Tisdagen den 18 maj Std (Riksdagens protokoll 1965:25)

RIKSDAGENS

* PROTOKOLL

Nr 25

FÖRSTA KAMMAREN

1965

18—19 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 18 maj Std.

Svar på enkla frågor:

av herr Sveningsson om övningskörning i högertrafik ...... 4

av herr Hiibinette ang. utbildningen av arbetsterapeuter...... 6

av herr Larsson, Lars, ang. ålderspensionen för de äldsta försäkringstagarna
inom ATP ............................ 8

Svar på interpellationer:

av herr Wikberg om skyndsam behandling av ärenden rörande

bostadslån och bostadsbidrag, m. m..................... 9

av herr Isacson ang. den framtida jordbruksproduktionens inriktning
och omfattning i vårt land .................... 10

Onsdagen den 19 maj

Statstjänstemännens rättsställning, m. m....................... 27

De offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt ................ 68

Sekretesskydd för vissa handlingar på förhandlingsväsendets område
.................................................... 74

Om anslag till Religionspedagogiska institutet i Uppsala ........ 77

Beräkningen av resetillägg enligt studiehjälpsreglementet........ 80

Om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen

och studiehjälpsreglementet .............................. 86

Det studiesociala stödet till vissa elevkategorier................ 93

Om avveckling av hyresregleringen, m. m..................... 97

Om åtgärder mot bristen på sjukvårdspersonal, in. m........... 107

Om ökade samhällsinsatser för svårt handikappade ............ 110

l Första kammarens protokoll 1965. iVr 25

Nr 25

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 19 maj Sid.

Gemensam omröstning ang. utbyte av en förste läkartjänst vid

Gullberna sjukhus mot en biträdande överläkartjänst........ 26

Konstitutionsutskottets memorial nr 29, med uppgift på vissa vilande
förslag till ändringar i grundlagarna ................ 27

Sammansatta konstitutions- och andra lagutskottets utlåtande nr 1,
ang. reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt. . 68

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30, ang. ändring i lagen om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar . . 74

Statsutskottets utlåtande nr 94, ang. kostnader för svenska FN-styrkor
m. m................................................. 77

— nr 95, om anslag till Religionspedagogiska institutet i Uppsala 77

— nr 96, ang. ändring i lagen om allmän försäkring m. m....... 79

— nr 97, ang. statsbidrag till byggande av tunnelbana.......... 79

— nr 98, ang. anslag på tilläggsstat II: Förvärv av vissa fastigheter
i Gamla stan i Stockholm.............................. 80

Bevillningsutskottets betänkande nr 35, ang. ändrad lydelse av 72

och 77 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen, m. m......... 80

Bankoutskottets memorial nr 37, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade ärenden .............. 80

— utlåtande nr 38, ang. omorganisation av Svenska skeppshypo tekskassan,

in. m......................................... 80

— nr 39, ang. ytterligare förvärv av bostadsrätter för riksdagens

räkning, m. in........................................... 80

— nr 40, ang. anordnandet av ett klipparkiv för riksdagens räkning
.................................................... 80

Andra lagutskottets utlåtande nr 46, ang. beräkningen av resetilllägg
enligt studiehjälpsreglementet m. m................... 80

— nr 47, om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförord ningen

och studiehjälpsreglementet, m. m................... 86

—- nr 48, ang. studiehjälp till elever vid realskolor, in. m....... 92

—• nr 49, ang. det studiesociala stödet till vissa elevkategorier .... 93

— nr 50, ang. ändring i förordningen om förlängt barnbidrag,

m. m................................................... 97

—- nr 51, ang. godkännande av en europeisk balk om social trygghet
in. in................................................. 97

—- memorial nr 54, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
.................................................... 97

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24, ang. ändring i folkbokföringsförordningen
........................................ 97

— nr 26, ang. fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering, m. m. 97

— memorial nr 27, ang. uppskov med behandlingen av vissa utskottet
tilldelade ärenden ................................ 107

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. försäljning av viss staten

tillhörig mark .......................................... 107

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38, om åtgärder mot
bristen på sjukvårdspersonal, m. m....................... 107

— nr 39, om ökade samhällsinsatser för svårt handikappade .... 110

Tisdagen den 18 maj 1965

Nr 25

Tisdagen den 18 maj

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Fru Myrdal anmälde, att hon åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 11 och
den 12 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet den 18—den 31 maj.

Stockholm den 16 maj 1965.

Joel Sörenson

Härmed intygas att pastor Joel Sörenson
på grund av sjukhusvistelse och ev.
operation icke torde kunna deltaga i
riksdagsarbetet från och med den 18/5
till månadens slut.

Karolinska sjukhuset, Stockholm, den
11 maj 1965.

Lars R. Wallenberg
underläkare, neurokir. klin.

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare upplästes följande tre till kammaren
inkomna ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Med anledning av en utlandsresa anhåller
undertecknad härmed om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 17/5—den 21/5.

Malmö den 15/5 1965.

Arne Pettersson

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
18—den 22 maj på grund av utlandsresa.

Stockholm den 14 maj 1965.

Fridolf Wirmark

Till riksdagens första kammare

Härmed ansökes vördsamt om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 19—den 24 maj 1965 för deltagande
i konferenser i Wien, anordnade av
»Internationale Gewerbeunion» och
»Internationale Föderation des Handwerks».

Stockholm den 17 maj 1965.

Stig Stefanson

Även de av herrar Arne Pettersson,
Wirmark och Stefanson sökta ledigheterna
beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till uppförande
eller inrättande av barnhem
m. m.;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statistiska centralbyrån,
m. m.;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1965/66 till bostadsstyrelsen
in. m.;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den framtida
verksamheten vid Törefors aktiebolag
med flera .statliga företag;

Nr 25

Tisdagen den 18 maj 1965

Om övningskörning i högertrafik

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsoch
markfrågor inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
samt

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående naturhistoriska
riksmuseets ställning och organisation
in. in.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om allmän
folk- och bostadsräkning år 1965 m. m.;
samt

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 april 1952
(nr 152) om sammanföring av samfälld
vägmark med angränsande fastighet
m. in., m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 258, i anledning av väckt motion
om en mera tidsenlig utformning av
reglerna om gäldränta; och

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 72 § växellagen den 13
maj 1932 (nr 130) m. m.

Om övningskörning i högertrafik

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND
erhöll ordet för att besvara herr Sveningssons
fråga om övningskörning i
högertrafik, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 13 maj, och
anförde:

Herr talman! Herr Sveningsson har
frågat mig om jag vill medverka till att
övningskörning i högertrafik får ske på

lämpliga övningssträckor i god tid före
övergången till högertrafik den 3 september
1967.

Frågan om lämpligheten av att träna
högerkörning före dagen H aktualiserades
redan för ett år sedan inom högertrafikkommissionen
vars vetenskapliga
arbetsgrupp fick till uppgift att närmare
behandla och belysa detta spörsmål.
Den vetenskapliga gruppen har vid sina
överväganden på grundval av bl. a. vissa
allmänt accepterade rön från inlärningspsykologien
funnit att ingenting
finns att vinna på en organiserad högerträning
före dagen H. Däremot är
sådan träning förenad med risker inte
minst för den enskilde trafikanten. Den
som under vänstertrafikperioden tränar
högerkörning riskerar nämligen en sammanblandning
mellan högerbeteende
och vänsterbeteende i trafiken. Riskerna
ger sig till känna i felaktiga reaktioner
och förlängda reaktionstider. Särskilt
stora blir dessa risker i kritiska situationer,
då en snabb manöver är påkallad.

Högertrafikkommissionen har för
egen de! — på grundval bl. a. av vetenskapliga
gruppens synpunkter — beslutat
att tills vidare inte lämna sin medverkan
till anordnande av övningskörning
som direkt avser träning inför trafikomläggningen.
Högertrafikkommissionen
ägnar emellertid frågan om träning
i högerkörning fortsatt uppmärksamhet.
Eventuella förslag från kommissionen
kommer givetvis att prövas i vederbörlig
ordning.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Skoglund för svaret på min fråga.

Frågan framställdes av den orsaken
att det är så, som statsrådet här har
sagt, nämligen att högertrafikkommissionen
fattat beslutet att någon övningskörning
i högertrafik inte skall få förekomma
före övergångsdagen. På ett tidigt
stadium gjorde jag här i riksdagen
ett uttalande om att jag ansåg det vara

Tisdagen den 18 maj 1965

Nr 25

värdefullt om man på lämpliga platser
och vid lämplig tidpunkt med vederbörligt
tillstånd gick in för att ordna övningskörning
i högertrafik. Sådan övningskörning
skulle självklart ske under
betryggande former i samarbete med
polisen, motororganisationerna och
andra organisationer samt även enskilda
intresserade.

Jag ser denna sak på det sättet, att
det inte bara gäller för bilisterna att få
tillfälle öva inför den dagen, då vi skall
byta sida i trafiken, utan det finns även
ett annat starkt vägande skäl. Här finns
många bilister som tyvärr inte har en
välvillig inställning till övergången. De
resonerar som så: Jag slutar köra bil,
när högertrafiken blir införd. Rätt
många är på detta sätt allvarligt irriterade.

Säkert är det en stor uppgift att göra
denna reform så populär som möjligt.
Om de som är tveksamma fick tillfälle
till övningskörning i sin hemort, tror
jag dels att de skulle komma att delta i
en sådan övning, dels att de snart skulle
komma till insikt om bur lätt det är att
köra på höger sida. Tveksamheten och
irritationen skulle försvinna.

Att t. ex. övningskörning inte ens får
förekomma med tillämpning av högertrafiken
på en särskilt anordnad motorbana
eller under andra liknande förhållanden,
tycker jag är ett mycket underligt
beslut. Genom att man på ett så tidigt
stadium som möjligt gick in för att
anordna övningskörning, skulle det finnas
stora möjligheter att göra reformen
verkligt populär. Här finns enligt min
uppfattning utrymme för ett initiativ
från kommunikationsministern.

Här har högertrafikkommissionens
vetenskapliga grupp, som vi hörde i
svaret, kommit till den uppfattningen
att träning i att köra på höger sida av
vägen före dagen H skulle vara förenad
med risker för de enskilda trafikanterna.
De skulle så lätt reagera på ett
olyckligt sätt så länge vi har kvar vänstertrafiken.
.lag kan inte godkänna
denna teori, och jag tycker att det är

Om övningskörning i högertrafik

mycket underliga linjer som man här
arbetar efter.

Skulle denna teori vara riktig, skulle
det ju tyvärr vara på det sättet att de
många hundratusental bilister, som reser
utomlands och där kör i högertrafik,
skulle betraktas som en trafikfara,
när de kommer hem igen och åter får
köra i vänstertrafik. Jag kan för min
del inte på något sätt inse att det är en
fara för trafiksäkerheten, att så oändligt
många bilister reser utomlands och
där kör i högertrafik.

Jag vädjar till kommunikationsministern
att han gör vad som göras kan för
att högertrafikkommissionen ändrar sin
uppfattning. Jag tror att det skulle vara
lyckligt för övergången till högertrafik
om så blir fallet.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Man följer frågan med
stor uppmärksamhet inom högertrafikkommissionen
och dess vetenskapliga
arbetsgrupp. Mot högertrafikkommissionens
bestämda uttalande, byggt på den
vetenskapliga gruppens resultat, anser
jag mig inte våga företa en sådan åtgärd
som att besluta om övningskörning i
högertrafik före dagen H. En av ledamöterna
i den vetenskapliga expertgruppen,
docenten Björkman, har inför
högertrafikkommissionen mycket
grundligt redogjort för alla de undersökningar
som gruppen har gjort, och
det var på basis av den redogörelsen
och den diskussion som jag föreställer
mig följde på denna som kommissionen
träffade sitt avgörande.

Jag har här en promemoria från den
vetenskapliga gruppen, där denna fråga
diskuteras på fyra sidor och där det till
slut i en sammanfattning står följande:
»Om man väljer frågan om träningen
skall påbörjas lång tid före eller några
veckor före dagen H utfaller bedömandet
till förmån för en sent insatt träning.
Expertgruppen vill emellertid för sin
del bedöma det som allra fördelaktigast
alt inte alls triina högerkörning före da -

Nr 25

Tisdagen den 18 maj 1965

Ang. utbildningen av arbetsterapeuter
gen H. Det finns ingenting att vinna på
en organiserad högerträning före dagen
H. Däremot är en sådan träning förenad
med risker för samhället och för
den enskilde trafikanten.»

Det är den mycket bestämda konklusion
som den vetenskapliga gruppen
har dragit av sina ingående prövningar
av denna fråga och sedan presenterat
för högertrafikkommissionen, vilken
helt har anslutit sig till denna.

Jag vågar mig inte på att gentemot högertrafikkommissionen
och dess expertgrupp
säga att vi skall göra tvärtemot
vad de föreslår. Såsom läget nu är får
vi följa kommissionen och expertgruppen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag förstår synpunkten,
att när högertrafikkommissionen har
fattat detta beslut så är det inte så lätt
för statsrådet att säga att någonting helt
annat skall göras. Men frågan var formulerad
så att jag frågade, om statsrådet
Skoglund ville medverka till att övningskörning
i högertrafik fick förekomma,
och jag hoppas att det verkligen
blir så.

Jag skall inte på något sätt göra några
nedsättande uttalanden om de forskare
och vetenskapsmän som här är inkopplade
och som har sagt sin mening. Men
jag tycker för min del att detta är ett så
enkelt och praktiskt problem, att det inte
skulle behövas så mycket forskning
och vetenskap för att lösa det. Det kan
behövas när det gäller att göra rymdfarkoster
och alla fina uppfinningar.
Men när det är fråga om att flytta över
trafiken från vänster till höger sida, är
jag inte säker på att vetenskapsmännen
har så stor uppgift att fylla.

Genom att tillåta övningskörning kan
vi vinna att de trafikanter som inte reser
utomlands men som vill lära sig att
köra på höger sida får möjlighet härtill.
Man ökar då deras intresse för högertrafikreformen
och detta är ur min synpunkt
värdefullt.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill göra herr Sveningsson
uppmärksam på att denna fråga
är prövad av högertrafikkommissionen,
där det finns en råd duktiga, kloka
och förståndiga kvinnor och män såsom
ledamöter. De har, ur sina lekmannamässiga
synpunkter bedömt frågan, men
såsom underlag för sin bedömning har
de haft den bedömning, som gjorts av
det särskilda vetenskapliga råd, som vi
fann det nödvändigt att inrätta och som
kommissionens ledamöter skulle ha att
vända sig till med sina frågor så att de
sedan i kommissionen skulle kunna dra
de riktiga konklusionerna.

I detta fall har alltså både lekmännen
i kommissionen och experterna i det
vetenskapliga rådet kommit till en alldeles
enhetlig bedömning. Det finns
inga förutsättningar att inta en annan
ståndpunkt gentemot den bedömningen.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. utbildningen av arbetsterapeuter

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara herr Hubinettes
fråga angående utbildningen av arbetsterapeuter,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 13 maj, och
yttrade:

Herr talman! Herr Hubinette har frågat
varför direktiv rörande den nya
arbetsterapeututbildning, som skall börja
hösten 1965, ännu inte utfärdats.

Det arbete rörande denna utbildning
som återstod efter riksdagsbeslutet 1964
var omfattande och inneslöt bl. a. detaljarbetet
rörande tim- och kursplaner.
Detta har bedrivits av en särskild expertgrupp
inom 1960 års arbetsterapeututredning.
Utredningen har ingivit
sitt förslag till departementet med skrivelse
den 1 april 1965, varefter i konselj
den 23 april uppdragits åt skolöverstyrelsen
att utfärda tim- och kursplaner
med utgångspunkt bl. a. från
expertförslaget.

Tisdagen den 18 maj 1965

Nr 25

Redan i april distribuerades genom
arbetsmarknadsstyrelsens försorg till
bl. a. yrkesvägledare och yrkesvalslärare
information om expertgruppens
förslag till utformning av arbetsterapeututbildningen.
Annonsering om utbildningen
har skett i dagarna.

De här angivna förberedelseåtgärderna
torde vara till fyllest för statsmakternas
del för att utbildningen skall kunna
igångsättas, varför några särskilda
direktiv ej torde böra utfärdas.

Herr HDBINETTE (h):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
ecklesiastikminister Edenman för svaret.
Det var ju kanske inte vad jag väntade
mig.

Det är nämligen så — om man granskar
det hela — att det av någon anledning
blivit en försening av direktiven
rörande den nya arbetsterapeututbildningen.
Visserligen säges det i svaret att
det varit ett omfattande arbete rörande
denna utbildning. Det kan jag förstå
— det är naturligtvis inte så lätt när det
blir en sådan här omläggning att i all
hast få fram det material som behövs.
Men å andra sidan tycker man, när det
råder en så skriande brist på arbetsterapeuter
som nu är fallet både vid
sjukhus och andra inrättningar, att departementet
borde ha gjort sitt yttersta
för att komma till rätta med dessa tingens
ordning.

Jag tycker nog inte, att så skett i
detta fall. Visserligen säger ecklesiastikministern
i svaret, att utredningens förslag
kom till departementet den 1 april
1965 och att man i konselj den 23 april
hade tagit ställning till detta. Men skolöverstyrelsen
visste ingenting därom så
sent som den 11 maj. Jag vet att många
ungdomar under maj månad ringt till
rektorerna för de respektive utbildningsanstalterna,
och de har även talat
med skolöverstyrelsen och frågat, hur
de skall förfara. Det har då sagts dem,
att det inte ens finns ansökningsblanketter
och att man inte vet någonting
ännu.

Ang. utbildningen av arbetsterapeuter

I riksdagens beslut i fjol sades ju att
de som hade genomgått förutbildningen,
exempelvis vid Nyckelviksskolan,
skulle kunna få en förkortad studiegång
och skulle komma in i årskurs 2. Om
detta visste skolöverstyrelsen eller i
varje fall rektorerna vid utbildningsanstalterna
ingenting heller. Jag tycker
nog att detta är litet tråkigt när det,
som jag sade, är fråga om en så viktig
utbildningsgren. När man i landstingen
och ute i landet så väl behöver alla dessa
krafter, tycker jag att det är tråkigt
att inte direktiven har kunnat komma
fram i så god tid att de ungdomar som
nu ämnar genomgå denna utbildning
skulle kunna få ett besked om hur de
skulle dels förfara vid ansökan härom
och dels få reda på hur utbildningen
skall läggas upp.

Jag befarar att många av dessa ungdomar
tröttnar, kanske lägger om sina
planer och säger som så: »När det nu
inte är klart, trots att riksdagen bestämt
att det skall vara på det ena eller andra
sättet, genomgår vi en annan utbildning.
» På detta sätt går vi miste om
dessa krafter som så väl behövs här i
landet. Jag tycker att det ligger en stor
fara i detta.

Jag skulle vilja ytterligare höra av
ecklesiastikministern, om det är möjligt
att få reda på när skrivelsen från
departementet till skolöverstyrelsen kan
ha lämnat Kungl. Maj:ts kansli.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag har tyvärr ingen
möjlighet att personligen följa alla skrivelser
från departementen — jag bevakar
bara konseljbesluten, och detta
ärende var ju uppe i konselj den 23
april.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att upplysa om detta enkla faktum, utan
frågan är vad herr Hubinette egentligen
menar. Menar han att det är risk
för att denna utbildning inte skall komma
till stånd? Han talade ju här, herr
talman, som om det skulle bli en förscf
ning på detta område, men det är det

Nr 25

Tisdagen den 18 maj 1965

Ang. ålderspensionen för de äldsta försäkringstagarna inom ATP

ju inte fråga om. Riksdagen har fattat
beslut om att utbildningen skall komma
till stånd i höst 1965. Den kommer i
gång, och jag har redogjort för att framför
allt expertgruppens arbete när det
gäller tim- och kursplanerna var mödosamt
och besvärligt och har tagit sin
tid.

Däremot kan man inte gärna påstå att
behandlingen i departementet och föredragningen
för mig har dragit ut på
tiden — det har ju bara tagit cirka 14
dagar, herr Hiibinette.

Herr HtiBINETTE (h):

Herr talman! Det är ju så att den
försening det här gäller kan få de allvarliga
konsekvenser jag nyss erinrade
om. Ungdomarna drar sig kanske ifrån
denna utbildningsgren av den anledningen
att de inte kan få klara besked.
Ungdomar är nu en gång sådana att de
vill ha klara och bestämda besked och
inte svävande svar, när de talar med
representanter för höga myndigheter,
men nu har de inte kunnat få det.

Ingen bär kunnat lämna ett ordentligt
svar på frågan om hur kursplanerna
skall utformas eller när tiden för ansökan
skall utgå. Normalt utgår tiden
den 15 maj, och det är försening nog,
herr ecklesiastikminister. Vi har i
dag den 18 maj, och mig veterligt finns
det inte några möjligheter ännu att söka.
Det är i detta avseende som betänkligheterna
ligger.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. ålderspensionen för de äldsta försäkringstagarna
inom ATP

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Lars Larssons fråga
angående ålderspensionen för de
äldsta försäkringstagarna inom ATP,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 13 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Lars Larsson har
ställt följande fråga: »Är det socialministerns
avsikt att förelägga riksdagen
förslag till sådan ändring av lagen om
allmän försäkring att tillämpningen av
bestämmelserna i dess 15 kap. 2 § kan
återföras till den praxis som rådde före
försäkringsdomstolens utslag den 21
december 1964 och att de äldsta åldersgrupperna
inom ATP-systemet därmed
kommer att beträffande antalet poängår
för att få rätt till ålderspension att behandlas
lika?»

Enligt det nämnda lagrummet är det
bl. a. möjligt att pensionspoäng i vissa
fall tillgodoräknas försäkrade som gått
miste om sådan poäng på grund av sjukdom.
Försäkringsdomstolens dom innebar
att 15 kap. 2 § lagen om allmän försäkring
inte kunde leda till undantag
från kravet på tre års verkliga pensionspoäng
för att få tilläggspension.

Kungl. Maj:t har den 9 april i år
uppdragit åt riksförsäkringsverket att
inkomma med förslag till sådan lagändring,
att pensionspoäng enligt 15 kap.
2 § får medräknas för uppfyllande av
treårskravet. Riksförsäkringsverket har
anmodats att därvid beakta behovet av
övergångsbestämmelser.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet Aspling för svaret. Det
var ju synnerligen positivt, och jag skulle
måhända ha kunnat nöja mig med
att med ett tack gå ned i från talarstolen,
men å andra sidan har jag inte
ställt frågan enbart för min egen nyfikenhets
skull, utan skall be att med
några ord få beröra bakgrunden.

Som socialministern har sagt är det
på det sättet att det fordras tre poängår,
d. v. s. tre år med inkomst över basbeloppet,
för att man skall få rätt till
ålderspension inom ATP-systemet. För
de äldsta försäkrade finns det särskilda
övergångsbestämmelser. Det betyder alt
den som är född 1897 är den som tidigast
kan uppnå tre poängår.

Tisdagen den 18 maj 1965

Nr 25

Om skyndsam behandling av ärenden rörande bostadslån och bostadsbidrag, m. m.

Nu har praxis vid tillämpningen av
15 kap. 2 § lagen om allmän försäkring
varit sådan att om någon varit försäkrad
för tilläggssjukpenning inom sjukförsäkringen
med så högt belopp att
årsinkomsten beräknats överstiga basbeloppet,
om vederbörande varit i fullt
arbete, har vid sjukdom som varat mer
än 90 dagar och då inkomsten därigenom
kommit under basbeloppet, inkomståret
ändå fått räknas som poängår.
Detta har kort sagt inneburit att den
som är född 1897 ändå kunnat få rätt
till ålderspension inom ATP, om han
varit sjuk ett eller två år. Huvudsaken
har varit att han haft ett inkomstår med
en inkomst överstigande basbeloppet
och då intjänat pensionspoäng, och
dessutom varit sjukförsäkrad för tillläggssjukpenning.

Försäkringsdomstolens utslag ändrar
ju på detta förhållande, och ändringen
har lett till att de pensionärer som är
födda under senare delen av 1897 och
de som är födda 1898 — vilka är aktuella
för ålderspension i år — kommer
enligt domstolsutslaget att behandlas
på ett annat sätt än de ett eller ett halvt
år äldre pensionärerna.

Vi har 800 000 pensionärer här i landet,
och jag vet att det i detta fall inte
gäller särskilt många — det är fråga
om några tusen — men det är en särskilt
svårt utsatt grupp. Det gäller dels
de äldsta inom ATP-systemet och dels
sådana som varit sjuka och är sjuka
och under övergångstiden inte kunnat
få förmånen av att erhålla förtidspension.

Jag har, herr talman, av principiella
skäl den uppfattningen, att man inte
alltför ofta, i varje fall inte alltför tidigt,
bör göra ändringar av detaljkaraktär
i ett nytt lagkomplex, men jag anser
att det varit nödvändigt att väcka
denna fråga, då jag menar att en för
sen ändring skulle leda till att man behandlar
pensionärer med i stort sett
lika villkor olika.

•lag noterar med tillfredsställelse att
Kungl. Maj:t har begärt att riksförsäk -

ringsverket skall inkomma med förslag
till lagändring, varvid också övergångsbestämmelserna
i detta sammanhang
bör beaktas.

Jag ber ännu en gång att få tacka
socialministern.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om skyndsam behandling av ärenden
rörande bostadslån och bostadsbidrag,
m. m.

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Wikbergs interpellation
om skyndsam behandling av ärenden
rörande bostadslån och bostadsbidrag,
m. in., och nu yttrade:

Herr talman! Herr Wikberg har frågat
om jag är beredd överväga åtgärder
i syfte att bemästra den betydande fördröjning,
som nu ofta uppstår i länsbostadsnämndernas
behandling av ärenden
rörande bostadslån och bostadsbidrag.
Interpellanten har vidare frågat
om jag vill medverka till att beviljat invalidbostadsbidrag,
när så anses erforderligt,
kan utbetalas i förskott.

Under de senaste åren har länsbostadsnämndernas
arbete ökat avsevärt.
Detta sammanhänger med bl. a. det ökade
bostadsbyggandet, de intensifierade
åtgärderna till förbättring av åldringarnas
bostäder och tillväxten av lånestocken.
För att nämnderna skall kunna
klara av den växande arbetsvolymen
har medel ställts till förfogande för en
ökning av deras ingenjörs- och biträdespersonal.
En sådan ökning har också
kommit till stånd, även om det beträffande
ingenjörstjänsterna förelegat
vissa rekryteringssvårigheter.

En ytterligare personalförstärkning
har nämnderna fått sedan organisationen
nyligen tillförts ett antal kanslister,
som handlägger bl. a. ärenden angående
utbetalning av lån till småhus.

Nr 25

Tisdagen den 18 maj 1965

Ang. den framtida jordbruksproduktionens inriktning och omfattning i vart land

En snabbare handläggning av utbetalningsärendena
synes redan kunna konstateras.

Även i övrigt torde länsbostadsnämndernas
möjligheter att hinna med sitt
arbete ha väsentligt förbättrats genom
den ökning av deras personal, som jag
här berört. Det ingår i bostadsstyrelsens
uppgifter att fortlöpande följa utvecklingen
av handläggningstiderna vid
nämnderna och ta initiativ till de åtgärder
som kan befinnas erforderliga.

Vad angår utbetalningen av invalidbostadsbidrag
torde det i allmänhet
inte föreligga något större behov av
förskottering. Sådant bidrag är nämligen
ofta kombinerat med ett förbättringslån,
som avser större delen av
kostnaderna och som kan utbetalas i
form av förskott. I en del fall, särskilt
då bidraget utgår utan samband med
statligt lån, kan dock bidragstagarens
behov av förskott vara mera framträdande.
Enligt vad jag har erfarit har
bostadsstyrelsen för avsikt att komma
in med förslag om sådan ändring av bidragsbestämmelserna
att förskottering
av invalidbostadsbidrag möjliggöres.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag noterar med tillfredsställelse
den positiva vilja att lösa berörda problem,
som herr statsrådet har redovisat
i sitt svar.

Den personalförstärkning som länsbostadsnämnderna
enligt herr statsrådet
har fått eller kommer att få torde
vara synnerligen välbehövlig. Så sent
som i januari i år har man exempelvis
från mitt hemlän, Jämtland, i skrivelse
till bostadsstyrelsen påtalat de svåra
problem man har på grund av bristande
personella resurser. Att den bristsituationen
håller på att lösas noteras tacksamt.
Jag vill bara uttrycka förhoppningen,
att medel också ställs till förfogande
för anskaffande av ytterligare

kontorslokaler. Detta är nämligen nödvändigt,
åtminstone i vårt län, om man
effektivt skall kunna utnyttja den ökade
personalstyrkan.

Vad slutligen beträffar invalidbostadsbidraget
och sättet för dess utbetalning
konstaterar jag av herr statsrådets
svar, att bostadsstyrelsen avser att
komma med förslag om sådan ändring
av bidragsbestämmelserna att förskottering
av nämnda bidrag möjliggöres. Jag
är medveten om att denna fråga berör
blott ett fåtal personer i samhället relativt
sett, men de människor som berörs
av detta problem är ofta utsatta
för mycket hårda påfrestningar, både
fysiskt och psykiskt. Det finns därför
all anledning vidtaga de åtgärder som
rimligen är möjliga för att underlätta
och förbättra deras livsbetingelser, och
jag hoppas att den aviserade ändringen
av bestämmelserna kommer så snart
som möjligt.

Jag ber, herr talman, att än en gång
få tacka herr statsrådet för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. den framtida jordbruksproduktionens
inriktning och omfattning i vårt
land

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Isacsons interpellation angående den
framtida jordbruksproduktionens inriktning
och omfattning i vårt land,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Isacson har frågat
dels om jag vill delge kammaren min
syn på den framtida jordbruksproduktionens
önskvärda omfattning och inriktning
därvid hänsyn tas till den internationella
utvecklingen av för konsumenterna
väsentliga livsmedel, dels
vilka åtgärder jag vill föreslå för att en
sådan omfattning och inriktning skall
uppnås.

Tisdagen den 18 maj 1965

Nr 25

Ang. den framtida jordbruksproduktionens inriktning och omfattning i vårt land

Jag delar herr Isacsons uppfattning
att frågan om vilken omfattning och inriktning
vår framtida jordbruksproduktion
bör ha är av grundläggande betydelse
för de jordbrukspolitiska övervägandena.
Frågan är mycket omfattande,
och det är inte möjligt att uttömmande
belysa den inom ramen för ett interpellationssvar.
I likhet med interpellanten
begränsar jag mig därför till att beröra
vissa faktorer som enligt min mening
måste påverka storleken av vår jordbruksproduktion.

Utvecklingen under senare år har gått
i den riktningen att vi synes ha fått allt
svårare att till skäliga priser avsätta
överskott på jordbruksprodukter genom
export. Exportförlusterna, som uppgår
till betydande belopp per år, får till
stor del bäras av jordbrukarna. Såvitt
nu kan bedömas synes möjligheterna till
export av jordbruksprodukter inte komma
att förbättras inom den framtid som
går att överblicka. Även kravet på ett
ökat ekonomiskt samarbete inom bl. a.
EFTA är av betydelse i detta sammanhang.

En annan faktor är att, såsom herr
Isacson berört, jordbruksproduktionen
stiger genom att produktionstekniken
fortlöpande förbättras. Självfallet måste
målsättningen för produktionen vid det
enskilda jordbruksföretaget vara att helt
utnyttja den förbättrade produktionstekniken.
En förutsättning för att detta
skall kunna ske är att utrymme finns
för avsättning av den ökade produktionen.

En ytterligare omständighet, som bör
tas i beaktande i detta sammanhang, är
den brist på arbetskraft som vi har att
räkna med under slutet av 1960-talet
och under 1970-talet. Med den konkurrens
om tillgänglig arbetskraft, som kan
väntas mellan olika näringar, synes arbetskraftstillgången
kunna komma att
påverka jordbruksproduktionens storlek.

De nu berörda faktorerna talar enligt
min mening för att målet för den totala
produktionsvolymen inom jordbruket

i framtiden bör sättas lägre än fullständig
självförsörjning. Enligt min uppfattning
kan en sådan målsättning inte vara
till nackdel ur producentsynpunkt.
Bl. a. blir riskerna för avsättningssvårigheter
mindre. Självfallet kan dock
produktionsvolymen inte få understiga
den nivå som är nödvändig ur beredskapssynpunkt.

Ett närmare klarläggande av förevarande
frågor sker genom 1960 års jordbruksutrednings
arbete. Enligt uppgifter
som jag erhållit kan utredningen
väntas lägga fram resultatet av sitt arbete
i höst. Innan resultatet av utredningen
föreligger avser jag inte att föreslå
några åtgärder i syfte att ändra nuvarande
produktionsvolym eller produktionsinriktning
inom jordbruket.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag ber att till jordbruksministern
få framföra ett tack för
svaret. Jag skulle vilja karakterisera svaret
som försiktigt och avvaktande och
av den karaktären, att jag aldrig skulle
ha framställt denna interpellation, om
det inte tidigare fällts andra uttalanden
av jordbruksministern, som i hög grad
haft annan karaktär och som också
kommit att irritera debatten rätt starkt.

Jordbruksministern har vid något tillfälle
uttalat, att vi har ett gränsskydd
som i dag ligger mellan 50 och 60 procent
och att konsumenterna betalar
bortåt 1,5 miljard kronor mer för livsmedel
än om vi kunde importera allt.
Dessa uttalanden har skapat en förvirrad
stämning. De som inte känner till
förhållandena bär frågat sig: Är det
verkligen så illa ställt med det svenska
jordbruket? Har vi ett så dyrbart och
orationellt jordbruk?

Jag tror att eu hel del av den debatt,
som förts under senare tid och som varit
starkt irriterad, beror på sådana uttalanden.

Jordbruksministerns försäkran här i
interpellationssvaret tycker jag emellertid
iir bra. Han säger, att innan resulta -

Nr 25

Tisdagen den 18 maj 1965

Ang. den framtida jordbruksproduktionens

tet av jordbruksutredningen föreligger
avser han inte att föreslå några åtgärder
i syfte att ändra på nuvarande produktionsvolym
eller produktionsinriktning
inom jordbruket.

Det är en bra försäkran, tycker jag,
och jag tror det är mycket klokt att vänta
med att säga så mycket om framtiden
till dess denna utredning fått lägga
sina papper på bordet.

Jag tror för min del att motsättningarna
mellan producent och konsument inte
kommer att vara så stora när de redovisas
på det sättet.

Jag har dock klart för mig att en råd
intressanta och betydelsefulla frågeställningar
här är värda att ta upp, och det
hade säkerligen också varit anledning
för jordbruksministern att anföra några
siffror i detta sammanhang.

Vi vet att jordbruksproduktionen
ständigt är föremål för förändring och
anpassning, mer eller mindre målinriktat.
Denna anpassning ligger hos de enskilda
jordbrukarna. De försöker anpassa
produktionen efter de priser som råder
och den efterfrågan som finns.

Som bas för hela vår jordbrukspolitik
har vi självförsörjningsgraden. Den
är fastslagen av riksdagen och är satt
till något under 100 procent. Självförsörjningsgraden
i dag ligger någonstans
mellan 95 och 100 procent. Det varierar
år från år. Vi har haft år, då självförsörjningsgraden
varit över 100 procent,
men också år då den varit betydligt under
95 procent.

Hur skall självförsörjningsgraden vara
i framtiden? Där kommer ovillkorligen
beredskapsmotivet in. Jordbruksministern
har nu klart sagt ifrån i sitt
svar, att jordbruksproduktionens volym
självfallet inte kan få understiga den nivå
som är nödvändig ur beredskapssynpunkt.
Har man den uppfattningen kommer
självfallet hela diskussionen om
produktionens storlek att begränsas till
frågan om antalet procent, som vi skall
ligga under full självförsörjning. Hela
frågeställningen om jordbruksproduktionens
omfattning blir då av en helt

inriktning och omfattning i vårt land

annan storleksgrad än man kanske tidigare
har velat tro att jordbruksministern
menat.

Jag är övertygad om att konsumenterna
följer denna fråga med mycket
stort intresse, och jag har full förståelse
för konsumentintresset — konsumenterna
har ett legitimt intresse av att se till
att livsmedlen inte i onödan blir för dyra.
Varje köpare av en sak har samma
intresse. Helt naturligt måste vi för
jordbrukets del se om vårt hus, så att vi
får en produktion som är så ändamålsenlig
som möjligt, och som kan ge jordbruket
inkomster utan att fördenskull i
onödan belasta konsumenterna.

Storleken av detta problem överdrivs
emellertid mycket ofta, och det är kanske
nödvändigt att försöka reducera det.
Jag såg i går en artikel av professor
Garsten Welinder i Stockholms-Tidningen,
som kom som ett brev på posten i
detta sammanhang, där han reducerar
problemet till dess rätta storlek. Vi vet,
säger han, att om jordbruket kunde sänka
sina priser med hälften, skulle det
för konsumenterna inte innebära mer
än den ökning som sker av nationalprodukten
på ett år.

Detta är, tycker jag, en rätt intressant
uppgift. Jag skulle också i sammanhanget
vilja anföra en annan siffra. Om vi i
dag kunde importera alla våra livsmedel
från Danmark, skulle vi kunna köpa
dem 25 procent billigare. Men för konsumenterna
skulle det bara innebära en
minskning motsvarande 2,5 procent av
konsumenternas totala konsumtion.

Om vi i dag räknar med att den reella
inkomsten för konsumenterna ökar
med mellan 4 och 5 procent per år och
att vi haft en ökning av lönerna under
de senaste åren med 7 till 9 procent, säger
det också en hel del om sammanhanget
mellan jordbrukskostnaderna
och löneutvecklingen.

Jag skulle vilja fästa uppmärksamheten
också på en annan sak, som jordbruksministern
helt gick förbi i sitt
svar. Jag hade nämligen hoppats att
han något skulle beröra de internatio -

Tisdagen den 18 maj 1905

Nr 25

Ang. den framtida jordbruksproduktionens inriktning och omfattning i vart land

nella aspekterna. När frågan om livsmedelsproduktionen
har tagits upp i ett
internationellt sammanhang, har vi
många gånger skakat ifrån oss och sagt,
att det är ett orealistiskt resonemang,
något av en barnatro, att vi skall kunna
medverka till världens försörjning.

Situationen är i dag sådan att vi alldeles
bortsett från problemet med export
av jordbruksprodukter måste ha
klart för oss att den totala livsmedelsproduktionen
betyder mycket även för
vårt land. Vi bör inte i onödan utnyttja
de möjligheter som kan finnas att eventuellt
skaffa erforderliga livsmedel genom
import utifrån. Detta har tydligt
framgått av en hel del som skrivits av
framstående personer under de senaste
åren om livsmedelsläget i världen. Jag
behöver bara erinra om vad som skrivits
i denna fråga av professorerna
Gunnar Myrdal, Carsten Welinder,
Gårdlund och Borgström. Av redogörelser
inom FAO framgår även att produktionen
av livsmedel per capita i
världen under de senaste fem åren inte
ökat utan tvärtom ligger ungefär konstant.
Det konstaterandet säger en hel
del om vidden av detta problem. Det
förekommer nämligen en svår undernäring
i stora delar av världen. Speciellt
gäller detta animaliska livsmedel. Det
är framför allt brist på protein.

I dag förekommer i vårt land en omfattande
nedläggning av åkerjord. Vi
kanske får bevittna att fram till år 1975
kommer 800 000 hektar åkerjord, kanske
mer, att läggas ned. Kan vi verkligen
vid en så omfattande nedläggning av
jordbruk ändock upprätthålla den nuvarande
totalproduktionen av livsmedel?
En speciell grupp inom 1960 års
jordbruksutredning har undersökt det
problemet och kommit till det resultatet
att detta är möjligt om jordbruksproduktionen
samtidigt effektiviseras. En
sådan effektivisering är emellertid mycket
kostnadskrävande. För att den skall
komma till stånd måste jordbrukarna
framför allt ha klarhet om att statsmakterna
verkligen anser att det i fram -

tiden är önskvärt med en sådan jordbruksproduktion
i vårt land. Denna
fråga är brännande för de flesta jordbrukare
i dag. De måste ju fråga sig om
de skall investera och satsa på framtiden
för att effektivisera produktionen,
vilket från deras sida kräver stora kapitalinvesteringar.
I det läget måste jordbrukarna
fråga sig om samhället verkligen
har något intresse av att jordbrukarna
gör dessa insatser. Är man alltså
från samhällets sida beredd att se till
att jordbruksproduktionen kan upprätthållas
i ungefär samma omfattning som
den har i dag?

Genom teoretiska beräkningar kan
man visa att om man sätter in mer av
produktionsmedel i form av bättre utsäde,
gödning, bättre bearbetningsmetoder
o. s. v. kan man öka avkastningen
per hektar. Utvecklingen under de senaste
tio åren visar emellertid att vi
trots detta inte kunnat öka avkastningen
i medeltal per hektar med undantag
för några särskilt goda skördeår. Dylika
teoretiska beräkningar är också alltid
mycket vanskliga. Det är så mycket
annat som kommer in i bilden och som
man inte kan räkna in i kalkylen.

Jordbruksministern har i detta sammanhang
tagit upp frågan om arbetskraftens
betydelse. Han anser att bristen
på arbetskraft inom det svenska
produktionslivet under åren fram till
1980 är så stor att man inte i onödan
får binda någon arbetskraft inom ett
jordbruk som inte är fullt effektivt. Jag
kan dela den uppfattningen men måste
erinra om att det sker en betydande avgång
av arbetskraft från jordbruket
samtidigt som där sker en strukturanpassning.
Enligt de siffror som jag anförde
i interpellationen har arbetskraftsvolymen
under de senaste tio
åren minskat med 4 procent per år och
under det senaste året med 8 procent.
Det innebär en betydande avgång av
arbetskraft från jordbruket. Kan denna
stora avgång verkligen fortsätta
utan att skadeverkningar uppstår? Därtill
kommer atl ålderssammansättning -

Nr 25

Tisdagen den 18 maj 1965

Ang. den framtida jordbruksproduktionens inriktning och omfattning i vårt land

en inom jordbruket är sådan att vi
måste räkna med att många av de nuvarande
jordbrukarna kommer att sluta
på grund av åldersskäl. Några nya jordbrukare
kommer ofta inte att ta hand
om deras hemman, utan dessa kommer
in i strukturrationaliseringsomsättningen.

Jag tror inte att det kan vara ett konsumentintresse
att mot bakgrunden av
den internationella utvecklingen driva
fram en långtgående nedskärning av totalproduktionen
i Sverige. Vi måste
framför allt tänka på att konsumtionsvanorna
ändrar sig mycket snabbt.
Det är faktiskt en av de mest intressanta
frågorna i detta sammanhang.
Det är ganska ointressant att här endast
räkna i kalorier, kilogram vete
eller avkastning per hektar. Det intressanta
är att konsumenterna alltmer
söker sig över till högvärdiga livsmedel,
animaliska och samtidigt mera
högförädlade matvaror. Det är en
utveckling som sker inte bara i Sverige
utan den pågår i alla industriländer
världen över. Jag har här några siffror
som visar att invånarna i Västtyskland
i dag förbrukar 64 kilogram fläsk och
kött per år och person. På två år har
konsumtionen där ökat med 5 kilogram
per invånare. Siffrorna är ungefär desamma
för Italien, Belgien och Nederländerna.
I Sverige har under samma
tid konsumtionen av kött och fläsk ökat
med 2,2 kilogram per person och år.
Utvecklingen går uppenbart i den riktningen
att man överallt söker sig över
till dyrbarare livsmedel.

Hela den produktionskedja som ligger
bakom denna utveckling är ganska
komplicerad. Man kan inte bara stå upp
och säga att vi i dag har en alltför stor
mjölkproduktion eller ett för stort smöröverskott.
Hela köttproduktionen är
nämligen beroende av sin bas: mjölkkorna.
Deras antal har sedan år 1954
minskat med 35 procent i vårt land. Vi
har nu till närmare 100 procent utnyttjat
den kalvreserv som kan födas upp
till kött. Vi kommer snart i den situa -

tionen att vi inte kan tillfredsställa
konsumenternas önskemål om kött. Läget
är detsamma i många länder utomlands.
Mannsholt har förklarat att man
måste öka köttproduktionen inom EEC.
Man måste nu där importera stora
mängder kött. Det duger inte att slakta
ut kalvar i den takt som vi hittills gjort,
utan vi måste öka köttproduktionen, säger
han. Det är en mycket intressant
maning och ett uttalande som ger oss
anledning att tänka över den komplicerade
produktionskedjan där den ena
produkten är beroende av den andra.

Herr talman! Jag har nu berört några
komplicerade och besvärliga problem.
Jag vill emellertid till sist gärna ställa
en fråga till jordbruksministern. Han
har varit inne på EFTA:s roll inom
livsmedelsområdet, och jag skulle vilja
översätta det så, att det måste vara Danmarks
situation han tänker på. Danmark
har exportbekymmer och är naturligtvis
mycket angeläget om att få
exportera mer till Sverige. Utrikesminister
Hsekkerup har vid flera tillfällen
uttalat sig i den riktningen, och han
är också bekymrad över de stängda
EEC-dörrarna. Jag frågar: Vad har regeringen
lovat danskarna? Jag förstår
att detta problem är av sådan art, att
det kan bli av mycket stor betydelse
när vi skall diskutera den framtida
jordbrukspolitiken.

Vi har nu en export av livsmedel som
rör sig om drygt 600 miljoner, d. v. s. i
runt tal 10 procent av vår totala produktion.
Danmark tar 109 miljoner av
detta, men vi importerar från Danmark
för ungefär 250 miljoner kronor. Vår
totala livsmedelsimport rör sig om 2
miljarder. Danmark har i dag en samlad
export av livsmedel om 6,2 miljarder
kronor men har samtidigt en import
av fodermedel på 1,1 miljard.

Detta visar något av de problem som
här finns. Danmark för en helt annan
jordbrukspolitik och importerar billiga
fodermedel för att kunna exportera så
mycket som möjligt. Skulle vi ha fört
en sådan jordbrukspolitik under 1950-

Tisdagen den 18 maj 1965

Nr 25

Ang. den framtida jordbruksproduktionens inriktning och omfattning i vårt land

talet och 1960-talet, då skulle vi ha haft
problem av en helt annan räckvidd än
i dag, men vi har gått in för att försöka
hålla självförsörjningsgraden —
det har varit vår ledstjärna och vår
styrka. Jag tror att man måste beakta
den bakgrunden när man diskuterar
EFTA-frågan.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jordbruksministerns
svar på herr Isacsons interpellation var
ju inte av kontroversiell art, och det ger
egentligen ingen anledning att förlänga
debatten. Det har emellertid på senare
tid sagts rätt mycket i den jordbrukspolitiska
debatten såväl av jordbruksministern
som av honom närstående politiker,
varvid också produktionsmålsättningen
kommit in i bilden, vilket ändå
ger mig anledning att belysa en del problemställningar.

