Tisdagen den 18 januari (Riksdagens protokoll 1966:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 2

ANDRA KAMMAREN

1966

14—19 januari

Debatter in. m.

Tisdagen den 18 januari

Sid.

Svar på frågor av:

herr Hamrin i Jönköping ang. tidpunkten för framläggande av ett

regeringsförslag rörande utlandssvenskarnas rösträtt...........

herr Börjesson i Falköping ang. publiceringen av betalningsföre läggandeansökningar.

.....................................

herr Wiklund ang. omprövning av statens läroboksnämnds verksamhet
och uppgifter......................................

fru Ryding ang. avskaffande av karensdagar vid olycksfall och

sjukdom.................................................

Svar på interpellationer av herrar Ullsten och Antonsson samt fråga
av herr Hamrin i Kalmar ang. viss skärpning av utlänningskungo relsen.

.....................................................

Interpellationer av:

fru Nettelbrandt ang. beskattningen av svenska forskare i USA----

herr Lundberg ang. provningen av dentalprodukter...............

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nihlfors ang. förstärkning av skyddet mot barnmisshandel.....

herr Wikner ang. persontrafiken på järnvägslinjen Sveg—Östersund
herr Nilsson i Östersund ang. fördelningen av lokaliseringsstödet

mellan olika län inom norra stödområdet.....................

herr Sjöholm ang. befrielse från ränta å kvarstående skatt i visst fall

herr Rubin ang. de för flygtrafiken tillämpade flyghöjderna........

herr Nilsson i Agnäs ang. stölderna av undervisningsmateriel och
skadegörelsen på skolornas inventarier.......................

Onsdagen den 19 januari fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m........

1_Andra kammarens protokoll 1966. Nr 2

Nr 2

Innehåll

Onsdagen den 19 januari em.

Sid.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.)............... 115

Meddelande om enkel fråga av herr Werbro ang. bestämmelserna om
uppsägning av svensk militär FN-personal...................... 159

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 19 januari fin.

Val av valmän och suppleanter för utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret med suppleanter..................... 3g

Onsdagen den 19 januari em.

Val av fullmäktig i riksbanken jämte suppleant................... 15g

Fredagen den 14 januari 1966

Nr 2

Fredagen den 14 januari

Kl. 14.00

§ 1

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 11, angående avveckling av stödet
till odling av spånadslin och hampa;
och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 14, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475).

§ 2

Föredrogs var för sig följande å
bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen
nr 37;

till statsutskottet motionerna nr 38
och 39;

till bankoutskottet motionen nr 40;
till lagutskott motionerna nr 41—43;
till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 44 och 45; samt

till statsutskottet motionen nr 46.

§ 3

Föredrogs den av herr Börjesson i
Falköping vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet angående jordbrukets
kreditförsörjning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att Kungl. Maj:ts propo -

sitioner nr 1 och nr 2 skulle uppföras
sist å föredragningslistan för kammarens
nästkommande sammanträde.

§ 5

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 12, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 30
juni 1948 (nr 495) om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk, och

nr 18, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 14 § landstingslagen den
14 maj 1954 (nr 319).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 47, av herr Jansson m. fl., om
sänkning av rösträtts- och valbarhetsåldern,

nr 48, av herrar Hansson i Skegrie
och Mattsson, om fria läroböcker vid
gymnasier m. fl. skolor,

nr 49, av herr Werner m. fl., om undervisning
vid skolorna i samlevnadsfrågor,

nr 50, av fru Holmqvist och fröken
Sandell, om bosättningslån åt utländsk
medborgare,

nr 51, av herr Lundberg m. fl., om
inrättande av en laboratur i pediatrik
vid akademiska sjukhuset i Uppsala,
nr 52, av herr Börjesson i Falköping,
om åtgärder mot tågförseningar,

nr 53, av herrar Nilsson i Gävle och
Jansson, om främjande av anslutningen
till Arbetsmarknadens försäkringsbolag,

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1966

nr 54, av herr Börjesson i Falköping,
om säkerhetsåtgärder beträffande vissa
nöjesanläggningar,
nr 55, av herr Jansson m. fl., om
sänkning av myndighetsåldern,

nr 56, av fru Ryding m. fl., om indexreglering
av de allmänna barnbidragen,

nr 57, av herrar Hansson i Skegrie
och Josefson i Arrie, om ändring av
bestämmelserna om skördeskadeersättning,
samt

nr 58, av herr Lindahl, om åtgärder
för att åstadkomma trafiksäkrare bilar.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 18 januari

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande
av ett regeringsförslag rörande
utlandssvenskarnas rösträtt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin i Jönköping
har frågat mig vilka planer som
föreligger beträffande tidpunkten för
framläggandet av ett regeringsförslag
rörande utlandssvenskarnas rösträtt.

Till svar härpå får jag meddela följande.

Utredningen om utlandssvenskars
folkbokföring bär helt nyligen avlämnat
ett betänkande i ämnet och betänkandet
har i dagarna utsänts på remiss.
Innan remissyttrandena har inkommit
och blivit behandlade inom justitiedepartementet
vill jag inte uttala mig om
vid vilken tidpunkt något förslag skall
kunna framläggas.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag vill naturligtvis uttala
ett tack för att justitieministern
svarat på min fråga. Men självfallet
måste jag genast konstatera, att det substantiella
innehållet i svaret knappast
är ägnat att framkalla några tacksamhetskänslor
eller glädjeyttringar.

Vad som i det läge, i vilket frågan om
utlandssvenskarnas rösträtt just nu befinner
sig, inger en sådan olust och oro,
är det faktum att den utredningsman,
som nyligen redovisat resultatet av sina
tankemödor, plötsligt fått för sig att det
skulle krävas en ändring av grundlagen
för att utlandssvenskarna skulle kunna
tillerkännas sin solklara rätt. Detta skulle
normalt innebära att en eventuell proposition
inte skulle kunna slutgiltigt antas
förrän tidigast 1969, vilket i sin tur
skulle betyda att reformen praktiskt
inte kunde slå igenom förrän vid andrakammarvalet
1972.

En sådan tågordning måste väl ändå
ur alla synpunkter bedömas som helt
orimlig, sedan denna fråga nu stötts och
blötts i trettio års tid och mer till.

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1960

Svar på fråga ang. publiceringen av betalningsföreläggandeansokningar

I grundlagen finns som bekant ingenting
speciellt utsagt om utlandssvenskarna,
utan där står klart och tydligt,
att rösträtt tillkommer envar man och
kvinna som är svensk medborgare.

Jag kan inte finna annat än att man
genom viss ändring i vallag och förordning
måste kunna ordna så, att den
rösträtt som tillkommer utlandssvenskarna,
även i praktiken kan utnyttjas
och inte stannar vid att vara grå teori.
De hinder utredningsmannen anser föreligga,
när frågan om bostadsbandet
aktualiseras, kan rimligtvis inte få ta
över den grundläggande regel som säger,
att svenskt medborgarskap ger rösträtt.

Jag är, herr justitieminister, fullt
medveten om procedurordningen vid
remissförfarandet. Men inte kan väl
justitieministern vara förhindrad att i
dag ha en egen mening i denna speciella
fråga — grundlagsärende eller inte? —
och att ge denna mening till känna. Jag
skulle rent av vilja vädja till regeringsbänken
att man därifrån avger en
lugnande försäkran om att det inte kan
bli tal om att nu helt plötsligt göra det
hela till ett grundlagsärende och därmed
ytterligare förhala en lösning av
denna i sanning redan tillräckligt förhalade
fråga.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Hamrin angav
själv i sitt anförande den direkta anledningen
till att jag i dag inte kan säga
någonting om en tidsplan för ett förslag
i detta ärende. Det skulle innebära att
jag åsidosatte hela remissförfarandet,
om jag här i talarstolen skulle ta direkt
ställning till en lagfråga som är ute på
remiss; jag skulle därigenom helt och
hållet föregripa både remissbehandlingen
och den diskussion som följer
därefter. Även om jag alltså har en egen
mening i grundlagsfrågan, skulle det
aldrig falla mig in att under remisstiden
ge den offentligen till känna.

Herr HAMIUN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag förstår att det inte
är möjligt att pressa justitieministern
på ett bestämdare besked på den aktuella
punkten. Det hade jag knappast heller
väntat.

Det är inte heller möjligt att inom
ramen för en enkel fråga ta upp en detaljdiskussion
kring detta spörsmål. Men
jag skulle ändå — det är just det jag
sökt ett tillfälle att få göra genom att
ställa denna enkla fråga — bestämt vilja
varna för att ytterligare konstra till och
krångla till detta ärende som inte är
och, som jag ser det, inte behöver göras
till någon grundlagsfråga.

Jag har alltså bara velat redovisa min
mening, nämligen den att frågan om
utlandssvenskarnas rösträtt måste vara
definitivt löst senast till nästa andrakammarval,
d. v. s. 1968.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. publiceringen av betalningsföreläggandeansökningar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson har frågat
mig om jag överväger åtgärder i syfte
att förhindra att betalningsföreläggandeansökningar
och andra sådana
handlingar, så länge rättsfrågan inte är
prövad av domstol, publiceras till skada
för enskilda medborgare.

Som svar får jag anföra följande. Att
hemlighålla materialet i domstolsmål
intill dess domstolens avgörande föreligger
skulle stå i uppenbar strid mot
offentlighetsprincipen. Det är en viktig
rättssäkerhetsgaranti att allmänheten
och pressen fortlöpande har fri insyn
i vad som förekommer vid domstolarna.
Detta gäller både handlingarnas innehåll
och de muntliga förhandlingarna
inför rätten. De få och mycket snävt
avgränsade inskränkningarna i offent -

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1966
Svar på fråga ang. publiceringen av betalningsföreläggandeansökningar

ligheten som gäller för domstolarnas
del är motiverade av intressen av helt
annan valör än den olägenhet som kan
uppstå för en part genom att det blir
känt att det riktats ekonomiska krav
mot honom. Svaret på frågan är därför
nej.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra ett tack för svaret på min
enkla fråga, ehuru jag inte är nöjd med
svaret.

Jag är medveten om att frågan är
ganska komplicerad, men jag tycker att
det borde finnas möjligheter att på något
sätt förhindra en dylik publicering.

Anledningen till min fråga är att det
utges en tidskrift i vårt land — det
kanske t. o. m. finns flera; det vet jag
inte — vilken bl. a. publicerar ansökningar
om betalningsföreläggande. Under
rubriken betalningsföreläggandeansökningar
kan man där även finna
namn på kända personer med angivande
av adress och skuldbelopp. Jag lät
några ickejurister se tidskriften, och
avdelningen betalningsföreläggandeansökningar
och då utlöstes följande
reflexioner: »Nej men, har han så dåliga
affärer?», »Betalar inte den sina
skulder?», »Behöver han skylta med sitt
namn i en sådan här tidskrift?», »Nej,
nu går det för långt!». De fick alla intrycket
att det här var fråga om personer
vilkas ekonomi var i oordning.
Kanske är det så, men det behöver inte
vara så.

Vad är ett betalningsföreläggande? I
lagen står att för utfående av penningfordran
som ej grundar sig på skriftliga
fordringsbevis — äger borgenären utverka
betalningsföreläggande. Denna
ansökan kan ske skriftligen eller muntligen
till domstol med uppgift om borgenärens
namn, yrke, hemvist, fordringarnas
ursprung, etc. Alltså: Jag skri -

ver en räkning, ger in den till en domstol,
begär betalningsföreläggande. Vederbörande
gäldenär får ett föreläggande,
ett åläggande från domstolen att inkomma
med yttrande i anledning av
ansökan och därmed är saken offentlig
och färdig för publicering i denna tidskrift.

Denna påstådda fordran kan vara helt
uppdiktad. Några särskilda bevis för
riktigheten av vad som påstås behöver
icke företes. Det kan också röra sig om
tvistiga krav, där bevis står mot bevis.

Enligt pressens publiceringsregler
bör tidning icke utsätta namn på förstagångsförbrytare
eller i fråga om fall, då
villkorlig dom kan komma i fråga. Men
den som misstänkes för att icke ha betalat
sin skuld måste schavottera. Därvidlag
väntar man inte ens tills domstolen
hunnit pröva och ta ställning till
det uppgivna kravet. Är detta nödvändigt?
Är det anständigt?

Blott ett fåtal av läsarna tänker på atl
det är fråga om en ansökan, ett påstående
om en skuld. Man kan inte komma
ifrån att en dylik publicering kan leda
till betänkliga konsekvenser för berörda
medborgare. Det kan ifrågasättas om
det i vissa fall inte rent av kan betecknas
som utspridande av rykte, som kan
vara menligt för vederbörandes ära,
goda namn, medborgerliga anseende,
yrke eller näring.

Trots att svaret på min fråga är nej,
vill jag ändå vädja till justitieministern
att överväga att på något sätt komma
till rätta med denna form av publicering
utan att därmed begränsa det fria
ordet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Börjesson om att de personer, som prenumererar
på eller mera regelbundet
tar del av tidningsalster av ifrågavarande
slag, mycket väl känner till vad en
ansökan om betalningsföreläggande innebär.

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1966
Svar på fråga ang. omprövning av statens läroboksnämnds verksamhet och uppgifter

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Ja, om det vore så väl,
vore allting bra, men jag har träffat
personer, vilka inte kunnat skilja mellan
ansökan om betalningsföreläggande
och av domstol fastställt betalningsföreläggande.
Men det gäller naturligtvis
att sprida upplysning, och man bör
härvidlag på allt sätt söka komma till
rätta med dylik publicering. Jag kan
försäkra att det inte skulle vara roligt
vare sig för justitieministern eller mig
att ha våra namn skyltande i denna tidskrift;
det skulle inte förbättra vår kreditvärdighet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. omprövning av statens
läroboksnämnds verksamhet och uppgifter Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund har frågat
mig, när jag ämnar låta verkställa
en av mig år 1962 aviserad översyn av
instruktionen för statens läroboksnämnd
resp. en av 1964 års riksdag begärd
förutsättningslös, skyndsam omprövning
av läroboksnämndens verksamhet
och uppgifter.

I grundskolepropositionen år 1962
framhöll jag behovet av en förutsättningslös
omprövning av läroboksnämndens
verksamhet och uppgifter. Jag ansåg
det dock inte lämpligt att då företa
en sådan genomgripande omprövning
med hänsyn till behovet att först vinna
vissa ytterligare erfarenheter.

Däremot uppdrogs åt särskilt tillkallade
sakkunniga att utreda behovet av
en mer temporär översyn av nämndens
instruktion, som på grund av skolreformen
övergångsvis kunde erfordras under
den närmaste utvecklingsperioden.

Som jag framhållit i prop. 1964: 171
angående reformering av de gymnasiala

skolorna ingår frågan om statens laroboksnämnds
ställning som en av beståndsdelarna
i det betydligt större problemkomplex
som rör produktion av läroböcker
och andra pedagogiska hjälpmedel.
En utredning av detta mycket
omfattande område liar, såsom jag i annat
sammanhang berört i denna kammare,
under år 1965 förberetts inom departementet.
Utredningen kommer att
tillsättas inom den allra närmaste tiden.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka ecklesiastikministern
för svaret på min
enkla fråga.

Man har på sina håll undrat över
dröjsmålet med den aviserade utredningen
av denna fråga. Att jag nu har
aktualiserat den sammanhänger med
att gruppen av granskare av läroböcker
i religionskunskap som bekant fastställt
och offentliggjort objektivitetskriterier
för läroboksgranskningen, som ansetts
i viss mån strida mot vad riksdagen har
uttalat om innebörden av objektivitetskravet,
och man har även gjort detta
i former, som åtminstone givit intryck
av att granskargruppen är något slags
statens egen särskilda och yttersta instans
för att lösa så svåra tolkningsfrågor.

Vi debatterade ju denna fråga i kammaren
den 14 december i fjol. Jag ställde
redan då i slutet av debatten denna
fråga till ecklesiastikministern, som
dock inte var i tillfälle att svara därför
att han på grund av någon annan uppgift
inte kunde närvara vid debattens
slutskede.

Jag vill upprepa vad jag då yttrade,
nämligen att jag finner det en smula
egenartat från förvaltningsmässig synpunkt
att granskargruppen visserligen
preliminärt men ändå utarbetar och sedan
även självständigt fastställer relativt
ingående objektivitetskriterier för
sitt granskningsarbete.

Nr 2

Tisdagen den

Svar på fråga ang. omprövning av statens

Då flera granskargrupper för andra
ämnesområden väntas komma att tillsättas
vill jag fråga ecklesiastikministern
om han inte anser att sådana granskningsprinciper
bör fastställas inte av
vederbörande granskargrupp själv utan
av läroboksnämnden eller av skolöverstyrelsen
eller kanske rent av av Kungl.
Maj :t.

Jag undrar om den nu ställda frågan
också kommer att upptas av utredningen.

Vidare tillåter jag mig fråga om även
spörsmålet rörande granskningsavgiftens
storlek ingår i den blivande utredningens
uppdrag. Den nuvarande avgiften
på 60 kronor täcker ju inte statens
kostnader för granskningen. Det
vore värdefullt att veta om också den
frågan kommer att upptas till behandling
av utredningen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
lierr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Vad gäller den första
frågan vill jag bara hänvisa till den
mycket utförliga debatten här i december.
Jag tycker att herr Wiklund
borde kunna ha ansett sig ha fått den
frågan besvarad då.

Det var heller ingen tillfällighet att
läroboksnämndens ordförande deltog i
den diskussionen. Eftersom jag inte då
gjorde någon deklaration vill jag nu
gärna säga att just med utgångspunkt
från vedertagna förvaltningsprinciper
tycker jag inte att jag som departementschef
skall blanda mig i vilken expertis
ett statligt organ som läroboksnämnden
anser sig behöva för att fullgöra
sitt arbete. Vilket ämbetsverk som
helst kan tillkalla arbetsgrupper och experter.
Det sker på mina områden t. ex.
dagligen inom kanslersämbetet och
inom skolöverstyrelsen utan att regeringen
och departementet därför kopplas
in och tillfrågas vilka direktiv respektive
grupper skall få.

Det väsentliga jag hade att säga i den

18 januari 1966

läroboksnämnds verksamhet och uppgifter

debatten, herr Wiklund, var att ifrågavarande
parter inte är alldeles rättslösa.
Dels pågår en offentlig debatt och dels
kan man överklaga läroboksnämndens
beslut. Läroboksnämnden har i sin tur
fullständig suveränitet gentemot expertgrupperna.

Den andra frågan kommer självfallet
att tas upp i det större sammanhanget.
Jag vill, eftersom jag nu ganska länge
talat om den förestående utredningen
rörande läroboksproduktionen och läroboksdistributionen
här i landet, säga
att vi under fjolåret avslutade en förberedande
undersökning som verkställdes
av förste skolinspektören Öberg i
Stockholm. Direktiven för utredningen
är nu färdiga och distribuerade inom
regeringen. Utredningen kommer, som
jag tidigare sagt, att tillsättas inom den
allra närmaste tiden.

I arbetet inom departementet på detta
större område, som alltså gäller läroboksproduktionen
och läroboksdistributionen,
har vi också kommit in på
frågan om läroboksgranskningen. Jag
tar mig friheten att från ett manuskript
— givetvis preliminärt — som gäller en
del av direktiven läsa följande:

»I fråga om granskningen vill jag till
sist framhålla att frågan om samhällets
insatser självfallet inte kan ses fristående
från spörsmålet om samhälleliga
insatser i produktionen av dessa hjälpmedel.
Lösningen av de problem som
uppställts i förevarande avsnitt blir sålunda
beroende av vilken ställning de
sakkunniga tar till de frågor som vi
aktualiserat i fråga om produktionen.
Det är enligt min mening sannolikt att
granskningsproblemet starkt förlorar i
betydelse om det allmänna engagerar
sig i omfattande insatser redan vid
framställningen av de pedagogiska
hjälpmedlen.»

Med den motiveringen är jag övertygad
om att herr Wiklund förstår att jag
just nu inte kan svara på direkta, konkreta
och precisa frågor om det framtida
granskningsarbetet utan att först

Tisdagen den 18 januari 1966 Nr 2

ang. avskaffande av karensdagar vid olycksfall och sjukdom

Svar på fråga

ha fått den större överblicken över hela
hjälpmedelsfiiltet.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag har inte velat rikta
några som helst invändningar mot att
läroboksnämnden har skaffat sig eu
granskargrupp eller kommer att skaffa
sig flera sådana — det tycker jag bara
är i sin ordning. Vad jag har undrat
över är om det inte kunde vara lämpligt
att läroboksnämnden själv meddelar
sådana granskargrupper sin uppfattning
om efter vilka principer granskning
skall ske. Jag vet att något har
gjorts i detta avseende, men därtill har
den granskargrupp, som vi nu talar om,
skaffat sig egna principer för sin verksamhet.
Jag undrar därför om det inte
hade varit riktigare att läroboksnämnden
tagit ställning till och godkänt sådana
principer.

Jag kan förstå att kostnadsfrågan för
granskning av läroböcker kan komma
i ett helt annat läge med det perspektiv
som ecklesiastikministern nu drog upp.
Emellertid vill jag för min del gärna
säga att jag inte tycker det är alldeles
självklart att en granskningsavgift helt
och hållet behöver täcka statens kostnader.
Man får det intrycket, när man
läser statsverkspropositionen, att 60
kronor är för litet och att man borde
ta ut en avgift som täcker statens kostnader
härvidlag. Vi får väl emellertid
se hur det blir med denna fråga i det
nya läge som kan uppkomma, när den
nya utredningen är färdig med sitt arbete.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. avskaffande av karensdagar
vid olycksfall och sjukdom

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
om jag har för avsikt att under innevarande
vårriksdag lägga fram förslag för
att lagstiftningsvägen avskaffa karensdagarna
vid olycksfall och sjukdom.

Som framgår av årets statsverksproposition
kommer en betydande reform
av sjukpenningförsäkringen att föreslås
i en särskild proposition. När det gäller
propositionens innehåll får fru Ryding
avvakta det förslag regeringen
kommer att framlägga.

Vidare anförde

Fru RYDING (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret. Jag vet mycket väl att en proposition
kommer att framläggas i vår
beträffande sjukförsäkringen. På mig
verkar det emellertid som om socialminister
Aspling i sitt svar medvetet hade
glömt den sista meningen, där det borde
ha stått »då avtalsförhandlingarna
är slutförda».

Det har tidigare aviserats att i den
proposition som skall framläggas i vår
även frågan om karensdagarna skall
upptagas. Enligt andra uppgifter skulle
herr Aspling emellertid vara beredd att
lägga denna fråga på is i avvaktan på
resultatet av det utspel som arbetsgivarna
i år har gjort i frågan. Det råder
med andra ord en ganska stor förvirring
på arbetsplatserna. De uttalanden
som gjordes beträffande karensdagefrågan
bl. a. på Metalls kongress trodde
arbetarna på. Åke Nilsson framhöll då
t. ex. att frågor av väsentlig art inte
kunnat lösas genom fackliga åtgärder,
nämligen ersättning vid sjukdom och
karensdagar. De är nu avförda, sade
han, från det fackliga förhandlingsplanet
och överförda till överläggning mellan
fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska
partiet. Detta torde innebära,
sade Åke Nilsson vidare, att
förslag inom en begränsad framtid kommer
att läggas fram om ändring av karensdagsbestämmelserna
till den ord -

1* —Andra kammarens protokoll 1966. Nr 2

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 19GG

Svar på interpellationer och fråga ang. viss skärpning av utlänningskungörclsen

ning som gällde vid olycksfall i arbete
innan samordningen av sjuk- och
olycksfallsförsäkringen genomfördes.

Också Arne Geijer talade på Metallarbetarförbundets
kongress och påpekade
att en revision av sjukförsäkringen
var högaktuell. Han sade även att regeringen
inom en nära framtid kommer
att framlägga en proposition och han
nämnda därvid att det förväntades ske
under våren 1966. Detta förslag från
regeringens sida skulle innebära att
dagersättningen höjs i princip till 80
procent och att två karensdagar försvinner.
I vissa fall skulle det inte bli
någon karensdag. Vi har i många år
strävat efter att man skulle åstadkomma
en sådan lösning sa han vidare. Till
och med statsminister Erlander var på
Metallarbetarförbundets kongress och
sade att vad beträffar sociala reformer
var det en sak han ville peka på: »Alla
i denna sal är överens om att äntligen
ta bort klassbarriärerna inom sjukförsäkringen.
»

Nu har ju frågan kommit i ett förvirrat
läge, därför att LO fullt korrekt inte
hade tagit med frågan om karensdagarna
i sina krav, utan det var arbetsgivarna
som plötsligt kom att tänka på att
man än en gång borde underhandla om
dem. Jag ifrågasätter, om man verkligen
kan ta dem på allvar, när de så bryskt
har avvisat kravet två gånger tidigare
under avtalsförhandlingarna. År det inte
bara så att man från deras sida söker
sätta en käpp i hjulet och dra ut på
lagstiftningen? Vetskapen om att regeringen
nu tänker ta upp frågan om karensdagarna
lagstiftningsvägen skulle,
enligt min mening, sätta stopp för de
försök som arbetsgivarna gjort att med
karensdagarna som bytesobjekt förmå
LO att pruta på lönekraven.

Det vore också bra om man på något
sätt finge reda på att karensdagarna
kommer med i det väntade förslaget, ty
det skulle nu vara bäst om frågan löstes
lagstiftningsvägen. Detta har inte
bara fördelen att man vid avtalsför -

handlingarna kan koncentrera sig på
lönekraven. Enligt mitt förmenande är
det också av stor betydelse från rättvisesynpunkt.
Alla svenska medborgare
är inte knutna till kollektivavtal — jag
tänker särskilt på många bland kvinnorna.

Nu är det väl bara att hoppas att
statsrådet Aspling efter det intetsägande
svar han lämnat och innan han skriver
propositionen riktigt noga tänker på
vad hovpredikant Fält med profeten
Amos ord uppmanade riksdagsledamöterna
till vid riksdagens högtidliga öppnande,
nämligen: »Må rätten flöda fram
som vatten och rättfärdigheten lik en
bäck som aldrig sinar».

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Justerades protokollen för den 10,
den 11 och den 12 innevarande januari.

§ 6

Svar på interpellationer och fråga ang.
viss skärpning av utlänningskungörclsen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Iiamrin i Kalmar
har frågat dels om jag har uppmärksammat
att den senaste skärpningen av
38 § utlänningskungörclsen, som har
fått till följd att många utlänningar som
kommer till Sverige utan ordnat arbetstillstånd
avvisas, i vissa fall har fått
obilliga verkningar, och dels vad jag
avser att vidta för åtgärder för att förbättra
förhållandena i dessa fall.

Vidare har herr Antonsson frågat om
jag har för avsikt att under en övergångstid
vidta sådana åtgärder beträffande
inresebestämmelserna för utländska
arbetssökande att kravet på arbetstillstånd
före avresan från hemlandet
kan mildras och provisoriska arbetstillstånd
utfärdas.

Tisdagen den 18 januari 1900

Nr 2

I 1

Svar på interpellationer och fråga ang.

Slutligen har herr Ullstcn frågat mig
vilka motiv som ligger bakom det den
1/1 1900 införda generella kravet på arbetstillstånd
för utomnordiska medborgare
som söker sig till Sverige för att
ta anställning här, vilka riktlinjer som
finns för tillämpningen härav samt i
vilken utsträckning de av mig i interpellationssvar
den 1/12 1905 nämnda åtgärderna
för att få till stånd en ordnad
invandring av utländsk arbetskraft
genomförts och vilka resultat de har
givit.

Som svar på dessa frågor vill jag
först erinra om situationen i höstas
beträffande invandringen till Sverige
av utländsk arbetskraft. Jag kan göra
det helt kort, eftersom läget redovisades
utförligt i samband med det interpellationssvar
som herr Ullsten har
nämnt i sin interpellation.

Redan från början av hösten märktes
en markant ökning av antalet inresande
från vissa sydeuropeiska länder,
framför allt Jugoslavien, Grekland
och Turkiet. Efter hand tog denna invandring
allt större proportioner. Under
tiden 1/9—31/12 1965 beviljades ca
12 400 nya arbetstillstånd, d. v. s. ungefär
dubbelt så många som under motsvarande
tid år 1964. De flesta invandrarna
utgjordes av jugoslaver, greker,
turkar och österrikare. Jugoslaverna,
omkring 3 700, kom huvudsakligen över
Trelleborg, de övriga via Danmark.

I sammanhanget kan också nämnas,
att den totala invandringen till vårt
land var rekordartad under 1965. Invandringsöverskottet
uppskattas sålunda
till drygt 30 000 personer. Det är
nästan lika många på detta enda år
som under de första tre åren på 60-talet
tillsammans.

I allmänhet hade dessa invandrare
inte medel till sitt uppehälle för mer än
några få dagar. Det blev därför nödvändigt
att låta länsarbetsnämnderna ordna
provisorisk inkvartering för ett stort
antal utlänningar och svara för deras
kost och logi. Sammanlagt har 28 för -

viss skärpning av utlänningskungörelsen

läggningar tagits i bruk och totalt har
där hittills vistats 1 956 utlänningar.
Högsta samtidiga beläggning var drygt
1 000, i dag finns det fortfarande ca
775 i förläggningarna. Antalet utlänningar
som arbetsplacerats från förläggningarna
och deras anhöriga uppgår till
ca 1 200. De som nu är kvar beräknas i
stort sett vara placerade före den 1
mars i år. Parentetiskt kan nämnas att
kostnaden för varje utlänning i förläggning
uppskattas till inemot 50 kronor
per dag, inberäknat vissa administrationskostnader.

Det blev också i det uppkomna läget
erforderligt att med frångående av
den normala ordningen bevilja provisoriska
arbetstillstånd. Över 3 000 sådana
tillstånd har meddelats. Det var emot
denna bakgrund som den ökade kontrollen
av invandringen aktualiserades.
Efter överläggningar som en tid pågått
med arbetsmarknadsparterna och berörda
myndigheter beslöt regeringen
i november förra året att den spontana
invandringen skulle ersättas med en organiserad
invandring. Den nya ordningen
innebär, att arbetsmarknadsstyrelsen
efter överenskommelse med vederbörande
svenska arbetsmarknadsorganisationer
skall vidta åtgärder för
att överföra utländsk arbetskraft. Det
förutsätts att arbete, arbetstillstånd och
bostad skall vara ordnade före utlänningarnas
ankomst till Sverige. Kostnaderna
för deras och deras familjs resa
hit skall kunna förskotteras.

I den kommuniké som utfärdades om
övergången till organiserad invandring
angavs att meningen var att denna form
av invandring skulle ersätta den spontana
invandringen. Detta framhöll jag
också uttryckligen i mitt förut omnämnda
interpellationssvar. I kommunikén
uttalades vidare, att de omedelbara
ansträngningarna skulle inriktas på
att lösa bostads- och sysselsättningsproblemen
för dem som kommit genom den
spontana invandringen. Dessutom måste
man bygga upp en rekryteringsorga -

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1966

Svar på interpellationer och fråga ang.

nisation, innan den organiserade överföringen
kunde komma i gång.

Som en följd av omläggningen av invandringspolitiken
vidtogs den 19 november
den ändring i 38 § utlänningskungörelsen,
som åsyftas i interpellationerna
och den enkla frågan. Enligt den
tidigare lydelsen av denna paragraf
krävdes arbetstillstånd före inresan av
arbetssökande från bl. a. Grekland, Italien
och Västtyskland. Ändringen innebar
att detta krav utsträcktes till alla
utomnordiska arbetssökande. Denna
ändring var nödvändig om man någonsin
skulle komma över till den organiserade
invandringen. Om inte de svenska
och danska passkontrollmyndigheterna
hade fått en grund för att avvisa
arbetssökande utan arbetstillstånd, skulle
ständigt nya skaror hitresande från
skilda länder ha fått tas om hand i
förläggning för längre eller kortare tid
i väntan på att placeras ut i arbete.

Ändringen i utlänningskungörelsen
sattes i kraft den 1 januari i år. Tanken
var att man från den 19 november
till årets slut skulle, framför allt i de
aktuella utvandringsländerna, bedriva
sådan upplysning om den nya svenska
invandringsordningen att man skulle
slippa använda sig av avvisningsinstitutet.
Genom åtgärder från de svenska ambassadernas
sida och från tjänstemän i
arbetsmarknadsstyrelsen redan i november
fick omläggningen en omfattande
publicitet i press, radio och TV i Jugoslavien,
Grekland och Turkiet. Även i
länder som de arbetssökande i regel
passerade underrättades myndigheterna
om den nya ordningen genom de
svenska ambassaderna.

Nämnda upplysningsverksamhet ledde
till en stark nedgång i antalet inresande.
Medan det i november kom mellan
100 och 200 invandrare om dagen
enbart till Trelleborg är det högsta antalet
som på en dag anlänt dit efter
årsskiftet 29. Sammanlagt har det hittills
i år till Trelleborg kommit 199 invandrare,
varav endast 5 hade arbets -

viss skärpning av utlänningskungörelsen

tillstånd. 124 av dessa har tillåtits inresa
medan 75 har avvisats efter en noggrann
genomgång av syftet med inresan.
Avvisningen har gått till så att vederbörande
efter att ha förplägats har
återsänts till hemlandet och därvid försetts
med återresebiljett och pengar till
mat under resan. Om syftet med inresan
uppgivits vara turistbesök har kontrollerats
vilka möjligheter vederbörande
har haft att få medel till sitt uppehälle
under besöket och till hemresan. De
som fått resa in har till en del utgjorts
av familjemedlemmar till utlänningar
som redan är bosatta här. De övriga har
i allmänhet haft släktingar eller bekanta
som utfäst sig att svara för deras vistelse
och hemresa.

Många av dem som avvisats har av
allt att döma varit medvetna om de
svenska bestämmelserna men ändå gett
sig i väg på vinst och förlust. Vederbörande
myndigheter har den uppfattningen
att om avvisning inte skett så
skulle detta omedelbart ha rapporterats
till anhöriga och vänner i hemlandet
med en ny kraftig invandringsvåg
som följd.

Som tidigare nämnts kan någon överföring
av utländsk arbetskraft i större
skala inte påbörjas förrän de som nu
vistas i förläggningarna är placerade i
arbete. Vidare är efterfrågan på arbetskraft
för närvarande av säsongmässiga
skäl relativt begränsad. Förberedelser
har emellertid vidtagits för att få i gång
den ordnade invandringen. I Belgrad
har sålunda inrättats ett särskilt kontor
i anslutning till den svenska ambassaden.
Där är man nu i färd med att rekrytera
lämpliga sökande till en första
kontingent om 100 arbetstagare, som
arbetsmarknadsstyrelsen beslutat överföra
hit. Samtidigt fortsätter informationen
i den jugoslaviska pressen för
att förmå dem som har för avsikt att
söka anställning i Sverige att vända sig
till den svenska arbetsförmedlingen i
Belgrad. Genom utrikesdepartementets
försorg planeras också besök hos oss

Nr 2

Tisdagen (len

Svar på interpellationer och fråga ang.

av press- och radiofolk från Grekland,
Jugoslavien och Turkiet. Härigenom
kan de få direkt kontakt med sina landsmän
här i landet och med svenska arbetsmarknadsförhållanden.

Jämsides härmed pågår överläggningar
för att få till stånd ett rekryteringsavtal
mellan Sverige och Jugoslavien
om en mera omfattande rekrytering
från svensk sida. Eventuellt kommer
förhandlingar om liknande avtal att
upptas även med andra länder.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras
att stora ansträngningar gjorts för
att få slut på den okontrollerade invandringen
utan att behöva tillgripa
avvisning vid gränsen, att i de fall
avvisning ändock skett man så långt
möjligt sökt minska svårigheterna för
den enskilde samt att avvisningarna
har varit nödvändig för att en ordnad
invandring över huvud taget skall kunna
komma till stånd.

Som allmän princip för vår invandringspolitik
gäller att utlänningarna
skall få samma arbetsvillkor och möjligheter
till samma levnadsstandard
som jämförbar svensk arbetskraft. Vi
klarar inte den saken om inte överflyttningarna
till Sverige planeras i förväg
framför allt så att det finns både en
arbetsplats och en bostad för vederbörande.

Vidare anförde:

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för det svar han givit på
min interpellation.

Jag tycker emellertid inte att vad inrikesministern
sagt är någon övertygande
motivering för den mycket drastiska
skärpning av vår invandringspolitik
som det generella tvånget på arbetstillstånd
redan före inresan faktiskt innebär.
Den första och kanske viktigaste
invändningen är att denna restriktion
bara kan reglera en ganska liten del av
den invandring som sker i Sverige. Vi

18 januari 1900

viss skärpning av utlänningskungörelsen

bär ju en gemensam nordisk arbetsmarknad,
och av den invandrade arbetskraften
svarar den som kommer
från Danmark, Norge, Finland och Island
för omkring tre fjärdedelar.

Min uppfattning är att vi skall ha så
liten reglering som möjligt av invandringspolitiken,
och jag anser alltså inte
att det är någon brist att det hittills
hänt så få att det första mötet med
Sverige blir en brysk order om att resa
hem igen. Men det faktum att det här rör
sig om en så liten del av den totala invandringen,
visar hur godtycklig bestämmelsen
i själva verket är. Om det
är nödvändigt att reglera invandringen
med en speciell åtgärd av detta slag —
och den är ju tillkommen med hänsyn
till utlänningarna — då kan man fråga
sig varför den hänsynen bara skall visas
utomnordiska invandrare. Finns
det inte lika stora skäl att ta sådana
hänsyn till dem som kommer från t. ex.
Finland?

En annan fråga som man också måste
ställa sig är, om man inte med hjälp av
upplysning i utvandrarländerna om
förhållandena på den svenska arbetsmarknaden
— alltså utan denna badwillskapande
drastiska inskränkning —
skulle kunna åstadkomma de begränsningar
av invandringen som man av
olika skäl anser nödvändig.

Inrikesministern hänvisar i sitt svar
till att invandringen av jugoslaver sjönk
från mellan 100 och 200 per dag i november
till 29 efter årsskiftet. Han utgår
från att denna minskning helt och
hållet berodde på att man i Jugoslavien
spred upplysning om att det var risk
för att man skulle bli hemsänd ifall
man reste till Sverige utan tillstånd.
Men hur vet vi egentligen att detta var
skälet till den kraftiga minskningen?
Kan det inte lika gärna ha varit upplysningen
om skälet till denna inskränkning,
nämligen att det inte alls var säkert
att man kunde få något arbete omedelbart
sedan man kommit in i Sverige,
att man kanske skulle tvingas att accep -

14 Nr 2 Tisdagen den

Svar på interpellationer och fråga ang.

tera en flera veckor eller månader lång
lägervistelse?

Men även om inrikesministerns resonemang
på denna punkt vore riktigt, hur
skall man då förklara att det strax före
årsskiftet bara kom mellan 13 och 42
personer per dag från Jugoslavien via
Trelleborg till Sverige? Då fanns ju
fortfarande möjligheten att komma in i
landet utan att ha arbetstillstånd. Borde
utvecklingen — ifall det var avvisningshotet
som man uppfattat som det viktiga
i informationen — ha blivit en
stegrad invandring strax innan denna
spärr trädde i kraft.

Man skulle också i detta sammanhang
vilja veta litet mera om hur den rekryteringsverksamhet,
som det talas om,
egentligen bedrivs i invan dringsländerna.
Enligt vilka principer har man
t. ex. valt ut de 100 jugoslaver som omnämns
i svaret? Vem är det som bestämmer
att metallarbetare får inresetillstånd
men inte gruvarbetare eller barnsköterskor?
Uppgiften i svaret gäller
också bara Jugoslavien, men även i t. ex.
Grekland, Turkiet, Österrike och Holland
finns det ett överskott på arbetskraft
som mycket gärna söker sig till
Sverige. Vad har man vidtagit för åtgärder
för att åstadkomma en reglerad
invandring från dessa länder?

Men också tillkomsten av denna bestämmelse
föranleder många frågor
som inte alls besvarats av inrikesministern.
Han hänvisar till att beslutet fattats
efter överläggningar med arbetsmarknadens
parter, och det är i och för
sig en riktig beskrivning av tidsföljden.
Men inrikesministern nämner ingenting
om att Arbetsgivareföreningen inte alls
var med på denna överenskommelse
utan betraktade den som icke existerande.
Man ville nämligen inte acceptera
att den ordnade invandring, som
man i och för sig inte sade nej till,
skulle innebära ett totalt stopp för den
s. k. spontana invandringen. Man ville
alltså inte vara med på den skärpning
som nu infördes i 38 § i utlännings -

18 januari 1966

viss skärpning av utlänningskungörelsen

kungörelsen. Man var med på en rad
andra punkter, men på denna punkt
sade man nej.

En annan fråga som också måste
ställas i samband med införandet av
denna bestämmelse är: Varför tillkom
den så snabbt? Om man i stället för att
som nu ge fyra—fem veckors varsel till
utvandringsländerna hade väntat någon
eller några månader, är det mycket möjligt
att många av de personliga tragedier
som har utspelats nere i Trelleborg
skulle ha kunnat undvikas.

Jag tror t. ex. inte att medlemmarna
i den familj, som häromdagen anlände
till Trelleborg efter att ha sålt allt de
ägde hemma för att få ihop till en biljett
till Sverige och uppehåll för den första
tiden här, tillhör dem som hade rest hit
»på vinst och förlust» som inrikesministern
talade om i sitt svar. De visste säkert
inte alls om att de inte var välkomna
här i Sverige. De kanske inte hade
nåtts av den radio-, TV- och pressinformation
som det talas om i inrikesministerns
svar, kanske helt enkelt av
det skälet att de inte hade tillgång till
dessa massmedia. Dessutom är det väl
inte sannolikt att den informationen
kan ha varit så särskilt omfattande.

En annan fråga av intresse — och
som också ingick i interpellationen —
gäller tillämpningen av dessa bestämmelser.
Därvidlag säger inrikesministern
knappast någonting utöver vad som
står i själva lagtexten.

Men det finns många frågor tycker
jag, som kräver ett utförligare svar.
Varför sker t. ex. avvisningen bara i
Trelleborg? Det kommer ju även in folk
över Danmark till Sverige via Malmö
och Hälsingborg — såvitt jag förstår
har denna invandring inte avstannat
helt och hållet. Frågan är speciellt intressant,
eftersom jugoslaverna av valutaskäl
har mycket svårt att resa till
Sverige någon annan väg än över Trelleborg.
Däremot kan invandrare från
andra länder fara över Danmark och
den vägen komma in i Sverige. Det kan

Nr 2

Tisdagen <Umi 1

Svar på interpellationer och fråga ang.

väl inte rimligen vara så, att denna bestämmelse
bara är tillkommen för att
sätta åt några jugoslaver?

Ett annat intressant förhållande är att
det finns olika lagrum för avvisning:
ett när någon saknar medel, ett annat
när utlänningen inte har arbetstillstånd.
Vilket lagrum är det som skall
tillämpas? Motiveringen är hela tiden
arbetsmarknadsmässig. Kan man välja
vilket lagrum man vill? Och om man
nu går in på en mycket drastisk granskning
av folks ekonomiska förhållanden,
när de kommer till gränsen, vilka konsekvenser
kommer det att få då? Måste
man inte under sådana förhållanden i
konsekvensens namn också avvisa en
mängd studerande och andra som kommer
till Sverige med mycket små kassor?

Det finns en råd ytterligare frågor att
ställa, men jag skall nöja mig med dem
jag redan framfört.

Som jag ser det kan man betrakta invandringspolitiken
ur två aspekter.
Man kan se den från strikt ekonomiska
utgångspunkter. Man accepterar att vi,
för att kunna öka vårt välstånd, behöver
importera så och så mycket utländsk
arbetskraft, och därför vidtar man de
åtgärder som krävs för att få till stånd
just den invandringen; i övrigt bör
Sverige vara förbehållet svenskarna.
Men man kan också betrakta frågan ur
en mer ideologisk aspekt. Man kan mena
att internationella befolkningsrörelser
i och för sig är någonting gott. Att
Sverige bör vara en fristad för förtryckta
folkgrupper från diktaturländerna.
Att vi bör öppna vår arbetsmarknad
för dem som inte kan klara sin utkomst
i andra länder. Man kan villigt
acceptera de inslag i andra länders
kulturer, språk och traditioner som invandrarna
för med sig till Sverige.

Med det förstnämnda betraktelsesättet
behöver vi den konservativt motiverade
och strikt reglerande utlänningslag som
vi har. Med det andra sättet att se på
omvärlden är det mycket som talar för
att vi skulle kunna klara oss utan någon
utlänningslag alls.

1 januari 19(5(5
,-iss skärpning av utlänningskungörelsen

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Också jag ber att få
framföra ett tack för svaret till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet.

Det är angeläget att vi i debatten
försöker ge det här delproblemet rörande
invandringspolitiken riktiga proportioner.
Herr Ullsten tog upp en rad
viktiga detaljer när det gäller den senaste
skärpningen av utlänningskungörelsen,
men han kom i slutet av sitt
anförande in på ett principiellt resonemang,
som jag gärna vill haka på för
ett ögonblick.

Jag anser, herr statsråd, att vi bör
kunna vara ense om några mycket väsentliga
huvudlinjer i den svenska invandringspolitiken.
Trots att immigrationen
till Sverige — åtminstone om
man ser till immigration av nämnvärd
omfattning — är av relativt sent datum
tror jag vi har utsikt att förankra
de svenska statsmakternas syn på frågan
i en mycket bred folkopinion och
finna en formel för det svenska samhällets
attityd, som alla kan bli tämligen
ense om.

Den första fråga beträffande vilken
enigheten bör vara stor är den som
herr Ullsten avslutningsvis snuddade
vid, nämligen att denna invandring ur
samhällets och näringslivets synpunkter
är en mycket önskvärd företeelse.
Långtidsutredningen har för bara några
dagar sedan publicerat en prognos,
som tillför debatten nytt sakmaterial
utöver de upplysningar vi redan kände
till. Det konstaterades där att just
den manuella arbetskraften fortfarande
är vår allra viktigaste produktionsfaktor,
samtidigt som man fastslår att
den kommer att bli mycket knapp under
det närmaste decenniet.

Långtidsutredningen beräknar att vi
får ett tillskott av 110 000 produktivt
sysselsatta under de fem åren fram
till 1970. Samtidigt räknar man dock
med en efterfrågan på 165 000 produktivt
sysselsatta personer. Sedan kommer
det intressanta, nämligen att den -

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1960

Svar på interpellationer och fråga ang.

na efterfrågan kommer, om vi vill förkorta
arbetstiden, i stort sett att fördubblas.
Hur mycket efterfrågan kommer
att öka är beroende av hur många
färre arbetstimmar per vecka vi vill
ha.

Detta är ett område på vilket vi
såvitt jag kunnat uppfatta har fått tänka
om ganska radikalt under efterkrigstiden.
Det är inte så länge sedan man
ansåg att den manuella arbetskraften
i en högt utvecklad industristat med en
mycket högtstående produktionsapparat
och eu högmekaniserad produktionsprocess
inte skulle vara av samma
avgörande betydelse för produktionen
som tidigare. De senaste årens erfarenhet
har dock givit belägg för att
denna betydelse kvarstår.

Den andra huvudfråga, om vilken
jag tycker att vi bör kunna vara överens,
och där det dock dagligen görs
framsteg i fråga om invandringspolitiken,
är nämligen strävan att på allt
sätt underlätta invandrarnas anpassning
till och inpassning i det svenska samhället.
Därvidlag möter som bekant både
emotionella och praktiska svårigheter.
Jag skall inte ta upp dessa vid detta
tillfälle, men det är självfallet att det
inte kan vara lätt att komma från helt
andra miljöer och möta ett främmande
land, ett främmande språk, en främmande
kulturmiljö, ett helt annat socialt
mönster och även helt andra värderingar
i arbetslivet.

Riksdagens ledamöter har i dag fått
en ny skrift utlagd på sina bänkar, vilken
har titeln »Ny i Sverige». Jag har
som hastigast bläddrat igenom den och
funnit att den innehåller en rad mycket
viktiga upplysningar, ett koncentrat
av vad man bör veta om svensk
socialpolitik etc.

Jag vill emellertid betona att vi måste
göra mera för att underlätta anpassningen,
inte minst den språkliga. Våra
invandrare från utlandet har — för
att ta ett konkret exempel — ingen
glädje av denna mycket förnämliga

viss skärpning av utlänningskungörelsen

skrift »Ny i Sverige», om de inte kan
läsa vårt språk.

Jag anser också att vad som signalerades
i går om utlänningarnas vidgade
rätt att få del av de svenska förmånerna
är en alldeles riktig linje. Vi bör
också försöka förhindra att denna invandrade
arbetskraft blir ett nytt Iåglöneproletariat.

Jag tror slutligen att det finns en
tredje punkt, där vi kan vara överens.
Såsom statsrådet mycket riktigt påpekade
i sitt svar, är det på tiden att vi
försöker få till stånd en invandring
under mera ordnade former, vilken ersätter
det som statsrådet kallar den
spontana utvandringen. Jag delar alltså
den pricipiella syn, som inrikesministern
på denna punkt givit uttryck för
i sitt interpellationssvar.

Men sedan kommer jag, herr talman,
till den åtgärd, vilken närmast har föranlett
interpellationerna och den enkla
frågan och beträffande vilken jag inte
delar statsrådets uppfattning. Invandringen
har, särskilt från Jugoslavien,
som bekant varit mycket stor under
det senaste halvåret, speciellt under det
förlidna årets senaste tre månader. Inrikesministern
nämner att 3 700 jugoslaver
invandrat under de senaste tre
månaderna. Den 19 november 1965 beslutade
regeringen en väsentlig skärpning
av utlänningskungörelsen. Den
trädde i kraft med så kort varsel som
en dryg månad efter beslutet. Skärpningen
innebär att inresande måste ha
arbetstillstånd vid inresan. Tidigare
fanns viseringsfrihet och tre månaders
frist för vistelse i Sverige, en bestämmelse
som gäller även för turister.
Samtidigt med denna skärpning sätter
man i gång en ganska omfattande informationskampanj
om de nya bestämmelserna,
man upprättar invandringskontor
i invandrarländerna och försöker
över huvud taget få en bättre rekryteringsorganisation
där ute.

Det är i det avseendet jag menar att
herr statsrådet har handlat litet för has -

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 19(50

Svar på interpellationer och fråga ang. ''

tigt, såsom herr statsrådet ibland har
benägenhet att göra! När man börjar
en informationskampanj om Sverige —
jag förmodar inte bara om denna ändring
av utlänningskungörelsen — och
när man upprättar rekryteringskontor
och över huvud taget försöker organisera
invandringen hit, så måste det
enligt min mening vara fel att samtidigt
slå till med en väsentlig skärpning
av utlänningskungörelsen innan
dessa informationsåtgärder hunnit
tränga igenom där ute. Vi måste vara
klara över att det tar tid i dessa länder
innan en opinion kan bildas och
en information nå fram.

Jag hävdar alltså bestämt att dels
hade det behövts en längre tidsfrist, en
övergångstid mellan konseljbeslutet och
ikraftträdandet av denna utlänningskungörelses
skärpning, och dels borde
man under en övergångstid ha försökt
hitta en dispensform för arbetstillstånd,
en dispens som hade givit vistelserätt
tills arbetstillstånd kunnat ordnas. Då
skulle man sluppit ifrån dessa tråkiga
och ur humanitär synpunkt mycket diskutabla
avvisningar. 40 dagar är för
kort tid i detta sammanhang.

Nu kan herr statsrådet genmäla att
vi kan inte låta en massa utlänningar
vistas här i olika läger hur länge som
helst. Vi måste göra någonting åt det.
Jag vet att det är en besvärlig fråga,
men jag måste säga att avvisningen är
dock för många människor en så djup
tragedi, att det är av en mycket hög
humanitär relevans att man hade försökt
ordna en smidigare övergångsform.
Mycket starka humanitära skäl talar för
detta.

Dessa jugoslaver lämnar sina hem,
kanske säger upp sina lägenheter och
sina arbeten. De har bara några slantar
på fickan och ingen fast punkt mer i
sitt hemland när de kommer hit, blir
avvisade och får biljett tillbaka. Man
behöver inte vara lijärtnupen för att
tycka att det är en tråkig situation.

Sedan tycker jag nog att det med den

iss skärpning av utlänningskungörelsen

nya bestämmelsen måste vara synnerligen
svårt att skilja på vilka som är
turister och vilka som är arbetssökande.
Det har sagts att noggranna undersökningar
görs. Såvitt jag kunnat finna
företar passpolisen, som har hjälp av en
jugoslavisk tolk, en utfrågning av de
resande. Det hela går också mycket
hastigt, därför att avvisningen skall ske
snabbt. Om vederbörande därvid visar
sig ha gott om pengar och uppger att
han är turist, så får han stanna kvar,
men annars blir han avvisad.

Man borde ha sökt finna en form
som inneburit en längre övergångstid
mellan konseljbeslut och ikraftträdande.
Dels utgör avvisning säkert för
många människor en tragedi ur humanitär
synpunkt, och dels stöter man här
på en byråkrati som ter sig onödig när
denna invandrade arbetskraft i och
för sig dock behövs och positivt borde
mottagas i vårt land.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Efter den debatt som
vi förde här i andra kammaren den 1
december i fjol skall jag inte uppehålla
mig vid de rent principiella spörsmålen.
Jag skall stanna vid den fråga
som jag ställt och som jag också fått
svar på, nämligen rörande ändringen av
38 § i utlänningskungörelsen och de enligt
min uppfattning obilliga verkningar
som den ändringen fått. Även detta
har ju både herr Ullsten och herr Antonsson
i viss mån berört, men jag
skall inskränka mig till just den frågan.

Under debatten har sagts att det görs
skillnad mellan invandrare med och
utan pengar, och jag har då ställt mig
i hög grad frågande. När man i söndags
i Dagens Nyheter såg den mycket
patetiska bilden av jugoslaviska invandrare,
enkelt klädda, med en pappkartong
som resväska, fick man onekligen
ett intryck av att det var människor
som inte hade pengar till sitt uppehälle
men som ville söka sig arbete här i
landet för att få en möjlighet att liv -

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1966

Svar på interpellationer och fråga ang.

nära sig. Från början hade jag kanske
inte trott att det förhöll sig på det
sättet, men när jag nu i inrikesministerns
svar läser att de inte har medel
till sitt uppehälle under mer än några
få dagar, får jag faktiskt bekräftelse på
det intryck som den nämnda bilden
gav.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
travestera en känd dikt och säga, att
det är fläck på världens baner att arbetstillstånd
heter pengar. Det borde
inte vara så. Söker sig människor till
vårt land i hopp om att kunna livnära
sig här, borde vi vara beredda att försöka
hjälpa dem att få möjlighet att förtjäna
sitt uppehälle. Jag säger detta i klart
medvetande om att den linje, som inrikesministern
förde fram den 1 december
i fjol, med ordnad invandring i
stället för den spontana invandringen,
fick full anslutning. Å andra sidan tvivlar
jag på att statsrådet Johansson hade
fullt klart för sig vilka verkningar som
ändringen av 38 § i utlänningskungörelsen
skulle få. Hade statsrådet kunnat
förutse de verkningar som ändringen
har fått — låt vara att det rör sig om
enstaka fall — tror jag inte att han
hade varit beredd att vidta ändringen.

Vad är det då som man velat ha i
stället? Såsom redan sagts i de föregående
anförandena var tiden för kort. Mellan
den 19 november och den 1 januari
fanns det ingen möjlighet att få denna
regel känd utomlands. Den broschyr
som är annonserad på respektive språk
borde ha kommit före ändringen, men
den är troligtvis ännu inte utsänd. Man
kan också säga att den bok »Ny i
Sverige», som vi fick på bänkarna i
dag och som jag har studerat tidigare,
är en utmärkt handledning, men även
den är skriven på svenska. Sedan jag
hastigt har tittat igenom den måste jag
konstatera att den kanske delvis redan
är föråldrad. Jag slog i registret upp
»Avvisning» för att ta reda på vad som
fanns att läsa om den saken. Det visade
sig att på s. 25 talas om allvarlig aso -

viss skärpning av utlänningskungörelsen

cialitet och kriminalitet som anledning
till avvisning och att det på s. 28 finns
några få rader om avvisning.

I maj 1965 slopades viseringstvånget,
och den 19 november fattades det drastiska
beslutet om att det från den 1
januari 1966 skulle fordras arbetstillstånd
för invandring. Borde man inte
efter det beslutets fattande ha tagit litet
längre tid på sig för att klargöra dessa
frågor för de invandrande jugoslaverna?

Jag kan i detta sammanhang nämna,
att dessa jugoslaver inte reser in bara
över Trelleborg. Det har förekommit
ett fall, då en jugoslav i Trelleborg fått
returbiljett, på vilken han tagit ut restitution
i Berlin, och sedan rest tillbaka
över Malmö och kommit ända upp till
Örebro — om jag minns rätt — innan
han åter avvisats av polisen efter kontakt
med länsarbetsmyndigheterna. Problemet
gäller alltså inte bara de jugoslaver
som reser in i landet över Trelleborg,
utan det gäller samtliga som kommer
till vårt land.

Jag har annars ingenting att invända
mot denna bok »Ny i Sverige», jag
tycker att den är ett utmärkt försök
att klarlägga förhållandena. Men jag frågar
än en gång: Hade man inte kunnat
ordna en något mjukare övergång, och
har herr statsrådet verkligen satt sig in
i verkningarna av denna ändring?

Statsrådet säger i svaret, att ändringen
var nödvändig för att vi någonsin
skulle kunna få en organiserad invandring.
Är inte detta litet väl kategoriskt
formulerat? Nog hade vi väl
kunnat komma över till en organiserad
invandring utan de tragedier, som nu
drabbat dessa människor, låt vara att
det gäller ett fåtal.

Jag reagerar också mot att man litet
vårdslöst talar om import av arbetskraft
och import av utlänningar. Det
låter som om det vore fråga om kollin
man importerade för att använda för
olika ändamål. Det är dock människor
det gäller, och det är det jag tror att vi
ibland glömmer bort.

1!)

Tisdagen den

Svar på interpellationer och fråga ang.

Det är naturligtvis riktigt som statsrådet
framhåller att dessa människor
gett sig i väg på vinst och förlust. Men
det gjorde Karl Oskar och Kristina också.
Man kan säga att förhållandena nu
är annorlunda och att världen ändrat
sig, men det är i båda fallen fråga om
människor — det vill jag än en gång
betona.

Jag vill än en gång understryka, att
man borde ha väntat med det definitiva
stoppet till dess informationen trängt
fram till dem det vederbör. Visst hade
det då kommit in en och annan som
begagnat sig av möjligheten att säga,
att han inte kände till de nya bestämmelserna.
Men även det tycker jag att
vi hade kunnat ha överseende med.

Det har frågats, hur vi skulle bemästra
de svårigheter som skulle uppstå
under en sådan övergångstid, bland annat
den svårigheten att ännu fler invandrare
skulle komma att bo i läger.
Jag tror för min del att invandrarna
finner sig i att under en tid bo i läger,
under förutsättning att vi under tiden
är beredda att ge dem undervisning i
svenska språket och yrkesutbildning,
något som jag anser att vi är skyldiga
att göra, eftersom vi sedan drar nytta av
den arbetskraft som de är villiga att ge
oss i utbyte. Den inställningen att vi bör
se till att den invandrande arbetskraften
är yrkeskunnig — en inställning som jag
många gånger hört svenskar ge uttryck
för — har jag mycket svårt att förstå.
Vi har Jugoslavien, Grekland, Italien
att tacka för de år som de har tagit
hand om dessa människor till dess att
de uppnått arbetsför ålder. Då har vi
också skyldighet att ge dem den språkundervisning
och den yrkeskunskap
som de behöver innan de är beredda att
träda in i det svenska arbetslivet.

Jag vill till sist, — eftersom jag både
varit och låtit kritisk — ännu en gång
säga att jag är helt ense med inrikesministern
om att en ordnad invandring
måste ersätta den spontana invandringen.
Jag är tacksam för avslutningen

18 januari 19(50 Nr 2

viss skärpning av utlänningskungiirelsen

i interpellationssvaret, som visar en
klart positiv inställning till invandringsproblcmet.
Jag tror att det påtalade
förhållandet är ett olycksfall i arbetet
och att inrikesministern inte har förutsett
verkningarna av den snabba ändringen
av det förhållande vi nu resonerar
om.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vi tycks vara överens
om värdet av den invandring av arbetskraft
som har förekommit och som vi
väntar oss också i framtiden. Vi är också
överens om att vi bör ta emot de utlänningar,
som kommer hit, på ett så
hyggligt sätt som möjligt; det är inte
minst viktigt att hålla fast vid. Vi måste
inte bara kunna ta emot dem som arbetskraft
att placeras in där vi kan finna
lämpligt, utan vi måste också kunna bereda
dem bostad, ge dem möjlighet att
komma i åtnjutande av samma sociala
förmåner, sjukvård och annat, som
svenska medborgare gör. Vi måste alltså
söka finna de bästa formerna för en
organiserad invandring med garanterad
arbetsplacering.

Vad är det som har hänt med många
av dem som har kommit hit, framför
allt under de senaste åren? Många av
dem har rest omkring i landet och sökt
arbete men inte kunnat få något, de har
sökt bostad men inte funnit någon,
de har fått tränga sig samman i hyresrum.
Det finns fall då 20—25 personer
bott i ett enda rum, därför att någon
bostad inte varit ordnad innan de kom
hit. Jag tror att det finns anledning att
fundera på detta innan man så där oreserverat
säger: »Låt dem bara komma
hit. På något sätt kanske det ordnar
sig.»

Vi har anledning att ta reda på, hur
många av dem som har kommit hit
själva har upplevt besvärliga situationer.
Herr Hamrin har gett en patetisk
skildring av de båda äkta makarna —

Nr 2

20 Nr 2 Tisdagen den 18 januari 1966

Svar på interpellationer och fråga ang. viss

skickligt fotograferade — som måste
resa tillbaka. Men herr Hamrin talade
inte om dem som har vänt sig till de
sociala myndigheterna i Malmö och på
andra ställen och bett om resebidrag
hem, därför att de inte fått arbete, bostad
eller över huvud taget någon kontakt.

Jag kunde i höstas meddela att Malmö
stad i 20—25 fall beviljat sådant hemresebidrag.
Jag skulle vilja komplettera
detta uttalande med att säga att arbetsmarknadsstyrelsen
begärt och fått bemyndigande
att betala hemresan för
dem som så begär. En del av dem som
finns i lägren har inte tålt att vistas
där. Den har varit en för stark påfrestning
och en alltför lång väntetid för
dem i fråga om arbetsanskaffning och
utplacering. Därför har de bett att få
åka hem. Detta bör vi ha klart för oss
innan vi är beredda att säga att vi skall
ta emot så många som kommer.

Till de anföranden som hållits av interpellanterna,
skall jag bara knyta ett
par reflexioner innan jag går in på
frågorna i allmänhet. Framför allt skulle
jag vilja konstatera att herr Ullsten
har avvikit från den aggressiva linje som
han valt i sin interpellation, när han
där säger att åtgärden om ändring av
utlänningskungörelsen över huvud taget
inte antyddes i inrikesministerns
redogörelse inför andra kammaren. Jag
har sagt i dagens interpellationssvar
att det klart framgår av det tidigare interpellationssvaret
att det var fråga om
att ersätta en oreglerad arbetskraftsinvandring
med en reglerad form. Skulle
ändå inte herr Ullsten ha kunnat uppmärksamma
så mycket av interpellationssvaret,
att han hade kunnat medge
att han härvidlag tagit miste? Det är
rätt väsentligt, även om det för mig personligen
inte spelar någon roll, eftersom
fakta är fakta och det som står i
interpellationssvaret gäller. Vad jag utöver
detta sagt i debatten har varit ett
klart angivande av att avsikten har varit
just den som där har beskrivits. Men

skärpning av utlänningskungörelsen

utifrån det angivna påståendet bygger
herr Ullsten ändå upp sin interpellation,
som alltså delvis faller till marken genom
konstaterandet att ifrågavarande
besked gavs tidigare.

När herr Ullsten sedan fortsätter att
fråga om den nya ordningen för invandring
till Sverige och förmenar att
upplysningsverksamheten har kommit
sent och inte varit tillräckligt omfattande,
kan jag naturligtvis inte göra
annat än att redovisa vad som verkligen
har hänt och hur upplysningen har
bedrivits beträffande de länder där det
gällt att så snabbt som möjligt komma
till tals med människorna.

Genom telegram den 23 november
underrättades de svenska ambassaderna
dels i de aktuella utvandringsländerna,
dels i de länder som invandrarna
vanligen genomreser om den nya
ordningen. I telegrammet uppmanades
varje beskickning att i sin tur underrätta
berörda myndigheter i sitt tjänstgöringsland
om de vidtagna svenska åtgärderna
och i övrigt söka på lämpligt
sätt genom radio och andra massmedia
sprida kännedom därom.

Sedan vi sålunda vänt oss till en rad
av länder har vi kunnat dra den slutsatsen
att reaktionerna från myndigheternas
sida inte varit av besvärande art.
Man har godtagit våra åtgärder, eftersom
de är ungefärligen desamma som
de flesta andra mottagarländers ute i
Europa. Förklaringen till att invandringsströmmen
riktats mot vårt land
ligger kanske just i att en rad andra
tidigare mottagarländer såsom Schweiz,
Frankrike, Västtyskland och England
efter hand skärpt sina bestämmelser.

Den 25 november distribuerades kommunikén
i obeskuret skick till samtliga
svenska beskickningar i utlandet och
till alla utländska beskickningar och
korrespondenter i Stockholm. Den 20
december sändes ett cirkulärtelegram
till alla svenska utlandsmyndigheter
med en erinran om att utlänningskungörelsen
med verkan från den 1 januari

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1966

Svar på interpellationer och fråga ang. viss skärpning av utlänningskungörelsen

ändrade regler som vi hade beslutat om.

skulle ändras på sätt som angivits tidigare.

Detta gäller alltså informationen direkt
över våra ambassader och beskickningar
till de utländska myndigheterna.

Sedan den 9 november i fjol bar först
eu, senare två tjänstemän från arbetsmarknadsstyrelsen
varit i Jugoslavien
för att ta emot arbetssökande och informera
dessa om de svenska förhållandena.
Mottagningarna har skett dels
i en särskild lokal i anslutning till den
svenska ambassaden i Belgrad, dels i
samband med besök i andra delar av
Jugoslavien. Ca 2 400 personer har besökt
dessa mottagningar. Besökarna
uppträder emellertid ofta som representanter
för andra arbetssökande, varför
dessa direkta informationer beräknas
ha nått minst 10 000 personer.

Jag kan ytterligare redovisa att ett
par tjänstemän besökt Grekland och
Turkiet dels för att göra klart för myndigheterna
där att den spontana invandringen
till Sverige av grekiska och
turkiska medborgare inte kunde tillåtas
fortsätta utan att arbetsanställning,
bostad och arbetstillstånd måste vara
ordnade före inresan, dels för att informera
allmänheten genom press och
andra massmedia.

Jag vill också nämna en rad av tidningar
i Jugoslavien som genom mycket
stort uppslagna artiklar uppmärksammat
den ändrade politiken från vår
sida.

När herr Ullsten ställer fragan hur
det kan komma sig att vi fram till 26
november hade en invandring vissa dagar
på mellan 100 och 200 personer medan
siffran sedan sjönk till 29 har han
inte uppmärksammat att den ordning
med provisoriska arbetstillstånd, som
myndigheterna tvingades att tillämpa,
upphörde den 26 november. Härom lämnades
information i Jugoslavien så
skyndsamt som möjligt. Denna information
nådde naturligtvis fram till
många människor som fann anledning
att stanna hemma och att iaktta de

Det är säkerligen förklaringen till den
minskade invandringsströmmen efter
den 26 november.

Herr talman! Herr Ullsten framhöll
också att det i huvudsak är i Trelleborg
som avvisningarna sker. Förklaringen
härtill är mycket enkel. Invandrarna
kommer till vårt land på två vägar.
Jugoslaverna reser i regel via Ungern,
Tjeckoslovakien, Östtyskland, Sassnitz
till Trelleborg. Övriga invandrare kommer
över Danmark — de flesta över
den danska gränsstationen Rödby. I
Sverige har avvisning i samband med
passkontroll skett bara i Trelleborg.
Det har helt enkelt inte funnits några
invandrare att avvisa på andra passkontrollorter.
Vi har ingen statistik
över avvisningarna vid dansk-tyska
gränsen men av uppgifter som vi under
hand fått framgår att avvisningar,
grundade på den ändrade svenska invandringsordningen,
förekommit vid
Rödby sedan i slutet av förra året. Det
är alltså förklaringen till att det är i
Trelleborg som de svenska myndigheterna
möter de jugoslaver som söker
sig till vårt land.

Jag skulle till det sagda vilja foga att
redan innan några svenska rekryteringskontor
inrättas i utvandringsländer
kan den som på eget initiativ vill
emigrera till Sverige skaffa sig svenskt
arbetstillstånd före inresan.

g 38 i utlänningskungörelsen som
man nu — delvis med all rätt fäst
så stort avseende vid är inte ny utan
den har tidigare gällt för Grekland,
Italien och Västtyskland, för att bara
nämna några länder. Tillämpningen av
paragrafen är emellertid en sak som
alltid kan diskuteras. Är det så att man
anser att man kan vara generös vid tilllämpningen
av denna bestämmelse blir
resultatet, såsom det visat sig under
de senaste åren, att såväl greker som
italienare kommer hit utan arbetstillstånd
och släpps in i vårt land och
även får arbetsmöjligheter.

Nr 2

Tisdagen den

Svar pa interpellationer och fråga ang.

Men när vi nu skall ge oss i kast med
att få till stånd en organiserad anordning
för invandring kommer det att
bli nödvändigt att tillämpa de gällande
bestämmelserna restriktivt. Även om
vi tidigare tillämpade § 38 också för en
rad utomnordiska länder fanns det, som
sagt, möjligheter för medborgarna där
att få arbetstillstånd här i Sverige genom
att vända sig till de svenska beskickningarna.

Vi kommer aldrig att kunna bygga
upp rekryteringskontor i alla de länder,
från vilka människor kan beräknas
söka sig till oss. Då får de vända
sig till den svenska beskickningen för
att få sitt arbetstillstånd ordnat i den
mån förutsättningar härför finns. Svenska
beskickningen eller konsulatet tillhandahåller
ansökningshandlingar och
vidarebefordrar dem till Sverige. Inom
arbetsmarknadsstyrelsen finns en internationell
arbetsförmedling som handlägger
dessa ansökningar.

I detta sammanhang vill jag svara
herr Ullsten på en av hans frågor, där
han tar upp problemet om hur utlänningskungörelsens
nya regler skall tilllämpas.
Några nya riktlinjer har inte
meddelats — det behövs inte. Enligt
gällande instruktion för passkontrollens
utförande skall passkontrollanten,
när han finner särskild anledning härtill,
fråga utlänning om hans planer vid
inresan. Uppger då utlänningen att han
avser att försörja sig här genom anställning
för vilken kräves arbetstillstånd
skall han avvisas, om han inte
har fått sadant tillstånd före inresan.
Detta är de regler som gäller, och herr
Ullsten kan finna dem i gällande instruktion.

.lag skulle emellertid beträffande problemet
i stort ytterligare vilja säga följande.
När invandringsfrågorna tidigare
diskuterats i utrednings- och annat
sammanhang är det av visst intresse
att lägga märke till att sedan det
konstaterats att vi under 1950-talet och
under de första åren på 1960-talet tog

18 januari 1966

viss skärpning av utlänningskungörelsen

emot i allmänhet 10 000 personer om
året, hade man kommit till den uppfattningen
att nettoimmigrationen skulle
komma att hålla sig vid ca 10 000
per år. I arbetsmarknadsutredningens
betänkande, som lämnades för något år
sedan, heter det t. ex.: »Enligt utredningens
uppfattning kan man ha anledning
att i framtiden räkna med ett
sjunkande invandringsöverskott.» Man
räknade alltså från denna utrednings
sida med att vi skulle få vissa svårigheter
att erhålla arbetskraft från andra
länder och kunde emotse en minskning
av immigrationen.

Vad har vi då upplevt under 1964
och 1965? Jo, en betydligt större invandring
än den som på vissa håll beräknades.
Vi har under 1965, som jag
angivit i interpellationssvaret, haft en
nettoimmigration som är tre gånger så
stor som i början på 1960-talet, eller
30 000 personer. Det är inte lätt att
föreställa sig hur stor mängd människor
det egentligen rör sig om. Man ser
en siffra framför sig — 30 000. Vad är
det? Jag tror att man lättare kan föreställa
sig det, om man tänker sig att
man skulle för dessa människor behöva
bygga upp en stad av exempelvis
Kalmars eller Växjös storlek. Det är
först då man får klart för sig vad det
innebär att ta emot 30 000 människor,
att försöka bereda dem arbete, bostad,
sjukvård, eventuellt undervisning och
andra sociala förmåner.

Denna ström av människor från andra
länder kommer alltså samtidigt som
vi har fått ett kärvare klimat på arbetsmarknaden.
Jag är fullt medveten om
att det i prognoserna talas om brist på
arbetskraft, men jag utgår från det läge
som har rått denna vinter med de särskilda
besvärligheter — gärna det _

i fråga om väderleken som har medfört
att vi i dag har fått rapport från arbetsmarknadsstyrelsen
om att arbetslöshetsräkningen
den 10 januari visar
nära 40 000 arbetslösa. Jag understryker
att detta självfallet är ett speciellt

Nr 2

Tisdagen den

Svar på interpellationer och fråga ang.

förhållande, eftersom en del av byggnadsverksamheten
får bedrivas i minskad
omfattning på grund av vinterkylan,
att berörda industrier påverkas i
fråga om sysselsättning, att det är svårt
att utföra skogshuggning o. s. v.

