustafsson i Skellefteå
och Helén samt fröken Liljedahl, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1: 176 och 11: 199, i vad de berörde förcvarande
anslag, till Utrustning m. m. av
beredskapssjukhus vid krig eller krigsfara
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 575 000 kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Enligt den fastställda
planen för iordningställande av vårdplatser
vid beredskapssjukhusen skulle
utrustning behöva anskaffas för i runt

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Anslag till utrustning m. m. av beredskapssjukhus

tal 110 000 vårdplatser. Inom ramen för
hittills anvisade medel kan utrustning
anskaffas för 103 800 platser enligt vad
som upplyses i propositionen.

Vi, som reserverat oss på denna punkt,
kan under sådana förhållanden inte finna
annat än att beredskapen på detta
område är förhållandevis god. Med hänsyn
härtill förordar vi att medel för ytterligare
materielanskaffning inte anvisas
för kommande budgetår.

På samma sätt förhåller det sig med
blodgivarcentralerna. På den punkten
har vi därför förordat en minskning av
det av Kungl. Maj:t äskade beloppet med
1 425 000 kronor.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
med 1 betecknade, av herr Olilon m. fl.
avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Som redan sagts ingår i
den plan, som är uppgjord, förslag om
att det skall finnas 110 000 vårdplatser
vid beredskapssjukhusen. Mot den planen
bär riksdagen inte tidigare haft något
att erinra.

Det återstår 6 200 platser att utrusta,
och för det budgetår, som vi nu är inne
i, har anvisats medel för utrustning av
2 800 vårdplatser. På grund av det ekonomiska
läge, vi befinner oss i, har regeringen
emellertid ansett det vara angeläget
att dämpa takten något och föreslår
fördenskull för nästkommande budgetår
endast materielanskaffning för
drygt 1 000 vårdplatser.

Skulle man nu följa motionärernas
förslag —- och därmed även reservanternas
— skulle det endast innebära, att
man sköte dessa utgifter på framtiden.
Reservanterna har inte haft något emot
att planen skall verkställas, utan endast
velat låta dessa utgifter falla på ett kommande
år, som kanske även det får sina
besvärligheter.

Vi anser att det är klokast att, med
den dämpade takt som är föreslagen, låta
denna utrustning ske nu och fullfölja

planerna så som riksdagen tidigare ansett
vara riktigt.

Vad gäller blodgivarcentralerna råder
samma förhållande. Skulle man följa reservanterna,
skjuter man bara på utgifterna
till kommande år; man kommer
inte från dem. När det nu anses möjligt
att inom ramen för nuvarande budget
täcka dessa utgifter, bör man ta dem
i år.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 10 och 11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Nr 10

Punkten 12

Anslag till statens bakteriologiska laboratorium Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidiaga
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
3 januari 1958 förordade ändringar i
personalförteckningen för statens bakteriologiska
laboratorium, dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningsstat
för statens bakteriologiska laboratorium,
att tillämpas tills vidare fr.
o. m. budgetåret 1958/59, dels ock till
Statens bakteriologiska laboratorium:
Avlöningar för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 4G75 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Svärd (I: 302) och den andra inom andra
kammaren av herr Lothigius m. fl.
(11:315), hade hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen måtte dels i princip
besluta, att den tillverkning av bakteriologiska
och virologiska preparat,
som skedde vid statens bakteriologiska
laboratorium respektive statens veterinärmedicinska
anstalt, måtte upphöra,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte åt styrelsen för
statens bakteriologiska laboratorium
uppdraga att förhandla med representanter
för den privata läkemedelsindustrien
om övertagande av tillverkningen
av ifrågavarande preparat, dels ock besluta
att för budgetåret 1958/59 under
elfte huvudtiteln till Statens bakteriologiska
laboratorium: Avlöningar anvisa
ett förslagsanslag av 2 G75 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag å
motionerna 1: 302 och IT: 315, i vad de
berörde förevarande anslag,

a) bemyndiga Kungl. Majd vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
statens bakteriologiska laboratorium,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över inri -

kesärenden för den 3 januari 1958 förordat; b)

godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statens bakteriologiska
laboratorium, att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1958/59;

c) till Statens bakteriologiska laboratorium:
Avlöningar för budgetåret 1958/
59 anvisa ett förslagsanslag av 4 675 000
kronor;

IT. att motionerna 1:302 och 11:315,
i vad de icke behandlats under I., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Xilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka ansett, att visst avsnitt i
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det är klart att statens
bakteriologiska laboratorium behöver utvidgas
och behöver mera folk, och det
särskilt på den virologiska sidan. Vad vi
fått uppleva inom virologien under det
senaste decenniet är en explosionsartad
utveckling, som endast kan jämföras med
den utveckling inom bakteriologien, som
ägde rum i slutet av förra århundradet.
Där man förut trevat mer eller mindre i
blindo, har man funnit fastare mark, och
de nya odlingsmöjligheter som utexperimenterats
har gjort det möjligt att vinna
praktiska resultat av enorm betydelse inom
humanmedicinen liksom även inom
veterinärmedicinen.

Det har alltid varit så, att statens bakteriologiska
laboratorium kostat mycket
pengar. Detta har irriterat de anslagsbeviljande
myndigheterna, och det har lett
till den ena utredningen efter den andra.
Det ligger i viss mån i sakens natur, att
anstalten måste kosta pengar. Ju fullständigare
kunskapen blir om smittosamma
sjukdomars orsaker och ju bättre möjligheter
man får alt bekämpa dem, desto
mera nödvändigt är det att ha en beredskap
som gör det möjligt att bestämma
sjukdomarnas art, så alt man kan inrätta
sin terapi därefter. Det kan väl sägas va -

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Anslag till statens bakteriologiska laboratorium

ra en försummelse, om man inte gör vad
som är möjligt i den vägen.

När det gäller de sjukdomar, som förorsakas
av bakterier, ligger förhållandena
relativt hyggligt till. Många av dem
kan behandlas med sulfapreparat eller
antibiotika. För laboratoriet är det dock
ofta nödvändigt att närmare utforska vilket
antibiotikum som i ett givet fall, vid
en given infektion, är det adekvata. Dessa
diagnostiska undersökningar vållar laboratoriet
mycket arbete, tillkommet i
stort sett under de senaste 10—15 åren.
Man kan också tillverka vacciner och
sera mot en hel del olika bakteriella
sjukdomar. Den tillverkningen får dock
i övervägande grad beredskapskaraktär;
när man har ett lager, blir omsättningen
förhållandevis liten.

Inom virologien är det ännu annorlunda.
Här pågår alltjämt en så sjudande utveckling,
att det är svårt att i dagens
läge fastslå, vad som kommer att bli de
fasta linjerna. Vi har alla läst om och
förstått vilka svårigheter som legat bakom
framställningen av poliovaccinet, och
vi är alla glada åt att man synbarligen
lyckats framställa ett preparat, som både
utgör ett verksamt skydd mot infektionen
och som tycks sakna de riskmoment,
som tydligen alltjämt fanns kvar i de i
Amerika först prövade amerikanska preparaten.
I fråga om polion tycks ju de
immunologiska förhållandena vara ganska
konstanta. Helt annorlunda är det i
fråga om influensaepidemierna, där skiljaktigheterna
mellan de virus, som förorsakar
de olika epidemierna, just tycks
ligga på det immunbiologiska området.
För varje ny epidemi måste man bereda
ett nytt vaccin, man måste så tidigt som
möjligt snappa upp den typ av virus som
orsakar epidemien, och man måste raskt
sätta i gång med en mycket omfattande
tillverkning, om man över huvud taget
skall komma någonstans. Är man inte
snabb, hinner epidemien passera innan
man blir färdig -— som en läkemedelsfabrikant
sade: »Fn influensaepidemi

hinner ju till Umeå, innan man kommit
fatt den, och sedan är det inte så många
som behöver behandlas.» Det gäller att
ha goda kontakter med utlandet, så att

man så tidigt som möjligt kan isolera
det aktuella virus, det gäller också att
ha en tänjbar organisation, som plötsligt
kan ägna sig åt den nya tillverkningen,
och det måste betyda en tillverkning
som innebär stora ekonomiska risker.
Det vaccin, som blivit färdigt, eventuellt
i stora mängder, passar måhända inte i
en strax efteråt kommande ny epidemi.
Man får slänga eller åtminstone sätta åt
sidan en nyss fullbordad tillverkning,
som kanske inte håller sig länge, och
kasta sig över en ny. Men utvecklingen
inom virologien går framåt, och man kan
måhända se fram mot en tidpunkt, då
det visar sig möjligt att framställa vacciner
gentemot influensasjukdomar med
en mer universell effekt och vilka kanske
kan innebära en högst betydande
förenkling av den epidemiologiska beredskapen
mot denna typ av virussjukdomar.

Då statens bakteriologiska laboratorium
i nuvarande läge har så vitt skilda
uppgifter av epidemiologisk, bakteriologisk
och virologisk art och då det gäller
såväl diagnostisk verksamhet som tillverkning,
i vissa fall i stor skala, av vacciner
och sera samt då dess arbete är
förenat med stora kostnader, är det ju
naturligt om man försökt nå fram till
en rationalisering, som skulle kunna förbilliga
driften. Man har därvid i främsta
rummet tänkt på en rationalisering inom
anstalten, men man har också tänkt
på en samordning med den virologiska
verksamheten vid statens veterinärmedicinska
anstalt, för vilken mul- och klövsjukebekämpningen
är den kanske viktigaste
uppgiften. En samordning i statlig
regi till en ny anstalt för ren tillverkning
skulle emellertid, av de utredningar
som gjorts att döma, sannolikt
kosta mera än det smakar, och den skulle
inte ta bort mycket av det dubbelarbete
som nu är aktuellt. Men man bär,
helt naturligt, också hört sig för om inte
vissa enskilda läkemedelsindustrier skulle
vilja vara med och tävla härom. När
man för några år sedan diskuterade denna
fråga, hade man från statens bakteriologiska
anstalt den uppfattningen, att
tillverkningen av bakteriologiska prepa -

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Nr 10

Anslag till statens bakteriologiska laboratorium

rat väl kunde överlämnas till enskilda
firmor, men ej tillverkningen av virologiska
preparat. Beträffande de sistnämnda
menade man, att samma metoder i
tämligen stor utsträckning kommer till
användning vid tillverkningen som i det
diagnostiska arbetet och att ett rationellare
utnyttjande av bl. a. kulturmaterial
därför skulle bli fallet, om diagnostik
och produktion kunde knytas samman.
Man har också sagt, att det med den
ringa tillgången på virologer inom landet
vore mindre välbetänkt att medvetet
skilja diagnostik och produktion inom
virologien från varandra. Man har också
velat göra gällande, att en utflyttning av
ympämnesproduktionen jämväl skulle
komma att innebära en kännbar minskning
av möjligheterna till vetenskapligt
arbete och vara till skada för den fria
forskningen i landet inom virologien
samt starkt beskära möjligheterna till en
allsidig utbildning i virologi.

Läkemedelsindustriens representanter
var vid den nämnda tidpunkten inte hågade
att syssla enbart med de bakteriologiska
preparaten. Det skulle bli mest
beredskapskvalitet på den produktionen
med föga omsättning och föga utveckling.
Enligt vad man sagt mig ville man
gärna syssla med virologiska preparat —
det gällde då framför allt polio samt
mul- och klövsjuka. Från statens bakteriologiska
laboratorium lär då ha sagts,
att polion var så farlig, att det kunde
man inte lämna ut, men gärna mul- och
klövsjukan. Det kan väl sägas ligga mycket
i det som sålunda sades om poliovaccineringens
faror, och denna argumentering
måste man böja sig för. Statens
veterinärbakteriologiska anstalt sade:
Ja, polion kan ni ta, men inte muloch
klövsjukan, den måste vi fortsätta
att forska över. Och det kan väl vara riktigt
även detta. Då fick saken förfalla.
Och nu —• med dagens ekonomiska läge,
med den stora investering som det skulle
innebära att nu börja en planering för
produktion av virologiska preparat och
med de höga kvalifikationer på personal
i olika tjänsteställning som skulle behövas
och som ännu inte finns — är det
klart att det är omöjligt att börja.

Men man har klart för sig, att en enskild
industri, trimmad att göra tillverkningen
enligt industriella metoder med
utnyttjande av teknikers erfarenheter för
dessas utarbetande, skulle kunna åstadkomma
rationaliseringar som skulle medföra
ekonomisk vinst. Det tror teknikerna
vara möjligt. Industrien måste, har
man sagt, tänka på vad tillverkningen
kostar. Man kan inte bara tillverka eu
produkt och sedan skriva räkningen på
vad det kostar på staten. Och skulle man
kunna komma fram till ett mera standardiserat
vaccin vid influensa, vill man
vara med och tävla, på lika bas.

En sak som enligt läkemedelsindustriens
och även enligt vissa bakteriologers
mening varit hindrande i vägen är de
särskilda föreskrifter, som omger de bakteriologiska
preparaten, och det importmonopol,
som föreståndaren för statens
bakteriologiska laboratorium har beträffande
dessa. De särskilda föreskrifterna
kan ta sig egendomliga uttryck. En läkemedelsfirma
framställer t. ex. olika äggvitefraktioner
ur blodet. Gammaglobulinet,
som innehåller skydd mot vissa
åkommor, måste kontrolleras av statens
serumkontrollant, men andra äggvitefraktioner
—■ albumin, fibrinogen samt
alfa- och betaglobuliner som framställes
vid samma process - - kan säljas som
vanliga farmaceutiska specialiteter. Det
hör också till saken att statens bakteriologiska
laboratorium anlitar en läkemedelsfirma
för viss legodrift vid framställningen
av vissa s. k. immunglobuliner.

Man har uttalat den uppfattningen, att
den säregna ställning som statens bakteriologiska
laboratorium har bl. a. genom
å ena sidan sitt importmonopol och
å andra sidan sin försäljning inom landet
vid sidan av apoteken kanske bör
upphöra och att de bakteriologiska preparaten
skall jämställas med de farmaceutiska.
Det är förutsättningen för att
man skall kunna konkurrera på lika villkor,
har man sagt från industrien.

Den av inrikesministern i januari tillsatta
utredningen kommer väl att se över
alla dessa frågor. Statsrådet säger där
liksom i propositionen, att han förordat,
att tillverkningen av humanmedicinska

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Anslag till statens bakteriologiska laboratorium

preparat på ifrågavarande område tills
vidare skall i princip ligga kvar hos statens
bakteriologiska laboratorium. När
tillverkningsmetoderna standardiserats,
bör det vara möjligt att överföra åtminstone
en del av tillverkningen till industrien.
Då kanske personalen på statens
bakteriologiska laboratorium kan minskas.
I varje fall bör det vara berättigat
att i enlighet med reservanternas yrkande
tillstyrka överförande av tjänster till
ordinarie och extra ordinarie stat endast
i den mån en anpassning av personalen
till ett annat läge icke därigenom försvåras.

Man kan väl säga att det väsentliga
som innefattas i reservationens yrkande
redan ligger i yttrandet av statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet till statsrådsprotokollet
den 17 januari vid tillsättningen
av den nu pågående utredningen.

Jag vill emellertid trots detta yrka bifall
till reservationen, då jag tror att det
kan vara av ett visst intresse att understryka
just de synpunkter, som bär har
anförts.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det kanske kan förlåtas
mig, om jag bär uttrycker mig som en
lekman på området.

När man lyssnat till denna långa föreläsning
av herr Kaijser och tidigare
läst reservationen, börjar man bli mer
och mer fundersam över vad som egentligen
döljer sig bakom alla dessa uttalanden.
Den motion, som egentligen är
orsaken till att en reservation avgivits
inom statsutskottet, innebar ju en hemställan
om att läkemedelsindustrien skulle
bli privat och att hela den verksamhet,
som staten sysslar med på området,
skulle flyttas över till de privata läkemedelsfabrikerna.

Nu är det emellertid så — såsom också
står i utskottsutlåtandet — att den
privata läkemedelsindustrien i dag inte
är beredd att överta denna verksamhet,
vilket medför att staten måste fortsätta
verksamheten. När det inte finns några
spekulanter, är det ingenting att göra

åt saken. Detta bar också reservanterna
varit medvetna om, och de har fördenskull
inte ställt något yrkande i motionens
anda. Däremot har reservanterna
sökt att med ett mångtydigt uttalande
säga någonting, som i varje fall för mig
är ganska svårt att tolka och inte blir
lättare att tolka efter den föregående talarens
inlägg.

Vad gäller personalen vill reservanterna
inte att tjänsterna skall få fast
karaktär utan att man skall dröja med
den fasta organisation, som många anser
vara nödvändig. Jag skall därför ta
mig friheten, herr talman, att läsa upp
slutet av en skrivelse, som verkställande
direktören David Isaksson i aktiebolaget
KABI har avlåtit. Det står där följande:
»Långsiktiga arrangement beträffande
personalen har troligen omöjliggjorts.
Den psykiska press som dessa
förhållanden medfört bar med nödvändighet
återverkat på arbetsresultatet. Då
det gäller ordnandet av den inhemska
försörjningen av bakteriologiska preparat
syns det mig vara ytterst angeläget
att SBL:s arbetsuppgifter och organisation
får en definitiv utformning så
snabbt som möjligt, och detta gäller oavsett
om ett större eller mindre produktionsåtagande
skall åvila SBL.»

Detta är alltså vad den privata läkemedelsindustrien
anser, vilket är något
annorlunda än det reservanterna för
fram.