Jag skulle gärna vilja, i den mån det
är möjligt, få en redogörelse av jordbruksministern
för hans uppfattning om
den framtida produktionsmålsättningen.
Det har nämnts siffror på ända ner till
80 procent för självförsörjningsgraden
-—- om inte jordbruksministern själv är
upphovsman till siffran vet jag att man
på håll som står honom nära inte är
främmande för denna låga gräns.

Är jordbruksministerns resonemang
om produktionsmålsättningen följande:
Förutsättningarna för jordbruket framdeles
är sannolikt sådana, att vi med
hänsyn till struktur- och befolkningsutvecklingen
får räkna med en lägre produktion
inom det svenska jordbruket.
Vi får så att säga ta vad det blir ocli inrätta
oss därefter. Om det går bra hamnar
produktionen fortsättningsvis inte
under strecket, men skulle det mot förmodan
gå sämre, får vi ta konsekvenserna
av att vi inte i tid har beaktat läget.

Om detta är jordbruksministerns resonemang,
kan jag till nöds acceptera
det, förutsatt att det förs en jordbrukspolitik
med sikte på lönsamhet för jordbruket.
Det är då inte kontroversiellt i

större utsträckning. Om å andra sidan
jordbruksministerns resonemang vad
gäller produktionsmålsättningen går ut
på att vi medvetet bör sikta på en lägre
självförsörjningsgrad och inte vara
främmande för att den kan stanna vid
ett mycket lågt procenttal, då kan jag
för min del inte vara med längre. Jag är
alldeles övertygad om att varken jordbrukarna
som yrkesutövare eller konsumenterna
i det långa loppet kan vara
betjänta av någonting sådant.

De bärande motiven för jordbrukspolitiken
är väl alltjämt: å ena sidan beredskapsmotivet
och å andra sidan strävandena
mot en något så när hygglig
lönsamhet för den befolkning som är
sysselsatt inom jordbruket. Jag är alldeles
övertygad om att de motiven inte på
något sätt strider mot varandra -— man
kan helt enkelt säga, att en förutsättning
för att vi skall kunna få en något så när
tryggad livsmedelsförsörjning sannolikt
är att också jordbruksbefolkningen kan
driva sin näring på ett ekonomiskt rimligt
och lönsamt sätt.

Jag skulle vilja stanna ett tag vid beredskapsmotivet,
eftersom försvarsministern,
när vi för en vecka sedan debatterade
denna fråga i samband med
en av herr Eric Carlsson ställd interpellation,
hänvisade till jordbrukspolitiken.
Detta ger mig anledning att ta upp den
frågan här.

En så stor nedbantning av jordbruksproduktionen,
som till 80-procents självförsörjningsgrad,
måste självfallet ställa
oss i ett bekymmersamt beredskapsläge.
Alla är väl numera på det klara med att
vi i ett sådant läge inte kan rädda oss
med frysteknikens hjälp. Förutsättningen
härför är ju alt vi äter frysta livsmedel
också när det råder fred i världen.
Ett fryslager måste nämligen förnyas,
och vi vet alla att frusna livsmedel är
svåra att sälja. Konsumenterna har i
dag högre krav på standard. Man kan
alltså avskriva den tanken.

I beredskapsdebatten bör ytterligare
sägas, att om jordbruket bantas ned,
kommer självfallet det norrländska jord -

Nr 25

Tisdagen den 18 maj 1965

Ang. den framtida jordbruksproduktionens inriktning och omfattning i vårt land

bruket att först få stryka på foten —
kanske inte överallt, men till övervägande
del. Från militärt håll bär man ju
sagt ifrån att det är alldeles nödvändigt
att livsmedel produceras också i de norra
delarna av vårt land, något som även
en sörlänning kan förstå.

Det gäller därtill inte bara att ha en
viss täckning i kalorier. Vi måste också
ha en något så när balanserad produktion
så att vi kan bjuda konsumenterna
livsmedel av olika slag. Trots att vi f. n.
bär en hög självförsörjningsgrad när det
gäller livsmedel vet vi att den graden
blir betydligt lägre redan nu, om man
tar hänsyn till detta faktum och inte bara
räknar rent kalorimässigt. Vi har i
dag överskott på brödspannmål och oljeväxter
samt i viss mån på fläsk och
ägg, medan vi har underskott på kött;
att tala om underskott på mjölk vore
kanske felaktigt, men det är en kontroversiell
fråga som hänger samman med
köttproduktionen. Alla är på det klara
med att om man skär ned jordbruket ytterligare
blir det just de produkter, som
vi redan bär underskott på, som kommer
att uppvisa fortsatt minskning.

Om jag sedan går över till det andra
motivet, frågan om jordbrukets lönsamhet,
så har jag mycket svårt att förstå
det resonemang som jordbruksministern
och även andra tycks ha gripits av och
som går ut på att det skulle vara lättare
att klara jordbrukets lönsamhet i en situation
med lägre total jordbruksproduktion.
Det är alldeles klart att folk
kommer att flytta från jordbruket även
i fortsättningen och att jordbruksdriften
kommer att ändra form och karaktär,
men oavsett hur jordbruket förändrar
sig får vi räkna med att ur hela denna
omdaningsprocess måste uppstå ett
effektivt jordbruk med en produktionskapacitet
som är stor i förhållande till
numerären av de inom jordbruket verksamma.
Och jag kan inte finna annat än
att detta jordbruk måste få behålla hela
det utrymme som står till buds i det
svenska folkhushållet, om det skall vara
möjligt att förena lönsamhet i jordbru -

ket med priser som är rimliga för konsumenterna.
Jordbruksministern tar i
vissa sammanhang fläsk-, broiler- och
äggproduktionen som exempel. Han brukar
säga att priset å dessa produkter,
som i rätt stor utsträckning produceras
i stordrift, ligger vid den lägre prisgränsen.
Tydligen vill han därmed ha
sagt att dessa företag är konkurrenskraftiga,
och det vill jag inte på något
sätt bestrida. Han menar väl också att
de trots den relativt låga prisnivån är
lönsamma. Men om det är så, kan jag
inte finna annat än att den lönsamheten
måste bero på att man bär en stor produktion
på vilken de fasta kostnaderna
kan slås ut. Jag tror att det är likadant
för jordbruket som helhet betraktat.

När man diskuterar jordbruksproduktionen
måste man se problemen i dess
helhet —■ jag kan inte finna att det är
riktigt att ta ut ett visst avsnitt och diskutera
det för sig självt. Jag vet att jordbruksministern
t. ex. beträffande mjölken
sagt att om vi hade en lägre mjölkproduktion
skulle man kunna sänka
mjölkpriset i detta land — konsumtionsmjölken
skulle, om jag inte minns fel,
kunna kosta ett par 10-öringar eller
kanske 25 öre mindre.

När jordbruksministern kommer till
den slutsatsen startar han alldeles säkert
från oriktiga utgångspunkter. Jag
förmodar att han utgår från det producentpris
som jordbrukaren för närvarande
får och till det lägger distributionskostnaderna
för konsumtionsmjölk.
Riktigare vore enligt min mening att
utgå från en kalkyl för vad det skulle
kosta att producera mjölk i en nyetablerad
ladugård. Jag har inte gjort någon
kalkyl för en sådan helt nyetablerad
mjölkproduktion, men jag är alldeles
övertygad om att en sådan kalkyl skulle
visa att man inte kan producera mjölken
billigare än vad konsumtionsmjölken
i dag kostar minus emballage och
distributionskostnader. Såvitt jag förstår,
kan man alltså inte komma till
lägre kostnad än 65 å 70 öre i en nyetablerad
mjölkproduktion.

Tisdagen den 18 maj 1965

Nr 25

Ang. den framtida jordbruksproduktionens inriktning och omfattning i vårt land

Liksom herr Isacson vill jag därtill
framhålla, att köttproduktionen kommer
in i bilden. Från visst statsrådshåll har
ju anmärkts på att köttet för närvarande
är dyrt. Sannolikt blir det ännu dyrare
därest man skulle banta ned mjölkproduktionen,
som dock är grunden
även för köttproduktionen.

Jag har, herr talman, tagit upp dessa
synpunkter därför att jag tror att vi nu
befinner oss i ett skede där det finns
all anledning att så att säga hyfsa den
jordbrukspolitiska debatten. Jag tror att
det är mycket väsentligt att det förs en
jordbruksdebatt i detta land, som är sådan,
att konsumenterna får riktiga uppgifter
om de verkliga förhållandena, om
hur jordbruksproduktionen tillgår i
vårt land och om bur vårt prisläge är i
förhållande till andra länder. Jag tänker
då närmast på de länder med vilka
vi kan jämföras. Jag tror också att det
är av mycket stor betydelse att det i
nuläget förs en debatt som inte för jordbrukarna
framstår såsom destruktiv.
Det är i alla fall av inte oväsentlig betydelse
att jordbrukarna är positivt inställda
mot framtiden.

Jag skall avslutningsvis nämna några
siffror, som måhända kan vara av intresse
att beakta i sammanhanget. Begränsningsfaktorn
för jordbruksproduktionen
är inte bara jord och djur utan
faktiskt också människor, även om
kanske människan spelar en mindre roll
i fortsättningen när det gäller numerären.

Åldersfördelningen inom jordbrukarkåren
är för närvarande otillfredsställande.
Vi bar inte mer än 28 procent under
45 år. År 1970 kommer åldersfördelningen
att vara sådan, att 60 procent av
nuvarande jordbruksbefolkning är över
65 år. Det finns i detta sammanhang
också en annan siffra som är värd att
notera, som gäller ungdomen. Den siffran
säger att det i dag inte finns mer än
93 000 pojkar under 16 år inom jordbrukargruppen.

Med tanke inte minst på dessa siffror
tror jag att det finns all anledning att

2 Första kammarens protokoll 1965. Nr 2t

det förs en positiv, allsidig och rättvisande
debatt när det gäller jordbrukets
ställning i vårt land.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Kristiansson hoppades
att vi skulle få en hyfsning på
jordbruksdebatten. Jag vet inte om jag
utan vidare vill säga, att han själv har
bidragit härtill med sitt anförande. Det
finns åtminstone några punkter, på
vilka jag skulle vilja göra invändningar
mot lians resonemang, och jag får kanske
anledning att återkomma med synpunkter
på dessa frågor.

När det gäller utvecklingen för det
svenska jordbruket — om vi ser på tiden
under 6-årsavtalet -— kan vi under
låt oss säga de två senaste åren tydligt
iaktta en påtaglig förbättring. Vad beror
det på? Jo, det beror på att vi har
haft lättare att få avsättning för den
produktion som vi har åstadkommit.
Prisförhållandena har varit bättre ute
i världen, men även på hemmamarknaden
har det svenska jordbruket, ehuru
vi har haft samma regleringssystem,
just på grund av en lättnad i fråga om
produktionen kunnat ta ut priser som
varit relativt högre än tidigare.

Den som vill fundera över denna utveckling
under tiden för 6-årsavtalet
kan inte undgå att dra den slutsatsen,
att det ter sig som en stor fördel för
det svenska jordbruket om det slipper
dras med ett överskottsproblem. Detta
trodde jag att vi mera allmänt var överens
om, men av i varje fall det sista inlägget
framgår att det finns folk som
kan ha en annan mening.

När det gäller beredskapsmotivet var
det någon som menade, att jag här hade
svarat på ett sådant sätt att man kunde
acceptera det. Jag brukar svara på de
frågor som ställs. Om en fråga är nyanserad,
är det klart att också svaret
blir mera nyanserat. Om frågan bara
lyder, hur hög produktion vi måste uppehålla
i detta land med hänsyn till enbart
beredskapskravet, kan jag utan vi -

Nr 25

Tisdagen den 18 maj 1965

Ang. den framtida jordbruksproduktionens inriktning och omfattning i vårt land

dare svara att vi utan någon som helst
risk i dag skulle kunna gå ned med 10
procent; på längre sikt skulle vi förmodligen
kunna gå ned ännu mera. Här
är det en fråga om kombination av lagring
och produktionsförmåga. Jag tror
att många som sätter sig ner och studerar
denna fråga enbart ur beredskapssynpunkt
kan komma till den uppfattningen.
Men det är ju inte så vi ser saken.
Herr Isacson har menat någonting
annat när han frågade vad som är önskvärt
att eftersträva i fråga om vår jordbruksproduktion.

När det gäller att bedöma framtiden
kan vi inte frigöra oss från våra möjligheter
till export; de internationella
aspekterna måste komma in i bilden,
således våra förpliktelser gentemot andra
länder. Den som varit med i förhandlingar
inom EFTA under en följd av
år har fått klart för sig, att våra danska
vänner verkligen menar allvar när
de säger att de har behov av att inom
EFTArs ram få en bättre avsättning för
sin jordbruksproduktion. Jag tror inte
att det är förståndigt att utan vidare
avvisa detta tal och säga, att vi inte är
beredda att diskutera dessa frågor. På
längre sikt är det riktigare att vi går
in i en konstruktiv debatt när det gäller
att utveckla EFTA i olika avseenden,
på samma sätt som vi självfallet
när vi talar om nordiskt samarbete också
måste vara beredda att ta upp realiteterna
till diskussion.

När herr Isacson tog upp de internationella
aspekterna såg han nog närmast
på våra möjligheter att delta i en
hjälpverksamhet till förmån för sådana
länder där man inte har en tillräcklig
försörjning. Det är en fråga som vi har
diskuterat förut och som vi förmodligen
kommer att diskutera framöver.
Problemet är bara att när vi avsätter
pengar till den verksamheten upptäcker
vi att vi kan få större effekt av dessa
pengar, om vi köper produkterna på
annat håll. Jag har själv varit med om
att göra sådana beräkningar, och vi har
då funnit att om man köper torrmjölk

i Amerika så får man dubbla volymen
att skänka bort i förhållande till om
man skulle köpa den här hemma.

Vilket är mest effektivt? Jag tror att
de svenska skattebetalarna, som ju ger
sin tribut till den här hjälpen, säger
att hjälpen skall bli så stor som möjligt,
d. v. s. att vi skall köpa varorna så
billigt som möjligt för att på det sättet
få ut största möjliga effekt av pengarna.

Det är klart att vi får anledning att
fortsätta den här diskussionen. Jag tror
för egen del att det är i andra former
vi skall göra våra mest väsentliga insatser
på det här området. Vi bör bidra
med expertis, utbilda veterinärer, agronomer
och över huvud taget fackfolk
som kan hjälpa till att bygga upp en
jordbruksproduktion x utvecklingsländerna.

Jag hörde herr Isacson åberopa en
rad professorer som hade yttrat sig i
dagarna och kanske tidigare också och
som hade talat om att i grund och botten
tar livsmedlen bara en obetydlig
del av våra utgifter. Särskilt skulle den
del av livsmedelskostnaden som går till
jordbruket vara försvinnande liten. Om
vi resonerar så, skulle vi kunna plocka
ut varje liten del av allt detta som konstituerar
vår levnadsstandard och säga
att detta är en så liten bit att vi inte
behöver resonera om den. Jag tror inte
att vare sig professor Welinders eller
herr Isacsons resonemang är övertygande.
Vi får vara beredda att kritiskt
granska alla områden och försöka åstadkomma
förbättringar överallt där sådana
är möjliga.

Om jag ställer frågan: Finns det intresse
för livsmedelspriserna bland
barnfamiljerna — eller »normalfamiljerna»
— som disponerar 25 eller bortåt
30 procent av sina utgifter till livsmedel,
då kanske frågan genast framstår
som mera angelägen. Oavsett vilka
procenttal det rör sig om är det dessutom
klart att vi ständigt skall eftersträva
att få så effektiv livsmedelsproduktion
som möjligt i det här landet.

Om en jordbrukare i dag kommer upp

Tisdagen den 18 maj 1965

Nr 25

Ang. den framtida jordbruksproduktionens inriktning och omfattning i vårt land

till en årsinkomst av 6 000 å 7 000 kronor,
och en fabrik som efterfrågar arbetskraft
är beredd att betala 14 000 a
15 000 kronor till den här mannen, om
han vill gå över och arbeta där —- och
vi kanske befinner oss i det läget att
vi diskuterar om vi bör importera arbetskraft
för att fylla luckorna på fabriken
— så framstår det för mig som
alldeles självklart att det är fördelaktigt
för alla parter, om den här mannen,
som inte kan få en hygglig levnadsstandard
med det arbete han har i dag, söker
sig över till annan sysselsättning.
Jag tycker att alla parter måste vinna
på det, och därför tycker jag inte att
herr Isacson behöver bli överraskad
över att jordbrukets utveckling får ses
i belysning av de andra sysselsättningsmöjligheter
som kommer att bjudas i
samhället. Så har det varit hittills. Vad
som i verkligheten bestämmer utvecklingen
inom jordbruket är ju hur pass
stark dragningskraften är från andra
sysselsättningar i ett samhälle.

I länder med en låg grad av industrialisering
kommer jordbruket att behålla
många människor i produktionen,
och där kommer det att gå trögare att
gå över till en mekanisering. Skulle den
situationen uppkomma, herr Isacson, att
vi tyckte att det blev ont om människor
i jordbruket, skulle ansträngningarna
inriktas ännu mer på att få fram maskinella
hjälpmedel för att hålla jordbruksproduktionen
uppe. Jag ser inte
det som en oroande fråga i dag, och
jag tror att det vore att ta ut bekymren
i förväg, om vi i dag skulle diskutera
den situationen.

Vad beträffar herr Kristianssons anförande
måste jag först ta upp ett sammanhang
som jag tyckte inte framgick
klart av hans anförande. När vi diskuterar
dessa frågor, måste vi skilja mellan
å ena sidan den totala jordbruksproduktionen
i landet och å andra sidan
det enskilda jordbruksföretagets
situation. Vi kan inte utan vidare betrakta
ett produktionsöverskott i det
.svenska jordbruket som en marginell

produktion, vilket det kan vara fråga
om inom ett stort företag, som kan basa
på med produktionen och som ständigt
kan kalkylera över sina kostnader och
det utbyte man får för den ökade produktionen.
Så kan vi aldrig se på den
svenska jordbruksproduktionen, ty den
är spridd på många företag, och därför
måste vi hålla dessa begrepp isär. Jag
tror att om herr Kristiansson läser sitt
anförande skall han kanske upptäcka
att han inte riktigt beaktat den problematiken
i sammanhanget. Eljest skulle
det ju vara så att jordbruket skulle bara
kunna basa på med produktionen.
Det föreföll som om herr Kristiansson
menade att de stora specialinriktade
produktionsföretagen inte har några
hämningar utan producerar så mycket
som möjligt, och så ställde han detta
som en modell för jordbruket i övrigt.
Resonerar man på det sättet, kommer
man in i en ohållbar situation.

Jag tror att även resonemanget beträffande
mjölken var felaktigt, tv skulle
herr Kristianssons resonemang stämma,
skulle vi inte ha anledning att ha det
utjämningsförfarande som vi i dag har,
så att sådana mejerier som väsentligen
handhar konsumtionsmjölk får avstå en
rätt betydande del pengar till andra mejerier,
vilka i hög grad får inrikta sig på
att producera smör och ost. Om herr
Kristianssons resonemang hade hållit,
hade vi inte behövt ha en sådan anordning.
Jag tror att det är riktigt. I den
mån vi kan begränsa smörproduktionen
och inte få stora avsättningsproblem
med smör o. s. v., har vi allt att vinna
på en utveckling, där vi låter smöret
stiga i pris och i gengäld kan låta priset
på konsumtionsmjölken gå ned i motsvarande
grad. Det ger då även möjligheter
för de konsumenter som vill välja
mellan smör och margarin att på det
sättet nå en besparing i sina livsmedelskost
nåder.

Jag anser det vara ganska självklart
att vi nu befinner oss i en situation, där
vi på ett helt annat siitt kan diskutera
dessa frågor än vi kunde göra på 1930-

Nr 25

Tisdagen den 18 maj 1965

Ang. den framtida jordbruksproduktionens inriktning och omfattning i vårt land

och 1940-talen, då mjölkproduktionen
verkligen var ett stort problem och då
man i främsta rummet såg det såsom
nödvändigt att ge stöd åt det mindre
jordbruket, eftersom produktionen var
utspridd på en massa små företag. Jag
tror alltså att vi har kommit därhän, att
vi kan diskutera dessa frågor på ett helt
annat sätt än tidigare. Jag hoppas att
den utredning som överväger dessa frågor
även skall komma med förslag till
en avveckling av sådana interna regleringar
som vi har i dag, som jag tycker
i hög grad är en kvarleva från det förgångna
och som vi har all anledning att
söka komma bort ifrån. Det bör vara
riktigare att varje vara får bära sina
kostnader. På det sättet åstadkommer
man den sundaste utvecklingen. Konsumenterna
kommer då att efterfråga de
varor som är billiga och ändamålsenliga,
och i den män kostnaderna för en
vara blir höga, kommer detta att utgöra
en begränsande faktor. Det är självklart
att det i längden är det riktigaste att ha
en sådan prisavvägning.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jordbruksministerns
svar på den fråga jag ställde tycker jag
bevisar, att han är medveten om hur
pass komplicerad hela denna problematik
egentligen är. Är vi överens om en
sådan sak, är vi överens om något ganska
väsentligt. Frågorna är inte lättlösta,
ty många av dem griper in i varandra.

Jag skulle först vilja klara ut en sak
beträffande arbetskraftsfrågan. Jag har
aldrig någonsin hävdat, att jag skulle
vilja motsätta mig en fortsatt minskning
av arbetskraftsvolymen inom jordbruket.
Det är ju en utveckling som vi
måste acceptera och som jag för min
del är fullt beredd att acceptera. Den är
helt nödvändig med tanke på den nya
tekniken och möjligheterna att ge jordbruket
ökade inkomster. Det är emellertid
en omställningsprocess som är
smärtsam, framför allt därför att vi har

en äldre grupp jordbrukare, som kommer
att beröras på ett sätt som inte är
så roligt för dem själva. De känner sig
på något sätt överflödiga och utkastade.
De betydde dock rätt mycket en gång
under tidigare år, när krigets åskor hördes
i vårt land, men i dag betraktar man
dessa jordbrukare såsom nästan helt
överflödiga. Det är alltså smärtsamt och
svårt för dem, men vi är ense om att det
nya jordbruk som växer fram kommer
att kräva betydligt mindre arbetsinsatser
och flera tekniska hjälpmedel. Vi är
dock inte ense om hur långt och hur
fort omställningen skall gå. Jag tycker
emellertid att det faktum att antalet
jordbrukare under de senaste tio åren
har minskat med i medeltal 4 procent
och under det senaste året med 8 procent
visar vad som håller på att ske.

Skulle det visa sig att vi har för litet
arbetskraft, säger jordbruksministern,
får vi göra någonting för att återföra arbetskraft
till jordbruket. Nåja, men det
är så mycket annat som håller på att
ske. Det vet jag såsom egen jordbrukare.
Man arbetar i dag med ett minimum av
arbetskraft. Man försöker ta det så lättvindigt
som möjligt dels för att hålla
produktionskostnaderna nere och dels
för att inte i onödan binda arbetskraft.
Detta sker i dag många gånger till priset
av en kapitalförslitning, som vi får
betala längre fram, en utveckling som
inte är rolig för jordbruket. Vi måste se
upp med detta problem. Det kan gå
mycket bra en tid att ha en kapitalförslitning,
men i längden medför det ett
direkt bakslag, som kommer att kosta
jordbruket och även samhället stora
pengar.

En annan fråga som är mycket besvärlig
är frågan om överskottet. Hur
skall vi bemästra detta problem? Alla
länder har ett visst överskott. Till och
med Storbritannien, som har en självförsörjningsgrad
av ca 60 procent, har
ett överskott på vissa produkter, helt
enkelt därför att man har slagit sig på
en viss produktion, som för tillfället är
lönsam och lätt att manövrera. Äggpro -

Tisdagen den 18 maj 19G5

Nr 25

Ang. den framtida jordbruksproduktionens inriktning och omfattning i vårt land

duktionen är ett typiskt exempel i detta
sammanhang. Utvecklingen är densamma
i hela Västeuropa. Man går över
till en produktion som är mindre arbetskrävande.
Mjölk- och köttproduktionen
är betydligt svårare att anpassa och
blir lidande. I det fallet får vi ett underskott.
Jag tror, herr jordbruksminister,
att vi skulle behöva bättre marknadsanalyser
som på ett helt annat sätt
än i dag kunde vara såsom vägledning
för jordbrukarna och därigenom förhindra
ett överskott på vissa produkter.
De måste få klarare vägledning om produktions-
och marknadsutveckling än
som i dag är fallet.

En annan fråga som vi har diskuterat
är problemet huruvida vi skall ha 80, 85
eller 95 procents självförsörjningsgrad.
Jordbruksministern säger sig inte vilja
ta ställning i denna fråga innan jordbruksutredningen
är klar. Det tycker
jag är ett renhårigt besked. Vi skall avvakta
med en debatt i denna fråga till
dess utredningen har lagt papperen på
bordet. Det finns många kontroversiella
frågor. Vi kommer aldrig ifrån att beredskapssynpunkten
i detta sammanhang
är så pass betydelsefull att man inte
kan vinka bort den såsom oväsentlig.

Sedan skulle jag, herr talman, till detta
bara vilja säga, att det naturligtvis för
många konsumenter är oerhört betydelsefullt
vad de får betala för livsmedlen.
Det har jag sagt tidigare. Jag bar full
förståelse för detta. Men frågan är alltid:
År det långsiktigt att satsa på en
nedskärning av produktionen? Om vi
i dag ser på Danmark, finner vi att
danskarna säljer livsmedel 25 procent
billigare, men har 30 till 40 procent lägre
löner. I Danmark liksom i Västeuropa
i övrigt sker det en mycket påtaglig ökning
av lantarbetarlönerna. Jag kan anföra
att det danska jordbruket under
den senaste tvåårsperioden fick betala
27 procent mera i löner åt lantarbetarna.
Denna ökning kommer att fortsätta.
Här i Sverige hade vi en 23-procentig
ökning under samma tid.

Om vi iiver huvud taget skall diskute -

ra europeiskt samarbete, det må vara
EFTA eller EEC, måste vi ha klart för
oss att det i längden är ohållbart att
diskutera från utgångspunkten att produktionskostnaderna
är olika. Man måste
ha samma arbetslöner. Har man inte
det, är hela jämförelsen haltande. Vi
måste alltså ta med denna långsiktiga
diskussion om arbetskraftens betalning,
liksom om kapitalinvesteringarnas kostnader.
Först då får vi en verkligt jämförbar
bild, och först då är det möjligt
för oss att diskutera vad som är dyra
livsmedel och vad som är billiga livsmedel.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr andre vice
talmannen.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jordbruksministern sade
att det fanns en lucka i mitt resonemang
om mjölkpris kontra smörpris.
Det kan jag inte avgöra förrän jag fått
se protokollet. Men för den händelse det
finns en lucka, vill jag förtydliga resonemanget
genom att säga att man —
innan man gör gällande att mjölkkonsumenten
betalar subvention till smörproducenten
— skall ha till utgångspunkt
vad det skulle kosta att producera
denna konsumtionsmjölk i nyetablerad
mjölkproduktion. I den frågan
sade jag ungefär så här, att jag inte
tror —- och det på rätt goda grunder —
att man kan komma till lägre kostnader
för denna produktion än 70 öre per liter.
Lägger man till detta emballageoch
distributionskostnader, kommer
man till det konsumtionsmjölkpris vi
har i dag. Om sedan jordbrukarna säljer
smöret billigare till konsumenterna,
skall det väl inte tillvitas dem som en
belastning. Det hela är en intern reglering.

Vad sedan gäller storproduktionen
och mitt resonemang där vill jag först

Nr 25

Tisdagen den 18 maj 1965

Ang. den framtida jordbruksproduktionens inriktning och omfattning i vårt land

säga, att jag är fullt på det klara med
att man måste hålla isär den totala jordbruksproduktionen
och det enskilda företagets
produktion, men jag har ändå
den uppfattningen, att det är väsentligt
för den enskilde jordbrukaren att den
totala ramen inte är så snäv, att han
som ensam jordbrukare måste ta hänsyn
till denna som en begränsningsfaktor.
Ju vidare ramen är, desto bättre
måste det vara för den enskilde jordbrukaren
också.

Vad sedan gäller produktionsöverskott,
som kan vara svåra att sälja, angav
jordbruksministern vissa begränsande
faktorer framöver. Jag vill inte
förneka att vissa överskott finns, men
det hela kommer sannolikt att balansera
något så när. Det är i varje fall min
uppfattning. Jag tror inte att detta är
ett så stort problem. Vad jag i denna
diskussion ville ha fram var närmast,
om det är en medveten strävan från
jordbruksministern att göra en nedbantning
eller om detta så att säga får
sköta sig självt. På den frågan fick jag
inget svar.

Beträffande storproduktionen sade
jag vidare att om det är på det sättet,
att man har lönsamhet med relativt låga
priser, måste det ändå bero på att produktionen
är stor i förhållande till de
fasta kostnaderna och att detta faktum
har betydelse också för jordbruket i gemen,
med hänsyn till att jordbruket har
stora fasta kostnader.

När det gäller frågan hur mycket
man kan sänka produktionen med hänsyn
till beredskapsmotiven säger jordbruksministern,
att man sannolikt kan
med tillgripande av vissa lagringsmetoder
sänka produktionen 10 procent
ytterligare och ändå klara situationen.
Jag har sett ett intressant exempel som
belyser nutidens levnadsförhållanden
i jämförelse med krigstidens. Det var en
familj som faktiskt hade försökt att under
en viss tid leva på den diet och de
kvantiteter man hade under krigstiden.
Man kom till det resultatet att det var
mycket svårt med hänsyn till den stan -

dard man är van vid. Den svenska konsumenten
i gemen har sådana vanor att
det blir ganska besvärligt att pressa
standarden.

Sedan skulle jag vilja säga en sak beträffande
kostnadsutvecklingen. Det
har antytts, att det skulle vara jordbrukarna-producenterna
som är så att säga
boven i dramat, mot vilken man nu
skulle gå till attack. Men det är inte så
att prisnivån har stigit lika mycket i
producentledet som i konsumentledet.
Det är de andra kostnaderna som läggs
ovanpå den egentliga jordbruksproduktionen
som har förvärrat det hela. Om
man tar en 1 O-årsperiod och går ut från
1955, finner man att producentprisindex
har stigit med 21 enheter från 100
till 121, medan konsumentprisnivån
har höjts från 100 till 138. Det är alltså
inte naturprodukten som förorsakat de
höga levnadskostnaderna i dag. Fördyringen
sker på varans väg från producent
till konsument.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det var ett avsnitt i
statsrådets svar på denna interpellation
som kom mig att begära ordet. Det
var den diskussion som statsrådet förde
om beredskapsmotivet. För några veckor
sedan fick jag från försvarsministern
svar på eu interpellation, där vi
ägnade ett ganska stort utrymme åt frågan
om vårt totalförsvar och totalförsvarets
resurser. Där var vi inne på en
diskussion om den jordbruksproduktion
som vi behöver just med hänsyn till
beredskapsmotivet.

Nu har jordbruksministern sagt att
han på denna punkt vill hänvisa till
jordbruksutredningen. Det ingick också
i försvarsministerns syn på denna fråga.
Men det finns dock en rad aspekter,
som man nog behöver samråda om
mellan jordbruksutredningen och försvarsberedningen
och även mellan jordbruksministern
och försvarsministern.

Det finns emellertid en annan sak
som kommer in i bilden. Under nuva -

Tisdagen den 18 maj 1965

Nr 25

Ang. den framtida jordbruksproduktionens inriktning och omfattning i vårt land

rande förhållanden är det givet att man
kan säga, att omfattningen av en produktionsvolym
om 80—85 % av vår
självförsörjning är tillräcklig. Det blir
emellertid andra förhållanden i en beredskaps-
och krigssituation. Man måste
försöka sätta sig in i vilka våra förutsättningar
och möjligheter då är. När
krigsmakten tar sin del av arbetskraften,
civilförsvaret sin del och den ekonomiska
försörjningen i övrigt tar sin,
vad blir då kvar ur arbetskraftssynpunkt
för en tillräcklig livsmedelsproduktion?
Den aspekten har man anledning
att fundera på. Den andra aspekten
är att man skall ha en jordbruksproduktion
som områdesmässigt täcker
in vårt land på ett hyggligt sätt. Jag
tillät mig säga i den föregående debatten
och kan upprepa det i dag, att det
område där vi har den största jordbruksproduktionen,
nämligen i Skånelänen,
är ur strategisk synpunkt kanske
det ömtåligaste området i vårt land
med hänsyn till det intresse av tillträde
till Östersjön som finns både i öst
och väst. Från den utgångspunkten är
det självfallet att sunden blir av speciellt
intresse, och det innebär att den
svenska sidan av Öresund ur strategisk
synpunkt måste betraktas som ett ömtåligt
område. Det kan ge oss alldeles
speciella bekymmer i en krissituation.

Jag tror, herr jordbruksminister, att
det finns anledning att studera igenom
denna fråga inför risken av en beredskaps-
och krigssituation. Jag har tagit
upp denna debatt från utgångspunkten
att jag är medveten om att vi i dag lägger
ned mycket pengar på det militära
försvaret. Vi lägger för kommande år
ned cirka 4 500 miljoner kronor på det
militära försvaret. Valuta för nedlagda
kostnader är att vi har en tillräcklig
trygghet, och denna tillräckliga trygghet
består däri att vi har ett totalförsvar
som ger tillräcklig effekt -— jag
vilja betona — på samtliga områden.
Det är ändå på det sättet att den svagaste
länken avgör försvarets styrka.
Jag kan formulera saken på detta sätt:

Det yttre försvaret, det är det militära
försvaret; det inre försvaret, det som
bidrar till att skapa försvarsvilja, är
skyddet för familjen och för hemmet.
Där kommer jordbruksministerns synpunkter
på barnfamiljernas och de
mindre inkomsttagarnas möjlighet att
också i framtiden kunna få livsmedel
till hyggliga priser in i bilden. Det är
angeläget att man här verkligen försöker
väga in aspekterna på beredskapssynpunkten
gentemot en fredssituation.

Vidare har vi det psykologiska försvaret,
tron på vår egen förmåga att
kunna försvara oss. Det ekonomiska
försvaret och totalförsvaret, innebär att
vi måste se till att vi har en tillräcklig
livsmedelsförsörjning. Det är från dessa
utgångspunkter som jag har velat anföra
dessa frågeställningar. Jag skulle,
herr jordbruksminister, vilja bekänna
att jag känner mig ganska orolig på
denna punkt i händelse av en »spänd
situation». Har man tänkt igenom hela
denna problematik? Det är det som för
mig varit det stora frågetecknet när jag
tog upp dessa frågor i en interpellation
till försvarsministern och när jag tagit
till orda även i denna debatt. Vi måste
se till att vi har ett försvar som är tillräckligt
starkt ur alla aspekter, även
försörjningsmässigt.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är inte beredd att i
dag ta upp en diskussion med herr
Carlsson om livsmedelsproduktionen i
belysning av krigssituationer. Härvidlag
får vi väl ändå konstatera att det inte
finns någon del av detta land, där vi
kan driva en livsmedelsproduktion fullständigt
ostörda av de händelser som
kan intriiffa under en krigssituation.
Jag tror inte vi kan diskutera denna sak
med förutsättningen att vi kan gardera
oss helt. Vi har inte nödiga resurser och
möjligheter i detta land. Men i övrigt
skall jag inte knyta an till detta. Jag förstår
att det varit en diskussion mellan
försvarsministern och herr Carlsson i
dessa frågor.

Nr 25

Tisdagen den 18 maj 1965

Ang. den framtida jordbruksproduktionens

Jag har inte anledning att invända
mot vad herr Isacson sade. Gentemot
herr Kristiansson skall jag bara säga ett
par saker i vår smördiskussion. Jag rekommenderar
honom att gå till Mjölkcentralens
ledning eller till mejeriföreningen
uppe i Norrbotten och fråga
dem, om det vore möjligt för dem att
sänka priset på konsumtionsmjölk, om
de slapp betala in utjämningsavgiften
till S. M. R. Det är det enklaste sättet att
få klarhet i denna fråga.

Det har ju i frågan om jordbrukarnas
andel i livsmedelskostnaderna gjorts en
stor diskussion kring en utredning som
en särskild arbetsgrupp av 1960 års utredning
publicerat för ungefär ett år sedan.
Det kommer i dagarna siffror som
belyser vad som hänt efteråt. Jag tror
inte att man utan vidare bör utgå ifrån
att jordbrukarandelen har fortsatt att
sjunka. Jag anser inte att vi bör göra en
alltför stor affär av den utveckling man
tyckte sig kunna konstatera för två år
sedan. Det bär, som jag tidigare bär
sagt, inträffat en hel del under de senaste
två åren som kan ändra bilden av det
hela, men det finns anledning att återkomma
till den diskussionen längre
fram.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Beträffande de procentuella
siffror jag anförde vill jag säga att
dessa inte gällde kostnadsandelen utan
förhållandet mellan producentprisindex
och konsumentprisindex i fråga om livsmedel.
Jag har en serie från 1948, och
av den framgår att oavsett vilket jämförelseår
man än tar — bortsett från de
två senaste åren — har konsumentprisindex,
alltså priset i konsumentledet,
stigit väsentligt mer än producentprisindex.
Jag menar nog att vad gäller de
två senaste åren är detta alltför kort tid
för att vi skall kunna dra några långtgående
slutsatser; detta får anstå till dess
att vi kan se det hela i ett större perspektiv.

inriktning och omfattning i vårt land

Vad gäller resonemanget om konsumtionsmjölkpriset
tycker jag att herr
statsrådet Holmqvist gjorde det alltför
enkelt genom att ställa frågan på det
sätt han gjorde. Klart är att om man frågar
så här: Kan ni sänka priset, om ni
slipper betala avgiften? måste svaret
bli: Ja, visst kan vi göra det. Man kan
ju inte säga annat. Men mitt resonemang
är att vi måste utgå ifrån vad det skulle
kosta att producera mjölk vid nyetablerad
mjölkproduktion. Med den kännedom
jag har om mjölkproduktion hävdar
jag att det sannolikt inte går alt
producera denna vara till billigare pris
än 70 öre, och då har konsumtionsmjölkpriset
självfallet ingenting att avstå
för någon sänkning av smörpriset,
reellt sett.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jordbruksministern sade
att vi i en krissituation inte kan driva
en livsmedelsproduktion, som blir
ostörd. Jag är medveten om att förhållandet
är sådant. Jag vill på den punkten
ha sagt att lika väl som man gör en
militärstrategisk planering och söker
tänka igenom vad som kan inträffa i olika
situationer, måste det vara angeläget
att man också ur försörjningssynpunkt
söker tänka igenom vad som kan inträffa.
Det är angeläget att man har kontakt
också med den militära sidan för
att verkligen få en samordnad planering
på detta område sett ur alla synpunkter.
Vi har upplevat två världskrig och har
lärt oss betydelsen av att ha en egen tillräcklig
livsmedelsproduktion.

Det är angeläget att vi gör en sådan
planering i dag så att om någonting
skulle inträffa — jag hoppas att så inte
blir fallet — man inte handlar på ett sådant
sätt, att livsmedelsproduktionen
och livsmedelsförsörjningen skall bli
den svagaste länken i totalförsvaret.
Det vore olyckligt om så skulle bli fallet,
och jag är verkligen allvarligt oroad
därför, herr jordbruksminister!

Tisdagen den 18 maj 1965

Nr 25

Ang. den framtida jordbruksproduktionens inriktning och omfattning i vårt land

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag förstår att herr Eric
Carlsson allvarligt tänker på dessa frågor
och funderar över dem. Jag kan
försäkra att, såvitt vi kan bedöma, är
vår livsmedelsberedskap god, om vi
jämför den med vår beredskap på det
militära området. Vi har större uthållighet
när det gäller livsmedelsförsörjningen
än när det gäller den militära
beredskapen med tanke på drivmedel
och andra sådana ting — jag nödgas
därvidlag svara mycket allmänt. Jag försäkrar
att vår livsmedelsberedskap är
god.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30,
sammansatta konstitutions- och andra
lagutskottets utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 94—98, bevillningsutskottets
betänkande nr 35, bankoutskottets
memorial nr 37 och utlåtanden
nr 38—40, andra lagutskottets utlåtanden
nr 46—51 och memorial nr 54, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 24 och 26
samt memorial nr 27, jordbruksutskottets
utlåtande nr 18 ävensom allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 38
och 39.

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att sammansatta konstitutions-
och andra lagutskottets utlåtande
nr 1 skulle sättas näst efter konstitutionsutskottets
memorial nr 29 å
föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående karolinska sjukhusets
fortsatta utbyggande m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rö -

rande vård och undervisning av rörelsehindrade
barn m. m. jämte i ämnet
väckta motioner ävensom vissa motioner
angående handikappvården i övrigt; nr

101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående blind- och dövskolväsendets
organisation m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark m. m.;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av
ett nytt tvätteri i Eskilstuna jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1965/66 till ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor och till statens
pris- och kartellnämnd jämte i ämnet
väckta motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 40, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 760, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 125, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1965/66
m. m.;

nr 761, av herr Lundström m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 125, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1965/66
in. in.;

nr 762, av herr Virgin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 125, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1965/66
in. m.;

nr 763, av herr Enarsson och herr
Nilsson, Yngve, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 129, med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
in. in.;

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

nr 764, av fru Segerstedt Wiberg, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 130, angående höjning av postpaketportot
m. m.; och

nr 765, av herr Sveningsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 130, angående höjning av postpaketportot
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.55.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 19 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 87
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill,

a) att motionerna I: 185 och II: 231,
såvitt de avser utbyte av en förste läkartjänst
vid Gullberna sjukhus mot en
biträdande överläkartjänst, icke må av
riksdagen bifallas;

b) att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 185 och II: 231, såvitt
nu är i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t
att ändra personalförteckningen för
statens mentalsjukhus i enlighet med
vad i statsrådsprotokollet föreslagits,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat,

a) att med bifall till motionerna I:
185 och II: 231, såvitt nu är i fråga, utbyta
en förste läkartjänst vid Gullberna
sjukhus mot en biträdande överläkartjänst; -

b) att i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 185 och II:
231, såvitt nu är i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att ändra personalförteckningen
för statens mentalsjukhus i enlighet
med vad utskottet föreslagit.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —73;

Nej — 64.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt
till andra kammaren, ankom därifrån
ett protokollsutdrag, nr 460, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 105
ja och 107 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits
utgöra 178 ja och 171 nej, vadan beslut
i frågan blivit av riksdagen fattat i
överensstämmelse med ja-propositionen.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
motionerna nr 760—
765.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 99—104 och
allmänna beredningsutskottets memorial
nr 40.

Ang. statstjänstemannens rättsställning,
m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 29, med uppgift på
vissa vilande förslag till ändringar i
grundlagarna.

I detta memorial hade utskottet till
grundlagsenlig behandling för riksdagen
anmält två vid 1964 års riksdag
jämlikt 64 § riksdagsordningen som
vilande antagna ändringar i rikets
grundlagar, nämligen

1) förslag till ändrad lydelse av §§
35 och 36 regeringsformen; samt

2) förslag till ändrad lydelse av § 38
riksdagsordningen.

Det vilande förslaget till ändrad lydelse
av § 38 riksdagsordningen innebar,
att beredningen inom riksdagen
av frågor rörande statstjänstemännens
rättsställning skulle tillkomma konstitutionsutskottet.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
vid nu förevarande memorial
finge omfatta jämväl sammansatta konstitutions-
och andra lagutskottets utlåtande
nr 1 samt konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30; yrkanden i anledning
av sistnämnda två utlåtanden skulle
dock framställas först sedan vederbörande
utlåtande föredragits.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag har inte avsett att
yttra mig om konstitutionsutskottets
memorial nr 29 ulan koncentrerar mig
på sammansatta konstitutions- och andra
lagutskottets utlåtande i anledning

statstjänstemännens rättsställning, m. m.
av proposition nr 60 om tjänstemannalag
m. m.

Vid utskottsbehandlingen av förevarande
proposition angående de offentliga
tjänstemännens förhandlingsrätt
har, av förklarliga skäl, en viss tveksamhet
framskymtat beträffande innebörden
i och räckvidden av den föreslagna
lagstiftningen. Det är fråga om
en helt ny lag, omfattande jämväl anställda
med ämbetsansvar och tillförsäkrade
oavsättlighet från tjänsten, faktorer
som i och för sig kan motivera
en fundering om sådant kan vara förenligt
med strejkrätt därest förhandlingar
om anställningsvillkor i övrigt
icke leder till godtagbart resultat.

Det är numera en allmänt godtagen
princip på den enskilda arbetsmarknaden
att deltagande i arbetskonflikt icke
bryter anställningsförhållandet. Det bör
därför icke föranleda betänkligheter att

1 samband med en auktorisering av förhandlingsrätten
för statstjänarna genom
rätten att sluta avtal också acceptera
stridsåtgärder som påtryckning, därest
uppgörelse icke skulle ernås i förhandlingarna.

I 3 § statstjänstemannalagen och i

2 § i »lag om tjänstemän hos kommuner
m. fl.» har intagits vissa undantag
från rätten att sluta avtal innefattande
bl. a. arbetstidens förläggning eller rätt
till annan ledighet än semester.

Utskottet har beslutat tillstyrka motionsvis
framförda yrkanden, att frågan
om arbetstidens förläggning och
rätt till jämväl annan ledighet än semester
skall tillhöra avtalsområdet och
följaktligen utgå ur undantagsbestämmelserna.
Sju av utskottets ledamöter
har i reservation till utlåtandet yrkat,
att propositionen i denna del skall godtagas
oförändrad.

Vi ansluter oss till departementschefens
uttalande att den nya lagstiftningen
bygger på uppfattningen, att tjänstemännens
organisationer är medvetna
om sitt ansvar för att inte samhällsviktiga
funktioner lamslås på grund av åtgärder
från deras sida. Denna uppfatt -

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m
ning delas också av utskottsmajoriteten,
som anser sig kunna utgå ifrån att
organisationerna inte kommer att missbruka
den förhandlings- och avtalsrätt
som tillerkänns de offentliga tjänstemännen.

Departementschefen har emellertid
när han gjorde detta uttalande också
gjort vissa kommentarer till de undantag,
som föreslås i propositionen beträffande
rätten att sluta avtal. Det har undantagits
vissa frågor, bland dem arbetstidens
förläggning och rätt till annan
ledighet än semester, vilka icke må
regleras i avtal.

Som skäl anföres bland annat, att
nödvändigheten kräver, att den offentlige
arbetsgivaren har bestämmanderätt
i fråga om arbetstidens förläggning inom
områden som exempelvis försvaret,
sjukvården, socialvården och kommunikationsväsendet.
Det är möjligt att
man också skulle kunna ta in skolväsendet
i denna kategori.

Även om behovet av ett avtalsförbud
är mindre på andra områden, anser depertementschefen
det inte möjligt att
lagstiftningsvägen avgränsa dessa områden
från sådana, där myndigheten i
fråga måste förbehållas beslutanderätten.