Men vi skall ha klart för oss att det
är 40 000 som i dag inte har någon sysselsättning,
och att det inte är lättare
att just nu bereda dem som kommer
från andra länder ny sysselsättning eller
placera in dem i vårt näringsliv. Jag
skulle vilja tillägga att den urbaniseringsprocess
som vi upplever i vårt land
sedan länge inte har avtagit i intensitet.
Siffrorna vid årsskiftet visar tvärtom
att den väldiga strömmen av människor
från landsbygden in till våra städer och
industritätorter har tilltagit. De människor
som strömmar in mot våra tätorter
har ju rätt att göra anspråk på bostäder,
sociala anordningar, sjukvård och
undervisning, vilket ju är kommunernas
uppgift att försöka tillgodose.

Jag tror att det är nödvändigt att ha
den bilden klar för sig och komplettera
den med den väldiga tillströmning från
andra länder, som jag har redovisat i
mitt interpellationssvar.

Den tvingade myndigheterna att i
november häva det försök att åstadkomma
en mera reglerad form av arbetsplacering
och arbetstillståndsgivning i kontakt
med arbetsmarknadens parter, som
innebar att man försökte att resonera
med fackföreningarna ute på arbetsplatserna
och företagen och söka få dem
med på de arbetsplaceringar som skulle
ske. Man tvingades att på grund av det
väldiga tryck som uppstod genom denna
plötsliga invandring tillfälligt häva
denna anordning. De som under den
korta tid som de provisoriska arbetstillstånden
lämnades fick sådana tillstånd
uppgick till ungefär 3 000. Bland
de 3 000 med tillfälliga arbetstillstånd
torde ingå de över 1 000 som från lägren
har placerats ut i arbetsmarknaden.

Det var alltså det läge vari vi befann

18 januari 1900
viss skärpning av utlänningskungörelsen

oss i november, då vi skulle upphöra
att lämna provisoriska arbetstillstånd
efter den 20 november i akt och
mening att söka åstadkomma den
mera organiserade form för arbetskraftsinvandring
som vi räknade med
skulle komma till stånd. .lag har inte
hört att någon här uttalat sig kritiskt.
Ingen av herrar Ullsten, Antonsson och
Hamrin i Kalmar har ju velat säga att
det inte är den riktiga och rimligaste
formen.

Men om man har den uppfattningen
måste man också ta konsekvenserna
och försöka att så snabbt som möjligt
komma över till en sådan ordning. Den
fråga beträffande vilken vi har delade
meningar tycks vara, att framför allt
herr Antonsson och herr Hamrin menar
att övergångstiden var för kort. Men
de har inte angett hur lång övergångstiden
borde ha varit. Man har bara velat
säga att den skulle ha varit längre,
så lång att vi eventuellt hade kunnat
bygga upp en fullständig organisation
för den arbetskraftsrekrytering som
skall ske i den formen.

Men jag skulle vilja fråga, om det
inte är rimligt, att man i första hand
försöker bereda arbete åt dem som vi
har tagit in i landet, de 3 000 som har
fått provisoriska arbetstillstånd som gäller
för två månader och som har rätt
att göra anspråk på att få mera varaktiga
arbetsplaceringar. Det är ju en uppgift
som myndigheterna är sysselsatta
med. Tro inte att företagare i mängd
står och frågar efter arbetskraft. I så
fall skulle det väl inte ha varit någon
svårighet att bereda dessa 800, som
fortfarande finns i lägren, arbete och
vilka arbetsmarknadsstyrelsen hoppas
kunna placera före den 1 mars.

Jag tror att vi har ett allmänt behov
av arbetskraft från andra länder. Vi har
en gemensam inställning därvidlag. Men
den arbetskraften kan inte komma i
okontrollerad mängd, ty då är vi inte
mäktiga att klara placeringen av arbetskraften.
Det har visat sig under hösten.

Tisdagen den 18 januari 1966

24 Nr 2

Svar på interpellationer och fråga ang.

Man har därför måst försöka tillämpa en
ordning med den mera reglerade arbetskraftsrekrytering
som skall ske i
samverkan med arbetsmarknadens parter.
Det är riktigt som herr Ullsten säger
att det inte föreligger någon underskriven
överenskommelse enligt vilken
Arbetsgivareföreningen, LO och TCO
godtagit de ändrade bestämmelserna,
men det föreligger ett beslut som bemyndigar
arbetsmarknadsstyrelsen att
vidta åtgärder för att rekrytera arbetskraft
i andra länder men som förutsätter
att man är överens med arbetsmarknadens
parter. Detta är en väsentlig
skillnad, ty det innebär att om ett företag
som vi hoppas vänder sig till arbetsmarknadsstyrelsen
med begäran om
så och så mycket arbetskraft så skall
styrelsen ta upp överläggningar också
med arbetstagarparten och kunna komma
överens med den, varefter man föranstaltar
om den överföring som företaget
har begärt.

Man kan naturligtvis också göra som
arbetsmarknadsstyrelsen har gjort. Arbetsmarknadsstyrelsen
har nämligen utfört
en allmän undersökning och kommit
fram till att vi på serviceområdet
kan ta in arbetskraft som man räknar
med att kunna placera. Därför har rekrytering
av dessa 100 personer nere
i Belgrad påbörjats. Det är som sagt
den första åtgärden av det slaget.

Jag kommer så till den viktiga frågan
beträffande övergångstiden. Vi bedömde
läget så, att det borde vara möjligt
att få ut besked till de länder, som
berörs, från omkring den 20 november
fram till den 1 januari beträffande de
åtgärder som vi beslutat vidta. Men det
som vi naturligtvis har all anledning att
fundera över, inte minst nu, är: Har vi
nått fram till det stora flertalet, och är
de benägna att rätta sig efter de besked
som vi lämnar? Jag tror att inte minst
denna sista fråga — är de beredda att
rätta sig efter de besked vi ger — tillhör
det viktigaste. Om de nämligen konstaterar
att vi, trots att det lämnats be -

viss skärpning av utlänningskungörelsen

sked över radio, TV och myndigheter
om att man inte får inresetillstånd om
man inte har arbetstillstånd, ändå släpper
in dem som om vi inte lämnat dessa
besked, kan man fråga sig: Hur skall
de då uppfatta våra bestämmelser? Jag
tror som sagt att detta är någonting av
det väsentligaste.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
referera ur en artikel av den jugoslaviske
biträdande arbetsministern i en
jugoslavisk tidning den 29 november i
fjol. Artikeln handlar om medborgarnas
tillfälliga arbetstagande i utlandet. Det
är en från flera synpunkter utomordentligt
intressant artikel. Enligt artikeln
kan det också inträffa i ett socialistiski
land som Jugoslavien sådana förhållanden,
att man från regimens sida inte
har någonting emot att medborgare söker
arbete i andra länder. Vidare framhålles
den betydande skillnaden i fråga
om ekonomien i skilda länder såsom
det förhållandet att Jugoslaviens nationalinkomst
per capita kan beräknas
vara en tredjedel av exempelvis Sveriges.
Det sägs också att det finns bestämmelser
om arbetstillståndsgivning
och att man i första hand är beredd att
lämna tillstånd för utresa och tagande
av arbete i annat land till den okvalificerade
arbetskraften. Det är förståeligt
att man inte har samma benägenhet att
lämna sådant tillstånd till dem som har
en utbildning bakom sig, men man avvisar
inte heller detta.

Det som jag speciellt har fäst mig vid
är kanske det avsnitt där arbetsministern
talar om att även de länder som
tar emot arbetskraft har sina problem.
De har också arbetslösa, det skall man
inte bortse ifrån, men de kan ändå ha
behov av arbetskraftsimport från andra
länder, i detta fall från Jugoslavien. Arbetsministern
fortsätter med att man i
detta sammanhang också måste påminna
om att varje land har sin egen politik
för nyanställningar och lägger sig
vinn om att fylla sina deficit. Om det
fattas utbildad personal inom vissa om -

Tisdagen den 18 januari 1900

Nr 2

Svar på interpellationer och fråga ang.

råden, är det klart att man önskar alt
människor med utbildning för dessa
skall söka sig dit. Men av skilda anledningar
är inte möjligheterna att få anställning
så stora som vissa »släktingar»
och mellanhänder, som i dag idkar
grosshandel med sådana tillstånd, ställer
i utsikt.

.lag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på de sista orden, där arbetsministern
alltså officiellt säger att möjligheterna
att få anställning inte är så
stora som vissa »släktingar» och mellanhänder,
som i dag idkar grosshandel
med sådana tillstånd, ställer i utsikt.

De som idkar något av en professionell
verksamhet på detta område även
i Jugoslavien och som säkerligen kan
ta betalt för sina tjänster ger sålunda
information om att man inte behöver
arbetstillstånd när man reser. Man kommer
in ändå, säger de. Och de tar sin
ersättning för de tjänster de gör.
Djungeltelegrafen går kanske snabbare
än alla andra upplysningar. Det är det
som jag har velat säga i mitt interpellationssvar.
Vi måste hävda de bestämmelser
vi har infört men försöka göra
det på ett så humanitärt sätt som möjligt.

Jag har velat komplettera mitt interpellationssvar
med dessa uppgifter och
ställa in hela problemet i ett större
sammanhang än man i allmänhet gör.
Samtidigt har jag velat säga att det är
mycket viktigt att det som vi nu gör
för att så snabbt som möjligt bygga
upp organisationen för den mera organiserade
form av arbetskraftsrekrytering
som vi tycks kunna vara överens om
göres på ett så fullödigt sätt som möjligt,
så att det för dem som kommer
hit och även för vårt eget lands vidkommande
framstår som rimliga anordningar.
Det ligger ingenting oförenligt
i vårt intresse av arbetskraft som vi
kan ta emot och placera in i värdefulla
uppgifter och våra strävanden att ta
emot dessa människor på sådant sätt

Hss skärpning av utlänningskungörclsen

att de kan betraktas som likställda med
svenska medborgare.

Herr talman! Det har sagts, och jag
skall sluta med det, att skriften »Ny i
Sverige» borde utkomma på skilda
språk, ty de läsare som den är avsedd
för kan nu inte alltid läsa den. Jag har
i ett svar i medkammaren i eftermiddag
kunnat meddela att skriften för närvarande
är under utarbetande på finska
och att en edition på engelska senare
kommer att ges ut samt att ytterligare
editioner på skilda språk skall utarbetas.

Som nämnts av interpellanterna gäller
det här inte minst anpassningsproblemen.
De är de stora och långsiktigt
väsentliga frågorna. Och då skall vi ha
klart för oss att vi har tagit emot ungefär
150 000 människor från andra länder.
De har acklimatiserat sig och blivit
svenska medborgare. Just nu finns
det 165 000 å 170 000 invandrare med
arbetstillstånd, och om de senaste årens
invandringssiffror står sig, kan man
räkna med att årssiffrorna kommer att
ligga i närheten av 20 000. Vi måste
göra klart för oss att vi inte bara kan
låta dessa människor komma in i landet
— vi måste också se till att anpassningen
blir så tillfredsställande som
möjligt. Vi har därför tillkallat en arbetsgrupp
som skall kartlägga hela problematiken
och ta initiativ till omedelbara
åtgärder men också till utredningar
av mera långsiktig karaktär.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Inrikesministerns anförande
var synpunktsrikt, utförligt och
rikt på fakta men — måste jag tyvärr
erkänna — inte på en enda punkt mera
övertygande om värdet av denna drastiska
åtgärd än hans första anförande
var.

Han återkom till siffrorna över invandringen
i december och säger att de
inte alls är något bevis för att det hade
räckt med upplysning. Men vad han
underbygger den uppfattningen med är

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1966

Svar på interpellationer och fråga ang.

ju precis samma fakta som jag själv
underbyggde min uppfattning med,
nämligen att det räckte med att säga
i radio, TV och tidningarna i Jugoslavien,
att risken för att man inte får
arbete med detsamma när man kommer
till Sverige är stor och att man får räkna
med att stanna i läger en längre tid
etc. Det var ju den upplysningen som
ledde till att invandringen sjönk. Det
fanns under tiden från den 26 november
fram till årsskiftet inte något förbud
som kunde avskräcka från invandring
i oförändrad omfattning. Inrikesministerns
klarliiggande på den punkten bevisar
alltså ingenting alls.

Beträffande tillämpningen kan jag
inte förstå hur man kan avfärda frågan
så lätt. Inrikesministern svarar inte alls
på hur man skall kunna skilja en turist
från en arbetssökande. Man måste då
tydligen uteslutande gå efter hur mycket
pengar vederbörande har med sig,
och det kan väl inte vara någon rimlig
utlänningspolitik att ta detta som enda
kriterium på om en människa är välkommen
till detta land eller inte.

I fråga om Arbetsgivareföreningen hade
inrikesministern inte någon invändning
i sak mot vad jag sade. Arbetsgivareföreningen
accepterade inte att man
införde detta totalstopp. Man acccepterade
att man skulle ta emot folk ■—■ såvitt
jag förstår gjorde man det gärna.
Man accepterade också alla de punkter
som i övrigt ingick i denna överenskommelse
men inte skärpningen i 38 §
i utlänningskungörelsen. Nu diskuterar
vi just denna sak. Följaktligen finns det
ingen enighet på arbetsmarknaden om
att stoppet borde ha införts.

Men inrikesministerns huvudpunkt är
att vi inte kan vara så ansvarslösa att
vi tillåter utlänningar att komma in i
stora skaror utan att kunna garantera
dem bostäder, sjukvård och rimliga sociala
förhållanden. Jag håller helt med
inrikesministern på den punkten. Men
gäller inte det problemet i lika hög grad
invandrare från andra länder än de

viss skärpning av utlänningskungörelsen

som nu drabbas av detta stopp? Gäller
det inte lika mycket finländare, danskar
och norrmän?

Vi behöver uppenbarligen ungefär
den nettoinvandring som vi för närvarande
har. Den spontana invandringen
har tydligen anpassat sig mycket bra
till konjunkturerna. Därför säger också
finansministern — om jag har läst rätt
i finansplanen — att man behöver samma
tillgång på arbetskraft under 1966
som under 1965, då vi hade en nettoinvandring
på 30 000. Långtidsutredningen
beräknar behovet till 10 000.

Vi måste alltså acceptera att vi behöver
en invandring av denna omfattning
och att vi på något sätt måste ta emot
den. Alternativet är att vi avstår — att
vi försöker att på allt sätt motverka invandring
som innebär för stort tillflöde
av arbetskraft. Jag är inte emot att man
försöker förebygga risken för social
missanpassning, arbetslöshet o. s. v.
bland invandrade utlänningar. Men vad
diskussionen mellan oss gäller är ju, om
vi skall klara den saken via ett förbud
eller bara med hjälp av upplysning i
utvandringsländerna. På den punkten
har jag annan mening än inrikesministern
och uppenbarligen även annan mening
än herr Hamrin i Kalmar och herr
Antonsson — i varje fall finns det nyanser
i uppfattningen. Jag anser inte
alls att detta stopp är nödvändigt. Jag
tycker det förefaller ytterst osannolikt
att vi skulle få en oförändrad eller ens
tillnärmelsevis så stor invandring som
vi haft hittills, om de som planerar att
komma hit vet att det är svårt att få
anställning här och om de upplyses om
att de, ifall de vänder sig till ett rekryteringskontor
på hemorten, kan få arbetstillstånd
ordnat och alltså inte behöver
resa innan de är säkra på att ha
ett arbete och en bostad ordnad när
de kommer hit. Jag har mycket svårt
att förstå att särskilt många på vinst
och förlust skulle kasta sig in i alla de
svårigheter som det innebär att åka till
ett land utan att ha dessa saker ordnade.

Tisdagen den 18 januari 19GG

Nr 2

Svar på interpellationer och fråga ang.

Men det iir klart att skall vi kunna åstadkomma
en rimlig invandring den vägen,
måste vi sätta in betydligt effektivare
åtgärder på upplysningens område.

Inrikesministern slutade sitt interpellationssvar
med att i tre punkter sammanfatta
sitt försvar för stoppet. Han
säger för det första att allting som kan
göras för att undgå att införa krav på
arbetstillstånd före invandring har
gjorts. Jag kan inte finna att de besked
som lämnats om vad som hänt hittills
på rekryteringsområdet och upplysningsområdet
är allt som går att göra.
Oändligt mycket måste återstå.

För det andra anför inrikesministern
att man gjort vad man kunnat för att
hjälpa dem som blir avvisade. Man har
givit dem ett mål mat innan man skickade
hem dem, givit dem pengar för
återresan och pengar till mat imder
vägen hem. Ja, det skulle bara fattas
att vi inte kunde göra åtminstone det.

För det tredje anför inrikesministern
att stoppet behövdes för att man skulle
få till stånd en reglerad invandring. Det
senare var vad som skulle bevisas, och
jag tycker inte alls att inrikesministern
har presterat någon sådan bevisning.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Ullsten anser sig
inte övertygad. Ja, det är inte lätt att
övertyga herr Ullsten. Herr Ullsten tar
inte sakskäl. Herr Ullsten läser tydligen
inte vare sig vad som sagts i tidigare
debatter eller det som står i interpellationssvaret,
och så länge herr Ullsten
underlåter att ta hänsyn till de
fakta som presenterats, lönar det sig
inte att diskutera med honom om dessa
ting.

Jag vill framhålla att Svenska arbetsgivareföreningen
deltagit i de överläggningar
som förevarit. Arbetsgivareföreningen
har också klart för sig
vilket bemyndigandebeslut som givits
arbetsmarknadsstyrelsen, vilken också
har representanter för Arbetsgivare -

viss skärpning av utlänninRskunsörelsen

föreningen. Det var dock en enhällig arbetsmarknadsstyrelse
som rekommenderade
att ordningen före november
med de provisoriska arbetstillstånden
skulle upphöra fr. o. m. den 26 november.

Sedan har alltså herr Ullsten velat
skilja sig ut från oss övriga genom att
säga att det inte behövs något samarbete.
Herr Ullsten kan möjligen acceptera
denna form för reglerad arbetskraftsinvandring
men inte att man tilllämpar
gällande bestämmelser. All
right — då får herr Ullsten stå för den
uppfattningen. Men herr Ullsten har
tydligen inte velat göra klart för sig
vilka tragedier som inträffat och vilka
besvärligheter som uppstått för en
mängd människor därför att de tilllåtits
komma in men inte kunnat klara
anpassningen — vi har inte kunnat ge
dem arbete, inte bostäder, inte ett socialt
skydd. Detta är för herr Ullsten av
föga intresse. Det finns ingenting av
humanitet i en sådan inställning.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag uppkallades närmast
av herr Hamrin i Kalmar. Han
travesterade Heidenstam och menade
att i vårt land heter arbetstillstånd
pengar.

Jag förstår knappast att en ledamot
av denna kammare kan göra sig skyldig
till ett sådant uttalande. Det finns
ingen som helst rättighet för en hitresande
från ett land, för vilket det
föreligger viseringstvång, att — hur
mycket pengar han än har — kunna
köpa sig ett arbete i vårt land. Skall
vederbörande ha arbetstillstånd måste
detta sökas i den ordning som lagen
föreskriver. Han kan stanna här under
obegränsad tid som turist och leva upp
sina pengar, men han får ingen rätt till
arbetstillstånd.

Därför tycker jag att herr Hamrin
bör tänka sig för något när han presenterar
sin skaldekonst. Detta är nämligen
så pass väsentliga ting, att man

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1966

Svar på interpellationer och fråga ang.

inte får göra vilka uttalanden som
helst.

Jag tycker inte heller att det är riktigt
korrekt att, såsom man gör på
många håll, ta upp en jämförelse mellan
de nordiska länderna och t. ex. åtskilliga
av de sydeuropeiska länderna.
Det föreligger dock en viss skillnad
härvidlag genom att vi i Norden alltsedan
krigsåren i praktiken haft en
fri arbetsmarknad. Upprinnelsen till
denna fria arbetsmarknad i Norden
kom i och med de stora flyktingströmmarna
till vårt land under kriget, och
vi har sedan dess även kunnat upprätthålla
den nordiska arbetsmarknaden.
Konventionen på detta område är, om
jag inte missminner mig, av år 1954,
men den fria arbetsmarknaden har i
praktiken tillämpats sedan långt tidigare.

Vidare finns i vårt land ett arbetsmarknadsutskott
i vilket det finns
representanter för de ansvariga arbetsmarknadsmyndigheterna
och för departementen
och vilket noga följer hela
denna utveckling. Det finns även ett
väl organiserat samarbete mellan de
nordiska fackförbunden och mellan de
nordiska arbetsgivarna. Dessa parter
iakttar i stort sett alla de administrativa
och rent moraliska regler, som gäller
för oss i Norden på arbetsmarknaden.

Vi har inte något motsvarande samarbete
med andra länder ute i Europa.
Det är vår förhoppning att ett sådant
samarbete så småningom skall komma
till stånd i hela Europa och en gång
i framtiden även över hela världen,
men jag tror att man får börja på samma
sätt som skett i Norden för att det
skall kunna fungera i praktiken. Det
har varit en allmän uppfattning i vårt
land, att det enda system som är möjligt
att tillämpa är en organiserad invandring
till Sverige. Man måste liksom
vi gjort i Norden till att börja med
gå fram område för område.

Jag tycker även att det är att något
gå till överdrift, om man på detta om -

viss skärpning av utlänningskungörelsen

råde vill göra jämförelser mellan förhållandena
i Sverige nu och i t. ex.
USA för bortåt hundra år sedan. Vi
har i sanning inga jungfruliga prärier
i vårt land och inga outnyttjade naturliga
resurser av den omfattning som
funnits i USA. Det går inte att göra
någon som helst jämförelse i detta avseende,
eftersom vi inte har sådana
naturliga resurser i förhållande till
vår folkmängd. Det är även att märka
att USA själv i dag tillämpar en icke
obetydlig restriktivitet när det gäller
invandring.

Utöver vad som har framkommit i debatten
vill jag framhålla, att jag tror
att läget skulle ha varit bättre om
de ansvariga arbetsmarknadsmyndigheterna
i tid hade fått de fullmakter
att handla, som de begärt i vårt land
sedan åtskilliga år tillbaka. Nu kommer
dessa fullmakter mera i efterhand. Det
har inte gått att förbereda sig på detta
område så väl som skulle ha kunnat
ske.

Det finns förhållanden som jag tycker
inte är riktigt bra. Först och främst
har denna oorganiserade immigration
lett till en alltför stor disproportion i
fråga om kön hos de invandrande. Det
bär varit alltför många manliga invandrare
och alltför få kvinnor, som rätteligen
borde ha följt med dessa män
vid deras utvandring.

Vidare har utbildningen kommit i
gång alldeles för sent, och den är inte
heller så brett upplagd som den borde
vara. Det gäller inte bara svenska
språket utan man skulle nog önska att
invandrarna fick möjligheter att skaffa
sig kunskaper om våra samhällsförhållanden
och arbetsmarknadsförhållanden
i större utsträckning än vad de
får i dag. Det är alldeles för litet i
den vägen.

Jag tillhör personligen de som alltid
arbetat för att man skall ha så
fria arbetsmarknadsförhållanden som
möjligt för så många som möjligt i vårt
land, var helst de kommer ifrån. Jag

Tisdagen den 18 januari 19(50

Svar på interpellationer och fråga ang.

skulle emellertid i dag vilja mana till
realism och en viss grad av försiktighet.
Om man härvidlag går alltför
långt ocli alltför skyndsamt till väga,
så tror jag att man kommer att stödja
de krafter som är negativa eller rent
av fientliga till utlänningar i vårt eget
land, och jag tycker att det allvarligaste
som skulle kunna inträffa skulle vara
om vi, genom att invandringspolitiken
inte sköts på det socialt ansvariga
sätt som den bör skötas, finge ett
främlingsmotstånd, ett främlingshat,
som kommer att arbeta sig djupt in
bland stora grupper i vårt land. Om
något sådant inträffar så har vi gjort
hela denna humanitära invandringspolitik
den största otjänsten.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Efter denna långa och
mycket intressanta debatt vill jag gärna
konstatera att inrikesministern har
— tycks det mig — ställt upp två motpoler
som båda är lika överbetonade.
Det ena alternativet är att vi, för att
använda inrikesministerns egna ord,
»låter en invandringsvåg skölja över
oss», och det andra alternativet är att
drastiskt skära av den genom den skärpning
som nu har ägt rum.

Enligt min mening är båda överbetonade
och felaktiga och det är därför
jag i min interpellation och i mitt
första anförande försökt hävda att det
finns en tredje form i en längre övergångstid
mellan skärpningsbeslutet och
ikraftträdandet, som skulle ha kunnat
eliminera inte minst dessa humanitära
tragedier. I den informationsverksamhet
som bedrivits där ute, speciellt i
Jugoslavien, kunde man mycket väl ha
informerat om att Sverige nu blir mera
restriktivt när det gäller invandringen
och kommer att skärpa bestämmelserna.
Man kunde ha låtit dem träda i kraft
exempelvis den 1 mars och därmed
ha fått några månader till anpassning
i stället för 40 dagar. Jag tror också

Nr 2

viss skärpning av utlänningskungörelsen

att man i så fall kunde ha undvikit
mycket bekymmer. Jag menar alltså
att frågorna i debatten är felställda.
Vi har inte att välja på det antingeneller
som inrikesministern här har
nämnt.

Jag vill gärna säga att detta är ett
delproblem. Jag är glad att vi är överens
om de principiella aspekterna. Vad
vi diskuterar är just delproblemet hur
man skulle kunna få den mildaste möjliga
övergångsformen. Därvidlag har
jag noterat att inrikesministern inte
med ett enda argument har motsagt det
praktiska uppslag som jag här har fört
fram just med denna längre övergångsform.

Jag skall inte ta upp en debatt, därför
att då är jag rädd för att jag lockar
upp inrikesministern till ett långt
anförande men jag fick en känsla av
att statsrådet Johansson hade litet svårt
att bestämma sig för om invandrarna
var önskvärda eller inte. Ena stunden
säger han att vi har dock dessa väldiga
svårigheter. Vad är det som har hänt,
säger statsrådet. Ja, de har rest omkring
utan bostad, utan arbete etc. Jag vill
för min del ogärna vara negativt samhällskritisk,
men det måste dock vara
något fel i vårt samhälle när man vet
att dessa människor tillför vårt land
en produktiv kraft och att de är önskvärda
ur arbetskraftssynpunkt. Då erkänner
inrikesministern en organisatorisk
svaghet hos våra arbetsmarknadsmyndigheter
och en social svaghet i
vårt samhälle, när han säger dels att
vi inte kan placera dem i arbetslivet,
dels att vi knappast har möjlighet att
ge dem utbildning, social omvårdnad
etc.

Jag vet att det inte är lätt. Jag bor
själv alldeles i närheten av ett läger av
detta slag, och jag vet precis vilka svårigheter
som föreligger. Men när de invandrande
som arbetskraft är så önskvärda,
när de själva vill hit, när vi vet
att det innebär tragedier att avvisa dem,
tycker jag att man skall göra alla de

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1966

Svar på interpellationer och fråga ang. viss skärpning av utlänningslcungörelsen

ansträngningar som rimligen kan göras.

Vidare har jag suttit och funderat
över bristen på bostäder, och jag skulle
därvidlag kunna ge ett tips. Det finns
dock i dag på landsbygden och i våra
mindre samhällen tusentals bostäder —
lantarbetarbostäder och egnahemsvillor
kanske inte av allra högsta klass men
heller inga dåliga bostäder — som står
tomma på grund av rationaliseringen
inom jordbruket och brist på sysselsättning
i mindre tätorter. I mindre
samhällen, som i normala fall har
»pendlare» folk som arbetar i närbelägna
städer, finns det många egnahemsvillor
som vi mycket väl skulle ha kunnat
använda, om vi bara hade satt myndigheterna
på det spåret.

Jag tror att inrikesministern egentligen
menar att vi för närvarande på
vissa områden kanske inte har uppsjö
på arbetstillfällen. Vi måste dock —
och det betonade också statsrådet —
hålla fast vid den långsiktiga målsättningen
som gäller stort arbetskraftsbehov
i näringslivet under den närmaste
perioden av låt oss säga tio år. Men vi
måste samtidigt komma ihåg vad finansplanen
säger inför det budgetår
som vi nu står inför, alltså den allra
närmaste framtiden, där det talas om
knappheten på arbetskraft som en av
de väsentliga svårigheterna när det gäller
att öka vår produktion. Det är detta
uttalande tillsammans med de humanitära
aspekterna som gör att jag anser
att vi hade kunnat lösa frågan med
ganska enkla praktiska åtgärder, t. ex.
det som jag nu varit ute efter: en
längre tidsintervall och smidigare övergångsform.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Först vill jag rikta några
ord till herr Kellgren. Jag vet inte
om herr Kellgren har läst boken »Ny
i Sverige». Den börjar med följande
citat ur Vilhelm Mobergs Utvandrarna:
»Så var det i det nya landet för Karl

Oskar och Kristina», som tillsammans
med Vilhelm Mobergs övriga utvandrare
»seglade med briggen ''Charlotta’
från Karlshamn den 14 april 1850 med
New York som destinationsort.» Det
var alltså egentligen inte jag som drog
in Karl Oskar och Kristina i debatten.
Däremot var det jag som gjorde det
förbehållet att man självklart inte kan
jämföra gamla tiders förhållanden med
dem som vi nu har. Men jag tycker
ändå att man skall tänka tillbaka litet
grand på de förhållanden, under vilka
våra egna utvandrare en gång seglade i
väg till det stora förlovade landet i väster
och med vilka förhoppningar de det
gjorde. Jag upprepar att det inte är
jag som dragit upp denna liknelse, utan
den kritik som liknelsen innehöll får
väl riktas mot författaren av boken.

Beträffande frågan om »arbetstillstånd
heter pengar» har vi, som jag
påpekat i mitt tidigare anförande, haft
en ganska stor ryckighet i vår invandringspolitik.
Detta kan jag möjligen förstå
på det sättet, att inrikesministern
har velat föra en så liberal politik som
möjligt, och jag betonar än en gång
att det med hänsyn till de invandrande
utlänningarna är rimligt och riktigt att
föra en invandringspolitik som vi kan
stå till svars för inför dem. Men med
den utveckling som skett — med viseringstvångets
upphävande i maj, införandet
av provisoriskt arbetstillstånd
för kortare tid, införandet från och
med 1 januari 1966 av krav på arbetstillstånd
redan vid utresan från respektive
land — förefaller det mig inte bara
rimligt utan också troligt att avgörandet
om vederbörande skulle släppas in och
få arbetstillstånd eller inte har berott
på huruvida de har kunnat svara för sitt
uppehälle under den första tiden här.
Har jag fel härvidlag är jag mycket angelägen
om att bli rättad. Men jag
skulle också i detta sammanhang vilja
ställa en fråga till inrikesministern:
Vad fordras det nu när det gäller reskassan
av en utlänning, t. ex. en jugo -

Tisdagen den 18 januari 19G(i

Nr 2

Svar på interpellationer och fråga ang. viss skärpning av utlänningskungörelsen

slav, som får sitt arbetstillstånd ordnat,
för att han skall kunna komma hit.

Jag säger än en gång att jag tycker
att den saken varken ur humanitär eller
ekonomisk synpunkt är särskilt betydelsefull
för vårt land.

•lag vet inte om jag har fel, men
jag gissar att den strid om kapital som
vi haft länderna emellan i långa tider
och som vi fortfarande har, där vi strävar
efter balans mellan import och
export — helst vill vi ha en aktiv handelsbalans
— inom en näraliggande tid
också kommer att bli en konkurrens
om arbetskraften. Jag fick en liten erfarenhet
av detta när vi i september
förra året besökte Tjeckoslovakiet. Vi
frågade, hur man där tänkte lösa problemet
med arbetskraftsbristen, och fick
då veta att man hoppades på invandring
från samma länder som vi hoppas
på. Jag tror alltså att det kommer att
bli en kamp om arbetskraften lika väl
som om kapitalet. Då tycker jag att det
är fullt rimligt även ur ekonomisk
synpunkt, att vi för en aktiv invandringspolitik.

Det är riktigt att invandrare, bl. a.
jugoslaver, i besvikelsen över de förhållanden
de mött här i landet vänt
sig till de sociala myndigheterna för
att få hemresan betald. Jag vet att
Malmö stad under förra året betalade
100 000 kronor i socialhjälp till dessa
invandrare, något som inrikesministern
också upplyste om. Det är en humanitär
åtgärd, som är dryg för staden,
men det är bra att den vidtagits. Med
den ryckighet som förekommit har jugoslaverna
självfallet haft svårt att följa
med och förstå hur reglerna är utformade.

Man kan naturligtvis som inrikesministern
säga, att vi så snabbt som möjligt
måste komma över till en ordnad
invandring. Men frågan är då vad man
menar med »så snabbt som möjligt».
Menar man att det är riktigt att det
skett i en sådan takt, att ganska många
invandrare — även om det inte gäller

någol överväldigande stort antal — fått
en mycket smärtsam upplevelse, för att
inte säga eu chock, när de fått sitt mål
mat och returbiljetten till sitt hemland,
där de får försöka ordna ett arbetstillstånd
för att eventuellt komma bit igen.
Inrikesministern frågade hur de skulle
ha uppfattat våra bestämmelser, om vi
låtit dem komma in, trots vad som föreskrivs
i utlänningskungörelsen. Jag förmodar
att de skulle ha uppfattat det
som humant. När det gäller de släktingar
som de lämnat kvar i hemlandet
hade vi förmodligen kunnat göra klart
för dem, att vi nu gör undantag men
att det inte kommer att ske efter den
och den tidpunkten. Jag tycker nog att
man här rusat i väg litet snabbare än
vad som varit nödvändigt.

Inrikesministern framhåller i interpellationssvaret,
att vederbörande myndighet
haft uppfattningen, att om avvisning
inte skett så skulle detta omedelbart
ha rapporterats till anhöriga
och vänner i hemlandet, och vi skulle
ha fått en ny kraftig invandringsvåg.
Är det verkligen så att vi inte hade
kunnat upplysa dem som är kvar utan
att statuera så drastiska exempel som nu
blivit fallet. Det är bara det jag frågat
om, och jag är fortfarande tveksam om
huruvida det inte varit möjligt att klara
det på annat sätt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! På herr Hamrins senaste
inlägg skulle jag vilja svara att vi har
bedömt det så, att vi inte hade kunnat
klara av situationen om vi inte börjat
tillämpa dessa bestämmelser. Det beslutet
har jag motiverat; jag har dels refererat
till svenska myndigheter som
har lämnat just dessa uppgifter, dels
har jag citerat och redovisat en artikel
av biträdande arbetsministern i Jugoslavien.
Det är han som talar om »släktingar»
och om dem som bedriver
grosshandel med arbetstillstånden. Jag

32 Nr 2 Tisdagen den 18 januari 1966

Svar på interpellationer och fråga ang. viss skärpning av utlänningskungörelsen

tycker att detta är en fingervisning om
vad som kan inträffa.

Herr Kellgren säger att beslutet om
en organiserad invandring borde ha fattats
mycket tidigare, eftersom arbetsmarknadsstyrelsen
redan i maj 1964 ingav
en framställning av den arten. Ja,
det är riktigt. Men, herr Kellgren, det
förutsattes ju ändå att dessa aktioner
skulle kunna genomföras i samverkan
med berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
liksom med de företag
som avser att anställa den utländska
arbetskraften. Det första vi hade att
göra när vi fick denna framställning
var att sända ut den på remiss. Efter
det att remissvaren kommit in och det
visat sig att arbetsgivarsidan och LOsidan
hade delade meningar, har vi tagit
upp förhandlingar. Det var de förhandlingarna
jag redovisade i höstas.
Man har steg för steg kommit till relativt
likartade uppfattningar, men man
kunde inte nå enighet beträffande utformningen
av kommunikén. Jag skulle
vilja framhålla just detta, att vi inte
kunde komma överens om utformningen
av kommunikén, för herr Ullsten.
Man hakade upp sig på ord. I dag har
jag fått en avskrift av ett brev från
Arbetsgivareföreningen till Landsorganisationen,
i vilket man konstaterar det
fatkiska förhållandet, att någon formell
överenskommelse inte förekommer men
att man i långa stycken är överens i
uppfattningen om dessa ting. Det tycker
jag är det väsentligaste.

Just denna samverkan mellan berörda
parter på arbetsmarknaden förutsattes
av arbetsmarknadsutredningen som
omfattade representanter för samtliga
politiska partier i dess enhälliga betänkande.

Herr talman! Jag skall nu inte ta upp
någon ytterligare debatt; jag skall bara
svara på ett par frågor. Herr Antonsson
ansåg att jag hade ställt upp två
motpoler. Men om vi inte vidtar några
åtgärder utan bara släpper in dem som
kommer, så får vi en väldig våg av ar -

betssökande hit. Jag stöder detta mitt
antagande på vad som faktiskt hände
under hösten, då mellan 150 och 200
personer dagligen kom under november.
Jag vet inte hur länge det hade
kunnat pågå; det har under hand uppgivits
att man kan räkna med att mellan
två och tre miljoner jugoslaver under
en viss tid kan ha intresse av att
komma till andra länder och söka arbete.
Bakgrunden till detta är den väldiga
omställningsprocess som pågår i
Jugoslavien och som jag tror att vi har
svårt att bilda oss en riktig och klar
uppfattning om men som vi inte bara
kan förbigå.

Herr Antonsson tog upp frågan om
provisoriska tillstånd. I mitt interpellationssvar
ville jag redovisa att vi hävde
gällande regler och medgav provisoriska
tillstånd, i fråga om vilka myndigheterna
inte behövde — så långt
det var möjligt försökte man dock —
höra arbetsmarknadens parter. Men här
kan man inte, om man skall kunna vinna
förståelse för invandringspolitiken,
bortse ifrån de intressen som det ändå
är fråga om.

Herr Antonsson tycker att jag har
svårt att bestämma min inställning till
utlänningarna. Nej, inte alls. Jag har
en mycket klar uppfattning! De är välkomna
i arbete, men det vore oförsvarligt,
om vi skulle bortse ifrån att också
de har rätt att ställa anspråk på bostad,
på sociala anordningar, på utbildning
o. s. v. Det är åtgärder i sådant
syfte som vi så snabbt som möjligt måste
vidtaga för att kunna ta emot dem
på ett — som jag vill beteckna det —
mera tillfredsställande sätt än vad som
hittills har skett. Jag skulle här kunna
citera finska tidningar, som på ett ur
vår synpunkt utomordentligt besvärande
sätt beskriver läget för en del av
dem som kommit till Sverige.

Det är klart att användande av lantarbetarbostäder
är ett uppslag, och jag
hoppas att myndigheterna också har
sin uppmärksamhet riktad på saken,

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1900
Interpellation ang. beskattningen av svenska forskare i USA

men jag är inte alldeles övertygad om
att dessa bostäder finns på någorlunda
rimligt avstånd från de arbetsplatser
där vi kan bereda utlänningarna arbete.

Det är ju ändå det mest väsentliga.

Herr Hamrin i Kalmar frågar hur
mycket som erfordras i reskassa för
dem som i Jugoslavien beviljas arbetstillstånd.
Enligt de beslut som är fattade
kan arbetsmarknadsstyrelsen ge
dem ett förskott till resan. I allmänhet
har man kontakt med företagare långt
i förväg. Där det blir fråga om en organiserad
form av rekrytering skall
både en representant från företaget och
en för den fackliga organisationen vara
med vid rekryteringen. Företagen har
visat stort intresse för denna sak och
ofta även lämnat förskott för uppehället
åt dem, som de är beredda att anställa.
De som befinner sig i lägren och
får sin arbetsplacering har möjlighet
att få resan betald som starthjälp intill
500 kronor. Däri ligger dock en stor
skillnad mot när vederbörande kommer
hit utan att ha förutsättningar att kunna
klara det närmaste uppehället.

Jag har, herr talman, velat avrunda
denna debatt med att säga att vi bedömt
de åtgärder som vidtagits såsom nödvändiga,
men det har också sagts oss
att det gäller att så skyndsamt som
möjligt bygga upp organisationen och
verksamheten för den organiserade invandring,
om vilken vi i huvudsak
tycks kunna vara överens.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 12,
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § lagen den 30 juni 1948
(nr 495) om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk; och

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 18, med förslag till lag om änd2
— Andra kammarens protokoll 1966. Nr

rad lydelse av 14 § landstingslagen den
14 maj 1954 (nr 319).

§ 8

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr
47;

till statsutskottet motionerna nr 48—
53;

till lagutskott motionerna nr 54—56;
till jordbruksutskottet motionen nr
57; och

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 58.

§ 9

På hemställan av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1 och nr 2
skulle uppföras sist å föredragningslistan
för kammarens nästkommande sammanträde.

§ 10

Interpellation ang. beskattningen av
svenska forskare i USA

Ordet lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade: Herr

talman! Den 18 oktober 1965 interpellerade
jag finansministern angående
beskattningen av svenska forskare
i USA. Jag framhöll då följande.

Dubbelbeskattningsavtalet med USA
från år 1939 förseddes år 1963 med ett
tilläggsavtal, vilket efter proposition
godkändes av riksdagen i fjol. Tilläggsavtalet
innehåller en ny lydelse av artikel
XII i det ursprungliga avtalet. Artikelns
nu gällande lydelse innebär
bl. a. att svenskar, som under högst två
år bedriver undervisning eller forskning
i USA på inbjudan av en amerikansk
undervisningsanstalt, icke längre

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1966
Interpellation ang. provningen av dentalprodukter

såsom tidigare beskattas i USA för inkomst
av denna forskning eller undervisning
utan i stället beskattas i Sverige.
Detta förutsätter att vederbörande
inte utnyttjar undervisningens eller
forskningens resultat i vinstsyfte. De
nya bestämmelserna tillämpas fr. o. m.
beskattningsåret 1963.

När det nya avtalet presenterades för
riksdagen i proposition nr 22 till 1964
års riksdag, hävdade man från regeringens
sida att de regler som infördes
beträffande beskattning av forskningsoch
undervisningsarvoden skulle vara
ägnade att underlätta de kulturella förbindelserna
mellan Sverige och USA.
Det förefaller emellertid som om de nya
bestämmelserna blivit till nackdel för
de svenska forskare som befinner sig i
USA och till motsvarande fördel för
amerikanska forskare i Sverige. För de
svenska forskarna innebär de ändrade
bestämmelserna, att de slipper betala
federal inkomstskatt i USA — amerikansk
kommunalskatt omfattas inte av
avtalet — men att de i stället får betala
såväl statlig som kommunal inkomstskatt
i Sverige. För flertalet svenska
forskare, som bedriver studier i USA,
torde dessa regler innebära en avsevärd
skatteskärpning i jämförelse med tidigare
förhållanden.

De nya bestämmelserna skulle möjligen
kunna kringgås genom att svenska
forskare i samband med utresan tar ut
immigrantvisum till USA. Risken för
detta har påtalats från forskarhåll. Det
vore givetvis en för Sverige mycket
olycklig lösning. Även bortsett från denna
möjlighet är det nödvändigt att finna
en för svensk forskning tillfredsställande
lösning av skatteproblemet.

Vid beskattningen av svenska forskares
inkomster vid amerikanska undervisningsanstalter
måste man ta hänsyn
till att dessa inkomster avpassats efter
de amerikanska levnadskostnaderna.
Dessutom måste iakttagas, att en svensk
som befinner sig i USA har större levnadskostnader
än en amerikan i mot -

svarande ställning på grund av att han
är ny i landet. Fn utväg att motverka
den genom dubbelbeskattningsavtalet
med USA inträffade skatteskärpningen
vore att medge generösa avdrag för fördyrade
levnadskostnader i samband
med USA-resan. Det borde övervägas
att utfärda allmänna riktlinjer för taxeringsmyndigheterna
rörande sådana avdrag.

Eftersom interpellationen inte lämpligen
kunde besvaras under hösten, vill
jag nu åter framställa densamma.

Med hänvisning till det ovan anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande fråga:

Delar statsrådet uppfattningen att
svenska forskare i USA har fått ett försämrat
läge i skattehänseende genom
den nya lydelsen av artikel XII i dubbelbeskattningsavtalet
med USA och vill
statsrådet i så fall medverka till åtgärder
som förhindrar för svensk forskning
negativa följder av detta förhållande? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. provningen av dentalprodukter Ordet

lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman: Tandvården är ur hälso-
och sjukvårdssynpunkt av väsentlig
betydelse. Med den snabbt utbyggda
folktandvården har följt vissa personalsvårigheter
och framför allt har tandvårdskostnaderna
hastigt stegrats för
stat, landsting, kommuner och enskilda.
Med detta bär följt berättigade krav på
god kvalitet på tandlagningar, kontroll
av kvalitet och priser för materiel och
utrustning. Av stor vikt är det även att
förtroendet mellan tandläkeriets utövare,
forskning och utbildning samt sjuk -

Tisdagen ilen 18 januari 19(i(>

Nr 2

Interpellation ang. provningen av dentalprodukter

vårdens huvudmän och allmänheten kan
bibehållas. Det gäller därför att forskning
och vetenskaplig kontroll inte på
ett för tandvården olämpligt siitt sammanblandas
med enskilda affärsmässiga
intressen, som kan medföra att förtroendet
kan svikta till någons praktiska
vilja att objektivt granska och pröva.

Tyvärr måste man konstatera att den
i olika sammanhang påtalade både beklagliga
och anmärkningsvärda sammanblandningen
av s. k. sakkunskap
och enskilda intressen, som bl. a. framkommit
i samband med amalgamprovningar
etc., varken är uppbygglig eller
försvarbar. Det är även beklagligt om
dessa och liknande händelser skulle skapa
misstro mot en tandläkarkår, som
väl utan tvivel kan betecknas som en
bland de bästa i världen.

Det är föga uppbyggligt att ta del av
fotostatkopier av brevväxlingar, protokoll,
tidningsartiklar, riksdagstryck etc.
som presterats i dessa frågor både i
Norge och i Sverige.

Det lär finnas ett beslut om att Nordiska
institutionen för provning av dentalmaterial
skall förläggas till Sverige.
I och med detta beslut om en ny institution
måste alla ansvariga för dess
tillkomst, utbyggnad, vetenskapliga normer,
kvalitet etc. förstå att denna institutions
placering måste vara fristående
och att den måste utrustas med teknisk
och annan vetenskapligt utbildad personal
vars omdöme och ansvar icke av
någon intressent skall kunna sättas i
tvivelsmål. Att personal och ledning för
ett sådant kontrollcentrum måste vara
helt fristående från all affärsmässig eller
annan påverkan är självklart och
måste vara ett oeftergivligt krav. Detta
är angeläget för tandvårdens huvudmän,
men det är även en nödvändig förutsättning
för att de som sysslar med
produktion och distribution av material
skall kunna lita på att få en objektiv
och opartisk bedömning av en ansvarig
institution. Skulle förtroendet svikta kan
inte heller huvudmännen räkna med att

den konkurrens, som även på detta område
iir nödvändig, kan bli bestående.

Av handlingar att döma synes det ha
förekommit att man vid s. k. vetenskaplig
provning använt ett ålderdomligt och
vetenskapligt värdelöst material som
grund för ett officiellt omdöme. Likaså
kan man väl sätta den objektiva viljan
i tvivelsmål när någon för provtagning
och kontroll sänder material till
ett främmande land, som saknar exempelvis
den förnämliga provningsapparatur
som finns i Sverige och tillverkas
i Eskilstuna och lär vara en av de förnämsta
som finns att tillgå. I sådana
fall kan man väl ifrågasätta om det inte
mer är personliga omdömen än ett objektivt
utlåtande man eftersträvar.

För sjukvårdens huvudmän och tandläkeriets
utövare är det angeläget att
Nordiska institutionen för provning av
dentalmaterial utan dröjsmål kommer
till stånd och att detta sker under former
och med en målsättning som innebär
att alla de länder som kan tänkas
bli intressenter i densamma får respekt
och tilltro till dess kapacitet och objektiva
bedömning av vetenskapliga och
praktiska fakta.

Då sjukvården numera sorterar under
socialdepartementet bör det vara angeläget
att departementet i likhet med
andra huvudmän söker komma till rätta
med de problem som ovan i korthet berörts.
Personella eller slentrianmässiga
hänsyn måste kunna övervinnas. Den
ohållbara och händelsefattiga situation
som synes föreligga i fråga om materialprovning
etc. bör upphöra genom att
den nämnda provningscentralen snabbt
blir iordningställd. Både ledning och
personal bör få en sådan sammansättning
att Norden med tillförsikt kan anlita
dess tjänster.

Då det för alla parter är angeläget
att få veta vad sig på materialfronten
tilldragit haver och hur långt byggnadsplaner
in. in. avancerat, är det av intresse
att från statsrådet och chefen för
socialdepartementet få en preciserad,

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1966

Interpellation ang. provningen av dentalprodukter

dagsaktuell redogörelse avseende både
tid och målsättning.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

Har herr statsrådet tagit del av den
diskussion som i press och annorstädes
förts i fråga om brister i materialprovningar
inom tandläkeriet både i Norge
och i Sverige, speciellt då de brister
som synes föreligga för provning och
prissättning på amalgam?

Om så är fallet, kan herr statsrådet
lämna en redogörelse för frågan samt
hur byggnadsläget och lokaliseringen
är för den beslutade Nordiska institutionen
för provning av dentalprodukter
samt om man i denna planering beaktat
kravet på fullgod utrustning, ledning
och personal på ett sådant sätt att verklig
och effektiv provning kan ske under
för konsumenter och producenter fullt
betryggande former?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 13, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen
den 25 september 1953 (nr 603) om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet,
nr 15, angående överlåtelse av staten
tillhörig mark,

nr 16, angående fortsatt disposition
av ett äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
samt

nr 17, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 13
maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Anmäldes att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
andre vice talmannen:

nr 59, av herr Carlsson i Tyresö, angående
minoritetsrepresentationen i
kommunernas styrelser,

nr 60, av fru Nettelbrandt, om offentlig
annonsering i pressen,

nr 61, av herr Nilsson i Agnäs m. fl.,
angående dag för de allmänna valen,
nr 62, av herr Sjöholm, angående formerna
för anslutning till religiöst samfund
och till politiskt parti eller politisk
organisation,

nr 63, av herr Petersson m. fl., angående
de värnpliktigas reseförmåner,
nr 64, av herrar Werbro och Enskog,
om ändrad lönegradsplacering för viss
personal vid flygvapnet,

nr 65, av herr Källstad, angående utbildning
av grundskolans lärare för
tjänstgöring på såväl mellan- som högstadiet,

nr 66, av herr Lorentzon m. fl., om
samordning och utveckling av skogsnäringens
forskningsarbete,

nr 67, av herr Hamrin i Kalmar, om
statligt stöd åt zigenare vid skol- eller
yrkesutbildning,

nr 68, av herrar Wiklund och Nihlfors,
om förbättrat stöd till småbåtshamnar,

nr 69, av herr Öhvall m. fl., om utbyggnad
av isbrytarberedskapen,
nr 70, av herr Hermansson m. fl., om
högskolemässig ungdomsledarutbildning,

nr 71, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Bidrag
till Internationella livsmedelsprogrammet,

nr 72, av herr Nilsson i Agnäs m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till tidningen
Samefolket,

nr 73, av herrar Fridolfsson i Stockholm
och Oskarson, om rätt till avdrag

Tisdagen den 18 januari 1966

Nr 2

vid inkomstbeskattningen för gåvor till
religiösa m. fl. ändamål,

nr 74, av fru Gärde Widemar och
herr Mattsson, om undantag från allmän
varuskatt för konst som försäljes
på utställning,

nr 75, av herr Sjöholm, angående
restföringen av kvarstående skatt,
nr 76, av herr Turesson m. fl., om
arbetsrum och parkeringsutrymme för
riksdagens ledamöter,

nr 77, av herr Thylén m. fl., angående
rätten för arbetsgivare till återlån
ur allmänna pensionsfonden,

nr 78, av herr Sjöholm, om agaförbud
för föräldrar,

nr 79, av herr Sjöholm, om översyn
av lagstadgandet om förtal av avliden,
nr 80, av herr Persson i Heden m. fl.,
om förhöjning av vissa ersättningar i
anledning av yrkesskada,

nr 81, av herr Bengtsson i Landskrona
m. fl., om viss ändring i lotteriförordningen,

nr 82, av herr Jonasson m. fl., om
fortsatt koncession för mindre eldistributionsföreningar,

nr 83, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl., angående kulturpolitikens framtida
utformning,

nr 84, av herr Lindahl, om effektivisering
av den statliga pressinformationen,

nr 85, av herr Mundebo m. fl., om
ökad social informationsverksamhet,
samt

nr 86, av herr Nihlfors m. fl., om
åtgärder för att öka efterfrågan på trafiksäkra
motorfordon.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:

herr Nihlfors, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
förstärkning av skyddet mot
barnmisshandel,

herr Wikner, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående persontrafiken på järnvägslinjen
Sveg—Östersund,

herr Nilsson i Östersund, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående fördelningen av lokaliseringsstödet
mellan olika län inom
norra stödområdet,

herr Sjöholm, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
befrielse från ränta å kvarstående
skatt i visst fall,

herr Rubin, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående de för flygtrafiken tillämpade
flyghöjderna, samt

herr Nilsson i Agnäs, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående stölderna av undervisningsmateriel
och skadegörelsen på
skolornas inventarier.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.58.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Onsdagen den 19 januari

KI. 10.00

§ 1

I enlighet med kammarens därom den
12 innevarande januari fattade beslut
företogs nu val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för dessa fullmäktige.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Listan upptar namn på så många
personer som det ifrågavarande valet
avser.

Den av herr förste vice talmannen
för valet av valmän avlämnade listan
upptog under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Bengtsson i Varberg
Johansson i Torp
Nelander
Asp

Börjesson i Glömminge
Dickson

Karlsson i Olofström

Odhe

Antby

Persson i Skänninge
Larsson i Hedenäset
Cassel

Renström-Ingenäs, fru
Gustafsson i Borås
Almgren
Forsberg
Larsson i Luttra
Bengtsson i Landskrona
Magnusson i Tumhult
Elmén, fröken

Hagnell
Lundmark
Svensson i Vä
Bohman

Herr talmannen uppläste nu denna
lista, vilken kammaren godkände; och
förklarades de personer, vilkas namn
upptagits å listan, utsedda till valmän.

§ 2

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen. Herr förste vice talmannen
avlämnade en lista, vilken under
partibeteckningen »Gemensam lista»
upptog följande namn:

Andersson i Billingsfors

Carlstein

Enskog

Berg

Johansson i Dockered
Magnusson i Borås
Haglund

Gustafsson i Uddevalla
Källstad

Anderson i Lerum, fröken
Larsson i Norderön
Hedin

Sedan denna lista av herr talmannen
upplästs och av kammaren godkänts
förklarades de personer, vilkas namn
fanns upptagna å listan, utsedda till
suppleanter för här ifrågavarande valmän.

§ 3

Justerades protokollet för den 13 innevarande
januari.

§ 4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

Onsdagen den 1!) januari 1960 fm.

Nr 2

3!)

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

till lagutskott propositionen nr 13,
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25
september 1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet;

till statsutskottet propositionerna:

nr 15, angående överlåtelse av staten
tillhörig mark, och

nr 16, angående fortsatt disposition
av ett äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
; samt

till lagutskott propositionen nr 17,
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 4 § lagen den 13 maj 1921
(nr 227) om ackordsförhandling utan
konkurs.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 59—62;

till statsutskottet motionerna nr 63—
72;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 73—75;

till bankoutskottet motionerna nr 76
och 77;

till lagutskott motionerna nr 78—82;
samt

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 83—86.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Nettelbrandt, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
beskattningen av svenska forskare
i USA, och

herr Lundberg, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
provningen av dentalprodukter.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m.

Föredrogs för remiss till utskott i ett
sammanhang Kungl. Maj :ts å bordet
vilande propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1966/67, och nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1965/66.

Därvid anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Gör man en översikt
över resultatet av regeringens hittillsvarande
ekonomiska politik samt över
den planerade politik som årets finansplan
presenterar kan man sammanfatta
resultatet, tycker jag, på följande sätt.

Trots att regeringen redan i sitt efterkrigsprogram
för 22 år sedan lovade
att göra slut på inflationen fortskrider
den med oförminskad styrka. Orättvisan
mot sparare och pensionärer genom den
fortgående höjningen av levnadskostnaderna
och den till följd av inflationen
ofrånkomliga höjningen av räntenivån
fortsätter.

Inflationens skadeverkningar för näringslivet
blir för varje år allt större,
eftersom den minskar konkurrensförmågan
gentemot utlandet. Bytesbalansen
har undergått en katastrofal försämring.
Valutareserven kan upprätthållas
endast med hjälp av kortfristiga
utländska krediter. En fortsatt utveckling
av detta slag medför allvarliga risker
för en valutakris. Köerna framför
bostadsförmedlingarna är långa. Särskilt
hårt drabbas många unga familjer som
berövas möjligheterna att skaffa ett
eget hem. Trots tekniska framsteg inom
byggnadsproduktionen har bostäderna
fördyrats i allt snabbare takt. Den
olyckliga inflationspolitik som nu lett
till höga räntor bidrar starkt till dessa

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

orimligt höga kostnader för nya bostäder.
Regeringens subventionspolitik leder
till orättvisor men kan inte dölja
den växande splittringen av hyresnivån.

Köerna och därmed väntetiderna
framför sjukvårdsinrättningarna är
långa. Bristen på personal bottnar i en
oklok underlåtenhet att vidga utbildningsmöjligheterna
i tid och anpassa
lönerna så att människorna kan lockas
till de angelägna uppgifterna. Anpassningen
av sjukhusbyggandet till de personliga
resurserna är dålig. Den centrala
planeringen från regeringens sida
är sålunda bristfällig.

Framför de högre skolornas och åtskilliga
fakulteters portar väntar skaror
av ungdomar, och många av dem avvisas
definitivt från den utbildning som
de själva önskar och är lämpade för,
trots att samhället väl behöver deras
tjänster. Det är en fruktansvärd orättvisa
som här begås mot dessa ungdomar.
Liberala krav att samhället skulle
vidga utbildningsmöjligheterna och ge
de unga en ny chans genom en radikal
utvidgning av vuxenutbildningen har
regeringen år efter år lämnat obeaktade.
Skall det nu äntligen bli bättre?

Dessa och andra misslyckanden avslöjar
obarmhärtigt regeringens oförmåga
att utnyttja de goda ekonomiska
förutsättningar för det svenska samhället
som har skapats genom en världskonjunktur
för svenska varor efter kriget
i utlandet och genom den betydande
produktionsstegring som de arbetande
människorna — inte regeringen —
har åstadkommit med hjälp av allt högre
teknik.

Herr talman! Det centrala grepp som
regeringen nu föreslagit för den framtida
ekonomiska politiken är, säger
man, att statsutgifternas stegringstakt
begränsas, ökningen skulle emellertid,
om hänsyn tas till de statsanställdas
löner, uppgå till ungefär 7 procent under
nästa budgetår, medan varutillgången
i landet beräknas växa med endast
3V-’ procent. Någon verklig upp -

bromsning av inflationstrycket är det
således inte fråga om på denna punkt.
Men den reella ökningen av den offentliga
sektorn, om man beaktar inflationen,
tycks regeringen inte vilja göra
procentuellt större än nationalinkomstens
reella ökning.

Medan alla andra sektorer av vår
kapitalinvestering tänkes växa föreslår
regeringen, att investeringen i bostadsbyggande
hålles oförändrad. Ingenting
tyder på annat än att den säsongmässigt
ryckiga bostadspolitiken och dåliga
anpassningen av kreditgivningen
kommer att fortsätta, medan möjligheterna
att utnyttja konkurrensens kostnadssänkande
inflytande dåligt utnyttjas
liksom hittills. En fortsatt hyresstegring
och bostadsbrist är därför att förvänta.

Vad budgetbalansen beträffar söker
finansminister Sträng genom mycket tal
om totalbalansering vända uppmärksamheten
bort från det faktum att budgeten
enligt hans egna siffror visar ett underskott
på närmare 1 000 miljoner kronor,
om statstjänarlönerna medräknas. Detta
gäller totalbudgeten. Det betyder att
driftbudgeten skulle ungefär vara i jämvikt.
De tidigare som nödvändiga ansedda
överskotten särskilt under högkonjunktur,
skulle vara borta. Inför en
sådan uppenbar uppgivelse av allt vad
finansministern länge har hävdat om
budgetpolitik under högkonjunktur tycker
man nästan synd om herr Sträng.
Men man frågar sig också, om han förbereder
nya pålagor på skattebetalarna
efter valet. Är det förklaringen till att
hans politik strider mot allt som han
hittills har påstått vara nödvändigt?
Här måste regeringen ge ett klart besked,
inte bara före valet, utan i dag.

Den huvudförutsättning på vilken regeringens
s. k. stabiliseringspolitik vilar
är emellertid en annan. Konsumtionen
skall hållas tillbaka, säger man.
Dess stegring skall bli blott sex tiondelar
av vad den årligen varit hittills under
en stor del av 1960-talet. Samtidigt

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 19G(i fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

hoppas man som sagt på en reduktion
av prisstegringen. För att detta program
skall gå ihop måste löne- och inkomststegringen
i övrigt i pengar räknat
hållas nere och sparandet ökas. Vid
en prisstegring på t. ex. 3 procent och
eu konsumtionsökning som begränsas
till något under 3 procent får inkomstökningen
i pengar riiknat inte överstiga
6 procent. Hur vill nu herr Sträng
åstadkomma detta? Härpå ges intet svar.
Utan att ange några grunder därför
räknar herr Sträng blott med att lönenivån
under innevarande år genom nya
avtal och den vanliga löneglidningen
skall stiga med sammanlagt 6 procent
och nästa år med 4 procent. Han bara
antar att problemet löser sig av sig
självt. Löneglidningen kan beräknas bli
som vanligt omkring 3 procent.

Alltså innebär herr Strängs antagande
att de nya kollektivavtalen i år skulle
innefatta en lönestegring på blott 3
procent ty 3 + 3 är ju 6, och han antar
att lönestegringen nästa år genom de
nya avtalen skulle stanna vid blott 1
procent, därför att 3 procents löneglidning
och 1 procents avtalshöjning blir
hans förmodade 4 procent. Antagandet
att det blir en höjning med endast 1
procent vid nästa års avtalsförhandlingar
förefaller orealistiskt, och det blir
intressant att höra hur herr Sträng vill
motivera denna bedömning av arbetsmarknaden.
Varken herr Erlander eller
herr Sträng har under fjolåret genom
deltagande i den offentliga ekonomiska
debatten klargjort, att man för regeringens
del önskar en lönepolitik av detta
slag. Att inskränka arbetsmarknadens
frihet kan ju inte komma i fråga. Uppenbart
är att de antaganden som man
nu gör står i motsättning till de senaste
månadernas uppläggning av lönepolitiken
på den fria arbetsmarknaden.

En realistisk kamp mot den från kostnadssidan
kommande prisstegringen
måste bestå dels av en dämpning av
övertrycket inom ekonomien och dels
av uppgörelser som ger alla parter trygg2*
—Andra kammarens protokoll 1966.

het för att de genom återhållsamhet i
fråga om nominella inkomstanspråk inte
uppoffrar någon möjlighet till reell
inkomstförbättring. Nominella lönestegringar
som äts upp av en prisstegring
gagnar ingen — det inser alla. Det gäller
emellertid att ge parterna trygghet
för att de genom återhållsamhet beträffande
de nominella kraven inte offrar
några möjligheter till reell förbättring.
Men regeringen avstår från alla försök
att genom en rundabordskonferens eller
ett ekonomiskt socialt råd skapa förutsättningar
för en sådan solidarisk politik.
Man nöjer sig med ett antagande
att problemet löser sig av sig självt,
och att nya kollektivavtal nästa år kan
uppnås med en nominell lönestegring
på endast 1 procent — för herr Sträng
antar väl inte att den löneglidning vi
haft varje år efter kriget plötsligt skall
upphöra?

En ekonomisk och social politik av
detta slag vittnar om att regeringen
inte förmår att ge politiken den nödvändiga
planmässigheten utan snarare
tillgriper en ryckig och osammanhängande
centraldirigering här och där. Ovilja
eller oförmåga att använda marknadshushållningen
som bas för samhällsekonomien
ligger till grund för
många av de brister som utmärker regeringspolitiken
och vårt samhällsliv.
Det är ett socialistiskt tänkesätt hos
regeringen som här gör sig gällande.
Den ekonomiska och sociala politik som
från vårt håll förordas innebär mera av
prisbildning, mindre av reglering och
subventionering. Bostadsmarknaden är
ett exempel där marknadshushållning,
förbunden med tryggad besittningsrätt
och beaktande av barnfamiljers och
pensionärers i låginkomstgrupperna intressen,
förefaller väl motiverad.

Även de offentligt tillhandahållna
tjänsterna kan i ökad utsträckning åsättas
marknadspris, dock knappast undervisning
och sjukvård. Det säger sig
självt. Naturligtvis uppkommer en
mängd avvägningsproblem, särskilt vad

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

olika reformer beträffar som tar stora
resurser i anspråk. Därför måste vi ha
rörliga prioriteringsplaner och rullande
budgetplaner, så att felanpassningar så
mycket som möjligt undvikes.

Lägg märke till att det jag här förordat
inte är någon allmän s. k. planhushållning
med central dirigering och
detaljreglering av näringslivet, med
växande privilegier åt statlig företagsamhet
och sämre betingelser för fri
konkurrens och därtill en alltmera konfiskatorisk
skattepolitik. Nej, det gäller
en plan och en prognos som kan klargöra
förutsättningarna och tjäna som
vägledning för den statliga finans- och
lokaliseringspolitiken, och inte mindre
för kommunernas och landstingens investeringspolitik
samt för företagens expansionsplaner.
I en sådan översyn av
de samhällsekonomiska ramarna och
deras förändring framöver, med beaktande
av tidsmomentet, bör ingå en nationalbudget
i arbetskrafttermer, där
den framtida tillgången på olika slag
av arbetskraft, inte bara arbetskraft i
största allmänhet, och behoven därav
enligt olika alternativ anges. Därmed
skulle felanpassningar, sådana som vi
har upplevt efter kriget med hänsyn till
utbildning av högkvalificerad arbetskraft
m. m. för näringsliv, sjukvård och
undervisning, lättare undgås.

En tillfredsställande lösning som bl. a.
medger den ökning av bostadsbyggandet
som vi finner nödvändig under det
närmaste årtiondet förutsätter en ökning
av sparandet. Herr Sträng bör observera
att spararna i fjol slog bakut,
trötta på en dålig behandling genom
inflation och skatter. Folkpartiet kommer
att föreslå en mera positiv och
rättvis behandling, som bl. a. underlättar
för den som är villig att spara att
få bostad och som möjliggör skydd för
småspararna mot inflationens stöld av
deras sparandes frukter.

En utveckling av företagssparandet
genom en skattepolitik som underlättar
konsolidering är dessutom en väg att

få sparandet dirigerat just till de punkter
där en snabb investering behövs
och där man vill få en expansion och
en exportökning till stånd. För övrigt
begär vi att sänkningen av marginalskatterna
påbörjas och att den stora
skattereformen inte längre uppskjutes
utan beslutas senast nästa år.

Däremot ställer jag mig mycket skeptisk
till herr Strängs sätt att medge användning
av investeringsfondsmedel under
brinnande högkonjunktur. Det öppnar
dörren för ett godtycke utan like,
där finansministern efter eget tyckande
utan närmare offentlig redovisning
av motiven beviljar eller avslår stora
skattelättnader.

Det som jag här har pekat på är några
drag i den radikala omläggning av den
ekonomiska politiken som vi förordar.
Mera kommer i våra motioner. En del
har för övrigt offentliggjorts i de delar
av centerpartiets och folkpartiets gemensamma
handlingslinjer som framlades
för ett par veckor sedan, en enligt
min mening lovande begynnelse på en
kraftsamling. Den sura och negativa kritiken
från socialdemokraterna med regeringschefen
i spetsen — man beklagar
sig över att regeringspolitikens
misslyckande fastslås — vittnar om att
man är ängslig för den ökning av oppositionens
styrka som samling kring ett
reformvänligt alternativ väntas medföra.

Vi vill alltså ha en annan politik än
regeringens, vilken har lett till så många
brister, köer och prisstegringar. Att vrida
allt det rätt som har blivit skevt
under den Erlanderska regimen kan
tydligen endast ske under en ny regering,
och det kommer att ta åtskillig
tid i anspråk. Men ju förr man börjar,
desto förr vinner man resultat. Sveriges
folk har vid höstens val tillfälle att lägga
grunden för en ny majoritet i första
kammaren och därmed skapa den första
avgörande förutsättningen för ett regimskifte.

Därmed skulle man trygga att ifall

Nr 2

Onsdagen den 19
Vid

folkmajoriteten om två år i val uttalar
kravet på en ny regering, så kan inte
detta av första kammaren hindras från
att bli verklighet, såsom skedde år 1957.
Trygghet för att folkflertalets vilja inte
saboteras vinnes nämligen om väljarna
redan i höst så väsentligt ökar oppositionens
andel i landsting och fullmäktige
att en upplösning av första kammaren
efter riksdagsvalet ger oppositionen
flertal i denna kammare eller i
varje fall gör slut på den socialdemokratiska
majoriteten. Därigenom skulle
socialdemokratien berövas möjligheten
att använda gamla privilegier i form
av överrepresentation eller en eftersläpande
opinion för att förhindra att folkviljans
utslag respekteras i rikets styrelse.

Utsikterna att den svenska socialdemokratien
accepterar ett första beslut
år 1968 om en enkammarreform skulle
starkt ökas genom ett allvarligt bakslag
för partiet vid höstens val. Regeringspartiet
har naturligtvis varje möjlighet
att visa att jag är för skeptisk och att
man är beredd att i en nära framtid
acceptera en uppgörelse om en enkammare,
vald av Sveriges folk på en och
samma dag med ett rimligt valsystem,
d. v. s. utan onödigt uppskov, en demokratisk
författningsreform som verkligen
gör folkviljan suverän på valdagen.

Att nu blanda in det gamla, länge sovande
socialdemokratiska republikkravet
i undersökningarna om en enkammarreform
kan endast tjäna ett syfte:
att förhala denna länge förberedda enkammarreform,
som vi anser ytterst
angelägen. Skulle regeringen likväl vilja
aktualisera och söka förverkliga republikkravet,
är det väl självklart att
det inte kan ske utan att frågan blir
föremål för folkomröstning. Utgången
torde här vara given.

På tal om den eventuella reform av
valsystemet varom vi nu förhandlar vill
jag tillfoga en fråga till regeringsbänken
om den proposition rörande ändring
av vallagen m. m. som har avise -

januari 1966 fm.

remiss av statsverkspropositionen in. m.

rats. Jag utgår ifrån att regeringen, som
inte med ett ord har berört denna fråga
under våra förhandlingar, inte tänker
föreslå en plötslig ändring av nuvarande
uddatalssystem utan avser en förlängning
av den provisoriska lagstiftning
som innebär att en sådan ordning
tills vidare bevaras.

Herr talman! Det är många svårigheter
som möter våra strävanden att få
till stånd en självgenererande ekonomisk
utveckling i de s. k. underutvecklade
länderna. Men arbetet måste likväl
fortgå och i ökad takt. En alldeles särskilt
viktig uppgift är naturligtvis att
förhindra svält och halvsvält under
mindre gynnsamma skördeår i dessa
länder. Jag understryker att det inte
bara är fråga om att hindra verklig
svält. Möjligheterna att få till stånd tillfredsställande
samhällsliv och tillräcklig
ekonomisk expansion i dessa länder
är beroende av att man kan förhindra
att stora delar av befolkningen lever
under vad som kan betecknas som halvsvält,
näringsförhållanden som ingalunda
tillåter dem att göra det bästa av
sina förutsättningar.

Bättre produktionsmetoder och redskap
i jordbruket samt — inte minst
viktigt — bättre lagringsmöjligheter för
att inte som nu på många håll en fjärdedel
av skörden förstörs eller äts upp
av råttor och andra skadedjur, det är
självklara uppgifter. Men att lösa dem
tar tid, och vi kan få försörjningskriser
när som helst i framtiden. Yi måste
vara beredda på att svält och halvsvält
i stor skala kan hota nästa år. Därföi
bör Sverige i Förenta Nationerna verka
för att man omedelbart skapar en beredskap
av helt andra dimensioner än hittills
för att så snabbt som möjligt kunna
skicka stora mängder livsmedel dit där
de bäst behövs.

Att skapa de finansiella förutsättningarna
för en tiodubbling eller mer av
FN-organens hittillsvarande insatser
borde gå. Vårt land bör ta initiativ i
den riktningen och föreslå årliga bidrag

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

till en jättefond inom FN från de mera
välsituerade staterna på t. ex. 1 miljard
dollar om året. För Sveriges del skulle
bidraget bli omkring 100 miljoner kronor,
vilket mycket väl bör kunna rymmas
inom ramen för vår i utsikt ställda
u-landshjälp. Kanske behövs inte alls så
stora belopp de allra närmaste åren.
Men god beredskap är nödvändig, och
det kan ta ett par år att få en sådan
organisation beslutad och genomförd i
Förenta Nationerna, även om jordbruksorganisationen
i Rom redan gjort lovande
försök i rätt betydande skala.