Nu är det så, att en utredning tillsatts
i januari i år för en översyn av vissa
frågor, som har samband med den vi
nu diskuterar. Reservanterna bar tryckt
på att denna utredning skall ske så
snabbt som möjligt. Jag förmodar att
ingen bar någonting emot det utan att
denna utredning skall bedrivas på ett så
snabbt sätt som möjligt och att den snart
skall bli färdig, men så länge som den
privata läkemedelsindustrien själv nekar
att åta sig de arbetsuppgifter, som man
i högermotionen ville att den privata läkemedelsindustrien
skulle fullgöra, finns
det ingen anledning för riksdagen att
ingripa.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
statsutskottets förslag.

Onsdagen den 19 mars 1958 fin.

Nr 10

Anslag till statens bakteriologiska laboratorium

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara framhålla,
att även jag stått i förbindelse med
K ABI. Jag fäster mig vid att KABI:s
verkställande direktör sagt, att det är
nödvändigt att statens bakteriologiska
anstalt organiseras så snart som möjligt,
oberoende av hur stor del av tillverkningen
som i framtiden kommer att åvila
statens bakteriologiska laboratorium.

Jag kan också säga att samtliga de läkemedelsfirmor,
med vilka jag stått i
förbindelse i denna fråga, uttalat sin
önskan att få vara med och tävla på lika
villkor; de kan inte göra det nu, eftersom
de behöver stora investeringar och
de behöver planera under några år för
att kunna komma fram till en tillverkning.

Man kan därför inte — jag vill påpeka
att jag inte undertecknat motionen —
tänka sig att i dagens läge åstadkomma
någon minskning av personalen vid statens
bakteriologiska laboratorium, men
man bör ha blicken öppen för den möjlighet
som kan komma att yppa sig, då
det kan visa sig lämpligt att överlåta en
del av tillverkningen på den privata industrien.
Särskilt från industriens sida
har påpekats, att då man bar att syssla
med många vitt skilda uppgifter på statens
bakteriologiska laboratorium och
den rent läkemedelsindustrielit betonade
expertis som man där bär tillgång
till måhända inte är så stor, är det möjligt
att man får en mer rationell tillverkning,
om man överlämnar den till
sådana industrier, som bar erfarenhet
av just den sidan av saken.

I princip innebär ju reservationen,
skulle jag vilja säga, inte så mycket annat
än ett understrykande av de synpunkter,
som redan har framförts av
herr statsrådet ocli chefen för inrikesdepartementet.

Herr BERGH, RAGNAR, (ii):

Herr talman! Det mest karakteristiska
i det nuvarande läget är väl, att ingen
kan säga någonting om den blivande
omfattningen av de arbetsuppgifter, som
statens bakteriologiska laboratorium
skall syssla med, och att detta bland an -

nat sammanhänger med att man inte nu
vet, huruvida och i vilken utsträckning
den privata läkemedelsindustrien kan ta
hand om en del uppgifter, som vi i motsatt
fall skulle vara tvungna att förlägga
till laboratoriet. Det är ju av denna
anledning, som en utredning bar tillsatts.

Såvitt jag begriper är de hinder, som
man från läkemedelsindustriens sida
åberopat, inte permanenta, utan, som det
redan sagts, ligger ett hinder i den speciella
ställning beträffande import och
försäljning som statens bakteriologiska
laboratorium intar, och ett annat hinder
i de investeringsbehov för en industriell
verksamhet på detta område, som
herr Kaijser nyss har talat om. I så fall
bör det slås fast, att när läkemedelsindustrien
avböjer att ta hand om en del
av denna verksamhet, den som ju främst
skulle avse framställning av bakteriologiska
preparat, så är detta icke ett hinder,
som kan sägas vara varaktigt. Annars
skulle väl hela den utredning som
Kungl. Maj:t har tillsatt egentligen varit
överflödig.

I det läget har jag för min del genom
reservationens formulering velat understryka,
att man bör se till att utredningen
blir färdig så fort som möjligt, så att
man på grundval därav kan bestämma
statens bakteriologiska laboratoriums
framtida byggnadsbehov, dess behov av
personal och dess omkostnadsstat. Enligt
vanlig ordning skulle man väl något
så när ha haft reda på omfattningen av
laboratoriets verksamhet, innan man organiserar
det, men det finns skäl som
försvarar att vi kommit i det läge vi
har. Men man kan ju inte, som herr Birger
Andersson nyss gjorde, bara bygga
hela sitt resonemang på den inställning
som läkemedelsindustrien nu har. Vad
reservationen vill, är tvärtom att uttrycka
ett önskemål om att den tillsatta utredningen
bör färdigställa sitt arbete så
snabbt som möjligt, så att vi kan få ett
bättre underlag för bedömningen av lönekostnaderna
ocli de framtida byggnadskostnader
utöver dem, som i ett annat
sammanhang föreslås komma på
riksdagens bord.

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Anslag till statens bakteriologiska laboratorium

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kaijser har nyss
yttrat, att meningen med den reservation
som här föreligger är att understryka
vad departementschefen har sagt i ett
uttalande. Det är också vad statsutskottet
har gjort. Nu har herr Bergh en annan
tolkning och det vore faktiskt värdefullt,
om herrarna kunde komma överens
om vad som är meningen med reservationen.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Innan den uppmaningen
följes, skulle vi väl konstatera, om det
finns någon motsättning mellan herr
Kaijser och mig på den punkten.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har närmast uppfattat
högerns reservation som en taktisk
reträtt från ett omöjligt läge med hänsyn
till den motion som lagts fram i anslutning
till detta ärende. Som vi alla
vet är en taktisk reträtt en svår konst,
som kräver att man talar ganska mycket
för att dölja vad som finns bakom det
man har sagt.

Jag är emellertid ganska tacksam över
att man från högerns sida har intagit
den ståndpunkt man gjort, att man nämligen
har gått ifrån intentionerna i motionen.
Detta är tacknämligt ur flera synpunkter.
Det är tacknämligt inte minst
för dem, som vid statens bakteriologiska
laboratorium arbetar med dessa uppgifter
och som vi måste ge ett erkännande
för det utomordentliga arbete, som de
har nedlagt. Det svenska poliovaccinet
t. ex. är i jämförelse med utländska motsvarande
produkter av allra högsta kvalitet.
Vi hade tillfälle någon gång i november
eller december i fjol att redovisa
något av resultaten av poliovaccineringen,
där vi kunde ange hurusom
det svenska poliovaccinet hade en
verkningsgrad som låg ungefär 60—70
procent över exempelvis det amerikanska.
Jag tror att detta skall observeras

och att man också skall ge statens bakteriologiska
laboratorium möjligheter att
arbeta i lugn och ro på de uppgifter laboratoriet
har sig förelagda. Genom tillskapandet
av detta poliovaccin har vi
fått möjligheter att vidta en omfattande
ympning i första hand på skolbarnen,
men vi har också kunnat lägga upp ett
program, som vi redovisar i årets statsverksproposition
och där vi räknar med
att man skall kunna ympa befolkningen
upp till 40 års ålder. Eftersom vi kunnat
konstatera att inga fall av polio har inträffat
bland dem som har blivit vaccinerade,
är vi väl alla medvetna om vilket
utomordentligt värde dessa åtgärder
har.

Det gäller därför att så skyndsamt som
möjligt försöka komma fram till den omfattning
av vaccineringen som vi nu bär
talat om. Från laboratoriets sida har
man gjort stora ansträngningar för att
kunna öka produktionen. Medan man tidigare
förutsatte att man skulle kunna
producera ungefär 1 500 liter poliovaccin
på ett år, så kunde man under hösten
redovisa beräkningar på en produktion
av ungefär 2 000 liter poliovaccin under
kommande budgetår. Genom att man fått
viss personalförstärkning och fått lov och
möjlighet att företa vissa experiment
med användande av denna personal samt
genom ansträngningar från personalens
sida har man kommit fram till en produktionsmetod
som möjliggör att producera
upp till 3 000 liter poliovaccin
under det kommande budgetåret. Det är
så långt vi kan förstå utomordentligt betydelsefullt,
att laboratoriet nu får möjlighet
att fullfölja ett så omfattande program.
Det betyder att vi i raskare takt
än som beräknades när vi skrev statsverkspropositionen
kan genomföra polioympning
av det svenska folket under
40 års ålder. Men det är klart att en sådan
utvidgning av produktionen har
medfört behov av att få behålla de personalförstärkningar
som man fick under
hösten och som man nu har använt sig
av under de två första månaderna i år.
Detta har regeringen också medgett, och
vi har även — om riksdagen bifaller vad
som har föreslagits i propositionen och

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Nr 10

Anslag till statens bakteriologiska laboratorium

tillstyrkts av statsutskottet — möjlighet
att behålla denna personal och således
kunna genomföra den stora produktion
som jag här har talat om.

När nu högerrepresentanterna här anser
att man inte bör ge så många av personalen
en ställning som extra ordinarie,
så vill jag påpeka att vi ändock har en
ganska stor marginal av tillfälligt anställda.
Enligt statsverkspropositionen är
det fråga om ett tjugotal sådana befattningshavare
framför allt inom poliovaccintillverkningen,
och utöver dessa 20
har det krävts ytterligare 16 för den
ökade produktionen. Vi har inte för avsikt
att inom den närmaste tiden bereda
dessa anställning som extra ordinarie.
Det betyder alltså att vi har mellan 35
och 40 tillfälligt anställda. Det finns alltså
marginaler att röra sig med, om man
efter utredningen vill vidta vissa ändringar
i produktionen, om man — vilket
vi har hållit öppet i statsverkspropositionen
liksom i utredningsdirektiven —
vill samverka med de enskilda företagen
inom läkemedelsindustrien o. s. v. Möjligheter
härtill föreligger, även om riksdagen
godtar vad vi har föreslagit och
vad statsutskottet har tillstyrkt.

Jag skulle också, herr talman, medan
jag har ordet, vilja säga att sedan man
nu har kommit fram till möjligheten av
en så hög produktion av poliovaccin, att
vi beräknas få tillfälle att genomföra en
snabbare ympning än vad som tidigare
förutsågs, så har vi också med hänsyn
till de ökade kostnader som här krävs
för laboratoriets vidkommande sagt oss,
att det kan vara skäl att överväga, huruvida
inte vaccinkostnaden skall betalas
av en del av dem som önskar komma i
fråga för ympning. Vi skrev i statsverkspropositionen,
att vi förutsatte att vaccinet
skulle tillhandahållas gratis även för
dem som befann sig i åldern mellan 16
och 21 år, men det är möjligt att vi skulle
kunna göra ett nytt övervägande, som
leder till det resultatet att vi tillhandahåller
vaccin gratis endast för dem som
är högst 18 år, och att de som är över
18 år och önskar bli ympade skall få
betala något även för vaccinet. Jag skulle

tro att en ympningsdos kommer att kosta
ca en krona. Dock är avsikten att de
värnpliktiga som genomgår ympning
skall få denna fritt —- liksom gravida
kvinnor — i full överensstämmelse med
vad vi har sagt i statsverkspropositionen.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag kan överse med att
min vän Birger Andersson antytt någonting
om att det här skulle vara fråga
om taktisk reträtt, men jag är inte benägen
att överse med motsvarande uttalande,
när det kommer från statsrådsbänken.
Dessutom får jag kanske tillägga
i det stycket, att det i så fall skulle
varit mycket dålig taktik. Jag har inte
fattat som min uppgift att tillstyrka varje
motion som kommer från partivänner
till mig, men hade man velat dölja en
reträtt här, skulle man väl inte ha sagt
någonting alls.

Vad som är väsentligt är att man håller
på att ett beslut om ett verks framtida
organisation bör föregås av en utredning
om verkets arbetsuppgifter. Det
är en något bakvänd ordning, när man
först i statsverkspropositionen föreslår
en viss personalorganisation och en månad
efteråt kommer med en utredning,
som skall utröna vad verket egentligen
skall syssla med. Statsrådet har själv
därigenom erkänt, att vad som sägs i
reservationen — att vi vill ha denna utredning
färdig snabht — är ett mycket
välbefogat önskemål.

Slutligen vill jag rätta ett missförstånd
som herr statsrådet gjorde sig skyldig
till. Han sade, att reservanterna inte vill
ge laboratoriet lika många tjänster som
Kungl. Maj:t har föreslagit. På den punkten
har vi endast sagt, att vi anser att
saken skall prövas så att man får pensionsberättigade
tjänster »endast i den
mån en anpassning av personalen till ett
annat läge icke därigenom försvåras».
Vi har inte sagt, att Kungl. Maj:ts förslag
försvarar den framtida anpassningen,
utan endast att den saken bör undersökas.

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Anslag till statens sinnessjukhus

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för de ytterligare upplysningar
han har lämnat om statens bakteriologiska
laboratoriums uppgifter och arbetsresultat.
Jag tror att det framgick av
mitt första anförande, hur mycket jag
uppskattade laboratoriets arbete. Det
har inte alls varit meningen, att vad jag
sagt skulle innebära någon kritik.

Man kan ju säga att effekten av poliovaccineringen
än så länge har varit god.
Vi hoppas och tror alla att det skall
fortsätta på detta sätt. Ingen av de vaccinerade
har insjuknat, och det gläder
oss, men av de icke vaccinerade är det
ju inte heller så många som har insjuknat.

Jag är också glad över att vi har denna
personalreserv, som gör att organisationen
är tänjbar. Ty vi får komma
ihåg, att när man nu producerar oerhört
mycket vaccin och kan mycket
snabbt genomvaccinera befolkningen,
dröjer det icke alltför länge förrän vaccineringen
är slutförd, och sedan är behovet
av vaccin icke lika stort som hittills.
I stort sett blir det endast varje ny
årskull som behöver ympas — i vad mån
ympningen för de äldre behöver kompletteras
kan jag inte svara på -—• men
det kan således bli fråga om en reduktion
av tillverkningens omfattning i
framtiden.

Jag vill ännu en gång påpeka, att mitt
yttrande inneburit en uppskattning av
vad laboratoriet gör och att det för tillfället
inte är fråga om att ta bort en enda
person därifrån.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Ilerr talman! Av herr Berghs sista inlägg
får man det intrycket, att det är
ovanan att frånträda en högermotion
som gör det så besvärligt för honom att
åstadkomma en begriplig formulering.

Efter den gradering mellan statsrådet
och mig som herr Bergh gjort blir det
väl i fortsättningen så att jag får tala
för den övriga kammaren och låta herr
Bergh vara.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt med godkännande
av utskottets motivering samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring i motiveringen, som förordats
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 13—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nu föredrogos i ett sammanhang

Punkterna 30 och 31
Anslag till statens sinnessjukhus

I dessa punkter hade utskottet hemställt i

punkten 30, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag samt med avslag å motionerna
1:246 och 11:296

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, som påkallades
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 3 januari 1958 förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1958/59;

c) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 140 500 000 kronor;
samt

i punkten 31, att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionen 11:390 till Statens
sinnessjukhus: Omkostnader för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
52 580 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:246 av
herr Edström och fru Hamrin-Thorett
och 11:296 av fröken Höjer och fröken
Liljedahl hade hemställts, att riksdagen

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Nr 10

måtte utöver under punkten 30 framfört
förslag besluta om ytterligare utökning
av antalet tjänster å befintliga platser
vid sinnessjukhusen enligt särskild förteckning
samt anvisa härför erforderligt
anslag.

I motionen II: 390 av fröken Höjer
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att anvisa under elfte huvudtiteln,
punkt 30, 4 a, Inventarier, ett med
500 000 kronor utöver departementschefens
förslag förhöjt belopp.

Vid vardera av ifrågavarande punkter
hade reservation avgivits av herrar Ohlon,
Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Ståhl, Gustafsson i Skellefteå och
Helén samt fröken Liljedahl, vilka ansett,
att utskottets yttranden i vissa angivna
delar bort hava den ändrade lydelse,
reservationerna visade, samt att
utskottet bort hemställa,

i punkten JO, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj ds förslag samt
motionerna I:24G och 11:290

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59;

c) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 141 200 000 kronor;
samt

i punkten 31, afl riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt
med bifall till motionen II: 390 till Statens
sinnessjukhus: Omkostnader för

budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 53 080 000 kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Sinnessjukvården är ett
område som de senaste åren har varit
föremål för stor uppmärksamhet. Missförhållanden
som kanske i stor utstriick -

Anslag till statens sinnessjukhus
ning varit okända för menige man har
dragits fram i den offentliga debatten,
och hela problemet har fått en annan
belysning än tidigare. Rättvisan kräver
också det medgivandet, att statsmakterna
under senare år gjort betydande insatser
på detta område, särskilt när det
gällt att bygga nya sjukvårdsanstaltcr
för vård av de psykiskt sjuka och att
bereda ytterligare vårdplatser för dem.
Vi har anledning förvänta att denna
utveckling skall fortsätta, inte minst
med hänsyn till den nuvarande inrikesministerns
dokumenterade intresse och
insikter på detta område.

Det är givetvis framför allt på de gamla
sinnessjukhusen, som förhållandena
är otillfredsställande, man torde i vissa
fall våga säga alarmerande. Otillfredsställande
lokalförhållanden, den stora
överbeläggningen, bristen på personal,
bristfällig teknisk och materiell utrustning
m. m. är omständigheter som gör
att dessa sjukhus i många fall mera blir
förvaringsanstalter än vårdanstalter där
en enligt moderna begrepp människovärdig
behandling knappast är möjlig.