Reservanterna finner de anförda skälen
mot avtalsreglering av här berörda
frågor övertygande. Det förefaller orealistiskt
att tänka sig att i lagen göra en
sådan avgränsning, att arbetsgivaren
förbehålls bestämmanderätten i fråga
om arbetstidens förläggning på vissa
områden, medan på andra reglering
skulle ske i avtal.

Inom det offentliga vittomfattande
verksamhetsfältet är förhållandena mycket
varierande och behovet av specialreglering
av arbetstidsfrågorna med
hänsyn härtill så skiftande, att det troligen
icke skulle vara möjligt att i en
central överenskommelse angiva något
annat än riktlinjerna för handläggningen
av dem inför det forum där de slutligt
måste avgöras.

Vid vår tillstyrkan av propositionen

i här behandlade avsnitt har reservanterna
utgått ifrån att överläggningar beträffande
arbetstidens förläggning upptas
med företrädare för de anställda
och att uttalade önskemål beaktas, då
så utan olägenhet kan ske.

Nu görs det i propositionen en åtskillnad
på definitionen av förhandlingar
och överläggningar. Förhandlingar
kan föras i frågor, om vilka avtal kan
slutas. Man förutsätter när förhandlingar
upptas att också en sådan överenskommelse
skall nås, som kan leda till
avtal. Ligger arbetstidens förläggning
och rätt till annan ledighet än semester
inom det område, som omfattas av
förhandlingsrätten, förutsättes följaktligen
att avtal i frågan skall slutas. Når
man inte en överenskommelse över hela
fältet kan således hela avtalsfrågan
vara beroende av att en uppgörelse också
träffas i fråga om arbetstidens förläggning.

Man kan väl förutsätta att på de allra
flesta områden är detta inte något problem.
Överallt där arbetstiden är enhetlig
bör det väl inte vara några svårigheter
att nå en överenskommelse om
förläggningen av arbetstiden. Redan nu
brukar man ju i samförstånd träffa
överenskommelse om hur arbetstiden
skall förläggas. Men man får förutsätta
att det kommer att finnas områden, där
det kan vara omtvistat huruvida det är
möjligt att sluta sådan överenskommelse
eller om frågan skall avgöras av arbetsgivaren.

Reservanterna anser att vi i nuvarande
situation över huvud taget har
mycket liten kännedom om hur dessa
frågor reglerats hittills, således om det
över hela linjen har skett i samförstånd
eller om det finns delade meningar om
den förläggning av arbetstiden som har
beslutats enbart av arbetsgivaren. Vi
känner inte till huruvida det hela fungerat
tillfredsställande. Reservanterna
anser det inte vara möjligt att i nuvarande
situation helt enkelt lagstifta om
att avtal skall slutas också beträffande
arbetstidens förläggning, särskilt som

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang.

vi är medvetna om att det på vissa områden
inte är möjligt att göra det. Vi
förmenar därför att departementschefen
har starka skäl för sitt undantagande
av den frågan från avtalsrätten.

Enligt 15 § i statstjänstemannalagen
och 3 § lagen om tjänstemän hos kommuner
in. fl. må tjänsteman deltaga i
strejk endast efter beslut av arbetstagareförening
som han tillhör. Oorganiserad
tjänsteman är sålunda förhindrad
att deltaga i en i laga ordning tillkommen
strejk. Däremot kan han bli
föremål för lockout.

I avgivna motioner yrkas att även
oorganiserade arbetstagare bör ha rätt
att deltaga i strejk som beslutats av
arbetstagareorganisation. Motionärerna
anser att arbetsgivarens rätt att tillgripa
lockout mot oorganiserade tjänstemän
av principiella skäl bör medföra
rätt för tjänstemännen att ansluta
sig till en i organisationsmässig ordning
tillkommen strejk.

Departementschefen har uttalat, att
den i propositionen föreslagna ordningen
i förevarande avseende är mindre
tillfredsställande ur principiell synpunkt.
Utskottet har samma uppfattning.
En oorganiserad arbetstagare betraktas
icke som tredje man i en arbetskonflikt;
tvärtom, i regel ställer man
krav på honom att han skall avhålla
sig från arbete under den tid konflikten
pågår. Ett i lagen intaget förbud
för oorganiserad tjänsteman att deltaga
i vidtagen strejk skulle sålunda strida
mot den på den enskilda arbetsmarknaden
numera allmänt vedertagna ordningen
att samtliga anställda, som beröres
av den tvist som föranlett strejken,
är att anse såsom indragna i konflikten,
oavsett om de tillhör annan
organisation än den som beslutat åtgärden
eller om de är oorganiserade.

Utskottet föreslår i anslutning till
dessa överväganden en ändring i förevarande
avseende, som innebär att även
oorganiserad tjänsteman skall ha rätt
att ansluta sig till en strejk om den
organisation som bar beslutat åtgär -

statstjänstemännens rättsställning, m. m.
den i fråga förmenar att han bör göra
det. Ansvaret för hans deltagande ligger
då hos den organisation som beslutat
åtgärden. Ändringar blir nödvändiga
i flera av de följdförfattningar
som är intagna i lagen, men det är som
sagt mera följder av den ändring som
här föreslås när det gäller 15 §. Även
utskottets förslag i 3 §, mot vilket finns
reservation, har föranlett ändringar i
andra följdförfattningar. Om riksdagen
beslutar följa reservanterna blir det
följaktligen automatiskt nödvändigt att
i dessa delar följa propositionens förslag.

Herr talman! Konstitutionsutskottets
förslag sådant det nu föreligger i memorial
nr 29 förutsätter att frågor om
tjänstemännens rättsställning även i
fortsättningen skall gå till konstitutionsutskottet.
Men efter vad jag hört
har konstitutionsutskottet för avsikt att
hemställa om att den delen av konstitutionsutskottets
memorial icke bifalles,
således då det blir fråga om att konfirmera
det beslut som fattats under föregående
riksdag. Det skulle innebära
att rättsfrågorna kommer att behandlas
i samma ordning som de frågor som
faller under lagen om statstjänstemännens
förhandlingsrätt. Jag har inget att
erinra emot att riksdagen fattar ett
beslut i den riktningen. Det är kanske
principiellt riktigt att frågorna i sin
helhet ligger hos samma utskott.

Herr talman! Jag kommer senare att
hemställa om bifall till sammansatta
konstitutions- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1 med undantag för 3 §,
statstjänstemannalagen, där jag yrkar
bifall till den reservation som jag och
flera andra ledamöter avgivit.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag hade tänkt säga
några ord om det som herr Strand nu
anförde — det gäller alltså det vilande
grundlagsförslag som behandlades vid
föregående års riksdag, då utskottet
gjorde ett tillägg till § 38 riksdagsord -

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemännens rättsställning, m. m.

ningen, innebärande att konstitutionsutskottet
skulle handlägga frågor beträffande
statstjänstemännens rättsställning.

Vid behandlingen i fjol av de nu vilande
grundlagsförslagen anförde civilministern
att det kan bli besvärliga förhållanden
därigenom att tjänstemannalagen
omfattar inte bara statstjänstemännen,
utan jämväl kommunaltjänstemännen.
Det skulle innebära att en
del frågor går till andra lagutskottet,
under det att andra, ungefär likartade
frågor, behandlas av konstitutionsutskottet.
En lösning skulle vara att man
regelmässigt skulle arbeta med sammansatt
utskott. Det kan inte anses vara
tillfredsställande och inte heller ändamålsenligt
att arbeta på det sättet.

Detta förslag, som utskottet självt tog
initiativ till, var väl närmast förorsakat
av att man saknade kännedom om
vad lagen skulle komma att slutligen
innehålla. Man får väl närmast, som
utskottet gjorde, betrakta tillägget såsom
en beredskapsåtgärd. När nu lagförslaget
är känt och det av detta framgår
att det inte finns någon anledning
att dela upp ärendena på det här sättet
eller att arbeta med ett sammansatt utskott,
så skulle jag vilja föreslå att det
vilande grundlagsförslaget om ändring
av § 38 riksdagsordningen icke måtte
antagas.

Jag vill, herr talman, yrka att riksdagen
avvisar det förslag som upptas
i denna punkt i konstitutionsutskottets
memorial nr 29.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Också jag skall yttra
mig om det som herr Georg Pettersson,
konstitutionsutskottets ärade ordförande,
sade några ord om.

Orsaken till att konstitutionsutskottet
i fjol föreslog denna förändring var,
enligt vad vi i utskottet var överens
om, att det, när regeln om statstjänstemännens
oavsättlighet nu skall tas bort
ur grundlagen, är angeläget att ändå

markera den betydelse som vi tillägger
statstjänstemännens ställning i Sverige.
Att dessa tjänstemän i Sverige, till skillnad
från en hel del andra länder, har
en oberoende ställning är ju en av
hörnstenarna i vår förvaltning. Utskottet
skrev också i detta sammanhang:
»Med hänsyn till den konstitutionella
betydelse, som denna lagstiftning får,
föreslår utskottet att beredningen av
dessa lagärenden inom riksdagen tillkommer
konstitutionsutskottet.»

Det som civilministern anförde i fjol
här i kammaren och det som herr Pettersson
nu har sagt var ju känt för utskottet.
Jag kan inte förstå att det skulle
vara någon olägenhet att frågor, som
berör statstjänstemännens rättsställning,
remitteras antingen enbart till
konstitutionsutskottet eller till sammansatt
utskott — vi behandlar ju i denna
debatt ett utlåtande från ett sammansatt
utskott.

Jag tror att den förändring som har
inträtt på socialdemokratiskt håll inte
är till gagn för statstjänstemännens
ställning i vårt samhälle. Därför yrkar
jag, herr talman, att det vilande grundlagsförslaget
måtte antagas i sin helhet.

Häri instämde herr Schött (h).

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Sedan snart 30 år tillbaka
har de flesta arbetstagare i detta
land haft lagstadgad rätt att genom sina
organisationer få förhandla med sina
arbetsgivare om löner och andra anställningsvillkor.
Förhandlingsöverenskommelserna
— kollektivavtalen -— har
fått särskild rättskraft genom kollektivavtalslagen.
Med förhandlingsrätten har
varit förenad en rätt till ekonomiska
påtryckningsåtgärder, d. v. s. strejk och
lockout.

I lagstiftningen har man dock ställt
statens och kommunernas tjänstemän
åt sidan. De har hittills endast haft en
petitionsrätt, d. v. s. en rätt att framföra
synpunkter, men stat och kommun
har formellt sett haft beslutanderätten.

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang.

Trots lagstiftningens njugghet mot
stats- och kommunaltjänstemän har det,
som vi alla vet, vuxit fram en form av
förhandlingar och överenskommelser
som faktiskt, men inte formellt, har haft
samma verkan som överenskommelserna
på övriga områden. Allteftersom
åren gått har diskrepansen mellan lagstiftningen
och verkligheten blivit allt
större — och stats- och kommunaltjänstemännens
organisationer har sedan
ett par decennier påyrkat likställighet
med övriga arbetstagare. De utredningar
som arbetat med frågan har
till att börja med inte lyckats klara de
många komplicerade problem som därvidlag
har uppkommit. Allehanda föreställningar
om det allmännas »höghetsrätt»,
en term med ett dunkelt förflutet
i gångna tiders samhällsskick, har
legat hindrande i vägen, likaså farhågorna
att en förhandlingsrätt här skulle
medföra en förlust av den värdefulla
oavsättlighetsprincipen.

Här kan verkligen appliceras uttrycket,
att traditionerna från gångna släkten
har tryckt som en mara på de levandes
hjässor.

Först på 1960-talet har slöjorna skingrats,
och det har visat sig att lösningen
legat snubblande nära. Man har bara
behövt, såsom herr förste vice talmannen
påpekade, tillämpa den regeln som
sedan länge gällt på den privata arbetsmarknaden,
att strejk inte bryter anställning,
en regel som för övrigt den
ärade ledamoten av denna kammare
herr Undén för mer än 50 år sedan
gjorde sig till tolk för och som på 1930-talet slog igenom på den privata arbetsmarknaden.
Innebörden är att anställningen
kan bestå även under strejk,
och oavsättligheten är kvar.

Denna insikt jämte ett okonventionellt
grepp av statsrådet Lindholm har
nu lett till den lagstiftningsprodukt som
vi i dag skall ta ställning till.

När statsrådet Lindholm år 1962 kallade
samman företrädare för de fyra
huvudorganisationerna på det statliga
området kom bollen i rullning. Organi -

statstjänstemännens rättsställning, m. m.
sationsrepresentanterna avgav försäkran
om villighet att på frivillig väg
medverka till förhindrande av samhällsfarliga
konflikter. En arbetsgrupp tillsattes
inom civildepartementet för att
utarbeta förslag med utgångspunkt från
principen: likställighet med övriga arbetstagare.
Samtidigt som arbetsgruppen
framlade sitt förslag i september
1963 träffades ett preliminärt huvudavtal
mellan staten och organisationerna,
som bl. a. innebar att samhällsfarliga
konflikter skulle bli föremål för
förhandling på samma sätt som på den
privata marknaden.

I stort sett innebär det förslag som
här framlagts en kodifiering av det förhandlingssystem
som under årens lopp
utvecklats. Jag vågar påstå att samtliga
berörda löntagarorganisationer hälsar
förslaget med största tillfredsställelse.
Det kan också understrykas, att förtjänsten
härav i stor utsträckning tillkommer
statsrådet Lindholm personligen.
Särskilt vill jag peka på det föredömliga
sätt på vilket den ömtåliga
frågan om frikretsen, d. v. s. frågan om
de högre statstjänstemännens rätt att
vara organiserade, har lösts. I åtskilliga
ömtåliga frågor har kommit till stånd
en för alla parter tillfredsställande lösning.

Efter att ha målat denna ljusa bild
måste jag dock konstatera, att lika väl
som solen har sina fläckar finns det
också sådana i den föreliggande propositionen.
Den främsta, som jag här skall
uppehålla mig vid, gäller den fråga som
herr förste vice talmannen redan har
berört, nämligen begränsningarna i rätten
att förhandla och träffa avtal. För
att klargöra ståndpunkten härvidlag
måste jag först erinra om att sådana
begränsningar icke föreligger för övriga
arbetstagare enligt 1936 års lag om
förenings- och förhandlingsrätt. Det
har också under arbetets gång ifrågasatts
om det skulle vara behövligt med
sådana inskränkningar för stats- och
kommunaltjänstemän nen.

Det kan i detta sammanhang för kam -

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m. ni.

marens ledamöter vara av värde att jag
upplyser om att arbetsdomstolens förre
ordförande i sitt yttrande över den
s. k. Ekblomska utredningen år 1960
formulerade sin ståndpunkt på följande
sätt. Han framhöll att arbetsgivarna på
den privata arbetsmarknaden utan stöd
av lag kunnat tillvarata sitt intresse av
att behålla vissa ämnen åt sitt ensidiga
bestämmande, och han ifrågasatte om
inte staten skulle ha samma möjligheter
att utan stöd av lagstiftning hävda uteslutande
bestämmanderätt inom de områden
där en sådan var motiverad av
hänsyn till speciella samhällsintressen.

Också Svenska arbetsgivareföreningen
ifrågasatte, om inte staten som arbetsgivare
kunde förbehålla sig bestämmanderätt
utan att man behövde inskriva
detta i lagstiftningen.

I såväl departementspromemorian
som propositionen har emellertid avsevärda
begränsningar i förhandlingsrätten
genomförts. Då man här frångår den
allmänna princip, som gäller i vårt land
enligt 1936 års lag, är det naturligtvis
viktigt att det finns en stark motivering
för undantagen. I departementspromemorian
sägs det, att undantagen betingas
av stats- och förvaltningsrättsliga
grundsatser. Vidare framhålles följande:
»Det allmännas möjligheter att hävda
offentligrättsliga intressen synes inte
böra bero av i vad mån statens förhandlingsorgan
lyckas vid förhandlingsbordet
förbehålla sig bestämmanderätten
i hithörande frågor.»

Departementschefen har i propositionen
anslutit sig till detta och säger
utöver vad som anföres i departementspromemorian,
att han anser att i lag
bör meddelas förbud mot avtal om den
offentliga tjänsteorganisationens utformning,
offentlig myndighets arbetsuppgifter
samt ledningen och fördelningen
av arbetet inom myndigheten.

Löntagarorganisationerna har accepterat
denna princip att man i lag skall
göra inskränkningar i förhandlingsrätten
— även om det naturligtvis skett
med tvekan — men därvid samtidigt

understrukit att dessa inskränkningar
inte får göras i vidare män än som betingas
av stats och kommuns erkända
rätt att leda och fördela arbetet, handha
affärsledningen och svara för företagsorganisatoriska
frågor.

Dit, men inte längre, kan man följa
departementschefen.

I propositionen har emellertid departementschefen
enligt min uppfattning
gått utöver den gräns, som löntagarorganisationerna
här uppsatt, när
han föreslagit att avtal inte skall få
träffas om arbetstidens förlängning eller
rätt till annan ledighet än semester.
Dessa båda frågor hör nära samman
med de ekonomiska villkoren, och
löntagarorganisationerna har därför bestämt
motsatt sig att de frågorna skall
bli föremål för arbetsgivarens ensidiga
bestämmande.

Vilka skäl har då angivits för att
man inte skall få förhandla om dessa
bägge frågor? Departementspromemorian
är synnerligen fåordig. Där sägs
endast: »Vad särskilt beträffar arbetstidens
förläggning har det ansetts av
vikt att Kungl. Maj:t och myndigheterna
äger bestämma därom.»

Vem som ansett att det skulle vara
av vikt får man inte något svar på.

Löntagarorganisationerna har i sina
remissyttranden reagerat kraftigt, vilket
föranlett departementschefen att
mer utförligt uppehålla sig vid frågan.
Hans motivering kan sammanfattas i
tre punkter. För det första framhåller
han att arbetsgivarna på den privata
arbetsmarknaden »ej sällan» förbehållit
sig bestämmanderätten i dessa frågor.
För det andra säger han, att det inte
bör komma i fråga att den offentlige
arbetsgivaren avhänder sig bestämmanderätten
när det gäller arbetstidens förläggning
på vissa områden. Han nämner
försvaret, sjukvården, socialvården
och kommunikationsväsendet. Då återstår
ju ett mycket stort område, där det
tydligen inte heller enligt departementschefen
kan föreligga några risker att
medge förhandlingsrätt. Men detta mo -

Onsdagen den 19 maj 19(55

Nr 25

Ang.

tiveras, för det tredje, med att det inte
är möjligt att göra skillnad mellan olika
förvaltningsområden.

När det gäller den andra frågan —
förbud att avtala om annan ledighet än
semester —- har jag inte i departementspromemorian
eller i propositionen kunnat
över huvud taget finna någon motivering
för ställningstagandet.

Vilken motivering har då löntagarorganisationerna
haft för sitt önskemål
att få förhandla om dessa frågor? Jag
skall tillåta mig att ge några citat —
i yttrandena finns nämligen såvitt jag
förstår en saklig motivering för önskemålet
— och börjar med vad statstjänarkartellen
anfört.

Efter att ha refererat vad som sägs
i departementspromemorian förklarar
kartellen, att dessa frågor om arbetstidens
förläggning och rätt att avtala
om annan ledighet än semester enligt
kartellens mening skall tillhöra avtalsområdet.
Till det fogar man, vilket i
sammanhanget är betydelsefullt, att arbetstidens
förläggning måste anses ha
lika stor hetvdelse för de anställda som
övriga delar av arbetstidsområdet, nämligen
arbetstidens längd och de allmänna
reglerna för arbetstidens uttagande.
Sedan tillägger man — vilket
kan anses innebära ett tillmötesgående
till de synpunkter som framförts mot
förslaget — att kartellen är medveten
om att inom sådana områden, där
tjänstgörings- och turlistor förekommer,
det kan vara nödvändigt för ett upprätthållande
av driften eller verksamheten
att det slutliga avgörandet ligger
hos myndigheten. Men detta är ju en
fråga som man kan förhandla om och
i avtal fastställa, och kartellen har uttryckligen
förklarat att man är beredd
att på särskilt känsliga punkter medge
undantag.

I TCO:s yttrande sägs, att TCO inte
finner det rimligt att frånhända organisationerna
rätt att förhandla och
träffa avtal i frågor om arbetstidens
förläggning. De hänger intimt samman

3 Första hammarens protokoll 1965. Nr 25

statstjänstemannens rättsställning, m. m.
med förhandlingarna om löne- och anställningsvillkoren
i övrigt, och det synes
alldeles nödvändigt att de kan bli
föremål för förhandling och avtal. Hithörande
frågor måste således enligt
TCO:s bestämda mening hänföras till
kollektivavtalsområdet. Även TCO gör
den distinktionen att frågor, som avser
bestämmande av dagar och tider för
öppethållande för allmänheten samt
förskjutning av arbetstid vid särskilt
tillfälle, givetvis må kunna undantagas;
men sådana undantag kan göras inom
kollektivavtalets ram.

Beträffande rätt till annan ledighet
än semester kan TCO inte finna några
skäl för en begränsning av avtalsområdet.
Det har en direkt anknytning till
spörsmålen om de ekonomiska villkoren
vid olika slag av ledighet. En inskränkning
i rätten att träffa avtal om
exempelvis utvidgning av, inskränkning
i eller införande av rätt över huvud
taget att erhålla en avsevärd ledighet
och omfattningen av sådan ledighet
måste i förhandlingssammanhang medföra
direkt orimliga konsekvenser. Liknande
synpunkter anföres av SACO.

Nu kan man naturligtvis säga, att löntagarorganisationerna
här är parter i
målet — det gäller ju en ren intresseavvägning.
Man kan därför fråga hur övriga
remissinstanser har ställt sig.

Jag vill här endast omnämna arbetsdomstolens
ordförande, därför att denne
ju i sådana här frågor får anses besitta
en alldeles speciell sakkunskap.
Arbetsdomstolens ordförande ifrågasätter,
om inte avtal skulle kunna träffas
om t. ex. regler för skiftarbete. Han
anser också att det ytterligare bör övervägas,
om man inte i vissa fall borde
få träffa avtal om rätt till annan ledighet
än semester, t. ex. regler om ledighet
för havandeskap och barnsbörd eller
för facklig verksamhet.

En annan viktig faktor i detta sammanhang
för arbetsdomstolens ordförande
in i bilden, när han framhåller,
att den föreslagna begränsningen av

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemannens rättsställning, in. m.

avtalsområdet kan medföra ovisshet rörande
gränsdragningen. Detsamma
framhåller för övrigt Svea hovrätt.

Om frågan om arbetstidens förläggning
föres till avtalsområdet, finns all
anledning antaga, att man på vissa områden
kommer att vid förhandlingarna
avstå från att ställa anspråk när detta
är betingat av speciella förhållanden
t. ex. på de områden som har uppräknats
i propositionen och ■— föreställer
jag mig -— även på det område som
förste vice talmannen nämnde, nämligen
skolväsendet. Därmed undanröjes
departementschefens farhågor i detta
avseende. Hans påstående att det inte
skulle vara möjligt att göra en skillnad
mellan olika förvaltningsområden kan
kanske vara riktigt, om man i lag gör
en gränsdragning, men det kan inte möta
några svårigheter om man i kollektivavtal
gör en sådan avgränsning, eftersom
kollektivavtalet ju i detta sammanhang
är ett betydligt smidigare instrument
än lagstiftningen.

Vad beträffar förbudet mot att förhandla
om rätt till annan ledighet än
semester ställer man sig frågan, varför
man inte skulle få förhandla och träffa
avtal om ledighet för havandeskap och
barnsbörd, för studier, för enskilda angelägenheter
av vikt, för deltagande i
facklig verksamhet etc. Man skall nämligen
dessutom ha rätt att förhandla
om ersättning vid sådan ledighet, och
man frågar sig då, hur det i praktiken
skall gå att hålla isär det ena från det
andra.

Det är alltså i huvudsak två skäl, som
kan framföras för utskottets ståndpunkt.
Det första är att hithörande frågor
materiellt sett inte hör till den krets
av frågor, som man på det privata området
av hävd har brukat förbehålla arbetsgivarna.
Det andra skälet är att
man, om man i lag stadgar dessa inskränkningar,
hamnar i ett läge, där
svåra gränsdragningsproblem kan uppstå
med åtföljande risk för att ingångna
kollektivavtal helt eller delvis kan
förklaras ogiltiga.

Herr talman! Jag har full förståelse
för att departementschefen här har haft
att tillvarata statens och kommunernas
intresse såsom arbetsgivare och att det
med den utgångspunkten kan vara naturligt,
att man vill förbehålla till arbetsgivarens
ensidiga bedömande så
många frågor som möjligt. Jag tycker
dock att departementschefen, när det
nu har funnits majoritet i utskottet för
att de här behandlade frågorna skulle
få bli föremål för avtal, i sin egenskap
av arbetsgivare i detta läge ju borde
kunna finna, att de farhågor som han
har givit uttryck åt inte skall behöva
leda till några farligheter om riksdagen
skulle bifalla utskottets förslag.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Liksom herr förste vice
talmannen kommer jag inte att beröra
de på föredragningslistan upptagna betänkandena
från konstitutionsutskottet
utan endast nämna någonting om sammansatta
konstitutions- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1. Detta utskottsutlåtande
gäller, som vi nyss hörde, den
i proposition nr 60 föreslagna reformen
av de offentliga tjänstemännens
förhandlingsrätt.

Låt mig då först få konstatera att det
är med mycket stor tillfredsställelse,
såsom tidigare har framhållits, man
ser att de berörda grupperna av tjänstemän
nu har erhållit en förhandlingsrätt,
som också medför viss rätt till
stridsåtgärder. Man kan emellertid lägga
märke till att statstjänstemännen
fortfarande kommer att intaga en viss
särställning då det gäller vissa frågor,
eftersom de ju tillhör den offentliga
verksamheten. Det kan alltså observeras
att det framlagda förslaget kan leda till
stridsåtgärder, d. v. s. lockout eller
strejk.

Herr Geijer har i sitt anförande ingående
motiverat vad utskottet har föreslagit
på vissa punkter, och jag skall
bara helt kort kommentera några få
avsnitt.

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang.

Alla parter förutsätter ju nu att överenskommelse
skall kunna träffas genom
överläggningar och förhandlingar,
och därmed måste man väl säga att
stridsåtgärder, som ju tidigare var ganska
vanliga, nu skjutits åt sidan. Man
kan alltså förutsätta att de olika parterna
klargör sin situation, de förhållanden
de arbetar under och de möjligheter
de har att gå varandra till mötes.
Därigenom besparas ju båda parter svårigheter
och ekonomiska förluster. Man
får inte heller bortse ifrån att om överenskommelse
har skett det också kan
betyda någonting för tredje man och i
det här sammanhanget också för samhället.

Utskottets arbete har präglats av god
vilja till samarbete, och man har också
försökt att sammanjämka olika uppfattningar.
Detta har tagit sig uttryck i att
endast en enda reservation har avgivits.
Dessutom finns ett par särskilda yttranden,
som ju inte kan bli föremål för
något bifallsyrkande.

Det är alltså endast på en punkt som
det föreligger en reservation, och den
gäller, som vi nyss hörde, arbetstidens
förläggning och rätten till ledighet utanför
semester. Enligt reservationen skulle
alltså dessa angelägenheter undantagas
från möjligheter till avtal.

Tjänstemännens organisationer har
klart sagt ifrån, att frågor om arbetstidens
förläggning och ledighet utanför
semester måste höra ihop med de frågor
som blir föremål för avtal, det vill
säga löner och dylikt. Skulle man alltså
inte ha avtalsrätt i dessa frågor, så
skulle ledighet t. ex. under havandeskap
och barnsbörd och även ledighet
för enskild angelägenhet av vikt icke
kunna bli föremål för avtal, och det
blir utan tvekan en försämring i vad
som nu gäller för tjänstemännen, både
de kommunala och de statliga.

Hela detta frågekomplex vilar nu,
som jag nyss sade, på det förhållandet
att man räknar med att kunna komma
överens. Detta har statsrådet klart deklarerat
i propositionen, och jag in -

statstjänstemännens rättsställning, m. m.
stämmer helt i detta. Däremot anser
jag att det är litet underligt att statsrådet
inte har tagit konsekvenserna av
det konstaterandet. Då det gäller de
offentliga arbetsområdena kan det givetvis
finnas vissa känsliga områden,
men även där får man väl förutsätta
att det, med hänsyn tagen till samhället
och dess funktioner, från arbetstagarsidan
kan visas förståelse för vad
stat och kommun skulle kunna kräva.
Man har ju arbetat under den förutsättningen,
och då tycker jag också att
man skall ta konsekvenserna.

Den kontakt mellan arbetstagare och
arbetsgivare som avtalet innebär är
alltså i lag grundad, men det finns också
andra former av kontakter. Man har
kallat detta för överläggningar. Från
statstjänstemannaorganisationernas sida
har det framförts krav på att rätt till
överläggningar skulle införas i lag. Under
utskottsbehandlingen har vi noga
prövat detta och kommit till det resultatet,
att det strängt taget är onödigt
att lagfästa den rätten. Utskottet anser
att det är helt naturligt att parterna i
vissa frågor som inte faller under avtalsrätten
skall kunna överlägga. Också
departementschefen har klart och tydligt
sagt ifrån att han förutsätter att så
skall kunna ske. Kanske skulle överläggningsrätten,
om den lagfästes, kunna
komma i kollision med den rätt till
avtal som ju lagen säger att man har.

Utskottet hoppas alltså att dess skrivning
skall ge anledning till att både
stat och kommun tillmötesgår tjänstemän
och övriga anställda, så att man
får överläggningar rörande vissa bestämda
områden vilka inte faller under
avtalsrätten.

Fn annan punkt som vi diskuterade
i utskottet var de oorganiserades rätt
att delta i konflikt. Därvidlag har skrivningarna
varit olika, men vi fastnade
till slut för den som herr Lennart Geijer
här redogjort för, nämligen att det
är den organisation som har beslutat
om stridsåtgärd som skall avgöra om
oorganiserade skall delta i strejk eller

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m. m.

icke. Vi tror att detta kommer att fungera.
En oorganiserad som med den
stridande organisationens medgivande
deltar i en konflikt skall alltså icke
kunna åtalas för tjänstefel, om det förslaget
går igenom.

I motioner har också föreslagits att
frågan om arbetsdomstolens sammansättning
skulle tas upp, och man har
framfört ett förslag om att en viss organisation
skulle få representant i arbetsdomstolen.
Utskottet har mycket noggrant
prövat dessa möjligheter men ansåg
sig icke kunna tillstyrka motionerna,
eftersom det där vart sagt att en
viss organisation skulle vara representerad
i domstolen. Vi menar alltså att
frågan om arbetsdomstolens sammansättning
ändå kan komma fram i ett
annat senare sammanhang.

På denna punkt har jag och en del
av utskottets ledamöter ett särskilt yttrande
som man återfinner på s. 73
i utlåtandet. Vi säger där att »därest
utvecklingen skulle visa att behov föreligger
av en översyn av reglerna om
arbetsdomstolens sammansättning torde
frågan därom upptas senare».

Under överläggningarna fick vi också
klart för oss att de representanter,
som vissa organisationer hade i arbetsdomstolen,
aldrig deltog i avgöranden
av mål som rörde denna organisations
medlemmar.

Till sist, herr talman, har några av
oss också avgivit ett särskilt yttrande
beträffande beredskapslagen. Den frågan
har nu diskuterats och den har varit
uppe tidigare under situationer, då
det kanske varit angeläget för samhällsfunktionerna
att en sådan lag funnits
till. Nu har man från tjänstemannaorganisationerna
icke önskat detta. Det är
möjligt att vi nu inte är beredda att
så att säga beställa en sådan lag, men
å andra sidan är det alldeles nödvändigt
att frågan observeras. Jag tror att
tjänstemannaorganisationerna bör titta
närmare på den frågan. Det kan nämligen
hända, då en sådan lag tillfälligt
stiftas, att vissa grupper blir särskilt

utsatta. Vi anser därför, herr talman,
att det vore bättre att man uppmärksammade
frågan och att man eventuellt
skulle kunna få något av en beredskapslag,
så att man inte behövde stifta
en lag för varje särskilt fall.

Jag har inte velat gå in på de olika
detaljerna närmare eftersom, vilket jag
nyss nämnde, herr Geijer här utförligt
motiverat utskottets mening. Jag vill
till sist endast till förste vice talmannen
ge mitt erkännande för det sätt,
på vilket arbetet skett inom utskottet.
Det har skett under lugn, och vi har
tillförts mycken sakkunskap från ordförandens
sida samt givetvis även från
medlemmarnas. Det har gjort att detta
utskottsutlåtande har fått en sällsynt
endräktig prägel.

I detta anförande instämde herr Billman
(fp).

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det förslag till reglering
av förhandlingsrätten för i offentlig
tjänst anställda, som i dag behandlas
av riksdagens kamrar, bygger i allt
väsentligt på de erfarenheter man har
vunnit på detta område under gångna
år. Om man blickar tillbaka på de förhållanden,
som tidigare var rådande i
statsförvaltningen, var det ju ursprungligen
cn avdelning inom finansdepartementet
som handlade sfatstjänstemännens
löner och anställningsvillkor. De
frågor som berörde tjänstemännen
handlades på exakt samma sätt som
övriga angelägenheter inom statsförvaltningen.
Personalorganisationerna
hade i bästa fall möjlighet att genom
petitioner dels i finansdepartementet
och dels hos de enskilda riksdagsmännen
ge uttryck åt sina önskemål.

Med civildepartementets inrättande
var det inte enbart en organisatorisk
förändring som vidtogs, utan man knöt
i sitt beteendemönster gentemot organisationerna
även an till det som förekommer
på den enskilda sektorn. Om
man vill bedöma förändringarna i sta -

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang.

tens beteendemönster kan man kanske
bäst göra det genom att studera de direktiv
till 1919 års tjänsteförteckning,
som dåvarande finansministern Wigforss
utfärdade. Det var såvitt jag har
kunnat finna första gången i statsförvaltningens
historia, som en kommitté
fick i uppdrag att träffa förhandlingsuppgörelse
med personalorganisationerna.
Tidigare kommittéer hade ju
framlagt förslag, som i vanlig ordning
remitterats till myndigheterna och berörda
organisationer för att slutligen
ensidigt handläggas av Kungl. Maj :t och
riksdagen.

Med de nya direktiven bands utredningen
på ett helt annat sätt; den bands
främst till att försöka träffa förhandlingsuppgörelse.
Den första produkten
från denna tjänsteförteckning behandlades
i riksdagen 1952. Där uppstod då
eu ganska intressant diskussion om hur
man skulle behandla förhandlingsprodukten
— om man skulle ta den på det
sätt, som varit traditionellt när riksdagen
var suverän att behandla de olika
detaljerna eller ej. Vi hade en intressant
diskussion inom statsutskottet om
hur vi skulle handlägga denna fråga.
Å ena sidan ville vi givetvis beakta riksdagens
suveränitet, men å andra sidan
menade vi att tiden hade gått så långt
och utvecklingen var av sådan art, att
det fanns anledning att bejaka önskemålen
från personalorganisationerna
att genom förhandling träffa uppgörelse
om sina lönevillkor.

I den diskussionen kom vi fram till
en kompromiss, där vi tillgodosåg båda
dessa önskemål. Vi sade oss att vi skulle
göra en totalprövning av förhandlingsprodukten.
Om den totalt sett kunde
anses ur ekonomisk synpunkt godtagbar
var vi beredda att tillstyrka
densamma. Om den var alltför dyrbar
kunde vi skicka den tillbaka för nya
förhandlingar.

Detta var enkelt uttryckt grundvalen
för det resonemang som fördes. Helt
naturligt gick vi igenom förslagets olika
detaljer för att se efter att det inte

statstjänstemannens rättsställning, m. m.
hade alltför stora skönhetsfläckar, som
i och för sig kunde påverka bedömningen.
Den praxis som vi då utarbetade
har sedermera godtagits av riksdagen.
Riksdagen har regelmässigt gjort
en totalbedömning och därefter accepterat
förhandlingsuppgörelserna.

Men dessa nya principer saknade ju
stöd i gällande lag och författning. I
1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt
är det ju ett undantag gjort
för i offentlig tjänst anställda. I botten
på umgänget med organisationerna ligger
egentligen 1937 års kungörelse, men
den gav i stort sett ingenting mer ur
rättslig synpunkt åt personalorganisationerna
än en form av petitionsrätt.
Alltjämt förbehöll sig staten en ensidig
beslutanderätt.

Vid sidan av detta har emellertid
förhandlingsförfarandet utvecklats och
jag vågar säga anpassats i mycket stor
utsträckning till det som råder på den
enskilda sektorn. Om jag bortser från
nyttjandet av stridsmedlen — strejk
och lockout — tror jag inte att det förliandlingsförfarande
som utvecklats på
det statliga området skiljer sig på något
sätt från det som förekommer på
den enskilda sektorn. Det har också
under årens lopp markerats ytterligare
att statstjänarorganisationerna bör genom
förhandlingsuppgörelser ha ett
vidgat inflytande på sina löne- och anställningsvillkor.
Jag vill erinra om en
punkt i uppgörelsen 1956, där man intog
en bestämmelse om att de som utkvitterade
överskottet på den förhandlingsuppgörelsen
samtidigt underkastade
sig ändringsskyldighet i pensionsoch
avlöningsreglementena under förutsättning
att ändringen byggde på en
förhandlingsuppgörelse med personalorganisationerna.
Den punkten godkändes
också av riksdagen.

I verkligheten har man därmed förpliktat
sig att icke vidta ensidig ändring
i pensions- och avlöningsreglementena,
utan förutsättningarna för att en
ändring skall ske är att den bygger på
en förhandlingsuppgörelse som är god -

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemännens rättsställning, m. m.

tagen av personalorganisationerna. Därmed
har man ju också markerat viljan
att genom fria förhandlingar träffa
uppgörelse.

Om man ser på den utveckling, som
har ägt ram på detta område, kanske
man frågar sig: Men behövs det då en
speciell lagstiftning? Kan man inte anse
att den nuvarande formen helt och
fullt täcker det behov av förhandlingsförfarande,
som en personalorganisation
kan önska, alldenstund man i nuläget
har möjlighet att på olika områden
agera i stort sett -—- bara med en
viss begränsning — som man gör på
den enskilda sektorn?

Ja, det finns ett mycket starkt behov
av att rättsställningen i förhandlingsförfarandet
regleras, och det är därför
som jag hela tiden varit intresserad av
att få fram en lagstiftning, genom vilken
man kan reglera umgänget med
personalorganisationerna. Hela den
praxis, som har utvecklats undan för
undan under de gångna femton år som
civildepartementet har funnits till, saknar
nämligen stöd i lag och författningar.
Den bygger i allt väsentligt på ett
gentlemen’s agreement, och det vitsordet
skall jag gärna ge personalorganisationerna,
att om vi träffat en uppgörelse
om vissa ting, så har de också
i mycket hög grad eftersträvat att fullfölja
uppgörelsens innehåll.

Vid sidan av denna praxis har det
också pågått utredningar som siktat till
att lagligt reglera förhandlingsförfarandet.
Vi hade först 1948 års förhandlingsrättskommitté.
När dess betänkande
avlämnades, rönte det mycken kritik
i de olika remissinstanserna. Jag
vill bara erinra om statens lönenämnds
remissvar som var enhälligt och där
man på ett tiotal punkter förordade
ytterligare utredning innan förslaget lädes
till grund för en lagstiftning. Då
statens lönenämnd är sammansatt av
representanter för dels riksdagen, dels
verksmyndigheterna och dels personalorganisationerna,
kan man säga att
nämnden på sitt sätt representerade

hela det fält som utgjorde remissinstans
för dessa frågor. Det visade sig ju också,
att övriga remissinstanser i stort
sett anförde synpunkter som överensstämde
med dem som lönenämnden
hade anfört.

Dåvarande civilministern Lingman
tillkallade då förre landshövdingen Ekblom
för att verkställa en överarbetning
av remissvaren. I den överarbetningen
kom Ekblom till ungefär samma
resultat som statens lönenämnd, och
sedermera uppdrog jag åt honom att
fullfölja utredningen.

Det av honom avlämnade betänkandet
rönte en betydligt gynnsammare
behandling i remissinstanserna, men
på en punkt var remissinstanserna
ingalunda beredda att tillstyrka hans
förslag. Det var på den punkt där han
förordade att man inom den statliga
sektorn skulle göra en gränsdragning
var man kunde tillåta och icke kunde
tillåta tillämpandet av stridsmedel.
Hans förslag innebar att detta skulle
regleras i anställningsformen. Personligen
ansåg jag att det var utomordentligt
svårt att göra en sådan reglering
— en mening som även lagrådet har
delat. Inför den situationen fanns det
ju olika ting att välja på. Det problem,
som tidigare utredningar egentligen
hade strandat på, var den anställningsform
som fanns i statsförvaltningen,
nämligen ordinarieskapet, och som
icke ansågs vara förenlig med full förhandlingsrätt.

Vid de resonemang som jag senare
förde med dels organisationerna och
dels experter utkristalliserades slutligen
en mening, som i sak innebar att
man skulle kunna lösa detta problem —
som tidigare utredningar inte hade funnit
fullbordade lösningar på — genom
att i en särskild lag, i en tjänstemannalag
dispensera från ordinarieskapets
förpliktelser vid legal konflikt. Som
stöd för den meningen kunde anföras
utslag inom såväl arbetsdomstolen som
högsta domstolen, där det förekommit
ett mål som gällde anställda som av -

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m. m.

skedats därför att de deltagit i legal konflikt.
Båda dessa domstolar har i sina
domslut förklarat att legal konflikt icke
bryter rätten till anställning, och därmed
hade vi en grundval att bygga vidare
på. Detta arbete har sedermera
slutförts och har också, som är bekant
för kammaren, vunnit en betydande anslutning
hos de olika remissinstanserna.

Förslaget innebär alltså att man nu
skulle kunna ge en laglig reglering åt
den praxis, som har utvecklats i umgänget
med personalorganisationerna.
Jag tror att vi här skulle kunna begagna
oss av ett uttryck, som låter som
en paradox, nämligen att den som förlorar
tid, vinner tid. Vi har förlorat tid
när det gäller beslut om fullständig förhandlingsrätt,
men å andra sidan har
vi under den tiden vunnit en betydande
erfarenhet, som gör det möjligt att
utforma lagen på ett sådant sätt att den
tillgodoser berättigade anspråk.

Jag skall kanske också tillägga att
Sverige är, såvitt jag vet, den första
stat som helt och fullt reglerar dessa
frågor för de statsanställda. Israel har
en viss, men begränsad förhandlingsrätt
för statstjänstemän. Därutöver förekommer
mig veterligt ingen lagstiftning
som ger de statsanställda fullständig
förhandlingsrätt.

Det är klart att man, när man på den
statliga sektorn skall anpassa till en
fullständig förhandlingsrätt, möter problem
av en helt annan art än dem som
man möter på den enskilda sektorn.
Detta har också framgått av den diskussion
som här förts tidigare i dag.
Av herr Geijers inlägg framgick med
all önskvärd tydlighet att han i sitt betraktelsesätt
helt hade byggt på de förhållanden,
som råder på den enskilda
sektorn, i det att han menade att man
på den statliga sektorn i vissa avseenden
borde helt och fullt anpassa sig.
Men själva strukturen av den statliga
sektorn — vilket även herr Geijer måste
erkänna var fallet — innebar att man
inte kunde helt och fullt förfara på det

sätt han önskade på vissa punkter, utan
att det även där fordrades ett visst ensidigt
handlande, om jag fattade honom
rätt.

Utskottet har i sin i stort sett välvilliga
behandling av propositionen tagit
upp till behandling en del spörsmål,
som jag med några ord vill beröra. Utskottet
har begärt en översyn av begreppet
tillsättning av tjänst. Utskottet
för ett resonemang som går ut på att
en lönegradsändring icke ändrar tjänstens
identitet. Jag tror att utskottet på
den punkten har tagit väl lätt på problemet,
ty en ändrad lönegradsplacering
innebär inte alla gånger att tjänsten
förblir oförändrad. Det finns många
olika motiv bakom de lönegradsförändringar
som sker. Vi har givetvis den
traditionella marknadslöneanpassningen,
vi har en bättre uppskattning av
tjänsten, som kan motivera en lönegradsförändring,
och vi har en hel
grupp av tjänster som är identiska och
som flyttas upp i högre lönegrad. I dessa
fall är det givetvis inga större problem.
Men sedan finns det tjänster som
förändrar karaktär genom att en del av
arbetsuppgifterna tas bort och genom
att nya arbetsuppgifter kommer till.
Då är inte längre tjänstens gamla identitet
kvar, och då har vi regelmässigt
ett ansökningsförfarande.

Vidare finns det tjänster som ansetts
ha varit alltför lågt värderade och på
grund därav vid utannonserandet inte
varit tillräckligt attraktiva för att man
skulle få den kvalificerade arbetskraft
som man egentligen behöver för fullgörandet
av arbetsuppgifterna. Detta
är i och för sig en ganska vanlig motivering
när det gäller enstaka tjänster i
statsförvaltningen. Det går därför kanske
inte — som utskottet föreställer sig
— att enbart begränsa det hela till att
vad som ägt rum är en enkel lönegradsförändring,
som icke påverkar
tjänstens identitet. Jag har velat markera
detta med anledning av utskottets
skrivning på denna punkt.

På en annan punkt har utskottet fö -

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m. m.

retagit en förändring i propositionen.
Utskottet ger nämligen de oorganiserade
rätt att delta i konflikt som är beslutad
av arbetstagarorganisation. Jag
vill bara med några ord motivera det
förslag som har framlagts. På den statliga
sektorn är det ju en mängd olika
organisationer som uppträder. När det
gäller beviljandet av full förhandlingsrätt,
har remissinstanserna också tagit
upp de problem, som här uppstår. Jag
vill erinra om att arbetsdomstolens ordförande
har anslutit sig till den utformning
jag föreslagit. Likaså har en majoritet
inom lagrådet förordat densamma,
och personalorganisationerna har
lämnat den utan erinran. Det finns små
organisationer som står utanför en huvudorganisation,
som kan agera och
med stöd av utskottets skrivning kanske
skapa vissa problem.

Vidare har vi gränskonflikterna mellan
organisationerna, som innebär att
en viss kategori kan vara organiserad
i två olika huvudorganisationer med
olika intressen. Dessutom föreligger
otvivelaktigt det förhållandet, att vissa
äldre statstjänstemän i hela sitt betraktelsesätt
känner sig främmande för tanken
att vidta stridsåtgärder.

Jag har alltså velat redovisa att det
här finns åtskilliga sakskäl för den formulering
som förekommer i propositionen,
men det är också riktigt att utskottet
på den punkten kan presentera
sakskäl för sitt ställningstagande. Jag
skulle vilja säga att det är en avvägningsfråga
vilket intresse man helst
skulle vilja tillgodose.

Jag skall på denna punkt inte opponera
mig mot utskottets förslag till
skrivning. Jag har endast velat redovisa
att skäl också kan anföras för
propositionsförslaget — skäl som har
stöd hos instanser, vilka kanske mer
markerat än folk i allmänhet har sysslat
med denna problematik.