Till utrikes- och handelspolitiska frågor
har jag för avsikt att återkomma
senare i vår. Låt mig bara upprepa mitt
gamla krav att vi bör vara beredda på
att olika handlingslinjer kan bli aktuella.
Det innebär att vi tills vidare
stärker EFTA. Men det innebär också
att vi hos Sveriges folk bygger upp en
psykologisk beredskap för att EFTAstaternas
inträde i ett reformerat EEC,
en reformerad kontinental ekonomisk
gemenskap, åter kan bli aktuellt, även
om det för dagen inte är det. Jag uttalar
mig inte om sannolikheten utan om
möjligheten att detta kan inträffa om
några år.

Den fasta punkten i vår politik bör
vara vår önskan att göra en fullödig,
konstruktiv insats i den västeuropeiska
integrationen och vara beredda att göra
detta under framtida förutsättningar
som vi inte nu kan förutse. De speciella
problem som skulle uppkomma, ifall
anslutning i någon form till EEC blir
aktuell, bör inte skjutas åt sidan i den
offentliga debatt som är en av förutsättningarna
för handlingsberedskap
hos vårt folk.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Låt mig börja med ett
citat ur finansplanen. »Den kraftiga
försämringen av bytesbalansen är ett
uttryck för tendenser till en allvarlig
rubbning i den svenska ekonomien»
— det är vad finansministern med -

delar svenska folket, och det finns faktiskt
ingen grund för att motsäga finansministern
på den punkten. Importen
har, som vi vet, under år 1965
överstigit exporten — hänsyn har även
tagits till tjänstenettot — med inte
mindre än 1 400 miljoner kronor. Under
en utpräglad högkonjunktur med
hög sysselsättning och då produktionskapaciteten
utnyttjats praktiskt taget
fullt ut har vi alltså i landet förbrukat
väsentligt mer än den löpande produktionen.
För år 1966 räknar finansministern
med att detta skall fortsätta i
något mindre omfattning — de 1 400
miljonerna reduceras till 1 000 miljoner
kronor. För båda åren tillsammans
motsvarar dessa belopp inemot hälften
av hela vår valutareserv.

Visserligen har vi inte tärt på valutareserven,
men vi har i stället skuldsatt
oss i utlandet, och det är ganska
liten skillnad mellan dessa två förfaringssätt,
eftersom skulden till utlandet
naturligtvis måste betalas, kanske
ganska snart. Att dra växlar på framtiden
under en högkonjunktur är förvisso
en mycket allvarlig sak. Om finansministerns
reduceringstakt beträffande
underskottet i bytesbalansen,
från 1 400 miljoner till 1 000 miljoner
o. s. v., skall bli bestämmande framöver,
dröjer det faktiskt till år 1969
innan vi ens nått fram till en jämvikt.

Beträffande orsakerna till den dåliga
bytesbalansen framhåller finansministern,
att denna i stort sett icke beror
på akuta avsättningssvårigheter på exportmarknaden
utan främst på att
efterfrågan hemma i Sverige varit för
hög. Men finansministern framhåller
att det fortsättningsvis är risk för svårigheter
även på exportmarknaden.
Den framgångsrikare vakthållningen
kring penningvärdet i vissa länder kan
nämligen medföra svårigheter för vår
export, om inflationen i Sverige tillåts
fortsätta att driva upp kostnadsläget.

Under fjolårets ekonomiska debatt
tycktes faktiskt finansministern anse,

Onsdagen den 19

Vid

att penningvärdeförsämringen inte
var oroande så länge den inte var genomsnittligt
större än i andra länder.
Från flera håll framhölls då att man i
detta sammanhang inte kunde ha någon
egentlig nytta av genomsnittssiffror,
eftersom inflationen var väsentligt
lägre i många av de länder vi hade att
konkurrera med i fråga om exporten.
Nu tycks finansministern dess bättre
ha ändrat mening på denna punkt.

Allmän enighet råder väl om att den
nuvarande allvarliga situationen, såsom
finansministern uttalar, i varje
fall huvudsakligen beror på att vi haft
en för hög efterfrågan inom landet. Vi
efterfrågar för mycket av vår egen
produktion för att kunna exportera
tillräckligt, och vi har fått importera
mer än tillrådligt för att täcka denna
efterfrågan.

Man kan tvista i oändlighet huruvida
det främst är inom den privata
eller inom den offentliga sektorn, som
efterfrågan har varit för stor. Kvar
står emellertid att denna sammantaget
har varit för hög. Men låt mig framhålla
en sak. Det har på det hela taget
rått allmän enighet om de betydelsefulla
och på sikt kostnadskrävande
beslut, som riksdagen fattat på senare
tid. Beträffande t. ex. besluten om folkpensionerna
och socialförsäkringarna
i övrigt, om grundskolan, gymnasiet,
fackskolan och den högre undervisningen,
om arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken
o. s. v. har det inte
framförts några prutningsförslag av
betydenhet, utan man har, såsom jag
påpekade, i stort sett varit överens om
dessa utgifter. På denna punkt är det
alltså ett delat ansvar.

När det gäller den ekonomiska politiken
i konjunkturmässigt avseende
särskilt finanspolitiken, förhåller det sig
emellertid annorlunda. Både år 1964 och
år 1965 har centerpartiet — jag håller
mig naturligtvis till centerpartiet —
framhållit att statsbudget och finanspolitik
var för svaga. Det är framför allt

januari 1966 fm. Nr 2 In

remiss av statsverkspropositionen m. m.

denna svaghet under de båda senaste
åren som har gjort att vi nu har kommit
i otakt, att vi nu befinner oss i ett
besvärligt läge, att vi har fatt det stora
efterfrågeöverskott som anses vara orsaken
till den allvarliga situationen beträffande
bytesbalansen. Det är säkert
inte lätt att nu, när vi bildligt talat fått
fart i utförsbacken, kunna hejda det
hela och på nytt komma i ett jämviktsläge.
Det har inte bromsats i tid; därom
råder väl intet tvivel.

Från vår sida har vi vid upprepade
tillfällen tagit upp saken, uppmanat finansministern
att ta itu med problemet
och förklarat oss själva villiga att delta
i en rundabordskonferens med bl. a.
näringslivets och arbetsmarknadens
parter för att diskutera vad som bör
och möjligen kan göras i detta läge.

Jag har också framhållit angelägenheten
av en flerårsbudget för statens inkomster
och utgifter med den närmaste
tidens reformer medräknade, så att vi
inte blir tagna på sängen i fråga om
nya skatter eller betydande prisstegringar.

Hur ter sig då budgeten i dag? Statsfinansiellt
är det inte något problem,
eftersom de löpande utgifterna mer än
väl täcks av löpande inkomster. Eftersom
vi har ett efterfrågeöverskott är
frågan givetvis om budgeten har en tillräckligt
dämpande effekt, om den samhällsekonomiskt
är tillräckligt stark.

Finansministern har gjort beräkningar
om den kommande ökningen av medborgarnas
inkomster. Löneökningarna
beräknas uppgå till 6 procent i medeltal.
Då ingår inte löneökningen för statstjänarna;
den kostar flera hundra miljoner
kronor för varje procents ökning.
Man får räkna med tilläggsanslag och
dylikt och sannolikt med en indexökning
av folkpensionerna. Under dessa
förutsättningar synes det troligt att statens
lånebehov, som ju har en nära nog
avgörande betydelse när det gäller att
dämpa samhällsekonomien, kommer att
bli av rätt betydande storlek.

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Kontentan blir att jag även i år tvingas
konstatera att budgeten är svag. Ett efterfrågeöverskott
som medför ett importöverskott
på 1 000 miljoner kronor kvarstår.
Vi måste väl vara överens om att
det är minst 1 000 miljoner kronor för
mycket.

Men vad händer om medborgarnas
inkomster ökar mer än vad finansministern
förutsatt — alltså 6 å 7 procent —
om man räknar med nytillkommen arbetskraft
och det blir nya efterfrågeöverskott,
ökat importöverskott och
större inflation?

Den situation som vi nu befinner oss
i bottnar, så långt jag kan se, ytterst i
något som utan överdrift förtjänar namnet
förtroendekris. Man har inte förtroende
för penningvärdet. Kanske har
man fäst ett visst avseende vid vad finansministern
vid något tillfälle har
sagt om att 3—4 procents inflation är
någonting som man får tolerera.

Det är lätt att förstå känslan hos bl. a.
de inkomsttagare som 1965 endast fick
en avtalsmässig löneökning på omkring
4 procent — en ökning som blir luft till
följd av prishöjningar — och det är förklarligt
om dessa inkomsttagare tar hänsyn
till en så pass bister erfarenhet när
de formulerar sina nya inkomstkrav.
Det är också förklarligt men till stor
våda för den fortsatta utvecklingen, om
denna misstro medför mindre god atmosfär
vid avtalsuppgörelserna.

I detta sammanhang skulle jag på nytt
vilja citera finansministern. Han har
sagt mycket som är bra i finansplanen.
»Ätstramningsåtgärderna har en som
det förefaller naturlig och ofrånkomlig
tendens att sättas in något för sent. Detta
medför att de både blir kraftigare och
verkar längre än vad som i annat fall
skulle vara ekonomiskt motiverat.»

Visserligen har finansministern givit
uttalandet en helt allmän innebörd gällande
länderna i allmänhet, men man
kan inte undgå att tycka att finansministern
i varje fall i vissa delar av denna
passus talar om sig själv. Naturligt -

vis konnner man då osökt att tänka på
det gamla talesättet att genom sig själv
känner man andra.

Det finns positiva drag i finansplanen.
Det mest positiva är tvivelsutan
det öppna redovisandet av läget och
upplinjerandet av den ram, inom vilken
svenska folket såväl i allmän som i enskild
hushållning måste röra sig, om vi
inte skall överskrida våra tillgångar.
Finansministern säger klart ifrån att
efterfrågan på varor m. m. har varit
stor — vad vi själva har producerat har
varit otillräckligt i förhållande till denna
efterfrågan. Finansministern lägger
givetvis fram vissa förslag för att minska
efterfrågan. Är det då åtgärder som kan
väntas leda till målet och bygger finansministern
på realistiska förutsättningar?
Gör han det när han utgår ifrån en
inkomsthöjning, inklusive löneglidningar,
med ungefär 6 procent? Därom
vet man ännu inte någonting. Om han
har rätt i sina antaganden eller inte beror
i mycket hög grad på vad folk väntar
sig i fråga om prisutvecklingen, i
fråga om prisstegringarna — alltså närmare
bestämt huruvida finansministerns
i finansplanen lämnade uppgift om de
väntade prisstegringarnas storlek kommer
att vinna tilltro.

Han räknar med en prisstegring på
2,5 procent, en prisstegring som huvudsakligen
beror på en ökning av lönekostnaderna.

Men även om det vore så lyckligt att
alla dessa antaganden håller, kommer
vi att förbruka omkring 1 000 miljoner
kronor mer än vi producerar, vilket
måste leda antingen till en minskning
av valutareserven, en ökning av skuldsättningen
utomlands eller en betydande
lagerförbrukning.

En annan fråga av väsentlig betydelse
är: Hur kan man vänta sig att det
enskilda sparandet kommer att utfalla
under 1966? Under förra året tycks vi
ha haft en betydande minskning av det
enskilda sparandet. Jag skulle kunna
tänka mig att det beror på att folk inte

Nr 2

Onsdagen den 1!)

Vid

har tillräckligt förtroende för penningvärdet.
f det långa loppet sparar man
nog inte i kontanter, om man tappat
förtroendet för samhällets möjligheter
att upprätthålla ett något så när konkret
penningvärde. Den allmänna inställningen
hos svenska folket är väl att
vi har den där klappjakten mellan priser
och löner.

En minskning av sparandet måste ju
medföra en minskning av lånemöjligheterna,
och detta drabbar hårdast företag
med ringa självfinansieringsmöjligheter.
Till dessa företag räknar jag nog
i allmänhet den mindre företagsamheten.

Det är alldeles klart att det finns all
anledning att vidta kraftåtgärder för att
motverka den förtroendekris när det
gäller penningvärdet som väl ändå råder
— jag skulle tro att få är beredda
att bestrida att det föreligger en sådan
kris. Detta är av väsentlig betydelse för
att hejda klappjakten mellan löner och
priser, för att minska kostnadsstegringarna
inom vår exportindustri och därmed
underlätta exporten eller, om vi så
vill, hindra att den försvåras. Det är
av betydelse också för att främja sparandet
och därmed öka företagens lånemöjligheter
och slutligen för att skapa
förutsättningar att låna till en ränta som
kan betraktas som rimlig. Jag kan inte
betrakta dagens låneränta som rimlig.
Vi har nu den högsta ränta vi haft sedan
1930-talet, och då tillämpades denlia
höga ränta bara under en ganska
kort tid. Det är bedrövligt med dessa
skyhöga räntor i en situation där man
behöver sänka kostnaderna för att kunna
exportera.

Som jag förut sade har vårt parti vid
flera tillfällen förordat en rundabordskonferens
för att undersöka vilka möjligheter
det finns att nå bättre stabilitet
i priser och inkomster och samhällsekonomien
över huvud taget. När nu finansministern
har ställt sig avvisande
till denna propå, kan det ha två skäl.
Antingen tror han att det ordnar sig

januari 1900 fm.

remiss av statsverkspropositionen in. m.

ändå och alt därför inga åtgärder av
det slaget behövs, men utvecklingen under
1905 pekar inte riktigt åt det hållet.
Eller också anser han på förhand
alt en rundabordskonferens är helt utan
värde. Även ett sådant antagande är enligt
min mening djärvt i överkant.

Skulle inte ett initiativ till en rundabordskonferens
ge ett intryck av att finansministern
på allvar är beredd att
ta itu med pris- och lönespiralen? För
det första skulle det visa att finansministern
inte längre anser att prishöjningar
på 3 å 4 procent är något som
man bör finna sig i. För det andra
skulle det kanske visa svenska folket
att man är beredd att försöka komma
till rätta med prisstegringar som inte
direkt är beroende av kostnadshöjningar,
alltså vad jag skulle vilja kalla obefogade
prisstegringar. Det är väl också
tänkbart att detta skulle kunna få en
viss välgörande inverkan på det s. k.
sidoblicksproblemet, att varje grupp
tycks utgå ifrån att övriga grupper kommer
att skaffa sig höjningar som medför
kostnadsökningar, och varje grupp
tycks ställa krav på att väntade prisstegringar
skall kompenseras. Det borde
vara möjligt att få bort eller i varje
fall väsentligt reducera den företeelsen,
som innebär något av en ond cirkel.
De löneökningar som då erhålls skulle
i större utsträckning vara reella och i
mindre utsträckning än nu bli luft på
grund av inflationen.

Länge har det stått klart att vi behöver
en långsiktsplanering av statens
inkomster och utgifter. Vi har fått något
i den vägen, men vad som hittills
gjorts är ofullständigt. Man kan inte få
fortsätta med att gång på gång försätta
sig i tvångsläget att höja skatterna för
att kunna infria utfästelser som tidigare
beslut innebär. Den nuvarande långtidsredovisningen
av statsfinanserna behöver
byggas ut med uppgifter om kostnader
för angelägna reformer, som kanske
inte är aktuella i dag men nästa år
eller året därpå, så att man får en möj -

Nr 2

Onsdagen den 19

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

lighet att avgöra, om det inte är klokt
att skjuta upp genomförandet av dem
ytterligare något år för att få det hela
att gå ihop.

Knappheten på arbetskraft leder till
att den ekonomiska framstegstakten blir
dämpad, och med hänsyn därtill får
man väl säga att det är en ljuspunkt
att industriinvesteringarna i år väntas
öka.

Bristen på arbetskraft är på många
håll ett stort problem. Av statsverkspropositionen
— detta är också någonting
som jag tar fasta på som positivt,
därför att det är så uppriktigt sagt —
framgår att efterfrågan på arbetskraft
på en del områden har nått en sådan
höjd att det uppkommit vissa ur produktivitetssynpunkt
ogynnsamma desorganisationstendenser.
Jag är helt ense
med finansministern när han säger att
man måste försöka motverka en så högt
uppskruvad efterfrågan. Man får visserligen
räkna med en ytterligare sysselsättningsminskning
inom jordbruket,
men till viss och inte obetydlig del rör
det sig här om äldre personer, som upphör
med sin förvärvsverksamhet.

Frågan om ökat inslag av utländsk
arbetskraft har därför särskild aktualitet,
och vi önskar givetvis att de som
söker sig till vårt land skall komma till
så ordnade förhållanden som möjligt.
De nya riktlinjerna för invandringspolitiken
har ju också ett sådant syfte, och
de som verkligen kommer in i landet
skall kunna möta bättre förhållanden.
Men vi tycks ha fått ett ur humanitär
synpunkt diskutabelt awisningsförfarande,
och man måste nog undersöka,
om det inte går att finna en bättre lösning.
Vi hör försöka sätta oss in i den
situation som uppstår för människor
som i sitt hemland har sålt sina fåtaliga
ägodelar för att skaffa en biljett
och som sedan motas vid svenska gränsen.
Hur detta skall kunna ordnas är
en ganska delikat fråga, men någonting
bör nog göras.

En ökad förvärvsverksamhet från

januari 1966 fm.

kvinnornas sida är angelägen ur arbetsmarknadssynpunkt.
Kvinnorna bör
liksom alla andra ha rätt och möjlighet
till arbete, men härför fordras utbildnings-
och omskolningsmöjligheter
för gifta kvinnor som önskar återinträda
i förvärvsarbete sedan barnen vuxit
upp. Hit hör vidare den fråga om barntillsynen,
om vilken det pågått en viss
offentlig debatt under senare tid. Helt
obegripligt har en stor diskussion seglat
upp om vanliga daghem kontra familjedaghem.
Vi har från centerpartiet
förordat stöd även till familjedaghem,
därför att vi har den uppfattningen att
båda kategorierna av daghem behövs.
Man kan inte klara sig enbart med endera
slaget.

Sedan drygt ett halvt år bedrives lokaliseringspolitik
enligt de riktlinjer
som beslutades på hösten 1964. I statsverkspropositionen
föreslås en omfördelning
av lokaliseringsstödet, av innebörd
att en större medelsram skall få
utnyttjas under de första åren. Den förbättring
i sysselsättningsläget, som på
senare tid har kommit till stånd längst
uppe i norr, får helt säkert tillskrivas
de lokaliseringsinsatser som har gjorts.
En av lokaliseringspolitikens viktigaste
uppgifter är vidare att bromsa upp inflyttningen
till de större tätorterna, en
inflyttning som försvårar trafiken,
åstadkommer trängsel på sjukhusen,
trängsel i skolorna o. s. v.

Jag vill även säga ett par ord om
den svenska jordbrukspolitiken, som
befinner sig i stöpsleven. Jag tror att
det är angeläget med all den information
som kan ske för att inte härvidlag
spetsa till motsättningarna. En viktig
sak är att man för svenska folket talar
om hur stor del av dess utgifter jordbrukarna
får hand om. Vi vet att 30
procent av en genomsnittsfamiljs inkomster
användes för inköp av livsmedel,
men vi vet också någonting annat.
Vi vet att cirka 21 av dessa 30 procent,
alltså mer än två tredjedelar, går
till importerade livsmedel, kaffe, ana -

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

nas o. s. v., till kvarnarnas verksamhet,
till korvfabrikerna och till transporterna.
Endast cirka 9 procent hamnar
hos jordbrukarna. Det kan vara
angeläget att någon gång stryka under
även sådana saker.

1 fråga om försörjningsgraden bygger
det nuvarande systemet på självförsörjning
vid avspärrning. Det kan finnas
anledning att anlägga en vidare
aspekt på dessa problem när man tänker
på att omkring två tredjedelar av
världsbefolkningen lever i u-liinder, där
undernäring och hunger hör till ordningen.
Detta aktualiserar enligt vår
mening bildandet av en stor internationell
livsmedelsfond. Syftet skulle vara
dels att ge direkt livsmedelsstöd till de
fattiga länderna, dels att genom olika
slag av bistånds- och utvecklingsinsatser
främja u-ländernas egen livsmedelsproduktion.

Byggnadsprogrammet — för att nu
tala om det — har inte kunnat fullföljas
i enlighet med riksdagens beslut, något
som inte var helt oväntat. Visst måste
man bygga mest där bostadsbristen är
störst. Men fjolårets beslut innebar en
så kraftig regional omfördelning att det
redan på förhand kunde anses klart att
programmet inte skulle kunna fullföljas.
Drastiskt uttryckt ligger det till så
här: Där man kunnat bygga mera med
hänsyn till arbetskraft och resurser har
man inte fått göra detta, men där man
fått bygga mera har det inte kunnat
ske, eftersom resurserna där inte funnits.

Alltmer börjar man att få klart för
dg att så länge det nuvarande regleringssystemet
på hyresmarknaden består
kommer vi att ha en betydande
bostadsbrist. Men det gäller att vara
aktsam och smidig när man går över
till ett nytt system. Vår uppfattning är
att hyresregleringen, vars avveckling
pågått några år, måste avvecklas i väsentligt
snabbare takt. Att det skall
vara besittningsskydd, den saken är
klar.

Nu tycks det vara så att det är bara
att bygga ocli bygga — att riva ett gammalt
hus och bygga ett nytt där det
gamla stått, presentera räkningen för
hyresgästerna för det gamla huset och
för det nya. Det innebär att de får betala
för två lägenheter, visserligen en
gammal och en ny men i alla fall för
två. Vi kan nog inte i längden fortsätta
med detta. Det är glädjande att den
uppfattningen nu är tämligen utbredd
att man måste försöka komma bort ifrån
denna reglering.

En annan sak som också bör avvecklas
är den generella bostadssubventioneringen.
Det är väl någonting malplacerat
att öka efterfrågan genom generell
subventionering på en bristvara.

Bostadspolitiken gäller också vad
man kallat miljöutformningen. Det är
beklagligt att småhusandelen i vårt bostadsbestånd
minskar, trots att alla naturligtvis
är överens om att det är en
värdefull byggnadsform, särskilt för
barnfamiljerna.

I övrigt måste man, när man bygger,
mera uppmärksamma boendefrågorna i
vidare bemärkelse. Tillgång till rekreations-
och grönområden och framför
allt en anpassning till bilsamhället,
bland annat genom en skiljelinje mellan
barnens uppehållsplatser och trafikstråken,
trafiksäkra lekplatser o. s. v. är
exempel på sådana saker som samhället
ovillkorligen är skyldig att se till
att de blir beaktade inte bara i någon
eller några kommuner utan landet över.

Förberedelserna för en ändring av
den ordning som gäller för landets styrande,
d. v. s. författningsfrågan, har
pågått länge. Numera synes man ha nått
fram till rätt stor enighet om att det bör
finnas endast en kammare och eu direktvald
sådan. Detta bör vara en god
grund för en snabb överenskommelse
om övriga avgörande frågor. Min
förhoppning är att det redan under våren
skall vara möjligt nå fram till överenskommelse
därom.

Efter det samarbete som i åtskilliga

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m

frågor har förekommit i riksdagen mellan
centerpartiet och folkpartiet tillsattes
en delegation med representanter
för de båda partierna. Denna delegation
har presenterat en del förslag.
Det rör sig naturligtvis om två självständiga
partier, men diskussionerna
har visat att det föreligger en grundval
för gemensamma tag. På många väsentliga
punkter finns gemensamma värderingar.

Kommentarerna till den av delegationen
lämnade redovisningen har växlat
alltefter inställningen till mittensamarbetet.
De som inte har tyckt om att
mittenpartierna samverkar har varit
kritiska och sura. En sak tror jag dock
har blivit klargjord, nämligen att det
borgerliga alternativ, som finns att
tillgå i en situation då det kan behövas,
inte innebär högerpolitik utan en vänsterinriktad
borgerlig politik. Jag tror
också att det har klargjorts att det inte
är genom säraktioner av typen Mbs,
Samling 66 o. s. v. som ett borgerligt
alternativ skapas. Det sistnämnda tycks
man nu inse praktiskt taget på alla håll.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! För endast någon månad
sedan hade vi här i andra kammaren
en lång utrikesdebatt. Det finns
därför inte något skäl för att vi i dag
fördjupar oss i de utrikespolitiska problemen
i annan mån än där det föreligger
ett direkt samband med årets
statsverksproposition. En sådan anknytning
finns i varje fall i två hänseenden.

Med all rätt understryker finansministern
i finansplanen vårt lands ekonomiska
beroende av omvärlden. Regeringen
har inte alltid varit lika benägen
att erkänna det beroendet. Trots
att Sverige är ett exportland har man
inom regeringspartiet inte sällan uppträtt
som om vi skulle kunna driva vår
egen isolerade politik utan hänsyn till
de världspolitiska sammanhangen. Utvecklingen
har nu handgripligt visat

oss att så inte är fallet. Finansministern
har på ett välgörande öppet sätt vitsordat
att vårt välstånd står och faller
med, om utlandet vill köpa av oss och
om vi kan sälja till omvärlden.

Återuppbyggnadsarbetet i Europa efter
andra världskriget, som bl. a. möjliggjordes
genom den amerikanska
Marshallplanen och de exceptionellt goda
konjunkturerna i Västeuropa, förklarar
även de goda tiderna i vårt eget
land. Sverige gick in i efterkrigskonjunkturen
med en oskadad produktionsapparat,
och vi kunde ställa till de efterfrågande
ländernas förfogande betydelsefulla
råvaror och industriprodukter
som framställts av våra skickliga arbetare,
tekniker och företagare. Det
svenska näringslivet kunde räkna med
goda avsättningsmöjligheter och marginaler.
Lönsamhetens resultat har till
stor del kunnat plöjas ned i företagen
och skapa ny kapacitet som givit avkastning
inte minst under 1960-talets
första år. Denna expansiva konjunkturutveckling
medförde samtidigt kostnadsoch
prisstegringar och en inflationsatmosfär.
I några länder gick inflationen
snabbare än hos oss men i jämförelse
med många andra länder — och det är
särskilt förvånande med hänsyn till
Sveriges i förhållande till de andra länderna
avsevärt bättre utgångsläge — har
den svenska utvecklingen varit mycket
mer oroande. Fortfarande har för oss
mycket viktiga handelspartner, Tyskland,
Förenta staterna, Belgien, Schweiz,
Nederländerna och Storbritannien en
lägre inflationstakt än vi har. Utan
varje tvekan har man nu i utlandet givit
uttryck för en betydligt större beslutsamhet
än vi har gjort här hemma
att lösa stabiliseringsproblemen.

Flittills har regeringen velat förringa
riskerna av den ständigt pågående penningvärdeförsämringen.
Man har, herr
Sträng och företrädare för finansdepartementet,
utgått ifrån att en automatisk
prisstegring var det pris som svenska
folket fick finna sig i att betala för

Onsdagen den 19 januari 190(> fin.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

eu fortsatt välståndsutveckling. De utländska
erfarenheterna jävar det påståendet.
Det måste ha kommit som en
utomordentligt oroande överraskning,
när regeringen nu plötsligt ställts inför
det stora gapet mellan export och import.
Herr Sträng kan inte skylla på
att man inte från oppositionens sida,
i varje fall inte från högerpartiets sida,
har varnat för den utveckling som vi
i dag ser resultatet av. Det utgör ett
klart underbetyg för ett lands ekonomiska
politik, att först det som nu har
hänt på utrikeshandelns område skall
väcka landets finansminister till insikt
om att den hittillsvarande politiken inte
längre kan fullföljas och att vårt inflationsproblem
nu måste angripas från
roten.

Men herr Strängs åtgärder kommer
sent och är otillräckliga. Liksom herr
Hedlund har jag fått den uppfattningen
att det är sig själv finansministern syftar
på, då han i finansplanen konstaterar,
»att åtstramande åtgärder har eu
som det förefaller naturlig och ofrånkomlig
tendens att sättas in något för
sent».

Den situation i vilken vår utrikeshandel
nu befinner sig, med ett gap på
bortåt 1 400 miljoner kronor mellan
vad vi köper i utlandet och vad vi säljer
dit, utgör alltså en klar bekräftelse
på att regeringens politik har varit felaktig.
Sverige kan inte annat än tillfälligt
— och det är uppenbarligen inte
fråga om tillfälligheternas spel, det vitsordar
finansministern själv — köpa
mera från utlandet än vad vi säljer dit.
Precis som ett enskilt hushåll måste
folkhushållet rätta mun efter matsäcken.
Det är ett obestridligt faktum som alla
ställs inför.

Då vi grubblar över hur vi skall
vända utvecklingen, har vi också — vilket
inte gör situationen lättare — att
ta hänsyn till integrationssträvandena
ute på den europeiska kontinenten och
till de svårigheter för vår export som
följer med dem. Även om tullavveck -

lingen underlättar handelsutbytet inom
blocket, bryter den sönder gamla handelsband
mellan länderna i de skilda
konstellationerna. Det långtgående samarbetet
inom EEC ökar konkurrensförutsättningen
för dess företagare och
sammansvetsar köpare och säljare på
ett långt starkare sätt än vad fallet är
inom EFTA. Den gemensamma politiska
grundsynen i EEC har också på lång
sikt stor betydelse för inriktningen av
den framtida produktionen och handeln.
Det är därför naturligt att EEC
utövar och även i fortsättningen kommer
att utöva en stark dragningskraft
på länderna inom den lösligare EFTAsammanslutningen.
Det är en offentlig
hemlighet att det behövs mycket litet
av tillmötesgående från EEC:s sida för
att gränserna skall öppnas för Storbritannien,
och det är heller ingen hemlighet
att Storbritannien i så fall omedelbart
kliver in. En väsentlig förutsättning
för Sveriges europapolitik —
jag syftar alltså inte enbart på vår
europahandelspolitik — måste därför
vara en hög beredskap och att upprätthålla
handlingsfrihet, så att vi nära
nog över en natt kan följa ett eventuellt
brittiskt exempel.

Jag frågar mig emellertid nu liksom
många gånger tidigare, om vi har den
beredskapen. Jag syftar då inte enbart
på de rent tekniska problemen, utan
mera på de psykologiska. Är det svenska
folket med andra ord berett att
göra ett sådant ändrat ställningstagande
och att dra de praktiska konsekvenserna
därav? Glädjande nog har herr
Ohlin precis samma uppfattning om
värdet av en ökad psykologisk beredskap
i detta hänseende.

Ett är emellertid säkert: Vår nuvarande
europapolitik är inte inriktad på
ett sådant mål. Över huvud taget är vår
politiska aktivitet beträffande Europa
alltför restriktiv. Jag tänker fortfarande
inte på handelspolitiken utan på
europapolitiken. Det borde i själva verket
framstå som eu naturlig handlings -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

linje för oss att vid varje ställningstagande,
i FN och i andra sammanhang,
anpassa oss efter det västeuropeiska
mönstret — att med andra ord alltid
uppträda så, att vi inom den alliansfria
politikens ram klart och otvetydigt
betraktas som en med de andra
helt jämbördig medlem av Västeuropa.

Herr talman! Om jag bortser från
Cypern tyder den utrikespolitiska situationen
i Europa i dag på avspänning
och lugn, men det är bara på
ytan. Och detta lugn uppfattas endast
av dem som inte ser eller inte vill se
spänningarna under ytan. Jag syftar
närmast på de många opinionsbildarna
i vårt land som hellre söker objekt för
medkänsla, engagemang och meningsyttringar
i främmande världsdelar än
bara några timmars väg sydost eller
söderut i de förut fria europaländer,
som i dag saknar varje form av västerländsk
demokrati, länder som genom
nya kinesiska murar och taggtråd
är avsnörda från Europa i övrigt.

Läget utanför vår gamla världsdel
inger sannerligen inte heller någon optimism.
»Motsättningar mellan stormakterna
kvarstår», heter det i trontalet.
»De fattiga folkens strävan till social
frigörelse och nationellt likaberättigande»,
honnörsord som i dag används
i snart sagt all utrikesdebatt, är
i praktiken synonyma med hat, terror,
våld och blodsutgjutelse. De motsvarar
situationen i Indokina, Vietnam, i
gränstrakterna mellan Indien och Kina,
i Irak, Jeinen, Sudan och på många,
många andra håll i Afrika och Sydamerika.
Bakom dem döljer sig motsättningar
på grund av olikheter i socialt,
nationellt och ekonomiskt hänseende,
olikheter mellan nationer och
raser, motsättningar som, om man verkliken
vill se det hela realistiskt, inom
överskådlig framtid inte kan hävas och
som inte kan mätas och bedömas med
de etiska och moraliska mått som vi
i vårt land är vana att tillämpa. De
är inte sällan ett led i världskonflikter

mellan de stora maktblocken som i sin
tur bottnar i ömsesidig rädsla, ömsesidigt
misstroende och ideologiska
bindningar. I denna maktkamp har
folkgrupper och folk mer eller mindre
blivit marionetter bara därför att de
råkat befinna sig på gränslinjen mellan
olika intressesfärer, vilkas uppgivande
kan medföra betydelsefulla konsekvenser
för folk och stater även i andra
världsdelar.

Herr talman! Hur svårförenliga betraktelsesätten
än är och hur långt vi
har till verklig fred och avspänning,
framgår klart av den intervju som den
ryske premiärministern Kosygin kort
före jul gav den för svensk publik inte
okände amerikanske journalisten James
Reston. Därom vittnar också Sovjetunionens
beslut bara för någon månad
sedan att öka sina försvarsutgifter
med 5 procent just under åberopande
av det försämrade utrikespolitiska läget.

I en sådan värld av oro, osäkerhet
och risker och med en fredsorganisation,
vars resurser är fullständigt otillfredsställande,
vågar den svenska regeringen
äventyra vår säkerhet genom
att väsentligt reducera överenskomna
anslag till försvaret. Att ett ansträngt
samhällsekonomiskt läge kan motivera
vissa ingrepp även på försvarsbudgeten
skall jag inte bestrida. Det förutsattes
också av 1962 års försvarskommitté.
Men den reducering som regeringen
nu har vidtagit går väsentligt
längre än vad försvarskommittén åsyftade,
och den kan få utomordentligt
olyckliga konsekvenser för försvarets
effekt på längre sikt.

Försvarsutgifterna har ju i motsats
till flertalet andra utgiftsposter i budgeten
hållit sig inom ramen för produktionsutvecklingen.
Försvarskostnaderna
kan dessutom inte bedömas från
samma synvinkel som övriga utgifter.
de har beslutats i enighet mellan alla
demokratiska partier och man har då
utgått ifrån en minimiram, som man

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

bedömt vara nödvändig för att försvaret
skall kunna fullgöra sin fredsbevarande
uppgift.

Den här reduceringen, vars effekt i
vapen och organisation kan bli flerdubbelt
större iin själva besparingsbeloppet,
är särskilt betänklig därför
att den indicerar eller kan indicera en
annan syn på försvaret än den som
socialdemokraterna har givit uttryck åt
under större delen av efterkrigstiden
— en sak som inte kan tillfredsställa
någon annan än herr Hermansson och
hans parti. Är det för övrigt inte en
händelse som ser ut som en tanke, herr
talman, att den nu beräknade nedprutningen
av försvarsutgifterna i stort sett
motsvarar just vad kommunisterna yrkade
i en partimotion vid förra årets
riksdag?

Herr talman! Vi kan inte isolera vår
ekonomi från världen i övrigt. Vi kan
inte bygga upp ett eget välstånd i vårt
hörn av jorden. Och vi kan heller inte
hantera vår försvarspolitik oberoende
av de öppna eller latenta risker som
motsättningarna runt om i världen tjäder
på. Den omständigheten att vi har
valt att föra en alliansfri utrikespolitik
står inte i strid häremot. Den motsvarar
vad vi med hänsyn till den
världspolitiska situationen anser bäst
gagna Sveriges säkerhet. Men den politiken
kräver som obönhörlig konsekvens
ett så starkt försvar att den alliansfria
politiken kan hävdas i alla lägen
och att vi inte blir beroende av
andra. I den mån som svenska folket
inte har det sambandet klart för sig,
är det framför allt regeringens sak att
se till att klarhet skapas i det hänseendet.

Vad sedan gäller själva statsverkspropositionen
vill jag börja med att
understryka att det finns uttalanden i
den som man helt kan ansluta sig till.
Herr Strängs upprepade och allvarliga
varningar för en fortsatt negativ utveckling
av bytesbalansen är klart motiverade.
Att orsaken till den ogynn -

samma exportutvecklingen ligger inom
landet är också obestridligt, och att åtstramningen
här hemma är nödvändig
kommer säkert inte att bestridas från
något håll. Till de positiva dragen hör
att finansministern nu inte strör löften
omkring sig om en fortsatt reformpolitik,
för vilken vi uppenbarligen i dag
inte har tillräckliga resurser. Förmodligen
med tanke på valet i höst göres
visserligen några förespeglingar om ytterligare
reformer, men de har ännu
inte preciserats och tonfallen är tämligen
försiktiga.

Vad jag personligen har funnit särskilt
tillfredsställande — jag har redan
förut varit inne på den saken —
är finansministerns tveklösa understrykande
av vårt lands starka beroende
av näringslivets expansionskraft och
konkurrensförmåga och därvid inte
minst av exportindustriens möjligheter
att hävda sig på utlandsmarknaderna.
För den som fortfarande har kvar en
fot i näringslivet är det glädjande att
ta del av finansministerns uttalande
om det svenska näringslivets »dynamik
och framtidstro». Det är inte alltid
som man från socialdemokratiskt håll
så klart har redovisat de ekonomiska
sammanhangen och näringslivets betydelse
för välståndsutvecklingen. I varje
fall brukar man inte göra det, då
man drar paralleller mellan dagens
»Välståndssverige» och gårdagens »Fattigsverige».

Men, herr talman, att berömma finansministern
för hans realism vid
bedömningen av dagens allvarliga läge
innebär långt ifrån ett beröm av vare
sig statsverkspropositionen eller den
hittills förda politiken. Tvärtom.

Om regeringen under ett flertal år
har drivit den alltför lättsinniga ekonomiska
politik i vårt land, som obönhörligen
har lett fram till det läge, där
vi befinner oss i dag, finns det verkligen
ingen anledning att lovorda regeringen
för att den nu finner sig tvingad
att dra konsekvenserna av sina felbe -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dömningar. Från vårt håll har vi varnat
för den alltför expansiva utgiftspolitiken.
Vi har reagerat starkt, då
man velat dämpa näringslivets investeringar
och påvisat att den försvagning
av det svenska näringslivets kapacitet,
som detta så småningom måste leda
fram till, oundvikligen får konsekvenser
på utrikeshandelns område.
Och vi har hårt angripit den socialdemokratiska
regeringens inflationspolitik
och bristen på förståelse för behovet
av enskilt sparande.

Vad som redovisas i årets statsverksproposition
är helt enkelt följderna av
regeringens misslyckanden. Det finns
dessutom tecken på att den allvarliga
balansrubbning i svensk ekonomi, som
nu kommit till konkret uttryck, kan
bli ännu allvarligare under därpå följande
budgetår och då få verkligt besvärande
konsekvenser för vår valutareserv.

I och för sig behöver detta inte hända.
Generellt sett finns det i den konjunkturpolitiska
bilden ute i världen
och även i vårt land trots allt så många
positiva drag att det med en — som
jag tror det hette i vårens kompletteringsproposition
— klok och förnuftig
hushållning föreligger goda förutsättningar
att bryta de tendenser som årets
budget pekar på. Men då fordras nästan
drastiska åtgärder för att snabbt
vända utvecklingen — det är i första
hand nu en fråga om snabbhet.

Vi är alltså, herr finansminister, helt
överens om att det, som det heter i
finansplanen, måste vara den »ekonomiska
politikens huvudproblem inför
1966 att vända den ogynnsamma utvecklingen
av vår utrikeshandel och att förhindra
ett eljest ofrånkomligt valutautflöde
genom effektivt efterfrågedämpande
åtgärder». Men vi är inte överens då
det gäller möjligheterna att med den
politik herr Sträng nu förordat nå det
resultatet. För vår del är vi tvärtom
övertygade om att detta inte kommer
att lyckas, för såvitt inte alldeles spe -

ciella händelser skulle inträffa som totalt
förändrar de betingelser på vilka
vi bygger våra analyser.

Det är väl, herr talman, på sätt och
vis betecknande att finansministern för
att få sina räkneexempel att stämma underkänner
eller i varje fall frångår åtskilliga
siffror i den preliminära nationalbudgeten
och lägger dem till rätta,
så att de bättre skall motsvara hans
kalkyler.

När finansministern exempelvis utgår
från att det skall bli möjligt att så
förändra våra bytesrelationer, att importökningen
skall gå ned från nära 11
procent till 4,5 procent och exportökningen
stiga från drygt 3 procent till 7
procent, då kan finansministern inte
hämta stöd för detta i nationalbudgeten.
Sannolikheten talar tvärtom för att ingendera
av förväntningarna skall kunna
infrias. Det är osannolikt att den beräknade
exportökningen skall kunna
åstadkommas, och nästan lika osannolikt
att den förväntade importminskningen
skall kunna uppnås.

Även om, som jag nyss sade, den starka
efterfrågan på hemmamarknaden utgör
den avgörande förklaringen till
förra årets dåliga exportutfall, kan jag
inte helt dela finansministerns uppfattning
att inte vårt konkurrens- och prisläge
också har påverkat den ogynnsamma
utvecklingen. Men under alla förhållanden
finns det tyvärr all anledning
att se pessimistiskt på möjligheterna
att hävda oss på exportmarknaden
i år och nästa år, och det påverkar
i hög grad hela framtidsbedömningen.
Vi har att konkurrera på marknader,
där målmedvetna åtgärder nu
sätts in för att hålla tillbaka kostnadsoch
prishöjningar och för att stimulera
den egna exporten, medan våra egna
kostnader av allt att döma fortsätter att
stiga.

Det förefaller t. ex. tämligen osannolikt,
att takten i kostnadsstegringen,
som innebar en kostnadsstegring per
arbetstimme med 9 procent per år un -

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Nr 2

Vid

der tiden 1959—1964 och med drygt 11
procent mellan 1964 och 1965, plötsligt
skulle kunna avsevärt reduceras. Finansministerns
s. k. åtstramning lär
inte kunna leda till någon avgörande
förbättring i vårt inhemska inflationsklimat,
som iir kännetecknat av en stark
offentligt expansion, förväntningar om
fortsatt penningvärdeförsämring och ett
progressivt skattesystem som är ägnat
att ytterligare stegra de redan höga löneanspråken.
Herr Sträng uppskattar no
ökningen av lönesumman till 6 procent
för år 1966. Att märka är emellertid att
det gäller den totala lönesumman. Däri
är alltså inberäknade olika slag av
kompensation som vi vet att man kommer
att kräva och även få, liksom löneglidning
och höjning av ATP-avgiften.

Herr Strängs totalkalkyl måste sålunda
bygga på en nominell avtalsenlig
löneökning av bara några procent. Herr
Ohlin gissade på 1 procent. Höjningen
ligger i varje fall på den nivån. I dagens
efterfrågeläge och i dagens inflationsklimat
framstår en sådan löneökning
som totalt orealistisk. Man kan
inte räkna med att finansministerns
budget kommer att leda till att den totala
uppgången av den svenska lönenivån
kommer att ligga inom ramen för
den genomsnittliga tillväxten av produktiviteten
i samhällsekonomien,
d. v. s. i runt tal 4 procent.

Alla vi i denna kammare vet ju vilka
anspråk de stora löntagarorganisationerna
har framfört. Storleken av deras
anspråk har bestämts av en bedömning
av lönsamheten i det svenska näringslivet.
Men ingen svävar väl i tvivelsmål
om att väsentliga faktorer vid
preciseringen av lönekraven också varit
dels den allmänna känslan av att
kommande prisstegringar äter upp en
alltför stor del av lönesumman, dels i
varje fall vad tjänstemännen angår att
återstoden nästan helt — ja, i vissa fall
helt och hållet — kommer att konfiskeras
genom den progressiva beskattningen.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

När det gäller att bedöma prisstegringen
och prisstegringsriskerna kan
man naturligtvis göra som finansministern,
nämligen rensa index från skatter,
för att därigenom få fram eu lägre
prisnivå. Rent teoretiskt låter sig naturligtvis
ett sådant förfaringssätt väl försvaras.
Men för inkomsttagarna saknar
det systemet helt intresse. De är inte
intresserade av hur stor del av priset
som består av skatt. Det avgörande för
bedömningen av inkomstläge och för
kraven på löneförbättringar är det totala
priset. Vad har det för intresse för
en bilägare att få veta att av de 90 öre,
som bensinen kommer att kosta i stockholmsområdet,
endast 32 öre är varans
pris och att återstoden — 58 öre —
är skatt? Herr Sträng får ursäkta mig
om jag säger, att detta slags teoretiska
resonemang inte nämnvärt intresserar
löntagarna och inte påverkar deras bedömningar
och handlande.

Över huvud taget har inom ett allt
bredare lager av svenska folket så småningom
insmugit sig en klar känsla av
att pris- och skattehöjningar kommit
att präglas av en osund automatik och
att man, om man inte skall komma efter
andra grupper, i god tid måste se till
att man får tillräcklig kompensation.
Socialdemokraterna har skapat en inflationspsykos
som blivit så stark, att
det i dag framstår som en av våra mest
angelägna åtgärder att med alla till
buds stående medel bryta den psykosen.

I det hänseendet lämnar den nu framlagda
statsverkspropositionen verkligen
inga bidrag till en lösning. De föreslagna
punktskattehöjningarna — på
sprit, vin och motorfordon — anges ha
två syften, nämligen att dämpa importen
och att åtstrama efterfrågan, men
inget av dessa syften kommer att kunna
tillgodoses. Och det kan väl, herr finansminister,
över huvud taget diskuteras
om skattehöjningar i ett land som
vårt, där stat och kommun förfogar
över en så betydande andel av det totala
produktionsresultatet, på lång sikt

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

har någon verkligt efterfrågedämpande
effekt. I själva verket är ju skatter ägnade
att ytterligare driva upp löner
och kostnader, att med andra ord helt
enkelt lyfta upp balansproblemet på
en högre och därmed mera svårbemästrad
nivå.

Såvitt jag förstår finns det i dagens
situation bara ett verkligt effektivt sätt
att komma till rätta med balansrubbningarna
i svensk samhällsekonomi,
nämligen att angripa de offentliga utgifterna,
statens och kommunernas investeringar
och konsumtion samt bostadsbyggandet.
Dessa områden kan inte
i längden tillåtas växa mycket snabbare
än produktivitetstillväxten i samhället.

Det förtjänar framhållas att vid de
överläggningar, som äger rum inom EEC
för att komma till rätta med motsvarande
problem, medlemsstaterna har rekommenderats
att inte låta de totala
statsutgifterna växa med mer än 5 procent
om året, en siffra som man bär ansett
motsvara den genomsnittliga framstegstakten
under 1960-talet. Man för
där alltså precis samma resonemang
som det jag nu hävdat vara det rätta.

I årets budget har visserligen myndigheternas
anslagskrav beskurits och takten
i utvecklingen bromsats upp. Men
budgeten förutsätter ändå en fortsatt
utgiftsexpansion för stat och kommun,
som ligger något högre än produktivitetstillväxten.
Statsutgifterna kan, om
man inkluderar beräknade höjningar av
statstjänstemännens löner, beräknas
ligga nära 10 procent över innevarande
budgetårs utgifter. Denna siffra skall
bedömas mot bakgrunden av den förväntade
ökningen av bruttonationalprodukten
för kommande år av 4 procent.

Om man sätter in dessa poster i det
samhällsekonomiska sammanhanget och
försöker göra en verklighetsbetonad bedömning
av det kommande årets löneoch
prisförändringar, finner man att det
helt enkelt inte går ihop. Den åtstramning
av samhällsekonomien, som finansministern
med all rätt säger sig efter -

sträva, kommer inte att kunna åstadkommas,
och det är nog herr Sträng
själv klart medveten om. Det skall bli
intressant att se vilka åtgärder herr
Sträng kommer att vidtaga då 1966 års
kommunalval väl är genomfört och socialdemokraterna
har två år på sig innan
de nästa gång skall redovisa sitt
fögderi inför väljarna.

Herr talman! Finansminister Sträng
är realpolitiker och bör därför vara
medveten om hur inkomsttagarna och
skattebetalarna i vårt land just nu bedömer
det ekonomiska läget — eller är
verkligen finansministern alldeles okunnig
om hur starkt konsumtionsinställda
och hur litet sparinställda alla människor
är just därför att de inte har något
förtroende för penningvärdet? De människor
som får en slant över — och
många får inte någon slant över —
skyndar sig att köpa något för denna,
innan den förlorar ytterligare i värde.
Man sparar inte på samma sätt som tidigare,
och betecknande är väl hur
kvickt man förra året gjorde av med de
sparpengar man lyckats få över under
de goda åren 1963 och 1964.

Är herr Sträng verkligen inte medveten
om vad marginalskatterna betyder
även för löntagare i förhållandevis låga
inkomstklasser? För arbetarfamiljer,
där båda makarna har yrkesarbete, har
marginalskatterna nu blivit en realitet.
Visserligen överdriver man ibland skatteeffekten
— det skall jag gärna erkänna
— men den finns där likväl och den
är ägnad att hämma initiativ och arbetslust,
något som är särskilt allvarligt i
ett land med påfallande brist på arbetskraft.

När får vi, finansminister Sträng, en
paketlösning — detta har som bekant
numera blivit ett modernt honnörsord
— mot inflationen som bl. a. innehåller
ett förslag till ett förnuftigt skattesystem,
vilket motverkar prisstegringar
och kompensationstänkande, vilket
stimulerar människor till nya arbetsinsatser
och nytt sparande och vilket där -

Nr 2

Onsdagen den 1!)

Vid

igenom kan få återhållande effekt på
de lönekrav, som då de förverkligas —
antingen avtalsvägen eller löneglidningsvägen
— driver upp kostnader och
priser och försvårar den lösning av våra
exportproblem, som finansministern
själv satt som det primära målet för
19GG års politik? Som bekant berodde
ungefär hälften av förra årets nettoprishöjningar
på den allmänna lönekostnadsstegringen.

Herr talman! Till det mest intressanta
i årets statsverksproposition hör finansministerns
otvetydiga erkännande av att
den nuvarande bostadspolitiken har
misslyckats. Tyvärr drar finansministern
dock inte de enligt min mening riktiga
slutsatserna av detta konstaterande,
nämligen att regleringssystemet bör helt
avskaffas och att fri prisbildning och
fri konkurrens här liksom inom andra
sektorer av samhällsekonomien bör träda
in. I stället aviseras fortsatta samhälleliga
engagemang. Samtidigt som
man gläder sig åt uttalandet om en förändring
av prispolitiken på bostadsmarknaden
och åt förslaget om en reducering
av de generella subventionerna,
får man anledning att hysa farhågor —
inte ur politisk synvinkel utan med hänsyn
till framstegstakt och samhällsekonomi
— för den förebådade offensiv på
det markpolitiska området som tydligen
är avsedd att komplettera eller kamouflera
den förebådade liberaliseringen på
bostadsområdet.

Kan det, herr finansminister, verkligen
vara rimligt att samtidigt som man
säger sig vara tvungen att i åtstramande
syfte angripa »den starkaste och
mest ihållande kraften i 1960-talets långvariga
högkonjunktur» — nämligen de
kommunala investeringarna — planera
en markpolitisk offensiv i syfte att stimulera
kommunerna att öka sitt markinnehav
genom förköpsrätt, uppmjukade
expropriationsregler och kommunala
marklån? Finansministern är säkert lika
medveten som jag och andra företrädare
för oppositionen om hur svårt det

januari 19GG fm.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

blir alt begränsa den planerade uppgången
av de kommunala investeringarna,
vilka herr Sträng själv anser vara
»klart för höga», med behövliga 3 å 4
procent. Ändå anser sig regeringen —
tydligen även här beroende på herr
Hermanssons aktivitet — vara tvungen
att driva på den kommunala markoffensiven.
Logiken borde väl i stället
ha lett till strävan att animera kommunerna
att hålla tillbaka alla onödiga
markinvesteringar och genom långsiktiga
planeringsåtgärder och en rullande
markpolitik utnyttja alla de latenta enskilda
resurser som trots allt fortfarande
existerar.

Herr talman! Jag framhöll i början av
detta anförande att finansministern har
försökt att mildra de kärva tongångarna
i statsverkspropositionen genom antydningar
om reformer, som sägs bli närmare
preciserade i vårens kompletteringsproposition
— det gäller sjukförsäkringen,
vuxenutbildningen och arbetstidens
förkortning. Dessa frågor får
vi alltså tillfälle att diskutera senare,
men det må vara mig tillåtet att redan
nu uttrycka en förhoppning om att de
reformer det kan bli fråga om inte bara
skall betecknas som reformer utan också
skall kunna förverkligas, om vi beslutar
dem. Det borde nämligen nu vara
slut på det förfaringssätt som tidigare
tillämpats, nämligen att fatta reformbeslut
på det ena området efter det andra
innan man vunnit full klarhet om att
vi liar tillräckliga resurser av arbetskraft
och kapital för att genomföra reformsträvandena
i praktiken. Det har,
som sagt, inte tidigare varit fallet. Köer,
orättvisor och missförhållanden ger tydligt
vittnesbörd om det, och det vitsordas
också klart och obestridligt av
den långtidsutredning som ligger på åtskilliga
kammarledamöters bord.

Det är naturligtvis inte obekant för
regeringen — och inte heller för någon
annan här i kammaren — vilket missnöje
som råder ute i landet exempelvis
på utbildningsområdet, inte bara bland

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vederbörande regionala och lokala skolmyndigheter,
skolledare och lärare utan
också bland föräldrar och elever. De
vackra löftena från slutet av 1950-talet
om en ny skola har bara infriats på
papperet. Det saknas i dag utbildade
lärare, undervisningsmateriel och pedagogiska
hjälpmedel. Klasserna är för
stora och avses nu bli ännu större. Skolbyggandet
släpar efter. Skulden för allt
detta får bäras av skolmyndigheterna,
och lärarna beskylls för att vara ovilliga
och inkompetenta. Finns det inte anledning
att ompröva själva undervisningsmetodiken
inom skolreformen, att förverkliga
den i något långsammare tempo
och att anpassa genomförandet av det
nya gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan
efter de resurser vi verkligen
har?

Grundskolereformen är bara ett exempel
på risken av att fatta beslut som
inte är klarlagda till alla sina konsekvenser.
Jag antar att andra talare i högerpartiet
kommer att ytterligare uppehålla
sig vid dagens brännande utbildningsproblem,
som verkligen ges en
klarläggande belysning i statsverkspropositionens
redovisning av de behov
som har anmälts på olika nivåer, de anslag
som därvidlag har begärts samt den
medelstilldelning som slutligen har föreslagits
av regeringen.

Herr talman! Jag har i detta anförande
på olika punkter i varje fall indirekt
antytt hur politiken enligt min uppfattning
borde ha utformats. Jag anser mig
mera konkret böra sammanfatta den
syn som högerpartiet har i dessa avseenden
och ber därför att i denna kammare
få återge vad högerpartiets ledare
vid det här laget bör ha hunnit redovisa
i första kammaren. Punkterna utgör naturligtvis
inte på något sätt något uttömmande
program, men de riktar uppmärksamheten
på några betydelsefulla
områden, där enligt vår mening helt
andra lösningar av samhällsproblemen
bör väljas än de som de socialistiska
partierna har anvisat, lösningar som jag

tror bör kunna accepteras av alla de
borgerliga partierna.

1. Skatten och inflationen
En reformering av vårt skattesystem
i stort sett i enlighet med skatteberedningens
förslag bör genomföras med
början från och med 1967. Det alltmer
föråldrade inslaget i vår direkta beskattning
som progressiviteten utgör
bör redan nu modifieras och därefter
successivt avvecklas. Redan i år kommer
vi alltså att föreslå en reducering
av marginalskatten. Barnfamiljerna bör
få en rättvis beskattning. Även den indirekta
beskattningen moderniseras genom
införandet av en mervärdeskatt
samtidigt med eller följt av en avveckling
av andra punktskatter än de som
berör sprit, tobak och bilism. Statens
och kommunernas utgifter tillåts inte
stiga snabbare än den årliga ökningen
av produktionen. Det enskilda personliga
sparandet stimuleras, bl. a. genom
skattefrihet för målsparande. Äldre arbetskraft
bör stimuleras att, om vederbörande
så önskar, stå kvar i yrkeslivet
även efter inträdd pensionsålder. Statsmakterna
och arbetsmarknadens organisationer
tillsätter gemensamt ett råd
i syfte att undersöka och informera om
prisstegringsproblemen.

2. Bostads- och markpolitiken

I syfte att öka och förbilliga bostadsbyggandet
inordnas detta och hyrespolitiken
i den fria marknadens system.
Inom två år avvecklas de generella bostadssubventionerna
och i anslutning
därtill avvecklas hyresreglering och hyreskontroll.
De socialistiska partiernas
försök att genomdriva en ohämmad
kommunalisering av mark slås tillbaka.
Den privata äganderättens principer
måste vara vägledande för en markpolitik
som i första hand avser att lösa
bostadsförsörjningsbehovet. De vinster
som uppkommer vid markförsäljning
och som ej beror på penningvärdeförsämring
bör beskattas.

Onsdagen den 19 januari 1900 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

3. Försvaret

Den målsättning för försvaret som de
demokratiska partierna i 19C2 års försvarskommitté
nådde enighet om skall
upprätthållas.

4. Författningsfrågan

Riksdagen fattar beslut år 1908 om
genomförandet av enkammarriksdag,
utsedd genom direkta val. De frågor av
teknisk och författningsmässig art, som
ett enkammarsystem byggt på parlamentarism
aktualiserar, blir föremål för
parlamentarisk utredning. Monarkien
bibehålls.

5. Frihet åt massmedia

Ett demokratiskt statsskick förutsätter
fri opinionsbildning. Press och film
är nu oberoende av statsmakterna. Detsamma
måste också gälla radio och TV.
Detta kan förverkligas genom att en lagstiftning
om fri etableringsrätt av radiooch
televisionsanläggningar genomförs.

Till sist, herr talman! Jag har redan
ställt ett flertal frågor till finansministern.
Jag får säkert inte svar på dem
alla, i varje fall inte svar som jag tycker
är tillfredsställande. Jag kommer i den
debatten att befinna mig i samma underläge
som oppositionspartiernas talesmän
alltid befinner sig i vid remissdebatten.
Regeringens representanter
disponerar som bekant nära nog oinskränkt
tid och har också haft en påfallande
förmåga att göra sina inlägg i
anslutning till bästa TV-tid. Då vi däremot
skall bemöta de påståenden som
statsråden riktar till oss, är vi hänvisade
till några korta, mycket korta, repliker.
Vi känner också sedan gammalt
herrar statsråds benägenhet att ställa
särskilt tillspetsade frågor till oss, då vi
inte längre har någon replik till förfogande
och alltså inte någon möjlighet
att svara på frågorna.

Jag har, herr talman, velat erinra om
detta, innan jag nu avslutar detta anförande
med att rikta ytterligare ett antal

frågor till finansministern. Remissdebattens
syfte iir ju i alla fall att diskutera
regeringens politik och inte oppositionens
eventuella alternativ och oppositionens
politik i det förflutna, vilket
regeringspartierna som bekant helst
brukar vilja ägna sin tid åt.

Jag vill alltså rikta följande frågor till
finansministern.

1. Bedömer herr Sträng verkligen den
aktuella bytesbalanskrisen som rent tillfällig?
Är det inte i stället fråga om följden
av en långsiktig, djupgående balansstörning
i den svenska samhällsekonomien?
Jag ställer den frågan, eftersom
det recept som föreslås är beroende
av denna bedömning.

2. Vilka ytterligare åtstramningsåtgärder
överväger finansministern att
vidta efter 1966 års kommunalval?

3. Vill finansministern personligen
bekräfta, att den betydande begränsning
av anslaget till försvaret under
budgetåret 1966/67 som nu föreslås skall
fullt kompenseras under därpå följande
budgetår?

4. Anser finansministern att skattesystemets
utformning saknar reell betydelse
för utgången av löneförhandlingarna
och därmed också för den inflationistiska
prisutvecklingen? Har finansministern
helt avskrivit tanken på
en omläggning av det progressiva skattesystemet? Herr

andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kan omedelbart ge
herr Bohman ett besked på en punkt:
naturligtvis kan han inte få svar på
alla de frågor han presterade i sitt anförande!
Han uppträdde där först som
ombud för herr Holmberg, d. v. s. sin
partiledare, och ställde alla herr Holmbergs
frågor i en lång rad, av vilka varje
fråga för sig förtjänar en ganska
lång förklaring och utläggning, för att

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sedan sluta med att ställa frågor, som
jag förmodar att han själv står fadder
för och som också på varje punkt skulle
kunna föranleda långa utläggningar.

I samma ögonblick, i samma andedrag
beklagar han sig över att statsråden
har så långt tid att svara på i förhållande
till den tid han har att fråga på.
Han säger vidare, att statsråden har en
benägenhet att välja den bästa TVtiden;
jag vet inte om just den här tiden
är bättre än den då herr Bohman
var uppe i talarstolen — jag föreställer
mig att det är ungefär likvärdigt.
Slutligen säger herr Bohman, att statsråden
behagar ställa impertinenta frågor
till oppositionen, som dess företrädare
inte får tillfälle att besvara, i
varje fall inte när TV-kamerorna är
på.

Jag skall ge herr Bohman ett erkännande.
På den enda punkt, där jag tror
att jag — och det gäller säkerligen även
övriga ledamöter av regeringen — kan
känna mig litet underlägsen, är just när
det gäller att ställa impertinenta frågor.
Därvidlag har oppositionen efter åtskilliga
decenniers träning faktiskt
överflvglat oss.

Naturligtvis skall en finansminister
vara beredd på kritik och avvikande
synpunkter när hans finanspolitik kommenteras
av oppositionens företrädare.
Nu hade jag tillfälle att avlyssna de
budgetkommentarer som distribuerades
till landets medborgare via television
och radio den 11 januari, och jag har
fått de synpunkterna ytterligare belysta
i dagens debatt.

Om jag skulle göra några kommentarer
till kommentarerna vill jag först
ägna några ögonblick åt herr Ohlin.
Med hänsyn till den nu etablerade mittenalliansen
har ju även herr Ohlin för
husfridens skull börjat yrka på en rundabordskonferens.
På grund av önskemålet
att få vara med i mittenalliansen
överraskade ju också herr Bohman oss
med att tala i ungefär samma tongångar.
Jag kan inskränka mig till att säga

att den enda konkreta punkten i det
mycket diffusa program, som är ett
resultat av oppositionens strävan att
nå enighet, är förslaget om en rundabor
dskonf erens.

Enligt den kommentar som distribuerades
till svenska folket via television
och radio och som författats av
herr Ohlin skulle denna konferens avhållas
»i det ädla syftet att inte någons
berättigade intressen skulle bli offrade».
Det var således den avgörande
premissen för denna rundabordskonferens.
Bara denna programskrivning
vittnar ju om vilka utomordentliga förutsättningar
det finns för en uppgörelse
vid en sådan konferens. Inga »berättigade
intressen skall offras».

Är det ett berättigat intresse att se till
att låglönegrupperna får litet mer i löneförhöjning
än höglönegrupperna?
Om jag ställer den frågan till herr
Ohlin så svarar han förmodligen ja på
den. Är det ett berättigat intresse att
jordbrukarna genom vissa prisförbättringar
med genomslag på konsumentpriserna
kompenseras för utvecklingen
hittills och i framtiden? Jag förmodar
att herr Ohlin svarar ja även på den
frågan. De bättre avlönade gör med
stor emfas gällande, att de med samma
procentuella lönepåslag med hänsyn
tagen till den progressiva skatten
blir direkt missgynnade i jämförelse
med folk med lägre inkomster och lägre
marginalskatt. De kräver därför alldeles
speciella hänsyn vid lönejusteringarna.
Är det berättigat? Jag förmodar
att herr Ohlin svarar ja på den
frågan också. Men om bara dessa tre
utvalda områden får sina enligt egen
uppfattning berättigade intressen tillgodosedda,
hur skall man då kunna
bromsa den prisstegring som ju är huvudmotivet
för den s. k. rundabordskonferensens
sammankallande? Skall
ordföranden på konferensen suveränt
avgöra vad som är berättigat och inte
berättigat? Jag är mycket intresserad
av att få en närmare förklaring till hur

Onsdagen den 19 januari 19G6 fm. Nr 2 G1

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

man tänkt sig att detta skall se ut när
man går över frän de allmänna formuleringarna
till de konkreta tingen.

Herr Ohlin fortsätter i sina kommentarer
att anklaga regeringen, i första
hand dess finansminister, för att den
inte framlägger något förslag i överensstämmelse
med skattekommitténs rekommendationer
för ett par år sedan.
Han fick instämmande på den punkten
av herr Bohman. Det väsentliga i .skattekommitténs
förslag var en mervärdeskatt
som helt skulle läggas på konsumenterna
och ersätta den omsättningsskatt
som i dag fördelas på konsumenter
och företag. Då herr Ohlin — vilket
i och för sig är ett glädjande framsteg
— håller med mig om att statens
skatteinkomster sådana de är i dag inte
gärna kan reduceras — i varje fall står
detta i mittenprogrammet — så betyder
det att han förordar att den tioprocentiga
omsättningsskatten på konsumtionsvaror
som vi har i dag skulle
förändras till en femton- å sextonprocentig
konsumtionsskatt på samtliga de
varor konsumenterna köper. Man kan
ju ställa frågan, om medborgarna i allmänhet
skulle vara beredda att acceptera
den därav följande prisstegringen
som en ganska naturlig sak, att de skulle
ana att den inte skulle spela någon
roll i prishöjningarna över huvud taget
och således inte heller skulle föranleda
några kompenserande krav vid
löneförhandlingarna. Ja, herr Bohman
misströstar på den punkten; det hörde
vi i hans senaste inlägg. Jag har under
senare år vid olika tillfällen försökt att
driva den pedagogiska verksamheten
att den prisstegring som är en följd av
att man bestämmer att ta in nödvändiga
inkomster till staten via den indirekta
skatten i stället för via den
direkta skatten är en följd av medvetna
politiska åtgärder och att det bör
vara ett intresse att skilja på denna
prisstegring och andra reguljära prisstegringar.

Man skulle kunna förklara detta på

följande sätt: Om vi sitter i denna kammare
och i medkammaren och beslutar
oss för att av en av alla konstaterad
given storlek av nationalprodukten slussa
över en relativt större del till folkpensionärerna,
till barnfamiljerna eller
till de studerande i form av utbildningsbidrag,
så har vi därmed konsumerat
just en bit av den nationalprodukt
vi skall dela, och man kan icke
kompensera sig för detta på andra håll.
Jag har försökt tala om detta för folket,
och jag kommer att fortsätta att
göra det. Det är dock litet ledsamt att
jag inte får någon hjälp därmed från
den opposition som faktiskt också —
eftersom den talar om mervärdeskatten
som önskvärd — rimligtvis borde
vara intresserad i den upplysningsverksamheten.

Om det emellertid är som herr Bohman
säger och om det är som andra
från den borgerliga oppositionen har
sagt, nämligen att en omläggning från
omsättningsskatt till mervärdeskatt av
alla människor kommer att uppfattas
som en höjning med 50 procent av den
nu utgående konsumtionsbeskattningen,
hur kan man då få detta att vara
förenligt med de emfatiska förklaringarna
om att vi måste ha en bättre prisstabilitet
och ett lugnare utspel på avtalsområdet?
Det är oförenliga element
i en diskussion, och det är nästan litet
genant att jag skall behöva lägga till
rätta så enkla ting.

Herr Ohlin roade sig i varje fall i
kommentarerna den 11 januari med att
i vad jag tycker — det är möjligt att
jag har en viss konstitutionell benägenhet
att misstolka herr Ohlin — utpräglat
hånfulla ordalag tala om »totalbalanseringspolitiken
i ruiner». Han har
icke använt uttrycket i debatten här i
dag, men han har i varje fall sagt det
så, att de omkring ett par miljoner människor
som lyssnade den 11 januari
fick det intrycket. Om jag tillåter mig
att erinra om finanspolitiken från 1960
och som vi i dag kan förutse den fram

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

till den sista juni 1966 — dit fattas
ännu ca fem månader — har den inneburit
att statsskulden under samma
tid har reducerats från 20 660 miljoner
till 19 050 miljoner eller med 1 610 miljoner.
Det är det enklaste sättet att förklara
att vi under de fem första åren
på sextiotalet har lyckats helt och fullt
med den som det brukar heta Strängska
målsättningen att totalbalansera budgeten.
På de två senaste åren har vi
t. o. in. haft ett överskott i totalbalansen.
Detta betraktas nu i efterhand som
en klen och svag finanspolitik. Herr
Hedlund utvecklade detta på ett mycket
vältaligt sätt, och jag skall så småningom
återkomma därtill.

pår jag göra en fråga i anledning av
dessa inlägg, eftersom detta inte är något
som är speciellt aktuellt med hänsyn
till nästa budgetår utan snarare är
en diskussion som förts under alla år?
Förmenar ni att finanspolitiken under
1960-talet och framåt till den sista juni
i år har varit för svag och för klen?
Skulle det ha varit en överbalanserad
totalbudget för att det skulle ha passat
er? Ja, skulle en finansminister servera
något sådant, rör han sig förmodligen
inte — med hänsyn till den allmänna
uppfattning oppositionen har i dag —
i verklighetens värld.

Nu redovisas för nästkommande budgetår
ett underskott på ett par hundra
miljoner kronor — en siffra som emellertid
är preliminär dels med hänsyn
till, som det också sagts, att täckning
inte föreligger för eventuellt kommande
lönehöjningar för statstjänarna, dels
därför att jag försiktigtvis för 1967 har
räknat med en inflationsfri löneutveckling.
Då kan man säga: Varför har finansministern
gjort det? När riksrevisionsverket
levererade sin inkomstberäkning
framhöll det att man inte var
5 stånd att ha någon uppfattning om
hur lönerna utvecklar sig och att man
inte vågade sig på att ha några ämbetsmannamässiga
uppfattningar härom.
Detta överlåter vi, sade man, till rege -

ringen, finansministern och politikerna.
Det skalle nog ha sett litet för orealistiskt
ut, om jag i dagens läge skulle
ha gått ut med en budget där jag redovisat
4 procents inkomstlyftning för
.svenska folket under 1966, vilket ungefär
betyder 3 procents lönestegring. Därför
har jag redovisat en 7-procentig inkomstlyftning,
d. v. s. en 6-procentig
individuell lönestegring — naturligtvis
under beaktande av variationer
kring det medeltalet eftersom verkligheten
är sådan att alla inte utan vidare
kan antas få detsamma.

Jag har emellertid inte velat ge mig
på några gissningar för år 1967. Det ligger
ju långt fram i tiden, och jag får
möjligheter att lämna en kompletteringsproposition
i maj månad, då man
kanhända har mera klara besked om
inte bara vad innevarande år innebär
i dessa avseenden utan även vad nästkommande
år kommer att innebära i
fråga om lönehöjningar.

Därför är budgeten, kan jag säga, på
en punkt undervärderad och på en annan
punkt övervärderad. Jag tror att
det blir en lönehöjning som är större
än 4 procent för år 1967. Så långt är
budgetens inkomster undervärderade.
Å andra sidan vet jag att det blir lönehöjningar
under 1966, vartill det icke
finns täckning i den nu framlagda budgeten.
Följaktligen finns där naturligtvis
också en felkälla i beräkningarna.

I någon mån tar dessa båda felkällor ut
varandra. Jag vill inte avge något bragelöfte
om att man för budgetåret 1966/67
skall kunna redovisa en totalbalanserad
statsverksbudget. Ärligt talat tror jag
knappast detta. Men jag räknar inte med
en upplåning av den omfattningen att
det finns underlag för de hånfulla kommentarerna
om en »totalbalanseringspolitik
i ruiner» eller för den upplåning
som diskuterats tidigare här i dag.

Herr Gunnar Hedlund gjorde en i och
för sig beundransvärd prestation i konsten
att undvika alla svar när han exponerade
sig i televisionsrutan. Han kom

Onsdagen den 19 januari 1960 fm.

Nr 2

o:i

Vid remiss av statsverkspropositionen in. in.

nu tillhaka — och det var väl det enda
man fick ut av hans inlägg — och sade
att han önskade en rundabordskonferens.
Det är inget nytt önskemål; det
börjar bli en ganska välkänd argumentation
från det hållet. Man skulle genom
en sådan konferens, om jag får tro herr
Hedlund, som visserligen hade en annan
motivering, kunna återställa förtroendet
hos allmänheten för möjligheten att
bevara penningvärdet. Det förtroendet
skulle dämpa intresseorganisationernas
anspråk. Denna rundabordskonferens
borde komma till stånd snabbt och sammankallas
redan i februari månad.