Jag skall inte närmare gå in på dessa
förhållanden, som vi ju har diskuterat
tidigare. Jag skall inte heller lasta någon
för att dessa missförhållanden är
rådande, allra minst den nuvarande departementschefen,
men jag tycker att vi
måste ställa oss den frågan: Vad kan vi
i humanitetens namn göra åt detta, vad
kan vi göra för att förhållandena för
dessa stackars människor skall bli drägligare
inom en näraliggande framtid?

Man kan ju säga att det skall bli bättre
så småningom, kanske om tio år. Ja,
det är ju bra, och jag är medveten om
att man inte kan skapa tillfredsställande
förhållanden på en enda gång, men jag
tror att det är en klen tröst för dem som
i dag måste vistas på något av dessa
gamla sinnessjukhus, där det knappast
finns ett dagrum att vistas i eller en
stol att sitta på och där patienterna måste
lägga sig klockan 18 därför att det
inte finns personella resurser, som medger
tillsyn och sysselsättning, eller materiella
resurser som medger en bättre
standard.

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Anslag till statens sinnessjukhus

Vid en granskning av det föreliggande
förslaget finner man att medicinalstyrelsen,
när det gäller befintliga platser,
begärt en utökning av personalen
med sammanlagt 674 tjänster, medan
departementschefen föreslagit sammanlagt
390. Vad gäller sjukvårdspersonalen
bär styrelsen begärt 313 tjänster, medan
departementschefen föreslår 160,
alltså en prutning med nära hälften. Beträffande
ekonomipersonalen begär medicinalstyrelsen
118 tjänster, departementschefen
föreslår 16. Skillnaden är
alltså minst sagt avsevärd.

Det är självklart att man inte kan
diskutera dessa saker utan att frågan
om de ekonomiska möjligheterna kommer
in i bilden. Vi som reserverat oss
på dessa båda punkter är inte okänsliga
för dessa synpunkter. Vi tror tvärtom
att det är angelägnare än någonsin
att de ekonomiska synpunkterna vinner
beaktande, men vi tror också att vi bär
rör oss på ett område, där allmänmänskliga
och humanitära vårdsynpunkter väger
ännu tyngre.

Det förefaller som om utskottet inte
heller i första hand skulle anlägga rent
ekonomiska synpunkter på frågan, när
det säger att »den planmässiga utbyggnaden
av organisationen inte bör ske i
snabbare takt än rekryteringshänsyn
samt hänsynen till bostäder och andra
praktiska anordningar medger». Mig förefaller
det något djärvt att påstå att
Kungl. Maj:ts förslag just tangerar den
yttersta gränsen för vad som i detta
avseende är möjligt att åstadkomma. Något
bindande belägg för att så är förhållandet
torde näppeligen ha presterats.

I reservationen under denna och följande
punkt har vi föreslagit en uppräkning
av anslaget till nya tjänster med
700 000 kronor och beträffande anslaget
till utrustning och inventarier en
uppräkning av anslaget i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 500 000 kronor.
Vårt förslag innebär således ingalunda
att medicinalstyrelsens önskemål
tillgodoses, men det skulle innebära en
betydande förstärkning av vårdresurserna,
en förbättring av vårdmöjlighe -

terna på ett försummat område. Jag tror
inte att vi med gott samvete kan göra
gällande att vi inte har möjligheter att
göra detta.

Herr talman, jag ber att med denna
korta motivering få yrka bifall till reservationerna
under punkterna 30 och
31 i detta utskottsutlåtande.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber om tillgift för
att jag tar kammarens tid i anspråk en
stund. Jag anser emellertid att detta är
en oerhört viktig fråga, och det är helt
enkelt nödvändigt att den kommer till
diskussion år efter år, tills den blir tillfredsställande
löst.

»Är vi moraliskt underutvecklade?»
frågade helt nyligen professor H. Ofstad
i en tidningsartikel. Han fortsatte: »Det
som är moraliskt likgiltigt görs moraliskt
betydelsefullt och tvärtom.» Man
kommer onekligen att tänka på dessa
professor Ofstads ord när man konstaterar
med vilken relativ likgiltighet som
regering och riksdag betraktar de mentalt
sjukas vårdproblem. En högtstående
moral förutsätter omdöme och ej
blott iakttagande av förbudsregler. Alla
som hämtar sin kunskap om moral blott
från Moselagens tio bud tänker mer på
det senare. Det viktigaste är dock utan
tvivel det positiva, det skapande, viljan
att göra eu insats för det sant mänskliga.

Del tragiska i dagens situation är att
allt som har med könslivet att göra,
pornografi, prostitution etc., mer än något
annat sätter de moraliska affekterna
i svallning, i någon mån kanske även
diskussionen om atombomber och massförstörelse.
När det gäller det tysta lidandet
och dess hjälp blir omedelbart
samvetets röst mycket mera dämpad.

Att våra mentalt sjuka i stor utsträckning
lägges till sängs klockan 18, att
sängbelysningen på sina håll är så dålig,
att de ej ens kan ligga och läsa, att
man inte kan utnyttja de möjligheter
till effektiv terapi och rehabilitering
som under senare år forskningen anvisat
oss, därför att det råder brist på

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Nr 10

personal på sinnessjukhusen, ar något
så upprörande ur moralisk synpunkt,
att vi verkligen behöver ta oss i kragen
och ge oss tid till några minuters
eftertanke. Är det värdigt en nation som
vår, som berömmer sig av en i övrigt
så högtstående sjukvård, att dessa förhållanden,
som är under all kritik, fortfarande
får råda på våra statliga sinnessjukhus,
detta i all synnerhet när man
ser kontrasten mellan dessa och de
kommunala sinnessjukhusen och kan
konstatera, att det här visst inte är fråga
om någon svåruppnåelig målsättning?

I debatten i motsvarande fråga förra
året yttrade den nuvarande inrikesministern
följande: »Den förstärkning av
personalresurserna, som föreslås, är ej
fullt och helt tillfredsställande. Vi har
konstaterat, att det vid våra mentalsjukhus
råder en tröghet och en inaktivitet,
som är ytterst besvärande. Den grundar
sig självfallet på bristen på personal. Vi
besökte för någon tid sedan ett sjukhus,
där det fanns två läkare som skulle
ta hand om 669 patienter. Det fanns
naturligtvis ingen möjlighet för dessa
läkare att utöva någon aktiv vård av sina
patienter. Det är självfallet inte heller
möjligt för personal vid ett sjukhus
med en överbeläggning upp till 50 procent
att vårda patienterna, utan personalen
tvingas till någon form av övervakning
och ingenting annat. Vi har
försökt att i anslutning till upprustningen
och nybyggnaden också påverka
personalen till aktivare behandling av
patienterna. Men när vi granskar den
sysselsättningsterapi, som förekommer,
måste vi konstatera, att på det stora
flertalet av våra sjukhus är det inte mer
än 15 procent av patienterna som deltar.
Det är klart att detta mycket menligt
påverkar patienterna. De har inga
möjligheter att ryckas upp. Det går inte
att nå några resultat av en sådan vård.»

Inrikesministern fortsatte: »Vi måste
vara beredda att ställa de nödvändiga
resurserna till förfogande. Gör vi inte
det, betyder det, att vi också hämmar
utvecklingen. Det tycker jag skulle vara
det sämsta som just nu kunde inträffa.»

Så ungefär yttrade sig statsrådet den

I! Första kammarens protokoll 1''JkiS. AV 10

Anslag till statens sinnessjukhus
gången. Jag tog mig då den friheten att
helt instämma med honom. Jag har precis
samma uppfattning nu och tror att
han också i grunden har det, även om
han tydligen under knapphetens kalla
stjärna tvingats till att i år anslå en något
annan melodi.

Jag vill dock i detta sammanhang liksom
föregående talare ge inrikesministern
en komplimang för vad han åstadkommit.
Det är inte så litet. Upprustningen
i år är betydligt bättre än föregående
år. Jag anser dock, att man fortfarande
ej riktigt förstått pudelns kärna
och att man fortfarande bedrager
sig själv. Just en ordentlig personalupprustning
medför nämligen en helt
annan aktivitet, en helt annan behandling
av de sjuka med helt andra resultat.
Tack vare våra moderna nya resurser
blir det därigenom möjligt att i betydligt
ökad utsträckning utskriva de
sjuka som förbättrade eller friska, överbeläggningen
minskar och behovet av
nya sjukhusplatser minskar. Intet betalar
sig ur samhällets synpunkt så väl
som att göra en kroniskt sjuk, som är i
behov av vård på sjukhus, bättre, så att
han ej längre är i behov av sådan vård
utan i stället blir i viss mån arbetsför,
kanske frisk.

Överbeläggningen vid de egentliga
sinnessjukhusen minskade visserligen
1956 till i genomsnitt 14 procent men
uppgick vid något sjukhus till inte
mindre än 38 procent. Samtidigt väntade
ej mindre än 1 470 sinnessjuka på
intagning.

En viss fortsatt ökad utbyggnad avvåra
mentalsjukhus iir därför erforderlig.
Behovet av vårdplatser minskar
emellertid, om man genom möjlig behandling
och rehabilitering gör vårdtiden
kortare. Tänk bara på vad vårdtidsförkortningen
har betytt inom kroppssjukvården!
Det är under nuvarande
förhållanden billigare för samhället att
genom ökad personal och sjukhusutrustning
förkorta vårdtiden och därigenom
kunna vårda fler sjuka på tillgängliga
vårdplatser än att i all oändlighet skapa
nya sjukhus och vårdplatser med
otillräcklig personal.

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Anslag till statens sinnessjukhus

I en annan proposition föreslås att
ställa stora miljonbelopp till förfogande
för byggande av nya mentalsjukhus. Är
det då klok ekonomi att så snåla på
personal och utrustning för de redan
förefintliga sjukhusen, att de inte fullt
kan utnyttjas? Förutom de moraliska
aspekterna, som jag ovan berörde, kan
man vid närmare eftertanke inte finna
annat än att även de ekonomiska talar
för dessa äldre sinnessjukhus upprustning.

Även i år blir det de nya sjukhusen,
som får huvudparten av de nya tjänsterna.
Inventarie- och maskinell upprustning
för de äldre sjukhusen blir
även i år högst otillräcklig. Det är därför
motionärerna har framkommit med
sina äskanden.

Som herr Jacobsson påpekade, har
medicinalstyrelsen redan kraftigt nedskurit
sjukhusdirektionernas begäran
om personalökning. Med hänsyn till å
ena sidan rekryteringssvårigheter och å
andra sidan behovssynpunkter har medicinalstyrelsen
inskränkt sitt yrkande
till ytterligare 345 nya tjänster i fråga
om sjukvårds- och kontorspersonal på
befintliga äldre sjukhus. Departementschefen
har emellertid endast tillstyrkt
178 — en kraftig reduktion för ett område,
där behövliga utökningar i åratal
avslagits. Det gäller sjukhus med över
20 000 vårdplatser, som under flera tiotal
år ej erhållit önskvärd utökning av
personalen. Det synes oss föga rationellt
att konservera de för modern sinnessjukvård
onormala förhållandena under
längre tid än vad som är nödvändigt.
Ett bättre närmande till medicinalstyrelsens
förslag om nya tjänster på befintliga
avdelningar synes oss vara en
nödvändig åtgärd för att i något så när
snabb takt kunna rätta missförhållandena
inom den statliga sinnessjukvården.
Motionärerna har därför föreslagit
inrättande av 89 nya tjänster vid sidan
av de av departementschefen tillstyrkta
178, eller tillsammans 267 nya
tjänster vid de äldre sjukhusen. Även
detta innebär en nedprutning med inte
mindre än 78 tjänster mot medicinalsty -

relsens förslag. Men de 89 avses insättas
på de känsligaste punkterna.

Därtill kommer behovet av förbättrad
inventarieutrustning. En betydande
prutning ägde i det avseendet rum i fjol.
Så har även skett i år. Att fraktas utan
bår till en behandling, att inte ha möjlighet
att läsa i sängläge efter mörkrets
inbrott, att inte kunna sitta uppe på
grund av bristen på bekväma stolar, det
är några av de brister på de äldre sinnessjukhusen
som bör rättas till snarast.
Jag anser att det är en oeftergivlig fordran
att vi som kulturnation icke tillåter
sådana förhållanden. Förslaget innebär
ett ökat engångsanslag på en halv miljon
kronor.

Den totala ökning av de av Kungl.
Maj:t gjorda äskandena, som vi här föreslår,
innebär, som herr Jacobsson
konstaterade, en utgiftsökning med 1,2
miljoner kronor. Vi bär anvisat motsvarande
besparingsmöjligheter på andra
punkter i elfte huvudtiteln, där anslagsbehovet
enligt vår uppfattning är betydligt
mindre trängande. Man kan därför
inte avvisa våra äskanden endast
genom att hänvisa till den statsfinansiella
situationen.

Med den anförda motiveringen ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
motionen och reservationen.

Häri instämde fru Hamrin-ThorcII
(fp).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Denna fråga har diskuterats
under en följd av år här i riksdagen.
Varje gång har det framförts önskemål
om en snabbare takt i utbyggnaden
av sinnessjukvården, men varje gång har
de som kommit med de längst gående
kraven fått finna sig i att pruta ned
dessa på grund av att kostnaderna skulle
ha blivit alltför stora.

När man lyssnade till herr Jacobsson
kunde man få det intrycket, att det för
närvarande råder mycket ruggiga förhållanden
vid våra sinnessjukhus men
att förhållandena skulle bli mänskliga
och bra, därest riksdagen följde de folk -

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Nr 10

partistiska reservationerna. Men så enkel
är val ändå inte denna fråga. Det
är väl inte bara de 89 nya tjänster, som
motionärerna här begär, som är avgörande
för situationen vid sinnessjukhusen,
utan det är säkerligen mycket mer
som behövs, men vi har inte råd att genomföra
allt på en gång. Sinnessjukvården
byggs ju ut år efter år i en allt
hastigare takt. Alla är vi medvetna om
att detta också är av nöden. Av de siffror,
som redovisas i utlåtandet, framgår
att det under budgetåret 1955/56 inrättades
107 nya tjänster, under budgetåret
1956/57 143 och under budgetåret 1957/
58 166 nya tjänster. Nu föreslås ytterligare
203 nya tjänster. Det har alltså skett
en oavbruten ökning, och man söker att
förstärka sinnessjukvården i den takt
som är möjlig. Men här gäller det inte
bara att besluta om att öka antalet
tjänster, utan vi måste också ha motsvarande
resurser så att vi kan få dessa
tjänster besatta, få bostäder och allt som
behövs. Vi måste även se till att våra
ekonomiska möjligheter räcker till för
att kunna fylla de allt större krav som
oupphörligen ställs på olika områden. Då
vi inom utskottsmajoriteten är medvetna
om att det här göres allt som kan göras
för utbyggnad av sinnessjukvården, bär
vi mot denna bakgrund ansett oss kunna
vara tillfredsställda med vad som här föreslås
från departementschefens sida.

Vad sedan gäller inventarieanskaffningen
vill reservanterna öka anslaget
med en halv miljon kronor. Det är då
att märka, att det även på denna punkt
skett en icke föraktlig upprustning. Departementschefen
har ju föreslagit vissa
medel av engångsnatur för nästa budgetår
att anvisas på reservationsanslaget
till utrustning av nya sinnessjukhus. Anslaget
till läkemedel, som för innevarande
budgetår upptagits till 4 miljoner kronor,
har ökats med hela 1,6 miljon kronor.
Detta har skett för att möjliggöra den
medikamentösa terapi som behövs för att
göra människorna friska och för att kunna
få dem utskrivna, så att de om möjligt
kan återföras till det produktiva livet,
som herr Edström talade om. Vidare
har posten till utspisning ökats.

Anslag till statens sinnessjukhus

Man har således på olika punkter gjort
en icke föraktlig förstärkning av anslagen
till sinnessjukvården. Dessa anslagshöjningar
visar att samhället verkligen
har intresse även för denna gren av sjukvården.
Detta intresse från samhällets
sida är faktiskt så stort, att man gått
längre i fråga om utbyggnaden av sinnessjukvården
än man kunnat göra på
många andra områden. Då tycker jag nog
att man också bör vara tillfredsställd med
vad som här föreslås från Kungl. Maj :ts
och utskottets sida. De 1,2 miljoner kronor
som reservanterna vill ha i ytterligare
anslag kan dock inte göra några
underverk. Men om vi nu får fortsätta
med att i den takt som de ekonomiska
resurserna medger bygga ut sinnessjukvården,
skall vi väl så småningom komma
fram till den dagen, då vi inte behöver
ha denna årligen återkommande
debatt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Det är framför allt på
två punkter som jag vill bemöta utskottsavdelningens
ärade ordförande. Det gäller
dels vad han sade om att jag skulle
ha gjort en svartmålning i avsikt att
framställa förhållandena på de gamla
sinnessjukhusen som ruggiga, och dels
hans påstående att jag skulle ha gjort
gällande, att därest vårt förslag i reservationen
skulle vinna riksdagen bifall,
skulle därmed dessa missförhållanden på
en gång kunna undanröjas.

Ingen av dessa båda beskyllningar mot
mig är helt riktig. Jag har inte gjort
någon beskrivning av tillståndet på våra
sinnessjukhus som i någon högre grad
avslöjar de verkliga förhållandena, men
om herr Birger Andersson skulle göra
sig mödan att läsa vad en av hans parI
i vänner yttrade i årets remissdebatt i
andra kammaren — det utgjorde i huvudsak
ett utdrag av en inspektionsrapport
av chefen för medicinalstyrelsens
hälsovårdsbyrå — kunde han få ett visst
begrepp om hur förhållandena iir på en
del av våra gamla sinnessjukhus. Jag

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Anslag till statens sinnessjukhus
skall inte belasta kammarens protokoll
med att citera detta, men jag ber att få
påpeka att det ovtivelaktigt råder förhållanden
som är anmärkningsvärda och
som egentligen inte borde behöva förekomma
i dagens Yälfärds-Sverige.