Däremot ser jag betydligt allvarligare
på utskottets ändring när det gäller förläggningen
av arbetstid och annan ledighet
än semester. I detta avseende

har utskottet föreslagit, att under det
avtalsfria området skall hänföras även
frågan om arbetstidens förläggning. Jag
undrar om utskottsmajoriteten helt och
fullt har tänkt igenom den problematik,
som man här möter. Vi bör ju ändå
erinra oss att det på arbetsmarknaden
i stort icke förekommer förhandlingsuppgörelser
i frågor om arbetstidens
förläggning. Däremot förekommer det
överläggningar om hur arbetstiden skall
förläggas. På den statliga sektorn blir
ju problematiken om arbetstidens förläggning
mera markerad än på den enskilda
sektorn. Statsverksamheten är
till väsentlig del en serviceverksamhet
för människorna. Staten skall tillhandahålla
service på olika områden, och
därför måste ju verksamheten vara det
väsentliga. Förutsättningen för verksamhetens
bedrivande är i väsentlig
grad beroende av arbetstidens förläggning.
Skulle man övergå från den överläggningsform
som hittills har använts,
jag vågar påstå med betydande framgång
•— jag har inte hört några klagomål
på den punkten från de anställdas
sida, utan myndigheterna har i den
utsträckning det varit möjligt beaktat
de synpunkter som personalrepresentanterna
framfört, då man diskuterat
arbetstidsförläggningsfrågorna — så
finner jag det för min del helt naturligt
att myndigheterna så långt som
möjligt beaktar de synpunkter som anföres
i anslutning till överläggningarna
om arbetstidsfrågorna. Samtidigt bör
det vara fullt klart, att förläggningen
inte får bli av sådan art, att den verksamhet
man har att bedriva försvåras
för myndigheten. Jag kan ta ett exempel:
vi bär ju service genom transport
på statens järnvägar. Kommunikationstabellen
skall presenteras med vissa tider,
men om man, innan man gör upp
kommunikationstabellen måste ha en
förhandlingsuppgörelse om arbetstidens
förläggning, uppstår val, såvitt jag kan
förstå, enorma problem att genomföra
en tillfredsställande service åt allmänheten
på detta område.

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang.

Om vi som exempel tar vårdområdena,
t. ex. sjukvården, är det väl också
där uteslutande fråga om service åt
människorna — en service som skulle
äventyras, om man inte kan få förläggningen
av arbetstiden så, att den passar
med hänsyn till arbetsuppgifterna.

Även på försvarets område möter vi
betydande svårigheter. Vilka förutsättningar
har exempelvis överbefälhavaren
att pröva hållfastheten i försvarets
kuppberedskap, om han före ett prov
måste ha en förhandling med personalorganisationerna
om förläggning av arbetstiden
under kuppberedskapen, tv
det är ju också en fråga om arbetstidens
förläggning. Vart jag än vänder
mig, möter jag problem som jag inte
kommer förbi, om statsorganen skall
kunna fullgöra sina funktioner. På undervisningsväsendets
område möter jag
dem i en mångfald olika skiftningar.
På landsbygden är det ganska vanligt
att man har skolskjutsar, till vilka man
anpassar skolgången för eleverna. När
man upprättar schemat för barnens undervisning
är de pedagogiska synpunkterna
och hälsosynpunkterna dominerande.
Vart jag än vänder mig i statsförvaltningen,
möter jag betydande problem
för statens möjlighet att fullgöra
sin service, om man överlämnar dessa
ting till ett förhandlingsförfarande.

Nu säger givetvis utskottets talesmän,
att de inte menar att det skall vara förhandlingar
på alla dessa punkter. Men
i så fall blir det med den fullständiga
förhandlingsrätten på detta avsnitt någonting,
som kan liknas vid ett uttryckssätt
man använder i min hembygd,
att man bjuder med armbågen.

I själva verket ger man inte fullständig
förhandlingsrätt, ty man är medveten
om att det inte går att ha ett
fullständigt förhandlingsförfarande där.

När jag anför detta resonemang, är
det inte något speciellt uttryck för
misstroende till organisationerna, men
om man överlämnar åt de förhandlande
parterna att träffa uppgörelse om
alla dessa intrikata förläggningsfrågor,

statstjänstemannens rättsställning, m. m.
måste man räkna med att det hos dem
finns en ambition att träffa en uppgörelse
och att det är en viss risk för
att dessa parter i förhandlandet låter
tredje man, t. ex. skoleleven eller den
som skall utnyttja den statliga servicen,
komma på sidan, så att det inte blir
den service i olika avseenden som medborgarna
har rätt att kräva. Ambitionen
att träffa en uppgörelse kan begränsa
möjligheterna att ge god service.
Det är därför jag menar att det
vore lyckligast om kammarens ledamöter
på denna punkt följde den av herr
Strand m. fl. avgivna reservationen.

Också när det gäller frågan om annan
ledighet än semester finns det problem,
som man sannolikt kommer att
möta i förhandlingssammanhang. Jag
kan bara erinra om att det finns vissa
lärargrupper, som i dag endast fullgör
70 procent av sin tjänst. De har nedsatt
tjänstgöringsskyldighet på grund av
vissa speciella förhållanden. Gör man
nu detta till en förhandlingsfråga, kan
resultatet bli, att vi får lov att ha två
lärare för att fullgöra en lärartjänst på
vissa områden, samtidigt som vi har
brist på lärare.

Jag tror att hela den problematik
man möter, om man överlämnar detta
till ett förhandlingsförfarande, resulterar
i att man ger en väsentligt försämrad
service. Man kan inte upprätthålla
verksamheten på det sätt som önskvärt
är.

Å andra sidan är det ju helt naturligt
att man i framtiden som hittills
givetvis skall vara beredd till överläggningar
och vara beredd att vid dessa
överläggningar ta all hänsyn som man
kan till de speciella synpunkter, som
kan framföras från organisationernas
sida. Jag kan tillägga att vi ju bär mångårig
erfarenhet av att det går. Jag såg
i talarlistan att herr Lidgard begärt ordet.
Jag förmodar, att han som gammal
motpart vid förhandlingsbordet kan
vitsorda, att vi genom överläggningar
löst åtskilliga frågor, som inte varit förhandlingsfrågor
i egentlig mening. Vi

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m. m.

har helt nyligen löst frågan om femdagars
arbetsvecka i statsförvaltningen
genom överläggningar, och vi har på
många andra områden också klarat dessa
problem genom direkta överläggningar,
där man har tagit hänsyn till
de synpunkter som anförts.

Därför menar jag att man med lugn
kan godta den av herr Strand m. fl.
på denna punkt avgivna reservationen.
Skulle utvecklingen visa att man utan
olägenhet kan överföra dessa frågor till
de förhandlingsbara tingen, får man väl
göra detta i framtiden. Men om man
nu låser sig och senare upptäcker, att
den statliga servicen icke fungerar på
ett önskvärt sätt, då blir det väsentligt
svårare att gå tillbaka till den linje,
som propositionen företräder på denna
punkt.

Hem GEIJER, LENNART, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Frågor om arbetstidens
förläggning är ju ofta föremål för förhandlingar
på den enskilda sektorn.
Tänk t. ex. på sådant som skiftarbete
och fria lördagar. Vad beträffar förhållandet
att den statliga verksamheten är
så speciell genom att den i så omfattande
grad är en serviceverksamhet, kan
man erinra om att banker och försäkringsbolag
i det fallet går fullt att jämföra
med post och telegraf och sådan
verksamhet.

Men jag bär egentligen begärt ordet
för att framhålla, att den omständigheten
att man bär en förhandlingsrätt inte
innebär detsamma som att man nödvändigt
skall pressa motsidan till golvet.
Det lät på herr statsrådet nästan som
om det nya avtalsverk, som skall komma
till stånd, i dessa frågor skulle vara
alldeles utan möjlighet att hävda vettiga
synpunkter.

Det är väl ingen risk att vi låser oss.
Jag skulle vilja fråga herr statsrådet:
År det inte så, att på statens och kommunernas
område finns inte bara tjänstemän
utan också ett betydande antal

arbetare? Det kanske är 100 000 arbeta*
re som företräds av ett flertal organisationer,
och dessa statens och kommunernas
arbetare är endast underkastade
1936 års lag. De har i åratal haft full
förhandlingsrätt och bär också förhandlat
under många år på känsliga områden.
Jag vill fråga statsrådet: Har detta
givit upphov till några komplikationer
när det gäller just de frågor som här behandlas? Jag

vill ställa ytterligare en fråga.
Statsrådet anser själv att man skall få
förhandla om semester, och en av de
viktigaste frågorna i semesterlagen är
semesterns förläggning. Skulle man ha
hyst de farhågorna att de anställda inom
kommunikationsväsendet, fångvården
o. s. v. allesammans skulle begära
semester låt oss säga i juli månad, då
borde man också ha undantagit semestern.
Detta har dock icke skett.

Herr KÄLLQVIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Då det gäller arbetstidens
förläggning har jag fullt klart för
mig att det kan uppstå situationer som
är svåra att lösa. De fall som herr statsrådet
upptog här, skolskjutsarna och lärarfrågorna,
har jag i någon mån erfarenhet
av. Jag bär väldigt svårt att tänka
mig att man där skulle få en situation
som inte skulle kunna lösas. Dessutom
kan man säga att om chauffören är
kollektivanställd så har man redan ett
problem. Det är på den punkten man
skulle kunna tänka sig att det kan bli
besvär.

När det gäller lärarfrågan har man
ibland fått ta två lärare till en tjänst för
att skaffa arbetskraft. Det är av värde
att man har denna möjlighet.

Vi anser att det var en del av konstruktion
i vad statsrådet nämnde. Jag
hade väntat mig något bättre exempel.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Om man går igenom förhållandena
på undervisningens område

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang.

skulle jag tro att herr Källqvist kommer
att hitta åtskilliga exempel som talar för
olägenheten av att knyta detta till förhandlingsuppgörelser.
Vi kan ta som exempel
håltimmar, koncentrationsläsning
och en hel rad andra ting som kan försvåra
för eleverna. Exemplet med skolskjutsen
på landsbygden är utan tvekan
ett reellt skäl, ty om man nu förhandlar
sig fram till att arbetstiden i skolan
skall vara viss tid och bussen har gått,
så blir det så att eleverna får vänta tills
eventuellt nästa går. I nuläget bär man
anpassat sig till de möjligheter som
finns att utnyttja kommunikationer o. d.
för att på det viset tillgodose berättigade
önskemål från elevernas sida.

Herr Geijer frågade om det visat sig
några olägenheter med de kollektivavtal
vi har beträffande vissa grupper på den
statliga sektorn. Det är den skillnaden
att dessa grupper regelmässigt inte har
samma servicefunktion som de grupper,
varom vi nu diskuterar, och det torde
väl vara bekant för herr Geijer liksom
för mig att det icke finns förhandlingsuppgörelser
för tjänstemän på den enskilda
sektorn om arbetstidens förläggning.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag skall be att få börja
en bit vid sidan om själva sakfrågan. Vi
som på nära håll har kunnat följa hur
frågan om den statliga förhandlingsrätten
har vuxit fram — i allmänhet har
det inte varit mycket mer än förhandlingsbordet
som har skilt oss åt i dessa
frågor — vill gärna säga att vi är mycket
tacksamma mot civilministern för
att detta ärende nu kommit på riksdagens
bord. Jag vill gärna instämma i
vad herr Geijer sade, att det är mycket
tack vare civilministerns okonventionella
grepp på många frågor som vi har
kommit fram till ett resultat. Jag vet alt
civilministern har varit utsatt för kritik
för att ärendet inte kommit fram tidigare
än det bär gjort. Jag vill bara om
den saken säga vad jag och många av

statstjänstemännens rättsställning, m. m.
mina kolleger tycker, nämligen att detta
är ett ärende som måhända behövt
mogna fram förhållandevis långsamt,
och vi tror att det har kommit fram vid
en förhållandevis riktig tidpunkt.

Den uppskattning av det utförda arbetet
som jag på detta sätt försökt göra
mig till tolk för gäller naturligtvis inte
alla punkter i det förslag som föreligger.
Här är redan de viktigaste synpunkter
som kan läggas på dessa frågor avbetade.
Jag vill erinra om att målsättningen
för arbetet, sådan den har beskrivits i
propositionen och sådan den återges i
utskottsutlåtandet, har varit att statens
och kommunernas tjänstemän får förhandlingsrätt
enligt i princip samma
regler som gäller för andra arbetstagare.
I några av de motioner som finns i
detta ärende, bl. ia. i en som jag är med
om, har man tagit upp ett par punkter,
där man tycker att det förekommer avvikelser
från denna skall vi säga huvudregel
om likställighet mellan offentliga
tjänstemän och privata arbetstagare.

Utskottet bär, som framgått av den
förda debatten när det gäller arbetstidens
förläggning och rätten till semester,
i viss utsträckning rättfärdigat påståendet
om jämställiglieten genom att
inrangera dessa begrepp under själva
avtalsområdet.

Den reservation som finns till utskottsutlåtandet
och som man har pläderat
för här bygger på tanken att det
skulle vara oundgängligen nödvändigt
att den offentlige arbetsgivaren bär bestämmanderätten
i de bär angivna frågorna
på en rad viktiga förvaltningsområden.
Den saken kan vi väl lämna förhållandevis
obestridd, den ter sig på sitt
sätt som en självklarhet med hänsyn till
ämbetsområdets natur, men de slutsatser
som man drar av ett sådant konstaterande
förefaller mig litet dubiösa.

Herr Geijer ställde en fråga till civilministern
och fick delvis svar. Han frågade:
Vad är det som gör att det plötsligt
blir nödvändigt att lagstifta om en
inskränkning i tjänstemännens förhandlingsrätt,
när man i decennier har kun -

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m,

nät förhandla om dessa frågor inom
andra statliga sektorer, eller rättare sagt
inom samma statliga sektor men för
annan personal? Civilministern sade att
det är en skillnad i fråga om servicefunktionen.
Det har inte samma återverkan
på servicen om man för andra medborgare
träffar ett kanske inte alldeles
tillfredsställande avtal om arbetstidens
förläggning.

Jag är inte helt övertygad om att den
argumenteringen håller. I själva verket
utgör väl även inom ett mycket stort
förvaltningsområde all där tjänstgörande
personal ett slags team, där alla är
beroende av varandra, så att oförmånliga
arbetstidsöverenskommelser slår igenom
över hela fältet. Jag kan inte finna
att den motivering som civilministern
förebragte är så hållbar, att man verkligen
bör göra en skillnad mellan tjänstemän
och sådana arbetstagare för vilka
kollektivavtal för närvarande gäller. Det
finns väl heller ingen som på allvar
skulle vilja göra gällande, att statens
förhandlare skulle ha lättare att hävda
statens intressen gentemot t. ex. Statstjänarkartellen
än gentemot tjänstemännens
organisationer. Civilministern har
ju här i talarstolen bekräftat vad
han sagt tidigare, att det inte är något
fel på ansvarskänslan hos tjänstemännens
organisationer och att vi inte därifrån
kan vänta oss åtgärder som ställer
allt på huvudet.

Skulle riksdagen här följa reservanternas
linje, är väl den allvarligaste risken
att man på ett sätt som ingen skulle
anse vara önskvärt öppnar vägen för en
reglerande lagstiftning inom hela det
offentliga avtalsområdet. Som herr
Geijer framhöll kan det här förtjäna erinras
om att även Arbetsgivareföreningen
ställer sig avvisande till att undanta
förhandlingar om arbetstidens förläggning
från förhandlingsområdet — man
skulle väl annars ha kunnat vänta en
viss förståelse inom den sektorn för ett
sådant undantag.

Det är kanske litet förvånande att
personer, som är så erfarna när det gäl -

ler svensk arbetsmarknad som reservanterna
är, bär intagit den ståndpunkt
som de har intagit. Det kan måhända,
välvilligt tolkat, bero på att de inte riktigt
lika mycket som en del andra har
sysslat med det speciella ämbetsm-annaansvaret
och övriga kriterier som är utmärkande
för statstjänsten. Jag tycker
nog att det förefaller som om man skulle
försöka lagstiftningsvägen skaffa sig
ett litet övertag, som inte är alldeles berättigat,
över personalens organisationer.

För min del är jag övertygad om att
detta ställningstagande, alldeles särskilt
när det gäller den oreglerade kommunala
sektorn, principiellt är så felaktigt,
att tiden kommer att rätta till det alldeles
av sig själv. Civilministern har i sin
historiska redogörelse talat om för kammaren,
hur vi under årens lopp bär fjärmat
oss från den lagstiftning om förhandlingsrätt
för offentliga tjänstemän
som faktiskt existerar och hur vi kommit
fram till ett annat -sätt att umgås.
Jag tror att vi kommer att få uppleva
detsamma på detta område. Av den anledningen
skall jag inte ställa något yrkande
när det gäller det kommunala området,
utan nöjer mig med att biträda
utskottets hemställan.

Eftersom jag blev apostroferad på en
punkt och tillfrågades, om vi har löst
olika problem genom överenskommelser,
skulle jag avslutningsvis gärna vilja
bekräfta, att vi har löst många problem
på resonemangens väg. Det hänger väl
samman med att gränsen mellan förhandlingar
och överläggningar är oklar
i dag, just därför att vi har avlägsnat
oss så långt från den gällande förhandlingsrätten.
Yi har hjälpts åt så gott vi
kunnat för att komma fram till ett resultat
— om vi sedan kallar det förhandlingsöverenskommelse
eller samförstånd,
uppnått vid en överläggning, har
väl i stort sett varit likgiltigt för oss. Det
allvarliga i den nya situationen är -att
man lagstiftningsvägen undantar vissa
objekt från förhandlingar och därmed
klart säger ifrån att vi i fortsättningen

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m. m.

inte skall förhandla om vissa ting, som
i stället hänvisas till överläggningar.

Jag noterar med stor tillfredsställelse
den betydelse som civilministern tillmäter
sådana överläggningar och hans
beredvillighet att ta upp sådana här diskussioner,
men jag vidhåller ändå min
uppfattning i denna sak.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Lidgard gav uttryck
åt den meningen att han betraktar
det som utomordentligt allvarligt att
man undantar arbetstidsförläggningsfrågorna
från förhandlingsområdet. Det
hade varit tacknämligt om herr Lidgard
hade ytterligare kompletterat sin allvarliga
syn på det problemet med att tala
om för oss hur det blir med statens möjligheter
till service, om vi skall ha en
förhandlingsuppgörelse om kommunikationstabellernas
utseende och en annan
förhandlingsuppgörelse som bestämmer
när folk får vara sjuka, ty samhällets
möjligheter att ge service skulle ju då
bygga på en förhandlingsuppgörelse.
Hur skulle det vidare bil om vi skulle
ha en förhandlingsuppgörelse om när
överbefälhavaren får pröva kuppberedskapen,
en annan förhandlingsuppgörelse
om när eleverna får sitta i skolbänken
o. s. v.

Nu har det sagts i denna debatt att
man i kollektivavtalen kan göra undantag.
Vad är det som blir kvar sedan
man, såvitt jag fattat diskussionen rätt,
skulle vara beredd att eventuellt göra
undantag för dessa områden inom statsförvaltningen?
Kvar skulle endast bli en
mycket begränsad del. Där har vi emellertid
redan nu regelmässigt anpassat
arbetstidens förläggning till vad som är
traditionellt på arbetsmarknaden i stort.

Jag förstår inte varför man tillmäter
just detta avsnitt en sådan enorm betydelse,
om man samtidigt är beredd att
avstå från att utnyttja det som eu bricka
i spelet i samband med förhandlingar.
Där kan ju, om det skulle bli en avgörande
punkt i en förhandling, ambi -

tionen från båda parter att träffa en
förhandlingsuppgörelse resultera i att
den som skall erhålla den samhälleliga
servicen, oberoende av i vilken form det
gäller, blir lidande på denna ambition
att träffa en förhandlingsuppgörelse.
Det tror jag skulle vara mer allvarligt
än att undanta detta från förhandlingsområdet.

Visar det sig däremot att erfarenheten
säger oss att det här kan föras över dit,
är det en enkel sak att göra det. Men
skulle man nu ta in det och erfarenheten
skulle visa att man inte kan behålla
det, blir det väsentligt svårare att göra
en ändring.

Fru HULTELL (h):

Herr talman! Statsrådet Lindholm
har i sitt anförande i huvudsak berört
förhållandena på det statliga området,
och jag vill kanske främst uppehålla
mig vid det kommunala.

Kommunaltjänstemännen hälsar också
med tillfredsställelse att de nu efter
många års väntan får reglerad förhandlingsrätt
enligt i princip samma regler
som gäller för arbetstagare inom den
privata sektorn på arbetsmarknaden.
Som tidigare framhållits under debatten
har dock avtalsområdet begränsats
väsentligt genom tjänstemannalagarna i
förhållande till nu gällande praxis på
det kommunala området. Ur principiell
synpunkt är det otillfredsställande att
i lag föreskriva inskränkningar i den
fria avtalsrätt som härskar på den
svenska arbetsmarknaden. Då 1936 års
lag om förenings- och förhandlingsrätt
helt saknar begränsningar i avtalsområdet,
får parterna på den privata arbetsmarknaden
själva efter förhandlingar
bestämma avtalsområdets omfattning
och intaga detta i kollektivavtal.
Genom att kollektivavtalet har
begränsad giltighetstid finns ju alltid
möjlighet för parterna att få en ändring
till stånd efter förhandlingar. Däremot
är det mycket svårt att få en ändring
i gällande lag.

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m. m.

I departementspromemorian konstaterades
att kommunaltjänstemännen intar
en annan ställning än statstjänstemannen
och att endast ämbetsansvaret
motiverade att avtal ej får träffas om
deras åligganden i tjänsten. Vidare angavs
som motiv för en annan utformning
av kommunaltjänstemännens förhandlingsrätt
att verksamhetsområdena
och förhållandena där i hög grad skiftar.
Man förhandlar t. ex. med ett stort
antal kommuner av olika storleksordning.

Att undandraga från avtalsområdet
frågor angående t. ex. inrättande eller
indragning av tjänster, arbetstidens förläggning
eller rätt till annan ledighet
än semester, innebär en försämring av
nu gällande praxis på det kommunala
området, där organisationerna genom
centrala överenskommelser om bl. a.
tjänstereglementen och den kommunala
förhandlingsordningen har långtgående
medbestämmanderätt.

Även inskränkningarna i avtalsområdet
på det statliga fältet, t. ex. i frågan
om arbetstidens förläggning, synes gå
längre än vad som är nödvändigt. När
det gäller regler om arbetstidens förläggning,
skiftestjänstgöring, förskjuten
arbetstid, fria lördagar och liknande arbetstidsfrågor
hänger dessa intimt samman
med förhandlingarna om arbetstidens
längd och de ekonomiska villkoren.
Jag vill helt instämma i vad utskottet
anfört i denna fråga liksom i
frågan om rätt till annan ledighet än
semester.

I motionsparet I: 716 och II: 842 har
särskilt framhållits betydelsen av att
behålla en reell överläggningsrätt i sådana
frågor som inte omfattas av förhandlings-
och avtalsrätten. För att ge
bakgrunden till kommunaltjänstemännens
uppfattning i denna fråga vill jag
här föredraga § 7 i 1940 års lag om
förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän:
»Innan kommunalmyndighet avgiver
förslag till eller fastställer nya eller
ändrade anställnings-, arbets- eller
avlöningsvillkor av principiell eller el -

jest allmän betydelse, skall tillfälle att
taga kännedom om föreliggande utkast
till sådana villkor hava på lämpligt sätt
beretts de föreningar, som hos kommunen
gjort anmälan enligt 5 § och vilka
frågan må anses röra; och må myndigheten
icke, med mindre förhandling om
frågan förts eller vederbörande förening
ånyo beretts tillfälle att yttra sig,
vid avgivandet av förslaget eller fastställandet
av villkoren göra väsentliga
avvikelser från utkastet.

Påkallar förening, vilken enligt bestämmelserna
i första stycket beretts
tillfälle att taga kännedom om föreliggande
utkast, i anledning härav förhandling,
skall meddelande härom lämnas
utan dröjsmål och senast inom
fjorton dagar efter det föreningen erhöll
underrättelse i frågan från kommunalmyndigheten.
»

Någon överläggningsrätt i de frågor
som man ej får förhandla om har inte
inskrivits i stats- och kommunaltjänstemannalagarna,
men utskottet har liksom
departementschefen klart understrukit
vikten av att överläggningar
äger rum i alla frågor där så kan anses
befogat. Jag vill också här särskilt
framhålla, att delgivningsplikten har
stor praktisk betydelse på det kommunala
området.

I föreliggande förslag är som stridsåtgärd
endast strejk eller lockout tillåtna.
De påtryckningsmedel som erkänts
tillåtna på den privata arbetsmarknaden
har således ej kunnat accepteras
i förhållandet mellan de offentliga arbetsgivarna
och deras tjänstemän. Såväl
på det statliga som på det kommunala
området har avtalats om inrättande
av ett partsorgan i syfte att hindra
samhällsfarliga konflikter, och mot den
bakgrunden hade det varit önskvärt att
parterna inte i varje konfliktsituation
tvingats vidtaga de längst gående stridsåtgärderna.
Utskottet har inte delat motionärernas
uppfattning i denna fråga.

Herr talman! Med tanke på den utveckling
som ägt rum på den privata
arbetsmarknaden, med allt större in -

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang.

flytande för personalens organisationer,
vilket bl. a. tagit sig uttryck i företagsnämndernas
verksamhet och i bildandet
av arbetsmarknadsnämnd och tjänstemannanämnd,
tycker jag att det är
märkligt att man år 1965 måste vidtaga
dessa begränsningar i avtalsområdet
för stats- och kommunaltjänstemännen.
Den nya lagstiftningen bygger
ju, såsom departementschefen framhållit,
på uppfattningen att tjänstemännens
organisationer är medvetna om
sitt ansvar.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Vårt land har ju internationellt
rykte för en pacificerad arbetsmarknad,
för gott samförstånd och
hyggligt umgänge mellan parterna på
arbetsmarknaden, även om det naturligt
nog ibland måste förekomma hårda
nappatag när intressena står mot varandra.
Storkonflikter är hos oss relativt
sällsynta — den senaste var väl
metallkonflikten 1945 —- och för allmänheten
s. k. förargliga strejker är
om inte uteslutna så dock även de relativt
sällsynta. Trafikstrejken i Göteborg
tvingade ju för ett antal år sedan
göteborgarna att under åtskilliga veckor
vandra i stället för åka till arbetet.
Ungefär samtidigt inträffade fastighetsskötarekonflikten
i Stockholm,
då man på sina håll hyste den uppfattningen
att det var olämpligt att elda
i fastigheterna vintertid. I andra fall,
när konflikter hotat inom för samhället
och folkhushållet livsviktiga områden,
har lagar legat färdiga i kanslihusets
byrålådor, så t. ex. när det gällt poliser,
sjuksköterskor och sjöbefäl.

Denna fred på arbetsmarknaden är
utan tvivel en stor tillgång för vårt land
och en av grunderna för vårt välstånd.
Andra länder ser med avund på hur vi
har det ordnat, och det är inte att undra
på att ledamoten av denna kammare
herr Arne Geijer jämte herr Bertil Kugelberg
inbjudes att på många håll i
världen uppträda som svenska PR-miin

statstjänstemannens rättsställning, m. m.
och tala om hur vi har det. Det är ett
levande uttryck för vad jag skulle vilja
kalla resonabilitet inom svensk arbetsmarknad.

Detta faktum står i bjärt motsats till
exempelvis de kaotiska förhållandena i
England, där ju både labour och tories
har klart för sig var bristerna ligger
men där man har mycket svårt att ingripa
mot desamma. Herr Arne Geijer
och jag hade för övrigt tillfälle att nyligen
tillsammans med den nu så omstridde
ekonomiministern Brown konstatera,
att insikten om vad som brister
är alldeles klar även i den nuvarande
engelska regeringen; men en annan
sak är att ingripa mot bristerna.

En liten konsekvens av denna fred
på arbetsmarknaden är att avgifterna
till SAF, LO och TCO lyckligtvis icke
behövt användas för konflikter, vilket
har vidgat dessa organisationers finansiella
maktställning och möjliggjort ingripanden
från dem på områden utanför
den egentliga arbetsmarknaden, något
som vi väl känner till.

Nu står vi, herr talman, inför ett nytt
betydelsefullt steg på arbetsmarknaden
— i princip vill man nu försöka genomföra
likställighet mellan stats- och
kommunaltjänstemän å ena sidan och
det offentliga å andra sidan, i likhet
med vad som gäller på den privata arbetsmarknaden.
Denna likställighet
skall gälla strejk, lockout och kollektivavtal.
Likställigheten är såsom herr
Källqvist påpekade inte total; det finns
naturligt nog fortfarande vissa skillnader,
men man har kommit bra nära totaliteten.

Det är ett djärvt experiment vi nu
står inför. Internationellt sett är det
banbrytande — herr statsrådet Lindholm
hade alldeles rätt då han nyss
konstaterade att det inte finns någon
motsvarighet till detta utanför Sveriges
gränser. Redan tanken på strejker eller
lockouter inom fångvården, polisväsendet
eller, varför inte, försvaret är ju
minst sagt chockerande. Men efter 30
års förhandlingar och ett utrednings -

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m. m.

arbete som pågått sedan 1948 anser väl
flertalet att steget bör försökas. Det är
djärvt och kan få mycket oroande konsekvenser,
den saken skall vi ha klar
för oss. Men trots detta vill vi göra försöket.
Och varför vill vi det? Ja, först
och främst anser vi oss väl kunna lita
på ansvarskänslan hos organisationerna.
Den har prövats i många sammanhang,
den är känd, och man har alltså
goda förhoppningar om den för framtiden,
även om det naturligtvis är en
komplikation att organisationstanken
inte är så fast grundad på tjänstemannasidan
som på andra områden och det
inom denna sektor alltjämt finns utrymme
för delvis nya och oprövade
organisationsformer.

Men vi litar också på ansvarskänslan
hos statsmakterna och deras förhandlare,
att de inte missbrukar sin
ställning i detta sammanhang och att
de också iakttar spelreglerna. Som regel
har väl så varit förhållandet, men
det har förekommit ett och annat undantag.
Jag vill erinra om SACO-konflikten
för ett antal år sedan, då det
allmänna tillgrep metoder som innebar
tvång till organisationsuppgivning respektive
innehållande av lön, något
som enligt vad utskottet på s. 60 säger
nu icke är tillåtet stridsmedel för
framtiden.

Liksom det, herr talman, i varje ladugårdsdörr
förr fanns ett katthål, finns
det också ett katthål för det allmänna i
denna proposition. Detta katthål är helt
enkelt tanken på att om det vill sig
riktigt illa, så har riksdagen och statsmakterna
alltid möjlighet att ingripa
med en lag in casu, med en lag i det
särskilda fallet. Såsom nämnts har den
tanken icke varit oförsökt, och ibland
har en sådan lag också antagits. Det
har då gällt priser, som t. ex. vid betkonflikten
under kriget. I andra fall
har en sådan lag legat som ett utkast
i skrivbordslådan. Denna möjlighet
finns alltså.

Därmed är jag inne på det särskilda
yttrande som finns fogat till utskottets

utlåtande, i vilket det görs den invändningen
mot utskottet, att utskottet i sin
skrivning rörande beredskapslagstiftningen
enbart har sysslat med nackdelarna
av en sådan lagstiftning men icke
med fördelarna. Dock skulle onekligen
en beredskapslagstiftning ha vissa fördelar,
inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt.
Den skulle medföra att en lag
inte behöver tillkomma under trycket
av en tillfällig och kanske uppskruvad
opinion, och den skulle också möjliggöra
att de grupper som berörs av lagstiftningen
i förväg skulle veta vad lagstiftningen
i stort sett skulle innehålla.
De som står bakom detta särskilda yttrande
har emellertid inte velat avlämna
någon reservation utan har i huvudfrågan
biträtt utskottets ställningstagande.

Beträffande utskottets arbete i övrigt
vill jag gärna i likhet med herr Källqvist
ge en blomma till herr förste vice
talmannen för det sätt på vilket han
lett utskottets arbete. Detta arbete har
präglats inte minst av ordförandens i
utskottet alldeles särskilda sakkunskap
och förmåga att komma fram till enighet
mellan divergerande ståndpunkter.

Utskottet föreslår nya utredningar i
några fall, bl. a. utredning om tjänstemannabegreppet
och om ämbetsansvaret.
Det vore värdefullt om Kungl. Maj :t
ville beakta dessa utskottets önskemål.

Utskottet föreslår ävenledes att man
skall byta terminologi i ett fall. I propositionen
används termen »disponibilitet»
för det fall att en tjänsteman med
hänsyn till rikets bästa försättes ur
tjänst. Jag vill inom parentes säga, herr
talman, att om de grundsatser som i
motiveringen åberopas som skäl för denna
text hade tillämpats vid en viss
överstes nyplacering i statstjänst för
några år sedan, hade vi sluppit långa
och ingående debatter om en allvarlig
affär. På denna punkt gör utskottet det
påpekandet, att man inte gärna kan ha
samma uttryck när man med hänsyn
till rikets hästa försätter en tjänsteman
ur tjänst och när man, såsom t. ex. in -

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang.

om utrikesförvaltningen, vill premiera
en tjänsteman. En aktad ledamot av
denna kammare, fru Alva Myrdal, tjänstgör
nu i disponibilitet inom kungl. utrikesdepartementet.
Det gäller här för
Kungl. Maj :t att finna ett annat uttryck,
och det skall väl kanske inte vara så
svårt.

Det kontroversiella i utskottet har väl
egentligen inte varit av någon större
omfattning. Den fråga, som det väsentligen
här gäller, nämligen förhandlingsområdets
omfattning, har ju redan diskuterats
mellan civilministern och representanter
för tjänstemannaorganisationerna,
och jag skall därför inte nu
blanda mig i den diskussionen.

I ett annat fall har utskottet ändrat
på förslaget i propositionen, nämligen
när det gäller oorganiserade tjänstemäns
möjligheter och rättigheter. Herr
förste vice talmannen tog med silkestass
på den frågan. Han anförde att civilministern
i princip hade varit av
samma mening som utskottet. Det är
riktigt att det står så i propositionen,
men civilministerns slutsats var en annan.
Jag skall gärna medge att detta är
en avvägningsfråga, såsom civilministern
nyss sade i sitt anförande. Det är
en svår bedömning man har att göra,
och man får väga skälen för och emot.
Ändå tyckte vi nog att den slutsats som
civilministern kom till var ganska upj)-seendeväckande. Vi tyckte också att
konsekvenserna var minst sagt underliga,
när t. ex. en icke organiserad tjänsteman
väl skulle kunna försättas i lockout
men inte få gå i strejk. Det hade
inneburit att man godtagit en ny princip
på arbetsmarknaden, som inte
stämt med förhållandena i övrigt. Utskottet
är emellertid enigt på den punkten,
och jag behöver därför inte syssla
med den saken.

När, herr talman, den nya lagen skall
träda i kraft — eftersom det är vår och
båttider kanske jag får använda liknelsen
när båten skall sättas i sjön —
vill vi önska all lycka åt den nya lagstiftningen.
Vi vill alltså notera att det

4 Första kammarens protokoll 1365. Nr 2!i

statstjänstemannens rättsställning, in. m.
avlägsnande av åtskillnaden mellan
stats- och kommunaltjänstemän och
andra tjänstemän som göres är ett tidens
tecken, ett utslag av en tendens i
tiden, som vi har all anledning att acceptera.
Vi vill också önska all lycka
till de personer som får förvalta denna
lagstiftning, både på den offentliga sidan
och bland tjänstemannarepresentanterna.
I varje fall vill vi önska dem
den lyckan att de slipper se att denna
riksdag måste sammanträda och besluta
om särskilda lagar i anledning av att deras
förhandlingsarbete misslyckats.

Jag skall också i korthet säga några
ord om konstitutionsutskottets memorial
nr 29. Här har konstitutionsutskottets
ordförande nu yrkat avslag på den
vilande grundlagsändring som dock
tillstyrktes av ett enhälligt utskott så
sent som i fjol. Vi upplevde i fredags
här i kammaren att konstitutionsutskottets
majoritet hade ändrat mening i en
fråga från höstriksdagen till vårriksdagen.
Den ändringen ville inte första
kammaren acceptera utan avslog konstitutionsutskottets
förslag. Nu står vi
inför ett nytt fall, där ledamöter av
konstitutionsutskottet har ändrat mening
från förra våren till i vår. Detta
ger mig anledning fråga vissa ledamöter,
hur lång giltighetstid en sanning
har för konstitutionsutskottet. Är den
ett halvår? Är den ett år eller är det
ingen giltighetstid alls?

Jag vill, herr talman, alltså nu yrka
att kammaren måtte biträda förslaget
till vilande grundlagsändring enligt memorial
nr 29.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara yttra mig
i anledning av vad herr Hernelius sade
om att ändra mening. Herr Hernelius
vet ju att ett grundlagsförslag läggs
fram och antages av kammaren såsom
vilande. Det kan också vara på det sättet
att man i samma fråga inte bara
har ett utan kanske flera förslag vilan -

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemännens rättsställning, m. m.

de. Såsom jag nämnde i mitt förra anförande
tillkom detta förslag genom utskottets
eget initiativ i fjol, därför att
man saknade vetskap om vad statstjänstemannalagen
skulle innehålla. En
bidragande orsak var ju även frågan
om vilket utskott som egentligen skall
behandla frågor om statstjänstemannen.
Ett antagande av det nu vilande grundlagsförslaget
skulle innebära, som jag
sade tidigare, att frågor rörande statstjänstemännen
behandlas av konstitutionsutskottet,
medan kommunaltjänstemännen,
som har samma problem,
behandlas av andra lagutskottet. Detta
skulle man lösa genom att tillsätta ett
sammansatt utskott. Jag anser för min
del att det här till största delen gäller
arbetsmarknadsfrågor, och när det gäller
sådana har ju andra lagutskottet
den största kompetensen. Ärendena bör
alltså behandlas av detta utskott, och
man slipper då också detta med ett
sammansatt utskott. Jag kan inte inse
att detta i och för sig innebär att vi har
ändrat mening, ty det är ju först nu
som vi har att ta det slutliga ställningstagandet
till det vilande grundlagsförslaget.
Det är därför jag nu har yrkat
avslag på detsamma.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är dock inte utan
betydelse att en så viktig sida av den
offentliga förvaltningen som statstjänstemännens
rättsställning behandlas av
ett grundlagsvårdande utskott.

I övrigt vill jag beträffande vad herr
Pettersson sade erinra om att innehållet
i den nya lagen i allt väsentligt var
känt, och utskottets förslag tillkom efter
en lång och ingående debatt i utskottet.
Tillåt mig, herr talman, att uttala
en stillsam varning för att utskottet
måhända tär på sitt förtroendekapital.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr tahnan! Den proposition om de
offentliga tjänstemännens förhandlings -

rätt som behandlas i detta utskottsutlåtande
kan ju, som har framhållits tidigare
i debatten, sägas ha tillstyrkts i sina
huvuddrag. Det har inte heller funnits
så stor anledning till meningsbrytningar,
eftersom man nu, som jag ser
det, stadfäster den praxis som i allmänhet
har varit rådande på avtalsmarknaden.

Ett medgivande av strejk och lockoutvapnen
är närmast att betrakta såsom
ett inlemmande av en rättighet att inneha
dessa numera sällsynta »muskedunder»
i arsenalen. Dess bättre är det i vårt demokratiska
samhälle en god praxis att
överenskommelse kan träffas utan förödande
strider. Särskilt gäller detta här
debatterade områden. Några anser visserligen
— det bär också framhållits tidigare
— att man på den offentliga arbetsmarknaden
måste lägga he,lt andra
aspekter, eftersom denna sektor är mycket
mera känslig vid konflikter eller ingrepp
i den kontinuerliga verksamheten.
Givetvis rör vi oss bär på ett område,
som berör mycket livsviktiga samhällsfunktioner,
såsom exempelvis försvaret,
sjukvården och kommunikationerna.
Vi måste naturligtvis se till att
ingen organisation eller enskild med
sitt handlande äventyrar rikets säkerhet,
ej heller medborgarnas rätt till
vård och behandling vid sjukdom eller
liknande förhållanden. Vid speciella situationer
måste därför staten och de offentliga
arbetsgivarna ha rätt att skydda
samhället inför samhällsfarliga konflikter.
Detta är givetvis extraordinära tillfällen.
Vi utgår från mera normala förhållanden,
då det gäller avtal om ekonomiska
och likartade frågor. Då bör givetvis
de offentliga arbetstagarna ha rätt
till både överläggningar och avtals träffande
på sina intresseområden.

Departementschefen anser dock att
vissa frågor lämpligen bör undantas vid
kollektivavtals träffande. Det gäller frågor
av rent organisatorisk art, i vilka
det allmännas bestämmanderätt inte bör
kringskäras av avtalsreglering. Utskottet
har också i detta fall anslutit sig till de -

Onsdagen den 19 maj 1905

Nr 25

Ang.

partementschefen och pekar på att möjligheter
till överläggningar om dessa
ting s-tår båda parter till buds.

I den andra fråga som tidigare varit
föremål för den mest intensiva debatt
bär utskottsmajoriteten som bekant ansett
sig inte kunna följa departementschefens
förslag. Frågan gäller stadgandet
i 3 § om undantag i fråga om arbetstidens
förläggning och rätten till annan
ledighet än semester. Från vårt partis
sida bär vi ansett att detta undantagande
är onödigt. Yi är alla överens om att
även den offentliga sektorn bör ha avtals-
och strejkrätt i vad avser löner och
ekonomiska angelägenheter. Likaledes
finns samma rätt i fråga om arbetstidens
längd och om semester. Vi anser
att detta så att säga är huvudpunkterna
i uppgörelsen, de dominerande områden
på vilka man kan förhandla sig till
eventuella lättnader — detta vilken part
det än gäller.

Departementschefen anser -— och vi
har hört det också från majoriteten av
utskottets socialdemokrater — att det
är ganska vanskligt att medge en rätt för
organisationerna att träffa avtal för arbetstagarna
i frågor om arbetstidens förläggning.
Som jag har antytt har vi dock
på vårt håll den uppfattningen att arbetstagarna
bör ha den rätten likaväl
som de i praktiken ändå bär rätt att säga
att de vill ha så och så mycket betalt
för de timmar som exempelvis skulle
falla just inom en viss omstridd tid. Är
det inte en betydligt klarare och bättre
tingens ordning, om man kan träffa avtal
angående dessa timmars placering
under veckan? Vi anser att det måste
vara en bättre ordning med klara förhandlingar
härom, och jag vill påpeka
att också utskottet skriver detta. Utskottet
anför nämligen: »Det är enligt utskottets
mening inte någon realistisk
tanke att man vid förhandlingar mellan
parterna skulle kunna särskilja dessa
båda problemkomplex.»

Våra organisationer måste vara så
pass ansvarsmedvetna, att de inte begär
en arbetstidsförliiggning som inte tar

statstjänstemannens rättsställning, m. ni.
hänsyn till det allmännas vitala intressen.
Utskottet har givit klart uttryck åt
en sådan förväntan och har i detta sammanhang
även understrukit vad departementschefen
bär sagt. Jag vill citera
följande från utskottets skrivning på
s. 56 i utlåtandet: »Såsom departementschefen
framhåller i olika sammanhang
bygger den nya lagstiftningen på
uppfattningen, att tjänstemännens organisationer
är medvetna om sitt ansvar
för att inte samhällsviktiga funktioner
lamslås på grund av åtgärder från deras
sida. En sådan uppfattning är också enligt
utskottets mening välgrundad.»

Herr talman! Med anledning av vad
jag här har framhållit anser jag mig
kunna yrka bifall till de föreliggande
utlåtandena.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Det mesta är väl vid
denna tid sagt om de angelägenheter
som berörs i det sammansatta utskottets
utlåtande, och jag har bara några allmänna
reflexioner att göra.

Först vill jag rikta ett tack till statsrådet
för att denna fråga nu äntligen får
sin lösning efter både många och långa
överväganden. Den har ju blivit så
grundligt förberedd, att det är självklart
att det nu inte finns några egentliga
oklarheter och att det inte kan bli några
som helst överraskningar, om det föreliggande
förslaget antages.

Vad jag tycker är viktigt i det här
sammanhanget är att här finns — det
går liksom igenom hela propositionen
och även utskottets uttalande — ett erkännande
av organisationernas ansvarskänsla
och vilja till solidaritet med både
samhället och arbetsgivarna i denna
fråga. Jag tror att denna solidaritet
kommer att stärkas och ansvarskänslan
ökas när nu förslaget blir antaget. .lag
tycker att det är särskilt viktigt att erinra
om att statsrådet också betraktar
detta som grundläggande för att frågan
över huvud taget skulle kunna lösas.
Jag kan inte underlåta att citera ett par

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m. m.

meningar ur statsrådets uttalande, som
finns återgivna i utskottsutlåtandet på
s. 40: »Det lär väl numera allmänt anses,
att Säl t sj Öb a ds av ta 1 e t innebar en
även för samhället i vidaste mening tillfredsställande
lösning. Erfarenheterna
från de arbetsområden där lockout och
strejk är tillåtna har givit belägg för den
ansvarsmedvetenhet varmed de stora
organisationerna utnyttjar sina maktresurser.
Det finns ej anledning antaga
annat än att denna ansvarskänsla präglar
även de offentliga tjänstemännens
organisationer. Härom vittnar för övrigt
de preliminära huvudavtal som staten
och kommunförbunden — efter mönster
av Saltsjöbadsavtalet — träffat med dessa
tjänstemäns huvudorganisationer och
som är avsedda att träda i kraft samtidigt
med en ny förhandlingsrätt.»

Detta uttalande är fullt riktigt, och det
gör väl att man egentligen inte behöver
hysa några farhågor om att några som
helst obehagliga överraskningar skall
kunna inträffa. Men ut ifrån detta är det
väldigt svårt att fatta att det verkligen
uttalats farhågor, om avtalsrätten utökas
enligt utskottets förslag till att omfatta
även arbetstidens förläggning och annan
ledighet än semester. För att reservanternas
oro att någon fara på detta
område skulle uppstå om man följer utskottets
förslag skall vara befogad, måste
man väl förutsätta att det skall brista
i ansvarskänsla från arbetstagarnas sida.
Motiveringen för reservationen är
mycket kortfattad. Den talar bara om
vissa sektorer av arbetsmarknaden. Erfarenheten
från de kollektivavtalsanställdas
uppträdande på motsvarande
områden ger ingen näring åt tanken att
man här skall göra ett undantag för
tjänstemän. Dessa kommer säkerligen
inte att på något sätt missbruka det ansvar
som de sålunda får. .lag tycker nog
att statsrådet målade i mörka färger
när han redovisade de risker som kunde
föreligga, om dessa saker blev föremål
för överläggning.