När jag lyssnade till Gunnar Hedlunds
kommentarer drog jag mig till
minnes det senaste försöket till eu politisk
rundabordskonferens, vilket ägde
rum i detta hus och i kanslihuset 1959.
Jag vill inom parentes säga att jag tycker
att utspelet i dag inte heller talar
för en särdeles lämplig atmosfär för en
rundabordskonferens för förtroendefulla
överläggningar. 1959 hade vi ett
statsfinansiellt läge, som var så besvärande
att jag i min egenskap av finansminister
tog mig friheten att framlägga
en — om jag får använda uttrycket —
öppen statsverksproposition i januari
månad 1959. De mera minnesgoda av
kammarens ledamöter kommer säkerligen
ihåg detta. Samtidigt hemställde
jag om att få komma tillbaka med förslag
beträffande de skatteförstärkningar
som måste anses erforderliga, varvid
jag även tillät mig att annonsera att
den enda rimliga vägen för att lösa
problemet var en generell varubeskattning.
Detta sades den 11 januari 1959.
Det föranledde mycket politiskt oväsen
och de mera minnesgoda kan erinra sig
att det från högerpartiets sida mycket
skarpt ifrågasattes, om inte finansministern
hade gjort sig skyldig till ett
konstitutionellt brott, som skulle föranleda
anmärkning från konstitutionsutskottet,
genom att inte servera en fullständig
statsverksbudget. Jag försvarade
mig med att jag ville undersöka möj -

ligheterna att vinna anslutning till den
inkomstförstärkning som var erforderlig,
varför vi under våren inbjöd
till politiska rundabordsöverläggningar
med högerpartiet, folkpartiet och centerpartiet.
Dessa överläggningar fortsatte
sedan under den efterföljande höstsäsongen.
Det var således fråga om en
rundabordskonferens för att klara de
mera begränsade problem som en förstärkning
av statsbudgeten innebar, en
konferens mellan de av en sådan arbetsuppgift
direkt intresserade parterna.
Följaktligen borde målsättningen
vara ganska likformig.

Jag läste under gårdagen igenom protokollen
från dessa överläggningar. En
i ordets rätta bemärkelse mera hopplös
förhandlingssituation kan jag inte erinra
mig, och jag är ändå inte alldeles
oerfaren på detta område. Vi möttes av
yrkanden på besparingar i form av allmänt
tal, utan angivande av ett enda
avsnitt där besparingar kunde sättas in.
Vi möttes av ett absolut nej till införande
av omsättningsskatt. Vi avslutade
den 2 oktober 1959 en steril och meningslös
träta med ett besked från regeringens
sida att nu ämnade regeringen
handla. Därefter framlades i proposition
till riksdagen samma höst ett förslag
om en allmän omsättningsskatt.
Detta förslag bifölls av riksdagen i december
1959.

Omsättningsskatten ger i dag staten
inkomster på 6 miljarder och är den
enkla förklaringen till att vi kunnat
driva en progressiv reformpolitik under
dessa år med förbättrade folkpensioner,
ökade barnbidrag, en kraftig utveckling
på utbildningens område och
ett starkt ökat bostadsbyggande — för
att bara nämna några områden.

Här hade vi ett renodlat politiskt
problem som måste lösas. Vi fick inte
något gehör från oppositionens sida den
gången och vi fick själva svara för lösningen.

Jag var också med 1947 när representanter
för de politiska partierna satt

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

samlade kring ett bord för att om möjligt
finna lösningar i fråga om de prisstegringar,
de valutabalansproblem och
den samhällsekonomiskt besvärliga situation
som då hotade. Jag minns hur
de överläggningarna skändligen misslyckades.
Vad jag också minns är att
de nödvändiga åtstramningarna genomfördes
på regerigens ensidiga förslag
om importregleringar och kafferansonering.
De åtgärder som då vidtogs och
som var nödvändiga möttes av ett våldsamt
hojtande om ekonomiskt vanstyre,
och man krävde riksdagsupplösning.
Jag tycker det i och för sig inte är någonting
som talar för någon sinnesförändring
hos oppositionspartierna nu
1966 i jämförelse med 1959 och 1947.
Den i och för sig acceptabla strävan
som ni har och skall ha att komma i
regeringsställning är förmodligen lika
dominant hos oppositionen i dag som
den var då. Tyvärr är också Ignatius
Loyolas filosofi i fråga om framgångsvägarna
lika starkt för handen i dag
som den var vid de tidigare tillfällena.

Nu har jag inte riktigt klart för mig,
om den efterlysta rundabordskonferensen,
som omedelbart skulle äga rum enligt
herr Hedlund, skulle ske utan den
politiska oppositionens medverkan, om
meningen var att regeringen skulle sitta
till bords med intresseorganisationerna
på arbetsmarknaden och från näringslivet.
Ett sådant utspel skulle väl förmodligen
inte på samma definitiva sätt
ha misslyckandet garanterat, som om
vi upprepade tillställningarna från 1959
och 1947. Men att jag ändå för dagen
är kallsinnig beror helt enkelt på den
gamla goda och av alla omvittnade satsen
att den som går objuden till går i
regel otackad därifrån. Jag avslöjar ingen
hemlighet, om jag säger, att jag under
den gångna hösten har haft tillfälle
till diskussioner med ledarna för samtliga
arbetsmarknadsorganisationer på
båda sidor om bordet. På intet håll har
man påkallat något ingripande i form
av eu rundabordskonferens. På något

håll har man uttalat sig direkt emot eu
sådan. Att under sådana förhållanden
truga sig på skulle säkerligen mötas
med både misstro och motvilja. Just nu
pågår förhandlingarna om de nya avtalen
under en förlikningskommissions
medverkan, och det är en så pass ömtålig
och delikat uppgift att arbetet där
bör fortgå ostört.

En diskussion med inslag från regeringssidan
kan, som jag tidigare någon
gång har framhållit, vara befogad vid
två specifika tillfällen. Det ena tillfället
är, om vi har krig eller krigsfara,
då nationens samlade resurser måste
mobiliseras för att försvara den nationella
friheten och då alla andra specialintressen
får vika. Det andra tillfället
är, om situationen på arbetsmarknaden
befinner sig i ett katastrofläge med
allt vad det innebär. Ingen av dessa situationer
är för dagen aktuell, varför
en inbjudan till den uppreklamerade
rundabordskonferensen bara kan resultera
i en allmän övning och en repetition
av varje intressegrupps kända argument.
Det är för mycket av beskäftighet
och naiv blåögdhet, om man tror
att man i detta läge skulle kunna pacificera
krav och önskemål, innan parterna
har fått mäta sina krafter vid
förhandlingsbordet på fullt allvar.

Det kan emellertid finnas en politisk
motivering för det envisa kravet på en
rundabordskonferens. Naturligtvis går
många människor och tror — dåligt informerade
om verkligheten — att en
sådan konferens verkligen skulle kunna
ge det resultat man åsyftar, och kanhända
ligger det någonting av en tanke
i att det kan vara en politisk poäng att
tala om det, även om man i dag väl
innerst inne begriper hur litet det har
att ge, när man konfronteras med verkligheten.

Herr Hedlund fortsatte med att säga
att om budgeten vore svagare än den
som nu presenteras vore den urusel och
att han tveklöst skall godkänna en starkare
budget. När jag lyssnade på honom

Nr 2

Onsdagen den 1!) januari l%<> fin.
Vid

under hans framträdande i TV-rutan,
fann jag emellertid att han var ganska
tveksam om hur det skulle realiseras.
På frågan härom svarade han följande:
Man kan tänka sig lägre statsutgifter,
man kan tänka sig högre statsinkomster.
Sedan talade han om att i fjol ville centerpartiet
föreslå en höjd beskattning
av spriten. Nu finns ju ett sadant skattehöjningsförslag
med i propositionen,
och en hänvisning till vad centern ville
i fjol förbättrar ju inte budgeten i år,
i varje fall inte på den punkten, såvida
man inte är djärv nog att fördubbla
regeringsförslaget i fråga om spritskattehöjning
och ändå räkna med en oförändrad
konsumtion. Naturligtvis skall
vi snällt, beskedligt och högaktningsfullt
avvakta motionstidens utgång på
denna punkt. Det är ju möjligt att det
blir radikala attacker beträffande de
tunga utgiftsposterna och, mirabile
dictu, det kan komma förslag om ytterligare
skattehöjningar, vem vet? Osvuret
är ju bäst tills oppositionspartierna
presenterat sina förslag.

Herr Bohman och i bakgrunden herr
Holmberg har enligt min mening presterat
de väl både mest världsfrämmande
och mest ogenerade kommentarerna
beträffande statens budget. Man slår
fast att vi har en hög efterfrågan i vår
interna ekonomi, vilket är riktigt, och
så efterlyser man större ansvar från
regeringens sida med anledning härav,
men detta är mindre preciserat. I det
här läget, säger man, bör man lätta på
skatteprogressionen eller med andra ord
sänka skatten för den bättre betalda
delen av det svenska folket som drabbas
av progressivskatten. Man ställer naturligtvis
omedelbart frågan: Vem skall
betala detta? Ja, det är väl den sämre
betalda hälften av det svenska folket
som skall betala, ty någonstans måste
det skaffas nya pengar.

Nu finns det naturligtvis i och för
sig en teoretisk logik i denna tanke
att eventuellt kommande skattehöjningar
i första hand skall vara skattelind -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

ringar för de bättre betalda. Vi bär
svårigheter på kapitalmarknaden och
sparandet är naturligtvis också ofullständigt,
dock inte i och för sig men
med hänsyn till de anspråk vi har på
kapital och sparande. Går man på den
gamla välkända högerlinjen och i första
band vill reducera skatten för dem som
har bra betalt kan man konstatera att
denna kategori inte har samma behov
av att öka sin konsumtion. Det finns
större garanti för att en sådan skattesänkning
läggs undan och blir ett sparande
än om man sänker skatten för
dem som bäst behöver en sänkning, ty
dessa människor har behov av att öka
konsumtionen. Det finns alltså en teoretisk
ekonomisk motivering, men det
är min sak att tala om de politiska
konsekvenserna, vilket jag har velat
göra med denna kommentar.

Vidare roar sig högern med att i
olika sammanhang framhålla att statsutgifterna
ökar med 10 procent och
den personliga konsumtionen med bara
2''/-i procent. Konsumenterna får enligt
vad herr Holmberg sade till TV-lyssnarna
dra åt svångremmen.

Jag vill först framhålla att den utgiftsstegring
som redovisas i årets statsverksproposition
är fem procent högre
än de utgifter vi kan avläsa innevarande
år. Siffran tio procent hör inte
hemma i verkligheten utan är helt
abnorm och orealistisk. Om man inbillar
sig att den behövs för att klara
eventuella lönehöjningar för statstjänarna
kan det sägas att den i alla fall
är alldeles för kraftigt tilltagen, och
detta även vid den mest välvilliga inställning.
Budgetens utgiftsstegringar
betingas ju av reformpolitiken där vi
fortsätter på de avgörande och grundläggande
områdena. Det är detta saken
gäller och därför är det helt orimligt
att som jämförbara storheter betrakta
budgetens procentstegring och den enskilda
individens konsumtionsökning.
De enskilda individerna utgörs i detta
land till drygt en miljon av folkpensio -

3 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 2

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

närer. Dessa får en ökning av konsumtionen
därför att budgetens utgifter stiger
innevarande år. Där har vi sammanhanget.
Vi har våra studerande
som inte bara kräver socialt studiestöd
utan därutöver en organisation av lärare,
institutioner och mycket annat.
Budgetens utgiftsstegring betingas av
detta. Vilken kontroversiell innebörd
har detta i förhållande till den enskilda
medborgarens konsumtion? Det är ett
slarv och en lättsinnighet i argumenteringen
som man naturligtvis kan kosta
på sig vid något enstaka tillfälle, men
de tillfällena blir färre och färre i
samma takt som den politiska och ekonomiska
upplysningen stiger. Jag tycker
att man inte skall röra sig med sådana
jämförelser i mera seriösa sammanhang.

Herr talman! Jag kan tyvärr inte fatta
mig lika kort som oppositionens inledare.
Det vore väl också rätt olikt mig,
om jag i denna debatt helt underlät
att försöka presentera den budget om
vilken vi talar i dag.

Och vad är nu innehållet i den framlagda
budgeten, vad är motiveringarna
bakom densamma? Låt mig först erinra
om att vi under 1960-talet har haft en
alldeles exceptionellt god utveckling.
Jag är beredd att understryka det påståendet
med några siffror. Vi har
aldrig tidigare i känd ekonomisk historia
under en femårsperiod ökat nationalprodukten
med i genomsnitt 5 procent
per år. Men det har vi gjort under
1960-talet. Vi liar också ökat vår privata
konsumtion med drygt 4 procent
under dessa fem år. Vi har aldrig gjort
det heller tidigare. Vidare bär vi ökat
bostadsbyggandet med mellan 7 och 8
procent. Antalet färdigställda lägenheter
var 1960 ungefär 68 000, och det
har nu gått upp till 95 000. Staten hatökat
sina investeringar relativt försiktigt,
i medeltal med 3 å 4 procent varje
år, men kommunerna har haft en exceptionell
expansion med eu investeringsökning
på mellan 10 och 15 pro -

cent. Under denna femårsperiod har vi
också haft en exportökning på 9,5 procent
och en importökning som stannat
vid i genomsnitt 7,5 procent. Slutresultatet
av våra affärer med utlandet har
blivit en förstärkning av våra valutareserver
från 3 till 5,5 miljarder kronor.

Men vi har haft en minuspost, en
stagnationspost, i utvecklingen, nämligen
de industriella investeringarna. Jag
är emellertid angelägen om att understryka
att industriens investeringar, om
man studerar dem i den långa trenden,
inte flyter som en lugn flod stadigt och
jämnt mot havet. Snarare har jag det
intrycket att det ibland är vårflod och
ibland lugnvatten. Och det var någonting
av vårflod under åren 1957 till ett
stycke in på 1961, då industrien under
tre och ett halvt år ökade sina investeringar
med sammanlagt 60 procent. Det
är helt naturligt att man efter en sådan
kraftansträngning behöver konsumera
sin investeringsökning och stabilisera
sin snabba expansion. Det har man nu
gjort under de första åren på 1960-talet. Denna snabba investeringsökning
har också varit en av anledningarna
till att vi har haft den produktionsutveckling
som ligger bakom den mycket
fina sifferserie jag här i korthet har
refererat.

Denna tid av avlugnande takt på industriinvesteringssidan
har naturligtvis
utnyttjats inom andra sektorer, och det
är där vi har förklaringen till bostadsbyggandets
och kommuninvesteringarnas
ökning. Men stagnationen för industriens
del får ju inte vara hur länge
som helst, även om nivån där har varit
hög. Redan 1964 gjorde vi också ett
försök att på nytt stimulera industriinvesteringarna
genom ett förslag till
riksdagen, som riksdagen också beslutade
att ta, och som innebar ett skatteavdrag
på 10 procent för industriens
maskininvesteringar. År 1965 gjorde vi
någonting som var ett uttryck för samma
tankegång. När omsättningsskatten

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Nr 2

(»7

Vid

då höjdes från 6,5 till 10 procent undantogs
industriens maskininvesteringar
från denna höjning. Man gjorde
t. o. m. en justering som innebar att
den för industriens del sänktes med Va
procent. Vi har sålunda på regeringssidan
— och även på riksdagssidan —
varit uppmärksamma på att det här behövs
ny stimulans och ny injektion.
Glädjande nog har vi blivit bönhörda.
Industriinvesteringarna gick upp med
8 procent under fjolåret och beräknas
gå upp med 14 procent under 1966.

I dessa medvetna åtgärder ligger vidare
att industrien har fått utnyttja investeringsfonderna
för vissa speciella
iindamål, och där ligger också vissa
liberaliseringar och medgivanden i fråga
om industriens kapitalförstärkning
över aktieemissionerna — det är den
s. k. Annellagen jag hänvisar till.

Nu har från oppositionens sida här
i dag vid ett par tillfällen anförts kritik
mot att investeringsfonderna används
i, som någon sade, »brinnande
högkonjunktur». Jag har för min del
deklarerat i andra sammanhang åtskilliga
gånger — och jag kan göra det
här också — att jag inte tror att de
skall vara något permanent inslag i en
brinnande högkonjunktur. Investeringsfonderna
i ursprunglig bemärkelse används
icke i dagens högkonjunktur. Däremot
användes en form av investeringsfonder
som i fråga om favörerna är avgjort
begränsad. Man får inte ta ut 100
procent av de avsatta medlen utan endast
75 procent. Man får ingen skattepreferens
på uttagna medel som man får
med de ursprungliga konjunkturfonderna
— de nya fonderna är neutrala i detta
avseende.

Man måste vidare, för att nu få utnyttja
investeringsfonderna, förbinda
sig att göra eu lokaliseringsinsats i de
industrifattiga områdena, som representeras
av Norrland, västra Dalarna,
västra Värmland, Dalsland och norra
Bohuslän. Det har varit en medveten
tanke bakom detta, helt enkelt att vi vill

remiss av statsverkspropositionen m. m.

ha in de stora, solida och slagkraftiga
svenska industrierna på dessa områden.
Vi tror att det då finns större garantier
för en permanent fortsatt sysselsättning
än om små, i ekonomiskt avseende
relativt dåligt utrustade företagare
får hjälp att sätta i gång en rad
industrier, av vilka eu del kan vara
bra men naturligtvis en hel del också
är industriella misstag — det är väl ingen
tvekan om det. Vi kan emellertid
vända oss till ASEA, LM, Scania Vabis,
Volvo, Bulten i Hallstahammar, Stenman
i Eskilstuna — jag kan fortsätta och få
en katalog över alla de svenska industrier
som är erkänt stabila och leveranskraftiga
och som har etablerat sig
på världsmarknaden i hård konkurrens
och har alla chanser att få fortsätta.
När vi säger till dem att vi är
beredda att ge förmånen av dessa begränsade
investeringsfonder på villkor
att företaget öppnar en filial i ett industrifattigt
område, då har man en kombination
av investeringsfonder och lokaliseringspolitik
som jag tycker är
riktig. Den är riktig med hänsyn till
lokaliseringspolitikens intresse, och den
kan också vara riktig med hänsyn till
ett annat intresse. I en allt hårdare
världsmarknad betyder dessa stora,
tunga och slagkraftiga industrier så
mycket för det svenska näringslivets
framtid, och om de med användande av
investeringsfonderna även får en chans
till strukturrationalisering, konsolidering
och förbättring nere på sina huvudorter,
så har jag för min del sagt
att ingen skada är skedd.

Jag har velat ge denna förklaring
även om jag är beredd att säga att vi
kanske får sluta även med denna begränsade
form av investeringsfonder,
att vi kanske inte kan hålla på med den
så länge. Men att den har kunnat göra
en avgörande insats av bestående värde
för de industrifattiga områdena är under
alla förhållanden säkert.

Jag vill minnas att det var herr Ohlin
som förklarade sig ogilla denna an -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

vändning av investeringsfonderna. Det
vore intressant att höra om herr Ohlin
även efter min förklaring vidhåller sitt
ogillande på denna punkt eller om
inte hans kritik i någon mån blir nyanserad,
när han får reda på vad det rör
sig om. Jag vet att andra, som varit
ungefär lika kritiska som herr Ohlin,
»vänt på klacken» efter att ha hört de
besked jag lämnat och sagt: »All right
— det finns motiv härför.» Sedan har
man lagt ned sin kritik.

Huruvida herr Ohlin gör på samma
sätt vet jag inte. Men jag ställer frågan:
Begär herr Ohlin att vi omedelbart
skall sluta med denna begränsade användning
av investeringsfonderna, med
kravet att vi också skall etablera en
filial på 250 eller 300 man uppe i de
industrifattiga områdena? Om herr Ohlin
svara ja och anser att vi skall sluta
med användningen av investeringsfonderna
är det ett besked och ett medgivande,
och jag skall komma ihåg det.
Ty jag säger själv: I längden kan vi
inte hålla på med detta. Jag är alltså
påverkbar i det här avseendet — vilket
jag kanske inte är i alla andra avseenden.

När nu industrien glädjande nog och
söm ett resultat av de stimuleringsåtgärder,
som sanktionerats av detta hus, gör
sin come back, är det givet att man inte
kan fortsätta som om ingenting skulle
ha hänt på andra områden. Från dessa
utgångspunkter är budgeten en sammanhängande
produkt. Vissa begränsningar
sätts in. Bostadsbyggandet får stanna
på sin visserligen i och för sig höga
nivå. Vi höjer igångsättningen från
88 000 till 92 000 lägenheter, men eftersom
volymen av i gång varande bostadsbyggen
är litet mindre nu än för
ett år sedan är jag beredd att säga att
bostadsbyggandet är ungefär oförändrat;
i finansplanen är förhållandet rubricerat
såsom en uppgång med en halv
procent.

Vi har en kommunal expansion som
under dessa år legat mellan 10 och 15

procent. Vi skisserar att om det sammanhängande
programmet skall kunna
realiseras med tillmötesgående av industriinvesteringarna,
så får kommunerna
lugna ned sig en del. De blir fortfarande
plusvarianter i slutslagsmålet
om nationalproduktens ökning, som vi
uppskattar till 4 procent under år 1966.
Vi räknar med att kommunernas investeringsökning
skall hålla sig mellan 7
och 8 procent. Staten får kanske hålla
sig något i underkant av medelproportionalen,
med en investering på mellan
3 och 4 procent. Det tar sig uttryck
inte bara på bostadssidan utan även på
skolbyggnadssidan och på andra institutionella
områden, där staten står som
byggare och företagare.

Alla dessa åtgärder förklaras, ärade
kammarledamöter, av de — jag vågar
säga ultimativa — krav vi ställs inför
med hänsyn till bytesbalansens utveckling.
Jag är inte utan vidare beredd att
svära på de 1 400 miljonerna —- det är
en prognosmässig beräkning för de båda
senaste månaderna — men jag kan
säga som jag gjort i andra anföranden
i denna fråga, att det rör sig om en brist
i bytesbalansen på en dryg miljard.

Det är, som alla förstår, ett helt annorlunda
mönster än det vi haft under
de gångna åren av 1960-talet. I stället
för att exporten legat över importen
har vi under 1965 haft en export på 5
procent och en import på 11 procent.
Nu förekom under 1965 en lageruppbyggnad
som ju alltid har sitt sammanhang
med och inverkar på bytesbalansen.

Vid årets början hade vi en lagerhållning,
som var värderad till 1 000 miljoner
kronor, och vi räknar med att vid
årets slut ha en lagerhållning på upp
till 1 600 miljoner kronor. Detta förklarar
en del av underskottet i bytesbalansen
— men bara en del. Vad som är det
avgörande är naturligtvis att förändringen
är påtaglig och därmed också
tvånget och skyldigheten att bryta denna
tendens.

Onsdagen den 1!)

Vid

Jag bär i finansplanen lillåtit mig uttala,
att detta underskott har orsakats
av att vi haft några grader för hög temperatur
inom den egna interna ekonomien.
Detta har inneburit att det har
rått en sådan efterfrågan på arbetskraft
på andra områden, att industrien inte
har kunnat arbeta med sin fulla kapacitet.
Det har också inneburit att vi haft
en efterfrågan i vår interna ekonomi,
som direkt påverkat våra möjligheter
att exportera.

Att det härvidlag gäller en efterfrågan
inte bara från konsumentsidan utan naturligtvis
även från investeringssidan
är jag den förste att erkänna. Och på
denna punkt kanske man ställs inför
något av en kontrovers med sig själv,
nämligen om man dels vill stimulera
industriinvesteringarna för att i framtiden
kunna förbättra bytesbalansen,
dels vet att denna stimulans av industriinvesteringarna
hämmar i annat fall
möjlig export av industriinvesteringsvaror
såsom maskiner, järn, stål o. s. v.

Men jag har för min del sett saken på
det sättet, att man kan söka spara och
snåla tills man kommer i balans — med
huvudvikten lagd på orden spara och
snåla, vilket kan klinga väl i en del
öron. Jag är dock på det klara med att
begränsningarna i detta resonemang är
alltför uppenbara. Därför har jag sagt
mig att det är bättre att försöka nå en
balans genom att bestämma investeringsinriktningen
på ett sådant sätt, att
denna målsättning kan fullgöras, d. v. s.
att investera sig i balans.

Vi har ännu inte — av skäl som de
flesta läst sig till i finansplanen — fått
några genomslag på valutareserven av
den dåliga bytesbalansen. Jag är dock
på det klara med att dessa naturligtvis
kommer att inträffa. Dess bättre har vi
en god valutareserv, och det är inte för
dagen någon anledning till oro. Men
jag iir den förste att erkänna, att vi står
och faller med en sund bytesbalans och
en god valutareserv. Jag har lagt ned
mycken energi på att i olika samman -

januari 19(1(5 fm. Nr 2 (i9

remiss av statsverkspropositionen m. m.

hang tala om för svenska folket att en
hygglig valutareserv helt enkelt är den
avgörande faktorn för att vi skall lyckas
med den viktigaste sociala reform, som
vi har på vårt program, nämligen den
fulla sysselsättningen. Åtstramningen i
budgeten innebär emellertid inte att vi
återställer bytesbalansen, ty det orkar
vi inte göra på ett år, men vi bryter
trenden och gär åt rätt håll. Vi får också
fortsätta med denna politik tills vi
på nytt är i balans.

Under den gångna hösten har man
från olika håll krävt en starkare finanspolitik.
De inlägg som gjorts i dag har
väl också varit uttryck för att man är
beredd att acceptera finanspolitiken i
avseende på dess styrka. Jag skulle bli
något överraskad om vi efter dagens
inlägg om några veckor möts av motionsyrkanden,
som utmynnar i en försvagning
av finanspolitiken. Men jag
vill lämna en förklaring till att finanspolitiken
presenteras såsom i viss mån
svagare nästa budgetår än innevarande
budgetår. Än så länge är vi bara på
prognosstadiet — vi kommer att veta
något mer i maj månad — men jag
skulle tro att den blir något svagare.

En av förklaringarna är helt enkelt
att inkomsterna från den direkta skatten
sjunker med ungefär 675 miljoner
kronor. Orsaken till detta är att svenska
folket från och med den 1 januari innevarande
år har möjlighet att tillgodoräkna
sig en skattesänkning, som kostar
statskassan 1 200 miljoner kronor. I den
allmänna skattedebatten spelar denna
skattesänkning en synnerligen undanskymd
roll. Den är sparven i tranedansen,
och det stora skriet i tranedansen
är att skatterna är för höga och måste
ytterligare sänkas både här och där, ja,
överallt där någon människa tycker att
de är olustiga. Det må väl vara mig tilllåtet
att säga att den skattesänkning
som trädde i kraft den 1 januari är en
ganska kraftig åtgärd i den riktningen.
Att den delvis balanseras av höjd omsättningsskatt
vet alla människor, att

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

den delvis balanseras av höjda kommunalskatter
vet vi också, men skulle den
inte ha satts in hade ju det totala
skatteuttaget blivit ännu värre med en
oförändrad statsskatt och en höjd kommunalskatt.
I vissa delar av landet kommer
skattesänkningen att avläsas direkt
hos medborgarna, tv den mycket radikala
reform beträffande kommunal skatteutjämning
som riksdagen tog i fjol
har ändå medverkat till att väsentliga
områden — framför allt de fattigaste
kommunerna — har kunnat undgå direkta
kommunalskattestegringar.

Budgeten slutar, som alla har kunnat
övertyga sig om, på 31 240 miljoner kronor.
Naturligtvis är den avgörande för
den ekonomiska utvecklingen. Jag är
också angelägen att understryka att
budgeten i år har ett starkare inslag
av riktgivande planeringsinstrument än
någon gång tidigare, ett planeringsinstrument
som sätter utrikeshandelns
problem i förgrunden med anpassningar
på andra områden med hänsyn härtill.

Under 1960-talet har vi höjt våra löner
varje år med 9—10 procent i genomsnitt.
Det hela har utjämnats bland
annat genom vissa prisstegringar. Detta
har inte spelat någon roll — som jag
med siffror har belagt — under åren
fram till år 1965, eftersom utvecklingen
bär varit ungefär densamma i vår omvärld.
Ett uttryck för detta är ju att vi
har kunnat hävda vår utrikeshandel och
stärka vår valutareserv. När vi under
år 1965 förlorade i bytesbalansen måste
både budget och planering vara annorlunda
beskaffade. Jag är villig att erkänna
att bedömningen ute i världen
kanske också ter sig litet annorlunda i
dag än under gångna år på 1960-talet i
fråga om toleransen mot prisstegringar.
Naturligtvis kan vi icke vara opåverkade
av detta.

De planer som vi har för innevarande
år är följaktligen i all korthet att
industrien skall kunna realisera sin investeringsambition
med 14 procent uppåt,
att kommunerna skall kunna öka sina

investeringar med 7—8 procent, att bostadsbyggandet
skall hållas på en oförändrat
hög nivå och att staten går fram
med en investeringsökning på 3—4
procent. Vi har tillåtit oss tro på en
exportökning på 7 procent och att importökningen
bör kunna stanna vid 5
procent. Det är inte en tillräcklig omkastning
av export- och importsiffrorna
för att vi på ett år skall komma i balans,
men det är en radikal förändring av
läget, och vi får ta den tid på oss som
behövs.

När vi i denna plan för år 1966 har
räknat med en kollektiv inkomstökning
på 7 procent — med andra ord en individuell
inkomstökning på 6 procent —
och ändå bara hamnar på 2,5 procent i
konsumtionsökning beror det på att vi
målmedvetet vill styra över resurserna
på investeringssidan mot bostadsbyggandet,
de kommunala investeringarna
och industriinvesteringarna. Vill man ta
ut nationalprodukten i högre standard,
blir det mindre över för dessa ändamål.
Det är ju klart för vem som helst. Under
sådana förhållanden har vi här att välja
väg. Regeringen har gjort det. Men
detta betyder inte någon reduktion i
standard. Det är ju hela tiden över hela
fältet fråga om stegringstal, stegringstal
som kan modereras mot bakgrunden
av tidigare stegringstal, men det är inte
i något avseende fråga om att, som det
heter, dra åt några svångremmar och
inbilla sig att det skall bli sämre än vad
det varit under 1965.

Trots det skärpta läget har regeringen
hävdat att det grundläggande reformarbetet
skall fortsättas, och kammarens
ledamöter har säkerligen läst vad det
innebär — bostadsbyggande, skolreform,
standardförstärkning till folkpensionärerna,
fortsatt vägbyggande i hög
takt, uppräkning av u-hjälpen, trots att
det senare slår direkt på valutareserven
som är vårt problem i dag.

Samtidigt med detta skall ju budgeten
vara stark — enligt allmän önskan. Naturligtvis
måste då kompletterande åt -

Onsdagen den 19 januari 1900 fm.

Nr 2

Vid

gärder sättas in. Här har försvaret blivit
utsatt för en direkt prutning på 350
miljoner i den formen, att beställningar
på material, investeringar i kasernbyggnader
och annat skall hållas igen till
ett värde av 350 miljoner. Det har ställts
frågan: Vad blir det efter detta? Mellan
vad vi nu gör och vad som blir efter
detta — det vet herr Bohman också —
ligger det en förhandling, och den förhandlingen
skall som alla andra förhandlingar
bedrivas förutsättningslöst
utifrån vad detta område kräver och
vad svenska folket är berett att betala.
Det vore orimligt av mig att stå och ge
några som helst bindande utfästelser för
en tid som ligger efter den tid som den
nuvarande försvarsöverenskommelsen
omfattar. Men det räcker inte med att
hålla igen 350 miljoner kassamässigt i
försvarets investeringar och materialbeställningar.
Av den anledningen har
vissa punktskattehöjningar också måst
komma till. Alla vet vad detta innebär,
så jag skall inte ta tiden i anspråk för
att repetera det.

Låt mig dock understryka att denna
budget sannerligen inte är uttryck för
någon tvekan eller håglöshet. Den är ett
uttryck för vilja och ambitioner. Den
viljan och de ambitionerna kan ibland
bil förverkligade litet för snabbt, utan
att man därför behöver fälla bilan över
dem. Det är ingen skam att erkänna att
man på livsviktiga områden har velat
ta i och kanske också tagit i litet hårdare
än vad man egentligen har orkat
med. Men när man fått det beskrivet för
sig och är beredd att rätta till det hela,
tycker jag inte att det är så mycket att
diskutera om. Efterklokhet är ju alltid
en fasligt enkel vetenskap.

Det har i de tidigare inläggen sagts
att budgeten saknar inslag av perspektiv
för nya reformprogram. Nu är det
inte på det sättet. Det anges ett par tre
viktiga områden. Vart och ett av dem
kan rubriceras som väsentliga reformområden.
Men naturligtvis får man ta
det ena först och det andra sedan, och

remiss av statsverkspropositionen in. m.

naturligtvis är det stabiliseringen som
nu står i förgrunden. När den har uppnätts
blir det ju fråga om att marschera
vidare framåt.

Det är framför allt herr Hermansson
som i sina budgetkommentarer har klagat
över att budgeten saknade perspektiv
för framtiden.

Om herr Hermansson går tillbaka till
de gamla kommunistiska urkunderna,
skall han finna, att Lenin när han lanserade
NEP-politiken framförde som
ett argument, att man ibland får ta ett
steg tillbaka för att få krafter att ta två
steg framåt. De gamla kommunistiska
urkunderna kan duga även i sådana
här sammanhang.

Jag sikall sedan redovisa några reflexioner
som jag gjorde när jag hörde
på oppositionsledarnas inlägg.

Herr Ohlin vill ha besked om vad
finansministern har i ränseln i fråga
om nya skattehöjningar när valet i höst
är överstökat. Det besked jag kan ge
i dag är, att om inte alla tecken slår
fel så kommer denna kammare och
medkammaren att få ett förslag om beskattning
av realisationsvinst på aktier.
Några andra skatteförslag kan jag inte
ge konkret besked om. Jag får säga nu
som jag sagt många gånger tidigare,
att i den föränderliga värld som en
finansminister och en politiker över
huvud taget alltid lever i, är det ingen
seriös frågeställare som inbillar sig att
en finansminister skall ställa sig i talarstolen
och säga: »Nu tänker jag genomföra
de skatterna 1966, de skatterna
1967 och de skatterna 1968.» I denna
föränderliga värld, som vi har att
göra det bästa möjliga av, är det ju
situationen vid varje tillfälle som härvidlag
är det avgörande. Lika litet som
en kommunal kassör ger sig på att lämna
utfästelser på den punkten, lika litet
gör en rikskassor det.

.lag har vid åtskilliga tillfällen sagt
att jag tror att det finns en gräns för
skattehöjningarna — det låter kanske
överraskande framför allt för många

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

av oppositionens ledare, som inbillar
sig att jag tror att den gränsen är obefintlig.
Jag tror att den finns. Varje
skattehöjning är i dagsläget en utomordentligt
allvarlig sak. När en skattehöjning
genomförs är den ett uttryck
för en avvägning och en bedömning;
man har funnit att den varit nödvändig
för att rädda andra och väsentligare
värden, och därför har man valt den
vägen. Så har det varit hitintills, och
så kommer det att bli även i fortsättningen.

Herr Ohlin tog vidare upp frågan
om löneantaganden, där han diskonterade
en treprocentig löneglidning
1966 och en lika stor löneglidning 1967.
Så sade han: Hur kan man tro att vi
bara får en treprocentig lönehöjning
som ett resultat av avtalsrörelsen i år
och en enprocentig lönehöjning som
resultat av avtalsrörelsen 1967? Jag
har förklarat att jag inte är beredd att
spå någonting om 1967. Jag är beredd
att säga, att inkomstsidan detta år är
undervärderad på samma sätt som
budgeten inte lämnar täckning för vissa
utgifter som jag vet kommer. Jag
kan ju säga till herr Ohlin — och jag
kan i det svaret inkludera även herr
Bohman — att när jag talar om en
sjuprocentig inkomstlyftning för det
.svenska folket kollektivt och en sexprocentig
individuellt, så sker det under
förutsättning av en lugnare ekonomisk
anspänning och en lugnare konjunktur.
Mina antaganden beträffande
prisstegringen stannar vid 2,5 procent
för 1966 mot 3,5 procent 1965 — jag
bortser från omsättningsskattens verkningar
— och mot 4,5 procent år 1964.
Det ligger konsekvens i dessa tankegångar.

När herr Bohman gör gällande, att
det är fullkomligt orealistiskt att tala
om en treprocentig lönehöjning via kollektivavtalet
innevarande år, vill jag
säga till herr Bohman, att han kanske
bör vara litet försiktigare i sina bestämda
omdömen.

Om man ser det från kostnadssidan
så tillkommer ATP-avgiften till dessa
3 procent — den är inte inkluderad
i mina beräkningar. Vidare kommer socialministern
litet längre fram i år att
presentera riksdagen ett förslag om en
radikal förbättring av sjukförsäkringen,
finansierad över arbetsgivaravgiften.
Ur arbetsgivarnas synpunkt — herr
Bohman hade ju anledning att understryka
att han fortfarande hade kontakt
med näringsliv och industri — så
uppgår kostnaderna snarare till 8 procent
än till 6.

Denna beräkning betecknar herr
Bohman som orealistisk. Jag betvivlar
inte att herr Bohman har kontakter
med näringslivet — jag har säkerligen
inte så goda kontakter med näringslivets
män. Men då och då träffar jag
dem, och jag skall åtminstone varna
dem för att utse herr Bohman till förhandlare
i avtalsdiskussionerna. Jag är
också alldeles övertygad om att herr
Bohman för sina uppfattningar vidare
till herr Kugelberg och herr Sven
Schwartz och säger till dem: Nu skall
ni göra som jag säger. Då behöver
man förmodligen inte förhandla så förskräckligt
länge till — då har man
nämligen stora utsikter att nå en uppgörelse;
det är min personliga uppfattning.

Jag hade naturligtvis helst sett att
jag inte behövt göra något antagande
alls. Men jag ville inte servera en budget
som då verkligen skulle ha varit
orealistisk. Jag kom alltså inte ifrån
den kalken utan fick göra ett antagande.

Jag blir inte applåderad från löntagarsidan
för dessa 6 procent. Men
jag kan försäkra herr Bohman och herr
Ohlin att jag inte heller blir applåderad
från arbetsgivaresidan. Om herr Bohman
är något underrättad om förliandlingsutspelet
i år, så tror jag han kan
verifiera mina uttalanden på den punkten.

I det meddelande som distribuerats

Onsdagen den 19 januari 1900 fm.

Nr 2

Vid

till pressen såsom ett adekvat och kanske
också koncentrerat uttryck för vad
herr Ohlin sagt här i talarstolen i dag
säger han: Regeringen tillgriper eu

ryckig och osammanhängande centraldirigering.
Vi — d. v. s. folkpartiet, eller
vi i folkpartiet som det brukar
heta — vill ha mer av prisbildning och
mindre av reglering. Sedan fortsätter
han utan att ens ta ny rad — ja, det
kanske inte är hans fel utan TT-referenternas;
rätt skall vara rätt, och jag
skall inte träta på herr Ohlin då han
är oskyldig. Herr Ohlin säger alltså
sedan: Det behövs en plan- och prognosverksamhet.
Den skall omfatta finans-
och lokaliseringspolitik, kommunernas
investeringspolitik, landstingens
investeringspolitik, företagens expansionsplaner
och investeringspolitik och
dessutom en prognos och plan i arbetskraftstermer.
Det där låter ju fasligt
bra. Men jag har fått lära mig i detta
arbete att något så när försöka tänka
tankarna till slut. Herr Ohlin slår alltså
fast att han är emot reglering och dirigering,
men han vill ha denna prognos-
och planeringsverksamhet för alla
dessa områden. Jag kan försäkra herr
Ohlin att det kommer att resultera i att
man från bostadsbyggarna får en prognos
av det slag som vi såg exempel på
i bostadsbyggnadskommitténs betänkande,
som framlades för en tid sedan.
Där talades om ett bostadsbyggande
årligen på 135 000 lägenheter med dominerande
4- och 5-rumslägenheter, och
det avsåg förhållandena om några år.

Det finns planmässiga idéer från
landstingens sida på hur snabbt man
skall bygga ut sjukvården. Det innebär
att man på de närmaste fyra åren skall
bygga lika många sjuksängsplatser som
man hittills gjort på 10 år. Det finns
planer för industrien och det finns planer
på alla områden. Skolöverstyrelsen
är långtifrån nöjd med den tilldelning
den har fått av investeringsutrymmet
när det gäller skolutbyggnaderna.
Frågar vi om dessa planer, kommer

remiss av statsverkspropositionen m. m.

skolöverstyrelsens önskemål att spränga
alla griinser. Sedan kan herr Ohlin och
jag sätta oss ned och titta på och addera
alla planerna. Eftersom herr Ohlin
inte vill ha någon reglering och inte
någon dirigering, kommer kanske herr
Ohlin att säga: Det här var ju fasligt
intressant, men då iir det bara att gå
hem och lägga sig och låta det vara
som det är. Jag däremot som inte kommer
undan en viss dirigering och reglering
blir tvingad att sätta mig ned och
säga att allting talar för att vi i bästa
fall kan öka landets resurser med 4
procent. En addition av alla dessa planer
skulle innebära att vi skulle behöva
öka dem med 4x4 procent, men
det tror jag inte på. Därför måste vi
skära ned dem och försöka passa in
dem under de resurser vi har.

Sådan är den hårda och kalla verkligheten
som herr Ohlin oskyldig som
det barn som föddes i går kan vandra
omkring och vara oförstående för. Men
jag tvingas att se på det hela från dessa
utgångspunkter, och därför är det
ingenting annat än ett allmänt och till
intet förpliktande tal när man dels går
emot dirigering och planering och dels
kräver alla planeringsprognoser för
alla olika områden.

Herr Hedlund fortsatte i dag med att
säga att det inte har bromsats i tid. Vi
i centerpartiet — det heter väl så nu
efter mittenalliansen? — har varit förståndigare,
ty vi har uppmanat till en
rundabordskonferens sedan flera år tillbaka.
Ja, jag har utvecklat denna fråga
tidigare och jag skall naturligtvis inte
upprepa mig på den punkten. När herr
Hedlund talar om centerpartiets budgetalternativ
och klagar över regeringens
tidigare svaga budgetförslag, får jag väl
dra den slutsatsen att centerpartiet dels
skulle ha varit förståndigare och dels
mycket stramare i sin finansiella prövning
än vad regeringsförslaget har givit
uttryck för.

Såsom de flesta minnesgoda ledamöter
av kammaren väl kommer ihåg är

3* — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 2

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det inte alls på det sättet. Man har talat
i allmänna ordalag om att det vore
önskvärt med en starkare budget, men
man har det senaste året, d. v. s. 1965,
snällt och beskedligt — om jag vill
vara mycket välvillig — stannat på
ungefär samma budgetstyrka som regeringen
men inte fullt ut. Det var på
samma sätt när man tog så stora ord
i munnen i fråga om fjolårets skattereform,
varefter man efter moget övervägande
när förståndet kom tillbaka
även hos oppositionen sniillt och beskedligt
kröp in under Strängs lapptäcke.
Det har varit likadant i fråga
om budgetens styrka och budgetbalansen.
I fjol gjorde man gällande att man
var lika stram som regeringen. Det felades
emellertid väsentliga belopp för
att oppositionens förslag skulle ha varit
jämförbara med regeringens.

Eftersom jag hade en liten känsla av
att Gunnar Hedlund skulle komma med
dessa argument, gjorde vi en liten studie
av bur centerpartiets budgetalternativ
såg ut under sistlidna år jämfört
med regeringens alternativ. Detta var
för budgetåret 1965/66 i stort sett detsamma.
Det fattades några tiotal miljoner,
men jag är inte så småaktig att
jag skall ta upp dem till diskussion.
Men slog man ut centeralternativet på
helårseffekten för det år vi nu diskuterar,
alltså 1966/67, låg centerns budgetalternativ
i fråga om styrka precis en
halv miljard under regeringsförslaget.
Det rimmar fasligt illa med diskussionen
om att det nu tarvas åtstramningar
och att vi, om regeringen stramat åt
tidigare, nu skulle ha haft det bättre
ställt.

Sedan känner jag faktiskt ett behov
av att ta upp en ytterligare fråga, även
om jag, herr talman, har talat litet längre
än den timme som är anslagen för
mitt inlägg.

Man har frågat: Vad har Sträng sagt
om en tolerabel prisstegring? Jag gjorde
det så mycket omdiskuterade uttalandet
på denna punkt vid en budget -

stämma under fjolåret i ABF:s regi.
Vad jag då sade går nog att verifiera
eftersom mitt anförande togs upp på
band och banden förmodligen finns
kvar än i dag hos Sveriges Radio. Jag
sade att om man vill hålla en ambitiös
och full sysselsättning och om man vill
driva en lönepolitik med hänsynstagande
till eftersatta grupper som verkar
inom näringar vilka inte ha möjligheter
att eliminera lönehöjningar genom
en rationalisering — jag nämnde vissa
grenar av transportverksamheten och
handelsverksamheten, och jag kan tillfoga
kontorsverksamhet, serviceverksamhet
och mycket annat — och om
man vill ta hänsyn till att jordbrukarna
skall följa med i den allmänna inkomststegringen
och via prisgenomslag på
konsumenternas varor se till att de får
sitt, torde det vara omöjligt att komma
ifrån en prisstegring kring 2 å 3 procent.

Det har också visat sig att alla avancerade
länder befinner sig i denna situation.
Jag har tidigare omnämnt att
amerikanerna har haft fördelen av att
ha en lägre prisstegring, men å andra
sidan har de haft en betydande arbetslöshet.
Lyndon Johnsons administration
har aktiviserat den offentliga sektorn
och pressat ned arbetslösheten från sex
till fyra miljoner man. Det avläses nu.
Den prisstegring som amerikanerna traditionellt
har dragits med och som har
legat på i runt tal en procent värderas
under fjolåret till nära två procent. Jag
tycker att jag fått bestyrkt sambandet
på denna punkt. Den ambitiösa sysselsättningen,
reglerna för hur vi vill kompensera
löntagarna och avtalet med
jordbrukarna gör det omöjligt att komma
ifrån en prisstegring som jag har
sagt ligger mellan 2 och 3 procent.

När jag första gången sade det där
tyckte man att det var ett gefundenes
fressen, det skulle man nu försöka göra
någonting av. Nu var det Sträng som
skulle bära hundhuvudet för att priserna
stiger ty han har ju sagt att de

Onsdagen den 19 januari 1960 fin.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

skall stiga. Då blev det så småningom
inte eu prisstegring på 2 å 3 procent
utan det blev 3 å 4 procent. Jag har
äver hört siffrorna 5 och 6 procent. I
ilag står herr Hedlund i talarstolen, citerar
Sträng och säger att Sträng har
auktoriserat en prisstegring på 3 å 4
procent. Det är åtskilligt mer än vad
som kom till uttryck i mitt offentliga
uttalande.

Detta håller på att vara den fjäder
som så småningom blir en höna. Är det
så att man i språkbruket för in talet
om 3 å 4 procent, finns det väl alltid
någon som tycker att varför inte dra till
med 4 ä 5 procent. Får några säga att
Sträng har talat om 4 å 5 procent en
hel del gånger, vandrar herr Gunnar
Hedlund upp i talarstolen och säger
att Sträng har auktoriserat en sådan
prisstegring. Det finns förklaringsgrunder
till detta. Herr Gunnar Hedlund är
en strängt sysselsatt person. Men han
har hjälpredor som skriver en hel del
av vad han skall säga här i talarstolen,
och de borde kunna ta reda på vad jag
har sagt, så att centerpartiets partiledare
är konsekvent i detta avseende.

Centerpartiet kräver vidare långtidsbudget
och långtidsplanering. Sedan
början på 1960-talet —• om jag skall
vara riktigt noga under sex år i följd
— har vi i samband med kompletteringspropositionens
redovisning i maj
månad även redovisat en långtidsbudget
för den statliga verksamheten. Den
innehåller först och främst kapitel om
långtidsbudgetens roll i samhällsekonomien.
Dessutom innehåller den beskrivningar
av metodproblem och utformning,
av produktionsutveckling, av arbetskraftsresurserna,
av investeringsbehov
och investeringsutrymme, av personalbehov
och av statens utgifter. Vidare
innehåller den en prognos beträffande
utgifterna för varje särskilt område
inom statsförvaltningen — den senaste
redovisningen omfattar alltså tiden
fram till år 1970 — för rätts- och
polisväsendet, för totalförsvaret, för

allmän försäkring, för sjukvård och
socialvård, för arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken,
för kommunikationer,
energi och vägar samt för kultur,
utbildning, forskning och annan utbildning
avseende stöd till näringslivet. På
samma sätt göres en prognos beträffande
inkomsterna fram till år 1970. Detta
avslutas med eu redovisning av totalbalansen
fram till 1970.

I denna redovisning — som bygger på
minutiösa inventeringar av de olika ämbetsverken
och som sammanställts och
bearbetats av de olika departementen
för att sedermera också sammanställas
i kompletteringspropositionen — finns
materialet för regeringens ställningstaganden.
Där finns också material för
oppositionens ställningstaganden, om
den nu vill dra slutsatser av materialet.
Den är en produkt på om jag minns
rätt 58 trycksidor. Den är alltså besvärlig
och arbetsam att läsa igenom. Jag
får väl antaga att man inte haft tid
härtill inom centerpartiet, eftersom
både herr Eliasson i Sundborn den 11
januari och herr Hedlund i dag efterlyser
alla de uppgifter som redan finns.
Jag föreställer mig att man från centerpartiets
sida inte har så långt gående
anspråk att man menar att regeringen
också skall dra de slutsatser, som centerpartiet
eller de andra oppositionspartierna
rätteligen borde dra —- det
får ni faktiskt göra själva.

Jag kanske allra sist för balansens
skull — det har ju talats så mycket om
balans här i dag — även skulle ägna
mig något åt herr Bohman. Jag har för
all del redan gjort det i förbigående,
när jag försökte varna den svenska industrien
för att taga honom som avtalsförhandlare.
När han ger regeringen ett
kraftigt underbetyg på den ekonomiska
politikens område är detta väl dock ett
uttryck för en viss beskäftighet från
hans sida. Så särdeles stor erfarenhet
av detta område kan herr Bohman av
naturliga skäl inte ha. Är man inte mer
erfaren beträffande de politiska möj -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ligheterna och vad de innebär och är
man inte mer erfaren beträffande vad
en riksplanering i ekonomiska termer
innebär, kanske det skulle se relativt
bra ut om man var något mindre pretentiös
när man bedömde regeringsprodukten.
Nu är det emellertid så —•
och det har jag sagt vid många tillfällen
— att detta är en utomordentligt
svår materia och vi kommer aldrig
fram till någon perfekt lösning.

Lika säkert som jag står här i dag
kommer ingen regering, av vilket slag
det vara månde, att kunna lösa alla de
stora politiska problemen och de politiska
avvägningarna inom ramen för
gällande resurser på ett sådant sätt att
det hela flyter helt smärtfritt utan att
det möter opposition från något håll.

De flesta nationer har befunnit sig i
samma situation som den i vilken vi
enligt min mening befinner oss i dag.
England har under en högerregering åtskilliga
gånger sett inte bara betalningsbalansens
problem i vitögat utan också
tvingats vidta korrigeringsåtgärder. I
dag sitter en labourregering och arbetar
med betalningsbalansens problem
och tvingas vidta korrigeringsåtgärder
med anledning därav. Italien var för ett
par år sedan i samma situation och detta
gäller även Frankrike. Danmark har
varit det någon gång för inte så länge
sedan, och Finland har varit det ett par
gånger under efterkrigstiden och är det
just nu. Västtyskland har relativt hyggligt
sluppit ifrån detta, men står i dag
i den situationen, att alla de vallöften
som doktor Erhard presterade under
sommaren tvingas han nu att helt enkelt
dra ett streck över och försöka rätta
till för Västtysklands del då utrikeshandeln
och löneutvecklingen börjar inge
vissa farhågor.

Det är en situation som varje nation
och varje regering får räkna med. Det
väsentliga är ju att man tar itu med
saken så snabbt som man kan och att
man har — om jag så får säga — den
politiska viljan och kanske också kura -

get att göra det. Det är nödvändigt —
jag tror inte heller någon ansvarig regering
behöver fundera över om man
skall göra det eller inte — därför att
här står man inför ett tvång och då är
det bara att göra det på bästa möjliga
sätt.

Herr Bohman kom tillbaka med en
annonsering om att han skall litet längre
fram på dagordningen presentera
förslag om marginalskattesänkningar.
Med stort intresse skall jag motse det,
och det vore för ordningens skull också
mycket bra, om herr Bohman i samma
ögonblick talade om vilka som skall
betala marginalskattesänkningarna. Det
är möjligt att den nya eran har någonting
av en come back för den gamla
hjalmarsonska och swärdska hårda linjen.
Jag hade i många sammanhang inte
så mycket till övers för dem. Men på en
punkt var de ändå relativt ärliga; de
talade om var man skulle ta pengarna
Det har varit litet dåligt beställt med
den pedagogiken under de senare åren,
men det är möjligt att partiledaren nr 3
under min tid som finansminister kommer
tillbaka till 1950-talet i detta avseende.
Jag hälsar det med tillfredsställelse.
Om ni inte har skrivit motionen
färdig, får detta tas som en liten uppmaning
till herr Bohman att tänka på
dessa frågor.

Jag finner, när jag kollationerar mina
anteckningar med anledning av herr
Bohmans inlägg, att det i vissa avseenden
redan är besvarat i mitt tidigare
anförande. Jag är ledsen över att inte
kunna svara på den i kulsprutetakt
framsagda frågetabellen i slutet på herr
Bohmans anförande. Jag fattade att det
rörde sig om ungefär 10 å 15 högst väsentliga
politiska problemavsnitt.

(Herr Bohman: Fyra.)

Ja, men herr Bohman talade också
för sin partiledares räkning och han
hade ju en frågetabell som herr Bohman
kompletterade. I den mån herr
talmannens tålamod ger oss möjlighet
att utveckla de synpunkterna längre,

Onsdagen den 19 januari 196(i fin.

Nr 2

Vid

iir jag emellertid beredd alt konnna till
baka så där successive.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det besked som finansministern
bär bar lämnat är sensationellt.
Han bygger hela sin ekonomiska
plan på antagandet att man skall få
en viss begränsad inkomststegring. Detta
skall åstadkomma att efterfrågan
hålls nere, att prisstegringstakten blir
något mindre än tidigare, det skall klara
bytesbalansen, så att den ökade efterfrågan
inte för mycket vänder sig till
utlandet. Och när man frågar honom
vad han tänker göra för att få till stånd
denna utveckling upprepar han, att han
inte alls vill göra någonting för att ge
olika parter på arbetsmarknaden trygghet
för att de inte skall förlora någon
möjlighet till reell inkomststegring,
ifall de accepterar en måttlig nominell
ökning. Om de inte får en sådan trygghet
kan man, enligt min mening, varken
vänta eller begära att de skall kunna
vara återhållsamma på det sätt som
herr Sträng antar. När man påpekar detta
säger finansministern att han tror
att det blir en större lönestegring än
den sagda. Därmed brister hela grunden
för finansministerns ekonomiska
plan liksom också för hans antagande
om en mindre inflation och därmed
försvinner hans skäl för antagandet om
bytesbalansen. Det är mer än totalbalanseringsprincipen
som ligger i ruiner
— det är hela Er ekonomiska plan.

Får jag peka på ett par saker. Finansministern
vet att vi har sex minuter
till förfogande. Han kommer med
osakliga och oriktiga skildringar om
vad som skedde 1959. Herr Sträng, Ni
erkände själv när vi diskuterade omsen
att folkpartiet hade en finansiellt
likvärdig budgetplan, och nu kommer
Ni med denna vilseledande skildring,
väl vetande att jag inte här kan gå närmare
in på den.

Beträffande skattereformen vill jag
fråga: Varför talade Ni inte om att lön -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

lagarorganisationerna med LO:s representant
i spetsen stod bakom detta utkast
till skattereform? Då hade hela
Er skildring gjort ett annat intryck.

Ert besked om skattehöjning efter
valet var verkligen oroväckande. Som
vi vet skall det komma en aktievinstbeskattningslag.
I övrigt kan finansministern
inte ge något konkret besked om
skattepolitiken efter valet utan hänvisar
till att man inte kan lova någonting om
år 19(58. Detta har ju ingen begärt. Vi har
emellertid på riksdagens bord en finansplan
för budgetåret 1966/67 vars
uppgift är att redovisa vilken skattepolitik
regeringen vill föra om ingenting
helt oförutsett inträffar! Men finansministern
säger att han inte alls
kan tala om vilka skatter som kan tänkas
komma under detta budgetår. Skulle
vi kanske bordlägga hela frågan om
ny finansplan, eftersom finansministern
med en viss uppriktighet ger det svenska
folket beskedet att han inte vet någonting
om den skattepolitik han tänker
föra?

För övrigt har han emellertid beträffande
budgetbalansen upplyst om
att det kostar 800 miljoner mer för staten
i löner åt statsanställda, och då skulle
bristen i totalbalansen bli ca 1 000
miljoner. Han tillfogar nu att arbetsmarknadens
lönestegringar kan bli större,
men detta slår ju statsfinansiellt åt
båda hållen, så det ändrar inte nämnvärt
budgeten om inte finansministern
tänker sig att affärsverken skall höja
sina taxor.

Hela planen brister alltså sönder. Finansministern
talar f. ö. om 2,5 procents
prisstegring, men det är ju under antagande
av att lönestegringen blir enligt
hans statistik. Nu säger han emellertid
att det nog blir en större lönestegring,
vilket betyder att det också
blir en större prisstegring. Dessutom
är det exklusive verkningar av skattehöjningarna.
Jag tycker att herr Hedlund
väl kan försvara det omdöme som
han fällde. I övrigt noterar jag, herr

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

talman, att vi väl aldrig fått uppleva att
finansminister Sträng talar på detta
ovänliga och starkt kritiska sätt mot
den gamla kollegan Gunnar Hedlund.
Vad det kan ligga för politiska tankar
bakom detta — om det kan vara mittenpartisamverkan
som i så hög grad
har retat herr Sträng och gjort honom
besviken på herr Hedlund — kommer
väl utvecklingen att visa.

Till sist vill jag säga att de arbetande
människorna i detta land har sörjt för
en stor produktionsökning under 1960-talet, hjälpta av bl. a. relativt goda utlandskonjunkturer
för svensk produktion.
Men hur har regeringen utnyttjat
dessa goda förutsättningar? Jo, det har
man gjort så att vi har fått stark inflation
och brist på bostäder, sjukhus,
skolor och annat. Vittnar inte detta om
att regeringen, enkannerligen herr
Sträng, skulle ha behövt en mycket bättre
planering och ett fastare grepp över
samhällsekonomien, så att de goda möjligheterna
hade kunnat utnyttjas bättre?
Men vad gör herr Sträng i stället?
Jo, han står här och läser upp om de
goda förutsättningarna och den stora
produktionsökningen, för att komma
ifrån talet om hur illa regeringen har
utnyttjat möjligheterna.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har nu bara sex minuter
på mig för att bemöta finansministerns
inlägg. Då vill jag först säga att
jag naturligtvis inte till denna kammare
vidarebefordrat några frågor från första
kammaren. Jag har redovisat vissa programpunkter.
Frågorna står jag själv
för. Det var fyra stycken. Och de framställdes
inte i kulsprutetakt utan så
långsamt att jag hoppades att herr
Sträng skulle uppfatta dem. Nu har jag
i själva verket fått svar på flera av dem.
Någon kvarstår obesvarad, och det finns
anledning att återkomma till den.

Budget- och balansproblematiken är
naturligtvis en svår materia, herr finansminister.
Det kan vi vara överens

om. Finansministern underkänner min
kompetens att bedöma den materian,
och jag har självfallet inte haft samma
träning som herr Sträng, så låt gå för
ett underkännande. Men jag tycker att
finansministern borde vara litet mera
blygsam, när han betygsätter sig själv
och sin förmåga att göra de riktiga bedömningarna.
Den budget vi har på
vårt bord borde ha manat till mycket
stor försiktighet i det hänseendet.

Det är i och för sig ingen kritik mot
finansministern att säga att han gör en
försiktig bedömning av möjligheterna
att höja lönerna för nästa år och att han
är försiktig när det gäller prisstegringarna.
Det är inget fel att göra sådana
bedömningar. Men det är fel att ta den
siffra han kommit fram till, som han
måste vara medveten om är felaktig, och
göra den till en hörnsten i försörjningsbalansen
och att bygga hela balansresonemanget
på den. Det är det som vi har
anledning kritisera.

Därför har man anledning fråga —
även om jag är medveten om att jag
kanske inte får något svar — vad som
skall hända efter valet. Hur bedömer
med andra ord finansministern försörjningsbalansen
vid en mera realistisk
syn på löneutvecklingen? Det är det
som intresserar oss. Och jag vidhåller
att 2 procents avtalsmässig lönehöjning
inte är realistisk i det klimat vi nu har.
Det vore säkerligen en realistisk siffra
— även en lägre skulle för övrigt vara
verklighetsbetonad — om vi hade ett
annat förhandlingsklimat än det vi har
i vårt land i dag. Och vad har herr
Sträng egentligen gjort för att påverka
förhandlingsatmosfären och skapa den
trygghet som också herr Ohlin efterlyste?
Yar finns de målmedvetna insatser
mot inflationen som måste spela en
så utomordentligt stor roll i löneförhandlingarna?
Var finns de insatser mot
den progressiva beskattningen som också
i hög grad måste vara ägnade att påverka
förhandlingsklimatet?

Herr Sträng ironiserade över det re -

Onsdagen den 19 januari 19(i(i fm.

Nr 2

Vid

cept mot alltför hög efterfrågan som vi
på vår sida har diskuterat och där vi
bl. a. fört in i bilden möjligheterna att
liitta på progressiviteten. Det är självfallet
inte hela receptet utan bara en
del. Utgångspunkten är givetvis att vi
inte tror på progressiva skatter som eu
möjlighet att verka åtstramande.

Vi tror tvärtom att eu reform av marginalskatten
kan få den åtstramande effekt
som vi alla med olika medel efterlyser.

Vem skall betala en sådan reform?
Det är naturligtvis, säger finansministern,
»de sämre betalda» grupperna i
samhället. Jag har många gånger reagerat
mot detta sätt att spela ut olika grupper
i samhället mot varandra, då man
diskuterar en principiell skattereform.
Var finns dessa sämre ställda grupper?
Marginalskatten och standardhöjningen,
om man ser de två elementen tillsammans,
liar ju lett till att de heltidsanställda
människor som icke berörs av
marginalskatten i dag är en utomordentligt
begränsad grupp. Vi måste i
vårt land ha ett skattesystem som stimulerar
till insatser av olika slag, till
arbete och sparande — det var ju en av
utgångspunkterna för skatteberedningens
arbete. Vi måste ha ett skattesystem
som verkligen leder till att alla de latenta
resurser som finns i landet blir utnyttjade.
Det gör inte det nuvarande
skattesystemet — det motverkar detta
syfte.

Finansministern är säkert medveten
om att obenägenheten att ta övertidsarbete
på många områden är beroende
av den höga skatten. Finansministern är
säkert också medveten om att lönekostnadernas
andel av kostnaderna i svenskt
näringsliv är högre än i något annat europeiskt
land. Det skulle i och för sig
inte spela så stor roll, om vår produktivitet
var i motsvarande mån högre.
Men det är den inte, och den börjar gå
ned, vilket påverkar vår konkurrenskraft.
Man kan inte fortsätta år efter år
och driva samma lönestegringspolitik

remiss av statsverkspropositionen in. m.

som under de senaste sex, sju åren med
en genomsnittlig kostnadsökning på ungefär
10 procent i det svenska näringslivet,
om inte samma tendens förekommer
i utlandet. Och det gör den inte.

Hur kan man, frågade herr Sträng,
föreslå en mervärdeskatt? Det är oförenligt,
sade han, med strävandena att
åstadkomma en stabiliseringspolitik.
Mervärdeskatten är naturligtvis bara
ett led i de ansträngningar som man
eftersträvar. Skatteberedningens förslag,
bakom vilket stod representanter för
-alla politiska partier, för löntagargrupper
och näringsliv, var ett skattepaket
som totalt avsåg att leda till ett arbetsstimulerande
skattesystem.

Så korta är alltså sex minuter, herr
Sträng, men jag förstår att herr Sträng
tycker att de var för långa.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att vi i centerpartiet, herr finansminister,
efter många års tjatande lyckades
få fram en viss tids långtidsplanering.
Men där saknas väsentliga element.

Jag anknyter till vad finansministern
sade om ambitioner. Ambitionerna kan
vara sådana att man kanske tar i något
hårdare än man orkar med. Ja, det är
just det som det är fråga om, herr finansminister.
Därför är det angeläget
med en planering tillsammans, så att
man inte överbjuder varandra i en situation
där man inte orkar med så särskilt
mycket.

Det finns ingen oro för dagen i fråga
om valutareserven — det tror jag inte
någon i denna kammare har påstått, så
vi är alla överens på den punkten. Men
framöver bygger finansministern på två
hypoteser. Det har talats mycket om
den ena här i dag, nämligen den om
lönestegringarnas storlek. Finansministern
säger att de enskilda lönestegringarna,
som han kallar dem, inklusive
löneglidningarna skulle uppgå till ungefär
6 procent. Den andra hypotesen är
att priserna inte stiger med mer än 2,5

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

procent. Det är möjligt att finansministern
har tur i lotteri — ty det är väl
ändå ett lotteri att kunna bygga på dessa
siffror. Nå, vi får väl vänta och se.

»Truga sig på», säger finansministern
om näringslivet och arbetsmarknadens
parter. Han förbiser hela frågeställningen.
Det gäller väl att tala om, vilka
åtgärder statsmakterna — inklusive oppositionen
— skulle vara beredda att
vidtaga för att hålla ett fast penningvärde
och därmed skapa ett bättre underlag
för förhandlingar i ett lugnare
läge.

Jag har prövat sådana här rundabordskonferenser
tidigare, sade finansministern
och talade om år 1959. Men
det blev inget resultat, menade finansministern,
utan regeringen fick till sist
lov att meddela: Nu kommer vi att
handla. Men det var väl ett väldigt bra
resultat! Kan det bli ett sådant resultat
av en ny konferens, så är vi fullt
belåtna!

Finansministern talade också om valutareserven
och statsskulden och sade
att statsskulden minskat. Det är riktigt
— den har minskat något. Men när har
den minskat? Jo, under lågkonjunkturår,
vilket sammanhänger med att vi har
fört en ekonomisk politik som inte varit
i takt med den ekonomiska utvecklingen.
1964, när vi hade en begynnande
högkonjunktur, lade finansministern
fram en svagare budget än 1963, när vi
hade en åtstramning. Detta gjorde vi anmärkning
på.

Nåja — men kunde ni inte då ha
föreslagit några skattelättnader? undrar
finansministern. Men vad skall vi
med en finansminister till, om oppositionen
skall klara sådana där saker?
Det räcker väl att oppositionen talar
om, att budgeten är svag. Sedan trodde
jag det var finansministerns sak att bedöma
vilka konkreta förslag som kan
vara lämpliga att framlägga. Vi skall
väl inte ha en finansminister i disponibilitet,
utan vi skall ha en finansminister
i verksamhet.

Vill man visa på någorlunda tydliga
tecken på att finanspolitiken inte varit
fullt tillfredsställande kan man hänvisa
till räntesituationen — jag har nyss
talat om den. Penningpolitiken, framför
allt på ränteområdet, har fått slagsida,
beroende just på att den ekonomiska
politiken i övrigt inte varit tillräckligt
kraftfull.

För att främja näringslivets ansträngningar
att öka exporten skulle man kunna
tänka sig att minska kostnaderna.
Först och främst bör man så långt möjligt
hindra att kostnaderna drivs upp.
Fn post där statsmakterna skulle kunna
genomföra en lindring är elskatten, vilken
för industrier som kämpar rätt hårt
på exportmarknaden är en inte så litet
tyngande utgift.

Jag hemställer än en gång att finansministern
tar sig en funderare på om
vi inte skall anordna en konferens och
undersöka huruvida vi kan nå fram till
något bättre resultat, till ett något säkrare
än det finansministern redovisat
i sin finansplan.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Ett nytt program för
högern lästes upp av herr Bohman. Det
var emellertid mycket, mycket gammalt.
Det var det samma som högern haft i
alla år, nämligen tronen, altaret, svärdet
och penningpåsen — monarki, mera
till krigsmakten, sänkta skatter för stora
inkomsttagare. En nyhet fanns, det
måste jag medge: altaret symboliserar
inte längre kyrkan för högern utan den
har ersatts av kommersiell TV.

Herr Bohman ansåg att jag borde
vara nöjd med vissa inslag i finansplanen,
och det är riktigt. Enligt min
åsikt finns det både positiva och negativa
omdömen att fälla om årets budgetplan.
Det är sålunda bra att regeringen
föreslår en betydande höjning av anslagen
till barnstugeverksamheten och
en förbättring för folkpensionärerna.
Det är också bra att man inte ökar de

Onsdagen den 19 januari 1900 fm.

Nr 2

Vid

summor som går till militära ändamål.
Hade man redan under detta budgetår
genomfört ett rustningsstopp, såsom
vi föreslagit, hade läget nu i flera avseenden
varit bättre.

Eftersom jag länge efterlyst eu hårdare
beskattning av aktievinster, hälsar
jag givetvis med tillfredsställelse
att det äntligen skall framläggas ett regeringsförslag
på detta område. Jag
hoppas dock att förslaget går längre
än vad som är fallet i betänkandet från
aktievinstutredningen.

Det är också bra att beskattningen
av markvärdestegringar under året kan
komma upp till behandling liksom
markfrågan i dess helhet. På detta område
har utvecklingen alltför länge tilllåtits
löpa fritt och för varje år har det
blivit allt mer upprörande att regeringen
inte vidtagit nödvändiga åtgärder.
Vi får så småningom se, hur regeringsförslaget
kommer att te sig. Den
som flera gånger i riksdagen föreslagit
att kommunerna skall ha förköpsrätt
för all mark, men fått detta blygsamma
krav avslaget, gläds givetvis åt antydningarna
att i varje fall detta skall bli
verklighet. Men det räcker inte därmed,
utan betydligt mera radikala ingripanden
måste till på markpolitikens område.

Så till de kritiska synpunkterna. Någon
entusiasm över huvudlinjerna i budgetförslaget
har man svårt att finna ens
i den socialdemokratiska pressen. Reaktionen
är begriplig — man kan tyvärr
inte säga att det är en reformbudget regeringen
i år lägger fram. En snabb
utbyggnad av den samhälleliga verksamheten
är nödvändig, men regeringen
slår kraftigt av på takten. Statens anslag
ökar väsentligt mindre än under
de senaste åren. Även ökningstakten i de
kommunala investeringarna dämpas
ned. Bostadsbyggandet får inte öka, men
hyrorna stiger kraftigt. Barnfamiljerna
får ingen förbättring av sitt läge utan
riskerar en försämring genom att prisstegringen
väntas fortsätta, ökningen

remiss av .statsverkspropositionen in. m.

av biståndet till de faltiga länderna är
helt otillräcklig.

Finansministern hävdar att den politik
han föreslår är nödvändig med hänsyn
till läget inom utrikeshandeln. Bättre
balans måste skapas genom åtgärder
för att hålla tillbaka efterfrågan inom
landet. Det finns enligt min mening riktiga
moment i finansministerns analys
på denna punkt, även om man inte bör
överdriva lägets besvärligheter. Vi befinner
oss dock fortfarande i en ekonomisk
högkonjunktur. Nationalprodukten
väntas öka med 3 å 4 procent detta
år och lagerökningen svarar för en stor
del av underskottet. Men det ökade gapet
mellan import och export är obestridligt
och kräver åtgärder.

Jag måste rätta finansministern på en
punkt. Titeln på den bok av Lenin,
som finansministern nämnde i sitt anförande,
är »Ett steg framåt, två steg
tillbaka», inte tvärtom, såsom herr
Sträng påstod. Jag vet inte om finansministern
vill acceptera de ord, som
återfinns i den riktiga boktiteln, såsom
symboliska för regeringens politik. Den
andra frågeställningen var naturligtvis
aktuell under den s. k. NEP-perioden,
men problemet är på vilket område man
skall ta ett steg tillbaka för att få det
bästa fotfästet för nya steg framåt, och
det är på denna punkt jag vill ställa en
fråga till finansministern. Finns det
inte en alternativ möjlighet att jämna det
gap, som har uppstått, nämligen genom
åtgärder vilka samtidigt åstadkommer
en verklig utjämning i inkomstoch
förmögenhetsfördelningen? Skulle
inte en sådan lösning vara att föredra
för de väljargrupper som socialdemokratien
företräder?

Jag vill erinra om att inkomstfördelningen
under de senaste åren tycks ha
utvecklats i ogynnsam riktning från de
lägre inkomsttagarnas synpunkt. Detsamma
torde ha varit fallet med förmögenhetsfördelningen.
De 100 miljoner
kronor, som kanske så småningom
kommer att inflyta genom den före -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

slagna aktievinstbeskattningen, ändrar
inte mycket härvidlag. Värdestegringarna
på aktier uppgår till många miljarder
kronor och markvärdestegringen
har givit ännu större förmögenhetsökningar.

Det alternativ jag syftar på skulle
innebära starkare verkande åtgärder
för att begränsa importen av vissa varor
— antingen genom höjningar av
tullar och acciser eller genom direkt
importreglering — skärpt beskattning
av lyxkonsumtion och av onödiga investeringar,
något lägre ökningstakt för
investeringarna än man nu räknar med,
skärpt beskattning av stora förmögenheter
och bolagsvinster, hårdare beskattning
av aktievinster än vad aktievinstutredningen
föreslagit och en redan
i vår beslutad beskattning av markvärdestegring.
Därigenom skulle utrymme
kunna uppstå för ett ökat bostadsbyggande,
för en begränsning av hyreshöjningarna,
för en standardökning åt
barnfamiljerna och för en ökning av
biståndet till de fattiga länderna.

Herr talman! Till vad som sagts i debatten
från borgerligt håll ber jag att
få återkomma.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Ohlin återupprepar
sin fråga: »Varför inte ge besked
om kommande skattehöjningar, över
huvud taget lägga fram en plan för vad
regeringen tänker på skattepolitikens
område för den och den tidpunkten i
framtiden?»