När det gäller i vad mån de av oss föreslagna
förstärkningarna kan påverka
förhållandena vid sinnessjukhusen vill
jag gärna medge att de inte kan åstadkomma
att förhållandena blir helt tillfredsställande,
men jag tror inte att herr
Birger Andersson heller skall kunna bestrida
att varje anslagsförstärkning här
kan och måste innebära förbättringar
som i dagens läge inte kan anses vara helt
obefogade.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort

genmäle:

Herr talman! När herr Jacobsson målade
upp denna svarta bakgrund av hur
det är på sinnessjukhusen och sedan menade
att det skulle bli förfärligt mycket
bättre, om man finge dessa 89 tjänster,
var min reaktion den, att det verkade
som om detta vore någonting verkligt
dystert, som man skulle kunna göra nästan
idealiskt med små ingrepp. Så är
det ju inte.

Vad min partivän har sagt i andra
kammaren förändrar inte det ekonomiska
läget, som är sådant att man
för närvarande inte kan gå längre än vi
har föreslagit. Det ekonomiska läget skulle
för resten ha varit ännu sämre, om vi
för några år sedan hade följt t. ex. vissa
folkpartistiska förslag om ytterligare beskärning
av statens inkomster.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Edström har ju varit
vänlig nog att läsa upp ur fjolårets
protokoll något av vad jag har sagt. Jag
står naturligtvis för vad jag sade i fjol.
I anslutning till hans uppläsning vill jag
bara säga att jag självfallet hoppas, att
jag inte ett kommande år skall bli i tillfälle
att läsa upp vad herr Edström har

sagt, och han då befinner sig på den
plats där jag nu är.

Vad gäller mentalsjukvården kan man
naturligtvis försöka fundera över vad det
beror på att vi har kommit i det läge
som vi befinner oss i. Är det försumlighet
från regeringens och riksdagens sida,
och vad beror i så fall denna försumlighet
på? Regering och riksdag kan givetvis
inte frita sig från sitt ansvar, men jag
vill ändock gå litet längre än till detta
konstaterande och fråga, vilka var då de
dominerande uppfattningarna under
1930-talet och framför allt 1940-talet inom
sjukvården över huvud taget? Var
det inte på det sättet, att vi inom den
somatiska sjukvården hade en utveckling
av genomgripande, för att inte säga revolutionerande
karaktär, där man satsade
på forskningen och på utbyggnaden
av kroppssjukvården? Det gjordes framför
allt via landstingen och storstäderna,
men även staten satsade i en sådan omfattning
att, även om jag inte vill säga
att det inte blev någonting över för mentalsjukvården,
ändock blev så att intresset
i hög grad kom att koncentreras till
denna utveckling. Det är detta som har
gjort att vi har en kroppssjukvård, som
jag nog vågar säga är bland det bästa
som kan visas upp världen över.

Man kan mycket väl förstå detta intresse,
eftersom forskningen och medicinens
utveckling ledde till en avknoppning
från de ursprungliga specialiteterna,
från kirurgien fick man sålunda gynekologien,
ortopedien o. s. v., allt en
utveckling som vi känner och som ledde
till utomordentliga resultat.

Under samma tid bedrevs inte motsvarande
forskning och gjordes inte motsvarande
medicinska rön på mentalsjukvårdssidan.
Den liksom kom att stå stilla.
Den somatiska sjukvården drog åt sig
det mesta av de bästa krafterna, och det
var ingenting att säga om det. Mentalsjukvårdens
behov skall också bedömas
med utgångspunkt ifrån att man inte
visste säkert hur de mentalt sjuka människorna
reagerade inför sin omgivning.
Det var ingen som kunde stiga fram och
med bestämdhet säga, att den mentalt
sjuke kunde påverkas av en vacker tav -

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Nr 10

la eller en prydlig omgivning. Många hade
den uppfattningen att dessa saker i
realiteten inte spelade någon roll. Inför
en sådan osäkerhet i uppfattningarna
var det kanske inte så oförklarligt, att
man inte ägnade den uppmärksamhet åt
de mentalt sjuka som man borde ha
gjort.

Därmed har jag inte velat försvara alla
de försummelser som gjordes, ty vi
har ju nu kommit i en sådan situation,
att det är nödvändigt att vi försöker ta
igen det förlorade. Vi har nu en annan
uppfattning om de mentalt sjuka, en annan
uppfattning om hur de reagerar, och
framför allt, vi har fått ett stöd i den
medicinska forskningen under de allra
sista åren, som på ett helt annat sätt än
tidigare har satt medicinska resurser i
mentalsjukvårdens händer. Med hjälp av
de nya mediciner som har kommit fram
kan man hålla de sjuka människorna i
ett helt annat och lugnare sinnestillstånd
än förut.

Jag tror att man skall uppmärksamma
också detta, när man läser årets statsverksproposition.
Det är ju på det sättet,
som utskottets talesman här framhållit,
att då det gäller medicinen har vi
inte prutat ett enda öre på vad sjukhusen
och medicinalstyrelsen begärt. Hela
det belopp, som har begärts, är föreslaget
i propositionen, och statsutskottet
har tillstyrkt detsamma. Det är en av de
första saker man skall observera, ty vi
skall ha klart för oss den betydelse som
man lägger vid medicinen. Det är med
hjälp av de nya medicinerna, som våra
aktiva läkare kan åstadkomma utomordentliga
resultat, kan ta sig an även ett
äldre sjukvårdsklientel, bestående av
människor, som varit på mentalsjukhus i
tio till femton år, och göra dem bättre,
ja, till och med låta dem lämna sjukhusen.

Jag vill gärna nämna, utt det inom
några dagar kommer att publiceras en
artikel av en av våra mest framstående
mentalsjukvårdsläkare, som är verksam
vid S:t Lars sjukhus i Lund. Han kommer
i denna artikel att redovisa resultatet
av den verksamhet och de försök,
som han gjort på sitt sjukhus inom den

Anslag till statens sinnessjukhus
avdelning, där han är chef. Det var från
början en orolig kvinnlig avdelning med
ett 65-tal patienter, som så sent som 1954
hade en mycket besvärlig prägel. Många
av patienterna måste hållas med bälten,
och personalens tid fick i stor utsträckning
tas i anspråk enbart för skötsel och
övervakningsuppgifter.

Under dessa år har denne läkare med
hjälp av de nya medicinerna och en aktiv
terapi över huvud taget kunnat så förvandla
denna avdelning, att den nu är
öppen — man behöver inte längre ha
låsta dörrar. Och det är ungefärligen 60
—70 procent av dessa år 1954 så oroliga
patienter, som nu deltar i terapeutiskt
arbete o. s. v.

Det är klart att man, när man ser de
möjligheter som här föreligger, måste
fråga sig, som herr Edström nyss gjorde:
Vad är pudelns kärna? Vad är det vi i
första hand måste få fram?

Vi måste se till att sjukhusen har tillräckligt
med medicin och att de har personal,
en väl utbildad och kvalificerad
personal. Men vi måste också fråga oss,
om det är möjligt att få exempelvis alla
de läkare, som vi behöver. I propositionen
skulle vi ha kunnat ta upp förslag
om ytterligare ett antal läkare, tv vi är
medvetna om att det skulle behövas, men
vi frågade oss: Kan vi få tag i dessa läkare?
Är det så att vi har tillgång till
läkare i så stor utsträckning, att vi kan
ta upp tjänsterna och sedan få dem besatta? När

vi ser på resultaten av våra ansträngningar
att få läkare till de tjänster
som vi redan har på mentalsjukhusen,
måste vi konstatera att av underläkartjänsterna
är 63,8 procent vakanta. En
stor del av dessa tjänster upprätthålles
av vikarier, det skall villigt erkännas,
men ungefär 20 procent av tjänsterna är
inte besatta. Under sådana omständigheter
lönar det sig inte alt bara öka ut förslaget.
Vi har ändå tagit upp ett antal
läkartjänster, men alla måste vara medvetna
om att vi inte kan lämna garanti
för att vi omedelbart får innehavare till
dem.

Att få läkare är alltså viktigt i detta
sammanhang. Självfallet är det också

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Anslag till statens sinnessjukhus
viktigt att få övrig personal. Men jag tror
att det är ännu viktigare, att man får en
utbildad personal —- en sådan personal
som verkligen kan användas vid den moderna
behandlingen och som kan ta
hand om de sjuka människorna på det
sätt, som det numera erbjuds möjligheter
till.

Vi söker att forcera utbildningen av
mentalsjukvårdspersonal, vi ökar antalet
utbildningsplatser, men vi skall å andra
sidan vara på det klara med att det kommer
att ta lång tid, innan vi får det antal
utbildade personer, som det här är
behov av. Jag kan nämna, att vi för dagen
har 1 863 tjänster vakanta. De flesta
har visserligen vikarier, men det visar
ju liur svårt det är att få utbildad personal.

Sedan vill jag också säga, att de erfarenheter
vi har gjort vid jämförelser
med utländska sjukhus visar att vår personaltäthet,
d. v. s. personalen i förhållande
till antalet sjuka, är relativt hygglig.
Den ligger exempelvis inte under
vad som gäller för den holländska mentalsjukvården,
men där har man en aktivare
behandling, och där har man nått
fram till större möjligheter än vad vi ännu
har att få de sjuka över i öppen sjukvård.
I det fallet har vi mycket att lära.

Men för att vi skall kunna göra en anpassning
till dessa nya vårdformer, så
krävs det att vi nu bygger om våra sjukhus,
att vi rustar upp de gamla sjukhusen.
Det är egentligen där besvärligheterna
uppkommer. När man skall göra
en upprustning av en äldre vårdavdelning,
så måste man vid sjukhuset, trots
att det kanske redan finns en överbeläggning
med 10, 15 eller 20 procent, ändå
rymma ut ifrågavarande avdelning
och därmed ytterligare öka överbeläggningen
på de kvarstående avdelningarna.

Tyvärr blir det så, att vi under den
allra närmaste tiden får en sådan situation
på sjukhusens avdelningar, att personalen
— hur mycket den än utökas —
inte kan uträtta det terapeutiska arbete
som skulle vara önskvärt. Därför ser vi
som den mest angelägna uppgiften att
försöka forcera upprustningen av de
gamla sjukhusen, och jag förmodar att

de som tagit del av vår proposition beträffande
byggnationen inom sinnessjukvården
har lagt märke till att vi söker
föra över en större del av de medel, vi
har till förfogande, för en skyndsammare
upprustning av det äldre byggnadsbeståndet.

Då det gäller exempelvis kosten, utrustningen
av köken o. s. v. har vi sagt
oss, att vi i stället för att göra förbättringarna
på ett år kan göra dem på två
år. Vi har alltså fått göra en avvägning
med hänsyn till våra resurser, och vi har
då förklarat, att medicinalstyrelsens önskemål
skall tillgodoses, men eftersom
det inte kan ske på ett år så gör vi det
på två år. Det är det program vi har, och
jag hoppas att riksdagen godtar detta
program och därmed liksom ger en garanti
att den också är beredd att ta konsekvenserna
och nästa år beviljar den
återstående delen av de erforderliga
medlen.

Jag tror således att vi nu är inne i en
utveckling som kommer att ge oss ökade
materiella resurser inom mentalsjukvården,
något som vi ju får ett så utomordentligt
stort behov av, och att vi också
skall kunna gestalta mentalsjukhusen på
ett sådant sätt att deras karaktär alltmer
närmar sig kroppssjukhusens.

Innan jag slutar vill jag också säga att
en liknande utveckling samtidigt försiggår
på landstingssidan. Intresset för
mentalsjukvården är där mycket stort,
och man har under de senaste åren varit
inställd på att bygga ut de lasarettspsykiatriska
avdelningarna. Redan nu
har vi några kliniker i gång, och ytterligare
sex eller sju är under uppförande.
Dessa är av den allra största betydelse,
ty mentalsjukvårdens framtid beror i hög
grad på möjligheterna att ge de mentalt
sjuka människorna en tidig, aktiv behandling.
Vi är övertygade om att i den
mån man kan bereda dem en sådan vård
kommer man att få uppleva att klientelet
inte kräver en 10-, 15-, 20-årig vård, utan
en aktiv vård under några månader -—
kanske upprepad varje år för en del —
vilket innebär att våra resurser, de vårdplatser
som finns, skall kunna utnyttjas
på ett helt annat sätt än nu. Det är ju

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Nr 10

nämligen alldeles riktigt vad herr Edström
här har sagt, att kan en vårdplats,
som belagts av en enda patient i låt oss
säga 10 år, friställas så, att den kan utnyttjas
för vård åt fyra olika patienter
under ett år, så betyder det ofantligt
mycket. Vi är medvetna om att kostnaderna
på den materiella sidan då kan
pressas ner. I stället för att bygga fler
och större sjukhus kan man använda
pengarna till att skaffa den personal och
de övriga resurser som kommer att behövas.

Vi är av den uppfattningen att avvägningen
bör ske till förmån för en aktivare
behandling av de mentalt sjuka. Jag
tror också att vi under de närmaste årtiondena
kommer att få bevittna en utveckling
inom mentalsjukvården som
motsvarar den som försiggått på den
somatiska sidan under 1940- och 1950-talen. Vi är på väg in i en sådan utveckling,
och jag vågar påstå att vi i det här
framlagda förslaget har sökt anpassa oss
därefter.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag kan instämma med
inrikesministern i att det föreligger stora
praktiska svårigheter på detta område
och att det begåtts stora underlåtenhetssynder
som nu ej omedelbart
kan repareras.

Jag vill emellertid anknyta till vad
statsrådet anförde om den sjudande
utvecklingen inom den somatiska medicinen,
som satte i gång på 1930-talet
och som nu börjar få motsvarighet inom
mentalsjukvården. Det är just här
kärnpunkten ligger. Det är tack vare att
våra sjukvårdshuvudmän under 1930-talet följde med i den snabba utvecklingen
inom kroppssjukvården och fortlöpande
utnyttjade forskningens resultat
för att förbättra kroppssjukvården,
som denna i dag är så utomordentligt
god. Vi måste gå till väga på samma sätt
nu, och sjukvårdshuvudmännen måste
även nu följa med i den sjudande utveckling,
som börjat på sinnessjukvårdens
område. Vi måste satsa mer än vi
varit vana vid och ställa större resurser
till förfogande.

Anslag till statens sinnessjukhus

Framstegen på mentalsjukvårdens område
sker nu i snabbare takt än vi för
bara ett par år sedan kunde ana. Vi
har fått i vår hand nya kemiska läkemedel,
med vilka vi kan hjälpa många
tidigare såsom obotliga ansedda sinnessjuka.
Vi har numera helt andra fysiska
rehabiliteringsmöjligheter än tidigare,
genom vilka vi kan stimulera de sjuka
och få dem i en bättre sinnesstämning,
som hjälper dem bli mer arbetsföra och
användbara i samhället. Ingenting är
så dyrbart som att låta en sjuk ligga
på sjukhus år efter år som ett kolli. Det
är ovärdigt mot den sjuke, men det är
också kolossalt kostsamt för det allmänna.
Inga utgifter lönar sig bättre än de
som satsas på att göra de sjuka friska
och få dem utskrivna från sjukhusen,
så att de åter kan bli kuggar i samhällsmaskineriet.

Det väsentliga i framställningen är
hemställan om en ökad takt i upprustningen
— även om den fortfarande blir
otillfredsställande. Det skulle i alla fall
åstadkomma, att avståndet mellan vad
som är önskvärt och vad som göres
minskades något litet. Den ökning av
den lägre personalen med 89 befattningar,
som vi föreslagit, betyder inte så litet.
Enligt förslaget skulle dessa befattningshavare
sättas in just på de känsliga
punkterna och möjliggöra att de sjuka
fick bättre passning när det gäller dagsrutinen,
något som är viktigt för att
höja deras sinnesstämning.

Vi har också tryckt på punkten beträffande
ökad inventarieutrustning, detta
känsliga område, där även ett så litet
belopp som en halv miljon kronor till
nya inventarier och annan utrustning
kan betyda så mycket för de sjukas trivsel.
Vi har ju offrat betydligt större summor
när det gäller beredskapssjukhusens
utrustning. Jag tycker för min del att
man bedömer dessa frågor felaktigt. Är
det verkligen så brännande att utrusta
beredskapssjukhusen på det utomordentliga
sätt vi gör, när vi har så verkligt
dåligt ställt på de äldre sinnessjukhusen?
Våra nybyggda sinnessjukhus är
bra, men de äldre sinnessjukhusen arbetar
alltjämt under fullständigt oefter -

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 fm.

Anslag till statens sinnessjukhus
rättliga förhållanden. Jag skall inte nu
gå in på konkreta exempel; jag gjorde
det förra året. Många av er känner till
våra äldre sinnessjukhus. De som inte
gör det borde resa ut och studera förhållandena.