Men som jag nämnde var det ju erfarenheten
från de kollektivavtalsan -

ställdas område som man bygger på.
Dessa har i många fall en lika viktig
funktion i samhällslivet. Tag till exempel
de kollektivanställda vid ett lasarett
eller motsvarande befattningar. De behövs
i lika hög grad som tjänstemän för
att mycket viktiga samhälleliga institutioner
skall fungera riktigt. Därtill kommer
ju att frågan om att träffa avtal om
arbetstidens förläggning och om annan
ledighet än semester och frågan om lön
vid denna ledighet är nära sammankopplade
med varandra. Därför kan det
i praktiken bli en enda fråga av dessa
två. Får man då inte förhandla om den
ena, kan det lätt leda till irritation. Därtill
får man erinra om att överläggningsrätten
kommer att upphöra och endast
avse ett visst begränsat område.

I denna diskussion har också framkommit
frågan huruvida man skulle behöva
en beredskapslag vid sidan om den
övriga lagstiftningen. Jag vill i det sammanhanget
— och det räcker -— instämma
i vad departementschefen och utskottet
uttalat. Utskottet framhåller att
en sådan lag kunde försvaga organisationernas
vilja och förmåga att vid utnyttjande
av sina maktresurser ta hänsyn
till andra intressen än medlemmarnas
och att lagen därigenom kunde komma
att motverka sitt syfte.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Till skillnad från tidigare
talare kommer jag att syssla uteslutande
med proposition 88 om inskränkningar
i rätten att utbekomma
handlingar.

Vi hade förra veckan en debatt, varunder
konstitutionsutskottets socialdemokrater
ivrigt slog vakt om offentlighetsprincipen
i dess vidaste mening.
Med den utgångspunkten kunde man
möjligen ha väntat sig att de nu skulle
ha riktat en eller annan anmärkning
mot den proposition som gäller sekretesskydd
av handlingar på förhandiingsväsendets
område. Någon kritik
mot den framlagda propositionen letar

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m. m.

man dock förgäves efter i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30, för vilket
socialdemokraterna i utskottet svarar
— detta trots att propositionen präglas
av en stor tillförsikt till sekretessens
värde och betydelse. Alla är eniga
om att under själva förhandlingarna bör
regeln vara att samtliga handlingar inte
utlämnas. Däremot anser vi reservanter,
att även om man tvingas att acceptera
ett visst mått av sekretess, skall
sekretessen tillämpas restriktivt, så att
den inte omfattar för mycket eller utsträcks
för långt i tiden. Vi finner sålunda
att den bör omfatta endast handlingar
som tillkommit för förhandlingarna.
Syftet skall vara det utslagsgivande.

Däremot kan vi inte acceptera förslaget
att även handlingar, som inkommit
från annan än myndighet i samband
med förhandlingar men som inte
tillkommit för dem, skall sekretessbeläggas.
LO avråder, efter vad jag förstått,
i sitt remissyttrande från en sådan
ordning, och även TCO ställer sig
tveksam. Förslaget finns inte heller
med i den promemoria som är utarbetad
av offentlighetskommittén och som
propositionen bygger på. Avsikten har
tydligen varit att ge den statliga arbetsgivaren
samma ställning som den privata
i den mån detta går. I utskottets
utlåtande heter det: »Principen bör

vara, att stat och kommun som förhandlingsparter
skall vara likställda med
enskilda arbetsgivare i berörda hänseende.
Sekretesslagen bör kompletteras
med en bestämmelse, som tillgodoser
det sålunda föreliggande sekretessbehovet.
»

Det hade onekligen, herr talman, varit
intressant om man ägnat sekretessbehovet
litet mera uppmärksamhet och
inte godtagit detta som ett axiom. Hade
man analyserat frågeställningen, hade
man kunnat finna att den moderna arbetsgivaren
hyser allt mindre tilltro till
sekretessens värde och nödvändighet.
LO har också i sitt remissyttrande understrukit
vikten av att offentlighet i

allmän verksamhet i största möjliga
omfattning utsträckes och upprätthålles
även på detta område. I den välskrivna
motionen 850 i andra kammaren
och 726 i denna kammare, här
framlagd av fröken Mattson och herr
Möller, sägs att huvudskälet för att man
inte genom offentlig insyn skall bringa
den offentliga arbetsgivaren i förhandlingsmässigt
underläge förefaller vara
att det kan medföra en ökning av de
totala offentliga lönekostnaderna. Motivet
kan tillskrivas en viss betydelse.
Motionärerna framhåller samtidigt att
det kan vara tveksamt huruvida det
är ett centralt samhällsintresse att förhindra
insyn i den offentlige arbetsgivarens
bedömningar.

En och annan kan väl också känna
sig förundrad över att en socialdemokratisk
regering så vill förfäkta sekretessens
värde och nödvändighet. Egentligen
visar väl denna attityd mer än
något annat att med en maktställning
tydligen också kommer en sinnesförändring.
Då man vill hemligstämpla
mesta möjliga i stället för minsta möjliga
antal handlingar, måste bakom
denna önskan ligga en misstro mot
medborgarnas förmåga att själva bedöma
sin och andras rätt till kunskap
om för dem centrala frågor. Man vill
förhindra inte bara insyn i handlingar
innan avtal uppnåtts utan också för en
tid av fem år framåt.

Här säger utskottsmajoriteten att den
föreslagna femårsperioden inte kan förkortas,
om sekretessen skall uppfylla
det avsedda ändamålet. Det förefaller
mig att det skulle ha varit av ett visst
intresse om man också fått veta vilka
ändamål som åsyftas. Man tycker sig
ana en härlig blomstringstid för allt
vad lönekineseri heter, och jag förstår
till fullo, herr talman, att vi om en
stund skall få veta vilka ohyggliga risker
som skulle följa av att berörda
grupper eller enskilda fick veta vilket
material som använts vid en avslutad
förhandling och som eventuellt skall
användas i nästa omgång. Argumenten

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemännens rättsställning,
är säkert legio, och deras främsta kännetecken
är en gemensam tilltro till
nödvändigheten att några få invigda
skall få bestämma över de många. Dessa
få har städse varit välförsedda med
argument, men tidigare var det andra
arbetsgivare än de socialdemokratiska
som framförde dem. Då ville man ogärna
tillskriva sekretessen ett positivt
värde.

Jag skulle tro att den sekretesstyp
man här vill införa kommer att ge mycket
utrymme åt gissningar, rykten, misstänksamhet
och missnöje, önskan att
införa mer sekretess än vad som allmänt
kan anses påkallat framstår för
mig som ett trist symtom på en utveckling
som leder bort från den offentlighetsprincip
vi är så stolta över.

Naturligtvis kan inte heller staten
helt likställas med den enskilde arbetsgivaren,
även om utskottsmajoriteten
vill åstadkomma detta. Däremot kan
statens uppträdande som arbetsgivare
påverka den enskilde arbetsgivaren. Visar
statsmakterna benägenhet att förhandla
med ett minimum av insyn, kan
den nuvarande utvecklingen i annan
riktning vändas inom den privata sektorn,
eller som säges i den socialdemokratiska
tidigare citerade motionen:
»Statsmakterna har vid sin behandling
av problem kring sekretesskyddet anledning
att uppmärksamma hur deras
ställningstaganden kan påverka utvecklingen.
»

I det sammanhanget förtjänar också
att uppmärksammas utskottets förslag
att lagen särskilt bör ange vem som
äger pröva frågan om utlämnande av
sekretessbelagda handlingar. Detta innebär
i realiteten att avtalsverket som
får medverka vid flertalet förhandlingsärenden
ensamt får avgöra huruvida
det skall ges tillstånd till insyn i handlingarna,
med vilkas hjälp allmänheten
sedan kan diskutera dess verksamhet.
Är det inte synnerligen mänskligt
om man i ett sådant fall intar en restriktiv
hållning?

Också i andra avseenden torde be -

m. m.

stämmelsen skapa förseningar, och
framför allt torde den vara oförenlig
med tryckfrihetsförordningens bestämmelse
i 2 kap. 9 §. Visserligen säger utskottsmajoriteten
att motsvarande skett
på andra punkter i sekretesslagen, men
vad utskottet glömmer säga är att de
flesta av de åberopade punkterna fanns
före tryckfrihetsförordningens tillkomst
1948 och att deras förekomst också
kritiserats.

Redan 1944 års tryckfrihetssakkunniga
förklarade att sekretessbestämmelserna
borde tillämpas mera begränsat
och att avvikelser från gällande regler
borde få förekomma endast då fråga
är om handling, vars hemlighållande
är av synnerlig vikt för rikets säkerhet.
Med all respekt, herr talman, för förhandlingarnas
betydelse kan jag inte
inse att sådana förhandlingar är av
synnerlig vikt för rikets säkerhet.

Dåvarande justitieministern framhöll
också 1948 att en revision av gällande
sekretessbestämmelser skulle upptas
särskilt. Det har ju också tillsatts en
kommitté senare. Man var alltså tydligen
redan vid tryckfrihetsförordningens
tillkomst medveten om att sekretesslagens
regler var i behov av en
översyn för att bringas i bättre överensstämmelse
med förordningen. Den
utvidgning som nu föreslås kan tänkas
få prejudicerande verkan.

Herr talman! Vårt demokratiska samhällsskick
förutsätter att inga onödiga
svårigheter vållas för insyn i myndigheternas
handlande. Den hävdvunna
offentlighetsprincipen bör endast i untagsfall
inskränkas.

Jag kommer således att yrka bifall till
de reservationer som fogats till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Här har ytterligare argumenterats
angående arbetstidens förläggning,
och jag skall därför inte ta
upp den frågan mera utförligt.

Jag vill bara göra det konstaterandet

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m. in.

att vi alla är överens om att någon förhandling
om organisationens utformning
icke skall förekomma utan att det
skall vara en ensidig handling. Men
för att organisationen över huvud taget
skall kunna fungera förutsattes ju att
det finns möjlighet att förlägga arbetstiden
på sådant sätt att vederbörande
kan fullgöra den service som skall tillhandahållas
medborgarna. Då jag tidigare
vid åtskilliga tillfällen betonat att
det är naturligt att det sker överläggningar
och att det är naturligt att man
skall beakta alla de synpunkter som
anföres från organisationerna och som
inte i och för sig försämrar möjligheten
att fullgöra serviceuppgiften, förvånar
det mig att man ändock på denna
punkt så envetet håller på utskottets
skrivning.

Vidare lades här en synpunkt på sekretessfrågan
som innebar att det inte
hade anförts några motiv för behovet
av denna speciella lagstiftning. Jag vill
erinra om att den har föregåtts av en
utredning och att utredningens förslag
tillstyrkts av huvuddelen av remissinstanserna.
Jag vill erinra om att exempelvis
Landsorganisationen i sitt remissvar
framhåller att genom dessa bestämmelser
kommer de offentliga arbetsgivarna
att i huvudsak få samma
ställning som de privata och att ingen
invändning kan resas däremot. En löntagarorganisation
vitsordar alltså i detta
fall att det bör vara på det sättet på
marknaden. Detta är inte något uttryck
för att man — som jag fick en känsla
av att den föregående talaren ville göra
gällande — eftersträvar att begränsa
offentligheten i den statliga verksamheten,
utan det är frågornas speciella
natur som gör att det blir nödvändigt
med en speciell sekretesslagstiftning
på detta område. Om de synpunkter
som motionären gjorde sig till
tolk för skulle följas, skulle organisationerna
före en förhandling ha full
rätt att ta del av alla de akter som man
förbereder en förhandling med, och
sedan skulle de med utgångspunkt där -

ifrån ha fullt klart för sig alla de bedömningar
som har gjorts för att få
förhandlingen genomförd.

Beträffande frågan huruvida det behövs
en femårig sekretesstid eller ej har
uttryckts tveksamhet från vissa håll.
Nu förhåller det sig i regel på det sättet
att vi har tvåårsavtal i vårt land.
Det har varit en tradition rätt länge nu,
och det finns ingenting som talar för
att den traditionen bryts. Det är genomgående
så vid allt förhandlande att
man gör vissa saker i etapper. Om man
vid den första förhandlingen träffar
uppgörelse om vissa ting, som senare
utlöser ytterligare åtgärder vid en kommande
förhandling, är det alldeles
uppenbart att den som skall sköta förhandlingarna
bör ha det sekretesskydd
som remissinstanserna ganska enhälligt
tillstyrker. Något missbruk av sekretesskyddet
är det givetvis inte ett ögonblick
fråga om, utan sekretessen skall
endast användas i de fall då den är nödvändig
för förhandlingarnas förande.
Även motionären gav uttryck åt den
meningen, att sedan förhandlingen var
slutförd skulle den offentliggöras. Om
motionären hårdrar det uttrycket, betyder
det ju i så fall att motionären gått
med på en femårsregel, alldensiund
förberedelsearbetet kan uppdelas på så
sätt att man före en förhandling förbereder
saker och ting som utlöses först
vid nästa förhandling. Det är i och för
sig en mycket vanlig företeelse på detta
område.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är kanske inte så
mycket att tillägga efter herr statsrådets
anförande, men fru Segerstedt Wiberg
började ju med att erkänna att det
var nödvändigt med sekretess när det
gällde sådana här frågor. Då gäller det
väl närmast om sekretessens omfattning
om hur den skall handhas. Därvid är att
märka att det är fråga om en ny lag
och att man utgår ifrån att stat och

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemännens rättsställning, in. m.

kommun skall vara likställda med enskilda
arbetsgivare.

Vidare gäller det också att observera
ett uttalande som departementschefen
gör, och det är att dessa bestämmelser
i någon mån får betraktas som provisoriska
till dess att erfarenheter har
vunnits av de nu aktuella reformerna.
Det finns anledning att inte börja med
vidöppna dörrar när man skall förhandla.
Som också utskottet har kommit
fram till, tillgodoser det förslag,
som här framlagts, både kravet på offentlighet
och kravet på att förhandlingarna
skall kunna föras något så när
ostörda och skall kunna föras på ett
sält som kan leda till en uppgörelse.

Beträffande sekretesstidens längd har
herr statsrådet redan anfört att det är
nödvändigt med en femårig sekretesstid
för att man skall kunna ha ett skydd,
och detta är väl kanske framför allt
nödvändigt med hänsyn till att avtalen
numera som regel slutes för två år.

Herr GEI JER, LENNART, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag återkommer till frågan
om förhandlingsrätten i anledning
av statsrådet Lindholms senaste anförande
och vill först rätta till ett missförstånd.
Statsrådet sade tidigare att
tjänstemännen på det privata området
inte förhandlade om arbetstidens förläggning.
Detta är tyvärr alldeles felaktigt.
Såsom ombudsman i Industritjänstemannaförbundet
har jag personligen
fört många förhandlingar om skiftarbete
och om lediga lördagar. Framför
mig har jag ett kollektivavtal från
ett område som har nära samband med
det statliga, nämligen bankområdet. Det
är ju ett serviceområde, som enligt statsrådets
mening är särskilt känsligt. I
detta kollektivavtal ingår en paragraf
som enbart innehåller regler om arbetstidens
förläggning, om lediga lördagar,
om förläggning på dagen och om förläggning
under olika delar av året. På
den privata sidan är det alltså mycket

vanligt att tjänstemännen förhandlar
om arbetstidens förläggning. Att även
arbetarna gör det är ju välbekant. Jag
tänker t. ex. på hela komplexet med
skiftarbete.

Statsrådets svar till mig i fråga om
statens och kommunernas arbetare vill
jag tyda så att några olägenheter hittills
inte har försports av den fulla förhandlingsrätt
som dessa arbetstagarkategorier
har haft sedan decennier.
Jag måste också framhålla att dessa arbetare
även finns på de känsliga områden
som har diskuterats här i dag.
Det finns ju arbetare inom försvaret,
inom kommunikationsväsendet och vid
sjukhusen. Man har inom dessa områden
inte haft några olägenheter av att
de har fått full förhandlingsrätt.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Lennart Geijer
åberopade de kollektivavtal som nu
finns på den statliga sektorn och i vilka
inte är upptagen någon speciell begränsning
beträffande arbetstidens förläggning.
Herr Geijer bör ändock obtervera
att dessa kategorier inte på
samma sätt som de tjänstemän det nu
är fråga om fullgör en servicefunktion
gentemot allmänheten. Det är på den
punkten svårigheterna kan uppstå, därest
herr Geijers mening skulle genomföras.

Samtidigt beklagar jag att mitt yttrande
om tjänstemännen var alltför generellt.
Å andra sidan har man väl också
regelmässigt vissa poler i en bestämmelse
om förläggning av arbetstiden,
mellan vilka arbetsgivarna har möjlighet
att förlägga arbetet.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag tror inte statsrådet
Lindholm var inne i kammaren under
hela mitt anförande. Det förklarar att
han inte hörde att när jag sade att motiveringen
var dålig så avsåg jag utskotlsutlåtandets.
Att en tidigare ut -

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang.

redning skett är jag fullt medveten om
liksom om att det förekommit ett remissförfarande
i vanlig ordning.

Herr statsrådet menar att jag överdrev
LO:s kritik, men jag kan inte finna
annat än att LO starkt understryker
vikten av att offentlighet i allmän
verksamhet i största möjliga utsträckning
upprätthålles även på förhandlingsamrådet.
Man framhåller också att
sekretessen med hänsyn härtill bör gälla
endast de handlingar som direkt berör
förhandlingarna och upprättats just
för detta ändamål. LO förutsätter vidare
att införande av en sekretessbestämmelse
icke kommer att kunna tagas till
intäkt för förändringar i negativ riktning
när det gäller myndigheternas nuvarande
informations- och samrådsverksamhet
i förhållande till de anställdas
organisationer. Nog är det en
viss oro uttryckt i de orden.

Varje gång man vill vidga sekretessområdet
sägs att det nu gäller ett alldeles
särskilt område och att därför
måste man ha sekretess. Herr statsrådet
säger att även jag enligt mitt resonemang
skulle gå med på den femåriga
skyddstiden. Jag kan inte förstå vad
som har fört herr statsrådet till detta
antagande. Både i motionen och reservationen
står det uttryckligen att vi
icke accepterar denna femåriga skyddstid.

Statsrådet Lindholm menade också
att den sekretess som införes inte skall
missbrukas. Nej, ingen hade väl tänkt
sig att statsrådet vill införa något, som
är avsett att missbrukas. Om möjligheterna
därtill finns, så är det riskabelt
nog. Man kan ju inte veta vad nästa generation
gör. Det kan t. ex. tänkas att
ett annat parti kommer till makten
som skall tillämpa de bestämmelser som
nu införes. Vågar statsrådet garantera
även för det? Som svar på statsrådets
replik vill jag säga att folkpartiet kan
jag garantera för, så på det behöver
inte statsrådet tänka.

Herr Georg Pettersson sade att man
inte kan ha vidöppna dörrar. Det är

statstjänstemannens rättsställning, m. in.
just vad jag kanske helst skulle velat
ha, men jag har inte yrkat på det, herr
Pettersson. Däremot skulle jag vilja
fråga: På vad sätt har offentlighetsprincipen
blivit tillgodosedd här, såsom
herr Pettersson sade att nu skett? Jag
kan inte alls finna att offentlighetsprincipen
har blivit väl tillgodosedd.

Herr statsrådet HERMANSSON:

Herr talman! Efter fru Segerstedt Wibergs
första anförande och de stora ord
hon då använde, och det försök att
t. o. m. göra politik av detta som hon
gjorde sig skyldig till, finns det anledning
att fastslå att vi väl allihop är ense
om att offentlighetsgrundsatsen är av
mycket stor betydelse för den demokrati
vi har här i landet. Vi vill alla skydda
offentlighetsgrundsatsen, och vi är
alla motvilliga mot att göra inskränkningar
i den. Men vi är också alla, även
fru Segerstedt Wiberg, eniga om att det
i samhället finns områden, där det är
nödvändigt med en viss sekretess för
att verksamheten skall fungera på ett
tillfredsställande sätt. Vi är också alla
eniga om att här är ett fall där vi måste
ha en viss sekretess.

Vad vi diskuterar är inte offentlighetsprincipen
utan bara hur långt denna
sekretess bör sträcka sig. Det är naturligt
att man kan ha olika meningar
om det utan att detta nödvändigt behöver
innebära att man angriper offentlighetsprincipen.

Justitieministern är tyvärr av tjänsteskäl
förhindrad att vara här i dag,
men detta ärende har vi berett tillsammans,
och jag tror att jag känner till
det så bra att jag kan — om kanske
inte lika väl som han -— framföra våra
synpunkter på detta. Jag skall dock inte
gå in på motiveringarna för alla dessa
bestämmelser utan bara ta upp ett par
punkter.

Det gäller först en synpunkt på tillläggsregeln
som säger att vissa handlingar
som inte har upprättats för förhandlingen
ändå skall kunna beliiggas
med sekretess. Skälet är att stat och

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m. m.

kommun som arbetsgivare bör bli jämställda
med andra arbetsgivare och att
offentligheten inte skall leda till men
för stat och kommun och därmed indirekt
för skattebetalarna.

Jag vill framhålla att det är tänkbart,
att en sådan här information, t. ex. från
en enskild arbetsgivarorganisation, kan
lämnas till statliga och kommunala förhandlingsmyndigheter
i muntlig form i
stället för i skriftlig form. Därmed gynnar
man väl inte precis offentlighetsprincipen,
utan det blir bara så, att informationen
kanske blir litet sämre än
vad den eljest skulle bli. Det finns dessutom
tekniska möjligheter att få denna
information skriftlig på ett sådant sätt
att materialet blir sekretesskyddat enligt
huvudbestämmelsen, men tillvägagångssättet
är krångligt, och därför blir
det väl i praktiken svårt att få in material
den vägen. Jag vill visa med ett
exempel vad jag syftar på.

Antag att en enskild arbetsgivarorganisation
gjort en omfattande skriftlig
utredning, avsedd att användas i dess
förhandlingsverksamhet. Antag vidare
att den utredningen är av betydelse också
för den statliga förhandlingsverksamheten
och att avtalsverket därför
önskar ta del av utredningen men att
den enskilda arbetsgivarorganisationen
ställer som villkor att sekretess upprätthålles.

I avsaknad av den tilläggsbestämmelse
som reservanterna vill ta bort
kan avtalsverket icke med bevarad sekretess
få del av utredningen på det
enkla sättet att den får en kopia av den
handling som innehåller utredningen.
Eftersom utredningen inte tillkommit i
och för statlig och kommunal förhandlingsverksamhet,
går kopian inte in under
huvudbestämmelsen. Man får i stället
förfara på det sättet att den enskilda
arbetsgivarorganisationen upprättar
en ny handling, tillkommen för att användas
i statlig förhandlingsverksamhet,
och i den får organisationen redogöra
för det huvudsakliga innehållet i
det skriftliga utredningsmaterialet. Den

handlingen kan dä sekretessbeläggas
med stöd av huvudbestämmelsen.

Med ett sådant förfaringssätt vinner
man ingenting ur offentlighetssynpunkt.
Däremot åstadkommer man att samarbetet
mellan enskilda arbetsgivarorganisationer
och statliga och kommunala
förhandlingsmyndigheter blir mera omständligt
och tungrott än som behövde
bli fallet om den tilläggsbestämmelse
finns som reservanterna vill ha bort.

Vad man åstadkommer genom reservationen
på denna punkt är alltså antingen
att man ställer till trassel och
besvär eller att man förhindrar att de
statliga och kommunala förhandlingsorganen
får tillgång till allt erforderligt
material. Men man vinner inte någon
ökad offentlighet. Inget mera blir offentligt
än om tilläggsregeln finns.

Det var ytterligare en punkt jag skulle
vilja ta upp. Den gäller regeln att
sekretessbelagd handling skall kunna
utlämnas endast om den myndighet,
som sköter förhandlingen ger sitt tillstånd.

Reservanterna menar att en sådan
ordning inte är förenlig med 2 kap. 9 §
tryckfrihetsförordningen. Där sägs att
framställning om att utfå allmän handling
skall prövas av den myndighet hos
vilken handlingen finns. Det betyder
att det är förvaringsmyndigheten som
har att fatta beslutet huruvida en viss
begärd handling skall utlämnas eller
inte. Så skall det också vara enligt propositionens
förslag. Innan förvaringsmyndigheten
fattar sitt beslut, skall den
i vanlig ordning pröva om handlingen
är offentlig eller sekretessbelagd. Finner
man att handlingen är offentlig,
skall man givetvis besluta lämna ut den,
men anser man att handlingen är sekretessbelagd
blir frågan om förvaringsmyndigheten
likväl kan besluta utlämna
den beroende av om förhandlingsmyndigheten
lämnar tillstånd därtill.

Den konstruktionen förekommer i
andra bestämmelser i sekretesslagen
och har aldrig hittills ansett strida mot
tryckfrihetsförordningens regler.

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang.

Nu gör fru Segerstedt Wiberg gällande
att denna bestämmelse i alla fall
skulle strida mot 2: 9 tryckfrihetsförordningen,
därför att de stadganden av
detta innehåll, som redan finns, skulle
ha tillkommit före den nya tryckfrihetsförordningens
införande.

Men det stadgande, som nu finns i
2:9 tryckfrihetsförordningen, fanns
också i den äldre tryckfrihetsförordningen
och ansågs på den tiden inte
hindra att man införde regler enligt
vilka tillstånd till utlämnande skulle ges
av viss myndighet. Någon ändring i
det avseendet torde inte varit avsedd
när man införde den nya tryckfrihetsförordningen.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tyckte att statsrådet
uttryckte sig något oklart när det
gällde 2:9 tryckfrihetsförordningen.
Det är väl ändå så — eller har jag misstagit
mig — att de undantag från de
allmänna principerna i 2:9 tryckfrihetsförordningen
som finns i sekretesslagen
väsentligen gäller kvalificerat
hemliga handlingar, alltså handlingar
som är hemligstämplade med hänsyn
till rikets säkerhet, vilket är något helt
annat än vad vi här talar om.

Jag vill uttrycka den förhoppningen
att om riksdagen — vilket är möjligt,
men jag hoppas det inte — skulle fatta
beslut i enlighet med utskottsmajoritetens
förslag detta icke fattas som ett
prejudikat för att 2:9 tryckfrihetsförordningen
i fortsättningen när det gäller
dess allmänna innebörd skall sättas
ur kraft.

På tal om statsrådets anklagelser mot
fru Segerstedt Wiberg för att göra politik
av en fråga vill jag upprepa vad
jag sade förra veckan, nämligen att vi
är i detta hus för att bedriva politik.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Om frågan hade varit så
enkel som det lät i dag beträffande för -

statstjänstemännens rättsställning, m. m.

varingsmyndigheten så hade givetvis inte
hela den debatt förekommit kring
denna fråga som föres i remissyttrandena.
Jag behöver inte gå närmare in på
detta. Herr Hernelius hann före mig.
Han hann också före mig med att svara
på statsrådets underliga yttrande om att
jag gjorde politik här. Jag är, som sagt,
övertygad om att vi är här för att göra
politik. Jag vet inte vad riksdagen har
för funktion om den inte skall syssla
med politiska frågor. Avsåg statsrådet
med sitt inlägg att jag gjorde partipolitik,
vill jag påpeka att jag besvarade en
replik av statsrådet Lindholm om att
han inte litade på vad som skulle ske
för den händelse folkpartiet skulle efterträda
socialdemokraterna.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag har icke sagt i någon
replik att jag icke litade på folkpartiet.
Det var fru Segerstedt Wiberg som
sade att det parti som nu regerar kommer
väl att göra så, men hur kommer
det att bli med andra? Då viskade jag
från bänken: Hur är det med folkpartiet?
Folkpartiet gör ju anspråk på att
vara ett alternativ till den nuvarande
regeringen. Det var alltså inte något
som helst misstänkliggörande från min
sida av folkpartiet på den här punkten.

När sedan statsrådet Hermansson använde
uttrycket att göra politik av det
hela så var det väl ändå så att fru Segerstedt
Wiberg sagt några ord om maktfullkomlighet
som snuddade vid beskyllningar
som inte har samband med en
saklig bedömning av det framlagda förslaget.

Herr statsrådet HERMANSSON:

Herr talman! Vad jag syftade på med
ordet politik var kanske inte riktigt vad
statsrådet Lindholm sade. Jag syftade på
att fru Segerstedt Wiberg i sitt första anförande
sade att det långa maktinnehavet
medförde att regeringen fått en annan
syn på offentlighetsprincipen. Det

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m. m.

var det jag ville reagera mot, och det
vill jag fortfarande reagera mot, och det
kallar jag politik att säga något sådant
i en sak som denna.

Vad sedan beträffar herr Hernelius så
vet jag inte om jag var oklar. Jag beklagar
om jag var det. Vad jag menade var
att det finns i sekretesslagen flera paragrafer
som förutsätter att en viss myndighet
skall besluta om utlämnande av
handlingar eller ge tillstånd till utlämnande
av handlingar. Herr Hernelius behöver
bara titta på 6 § eller 8 § i sekretesslagen,
där det finns regler som har
samma metod som den föreslagna regeln.
De ansågs när de kom till icke
strida emot den motsvarighet till 2: 9 i
tryckfrihetsförordningen som fanns på
den tiden, och när man införde den nya
tryckfrihetsförordningen ville man inte
införa någon ändring i det avseendet.
Följaktligen kan den här nya regeln inte
anses strida mot 2: 9 tryckfrihetsförordningen
i dess nuvarande lydelse.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Den lagstiftning som nu
föreslås och som väl kommer att beslutas
av kamrarna i dag innebär ett mycket
stort framsteg för de anställda i offentlig
tjänst. Jag har inte några närmare
uppgifter om det, men om det finns
någon sådan lagstiftning i andra länder
så är det väl mycket få länder där man
har tagit det steg som vi nu är på väg
att göra när det gäller den offentliga
sektorn, förhandlingsrätten och även
rätten att vidtaga stridsåtgärder.

Det är självklart att om man genomför
en lagstiftning av detta slag så kan
man väl förutse att det visar sig att förändringar
erfordras när lagstiftningen
bär varit i kraft något eller några år.
Den praktiska tillämpningen kommer
säkerligen att nödvändiggöra vissa justeringar
vid kommande riksdagar, och
det är möjligt att en del av de synpunkter
och en del av de önskemål som i de
gångna förhandlingarna har förts fram
av löntagarorganisationerna men inte

tillgodosetts kan visa sig helt enkelt
nödvändiga när lagen har tillämpats
någon tid.

Jag måste beteckna frågan om de oorganiserades
ställning vid konflikter som
ganska underlig. Det förefaller mig som
om den nu föreslagna ordningen inte
har särskilt stor kontakt med det praktiska
livet. Här har i debatten i dag endast
talats om strejker inom den offentliga
sektorn. Med strejk följer också naturligt
rätten att genomföra en blockad.
Då blir omedelbart frågan om de oorganiserades
ställning aktuell på ett helt
annat sätt än om det endast är en strejk
eller en lockout. Emellertid kommer väl
utvecklingen att visa hur den nya ordningen
kommer att fungera i det praktiska
livet.

Debatten i dag har kommit att röra
sig om två ting, som i och för sig är betydelsefulla
men ändock ganska perifera
i det stora sammanhanget. Den ena
frågan är ifall frågan om arbetstidens
förläggning är en avtalsfråga eller om
den skall beslutas av arbetsgivarna.
Jag vill klart säga ifrån att principiellt
hör den frågan till avtalsparternas domäner.
Detta har även kommit till uttryck
i de yttranden som avgivits från
olika delar av LO :s verksamhetsområde.
Såsom det uttryckes i Statstjänarkartellens
remissvar är man dock medveten
om de svårigheter som kan uppstå då
det gäller tjänstgörings- och turlistor.
Man är alltså för närvarande beredd att
finna sig i det förslag som propositionen
innebär. Därmed har man dock inte
frångått sin rent principiella inställning.
Jag föreställer mig att detta är ett
område där lagstiftningen kanske efter
någon tids tillämpning kan bli föremål
för en ändring. På den privata arbetsmarknaden
är det utan vidare så att frågan
om arbetstidens förläggning hör till
avtalsparternas område, där man äger
att besluta efter det att förhandlingar
ägt rum.

Den andra frågan som diskuterats här
och som också berörs av huvudyrkandet
i reservationen är inskränkningen i

Onsdagen den 19 maj 1905

Nr 25

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m. m.

möjligheten att sluta avtal om annan ledighet
än semester. Det är naturligtvis
också en fråga som hör till avtalsparternas
domäner. Men här har man nu gjort
undantag för den. I praktiken är det en
ganska liten fråga. I de praktiska fall
som kan komma att uppstå kan det i
slutomgången kanske också bli en fråga
om ledighet med eller utan löneavdrag.
Detta är en förhandlingsfråga även på
den privata arbetsmarknaden, men samtidigt
är det arbetsgivaren som slutligt
bestämmer. Skillnaden mellan den ordning
som råder på den privata arbetsmarknaden
och den som föreslås i reservationen
är därför mycket liten. I
praktiken är det i slutomgången samma
sak.

Jag har lyssnat med intresse till en
del talare här. Jag fäste mig vid ett uttryck
av herr Hernelius, som sade att
förhoppningen är att riksdagen i framtiden
inte skall behöva behandla situationer
av den art som har varit aktuella
tidigare. Han nämnde bl. a. sjöbefälet.
Jag är inte säker på det. Egentligen är
den fråga som herr Hernelius nämnde
ett problem som inte alls regleras av den
proposition som nu framlagts, ty den
frågan är ju lika aktuell, eller lika litet
aktuell, vad gäller den privata arbetsmarknaden
som vad gäller den offentliga
arbetsmarknaden. Det är knappast
på det sättet som herr Thorsten Larsson
framhöll att den offentliga arbetsmarknaden
är mera känslig än den privata.
Den regeln gällde väl en tid, men den
gäller knappast nu längre. Det moderna
industrisamhället är så komplicerat och
sammansatt att även en mycket liten
konflikt på den privata arbetsmarknaden,
där primärkonflikten inte alls har
någon samhällsekonomisk vikt och betydelse,
kan ha en återverkan på andra
områden, som gör att en konflikt får
oerhörda konsekvenser både ekonomiskt
och på annat sätt inte bara för
det privata företag som det närmast gäller
utan för samhället som helhet. Sådant
är det moderna industrisamhället.
Vi skall ha klart för oss att den fråga,

som herr Hernelius nämnde kanske mera
i förbigående, inte är löst i och med
att riksdagen beslutar att godkänna förhandlingsrätt
för tjänstemän i offentlig
tjänst.

Jag bär lyssnat med intresse också till
den debatt som förekommit här senast
och det replikskifte som ägt rum i sekretessfrågan,
Låt oss då först se hur
förhållandet är på den privata arbetsmarknaden
härvidlag. Andemeningen
med hela denna omläggning av förhandlingsväsendet
för offentliga tjänstemän
är ju en anpassning till vad som i princip
gäller på den privata arbetsmarknaden.
När det gäller sekretessfrågan kommer
reservanterna till en rakt motsatt
slutsats. Där vill man inte en anpassning
till vad som gäller på den privata
arbetsmarknaden, utan där följer man
en annan ordning. På den privata arbetsmarknaden
förekommer givetvis
ingen offentlighet från arbetsgivarnas
sida. Vi har offentlighet då det gäller
olika handlingar som meddelas våra beslutande
församlingar och även pressen.
Men på motsidan är man ylterst återhållsam
i det avseendet — det föreligger
heller ingen skyldighet för arbetsgivarna
att vara offentliga i sådana här
sammanhang. Att man är mycket restriktiv
i detta avseende sammanhänger
ju i viss mån med att offentliggörande
av vissa handlingar skulle kunna ha en
negativ effekt på det enskilda företaget
eller vissa företag ur konkurrenssynpunkt
om det gäller att röja vissa interna
frågor som bär betydelse ur den synpunkten.

Allmänt sett skulle jag vilja säga att
offentlighetsprincipen är av mycket litet
intresse i det praktiska livet i det
här avseendet, alltså i samband med
förhandlingar. All min erfarenhet säger
att ytterst få människor frågar efter
någon handling sedan en uppgörelse
har träffats. De handlingar som utväxlas
under förhandlingarna rör delproblem
och säger läsaren litet eller ingenting
om vad som i verkligheten har
förekommit. Alla som har sysslat med

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m. m.

detta slag av arbete vet att en avtalsförhandling,
som sträcker sig över en
lång tidsperiod, är en mycket komplicerad
process även då det gäller att
utväxla handlingar. En handlings innehåll
kan säga mycket för den som sysslar
med arbetet men ingenting för allmänheten,
därest den skulle offentliggöras.
Jag tror alltså att den debatt
om sekretess eller offentliggörande som
här förekommer är av liten betydelse
i det praktiska livet.

Den enda handling som jag föreställer
mig att allmänheten skulle ha intresse
av i det här sammanhanget är
protokollet från riksdagens lönedelegation,
alltså den myndighet som utsetts
av riksdagen och i egenskap av arbetsgivare
skall godkänna de uppgörelser
som man har träffat. Jag kan tänka mig
att det protokollet skulle kunna tilldra
sig ett allmänt intresse, därför att det
i varje fall i någon utsträckning kan
finnas politiskt sprängstoff där, men i
övrigt tror jag knappast att handlingarna
från de överläggningar som äger
rum mellan parterna är av något nämnvärt
intresse. När förhandlingarna är
slut är parterna synnerligen tacksamma
över att få lägga allt skräpet åt sidan
och inte vidare syssla med det.

Jag ber att i det här avseendet få
tillstyrka utskottets yttrande.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan i stort sett instämma
med herr Arne Geijer i hans
bedömning att skillnaden när det gäller
samhällsfarliga konflikter mellan den
offentliga arbetsmarknaden och den
privata har minskats under årens lopp.
Det enda tillägg jag vill göra är att riskerna
för samhällsfarliga konflikter
måste vidgas när strejk och lockout blir
tillåtna stridsmedel på ett nytt område,
där det ibland kan brännas, vilket erfarenheterna
från polis- och sjuksköterskeområdena
visar -— det var inte
bara sjöbefälet jag nämnde, herr Arne
Geijer.

Jag tror emellertid att vi är beredda
att ta den konsekvensen. Att jag särskilt
nämnde skillnaden beror väl närmast
på att det i propositionen antyds
att det i detta sammanhang finns möjlighet
till en lex in casu.

Beträffande sekretessen är jag, med
min betydligt ringare erfarenhet av
förhandlingsarbete, helt överens med
herr Geijer om att förhandlare sällan
är så lyckliga som när de på morgonen
då uppgörelsen är klar får kasta alla
papper i papperskorgen. Därför tror
jag i likhet med herr Geijer att sekretessens
betydelse i sammanhanget är
överbetonad. Vad reservanterna främst
har syftat på är emellertid dels att man
gör avsteg från regier som eljest gäller
för den offentliga förvaltningen, dels
frågan om bestämmelsernas förenlighet
med tryckfrihetsförordningen.

Det är riktigt, herr Hermansson —
jag har kontrollerat uppgifterna i lagboken,
som jag inte hade tillgänglig
nyss — att det finns andra skäl än
säkerhetsskäl som föranlett att man
gjort avsteg från huvudregeln i 2 kap.
9 §. Undantagen gäller bl. a. stadsplanefrågor.

Om man nu genom att införa nya
sekretessregler gör ytterligare ett avsteg
från 2 kap. 9 § i både dess gamla
och dess nya lydelse, är emellertid huvudfrågan
för mig, om man kommer att
åberopa detta som prejudikat för att
också i fortsättningen gå runt 2 kap.
9 §. Det var på den punkten jag uttryckte
mina farhågor.

Herr statsrådet HERMANSSON:

Herr talman! Jag är glad över att lagboken
var tydligare än jag. Å andra sidan
hörde alla herr Hernelius’ förmåga
att missförstå: när herr Arne Geijer
sade att offentligheten var av liten betydelse
i förhandlingssammanhang, tolkade
herr Hernelius det till att sekretessen
är av liten betydelse i förhandlingssammanhang.

Vad jag har velat hävda är att såda -

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang.

na här regler står i överensstämmelse
med 2:9 tryckfrihetsförordningen, vilket
herr Herrnelius nu tycks ha blivit
övertygad om av lagboken. Om herr
Hernelius vill bli ytterligare övertygad
och få ytterligare en tydlig förklaring,
kan han läsa på sidan 75 i 1944 års
tryckfrihetssakkunnigas betänkande,
där man om denna regel säger att man
inte har avsett att denna fråga i förevarande
sammanhang bör upptagas till
behandling, utan att man i allt väsentligt
har bibehållit den ståndpunkt som
gällande lag i denna del intar. Det innebär
att 2:9 har samma innebörd som
motsvarande regler i den gamla tryckfrihetsförordningen,
och följaktligen
måste den i det här avseendet tolkas på
samma sätt som den gamla regeln.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig bestritt
att 2:9 har samma innebörd förr som
nu; det behöver vi inte diskutera. Vad
jag ifrågasatte var om man skall vidga
de undantag från 2:9, som faktiskt
finns, till att bli även andra undantag
i framtiden. Det är det diskussionen
gäller, herr statsråd.

När det gäller lagboken går jag ibland
till den, och det gör väl även statsrådet.
Det är emellertid en ganska stor
bok, och jag har därvidlag inte heller
någon statssekreterare eller andra
hjälpredor att tillgå när jag sitter här
i kammaren, till vilka jag kan vända
mig.

Beträffande förmågan till missförstånd
av herr Arne Geijers inlägg tror
jag mig kunna säga att vi inte missförstod
varandra. Offentlighet och sekretess
är ju två sidor av samma sak.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Arne Geijer ansåg
att mitt resonemang om att den offentliga
arbetsmarknaden var känsligare
än den privata vid konflikter var fel -

statstjänstemannens rättsställning, m. m.
aktigt. Det är kanske förmätet av mig
att ta upp ett resonemang med herr
Arne Geijer i en sådan sak, men jag
ifrågasätter ändå om inte den offentliga
arbetsmarknaden är känsligare.
Statsrådet har i varje fall ett par gånger
här försökt att omtala detta för kammaren.
Om emellertid inte den offentliga
arbetsmarknaden är känsligare,
undrar jag om inte ett av argumenten
bortfallit för att man inte skulle medge
avtalsrätt i detta fall.

Jag vill än en gång understryka att
jag har den uppfattningen att om man
kan föreskriva avtalsrätt och strejkrätt
för den ekonomiska delen, vilket är
huvudsakerna i dessa sammanhang, så
är det en sak av mindre betydelse om
man inte skall kunna föreskriva en sådan
rätt när det gäller arbetstidens förläggning.

Herr GEIJER, ARNE, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill till herr Thorsten
Larsson säga att jag inte precis uttryckte
mig så enkelt som det kunde
förefalla av hans kommentar till mitt
uttalande att den privata arbetsmarknaden
är lika känslig som den offentliga.
Den offentliga arbetsmarknaden
är givetvis känsligare när man kommer
in på vården av människor, för
att ta ett exempel, men i ekonomiskt
avseende förhåller det sig tvärtom så
att den privata arbetsmarknaden är avsevärt
betydelsefullare än den offentliga.
Om vi exempelvis på den offentliga
arbetsmarknaden skulle få en konflikt
vid de svenska järnvägarna, föreställer
jag mig att vi skulle kunna överleva
den konflikten ganska länge, eftersom
transporterna finner också andra
vägar. Men om vi skulle få en lika lång
konflikt vid landets kraftverk, så att vi
vore komplett utan elström i landet,
föreställer jag mig att vårt land i alla
avseenden kommer att stå stilla under
den tiden. Så snart man kommer in på
ekonomiska faktorer kan vi alltså säga

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m. m.

att den privata arbetsmarknaden är
viktigare än den offentliga arbetsmarknaden.
När det gäller vården av människor
har dock den offentliga arbetsmarknaden
självfallet en större betydelse.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag har under överläggningen
inte begagnat möjligheterna till
replik i olika avseenden. Jag tror att
det blir bättre behållning av det hela,
om jag nu sammanfattar vad jag har att
säga till den debatt som har förts.

Jag vill erinra om vad jag inledningsvis
sade redan i mitt första anförande,
nämligen att det har rått en viss tveksamhet
i utskottet vid behandlingen av
denna fråga, beroende på att den ju
avser inte bara tjänstemän som är anställda
under ämbetsansvar utan även
tjänstemän som är anställda enligt oavsättlighetsprincipen.
Detta var faktorer
som väsentligt skilde sig från dem
man har att göra med på den enskilda
arbetsmarknaden. Det var förmodligen
detta som ledde till sådana konsekvenser
att avtalsrätten icke kunde tillämpas
i samma utsträckning som på den
enskilda arbetsmarknaden, där ju arbetsgivaren
själv med hänsyn till sina
egna intressen, för det mesta begränsade
till en lokal arbetsplats eller arbetsplatser
av ungefär samma slag på
andra orter, har att avgöra om han
skall sluta ett avtal om exempelvis arbetstidens
förläggning eller om annan
ledighet än semester. Så är emellertid
inte förhållandet på den offentliga sektorn,
som ju omspänner praktiskt taget
allt, från rena småtingen till stora väsentliga
saker för allmänheten. På denna
sektor måste ju allmänhetens intressen
och krav avvägas med hänsyn till
de yrkanden som framställs av de i
tjänsten anställda.

Jag tror att det finns anledning att
konstatera att tveksamheten råder även
i kammarens debatt — inte många av

dem som yttrat sig har visat en sådan
självsäkerhet beträffande den väg man
skall välja, som eljest brukar vara framträdande
i våra debatter särskilt när
de har en politisk anstrykning; det har
nu inte denna fråga, och inte heller utskottets
handläggning av den har haft
det.

Till och med herr Lennart Geijer har
ju ändå låtit förstå att han inte räknar
med att avtalsrätten i de fall vi särskilt
diskuterar skulle kunna sträcka sig
ända till den yttersta gränsen. Han har
visserligen sagt att eftersom nu utskottets
majoritet anslutit sig till att det
undantag bör utgå, som civilministern
vill ha, så skulle kammaren kunna godkänna
det. Men jag tycker att detta är
den sämsta motivering herr Geijer använt
— meningarna och besluten inom
ett utskott motsvarar dock inte alltid
de meningar som kan råda i kammaren,
vi är ju medvetna om att majoritetsförslag
från utskott ofta ändras i kamrarna
därför att meningarna är fördelade
på ett annat sätt här än vid behandlingen
i vederbörande utskott. Herr Geijer
konstaterar själv att på de områden
som finns nämnda och på ytterligare
något område är svårigheterna att träffa
avtal om arbetstidens förläggning
troligen så stora att det inte skulle vara
möjligt att gå till den yttersta gränsen,
d. v. s. att tillgripa stridsåtgärder för
att få ett avtal om en sådan förläggning
av arbetstiden som för de anställda
ter sig förmånligare än den de arbetat
under, en förläggning som arbetsgivaren
fastställt, i regel dock efter
överläggningar. Men innebär det
inte också ett konstaterande av osäkerhet
i fråga om tillämpningen av avtalsrätten
på ett sådant område? Där arbetstiden
är enhetlig och kan tillämpas
utan meningsbrytningar är det ju inga
svårigheter att träffa en överenskommelse
som får avtalets karaktär; även
om det inte skulle vara ett avtal i egentlig
mening är den ju ändå gällande. Och
detta förekommer i mycket stor utsträckning
även på det statliga områ -

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang.

det liksom på sådana områden där kollektivavtal
icke tillämpas.