Ärade kammarledamöter! Tragiken
med herr Ohlin är väl egentligen att
han när han skall vara politiker fortsätter
att vara en magister i katedern
som skall föreläsa för studenter. Det
är politiskt orealistiskt av en finansminister
att göra upp en tidtabell över
vad som skall ske med skatterna under
åren framöver. Ingen kan segla med
fasta skot oberoende av vad som händer,
och ingen vet heller vad som händer.

Att jag tar till starka ord mot herr
Hedlund har faktiskt ingenting med
mittenalliansen att göra. Vi har ännu
inte sett något prov på hållbarheten i
den. Det program som ni har presterat
har ju inte väckt någon entusiasm ens
bland edra trognaste anhängare inom
pressen. Snarare kanske det är så, att
herr Hedlund och jag känner varandra
och vet vad vi tål. Och jag kan försäkra
att herr Hedlund tål detta och mera till,
liksom jag tål ungefär lika mycket och
mera till. Ta därför inte saken så allvarligt,
herr Ohlin! Om planerna på mittenpartiet
skulle hålla har inte partnern
farit illa av den diskussion som
förts.

Jag är angelägen att understryka, när
jag utvecklar min syn på inkomsten, att
jag tror att jag gjorde klart för kammaren
att min bedömning ligger på sex
procent under år 1966 och att denna
bedömning inte väcker entusiasm på
något håll. Jag tillät mig också säga att
om jag skall se det hela kostnadsmässigt
från företagarsynpunkt, får jag lägga
på ett par procent till med hänsyn
till ATP-avgiften och till det förslag om
sjukförsäkring som kammaren har att
förvänta och som skall finansieras över
arbetsgivaravgifter. Jag vet inte om
man fortfarande är lika beredd att påstå
att sådana löneantaganden är helt
orealistiska, sedda från kostnadssidan
på företagarhåll.

Det är emellertid riktigt att mitt antagande
om fyra procent för år 1967
kan vara orealistiskt, men jag har här
givit en förklaring. Och jag vill inte nu
spå om vad det blir för löner år 1967.
När jag kommer tillbaka i slutet av april
månad och lägger fram en kompletteringsproposition,
är det möjligt att jag
vet mera om saken än i dag.

I resonemanget ligger sålunda härvidlag
en undervärdering på budgetens
inkomstsida, på samma sätt som det
icke finns täckning för de statstjänarlönekostnader
som vi nu har att vänta.

När jag såg på budgetens sammanfattning,
framhöll jag att posterna kan -

Onsdagen den 1!)

Vid

ske i viss män tar ut varandra men att
det troliga iir att resultatet blir ytterligare
något minus. Det år dock inte
motiverat — jag uttryckte mig på det
sättet — med några hånfulla tillmålen
om »totalbalansering i ruiner».

Det är ju så, herr Ohlin, att det inte
bara iir lönerörelserna som skall klara
de balansproblem som vi har framför
oss. Budgeten är ett uttryck för bostadsbyggandets
dämpning, skolbyggandets
dämpning och över huvud taget en klar
dämpning på den statliga och kommunala
investeringssidan. Alla de åtgärderna
gemensamt inriktas mot den målsättning
som i budgeten är preciserad
rent samhällsekonomiskt.

Vi skall väl inte diskutera skatteförslaget
från i fjol särskilt ingående, men
jag erkänner att herr Ohlin delvis har
rätt, när han kommer tillbaka och säger:
Detta var ju Landsorganisationens
representant med på i utredningen.
Landsorganisationen hade två representanter
med i utredningen. En stod för
förslaget och en opponerade mycket
kraftigt mot förslaget. Båda två var ekonomer.
LO:s styrelse, i form av dess
sekretariat, har inte kritiserat det skatteförslag
som finansministern svarar
för. Det är andra som har gjort det.

Det var väl så, herr Bohman, att jag
inte underkände herr Bohman som samhällsekonomisk
planerare. Däremot ifrågasatte
jag om hans erfarenhet gav underlag
för det mycket bestämda underkännande
som herr Bohman kostade på
mig. Detta är nog det riktiga återgivandet
av vad som hände.

När herr Bohman är litet trängd av
min fråga om man vill reducera marginalskatten,
vem som i så fall skall betala
det, får jag svaret — han kanske inte
använde precis dessa ord: »Men det
hela skall ju ses som en princip.» Ja,
tyvärr får en reducering av statsinkomsterna,
även om man betraktar det som
en princip, konkreta verkningar, och i
sista hand är detta det mest avgörande.

Nu gav oss bl. a. skattekommittén

januari 1960 fm. Nr 2 8,''i

remiss av statsverkspropositionen m. m.

upplysningen att 52 procent av skattebetalarna
har så pass låga inkomster,
att någon marginalskatt eller någon progressivskatt
aldrig är aktuella för dem.
Däremot konfronteras 48 procent av
skattebetalarna med marginalskatt och
progressivskatt. Vill man göra en reduktion
för den ena halvan, är det givetvis
berättigat att fråga: Vilken skall betala?
Ja, det blir väl den andra halvan som
får betala — jag tycker det ligger mycket
av logik i den slutsatsen.

Vidare vill jag, för att uppmuntra
herr Bohman till fortsatta diskussioner,
gärna understryka att herr Bohman aldrig
blir för långtråkig i denna talarstol
för mig när jag sitter och lyssnar. Jag
beklagar att herr Bohman inte nu hade
mer än sex minuter till sitt förfogande.
Kom gärna tillbaka i ett nytt anförande!
Om inte något oförutsett inträffar,
skall jag sitta och lyssna hur långt det
än blir.

Herr Hedlund påpekade att avsikten
med den ifrågasatta rundabordskonferensen
var att statsmakterna och oppositionen
skulle komma överens om hur
man skall stabilisera priserna. Där har
vi hela problemställningen. Vi kan ju
inte bli ense om hur de dagsaktuella
politiska riktlinjerna skall dras upp.
Herr Bohman har redan varit uppe i
talarstolen och sagt att han vill ha
skattesänkningar. Jag tror inte, nej, jag
vet att det inte finns några möjligheter
härtill, och jag skulle bli mycket förvånad
om herr Hedlund anser att det gör
det.

Det kan vara andra områden som
fortfarande är kontroversiella. Jag lade
märke till att herr Hedlund i sitt första
anförande — enligt det referat som är
distribuerat till TT — lanserade tanken
att man skulle klara u-hjälpen genom
en internationell fond som distribuerade
livsmedel till de hungrande
människorna i världen. Utan att ta upp
detta spörsmål till närmare behandling
skulle jag bara vilja ställa den frågan
till herr Hedlund: Rör det sig här en -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bart om ett intresse att hjälpa de svältande
människorna i omvärlden, eller
finns det ett inslag av önskan att stödja
det svenska jordbruket?

Låt oss göra det hypotetiska antagandet,
att Sverige anslår ett visst antal
miljoner till en sådan här internationell
fond. Då kan vi kanske skaffa 40
procent mer livsmedel för samma pengar,
därest vi köper dessa livsmedel på
annat håll än från det svenska jordbruket.
Om det väsentliga är att hjälpa
de svältande människorna, blir det därför
inte fråga om någonting annat än
ett penningtillskott till FN för att man
skall kunna köpa livsmedel där de är
billigast — då blir det inga livsmedelsköp
från Sverige. Har herr Hedlund
däremot den uppfattningen att dessa
livsmedel skulle köpas i Sverige, blir
det ju ett jordbruksstöd som lanseras
med motiveringen att man skall hjälpa
svältande människor.

Här har vi alltså en sådan där fråga
som kan bli kontroversiell. Men jag kanske
står och anklagar herr Hedlund alldeles
i onödan. Det är möjligt att herr
Hedlund går upp i talarstolen och säger,
att hans uppfattning är att vi skall
ställa pengar till fondens förfogande
och köpa livsmedlen där de är billigast,
för att kunna få så mycket livsmedel
som möjligt till dem som svälter. I så
fall blir det ingen diskussion mellan
herr Hedlund och mig på den punkten.
Men har herr Hedlund en annan uppfattning,
kan även detta, som sagt, bli
en kontroversiell fråga.

Herr Hedlund tog upp vad jag sade
om att regeringen gick hem och handlade
när de politiska rundabordsöverläggningarna
sprack. Varför inte då
kalla till en konferens även i detta fall
och sedan låta regeringen gå hem och
handla? frågade herr Hedlund. Det är
för all del en förenkling av problemet,
men jag skulle vara beredd att förenkla
det ytterligare och säga: Regeringen
kan ju handla utan att kalla till någon
konferens. Enklare kan man kanske
inte göra det.

Jag skall inte ta upp någon diskussion
om räntepolitiken kontra finanspolitiken.
Men jag tillåter mig erinra om,
att under hela 1960-talet har finanspolitiken
betalat alla utgifter som staten
kostat på sig: driftutgifter, investe ringsutgifter

och lånemedel. Det har till
och med blivit ett överskott på 1,5 miljarder,
med vilket belopp statsskulden
skrivits ned. Även innevarande år kommer,
om inte alla tecken slår fel, att ge
ett överskott på 250 miljoner i totalbalansen.
Trots detta har vi under denna
tid tvingats vidta hårda kreditåtstramningar
och hålla en hög ränta. Detta är
bara ett uttryck för att vi har sådana
reformambitioner och investeringsambitioner
på olika områden — på den
offentliga sektorn, på den privata sektorn
och på bostadssektorn — att det
behövs både en totalbalanserad budget,
en hög ränta och en kreditåtstramning.

I varje fall har jag dragit dessa slutsatser
med ledning av vad som hänt under
de senaste åren.

Både nu och i sina kommentarer den

II januari har herr Hermansson sagt
att han inte gillar budgeten, därför att
den inte innehåller någonting om aktievinstbeskattning
och beskattning av
markvärdestegringar. Men av finansplanen
framgår, att regeringen i båda dessa
fall kommer att lägga fram förslag,
och herr Hermansson får väl i all fridens
namn lugna sig tills dessa förslag
ligger på bordet.

Sedan är det möjligt att herr Hermansson
har rätt när han korrigerar
mig i fråga om de kommunistiska urkunderna
— han bör ju vara litet mer
sakkunnig på det området än vad jag
är. Jag gjorde gällande att Lenin sagt,
att man ibland måste ta ett steg bakåt
för att få krafter att ta två steg framåt.
Herr Hermansson säger att det är fel
och att det skall vara »två steg bakåt
och ett steg framåt». Då vill jag bara
göra den enkla reflexionen: så långt är
jag inte beredd att följa den kommunistiska
uppfattningen.

Nr 2

Onsdagen den 19
Vid

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern återkom
till uppfattningen att ambitionerna
är litet för högt uppskruvade. Vi är tydligen
alldeles ense på den punkten.

Vad beträffar livsmedlen skulle jag
vilja be finansministern att läsa TTreferatet
i fråga litet grundligare. Han
kommer då att finna att detta uttalande
inte är förknippat med något villkor att
det skall vara svenska livsmedel. Om
det blir svenska livsmedel som exporteras
så får de naturligtvis säljas till de
priser som de betingar vid export — det
kan väl knappast bli fråga om någonting
annat. Därmed tror jag vi är överens;
åtminstone fattade jag finansministern
så.

Sedan vill jag beröra en sak som jag
skulle ha tagit upp i mitt förra anförande
men inte hann med. Jag nämnde
att de tolerabla prisstegringarna enligt
finansministerns uppfattning var 3 till
4 procent. Finansministern säger att
han aldrig sagt det; det är uppgifter
som nämnts i pressen. Finansministern
har angivit 2 till 3 procent. 4 procent
är ju mer än 3 förstås, och när nu finansministern
framhåller att han sagt 3
procent, så tar jag det ad notam och utgår
ifrån att detta är vad han menar
och alltså det riktiga.

För att återgå till de diskuterade konferenserna
så vill jag säga, att vill finansministern
på egen hand klara upp
den situation som uppstått bland annat
i fråga om bytesbalansen, så är det hans
ensak. Vill han på egen hand försöka
stoppa klappjakten löner-priser är det
ingenting att säga om det heller. Det är
bara för oss i centerpartiet att önska
lycka till.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Sträng vill jag
säga att det finns mycket sunt förnuft i
vad statsminister Erlander sade för
några år sedan i en av honom signerad
proposition rörande u-landshjälpen,

januari 19G6 fm.

remiss av statsverkspropositionen m. in.

nämligen att huvudsyftet är att hjälpa
folken i de mindre utvecklade länderna
men att det inte är någon olycka om
åtgärderna samtidigt i något avseende
gagnar vårt eget land. Jag tycker att det
är i den andan man skall handlägga sådana
här frågor, men herr Sträng tycks
numera företräda en annan syn.

Herr Sträng har återigen nämnt en
del budgetsiffror. Jag hinner inte nu
närmare kommentera dem. Jag vill bara
säga att jag har utgått från hans egna
siffror, jag skall alltså inte diskutera
hållbarheten i dem. Men jag vill understryka
att vi i folkpartiet aldrig hävdat
totalbalanseringsprincipen så som herr
Sträng har gjort.

Vad beträffar rundabordskonferensen
vill jag erinra finansministern om att
den enda gång vi haft en verklig sådan
var 1943. Då lyckades man lägga grunden
för en stabil prisnivå för tre år
framåt, t. o. m. under brinnande världskrig.
Men då var det ju inte herr Sträng
som hade inflytandet. Det var inte heller
prisstoppolitiken som var det avgörande,
utan helt andra ting. Det avgörande
var nämligen att man på olika
håll kände sig säker om att en försiktig
hållning inte skulle leda till att man
offrade några egna reella intressen.

Herr Sträng säger att det är politiskt
alldeles orealistiskt att nu efterlysa ett
besked om skattepolitiken efter valet.
Men vi har ju en finansplan, vars uppgift
bl. a. är att ge riksdagen skatteförslag
som gäller nästa budgetår. Under
förutsättning att det inte inträffar något
oförutsett bör denna plan vara ett
uttryck för vad regeringen anser vara
en riktig politik. Men herr Sträng vill
inte nu ge något besked. Sveriges folk
kan på sin höjd få veta vad som skall
gälla för tre å fyra månader av nästa
budgetår och knappast ens det; han har
här talat så mycket om tilläggspropositioner
som skall framläggas i vår att
man inte ens kan vara säker på de uppgifter
som lämnats för skattepolitiken
dessa första månader.

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Jag tror, herr Sträng, att ni gör en
fullständigt felaktig bedömning av
svenska folkets önskemål, om ni menar
att det bara är jag som vill ha ett besked
bur ni ser på den framlagda finansplanen
— om ni betraktar den som
en rätt godtycklig samling statistik,
byggd på gissningar, eller främst som
ett uttryck för en vilja i fråga om den
skattepolitik som skall föras om ingenting
helt oförutsett inträffar.

Jag vill för övrigt säga att jag inte
kan acceptera förutsättningen för herr
Strängs resonemang, som tycks vara
att en prisstegring på säg 2,5 procent
plus verkan av skattehöjningar kan anses
otillfredsställande. Vi vet f. ö. att det blir
mer. Jag tycker att man redan nu skall
börja att lägga grunden för en politik,
som reducerar inflationsgraden väsentligt
under dessa siffror. I annat fall
kommer vi inte att kunna lösa vare sig
våra egna svenska problem eller konkurrensproblemet
i förhållande till utlandet.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Under de tre minuter
jag nu har på mig vill jag börja med
att på nytt ta upp finansministerns syn
på löneinkomsterna under nästa år. När
herr Sträng nu säger sig verkligen på
allvar räkna med att det blir 6 procent
eller totalt 7 procent, skall jag tro honom
på hans ord. Men herr Sträng tilllägger
omedelbart att i den totala lönesumman
är ATP-avgiften inte inräknad,
vilket jag utgått ifrån, och dessutom
tillkommer sammanlagt ett par procent
för sjukförsäkringen. Därmed är vi
uppe i en total utgiftsökning för företagen
på ungefär 9 procent.

Då frågar jag: Tål verkligen den försörjningsbalans,
som herr Sträng har
kalkylerat med, en sådan omräkning?
Faller inte hela den konstruktion som
herr Sträng har redovisat i syfte att
klara bytesbalansen? Det är en högst
väsentlig fråga.

Herr Sträng talade nyss om automa -

tiken i prisstegringarna och framhöll
att han vid något tillfälle gjort gällande
att en prisstegring på 2 å 3 procent om
året kunde behövas för att klara den
fulla sysselsättningen. Jag tror personligen
inte att man skall ta den automatiken
för given. Om man ser på vad som
händer ute på kontinenten, finns där
företeelser som jävar ett sådant påstående.
Det kan också vara tvärtom, att
en sådan prisstegringsautomatik innebär
allvarliga risker för den fulla sysselsättningen.
Om inflationen t. ex. leder
till — och det finns i dag tecken
därpå — att våra kostnader stiger i höjden,
så att vi inte kan klara våra exportansträngningar,
medför detta minskad
sysselsättning här hemma. Vi får alltså
ett motsatt resultat.

Vem skall betala borttagandet av
progressiviteten, frågade herr Sträng.
Någon måste ju betala detta, sade han.
Det tyder på en statisk syn på skatteförhållandena
att ställa en sådan fråga. Det
finns olika sätt att utjämna skattebelastningen.
Men huvudsaken är att man får
ett vettigt och förnuftigt skattesystem,
som premierar arbetsinsatser och stimulerar
sparandet, och något sådant
system har vi inte i dag. Vårt förslag
innebär inte att några »lägre» inkomsttagare
skall betala reformen.

Jag skulle sedan gärna vilja ställa en
helt neutral fråga till herr Sträng: Är
verkligen den statistik riktig, som redovisar
att 52 procent av skattebetalarna
skulle vara oberoende av marginalskatterna?
Är det inte så att man i denna
uppgift räknat in deltidsanställda, studerande,
pensionärer och liknande
grupper? Om man har gjort det — herr
Sträng kan ju svara på den frågan — är
väl det väsentliga att återstående 48
procenten av skattebetalarna är de som
har betydelse för vår produktionstakt
och för våra exportansträngningar. Det
är framför allt dessa gruppers arbetsinsatser
skattesynpunkterna skall beakta.
Huvudsaken är under alla förhållanden
att vi får ett skattesystem som är

Onsdagen den 19 januari 1900 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

konsekvent och som är det samhällsekonomiskt
fördelaktigaste.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall respektera mina
opponenter och själv försöka korta
av mina inlägg i samma takt som de
är tvingade att göra.

Herr Hedlund har nu lovat att i fortsättningen
korrigera sina referat av
mina uttalanden om prisstegringen. Eftersom
dessa uttalanden avsåg en prisstegring
på 2 å 3 procent och man envisas
med att vilja fixera detta till en
enda siffra bör man hålla sig till 21/.’
procent, herr Hedlund, och inte 3 procent.
Det skall inte vara toppsiffran och
inte heller bottensiffran, utan 21h procent.
Herr Hedlund är läraktig på denna
punkt och behöver följaktligen inte
gå upp i talarstolen för den här sakens
skull. Jag tror att han i fortsättningen
kommer att hålla sig till 2V2 procent.

Jag vill till herr Ohlin säga att vi år
1943 befann oss i en tid med brinnande
krig utanför våra gränser. Därmed var
ett av dessa kriterier för handen då rundabordsöverläggningar,
om man skall
använda det uttrycket, kan vara befogade.
Jag har vid flera tillfällen gett
uttryck för den uppfattningen, och jag
tror att jag gjorde det även i mitt första
anförande här i dag.

1943 satt jag som ansvarig ledamot i
Landsorganisationens styrelse och tog
min del av ansvaret för ett beslut som
innebar 3U lönekompensation för prisstegringen.
Vilka herr Ohlins insatser
var i det sammanhanget vet jag inte, och
jag har inte heller så speciellt stort intresse
av att bli upplyst därom. Men
för all del, det kanske var insatser bakom
fronten som jag inte har reda på.

När herr Bohman nu hissar upp inkomstlyftet
till 9 procent efter att först
ha talat om att det hela var orealistiskt
därför att siffran var för låg och
nu menar att det är orealistiskt därför

att siffran blir för hög, så kanske man
bör stanna någonstans vid ett inkomstlyft
på mellan 7 och 9 procent. För min
del vill jag inte gå så långt som till 9
procent.

Herr Bohman frågar: Håller då budgetbalansen?
Ja, så mycket kan jag säga
att, oavsett om det blir 6, 7, 8, eller 9
procent, något utrymme för eu allvarligt
menad skattesänkning föreligger inte,
om man samtidigt har ansvar för
samhällsekonomien.

Jag kan sedan bara till sist såsom en
upplysning nämna att när man i den
europeiska ekonomiska kommissionen
gjort sina bedömningar av prisuppgången
för 1966 man tyvärr såsom ett medeltal
för de till OECD anslutna staterna
har stannat vid siffran 3V2 procent.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Herr Sträng lyssnar dåligt
på vad man yttrar från denna talarstol.
Jag har inte i mitt anförande sagt
att det inte i budgeten fanns något
nämnt om aktievinster och markvinster.
Tvärtom hälsade jag med tillfredsställelse
att det äntligen skall framläggas regeringsförslag
på dessa punkter. Jag
hoppas att dessa förslag blir mycket
hårda så att de stora värdestegringar
som förekommit blir föremål för en ordentlig
beskattning.

Om jag sedan ett ögonblick får fortsätta
vår diskussion om Lenins boktitel
hade finansministern inte heller nu rätt.
Boken hette »Ett steg framåt, två steg
tillbaka», men jag vill tala om för finansministern
att titeln inte var avsedd
som någon norm för kommunistisk politik.
Tvärtom innebar den en kritik av
vad mensjevikerna, d. v. s. socialdemokraterna
ställt till med.

I förra remissdebatten citerade herr
Sträng Marx, och den här gången citerar
han Lenin. Jag får lyckönska honom
till de fortsatta studierna. När det gäller
frågan åt vilket håll vi skall gå är väl
ingen av oss anhängare av att man skall

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

gå tillbaka. Jag tycker att vi skulle inrikta
oss på att tillsammans gå framåt
i svensk politik.

I debatten har från borgerligt håll
sagts att årets budgetplan inte skulle
vara stark i budgetmässig mening. Den
kritiken tycker jag att finansministern
kan ta med ro. En budget som i huvudsak
med löpande medel finansierar inte
bara årets utgifter utan även investeringarna
måste betecknas som mycket
stark. Staten avstår egentligen helt från
att ta kreditmarknaden i anspråk. Vi
kan för vår del gå med på detta, men
menar att det då är befogat med en
strängare statlig kontroll över hur tillgängliga
krediter används.

Jag vill uttala min förvåning över högerpartiets
kritik mot finansministern
för nyårsbeskedet om den höjda bilaccisen.
Hur vill egentligen högerpartiet
ha det? Eftersträvar man en möjlighet
för folk med pengar att liamstra och
slippa undan den skatt som andra får
betala? Det vore rimligt att försöka finna
någon form för preliminära beslut
även beträffande en sådan åtgärd som
höjning av vin- och spritpriserna. Det
finns ingen anledning varför möjligheten
till hamstringsköp skall lämnas öppen.

När man — som skett i debatten och
som även företrädare för LO har gjort
— ifrågasätter om det är nödvändigt
med den starka ökingstakt i industriinvesteringarna
som förutses i år, möts
man vanligen av påståendet att man vill
fördröja framstegstakten, den tekniska
utvecklingen o. s. v. Frågan är emellertid
inte så enkel. Vågar någon påstå att
alla investeringar som görs inom industrien
är nyttiga och nödvändiga och
tillgodoser viktiga behov? Vi vänder oss
självfallet inte emot att det beredes utrymme
för nödvändiga investeringar,
men vi anser att regeringen har dålig
kontroll över investeringsutvecklingen.
Alla investeringar som företagen gör
är inte nyttiga. Det måste finnas någon
form av investeringskontroll när

resurserna är knappa. Balansen i utvecklingen
blir bättre om industriens
investeringar ökar något mindre än man
nu räknar med och bostadsbyggandet
i stället får öka mera — detta är motiverat
även av sociala skäl.

Det bör också understrykas att det
ingalunda är någon riskfri och självklar
politik, när vårt land tar sikte på
att öka exporten och minska importen,
även om detta är nödvändigt. Regeringarna
i en rad länder är inne på samma
linje. Om alla skall sälja mera men köpa
mindre, går det hela tydligen inte ihop.
När det blir svårare att sälja på traditionella
marknader måste vi ägna större
uppmärksamhet åt förbindelserna med
de socialistiska staterna och med länderna
i den tredje världen. Det vore intressant
att få veta, vilka planer regeringen
har för att uppmuntra en ökad
handel i dessa riktningar.

Jag vill också ta upp ytterligare en
fråga, där ett klargörande besked om
regeringens ställning vore på sin plats.
I samband med skadeståndsmålet om
neurosedynfallen har en diskussion
uppstått om statstjänstemäns »extraknäck»
och lämpligheten av att de har
sådana extra anställningar och placeringar
i bolagsstyrelser att frågan om
en dubbel lojalitet kan uppstå. Jag har
ingen statistik över hur vanligt det är
med dessa s. k. extraknäck för högre
statstjänstemän, men anser det nödvändigt
att regeringen lämnar en
utförlig redovisning, vilket bör vara
möjligt att göra. Placeringar i
bolagsstyrelser går däremot att kontrollera.
En titt i aktiebolagskalendern
visar en del märkliga fall. Man måste
ställa frågan: År det verkligen lämpligt
med denna sammanblandning av viktiga
statliga uppdrag och placeringar i privata
bolagsstyrelser? Är det inte risk för
att lojalitetsproblem kan uppstå? Jag
skulle gärna vilja höra finansministerns
eller någon annan regeringsmedlems
uppfattning om dessa personalunioner
mellan storfinans och statsapparat.

Onsdagen den 19 januari 196(5 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr talman! Det finns i den framlagda
budgetplanen eu riktig tanke som
jag vill understryka, nämligen att man
bör söka betrakta samhällsekonomien
som en helhet och att samhällsorganen
skall ha ansvaret för dess totala utveckling.
Statsbudgeten betraktas som eu del
av samhällsekonomien och dess utformning
bestämmes bl. a av hur den påverkar
den ekonomiska utvecklingen i
stort.

Detta är en ambition som jag vill hålla
finansministern räkning för, men den
bör kompletteras i två avseenden. Först
och främst får man akta sig så att inte
denna analys leder till ett slags harmoniuppfattning,
som tidigare varit fallet
hos många nationalekonomer. Vi har
ännu inget folkhushåll i detta ords
egentliga mening, utan fortfarande ett
kapitalistiskt samhälle där motsatta intressen
mellan klasserna föreligger vid
fördelningen av nationalprodukten. Man
bör därför inte heller föra analysen enbart
i totala termer såsom totalefterfrågan,
efterfrågetryck o. s. v.

Läget är mycket olika för olika grupper
i samhället. Det finns personer med
låga inkomster och personer med höga
inkomster. Förmögenheter och egendom
är ojämnt fördelade. Många familjer
och enskilda har alldeles för små inkomster
för att kunna skaffa sig en rimlig
standard. Det är de stora grupperna
av folkpensionärer, av handikappade,
det är de stora barnfamiljerna, det är
grupper med låga löner. Deras efterfrågan
måste givetvis ökas, inte skäras ned.

Men visst finns det hos andra grupper
vad man kan kalla en överskottsefterfrågan.
Det gäller för övrigt inte
endast fysiska personer utan även aktiebolag.
Vi är överens med regeringen
om att åtgärder för att skapa ett bättre
läge i utrikeshandeln är nödvändiga,
men de bör sättas in mot lyxkonsumtion,
mot slöseri och extravaganser, med
en verkligt hård beskattning av de stora
spekulationsvinsterna på aktier och
tomtmark. Det förefaller som om ban -

ker och andra storföretag har gott om
pengar, alt döma av de skrytinvestcringar
som görs. Reklamen måste anses
överdimensionerad. På dessa punkter
borde man klämma åt.

För det andra måste målsättningen
vara att vi skall komma dithän att vi får
ett verkligt folkhushåll. Men det förutsätter
att de samhälleliga instanserna,
riksdag och regering, också tar sig hela
bestämmanderätten när det gäller de
stora ekonomiska avgörandena. Så är
det inte nu. Den långtidsplanering vi
har är säkert nyttig, men den utgör
ingen ekonomisk planering i egentlig
mening. I fråga om avgörade delar av
näringslivet träffas alltjämt de viktiga
ekonomiska besluten av privata företag
och intressen. Riksdag och regering beslutar
inte avvägningen inom samhällsekonomien
av investeringar och konsumtion,
beslutar inte om produktionens
utformning i stort eller om dess utveckling.
De beslut vi träffar här påverkar i
betydande grad dessa avgöranden, men
även om statens inflytande utvidgats är
storfinansens och övriga privata maktcentras
inflytande alltjämt mycket stort
och på många områden dominerande.

När det diskuteras vad som bör prioriteras,
vilka uppgifter som först bör
klaras, måste vi alltså vara medvetna
om att det ännu inte tycks finnas en
politisk majoritet här i riksdagen för
direkta beslut i en rad av dessa frågor.
Däremot finns det majoritet för att
man i alla fall skall söka påverka den
ekonomiska utvecklingen i viss riktning.
Jag håller mig alltså till denna
senare, mera begränsade förutsättning.
En grundfråga är emellertid även under
denna förutsättning om man skall acceptera
lönsamheten inom de privata
företagen som kriterium på att det
handlar om en effektiv produktion. Jag
kan för min del inte betrakta det förhållandet
att produktion sker med vinst
som en tillräcklig anledning att upprätthålla
den. Jag menar att samhällets
värderingar, de kollektiva värderingar -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na av vad som är nyttigt och nödvändigt,
alltid måste komma in och beaktas.

När det innevarande år förutses en så
kraftig uppgång av det privata näringslivets
investeringar i fasta anläggningar
som med cirka 10 procent och av enbart
industriinvesteringarna med nära
14 procent finns det därför anledning
att ställa frågan om alla dessa investeringar
ur hela samhällets synpunkt är
av hög nödvändighetsgrad. Är de alla
viktigare, med hänsyn till våra allmänna
värderingar och till bostadsbristen,
än ökade investeringar för bostadsbyggande?
Och skulle det inte ur balanssynpunkt
vara bättre med en jämnare
utveckling av investeringarna än denna
ryckighet som nu präglar dem?

I det sammanhanget kan erinras om
att den starka efterfrågan på hemmamarknaden
enligt finansministerns mening
haft en återhållande verkan på
verkstadsexporten och därmed bidragit
till försämringen av bytesbalansen. Om
man i fjol genomfört två av våra förslag
skulle läget i det avseendet varit bättre.
Man borde dels redan då ha satt stopp
för militärutgifterna, vilka i hög grad
riktar efterfrågan mot verkstadsindustrien.
Man borde också ha tagit ut samma
omsättningskatt på maskininvesteringar
som övriga varor och inte gjort
ett undantag. Om man genomfört dessa
åtgärder skulle man fått en mera balanserad
utveckling och sluppit en del av
de problem som uppstått inom handelspolitiken.

Finns det då möjligheter att åstadkomma
en bättre kontroll över investeringsutvecklingen
utan alltför mycket
krångel? Ja, utan tvivel. Jag vet att det
är svårt att vinna gehör för en direkt
investeringskontroll, men däremot har
ju redan accepterats att skattepolitiken
får inverka på investeringarna.

Här kan man tänka sig två former av
åtgärder dels en skärpning av bolagsbeskattningen
för att allmänt påverka
investeringsuppgången så att den sker

något lugnare, dels en differentierad
beskattning som gör det möjligt att gynna
viktiga investeringar och hålla tillbaka
sådana som är mindre väsentliga
eller rent av skadliga. Det senare kan
man åstadkomma genom att ha olika
avskrivningsregler när det gäller beskattningen
för investeringar inom olika
områden. I varje fall då det gäller
de olika branscherna borde det inte bli
alltför komplicerat att genomföra sådana
differentierade avskrivningsregler.

Den ökning av den privata konsumtionen
som finansministern räknar med
för 1966 måste bedömas som mycket
låg. Det är ändå en genomsnittssiffra
som för vissa grupper, som redan har
låga inkomster och låg standard, kan
innebära eu direkt standardsänkning.
Det är litet osäkert om den exakta innebörden
av sparandets minskning under
förra året. För vissa grupper innebar
det en utvidgning av en redan stor konsumtion,
för andra kanske ett barskrapande
av resurser för att klara livets
nödtorft. Säkert är att den siffra som
nämns i finansplanen för den troliga
lönehöjningen under detta år, 6 procent,
vilken alltså inbegriper alla löneförbättringar
vid sidan av avtalen genom ökad
arbetsintensitet o. s. v., kom som en
chock för många fackföreningsmän.

Eu så låg inkomstförbättring nödvändiggör
verkligen ökade insatser för att
begränsa prisstegringarna. Det enda
konkreta som regeringen föreslår när
det gäller priserna verkar emellertid åt
alldeles galet håll. Regeringen vill t. ex.
höja hyrorna. Sådana åtgärder borde
motsvaras av prissänkningar på andra
områden, och i varje fall av ökade ansträngningar
för att hålla övriga priser
nere. Jag är inte övertygad om att regeringens
allmänna ekonomiska politik
kommer att leda till en uppbromsning
av takten i prisstegringarna. Vi anser
fortfarande att det här behövs direkta
regleringar på vissa områden, bl. a. beträffande
de viktigaste basvarorna. De
privata kartellerna och monopolen be -

Onsdagen den 1!) januari 1900 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

driver nu eu sådan prisreglering, men
det vore bättre om samhället gjorde det
i stället. Starka konsumentorganisationer
borde vidare utvecklas som kan bli
påtryckningsgrupper för att hålla priserna
nere. Kampen mot inflationen
måste med skäl anses vara en av de
största uppgifterna för den .statliga ekonomiska
politiken. För att verkligen ge
effekt måste denna gripa in i näringslivet
på ett sätt som inte motsvarar
borgerliga ideal.

Vi diskuterar här inte bara finansplanen
utan hela den politiska giv som
regeringen lagt fram i år. Vissa delar
saknas. Vi vet inte vilket förslag den
kommer med beträffande aktievinstbeskattningen
och inte heller hur dess förslag
beträffande bostads- och markfrågorna
kommer att se ut. Jag hoppas
verkligen att långtidsplanen när det
gäller bostadspolitiken inte skall gå i
den riktning som förslagen i årets budget
anger, d. v. s. i huvudsak innebära
hyreshöjningar.

Fn budgetplan gäller ju bara för ett
år och det är förmodligen regeringens
mening, vilket också framhålles i finansministerns
kommentarer, att återkomma
till vissa långtidsproblem längre fram i
år. Då har också den nya långtidsutredningens
material mera grundligt
hunnit studeras. Men även regeringsplaner
för ett år måste självfallet ställas
in som ett led i en mera långsiktig
politik.

Tiden borde nu vara mogen för arbetarrörelsen
att söka utforma ett sammanfattande
program för den närmaste
5- eller 10-årsperioden. Det finns en rad
frågor där det skulle vara felaktigt att
år efter år uppskjuta påbörjandet av
verkligt planmässiga lösningar. Ett sådant
program borde utformas till en
plattform för vänsterkrafterna över huvud
taget i vårt land. Jag hyser verkligen
ingen respekt för de resultat mittensamarbetet
hittills avsatt i form av långtidsprogram,
men de måste i alla fall
anses vara följden av vissa ambitioner,

även om dessa inte räckt till för att
skapa en intressant produkt. För arbetarrörelsen
finns det helt andra förutsättningar
att utforma ett inspirerande,
konkret och samhällsomdanande program.

Vilka frågor skulle det framför allt
gälla? Jag kan inte ta upp tiden med
annat än tesformigt formulerade satser
om de viktigaste problemen som borde
finnas med i ett sådant program.

Vi måste få eu långsiktig plan för avskaffandet
av bostadsbristen. Ingen
skall inbilla sig att det blir annat än en
skenlösning om hyresregleringen avskaffas
och hyrorna höjs med kanske
30—40 procent. Det avgörande är att
bygga mera och att på olika sätt minska
kostnadsstegringen. Statlig produktion
av byggnadsmateriel och ett i samverkan
mellan staten, fackföreningsrörelsen
och kooperationen upprättat produktionsföretag
för bostäder samt en
statlig bostadslånefond för utlåning av
allt kapital för bostadsbyggandet till en
fast och låg räntesats är viktiga element
i en lösning. Obligatorisk bostadsförmedling
likaså. Hyreshusen i städer och
samhällen bör överföras i kommunal
ägo.

För en lösning av markfrågorna är en
kommunalisering av tomtmarken nödvändig.
Eftersom det är den privata
äganderätten till marken som möjliggör
det privata tillägnandet av markvärdestegringen
finns det ingen annan framgångsrik
metod för att ändra de nuvarande
förhållandena. Endast så kan man
göra slut på spekulationen i tomtmark.
Steg på vägen till ett samhälleligt ägande
är förköpsrätt för kommunerna, utvidgning
och effektivisering av tomträttsinstitutet
samt en ändring av expropriationslagstiftningen.

Biståndet till barnfamiljerna måste
planmässigt ökas så, att det kommer
atl täcka de direkta barnkostnaderna,
vilka nu kan uppskattas till mellan 2 000
—4 000 kronor per barn och år, varierande
för olika åldrar och i olika fa -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

miljetyper. Indexreglering av barnbidragen
och en förbättring av familjebostadsbidragen
är endast en första åtgärd.
Det samhälle kan inte sägas vara
effektivt ordnat, som later barnfamiljerna
leva på en avsevärt lägre nivå än
andra samhällsmedlemmar.

Den nya långtidsutredningen har ytterligare
markerat hur nödvändig en
ökning av de gifta kvinnornas yrkesverksamhet
är för att klara vårt lands
behov av arbetskraft. Det är då också
nödvändigt att vidta alla åtgärder som
kan underlätta inträdet i förvärvslivet
för ytterligare hundratusentals kvinnor.
Kvinnorna måste i praktiken få samma
ställning på arbetsmarknaden och i
samhällslivet i övrigt som männen. Lokaliseringspolitiken
måste ta hänsyn till
på vilka orter det finns arbetssökande
kvinnor. Alla kvinnor måste i praktiken
ha rätt till anställning, till omskolnings-
och flyttningsbidrag. Den samhälleliga
servicen måste i betydande
grad byggas ut. Det handlar här om en
ekonomisk fråga men framför allt om
en jämlikhetsfråga.

En fråga om jämlikhet är också åldringarnas
standard och vårdförhållanden.
Jag skulle i timmar kunna citera
ur de många brev från folkpensionärer
som en partiledare erhåller och som
skildrar det besvärliga läge i vilket flertalet
av dem alltjämt tvingas leva. De
måste verkligen vända på slantarna för
att få dem att räcka till livets nödtorft.
Där finns ingen överskottsefterfrågan.
Framför allt är en förbättring nödvändig
för de grupper som inte får något
tillskott genom ATP. Många är sjuka
och behöver vård men kan nu inte få
det på ett tillfredsställande sätt, i många
fall inte alls. Detta problem kommer att
öka under de närmaste åren. En genomgripande
utbyggnad av vårdresurserna,
krafttag för en förbättring av åldringarnas
bostäder och ökat stöd till kommunerna
för hemhjälp åt gamla är några
förstahandsåtgärder.

Låglönegruppernas problem står i

centrum för avtalsrörelsen, men arbetsgivarna
vägrar envist att acceptera åtgärder
som kan bli de första stegen till
en lösning. Alla vet nu också att det är
omöjligt att lösa denna fråga med den
fackliga lönepolitiken som enda medel.
Eu lösning kräver en kombination av
hårt driven avtalspolitik och samhälleliga
åtgärder för en mera ändamålsenlig
struktur och lokalisering av näringslivet
samt social- och skattepolitiska
åtgärder. En fortsatt stegring av
priser och hyror drabbar i hög grad
grupperna med låga löner. Det är därför
risk för att deras problem försvåras
under de närmaste åren, om vi inte får
en radikal förändring av den ekonomiska
politiken.

Förmögenhetsfördelningen i vårt land
är mycket ojämn. Fördelningen av inkomsterna
anses under en viss period
ha blivit jämnare, men under de senaste
åren har denna utveckling hejdats
och förefaller att ha vänts i sin motsats.
Det är tacknämligt att finansministern
i år har givit uttryck för synpunkten
att »en koncentration av förmögenhetstillväxten
hos ett antal individer
måste motverkas», även om jag
inte kan förstå att en sådan synpunkt
skulle vara uppseendeväckande hos en
socialdemokrat. Uppseendeväckande är
däremot att man under många år har låtit
denna förmögenhetskoncentration
fortgå. En attack mot de stora ärvda
förmögenheterna är befogad. Vi får se
i vilken mån regeringsförslag om aktieoch
markvinstbeskattning kommer att
motsvara den målsättningen.

En förkortning av arbetstiden, en förbättring
av sjukförsäkringen och en genomgripande
reform av vuxenutbildningen
bör enligt regeringens mening
tillmätas särskilt hög prioritet. Jag delar
denna uppfattning. Ett beslut om
förkortning av arbetstiden bör enligt vår
mening kunna träffas redan i år. Vi har
samma uppfattning som Landsorganisationen,
att en förkortning ned till 40
timmar bör kunna vara genomförd till

Onsdagen den 19 januari 1900 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

är 1970. Avskaffande av karensdagarna
vid sjukdom för alla löntagare måste
omedelbart ske.

Den nya lokaliseringspolitiken har
haft en viss effekt men har inte lyckats
vända utvecklingen och åstadkomma
ekonomisk blomstring i de hotade
delarna av landet. Det är alltjämt nödvändigt
med ingripanden av mera djupgående
natur. Utvidgning av de nuvarande
statsägda företagen och anläggande
av nya företag i statens, landstingens
eller kommunernas regi är en förutsättning
för industrialisering och utveckling
i många områden.

Förstatligandeåtgärder av olika slag
har givetvis en vidare motivering än
enbart lokaliseringspolitiska hänsyn. En
avgörande synpunkt är kravet på en
förändring av ägandeförhållandena inom
näringslivet, varigenom en förändring
av maktförhållandena underlättas.
Det tryckta material om statsföretagens
utveckling som vi nyligen erhållit är
inte uppmuntrande. Det visar på stagnation
och t. o. m. tillbakagång när det gäller
de statliga företagens andel av produktion
och sysselsättning. En effektivisering
av statsdriften är nödvändig,
bl. a. genom ett förvaltningsbolag och ett
särskilt industridepartement. Men det
behövs också nya förstatligandeåtgärder
för att utvidga den allmänägda sektorn.
Oljeförsörjningen, kraftverken, läkemedelsindustrien,
de stora privata
försäkringskoncernerna och affärsbankerna
står till diskussion.

En verklig ekonomisk planering torde
bli möjlig först när samhället direkt behärskar
en avsevärt större del av näringslivet.
Det behövs en ekonomisk bas
för att effektivt ta upp kampen mot
storfinansens maktställning. Behovet av
ökat allmänt ägande och allmän kontroll
bör emellertid tillgodoses på alla
vägar som är möjliga, t. ex. genom förnuftig
användning av ATP-fondernas
medel. Planerings-ocli utvecklingslinjen
måste över huvud drivas hårdare av arbetarrörelsen.

Samtidigt med utvecklingen av samhiillsinflytandet
inom det ekonomiska
livet måste vi emellertid fä eu utveckling
av löntagarnas inflytande inom förelagen.
I företagen bör i princip samma
demokratiska ordning för fattande
av beslut råda som i samhället i övrigt.
Alla som arbetar i ett företag skall ha
rätt att delta i val av företagsledning
och i utformningen av företagets allmänna
politik. Företagsdemokratien
måste betraktas som en förstarangsfråga
för hela den politiska debatten och verksamheten.
De statliga och kommunala
företagen bör vara mönsterföretag och
därför också föregångare när det gäller
genomförandet av företagsdemokrati.

En annan viktig demokratisk fråga
gäller möjligheterna för alla medborgare
att aktivt delta i olika former av
kulturell verksamhet. Det finns nu en
rad hinder av social karaktär för de
stora grupperna av arbetare, tjänstemän
o. s. v. i form av hårt kroppsarbete, bostadsförhållanden,
inkomster, vanor och
fördomar. Det passiva anammandet av
olika kulturyttringar tycks alltmera vinna
terräng på det aktiva kulturdeltagandets
bekostnad. Samhällets kulturinsatser
har ökats under senare år, men de
är ännu djupt otillräckliga.

I författningsfrågan har jag i riksdaden
flera gånger gett uttryck för vår
principiella uppfattning. Vi är anhängare
av enkammarsystem, av att parlamentarismen
skrivs in i grundlagen,
av att riksdagen väljs genom verkligt
proportionella val och av republik. Vi
anser det självklart att den nya författningen
blir republikansk, oavsett personförhållanden.
Vi är naturligtvis mycket
glada över att en stor grupp socialdemokrater
nu tagit ställning i republikfrågan,
och vi hoppas att hela den socialdemokratiska
gruppen skall ha samma
mening. I detta sammanhang måste
jag bestämt vända mig mot påståenden i
den borgerliga pressen, att detta ställningstagande
i republikfrågan skett av
taktiska motiv, för att fördröja lösning -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en av författningsfrågan eller för att ta
vinden från kommunisterna. Det är beklämmande
att man på en del håll så
ofta vill tillskriva motståndare taktiska
motiv och inte vill förstå att det
handlar om en allvarlig principiell övertygelse.
Vad gäller frågan om förhållandet
till oss kommunister, så anser vi det
avgörande att hela arbetarrörelsen går
åt vänster. När man nu tar ett steg åt
vänster måste vi uppskatta detta och
hoppas att det följs av flera.

Det kan förtjäna erinras om att det
förekommer ärftlig tronföljd inte endast
inom huset Bernadotte utan även inom
finanshusen Wallenberg, Wehtje, Broström,
Johnson, Bonnier o. s. v. Jag skall
inte uttala mig om olika personers duglighet
och kvalifikationer. Det är emellertid
lika oförenligt med demokratiska
principer att makten över stora företagskoncentrationer
med hundratusentals
anställda ligger i händerna på ett litet
antal familjer och går i arv inom dessa
som att Sverige är ett arvrike. På det
finansiella området handlar det dessutom
om verklig makt, om regerande
furstar. Att bryta storfinansens välde
är därför en avgörande demokratisk
uppgift.

Våra uppgifter kan emellertid inte
begränsas till förhållandena inom vårt
land. Vi är mer och mer en del av världen
och har ett gemensamt ansvar. En
viktig uppgift för det internationella
samarbetet är att söka bryta tendensen
till allt större rustningsutgifter och i
stället få till stånd en minskning av
rustningarna med målsättningen förbud
mot kärnvapen, total och allmän nedrustning.
Uppskovet med vissa militärutgifter
nästa budgetår visar att man
utan olägenheter kan stoppa en utveckling,
som bara för kort tid sedan
påstods vara ofrånkomlig. Det bör då
också vara möjligt att komma fram till
en verklig omprövning av de militära
utgifterna och deras fördelning.

Ökningen av biståndet till de fattiga
länderna i årets budget har redan från

många håll bedömts vara för liten — för
liten i förhållande till våra egna resurser,
mikroskopisk i förhållande till
behoven i den värld där så många
människor svälter. Vi anser att riksdagen
nu bör besluta om en tidsplan
för uppräkning av det svenska biståndet
till beslutade en procent av bruttonationalprodukten.
Denna målsättning
borde uppnås under 1960-talet. Vi anser
att denna fråga är så viktig att en sådan
fast tidsplan ar berättigad. På handelspolitikens
områden måste man nu fortsätta
att pröva förslagen från Genévekonferensen
om tullpreferenser för uländernas
industrivaror — d. v. s. tulllättnader
— och om vissa importmål
när det gäller deras produkter över huvud
taget.

Även vår ställning till sådana brännande
internationella frågor som rasförtrycket
i Sydafrika och det amerikanska
anfallskriget i Vietnam är en fråga
om solidaritet. Det gäller samhörigheten
med och viljan att hjälpa människor
som lider svårt under krig och
förtryck. Vi skall senare här utförligt
diskutera dessa och andra internationella
problem. Jag vill för dagen bara
uttala förhoppningen, att statsmakterna
skall ge ökad humanitär hjälp till
det vietnamesiska folket. Samtidigt vill
jag uppmana till ökad aktivitet för kravet
att Genévekonferensens beslut skall
respekteras, vilket innebär att Vietnams
folk i praktiken får rätten att bestämma
över sitt eget liv. En förutsättning härför
är att det amerikanska anfallskriget
upphör och de utländska trupperna dras
bort.

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag i ett och samma anförande sökt
spänna över så många frågor. Jag har
gjort det i avsikt att visa att det alltjämt
finns många djärva mål att söka nå.
Vi befinner oss mitt uppe i en väldig
omdaningsprocess, både nationellt och
internationellt. Den socialistiska arbetarrörelsen
måste spela en avgörande
roll i denna revolution, vars djupgåen -

Onsdagen den 19 januari 1900 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de karaktär och omfattning nu ingen
kan förneka.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Herr Hermansson klappade
den socialdemokratiska gruppen
på axeln och uttalade sin glädje över
att vi hade tagit ett steg åt vänster.
Det är så att vårt parti går inte i sicksack,
utan när vi tar ett steg, herr Hermansson,
så tar vi ett steg framåt. Vi
tar alltså inte än ett steg åt vänster, än
ett steg åt höger. Vid de socialdemokratiska
partikongresserna drar vi upp
riktlinjerna för den politik, som vårt
parti skall föra, och det är alltid en
politik som avser steg framåt. När väljarna
ger partiet förtroende att förverkliga
sina politiska ambitioner, sådana
dessa tar sig uttryck vid kongressen,
ankommer det på riksdagsgrupp och regering
att förverkliga dessa ambitioner.

Alla reformer kan inte genomföras
och förverkligas omedelbart, utan det
gäller att vid varje tillfälle göra en angelägenhetsgradering
med hänsyn tagen
till våra möjligheter och till de behov,
som får bedömas såsom angelägnast.
Målen för vår politik är alltid klara,
men hur raskt vi anser oss kunna nå
de uppställda målen beror på vilka resurser
vi har att röra oss med.

Det har nu gått sex kvartal sedan
den senaste socialdemokratiska partikongressen
år 1964, vid vilken vi fastställde
handlingsprogrammet »Resultat
och reformer», och det var då som partiet
myntade parollen »Mot nya, djärva
mål», vilken herr Hermansson nyss
i förbigående nämnde.

Jag anser att det i dagens remissdebatt
finns anledning att granska vad
som har skett efter denna partikongress,
alltså att närmare undersöka i
vilken utsträckning partiet har förverkligat
de uppgjorda planerna. Låt mig

som hastigast se på ett par mycket
väsentliga områden av samhällslivet.

Vi kan nu verkligen beteckna vårt
samhälle som ett utbildningssamliälle.
Vi har sedan år 1964 fått 11 000 nya
utbildningsplatser i gymnasier och
fackskolor. År 1964 började 35 000 ungdomar
i gymnasium eller fackskola. I
år blir det 45 000. Då var det tre av
tio 16-åringar, som började en teoretisk
utbildning på gymnasienivå. Nu är
det fyra av tio. Nu går en tredjedel av
alla ungdomar till vidareutbildning efter
grundskolan.

När det gäller vuxenutbildningen står
vi ännu bara i början av utvecklingen.
Det mål som vi har uppställt skulle
jag vilja sammanfatta på följande sätt:
varje vuxen människa skall ha chansen
och de ekonomiska möjligheterna
att avbryta sitt förvärvsarbete för att
skaffa sig en utbildning, som han eller
hon inte kunde få i ungdomen, för att
byta bana i yrkeslivet eller för att vidareutbilda
sig i sitt hittillsvarande
yrke.

I statsverkspropositionen signaleras
nu vuxenutbildningen som en av de
största och mest genomgripande reformerna
under de allra närmaste åren,
och detta kan hälsas med den allra
största tillfredsställelse. I bakgrunden
ligger nämligen att 80 procent av dagens
aktiva generation fått nöja sig
med folkskola som enda utbildning.
Denna raketutveckling på utbildningens
område är den allra starkaste drivkraften
i demokratiseringen av vårt land.
I den långtidsutredning, som nyligen
framlagts, framhålles att den oerhört
kraftiga satsning på utbildningen, som
skett i vårt land sedan 1950-talet, nu
börjar mogna ut i stigande siffror för
aktiviteten i vår produktion.

Forskningen har sin självklara plats
i utbildningssamhället. Målet för oss
är att vi i Sverige skall satsa tre procent
av vår nationalprodukt till forskning
och tekniskt utvecklingsarbete. Det är,
herr talman, lika mycket som USA och

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Sovjetunionen satsar och nästan dubbelt
så mycket som vi själva har satsat
hittills. På de sex kvartalen sedan vår
partikongress hölls har de statliga anslagen
till forskning och högre utbildning
höjts från 390 till 545 miljoner
kronor.

Får jag, herr talman, beröra ytterligare
ett par områden för att belysa
vad som har hänt! På familjepolitikens
område är våra reformplaner mycket
omfattande. En familjebalk med ett samordnat
system av stödåtgärder för barnfamiljerna,
som syftar till att utjämna
standardskillnaden och skapa trygghet
och valfrihet för dem, står som ett klart
angivet mål för oss.

När vi gick ut med parollen »En
miljon bostäder på tio år» som en minimigräns
blev många, om inte chockade
dock en smula förvånade. Det kan
påpekas att den närmast föregående
miljonen bostäder tog 18 år att åstadkomma.
Nu, sex kvartal efteråt, har
140 000 av denna miljon lägenheter blivit
inflyttningsklara. 140 000 nya lägenheter
sedan sommaren 1964 — det
betyder att snart en halv miljon människor
flyttat in i nybyggda bostäder
sedan dess. Jag förnekar naturligtvis
ingalunda därmed att vi fortfarande
har en besvärande bostadsbrist, men
jag har velat belysa vad som hänt sedan
vi kastade ut parollen om en miljon
bostäder på tio år.

Jag skall inte detaljgranska vad som
skett i fråga om social säkerhet och
omvårdnad. När det gäller omvårdnaden
om de handikappade har vi nu
sprängt miljardvallen, de olika posterna
i budgeten uppgår nu till 1 100 000 000
kronor. Ingen i denna kammare behöver
upplysa mig om att mycket återstår
att göra på detta område. Stor aktivitet
är fortfarande erforderlig. Vi
kan räkna med att de undersökningar
och utredningar som nu arbetar skall
ge oss uppslag för vidare reformer på
området.

Vad de gamla beträffar vill jag först

erinra om att vi i år höjer folkpensionen
med 170 kronor för ensamstående
och 260 kronor för äkta makar. De
äldre får fortfarande vända på slantarna
— det är ingenting att förneka
— men den sammanlagda kostnaden
för folkpensionsändamål är nu
5 300 000 000 kronor, d. v. s. den summa
som hela statsbudgeten uppgick till
då jag för 16 år sedan kom till detta
hus. Det är vad vi i dag satsar på folkpensioneringen.

För något år sedan fick vi en skakande
rapport från socialpolitiska kommittén
rörande de äldres bostadssituation.
Denna rapport resulterade i att
riksdagen antog ett trepunktsprogram
för vissa åtgärder inom åldringsvården.
Jag erinrar om vad som beslutades: en
forcerad bostadsförbättringsverksamhet,
ökade resurser för hemhjälpsverksamhet
och en snabb utbyggnad av långtidsvården.
Kommunerna ålades att inventera
situationen för sina gamla, och
inventeringen visade att 60 000 åldringsbostäder
befann sig i sådant skick
att de var i synnerligen stort behov av
väsentliga förbättringar. Vi kan nu konstatera
att med utgången av detta år
hälften av dessa bostäder har förbättrats.
Om man dessutom lägger till de
anslagshöjningar som finns i budgeten
kan vi räkna med att vi inom ett
par år har klarat av de 60 000 lägenheter
som det var angeläget att snart förbättra.

Jag vill emellertid slå fast att vi därmed
inte har löst frågan om åldringsvården,
utan här måste man även framgent
ständigt hålla sig underrättad om
situationen för åldringarna ute i kommunerna
så att de kan komma i åtnjutande
av de reformer som vi genomför
i detta hus. Vi skall alltså kontinuerligt
följa utvecklingen, så att vi inte behöver
ställas inför en så chockartad situation
som den vi häromåret ställdes
inför.

Beträffande hemhjälpsverksamheten
kan det nu påpekas att 120 000 åldring -

Onsdagen den 19 januari 19GG fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ar får sådan hjälp. År 19G4 var motsvarande
siffra 84 000.

Även inom långtidssjukvården liar en
glädjande utveckling ägt rum. När lånestödet
infördes av riksdagen, räknade
vi med att sjukhushuvudmännen
skulle kunna bygga 5 000 platser för
långtidsvård. Nu har dessa anmält att
de planerar att bygga 11 500 långtidsvårdplatser.
För att göra detta möjligt
förlänger man nu, enligt förslag i statsverkspropositionen,
tiden för lånestödet
till och med budgetåret 19G8/69.

Det har alltså skett en del på detta
område såsom resultat av de beslut som
vi har fattat. Därmed är inte sagt att
vi slutgiltigt har löst dessa frågor, men
det finns ju ingen anledning att måla
en bild av den aktuella situationen i
vårt samhälle, i vilken inte dessa ting
också återfinns.

I fråga om det ekonomiska skyddet
vid sjukdom kan vi utgå ifrån att årets
riksdag får ett förslag om avsevärt höjd
sjukpenning. Jag vågar för egen del
räkna med att vi under året också får
löst den andra frågan, nämligen den
som rör ersättning för karensdagarna.

En god social omvårdnad kommer
alltid att vara ett mål. Det kommer aldrig
att vara något avslutat kapitel!

Jag har, herr talman, med detta anförande
velat söka belysa hur socialdemokratien
förverkligar sina djärva
mål, steg för steg. Den politik som vårt
parti för bärs fram av en vision om
solidaritetens samhälle — om solidaritet
och social utjämning. Det är ett mål i
och för sig men också en av de viktigaste
drivkrafterna för att åstadkomma ett
växande välstånd. Demokratiseringen av
utbildningen kan bli ett exempel på hur
utjämning och nedrivna klasskrankor
är en mäktig drivkraft på utvecklingen,
samtidigt som denna demokratisering
är ett mål i och för sig.

Jag har ju antytt att vi ingalunda är
framme vid målet för den socialdemokratiska
politiken. Kvar står många irriterande
och svårlösta problem. Ett av

de problemen är värdestegringen på
marken, på aktieinnehavet. Den frågan
har herr Hermansson berört, och den
återfinns i statsverkspropositionen. Det
avsnitt som finansministern behandlar
där har enligt min mening fått ett alltför
ringa utrymme i debatten både inom
detta hus och utanför. Jag tycker att
avsnittet är så väsentligt, att jag vill
läsa in det i protokollet.

»Ett kännetecken på en samhällsekonomi
i stark tillväxt är den snabbt
ökande förmögenhetsmassan. I ett samhälle
som vårt med under lång tid
stigande investeringskvot tenderar förmögenhetstillväxten
att ske i ett alltmera
accelererat tempo. Om denna utveckling
tillåts fortgå på ett sätt, som
innebär en ökad olikhet i välståndets
fördelning, uppstår konsekvenser som
inte ter sig acceptabla ur vare sig ekonomisk
eller social synpunkt.» Och han
fortsätter litet längre ned:

»Särskilt angeläget ter det sig att reducera
sådana effekter av den under
senare tid kraftiga värdestegringen på
aktie- och markinnehav.»

Jag vill uttrycka den förhoppningen,
att de förslag som riksdagen så småningom
kan komma att föreläggas skall
utformas så, att de verkligen reducerar
effekten av värdestegringen. Förslaget
om aktiebeskattning sådant det utformats
av experterna får anses vara ett
absolut minimum.

När jag läste detta stycke i statsverkspropositionen
kom jag att tänka
på ett yttrande av president Franklin
D. Roosevelt, ett yttrande som passar
in precis på den företeelse finansministern
här beskrivit. Roosevelt yttrade:
»Det verkliga provet på våra framsteg
är inte huruvida vi ökar välståndet för
dem som redan har mycket, utan huruvida
vi erbjuder tillräckligt åt dem som
har för litet.»

Detta yttrande för mig vidare i mitt
resonemang. Yttrandet är ett uttryck
för solidaritet, men solidariteten får
inte stanna inom landets gränser. Den

4-—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 2

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

svenska u-hjälpen har visserligen tiodubblats
hittills under 1960-talet, men vi
har fortfarande blott hunnit en bråkdel
på vägen mot det mål vi uppställt. Vårt
bidrag kan givetvis sägas vara ett ofantligt
litet bidrag. I debatten om u-hjälpen
stirrar man sig emellertid blind på anslagsbeloppet.
Man kan lätt få den
föreställningen, att pengar är nog — om
vi anvisar ytterligare ett antal hundratal
miljoner kronor, så skulle all rättfärdighet
vara uppfylld.

Det är nödvändigt att debatten om
u-hjälpen vidgas, så att vi realistiskt
angriper det enorma problem det är
fråga om. När jag nu säger att pengar
inte är allt, får det inte missförstås. Det
behövs ofantligt mycket mer pengar.
Men vi måste göra oss beredda att avstå
på sådana områden, där vi själva
har en bristsituation. Vad man behöver
ute i världen är lärare, läkare och experter
på det ekonomiska och tekniska
området. Enligt en beräkning som
UNESCO gjort skulle det i Afrika behövas
750 000 grundskolelärare inom de
närmaste 15 åren, för att barnen där
åtminstone år 1980 skulle få tillfälle
att börja skolan. Lägg därtill behovet
i Indien och andra delar av världen.
Sverige har för närvarande ett 70-tal
lärare ute i fältarbete i u-länderna,
samtidigt som vi har lärarbrist i vårt
land.

Låt mig vidare erinra om det enorma
behovet av läkare i dessa länder. I
Sverige har vi en läkare på 1 000 invånare.
Av våra 8 000 läkare är 1 500
utlänningar. I u-länderna har man en
läkare på 100 000 invånare.

Undersöker vi sedan tillgången på
tekniker av olika slag, skall vi finna
att man i vissa länder för närvarande
inte kan utnyttja de pengar man har
möjlighet att få som bidrag eller som
lån, därför att man inte har de tekniker
som behövs för att man skall kunna förverkliga
sina projekt.

Man skall alltså ställa frågan så här:
Är vi beredda att i en tid av strykande

åtgång på lärare, läkare och tekniker
avstå några tusental lärare, läkare och
tekniker av olika slag? Det är genom
svaret på den frågan som solidariteten
prövas. Är vi t. ex. beredda att vänta
en något längre stund på sjukhusen än
vi får göra nu? Det är på det sättet man
skall angripa problemen kring u-landshjälpen
och biståndsverksamheten.

Socialdemokratien och fackföreningsrörelsen
har en gemensam grupp som
skall arbeta fram ett konkret handlingsprogram
för hela utvecklingshjälpen.
Vi hoppas att vi snart får det programmet
så att vi kan arbeta vidare.

Herr talman! Vi kommer under vårens
lopp att bli i tillfälle att detaljgranska
statsverkspropositionens olika
förslag. Jag skall därför nöja mig med
det jag har sagt. Jag vill bara till sist
framhålla något som är självklart för
alla, nämligen att framsteg inte är någonting
som är självklart. Framstegen
beror i hög grad på politiken och samhällets
aktivitet. Ekonomiska framsteg
ger oss möjlighet att snabbare ta bort
orättvisor, bättre förutsättningar att förverkliga
utjämningssträvandena, vilket
leder till ännu snabbare ekonomiska
framsteg. Det parti jag företräder är
berett att satsa helhjärtat på en sådan
solidaritetens politik.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag kan börja med att
i två hänseenden instämma i vad socialdemokratiska
partiets gruppledare här
i andra kammaren, herr Bengtsson i
Varberg, sade. Det ena gäller vuxenutbildningen.
Det är en gärd av rättvisa
att man låter människor som inte har
haft råd eller tillfälle att få en utbildning
i sin tidiga ungdom få bättra på
den saken som vuxna. Och det är inte
bara en gärd av rättvisa; det är också
en klok investering. Vi är glada från
folkpartiets sida att våra krav i detta
hänseende fått gensvar från det socialdemokratiska
partiet.

Onsdagen den 19 januari 19GG fm. Nr 2 .).)

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag vill också instämma i vad herr
Bengtsson sade när det gällde de handikappade.
Vi borde alla, oavsett partifärg,
kunna vara överens om att vårt
mål måste vara inte bara att ge de handikappade
en dräglig existens — det
är många som inte ens haft det tidigare
— utan också att ge dem möjligheter
att utveckla sina anlag och förutsättningar,
så att de kan känna sig som
nyttiga människor i samhället.

När nu herr Bengtsson i Varberg
påminde om programpunkter och beslut
som hade fattats av den socialdemokratiska
partikongressen för sex
kvartal sedan, kanske jag kan få påminna
honom om löften som är litet
äldre: inte sex kvartal utan 88 kvartal
gamla. Det är nu 22 år sedan socialdemokraterna
i sitt efterkrigsprogram
som punkt 1 satte upp »prisstegringar
förhindras»; det var kort uttryckt och
gav inte anledning till några missförstånd.

Man lovade också för 22 år sedan att
avskaffa bostadsbristen på tre till fem
år. Enligt de löften som gavs för 22 år
sedan skulle alltså bostadsbristen ha
varit avskaffad senast år 1950. Nu räknade
herr Bengtsson i Varberg upp en
lång rad siffror över ett bostadsbyggande
som lät mycket imponerande. Men
det är ju självklart att man i en framåtgående
ekonomi också skall öka bostadsbyggandet.
Det intressanta i detta sammanhang
är att bostadsbyggandets andel
av investeringarna är mindre i dag
än tidigare. Men man sprider ändå
sifferuppgifterna om det kraftigt ökade
bostadsbyggandet, inte bara i Sverige
utan också utomlands. Jag träffade på
en internationell konferens för några
månader sedan en irländare som kom
fram till mig och sade: »Jag skall be
att få gratulera er i Sverige. Ni har ju
ingen bostadsbrist; ni har ju löst hela
bostadsfrågan. Jag har varit på en konferens
och fått en föredragning av en
representant för dep svenska regeringen.
» Denne hade alltså räknat upp alla

dessa vackra siffror om bostadsbyggandet.

.lag tror att de människor i Malmö
som betalat stora summor under bordet
och de människor i olika delar av landet,
som får uppleva den skamfläck på
välfärdssamhället som bostadsnöden innebär,
bär rätt att påminna regeringspartiet
om vad det bar lovat och vad
det borde ha hållit.

Från regeringens sida erkännes sällan
några misstag, men under förra
året talade händelsernas egen gång ett
så tydligt språk, att finansministern inte
har kunnat undgå att göra en del medgivanden,
även om detta har skett motvilligt.
Bakslaget på nära 1 400 miljoner
kronor i våra affärer med utlandet
måste ju registreras som en varningssignal.
Jag tror att det kan vara angeläget
att påminna om att detta bakslag
i våra affärer med utlandet inte på något
sätt var förutsett. När nu finansministern
i dag har givit sig själv ett
så högt och oppositionen ett så lågt betyg,
kan det finnas anledning att gå tillbaka
till den finansplan som finansminister
Sträng lade fram bär för precis
ett år sedan. Vad sade han i denna?
Jo, bl. a. att man kan räkna med att
konsumtionen under 19G5 kommer att
stiga med tre procent. Det är för mycket.
Och därför måste åtgärder vidtagas
för att sänka konsumtionen, och dessa
åtgärder bestod i de skattehöjningar
som finansministern föreslog. Nettoeffekten
av dessa skattehöjningar skulle
enligt vad finansministern sade i 1965
års finansplan bli en minskning av den
privata konsumtionens uppgång. Denna
skulle alltså inte gå upp så mycket som
tre procent, och åtgärderna skulle medföra
en bevarad balans i utrikeshandeln.

Detta var vad finansministern lovade
för precis ett år sedan. Genomför vi
dessa skattehöjningar får vi en nedgång
i konsumtionens ökning och en bevarad
balans, hette det. Från vårt håll varnade
vi för att man alltför mycket skul -

100

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

le förlita sig på dessa finanspolitiska
medel. Vi sade att om man inte i övrigt
för en politik, som ger medborgarna
förtroende för myndigheternas vilja och
förmåga att hålla stabila priser, kan det
hända att den samhällsekonomiska effekten
av skattehöjningen går förlorad
genom att folk i stället minskar sitt
sparande.

Nu hade man alltså ett tillfälle att
pröva finansministerns finanspolitik.
Förutsättningarna var ganska goda, lönerna
var redan bestämda genom avtal
och löneglidningen kunde man ungefär
förutse. Finansministern hade sagt att
konsumtionens uppgång skulle minskas
och att vi skulle få balans i utrikeshandeln.
Men hur blev det? Jo, omsen höjdes
för att konsumenterna skulle köpa
mindre, men i stället köpte de mera.
Konsumenterna köpte förra året för
cirka 1 000 miljoner kronor mera än
vad deras nettoinkomster hade ökats
med. De minskade sitt privata sparande.
Sparandet minskade såväl relativt
som i absoluta tal. Ökningen av den
privata konsumtionen, vars ökning herr
Sträng hade lovat skulle nedbringas under
3 procent, gick i stället upp till
nära 4 procent. Resultatet blev en ökning
av den privata konsumtionen i
stället för en sänkning och ett kraftigt
bakslag i våra affärer med utlandet.

Låt oss göra det tankeexperimentet
att konsumenterna hade haft samma
sparkvot år 1965 som 1964 -— inte att
de skulle ha ökat sitt sparande kraftigt
utan att de skulle ha sparat samma del
av sina inkomster under 1965 som de
gjorde under 1964. Sparandet skulle då
ha ökat med 1 000 miljoner kronor, vilket
skulle ha betytt mera för den samhällsekonomiska
utvecklingen än vad
omshöjningen gjorde.

Denna starka konsumtionsökning,
som var helt oförutsedd och gick rakt
emot herr Strängs egna förutsägelser,
var helt koncentrerad till det första
halvåret. Givetvis var den delvis beroende
på en köprush inför omsens in -

förande, men den hade också ett samband
med finansministerns godkännande
av prisstegringar på 2 å 3 procent
varje år.

Nu har detta berörts tidigare i dag
och finansministern har varit angelägen
att framhålla att han inte godkänt
mer än 2 å 3 procent. Men då får vi
för det första komma ihåg att till dessa
2 å 3 procent enligt finansministerns
egen uppgift skall läggas alla skattehöjningar
och avgiftshöjningar. Finansministern
säger visserligen att prisstegringen
förra året bara var 3,5 procent.
Han räknar bort effekten av skatter och
avgifter. Men i själva verket var den
5 procent. Det är den höjningen som
folk får betala. Det går bra att sitta
bakom ett skrivbord i Stockholm och
säga att man godkänner bara en 3,5-procentig prisstegring; de andra 1,5
procenten kallar man inte för prisstegring.
» Men den som går ut och köper
varor och tjänster får minsann betala
de 5 procenten.

För det andra får vi komma ihåg att
vi i en full sysselsättningsekonomi alltid
har ett tryck uppåt på priserna. Om
vi säger att vi skall ha absolut stabila
priser föreligger ändå risk för att efterfrågetrycket
kommer att pressa priserna
uppåt någon procent. Därest vi
utgår från att vi kan acceptera en prisstegring
om 2 å 3 procent föreligger
stor risk för att prisstegringen blir ännu
något större.

När nu finansministern säger att man
måste ha prisstegringar och i sitt anförande
delvis tog USA som ett bevis för
detta, kan det vara intressant att påminna
om vad som står på s. 7 i årets
finansplan, där finansministern själv är
författare. Han påpekar att USA har
kunnat förena en långvarig ekonomisk
expansion med anmärkningsvärt stabila
priser. Han kunde också ha lagt
till: med en minskad arbetslöshet.

Herr talman! Jag har tidigare i denna
kammare utvecklat min syn på finanspolitikens
roll i samhällsekono -

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Nr 2

101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mien, och jag skall inte nu går närmare
in på den saken. I den mån finanspolitik
består av skattehöjningar är den ett
mycket trubbigt instrument. Visserligen
kan man bli tvingad att använda detta
instrument ibland, särskilt om det bristande
förtroendet för penningvärdet
gjort att människorna minskat sitt sparande.
Då måste man kanske, för att
åstadkomma det nödvändiga sparandet
för våra investeringar, tillgripa skattehöjningar.
Men detta instrument kan
helt förfela sin verkan, som erfarenheten
från förra året visade, om det inte
får spela med i ett större sammanhang
i ett sparvänligt klimat.

Den moderna tron att man kan hålla
balans i vår samhällsekonomi och i våra
relationer med utlandet bara genom
att höja skatterna lika mycket som man
vill sänka efterfrågan har fått ett grundskott
av erfarenheterna från förra årets
misslyckande.

Det intressanta i detta sammanhang
är det erkännande som finansministern
gör i finansplanen, när han säger att totalbudgetens
saldo inte är den enda
egenskapen i budgeten som påverkar
samhällsekonomien. Man kan utvidga
detta till att också säga att om man
skall bedöma den ekonomiska politikens
verkningar på inflation och på
samhällsekonomi över huvud taget måste
man göra en realekonomisk bedömning,
där man framför allt inte glömmer
bort sparandets stora roll.

Som jag ser saken har frågan om sparandet
en nyckelställning i vår ekonomi.
Den kommer att bli ännu mer accentuerad
i framtiden. Enligt långtidsutredningen
kommer kapitalbehovet per
arbetstimme att stiga med 5 procent per
år under de närmaste åren mot 3 procent
under de föregående fem åren.