Vi har sannerligen råd att kosta på
de 1,2 miljoner som reservationerna gäller.
Det beloppet betyder ju så oerhört
litet i den stora statliga miljonrullningen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i de under behandling varande
punkterna hemställt samt vidare på antagande
av de förslag, som innefattades
i de vid dessa punkter avgivna reservationerna;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställanden,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkterna
30 och 31, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antagas de förslag, som innefattas
i de vid dessa punkter avgivna
reservationerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 113;

Nej — 26.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 32—131
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 132 och 133
Lades till handlingarna.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungi. propositioner: nr

99, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 8 och 16 §§ förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående
Svenska skeppshypotekskassan;

nr 100, angående avtal om häkteslokaler
i Örebro;

nr 102, angående vissa ändringar beträffande
kyrkomusikerorganisationen;
och

nr 105, med förslag till kungörelse om
ändring i livsmedelsstadgan den 21 december
1951 (nr 824).

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit
framställning med förslag till ändring i
riksgäldskontorets reglemente.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.56.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Nr 10

Onsdagen den 19 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbeslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/
57, m. m.;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1958/59;
och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag å tilläggstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/58
till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
45, i anledning av väckta motioner om
pension eller understöd åt vissa personer.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Ang. pensionsunderstöd till förre reparatören
A. Jakobssons änka

I motionen II: 302 av herr Löfroth hade
hemställts att riksdagen måtte bevilja
extra ordinarie reparatören vid .statens
järnvägar A. Jakobssons änka, Maria K.
Jakobsson i Kiruna, ett årligt pensionsunderstöd
av 529 kronor, räknat från
och med den 1 juli 1957.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 302 ej måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade anförts av herrar
Åkerström och Löfroth samt fröken Liljedahl,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionen
11:302, medgiva att änkefru Maria
Katarina Jakobsson finge, räknat
från och med den 1 juli 1957, under sin
återstående livstid, så länge hon förbleve
änka, uppbära ett årligt understöd av
529 kronor, att utgå av statens järnvägars
trafikmedel.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tillåter mig att på
denna punkt yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen
av herr Åkerström m. fl. Jag gör det,
därför att järnvägsstyrelsen såsom f. d.
arbetsgivare för den år 1956 avlidne
förre reparatören A. Jakobsson direkt
har tillstyrkt, att ett mindre årligt understöd
på förslagsvis 529 kronor skulle
beviljas Jakobssons änka, som under
detta år fyller 79 år.

Utskottet anser dock att det inte finns
tillräckliga skäl för att medgiva änkan
Jakobsson något årligt understöd. Det
är alltså de konsekvenser, som ett beslut
om ett årligt understöd på 529 kronor
till ifrågavarande änka skulle kunna
medföra, som föranlett utskottets beslut.
Jag kan nämligen knappast tro att
det förhållandet, att behållningen i dödsboet
uppgick till 34 302 kronor, föranlett
utskottets hemställan, att motion nr
302 i andra kammaren ej måtte av riksdagen
bifallas.

Det är nämligen så, att i den jämförelsevis
stora behållningen i boet ingår
en mindre bostadsfastighet, som är i
dåligt skick och som taxerats till 30 000
kronor. Denna änka har dock att dra
försorg om en äldre ogift son, som på
grund av långvarig sjukdom är oförmögen
till något egentligt arbete. Jag
tycker att bara detta utgör ett starkt

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Ang. pensionsunderstöd till förre reparatören
skäl för att frågan om pension till änkefru
Jakobsson skulle bringas till en lösning.

Den nu avlidne reparatören Jakobsson
hade dock varit anställd vid statens järnvägar
närmare 30 år vid den tidpunkt,
då han erhöll pension, nämligen år
1932. De av utskottet angivna eventuella
konsekvenserna kan inte bli av märkbar
omfattning. Jag tror att det skulle
vara hedersamt för denna kammare att
låta denna 79-åriga änka erhålla ett årligt
understöd med av järnvägsstyrelsen
föreslaget belopp 529 kronor.

Det är därför, herr talman, som jag
på de här anförda grunderna yrkar bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Häri instämde herr Osvald (fp).

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Vi prövade denna fråga
inom statsutskottets femte avdelning,
och jag kan gärna erkänna att min första
impuls var att man här borde gå
med på ett understöd. Men sedan fick
vi veta, att Kungl. Maj :t nyligen prövat
denna fråga och inte funnit anledning
att bevilja ersättning i detta fall. Vidare
kunde det här bli konsekvenser, om vi
så att säga vek av från den allmänna
allfarvägen.

Vi ansåg således att det inte fanns
skäl för att tillmötesgå motionen, eftersom
det finns många sådana här fall
som kan komma under prövning.

Jag ber, herr talman, att i all korthet
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Det är riktigt som fröken
Andersson här framhåller, att Kungl.
Maj :t tidigare har prövat denna fråga
och att prövningen inte har föranlett någon
åtgärd. Nu är det emellertid så, att
det utgår änkepension till änkor efter
män, som varit anställda som extraordinarie
befattningshavare vid statens järnvägar
och som erhållit pension efter den
1 juli 1937. Denne Jakobsson erhöll pension
1932, sålunda fem år för tidigt för

A Jakobssons änka

att hans änka skulle bli tillförsäkrad
pension.

De konsekvenser, som enligt utskottets
talesman, fröken Andersson, kan föranledas
av ett beslut i enlighet med reservanternas
förslag, kan inte bli av särskilt
stor omfattning, om det nu kan bli några
konsekvenser alls. Enligt uppgifter,
som jag erhållit från ansvarigt håll, kan
högst 40—45 fall bli aktuella. Det gäller
sålunda befattningshavare som avgått
med pension före den 1 juli 1937. Hur
många änkor som kan inkluderas i detta
antal, är ju svårt att här ange. Under alla
förhållanden fyller de änkor, som det
kan bli fråga om, i dessa dagar 80 år. De
är sålunda till åren komna, och det bör
inte, tycker jag, föreligga särskilt stora
farhågor för eventuella konsekvenser. De
blir i så fall mycket små.

Då alltså, herr talman, utskottets talesman
här inte kunnat ge mig någon godtagbar
förklaring, vidhåller jag mitt yrkande
om bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Nr 10

Ang. taxering av arbetarbostäder inom jordbruket

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 46;

Nej — 64.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. taxering av arbetarbostäder inom
jordbruket

Föredrogs ånyo bevillningskottets betänkande
nr 21, i anledning av väckta
motioner om viss ändring av anvisningarna
till 24 § kommunalskattelagen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 113, av herr Yngve Nilssou
m. fl., och 11:131, av herr Nilsson
i Svalöv m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av
anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen
att, i fall då jordbrukare i honom
tillhörig fastighet uppläte bostad för i
jordbruksdriften anställd arbetspersonal
i denna dess egenskap, dessa bostadslägenheter
skulle anses vara använda
i jordbruksdriften.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
113, av herr Yngve Nilsson m. fl., och
II: 131, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
om viss ändring av anvisningarna till
24 § kommunalskattelagen, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson och Nilsson i Svalöv, vilka
— under hänvisning till innehållet i
de likalydande motionerna I: 113, av herr
Yngve Nilsson in. fl., och II: 131, av herr
Nilsson i Svalöv m. fl., -- ansett, att ut -

skottet bort hemställa, att riksdagen måtte
antaga i reservationen infört förslag
till lag om ändrad lydelse av 24 § 2
mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! I anvisningarna till 24 §
kommunalskattelagen heter det att fastighet,
som taxerats som annan fastighet
men ingår i rörelse, t. ex. egnahemsvilla,
icke skall schablontaxeras, även om
densamma användes som bostad för i
rörelsen anställd personal. Om sådan annan
fastighet däremot användes såsom
bostad för personal, anställd i ägaren
tillhörigt jordbruk, äger likväl schablontaxering
rum. Med anledning härav har
motionärerna ansett, att konsekvensen
borde bliva, att man i föreliggande fall
icke borde göra åtskillnad mellan de båda
förvärvskällorna, rörelse respektive
jordbruk, och att man således borde
ändra anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen
så, att om annan fastighet,
tillhörig den som bedriver jordbruk, är
upplåten såsom bostad till i jordbruket
anställd personal, schablontaxering i så
fall icke skulle äga rum. Majoriteten av
bevillningsutskottet har emellertid icke
kunnat följa motionärerna utan har i
stället hänvisat till bestämmelserna i
7 § kommunalskattelagen men medger
samtidigt, att sådana förhållanden kan
uppstå som motionärerna här har påtalat.

Efter vad jag kan förstå, tyder detta
på att nuvarande bestämmelser är oklara
och kan tolkas olika i taxeringsnämnderna.
Oklara bestämmelser väcker irritation,
och det skulle nog vara nyttigt,
om vi i lagtexten kunde få fram så klara
linjer som möjligt samtidigt som vi i det
här berörda fallet kunde skapa likhet inför
lagen mellan jordbrukare och rörelseidkare.

Jag bär med detta velat visa, att det
finns ett sakligt underlag för motionen
och att det borde ha varit välbetänkt att
följa den.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Om höjning av den s. k. artistskatten för

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Utskottet förnekar inte
att det finns åtskilliga skäl för motionärernas
yrkande, men har menat att det
kunde leda till rätt besynnerliga konsekvenser,
om yrkandet skulle bifallas. Det
skulle betyda, att om en jordbrukare i
ett tättbebyggt samhälle inköpte en fastighet
och där inhyste några av sina anställda,
skulle fastigheten betecknas såsom
fastighet inom jordbruket, medan
alla andra fastigheter runt omkring skulle
schablontaxeras.

Principen om schablontaxering är relativt
ny i vår lagstiftning. Schablontaxeringen
är ju närmast avsedd för en- och
tvåfamiljsvillor, d. v. s. egna hem, och
när principen infördes, var man osäker
om vilken räckvidd den skulle ha. Utskottet
menar att då principen blott har
gällt ett par år, så borde man avvakta
erfarenheterna ytterligare någon tid, innan
man omprövade schablontaxeringens
omslutningsområde. Men vid en sådan
omprövning, som man alltså kan
vänta sig relativt snart, bör givetvis också
den av motionärerna väckta frågan
prövas. Av dessa skäl har utskottet ansett
sig böra avstyrka de i ärendet väckta
motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets ordförande
pekade särskilt på att det kunde
komma att bli så, att om en jordbrukare
inköpte en villa i ett samhälle, skulle han
begära att denna vid taxeringen behandlades
som jordbruk tillhörig byggnad.
När det gäller villor som används i rörelse
har man rätt att begära att de inte
skall schablontaxeras. Men så fort det är
en jordbrukare, som har sin personal
boende i en villa som han äger, skall inte
samma regel gälla. Det är just mot detta
speciella förhållande som vi har velat
vända oss.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Detta påpekande av den
ärade talaren är givetvis riktigt. Det blir

utländska medborgare
en viss olikhet emellan fastigheter, som
taxeras i samband med jordbruk, och
fastigheter som taxeras inom rörelse.
Men när det gäller jordbruket kommer
väl ändå fastigheter i närheten av jordbruket
att taxeras som jordbruksfastigheter.
Det är ganska lätt att begära att få
dem taxerade på detta sätt, och sedan
blir det en prövning i varje särskilt fall.

Det blir vissa gränsfall, där man inte
vet, hur det skall gå. Om jag inte missminner
mig, finns det en del sådana fall
hos kammarrätten. Då får man på denna
punkt ett utslag om hur lagen skall
tolkas. När det gäller sådana tolkningsfrågor
har riksdagen alltid varit mycket
försiktig, innan den tagit ställning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
betänkandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet anförda
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om höjning av den s. k. artistskatten för
utländska medborgare

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 24, i anledning av väckta
motioner om höjning av den s. k. artistskatten
för utländska medborgare.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:115, av herr Bergman m.
fl., och II: 133, av fröken Wallerius in.
fl., hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att 4 § 2 mom. förordningen angående
bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter skulle från och
med den 1 juli 1958 hava följande lydelse: »Utlänning,

som utan att hava förvärvat
den i mom. 14 omförmälda rätt medverkar
vid av svensk eller utlänning given
offentlig föreställning, offentligt utförande
av musik, såsom kafékonsert och
dylikt eller vid annan offentlig tillställ -

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Nr 10

av den s. k. artistskatten för utländska medborgare

Om höjning

ning, skall, oavsett huruvida inträdeseller
annan avgift därvid uppbärcs eller
tillställningen är avgiftsfri, erlägga
särskild bevillningsavgift med trettio
procent av den inkomst, som pa grund
av hans medverkan tillflyter honom, vare
sig denna inkomst utgöres av i penningar
bestämd ersättning, naturaförmåner
eller andel av inkomsten å tillställning.
Avgiften skall i varje fall utgå med
minst femtio öre för varje dag medverkan
lämnas av utlänning eller ersättning
till honom beräknas. För avgiftens erläggande
svarar tillställningens anordnad.»

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 115, av
herr Bergman m. fl., och II: 133, av fröken
Wallerius m. fl., om höjning av den
s. k. artistskatten för utländska medborgare,
måtte i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet i
betänkandet anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! För den motion, som har
föranlett bevillningsutskottets betänkande
nr 24, finns det ett motiv, som inte är
redovisat i motionen och givetvis inte
heller i betänkandet. Motivet skall självfallet
inte inverka på bedömningen av
den skattetekniska frågan, men jag vill
ändå redovisa det.

I denna kammare har väckts en motion
nr 179 — likalydande med en motion
i andra kammaren. Motionärerna är
samma motionärer som står bakom den
nu föreliggande skattemotionen. I motionen
179 yrkas, att riksdagen skall dra
konsekvenserna av sitt tidigare ställningstagande
i fråga om ett nytt musikkonservatorium,
förlagt till Göteborg. Ett
sådant kostar pengar.

Denna riksdag startade sitt arbete med
uttalade förhoppningar att kunna klara
de signalerade utgifterna med de väntade
inkomsterna, och om man skulle kunna
tänka sig beslut om högre utgifter,
borde också täckning sökas för dem. I
vår ambition att finna täckning för den
utgiftsökning, som ett bifall till motio -

nen 179 skulle innebära, sökte vi givetvis
efter utvägar, och det låg kanske nära
till hands att söka det just på detta
område.

Då vill jag bara säga att bevillningsutskottet
inte har ingått på någon sakprövning
av skatten på utländska artister,
vilken nu utgår med 20 procent på
deras inkomster. När riksdagen 1952
fastställde denna skatteprocent, ville
man uppnå en så lika skattebörda på de
utländska artisterna som möjligt, jämfört
med vad de svenska artisterna hade
att bära. Man var givetvis på det klara
med att fullständig rättvisa där inte var
möjlig att uppnå. Eftersom man inte
gjorde skatten progressiv utan schablonmässig,
skulle där uppstå orättvisor.
Med den utveckling av penningvärdet
och den progressivitet i vårt statsskattesystem,
som vi har, har det sedan 1952
blivit en förskjutning i skattebördan.
Med tanke på de motiv, som låg till
grund för riksdagens beslut 1952, borde
det finnas anledning att nu ändra procentsatsen
till 30.

Det är dessa skäl som legat bakom motionen.
Det föreligger ett rent sakligt
skäl för att gå till väga så som motionärerna
yrkat. Det har inte bevillningsutskottet
gjort. Utskottet har sagt att frågan
kommer upp till prövning vid den
utredning som utskottet yrkar på i ett
betänkande vilket följer efter det som vi
nu diskuterar. Det är tradition i denna
kammare att anse sådant som en halv
framgång. För oss, som önskar få fram
pengar nästa budgetår, är det inte någon
framgång. Avslår riksdagen denna
motion, får man hoppas att beslutet blir
annorlunda, när motionen nr 179 kommer
upp till prövning.

Jag ber med stöd av det nu sagda, herr
talman, att få yrka bifall till motionerna
nr 115 i första kammaren och 133 i
andra kammaren.

Häri instämde herr Schmidt (fp).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Här lämnades den upplysningen
att detta förslag till skattehöjning
för de utländska artisterna närmast

46 Nr 10 Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Om höjning av den s. k. artistskatten för utländska medborgare

var motiverat av att man ville skaffa
pengar till ett anslag som man hade begärt
i en annan motion, vilken ligger hos
statsutskottet. Att skaffa pengar till en
utgift, som man föreslår riksdagen, är
ju synnerligen berömvärt, och det är
ingenting att säga om detta annat än
kanske att det är litet tveksamt, om man
för att få en institution på en viss ort
— även om det är i min hemstad —
skall pålägga alla utländska artister, som
finns här i landet, en höjd artistskatt.
Det tycks inte råda alltför stor överensstämmelse
mellan det ena och det
andra. Men tanken att skaffa pengar, då
man begär en utgift, är i och för sig
berömvärd.

Jag vill erinra om att när dessa frågor
tidigare behandlats, har det rått en
känsla hos riksdagen att detta är ett
rätt ömtåligt gebit. Det gäller ju inte
bara, hur utländska artister beskattas i
Sverige, utan det kan bli reciprokt: det
är också fråga om hur svenska artister
beskattas i utlandet. Med tanke på våra
nordiska grannländer är det nog klokt
att överväga saken och se, hurdana förhållandena
är, innan man ökar den
svenska beskattningen av utländska artister
som till äventyrs kommer från
grannländerna.

Därtill är det ju, som utskottet påpekar,
ett starkt intresse att vi får hit
verkligt förnämliga utländska artister på
olika områden. Detta är för svensk kultur
en tillgång som man inte bör stänga
genom för dryga avgifter.

Hela denna fråga är rätt besvärlig,
och utskottet har —- som den ärade föregående
talaren erinrade om — i ett
annat ärende, då det gällde utlänningars
beskattning här i landet, haft den meningen
att detta krävde en översyn. Man
gick till väga så, att man i en hel del
avseenden knappast följde eller kanske
ens kunde följa de lagföreskrifter som
för närvarande finns. Det erfordrades
därför en prövning och omprövning av
dessa förhållanden.