Herr Geijer nämner en överenskommelse
med bankerna — som är serviceföretag
— såsom ett exempel på att det
är möjligt att träffa avtal även beträffande
arbetstidens förläglgning inom
sådana här områden. Jag vill erinra
herr Geijer om att sedan den överenskommelsen
med bankerna slutits, träffades
också en överenskommelse på
riksgäldskontoret om fria lördagar.
Först när bankerna slutade hålla öppet
på lördagarna och övergick till ordningen
med arbetsfri lördag kunde också
riksgäldskontoret tillmötesgå personalens
önskemål om att få lördagsledigt.
Och utan att direkt känna alla de motsättningar
som kan ha rått vid överläggningar
i sådana här frågor tror jag
att man vågar förutsätta att viljan att
tillmötesgå rimliga önskemål härvidlag
måste vara lika stor på arbetsgivarsidan
som man påstår att förståelsen
skulle vara på motsidan för att icke
kräva medbestämmanderätt i fråga om
arbetstidens förläggning på områden
där den inte kunde regleras enhetligt.

Jag tror att samma tänkesätt som
herr I.ennart Geijers går igen hos många
andra som yttrat sig. Herr Lidgard säger
att lian är förvånad över att reservanterna,
som ju har stor erfarenhet
på hithörande områden, kunnat ställa
sig vid sidan av utskottets majoritet —
som han väl avsåg — när den vill ha
ändring på denna punkt. Skulle det
inte möjligen kunna vara så, herr Ligard,
att just den stora erfarenheten
beträffande sådana här ting gör att reservanterna
har ansett sig kunna stödja
propositionen? I förhandlingsväsendet
vill man ju ofta ha eu fråga avgjord
på ett visst sätt, men motståndet på arbetsgivarsidan
är hårt, och man vill
inte ta till stridsåtgärder för att genomdriva
sitt önskemål. Då kan man resonera
som så, att arbetsgivaren inte
vill tillmötesgå önskemålet och därför
som hittills får fastställa det tvisten
gäller; de anställda fortsätter att arbeta

5 Första kammaren;! protokoll 1065. Nr 25

statstjänstemannens rättsställning, m. m.
enligt hans bestämmelser men under
protest och i förhoppning att frågan
skall kunna lösas på ett bättre sätt en
annan gång.

Under utskottsbehandlingen av denna
fråga har vi inte fått några exempel
på svårigheter att komma till rätta med
problemen när det gäller önskemål som
i och för sig skulle kunna vara berättigade
och kunna tillmötesgås. De exemplen
borde närmast ha lämnats av
dem som känner till vad som förekommit
på detta fält inom tjänstemannaområdet.
Följaktligen är det väl bara
principen man önskar få genomförd.
Bakom ligger inte någonting annat än
att man är medveten om att man i vissa
fall får göra avsteg från den och låta
arbetsgivaren bestämma; där det inte
är vare sig lämpligt eller möjligt att
träffa en uppgörelse avstår man. Är det
inte lika bra att starta med att ha det
som hittills, föra överläggningar om arbetstidens
förläggning på alla sådana
områden där det kan ske, försöka utsträcka
överläggningarna så långt som
möjligt och så småningom, när man finner
att man kommit så långt att det är
möjligt att renodla fältet, också försöka
få det gjort så att man har avtalsrätten
i dessa avseenden på sådana områden
där det är möjligt att tillämpa den? På
andra områden skulle man avstå men
helt naturligt förbehålla sig rätten att
framföra sina önskemål enligt den definition
överläggningar har fått när man
i detta sammanhang skiljer mellan förhandlingar
och överläggningar.

Det har också sagts i debatten, att om
undantaget i detta avseende består, kommer
det att betyda en försämring för
statstjänarna. Jagtror att det var herr
Källqvist som yttrade det.

Ja, men en försämring kan det viil inte
bli, eftersom man inte hittills bär
haft någon rätt att sluta avtal i frågan,
men väl en möjlighet att framföra sina
önskemål. Det måste väl allra högst
kunna konstateras, att det inte sker någon
förändring i den hittills tillämpade
principen, utan den får fortsätta att gäl -

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m. m.

la i fråga om arbetstidens förläggning.

I fråga om annan ledighet än semester
har jag inte hört att det skulle vara
särskilt otillfredsställande ordnat på
statstjänarområdet. Enligt det lilla jag
känner till om hur sådana frågor regleras
har de inte reglerats i form av en
rätt för de anställda, utan såsom en rätt
för vederbörande myndighet att lämna
ledighet. Och den understiger inte vad
anställda på den enskilda arbetsmarknaden
är tillförsäkrade. Sex månaders ledighet
vid barnsbörd samt ledighet för
enskilda angelägenheter tillämpas i så
stor utsträckning det är möjligt att tillmötesgå
önskemålen. En rätt till ledighet,
som inte finns på den enskilda arbetsmarknaden,
har man funnit sig kunna
tillgodose på statstjänarområdet,
nämligen när det gäller ledighet under
viss tid — jag tror den är upp till sex
månader, men det är möjligt att den är
begränsad till tre månader — för att
pröva, huruvida man skulle trivas bättre
på en annan arbetsplats än den man
har. Något sådant kan väl ingen komina
och begära hos en enskild arbetsgivare,
alltså att få tre eller sex månaders ledighet
innan man bestämmer sig för att
pröva om man trivs på en ny arbetsplats.

Jag tror inte att man kan åberopa att
statstjänarna är underutvecklade i detta
avseende. Faktum är att de i ganska stor
utsträckning har rätten till annan ledighet
än semester tillgodosedd, även om
de inte har det i form av principen om
rätt att förhandla om den. Däremot har
de ju full rätt att förhandla om huruvida
ersättning skall utgå vid sådan ledighet
och hur stor den skall vara, precis
på samma sätt som de har rätt att förhandla
om semestern vilken tillhör de
frågor som enligt lagen må regleras i
avtal.

Man skulle kunna få den uppfattningen
att alla som här har talat för utskottets
förslag helt igenom, med undantag
av den bestämmelse som hör samman
med 3 §, skulle vara bestämt inställda
på att detta är precis den rätta lösning -

en. Men kan detta så där utan vidare
läggas ihop med önskemålet om att man
redan i samband med denna lagstiftning
skall ha en beredskapslag? Har det inte
den karaktären att man om det kan säga
på samma sätt som eu stor bilfabrikör
påstås ha sagt en gång i tiden, när alla
bilar gjordes svarta? Modena växlade
emellertid och det fanns företag som hade
även andra färger på bilarna. Bilfabrikören
sade då, att »köparna fick
välja vilken färg på bilen som helst, bara
de tog den svarta»! Här är det likadant.
Tjänstemännen får välja strejk om
de vill, men vi har en beredskapslag i
bakfickan, som hindrar dem att verkställa
konfliktbeslutet.

De som anser att det är nödvändigt
att i samband med lagstiftningen om
förhandlingsrätt också ge möjlighet till
konfliktåtgärder har nu inte nöjt sig
med det faktum, som kunnat åberopas
i de träffade samarbetsavtalen, nämligen
att dessa har tillkommit för att om
möjligt motverka samhällsfarliga konflikter.
Det är motivet för Saltsjöbadsavtalets
tillkomst och det är samma motiv
bakom den överenskommelse som
träffats på tjänstemannasidan. Är det
risk för sådana konflikter som skulle
kunna bli föremål för en beredskapslagstiftning
eller låt oss säga en tjänstepliktslag
— ty det skulle väl vara innebörden
i beredskapslagen — så skall ett
sådant ärende behandlas i tjänstemannanämnden,
som den heter, och där skall
väl alla möjligheter undersökas att undvika
konflikt.

Herr talman! Jag tror att det även efter
debatten i riksdagen på många håll
fortfarande råder tveksamhet i fråga
om innebörden och räckvidden av den
här föreslagna lagstiftningen. Men alla
är beredda att acceptera den, eftersom
den i stort sett inte är något annat än ett
lagfästande av den princip som redan
bär rått, nämligen förhandlingsrätt för
tjänstemän även i offentlig tjänst, även
om den hittills inte kunnat ta sig uttryck
i ett träffat avtal. Sedan får vi väl
allesammans räkna med att erfarenhe -

Onsdagen den 19 maj 19(55

Nr 25

Ang. statstjänstemannens rättsställning, m. m.
terna kan komma att ge till resultat be- Sedan kammarens ledamöter intagit
hov av ändringar i det ena eller andra sina platser samt voteringspropositio avseendet.

Vi har inte lyckats någon nen ånyo upplästs, verkställdes till en

gång tidigare att göra en lag fullkomlig början omröstning genom uppresning,

redan från början, och jag tror att vi Herr talmannen förklarade, att enligt

skall utgå ifrån att det inte är möjligt i lians uppfattning flertalet röstat för

det här fallet heller. nej-propositionen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
förevarande memorial komme att
framställas först särskilt angående
grundlagsändringsförslaget under 1 och
därefter särskilt i fråga om grundlagsändringsförslaget
under 2.

På gjord proposition antogs det under
1 i memorialet framlagda vilande
förslaget till ändrad lydelse av §§ 35
och 36 regeringsformen.

I fråga om det under 2 framlagda vilande
förslaget till ändrad lydelse av §
38 riksdagsordningen, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att
förslaget skulle antagas, dels ock att
kammaren skulle förkasta nämnda
grundlagsändringsförslag.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på antagande av detta förslag
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som antager det i konstitutionsutskottets
memorial nr 29 under 2 framlagda
vilande förslaget till ändrad lydelse
av § 38 riksdagsordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, förkastas nämnda grundlagsändringsförslag.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 49;

Nej — 86.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter att ha genomgått de ärenden
som föreligger till behandling i dag och
i morgon samt väntas bli bordlagda i
dag för behandling på fredag, vill jag
för kammarens ledamöter tillkännage,
att jag beträffande veckans plena räknar
med

att i dag erfordras kvällsplenum,
att plenum i morgon torsdag, som börjar
kl. 14.00, ej torde behöva fortgå
längre än till omkring kl. 18.00, samt att
på fredag måste hållas kvällsplenum —
på fredag väntas debatter bl. a. rörande
Sydafrika-frågan, statsdepartementens
organisation och arbetsformer, forskningsråd,
samernas kulturliv, allmän
varuskatt och mellanöl.

Vad gäller plena i nästa vecka gäller
i enlighet med den för sessionen uppgjorda
arbetsplanen

att arbetsplenum hålles tisdag, onsdag
och fredag samt vid behov lördag;
erfordras till följd av skiljaktiga beslut
särskilt plenum efter lördagen hålles sådant
måndagen den 31.

Nästa vecka hålles kvällsplenum på
tisdag, om så erfordras, men ej på onsdag,
och vidare torde kvällsplenum bli
erforderligt på fredag.

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt Föredrogs

ånyo sammansatta konstitutions-
och andra lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reform av de offentliga
tjänstemännens förhandlingsrätt
m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 12 mars 1965 dagtecknad
proposition, nr 60, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att,
under förutsättning av slutligt godkännande
av det av 1964 års riksdag såsom
vilande antagna förslaget till ändrad
lydelse av 35 och 36 §§ regeringsformen,
antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) statstjänstemannalag,

2) lag om tjänstemän hos kommuner
m. fl. (komnmnaltjänstemannalag),

3) lag om inskränkning i rätten att
föra talan mot offentlig arbetsgivares
beslut,

4) lag angående ändring i lagen den
11 september 1936 (nr 506) om förenings-
och förhandlingsrätt,

5) lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om
medling i arbetstvister,

6) lag angående upphävande av lagen
den 17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän,

7) lag om ändring i brottsbalken,

8) lag angående ändring i lagen den
22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol,

9) lag angående ändring i lagen den
20 maj 1955 (nr 261) om avstängning
av domare,

10) lag angående ändrad lydelse av
4 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om
disciplinstraff för krigsmän,

11) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om
semester.

Propositionen hade, såvitt den anginge
förslaget till statstjänstemanna -

lag, hänvisats till konstitutionsutskottet
och i övrigt till lagutskott. Sistnämnda
del av propositionen hade tilldelats andra
lagutskottet. Genom överenskommelse
mellan konstitutionsutskottet och
andra lagutskottet hade propositionen
hänskjutits till sammansatt konstitutions-
och andra lagutskott.

I propositionen hade föreslagits, att
statens och kommunernas tjänstemän
skulle få förhandlingsrätt enligt i princip
samma regler, som gällde för andra
arbetstagare. Lön och övriga ekonomiska
villkor skulle enligt förslaget kunna
regleras i kollektivavtal. Förslaget innebar
vidare, att lockout och strejk skulle
erkännas som tillåtna stridsmedel i intressetvist
mellan stat eller kommun, å
ena, samt tjänstemannaorganisation, å
andra sidan.

I förslaget till statstjänstemannalag
var 3 § så lydande:

»I anställningsförhållande varå denna
lag är tillämplig gäller vad som är bestämt
i avtal.

Avtal må ej träffas om

a) inrättande eller indragning av
tjänst eller tjänsteorganisationens utformning
i övrigt;

b) myndighets arbetsuppgifter, ledningen
och fördelningen av arbetet inom
myndigheten, arbetstidens förläggning
eller rätt till annan ledighet än
semester;

c) anställnings- eller arbetsvillkor
som regleras i denna lag eller i författning
vartill lagen hänvisar eller enligt
lagen tillhör Konungens, riksdagens eller
myndighets beslutanderätt.

Har avtal träffats i strid mot bestämmelserna
i andra stycket, är avtalet i
denna del utan verkan.»

I förslaget till kommunaltjänstemannalag
hade 2 § erhållit följande lydelse:

»I anställningsförhållande varå denna
lag är tillämplig gäller vad som är
bestämt i avtal.

Avtal må ej träffas om

a) inrättande eller indragning av
tjänst eller tjänsteorganisationens utformning
i övrigt;

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang. de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt

b) myndighets eller inrättnings arbetsuppgifter,
ledningen och fördelningen
av arbetet inom myndigheten
eller inrättningen, arbetstidens förläggning
eller rätt till annan ledighet än
semester;

c) anställningsvillkor som regleras i
lag eller annan författning och angår
tjänstetillsättning, disciplinär bestraffning
eller anställnings upphörande.

Har avtal träffats i strid mot bestämmelserna
i andra stycket, är avtalet i
denna del utan verkan.»

Till det sammansatta utskottet hade
hänskjutits

dels följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 716
i första kammaren av fru Hultell m. fl.
och nr 842 i andra kammaren av fru
Nettelbrandt m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 717
i första kammaren av herrar Källqvist
och Dahléii samt nr 841 i andra kammaren
av herr Hamrin i Kalmar in. fl.,

3) de likalydande motionerna nr 718
i första kammaren av herr Lidgard
m. fl. och nr 839 i andra kammaren av
herr Björkman in. fl.,

4) de likalydande motionerna nr 719
i första kammaren av herr Åkerland
och nr 840 i andra kammaren av herr
Carlshamre in. fl.,

5) motionen nr 838 i andra kammaren
av herrar Larsson i Norderön och
Johansson i Doekered;

dels ock följande vid riksdagens början
väckta motioner, nämligen

6) de likalydande motionerna nr 228
i första kammaren av herrar Hilding
och Svanström samt nr 295 i andra
kammaren av herrar Ullsten och Mnndebo,
angående arbetsdomstolens sammansättning,

7) de likalydande motionerna nr 601
i första kammraen av herr Alexander son
in. fl. och nr 424 i andra kammaren av
fru Gärdo Widemar, angående statstjänstemannens
oavsiittlighet m. in.

I motionerna I: 716 och 77:842 hade
hemställts,

A) att riksdagen måtte antaga förevarande
lagförslag med de ändringar,
som angivits i motionerna, innebärande
att

1) 2 § kominunaltjänstemannalagen
skulle erhålla följande lydelse:

»Avtal må ej träffas om tjänstemans
åligganden i tjänsten.

Avtal må ej heller träffas om sådana
i lag eller annan allmän författning reglerade
anställningsförhållanden, som
angå

a) tjänstetillsättning, disciplinär bestraffning
eller anställnings upphörande; b)

tjänsters inrättande och uppförrande
på ordinarie och icke-ordinarie
stat, indragning och förändring av
tjänster eller tjänsteorganisationens utformning
i övrigt;

c) myndighets arbetsuppgifter, ledningen
och fördelningen av arbetet inom
myndigheten samt rätt till annan
ledighet än semester.

Har avtal träffats i strid mot vad i
denna paragraf stadgas, är avtalet i sådan
del utan verkan»;

2) 3 § kommunaltjänstemannalagen
skulle erhålla i motionerna angiven lydelse,
vilket förslag avsåg en utökning
av de tillåtliga stridsåtgärderna till att
omfatta lockout, strejk, blockad, bojkott
och annan därmed jämförlig stridsåtgärd; B)

att riksdagen måtte vidtaga motsvarande
ändringar i statstjänstemannulagen
i fråga om arbetstidens förläggning
samt rätten till konfliktåtgärder;

C) att riksdagen måtte uttala betydelsen
av en reell överläggningsrätt i frågor,
varom avtal ej finge träffas.

I motionerna 7: 777 och 77: 847 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,

a) att avtal skulle kunna slutas om
arbetstidens förläggning och rätt till
annan ledighet än semester,

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt

b) att arbetstagarorganisation skulle
äga lagfäst rätt att påkalla överläggning
i frågor, varom avtal icke finge
slutas, samt att myndighets beslut i sådan
fråga, därest organisation begärt
överläggning, icke skulle fattas förrän
överläggning ägt rum,

c) att jämväl oorganiserad tjänsteman
skulle ha rätt att deltaga i strejk
beslutad av arbetstagarorganisation,

d) att övergångsbestämmelse, innebärande
att vid lagens ikraftträdande anställd
tjänsteman genom anmälan finge
ställa sig utanför kollektiva stridsåtgärder
samt att för hans del skulle tilllämpas
de vid lagens ikraftträdande gällande
avlönings- och pensionsbestämmelserna,
skulle införas.

1 motionerna 1:718 och 11:889 hade
föreslagits,

1) att i statstjänstemannalagen, 3 §
andra stycket b), orden »arbetstidens
förläggning eller rätt till annan ledighet
än semester» skulle utgå; samt

2) att kommunaltjänstemannalagen
2 § skulle erhålla följande lydelse:

»I anställningsförhållande varå denna
lag är tillämplig gäller vad som är
bestämt i avtal.

Avtal må ej träffas om tjänstemans
åligganden i tjänsten.

Avtal må ej heller träffas om sådana
i lag eller annan allmän författning reglerade
anställningsförhållanden, som
angå

a) inrättande eller indragning av
tjänst eller tjänsteorganisationens utformning
i övrigt;

b) myndighets eller inrättnings arbetsuppgifter
samt ledningen och fördelningen
av arbetet inom myndigheten
eller inrättningen;

c) tjänstetillsättning, disciplinär bestraffning
eller anställnings upphörande.

Har avtal träffats i strid mot bestämmelserna
i andra och tredje styckena,
är avtalet i denna del utan verkan.»

I motionerna 1: 719 och 11: 8''tO hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta,

1) att de föreslagna tjänstemannalagarna
skulle kompletteras med en beredskapslag,
angivande formerna och
de allmänna principerna för tvångsingripanden,
som kunde bliva nödvändiga
på det offentliga tjänstemannaområdet; 2)

att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära omedelbar, allsidig och förutsättningslös
utredning av innebörden i
och eventuellt behövlig reformering av
tjänstemannaansvaret; samt

3) att i § 15 andra stycket i den föreslagna
statstjänstemannalagen orden
»som han tillhör» skulle utgå, vilket
förslag avsåg, att även oorganiserad arbetstagare
skulle äga rätt att deltaga i
strejk, som beslutats av arbetstagarorganisation.

I motionerna I: 228 och II: 295 hade
hemställts,

att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i lagen om arbetsdomstol, att
en på förslag av Sveriges arbetares centralorganisation
utsedd ledamot inträdde
som den ene av löntagarledamöterna
i domstolen i mål, som huvudsakligen
rörde till Sveriges arbetares centralorganisation
anslutna medlemmar och
organisationer,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära utredning och förslag
om vilka andra fackorganisationer
som i enlighet med i motionerna angivna
principer också borde äga rätt att
föreslå medlemmar av arbetsdomstolen.

I motionerna 1: 601 och II: 424 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en utredning
enligt i motionerna angivna
riktlinjer om garantier för oavsättlighetsprincipens
tillämpning i samband
med inrättande av nya tjänster.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, under förutsättning
av slutligt godkännande av det av 1964
års riksdag såsom vilande antagna förslaget
till ändrad lydelse av 35 och 36

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang. de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt

§§ regeringsformen, med bifall till följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:716 och 11:842, i
vad de gällde avtal om arbetstidens förläggning
beträffande statstjänstemän,

2) motionerna I: 717 och II: 841, i
vad de gällde avtal om arbetstidens förläggning
och rätt till annan ledighet än
semester beträffande statstjänstemän,
samt

3) motionerna I: 718 och II: 839 i
motsvarande delar, samt med avslag a
motionerna I: 717 och II: 841, i vad de
gällde lagfäst överläggningsrätt för
statstjänstemän, måtte — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom förevarande
proposition, nr 60, framlagda förslaget
till 3 § statstjänstemannalagen — för
sin del antaga nämnda förslag med den
ändring, att lagrummet erhölle följande
lydelse:

3 §

I anställningsförhållande — — — i
avtal.

Avtal må ej träffas om

a) inrättande eller indragning av
tjänst eller tjänsteorganisationens utformning
i övrigt;

b) myndighets arbetsuppgifter eller
ledningen och fördelningen av arbetet
inom myndigheten;

c) anställnings- eller arbetsvillkor
som regleras i denna lag eller i författning
vartill lagen hänvisar eller enligt
lagen tillhör Konungens, riksdagens eller
myndighets beslutanderätt.

Har avtal —--- utan verkan;

B. att riksdagen, under samma förutsättning
som under A, med bifall till
följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:716 och 11:842, i
vad de gällde avtal om arbetstidens
förläggning beträffande kommunaltjänstemän,

2) motionerna I: 717 och II: 841, i
vad de gällde avtal om arbetstidens förläggning
och riitt till annan ledighet än
semester beträffande kommunaltjänstemän.
samt

3) motionerna I: 718 och II: 839 i
motsvarande delar, samt med avslag å
följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 716 och II: 842, i
vad de gällde förslaget till 2 § kommunaltjiinstemannalagen
med undantag för
frågan om avtal om arbetstidens förläggning,

2) motionerna 1:717 och 11:841, i
vad de gällde lagfäst överläggningsrätt
för kommunaltjänstemän, samt

3) motionerna 1:718 och 11:839, i
vad de gällde den icke reglerade kommunala
förvaltningen,

måtte — med förklaring att riksdagen
funnit viss ändring böra vidtagas i det
genom förevarande proposition framlagda
förslaget till 2 § kommunaltjänsmannalagen
—- för sin del antaga nämnda
förslag med den ändring, att lagrummet
erhölle följande lydelse:

2 §

I anställningsförhållande — — — i
avtal.

Avtal må ej träffas om

a) inrättande eller indragning avtjänst
eller tjänsteorganisationens utformning
i övrigt;

b) myndighets eller inrättnings arbetsuppgifter
eller ledningen och fördelningen
av arbetet inom myndigheten
eller inrättningen;

c) anställningsvillkor som regleras i
lag eller annan författning och angår
tjänstetillsättning, disciplinär bestraffning
eller anställnings upphörande.

Har avtal---utan verkan;

C. att riksdagen, under samma förutsättning
som under A, med avslag å
motionerna I: 716 och II: 842, i vad de
gällde frågan om tillåtliga konfliktåtgärder,
måtte bifalla förevarande proposition
i vad den avsåge 15 § första
stycket förslaget till statstjänstemannalag
och 3 § första stycket förslaget till
kommunaltjänstemannalag;

I). att riksdagen, under samma förutsättning
som under A, i anledning avföljande
motioner, nämligen

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. de cffentliga tjänstemännens förhandlingsrätt

1) motionerna 1:717 och 11:841, i
vad de gällde oorganiserades strejkrätt,
samt

2) motionerna 1:719 och 11:840 i
motsvarande delar, samt med avslag å
motionerna I: 716 och II: 842, i vad de
gällde förslaget till 3 § andra stycket
kommunaltjänstemannalagen, måtte —
med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i de genom
förevarande proposition framlagda
förslagen till 15 och 16 §§ statstjänstemannalagen
och 3 och 4 §§ kommunaltjänstemannalagen
samt till ändring i
20 kap. 4 § brottsbalken -— för sin del
antaga nämnda förslag i vad de icke
omfattades av utskottets hemställan under
C med den ändring, att lagrummen
erhölle i utlåtandet angiven lydelse; E.

att riksdagen, under samma förutsättning
som under A, med avslag å
motionen II: 838, måtte bifalla förevarande
proposition i vad den gällde 18 §
förslaget till statstjänstemannalag;

F. att riksdagen, under samma förutsättning
som under A, måtte bifalla
förevarande proposition i vad den avsåge
förslagen till statstjänstemannalag
och kommunaltjänstemannalag, i den
män de icke omfattades av utskottets
hemställan ovan, med undantag för förslagen
till övergångsbestämmelser;

G. att riksdagen, under samma förutsättning
som under A, med avslag å motionerna
1:717 och 11:841, i vad de
gällde möjlighet till undantagande från
den nya lagstiftningen, måtte bifalla
förevarande proposition i vad den avsåge
förslagen till övergångsbestämmelser
till statstjänstemannalagen och
kommunaltjänstemannalagen;

H. att riksdagen, under samma förutsättning
som under A, med avslag å
motionerna I: 228 och II: 295, i vad däri
yrkats lagändring, måtte bifalla det genom
förevarande proposition framlagda
förslaget till ändring i lagen om arbetsdomstol; -

I. att riksdagen, under samma förutsättning
som under A, med avslag å
motionerna I: 719 och II: 840, i vad de
gällde yrkandet om beredskapslagstiftning,
mätte bifalla förevarande proposition
i vad den icke omfattades av utskottets
hemställan ovan;

J. att riksdagen, i anledning av det
genom förevarande proposition framlagda
förslaget till 33 § statstjänstemannalagen,
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t såsom sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört om disponibilitetsinstitutet;

K. att riksdagen, i anledning av motionerna
I: 601 och II: 424, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört rörande statstjänstemans
oavsättlighet;

L. att riksdagen, i anledning av motionerna
I: 719 och II: 840, i vad de
gällde tjänstemannaansvaret, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört om behovet
av utredning rörande ämbetsansvaret; 51.

att motionerna I: 228 och II: 295,
i vad de gällde yrkandet om utredning
rörande arbetsdomstolens sammansättning,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

N. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:601 och 11:424,

2) motionerna I: 716 och II: 842,

3) motionerna I: 717 och II: 841 samt

4) motionerna 1:719 och 11:840,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

De av utskottet under D föreslagna
ändringarna i förslagen till statstjänstemannalag
och kommunaltjänstemannalag
samt till ändring i brottsbalken
inneburo,

Onsdagen den 19 maj 19(i5

Nr 25

Ang. de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt

i vad avsåge 15 § statstjänstemannalagen
och 3 § kommunaltjänstemannalagen,
att såväl organiserad som oorganiserad
tjänstemans rätt att deltaga i
stridsåtgärd skulle göras beroende av
beslut från den arbetstagarförening, som
påbjudit åtgärden,

vad beträffade 16 § statstjänstemannalagen
och 5 § kommunaltjänstemannalagen,
att skadeståndsplikt enligt de
grunder, som angåves i lagen om kollektivavtal,
skulle inträda för tjänsteman,
såväl organiserad som oorganiserad,
om han deltoge i otillåten stridsåtgärd,

såvitt anginge 20 kap. 5 § brottsbalken,
att som tjänstefel icke i något fall
skulle anses, att ämbetsman deltoge i
strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd
efter beslut av arbetstagarförening
som anordnat åtgärden.

Reservation hade anförts, vid utskottets
hemställan under A och B, av herrar
Strand, Damström och Dahl, fru
Ekendahl samt herrar Nilsson i Östersund,
Fredriksson och Henningsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under A och B hemställa,

A. att riksdagen, under förutsättning
av slutligt godkännande av det av 1964
års riksdag såsom vilande antagna förslaget
till ändrad lydelse av 35 och 36
§§ regeringsformen, med avslag å följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:716 och 11:842, i
vad de gällde avtal om arbetstidens förläggning
beträffande statstjänstemän,

2) motionerna I: 717 och II: 841, i
vad de gällde avtal om arbetstidens förläggning
och rätt till annan ledighet än
semester samt lagfäst överläggningsrätt,
allt beträffande statstjänstemän, samt

3) motionerna 1:718 och 11:839, i
vad de gällde avtal om arbetstidens förläggning
och rätt till annan ledighet än
semester beträffande statstjänstemän,

måtte bifalla förevarande proposition,
nr 60, i vad den avsåge 3 § förslaget till
statstjänstemannalag;

B. att riksdagen, under samma förutsättning
som under A, med avslag å
följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:716 och II: 842, i
vad de gällde förslaget till 2 § kommunaltjänstemannalagen
med undantag för
frågan om avtal om rätt till annan ledighet
än semester,

2) motionerna I: 717 och II: 841, i
vad de gällde avtal om arbetstidens förläggning
och rätt till annan ledighet än
semester samt lagfäst överläggningsrätt,
allt beträffande kommunaltjänstemän,
samt

3) motionerna I: 718 och II: 839, i
vad de gällde den icke reglerade kommunala
förvaltningen samt avtal om
arbetstidens förläggning och rätt till
annan ledighet än semester beträffande
kommunaltjänstemän,

måtte bifalla förevarande proposition
i vad den avsåge 2 § förslaget till kommun
altjänstemannalag.

Dessutom hade särskilda yttranden
avgivits

1) , i anslutning till utskottets hemställan
under H, av herrar Källqvist,
Hernclius, Thorsten Larsson, Erik Filip
Petersson, Boo, Edlund och Werbro;
samt

2) , i anslutning till utskottets hemställan
under I, av herrar Källqvist,
Hernelins och Edlund.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! .lag yrkar bifall till reservationen
under punkterna A och B.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats pro -

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. sekretesskydd för vissa handlingar på förhandlingsväsendets område

positioner koninie att framställas först Därjämte hade 4 ledamöter tillkan särskilt

beträffande punkterna A och nagivit, att de avstode från att rösta.

B av utskottets i förevarande utlåtande Sedermera bifölls på gjord proposigjorda
hemställan samt därefter sär- jjon va(j utskottet i övrigt hemställt i
skilt i fråga om utskottets hemställan r]etta utlåtande,
i övrigt. _

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkterna A och B
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till vad utskottet hemställt, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr förste vice talmannen Strand
begärde votering, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta
konstitutions- och andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkterna
A och B, röstar

4a,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —64;

Nej — 71.

Ang. sekretesskydd för vissa handlingar

på förhandlingsväsendets område

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
28 maj 1937 om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar
samt i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 2 april 1965 hänvisat en
av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten
proposition, nr 88, vari Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga i propositionen
intaget förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr
249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

I propositionen hade föreslagits sekretesskydd
för vissa handlingar på förhandlingsväsendets
område, främst utredning
och förslag som tillkommit för
att begagnas vid sådan förhandling för
slutande av kollektivavtal eller för annan
reglering av anställningsvillkor,
vari myndighet, kommunsammanslutning
eller statligt eller kommunalt företag
hade att deltaga, eller vid förberedelse
till dylik förhandling. Sekretesstiden
hade föreslagits i regel bestämd
till fem år från handlingens datum.
Med tillstånd av därtill behörig myndighet
skulle dock sekretessbelagd handling
kunna utlämnas tidigare.

I berörda lagförslag var 35 § så lydande: Handlingar

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang. sekretesskydd för vissa handlingar på förhandlingsväsendets område

ler statligt eller kommunalt företag har
att deltaga, eller vid förberedelse till
sådan förhandling, må ej utan tillstånd
av myndighet som anges i tredje stycket
utlämnas förrän fem år förflutit
från handlingens datum. Har sådan
handling upprättats hos eller inkommit
till riksdagens lönedelegation, må
den dock ej hemlighållas längre än till
dess förhandlingsöverenskommelse träffats
eller förhandlingen eljest slutförts.

Bestämmelserna i första stycket gälla
även handlingar innefattande utredning
eller förslag vilka från annan än
myndighet inkommit för där angivet
ändamål, även om handlingen tillkommit
i annat syfte.

Om tillstånd för statsmyndighet att
utlämna handling som avses i första
eller andra stycket beslutar statens avtalsverk
eller, om handlingen tillhör
förhandlingsärende som utan avtalsverkets
medverkan liandlägges av annan
statlig myndighet, denna. Begär någon
att hos riksdagens lönedelegation utfå
sådan handling, ankommer det dock på
lönedelegationen eller myndighet, som
denna bestämmer, att besluta i tillståndsfrågan.
Om tillstånd för kommunalmyndighet
att utlämna sådan handling
beslutar den förvaltande myndighet
i kommunen som handlägger löneärenden
eller, om handlingen tillhör
förhandlingsärende som utan nämnda
myndighets medverkan liandlägges avannan
myndighet i kommunen, denna
myndighet.

Samtidigt med propositionen hade utskottet
förehaft till behandling följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1: 726,
av herr Möller och fröken Mattson, samt
II: 850, av herrar Björk och Martinsson,
vari hemställts, att vederbörande utskott
vid sin granskning av propositionen
måtte beakta de i motionerna anförda
synpunkterna, att det sekretessskydd,
som behandlades i propositionen,
i varje fall ej skulle utvidgas till fler
typer av handlingar än vad offentlighetskommittén
föreslagit, att förslaget

om sekretesskydd på fem år måtte avslås
och att detta skydd måtte utformas
enligt förslag från Svea hovrätt, alternativt
begränsas till högst tre år, att utskottet
särskilt måtte pröva frågan om
offentlighet för lönestatistiska utredningar,
samt att utskottet måtte ansluta
sig till offentlighetskommitténs uttalanden
i samband med frågan om rättstvister;
ävensom

2) de likalydande motionerna 1:730,
av fru Segerstedt Wiberg och herr
Holmberg, samt 11:855, av herr Stå hl
m. fl., vari anhållits, att riksdagen i
samband med behandlingen av propositionen
måtte för sin del antaga följande
förslag till lydelse av 35 § sekretesslagen: »Handlingar,

som innefatta utredning
eller förslag och som tillkommit
för att begagnas vid sådan förhandling
för slutande av kollektivavtal eller för
annan reglering av anställningsvillkor,
vari myndighet, kommunsammanslutning
eller statligt eller kommunalt företag
har att deltaga, eller vid förberedelse
till sådan förhandling, må ej utlämnas
förrän förhandlingsöverenskommelse
träffats eller förhandlingen eljest
slutförts, såvida skäligen kan befaras
att utlämnandet skulle vara till men för
förhandlingarna.»

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag
på motionerna 1: 720 och 11:850 samt
1:730 och 11:855 och med bifall till
proposition nr 88, i vad denna avsåge
0 och 35 lagen om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar,
samt med förklaring, att riksdagen
funnit även 30 § nämnda lag böra
ändras, antaga i utlåtandet infört
förslag till lag angående ändring i lagen
den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Beservationer hade avgivits

I. av fru Segerstedt Wiberg samt herrar
Sneningsson, Sörenson, Hisberg,

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. sekretesskydd för vissa handlingar på förhandlingsväsendets område

Wahlund, Magnusson i Tumhult, Larsson
i Luttra, Westberg och Werbro, vilka
på anförda skäl ansett, att utskottet
bort föreslå riksdagen att, med bifall
till motionerna 1:730 och 11:855 och
med avslag på propositionen nr 88 i
förevarande del, för sin del antaga i
reservationen infört förslag till lydelse
av 35 § första stycket;

II. av fru Segerstedt Wiberg samt herrar
Sveningsson, Sörenson, Risberg,
Magnusson i Tumhult, Westberg och
Werbro, vilka av angivna orsaker ansett,
att utskottet bort föreslå riksdagen
att, med bifall till motionerna 1:730
och II: 855 i förevarande del, avslå proposition
nr 88 i vad avsåge 35 § andra
stycket;

III. av fru Segerstedt Wiberg samt
herrar Sveningsson, Sörenson, Risberg,
Magnusson i Tumhult och Westberg,
vilka på åberopade grunder ansett, att
utskottet bort föreslå riksdagen att,
med bifall till motionerna I: 730 och II:
855 i förevarande del, avslå proposition
nr 88 i vad avsåge 35 § tredje stycket.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna I, II och III.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag vrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande varje stycke
av 35 § i förevarande lagförslag samt
därefter särskilt angående utskottets
hemställan i övrigt.

I fråga om lagförslagets 35 § första
stycket, anförde vidare herr talmannen,
hade yrkats dels att detta stadgande
skulle godkännas med den lydelse utskottet
föreslagit, dels ock att kammaren
skulle godkänna stadgandet med

den lydelse, som förordats i den av fri»
Segerstedt Wiberg m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med I betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på stadgandets godkännande enligt utskottets
förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 35 § första stycket
i förevarande lagförslag med den
lydelse konstitutionsutskottet i utlåtande
nr 30 föreslagit, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes stadgandet
med den lydelse, som föreslagits i den
av fru Segerstedt Wiberg m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med I betecknade reservationen.

Då emellertid fru Segerstedt Wiberg
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 62.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen beträffande
35 § andra stycket propositioner,
först på godkännande av detta
stadgande med den lydelse utskottet fö -

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Om anslag till Religionspedagogiska institutet i Uppsala

reslagit samt vidare därpå att stadgandet
skulle utgå i enlighet med vad som
förordats i den av fru Segerstedt Wiberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
II betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på stadgandets
godkännande enligt utskottets förslag,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner 35 § andra stycket
i förevarande lagförslag med den lydelse
konstitutionsutskottet i utlåtande
nr 30 föreslagit, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, utgår stadgandet i enlighet
med vad som föreslagits i den av
fru Segerstedt Wiberg in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med II betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Segerstedt Wiberg
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 53.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å 35 § tredje stycket,
yttrade nu herr talmannen, hade yrkats
dels att stadgandet skulle godkännas
med den lydelse utskottet föreslagit,
dels ock att stadgandet skulle utgå i enlighet
med vad som förordats i den av

fru Segerstedt Wiberg m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med III betecknade reservationen.
Herr talmannen anförde,
att han, efter samråd med huvudreservanten,
finge framhålla, att denna reservation
till följd av kammarens förut
fattade beslut torde hava fallit; kvar
stode således allenast yrkandet om godkännande
av stadgandet enligt utskottets
förslag.

På gjord proposition bifölls detta yrkande.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i övrigt i
detta utlåtande.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 94, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
kostnader för svenska FN-styrkor
in. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om anslag till Religionspedagogiska
institutet i Uppsala

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 95, i anledning av väckta motioner
om anslag till Religionspedagogiska
institutet i Uppsala.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hellebladh m. fl. (I: 378) och den andra
inom andra kammaren av herr Nelander
in. fl. (II: 474), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att Religionspedagogiska
institutet i Uppsala av
statsmedel skulle tilldelas ett anslag av
25 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:378 och 11:474 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herr
Roman, fröken Andersson, herrar Ivar
Johansson, Axel Andersson, Rengtson,
Källqvist, Wallmark, Rohman och Ståhl,
fröken Elmén samt herrar Larsson i

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Om anslag till Religionspedagogiska institutet i Uppsala

Hedenäset, Selander, Mattsson och
Sordstrandh, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1:378 och 11:474, till Religionspedagogiska
institutet i Uppsala för budgetaret
1965/66 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av
25 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag har aldrig upphört
att förvånas över den bristande förståelse,
för att inte säga den avoghet, som
samhället ofta visar personer och organisationer
som frivilligt tagit på sig
uppgifter som det närmast legat till
hands att samhället skulle ha svarat för,
men som samhället av en eller annan
anledning har försummat. Det gäller
naturligtvis inte i alla fall. Tvärtom
kan det under vissa omständigheter visas
en minst sagt överraskande stor generositet
gentemot det frivilliga arbetet.

Religionspedagogiska institutet, som
vi nu behandlar hör sannerligen inte
till dem som har favoriserats i detta
sammanhang. Man tycks liksom inte
vilja erkänna att detta institut utför
något samhällsgagnande arbete. Alla
bör väl dock vara medvetna om den
skriande bristen på lärare, och alla vet
att undervisningen i våra skolor i mycket
stor utsträckning utförs av folk
som inte har kompetens. Detta gäller
inte minst kristendomsundervisning.

Alltsedan detta institut för 12 år sedan
startades har de kristna lärarförbunden
som en av de viktigaste uppgifterna
sett att ge fortbildning och vidareutbildning
åt lärare i kristendomskunskap.
I år planeras inte mindre än
fyra seminarier, varav två skulle ha till
uppgift att samla lärare som har reell,
men inte formell pedagogisk kompetens,
medan de två andra seminarierna
skulle vara till hjälp för lärare som
inte har tillräcklig reell kompetens.

I den bristsituation, som skolan be -

finner sig i och som samhället inte lyckats
klara, tycker man att samhället
tacksamt borde ta emot denna hjälp och
ge institutet ett sådant stöd att verksamheten
kunde bedrivas på ett så rationellt
sätt som möjligt. Nu måste institutet,
trots att dess ledning arbetar utan
någon som helst ersättning, bedriva sitt
arbete inom en mycket snäv ram, fast
man är fullt medveten om att betydligt
större insatser skulle vara nödvändiga.

Det är ett mycket blygsamt belopp
som det här är fråga om och som reservanterna
vädjar till riksdagen att
bevilja, nämligen 25 000 kronor.

Nu skriver utskottsmajoriteten, liksom
den har gjort under flera år med
hänvisning till vad statsutskottet en
gång har sagt, att institutet har möjligheter
att få bidrag på annat håll till
sin verksamhet. Det är som sagt en
välvillig anvisning, men den saknar i
själva verket någon innebörd.

Allt vad institutet har lyckats åstadkomma
efter mycken möda är att man
från kyrkliga arbetsfonden har fått ett
anslag på 10 000 kronor. Alla de andra
dörrar, som utskottet har hänvisat till
under så många år, har varit absolut
stängda.

Utöver uppgiften att vara lärarna till
hjälp bedriver institutet religionspedagogisk
forskning, upprätthåller internationella
och internordiska kontakter,
bedriver en omfattande upplysningsverksamhet
och utger en skriftserie,
vari lärarna i kristendom får aktuell
information för sin undervisning och
mycket annat.

Inför alla dessa institutets betydelsefulla
uppgifter måste man anse att reservationens
begäran om ett anslag på
25 000 kronor är mycket blygsam.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Under tre år i följd har
riksdagen avslagit liknande motioner.
Majoriteten inom utskottet har ansett

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Om anslag till Religionspedagogiska institutet i Uppsala

att ingenting har inträffat sedan riksdagen
senast behandlade detta förslag,
som skulle ha föranlett ändrat ståndpunktstagaude.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag skulle vara mycket
tacksam om andra avdelningens ordförande
kunde ge en närmare förklaring
till denna hänvisning, som avdelningens
majoritet varje år har gjort, nämligen
att institutet har möjlighet att ansöka
om bidrag från vissa befintliga
riksstatsanslag.

Som jag sade i mitt första anförande,
räcker det inte med att hänvisa till en
rad dörrar, när man ser till att dessa
dörrar är låsta och det inte går att
komma innanför dem. Det skulle vara
intressant att veta vilka dörrar som är
öppna.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror inte det är
nödvändigt att herr Andersson och jag
ger oss in på någon debatt här, tv i
praktiken tror jag vi är ungefär lika
intresserade av denna fråga båda två.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Ja, det kan jag faktiskt
inte hålla med om, tv hade vi varit lika
intresserade av detta båda två, skulle
herr Näsström ju ha befunnit sig bland
reservanterna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava uppre -

pat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 95, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring m. m., i
vad propositionen avser förslagsanslag
till folkpensioner, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om statsbidrag till byggande av tunnelbana
jämte i ämnet väckta motioner;
och

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. beräkningen av resetillägg enligt studiehjälpsreglementet

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1964/
65 till Förvärv av vissa fastigheter i
Gamla stan i Stockholm.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 35, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 72 och
77 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521), in. m.

Vad utskottet i detta betänkande
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial
och utlåtanden:

nr 37, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade ärenden;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av Svenska skeppshypotekskassan,
in. in.;

nr 39, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
ytterligare förvärv av bostadsrätter
för riksdagens räkning, m. in.;
och

nr 40, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående anordnandet av ett klipparkiv
för riksdagens räkning.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. beräkningen av resetillägg enligt
studiehjälpsreglementet

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av väckta
motioner angående beräkningen av resetillägg
enligt studiehjälpsreglementet
in. m.

Andra lagutskottet hade till samtidig
behandling förehaft sex inom riksda -

gen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 129
i första kammaren av herr Källqvist
in. fl. och nr 167 i andra kammaren avherr
Källstad m. fl., såvitt nu vore i
fråga,

2) de likalydande motionerna nr 520
i första kammaren av fru Olsson och
herr Olsson, Johan, samt nr 635 i andra
kammaren av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl. ävensom

3) de likalydande motionerna nr 522
i första kammaren av herr Olsson, Johan,
och fru Olsson samt nr 624 i andra
kammaren av herr Johansson i
Skärstad in. fl.

I motionerna I: 129 och II: 167 hade,
såvitt nu vore i fråga, yrkats,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle begära, att nästa års riksdag
måtte föreläggas förslag till bidrag
inom studiehjälpssystemets ram, som
gjorde det möjligt för inackorderade
elever att sex gånger per läsår besöka
sina hem, samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle giva till känna vad i motionerna
anförts beträffande resetillägg
i studielijälpssystemet.

I motionerna I: 520 och II: 635 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till innevarande års riksdag om
sådan ändring av- studiehjälpsreglementet
och studiemedelsförordningen, att
inackorderade elever erhölle bidrag till
resor mellan hemorten och skolan.