Vi behöver alltså ett ökat sparande.
En av skiljelinjerna mellan en socialistisk
och en liberal politik är frågan om
vem som skall åstadkomma detta sparande,
om det huvudsakligen skall ske
av staten genom skatter eller om det

skall kunna ske också hos de enskilda
medborgarna och om man vill sträva
efter att utforma en politik som ökar
det frivilliga sparandet.

Herr talman! Våra ekonomiska problem
kan inte lösas genom improvisationer
och tillfälliga regleringar. Från
oppositionens sida har vi en känsla av
att den finansplan som lagts fram utmärkes
just av improvisationer och
regleringar, mycket kortsiktiga lösningar.
Det är därför som vi för vår del
har rekommenderat ett samlat grepp,
ett program mot inflationen. Herr Ohlin
och andra talare har tidigare i dag redogjort
för huvudpunkterna i ett sådant
program. Jag skall därför inte gå in på
dem i detalj.

Beträffande det frivilliga sparandet
är det självklart att tillfälliga stimulansåtgärder
kan ha en viss effekt. Det
viktigaste är emellertid att folk får förtroende
för penningvärdet. Förlorar vi
detta förtroende är det risk för att sparandet
minskar. Det finns ett par sparformer
som jag tror att man skall ägna
större uppmärksamhet än hittills, och
det är möjligheten att ge ut vinstandelslån
och möjligheten att ge ut värdesäkra
lån.

För en lösning av våra ekonomiska
problem är det vidare viktigt att vi får
en skattereform. För min del anser jag
det nödvändigt att vi går över till mervärdeskatt
för att öka näringslivets konkurrenskraft
gentemot utlandet. Och när
vi talar om näringslivets konkurrenskraft
tänker vi inte bara på exportindustrien
— det är naturligtvis viktigt att
vi inte får så höga kostnader för våra
varor att vi inte kan sälja dem utomlands
— utan även på den inhemska
industri som har att konkurrera med
importerade varor från utlandet. Angelägenheten
av att öka vår konkurrenskraft
gäller i båda dessa fall.

Finansministern gjorde i dag ett förbluffande
uttalande. Han sade att om vi
skulle gå över till mervärdeskatt skulle
det innebära en höjning av omsättnings -

102 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

skatten från 10 till 15 procent. Det låter
naturligtvis oroväckande — en 50-procentig
höjning av den indirekta skatten!
Skulle verkligen konsumenterna gå med
på detta? Denna siffra på 15 procent
torde finansministern emellertid ha anledning
att närmare förklara. Den stämmer
inte överens med de siffror som
diskuterades inom skatteberedningen
när vi talade om denna reform. Borttagandet
av omsättningsskatten på investeringarna
kanske kan göra ett par
procentenheter, energiskatten kanske
gör 1—1,5 procentenhet. Därtill kommer
punktskatterna. Men vad man inte
får glömma är att om man gör en sådan
omläggning till mervärdeskatt och samtidigt
tar bort vissa andra skatter —
energiskatten, punktskatterna, etc. —
innebär detta en möjlighet till prissänkningar
för konsumenterna.

Jag anser det angeläget att påminna
om att när vi inom skatteberedningen
lade fram vårt förslag om övergång till
mervärdeskatt hade vi utfästelser från
branschorganisationerna inom de områden
där man skulle bli befriad från
punktskatterna om att de skulle se till
att denna befrielse skulle få ett genomslag
i prisutvecklingen. Det är därför
inte riktigt att göra gällande att en övergång
till mervärdeskatt skulle innebära
en kraftig ökning av skatterna på konsumtionen.

Det intressanta var att det i skatteberedningen
hade träffats en uppgörelse
som accepterats av representanter
för de politiska partierna och löntagarorganisationerna.
Finansministern
nämnde att det var en ekonom från LO
som var för och en som var emot förslaget.
Man kanske för fullständighetens
skull bör tala om att den ekonom från
LO som reserverade sig inte var medlem
av den utredning som utformade
det nya skattesystemet utan var medlem
av den del av skatteberedningen
som hade företagsbeskattningen på sin
lott. Det var därför LO:s utredningschef
Rudolf Meidner deltog i denna
uppgörelse.

Löntagarna hade förstått att här gällde
det en omläggning inom ramen för
ett oförändrat skattetryck, och om den
kunde få genomslag i prisutvecklingen
genom sänkning av andra skatter var de
beredda att acceptera omläggningen.
Det fanns alltså utsikter för denna uppgörelse.

Jag är mycket nyfiken på vad finansministern
egentligen menar med sitt utspel
i dag. Inom finansdepartementet
diskuterar en arbetsgrupp mervärdeskatten.
Innebär finansministerns uttalande
att han lägger mervärdeskatten på
hyllan och att han fortfarande vill acceptera
att vårt näringsliv får sin konkurrenskraft
försämrad genom omsättningsskattens
nuvarande utformning?

Herr talman! Det andra avsnittet i
fråga om skatterna som jag ville säga
några ord om är marginalskatterna. Finansministern
sade att detta med marginalskatter
betydde inte så mycket,
därför att enligt honom är det, om jag
uppfattade honom rätt, endast 52 procent
av inkomsttagarna som drabbas av
marginalskatt. Jag kanske kan få påminna
om att enligt de utredningar som
gjordes av skatteberedningen var det
1953 endast 25 procent av de gifta inkomsttagarna
som hade progressiv beskattning;
1964 var det 48 procent, och
1970 räknar man med 67 procent enligt
en mycket försiktig beräkning. Alltså
blir det om några år mer än två tredjedelar
av de gifta inkomsttagarna här i
landet som får känning av marginalskatten.
Vi vet ju att det redan nu är
så, att om man har en inkomst på något
över 20 000 kronor kommer man in
i det progressiva skiktet. Kanske en del
tycker att 20 000 kronor är ganska mycket
pengar och det är ju inte alla som
har det, men man får komma ihåg att i
många fall arbetar båda makarna, och
då kommer man mycket lätt upp i inkomster
av den storleksordningen.

Vi har ett skattesystem som medför
att inflationen automatiskt skärper skattetrycket.
Riksdagen har bestämt en avvägning
av skatten mellan högre och

Nr 2

103

Onsdagen den 19 januari 1960 fm.

Vid

lägre inkomsttagare, och det skall riksdagen
givetvis göra efter vad den anser
vara eu riktig och skälig fördelning
mellan högre och lägre inkomsttagare.
Men om vi har ett skattesystem som
innebär att man får betala högre skatt,
iiven om man står kvar på samma realinkomst,
måste man säga att här är inflationen
den osynlige skattmasen, som
alltså tar ut extra skatt utöver vad riksdagen
har bestämt. Vi har från vår sida
sagt att det är alldeles orimligt att det
skall gå till på det sättet och begärt att
man i varje fall, om man av statsfinansiella
och samhällsekonomiska skäl inte
kan göra några lättnader i det totala
skattetrycket, ser till att vi inte får
skärpningar av det totala skattetrycket
genom inflationens verkningar. Det är
en angelägen uppgift.

Låt mig också säga att i programmet
mot inflationen spelar konkurrensfrämjande
åtgärder en stor roll, inte minst
på byggnadsmarknadens område. Jag
fäste mig vid att doktor Erik Höök, som
har lett arbetet i långtidsutredningen, i
ett uttalande i Dagens Nyheter pekat på
att om man skulle kunna öka konkurrensen
inom byggnadsindustrien skulle
det kunna medföra en ökad produktion.
Det gäller att få till stånd ett ökat kostnadstänkande.

Vad beträffar en rullande femårsplan
med angelägenhetsgradering och tidsplanering
och en rationalisering av den
offentliga verksamheten är det också
där angeläget att man får till stånd ett
kostnadstänkande i den offentliga förvaltningen
och att möjligheterna till
rationalisering tillvaratages. Jag kan här
påminna om en uppgift av långtidsutredningen,
att man förutsätter, att den
offentliga sektorn skulle behöva en arbetskraftsökning
under de närmaste fem
åren på 100 000. Om man tänker på att
hela nettotillskottet av arbetskraft under
samma tid beräknas uppgå till
110 000, får man förstå, att det inte är
möjligt att föra över praktiskt taget
hela den tillgängliga nettoarbetskraften

remiss av statsverkspropositionen m. m.

till den offentliga sektorn. Här måste
det komma till stånd en ökad rationalisering
också inom den offentliga förvaltningen.

Herr talman! Regeringen tycks nu i
detta läge, då man har fått bakslag på
sin ekonomiska politik, tveka mellan åtgärder,
som skall göra marknadsekonomien
mera effektiv, å ena sidan, och
socialistiska experiment, å andra sidan.

Se på Durox-köpet som gjordes förra
året. Då rusade man i väg och köpte
en industri till ett pris som allmänt ansågs
ligga 50 procent över vad som kunde
betraktas som skäligt. Detta var ett
fall av socialisering till varje pris, och
det väckte ju stark kritik också på socialdemokratiskt
håll, men det här är
väl ett tecken bland många andra på
att man f. n. är desorienterad i socialdemokratiska
partiet och att man inte
riktigt vet på vilket ben man skall stå.

Herr talman! Jag tror att det i detta
läge verkligen finns plats för en ansvarsmedveten
opposition som kan ge
det svenska folket en reell möjlighet att
satsa på en ny politik.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag blev mycket förvånad
över ett uttalande som finansministern
gjorde i en replik till herr Hedlund.
Finansministern ville göra gällande
att centerpartiets intresse för ulandsfrågorna
kunde anses vara begränsat
till vilket avsättningsutrymme som
därvid kunde beredas produkter från
det svenska jordbruket. Något annat intresse
skulle alltså inte finnas. Ser regeringen
så lättsinnigt och enkelspårigt
på dessa frågor liksom på den katastrofsituation
som är på väg att växa
fram i dessa länder är det synnerligen
allvarligt. I och för sig borde man kanske
inte vara så förvånad över uttalandet
i fråga sedan man tagit del av de
åsikter som framförts av regeringspartiet
beträffande den framtida svenska
folkförsörjningen. Jag skall därför i det -

104 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ta anförande inte blanda mig i de ekonomiska
spörsmål och andra frågor
som har berörts i denna debatt utan
begränsa mig till det problem som gäller
vårt förhållande till u-landshjälpen
och den försörjningskatastrof, som kommer
allt närmare, samt diskutera dessa
frågor i samband med de spörsmål som
rör den svenska folkförsörjningen, vilka
vi rätt snart tycks komma att få
debattera och ta ställning till.

I ett företal till FAO:s rapport 1965
angående Iivsmedelssituationen i världen
uttalade dess generaldirektör dr
Sen följande: »Det står övertygande
klart att de närmaste 35 åren fram till
seklets slut blir den mest kritiska perioden
i mänsklighetens historia.» Det är
ord som har en sådan tyngd att man inte
utan vidare kan gå förbi dem — särskilt
därför att man får räkna med att
FAO:s generaldirektör bättre än de flesta
vet vad han talar om när han rör
sig på detta område. Jag kan också erinra
om att biskop Helge Ljungberg i
Stockholm i nyårsbetraktelsen i den
svenska televisionen omtalade att det
varje dag dör omkring 30 000 barn i
de underutvecklade länderna på grund
av svält. Förhållandet är inte okänt.
Generellt uppskattar vi att ungefär två
tredjedelar av världens befolkning direkt
svälter och att det bara är en tredjedel
som har en tillfredsställande försörjning
eller lever i överflöd.

Den situationen har uppstått på grund
av befolkningsutvecklingen i världen.
Från sekelskiftet har antalet människor
på jorden vuxit från 1 miljard till
i dag 3 miljarder, och antalet växer
med 60 miljoner varje år. Vi vet också
att vi omkring nästa sekelskifte har en
befolkning i världen som är dubbelt så
stor som nu, d. v. s. 6 miljarder människor.
Den ökningen kommer alltså att
äga rum inom de närmaste 30 å 40
åren. Jag tror att professor Myrdal hade
rätt, när han vid de nordiska bondeorganisationernas
sammanträde i Malmö
i somras sade att frågan är inte

* huruvida det går mot katastrof, frågan
är när.

En av världens främsta experter på
detta område, professor Raymond Evells
vid University of New York, har sagt
att under 1970-talet kommer hundratals
miljoner människor att drabbas av
hungersnöd. Om en tillfredsställande
näringstillgång skall kunna beredas alla
dessa människor, bör enligt vissa
experter livsmedelstillgångarna i världen
öka med ungefär 100 procent. Det
kan tilläggas att experter inom FAO
har beräknat att världens livsmedelstillgångar
redan före 1980, alltså inom
15 år, måste fördubblas.

De framtidsperspektiven ställer ulandsproblemen
i en mycket allvarlig
dager. Det bistånd som i dag utgår
från de s. k. industrialiserade länderna
är redan nu otillräckligt och måste utan
tvekan ökas kraftigt framöver, om någon
effekt att tala om skall kunna
uppnås.

Jag är medveten om att dessa problem
måste angripas från flera olika
utgångspunkter, av vilka familjeplaneringen
är en mycket viktig detalj.
Men vi skall ha klart för oss att födelsekontroll
i de underutvecklade länderna
ger märkbara resultat endast på mycket
lång sikt. Man har t. ex. i Indien
drivit en kampanj för födelsekontroll
i snart 20 år utan att några statistiskt
betydelsefulla resultat uppnåtts. Det
primära är och förblir därför att sörja
för livsmedelstillgången för de trots
den eventuella barnbegränsningen
snabbt växande människomassorna. Det
bidrag till u-landshjälp som finansministern
redovisar i sin budget är sannerligen
inte imponerande, om man ser
det mot denna bakgrund.

Det har tidigare sagts här att i det
program som centerpartiet och folkpartiet
har gjort upp har vi uttalat oss för
att en internationell storfond bildas, till
vilken det varje år skulle lämnas bidrag
från industriländerna på förslagsvis
1 miljard dollar. Den hotande hung -

Nr 2

105

Onsdagen den 19 januari 1906 fm.

Vid

erkatastrofen i u-länderna kan visserligen
inte avhjälpas bara med livsmedelssiindningar
från industriländerna,
men dessa kan bli ett led, och ett avgörande
led, i det som måste göras.

Det mest angelägna problemet är att
försöka öka produktionen av livsmedel
inom u-länderna och att förbättra distributionen.

Men på grund av många hinder och
brister är tyvärr en produktionsökning
i dessa länder att vänta endast pa relativt
lång sikt. Den totala livsmedelsefterfrågan
stiger avsevärt snabbare än
produktionen hinner utvecklas. Det
framstår därför som ofrånkomligt att
det under överskådlig tid kommer att
finnas ett behov av livsmedelstillskott
utifrån på icke-kommersiell basis —
vi måste alltså mer eller mindre skänka
livsmedel till dessa länder.

Som jag nyss nämnde har FAO beräknat
att livsmedelstillgångarna för
dessa underutvecklade områden måste
ökas med ungefär 100 procent fram till
1980. För att ge en liten föreställning
om vilka proportioner det här rör sig
om skall jag be att få ta några exempel.

Enligt en uppgift som har lämnats i
ett föredrag av vice ordföranden i
IFAP, agronomi licentiaten Paul Grabö
har man inom FAO gjort en beräkning
av livsmedelskonsumtionen genom att
omräkna både vegitabilisk och animalisk
föda till att motsvara näringsvärdet
i spannmål. Om man då utgår från
att exempelvis bara Indiens och Pakistans
befolkning skall kunna höja sin
livsmedelskonsumtion, uttryckt i spannmålsvärde,
till samma nivå som konsumtionen
i Japan, vilket land också
har låg konsumtion men dock högre
än Indien och Pakistan, då skulle dessa
båda länder tillsammans årligen behöva
ett spannmålstillskott på ungefär
33 miljoner ton, d. v. s. avsevärt mera
per år än hela det amerikanska veteöverskottet,
som nu är ungefär 20 miljoner
ton. Detta skulle alltsa icke räcka
till för detta behov ett enda år.

4*_Andra kammarens protokoll 1966. Nr

remiss av statsverkspropositionen m. m.

Ett annat exempel kan åskådliggöra
behovet av livsmedel utifrån vid sidan
om eu eventuell ökning av u-ländernas
egen produktion, ökningen av livsmedelsproduktionen
i Fjärran österns hinder
var under åren 1952—1960 ungefär
2,9 procent. Under samma tid ökade
motsvarande produktion i EEC-länderna
med 2,8 procent, alltså ungefär lika
mycket. Nu håller produktionen i Västerlandet
på att stagnera. Om vi skulle
vara så optimistiska att vi skulle räkna
med att dessa u-länder i Asien kunde
öka sin produktion med hela 4 procent,
vilket jag inom parentes vill säga är
mycket otroligt, skulle dock därutöver
tillförseln av livsmedel på icke kommersiell
basis fram till 1980, ändock
behöva tredubblas gentemot de nuvarande
skeppningarna.

I en artikel i tidningen Industria skriver
professor Gårdlund, att man inom
det amerikanska jordbruksdepartementet
bär beräknat att den ökning av
spannmålsproduktionen, som behövs
för att fram till 1980 möta befolkningstillväxten
och samtidigt höja den genomsnittliga
konsumtionen med 10 procent,
skulle motsvara nära nog hela den
nuvarande produktionsvolymen i Nordamerika
och Europa.

Jag har med dessa exempel velat ge en
liten uppfattning om vilka oerhörda
problem det här rör sig om — problem
som är långt allvarligare än att de skulle
kunna viftas bort på det sött som
finansministern försökte göra för någon
timme sedan.

Detta visar att det inte är praktiskt
möjligt att öka u-ländernas egen livsmedelsproduktion
i takt med befolkningstillväxten.
Mycket talar dessutom
för att man i dessa länder kommer att
vilja rusta upp sin industri i första
hand, innan man rustar upp jordbruket.

Den hungerkatastrof som är på väg
synes framför allt komma att drabba,
som jag sade, östra och sydöstra Asien,
men experterna menar att den kom 9 -

106 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

mer att sträcka sig ända fram till Turkiet,
Egypten, Tunisien, Algeriet etc.
för att inte tala om de sydamerikanska
staterna.

De problem som därvid uppstår är
naturligtvis främst av rent humanitär
karaktär. Även om avståndet är ganska
stort har vi självfallet svårt att stå som
likgiltiga åskådare till att hundratals
miljoner människor svälter ihjäl — solidariteten
över gränserna förbjuder oss
helt enkelt att göra det.

Dessutom anmäler sig i svältens spår
en mängd andra frågor, som den s. k.
fria världen inte kan vara ointresserad
av. Den situation, som härvidlag kommer
att uppstå, kan inte undgå att
påverka världspolitiken.

Mycket kan naturligtvis hända fram
till sekelskiftet. Vi skall emellertid observera
att en betydande försämring
av försörjningssituationen inträder redan
under de närmaste decennierna.
En bättre jordmån för desperata krav
än massvält i ifrågavarande länder torde
inte finnas. Därför får vi utgå från
som sannolikt att den internationella
kommunismen kommer att utnyttja denna
situation i u-länderna för sina strävanden
— om inte dessa länder redan
dessförinnan har erövrats för den kommunistiska
ideologien.

Om vi vill förhindra en kommunistisk
flodvåg bland de färgade folken,
orsakad av hungerkatastrofer, duger
inga militära insatser. Hunger stillas
heller inte med vackra ord eller förhandlingar.
Det krävs effektiva praktiska
insatser. Den kamp som de fria
folken i dag för i syfte att stävja kommunismens
framfart är säkerligen av
liten omfattning i jämförelse med de
åtgärder som framöver kommer att behövas
i samma syfte. Därför skall den
ökade u-landshjälp som måste sättas in
framöver i första hand inriktas på att
bemästra de problem som befolkningsexplosionen
kommer att medföra, och
det primära blir — som jag sagt — att
sörja för livsmedelstillförseln på ickekommersiell
basis.

De internationella organ som redan
finns på området måste såvitt jag förstår
byggas ut, permanentas och inriktas
på att ganska snart dirigera det
livsmedelsöverskott som finns till de
områden där hungerkatastrofen skall
lindras.

Herr talman! Jag har velat rätt utförligt
teckna en bild av den situation
som håller på att växa fram inom uländerna
för att ställa den som bakgrund
till debatten om den svenska
folkförsörjningen framöver.

Såsom jag tidigare framhållit inträder
redan under de allra närmaste årtiondena
en betydande skärpning i den
bristsituation på livsmedelsområdet, vilken
redan föreligger. Den kommer att
bli förvärrad för hundratals miljoner
människor. Under samma tid som denna
situation växer fram i utlandet förbereder
sig starka krafter inom vårt
svenska regeringsparti på att skära ned
den svenska livsmedelsproduktionen så
långt, att även vart folks försörjning
skall bli beroende av livsmedelstillgångaina
utanför vårt eget lands gränser.
Vi skall alltså i vårt land konkurrera
med dessa svältande människor om de
otillräckliga tillgångarna på livsmedel,
medan våra tidigare odlade marker
läggs ned och växer igen med gräs
eller något annat, i lyckligaste fall med
skog.

Vi har ett oerhört övertag i denna
konkurrens om livsmedlen. Jag skulle
tro att vår köpkraft är minst tio gånger
så stor som den vilken dessa fattiga
folk har. Om moraliska synpunkter skall
tillåtas på dessa problem, passar det
att anlägga dem i detta sammanhang.

Jag är fullt medveten om att en viss
minskning av den nuvarande odlingsarealen
i vårt land kommer att ske helt
enkelt därför att det inte lönar sig att
odla med nuvarande anspråk på levnadsstandard.
Men det är en väsentlig
skillnad mellan en automatiskt skeende
anpassning och en med statliga ingrepp
styrd, utvidgad och forcerad begränsning
i vår egen produktion så långt ned

Onsdagen den 19
Vid

som till endast 80 procent av vad som
behövs för vår försörjning, vilket är
riktpunkten för den nu aktuella jordbrukspolitiken
från regeringspartiets
sida.

Naturligtvis kan vi inte se våra internationella
förpliktelser såsom de enda
avgörande ledmotiven vid utformandet
av vår kommande jordbrukspolitik.
Ett sådant ställningstagande skulle omedelbart
stämplas såsom känslomässigt
tal, och många anser att sådant inte
passar i vår krassa ekonomiska tid.
För många är den renodlade egoismen
det enda gångbara även i en sådan debatt
som denna. Men jag vill för min
del ändå bestämt påstå, att vi ingalunda
kan lämna de internationella aspekterna
åt sidan och låtsas som om de
inte existerade eller inte anginge oss.

Den dag när vi eventuellt har försatt
oss i den situationen, att vi ovillkorligen
måste lita till försörjning utifrån,
och ett internationellt hjälporgan tar
hand om exportöverskottet för distribution
till de svältande människorna, är
det inte alls så säkert att även vi tillåts
tära på de helt otillräckliga överskott,
som finns på den s. k. världsmarknaden.

Några garantier för att vi skulle få
göra detta torde inte ens regeringspartiet
vara mäktigt att åstadkomma, och
det går för resten inte heller in i beräkningarna
i den debatt som förs.
Att vi sedan själva med avsikt försatt
oss i denna situation kommer säkerligen
inte heller att förbättra vår ställning.

Jag vill med detta slå fast att centerpartiets
intresse för u-landsproblemen
är litet längre gående än vad finansministern
för en stund sedan ville
göra gällande, nämligen att det begränsades
till möjligheten att sälja svenska
exportöverskott. Den tid är snart förbi
då vi har några exportöverskott i det
svenska jordbruket att lämna ifrån oss.

I en rapport som lämnades vid
IFAP:s trettonde generalkonferens heter
det bl. a.:

januari 1966 fm. Nr 2 107

remiss av statsverkspropositionen m. m.

»Fn värld som bekänner sig till tesen
om ett växande ömsesidigt beroende
kan inte tanklöst acceptera förslaget
att länder med överskott skulle lösa
sitt problem genom att begränsa produktionen,
medan på andra håll livsmedelstillgången
förblir alldeles för låg
för den stora majoriteten av befolkningen.
Att tillgripa produktionsbegränsning
kan endast vara berättigat i sådana
fall, där överproduktionen är alltför
stor för att kunna användas för den
utökade livsmedelshjälpen.»

Detta uttalande från IFAP kunde
mycket väl ha haft adressen jordbruksdepartementet,
Stockholm. Varför inte
också skicka en kopia av det till finansdepartementet? Vi

skall inte heller inbilla oss att
Förenta staterna i längden kommer att
tolerera att själva nödgas dra det tyngsta
lasset, sedan de under tiden från
år 1954 har skänkt livsmedel till uländerna
för ungefär fjorton miljarder
dollar.

Motiveringen till kraven från det
svenska regeringspartiets anhängare på
en begränsning av vår egen livsmedelsproduktion
till 80 procent av vad vi
behöver är, säger de, att det icke är
samhällsekonomiskt lönande för oss att
producera livsmedel i Sverige. Vidare
anser de att man skulle kunna dra bort
100 000 människor ur jordbruket och
sätta in dem i annan produktion. Det
skulle göra oss rikare, sägs det, och ge
oss billigare livsmedel.

Jag vill gärna erkänna att man naturligtvis
måste respektera sådana motiv,
men jag menar samtidigt att de
inte skall värdesättas högre än de verkligen
förtjänar. Vill man göra den värderingen,
finns det anledning till olika
meningar.

Överallt i livsmedelsproducerande
länder förhåller det sig så att denna
produktion ger mindre lönsamhet än
andra, men trots detta strävar man i
allmänhet i dessa länder efter att uppehålla
en självförsörjning. Intet land
i världen har hittills resonerat så krasst

108

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som våra dagars svenska socialdemokrater
gör — att vi i så liten omfattning
som möjligt bör sysselsätta oss
med att producera livsmedel. Dessa litar
tydligen på att inga andra länder
resonerar på samma egoistiska sätt utan
helt hyggligt fortsätter att producera
livsmedel trots lägre lönsamhet och sedan
snällt lämnar till oss en femtedel
av det vi behöver till priser som går
på världsmarknaden. Om detta resonemang
ställs mot den bakgrund som jag
tidigare har utmålat, vill jag närmast
betrakta det som rent av cyniskt gentemot
de folk som det här kan komma
att gälla.

Nej, mycket talar för att livsmedlen i
vårt land kommer att bli dyrare när vi
blir permanent beroende av import,
även om de tillfälliga överskott som nu
finns skulle bli fritt tillgängliga på
marknaden.

Men skulle en internationell dirigering
åstadkommas — och det är mycket
troligt — kommer priserna på dessa
livsmedel utifrån sannolikt att bli helt
andra än de nuvarande slumpmässiga
priserna. De tillfälliga överskott som i
dag finns är förhållandevis ringa. Det
kan därför även med en bättre organisation
inom exportländerna, t. ex. genom
de planerade exportbyråerna inom
EEC, bli ganska lätt att åstadkomma
helt andra priser än dem som noteras
i dag, allra helst om ett land gör sig
beroende av import till 20 procent av
sitt behov. Jag måste därför säga att
företrädarna för en 80-procentsgriins
för vår egen livsmedelsproduktion spelar
ett synnerligen högt spel med de
svenska konsumenternas intresse som
insats men utan att ta tillräcklig hänsyn
till spelets alltid osäkra utgång.

Vad sedan det samhällsekonomiska
momentet i övrigt beträffar torde det
i icke ringa utsträckning snarare vara
ett antagande än en bevisning för att
en så stark krympning skulle ge en samhällsekonomisk
vinst att tala om. Redan
nu har ju produktivitetsökningen

inom det svenska jordbruket tidvis legat
över industriens. En absolut förutsättning
för att en samhällsekonomisk vinst
skall vara till finnandes är ju att de lösgjorda
resurserna arbetskraften, kapitalet
och jorden kan få en bättre alternativ
användning än de har nu. Man
har emellertid fått ringa eller ingen anvisning
om hur det skall bli med den
saken.

Om däremot en så stor produktion
upprätthålls, att den inte kan finna avsättning
på den svenska marknaden
utan med betydande förluster måste avsättas
genom export, kan man med fog
säga att vi har satt in resurser som inte
är samhällsekonomiskt befogade. Men
har vi en produktion som kan avsättas
inom landet och som dessutom ger
plats för ett visst komplement genom
import, måste man väl säga att den produktionen
ur samhällsekonomisk synpunkt
är försvarbar.

Om man emellertid avser att föra planerna
på begränsning av den svenska
livsmedelsproduktionen till verklighet,
kan det vara av ett visst intresse att
dra en parallell på andra områden. Vi
får ju ofta läsa och höra att expertisen
spår om en framtida levnadsstandardsutveckling
av betydande mått. Man säger
att vi om några årtionden framöver
skall ha årsinkomster på flera tiotusentals
kronor. Vi skall ha fyra dagars arbetsvecka.
Vi skall ha semesterbostad
vid Medelhavet etc. Det är gott och väl
alltihop — under en förutsättning, nämligen
att det finns en reell bakgrund
härför, annars är det inte mycket värt.

Men hur stämmer detta med förhållandena
i de andra länderna vid samma
tidpunkt? Kan vi här uppe leva isolerade
från andras bekymmer, och kan en
så skriande olikhet över huvud taget
upprätthållas i en värld där avstånden
kommer att bli allt mindre? Men låt
oss vara så optimistiska och räkna med
de framsteg som experterna förutspår.
Om dagens jordbruksexperter inom regeringspartiet
får sin vilja igenom, har

Nr 2

109

Onsdagen den 19
Vid

vi vid det tillfället trots högre levnadsstandard
sämre ställt med en så viktig
detalj som den dagliga födan. Med
pengar kan vi inte skaffa oss vår försörjning
om inte tillräckliga överskott
står att uppdriva. Om dessa övertas av
ett internationellt organ för dirigering
av hjälpen till u-länderna, förstår vi att
pengarna inte räcker långt. Det räcker
i varje fall inte med det.

Man får ofta höra och läsa i den allmänna
debatten — inte minst i valtider
— att trygghetskravet är av fundamental
betydelse för människorna. Det
är naturligtvis alldeles riktigt. Vi vill
gärna i vårt land framstå såsom de
främsta när det gäller att tillförsäkra
individerna trygghet — inte minst är
det fallet med regeringspartiet.

Men hur stämmer avrustningen i fråga
om livsmedelsförsörjningen med trygghetskravet?
Anser man inte tryggheten
för den dagliga födan vara lika mycket
värd som t. ex. tryggheten mot arbetslöshet
och tryggheten inför ålderdomen?
Varför skall vi överlåta åt andra
att garantera oss den trygghet som ligger
i en tillräcklig livsmedelsförsörjning,
om vi nu över huvud taget kan
få den tryggheten utifrån?

Inom centerpartiet har vi alltid varit
och kommer även i fortsättningen att
vara mycket noga med att tryggheten
för människorna skall garanteras på
alla områden där den kan garanteras.
Därför kan vi inte vara med om att
äventyra tryggheten på livsmedelsförsörjningens
område. Vi anser att tryggandet
av den dagliga födan är en av
de viktigaste av alla trygghetsåtgärder
vi kan vidta, och den är lika viktig för
barn, medelålders och gamla människor.

De övriga skälen för ett tillräckligt
omfattande jordbruk är så många, att
jag nu inte hinner gå in på dem. De
skälen är lokaliseringspolitiska, befolkningspolitiska,
försvarspolitiska, handelspolitiska,
socialpolitiska etc. etc.

De synpunkter, som kan anföras på
dessa områden, får vi vänta med till

januari 19(50 fm.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

dess vi så småningom skall diskutera
jordbruksfrågan. Men eftersom produktionsvolymen
är något av ett riktmärke
när det gäller att lösa andra problem
inom jordbrukspolitiken, anser jag det
vara ofrånkomligt att man gör klart för
sig vilka problem som rätt snart kommer
att uppstå när det gäller livsmedelsförsörjningen.
De problemen gäller inte
bara vårt eget land, utan de har betydligt
större räckvidd.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det är beklagligt att den
finansplan, som regeringen framlagt i
år, liksom tidigare finansplaner endast
är en preliminär beräkning över inkomster
och utgifter för det närmaste
budgetåret. Den ovisshet som detta medför
gör det svårt inte bara för riksdagen
att ta ställning, utan de osäkerhetsmoment
vid bedömning av utvecklingen
som frånvaron av en fast och klar
budgetpolitik medför gör det svårt även
för näringslivet att arbeta.

Orsaken till att vi har dessa förhållanden
är att söka i bristen på balans
i vår ekonomi, och för den bristen får
väl regeringen ta ansvaret.

Innevarande budgetår är belysande för
tillståndet. Osäkerheten i beräkningarna
framgår tydligt. Sedan riksstatsförslaget
framlades beräknas nu statens inkomster
stiga med inte mindre än 1 200
miljoner kronor, och när kompletteringspropositionen
i vår framläggs stiger väl
denna siffra ytterligare.

Ser man några år tillbaka i tiden,
finner man liknande förhållanden. Det
är inte tillfredsställande att så dåligt
underbyggda riksstatsförslag framläggs.

Den nämnda siffran visar också på
ett åskådligt sätt den inflationistiska utvecklingen
i vårt land, en utveckling
som ingalunda är till löntagarnas fördel
utan endast tillgodoser en hungrande
regerings krav på nya skatteinkomster
utan att riksdagen behöver fatta några
som helst beslut härom. Orsakerna till

Ilo

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

denna utveckling är en överdriven expansion
av den offentliga sektorn.

Det är också tydligt att den inflationistiska
utvecklingen är nödvändig
för den socialdemokratiska regeringens
politik. Penningvärdeförsämringen får
tydligen helt enkelt inte avstanna, då
man är beroende av inflationspengarna.
Under flera år har inkomststegringen
uppgått till omkring 10 procent, medan
produktivitetsökningen bara varit mellan
3 och 5 procent. Det är självklart
att detta måste leda till prisstegringar.
Huvuddelen av de nya inkomsterna har
gått till att betala nya höga skatter samt
till att betala prisstegringar. Jag tror
inte att det tjänar mycket till att finansministern
nu försöker bortförklara prisstegringarna;
han använde nya beteckningar
för dem såsom nettostegringar
och liknande. Det som är avgörande för
människorna är vad de får betala i
skatt och vad de sålunda får över sedan
den dragits av samt vad de får betala
för sin konsumtion.

När vi ett år hade haft lönestegringar
som låg på 10 å 11 procent hörde jag en
regeringen närstående expert säga att
ingen finansminister i världen kunde
tillåta en sådan utveckling två år i rad.
Men nu har vi haft en dylik lönestegring
under många år, och reaktionen
från regeringsbänken uteblir fortfarande.
Resultatet har blivit våldsamt ökade
kostnader i vår produktion, kostnadsökningar
som nu inte längre går att motverka
genom rationaliseringar. Detta
kostnadsläge hotar våra exportvarors
möjligheter ute på världsmarknaden,
och det hotar att på den svenska hemmamarknaden
undantränga de i vårt
land producerade varorna. Resultatet
har redan visat sig i form av en försämrad
handelsbalans. En svensk kvalitetsproduktion
håller nu på att undanträngas
av billigare men i förhållande
till kvaliteten ofta dyrare utländska
varor. När den svenska produktionen
sedan upphört inom respektive varugrupper
kommer också priserna att sti -

ga, och den som får betala detta är den
svenske konsumenten. Men det kanske
mest allvarliga är att sysselsättningen
genom en sådan politik kan komma att
äventyras. Den politik som tydligen
syftar till överfull sysselsättning får då
arbetslöshet till resultat.

Det är den utveckling som man på
vissa håll nu börjar skönja vid horisonten.
Oron är stor i dag såväl bland
företagare som bland anställda inom
vissa delar av det svenska näringslivet.
Man skulle ha kunnat vänta sig att regeringen
hade gjort några mer allvarliga
försök att rätta till dessa förhållanden,
men sådana försök lyser med sin frånvaro.
Man vågar sig inte på en nedskärning
av den offentliga sektorn. Man hoppas
bara att någonting skall hända. Man
hoppas på att löneutvecklingen skall
bli måttlig, på att exporten skall öka
dubbelt så mycket som de sakkunniga
beräkningarna utvisar och på att importökningen
skall bli mindre än vad
dessa förutsätter. Det är väl nu ett
känt faktum att den hårda direkta beskattningen
och särskilt då den hårda
progressiviteten under årens lopp har
fört upp våra nominella löner till en
alldeles för stor höjd. Det är här som
vi kanske främst har den verkliga orsaken
till det höga kostnadsläget. Hur
välgörande skulle det därför inte ha varit
för den nu pågående löneuppgörelsen,
om regeringen hade lagt fram ett
bud om sänkta marginalskatter. Men
något sådant bud har regeringen inte
kommit med utan kör alltjämt med det
gamla skattesystemet.

Man kan fråga sig varför regeringen
inte följde den enhälliga skatteberedningen
och införde en mervärdeskatt
samt sänkte progressiviteten i den direkta
beskattningen. Nej, man gjorde
helt enkelt tvärtom. Progressiviteten
höjdes, vilket gjorde saken ännu värre.
Detta torde vara ett av regeringens stora
misstag. Inom socialdemokratien ansåg
man tydligen att det var nödvändigt att
göra denna vänstergir i stället för att

Onsdagen den 19 januari 19GG fm.

Nr 2

111

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

följa en sakkunnig utredning i detta
hänseende. Så länge den nuvarande
hårda progressiviteten i skattelagstiftningen
består kommer vi därigenom att
undanhålla många människor från att
delta i produktionslivet i sådan utsträckning
som i annat fall skulle ha
varit möjlig. De finner det ibland helt
enkelt inte lönande att deltaga. Det är
inte bara inkomsttagare i högre lägen
som resonerar så, utan detta resonemang
förekommer i dag inom det vanliga
arbetslivet.

Vi offrar i dag stora pengar på att
fylla ut arbetskraften genom att ta
hit utländsk sådan. Det är klart att
det kan vara mycket bra, men det är
litet egendomligt att man samtidigt inte
utnyttjar den arbetskraft som finns inom
det egna landet.

I statsverkspropositionen kan jag inte
finna ett ord om när vi har att förvänta
förslag till nytt skattesystem, vilket
verkligen är att beklaga, eftersom
ett sådant torde vara ett av de allra nödvändigaste
reformförslag som borde
komma fram. Regeringen vill ha en ökning
av exporten, men den gör enligt
mitt förmenande ingenting för att underlätta
en sådan. Man fortsätter med
att belasta den produktionsfördyrande
varuskatten, när konkurrenterna tillåter
sina exportörer att göra avdrag för
liknande skatter vid varornas utförsel,
och man fortsätter också med att låta
den inhemska produktionen för hemmamarknaden
belastas med en 4—5-procentig
varuskatt i produktionsledet, vilket
inte drabbar importvarorna. Det förvånar
mig att man inte rättar till dessa
missförhållanden. Det borde inte vara
så omöjligt.

Vi hörde på förmiddagen finansministern
meddela att det svenska näringslivet
kommer att få vidkännas ytterligare
en börda. Regeringen kommer sålunda
under våren att framlägga ett
förslag som innebär en omläggning av
sjukförsäkringen enligt vilken avgifterna
uteslutande skall uttas hos det svenska

näringslivet. Det blir alltså fråga om
ytterligare en kostnadsfördyrande post.

Investeringsfonderna synes numera
ha blivit ett medel för regeringen att
dirigera den industriella utbyggnaden
dit man finner lämpligt. Man använder
investeringsfonderna i lokaliseringssyfte.
Det är kanske många gånger bra och
riktiga åtgärder som vidtas, men det
är inte säkert att man därigenom får
den allra riktigaste och mest vettiga
planeringen och inte heller att man
använder våra resurser på det mest effektiva
sättet. När det däremot är fråga
om att till rationaliseringar i redan
befintliga företag använda fonder för
att effektivisera tillverkningen och kunna
möta en mycket hård konkurrens
inom branschen är de bestämmande
myndigheterna synnerligen försiktiga
med att lämna tillstånd.

Ur näringslivets synpunkt finns det
också anledning att ställa frågan vad
regeringen gör för att påskynda borttagandet
av den tioprocentiga importavgiften
i England. I handelsdepartementets
huvudtitel har handelsministern
gjort ett uttalande som inskränker
sig till en enda mening. Den har följande
lydelse: »Den i samband med
brittiska importavgiften införda exportrabatten
i Storbritannien har granskats».
Det är allt man får veta. Det
borde ha varit möjligt att lämna en något
närmare redogörelse för vilket resultat
denna granskning har lett fram
till. Det skulle också vara intressant att
veta vilka påtryckningar som göres för
att försöka få bort denna importavgift
som tydligen får en dubbel verkan för
den svenska produktionen och den
svenska utrikeshandeln.

Herr talman! Jag bär försökt att i
någon mån redogöra för hur man inom
det svenska näringslivet ser på dagens
situation. Jag skall bara till slut be att
få göra ett enda uttalande i en annan
fråga. Regeringen har ju under det
senaste året visat en allt större beredvillighet
att driva en ekonomisk poli -

112

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tik och en skattepolitik efter det kommunistiska
partiets önskningar. Nu har
väl detta parti blivit bönhört över all
förväntan sedan socialdemokraterna
även på författningsområdet gått kommunisterna
till mötes genom motionen
om utredning av frågan angående införande
av republik och avskaffande av
monarkien. Detta är allvarligt och jag
hoppas att svenska folket kommer att
ge sitt svar.

Monarkien har inte bara utgjort en
enande symbol för vår vilja att leva
som en fri nation och som ett fritt folk.
Den har också varit en stor garanti för
en levande demokrati och gjort en lugn
och säker utveckling möjlig i vårt land.
Det är den utvecklingen som bör fortsätta.
Därför är det så angeläget att
vi slår vakt om monarkiens fortlevnad.
Den är något som helt enkelt hör ihop
med det svenska folket.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Att årets remissdebatt
präglas av den kommande valrörelsen
kan väl ingen i denna kammare ha undgått
att lägga märke till. Oppositionens
företrädare, såväl den grön-lila mittenalliansen
som det mer eller mindre
mörkblå sidsteppade högerpartiet och
de blå-gula kommunistiska talesmännen,
har under några timmar försökt
utmåla det föreliggande budgetförslagets
negativa verkningar på praktiskt taget
alla områden av vårt samhällsliv.

Om förhållandena verkligen blir sådana
som dessa talare siat om har det
svenska folket all anledning att med
misstro möta det nya budgetåret. Bilden
överensstämmer emellertid inte
med det verkliga förhållandet, utan man
roar sig inom borgerligheten med att
försöka måla den nuvarande situationen
i den allra mörkaste färgen. Frågan
är väl dock om man inte underskattar
medborgarnas förmåga att bedöma förhållandena
inte minst beträffande den
stora, allt överskuggande frågan på det
ekonomiska området, nämligen förhål -

landet mellan export och import. Det
står klart för alla som vill se realiteterna
i vitögat att det är ofrånkomligt
att det snarast uppnås balans mellan
de varor vi köper utifrån och de varor
vi säljer på den utländska marknaden.
I ett samhälle som kännetecknas av den
fulla sysselsättningen är det nödvändigt
att med betalningsmedel ur vår
valutareserv täcka det underskott som
uppstått på grund av att export och
import icke blivit avvägda mot varandra.
Det är helt enkelt regeringens skyldighet
att föreslå riksdagen sådana åtgärder
som under en övergångsperiod
kan bromsa upp en alltför stor avtappning
av våra gemensamma ekonomiska
resurser.

Det skulle väl vara förmätet att inte
tillerkänna ledamöterna i denna kammare
förmågan att förstå detta enkla
faktum. Oppositionens talesmän försöker
emellertid dölja det genom att lägga
ut en dimridå kring regeringens åtgärder
och tala om något helt annat.
Precis som under alla andra tidigare
remissdebatter har vi i dag fått oss till
livs samma ensidiga och triviala utläggning
om regeringens oförmåga att sköta
landets ekonomi. Att positivt redovisa
vilka åtgärder som oppositionen själv
önskar vidta faller tydligen utanför denna
ram. Det är bara regeringens gamla
försyndelser, dess tafatta försök till
åtgärder, som här ventileras med en
frenesi av gammalt känt märke. »Om regeringen
följt våra förslag som vi framlade
en gång för länge sedan», heter
det, eller »om regeringen tagit initiativ
till en rundabordskonferens hade situationen
varit helt annorlunda denna
dag». Allt således enligt dessa politiska
siares förklaring. Högerpartiet har på
nytt på sin önskelista att vi i vår nuvarande
ekonomiska situation skall sänka
skatterna och därmed öka köpkraften
och på så sätt medverka till att ytterligare
krama ur valutareserven.

Regeringen har i statsverkspropositionen
utöver den övergående upp -

Nr 2

Onsdagen den 1!) januari 1966 fm.

Vid

bromsningcn av vår ekonomi också på
flera vitala områden kunnat föreslå eu
fortsättning på vår reformoffensiv.
Självklart hälsar vi inom vårt parti
dessa signaler med stor tillfredsställelse
och ser därmed nya möjligheter till
infriandet av viktiga målsättningar inom
en rad av socialpolitikens, skolans,
forskningens och andra vitala samhällsavsnitt.
De aviserade propositionerna
under vårriksdagen som skall syfta till
bättre sjukförmåner och kortare arbetstid,
emotses med stort intresse.

Det är en med hänsyn till dagens ekonomiska
situation väl avvägd budget,
som regeringen har lagt på riksdagens
bord. Oppositionens inlägg här i dag
ger klart belägg för den uppfattningen.

Högerns gruppledare, herr Bohman,
har med mäktig stämma och inte utan
darr på rösten i sitt inlägg även tagit
upp försvarsfrågan. Framför allt är det
regeringens »klåfingrighet» med ett
mindre temporärt uppskov med vissa
beställningsbemyndiganden, som föranlett
att den eljest så balanserade herr
Bohman kommit något ur gängorna.
Det är att medvetet sätta överenskommelsen
i försvarsfrågan mer eller mindre
ur spel, brukar det heta från det hållet.
Nu vet herr Bohman lika bra som
övriga som har läst eller deltagit i överenskommelsen
i försvarsfrågan av år
1963 att där lämnades dörren öppen
vad beträffar spörsmålet hur vi skulle
handla med utläggandet av materielleveranser
under en högkonjunktur som
den nuvarande.

Försvarsministern anför också i denna
angelägenhet under sin huvudtitel
hur han har tänkt sig att det hela skall
fungera. Han säger sålunda följande:

»Ehuru planerade investeringar i materiel
och anläggningar inom försvarets
område är angelägna för att fullfölja
vår nationella säkerhetspolitik,
har det, som ett led i den statliga investeringsbegränsningen,
bedömts nödvändigt
med en viss tillfällig återhållsamhet
även i dessa investeringar. Rikt -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

punkten för denna åtstramning skall
vara att minska medelsförbrukningen
under nästa budgetår med 350 milj. kr.
Karaktären av temporär åtgärd framgår
därav, att anslagen förs upp i överensstämmelse
med principerna i 1963 års
försvarsbeslut. Den ökning av reservationerna
med ca 350 milj. kr. som således
blir den omedelbara följden av
återhållsamheten möjliggör att senare
återta den nu uppskjutna anskaffningsoch
anläggningsverksamheten. Konjunkturanpassning
av detta slag inryms
i det t. o. m. budgetåret 1966/67 gällande
försvarsbeslut som fattades av 1963
års riksdag.

Denna tillfälliga minskning av medel,
som får disponeras för materiel- och
byggnadsinvesteringar under nästa budgetår,
anser jag», framhåller försvarsministern,
»vara möjlig att genomföra
utan att målsättningen för krigsmakten
rubbas.»

Om högerpartiet, pådrivet av sitt organ
här i Stockholm, nu önskar gå till
strid mot detta förslag till en temporär
uppbromsning av kapitalkrävande kostnader
utan att därför försvarets allmänna
målsättning kommer i kläm, så är
det högerpartiets ensak. Jag kan försäkra
herrarna och damerna inom högerpartiet
att vi inte låter oss blåsas
omkull av de tongångar som med sådan
kraft riktas mot regeringen, försvarsministern
och socialdemokratien.

Det är några punkter i den föreliggande
statsverkspropositionen som jag
skulle vilja uppehålla mig något vid,
nämligen trafiksäkerheten på vägarna
och vår u-hjälp.

Dödsolyckorna på våra vägar var också
under 1965 rekordhöga. Enligt uppgift
krävde bilolyckorna 1 253 liv. Till
denna siffra kommer så de många tusentals
människor som har skadats mer
eller mindre allvarligt. Det är en fruktansvärd
tribut av människor, i regel
i sin bästa ålder, som dagligen möter
sin död på vägarna. Det skall inte här
göras något försök att skildra all den

114

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sorg, allt det lidande och den förstörda
framtid som automatiskt blir en följd
av de dagliga olyckorna. Bilen som vi
tänkte oss skulle bli till människornas
glädje och välfärd har i allt större utsträckning
kommit att bli vår tids allvarliga
gissel. Ja, vi har blivit så avtrubbade
av allt det som stundligen
sker runt omkring oss att vi inte längre
reagerar som vi borde göra inför detta
fruktansvärda, och det är ett underbetyg
åt vårt sätt att organisera samlevnaden
människor emellan, när vi inte
har lyckats att bättre skydda människor
för de risker som den alltmer
svällande biltrafiken ständigt utgör.

Jag vill inte på något sätt underskatta
de insatser samhället gör i form av
forskning, upplysning och skolning.
Detta arbete tar sin tid och det dröjer
innan fullgoda resultat kan uppnås, men
dessförinnan måste det ske en aldrig
slappnad övervakning av lagöverträdare
av olika slag. Jag tänker på olyckskorpar
och chanstagare i trafiken. Det
finns, enligt mitt sätt att se, ingen annan
preventiv åtgärd som kan skapa
förutsättning för trygghet på vägarna
än den polisiära övervakningen och
kontrollen, och därför hälsas med en
något dämpad tillfredsställelse ökningen
av den såväl personella som materiella
upprustning av statspolisen som
nu föreslås. Beklagligt nog är ökningen
tilltagen i underkant för att den polisiära
vägpatrullen helt skall kunna fylla
sin uppgift. Härvidlag måste efter
hand en större satsning ske, en satsning
som i nuet är vår enda chans att
komma till rätta med och förebygga
trafikolyckor och därmed också krympa
de hemska siffror olycksstatistiken
varje år uppvisar.

Det är också önskvärt att polisen får
helt andra befogenheter när det gäller
att komma till rätta med sådana lagöverträdare
som inte respekterar gällande
förordning. Jag ser ingen annan
möjlighet än att polisen måste få större
möjligheter att vidta åtgärder som möj -

liggör ett mera radikalt stävjande av
alla de övertramp som dagligen sker i
form av överträdelser mot gällande trafikbestämmelser.
Jag skulle också vilja
ifrågasätta om inte en för hela året
maximerad hastighetsgräns allvarligt
bör övervägas.

Den andra frågan som jag slutligen
skulle vilja ta upp gäller vår u-hjälp.
Anslaget till u-hjälpen har som bekant
för nästa budgetår räknats upp med 34
miljoner kronor och kommer att uppgå
till 337 miljoner. Därigenom kommer
vi att nå upp till ungefär en tredjedel
av den procent av vår bruttonationalprodukt
som är målsättningen. Givetvis
skall vi inte gå fortare fram med
ökningen än vad våra personella och
materiella förutsättningar tillåter, men
att våra ekonomiska ramar skulle vara
så begränsade att vi inte har möjligheter
att åstadkomma en något större
ökning än den nu föreslagna tvivlar
jag starkt på. Att det här och var i utvecklingsländerna
föreligger väldiga behov,
framgick inte minst vid den till
tiden begränsade men på erfarenheter
mycket givande resa som ett femtontal
ledamöter av riksdagen gjorde i tre
afrikanska länder förra hösten.

Vår hjälpinsats i u-länderna skall
vara en form av hjälp till självhjälp.
Därför bygger vi — och driver också
under en övergångstid — olika skolor,
sjukhus, barnhem och mödravårdsinrättningar.
Även enskilda institutioner,
inte minst» missionen, når med små
medel mycket goda resultat på skilda
områden. I ett av de nyss nämnda länderna
fanns t. ex. en skola, där man
kunde ta emot 45 blinda ungdomar,
och kostnaderna för att undervisa och
lära dem ett yrke beräknades till 45 000
kronor per år. I den summan var då
helinackordering inkluderad. Enligt vad
man sade fanns det ytterligare en sådan
skola i landet med ungefär samma
elevantal. Omkring 90 elever kunde sålunda
där beredas någon form av skolgång.
Det upplystes emellertid samti -

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Nr 2

115

digt att i landet fanns över 90 000 blinda
barn och ungdomar, och då förstår
man vilka väldiga behov som föreligger
inom detta speciella område.

Vi har i vårt land en ständigt återkommande
diskussion, som gäller vilken
hjälpform vi skall satsa på — om
det skall vara den direkta eller den
indirekta hjälpen, om vi själva skall gå
ut till u-länderna, som nu sker i mycket
stor utsträckning, eller om vi via
internationella organ skall lämna bidrag,
vilket vi också gör.

Jag tror, herr talman, att vi skall
vara mera generösa då det gäller den
direkta hjälpen och därmed öka vår insats
i de fattiga ländernas utvecklings -

situation för att på så sätt bidra till att
något lindra de ofantliga behov som
just i dessa s. k. u-länder föreligger.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr förste vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.49.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 19 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande Kungl. Maj:ts propositioner
nr 1, angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret
1966/67, och nr 2, angående utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1965/66, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid enligt förut
gjord anteckning ordet till

Herr RUBIN (mbs), som yttrade:

Herr talman! Många tecken tyder på
att man även på socialdemokratiskt håll
börjat få en starkare känsla av att 1968
års riksdag kan bli den sista med regeringsunderlag
för det egna partiet.

Idémässigt seglar dagens socialdemokrati
för lösa skot i påtaglig osäkerhet om
man skall lägga kursen babord eller
styrbord. I den väsentliga författningsfrågan
visar man fortfarande en envist
gammalmodig uppfattning, som tydligen
främst markeras av omsorg om
det egna partiet, vars vacklande positioner
måste befästas. Fjolårets val i
Norge blev en påminnelse om att väljarna
inte drar sig för att ge respass åt
en alltför långvarig och alltför fastkörd
socialdemokratisk regering.

Efter ett år i riksdagen har jag ytterligare
stärkts i min uppfattning, att vi
här i Sverige mer eller mindre har ett
enpartivälde. Låt mig ta några exempel! Invandringspolitiken

har skärpts innan
riksdagen på något sätt fått säga
sin mening.

Trots alla de anmärkningar som gjordes
här i kammaren under dechargedebatten
ville de makthavande inte vid -

116 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gå något enda misstag. Tänk vad det
skulle vara befriande, om man inom
politiken någon gång kunde erkänna
att man hade gjort ett misstag! Det är
ju egentligen mänskligt att fela, men
socialdemokraterna är tydligen ofelbara.

En av 1960-talets viktigaste frågor,
partistödet, skulle klubbas innan någon
som helst utredning gjorts. Skattebetalarna
får därför i framtiden betala till
politiska partier — mest till det socialdemokratiska
— som medborgarna kanske
inte alls vill stödja eller hjälpa till
makten. På några månader var partistödet
klart. Det går fort när höga vederbörande
vill. När man inte vill —
för att nämna t. ex. författningsfrågan
— har man minsann inte så bråttom.
En enkammarriksdag vald genom direkta
val skulle ju kunna innebära att
folkets önskan om en ny regering nästan
omedelbart efter ett val kunde omsättas
i praktiken!

För mig framstår beslutet om partistöd
såsom stridande mot grundlagen.
Det heter ju att Konungen må ingens
samvete tvinga eller tvinga låta. Tror
verkligen någon — för att nämna ytterligare
ett exempel — att en medlem i
KDS känner sig annat än tvingad, när
hon eller han måste betala skatt till
partier som kanske bekämpar den troseller
livsuppfattning vederbörande
KDS-medlem har? Eller tror någon att
en skattebetalare som inte röstat eller
inte känner sig höra hemma i något av
de nu existerande partierna känner sig
annat än tvingad, när hon eller han
måste betala skatt för att trygga dessa
partiers existens?

Ensam i denna riksdag är jag undandragen
partistöd på grund av en godtycklig
spärregel, som klart framstår
såsom ett medel för de makthavande
att konservera bestående partistruktur
och förhindra uppkomsten av nya partier.
Inom parentes kan jag nämna, att
om jag fått partistöd hade jag — ifall
möjlighet funnits — återbetalat peng -

arna till skattebetalarna, där de hör
hemma. Men denna möjlighet finns ju
inte varför jag då använt pengarna till
u-landshjälp eller till stöd åt cancerforskningen,
där pengarna förvisso behövs
bättre än för att förvandla politiska
partier till statliga subventionsdepåer.

Jag är glad att många väljare liksom
jag själv anser att partier skall bäras
upp av visioner, av idéer, av hängivna
människor. Som ett av många bevis härpå
ser jag de initiativ som förbereds
för att på frivillig väg genom en enkronasinsamling
ge mig ett stöd och därigenom
protestera mot det statliga partistödet,
mot dess godtyckliga spärrregel
eller över huvud taget mot att
ifrågavarande proposition utan utredning
på så kort tid kunde bifallas av
riksdagen.

Jag hör, herr talman, till dem som
gärna vidgår att socialdemokraterna
uträttat mycket gott för vårt lands utveckling.
Att de härvidlag haft ett utslagsgivande
stöd i en solidarisk arbetsmarknad
och ett lojalt näringsliv
förtigs alltför ofta. Värre är att socialdemokraterna
uppenbarligen — vi ser
det kanske framför allt på det kaotiska
kösamhälle som håller på att växa fram
runt omkring oss — förlorat de nya,
djärva mål som de talar om ur sikte. I
den progressiva samhällsvisionens ställe
har trätt en självbelåten maktfullkomlighet,
demonstrerad exempelvis i
författningsfrågan, och en med åren
alltmer framträdande idétrötthet.

Allt viktigare framstår det krav på
växling i regeringsmakten, som på riksplanet
framförs av den nya opinionsrörelsen
Samling för Framsteg. Den har
i sitt manifest av den 18 september i
fjol mycket riktigt deklarerat: »Konservering
av makten, för beständigt eller
för mycket lång tid, hos ett parti
innebär, att det kraftspel som ger det
demokratiska systemet dess innehåll och
värde blivit rubbat eller upphört att
fungera. F^ara uppkommer för maktmiss -

Onsdagen den 19 januari 1900 em.

Nr 2

117

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bruk och för stagnation i utvecklingen
av en levande demokrati.»

Ett omen för socialdemokraterna är
också den starka våg av samlingssträvanden,
som går genom oppositionens
väljaropinion — oberörd av partiledningarnas
och de professionella politikernas
många gånger konservativa hållning
till den länge splittrade oppositionens
mål och medel. Jag syftar på aktionerna
från Medborgerlig Samling,
som redan i 1964 års val fick över
65 000 väljare i fyrstadskretsen, och
från Samling 66 i Göteborg, som på ett
halvår fått fler medlemmar än något
annat oppositionsparti i denna stad. De
har på riksplanet följts upp av Samling
för Framsteg, som på kort tid fick över
30 000 registrerade anhängare över hela
vårt land och som nu verkar för att
samordna, stimulera och stödja samlingsstriivandena
på olika håll.

Jag skall, herr talman, peka på ett
enda exempel som jag tror är obekant
för många och som visar vilken genomslagskraft
en trepartisamverkan kan ha.
Kort före valet 1962 etablerades i
Avesta sedan de officiella förhandlingarna
symptomatiskt nog strandat en
trepartisamverkan. Trots den korta tid
som stod till buds tog den nya valorganisationen
Samverkande Demokrati 19,2
procent av rösterna, d. v. s. mer än
centerpartiet, folkpartiet och högern
tillsammans. Socialdemokraterna tillfogades
i Avesta sitt största nederlag
— en tillbakagång på 13 procent — i rikets
städer och förlorade tre mandat.
Detta exempel är ett intressant test på
styrkan i väljaropinionens krav på
samling.

Höstriksdagens borgfredsdeklaration
inom oppositionslägret har ute i landet
hälsats med tillfredsställelse och har
följts upp av en rad lokala överenskommelser
om samverkan. Glädjande
är även det resultat, som sent omsider
nåtts i de närmanden vilka ägt rum
mellan centerpartiet och folkpartiet, givetvis
under trycket av en allt starkare

samlingsopinion. Den gemensamma deklarationen
i början av januari från
dessa två partier är ett steg i rätt riktning,
men tyvärr alltför kort.

Varför har inte högern medverkat?
Jag vill i detta sammanhang, herr talman,
understryka de krav som herr
Regnéll vid förra årets remissdebatt
ställde i denna kammare, då han uppmanade
de tre oppositionspartiernas
ledningar att sammanträda och utarbeta
ett gemensamt handlingsprogram för
den demokratiska oppositionen.

Jag vill också instämma i det uttalande,
som häromdagen gjordes i en del
tidningar av Samling för Framstegs
ordförande Lennart Hagman, som bl. a.
skrev följande: »På nästan alla punkter
borde det vara möjligt också för Högern
att ansluta sig till deklarationen,
som rymmer självklara riktlinjer för
en samlad och målmedveten framstegspolitik
i syfte att bryta ett mer än trettioårigt
socialistiskt maktmonopol. Det
vore nu logiskt med en förtroendefull
diskussion mellan mittenpartierna och
högern för ömsesidig information, för
att ordentligt klara ut hur långt man
kan följas åt och för att finna hyggliga
samarbetsformer och hålla borgfreden
intakt mellan oppositionspartierna enligt
norsk modell.»

Enligt min mening är det en mycket
rimlig begäran från en allt starkare
samlingsopinion, som tröttnat på 30 års
partikäbbel och röstbyte inom den egna
oppositionen, en väljaropinion som helt
enkelt inte finner sig i att allting skall
bli som förut. Sedan får herr Hedlund
tycka vad han vill, som när han i dag
sade: »Oppositionen gynnas inte av

några säraktioner; det är man ense om
på alla håll.» Den saken är man nog
ense om enbart i partiledningarna. Ute
bland väljarna är man det absolut inte.

Det säger sig självt att har man hållit
på i 33 år utan att komma en bit på
vägen måste man formera om sina
slagstyrkor på något sätt. Om en bonde
plöjer och sår på ett fält i 30 år men

118 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte får de skördar som han skulle få,
sätter han sig väl i alla fall till slut
ned och tänker: »Vad skall jag göra?»
Sedan sår han möjligen på ett nytt sätt.
En utbredd opinion bland väljarna kräver
absolut samarbete på bred basis,
en trepartisamverkan.

Jag skulle, herr talman, i mitt anförande
vilja ta upp en del andra inrikespolitiska
problem, men jag väljer i stället
att beröra 1960-talets kanske mest
brännande fråga: den svenska u-landshjälpen.
I jämförelse med u-landsproblemen
synes mig allt annat så fattigt
och så litet. Hur kan vi svenskar drömma
om att bygga upp en välfärdsstat
när en värld av hundratals miljoner
hungrande människor omger oss? Vi
vet att svälten får allvarliga proportioner
i Indien och Pakistan i början av
1970-talet och att hungersnöd sedan
följer i andra länder, som Iran, Turkiet,
Egypten och Brasilien. Omkring år
1980 når den så de flesta andra länder
i Asien, Afrika och Latinamerika.

Professor Myrdals skakande rapporter
har inte föranlett den enklaste fråga
i riksdagen, och enligt statsrådet Ulla
Lindström i förra årets remissdebatt
skulle det inte heller finnas någon opinion
för vidgad svensk u-landshjälp.
Hon ansåg sig då kunna säga att u-landshjälpen
hittills inte klappat hårt på
kanslihusets port. Emellertid trodde
hon, vill jag minnas, att världssituationen
snart kommer att ta struptag på
allmänna opinionen, så att alla kommer
att spärra upp ögonen och vara
beredda att offra något betydelsefullt.

Det var länge sedan världssituationen
tog det struptaget. Det räcker med att
konstatera att två tredjedelar av världens
människor lider av hunger, att
det på 1960-talet finns över 12 miljoner
människor som har spetälska. Det var
först år 1948 man fann ett verksamt
medel mot denna sjukdom, känd redan
från Bibelns dagar, av de gamla egyptierna
kallad »döden före döden». Man
tog från den sjuke hans tillhörigheter,

man läste en jordfästningsritual över
honom, och han eller hon var utstött ur
gemenskapen, levande död. Så är det
på många platser ännu i våra dagar år
1966.

Sjukdomen går att bota, men tro inte
att det är någon världsnyhet i våra tidningar!
Vi är så upptagna av helt andra
saker. Vi undrar om den eller den
raketen skall nå månens baksida, och
många av oss drömmer om att upptäcka
nya världar — vi som inte ens har
upptäckt vår egen.

Redan år 1961 antog riksdagen målsättningen
att 1 procent av nationalinkomsten
skulle anslås för att hjälpa
folk i de fattiga länderna, och naturligt
var att målet skulle uppnås i detta årtionde.

Fortfarande befinner vi oss mycket
långt från detta mål, som mot bakgrunden
av behoven och våra verkliga resurser
enligt min mening absolut måste
förverkligas inom detta decennium. Visserligen
sägs i propsition nr 100/1962
att det årliga biståndet skall avvägas
mot det samhällsekonomiska läget, men
under t. ex. 1964, då nationalprodukten
steg med drygt 7 procent, fick u-hinderna
precis lika litet som vanligt. I
år anslår vi 55 miljoner, d. v. s. ungefär
lika litet som förra året. Det innebär
att Sverige, ett av världens rikaste
länder, inte anser sig kunna avstå mer
än 3 promille av nationalinkomsten till
de fattiga u-länderna. Om ökningen av
u-hjälpen fortsätter i denna takt skulle
målsättningen vara uppfylld först någon
gång i början av år 2030, d. v. s.
om 65 år. Man måste ge Expressen rätt,
när tidningen talar om u-hjälpsskandal.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds
ordförande Ingvar Carlsson
påpekade i ett anförande, som han
strax efter jul höll inför ungdomar vilka
hungerstrejkade i sympati för uvärldens
lidande människor, att det är
förnedrande för Sverige att bara ge 280
miljoner. Vid samma möte konstateterade
bl. a. Per Alilmark att vårt bi -

Onsdagen den 19 januari 19(i(i em.

Nr 2

119

Vid

drag till u-länder motsvarar lika mycket
som vad svenska folket under ett är
lägger ut på vispgrädde.

Centerns ungdomsförbund har vid ett
flertal tillfällen krävt ökad u-landshjälp
och har varit pionjär genom att skicka
ut den första lilla fredskåren från svensk
sida till Afrika.

De politiska ungdomsorganisationerna
har sannerligen bildligt talat klappat
så hårt på kanslihusets dörr, att det
måste ha slagit lock i öronen på statsrådet
Lindström. På något annat sätt
kan jag inte förklara att hon inte hört
dessa samfällda opinionsyttringar från
svensk ungdom.

Nu måste det tas krafttag i .svensk ulandshjälp,
och det måste ske på rätt
sätt. Det duger inte att göra som statsministern
gjorde i fjol under ett goodwillbesök
i Marocko. I stället för att
som seden är ge en orreforsvas eller
något liknande skänkte han 200 000 kronor
ur en katastroffond till en thoraxklinik,
som det senare visade sig att
landet inte alls ville ha. Gåvan är än i
dag inte överlämnad. Den marockanska
staten önskar i stället hjälp med familjeplanering.
Här hemma överväger man
inom SIDA t. o. m. att sända ut någon
representant till landet för att påskynda
den ursprungliga gåvans mottagande.

Efter åtskilliga resor i u-länder är jag
ense med experterna om att vi måste
koncentrera vår hjälp till ett fåtal länder,
med huvudvikt på familjeplanering.
För närvarande arbetar SIDA enligt
uppgift i 28 länder. För några veckor
sedan fick vi veta att Sverige skulle
ge 35 miljoner kronor till ett nytt biståndsland,
Sudan. Man kan verkligen
fråga sig på vilka grunder just Sudan
valts och vem som handlat och svarar
för att plötsligt 35 miljoner kronor går
till ett land, där fullt inbördeskrig rasar
och det därför är osäkert, om hjälpen
över huvud taget kommer till den
nytta som avsetts. Som jag tidigare påpekat
i denna kammare står södra Sudans
befolkning, ungefär 3 miljoner

remiss av statsverkspropositionen m. m.

människor, utan representation i det
sudanesiska parlamentet. Söderns riksdagsmän
har helt enkelt vägrat att återkomma
till det sudanesiska parlamentet.
Direktor Åke Kastlund i Lutherska
världsförbundets svenska sektion berättar
i lördagens nummer av Svenska
Dagbladet, som ett exempel bland
många, att över 1 000 människor i somras
fick sätta livet till vid en fruktansvärd
massaker i Juba, där befolkningen
för närvarande inom parentes sagt
endast uppgår till 3 500 människor, vilket
innebär att nio tiondelar av befolkningen
helt enkelt har flytt. På grund
av den rådande regimens ökade brutalitet
flydde redan i höstas, enligt uppgifter
från internationella hjälporganisationer,
50 000 sydsudaneser till Uganda
och 10 000 till Kongo.

Under dessa omständigheter ställer
jag mig starkt tvivlande till det berättigade
i vår regerings utvecklingskredit
på 35 miljoner kronor för att finansiera
bl. a. dricksvattenförsörjningen på
landsbygden i Sudan. Förenta Nationerna
har gjort försök att under regntiden
samla vatten i stora dammar, men
vi från Sverige skall borra egna brunnar.
Vad har nu detta till följd? Jo,
givetvis att man på många platser —
dock inte i Sydsudan utan i den övriga
delen av landet, där i förbigående sagt
OMA, regeringspartiet, har makten —
försörjer befolkningen med bättre vatten,
varigenom den kan hålla ett större
antal djur. Men på grund av det heta
klimatet och bristen på kommunikationer
kan befolkningen inte få avsättning
för sina djur. I dessa områden betraktas
djuren ofta som en statussymbol.
Ofta används boskapen som köpeskilling
när man skall köpa en ny fru.
Med andra ord: svensk u-hjälp bidrar
till att höja priset på brudarna.

Visst skall vi, om det blir en noggrann
planering av hjälpverksamheten, sätta
in krafter i Sudan, men absolut inte så
länge inbördeskrig och så upprörande
förhållanden råder i landet. Vi måste,

120 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in.

som jag sade förut, koncentrera vår uhjälp
till de länder, där vi kan få en
betryggande kontroll av att medlen
kommer till en riktig användning. Frivilliga
organisationer, industrier och
regeringen måste arbeta hand i hand
för en koncentrerad svensk u-hjälp. Industrien
måste få hjälp med statliga investeringsgarantier
och de frivilliga organisationerna
rekommendationer på
lämpliga insatser. Vi måste, precis som
Gunnar Myrdal en gång mycket riktigt
påpekade, ta lärdom av missionens sätt
att arbeta och — skulle jag vilja tillägga
— på allt sätt stödja svensk mission. I
mars är det precis hundra år sedan de
första självständigt arbetande svenska
missionärerna — Lange, Kjellberg och
Carlsson — steg i land i Massaua, en liten
stad vid Röda havets kust. Därmed
tog svensk u-landslijälp sin början.

I gammal missionslitteratur kallar
man dessa trakter för »Tårarnas och
gravarnas land». Jag som hade tillfälle
att resa i de gamla missionärernas fotspår
i höstas kan vitsorda att den benämningen
fortfarande gäller: tårarnas
och gravarnas land.

Det finns många i vårt land som säger,
att en vidgad u-landshjälp förutsätter
goda administratörer. Jag vill
påstå att missionärerna är de rätta administratörerna,
och det är en skam
för vårt land att vi inte gör mer för
dessa våra landsmän, som frivilligt och
många gånger under stora påfrestningar
arbetar där ute.

Jag minns så väl mina upplevelser
när jag i oktober kom till en liten missionsstation
mitt ute i vildmarken. En
svensk sjuksköterska som förut varit där
hade efter tjänst hemma i Sverige på
ett flott, modernt lasarett kommit tillbaka
och stod nu åter i smutsen och
eländet. Hon sade till mig: »Du, jag
tänkte inte åka tillbaka, men jag liksom
kände att jag måste. I den lilla sjukstugan
hade hon tre förlossningsfall, en
gammal man med tyfus och folk med
malaria och andra sjukdomar. Så kom

man med en ung grabb med en jättestor
törntagg i ena ögat. Hon viskade
till mig: Du, han kommer att bli blind,
jag kan inte göra någonting. Jag minns
hur upprörd jag blev. Jag sade: Du
måste väl skicka honom till sjukhus.
Nej, sade hon, jag har inte pengar till
det men jag har sagt till pojkens släktingar,
att de måste sälja sina djur, så
att de kan finansiera en flygfärd till
Addis Abeba. Den flygfärden kostade
34 etiopiska dollar. Det är klart att jag
och min kamrat betalade resan.

Men när jag kom tillbaka till Sverige
fick jag ett brev från denna svenska
sjuksköterska, som undrade om jag lovat
den synskadade att betala hans resa.
Yi har, skrev hon, fått in en pojke med
ett krossat ben — maskarna krälade i
såren, så att vi i natt var tvungna att
amputera hans ben, men han måste vidare
till större sjukhus. Den ögonskadade
pojkens släkt har nu kommit med
pengar för att betala hans flygresa. Nu
undrar jag bara om Du har lovat att
betala resan, för vi tänkte använda dessa
pengar för att skicka pojken med
benet vidare. — En svensk sjuksköterska
skriver alltså år 1965 ett flyg- och
expressbrev för att tigga ihop 34 etiopiska
dollar, d. v. s. 68 kronor, för att
över huvud taget kunna hjälpa en medmänniska
och för att kunna fylla sin
uppgift därute.