I det sammanhanget kunde man inte
undvika att också se på artistskatten.
Det tycks ju rätt mycket bero på om
vederbörande blir mantalsskriven här

eller inte. I senare fallet blir det väl
fråga om att ta ut artistskatt, och i förra
fallet kommer de andra skatteformerna
att tillämpas och förmodligen skapa
större jämlikhet mellan svenska och utländska
artister.

De exempel, som motionärerna har
framfört, tycks uppvisa en rätt egendomlig
blandning av beskattningsformerna
för personer som under sju månader
beskattas med 20-procentig artistskatt
och under fem månader med
.svensk tabellskatt. Det är en egendomlig
bastard. Den är möjligtvis frampressad
av praktiska förhållanden, men nog
ser det ut, som om i dessa fall borde
helt och hållet den vanliga lagstiftningen
tillämpas. Det resultatet vinner man
inte genom en höjning av artistskatten,
utan det vinner man bara genom en
omprövning av frågan om var och hur
vederbörande skall mantalsskrivas.

Med dessa synpunkter, herr talman,
och då denna fråga — vilket också en
av motionärerna erkänt — är av utskottet
anbefalld att omprövas i det sammanhang
som den har med utlänningars
beskattning över huvud taget här i landet,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
avslagsyrkande på denna motion.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det är ju självklart att
en institution, som skall upprättas, måste
upprättas på en viss ort. Det trodde
jag inte man behövde diskutera. Att orten
i detta fall är Göteborg borde ju vara
ett skäl för att herr Sjödahl skulle
känna till att denna institutions verksamhet
inte har något speciellt intresse
enbart för Göteborgs stad och invånarna
i Göteborg. Denna institution —- en
skola -— betjänar inte i huvudsak göteborgare.
Den bör alltså finansieras
med statsmedel i en eller annan form.
Det kan ju diskuteras i annat sammanhang.

När det gäller denna frågas sammanhang
med frågan om utlänningars beskattning
här i landet och svenskars i
utlandet, vilket i och för sig är en sak

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Nr 10

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen m. m.

av vikt, så finns det de, som har prövat
frågan utan att ta in det sammanhanget
i blickfältet. Det gjordes 1952, när
Kungl. Maj:t på grundval av en utredning
föreslog riksdagen den nuvarande
utformningen. Då ansågs det också av
utredningsmannen finnas skäl för att
man skulle se på dessa båda frågor i
ett sammanhang. Inte desto mindre hade
han ett uppdrag av Kungl. Maj:t att
se enbart på artistskatten. Han föreslog
en ändring där, som Kungl. Maj:t i sin
tur föreslog riksdagen och som riksdagen
biföll.

Det har alltså tidigare gjorts — som
herr Sjödahl tycker — avsteg från det
samspel som kan finnas mellan den skatten
och de skatteregler som gäller andra
utlänningar i Sverige. Ingen av motionärerna
har någon som helst önskan
att söka försvåra för utländska artister
att verka i Sverige eller förhindra det
kulturutbyte som därigenom kan uppstå.
Ambitionen hos dem, som står bakom
motionerna, är den motsatta, men
det är väl inte på detta sätt en sådan
stimulans bör ske.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag förbehåller mig att
ta ställning till frågan om ett anslag till
detta konservatorium i Göteborg när
det ärendet kommer upp till behandling.
Nu gäller det emellertid en allmän beskattningsfråga
som i första rummet rör
utländska artister. Då bör man enligt
min mening se på hela det problemet i
dess sammanhang både med utländska
artisters beskattning bär och svenska
artisters beskattning i utlandet och
även med hänsyn till å ena sidan utländska
artisters och å andra sidan andra
utlänningars beskattning i detta land.
Vi får behandla dessa frågor i ett vidare
sammanhang och inte alltför trångt.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och för -

klarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 28, i anledning
av väckta motioner om utredning
av frågan om utlänningars och i
utlandet bosatta svenska medborgares
beskattning här i riket, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 33, i anledning av väckta
motioner rörande vissa lättnader i inkomstbeskattningen,
in. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 254,
av herr Ohlon m. fl. och II: 322, av herr
Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts, att
riksdagen måtte besluta i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utarbetande
av en plan för fortsatt reformarbete på
inkomstbeskattningens område, varvid
en första riktpunkt borde vara att genom
en härför anpassad ekonomisk politik
och finanspolitik möjliggöra en sänkning
av den direkta statliga inkomstskatten;
samt

2) de likalydande motionerna 1:258,
av herr Ewerlöf m. fl., och 11:364, av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till förordning om ändrad
lydelse av 8 § 1 mom. och 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.

Det i sistnämnda motioner intagna förordningsförslaget
avsåg, dels att ortsavdraget
vid den statliga beskattningen
skulle höjas med 500 kronor såvitt avsåg
familjer med barn och dels att de
vid samma beskattning gällande skatteskalorna
skulle ändras med tillämpning

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen m. m.

först från ingången av år 1960 och då
åtföljas av en skatteprocent av 100.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att

1) de likalydande motionerna 1:254,
av herr Ohlon m. fl., och II: 322, av herr
Ohlin m. fl., angående vissa skattepolitiska
frågor, i vad motionerna behandlats
i detta betänkande, samt

2) de likalydande motionerna 1:258,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 364, av
herr Hjalmarson m. fl., om vissa lättnader
i beskattningen av fysiska personer

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) vid punkten 1 (utarbetande av en
plan för ett fortsatt reformarbete på
skatteväsendets område)

a) av herrar Spetz, Söderquist, Gustafson
i Göteborg, Christenson i Malmö
och Anderson i Sundsvall, vilka ansett,
att utskottets yttrande i denna del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 1) hemställa,
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna 1:254, av herr
Ohlon m. fl., och 11:322, av herr Ohlin
m. fl., —■ i vad motionerna behandlats
i detta betänkande — måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utarbetande
av en plan för fortsatt reformarbete
på inkomstbeskattningens område,
varvid en första riktpunkt borde vara
att genom en härför anpassad ekonomisk
politik och finanspolitik möjliggöra en
sänkning av den direkta statliga inkomstskatten; b)

av herrar Yngve Nilsson och Magnusson
i Borås, vilka dock ej antytt sin
mening;

2) vid punkten 2 (ortsavdrag för barnfamiljer
och ändring i de statliga skatteskalorna)
av herrar Yngve Nilsson och
Magnusson i Borås, vilka — under hänvisning
till innehållet i de likalydande
motionerna 1:258, av herr Ewerlöf m.
fl., och II: 364, av herr Hjalmarson m. fl.,

— ansett, att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
nämnda motioner antaga i denna reservation
infört förslag till förordning om
ändrad lydelse av 8 § 1 mom. och 10 §
1 mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Det råder nog ingen tvekan
om att budgeten för 1958/59 är
den svagaste vi haft åtminstone sedan
krigsåren. Formellt finns det visserligen
ett överskott på 48 miljoner kronor på
driftbudgeten, men finansministern räknar
själv med reservationsmedelsförbrukning
och anslagsöverskridanden som
redan det gör ett underskott på 200 miljoner.
Tar vi hänsyn till den s. k. reaktiveringen
av tidigare tilläggslån eller —
om man så vill — av tidigare gjorda avskrivningar
på dessa lån, vilken reaktivering
innebär att man tar upp bortåt
300 miljoner såsom inkomster, fastän
bara 10—15 miljoner inflyter under nästa
budgetår, är man uppe i ett underskott
på nära en halv miljard. Vidare
har vi, såsom bevillningsutskottet påpekar
i sitt betänkande nr 33, det förhållandet
att man bland utgifterna inte
räknat med något som helst belopp för
eventuell höjning av statstjänstemännens
löner från och med den 1 januari 1959
och inte heller tagit hänsyn till de merkostnader,
som kan bli en följd av pågående
pensionsförhandlingar med statstjänstemännens
huvudorganisationer.
Budgeten är med andra ord mycket
svag. Även för budgetåret 1959/60 beräknar
bevillningsutskottet att såväl driftbudgeten
som totalbudgeten skall visa
underskott. Utskottet skriver: »Såvitt nu
kan bedömas torde de närmaste åren
därefter komma att ge ännu större underskott,
om ej särskilda åtgärder vidtas.
»

En hårdare dom över den hittills förda
politiken kan knappast fällas. Om
inte någonting göres och göres snart,
måste vi år efter år framöver räkna med
att staten behöver låna för att täcka sina
löpande utgifter. Vår rekordartade statsskuld
på ca 20 miljarder kronor kom -

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Nr 10

Om vissa lattnader i inkomstbeskattningen m. m

mer att stiga i ännu snabbare takt än
under de senare åren. Den ökning med
över 2 000 miljoner kronor, som vi kunde
konstatera 1957, lär ganska snart bli
överträffad.

I det läget har vi inom högerpartiet
ansett oss böra lägga fram långtgående
förslag om nedskärningar av statsutgifterna.
Man får inför dagens statsfinansiella
situation icke tveka att tillgripa radikala
åtgärder och ge sig in på områden,
där riksdagen tidigare kan ha
varit enig. Skall vi undvika fortsatt inflation
— inte bara fortsatt utan förstärkt
inflation — måste kravet vara att
få balans på driftbudgeten. Det är därför
som vi för nästa budgetår föreslagit besparingar
på betydligt över 700 miljoner
kronor, som för övrigt året därpå
går upp till drygt 800 miljoner, men
samtidigt inte förordat större skattelättnader
för budgetåret 1958/59 än ca 150
miljoner. Som vi ser saken, är utgiftsbegränsningar
på driftbudgeten av minst
denna storlek absolut nödvändiga. Vi
kan inte acceptera den tanken, att man
skulle få balans genom att ytterligare höja
det redan nu alltför höga skattetrycket.
Detta är den väg som regeringen
beträtt under de senaste åren, och vi
har sett resultatet. De höga skatteinkomsterna
har lockat regering och riksdagsmajoritet
att oavbrutet öka utgifterna.
När det nu besannas att ett för högt
skattetryck påverkar människornas arbetsvilja
och företagsamhet, med påföljd
att skatteinkomsterna inte stiger i samma
takt som regeringen varit van vid,
är det sannerligen på tid att även regeringen
börjar tänka om. Det är då bättre
att lätta på det produktionsfientliga
skattetrycket. Detta bör ske, innan vådorna
av den nuvarande politiken ännu
mera gjort sig gällande, innan den fört
fram till en ännu större arbetslöshet än
den vi nu kan konstatera.

De skatteskalor, som vi föreslagit i
stället för de nu gällande och som behandlas
i föreliggande betänkande från
bevillningsutskottet, bär, kan man säga,
i första hand två syften. Till en början
vill vi få bort den puckel som finns i
skatteskalan för de gifta i inkomstskik4
Första hammarens protokoll 1058. .Yr It)

ten omkring 15 000—30 000 kronor. Det
borde kunna räcka med att peka på att
skattesatsen för beskattningsbar inkomst
närmast under 8 000 kronor är 11 procent
men redan från och med 12 000
kronor 27 procent. På föga mer än 4 000
kronors ökning blir skattesatsen betydligt
mer än tvådubblad. En sådan progression
är orimlig. Det kan inte finnas
någon saklig anledning att låta dessa
mellanskikt drabbas av en hårdare progression
än inkomsttagare såväl under
som ovanför dessa mellanlägen. Det är
här alltså fråga om ett rent rättvisekrav.

Det andra syftet är att vi vill få till
stånd en höjning av gränsen för tudelningsprincipens
tillämpande. Denna ligger
nu vid omkring 16 000 kronors inkomst.
Med våra skalor kommer man
ungefär dubbelt så högt. Man får alltså
även en rättvisare sambeskattning.

Med dessa utgångspunkter kommer jag
fram till att de av oss föreslagna skatteskalorna
bör tillämpas, oavsett vilken
uttagningsprocent som i ett givet utgiftsläge
kunde bli behövlig. Men jag anser
ändå inte alt man bör räkna med högre
uttagningsprocent än 100. Vårt förslag
innebär ju att skalorna skall tillämpas
först från och med den 1 januari 1960,alltså
för källskattetabellerna inkomståret
1960. Med våra förslag har vi full täckning
härför. Det kan naturligtvis sägas, att vi
inte redan nu behöver ta ställning till
vad som skall gälla först 1960. Vi har
emellertid ansett det nödvändigt att planera
för några år framåt. Skattebetalarna
måste få veta, att det inte skall
ställas nya och åter nya krav på dem,
utan att de i stället skall kunna räkna
med framtida lättnader. Psykologiskt
får detta stor betydelse just för arbetsvilja
och företagsamhet och kanske inte
minst för deklarationsmoralen.

I bevillningsutskottets betänkande nr
33 behandlas också vårt förslag om att
barnfamiljerna skulle få ett med 500
kronor höjt ortsavdrag vid den .statliga
beskattningen, .lag skall inte inlåta mig
alltför djupt på denna fråga. Vi är här i
riksdagen ense om att en ensamstående
utan barn skall ha sitt ortsavdrag och

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen m. m.

att två makar skall ha ett dubelt så högt
ortsavdrag. Syftet är att man från beskattning
skall ta undan den del av inkomsten
som åtgår till de elementära
levnadskostnaderna och som därför saknar
varje skattekraft. Naturligtvis är dessa
elementära levnadskostnader större
för en barnfamilj än för två barnlösa
makar. Så länge vi över huvud taget har
ortsavdrag i vårt skattesystem — och
den saken tycks ingen vilja invända mot
—- så länge bör vi också ha ortsavdrag
som tar hänsyn till kostnadsskillnaderna.
Egentligen anser vi att man vid såväl
den statliga som den kommunala beskattningen
borde ha barnavdrag utmätta
efter antalet barn. Med hänsyn till det
statsfinansiella läget och de påfrestningar
som kan följa för kommunerna av den
i fjol beslutade ortsavdragsreformen, har
vi emellertid i år velat nöja oss med att
föreslå ett första steg fram mot det vi
anser vara riktigt.

Låt mig till slut säga att vi högermän
i bevillningsutskottet även röstat för det
av folkpartiet framförda förslaget om en
plan för fortsatt reformarbete på skatteväsendets
område. Att vi på denna punkt
låtit nöja oss med en blank reservation,
beror på att vi inte helt och hållet velat
ansluta oss till folkpartireservanternas
motivering.

Herr talman! Jag vill med detta hemställa
om bifall till den av herr Magnusson
i Borås och mig avgivna reservationen
under punkten 2) i bevillningsutskottets
betänkande nr 33. Jag hemställer
att herr talmannen ville ställa proposition
på vårt lagförslag paragrafvis.

I detta anförande instämde herr
Ewerlöf (li).

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ta upp en skattedebatt i dag med anledning
av föreliggande betänkande. Det
blir säkerligen tillfälle därtill senare.

Ingen lär väl i alla fall våga påstå att
de senare årens åtgärder på skatteområdet
—- skattesänkningar och skatteskärpningar
—- har präglats av någon högre
grad av planmässighet. Snarare är det

väl tvärtom. Och nu är det vissa skattereformer
bl. a. på företagsbeskattningens
och familjebeskattningens områden,
som icke kan uppskjutas, medan däremot
andra reformer i dagens läge måhända
får skjutas mer eller mindre på
framtiden.

På vårt håll har vi då ansett det vara
av behovet påkallat att det finns en plan
för hur ett fortsatt reformarbete skall
bedrivas med sikte på framtida möjliga
skattesänkningar. Det är denna plan som
begärs i den reservation som herr Nilsson
också talade om, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
nr 1.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Här har högerns representant
i bevillningsutskottet yrkat bifall
till den skattemotion som högern
har väckt vid denna riksdag. Han började
sitt anförande med att säga att vi
har en svag budget att utgå ifrån vid
våra diskussioner om skattesänkningar.
Och det är uppenbarligen sant. Förut
har vi strävat efter att få en totalbalanserad
budget, men i år kan vi med
det budgetförslag, som föreligger, inte
komma längre än att vi kanske kan balansera
driftbudgeten. När det gäller
kapitalbudgeten måste staten anlita kapitalmarknaden.
Det är dessa förhållanden
som bildar utgångspunkten för vårt
resonemang i dag.

Ändå anser högerns representanter att
det är tillbörligt att dels begära en ökning
av ortsavdragen för en viss grupp
— de gifta med barn — vilket enligt
högerns egna beräkningar skulle kosta
75 miljoner kronor, och dels föreslå en
ändring av skatteskalorna, vilken, när
den skulle genomföras, skulle betyda en
inkomstminskning för staten med 34(1
miljoner kronor. Alltså, en sammanlagd
minskning av statens inkomster med
över 400 miljoner kronor viftar man
med i samma ögonblick som man —
med viss rätt — påstår att budgeten är
svag. Om högerns förslag omedelbart
skulle träda i kraft, skulle man helt enkelt
vara tvungen att underbalansera
även driftbudgeten.

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Nr 10

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen m. m.
Man har vidare andra skattesänknings- derbalansera även driftbudgeten med

krav, som tillsammans med de nyss
nämnda skulle betyda uppemot 550 miljoner
kronor.