I motionerna 1:522 och II: 624 hade
anhållits, att riksdagen måtte medgiva,
att rätt till resetillägg enligt studiehjälpsreglementet
finge grunda sig på
färdvägens längd mellan bostad och
skola, enligt i motionerna angivna grunder.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang. beräkningen av resetillägg enligt studiehjälpsreglementet

A. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 522 och II: 624 samt

2) motionerna I: 129 och II: 167, såvitt
anginge resetilläggets konstruktion,

måtte såsom sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört om resetillägget i studiehjälpsreglementet; B.

att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 522 och II: 624 samt

2) motionerna I: 129 och II: 167, såvitt
anginge resetilläggets konstruktion,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 520 och II: 635 samt

2) motionerna I: 129 och II: 167, såvitt
anginge yrkandet om resetillägg till
inackorderade elever,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I. av fru Hamrin-Thorell, herr Edström,
fru Olsson samt herrar Anderson
i Sundsvall, Rimmerfors och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet hort under C
hemställa,

dels att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 129 och II: 167, såvitt
anginge yrkandet om resetillägg till
inackorderade elever, samt

2) motionerna 1:520 och 11:635,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till nästa års riksdag
om sådan ändring av studiehjälpsreglementet,
att inackorderade elever erhölle
bidrag till resor mellan hemorten
och skolan;

6 Första kammarens protokoll 1965. Nr 25

dels att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 129 och II: 167, såvitt
anginge yrkandet om resetillägg till
inackorderade elever, samt

2) motionerna 1:520 och 11:635,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. av herrar Hubinette och Lothi(jius,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! I andra lagutskottets utlåtande
nr 46 har behandlats ett motionspar,
I: 129 och II: 167, med förslag
om att Kungl. Maj:t till 1966 års
riksdag skall föreslå utökade möjligheter
för elever, som är inackorderade
under sin skoltid, att få komma hem
några gånger om året — med andra
ord att de skall få bidrag till hemresor.
Motionärerna har föreslagit tre hemresor
per termin.

Här gäller det alltså elever som uppbär
studiehjälp och studerar i gymnasier,
yrkesskolor, fackskolor, folkhögskolor
och en del andra läroanstalter.
En del av dessa elever har under vissa
villkor resetillägg. De elever som är
inackorderade får ett inackorderingstillägg
på 100 kronor i månaden. För
den summan kan ju ingen elev få en
inackordering med nuvarande priser,
och föräldrarna måste därför stå för en
del kostnader. Har de flera barn inackorderade,
och det är väl inte så
ovanligt, kan det bli en inte obetydlig
summa. Några resebidrag utgår över
huvud taget inte till dessa elever. Därför
är naturligtvis föräldrarnas möjligheter
att låta barnen komma hem någon
eller några gånger under terminen
mycket begränsade. Och det gäller här
ungdomar, som verkligen har behov av
kontakt med hemmet.

»Föräldrar, behövs dom?» — så löd
en rubrik i en tidning nyligen. Jag tror
för min del att vilka aspekter man än

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. beräkningen av resetillägg enligt studiehjälpsreglementet

lägger på den mänskliga konstellation,
som föräldrar utgör, måste man besvara
frågan med ja. Att avskaffa föräldrarna
som stöd för sina barn tror jag
man varken kan eller bör göra.

Motionärerna och reservanterna anser,
att kontakten med hemmet och föräldrarna
för dessa ungdomar i en mycket
ömtålig ålder är av så stort värde,
att resebidrag till dessa inackorderade
ungdomar — som fanns förr, innan vi
tog det nya studiehjälpssystemet —- bör
återinföras. Detta säger jag som reservant
även om jag vet, att inackorderingsbidraget
är nytt och även om jag
vet att ett av de ledande motiven för
hela det nya sociala studiehjälps- och
studiemedelssystemet var att avskaffa
små tillägg och bidrag och i stället
införa mera rejäla sådana. Det gällde ju
att sammanföra de små bidragen till ett
större.

Icke desto mindre anser reservanterna
att värdet av kontakt mellan föräldrar
och barn, möjligheten för dessa
ungdomar att få resa hem någon eller
några gånger under läsåret, är av ett
betydligt värde.

Herr talman, jag vill med dessa korta
ord yrka bifall till reservationen 1.

Fru OLSSON (ep):

Herr talman! För omkring ett år sedan
behandlade vi här i riksdagen den
stora propositionen om det studiesociala
stödet till den studerande ungdomen.
Vi hade vid det tillfälle, när vi beslutade
reformen, litet olika syn på vissa
delfrågor, och det är väl därför rätt naturligt,
att en del av dessa frågor nu
återkommer motionsvägen. Det gäller
här de inackorderade elevernas hemresor,
som behandlas i andra lagutskottets
utlåtande nr 46.

Yi brukar tala så vackert om att alla
skall ha samma möjligheter att bedriva
studier oavsett bostadsort. Jag vill tro
att det inte bara är munnens förkunnelse,
utan att det finns verklig vilja
bakom de orden.

Det är väl ändå så att de inackorderade
eleverna kommer litet i kläm. Inackorderingsbidraget
blev, som vi alla
vet, 100 kronor per månad, och det skall
täcka de merkostnader som den inackorderade
eleven har i förhållande
till de elever som bor i sina hem. Jag
tvivlar starkt på att dessa 100 kronor
täcker de ökade kostnader som uppstår,
och jag är alldeles övertygad om
att ingenting blir över för eventuella
hemresor.

Vi är väl överens om betydelsen av
att de inackorderade eleverna under
terminerna kan resa hem och ha den
nära kontakt med föräldrarna som det
innebär. Det är här fråga om relativt
unga elever. Då bör inte bristande ekonomiska
resurser lägga hinder i vägen.

Jag vet ju att motivet för utskottets
majoritet är att vi inte skall ha så många
olika bidrag, detta av administrativa
skäl. Det är naturligtvis lovvärt att det
sker förenklingar, men dessa förenklingar
får inte drivas därhän, att elever
som på grund av geografiska avstånd
måste bo inackorderade under
terminerna — och redan där kommer i
ekonomiskt underläge och kanske också
i underläge för övrigt — inte skall
beredas ekonomiska möjligheter till
hemresor.

Jag yrkar bifall till reservation I vid
andra lagutskottets utlåtande nr 46.

I detta utlåtande behandlas även motioner
om resetilläggen för de elever,
som reser mellan hemmet och skolan
var dag. Vi beslutade förra året, att resetillägg
skulle utgå efter kilometerantalet,
räknat fågelvägen. Detta system
har ju blivit starkt kritiserat, och vi
har ju också kommit underfund med
att det kan slå ganska orättvist.

Nu har det rått full enighet i utskottet
om att systemet har sina brister, och
detsamma anser också centrala studiehjälpsnämnden.

Vad gäller den delen av utskottsutlåtandet,
herr talman, understryker jag
endast vad utskottet skriver, att den
utredning, som centrala studiehjälps -

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang. beräkningen av
nämnden bedriver, må ske skyndsamt,
och att Kungl. Maj:t därefter föranstaltar
om de ändringar, som kan anses
lämpliga.

Häri instämde herr Svanström (ep).

Herr HtrBINETTE (h):

Herr talman! Till den reservation,
som fruarna Hamrin-Thorell och Olsson
här har talat för, har vi två högermän
i utskottet inte kunnat ansluta oss. Orsaken
är egentligen den, att vi tycker att
den sanering av bidragsfloran som införandet
av den nuvarande studiehjälpen
innebar är en riktig princip, och
man skall då inte återigen försöka att
komma fram till en ordning som krånglar
till det hela.

Jag har funderat litet på det här och
jag skulle väl förmoda, att det blir en
administrativt mycket svårbemästrad
apparat, om man skall låta de elever
det här gäller vid de olika skolorna med
olika färdmedel få ta sig till hemorten
och låta kostnaden ersättas av skattemedel.

Jag har funderat på detta tidigare
när det gällde de värnpliktigas hemresor.
Där har det ju sagts av statsrevisorerna,
att det var så pass administrativt
betungande att låta de värnpliktiga
få hemresor och det kostade så mycket,
att det var bättre att låta dem fritt få
fara på järnvägarna. Men jag förmodar
att vi kanske inte kan tillämpa den ordningen
när det gäller skoleleverna, utan
för dem får det väl gå till på det sätt
som för närvarande tillämpas i den militära
ordningen. Då blir det administrativt
betungande. Så ser jag saken.

Jag har reagerat mot en sak, herr talman,
i reservationen, och det är när
man skriver att de utgifter som inackorderade
elever har för sina resor till
hemmet inte iir täckta genom bidrag.
Det förefaller som om reservanterna
ville täcka in alla sektorer med bidrag,
och i den delen har vi högermän principiellt
en annan uppfattning. Vi tyc -

resetillägE enligt studiehjälpsreglementet
ker inte att man skall bygga ut denna
bidragsflora alltför mycket.

Därför, herr talman, kan vi tyvärr
inte ansluta oss till reservanterna utan
vi stöder i det här fallet utskottets förslag.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Reservanterna har väl
i sin reservation inte närmast tänkt på
de elever som är inackorderade och
bara har några mil hem -— de torde
kunna bestrida en hemresa intill ett
visst belopp. Vi har i stället tänkt på
dem som har sina hem långt borta, exempelvis
eleverna på folkhögskolorna,
som ju har en riksomfattande räjong
vad elevrekryteringen beträffar.

Därför skulle jag vilja hemställa till
herr Hubinette att inte dra parallellen
med militärernas hemresor. Dels är dessa
fler än vad det här är fråga om och
dels kan man, som sagt, mycket väl
tänka sig ett schablonbelopp ovanför
vilket ett bidrag skulle kunna utgå.

Herr HUBINETTE (h) kort genmäle:

Herr talman! Ja, fru Hamrin-Thorell,
det hade varit trevligt om reservanterna
hade skrivit det i sin reservation. Som
jag läser den förefaller det som om det
här skulle omfatta alla elever, även om
de har en kort väg hem.

Det är givet att fru Hamrin-Thorells
förtydligande här var bra att få, men
jag är inte övertygad om att samtliga
reservanter delar den uppfattningen.
Det hon nu sade finns inte utskrivet
här.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Här har begärts en utredning
med förslag från Kungl. Maj:t
till nästa års riksdag. Det är därför
ingenting som hindrar att Kungl. Maj:t
fattar detta förståndiga beslut även om
inte reservanterna har skrivit in det i
sin reservation.

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. beräkningen av resetillägg enligt studiehjälpsreglementet

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! De fem utskottsutlåtanden,
som vi närmast har att behandla i
kammaren, gäller alla frågor som rör
det studiesociala stöd som samhället
lämnar ungdomar, vilka fortsätter sin
utbildning efter grundskolan.

Det väldiga reformverk på detta område,
som riksdagen antog i maj månad
i fjol, har ännu ej verkat i ett helt
läsår och beträffande studiemedelsförordningen
inte för längre tid än från
årsskiftet. Det är mot bakgrunden av
den korta tids erfarenhet, som finns
på detta område, som man bör beakta
andra lagutskottets stundom mycket
kärva inställning till förändringar i det
ena eller andra avseendet.

Emellertid står det redan nu klart
att man på ett par punkter kan och bör
göra praktiska korrigeringar av fjolårets
riksdagsbeslut. Proposition nr 109,
som vi kommer att behandla, innebär
sålunda cn ändring av reglerna för beräkning
av inkomstprövat tillägg inom
studiehjälpsförordningen för barn till
frånskilda föräldrar. Beträffande verkningarna
när det gäller resebidragen
har fru Olsson redan påpekat att utskottet
är enigt om att understryka behovet
av den översyn, som centrala
studiehjälpsnämnden redan har föranstaltat
om, och frågan om studiestödet
under övergångstidens skolformer är
också någonting som vi strax i denna
kammare kommer att besluta om att
begära en översyn av. Några materiella
förändringar biträder inte utskottet i
annat avseende än den förändring, som
förbättringen av det förlängda barnbidraget
innebär och som egentligen hör
samman med höjningen av det allmänna
barnbidraget.

Den studiesociala reformen var generös
då den genomfördes, eftersom den
syftade till att underlätta rekryteringen
till utbildningen närmast ovanför
grundskolan. Någon förändring som
skulle innebära behov av att just nu ändra
de olika beloppen har enligt utskot -

tets uppfattning inte skett sedan beslutet
trädde i kraft.

Jag vill emellertid i det här sammanhanget
påpeka att den skattereform,
som riksdagen har beslutat, kommer att
medföra återverkningar på de inkomstprövade
tilläggen enligt studiehjälpsreglementet.
Det schablonavdrag som
ersätter kommunalskatteavdraget vid
de lägsta inkomsterna innebär att elever
till det stora flertalet föräldrar i
fortsättningen kommer att vandra uppåt
i grupperna av inkomstprövade tilllägg.
Det innebär i sin tur att centrala
studiehjälpsnämnden kommer att få
pröva frågan om behovsprövade tillägg
för betydligt fler än de 30 000—-35 000
elever som i år ansökt om sådana.

Jag har, herr talman, inledningsvis
velat ange de här synpunkterna, eftersom
jag antar att diskussionen kring
dessa fem utskottsutlåtanden i fortsättningen
kommer att röra mera detaljbetonade
ting, föranledda av reformivern
hos denna kammares och inedkammarens
ledamöter.

I utskottsutlåtandet nr 46 tas två frågor
upp. Beträffande den första, om en
översyn av resebidragen, vill jag bara
hänvisa till dels vad fru Olsson har sagt
och dels vad utskottet skriver om att
det nya systemet, som alldeles uppenbart
innebär en administrativ förenkling,
ändå innehåller vissa brister vilka
har uppmärksammats. Studiehjälpsnämnden
bär pekat på att det finns elever
som har kortare resväg än andra
elever och icke förty erhåller ett högre
resebidrag.

Studiehjälpsnämnden kommer i sinom
tid att begära hos Kungl. Maj :t att
den översyn skall ske, som kan anses
befogad efter granskning av svaren i
enkäten till en del av landets skolmyndigheter
om av dessa iakttagna missförhållanden.
Den översynen kan då ske
inom ramen för gällande bestämmelser.
Det betyder emellertid inte en förändring
av själva det bidragssystem som är
uppbyggt — om en sådan förändring

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang. beräkningen av

skall komma till stånd, fordras ny riksdagsbehandling.

Den andra frågan i detta utskottsutlåtande,
där utskottet inte är enigt, gäller
huruvida inackorderade elever skall
ha särskilda resebidrag för att kunna
besöka hemmet eller ej.

För att inget missförstånd skall uppstå
på den punkten vill jag först säga,
att vi självfallet alla kan ansluta oss till
det som fru Hamrin-Thorell anförde om
behovet av kontakt mellan barnen och
hemmet under skoltiden. Men det är ju
inte den saken det är frågan om här.
Tidigare kunde en elev få behovsprövat
stipendium — jag stryker under att det
var behovsprövat. Detta skall jämföras
med det obligatoriska studiebidrag på
75 kronor i månaden som nu utgår. En
inackorderad elev som fick sådant behovsprövat
stipendium kunde erhålla
bidrag till resa. Hur stort var då det bidraget?
Det utgick för ett visst antal resor
per år, varierande på grund av skolformens
art, dock högst sex resor per
läsår — motionärerna föreslår tre resor
— med det belopp varmed kostnaden
översteg 15 kronor för enkel resa.

Inackorderad elev fick även ersättning
för kost och logi med belopp varierande
mellan 30 och 75 kronor per
månad.

Herr talman! Jag har velat ange de
materiella villkoren i det gamla systemet
för att liksom bemöta de synpunkter
som framförts av reservanterna, som
anser att inackorderingstillägget inte är
tillräckligt utan för knappt. Man vill åtminstone
i vissa delar återgå till det
gamla systemet. Inackorderingstillägget
utgör i dag 100 kronor. Tidigare fick
man under vissa behovsprövade former
ersättning för såväl logi som kost med
upp till 75 kronor men oftast med lägre
belopp. Om man ser till resultatet av
det beslut som riksdagen fattade i fjol
innebär det enligt min uppfattning en
klar ekonomisk förbättring för de elever
som måste inackorderas på skolorten
och som alltså vistas borta från
hemmet under skoltiden.

resetillägg enligt studiehjälpsreglementet

Reservationen är vidare inte helt invändningsfri
då den begränsar sig till
ett utredningskrav om resetillägg endast
för elever, som har bidrag enligt studiehjälpsreglementet.
Då når man, såsom
också fru Hamrin-Thorell anförde och
som jag fattat utgör det bärande motivet
för kravet, folkhögskoleeleverna.
Men dessa folkhögskoleelever är oftast
över 21 år. Om man ger denna kategori
ungdomar sådana resetillägg ligger det
nära till hands att ungdomar, som har
studiehjälp via studiemedelsförordningen,
med samma rätt skulle kunna ställa
krav på att få bidrag till hemresor. Jag
är övertygad om att riksdagen inte utan
vidare är beredd att besluta en sådan
reform.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag nu har sagt ber jag att få yrka bifall
till andra lagutskottets utlåtande nr 46.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt beträffande punkterna
A och B samt därefter särskilt i
fråga om punkten C.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna A och B hemställt.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten C
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fru
Hamrin-Thorell in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god -

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studie

hjälpsreglementet

kändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 46
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 39.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om höjning av studiebidragen enligt
studiemedelsförordningen och studiehjälpsreglementet Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 47, i anledning av väckta
motioner om höjning av studiebidragen
enligt studiemedelsförordningen och
studiehjälpsreglementet, in. m.

Till behandling hade andra lagutskottet
föreliaft fyra inom riksdagen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 77
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 106 i andra kammaren
av herr Holmberg m. fl., såvitt
nu vore i fråga, ävensom

2) de likalydande motionerna nr 514
i första kammaren av herr Larsson,
Thorsten, m. fl. och nr 618 i andra kammaren
av herr Gustafsson i Stenkyrka.

I motionerna I: 77 och II: 106 hade,
såvitt nu vore i fråga, yrkats, att riksdagen
skulle besluta fastställa studiehjälpens
grundbelopp till 100 kronor
per månad.

I motionerna 1:514 och 11:618 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning och förslag dels
beträffande frågan om höjning av studiebidraget
inom studiemedelsförordningen
till 0,5 ATP-basbelopp per år
och i anslutning därtill en motsvarande
höjning av det s. k. förhöjda studiebidraget
inom studiehjälpsreglementet
och dels beträffande frågan om värdebeständighet
för alla förmåner inom
studiehjälpsreglementet.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att motionerna I: 77 och II: 106,
såvitt de hänvisats till lagutskott, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

B. att motionerna I: 514 och II: 618
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits, vid utskottets
hemställan under B, av fru
Olsson och herr Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 514 och
II: 618 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om skyndsam utredning och
förslag dels beträffande frågan om höjning
av studiebidraget inom studiemedelsförordningen
till 0,5 ATP-basbelopp
per år och i anslutning därtill en
motsvarande höjning av det s. k. förhöjda
studiebidraget inom studiehjälpsreglementet,
dels beträffande frågan om

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studie hjälpsreglementet -

värdebeständighet för alla förmäner inom
studiehjälpsreglementet.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 47, som nu skall diskuteras,
innebär ett resonemang omkring vad vi
beslutade 1964 om det studiesociala stödets
utformning.

Under debatten om närmast föregående
ärende uttalade herr Lars Larsson,
att studiestödet är mycket generöst utformat.
Den saken kan man naturligtvis
diskutera. Jag skall inte direkt bestrida
att så är fallet, men man har dock redan
nu upptäckt vissa brister i studiestödet.
Jag erinrar också om att andra
lagutskottet i sitt förra utlåtande har en
skrivning, där man helt enkelt konstaterade
att den nuvarande ordningen inte
är riktigt bra, varför man var beredd
att ändra den.

De synpunkter som jag nu önskar ta
upp är ett resonemang som vi från centerpartiets
sida hade redan vid fjolårets
behandling av denna fråga. Jag erinrar
om att studerande vid högre läroanstalt
enligt studiemedelsförordningen äger
rätt till studiemedel beräknade på 1,4
ATP-basbelopp per läsår. Studiebidrag
utgår för närvarande med högst 7 000
kronor per år, varav 1 750 kronor utgör
icke återbetainingsskyldigt belopp. Detta
gäller om vederbörandes inkomst ej
är högre än 4 000 kronor. Upp till denna
summa inträder ingen reducering.
Studiebidraget bortfaller helt vid en inkomst
av 10 000 kronor. Makes inkomst
verkar också reducerande enligt speciella
regler. Lånesummans storlek följer
alltså basbeloppets förändring, men så
är inte fallet med bidraget, som ju utgår
per studietermin. Om vi räknar med ett
läsår på 10 månader, blir beloppet per
månad räknat 175 kronor.

Vid förslagets framläggande i fjol hade
centern en motion, i vilken bl. a.
framhölls att genomsnittsbidraget borde
ligga vid 250 kronor per månad. Varför

hade vi stannat just vid den summan?
Jo, därför att en undersökning om var
genomsnittsbeloppet låg efter .studiehjälpsreglementet
beräknat visade att
genomsnittsbeloppet låg vid ungefär 245
kronor per elev. Under sådana förhållanden
har vi ansett att det skulle innebära
större rättvisa, om större jämställdhet
med detta genomsnittsbelopp hade
kunnat åstadkommas. På det sättet har
vi kommit fram till summan 250 kronor.

Motivet för en höjning av bidraget när
det gäller de äldre studerande har väl
främst varit, att man har kunnat konstatera
ett i vissa avseenden försämrat
studiebidrag i förhållande till tidigare,
särskilt om de studerande hade naturastipendieförmåner
jämte en 25 % avskrivning,
som ju var den gamla formen
av förmåner.

Centern föreslog alltså att stipendiebeloppet
i likhet med lånebeloppet borde
följa basbeloppet. Vi har, herr talman,
ansett att vi i studiesocialt hänseende
bör sträva efter att få detta bidrag
fastställt till halva basbeloppet, eller för
närvarande 250 kronor per studiemånad
eller 2 500 kronor per år.

Med hänsyn till att dessa frågor ändå
kan vara av en viss komplicerad natur
anser vi att en skyndsam utredning först
bör undersöka hur förhållandena är på
detta område. Även om, såsom herr Lars
Larsson anförde, detta beslut ligger så
ytterst nära i tiden, anser vi att det är
angeläget att dessa saker rättas till så
snabbt som möjligt. Man kan alltså säga
att detta är ett parallellfall till det fall
som utskottet bär tagit upp och som gäller
resebidragen och resornas längd.

Jag anser således, herr talman, att detta
är en mycket angelägen uppgift och
vill hänvisa till den reservation som
finns fogad till utskottsutlåtandet, i vilken
föreslås att även bidragen skall indexregleras.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till reservationen av fru Olsson
och herr Gustavsson.

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studie hjälpsreglementet -

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag vet inte hur robust
man får lov att vara i sina uttryckssätt
i denna församling med anledning av
att utskottet i egentlig mening inte har
yttrat sig om den motion, som vi från
kommunistiskt håll har väckt i denna
fråga. Man får väl inte vara hur robust
som helst, men jag skulle vilja erinra
om det gamla folkliga talesättet att man
inte bör stå och dra i en bakfot. Det
har utskottet här gjort. Jag hoppas att
jag med det påståendet inte har överskridit
det tillbörliga i fråga om uttryckssätt.

När det gäller våra motioner nr 77
i denna kammare och nr 106 i medkannnaren
har, så långt jag kan bedöma
av utskottets utlåtande, utskottet
faktiskt råkat stå och dra fel på det
sätt som jag nyss antydde. Utskottet talar
genomgående om att det lika litet
nu som i fjol är berett att gå in för
att göra studiebidragen värdebeständiga.
Vi anser visserligen att en sådan
indexreglering bör komma till stånd,
men den motion som vi har väckt behandlar
en helt annan sak än frågan
om värdebeständigheten.

Herr Thorsten Larsson hävdade nyss
från denna talarstol att resonemanget
nu gäller utformningen av det studiestöd
som vi i fjol beslutade om. Till
det vill jag göra den kommentaren att
yrkandet i vår motion inte gäller den
saken. Vi erinrar visserligen om vår
åsikt i fjol, att studiebidraget då borde
ha fastställts till 150 kronor per månad
mot 75 kronor som beslutades, men
själva yrkandet i vår motion nu berör
inte frågan om studiestödets utformning
och således inte heller frågan om
indexreglering eller värdebeständighet.

I motionen föreslås att grundbidraget
för elever bl. a. på gymnsial nivå
skall höjas från 75 kronor till 100 kronor
i månaden. Det är alltsammans.
Detta förslag omfattar alltså inte ett
system för att säkra bidragens värdebeständighet.
Det är inte heller fråga

om en reell bidragshöjning, utan detta
är helt enkelt ett förslag om kompensation
för de levnadskostnadsökningar
som bl. a. årets beslut rörande höjningen
av omsättningsskatten medför. Jag
behöver inte i detta sammanhang erinra
någon om att viss kompensation
för dessa prisökningar ju har beslutats
när det gäller vissa andra bidrag, det
allmänna barnbidraget och det förlängda
barnbidraget. De motiv som anförts
för dessa höjningar anser vi vara fullt
ut lika giltiga också när det gäller dessa
studiebidrag.

Med hänsyn till de fortsatta materiella
spärrarna för elever från mindre
inkomsttagares hem, när sådana elever
vill bedriva studier över grundskolenivå,
hade det givetvis varit befogat
att föreslå en betydande reell höjning
av bidraget, såsom vi i fjol uttalade
oss för utan att dock då föreslå det,
men vi nöjde oss med att i år föreslå
kompensation för de ökade levnadskostnaderna,
d. v. s. att man skall låta
bli att beröva dessa elever, eller kanske
snarare deras föräldrar, en del av
den lilla förmån som så nyss har börjat
utgå. Då tycker jag att andra lagutskottet
borde ha resonerat om den
saken i anknytning till vår motion och
inte uteslutande diskuterat frågan om
reella höjningar och spörsmålet om
värdebeständighet, ämnen som vi alltså
inte tagit upp i vår motions yrkande.

Till min ledsnad ser jag att inte heller
reservanterna vill gå in för kompensation
åt de familjer vilkas ungdomar
är elever i gymnasier, folkhögskolor eller
vad det nu må vara. Det är en ståndpunkt
som jag verkligen har svårt att
förstå, men jag får väl bortse från den
märkligheten och ändå rösta med reservationen
eftersom den åtminstone
vill ha en utredning om närbesläktade
frågor, låt vara att även reservationen
innefattar avslag på vår motion. Men
först av allt vill jag, herr talman, yrrka
bifall till motionerna I: 77 och II: 106,
innebärande att man i vart fall inte

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studie hjälpsreglementet -

skall tillåta att spärrarna till den något
högre undervisningen ånyo göres mera
svåröverkomliga. Till frågan om en
reell höjning av studiebidragen får vi
väl återkomma vid ett annat tillfälle.
Då kan andra lagutskottet få anledning
att på nytt diskutera frågan, och
då kan det passa bättre att göra det, vilket
inte i så särskilt hög grad har varit
fallet nu.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
ville inledningsvis påstå att utskottet
egentligen hade korrigerat mitt uttalande
om att förra årets studiesociala reform
var generös. Jag sade att reformen
materiellt var generös, och det
vidhåller jag. Det är möjligt att reservanterna
i dag och i fjol velat vara ännu
mer generösa i detta avseende, men reformen
var generös. Däremot sade jag
att det redan nu finns anledning att i
vissa detaljer korrigera den praktiska
tillämpningen, vilket icke i och för
sig innebär någon nämnvärd ökning av
den totala kostnaden.

Får jag sedan säga ett par ord om
själva sakfrågan i andra lagutskottets
utlåtande nr 47, så vill jag gärna konstatera
att även centerpartiet har närmat
sig särskilda utskottets bedömning
i fjol; förra året ville nämligen centern
ha ett direkt beslut om höjning av
bidraget, medan man i år begär en utredning
om ökning av bidragsdelen
inom studiemedelsförordningen.

.lag har den principiella uppfattningen
att det bör vara riksdagens sak att
besluta om höjningar eller förändringar
av det direkta bidraget inom studiehjälpens
ram. Det är inte någonting
alldeles självklart atl man skall följa
basbeloppet och alltså ha en glidande
skala. Då kan det bli mycket små förändringar
i bidragsdelen, vilka bara
vållar en mängd administrativt krångel
utan all ha någon egentlig effekt. Men
det viktigaste iir att riksdagen skall ta
ställning till bidragsdelens storlek och

avväga kostnaderna — vilka dock är
betydande — mot andra angelägna reformförslag
som kan bli aktuella.

I princip är herr Adolfsson och utskottet
egentligen överens på den punkten,
eftersom kommunistmotionen ville
ta en sådan höjning av grundbeloppet
inom studiehjälpsreglementet som utskottet
menar att det är riksdagens sak
att besluta om. Nu tänker herr Adolfsson
rösta för avslag på sin egen motion,
och det var ju svnd eftersom jag
faktiskt tycker att han i det avseendet
intagit en åtminstone principiellt riktig
ståndpunkt.

I centerpartireservationen siktar man
på att införa en bidragsdel inom studiemedelsförordningen
som skulle uppgå
till ett halvt basbelopp per läsår. För
närvarande är bidragsdelen 1 750 kronor,
och med nuvarande basbelopp
för ATP skulle innebära en höjning av
bidragsdelen till 2 500 kronor. Den
eventuella invändningen att höjningen
inte är aktuell just nu spelar i sammanhanget
mindre roll, eftersom beloppet
ju alltid kommer att bli större. Ökningen
är alltså 750 kronor per läsår. Man
kan väl säga att förslaget skulle kunna
jämföras med den bidragsdel som gäller
inom studiehjälpsreglementet — det
motsvarar för närvarande 75 kronor i
studiebidrag och ett inackorderingstilllägg
av 100 kronor per månad. Enligt
det förslag som reservanterna nu siktar
till skulle man lägga till ett belopp så
att de högskolestuderande utöver den
lånedel som är återbetalningspliktig
skulle få ett bidrag, som skulle jämställas
med det som utgår till gymnasieelever
som uppbär det högsta inkomstprövade
tillägget. Det utgår om föräldrarna
har en beräknad inkomst på
mindre än 8 000 kronor. Det är sannerligen
att vara generös! Den målsättningen
kan vi inte utan vidare och i varje
fall inte för närvarande tänkas gå in
för med hänsyn till de stora behov av
reformer på olika områden som måste
vägas mot varandra.

Onsdagen den 19 maj 1965

90 Nr 25

Om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studie

hjälpsreglementet

Ja, herr talman, med den motiveringen
ber jag att få yrka bifall till andra
lagutskottets utlåtande nr 47. Får jag
bara för att ytterligare bemöta herr
Adolfssons anförande tillägga, att det
är av samma skäl som jag har anfört tidigare,
nämligen de ekonomiska konsekvenserna
av att ändra på en reform
som varit i bruk så pass kort tid, som
vi yrkar avslag på kommunisternas motion.
Den innebär i dag en utgiftsökning
på 50 miljoner kronor.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Får jag först bara säga
att vi ju i reservationens kläm direkt
bar ställt krav på en höjning av studiebidraget
inom studiemedelsförordningen
till 0,5 ATP-basbelopp per år,
alltså 250 kronor i månaden och 2 500
kronor per år. Vi har i anslutning därtill
krävt en motsvarande höjning av
det s. k. förhöjda studiebidraget inom
studiehjälpsreglementet och förslag beträffande
frågan om värdebeständighet
för alla förmåner inom studiehjälpsreglementet.

Det är klart, herr Lars Larsson, att
man väl kan diskutera om detta är generöst
eller inte, men jag vill bara än en
gång få framhålla att de 250 kronorna
faktiskt utgör ett genomsnitt av studiehjälpsreglementets
bidrag, även om man
— vilket jag kanske får säga inom parentes
— har att räkna med även de behovsprövade
delar som tillhör studiehjälpsreglementet.

Jag tycker inte det är ovidkommande
att man t. ex. i en skola, där det finns
elever med ett genomsnittsbidrag på 245
eller 250 kronor, höjer för dem som
enligt vad som här är sagt måste stanna
vid 175 kronor. Det kan väl inte vara
rättvist att en elev, som har kommit
upp till 21 år men går kvar i samma
skola, skall få ett mindre bidrag än
vad som han hade varit berättigad enligt
studiehjälpsreglementet. Vad gäller frågan
om huruvida detta är generöst vill

jag bara säga, att studiehjälpsreglementet
har legat i bakgrunden för kravet
om de 250 kronorna.

När herr Lars Larsson säger att det
medför krångel och administrativt besvär
att följa basbeloppet, kan jag inte
förstå honom. Det resonemanget känner
man inte igen från andra sammanhang.
Jag tycker tvärtom att det vore
en smidig form att helt enkelt följa
basbeloppet. Och därtill lämpligt att
höja studiebidraget till halva ATP-basbeloppet.
Jag tror det vore administrativt
enkelt och rättvist.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Min namne vill göra
gällande att elever, som har bidrag från
studiehjälpsreglementet, i genomsnitt
erhåller 250 kronor i månaden. Det är
väl ändå ganska obestyrkta uppgifter
som herr Larsson framför. Utöver det
att eleverna skulle vara inackorderade
på skolan måste det innebära, att de
dessutom skulle ha det högsta inkomstprövade
tillägget, d. v. s. föräldrarna
skulle ha en beskattningsbar inkomst
understigande 8 000 kronor. Jag tror att
det inte går att bestyrka de siffror som
herr Thorsten Larsson i detta sammanhang
använder. Skall man se på vad de
studerande har, som nu får ett stöd
genom studiemedelsförordningen, får
man inte glömma bort den lånedel det
även rör sig om. Man får för närvarande
maximalt 7 000 kronor, och det reduceras
helt då den egna inkomsten
jämte makens eventuella inkomst uppgår
till ungefär 15 000 kronor. Jag tycker
det är generöst.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Herr Lars Larsson hävdade
i sitt förra anförande att vi kommunister
ville genomföra en höjning av
grundbeloppet beträffande studiebidraget
och framhöll i sammanhanget —
dock i detta fall inte i polemik mot mig

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studie

hjälpsreglementet

— att det bör vara riksdagens sak att
besluta om sådana böjningar. Jag vill
till detta säga, att jag visserligen inte
riktigt kan slå herr Larsson på fingrarna
beträffande denna karakteristik av
effekten av det vi har föreslagit, eftersom
han rent formellt sett otvivelaktigt
har rätt. Det som vi har föreslagit innebär
ju i och för sig en höjning av grundbeloppet,
men jag vill likväl påpeka att
det reellt sett inte är fråga om detta.
Herr Lars Larsson bör hålla i minnet
att vi föreslog ju icke vid detta tillfälle
någon ändring av själva reformen, utan
den saken får vi ju tillfälle att återkomma
till senare. Egentligen är det inte
heller en höjning av grundbeloppet som
vi har begärt i vår motion utan endast
vad jag vill kalla för en fiktiv höjning,
ty om den genomfördes kan man säga
att den redan har ätits upp av de beslut
riksdagen tidigare fattat, bl. a. angående
omsättningsskattehöjningen. Jag upprepar
att det är fråga om en kompensation
för vad som inträffat sedan denna
reform beslutats och icke fråga om en
verklig ändring av reformen i och för
sig.

Herr Lars Larsson framhåller emellertid
också att det skulle bli ganska
kostnadskrävande för statskassan med
ett bifall till den motion som vi bär
framlagt och erinrar om att det skulle
ha kostat ungefär 50 miljoner kronor
för ett år. Ja, herr Lars Larsson, vi tog
upp dessa 50 miljoner kronor och litet
till i det som vi tog oss friheten att kalla
en skuggbudget. Med ledning av den
kom vi till slutsatsen att vi mycket väl
hade råd att spendera dessa 50 miljoner
kronor för att i någon mån minska
ner de spärrar för en något högre undervisning
som existerar för elever från
de mindre bemedlade familjerna. Vi
fann att vi hade råd till det, medan
andra fann att de inte hade råd. Däremot
kunde man frita exempelvis industrierna
från omsättningsskattehöjningen
på vissa investeringar, och man kunde
lindra skatten på stora förmögenhe -

ter och mycket annat som vi inte hade
föreslagit i skuggbudgeten utan precis
raka motsatsen. Vi för vår del hade
verkligen täckning för de 50 miljoner
kronor som det skulle ha kostat att bifalla
vad vi föreslagit.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Herr Adolfsson föranleder
mig att begära ordet och säga att
jag förstår att han måste ha ett argument
för den ställning han angivit att
han skall inta, nämligen att rösta för
avslag på sin egen motion genom att
rösta för bifall till reservationen.

Jag betvivlar inte alls att herr Adolfsson
i sin skuggbudget har pengar för
det här ändamålet, beloppet bör han ju
ta upp, men vad man kan ifrågasätta
är om den höjning med 33 procent av
studiebidraget som har yrkats i motionen
—- det må vara reellt eller fiktivt
— skulle motsvara den förändring
i kostnadsläget som höjningen av omsättningsskatten
och sänkningen av den
direkta beskattningen leder till. Låt mig
bara peka på vad jag sade i den förra
debatten, nämligen att skattereformen
betyder härvidlag åtskilligt beträffande
det inkomstprövade studiebidraget för
dessa elever.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Herr Lars Larsson ifrågasätter
riktigheten av mina siffror.
325 kronor i månaden kan man ju maximalt
få enligt studiehjälpsreglementet.
Det är möjligt att jag har räknat på
skolor som har inånga inackorderade
elever, men för t. ex. folkhögskoleoinrådet
föreligger siffrorna klart uträknade.
Att man inte har alla siffrorna var ju
ett av motiven till att vi i år yrkat på
en utredning för att få hela fältet belyst.
Jag tror att en sådan utredning skulle
komma till uppfattningen att det är eu
rättvis linje som vi företräder med vår
motion och som avses i reservationen.

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studie hjälpsreglementet -

Herr LARSSON, LARS, (s) :

Herr talman! Jag måste nog återkomma
till herr Thorsten Larsson, som nu
försökte att komma ifrån de uppgifter
han lämnat förut. Om herr Larsson hade
lyssnat — jag vill betona det — på
mitt inlägg i debatten angående andra
lagutskottets utlåtande nr 46, skulle han
ha uppfattat att centrala studiehjälpsnämnden
har haft att pröva 30 000 å
35 000 ärenden beträffande behovsprövade
studiebidrag. Vad innebär det?

Det högsta inkomstprövade tillägget,
alltså totalt 150 kronor i studiebidrag,
utgår till elever vilkas föräldrar har beskattningsbara
inkomster under 8 000
kronor — endast dessa har rätt att få
behovsprövat tillägg, vilket herr Thorsten
Larsson väl känner till — och centrala
studiehjälpsnämnden har lämnat
bifall till 10 å 15 procent av ansökningarna.
Det innebär att den siffra herr
Thorsten Larsson nämnde inte alls kan
utgöra något medeltal för de elever som
uppbär studiebidrag. Det högsta beloppet
före behovsprövat tillägg är som
sagt 150 kronor. Herr Larsson nämnde
siffran 250 kronor, om jag minns rätt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Därefter gjordes i enlighet med de
rörande punkten A framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på bifall
till motionerna I: 77 och II: 106,
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som

innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Xej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 115;

Nej — 21.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 48, i anledning
av väckta motioner angående studiehjälp
till elever vid realskolor, m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang. det studiesociala stödet till vissa
elevkategorier

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 49, i anledning av väckta
motioner angående det studiesociala
stödet till vissa elevkategorier.

Andra lagutskottet hade till samtidig
behandling förehaft nio inom riksdagen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 129
i första kammaren av herr Källqvist
m. fl. och nr 167 i andra kammaren avherr
Källstad m. fl., såvitt nu vore i
fråga,

2) de likalydande motionerna nr 162
i första kammaren av herrar Lundström
och Sundin samt nr 196 i andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin,
såvitt nu vore i fråga,

3) de likalydande motionerna nr 320
i första kammaren av fru Olsson och
herr Carlsson, Eric, samt nr 384 i andra
kammaren av herr Elmstedt m. fl.,

4) de likalydande motionerna nr 324
i första kammaren av herrar Sörenson
och Hellebladh samt nr 392 i andra
kammaren av herr Svensson i Kungälv
in. fl. ävensom

5) motionen nr 449 i andra kammaren
av herr From m. fl.

I motionerna I: 129 och II: 167 hade,
såvitt nu vore i fråga, yrkats,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle begära, att förslag måtte
föreläggas riksdagen i syfte att inordna
de kompletteringsstuderande i något av
de studiesociala systemen, företrädesvis
studiemedelssystemet,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle begära, att förslag måtte
föreläggas riksdagen i syfte att inordna
elever vid de fria kristna samfundens
teologiska seminarier i studiemedelssystemet.

I motionerna I: 162 och II: 196 hade,
såvitt nu vore i fråga, föreslagits, att
riksdagen skulle besluta, att vuxenutbildningsbidrag
enligt de regler, som
nu gällde för elever vid statliga vuxen -

gymnasier, statsunderstödda kvällsgymnasier
in. fl. läroanstalter, skulle utgå
även till korrespondensstuderande, som
bedreve motsvarande studier, för bevistande
av preparandkurser.

I motionerna I: 320 och II: 384 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning och förslag beträffande
frågan om det studiesociala
stödet till de korrespondensstuderande
enligt i motionerna anförda grunder.

I motionerna I: 324 och II: 392 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning
angående möjligheterna att bereda
eleverna vid de fria kristna samfundens
pastorsseminarier och vissa ledarinstitut
rätt till studiemedel enligt studiemedelsförordningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 129 och II: 167, såvitt
anginge yrkandet om studiestöd till
elever vid de fria kristna samfundens
teologiska seminarier, samt

2) motionerna 1:324 och 11:392,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
angående studiestödet till elever vid de
fria kristna samfundens pastorsseminarier
och vissa ledarinstitut;

B. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 129 och II: 167, såvitt anginge
yrkandet om studiestöd till studerande
som kompletterade studentbetyg,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
såsom sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
angående behovet av utredning av frågan
om studiestöd till studerande som
kompletterade studentbetyg;

C. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:162 och 11:196, såvitt
nu vore i fråga, samt

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. det studiesociala stödet till vissa elevkategorier

2) motionerna I: 320 och II: 384,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 129 och II: 167, såvitt
nu vore i fråga, i den män de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
i utlåtandet hemställt,

2) motionerna 1:324 och 11:392, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet hemställt,
samt

3) motionen II: 449,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts, vid utskottets
hemställan under C, av fru Hamrin-Thorell,
herr Edström, fru Olsson
samt herrar Anderson i Sundsvall,
Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under C hemställa,

dels att riksdagen med bifall till motionerna
I: 162 och II: 196, såvitt nu
vore i fråga, samt i anledning av motionerna
1:320 och 11:384 måtte för sin
del antaga i reservationen infört förslag
till förordning om ändrad lydelse av
19 § studiehjälpsreglementet den 4 juni
1964 (nr 402),

dels att motionerna I: 320 och II: 384,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det kanske kan tillåtas
mig att i likhet med några av de föregående
talarna knyta ett par korta reflexioner
till det studiesociala stödet
över huvud taget och dess genomförande
i praktiken. Självfallet måste vissa
svårigheter uppstå när en ny lag skall
föras ut i det praktiska livet, ty då
framstår dels fördelarna, dels de skönhetsfläckar
som vidlåder den. En del

justeringar är väl ofrånkomliga i fråga
om de stora lagförslag som läggs fram,
men beträffande det nya studiesociala
systemet har man redan upptäckt att
vissa grupper av elever vid vissa läroanstalter
otvivelaktigt är missgynnade
av det beslut som vi fattade i fjol.

Jag tillåter mig också att påpeka den
begränsade tid som stod utskottet till
buds förra året för att genomarbeta
den framlagda propositionen om studiehjälp
och studiestöd. Så nog bör det
vara anledning att komplettera systemet
på vissa punkter. Som herr Larsson
nyss anförde har ju också Kungl. Maj:t
i en proposition föreslagit att riksdagen
skall rätta till en av de negativa
verkningarna av systemet. Det gäller
skilsmässobarnen. Jag skulle också i
sammanhanget vilja instämma i utskottets
yttrande vad gäller styvbarnen, där
man har sagt att det kanske är nödvändigt
att fästa uppmärksamheten även
på denna grupp.

Det finns också andra grupper som
faktiskt är missgynnade av detta system.
Jag har svårt att förstå att det
skall behövas långa utredningar för att
fastslå de missgynnade grupperna, när
det gäller både studiestödet och framför
allt studiehjälpen.

I utlåtandet nr 49 gäller det bl. a.
två motionspar, det ena är nr 162 i
första kammaren och nr 196 i andra
kammaren, och det andra är nr 320 i
första kammaren och 384 i andra. I
det första motionsparet yrkas att korrespondensstuderande
som bevistar
preparandkurser skall få det utbildningsbidrag
som utgår till vissa andra
elever inom studiehjälpssystemet. I det
andra motionsparet begäres en skyndsam
utredning och förslag om det studiesociala
stödet åt korrespondensstuderande
över huvud taget.

Stödet åt korrespondensstuderande
är i det nya systemet uppenbarligen
otillräckligt. Utskottet har hänvisat till
pågående utredningar. Reservanterna
anser, som jag nyss sade, det knappast
vara behövligt att företa några utred -

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Ang. det studiesociala stödet till vissa elevkategorier

ningar i detta fall. Dessa skulle dessutom
ta lång tid, och under den tiden är
denna elevgrupp faktiskt missgynnad. I
stället skulle reglementet kunna kompletteras
med rätt för de korrespondensstuderande
att få ett studiebidrag när
de skall gå igenom den preparandkurs
som utgör ett kvalifikationskrav i deras
studier.

De korrespondensstuderandes studiesituation
är säkert inte mindre prekär
i ekonomiskt avseende än många andra
elevgruppers, och därför förefaller
det oss skäligt att de på ett mera positivt
sätt skulle kunna inordnas i det
studiesociala systemet. Att uppmuntra
vuxna att återuppta sina studier eller
att påbörja studier är sannerligen en
gudi behaglig gärning som man bör
stödja på alla sätt.

Den som vid vuxen ålder studerar
per korrespondens upptar — för att
bara peka på en sak — ingen plats i
ett skolsystem där det saknas både lärarkrafter
och lokaler. Vi kan väl alla
vara överens om att det skulle vara av
utomordentligt stor betydelse för att
höja många människors kvalifikationer,
om de fick ekonomisk möjlighet att i
större utsträckning ägna sig åt teoretiska
studier vid vuxen ålder. Det är
åtskilliga som inte har fått chansen till
en högre utbildning under sina yngre
dagar, och jag tror att det för dem är
av stor ekonomisk betydelse om vi
skulle kunna få denna reform genomförd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fru OLSSON (ep) :

Herr talman! Vi vet att det studiesociala
stödet till de vuxenstuderande för
närvarande är mycket otillfredsställande.
Vi anser alla att det är mycket angeläget
att vuxenutbildningen byggs ut,
och då är det också mycket angeläget
att de vuxenstuderande får samma ekonomiska
möjligheter som andra grupper
studerande. Det pågår utredningar

på detta område, men vi motionärer
och reservanter tror att det kommer
att dröja rätt länge innan det föreligger
ett slutgiltigt förslag som riksdagen
kan anta. Därför menar vi att de åtgärder,
som nu kan vidtas utan utredningar,
bör komma till stånd, ty det är
mycket brådskande. Vi som skrivit reservationen
anser att studerande, som
genomgår av brevskola anordnad preparandkurs,
må under studiernas slutskede
tilldelas vuxenutbildningsbidrag,
liksom sådant nu utges till studerande
vid kvälls- och vuxengymnasier. Denna
reform — som är liten men som betyder
mycket för dem den berör — kan
enligt vår mening genomföras genast,
utan utredningar.