Hur länge skall egentligen det här
fortsätta? Vi lever i ett land av överflöd.
Man kan snart knappast bli av med
sina gamla kläder. Jag som har stått
uppe i de algeriska bergen och sett barfota
barn i snön frågar mig: Skulle det
inte vara möjligt för de svenska tankfartyg,
som dagligen tomma passerar
på Medelhavet på väg att hämta olja,
att göra en avstickare med mat och
kläder ned till någon nordafrikansk
hamn? Det skulle bara ta tolv timmar
från den ursprungliga routen och det
skulle säkert vara mycket bättre PR
för ett rederi än att ställa till med en
miljonfest vid ett jubileum.

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Nr 2

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Sveriges folk måste engageras i kampen
mot världssvälten och nöden.

För några år sedan fick vi i våra
brevlådor en broschyr som hette »Om
kriget kommer». I fjol motionerade jag
om att vi skulle utge en broschyr med
namnet »Vad freden kräver», en allsidig
upplysning om de fattiga folkens
kamp för en .social frigörelse.

Mänga gånger har jag tänkt på hur
det skulle vara om vi skulle byta plats
med dessa lidande medmänniskor. 1
fotboll byter man ju i halvtid planhalva.
Tänk om vi skulle ställas i deras fruktansvärda
situation. Vi vet ju så väl att
miljoner människor svälter, men jag
har en känsla av att alla de siffror vi
läser i dagens tidningar för många av
oss blott och bart framstår som siffror.
Vi glömmer att det gäller människor
precis som du och jag.

I lördags kom portvakten i det hus
där jag bor i Malmö och visade mig i
soprummet högar av s. k. engångsglas.
När jag för några månader sedan var
i Afrika stod ett 50-tal barn och väntade
på att jag skulle dricka ur min lemonad,
och sedan slogs de om tomflaskan.
I vårt överflödssamhälle krossar
vi flaskorna. Vi betalar 16 öre mer för
att över huvud taget slippa bära tillbaka
flaskorna. Portvakten pekade på
en hel limpa som ännu inte var tagen
ur sin förpackning och som hade kommit
neddansande i sopnedkastet. Jag
tror uppriktigt sagt, ärade kammarledamöter,
att sådant beror på att svenska
folket inte är tillräckligt upplyst om
världssituationen.

Statsrådet Ulla Lindström yttrade i
fjolårets remissdebatt att u-landshjälpen
är regeringens ansikte mot omvärlden.
Det ansiktet behöver sannerligen
i dagens läge en kraftig »make up». Vi
behöver en starkt vidgad u-landshjälp,
så att vi redan under detta decennium
når målsättningen »Minst en procent
av nationalinkomsten till u-länderna».
Det räcker inte längre med vackra fraser
i de politiska partiernas program,

det räcker inte att den första maj gå
ut och tala om solidaritet, vi måste
verkligen sätta kraft bakom orden.

Statsrådet Palme talade i ett anförande
i Malmö så vackert om plikten
att hjälpa andra människor. Det har
inte längre något med plikt att göra —
det är en förmån som vi 60-talets människor
har fått. En gammal missionär,
en av de första pionjärerna, skrev i en
bok: »Man skall veta vad man vill men
man skall också vilja vad man vet.» Vi
vet vad vi vill, men vi är fortfarande
så få som verkligen vill vad vi vet.

Därefter anförde:

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Ingen lär väl kunna
undgå en känsla av att den siste ärade
talaren var gripen av ett starkt patos
för den sak han pläderade för i slutet
av sitt anförande och att han otvivelaktigt
också innehar en betydande sakkunskap
på sitt område. Jag tror mig
emellertid veta, att det statsråd inom
regeringen, som är ansvarig för u-landshjälpen,
någon gång under debattens
lopp kommer att ta upp det spörsmål
som herr Rubin ställde. Därför skall jag
inte trötta kammaren med att redan nu
ge mig in i en diskussion.

Bara en enda reflexion. Det är klart
att om man verkligen vill ha en kraftig
ökning av u-hjälpen, måste man vara
beredd att medverka till regeringens
ansträngningar att åstadkomma en förbättrad
handelsbalans; valutareservens
storlek sätter ju gränsen för vad vi över
huvud taget har möjligheter att här satsa.
I övrigt hänvisar jag som sagt till
kommande inlägg i debatten.

Folkpartiledaren, herr Ohlin, har riktat
en fråga till mig under förmiddagen.
Frågan gällde huruvida regeringen har
för avsikt att föreslå en förlängning av
de nuvarande bestämmelserna om den
provisoriska valmetodens fortsatta giltighet.
Jag kan vad ankommer på rege -

122

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ringen och regeringspartiet svara, att vi
bär för avsikt att föreslå riksdagen att
anta en förlängning av det nuvarande
provisoriet. Men jag skulle, eftersom det
är ledaren för folkpartiet som har ställt
frågan, vilja göra ett tillägg. Det är alldeles
självklart att förutsättningen för
att det nuvarande provisoriet skall gälla
är att vi kan utgå ifrån att man fyller
de villkor som vi var överens om när
provisoriet på sin tid genomfördes,
nämligen att provisoriet hade till uppgift
att möjliggöra för de olika partierna
att utan mandatförluster uppträda
var för sig. Jag skall inte gå in på någon
historik, men detta var meningen med
provisoriet. Om det i den kommande
valrörelsen mot förmodan skulle bli så,
att man från den borgerliga oppositionens
sida manipulerar från valkrets till
valkrets och försöker tillskansa sig fördelar
genom att uppträda på olika sätt
i de olika valkretsarna, kan vi inte finna
att man håller överenskommelsen. Jag
betraktar det såsom självklart, men det
vore bra att få en deklaration från folkpartiledarens
sida om att man är beredd
att acceptera en förlängning av provisoriet
på det av mig nu skisserade villkoret.
Jag föreställer mig att det under
sådana omständigheter inte skall bli
någon svårighet att komma överens.

Jag hade inte tillfälle att lyssna till
herr Ohlin och vet därför inte riktigt
vad han anfört i författningsfrågan. Jag
lämnar den därhän, i synnerhet som jag
föreställer mig att vi får många tillfällen
senare att ta upp ett resonemang
med varandra i den frågan.

Jag är fullkomligt övertygad om att
kammarens ledamöter redan hört så
mycket om budgeten och den ekonomiska
politiken att det inte är mycket mera
att tillägga. Den är väl relativt uttömmande
diskuterad. Jag skall därför tilllåta
mig att ta upp en annan fråga som
visserligen i viss mån också diskuterats
men kanske inte blivit nämnvärt belyst
från regeringssidan.

Det har förekommit mycket tal under

denna remissdebatt om samverkan mellan
de borgerliga partierna. Det har talats
om att det skall vara borgfred mellan
alla de tre borgerliga partierna. Man
har också resonerat om den mittendeklaration
som publicerades för en tid
sedan. Herr Ohlin nämnde den, enligt
det referat jag fått, i sitt anförande i
förmiddags —- dock utan att göra mittendeklarationen
till något huvudnummer.
Jag kan väl förstå att han undvek
att göra det. Mittendeklarationen
har närmast utlöst åtskilliga ganska
skämtsamma anspelningar, och en allvarlig
man som herr Ohlin kan inte
tycka om att man skämtar med allvarliga
ting. Emellertid skall jag visa full förståelse
för att han känner sig irriterad
på denna punkt. Här stänger man in sig
i ett rum eller två, jag vet inte så noga,
och två delegationer sammanträder i
månad efter månad. Ständigt får man
kommunikéer och publicitet i tidningarna
om den märkliga förnyelse av
svensk politik som nu skall ske.

Vi fick med regelbundna mellanrum
upplysningar om att det nu skulle komma
något väldigt märkvärdigt. Så kom
det då en programförklaring som verkligen
var en antiklimax. Effekten blev
närmast motsatt den som man åsyftat.
Kanske kan det sägas att inte ens de
allra närmaste var särskilt entusiastiska.
När man gick längst i försvar för
mittendeklarationen sade man att det
brukar vara så här platt och uttunnat
när politiska partier gör deklarationer.

För att vara uttryck för en förnyelsens
vind i svensk politik, såsom saken
skildrats, är det väl ändå litet matt att
säga att det brukar vara litet platt i sådana
här deklarationer och därför har
vi inte velat bryta traditionen.

Nåja, vi skall i alla fall ta det hela på
allvar. Herr Ohlin är ju en allvarlig man
och det är jag också.

Deklarationen börjar med en kampförklaring
mot socialismen och mot socialdemokratien.
Det finns inte den
ringaste anledning att kritisera detta

Onsdagen den 19 januari 1906 em.

Nr 2

123

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utifrån era utgångspunkter. Det är väl
helt naturligt, om man liar en annan
samhällsuppfattning än den socialistiska,
att man vill låta denna sin egen
samhällsuppfattning sätta sin prägel på
den politiska utvecklingen och att man
vill byta ut den socialdemokratiskt utformade
politiken mot någonting annat.
Man kan väl säga att ambitionen att bryta
den socialdemokratiska dominansen
inom svensk politik och den socialdemokratiska
politiken har varit det utmärkande
för folkpartiets strävan under
hela efterkrigstiden. Det är dock ytterligt
sällan som denna strävan tagit sig
uttryck i något klart deklarerat liberalt
alternativ, utan det har oftast varit en
kritisk, ganska ofta grinig kritik mot
socialdemokratien. Den negativa betoningen,
kampen mot någonting, har precis
som i mittendeklarationens inledning
varit det kännetecknande.

Men man vill ändå ha reda på vad det
är som ligger bakom denna kamp. Vad
vill man bygga ut, bryta sönder och ersätta?
Skall vi gå tillbaka till det förflutna
för att få ledtrådar? Ja, det kanske
vi skall göra. »Kamp mot socialism»
var det slagord, under vilket höger och
folkparti gick till anfall under ATPstriden.
Man gick till anfall mot en socialistisk
tvångsförsäkring av medborgarna
och man gick till anfall mot en
fondbildning som man ansåg skulle vara
ett instrument för att förkväva det fria
initiativet i näringslivet.

Jag skall inte göra herr Ohlin ledsen
genom att läsa upp en del citat av vad
herr Ohlin sade under 1950-talet — då
vi för vår del hade glädjen att samarbeta
med det dåvarande bondeförbundet
—■ om exempelvis ansvällningen
av den offentliga sektorn såsom ett hot
mot den enskilde individen därför att
det innebar risk för centraldirigering
o. s. v. Det hjälpte inte att vi från vår
sida sade: »Vad är den offentliga sektorn?
Sjukhus, skolor, vägar, kommunikationsmedel,
kraftstationer — det är
den offentliga sektorn som vi slåss för.

Vad finns det däri som kan hota den
enskilde individen?» Man gick ändå till
anfall och det konkretiserades och tillspetsades
i kampen mot omsättningsskatten,
som vi ansåg det nödvändigt att
införa för att skaffa medel till utbyggnad
av den offentliga sektorn — men en
utbyggnad som skulle göras utan att det
enskilda näringslivet skulle se sina kapitalresurser
förkvävda. Är det en sådan
kamp mot socialismen som präglade
1950-talet som mittenpartierna nu vill
föra?

Jag kanske kan erinra om en annan
sak, som numera förefaller nästan otrolig,
nämligen 1959 års strid om utvidgningen
av arbetsmarknadspolitiken, där
man av sparsamhetsskäl som man sade
men delvis även av ideologiska skäl yrkade
på en försiktigare utbyggnad av
denna politik. Detta var alltså så sent
som 1959. Var det också ett utslag av
den kamp mot socialismen, mot socialdemokratien,
som man nu tydligen vill
föra till ett segerrikt slut?

Så ser det alltså ut om man går till
det förflutna. Här har vi tre exempel på
hur kampen mot socialdemokratien, mot
socialismen, har tett sig i det förflutna.
Men vi kanske inte skall göra det utan
vi kanske skall gå till mittendeklarationen.
Annars tycker jag det är alldeles
riktigt att ta upp dessa tre punkter.

Vi har ingenting emot en karakteristik
som säger att tjänstepensioneringen är
ett utslag av socialism. Vi har ingenting
emot att säga att en effektivare, smidigare
och mera dynamisk arbetsmarknadspolitik
är ett utslag av socialism.
Vi har ingenting emot att säga, om ni
vill det, att utbyggandet av den offentliga
sektorn är en form av eller ett uttryck
för en socialistisk inriktning av
samhällspolitiken. Men på dessa tre områden
har ni ju givit upp kampen. Ni
tar ingen strid där. Den kamp som ni
hittills har fört mot socialdemokratien,
illustrerad i dessa tre exempel, är slut.
Ni har ju kastat in handsken där. Herr
Ohlin ler belåtet. Det var mycket för -

124 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ståndigt av herr Ohlin att så glatt ansluta
sig till denna tanke. Jag uppskattar
mycket hans sinne för skämt och humor.

Men låt oss återgå till mittendeklarationen.
Där kanske de nya djärva tankarna
finns? Hur går det när man formulerar
sina mål, rubricerade under
kampen mot socialdemokratien? På varenda
punkt som man framför en ny synpunkt,
kräver man ökat, icke minskat,
samhällsingripande. Det är alltså en
kamp mot samhällsingripandet som man
för i den formen att man begär ökat
samhällsingripande. Är det konstigt att
man tycker att det hela är en smula förvirrande,
och är det besynnerligt, om
man säger, att liberalerna i denna strid
väl inte har fått mycket att säga till om,
när mittendeklarationen skrevs, utan
att det är andra krafter som har varit
bestämmande? Åtminstone får man det
bestämda intrycket.

På nästan varenda punkt i mittendeklarationen
skulle man kunna hänvisa
till socialdemokratiens programskrift
»Resultat och reformer». Vi gav
ut den 1964 till partikongressen. Den
fick skrivas under mycket stor tidsnöd,
och jag är övertygad om att författarna,
till vilka jag inte hör men av vilka en
tillhör denna kammare -—■ han är inte
närvarande just nu — medger att den
på grund av tidsnöden inte var så välformulerad
på alla punkter. Vi hade
inga sex månader på oss för att sitta
och fundera i enrum. Men nog blir man
glad, när man finner, att man på punkt
efter punkt skriver av det här och betraktar
det som en enorm förnyelse av
svensk politik. Det är klart att det är en
eloge till de socialdemokratiska programskrivarna,
som vi sätter stort värde
på och som jag skall framföra till dem.

Samtidigt gör man en liten sak till.
Sedan man har anslutit sig till den socialdemokratiska
bedömningen, gör man
en liten reservutgång eller kanske en
reservingång —• vad vet jag? Man kanske
vill komma ur programförklaringen

till någon annan eller man kanske vill
släppa in någon annan — vad vet jag?
När man har hört debatten, framför allt
i första kammaren, om borgfreden som
är sluten med högern, undrar jag, om
det är högern som skall in eller ut genom
reservingången, eller om det är ni
som skall till högern. Reservutgång finns
det på varje punkt, och det är väl det
som konstituerar den vilsenhet och den
svårighet att uppfatta, vad det egentligen
är fråga om, som präglar detta.
Vad beror det på att man liksom för
fram två olika tankegångar undan för
undan? Det vare mig fjärran att försöka
tolka herr Ohlins sinne, det har jag avstått
ifrån sedan länge, ty det blir bara
missuppfattningar. Även om jag säger
en vänlighet till honom, så tror han, att
jag menar någonting helt annat, och det
kanske jag också gör.

Men i detta fall tror jag det kan ha en
förklaring. Han vill ha å ena sidan ett
alternativ till socialdemokratien, kamp
mot socialdemokratien. Det är fint. Men
han vet att socialdemokratien inte är så
lätt att slå. I valrörelse efter valrörelse
mobiliserar folkpartiet sina väldiga
överlägsna propagandaresurser mot oss,
men vi kommer tillbaka glada och nytra
efter varje valrörelse precis som förut.

Det måste finnas någonting i den
socialdemokratiska politiken som väljarna
finner attraktivt. Då bär herr
Ohlin funnit på någonting som skall
vara mycket fint. Man skall ha ett alternativ
till den socialdemokratiska politiken
som är så alldeles likt den socialdemokratiska
politiken att ingen
människa kan se någon skillnad, och
då blir det onekligen mycket besvärligt
att skriva detta program. Man vill ha
ett alternativ, men man vill inte ha
ett som ter sig avskräckande för den
mängd väljare som ändå innerst inne
tycker att den socialdemokratiska politiken
är ganska bra.

Herr talman! Jag tror att det avgörande
felet är att man lägger så utstuderat
taktiska synpunkter på den poli -

Onsdagen den 10 januari 19GG em.

Nr 2

125

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tiska debatten. Mittenpartiernas deklaration
avser att underlätta regeringsmaktens
erövring men innebär icke någon
som helst anvisning om hur denna
regeringsmakt skall utövas. Detta är
enligt min mening det grundläggande
felet. Man tror att man genom finurliga
skrivningar skall kunna smyga sig så
nära socialdemokratien som möjligt
men ändå ge väljarna intryck av att
man är ute efter växling vid makten.

Så kan man naturligtvis arbeta i ett
samhälle som är statiskt, ty då kan man
i efterhand ansluta sig till socialdemokratiens
politik, precis som folkpartiet
vid många tillfällen har gjort. Men vårt
samhälle är inte statiskt utan ett dynamiskt
och sig ständigt förändrande
samhälle. Att efteråt ansluta sig till
ståndpunkter som var aktuella för fem,
tio eller femton år sedan ger ingen vägledning
för hur man skall handla i
nuet. Vägledning för att kunna handla
i nuet kräver att man låter sitt handlande
bestämmas av en genomtänkt
samhällsåskådning. Socialdemokratien
har i sin politik den oskattbara fördelen
att som grund kunna lägga en genomtänkt
samhällsuppfattning.

När vi möter nya, ständigt växlande
problem kan vi fråga: Hur skall vi lösa
detta problem mot bakgrund av våra
idéer om enskild frihet, rättfärdighet
och solidaritet mellan medborgarna?
Och vi kan göra någonting mera, ty vi
kan väl konstatera att politiken för oss
ter sig som ett ständigt samspel mellan
samhällsåskådningen och den konkreta
verklighet som vi försöker att arbeta
med och förändra. Någon har sagt att
politiken är en ständig dialog mellan
den förefintliga verkligheten och den
drömda. Jag tror ingen politiker mår
väl av, allra minst vi som vill driva utvecklingen
framåt, att undvika att se
samhället i ljuset av de idéer som vederbörande
engagerat sig för.

Socialdemokratien har haft den otroliga
lyckan att kunna förverkliga en
stor del av vad som tedde sig som utopier
när den nuvarande ledargeneratio -

nen var ung — kanske långt, långt bort
liggande drömmar och utopier. Mycket
av det har kunnat förverkligas. Det blev
en kamp, eu dialog, mellan drömmen
och den verklighet som vi har velat förvandla
i en viss riktning. Men vi är inte
så förmätna att vi tror att den dialogen
nu är avslutad. Vi vet mer än väl att
vi kanske har det mesta framför oss.
De mest betydelsefulla tingen återstår.

Ärade kammarledamöter! Den kritik
mot oss som går ut ifrån att vi har gått
för långt i fråga om att tillämpa socialismens
idéer på samhällsutvecklingen tar
vi med jämnmod. Däremot känner vi
den kritik hårt som kan riktas emot
oss för att vi inte har hunnit tillräckligt
långt. När vi på eget initiativ gjorde en
undersökning av bostadstillståndet
bland de äldre och kunde konstatera att
det år 1960 fanns 130 000 åldringar i
detta land som bodde i bostäder vilka
saknade varje form av moderna bekvämligheter,
sade vi att den offentliga
sektorn inte har vuxit tillräckligt starkt.
Det har gått för långsamt. Vi som befinner
oss i en bättre ekonomisk situation
har råd att betala högre skatter för
att göra slut på ett tillstånd där 130 000
av de medborgare som bäst behöver
moderna bekvämligheter saknar dem.

Jag upprepar att kritiken att vi har
kört för hårt tar vi med jämnmod. Däremot
känns kritiken bittrare när den
konstaterar att det är så långt kvar till
realiserandet av våra utopier som det
faktiskt är.

Socialdemokratiens kamp för att realisera
sina idéer skall brytas, säger man
nu. Nej, säger vi. Vi kommer att ta upp
kampen på den punkten. Och jag är
övertygad om att — precis som det gått
praktiskt taget varje gång då det riktats
angrepp mot vår ideologi och dess
utformning i praktisk politik — väljarna
kommer att finna att det var våra
utopier, vår ideologi och vår samhällssyn
som tolkade framtiden och människornas
drömmar och förhoppningar
om en ljusare framtid.

Jag skall sluta detta mitt anförande

126 Nr 2

Onsdagen den 19 januiari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med ett citat av Olof Lagercrantz, som
för något år sedan i sin tidning Dagens
Nyheter skrev: »Finns det i dag en leda
vid inrikespolitiken, beror det i första
hand på att den inte längre speglar
världen, som den är, utan sådan som
den var för länge sedan. Socialdemokraterna
befinner sig i ett överläge, inte
så mycket därför att de länge suttit vid
makten, utan därför att deras myter
stämmer bättre överens med verkligheten
än deras motståndares. En av deras
stora myter är solidariteten, kollektivet,
gemenskapen. När alltså utvecklingen
går i denna riktning har socialdemokraterna
lättare att hålla huvudet
kallt.»

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är säker på att
kammaren förstår orimligheten av en
debattordning, som innebär att den socialdemokratiske
partichefen går upp
och håller ett anförande av denna art
med allehanda beskyllningar, obestyrkta
och felaktiga, väl vetande att
jag har blott några minuter till ett svar.
Får jag fråga herr Erlander: Är Ni
villig att ta denna debatt i morgon när
remissdebatten i övrigt är slut, så att
den kan föras på lika villkor? Alla
torde inse att det är orimligt att den
skall föras på det sättet att den ene
håller hur långa anföranden som helst
och den andre har sex plus tre minuter.

Men låt mig säga det som kan sägas.
Herr Erlander börjar med mittendeklarationen.
Den innehåller ju att vi
konstaterar att regeringen har misslyckats
i fråga om försvaret av penningvärdet
och ytterligare på någon punkt.
Kan någon bestrida detta? Vad föranleder
det? Jo, fast vi kommer med ett
helt dussin sidor, säger statsministern
att det är bara en grinig kritik av regeringen.
Väntade han sig beröm för regeringens
inflationspolitik? Jag vill
konstatera att grinigheten finns hos
den partichef som inte kan läsa i do -

kument från oppositionen att han har
misslyckats på ett par punkter utan att
beklaga sig över »grinighet».

Jag är verkligen förtjust över att
höra att statsministern i hemlighet
tycks ha godkänt en rad av våra punkter,
fast han inte har talat om det. Vi
har talat om nationalbudget i arbetskraftstermer,
en skattepolitik som skall
främja sparandet, värdesäkra sparformer,
ett bättre genomförande av konkurrens
inom byggnadsverksamheten,
en enkammarriksdag vald direkt vid
ett tillfälle, internationella storfonder
mot svälten i u-länderna, extra barnbidrag
till familjer med låga inkomster
och åtskilligt annat.

Om allt detta har vi nu fått höra att
statsministern utan motivering påstår
att här finns ingenting utom sådant
som vi har skrivit av från socialdemokratiens
program. Han utnyttjar
målmedvetet vetskapen om att jag bara
har några minuter. Jag kan inte ta upp
och vederlägga alla dessa påståenden
därför att tiden inte tillåter det.

Men, herr talman, vad är det man vill
byta ut i den socialdemokratiska politiken?
Jo, vi vill byta ut det socialistiska
inslaget. Jaså, säger då herr Erlander,
ni vill bekämpa detta med mera
sjukhus, nya skolor och till och med
bättre folkpension! Det finns ingen i
denna kammare som inte vet att vad
vi har kritiserat är den ständiga tendensen
att föredra statlig företagsamhet
framför enskild, att ge privilegier
och fördelar till offentlig företagsamhet,
att använda detaljreglering, att predika,
som ni gjorde i ert 27-punktsprogram
om detaljreglering av utrikeshandeln
— där ni har tvingats till den
mest fullständiga reträtt under ledning
av herr Lange, vilket jag tackar honom
för — ransonering på kreditmarknaden,
vilket vi tillbakavisar, och mycket
annat. Det är dessa saker som utgör
det socialistiska inslaget. Men socialpolitiken
— sjukhus, folkpensioner och
allt sådant — bär ju inget oppositions -

Onsdagen den 19 januari 1966 cm.

Nr 2

127

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

parti, i varje fall inte folkpartiet, vänt
sig emot. Att försöka vrida en debatt
om det socialistiska inslaget till att gälla
om man vill ha en utvidgning av
socialpolitiken, som de ekonomiska resurserna
i ett växande samhälle uppenbarligen
motiverar, det är att snedvrida
debatten så att man verkligen undrar
vad avsikten kan vara.

Sedan är det klart att vi har kritiserat
misskötseln från socialdemokratiens
sida. Bostadsbristen, prisstegringen,
köerna framför skolor och
sjukhus o. s. v. är ju vittnesbörd nog.

Nu säger statsministern: Socialde mokraterna

hade en utopi, och de är
glada att ha kunnat förverkliga den.
Men vad var den socialdemokratiska
utopien? Det var naturtillgångarnas
överförande i samhällets ägo, avskaffande
av det enskilda vinstintresset etc.
Socialdemokratien har under dessa 50
år pressats tillbaka, bort från denna
socialistiska utopi, och tvingats att verka
inom ramen för ett socialliberalt
samhälle, mycket mera överensstämmande
med det som Karl Staaff talade
för än det som Hjalmar Branting trodde
på.

Detta är verkligheten. Sedan har ni
begått en mängd misstag. Jag skyndar
mig att säga det, ty herr Erlander frågar
alltid: Vad är det ni är så missnöjda
över, om vi till stor del fått föra en
socialliberal politik. Ja, vad vi är missnöjda
med är att det varit för många
socialistiska inslag och över att ni skött
er illa på så många punkter.

Efter detta — det finns många andra
punkter jag skulle kunna tala om —
kommer statsministern nu och säger
att vi har »kastat in handsken». Herr
Erlander är tydligen inte så inne i terminologien
— jag trodde det var handduken
man kastade in, inte handsken.
Men jag kan upplysa herr Erlander om
att vi inte kastar in någotdera. Vi kommer
att föra samma — och jag hoppas
jag kan säga framgångsrika — kamp
mot en socialistisk samhällsutveckling

som förts i detta land under senare årtionden.
Försök inte säga att det gäller
socialpolitik — det gäller socialism.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kanske inte skall
lägga mig i statsministerns recension
av det gemensamma programuttalande
som centerpartiet och folkpartiet presenterat.
Jag kan förstå att statsministern
reagerar surt då två partier, som
understundom bekämpat varandra, nu
enats om ett program och att statsministern
gärna vill ironisera över detta.

Men hur såg det program ut som socialdemokratien
och det dåvarande
bondeförbundet lade fram i mitten av
1950-talet? Var det så väldigt substantiellt
att man har anledning att slå sig
för sitt bröst på det sätt som statsministern
gjort? Är det för övrigt inte
betecknande att statsministern och andra
representanter för regeringen är så
starkt benägna att i sådana här debatter
se tillbaka och kritisera andra? I
en remissdebatt är ju uppgiften att
diskutera regeringens politik, att bedöma
och kritisera den. I stället vänder
statsministern tillbaka till 1940-talet och
1950-talet. Han går framför allt in på
vad som då hände inom oppositionen
men tar gärna på slutet också upp vad
som hände inom socialdemokratien —
de strömningar som gjort sig gällande
där, de utopier som man nu anser sig
ha förverkligat.

Jag syftar på den utopi som i dag
väl skall kallas för Välståndssverige —
den där myten, skulle jag vilja säga,
att socialdemokratien har skapat Välståndssverige.
Jag tycker den är mogen
att avskaffas.

Vi har i vårt land undgått två stora
förödande världskrig. Sverige är ett rikt
land med naturtillgångar som hela världen
efterfrågar. Har vi det mot denna
bakgrund så mycket bättre i vårt land
än man har i andra länder, som aldrig
någonsin haft socialdemokratiska rege -

128 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ringar? Jag skulle gärna vilja ha ett
svar på den frågan från statsministern.

Jag har inte frånkänt socialdemokratien
ett starkt patos, och socialdemokratiens
ideologiska kamp kan man ha all
anledning att beundra. Men samma
ideologiska kamp har förts inom andra
partier, samma strävan att skapa ett
lyckligt samhälle har drivit de partierna
framåt. Och resultatet av vårt arbete
är i mycket stor utsträckning följden
av en växelverkan, en samverkan och
ett ömsesidigt hänsynstagande. Detta
kan vi räkna oss till godo, och vi skall
fortsätta på samma vis.

Att resultatet blivit så pass bra i
Sverige har just berott på att socialdemokraterna
modifierat sitt idéprogram
och i sin praktiska politik i mångt och
mycket tillämpat liberala teorier, gjort
avkall på doktrinära socialistiska tankegångar
och i den praktiska politiken
varit relativt — jag säger relativt —
förnuftiga.

Men hur ser det ut i dag? Vi står
framför åtskilliga misslyckade reformer.
Jag kan peka på utbildningsområdet
och bostadsområdet. Och hur är
det på sjukvårdsområdet? Just nu har
vidare aktualiserats en kris då det gäller
vår utrikeshandel.

Vi får i statsverkspropositionen redovisat
åtstramande åtgärder, relativt
sett minskad konsumtion, en bibehållen
reglering av byggandet ute i våra kommuner
och i landet i övrigt. Vi ser
framför oss ständigt höjda priser och
skatter och en oförmåga att angripa
inflationsproblemet vid roten. Vi har i
dag en risk för vår bytesbalans, som
kan leda till att det välstånd vilket skapats
i vårt land, kan råka i fara.

Var någonstans är de nya, djärva mål,
som socialdemokratien kämpar för?
Består de i att avskaffa monarkien?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Ohlin frågade mig
om jag tillät honom att begära ordet i

morgondagens debatt. Självfallet tillåter
jag honom att göra det. Det finns
ingen som för ett ögonblick vill hindra
honom att när som helst hålla ett lika
långt anförande som jag gjorde nu. Det
är rent nonsens att påstå att herr Ohlin
inte har precis samma chanser att
ta upp en ideologisk debatt som jag
haft. Att jag gör ett inlägg på ungefär
30 minuter om den socialistiska ideologien,
när denna blivit så hårt angripen,
betraktar herr Ohlin såsom något så
ofint att det tar upp nästan halva hans
repliktid att beskärma sig över det.

Herr Ohlin kan när som helst få en
debatt med mig på dessa punkter. Det
skall jag med förtjusning ställa mig till
förfogande för. Jag tror uppriktigt sagt
att herr Ohlin behöver ha natten på sig
för att läsa på innan denna debatt
börjar. Det kan alltså vara rätt hyggligt
gjort av mig att ta upp debatten nu på
kvällen.

Vi kan lämna nonsenstalet om att det
skulle vara mindre fair play av mig att
ta upp debatten nu. Skall jag över huvud
taget inte få tala om att jag har en
ideologi? Jag förstår att det är besvärligt
för herr Ohlin, som inte har någon,
att ta upp en sådan debatt — men
det är en sak för sig.

Vidare säger herr Ohlin att jag nu
helt plötsligt börjar tala om folkpensioner.
Jag har inte med ett ord berört
folkpensionerna. Jag har med den otroliga
välvilja och tålmodighet, som utmärker
mig i mitt förhållande till herr
Ohlin, försökt få någon mening i mittendeklarationen.
Jag bär därvid sagt
mig, att det inte går att få fram någon
mening innan man läser texten. Men
jag tillät mig i stället se vad partierna
har bakom sig. Jag gick då tillbaka till
pensionsstriden, som ingalunda ligger
15, 20 eller 30 år tillbaka i tiden, även
om många tycks vilja anse att den ligger
så långt tillbaka, att de inte vill
tala om den. Den ligger i nuet.

I denna strid sade herr Ohlin att det
var en kamp mellan ideologierna, mel -

Onsdagen den 19
Vid

lan den socialistiska tvångshushållningen
och friheten. Sedan kom han så småningom
fram med det geniala påfundet
att man skulle ha ett slags frivilligt tvång
eller tvångsmässig frihet. Jag frågar
därför bara för att få en upplysning, om
det är detta som är meningen med kampen
mot socialismen? Skall man gå till
anfall mot åtgärder, som avser att trygga
den enskilda människans valfrihet
och möjligheter att forma sin egen livsföring? På

denna punkt fick verkligen herr
Ohlin — jag tror att det är första gången
på 30 år — in en poäng under en
debatt. Jag gratulerar hjärtligt till den
saken. Det är roligt att vi partiledare
ändå till slut finner något nytt i debatten.
»Handske» och »handduk» ser
ganska lika ut för mina skumma ögon,
men det är riktigt, herr Ohlin, att man
inte kastar in handsken. Om jag får
gratulera honom till denna upptäckt,
så sker det fullt uppriktigt. Det är inte
alltid detta är fallet.

Nu framhålls det att vi i detta sammanhang
skall diskutera ekonomi. Herr
Björkman tyckte att det var märkligt
att vi nu började tala om något så
ovidkommande som socialistisk ideologi.
Jag kanske fortfarande blandar ihop
handske och handduk, men herr Bohman
ursäktar mig kanske.

Jag har fått en utförlig redogörelse
för att denna kammare har ägnat timme
efter timme åt att diskutera budgeten
och de problem som sammanhänger
med den. Jag har själv i första kammaren
tagit upp hela denna analys och
försökt redogöra för den. Jag inledde
mitt anförande med att säga, att eftersom
kammaren har fått en så grundlig
skildring av vad budgeten innebär och
av alla missuppfattningar som kan tänkas
uppstå kring den — dem har ju
herrarna själva bidragit med — kan
vi ett ögonblick ha ett inlägg som inte
sysslar med budgeten. Men det är klart
att om herrarna vill höra min mening
om budgeten, visst kan jag hålla på
5 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr

januari 1900 em. Nr 2 129

remiss av statsverkspropositionen m. m.

någon timme med den, om det är detta
som är så kolossalt väsentligt.

Jag återkommer till vad jag har sagt:
Mittendeklarationen är på avgörande
punkter ingenting nytt. På de punkter
där den innebär någonting av värde
ansluter den sig till socialdemokratiska
idéer, men anslutningen är försedd med
så många reservutgångar att den blir
praktiskt taget värdelös.

Här har vi ett mycket intressant exempel,
som jag gärna skall anföra: behandlingen
av markfrågorna. Vi hade
under 1962 års valrörelse en hård strid
kring det socialdemokratiska kommunalprogrammet
i markfrågorna. Folkpartiet
försökte göra detta till ett huvudnummer
i valrörelsen, och vi tog upp
kampen, ideologiskt och praktiskt. Jag
är övertygad om att denna kamp om
markfrågorna var en av de bidragande
orsakerna till den enorma socialdemokratiska
valsegern vid 1962 års val.

Nu menar man från mittenpartiernas
sida att man väl skall försöka dölja detta
och säger så att man skall ha sitt
eget markprogram. Det är ett utmärkt
markprogram i de delar där det är en
avskrift av det socialdemokratiska, men
de reservationer som det är behäftat med
ger alla möjligheter för högern att ansluta
sig till programmet utan att det
gör någonting alls; det förändrar ingenting
av dess värde. Detta är vad jag
avser när jag talar om dubbelheten i och
svårigheten att få ett grepp om vad mittenpartierna
åsyftar. Jag har då trott
att det skulle vara en riktig linje att
gå tillbaka i det förflutna för att se
vad man då har menat med kampen
mot socialismen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att det vore
mycket bra om herr Erlander ville gå
tillbaka till det förflutna och studera
vad den socialistiska myten var för 50
år sedan. Det han har talat om här i dag
är nämligen till mycket stor del något
annat. Den socialistiska myten gällde då
2

130 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

avskaffande av det ekonomiska system
som bygger på konkurrens- och vinstmotiv,
en radikal inskränkning av den
enskilda äganderätten, överföring av de
väsentliga produktionsmedlen i samhällets
ägo och mycket sådant.

Herr Erlander återkommer nu till frågan
om mittendeklarationen. Jag har
redan pekat på en rad konkreta punkter,
och detta, herr Erlander, är bara
början. Vi har ju talat om — möjligen
har det undgått den socialdemokratiske
partichefen — att här kommer en fortsättning
i detaljerade punkter som täcker
låt oss säga tre fjärdedelar av området.

Det är väl ganska uppenbart att statsministern,
när han nu beklagar sig över
vårt konstaterande av misslyckandet i
bostadspolitik och penningpolitik, har
gripits av detta dåliga humör av någon
anledning. Vilken kan den vara? Man
tycker att han skulle ha varit glad över
att finna att vad herr Hedlund och jag
med våra medhjälpare åstadkommit enligt
hans mening inte bör vara något
farligt för honom. I stället är han på
något sätt en smula ur balans, som kammaren
säkert har märkt i kväll.

Får jag beträffande talet om att bara
ta efter socialdemokraterna peka på hur
vi år efter år föreslagit ökade anslag till
forskningen. Det kom så småningom.
Får jag vidare, när vi talar om en numera
i och för sig så betydelsefull sak
som allmän tandvårdsförsäkring, nämna
att vi under åtskilliga år krävde tandläkarutbildning
i Göteborg. Regeringen
dröjde och dröjde. Detta är en orsak till
den brist på tandläkare som vi har och
som kommer att avsevärt försena genomförandet
av den obligatoriska tandvårdsförsäkringen
för hela folket. Denna
underlåtenhet gjorde regeringen sig
skyldig till under en period, då folktandvården
hade stor brist på tandläkare.
Är inte detta bristande planmässighet?
Är inte detta dålig skötsel? Det
frågar jag verkligen.

Herr Erlander talar om fondbildning.

Folkpartiets förslag till ATP innebar ju
en större fondbildning totalt än regeringens,
fast vi ville ha en decentraliserad
fondbildning. Ändå påstår statsministern
att vi var emot tanken på stor
fondbildning.

Det är produktionen, de gynnsamma
förutsättningarna och deras utveckling
som statsministern hela tiden hänvisar
till, men på frågan, hur regeringen har
utnyttjat möjligheterna, ger bostadspolitiken,
inflationspolitiken och allt det
andra ett svar.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! På min fråga vad det
var för socialistisk politik som nu skulle
brytas svarade herr Ohlin med en
hänvisning till socialdemokratiens inställning
till vissa ekonomiska problem
för femtio år sedan.

Det är väldigt sent påtänkt att gå till
kamp och bilda eu särskild mittenpartiorganisation
för att bekämpa Hjalmar
Brantings socialdemokrati, i synnerhet
som vi nyss hörde att herr
Lange hade avskaffat den på vissa områden.

Nej, herr Ohlin, man får verkligen
ta nuet och inte fly till en forntid, som
vi är mycket stolta över men där problemen
var helt annorlunda beskaffade
än nu.

Jag upprepar min fråga: Vad är det
som vi skall bryta sönder i den socialistiska
politiken? Det är de misstag
som vi begår, säger han bl. a.
det att vi inte tillräckligt snabbt har
byggt ett tandläkarinstitut i Göteborg.
Det är klart att man till nöds kan godta
detta som ett inlägg i den ideologiska
debatten. Men jag undrar om det inte
är bättre att komma tillbaka litet bättre
förberedd till diskussionen i morgon i
stället för att haka upp sig på sådana
här ting. Vi har aldrig dolt, herr Ohlin,
att i ett samhälle som är så fyllt av
brister som det samhälle vilket socialdemokratien
för närvarande håller på

Nr 2

131

Onsdagen den 19 januari 19GG cm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att förvandla, kan våra ambitioner
ibland vara för stora. Dagens Nyheter
— jag får väl hänvisa till den igen -—
hade i söndags en utomordentlig ledare,
där de skildrar det märkliga förhållandet
att skolöverstyrelsens chef i dag
anser att det blir en katastrof för skolhusbyggandet
i detta land därför att
han bara fått en höjning av anslaget
från 350 till 390 miljoner, d. v. s. 40
miljoner. Dagens Nyheter analyserar situationen
och säger att det sannolikt
beror därpå att vi har infört mindre
elevantal i klasserna än kanske något
annat land i världen. Här möter alltså
en ambition. Vi vill så snabbt som möjligt
få en bättre skola, och alla människor
är väl överens om att minskat
antal elever i klasserna är en fördel.
Men när man skall besluta en sådan
reform är det inte lätt att empiriskt
konstatera vilka verkningar den har på
lärarbehovet och på skollokalbehovet.
Det går inte att räkna fram teoretiskt;
man måste ha en empiri. Då frågar jag:
Skulle vi ha avstått från strävandena
att minska antalet elever i klasserna
till dess vi varit helt säkra på att vi
kunnat skaffa erforderliga skollokaler?
Är det inte bättre att man gör ett experiment,
gör en satsning och på det viset
otvivelaktigt får fram en bättre skola
nu än att man räddhågat säger, att
vi först måste vara säkra på att vi
förutsett och garderat oss för alla tänkbara
eventualiteter?

Detta är ett exempel på hur det går
till i ett dynamiskt samhälle, och trots
den räddhåga och vilsenhet jag tycker
utmärker somliga av deltagarna i
denna debatt hoppas jag verkligen, att
om olyckan skulle vara framme och ni
skulle komma i regeringsställning, ni
då icke kommer att ledas av den tankegång
som skymtade i herr Ohlins anförande,
att man aldrig skall våga ett
experiment, aldrig våga en satsning på
framtiden förrän man garderat sig mot
alla eventualiteter. Jag tror att en sådan
politik skulle komma att medföra

stagnation; den skulle icke vara stimulerande,
och den skulle icke medföra
en ökning av framstegstakten. Det
är klart att det kan visas upp en massa
exempel på att ambitionerna varit så
stora, att man inte kunnat fullfölja dem
alla. Men är det någonting som vi skall
vara ledsna för? Är det inte ett uttryck
för den dynamik som råder i vårt samhälle?
Vi har nu varit tvingade att vidta
åtgärder för att dämpa den ekonomiska
aktiviteten. Det är inte så roligt.
Men, herr Ohlin, det skulle ha varit mycket
värre om vi hade levat i det liberala
samhälle, som ledde fram till kriser
och arbetslöshet och där vi hade
haft det underskottsproblemet att kämpa
emot, i stället för i ett samhälle där
det är den sjudande aktiviteten som gör
att vi överanstränger våra resurser.
Det är bättre att ta en ansats än att
tvehågset och vilset sätta sig ned och
vänta på att ett under skall ske.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Den här debatten mellan
statsministern och herr Ohlin har
varit så personlig, att jag var tveksam
huruvida jag över huvud taget
borde lägga mig i denna sak. Men eftersom
man gång på gång talar om
samverkan mellan folkpartiet och centerpartiet
och alltså på det sättet indirekt
uppmanar mig att ta till orda,
finner jag mig böra göra det.

Jag har inte det socialdemokratiska
partiprogrammet till hands, men jag
skulle tro att där står, att partiet arbetar
för en socialistisk politik. Om
då folkpartiet och centerpartiet i en gemensam
deklaration vill ange huvudlinjerna
för sin politik, är det väl inte
så förfärligt märkvärdigt om man säger,
att den icke får bli socialistisk.
Märk väl, med socialistisk menar vi icke
socialpolitisk. Jag skulle tro att statsministern
är villig att medge, att centerpartiet
när det gäller socialpolitiken
varit tämligen aktivt. Så har varit fallet
med folkpensionerna, så har varit

132 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

fallet i fråga om barnbidragen, o. s. v.
En annan sak är att vi satt oss emot
statsdrift, i den mån det lagts fram förslag
om sådan.

Det verkar som om statsministern
menar att initiativen till allt gott som
har hänt i detta land har kommit från
socialdemokraterna. Men är det verkligen
så? Om man ser bakåt i tiden —
vilket också statsministern gjorde några
ansatser till — och börjar nagelfara
initiativen, finner man då inte tvärtom
att många av dessa goda initiativ, t. ex.
i fråga om lokaliseringspolitiken, i fråga
om kommunalskatteutjämningen
o. s. v., har kommit från centerpartiet?

Jag vet inte om man kan berömma
sig av att ha arbetat i en så hög takt
att det börjar på att gnissla och gå varmt
i lagren. Jag tror inte att man har
anledning att göra det. Det är en sak
om man över huvud taget inte vill göra
någonting, en annan sak om man vill
anpassa åtgärderna efter resurserna
och säger: överansträng er inte utan
ta det i ett tempo som är lagom!

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Först skall jag be att få
överlämna mitt visitkort till statsministern
så att han slipper göra upprepade
felsägningar av mitt namn.

(Statsministern: Tack, tack!)

Vad som skedde alldeles nyligen, då
statsministern avlossade sin salva mot
herr Ohlin, belyser just det som jag tog
upp i mitt första anförande i morse,
nämligen statsrådens teknik att rikta
angrepp mot och ställa frågor till en
företrädare för oppositionen som på
grund av arbetsordningen här i riksdagen
inte har möjlighet att svara. Vi
har fått ett konkret bevis för hur det
går till. Jag tycker att man borde sluta
med det förfaringssättet.

Skolreformen tog statsministern upp.
Vi har från olika håll påvisat brister
i den, och vi har också påvisat riskerna
av att gå för snabbt till väga när man
skall genomföra planerade reformer.

De brister som nu finns, de missförhållanden
som råder på olika håll, upplevs
konkret och aktivt av skolmyndigheterna
runt om i landet, av lärare,
elever och målsmän. Detta bagatelliserar
statsministern; det gör ingenting —
det var ändå en reform. Man måste våga
experiment, —• säger han — annars blir
det ingenting av. Det är ett uttryck för
den »dynamik» som karakteriserar det
moderna samhället att man vågar sig på
sådana här experiment. Ja, den dynamiken
har den objektiva, neutrala långtidsutredningen
skildrat på följande
sätt:

»Men att det faktiska resultatet blivit
detta (dvs. köerna och bristerna) måste
nog sägas hänga samman med att man
genomfört olika reformer utan att tillräckligt
ha beaktat effekten av prissänkningen
och därför underskattat
efterfrågeökningen och därigenom inte
heller i tid planerat för motsvarande
utbyggnad av produktionsresurserna.
Skall man komma till rätta med dessa
köproblem måste man nog försöka
grundligare penetrera sambanden mellan
och följderna av olika åtgärder.»

Statsministern får alltså bakläxan av
långtidsutredningen i stället för av mig.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det tror jag verkligen
inte att jag får.

Jag har fått herr Bohmans visitkort
nu, så nu skall jag komma ihåg hans
namn. Bara jag nu inte får ett av herr
Björkman också — då är det lika illa
igen.

Herr Bohman kan ju också återkomma
i morgon. Då kan vi ta upp ett resonemang
om detta. Jag vill då till morgondagens
överläggning ställa följande
enkla fråga: Innebär herr Bohmans senaste
inlägg att det hade varit bättre att
behålla den gamla privilegieskolan? På
den tiden fanns det inga problem. Det
var enkelt att lösa lokalfrågor exempelvis
på den tiden då jag var gymnasist i

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Nr 2

133

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Karlstad. Då tillhörde jag en privilegierad
grupp i samhället. Tre procent
av landets ungdom över sexton år åtnjöt
då undervisning. Då blir det inga
köer. Det vore väl väldigt bekvämt att
ha det så?

Den senare delen av herr Björkmans,
förlåt Bohmans anförande föranleder
min nästa fråga.

Vad menar herr Bohman med att föra
in marknadsresonemangen på skolans
område? Är det verkligen herr Bohmans
mening att man skulle kunna avskaffa
köbildningen genom att åstadkomma en
avgiftsbeläggning på skolan? Någon annan
mening kan det näppeligen vara
med att föra in det resonemanget i debatten.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag vet inte vad som är
mest typiskt för statsministern: hans
sätt att raljera med mittendeklarationen
eller hans historieskrivning.

Vi har nu i dag fått veta att folkpartiet
1959 förde en stor kamp mot
arbetsmarknadspolitiken. Jag undrar
just hur många av kammarens ledamöter
som minns den kampen. Om den var
så stor som statsministern säger, borde
väl något av den ha stannat i minnet
hos oss. Jag var själv med om att skriva
en partimotion, i vilken vi krävde en
utredning om arbetsmarknadspolitiken.
Utredningen kom också till stånd och
motionen var positiv till arbetsmarknadsfrågorna.

Detsamma gäller mittensamverkan.
Statsministerns påstående att det liksom
rör sig om en avskrift av det socialdemokratiska
programmet har herr
Ohlin redan med exempel visat vara
gripet ur luften.

Jag skall emellertid för min del koncentrera
mig till en av de angreppspunkter
som statsministern gör mot
mittendeklarationen, nämligen den som
rör markpolitiken. Statsministern har
här i kammaren liksom i första kammaren
och i offentliga uttalanden tidi -

gare yttrat sig om denna deklaration.
Han är inte nöjd med den, och vi hade
inte heller väntat att han skulle vara
det.

Vad är det då statsministern är missnöjd
med? Jo, deklarationen är oklar.
Vi lovar ett och annat men vi har reservutgångar
för alltsammans. Den är
motsägelsefull och vi återtar i nästa
mening vad vi lovat i den föregående
o. s. v.

Trots denna oklarhet har emellertid
statsministern upptäckt, att vi i stort
sett nu anslutit oss till det markprogram
som socialdemokraterna gav ut
1962 och som det då uppstod en stor
debatt om. Man kan tycka att påståendet
att deklarationen dels är oklar och motsägelsefull
och dels att den skulle innebära
ett godtagande av det socialdemokratiska
programmet, innebär en motsägelse.
Jag skall emellertid inte fästa
mig vid detta, men vad jag bestämt vill
påstå är att statsministerns båda påståenden
i detta fall är oriktiga. Jag skall
återkomma till denna sak och försöka
klarlägga vad vi diskuterade 1962 och
påvisa att vi på intet sätt ändrat mening
i det avseendet.

Det är tydligt att markpolitiken kommer
att bli en av de punkter som vi
kommer att diskutera framöver, och
det kan därför vara rimligt att jag ägnar
de minuter jag nu tänker besvära kammaren
med åt ett resonemang om just
denna politik.

Markberedskapen är väl inte god
överallt, men hittills tror jag inte man
har kunnat påstå att den varit så dålig,
att den allvarligt begränsat det bostadsbyggande
som varit möjligt med den
politik som har förts. Det är självfallet
önskvärt att markpriserna hålles nere
och det är naturligtvis önskvärt att kunna
begränsa alla prisstegringar i fråga
om bostadsbyggandet. Om man bortser
från de mest centralt belägna områdena
i storstäderna, spelar dock tomtkostnaderna
en ganska blygsam roll i hyrespriserna.
Men att det är mycket viktigt

134

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att exploateringsmark finns tillgänglig,
att den finns att tillgå i tid och till rimliga
priser, är det väl ingen som vill bestrida.

Det är något som alla borde kunna
enas om. Därför är det litet underligt
att det, som vi nu fått höra, skall bli
strid kring markfrågorna vid höstens
val. I och för sig kan det vara ganska
närliggande att diskutera markfrågorna
till hösten. Det är ju ett kommunalval
som då skall äga rum, och det är framför
allt kommunerna som bedriver
markpolitik. Det kan vara rimligt att vi
vid ett kommunalval diskuterar just en
kommunal fråga. Men det kan ändå
finnas anledning att något fundera över
hur grupperingen varit i kommunerna
i fråga om markpolitiken.

Det kan val sägas att det i regel inte
förekommit särskilt mycket strid kring
dessa frågor. I en del kommuner har
man bedrivit en positiv, aktiv markpolitik
och varit enig om den. I en del
andra kommuner har man tagit lättare
på markfrågorna och varit ganska enig
härom också.

Att blåsa till strid kring markfrågorna
på det kommunala planet över hela
landet går inte gärna. Skall striden föras
kommunalt får den väl begränsas
till de kommuner där det funnits motsättningar
kring markpolitiken. Skall
det nödvändigtvis bli en landsomfattande
strid om markpolitiken måste den
nog föras kring de åtgärder som vidtagits
eller som statsmakterna ämnar
vidta för att göra det möjligt för kommunerna
att bedriva en aktiv markpolitik.

Vad gäller de åtgärder som redan
vidtagits är det inte mycket att strida
om dessa. Några reformer på det markpolitiska
området, vilka det går att basera
valaffischer på, finns inte i regeringens
meritförteckning. På det området
har den handlingskraft och de
djärva mål som statsministern brukar
tillskriva sin regering varit föga märkbara.

Nej, skall det vara strid får den allt
lov att åsyfta de nya frågor som regeringen
kommer att föra fram i fortsättningen.
År det fråga om reformer som
är nödvändiga för att kommunerna
skall kunna tillse att det finns en betydande
markreserv eller om vettiga åtgärder
för att dra in oförtjänt markvärdestegring
till det allmänna eller
om åtgärder för att stoppa tomtjobberiet,
förstår jag inte varför det nödvändigtvis
skall bli strid. Det råder väl inte
några delade meningar mellan oss
och socialdemokratien i detta fall.

Här återkommer jag till folkpartiets
och centerpartiets gemensamma programuttalande
i markfrågorna som
statsministern har uppehållit sig vid.
Det visar att vi dels är villiga att medverka
till att dra in oförtjänt vinst
genom markvärdestegringen, dels att
genom lån och lagstiftning underlätta
för kommunerna att hålla en god markberedskap.

Om detta säger nu statsministern att
vi i och med detta programuttalande
godtagit ett program som vi bekämpade
1962. Han syftar därvid på den debatt
som fördes kring det kommunalpolitiska
program som socialdemokraterna
då utgav. Eftersom dessa påståenden
säkerligen kommer att upprepas
skall jag offra några minuter på att
erinra om vad det var vi stred om den
gången.

Avsnittet om markpolitiken i det socialdemokratiska
programmet innehåller
en rad olika punkter. Här står
exempelvis att markvärdestegring till
följd av samhällets utveckling bör
komma det allmänna till godo. Det har
vi ingenting emot och det förekom inte
någon strid på den punkten. Här står
vidare om förvärv i god tid av mark
för nybebyggelse och sanering. Det
lycker vi också bör ske, och detsamma
tyckte vi också den gången. Det
rar ingen strid på den punkten. I programmet
står vidare att kommunerna
skall föra en aktiv markpolitik till

Onsdagen den 19 januari 1900 em.

Nr 2

135

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skydd mot enskilda spekulationsintressen.
Det tycker också vi. Inte heller
på den punkten förekom någon strid
1962.

I programmet av 19G2 står vidare
att kommun skall eftersträva rådighet
över marktillgången. Jag kan inte
erinra mig att det var någon strid om
den saken heller. Det kan hända berodde
på att ingen riktigt begrep vad
programförfattarna menade när de talade
om rådighet över marktillgången.
Att ett program är SAP-märkt utgör
tydligen ingen garanti för att formuleringarna
är klara.

På två punkter rådde emellertid
strid. I den första av dessa hette det
att kommunen behåller marken i sin
ägo och upplåter den med tomträtt.
Detta uppfattade vi som ett råd till
kommunerna att utlämna all tomtmark
mot tomträtt. Vi sade att detta inte
var nödvändigt. Tomträttsförfarandet
är en fullt användbar upplåtelseform,
men varför lämna ut all tomtmark mot
tomträtt? Man kunde ha båda typerna
samtidigt, ansåg vi. Detta är precis
vad vi har sagt även nu i mittendeklarationen.
På den punkten kan alltså
ingen påstå att det inträffat någon förändring
i vår hållning.

Den andra punkten som vi stred om
löd: »Kommunerna tillerkännes rätt

att expropriationsvägen förvärva även
tätbebyggd mark för tomträttsupplåtelse.
» Det finns ingen som helst antydan
i den deklaration som mittenpartierna
gjort om att vi nu är villiga att
gå med på en lagstiftning av det slaget.
Vad avsåg man med en sådan lagstiftning?
Det var inte att kommunerna
skulle få den mark de behöver, ty det
skall andra kriterier till vid en sådan
expropriering, utan det var fråga om
en förändring av upplåtelseformen.
Den förändringen kan endast motiveras
på ett sätt, nämligen att kommunen
därigenom skulle komma åt den
framtida markvärdestegringen för dessa
tomter.

Detta är en mycket dålig och klumpig
metod för att dra in framtida
markvärdestegring till kommunerna.
Skulle städernas tätbebyggda områden
exproprieras i stor utsträckning — och
det måste göras i stor utsträckning om
det skall vara någon mening med det
— krävs mycket kapital och stora personella
resurser, eftersom expropriering
i den utsträckningen är mycket
arbetskrävande särskilt när den berör
så stora och dyrbara områden. Jag vill
bestämt påstå att varken kapital eller
personella resurser skulle kunna uppbringas
för att låta exproprieringen
omfatta en större del av de tätbebyggda
områdena. Vad skulle resultatet då
bli? Jo, att kommunerna endast exproperierade
enstaka kvarter eller delar
därav.

Detta kan man göra om motivet är
att man behöver marken — då är det
en naturlig åtgärd. Men att göra det
med motiveringen att man vill komma
åt den framtida markvärdestegringen
är både godtyckligt och orättvist. Skall
man få en metod för att få bort markvärdestegringen
— och jag hoppas att
man finner en sådan — måste den
täcka hela området och inte bara något
kvarter inom staden. Jag vill påstå att
som metod att komma åt markvärdestegringen
var den föreslagna åtgärden
mycket dålig.

Vi framhöll också att om en sådan
lag stiftades skulle även småstugeområden
kunna exproprieras. Då fick
man stora skälvan på regeringshåll, och
det ena statsrådet efter det andra förklarade
att det var inte alls meningen
-—• småstugeägarna kunde känna sig
trygga, »det är vårt folk», deklarerade
herr Sträng.

Jag har sagt tidigare i denna kammare
och jag upprepar det i dag att
värdelösare statsrådsdeklarationer har
aldrig avgivits i detta land. Om man
stiftar en sådan lag är det kommunerna
som beslutar vilka områden som
skall exproprieras utan att fråga nå -

136 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

got statsråd om lov. Man kan naturligtvis
stifta en lag där det står att
kommunerna får låta bli att expropriera
småstugeområden och på det sättet
undantaga dessa områden från
den tätbebyggda marken. Härom finns
emellertid inte en antydan i det socialdemokratiska
programmet. Min
bestämda mening är att man inte
riktigt visste vad det var som man föreslog
i sitt kommunalpolitiska program
och efter att ha lyssnat på statsministern
måste jag säga att det är
tydligt att statsministern inte ens i dag
vet vad det var som man föreslog 1962
och vad det var som vi diskuterade.

Det kan inte hjälpas att det verkar
en smula oroande att socialdemokraterna
av någon anledning tycks ha bestämt
sig för att det skall bli strid om
markfrågan. Anses denna strid nödvändig
av taktiska skäl, så kan socialdemokraterna
lätt bli frestade att bädda
för en sådan genom att inta mera
långtgående ståndpunkter i markfrågan
än de eljest skulle ha gjort. Det
tycks inom markpolitiska utredningen
råda enighet om att kommunerna bör
ha en viss förköpsrätt till mark. Oppositionspartierna
vill ha den begränsad,
en begränsning som innebär att kommunerna
skall ha förköpsrätt till den
mark de behöver inom rimlig tid, medan
socialdemokratien tycks gå in för
en obegränsad förköpsrätt för kommunerna.
Jag måste fråga: Skall det verkligen
vara nödvändigt för socialdemokraterna
att starta en stor strid om
rätten för kommunerna till förköp,
även av mark som kommunerna inte
behöver?

Nu har även högerledaren herr Holmberg
i ett uttalande varslat om strid om
markpolitiken. Från högerns sida skulle
den förmodligen tillgå så, att man
utmålar farorna för kommunalisering,
för kommunala markmonopol och för
marksocialisering. Eftersom kommunerna
i regel köper råmark och sedan
försäljer de exploateringsfärdiga tomterna,
en metod som sannolikt kommer

att dominera även i fortsättningen,
måste väl även en utökad verksamhet
av detta slag framställas som marksocialisering.

Vi har alltså möjlighet att under valrörelsen
få bevittna S:t Görans strid
mot draken i två upplagor: i ena fallet
är draken tomtjobbarna, i det andra
marksocialisering. Jag tycker att mittenpartierna
skall hålla sig vid sidan
om den striden. Vi har sagt att vi vill
ha en aktiv markpolitik, att vi är villiga
att tillse att kommunerna får den möjlighet
de behöver för en sådan politik
och att vi är med om vettiga åtgärder
för att dra in markvärdestegringen.
Det tycker jag räcker, det är ett tillräckligt
klart besked för svenska folket
om vad vi vill i markfrågan. Socialdemokratien
och högern får då slåss
mot var sitt odjur och mot varandra så
mycket de orkar.

Man kan emellertid inte riktigt freda
sig mot misstanken att socialdemokratien
ämnar använda markpolitiken som
ett slags avledare. Avsikten skulle vara
att bullret kring markfrågan, om man
får till stånd ett tillräckligt buller,
skulle överrösta kritiken mot regeringens
bostadspolitik. Det är ingenting
nytt; när de styrande misslyckas
med någonting brukar de försöka skaffa
sig en syndabock att kanalisera missnöjet
mot, och det är möjligt att tomtjobbarna
nu har utsetts för den uppgiften.
Jag vill då säga att taktiken
obestridligen i detta fall har påtagliga
risker.

Väljarna kan ju börja undra över
varför regeringen först nu har upptäckt
att markfrågorna spelar en så
framstående roll inom bostadspolitiken.
Varför har man inte gjort någonting
tidigare i detta avseende? Ett parti
som har regerat i tjugo år bör inte
verka alltför yrvaket inför problem som
har funnits under hela denna tid.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det var intressant att
lyssna till statsministerns anförande

Onsdagen den 19 januari 19GG em.

Nr 2

137

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för en stund sedan. Jag har ingen anledning
att uppträda som någon försvarsadvokat
för folkpartiets förflutna
och det är inte heller min avsikt
att i detalj gå in på mittendeklarationens
innehåll. Emellertid måste jag säga
att statsministerns sätt att argumentera
i denna fråga är ganska märkligt.

Å ena sidan kritiserar han deklarationens
innehåll som tämligen meningslöst,
konturlöst och intetsägande
och i nästa andetag säger han att programmet
nästan precis överensstämmer
med socialdemokraternas. Detta
är i sanning ett underligt sätt att argumentera.
Herr Erlanders anförande
kan inte tolkas på annat sätt än att han
är mycket ledsen över att deklarationen
inte innehåller någonting som
skulle kunna utmålas som en reaktionär
profil.

Socialdemokratien har under årens
lopp gjort insatser åtminstone på vissa
områden, som är värda allt erkännande,
men när man gör anspråk på
nästan all reformvilja i detta land finns
det anledning att reagera och att reagera
ganska bestämt. Det är mot försöken
att liksom skaffa sig något monopol
härvidlag som jag vänder mig.
Jag kan dock förstå att det känns besvärande
för socialdemokratien, liksom
för statsministern här i dag, att inte
kunna påstå att partierna i centrum
har en reaktionär profil och att de
saknar positiv inställning till reformarbetet.

Det skulle vara frestande att påminna
om att centern i åtskilliga avseenden
har varit en pådrivande kraft i reformarbetet
under senare år, och det är inte
vårt fel att man inte kommit längre
på vägar som vi anser leda fram till
ett bättre samhälle. Man skulle som
herr Hedlund kunna nämna lokaliseringspolitiken
och socialpolitiken med
barnbidragen, folkpensionsförbättringarna
och familjepolitiken. I det sistnämnda
avseendet var vårt parti det
första som i riksdagen lade fram för -

slag till ett familjepolitiskt program
enligt nya linjer. Vidare skulle jag kunna
erinra om näringspolitiken och om
hur vi i många fall fått kämpa mot
högern och socialdemokraterna för att
vinna förståelse för den uppfattningen,
att man inte skall betrakta de mindre
och medelstora företagen som några
irrationella källarföretag. Vi har fört
en hård kamp inte för att ge dessa
företag en förmånsrätt utan för att de
skulle få samma möjligheter som de
stora företagen då det gäller kredit- och
skattefrågor.

Får jag påminna om våra uppfattningar
i fråga om dyrortsgrupperingen
och författningsfrågan. Jag kan nämna
miljöpolitiken, där centern var det parti
i riksdagen som först presenterade
ett program. Här har vi verkligen pekat
på den nya situation som människan
befinner sig i i det moderna samhället
och de problem med avseende
på psykisk, social och ekonomisk
trygghet som måste beaktas i ett miljöpolitiskt
program där man mera inriktar
politiken på att anpassa miljön
efter människornas önskemål än att
försöka anpassa människorna efter
miljön och dess brister.

Jag påstår därmed inte att vi har
monopol på reformvilja eller idéer.
Men när herr Erlander målar utvecklingen
i samhället och partiernas inställningar,
så kanske vi från vårt håll
också skulle kunna peka på att det program
som vårt parti nu har är det
första som verkligen på allvar har tagit
upp problemet om människans situation
i våra dagars och i framtidens
samhälle, där den grundläggande
frågan just är att förena teknik och
politik.

Utan att här ge mig in i diskussionen
mellan herr Erlander och herr
Ohlin om den offentliga sektorn vill
jag säga att statsministerns sätt att resonera
och svara på den framförda
kritiken inte drabbar centern. Hans
resonemang visar också att man på so -

5* —Andra kammarens protokoll 1966. Nr 2

138 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

cialdemokratiskt håll inte vill ta upp
de besvärande problem som ligger i
avvägningen mellan den offentliga
sektorn och den enskildes krav på frihet.
Det går inte att hävda — och det
har vi heller aldrig gjort från vårt håll
— att varje ökning av den offentliga
sektorn betyder mindre frihet för den
enskilde. Om vi i budgeten satsar mera
på forskning, utbildning, vägar, lokaliseringspolitik
och annat, så är inte
det en satsning som betyder mindre
frihet för den enskilde. Tvärtom.

Visst finns det och har det funnits
krafter i vårt samhälle, som inte eller
alltför sent insett att den offentliga sektorn
kan behöva växa just för att öka
den enskildes frihet. Men det problem
som herr Erlander ständigt undviker
är ett annat, nämligen frågan hur långt
den offentliga sektorn kan expandera
utan att den enskildes frihet begränsas.

Jag förmodar att statsministern inte
drar den slutsatsen av sitt resonemang,
att om vi ökar den allmänna sektorn
så långt att den enskilde måste
avstå alla sina inkomster i form av
skatter till stat och kommun, så har
vi nått ett maximum av frihet för den
enskilde. Någonstans går ju ändå gränsen
för vad samhället skall ha och vad
den enskilde skall disponera för att
hans frihet skall vara maximal.

Personligen har jag den uppfattningen
att den offentliga sektorn alltid
växer i ett expansivt framstegssamhälle.
Men problemet är hur långt och
snabbt man kan gå i fråga om den offentliga
sektorns tillväxt, innan man får
en begränsning av den enskildes frihet.
Och min slutsats är att om vi skall
kunna tillgodose den allmänna sektorns
behov, samtidigt som vi bevarar medborgarens
frihet så måste man göra en
avvägning. Vi måste — för att här i någon
mån knyta an till den budget vi
skall remittera — på ett helt annat
sätt än regeringen har gjort hittills
ta upp diskussionerna om prioriteringen,
om angelägenhetsgraderingen i reformarbetet.

Man kan ju ändå konstatera att ambitionerna
har varit långt större än
samhällets resurser ekonomiskt och
personellt. Det betyder att vi på en
rad områden har stora brister, som
framstår som mycket krisartade problem
i vårt samhälle. Om man inte gör
en noggrannare bedömning av budgetens
inkomster och utgifter för några
år framåt — vilket centern vid åtskilliga
tillfällen har krävt — och om man
inte i en sådan bedömning också innefattar
en mera noggrann prioritering
av de olika reformkraven, och
om man inte mera noggrant söker få
en tidsplanering för de närmaste årens
reformarbete, kan ju resultatet bli att
regeringen i växande utsträckning
kommer att få bekämpa de kriser som
den själv ställt till med genom direkt
felaktiga åtgärder eller genom att den
inte planerat på ett framsynt sätt. Om
vi skall kunna låta den offentliga sektorn
— vilket är nödvändigt — växa
på vissa områden utan ständigt nya
skattehöjningar, så är det ofrånkomligt
att man i högre grad måste gå
planeringens och prioriteringens väg.

Sedan vill jag tillägga, herr talman,
att jag aldrig har påstått att vårt parti
har haft en ideologi i den klassiska
meningen, när man talar om socialism,
liberalism och konservatism. Man kan
fråga sig om partiernas program i vår
tid verkligen representerar ideologier
i den gamla meningen. Jag tror det inte.
Jag tror inte att man på allvar kan
göra gällande att något av de partier,
som i dag företräder dessa klassiska
ideologier eller har gjort det i sitt förflutna,
kan göra anspråk på att verkligen
på alla områden av samhällslivet
representera en genomförd åskådning
med grund i de ideologier som föddes
på 1700-talet och 1800-talet. Alla våra
partier har idéer, men jag tror nog att
det är på tiden att man betraktar talet
om ideologier som någonting som tillhör
det förflutna.

Jag delar inte helt professor Tingstens
uppfattning i hans bedömning av

Onsdagen den 19
Vid

denna utveckling. Men man skall inte
försöka göra gällande att samhällsutvecklingen
har gjort det möjligt för något
parti som har varit banerförare för
en av de klassiska ideologierna att
framstå som bärare av denna ideologi
på samma sätt i dag. Jag har aldrig
beklagat att centern inte har kunnat
räkna in någon speciell -ism för sin
del. Jag tror att dessa gamla ideologier,
där många av programpunkterna ter
sig som reliker i ett vaxkabinett, inte
är mycket att vara avundsjuk på. Dessa
gamla ideologier har i hög grad förlorat
sin aktualitet, och man kan säga att
de påminner om en gammal T-Ford på
en modern motorväg.

Partierna har idéer — det finns ingen
anledning att frånkänna något av partierna
en idéuppfattning. Och vad beträffar
socialdemokratiens har väl stora
framgångar under tidigare år i själva
verket berott på att man avstått från
att förverkliga en socialistisk politik i
äldre mening.

Men jag erkänner att det finns socialistiska
inslag i den politik som förs —
nämligen den maktkoncentration som i
växande utsträckning gör sig gällande
och där regeringen samlar mer och mer
makt för egen del. Socialdemokraterna
vill t. o. m. ha en författning som skall
gynna det största partiet, och man märker
ute i länen och kommunerna en
tendens att i ökande utsträckning söka
styra utvecklingen på bekostnad av
den kommunala självstyrelsen.

Så, herr talman, några ord om budgeten.
Den kännetecknas — jag skulle
vilja säga som vanligt — av balansrubbningar,
och herr Sträng visar i sin
budget en omättlig aptit på mera »klöver».

Den bristande balansen i utrikeshandeln
är resultatet av och symptom på
en brist i den inre ekonomien. Regeringen
har inte lyckats bemästra inflationen.
Och jag skulle vilja fråga: Hur
skall en finansminister, som öppet deklarerar
att han tror på en penningvär -

januari 1966 em. Nr 2 1.19

remiss av statsverkspropositionen m. m.

deförsämring med 2—3 procent om året,
kunna räkna med att folk skall vänta
med att köpa varor och att investera?
Finansministern har ju öppet försäkrat
vederbörande att priserna bara kommer
att stiga år för år. Då är det inte
så lätt att hejda penningvärdeförsämringen
och stoppa pris- och lönekarussellen.

I fjol steg prisnivån inklusive direkta
skatter med över 5 procent, och i år
räknar finansministern med 2,5 procent
men då exklusive skattehöjningarna.
Givetvis kommer resultatet i hög grad
att bero av de avtalsförhandlingar som
inletts. Inkomsterna beräknas i fjol ha
stigit med 10 procent, men ökningen
varierade ju starkt på olika områden.
För industriarbetarna anger finansministern
fjolårets avtalsmässiga höjning
till 4 procent och löneglidningen till 5,5
procent. Det är intressant att observera
att byggnadsarbetarna, som jag inte
tror är någon utpräglad låglönegrupp,
hade en löneglidning på inte mindre än
6 procent, men detta beror säkerligen
i hög grad på situationen på storstädernas
byggnadsmarknad.

Nu räknar herr Sträng med att den
genomsnittliga lönenivån i år skall stiga
med 6 procent inklusive löneglidningen.
Hela lönehöjningen i år skall
alltså endast bli litet mindre än vad
löneglidningen var i fjol. Då måste
man fråga: Hur kommer herr Strängs
spådomar att slå in?

Detta problem, som sammanhänger
med höjda skatter och avgifter samt
höjda hyror och priser, har särskild
aktualitet med hänsyn till låginkomstgrupperna.
Det finns en utomordentligt
stor risk för att låginkomstgrupperna
och småspararna återigen kommer i
kläm. Om den genomsnittliga lönehöjningen
inklusive löneglidningen skall
bli 6 procent och prisstegringen 2,5
procent —- bortsett från skattehöjningarna
— blir det då möjligt för låglönegrupperna
och låginkomstgrupperna
över huvud taget att få den väsentliga

140

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

förbättring som det har talats så mycket
om? Skall låginkomstgrupperna än en
gång komma på efterkälken eller skall
nu andra grupper visa en väsentligt
större solidaritet med dem än tidigare?
Det är naturligtvis med det allra största
intresse man nu väntar på resultatet
av förhandlingarna.