Nu vill jag gärna ge högern ett erkännade
för att partiet, samtidigt som
det vill minska statens inkomster med
dessa betydande belopp, också vill minska
statens utgifter med samma belopp
eller, om jag har läst rätt, till och med
litet mer. Den utgiftsbegränsning, som
man sålunda har föreslagit, har emellertid
riksdagen i vissa väsentliga delar
redan tagit ställning till. Den har tagit
ställning till de föreslagna ändringarna
i reglerna för barnbidraget, vilka
ändringar skulle betyda hundratals miljoner
kronor i besparing för staten, en
besparing som emellertid skulle gå ut
över barnfamiljerna, som högern i dag
ömmar för. Riksdagen har också tagit
ställning till frågan om ersättningen till
kommunerna för de höjda ortsavdragen,
och där liksom i fråga om barnbidragen
har högern fått bakslag. Alltså, de
stora och tungt vägande sakerna i högerns
utgiftsbegränsningsprogram har
riksdagen redan sagt nej till. Under sådana
omständigheter är det ju inte
längre fråga om att minska utgifterna
under samtidig minskning av inkomsterna
och att därigenom åtminstone behålla
den grad av balans som finns i
den svaga budgeten, utan utgifterna kommer
att bibehållas. Riksdagen med undantag
av högern slår vakt om dessa utgifter
som jag har berört. Den kommer
antagligen också i fortsättningen att slå
vakt om det väsentligaste av de utgifter
som vi för närvarande har och inte gå
med på högerns minskningsprogram
utom möjligen på några mindre betydelsefulla
punkter. Under sådana omständigheter
innebär dagens skattesänkningsprogram
ingenting annat än att högern
inte sparar de utgifter, som man har
tänkt sig att spara, men att man sänker
de inkomster som man har tänkt sig
att sänka. På det sättet får man även
driftbudgeten undcrbalanserad med
ungefär samma belopp som man nu vill
sänka skatterna med. Alltså, högern vill
i nuvarande stund med öppna ögon un -

mycket betydande belopp. Detta gällde
inte vid riksdagens början, ty högern
ville ju sänka vissa utgifter för att väga
upp inkomstsänkningarna, men nu har
ju riksdagen redan avslagit dessa förslag
till utgiftssänkningar. Om högerns
förslag på skatteområdet skulle gå igenom,
vore det alltså ingenting annat att
göra än att låna inte blott till kapitalutgifterna,
utan också till de löpande
driftsutgifterna. Staten skulle alltså enligt
högerns mening tvingas gå ut på den
redan förut trånga kapitalmarknaden
för att uppta ytterligare lån. Det skulle
innebära att vi skulle riva alla dammar
mot inflationen. »Må syndafloden komma»,
tycks högern resonera. Jag bara
undrar i vilken ark högerns Noak skall
rädda sig och de sina.

Högern föreslår vidare att man skall
införa ett särskilt ortsavdrag på 500
kronor för alla barnfamiljer oavsett antalet
barn. De nuvarande barnbidragen
utgår ju med 400 kronor för varje barn
i familjen. Högern föreslog i sitt tidigare
av riksdagen behandlade förslag om
barnbidragen, att man skulle avskaffa
en del av de nuvarande barnbidragen,
även om man tänkte sig en ändring
som i viss utsträckning skulle favorisera
familjer med många barn. I dag föreslår
högern att alla barnfamiljer som sagt
skall få ett ortsavdrag på 500 kronor.
Riksdagen enades 1947 om att avskaffa
det tidigare tillämpade systemet med
barnavdrag och i stället införa barnbidrag.
Det ansågs rättvist att göra denna
omläggning, bl. a. på grund av att
barnavdragen ju betydde ofantligt mycket
mer, ju större inkomst vederbörande
familj hade. Ju mindre inkomsten var,
desto mindre betydde också barnavdragen.
För sådana familjer, som till äventyrs
icke hade någon skattepliktig inkomst
alls, betydde barnavdragen inte
ett dugg. Nu vill alltså högern göra helt
om och återinföra det tidigare systemet
med ortsavdrag för barnfamiljer. För
barnfamiljer i inkomstläget upp till
14 000 kronor och det iir den största
gruppen — utgör den statliga skatten
omkring It procent, lätt ortsavdrag på

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen
500 kronor skulle för dessa familjer betyda
en skatteminskning med 55 kronor.
För familjer med inkomster på 20 000
—30 000—40 000 kronor skulle skatteminskningen
bli betydligt större, ja,
för den högsta inkomstgruppen omkring
325 kronor. För de allra
största inkomsterna skulle ett ortsavdrag
av 500 kronor betyda en
skatteminskning med 400 kronor, men
de fallen är naturligtvis inte så många.
Ett sådant ortsavdrag, som högern här
föreslår, skulle framför allt gynna de
större inkomsttagarna därigenom att
skatteminskningen skulle bli större, ju
större inkomst vederbörande har. Utskottet
har som en man med undantag
av högern avvisat detta förslag såsom en
orimlig tanke, en baklängesreform. Vad
högern här föreslår kan inte vara annat
än uttryck för en reaktion som nu börjar
sticka upp huvudet igen. Högerns
förslag är, rent ut sagt, en hänsynslöshet
gentemot de många och små inkomsttagarna
med barn.

Jag vill också påpeka att högerns förslag
om ett särskilt ortsavdrag endast
avser den statliga beskattningen. Vi har
ju nu fått till stånd likformighet i fråga
om ortsavdragen både för den kommunala
och statliga beskattningen. Ktt bifall
till högerns förslag skulle innebära
att vi bryter sönder denna likformighet.
Även detta är en avigsida med högerns
förslag, fastän den naturligtvis betyder
mindre än de stora principiella och faktiska
olägenheter som jag nyss påpekat.
Utskottet yrkar avslag på denna högerns
baklängesreform — jag kan inte kalla
den annat.

Högern vill också ändra skatteskalorna.
Jag har visserligen inte i detalj
granskat årets förslag i den delen, men
jag tror att det är detsamma som högern
framlade åren 1956 och 1957. Den
statsskatterevision, som då framlagt resultatet
av sitt arbete, hade utarbetat de
nya skatteskalorna på sådant sätt, att
det framför allt skulle bli en skattesänkning
för de mindre skattebetalarna, men
också, fastän procentuellt mindre, för
de högre inkomsttagarna. Alla de tre
demokratiska partierna utom högern

m. m.

enades om att anta detta förslag till
skatteskalor. Det är de skatteskalorna
som i dag gäller, och de har således införts
i full enighet mellan socialdemokraterna,
centerpartiet och folkpartiet.
Högern framlade 1956 sitt eget förslag
till skatteskalor, men detta avvisades av
riksdagen, och så skedde även år 1957.
Utskottet föreslår nu att riksdagen även
i år skall avvisa högerns förslag till
skatteskalor. Ett förverkligande av högerns
förslag skulle nämligen betyda en
obetydlig skattelättnad för de mindre
inkomsttagarna, särskilt för den stora
gruppen med inkomster upp till 14 000
kronor. För den utgår statsskatten, såsom
jag tidigare påpekat, med 11 procent.
Enligt högerns förslag skulle den
i stället komma att utgå med 10 procent.
Ju högre upp i inkomstskikten man
kommer, desto större skulle skattelättnaden
bli. Riksdagens tre andra demokratiska
partier avvisade dessa högerns
skatteskalor år 1956 och 1957. Av samma
skäl som de gångerna bör riksdagen
också år 1958 avvisa högerns förslag.
Om vi med dessa skatteskalor skulle
statsskattevägen taga in samma inkomster
som nu, behövdes sannolikt en
höjning av uttagningsprocenten till 115,
alltså inte 100 procent som högern räknat
med. Och detta skulle medföra skatteökningar
för alla smärre inkomsttagare ett
gott stycke upp i inkomstklasserna.
Forst för gifta inkomsttagare med mellan
18 000 och upp till 100 000 kronors
inkomst skulle skatteminskningarna inträda.
Jag tror att de demokratiska partier,
som har sinne för att man även
skattevägen kan skapa någon social rättvisa,
bör slå vakt om utskottets förslag
och avvisa högerns förslag i denna punkt
vid denna riksdag.

Från folkpartiets sida har framlagts
ett förslag om att riksdagen skulle begära
en undersökning angående skattesänkningar
i framtiden, varvid man till
en början skulle inrikta sig på den direkta
statliga skatten. Jag erinrar er,
mina damer och herrar, att vi för närvarande
har liggande ett beredskapsförslag,
om jag så får kalla det, om en indirekt
beskattning, vilket har varit ute

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Nr 10

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen m. m.

på remiss. Vi har vidare en kommitté,
sambeskattningsrevisionen, som arbetar
med sina uppgifter, vi har en enmansutredning
med experter, som sysslar
med förlust- och resultatutjämning, vi
har begärt och av finansministern fått
utlovad en kartläggning om vad som
kan åtgöras för att stimulera sparandet,
en objektiv och allsidig kartläggning.
Det är saker och ting som för närvarande
pågår. Det nuvarande budgetläget
kan inte väntas att bli förbättrat under
de följande åren. Om vi skall bibehålla
hela vår sociala välfärdsapparat
och om försvarsutgifterna skall bli kvar
på den utomordentligt stora höjd, som
de för närvarande har, kan man under
sådana förhållanden inte minska statens
inkomster något nämnvärt. Jag vill
livligt framhålla att om det fanns en
möjlighet att minska skatterna för folk
genom att minska utgifterna och framför
allt försvarsutgifterna, så skulle det
vara utomordentligt önskvärt. Jag kan
emellertid inte skymta någon möjlighet
därtill. En liberal nationalekonom skrev
i någon tidning härförleden att med de
utgifter, som riksdagen har påtagit sig
och lovat att stå för, fann han det rent
av vara naivt att komma med sådana
förslag. Det får stå för hans räkning.
Jag tycker i varje fall att den, som
kommer med sådana förslag nu, är blind
för framtiden. Däremot kan man alltid
hoppas att det skall bli möjligt någon
gång med en skattesänkning, och det
gör också jag för min del.

När man här från folkpartiets sida
gör gällande att vi först och främst bör
inrikta oss på att sänka den direkta
skatten, vill jag emellertid fråga: Har ni
redan glömt de indirekta skatter i ett
tiotal olika former som vi nyss skapat
eller ökat och som kommer att ge 400
miljoner kronor? Bör inte även de komma
med i blickfältet? Gentemot folkpartiets
motion, som uteslutande siktar
på den direkta statsbeskattningen, vill
jag peka på denna indirekta beskattning
som nog också kunde kräva en översyn.

Men jag förstår ju dem som vill framför
allt angripa inkomstskatten! Den iir
progressiv. Genomförs en skattesänk -

ning den vägen, kommer den framför
allt de största inkomsttagarna till godo,
därnäst de mindre stora inkomsttagarna,
därnäst de medelmåttiga inkomsttagarna
och allra minst de små inkomsttagarna,
den stora massan. Den stora
massan skulle inte få mycket glädje av
en sådan skattesänkning, men ju högre
inkomster folk har, desto större glädje
skulle spridas. Jag tror inte att det
är den vägen man i första hand bör
slå in på. Skattesänkning när en sådan
är möjlig — gärna. Men man bör tänka
på de indirekta skatterna, och man bör
tänka på de kommunala skatterna, som
utgår proportionellt. Och om skattesänkningar
skall genomföras, måste det ske
utan att vi bryter ned vår välfärdsstat,
som utgör vårt inre försvar, och utan att
vi bryter ned vårt yttre försvar så
länge det erfordras i denna onda värld.
Må vi ge vårt förord för en skattesänkning
under dessa förutsättningar, men
den skattesänkningen bör inte framför
allt vara till gagn för de stora och största
inkomsttagarna. Vi måste se på hela
folket i gemen, och det har nog mest
nytta av att problemet angripes på andra
vägar än dem folkpartimotionen anvisat.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr NILSSON, YNGVE, (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag hade nog inte väntat,
att herr Sjödahl skulle skönmåla oss
precis, och det blev, som jag trott, en
svartmålning.

Jag vill bara erinra om att de olika
förslag, som högern framlagt, får ses i
ett sammanhang. Vi har lagt fram förslag
om minskning på driftbudgeten med
ungefär 700 miljoner kronor, och i anslutning
till det har vi också begärt vissa
skattelättnader. Men om vi ser på hur
detta skulle verka, blev det första året
en god marginal oss till godo rent siffermässigt
sett på inemot 230 miljoner kronor,
vilket visar, att våra kalkyler iir
rätt uppgjorda.

Herr Sjödahl säger, att vi i stället kan

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen m. m.

vänta oss en uttagningsprocent av 115.
Ja, herr Sjödahl, det kan vi göra, om regeringens
utgiftspolitik skall fortsätta.
Men det förslag, som vi lagt fram, skulle
inte träda i kraft förrän den 1 januari
1960, och det kan ju tänkas, att vårt utgiftsprogram
också till den tidpunkten
skulle ha kunnat slå igenom.

Sedan, herr talman, ställde jag, när jag
yrkade bifall till reservationen, ett yrkande
om att vi skulle behandla reservationen
paragrafvis. Då jag fått höra av
herr talmannen, att det inte var riktigt
lämpligt, tar jag tillbaka den senare delen
av mitt förslag.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag svartmålade inte.
Jag målade i enlighet med de förutsättningar
som högern har angivit i sina
motioner. Där har högern föreslagit en
mängd utgiftsminskningar. Dessa utgiftsminskningar
stannar på papperet, men
högern framhärdar i att föreslå inkomstminskningar.
Detta skulle ju leda till att
staten behövde låna för att få driftbudgeten
att gå ihop.

Jag vill också framhålla att här är det
inte fråga om regeringens utgiftspolitik,
utan om riksdagens. Riksdagens hela
makt har byggts upp just därför att den
haft hand om utgifterna och därmed
också om inkomsterna, och de budgeter,
som under årens lopp har fastställts,
har godkänts av den svenska riksdagen.
Det är den svenska riksdagen, representerande
svenska folket, som har godkänt
den sociala välfärdspolitiken och även
godkänt den försvarspolitik med dryga
omkostnader som vi slagit in på.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag skulle bara vilja säga
några ord med anledning av herr Sjödahls
anförande.

Det ärende, som vi nu diskuterar, härrör
från en vid början av riksdagen från
högerns sida väckt motion, där vi varit
angelägna om att öppet redovisa vår inställning
såväl till budgetproblemet som
till skatteproblemet. Vi anser att det är

en fördel, att vi på det sättet talar om för
varandra, vad det är för ett mål, som vi
uppställer för den politik vi vill driva.
Såvitt jag vet, är vi tills vidare ensamma
om att på detta vis ha kunnat ge ett
samlat uttryck för vad det är vi eftersträvar
i den situation vi nu befinner oss i.

Det har ju från herr Nilssons sida
framhållits, hur utomordentligt allvarligt
vårt statsfinansiella läge för närvarande
är. Det är en utveckling, som sakta
men säkert har arbetat sig fram och lett
till större och större underskott. Den
budget, som presenterades i början av
detta år, var inte en budget; det var mer
en skiss, där det hette, att vi så småningom
skulle få veta, vad det var man i själva
verket menade från regeringens sida,
och det skulle meddelas i samband med
kompletteringspropositionen. Ja, den har
vi inte sett något av, och det är fråga,
om vi över huvud taget får se något av
den. Men budgetläget är sådant det är,
och vi kommer inte ifrån att var och en
på sitt håll ta ansvar för hur denna situation
skall kunna bemästras.

Jag vill särskilt understryka, att den
utveckling, som här pågår, fortfarande
i mycket hög grad förlöper i ogynnsam
riktning. De siffror, som vi hade att räkna
med i början av året, är redan förbigångna
i försämrande riktning.

Jag kan nämna den sista siffran, som
visar att det under budgetårets första åtta
månader, d. v. s. till och med februari
i år, har uppkommit ett kassamässigt
driftbudgetsunderskott på mer än 1 700
miljoner. Regelmässigt är kalenderårets
första månader mycket givande ur statlig
inkomstsynpunkt. Under dessa månader
brukar en viss återbetalning kunna
ske av de korta krediter, som mobiliserats
under de prövande höstmånaderna
året före. Från den 1 januari i år till senaste
rapportdatum har riksgäldskontoret
emellertid nödgats öka sin växelskuld
med inte mindre än 218 miljoner kronor.

Det är i detta läge vi har att ta vår
ställning, och för vår del har vi utgått
ifrån, att det inte finns någon som helst
möjlighet att på ett vettigt sätt komma
till rätta med detta problem utan att gå

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Nr 10

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen m. m.

in för en radikal nedskärning av statsutgifterna.
Vi har på punkt efter punkt, så
gott vi har kunnat med de resurser, som
stått till vårt förfogande, anvisat var vi
menar att man skulle kunna åstadkomma
en tillräcklig nedskärning för att få en
någorlunda balanserad driftbudget.

Riksdagen har nu sysslat sammanträde
efter sammanträde med att avvisa
snart sagt varje propos i denna riktning
— det må ha varit stora ting eller smärre
ting — man har ställt sig fullkomligt
negativ över huvud taget till behovet att
försöka skära ned statens budget.

När det sedan gäller skatteproblemet,
har vi tidigare under åren samtidigt serverat
förslag till sänkningar av statsutgifter
och motsvarande sänkningar av
skatten. I år har vi haft klart för oss, att
vi inte är försvarade med detta. Budgeten
behöver i första hand få en balansering,
och vi är beredda att använda så
gott som allt vi kunnat åstadkomma genom
nedskärningar av statsutgifter till
att förstärka budgeten.