Jag instämmer, herr talman, i det
yrkande om bifall till reservationen
som redan framställts av fru HamrinThorell.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Även om jag till alla
delar kan instämma i reservationen,
vill jag fästa uppmärksamheten j>å att
utskottet på s. 9 har uttalat att vad
utskottet har att säga om studiestöd till
dem som studerar vid de fria kristna
samfundens seminarier bör bringas till
Kungl. Maj:ts kännedom. Därmed synes
det mig att utskottet har givit ecklesiastikministern
bollen och att det är han
som skall handla, vilket jag hoppas att
han kommer att göra småningom.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Om jag får replikera
herr Kilsmo, så vill jag säga, att det
kanske inte är riktigt rätt att statsrådet
Edenman har fått bollen efter detta
beslut. Förutsättningen är ändå den,
att det kommer en framställning från
de fria kristna samfundens seminarier
och vissa av deras ledarinstitut om att
eleverna där skall få ta del av studieinedelsförordningens
förmåner eller
möjligen studiehjälpsreglementets för -

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Ang. det studiesociala stödet till vissa elevkategorier

måner. Därefter har skolöverstyrelsen
och statsrådet Edenman att ta del av
ärendet och fatta beslut.

Enligt vad vi har fått uppgift om i
utskottet vid behandlingen av ärendet,
har det inte inkommit någon sådan ansökan
hittills. Därför vet egentligen
ingen liur ställningstagandet i detta avseende
kommer att bli. Det finns ett
uttalande från i fjol om att man bör
iaktta en viss restriktivitet när det gäller
att tillämpa studiemedelsförordningen
och studiehjälpsreglementet på
enskilda läroanstalter, men att den
restriktiviteten självfallet — det har utskottet
i år understrukit — inte bör
råda, om vederbörande läroanstalt ställer
sig till efterrättelse — jag vill egentligen
inte använda det ordet — de regler
för insyn eller tillsyn som kan anses
erforderliga. I det avseendet har
skolöverstyrelsen i sitt remissyttrande
anfört, att man uppenbart är beredd
att tillstyrka en tillsyn från statens sida,
som skulle överensstämma med de
som de fria studieförbunden har för
närvarande.

Jag har velat göra detta lilla förtydligande
med anledning av herr Kilsmos
yttrande. Det är alltså möjligt att
statsrådet Edenman träffar på bollen
i sitt departement så småningom, men
den kommer i varje fall inte från riksdagen.

Får jag sedan till fru Hamrin-Thorell
och fru Olsson beträffande den reservation
de har talat för säga, att det inte
är någon av oss som är på en annan
linje än att vuxenutbildningen bör ha
sin andel av det studiesociala stödet.
Här gäller det närmast frågan om hur
det lagstiftningsmässigt och i annan
ordning skall kunna tillämpas. Det har
bland annat från reservanternas sida
sagts, att det inte finns någon anledning
att företa en utredning för dem
som bedriver korrespondensstudier av
det slag det här gäller, utan att man
skulle gå direkt på ett beslut. Nu kommer
emellertid såväl gymnasieutredningen
som yrkesutbildningsberedning -

en redan i år att lämna sina betänkanden,
och statsrådet Edenman har fölen
kort tid sedan i andra kammaren
givit uttryck åt att det kommer att tillsättas
en särskild arbetsgrupp inom
departementet för att bearbeta den tekniska
utformningen av det studiesociala
stödet åt vuxna.

Från utskottsmajoritetens sida menar
vi, att det i det läget då själva sakmaterialet
för att bedöma hela vuxenutbildningsfältet
i fråga om studiesocialt
stöd snart ligger på bordet, torde
det vara anledning att vänta på att detta
arbete blir utfört. Det är ju inte fråga
om att det skall ta så lång tid som bär
har sagts, utan när betänkandena ligger
publicerade, kan man tämligen snart
därefter påbörja bearbetningen.

Jag ber, herr talman, att i alla delar
få yrka bifall till utskottets hemställan
i andra lagutskottets utlåtande nr 49.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
konnne att framställas först
särskilt beträffande punkterna A, B och
D av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt därefter särskilt
i fråga om punkten C.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna A, B och D hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten C framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition avföljande
lydelse:

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 49
punkten C, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 43.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill erinra om att anslag nu uppsatts
om detta plenums fortsättande i
afton kl. 19.30.

Emellertid synes det finnas vissa utsikter
att — tvärtemot vad jag tidigare
i dag förmodat — slutföra sammanträdet
utan paus för middag omkring kl.
18.00. Jag vill därför hålla öppet om
kvällsplenum skall hållas eller ej. Jag
förmodar att kammarens ledamöter
föredrar att uppskjuta middagen för att
slippa gå hit i kväll.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 4
juni 1964 (nr 400) om förlängt barnbidrag,
m. in., jämte i ämnet väckta
motioner;

7 Första kammarens protokoll 1965. Nr 25

Om avveckling av hyresregleringen, m. m.

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en europeisk balk om social trygghet
in. in.; och

nr 54, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i
folkbokföringsförordningen den 28 juni
1946 (nr 469), bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om avveckling av hyresregleringen,
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. in., m. in. jämte i
ämnet väckta motioner, dels väckta
motioner om avveckling av hyresregleringen
och hyreskontrollen, om bevarande
av värdefull äldre stadsbebyggelse,
om motverkande av rivning av
icke saneringsmogna fastigheter, om
åtgärder för att underlätta sanering av
äldre byggnadsbestånd samt om kontroll
av överlåtelse av bostadsrätt vid
förvärv å exekutiv auktion.

Genom en den 26 mars 1965 dagtecknad
proposition, nr 103, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m.;

Onsdagen den 19 maj 1965

98 Nr 25

Om avveckling av hyresregleringen, m. m.

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.;

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1956 (nr 568)
om rätt i vissa fall för hyresgäst till
nytt hyresavtal;

4) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med
särskilda bestämmelser om makars gemensamma
bostad.

1 propositionen hade föreslagits fortsatt
giltighet för lagstiftningen om hyresreglering
till utgången av år 1966.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat dels i anledning av
densamma väckta motioner, dels vissa
till lagutskott hänvisade fristående motioner
enligt följande:

i anledning av propositionen väckta
motioner

a) de likalydande motionerna I: 739,
av herr Holmberg m. fl., och II: 869, av
herr Magnusson i Borås m. fl., i vilka
hemställs, att riksdagen måtte

1. avslå Kungl. Maj:ts proposition nr
103 rörande fortsatt giltighet för lagstiftningen
om hyresreglering;

2. besluta om en etappvis skeende
avveckling av hyresregleringen och hyreskontrollen
i sådan takt, att avvecklingen
bleve genomförd

a) i orter med mindre än 40 000 invånare
under loppet av 1966,

b) i övriga orter utom storstadsområdena
under loppet av 1967 samt

c) i storstadsområdena under loppet
av 1968 och 1969; ävensom

b) de likalydande motionerna I: 740,
av herr Jacobsson, Per, och herr Hilding,
samt II: 870, av herr Ståhl m. fl.,
i vilka föreslagits, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 103 skulle besluta i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att en parlamentarisk
beredning måtte tillsättas för
en samordnad lösning av bostadsfrågan

i hela dess vidd samt att till denna berednings
förfogande måtte ställas den
inom kanslihuset tillsatta expertgruppen
jämte andra lämpliga experter.

fristående motioner

a) de likalydande motionerna I: 58,
av herr Anderson, Carl Albert, och II:
74, av herr Zetterberg, i vilka anhållits,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t påkalla
en skyndsam utredning rörande
bevarande av äldre, värdefull stadsbebyggelse; b)

de likalydande motionerna I: 67,
av herrar Hilding och Xyman, samt II:
90, av herr Gustafsson i Borås;

c) motionen 11:131, av herrar Eliasson
i Sundborn och Sjönell;

d) de likalydande motionerna I: 330,
av herr Virgin m. fl., och II: 396, av
herr Heckscher in. fl., i vilka hemställs,
att riksdagen måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda
och framlägga förslag om erforderliga
åtgärder för att stimulera och
underlätta en sanering av äldre byggnadsbestånd
genom ombyggnad;

2) besluta om sådan ändring av hyresregleringslagen,
att fastighetsägare
och hyresgäst erhölle frihet att avtala
om sådan hyreshöjning, som kunde föranledas
av i fastigheten genomförda förbättringsåtgärder; ej

de likalydande motionerna I: 331,
av herr Virgin in. fl., och II: 397, av
herr Heckscher m. fl., i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle besluta om en
etappvis skeende avveckling av hyresregleringen
och liyreskontrollen i sådan
takt, att avvecklingen bleve genomförd a)

i orter med mindre än 40 000 invånare
under loppet av 1966,

b) i övriga orter utom storstadsområdena
under loppet av 1967 samt

c) i storstadsområdena under loppet
av 1968 och 1969.

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen med avslag å motionerna
I: 739 och II: 869, i vad därigenom
yrkats avslag på förevarande
proposition, nr 103, måtte antaga de genom
propositionen framlagda lagförslagen; B.

att följande motioner, nämligen

1) I: 58 och II: 74,

2) I: 67 och II: 90,

3) II: 131,

4) I: 331 och II: 397 samt I: 739 och
II: 869 i övrigt,

5) I: 330 och II: 396, ävensom

6) I: 740 och II: 870,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits, vid B i
utskottets hemställan,

I. till punkten 4

av herr Lidgard och herr Bengtson i
Solna, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B 4 hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 331 och II: 397 ävensom till
motionerna I: 739 och II: 869, såvitt nu
vore i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
besluta om en etappvis skeende avveckling
av hyresregleringen och hyreskontrollen
i sådan takt, att avvecklingen
bleve genomförd

a) i orter med mindre än 40 000 invånare
under loppet av 1966,

b) i övriga orter utom storstadsområdena
under loppet av 1967, samt

c) i storstadsområdena under loppet
av 1968 och 1969;

II. till punkten 5

av herr Lidgard och herr Bengtson
i Solna, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under B 5 hemställa,

Om avveckling av hyresregleringen, m. m.

1) att riksdagen med bifall såvitt nu
vore i fråga till motionerna I: 330 och
II: 396 måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.;

2) att motionerna 1:330 och 11:396
i övrigt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

III. till punkten 6

av herrar Alexanderson, Lidgard,
Xyberg, Bengtson i Solna och Tobé, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under B 6 hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna I: 740 och II: 870
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att en parlamentarisk beredning
måtte tillsättas för en samordnad lösning
av bostadsfrågan i hela dess vidd
samt att erforderlig expertis måtte
ställas till denna berednings förfogande.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Av utskottsutlåtandet
rörande frågan om en fortsatt giltighet
av lagen om hyresreglering framgår, att
vi tvärsigenom partierna tycks vara
förhållandevis ense om att denna rest
av en krisreglering bör avvecklas, men
att vi är oense om förutsättningarna
för en sådan avveckling. Medan somliga
uppställer som ett villkor att man
skall ha uppnått en bättre balans mellan
tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden
för att en sådan avveckling
skall kunna genomföras, menar andra
— och till dem ansluter jag mig — att
man med själva avvecklingen skulle
främja uppnåendet av en sådan balans
på bostadsmarknaden. Och, herr talman,
med utgångspunkt från en sådan
ståndpunkt hemställer jag om bifall till
den reservation, som avgivits till
punkt 4.

Jag skall också säga några korta ord
om den reservation som finns under
punkt 5 och som gäller avtalsfrihet beträffande
hyror, sedan det skett en viss

100

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1905

Om avveckling av hyresregleringen, m. m.
upprustning av en omodern fastighet
genom fastighetsägarens försorg. I den
reservation som här föreligger liar vi
betonat att denna fråga har betydelse
inte bara ur allmänt ekonomiska synpunkter
—• vi kan väl säga att vi på
det sättet skulle vilja söka förhindra en
till synes ibland åtminstone helt onödig
värdeförstöring som förekommer.
Men detta har betydelse inte bara ur
den synpunkten, utan det kan säkerligen
också anföras en del kultur- och
miljösynpunkter på denna fråga.

Denna sista sak är det kanske inte
så alldeles lätt att få något omedelbart
grepp om. Det är svårt att, innan något
sådant ingrepp har skett, verkligen peka
på att man har ödelagt några kultureller
miljövärden som man egentligen
borde ha tagit vara på. Jag har tidigare
här i kammaren haft tillfälle att tala
om en sådan fastighet, som det ur olika
synpunkter — enligt vad alla experter
varit ense om —- vore värdefullt att
bevara. Jag åsyftar det s. k. Strindbergshuset
vid Karlaplan här i Stockholm.
Det är ganska sannolikt att om den avtalsfrihet
beträffande hyressättningen,
som vi föreslår i reservationen, hade
existerat vid det tillfälle, när fastighetsägaren
hade anledning att ta ställning
till hur han skulle göra med denna
fastighet, hade den fastigheten, vilken
som sagt, har ett mycket stort värde
inte minst ur arkitektursynpunkt,
kunnat räddas. De signaler som av tidningarna
att döma de fastighetsförvaltande
och planerande organen visat här
i Stockholm i dagarna — jag hänvisar
bl. a. till en artikel i Svenska Dagbladet
som tyder på att man tycker att den
s. k. rivningsvågen inte har böljat tillräckligt
kraftigt i de äldre stadsdelarna
— ger ytterligare eftertryck åt betydelsen
av det förslag som vi har i vår reservation.

Jag har naturligtvis ingenting att invända
emot att man sanerar gamla fastigheter
och förbättrar bostadsförhållandena
där, men jag vill understryka
att en sådan sanering och en sådan för -

bättring kan genomföras på annat sätt
än att man river huset och bygger ett
nytt. Det går mycket väl att sanera och
förbättra en gammal fastighet inom de
murar som finns. Det gäller bara att
göra en sådan sanering ekonomiskt tillfredsställande
för fastighetsägaren och
det är det, herr talman, som vi med vår
reservation velat underlätta.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
under punkt 5.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Fastän enighet föreligger
i själva huvudfrågan i föreliggande
betänkande, nämligen förlängning av
hyresregleringslagen och en del andra
lagar på ett år till den 31 december
1966, anser jag att frågan om hyresregleringen
och dess fortsatta avveckling
är av så stor vikt, att den bör ge anledning
till några mer allmänna reflexioner
i detta sammanhang.

Hvresregleringslagstiftningen är ju en
ren krislagstiftning, som tillkommit i
anledning av den bristsituation på bostadsmarknaden
som uppkom under
kriget, och den har därefter bibehållits
i huvudsak oförändrad med hänsyn till
att statsmakterna misslyckats med att
avskaffa denna bristsituation. Det är
emellertid riktigt att hyresregleringen i
samverkan med den statliga bostadspolitiken
åstadkommit att större delen
av befolkningen kommit i åtnjutande
av goda bostäder till en hygglig kostnad.
Allteftersom antalet bostäder, uppförda
med stöd av statliga åtgärder
vuxit så att denna sektor numera blivit
helt dominerande, har emellertid själva
hyresregleringslagstiftningens roll i detta
avseende minskat allt mera. Dess betydelse
hänför sig numera huvudsakligen
till det äldre bostadsbeståndet och
till lokaler för andra ändamål än bostad.
Men det är också på dessa områden
som olägenheterna av lagstiftningens
karaktär av krislagstiftning gör sig
mest gällande. Redan själva lagens konstruktion
gör att den icke tillfredsställer
rimliga anspråk på likhet inför la -

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

101

gen. Hyran i äldre hus skall i princip
utgå med samma belopp som år 1942,
med tillägg endast för ökning av löpande
kostnader och verkställda förbättringar.
Hänsyn tages icke till den avsevärda
förändring i penningvärdet som
ägt rum den långa tiden sedan 1942.
För nyttjande av det realkapital som
fastigheterna utgör påbjuder sålunda
lagen att ersättningen skall utgå i samma
nominella kronbelopp, d. v. s. ett
till en bråkdel minskat reellt värde.

Konsekvensen härav har också blivit
en väsentlig skillnad i hyresnivån mellan
gamla och nya lägenheter. De hyresgäster
som från början innehaft eller
senare av något skäl kommit över en
dylik äldre lägenhet åtnjuter med lagens
hjälp en avsevärt lägre hyra än
som vid en fri marknad skulle ha varit
naturlig vid jämförelse med de med
statligt stöd producerade lägenheterna.
Dessa privilegierade hyresgäster är inte
utvalda efter några sociala synpunkter
utan helt slumpartat. Samtidigt förvägrar
man fastighetsägarna en kompensation
för det urholkade penningvärdet,
som alla andra ägare av realtillgångar
kunnat erhålla.

Till denna direkta följd av dagens
konstruktion kommer de indirekta
verkningarna. Den låga hyresnivån på
de äldre bostäderna medför att hyresgästerna
behåller dem även om skäl för
byte till mindre lägenhet föreligger. Lägenheterna
kommer därför i många fall
att utnyttjas dåligt. Genom bristsituationen,
som konserverats genom hyresregleringen,
uppkommer vidare en
marknad för överlåtelser för hyresrätt
mot vederlag, illegalt när det gäller bostäder
men legalt när det gäller affärslägenheter.
Dessa överlåtelser är ur social-
och rättvisesynpunkt synnerligen
utmanande. Det är lika otillfredsställande
att familjer i bostadsnöd skall
tvingas att betala stora belopp för att
skaffa sig en människovärdig bostad
som att dessa förhållanden kan utnyttjas
av affärsmässigt inställda personer
till att göra stora vinster.

Om avveckling av hyresregleringen, m. m.

Mot denna bakgrund har från folkpartiets
sida sedan länge framställts
krav på avveckling av hyresregleringen.
Så småningom har dessa synpunkter,
även i princip, vunnit anslutning från
regeringens och regeringspartiets sida,
och vissa åtgärder har vidtagits för en
etappvis avveckling av hyresregleringen.
Denna avveckling har emellertid skett
halvhjärtat och alltför försiktigt. Även
om antalet orter, där regleringen helt
avvecklats, är betydande, gäller detta
mest mindre orter, och den helt övervägande
delen av bostäder finns fortfarande
på orter, där hyresregleringen
ännu gäller. Även beträffande affärslägenheterna
är läget liknande. Hyresregleringen
gäller för dylika på 16 orter,
men dessa inkluderar alla de större
städerna.

Så länge påtaglig brist på bostäder
råder torde det icke vara möjligt att avveckla
hyresregleringen helt utan att
vidtaga särskilda åtgärder mot de olägenheter,
som eljest skulle uppkomma
på hyresmarknaden. I första rummet
kommer i fråga någon form av besittningsskydd
för hyresgästerna. Provisorisk
lagstiftning härom finns redan,
men den är i behov av omarbetning och
avsedd att inarbetas i den allmänna
hyreslagen. Ehuru jag snarast är av
den uppfattningen, att behovet av en
sådan lagstiftning inte är så starkt under
tider av full balans på hyresmarknaden,
torde den vara nyttig i övergångstider
och som beredskap i en
eventuell ny bristsituation. En annan
åtgärd, som ej längre kan undanskjutas,
är en ändring av reglerna för bestämmande
av skälig hyra under den
tid hyresregleringen fortfarande kommer
att gälla. Man måste här syfta till
en mera balanserad hyresnivå. 1 båda
dessa avseenden väntas förslag av den
nu sittande hyreslagskommittén, och
enligt propositionen kan förslagen väntas
bli framlagda i år.

Under sådana förhållanden har vi inte
ansett oss kunna motsätta oss den
förlängning av hyresregleringen med

102

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Om avveckling av hyresregleringen, m. in,

anknutna lagar på ett år, som föreslås
i propositionen. Men vi måste understryka,
att det mot bakgrunden av vad
jag här anfört är mycket väsentligt, att
alla krafter sätts in på att åstadkomma
en lösning, som är färdig att sättas i
tillämpning när den nu föreslagna förlängningsperioden
på ett år går ut. Om
kommitténs betänkande inte framläggs
förrän mot slutet av 1965, är tiden
ganska knapp för remissbehandling och
departementsberedning i sådan tid att
förslag kan föreläggas 1966 års riksdag.

Det problem som då måste lösas skall
vidare ses i sitt sammanhang med den
statliga bostadspolitiken i övrigt och de
utredningar, som där är i gång. Erfarenheten
visar dessutom, att svårigheter
lätt uppstår när det gäller att i
praktiken genomföra framlagda utredningsförslag
på detta område. Av denna
anledning är det mycket angeläget
att i god tid, kanske redan innan remissbehandlingen
av kommitténs förslag
avslutats, tillsätta en beredning
med parlamentarisk representation, som
får till uppgift att ta ställning till problemen.
På detta sätt bör bästa förutsättningar
uppnås att åstadkomma något
resultat.

Detta förslag, som i anslutning till
motioner från folkpartihåll framlagts
i den vid betänkandet fogade reservationen
III, har sålunda ungefär samma
bakgrund som högerns reservation I,
d. v. s. önskemålet att i snabbast möjliga
takt avveckla hyresregleringen.
Däremot har vi i folkpartiet inte ansett
oss kunna förorda den schablonmässiga
avveckling efter städernas invånarantal,
som föreslås i högerns reservation.

Vad slutligen beträffar reservation II,
som avser ett förslag till ändrade grunder
för hyresreglering när det gäller
förbättringsarbeten och liknande fall,
har vi med hänsyn till att frågan om
ändrade regler om hyressättningen ligger
hos hyreslagskommittén, vars betänkande
som nämnts väntas i år, inte
ansett oss kunna biträda detta förslag.

Under åberopande av det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan med undantag för
punkt 6, där jag yrkar bifall till reservationen
III.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! I reservation III har
reservanterna yrkat bifall till motionerna
1:740 och 11:870, innebärande att
man skulle tillsätta ytterligare en utredning
på bostadspolitikens område.

Personligen måste jag säga, att om vi
hade befunnit oss i det läget, att riksdagen
hade haft att ta ställning till utredningar
på hiela området, utan att utredningar
i något avseende varit verksamma,
vore det klart att det ligger åtskilligt
i de tankegångarna, att det är rationellt
och praktiskt att tänka sig att ha en
stor, hela fältet omfattande utredning,
som sedan kunde uppdelas i grupper
men arbetade under samma ledning och
med ett gemensamt sekretariat. Men nu
är läget ett helt annat. Det finns för
närvarande åtta utredningar. Om man
tittar på den tid dessa utredningar varit
verksamma, vad som har åstadkommits
och inom vilken tid man kan beräkna
slutbetänkandena, måste man
ställa frågan vad det kan vara för vits
med att ovanpå detta tillsätta ytterligare
en utredning.

Låt mig bara, herr talman, helt kort
erinra om de utredningar som är på
gång. Vi har bostadsbyggnadsutredningen,
som tillsattes 1959. Den har lämnat
två delbetänkanden, och den räknar
med att under den närmaste tiden avge
slutbetänkande. Vi har expropriationsutredningen,
som tillsattes 1960. Även
den har avgivit två delbetänkanden. Utredningsarbetet
blir inte färdigt i år,
men åtskilligt talar för att det någon
gång in på nästa år kan bli ett slutbetänkande.
Vi har bostadsförmedlingsutredningen,
som tillsattes 1962 och räknar
med att redovisa sitt arbete i höst.
Vi har hyreslagstiftningssakkunniga
som tillsattes 1963 och såsom framgår

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

103

av de! föreliggande utlåtandet räknar
med att ganska snart lämna ett slutbetänkande.
Vi har markvärdekommittén,
som också tillsattes 1963; kommittén
räknar med att kunna lämna en redovisning
nästa år. Markpolitiska utredningen,
som tillsattes 1963, bär lämnat ett
betänkande och räknar med att vara
fullt färdig 1966. Bostadspolitiska kommittén,
som tillsattes 1963, utgår också
från alt den kan redovisa resultatet avsitt
arbete 1966. Den åttonde kommittén
slutligen — utredningen angående
byggnadsbranschens industrialisering —
tillsattes föregående år och kommer
kanske att arbeta både detta och nästa
år innan den är fullt färdig.

Vilken möjlighet finns det nu för en
helt ny utredning att påverka resultatet
i den riktning som motionärer och reservanter
avser? Det kan väl inte vara
meningen att arbete som redan är slutfört
skall vila i avvaktan på att en ny
utredning tillsätts och lägger fram sitt
förslag? Det kommer uppenbarligen att
ta avsevärd tid innan en utredning blir
färdig som skall gripa över hela fältet
och dels sätta sig in i de frågor som
dessa åtta utredningar redan har klarat
av och redovisat, dels gå in i olika detaljfrågor
på de avsnitt som återstår.

Men det är inte bara fråga om detta,
utan det läggs fram ett helt nytt förslag
när det gäller utredningsväsendet. Vilken
fördelning av arbetet mellan de sittande
utredningarna och den nu föreslagna
avser man? Det är inte redovisat.
.lag har svårt att förstå vilket intresse
oppositionen kan ha av att föra fram
yrkanden om en sådan utredning, då
det inte på någon punkt är redovisat
hur utredningen skall lägga upp sitt arbete.
Förhållandet mellan den nya utredningen
och de sittande utredningarna
är inte klarlagt. Man har i motioner
och reservationer talat i allmänna ordalag
om en översyn och en samordning.
Det ligger nära till hands att dra den
slutsatsen, att man vill rikta kritik mot
de sittande utredningarna, men det har
kanske inte varit avsikten.

Om avveckling av hyresregleringen, m. m.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets utlåtande
i dess helhet.

I detta anförande instämde herr Gustafsson,
Nils-Eric, (ep).

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle: Man

kunde tro att herr Johansson
inte läst reservationen, när han frågade
vad den innebär, men han sade sedan
att det var fråga om en översyn
och en samordning.

Det framgår väl av den uppräkning
han själv gjorde, att detta är ett komplex
med olika aspekter. Det är klart
att det inte kan vara fråga om en samordning
av hela det resultat som alla
dessa utredningar syftar till, men det
behövs uppenbarligen en samordning
av utredningsresultatet som närmast berört
just hyresregleringslagstiftningen
med de aspekter på bostadsfrågan som
kommer fram i de andra utredningarna.

Som framgick av mitt tidigare anförande
gäller vårt intresse att detta verkligen
sker med kraft och i sådan takt,
att förslag i frågan kan framläggas under
den förlängningsperiod som vi nu
kommer att besluta om.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Gäller det bara hyreslagstiftningssakkunnigas
arbete, så förstår
jag ännu mindre förslaget. Hyreslagstiftningssakkunniga
skall redovisa
sitt arbete i höst, och innan dess skulle
väl knappast utredningen vara tillsatt
därest riksdagen skulle bifalla reservanternas
förslag.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Denna debatt i anslutning
till hyresregleringslagen skulle
mycket lätt kunna bli en fortsättning
på bostadsdebatten, eftersom hyresregleringslagen
hänger så intimt samman

104

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Om avveckling av hyresregleringen, m. m
med hela bostadsfrågan. Ur den synpunkten
var det naturligtvis synd att
vi inte hade tillfälle att i samband med
bostadsdebatten behandla hela problemet
om efterfrågesidan, som ju hyresregleringen
hänför sig till. Samtidigt
har just genom den reservation till
punkt 6, som herr Knut Johansson var
inne på, de mera allmänna aspekterna
på bostadsfrågan ånyo kommit upp.

Jag vill i anledning av vad herr Johansson
yttrade säga att herr Johansson
på ett övertygande sätt visade behovet
av en samordning och översyn av den
mängd olika utredningar som nu arbetar
inom detta område. Det är ju här
fråga om åtta olika utredningar, som
enligt sina direktiv på olika sätt skall
ha kontakt med varandra. I praktiken
har det visat sig att det är mycket besvärligt
att etablera den kontakten. Det
är möjligt att det förslag som reservanterna
här framlagt skulle kunna förbättra
den samordning sam här behövs.

Mängden utredningar avspeglar också
den splittring i behandlingen av bostadsfrågan
som finns redan på departementsplanet.
Vi har visserligen inte
åtta departement som sysslar med dessa
frågor, men i varje fall fyra, nämligen
kommunikationsdepartementet, socialdepartementet,
inrikesdepartementet
och justitiedepartementet, som ägnar
sig åt skilda avsnitt. Här föreligger
onekligen ett starkt behov av samordning.

Men, herr talman, jag skulle också
vilja säga några ord i anslutning till
punkt 4, nämligen om högerpartiets förslag
om en mer planmässig och medveten
avveckling av hyresregleringen.
Jag förstod av herr Alexanderson att
han som representant för folkpartiet
också var missnöjd med den takt, i vilken
avvecklingen håller på att ske. Men
är man missnöjd med något gäller det
att presentera ett förslag för att få till
stånd en förbättring. Därför har vi från
högerns sida i en partimotion redan i
januari hävdat att skall man åstadkomma
en snabbare avveckling av hyres -

regleringen, vilket tydligen inte bara
högern utan även andra partier är inne
på, gäller det att fastlägga ett program
för denna avveckling. Nu har vi hållit
på i nio år med att försöka lätta på
hyresregleringen. Resultatet har ju varit
att fortfarande bor över hälften av
befolkningen i städer där regleringen
finns kvar. Fortfarande kan vi se hur
besvären ökar i de expansiva orter, där
hyresregleringen alltjämt består. Såvitt
jag förstår har den hittillsvarande avvecklingen
av regleringen inte skett på
sådant sätt att den bidragit till att lösa
bostadsfrågan i de orter där regleringen
har avvecklats. Borttagandet av regleringen
har i stället huvudsakligen varit
en följd av att bostadsbristen på
dessa orter av andra skäl kunnat lösas.
Det har ofta varit fråga om avflyttning
från orterna, ibland har industrier lagts
ner och bostäder därigenom friställts,
och ofta har det varit orter där hyresregleringen
över huvud taget inte haft
något att göra från början. Men i de
städer, där regleringen fortfarande
finns kvar, har olägenheterna blivit
allt större. Departementschefen pekar
själv på att hyressplittringen har ökat,
att ungdomarna får betala allt mer för
de nya lägenheterna och att bristen på
bostäder i dessa städer blivit allt mera
markerad.

Det är mot den bakgrunden som man
med ett visst besvär försöker tolka departementschefens
uttryck att han har
en förhoppning att hyreslagstiftningssakkunniga
skall bli färdiga med sitt
arbete så tidigt att den nya lagen kan
föreläggas riksdagen redan 1966. Vi har
även på detta område bittra erfarenheter.
För några år sedan arbetade en
utredning — det hette då inte -sakkunniga
utan hyreslagstiftningskommittén
— med ett förslag som bl. a. innebar
ett permanent besittningsskydd. Men
det förslaget föll under bordet och föranledde
ingen proposition. Nu är helt
enkelt frågan om hyreslagstiftningssakkunnigas
kommande betänkande också
skall falla under bordet med hänsyn till

Onsdagen den 19 maj 19G5

Nr 25

105

att vi 1966 har kommunalval, vilket har
ansetts vara särskilt besvärande när det
gäller hyreslagstiftningen.

Utskottet har på en punkt argumenterat
mot vårt förslag om en planmässig
avveckling. Man har sagt att i orter
med mera påtaglig bostadsbrist måste
en sådan planmässig avveckling få otillfredsställande
verkningar. På den punkten
framgår tydligt skillnaden mellan
vårt sätt att se på hyresregleringens
avveckling och utskottsmajoritetens.
Enligt vår uppfattning syftar avvecklingen
till att bringa reda på hela bostadsområdet.
Utgångspunkten för oss
är alltså att de stora skadeverkningar,
som den nuvarande bostadsbristen medfört,
endast kan övervinnas genom att
man övergår till en jämviktsprisbildning
på bostadsmarknaden. En sådan
jämviktsprisbildning kan inte åstadkommas
om inte regleringen avskaffas.
Enligt vår mening leder en sådan jämviktsprisbildning
också till att konsumenterna
nu efter 20—25 år skulle få
ett helt annat inflytande på bostadsproduktionen.
Med andra ord: Genom priset
skulle man kunna fråga bostadskonsumenterna
hur de vill bo, var de
vill bo, om de vill bo i ett eget hem,
radhus eller stenhus och över huvud
taget hur de vill ha sin bostadsmiljö
utformad. Det är alltså i detta lilla avsnitt
som den principiella skillnaden
starkast kommer fram mellan vårt sätt
att se på hyresregleringens avveckling
och utskottsmajoritetens utlåtande.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till de avgivna reservationerna.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT,

(s):

Herr talman! Tillsammans med en
medmotionär i andra kammaren har jag
tillåtit mig hemställa om en utredning
beträffande möjligheterna att bevara
äldre värdefull stadsbebyggelse.

Utskottet har avstyrkt detta förslag
om utredning och därvid bl. a. anfört

Om avveckling av hyresregleringen, m. m.
att det redan nu finns möjligheter alt
förhindra en sådan rivningsverksamhet.
Utskottet säger: »Om rivning sker av
äldre fastigheter, vilka i och för sig
ännu under lång tid kunnat erbjuda
godtagbara bostäder, synes detta i enlighet
med riksdagens år 1964 uttalade
åsikt ofta kunna bero mindre på tilllämpningen
av reglerna om höjning av
grundhyra i anledning av förbättringsarbeten
än på en önskan hos ägaren
att genom hyrorna i ett nyuppfört hus
kunna tillgodogöra sig ett stegrat tomtvärde.
» Jag tror att den iakttagelsen är
riktig — jag har ingen anledning att
opponera mot den — ehuru kanske en
något större smidighet vid prövningen
från de hyresreglerande organens sida
skulle i någon mån kunna förhindra
en rivningsverksamhet.

Utskottet anför vidare: »Sålunda har
förslag framlagts att inom ramen för
lagen om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete reglera rivningsverksamheten.
» Utskottet säger att en sådan
reglering emellertid inte har kommit
till stånd på grund av att hyresrådet i
cirkulär till hyresnämnderna uppmanat
dessa att vid prövning av uppsägning
för planerad rivning beakta, huruvida
uppsägningen i belysning av bl. a. allmänna
synpunkter kan anses vara obillig.
Slutligen hänvisar utskottet till att
frågan ligger hos hyreslagstiftningssakkunniga
och att den förutsättes komma
upp till avgörande under detta år.

Vad jag emellertid saknar i utskottets
utlåtande är en hänvisning till de förhållanden
som råder när det gäller kulturskyddet
för alldeles särskilt värdefull
äldre bebyggelse. Jag har tillåtit
mig att i motionen hänvisa till det s. k.
Strindbergshuset vid Karlaplan. Jag är
medveten om att, jag skall inte säga
spekulation utan önskemålet om ökade
avkastningsmöjligheter är grunden till
vad som har skett. Jag vill också framhålla
riksantikvarieämbetets försök att
bevara denna bebyggelse sådan den är,
men man måste också här konstatera
dess misslyckande. De nuvarande möj -

106

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Om avveckling av hyresregleringen, m. m
ligheterna för riksantikvarieämbetet att
ingripa är begränsade på grund av det
förhållandet att staten måste vara beredd
att inlösa en byggnad när de kulturvårdande
myndigheterna säger nej
till rivningen, och det pris man då får
betala skall inkludera inte bara fastighetens
dåvarande värde utan också det
mervärde i avkastningshänseende som
tillkommer efter rivning och nybyggnad.
Det är klart att en kulturvårdande
myndighet, med begränsade eller kanske
rentav obefintliga anslag för ändamålet,
drar sig för att utfärda ett direkt
förbud. Den frågan har utskottet
inte på något sätt gått in på.

Jag har inget yrkande, herr talman,
utan min avsikt med detta inlägg har
endast varit att hyreslagstiftningssakkunniga
skulle uppmärksammas på denna
lucka och söka finna former, som
tillgodoser intressena för bevarande av
speciellt äldre och förnämlig byggnad,
som det ur kulturvårdande synpunkt är
värdefullt att bevara till den framtida
bebyggelsen och för dem som då kommer
att bo i staden.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan konune att framställas först
särskilt beträffande envar av punkterna
B 4, B 5 och B 6 samt därefter särskilt
i fråga om utskottets hemställan i
övrigt.

Härefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten B 4 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Lidgard och
herr Bengtson i Solna vid utlåtandet avgivna,
med I betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lidgard begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26
punkten B 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lidgard och
herr Bengtson i Solna vid utlåtandet
avgivna, med I betecknade reservationen.

Då emellertid herr Lidgard begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej — 27.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten B 5, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Lidgard och herr Bengtson
i Solna vid utlåtandet avgivna, med
II betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lidgard begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

107

Om åtgärder mot bristen på sjukvårdspersonal, m. m.

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26
punkten B 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lidgard och
herr Bengtson i Solna vid utlåtandet
avgivna, med II betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lidgard begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej — 27.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten B 6
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Alexanderson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26
punkten B 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

J a — 8o;

Nej — 49.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta utlåtande.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets memorial nr 27, angående
uppskov med behandlingen av vissa utskottet
tilldelade ärenden, bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 18, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av viss staten tillhörig
mark, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om åtgärder mot bristen på sjukvårdspersonal,
m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 38, i anledning
av väckta motioner dels om åtgärder
mot bristen på sjukvårdspersonal, dels
om samordnande åtgärder mot krisförliållandena
inom hälso- och sjukvården.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motioner -

108

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Om åtgärder mot bristen på sjukvårdspersonal, m. m.

na I: 136, av fru Olsson, och II: 171, av
herr Börjesson i Falköping m. fl., hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla

1. om skyndsam undersökning rörande
orsakerna till bristen på personal
inom sjukvården med avseende på arbets-,
social-, löne- och skatteförhållanden; 2.

om skyndsam prövning av frågan
om utländsk arbetskraft samt manliga
skötare kunde rekryteras för olika
vårduppgifter inom sjukhusväsendet;

3. om skyndsam utredning, på grundval
av ovannämnda undersökningar,
angående åtgärder för ett snabbt hävande
av sjukvårdens brist på sjuksköterskor
och annan vårdpersonal.

Till allmänna beredningsutskottet
hade vidare hänvisats de likalydande
motionerna 1:579, av herrar Lager och
Adolfsson, samt II: 699, av herr Holmberg
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
begära tillsättandet av en utredningsman
med fullmakt att samordna olika
åtgärder och att till 1966 års riksdag
framlägga en generalplan för att komma
till rätta med krisförhållandena
inom hälso- och sjukvården.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna 1:136
och II: 171 samt

B. de likalydande motionerna 1:579
och II: 699,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Olsson
och herr Johansson i Växjö, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna 1:136 och II:
171 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla

1. om skyndsam undersökning rörande
orsakerna till bristen på personal
inom sjukvården med avseende på
arbets-, social-, löne- och skatteförhållanden; 2.

om skyndsam prövning av fragan
om utländsk arbetskraft samt manliga
skötare kunde rekryteras för olika
vårduppgifter inom sjukhusväsendet;

3. om skyndsam utredning, på grundval
av ovan nämnda undersökningar,
angående åtgärder för ett snabbt hävande
av sjukvårdens brist på sjuksköterskor
och annan vårdpersonal; samt

B. att de likalydande motionerna I:
579 och 11:699 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Fru OLSSON (ep):

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att endast yrka bifall till den reservation
som är fogad vid allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 38.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Något mer än ett yrkande
skulle jag för min del vilja framföra.

Det bereder mig verkligen ett visst
nöje att kunna förbehållslöst instämma
i vad utskottet yttrar om det som nu
bör göras för att komma till rätta med
sjukvårdskrisen. På ett ställe säger nämligen
utskottet att »vad som på detta
område är mest angeläget icke är att
ytterligare utredningar tillsätts utan att
resurserna inriktas på att fullfölja de
pågående strävandena att genom praktiska
åtgärder söka avhjälpa bristen på
sjukvårdspersonal». Detta uttalande har
enligt min uppfattning full giltighet
också när det gäller sjukvårdskrisens
totalitet, d. v. s. det som de kommunistiska
motionerna omspänner och
som jag nu ber att få yttra några ord
om. Det är verkligen inte en mängd ytterligare
utredningar som behövs, utan
det som behövs är en generalplan för
att efter riksmåttstock nyttiggöra alla

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

109

Om åtgärder mot bristen på sjukvårdspersonal, m. m.

de erfarenheter soin vi har vunnit och
för att tillgodogöra sjukvården de utredningsresultat
som gjorts och som
befunnits vara godtagbara.

I de motioner som vi har lagt fram
räknar vi upp åtta genomförda grundläggande
utredningar under 1960-talet
i dessa frågor och därtill 19 andra som
sysslat eller sysslar med frågor av delvis
mera sekundär natur. Av dessa sistnämnda
19 är somliga färdiga med sitt
arbete, och andra blir förmodligen
snart färdiga. Bland de sistnämnda befinner
sig också utredningen om rnedicinalväsendets
centraladministration —
den kallas MCA-utredningen — och till
den hänvisar utskottet i anledning av
de motioner vi har avlämnat.

Jag vill säga att jag inte precis kan
klandra utskottet för att det hänvisar
till denna utredning, men jag vill ha
framhållit att saken brådskar i högsta
grad, ty det gäller bokstavligt talat en
mängd människors hälsa och liv. Det
hade antagits att MCA-utredningen skulle
ha kommit med sitt betänkande i
fjol. Nu har också snart halva detta
år gått utan att någonting har hörts av,
och man blir självfallet upprörd över
varje förekommande dröjsmål, när man
vet att sjukvårdskrisen i många fall orsakar
att människoliv går till spillo och
i andra fall orsakar invalidisering, plågor,
oro och stora extrakostnader för
samhället och för individen.

Jag inser självfallet att tillfället just
nu minst av allt är lämpat för att förlänga
kammarens förhandlingar med
ett exempel på vad jag nu senast har
sagt, men jag skulle kunna ge många
upprörande exempel från min egen
hemstad beträffande följderna av att
en samordning av sjukvårdsresurserna
inte har skett. Upprörande exempel,
sade jag, men jag avstår.

Jag skulle också vilja ha sagt att man
knappast orkar tala om alla dessa ting,
människoliv som i onödan går till spillo
— till och med därför att det inte
finns en ordentlig ambulansorganisation.
Man orkar inte tala om onödiga

plågor, om sorg, om stängda sjukhusavdelningar
och ändlösa köer av väntande
vilkas sjukdomstillstånd förvärras
under väntandet, om invaliditet
som tilltar o. s. v.

Det man vill tala om är en skyndsam
summering av alla erfarenheter
och utredningsresultat som har vunnits
och snabba åtgärder för att så att
säga ge levande liv åt dessa utredningsresultat,
sålunda en generalplan för all
vår sjukvård och en tidsplan för förverkligandet.
Ja, herr talman, det är
särskilt detta som vi har föreslagit i
våra motioner. I dem ges också vår syn
på vad som bör göras. Jag begränsar
trots frågans vikt mina kommentarer
till det jag nu har sagt.

I utskottsutlåtandet förekommer inte
någon polemik mot vad vi har anfört
i våra motioner utan närmast bara en
hänvisning till att MCA-utredningen
kan förväntas ta upp samordningsfrågan
så som vi hade föreslagit skulle
ske. Jag får kanske tillägga att det är
med någon tvekan jag avstår från att
här demonstrera i saken genom att yrka
bifall till motionerna. Jag avstår
emellertid från ett sådant yrkande och
uttalar förhoppningen att utredningen i
fortsättningen skall arbeta med den
skyndsamhet som sakens allvarliga natur
kräver. Följaktligen har jagiinte något
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Efter fru Olssons och
herr Adolfssons anföranden kan jag
nöja mig med en ytterst kort kommentar,
väsentligen i anledning av herr
Adolfssons anförande. Han godtar den
principiella inställning som utskottet
uttryckt genom att säga att det inte behövs
flera utredningar, utan det mest
angelägna är att man inriktar sig på att
fullfölja de praktiska strävanden som
pågår. Detta principiella uttalande gäller
också den generalplan som herr
Adolfsson begärt i en motion. Behovet

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

Om ökade samhällsinsatser för svart handikappade

av den samordning han understryker
betydelsen av kommer efter vad utskottet
uppfattar och förutsätter att behandlas
av den s. k. MCA-utredningen.
Vi utgår ifrån att den inte bara skall
utöva en samordnande verksamhet utan
också en pådrivande sådan så att man
kan fullfölja de många konkreta strävanden
som är under utveckling på basis
av färska utredningar.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om ökade samhällsinsatser för svårt
handikappade

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 39, i anledning
av väckta motioner om ökade samhällsinsatser
för svårt handikappade.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1: 250, av herr Eric Carlsson m. fl.,
och II: 311, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa om skyndsam utredning och
förslag rörande samhällets insatser för
svårt handikappades situation i samhället,
särskilt avseende utbildning,
sysselsättning och möjligheterna till
särskilda bostadsområden, i enlighet
med vad som anförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 250 och
II: 311 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Johansson i Växjö, vilken ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:250
och II: 311 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om skyndsam utredning
och förslag rörande samhällets insatser
för svårt handikappades situation i
samhället, särskilt avseende utbildning,
sysselsättning och möjligheterna till
särskilda bostadsområden.

Fru OLSSON (ep) :

Herr talman! I den reservation av
herr Johansson i Växjö som är fogad
till detta utskottsutlåtande skulle egentligen
också mitt namn vara med, men
det har blivit något olycksfall i arbetet.
Jag skall inte gå in på några kommentarer
till reservationen, utan jag nöjer mig
även här med att yrka bifall till reservationen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav
kammaren, på framställning av herr
talmannen, att de anslag, som utfärdats
till sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Onsdagen den 19 maj 1965

Nr 25

111

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsgöromålen tisdagen
den 25 och onsdagen den 26 maj
1965 för utrikes resa i samband med
kongress och styrelsesammanträde.

Stockholm den 19 maj 1965.

Allan Hernelius

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 251, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1964/65
till Förvärv av vissa fastigheter i Gamla
stan i Stockholm.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 98 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 263, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskild skatteberäkning
i vissa fall för makar.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av motioner om
avbrytande av de ekonomiska förbindelserna
med Sydafrika och om handelsbojkott
av sydafrikanska varor;
samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om yttrande
över vissa av Europarådets rådgivande
församling vid dess sextonde ordinarie
möte antagna rekommendationer och
resolutioner jämte i ämnet väckta motioner; konstitutionsutskottets

utlåtande nr
31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om antalet
statsdepartement och statsråd utan departement; -

statsutskottets utlåtanden:
nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
i vad propositionen och motionerna
avser departementens organisation och
arbetsformer;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
ett statligt förhandlingsorgan m. in., såvitt
propositionen avser riktlinjer för
den statliga förhandlingsverksamheten
och vissa därmed sammanhängande frågor; nr

107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa forskningsråd
in. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa forskningsråd
in. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 109, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till stödjande av samernas
kulturliv;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1964/
65 till Förvärv av kvarteret Vinstocken
inom Nedre Norrmalm i Stockholm
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt jämte i ämnet väckta motioner; nr

32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

112

Nr 25

Onsdagen den 19 maj 1965

angående ändring i förordningen den
27 maj 1960 (nr 253) om tillverkning
och beskattning av malt- och läskedrycker,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475);

bankoutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av väckta motioner om arbetsrum
för riksdagens ledamöter, m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o)
och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
samt

nr 28, i anledning av väckta motioner
om översyn av inrikesflygets säkerhetsbestämmelser;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 13,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa forskningsråd m. m.,
såvitt avser anslag under nionde huvudtiteln,
jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.57.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM l%5