Jag skulle vilja understryka att inflationen
av två skäl är ett allvarligt
hot för låginkomstgrupperna. Dels äter
höjda skatter och priser mycket lätt upp
inkomstförbättringarna, dels försvagar
det höjda kostnadsläget inom landet
vårt näringslivs konkurrenskraft gentemot
utlandet. Det blir svårare att sälja
på utlandsmarknaden och att konkurrera
med de importerade varorna. Inflationstrycket,
dagens rekordhöga låneräntor
och kreditrestriktionerna
drabbar hårt inte minst de företag, som
har att kämpa med en svår konkurrens
utifrån och som kanske har stora grupper
av låginkomsttagare sysselsatta hos
sig. Därmed försämras också låglönegruppernas
möjligheter att verkligen
få sin rättvisa andel av den allmänna
standardstegringen.

Vidare vill jag, herr talman, framhålla
att det är uppenbart att —- och
jag tycker det är märkligt att regeringen
inte på allvar vill ta upp en diskussion
om detta problem — en av bovarna
i inflationsdramat är de väldiga
följ dinvesteringar, som koncentrationen
till storstadsområden medför. Man
har så mycket, och med all rätt, talat
om behovet av att näringslivets investeringar
hålls på en hög nivå. Men varför
inte också ta upp en diskussion om
huruvida vi i dag tvingas använda en
alltför stor del av våra totala investeringsresurser
för att klara de följ dinvesteringar,
som sammanhänger med
en befolkningsomflyttning vilken inte
varit nödvändig, om vi tidigare och
med större kraft verkligen hade satsat
på en aktiv lokaliseringspolitik?

Det förekommer en ständig överhettning
av storstadsområdenas ekonomiska

klimat och regeringen anser att detta
problem bäst kan lösas genom att flytta
arbetskraft från vissa områden. Ett exempel
på detta är fjolårets nedskärning
av länens bostadskvoter, som på många
håll drabbat kommunerna mycket hårt
och som medfört att främst småhusbyggandet
kommit i kläm.

Skall denna politik fortsätta en längre
tid, kommer den i mycket hög grad
att bli ett hinder för de nödvändiga lokaliseringspolitiska
insatserna. Låt mig
tillägga att inte bara nedskärningen av
bostadskvoterna utan även ryckigheten
i kapitalförsörjningen minskat bostadsbyggandet
ute i länen. Många byggen
kunde inte igångsättas i rätt tid i fjol
med resultatet, att det blivit avsevärt
större kostnader för många byggnationer
och även ett minskat byggande.

Direktör Severin sade ju vid en konferens
i går att en hel del av igångsättningarna
i höstas fick ske i panikens tecken
därför att kanslihuset önskade det och
att många har varit sysselsatta mera
med snöskottning än med att bygga bostäder.
Det förefaller emellertid som
om inrikesministern nu inser att man
inte får låta detta upprepas utan även
måste se till att det för de kvoter som
ges länen också skall finnas kapital.

Jag skall helt kort också kommentera
ett par synpunkter som inrikesministern
framfört när det gäller bostadsbvggnadsutredningens
betänkande.

Från vårt håll har vi länge kritiserat
rivningsraseriet, som florerar inte minst
här i staden och som har gjort att nettotillskottet
av bostäder i stockholmsområdet
är väsentligt lägre än antalet
producerade lägenheter per år. Det är
abnormt att hus, som skulle kunna vara
funktionsdugliga ytterligare en tid eller
somi man med fördel skulle kunna
bySSa om och modernisera, i många fall
rivs, därför att det är ekonomiskt fördelaktigare
att riva och bygga nytt.

Nu anser tydligen inrikesministern
att man måste satsa mera på modernisering
och ombyggnad, och det förefal -

Onsdagen den 19 januari 1900 em.

Nr 2

141

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ler vara klokt, liksom att man säkert
också med hänsyn härtill hör ändra
på hyresregleringen.

På en annan punkt undviker inrikesministern
emellertid att säga sin
mening och det får kanske betraktas
som eu talande tystnad. Utredningen
har anfört som sin uppfattning att andelen
småhus i nyproduktionen bör ökas
i framtiden. Åtskilliga remissorgan har
framfört samma uppfattning. Det är
kanske inte så förvånande, höll jag på
att säga, att HSB och de allmännyttiga
bostadsföretagen har yttrat sig ganska
negativt på denna punkt.

Jag kan, herr talman, erkänna att
mina ord är kritiska, men jag har länge
haft den känslan att det här i vårt land
finns inflytelserika organisationer på
riksplanet och storföretag som av vinstintresse
eller av andra skäl anser det
viktigare att stapla våningarna på varandra
än att göra en kraftinsats för att
öka småhusbyggandet. Och detta sker
ändå i ett land där man vet att den procentuellt
största efterfrågan av småhus
föreligger just hos de stora folkgrupperna
med vad vi brukar kalla vanliga inkomster.
Byggnadskostnadsutvecklingen
gör dessutom att många familjer
med vanliga inkomster helt enkelt inte
har någon möjlighet att förverkliga
önskemålet om egen bostad.

Det är anmärkningsvärt att man i våra
grannländer och i Västeuropa i stort
kan bygga 50—60 procent av de nya
lägenheterna i form av småhus, medan
vi här i Sverige år efter år ligger på en
procentsats av 28—30. Vad kan det
bero på? Det kan man verkligen fråga
sig, mina ärade damer och herrar. Har
vi för litet tomtmark här i landet, har
vi för litet mark över huvud taget, eller
har vi för många socialdemokrater, eller
beror det på något annat? Det skulle
verkligen vara intressant om man kunde
få klarlagt hur det kan komma sig att
i vårt land som har den högsta levnadsstandarden
i Europa — vilket vi gärna
framhåller vid åtskilliga tillfällen —

många industriarbetare och många andra
inte har möjlighet att skaffa sig ett
eget hem.

Man kan inte bara säga att det beror
på tomtmarksproblem in. in. I så fall
hade man kunnat ta itu med de reformerna
långt tidigare. Det måste vara
andra omständigheter som gör att småhusbyggandet
här i landet så länge har
legat långt under efterfrågan från bostadskonsumenternas
sida.

Om bilismen och herr Strängs budget
skall jag bara säga att det tyvärr
inte är tekniskt möjligt att skilja mellan
nöjeskörning och nödvändiga resor
för arbete, inköp och dylikt. Resultatet
blir att också nödvändiga resor och
framför allt de människor som bor på
avlägsna platser kommer att drabbas
hårdast av den skärpta beskattningen.
En annan sak är att herr Sträng inte
har velat öka vägbyggandet, och det är
ju en allvarlig sak, med hänsyn till de
krav på nya vägar som föreligger och
även med hänsyn till trafiksäkerheten;
jag tänker bl. a. på omläggningen till
högertrafiken. Jag tror att det härvidlag
finns anledning att kritiskt granska
herr Strängs förslag.

Om några månader skall vi få veta
vad 1960 års jordbruksutredning anser
om den framtida jordbrukspolitiken.
Enligt vissa uppgifter lär en grupp
inom utredningen förorda att produktionsvolymen
fram till mitten av 1970-talet skall minskas ned till 80 procents
försörjningsgrad. Nu skall jag inte alls
uppehålla mig vid de många aspekter
på detta problem som herr Hansson i
Skegrie har berört, utan begränsa mig
till ett par avsnitt. Får jag bara tillägga
att, av pressuppgifter att döma, utredningsledamöter
har givit uttryck för
den uppfattningen att man, om inte
minskningen går tillräckligt fort, måste
sätta in en prispress för att påskynda
processen.

Enligt vissa experters mening skall
vi här i landet räkna med att omkring
1975 ha minskat åkerarealen med

142

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

700 000—800 000 hektar. Låt mig då
fråga: Skulle ett sådant program stämma
med den solidaritet med u-länderna,
som inte minst herr Palme har talat
så vackert om? Vi lever i en värld,
där befolkningsexpansionen är enorm.
Professor Gunnar Myrdal har senast
vid FAO-konferensen på ett mycket
klart sätt varnat för den svältdöd som
kommer att hota miljoner människor
efter något årtiondes befolkningsökning.

Kan det verkligen vara meningen —
den frågan måste ställas — att vi här i
landet skall importera 20 procent av
vårt livsmedelsbehov, när miljoner
människor hotas av svält? Allt talar
ju för att man inom en inte alltför avlägsen
framtid kommer att få lov att
ta i anspråk världens överskott på livsmedel
för att hjälpa u-länderna, om inte
en katastrof skall inträffa. Tror man
då verkligen att vi här i Sverige skall
kunna sitta alldeles oberörda av den
utvecklingen? Skall vi i en svältande
värld lita till en betydande livsmedelsimport?
Behövs det inte en beredskap
även för detta perspektiv?

Vidare är det verklighetsfrämmande
att tro att vi i evärdliga tider kan räkna
med att få köpa livsmedel utifrån till
dumpingpriser. Lika orealistisk är tankegången
att man skulle, om man inte
kan få ned produktionsvolymen tillräckligt
kraftigt fram till 1975, sätta in en
prispress. Går det verkligen att stimulera
yngre jordbrukare att satsa på
stora kapitalkrävande enheter och samtidigt
förklara att om inte produktionen
sjunker tillräckligt snabbt här i
landet så kommer en prispress att sättas
in.

Är man så verklighetssfrämmande att
man tror, att det fimns människor som
sätter sig i skuld för flera hundratusen
kronor för att skaffa sig en stor jordbruksenhet,
om man samtidigt hotar
dem med att de inom några år kan fä
räkna med en prispress som medför,
att intäkterna inte räcker till räntor

och amorteringar och till att ge dem
en någorlunda hygglig arbetsersättning?
Det förefaller mig som om man måste
vara s. k. expert för att inte begripa
den saken.

Sedan kan man fråga sig — och det
kanske intresserar inte minst storstadsborna:
Hur skall det gå med fritidsbebyggelsen
i detta framtida Sverige, hur
skall det bli med fritidsmiljön och
landskapsvården? Och hur skall vi klara
försvarsproblemen? Eftersom jag
sysslar en aning med försvarsproblemen
skall jag återkomma till dem. Men
även lokaliseringspolitiken kommer in
i bilden. Hur skall det bli med de attraktiva
orterna, om beskogningen får
så här stor omfattning?

Jag vill i detta sammanhang endast
påpeka att 700 000—800 000 hektar utgör
— enligt statistiken över brukningsdelar
på mer än 2 hektar åker — mer
än den sammanlagda åkerarealen i
Värmland, Dalarna och alla norrlandslänen.
Det ger en föreställning om storleken
av detta problem.

Till slut vill jag ta upp ytterligare
en aspekt på vissa utredningsherrars
tankegångar. Nästa budgetår kostar vårt
försvar ungefär 5 miljarder kronor.
Försvaret har i dag omkring 52 000 anställda.
Årligen inkallar vi omkring
50 000 värnpliktiga till första tjänstgöring
och 80 000 å 90 000 värnpliktiga
till repetitionsövningar. Inom industrien,
framför allt metallindustrien,
svarar tusentals anställda för produktionen
av vapen och annat till försvaret.

Beredskapen för framtida insatser i
form av u-landshjälp är en sak. En annan
sak är försvarsberedskapen. Att vi
skall ha ett totalförsvar utan svaga och
sårbara punkter har det hittills rått
enighet om. Man diskuterar nu produktionsvolymen.
Jag vill därför fästa uppmärksamheten
på problemet med produktionens
lokalisering — det är också
viktigt ur försvarssynpunkt. Det skall
bli intressant att se hur stor del av pro -

Nr 2

143

Onsdagen den 19 januari 1966 era.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

duktionen som enligt jordbruksutredningens
majoritet bör vid 80 procents
självförsörjningsgrad återfinnas inom
de områden av landet, dit vi skall evakuera
storstadsborna, och hur stor del
av produktionen som bör ligga norr om
Dalälven.

Jag skall göra ett tankeexperiment.
Antag att vi i ett krigsläge har trupper
på 100 000 man förlagda till övre Norrland,
antag att det kommer en halv miljon
flyktingar dit — den här gången
utan kor — och antag att de två huvudbanorna
till Norrland blir utsatta för
bombning eller sabotage! Hur klarar vi
i en sådan situation försörjningen av
civilbefolkningen, trupperna och flyktingar? Är

det avsikten att lagringen skall väsentligt
ökas? Den kostar ju mycket
pengar. Och, är det då meningen att
stora grupper av människor norr om
Dalälven praktiskt taget hela livet skulle
få äta fruset kött för att lagren skall
omsättas tillräckligt snabbt för att hålla
någorlunda kvalitet?

Eller menar man att risken för krig
kommer att saknas framdeles? Ja, då
får vi naturligtvis ompröva frågan om
hur mycket vi skall satsa på försvaret.

Jag har med detta endast velat understryka
en problemställning, som gör
att jag med mycket stort intresse avvaktar
jordbruksutredningens betänkande
för att se hur den bedömer dessa
beredskapsfrågor.

Till sist, herr talman, vill jag instämma
i den förhoppning som tidigare
uttalats från centerhåll, nämligen
att den diskussion i författningsfrågan
som har pågått så länge äntligen skall
ge ett konkret resultat och att man i
varje fall vid de överläggningar som
föres under detta år skall uppnå enighet
om en direktvald enkammarriksdag
och om ett valsystem som ger en rättvis
proportionell fördelning mellan partierna.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Om jag fattade min

namne från Sundborn rätt så tycker han
inte om politiska ideologier; det skulle
vara något förlegat. Däremot gillar han
idéer. Jag hoppas att herr Eliasson är
ensam om det. Idéer har visserligen fördelen
att de innebär en lösning på kort
sikt, medan en politisk ideologi är ett
politiskt partis helhetssyn på samhället.
Jag hoppas att de övriga partierna också
har en ideologi och att herr Eliasson
som sagt är ensam om sin uppfattning.

De av kammarens ledamöter som deltog
i debatten om svenskt jordbruk i
början av 1940-talet kan säkert konstatera
att tongångarna nu är helt andra
än på den tiden. Då gällde problemet
att till varje pris stimulera bönderna till
ökade produktionsresultat för att man
över huvud taget skulle kunna klara
landets livsmedelsförsörjning. Ett dåligt
skördeår var ett lika stort bekymmer
för alla i landet. Detta var bakgrunden
till utfästelser om en framtida tryggad
ställning för dem som sysslade med livsmedelsproduktion.

Dagens debatt ger ett annorlunda intryck.
I mångas ögon är jordbruket nu
en belastning för det svenska samhället.
I nionde huvudtiteln tas i år inte heller
några nya initiativ, bortsett från slopandet
av stödet till hästaveln och därmed
stryker man ett streck över riksdagens
tidigare utfästelser i denna fråga.
Praktiskt taget alla problem skjuts
över till den sittande jordbruksutredningen,
vilken i sin tur misslyckats med
att inom föreskriven tid framlägga ett
betänkande. Tillfälliga lösningar, ett år
i taget med s. k. provisorieavtal är
framtidsperspektivet för jordbrukarna i
dag. Ett nytt sådant provisorieavtal har
slutits i dagarna, och våra förhoppningar
är att det skall respekteras av jordbruksministern
när han skriver sin proposition
och att han då inte skall vidta
ändringar som man inte kommit överens
om.

Men även om nionde huvudtiteln saknar
perspektiv och initiativ är debatten
ute i landet livlig. Läckorna i jordbruksutredningen
har skapat en serie rykten

144 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

vilka tillsammans med diverse uttalanden
från olika prominenta personer förorsakat
irritation och misstämning, för
att använda ett milt uttryck.

Det genomgående temat är att produktionen
är för stor och att det råder
exportsvårigheter för svenskt jordbruk.
Om jag får tro vissa uppgifter tycks
majoriteten i utredningen vilja rekommendera
en radikal sänkning av den
svenska jordbruksproduktionen ned till
cirka 80 procent och man säger att en
sådan produktion bör kunna klaras av
50 000 å 100 000 jordbruk. En och annan
gör t. o. m. gällande att 20 000 jordbruk
skulle vara tillräckligt.

Som jag ser problemet måste produktionen
i första hand läggas upp så att
tryggheten vad gäller försörjning inte
sättes i fara vid eventuell importnedskärning
i händelse av avspärrning. I
en sådan situation kan naturligtvis försörjningen
ordnas på olika sätt. Dels
kan den baseras på att produktionen
alltid är tillräcklig inom landet, dels kan
en produktion inom landet kombineras
med beredskapslager av olika storlek.
Jag vill emellertid understryka att en
beredskapslagring i och för sig är ganska
dyrbar. Årets statsverksproposition
visar i det avseendet en ökning med 2
miljoner kronor utan att lagringen på
något sätt ökas. Om man alltför mycket
bygger på lagringsförfarandet, innebär
det också den nackdelen att man alltid
måste bjuda konsumenterna lagrade
livsmedel, eftersom lagren ständigt måste
omsättas. Jordbrukspolitiken måste
emellertid utformas så, att ingen tveksamhet
utåt råder om vår vilja och våra
möjligheter till självförsörjning, då eljest
grunden för vår traditionella utrikespolitik
undanröjes.

Debatten har dessutom i stor utsträckning
kommit att röra sig om det svenska
jordbrukets rationalisering. Man har ansett
enheterna för små för att vara ekonomiskt
lönsamma. Det bör då kanske
påpekas att rationaliseringstakten har
ökat. Från att under lång tid cirka 5 000

jordbruk sammanlagts per år har under
de senaste åren 10 000—15 000 jordbruk
blivit disponibla för rationalisering.
Detta tillsammans med den tekniska
och maskinella utvecklingen har lett till
att svenskt jordbruk i våra bästa bygder
trots sämre klimatiska förhållanden i
avkastningshänseende väl kan mäta sig
med de bästa jordbruksländerna i Europa,
såsom Danmark, Belgien och England.
Kostnadsnivån i vårt land är emellertid
så hög, att konkurrensen rent ekonomiskt
är ett svårare problem. Detta
beror i stor utsträckning på regeringens
ekonomiska politik. Som exempel kan
nämnas att man gör jämförelser med
länder, där arbetslönen ligger mellan 50
och 70 procent av den svenska arbetslönen.
Detta är av stor betydelse för en
näring som jordbruket, som har så stort
behov av manuell arbetskraft.

Vad gäller rationaliseringstakten bör
slutligen framhållas att åldersfördelningen
talar för en accellerering och
att politiken så utformas att tillräcklig
trygghet skapas för att inom yrket kunna
hålla kvar den bästa delen av ungdomen.
I dagens läge tycks utvecklingen
emellertid gå i motsatt riktning. Regeringen
tycks vilja använda svenskt jordbruk
och dess prisnivå som en ursäkt
för sin misslyckade ekonomiska politik.
En serie uttalanden tyder på detta liksom
påståendet att en ökad import väsentligen
skulle kunna sänka levnadskostnaderna.
Påståenden som dessa borde
omges med många reservationer. Löneutvecklingen
i andra länder visar tendens
till ökning, och de i Sverige erbjudna
priserna är naturligtvis i stor
utsträckning beroende på tillgången av
en egen produktion. Detta har visats vid
flera tillfällen.

Detta tillsammans med den försämrade
handelsbalansen talar mot en för
stark nedskärning av jordbruksproduktionen.
Vid en för liten produktion måste
mer valuta tas i anspråk för att vi
skall kunna täcka livsmedelsbehovet
samtidigt som det på grund av den tidi -

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Nr 2

145

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gare omnämnda åldersfördelningen blir
svårt att placera den friställda arbetskraften.
Alla, inte minst jordbrukarna,
är emellertid överens om att jordbruksrationaliseringen
skall genomföras. Frågan
är bara hur långt man skall gå och
vilka medel som skall användas: stimulans
eller tvång.

I pressen bär framskymtat att medelst
prisskruven vid mjölkregleringens och
margarinaccisens borttagande skulle
mjölkproduktionen kunna pressas tillbaka.
Genom en sänkning av k-mjölkpriset
med 20 öre, vilket skulle betyda
en höjning av smörpriset med upp till
kronor 13 å 14: 50 per kilo, skulle förutsättningarna
för en svensk mjölkproduktion
väsentligt försämras. Jag vill
erinra om att ca 40 procent av jordbrukets
inkomster kommer från mjölkproduktionen.
Sådana åtgärder måste alltså
snabbt nå åsyftat resultat. Men biverkningar
skulle också snart komma att
uppenbara sig. Mjölkproduktion och
köttproduktion hör intimt samman. En
minskad mjölkproduktion skulle snabbt
leda fram till en minskad köttproduktion
då kalvantalet skulle komma att
sjunka. Som bekant finns det inte överskott
på kött i världen. Trenden pekar
i stället på underskott varför den åsyftade
vinsten för konsumenterna kanske
skulle resultera i en förlust.

Dessutom kan erinras om det sätt
på vilket man för närvarande söker
genomföra jordbruksrationaliseringen.
Jordbrukarna får rekommendationer om
specialisering och runt om i landet arbetar
lantbruksnämnderna på att få
fram jordbruk inriktade endast på
mjölkproduktion. Den produktionen är
nämligen lämplig med våra klimatiska
förhållanden. Detta gäller inte minst
den mycket omtalade KR-verksamheten.
Jag vill, herr talman, bara med några
siffror belysa vad som här sker. Målsättningen
har varit att få till stånd
brukningsenlieter på mellan 40 och 50
hektar och med ungefär lika stort antal
kor, d. v. s. 40 å 50 stycken. Den totala

investeringskostnaden för en sådan fastighet
belöper sig till mellan 500 000 och
600 000 kronor. Endast byggandet av en
ny ladugård drar en kostnad av mellan
400 000 och 500 000 kronor. Här kan
också vederbörande genom KU-bidragen
få ett statsbidrag på mellan 150 000 och
200 000 kronor. Men för att detta av
samhället understödda företag skall
kunna existera räknar man med ett
mjölkpris av 63 öre per liter. Vid ett
sådant mjölkpris får brukaren en timersättning
på ca 9 kronor. Sjunker
mjölkpriset med endast 10 öre, sjunker
också timersättningen till ca 5 kronor.
Därmed är de ekonomiska förutsättningarna
för rationaliseringen i stort
sett borta.

Slutresultatet måste bli att de människor
som man stimulerar till egna insatser
och som samhället lämnar hjälp
på grund av de stora fasta kostnaderna
blir de som först måste överge näringen,
medan de andra som varit försiktiga
säkert har större flexibilitet i det hänseendet.

Metoden leder alltså till ett resultat
motsatt det önskade. Skulle den genomföras
är det bara ett ytterligare bevis på
regeringens valhänthet och ryckighet.
Det skulle skapa oro och otrygghet och,
såvitt jag förstår, hindra utvecklingen i
varje fall under den närmaste tiden.

Frågan är då: Vad skall komma i stället
på den mark som tas ur produktionen?
Svaret blir naturligtvis att skog är
det enda alternativet. I dag planteras av
sådana marker ungefär 20 000 hektar,
varav 10 000 med bidrag. Skulle man
driva rationaliseringen så hårt som man
tänkt sig skulle vi kanske under de närmaste
åren behöva ha en skogsplantering
på ungefär 100 000 hektar per år.

Det är en uppgift som jag tror att vi
saknar resurser för. Men även om det
skulle finnas resurser blir intresset för
sådana åtgärder naturligtvis väsentligt
mindre med anledning av de socialiseringssträvanden
som statsrådet i våras
gav uttryck för då han ville anslå yt -

146

Nr 2

Onsdagen den 10 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

terligare pengar till domänverket för
inköp av skogsfastigheter och med anledning
av vad som varslats i direktiven
till den sittande skogsutredningen om
eventuellt kommande tvångsavverkningar.
I sanningens namn bör påpekas att
statsrådet i en intervju den 30 december
i fjol sade att han inte alls trodde
att man ville socialisera den skog som
finns i privat ägo. Jag konstaterar endast
att det ena påståendet inte stämmer
med det andra. Man vet alltså inte
vilken statsrådets verkliga uppfattning
är.

Låt mig sedan, herr talman, lägga en
annan aspekt på jordbrukspolitiken.
Den har visserligen framförts tidigare
i dag, men jag vill ändå understryka
den. Det gäller Sverige och u-landshjälpen.
Vi talar så gärna och så ofta
om våra skyldigheter att hjälpa de underutvecklade
länderna. Det skall vara
en hjälp till självhjälp och det skall
till dessa länder sändas ledare, lärare,
tekniker och administratörer. Man skall
ge de underutvecklade länderna möjlighet
att bygga upp industriföretag. Men
vilken är den största bristen i dag? Jo,
det är bristen på livsmedel. Svårigheten
att förhindra svält har framträtt tydligare
än någonsin. Det ropas på omedelbar
hjälp. Det viktigaste för dessa
människor kanske är att de får mjölkäggvita
som Sverige har gott om. Vi
har förmodligen några år framöver
överskott på livsmedel, varför vi skulle
kunna hjälpa dessa länder. Det måste
verka cyniskt på dem att vi efter vår
deklarerade vilja att hjälpa samtidigt
föreslår drastiska åtgärder för att minska
vår livsmedelsproduktion.

För att över huvud taget en industrialisering
skall kunna lyckas måste man
väl först avhjälpa svälten och se till
att de människor som bor i dessa länder
får en tillfredsställande näring, så
att de skall kunna göra en fullvärdig
insats i produktionen. En radikal minskning
av den svenska livsmedelsproduktionen
berövar oss möjligheten att ge

u-länderna den hjälp vi annars skulle
kunna ge. Om vi minskar livsmedelsproduktionen
för att öka vår import
berövar vi även de andra länderna
möjlighet att lämna denna hjälp. Livsmedelsproduktionen
är en given enhet.
Vad man minskar i fråga om den berövas
givetvis dem som har de minsta
resurserna att skaffa livsmedel. Det
finns ett ordspråk som säger att medan
gräset gror dör kon. Det är bildligt talat
vad som här kommer att ske. Vi bör
besinna vårt ansvar och i handling visa
att vi menar vad vi talar om.

För jordbrukets del ger finansplanen
bilden av en näring som under det
föregående året gav sina utövare en
förbättrad inkomst. Den förbättringen
har emellertid inte skett i takt med
förbättringen för övriga befolkningsgrupper,
varför inkomstklyftan ökats.
Prognoserna för nästa år visar också på
en inkomstökning för jordbruket men
en sänkning av inkomsterna för skogsbruket.
Totalt betyder detta att jordbruket
i inkomsthänseende inte heller
då kan komma ifatt de andra näringsgrenarna.

En alltför radikal omläggning av jordbrukspolitiken
är inte bara ett jordbrukarintresse
— det är också ett landsbygdsintresse.
I den alltmer hårdnande
konkurrensen på grund av det svenska
kostnadsläget inom industrien göres
hårda ingrepp. För någon vecka sedan
meddelades från min egen hembygd,
Tidan, att man där tvingats lägga ned
en hel fabrik, och jag förutsätter att
det berodde på utländsk konkurrens.
Företaget sysselsatte större delen av
ortens befolkning. Det var ett gammalt
företag med en skicklig arbetarstam,
som vuxit sig in i bygden. De anställda
fick helt plötsligt ett meddelande att
de efter den 1 maj stod utan arbete. Företaget
var ett s. k. låglöneföretag, och
det var alltså kanske enligt mångas
bedömande riktigt att det försvann.
Dock inte för den enskilda människan.
Vem kan för övrigt i dag avgöra vad

Onsdagen den 19 januari 1966 ein.

Nr 2

147

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som i morgon är ett låglöneföretag eller
ett höglöneföretag? Jag tror att ett
differentierat näringsliv är det bästa.

Utvecklingen för landsbygden och
för de företag som finns där blir inte
bättre genom de propåer som läggs
fram för riksdagen: att bilaccisen skall
ökas, att bensinskatten skall höjas o. s. v.
Det är just de människor som bor på
landsbygden som får känna det största
trycket härav.

Låt mig till sist, herr talman, få erinra
om vad som även håller på att ske
med den svenska naturvården. Vi diskuterar
så mycket fritidsproblemen.
Vi talar om att vi skall slå vakt om den
natur som för närvarande finns. Man
kan emellertid konstatera att denna
natur inte är en skänk från Vår Herre
utan ett resultat av kulturåtgärder. Om
vi låter rationaliseringen av svenskt
jordbruk gå för snabbt utan att vidta
nödvändiga åtgärder, så kommer —
det ser vi redan nu och vi skall få göra
det ännu mera — de öppna områdena
att försvinna, skogen kommer att växa
in, och vi kommer att få en helt annan
landskapsbild än vi hittills har haft.
Man har därför rätt att ställa frågan,
om planeringen är riktigt genomförd.

Herr talman! De synpunkter på jordbrukspolitiken
som jag här framfört
har kanhända i stor utsträckning varit
kritiska och negativa. Jag skulle bara
avslutningsvis vilja säga att personligen
tror jag att jordbruket i framtiden likaväl
som hittills kommer att ha en stor
uppgift att fylla, men jag skulle vilja
göra en vädjan till jordbruksministern
att ompröva sin inställning till svenskt
jordbruk, visa sig mer positiv för att
där skapa en framtidstro, inte minst
på framtiden för den ungdom som
finns där.

Herr EL1ASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Den föregående ärade
talaren sade att det var alldeles fel att
det inte fortfarande finns ideologier

och att jag måste vara ensam om den
uppfattningen. Herr Eliasson i Moholm:
Burkcs, Mill’s och Marx’ ideologier är
det inte mycket kvar av i dag. Jag menar,
att en ideologi såsom en helhetssyn
som täcker hela området av samhällslivet
inte längre existerar. Det finns i dag
icke ideologier i den meningen. Det
hävdar jag och jag ändrar mig inte på
den punkten.

Jag skulle bara vilja fråga: Vilken
ideologi ger oss besked om vi skall ha
höger- eller vänstertrafik, om vi skall
satsa på Saltholm eller någon annan
flygplats i Malmö? Ger oss konservatismen
klarhet om vi skall ha medlemskap
eller association i EEC eller om vi skall
satsa på robotar eller jaktplan vid flyget?
Vilken ideologi talar om vi skall
ha tungvattens- eller lättvattensreaktorer,
om hur många ekonomikonsulenter
vi skall ha i lantbruksnämnderna?

Det vore bättre att en gång för alla
erkänna, att föreställningen om att det
finns en ideologi som täcker alla områden,
som ger ett klart besked i alla
samhällsfrågor, är en föreställning som
visserligen finns odlad i detta land men
som inte är riktigare för det. Det tror
jag att herr Eliasson i Moholm också
kommer underfund med när han funderat
igenom saken. Partier är företrädare
för och bärare av uppfattningar
och idéer om hur samhället skall
formas, men uttrycket ideologier i äldre
mening används i våra dagar på ett felaktigt
sätt.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Eliasson
i Sundborn har alldeles rätt, att om
han tänker på höger- eller vänstertrafik
eller hur många ekonomikonsulenter
som skall finnas, då är det plats för
idéer. Men vad jag menar med politisk
ideologi är den samlade bilden av hur
vi vill se samhället. Det är en politisk
ideologi. Sedan finns det detaljer. Där
är idéerna fria för herr Eliasson.

148 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag har inte tänkt att
lägga mig i de stora politiska frågorna
utan skall i stället ta upp några mer
speciella saker.

Det samhälle vi lever i har blivit så
komplicerat att det ställs mycket stora
krav på dem som skall bygga vidare.
Det har sagts att även expertisen är
osäker om vad som bör ske. Därför är
det också nödvändigt att experterna
lyssnar på människor med praktisk erfarenhet,
på dem som har vad som i
vardagligt tal brukar kallas vanligt
bondförstånd. Vissa människor får inte
ha särskilda rättigheter framför andra,
utan man måste även tillgodose minoriteternas
krav. Glesbygdsbefolkningens
minoriteter tillhör tyvärr dem här i
landet som har haft, för närvarande
har och kommer att få stora problem att
brottas med. Detta märker man på den
opposition som finns inom en del av
dessa områden. Jag tror att det är svårt
för storstadsbefolkningen att riktigt sätta
sig in i detta förhållande, eftersom
den inte levt i sådana områden. Avfolkningsbekymren
ställer kommunerna
i dessa bygder inför stora svårigheter,
och från vissa kommuners sida har
framhållits att om avfolkningen fortsätter
kommer det att bli rena katastrofen.
Uttalandena kommer från kommunalmän
med erfarenhet och ansvarskänsla
och går inte att vifta bort så
lätt.

Jag skall inte vid detta tillfälle ange
alla de svårigheter som finns, ty
de har tidigare vid flera tillfällen påtalats
i riksdagen. Lokaliseringsstödet
kom till för att lokalisera industrier
till bl. a. norrlandslänen. Allesammans
vet vi ju att utflyttningen varit störst
där. Lokaliseringsstödet hälsades med
den allra största tillfredsställelse och
har också tillämpats i hela Norrland.
Om man emellertid studerar vad som
skett efter dessa ungefär sex månaders
tillämpning finner man att skörderesultatet
faktiskt utfallit olika. Här har det

inte varit vädrets makter som varit avgörande
utan andra faktorer. En del
län har goda försänkningar och kontakter
med industrimän och stor hjälp av
myndigheter i ledande ställning. Enligt
statsverkspropositionen har Jämtlands
län fått en sysselsättningsökning med 29
personer, Gävleborgs län med 433 och
Västerbottens län med 991.

Jag avundas inte dem som lyckats få
industrier till sina orter, ty industrierna
har naturligtvis varit av stor betydelse
för dessa områden, men eftersom
lokaliseringsstödet är begränsat
torde en viss inriktning och fördelning
av kakan vara nödvändig för att tillgodose
län och orter som har stor avfolkning
och tillika svårigheter att få
tag på lämpliga lokaliseringsindustrier.
Det har sagts att man måste ha tålamod
och att lokaliseringsstödet tillämpats
alltför kort tid. Här måste emellertid
något ske snabbt innan människor hinner
flytta.

Det finns tyvärr orter med goda serviceanordningar
av olika slag och med
arbetskraft och bostäder som trots detta
inte har lyckats få någon industri som
kan ge sysselsättning åt friställd arbetskraft.
Om dessa orter fick hjälp av den
myndighet som har hand om lokaliseringen,
skulle det vara möjligt att få
dit lämpliga industrier. Men givetvis
bör samma målsättning gälla även då,
alltså att sysselsättning bör ges i lönsamma
industrier, där arbetarna kan
kräva goda inkomster. Personligen anser
jag att det län som inte har lyckats
så bra med lokaliseringen via lokaliseringsmyndigheten
— i detta fall arbetsmarknadsstyrelsen
— borde få en PRman
som helt ägnar sig åt att kontakta
industriföretag för att påverka dem att
placera industrier i de tilltänkta lokaliseringsorterna
inom länet. Om lokaliseringen
skall bli vad man tänkt sig,
måste planering och kanske i viss mån
också dirigering ske för att det skall
bli så rättvist som möjligt. Det är människan
som bör stå i centrum, även

Onsdagen den 19 januiari 19GG em.

Nr 2

149

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om hon skulle råka tillhöra ett minoritetssamhiille.
En valfrihet borde även
komma dessa människor till del.

Inrikesministern sade vid ett tillfälle
att vi har råd att också klara glesbygdens
problem. Jag hoppas verkligen
att så blir fallet, och jag tror på inrikesministerns
uttalande. Hela vårt land
är mer eller mindre glesbefolkat. Detta
gäller framför allt Norrland. Det vore
olyckligt om människorna koncentrerades
för mycket till de större städerna.
Som jag tidigare niimnt finns det i glesbygderna
vissa tätorter med goda servicemöjligheter,
och sådana orter är
mycket lämpade för industrilokalisering.
Jag vill också fästa uppmärksamheten
på att det där finns goda fritidsområden
och rekryteringsmöjligheter
för dem som skall sysselsättas i industrierna.

En för stark befolkningskoncentration
skapar också problem, kanske av
sådan art att de är svåra att komma
till rätta med. Många människor söker
sig också till orter, där de kan leva i
en något lugnare miljö, t. ex. till köpingar
och mindre tätorter. Den möjligheten
bör finnas även framdeles. Människornas
trivsel och harmoni är värden
som inte går att uppskatta i pengar.

Med detta har jag inte påstått att vi
skall satsa på alltför små och alltför
många orter. Men den fråga som jag
här har tagit upp anser jag vara mycket
viktig. Det tarvar därför noggrann planering
och ett noggrant övervägande,
om vi skall kunna skapa ett samhälle
där alla människor kan trivas i framtiden.
Det är inte alltid som den ekonomiska
vinsten ger det bästa resultatet.

En annan fråga som sammanhänger
med lokaliseringen är affärsbankernas
höjning av räntan på lokaliseringslånen
med 1 procent. Den höjningen som tilllämpas
fr. o. m. den 1 december 1965,
kom som en chock för många. Det skulle
vara intressant att här få en närmare
redogörelse för orsakerna till den höj -

ningen. Säkert är det fler än jag som
är intresserade av den saken.

Skogs- och jaktfrågorna är också betydelsefulla
i sammanhanget, och de har
under de senaste åren rönt mycket stort
intresse i riksdagen. Det må därför vara
mig tillåtet att också ta upp de frågorna.

Från några håll har det också framförts
farhågor i anledning av den nya
jordförvärvslagens ikraftträdande. Man
har bl. a. sagt att befolkningsuttunningen
i Norrland och jordförvärvslagens
genomförande gynnar skogsbolagens
och statens förvärv av skog. Det skulle
vara intressant att få det påståendet
utvecklat litet mera. lag kan nämligen
inte tro på det riktigt. Meningen är väl
inte att varje skogsägare skall försöka
roffa åt sig så mycket skog som möjligt.
Den nya jordförvärvslagen är ett instrument
som i första hand skall underlätta
storleksrationaliseringen inom skogsbruket.
Som jag ser frågan måste man
först genomföra en arrondering och
skapa enheter så att både enskilda bolag
och staten kan på lång sikt åstadkomma
ett bärkraftigt skogsbruk. Det
är här i första hand fråga om bytesaffärer,
och i några enskilda fall är det
fråga om köp. Den mekanisering och
den övriga rationalisering som skett och
sker inom skogsbruket ställer större
krav på skogsenheternas storlek i dag
än tidigare.

Inom skogsbolagen sker den verkliga
omarronderingen, här sker sammanslagningar
av flera bolag till ett företag.
Jag vågar påstå att både skogsbolagen
och staten i detta avseende ligger
långt före bondeskogsbruken. Skall
arronderingen kunna ske inom rimlig
tid, måste även dessa senare med verkligt
allvar ta sig an dessa uppgifter.
Gör man icke det, får man skylla sig
själv.

Jag har inte med detta påstått att
det skulle bli samma strukturrationalisering
som hos bolagen. Enligt mitt sätt
att se lägger inte jordförvärvslagen något
hinder i vägen för bondeskogsbru -

150

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ken i detta hänseende. Men är man
inte intresserad av en arrondering, har
denna lag mindre betydelse. Skulle utbjudna
skogsskiften ej få någon privat
köpare, är det inte orimligt att staten
eller skogsbolagen får förvärva dessa.

Även om man i en del län marscherar
snabbt för att bilda skogsbruksområden
— en del har lyckats ansluta cirka
35 procent av medlemmarna — så räcker
inte detta. En omarrondering är
högst nödvändig, och här måste en
stark satsning till. Det gäller att i handling
visa vad man vill och inte enbart
använda vackra ord och fraser. Som
det har utvecklats med skogsägarföreningarnas
hjälp börjar bondeskogsbruket
mera likna skogsbruk i bolagsform
i fråga om avverkningen, och då är
arronderingen nödvändig.

Det finns även andra mycket viktiga
arbetsuppgifter inom skogsbruket. Man
frågar sig hur det förhåller sig med
skogsskötseln: gallringar, röjningar och
återväxtåtgärder. Här finns oerhört
mycket att göra som skulle skapa sysselsättning
och i samband därmed öka
landets realtillgångar.

Jag har tidigare — det var 1963 —
motionerat om införande av obligatoriska
skogsvårdsavgifter, som i samband
med avverkningarna skulle avsättas och
användas för på fastigheten nödvändiga
skogsvårdsåtgärder. I Norge har man
infört ungefär liknande system, som har
slagit väl ut. Det beslöts att motionen
skulle överlämnas till utredningen rörande
den statliga bidrags-, låne- och
kreditgarantigivningen, och där tycks
den ha fastnat. Det är högst angelägel
att något blir gjort som kan påskynda
utförandet av eftersläpande återväxtåtgärder.
Då vi alla vet att förhållandet
är otillfredsställande, borde det lig
ga i varje skogsägares intresse att sökf
rätta till det.

Det finns så oerhört mycket att göra
inom skogens område. Behovet av arbetskraft
bör säkerställas. Detta gäller
inte enbart för staten och bolagen utan

är kanske ännu mera påkallat inom
bondeskogsbruket. Här måste alternativet
vara, när man inte kan klara arbetsuppgifterna
själv, att anställa årsarbetare
med full sysselsättning.

En annan viktig fråga är en översyn
av skogsvårdslagen. Jag vet att denna
fråga har överlämnats till skogspolitiska
kommittén, men med de arbetsuppgifter
den fått torde något förslag ej
vara att vänta under detta år.

Yrkesutbildningen inom skogsbruket
är också aktuell, och den frågan bör
påskyndas och följas upp med största
uppmärksamhet. Även här är en utredning
på gäng, och vi vet att utredningar
utan tidsbegränsning också brukar ta
tid.

Vad jag till sist vill framhålla är att
med alla dessa arbetsuppgifter inom
skogens område — man kan också räkna
hit jakten — skulle ett skogsdepartement,
eventuellt ett skogs- och industridepartement,
behöva inrättas. Jag tror
att skogsfrågorna då skulle beaktas mera
och få en mera framskjuten plats.

Jag övergår, herr talman, till att säga
några ord om jaktfrågorna. De är också
viktiga. Som vi vet finns det ungefär
270 000 jägare i vårt land, och frågan
om hur jakten skötes nu och i framtiden
går inte att vifta bort.

Det har från visst håll riktats en våldsam
kritik mot älgjaktens bedrivande.
Man har inriktat sig på bl. a. den ojämna
avskjutningen, älgstammens degeneration
på grund av biologiskt felaktig
avskjutning, olycksfallen under älgjakt,
skadskjutningar m. m. För att råda bot
på dessa missförhållanden har 1949 års
jaktutredning föreslagit övergång till
-eglerad älgjakt i hela landet — till
att börja med skulle försöksverksamhet
Iedrivas i några län. Riksdagen beslöt
i enlighet med utredningens förslag.
För min del motsatte jag mig, som ni
känner till, övergång till enbart licensreglerad
älgjakt. Jag motiverade min
ståndpunkt bl. a. med att de små markägarna
och de jägare som saknar mark

Onsdagen den 19 januari 1996 em.

Nr 2

151

skulle få vidkännas stora inskränkningar
i sin jaktutövning.

Ingen kan väl förneka att vi byggt
upp en stark älgstam sedan 1920-talet,
och det har skett med en jaktform som
i huvudsak byggt på jakt under viss allmän
jakttid med speciella regleringar

— bl. a. förbud mot jakt på ko och kalv

— samt olika antal jaktdagar med utgångspunkt
från tillgången på älg inom
länen.

Licensjaktförespråkarna anser väl att
frågan om den ojämna avskjutningen
är löst i och med att tilldelningen efter
areal blir genomförd. Jag tror att den
nuvarande avskjutningen under licensjakten
i regel bedöms efter för högt angiven
tillgång på älg, och om detta får
fortsätta kommer det att leda till alltför
kraftig minskning av älgstammen.
Det finns bevis på detta i visa län där
licensjakten bedrivs i större utsträckning.
Jag håller visserligen med om
att det kan vara berättigat med en större
avskjutning i en del län, men om man
ser till hela landet kan det inte vara
riktigt med ett sådant system.

Jag skall inte ta upp någon mera
punkt av vad förespråkarna anfört som
motiv för genomförande av reglerad
älgjakt vilken inte är någonting annat
än licensjakt. Men jag vill nämna att
de större skogsägarna redan börjat arrendera
ut sina jaktmarker till höga priser.
Ett genomförande av reglerad älgjakt
i hela landet — förslaget går ut
på att jakttiden skall förlängas till en
månad — kommer att ytterligare höja
jaktarrendepriset. Då blir det plånbokens
tjocklek som bestämmer vem som
får jaga älg.

Jag kan tala om, att det finns duktiga
älgjägare med låga inkomster som på
grund av att jaktarrendet höjts onormalt
ej kunnat deltaga i fjolårets älgjakt
i samma utsträckning som tidigare.
Kan detta vara riktigt? Ett införande
av reglerad älgjakt kommer att skapa
orättvisa och osämja och med all sannolikhet
leda till ökad olovlig jakt.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

g- Det är redan en mycket stark opposition
mot denna jaktform, och jag hopgt
pas detta skall medverka till att jakt:t,
formen inte genomförs i vårt land.
in Innan jag slutar vill jag uttala min
1- stora tillfredsställelse över att man i

ir statsverkspropositionen lyckats pruta

[v ned de dryga försvarskostnaderna.
t- Jag hälsar även med tillfredsställelse
m att det nu skall bli möjligt att bevilja
förbättringslån även till dem som endast
tt har nyttjanderätt till bostad i tvåfa ,

n miljshus. Detta skall tillämpas i första

,r hand för bostäder åt åldringar, och jag

;n hoppas att det skall bidra till bättre

s_ bostadsstandard för våra åldringar.
n_ Herr talman! Jag har med mitt anförande
velat peka på några väsentliga
frågor. Även om de inte hör till de
n. allra största, hoppas jag ändå att något
jr korn kommer att falla i god jord.
k 111

Herr HELÉN (fp) :
r" Herr talman, jag skall be att få lyckin
önska Er till Ert arbete för förbättrade
''a villkor för riksdagen och dess medlemmar.
Samtidigt beklagar jag att Ni inte
’a mer än delvis tagit upp det förslag till
m reformering av remissdebatten, som jag
d för några år sedan lade fram, och att
åt Ni sagt nej till tanken på gruppering av
it ämnen och talare.

r- Om Ni inte hade förmånen, herr tali-
man, att dela Ert arbete på tre, skulle
g- sannolikt Era ögon falla samman, Era
■it öron bli fullproppade och Er hjärna
n lätt förvirrad av tre dagars debatt* som
ia utan någon oartighet mot enskilda ta3"
lare emellanåt måste karakteriseras så m

som en sillsallat.

Reformera remissdebatten, herr tal;a
man!

iå Ni begär sällan replik, herr talman,

r- men jag har ändå en sak att fråga Er

g- om: Skulle inte andra kammaren genom
e. sin talman i likhet med första kammale
ren vid riksdagens öppnande kunna få
>a betyga Hans Majestät sin »vördnad, troa-
het och tillgivenhet» och slippa den
nötta frasen om undersåtlighet? Sällan

152 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

har vi tillfälle att lära något av första
kammaren; här finns en möjlighet.

Så till mitt egentliga ärende. En amerikansk
forskare och publicist, som sedan
sin ungdom har beundrat Sverige,
besökte nyligen vårt land. Han bekände
att han funnit ett större mått av
otrygghet, oro och ovisshet om vart
det svenska samhället är på väg än vid
tidigare besök.

Han hade även mött många som urskuldat
sig med att »Sverige är ett litet
land», när han frågade varför vi
t. ex. inte forskade i större utsträckning,
varför vi inte drog till oss lärarkrafter
från andra länder och varför
vår industri inte var lika tekniskt nyskapande
som den amerikanska. Den
amerikanske professorn förvånade sig
över denna urskuldande attityd. Utomlands
betraktas Sverige ofta som ett
pionjärland socialt, kulturellt och industriellt.

Mot generella omdömen och intryckfinns
det alltid skäl att värja sig, men
när en omdömesgill sverigevän bekänner
att den ledarställning som man tillskriver
oss i andra länder är i gungning,
finns det skäl att pröva hans teser.
Att vi är medvetna om vår nationella
begränsning är inte något som
man med skäl bör förebrå oss. Frågan
är om vi numera gömmer oss bakom
denna insikt och av detta skäl underlåter
att ta djärvare grepp.

Kan det möjligen vara så, att en utländsk
besökare vilseleds av den debattförskjutning,
som skett i vårt land
ungefär samtidigt med införandet av
omsättningsskatten och som tycks ha
lett till att frågor om ekonomisk tillväxt,
om skattekraft ocli statsfinanser,
framför allt statsfinansiella resurser, har
skjutits åt sidan för helt andra ämnen:
diskussioner om internationell solidaritet,
om könsroller och likaberättigande,
om sexualmoral och människosyn?

Det skenbara statsfinansiella överflödet
under 1960-talet har kanske förmått
en och annan att tro att de samhälls -

ekonomiska bekymmer, knutna till penningvärdets
och den fulla sysselsättningens
problematik, vilka politiker och
ekonomer hela tiden sysslat med, bara
är tomma abstraktioner. När nu kostnadsinflationens
verkningar blir mera
påtagliga reagerar möjligen samma personer
med ett missmod, som även utlänningen
märker.

Från det skenbara överflödets allra
första år erinrar jag mig ett besök av
den framstående amerikanske överflödsteoretikern
Galbraith, en av president
Kennedys närmaste medarbetare. Dagen
efter en middag på Harpsund antastades
han av industrimän och ekonomer
på en offentlig konferens. Sedan
han talat om vilka insatser som krävdes
i den offentliga sektorn — ett program
som Sverige vid ingången till 60-talet i stor utsträckning redan realiserat
— sjönk han samman inför en kommentar
från den dåvarande chefen för
konjunkturinstitutet som sade: »Ja, det
är alltid intressant att lyssna till experter
som kommer hit från underutvecklade
länder med sina bekymmer.»

Jag tror inte att någon finansminister
eller någon konjunkturchef i dag
skulle fälla samma replik till en amerikansk
ekonom som kom hit och redogjorde
för den oavbrutna ekonomiska
tillväxten i Förenta staterna under
1960-talet, en tillväxt som dessutom är
parad med en bättre prisstabilitet än
vår — fram till i fjol dubbelt så god
eller hälften så dålig — som har höjt
dollarns verkliga värde, den s. k. köpkraftsekvivalenten,
från 2: 70 å 2: 75
i svenska kronor mätt vid 1960-talets
början till enligt mångas mening ungefär
4 kronor nu; ja, det finns rent av
de som menar att dollarn i USA faktiskt
skulle vara värd vad vi betalar
för den i banken, 5: 22. Det kan vara
skäl att notera detta som komplement
till de jämförelser finansministern gjorde
i förmiddags mellan svensk och amerikansk
ekonomi.

Det är väl uppenbart att man inte be -

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Nr 2

153

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

höver ta på sig några partipolitiskt färgade
glasögon för att konstatera att vi
för närvarande i Sverige lever i ett
ransoneringsläge vad beträffar arbetskraft,
bostäder och kapital. Dessa tillgångar
portioneras inte ut på några
ransoneringskort men efter nära nog lika
kärva regler. Ett sådant ransoneringsläge
kan vara uthärdligt några år,
men det blir svåradministrerat och svårt
att förklara för kommuner, företag och
enskilda, om det förutsätts bestå varaktigt.
Trots den kritik den nya budgeten
har utsatts för i dag kan det ändå
sägas, att den mer än de tidigare
konfronterar allmänheten med verkligheten
bakom detta ransoneringsläge.
Denna riksdag borde ge ett svar på
frågan, om vi nu är beredda att försöka
vrida oss ur kostnadsinflationens grepp.

Bristen på arbetskraft kräver sina
särskilda åtgärder. Finansministern pekade
i förmiddags på vad ett bättre
utnyttjande av arbetskraftstillgången
betytt i den amerikanska ekonomien.
Den nya långtidsutredning, som häromdagen
lades fram i finansdepartementet,
har beräknat bruttobehovet av ny
arbetskraft under de närmaste fem åren
till cirka en kvarts miljon kvinnor och
män, om man tar med dem som behövs
för att ersätta arbetstidsförkortningen.
Nytillskottet är bara 110 000.

Det är något förvånande att långtidsutredningen,
låt vara med vissa
kringgärdande resonemang, nöjer sig
med att beräkna invandringsöverskottet
till 10 000 per år, trots att det år
1964 var ca 24 000 och under fjolåret
ca 33 000. Gårdagens immigrationsdebatt
här i kammaren visar att de humanitära
och administrativa aspekterna
på invandringspolitiken fångar
många. Men är det inte en ännu större
fråga hur Sverige skall planera och dimensionera
den organiserade invandring
som nu avses ersätta den spontana?
Bör vi inte ägna lika mycket av
känsla och eftertanke åt hur det går
i Sverige för de cirka 130 000 utländs -

ka arbetstagare som ännu inte fått
svenskt medborgarskap, för de cirka
100 000 som under åren 1951—1963 blev
svenska medborgare och för dem som
just nu blivit det? Utan att brista i
omtanke om de dramatiska fall som nu
drar till sig förstasidesrubriker borde
vi mer än hittills planlägga på lång sikt
och låta det ske mot bakgrunden av en
fördjupad kunskap om hur invandrarna
faktiskt anpassar sig i det svenska
samhället — på arbetsplatser och på
fritid, i umgänget med oss litet reserverade
värdar och i samlevnaden med
andra invandrargrupper och inom den
egna kretsen?

Jag vet att det inom ett par statliga
utredningar och inom åtminstone ett
av näringslivets utredningsorgan finns
planer på vetenskapligt godtagbara undersökningar
av invandrarnas anpassning
i Sverige. Vore det inte en stor uppgift
för den arbetsgrupp, som inrikesministern
i går meddelade första kammaren
att han tänkte tillsätta, att söka samordna
dessa planer och lägga ett färdigt
undersökningsresultat till grund
för dessa långsiktiga bedömanden? Och
varför inte låta utredningen ta formen
av en parlamentarisk kommitté?

Nu tror jag inte att ens en sådan
immigrationsutredning kan säga sista
ordet. Det tidigare så enhetliga Sverige
kommer, utöver den för många medborgare
svårförståeliga splittringen i
skilda livsåskådningar, normsystem och
rester av sådana system, säkerligen att
få uppleva en förvandling i riktning
mot den typ av mångkulturellt samhälle,
som USA utgör det mest utpräglade
exemplet på. Den senare processen
kommer att bli lång och svår. De som
nu patetiskt talar om att vårt land styrs
av »krassa nationella fackföreningsintressen»
borde nog litet närmare studera
den insats, som löntagarorganisationerna
har gjort för att övertyga sina
egna medlemmar om att en relativt generös
invandringspolitik är ofrånkomlig.
Misstag har gjorts av många in -

154 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stanser, och misstag kommer säkert att
göras i fortsättningen. Det kommer också
att ta tid innan de invandringsfientliga
i vårt land har dött undan eller
lärt sig att se den nya verkligheten i
ögonen.

Till de försonande drag i invandringspolitiken,
som alla borde kunna erkänna,
hör ju att en organiserad invandring
kan räta ut den ojämna svenska
befolkningspyramiden. Medan antalet
barn i skolåldern och antalet pensionärer
ökas snabbare i vårt land än de
yrkesverksamma åldersgrupperna, tillför
oss ju invandringen huvudsakligen
personer i yrkesverksam ålder. Vi behöver
i hög grad detta tillskott i den
internationella konkurrensen. Medan
USA i år för första gången har halva
sin befolkning i årskullarna upp till 25
år och alltså får ett mycket stort arbetskraftstillskott
så småningom, måste
vi gå över 35-årsgränsen för att komma
upp till motsvarande andel av befolkningen.
Vi har alla skäl att vara tacksamma
mot dem som snabbt hjälper oss
att försörja industri och hantverk, hotell
och restauranger och i viss mån
även jordbruk och skogsbruk med arbetsvilliga
armar. Men vi får inte ordna
det så, att de stannar i låglönegrupper
eller att de bidrar till att låsa fast låglöner.
Å andra sidan får vinterkylan
och de tillfälliga sysselsättningssvårigheterna
inte bestämma vår långsiktsinställning
till invandrarna. Inte heller får
de övergående friktionerna mellan vissa
nyinflyttade och vissa hemmafödda
svenskar avskräcka myndigheterna.

Den som på nära håll har kunnat
följa inplaceringen av greker och jugoslaver
och som t. ex. bara i det län
där jag är verksam, kunnat glädja sig
åt 40-talet kurser i svenska för immigranterna,
kan ändå ha en lång önskelista:
snabb dubblering av antalet undervisningstimmar,
fler lärare, vidgad
förståelse hos alla invandrare för det
förhållandet att det i Sverige är god
sed att tillhöra fackföreningen. Inte

minst vill man vädja om bifall till arbetsmarknadsstyrelsens
önskemål, att
de nyinvandrade generellt skall in i
allmän försäkringskassa redan före
mantalsskrivningen. Men en sådan önskelista
kan ändå inte dölja att vi är
mitt uppe i vad som om några årtionden
kommer att betecknas som en av
de största förändringarna i efterkrigstidens
svenska samhälle.

De utländska jämförelser som jag
gjort har hittills avsiktligt begränsats
till USA. Mycket talar för att vad
svensk ekonomi och svenskt arbetsliv
nu behöver är en injektion av den typ,
som USA fick under 1960-talets första
år, en vitalisering av hela samhället, såsom
skedde under Kennedy-epoken. De
mörka bilderna av amerikanskt liv och
kritiken av USA:s vietnampolitik bör
inte så få dominera svensk debatt, att
en djupgående antiamerikanism uppstår
hos dem som nu håller på att bli vuxna.
Det skulle för den generationen bli ett
lika olyckligt felslut som det, vilket bestämde
stora svenska folkgruppers inställning
till Tyskland under första
världskriget. Den gången räddades vår
nationella åsiktsbalans av att de ännu
större kroppsarbetande grupperna behöll
en sund skepsis gentemot den s. k.
intelligentian.

Det allvarliga i dagens läge är att
uttrycken för en viss antiamerikanism
möter en nära nog var som helst i
samhället. De som förblandar en berättigad
tillfällig indignation mot vissa
amerikanska krigshandlingar med en
medveten strävan att befästa vad jag
hoppas skall visa sig vara övergående
antiamerikanska stämningar, tar på sig
ett mycket stort ansvar. Den osakliga
kritik som då och då förekommit i
USA mot det moderna svenska samhället,
det lättsinniga talet om att just
vi skulle vara särskilt syndiga, är verkligen
inget alibi för hatartiklar mot
Amerika. Liksom Amerika under 1960-talet lärt sig att respektera vår alliansfrihet,
möter man bland de opinions -

Onsdagen den 19 januari 1900 cm.

Nr 2

155

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bildande i USA allt större förståelse
för våra grundläggande värderingar och
vår samhällstyp. Den kritik jag inledningsvis
talade om är en kritik av vänskaplig
art. Vi borde kunna svara på
samma nivå.

Ett skäl till att vår egen samhällsdebatt
stundom går i falsett tycks mig
vara den bristande korrespondensen
mellan praktisk politisk aktivitet och
det innehåll som präglar den dagsaktuella,
engagerande diskussionen med
appell till ungdomen. På 1950-talet ägnade
vi här i kammaren flera remissdebatter
åt att konstatera den ekonomiska
debattens totala dominans över
livsåskådnings-, moral- och lyckoresonemangen.
Framför allt utanför det här
huset är rollerna nu delvis omkastade.
Det olyckliga är dock att många av de
nya debattörerna utgår från att partipolitiken
skulle vara mogen för att
mycket snabbt låta sig bindas upp av
det som är naturliga uttryck för enskilda
skribenters, konstnärers eller studentgruppers
revolt mot gängse konvention.

Man kan förstå om helt unga debattörer
begår misstaget att tro att de politiska
grupperingarna i vårt land —
utformade under decenniers intresseoch
idékamp •— skulle vara ett lättfånget
jaktbyte för experiment och upprorsparoller
på t. ex. könsmoralens område.
Samspelet är mycket mer komplicerat
än så. De politiska partierna
är som tunga slagskepp. De skakas av
träffarna och ruskar på sig själva liksom
i olust, men de glider sedan långsamt
vidare, kanske efter att ha tagit
ombord någon ny man i besättningen,
delvis ny ballast eller nya vapen. Men
de går sällan under för beskjutningen.

Desto mer häpnadsväckande är det
emellertid att det finns mer erfarna och
mogna debattörer, som begår misstaget
att tro, att de intressepolitiska och de
traditionellt idépolitiska grupperingarna
i Sverige skulle slås bort av dem som
i dag bildar frontlinje i moraldebatten.

Även om låt oss säga prosektor Lars
Gyllensten skulle ta på sig besväret att
bilda ett nytt parti som motpol till pastor
Lewi Pethrus’ gruppbildning, så är
det väl inte särskilt sannolikt att dessa
två skulle bli de dominerande gestalterna
i svenskt partiliv.

Det verkar av de häpnadsväckande
uttalanden, som medicinprofessorn Gunnar
Biörck gjorde för ett par veckor
sedan och som följts av en rad debattinlägg
i dagspressen, som om det rådde
stor fruktan för att någon av dem som
utför »det psykologiska undermineringsarbetet
i samhället» och i Dagens
Nyheter —■ uttrycket är professor
Biörcks — skulle bli liberal partiledare
och att det måste bildas en stor koalition
för att skydda landet i farans stund.
Hör bara professorns förkunnelse:

»För egen del har jag länge haft den
uppfattningen att det finns en viss gemensam
nämnare för högern, socialdemokraterna
och kommunisterna, nämligen
den på erfarenhet grundade insikten
om behovet av struktur och ledning.
»

Jag skall verkligen inte förebrå något
av de nämnda partierna för att de
fått en så besynnerlig nämnare och
en så besynnerlig beskyddare. Inte
heller har jag någon fullmakt att tala
för det liberala partiet, men som enskild
liberal kan jag ha vissa skäl att
fästa mig vid fortsättningen av professorns
predikan:

»Liberalismen däremot — särskilt sådan
den numera utformas av de akademiska
pornografigängen — förefaller
däremot att utvecklas till en plattform,
som särskilt kommer att appellera till
egocentricitet, hänsynslöshet och asocialitet.
»

Observera att det inte enbart är liberala
studentklubben i Lund som åsyftas
utan över huvud taget liberalismen som
politisk livsåskådning. Nej, den professorn
visste inte mycket om källkritik.
Han tror att enstaka personers trevande
och famlande försök att finna svar på

156

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en komplicerad livssituation eller deras
kritiska belysning av gängse normsystem
kan identifieras med en politisk
rörelses samhällssyn. Han begår
också orätt mot dem som deltagit i en
uppmärksammad diskussionsserie i Dagens
Nyheter genom att låtsas som om
dessa med termen »trolöshet» skulle
avse en uppmaning till människor att
leva helt utan normer och värdegrund.

Lyckligtvis fick Svenska Dagbladets
läsare några dagar senare detta klart
för sig genom att författaren Per Olov
Enquist slog fast att kritiken av auktoritetstron
innebär att man »inte vill
sammanföra värdepunkterna till stora
normsystem som är stela och orörliga,
fasta mallar för ens sätt att leva, auktoriserade
anvisningar som förvandlar
varje valsituation till ett järnvägsspår».
Detta har — låt mig understryka det —■
uttryckts långt tidigare t. ex. på kristet
språk här i landet av Olov Hartman,
Erik Hjalmar Linder och andra, men
det har också sin intellektuellt finslipade
katolska motsvarighet.

Med Enquist kan man därför summera:
»I praktiken inträffar det ständigt
att båda människotyperna — de auktoritetsbundna
och de som kallar sig trolösa
— handlar exakt lika i givna situationer.
» Det är bl. a. på den grunden
som man inom den liberala rörelsen
finner personer med helt olika inställning
till den kristna gudstron vilka med
olika personliga motiveringar kan vara
fullständigt ense i det praktiska samhällsarbetet.
Något förenklat uttrycker
Enquist en motsvarande erfarenhet så
här: »Den ena säger t. ex. att ’det står
i Bibeln’, alltså handlar man så, den
andra att ’i den här situationen råkar
Bibeln ha rätt’.»

Man behöver verkligen inte som professor
Biörck gå till »Sovjetunionen av
i dag som ett bålverk för försvaret av
århundraden av europeisk tradition»,
när det gäller att finna en syn på uppfostran
som förutsätter ansvar och hänsyn
även hos unga människor. Jag för -

bigår den totalitära kultursyn som tyvärr
alltjämt präglar Sovjet och begränsar
mig till den situation i skolorna som
professor Biörck tydligen syftar på. Jag
har sett de sovjetiska skolor som professorn
beundrar, och visst är det tyst
i klassen, men skrämselpedagogiken,
skamstraffen och de plumpa belöningarna
på andras bekostnad finns där
också.

När jag under en resa i Sovjet 1959
fann att nybörjarna genomgående lärdes
skriva med höger hand, frågade jag
om där inte fanns några vänsterhänta.
Jag fick av undervisningsdepartementets
ämbetsmän svaret att man väl var
medveten om att i Sverige och i de anglosaxiska
länderna vissa barn lärdes
att skriva med vänster hand men att
det var mera praktiskt att alla skrev
lika. När jag till sist hittade en liten
flicka som gömde sin högerhand i knät
och plitade med vänster, frågade jag
lågmält en medföljande inspektör hur
det kom sig att hon fick vara ett undantag.
En tolk stod emellan oss men inspektören
utnyttjade honom inte för
att ge svaret. Han gick raskt fram till
den lilla flickan, frågade henne något
och sträckte därefter upp hennes högra
hand i luften och svarade samtidigt på
ryska: »Hon har inga fingrar på höger
hand.»

Denna händelse och dess pedagogiska
bakgrund återgav jag i en artikel. När
undervisningsminister Eljutin senare
besökte Sverige visade det sig att han
hade läst artikeln, och han hävdade att
händelsen inte fick betraktas som representativ
för sovjetisk pedagogik. Det
är möjligt att han har rätt på den punkten,
kanske mera rätt 1966 än 1959. För
mig är det nog att den händelsen inträffade
och att den i den svenska skolsituation,
som säkert har många fläckar
och som av professor Biörck betecknas
som ohållbar, helt enkelt inte är tänkbar.
Ytterst går skillnaden tillbaka på
skilda bedömningar av den enskilda
människans värde. För mig ter sig fost -

Onsdagen den 19 januari 1900 em.

Nr 2

157

Vid

rån i en svensk skola med alla sina svagheter
som överlägsen. Många åskådningar
i vårt land värnar i uppfostringssammanhang
om den enskildes rätt och
värde, men ingen kan göra det mer än
liberalismen.

Jag har tagit upp detta konkreta
exempel därför att debatten om begrepp
som tolerans och hänsyn å ena sidan,
respekt och fasthet å den andra sidan så
ofta förlorar sig i grumligt och allmänt
tal. Säkert finns det, som Enquist förmodar,
många svenska intellektuella
som står främmande för den rörliga,
ifrågasättande och stundom upprörande
debatt som numera förs i livsåskådningsfrågor
och som inte låter sig direkt
översättas i några partipolitiska termer.
»De döljer sig», säger han, »i sina facktidskrifter
mellan skålen och väggen
eller i mumlande förbannelser medan
de läser tidningen. Det är något galet»,
sammanfattar han, »med en situation
där majoriteten av Sveriges intelligentia
känner sig förtryckt av en minoritet
som dominerar dagspressen.» Det är
denna av Enquist något tillspetsade situation
som tidningsledarna och vi enskilda
debattörer har en plikt att hjälpas
åt att undanröja.

När åsiktsbilden på kulturspalterna
blir mångsidigare försvinner sannolikt
också intrycket av att de mest avancerade
kritikerna skulle bedriva något
slags undermineringsarbete av det
svenska samhällets positioner. Då gör
det inte så mycket om en och annan begår
det misstag som Enquist själv gör,
nämligen att det skulle vara »angelägnare
än någonsin att slänga sand i maktens
maskineri». Den protestattityden
kan bara gälla som individuell livshållning
och kan aldrig, utan att övergå i
anarki eller nihilism, förvandlas till en
giltig samhällssyn. Samhällsmaskineriet
måste ju fungera oavsett om det har en
socialistisk, en konservativ eller en liberal
motor.

Var och en av oss som sysslat med
samhällsarbete sedan ungdomen arbe -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

tar vid med någon form av vision, om
hur det samhälle skall vara beskaffat
som vi vill närma oss med vårt vardagsslit
i utskott och kommittéer. Statsministern
gav uttryck åt en liknande tanke
i sitt inlägg. Jag är ju i den situationen
att jag skämtsamt uttryckt inte utan
särskilt tillstånd kan polemisera mot
honom. Jag skulle annars haft lust att
göra det med tanke på vad han därefter
sade. Men eftersom den formulering
som nu följer står i mitt manuskript redan
i förväg, tar jag den. Ingen har rätt
att säga: »Mitt mål är det enda rätta.»
Jag tvekar för min del inte att bekänna
mig till det öppna samhället, där medborgarna
tar ställning främst efter egen
erfarenhet, egna intryck och eget omdöme
och först i andra hand efter den
närmaste gemenskapens, arbetsgruppens,
den äldre generationens, den politiska
majoritetens, auktoriteternas eller
statens krav. Det faktum att många
människor inte gitter eller orkar nå
fram till en sådan självständighet dömer
inte visionen om det öppna samhället.
Däremot dömer det slutna samhälle
sig självt, som t. ex. inte vågar
gynna frivilligt ideellt arbete och individuella
ställningstaganden i tros- och
livsfrågor, inte vågar stimulera till
självständigt politiskt votum utan föredrar
olika former av gruppens uniformitet.

Att vi i dag har lång väg att gå till det
öppna samhället och att det finns de
som nu kallar det en floskel, gör mig
inte orolig. Nya generationer står beredda
att ta vid i kampen för det samhället.
Även om de vägrar att lära av
våra misstag och begår sina egna, kommer
de ändå att stöta fram i riktning
mot det öppna samhället. Där friheten
en gång har släppts in, finns ingen återvändo.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på herr
talmannens förslag att uppskjuta den

158 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum.

§ 2

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 20, angående ändrade bestämmelser
om ersättning av allmänna
medel till vittnen, m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 3

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 87, av herr Vigelsbo m. fl., angående
folkomröstning i frågan om statsskicket,

nr 88, av herr Jonasson, om fria resor
för värnpliktiga till hemorten,
nr 89, av herr Jönsson i Arlöv m. fl.,
om inrättande vid Lunds universitet
av en professur i anestesiologi,

nr 90, av herr Karlsson i Huddinge
m. fl., angående prissättningen vid statliga
markförsäljningar,

nr 91, av herrar Nordgren och Nordstrandh,
om successivt upphörande av
skatteutjämningsbidragen till landstingen,

nr 92, av herr Börjesson i Falköping
m. fl., angående allmän registrering av
spritinköp,

nr 93, av herr Edlund, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 10,
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om
skatt på sprit och vin, m. m.,

nr 94, av herr Gustafsson i Borås
m. fl., om befrielse jämväl från arvsskatt
för stiftelser och sammanslutningar
som är befriade från gåvoskatt,
nr 95, av herr Gustafsson i Borås
m. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till allmännyttiga ändamål,

nr 96, av herr Hammarsten m. fl., om
restitution av skatt å bensin för skogsbrukets
motorsågar,

nr 97, av herr Lothigius m. fl., om
undantagande av viss transportkostnad
vid beräknandet av allmän varuskatt,
nr 98, av herrar Björk i Göteborg
och Johansson i Trollhättan, angående
ärekränkning av främmande makts
statsöverhuvud m. fl.,

nr 99, av herr Kållstad, angående
vigselrätten för pastorer i fria kristna
trossamfund,

nr 100, av fru Lindberg och fru
Svensson, om fri akutvård å sjukhus
för folk- och förtidspensionärer,

nr 101, av herr Werbro m. fl., om inrättande
av en civil inskrivningsnämnd,
nr 102, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., om höjning av maximihastigheten
för bil med släpvagn,

nr 103, av herr Lundmark, angående
användningen av snöscooter vid renskötsel,

nr 104, av herrar Jonasson och Persson
i Heden, angående Sveriges självförsörjning
med livsmedel, samt

nr 105, av herrar Sjönell och Johansson
i Dockered, om inrättande av
en s. k. underleverantörsbörs för mindre
företag.

Dessa motioner bordlädes.

§ 4

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1966 den 19 januari sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att jämlikt §§ 70 och 71 riksdagsordningen
utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret för att välja
en fullmäktig i riksbanken efter herr
Karl Emil Ahlkvist, som den 12 januari
1966 erhållit begärt entledigande från
sitt uppdrag att vara fullmäktig i riksbanken,
jämte en suppleant; och befunnos
efter valets slut hava blivit utsedda
till

fullmäktig

under återstående delen av valperioden
1965—1968:

herr Nilsson, Elis Birger,
ledamot av andra kammaren med 45-röster.

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Nr 2

159

suppleant för herr Nilsson, E. B.:
herr Hammarberg, Sven Oskar,
ledamot av andra kammaren med 45
röster.

Gust. Elofsson Ingemund Bengtsson
Ebbe Ohlsson Eric Nelander

Protokollet lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag till dels förordnanden för de
valda, dels ock skrivelse till Konungen
med anmälan om de verkställda valen.

§ 5

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna
protokoll:

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr andre vice talmannen
och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte talmännen
tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 18 januari 1966.

Vid sammanträde den 12 innevarande
januari beslöt herrar deputerade att
med tillsättandet av två reservstenograftjänster
skulle anstå till dess prov
anordnats.

Sedan resultatet av detta prov nu redovisats
beslöt herrar deputerade antaga
fru Anna-Carin Brunnkvist och
fru Eva Klang till reservstenografer
från och med denna dag.

Herrar deputerade beslöt vidare dels
bevilja fru Brunnkvist begärd tjänstledighet
på grund av graviditet under tiden
intill vårsessionens slut, dels förordna
fru Mary Malm att under angivna
tid uppehålla fru Brunnkvists
reservstenografbefattning.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 6

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Werbro
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående bestämmelserna
om uppsägning av svensk militär
FN-personal.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.22.

In fidem

Sune K. Johansson