Men samtidigt vill vi inleda en planmässig
skattesänkning, som då skulle ta
sin början den 1 januari nästa år med
införandet av ett barnavdrag på 500 kronor.
Det är en mycket blygsam början
till någonting som vi, i den mån vi har
möjligheter att påverka utvecklingen, avser
att fortsätta med. Vi liar aldrig ansett
att det var en riktig åtgärd att helt
och hållet avskaffa barnavdragen vid beskattningen.
Alla är vi ju överens om att
beskattningen skall drabba efter skattekraften,
och det är otvivelaktigt att i
samma inkomstläge den person är skattekraftigare,
som inte har familj och
barn att försörja. Detta bör komma till
uttryck, och det var den funktionen
barnavdragen hade. När det blir möjligt
att återgå till detta system, bör man
enligt vår mening göra det, och vi har
nu föreslagit en försiktig början. Sedan
har vi tänkt oss, att det från och med
den 1 januari 1900 äntligen skulle bli
möjligt att tillämpa skatteskalor av en
rimligare karaktär än dem som för närvarande
gäller. Vi har föreslagit dessa
skatteskalor sedan ett par år tillbaka,
och de karakteriseras därav att det

framför allt gäller att få bort den progressivitetspuckel,
som finns i de vanligaste
inkomstlägena och som gör marginalskatten
i dessa fullkomligt orimlig.
Detta problem kommer man inte ifrån
genom att påpeka, att högerpartiets skattesänkningar
blir större för stora inkomsttagare
än för små. Det väsentliga
med våra skalor är att de största skattelättnaderna
finns i inkomstlägena mellan
16 000 och 22 000 kronor. För taxerade
inkomster från 16 000 och upp till
strax över 20 000 kronor är den procentuella
skattelättnaden större än någon
annanstans, beroende just på den
puckel som de nu tillämpade skatteskalorna
där uppvisar.

Vad vi sedan gjort är att vi dragit
konsekvenserna av denna reform också
upp i högre inkomstlägen — man kan ju
inte ha några språng, utan skalan måste
löpa jämnt. Detta är någonting som varje
syssiare med skatteskalor väl känner till,
och 1949 års skattekommitté, som framlade
ett enhälligt förslag till nya skatteskalor,
drog precis samma konsekvens.
Herr Sjödahl skulle i lika hög grad kunna
skaffa bränsle till sin indignation genom
att kommentera de skatteskalorna.
När de kom till stånd, innebar de skattesänkningar,
som av detta rent formella
skäl var högre i de allra högsta inkomstlägena.
De var till och med väsentligt
generösare i dessa lägen än vi behövt vara
i den skatteskala vi här presenterat.
.lag tycker att herr Sjödahl skulle kunna
bespara sig omaket att år efter år tala
sig varm vid kritiken av var skatteskala
genom att med siffror visa upp att sänkningen
blir större för dem som ligger
högt upp på skalan. Detta är en konsekvens
som måste följa med varje försök
till omläggning av skalan i sänkande
riktning. Det är inte alls så, att vi skulle
ha strävat efter att åstadkomma en kraftigare
sänkning just på det högre registret.
Varför skall man alltid försöka vantolka
intentionerna på ett sådant sätt?
Vi har här gång på gång förklarat, vilka
direkta fel som enligt vår mening vidlåder
de nuvarande skalorna, och för att
kunna få bort de felen lägger vi fram
förslag, som också har den konsekven -

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen m. m.

sen, att herr Sjödahl kan leva högt pa
att visa upp, hur det är de högsta inkomsttagarna
som skulle få den största
skattesänkningen.

Vi har alltså på detta vis försökt att
klart lägga fram vad vi vill göra, i den
mån det blir möjligheter för oss att i
fortsättningen inverka på den ekonomiska
politiken. Men vad är det, när allt
kommer omkring, som man vill på den
andra sidan? Mig veterligt har man ännu
icke på något sätt låtit antyda, vilka åtgärder
man tänker tillgripa i stället för
den radikala nedskärning av budgeten
som vi förordar för att kunna få budgeten
någorlunda i balans. Hur skulle
kompletteringspropositionen från socialdemokratiskt
håll ha sett ut? Och om det
nu aldrig blir tillfälle att avlämna den,
är det då inte skäl i att redan på detta
stadium klargöra för opinionen och för
folket, vilka åtgärder man tänker tillgripa
— därest man fortfarande får utöva
regeringsmakten här i landet — för att
skapa den nödvändiga balansen och redan
i våra finanser? Är det skattehöjningar
man syftar till, och i så fall av
vilken karaktär och storleksordning?
Nog borde det väl vara rimligt att begära,
att man från majoritetens sida
klart och tydligt deklarerade vilka andra
åtgärder man avser att tillgripa för
att uppnå balans i budgeten, när man på
detta vis plenum efter plenum avvisar
varje tanke på att följa den väg vi har
föreslagit, nämligen att åstadkomma begränsning
i statsutgifterna.

Jag ber, herr talman att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ewerlöf yttrade
bland annat, att man från statsverkets
sida måst öka sin direkta skuld; jag utgår
från att herr Ewerlöf som bankoutskottets
ordförande känner väl till dessa
saker. Samtidigt föreslår emellertid högern
att staten skall minska sina inkomster
eller avstå från inkomster. Det
förefaller mig vara ytterst betänkligt,
och det strider, tycker jag, mot elementen
av god ekonomi, herr Ewerlöf.

Vidare sade herr Ewerlöf, att högern
i sitt förslag å ena sidan velat minska
utgifterna och å andra sidan inkomsterna.
Det har jag för min del givit ett erkännande
åt. Vill man minska inkomsterna,
skall man också minska utgifterna.
Men nu har ju riksdagen avslagit de
större förslagen, om utgiftsminskningar,
som högern framställt. Högern fortsätter
emellertid ändå på linjen att vilja minska
inkomsterna. Det måste ju betyda att
man anvisar statsverket att gå till riksbanken
och låna ytterligare pengar.

Herr Ewerlöf framhöll också att barnfamiljerna
uppenbarligen har mindre
skattekraft. Visst har de det, men det är
därför vi givit 400 kronor, som är obeskattat,
per barn åt dessa barnfamiljer
för att de därmed skall kunna få ökade
möjligheter att klara utgifterna. Men om
man går den väg som högern rekommenderar,
nämligen ortsavdrag, betyder det
att man ger — såsom jag sade i mitt exempel
—• 55 kronor åt de många små
familjerna och sedan ökade bidrag ju
större inkomsten blir. öka i stället barnbidragen!
Men det vill inte högern.

Till slut säger herr Ewerlöf att jag år
efter år återkommer och talar mig varm
om dessa högerns skatteskalor. Ja, man
kan bli varm för någonting som man är
entusiastisk för, men man kan också bli
varm och kanske het inför någonting
som man så innerst inne ogillar. Och jag
ogillar att man i en situation som denna,
då vi höjer de indirekta skatterna och
hårt pressar de många små inkomsttagarna,
föreslår skatteskalor, som fram
för allt kommer att gynna de högre in
komsttagarna. Herr Ewerlöf får ursäkta
mig, men så länge jag är i den svenska
riksdagen talar jag mig varm för sådana
.skatteskalor, som främjar vad jag menar
vara .social rättvisa.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ger herr Sjödahl rätt
i en punkt. Det är klart att det kan te
sig som en oformlighet, att vi måste servera
denna vår plan, fastän det kan hänvisas
till att riksdagen redan har avvisat

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Nr 10

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen m. m.

en rad av de prutningar i budgeten, som
ligger till grund för planen. Men det
hänger ju samman med hela den enligt
min mening ganska otympliga behandling
som vi har av dessa anslagsfrågor
genom att de blir definitiva punkt för
punkt, innan man fått tillfälle att samla
dem i ett paket. Vi har år efter år i samband
med skattedebatten i slutet av riksdagen
fått servera vårt samlade program,
trots att våra yrkanden om nedsättningar
av utgifterna vid det laget redan varit
avslagna. Det är således den enda
form, under vilken vi har möjlighet att
över huvud taget presentera ett samlat
alternativ till den politik som föres.

Herr Sjödahl tyckte att det var inkonsekvent,
att högern, samtidigt som den
finner det angeläget att stärka budgeten
genom minskade statsutgifter, vill minska
inkomsterna genom sänkta skatter.
Men det är inte samtidigt. Jag var angelägen
att betona, att vi har avsett att
gå stegvis fram i detta avseende och anser
att det i första hand gäller att för det
kommande budgetåret förstärka budgeten.
Men vi räknar med att om den förstärkningen
kunde komma till stånd och
med det rådrum som detta skulle kunna
ge för en fortsatt planering efter de linjer
som vi anser borde följas, skulle man
också kunna skapa underlag för att gå
vidare på skattesänkningens väg och därmed
också skapa den psykologiska effekt
som vi, enligt herr Sjödahls mening,
är nog enfaldiga att tro skulle inställa
sig hos allmänheten, om man hade i klart
sikte en planerad skattesänkning efter de
linjer som vi här har lagt upp. Därför
har vi inte några farhågor för att det
inte skulle vara möjligt att för ett följande
år kunna gå vidare på denna väg och
genomföra de skattesänkningar som vi
har tänkt oss. Men alldeles oavsett om
det vore möjligt att komma så långt som
till 100 procent på de skatteskalor som
vi här håller på, anser vi att ett antagande
av dessa skalor, även om de skulle
behöva användas vid en högre uttagningsprocent,
skulle innebära en väsentlig
vinst i jämförelse med de skalor som
vi för närvarande tillämpar.

5 Första kammarens protokoll 1958. Nr 10

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ewerlöf menade att
de skatteskalor vi nu har är orättvisa,
eller åtminstone att de av högern föreslagna
skatteskalorna skulle vara rättvisare.
Ja, de är ju granskade ett par tre
gånger om, dels av en skatterevision,
dels av bevillningsutskottet och dels av
riksdagen, som har kommit till den meningen
att de nuvarande skalorna är
rättvisare när det gäller att skattevägen
åstadkomma en social utjämning, medan
högerns skalor framför allt gynnar de
stora och större inkomsttagarna.

Sedan säger herr Ewerlöf att den skatteskala
som vi nu i princip skulle antaga,
inte skulle träda i kraft förrän
1960. Ja, det är riktigt, men man bör väl
inte antaga en skala, som man anser vara
orättvis, ett par år i förskott. Det
finns väl ingen möjlighet att överskyla
orättvisan med det. Å andra sidan har ju
högern också alternativt föreslagit, att
man skulle under det sista halvåret 1959,
om jag fattade motionen rätt, sänka de
nu existerande skatteskalorna med 10
procent. Det skulle betyda en sänkning
med 5 procent över hela året. Och vem
skulle ha den största nyttan av det? Jo,
återigen de stora inkomsttagarna och i
mycket ringa eller ingen grad de smärre.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är ju en vällovlig
och för en politiker mycket åtråvärd väg
att föreslå skattesänkningar, och alla ansträngningar
bör göras för att sänka
skatten. Men det bör ske på så realistiska
vägar som möjligt, och man bör tänka på
vilka verkningar de föreslagna skattesänkningarna
kan komma att få. Om man
nu vill acceptera högerns förslag i vissa
stycken, så finner jag det egendomligt,
att när både herr Nilsson och andra vid
olika tillfällen ofta har anmärkt på statsskuldens
ökning, man inte från högerns
sida vill göra något åt den saken. Om
man strävar efter, som man gjorde bara
för ett par tre år sedan, att få inte bara
en balanserad driftbudget utan också en
balanserad totalbudget för att undvika

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen m. m.

ökad statsskuld, vill jag erinra om att
det inte från högerns sida sagts något
om att besparingarna skulle användas på
det sättet. Det är en inkonsekvens som
vidlåder högerns debatt här i dag.

Nästa sak är, att när man nu kommit
fram till en underbalansering av driftbudgeten
med 390 miljoner kronor, skulle
det väl ha varit konsekvent, att sedan
försvarsutgifterna hade fastställts, högern
lätt och generöst hade sagt, att vår
budget innebär, att vi redan har de pengarna,
ty det har vi sparat in på olika saker.
Men i stället accepterade man —
jag vill inte säga glatt och villigt, men
man accepterade -— att ta ut nya skatter
för att täcka dessa 390 miljoner.

Den tredje saken har redan påpekats
av herr Sjödahl. När man beslutat avslå
en del av högerns förslag till besparingar
fortsätter högern ändå att yrka på
inkomstminskningar.

Vad jag emellertid särskilt skulle vilja
anmärka på är tendensen till vad jag
skulle vilja kalla att på en smygväg
åstadkomma en omfördelning av skattebördan.
Det har redan påpekats i en del
sammanhang, att när högern vill sänka
skatten, så bör man säga att det gäller
den statliga skatten, men däremot är det
i många fall på det sättet, att man kommer
att få eu höjning av kommunalskatten
i stället. Det beklagliga är, att en
del av de besparingar som högern föreslagit
visserligen är besparingar för
statens del, t. ex. i fråga om ortsavdragen,
skolmåltiderna och en del andra
skolanslag, men i själva verket kommer
att leda till höjd kommunalbeskattning.
Man sänker således statsskatten men höjer
kommunalskatten, och då blir det
en sådan omfördelning, som jag nyss talade
om. Man sänker den progressiva
statsskatten, så att de större inkomsttagarna
får mindre skatt, men man skjuter
över bördorna på den proportionella
kommunalskatten, så att de mindre inkomsttagarna
får ont av det. Man kan
visa på, att det i stort sett blir inkomsttagare
under 20 000 kronor, som får höjd
skatt, under det att de som ligger över
20 000 kronor får förbättringar genom
högerns förslag.

Det bär redan påvisats hur de 500
kronorna skulle påverka barnavdragen.
Jag skulle ytterligare vilja nämna något
om detta. Om jag också tar med högerns
övriga förslag beträffande barnbidragen,
d. v. s. de förändringar som föreslagits
för det första barnet och andra
ting, kan jag ge några exempel på hur
det skulle verka för barnfamiljer i olika
inkomstlägen. En tvåbarnsfamilj, som
har en så låg inkomst som 8 000 kronor
brutto om året, skulle, om högerns
förslag genomfördes, få en försämring
med 318 kronor om året. Till och med
en familj, som tjänar så mycket som
18 000 kronor om året, får en försämring
med 54 kronor om året. Men därefter
blir tendensen densamma som i
fråga om kommunalskatten och statsskatten,
nämligen att familjer med över
20 000 kronors årsinkomst får det bättre
ställt genom det förslag som högern
fört fram. En tvåbarnsfamilj, som har
50 000 kronor i årsinkomst, skulle få
en förbättring på 1 880 kronor, och om
jag går ändå högre i inkomstskalan och
lar en tvåbarnsfamilj med 150 000 kronor
i årsinkomst, får den en förbättring
med 6 961 kronor. Jag tycker att det är
beklagligt att man skall driva en sådan
politik, som innebär att man nästan går
en smygväg för att försöka lägga över
skattebördan på de lägre inkomsttagarna,
utan att få en reell prövning av frågan,
vilka grupper det är som bör få eu
minskning i skattebördan.

Sedan vill jag beröra ett par punkter,
som ofta har tagits upp i högerns skattesänkningsförslag.
Man har påstått att det
finns en puckel i den nuvarande skatteskalan.
Jag vill då fråga: Hur gick det
till, när denna puckel — som högern
kallar den; jag vill kalla den något annat
— kom till? Jo, vi hade en skatteskala,
som visade en tämligen jämn linje.
Sedan skulle skatten sänkas, och den
sänktes så, att i stort sett alla fick en
viss skattesänkning, men man sänkte
skatten mera för de lägre inkomsttagarna,
och då fick skalan, inte — som högern
påstår — den formen att det blev
en puckel i mitten, utan den formen att
det blev en svacka i början av skatte -

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Nr 10

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen m .m.

skalan. Detta är resultatet av den skattesänkning,
som genomförts för de mindre
inkomsttagarna.

När det här säges, att högerns förslag
skulle träda i kraft i sin helhet år 1960,
kan jag inte underlåta att göra den
reflexionen, att om vi skulle få pensionskommitténs
förslag om höjd folkpension
genomfört, är det just 1960, som
vi skulle ta det stora steget till en höjning
av folkpensionerna. Har högern observerat
det också, så att detta går bra
ihop med dess förslag?

Herr Ewerlöf talade om de radikala
nedskärningar som vi föreslagit. Jag vill
återigen poängtera, att de radikala nedskärningar
som föreslagits hade knappast
— även om de hade genomförts —
inneburit att budgeten blivit bättre balanserad
fördenskull, eftersom man ständigt
använt dessa nedskärningar till
skattesänkningar av den art jag här tidigare
talat om.

Jag vill slutligen, herr talman, omigen
betona, att det på allt sätt är önskvärt
att vi får skattesänkningar, men vi
kan inte acceptera de förslag, som nu är
framlagda, utan vi anser att man bör ta
frågan under mera allvarligt övervägande,
så att det blir en mera konsekvent
genomförd skattesänkning. Jag kan inte
se någon annan utväg än att vi allesammans
får hjälpas åt genom den besparingsutredning,
som vi från vår sida
föreslagit, att komma fram till en lösning
av frågan, vilka besparingar som
skall göras. Det är nämligen faktiskt på
det sättet som skattesänkningarna bör
genomföras och inte genom att man bara
önskar sig skattesänkningar. Det kommer
helt och hållet an på utgiftssidan,
och man kan lösa problemet genom den
besparingsutrcdning som vi föreslagit.

Det förslag, som nu är framlagt från
högerns sida, kan jag för min del inte
ansluta mig till, utan jag her att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera av de båda punk -

terna av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ia besvarad.

Herr Spel: begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 33
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Spel: begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 95;

Nej — 37.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i denna punkt
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upp -

Nr 10

Onsdagen den 19 mars 1958 em.

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen m. m.

repat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes, samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 33
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svärd begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 115;

Nej — 14.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 125, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1957/58 till
Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 44 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 106, angående åtgärder för att avhjälpa
platsbristen inom fångvårdens
ungdomsräjong.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 21.18.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

480601